Torsdagen den 5 maj sid (Riksdagens protokoll 1966:22)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 22

FÖRSTA KAMMAREN

1966

5—6 maj

Debatter m. m.

Torsdagen den 5 maj sid.

Interpellation av herr Pettersson, Harald, om regeringens beredning
av vissa förslag avseende styrelsen och förvaltningen på
länsplanet, in. ............................................ ®

Fredagen den 6 maj

Inrättande av ett internationellt institut för freds- och konfliktforskning
i Sverige........................................ ®

Reformerad organisation av skolledningen i grundskolan m. m. .. 22

Anslag till byggnadsarbeten vid universiteten och vissa högskolor 27

Fortsatt giltighet för lagstiftningen om hyresreglering .......... 30

Familjevård ................................................ ^

Om åtgärder mot narkotikamissbruk.......................... 41

Interpellationer:

av herr Kristiansson, Axel, ang. de höjda priserna på matpotatis,
m. ................................................ 4®

av herr Wanhainen om upprustning av vägnätet i Norrlands

inland ................................................

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Isacson ang. de ändrade livsmedelspriserna....•..... 50

av herr Larfors om rätt för kommun att betala tryckning av
valsedlar ........................................... • ■ • 50

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 6 maj

Statsutskottets utlåtande nr 79, ang. ytterligare utgifter på tilläggs stat

II: justitiedepartementet..............................

t Första kammarens protokoll 1966. Nr 22

Nr 22

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 80, ang. ytterligare utgifter på tillläggsstat
II: försvarsdepartementet ........................ 5

— nr 81, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II: socialdepartementet
.!.............................................. 5

— nr 82, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II: kommunikationsdepartementet
...................................... 5

— nr 83, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II: finansdepartementet
................................................ 5

— nr 84, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II: ecklesiastikdepartementet
.......................................... 5

— nr 85, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II: handelsdepartementet
................................................ 5

— nr 86, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II: inrikesdepartementet
................................................ 5

— nr 87, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II: staten för statens
allmänna fastighetsfond .............................. 5

— nr 88, ang. inrättande av ett internationellt institut för freds och

konfliktforskning i Sverige............................ 5

— nr 89, ang. organisation av en för krigsmakten gemensam in tendenturkår

m. m....................................... 22

— nr 90, ang. reformerad organisation av skolledningen i grundskolan
m. m............................................. 22

nr 91, ang. anslag till byggnadsarbeten samt inredning och

utrustning av lokaler vid universitet, högskolor m. m....... 27

nr 92, ang. viss ändring i statens pensionslöneförordning,

m. m................................................... 29

— memorial nr 93, ang. gemensam votering i fråga om anslag till

Socialhögskolorna: Avlöningar ............................ 29

Bevillningsutskottets betänkande nr 35, ang. ändrad lydelse av
4 § förordningen om utjämningsskatt å vissa varor ........ 29

Bankoutskottets memorial nr 26, ang. bemyndigande för bankoutskottet
att utse företrädare för arbetsgivarparten i tjänstenämnd
för riksdagen och dess verk........................ 30

Första lagutskottets utlåtande nr 27, ang. dels viss ändring av bestämmelserna
om ersättning åt oskyldigt häktade eller dömda
m. fl., dels ock det allmännas skadeståndsansvar inom offentligrättslig
verksamhet .................................... 30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38, ang. ändrad lydelse av 11 §

1 mom. förordningen angående grunder för förvaltningen av
viss kronoegendom ...................................... 30

— nr 39, ang. fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m.,

— nr 40, ang. tillstånd för brukande av svävare .............. 33

— nr 41, ang. ändring i vägtrafikförordningen ................ 33

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 33, om utbildning av

dagbarnvårdare ........................................ 34

— nr 34, ang. huvudmannaskapet för åldringsvården och om sam ordning

mellan landstingens sjukvårdande verksamhet och
den primärkommunala åldringsvården .................... 34

— nr 36, ang. familjevård .................................. 34

— nr 37, om åtgärder mot narkotikamissbruk ................ 41

Torsdagen den 5 maj 1906

Nr 22

Torsdagen den 5 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 29
nästlidne april.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 162, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående utvidgad tillämpning
av lagen den 22 juni 1939 (nr 299)
om förbud i vissa fall mot överlåtelse
eller upplåtelse av fartyg m. m. och av
lagen den 21 mars 1940 (nr 176) med
vissa bestämmelser om fraktfart med
svenska fartyg.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 79—92 och memorial
nr 93, bevillningsutskottets betänkande
nr 35, bankoutskottets utlåtande
nr 25 och memorial nr 26, första
lagutskottets utlåtande nr 27, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 38—41 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 33, 34, 36 och 37.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att bankoutskottets
utlåtande nr 25 skulle sättas sist å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Interpellation om regeringens beredning
av vissa förslag avseende styrelsen och
förvaltningen på länsplanet, m. m.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep)
erhöll på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Frågan om hur styrelsen
och förvaltningen på länsplanet

skall vara utformad har under senare
är tilldragit sig allt större uppmärksamhet.
En anledning härtill är att samordningen
inom länsförvaltningen i vissa
väsentliga avseenden framstår som
bristfällig. Men framför allt har det ökade
intresset för frågan sin förklaring i
att man kan räkna med att styrelsen och
förvaltningen på länsplanet kommer att
få allt större betydelse för medborgarna.
En viss decentralisering av uppgifter
från centrala instanser till länsorgan
har redan skett. Exempel härpå inom
den statliga förvaltningen är den decentralisering
som skett beträffande
plan- och byggnadsväsendet samt vissa
delar av bostadspolitiken. Uppgifter har
också överförts från staten till landstingen.
Det senaste exemplet härpå är
mentalsjukvården. Särskilt under de senaste
åren har intresset varit koncentrerat
till möjligheterna av en vidgad
länsdemokrati, innebärande att landstinget
eller annat länskommunalt organ
skulle få ta hand om en huvuddel av
samhällsuppgifterna på länsplanet. 1964
års riksdag underströk t. ex. angelägenheten
av att den kommunala självstyrelsen
på det regionala planet stärkes.

Olika frågor beträffande styrelsen
och förvaltningen på länsplanet har under
senare tid berörts av ett flertal utredningar.
För närvarande arbetar tre
olika utredningar med huvudfrågor på
detta område, nämligen länsförvaltningsutredningen,
länsindelningsutredningen
och länsdemokratiutredningen.
Länsförvaltningsutredningen, som tillkallades
av inrikesministern 1961, skall
enligt direktiven granska och framlägga
förslag rörande principerna för den
statliga länsförvaltningens ordnande för
framtiden, innefattande frågan om lekmannamedverkan
i länsstyrelsen. Länsindelningsutredningen,
tillkallad av inrikesministern
1963, har att undersöka

Nr 22

Torsdagen den 5 maj 1966

Interpellation om regeringens beredning av vissa förslag avseende styrelsen och

förvaltningen på länsplanet, m. m.
hur länen bör vara uppbyggda som områden
främst för statlig förvaltning och
landstingskommunal verksamhet. Länsdemokratiutredningen,
som tillkallades
av justitieministern 1964, skall bl. a.
pröva frågan om den regionala självstyrelsens
uppgifter och arbetsfördelningen
mellan regionala organ och riksstyrelsen.

Från de två förstnämnda utredningarna
kan man enligt riksdagsberättelsen
vänta förslag innevarande år. Vissa
antydningar rörande förslagens innebörd
har redan givits i pressen.

När förslag från länsdemokratiutredningen
kan väntas har inte angivits. I
riksdagsberättelsen framhålles endast,
att länsdemokratiutredningens arbete
beräknas pågå under hela innevarande
år och att det kommer att ägnas åt frågan
om en vidgad demokrati på länsplanet.

Det är uppenbart, att de tre utredningarnas
uppgifter i hög grad griper
in i varandra. Behovet av samråd har
också understrukits i direktiven. Det
kan emellertid befaras, att den uppläggning
som utredningsarbetet fått öppnar
svårigheter för den önskvärda samordningen.

Det primära för frågan om utformningen
av styrelsen och förvaltningen
på länsplanet bör rimligtvis vara, att
man först söker bedöma vilka uppgifter
som med fördel kan anförtros åt en
regional styrelse och förvaltning. Då avsikten
är, såsom 1964 års riksdag framhöll,
att den kommunala självstyrelsen
på länsplanet skall stärkas, borde man
härvid i första hand ha prövat frågan
om uppgifts- och arbetsfördelningen
mellan statliga myndigheter och länskonnnunala
organ. Därefter skulle det
ha varit lämpligt att pröva frågan om
de uppgifter, som kunde anses böra tillhöra
en statlig länsförvaltning. I sista
hand skulle man sedan ha haft att av -

väga länsindelningen så, att lämpliga
områden skapas för en Iänskommunal
och statlig regional styrelse- och förvaltningsorganisation.

Den tidsplanering, som utredningsarbetet
i detta avseende fått, har emellertid
närmast blivit den omvända. Den
tidsmässigt primära uppgiften, som ligger
hos länsdemokratiutredningen, kommer
i sista hand. Det är inte klart, när
förslag kan väntas från nämnda utredning.
Naturligtvis är det i detta stadium
av utredningsarbetet inte möjligt att
ändra på tidsplaneringen. Som desto
angelägnare framstår det då, att en nödvändig
samordning sker vid regeringens
beredning och bearbetning av de tre
utredningarnas förslag.

Med anledning av vad jag här har
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till hans excellens statsministern
ställa följande frågor:

När kan förslag väntas från länsdemokratiutredningen
angående en vidgad
länsdemokrati?

Avser regeringen att låta förslagen
från länsdemokratiutredningen, länsförvaltningsutredningen
och länsindelningsutredningen
genomgå en samordnad
beredning i syfte att få till stånd en
så ändamålsenlig organisation som möjligt
av styrelsen och förvaltningen på
länsplanet?

När kan det i så fall beräknas, att regeringen
kan förelägga riksdagen förslag
i frågan?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.09.

In fidcm
Fritz af Petersens

Fredagen den (i maj 19(i(i

Nr 22

Fredagen »len 6 maj

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 79, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter på tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1965/66, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

I.ades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för

budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

84, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt
motion;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna fastighetsfond,

varvid utlåtandena nr 81 och 82 samt
84—86 företogos punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. inrättande av ett internationellt
institut för freds- och konfliktforskning
i Sverige

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ett
internationellt institut för freds- och
konfliktforskning i Sverige jämte i ämnet
väckta motioner.

Fredagen den 6 maj 1966

6 Nr 22

Ang. inrättande av ett internationellt institut för freds- och konfliktforskning

i Sverige

I propositionen nr 76 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
för den 11
mars 1966, föreslagit riksdagen att a)
godkänna i statsrådsprotokollet förordade
grunder för bidrag till ett internationellt
institut för freds- och konfliktforskning,
b) bemyndiga Kungl.
Maj:t att fatta de beslut och vidtaga de
åtgärder, som fordrades för att genomföra
vad i statsrådsprotokollet föreslagits
rörande institutet, c) föreskriva,
att Kungl. Maj:t eller myndighet som
Kungl. Maj:t bestämde skulle medverka
vid reglering av anställningsvillkoren
för tjänster som fördes upp på institutets
personalförteckning, d) till Bidrag
till internationella institutet för fredsoch
konfliktforskning för budgetåret
1966/67 under tredje huvudtiteln anvisa
ett anslag av 900 000 kronor.

I propositionen hade föreslagits, att
ett institut, benämnt internationella institutet
för freds- och konfliktforskning
(International Institute for Peace and
Conflict Research), skulle inrättas. Institutet
skulle hava till uppgift att bedriva
vetenskaplig forskning i konfliktoch
samarbetsfrågor av betydelse för
internationell fred och säkerhet. Institutet
skulle i stiftelsens form verka som
en självständig forskningsinstitution. I
denna skulle eftersträvas medverkan av
utländska forskare ocli i dess ledning
borde finnas internationell representation.

Till behandling hade utskottet förehaft dels

en inom första kammaren av fru
Segerstedt Wiberg och herr Siindin
väckt motion (1:709), vari hemställts,
att riksdagen måtte 1. i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala vad motionärerna
anfört rörande en samordning av verksamheten
vid fredsforskningsinstitutet
med ett planerat nordiskt forskningsarbete
på området, 2. i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning ge -

nom utrikesdepartementets försorg av
frågan hur forskningsresultaten från
fredsforskningsinstitutet på lämpligaste
sätt skulle spridas till allmänheten och
förvaltningen samt 3. i övrigt beakta i
motionerna anförda synpunkter,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Björkman och fröken Ljungberg
väckt motion (11:872), vari anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte giva till känna vad i motionen
anförts. I motionen hade dels
ifrågasatts, om icke det föreslagna institutet,
på sätt universitetskanslersämbetet
förordat, i ett initialskede icke
primärt borde ägna sig åt egen forskning
utan huvudsakligen verka som ett
sammanhållande organ för en på skilda
håll förekommande forskning, samt om
icke ett fredsforskningsinstitut borde
upprättas på gemensam nordisk grundval,
dels ock, i anslutning till vad universitetskanslersämbetet
framhållit, uttalats,
att de humanistiska och juridiska
vetenskaperna borde vara företrädda i
forskningsarbetet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
motionen I: 709 i vad den avsåge spridning
till allmänhet och förvaltning av
forskningsresultaten från fredsforskningsinstitutet,
i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört,

II. att motionen I: 709, i vad den icke
behandlats under I, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

III. att motionen II: 872 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda,

IV. att riksdagen måtte

a) godkänna i statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden för
den 11 mars 1966 förordade grunder för
bidrag till ett internationellt institut för
freds- och konfliktforskning,

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att fatta
de beslut och vidtaga de åtgärder, som

Fredagen den (i maj 1966

Nr 22

Ang. inrättande av ett internationellt institut för freds- och konfliktforskning

i Sverige

fordrades för att genomföra vad i statsrådsprotokollet
föreslagits rörande institutet,

c) föreskriva, att Kungl. Maj:t eller
myndighet som Kungl. Maj:t bestämde
skulle medverka vid reglering av anställningsvillkoren
för tjänster, som fördes
upp på institutets personalförteckning,

d) till Bidrag till internationella institutet
för freds- och konfliktforskning
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under tredje huvudtiteln anvisa ett
anslag av 900 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Virgin, Åkerlund, Bohman
och Petersson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under III
hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionen 11:872, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört beträffande fredsforskningsinstitutets
uppgifter i initialskedet;

2) av herr Dahlén, som likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Det är en lockande och
fascinerande tanke att öppna nya vägar
till fredliga lösningar av konflikter
genom att ta forskningens alla resurser
till hjälp i stället för våldet eller hotet
om våld. Vi har börjat kunna vänja oss
vid att den moderna vetenskapen knappast
längre känner några gränser för
sin förmåga och att dess landvinningar
ständigt öppnar nya fält för mänsklig
verksamhet eller totalt förändrar betingelserna
för den pågående. Det är vetenskaplig
forskning som har skapat de väldiga
förstörelseresurser som människan
nu fått i sina händer i form av kärnvapen
och bakteriologiska och kemiska
stridsmedel. Det är naturligt att man då
frågar: Varför skulle inte forskningen

också kunna göra tjänst när det gäller
att neutralisera de onda krafter som den
själv har skapat?

EU systematiskt studium av hur konflikter
brukar uppstå bör rimligen underlätta
möjligheterna att undgå dem.
Känner man till medlen för att minska
spänningarna mellan folken, bör man
också lättare kunna finna metoderna
för att undanröja oroshärdar i världen.
Har man ett odiskutabelt vetenskapligt
underlag för t. ex. övervakning och kontroll,
kan detta möjliggöra internationella
överenskommelser om viktiga rustningsbegränsningar,
som i annat fall
skulle ha varit otänkbara.

Det finns alltså starka skäl att försöka
utnyttja vad forskningen kan ge i
arbetet på att göra världen mindre riskabel
att leva i. Men det finns också
starka skäl till måttfullhet i fråga om
optimistiska förväntningar. Det kan naturligtvis
inte vara på det sättet, men
det verkar som om både fredsforskningsutredningen
och den nu föreliggande
propositionen har utgått från en
orealistisk och önsketänkt förutsättning.
Man uttalar sig nämligen som om det
vore något självklart att räkna med att
en allmän politisk önskan ständigt föreligger
att i möjligaste mån undvika konflikter
och våld, och att det alltså nu
närmast skulle gälla att ge de politiska
instanserna goda hjälpmedel i denna deras
strävan. Verkligheten är inte sådan.
Det är ju tvärtom spänningarna och
konflikterna, motsättningarna och hatet,
som ofta är det politiska medel som
medvetet och metodiskt används för att
nå politiska syftemål. Inte ens vår egen
allra färskaste nutidshistoria är fri från
sådana företeelser. Mot konfliktanledningar
av den arten har forskningen
med all sannolikhet föga bot att bjuda.
Det är faktiskt till och med tänkbart att
den, tvärtemot sitt syfte, skulle kunna
leda till ökade möjligheter att skapa
konflikter, just genom den djupare kännedom
om deras mekanism som den är
avsedd att ge.

Nr 22

Fredagen den 6 maj 196(5

Ang. inrättande av ett internationellt institut för freds- och Konfliktforsknin

i Sverige

Nu vill jag för min del inte överdriva
den risken — den väger nog ganska lätt
i sammanhanget — men den bör ändå
påpekas vid en allsidig bedömning.

Det finns emellertid en annan fara i
överdrivna förhoppningar på en fredsforskning,
den nämligen att önskade
och förväntade resultat så att säga diskonteras
i förväg. Det kan lätt ske —
tendenser saknas inte — och åstadkommer
då att den motstånds- och försvarsvilja
minskar, som t. ex. är så väsentlig
för vår svenska utrikespolitiska säkerhet
och handlingsfrihet och som
kommer att förbli detta länge än. Man
måste därför bestämt undanröja sådana
orealistiska förhoppningar.

Det föreslagna institutet skall ha en
helt oberoende och självständig ställning.
Dess ledning och forskarstab skall
rekryteras internationellt. Det vetenskapliga
råd, som skall granska forskningsresultaten
och biträda i ledningen
av den vetenskapliga verksamheten
skall, liksom forskarna, rekryteras från
länder med olika politiska och ekonomiska
system. Rådet skall förnya sig
självt undan för undan. Departementschefen
understryker vidare särskilt att
forskningen vid institutet skall ha en
strängt objektiv karaktär.

Nog är detta ett tvingande önskemål
— men skall det verkligen gå att uppfylla?
Även forskare är människor med
olika politisk uppfattning och deras anknytning
till och beroende av sitt ursprung
och sina hemländer lär väl inte
helt gå att bryta. De uppgifter, som
forskarna kommer att syssla med, gäller
ju inte bara att fastställa objektivt
mätbara förhållanden, utan också —
som utredningen påpekar — att behandla
projekt som skall ge ett politiskt utbyte.

Utredningen uttalar en förhoppning
om »att dessa forskare själva så småningom
bör kunna få en ökad möjlighet
att se på internationella problem ur en
opartisk synvinkel». Jag vill gärna instämma
i en sådan förhoppning, men är

det verkligen sannolikt att den skall infrias? Institutet

avses till en början främst
inrikta sig på nedrustnings- och rustningsregleringsfrågor.
Den erfarenhet
som man hittills har fått av dessa frågors
internationella behandling visar
att stora svårigheter föreligger att nå
politisk samstämmighet även vid utvärdering
av rent tekniska forskningsresultat.
Hur mycket värre måste det
då inte förväntas bli när det gäller politiska
analyser.

Jag har nu antytt några frågetecken
— det finns nog flera — som man vill
sätta efter de tankegångar och förslag
som utredningen framfört och propositionen
godtagit. Sammanfattningsvis vill
jag dock instämma i vad som har anförts
i motion nr 872 i andra kammaren,
nämligen att ämnesområdet är så
viktigt, att redan en förhoppning om
något resultat av denna forskning är
skal nog att göra ett försök med den.

Den osäkerhet som råder gör det
emellertid särskilt nödvändigt att pröva
sig fram med försiktighet och att inte
låta organisationen växa snabbare än
vad undan för undan vunna erfarenheter
ger underlag för.

Det är svårt att vare sig från utredningen
eller propositionen få en riktigt
klar bild av hur institutet är avsett att
arbeta. Förmodligen beror detta på att
man inte har velat låsa sig för arbetsformerna
i detalj. Man säger dock att
forskarna skall utföra sitt dagliga arbete
vid institutet och avvisar kategoriskt
en anknytning till den svenska
universitetsorganisationen. Detta motiveras
främst med en hänvisning till institutets
specifikt internationella karaktär.
Man medger emellertid behovet av
ett informellt samarbete.

Vi reservanter har svårt att dela uppfattningen
att den föreslagna, helt självständiga
funktionen är den rätta i inledningsskedet.
Vi anser tvärtom att
mycket talar för att institutet borde
börja med att i huvudsak ta vara på

Fredagen den (i maj 1966

Nr 22

«)

Ang. inrättande av ett internationellt

den forskning inom institutets intressesfär,
som nu förekommer på skilda
håll; stimulera den som behöver utvecklas
och lägga ut nya forskningsuppgifter,
där så är erforderligt. Vi förstår
inte riktigt den avvisande inställning
som utredningen redovisar till sammanställandet
av forskningsrön som redan
är gjorda på annat håll.

Vår försiktigare metod att starta skulle
inte hindra att institutet ändock från
början får eu internationell prägel —
vi tillstyrker organisationen i övrigt
som den har föreslagits. Tvärvetenskapliga
forskargrupper och seminarier kan
anordnas och ledas av institutet på
samma sätt som sker nu för tiden på
många områden. Gästforskare kan inbjudas
och avlönas från institutet även
om de utför sitt dagliga arbete vid någon
nu befintlig institution. Vi menar
att forskningen borde vinna på detta.
Inte minst borde så bli fallet, när det
gäller naturvetenskapliga ämnesområden,
där välutrustade institutioner torde
vara en särskilt viktig förutsättning
för goda resultat.

I och för sig skulle det vara tilltalande
och naturligt att upprätta forskningsinstitutet
i samverkan med de övriga
nordiska länderna. Undersökningar
angående ett samnordiskt fredsforskningsinstitut
har pågått under flera år
och resulterat i en rekommendation från
Nordiska rådet till medlemsregeringarna
om samarbete i fråga om freds- och
konfliktforskning.

Den rekommendationen har inte satt
några synliga spår i det nu föreliggande
förslaget. Uppenbarligen har våra
grannländers NATO-anslutning ansetts
oförenlig med institutets helt fria ställning.
Hur stor vikt som det skälet skall
tillmätas vet jag inte — det överdrivs
måhända — men även om det är avgörande
i dag så kan ingen säga vad det
kan ha för bärkraft om några år. Skulle
en vidgning av grundvalen då bli möjlig
är det angeläget att den tillvaratas.
Även denna omständighet bör vägas in

institut för freds- och konfliktforskninK

i Sverige

i bedömningen av institutets första uppbyggnad.
Det pekar också på vikten att
inte läsa sig för hårt i början.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan i samtliga
punkter utom i punkt III, där jag yrkar
bifall till reservation 1.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag har en blank reservation
vid detta utskottsutlåtande, och
jag skall med några få ord motivera
varför så är fallet.

Jag har i princip godtagit det som
utskottsmajoriteten har kommit till,
men jag vill dock framföra några synpunkter.
Med anknytning till vad herr
Virgin sade vill jag poängtera, att även
jag har en känsla av att man ibland
kanske låter leda sig själv in i ett önsketänkande
när det gäller att skapa
större förutsättningar för fred på detta
klot. Ett sådant önsketänkande är väl
dock inte helt onaturligt utan är väl
det hopp som vi griper efter. Självfallet
får det dock inte leda till någon
minskad vaksamhet. Därom borde vi
kunna vara överens.

Förslaget är, som jag ser det, ett experiment
med alla de risker som man
kan räkna med att ett experiment av
denna karaktär kan medföra. Jag har
emellertid kommit till att experimentet
är värt att försöka. Det är alltså
fråga om en försöksverksamhet — så
uppfattar jag det — och därför finns
det verkligen anledning att noggrant
följa utvecklingen och se vilka förändringar
som kan bli nödvändiga.

Den första mera direkta kritik mot
propositionen som jag vill föra fram är
detta, att man inte har tagit upp Nordiska
rådets rekommendation. Så sent
som i februari i år antog Nordiska rådet
följande rekommendation: »Nor diska

rådet rekommenderar regeringarna
att snarast etablera samarbete om
forskning i internationell politik innefattande
freds- och konfliktforskning i

10 Nr 22 Fredagen den 6 maj 1966

Ang. inrättande av ett internationellt institut för freds- och konfliktforskning
i Sverige

enlighet med de förslag, som framlagts
av ett av de nordiska regeringarna tillsatt
utskott.» Anmärkningsvärt är att utrikesministern
inte har funnit anledning
att poängtera att Nordiska rådet
har gjort den rekommendationen. Det
finns alltså anledning även för den
svenska regeringen att ta upp dessa
synpunkter. Man kanske kan göra gällande
att ärendet ligger i ett annat departement.
Det är ju dock fråga om
samma regering och när en proposition
av denna karaktär kommer fram, är det,
tycker jag, anmärkningsvärt att det inte
med ett enda ord antydes att det på
regeringens bord finns ett förslag från
Nordiska rådet. Jag tycker att det är
både anmärkningsvärt och beklagligt.

Den andra punkt, där jag vill rikta
kritik mot att regeringen har varit alltför
lättvindig i sin framfart i propositionen
— det gäller också utredningen
— är den betydelsefulla frågan: Vem
skall få del av dessa forskningsresultat?
Det kan ju aldrig vara meningen
att dessa volymer bara skall ställas undan
på en bokhylla. Där skulle de lätt
få damm och spindelnät över sig, och
ingenting skulle hända med resultaten.
Nu vill jag inte påstå att någon har avsett
att så skulle bli fallet, men om man
inte har avsett det, bör förslag framläggas
om hur resultatet av det planerade
institutets forskning skall kunna föras
vidare till större kretsar.

Vi vet ju alla att freden, om den verkligen
skall ha en chans att bli något så
när stabil i vår värld, måste förankras
i folken. Det finns inte någon genväg
på den punkten. Folken måste verkligen
vara med om de vägar som de olika
ländernas statsmakter vill beträda för
att göra freden stabil. En verkligt väsentlig
fråga i detta sammanhang är
därför: Hur skall fredsforskningsresultaten
kunna föras utanför den strängt
vetenskapliga kretsen? Det är beklagligt
att varken utredningen eller utrikesministern
har ägnat denna fråga något
större intresse. Jag upprepar dock att

jag inte tror att detta beror på att man
inte skulle ha klart för sig att saken är
väsentlig. Det är egendomligt att man
inte har funnit anledning att verkligen
ta upp frågan om vem som skall konsumera
forskningsresultaten. Resultaten
måste ju spridas, för det första givetvis
till statsmakterna och deras olika
grenar i så stor utsträckning som möjligt,
för det andra till alla möjliga statliga
myndigheter samt för det tredje
till organisationsvärlden — en hel råd
organisationer är ju verkligt intresserade
av dessa saker. Resultaten måste
även spridas till den intresserade allmänheten.

Givetvis är, herr talman, en hel del
av de resultat som kommer fram forskningsvägen
så svårbegripliga att man
inte kan tänka sig att volymerna skall
spridas i någon massupplaga. Det är
självfallet inte detta som jag har avsett
med min anmärkning, utan vad man
måste inrikta sig på är att om möjligt
göra så kortfattade och något så när
populära och lättbegripliga sammanställningar
att fredsforskningens resultat
verkligen kan nå ut till en så stor intresserad
krets som möjligt. Det här
kostar givetvis pengar. Någonting i utredningen
eller departementschefens
uttalande om att man avser att en del
av pengarna skall gå till att sprida
fredsforskningens resultat finns inte.
Man talar bara om en skriftserie, men
den är givetvis avsedd att omfatta de
verkliga forskningsavhandlingarna. Det
krävs också planering för att åstadkomma
största möjliga spridning av resultaten,
och det finns inte angivet hur
man tänkt sig detta. För min del hälsar
jag med tillfredsställelse att utskottet
har föreslagit riksdagen att i skrivelse
till regeringen påpeka dessa saker. Det
får verkligen inte bli på det sätt att
man ställer fredsforskningens resultat
på en bokhylla och låter damm singla
ner över dem. Onekligen har det i propositionen
tagits ganska lättvindigt på
detta problem.

Fredagen den 0 maj 1966

Nr TI

1 t

Ang. inrättande av ett internationellt

Herr talman! .lag vill sammanfatta
de två motiveringar som jag har anfört
till min blanka reservation. Regeringen
borde ha tagit upp i propositionen
det förhållandet att det på regeringens
bord finns en rekommendation
från Nordiska rådet om fredsforskningen.
Jag poängterar att jag har accepterat
den uppläggning som finns i propositionen,
men regeringen borde ha uttalat
en klar mening på den punkten
och inte nöjt sig med de allmänna svepande
ordalag som förekommer. Dessutom
beklagar jag att man inte tagit
upp den väsentliga frågan hur fredsforskningens
resultat skall kunna spridas
till en större allmänhet.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag tror nog att man
kan konstatera att motsättningarna i
den här frågan inte är särskilt framträdande.
Vi är väl i stort sett överens om
att forskning på det här området kan
vara värdefull. Att forskningen från början
får så att säga försökskaraktär är
väl också naturligt, eftersom man här
ger sig in på ett område som till stor
del rör sig om saker som är svåra att
överblicka.

Där meningarna går isär är väl främst
om ett institut för uppgiften nu skall
inrättas eller om den forskning som för
närvarande pågår på området skall
sammanhållas och samordnas i något
enklare former. Utskottet är dock i likhet
med Kungl. Maj:t inställt på att ett
institut nu bör upprättas för ändamålet,
då vi anser att det genom en sådan
anordning ger en helt annan stadga åt
verksamheten, särskilt när det gäller
forskningsverksamheten på det internationella
planet och samarbetet på detta
fält.

Vi lever i en värld som alltid varit
full av strider och konflikter nationerna
emellan. Det måste därför finnas ett
behov av att öka vår kunskap om be -

institut för freds- och konfliktforskning

i Sverige

tingelserna för fredliga lösningar av
dessa konflikter för att om möjligt uppnå
en stabil fred. Det gäller att söka öka
vårt vetande om bakgrunden till dessa
konfliktproblem och att om möjligt finna
nva vägar för att mildra de spiinningstillstånd
som råder, försöka att på
ett eller annat sätt mildra oroshärdarna.
Ej minst gäller det att söka utröna
på vad sätt FN bättre än hittills kan
utnyttjas till sin fredsbevarande uppgift Man

har i propositionen, som grundas
på en utredning i ämnet där ambassadör
Myrdal varit ordförande, tänkt sig att
från svensk sida för ändamålet inrätta
etl internationellt institut för sådan
fredsforskning.

Samtidigt som jag säger detta har jag
full förståelse för att man icke skall göra
sig alltför överdrivna förhoppningar
om det praktiska värdet och de praktiska
resultaten av en sådan forskning.
Kriget är väl lika gammalt som mänskligheten
själv. Det är så många och svåra
problem som det här rör sig om; så
många faktorer som kan utlösa krigshandlingar.
Bakgrunden till konflikterna
ändras ständigt, och teknikens utveckling
spelar väl härvid sin roll. Del
är inte endast de spänningstillstånd
som råder mellan stormaktsblocken —
krigsrisker finns överallt, från relationerna
mellan stormaktsblocken till den
så att säga nya konfliktproblematik
som ligger latent i de underutvecklade
länderna med deras svårlösta ekonomiska
och sociala förhållanden.

Därest ett fredsforskningsinstitut
skulle upprättas — varom som sagt alla
tycks vara ense — tror jag att de
riktlinjer för forskningsverksamhetens
bedrivande som skisserats i Kungl.
Maj:ts proposition bör i sina huvuddrag
följas. Det sägs i reservation 1 till utskottets
utlåtande att man i ett initialskede
av institutets verksamhet bör avstå
från att primärt ägna sig åt egen
forskning och att institutet i stället bör
tjäna som ett sammanhållande och sti -

Nr 22

Fredagen den 6 maj 1966

Ang. inrättande av ett internationellt institut för freds- och konfliktforskning

i Sverige

mulerande organ. Vad är det som skall
sammanhållas och stimuleras? Om jag
är riktigt underrättad bedrivs fredsforskning
av det slag, som det här är
fråga om, i tämligen ringa omfattning i
Sverige. Jag tror alltså inte att det finns
tillräckligt underlag för ett institut med
en sådan begränsad uppgift på detta
område. Däremot tror jag att institutet
skulle på ett värdefullt sätt kunna komplettera
och även stimulera denna
forskning i Sverige. Därest det är tänkt
att institutet skulle vara ett sammanhållande
organ för nordisk forskning, kan
man erinra om — såsom statsutskottet
gjort i sitt utlåtande — att Nordiska
rådet rekommenderat att en samarbetskommitté
skall upprättas för den fredsoch
konfliktforskning som bedrivs i de
nordiska länderna. Det bör vidare erinras
om att Nordiska rådets kulturutskott
nyligen uttalat att det planerade
svenska fredsforskningsinstitutet
skulle — för att citera kulturutskottet
— bli ett välkommet tillskott till den
nordiska forskningsmiljön, där det skulle
komma att utgöra en för de nordiska
ländernas forskare stimulerande kontaktmöjlighet
med den internationella
forskningen på detta område. Det är
alltså synnerligen önskvärt att ett nära
samråd och samarbete etableras mellan
de institutioner i Nordens länder som
ägnar sig åt sådan forskning. De önskemål
som framförts i motionen 709 i
denna kammare rörande samordning på
nordisk basis torde av vad sålunda
framgått bli tillgodosedda.

Jag tror att ett forskningsinstitut med
den inriktning som reservanterna tänkt
sig skulle komma att förfela syftet med
det föreslagna institutet. Institutet skulle,
såvitt jag kan förstå, mista sin internationella
karaktär och även sin obundenhet
i forskningsinsatserna. Det ligger
ju i forskningens karaktär att arbetet
bör bedrivas under vidast möjliga internationella
samarbete.

Institutet bör givetvis ha stor flexibilitet
i sitt programval. I propositionen

sägs att forskningsarbetet i första hand
bör inriktas på nedrustnings- och rustningsregleringsproblematiken.
Denna
syn på saken finner jag riktig. Just på
detta område föreligger möjligheter att
göra verkliga vetenskapliga insatser
med betydelse för fredssträvandena.
Det är tänkt att institutets verksamhetsområde
sedan skall kunna vidgas även
till andra frågeställningar och ämnesområden.
Att de humanistiska och juridiska
vetenskaperna skall bli företrädda
i forskningsarbetet torde få anses
självklart; utskottet har understrukit
detta i anledning av vad som framkommit
i vissa motioner.

Ltskottet har ägnat särskild uppmärksamhet
åt frågan hur man på lämpligt
sätt skall sprida de i institutet framkomna
forskningsresultaten. Det ligger
i sakens natur att en sådan spridning
bör ske. Det är orimligt att tänka sig
att några hemligstämplar skulle få förekomma
på detta område. Utskottet
har knappast tänkt sig att det för ändamålet
behövs en särskild utredning, såsom
i motionen nr 709 i denna kammare
föreslagits, om sättet för resultatens
publicering. Metoderna härför får väl
närmare begrundas av Kungl. Maj:t i
samråd med forskningsinstitutet och
framför allt med hänsynstagande till
den opinion som är intresserad av dessa
frågor.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan
på samtliga punkter.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig bara göra en
liten korrektion av vad herr andre vice
talmannen sade när han antydde att reservanterna
har avvisat institutet. Det
bär vi inte gjort, utan vi har tvärtom
tillstyrkt att institutet skall komma till
stånd. Det är endast i fråga om institutets
arbetsformer som vi har framlagt
ett alternativt förslag.

Herr andre vice talmannen säger att

Fredagen den (i maj 1%(>

Nr 22

Ang. inrättande av ett internationellt institut för freds- och konfliktforskning

i Sverige

det för närvarande förekommer ringa
forskning inom de ämnesområden som
kan intressera institutet. Det uttalandet
är väl inte riktigt korrekt. Det sker inte
minst i vårt land en betydande historisk,
juridisk och naturvetenskaplig forskning
alltså just på områden som är av
vital betydelse för institutets verksamhet.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! I den reservation 1 som
fogats till utlåtandet sägs att man inte
bör göra sig överdrivna förväntningar
om det praktiska värdet av freds- och
konfliktforskning. Herr Virgin och även
herr andre vice talmannen har också
varnat för alltför stora förväntningar.
Herr Virgin sade att man inte kan få
bort spänningar och hat i världen genom
forskning och att man inte kan få
bort dem — om jag förstod honom rätt
— ens i vår upplysta tid. Ja, det är väl
i vår tid som spänningarna och hatet
dominerat mer än någonsin — i varje
fall är kunskaperna om dessa ting större
än någonsin — och kriget har ju tagit
värre former än någonsin tidigare. Herr
Virgin var vidare rädd för att ökad kännedom
skulle ge ökade risker.

Jag tror att alla dessa varningar är
överflödiga. Ingen av dem som önskat
få till stånd en fredsforskning i Sverige
torde hysa alltför stora illusioner om
forskningens förmåga att hastigt ändra
världsbilden. I bästa fall kan den bana
väg för ändrade förhållanden, men det
skulle närmast vara ett under om förändringen
kom snabbt. Ändå vet vi att
hela mänskligheten hotas av kärnvapnens
förintande medel eller av hungersnödens
långvariga plågor, om vi inte
kan åstadkomma en ändring — och en
snabb ändring — i människors och staters
förhållande till varandra. Vi vet
att krig inte löser några problem men
väl skapar nya. Vi vet också att kriget
i Vietnam dagligen kräver mångas liv
och att där dagligen vållas nya lidan -

den, och vi vet att kriget där när som
helst kan sprida sig ocli bli globalt. Därtill
vet vi att ingen statsman eller politiker
kunnat anvisa en väg som leder
bort från detta krig. Många skulle vilja
medverka till stillestånd eller fred, men
ingen vet hur man skall kunna erbjuda
en lösning som accepteras av alla inblandade.
Det enda vi vet är att det råder
en oerhörd okunnighet om hur man
skall avveckla en konflikt när den fått
gå så långt som skett i Vietnam. Desperata
handlingar eller uttalanden av ena
eller andra slaget ger kanske enstaka
personer en viss tillfredsställelse, men
de löser sannerligen inte problemen.

Freds- och konfliktforskningen, som
tar sikte på just dessa problem och vill
åstadkomma en lösning av dem, kan inte
ge sig in på lättvindiga antaganden eller
förhoppningar. Den kan inte heller
lova att forskningen skall leda till det
eftersträvade målet — det framhålles
också i utredningen. Bakom fredsforskningen
står mera vissheten att ett försök
måste göras, eftersom vi inte har
råd att avstå ens från minsta ansträngning
att komma bort från dagens och
framtidens konflikter och krig. Djupast
sett tar fredsforskningen sikte på en sådan
tingens ordning som vi inte upplevt
och varom vi endast har vaga föreställningar.
Såsom redan framhållits har
krig ocli konflikter alltid funnits, om
än inte av den art och i den omfattning
som vi upplever i vår tid.

Därför är det område som bör bli föremål
för en fredsforskning nära nog
skrämmande stort och svårt att avgränsa.
»Fredsforskningen måste omfatta de
sidor av mänskligt handlande som gäller
människors och institutioners förmåga
att fungera och att utveckla sig i
fredlig och produktiv riktning. Forskningen
måste därför beröra inte allenast
vapenkontroll, nedrustning, folkrätt,
konflikters lösande och all slags diplomati,
den måste också beröra de faktorer
som påverkar den enskilde individens
handlande och de samhällsfakto -

Nr 22

Fredagen den 6 maj 1966

Ang. inrättande av ett internationellt institut för freds- och konfliktforskning

i Sverige

rer, som leder till krig eller fred, alltså
sådana som överbefolkningen, underutvecklade
områden, folkupplysningen,
massmedia .. .». Ungefär så säger en av
de ledande inom fredsforskningen i
Amerika. Och detta, tillägger han, är
bara en del av arbetsuppgifterna.

Självfallet måste ett nystartat institut
som det nu planerade ges begränsade
uppgifter. De riktlinjer som dragits
upp för verksamheten förefaller mig
också vara välmotiverade, och de projekt
som nämns i utredningen tjänar
som god vägledning. Men de förefaller
mig också visa nödvändigheten att det
verkligen blir tal om en tvärvetenskaplig
forskning och en internationell sådan.
Man kan hänvisa exempelvis till
de projekt som bl. a. nämnts om de legala
problem som kan uppstå i samband
med utvidgning av vattenresurserna.
Vetenskapsmän på ett område har
här vunnit mycket, men denna vinning
gör att problem uppstår på andra områden
som måste angripas av andra vetenskapsmän.

Jag vågar också uttala förhoppningen
att man inte binder arbetet alltför mycket
vid nedrustningsproblematiken. Utskottet
har angett den som ett stort och
viktigt område, men i både propositionen
och utskottsutlåtandet har, tycker
jag, gjorts en kanske alltför kraftig avgränsning
och mindre betonats behovet
av den nämnda tvärvetenskapliga forskningen.

I den nordiska utredningen, som skett
på Nordiska rådets initiativ, pekar man
också på att det finns andra aspekter
inom forskningsområdet som mindre
engageras av stormaktsmotsättningarna
och som kan belysa de små staternas
möjlighet att påverka utvecklingen. Det
behöver inte vara endast en nordisk
uppgift, utan kan mycket väl vara en
internationell uppgift att bättre utforska
de små staternas och de mindre enheternas
betydelse och möjligheter i det
internationella spel, som åtminstone hittills
liar dominerats av stormakterna.

Det kan tänkas att forskare från de
små staterna där har större möjligheter
till objektivitet.

Genom samarbete på det nordiska
planet bör man kunna nå en god arbetsfördelning.
Utskottet har också
ställt sig positivt till tanken på det samarbete
som förordats av Nordiska rådet.
Vad jag tycker ännu saknas är en större
konkretisering av hur det nordiska
arbetet skall bedrivas från regeringens
sida. Här berörs två departement. Tänker
man sig då att bygga ut det rent
svenska fredsforskningsarbetet mera?
Om jag har fattat rätt skall det internationella
institutet inte vara ett alternativ
till en fortsatt utbyggnad av det
nationellt svenska forskningsarbetet.
Men om den uppdelningen sägs ingenting
i propositionen. Propositionen lämnar
också plats för frågetecken om hur
det svenska, det nordiska och det internationella
arbetet skall fördelas eller
samordnas.

Jag utgår ifrån att det internationella
institutet inte skall hindra utbyggnad
av det svenska forskningsarbetet, och
att man ämnar söka en nordisk anslutning.
Jag vågar göra detta sista antagande
med tanke på vad statsminister
Tage Erlander sade i Eda, då han hänvisade
till strävandena i Nordiska rådet
och då han för första gången från
regeringens sida förde fram tanken på
ett internationellt fredsforskningsinstitut
i Sverige. Jag tycker också det finns
skäl att minnas, att detta skedde 1964 i
Eda vid svensk-norska gränsen och vid
det fredsmonument som restes 1914. Arrangörerna
av mötet var Svenska fredsoch
skiljedomsföreningen och Norsk
Fredslag, och det förefaller mig vara
riktigt att dessa organisationer på detta
sätt fick sin del av äran för de planer
som då lades fram. Inom fredsrörelsen
i vårt land liksom på annat håll har tanken
på en freds- och konfliktforskning
länge varit levande. Jag tror inte, att
tanken annars hade kommit upp på det
politiska planet. Länge försökte man

Fredagen den 0 mai 1966 Nr 22

Ang. inrättande av ett internationellt

inom fredsrörelsen intressera andra för
fredsforskningen, men så kom andra
världskriget och berövade tanken all
aktualitet. Det är erfarenheterna sedan
som gjort att framför allt vetenskapsmännen
har velat ägna fredsforskningen
uppmärksamhet, och sådan forskning
bedrives nu i många länder. Vi kan
emellertid inte säga att Sverige är ett
föregångsland på detta område.

Det förefaller mig inte vara realistiskt
att ge det planerade institutet i
Sverige en rent nordisk uppgift. Man
kan inte tänka sig att detta institut skall
ta hand om det nordiska samarbetet.
Man kan det inte av hänsyn till vad som
skett och sker i de övriga nordiska länderna.
Det gör att man måste tänka sig
andra former, och en sådan form har
som bekant också förordats av Nordiska
rådet.

Däremot bör man som utskottet framhåller
ta vara på de stimulerande kontaktmöjligheter
som kan uppnås och
uppmuntras på det nordiska planet. Utskottet
förefaller tveksamt om möjligheterna
att låta det internationella institutet
bli ett förmedlande organ mellan
det nordiska och det internationella
forskningsarbetet. Jag vet inte om den
tveksamheten är befogad. Allt fredsforskningsarbete
måste ju ske öppet och
i samarbete över gränserna.

Vi i Sverige kan inte bygga ett institut
med krav på att det skall vara nordiskt,
av det enkla skälet att man har
hunnit så långt på andra håll. Redan
nu finns det norska fredsforskningsinstitutet
i Oslo, och det har i sin tur
ett vitt förgrenat samarbete med fredsforskare
i andra länder i skilda delar
av världen.

Det internationella inslaget vid själva
institutet är dock inte av samma
slag som man tänkt sig här. Självfallet
förutsätter den typ av forskning som
vi nu talar om att man undviker den
räddhågade sekretessens frestelser. Utskottets
talesman har ju också förklarat,
att det inte är tal om någon form

institut för freds- och konfliktforskninn

i Sverige

av hemligstämpling. Som herr Dahlén
har nämnt är det emellertid också nödvändigt
att se till att forskningsresultaten
blir kända, om inte annat, så av
det skälet att det skulle vara olyckligt
om det bedrevs ett dubbelarbete på detta
område.

Herr talman! Jag tror inte att det
föreligger någon fara för överdrivna
förväntningar, men jag tror att vi kan
vara tacksamma över den snabba handläggningen
av ärendet, framför allt på
utredningsstadiet. Vi kan tillåta oss hoppas,
att den internationella fredsforskningen
i Sverige på ett lämpligt sätt
skall ge uttryck för övertygelsen, att
framtiden måste formas genom samarbete
över gränserna och mellan människor
av alla de slag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru MYRDAL (s):

Herr talman! Statsutskottet har i sitt
utlåtande nr 88 givit ett starkt och positivt
stöd åt upprättandet i Sverige av
ett internationellt institut för freds- och
konfliktforskning. Debatten här i dag
har rört sig över ett brett spektrum, och
i huvudsak har man uttalat sig positivt.
Det må vara mig tillåtet att lägga till,
att detta positiva intresse delas på
många håll ute i världen och att den
svenska regeringens initiativ har rönt
betydligt större uppskattning än om
man hade föredragit att fira vår 150-åriga obrutna fred med något monument
i sten.

Utskottet har bidragit med en klar
förbättring på en särskild punkt. Det
gäller, såsom har berörts i några av uttalandena
här, att det blivande institutet
med större omsorg och omtanke
skall se till att resultaten av forskningen
blir spridda. Utskottets uttalande om
spridning till allmänhet och förvaltning
av forskningsresultaten från institutet
bygger på en av motionerna, nr
709. Vi får inregistrera detta som en
förbättring av det förslag som hade

Nr 22

Fredagen den 6 maj 1966

Ang. inrättande av ett internationellt institut för freds- och konfliktforskning

i Sverige

framställts. Vi hade nämligen i utredningen
nämnt att en av de väsentliga
uppgifterna för det internationellt sammansatta
vetenskapliga rådet skulle vara
just att diskutera formerna för en
effektiv spridning, inte minst till dem
som har hand om den politiska beslutsmekanismen
i olika länder.

Jag vill emellertid också gärna ta upp
ett par punkter där man mot bakgrunden
av vad jag nu har anfört om tecken
på en allmän uppskattning har gjort
några mera kritiska kommentarer. Sådana
har uttryckts både i reservation 1
och här i debatten.

Jag tar då först upp den punkt i reservationen
där det talas om att institutet
i ett initialskede borde avstå från
att primärt ägna sig åt egen forskning
och i stället huvudsakligen verka som
ett sammanhållande och stimulerande
organ för en på skilda håll förekommande
forskning.

Om vi först tänker på detta i rena
penningtermer, vill jag säga att institutet
nog får betydligt större valuta för
det kapital som där sätts in om det upprättas
som en egen forskningsmiljö, då
institutet på ett dynamiskt sätt och i
egen regi kan ge sig i kast med brännande
problem på freds- och konfliktforskningens
område, medan däremot
samma summor ingalunda skulle räcka
särskilt långt, om de i stället användes
på samordning och fördelning till institutioner
och forskare som redan är i
färd med dylik forskning. Vi kan ju
jämföra med den aktuella debatten om
riksbanksfonden. Där står dock varje
ftr till förfogande för enbart svensk
forskning summor som är dubbelt så
stora som det planerade institutet skulle
få i anslag på fem år. Om man betänker
att man i stor utsträckning
skulle konkurrera med eller ge tillskott
till en internationell forskning som redan
får anslag från utomordentligt rika
amerikanska fonder, förstås det av sig
självt att vi inte skulle vinna så förfärligt
mycket.

Å andra sidan är väl institutets långsamma
uppbyggnad en garanti för att
man i en samarbetscirkel verkligen
skulle försöka dra in personer som redan
har forskningsrön gjorda som man
därför kan utnyttja utan att direkt behöva
betala för. Jag tror dock att det
är väsentligt att institutet får känna att
det inte bara så att säga adderar de rön
som redan gjorts, utan att det verkligen
får flytta fronten framåt. Institutet
måste kunna erbjuda tillräckligt fascinerande
uppgifter för att kunna verka
attraktivt på forskare i många olika länder.
Jag tror därför att den huvudinriktning
som institutets arbete har fått
är den som bådar mest gott för framtiden.
Jag vill emellertid betona att det
långsamma uppbyggandet gör att verksamheten
i initialskedet i princip kanske
inte skiljer sig så mycket från det
som reservanterna har menat.

Kolossalt viktigt är att det internationella
institutet i Sverige får så att
säga skjuta in sig på de verkligt svåra
skärningspunkterna där nedrustningsförhandlingar
och praktiska försök till
lösning av aktuella konflikter mellan
länder eller fredssträvanden i allmänhet
har kört fast. Man bör alltså ha
skärpta frågeställningar. Därigenom
får institutet sådana specifika uppgifter
som verkar lockande på forskare
från olika länder. Man bör nog också
kunna förvänta att de skall ge svar som
innebär intressanta klargöranden även
om de inte kan prestera slutgiltiga lösningar.

När detta institut har fått en viss
betoning — någon vill kanske säga en
viss slagsida åt nedrustningsproblematiken;
några säger kanske också att naturvetenskapsmännen
har fått en väl
stor plats därinom — beror detta i stor
utsträckning på att denna verksamhet
är av unik karaktär för institutet. Historiska
och statsvetenskapliga studier bedrivs
vid mängder av fredsforskningsinstitut
— många av gammalt datum och
med fin tradition. Den modernare socio -

Fredagen den
Ang. inrättande av ett internationellt

logien och psykologien har kommit att
känneteckna en del av de nyaste instituten
på området. Därtill finns givetvis de
strategiskt inriktade studierna i olika
länder vilka dock alltid är underställda
det egna landets intressen.

Just i fråga om nedrustningsproblematiken
finns faktiskt inte något internationellt
forskningsarbete på gång, och
det har därför ansetts rimligt att institutet
får ge sig i kast med detta och försöka
lösa några specifika problem. Men
givetvis bör inte samarbetet mellan humanister,
jurister och folkrättens representanter—
vilket särskilt apostroferats
i reservationen — försummas.

Jag skulle vilja ta ett par minuter i
anspråk för att påminna om några av de
projekt som utredningen hade lagt fram
som förslag. Det gäller här dock att
det vetenskapliga rådet och institutets
ledning i allmänhet i sista hand skall
välja forskningsuppgifter. Men för att
konkretisera tänkandet hade vi dragit
upp riktlinjerna för några försöksprojekt.

Jag hoppar över de två första, som
rör nedrustningsfrågor, och vill nämna
något om det tredje projektet som är
avsett att studera massmedias roll för
konflikters uppkomst. Det är alltså ett
studium som tar humanister i anspråk,
även om det är humanister som måste
besitta kunskaper om de moderna statistiska
metoderna. Man nämner som ett
exempel Kashmirkonflikten, och man
tänker sig då att det görs en argumentanalys
av vad pakistanska tidningar, indiska
tidningar, kashmiriska tidningar,
brittiska tidningar o. s. v. har sagt om
krisen. Sedan kan man med ledning av
denna argumentanalys, som säkert är
hälsosam i och för sig när man ser
hur olika s. k. fakta presenteras på olika
håll, rikta frågor till religionssociologer
om hur mycket de religiösa argument
som har dragits fram, verkligen
betyder. Man kan rikta liknande frågor
till nationalekonomer rörande handelsförhållandena
o. s. v. o. s. v.

(i maj 196G Nr 22 17

institut för freds- och konfliktforskning

i Sverige

Detta är alltså ett exempel på ett
tvärvetenskapligt studium med mycket
starkt humanistiskt inslag, och man bör
ha förhoppningar om att en sådan genomrensning
av ett problem från ett
internationellt och neutralt objektivt institut
verkligen skulle kunna verka sanerande
på argumenteringen, åtminstone
i det långa loppet.

Ett annat exempel, som gäller ett fjärde
projekt som vi har skisserat, berördes
av fru Segerstedt Wiberg. Det är
tanken att folkrättsspecialister skulle
kunna förutse sådana internationella
konflikter som kan uppstå på grund av
olika intressen när det gäller utvinning
av vatten, såsom då det gäller att fördela
flodvatten mellan olika länder. Om man
hade varit ute i tid, hade det kunnat göras
några sådana studier i fråga om
kontinentalsockeln. Jurister bör kunna
förutse dylika konflikter, som kommer
att uppstå till följd av att teknologien
utvecklas så utomordentligt hastigt. Man
kanske t. o. m. måste skapa en rättsordning
för hur länder skall ha rätt att
förändra sitt klimat, om det inverkar
på andra länders klimat. Meningen vore
att jurister kanske skulle kunna utarbeta
en del folkrättsliga modeller, som
sedan finge ligga till grund för den internationella
diskussionen vid intressekonflikter.

Detta var bara exempel som jag har
velat föra fram. Det är självklart de blivande
fredsforskarna som skall göra
inte bara valet av initiativ utan också
klä dessa första initiativ i en sådan
dräkt att de kan bearbetas med vetenskaplig
metodik.

Den andra huvudpunkten gäller frågan
om institutets internationella karaktär
och i vad mån det kan anpassas
till eller strider mot nordiska intressen.
Fru Segerstedt Wiberg liar här talat om
Nordiska rådets inställning, men jag
vill påminna om att även den professorliga
kommitté, som gjorde den första
utredningen för Nordiska rådet, stannade
vid att föreslå en första och andra

2 Första kammarens protokoll 1965. Nr 22

Nr 22

Fredagen den 6 maj 1966

Ang. inrättande av ett internationellt institut för freds- och konfliktforskning

i Sverige

etapp av samarbete mellan våra nordiska
länder. Den blev däremot inte enig
om den fjärde etappen, som avsåg upprättandet
av ett nordiskt konfliktforskningsinstitut.
Signifikativt var att den
norske ledamoten reserverade sig, då
det ju är allom bekant att Norge är det
land i Norden som hunnit längst med
fredsforskningen.

För att hålla mig till det nordiska
samarbetet i relation till det institut,
som ärendet i dag gäller, bör det självklart
finnas företrädare för nordisk
fredsforskning i de styrande organen
för institutet. Lika självklart är att man
bör söka samarbete i fråga om olika
forskningsprojekt. Ett utbyte, inte minst
av unga forskare, bör kunna verka stimulerande
i bägge riktningarna.

Det enda som vi inom utredningen
definitivt har haft en negativ inställning
till är en administrativ samarbetsorganisation
kring detta institut. Där har
också propositionen följt utredningen.
Det är i stället alldeles nödvändigt att
hålla fast vid att hela det vetenskapliga
rådet, den exekutiva styrelsen och forskarstaben
skall ha en allmän internationell
rekrytering.

Jag har under resor i Förenta staterna
och Sovjetunionen — för att nämna
de två ytterligheterna — mött uttryck
för en positiv uppskattning, liksom
jag gjort under resor helt nyligen i
England och Frankrike. Det är nog ingen
tvekan om att man i dessa länder
anser att institutets förläggning till ett
neutralt land betyder mycket och ger
förhoppningar om att man skall komma
fram till ett friktionsfritt samarbete
samt kunna bedriva en forskning av
objektiv karaktär. Vår neutralitetspolitik
och långa fredstradition skulle alltså
ge institutet ett slags ideologiskt startkapital.

Även om man aldrig vågar uttrycka
förvissning om eller vill ge uttryck för
någon överdriven optimism att ambitionerna
skall fullföljas, tror jag dock
att riksdagen kan leva i lugn förtröstan

att initiativet som sådant ger bättre och
mer intresseväckande avkastning än
något annat fredsmonument, även om
det hade en mer massiv karaktär.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Det finns väl inte så
mycket att tillägga till vad fru Myrdal
har sagt. Jag skulle bara vilja göra ett
par kommentarer.

Fru Myrdal säger, att institutet får
större valuta i egen forskningsmiljö än
om man replierar på befintliga organ,
alltså att det förra sättet blir billigare.
Fru Myrdal vet naturligtvis vad hon talar
om i detta sammanhang, eftersom
hon varit ordförande i den utredning,
som klarlagt förhållandena. Men nog
förefaller det egendomligt att det skulle
bli billigare att dubblera institutioner
än att repliera på nu befintliga sådana.
Välutrustade institutioner måste väl
forskarna ha till förfogande om forskningsresultaten
skall bli godtagbara. Kan
förklaringen måhända vara den, som
universitetskanslersämbetet i sitt remissyttrande
antyder, när man säger
att utredningen enligt dess mening har
klart underskattat de kostnader som
verksamheten kommer att dra?

Viktigare är ändå att effekten måste
förväntas bli sämre, i synnerhet i det
initialskede som vi nu främst diskuterar.
Riskerna är betydande för att forskarna
blir isolerade och att man inte
får det utbyte som forskningen bör ge,
i synnerhet om man — som fru Myrdal
säger — och som i och för sig är angeläget
— verkställer utbyggnaden långsamt
för att garantera att det inte görs
några misstag.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Fru Myrdal utvecklade
med god entusiasm sina synpunkter på
möjligheterna för en fredsforskning. Jag

Fredagen den (i maj 1966

Nr 22

Ang. inrättande av ett internationellt

tror att man måste ha en sådan entusiasm,
om man över huvud taget skall
ge sig in på detta projekt.

Jag fäller detta yttrande därför att
det finns så mycket försiktig klokskap
och snusförnuft i dessa sammanhang
som säger: Det går aldrig! Om det kommer
att gå — alltså om det blir ett
verkligt bestående resultat av den forskning
som sker i olika delar av världen
— det vet vi inte. Men jag håller helt
med fru Myrdal om att det är värt att
försöka. Det vore oklokt att inte försöka.

Så ett par kommentarer. Fru Myrdal
sade, att med tanke på hur forskningsresultaten
skall spridas hade man i utredningen
diskuterat möjligheten av att
vetenskapliga rådet skulle ägna sig åt
detta. För min del anser jag att rådet inte
är det lämpligaste organet. Uppgiften
bör lämnas åt folk som har mera erfarenhet
av att popularisera mycket svåra
saker — i en hel del fall är det ju alldeles
uppenbart, att det kommer att gälla
svåra saker. Men jag skall inte gå in
på den punkten ytterligare.

Sedan sade fru Myrdal någonting om
riksbanksfonden och dess arbete. Jag
sitter med i den styrelsen. Jag skall
dock inte gå närmare in på den saken
heller, men vill anknyta till vad fru
Myrdal sade: Om det skall bli verkligt
attraktivt för forskare att gå in i en sådan
här ny .institution, måste det vara
fråga om en egen och självständig forskning.
Man måste i varje fall kunna tänka
sig att få fram resultat, som känns
verkligt betydelsefulla för den enskilde
forskaren. Jag ber helt att få instämma
med detta. Skall det institut, som nu
skall skapas, vara bara ett bihang till
någonting annat, tror jag inte det får
den riktiga starten.

Jag skulle nog gärna vilja höra utrikesministerns
syn på förhållandet mellan
Nordiska rådets rekommendation
om det nordiska samarbetet och den
proposition som han har lagt fram. Fru
Myrdal har utvecklat sina synpunkter

institut för freds- och konfliktforskning

i Sverige

på saken. Men i propositionen har man,
som jag uttryckte det tidigare, endast
uttalat sig i allmänna och inte speciellt
förbindande ordalag om det självklara i
att man skall samverka på det nordiska
området.

Men här finns ju alltså en rekommendation
som ligger på regeringens bord.
Avsikten kan väl inte vara att med det
förslag, som här lagts för riksdagen,
skall även Nordiska rådets rekommendation
vara avklarad. Självfallet kan
det inte vara så ur formell synpunkt,
därför att regeringen bör ju rimligen
komma med ett uttalande till riksdagen
i denna fråga.

Emellertid är det inte det formella
jag tänker på, utan det är det reella
sambandet mellan rekommendationen
och det förslag vi nu talar om. För min
del tror jag att det bör kunna gå att
klara, men jag tycker att det kunde vara
lämpligt att utrikesministern utvecklade
sina synpunkter på saken. Inte
minst ur synpunkten av ett gemensamt
nordiskt intresse på denna punkt tycker
jag det vore egendomligt, om debatten
här avslutades utan att regeringen gav
sin ståndpunkt till känna.

Jag ställer frågan, trots att jag vet att
det är ett annat departement som handlägger
detta ärende. Men herrarna sitter
ju i samma regering!

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag hade tänkt att inte
blanda mig i debatten eftersom samtliga
talare, som redan har deltagit, tycks
vara helt överens om att ett institut skall
inrättas. De tycks också vara överens
om målsättningen. Men eftersom jag direkt
apostroferades av den senaste ärade
talaren, skall jag bara inskränka mig
till att göra ett par korta reflexioner.

Jag kan utan vidare instämma i de
inledande ord, som herr Virgin uttalade
i sitt första inlägg beträffande önskvärdheten
av att vetenskapen, som hittills

Nr 22

Fredagen den 6 maj 1966

Ang. inrättande av ett internationellt institut för freds- och konfliktforskning

i Sverige

på vissa områden liar stått i alltför hög
grad i förintelsens tjänst, nu också inriktas
på att ställas i fredens tjänst. Det
förhåller sig måhända så att människan
är på väg att bli tjänare till sina egna
händers verk. Hela denna väldiga teknik,
beundransvärd i sin sinnrikhet och
förbryllande i sin rikedom, kan som bekant
lika väl stå i den onda som i den
goda viljans tjänst. Därför tycker jag
att man medvetet skall försöka inrikta
sig på att ställa vetenskapen i den goda
viljans tjänst. Vi hyser inte, varken herr
Virgin eller jag, några illusioner om
möjligheterna att snabbt komma fram
till påtagliga resultat. Men vi är tydligen
alla överens om att man verkligen
skall göra någonting i detta avseende.

Fru Myrdal och fru Segerstedt Wiberg
har —• mycket vältaligt, tycker jag
— utvecklat de synpunkter som ligger
till grund också för regeringens tänkande
i detta avseende. Men här finns
stundom, vilket inte gäller fru Myrdal
och fru Segerstedt Wiberg, en benägenhet
att man i detalj skall kunna veta
luir detta arbete skall utvecklas, hur
förhållandet skall bli till andra forskningsinstitutioner
o. s. v. Jag tycker att
herr Dahléns inlägg kan sägas vara ett
bevis för detta uttryck för perfektionism,
som är så typisk för oss svenskar i
vissa sammanhang. Han vill att vi från
regeringens sida utan vidare skall kunna
i förväg i detalj beskriva förhållandet
till övriga nordiska institutioner på
detta område och vad som bär sagts i
Nordiska rådet i detta sammanhang.

Jag vill då bara understryka att institutet
skall ha nära samarbete med de
institutioner inom Norden som arbetar
på detta område. Det planerade fredsforskningsinstitutet
med dess helt internationella
inriktning utgör i sig självt
ett tillskott till det nordiska forskningssamarbetet,
vilket framhölls just av
Nordiska rådets kulturutskott när det
behandlade frågan om ett nordiskt samarbete
på detta fält. Institutet kommer
inte att uppträda i konkurrens med de

nordiska initiativen utan kommer i stället
att utgöra en möjlighet för de nordiska
ländernas forskare till kontakt
med den internationella forskningen.

Jag tror inte att man närmare kan
precisera hur detta samarbete kommer
att utvecklas. Ett försök att här i detalj
göra så skulle kanske bara leda till invändningar
från de övriga nordiska länderna
och skulle på sitt sätt bara försvåra
det samarbete, som vi alla är inställda
på skall komma till stånd.

Jag tror, herr talman, att jag inte kan
gå in mera i detalj när det gäller detta
problem. Jag har bara velat ange — det
har även regeringen velat ange —- de
allmänna riktlinjerna för hur man skall
kunna uppnå tillfredsställande resultat
även i denna del när det gäller institutets
framtida verksamhet.

Fru MYRDAL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Virgin ifrågasatte
våra kalkyler om den avkastning, som
investering i detta forskningsinstitut
skulle ge. Jämförelsen gäller då ett stöd
till egen forskning eller ett stöd åt på
annat håll pågående forskning.

Låt mig först av allt säga — det berör
ett ämne som även herr Dahlén intresserade
sig för — att för svenska
fredsforskare står naturligtvis både
riksbanksfondens resurser och det socialvetenskapliga
forskningsrådets resurser
till förfogande. Det rör sig då
om betydligt större summor än det här
är fråga om. Alla tankar på att institutet
skulle bli så att säga en penningutdelande
institution bör man nog avskriva
för framtiden.

När det gäller arbetsformerna — jag
tänker då särskilt på samarbetsmetoderna
— tror jag däremot inte att skillnaden
är så stor mellan reservanternas
inställning och den vi haft som har
skisserat detta institut. Det är naturligt
att institutet måste repliera på bestående
institutioner runtom i världen. Man
måste repliera på dem för forskarutbild -

Fredagen den (i maj 1960

Nr 22

Ang. inrättande av ett internationellt

ningen, eftersom det ju inte är tänkt att
detta institut skulle lägga sig till med
något eget ansvar därvidlag. Man måste
utnyttja den erfarenhet, som dessa forskare
har skaffat sig, och hela den specialistkunskap
som de har. De kommer
med färdiga element av egen forskning
som så att säga sorteras ut och byggs
ihop för att därigenom på ett effektivare
sätt angripa problematiken, när de
infinner sig till detta internationella
samarbetsinstitut. Dessutom måste man
här räkna med en relativt hastig omsättning
av forskarkrafter. Allt detta
betyder att forskarna gör en stor del av
arbetet i sina nationella institutioner
och kommer till det internationella institutet
för att samarbeta under en period.
Det kan mycket väl tänkas att de
fortsätter detta arbete senare på hemmaplan.
På så sätt kan man alltså ha
en upppläggning, som innebär ett verkligt
intensivt samarbete med nuvarande
institutioner.

Nu har jag talat bara om forskarnas
karaktär och den modalitet, med vilken
man skulle utnyttja dem, men det är
självklart att motsvarande gäller för ämnesvalet
också. Forskningsprojekten
kan mycket väl delvis läggas ut på olika
institutioner, eller också kan man på
ett liknande sätt, som jag nyss sade,
av olika element från olika institutioner
bygga ihop den grundval från vilken
man utgår.

Vidare vill jag också påpeka —- och
detta kommer kanske ännu närmare det
som reservanterna har önskat sig ■—-att det vetenskapliga rådet skulle i stor
utsträckning fungera som en sammanhållande
kraft mellan forskare och institutioner
på olika håll. Det skulle fungera
genom konferenser, seminarier, arbetsgrupper
för utvärdering, granskning
och vidarebefordran till hemländerna i
syfte att stimulera motsvarande forskning
på annat håll.

På det sättet åstadkoms, tror jag, ganska
mycket av samordning, men institu -

institul för freds- och konfliktforskninn

i Sverige

tet åtar sig ändå icke ansvaret för en
samordnande funktion. Och de flesta
forskare, både i allmänhet och kanske
freds- och konfliktforskare i synnerhet,
är ytterst känsliga för försök till någon
samordning ovanifrån.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag vill bara åter erinra
om att Nordiska rådet sammanträdde i
februari i år och gjorde en rekommendation
till regeringarna om samarbete
beträffande forskning i internationell
politik. Regeringens proposition är dagtecknad
en månad senare. I propositionen
nämner departementschefen
ingenting om Nordiska rådets enhälliga
rekommendation. När jag då efterlyser
utrikesministerns synpunkt på detta
och frågar, om han vill ge riksdagen en
upplysning om hur han ser på Nordiska
rådets rekommendation i förhållande
till den proposition, som han har
lagt fram, så säger han att denna fråga
är ett »uttryck för perfektionism» och
att jag i förväg i detalj vill ha reda på
saker och ting!

Herr talman! Jag har icke begärt att
i detalj få reda på saker och ting. Jag
har uttryckt en önskan om att man från
regeringens sida skall uttala att det
finns en rekommendation, som vi måste
ta ställning till. Utrikesministern kunde
ha sagt, att han lägger fram denna
proposition och att han självfallet återkommer
beträffande Nordiska rådets
rekommendation, men denna har över
huvud taget icke berörts i departementschefens
yttrande.

Att påstå att min fråga är ett försök
att i förväg få en beskrivning över hur
arbetet skall gå till är ett debatteknisk
grepp, som går att använda ibland, men
det för inte debatten särskilt långt
framåt, när en fråga besvaras på det
sättet. Jag förmodar att kammaren får
anledning att senare diskutera hur det
kommer att gå på den bär punkten.

Nr 22

Fredagen den 6 maj 1966

Ang. reformerad organisation av skolledningen i grundskolan m. m.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Om det inte är någonting
annat herr Dahlén önskade veta
av mig än om regeringen är beredd att
ta hänsyn till vad Nordiska rådet har
rekommenderat i detta sammanhang, så
vill jag säga, att regeringen är beredd
att ta hänsyn därtill.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt angående
punkterna I och II, därefter särskilt
rörande punkten III samt vidare
särskilt i fråga om punkten IV.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkterna i och II hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten III förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Virgin m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 88 punkten
III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin in. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en

början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 103;

Nej — 20.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets i punkten IV gjorda hemställan.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 89, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående organisation
av en för krigsmakten gemensam
intendenturkår m. m. jämte i
ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. reformerad organisation av skolledningen
i grundskolan m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 90, angående reformerad organisation
av skolledningen i grundskolan
in. in. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 74 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 11 mars 1966,
föreslagit riksdagen att dels godkänna
i statsrådsprotokollet förordade riktlinjer
för en reformerad organisation av
skolledningen i grundskolan, dels ock
besluta, att sådana anställnings- eller
arbetsvillkor för skolledare, biträdande
skolledare och lärare vid kommunala
gymnasier och fackskolor, som finge
bestämmas genom avtal, skulle fastställas
under medverkan av Kungl. Maj:t
eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämde.

Fredagen den (i maj 1960

Nr 22

Ane. reformerad organisation av skolledningen i grundskolan m. m.

1 propositionen hade föreslagits en reformering
av skolledarorganisationen i
grundskolan i syfte att åstadkomma en
effektivisering av den pedagogiska ledningen.
Sålunda hade förslag framlagts
om en ändrad studierektorsorganisation,
vilken i huvudsak innebar, att i
rektorsområden av viss storlek skulle
inrättas en studierektorstjänst med hela
rektorsområdet som verksamhetsområde.
Arbetsfördelningen mellan rektor
och studierektor hade föreslagits få göras
upp från fall till fall mellan de båda
tjänstemännen och fastställas av skolstyrelsen.
Undervisningsskyldigheten
hade förordats bliva fastställd av länsskolnämnden
såsom en för rektor och
studierektor gemensam undervisningsskyldighet,
vilken därefter skulle fördelas
av rektor. Vidare hade behandlats
frågan om lämpliga rationaliseringsåtgärder
samt behovet av att kommunerna
ställde biträdespersonal i tillräcklig
omfattning till förfogande.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Stenberg och herr Jacobsson (I:
707) samt den andra inom andra kammaren
av herr Wennerfors (II: 871), i
vilka hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 74 måtte
besluta, 1. att undervisningsskyldigheten
för respektive skolledare skulle
fastställas var för sig, 2. att studierektorsbefattningen
skulle konstrueras som
lönegradsplacerad tjänst;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Wirtén in. fl. (1:708) och den
andra inom andra kammaren av herr
Källstad m.fl. (11:870), i vilka anhållits,
att riksdagen vid behandling av
propositionen nr 74 måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t 1. giva till
känna vad i motionerna anförts beträffande
dels lönegradsplacerade heltids -

tjänster för studierektorer, dels arbetsfördelningen
mellan rektor och studierektor
och den för dem gemensamma
undervisningsskyldigheten, 2. uttala, att
befattningar såsom studierektorer för
grundskolans högstadium övergångsvis
borde inrättas jämväl vid skolenheter,
som bestode av gymnasium och grundskola.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att motionerna 1:707 och 11:871
samt 1:708 och 11:870, samtliga motioner
i vad de avsåge konstruktionen av
tjänsterna som studierektor, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

II. att motionerna 1:707 och 11:871
samt I: 708 och II: 870, samtliga motioner
i vad de avsåge arbetsfördelningen
mellan rektor och studierektor, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; III.

att motionerna I: 708 och II: 870,
i vad de avsåge inrättande övergångsvis
av vissa studierektorsbefattningar,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att riksdagen måtte godkänna de
i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 11 mars 1966 förordade
riktlinjerna för en reformerad organisation
av skolledningen i grundskolan; V.

att riksdagen måtte besluta, att sådana
anställnings- eller arbetsvillkor
för skolledare, biträdande skolledare
och lärare vid kommunala gymnasier
och fackskolor, som finge bestämmas
genom avtal, skulle fastställas under
medverkan av Kungl. Maj:t eller myndighet
som Kungl. Maj:t bestämde.

Reservationer hade anmälts, utom av
andra,

1) av herr Dahlén, utan angiven mening; 2)

av herr Wallmark, likaledes utan
angiven mening.

Nr 22

Fredagen den (5 maj 196(5

Ang. reformerad organisation av skolledningen i grundskolan m. m.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Syftet med den reformering
av grundskolans skolledarorganisation
som skall beslutas i dag är att
uppnå en effektivare pedagogisk ledning;
en sektor av rektorernas arbetsuppgifter
som ofta fått stå tillbaka på
grund av att rektorerna varit alltför belastade
med administrativa funktioner.
Propositionen följer i allt väsentligt det
förslag som framlagts i skoladministrativa
utredningens betänkande »Organisation
av skolledningen i grundskolan».

Med anledning av propositionen har
två motionspar inlämnats. Vid en jämförelse
av motionernas synpunkter och
yrkanden finner man att dessa i stort
sätt sammanfaller, vilket tyder på att
propositionens förslag på olika håll
uppfattas som synnerligen diskutabla
i fråga om de i motionerna berörda
punkterna. Det gäller för det första
konstruktionen av studierektorstjänsterna
och för det andra fördelningen av
arbetsuppgifterna och undervisningsskyldigheten
mellan rektor och studierektor.

Departementschefen tar inte slutgiltig
ställning till frågan om studierektor
skall erhålla arvode utöver lön för
sin lärartjänst eller om särskilda lönegradsplacerade
heltidstjänster för studierektorerna
skall inrättas. Ecklesiastikministern
säger sig dock inte ha
något att erinra mot den av utredningen
föreslagna lösningen, som innebär
att studierektorat konstrueras som arvodestjänst
i förening med lärartjänst,
men han bedömer det vara nödvändigt
att först uppta förhandlingar med berörda
parter om förslaget. I propositionen
föreslås att Kungl. Maj :t därefter
bör äga rätt att besluta i frågan. Utskottet
låter sig nöja med detta och
lämnar motionerna utan åtgärd.

Motionärerna har i likhet med flera
remissinstanser funnit det vara lämpligast
att inrätta lönegradsplacerade
studierektorstjänster med samma förordnandeförfarande
som gäller för rek -

torstjänsterna. Med hänsyn till den vikt
som måste tillmätas studierektors arbete,
om det verkligen skall bli en effektiviserad
skolledning, bör studierektor
knytas fastare till skolledningen än
som sker med en arvodestjänst. Enligt
utredningens förslag skall dessutom den
lärare som åtar sig studierektorsuppdraget
inte äga rätt till ferier utan erhålla
semester. Möjligheterna att rekrytera
studierektorstjänster med de mest
kvalificerade torde under sådana omständigheter
inte bli de allra bästa, i
all synnerhet som i arbetsuppgifterna
också skall ingå att vikariera för rektor
under dennes semester och att dessutom
i allmänhet klara det mycket krävande
schemaarbetet.

Jag har, herr talman, inget yrkande
på denna punkt men har velat ge till
känna den uppfattning som finns representerad
i motionerna.

Enligt förslaget i propositionen blir
skolledartjänsterna mindre reglerade än
vad fallet nu är. Sålunda bindes inte
studierektorstjänsten till visst stadium
utan skall avse hela rektorsområdet.
Undervisningsskvldigheten fastställs av
länsskolnämnden med en gemensam undervisningsskvldighet
för rektor och
studierektor utan någon fastställd fördelning.
Någon minimigräns för rektors
undervisningsskyldighet fastställs
inte heller, vilket betyder att rektor kan
bli helt befriad från undervisning. Arbetsuppgifterna
fördelas efter överenskommelse
mellan befattningshavarna
och fastställs därefter av skolstyrelsen.

Otvivelaktigt är det åtskilligt som talar
för denna mera fria organisation.
Framför allt ger den anpassningsmöjligheter
till lokala och personliga förhållanden.
Vidare är den kongruent
med skolledarorganisationen i gymnasiet
och fackskolan. Men å andra sidan
kan systemet medföra motsättningar och
irritationsmoment, där studierektor
kommer i ett alltför markerat underläge.
I den motion som jag och några till
har avlämnat föreslås att skolöversty -

Fredagen den (i maj 1966

Nr 22

Ang. reformerad organisation av skolledningen i grundskolan m. m.

relsen skall utarbeta något slag av normer
eller alternativa förslag till arbetsfördelning.

I motionen förordas också att befallningar
såsom studierektorer för grundskolans
högstadium övergångsvis må
inrättas vid de skolenheter som jämte
gymnasium även består av avdelningar
från grundskolans högstadium. Det yrkandet
har villfarits så till vida att utskottet
anser att övergångsperioden bör
bli så kort som möjligt, men att Kungl.
Maj:t bör uppmärksamma behovet av
studierektorat vid dessa skolor.

Jag skulle till sist också vilja göra
ett par allmänna reflexioner till propositionen.

Skoladministrativa utredningen har i
ett tidigare arbete belyst och kommit
med förslag till skolorganisation för
gymnasium och fackskola. Med betänkandet
om grundskolans skolledning
har utredningen avslutat sitt arbete.
Tyvärr har inte skolstyrelsernas kanslier
i de större kommunerna berörts
mer än i förbigående. Det kan sägas att
det främst är en primärkommunal angelägenhet,
men för att uppnå de rationaliseringar
av administrativ och organisatorisk
art som propositionen förordar
måste organisationen och funktionen
på de centrala skolkanslierna kartläggas
ytterligare — det gäller inte
minst samarbetet mellan kanslierna och
rektorsexpeditionerna. Det är min förhoppning
att en sådan belysning utföres
i något lämpligt sammanhang.

Utskottet pekar på en annan viktig
fråga när det betonar »vikten av att man
fortlöpande strävar efter en rationalisering
av arbetsformerna, däri inräknat
samarbetet mellan olika kommunala
förvaltningar». Även om en hel del
har hänt på detta område, kan åtskilligt
ytterligare göras för att integrera sådana
saker som avlöningar, inköpsfrågor,
fakturering, städning, fastighetsskötsel
in. m. i kommunernas övriga
verksamhet. Inte minst gäller det skolbyggnadsfrågorna.
Hur många rektorer
har inte försvunnit bort från skolans

huvuduppgift att undervisa in i krävande
sekreteraruppdrag för skolbyggnadskommittéer?
Fn avlastning av dylika
uppgifter från skolledarna skulle
med säkerhet ge till resultat en effektivare
pedagogisk ledning.

Det bör också observeras att skolöverstyrelsen
i samband med den anslagsframställning
som skall inges hösten
1967 har fått departementschefens
uppdrag att lämna en utförlig redovisning
över vidtagna rationaliseringsåtgärder.
Skolöverstyrelsen skall likaledes
vid samma tillfälle lämna en redogörelse
för den vitala frågan om skolledarna
har tillgång till den bitriidespersonal
som erfordras. Skolans huvudmän
bär i detta avseende ansvaret för
att en upprustning kommer till stånd.

Häri instämde herr Wcillmark (h).

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Redan 1956 uttalade dåvarande
ecklesiastikministern i samband
med reformeringen av skolväsendets
lokala och regionala ledning, att
det vore av vital betydelse för hela skolledarorganisationen
att frågan om skolledarens
biträdeshjälp bringades till en
acceptabel lösning. Jag vet inte vad
ecklesiastikministern den gången hade
för underlag för sina förhoppningar att
man skulle komma fram till en hygglig
lösning. Det redovisades i varje fall inte
att man hade någon sorts bindande
utfästelse från kommunernas sida. Kanhända
var det bara på det sättet, att
ecklesiastikministern stödde sig på skolkommissionens
spekulation att om kommunerna
bara finge ett vidgat inflytande
över skolväsendet, skulle sådana frågor
lösas av sig själva. Kommunerna
skulle få intresse av ett vidgat eget engagemang
i skolväsendet.

Vi vet att det inte blivit på det sättet.
Vi vet det genom skoladministrativa utredningen.
Det är beklagligt att de som
för tio år sedan var fundersamma på
denna punkt inte då fick gehör för sina
synpunkter.

Nr 22

Fredagen den 6 maj 1966

Ang. reformerad organisation av skolledningen i grundskolan in. m.

Nu upprepar ecklesiastikministern i
stort sett vad som sades för tio år sedan.
Det understrykes att kommunerna
har ett stort ansvar i detta avseende.
Hade ecklesiastikministern varit här
skulle jag ha frågat honom, vad man
denna gång har för garantier för att det
skall gå bättre än för tio år sedan, men
eftersom han inte är här skall jag svara
själv på den ställda frågan. Svaret är
att man i realiteten inte har några nya
garantier för att det skall hända något
på detta område. Man är fortfarande
hänvisad till att lita på kommunernas
egen vilja att förstärka biträdeshjälpen
med den kvalificerade arbetskraft man
bär talat om.

Eftersom man inte har skaffat sig
nagra garantier och inte ställt upp några
villkor i samband med statsbidragsgivningen
eller annat, är jag rädd att
det fortfarande på sina håll kommer att
bli på det sättet, att man i skolstyrelserna
mera funderar på vem man skall
göra till skolledare, sett utifrån sina
egna politiska synpunkter, än hur man
skall kunna ge de skolledare, som man
tillsätter, en acceptabel arbetssituation.

Jag tror det är nödvändigt, om man
nu inte kan komma fram på villkor via
statsbidragsvägen, att skolöverstyrelsen
eller någon annan myndighet, som förstår
sig på saken, utarbetar några lämpliga
modeller för olika stora skolor,
olika stora rektorsexpeditioner, så att
de som är intresserade av saken och
som vill arbeta för drägligare arbetsförhållanden
för rektorer har något att
falla tillbaka på och stödja sig på. Det
skulle måhända behövas någon form av
normalinstruktion för rektorsexpeditionerna
med ganska noggrann ärendeuppdelning
på olika befattningshavare
inom en sådan förvaltning. Detta är inte
någon nyhet. Detta system har man
under många år haft inom gymnasieskolorna,
och det har lett till att man
där fått en relativt tillfredsställande
ärendefördelning.

Vad beträffar frågan om studierektorsorganisationen
har jag egentligen

inte något att tillägga utöver vad herr
Wirtén sade. Jag instämmer i det. Jag
skulle dock vilja säga att jag föreställer
mig att utskottet gjort det litet för lätt
för sig, när man har underlåtit att ta
ställning under hänvisning till att anställningsformen
för studierektorer är
en fråga som skall bli föremål för förhandlingar.
I själva verket är det numera
på det sättet att den organisatoriska
frågan, frågan om studierektorerna
skall ha arvodestjänster eller andra
reguljära tjänster, ju inte är något som
kan bli föremål för förhandlingar, utan
den saken bestämmer arbetsgivaren ensidigt.

Därför hade det varit önskvärt att
man i detta sammanhang hade fått en
klarare vägledning än vad utskottet nu
givit.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! I sakfrågan har jag
ingenting att lägga till utskottets skrivning,
som jag hänvisar till. Med anledning
av de två senaste anförandena vill
jag säga, att vi i utskottet har ansett
det vara en fördel med hänsyn till lokal-
och personförhållandena i de olika
skoldistrikten om man kan överlämna
åt rektor och studierektor att själva
komma överens om arbetsförmedlingen.
Förhållandena varierar starkt från den
ena platsen till den andra, och om vi
försöker skriva paragrafer om detta
tror jag missnöjet blir större än det har
varit med det system vi hittills har tilllämpat.

Herr Wirtén sade att skolcheferna
ofta är med och planerar skolhusbvggnader
och att vi i görligaste mån borde
avlyfta den bördan från dem. Där har
vi kanske gjort litet olika erfarenheter
under årens lopp. Jag har den erfarenheten,
att skolcheferna gärna vill vara
med om att planera skolhusbyggnader,
och jag förstår dem i så fall. Vi har resonerat
om i vilken mån vissa ärenden
kunde överföras exempelvise till cen -

Fredagen den 0 maj 1960

Nr 22

Irala byggnadskommittéer i kommunerna,
men om vi skulle skriva att rektorerna
inte får vara med i skolhusbyggnadskommittéer,
tror jag de skulle bli
mycket ledsna. De vill nog i allmänhet
gärna vara med i den mån tiden tillåter.

En talare nämnde att utskottet hade
gjort det litet lätt för sig. Jag tycker inte
att man bör använda sådana uttryck.
Utskottet har diskuterat detta ärende
mycket ingående, och jag kan försäkra
att det i utskottet finns människor med
mångårig erfarenhet på detta område.
Sedan är det uppenbart att det kan finnas
anledning att i den ena kommunen
ha en viss inställning och i den andra
er. annan inställning. Det finns många
kommuner i landet, och det är inte
tänkbart att riksdagen skulle försöka
dra upp mallar som passar för varje
kommun. Jag kan dock försäkra att vi
har diskuterat igenom problemet mycket
ordentligt, och dessutom är det ju
inte första gången statsutskottet behandlar
ärenden av denna art, utan det har
vi gjort oerhört många gånger.

Herr talman! Med hänvisning till utskottets
skrivning ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Jag är starkt medveten
om att avdelningen och utskottet har
mångårig erfarenhet av skolfrågor, men
i det fall där jag sade att utskottet hade
gjort det litet för lätt för sig kan
man inte ha mångårig erfarenhet. Vad
jag hänsyftade på var nämligen den förhandlingsrättslagstiftning,
som trädde i
kraft den 1 januari i år, och av den
kan man alltså bara ha några få månaders
erfarenhet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

An;?, anslag till byggnadsarbeten vid

universiteten och vissa högskolor

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
196C/67 till byggnadsarbeten
samt inredning och utrustning av lokaler
vid universitet, högskolor in. in. jämte
i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, för
budgetåret 1966/C7 beräkna till Inredning
och utrustning av lokaler vid universitet,
högskolor in. m. ett reservationsanslag
av 45 500 000 kronor och till
Byggnadsarbeten vid universiteten och
vissa högskolor ett investeringsanslag
av 105 000 000 kronor.

Därefter hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 104 föreslagit riksdagen att
för budgetåret 1966/67 anvisa till Byggnadsarbete
vid universiteten och vissa
högskolor ett investeringsanslag av
105 000 000 kronor; till Inredning och
utrustning av lokaler vid universitet,
högskolor m. m. ett reservationsanslag
av 45 500 000 kronor och till Byggnadsarbeten
vid specialskolan m. m. ett investeringsanslag
av 1 590 000 kronor.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Wallmark (I: 712) samt den andra inom
andra kammaren av herr Carlshamre
och fröken Ljungberg (11:876), i vilka
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl.
Maj:t till innevarande års riksdag måtte
avgiva en fullständig redogörelse för
i vilken utsträckning hittills planerade
byggnadsarbeten vid universitet, högskolor
in. m. komme att täcka behovet
av utbildningsplatser i enlighet med av
1965 års riksdag fastställda ramtal;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Elvy Olsson och herr Eric Carls -

Nr 22

Fredagen den 6 maj 196G

Ang. anslag
son (I: 718)
kammaren
(II: 877).

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte till Byggnadsarbeten
vid universiteten och vissa högskolor
för budgetåret 1966/67 på kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond
anvisa ett investeringsanslag
av 105 000 000 kronor;

II. att motionerna 1:712 och 11:876
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att riksdagen måtte till Inredning
och utrustning av lokaler vid universitet,
högskolor m. m. för budgetåret 1966/
67 på driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 45 500 000 kronor;

IV. att riksdagen måtte till Byggnadsarbeten
vid specialskolan m. m. för budgetåret
1966/67 på kapitalbudgeten under
statens allmänna fastighetsfond anvisa
ett investeringsanslag av 1 590 000
kronor;

V. att motionerna 1:718 och 11:877
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts, utom av annan,
av herr Wallmark, som likväl ej
antytt sin åsikt.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! De som erinrar sig den
livliga debatt vi hade föregående år,
när vi tog ställning till universitetens
och högskolornas utbyggnad under perioden
fram till 1972, är kanske förvånade
över att det inte finns någon motion
i sakfrågan när vi nu skall behandla
den viktiga frågan om investeringarna
under kommande år, detta trots att
det i propositionen anges att man enligt
U 63 får räkna med en medelsanvisning
på ungefär 200 miljoner under
en åttaårsperiod utöver inventarier och
studentbostäder för att klara behovet.

Om man summerar vad som har hänt
under dessa två år och vad som kom -

och vissa högskolor
mer att hända under det kommande
budgetåret, finner man att medelsförbrukningen
totalt kommer att uppgå till
375 miljoner kronor. Man kan alltså räkna
med att det föreligger ett behov under
de kommande fem åren av bortåt
250 miljoner kronor per år utöver vad
som motsvarar kostnadsstegringar. Det
synes inte sannolikt att vi vare sig under
det kommande budgetåret eller året därpå
kan nå upp till en sådan investeringstakt.

Anledningen till att det inte finns några
motioner i sakfrågan är det underlag
eller rättare sagt den brist på underlag
som finns i propositionen. Av det skälet
har vi väckt en motion där vi begärt
att riksdagen skall få en redovisning
av i vilken omfattning investeringarna
håller takt med den beräknade tillväxten
av antalet studenter vid universitet
och högskolor enligt föregående
års beslut.

Statsutskottet har helt godtagit detta
förslag i motionen och säger att det enlig
utskottets uppfattning är av stort
intresse för riksdagen att erhålla en redogörelse
i ämnet. Utskottet utgår emellertid
från att departementschefen i
lämpligt sammanhang lämnar en sådan.
Detta skall tolkas så, att vi icke skall
behöva vänta till nästa års statsverksproposition,
utan att vi bör få en sådan
redovisning i höst, om tekniska förutsättningar
härför föreligger.

Jag skulle vilja säga att det principiellt
är felaktigt att redovisa anslagsäskanden
på det sätt som har skett i propositionen.
Departementschefen erinrar
visserligen om att han regelmässigt lagt
fram förslagen för riksdagen så snart
godtagbara handlingar och kostnadsutredningar
förelegat — det är självklart
att sådant material bör föreligga när
beslut skall fattas — men lika självklart
bör det vara att vi får en analys och en
jämförelse som visar hur investeringsprogrammet
stämmer med de riktlinjer
som riksdagen tidigare har dragit upp.
Det är alltså helt följdriktigt att statsutskottet
har intresse av och begär en så -

till byggnadsarbeten vid universiteten
samt den andra inom andra
av herr Mattsson m. fl.

Fredagen den 0 maj 19(>(>

Nr 22

Ang. anslag till byggnadsarbeten vid universiteten och vissa högskolor

dan redovisning. Det betyder inte att
man inte godtar att det på grund av ekonomiska
förhållanden kan vara nödvändigt
att skjuta på vissa investeringar,
men riksdagen bör veta vad vi skjuter
på och varför vi gör det, så att riksdagen
i varje läge är å jour med utvecklingen.

Ett exempel på tidspressen är den
odontologiska institutionen i Göteborg.
Så sent som föregående år räknade
man med att kostnaden skulle stanna
vid något över 34 miljoner kronor, men
nu redovisas kostnaden till 52 miljoner.
Det är ju en våldsam fördyring. Anledningen
till att man nu ser sig nödsakad
att godtaga denna kostnad —• i detta
fall görs inte heller en upphandling i
vanlig ordning — är att man inte vågar
låta tandläkarutbildningen bli fördröjd
ytterligare ett antal år. Utskottet har
haft en kufisk skrivning där som kanske
fordrar ett förtydligande. Man säger
att kostnaden bör godtagas i detta
enstaka undantagsfall, även om sådant
som regel bör undvikas. Denna sista
västgötaklimax skall givetvis försvinna.
Det är ju endast i detta enstaka undantagsfall
man godtar denna kostnad.
.lag nämner detta, inte bara för att det
är så beklagligt att projekteringen
sköts på detta sätt, utan mera som exempel
på vad det kan leda till när man
får arbeta under våldsam tidspress,
som vi är nödsakade att göra. Det innebär
också att man är beredd att godtaga
vissa förseningar av utbyggnadsprogram,
om det finns tillräckligt starka
ekonomiska skäl.

Riksdagen skall emellertid vara medveten
om de ställningstaganden som
görs, innan sådana beslut fattas.

Herr talman! .lag bar inga andra yrkanden
än utskottet gjort och yrkar
alltså bifall till utskottets hemställan.
Jag kände bara ett behov att redovisa
dessa synpunkter till protokollet.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Vi har ju i utskottet
kunnat ena oss om de skrivningar som

står här. Vad herr Wallmark anfört
har jag i stort sett ingenting att invända
emot. Det är ungefär det resonemang
som utskottet förde. Särskilt vad
beträffar systemet med löpande räkning
var vi fullständigt överens om att
det bör vara ett undantag. Samtliga
kommunalmän här i riksdagen har nog
en viss erfarenhet hur det brukar gå
när man bygger på löpande räkning.

Jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 92, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående viss
ändring i statens pensionslöneförordning,
m. m., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets
memorial nr 93, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga
om anslag för budgetåret 1966/67 till
Socialhögskolorna: Avlöningar, godkändes
den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

Herr andre vice talmannen, som för
en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, yttrade, att under
förutsättning att den nu godkända voteringspropositionen
bleve godkänd
även av andra kammaren, enligt överenskommelse
med nämnda kammares
talman gemensam omröstning över denna
voteringsproposition komme att anställas
vid kamrarnas sammanträden
onsdagen den 11 maj.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 35, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av
4 § förordningen den 3 juni 1960 (nr
258) om utjämningsskatt å vissa varor
jämte i ämnet väckta motioner.

Nr 22

Fredagen den 6 maj 1966

Ang. fortsatt giltighet för lagstiftningen
Vad utskottet i detta betänkande hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
memorial nr 26, angående
bemyndigande för bankoutskottet att
utse företrädare för arbetsgivarparten
i tjänstenämnd för riksdagen och dess
verk, bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 27, i anledning av väckta
motioner angående dels viss ändring
av bestämmelserna om ersättning åt
oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,
dels ock det allmännas skadeståndsansvar
inom offentligrättslig verksamhet.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 38, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 11 § 1 mom. förordningen den 22
juni 1934 (nr 320) angående grunder
för förvaltningen av viss kronoegendom,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. fortsatt giltighet för lagstiftningen
om hyresreglering

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 39, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 18 mars 1966 dagtecknad
proposition, nr 82, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

om hyresreglering

1) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. m.,

2) lag angående fortsatt giltghet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt m. in.,

3) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 7 december 1956 (nr 568)
om rätt i vissa fall för hyresgäst till nvtt
hyresavtal och

4) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 15 maj 1959 (nr 157) med
särskilda bestämmelser om makars gemensamma
bostad.

I propositionen hade föreslagits fortsatt
giltighet för lagstiftningen om hyresreglering
till och med den 30 juni
1967.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat fyra i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 680
i första kammaren av herr Dahlberg och
herr Larsson, Lars, samt nr 842 i andra
kammaren av herr Svenning m. fl.,

2) de likalydande motionerna nr 711
i första kammaren av herrar Werner
och Adolfsson samt nr 874 i andra kammaren
av herr Nilsson i Gävle m. fl.

I motionerna 1: 711 och II: 874 hade
hemställts,

I. att riksdagen måtte besluta antaga
i motionerna införda förslag till

a) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m.;

b) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll
av upplåtelse och överlåtelse av
bostadsrätt m. m.;

c) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 7 december 1956 (nr 568)
om rätt i vissa fall för hyresgäst till
nytt hyresavtal; och

d) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 15 maj 1959 (nr 157) med
särskilda bestämmelser om makars gemensamma
bostad;

Fredagen den (i maj 1906

Nr 22

Ang. fortsatt giltighet för lagstiftningen om hyresreglering

II. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte giva till känna vad i motionerna
anförts beträffande det fortsatta
upphävandet av hyresregleringen
på enskilda orter.

De i sistnämnda motioner införda
lagförslagen avsågo, att giltighetstiden
för lagstiftningen om hyresreglering
skulle förliingas ett år, d. v. s. till och
med den 31 december 1907.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen med avslag å motionerna
I: 680 och II: 842 samt I: 711 och
II: 874, i vad därigenom yrkats förlängning
av förevarande lagstiftning till och
med den 31 december 1967, måtte antaga
de genom propositionen framlagda
lagförslagen; samt

B. att motionerna 1:680 och 11:842
samt 1:711 och 11:874 i övrigt, i vad
de ej kunde anses besvarade genom vad
utskottet i utlåtandet anfört, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet fanns avgivet ett särskilt
yttrande av herr Lidgard och herr
Bengtson i Solna.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Jag vet inte hur många
gånger det har sagts att nu gällande hyresreglering
är en krislag. Detta konstaterande
har sedan följts av tankegången
att man måste göra sig kvitt en sådan
lag. Jag vill dock säga ut att denna krislag
inte utan vidare får avskaffas utan
att något annat och acceptabelt kommer.
Regeringen är uppenbarligen inställd
på att avskaffa hyresregleringen, och
det har man som bekant redan hållit
på med ett par år. Även om det införs
någon form av besittningsskydd för hyresgästerna,
vilket är ett minimikrav,
innebär ett avvecklande av den nuvarande
hyreslagstiftningen, om den inte
ersiittes av någon annan form av samhälleligt
inflytande över hyresprissättningen,
stora nackdelar för avgörande

grupper av hyresgäster. Speciellt på
bristorterna finns det anledning att befara
att hyrorna kommer att stiga mycket
kraftigt.

Jag medger gärna att med den nuvarande
hyresregleringen följer mänga
svårigheter, särskilt när regleringen har
utsträckts under många år. Detta förhållande
får ändå inte dölja det faktum
att hyresregleringen har haft stora
fördelar. Det är en mänsklig rättighet
att för sin egen och för sin familjs del
få förfoga över en bostad. Det är fastslaget
som en samhällets uppgift att
svara för en tillfredsställande bostadsförsörjning.
Liksom det nu över huvud
taget anses vara ett samhälleligt intresse
att motverka prisstegringar, alldeles
särskilt mot bakgrunden av årets avtalsuppgörelse,
anses det också vara ett
mycket framträdande samhälleligt intresse
att åstadkomma prisbilliga bostäder.
Jag vill i detta lägga in den tolkningen,
att det rent principiellt är ett
samhällsintresse att såväl förebygga —
genom åtgärder av skilda slag — höga
bostadskostnader och därav följande
höga hyror —- som att kunna ingripa
och förhindra oskälig hyresprissättning.

Jag anser att hyresregleringslagen
obestridligen fyllt en synnerligen viktig
uppgift när det gäller att förhindra
oskäliga hyror. Hur skulle det ha sett ut
på hyresmarknaden i dag i våra storstads-
och tätortsområden om vi inte
haft denna lag? Det räcker med att ställa
frågan.

Det har gått något av troll i orden
om »hur fastlåst» hyresmarknaden blivit.
Tänk — säger alla s. k. »vänner»
av barnfamiljer, hur tokigt det är att
barnfamiljerna måste ut i ytterstaden
till de nyare bostäderna och inte får
chansen att bo i innerstadens sekelgamla
— eller halvsekelgamla — kåkar
med små cementgårdar som lekplatser
för de små, i stället för de ljusa vtterstadshusen
med bamvänligare miljö!
Tillåt mig karakterisera sådan »omtanke»
som hyckleri. Nej, samhället skall

Nr 22

Fredagen den 6 maj 1966

Ang. fortsatt giltighet för lagstiftningen
hjälpa barnfamiljerna till en anständig
familjebostad.

Är för resten bostadsmarknaden så
fastlåst som man ordar om? I Storstockholms
planeringsnämnds yttrande
om gemensam bostadsföremdling omtalas:
Att »en icke oväsentlig rörlighet
finns på Storstockholms bostadsmarknad
bestyrkes också av de uppgifter
som finns om flyttningsrörelserna under
1963, under vilket år 16 319 personer
flyttade från Stockholm till förortskommunerna,
medan utflyttningen från
de senare till Stockholm uppgick till
7 622 personer. Nettoutflyttningen från
Stockholm till förortskoirumracrnfi uppgick
således till 8 627 personer. Mellan
förortskommunerna flyttade 15 776 personer».
Hur stor rörlighet vill man
egentligen ha?

Herr talman! Vi har i vår motion nr
711 i denna kammare samt 874 i andra
kammaren föreslagit en ny förlängning
med ett helt år, mot propositionens och
utskottets förslag om ett halvt år. Lägg
märke till att medan propositionen talar
om att hyreslagstiftningssakkunniga
beräknas bli klara i april, talar utskottet
om maj, möjligen juni. Det skulle
alltså hinnas med att få fram ett förslag
till 1967 års vårriksdag.

Låt oss antaga att utredningen blir
klar med sitt betänkande i juni, mitt i
sommaren. Att det är valår och att organisations-Sverige
är engagerat helt för
valet är väl också något man måste räkna
med. Så skall alltså efter så många
års utredningsarbete och än flera år
som nuvarande hyresregleringslag existerat
denna viktiga fråga remissbehandlas,
lagrådsbehandlas, behandlas i
regeringen. Varför en sådan uppenbar
brådska?

Utskottet säger att riksdagen självfallet
kan besluta om ytterligare ett
halvårs förlängning. Redan i en sådan
skrivning ligger ett medgivande att tiden
är knappt tillmätt.

Det finns enligt vår mening, och det
framhålles även i motionsparet I: 680
och II: 842 av herrar Dahlberg och Lars

om hyresreglering

Larsson i denna kammare, alla skäl till
att undvika hastverk, att i denna viktiga
fråga ta erforderlig tid på sig.

Vi har också anfört den meningen att
när nu i alla fall behandlingen av en
ny allmän hyreslag förestår kan ytterligare
avveckling av gällande hyresregleringslag
anstå. Det kan ändå inte bli
fråga om att en avveckling skall gälla
storstadsområdena, de större tätorterna.
För dem måste ovillkorligen först stadgas
att ett effektivt skydd både i fråga
om besittningsrätt och mot oskäliga hyresprisstegringar
skapas innan en avveckling
av nu gällande hyresregleringslag
kan få komma i fråga.

Eftersom vi haft en bostadspolitisk
debatt skall jag inte — hur frestande
det än kan vara —- ingå på ytterligare
med detta problem förbundna frågor.
Tillfällen härtill kommer att ges senare.
Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till motionerna I: 711
och II: 874.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! I detta ärende har utskottet
gjort det onödigt svårt för sig
genom att skriva strängt taget mer än
vad som är behövligt för att motivera
ett uppskov på ett halvt år.

Med det korta särskilda yttrande som
herr Bengtson i Solna och jag avgett till
utlåtandet har vi velat understryka den
rent praktiska omständigheten att den
förlängda giltighetstiden är motiverad
av önskemålet att bereda remissorganen
tillräcklig tid för en allsidig bedömning
av hyreslagstiftningssakkunnigas kommande
betänkande.

De uttalanden av olika slag som finns
i utskottsutlåtandet och som vi inte i
och för sig har haft anledning att reagera
mot i mera betydande utsträckning,
får inte uppfattas som några bindningar
för framtiden när man en gång
fritt och förutsättningslöst skall gå till
en diskussion av hyreslagstiftningssakkunnigas
betänkande.

Fredagen den (i maj 1%G

Nr 22

Ang. fortsatt giltig

llerr JANSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Först och främst kan
jag konstatera att efter många års politiskt
käbbel kring hyreslagstiftningen
och dess vara eller icke vara har det nu
kommit så långt att vi är eniga kring
frågan med undantag för om förlängning
skall ske ett halvt eller ett helt år.

Det kan dessutom vara skäl att påpeka
att den avveckling som nu föreslås
i olika etapper har förekommit under
rätt många år här i landet. Den har
förekommit för olika typer av hyreslägenheter
som nu är undandragna hyresregleringen,
för lokaler, garage och dylikt,
och hyresregleringen har t. o. m.
avvecklats när det gäller bostäder i en
rad av orter. I dag är endast 169 orter
berörda av hyresregleringen när det
gäller bostäder.

Den i dag aktuella frågan är närmast
om en förlängning skall ske till den 30
juni eller till 31 december 1967.

De motiv som framhålls i de båda
motionsparen är i stort sett desamma.
Man uttalar farhågor för att förberedelsearbetet
inte skall hinnas med. Hyreslagstiftningssakkunniga,
som skall framlägga
ett nytt förslag, är ännu inte färdiga,
men allt tyder på att de kommer att
lägga fram sitt förslag under den närmaste
månaden, och då blir det väl rätt
gott om tid för att förbereda det hela
till den 1 juli 1967. Jag vill också stryka
under vad både hyreslagstiftningssakkunniga
och utskottet har framhållit,
nämligen att om det visar sig att de
sakkunniga bedömer att en avveckling
inte kan ske den 1 juli 1967, kommer
man själv att föreslå en förlängning eller
i varje fall de övergångsbestämmelser
som kan bli påkallade av det förslag
som kommer.

Utskottet säger, vilket herr Werner
redan har framhållit, att det är riksdagen
obetaget att föreslå en förlängning,
om den fram på vårsidan 1967 finner
detta vara påkallat. Jag tror alltså att
det inte är någon större risk att godta
utskottets förslag.

I det här sammanhanget bör påpekas

3 Första kammarens protokoll 1966. Nr

et för lagstiftningen om hyresreglering
— och jag vill göra det inte minst i
egenskap av s. k. storstadsbo — att hur
än förslaget kommer att bli utformat,
är man väl tämligen på det klara med
i dag att hyresregleringen inte kan upphävas
till 100 procent vid ett och samma
datum. Om regleringen upphävs
måste det ske en successiv avveckling,
varvid bristorterna måste anstå till dess
man har klarat av alla andra detaljer.
Jag vill för min del uttala den bestämda
förhoppningen att det beslut riksdagen
fattar kommer att innebära möjligheter
för en smidig övergång, inte minst i
bristorterna.

Högerreservanterna vill gå med på ett
halvt års förlängning, och det är väl
första gången högern går med på någon
förlängning alls, men de har gjort det
därför att de vill ge remissinstanserna
god tid att behandla ärendet. Det var ju
hyggligt, måste man säga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med därunder
framkomna yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
1:711 och 11:874; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om tillstånd för brukande av svävare
jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648) jämte i ämnet
väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Nr 22

Fredagen den 6 maj 1966

Ang. familjevård

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 33, i anledning av väckta motioner
om utbildning av dagbarnvårdare;
samt

nr 34, i anledning av väckta motioner
angående huvudmannaskapet för
åldringsvården och om samordning
mellan landstingens sjukvårdande verksamhet
och den primärkommunala åldringsvården.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. familjevård

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 36, i anledning
av väckta motioner angående
familjevård.

Till allmänna beredningsutskottet
hade hänvisats följande motioner, vilka
av utskottet upptagits till samtidig
behandling:

1) de likalydande motionerna 1:107,
av fru Segerstedt Wiberg och herr Ernulf,
samt II: 142, av herr Gustafsson i
Borås och fröken Elmén, vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
utredning rörande familjevård i förebyggande
syfte av asocial eller kriminell
ungdom, så att förslag om ett lämpligt
utformat statligt stöd till denna
verksamhet kunde föreläggas 1967 års
riksdag;

2) de likalydande motionerna 1:631,
av fru Olsson, Elvy, och herr Larsson,
Thorsten, samt 11:774, av herr Eriksson
i Bäckmora, i vilka motioner yrkats,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om utredning,
i samråd med berörda huvudmän,
av familjevårdsfrågan, särskilt spörsmålet
om ersättning till enskilda, som i
sina hem upptagit missanpassad ungdom
i enlighet med vad som i motionerna
anförts.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 107 och II: 142
samt 1:631 och II: 774 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Gustaf Peterson, Nyman, Johan
Olsson, Skoglösa, Hamrin i Kalmar,
From och Josefson i Arrie, vilka ansett,
att utskottet bort på anförda skäl
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 107 och II: 142
samt 1:631 och 11:774 i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning, i
samråd med berörda huvudmän, av familjevårdsfrågan,
särskilt spörsmålet
om ersättning till enskilda, som i sina
hem upptoge missanpassad ungdom.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! I detta utlåtande, nr 36,
från allmänna beredningsutskottet gäller
frågan vård av missanpassad ungdom
i fosterhem. I några motionspar
från såväl folkparti- som centerpartihåll
har begärts en utredning i frågan.
Liknande motioner behandlades i fjol.

Några delade meningar råder inte om
att familjevård är att föredra framför
anstaltsvård för all ungdom som omhändertas
av samhället för vård. Denna
uppfattning tillämpas också i allmänhet
av barnavårdsnämnderna. Enligt
statistik av år 1964 är inte mindre
än två tredjedelar av sådan ungdom placerad
i fosterhem, men då det gäller
missanpassad ungdom utgör andelen inte
fullt så mycket utan bara omkring en
fjärdedel. Det tycks också bli allt svårare
för varje år att få fram nya fosterhem,
vilket väl kan förklaras av ökade
krav på standarden. Man kan också förmoda
att fosterföräldrar tycker att det
blir svårare att ta hand om det uppväxande
släktet.

Den ersättning som nu utgår till fosterhemmen
—- det har av utskottet framhållits
i ett tidigare utlåtande och upprepas
i det nu aktuella — har i många
kommuner inte varit tillfredsställande.

Fredagen den (i maj 11M><>

Nr 22

:$5

Itemissinstanserna liar framhållit att
normalbeloppen tillämpas endast i 50
procent av fallen. I övriga fall utgår betydligt
högre belopp. Att även en del
landsting ger bidrag till vissa kommuner
talar ändå för att ersättningsfrågan
har sin betydelse i detta sammanhang,
åtminstone för fosterföräldrarna.
Frågan är nu i vilken utsträckning kommuner
kan påverkas av ett specialdestinerat
statligt bidrag då det gäller
att öka sina ansträngningar för att få
fram flera fosterhem. Samtliga remissinstanser
menar att ett ekonomiskt bidrag
från staten inte har någon nämnvärd
betydelse, vilket kanske kan vara
rätt i kommuner med ett gott skatteunderlag.
Vi tror doek att bidraget har sin
betydelse i andra kommuner.

Utskottet delar kommunförbundens
uppfattning om att bidraget inte har
någon större verkan och vill därför avslå
motionsyrkandena, även med hänsyn
till systemet för kommunal skatteutjämning
enligt vilket liknande bidrag
borttagits.

Vi reservanter anser att familjevården
är så mycket effektivare än anstaltsvård
då det gäller att komma till rätta
med tendenser till asocialitet och kriminalitet
bland ungdom att allt behöver
göras för att stimulera en sådan familjevård.
Detta problem kan vara värt
en utredning i samråd med berörda huvudmän,
varvid särskilt spörsmålet om
ersättning till enskilda, som i sina hem
tar emot missanpassad ungdom, bör begrundas.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till den reservation som fogats till
utskottets utlåtande av herr Eric Gustaf
Peterson m. fl.

Fru HULTELL (h):

Herr talman! Herr Nyman har ju
understrukit att det inte råder skilda
meningar om värdet av att omhändertagna
ungdomar placeras i lämpliga
hem. Vad frågan gäller är att nå fram
till en praktisk och effektiv lösning.

f3 Första kammarens protokoll 1966. Nr

Ant?. familjevård

I de här behandlade motionerna förordas
att staten skulle träda in med
specialbidrag till kostnaderna för denna
fosterheinsvård. Kommunförbunden
anför i sina remissvar att frågan
om statsbidrag till kommunerna har
sammanfogats med det allmänna skatteutjämningsbidraget,
och vi högerledamöter
i utskottet har för vår del ansett
att det inte är lämpligt att nu införa
specialbidrag till särskilda ändamål.
Dessa blir ju av sådan storleksordning
att de inte får nämnvärd betydelse
för kommunernas ekonomi. En
ordning med sådana specialbidrag bryter
också sönder enheten i skatteutjämningssystemet.

Med dessa motiv har vi anslutit oss
till utskottets majoritet. Vi är väl medvetna
om att kommunernas ersättningar
till de hem som tar hand om problematisk
ungdom är för små, men enligt vår
mening bör alla krafter först och främst
sättas in på att söka förmå berörda
kommunförbund att medverka till en
skälig och enhetlig ersättning.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Som framgår av utskottsutlåtandet
råder inga delade meningar
om det stora värdet av familjevården
för missanpassad ungdom. När
man allmänt har den synen bör det
också vara önskvärt att denna familjevård
kunde få större omfattning än den
nu har.

Ersättningen till hemmen för familjevården
är som bekant i de flesta fall
blygsam. Tanken är den att ingen skall
tjäna pengar på familjevården, utan att
denna skall bedrivas av helt ideella bevekelsegrunder.
Tanken är god men
man kan ändå inte helt ansluta sig till
den. Vi måste komma ihåg att det medför
betydande kostnader att ta emot
dessa ungdomar. Och särskilt bör vi
kanske tänka på det stora ansvar som
åvilar dessa hem. Jag tror att ersättningsbeloppen
får göras ganska höga innan
man ens kan börja tala om några

Nr 22

Fredagen den 6 maj 1966

Ang. familjevård

förtjänster på denna familjevård. För
att få ett tillräckligt antal hem som tar
emot missanpassade ungdomar måste vi
enligt min mening höja ersättningarna
rätt väsentligt. I det sammanhanget bör
vi kanske också ägna en tanke åt de
kostnader som uppstår om ungdomarna
i stället skall vara intagna på de allmänna
institutionerna.

Utskottsmajoriteten anför att det är
kommunernas sak att svara för dessa
ersättningar. Man pekar också på att
vi numera har kommunal skatteutjämning.
Vi motionärer tycker i alla fall att
staten bör ta litet större ansvar i detta
sammanhang än som nu sker via skatteutjämningen.
Vi önskar också en utredning
som i samråd med berörda huvudmän
ser över hela familjevårdsfrågan
och även tar upp problemet om en eventuellt
större ekonomisk medverkan från
statens sida.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Utskottet har i sitt utlåtande
erinrat om att riksdagen så sent
som i december månad 1965 tog ställning
till enahanda yrkanden som de nu
föreliggande.

Utskottet framhöll då som sin mening
att ersättningarna för vården av
den ungdom, som det här gäller att söka
komma till rätta med, borde kunna klaras
av genom de kommunala nämnderna.
Utskottsmajoriteten har även nu den
uppfattningen att våra kommuner söker
att på samhällsviktiga områden av skilda
slag skapa förhållanden som är gynnsamma
för olika grupper, och jag vågar
säga att man ute i kommunerna är
hundraprocentigt intresserad för den
speciella grupp som det här gäller.

Vi har alltså från utskottsmajoritetens
sida funnit att det är en viktig
primärkommunal angelägenhet att söka
återanpassa de ungdomar, som det talas
om i motionerna, till ett rikare liv, om
jag så får uttrycka mig.

Utskottet har inte funnit det vara
realistiskt att riksdagen mot kommunförbundens
avstyrkande hos Kungl.
Maj :t hemställer om en utredning som
närmast skulle ta sikte på den ekonomiska
aspekten i detta ärende. Den riktiga
och lämpliga vägen när det gäller
väsentliga ekonomiska frågor bör vara
att kommunerna själva begär ett ökat
stöd. Vi vågar påstå att de pengar som
det här gäller, ur kommunal synpunkt
är av så relativt ringa storleksordning
att man inte på detta sätt bör begära
en statlig utredning.

Med hänvisning till vad utskottet anfört
i sitt utlåtande ber jag, herr talman,
att få hemställa om bifall till utskottets
förslag.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Utskottets talesmän har
sagt att allt är väl beställt på detta område.
De formella kraven är uppfyllda.
De menar vidare att alla är intresserade
av barnen — alla vill barnens
bästa.

När vi har motionerat i denna fråga
har det emellertid inte varit därför att
vi lägger formella synpunkter på den,
inte därför att vi tror att alla är nöjda
med den nuvarande ordningen eller
därför att vi tänker oss att alla andra
skulle vara likgiltiga för de missanpassade
barnen och familjerna som tar
hand om dem. Vi har i stället resonerat
som så, att eftersom alla är övertygade
om behovet av fosterhemsvård, eftersom
alla betonar värdet av denna vård,
bör inte bara formella krav uppfyllas,
utan man bör också gå från ord till
handling. Det är väl ändå tänkbart att
det är svårt för många kommuner att
betala erforderliga belopp — det är väl
av den anledningen landstingen har visat
sitt intresse — och det är väl också
tänkbart att om betalningen var högre
skulle det bli fler hem. Ingen kan väl
förneka att det är en dålig betalning -—
i varje fall har jag inte hört någon säga
något annat. De rekommenderade betal -

Fredagen den (i maj 1906

Nr 22

ningarna rör sig nu om mellan 200 och
250 kronor i månaden. Det måste väl
nära nog anses vara ett ockrande från
samhällets sida på människors offervilja
när man önskar att de på sådana
villkor skall ha omsorg om svårhanterliga
ungdomar. Hur man än resonerar,
kan vi inte i pengar ersätta allt det arbete
som utförs i de hem som tar hand
om barnen.

Jag vill, herr talman, i detta sammanhang
peka på en artikel av direktören
för Allmänna barnhuset i Stockholm
Vesta Almqvist som anser att bidragen
är helt otillfredsställande. Hon skriver
om ersättningarna: »De svarar på intet
sätt mot de direkta utgifter hemmet har
för den unge. Det blir sålunda ej alls
någon ersättning för arbetet med vården
och fostran. Ej heller betalas något för
det ansvar och den bundenhet en placering
innebär för dem som skall träda
i fars och mors ställe. Den ersättning
som lämnas måste sägas rimma mycket
illa mot den allmänt goda uppfattning
man har om den enskilda vården och
dess möjligheter.» Hon fortsätter: »En
radikal ändring är här på sin plats

---om vi ska kunna få fram nya

enskilda hem, som vill ta på sig de
ingalunda lätta uppgifter, som allmänt
är förenade med att ta ansvaret för en
pojke eller flicka, i vilken ålder de
än befinner sig.»

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Jag brukar med intresse
lyssna på fru Segerstedt Wiberg,
men i den här frågan tycker jag nog
att hon gör sig skyldig till några underliga
ologiska uttalanden.

Hon säger i sitt anförande att den
ekonomiska storleken av detta vårdnadsbidrag
inte är det avgörande, utan
det gäller att få tag i de bästa och lämpligaste
hemmen. Ja, det är många gånger
så att de hem som är lämpade kanhända
inte så mycket ser på hur många

Ang. familjevård
kronor de får för vården, utan där tar
man det som en personlig uppgift och
giirning att söka återanpassa sådana
ungdomar som det här gäller. Vi inom
utskottsmajoriteten har emellertid funnit
att det är väldigt svårt att skriva
ihop sig om en utredning, där man skulle
precisera och få fram grunder som
skulle kunna reglera det hela — det
ena skulle vara den ekonomiska sidan
och det andra det sociala intresse som
kan finnas i fosterhemmen.

Jag vågar påstå att utskottsmajoriteten
är minst lika intresserad som motionärerna
och reservanterna för att de
ungdomar det här gäller skall få den
lämpligaste vården. Men vi tror, fru
Segerstedt Wiberg, att om man i det
här avseendet kan tänka sig att kommuner
och landsting försöker ordna det
så gott de kan, har staten möjlighet att
vänta och se vad de ansvariga kommunalmännen
på olika håll vill ordna och
verka för när det gäller det klientel
som här bör stödjas. Vi tror alltså inte
på en statlig utredning, en pekpinne till
kommunerna hur det hela i framtiden
skall ordnas, utan vi tror på den kommunala
ansvarskänslan. Den är fortfarande
väsentlig i vårt land.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag tror också, herr
Sörlin, mycket på den kommunala
självstyrelsen, på den kommunala ansvarskänslan,
men det står olika till i
olika kommuner. Det måste vara mycket
frestande för en liten kommun, som
har det besvärligt, att hellre låta barnet
komma till ett skyddshem än till ett
fosterhem, när kommunen måste betala.

Vad jag framför allt tror är att vi har
skyldighet att snabbast möjligt se till att
denna fråga blir utredd och avklarad.
Jag har inte sagt, herr Sörlin, att vi kan
ersätta det arbete och de offer som
krävs för att ta hand om dessa barn -—
det kan vi inte — men vi kan genom att
ge statliga bidrag se till att fosterhemmen
fär åtminstone sina kostnader he -

Nr 22

Fredagen den 6 maj 196(i

Ang. familjevård

talda. Inte ens det torde de nu få.

Jag vidhåller att den nuvarande ordningen
inte är bra. Den betyder att man
ställer orimliga krav på de fosterhem
som vill utföra detta stora arbete.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Utskottets talesman,
herr Sörlin, säger att stadsförbundet
och kommunförbundet tycker att detta
är en liten fråga. Jag vill peka på vad
dessa båda förbund skriver. Stadsförbundet
skriver att det behöver prövas
och övervägas vad som ytterligare kan
göras för att främja denna utveckling
och att det också om möjligt behöver
tillskapas ytterligare resurser för att
anpassa den kriminella och asociala
ungdomen till samhällets normsystem.
Kommunförbundet skriver att denna
fråga bör tas upp i ett vidare sammanhang.
Jag vill därför påpeka vad som
står i vår hemställan i reservationen att
frågan skall tas upp i ett vidare sammanhang,
där man skall se över hela
familjevårdsfrågan och naturligtvis
även ta upp de ekonomiska problemen.
Det är det som vi kanske alltför starkt
här dragit fram. Vi skall även ta upp
andra frågor när det gäller att se över
familjevården. Detta har ju inte avstyrkts
av kommunförbundet och stadsförbundet.

Fru NILSSON (s):

Herr talman! Det är en sak som jag
skulle vilja säga när fru Segerstedt Wiberg
talar om fosterlegan på 250 kronor.
Nu gäller det ju de missanpassade
barnen, och då vill jag säga att jag inte
tror att någon kommun har en så liten
fosterlega i dag för missanpassade barn.
De principer som socialvårdsförbundets
fosterhemsdelegation bär fastställt och
som har gått ut till varje kommun innebär
att vanlig fosterlega för fullt normala
barn är 250 kronor. För missanpassade
ligger fosterlegan på mellan
400 och 500 kronor och ända upp till
000 kronor.

Fru Segerstedt Wiberg använde ett
ord som jag inte trodde att hon skulle
komma med, nämligen att man står i
valet mellan ett skyddshem och ett bra
fosterhem. Numera har vi inga skyddshem.
Vi har ungdomsvårdsskolor, och
jag skulle vilja rekommendera att man
besöker dessa ungdomsvårdsskolor. De
missanpassade barn vi får ta hand om
såväl inom barnavårdsnämnderna som
i landstingsområdena skall man i många
fall inte placera i fosterhem, ty de
riskerar att förstöra våra fosterhem.
När vi har pojkar och flickor som kanske
är i en sådan kris att de behöver en
mycket fastare och kanske även hårdare
kontroll, då måste man ta till andra
åtgärder än att skicka dem till ett bra
fosterhem som tror att de skall få ett
barn som skall kunna fostras enligt normala
regler. Jag har en ganska stor erfarenhet
av denna verksamhet, ty jag
är arbetsledare för barnavårdsombuden
i vårt län. Jag har varit i kontakt med
många barnavårdsombud som just har
hand om utplaceringen i fosterhem. De
säger att det svåraste är att få dessa
barn placerade, ty man har fått flytta
dem till fosterhem och man bär fått ta
dem därifrån.

Våra ungdomsvårdsskolor bär blivit
upprustade och är mycket bra och fina
skolor, och det är faktiskt så att inånga
av dem kan ta emot barn. Vi har pratat
med socialstyrelsen om denna sak, och
där säger man att de missanpassade förstör
våra fosterhem, och några av ungdomsvårdsskolorna
som blivit upprustade
får man kanske stänga. Jag vill rekommendera
att man åker och tittar på
en ungdomsvårdsskola, ty det är inte
alls som man tror när man aldrig har
varit där.

Det står också i den senaste barnavårdslagen
att varje län skall ha ett hem
för ungdom, för flickor mellan 15 och
18 år och för pojkar mellan 15 och 18
år. De som finns där är i första hand
just litet svåranpassade ungdomar, som
man tar hand om innan de går till en
ungdomsvårdsskola. Den slussningen

Fredagen den (i muj 19(i(i

Nr 22

brukar gå bra. Jag hoppas att det nu
finns en skola i varje landsting — vi
liar gått tillsammans med Gävleborgs
län och skall nu samarbeta även med
Värmlands.

•lag har velat säga detta för att visa
att det är viktigt att skilja mellan fosterhem
för fullt normala barn och för
svåranpassade. Därmed har jag inte velat
säga att de 250 kronorna räcker till.
Det finns tyvärr barnavårdsnämnder
som inte ens ger så mycket utan tillämpar
en fosterlega på 100 kronor. Det
finns många hem som tar sig an barnen
inte för pengarna utan därför att de vill
ha ett barn i sitt hem.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag nämnde i mitt första
anförande att ungefär 25 procent av
de ungdomar som av samhället placeras
i sådan här vård kommer till fosterhem.
Jag framhöll också att det kan vara
svårt att få ungdomarna placerade,
och det är nog en allmän erfarenhet ute
i kommunerna. Om vi ser framåt, herr
talman, tror jag vi kan vara ganska säkra
på att det kommer att bli ännu svårare
att få fram lämpliga fosterhem, samtidigt
som tyvärr dessa ungdomar ökar
i antal.

Detta är alltså en viktig fråga som behöver
utredas, inte minst med tanke på
de problem som kommunerna får möta
i framtiden. Vare sig det är sant eller
inte att kommunerna i dag inte ser så
mycket på ersättningen, är det inte omöjligt
att de kan ha en annan syn på saken
i morgon, när problemet att placera dessa
ungdomar kanske är ännu svårare.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Jag vill inte bestrida att
företrädarna för reservationen kan besitta
en viss sakkunskap på detta område,
men jag vill påpeka att varken
Kommunförbundet, Stadsförbundet eller
Landstingsförbundet har tillstyrkt
motionerna. Jag föreställer mig att det i

Ang. familjevård
styrelserna för dessa förbund sitter representanter
iiven för de grupper som
för reservanternas talan. Det måste betyda
att man inom den kommunala sektorn,
även om man anser att frågan i
och för sig är viktig, inte är beredd att
vidta åtgärder för att tillgodose de önskemål
som här har uppställts.

•lag vill påpeka för fru Segerstedt Wiberg
att vi sedan den nya skatteutjämningspolitiken
har införts inte kan tala
om rika och fattiga kommuner på samma
sätt som tidigare. De kommuner som
har det knapert med skattekronor och
har höga kostnader för bl. a. socialvården
kan genom det nya skatteutjämningssystemet
få ett tillfredsställande
antal skattekronor och därmed möjlighet
att ge de människor som behöver
stöd i olika former det ekonomiska bidrag
som i varje situation kan anses
rimligt.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag tror att förhållandena
är bättre, men jag tror att de ännu
inte är helt tillfredsställande.

När jag talade om de låga bidragen
stödde jag mig främst på egen övertygelse
men även på ett uttalande som
jag råkade höra i andra kammaren där
utskottets ordförande sade att bidragen
givetvis är för låga.

Jag ber att få tacka fru Nilsson för att
hon påpekade min felsägning. Jag observerade
den själv när jag steg ner från
talarstolen. Vad vi i dag har är som
sagt ungdomsvårdsskolor och dessa har
också blivit upprustade.

Jag tror dock inte, herr talman, att vi
någonsin ens med den bästa vilja och
den bästa tänkbara personal kan komma
ifrån att det är bättre att få vistas i
ett hem än att vistas på en institution.
Jag vill säga till fru Nilsson att även jag
har besökt ungdomsvårdsskolor och talat
med personal där, och jag har mycket
sällan hört någon hävda att vården

Nr 22

Fredagen den 6 maj 1906

Ang. familjevård

där skulle vara bättre än i hemmen.
Samtidigt vill jag betona att man har
ett svårare arbete på en ungdomsvårdsskola.
Oerhört stora krav ställs på personalen.
Ingen skall säga att man där
inte gör vad man kan, men det vi nu
skall diskutera är väl inte den goda viljan
hos personalen utan snarare den
goda viljan hos oss själva. Viljan att gå
från ord till handling. Är vi överens om
att riktlinjerna är otillfredsställande
och bidragen för låga, tycker jag att vi
också bör dra konsekvenserna, och för
mig blir konsekvenserna att jag stöder
reservationen.

Fru NILSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan hålla med fru
Segerstedt Wiberg om att två makar
som är villiga att upplåta sitt hem som
fosterhem kan åstadkomma bättre resultat
än en ungdomsvårdsskola, men
jag vill fråga fru Segerstedt Wiberg, varifrån
vi skall få de hemmen. Dagligen
står det i tidningarna och sägs här i
riksdagen att det gäller att få ut kvinnorna
på arbetsfältet. Vi har inte så
många av de gamla hemmen kvar som
kan och vill vara fosterhem.

Om en husmor inte ger sig ut i förvärvsarbete
utan stannar hemma och tar
sig an en pojke eller flicka, gör hon det
därför att hon är idealist och inte för
att få 400—500 kronor. Därför måste vi
ha kvar ungdomsvårdsskolorna, där
duktiga ungdomar kan lära sig ett bra
yrke så att de också kan komma ut i
förvärvsarbete.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp)
kort genmäle:

När jag förordar ett högre belopp beror
det givetvis på att jag tror att vi
därigenom kan få fram flera hem. Jag
tycker fortfarande att man inte bör ockra
på idealism.

Jag kan inte tänka mig att fru Nilsson
menar att vi för att kvinnorna skall
kunna gå ut i förvärvsarbete bör skapa

ett sådant samhälle, att våra barn placeras
på institutioner av olika slag. Det
blir ett samhälle helt olikt det fria samhälle
vi har i dag.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! När man i en domstol
möter den kriminella ungdomen frågar
man sig ofta, varför det inte har gjorts
något försök i det aktuella fallet med
fosterhemsvård. Kanske, säger man sig
då, skulle en sådan vård ha kunnat rädda
den unge från fortsatt brottslighet
och lett till att man inte nu i domstolen
behövt döma honom kanske till ungdomsfängelse.

Vad orsaken är till att fosterhemsvård
— trots den utveckling som ägt
rum på det området — i alla fall fortfarande
används i så relativt begränsad
omfattning vet jag inte, men man
kan väl förutsätta, att den ekonomiska
faktorn spelar en viss roll.

Enligt min mening är åtgärder för att
öka användningen av fosterhemsvård
när det gäller kriminell ungdom önskvärda,
och jag tycker, att utskottet litet
för belåtet slagit sig till ro med läget
sådant det är. Det förefaller mig
som om en utredning av denna fråga
ändå skulle vara berättigad.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr andre vice talmannen
i enlighet med därunder framkomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: -

Fredagen den (i maj 1900

Nr 22

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 30, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —82;

Nej — 30.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om åtgärder mot narkotikamissbruk

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 37, i anledning
av väckta motioner om åtgärder mot
narkotikamissbruk.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 124, av herr Lundström m. fl., och
II: 108, av herr Ohlin m. fl., hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära en parlamentarisk
utredning rörande de spörsmål,
som aktualiserats av de senaste
årens ökning av narkotikamissbruket,
med utredningsdirektiv särskilt inriktade
på skyndsamma åtgärder för att
få till stånd en provisorisk vårdorganisation
i avvaktan på långsiktigare åtgärder
av olika slag, ägnade att tränga
tillbaka narkotikamissbruket.

Om åtgärder mot narkotikamissbruk

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att de likalydande motionerna
I: 124 och II: 1(58 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herr
Eric Gustaf Peterson och fru Elvy Olsson
samt herrar Johan Olsson, Skoglösa
och From, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med anledning av motionerna
I: 124 och II: 168 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att den
inom medicinalstyrelsen tillsatta narkomanvårdskommittén
måtte förses
med parlamentarisk representation.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Narkotikamissbruket
vållar oss oro, inte minst sedan vi fått
klart för oss dess utbredning och nedbrytande
verkningar. Allvarligast ter sig
missbruket då det gäller ungdomar, som
i mer eller mindre starkt sammanhållna
grupper brukar narkotika, vilket utgör
en påtaglig risk för deras hälsa.
Dess bättre synes narkotikamissbruket
ännu vara lokalt begränsat till de större
städerna, men man kan befara att
spridningsrisken kan verka epidemiskt,
om inte motåtgärder sätts in i tid.

Samhället har ställts inför uppgiften
att ge hjälp och lämplig vård åt de narkotikasjuka
samt att försvåra en vidare
spridning av detta missbruk. Eftersom
herr Joel Sörenson skall mer ingående
behandla själva narkotikaproblematiken,
skall jag inskränka mig till att
kommentera allmänna beredningsutskottets
behandling av folkpartiets motioner
i frågan, 1:124 och II: 168, och
den till utlåtandet fogade reservationen
av herr Eric Gustaf Peterson m. fl. I
nämnda motionspar har begärts en parlamentarisk
utredning rörande de spörsmål
som aktualiserats av de senaste
årens ökning av narkotikamissbruket.
Sedan dessa motioner avlämnats har

Nr 22

Fredagen den 6 maj 1966

Om åtgärder mot narkotikamissbruk
kort därefter medicinalstyrelsen beslutat
reorganisera den expertgrupp som
tillsattes i frågan den 18 juni 1965 och
tillsatt en huvudkommitté, den s. k. narkomanvårdskommittén,
och vissa subkommittéer,
fyra arbetsgrupper, en socialmedicinsk,
en teknisk-diagnostisk
och en juridisk grupp samt en grupp för
vårdfrågor.

I allmänna beredningsutskottets utlåtande
redovisas den expertis och de
representanter från olika samhällsorgan
som knutits till narkoinanvårdskommittén
och dess subkommittéer.
Kommittén för vårdfrågor, d. v. s. en av
subkommittéeérna, har vidtagit vissa
praktiska åtgärder för att förbättra
vårdmöjligheterna för narkomaner. Tyvärr
har vi emellertid ännu inte fått en
specialklinik för vård av narkomaner
och för effektiv avvänjning, såväl fysiologiskt
som psykologiskt. I Norge har
man kommit längre. Behandlingen där
har baserats på att narkomani är symtom
på en psykisk sjukdom och enligt
de erfarenheter man där har kan det ta
upp till nio månader att bota en narkoman.

Vårdfrågan är synnerligen akut, och
den behöver lösas inte minst här i
Stockholm. Den nuvarande kommittén
med experter på olika områden borde
ha de största förutsättningar att ge en
allsidig belysning av narkotikaproblemen,
och det är därför värdefullt att
den har blivit så representativ. Vi reservanter
delar utskottets mening att en
ytterligare utredning inte behöver tillsättas
i denna fråga, men vi vill att utredningen
skall kompletteras med några
parlamentariker. Genom parlamentarisk
medverkan, menar vi, ges nämligen
möjligheter att lämna det organ som i
sista hand har att besluta om åtgärder,
d. v. s. riksdagen, löpande information
om undersökningsresultaten. Det är väl
heller inte uteslutet, att värdefulla synpunkter
skulle kunna tillföras narkomankommittén
i dess utredande arbete
om den får parlamentarisk förankring.

Frågan om parlamentarisk represen -

tation i utredningar är en viktig fråga.
Jag menar inte att alla utredningar är
av den arten, att de kräver medverkan
av parlamentariker. Men just narkotikautredningen
är en sådan med dess sociala
och mänskliga aspekter inte minst,
och med kraven på skyndsamma åtgärder
för att ordna vårdfrågan. Där borde
det vara parlamentarisk representation.

Tyvärr har vi från oppositionen inte
fått den resonans i denna fråga, liksom
i några andra frågor, inom utskottet då
det gäller vårt intresse för parlamentarisk
representation.

Då det gäller själva sakfrågan och
vikten av att praktiska åtgärder vidtages
för att söka råda bot på missförhållandena
med narkotikamissbruk, är vi
helt överens inom utskottet, som där
har en som jag tycker stark och bra
skrivning. På punkten om den parlamentariska
representationen skiljer vi
oss dock åt.

Jag vill, herr talman, med det anförda
yrka bifall till den reservation som
fogats vid utskottets utlåtande och som
liar herr Eric Gustaf Peterson m. fl.
som undertecknare.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Narkotikaproblemet bär
på mycket kort tid blivit en skrämmande
och angelägen samhällsfråga. Narkotikamissbruk
bland ungdom i Stockholm
var praktiskt taget okänt före
1958. Då fick det en epidemisk utbredning,
som sedan har kommit tillbaka i
vågor.

År 1954 vårdades i vårt land 146 patienter
för läkemedelsmissbruk. År 1962
hade den siffran stigit till 458 och år
1963 till 582. Dessa siffror ger dock ingen
rättvisande bild av situationen. Det
dolda narkotikamissbruket är med all
sannolikhet stort.

Den 25 mars i fjol gjorde TV-Aktuellt
en intervju med professor Goldberg.
Intervjuaren frågade bl. a. vad professorn
trodde om antalet narkotikamissbrukare
i vårt land, om vi kanske hade

Fredagen den ti maj 19(i(i

Nr 22

att räkna med 10 000 eller 15 000. Professor
Goldberg svarade, att det är möjligt
och att antalet i varje fall säkert är
större än vad man har gissat. Niista fråga
var: »ökar missbruket?» Svaret löd:
»Ja, det gör det, såvitt man vet.» Om
vi utgår från att det fanns ett par hundratal
för ett tiotal år sedan, är vi nu uppe
i flera tusen. Det skulle innebära en
tio- eller tjugudubbling.

I mars i fjol riktade jag en interpellation
i ärendet till socialministern, men
på grund av sjukdom kunde jag inte ta
emot ett svar. När man framställer en
sådan interpellation skapas alltid kontakter.
Folk söker upp en, skriver till
en och vill ge uttryck för uppfattningar
och erfarenheter. De kontakter jag då
fick styrkte mig i den uppfattningen
att detta verkligen är ett brännande angeläget
ärende. Det är fråga om att rädda
människor från elände av svåraste
art.

Man berättade för mig om en tendens
här i Stockholm på vissa s. k. jazzklubbar,
där besökare medförde ett dittills
föga känt ämne, som kallades pampam.
Man lade en tablett i en drink till en utvald
flicka, som därigenom blev försatt
i ett slags hypnostillstånd och upplagd
för litet av varje, som brevskrivaren
nämnde, bl. a. nakenfotograferingar.
När flickan så småningom vaknar ur det
hvpnotiska tillståndet har hon bara ett
diffust minne av vad hon har varit med
om. Förefintligheten av mer eller mindre
komprometterande fotografier avhåller
henne i allmänhet från att göra
någon anmälan. Jag har velat anföra
just det här exemplet för att belysa den
kolossala problematik som ligger i tillvänjningen
av narkotika.

Vi befinner oss alltså i en utomordentligt
allvarlig situation. Missbruket
tycks tillta och snabba insatser måste
komma till stånd. Det är en fråga om att
dels hindra, dels om möjligt rädda ur
mänsklig degeneration.

Något valhänta och rätt osäkra bär
samhällets insatser hittills varit. Svartabörshandeln
har kraftigt tilltagit, det vet

Om åtgärder mot narkotikamissbruk
vi. Smuggling har blivit »big business»,
det lönar sig. Att frågan bar en betydande
juridisk aspekt är uppenbart.
Smuggling måste framstå som ett svårt
kriminellt agerande. Frågan om tillhandahållande
av tabletter på svarta börsen
har allvarliga juridiska aspekter.
Det måste från samhällets sida göras
fullt klart att denna handel betraktas
som ett svårt brott mot lag och ordning.
Djupast sett är det fråga om ett brott
mot mänsklig värdighet.

Men den juridiska aspekten är sannerligen
inte den enda, och kanske inte
ens den viktigaste. Av avgörande vikt
är kunskapen om den sociala, emotionella
och somatiska problematiken
kring narkotikaproblemet. Här är, som
har betonats, vår kunskap svag.

Jag frågade för något år sedan riksdagens
upplysningstjänst: Har det

gjorts några djupgående och omfattande
undersökningar som man kan bygga på
vid ett ställningstagande? Jag fick svaret
att några mera utförliga medicinsktvetenskapliga
studier rörande narkotikamissbrukets
somatiska, psykologiska
och sociala orsaker inte har företagits
i vårt land såvitt upplysningstjänsten
hade sig bekant. Några spridda artiklar
finns, men icke en genomförd undersökning.

Vi har hittills vetat för litet om de
komplicerade mänskliga problemen
kring tillvänjning och avvänjning, och
då blir vi i samhället lätt grymma. Vi
avstänger t. ex. de narkomaner, som vi
får tag på, från tillgång till narkotika.
Avvänjning, så mycket vet vi, är inte en
fråga om plötslig, total abstinens, utan
en fråga om minskade doser. Och fängelse
är alls ingen lösning. Det är ju här
fråga om sjuka människor. De måste
behandlas som sådana. Samhället får
inte ge dem den moraliska domens stigmata.
De måste få känna och konkret
se omsorgens ansvariga samhällsagerande.

Narkotikaproblemet är naturligtvis
inte ett problem, det är många. Först
har vi det preventiva problemet: Hur

Nr 22

Fredagen den 6 maj 1966

Om åtgärder mot narkotikamissbruk
skall vi hindra missbrukets spridning?
Detta är ett av de mest angelägna problem
som vi står inför samhällsmässigt.
Ett specialfall av det problemet är följande:
Hur skall vi komma åt smuggling
och svartabörsförsäljning av narkotika?
Vi är medvetna om att det problemet
har internationella aspekter.

Statsrådet Aspling gav den 25 maj i
fjol ett interpellationssvar, jag tror i
medkammaren. Det förtjänar att citeras
något av vad han där anförde:

»Den illegala handeln med narkotika
avser främst centralstimulerande medel
av typen fenedrin och preludin, dvs.
medel som icke faller under den internationellt
reglerade handeln med narkotika
och som därför kan inköpas tämligen
fritt i många länder, framför allt
i Sydeuropa.»

Det är ju ett väldigt problem. Här kan
alltså de som vill smuggla billigt och
lätt köpa betydande mängder av narkotika
och med smuggelteknik införa
det i Sverige. Därigenom ökar på ett
svårartat sätt narkotikaproblemen
ibland oss.

Statsrådet Aspling fortsatte: »En första
åtgärd för att hämma utflödet av sådana
narkotiska läkemedel från dessa
länder måste vara att söka göra dem
svåråtkomliga där.» Vid Världshälsoorganisationens
nyligen avslutade möte
i Geneve tog den svenska delegationen
initiativ till en aktion i denna fråga.
Ett sådant meddelande hälsas med stor
tacksamhet. Med ännu större tacksamhet
hälsas det tillkännagivande som då
gjordes — jag har inte haft tillfälle att
i detalj följa ärendets vidare utveckling
— nämligen, att Sverige skall med
all kraft verka för att man internationellt
skall söka komma till rätta med
möjligheterna att inköpa sådana medel
som har narkotisk verkan.

Ett annat problem är att rädda och
rehabilitera dem som redan är narkomaner.
Här måste principen vara den
som vi har antytt, nämligen att det är
fråga om sjuka människor som måste
botas med de medel vi känner för att

bota sjukdomar, medicinska, sociala
och psykoterapeutiska medel. Det gäller
i varje fall för samhället -— och det
tror jag är en utomordentligt viktig faktor
i sammanhanget — att vinna narkomanernas
förtroende. Det gäller att få
bort deras känsla av att samhället är ett
slags polis som söker komma åt dem.
Vi måste hitta vägar för att vinna förtroende
hos dem som råkat hamna i,
jag våga säga, narkotikaeländet. Utan
ett sådant förtroende är botandet mycket
svårt — det är svårt nog ändå även
med det förtroendet.

Herr talman! Jag är medveten om att
ärendet i dag inte gäller åtgärder för
att förebygga och komma till rätta med
narkomanien. Vi får säkert anledning
att senare diskutera det ämnet i kammaren,
jag hoppas rätt snart. Jag ser
dock detta problem så allvarligt att jag
inte har kunnat underlåta att något ta
upp den problematik som uppenbarar
sig bakom narkomanien. Nu är något
på gång. Några interpellationer framställdes
vid vårriksdagen i fjol. I juni
i fjol tillkallades en expertgrupp. Den
28 januari i år ombildades den till narkomanvårdskommittén.
Detta hände sju
dagar efter det att vårt parti hade väckt
sin motion, och vi kunde alltså inte
känna till den utveckling som sedan
ägde rum. Allt detta är, som herr Nyman
har betonat, utomordentligt tacknämligt.
Man önskar verkligen kommittén
lycka till i en snabbaktion samt till
insikt och klokskap.

Då kan man naturligtvis fråga: Kan
man inte låta saken bero med detta? Utskottet
ser saken på det sättet att varför
skall vi störa kommittén i dess arbete?
Låt oss se vad som kommer ut av kommitténs
arbete. Sedan får vi, resonerar
utskottet, en proposition och kan väcka
motioner, varefter följer kammarbehandling.
Naturligtvis kan vi gå den
vägen. När nu reservanterna vill gå en
annan väg, kan man fråga sig: Varför
inte? Ärendet är, menar jag, verkligen
av den omfattningen att många av oss
här i riksdagen och riksdagens partier

Fredagen den G maj 196G

Nr 22

är vitalt intresserade av denna fräga.
Ligger det då inte något i önskan om
en parlamentarisk representation redan
på utredningsstadiet? Det är väl ändå
utredningen som skall utforma förslag
för att komma till rätta med den svåra
problematik som vi här diskuterar. På
det sättet går det ju till i de flesta andra
fall. Reservanterna säger: Självklart.

Någon ny utredning behövs inte, och
ingen menar heller detta.

Jag tycker att det med tanke på denna
frågas stora betydelse skulle vara av
yttersta vikt att låta partierna i riksdagen
känna både förtroendet och ansvaret
vid utformningen av huvudlinjerna
för samhällets ansvarstagande i
denna angelägna samhällsfråga. Det ligger
inte något orimligt alls i önskan om
att den expertkommitté som nu arbetar,
som vi bär stort förtroende för och som
vi ställer stora förväntningar på, också
skulle omfatta parlamentariker som
aktivt skulle medverka till lösning av
dessa svårbemästrade frågor.

Därför, herr talman, yrkar jag bifall
till reservationen.

Herr HtiBINETTE (h):

Herr talman! Jag kan helt instämma
med herr Nyman, när han säger att utskottet
har varit besjälat av önskan att
se på dessa frågor med stort allvar. Det
finns heller inga delade meningar om
problematiken, men åsikterna har skilt
sig vad beträffar parlamentarikerinsatsen.
Jag kan också apostrofera herr Sörenson
eller kanske rättare sagt komplettera
hans framställning.

Det är alldeles riktigt att den profvlaktiska
verksamheten är det väsentliga,
och därvidlag har allaredan
vissa saker börjat göras. Man har bland
annat riktat sig till skolungdomar med
broschyrer. Kammarens ledamöter kanske
drar på munnen och tycker att det
inte är så märkvärdigt. Men här måste
man bedriva upplysning —- det tillhör
profylaxen. I likhet med herr Sörenson
vill jag understryka att de som

Om åtgärder mot narkotikamissbruk
smugglar in och distribuerar preparaten
är de som man verkligen skall sätta
åt —■ det tillhör också profylaxen.

Herr Sörenson drog fram vissa uppgifter
som han hade tillgängliga. Jag
skall komplettera dem med att nämna
vad jag fick höra vid ett samtal som
några riksdagsledamöter hade i vintras
med polismästare Liining. Polismästaren
sade på tal om dessa frågor
att han vill likställa distributörerna —
»hajarna» — med mördare. Vad de
åstadkommer är att totalt fördärva och
föröda unga människor liv. Herr Liining
ansåg att lagstiftningen var alldeles för
vek. Ingen hesiterar inför de straffsatser
som för närvarande råder. Jag
hoppas verkligen att den juridiska gruppen
— en av de fyra subkommittéer
som arbetar under den stora narkomanvårdskommittén
— tar upp problemen
och med kraft försöker komma till
rätta med dem. Det skall naturligtvis
ske genom att införa en straffsats som
kan verka dämpande.

Orsaken till att jag begärde ordet,
herr talman, var att jag ville klara ut
varför högerledamöterna i utskottet inte
har anslutit sig till reservanternas synpunkter,
d. v. s. att man borde utöka
narkomanvårdskommittén med parlamentariker.
Vi tycker inte att det är
nödvändigt. Kommitténs arbete är, som
jag nyss sade, uppdelat på fyra
subkommittéer, nämligen en socialmedicinsk,
en tekniskdiagnostisk, en juridisk
och en för vårdfrågor. Jag tror inte
att man kunde tillföra kommittén så
mycket genom att sätta dit parlamentariker.
Jag vet heller inte riktigt hur det
skulle kunna bli en allsidig representation,
när det finns så många underkommittéer.
I motsats till herr Sörenson
anser jag att kommittén bör få arbeta
med den sammansättning den nu
har, och jag tror att riksdagen ändå
kan hålla sig underrättad om hur långt
den har kommit och vad den sysslar
med. Man kan dock få föredragningar
och upplysningar om den metodik som
tillämpas. Jag vill inte underskatta riks -

Nr 22

Fredagen den 6 maj 1966

Om åtgärder mot narkotikamissbruk
dagsmännens kvalifikationer, men jag
tror att dessa experter måste anses kapabla
att i varje fall så långt det är
möjligt försöka lösa de uppgifter som
är dem förelagda. Sedan kan riksdagen
kopplas in, när en proposition läggs
fram med preciserade förslag utarbetade
på grundval av övervägandena inom
kommittén.

Därför tror jag, herr talman, att det
för närvarande inte är nödvändigt att
utöka kommittén med några parlamentariker.

Herr SöRLIN (s):

Herr talman! Jag vill klart säga ifrån
att inga delade meningar i sakfrågan
råder inom allmänna beredningsutskottet,
alltså när det gäller angelägenheten
av att man på allt sätt försöker komma
till rätta med skadeverkningarna av narkotikamissbruket.

Vad kammaren just nu har att ta ställning
till är ett praktiskt problem. I motionerna
har man yrkat på en parlamentarisk
utredning. Reservanterna har tonat
ner det yrkandet och säger att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
hemställa om att den av medicinalstyrelsen
tillsatta narkomanvårdskommittén
förses med parlamentarisk representation.
Ja, det är klart att detta är en
väg som kan följas. Kungl. Maj:t skulle
då hos medicinalstyrelsen begära att få
tillsätta några parlamentariker utöver
den expertis som medicinalstyrelsen
har kallat för att utreda frågan.

Utskottsmajoriteten har funnit att
denna procedurfråga kanske inte har
väsentlig betydelse. Det väsentliga i
sammanhanget torde vara att de människor,
som nu sysslar med att utreda och
kartlägga detta område och utforma
tankegångar som kan ligga till grund för
åtgärder i en framtid, får komma med
sitt förslag och att Kungl. Maj:t får utarbeta
en proposition; om förslagen då
inte anses acceptabla vid riksdagens behandling
kan yrkande om en parlamentarisk
översyn framställas.

För dagen, herr talman, föreställer
jag mig att utskottets skrivning och förslag
är det riktiga och ber därför att få
yrka bifall till utskottes hemställan.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Det är självfallet ingen
fråga på liv och död som kammaren nu
diskuterar. Vi är överens om att den
har sådan vikt att den bör lösas, och vi
är säkert ense om tagen. Men det rör
sig om en procedurfråga.

Jag tror dock att vi allesammans är
ganska angelägna om att i vårt samhälle
upprätthålla lekmännens betydande inflytande.
Vi är ständigt på vakt mot en
tjänstemannademokrati. Jag vill inte
överbetona denna faktor men undrar
ändå om det inte i en så betydande samhällsfråga
som engagerar människorna
så mycket som detta problem gör trots
allt kan vara rimligt att parlamentarikerna,
riksdagen, redan från början får
vara med vid utformningen av förslagen?
Ingen tror att en riksdagsman, såvida
han inte råkar vara expert på området,
kan lämna några väsentliga bidrag
till de grundläggande utredningarna.
Ingen har heller sådana anspråk.
Men jag tror att det vore av värde om
redan i begynnelsen, vid konklusionen
av dessa utredningar, några av de riksdagsmän
är aktivt inkopplade som slutligen
har att ta ställning till förslagen.

Det är ingen fråga på liv och död, jag
är angelägen om att säga detta — vi
som biträder reservationen har också
klart för oss att här finns en god vilja
över hela linjen. Det är inte detta frågan
gäller, utan vi hyser en önskan att bevara
riksdagens möjligheter att på ett
tidigt stadium aktivt följa alla viktiga
samhällsfrågor.

Detta är orsaken till att jag biträder
reservationen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskot -

Fredagen den 6 niuj 1966

Nr 22

tets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 37, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —82;

Nej — 38.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärende å föredragningslistan skulle
uppskjutas till kammarens sammanträde
onsdagen den 11 innevarande
månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Larsson, Nils Theodor,
för tiden den 10—den 12 maj och herr

Kaijser för tiden den 10—den 13 maj
för deltagande i ett av Europarådets
rådgivande församling anordnat symposium
i Berlin, vartill de blivit utsedda
av talmanskonferensen.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 168, till Konungen i anledning
av väckta motioner angående vårdbidragen
till handikappade barn.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1966/67 till internationell biståndsverksamhet
jämte i ämnet väckta motioner; nr

170, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag avseende socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser allmänna frågor
och bemyndigande för Kungl. Maj:t att
besluta om arbeten inom viss kostnadsram; nr

172, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad

Nr 22

Fredagen den 6 maj 1966

propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 178, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 179, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 180, i anledning av Kungl. Majrts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1966/67 till informationsverksamhet om
Sverige i utlandet;

nr 181, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående anslag för budgetåret
1966/67 till utförande av beskickningsanläggningar
i Moskva och
Stockholm;

nr 182, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående anslag för budgetåret
1966/67 till statskontoret;

nr 183, i anledning av Kungl. Majrts
framställningar om anslag för budgetåret
1966/67 till främjande av nordisktkulturellt
samarbete och till bidrag till
den nordiska kulturfonden;

nr 184, i anledning av väckta motioner
om viss ytterligare ersättning till
förre värnpliktige löjtnanten A. F. Abrahamsson; nr

185, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående inrättande av ett
arbetsmedicinskt institut m. m.;

nr 186, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående statsbidrag till
folkhögskolor; och

nr 187, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående ökat statligt stöd
till barnstugor m. m.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan att till utskottet från
riksdagens revisorer inkommit framställning
angående uppförande på tillläggsstat
till riksstaten för innevarande
budgetår av anslag till utrustning m. m.
av nya lokaler.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

94, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående huvudmannaskapet
för mentalsjukvården m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 95, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående förstatligandet
av uppbördsverken och omorganisation
av de lokala skattemyndigheterna m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 96, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962
(nr 381) om allmän försäkring, m. m.,
i vad propositionen avser medelsanvisning
till folkpensioner, jämte i ämnet
väckta motioner; och
nr 97, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67;

bevillningsutskottets betänkande nr
36, i anledning av Kungl. Majrts proposition
med förslag till lag med vissa
bestämmelser i anledning av statens
övertagande av huvudmannaskapet för
uppbördsväsendet m. m. i vissa städer,
m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 41, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962
(nr 381) om allmän försäkring, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 46, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till förordning

Fredagen den (i muj 19(i(i

Nr 22

om ändrad lydelse av 1 a § familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946
(nr 99), m. in.;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avveckling av
nuvarande rättsförhållanden beträffande
gruvskogarna jämte en i ämnet
väckt motion;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1966/67;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, såvitt
angår jordbruksärenden;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1965/66, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden; och
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
viss staten tillhörig mark, m. m.; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 38, i anledning av väckta motioner
angående hushållspraktik;

nr 40, i anledning av § 27 i riksdagens
revisorers berättelse över den år
1965 av dem verkställda granskningen
av statsverket;

nr 41, i anledning av § 28 i riksdagens
revisorers berättelse över den
år 1965 av dem verkställda granskningen
av statsverket;

nr 42, i anledning av § 29 i riksdagens
revisorers berättelse över den år
1965 av dem verkställda granskningen
av statsverket; och

nr 43, i anledning av § 38 i riksdagens
revisorers berättelse över den av
dem år 1965 verkställda granskningen
av statsverket.

Interpellation anp. de höjda priserna på
matpotatis, m. m.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Inflationen och de ständigt
ökande levnadsomkostnaderna har
under senare tid medfört en intensifierad
debatt om prisstegringar och prisövervakning.
Ännu har emellertid inte
åtgärder vidtagits för att få till stånd
överläggningar mellan samtliga de parter
som har ansvar för eller påverkar
den samhällsekonomiska utvecklingen.
Däremot har en särskild kommitté tillsatts
som vid sidan av statens priskontrollnämnd
skall följa kostnadsutvecklingen
och utreda orsakssammanhangen.

Inom livsmedelssektorn har en särskilt
markant prisstegring skett för matpotatis.
Medan priset på denna vara under
större delen av konsumtionsåret
legat lågt, i producentledet en längre
tid vid eller under den nedre prisgränsen,
har det under de senaste veckorna
gått starkt i höjden. Enligt senaste uppgifter
ligger detaljhandelspriset nu på
1:10—1:15 kr. per kilo i de större
konsumtionsorterna. Trenden är sådan
att fortsatta prisstegringar kan befaras.
Denna utveckling pågår trots att importavgift
enligt jordbruksnämndens beslut
tills vidare ej uttages för potatis och
importen är fri.

Med hänvisning till det anförda hemställes
om kammarens tillstånd att till
statsrådet Lindström få ställa följande
frågor:

1. Har statsrådet observerat de starkt
stegrade priserna på matpotatis och är
statsrådet beredd att redogöra för orsakerna
härtill?

2. Vill statsrådet lämna en redovisning
för förutsättningarna för att marknaden
under återstående delen av konsumtionsåret
förses med potatis till för konsumenterna
acceptabla priser?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Fredagen den 6 maj 1966

50 Nr 22

Interpellation om upprustning av vägnätet
i Norrlands inland

Ordet lämnades på begäran till herr
WANHAINEN (s), som yttrade:

Herr talman! Det allmänna vägnätet i
Norrlands inland befinner sig f. n. i ett
sådant tillstånd att livsviktiga transporter
inte kan komma till utförande. Flera
byar, bl. a. i övre Tornedalen, har blivit
helt isolerade. Inte ens matvarutransporter
kan utföras. Vidare har skolskjutsarna
fått inställas med påföljd att skolbarnen
inte kunnat deltaga i undervisningen.

Självfallet har den starka kylan under
vintern bidragit till det nuvarande
miserabla tillståndet på våra vägar. Man
kan emellertid inte bortse ifrån att fenomenet
är i mer eller mindre likartad
form återkommande år efter år.

Man kan inte komma ifrån den uppfattningen,
att vägarna på vissa håll,
t. ex. i Tornedalen, inte kunnat upprustas
i enlighet med trafikens krav. En
högre medelstilldelning för upprustning
av vägarna i de utsatta områdena är väl
det verksammaste medlet i strävandena
att nå en tillfredsställande ordning.

Med stöd av ovanstående motivering
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepatrementet
få framställa följande
fråga:

Vilka åtgärder kommer man att vidtaga
från vägmyndigheternas sida för
att rusta upp vägarna, i första hand i
de nu utsatta områdena, så att risk för
befolkningen att bli isolerad från omvärlden
på grund av vägarnas ofarbarhet
inte behöver befaras i framtiden?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet avlämnade motioner:

nr 752, av herr Nilsson, Ferdinand,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 73, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917
(nr 189) om expropriation, m. m.;

nr 753, av herr Stefanson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 73, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr
189) om expropriation, m. m.; och
nr 754, av herr Sveningsson in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 73, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr
189) om expropriation, m. m.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av herr Isacson (h) till statsrådet fru
Lindström: »Hur mycket av de prisförändringar
som under senaste tiden företagits
i detaljhandelsledet på vissa
livsmedel såsom mjölk, smör, bagerioch
konditorivaror förorsakas av förändringar
i produktpriserna till jordbruket?»;
samt

av herr Larfors (s) till herr statsrådet
Lundkvist: »Ämnar Herr Statsrådet
framlägga förslag till sådan ändring av
kommunala vallagen, att en kommun
får rätt betala tryckning av valsedlar
till kommunala val?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.50.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM l%6