Torsdagen den 5 december (Riksdagens protokoll 1968:42)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 42

ANDRA KAMMAREN

1968

5—6 december

Debatter m. m.

Torsdagen den 5 december

Sid.

Svar på frågor av:

herr Lindström (s) ang. vissa disciplinbrott av värnpliktiga....... 5

herr Werbro (fp) ang. användandet av blodgivarkort som identitetshandling
och fröken Ljungberg (h) ang. skärpning av identi tetskontrollen

vid utfärdande av blodgivarkort................ 6

herr Nilsson i Kristianstad (s) ang. utbildningen av yrkeslärare i

svetsning................................................. 8

herr Johansson i Skärstad (ep) ang. vissa televisionsprograms förenlighet
med bestämmelser i avtalet beträffande Sveriges Radios

programverksamhet....................................... 9

herr Nilsson i Bästekille (h) ang. tilldelningen av medel för upprustning
av vägar............................................. 11

herr Henrikson (s) ang. antalet ledamöter i stads- och kommunalfullmäktigeförsamlingar.
................................... 13

herr Westberg (fp) ang. handläggningen av vissa skadeståndsären den.

..................................................... 13

herr Thunborg (vpk) ang. statligt stöd för att trygga sysselsättningen
inom skoindustrin.................................. 15

Svar på interpellationer av herr Wedén (fp) ang. Sveriges EEC-politik
och herr Bohman (h) ang. åtgärder med anledning av begränsningen

av importen till Storbritannien................................ 16

Sänkning av pensionsåldern för vissa gruvarbetare................ 45

Lagfäst rätt till tjänstledighet för deltagande i vuxenutbildning..... 53

Åtgärder mot oljeläckage, m. m.................................. 57

översyn av de kommunala naturvårdsombudens uppgifter......... 58

■Andra kammarens protokoll 1968. AV 42

Nr 42

Innehåll

Sid.

Avskaffande av dyrortsgrupperingen av normalbeloppen för existensminimum
.......................... 60

Särskilda naturcentra vid Vindelälven för forskning och turism, m. m. 62

Åtgärder till hjälp åt ensamstående, m. ......................... 78

Svar på interpellationer av:

herr Werner (h) ang. tillämpningsbestämmelserna beträffande

korum................................................... 60

herr Svensson i Kungälv (s) ang. utbildning av vissa värnpliktiga

in. fl. för internationell hjälpverksamhet, m. m................ 82

fru Ryding (vpk) ang. kvinnornas ställning inom statsförvaltningen 87
herr Thunborg (vpk) ang. förhandlingshjälp till de statliga bolagen 90
herr Nilsson i Tvärålund (ep) ang. utbyggnaden av den högre tekniska
utbildningen........................................ 91

herr Andersson i Örebro (fp) ang. granskningen av gesällprov..... 92

herr Lothigius (h) ang. den framtida energiförsörjningen ........ 94

herr Hector (vpk) ang. utvidgning av den statliga företagsamheten

i Värmlands län........................................... 97

Meddelande om enkla frågor av:

herr Grebäck (ep) ang. ansvaret för skötsel och underhåll av vattendrag
och sjöar............................................ 99

herr Mundebo (fp) ang. informationen om bostadstilläggen........ 99

fru Nettelbrandt (fp) ang. förbättrade skatteregler för folkpensionärer
.................................................... 99

herr Ståhl (fp) ang. kapitalkrisen i Duroxbolaget................ 99

herr Elmstedt (ep) ang. slutförandet av fiskprisutredningens arbete 99
herr Ullsten (fp) ang. åtgärder mot vapenexport till Nigeria...... 99

Fredagen den 6 december

Svar på interpellationer av:

herr Thunborg (vpk) ang. postanstalters placering............... 100

herr Eliasson i Sundborn (ep) ang. informationen i samhällsplane ringsfrågor.

.............................................. 106

herr Hedin (h) ang. användandet av motorbåt vid fågeljakt...... 118

fru Kristensson (h) ang. åtgärder mot narkotikamissbruket...... 115

fru Kristensson (h) ang. tillsättande av natriumfluorid till AD vitamin

i kariesförebyggande syfte.......................... 123

fru Kristensson (h) ang. utredning rörande vissa variationer i sjukfrekvensen
............................................... 125

Meddelande om enkla frågor av:

herr Wennerfors (h) ang. eventuella förändringar i lotsorganisationen.
..................................................... I29

Innehål]

Nr 42

herr Nordgren (h) ang. upprätthållandet av säkerhetskraven inom
sjöfarten vid ett genomförande av lotsorganisationsutredningens

förslag...................................................

herr Björkman (h) ang. det ekonomiska resultatet av Duroxbolagets
verksamhet..............................................

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 5 december

Andra lagutskottets utlåtande nr 66, om sänkning av pensionsåldern
för vissa gruvarbetare...................................• • •

— nr 68, om harmonisering av den ekonomiska och socialrättsliga

lagstiftningen i enlighet med EEC-fördraget................. ■ •

— nr 69, ang. vissa förhandlingar före beslut om nedläggning av företag,
m. ...................................................

— nr 70, om lagfäst rätt till tjänstledighet för deltagande i vuxenutbildning.
................................................

Tredje lagutskottets utlåtande nr 68, om dels åtgärder mot oljeläckage,
dels förvaringen av oljecisterner..............................

— nr 69, om ändrad lydelse av 128 § byggnadslagen, m. m.........

Jordbruksutskottets utlåtande nr 44, om en översyn av de kommunala

naturvårdsombudens uppgifter...............................

— nr 45, ang. ersättningen för intrång enligt naturvårdslagen.-----

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 56, om en allmän identitetshandling.
..............................................

Utrikesutskottets utlåtande nr 14, ang. godkännande av överenskommelse
med Norge om avgränsning av kontinentalsockeln........

Bevillningsutskottets betänkande nr 65, om ändring i kommunalskattelagen,
m. .................................................

Andra lagutskottets utlåtande nr 72, ang. ändring i lagen om redareavgift
för sjöfolks pensionering...............................

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 50, om särskilda naturcentra
vid Vindelälven för forskning och turism, om vissa stödåtgärder
inom vindelälvsområdet samt om en plan för vindelälvsområdets
användning för friluftsliv och rekreation..............

— nr 57, om åtgärder till hjälp åt ensamstående och om utredning

angående de ensamståendes problem..........................

. .

Torsdagen den 5 december 1968

Nr 42

Torsdagen den 5 december

Kl. 10.00

§ 1

Svar på fråga ang. vissa disciplinbrott
av värnpliktiga

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Lindström har frågat
mig om jag anser att en värnpliktig
soldats försenade ankomst till utspisningsstället
är ett disciplinbrott av så
allvarlig karaktär att det bör föranleda
hans omedelbara förpassning till arresten.

Mitt svar på frågan är nej.

Vidare anförde:

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Detta svar är ju så
kort och militäriskt, som det anstår en
försvarsminister. Det är så militäriskt
att fastän man har sin militärutbildning
ett halvsekel bakom sig är det näsfan
så att man vill rycka upp sig i enskild
ställning, när man tackar för detsamma.

Jag är villig att erkänna att vi i stort
sett har en lojal och skicklig officerskår,
men när man ser sådana rudiment
av gammal kadaverdisciplin som i detta
fall blir man en smula oroad. Bakgrunden
till min fråga var den händelse
som häromdagen inträffade vid A 4 i
°stersund. Där tog en dagofficer en
varnpli]itig> SOm kom någon minut för
sent till matsalen, och stoppade honom
1 arresten bums efter en viss ordväxlag
mellan dagofficeren och den värnpliktige.
Det tragikomiska i det fallet

var att arresten vid A 4 höll på att byggas
om, och den värnpliktige fick därför
under eskort resa till ett annat regemente.
Ett sådant förfarande är väl
närmast någon sentida form av ståndrätt
som vi inte kan tolerera.

En lekman frågar onekligen hur det
egentligen går till på Karlberg och vid
de andra militärinstitutionerna, där dagens
och morgondagens fältherreämnen
får sin utbildning. Får man inte där lära
sig någonting om hur människomaterialet
skall behandlas för att man skall
få ut maximal effekt? Om undervisningsschemat
inte rymmer någon sådan
undervisning vill jag föreslå att man byter
ut ett och annan korum mot en genomgång
av vad forskningen på detta
område har kommit fram till.

När justitieministern och förmodligen
också riksdagen nu är beredda att
låta pudelklippta 18-åringar klättra upp
i den äkta sängen utan dispens, tycker
jag att försvarsministern skulle se till
att 19—20-åringarna, som skall bli taggar
i den svenska igelkotten, inte ålägges
att svälja den sista mattuggan lika
samstämmigt som de slår ihop klackarna
ute på kaserngården.

Både försvarsministern och befälet
vid A 4 tycker kanske att jag är manisk,
men jag är tillräckligt inbilsk att
tro att det hade en viss effekt när jag
häromåret gjorde försvarsministern
uppmärksam på de undersökningar som
gjorts vid detta regemente om hur
många minusgrader en beväringsnäsa
tål utan ansiktsskydd. Därför menar
jag att även den fråga jag nu tagit upp
—■ jag erkänner att den kanske är i
enklaste laget — kan ha en viss verkan.

Herr talman! Det lackar nu mot »lus -

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Svar på frågor ang. utfärdandet av blodgivarkort

sande» och jag skall därför nöja mig
med det anförda, samtidigt som jag
tackar för svaret.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det bör väl ändå till
kammarens protokoll meddelas, att
översten på regementet, när han blev
underrättad om fallet, omedelbart gav
ynglingen fri och avskrev hela ärendet.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Ja, det var tur för beväringen
att han hade en regementschef
med ett vida bättre omdöme än
vad dagofficeren hade.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på frågor ang. utfärdandet av
blodgivarkort

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Werbro har frågat
justitieministern vilka åtgärder han
ämnar vidta för att förhindra att s. k.
blodgivarkort på ett olagligt sätt utnyttjas
som indentitetshandling. Frågan
har överlämnats till mig för besvarande.

Vidare har fröken Ljungberg frågat
mig vilka åtgärder jag ämnar vidta i
syfte att nå en skärpt identitetskontroll
av de personer för vilka sjukhusens
blodgivaroentraler utfärdar blodgivarkort.

Jag besvarar frågorna i ett sammanhang.

Blodgivarkorten är avsedda att garantera
att den person som anmäler sig
för blodgivning har den blodgrupp som
är angiven på blodgivarkortet. Det har
därför i allmänhet inte gjorts någon
identitetskontroll av den som första

gången anmält sig som blodgivare och
fått ett kort utfärdat, utan det har räckt
med att personen i fråga uppgett sitt
namn.

På några av de största blodgivarcentralerna
har man emellertid numera
börjat avkräva den som skall ha ett
blodgivarkort någon form av identitetshandling,
exempelvis pass eller körkort.
Detta måste hälsas med tillfredsställelse
och jag har under hand inhämtat att
socialstyrelsen ämnar uppmana alla
blodgivarcentraler att göra en sådan
kontroll.

Blodgivarkorten är uteslutande avsedda
att användas i den verksamhet
som blodgivarorganisationen svarar för.
Det kan övervägas att direkt ange detta
på korten för att motverka ett eventuellt
missbruk av dessa utanför sjukhusen.

Vidare anförde:

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
socialministern för svaret på den fråga
som jag egentligen ställde till justitieministern.
Det har emellertid ställts en
annan fråga i samma ämne, och jag anser
att det var riktigt att besvara dem
samtidigt. Vad jag reagerar mot är att
blodgivarkorten används som identitetshandling.
Att så är fallet är inte alls ägnat
att förvåna — ett sådant blodgivarkort
som det jag har i handen överensstämmer
i stort sett, genom formatet,
plastinbakningen o. s. v., med ett vanligt
legitimationskort, t. o. in. med det statliga
tjänstekortet.

.lag vill uppmana vederbörande myndighet
att verkligen se till att blodgivarkorten
inte utnyttjas obehörigt. Det
finns starka bevis för att blodgivarkort
använts på ett sådant sätt. Det finns personer
som haft tre blodgivarkort med
olika namn på. Sådana personer ändrar
vid behov sin identitet genom att
använda dessa blodgivarkort.

Det är riktigt, såsom socialministern
framhåller, att blodgivarkorten avses
för identifiering av personer som ger

Torsdagen den 5 december 1968 Nr 42 7

Svar på frågor ang. utfärdandet av blodgivarkort

blod. Men när personer genom att gå
till en blodgivarcentral kan skaffa sig
en ny identitet blir man betänksam.

I ett fall hade en utlänning, som deltagit
i en stor smuggelhärva, utnyttjat
blodgivarkort för att ändra sin identitet.
Han var tidigare utvisad ur landet.
Han använde dem också för att komma
åt varor, lösa in checkar o. d.

Jag är inte riktigt tillfredsställd med
den sista meningen i socialministerns
svar, där han sade att man för att motverka
missbruk överväger att direkt ange
på korten, att dessa uteslutande är
avsedda att användas i blodgivarverksamheten.
Jag anser att det är absolut
nödvändigt att göra detta, så att det av
korten framgår att de endast får användas
i samband med blodgivning. Den nuvarande
ordningen vid utfärdandet av
identitetskort är nämligen i övrigt så
hårt kringgärdad att det är omöjligt att
få ut sådana kort på obehörigt sätt. Därför
måste vi också se till att det blir kontroll
av detta kort, som är så lätt att utnyttja.

Jag har här ett kort som bevisligen
utnyttjats av innehavaren för att få ut
Pengar på en check. Jag anser det vara
helt oriktigt att man så här okontrollerat
skall kunna få en identitetshandling
med mycket trovärdiga uppgifter. Man
har ett kort av sig själv, man har alla
identitetsuppgifter — om de är riktiga
eller falska går inte att direkt avgöra.
I detta fall vet jag att uppgifterna är
riktiga. Kortet är utfärdat av Stockholms
stads blodgivarcentral, och det
tycker man är förtroendeingivande.

Det är mot denna bakgrund som jag
år skeptisk mot att detta kort skall godkännas
ens vid blodgivning. Jag hoppas
att socialministern kommer att medverka
till att kortet förses med tryck om
att det inte får utnyttjas som identitetshandling.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Också jag tackar socialministern
för svaret.

Herr Werbro och jag har ovetande
om varandras initiativ lämnat in två
frågor rörande samma problem, som
dock kommit att belysa problemet från
två olika håll. Herr Werbro har talat
om att dessa blodgivarkort kan användas
olagligt, och jag har med min fråga
velat belysa att det är alltför lätt
att komma över blodgivarkort. Man kan
få dem på en blodgivarcentral bara genom
att muntligen nämna sitt namn.
Och man kan ju uppge vilket namn som
helst -— det har förekommit och lett
till att personer fått i sin hand blodgivarkort
från flera olika blodgivarcentraler.
På så sätt har denna handling
kunnat missbrukas i ännu större
utsträckning.

Jag är glad åt att socialministern ger
mig beskedet, att socialstyrelsen ämnar
uppmana alla blodgivarcentraler att
göra en kontroll vid utfärdande av
blodgivarkort genom att avkräva den
som skall ha ett sådant kort någon form
av identitetshandling. Det måste väl
ändå, statsrådet Aspling, innebära att
det ställs krav på uppvisandet av identitetshandling
innan blodgivarkort utfärdas
och att det i fortsättningen inte
kommer att räcka med att man uppger
ett namn och lämnar ett fotografi, såsom
det har varit hittills?

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten mycket, men jag vill göra
några korta kommentarer.

Den fråga som herr Werbro och fröken
Ljungberg tagit upp berör egentligen
ett större problem, nämligen frågan
om identitetshandlingar över huvud
taget. Och det är en händelse som
ser ut som en tanke att på kammarens
föredragningslista för i dag står upptaget
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 56, i anledning av motioner
om en allmän identitetshandling. Kammaren
får vid behandlingen av det utlåtandet
tillfälle att ta ställning till

8 Nr 42 Torsdagen den 5 december 1968

Svar på fråga ang. utbildningen av yrkeslärare i svetsning

bl. a. frågan om en utredning om iden- keslärare i svetsning motsvarar behotitetskorten
över huvud taget, och det vet av denna yrkeskategori inom yrkesvore
självfallet av värde om vi kunde utbildningen. Enligt fastställd ärendekomma
fram till mera enhetliga prin -

ciper på området. Blodgivarkortet är
ju ett av många kort som tydligen i
olika sammanhang kan användas som
identitetshandling.

Nu har uppmärksamheten genom
dessa två enkla frågor som ställts blivit
riktad på problemet, och jag har i mitt
svar meddelat att socialstyrelsen kommer
att uppmana blodgivarcentralerna
att göra en kontroll. Jag vill gärna använda
samma ord som fröken Ljungberg
och säga, att kontrollen bör bli
annorlunda än tidigare. En väg torde
då vara att avkräva vederbörande identitetshandlingar
av annat slag än man
hittills på sina håll begärt.

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Det är just den motion
när det gäller identitetshandlingar i allmänhet,
undertecknad bl. a. av mig,
som ligger till grund för allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 56. Jag
tror det blir svårt att kombinera den
allmänna legitimationshandlingen med
blodgivarkortet. Därför ville jag fäste
statsrådets uppmärksamhet på att blodgivarkortet
endast bör gälla blodgivning
och inte sammanblandas med andra
identitetshandlingar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. utbildningen av
yrkeslärare i svetsning

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Herr Nilsson i Kristianstad
har frågat om chefen för utbildningsdepartementet
anser att den nuvarande
utbildningskapaciteten av yr -

fördelning ankommer det på mig att
besvara frågan.

Utbildningen av yrkeslärare i svetsning
äger, liksom utbildningen av flertalet
övriga yrkeslärare för industrins
och hantverkets områden, rum vid de
yrkespedagogiska instituten. Skolöverstyrelsen
fördelar antalet tillgängliga
utbildningsplatser på olika yrkesområden
med hänsyn till anmälda behov.

Enligt vad jag inhämtat har under senare
år det redovisade behovet av yrkeslärare
i svetsning helt kunnat täckas
inom ramen för institutens utbildningskapacitet.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Kristianstad (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för svaret på min fråga.
Jag har ställt den mot bakgrunden
av skolöverstyrelsens beslut om avveckling
av systemet med särskilda utbildningsstationer
i svetsning vid våra
yrkesskolor. Enligt detta beslut är
det meningen att undervisning i detta
ämne i fortsättningen skall ges av
respektive yrkeslärare. Denna omläggning
har väckt mycket stark kritik och
jag tror att det finns stora risker för
en försämring av undervisningens kvalitet
inom det ämnet.

Vid en del yrkesskolor har man i
stället inrättat fristående terminskurser
i svetsning men inom dessa har man inte
fått utrymme för en mer grundläggande
verkstadskunskap. Det har också framgått
att ungdomen inte i någon större
utsträckning söker sig till dessa fristående
terminskurser, vilket gör dessa
överflödiga.

I det läget finner jag det sannolikt
att antalet utbildade yrkeslärare i
svetsning överstiger det faktiska behovet
av sådana lärare. Det kan ifrågasättas
om inte det förhållandet förelig -

Torsdagen den 5 december 1968

Nr 42

Svar på fråga ang. vissa televisionsprograms förenlighet med bestämmelser i avtalet
beträffande Sveriges Radios programverksamhet

ger inom fler yrkesområden, just på
grund av den nya yrkesutbildningen.

Trots slopandet av de särskilda utbildningsstationerna
och det därmed
uppkomna överskottet av svetsningslärare
blir det även höstterminen 1969
intagning av lärarkandidater i ämnet
vid de yrkespedagogiska instituten, vilket
jag anser vara felaktigt. De som
genomgår en utbildning förväntar sig
också tjänster inom yrket, men sådana
kommer, på grund av den omläggning
skolöverstyrelsen gått in för, inte att
finnas. Jag tror att man borde titta
litet närmare just på dessa förhållanden.
Jag vill än en gång tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. vissa televisionsprograms
förenlighet med bestämmelser i
avtalet beträffande Sveriges Radios programverksamhet Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:

Herr talman! Herr Johansson i Skärstad
har frågat om jag anser utformningen
av på senare tid sända televisionsprogram
angående narkotika vara
förenlig med bestämmelserna i det
mellan staten och Sveriges Radio ingångna
avtalet beträffande programverksamheten.

Enligt Kungl. Maj :ts instruktion för
radionämnden ingår det i denna
nämnds uppgifter att övervaka att Sveriges
Radio följer de riktlinjer för företagets
programverksamhet som fastställts
genom avtal mellan staten och företaget.
Det tillkommer inte mig att
Uttala min åsikt i en fråga av detta slag.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Palme för svaret på min fråga.
Eftersom TV och radio är samhällets
medel för distribution av nyheter,
kultur, underhållning in. m. borde
tittarna och lyssnarna vara garanterade
att programinslag som sårar anständighet
och god ton icke förekommer.

Denna rättmätiga förväntan har i regel
beaktats, men undantag av allvarliga
slag förekommer som är anstötliga
genom svordomar och annat rått
tal m. m. Någon räknade ut att i ett
program häromkvällen en person som
medverkade använde svordomar fyra
gånger i minuten under de 17 minuter
som programmet varade.

Vidare har det på sistone förekommit
programinslag som kan anses vara rent
skadliga. Jag tänker på »Timmen»-programmet härförleden om narkotika,
då en deltagare demonstrerade att han
rökte hasch. Enligt en tidningsuppgift
skulle vid bara en skola elva elever ha
börjat använda hasch efter nämnda
program. Vad händer då landet över?
Man kan fråga om vårt statsunderstödda
massmedium skall arbeta narkotikalangarna
i händerna. Finns det inte något
som heter avtalsbrott?

Statsrådet hänvisar till radionämnden,
men denna kan väl endast i efterhand
anmärka på ett program. Då är
skadan redan skedd. Det måste finnas
något i avtalet som ger en viss garanti.
Den 16 februari förra året framställde
jag en interpellation till statsrådet
Palme med följande fråga: »Är herr
statsrådet beredd att medverka till att
den nya överenskommelsen mellan staten
och Sveriges Radio angående rundradions
programverksamhet utformas
så att upprepat framförande av anstötliga
program i samhällets massmedia
förhindras?» Då ville inte statsrådet
svara. Den gången kunde han kanske
ha svarat.

Vidare anförde:

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Svar på fråga ang. vissa televisionsprograms förenlighet med bestämmelser i av

talet beträffande Sveriges Radios programverksamhet

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det fanns en tid då jag
stod här varje torsdag och svarade på
frågor om program i Sveriges Radio.
Det har emellertid blivit en dämpning
av denna verksamhet under senare tid,
eftersom man visste att jag skulle ge
samma svar varje gång, nämligen att
jag inte kan lägga mig i dessa program.
Jag tror att det var herr Gustafsson i
Borås som var så ärlig att han sade att
han mycket väl begrep att jag inte skulle
säga något, men han ville själv få
chansen att utveckla litet text, och med
hänsyn härtill hade han ställt sina frågor.

Herr Johanssons i Skärstad fråga utgör
nog ett modellexempel på detta.
Han vet mycket väl att jag icke kan
yttra mig om enskilda program i Sveriges
Radio och att vi har ett system,
godtaget av riksdagen, som innebär att
man anmäler till radionämnden om
man är missnöjd, varefter denna utlåter
sig. Detta speciella program har
ju varit anmält för radionämnden, som
har förklarat att det var klart olämpligt.

Vad herr Johansson nu är inne på
är någon form av förhandscensur, som
samhället skulle ta ansvar för. Detta
är en orimlig tanke. Radionämnden
kan inte granska alla program i förhand,
utan får yttra sig i den mån övertramp
förekommer. Man får förutsätta
att dess yttranden blir vägledande för
framtiden, exempelvis i detta fall vid
behandlingen av narkotikaproblem.

Att utfärda garantier för att anstötligheter
icke skall förekomma i Sveriges
Radio är en orimlighet av två
skäl. För det första är vi alla människor,
och missar kan förekomma. Då
skall man ha chansen att klaga. För det
andra är definitionen på anstötlighet
på intet sätt entydig. Jag är den ende
i landet som inte får ha någon mening
om radioprogrammen och kan alltså

bara diskutera dem principiellt, men
jag vill ändå ta ett exempel.

Det är riktigt att det häromkvällen
sändes ett program om en skrothandlare,
som enligt herr Johansson svor
väl mycket. Man kan ha två olika meningar
om detta. Den ena meningen är,
att det faktum att vederbörande svor
så förfärligt gjorde att något program
med honom inte hade bort sändas, men
enligt den andra meningen kan man
säga att programmakarna hade ambitionen
att ge en bild av verkligheten,
av en människas vardag. Om denna
vardag fylldes av en och annan ed,
hade det varit att förvanska verkligheten
att ta bort dessa svordomar. Den
ene kan tycka detta vara anstötligt, den
andre kan tycka det vara korrekt. Det
finns ingen entydig definition på anstötlighet
vilken vi ens här i riksdagen
skulle ha chans att komma överens
om.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag har inte begärt
någon förhandscensur, men man kunde
väl tänka sig att det fanns ett ansvar
hos dem som står för de program som
går ut till svenska folket, så att vi alla
kunde lita på dem.

Jag har tänkt mig att det finns en
minimigräns för anstötligheten. Jag
tror att det finns riksdagsmän som använder
svordomar — om jag inte har
hört alldeles fel — men det är underligt:
när de kommer upp i denna talarstol
använder de dem inte. Varför?
Jag tänkte att det fanns en liknande
lag som gällde också för TV, nämligen
att man borde låta bli att sända det
som är anstötligt. TV kunde vara en
tillgång för de svenska hemmen, men
det är tragiskt att det skall finnas ett
sådant osäkerhetsmoment, som gör att
föräldrar inte törs lämna sina barn
hemma vid TV-skärmen därför att de
inte riktigt vet vad som händer.

Torsdagen den 5

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det är naturligtvis tråkigt
om herr Johansson i Skärstad skall
sitta framför TV-skärmen och vara
rädd och undra vad som kan komma
härnäst, men detta är en tillvaro som
vi naturligtvis får vänja oss vid, åtminstone
de flesta av oss; några absoluta
garantier mot sådana inslag kan
vi inte få, utan vi får lita på att radioledningen
och de som gör programmen
har ansvarskänsla och utför programmen
i den andan. I den mån övertramp
förekommer har vi radionämnden
som vi kan anmäla detta för. Jag
vet att man inom företaget fäster stort
avseende vid ett uttalande av radionämnden
och att detta sedan blir vägledande
på området. Exempelvis anmälan
om narkotikainslaget i sändningen
»Timmen» får säkert en sadan vägledande
effekt på den kommande programverksamheten.

Jag skall inte diskutera hur mycket
av svordomar som tillåts innan man så
att säga passerar anständighetsgränsen.
Jag tror att herr Johanssons egen
exemplifiering är ett utomordentligt
exempel på omöjligheten i hans teser.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag är inte rädd själv,
men jag tror att oändligt många föräldrar
i vårt land är rädda om sina
barn, inte minst i en tid då samhället
redan har stora problem med alla
som råkar in på fel väg. Därför är det
en rättighet vi har att begära, att sådana
massmedia som TV sänder program
med så pass god kvalitet, att vi
kan låta våra barn sitta samt se och
lyssna på dem utan att ta skada. Jag
hade räknat med att statsrådet Palme
skulle ha tagit litet mera allvarligt på
denna sak, ty om vi tar antalet tidningsinsändare
om denna fråga i betraktande
måste frågan bedömas som
allvarlig.

Härmed var överläggningen slutad.

december 1968 Nr 42 11

§ 5

Svar på fråga ang. tilldelningen av medel
för upprustning av vägar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat om jag vill lämna en
redogörelse för de principer som tilllämpas
vid tilldelningen av medel för
upprustning av vägar.

Jag har vid flera tillfällen i denna
kammare lämnat ingående redogörelse
för dessa principer. Sammanfattningsvis
kan jag upprepa, att vägföretagen
i princip utförs i den turordning som
bestäms av deras samhällsekonomiska
lönsamhet. Denna turordning anges i
de av länsstyrelsen upprättade flerårsplanerna,
som avser vägbyggandet under
en femårsperiod. Förbättrings- och
förstärkningsarbeten inom vägunderhållets
ram sker i angelägenhetsordning på
i huvudsak samma sätt som renodlade
nybyggnadsföretag.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag skall först tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för att han lämnat
svar på frågan och för att han talat om
efter vilka principer dessa frågor handlägges.

Även om man säger att det finns vissa
fastlagda principer, herr statsråd, kan
dessa inte gälla i alla tider, tv mycket
har inträffat sedan principerna en gång
spikades. Vi vet alla, inte minst herr
statsrådet, alltför väl att man nu många
gånger ställer sig frågan om alla vägmedelsanslag
i stort sett skall förbehållas
de nya, stora motorvägarna.

Jag är fullt överens med herr statsrådet
om att de stora vägbyggena blir
ekonomiskt lönsamma och att de måste
utföras. Det finns dock många delar av
vårt land, inte minst min egen hembygd

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Svar på fråga ang. tilldelningen av medel för upprustning av vägar

Österlen, som gång på gång frågar sig
när någonting skall bli gjort där. Jag
har från denna talarstol sagt att man
för några år sedan visade en mycket
positiv inställning och att vi då fick
en hel del vägar belagda. Men nu har
detta liksom stannat upp, det har inte
blivit något mera. Då är det klart att
otåligheten sprider sig över bygdens
innevånare, och man undrar om det inte
kommer att göras något mera.

Den 1 november i år hade vi ett sammanträde
inför landshövdingen och de
ledande chefstjänstemännen för olika
avdelningar. Riksdagsledamöterna plus
andra var anmodade att komma, och
man gav då uttryck för den uppfattningen
att vad som behövde göras i
Kristianstads län med förtur var att
förbättra den del av bygden som ligger
söder om Kristianstad. Det gick inte
att stanna upp utan någonting måste
göras.

Vi vet alltför väl -— även herr statsrådet
har varit där nere och studerat
förhållandena — att någonting måste
göras, om inte denna del av Sverige
skall bli ett fullkomligt u-land. Jag tror
att det är fel att handla på detta sätt.
Utan att på något sätt behöva rucka på
principerna skulle man mycket väl
kunna se till att vägverket i Kristianstads
län får ett större anslag för att
kunna lösa en del av dessa frågor.

Herr talman! Jag har en gång från
denna talarstol sagt att vi känner oss
litet illa behandlade, och då var jag
mild i mitt uttryckssätt. Undan för undan
plockas många saker ifrån oss utan
att vi i stället får någonting annat av
positiv natur. Det enda vi får vara med
om som fullvärdiga medborgare är att
betala samma skatt på inkomster som
övriga medborgare i Sveriges land. Om
vi har denna skyldighet, har vi också
rättighet att begära att någonting görs
i positiv anda.

Än en gång vill jag till herr statsrådet
uttala mitt tack för svaret samtidigt
som jag uttrycker förhoppningen om att

någonting blir gjort där nere innan
det blir för sent.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag vill nog göra gällande
att man inte behandlar den bygd
som herr Nilsson i Bästekille representerar
annorlunda än man behandlar andra
bygder. Man kan heller inte säga att
det bara är de stora vägarna som är
lönsamma, ty det finns också andra,
mindre vägar, i fråga om vilka det bedöms
angeläget att göra investeringar
just ur lönsamhetssynpunkt därför att
de är viktiga som trafikleder.

Sedan kan naturligtvis lokaliseringspolitiska
och andra aspekter spela in,
men vad vi diskuterat är prioriteringen
vid vägmedlens fördelning.

Att man sedan med andra medel, arbetsmarknadspolitiska
m. fl., får bevaka
frågor om utvecklings-, sysselsättningsoch
lokaliseringspolitik är givet, men
då kommer andra samhällsorgan in i
bilden.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! En hel del av vad
statsrådet säger är riktigt. Frågan gäller
emellertid inte huruvida vi där nere i
Kristianstads län blir sämre behandlade
än vissa andra delar av landet, utan
den gäller, att den dåliga behandling,
som vi utsätts för på inånga områden,
måste brytas så att vi får en mer positiv
behandling. Jag tror att statsrådet
i grund och botten har samma uppfattning
som jag. Han vet lika väl som jag
att vi i vårt område skulle kunna få
nya företag om vägarna rustades upp.

Vissa vägar, t. ex. de som går från
Vitaby över S:t Olof och vidare söderut,
undviks nu därför att man snart inte
har någonting annat än grundstenarna
att köra på. Det räcker inte att lägga
lite lera och sedan vattna ordentligt •—
efter två dagar är de lika dåliga igen.

Jag vädjar än en gång till statsrådet
att han ser till att vägverket i vårt län

Torsdagen den 5 december 1968

Nr 42

Svar på fråga ang. antalet ledamöter i stads- och kommunalfullmäktigeförsamlingar
— Svar på fråga ang. handläggningen av vissa skadeståndsärenden

får större anslag så att vi blir delaktiga
av den stora upprustning som sker på
aiånga andra håll.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. antalet ledamöter i
stads- och kommunalfullmäktigeförsamlingar Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Henrikson har frå§at
mig när förslag rörande antalet
fullmäktigeledamöter i stads- och kommunalfullmäktigeförsamlingar
kommer
att föreläggas riksdagen.

Frågan om ändrade regler angående
antalet kommunal- och stadsfullmäktigeledamöter
utreds för närvarande av
k o m m u n a 1 r ä 11 s k o m m i 11 c n. Enligt vad
Jag inhämtat kommer kommittén att läg®a
fram förslag inom sådan tid att proposition
i ämnet kan föreläggas 1969
års höstriksdag. De nya reglerna skall
därför kunna tillämpas vid 1970 års
val.

Vidare anförde

Herr HENRIKSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min fråga.

åtalen 1971 och 1974 kommer förmodligen
att betyda mycket i kommuhernas
tillvaro och historia; man räk”ar
med att under de åren kommer ett

etydande antal kommunsammanläggkiugar
att göras. För närvarande be andlas

inom kommunerna en promem°ria
utsänd från kommunikations ePartementet.

Den är avsedd att ge

kommunerna tillfälle att avge yttrande
rörande situationen på detta område.
Såväl vi i detta hus som kommunalmännen
och hela befolkningen berörs naturligtvis
av de frågor som behandlas i
denna promemoria.

I de diskussioner som förekommit
har viss oro uttalats för att antalet fullmäktigeledamöter
genom kommunsammanläggningarna
skulle bli väsentligt
begränsat. Jag är därför synnerligen
tillfredsställd med det besked som statsrådet
lämnade, att vi kan räkna med att
få förslag till 1969 års höstriksdag om
ändrade regler — och därmed menar
jag regler om utökat antal kommunaloch
stadsfullmäktige. Jag tror att det
beskedet kommer att hälsas med stor
tillfredsställelse.

Jag ber än en gång att få tacka statsrådet
för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. handläggningen av
vissa skadeståndsärenden

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru ODHNOFF, som yttrade: Herr

talman! Herr Westberg har
frågat socialministern om han är villig
medverka till att handläggningen av
ärenden angående skadestånd i sådana
fall, där ungdomsvårdsskoleelev är skadevållande,
påskyndas. Enligt fastställd
ärendefördelning ankommer det på mig
att besvara frågan.

Ersättning av statsmedel utgår för
skador vållade av bl. a. ungdomsvårdsskoleelever
som avvikit eller permitterats
från skola eller som vårdas utom
skola. Om skadan uppgår till högst 100
kronor skall ansökan om ersättning göras
hos skolans styrelse, som i dessa

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Svar på fråga ang. handläggningen av

fall vanligen själv beslutar i ärendet.
Ansökan om ersättning i övriga fall görs
hos socialstyrelsen. Finner socialstyrelsen
att ersättning bör utgå med högre
belopp än 5 000 kronor eller har ärendet
principiell betydelse -— vilket gäller
i relativt få fall — skall styrelsen överlämna
ärendet till Kungl. Maj :t.

Antalet här avsedda ärenden har stigit
kraftigt under de senaste åren. År
1966 kom ca 300 ärenden in till socialstyrelsen
och år 1967 ca 560. Under år
1968 har t. o. m. utgången av november
månad ca 880 ärenden kommit in. Den
stora ökningen torde bero på bl. a.
ökad kännedom om möjligheterna att
erhålla skadeersättning av statsmedel.

Vid utgången av år 1967 utgjorde
antalet inkomna, icke avgjorda ärenden
151. Motsvarande siffra var vid utgången
av november 1968 ca 245, varav
två ärenden hänför sig till år 1966, ett
till år 1967 och resten till år 1968. I de
flesta fall görs ansökan om ersättning
relativt kort tid efter det att skadan
inträffat. Det är emellertid inte ovanligt
att ansökan görs först sedan avsevärd
tid förflutit. Reglering av skadorna kan
ofta fördröjas på grund av att ansökningshandlingarna
måste kompletteras.
Så är t. ex. fallet då ett ärende måste
vila i avvaktan på polisutredning eller
då den skadelidande själv underlåter
att på begäran komma in med kompletterande
uppgifter. Utredningen i ärenden
av principiell betydelse kan i vissa
fall ta åtskillig tid i anspråk. I allmänhet
är emellertid skadorna slutligt reglerade
inom tre månader efter det att
ansökan kommit in till socialstyrelsen.

Antalet vid utgången av november
månad i år hos socialstyrelsen inneliggande,
ej avgjorda ärenden motsvarar
ungefär det antal som kommer in under
tre månader. Allmänt sett synes således
skadorna trots ökningen av antalet ansökningar
bli reglerade inom rimlig tid
efter det att ansökningarna kommit in
till socialstyrelsen. Några särskilda anordningar
för att påskynda handlägg -

vissa skadeståndsärenden

ningen .anser jag inte påkallade för närvarande.

Vidare anförde:

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret.

Vi är överens om att ersättning bör
utgå i sådana fall som det här är fråga
om; det är riktigt att samhället där tar
sitt ansvar. Men det är också angeläget
att den som blivit utsatt för skada erhåller
ersättning inom rimlig tid, och
det sker tyvärr inte alltid.

Nu säger statsrådet att skadorna i allmänhet
är slutgiltigt reglerade inom tre
månader efter det att ansökan kommit
in till socialstyrelsen, och allmänt sett
synes således skadorna trots ökningen
av antalet ansökningar bli reglerade inom
rimlig tid. Men samtidigt får vi veta
att antalet inkomna icke avgjorda ansökningar
vid utgången av år 1967 var
151. Motsvarande siffra vid utgången av
november 1968 var 245. Två av de ärenden,
som inte var avgjorda i november
1968, var att hänföra till år 1966. Där
föreligger det alltså en väntan på två
år. Jag har blivit uppmärksamgjord på
ett fall där vederbörande, som märktes
för livet vid en svår misshandel, har
fått vänta över tre år utan att erhålla
skadestånd. Det tycker jag är i högsta
grad otillfredsställande, och därför var
jag angelägen att få höra statsrådets syn
på denna fråga.

Nu säger statsrådet Odhnoff, att hon
inte anser några särskilda anordningar
för att påskynda handläggningen för
närvarande vara påkallade. Mot den
bakgrund jag här tecknat tycker jag
nog att det vore angeläget med åtgärder
som kunde påskynda handläggningen av
dessa ärenden.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Mot den bakgrund som
tecknats tycker jag att det framstår

Torsdagen den 5 december 1968

Nr 42

klart att handläggningen i det övervägande
antalet fall sker inom en acceptabel
tidrymd och att de fall som herr
Westberg tar upp utgör enstaka undantagsfall;
två fall från 1966, ett fall från
1967.

Det är givetvis angeläget att skadeersättningsärendena
avgörs så skyndsamt
som möjligt, och jag skall naturligtvis
i fortsättningen noga följa utvecklingen
av ärendenas handläggning.
Jag kan inte gå in i detaljresonemang
här, men helt allmänt kan jag säga att
en del av ärendena — detta gäller just
dessa resterande ärenden från 1966 och
1967 — kan vara svårbedömda och
fordra en ingående utredning. Det gäller
särskilt sådana fall då det är fråga
om ersättning på grund av svårare personskador.
En tillfredsställande bedömning
av ersättningsanspråken kan ju
ofta göras först sedan man sett om skadorna
medför bestående men för de
skadade. Enligt vad jag har inhämtat
gäller detta för de ärenden som varit
Under utredning sedan 1966. Socialstyrelsen
har meddelat att utredningen
kunnat slutföras först nyligen och att
styrelsen har för avsikt att före årets
slut inkomma med förslag till socialdepartementet
i dessa ärenden.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! De faktiska besked som
statsrådet Odhnoff här lämnade, tycker
jag är utomordentligt tillfredsställande.
Att statsrådet avser att noga följa
här berörda ärendens behandling i
fortsättningen, anser jag är mycket värdefullt.
Jag tror också att det är riktigt,
s°m statsrådet säger, att man i allmänhet
handlägger dessa ärenden inom en
acceptabel tidsrymd. Men vad jag har
Velat fästa uppmärksamheten på är att
det finns en del undantag från den regeln,
och jag finner det otillfredsställande
att så långa väntetider, som de
jag talat om skall behöva förekomma.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. statligt stöd för att
trygga sysselsättningen inom skoindustrin Ordet

lämnades på begäran till

Herr statsrådet WICKMAN, som yttrade
:

Herr talman! Herr Thunborg har bett
mig uttala mig om det aktuella behovet
av och förutsättningarna för ett statligt
stöd i syfte att trygga sysselsättningen
inom skoindustrin.

Konkurrensen från andra länder medför
som vi alla vet problem för den
svenska skoindustrin. Produktionen av''
läderskor inom landet minskade starkt
mellan åren 1965 och 1966 från 10 miljoner
par till 8,3 miljoner par skor och
utgjorde 8,1 miljoner par år 1967. Importandelen
av vår skokonsumtion de
båda senaste åren ökade från 45 procent
till 53 procent, i antal från 7,5
till 9,3 miljoner par. Den snabba importstegringen
har fortsatt i år och
importandelen synes nu uppgå till över
60 procent. Huvuddelen av importen
kommer från utvecklade europeiska industriländer.
En av orsakerna till den
bristande konkurrensförmågan hos den
svenska skoindustrin är dess svaga produktivitetstillväxt,
som under de senaste
åren varit betydligt långsammare än
i de flesta andra industribranscher. Lönekostnadsandelen
i skoindustrin är
också väsentligt högre än i andra industribranscher.

Denna utveckling har haft till följd
flera företagsnedläggelser inom den
svenska skoindustrin med åtföljande
sysselsättningsminskning. Under de senaste
fem åren har antalet arbetsställen
minskat med en dryg tredjedel och de
anställda med omkring 40 procent, från
nära 9 000 till ungefär 5 000. Det vi på
detta sätt bevittnar inom skoindustrin
är en del av den ofrånkomliga strukturomvandling
som ingår i mönstret av
fortgående förändringar i den internationella
arbetsfördelningen.

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Svar på interpellationer ang. Sveriges EEC-politik och ang. åtgärder med anledning

av begränsningen av importen till Storbritannien

I vårt land anser vi det självklart att
den industriella omställningen inte får
ske till priset av arbetslöshet eller
otrygghet för stora grupper på arbetsmarknaden.
Det är på grund härav som
vi för en aktiv arbetsmarknads- och näringspolitik.
För dem som blir utan arbete
inom skoindustrin ■— liksom inom
andra branscher — kommer samhällets
arbetsmarknads-, lokaliserings- och industripolitiska
medel att till fullo utnyttjas.
Även om skoindustrin är mera
spridd i sin lokalisering än exempelvis
textilindustrin, har svårbemästrade sysselsättningsproblem
uppstått framför
allt inom Örebro/Kumla-området. Det är
speciellt den äldre arbetskraften som
drabbats.

En för kort tid sedan beslutad nedläggning
av ett skoföretag i nämnda område
har ytterligare riktat uppmärksamheten
mot skoindustrin. Regeringen har
för avsikt att snarast verkställa en
snabböversyn av problemen inom skoindustrin.
Branschens problem kommer
att på grundval av detta material diskuteras
ingående med företrädare för
företag och anställda. I avvaktan härpå
kan jag för dagen inte närmare uttala
mig om i vilken omfattning åtgärder
speciellt avseende skoindustrin kommer
att vidtas från statsmakternas sida.

Vidare anförde

Herr THUNBORG (vpk):

Herr talman! Som kammaren förstår
har denna enkla fråga ställts främst
med anledning av att företaget Sju Skomakare
i Örebro och Kumla fick avslag
på sin ansökan om ett statligt kreditgarantilån
på 1,8 miljon kronor. Statsrådet
Wickman har ju också i sitt skriftliga
svar nämnt just denna trakt. Detta
avslag resulterade som bekant i arbetslöshet
för 280 skoarbetare. Det dubbelt
tragiska i detta är att det rör sig om äldre
människor som börjat i branschen i
13—14-årsåldern och som, för att an -

vända deras egna ord, »inte kan någonting
annat än skor».

Det är ju här fråga om enindustriorter
i mycket hög grad och för dessa
människor kan följaktligen inte de traditionella
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
vara särskilt användbara. Att
skicka ut en 60-åring, en 60-årig skoarbetare,
på de traditionella beredskapsarbetena
måste betraktas som inhumant
i allra högsta grad.

Jag tar emellertid fasta på vad som
sägs i det sista avsnittet i statsrådet
Wickmans anförande där det framhålles:
»Regeringen har för avsikt att snarast
verkställa en snabböversyn av problemen
inom skoindustrin.» Jag vill,
herr statsråd, understryka stavelsen
snabb och anser att problemen skall
diskuteras med både företagare och anställda.

Får jag, herr talman, till sist nämna
att kommunalrådet i Kumla Holger Hultman
menar att det behövs svenska skor
på marknaden. Han tycker att det vore
lämpligt att staten tar över, antingen
genom att driva företaget för avveckling
på lång sikt med hänsyn till de
många äldre skoarbetarna eller upprätta
en nv progressiv industri inom branschen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Justerades protokollet för den 27
nästlidne november.

§ 10

Svar på interpellationer ang. Sveriges
EEC-politik och ang. åtgärder med anledning
av begränsningen av importen
till Storbritannien

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Torsdagen den 5 december 19Ö8

Nr 42

Svar på interpellationer ang. Sveriges EEC-politik och ang. åtgärder med anledning

av begränsningen av importen till Storbritannien

Herr talman! I en interpellation till
statsrådet Wickman har herr Wedén
med anledning av tidningsuppgifter om
en omprövning inom regeringen av Sveriges
EEC-politik begärt en redogörelse
för vilken typ av åtgärder som den
svenska regeringen överväger i syfte att
säkra svenskt deltagande i eventuella
förhandlingar mellan EEC-staterna och
vissa EFTA-stater. Herr Wedén har vidare
frågat om det är regeringens mening
att en ekonomisk union mellan de
nordiska länderna är en angelägen målsättning
och om strävandena att uppnå
en sådan bör utformas sä att de ökar
dessa länders möjligheter att deltaga i
en vidare europeisk integration.

Det ankommer på mig att svara på
denna interpellation.

Vidare har herr Bohman i en interpellation
till statsministern frågat vilka
åtgärder regeringen överväger för att
reducera eller undanröja de svårigheter,
som kan förväntas möta den svenska
industrins exportförsäljming på Storbritannien.
Interpellationen har lämnats
över till mig för besvarande.

Jag vill börja med att slå fast att de
av herr Wedén angivna tidningsuppgifterna
saknar grund och att regeringens
inställning till integrationsfrågan alltså
år oförändrad. Sveriges ansökan om förhandlingar
med Gemenskapen ii syfte
att göra det möjligt för oss att delta i
en utvidgning av EEC gäller alltjämt
såsom den utformades i vår skrivelse
till De sex den 26 juli förra året och
1 den muntliga förklaring som den
svenska EEC-ambassadören samtidigt
famnade.

Läget på den europeiska integrationsfrontcn
har när det gäller en utvidgBlng
av Gemenskapen inte ljusnat, det
nödgas man tyvärr konstatera. Den allmänna
uppfattningen inom både EEC
och EFTA är att det kommer att dröja
länge innan integrationsfrågan löses.
Naturligtvis bör man inte utesluta
a!t förhållandena kan ändras relativt
4 ''—Andra kammarens protokoll 1968.

snabbt. Att närmare gå in på detta skulle
än så länge innebära rena spekulationer.
Tills vidare får vi emellertid
som mest sannolikt räkna med att en
lång tidsrymd kommer att förflyta innan
sådana steg kan tas som leder
EFTA-länderna in i en europeisk stormarknad.

Detta har vållat vissa slitningar inom
EEC, som komplicerat dess verksamhet.
Mot denna bakgrund har inom Gemenskapen
gjorts ansträngningar för att
komma ur vad som understundom tett
sig som ett dödläge. Olika medlemsländer
har fört fram synpunkter avseende
anordningar för bl. a. teknologiskt samarbete
och handelsarrangemang mellan
Gemenskapen och tredje länder.

Från svensk sida har vi upprepade
gånger förklarat oss intresserade av alla
åtgärder som kan föra EEC- och EFTAländerna
närmare varandra. Herr Wedén
har nämnt de förslag som den västtyske
utrikesministern Brandt förde
fram i februari och i omarbetat skick
i början av hösten.

Det senaste förslaget är en plan, presenterad
av den franske utrikesministern
Debré i Bryssel i början av november.
Utan att till alla delar vara
fullständig innefattar den tullsänkningar
under en fyraårsperiod på sammanlagt
30 procent, räknat på tullarna efter
den reduktion som uppnåtts genom
Kennedyronden. De föreslagna sänkningarna
skulle begränsas till de tullar
som sänktes med 50 procent i denna.
Vissa anordningar avseende handeln
med jordbruksprodukter förutses även.

Arrangemangen föreslås omfatta de
medlemssökande staterna och andra europeiska
länder som har nära ekonomiska
förbindelser med EEC och skall
ses som ett steg mot en avveckling av
handelshindren. Någon direkt koppling
till ett framtida medlemskap finns däremot
inte. Det framhålls emellertid att
förslaget, om det godtas, skulle kunna
underlätta förhandlingar om anslutning
År 42

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Svar på interpellationer ang. Sveriges EEC-politik och ang. åtgärder med anledning

av begränsningen av importen till Storbritannien

till Gemenskapen när sådana blir önskvärda.

De permanenta EEC-representanter,na
i Bryssel har i fråga om Gemenskapens
utvidgning fått i uppdrag att i nära,
samarbete med Kommissionen och i ljuset
av överläggningarna i ministerrådet
studera samtliga de förslag som lagts
fram i rådet, i synnerhet i den utsträckning
de avser kommersiella arrangemang
och teknologiskt samarbete. Därvid
skall även proceduren studeras rörande
samarbetet inom dessa två områden
med övriga intresserade europeiska
länder. Detta arbete kommer givetvis
att ta sin tid.

Som jag redan antytt har den svenska
regeringen med största intresse följt utvecklingen
och förklarat sig beredd att
i positiv anda studera alla förslag som
kan leda till en närmare samverkan
mellan EEC- och EFTA-staterna. Genom
demarscher i Gemenskapens huvudstäder
har vi hävdat den ståndpunkten att
Sverige och andra intresserade EFTAländer
från början bör få deltaga i eventuella
förhandlingar om handelsarrangernang.
Denna ståndpunkt har EFTA:s
medlemsstater gjort till sin genom den
kommuniké som utfärdades efter ministermötet
i London i maj.

På svensk sida anser vi att även begränsade
samarbetsprojekt i avvaktan
på den stora lösningen — samgåendet
mellan alla industriländer i vår del av
Europa — skulle göra tillvaron mera
dräglig för oss och medföra rikare tillfällen
till fruktbärande dialoger mellan
Gemenskapen och utanförstående län der.

Ett hinder härför har emellertid
varit att De sex sinsemellan inte kunnat
uppnå enighet om något av de initiativ
jag berört.

En sådan enighet betraktar den svenska
regeringen som en förutsättning
med hänsyn till det framtida samarbetet
inom Gemenskapen. Vi är intresserade
av ett starkt EEC, d vilket utvecklingen
går framåt. Det kommer att

bli till nytta för oss själva. Även om
EEC:s tullar är besvärande för oss nu
skulle de bli ännu mer kännbara om
sexstatsmanknadens utvecklingsprocess
skulle bromsas upp. Ett starkt EEC har
råd att inta en positiv hållning gentemot
exportansträngningar från tredje
länder. Ett svagt EEC skulle vara mera
mottagligt för protektionistiska strömningar.

Intresset för interimistiska han delsarrangemang
är inte detsamma inom
alla EFTA-länder. På en väsentlig punkt
är vi emellertid överens — det visade
sig redan på Londonmötet i våras —
nämligen att alla förslag som De sex
samfällt ställer sig bakom kommer
EFTA-länderna att pröva i positiv anda.

Från brittisk sida har man allt starkare
understrukit att det framför allt
är det politiska samarbetet man eftersträvar.
Man fruktar att mer eller mindre
tillfälliga arrangemang, som inte
klart presenteras som ett steg på vägen
mot en utvidgning av EEC, kan fördröja
och kanske till och med omintetgöra
ett inträde.

Det amerikanska motståndet mot alla
handelsarrangemang i Europa, som inte
samtidigt understöttar ett fördjupat politiskt
samarbete i Europa, har stärkt
betänkligheterna.

Mot denna bakgrund var det inte pa
förhand givet att vi skulle komma fram
till ett tillfredsställande gemensamt uttalande
vid EFTA:s ministermöte 1
Wien. Så länge den europeiska stormarknaden
änniu låter vänta på sig har
vi ett starkt intresse av att EFTA-länderna
håller ihop. Inte minst viktig 1
nuvarande läge är den nordiska sammanhållningen.

Det är därför glädjande att vi lyckades
ena oss om ett gemensamt uttalande
i kommunikén, vilken bland annat säger
att ministrarna med intresse upp''
märksammat utvecklingen sedan Londonmötet
och särskilt EEC-m i nistrarnas
beslut att utreda alla föreliggande för -

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Svar på interpellationer ang. Sveriges EEC-politik och ang. åtgärder med anledning

av begränsningen av importen till Storbritannien

slag, i synnerhet de som avser handelsarrangemang
och teknologiskt samarbete.
Ministrarna uttryckte förhoppningen
att de initiativ som tagits inom EEC
snart skulle resultera i gemensamma förslag
från De sex. De uppdrog åt de permanenta
representanterna i Geneve att
hålla situationen under noggrann uppsikt
mot bakgrund av utvecklingen inom
Gemenskapen i syfte att möjliggöra
ett samordnat svar på varje förslag från
t>e sex som kan komma att framläggas
lör EFTA-ländernas regeringar individuellt
eller kollektivt. Ministrarna var
euiga om att varje lösning måste vara
förenlig med GATT-förpliktelserna och
att den borde erbjuda en rimlig balans
av fördelar för varje EFTA-land.

f väntan på ett mer gynnsamt klimat
för förhandlingar är den svenska regeringen
angelägen att hålla kontakt på
hög nivå inom EEC. EEC-kommissioQens
vice president Barre besökte
Stockholm för någon månad sedan, och
ledamoten av kommissionen Colonna
Var i förra veckan här för andra gången
På några år. Vi väntar också ett besök
av kommissionens president, Rey, som
jäg inbjöd vid mitt senaste besök i
"ryssel. Den västtyske ekonomiminisern
Schiller kom hit i juni. Statsrådet
Wickman har nyligen varit i Bonn och
aris. Jag vill här också erinra om det
{°ntaktavtal som vi förra året ingick
!.ned kol- och stålunionen. Inom ramen
01 detta har redan tre sammanträden
^ållits med den särskilt tillsatta kon.
. gruppen. Vi har härigenom erhållit
urdefull teknisk information och fått
ånnedom om kort- och långtidsprognoSer
av betydelse främst för vår järn°ch
stålindustri. Alla dessa kontakter
åste betecknas som värdefulla genom
g de ger möjligheter till diskussioner
v integrationspolitikens olika aspekter.

kommer nu till herr Wedéns andfråga.
Just med hänsyn till vad man
estas kalla dödläget i integrationsfråö
h har intresset för ett fördjupat och

vidgat ekonomiskt samarbete i Norden
blivit starkare. För närvarande pågår
utredningar på ämbetsmannaplanet i
enlighet med de nordiska statsministrarnas
beslut i Köpenhamn den 22—23
april i år. Syftet med dessa är att klarlägga
om det finns förutsättningar för
ett politiskt beslut för att skapa en fastare
ram i form av en ekonomisk union
åt det nordiska samarbete, som redan
vuxit fram och förstärkts i hägnet av
EFTA.

En av förutsättningarna under vilka
utredningsarbetet bedrivs är enligt statsministrarnas
uttalande i Köpenhamn att
samarbetet skall utformas så, att det underlättar
de fyra ländernas deltagande
i eller samarbete med en utvidgad europeisk
marknad. Det är meningen att
utredningarna i preliminärt skick skall
underställas de nordiska statsministrarna
och Nordiska rådets presidium, som
kommer att sammanträda i början av
februari nästa år. Frågan kommer också
att bli ett huvudämne vid Nordiska
rådets överläggningar i Stockholm i
början av mars.

Ett utbyggt samarbete skulle främja
den ekonomiska tillväxten i Norden och
stärka förmågan till en anpassning till
de snabba förändringar av teknik och
marknadsförhållanden, som karakteriserar
utvecklingen i vår tid. Med vår
höga ekonomiska och tekniska standard
skulle vi, om vi uppträdde gemensamt,
inta en rangplats i världshandeln vida
överstigande vår befolkningsmässiga
andel. Inte något annat område med
20—25 miljoner människor skulle i det
hänseendet kunna mäta sig med Norden.
Just på det internationella fältet
ligger förmodligen de största vinsterna
av fördjupat och fastare samarbete mellan
de nordiska länderna.

Jag vill slutligen konstatera att de
senaste veckornas händelser på det monetära
området och särskilt de av Storbritannien
delvis oberoende härav vidtagna
åtgärderna knappast kan undgå

20 Nr 42 Torsdagen den 5 december 1968

Svar på interpellationer ang. Sveriges EEC-politik och ang. åtgärder med anledning
av begränsningen av importen till Storbritannien

att inverka på vår export, eftersom det
här gäller exportmarknader av stor betydelse
för svensk industri.

Att den svenska exporten till Storbritannien
även i år visar en mycket
stark ökning beror givetvis på att de
tidigare brittiska ekonomiska åtgärderna
inte fått den effekt som den brittiska
regeringen och även andra utomstående
bedömare räknat med. Den
skärpning som nu vidtagits syftar till
att åstadkomma en bättre balans och
kanske till och med ett temporärt överskottsläge.
På sikt är vi alla, såsom lierr
Bohman också framhållit, intresserade
av en sund brittisk ekonomi.

De senast vidtagna åtgärderna kommer
naturligtvis att drabba Storbritanniens
handelspartners. Jag vill inte bestrida
att dessa åtgärder kan komma
att skapa vissa problem för den svenska
exportindustrin. Sysselsättningsläget
kan härigenom komma att påverkas.
Kommerskollegium är i färd med att
undersöka de återverkningar som de
brittiska besluten kan få för vårt vidkommande.
I utredningen kommer även
hänsyn att tas till konsekvenserna av
de franska och tyska åtgärderna. Denna
utredning bedrivs givetvis i nära kontakt
med näringslivets organisationer.
Regeringen önskar avvakta resultatet
av kollegiets undersökningar innan den
tar ställning till frågan huruvida några
åtgärder är påkallade.

lag vill tillägga att EFTA:s permanenta
råd och sekretariat har fått i
uppdrag att noggrant följa utvecklingen
och studera effekterna av de brittiska
åtgärderna.

Slutligen bör man uppmärksamma att
det inte kan ligga i de brittiska handelspartnernas
intresse att vidta sådana
egna åtgärder som motverkar den
nu inledda hårdare åtstramningspolitiken
i Storbritannien.

Vidare anförde:

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! För litet mer än en må -

nad sedan fick vi i en ledande socialdemokratisk
tidning läsa att Sverige hade
inlett en helt ny EEC-politik. Samtidigt
som jag tackar handelsministern för
hans svar vill jag fästa uppmärksamheten
på anledningen till min interpellation.
I denna artikel förklarades att den
svenska ansökan om förhandlingar, som
kunde leda fram till medlemskap i EEC,
i kanslihuset betraktades som död. Den
nordiska var på avtoning — nu skulle
Sverige i stället ta sig igenom EEC:s
tullmur via en bakdörr. Det skulle ha
klarlagts efter ett besök i Stockholm
av vicepresidenten i EEC-kommissionen,
och det var statsrådet Wickman
som hade hittat nyckeln till denna bakdörr.
Vi skulle uppnå nästan alla stora
fördelar — sänkta tullar för industrivaror,
sänkta priser för jordbruksprodukter
och ett vidgat teknologiskt samarbete
— och vi skulle nästan inte råka
ut för några nackdelar alls.

Där beskrevs verkligen en politisk
odyssé av högsta klass. Herr Wickman
for omkring i Europa och öppnade
bakdörrar; med en alldeles omlagd
EEC-politik skulle framtiden säkras
för de svenska löntagarna och det svenska
näringslivet.

Jag tror att det måste betraktas som
ganska naturligt att jag efter dessa
uppgifter, som verkade inspirerade,
riktade en interpellation till statsrådet
Wickman om vad som verkligen var å
bane. Under den tid som gått sedan
interpellationen framställdes har inte
många spår kunnat märkas av den i
den socialdemokratiska pressen annonserade
sensationella omläggningen av
den svenska EEC-politiken. Och handelsministern
slår nu kort och gott
fast att de angivna tidningsuppgifterna
saknat grund och att regeringens
inställning till integrationsfrågan är
oförändrad. Något liknande sades för

övrigt strax efter interpellationens
framställande.

Jag vill instämma i handelsminiS''

Torsdagen den 5 december 1968 Nr 42 21

Svar på interpellationer ang. Sveriges EEC-politik och ang. åtgärder med anledning
av begränsningen av importen till Storbritannien

terns uttalande att vi i Sverige måste
vara intresserade av ett starkt EEC
där utvecklingen går framåt ordentligt.
Det finns över huvud taget inte mer än
en eller ett par punkter i interpellationssvaret
som jag känner mig särskilt
uppkallad att polemisera mot.
Det gäller alltså inte behovet av ett
starkt EEC. Ett sådant EEC skulle ha
råd att inta en liberal hållning till avlägsnandet
av olika handelshinder och
åstadkommande av en bättre varukommunikation
med andra länder. Av samma
skäl finns det emellertid, innan
någon förhandling eller någon broslagning
eller vad man nu vill kalla det
mellan EFTA och EEC kommer till
stånd, all anledning att önska sig ett
starkare EFTA och — i första hand —
ett väsentligt starkare Norden. År alla
huvudkomponenterna i den stora europeiska
integrationsfrågan ekonomiskt
starka minskas ju riskerna —•
vilket handelsministern mycket riktigt
framhåller när det gäller EEC — för
att man skall frestas till protektionistiska
kantringar. Jag vill i detta sammanhang
göra ett par kommentarer.

Tyvärr måste det konstateras att höstens
händelseutveckling inom EEC
inte har inneburit att gemenskapen
stärkts. Inte minst valutakrisen har —
vilket ju framhållits av många kommentatorer
— visat hur pass litet de
gemensamma institutionerna kan göra
när det gäller samordning av penning°ch
finanspolitik. Den linje som EECkonimissariatet
efter vad jag har uppfattat
drev — ingen revalvering av
marken, ingen devalvering av francen
— överensstämmer visserligen i och
för sig med det faktiska resultat som
så småningom uppnåddes. Men det
tror jag snarare var en tillfällighet än
en orsak till krisens utgång.

EEC-kommissariatet hade, såvitt jag
l!Ppfattat det, små möjligheter att påverka
händelseförloppet. Dessvärre
tycker jag man kan konstatera att den -

na kris i stället har visat att EEC-länderna
i alltför liten utsträckning har
kunnat koordinera sin politik för att
undvika störningar.

Jag vill i detta sammanhang också
göra en reflexion beträffande handelsministerns
uttalande i interpellationssvaret
att Sveriges inställning till integrationsfrågan
är oförändrad. Han
menar tydligen med det att det också
är utsagt att Sveriges ansökning om
förhandlingar alltjämt skall tolkas helt
i enlighet med den skrivelse till De
sex som avläts i juli förra året och den
muntliga förklaring som den svenske
EEC-ambassadören samtidigt lämnade.
Jag skulle vilja uttrycka den förhoppningen,
herr talman, att handelsministerns
yttrande i detta avseende inte behöver
tas alltför bokstavligt.

Jag vågar säga att vi inom hela den
demokratiska oppositionen för 15 månader
sedan var eniga om att om
jag använder några av herr Hedlunds
formuleringar — det var naturligt att
den svenska ansökan i första hand
måste gälla upptagandet av förhandlingar
om medlemskap under villkor
som var förenliga med vår neutralitetspolitik.
Jag tycker att regeringen haft
litet svårt att göra ett klarläggande av
just det slaget. Det har lett till onödiga
missförstånd. Jag använde — med flit
uttrycket onödiga missförstånd, ty jag
har fattat läget så att regeringen själv
i efterhand har insett att så varit fallet.

Jag behöver inte upprepa hur vi i
EEC-kommissionens ursprungliga rapport
från slutet av september 1967 placerades
i en annan och sämre klass än
Storbritannien, Irland, Danmark och
Norge. Svenska ärenden behandlas
alltjämt, om jag är rätt underrättad, i
stor utsträckning på en annan avdelning
inom kommissionen än ärenden
beträffande de övriga länderna. Denna
uppdelning fanns kvar även i t. ex. det
memorandum från Benelux-länderna

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Svar på interpellationer ang. Sveriges EEC-politik och ang. åtgärder med anledning

av begränsningen av importen till Storbritannien

som skrevs i januari i år. Handelsministern
är säkert medveten om att representanter
för Sverige, svenska organisationer
och svenska företag vid olika
tillfällen har konfronterats med mer
eller mindre ironiska anmärkningar om
brevet från Sverige, vars innebörd man
egentligen inte förstod — kanske inte
ens i Sverige. Jag tror att den osäkerheten
i viss utsträckning fortfarande
kvarstår. Jag hoppas därför att den
uppfattning jag här uttalat är riktig,
nämligen att regeringen sedan någon
tid tillbaka är angelägen om att rätta
till de missförstånd som uppkommit.

Det är synnerligen tillfredsställande
att handelsministern begagnar tillfället
att ännu en gång korrigera de missvisande
uppgifter som tidningarna innehöll
för något mer än en månad sedan.
Det vore också mycket hälsosamt om
han nu klart ville uttala, att den svenska
aktivitet som han beskriver och
som tar sig uttryck i demarscher och
olika slag av reseverksamhet, har gått
ut på att klargöra att det svenska
målet, trots det nuvarande dödläget,
är att få till stånd förhandlingar om
ett medlemskap på villkor som är förenliga
med vår neutralitetspolitik.

Jag har inte nämnt detta för att återknyta
till något slags gammal process.

I själva verket tror jag att meningsmotsättningarna
numera är avsevärt mindre
än tidigare, vilket är mycket bra.
Jag vill endast framhålla att vi alltid
måste inta en beredskap, vara beredda
på att den nuvarande förvisso inte särskilt
hoppfulla situationen ändå kan,
som handelsministern säger, förändras
relativt snabbt. Men naturligtvis är det
omdöme riktigt som handelsministern
gör i interpellationssvaret, nämligen
att utsikterna till framsteg i de stora
integrationsfrågorna i dag ter sig
ganska mörka.

Det är givetvis tänkbart att den förändring
i andra avseenden än marknadssammanhangens
av Frankrikes

position, som det senaste året utan
tvivel har skett efter maj krisen, tjeckkrisen
och nu valutakrisen, så småningom
kan medföra en annan attityd från
fransk sida även när det gäller EECsamarbetets
framtid och utvidgningen
av marknaden. Ur samlad europeisk
synvinkel och med tanke på den europeiska
demokratins intresse över huvud
taget vore det naturligtvis utomordentligt
värdefullt, om den franska
politiken kunde övervinna sina något
antianglosaxiska komplex även i de
avseenden som har samband med EEC.
Men detta är förvisso spekulationer.

Enligt min mening kan inte Debréplanen
i och för sig beskrivas som något
stort framsteg. Den ställer tullreduktioner
i utsikt, och det är givetvis
av intresse. Den utlovar också ett s. k.
teknologiskt samarbete; det är en diffus
term, men jag tycker att det ligger
i linje med framtiden. Vi i Sverige bör
dock ha en positiv inställning till alla
initiativ som kan leda framåt, även om
de i och för sig inte har en så särskilt
märkvärdig karaktär. Därför får ändå
inte det primära målet tappas ur sikte:
medlemskap i en utvidgad europeisk
gemenskap med bibehållen neutralitetspolitik.

Efter vad jag nu har yttrat om den
franska inställningen och Debréplanen
skulle jag vilja framhålla att jag beklagar
det amerikanska motståndet mot
sådana överenskommelser i Europa
som inte är förknippade med politiskt
samarbete över hela fältet utan inskränks
till det handelspolitiska eller
ekonomiskt politiska området. Denna
amerikanska inställning gagnar inte
utan försvårar ökad integration i Europa,
vilken även ur amerikansk synvinkel
måste vara ett intresse och för
demokratierna i Västeuropa är ett förstarangsintresse.

Men, herr talman, ju mer oviss vi anser
den politiska framtiden vara när det
gäller integrationssträvandena i stort.

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Svar på interpellationer ang. Sveriges EEC-politik och ang. åtgärder med anledning

av begränsningen av importen till Storbritannien

desto mer måste den nordiska gemenskapen
träda i förgrunden. Handelsministern
är inne på samma linje. Han säger
vidare — och det är vi alla medvetna
om — att det utredningsarbete som
pågår skall bedrivas så att det underlättar
de fyra ländernas deltagande i
eller samarbete med en utvidgad europeisk
marknad. Samtidigt visar dock
ordalagen i handelsministerns interpellationssvar
när det gäller det nordiska
ekonomiska samarbetet inte någon
särdeles markerad framåtanda
med den nordiska ekonomiska unionen
som slutmål, vilket jag hade hoppats
på.

Jag tror att det skulle vara välgörande,
om regeringen inom en ganska
snar framtid kunde klart säga ifrån
vilka målsättningar den har för det arbete
som nu är i gång. Enligt min mening
var det ett utmärkt uttalande
som landsorganisationerna i de berörda
länderna gjorde för några månader
sedan. Vill regeringen instämma i det?
Vi har diskuterat detta många gånger
i olika sammanhang, men det har inte
klart framgått hur långt regeringen är
beredd att gå. För vår del har vi sagt:
För att det nordiska ekonomiska samarbetet
skall bli realistiskt och verkningsfullt
fordras det säkerligen gemensamma
organ och t. ex. en samordning
av den ekonomiska politiken.
Man får inte heller nu som under 1950-talet gräva ned sig i omfattande utredningar.
Det vore värdefullt om den
svenska regeringen kunde —• som jag
nyss sade — inom en snar framtid klart
deklarera de politiska målsättningar
som enligt dess uppfattning bör gälla
för det vidare arbetet.

Jag skall inte falla herr Bohman i tabå
genom att kommentera handelsministerns
svar till honom; jag vill bara
§öra ett par reflexioner vid sidan om.

Handelsministern säger att han anser
att sysselsättningsläget i Sverige kan
komma att påverkas av de brittiska åt -

gärderna. Samtidigt deklarerar regeringen
— och jag instämmer också i
det — att vi här i landet har allt intresse
av att Storbritannien på sikt kommer
att återvinna sin ekonomiska styrka.

Jag har själv den meningen att frågan,
huruvida de nu vidtagna politiska
åtgärderna står i överensstämmelse med
ordalagen och andan i EFTA-överenskommelsen
eller om de inte gör det, inte
är av särskilt stort intresse. Jag tror
emellertid att det skulle vara av värde,
om handelsministern kunde tala om,
ifall det förhåller sig så att Storbritanniens
EFTA-partners i förväg var underättade
om karaktären och omfattningen
av de åtgärder som nu genomförts,
därför att jag anser att detta skulle
bidra till att något belysa hur samarbetsatmosfären
mellan Storbritannien
och dess mindre EFTA-partners
för närvarande är beskaffad.

Jag vill tillfoga ännu en synpunkt.
Om det är riktigt som handelsministern
säger —- och det är det säkert -— att de
brittiska åtgärderna kommer att skapa
en del problem för den svenska exportindustrin
och sysselsättningen i Sverige,
vill jag återigen erinra om och aktualisera
vårt för ett år sedan framförda förslag
om beställningar inom industrier
med ledig kapacitet av varor som har
intresse för u-länderna, d. v. s. sådana
beställningar som skulle kunna utläggas
av den svenska staten och temporärt
bidraga till en förstärkning av vårt
u-landsbistånd. Som bekant är detta en
uppfattning som senare också har vunnit
viss* stöd från chefen för konjunkturinstitutet.

Sedan vill jag också tillägga, herr talman,
att jag tycker att den allra sista
meningen i handelsministerns interpellationssvar
är väl kategoriskt. Han säger
»att det inte kan ligga i de brittiska
handelspartnernas intresse att vidta sådana
egna åtgärder som motverkar den
nu inledda hårdare åtstramningspoliti -

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Svar på interpellationer ang. Sveriges EEC-politik och ang. åtgärder med anledning

av begränsningen av importen till Storbritannien

ken i Storbritannien». Ja, är handelsministern
alldeles övertygad om att
t. ex. en måttligt ökad kredit från svenska
företag till brittiska kunder, vilken
väl kommer till stånd, inte också ur
viss synvinkel skulle vara ett brittiskt
intresse därför att den onekligen skulle
bidra till, i varje fall temporärt, att
stötta upp den brittiska betalningsbalansen?
Det är en väldig påfrestning som
vår export utsätts för när Storbritanniens
importörer under sex månaders
tid skall finansiera 150 procent av värdet
på de varor som de faktiskt importerar.

Hur det än må förhålla sig med den
saken vill jag till slut för min del gärna
deklarera, att jag alltjämt har den
uppfattningen som jag många gånger
förut uttalat, nämligen att ett EEG med
Storbritannien som medlem är ett helt
annat än ett EEC utan Storbritannien,
och från svensk synpunkt är det avsevärt
bättre om Storbritannien är med
i organisationen. Jag tror jag vågar säga
att den uppfattningen harmonierar
med en mycket vid opinion inom de
andra skandinaviska länderna.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! I likhet med herr Wedén
tycker jag att den redovisning av
EEC- och EFTA-problematiken som
handelsministern har lämnat oss inte
behöver föranleda några kritiska synpunkter.
Vi är i stort sett ense, och vi
är ense också om att Sverige bör göra
allt som är möjligt för att utanför
EEC:s ram åstadkomma ett närmande
till Europa och ett bättre samarbete med
Europa. Där finns betydande möjligheter
trots att positionen är så pass låst
som den är. De svenska företagen har
redan kommit rätt långt i sina anpassningssträvanden
både på det teknologiska
området liksom på ekonomiska
och andra fält.

Men det är ett förbehåll som man gärna
vill göra i det här sammanhanget

när det gäller Sveriges agerande på Europamarknaden!
Vår aktivitet får inte
ta sig sådana former att den kan riskera
att störa det samarbete inom Norden
som har inletts och som vi hoppas kommer
att fördjupas inom den närmaste
tiden. Var någonstans gränsen skall
dras för våra åtgärder är naturligtvis
svårt att säga, men principiellt är det
betydelsefullt att varje form av aktiva
åtgärder från Sveriges sida alltid sker
under beaktande av att det nordiska
samarbetet inte kan störas.

Jag vill också gärna upprepa en kritik
som jag tidigare framfört till handelsministern
— det är inte första gången
vi debatterar dessa frågor -— mot
det brev som Sverige skrev förra året
i Bryssel. Det må var riktigt som handelsministern
gör gällande att man ute
i Europa efter eu del klarlägganden från
svensk sida inte längre behöver sväva i
okunnighet om vad vi egentligen vill.
Men brevet har ändå placerat oss i ett
särskilt fack i förhållande till de andra
nordiska länderna.

Självfallet bär vi en särställning och
måste ha detta med hänsyn till vår alliansfria
utrikespolitik, men det hade
varit bättre om denna särställning hade
markerats inom den grupp som har
sökt medlemskap än att vi skall ligga
utanför den gruppen. Det är en slutsats
som man kan dra av de diskussioner
som ständigt äger rum i den här frågan
ute på den europeiska kontinenten.

Jag delar herr Wedéns uppfattning
att den valutakris som för en tid sedan
skakade Europa visar hur beroende staterna
ändå är av varandra. Att det —
trots att samarbetet inom EEC kommit
så långt — kan uppstå en sådan här
kris visar hur nödvändigt det är att
fortsätta integrationsarbetet inom EEC
och i Europa över huvud taget för att
koordinera den ekonomiska politiken,
så att sådana valutakriser inte skall behöva
uppkomma. Jag är medveten om

Torsdagen den 5 december 1968 Nr 42 2o

Svar på interpellationer ang. Sveriges EEC-politik och ang. åtgärder med anledning
av begränsningen av importen till Storbritannien

att detta är ett fjärran liggande mål,
men det är likväl ett mål som man bör
sträva efter.

Vad sedan gäller den del av handelsministerns
svar som avser min interpellation
om de brittiska importrestriktionerna
har handelsministern lämnat väsentligt
mindre utrymme åt denna sak
än åt den stora fråga som herr Wedén
har aktualiserat. Det må vara naturligt,
men utrymmet är ändå så pass begränsat
att man undrar om det möjligen
motsvarar handelsministerns bedömning
av vikten av de problem som jag
har aktualiserat, vilket vore beklagligt.

Handelsministern har många gånger
fått beröm i denna kammare, inte minst
av mig, för det sätt på vilket han drivit
samarbetet inom EFTA under årens
lopp. Jag vill gärna upprepa att jag tycker
att herr Lange med stor energi och
skicklighet har medverkat till att EFTA
har blivit vad det i dag är. Men just
därför att herr Lange har gjort så stora
insatser för EFTA borde herr Lange vara
särskilt känslig för andra åtgärder
som kan minska EFTA-samarbetets betydelse
och som kan vara ägnade att
motverka de liberaliseringssträvanden
som är EFTA:s viktigaste målsättning.
EFTA-samarbetet har som bekant inte
saknat skönhetsfläckar. Vi är i Sverige
plågsamt medvetna om att våra vänner
i Storbritannien vid flera tillfällen hårt
ansträngt EFTA-solidariteten.

Att Storbritannien skall få ordning
på sin ekonomi är ett önskemål som inte
bara motiveras av omsorgen om Storbritannien;
det angår omvärlden i dess helhet.
Men det kan inte hjälpas att de recept
som Storbritannien skrivit ut för
att bota sin sjuka ekonomi inte sällan
varit av sådan natur att mycket besvärande
återverkningar uppkommit för
andra EFTA-länder och för EFTA-sammanhållningen
över huvud taget.

Herr talman! Den omständigheten att
botemedlen syftar till att skapa ordning
i Englands ekonomi får inte hindra oss

att tala om för britterna när vi tycker
att de går för långt. Att redovisa de
konsekvenser som de engelska åtgärderna
medför för andra länder är enligt
min mening helt enkelt vår skyldighet.
Inte minst har vår handelsminister skyldighet
att öppet påvisa vilka följder
som kan uppkomma.

En sådan redovisning kräver också
att man själv är medveten om de konsekvenser
som de brittiska åtgärderna
medför för vårt lands ekonomi och vår
sysselsättning. Jag skall uppriktigt säga
handelsministern att hans interpellationssvar
ger ett intryck av att han inte
gjort klart för sig hur allvarliga biverkningar
den brittiska medicinen kan
medföra för oss. Om motsatsen skulle
vara fallet, har herr Lange åtminstone
lyckats dölja det i sitt svar till mig.
.Tåg hoppas att han har situationen klar
för sig, men svaret ger inte något stöd
för den förhoppningen.

Handelsministern framhåller bl. a. i
svaret att de brittiska åtgärderna »knappast
kan undgå att inverka på vår export»
— nej, det kan de verkligen
knappast göra — och att han inte
vill bestrida att åtgärderna »kan» komma
att skapa vissa problem för den
svenska exportindustrin». Här kan man
verkligen tala om understatements.

Jag skall inte ta upp en debatt om
huruvida de brittiska depositionskraven
formellt står i strid med EFTA-avtalet
eller inte — meningarna är ju delade
på den punkten. Att de i varje fall strider
mot andan i EFTA-överenskommelsen
är väl obestridligt.

Som bekant är Storbritannien i dag
Sveriges största exportmarknad. Under
det senaste året — från september 1967
till september 1968 — ökade vår export
till Storbritannien med inte mindre än
20 procent, vilket utgör en tredjedel
av vår totala exportökning under den
tiden. Att denna för oss gynnsamma
utveckling har varit väsentlig för utnyttjandet
av vår industris kapacitet och för

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Svar på interpellationer ang. Sveriges EEC-politik och ang. åtgärder med anledning

av begränsningen av importen till Storbritannien

vår konjunktursituation och sysselsättning
över huvud taget är ett faktum
som bl. a. starkt underströks i konjunkturinstitutets
höstrapport för någon månad
sedan. Nu kan man beräkna att av
vår export till Storbritannien under januari—september
i år — den uppgick
till 2,7 miljarder kronor — ungefär 1,7
miljard kronor, d. v. s. 60 procent, omfattar
sådana exportprodukter som kommer
att drabbas av de nya prohibitiva
bestämmelserna om deposition av 50
procent av exportvärdet. Det är fråga
om maskiner, transportmedel, papper
och papp, järn och stål, kemiska produkter,
övriga metaller och metallmanufaktur,
textil- och konfektionsvaror,
möbler och glas. De sistnämnda produkterna
har visserligen sålts till Storbritannien
i relativt små kvantiteter —
tillsammans om jag inte minns fel 61
miljoner kronor — men framför allt
dessa försäljningar har utgjort resultatet
av mindre och medelstora företags
målmedvetna ansträngningar under flera
år att upparbeta en exportmarknad
i Storbritannien. Det har alltså varit fråga
om försök från det svenska näringslivets
sida att anpassa sig till marknadssituationen
i Europa och inrikta expansionsansträngningarna
i första hand på
EFTA-området och det största landet
där, Storbritannien.

Läget på den brittiska kreditmarknaden
är som bekant så ansträngt att sannolikheten
för att brittiska importörer
skall kunna tänkas själva ha eller få
medel för att göra de föreskrivna depositionerna
är mycket liten. Importörerna
kommer därför att som villkor
för köp ställa krav på exporterande företag
i olika länder att genom förlängda
krediter eller genom överföring av
depositionsbelopp till köparna svara för
depositionerna. Om så inte sker finns
risk för att de upparbetade handelsförbindelserna
kan komma att brytas.

Här kominer konkurrensmomentet in
i bilden. Länder och företag som kan

ställa krediter till förfogande får ett
gynnsamt konkurrensläge i förhållande
till länder och företag som har begränsade
möjligheter i det hänseendet. Stora,
ekonomiskt stabila företag får en förmånsställning
gentemot mindre, och de
medelstora och små företag som koncentrerat
sina exportansträngningar på den
brittiska marknaden och lyckats nå resultat
kommer i ett besvärligt läge. Initialkostnader
och introduktionskostnader
kan visa sig vara bortkastade.

Ja, svarar kanske handelsministern,
jag är medveten om dessa problem,
men det är — och det säger han också
i interpellationssvaret — väsentligt att
britterna kan få ordning på sin ekonomi
genom att minska importinflödet och
öka exportutflödet.

Jag har, som handelsministern påminner
om, inte bestritt det. Men i det
läge som nu uppkommit kan vårt land
inte underlåta att dra samma konsekvenser
som andra till Storbritannien
exporterande länder. Vi måste precis
som de tänka på vår företagsamhet,
vår ekonomi och vår sysselsättning.
Det får inte vara på vår bekostnad
som Storbritannien löser sina problem.
I den mån så sker, måste vi i varje
fall se till att konsekvenserna här
hemma blir så begränsade som möjligt.
Under alla förhållanden måste vi försöka
att realistiskt bedöma vad de brittiska
åtgärderna i verkligheten kommer
att innebära. Det förefaller -— jag betonar
det — som om handelsministern
inte gjort någon sådan bedömning. I
varje fall har han förbigått en väsentlig
aspekt av de brittiska restriktionerna,
nämligen den att när allt kommer
omkring de förmodligen inte resulterar
i den närmast åberopade importbegränsningen,
utan i stället leder till att
den brittiska valutasituationen förbättras
på bekostnad av utanför stående
länders valutatillgångar.

Jag anser, som jag framhöll i min
interpellation, att de brittiska åtgärder -

Torsdagen den 5 december 1908

Nr 42

Svar på interpellationer ang. Sveriges EEC-politik och ang. åtgärder med anledning

av begränsningen av importen till Storbritannien

na i realiteten får samma konsekvenser
som tvångslån, uttagna hos vårt
land och våra säljare vid exporthandel
med Storbritannien. Det är långtifrån
osannolikt — i själva verket finns
det uttalanden som indirekt tyder på
detta — att det är just en sådan effekt
som åsyftats av britterna.

För att kunna upprätthålla sin försäljning
till Storbritannien — och det
är här fråga om en stor mängd stora
och små företag i vårt land, som med
hänsyn till sin ekonomi och sina anställda
helt enkelt kan vara piskade att
upprätthålla denna handel — kommer
företag nu att tvingas att ställa krediter
till förfogande.

Jag påvisade nyss, att 60 procent av
vår export till Storbritannien under innevarande
år, d. v. s. ett exportvärde
motsvarande 1,7 miljard kronor, kommer
att belastas med den 50-procentiga
depositionsavgiften. Under de sex månader
då depositionsavgiften skall uttas
skulle detta vid en oförändrad export
innebära en ackumulerad kreditgivning
till Storbritannien på i runt tal 450 miljoner
kronor. Det är inget litet belopp.
Det är i stort sett lika mycket pengar
som Sverige — tillsammans med som
vi hoppas Danmark och Norge •— i
Bonn åtog sig att i form av dragningsrätter
ställa till Frankrikes förfogande
för att avhjälpa de franska valutasvårigheterna.
Men, herr talman, medan
vi gjorde mycket stort väsen av det
svenska åtagandet gentemot fransmännen,
vilket på sina håll ansågs vara
ett utomordentligt långtgående —-kanske för långtgående, sades det i en
del fall — tillmötesgående, förefaller
det som om de motsvarande ekonomiska
konsekvenser som de brittiska
restriktionerna i praktiken skulle medföra
helt förbigått den svenska opinionen
och, av herr Langes svar att döma,
även vår handelsminister.

Vilka föreställningar gjorde man i
Vfien då britterna redogjorde för sina

planer eller, skall vi kanske hellre säga

— herr Wedén var inne på den saken

— redogjorde för sitt beslut? Var
man på svensk sida medveten om de
följder jag nu talat om? Gjorde man
klart för engelsmännen hur allvarligt
man bedömde läget och vad det kunde
betyda för vår valutareserv? Att danskarna
reagerade hårt, i varje fall efteråt,
vet vi. Men hur reagerade man från
svensk sida? Det är frågor som jag tror
att vi verkligen skulle behöva få svar på.

Vår handelsminister är naturligtvis
medveten om att en av de svårigheter
som svenska exportföretag möter i sin
handel på världsmarknaden är den
konkurrens med långa krediter, som
utövas från vissa länders sida. Enligt
vad jag inhämtat har brittiska företag
ofta möjligheter att ge längre krediter
än våra företag. De yttersta konsekvenserna
av de brittiska åtgärderna skulle
alltså kunna vara att svenska företag
för att kunna sälja till England får lämna
krediter, som i sin tur möjliggör
för britterna att konkurrera med
svenska exportföretag på de internationella
exportmarknaderna.

Det är, herr talman, en rätt orimlig
situation, som jag inte vet hur man
skall komma ifrån -— det medger jag

— men som man ändå skall vara medveten
om när man överväger vilka åtgärder
som från svensk sida kan vidtas
för att göra det lättare för de
svenska företagen.

Såvitt jag nu förstår kommer i de
fall, då medgivanden fordras för kapitalöverföring,
riksbanken att lämna
sådana medgivanden för betalning i
form av extra krediter till engelska
importörer. En annan inställning från
den svenska riksbankens sida hade ju
i dagens situation varit orimlig. Men
det förefaller som om man betraktade
en sådan kreditgivning som en affär
endast mellan den svenske säljaren och
den brittiske köparen. Det innebär att
den svenske säljarens kreditgivare —

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Svar på interpellationer ang. Sveriges EEC-politik och ang. åtgärder med anledning

av begränsningen av importen till Storbritannien

i regel hans affärsbank — inte har
möjlighet att placera sådana krediter
utomlands i den mån det nu skulle finnas
möjlighet till det. Det innebär vidare
att den upplåning som den svenske
säljaren tvingas göra hos sin bank
här hemma måste rymmas under det
lånetak som gäller hos oss. Den svenska
kreditmarknadens volym minskar alltså
i motsvarande mån.

Om det däremot hade lämnats ett
generellt medgivande för sådana här
betalningar, skulle dessa konsekvenser
inte ha behövt inträda. De svenska exportföretagen
skulle tillsammans med
sina banker i varje särskilt fall kunna
finna de former som visar sig vara de
mest ändamålsenliga, och man skulle
därmed ha haft bättre möjligheter att
återförsäkra sig för de valutarisker
som föreligger vid en sexmånaders kreditgivning
av det här slaget.

Såvitt jag vet — på denna punkt vill
jag emellertid för säkerhets skull reservera
mig — har våra grannländer varit
mer liberala i detta hänseende. Om
mina uppgiftslämnare har rätt, skulle
alltså exportörerna i vårt land befinna
sig i ett sämre konkurrensläge än exportörerna
i andra länder.

Jag vill i likhet med herr Wedén
peka på att lättnader av det slag som
jag här har angivit inte minskar britternas
möjligheter att lösa sina problem.
Det brittiska valutaläget blir ju
genom de utländska tvångskrediterna
väsentligt förbättrat. Som jag nyss
nämnde vågar jag anta att det var ett
av syftemålen med de brittiska reflexionerna,
även om man naturligtvis inte
vill tala öppet om det.

Min fråga, som inte har besvarats i
interpellationssvaret, är därför följande:
Är handelsminister Lange beredd
att verka för att svårigheterna i möjligaste
mån lättas? Herr Lange förklarar
att regeringen önskar avvakta resultatet
av kommerskollegii undersökningar
innan den tar ställning till frågan

huruvida några åtgärder är påkallade.
I och för sig kan jag förstå en sådan
inställning, men de undersökningar det
här är fråga om är inte av den arten
att det behöver åtgå någon nämnvärd
tid för dem, och saken brådskar. I
varje fall borde det vara av intresse
för den svenska regeringen att se till
att de nordiska länderna i denna situation
uppträder enhetligt, med andra
ord att konkurrensförutsättningarna
blir desamma. Ett nordiskt samråd och
ett nordiskt enhetligt uppträdande
skulle ligga helt i linje med det blivande
nordiska samarbete som handelsministern
med rätta talar så varmt för i
sitt svar till herr Wedén.

Herr talman! Även om jag har varit
kritisk mot handelsministern och givit
uttryck för en förmodan att han
underskattat problemets storlek, ber jag
att få tacka för att han svarat och för
att han svarat så snabbt.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Det är med tillfredsställelse
jag noterar att handelsministern
så klart dementerat uppgifterna
om att regeringen är i färd med att ompröva
sin EEC-politik och att han understryker
att man från svensk sida
är intresserad av att överväga alla åtgärder
som kan föra EEC- och EFTAländerna
närmare varandra och göra
slut på den handelspolitiska splittringen
i Europa. Utsikterna till en utvidgning
av Gemenskapen i en nära framtid
ter sig små, säger handelsministern,
och den synpunkten finns det nog skäl
för. Mycket tyder på att det kan komma
att dröja länge innan integrationsfrågorna
får sin lösning. Men det förhållandet
får inte hindra att regeringen
upprätthåller och stärker kontakterna,
som handelsministern säger i sitt
svar, »på hög nivå inom EEC» och att
man över huvud taget håller en hög
handlingsberedskap. Jag har av svaret
fått det intrycket att det är regering -

Torsdagen den 5 december 1968 Nr 42 2J

Svar på interpellationer ang. Sveriges EEC-politik och ang. åtgärder med anledning
av begränsningen av importen till Storbritannien

ens intentioner. Även om president de
Gaulle alltjämt vidhåller sitt veto mot
ett brittiskt medlemskap i EEC, är det
väl inte helt uteslutet att situationen
kan förändras relativt snabbt.

Tyvärr måste konstateras att splittringen
inom EEC har omöjliggjort en
fruktbar dialog mellan EEC och EFTAländerna
och försvårat möjligheterna
för att man i väntan på en stor och
samlad lösning försöker komma ur dödläget
och få till stånd arrangemang
som underlättar samarbetet mellan ländergrupperna.
De förslag till olika åtgärder
som har lagts fram exempelvis
av den västtyske utrikesministern
Brandt och hans franske kollega Debré
bär ju väckt stort intresse. Även om
arrangemang t. ex. för att minska handelshindren
eller vidga möjligheterna
till teknologiskt samarbete inte förbinds
med några principiella ställningstaganden
till frågan om en framtida
anslutning till EEC, kan sådana
arrangemang vara av stort värde, inte
bara praktiskt utan också psykologiskt,
för att underlätta framtida förhandlingar
om anslutning till EEC, när den
frågan blir aktuell.

Jag vill i detta sammanhang understryka
handelsministerns uttalande om
att vi från svensk sida är starkt intresserade
av varje förslag om åtgärder
som kan föra EEC och EFTA-länderna
närmare varandra och att Sverige redan
från början önskar delta i förhandlingar
om handelsarrangemang och
andra frågor. Jag tror att det är viktigt
att detta upprepas här i dag och att det
hävdas med all kraft.

Intresset för interimistiska handelsarrangemang
är, som här har sagts,
inte lika stort hos alla EFTA-stater.
Från brittisk sida har man med skepticism
sett på mer eller mindre tillfälliga
arrangemang som man är rädd
skall kunna förhala och kanske rent
nv omöjliggöra ett framtida medlemskap
i Gemenskapen. Det är nog yt -

terst angeläget att den svenska regeringen
fortsätter att hävda den ståndpunkten
att vi inte tror på en politik
som följer parollen om allt eller intet.
Den brittiska ståndpunkten kan vara
förståelig ur psykologiska synpunkter,
men den är enligt ett enigt svenskt
bedömande inte riktigare för det.

De brittiska importbegränsande åtgärderna
liksom även den västtyska
och franska politiken efter valutakrisen
kommer naturligtvis att få konsekvenser
för den svenska exportindustrin.
Handelsministern bestrider inte detta.
Han erkänner att det kan bli återverkningar
i form av ökad arbetslöshet.
Detta är ju ett mycket allvarligt problem,
eftersom vi redan tidigare har
en relativt stor arbetslöshet. På vissa
orter och i vissa delar av landet är
läget som bekant ganska bekymmersamt.

Handelsministern hänvisar till de
undersökningar som nu pågår inom
kommerskollegium i kontakt med näringslivets
organisationer. Inom regeringen
vill man, säger han, avvakta resultatet
av denna kartläggning, innan
man tar ställning till frågan om eventuella
åtgärder. I och för sig hyser
jag liksom herr Bohman förståelse för
denna ståndpunkt, men jag utgår ifrån
att man ändå kan tolka den så, att man
inte inom regeringen sitter passiv utan
i varje fall undersöker vilka tekniska
arrangemang som kan vidtas i en mera
skärpt situation och även undersöker
exempelvis det som herr Bohman var
inne på, nämligen hur de brittiska kraven
på depositioner kommer att påverka
företags möjligheter och vilka
konsekvenser som det hela kan fa för
enskilda svenska exportföretag.

Det är alldeles uppenbart att frågan
om kreditgivningen står i centrum, och
jag tror det skulle vara värdefullt om
handelsministern ville säga något om
hur han ser på detta problem, hurdan
hans inställning som regeringens före -

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Svar pa interpellationer ang. Sveriges EEC-politik och ang. åtgärder med anledning

av begränsningen av importen till Storbritannien

trädare var till problemet när EFTAländernas
ministrar samlades senast
och i vad mån det förekommit något
nordiskt samråd.

Jag vill också understryka vad herr
Wedén sade om de förslag till statliga
beställningar som tidigare framlagts av
centerpartiet och folkpartiet i sysselsättningsskapande
syfte. Det är min
förhoppning att regeringen vill överväga
att lämna ut sådana beställningar
när exportindustrin och annan industri
har ledig kapacitet.

Vidare skulle jag vilja gå in något
på ett område som inte tidigare berörts
i debatten, nämligen frågan om
vad vi i övrigt kan göra för att främja
den svenska exporten. Jag vill erinra
om alt statsutskottet nyligen föreslagit
och riksdagen beslutat om en utredning
beträffande exportfrämjande
åtgärder. Man önskade en översyn och
undersökning av möjligheterna att
minska den splittring som uppstått
därför att så många organ ägnar sig
åt dessa frågor, och man ville över
huvud taget att inriktningen och omfattningen
av verksamheten skulle ses
över. Det gäller naturligtvis inte bara
de statliga insatserna utan också de
enskilda.

Jag skulle, herr talman, vilja understryka
att den omständigheten att en
sådan utredning beslutats och att den
är högst önskvärd inte bör hindra att
man, när konkreta åtgärder är påkallade,
vidtar sådana för att undvika permitteringar
och nedläggning av företag.
Från både ekonomiska och sociala
synpunkter måste det dock vara riktigare
att satsa på exportfrämjande åtgärder
än att riskera större arbetslöshet
och ökade kostnader för omskolning,
beredskapsarbeten o. d.

Jag skall inte fördjupa mig alltför
mycket i detta problem men vill peka
på de kampanjer för exportmarknaden
som företagits av bl. a. Finland,
Danmark och Storbritannien. Jag tror

att Sverige har en del att lära härvidlag,
och frågan är om vi inte i rådande
läge skulle kunna tänka oss en
satsning på det här området. Dessutom
skulle jag i detta sammanhang vilja
understryka en sak som enligt min mening
många gånger alltför litet uppmärksammas
i riksdagsdebatterna, nämligen
behovet av ökade samhällsåtgärder
för att underlätta de mindre och
medelstora företagens möjligheter till
marknadsanalys och marknadsföring.
För min del är jag övertygad om att
det härvidlag finns åtskilligt att vinna
liksom också på en samverkan i exporthänseende
mellan företagen samt
mellan deras olika branschorganisationer
och statsmakterna.

Det är klart att det nu är ännu angelägnare
att kunna upprätthålla stabilitet
och tillvarata möjligheterna att sänka
kostnaderna. Inom centerpartiet har
vi alltid fäst största avseende vid att
företagen skall kunna få krediter och
detta på rimliga villkor. Jag behöver
inte särskilt gå in på den roll som
räntan spelar i sammanhanget men
jag vill säga att vi inom centern har
haft den uppfattningen att den räntesänkning
som senast genomfördes borde
ha kommit tidigare och varit större.

Jag tar upp problemet med krediterna
och räntan också därför att återverkningarna
av de åtgärder som sattes
in efter valutakrisen inte lär drabba
bara exportindustrin. Jag skulle
gärna vilja höra handelsministerns syn
på den saken. De importbegränsande åtgärderna
i vissa länder måste väl föra
med sig att en del svenska företag, som
är inriktade på hemmamarknaden, får
räkna med skärpt konkurrens från importerade
varor. Handelsministern har
inte berört den frågan, men jag skulle
gärna vilja få en kommentar från hans
sida.

Slutligen konstaterar jag med beklagande,
att om de uppgifter vi fått
är korrekta har man på den brittiska

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Svar på interpellationer ang. Sveriges EEC-politik och ang. åtgärder med anledning

av begränsningen av importen till Storbritannien

sidan än en gång underlåtit att konsultera
övriga medlemsstater inom
EFTA innan de importbegränsande åtgärderna
beslöts. Det vill i varje fall
synas som om några verkliga konsultationer
inte ägde rum innan den brittiska
regeringen fattade beslut i den
frågan.

Jag är medveten om att den brittiska
situationen inrymmer åtskilliga svårigheter
och att vi med tanke på att
England är en mycket stor handelspartner
för oss har ett starkt intresse
av att Englands ekonomi stabiliseras
och engelsmännen övervinner de nuvarande
svårigheterna. Men när nu importbegränsande
åtgärder har ansetts
nödvändiga, är det — även om det kan
sägas att sådana åtgärder är att föredra
framför en devalvering av pundet
— angeläget att alla medlemsstater och
inte minst den största och mest dominerande
medlemsstaten inom EFTA
respekterar EFTA-avtalets anda och
bokstav.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Chefen för handelsdepartementet, herr

statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är mycket tillfredsställd
med det mottagande som mitt interpellationssvar
i dag har fått. Med
några undantag finns det inga större
nieningsskilj aktigheter mellan regeringen
och oppositionen i vad gäller
integrationsfrågan och frågan om det
nordiska samarbetet. Detta är ju ingen
överraskning, men det är glädjande att
den saken än en gång har bekräftats.

Som vi hörde finns det emellertid
andå en del nyanser i uppfattningarna.
Herr Wedén och herr Bohman är sålunda
alltjämt missnöjda med formen på
vår senaste förhandlingsansökan, ingiven
till EEC i juli 1967. Herr Wedén
underströk, och herr Bohman in -

stämde däri, att vi borde uttala oss klarare
för ett medlemskap. Han uttryckte
också förhoppningen att vår förhandlingsansökan
och det som anfördes i
anslutning till den — jag har erinrat
om det i interpellationssvaret — inte
skulle behöva tolkas alltför bokstavligt.

På en punkt hade jag litet svårt
att följa herr Wedén. Han hänvisade
till att också herr Hedlund anser att vi
i första hand skall låta vår förhandlingsansökan
avse medlemskap. Jag
måste uppriktigt säga att jag inte uppfattade
centerpartiledarens inställning
på detta sätt när vi inför ingivandet av
det senaste brevet till EEC diskuterade
denna fråga i utrikesnämnden och
även man och man emellan. Jag trodde
tvärtom att man inom centern ansåg
att den form som vår förhandlingsansökan
fick var helt tillfredsställande
från deras synpunkt.

Det må därmed förhålla sig hur som
helst. För att inget missförstånd skall
uppstå vill jag dock säga att vi inte är
på glid i detta sammanhang. Jag kan
inte inse att vi på något sätt bör formulera
om den ståndpunkt vi intog för
ett och ett halvt år sedan.

Vi framhöll emellertid redan då —
det vet både herr Bohman och herr
Wedén — att vi under förutsättning
att våra speciella neutralitetskrav kunde
uppfyllas ingalunda uteslöt en medverkan
i EEC i medlemskapets form.
Vi har också sedan dess åtskilliga
gånger upprepat att vi under dessa angivna
förutsättningar är intresserade
av ett medlemskap. Detta kan ju vara
en strid om ord, men gå därutöver skulle
dock innebära att vi i själva verket
ändrade den ståndpunkt som vi angav
på sommaren 1967, och det är regeringen
inte beredd att överväga.

Om vi får medlemskap eller inte vet
vi ej, även om vi uttalat att vi väl kan
tänka oss ett medlemskap. Det är kanske
så att några i EEC-kretsen inte kan
tänka sig det på grund av vår neutra -

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Svar på interpellationer ang. Sveriges EEC-politik och ang. åtgärder med anledning

av begränsningen av importen till Storbritannien

litet, och då blir det inget medlemskap.
I de diskussioner som vi haft sedan
1967 med åtskilliga företrädare för enskilda
EEC-länder men också med företrädare
för Kommissionen har man
alltjämt framhållit, att det kan komma
att medföra mycket stora svårigheter
för Sverige att i medlemskapets form
medverka i EEC med hänsyn till vår
neutralitetspolitik. Jag är glad att kunna
konstatera att inte heller de herrar
som yttrat sig i dagens debatt vill rubba
på denna grundsten i utrikespolitiken.

I diskussionerna med företrädarna
för Kommissionen har det emellertid
till fullo klarlagts för alla parter precis
var vi står. Man vet fullkomligt vad
vår ansökan går ut på. Det är inte så,
vilket ibland görs gällande, att EECländerna
eller kretsar inom dessa över
huvud taget inte vet var vi står. Det
är en myt. De flesta är också helt beredda
att i och för sig erkänna att den
svenska neutralitetspolitiken har ett
värde för hela Europa. Man tillfogar
dock på vissa håll understundom att
den ändå gör det svårt att tänka sig
oss som medlem av Gemenskapen. Detta
förutsätter speciella arrangemang på
flera punkter, som jag inte skall gå in
på men som kanske något skulle kräva
en uppluckring av Romfördraget.

Det är klart att jag inte har varit
svarslös när man hävdat dessa uppfattningar.
Jag har kunnat säga, att jag ser
ändå åtskilliga möjligheter att lösa problemet,
om man verkligen vill det. Men
det finns — det erkänner jag gärna —-en skepsis mot svenskt deltagande i
den formen i EEC. Jag vill emellertid
understryka att denna skepsis inte beror
på den form vår ansökan har fått,
utan den beror på vår neutralitetspolitik
och de konsekvenser som den har
för vårt samarbete på Romfördragets
grund och de villkor och krav som vi
med utgångspunkt i vår neutralitetspolitik
måste ställa. — Jag tror att det är

rätt viktigt att detta en gång för alla
blir klarlagt.

Länder som Frankrike vet — det kan
vi säga med bestämdhet — var vi står
och anser att vår ståndpunkt inte bör
utgöra hinder för en medverkan i EEC
en gång i framtiden. Man har ju också
beträffande kommersiella arrangemang
betonat att dessa bör gälla alla intresserade
länder, och man bär förklarat för
oss att man därmed avser Sverige och
att man likaså kan tänka sig Schweiz
och Österrike.

På västtysk sida bär man ansett att
vi egentligen ligger så nära möjligheterna
att få ett medlemskap förverkligat,
att Sverige kan föras till samma kategori
när det gäller dessa tillfälliga
arrangemang som de medlemsansökande
länderna. Och på västtysk sida talar
man numera om »tillträdesvilliga» länder
eller något dylikt. Dessa synpunkter
har under den senaste tiden upprepats
för oss åtskilliga gånger. Men jag vill
inte heller dölja att det finns motstridande
uppfattningar i Västtyskland, liksom
jag vet att det råder en betydande
skepsis bland Benelux-länderna. — Jag
skall emellertid förbigå det.

Min slutsats är bara att det i detta
läge skulle vara ytterst olyckligt om vi
på något sätt ändrade ordalagen i den
ansökan vi ingivit eller i de -instruktioner
som vi —- vilket jag erinrat om i
interpellationssvaret — givit våra ambassadörer.
Jag kommer inte att medverka
till något -sådant, det är lika bra
att få detta fastslaget.

Herr talman! Jag tror att det var herr
Wedén som riktade viss kritik mot mig
för att jag i mitt interpellationssvar inte
hade visat tillräcklig framåtanda -— ungefär
så föll väl orden — när det gällde
det nordiska samarbetet. Jag anser
inte att interpellationssvaret kan fattas
på det sättet. Men för att om möjligt
tillfredsställa herr Wedén på denna
punkt vill jag i kammarens protokoll
läsa in ett uttalande som jag gjorde när

Torsdagen den 5 december 1968

Nr 42

Svar på interpellationer ang. Sveriges EEC-politik och ang. åtgärder med anledning

av begränsningen av importen till Storbritannien

.lag för något mer än en vecka sedan
hade nöjet att diskutera med herr Bohman
vid en TCO-konferens i Malmö.
»Risken finns att dessa tveksamma kretsar
kommer att fälla avgörandet. Det
skulle innebära att vi också i fortsättningen
får nöja oss med det pragmatiska
nordiska samarbete som dock under
årens lopp avsatt på sitt sätt imponerande
resultat. I och för sig skulle
det inte innebära någon katastrof, men
det vore ur många isynpunkter beklagligt
om vi skulle försitta detta unika
tillfälle att få till stånd en nordisk ekonomisk
union.» Därtill fogar jag vad
som återfinnes i interpellationssvaret i
dag om värdet av ett vidare nordiskt
samarbete för oss själva och för det
Övriga Norden i situationer där vi skall
hävda våra intressen gentemot omvärlden.
Jag tror att det uttalandet principiellt
sett är så positivt som det över
huvud taget kan vara. Jag hoppas att
herr Wedén ger mig rätt i det. Jag ser
att herr Bohman redan instämmer med
nickningar.

Detta för mig över till den sista frågan,
där man i varje fall kan få ett intryck
av att det finns vissa meningsskiljaktigheter
mellan oss, nämligen frågan
om de brittiska åtgärderna. Framför
allt herr Bohman, men även herr
Eliasson i Sundborn, tog upp dessa åtgärder
i sina respektive anföranden.
Eerr Bohman ansåg att det avsnitt som
utgjorde svaret på hans interpellation
till statsministern hade fått en mycket
ftyvinoderlig behandling. Även denna
^ställning bär jag litet isvårt att förstå.
Vi har visserligen inte gått in på
detaljer i detta sammanhang, men jag
ville avstå från idet till dess de utredningar,
om vilkas existens vi erinrat,
Ur slutförda. Jag kan försäkra herr Bohu^n
att jag inte tror att de kommer
att kräva alltför lång tid.

^i har erkänt och jag erkänner gärna
un en gång att dessa åtgärder medför
ekymmer — i många fall stora be -

kymmer — för vår exportindustri. Men
låt mig säga något om det läge vi har
haft innan dessa åtgärder vidtogs. Under
detta år — jag skall hålla mig endast
till det — har mellan januari och
den senaste tidpunkt för vilken jag har
sifferuppgift tillgänglig exporten från
EFTA-länderna till den engelska marknaden
inte gått tillbaka utan totalt sett
ökat med 7 procent. Det är i och för
sig ingen låg siffra, om man betänker
att åstramningsåtgärder i den engelska
ekonomin vidtogs redan från början av
detta år och skärptes i maj månad. Det
av engelska regeringen uttryckligen angivna
syftet med dessa åtgärder var att
de skulle återställa Englands bytesbalans.
Man skulle genom köpkraftsreduktioner
på hemmamarknaden begränsa
importbenägenheten och stimulera exporten.

Dessa förutsägelser visade sig vara
väl sangviniska — för att uttrycka saken
milt — i det att just under denna
period importen till England, d. v. s exporten
från andra länder till England,
ökades ganska väsentligt, ökningen av
exporten från EFTA-länderna uppgick
som sagt under dessa månader till 7
procent jämfört med motsvarande period
i fjol. Det land som ökade sin export
mest var Sverige. Här var ökningen
14 procent, d. v. s. dubbelt så mycket
som genomsnittet — jag bortser från
Österrike vars export är mycket liten.
Det är i och för sig glädjande att våra
exportindustrier kunde utnyttja detta
tillfälle och tydligen skötte sin marknadsföring
så energiskt att de kunde
vinna denna framgång på den engelska
marknaden. Jag vill nämna detta, så
att inga missförstånd uppstår på denna
punkt. Just dessa omständigheter har
emellertid ytterligare förstärkt svårigheterna
för England att komma i balans;
det kan egentligen ingen bestrida.

England bär alltså vidtagit de åtgärder
som vi alla numera känner, och
frågan har ställts till mig: diur gick det
Andra kammarens protokoll 1968. Nr 42

34 Nr 42 Torsdagen den 5 december 1968

Svar på interpellationer ang. Sveriges EEC-politik och ang. åtgärder med anledning
av begränsningen av importen till Storbritannien

till när de behandlades i Wien och kanske
dessförinnan? Fick ni underrättelser
om dem i god tid, ägde verkliga
konsultationer rum? Jag vill svara att
vi hade eu mycket ingående överläggning,
som kom till stånd på förslag av
den engelske handelsministern. Informationer
lämnades därvid innan åtgärderna
var kända och innan finansministern
hållit sitt tal i underhuset. Jag
skulle dock inte vilja beteckna detta
som konsultationer i den bemärkelse
jag vill lägga i ordet; det var fråga om
informationer.

Jag kan försäkra mina herrar meddebattörer
att vi från svensk sida sannerligen
inte dolde att åtgärderna skulle
komma att sätta allvarliga spår i
den svenska exportutvecklingen och i
varje fall medföra bekymmer. Jag kan
nämna som ett litet exempel ur diskussionen
—• jag vill annars inte gärna
återge den, eftersom den fördes förtroligt
mellan ministrarna — att det
gjordes gällande att depoisitionsföreskriften
motsvarade en importavgift på
2 procent och därför borde vara överkomlig.
Jag sade att jag inte ville godta
detta resonemang. Om det engelska
diskontot är 8 procent, lämnar man inte
denna typ av korta pengar till så låg
räntesats att det svarar mot en 2-procentig
ränta på de sex månader under
vilka krediten är utestående. Jag tror
att den ligger högre, kanske vid 3 å 4
procent. Jag har i varje fall rätt att
återge vad jag själv yttrade: jag framhöll
att det största bekymret inte skulle
bli detta utan att få fram de pengar
som erfordras för att man skall kunna
deponera halva fakturavärdet i en engelsk
bank och låta pengarna ligga där.

Detta betonades från alla håll, även
om ordvalen kanske skilde sig en smula.
Jag vill emellertid inte dölja att vi
alla gav uttryck åt åsikten, att av de
olika metoder som skulle kunna tänkas
var denna den minst skadliga, och det

är jag beredd att säga även i dag. Vi
skulle inte gärna ha velat se en ny
engelsk devalvering; det hade varit
mycket sämre. En importreglering skulle
— trots att den hade varit helt i konformitet
med EFTA-avtalet — säkerligen
ha haft ännu svårare återverkningar
på exporten från EFTA än de nu
vidtagna åtgärderna har. Vi har ju upplevt
en 15-procentig, sedan 10-procentig
och slutligen 5-procentig importavgift.

I varje fall en 10- eller 15-procentig importavgift
skulle — det var vi alla andra
EFTA-ministrar överens om — ha
varit mera skadlig än den här ifrågasatta
åtgärden. Det sade vi också till
engelsmännen.

Jag skall tillåta mig, herr talman, att
läsa upp ett telegram, som i dag på
morgonen kom i min hand. Det återger
vad handelsminister Crossland yttrade
i underhuset beträffande frågan
om konsultationer. Han sade att han
inte heller ville påstå att konsultationer
i verklig mening ägt rum med EFTA.
Förhandskonsultationer kunde inte äga
rum om en sådan fråga, lika litet som
beträffande t. ex. skatte- och valutakursändringar.
I huvudsak — inte helt —
instämmer jag med honom, i varje fall
när det gäller valutakursändringar. Den
åtgärd som vidtogs ersätter kanske just
valutakursändringar. Men nog tycker
jag att man kan diskutera skattepolitik
vid konsultationer.

Inga EFTA-ministrar hade uttalat kritik
mot att några konsultationer ej ägt
rum, det är riktigt. Han tillägger, att
de åtgärder »om valts var de som minst
skulle skada EFTA-länderna. Däremot
avvisar han tanken på att utesluta
EFTA-länderna från denna åtgärd, men
det tror jag inte heller skulle ha varit
praktisk politik; Englands övriga handelspartner
skulle helt enkelt inte finna
sig i det. Storbritannien är som vi vet
inte enbart beroende av sina relationer
till EFTA.

Härmed anser jag att jag har redo -

Torsdagen den 5 december 1968

Nr 42

Svar på interpellationer ang. Sveriges EEC-politik och ang. åtgärder med anledning

av begränsningen av importen till Storbritannien

gjort för den diskussion som ägde rum
i Wien.

Jag skall till sist säga några ord om
effekten av de vidtagna åtgärderna.

Jag instämmer i stort sett med vad
som har sagts här, men nog är det väl
naturligt att vi, innan vi från regeringshåll
bestämmer oss för att vidta alldeles
speciella åtgärder, avvaktar tidpunkten
för den pågående utredningens slutförande.
Man bör också komma ihåg att
det redan nu finns vissa möjligheter
för exportörerna att, om -inte hålla sig
skadeslösa, så i varje fall fortsätta sina
affärer på den engelska marknaden. Det
finns utsikter att få lån. Jag tror inte
herr Bohman har rätt när han säger
att våra grannländer har gjort mer i
detta hänseende än vi. I Danmark exempelvis
har man sagt att man där kan
tänka sig kreditgarantier för att låna
upp det belopp som erfordras för en
deposition i England. Sådana möjligheter
finns i princip redan hos oss.

Här ger jag mig kanske ut på alltför
stora djup, eftersom jag inte vet det säkert,
men jag kan väl åtminstone säga
att jag inte är säker på att dessa depositioner
inte också skulle kunna belånas
i svensk bank. Jag har inte hört mig
för hos riksbanken på den punkten.
Skulle så vara fallet, är det inte alldeles
omöjligt att anskaffa de erforderliga
krediterna, låt vara till en merkostnad
och låt vara att marginalerna redan är
så knappa som de är för vår export.

Vad Norge beträffar har jag inte observerat
att man där vidtagit några särskilda
åtgärder eller pekat på vilka möjligheter
som kan finnas för en kompensation.

Nu är det klart, föreställer jag mig,
att begränsningen av importen till Storbritannien
drabbar oss förhållandevis
hårdare än den drabbar Norge, som
bär sin sjöfart, och drabbar oss mer
än Danmark, där jordbruksexp orten
svarar för 70 procent av totalexporten
till den engelska marknaden. Som herr

Bohman riktigt erinrade om drabbas
däremot 60 procent av vår export av
de engelska åtgärderna.

Än har vi alltså inte ansett tiden vara
inne för att vidta några extraordinära
åtgärder. Vi vill avvakta utredningen,
men det betyder inte att våra exportörer
därför har kommit i ett fullständigt
ohållbart läge och att de måste avbryta
sina affärsförbindelser. Möjlighet att
upprätthålla dem finns redan under nuvarande
förhållanden.

Jag vill slutligen, herr talman, instämma
med herr Eliasson i Sundborn
i att vi i framtiden kanske alltmer får
bygga ut våra exportfrämjande åtgärder.
Budgetläget har under de senaste
åren varit sådant, att vi inte vidtagit
några särskilt spektakulära åtgärder
vare sig när det gäller information eller
i främjande syfte, om man nu skall
skilja på dessa båda sidor av en verksamhet
som syftar till att förbättra betingelserna
för svensk export. Jag hoppas
att även i framtiden åtminstone
några små begränsade åtgärder blir
möjliga att vidta.

Herr talman! Jag vill sluta med att
ännu en gång uttrycka min glädje över
att den svenska riksdagen med undantag
av några få frågor står helt samlad
och enig i fråga om det nordiska samarbetet
och de stora integrationsfrågorna.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har inte mycket att
tillägga till vad handelsministern sade.
Han gjorde inte någon kommentar till
mina frågor beträffande nordiskt samråd
kring depositioner och eventuella
motåtgärder. Han gjorde inte heller någon
kommentar till frågan om eventuella
insatser i form av industribeställningar
för u-länder,na eller i fråga om
ränte- och kreditpolitiken. Det kanske
inte heller ankommer på handelsministern
att närmast svara på dessa frågor.

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Svar på interpellationer ang. Sveriges EEC-politik och ang. åtgärder med anledning

av begränsningen av importen till Storbritannien

I slutet på sitt anförande sade handelsministern
att det inte funnits budgetmässiga
förutsättningar för en ökad
exportdrive. Jag är inte riktigt säker
på att man kan se problemet på det sättet.
Om vi satsar 1 500 miljoner kronor
på arbetsmarknadspolitiska åtgärder, är
jag inte övertygad om att det ur budgetmässiga
eller än mindre sociala synpunkter
skulle vara felaktigt utan tvärtom
riktigt att vidta en något större
satsning på exportfrämjande åtgärder,
varigenom man skulle minska behovet
av åtgärder för att möta arbetslösheten.

Jag anser mig inte nu ha någon anledning
att gå in på frågan om Sveriges
anslutning till EEC. Centern har under
många år så klart deklarerat sin ståndpunkt.
Vi står helt bakom den ansökan
som ingivits och jiag behöver inte utveckla
detta närmare. Vi har sagt ifrån,
att vi önskar bredast möjliga ekonomiska
samarbete som är förenligt med neutraliteten.
Om detta samarbete kan vinnas
genom ett medlemskap, skulle vi
välkomna en sådan lösning. Är det inte
möjligt, finns ingenting annat än association
att välja på. På den punkten
måste svaret vara entydigt och klart.
Det går inte för oss att godta en anslutningsform
som inte klart är förenlig
med den traditionella neutralitets- och
alliansfria politik som vårt land fört
och önskar föra.

Herr WEDÉN (fp) :

Herr talman! Låt nrig först bara i
korthet instämma i vad herr Eliasson i
Sundborn sade om de exportfrämjande
åtgärderna samt upprepa vad jag framhöll
i mitt första anförande, att det
naturligtvis vore värdefullt, om handelsministern
ansåg sig kunna säga något
om en metodik med sysselsättningsfrämjande
åtgärder i Sverige som samtidigt
vore till nytta för u-länderna.

Jag skall sedan i all korthet ta upp
ett par punkter.

Handelsministern sade att han inte

kunde följa mig när det gällde diskussionen
om under vilka förutsättningar
anslutningen till EEC skulle ske. Jag är
litet förvånad häröver. En viss motsättning
har hela tiden rått — och jag är
ledsen över att handelsministern framhärdar
i sina tidigare formuleringar —
mellan å ena sidan dem som talat om
medlemskap som ett förstahandsintresse,
under förutsättning naturligtvis att
vi kunde få de särbestämmelser som
gjorde ett sådant medlemskap förenligt
med neutraliteten, och å andra sidan
dem som liksom handelsministern bara
talat om iatt man inte ville utesluta en
sådan form — man kunde tänka sig att
under vissa förutsättningar ha ett intresse
härav. Det är här som oklarheten i
den svenska inställningen ligger. Jag
hoppas att handelsministern vill bidra
till att skingra den, även om vi båda är
på det klara med att frågan under den
framtid vi nu kan överblicka förmodligen
inte blir aktuell.

Jag skulle vilja återge ett stycke ur
det dokument vari herr Hedlund efter
utrikesnämndens sammanträde den 26
juli 1967 offentligt deklarerade sin inställning.
Han räknar upp önskemål,
som jag här inte behöver gå in på, och
säger sedan:

»En framställning som tillgodoser
detta önskemål innebär att överläggningarna
alltså även gäller möjligheten
att vid medlemskap få göra de förbehåll
vi anser att neutralitetspolitiken
kräver och därnäst — jag stryker under
det — frågan om en associering
kan ske under beaktande av dessa villkor.
»

Här är det en tydlig gradering mellan
det ena och det andra. Denna blir ännu
tydligare om man går till det avslutande
stycket, där det heter:

»Med den formulering ansökningen
nu har fått och mot bakgrunden av var
tidigare associeringsansökan, som alltjämt
är gällande, ligger det i sakens natur»
— och det var vad jag sade i mitt

Torsdagen den 5 december 1968 Nr 42 3/

Svar på interpellationer ang. Sveriges EEC-politik och ang. åtgärder med anledning
av begränsningen av importen till Storbritannien

första anförande —• »att resonemangen
med EEC kommer att i första hand»
— jag understryker särskilt orden »i
första hand» — »röra sig om möjligheterna
att få erforderliga undantag
som kan göra ett medlemskap förenligt
med neutraliteten.»

Herr talman! Om handelsministern
liksom herr Hedlund ville säga »i första
hand ett medlemskap under förutsättningar
som är förenliga med neutraliteten»
tror jag att det skulle vara värdefullt
för framtiden beträffande våra möjligheter
att när frågan aktualiseras
komma i samma läge som andra medlemskapssökande
nationer och inte i ett
sämre läge.

Handelsministern upprepade en deklaration
som han tidigare gjort om
önskvärdheten av en nordisk ekonomisk
union och sade att det skulle vara
mycket beklagligt, om möjligheterna att
nå fram till eu sådan ännu en gång skulle
försummas. En sådan deklaration
är naturligtvis värdefull i och för sig,
men vad jag tryckte på i mitt första
anförande var någonting som gick längre.
Jag åberopade uttalanden som landsorganisationerna
i de berörda länderna
hade gjort, där de iinte bara uttrycker
sig i allmänna ordalag sympatiskt om
målet utan även anger i varje fall några
huvudlinjer för eu praktisk metodik att
nå detta mål: principbeslut på väsentliga
områden följda av arrangemang och
övergångsbestämmelser som kan vara
av olika längd för olika områden alltefter
deras svårighetsgrad. Jag upprepar
min fråga till handelsministern, huruvida
han är beredd att instämma i det
uttalande som dessa landsorganisationer
gjort.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag skulle vilja ställa en
fråga till handelsministern som jag
glömde bort förra gången jag var uppe
i talarstolen. Den rör ett uttalande i
interpellationssvaret till herr Wedén,

där det bl. a. sägs beträffande det nordiska
samarbetet och de nordiska utredningarna:
»Det är meningen att utredningarna
i preliminärt skick skall
underställas de nordiska statsministrarna
och Nordiska rådets presidium» och
sedan tas upp »vid Nordiska rådets
överläggningar i Stockholm i början
av mars». Om jag inte är fel underrättad
beslöt man efter en diskussion att denna
fråga skulle göras till föremål för
behandling även i Nordiska rådets ekonomiska
utskott. Det kan naturligtvis
vara ett förbiseende att detta inte
nämns i svaret; meningen är väl att så
skall ske? För att fullfölja det sätt att
kommunicera som herr Lange själv
tillämpade, räcker det om han vill nicka
åt mig, så kan vi vara överens på den
punkten. — Herr Lange nickar alltså.

I den andra stora frågan — om våra
möjligheter att komma med i EEC och
om hur vår ansökan borde ha formulerats
— vill jag för klarhetens skull göra
ett par medgivanden. Jag skall erkänna
att det kan vara svårt för regeringen
att nu ändra sig sedan den skrev sitt
brev förra sommaren. Det kan naturligtvis
missförstås om man utan vidare
skulle redovisa ett ändrat ställningstagande.
Jag skall också medge att det är
klart att det finns EEC-länder —• framför
allt inom Benelux — som inte tycker
att Sverige är något roligt påhäng,
så länge vi för vår neutralitetspolitik.
Med de politiska syften som man har
på det hållet kan Sverige uppfattas som
en viss belastning. Det är vi väl också
medvetna om.

Handelsministern säger att den som
påstår att man där ute inte vet var vi
står, talar om en myt; i själva verket vet
de det. Det är naturligtvis på sätt och
vis riktigt, att de som är verkligt initierade
har fått klart för sig innebörden
på lång sikt av vår ansökan. Men det
förhåller sig icke desto mindre så,
att när vi inte begärt medlemskap utan
associering, specialbehandlas den svens -

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Svar på interpellationer ang. Sveriges EEC-politik och ang. åtgärder med anledning

av begränsningen av importen till Storbritannien

ka ansökan eller — rättare sagt — vår
ansökan kommer inte med bland de
andra ansökningshandlingarna när dessa
behandlas i EEC. Vår ansökan ligger
i ett särskilt fack, och detta förhållande
utnyttjar i sin argumentation de
stater som inte vill ha oss med. Vi skulle
befinna oss i en betydligt bättre position
i dag, om vår ansökan låg i samma
fack som de andra ländernas — hela tiden
givetvis med vårt neutralitetsförbehåll
med i bilden. Jag vidhåller alltså
att det är otillfredsställande att vi befinner
oss i denna situation.

Om jag uttrycker mig så här, tror jag
att det ger ett riktigt uttryck för vad jag
menar: Om det skulle hända någonting
i förhandlingarna som gör det möjligt
för den svenska regeringen att — utan
att förlora prestige och riskera att bli
missförstådd — förtydliga sill ansökan
i den riktning som herr Wedén också
var inne på, så hoppas jag verkligen att
regeringen begagnar den möjlighet som
i så fall kan yppa sig.

När det gäller importrestriktionerna
tyciker jag att handelsministern givit en
värdefull komplettering av det något
magra svar jag fick. Det är emellertid i
och för sig ingen tröst för oss att konstatera
att vår exporthandel med England
under det senaste året utvecklats
så gynnsamt som den gjort. Det är ju
resultatet av mycket målmedvetna exportansträngningar
från svensk sida,
delvis stödda av staten -— direkt och indirekt.
När dessa ansträngningar äntligen
börjar värka ut i form av resultat,
då kommer den nu kritiserade åtgärden
som drabbar inte minst de företag som
är sämst rustade att stå emot sådana restriktioner.
Det är det som gör situationen
så allvarlig och som gör det så motiverat
att man verkligen funderar på
vad man skall göra för att minska svårigheterna.

Att jag gjorde gällande att man har
bagatelliserat den situation, i vilken vi
befinner oss, berodde delvis på att det

från regeringens sida och i offentliga
kommentarer talades mycket om det
medgivande som vi i Bonn hade lämnat
fransmännen men man sade väldigt litet
om att de engelska restriktionerna i
realiteten tkom att få precis samma effekt
för vår valutamarknad och för vårt
näringsliv som de dragningsrätter som
man givit fransmännen. Det hade varit
bättre, om man från regeringens sida
hade redovisat detta, om man nu var
medveten om det, och det säger ju handelsministern
att man var; något intryck
av att så var fallet fick man dock
inte av svaret. Personligen är jag inte
säker på att inte en importreglering i
och för sig hade varit bättre än de åtgärder
som nu vidtagits. Men jag tror
inte att det för engelsmännen var möjligt
att införa en importreglering. Några
av oss har ju ett minne av vilka bekymmer
vi hade när vi laborerade med sådana
saker — det fordras en oerhörd
apparat för att klara dem.

Om depositionerna kan belånas i
svensk bank är i hög grad tveksamt.
Som läget nu är skulle jag vilja bestrida
riktigheten i det antagande herr Lange
gjorde. Men man skulle kunna lägga om
systemet; genom ett mer generellt medgivande
till de nödvändiga betalningstransaktionerna
skulle det måhända
öppnas vissa möjligheter till sådan belåning
— det är inte alls osannolikt. Läget
för de svenska exportföretagen är i
dag visserligen inte »ohållbart» — det
har jag inte påstått — men för att klara
sin exportförsäljning måste de för det
första skaffa sig kredit, och det är inte
alltid lätt att få kredit här hemma —
hur svårt det är beror ju på vad det
gäller för företag. För det andra kommer
en sådan kredit att minska företagets
möjligheter att få andra krediter.
För det tredje belastar denna kreditgivning
vår svenska kreditmarknad och
försämrar vårt valutaläge -— det kan vi
inte komma ifrån. Dessutom föreligger
som systemet nu är utformat vissa svå -

Torsdagen den 5 december 1968 Nr 42 69

Svar på interpellationer ang. Sveriges EEC-politik och ang. åtgärder med anledning
av begränsningen av importen till Storbritannien

righeter att åstadkomma den värdesäkring
man kan behöva. En mer geneiell
överföringsrätt som gjorde det möjligt
att anlita alla tillgängliga kreditvägar
skulle lösa det problemet. Såvitt jag vet
_ jag gör fortfarande denna reservation
— har i varje fall Norges bank intagit
en mer generös och liberal hållning.

Efter att ha lyssnat på handelsministern
ty oker jag mig ha rätt att tolka
hans uttalande på det sättet, att han har
en klart positiv inställning till problemen
och att åtgärder kommer att vidtas
så snart de utredningar som nu pågår
är slutförda, och det kan inte rimligen
dröja alltför lång tid.

Vi talar ju när det gäller integrationsarbetets
problem om att vi måste bygga
ut EFTA, att vi bör fördjupa EFTAsamarbetet.
Jag tycker att Englands
handlingssätt vid olika tillfällen på
sistone — vilka motiv engelsmännen
än må ha haft för det — ger oss anledning
att hysa mycket starka tvivel
beträffande möjligheterna att nå det
fördjupade EFTA-samarbete som vi i
och för sig skulle önska.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag tycker att diskussionen
här varit mycket klargörande.
Jag skall bara be att kortfattat få understryka
och tillägga ett par saker.

Beträffande den svenska ansökan
sade handelsministern att han ville
klargöra att »vi inte är på glid». Jag
måste för min del uttrycka ett beklagande
av att handelsministern lägger
upp saken på det sättet. Om det är så
att dokument avlämnas, vilkas innehåll
inte är tillräckligt klart, är det väl
lämpligt att precisera innebörden av
dem. Det räcker inte att herr Lange
hänvisar till privatsamtal med den eller
den, utan man bör klargöra vad
ansökan innebär. Herr Lange gjorde ju
ett offentligt uttalande i anslutning till
att det svenska brevet skickades över

till Bryssel. Han sade då att han inte
ville precisera vad det innebar men att
om han skulle tvingas precisera vad det
innebar i fråga om önskad svensk anslutningsform,
så vore han tvungen att
svara att det innebar associering.

Eftersom det inte är en enkel och
klar ansökan om associering har folk
varit förbryllade av det. Jag har kunnat
konstatera vid samtal med många
politiker ute i Europa, att de har varit
frågande och sagt: Om ni främst vill
förhandla om medlemskap och i andra
rummet om associering, i bägge fallen
under neutralitetsförutsättning, varför
säger ni inte ut det? Om ni vill förhandla
»på lika fot» om båda delarna,
varför säger ni inte det?

Man kan konstatera — herr Wedén
har redan gjort det tidigare att det
gång efter annan i mer eller mindre heleller
halvoffentliga uttalanden förekommer,
att man talar om de fyra staternas
ansökan om förhandlingar om medlemskap
— därmed avses England, Danmark,
Norge och Irland — och om »det
svenska brevet». Detta har lett till att
Sverige i vissa sammanhang placerats
i en annan klass än de fyra staterna,
inte bara när det gällt neutraliteten
utan även när det har gällt ganska
oskyldiga förhandlingar. På vissa håll
i EEC har tendensen varit att man skulle
resonera om vissa ting med dem som
har skickat in ansökningar. Man talar
då om »De tio», d. v. s. om De sex och
De fyra, och där är ju Sverige inte med.
Om det nu är så att vi anser att vi har
skickat in en handling som borde motivera
att vi får vara med, varför då inte
precisera vad vår ansökan innebar?

Herr Lange medgav att det finns motstridiga
uppfattningar i Tyskland och
att det finns skepsis i Benelux — man
kan tillägga skepsis också i Italien.
Denna skepsis beror naturligtvis till
stor del på själva den omständigheten
att vi håller fast vid neutralitetspolitiken.
På den punkten kan jag helt hålla

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Svar på interpellationer ang. Sveriges EEC-politik och ang. åtgärder med anledning

av begränsningen av importen till Storbritannien

med herr Lange. Men denna skepsis beror
delvis också på att man inte riktigt
vet, om det svenska brevet är fågel eller
fisk. Man säger inte att det är oklart
att vi gör allting beroende av neutraliteten,
ty det är fullt klart. Men även
inom ramen för neutralitetskravet kan
man ju klargöra, hur ansökningarna
enligt svensk mening bör uppfattas. På
den punkten har herr Wedén klargjort,
att det inom oppositionen rådde enighet
i utrikesnämnden om linjen att det
i första hand skulle vara fråga om förhandlingar
om eventuellt medlemskap.

Det är, herr talman, överraskande, att
handelsministern, som var närvarande
i nämnden, inte observerade detta. Det
förklarades att vi inte ville diskutera
detaljer i själva uttryckssättet. Det gjordes
en del observationer om det. Men
själva ståndpunkten att det i första
hand skulle gälla ansökan om förhandlingar
rörande medlemskap fann understöd
från alla tre oppositionspartierna.
Likaså var vi eniga om att ansökan
i andra hand skulle gälla associering,
i samtliga fall under förutsättning av
svensk neutralitet.

Herr talman! Jag övergår till en annan
sak i handelsministerns svar, som
inte närmare berörts här i dag tidigare.
Det står att EFTA-staternas ministrar
»uppdrog åt de permanenta representanterna
i Geneve att hålla situationen
under noggrann uppsikt mot bakgrund
av utvecklingen inom Gemenskapen
i syfte att möjliggöra ett samordnat
svar på varje förslag från De sex
som kan komma att framläggas för
EFTA-ländernas regeringar individuellt
eller kollektivt». Det förefaller betyda
att överläggningar där EFTA-staternas
regeringar svarar på förslag som framläggs
från De sex inte skall kunna bedrivas
utan att man på varje stadium
eftersträvar ett samordnat svar. Skulle
man inte kunna säga att det innebär
en mycket hård bindning att ingen

EFTA-stat egentligen får säga någonting
— när EECnstaterna kommer med
anbud, propåer eller uppslag — utan
att först på allt sätt ha prövat möjligheten
att lämna ett samordnat svar?
Jag skulle, herr talman, kanske kunna
våga göra mig skyldig till paradoxen att
säga, att EFTA är en ganska lös organisation
jämfört med EEC men att det
inom EFTA i ett avseende tycks ha blivit
en allt hårdare bindning, nämligen
när det gäller medlemmarnas förhandlingsfrihet
och möjlighet att diskutera
med EEC. Det förefaller mig vara att
gå onödigt långt att på det sättet begränsa
diskussionsfriheten även på tidiga
stadier. En helt annan sak är givetvis
uppgörelser mellan EFTA-staternas
regeringar å ena sidan och EEC:s
å den andra. Men att binda sig så hårt
när det gäller överläggningar, betyder
ju egentligen att varje EFTA-statsregering
ges en vetorätt. Om någon EFTAstat
vägrar att delta i ett samordnat
svar rörande närmare prövning av vissa
handlingslinjer kan en enskild EFTAstat
— eller grupp av sådana — knappast
agera alls.

Jag hoppas, herr talman, att herr
Langes svar på denna punkt råkat få
en olycklig formulering, ty som svaret
nu föreligger kan det inte gärna tolkas
på något annat sätt än jag gjort. Det
är min förhoppning att man bevarar
en viss handlingsfrihet i strävandena
hos olika EFT A-stater att främja en
önskad utveckling. Det är mycket bra
att EFTA-regeringarna håller ihop, men
detta behöver inte hindra en viss handlingsfrihet
på de tidigare stadierna.

Till sist skulle jag, herr talman, vilja
ta upp den nordiska aspekten. Handelsministern
har inte närmare gått in på
den och på sätt och vis kan jag förstå
honom. Jag tycker emellertid att vad
han säger är eu aning matt. Jag skulle
bara vilja framföra den synpunkt som
är mest aktuell innan förhandlingarna

Torsdagen den 5 december 1968

Nr 42

Svar på interpellationer ang. Sveriges EEC-politik och ang. åtgärder med anledning

av begränsningen av importen till Storbritannien

på allvar börjar någon gång tidigt år
1969. Det har på sistone märkts en viss
tendens i Sverige att vara återhållsam
med att säga någonting. På sina håll
tycks man tänka att ett alltför stort intresse
kan leda till att de andra nordiska
staterna begär alltför stort tillmötesgående
av Sverige när det exempelvis
gäller den gemensamma kapitalmarknaden,
svensk finansiering av ekonomisk
utveckling i andra nordiska länder
o. d. Därför skall vi, tycks man
mena, vara försiktiga och inte verka för
intresserade. Då får vi en starkare förhandlingsposition.

Jag vet inte om man inom den svenska
regeringen tänker på det sättet men
det skulle kunna förklara att regeringen,
vars nordiska intresse jag tidigare
många gånger intygat, nog under senare
delen av 1968 verkat vara mindre
positivt inställd än det ett tag fanns
anledning förmoda till den radikala expansion
av nordisk samverkan som föreslagits
från danskt håll. Det ser ut
som om det skett en viss avmattning i
intresset under de senaste sex månaderna.
I detta sammanhang kan jag inte
underlåta att nämna öresundsregionens
problem. På svensk sida har regeringen
i huvudsak begränsat sig till att framhålla,
att det är en dansk fråga om det
skall byggas en flygplats på Saltholm.
Att säga att detta är en helt dansk angelägenhet
är en ståndpunkt som har
väckt överraskning inte bara i Sverige
utan även på andra håll. Den saken
skall vi emellertid inte diskutera i dag.
Jag understryker bara att den svenska
Passiviteten inte förefaller att ha varit
en helt isolerad händelse när det gäller
attityderna i det nordiska samarbetet.
Jag vill fråga om inte herr Lange nu
skulle vilja begagna tillfället att demonstrera
en något mer positiv hållmng
till en radikal utvidgning av det
hordiska samarbetet på det ekonomiska
området än vad som har kommit till

uttryck i offentliga uttalanden från regeringen
under de senaste sex månaderna,
inklusive det uttalande som
gjorts i dag.

Om vi skall få eu gynnsam utveckling
av den västeuropeiska integrationen
tror jag det är oerhört viktigt att
vi undviker en konjunkturförsämring i
Västeuropa under 1969. lag upprepar
därför min ofta här i kammaren framförda
synpunkt att det finns ett samband
mellan möjligheten till framgång
på handelspolitikens område och vad
därmed sammanhänger, å ena sidan,
och konjunkturpolitiken å andra sidan.
Jag uttalar också förhoppningen att regeringen
verkligen betraktar det som
en av den svenska utåtriktade politikens
allra mest centrala uppgifter att
göra allt vad vi kan för att åstadkomma
en samordning och en tillräckligt expansiv
ekonomisk politik på Europas
kontinent, så att inte den åtstramning
som av kända skäl äger rum i Storbritannien
och Frankrike får sådana
negativa verkningar på utvecklingen
och sysselsättningen i Europa som i
och för sig skulle framstå som ytterst
beklagliga och som dessutom skulle försämra
förutsättningarna för den västeuropeiska
integrationens utveckling.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Denna diskussion om
vår förhandlingsansökan börjar vid
det här laget bli ganska tjatig. Argumenten
upprepas, jag vet inte för vilken
gång i ordningen, och även jag
tvingas att upprepa mina argument
när oppositionen för fram sina gamla.

Jag sätter värde på vad herr Bohman
sade, när han underströk att han
hade förståelse för att vi inte helt
plötsligt kan ändra oss så snart efter
vad vi sade till EEC 1967. Det är naturligtvis
riktigt; vi kan inte uttrycka
oss på annat sätt nu. Men jag har hela

42 Nr 42 Torsdagen den 5 december 1968

Svar på interpellationer ang. Sveriges EEC-politik och ang. åtgärder med anledning
av begränsningen av importen till Storbritannien

tiden betonat att vår principiella inställning
är densamma som den var
när vi avsände vårt första brev 19C1
och motiverade vår ansökan om association
1962. Jag vidhåller den uppfattningen.
Vi har inte glidit på något sätt
i neutralitetsfrågan. Jag har i olika
sammanhang fått en försäkran, som jag
emellertid inte nu skall be herrarna
att upprepa, om att de tre speciella
neutralitetsvillkor vi då uppställde är
lika aktuella för er i dag. Det är bra.
Det gör att vår inställning är densamma
nu som 1962. Då ville högern och
folkpartiet att vi skulle ansöka om medlemskap
sådant som EEG tedde sig.
Med de ambitioner EEC hade och de
syften för samarbetet som då uppställdes
rekommenderade ni en klar medlemskapsansökan.
Jag ser därför att
det finns konsekvens i vad ni sade då
och vad ni säger nu.

Socialdemokratin och riksdagsmajoriteten
inklusive centern intog emellertid
en annan ståndpunkt.

Man betonade vid den tiden vid
upprepade tillfällen att organisationen
skulle vara en grund för ett mycket
vidare samarbete, som skulle underlättas
av den ekonomiska integrationen.
Om EEG skulle komma att utvecklas på
detta sätt såg vi i likhet med andra
neutrala länder ingen annan möjlig
form för vår medverkan än associationens.
Det vet ni.

Alltnog, det var alltså neutraliteten
som var avgörande för denna bedömning.
Jag och regeringen i övrigt kan
inte finna att vår neutralitet har ändrats,
inte heller i förhållande till EECproblematiken.
Den står fast. Att vi
i dag kan säga att vi håller anslutningsformen
öppen och t. o. m. att vi kunde
vara intresserade av ett medlemskap
beror på att utvecklingen kan ha inneburit
att EEG har ändrat sin inställning,
att EEC numera klart begränsats
till att vara en organisation för ett
långtgående ekonomiskt samarbete.

Under sådana förhållanden kan vi, såsom
jag framhållit, också tänka oss ett
medlemskap.

Jag vill inte upphöra att betona att
vi inte bara är bundna av det vi uttalade
1967 utan också enligt min uppfattning
är bundna av den definition
av hela neutralitetsbegreppet i detta
sammanhang, soin vi gjorde 1962. Det
är något som jag vill slå fast. Därför
blir diskussionen om vad som skall
komma i första hand ganska meningslös.
Man kanske menar att vi först bör
ta upp ett resonemang om medlemskapet
med vår motpart. Ordningsföljden
har emellertid härvidlag ingen betydelse.
Om man med sin önskan att i
första hand låta ansökan avse medlemskap
menar något annat än vad vi uttalade
1962 är det bäst att vi får reda
på detta, ty i så fall kan våra uppfattningar
skilja sig.

Jag är ledsen över att i en debatt
som präglats av så stor enighet i uppfattningarna
behöva göra detta påpekande,
men det gäller ändå en central
fråga. Jag erkänner dock att den i dagens
läge är hypotetisk. Varken vi eller
något annat land utanför EEC lär
så snabbt komma fram till förhandlingsbordet
för överläggningar om en
utvidgning av Gemenskapen. Det finns
däremot bedömare som anser att Sverige,
om det kommer till stånd förhandlingar
om mera temporära eller
interimistiska arrangemang, i en sådan
diskussion från början skulle kunna
delta som fullvärdig part. Vi kommer
också att understryka vårt intresse
av detta i fortsättningen.

Herr Wedén frågade om jag kunde
instämma i ett uttalande som gjorts
av LO. Jag har det inte framför mig
just nu, men jag vill säga att jag helt
delar målsättningen, principerna och
viljeinriktningen i det. Att gå in i detaljer
anser jag att vi måste vänta med
till dess att utredningsresultat föreligger,
som kommer att presenteras för

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Svar på interpellationer ang. Sveriges EEC-politik och ang. åtgärder med anledning

av begränsningen av importen till Storbritannien

Nordiska rådet. Jag ser att herr Wedén
nickade bekräftande, men jag vill
ändå klargöra att jag är medveten om
att även Ekonomiska kommittén skall
få ta del av dessa utredningar i anslutning
till att statsministrarna och Nordiska
rådets presidium får tillfälle att
diskutera dem.

Jag vill slutligen rikta mig till herr
Bohman för att undvika att något missförstånd
uppstår mellan oss. Herr Bohman
trodde sig kunna utläsa en stark
positiv inställning till sin rekommendation
att regeringen skulle vidtaga
åtgärder för att i någon mån underlätta
för exportindustrin att klara de engelska
åtgärderna. Jag vill säga: Utläs
inte det! Vi kommer att se på detta
mycket allvarligt och grundligt, men
jag kan inte, innan utredningarna är
färdiga, göra något bestämt uttalande.
Konkret vill jag vara när utredningarna
slutförts.

Kommunikéer kan skrivas på många
olika sätt. Det som står i interpellationssvaret
är ett ordagrant återgivande
av den kommuniké som vi skrev i
Wien. Och alla de som hitintills talat
med mig efter att ha läst denna kommuniké
har sagt att de förstår att detta
är fullständigt i linje med kraven på
konsultationer innan de enskilda
EFTA-länderna binder sig för arrangemang
eller förhandlingar med EEC.
Det är i viss mån en konkretisering för
att underlätta sådana konsultationer.
Kommunikén har inte missförståtts på
något annat håll, och jag hoppas att
den inte skall missförstås här heller.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag är ledsen över att
jag skall behöva gå upp i talarstolen en
gång till, och jag är också ledsen över
herr Langes senaste uttalande, ty det
stämmer inte med den syn som man i
dag i allmänhet tror att regeringen har.
Det är rätt anmärkningsvärt att herr
Lange säger, att vi har inte ändrat oss,

vi har precis samma syn som vi hade
1961. Men, herr Lange, 1967 påminde
Sverige om sin ansökan från 1962 om
association men förklarade samtidigt
att Sverige icke ville utesluta andra
möjligheter att vinna anslutning till
Europamarknaden under förutsättning
att det står i överensstämmelse med
svensk neutralitet.

Nu säger herr Lange att dessa synpunkter
framfördes därför att EEC ändrat
sig under tiden — en rätt förmäten
syn på Europamarknaden och dess
sätt att fungera. Det avgörande är ju
ändå att det är Romfördraget som ligger
till grund för våra diskussioner om
den ena eller andra formen av medlemskap,
och det har sannerligen inte
förändrats. Men alldeles oavsett om det
skulle ha skett någon förändring inom
EEC som kunde åberopas kvarstår ju
faktum att Sverige 1967 hade en annan
syn på det blivande samarbetet i Europa
än 1962. Så har saken i varje fall
uppfattats av staterna inom EEC, vilket
jag tycker är tillfredsställande för
Sverige och vilket även Europastalerna
har funnit tillfredsställande.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är angelägen om att
svara genast.

Vår neutralitetspolitik mellan 1961
och 1962 dikterade för oss vilken form
vi kunde tänka oss för vår ansökan om
förhandlingar. Det kan inte bestridas.
Vår neutralitetspolitik i detta sammanhang
står fast och även de konsekvenser
som vi förutsåg beträffande undantag
från Romavtalet. Vill herr Bohman
eller någon annan påstå att det skett
en förändring härvidlag måste den
som gör påståendet precisera sig.

Däremot vill jag gärna erkänna att
vår syn på ett sätt undergått en förändring.
Vi är mycket mera medvetna
om vårt starka ekonomiska intresse av
en integration av vår del av världen,

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Svar på interpellationer ang. Sveriges EEC-politik och ang. åtgärder med anledning

av begränsningen av importen till Storbritannien

där vi själva får delta. Härvidlag har
en förskjutning skett i folkopinionen
och inom många grupper. Vi vet att
även om vi skulle hållas utanför skulle
vi få anpassa vår ekonomiska politik
•—- för att ta ett enda exempel — till
vad en gemenskap gör. Vi skulle få
ta på oss förpliktelserna kanske utan
att komma i åtnjutande av fördelarna.
Allt detta har blivit klarare för oss
genom studiet av EEC:s egen utveckling.
Men vi kan med fog säga att
hela vår neutralitetsproblematik finns
kvar. Det var denna problematik och
ingenting annat som var avgörande för
att vi sökte association 1962 och att vi
1967 inte kunde göra gällande att vi
inte kunde tänka oss association.

Jag tror uppriktigt sagt inte att denna
diskussion kommer att kunna föra
oss mycket längre. Alla erkänner att
neutraliteten bör definieras på det sätt
som skedde 1962. Jag skulle med glädje
höra herrarna säga det en gång till.
I så fall blir det en ganska sekundär
fråga i vilken ordning och på vilket
sätt man sköter själva förhandlingen
— en förhandling som vi kanske kommer
att få vänta på i fem år — ja det
finns bedömare som säger tio år.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Efter handelsministerns
senaste inlägg, vilket enligt min mening
innebar ett mycket riktigt klarläggande
av de förändringar i uppfattningen om
EEC:s ekonomiska betydelse för oss
som har ägt rum här hemma under de
senaste åren, tycker också jag att det
inte är så viktigt att fortsätta den tidigare
debatten om neutralitetsvillkoren.

Men jag känner ett starkt behov av att
slå fast, herr talman, att för vår del har
de villkor för bevarande av den svenska
neutraliteten, som oundvikligen måste
uppställas, alltid varit utslagsgivande,
vare sig man diskuterat associeringslinjen
eller medlemskapslinjen. Vår hållning
1961 och 1962 baserades på upp -

fattningen att förhandlingarna skulle
tjäna till att belysa och klarlägga huruvida
ett medlemskap var förenligt med
neutralitetspolitiken. Dessa krav är alltså
— jag delar helt handelsministerns
uppfattning i det fallet — utslagsgivande
för oss och säkerligen för hela oppositionen.

Men jag vill också vidhålla, herr talman,
att frågan om vad som skall komma
i första hand vid förhandlingar inte
är så oväsentlig som handelsministern
tycks vilja göra gällande. Det gläder
mig emellertid att i herr Langes debattinlägg
kunde höras tongångar som ändå,
såvitt jag kunde bedöma, innebär att
han tagit ett steg i riktning mot den
ståndpunkt som Gunnar Hedlund intog
i juli förra året. Då talade nämligen
denne om att det var naturligt att förhandlingarna
i första hand skulle gälla
möjligheterna att få till stånd de erforderliga
särbestämmelser som skulle göra
ett medlemskap förenligt med vår
neutralitetspolitik. Det förhållandet att
herr Lange närmar sig denna ståndpunkt
betyder enligt min uppfattning
att debatten haft någon mening.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Låt mig först understryka
ett uttalande av herr Wedén.
Jag har många gånger hört herr Lange
och andra talesmän för regeringen yttra
sig om folkpartiets och högerns inställning
1962 på ungefär följande sätt:
Ni ville att Sverige iskulle skicka en ansökan
om medlemskap — punkt och
slut. Men, herr Lange, försök att en
enda gång använda ett uttryckssätt som
klargör vad det verkligen var fråga om,
nämligen förhandlingar som skulle visa
huruvida medlemskap var förenligt
med den svenska neutralitetspolitiken.
Om vi kunde få höra från regeringen
att det var detta vårt förslag gällde
skulle det ge ett riktigt intryck.

Jag vill också betona den slutsats som
kan dras av vad herrar Bohman och

Nr 42

Torsdagen den
Sänkning

Wedén nyss anfört. Om regeringen år
1962 markerade att det endast var tal
om associering och om den svenska regeringen
nu säger att anslutningsformen
hålles öppen och att man t. o. m.
kan tänka sig svenskt medlemskap, har
det skett en förändring i inställningen
till vilka metoder som kan tänkas vara
förenliga med vår neutralitetspolitik
och därför acceptabla. Herr Lange kan
spekulera om orsakerna härtill. Men
faktum är att då höll regeringen bara
möjligheten av associering öppen; nu,
säger regeringen, kan vi även tänka oss
medlemskap.

Jag förstår inte att herr Lange kan
tro att han tjänar något förnuftigt ändamål
genom att säga: »Ja, ja, det får jag
medge, fast jag förut bestred det, men
det beror på att EEC har ändrat sig.
Den svenska regeringen har inte ändrat
sig.» Det är dålig psykologi, herr Lange,
att vid förhandlingar i Bryssel hela tiden
insistera på att när Sverige nu —
med bevarad neutralitetspolitik — tar
friare på metodfrågan, beror det inte
på att vi har ändrat någonting hos oss
utan bara på att EEC har ändrat sig.
Den visan har herr Lange sjungit så
länge att jag tror att den kan anses
vara uttjänt.

År det inte iså viktigt med ordningsföljden,
herr Lange, och visar det sig
att vi kan förbättra vår förhandlingsposition
om vi vill förklara att vi i första
rummet vill förhandla om medlemskap,
varför då vara så ovillig att säga
att även regeringen gärna skall vara
med på att i första band förhandla om
medlemskap? Kan man av herr Langes
senaste yttrande dra slutsatsen att så
kommer att ske i sinom tid, bär dagens
debatt sannerligen icke varit förgäves.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Sänkning av pensionsåldern för vissa
gruvarbetare

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 66, i anledning av motioner

5 december 1968

av pensionsåldern för vissa gruvarbetare

om sänkning av pensionsåldern för vissa
gruvarbetare.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Med hänsyn till att andra
lagutskottets utlåtande är enhälligt
— med undantag för det särskilda yttrande
som centerpartiets representanter
i utskottet ansett sig böra framlägga
och som berör problem som ligger litet
vid sidan av själva sakfrågan —- kan jag
fatta mig ganska kort. Jag finner ingen
anledning att vid detta tillfälle framföra
ytterligare motiveringar för att
gruvarbetarna kräver lägre pensionsålder
och för att det är så angeläget att
få denna reform genomförd för »arbetstagare
under jord i gruva», som det heter
i utskottets utlåtande. Jag vill bara
säga att det finns starka sakliga skäl,
inte minst det att vi här i landet har
högre pensionsålder för denna grupp
än de flesta andra länder. Jag skall inte
trötta med att räkna upp dessa länder
utan vill endast hänvisa till motionen
II: 343, i vilken det redovisas en sammanställning
av pensionsåldrarna för
gruvarbetare i olika länder.

Eftersom jag är motionär och eftersom
jag anser att denna fråga har mycket
stor principiell betydelse, vill jag
trots enigheten i utskottet säga några
ord. För det första vill jag framföra ett
tack till mina kamrater i utskottet för
den välvilliga behandling som dessa två
motionspar fått och för den starka skrivning
som utskottet bär presterat. För det
andra känner jag ett starkt behov att å
gruvarbetarnas vägnar uttala min stora
och djupt kända tillfredsställelse över
att deras gamla krav på sänkning av
pensionsåldern nu tycks gå mot sin lösning.

Utskottet är klart medvetet om att det
kan vara ganska hårda nötter som den
kommande, beställda utredningen har
att knäcka. Utskottet har inte ansett sig
böra lägga fram några konkreta för -

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Sänkning av pensionsåldern för vissa gruvarbetare

slag om hur problemet bör lösas utan
har endast angett några alternativa möjligheter.
Jag tror att utredningen i huvudsak
kan ägna sig åt att försöka
åstadkomma en så enkel teknisk och
administrativ lösning som möjligt. Behovet
av att en lägre pensionsålder införs
för gruvarbetarna behöver utredningen
inte syssla med; den saken torde
vid det här laget vara klart dokumenterad.

Man torde därför kunna utgå från —-detta är i varje fall min förhoppning —
att det skall bli möjligt att snabbt komma
fram med ett tillfredsställande förslag,
även om de problem det här rör
sig om är rätt besvärliga.

Utskottet, det vill jag understryka,
har också ansett att frågan bör lösas
utan ytterligare tidsutdräkt. Snabbast
kanske den saken skulle kunna ordnas
om utredningen kunde utföras på departementsnivå
inom socialdepartementet,
där det också finns möjlighet att anlita
den expertis som kan bli erforderlig Enligt

min mening bör man allvarligt
överväga, om inte en lösning kan åstadkommas
inom ATP-systemets ram, trots
den tveksamhet som råder om att inom
ramen för systemet ge vissa förmåner
till speciella grupper, såsom tidigare
har uttalats. Det kanske blir möjligt
att finna en lösning på annat sätt. Det
kan bli enklare att finna en sådan, t. ex.
enligt det system som tillämpas för
tjänstemännen, det s. k. ITP-systemet,
eller enligt de regler som gäller för
sjöfolkets pensionering. Vilka vägar
man än kommer att välja, är jag övertygad
om att våra skickliga experter på
området kan klara den saken samt att
ett bra förslag snabbt skall kunna presenteras
riksdagen.

Och så, herr talman, endast några ord
om pensionsåldern! I båda motionsparen
har yrkats att pensionsåldern skall
fastställas till 63 år. Utskottet har inte
tagit ställning till detta helt enkelt därför
att andra pensionsåldersgränser kan

diskuteras. Det är ett känt förhållande
att gruvarbetarna sedan länge hävdat,
att deras pensionsålder borde fastställas
till 60 år. Det kravet har efter mycken
tvekan mjukats upp, och man har menat,
att kommer man fram till en åldersgräns
vid 63 år — i en första omgång,
kanske jag bör tillägga —■ är redan
detta en betydande framgång. Vi har
sagt oss: Låt gå för 63-årsåldern såsom
ett första steg i denna riktning! Det har
nämligen visat sig vara mycket svårt att
nå en överenskommelse — man har inte
lyckats med det avtalsvägen — och
kan detta underlätta att få en lösning
till stånd bör vi inte tvista om den saken
nu.

Vad jag önskar understryka i detta
sammanhang är att 63 år bör vara den
högsta åldersgräns som kan komma i
fråga. Jag kan också erinra om att förslaget
om denna 63-årsgräns har mött
en hel del kritik vid våra kongresser.
Man önskar uppnå en överenskommelse
om ännu lägre pensionsålder, och så
småningom skall väl detta också bli
möjligt.

I det särskilda yttrandet av centerpartirepresentanterna
i utskottet framhålles,
att man delar utskottets uppfattning,
att en utredning bör komma
till stånd. Men så tillägger man:»En
sådan utredning bör emellertid lämpligen
äga rum i samband med en utredning
av frågan om en allmän sänkning
av pensionsåldern för dem som pensioneras
först vid 67 års ålder.»

Jag kan inte dela den uppfattningen,
av vissa skäl. Detta beror inte på att jag
hyser den meningen att det inte finns
andra grupper inom vår industri, för
vilka det skulle vara motiverat med lägre
pensionsålder, utan det beror på att
jag anser det vara brådskande att sänka
pensionsåldern för underjordsarbetare.
Om denna fråga skulle sammankopplas
med centerpartiets uttryckta önskemål
om en allmän pensionsåldersänkning,
befarar jag att det kommer att dra ut på
tiden. Naturligtvis skulle det vara enk -

Torsdagen den 5 december 1968 Nr 42

Sänkning av pensionsåldern för vissa gruvarbetare

last om man kunde sänka pensionsåldern
för alla, såsom centerpartiet hävdat
i vissa sammanhang, men då rör det
sig om stora ekonomiska engagemang.
Att sänka folkpensionsåldern med ett år
skulle enligt vissa beräkningar kosta
400 miljoner kronor i enbart folkpensioner.
Detta motsvarar tva års istandardtillägg
för folkpensionärerna, och
det är också angeläget att höja standarden
för dem. Den diskussionen klarade
vi av i våras, varför det inte är
lönt att nu upprepa den.

Däremot innebär det inte några större
samhällsekonomiska engagemang att
pensionera 4 800 gruvarbetare. Det har
vi råd med. Det är en försvinnande
liten grupp i förhållande till antalet
lönearbetare i detta land. Jag tror, herr
talman, att man får gå samma väg som
tidigare. Låt -mig erinra om att gruvarbetarna
fick 40 timmars arbetsvecka
1949. Det är nu snart 20 år sedan dess.
Andra har nu kommit efter. Vi fick tre
veckors lagstadgad semester 1946,
och det dröjde ända till 1951 innan treveckorssemestern
blev allmän. Nu hoppas
jag att det inte skall dröja lika länge
innan andra grupper som har behov
av en lägre pensionsålder kan följa efter
gruvarbetarna. Efter den allmänna
fyraveckorssemesterns genomförande
har .gruvarbetarnas försprång på detta
område i huvudsak inhämtats. Jag tror
därför, herr talman, att det är fullt motiverat
och att det inte kommer att betraktas
som otillbörligt eller utlösa avund
om gruvarbetarna får gå före andra
industriarbetargrupper även när det
gäller en sänkning av pensionsåldern.

Låt mig ännu en gång understryka att
jag är väl medveten om att det finns
andra grupper inom vårt arbetsliv som
med berättigande kan resa samma krav;
jag tänker exempelvis på skogsarbetarna
som på grund av det fysiskt tunga
och påfrestande arbetet ofta är utslitna
före 67 år. Det gäller även andra grupper.
Det kan gälla byggnadsarbetare och
många flera. Men dessa grupper är an -

tagligen svårare att avgränsa än gruvarbetarna.
Det kan kanske tarvas en
mera tidsödande utredning innan man
kan komma fram till en godtagbar avvägning,
och det är därför jag inte kan
dela uppfattningen att man skall sammankoppla
den här utredningen om
sänkning av pensionsåldern för gruvarbetare
med andra grupper. En sänkning
av pensionsåldern för dem som
har behov .därav bör bli nästa steg för
utredningen, och jag hoppas, som sagt,
att det inte skall dröja alltför länge
innan de skall komma efter. Jag tror
att det är viktigt att vi använder mera
av våra alltjämt stigande resurser för
att komma till rätta med dessa rättvisefrågor.
Det är min uppfattning att man
härvidlag bör göra som man gjorde när
det gällde treveckorssemestern och arbetstidsförkortningen;
låt gruvarbetarna
bli den grupp som först erhåller lagstadgad
oreducerad tilläggspension! Låt
dem gärna gå före andra grupper! Låt
de andra grupperna komma strax därefter.

Med det sagda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Lundmark
och fru Jäderberg (båda s).

Herr LARSSON i öskeviksby (ep):

Herr talman! I motioner till riksdagen
har frågan om sänkt pensionsålder
vid ett flertal tillfällen aktualiserats.
Motioner har väckts om sänkt pensionsålder
för personer sysselsatta i tungt
arbete inom vissa yrkesgrupper, och
från centerpartihåll har i motioner begärts
utredning om en allmän sänkning
av pensionsåldern. Även i år väckte
centerpartiet under den allmänna motionstiden
en sådan motion, och jag är
förvånad över att den inte kunde tas
upp i samband med den fråga som vi i
dag diskuterar. Visserligen anser herr
Fredriksson att centerpartiyrkandet ligger
vid sidan om den fråga som berörs
i det utskottsutlåtande som vi nu be -

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Sänkning av pensionsåldern för vissa gruvarbetare

handlar, men det rör sig ändå i båda
fallen om sänkt pensionsålder. En samordning
hade därför varit naturlig.

Utskottet framhåller i sitt utlåtande
att »även andra grupper än underjordsarbetare
med fog kan göra gällande
att deras arbetsförhållanden är av den
karaktären att behov av en lägre pensionsålder
föreligger».

Andra lagutskottet har tagit ställning
i detta ärende efter en studieresa till
gruvorna i norr. Jag tror att jag inte
gör mig skyldig till någon överdrift
om jag säger att jag är övertygad om
att ifall andra lagutskottet besökte andra
grupper, såsom t. ex. skogsarbetare,
fiskare, järnbruksarbetare o. s. v. skulle
de finna att även dessa i dagens läge
har en särpräglad arbetsmiljö och påfrestande
arbetsförhållanden.

Herr Fredriksson hoppas att andra
grupper skall följa efter när väl isen
har brutits för gruvarbetarna. Det hoppas
jag också, men jag hoppas samtidigt
att andra lagutskottet inte behöver åka
till alla de olika arbetsplatserna innan
det kan fatta beslut.

Det vore värdefullt om man fick en
något mer översiktlig bedömning av hela
pensionsproblemet än vad man kan
få av en så speciell utredning som den
nu föreslagna. Vi måste ta hänsyn till
inte bara de svårartade arbetsförhållandena
inom vissa yrkesgrupper utan också
till den allmänna attityd som kännetecknar
näringslivet i dag med ökad
ackordshets samt i många fall dålig arbets-
och boendemiljö — faktorer som
påverkar förslitningen av människomaterialet
och som i och för sig kan motivera
en sänkt allmän folkpensionsålder.
Det är för övrigt — jag skall inte närmare
gå in på det i dag — en klar rättvisefråga
att man tillämpar jämlikhetsprinciperna
även när det gäller pensionsfrågorna.

Det skulle dra för långt ut på tiden,
anser herr Fredriksson, om en utredning
av gruvarbetarnas förhållanden
kopplades samman med en sådan all -

män utredning som förordas i det särskilda
yttrande som fogats vid utlåtandet.
Även jag anser att vi nu skall bifalla
utskottets förslag och sålunda hemställa
om den utredning som har begärts.
Jag hoppas emellertid då på
herr Fredrikssons stöd nästa år i fråga
om en mer vittgående utredning för
andra yrkesgrupper.

Jag har, herr talman, framhållit att vi
från centerpartiets sida inte haft möjligheter
att ställa några yrkanden när
det gäller detta utskottsutlåtande på
grund av att vår motion redan tidigare
avslagits och inte behandlats i samband
med denna fråga. Jag har därför inget
annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Herr THUNBORG (vpk):

Herr talman! I likhet med herr Fredriksson
kan jag fatta mig ganska kort.

När man läser andra lagutskottets utlåtande
får man en bekräftelse på sanningen
i talesättet »Trägen vinner».
Gruvarbetarna har som bekant i många
år i sina avdelningar och vid sina förbundskongresser
krävt en sänkning av
pensionsåldern för underjordsarbetarna,
och under det senaste decenniet har
denna fråga också tagits upp från vårt
partis sida här i riksdagen.

Sara Lidmans bok »Gruva» och den
debatt som denna bok väckt har väl, om
man skall vara rättvis, också i någon
mån bidragit till att frågan nu fallit
framåt. De som sett denna fråga ur
mänskliga synpunkter kan alltså notera
eu framgång, och de som tidigare baxnat
inför frågans tekniska lösning har
gjort en hedersam reträtt.

Utskottet anser, fullt riktigt, att det
finns sakliga skäl för att underjordsarbetare
tillerkänns bättre sociala förmåner.
Som bekant finns inom byggnads-
och anläggningsverksamheten underjordsarbetare,
vilkas arbetsförhållanden
till hundra procent är analoga
med dem som råder inom gruvindustrin.
Tunnelarbetarna vid kraftverks -

Torsdagen den 5 december 1968

Nr 42

Sänkning av pensionsåldern för vissa gruvarbetare

byggen, vid reningsverk, arbetarna i
avlopps-, tele- och spårvägstunnlar
o. s. v. har likartade arbetsförhållanden
som borrare, tappare och lastare i gruvorna.
I fråga om den avtalsenliga arbetstiden
är dessa grupper också helt
jämställda. I arbetarskyddshänseende
sorterar båda arbetsområdena under
bergmästarämbetet. Dessa grupper är
alltså inte alls svåra att avgränsa från
övriga byggnadsarbetare och anläggningsarbetare.
Herr Fredriksson ansåg
att det skulle finnas vissa avgränsningsproblem.
Detta gäller alltså inte för underjordsarbetarna
inom byggnads- och
anläggningsindustrin. Dessa har bl. a.
särskilda semesterkort.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag sagt om jämställdheten i fråga om
arbetsförhållanden tar jag det som en
självklarhet att det förslag om sänkt
pensionsålder, som jag i likhet med herr
Fredriksson anser snart måste föreligga,
även bör gälla de grupper jag nämnt,
nämligen underjordsarbetarna inom
byggnads- och anläggningsindustrin.
Med dessa ord, herr talman, yrkar jag
bifall till utskottets hemställan.

Herr ÅKERLIND (h):

Herr talman! Frågan om en lägre pensionsålder
för dem som har ett tungt
och hälsovådligt arbete har vid flera
tillfällen tagits upp i riksdagen. I det
nu föreliggande utskottsutlåtandet, som
tillkommit med anledning av motioner
om en sänkning av pensionsåldern för
gruvarbetare under jord, har utskottet
föreslagit en utredning av frågan. Det
är jag för min del verkligen glad för.

Utskottet har i sitt utlåtande tagit upp
en lång rad av de påfrestningar som möter
gruvarbetare under jord. Men som
utskottet mycket riktigt framhåller finns
det många andra yrkesgrupper som också
med fog kan göra gällande att deras
arbetsförhållanden är sådana att man
ar i behov av en lägre pensionsålder.
Detta får inte glömmas bort i sammanhanget.
Det finns många andra yrken

inom vilka man i ett eller flera avseenden
har samma fysiskt och psykiskt påfrestande
arbetsförhållanden som gruvarbetarna
har. Med den påfrestningen
följer att arbetarna blir utslitna i förtid.
Det är emellertid min bestämda
uppfattning att just gruvarbetare under
jord har särskilt besvärliga arbetsförhållanden
och att det därför är i hög
grad befogat att i första hand de får
en lägre pensionsålder. Det sägs ju ofta
att Sverige är något av ett föregångsland
när det gäller sociala förmåner.
Men även om motionärernas förslag om
en sänkning av gruvarbetarnas pensionsålder
genomförs kommer pensionsåldern
att vara högre och kvalifikationstiden
för full pension längre i Sverige
än i flera andra länder — detta var ju
också herr Fredriksson inne på tidigare.

I motionerna har föreslagits att pensionsåldern
för gruvarbetare under jord
skall sättas till 63 år med full pension
efter 30 års arbete. Utskottet har emellertid
inte genom sitt utlåtande på något
sätt bundit sig för dessa begränsade
förslag. Därför förutsätter jag att den
utredning som begärs får full frihet att
pröva även alternativ med lägre pensionsålder
och kortare kvalifikationstid
för full pension än vad som föreslås i
motionerna. Jag förutsätter också att en
lösning av frågan om lägre pensionsålder
för gruvarbetare under jord inte
kommer att betyda att vi avskriver dessa
frågor när det gäller andra yrkesgrupper.
Målsättningen bör vara att så långt
det är möjligt differentiera pensionsåldern
efter behovet.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Även jag vill uttala min
tillfredsställelse över att utskottet genom
ett enhälligt beslut nu tillstyrker
en utredning av frågan om en sänkning
av pensionsåldern för gruvarbetare.

Som redan anförts är denna fråga ingalunda
ny. Motioner från folkpartihåll
liksom från andra håll har vid ett

1-—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 42

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1908

Sänkning av pensionsåldern för vissa gruvarbetare

flertal tillfällen allt sedan 1959 förekommit
i denna fråga här i riksdagen.
Ibland har yrkandet, liksom i de motioner
vi behandlar i dag, inskränkts till
att gälla gruvarbetare under jord, ibland
har yrkandet vidgats till att omfatta
gruvarbetare och med dem jämförliga
arbetstagare och ibland har yrkandet
gällt anställda i tungt och hälsovådligt
arbete. I samtliga fall har gruvarbetarna
inkluderats.

Jag skall inte utlägga texten i något
längre anförande. Jag vill bara peka på
några saker. I utskottsutlåtandet erinras
om att en del av utskottets ledamöter
har besökt ett antal gruvor för att på
ort och ställe bilda sig en uppfattning
om de förhållanden under vilka gruvarbete
utförs. Jag tror att resan och de
inblickar som deltagarna fick var nyttiga.
Vi som deltog i resan har i varje
fall kunnat konstatera, att motionärernas
beskrivning av gruvarbetets påfrestande
karaktär inte är överdriven. Det
behöver inte råda något tvivel om att
arbetet nere i gruvorna är pressande i
både fysiskt och psykiskt avseende.

När utskottet nu tillstyrker en utredning
om sänkt pensionsålder för gruvarbetare
i arbete under jord, vill jag
emellertid framhålla, att utskottet inte
har försökt sig på konststycket att göra
några jämförande värderingar mellan
gruvarbetets och andra yrkens påfrestningar
och svårigheter. Sådana jämförande
värderingar är mycket svåra, förmodligen
ganska omöjliga att göra på
ett rättvist sätt. Vi är medvetna om att
det finns många andra yrken som också
är påfrestande, men vi har icke i detta
sammanhang utvidgat problemet till
att gälla dem, och vi har inte försökt
oss på att göra jämförande värderingar.
Vi noterar i utskottets skrivning, såsom
redan har anförts, att även andra grupper
än underjordsarbetare med fog kan
göra gällande att deras arbetsförhållanden
är av den karaktären att behov av
lägre pensionsålder föreligger. För min
del vill jag gärna instämma med de ta -

lare som har givit uttryck för förhoppningen
att dessa grupper må komma i
fråga i en senare utredning. Jag umgås
med den tanken, att om man nu löser
frågan för gruvarbetarna skall det bli
lättare att finna lösningar även för andra
yrkesgrupper med tungt och påfrestande
arbete.

Vi är inom utskottet medvetna om att
denna fråga ingalunda är enkel att lösa,
i varje fall inte om man vill lösa den
inom ramen för det allmänna pensionssystemet.
Fn sådan lösning kommer att
innebära svåra tekniska problem. Det
är möjligt att man kan, såsom herr
Fredriksson antydde, lösa den på ett
enklare sätt genom en kompletterande
pensionering enligt ITP-systemet eller
genom ett pensionssystem av den art
som tillämpas beträffande vissa sjömän.

Utskottet har alltså i detta ärende
ansett sig böra begränsa sin bedömning
till endast arbetstagare som omfattas av
motionsyrkandena, alltså till gruvarbetarna.
Det kan kanske anses vara en
svaghet i utskottets förslag och ståndpunktstagande,
men som jag redan antytt
omfattar motionsyrkandena inga
andra grupper än gruvarbetarna. Dessutom
har vi räknat med att om man
blandar in motionärernas begränsade
krav i en större utredning, vilket föresvävat
centerpartiets ledamöter i utskottet,
skulle som redan framhållits resultatet
bli att utredningen tar lång tid
och att det uppstår en väsentlig fördröjning
av lösningen av gruvarbetarnas
pensionsfråga. Utskottsmajoriteten har
inte velat medverka härtill. Tvärtom
har utskottet understrukit angelägenheten
av att frågan behandlas med skyndsamhet
eller »utan tidsutdräkt», som uttrycket
lyder i utskottsutlåtandet.

Detta är alltså en av anledningarna
till att utskottsmajoriteten inte velat acceptera
de tankegångar som återfinns i
det särskilda yttrandet av utskottets
centerpartiledamöter. En annan anledning
är att frågan om en generell sänkning
av pensionsåldern redan debatte -

Torsdagen den 5 december 1968

Nr 42

Öl

Sänkning av pensionsåldern för vissa gruvarbetare

rats och prövats av årets riksdag. Redan
formella skäl har alltså lagt hinder i
vägen att i detta sammanhang ta upp
det större spörsmålet om en allmän
sänkning av pensionsåldern.

De anföranden, som hittills hållits,
har varit positiva till sitt innehåll. Med
anledning härav och i anslutning till
vad jag anfört ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Hen- THUNBORG (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Jag har redan yrkat
bifall till utskottets hemställan och
ändrar mig inte på den punkten, eftersom
jag anser att pensionsfrågan först
bör lösas för gruvarbetarna.

De grupper som jag talade om, herr
Anderson i Sundsvall, tillhör inte andra
yrkesgrupper utan ingår i samma
yrkesgrupp. Som jag tidigare framhöll
har de fullkomligt analoga arbetsförhållanden.

Herr Anderson framhöll det värdefulla
i att göra studiebesök. Själv har
jag arbetat tolv år under jord i både
gruvor och anläggningsindustri men
har inte upptäckt den minsta skillnad
mellan att driva ett sänke i en gruva,
en anläggning, en stigort eller vad det
nu kan vara. Jag tycker att det närmast
skulle vara genant om arbetsgivarens
organisationstillhörighet och inte yrket
som sådant skulle avgöra, huruvida
underjordsarbetarna skall komma i åtnjutande
av lägre pensionsålder. Därför
uttryckte jag mig så kategoriskt och
framhöll som en självklarhet att även
dessa grupper skall medräknas. Om utredningsmännen
är sakkunniga och
har kännedom om yrkena är jag övertygad
om att det också kommer att tas
hänsyn härtill. Från arbets- och hälsosynpunkt
in. in. går det inte att dra
någon gräns härvidlag — det är bara
arbetsgivarna och branschen som utgör
gräns.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr LARSSON i öskeviksby (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga herr
Anderson i Sundsvall att centerpartisternas
avsikt med denna särskilda
skrivning inte har varit att fördröja
lösningen av frågan om en sänkning av
gruvarbetarnas pensionsålder.

Jag delar den åsikt som herr Fredriksson
tidigare här gav uttryck för,
nämligen att man måste knäcka principfrågan.
Och gör man det för en
grupp, så kan det bli tillämpligt även
på andra grupper. Det har också hänt
att en utredning har knäckt en principfråga
i ett visst avseende och presenterar
ett delbetänkande om den. Det
är den vägen centerpartiets representanter
har velat förorda men andra
lagutskottet inte har ansett framkomlig Herr

ANDERSON i Sundsvall (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Thunborgs anförande vill jag erinra
om att utskottets hemställan är formulerad
så »att riksdagen---måt te

i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning av frågan om pension
till arbetstagare under jord i gruva
före 67 års ålder». Det torde vara de
två orden »i gruva» som skulle utgöra
hinder för utredningen att ta upp frågan
om sänkt pensionsålder även för
bergsprängare som arbetar i tunnel eller
liknande.

Nu vet jag inte om bergsprängare
i tunnelbyggen är sysselsatta kontinuerligt
i sådant arbete, eller om de också
utför bergsprängningar ovan jord,
i dagbrott så att säga. Den saken har
vi inte diskuterat i utskottet. Men om
utredningen finner att dessa bergsprängare
arbetar lika kontinuerligt
med tunnelarbete och i stort sett under
lika förhållanden i övrigt som gruvarbetare
under jord, bör det väl inte
vara uteslutet för utredningen att inkludera
även den gruppen i sitt utred -

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Sänkning av pensionsåldern för vissa gruvarbetare

ningsuppdrag. Så bindande kan formuleringen
med de två orden »i gruva»
inte anses få vara.

Herr FREDRIKSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag konstaterar med
tillfredsställelse att alla talare tycks
vara eniga om att en sänkning av pensionsåldern
för gruvarbetarna är en
brådskande angelägenhet som bör prioriteras.
Jag vill i likhet med herr
Anderson i Sundsvall framhålla att
utskottet endast haft att yttra sig beträffande
gruvarbetare under jord, eftersom
det är denna kategori som tas
upp i motionerna. Om utredningsarbetet
utan att fördröjas kan utvidgas till
att avse även bergsprängare, som inte
tidigare har pension från 63 års ålder,
har jag emellertid inget emot detta.
Vad jag vänder mig mot är tanken på
en mammututredning, som kanske
skulle ta år på sig för att framlägga
ett förslag.

Jag vill också erinra om att många
underjordsarbetare eller personer som
ägnar sig åt tunnelsprängningar och
bergrumsarbeten är stats- och kommunalanställda,
och dessa har redan avtalsvägen
fått sin pensionsålder fastställd
till 63 år.

Jag vill slutligen bara tillägga att det
förhållandet att gruvarbetarna tidigare
än andra kategorier fått kortare arbetstid
och längre semester innebär ett erkännande
av gruvarbetets speciella karaktär,
och detta faktum kvarstår alltjämt.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Vi diskuterar här enligt
min mening ett mycket viktigt utskottsutlåtande.
Den utredning som begärts
gäller sänkning av pensionsåldern
för en begränsad grupp, gruvarbetarna.
Jag finner det ytterst angeläget
att den utredningen kommer till
stånd och att den sker snabbt. En sådan
utredning bör också enligt min

uppfattning kunna bli något av en isbrytare,
om jag får uttrycka mig så,
för en utredning om pensionsåldern
i ett större sammanhang. Utskottet
framhåller också klart »att även andra
grupper än underjordsarbetare med
fog kan göra gällande att deras arbetsförhållanden
är av den karaktären att
behov av lägre pensionsålder föreligger».
Utskottet förutsätter alltså att
man kommer att behöva gå vidare på
den väg man nu är beredd att slå in
på.

Jag har under flera år — i fjol motionsvägen
tillsammans med Anders
Jonsson — krävt en utredning angående
sänkning av folkpensionsåldern, något
som jag anser vore motiverat av
flera skäl. Det är inte rätt plats och
tid att nu närmare gå in på det spörsmålet.
Vi har diskuterat det i andra
sammanhang, och jag får säkert anledning
att återkomma. Jag anser emellertid
att frågan om folkpensionsåldern
är utomordentligt viktig, och för mig
är den också en mycket väsentlig rättvisefråga.
Det förslag som nu föreligger
är ett steg på vägen, och jag vill
med det anförda endast instämma i utskottets
hemställan.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Utskottets utlåtande
innebär ju bara att vi beställer en lägre
pensionsålder för gruvarbetarna.
Jag tror inte det kan vara till någon
nytta att vi gör en historisk tillbakablick
på alla motioner i ämnet som
har samlats i olika sammanhang, utan
det väsentliga är att vi har gjort en beställning.
Jag är medveten om att det
finns andra grupper med särpräglad
arbetsmiljö. Utskottet har inte sagt något
härom, men när det gäller en förändring
av sådan här karaktär får man
göra en avvägning.. Jag tror det är
lämpligt att hålla i minnet att gruvarbetarnas
situation i allmänhet och arbetsförhållanden
i synnerhet måste
kallas säregna även inom de säregna

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968
Lagfäst rätt till tjänstledighet för deltagande i vuxenutbildning

grupperna. Jag har självfallet ingenting
emot en pensionsordning som innebär
lika låg pensionsålder för alla,
men den frågan får vi ta upp i ett annat
sammanhang.

Herr talman! Jag begärde ordet för
att säga att jag hoppas att statsrådet
fattar utskottsutlåtandet som en beställning
av ett förslag till lösning av
denna fråga. Jag skulle helst se att
herr statsrådet lade fram en proposition
till 1969 års riksdag. Därmed har
jag också poängterat att vi som i utskottet
har sysslat med detta ärende
inte skulle vilja avstänga andra grupper,
exempelvis skogsarbetare från att
få förbättringar, men jag tror det vore
olyckligt att nu tillsätta en utredning,
tv den skulle kunna förhala frågan. Jag
har i utskottet varit rädd för att ta med
utredningskravet, men jag har böjt mig
för majoriteten därför att jag har haft
en känsla av att utskottet menade att
utredningen skulle gå skyndsamt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12

Föredrogs vart efter annat andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 68, i anledning av motion om liarmonisering
av den ekonomiska och socialrättsliga
lagstiftningen i enlighet
med EEC-fördraget, samt

nr 69, i anledning av motioner angående
vissa förhandlingar före beslut om
nedläggning av företag, in. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 13

Lagfäst rätt till tjänstledighet för deltagande
i vuxenutbildning

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 70, i anledning av motion om

lagfäst rätt till tjänstledighet för deltagande
i vuxenutbildning.

Andra lagutskottet hade behandlat en
till lagutskott hänvisad motion, 11:251,
av fru Rijding in. fl., i vilken hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om förslag
till lagfäst tjänstledighetsrätt för
dem som deltar i vuxenutbildning vid
statliga eller kommunala skolor».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, 11:251, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru RYD1NG (vpk):

Herr talman! Andra lagutskottet förklarar
i förevarande utlåtande, nr 70,
att utskottet delar den uppfattning som
vi motionärer givit uttryck åt i motionen
II: 251, att det är önskvärt att man
på olika sätt vidgar möjligheterna till
utbildning för vuxna som under sin
uppväxttid inte kunnat få den utbildning
de har förutsättning att tillgodogöra
sig. Hur vill man då på olika sätt vidga
dessa möjligheter? Jo, man pekar på en
av de mest angelägna reformerna —
det studiesociala stödet — och det är
helt korrekt. Denna fråga är i dag långt
från sin lösning —- men utredning pågår,
som det heter. Detta stämmer också.

Ett annat viktigt problem, som måste
lösas om det skall bli något helt med
vuxenutbildningsreformen, anser vi vara
rätten till tjänstledighet när så erfordras.
Härvidlag pågår inte ens någon
utredning, så denna fråga är väl
ännu längre från sin lösning än den
förstnämnda. Vi har i vår motion, som
väcktes i januari i år, yrkat på förslag
till lagfäst tjänstledighet i sådana här
fall.

De remissyttranden som redovisas i
utlåtandet är mycket intressanta. LO
framhåller t. ex. att man »betraktar det
som mycket väsentligt att tjänstledighet

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Lagfäst rätt till tjänstledighet för deltagande i vuxenutbildning

erhålles för att möjliggöra vuxenstudier».
Sedan kommer det obligatoriska
»men». Då heter det: »Skulle vid utbyggnaden
av vuxenutbildningen det
medföra större svårigheter att erhålla
tjänstledighet än vad hittills varit fallet
bör lagstiftning övervägas.» LO anser
dock att behov av lagstiftning inte föreligger
för närvarande.

Med utgångspunkt i detta remissyttrande
vill jag framhålla att det knappast
kan bli svårare än nästan omöjligt,
som det är i dag, att få tjänstledighet
för vuxenutbildning. Jag känner till fall
då LO-anslutna medlemmar fått klart
besked om att de måste sluta sin anställning
om de skall vara borta för
vuxenstudier. I ett fall, det vill jag påpeka
i rättvisans namn, sträckte sig företaget
så långt att det var villigt att bevilja
en veckas tjänstledighet för dylika studier.
Den som vill vuxenutbilda sig i
dag och behöver tjänstledighet för detta
ändamål tvingas alltså ta risken att sluta
sin anställning.

Jag anser däremot att TCO:s remissyttrande
är mycket positivt. TCO påpekar
att vår motion har begränsats till
att avse endast sådana personer som
studerar vid de statliga och kommunala
skolorna. TCO framhåller vidare att »en
lagstiftning om rätt till tjänstledighet
för studier bör innefatta alla statsunderstödda
skolor», alltså t. ex. även folkhögskolor.

TCO har rätt i sitt påpekande. Vårt
yrkande var för blygsamt, men detta kan
motiveras med vår inställning att man
åtminstone kunde börja någonstans. Givetvis
har vi inte något emot en utvidgning
av det slag som TCO har föreslagit.
Vi har inte heller något emot att
man utreder frågan innan man lägger
fram förslag till den lagstiftning som vi
önskar. De svårigheter som kan komma
att uppstå — och som också har berörts
i TCO:s remissyttrande -— är vi väl
medvetna om, men vi anser att man genom
vettiga bestämmelser i samband
med en lagstiftning i detta ärende skulle

kunna eliminera dessa svårigheter i rätt
hög grad.

Arbetsgivareföreningens yttrande är
signifikativt för denna organisation och
egentligen inte värt att spilla många
ord på. Man ser saken mycket snävt.
Kontentan blir att om inte utbildningen
har betydelse för företagets verksamhet,
borde man över huvud taget strunta i
att ge sig in på något sådant. Att någon
människa skulle vilja ha en vuxenutbildning
för sin egen skull eller — såsom
utbildningsminister Palme uttryckte det
i går — för att ge den enskilda människan
chans att förverkliga sig själv intresserar
inte alls SAF. Inte heller har
man haft en tanke på att det här i realiteten
handlar om en rättvisefråga. Jag
anser att just de kategorier vuxna, som
samhället inte har erbjudit samma chans
till utbildning som ges dagens ungdomar,
har vi att tacka för att vi nu kan
satsa på ett bättre sätt över hela utbildningsområdet.
Dessa vuxna människor
har vi all anledning att nu verkligen
satsa på och återgälda vad som under
deras uppväxttid brustit från samhällets
sida.

Utskottet slutligen kommer fram till
att det delar vår uppfattning men anser
— som vanligt, höll jag på att säga
—- att frågan i första hand bör lösas genom
avtal mellan berörda organisationer
på arbetsmarknaden. Detta är intressant
att notera, ty inte ens LO har
nu förnekat möjligheten och nödvändigheten
av en eventuell lagstiftning, kanske
därför att LO hoppas att någon gång
vid en avtalsförhandling få koncentrera
sig på att få ut litet reda kontanter. Det
finns ju nu så många olika andra kostnadsposter
att laborera med och jag
undrar just vilken kostnadspost man
skulle behöva räkna med, om en arbetstagare
utan betalning från företaget
skulle få avtalsenlig rätt till tjänstledighet
för att utbilda sig!

Utskottet tornar i sitt utlåtande upp
alla svårigheter som skulle bli följden,
om man lagstiftade om rätt till tjänslle -

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968
Lagfäst rätt till tjänstledighet för deltagande i vuxenutbildning

dighet för vuxenutbildning. Utskottet
anser att dessa svårigheter skulle vara
lättare att ta hänsjm till, om frågan löstes
avtalsvägen.

Vill man sätta käppar i hjulet, går
detta att göra på många sätt. Jag anser
för min del att om inte hela det vackra
talet om vuxenutbildningen bara skall
bli ett vackert tal och hela reformen ett
slag i luften, så måste vi se till — och
det snart —• att den studiesociala frågan
löses och dessutom att den som behöver
tjänstledighet för vuxenutbildning inte
mister sitt arbete för den sakens skull.
Utskottet har väl inte menat att rätten
till vuxenutbildning, då tjänstledighet
erfordras, skall förbehållas de s. k. friställda
eller dem som inte har förvärvsarbete.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till vår motion II: 251.
Jag kan till slut inte underlåta att framhålla
vad Aftonbladet skrev i går i ett
ledarstick, nämligen att det förefaller
ytterst oöverlagt av andra lagutskottet
att avvisa TCO:s begäran om en utredning
— som givetvis kan föregå ett tillgodoseende
av det krav som vi ställt i
motionen.

Herr JOHANSSON i Södertälje (s):

Herr talman! I motionen II: 251 hemställs
om åtgärder för lagfäst rätt till
tjänstledighet för sådana anställda som
deltar i vuxenutbildning vid statliga och
kommunala skolor. Fru Ryding har nyss
helt riktigt framhållit att utskottet delar
motionärernas uppfattning, att åtgärder
bör vidtas för att vidga möjligheterna
för vuxna att delta i den beslutade utbildningen.

Utvecklingen inom näringsliv och
samhälle ställer ökade krav på kunnande
inom alla områden, och det har utskottet
tagit fasta på. Medborgarna
tvingas att syssla med allt flera och mera
krävande arbetsuppgifter. Vuxenutbildningen
har också mottagits med
stort intresse överallt i landet. Kommunerna
har nedlagt ett förtjänstfullt ar -

bete för att starta sådan vid den tidpunkt
som riksdagen har uttalat sig för.

Vid behandlingen av denna motion
har utskottet funnit att en av de mest
angelägna reformerna, om man ytterligare
— och det behövs säkerligen — vill
underlätta deltagande i vuxenutbildning,
synes vara att lösa de studiesociala
problemen. Vi bär konstaterat att
en utredning pågår i denna fråga, och
vi väntar på resultat av densamma.

Beträffande de av motionärerna aktualiserade
problemen erinrar utskottet
emellertid om att man vid en utbyggnad
av vuxenutbildningen — det var väl
närmast detta som fru Ryding betecknade
såsom de svårigheter som utskottet
samlat -— borde se till att undvika ett
produktionsbortfall. Studier på fritid eller
på deltid torde, såsom utskottet ser
det, tills vidare komma att bli den studieform
som kommer mest till användning
i detta sammanhang. Utskottet förmodar
därför att önskemål från de anställda
om tjänstledighet för deltagande i studier
kommer att bli av mindre omfattning
än vad motionärerna har ansett.
Utskottet tror att sådana frågor tills vidare
kan tas upp förhandlingsvägen.

Denna typ av utbildning startade som
bekant så sent som i höstas. Inom utskottet
tycker vi därför att det är litet
för tidigt att nu börja lagstifta i dessa
frågor, där man ännu endast fått ringa
eller ingen erfarenhet. Vi har grundat
denna vår uppfattning på — förutom de
remissyttranden som har inhämtats,
framför allt från LO och TCO — de
principiella resonemang som brukar föras
i sådana sammanhang, och vi anser
att problemen bör kunna lösas genom
överenskommelser parterna emellan.

Med den motiveringen, herr talman,
vill jag yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Herr Johansson i Södertälje
ansåg att man först måste ta
fasta på de studiesociala problemen.

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Lagfäst rätt till tjänstledighet för deltagande i vuxenutbildning

Jag anser att dessa två frågor måste
gå hand i hand. Det är väl ändå inte
herr Johanssons mening att de studiesociala
frågorna skall sträcka sig så
långt att man också svarar för ekonomisk
ersättning när den vuxenutbildade
är klar men inte har något arbete.
Den förhoppningen har inte jag, och
jag tycker inte heller att detta skulle
behöva diskuteras nu.

Vidare säger herr Johansson att han
tror att den föreslagna reformen blir
av så liten omfattning att det inte skulle
vara nödvändigt att göra någonting.
En sak kan ju bli vad man gör den
till. Men vill man göra en helhjärtad
satsning på en bra reform skall man
redan från början se till att det inte
föreligger några onödiga hinder.

Jag kan inte förstå herr Johansson
när han säger att utskottets utlåtande
är grundat på t. ex. TCO:s remissyttrande.
Inte är det väl så! TCO talar
om att man skulle kunna tänka sig en
utredning för att lagstifta i frågan.
Med tanke på de kloka och omdömesgilla
ledamöter som arbetar i andra
lagutskottet hade det väl varit bättre
om utskottet enligt TCO:s remissyttrande
hade kommit fram till — för att använda
Aftonbladets ord från i går —
ett mera överlagt utlåtande som med
anledning av vår motion kunde ha utmynnat
i att man utredde frågan och
undersökte möjligheterna för en lagstiftning.
Vi vet att varken det ena
eller det andra går så fort. Jag vill att
det skall vara möjligt att snabbt komma
i gång med vuxenutbildningen, och
jag tycker att det är vår skyldighet att
se till att inte onödiga käppar sätts
i hjulet. Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr JOHANSSON i Södertälje (s):

Herr talman! Fru Ryding påstod att
jag hade dragit fel slutsatser av TCO:s
yttrande, och jag kan delvis hålla med
henne. TCO slutar med att tillstyrka en
utredning men pekar på svårigheter
som kan tänkas uppkomma vid en lag -

stiftning och framhåller följande: »Att
med kort varsel få kompetenta vikarier
torde vara uteslutet — — — och inte
heller skulle arbetet kunna fördelas på
dem som eventuellt vore kvar i tjänsten.
»

Det är dessa synpunkter som utskottet
har tagit fasta på mera än vad
som framgår av utlåtandet, och jag tror
att utskottet härvidlag gjort en riktig
bedömning.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag sade redan i mitt
första anförande att vi är införstådda
med de svårigheter som har nämnts
i TCO:s yttrande, men jag tilläde också
att man genom vettiga bestämmelser
i en lagstiftning mycket väl skulle
kunna eliminera dessa till mycket stor
del. Skulle vi bara lagstifta där inga
svårigheter fanns hade vi inte mycket
att göra i det här huset.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag vill säga några ord
i anledning av herr Johanssons i Södertälje
uttalande om att utskottet inte
tagit hänsyn till vad TCO hemställt i
sitt yttrande, nämligen »att riksdagen
med anledning av motionsyrkandet i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer
att frågan om lagstadgad rätt till tjänstledighet
för deltagande i vuxenutbildning
blir föremål för närmare utredning»,
utan till att TCO i sitt yttrande
påpekat de svårigheter som finns
eller som kan tänkas uppstå vid en
lagstiftning.

Om man läser detta i ett sammanhang
förstår man att just detta påpekande
om svårigheter vid en lagstiftning och
TCO:s uppfattning om det angelägna i
att frågan utreds tvingar fram mitt
ställningstagande, nämligen att motionsyrkandet
bör stödjas. Jag tycker att
saken är mycket viktig, och den utveckling
vi har att se fram emot gör det
ännu mer angeläget att man i tid verkställer
de utredningar som behövs för

Torsdagen den 5 december 1968

Nr 42

att klara svårigheterna, vilka uppenbarligen
kommer att öka.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 251;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fru Ryding begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 70, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 251.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Ryding begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
171 ja och 20 nej, varjämte 10 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Åtgärder mot oljeläckage, m. m.

F"öredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 68, i anledning av motioner
om dels åtgärder mot oljeläckage, dels
förvaringen av oljecisterner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Åtgärder mot oljeläckage, m. m.

Fru EKROTH (s):

Herr talman! Som motionär tillsammans
med herr Svenning vill jag uttala
vår stora glädje över det positiva
utskottsutlåtande som i dag föreligger.
Faran av oljeläckage från de underjordiska
oljecisternerna för vattenförsörjningen
har oroat oss mycket. Men
med det nu framlagda utskottsutlåtandet
hoppas vi att skärpta bestämmelser
snart skall tillkomma.

Redan 1964 fäste vi riksdagens uppmärksamhet
på problemen med de underjordiska
oljecisternerna. Även om
riksdagen vid det tillfället hade en positiv
inställning blev dock inga reella
beslut fattade. Det hette då att utskottet
i likhet med motionärerna fann det
angeläget att alla rimliga åtgärder vidtogs
i den riktning som angavs i motionen.
Man framhöll också att kommerskollegium
höll på att utarbeta tilllämpningsföreskrifter
till förordningen
om brandfarliga varor jämte anvisningar.

Så småningom kom tillämpningsföreskrifterna
men så särskilt mycket har
sedan dess inte hänt på det lokala planet.
När vi den här gången återkommer
med krav på förbud mot gamla
underjordiska oljecisterner efter en
övergångsperiod på tre år kan vi konstatera
att utskottet i långa stycken har
villfarit vår begäran. Det heter i utlåtandet:
»Enligt utskottets mening bör
man sträva mot att snarast möjligt få
det äldre beståndet av underjordiska
ej korrosionssäkra oljecisterner utbytt
eller anpassat till vad som krävs för
nya underjordscisterner.»

Med detta utlåtande från tredje lagutskottet
anser sig motionärerna ha
haft framgång, även om utskottet inte
har kunnat ta närmare ställning till
våra konkreta förslag. För dagen är vi
nöjda med att man strävar mot att snarast
möjligt få bort det äldre beståndet.
Vi hoppas att dagens beslut skall leda
till den sanering av de gamla oljeeldningscisternerna
som motionen syftar

58 Nr 42 Torsdagen den 5 december 1968

Översyn av de kommunala naturvårdsombndens uppgifter

till och därmed också bli till fromma
för vår vattenförsörjning.

Herr talman! .lag har inte något annat
yrkande än om bifall till tredje lagutskottets
hemställan.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Om det hör till god
ordning att tacka för att ett utskott i
sak tillstyrkt en motion, ber jag också
att få framföra mitt och min medmotionärs
djupt kända tack.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 15

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 128 § byggnadslagen den
30 juni 1947 (nr 385), in. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Översyn av de kommunala naturvårdsombudens
uppgifter

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 44, i anledning av motioner om
en översyn av de kommunala naturvårdsombudens
uppgifter.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr SUNDKVIST (ep):

Herr talman! Jag har till detta utlåcande
fogat en blank reservation, och
jag vill kommentera den med några
få ord.

Utlåtandet är föranlett av motionen
11:357 av herr Johansson i Växjö och
mig — likalydande med motionen
I: 291 av herr Svanström m. fl. — vari
hemställes om en översyn av de kommunala
naturvårdsombudens uppgifter.

När det gäller organisationen av na -

turvården här i landet har vi genom
naturvårdsverkets införande fått en god
organisation på central, d. v. s. statlig,
nivå. Vi har också en god organisation
av naturvården på regional nivå, på
länsnivå. Däremot finns det ingen enhetlig
organisation av naturvården på
lokal, kommunal, nivå. För att spetsa
till saken en smula kan man kosta på
sig konstaterandet, att där vi har naturen,
finns det inte någon god organisation
av vår naturvård.

De regler man har att följa är helt
oenhetliga. På vissa håll överlåter man
naturvårdsarbetet helt till byggnadsnämnden
eller hälsovårdsnämnden. I
vissa län har man tillsatt särskilda naturvårdsombud,
men dessa naturvårdsombud
har inga enhetliga regler att arbeta
efter, och de har inte rättighet
att närvara vid byggnadsnämndernas
eller hälsovårdsnämndernas sammanträden,
där naturvårdsfrågorna behandlas.

Anledningen till att vi väckte motionen
var att vi ville åstadkomma enhetlighet.
Motionen har varit ute på remiss,
och det är remissyttrandena som ligger
till grund för utskottets ställningstagande.
Jag vill inte kritisera utskottet
för att det avstyrkt motionen med hänvisning
till de negativa yttranden som
inkommit från naturvårdsverket, Svenska
kommunförbundet och Svenska
stadsförbundet.

I yttrandena har särskilt framhållits,
alt det föreligger en stor skillnad mellan
stadskommuner och landskommuner
och att detta skulle göra det svårt
att åstadkomma enhetliga regler för
lokala naturvårdsombuds eller naturvårdskommittéers
arbete.

Jag kan i nuvarande läge acceptera
detta ställningstagande och har därför
nöjt mig med att avge en blank reservation.
När vi emellertid kommer så
långt att de nuvarande kommunblocken
blivit kommuner, bör vi också ha fått
enhetligare förhållanden i de olika
kommunerna. Men naturvårdsuppgif"

Torsdagen den 5 december 19G8 Nr 42

översyn av de kommunala naturvårdsombudens

terna kommer fortfarande att vara så
skiftande inom varje kommun, att jag
anser det absolut nödvändigt — om vi
över huvud taget skall ha någon effektiv
naturvård på det lokala planet —
att utarbeta särskilda regler för dem.
Jag tror inte att man då kan bygga
naturvården i kommunerna på naturvårdsombuden,
utan vi måste få någon
form av naturvårdskommittéer. Inom
parentes sagt kommer det nog inte att
saknas folk att sätta in i dessa naturvårdskommittéer
-— kommunala förtroendemän
lär det bli rätt gott om när
vi hunnit fram till denna sammanslagning.

Jag har, herr talman, inget yrkande,
men jag ber att så småningom få återkomma
i frågan.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Denna fråga har ju varit
uppe till behandling under flera riksdagar.
Förslagen om en översyn har då
avslagits med ungefär samma motiveringar
som utskottet nu använder för
sitt avstyrkande. Jag har tidigare varit
med om att avslå förslagen, och jag
kommer att rösta för ett avslag också
på de motioner vi behandlar i dag. Men
på senare tid har problem uppstått som
kanske gör att man får tänka om i dessa
frågor. Jag skulle tro att även Kommunförbundet
kommer att göra det.

Enligt naturvårdslagens § 19, som
handlar om landskapsskyddet, får man
inte uppföra glesbebyggelse, ändra på
vägsträckningar, avverka eller utdika
hur som helst om det inverkar menligt
På landskapsbilden. Detta möjliggör
alltså en kontroll av att landskapsbilden
bibehålls. Vissa länsstyrelser förbereder
nu beslut enligt 19 § för ganska
stora områden, och en del kommuner
är också intresserade av att skydda
landskapsbilden på detta sätt. Detta kan
nian acceptera under förutsättning att
rätten att ge dispens från skyddsbestämmelserna
kan delegeras på något
kommunalt organ.

uppgifter

Före 1964 återfanns dessa regler i
byggnadslagen. Länsstyrelsen hade dispensrätt,
men dispensrätten kunde i de
flesta fall flyttas ned till byggnadsnämnderna.
När man sedan förde över
denna del av landskapsvården till naturvårdslagen
kunde man inte föreskriva
något om möjligheterna att delegera
dispensrätten, eftersom det inte finns
några kommunala naturvårdsnämnder.
Jag tror inte att Kommunförbundet har
tänkt på den saken; problemen har väl
inte blivit uppenbara förrän på senaste
tiden.

Om det allmänt kommer att införas
sådana här landskapsskyddsbestämmelser,
kommer det emellertid att finnas
behov av att ha ett obligatoriskt organ
i de berörda kommunerna, till vilket
dispensmöjligheten kan delegeras. Därför
är det möjligt att man får tänka
om och utbygga naturvårdslagen så, att
den inte bara i en inledande paragraf
säger att kommun är skyldig att vara
naturvårdande utan också föreskriver
att kommunen skall ha ett naturvårdsorgan.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Det råder inga delade
meningar mellan utskottsmajoriteten
och reservanten i fråga om kommunernas
medverkan i naturvårdsarbetet. Det
är bara på de punkter som reservanten
här har redovisat och som rör de
organisatoriska förhållandena som utskottet
har velat vara försiktigt och
i dag inte gå fram med några särskilda
yrkanden, just därför att förhållandena
är så olika i skilda kommuner.
Detta framhölls också i propositionen
om naturvårdsfrågorna som antogs redan
1963.

Visst har det sedan den tiden skett
stora förändringar på detta område i
våra kommuner, men naturvårdsverket
och Landstingsförbundet är ju eniga
om att man inte i dag kan accepte -

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

ra en ändrad lagstiftning i denna fråga.
Det betyder inte att naturvårdsverket
och Landstingsförbundet inte i
framtiden kommer att gå med på en
lagstiftning. Förhållandena kan utvecklas
på ett sådant sätt att angivna
åtgärder blir motiverade. Särskilt den
omständighet som herr Tobé påtalade
kan vara en stark motivering för en
lagstiftning i framtiden.

För dagen har vissa kommuner naturvårdsombud
och andra kommuner
naturvårdsnämnder, medan åter andra
kommuner överlämnar till kommunalnämnden
att handlägga naturvårdsfrågorna.
Vi har inom utskottet velat avbida
utvecklingen under den tid man
skaffar sig erfarenheter om hur de olika
åtgärderna verkar — erfarenheter
som kan ge oss en fast grund att stå
på.

Herr talman! Jag har endast velat
anföra dessa motiveringar till utskottets
ställningstagande. Det har ju här inte
framställts något annat yrkande än om
bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 17

Föredrogs vart för sig

jordbruksutskottets utlåtande nr 45, i
anledning av motioner angående ersättningen
för intrång enligt naturvårdslagen; allmänna

beredningsutskottets utlåtande
nr 56, i anledning av motioner om
en allmän identitetshandling; samt

utrikesutskottets utlåtande nr 14, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av överenskommelse
mellan Sverige och Norge om avgränsning
av kontinentalsockeln.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 18

Avskaffande av dyrortsgrupperingen av
normalbeloppen för existensminimum

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 65, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m. jämte
motioner.

I proposition nr 1968: 144 hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att anta därvid
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),

2) förordning angående ändrad lydelse
av 9 § 2 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Med anledning av propositionen hade
väckts de likalydande motionerna
1:1024 av herr Bengtson m. fl. och
II: 1295 av herr Eliasson i Sundborn
in. fl., vari hemställts, »att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
nr 144 måtte uttala sig för avskaffande
av dyrortsgrupperingen av
normalbeloppen för existensminimum
och höjning av beloppen för dyrort 3
och 4 till dyrort 5 samt för kompensation
till kommunerna för därvid åsamkat
skattebortfall».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A) med bifall till Kungl. Maj ds proposition
nr 144 anta de vid propositionen
fogade förslagen till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),

2) förordning angående ändrad lydelse
av 9 § 2 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; B)

avslå motionerna I: 1024 och
II: 1295.

Reservation hade avgivits av herrar
Stefanson (fp), Gösta Jacobsson (h),
Lundström (fp), Enarsson (h), Mattsson
(ep), Magnusson i Borås (h) och
Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt (fp)

Torsdagen den 5 december 1968 Nr 42 61

Avskaffande av dyrortsgrupperingen av normalbeloppen för existensminimum

samt herrar Eriksson i Bäckmora (ep)
och Enskog (fp), vilka ansett att utskottet
under B bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 1024 och II: 1295, i skrivelse
till Kungl. Maj •! §e till känna vad
reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! I föreliggande betänkande
från bevillningsutskottet behandlas
Kungl. Maj :ts proposition nr 144
med förslag om höjning av maximibeloppet
för extra avdrag för nedsatt
skatteförmåga vid inkomsttaxeringen.
Det nu gällande högsta avdragsbeloppet
är 4 500 kronor och det föreslås
av finansministern uppräknat till 6 000
kronor i de fall då maximeringen gäller.
Denna uppräkning av det extra avdraget
innebär i realiteten att den ram
inom vilken de s. k. normalbeloppen
för existensminimum fastställs höjs från
nuvarande 6 750 kronor till 8 500 kronor
för ensamstående och från 9 000
kronor till 10 500 kronor för makar
genom tillägg av gällande ortsavdrag.

Denna uppräkning av maximibeloppen
för extra avdrag måste från vår
sida betraktas som synnerligen väl motiverad.
I avvaktan på olika utredningar
bör likväl den nu föreslagna höjningen
betraktas som ett provisorium.

De av centrala folkbokförings- och
uppbördsnämnden upptagna normalbeloppen
för existensbeloppen är emellertid
dyrortsgrupperade. De utskottsledamöter
som har antecknat reservation
till detta utskottsbetänkande anser
att en sådan ordning måste betraktas
såsom orimlig, t. o. m. mer orimlig än
dyrortsgrupperingen i fråga om löner.

Eftersom det här är fråga om fastställandet
av existensminimum bör
självfallet levnadskostnaderna vara avgörande
för avdragens storlek. De senast
gjorda undersökningarna av dyr -

ortsgrupperingen visade att någon allmän
överensstämmelse mellan reella
levnadskostnader och dyrortsgränser
inte föreligger.

Dyrortsgrupperingen av normalbeloppen
bör därför genast avskaffas.
I andra sammanhang har vi
också under lång tid hävdat att den
nuvarande lönegrupperingen snarast
bör elimineras och de lägre grupperna
flyttas upp till den liögstas nivå.

Samma metod bör tillämpas beträffande
normalbeloppen för existensminimum.
Enligt vår uppfattning kan normalbeloppen
för existensminimum mycket
väl undantas från dyrortsgraderingen
utan att lönegrupperingen ännu
är avskaffad.

För att inte ytterligare belasta skattetyngda
kommuner och därmed öka
det proportionella skatteuttaget, i synnerhet
som kommunalskatten väger
tyngst för låginkomstgrupperna, bör
staten kompensera kommun för
inkomstbortfallet vid avskaffande av
dyrortsgrupperingen av normalbeloppen
för existensminimum och i samband
därmed höja dyrortsgrupperna 3
och 4 i nivå med dyrortsgrupp 5.

Med respekt för herr talmannens
mycket väl motiverade uppmaning till
oss att hålla korta anföranden ber jag
att med det anförda få yrka bifall till
den reservation som fogats till detta utskottsbetänkande.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Herr Vigelsbo har mycket
ingående redogjort för vad reservationen
innebär.

Sedan flera år tillbaka har det inte
funnits någon dyrortsgruppering av
ortsavdragen vid beskattningen. Jag har
anslutit mig till yrkandet i reservationen,
därför att jag finner det helt logiskt
att inte heller ha någon dyrortsgruppering
när det gäller maximibeloppet för
extraavdrag på grund av nedsatt skatteförmåga.

Med dessa ord ber jag, herr talman,

b2 Nr 42 Torsdagen den 5 december 1968

Särskilda naturcentra vid Vindelälven för forskning och turism, m. m

att få yrka bifall till den föreliggande
reservationen.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Den vid förevarande
betänkande fogade reservationen avser
endast dyrortsgrupperingen av normalbeloppen
för existensminimum, och jag
skall begränsa mig till denna fråga.

Bevillningsutskottets majoritet ansluter
sig helt till det uttalande som finansministern
gjorde i ett interpellationssvar
den 17 maj i år. Finansministern
framhöll därvid, att så länge ortsgrupperingen
finns kvar på lönesidan bör
man ha motsvarande differentiering beträffande
normalbeloppen för existensminimum.
Han påpekade vidare att
taxeringsnämnderna är obundna av dyrortsgrupperingen
i fråga om de tillägg,
som i vissa fall utgår utöver normalbeloppen,
och att i den mån skillnaderna
mellan ortsgrupperna försvinner i
lönehänseende motsvarande justering
sker för normalbeloppen vid beräkning
av existensminimum.

Herr talman! Bevillningsutskottets
majoritet ansluter sig helt till detta uttalande.
Jag ber att få yrka bifall till
bevillningsutskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Punkten A

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Vigelsbo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets betänkande nr 65,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst oinröstningsapparat verkställ des.

Därvid avgavs 98 ja och 95 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 19

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 72, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 2 juni 1961 (nr
300) om redareavgift för sjöfolks pensionering.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 20

Särskilda naturcentra vid Vindelälven
för forskning och turism, m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 50, i anledning av
motioner om särskilda naturcentra vid
Vindelälven för forskning och turism,
om vissa stödåtgärder inom vindelälvsområdet
samt om en plan för vindelälvsområdets
användning för friluftsliv
och rekreation.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Föreliggande utskottsutlåtande
behandlar tre motionspar med

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968
Särskilda naturcentra vid Vindelälven för forskning och turism, m. m.

förslag till olika åtgärder för skapande
av sysselsättning inom Västerbottens inland
och främst inom det s. k. vindelälvsområdet.
Utskottet har behandlat
motionerna i positiv anda och förordar,
att den nyligen tillsatta etableringsdelegationen
snarast tar sig an dessa problem.

Jag är helt ense med utskottet om
detta ställningstagande. Jag delar dock
inte utskottets motivering i alla delar
och har därför antecknat en blank reservation
till utlåtandet.

Motionärerna har gått ut ifrån att
Vindelälven inte kommer att utbyggas
för elkraftproduktion sedan riksdagen
i fjol godtog allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 55. I detta utlåtande
sägs: »Utskottet anser sålunda att med
hänsyn till de material som för närvarande
föreligger någon utbyggnad av
Vindelälven inte bör komma till stånd.»
Motionerna i frågan fick därmed anses
besvarade. Sedan dess har emellertid
vattendomstolens prövning av frågan
om tillåtlighet för reglering av Gautojaur,
som är en nyckelfråga i detta sammanhang,
slutförts, och domstolen har
funnit företaget tillåtligt. Kungl. Maj:t,
som har förbehållit sig tillståndsprövningen
av regleringsföretaget, har dock
ännu inte slutfört sin prövning. På dessa
grunder är det för tidigt att vidtaga
åtgärder som är beroende av i vilken
riktning beslutet går.

Jag avser icke att ta upp en ny vindelälvsdebatt,
men jag måste få påpeka att
motionärerna tidigare motsatt sig en
utbyggnad av Vindelälven och argumenterat
bl. a. med att en utbyggnad
skulle påskynda avflyttningen från bygden
och äventyra hela bygdens framtida
existens. Nu har motionärerna den
rakt motsatta argumenteringen, åtminstone
de som står bakom motionsparet
I: 498 och II: 627. I dessa motioner förklaras
nämligen att en utebliven utbyggnad
av älven innebär att berörda kommuner
»måste avstå från de betydande
ekonomiska fördelar som en utbyggnad

skulle ha inneburit», och motionärerna
kräver därför kompensation i det fall
utbyggnad icke kommer till stånd.

Jag är ense med motionärerna om att
en eventuellt utebliven utbyggnad av
älven är en allvarlig förlust för Västerbottens
inland och för Arjeplogs kommun,
men kompensationskravet är för
tidigt väckt. Däremot är kravet på kraftåtgärder
till förstärkning av näringslivet
däruppe högst aktuellt.

Vi som anser en utbyggnad angelägen
har aldrig gjort gällande att enbart detta
objekt skulle lösa regionens problem
för framtiden. Men vi har sagt att det är
en god lösning som finns inom räckhåll.
Vi har också framhållit att det är fråga
om ett stort arbetsobjekt som medför en
mycket betydande kapitalinjektion, vars
samlade effekt skulle ge bestående arbetstillfällen
och en smula rådrum när
det gäller andra lokaliseringspolitiska
insatser.

Oberoende av vad som sker med älven
är det nödvändigt att avsevärda insatser
görs inom lappmarksregionen, om denna
bygd skall överleva, men dessa insatser
måste självfallet bli mycket större
om en utbyggnad inte kommer till stånd.

Enligt länsstyrelsens utredning Prognos
67 pekar den spontana utvecklingen
på en avflyttning från Västerbottens
inland om 43 procent av befolkningen
fram till 1980. En sådan åderlåtning
skulle vara ödeläggande, eftersom befolkningsunderlaget
i så fall skulle bli
otillräckligt för ett bibehållande av samhällsfunktionerna
och en god allmän
service. Länsstyrelse och planeringsråd
har i sin målsättning räknat med en avflyttning
om högst 20 procent såsom
tolerabel. Men om avflyttningen skall
kunna hållas inom denna gräns krävs
2 300 nya arbetstillfällen inom området
fram till 1980 utöver vad som beräknas
tillkomma spontant. Detta innebär i
runt tal 200 nya arbetstillfällen per år.

Utskottet har lagt tonvikten på insatser
dels för anläggningar för friluftsliv
och turism, dels för naturvård och

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Särskilda naturcentra vid Vindelälven

forskning. Självfallet är dessa objekt
värda att ta till vara, inen vi skall inte
förledas att tro att de inrymmer tillräckliga
möjligheter för att trygga bygdens
framtida existens.

Jag vill med detta ha sagt att den arbetsgrupp,
som jag hoppas att den statliga
etableringsdelegationen tillsätter
speciellt för denna region, icke skall
vara hänvisad till ett avgränsat område
utan att den skall vara fri och obunden
att förutsättningslöst och fördomsfritt
gripa sig an med varje rimligt uppslag
till nya aktiviteter. Den bör kunna föreslå
utveckling av redan befintliga objekt
och nya etableringar i lämpliga produktionsformer,
och verksamhetsområdet
bör utgöra hela Västerbottens inland.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Det är inte min mening
att dra upp någon stor Vindelälvsdebatt,
men jag hoppas att sista ordet i frågan
inte skall vara sagt här i kammaren i
och med dagens diskussion.

De motioner som behandlas i utlåtandet
tror jag har tillkommit dels för att
freda motionärernas sinne och för att
om möjligt sätta krokben för eu eventuell
utbyggnad, dels för att lägga sordin
på den opposition i bygden som drivs
av dem som är för en utbyggnad av Vindelälven.
Detta sistnämnda torde inte
bli så lätt.

Jag är inte emot att sysselsättningstillfällen
av olika slag skapas för denna
älvdals befolkning. Här måste allt göras.
Men sysselsätt ni ngss vår i gli etern a är ingenting
speciellt för detta område — de
är ett stort Norrlandsproblem, och alla
arbetstillfällen i landsändan måste tillvaratas.
Jag vill framhålla att länsarbetsnämnden
i Västerbottens län —
detta framgår inte av utskottsutlåtande!
— i ett av arbetsmarknadsstyrelsen vidarebefordrat
yttrande över ett förslag
till lokaliseringspolitisk målsättning,
som framlagts av länsstyrelsen i Väster -

för forskning och turism, m. m.

bottens län, berört den inverkan en utbyggnad
av Vindelälven skulle ha i fråga
om sysselsättning, sekundäreffekter
inom näringslivet samt skatteintäkter
och inkomster i form av regleringsmedel
och särskilda villkorsmedel. Man
säger bl. a. också att utsikterna till en
ökning av sysselsättningsmöjligheterna i
inlandet har försämrats genom riksdagens
nyligen fattade beslut rörande den
planerade vattenkraftsutbyggnaden i
Vindelälven, vilken dock inte behöver
uppfattas som definitiv. Länsarbetsnämnden
har emellertid velat erinra om
detta i förevarande sammanhang.

Jag talade i går med en person från
berörda trakter, och av hans framställning
framgick att en utbyggnad skulle
vara det bästa för bygden. Vederbörande
sade bl. a. att en stor majoritet av arbetarna
förordar en utbyggnad. Det är
vanligt folk som är beroende av arbete
för sitt uppehälle. Det är skogs- och
jordbruksarbetare, vilka är vana vid att
slita hårt, som resonerar på det sättet.
Men på detta lyssnar inte forskare och
övriga som gärna vill sälla sig till de
lärdes skara.

Jag tror att de skulle känna det annorlunda
om de vore i beroendeställning
för sitt och familjens livsuppehälle.

Jag vill understryka att det utskottsutlåtande
vi behandlar inte åsidosätter
det beslut vi fattade i riksdagen den 6
december 1967 med anledning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 55. I det utlåtandet står det, vilket
även nämndes av herr Lundmark: »Utskottet
anser sålunda att med hänsyn till
det material som för närvarande föreligger,
någon utbyggnad av Vindelälven
ej bör komma till stånd.» Det är mot
bakgrunden av detta jag har anslutit mig
till den blanka reservationen.

Jag vill nämna att en borgerlig riksdagsledamot
som tillhör denna kammare
vid fjolårets debatt framhöll följande.
Jag citerar lians uttalande: »År det så
att det under årens lopp tillkommer nya
faktorer får man ta dessa faktorer med

Torsdagen den 5 december 1968

Nr 42

Särskilda naturcentra vid Vindelälven för forskning och turism, m. m.

i bilden och ta ställning i frågan, när
den tiden kommer.»

Det är som jag ser det eu klar deklaration
att något slutgiltigt ställningstagande
beträffande Vindelälvens utbyggnad
ännu inte gjorts av riksdagen och
att inte heller detta utskottsutlåtande får
uppfattas så.

Det är naturligtvis beklagligt att en
del av utskottsledamöterna anser att
1967 års riksdagsbeslut innebär ställningstagande
mot en utbyggnad. Frågan
om Vindelälvens utbyggnad står fortfarande
öppen.

Med detta har jag velat förtydliga innebörden
av den blanka reservation som
jag och ytterligare några ledamöter har
undertecknat.

Herr talman! Jag har inget särskilt
yrkande.

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Låt mig uttala min belåtenhet
med allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 50.

När det gäller de båda föregående talarnas
tolkning av det som har varit och
det som står i utlåtandet skulle man kunna
göra många invändningar, men jag
skall inte uppta tiden med detta. Jag
vin endast påpeka att båda talarna sade
att de inte skulle ta upp en stor Vindelälvsdebatt
men att de därefter genast
gav sig in på frågan om utbyggnaden.
De ville kanske att vi som bär en annan
uppfattning skulle sitta tysta — de önskade
inte få någon debatt om Vindelälven
men ändå talar de om Vindelälven.
Har man från den ena sidan monopol
på att tala i denna fråga?

Herr Wikner förmodade att vi med
dessa motioner ville freda våra sinnen.
Det kanske var hans tro att motionärerna
har dåligt samvete, men det är
inte alls fallet. Att lägga sordin på oppositionen
i bygden — ett underligt uttryck
— tror jag inte heller är möjligt
ntt göra med de motioner vi har skrivit.

Häremot vill jag starkt ifrågasätta
ä -— Andra kammarens

herr Wikners yttrande att det skulle
vara det bästa för bygden att älven
byggdes ut. När jag hörde honom återge
ett samtal och redogöra för de stora förhoppningar
som han hade mött i dessa
bygder stod det än en gång så gripande
klart för mig, vilken oerhörd besvikelse
som väntar dem som tror att en utbyggnad
skall lösa deras sysselsättningsproblem.
Det vore obarmhärtigt att fortsätta
att hålla dem i den tron, ty även
om älven byggs ut hjälper det inte.

Skall vi då det gäller sysselsättning,
t. ex. i Västerbottens län, och då det gäller
lokalisering nöja oss med ett utbyggnadsprojekt?
Skall vi godtaga att
vattenkraften utvinns? Vad betyder utbyggnaden?
Låt oss gå med på de gynnsammaste
prognoserna och räkna med
en rush några år, arbete åt några hundra
människor, betydande inkomster för
dem som får sälja mark och vattenrätt
och någorlunda tillfredsställande vinst,
åtminstone i förstone, för kommunerna
i trakten! Verksamheten ger rörelse och
liv åt älvdalen en tid, och under tiden
förstörs den nuvarande miljön eller förändras
i varje fall väsentligt. När Vattenfall
har städat upp om åtta eller tio
år och skjutsat sina fasta arbetare till
pensionärshem eller till andra älvar
lämnar det kanske arbete åt 75 personer;
jag prutar verkets egna siffror med
25 procent. Så ligger Vindelälven död
och har efterträtts av en rad glittrande
vattendammar — om vi skall uttrycka
det vackert — och en serie bryggor, betongvallar,
underjordiska byggnader
och långa grussträckor av torrlagd älvbotten
och forsbotten. Vindelns samhälle
har mist Degerforsarna och förlorat
hela sin gamla prägel. I nybyggda ledningar,
som kostar mycket pengar, skickas
strömmen från Norrland söderut,
över nyupphuggna »gator» i skogen eller
till en del kanske i redan befintliga
ledningar.

Och sedan? Ja, medan Västerbottens
län och Arjeplogs kommun inom Norrbotten
fått denna lokalisering — alltså

protokoll 1968. Nr 42

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Särskilda naturcentra vid Vindelälven för forskning och turism, m. m.

älvutbyggnaden — har andra trakter
gynnats med annat. De åtgärder som
skulle ha betytt permanent hjälp och
långsiktig försörjning för bygden har
under tiden gått till andra delar av lan det.

Naturligtvis menar jag inte att vi i
Västerbotten skulle se med avundsjuka
på dessa stödåtgärder till andra landsdelar
eller att vi skulle missunna andra
landsdelar framgång, men jag måste
fråga: Är det inte orättvist att vi än eu
gång skall förlora en älv och än en gång
såsom ersättning få en åtgärd med kort
verkan samt än en gång ställas inför de
problem som vi redan har ställts inför
efter de tidigare vattenutbyggnadernas
slutförande? Vad har Junsele i Västernorrland
fått såsom ersättning sedan
vattenkraften där utvunnits? Vad har
kommit övre delen av Ångermanälvens
dal till del sedan kraftverken färdigställts
i detta område av Västerbotten?
Vad skall Lycksele och Storuman och
Tärna göra i spåren efter utbyggnaderna
där?

Kommer nu återigen den åtgärden såsom
statens enda svar på vår bön om
nödvändiga insatser, att en älv blir föremål
för ingrepp? Och under tiden, när
dessa ingrepp görs, får andra näringar
i bygden do ut och inga andra företag
får lokaliseras dit! Då måste jag fråga,
om vi verkligen har råd med detta. För
min del accepterar jag det absolut icke.

Herr Lundmark talade nyss här om
att vi skulle få rådrum. Ja, gode vän
Lundmark i Lycksele, nog har det varit
rådrum under den tid då Umeälven och
de andra älvarna byggdes ut! Men vad
hände under tiden och vad har hänt sedan?
Jag tror inte på rådrummets betydelse
då det gäller Vindelälven. Är utbyggnad
den enda räddningen? Kan vi
inte få sysselsättning på annat sätt? Kan
den 43-procentiga åderlåtningen av länets
befolkning — eller den 20-procentiga
minskning som herr Lundmark förordade
som mera rimlig — verkligen
förhindras av en utbyggnad av Vindel -

älven? Nej! Ty då dör ju bygden ändå
ut om några år. Låt i stället Sveriges
folk och hela världen ha kvar detta flodområde
outbyggt med dess fall och
okränkta vattenflöden! Låt oss vara rädda
om dessa värden! Låt kommunen i
stället veta att staten inte kommer att
sätta in någon konstgjord andning som
bara skulle fördröja bygdens död.

Jag vill här be er observera att den
redovisade bristen på arbetstillfällen
gäller hela länet, även de kommuner
där man tidigare byggt ut vattenkraften.
Vad kan vi då göra? Låt oss inte släppa
vår förtröstan! Staten kan exempelvis
ta i anspråk den miljard som en utbyggnad
skulle kosta och använda den till
att åstadkomma andra vettiga åtgärder.
Ty jag vill inte tro så illa om regeringen
och de departement det närmast gäller
att de inte skulle kunna finna på några
andra räntabla utvägar för dessa pengar.
Så har ju skett på andra håll.

Sedan gäller det förstås att se till att
det förs en politik som gynnar den som
arbetar och vågar starta småföretag
exempelvis. I dagens nummer av tidningen
Norra Västerbotten läste jag att
man i Arjeplogs socken i Norrbotten
kommit på idén att fånga fjällfisk och
distribuera den. Det var visserligen en
försöksverksamhet, men den har gått
över förväntan. Det finns säkerligen en
mängd liknande uppslag som tillsammans
kan ge goda resultat. Bygg vägar,
förbättra kommunikationerna, sprid
kunskap om trivseln i norr! Sprid denna
kunskap i övriga delen av Sverige
och i världen. Då kommer den påtänkta
utbyggnaden av Vindelälven för framtida
betraktare att framstå som en olycka
som avvärjdes i sista stund.

Herr Lundmark säger visserligen att
motionerna inte förutsätter åtgärder
som är tillräckliga. Vem har sagt det?
Men det är ett steg på vägen. Det råder
inget tvivel om att motionernas förslag
innebär något mycket positivt.

Jag har givetvis inget yrkande att
framställa men vill bara än en gång ut -

Torsdagen den 5 december 1968

Nr 42

Särskilda naturcentra vid Vindelälven för forskning och turism, m. m.

trycka min tillfredsställelse över allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 50.

Herr LUNDMARK (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort. Jag vill bara ännu en gång
understryka att vi aldrig gjort gällande
att Vindelälvens öde var hela bygdens
öde och att det skulle vara tillräckligt
med en exploatering av älven.
Vad vi alltid har sagt är att exploateringen
är en sak inom räckhåll. Vi
vet hur oerhört svårt det är att finna
sysselsättningsobjekt och investeringsobjekt
som är någorlunda lönsamma.

Herr Nilsson frågade vad som hände
efter Umeälvens utbyggnad. Det är
ganska tacksamt att peka på det. Vad
som hänt inom Västerbottens inland,
det har hänt just efter Umeälvens utbyggnad
och i mycket hög grad tack
vare den upprustning som samhällena
utmed älven fick på grund av den kapitaltillströmning
som skedde under utbyggnaden.
Det är vackert med idealitet,
herr Nilsson, men man kan inte
möta de arbetslösa med vackra ord. De
kräver något mera materiellt.

Herr WIKNER (s) kort genmäle:

Herr talman! Då det gäller utbyggnaden
har jag haft samma inställning tidigare.
Jag ville med det jag tidigare
sade från denna talarstol stryka under
vad som föranlett min blanka reservation.

Till herr Nilsson i Agnäs vill jag
säga att jag då det gäller sysselsättningen
stöder mig på uttalanden av
länsarbetsnämnden i Västerbottens län
och av de arbetare som bor i bygden
och är beroende av att få arbete. Denna
fråga ser jag inte enbart som en
västerbottensfråga utan som en stor
norrlandsfråga med avseende på sysselsättningen.

Jag bor vid en utbyggd älv, som inte
sett något av de dystra beskrivningar
som herr Nilsson i Agnäs lämnar.
Alven är fortfarande både levande och

fiskrik. Den besöks av tusentals turister.
Om man har sett något av de älvar
som nu har reglerats, tror jag att den
bild herr Nilsson i Agnäs gav är illa
vald. Men, herr Nilsson, det är helt
naturligt att vi måste ha rätt att ha olika
uppfattningar i denna fråga, och vi
måste respektera varandra. Sedan får
andra avgöra vem av oss som har rätt.

Herr NILSSON i Agnäs (h) kort genmäle
:

Herr talman! I likhet med herr Lundmark
är jag medveten om att den utbyggnad
som skedde med Umeälv år
1953 var en riktig åtgärd i det kraftbehovsläge
vari vi vid den tiden befann
oss och med tanke på att Umeälv
skulle ge de 15 procent av den elkraft
som Sverige då ytterligare behövde.
Jag är också medveten om att
det kom pengar till bygden och att dessa
betydde mycket under själva utbyggnadstiden.
Men under denna vidtog
man inga långsiktiga eller andra sysselsättningsfrämjande
åtgärder som
skulle kunna sättas in när utbyggnaden
var slutförd.

Låt oss emellertid lämna Umeälv -—
vad som har skett har skett, och vi skall
naturligtvis inte riva kraftverket. Vi
behöver emellertid inte strömmen från
Vindelälven, och vi vet att lokaliseringen
av utbyggnaden kommer att betraktas
som en tillräcklig rådruinsåtgärd
för tio år, under vilken tid inga
åtgärder för att skapa permanent sysselsättning
kommer att vidtas. I ett sådant
läge är det inte av idealitet jag talar
utan jag framför som en praktisk
politisk uppfattning att eftersom vi i
Norrland förlorat så många andra älvar
kan vi inte godta att vi förlorar även
denna älv som en levande älv. Jag tror
inte på herr Wikners påstående att en
utbyggd älv är lika bra som en inte
utbyggd älv.

Det är nu dags att staten, som har
dessa 1 000 miljoner kronor att bygga
kraftverk för, placerar pengarna i

08 Nr 42 Torsdagen den 5

Särskilda naturcentra vid Vindelälven för

någonting annat — det måste vara möjligt
att lokalisera någonting hit. Vi
måste föra en politik som främjar företagsamhet
och ger upplysning om
möjligheterna i denna del av landet,
som också har en underbar boendemiljö
— trots att vattenfallsverkets stora
byggnad inte kunde förläggas dit
eftersom man ansåg att tjänstemännen
inte skulle trivas i Norrland.

I detta läge har vi inte något val
om vi skall ta vårt ansvar för framtiden,
för vad som en gång skall sägas
om våra åtgärder och handlingar. Även
om utbyggnaden av Vindelälven ger arbete
och inkomster, stjälper den i det
långa loppet våra planer och önskemål.

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk):

Herr talman! När jag tagit del av de
motioner vi nu behandlar har jag fått
det intrycket att motionärerna verkligen
har letat efter vägar och medel för
att försöka infria åtminstone en del av
de löften som så frikostigt gavs när
riksdagen i fjol behandlade vindelälvsproblemet.
De många arbetstillfällen
som skulle försvinna för den närmaste
tioårsperioden om Vindelälven inte
byggdes ut skulle kompenseras med åtgärder
för att skaffa andra arbetstillfällen.
När motionärerna nu försöker materialisera
löftena är detta ett uttryck
för deras goda vilja och sociala ansvarskänsla.

Motionärerna har kommit med uppslag
som en del remissinstanser sökt bedöma
så allvarligt och så älskvärt som
det bara är möjligt. Detta föll sig också
naturligt med hänsyn till att de remissinstanser
som valts i allmänhet har
samma grundinställning som motionärerna,
nämligen att älven inte i någon
omfattning bör utbyggas. Remissinstansernas
välvilja överträffas om möjligt
bara av utskottsinajoritetens, givetvis
av samma skäl.

Den fråga jag ställer mig är emellertid
om de uppslag och den goda vilja

december 1968

forskning och turism, m. m.

som är till finnandes hos motionärer,
remissinstanser och utskott är något
som den berörda befolkningen i Vindelådalen
kan känna sig till freds
med. Jag har försökt följa opinionsutvecklingen
i framför allt dalens norra
delar, där utbvggnadsprojektet tagit
mest bestämd form. Jag känner i någon
mån till de beräkningar som gjorts
i fråga om sysselsättningstillfällen och
deras inverkan på den kommunala ekonomin
som en följd av den föreslagna
utbyggnaden. Men då jag jämför dessa
med vad som här i mer eller mindre
luftiga skisser förordas och önskas,
kan jag förstå om de arbetslösa liksom
de ansvariga kommunalmännen i berörda
bygder, vilka av naturliga skäl
får lov att tänka mera konkret och
mera för dagen, inte ser saken lika ljust
och förhoppningsfullt som vårt högt
ärade allmänna beredningsutskott. När
t. o. m. Västerbottens turisttrafikförbund
anser att »det i dagens läge saknas
faktiskt underlag för en omfattande
turistisk investeringsverksamhet i Vindelådalen»,
blir man betänksam. Nu
förutsätter visserligen Turisttrafikförbundet
att om det efter amerikansk förebild
kommer till stånd en rad solida
forskningsanläggningar utefter älven —
det finns de som tror att det kunde
vara möjligt — då skulle det kunna stimulera
turismen, även om forsarna i
och för sig inte kan göra det.

Utskottet försöker bättra på de något
luftiga projekten genom att erinra
om de delegationer för företagsetablering,
däribland en statlig, som tillkallats
av regeringen i år. Utskottet vill naturligtvis
inte göra gällande att dessa
delegationer tillkommit bara för områdena
kring Vindelälven, men man
hoppas ändå att dessa, som det heter,
skall beakta vindelälvsområdets speciella
förutsättningar. Vilka dessa kan vara
utöver den tilltagande arbetslösheten
undandrar sig mitt bedömande. Medan
regeringen funderar växer försörjningsproblemen
där uppe. Det skulle

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968
Särskilda naturcentra vid Yindelälven för forskning och turism, m. m.

förvåna mig om inte regeringen kommer
att fästa åtminstone något större vikt
vid Vindelådalens befolknings intressen
och de samhälleliga förutsättningar
som står på spel än vad som i allmänhet
sker i debatten i denna fråga.

Herr SKOGLUND (s):

Herr talman! Frågan om en utbyggnad
eller inte av Vindelälven är ju
alltjämt föremål för debatt, i varje fall
utanför detta hus väggar. Jag påminner
om vattenfallsverkets yttrande, som inlämnades
till Kungl. Maj :t för några
dagar sedan. Jag vill också påminna
om den ledarartikel som Dagens Nyheter
för någon vecka sedan hade om
vindelälvsfrågan liksom om Svenska
Dagbladets ledarstick kring samma tema.
Debatten är alltså levande. När man
läser allmänna beredningsutskottets utlåtande
får man intrycket att frågan
är avgjord och att det alltså är de
problem som följer i nej-sägandets spår
vi nu skall ta upp till debatt och försöka
lösa.

Jag hade faktiskt väntat mig att allmänna
beredningsutskottet skulle ha talat
om vad det var utskottet föreslog
att riksdagen skulle besluta i fjol och
vad riksdagen beslöt, nämligen att man
på då föreliggande material inte ville
förorda en utbyggnad.

Jag tror inte att något utskott i denna
riksdag skulle ta sig till att referera
det historiska skeendet i en fråga
på det vårdslösa sätt som allmänna
beredningsutskottet gjort i detta sammanhang.

Jag skall inte närmare kommentera
utskottsutlåtandet, eftersom utskottet, i
den mån man redovisat fakta, bara tagit
med det som passat och utlämnat
det som inte passat. Länets landstings
förvaltningsutskott har sagt att man i
första hand vill ha en utbyggnad av älven,
därför att en sådan i varje fall
under byggnadstiden skulle skapa sysselsättning
under en lång period. Det
uttalandet finns inte med i utlåtandet.

Däremot redovisas vad förvaltningsutskottet
ansett bör komma till om vi går
emot en utbyggnad.

I Västerbotten hade vi i lördags Sveriges
största regionalradiodebatt. Den
pågick i tre och en halv timme. Den
hade fått en något underlig rubrik; den
hette nämligen: »Hur olagliga måste
vi vara?» Ungefär hälften av debatten
ägnades åt jordbrukspolitiken i inlandet
och behandlade frågor som varför
man inte får driva en kommunal jordbrukspolitik
vid sidan av den statliga.
Temat för hela debatten var emellertid:
Hur skapa sysselsättning, hur skapa
trygghet för människorna i länet, framför
allt i dess inland? Man sökte att
föra fram olika förslag, men det var
sannerligen inga konkreta förslag som
framlades. Till Tore Nilsson i Agnäs
ställdes frågor om Vindelälvens utbyggnad
av eu person från Stensele, från
en bygd där man varit utsatt för de
olyckor Tore Nilsson talar om, nämligen
fått en älv utbyggd. Man uppmanade
honom att medverka till en utbyggnad
av Yindelälven. En man som
alltså drabbats av de olyckor som herr
Nilsson i Agnäs skildrat ställer den propån
till honom. En deltagare från centerpartiet
sade att han tidigare varit
motståndare till en utbyggnad men nu
var beredd att medverka till ett positivt
beslut för att åstadkomma sysselsättning
på lång sikt. Folkpartiets representanter
gick, som deras egen tidning
uttryckte det, förbi frågeställningen.
No comments!

Herr Nilsson glömmer i sammanhanget
bort att Vännäs landskommun,
Yindelns kommun och Lycksele kommun
enhälligt eller med stor majoritet
inför länsstyrelsen förordat en utbyggnad
av Vindelälven. Sorsele kommun
har med knapp majoritet sagt nej. Jag
tror att man skall redovisa även dessa
omständigheter, innan man gör sig
till förespråkare för en opinion mot en
utbyggnad. Bakom alla de önskemål
som tar sig uttryck i kommunala be -

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Särskilda naturcentra vid Vindelälven

slut samt i resolutioner frän fackliga
sammanslutningar och organisationer
ligger oron för framtiden.

Vad är det nu som man för fram
och som anses vara ett avgörande skäl
mot en utbyggnad? Ja, det är naturvårdssynpunkterna.
Tyvärr rubriceras
dessa såsom unika. Jag säger då — vilket
även naturvårdsverkets chef framhöll
i en sen kvällsdebatt, som flertalet
ledamöter förmodligen inte hörde men
som var utomordentligt värdefull — att
så länge man bara talar om att de är
unika, har jag ingen respekt för dem.
Man måste precisera på vilket sätt de
är unika. Det var detta som vederbörande
inte kunde i Kaitumfallet.

Vattenfallsverket har till sitt yttrande
fogat en karta, som jag tror att kammarens
ledamöter skulle ha nytta av att
ta del av. Det är en karta på vilken
har tecknats in de områden som kommer
att bli orörda efter den överenskommelse
som Vattenfall och naturvårdsverket
träffade så sent som sommaren
1968. Förhandlingar har alltså
förts så sent. Vattenfallsverket har ändrat
sig och från utbyggnad undantagit
övre delen av Vindelälven, Tärnasjön
och Tärnaån samt dessutom en del andra
områden. Kartan är mycket intressant,
ty när man talar om dessa områden
är det så oerhört svårt att bilda
sig en konkret uppfattning om hur stora
de egentligen är. Landskapet Skåne
är inlagt som jämförelsematerial. Jag
är ledsen över att jag inte förfogar
över de kartställ och den karta som
Nancy Eriksson uppträdde med här
för ungefär ett år sedan, då hon skulle
belysa dessa problem.

Det andra skälet mot en utbyggnad
är forskningen. Jag vill gärna säga att
ingen skall tro att jag inte har stor och
stark respekt för forskningen. Jag har
i många sammanhang haft anledning
att syssla med problem som haft beröring
med den, t. ex. när det gällt att
få fram medel och andra förutsättningar
för forskning, inte bara på medici -

för forskning och turism, m. m.

nens område utan även på andra. Emellertid
förhåller det sig ändå så att i
Vindelälven bedrivs för närvarande
praktiskt taget ingen forskning. Däremot
har universitetet forskningsverksamhet
i gång i Rickleån, 42 kilometer
norr om Umeå utefter E4.

Jag är orolig för att jag medverkar
till att den här debatten blir för långt
utdragen, och därför skall jag lämna
avsnittet om forskningen och bara
nämna att möjligheterna till forskning
kommer att bestå. En forskare har
sagt mig att talet om forskningen i det
här sammanhanget är betydligt överdrivet.
Man har sagt att i de lönsamhetskalkyler
som vattenfallsverket har
presenterat har inte tagits med en hel
del saker som rätteligen borde ha varit
med, t. ex. den oexploaterade älvens
värde för forskning, friluftsliv etc. Så
är emellertid inte fallet.

Vattenfallsverket utgår i sina kalkyler
från vad som erfarenhetsmässigt ter
sig sannolikt med hänsyn till respektive
myndigheters hittillsvarande beslut
och skönjbara tendenser i dessa frågor.
Att vattenkraftsindustrin själv svarar
för alla med kraftutvinningen förenade
kostnader utan övervältring på
stat och kommun är i detta sammanhang
värt att notera.

Låt mig sedan, herr talman, återkomma
till frågan om sysselsättningen.

Sysselsättningsproblemen i Norrland
och framför allt dess inland är uppenbara.
För att klara sysselsättningssituationen
påkallas därför allmänt statliga
åtgärder. Mot bakgrunden av den
mängd friställningar som väntas i Norrland
genom skogsbrukets och jordbrukets
rationalisering synes det i det närmaste
självklart att särskilda arbeten
måste igångsättas för att bereda friställd
arbetskraft möjlighet till omskolning
och sysselsättning. Det kan i detta
sammanhang nämnas att inom vindelälvsområdet
pågår för närvarande sådana
arbeten till en kostnad av 30 miljoner
kronor per år. En utbyggnad av

Torsdagen den 5 december 1968 Nr 42 t1

Särskilda naturcentra vid Vindelälven för forskning och turism, m. m.

Vin delälven skulle ge 6 000 årsverken
för direkt anställda. Beaktas dessutom
också sysselsättningsmultiplikatorn blir
effekten ännu större. Dessa årsverken
betalas genom den avkastning som utbyggnaden
ger till skillnad från flertalet
åtgärder av sysselsättningspolitisk
art. Om nu Norrland gratis tillförs 6 000
årsverken genom Vindelälvens utbyggnad
bör sådana arbeten som igångsatts
särskilt för att motverka arbetslöshet
kunna reduceras till sin volym. Man
kan fråga sig hur stort värdet av en
årsproduktion från en utbyggd Vindelälv
blir. Enligt uppskattningar skulle
värdet ligga mellan 50 miljoner och 60
miljoner kronor. Efter utbyggnaden
erhålles sysselsättning i en industri som
beräknas komma att anställa 100 man
jämte 25—30 personer i fältarbete.
Därtill kommer alla de sidoinvesteringar
av icke-subventionskaraktär som
gjorts under tiden och som görs framdeles
och som också kommer att sysselsätta
folk.

Låt mig på följande sätt sammanfatta
de synpunkter som jag här endast
kunnat framföra i hög grad sporadiskt.

Vattenfall åtar sig normal förräntningsplikt
beträffande de anslagsmedel
som blir erforderliga vid en utbyggnad
av Vindelälven. Flera av de skäl
som remissinstanserna anfört för att
lämna Vindelälven outbyggd är av den
karaktären att ett ställningstagande till
dem lämpligen bör kombineras med ett
ställningstagande till samma faktorer
när det gäller övriga hittills outbyggda
älvar. Arbetskraftsbehovet vid en utbyggnad
uppskattas som sagt till 6 000
manår eller 500 man under en tolvårsperiod
och värdet av årsproduktionen
till 50—60 miljoner kronor. En
samhällsekonomisk kalkyl skall, förutom
vad som ingår i den företagsekonomiska,
omfatta såväl de fördelar som
de nackdelar vilka för samhällets del
följer av en utbyggnad. Till fördelarna
skall i första hand räknas värdet av den

sysselsättning som kan beredas människorna
utan kostnader för samhället
i ett långsiktigt sysselsättningsläge.
Skäl talar för att det värdet bör uppskattas
till 150—400 miljoner kronor.

I något sammanhang har det sagts att
efterhand som vi får en allt större andel
kärnkraft kommer det inte att föreligga
något behov av att bygga ut vattenkraften,
men den behövs alltid för att
kapa belastningstoppar och för att möta
kortvariga omdispositioner i produktionen,
t. ex. vid reparationer och andra
omställningar. Och då blir den lättreglerade
vattenkraften av stort värde. Det
kan antas att ju större tillgång på vattenkraft
vi då har, desto gynnsammare
blir hela vår kraftproduktionsapparat
till sin struktur.

Men låt mig återgå till sysselsättningssituationen.
Vi som talar för en utbyggnad
av Vindelälven känner kravet att
skapa arbete och trygghet åt människorna
mycket starkt. Vi är medvetna
om att arbetstillfällena kommer att vara
begränsade, men med den föreslagna utbyggnaden
skapar vi ändå ett långsiktigt
sysselsättningsläge. Det talas i allmänna
beredningsutskottets utlåtande
om den delegation som skall behandla
de frågorna och framlägga förslag på
lösningar när det gäller problemen i olika
delar av Norrland, men vi måste vara
på det klara med att den delegationens
arbete kommer att dra långt ut på tiden.
Hur snabbt delegationen än arbetar är
det svårt att tro att vi skall kunna skapa
arbetstillfällen i tillräcklig utsträckning
för människorna där uppe under dén
tioårsperiod det här gäller. Det är därför
det är så angeläget att ha ett ordentligt
objekt som dessa människor kan
sysselsättas med, så att de blir kvar i
bygden i ett välavlönat yrke. Därifrån
kan de sedan gå över till de sysselsättningar
som skapas genom delegationerna,
genom lokaliseringspolitiken eller
genom den statliga näringspolitik som
vi är överens om att man skall driva i
vårt land.

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Särskilda naturcentra vid Vindelälven för

Just på denna punkt har vi ett starkt
ansvar, eftersom de arbetslösa inom området
är utsatta för en hård press från
värvare, som är ute och söker arbetskraft
till varven och till bostadsbyggandet
i södra och mellersta Sverige. Jag
gör ingen invändning mot denna verksamhet.
Jag påpekar bara att de personer
som värvas mer eller mindre är borta
ur bilden den dag när de objekt som
nämns av allmänna beredningsutskottet
och som även diskuteras på annat håll
skall påbörjas och kräver folk för sitt
genomförande.

Vi måste ha ett slags uppehållande
försvar för att befolkningen skall stanna
kvar i de aktuella områdena. Vi behöver
den även t. ex. av försvarspolitiska
skäl och kanske inte minst för att kunna
bedriva skogsindustriverksamhet.

Den 11 november i år hade vi 7 036
personer anmälda till länsarbetsnämnden
i Västerbottens län. Av dem var 66
procent sysselsatta genom utbildning eller
beredskapsarbete. Antalet personer
under utbildning var 2 035, därav 663
kvinnor, och i beredskapsarbeten 2 627,
därav inga kvinnor. Antalet arbetslösa,
vilka antingen går och stämplar eller
försöker klara sig på annat sätt, uppgår
till 2 374. Svårigheten —■ jag vill
gärna upprepa det ■— ligger i att finna
objekt som man snabbt kan effektuera
och snabbt kan få folk sysselsatta i.

En folkpartitidning i Västerbotten har
bett 100 kända svenskar komma med
uppslag om vilka företag man menar
skulle kunna förläggas i Vindelådalen
och rädda dess framtid. När jag läser i
denna tidning får jag det intrycket att
det är få av dem som har varit vid Vindelälven
och att det är ännu färre som
har några konkreta förslag att komma
med.

Låt mig först nämna folkpartiledaren,
herr Wedén. Han tillhör dem som för
ett resonemang man kan delta i. Han säger
nämligen att här gäller det att åstadkomma
en totalplanering som snarast
bör utföras, och sedan skall man söka

forskning och turism, m. m.

att dit lokalisera småföretag. Det finns
ingenting att anmärka på den linjen och
den framgångsmetoden, men vi skall
vara på det klara med att planeringen
tar tid, och att det tar tid att förmå företag
att etablera sig där. Under tiden
skall människarna ha arbete — det borde
vi alla vara överens om.

Det finns även andra som har kommit
med förslag vilka man kan diskutera,
men många tillhör dem som man inte
kan behandla på ett seriöst sätt.

Vi har t. ex. en som säger: Bygg ångkraftverk
längs älven, avverka skogen,
framställ träkol och använd det som
bränsle i ångkraftverket så får ni den
energi som ni vill ha. Jag måste säga
att jag tror inte det finns något sämre
sätt att utnyttja skog än att bränna upp
den. Det kan inte vara ett seriöst inslag
i debatten. Jag skall inte trötta er med
flera exempel men jag skall ta ett lustigt.
Kar de Mumma har i ett handskrivet
brev sagt att han tycker att den här älven
bör få porla och spritta och sprätta.
Kanske kommer vi att få Kar de Mumma
som turist framdeles, och jag skulle vilja
uttrycka saken så som landshövding
K. G. Samuelsson gjorde häromdagen:
Måhända kommer Kar de Mummas nästa
bok att heta »Två år vid Vindelälven».

För att återgå till det seriösa. Svårigheten
för oss ligger i att kunna få fram
projekt som kan skapa tillräckliga och
varaktiga sysselsättningsmöjligheter.
Detta tar tid, och det är därför som vi
behöver ha en uppehållande verksamhet.
Vi måste ha ett sysselsättningsobjekt
som skapar trygghet för arbete under
en längre tid i avvaktan på det som
kan komma fram efter hand. Där finns
för närvarande inte något annat alternativ
än en utbyggnad av Vindelälven.

Herr andre vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr NILSSON i Agnäs (h) kort genmäle: Herr

talman! När jag lyssnar till herr

Torsdagen den 5 december 1968

Nr 42

Särskilda naturcentra vid Vindelälven för forskning och turism, m. m.

Skoglund tror jag att det är i dag jag hör
den änglasång som enligt Dagens Nyheter
skulle ha nått till mitt öra i går. Särskilt
de sista orden var ju himmelskt
gripande. — Men nu vill jag först vända
mig till herr Karlsson i Huddinge.

Herr Karlsson i Huddinge har tydligen
kontakter med Arjeplog, och det
förvånar mig inte — där finns ju många
kommunister. Men jag har varit i Arjeplog
och har många goda vänner där,
även bland dem som kanske lutar åt
herr Karlssons håll. De sade i fjol sommar
till mig att SGU, statens geologiska
undersökningar, har funnit mycket
malm där — t. o. m. block som innehåller
guld. Man väntar på regeringens initiativ
i dessa trakter. Det finns många
fyndigheter, och man sade från kommunalt
håll: Vi föredrar en gruva framför
regleringen av Gauto. — Nog med det!

Herr Skoglund har det forna statsrådets
briljans. Men anklagar herr Skoglund
beredningsutskottet för att citera
som det vill, så måste jag säga att när
herr Skoglund citerar både tidningar
och annat citerar han som det passar
honom bäst. Så vi är väl på samma sida
om linjen, herr Skoglund!

Det är sant att i mammutdebatten i
lokalradion för Västerbotten i lördags
var det en lycklig man från Stensele som
uppmanade Tore Nilsson att verka för
Vindelälvens utbyggnad. Men när herr
Skoglund här gör en historieskrivning
som går ut på att jag alltid talar
om fruktansvärda olyckor för de landsdelar
som drabbas av utbyggnader, så
tycker jag att han målar litet för mörkt.
Jag har väl inte sagt på detta sätt vare
sig här eller på annat håll. Men jag menar
att det är en olycka i jämförelse med
något som kan göras i stället och särskilt
i det kraftförsörjningsläge vi har i
dag. Jag har visst inte glömt att de tre
kommuner som herr Skoglund nämnde
enhälligt sagt: Vi vill ha utbyggnad. Men
det beror på att man inte tror på andra
statliga initiativ. Man tror att miljarden
går åt annat håll om den inte används

för utbyggnad av Vindelälven. Om kommunerna
fick något annat alternativ,
som skulle kunna ge arbetstillfällen och
utdelning, skulle de säkerligen hellre
välja det.

Jag vill sedan något beröra Vattenfalls
karta, som jag har här. Jag undrar om
ändå inte Vindelälven är ganska unik.
Man kan inte bygga i Torneälven, ty där
äger inte kronan de utbyggbara fallen. I
Pite älv finns redan ett vattenfall utbyggt.
Byske älv är inte alls någon fallälv,
och alltså återstår bara Vindelälven.

Herr Skoglund säger att man skall
placera de människor som är arbetslösa
vid Vindelälven. Det finns 7 000 arbetslösa
anmälda, men herr Skoglund kommer
fram till att på sin höjd 300, 400
eller 500 skulle kunna anställas inom
Vattenfall i detta sammanhang. Antalet
arbetstillfällen skulle alltså bli alltför litet
för att ge tillnärmelsevis alla arbetslösa
arbete. Dessutom kan man fråga sig
var Vattenfall kommer att ta sina arbetare
— säkert på annat håll.

Det känns mycket underligt att höra
den främste företrädaren för västerbottnisk
turism tala om turismen på ett så
hånfullt sätt som herr Skoglund nyss
gjorde.

Herr SKOGLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! För det första har jag
inte talat om turism i mitt anförande, så
det måste vara ett hörfel från herr Nilssons
i Agnäs sida. För det andra ryktar
jag för närvarande inte värvet som ordförande
i länets turisttrafikförbund. Det
påståendet var alltså också felaktigt.

Herr NILSSON i Agnäs (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag måste be att få hänvisa
till kammarprotokollet från dagens
debatt. Enligt min uppfattning har herr
Skoglund flera gånger talat om turismens
möjligheter. Inte minst i slutet av
sitt anförande, där han citerade Kar de
Mumma, talade han om turismen och
framhöll som sin mening att den inte

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Särskilda naturcentra vid Vindelälven för

skulle kunna ge någonting. Även om
herr Skoglund inte längre formellt står
kvar som ordförande i Västerbottens
turisttrafikförbund är han ändå känd
över hela landet — och ännu vidare omkring
— för många goda initiativ på
detta område. Jag medger gärna detta,
och det skulle vara tråkigt om herr
Skoglund helt skulle lägga om stilen nu
när han slutat sin officiella tjänst i turistsammanhang.

Herr talmannen återtog ånyo ledningen
av förhandlingarna.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Hur än herr Skoglund
beklagar det, har Vindelälven under två
år behandlats i samma utskott. Vi har
hört en repetitionsövning av vad vi hade
för oss i fjol, men det var väl också
en smakbit av herr Skoglunds valtal som
vi fick höra.

När herr Erlander i en radiointervju
tillfrågades om det var riktigt att herr
Skoglund påstått att en röst på socialdemokratin
skulle betyda en röst för utbyggnad
av Vindelälven, sade herr Erlander:
Nå, nå — en röst för Skoglund.
Därmed har man fått en annan distans
till denna fråga än den herr Skoglund
har. Vi vet alla att han över huvud taget
inte kan yttra sig utan detta prseterea
censeo: Vindelälven skall utbyggas.
Det är i och för sig respektabelt,
men det hör bara inte till de ärenden vi
skall behandla i dag.

Jag förlitar mig på att kammarens ledamöter
har läst utskottsutlåtandet och
sett att det behandlar tre motionspar
som alla tar upp olika förslag — några
ganska väl preciserade — som går ut på
att skaffa arbetstillfällen, dock inte så
många att detta skulle suga upp den
stora arbetslösheten i Västerbotten varken
i dag eller senare. Vidare vill man
stödja naturvårdsintressena och den
forskning som man vid universitetet i
Umeå är intresserad av. Vi har ansett
det angeläget att dessa förslag i motio -

forskning och turism, m. m.

nerna prövas av den delegation som vi
tror har möjligheter att på ett alldeles
särskilt sätt lokalisera, sätta i gång och
statligt stödja företag som suger upp
arbetslöshet.

Vi har inte, och det var vi överens
om i utskottet, tagit upp frågan om huruvida
Vindelälven skall byggas ut eller
ej. Det fattade vi beslut om i fjol, och
alla kan läsa hur det var formulerat. Det
är inte det frågan gäller i dag, och därför
har vi inte tagit upp den. Att herr
Skoglund skulle hålla en så lång föreläsning
här väntade jag knappast. Det var
många som gjorde det, men jag trodde
litet bättre om honom. Nu har han alltså
hållit den och väl därmed lättat sitt
hjärta. Jag vill för utskottets del säga
att vi inte hade något val. Ingen i utskottet
— inte ens de som står herr Skoglund
mycket nära — sade där att vi
skulle avstyrka motionerna och ironisera
över deras syfte eller möjligheter att
göra nytta. Vi var i utskottet överens om
att vi skulle uppmana vederbörande instanser
att ta motionerna på allvar och
göra det bästa möjliga för bygden där
uppe.

Sedan är det ett annat beslut som
kommer att fattas på ett annat ställe.
Det förelåg ingen motion i år från herr
Skoglund med förslag om utbyggnad av
Vindelälven. Om så hade varit fallet
skulle vi kanske ha kunnat resonera
även om detta i dag. Nu ber jag bara —
med hänvisning till utskottets utlåtande
och med förlitande till allas flit — att
ni med god kännedom om vad som står
i utlåtandet bifaller utskottets hemställan.

Herr SKOGLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har bara ett behov
att säga att det sätt på vilket fru Eriksson
angrep mig inte ger mig någon
anledning till replik. Det var på en
sådan nivå.

Sedan är det möjligt att det sätt varpå
vi förde fram frågan om Vindelälvens
utbyggnad bidrog till den socialdemo -

Torsdagen den 5 december 1968

Nr 42

Särskilda naturcentra vid Vindelälven för forskning och turism, m. m.

kratiska valframgången i Västerbotten.
Jag säger att detta är möjligt. Men att
ett nytt mandat för socialdemokraterna
skulle uppröra fru Eriksson, det var
det verkligt överraskande i denna debatt.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Nej, även om aldrig så
många mandat i Västerbotten gick till
socialdemokraterna så skulle detta inte
uppröra mig. Men det kan verka litet
upprörande när herr Skoglund räknar
sig detta till godo på sitt litet självgoda
sätt. Jag tror att valframgångar
för ett parti vinnes genom mycket
djupare liggande orsaker än en enda
nians frenetiska agitation.

Herr SKOGLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga att
samtliga de talare som från vårt parti
agerade i valrörelsen talade för en utbyggnad
av Vindelälven i den mån de
tog upp denna fråga. Det är inte fråga
om något »monopol Skoglund» i det här
fallet, fru Eriksson.

Herr LOTHIGIUS (li):

Herr talman! Det förvånar mig litet
att man, när man i denna debatt tar
upp problemet om Vindelälven såsom
en arbetsmarknadsfråga för hela Norrland,
inte har gjort klart vad det egentligen
innebär för sysselsättningen i hela
Norrland, om vattenkraften byggs ut
i den utsträckning som har sagts vara
nödvändig i fortsättningen.

Vi skall bygga ut vattenkraften i vårt
land från 50 miljarder kilowattimmar
fill 60 miljarder kilowattimmar år 1970.
Våra älvar har utrymme för en utbyggnad
som ger sammanlagt 200 miljarder
kilowattimmar. Den lönar sig
inte överallt, men det finns objekt i
Norrland vilka man kan fortsätta att
bygga ut för att vinna dessa 10 mil -

jarder kilowattimmar. De behöver inte
vara koncentrerade till Vindelälven.
Detta innebär att Norrland genom att
man bestämmer sig för att bygga ut får
ökade möjligheter arbetsmarknadsmässigt
sett, fast det inte blir i Vindelälven.
Vid denna skulle man alltså försöka
att skapa andra arbetstillfällen.

Vi har diskuterat dessa frågor i naturvårdsverket
och naturvårdsrådet,
och vi vet att de är mycket besvärliga
att bedöma från ekonomiska synpunkter.
Vi har inte samma möjlighet som
Vattenfall att med skicklighet och kunnighet
beräkna vad en utbyggnad betyder
för det ekonomiska livet i orten.
Först när vi kommit så långt i vårt
arbete att vi kan fastställa de ekonomiska
fördelarna av att ha en fritid,
en fri natur, en fritt löpande älv, fiske,
rekreation o. s. v. och med datamaskin
kan sätta in dessa värden i ett ekonomiskt
sammanhang, kan vi realistiskt
jämföra detta med vad utbyggnaden av
en älv kan ge. Jag hoppas att man
snart skall kunna göra detta. Man är
på väg att lyckas med sådana ekonomiska
prognoser i andra sammanhang,
exempelvis när det gäller att rädda
människoliv genom bättre trafiksäkerhet.

Trots allt vad herr Skoglund har yttrat
om att det inte skulle vara något
unikt med Vindelälven anser jag att den
är unik, åtminstone så till vida att den
är den enda älv som för närvarande
har denna tillgänglighet ur turistsvnpunkt.
Ingen annan liknande älv har det.
Det är alltså möjligt för många människor
att nå Vindelälven och uppleva
de skönhetsintryck den ger, och det
finns även utmärkta förutsättningar att
där bygga ut ett turistliv för framtiden
samt bedriva forskning och göra undersökningar.
Vindelälven kan heller
inte anses vara enbart en regional fråga.
Hela svenska folket har engagerat
sig i denna sak och är intresserat av
hur det kommer att gå. Det är således
inte enbart en arbetsmarknadsfråga

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Särskilda naturcentra vid Vindelälven för

som har betydelse endast ur kommunernas
egen synvinkel.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Trots att jag sitter på
stockholmsbänken, är jag en son av
Norrland. Jag är född och uppväxt där
uppe, och känner fördenskull mycket
väl till den fråga vi här diskuterar.

Jag har aldrig, herr talman, vare sig
i denna talarstol eller annorstädes pläderat
för att man till varje pris bör
bygga ut Vindelälven; det har jag aldrig
gjort och det gör jag inte nu heller.
Men faktum står kvar: sysselsättningssvårigheterna
i de aktuella områdena är
mycket besvärande. Jag vill understryka
att det naturligtvis vore lyckligast och
bäst -— för dem som bygger och bor i
övre Norrland — om man kunde komma
till rätta med problemen genom
andra åtgärder, t. ex. industri eller turism.
Men kan man det? Det har man
i varje fall inte kunnat för min f. d.
hemkommuns — Sorsele — vidkommande.
Var är de flesta turisterna? Jo,
utefter en älv som är den hårdast reglerade
i vårt land, nämligen Ume älv.

Det finns personer som hävdar att
det ur elkraftssynpunkt är helt onödigt
att bygga ut Vindelälven. Man talar i
tekniska termer »om miljarder kilowatttimmar
m. m.», något som jag •— låt
mig betona det — inte alls begriper.
Jag hyser dock den uppfattningen att
teknikerna inom vattenfallsverket inte
bygger ut en älv bara för ro skull utan
att det ligger välgrundade beräkningar
bakom deras eventuella mått och steg.

Vi kommer inte ifrån, att befolkningen
i dessa trakter brottas med stora
svårigheter. Kan man hjälpa dem ur
dessa svårigheter på annat sätt än genom
en utbyggnad av älven bör man
naturligtvis göra det.

Till sist vill jag, herr talman, påpeka
att jag aldrig uppfattat denna fråga
som en politisk fråga. Jag har min
högerpolitiska uppfattning förankrad
på annat håll än i ett vattendrag.

forskning och turism, m. m.

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! Låt mig som motionär
mycket kort anföra några synpunkter
i denna fråga!

Den debatt vi nu för skall ju gälla
motionerna och utskottets utlåtande
samt frågan, om de förslag som förs
fram och diskuteras är bra eller dåliga.
Jag skall inte beröra utbyggnadsaspekten
när det gäller Vindelälven i annan
mån än att jag konstaterar att det är
lätt att i ekonomiska termer i dag —
jag stryker under ordet i dag — värdera
betydelsen av ett kraftverk i Vindelälven.
Det är svårt för att inte säga
omöjligt att i samma termer värdera en
orörd Vindelälv, orörd för naturvårdsforskning,
för turism och för rekreationsändamål.
Det gäller här delvis ett
framtidsperspektiv. Det är fråga om
att ställa en prognos för framtiden om
värdet av en orörd norrlandsälv — den
sista. Det unika med Vindelälven är
just att den inte är utbyggd; en utbyggnad
är nämligen oåterkallelig. Däri
ligger enligt min mening det främsta
värdet av Vindelälven.

När vi ännu inte har möjlighet att
i samma termer som de kraftverksekonomiska
göra en jämförelse mellan de
två alternativen utbyggnad eller inte
utbyggnad, får vi politiker ta ansvar
för en värdering på mer subjektiva
grunder. Vi gör då detta mot bakgrunden
av våra attityder i t. ex. miljöpolitiken.
Vi som lägger stor vikt vid miljövården
kommer självklart till ställningstagande
för en orörd Vindelälv.
Vi menar oss därmed ta ansvar för
framtiden och för kommande generationer.

Sysselsättningsproblemen i det område
det här gäller är svåra, men de
kan lösas på andra sätt — det har en
lång rad motionärer visat i denna fråga.
I motionsparet 1:741 och 11:944
skisseras ett utvecklingsprogram som
baseras på Vindelälven i orört skick.

Jag vill i detta sammanhang peka på
det svenska mycket förnämliga initia -

Torsdagen den 5 december 1968 Nr 42 77

Särskilda naturcentra vid Vindelälven för forskning och turism, m. m,

tivet i Förenta Nationerna om en stor
internationell miljövårdskonferens år
1972. Det finns också en internationell
aspekt på Vindelälven. Den är unik
inte bara ur nationell synpunkt utan
den är unik även internationellt sett.
Den utgör ett ur forskningssynpunkt
praktiskt taget ovärderligt referensområde.
Vi skulle inte kunna ta ansvar
för att bygga ut Vindelälven. Vi har
ansvar för det initiativ som vi hav tagit
i Förenta Nationerna. Vi skulle där
tala med kluven tunga om vi byggde ut
Vindelälven.

De principiella synpunkterna om ansvaret
när det gäller framtiden har jag
med kraft hävdat även i fråga om andra
områden av vårt land som befinner sig
i en liknande situation, nämligen beträffande
våra skärgårdsområden. Jag
har där hävdat den samhällsekonomiska
betydelse som goda rekreationsmöjligheter
innebär i en alltmer stressad
tillvaro. Jag vill hävda dem även här.
Kanske det inte är fråga om rekreationsvärden
i dag, kanske inte i morgon men
om 10, 20 eller 30 år för kommande
generationer. Vi har ett ansvar även för
dem.

Jag hälsar därför utskottets utlåtande
med största tillfredsställelse. Det är
ett uttryck för ansvar inför framtiden
när det gäller både miljövård, rekreationsmöjligheter
och sysselsättning inom
vindelälvsområdet.

Herr LUNDMARK (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Norrby talar om
kommande generationer. En förutsättning
för att vi får kommande generationer
är att vi klarar dagens generationer.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Det utskottsutlåtande
som vi nu behandlar gäller frågan om
sysselsättningen framför allt i Västerbottens
inland. Det var väl knappast avsett
att det skulle föranleda en debatt
om Vindelälven. Det är dock givet att

man kan komma in på vissa aspekter
beträffande hur en utbyggnad av Vindelälven
skulle påverka sysselsättningsläget,
och herr Skoglund har i vältaliga
ordalag från denna talarstol redogjort
för vad den skulle kunna innebära.

Jag tror emellertid att det finns skäl
att något återgå till verkligheten, och
jag vill citera följande ur arbetsmarknadsstyrelsens
yttrande: »Styrelsen finner
det vanskligt att bedöma den sysselsättningsmässiga
effekten av en eventuell
vattenutbyggnad för de primärt
berörda områdenas egna befolkning.
Bl. a. ovissheten om vilken andel av
den totala sysselsättningen under anläggningstiden
som skulle komma att
reserveras för vattenfallsverkets fasta
arbetskraft bidrar till denna svårighet.»

I fråga om bedömningen av sysselsättningseffekten
för ortsbefolkningen hyser
jag betydligt större förtroende till
vad arbetsmarknadsstyrelsen säger än
till vad herr Skoglund säger.

Utskottsutlåtandet är klart positivt,
och jag tycker att utskottet med sin
skrivning har visat sin goda vilja att
föra fram synpunkter och önskemål för
att lösa problemen för den befolkning
som nu är undersvsselsatt. Visserligen
hade man kanske önskat att utskottet
kunnat komma fram till ett bättre resultat
än att hänvisa till två delegationer,
men det bådar dock gott att ett enhälligt
utskott tagit en så positiv ställning
till frågan.

När man diskuterar norrlandsproblemen
kan man lätt dra felaktiga slutsatser.
Herr Skoglund hänvisade till ett
kartmaterial som vattenfallsverket sänt
ut vilket visade de stora områden som
inte skulle bli berörda. Största delen
av dessa områden har vi emellertid
inte anledning att diskutera i samband
med allmänna beredningsutskottets utlåtande;
det är nämligen fråga om
fjällområden där det praktiskt taget inte
bor några människor. I Norrland,
där det finns så stora vidder, blir det

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Åtgärder till hjälp åt ensamstående, m. m.

naturligtvis alltid fråga om väldiga områden.
Vad saken gäller och vad utskottet
har sysslat med är de aktuella problemen
för de människor som bor där
uppe och som nu inte har sysselsättning.
Jag tror att här behövs det åtgärder
i den stil som utskottet har skisserat.

Med anledning av att herr Skoglund
har talat om en radiodebatt och nämnt
att man från folkpartiets sida då inte
ville diskutera Vindelälven, önskar jag
till slut bara framhålla att det fanns lika
liten anledning att vid det tillfället
ta upp en debatt i ett ärende som inte
stod på föredragningslistan som det
finns anledning att i dag dra upp en
debatt om Vindelälven, när vi behandlar
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 50.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 21

Åtgärder till hjälp åt ensamstående,
m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 57, i anledning av motioner
om åtgärder till hjälp åt ensamstående
och om utredning angående de
ensamståendes problem.

Till allmänna beredningsutskottet
hade hänvisats

dels de likalydande motionerna I: 295
av fru Hamrin-Thorell och herr Edström
samt II: 369 av herr Jönsson i
Ingemarsgården m. fl., vari hemställdes
att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte
hemställa om en skyndsam, allsidig och
samlad översyn av de problem och svårigheter,
som mötte olika kategorier ensamstående
i samhället, samt om framläggande
av förslag till effektiva åtgärder
för att avhjälpa och undanröja dessa
problem och svårigheter;

dels motionen 11:949 av herr Åker -

lind m. fl., vari hemställdes att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om utredning om de ensamståendes
problem och därvid särskilt beakta
de ensamståendes bostadsproblem.

Utskottet hemställde,
att de likaly dande motionerna I: 295
och 11:369 samt motionen 11:949 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Eric Gustaf Peterson (fp), fru Hultell
(h), herrar Kilsmo (fp) och Ernst Olsson
(ep), fru Diesen (h), herrar Hamrin
i Kalmar (fp), Nilsson i Bästekille
(h), Nordgren (h), Johansson i Växjö
(ep) och Johansson i Skärstad (ep)
samt fru Fr senkel (fp), vilka ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:295 och 11:369
samt i anledning av motionen 11:949 i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om en skyndsam, allsidig och
samlad översyn av de problem och svårigheter,
som mötte olika kategorier av
ensamstående i samhället, samt om
framläggande av förslag till effektiva
åtgärder för att avhjälpa och undanröja
dessa problem och svårigheter.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru FR/ENKEL (fp):

Herr talman! Ända sedan 1965 har
allmänna beredningsutskottet behandlat
motioner, i vilka det hemställes om
åtgärder för hjälp åt ensamstående och
utredning angående de ensamståendes
problem. Utskottet har varje år avstyrkt
motionerna med motiveringen att det
redan görs så mycket på olika håll i
olika sammanhang och att de ensamståendes
problem bör prövas integrerat
i motsvarande problem för samtliga
grupper i samhället. 1966 biföll andra
kammaren motioner i nämnda syfte,
men de avslogs av första kammaren.
Att motionerna återkommer år från

Torsdagen den

år visar väl att problemets lösning inte
kommit närmare.

Ingen kan väl förneka att de ensamståendes
situation är ett stort problem
i dagens samhälle, och det gör inte heller
utskottet. Under valrörelsen, då man
fick så många personliga kontakter och
då människorna verkligen steg fram
och diskuterade sina problem med en,
fick jag alldeles klart för mig att de
ensamstående i dag står i strykklass.
De har bostadsproblem, fastän man ofta
förnekar det.

Jag ser framför mig den snickare
som kom och talade om att han hade
stått i bostadskön i flera år. Så skulle
han gifta sig. Han fick en bostad, men
när lysningstiden var över ångrade
hans fästmö sig. Hur blev det? Jo, hon
fick behålla våningen och han fick flytta
ner sex år i bostadskön. Han var
43 år gammal, och sedan två år har
han nu bott i ett litet hyresrum. Han
var nu ganska bitter på samhället. Jag
har kontrollerat att hans framställning
är riktig.

Efter en skilsmässa är det ju ofta
mannen som får flytta. Han får då inhysas
hos anförvanter eller vänner.

Vi vet också att alkoholmissbruk och
narkotikamissbruk ofta blir följden av
vantrivsel och ensamhetskänslor. Jag
skulle vilja fråga: Vad vet vi egentligen
om narkotikamissbruket? Är det inte
ofta en flykt undan verkligheten? Är
det inte de ensamståendes problem som
har fört dem därhän? Många unga människor
har tvingats in i egendomliga
situationer, t. ex. i ett misslyckat äktenskap,
för att få en bostad — det är
lättare när man är två.

En ensam sjuk kan, som någon just
sade till mig, inte ens få upp litet medicin
från apoteket. Antalet åldringar
ökar, och deras ensamhetssituation blir
ofta skrämmande. Det är faktiskt så,
att många ensamma gamla kommer ut
ur sin isolering endast en gång vartannat
år, och det är på valdagen.

Självmordsfrekvensen är också störst

5 december 1968 Nr 42 79

Åtgärder till hjälp åt ensamstående, m. m.

bland de ensamstående. Vi vet också
att särskilt många självmord inträffar
just vid sådana helger som valborgsmässoafton
och julen, därför att så
många människor då saknar gemenskap
med andra.

Jag anser att det är ett socialt jämlikhetskrav
att man försöker hjälpa de
ensamstående in i samhällets gemenskap.

Herr talman! Jag skulle kunna räkna
upp många sådana problem, men klockan
har redan hunnit bli mycket, och
jag skall därför avstå härifrån. Vad
jag sagt visar ändå att problemen är
stora och att det är svårt att tränga
till problemets kärna och åstadkomma
några lösningar. Det är därför vi reservanter
vidhåller att vi vill ha en
samlad översyn av dessa problem, en
kartläggning av problemen. Vi tror nämligen
att man härigenom skulle kunna
komma fram till en utgångspunkt för
en lösning av dessa problem.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 57 fogade reservationen.

1 detta anförande instämde herrar
Åberg, Gustafson i Göteborg och Norrby
(samtliga fp).

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Det råder naturligtvis
inga delade meningar om att vi här i
landet ligger långt framme i förhållande
till andra länder när det gäller såväl
välfärd som socialvård och serviceverksamhet
på de områden som utskottsutlåtandet
behandlar. Trots detta
finns det emellertid grupper som enligt
min mening inte kommer i åtnjutande
av dessa förmåner i samma utsträckning
som de övriga. Jag tänker
då speciellt på alla de ungdomar, pensionärer,
hemmadöttrar m. fl. som kan
sammanfattas under begreppet ensamstående.
De utgör drygt en och en halv
miljon människor i åldrar över 21 år.

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Svar på interpellation ang. tillämpningsbestämmelserna beträffande korum

Många av dem lever utan tvivel i små
ekonomiska omständigheter.

Det är visserligen naturligt att samhällets
reformpolitik främst inriktas på
grupper som lever på eller nära existensminimum
såsom många pensionärer,
lågavlönade samt flerbarnsfamiljer
med små inkomster, men det får inte
betyda att man åsidosätter den stora
grupp av ensamstående som liksom alla
de övriga gör eller har gjort värdefulla
insatser för vårt samhälle och dess
utbyggnad. Den gruppen är enligt min
mening missgynnad i olika avseenden,
t. ex. i skatte- och bostadshänseende
liksom när det gäller omtanke och i
många fall möjligheten att få erforderlig
vård. Till detta kommer att andelen
ensamstående med all sannolikhet
konuner att öka, vilket gör att dessa
missförhållanden också kan antas komma
att öka, och verkningarna av dem
kan då bli besvärligare.

Vad vi saknar är ett samlat grepp beträffande
hela det problemkomplex
som berör ensamstående. Det är detta
vi reservanter påpekat i vår reservation
och jag ber, herr talman, med dessa få
ord få yrka bifall till reservationen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Detta är ett tema som
vi skulle kunna föra en hel dags debatt
om. Utskottet har redovisat dels vad
som gjorts på olika fronter, dels vilka
olika kommittéer som arbetar med de
delproblem som har berörts i motionerna
och som skulle vara särskilt svåra
för de ensamstående. Vi har också
pekat på dellösningar. Vi har ansett att
man skall behandla de ensamståendes
problem som en del av samma problem
för andra människor och inte avskilja
de ensamstående som en grupp för sig.
På grund härav har vi yrka! avslag på
motionerna.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Frsenkel begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 57, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Eric Gustaf Peterson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Frsenkel begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 96 ja och 83 nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 22

Svar på interpellation ang. tillämpningsbestämmelserna
beträffande korum

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Werner har frågat
mig, om jag anser att nuvarande
tillämpningsbestämmelser beträffande

Torsdagen den 5 december 1968

Nr 42

Svar på interpellation ang. tillämpningsbestämmelserna beträffande korum

korum står i överensstämmelse med de
demokratiska rättigheter som tillkommer
medborgarna i ett samhälle med
full religionsfrihet.

Herr Werner påstår i sin interpellation
att korum på tjänstetid endast får
anordnas under beredskaps- och krigstillstånd.
Detta är felaktigt. I tjänstereglementet
för krigsmakten föreskrivs
att gudstjänst eller korum anordnas på
fritid om inte särskilda skäl föreligger.
I de tillämpningsföreskrifter som
överbefälhavaren i anslutning härtill
har utfärdat anges ett antal skäl som
kan föranleda att korum anordnas på
tjänstetid. Deltagande i korum som anordnas
enligt dessa föreskrifter är självfallet
frivilligt.

Jag vill erinra om att det ändamål
för vilket korum anordnas är att tillgodose
det behov av gudstjänster som
kan finnas hos den enskilde.

Svaret på den av herr Werner framställda
frågan blir ja.

Vidare anförde:

Herr WERNER (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för det lakoniska svaret och
beklagar samtidigt att interpellationen
på grund av en olycklig formulering
blivit missvisande på någon punkt.

Jag vet naturligtvis att man enligt
gällande bestämmelser har möjlighet att
ordna korum både under krig och beredskapstid
och även under fredstid.
Men fredskorum anordnas i praktiken
endast i samband med speciella högtids-
och minnesdagar, alltså i samband
med strama och stora uppställningar.
Sådana korum är ingen lyckad
form för den militära själavården.
Mera personliga och lediga vardagskorum
anordnas först under krigstid, vilket
är för sent. Jag menar att det måste
hos den enskilde skapa en förvänd uppfattning
om den militära själavården.

Vad jag åsyftade med min fråga var
givetvis främst det förhållandet, vilket
också klart kommer till uttryck i inter6-—Andra
kammarens protokoll 1968.

pellationen, att den tidigare möjligheten
att anordna korum på tjänstetid efter
framställning från de värnpliktiga
nu inte längre föreligger, sedan vi har
fått ÖB:s tjänstemeddelande för krigsmakten
den 12 juli i år. I tidigare tilllämpningsbestämmelser
för anordnande
av korum fanns det en punkt som
medgav korum på tjänstetid. Det gällde
korum som anordnas »efter sedan
personal gjort framställning härom».
Den möjligheten föreligger alltså inte
längre, och på just denna punkt skulle
jag vilja ha ett klarläggande svar av
statsrådet. För alla oss som sysslar med
dessa frågor är det nämligen av största
vikt att inget hinder reses för den militära
själavård som korum utgör.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Skälet till denna ändring
var att bestämmelsen kom att tolkas
på många olika sätt varav, som
försvarsstaben framhöll, »en del knappast
kunde anses stå i överensstämelse
med Kungl. Maj :t bestämmelser om
bakgrunden till dessa», d. v. s. det riksdagsbeslut
som fattades i båda kamrarna
år 1965. Härtill kommer att den
personal som gör framställning om att
korum skall anordnas utan svårighet
kan få sin önskan uppfylld genom att
korum äger rum på fritid. Man förutsätter
nämligen att de som är så intresserade
av en gudstjänst att de begär
att få den på tjänstetid, också kommer
att delta med intresse om den sker på
fritid.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Punkten att korum som
anordnas på begäran av de värnpliktiga
inte skulle stå i överensstämmelse
med Kungl. Maj :ts bestämmelser är
mycket säregen. När korumreformen
genomfördes beslöt riksdagen att korum
fick hållas endast i full överensstämmelse
med frivillighetens principer,
och det beslutet borde ju täcka
''r V2

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Svar på interpellation ang. utbildning av vissa värnpliktiga in. fl. för internationell

hjälpverksamhet, m. m.

även ett sådant arrangemang som det
här gäller.

Sedan kan man naturligtvis ordna
korum på fritid, men herr statsrådet
vet lika väl som jag att fritiden oftast
är fylld av en mängd andra ting som gör
att det är orealistiskt att tänka sig att
då kunna åstadkomma en samling. Det
är också rimligt att den militära själavården
vid något tillfälle, liksom all annan
personalvård, kan få förläggas till
tjänstetid.

Det har inte varit ovanligt alt 80
procent av truppen kommit till de frivilliga
korum som ordnats på begäran
av de värnpliktiga. I ett fall från ett
skånskt regemente begärde inte mindre
än 537 av regementets cirka 600
värnpliktiga skriftligen att få anordna
korum. Regementspastorn skrev därför
till chefen för försvarsstaben och undrade
om en framställning från en så
stor majoritet av de värnpliktiga skulle
lämnas utan åtgärd.

Det förefaller ganska märkligt om
vi i en tid, när det talas så mycket om
skoldemokrati och studentdemokrati,
inte också kunde få litet av soldatdemokrati
när det gäller de värnpliktigas
egna behov i detta avseende. En plutonchef
kan ju mycket väl bevilja en
kvarts rast för en rökpaus under pågående
övning, men han skulle alltså
enligt bestämmelserna inte kunna tilllåta
en kvarts andakt vid något tillfälle.
Ett sådant förhållande förefaller
mig alldeles orimligt, och jag tycker
att det strider mot både religionsfrihetens
och demokratins principer.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 23

Svar på interpellation ang. utbildning avvissa
värnpliktiga m. fl. för internationell
hjälpverksamhet, m. in.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,

herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Svensson i Kungälv
har frågat mig, om den nyligen
tillsatta utredningen rörande utbildning
av värnpliktiga och vapenfria för internationell
biståndsverksamhet fått i
uppdrag att pröva ett i olika sammanhang
framfört förslag att erkänna arbete
inom internationell utvecklingsverksamhet
som en form av värnpliktstjänstgöring.

Det svenska försvaret är ett folkförsvar
på den allmänna värnpliktens
grund. Enligt den av riksdagen godkända
målsättningen för det militära
försvaret bör varje vapenför svensk,
som inte är bunden av andra vikliga
uppgifter inom totalförsvaret, sättas i
stånd att militärt delta i försvaret av
landets självständighet. Vapenfrilagstiftningen
är en nödvändig undantagslagstiftning
för dem som har samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöringen.
U-landtjänst än enligt riksdagens
beslut inte ett tjänstgöringsalternativ
för värnpliktiga och vapenfria.

Under de senaste åren har frågan om
utbyggnaden av vårt utvecklingssamarbete
med de fattiga länderna starkt
trätt i förgrunden, .lag anser det angeläget
att ta till vara det starka intresse
som svenska ungdomar visat att medverka
i vårt utvecklingssamarbete.
Värnpliktiga och vapenfria med lämplig
utbildning och praktik för tjänstgöring
i utvecklingsländer bör kunna
göra värdefulla insatser i u-landsarbete.
Är de beredda att medverka i biståndsarbetet
under de förutsättningar
och villkor som gäller för detta arbete
vidgas våra möjligheter att göra personalinsatser,
t. ex. i katastroffall. Det
är sannolikt att vårt land härigenom
kan tillföras kunskaper och erfarenheter
av värde ur totalförsvarets synpunkt.

Det är mot denna bakgrund man skall
se regeringens beslut att undersöka

Torsdagen den 5 december 1968

Nr 42

Svar på interpellation ang. utbildning av vissa värnpliktiga m. fl. för internationell

hjälpverksamhet, m. in.

förutsättningarna att anordna utbildning
för internationell biståndsverksamhet
inom ramen för värnplikten
och den vapenfria tjänsten. Som framgår
av utredningsdirektiven bör denna
utbildning i första hand syfta till att
göra vederbörande lämpad att delta i
hjälpaktioner i katastroffall. Men den
skall även kunna vara en grund för
framtida u-landstjänst. Den hjälpkår
för katastrofsituationer som förutses
bör också kunna göra insatser som nära
anknyter till u-landshjälpen.

En stark satsning görs nu för att öka
den svenska insatsen i det internationella
biståndet över hela fältet. Brist
föreligger på kvalificerad personal inom
en rad yrkesområden. Den tillsatta
utredningen kommer att överväga, om
och i vilken utsträckning värnpliktiga
eller vapenfria efter genomgången
utbildning i internationell biståndsverksamhet
bör få tillgodoräkna sig
senare fullgjord u-landstjänst som värnplikt
eller vapenfri tjänst.

På herr Svenssons fråga om jag är
beredd att överse villkoren för att få
vapenfri tjänst, om en ökning av antalet
totalvägrare skulle påkalla det vill
jag svara att någon översyn inte är aktuell.

Vidare anförde:

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet. Det är svårt att
säga om interpellationssvaret utgör den
precisering av direktiven till den Mellqvistska
utredningen som jag önskade i
min interpellation. Men jag har kanske
missuppfattat svaret och ber att i så fall
bli rättad på den punkten.

Om man tolkar utredningsdirektiven
och svaret på min interpellation i positiv
riktning, kan man finna att utredningen
skall ta upp alternativtjänstgöring
— vilket jag talat om — till deri

allmänna värnplikten och till den vapenfria
tjänstgöringen. Detta alternativ
skall gälla såväl utbildning för katastroftjänstgöring
som för annan u-landstjänst.
Det talas, herr talman, om att utredningen
skall gälla främst katastroffall.
Det kan alltså med den tolkningen
också gälla andra saker, vilket skulle
betyda att en viss del av utbildningen
skulle kunna förläggas utomlands som
u-landstjänst. Vidare skulle man på detta
sätt ernå en beredskapsstyrka för ulandstjänst
i framtiden, en argumentation
och motivering som också gäller i
fråga om fredskåristerna.

Jag skulle, herr talman, vilja utveckla
mina tankegångar i den här saken litet
längre. Min utgångspunkt är att Sveriges
insatser i fredsbevarande riktning utgörs
av tre olika delar: för det första
vårt traditionella militära försvar, för
det andra vår utrikespolitik och för det
tredje vårt u-landssamarbete. För min
del föredrar jag att tala om samarbete
och inte om ett ensidigt givande.

Allmän värnplikt ligger ju i detta land
till grund för försvaret. Tiden borde nu
vara mogen att avdela en grupp därifrån
till internationell verksamhet i ulandstjänst
eller till tjänstgöring i FNbataljonerna
eller inom den i utredningsdirektiven
åsyftade katastrofhjälpen
eller någon annan tjänst.

Det råder inget tvivel om att ungdomens
engagemang för u-landstjänsten
utgör en verklig slagruta i vårt handlande.
Frågan om de fattiga ländernas
existens — det är ju människornas existens
där som det ytterst gäller — kommer
i framtiden alt bli ännu mer betydelsefull
än den är nu. Sett såväl internationellt
som nationellt är det ju faktiskt
rena vansinnet att vi offrar så mycket
på militärt försvar och sfi litet på
internationell ekonomisk och social utveckling.
Det finns en diskrepans här
som inte bara är förvånansvärd utan
direkt farlig. Vi människor fattar kanske
inte riktigt vad som håller på att ske

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Svar på interpellation ang. utbildning av vissa värnpliktiga m. fl. för internationell

hjälpverksamhet, m. m.

runt omkring oss, och om vi fattar det
saknar vi ibland förmåga att anpassa
oss efter den nya situationen.

Jag är mycket väl medveten om, herr
talman, att Sverige inte är en ensam
stat som kan göra som den vill, utan det
är nödvändigt att ta hänsyn till ett större
sammanhang. Det gör naturligtvis
problemen svårare att lösa.

Utrikesminister Torsten Nilsson har
sagt några ord som jag citerat i min
interpellation och som jag delvis vill
citera även nu: »Orättvisor i fördelningen
av världens tillgångar ger upphov
till spänningar och konflikter inom
och mellan länderna.» Vad jag för min
del menar, är att vi skall handla så, att
sådana här spänningar och konflikter
minskar. Det är där som utvägen att
skapa alternativtjänster inom värnpliktstjänstgöringens
ram för vissa intresserade,
utbildade och mogna ungdomar
kommer in i bilden. Jag tror att
försvarsministern och jag är överens om
att man måste ställa stora krav på dem
som skall komma i fråga för sådan
tjänst.

Först och främst bör inte åldern understiga
den som gäller för fredskåren,
nämligen 22 år. Vidare bör ställas krav
på den civila utbildningen. Exempelvis
de i interpellationen nämnda medicinarna
skall vara färdiga med sin utbildning
och ha avlagt sin examen. Inom
värnpliktstjänstgöring bör vidare utbildning
ske — jag talar fortfarande om
medicinarna — i tropikmedicin och
också i språk, i detta fall swahili eftersom
det är fråga om Tanzania.

De ungdomar inom Aktionsgruppen
för fredstjänst, som jag har talat med,
är beredda att göra en längre tjänstgöring
än den ordinarie värnpliktstjänstgöringen
och fordrar i stort sett
ingen annan ersättning än den som utgår
till vanliga värnpliktiga.

Ett problem som man stöter på i sammanhanget
är att de flesta som vägrar
värnplikt inte vill inordna sig i det så

kallade totalförsvaret, men ändå inte
kan ange djup samvetsnöd som skäl för
sitt ställningstagande. Därmed befinner
de sig inte inom den grupp som kan
ange sådana motiv, utan de åberopar
endast vissa militära motiv, såsom att
de inte tror på det nuvarande försvarets
effekt. De vill alltså medverka till Sveriges
fredsbevarande uppgifter på andra
vägar och med andra medel. Man
kan givetvis diskutera en dylik inställning.
Det är en militär och politisk fråga,
men ingen kan hindra människor
att ha en sådan åsikt. Frågan är naturligtvis
hur man skall ställa sig och hur
man skall ordna det hela, så att det kan
finnas möjlighet att fullgöra en alternativtjänst
inom värnpliktens ram med
respekterande av de anförda motiven.

Jag förstår att frågan om alternativtjänst
också drar in andra faktorer i
bilden. Vårt militära försvar har givetvis
behov av ett visst antal värnpliktiga,
och överbefälhavaren har nyligen, under
instämmande från högerhåll, uttryckt
farhågor för den svenska försvarsviljan.
Uppriktigt sagt tror jag inte
mycket på dessa farhågor. Den årliga
värnpliktskontingenten består av cirka
50 000 ungdomar, och det kan komma
att röra sig om ett par, tre tusen människor
som inte vill göra vapentjänst.
Det rubbar ju inte balansen nämnvärt.
Vidare kan man säga att vårt militära
försvar genomgår en successiv förändring
så till vida att den tekniska utvecklingen
kräver mer heltidsanställd personal.
Dessa olika tendenser kanske kan
balansera varandra.

En annan avvägning måste givetvis
göras. Det kan aldrig bli fråga om att
lämna en grupp vissa förmåner framför
andra grupper. Det får inte ha sken av
detta heller. Även denna farhåga tror
jag emellertid är betydligt överdriven.
Det måste ställas så pass stora krav på
u-landstjänsten att de flesta — jag är
nästan frestad att säga tyvärr — kommer
att dra sig för att söka sådan tjänst.

Nr 42

Svar på interpellation ang.
hjälpverksamhet, m. m.

•lag tror att de tankegångar som här
har förts fram om alternativtjänstgöring
kommer att arbeta sig fram mer och
mer och att vi i längden inte kan undgå
att ställa sådana uppgifter till förfogande.
Både när jag läser direktiven och
när jag läser svaret här får jag en känsla
av att försvarsministern och regeringen
inte är främmande för detta.

Som jag inledningsvis också påpekade
ligger det inom ramen för den syn
vi har på Sveriges fredsbevarande uppgifter
att u-landstjänst skall ingå i dem
som en betydelsefull del.

Jag hoppas, herr talman, att den utredning
som verkställs av riksdagsman
Mellqvist är så förutsättningslös, att man
också kan pröva de frågor som jag här
tagit upp, i första hand att ge de medicinare
det här gäller möjlighet att tjänstgöra
i Tanzanias sjukvård. I Tanzania
finns det endast en läkare på 40 000 invånare,
under det att det i Sverige finns
en läkare per 1 000 invånare.

Jag ber alltså, herr talman, att ännu
en gång få tacka herr statsrådet för
svaret.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag är rädd för att herr
Evert Svensson i Kungälv på en punkt
har missförstått mitt svar. Enligt direktiven
för den utredning som riksdagsman
Mellqvist håller på med tillsammans
med experter skall utbildningen
ske inom Sverige, inte utomlands. Men
denna utbildning skall samtidigt utformas
så att den kan vara till nytta för de
ungdomar som vill medverka i vår internationella
biståndsverksamhet under
de former som nu förekommer. Här är
alltså inte någon sammanblandning mellan
värnpliktstjänstgöring och vår biståndsverksamhet.
Vill man bli läkare i
Tanzania, skall man gå vägen över SIDA
och ta anställning där. Någon möjlighet
att fullgöra svensk värnplikt i ett annat

fl. för internationell

land finns inte, och den vägen öppnas
inte heller genom denna utredning.

Jag behöver kanske inte ta uppi någon
stor debatt, herr talman, om de övriga
problemen. Det finns nu, sedan 1966 års
lag trädde i kraft, åtskilliga ungdomar
som söker vapenfri tjänst, och de flesta
får vapenfri tjänst. En del får inte sina
motiv godkända av vapenfrinämnden,
beroende på att dessa står i strid med
lagen. Man vill t. ex. ha vapenfri tjänst
därför att man ogillar försvaret och
samhällssystemet, men vår lag medger
inte att man med sådana motiv kommer
ifrån värnplikten.

På en punkt bör herr Evert Svensson
nog tänka på konsekvenserna av en ändring.
De flesta ungdomar gör värnplikten,
men jag kan försäkra att de håller
mycket hårt på rättvisan. Skulle vi medge
»totalvägreri», alltså att en del ungdomar
helt enkelt skulle vägra och utan
påföljd slippa att göra både värnplikt
och vapenfri tjänst, skulle vi skjuta hela
värnpliktssystemet i sank. En sådan
orättvisa accepterar inte de som tar på
sig bördan att ligga inne ett år i värnpliktstjänstgöring.
Jag fattar inte herr
Evert Svenssons ord så att han menade
att vi skulle släppa fram totalvägrarna,
så jag föreställer mig att vi inte är oeniga
i detta avseende.

Vapenfrinämnden har en sådan sammansättning
att jag utgår från att den
så objektivt som möjligt prövar de framställningar
om vapenfri tjänst som görs.
Det är svåra prövningar, men den inblick
jag hittills har haft i denna verksamhet
säger mig att man ändå utför ett
mycket gott arbete. Jag tror att vi kan
lita på vapenfrinämndens bedömning.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Det är kanske större
skillnader i uppfattning mellan försvarsministern
och mig än jag från början
trodde.

Jag vill emellertid säga att jag inte
tänkt riktigt färdigt i denna fråga rr

Torsdagen den 5 december 1968
utbildning av vissa värnpliktiga m,

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1908

Svar på interpellation ang. utbildning av vissa värnpliktiga m. fl. för internationell

hjälpverksamhet, m. m.

problemet är ju komplicerat. Om man
menar att den verksamhet för u-hjälp
och u-landssamarbete som vi bedriver
är en del av det arbete, som i fredsbevarande
syfte utföres på det internationella
planet tillsammans med våra
militära fredsstyrkor, tycker jag att man
även skulle kunna lata en del av den
värnpliktigkontingent det här gäller utföra
sådan tjänstgöring utomlands.

I mitt tack för interpellationssvaret
berörde jag något litet vissa rättvisesynpunkter
som kan anläggas på denna
verksamhet och den reaktion däremot
som kan uppstå. Jag tror dock inte att
detta kommer att medföra några svårare
problem. Det gäller nämligen inte några
resor av semesterkaraktär, utan det är
ett verkligt hårt jobb som måste utföras
av personer, utvalda efter noggrann
prövning. Betalningen för detta arbete
måste givetvis bli densamma för denna
kategori som för övriga värnpliktiga.
Därtill kan man lägga den omständigheten,
att tjänstgöringstiden troligen
måste bli längre. För att återknyta till
något annat som sagts här, vill jag nämligen
framhålla att det givetvis, åtminstone
till en del, även krävs utbildning
inom Sverige för att tjänstgöringen
utomlands skall bli meningsfull samt att
de människor som skall resa ut måste
stanna i respektive land under relativt
lång tid, helst ett par år, för att bli till
verklig nytta. Erfarenheterna från annan
u-landstjänstgöring har visat att ju
kortare vistelsen där är, desto sämre blir
arbetsresultaten. Av denna anledning
får man alltså räkna med längre tjänstgöringstid
för dessa människor än för
vanliga värnpliktiga.

Vi får väl avvakta och se, hur denna
fråga kan arbeta sig fram mot en slutlig
lösning. Helst skulle jag vilja ha det så,
att det kunde finnas regelrätta alternativtjänster
— vilket skulle medföra att
det inte på något sätt skulle räknas såsom
förmånligare att välja detta alternativ
i stället för värnpliktsalternativet.

Den föreslagna typen av tjänstgöring
skulle alltså anses ingå i vårt fredsbevarande
arbete.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! När jag läste detta interpellationssvar
fick jag intrycket att
statsrådet kanske var benägen att i någon
mån rucka på det gjorda uttalandet,
att u-landstjänst enligt riksdagens
beslut inte är ett tjänstgöringsalternativ
för vapenfria värnpliktiga. Det sägs
nämligen i svaret att utredningen kommer
att överväga om och i vilken utsträckning
vapenfria värnpliktiga efter
genomgången utbildning i internationell
biståndsverksamhet — vi är väl överens
om att denna kommer att ske inom
landet — skall kunna tillgodoräkna
sig fullgjord u-landstjänst såsom fullgjord
vapenfri militärtjänst. Jag vet inte
om jag i detta fall missuppfattade
försvarsministern.

Jag har tagit till orda i denna debatt
därför att jag vill uttrycka en förhoppning
om att utredningsmannen skall
kunna komma fram till alternativ, som
gör det möjligt för de vapenfria värnpliktiga
som verkligen vill göra en insats
i u-länderna, som är kvalificerade
för detta och som är beredda att påtaga
sig samma grad av arbete och uppoffring
som övriga värnpliktiga att få
göra en meningsfull insats i u-länderna.
1 detta avseende vill jag understryka
vad herr Svensson i Kungälv har sagt.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det är möjligt att det
uttryck som används i interpellationssvaret
kan missförstås. Vi har emellertid
begagnat det många gånger tidigare,
och det avser vad som gäller i dag
för t. ex. en läkare som tar anställning
i någon av våra FN-bataljoner. En viss
del av tjänstgöringstiden i bataljonen
får avräknas mot den värnpliktstid som
läkaren i fråga har kvar att göra hem -

Torsdagen den 5 december 1968 Nr 42 8/

Svar på interpellation ang. kvinnornas ställning inom statsförvaltningen

ma i Sverige. I det här fallet är avsikten
att man skall vara mera generös.
Om den som genomgått utbildning
om det blir en utbildning på tre å fyra
månader eller längre tid vet jag inte
— tecknat kontrakt att verka inom katastrofkåren
under vissa år och arbetar
i SIDA:s tjänst i ett annat land, skall
han få avräkna den tid han arbetat
för SIDA mot värnpliktstid.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Då kanske vi kan mötas
där. Om dispenser lämnas i rätt
stor utsträckning, kan det ju egentligen
vara samma sak, även om det då blir i
efterhand. Det beror på hur praxis
skall tolkas och hur de värnpliktiga
tolkar den. Vi får väl, som sagt, avvakta
vad som sker framöver.

Till slut vill jag säga att jag hoppas
att utredningsmannen skall känna sig
fri att pröva den här frågan så långt
det är möjligt, d. v. s. att det faktiskt
blir något av förutsättningslöshet, när
han går till sitt arbete.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 24

Svar på interpellation ang. kvinnornas

ställning inom statsförvaltningen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON, som yttrade:

Herr talman! Fru Ryding har frågat
mig om jag bedömer jämlikhetsproblemet
med avseende på kvinnornas ställning
inom statsförvaltningen som så
angeläget att något särskilt initiativ kan
påräknas från min sida i syfte att föra
frågan närmare sin lösning.

Fru Ryding påpekar i sin interpellation
att det finns olika hinder för att
kvinnorna på lika villkor skall kunna
konkurrera med männen på arbetsmarknaden.
Som sådana hinder näm -

ner fru Ryding två grupper. Den ena
gruppen utgöres av bristande yrkesutbildning,
brist på barntillsyn och samhällelig
service, geografisk bundenhet
etc. Den andra gruppen anges vara vagt
formulerade men ändå accentuerade
villkor i fråga om kön och ålder.

Den första gruppen av hinder är
knappast sådan att åtgärder kan vidtas
speciellt för statsförvaltningen. Det rör
sig här om frågor som har räckvidd
över hela arbetsmarknaden. Dessa
problem har närmare belysts i den
rapport till FN över kvinnornas status
i Sverige som utarbetats på regeringens
uppdrag.

Vad beträffar villkor i fråga om kön
så finns inga könsgränser när det gäller
behörighet att inneha statstjänst.
När en tjänst tillsätts skall enligt regeringsformens
28 § avseende fästas endast
vid sökandes förtjänst och skicklighet.
Den som är lämpligast för tjänsten
skall anställas oberoende av om det
är en man eller en kvinna. Statsmyndighet
får inte förbehålla viss tjänst
eller annat allmänt uppdrag för endast
män eller endast kvinnor.

Mot myndighets beslut i tillsättningsärende
får talan föras genom besvär. I
FN-rapporten sägs att kvinnor, som söker
traditionellt manliga och bättre avlönade
anställningar, enligt uppgift lär
ha sämre möjligheter att bli antagna än
män, även om de senare har lägre formella
meriter. Skulle någon myndighet
vid tjänstetillsättning ta hänsyn till annat
än sökandenas förtjänst och skicklighet
bör besvärsrätten användas.

I den mån det finns åldersgränser i
statstjänst är dessa desamma för män
och kvinnor.

FN-rapporten redovisar vidare att arbetsgivarna
rekryterar kvinnor i övervägande
utsträckning till de lägst avlönade
positionerna. Enligt rapporten
förefaller kvinnorna själva i stor omfattning
ha anpassat sig till denna könsuppdelade
marknad och skaffar sig utbildning
för dessa arbetsuppgifter. Re -

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Svar på interpellation ang. kvinnornas

gelmässigt noteras enligt rapporten ytterst
få kvinnliga sökande till befattningar
som traditionellt rekryteras med
män. Inte heller dessa problem kan
enligt min mening lösas separat på
den statliga sidan. Här krävs som också
FN-rapporten framhåller ett intensivt
samarbete mellan alla berörda parter.

I det statliga lönesystemet är lönen
knuten till den tjänst som den anställde
innehar och inte beroende av innehavararens
kön. Vilken lön som utgår
följer av de avtal som träffas mellan
staten och de anställdas huvudorganisationer.

Vidare anförde:

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! I vanlig ordning skulle
jag egentligen börja med att tacka civilministern
för svaret på min interpellation
men trots att jag noga och flera
gånger läst igenom och nu noga lyssnat
till civilministerns anförande, kan jag
inte finna att civilministern någonstans
ger svar på den fråga jag ställde.

Traditionellt börjar civilministern
Gustafsson med att upprepa den fråga
jag riktat till honom, men om civilministern
nu verkligen skulle ha någon
bedömning av jämlikhetsproblemet avseende
kvinnornas ställning inom statsförvaltningen,
avstår han mycket noga
från att avslöja någonting härom. Jag
måste därför komma med ännu en fråga:
Skall man bibringas den uppfattningen
att landets civilminister inte anser
sig kunna dra någon slutsats av de
faktiska förhållanden som är rådande
och att han anser att något som helst
initiativ från hans sida inte behöver
tagas?

I så fall måste jag med beklagande
fastslå att den slutsats som t. ex. fackförbundsorganet
Statsanställd kan dra
av årets andrakammarval tydligen är
helt främmande för civilministern. Denna
tidning refererar pressdebatten rörande
statens möjligheter att påverka

ställning inom statsförvaltningen

den fackliga utjämningspolitiken inom
den statliga sektorn av arbetsmarknaden.
Jag citerar ur Statsanställd nr 26
i år: »Från flera håll i pressen, senast
från den socialdemokratiska Nya Norrland,
har man påpekat, att den statliga
arbetsgivaren bör inta en sådan ställning,
att dess lönepolitik harmonierar
med det jämlikhetskrav, som socialdemokratin
förde fram med en sådan
skärpa i valrörelsen och som fick så
starkt stöd av väljarna.»

I svaret på min interpellation upprepar
civilministern riktningsgivande regier,
exempelvis att den som är lämpligast
för en tjänst skall anställas oberoende
av kön, att statsmyndigheterna
inte får förbehålla viss tjänst endast
för män eller endast för kvinnor och
afl — vilket jag väl skulle uppfatta
som eu verklig klimax — om någon
myndighet vid tjänstetillsättningen har
andra utgångspunkter än förtjänst och
skicklighet besvärsrätten bör användas.
Till sist lämnas, förstår jag, den verkliga
sammanfattningen när civilministern
är vänlig nog att upplysa om att
vilken lön som utgår följer av de avtal
som träffas mellan staten och de anställdas
huvudorganisationer.

Men vid dessa många konstateranden
och beräkningar förbigås fullständigt
den trista och bistra verklighet vi alltjämt
har inom statsförvaltningen. Min
fråga gällde ju om civilministerns bedömning
av denna verksamhet skulle
kunna påkalla något initiativ från hans
sida.

I min interpellation har jag angivit
en hel del fakta i detta avseende. Låt
mig bara göra några kompletteringar. I
nr 11 av Tidskrift för allmän försäkring
ger en artikelförfattare på grundval
av de allmänna försäkringskassornas
sjukpenningklassplacering en bild
av svenska folkets aktuella inkomstförhållanden.
Man har då tagit bort sjukpenningklass
nr 1. I inkomstlägena
2 600—10 200 kronor per år finns 32,4
procent kvinnor och Ifi procent mäp.

Torsdagen den 5 december 1968

Nr 42

Svar på interpellation ang. kvinnornas ställning inom statsförvaltningen

Sedan följer 21 000—27 000 kronor där
vi finner 27,5 procent män men bara
9,7 procent kvinnor. I inkomstlägena
27 000—33 000 kronor per år är fördelningen
14,3 procent män men endast
3,4 procent kvinnor. Slutligen i det högsta
inkomstläge som gäller för sjukpenningen,
39 000 kronor eller däröver,
finner vi 8,9 procent mot 0,8 procent
kvinnor.

Dessa siffror talar för sig själva. Röjer
inte detta missförhållande att det
verkligen vore på sin plats att en arbetsgivare
som staten, såvitt den har
ambitioner att vara en mönsterarbetsgivare,
företar sig någonting för att förverkliga
kraven?

När jag i dag studerade tidningarna
i tidningsrummet blev jag nästan förskräckt
över hur mycket material det
fanns där i dag om just denna fråga
med anledning av en nyligen hållen
TCO-konferens. Man kan där få verkligt
god information om de miserabla
förhållanden som råder i praktiken,
inte minst på den statliga sektorn, när
det gäller just de frågor jag här tagit
upp.

Jag skall inte förlänga debatten genom
att läsa upp väl valda och mycket
passande citat. Jag vet att de ärade
kammarledamöterna själva mycket noggrant
följer pressen, men vad man kan
se som en röd tråd är konstaterandet
att inte mindre än 44 procent av alla
yrkesverksamma kvinnor finns inom
den offentliga sektorn. Vidare borde
staten vara vägröjare och föregå med
gott exempel för att förbättra kvinnornas
löne- och anställningsvillkor.

Herr talman! Mitt första ärende här
i kammaren för sex år sedan gällde en
fråga av samma karaktär som den jag
har uppe i dag. Herr Lindholm
var då civilminister, och han sade att
han inte kunde ta några initiativ eller
göra några uttalanden i denna vitala
fråga som skulle kunna uttrycka hans
mening. Jag fann mig då föranlåten att
fråga om inte han i likhet med övriga

regeringsmedlemmar var socialdemokrat,
då han visade en sådan passivitet
i dessa jämlikhetsfrågor. Jag måste
tyvärr rikta samma fråga till civilminister
Gustafsson i dag. Nu är frågan
kanske ännu mer befogad eftersom det
stora socialdemokratiska arbetarpartiet
ställer just jämlikhetsfrågorna främst på
dagordningen och tillsammans med LO
har tillsatt en arbetsgrupp för dessa
frågor med ingen mindre än Alva Myrdal
som ordförande.

Rimmar det inte rätt dåligt med det
socialdemokratiska partiets intentioner
på detta område att en socialdemokratisk
civilminister inte ens vågar säga
sin mening, långt mindre ta några initiativ
som stämmer överens med och
som skulle kunna underlätta hans eget
partis agerande i denna fråga?

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Det må stå fru Ryding
fritt att tolka mitt svar precis som hon
själv vill. Svarets utformning kanske
också något beror på hur frågan ställes.
Det frågas om jag skall ta något särskilt
initiativ. I svaret refererar jag till att
fru Ryding själv pekar på olika orsaker
till de förhållanden som råder på arbetsmarknaden.
Bland dessa orsaker
nämns särskilt bristande yrkesutbildning,
brist på barntillsyn och samhällelig
service, geografisk bundenhet o. s. v.
Om fru Ryding menar att det skall tas
initiativ på dessa områden, så får hon
vara vänlig att rikta sina frågor till något
annat håll; dessa frågor handläggs
inte i civildepartementet.

Om fru Ryding avser initiativ i själva
lönefrågan — och det antar jag att hon
gör — för att komma till rätta med den
bristande jämlikhet som hon säger finns
när det gäller lönerna, så måste jag än
en gång framhålla att vi inte har några
könsuppdelade löner inom statsförvaltningen,
Lönen utgår med samma belopp
oberoende av om det är män eller kvinnor
som innehar ifrågavarande tjänst.

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Svar på interpellation ang. förhandlingshjälp till de statliga bolagen

Det är litet svårt att förstå vad fru
Ryding menar. Om hon menar att man
skall införa speciella kvinnolöner, som
skulle vara förmånligare än de löner
som utgår till män i motsvarande tjänster,
tänker jag inte ta något initiativ.

Fru Ryding anser att jag skall uttala
mig i frågor som är föremål för förhandlingar
mellan parterna på den statliga
arbetsmarknaden. Jag har tidigare
i olika sammanhang t. ex. när det gällt
frågan om dyrortsgrupperingen och
andra ting gjort den bedömningen, att
det inte är så vidare lämpligt att jag,
som ändå företräder den ena av parterna,
offentligen deklarerar min mening
i den eller den speciella fråga som
är föremål för förhandling.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag vill bara säga att
jag beklagar att civilminister Gustafsson
inte kan förstå vad jag har skrivit.
Man skulle ju ändå t. ex. kunna tänka
sig ett initiativ för att höja lönerna för
en hel yrkesgrupp som huvudsakligen
rekryteras bland kvinnor. Hade man tagit
sådana initiativ hade man kanske
ett litet tag fått behålla den enda svenska
manliga barnmorska vi haft.

Till slut vill jag säga att jag inte kan
dela civilminister Gustafssons uppfattning
att det skulle vara till nackdel
eller skada för den pågående avtalsrörelsen
att göra ett uttalande i eu så bär
vital jämlikhetsfråga, naturligtvis under
förutsättning att man har en positiv
inställning till problemets lösning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 25

Svar på interpellation ang. förhandlingshjälp
till de statliga bolagen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Tlninborg har frågat
mig om den statliga förhandlings -

apparaten är så uppbyggd och dimensionerad
att erforderlig förhandlingslijälp
och service vid behov även kan
ges de statliga bolagen.

I den mån det är lämpligt skall statens
avtalsverk enligt 6 § i sin instruktion
på begäran av bolag i vilket staten
äger aktie biträda bolaget vid kollektivavtalsförhandlingar
och lämna utlåtanden
och uppgifter i kollektivavtalsfrågor
av betydelse för bolaget.

Med stöd av denna bestämmelse biträder
verket de statliga bolag som tidigare
fått förhandlingshjälp av statens
avtalsnämnd.

Avtalsverkets organisation är inte dimensionerad
så att verket kan ge förhandlingshjälp
och service till alla statliga
bolag. Organisationen är beräknad
för att verket skulle kunna överta de
förhandlingar som tidigare fördes av
civildepartementet och statens avtalsnämnd.
När man avväger storleken av
organisationen i en .myndighet utgår
man från de uppgifter som myndigheten
beräknas ha och inte från de uppgifter
som myndigheten kan komma
att få. Skulle utvecklingen i framtiden
medföra att avtalsverket skall ge förhandlingshjälp
och service även åt de
statliga bolag som för närvarande är
anslutna till Svenska arbetsgivareföreningen
måste därför enligt min mening
dimensioneringen av verkets resurser
prövas om.

Vidare anförde

Herr THUNBORG (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka
civilministern för svaret på min interpellation.
Vi har uppenbarligen förstått
varandra rätt bra.

Som jag säger i interpellationen har
förhållandena speciellt inom LKAB under
de senaste månaderna blivit kända
för den stora allmänheten. Vidare har
det faktum att bolaget är medlem i SAF
förvånat många människor. På en direkt
fråga har LKAB-chefen Arne S.
Lundberg motiverat detta med att bo -

Nr 12

Torsdagen den 5 december 1968
Svar på interpellation ang. utbyggnaden av den högre tekniska utbildningen

laget inte kan avstå från den förhandlingsservice
som SAF lämnar. Detta är,
herr talman, den direkta orsaken till
min interpellation.

Av svaret på densamma framgår att
avtalsverket på begäran skall kunna
lämna förhandlingshjälp åt alla företag
som staten är ägare till eller delägare
i. Bollen ligger således hos respektive
bolagsstyrelse. Det framgår också
av svaret att avtalsverkets resurser
inte räcker till, om samtliga styrelser
för de statliga bolagen skulle besluta
sig för att begära förhandlingshjälp hos
avtalsverket. Jag tillåter mig, herr talman,
att uttrycka förhoppningen att så
kommer att ske. När de statliga företagen
på det sätt jag tidigare refererat
har hamnat i fokus lär det vara
svårt att försvara ett fortsatt medlemskap
i SAF. Man får alltså förutsätta
att de statliga bolagen beslutar sig för
alt vända sig till avtalsverket, och då
måste en utbyggnad av detta komma
till stånd.

Herr talman! Det förefaller mig realistiskt
att så också sker. Det är ju i och
för sig ingen kostnadsfråga. Om pengarna
används till medlemsavgifter i SAF
eller till en upprustning av avtalsverket
är detta ju kostnadsmässigt hugget
som stucket. Samtidigt som jag alltså
tackar för civilministerns svar vill
jag, herr talman, uttrycka min förhoppning
om en upprustning. Det föreligger
inte några tekniska hinder för att avlägsna
vad både jag och väl också civilministern
betraktar som en sanitär
olägenhet, d. v. s. det förhållandet att
statliga bolag är medlemmar i SAF".

Härmed var överläggningen slutad.

§ 26

Svar på interpellation ang. utbyggnaden

av den högre tekniska utbildningen

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: -

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
har frågat om chefen för utbildningsdepartementet
är beredd att dels
medverka till att de regionutvecklingspolitiska
målen i synnerhet i Norrland
beaktas vid målsättningsdiskussionen
och utredningsarbetet inom 1968 års utbildningsutredning
(U 68), dels redogöra
för arbetet inom den av 1965 års
riksdag begärda beredningen med uppgift
att följa utvecklingen och lämna
förslag rörande den högre tekniska utbildningens
utbyggnad, särskilt med avseende
på frågan om den högre tekniska
utbildningen i Norrland. Enligt
fastställd ärendefördelning ankommer
det på mig att besvara frågorna.

IT 68 kommer enligt sina direktiv att
aktualisera bl. a. frågan om en vidgad
decentralisering av den eftergymnasiala
utbildningen. Utredningen skall därvid
ta ställning till frågorna om och
i vilken utsträckning decentraliserad
utbildning bör knytas till näringslivets
struktur — och därmed efterfrågan på
arbetskraft — i olika regioner. Med
hänsyn härtill räknar jag med att de
problem som berörs i interpellantens
första fråga kommer att beaktas i det
pågående utredningsarbetet inom U 68.
Med anledning av interpellantens andra
fråga vill jag anmäla att enligt vad
jag erfarit den .s. k. Norrlandsberedningens
arbete beräknas fortgå under
hela år 1969. Beredningen har under
hösten besökt ett antal norrlandsstäder
och sammanträffat med företrädare för
lokala myndigheter, det norrländska näringslivet
in. fl. och därvid diskuterat
frågan om förläggning, organisation och
inriktning av eventuell högre teknisk
utbildning i Norrland.

Vidare anförde

Herr LINDBERG (ep):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
Moberg för interpellationssvaret till
herr Nilsson i Tvärålund, som tyvärr
inte personligen har tillfälle att tacka
för det i dag.

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Svar på interpellation ang. granskningen av gesällprov

Av svaret framgår att vass sarnsyn
på de aktualiserade frågorna är för handen,
men motiveringen för en vidgad
decentralisering av den högre tekniska
utbildningen har kanske blivit alltför
snävt begränsad, såvida inte statsrådet
i uttrycket »näringslivets struktur» lägger
in mer än man i första hand är benägen
att göra. Just det uttrycket har
använts i ett flertal officiella uttalanden.
Kanske man tror för litet om vad
det kan innebära. I det kan och borde
väl även inrymmas den stimulans som
näringslivet torde få i den region, till
vilken decentraliserad utbildning har
blivit förlagd. Jag hoppas att statsrådet
delar den uppfattningen. Då skulle arbetet
med denna undervisningsfråga bli
en aktiv medverkan till att just den allmänna
politiska målsättningen realiseras,
nämligen den som fick sin utformning
i statsutskottets utlåtande 19C5:
171, att »om den nya lokaliseringsgiven
inte minst i Norrland, skall kunna fullföljas,
måste högre utbildning gå hand
i hand med näringslivets utveckling».

När man talar om näringslivets struktur
och efterfrågan på arbetskraft i samband
med lokalisering av utbildningscentra
måste man även inbegripa stimulansen
till strukturförändring samtidigt
som man betonar vikten av forskningsobjekt
för undervisningens bedrivande.

Vad nu beträffar efterfrågan på arbetskraft
kan mycket val inom denna
som inom andra utbildningsgrenar såväl
studierna som den framtida yrkesutövningen
äga rum inom annan region
än folkbokföringsortens. Huvudsaken är
att behövlig utbildning kommer till
stånd och att region med svagt differentierad
struktur med avseende på arbetslivet
får all möjlig hjälp till etablering
av varierande sysselsättningsobjekt.

En region som då helt naturligt kommer
i blickpunkten är övre Norrland
med exempelvis Luleå som centralort.
Kvalificerad arbetskraft behövs och naturlig
anknytning finns till sådant som

gruvdrift, järn- och träförädling, kraftverk,
robotbas och
Inte heller det internordiska kalottsamarbetet
bör lämnas obeaktat i det aktuella
sammanhanget.

Högre teknisk utbildning inom denna
region skulle med säkerhet innebära stimulans
till redan befintliga aktiviteters
utveckling och ytterligare differentiering.
Därigenom skulle de goda ting
skapas som väl är all utbildnings verkliga
syfte, nämligen att åstadkomma
bättre levnadsvillkor för så många som
möjligt, inte minst för dem som lever i
otrygghet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 27

Svar på interpellation ang. granskningen
av gesällprov

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Herr Andersson i Örebro
har frågat chefen för utbildningsdepartementet
om denne med hänsyn
till de svårigheter, som föreligger att
skaffa igranskningsmän vid gesällprov,
vill vidta sådana åtgärder att dessa svårigheter
undanröjs. Enligt fastställd
ärendefördelning ankommer det på mig
att besvara interpellationen.

Interpellanten synes förknippa de av
honom nämnda svårigheterna med utformningen
av det statsbidrag som utgår
till kostnader för granskning av gesällprov.
Bidraget, som utbetalas till
Sveriges hantverks- och industriorganisation
och avser kostnaderna för reseoch
traktamentsersättningar i samband
med graniskningsverksamheten, är schablonmässigt
beräknat och förutsätts inte
ge full täckning för dessa kostnader.
Någon ändring av denna princip, som
godkänts av riksdagen vid de tillfällen
den redovisats, är inte aktuell.

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Svar på interpellation ang. granskningen av gesällprov

Vidare anförde:

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Moberg för svaret.

Orsaken till att jag tagit upp denna
fråga är att det i dag är mycket svårt
att få granskningsmän vid gesällprov.
Grundorsaken härtill är att anslagen
från såväl stat som landsting inte ger
tillräcklig kompensation till dem som
tjänstgör vid de årliga granskningarna.
Tidigare var granskningen i huvudsak
förlagd till fritid, d. v. s. till kvällar och
söndagar, men efter hand som de centrala
verkstadsskolornas elevkullar blev
allt större fick man svårare och svårare
att få folk att åta sig denna granskning
på arbetstid. Därför måste granskningen
förläggas till skoltid, och granskningsmännen
blev då tvungna att ta sig
ledigt från sina arbeten.

Ersättningen för granskningsarbetet
utgår enligt gammal praxis. Tidigare
var det KÖY, senare under ett år skolöverstyrelsen
och nu är det Sveriges
hantverks- och industriorganisation
som har hand om granskningsanslaget,
vilket under budgetåret 1967/68 uppgick
till 45 000 kronor. De pengarna
måste räcka. Man har därför inte kunnat
gå ifrån tidigare ersättningspraxis.
Dagsersättningen till en granskningsman
är följaktligen i dag 20 kronor, och
den ersättningen får han endast om han
bor utanför granskningsorten. Då får
han också ersättning för resa i andra
klass på järnväg eller med buss till

granskningsorten.

Ordförandena i lärlingsnämnderna i
våra 24 distrikt .samt 10 branschorganisationer
skall dela på idessa 45 000 kronor,
och det är ordföranden i distriktet
som skall kalla till granskning. Han har
emellertid ytterligt svårt att få någon
att avstå från sin arbetsinkomst för att
tjänstgöra som granskningsiman, vilket
givetvis sammanhänger med att granskningen
nu huvudsakligen måste ske på
arbetstid.

Jag hade kanske inte närt någon större
förhoppning om att man under det
nuvarande budgetåret skulle kunna få
till stånd en förbättring, men jag skulle
önska att man i framtiden tog upp till
behandling spörsmålet om hur man
skall klara denna fråga. Gesällprovet
utgör i många fall ett examensbevis
som skall företes i samband med vidareutbildning.
Under gårdagens debatt
om grundskolans läroplan var man rörande
ense om att alla skall ha lika möjligheter
till utbildning. Beträffande den
utbildning som avslutas med gesällprov
föreligger det emellertid verkliga problem.
Det gäller framför allt att få examinatorer
som kan sitt arbete. Man får
därför oftast kalla folk från annan ort,
som vägrar att komma, och detta förosrakar
problem.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Låt mig bara konstatera
att också herr Andersson i Örebro
bekräftar att detta till betydande del är
en budgetfråga. Såsom jag framhöll i interpellationssvaret
har riksdagen utan
erinran godtagit den princip som nu
gäller, nämligen att bidraget skall vara
schablonmässigt utmätt och inte är avsett
att ge full täckning för kostnaderna
för granskningsverksamheten.

Vi är emellertid väl medvetna om att
problemen är stora och jag vill därför
erinra herr Andersson om att hela lärlingsutbildningsproblematiken
kan bli
aktuell för omprövning i samband med
yrkesutbildningsberedningens avslutande
arbete.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Moberg för den komplettering som han
mu har lämnat. Jag har tagit del av yrkesutbildningssak,
kunnigas förslag, och
jag hoppas att man när man slutligen
löser dessa frågor även kan lösa den
fråga som gäller granskningssmännen
och ersättningen till dem.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

§ 28

Svar på interpellation ang. den framtida
energiförsörjningen

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet WICKMAN, som yttrade
:

Herr talman! Herr Lothigius har i en
interpellation frågat handelsministern
hur han bedömer utvecklingen av framtida
svensk energiförsörjning och om
han anser att nyinvesteringar i vattenkraftverk
med hänsyn till utvecklingen
inom kärnindustrin fortfarande är samhällsekonomiskt
riktiga. Eftersom jag
inom regeringen svarar för ärenden rörande
energiförsörjningen har interpellationen
överlämnats till mig för besvarande.

Utvecklingen på atomenergifältet har
framför allt betydelse för vår försörjning
med elkraft. I december 1967 publicerade
Centrala driftledningen, CDL,
en studie avseende elförsörjningen under
1970-talet. Av denna undersökning
framgår att elkraftbehovet i Sverige
väntas komma att i det närmaste fördubblas
mellan 1970 och 1980. Ökningen
förutses bli tillgodosedd främst genom
atomkraftverk eller oljeeldade
kraftverk. Man räknar med att priset
på fossila bränslen kommer att ligga
vid en sådan nivå att atomkraften blir
lönsammare än oljekraft. Atomkraften
beräknas med hänsyn härtill komma
att öka sin andel av landets kraftproduktion
till omkring en tredjedel år
1980. Detta innebär emellertid inte att
vattenkraften då har spelat ut sin roll.
Tvärtom förutses även här en utbyggd
produktion under 1970-talet. CDL bär
beräknat vilken kombination av olika
slags elkraft som bör bli ekonomiskt
optimal med hänsyn til! de olika kraftslagens
förutsedda kostnader. För vattenkraften
tyder beräkningarna på en
ca tjugoprocentig produktionsökning
från nuvarande ca 50 miljarder kilowattimmar
per år till ca 60 miljarder
år 1980. Därefter skulle vattenkraften
endast ge mindre tillskott och nå ca 62

miljarder år 1985. Vattenkraften skulle
därmed vid 1980-talets ingång fortfarande
svara för närmare hälften av elkraftproduktionen.

Mot bakgrunden av dessa bedömningar
får jag som svar på interpellantens
fråga om den samhällsekonomiska riktigheten
av nyinvesteringar i vattenkraftverk
anföra följande.

CDL räknar som nämnts med att viss
fortsatt vattenkraftutbyggnad är ekonomiskt
motiverad, d. v. s. projekten väntas
kunna ekonomiskt konkurrera med
atomkraften. Till detta kommer att vattenkraften
fördelaktigt kompletterar de
kommande atomkraftverken, framför
allt genom att den på ett mer ekonomiskt
sätt kan anpassas till variationer
i belastningen. Tack vare en hög andel
vattenkraft i produktionssystemet kan
Sverige t. ex. räkna med ett mindre behov
av att bygga ut reserveffekt än i flera
andra länder. Från beredskapsmässiga
och handelspolitiska synpunkter har
vattenkraften vidare vissa samhällsekonomiska
fördelar.

Sammanfattningsvis talar sålunda enligt
min mening ekonomiska skäl, och
det är dessa som interpellanten efterlyst.
för fortsatta investeringar i vattenkraftobjekt
som är tillåtliga enligt vattendomstolarna.
Liksom i fråga om andra
industriinvesteringar bör därvid ekonomiska
hänsyn noga vägas mot hänsynen
till miljövårds- och andra motstående
intressen.

Vidare anförde:

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för svaret på min interpellation
— det var både kort och upplysande.

Det behövs egentligen inte mer, om
man inte önskar andra aspekter på problemet
än sådana som herr statsrådet
har fört fram och som nu kommer upp
i den allmänna debatten och som naturligtvis
berör en del av miljövårdsintressena
och forskningen m. m.

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968
Svar nå interpellation ang. den framtida energiförsörjningen

Statsrådet säger att GDL har beräknat
vilken kombination av olika slags elkraft
som bör bli ekonomiskt optimal
med hänsyn till de olika kraftslagens
förutsedda kostnader. Men de samhällsekonomiskt
optimala hänsynen kräver
att man gör bedömningen också mot
bakgrunden av dessa andra värden. Jag
vet att statsrådet inte är mycket för
tvekande, och jag vill gärna ha denna
lilla diskussion mot bakgrunden av konkreta
ting. Det är naturligtvis mycket
svårt att göra detta, när vi å ena sidan
har så konkreta ting att göra med som
kraftproduktion som skickliga tekniker
inom kraftverksområdet kan räkna
fram i ekonomiska siffror och å andra
sidan har att ta hänsyn till de naturvärden
som finns.

Jag har med min interpellation önskat
att få till stånd en diskussion, om
nyinvesteringar i vattenkraft är så nödvändiga
att vi måste offra de sista naturliga
levande älvarna för att klara var
el- och värmeförsörjning för framtiden.
Kan bevis härför läggas fram har jag
ingenting emot att man verkligen gör
dylika investeringar.

Jag vill däremot inte diskutera frågan
mot bakgrund av de intressen sådana
människor kan ha som äger strand vid
en dylik älv eller med utgångspunkt
från lokala arbetsmarknadsmässiga synpunkter.
Jag tror inte att det är vad
man åsyftar att lfa fram i denna fråga
utan i stället perspektiven för framtiden
— för generationer framåt. Då får man
inte stanna vid att ge argument om arbetsmarknadsmässiga
hänsyn för några
år eller årtionden framåt. Arbetsmarknadsverksamheten
måste naturligtvis
utökas på annat sätt så att människorna
i bygden kan få glädje därav och få goda
möjligheter till arbetstillfällen.

Jag övergår till att framlägga några
synpunkter på den allmänna kraftförsörjningen.
Statsrådet har lämnat konkreta
siffror vid hänvisningen till CDL.
Det rör sig här givetvis om nyanser.
Det spelar ingen roll om en fördubbling

av elkraften avser tiden från 1967 till
1980 eller tiden från 1970 till 1980. Det
intressanta är hur oljan och främst
kärnkraften beräknas på ganska kort
tid bli dominerande för produktionen
av vår elenergi. Det kommer inte att
hända så särskilt mycket fram till år
1975. Denna tid kommer endast att vara
ett förberedelseskede, men sedan kommer
siffrorna att gä i höjden mycket
snabbt. Kärnindustrin skulle enligt beräkningarna
år 1985 svara för hälften
av hela elkraftproduktionen eller 75
procent av energitillskottet under 15 åi.

Då man började använda kärnenergin
var intresset ganska svagt och denna
industri kom i gång långsamt. Men
nu har den tagit en våldsam fart, inte
minst i Amerika. Och då frågar man
sig: Var är vi 1980, 1985 och 1990? Jag
vet att prognoser gjorts, men det är synnerligen
svårt att göra dessa bedömningar.
Vi kan mycket väl, med tanke
på hur snabbt utvecklingen på kärnkraftområdet
nu går, vara längre framme
vid de angivna tidpunkterna än
prognoserna ger vid handen.

Priset blir jo avgörande för avvägningen.
Vattenfalls generaldirektör är
optimist och säger att kärnenergin ger
oss snabbt sjunkande kostnader och att
bridreaktorn skulle ge en produktionskostnad
på 1 å IV2 öre i dagens penningvärde
mot 2 å 2V2 öre nu.

Enligt denna prognos kommer alltså
vattenkraften att betyda allt mindre.
Jag vet att vattenkraften är en utjämnande
faktor och att den därför är synnerligen
betydelsefull, framför allt ur
driftsynpunkt. Men vi har ju i vårt land
åtminstone teoretiska möjligheter att
bygga ut vattenkraften till 200 miljarder
kilowattimmar, sägs det. Redan ulbvggda
älvar kan ytterligare utnyttjas,
och man kan få ut mera effekt också
genom vissa moderniseringar.

Det är vidare, herr statsråd, inte osannolikt
att vi i vårt land kommer att kunna
utnyttja naturgasfyndigheter. Jag är
fullt på det klara med att Vattenfall inte

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Svar pa interpellation ang. den framtida energiförsörjningen

skall syssla med detta. Det är inte praktiskt
att föra in dessa ting i prognoserna,
tv vi har dem så att säga inte i vår
hand. Men har man sett utvecklingen på
området i Europa och inte minst i Canada
säger man sig att vi i alla fall bör
ha en beredskap härvidlag. Skulle vi
kunna utnyttja naturgasfyndigheter i
vårt land blir situationen helt förändrad.

Under 1970-talet skall enligt prognoserna
genom vattenkraftsanläggningar
tas ut en effekt av 1 700 megawatt. Stora
och Lilla Lule älv, Skellefte älv och
Ångermanälven ger cirka 740 megawatt.
Man säger att i Ljungan, Indalsälven
och Ångermanälven finns åtskilliga
hundratal megawatt att ta ut. Saitevaare
och Ajaure ger 300 megawatt, och nya
privata kraftbolag ger minst 250 megawatt.
Till detta kan läggas den modernisering
och ökade effekt som kan komma
i fråga. I stort lär de önskemål som
Vattenfall har lagt fram kunna tillfredsställas
utan att man kastar sina ögon på
Vindelälven eller Piteälven.

Att koncentrera sig på de älvar som
redan är exploaterade tror jag vore
ganska framsynt. Det kostar något litet
mer, men vi skall komina ihåg att framtiden
kanske inte utvecklas som vi tror.
Teknikerna har möjlighet att arbeta
med kärnkraften. Då kan det vara bra
att ha en del älvar i reserv.

Herr talman! Jag vill framhålla att
jag hyser ett väldigt stort förtroende för
vattenfallsverket, för dess chef och för
dess personal. Jag tycker att de är skickliga.
Skriverierna i tidningarna är
många gånger obefogade. Vattenfalls
personal fullgör bara sitt värv att försöka
få fram den effekt som den är ålagd
att skapa. Jag har själv många gånger
vandrat tillsammans med verkets representanter
längs Lule älv och sett på de
utbyggnader som sker.

Det torde endast vara en tidsfråga,
innan naturvårdsproblemet kan lösas.
Jag tänker, herr statsråd, på nödvändigheten
av att det görs en analys av för -

hållandet mellan vattenkraftens värde
och andra värden, så att vi kan ekonomiskt
bedöma dessa. Det finns unga tekniker
som arbetar med trafiksäkerhetsfrågor
och som försöker programmera
fram vad ett människoliv är värt. Vad
är olika ting värda i samhällslivet?
Även om det inte rör sig om direkt påtagliga
saker, är det ganska angeläget
att också i naturvårdsfrågor skapa värdeförhållanden
som kan programmeras
i datamaskin.

.lag tror att det vore riktigt om statsrådets
näringsdepartement försökte arbeta
fram ett sådant system, och jag
skulle vilja fråga statsrådet om detta är
möjligt att göra och om det finns ett
intresse inom departementet för att ta
band om frågorna från den utgångspunkten.
Om en ordentlig analys görs,
står vi här i riksdagen på en betydligt
säkrare plattform, när vi diskuterar dessa
värden.

Herr andre vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Herr Lothigius kom i
sitt anförande in på mycket svåra och
intressanta frågor, och jag tror inte att
kammarens kvarvarande ledamöter anser
detta vara det rätta tillfället att lyssna
till en detaljerad debatt mellan herr
Lothigius och mig om dessa svåra spörsmål.
Därför skall jag endast mycket
kort kommentera några p/unkter i vad
herr Lothigius sade. Jag vill då först
hänvisa till att jag i avslutningen på
mitt interpellationssvar mycket bestämt
underströk skillnaden mellan att bedöma
vattenkraften ur ekonomisk synpunkt
och att ta ställning till i vilken
omfattning vi skall utnyttja vattenkraft,
eftersom intressena är så motstridiga.
Det är eu avvägningsfråga, och det viktiga
är att vi gör denna avvägning från
den korrekta utgångspunkten att de
fortsatta vattenkraftsutbyggnaderna —■
också de ifrågasatta — är ekonomiskt

Torsdagen den 5 december 1968 Nr 42

Svar på interpellation ang. utvidgning av den statliga företagsamheten i Värmlands

län

lönsamma. Jag behöver inte argumentera
närmare om varför de är det; jag
vill bara understryka ytterligare en
gång att vattenkraften har en alldeles
speciell funktion i vårt elförsörjningssystem
i det att den ger oss en mycket
hög och billig reserveffekt vid toppbelastning.
Därför är det ur kraftekonomisk
synpunkt ett betydande intresse
att fortsätta vattenkraftsutbyggnaden.
Detta skall man ha klart för sig.

Jag skall inte gå närmare in på den
fråga som har diskuterats tidigare i dag
i kammaren, men jag vill understryka
— det är också anledningen till utformningen
av interpellationssvaret —
att det icke förhåller sig så att de ifrågasatta
vattenkraftsutbyggnaderna skulle
vara ekonomiskt icke lönsamma beredskapisprojekt.
Många argument i den
allmänna debatten har utgått från denna
tes, och de är alltså felaktiga; det
håller herr Lothigius med mig om. Detta
är grundläggande för en mera rationell
diskussion.

Herr Lothigius betonar slutligen —
och med all rätt •— att dessa diskussioner
blir svåra att föra, därför att vi
inte har möjlighet att sätta jämförbara
värden på de intressen som vi försöker
väga mot varandra. Vi har i varje fall
i mitt departement inte hittills aktualiserat
dessa mätfrågor i detalj. De kommer
emellertid igen i inånga sammanhang,
och det är alltså ett allmänt problem
som herr Lothigius nu tar upp.
Det har samband med hela vår väsentliga
diskussion om jämförelser mellan
företagsekonomiska och samhällsekonomiska
kalkyler. Där möter vi också
mycket stora mätproblem.

Jag kan för dagen bara säga till herr
Lothigius att detta problem är av vitalt
intresse för beslutsfattandet, för allmänhetens
debatt och naturligtvis också
för de förslag som nu och i framtiden
läggs fram av regeringen och diskuteras
här i riksdagen. Jag kan inte
nu lova någonting om hur detta metod -

arbete kommer att vidareutvecklas. Så
mycket vet jag dock, att precis samma
inställning som jag har, och som herr
Lothigius här har, den har också naturvårdsverket.
Ett visst inledande metodarbete
pågår, men jag kan inte säga hur
snabbt det kan bli klart. Å andra sidan
skall vi naturligtvis inte heller tro att
dessa problem är sådana som man
snabbt kan lösa bara därför att man bestämt
sig för att lösa dem.

Svaret på herr Lothigius’ avslutande
fråga blir alltså, att vi är medvetna om
dessa problem och att vi befinner oss
i inledningsskedet av de metodstudier
som skall kunna — någon gång, men
när kan jag inte säga — göra det lättare
för oss att fatta rationella beslut i dessa
mycket svåra frågor.

Herr LOTHIGIUS (h);

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
igen för svaret samt de kompletterande
synpunkter som han nu bär fört fram.

Ofta när man diskuterar dessa frågor
ser man dem bara från ekonomisk synpunkt
och inom begränsade områden.
Jag skulle vilja lyfta frågan till den
samhällsekonomiska betydelse den bär
och försöka betrakta den i den delen.
Jag förstår nu att statsrådet har exakt
samma synpunkter på spörsmålet som
jag själv.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 29

Svar på interpellation ang. utvidgning
av den statliga företagsamheten i Värmlands
län

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet WICKMAN, som yttrade
:

Herr talman! Herr Hector har frågat
chefen för inrikesdepartementet hur
han bedömer förutsättningarna att ut -

7 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 42

Nr 42

Svar på interpellation ang.

län

vidga den statliga företagsamheten i
Värmlands län i syfte att öka sysselsättningsmöjligheterna
och om statsrådet
kan upplysa om vilka konkreta åtgärder
regeringen planerar i denna riktning.

Inrikesministern har överlämnat interpellationen
till mig för besvarande.

Herr Hector föreslår i sin interpellation
att staten skall underlätta tillkomsten
av en skogsindustri i länet. Han
hänvisar därvid till skogshögskolan som
ställt material till förfogande vilket visar
att virke kommer att finnas inom
länet för en ytterligare industri, även
sedan befintliga industrier fått sitt.

Jag har inte haft tillgång till herr
Hectors siffror och kan följaktligen inte
kommentera dem. Virkesbalansutredningen
har emellertid redovisat beräkningar
för industriområde IV a som
omfattar Värmlands och Örebro län
samt Dalsland. För detta område visade
utredningen på en brist på ekonomiskt
tillgängligt virke redan förra året. Om
de planer som nu diskuteras inom de
i området redan etablerade företagen
blir förverkligade, kommer bristen att
accentueras. Redan kända behov måste
således kompletteras med förflyttning
av virke från intilliggande områden.
Därmed har jag inte sagt att staten inte
kan underlätta en skogsindustriell expansion
i länet, men motivet härför kan
inte sökas i ett föreliggande virkesöverskott.

Herr Hector föreslår också att en statlig
verkstadsindustri förläggs till länet
och pekar på flera positiva faktorer,
som talar för detta.

Jag kan till istora delar instämma
i beskrivningen av de goda förutsättningarna.

Herr Hector torde vara medveten om
de ansträngningar som görs för att lösa
sysselsättningsfrågorna i olika delar av
vårt land. De arbetsmarknadspolitiska
och lokaliseringspolitiska ansträngningarna
har utökats med en aktivitet för
att få till stånd statlig industrietable -

den statliga företagsamheten i Värmlands

ring i regioner med sysselsättningsproblem.
Detta är ett av syftena med det
arbete som f. n. pågår för att öka de
statliga företagens expansionskraft. Fn
särskild delegation för statlig industrietablering
har tillsatts av regeringen
för ungefär en månad sedan. Av direktiven
framgår att den skall inrikta sig
på bl. a. Värmlands län.

Med hänsyn till att delegationens inventering
ännu befinner sig på ett förberedande
stadium, vill jag för dagen
inte göra några konkreta utfästelser.

Vidare anförde

Herr HECTOR (vpk):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret. 1 min interpellation anfördes
skogsindustrin och verkstadsindustrin
som några exempel bland många andra
på områden där statligt initiativ skulle
vara möjligt och motiverat i provinsen.
Statsrådet möter nu det förra exemplet
med argumentet att en råvarubrist på
detta område skulle föreligga i Värmland.
Detta är minst sagt ett paradoxalt
påstående när det gäller landets skogrikaste
län som fortfarande har stor
skogsarbetslöshet.

Jag är väl medveten om de hittillsvarande
arbetsmarknadspolitiska och
lokaliseringspolitiska ansträngningar
som satts in som punktåtgärder också
i vår provins. Men här måste snart komma
en helt ny giv, en helt ny struktur,
ett helt nytt tänkande i denna fråga,
där lokaliserings- och stödåtgärderna
mera medvetet sättes in planmässigt
med längre och större perspektiv i organiskt
sammanhang i stället för den
nuvarande, styrd av irrationella faktorer,
s. k. konjunkturer och kortfristiga
vinstspekulationer. I detta sammanhang
kan man väl sätta ett visst hopp
till den delegation för statlig industrialisering
som nyligen tillsatts och soni
statsrådet i sitt svar nämner. Jag kan
försäkra honom att värmlänningarna

Torsdagen den 5 december 1968
utvidgning av

Torsdagen den 5 december 1968

Nr 42

emotser resultatet med den största spänning
och även med vissa förhoppningar
— detta senare sammanhängande
med att vi av naturen lär vara något

optimistiska.

Härmed var överläggningen slutad.

S 30

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:
nr 364, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m. jämte motioner; från

bankoutskottet:
nr 372, i anledning av motioner om
ökad statlig företagsamhet i Norrland,
in. in.;

från första lagutskottet:
nr 362, angående Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till införsellag
in. m.; och

nr 363, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om försöksverksamhet
i fråga om ordningen
för den allmänna gudstjänsten, in. in.;

från andra lagutskottet:
nr 365, i anledning av motioner om
sänkning av pensionsåldern för vissa
gruvarbetare;

nr 366, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående revidering av läroplan
för grundskolan, såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 367, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 2 juni 1961
(nr 300) om redareavgift för sjöfolks
Pensionering; samt

från tredje lagutskottet:
nr 357, i anledning av motioner om
dels åtgärder mot oljeläckage, dels förvaringen
av oljecisterner; och

nr 358, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 128 § byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385), m. in.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 371, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående vissa
inrednings- och anslagsfrågor avseende
provisoriska lokaler för riksdagen.

§ 31

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
sex enkla frågor, nämligen av:

herr Grebäck (ep), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående ansvaret för skötsel och
underhåll av vattendrag och sjöar,
herr Mundebo (fp), till statsrådet fru
Odhnoff angående informationen om
bostadstilläggen,

fru Nettelbrandt (fp), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående förbättrade skatteregler
för folkpensionärer,

herr Ståhl (fp), till herr statsrådet
Wickman angående kapitalkrisen i Duroxbolaget,

herr Elmstedt (ep), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående slutförandet av fiskprisntredningens
arbete, samt
herr Ullsten (fp), till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena angående
åtgärder mot vapenexport till
Nigeria.

§ 32

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.13.

In fidem

Sune K. Johansson

100 Nr 42

Fredagen den 6 december 1968

Fredagen den 6 december

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 28
nästlidne november.

§ 2

Svar på interpellation ang. postanstalters
placering

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! I en interpellation om
postanstalternas lokalisering påstår herr
Thunborg, att postverket genom rationaliseringsåtgärder
driver kunder till
de privata bankerna, samt frågar om
jag avser att vidta några åtgärder i fråga
om postanstalters placering.

I de större tätorterna — som närmast
åsyftas i interpellationen — sker en
successiv utbyggnad av postverkets kontorsnät
i takt med bebyggelseexpansionen.
Vid utbyggnaden — som planeras
i nära samråd med de kommunala
myndigheterna och i förekommande
fall även med organisationer och sammanslutningar
som kan anses företräda
kundintressen — eftersträvas en lokalisering
som på en gång tillgodoser
allmänhetens och postverkets intressen.
Förutom befolkningsunderlagets storlek
beaktas en råd andra faktorer, såsom
de berörda områdenas topografi och
kommunikationer, de planerade anstalternas
läge i förhållande till affärscentra
etc.

I vissa fall kan det vid en utbyggnad

av kontorsnätet bli aktuellt att till en
nyinrättad modern postanstalt med
större utrymmen och resurser flytta
över verksamheten från en närbelägen
anstalt med otillräcklig betjäningskapacitet
eller från driftsynpunkt otillräckligt
kundunderlag. Antalet postanstalter
i de större tätorterna som upphört
med sin verksamhet är dock relativt
begränsat. Under den senaste tioårsperioden
rör det sig i de större tätortsområdena
totalt om drygt ett tiotal.

I fråga om kontorstätheten har jämförelser
gjorts med bankernas kontorstäthet,
därvid herr Thunborg —- med
utgångspunkt i stockholmsförhållandena
— tydligen anser sig kunna dra negativa
slutsatser om postverkets service.
Dessa jämförelser är missvisande. Det
stora antalet banklokaler har sålunda
inrättats inte av ett ensamt utan av ett
tiotal bankföretag. Det återspeglar mindre
ett servicebehov hos allmänheten än
en konkurrenssituation, där bankföretagen
söker bibehålla och utvidga sina
relativa marknadsandelar. Det innebär
under sådana förhållanden en mera
rättvisande jämförelse att konstatera,
att postverket med sina 125 postanstalter
i Stockholm har ungefär dubbelt så
många betjäningsställen som Svenska
handelsibanken och nästan tre gånger
så många som Stockholms sparbank.
Från servicesynpunkt bör vidare framhållas,
att medan bankkontoren i huvudsak
är koncentrerade till affärs- och
kontorsdistrikten och till förorternas
centrumområden postanstalterna är mera
jämnt fördelade över hela bebyggelseområdet.
Detta förhållande är av stort
värde såväl från servicesynpunkt som
med avseende på postbankens möjlig -

Fredagen den 6 december 1968

Nr 42

101

Svar på interpellation ang. postanstalters placering

heter att hävda sig i konkurrensen med
andra banker.

Vidare anförde:

Herr THUNBORG (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min interpellation.

När jag fick svaret i min hand upptäckte
jag att jag hade frågat för principiellt.
Av texten i interpellationen
framgår dock att det inte i första hand
var de nva bostadsområdena jag hade i
tankarna. Detta har också statsrådet
upptäckt och säger i sitt svar följande:
»I vissa fall kan det vid en utbyggnad
av kontorsnätet bli aktuellt att till en
nyinrättad modern postanstalt med större
utrymmen och resurser flytta över
verksamheten från en närbelägen anstalt
med otillräcklig betjäningskapacitet
eller från driftsynpunkt otillräckligt
kundunderlag.»

Det sistnämnda motivet för sådana åtgärder.
alltså otillräckligt kundunderlag,
är en glesbygdsföreteelse. Det är
inte relevant för storstadsförhållandena.
Och om kundunderlaget finns är
det ju postverket självt som har ansvaret
för att utrymmena och betjäningskapaciteten
är tillräckliga.

Statsrådet har med all säkerhet uppmärksammat
indragningen av postkontoret
i stadsdelen Midsommarkransen
bär i Stockholm, som har 14 500 invånare.
Om man översätter befolkningssiffran
till kundunderlag så är det större
än både i Skellefteå och Norrtälje
och i 54 andra svenska städer. I Midsommarkransen
har man i år dragit in
postkontoret och hänvisar människorna
till ett nyinrättat postkontor i Västberga
industriområde. Jag vet inte, herr
talman, om det är nödvändigt eller ens
tillåtet att lägga några sociologiska synpunkter
på den här frågan, men till bilden
hör att Midsommarkransen är en
relativt gammal förort med ett förhållandevis
stort inslag av pensionärer.

Och i kören av protester från befolkningen
har man särskilt uppmärksammat
pensionärernas röster.

Vid ett opinionsmöte ordnat av den
socialdemokratiska stadsdelsföreningen
i slutet av oktober månad yttrade pensionärsföreningens
ordförande Karl
Lundholm följande: »Vi har upplyst
pensionärerna om att de kan göra sina
uttag på banken i stället för att anlita
posten.»

Herr talman! När ett statligt verk för
en sådan politik, att en gammal kämpe
i arbetarrörelsen rekommenderar sina
medlemmar att anlita privata affärsbanker
då bör både Wallenberg och Browaldh
och de andra känna sig relativt
nöjda med utvecklingen inom den statliga
sektorn.

Pensionärerna vågar inte gå vägen under
Södertäljevägen och ner i Västberga
industriområde och orkar det inte heller
fysiskt. Jag skall inte tävla med högern
genom att tala om rättstillståndet
och den enskilda människans säkerhet
här i staden, men det är i alla fall ett
faktum att undergångar och liknande
lätt blir tillhåll för folk som inte skyr
att antasta en gammal ofärdig människa;
Och det är ju den direkta anledningen
till pensionärsföreningens uppmaning.
Det är tragiskt, herr statsråd.

Jag förstår inte varför statsrådet finner
det irrelevant att jämföra antalet
postkontor med det totala antalet bankkontor
här i staden. Det förhållandet
att socialdemokraterna i regeringsställning
struntat i att genomföra den samlade
arbetarrörelsens krav på ett förstatligande
av kredit- och bankväsendet
motiverar väl inte att statsrådet kan begöra
att postsparbanken bara skall jämföras
med Handelsbanken eller Skandinaviska
banken.

Det förhåller sig nämligen icke så som
statsrådet här hävdar, att det är bankerna
som är koncentrerade till affärsoch
kontorsdistrikt, medan postanstalterna
är mera jämnt fördelade över hela
bebyggelseområdet. I detta fall som

102

Nr 42

Fredagen den 6 december 1968

Svar på interpellation ang. postanstalters

jag håller mig till för enkelhetens skull
bär man nu inget postkontor men man
har tre bankkontor inom bebyggelseoch
bostadsområdet.

Jag är ledsen, herr talman, att behöva
konstatera att jag av interpellationssvaret
inte kan finna att statsrådet vill
göra någonting för att förbättra postverkets
anseende hos allmänheten eller —
vilket jag tycker är minst lika viktigt
— ta upp konkurrensen med de privata
bankerna när det gäller allmänhetens
allt större behov av service.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det är självfallet att
postverket också befinner sig i den situationen,
att man måste göra en avvägning
mellan å ena sidan omfattningen
av den service som postverket kan
lämna och å andra sidan de kostnader
den servicen kommer att betinga i form
av avgifter för servicen. Jag håller fast
vid att det generellt är så, att postanstalterna
är mera utspridda över bebyggelseområdena
än vad bankkontoren
är med större möjligheter för människor
som bor i olika stadsdelar till direkt
kontakt med postanstalterna än vad
de i regel har med bankkontoren.

.lag känner väl till det fall herr Tliunborg
nämnde, postanstalten ute i Midsommarkransen.
Där var ju förhållandet
det, att man sedan länge i Västberga
hade en alltför liten lokal och man
sökte, för att kunna ge allmänheten en
bättre betjäning, bättre lokaliteter. Efter
en tid lyckades man också finna en
bättre lokal, som emellertid låg ungefär
300 meter öster om den plats där den
ursprungliga postanstalten låg. Den nya
lokalen var också belägen så nära en
annan postanstalt, att man betraktade
det som ändamålsenligt och riktigt att,
för att utnyttja den bättre utrymmeskapacitet
som gavs i den nya lokalen, slå
samman de båda postanstalterna. Det
innebar utan tvivel en förlängning av

placering

gångvägen för kunderna på ungefär
250 meter.

Man underrättade Stockholms stad
och vissa organisationer om saken och
genomförde omläggningen. Man har alltså
fått bättre lokaler för området i dess
helhet. Att det kan bli lite besvärligt
för i första hand äldre människor när
gångvägarna blir något längre, förstår
man från postverkets sida mycket väl.
Därför bär man försökt tillmötesgå önskemål
om kortare gångvägar för de
gamla genom att bl. a. anordna speciell
utbetalning för pensionärerna av folkpensionen.
Pensionärerna kan dessa dagar
få ut sina pensioner i en tillfällig
kassa som inryms i en lokal, belägen
ungefär där den tidigare postanstalten
låg.

Det är, som jag sade inledningsvis,
fråga om en avvägning mellan å ena sidan
kostnader för den service som postverket
skall ge medborgarna och å andra
sidan utformningen av denna service.
Men jag tror att jag generellt vågar
säga, att man inom postverket är mån
om att både tillhandahålla ändamålsenliga
och bra lokaler och att komma
så nära medborgarna som möjligt med
sina serviceinrättningar.

Herr THUNBORG (vpk):

Herr talman! Det tjänar ju ingenting
till att vare sig jag själv eller statsrådet
upprepar några påståenden i denna debatt.
Jag vill bara göra ett par förtydliganden.

Låt mig först säga att jag har eu
otäck benägenhet att vilja se den statliga
verksamheten som en enhet — jag
har inte förmågan att dela upp den i
strikt avgränsade verk, bolag o. s. v. Nu
var väl den lokal det här gäller litet
skraltig. Men några meter därifrån har
televerket lokaler, och just som man slagit
igen postkontoret och flyttat det till
industriområdet kom en byggnadsfirma
och satte i gång med tillbyggnad av televerkets
lokaler. Jag påpekar att det
härvidlag inte bara gäller metrarna.

Nr 42

103

Fredagen den 0 december 1908

Svar på interpellation ang.

Det finns emellertid många industrier
i området — där bor inga människor
men där är många kontor. Och det är
väl en väsentlig faktor; de är stora kunder
räknat i antalet försändelser o. s. v.
För min del tänker jag emellertid mera
på människornas behov av service.

Man undrar: Förekommer det ingen
samordning? Och kan inte postverket
förutse sina lokalbehov? Kostnadssidan
betraktar jag såsom irrelevant i sammanhanget,
ty när det gäller en stadsdel
med — som jag sade — 14 500 människor
kan man väl över huvud taget inte
resonera om att kundunderlaget skulle
vara för bräckligt.

Det är bra att provisorier görs. Men
skall det vara på det sättet, att diskrimineringen
av de gamla människorna
i samhället skall slå igenom på alla
punkter? De skall tydligen inte själva
få välja när de vill hämta ut sin pension
eller sköta sina övriga ärenden utan bli
tvingade att komma på vissa tider till en
provisorisk lokal —- ungefär som vid
utdelningen av brödkort på sin tid.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag kan inte undgå att
lägga märke till vad jag skulle vilja kalla
en något tendentiös ton i herr Thunborgs
formulering av sina repliker. Han
tycks vilja ge frågan om postanstalterna
i detta område karaktären av något
slags bevis bl. a. för diskriminering av
åldringarna i samhället. Det är självfallet
en felaktig slutsats. Visst kan vi i
många sammanhang se statsverksamheten
som en enhet —- ganska ofta förekommer
samarbete mellan post- och televerken,
exempelvis beträffande lokalfrågorna.
Men herr Thunborg borde nog
tänka på att det också är fråga om att
göra en avvägning inte bara mellan invånarna
i olika delar av Stockholm och
deras servicebehov; vi måste också ta
hänsyn till vilken service vi kan ge
medborgarna i landet som helhet. Postverket
står alltså inför valet: Skall vi

informationen i samhällsplaneringsfrågor

satsa oerhört mycket av de resurser
som kan ställas till förfogande för att
skapa en utomordentligt god service för
alla som bor i storstadsområdena på bekostnad
av den service vi kan bereda
medborgarna i det övriga landet eller
skall vi försöka skapa så relativt hyggliga
serviceförhållanden som någonsin
är möjligt över landet i dess helhet?
Skall vi kanske inte göra den avvägningen? Man

måste se det som en fråga om
hur postverket skall disponera sina resurser
för att kunna erbjuda medborgarna
i hela vårt land så god service
som möjligt.

Herr THUNBORG (vpk):

Herr talman! Sådana avvägningar
skall alltid göras. Men i detta fall gällde
det inte att göra ett val i detta avseende,
herr statsråd. I stället fanns två
intressen att ta hänsyn till: befolkningens
intresse att ha sitt postkontor så nära
som möjligt och industrins intresse
att ha det så nära sina kontorsdörrar
som möjligt. Jag ämnar inte begära ordet
någon mer gång och har heller ingen
möjlighet till det. Jag vill dock ta
fasta på statsrådets deklaration i det
senaste anförandet, att han anser att
man skall sträva efter en så god service
som möjligt. Till detta uttalande knyter
jag också den förhoppningen, att statsrådet
ville göra en speciell översyn av
stockholmsförhållandena.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. informationen
i samhällsplaneringsfrågor

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Eliasson i Sund -

104

Nr 42

Fredagen den 6 december 1908

Svar på interpellation ang. informationen i samhällsplaneringsfrågor

born har frågat mig om jag vill medverka
till att riksdagen, planeringsorganen
och allmänheten erhåller ett sådant informationsmaterial
i samhällsplaneringsfrågor
att bättre underlag skapas
för att bedöma den totala effekten —
ekonomiskt, miljömässigt och i övrigt
—- av alternativa utvecklingsplaner, såväl
för olika regioner som för landet
i dess helhet.

Till att börja med kan helt allmänt
konstateras att, som herr Eliasson också
framhåller, det är en betydelsefull
målsättning för samhällsplaneringen att
landets resurser utnyttjas på bästa möjliga
sätt. För att nä detta mål efterlyser
interpellanten som ett hjälpmedel någon
form av riksmodeller som skulle
redovisa kostnaderna vid olika utformning
av samhällets utbyggnad. Även om
jag instämmer i önskemålen att få fram
alternativa förslag till lösningar som
ett led i samhällsplaneringen tror jag
inte det är möjligt att inom överskådlig
tid konstruera sådana modeller som
herr Eliasson antyder.

Däremot är jag övertygad om vårt behov
av att få bättre kunskaper om den
komplicerade verklighet som samhällsplaneringen
skall syssla med. Liksom
interpellanten anser jag det därvid vara
viktigt att de ekonomiska faktorerna
beaktas vid de olika avvägningar som
måste ske.

Tyvärr brister det åtskilligt beträffande
vårt kunskapsunderlag i dag. Jag
vågar ändå påstå att herr Eliasson alltför
mycket svartmålar situationen och
förbiser vad som faktiskt uträttats. På
regeringens initiativ pågår inom en rad
områden forsknings- och utvecklingsarbete
som syftar till att få fram bättre
underlag för ställningstaganden i samhällsplaneringen.
Detta arbete har intensifierats
under senare år. Jag vill här
bara nämna några exempel.

Om man börjar med behovet av tekniskt
underlag framkommer undan för
undan ett allt bättre kartmaterial. Vidare
har man kommit långt när det gäller

att utveckla den officiella statistiken så
att den bättre tjänar samhällsplaneringens
syften, särskilt beträffande den regionala
redovisningen. En koordinatregistrering
av fastighetsbeståndet har påbörjats.
Genom denna internationellt
helt nya metod skapas i hög grad förbättrade
möjligheter att redovisa och
lägesbestämma data för valfritt avgränsade
områden. Ett värdefullt material
framkommer också kontinuerligt inom
olika myndigheter.

Som ett led i det planeringsarbete som
pågår inom inrikesdepartementet har
länsstyrelserna engagerats i eu riksomfattande
försöksverksamhet — Länsplanering
1967 — med lokaliseringspolitisk
inriktning. Denna innebär ett viktigt
steg mot ett bättre underlag vid bedömning
av en regional fördelning av våra
resurser. Under medverkan av planverket
har i anslutning härtill inletts visst
lorsöksarbete för att få fram ett bättre
underlag för det fysiska planarbetet inom
länen. Arbete pågår även i samarbete
med kommunerna med att skapa möjligheter
för en förbättrad kommunalekonomisk
långtidsplanering. Jag vill
vidare erinra om de undersökningar
som påbörjats på initiativ av expertgruppen
för regional utredningsverksamhet
och som avser lokaliseringslån''-utsättningar för företag i olika regioner,
möjligheterna till utbildning, arbete och
service i skilda delar av landet in. m.

Inom kommunikationsdepartementet
liar vi som bekant en särskild arbetsgrupp
för fysisk riksplanering, som i
kontakt med övriga berörda departement
genomfört en första etapp med metodstudier
och fortsätter med sikte på
en första skiss till översiktlig markanvän
dningsplanering för hela landet i
form av en fysisk riksplan.

Jag vill också påminna om att den
under året tillsatta bygglagutredningen
har som huvuduppgift att pröva ett nytt
planeringssystem som syftar till förbättrad
översiktsplanering och större
möjligheter för olika intressenter att

Fredagen den 6 december 1968

Nr 42

105

Svar på interpellation ang.

göra sig gällande under planeringsarbetet.

Av vad jag bär sagt framgår att mycket
är gjort och mycket håller på att
göras när det gäller att åstadkomma
bättre beslutsunderlag för vår samhällsplanering.
Det är min förhoppning att
ett sådant förbättrat underlag också
skall resultera i de framsynta och realistiska
ställningstaganden vi efterstävar
i vårt samhällsbyggande.

Vidare anförde:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag har bett att till
kommunikationsministern få framföra
ett tack för svaret på min interpellation.

Jag vill först med allra största glädje
konstatera att vi har fått en betydligt
livligare debatt kring planeringsfrågorna,
i vilka teknokraterna alltför
länge har fått dominera.. Politikerna
har alltmer börjat bli införstådda med
att planeringen rör vår arbets-, bostads-
och fritidsmiljö, att de beslut
som fattas gäller för årtionden framåt
och att politikerna-lekmännen måste
ta ledningen och ansvaret i dessa frågor.

Den livliga debatt som pågår, bl. a.
i tidningspressen, motsvaras av ett
ökat engagemang i allt vidare kretsar
bland allmänheten. Man reagerar mot
att de miljömässiga och rent mänskliga
synpunkterna ofta alltför litet beaktas
vid planeringen och att både förtroendemännen
och de enskilda människorna
ofta alltför sent får tillfälle att framföra
sina synpunkter. Jag hänvisar
bl. a. till den debatt som har förts om
Skärholmen här i Stockholm.

Vad som sagts i denna debatt om
planeringen är framför allt att förtroendemännen
— de som skall träffa
avgörandet —. men också allmänheten
på ett tidigare stadium bör få insyn
i och inflytande på utformningen av
planeringen. Sist men inte minst har

informationen i samhällsplaneringsfrågor

i denna debatt understrukits — och
det vill jag särskilt poängtera — behovet
av alternativa förslag. Alltför ofta
ställs politikerna och allmänheten inför
ett fullbordat faktum. Det finns inga
alternativ. Planeringen befinner sig i
ett så fortskridet stadium, att det kanske
finns formella men inte reella alternativ
att välja mellan.

Detta gäller inte all planering, men
jag vill betona att det sker allt för ofta
i vårt samhälle; det måste vi nog erkänna.
Politikerna är de som i första
hand får ta ansvaret för att det har
blivit så. Jag vill dock erinra om vad
jag nyss framhöll, nämligen att politikerna,
både på kommunal nivå och på
andra nivåer, har börjat inse att detta
är utomordentligt viktiga frågor, i vilka
de måste ta ledningen och ansvaret.

Jag vill också understryka, herr talman,
att det är just bristen på alternativa
förslag'' som framstår såsom särskilt
allvarlig. Just behovet av alternativa
förslag har även starkt betonats
av den föregående chefen för planverket.
Sådana förslag bör finnas för
att möjliggöra en djupgående debatt
och en reell valfrihet vid beslutens fattande.

Det finns eu annan och lika påtaglig
tendens i debatten om planeringen —
och denna har centern anledning att
välkomna därför att vi har ägnat stort
intresse åt miljöfrågorna — nämligen
att framhäva, att samhällsplaneringen
inte får styras enbart efter snäva ekonomiska
riktlinjer. Utformningen av
arbets-, bostads- och fritidsmiljön måste
präglas av viljan att sätta människan
i centrum, av en ny och vidgad syn på
begreppet levnadsstandard, som också
inrymmer frågan om psykologisk trygghet.
Enbart ekonomiska synpunkter
och strävan att uppnå en maximal nationalprodukt
får inte vara helt avgörande;
med stigande välstånd måste
helt enkelt de sociala och kulturella
aspekterna på samhällsplaneringen tillmätas
större vikt. Dessa tankar har

106

Nr 42

Fredagen den 0 december 1968

Svar på interpellation ang. informationen i samhällsplaneringsfrågo

framförts inte bara i vårt land. Jag kan
hänvisa bl. a. till den debatt som pågår
i Strasbourg, där EEC-parlamentarikerna
diskuterar just principerna för
den regionala planeringen.

Det är med hänsyn till de tendenser
som jag nu nämnt som jag har framställt
min interpellation, .lag vill efterlysa
ett bättre underlag i planeringen
för att man skall kunna bedöma inte
bara de samhällsekonomiska utan också
de miljömässiga effekterna av planeringen
vid alternativa utvecklingsplaner
såväl för olika regioner i landet
som för landet i dess helhet.

När jag läste svaret från statsrådet
blev jag en smula överraskad över att
det var så allmänt hållet, att det över
huvud taget inte omnämnde de miljömässiga
och andra aspekter som jag
här har pekat på. Däremot understrykes
att det behövs bättre ekonomiskt
underlag, och till sist sägs också något
ord om ett bättre beslutsunderlag
över huvud taget. 1 svaret läggs dock
huvudvikten vid de rent ekonomiska
synpunkterna, att ett bättre kostnadsunderlag
skall erhållas. Detta är naturligtvis
i och för sig viktigt, men det är
bara en del av hela problemet. Svaret
är endast en uppräkning av vad som
har gjorts och vilka åtgärder som pågår;
statsrådet ger inte en enda personlig
synpunkt på hur man skall komma
till rätta med de saker jag efterlyst
vid de avväganden som måste göras vid
planeringen.

Vi kan konstatera att de företagsekonomiska
och samhällsekonomiska avvägningarna
inte alltid sammanfaller
— men oftast gör de det och på lång
sikt kommer de att göra det, men vi
har också att ta hänsyn till vad jag
har kallat de miljömässiga och rent
mänskliga aspekterna. I svaret finns
det inte något uttryck för statsrådets
personliga uppfattning om dessa. Jag
utgår dock från att vi i princip är
överens om att dessa måste tillmätas
stor vikt.

I svaret omnämnes bl. a. den arbetsgrupp
i kommunikationsdepartementet
som sysslar med fysisk riksplanering
och den kommitté som tillsatts
för att se över byggnadslagstiftningen.
Jag undrar om man inte genom det arbete
som pågår inom dessa båda organ
skulle kunna få fram åtgärder och material,
som kunde ge ett bättre underlag
för en meningsfylld debatt om de
viktiga planeringsfrågorna både på det
centrala, regionala och lokala området.
Att byggnadslagstiftningen kommer att
beakta dessa synpunkter utgår jag ifrån
såsom självklart. Men frågan är, om
man inte skulle kunna tänka sig att
inom den arbetsgrupp som sysslar med
fysisk riksplanering — naturligtvis i
samråd med den expertis som inrikesdepartementet
har och som sysslar med
Länsplanering 67 — kunna utarbeta vad
jag kallar riksmodeller — om så önskas
kunde vi kalla dem någonting annat,
exempelvis studier och analyser — för
att ge oss ett bättre underlag, exempelvis
för bedömningarna i kanslihuset
och här i riksdagen om näringspolitiken,
lokaliseringspolitiken, miljöpolitiken
o. s. v.

Som exempel på bristen på alternativa
planer och på att man många gånger
får gå till avgörande på ett bristfälligt
underlag har jag pekat på den regionplaneskiss
som utarbetats för stockholmsområdet.
Enligt denna prognos,
som baseras på en viss befolkningsutveckling
i landet, skulle Sveriges befolkning
år 2 000 vara 9,8 miljoner, varav
2,2 miljoner skulle komma på stockholmsregionen
mot ungefär 1,3 miljon
i dag. Av den totala befolkningsökningen
på ungefär 2,1 miljoner fram till
år 2000 skulle nästan hälften eller 1
miljon komma på Storstockholm.

Det är intressant att konstatera att
denna skiss, som i många hänseenden
är ganska ambitiös, inte ha!r några
som helst närmare ekonomiskt bearbetade
utvecklingsalternativ. Den säger
nästan ingenting om de enskilda män -

Fredagen den 6 december 1968

Nr 42

107

Svar på interpellation ang.

niskornas möjligheter att på rimliga
villkor och till rimligt pris få en nöjaktig
fritidsservice. Det blir långa reseavstånd
och det är många andra
ofullkomligheter som uppstår vid en
sådan utveckling som här förutses.

Jag vill också peka på Länsplanering
67. För undvikande av allt missförstånd
vill jag säga att jag anser att ett värdefullt
material därvidlag har utarbetats,
även om det i åtskilliga hänseenden är
bristfälligt jämfört med vad man skulle
vilja önska. Det finns dock ett underlag
som skulle kunna vidarebearbetas.
Enligt min mening skulle man med
dessa riksmodeller kunna göra en bedömning
av vilka de totala effekterna
skulle bli, ekonomiskt, miljömässigt och
i övrigt, om man valde det ena alternativet
för utveckling av näringsliv
och bebyggelse eller det andra, om man
finge den ena sortens lokalisering avnäringsliv
och bostäder eller om man
finge den andra.

Då skulle man kunna minska det antal
frågetecken, som i dag karakteriserar-
vår samhällsplanering, om jag ser
detta problem i stort. Det är uppenbart
att vi i vår lokaliseringspolitik och vår
näringspolitik — man skulle även kunna
säga utbildningspolitiken med tanke
inte minst på den högre utbildningen
— inte har ett tillräckligt underlag.
Med den roll som miljöfrågorna spelat
och kommer att spela framöver är detta
problem med alternativa utvecklingsplaner
än mera viktigt.

Oavsett om man kallar detta för modeller
eller studier borde man på
grundval av det material som nu föreligger
kunna göra fördjupade analyser
på olika avsnitt, sammanställningar
som belyser de samhällsekonomiska,
sociala och miljömässiga konsekvenserna
av den ena eller andra tänkbara
utvecklingen. På det sättet skulle man
få ett underlag som kunde stimulera
vår debatt om samhällsplanering, miljöpolitik,
näringspolitik, arbetsmarknadspolitik
o. s. v. men som också

informationen i samhällsplaneringsfrågor

skulle vara av värde för de beslut som
måste fattas inte bara i kanslihus och
riksdagshus utan också på det lokala
och regionala planet. Det är detta jag
velat understryka i min interpellation.

Jag tror också att man i detta sammanhang
måste vara helt på det klara
med — jag hoppas att det inte heller
på den punkten föreligger någon meningsskiljaktighet
mellan statsrådet
och mig — att dessa samhällsproblem i
hög grad inrymmer de jämlikhetsproblem
som vi har och som ägnades så
stor uppmärksamhet i årets valrörelse.

Även om jag tackar för ett svar, som
är ganska allmänt hållet och inte närmare
går in på de problem som jag
tagit upp i min interpellation, hoppas
jag samtidigt att kommunikationsministern
kommer att ägna dessa frågor
sitt intresse.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Det talas mycket om
samhällsplanering inte bara i riksdagen
utan i debatter runt om i landet —
i pressen förekommer ständigt diskussioner
därom. Jag får säga som herr
Eliasson i Sundborn att det är glädjande
att intresset har blivit så stort.
Det är emellertid svårt att få någon
riktig reda i debatten. Både vad statsrådet
och herr Eliasson i Sundborn
sagt i dag visar hur svårt det är att
diskutera dessa frågor, om man inte
först tar reda på vad de egentligen
gäller. Planering innehåller så många
olika moment som naturligtvis till slut
skall ses i ett sammanhang.

Både när statsrådet och herr Eliasson
i Sundborn talar om planering
blandar de in en massa olika problem
-— det kallas att se frågan i stort. Men
jag skulle vilja försöka att något dela
upp ansvarsläget. Man brukar tala om
att man planerar för verksamheter: för
vägväsendet, skolväsendet o. s. v. Man
har ekonomisk planering där man tar
reda på vad man har råd att göra och
hur man skall utföra dessa verksamhe -

108 Nr 42

Fredagen den 6 december 1968

Svar på interpellation ang. informationen i samhällsplaneringsfrågor

ter så att de fungerar. Sedan har man
också den fysiska planeringen som
skall placera dessa verksamheter i rätt
förhållande till varandra och ge dem
tillräckligt utrymme.

Framför allt den sistnämnda delen
av planeringen är miljöbildande. Det
är naturligtvis även den ekonomiska;
om man snålar in på en del saker blir
kanske miljön sämre, och planerar man
inte en verksamhet riktigt fungerar den
sämre. Men den fysiska planeringen
spelar dock störst roll för miljöbildningen.

Den ändring i byggnadslagstiftningen
som genomfördes 1959 medger alternativa
planförslag och uppmanar till
sådana i förarbetena. I min hemkommun
utarbetas också alternativa planförslag
framför allt i de fall då man kan
lösa frågor principiellt olika. Att så
inte sker överallt beror väl helt enkelt
på att man ännu inte lärt sig detta;
man utnyttjar inte de medel som finns.

Man talar alltid om miljövärden —
värdet av en god miljö o. s. v. Det är
emellertid svårt att värdera miljön i
pengar. Vi diskuterade i går Vindelälven.
Man sade att Vindelälven är ovärderlig.
Man kan därför inte diskutera
å ena sidan värdet av att bygga ut Vindelälven
och å andra sidan värdet av
att bevara den; man kan inte värdera
den i pengar.

Så är det ofta med det som kallas
miljövård. Vi måste acceptera att man
använder det som vi har kallat fri natur
för tätbebyggelse, industri och annat.
Men vi får naturligtvis då hoppas
att de som gör den fysiska planeringen
är besjälade av en önskan att skapa
även den miljön så god som det är möjligt
att göra. Eu överdriven känsla för
att bevara det bestående i form av natur
o. s. v. får inte vara avgörande, utan
allteftersom utvecklingen går vidare
måste man skapa nya miljövården,
även om man inte kan ekonomiskt värdera
dem.

Diskussionen om t. ex. Skärholmen

— herr Eliasson var inne på den frågan
— har varit ganska förvirrad. Det
har bl. a. sagts att de som skall bo där
borde ha fått medverka vid planeringen.
Men vilka är det? Av dessa personer
bodde alla inte ens i Stockholm; det
var norrlänningar och smålänningar
eller folk som bodde i andra förorter
kring Stockholm. Det hade alltså varit
mycket svårt att få tag i dessa människor.
Så kan man kanske göra i eu
småstad eller på en mindre ort men
knappast i Storstockholm. Men fördenskull
skall man naturligtvis inte underlåta
att försöka ta reda på hur människor
i allmänhet eller den typ av familjer
som beräknas flytta till ett visst
område vill bo. Mycket är ogjort när
det gäller sociologiska undersökningar
om den saken. På socialhögskolorna
håller man nu på att införa ett ämne
som heter planeringssociologi. Det anses
att den sociologiska forskningen
skall ägna sig även åt dessa saker, så
att man kan få ett underlag på vilket
man kan bygga när man utformar sådana
stadsmiljöer, som väl denna debatt
framför allt tar sikte på. Det finns
inte mycket litteratur på detta område

— den som finns är till övervägande
delen utländsk — och det vore väl värt
att man tänkte på den saken.

Jag har haft anledning att syssla med
dessa saker i byggindustrialiseringsutredningen.
Ett betänkande från denna
utredning är just nu ute på remiss.
Denna utredning har haft en annan
utgångspunkt för sin värdering. Det
gäller här ett industrialiserat byggande,
varvid man så litet som möjligt vill
låta andra människor delta i planeringen,
eftersom det verkar ekonomiskt
störande. Man vill att den som projekterar
husen också skall göra upp planer
och allt annat; man vill inte på något
sätt ha någon inblandning. De kommunala
myndigheterna skulle liksom
acceptera, att byggentreprenören också
utformar planer; det kallas totalentreprenad.
I sådana fall blir det myc -

Nr 42 109

Fredagen den 6 december 1968

Svar på interpellation ang.

ket små möjligheter för de människor
som skall bo i dessa hus att uttala sig
om miljön. Den riktlinjen finns i våra
direktiv, och vi har försökt åstadkomma
lösningar på den vägen.

På senare tid har man dessutom börjat
göra undersökningar med allmänna
medel om vad det kostar att bygga på
olika sätt, d. v. s. man har jämfört kostnaden
för stora hus med kostnaden för
småhus. Vad som aviserats från denna
utredning, som görs på en av våra tekniska
högskolor, visar klart att — något
som man visste förut — det är dyrare
för det allmänna att bygga småhus.
Det material som utredningen hittills
presenterat har av många kommuner
redan tagits till intäkt för att inte
bygga småhus, eftersom det är billigare
att bygga höghus. Mot detta måste man
emellertid ställa miljösynpunkterna. Det
blir inte någon bra miljö och inte någon
valfrihet ifall man endast bygger hus
av den ena sorten. Det gäller väl att försöka
finna någon medelväg.

I interpellationssvaret sägs, att det på
en hel del områden på regeringens initiativ
har vidtagits en rad åtgärder. De
första tre åtgärderna som redovisas
har knappast vidtagits på regeringens
initiativ; åtgärderna för att åstadkomma
ett bättre kartmaterial, att utveckla
den officiella statistiken och att införa
en koordinatregistrering av fastighetsbeståndet
har väl vidtagits på grundval
av goda uppslag från annat håll.
Men regeringen har accepterat detta,
och det tycker jag är bra. Däremot är
naturligtvis det som sker när det gäller
länsplanering o. s. v. åtgärder som vidtagits
på regeringens initiativ. Det enda
jag vill invända mot härvidlag är att
man kallat det för »planering». Det är
ju fråga om inventering och prognos,
och man brukar ju faktiskt skilja mellan
planering och prognos. Ordets makt
över tanken är litet farlig. I och med
att det kallas »planering» utan att det
är någon planering kan det få större
verkan än vad som är avsett. Jag tyc -

informationen i samhällsplaneringsfrågor

ker alltså att det är olyckligt att man
använt detta ord. Däremot tycker jag
att själva initiativet är riktigt.

Herr Ehasson nämnde ingenting om
den fysiska riksplaneringen, men jag
tycker att man skall säga litet om
den också i detta sammanhang. Den
sker ju inte riktigt på det sätt som
vi är vana vid; inom ett departement
utför man arbete som borde ankomma
på ett centralt ämbetsverk eller
något organ med motsvarande ställning.
Det sägs att metodikstudierna är
färdiga. De har emellertid inte på
något sätt redovisats, i varje fall inte
i riksdagen. Vi vet alltså mycket litet
om dem. Jag kommer därmed in på
organisationen. Det är viktigt att man
gör klart för sig hur organisationen
av planeringsväsendet skall vara uppbyggd.
Man måste också här dela upp
planeringen i verksamhetsplanering,
ekonomisk planering och fysisk planering.
Riksplaneringen sker alltså i kommunikationsdepartementet.
Vi har ett
centralt ämbetsverk som inte planerar
annat än som konsult åt sådana
som vill anlita det, men det fungerar
som rådgivare åt regeringen. Länsstyrelsen
planerar inte heller; där gör
man prognoser och inventeringar som
kallas för länsplaner, men de har inget
formellt uppdrag att planera. Regionplaneringen
är behäftad med stora
brister; bygglagutredningen försöker
väl att åstadkomma en annan uppläggning
av den. Vi har vidare kommunblocksplanering
och planering inom
kommunerna. Här förekommer alltså
planering på många olika nivåer, och
man är på den ena nivån inte alltid beroende
av vad som sker på den andra.
Vi skulle nog behöva rensa upp litet
här och klargöra vilken instans som
har den ena uppgiften och vilken som
har den andra särskilt med hänsyn till
genomförandet. En del av dessa brister
kommer kanske bygglagutredningen
att kunna avhjälpa, men jag tror
att det fordras också andra initiativ.

Nr 42

Fredagen den 6 december 1968

Svar på interpellation ang. informationen i samhällsplaneringsfrågor

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! I likhet med herr Eliasson
i Sundborn och herr Tobé hälsar
jag med tillfredsställelse att det just på
detta område uppstått en livlig och i
vissa stycken mycket engagerad debatt.

Herr Eliasson sade att jag i mitt interpellationssvar
uteslutande sysslade
med de ekonomiska frågorna och bortsåg
från miljöaspekterna; jag tycker
att det är att vara orättvis mot interpellationssvaret.
Jag svarade på frågor
som herr Eliasson har ställt, och
herr Eliasson tryckte i sin interpellation
utomordentligt hårt på den ekonomiska
planeringen. Men om herr Eliasson
funderar igenom mitt svar skall han
säkert finna att de åtgärder jag har redovisat
när det gäller den fysiska planeringen
verkligen är betingade av omsorgerna
för och behovet av att tillgodose
önskemålen när det gäller miljöaspekterna.
Regeringen har engagerat sig
utomordentligt hårt i miljöfrågorna i
samhällsplaneringen.

Medborgarnas möjligheter att få informationer
och kontakt i detta sammanhang
är en intressant fråga. Jag vill
understryka att jag delar uppfattningen
att man här måste pröva sig fram till
nya former, lag tror att det var riktigt
att vi i direktiven för översynen av
byggnadslagstiftningen markerade att
det är viktigt att denna typ av planering
sker i så nära kontakt som möjligt
med medborgarna. Samtidigt är jag naturligtvis
väl medveten om de problem
som herr Tobé berörde; när vi planerar
nya bostadsområden är det många gånger
för människor som i dag inte ens bor
i närheten av dessa områden. Därför
kan det vara besvärligt att etablera kontakter
och svårt att engagera de enskilda
människor som kommer att bo där.

Herr Eliasson menade att det vore
önskvärt att man kunde åstadkomma
några olika riksmodeller att ta ställning
till när det gäller planering över huvud
taget. Dessa skulle då kunna klargöra

vart man syftade med utvecklingen i
samhället. Jag delar den uppfattning
som herr Tobé gav uttryck för. I detaljplaner
och i andra sammanhang finns
det möjligheter till alternativ planering.
Men när jag försöker att analysera vad
herr Eliasson är ute efter då han talar
om dessa totala riksmodeller blir jag litet
skrämd ■— jag får ett intryck av att
herr Eliasson menar att vi skall sammanfoga
inventeringar, prognoser och
planeringssynpunkter på hur hela detta
land skall se ut i framtiden till något
slags typmodeller, alternativa förslag,
mellan vilka vi skulle kunna få välja —
i vilket organ vet inte jag — liur vi skall
planera i fortsättningen. Jag tror att det
är ett alltför statiskt betraktelsesätt på
planering över huvud taget. Som jag ser
planering och planeringens uppgifter är
planering inte att sikta fram mot ett
mål som en gång för alla skall genomföras,
utan planering är en ständigt
fortlöpande procedur, för vilken vi vill
skapa åt oss så bra instrument som möjligt.
Det gäller för oss att försöka kartlägga
behov och resurser såväl beträffande
markfrågorna som beträffande
ekonomi, för att vi skall få bästa möjliga
vägledning, ett gott beslutsunderlag,
för de beslut vi skall fatta.

Om jag skulle få anlägga en personlig
synpunkt, som herr Eliasson i Sundborn
i detta sammanhang efterlyser,
skulle jag vilja säga, att det gäller för
oss att få ett så bra beslutsunderlag som
möjligt för de åtgärder vi skall fatta
beslut om i dag och att skaffa oss ett
sådant beslutsunderlag och att planera
på ett sådant sätt att även nästa generation
har möjlighet att få sina intentioner
tillgodosedda utan hinder av alltför
många misstag som vi har begått i
vår generation. Jag tänker här inte
minst på miljöfrågorna.

Vad sedan beträffar storstockholmsfrågan
som herr Eliasson tog in i bilden,
förstod jag, att han inenade att man härvidlag
borde ha en möjlighet att väga.
Om nu utvecklingen skulle gå i den

Nr 42

Fredagen den 6 december 1968

Svar på interpellation ang.

riktning som regionplanen för storstockholmsområdet
pekar ut, skulle vi inte då
kunna få ett mått på vad det betyder
ekonomiskt, som herr Eliasson uttrycker
saken? Vad skulle det innebära, om
vi kunde styra utvecklingen i någon
mån i annan riktning och ha möjlighet
att jämföra resultaten med varandra
genom denna typ av modeller som herr
Eliasson talar om?

Jag tror att vi därvidlag kan säga oss
att vi får dra slutsatser, ta politiska
konsekvenser, av prognoser som vi får
fram genom de typer av planering som
vi för närvarande har och att vi får
försöka bygga upp nya former för planering
som gör det möjligt för oss att
handla politiskt i den mån vi önskar
befrämja en annan utveckling.

I detta sammanhang kan vi väl säga
att Länsplanering 67 är en typisk exponent
för den sortens planering, ett
försök att underbygga de lokaliseringspolitiska
strävanden som vi vill främja
och där vi verkligen medvetet menar
att vi skall skapa underlag för att bedriva
en lokaliseringspolitik som gör
det möjligt för oss att välja en annan utveckling
än den vi skulle få, om vi
bara accepterat vad de prognoser vi har
beträffande storstockholmsområdet eller
den regionplaneskiss vi har till förfogande
på det området skulle ge vid
handen, om den blev praktisk verklighet.

Herr Eliasson känner ju väl till att
regeringen arbetar aktivt på en sådan
lokaliseringspolitik. Här har uttalats inte
minst av inrikesministern, att vi från
regeringens sida är beredda att exempelvis
också vad beträffar statlig verksamhet
arbeta för en sådan lokalisering,
att den skulle kunna främja en
allmän utveckling i olika delar av landet.
I stället för de riksmodeller som
herr Eliasson förordar och som jag tycker
skulle innebära för mycket av centraldirigering
vill vi från regeringens
sida ha eu samhällsplanering med en
växelverkan mellan å ena sidan den pla -

informationen i samhällsplaneringsfragor

nering som man önskar exempelvis på
det kommunala planet och den planering
som vi önskar genomföra på riksplanet,
beroende av de resurser som står
till förfogande och den kartläggning i
stort av tillgångar och behov som kan
ske på riksnivå. Jag uppfattar faktiskt
herr Eliassons varma stöd för planering
över huvud taget och tankar på att det
gäller att få fram bättre instrument som
ett stöd också för de starka kommuner
som jag för min del tror är utomordentligt
värdefulla för att man skall få detta
växelspel, verkligen få inte bara
en centraldirigerad planering utan en
planering med växelspel mellan de lokala
önskemålen och de centrala ambitionerna.
Det förefaller mig som om vi
i mycket stor utsträckning är överens
i fråga om önskemålen. Jag måste också
säga att jag i långa stycken delar herr
Tobés uppfattning att de olika begreppen
i den allmänna debatten om planering
ofta förvirrar. Jag kan försäkra att
regeringen är angelägen om att de departement
som är engagerade i planeringsarbetet
skall försöka åstadkomma
de kontakter och den samordning som
til syvende og sidst givetvis är nödvändiga
för att det hela skall kunna fungera
bra.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag är glad att jag lyckades
förmå statsrådet att lämna ett
kompletterande svar. Enligt min mening
finns det i hans senaste inlägg åtskilligt
som vi är överens om i fråga om
vad som allmänt bör eftersträvas. Det
är kanske mest om metoderna för att
få ett bättre underlag som det råder delade
meningar.

Jag tog upp frågan om Skärholmen
närmast för att illustrera den debatt som
börjat om planeringen och allmänhetens
liksom även politikernas ökade intresse
för de här problemen.

Jag förbigick, herr talman, ett annat
spörsmål som är aktuellt i dessa dagar.
1 en huvudstad någonstans i Europa

112

Nr 42

Fredagen den C december 1968

Svar på interpellation ang. informationen i samhällsplaneringsfrågor

beslutar nämligen majoriteten att man
skall vägra landets parlament att anordna
en tävling om var pariamentshuset
skall ligga och hur det skall utformas.
Tävlingen avvisas med hänvisning
till det förhållandet att om parlamentshuset
skulle bli litet större eller
byggas på ett visst ställe skulle parkeringshuset
för ett amerikanskt hotell inte
kunna uppföras. Detta vittnar enligt
min mening om ganska märkliga,
för att inte säga skandalösa förhållanden
men jag tror att detta liksom fallet
Skärholmen kan vara av värde för att
stimulera debatten om bristerna i vår
planering.

Jag menade inte att ta upp detaljproblemen
beträffande den fysiska planeringen
utan avsåg givetvis närmast att
diskutera hur statsmakterna bör bedöma
frågan hur våra avgöranden skall träffas
på grundval av det ganska bristfälliga
materialet när det gäller närings-,
lokaliserings-, arbetsmarknads-, miljöpolitik
in. m. Även om vi — och detta
har även understrukits av inrikesministern
— för en aktiv lokaliseringspolitik
och inte bara sitter passiva och accepterar
att landets befolkning alltmer
koncentreras till tre storstadsområden,
nödgas man erkänna att vi politiker har
ett alltför dåligt underlag. Med tanke
på dessa frågors betydelse förvånar
man sig över att exempelvis inte flera
samhällsvetare ägnar sig åt att belysa
problemen mera ingående. Jag skall
försöka förklara något av det som har
legat bakom min interpellation och tar
då som exempel det som angår mitt eget
län när det gäller Länsplanering 67. Liksom
herr Tobé tycker jag inte att man
skall kalla den för en samhällsplanering.
Den är i realiteten närmast en
sammanställning och en inventering av
förutsättningar och behov. Enligt den
planen behöver vi 4 000 nya arbetstillfällen
för att tillgodose behoven hos länets
befolkning — om siffrorna är riktiga
— och i andra län behöver man så
och så många. Men vad vi behöver är

inte ett statiskt tänkande i sådana fall.
Vi behöver inte plocka ut det och det
länet och fråga vad det skulle kosta att
bygga de verkstäder och fabriker som
kan behövas för att klara sysselsättningen
och den allmänna servicen,
exempelvis bostäder, förbättrad sjukvård
o. s. v., och jämföra med hur det
skulle vara att inte ha de arbetstillfällena
och därigenom få en så och så
mycket mindre befolkning. Vi kan i stället
fråga vilka konsekvenser det får att
tillgodose dessa behov av arbetsplatser,
skolor, sjukhus o. s. v. i ett storstadsområde.
Vilka konsekvenser för det med
sig att få en miljon människor ytterligare
till ett storstadsområde? Vad betyder
det ur miljö-, förgiftnings- och
bullersynpunkt? Och vilka kan konsekvenserna
bli i andra avseenden? Jag
tänker här exempelvis på restider och
liknande, alltså inte bara på företagsekonomiska
utan även samhällsekonomiska
och miljömässiga synpunkter.

Vad jag nu sagt låter kanske för allmänt
för att vi skall kunna bli överens,
men kommunikationsministern och jag
kan ju ändå konstatera, att även om vi
är ganska överens om att föra en riktig
lokaliseringspolitik har vi ett bristfälligt
underlag för de bedömningar som
skall göras och de avgöranden som skall
träffas. Jag tänker då inte bara på lokaliseringspolitiken
utan på alla de avgöranden
som måste ligga bakom besluten
i regering och riksdag och även besluten
regionalt samt på de konsekvenser
våra beslut får där.

Min tanke är självfallet inte alls att vi
skulle göra upp något slags riksplan eller
en riksmodell med tvingande verkan
eller att vi skulle centraldirigera allting
uppifrån. Det vare mig fjärran. I själva
verket är det raka motsatsen till vad jag
menar. Vad jag vill åstadkomma är ett
bättre underlag, vidare och mera djupgående
analyser av problemen, så att
vi politiker på olika nivåer — lokalt,
i länen och i rikspolitiken •— skall få
ett bättre underlag för våra avgöranden.

Fredagen den 6 december 1968

Nr 42

113

Svar på interpellation ang. användandet av motorbåt vid fågeljakt

Chefen för kommunikationsdepartementet,
lierr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag vill göra gällande
att vad herr Eliasson i Sundborn här
talat om är just vad allt det arbete jag
redovisat syftar till. Jag vill emellertid
erinra herr Eliasson om att när vi
har fört fram dessa tankegångar -—
kommunindelningsref ormen, Länsplanering
67 och riksplanegruppens arbete
i kommunikationsdepartementet — så
har det skett till ett ihärdigt ackompanjemang
av motstånd från inte minst
centerpartiet. Bär har man hela tiden
misstänkliggjort våra ambitioner att
skapa det undelag för samhällsplanering
som herr Eliasson i dag säger att vi
behöver. Det är bra att vi nu är överens
på den punkten, och jag förutsätter
att det också innebär att lierr Eliasson
backar upp våra förslag till åtgärder
och att han, när den diskussionen
föres, är beredd att stödja de förslag
som regeringen i detta sammanhang rekommenderar
för att vi skall få just
de instrument för en bättre samhällsplanering
som vi nu tycks vara överens
om att vi behöver.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag tycker det för litet
väl långt om vi skall diskutera kommunindelning
och Länsplanering 67.
Vi hade olika uppfattningar i fråga om
hur man skulle göra kommunindelningsreformen.

Jag vill gärna säga statsrådet — även
om det är i ett sent skede med hänsyn
till när denna reform beslöts — att jag
tycker väldigt illa om reformer som
statsmakterna betecknat som frivilliga
men där makthavarnas från Stockholm
så att säga förlängda armar sedermera
verkar för att kommunerna skall slås
ihop. Man skapar en helt oklar bild av
om reformen verkligen är frivillig.

Det är på den punkten som jag kritiserat
förhållandena. Om riksdagen
önskar en reform så skall denna antingen
vara frivillig eller också skall man

spika vissa normer för när och hur
kommunsammanläggning skall ske. Man
skall inte ha det högst otillfredsställande
tillstånd som vi haft under det här
skedet. Jag skall inte gå in på hela diskussionen
om vem som tagit initiativ
och sådant. Jag har aldrig i mitt liv
varit motståndare till en planering.
Jag har tvärtom i offentliga debatter
om planering sagt att vi är ett u-land
i fråga om planering på vissa områden
och det gäller bl. a. på det område vi
nu sysslar med.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Vi får nu under den
närmaste tiden många lysande tillfällen
att diskutera dessa frågor. Vi får
pröva, så att säga, å ena sidan de politiska
ambitioner som olika partier ställt
i utsikt inför väljarna —• vi har talat
om att vi vill driva en aktiv näringspolitik,
en aktiv arbetsmarknadspolitik,
vi vill skapa trygghet för försörjningen,
vi vill ha en bättre miljö — och vi får
å andra sidan då fråga oss vad vi kommer
att behöva för instrument för att
kunna åstadkomma allt detta. Då kommer
alltså våra politiska föresatser att
prövas på det praktiska planet och då
får vi se hur det kommer att stämma
å ena sidan med de politiska ambitionerna
och å andra sidan viljan att skaffa
fram de instrument som vi behöver.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. användandet
av motorbåt vid fågeljakt

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Hedin frågar, om
jag anser att det är förenligt med be -

8 — Andra kammarens protokoll 196S. Nr ''i2

Nr 42

Fredagen den G december 1968

Svar på interpellation ang. användandet av motorbåt vid fågeljakt

stämmelserna i jaktstadgan att vid upphämtning
av legalt skjuten fågel använda
motorbåt vare sig denna framdrivs
med motorkraft eller rodd. Interpellanten
frågar vidare om jag anser
att bestämmelserna i jaktstadgans 3 §
innebär att den jagande har rätt att använda
motorbåt för att från båten så
snabbt som möjligt med sitt vapen avliva
skadskjuten fågel.

Frågorna gäller tillämpningen av
jaktstadgan. Eftersom detta är en angelägenhet
för domstol, får jag här inskränka
mig till några reflexioner av
mera allmän art.

Förbudet i jaktstadgan mot jakt från
motorbåt gäller fr. o. in. den 1 jaunari
i år jakt med skjutvapen. Vidare finns
det ett förbud mot att använda motorbåt
för att söka efter vilt, men det avser
uppenbarligen endast levande djur. Det
är därför svårt att förstå hur det skulle
kunna bli fråga om överträdelse av något
av dessa förbud, om en jägare använder
motorbåt för att hämta upp en
sjöfågel som dödats av skott som avfyrats
från land.

Frågan om man kan bortse från förbudet
mot jakt med skjutvapen från motorbåt
för att förkorta lidandet för en
skadskjuten fågel bör, enligt min uppfattning,
rent principiellt kunna besvaras
jakande. En helt annan sak är
att den som avlossar skott mot sjöfågel
från en motorbåt kanske inte alltid
får så lätt att bli trodd, om han påstår
att skottet gällt en skadskjuten fågel.
Omständigheterna i det enskilda
fallet torde, om åtal väcks, komma att
få avgörande betydelse.

Vidare anförde

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret som jag
i stort sett är mycket tillfredsställd med.

Jag är väl medveten om att den fråga
som jag tagit upp berör rättstillämpningen.
Men för den enskilde måste det

vara angeläget att klart veta vad som
är rätt och vad som är orätt i denna
fråga liksom i alla andra och veta detta
utan att behöva provocera eller avvakta
ett domstolsutslag, som ju dessutom
måste gå upp i högsta instans innan
det blir prejudicerande.

Lagar och stadgar bör ju vara så utformade,
att varje medborgare kan se
vad som är riktigt. Ocli är det oklarheter
bör rättelse komma till stånd i form
av anvisningar.

Syftet med de berörda bestämmelserna
i jaktlagstiftningen är att man inte
skall kunna använda vare sig motorbåt
eller på land motordrivet fordon för
att med dessas hjälp få det vilda inom
skotthåll. När det gäller sjöfåglarna är
det väl så att de ofta är vana vid motorbåtarna
och kanske inte rätt bedömer
båtarnas hastighet; de blir överraskade
av den som vill använda sig
av jaktvapen och tar inte i tid till vingarna.

Mot denna bakgrund borde egentligen
den bedömning som jordbruksministern
gjort i sitt svar vara självklar. Men
faktum är alt både vissa framstående
specialister på jaktlagstiftningens område
och representanter för jaktbevakningen
har divergerande uppfattningar
i denna fråga. Man har t. ex. sagt att
jakten inte är avslutad förrän bytet är
ockuperat och menar att det skulle innebära,
att inte förrän man har tagit
upp fågeln är jakten helt avslutad. Då
skulle det alltså vara jakt även om man
ror ut för att hämta en fågel. — Enligt
vad jag kan förstå är vi överens om att
en sådan tolkning är helt orimlig.

Jordbruksministern säger avslutningsvis
i interpellationssvaret: »En

helt annan sak är att den som avlossar
skott mot sjöfågel från en motorbåt
kanske inte alltid får så lätt att bli
trodd, om han påstår att skottet gällt en
skadskjuten fågel.» Det är klart att man
till varje pris skall undvika att missbruka
möjligheterna härvidlag, men å andra
sidan får det ju inte vara så, att den

Fredagen den 6 december 1968

Nr 42

115

Svar på interpellation ang. åtgärder mot narkotikamissbruket

som vill förkorta lidandet för en fågel
som är skadskjuten skall dra sig för att
använda motorbåt. Om vederbörande
verkligen har rent mjöl i påsen och
ändå blir åtalad bör det väl vara minst
lika svårt för den som åtalar personen
i fråga att bli trodd.

Jag är synnerligen tacksam för det
svar som jordbruksministern lämnat.
Jag tror att svaret får stor betydelse
för olika myndigheters bedömning av
frågan. Lagbestämmelser är ju ofta försedda
med kommentarer, men till jaktstadgan
finns ingen kommentar. Eftersom
jordbruksministern så att säga är
ansvarig utgivare för jaktstadgan betraktar
jag hans besked i dag som en
form av kommentar, och jag ber att
än en gång få tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. åtgärder mot
narkotikamissbruket

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Kristensson har i
en interpellation frågat mig vilka ytterligare
konkreta åtgärder jag planerar
att vidta för att komma till rätta med
narkotikamissbruket.

Jag har nyligen i ett svar på en enkel
fråga av herr Wiklund i Stockholm
i denna kammare berört detta problem
och därvid framhållit att en av de viktigaste
åtgärderna för att motverka narkotikamissbruk
är att få till stånd ett
internationellt samarbete för att kontrollera
produktion, handel och annan
hantering av beroendeframkallande medel.
Jag nämnde då också att Sverige
avsåg att i samråd med Världshälsoorganisationen
hålla en internationell
expertkonferens i Stockholm och att
vi hoppades att där vinna stöd för vårt

förslag om att centralstimulerande medel
skall föras in under 1961 års narkotikakonvention.
Konferensen har nyligen
genomförts. Den har klart visat
att missbruk av centralstimulerande
medel är ett allvarligt och svårlöst problem
inte bara i Sverige utan också i
andra länder. Vi tror att det svenska
förslaget nu förts ännu ett steg närmare
sitt förverkligande.

Vid konferensen gjordes en råd inlägg,
som vi från svensk sida kommer
att studera med stort intresse. Det framstår
redan nu som uppenbart att forskningen
angående missbruk av centralstimulerande
medel måste vara tvärvetenskaplig
och ske på bred front genom
samarbete mellan bl. a. kemister,
farmakologer, psykiatriker, sociologer
och psykologer. Nya möjligheter för
behandling av missbrukare skymtade
i fråga om såväl läkemedel som terapi.
De redovisade erfarenheterna från missbruksepidemin
i Japan har visat att
polisiära åtgärder och bestraffning av
langare har sin verkan men inte ensamma
räcker för att bekämpa en missbruksepidemi.
Självfallet kommer de
synpunkter och erfarenheter som redovisades
vid konferensen att påverka
våra konkreta insatser mot narkomanin.

I vårt land pågår en utbyggnad av
vårdresurserna. Staten stöder de kommunala
huvudmännens insatser med
statsbidrag såväl till anordnandet av
behandlingshem för narkotikamissbrukare
som till driften av sådana hem och
av vårdcentraler för öppen vård av unga
narkotikamissbrukare.

Jag vill här erinra om att riksdagen i
våras slog fast att den medicinska vården
av narkotikamissbrukare är en uppgift
för landstingen och de landstingsfria
städerna. Det fastslogs vidare att den
medicinska vården måste arbeta i intim
samverkan med kommunernas socialvård.
För att ingen tvekan skulle
föreligga beträffande kommunernas
kompetens och skyldigheter i bl. a. dessa
fall stadgades i ett tillägg till social -

116

Nr 42

Fredagen den C december 1968

Svar på interpellation ang. åtgärder mot narkotikamissbruket

hjälpslagen att kommunerna skall bedriva
en aktiv, uppsökande vård.

För närvarande finns inom den slutna
vården resurser för vård av läkemedelsmissbrukare
såväl inom kliniker
och avdelningar för psykiatrisk vård
som vid för ändamålet särskilt anordnade
vårdenheter. Ytterligare ökning av
vårdresurserna planeras. Även inom
ungdomsvårdsskolorna håller verksamheten
på att byggas ut. Särskilda vårdplatser
finns vid Ryagården, Råby, Bärby
och Fagared.

Mottagningar för öppen vård finns i
Stockholms stad och län samt i Göteborg.
En viss uppsökande verksamhet
bedrivs inom de tre nämnda områdena
och i Uppsala. Också familjevård och
intensivterapi förekommer i viss utsträckning.

För att behövliga åtgärder skall genomföras
effektivt och ändamålsenligt
samråder socialstyrelsen med sjukvårdshuvudmännen
och med berörda läkare
och socialvårdare.

Stockholms stad har i nykterhetsnämndens
regi startat en rådgivningsbyrå
för vård av läkemedelsmissbrukare.
Den har på sitt program också tagit
upp den viktiga informationsfrågan.
Man avser att vända sig till vuxna som
befinner sig i gränsområdena till läkemedelsmissbruk
men även till barn och
ungdom i riskzonen och vidare orientera
anhöriga och andra närstående i
hithörande frågor. Personalgrupper som
får beröring med dessa problem —• t. ex.
skol-, polis-, socialpersonal, arbetsledare
m. fl. — skall få närmare informationer
om läkemedelsmissbruk och
narkomani. Narkomanvårdskommittén
ägnar dessa frågor ett stort intresse, inte
minst av den anledningen att man har
funnit att information i massmedia
stundom haft en helt annan effekt än
den avsedda.

Skolan har en beredskap på detta
område, som undan för undan förbättras.
Den består dels av undervisning
och upplysning, dels av kartläggning

och kontroll av eventuellt missbruk.
Det är av stor vikt att skolan noga
följer elevernas frånvarofrekvens och
undersöker denna närmare så snart det
finns anledning därtill. Ett förtroendefullt
samarbete mellan skolan och barnavårdens
organ liksom med hemmen
är också av stor betydelse.

Vid sidan av Riksförbundet för hjälp
åt läkemedelsmissbrukare — RFHL —
är en rad frivilliga organisationer verksamma
för att bistå läkemedelsmissbrukare.
Till sådan verksamhet utgår statsbidrag.

Jag är liksom sjukvårdens huvudmän
väl medveten om de allvarliga problem
som läkemedelsmissbruket medför. Avsikten
är att fullfölja och genomföra erforderliga
motåtgärder enligt de riktlinjer
som drogs upp i den proposition
riksdagen enhälligt antog i våras. Narkomanvårdskommitténs
slutbetänkande
väntas om några månader. Kommittén
kommer där alt dels redovisa vissa
undersökningar, dels göra en avvägning
av vård och preventionsfrågor,
bl. a. rörande information och attitydpåverkan.
Jag förutsätter att kommitténs
förslag skall ge underlag för ytterligare
överväganden och ställningstaganden
i denna viktiga fråga.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att innevarande års riksdag beslutat
om en kraftig skärpning av straffsatserna
för narkotikabrott. Den nya lagstiftningen
har ju hittills varit i kraft
endast drygt ett halvt år, och vi måste
enligt min mening se hur domstolarna
tillämpar de nya bestämmelsrena innan
en lagändring övervägs. Skulle en ytterligare
skärpning av straffsatserna visa
sig behövlig, utgår jag från att varken
regeringen eller riksdagen kommer
att tveka på den punkten.

När det gäller möjligheterna att omhänderta
narkotikamissbrukare för vård
ger barnavårdslagen underlag för ingripanden
beträffande ungdomar under
21 år. Därutöver kan komma i fråga
tvångsvis omhändertagande enligt lagen

Fredagen den 6 december 1968

Nr 42

117

Svar på interpellation ang. åtgärder mot narkotikamissbruket

om sluten psykiatrisk vård. Om det
krävs någon komplettering av gällande
bestämmelser i detta avseende får sådana
övervägas. Som jag framhöll i
propositionen med förslag till narkotikastrafflag
m. m. ankommer det på
socialstyrelsen att uppmärksamt följa
utvecklingen härvidlag och inkomma
med de förslag som kan betingas av de
vunna erfarenheterna. Jag kan nämna,
att socialstyrelsen i nästa vecka kommer
att sammanträffa med företrädare
för sjukvårdshuvudmännen i Storstockholm
och överläkarna vid de psykiatriska
klinikerna i området för en genomgång
av dessa frågor.

Det pågående missbruket måste angripas
med många olika metoder, genom
samverkan mellan medicinska och
beteendevetenskapliga experter, hälsovårdsmyndigheter
och icke minst genom
konkreta åtgärder från sjukvårdshuvudmännens
och socialvårdens sida.
En samlad uppslutning, där alla i samhället
känner sitt ansvar, är nödvändig.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Vidare anförde:

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
socialministern för det utförliga svaret
på min fråga. När jag på höstriksdagens
första dag framställde interpellationen
var det mot bakgrunden av
den oroande utveckling, som under
sommarmånaderna hade inträtt. Jag
nödgas konstatera att denna utveckling
har accelererat. Rikspolischefen meddelade
i ett anförande, som han höll i
Göteborg i november, att det hade skett
en nära nog lavinartad ökning av narkotikamissbruket
över hela landet och
att detta hade lett till en stegring av
brottsligheten med inte mindre än 16
procent från år 1967 till år 1968. Det
är den största ökning som någonsin
förekommit här i landet. Han nämnde

också att Sverige alltmer kommit att
beröras av den internationella brottsligheten
och därmed av de kriminella
utlänningarnas förehavanden i Sverige.
Vidare framhöll han att de ligor, som
opererar i vårt land, tenderar att bli
allt större och att arbetsfälten vidgas
inte bara till flera länder utan också
till flera världsdelar. Det problem som
vi står inför är därför så oerhört omfattande
och så svårlöst, att det enligt
min mening inte hjälper med traditionella
arbetsmetoder för att komma till
rätta med det.

Man räknar med att minst 100 smålangare
opererar i Kungsträdgården varje
kväll. Vi vet att dagskostnaden för
en narkoman i dag torde belöpa sig till
200—400 kronor; det skulle enligt expertisen
svara mot en bedrägeriverksamhet
per person på 2 000—4 000 kronor
om dagen. Det är alltså ett enormt
problem det här gäller.

Statsrådet nämner den expertkonferens
som har hållits i Stockholm, och
jag tycker att denna konferens var ett
glädjande initiativ. Statsrådet säger, att
eftersom nu detta problem inte bara
gäller Sverige, utan finns också i andra
länder, borde det finnas ökade förutsättningar
för att få till stånd en central
reglering av tillverkningen av centralstimulerande
medel. Ja, det är väl
riktigt. Men samtidigt måste vi tyvärr
konstatera, att det i stor utsträckning
är från vårt eget land som missbruket
har spritt sig till de nordiska länderna.
Det är således vi här i Sverige som har
börjat. I och för sig kan det kanske vara
glädjande att kunna konstatera, att
utsikterna till en central reglering kommer
att öka i och med att detta missbruk
även drabbar andra länder. Men
om man samtidigt måste konstatera, att
vi så att säga har tagit initiativet här
i landet, är det en positiv sak som verkligen
har högst negativa sidor.

Förutom hos oss är det USA:s västkust
som är hårdast drabbad av narkotikamissbruket,
men därutöver torde

9 — Andra kammarens protokoll 11)68. Nr 42

118

Nr 42

Fredagen den 6 december 1968

Svar på interpellation ang. åtgärder mot narkotikamissbruket

missbruket av centralstimulerande medel
inte vara särskilt utbrett.

Herr statsrådet nämner Japan och
erfarenheterna därifrån och säger att
det där har visat sig att polisiära åtgärder
och bestraffning av langare har
sin verkan men att de inte ensamma
räcker som medel att bekämpa eu missbruksepidemi.
Jag noterar formuleringen,
som på något sätt ger vid handen
en nedvärdering av de polisiära åtgärderna
och en bestraffning av langare.
— Detta kanske inte har varit avsikten,
men jag tycker formuleringen kan
tyda på det. Jag har den uppfattningen,
att sådana åtgärder är oundgängligen
nödvändiga och att de måste göras mycket
mera effektiva än vad de är i dag.

Jag skulle, herr talman, även om jag
vet att det låter hårt, vilja säga, att vi
här i landet under en mycket lång tid
av ständigt ökande problem tyvärr har
legat flera steg efter i utvecklingen.
Detta gör att vi nu, när vi med kraft
skall ta itu med narkotikamissbruket,
ställs inför problem som har fått onödigt
stora dimensioner. Jag vill erinra
om det ödesdigra misstag som man gjorde
sig skyldig till på den dåvarande
medicinalstyrelsen när man accepterade
den legala förskrivningen av centralstimulantia
till epidemiskt smittade
missbrukare för självmedicinering. Man
hade då uppenbarligen inte klart för
sig att det är stor skillnad mellan
opiater och centralstimulantia. Det var
denna missuppfattning som medförde
så fruktansvärda konsekvenser. Det var,
som någon sade, att släcka eld med bensin.
Det är kanske inte riktigt att komma
med kritik i efterhand, men det är
bara att konstatera att så har det förhållit
sig.

Hur var det då med dessa lagregler
om straffskärpning för olaga narkotikahandel?
Ja, herr statsrådet har kanske
klart för sig att högerpartiet under
många år har krävt väsentligt skärpta
straffsatser. Det har tagit sin tid, och
när äntligen en ny lag trädde i kraft

den 1 juli i år, så har det redan visat
sig att utvecklingen har gått förbi lagstiftningen.
Det reses redan krav på att
här måste till väsentligt mer skärpta
straffsatser för att svara mot den typ
av brott som det här är fråga om.

Beträffande lagen om sluten psykiatrisk
vård vill jag minnas att narkomanvårdskommittén,
när den avgav sitt senaste
betänkande, framhöll att den lagen
är tillräcklig som instrument för
att ta hand om narkomaner. Jag undrar
emellertid om den är det. Tvärtom
tror jag det blir nödvändigt att se över
den eller att få en kompletterande lag
som mer anpassas till narkomaner. Vi
måste komma ihåg att det finns olika
kategorier av missbrukare — de som
brukar narkotika, missbrukarna och
narkomanerna. Det är olika stadier, och
när man diskuterar dessa grupper av
människor måste man därför vara noggrann
med att analysera vilken av dem
som avses.

När det gäller narkomaner är det
tyvärr så att de blir inte hjälpta
av att få kontakt med en socialvårdare,
som håller vederbörande
i hand, hjälper till med att skaffa
bostad och ett jobb, ty när man
blivit narkoman har man fått en förändring
av personligheten med sådana
psykiska skador att medicinsk vård
och isolering från narkotikska medel
är det enda som hjälper vederbörande.
Sådan behandling måste ske under
ganska lång tid för att få effekt. Jag
tror alltså att det krävs en ordentlig
analys av vad problemet verkligen gäller
och en adekvat behandling av de
olika kategorier det är fråga om, så
att man inte talar förbi varandra genom
att åsyfta olika saker.

I våras infördes en smittskyddslag,
där det angavs rätt stränga regler om
tvångsisolering för att hindra smittas
spridning. Lagrådet framhöll i sin remiss
att det ansåg sådana kraftiga åtgärder
nödvändiga för att hindra spridning
av smittsamma sjukdomar, även

Fredagen den 6 december 1968

Nr 42

119

Svar på interpellation ang. åtgärder Mot narkotikamissbruket

om åtgärderna innebar ingrepp i medborgarnas
frihet och kunde få stor
verkan på den enskildes personliga
förhållanden och ekonomi.

Jag skulle vilja fråga herr statsrådet:
När vi har så pass radikala åtgärder
i en smittskyddslag, är det då
inte befogat att också beträffande narkomaner
— där vi nu vet att deras beteende
har en klart epidemiologisk effekt
— överväga att tillgripa samma
eller kanske ännu mer radikala metoder
för att komma till rätta med problemen
?

För att återgå till det svar som herr
statsrådet lämnat vill jag säga att jag
är medveten om att landstingen och
de landstingsfria städerna har den
otacksamma uppgiften att svara för
den medicinska vården av narkotikamissbrukarna.
Jag vet inte om de är
så glada över uppgiften, ty den är svår.
De enskilda initiativ som tagits i denna
fråga har dock slagit väl ut. Jag
tänker på det behandlingshem i Värmland,
där en kvinna på eget initiativ
samlade ihop pengar, köpte en gård,
anställde personal och drev en verksamhet
som nu hjälper tolv narkotikaskadade
ungdomar på fötter igen. Verksamheten
är igångsatt på enskilt initiativ.
Det har inte talats så mycket om
den, men den har visat sig fungera val.
Jag tror att sjukvårdshuvudmännen har
mycket att lära av sådana här enskilda
initiativ, som drivs fram i en förtvivlan
över den situation vi hamnat i.

Herr statsrådet säger att det inom
den slutna vården finns »resurser för
vård av läkemedelsmissbrukare såväl
inom kliniker och avdelningar för psykiatrisk
vård som vid för ändamålet
särskilt anordnade vårdenheter».

Jag skall inte bestrida att det finns
resurser, men jag bestrider att det finns
tillräckliga resurser, som ens tillnärmelsevis
svarar mot det enorma behov
som finns i dag och det alltmera
stigande behov som vi kommer att få
inom en snar framtid, om ingenting

göres. Det är dessutom fråga om ett
klientel som är utomordentligt svårskött,
som ställer kolossala krav på
sjukvårdspersonalen i fråga om tålamod
och kunnande för att denna över
huvud taget skall kunna klara sin uppgift.

Jag är glad över att herr statsrådet
nämner massmedias information och
vad denna betytt i negativ riktning.
Jag skall inte orda mer om detta, ty vi
har diskuterat den frågan tidigare.

Den utredning av detta problem som
pågår inom skolorna är naturligtvis
ytterst angelägen. Jag vill bara som
en randanmärkning säga, att den utredning
som skett i Stockholms skolor visar
att flertalet av de skolelever som
missbrukar narkotika inte vill ha hjälp;
Barnavårdslagen ger större möjligheter
till ingripande än de som finns beträffande
personer över tjugoett år, vilket
herr statsrådet också själv säger. Men
det gör inte saken lättare, om man
konstaterar att de som är missbrukare
själva inte har viljan att komma ur
det hela.

Som jag ser saken, herr statsråd,
finns det egentligen två vägar att gå;
Den ena är att man i stort sett låter utvecklingen
ha sin gång, att man gör
en och annan reform åt rätt håll och
hoppas att denna skall leda till resultat.
Om man går på den vägen kommer
man inom några år att ha en ytterligare
förvärrad situation här i landet.

Den andra vägen är att gå in för ett
radikalt nytänkande och gå till väga på
ett sätt som vi inte är vana vid i vårt
parlamentariska liv. Jag skulle vilja
fråga statsrådet om narkomanvårdskommittén,
socialstyrelsen och kanske
till äventyrs statsrådet själv tror att
politikerna ännu inte är mogna härför.
I så fall skulle jag vilja föreslå statsrådet
att vi så snart som möjligt får
en parlamentarisk utredning i denna
fråga för att verkligen ställa oss politiker
inför fakta, tvinga oss att se san -

120

Nr 42

Fredagen den 6 december 1968

Svar på interpellation ang. åtgärder mot

ningen i ögonen och bestämma oss för
vilka åtgärder vi skall vidta. Jag vill
gärna veta vilken bedömning statsrådet
kan ha av en sådan synpunkt.

Statsrådet slutar sitt svar med att
säga att det är nödvändigt att alla i
samhället känner sitt ansvar. Vi känner
nog vårt ansvar, men vi måste också
veta vad man skall göra; det är det
centrala. Det är nödvändigt att vi närmar
oss narkotikaproblemet från helt
andra utgångspunkter än vi har i fråga
om kriminalvården. Vi är mer och mer
på det klara med att vi skall ha en
humanitär inställning till kriminalvården.
Men i fråga om narkomanin är det
egentligen inte humant att vara human,
skulle jag vilja påstå. Vi måste få ett
nytänkande och en ny lagstiftning för
att skydda narkomanerna mot sig själva
och samhället mot narkotikan.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Fru Kristensson har
uppenbarligen särskilt velat fästa uppmärksamheten
på några frågor, och jag
skall därför i korthet ta upp dem till
behandling.

Detta är ett svårlöst problem, sade
fru Kristensson med all rätt. Jag vill
tillägga att det också är ett stort internationellt
problem. Det är ett internationellt
problem som i dag sysselsätter
många länder, även vetenskapsmän
av skiftande slag och som självfallet
i dag också engagerar olika länders
mera exekutiva organ för insatser
och åtgärder. En summering av
den internationella konferens som socialstyrelsen
höll för någon vecka sedan
visar, att detta inte är något isolerat
svenskt problem utan att det är ett
problem som man oroas av i många
delar av världen. Det var av stort intresse
att diskutera med bl. a. den japanske
delegaten som hade rika erfarenheter
av verksamheten mot missbruket
i Japan.

Erfarenheterna från Japan visar •—

narkotikamissbruket

jag vill säga det igen — att polisiära
åtgärder och bestraffning av langare
har sin verkan men att de inte ensamma
räcker för att bekämpa en missbruksepidemi.
Det är, fru Kristensson
— låt mig stryka under det — ingalunda
någon nedvärdering av de polisiära
åtgärderna. De betyder mycket och är
väsentliga i sammanhanget. Men, som
jag sagt i mitt svar, man löser inte
problemet enbart på den vägen även
om den är mycket väsentlig.

De japanska åtgärderna kan väl beskrivas
så, att det var fråga om en
samordnad aktion, där tillverkning och
importkontroll, kontroll över den medicinska
användningen, upplysning i
betydande omfattning, polisiära ingripanden
och energiska vårdinsatser samverkade.
Det har inte företagits någon
tillförlitlig värdering av de olika åtgärdernas
inbördes betydelse. Det är
i samverkan här som man skall se de
olika åtgärderna.

Man kan på den punkten säga att
uppgifter som skymtat i pressen om
att man i Japan med vissa speciella
åtgärder löste problemet inte är helt
riktiga. Vi fick en mera nyanserad bild
när den japanske delegaten redogjorde
för erfarenheterna från sitt land. Det
kan sägas att vi försöker att på samma
väg, nämligen genom en samordning
av åtgärderna, komma åt detta mycket
onda.

Fru Kristensson säger att om det
vore fråga om en epidemi av ett annat
slag, skulle vi verkligen — om jag förstod
henne rätt — samla resurserna och
sätta in dem på ett mera adekvat sätt.
Jag vill då framhålla att det gäller ett
narkotikaproblem, och jag anser att
det är svårt att göra jämförelser med
andra smittsamma sjukdomar. Det är
här fråga om någonting alldeles specifikt,
och vi måste därför ha ett brett
register av olika åtgärder. Vi håller nu
på med att skaffa oss detta register,
och det är givet att vi sedan på bästa
sätt bör tillämpa de erfarenheter som

Fredagen den 6 december 1968

Nr 42

121

Svar på interpellation ang. åtgärder mot narkotikamissbruket

vi nu samlar. Jag vill be fru Kristensson
— även om jag är alldeles övertygad
om att hon har läst propositionen
i ämnet — att gå igenom propositionen
igen, ty jag betonade däri starkt,
att dessa problem sannerligen inte löses
slutgiltigt med något enstaka grepp.

Det var ett viktigt steg vi tog. En
fortsättning måste följa, och narkomanvårdskommittén
arbetar med mycket
väsentliga frågor: frågan om de preventiva
åtgärderna, om upplysning o. s. v.

Jag tycker, fru Kristensson, att vi
skall avvakta den utredningen innan vi
ger oss in på att tillsätta en stor parlamentarisk
utredning. Vi skall i varje
fall först se betänkandet från narkomanvårdskommittén.
Det är viktigt inte
minst ur den synpunkten att det är
angeläget att vi snabbt får åtgärderna
verkställda.

Fru Kristensson tog också upp frågan
huruvida de instrument vi i dag
har att tillgripa är tillräckliga. På den
punkten har jag redan sagt, att barnavårdslagen
ger ett underlag för ingripande
beträffande ungdomar under 21
år. Därutöver kan det komma i fråga
omhändertagande tvångsvis enligt lagen
om sluten psykiatrisk vård. Men jag
har också tillagt, fru Kristensson, att
om det krävs någon komplettering av
gällande bestämmelser i detta avseende,
så är vi beredda att överväga detta.
Det är möjligt att det i fortsättningen
kommer att visa sig vara nödvändigt,
men vi får då pröva den saken. Vi
står öppna på den punkten.

Får jag avslutningsvis säga, att upplysningsfrågorna
i detta sammanhang
är viktiga. Då det gäller upplysningen
kan man väl rent allmänt säga att det
som hittills har presenterats ur
många synpunkter varit tveksamt. I
den s. k. upplysningsverksamheten har
det funnits inslag som uppenbarligen
haft en verkan rakt motsatt den som
brukar avses med sådan här upplysningsverksamhet.
På vissa individer
har den verkat stimulerande för att

inte säga upphetsande, medan den på
andra individer — personer som är
hemfallna åt missbruket — verkat deprimerande
och försatt dem i en psykiskt
svår situation, då de själva hyst
en önskan att komma ifrån missbruket.
Här har sannerligen varje enskild
journalist för att inte säga varje enskild
radio- och TV-medarbetare ett
stort ansvar som de måste besinna;
annars kan det som varit avsett som
positiv upplysningsverksamhet vändas
till sin motsats.

Detta är, fru Kristensson, ett exempel
på hur vittförgrenad denna fråga
är i dag. Jag vill, herr talman, sluta
med att understryka de internationella
aspekterna. Vi skall väl inte denna eftermiddag
fördjupa oss i historia, men
det är oerhört intressant att kunna
konstatera att kampen mot narkotikan
varit en stor internationell uppgift under
decennier och att man internationellt
kunnat samla sig till olika aktioner.
Nu när medicinska preparat
som centralstimulantia av olika slag
börjat missbrukas står vi inför en utomordentligt
viktig punkt i utvecklingen.
Vi har från svensk sida begärt att dessa
medel skall tas upp i den internationella
narkotikakonventionen. Vi behöver
med andra ord en internationell aktion,
en samling i världen mot detta
onda. Självfallet behöver vi en samling
även inom vårt land, ett utnyttjande
av alla våra resurser, en samverkan
över ett brett fält. Jag är, herr
talman, beredd att på allt sätt medverka
härtill.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag frågade statsrådet
om han trodde att narkomanvårdskommittén
samt socialstyrelsen och kanske
socialministern själv hade en känsla
av att politikerna här i riksdagen var
beredda att vidtaga okonventionella
och radikala åtgärder för att så snart
som möjligt bryta den skrämmande
utveckling som vi i dag befinner oss

122 Nr 42

Fredagen den 6 december 1968

Svar på interpellation ang. åtgärder mot narkotikamissbruket

i. Statsrådet svarade inte på den frågan.
Det kanske var klokt ur hans synvinkel,
vad vet jag?

Han sade att vi skall avvakta den
utredning som narkomanvårdskommittén
håller på med. Det är ju den vanliga
tågordningen, att vi skall avvakta
pågående utredningar, såvida det inte
är en fråga som regeringen av någon
speciell anledning anser skall behandlas
skyndsamt. Statsrådet anser alltså
att vi har tid att avvakta utredningen
och att låta utvecklingen ha sin gång.
Jag vågar inte ha någon mening om
vem av oss som har rätt på den punkten.
Det får väl utvecklingen visa. Jag
är bara rädd för att vi försätter oss
i en sådan situation att man vågar
vidtaga åtgärder först när det är för
sent. Jag tror att det vore klokt att ta
in politikerna i detta sammanhang och
att försöka påverka riksdagen inifrån
på det sättet.

En långsam anpassning av olika åtgärder
till den pågående utvecklingen
har den negativa konsekvensen att de
internationella ligorna och den internationella
handeln hinner anpassa sig
efter de nya förhållandena, vilket inte
sker om det görs en mera chockartad
och kraftfull insats på en gång.

Många detaljfrågor och många förslag
till åtgärder som kunde vidtagas
har inte nämnts här. Jag skall också
avstå från att nämna dem. Jag vill bara
sammanfattningsvis, herr talman, framhålla
att jag för min del är övertygad
om att vi på denna punkt behöver ett
klart nytänkande. Vi behöver få ett
behandlings-, rehabiliterings- och preventionsprogram,
som kan förhindra
att ytterligare tusentals unga människor
dras in i den missbruksvåg som
måste hejdas om vårt samhälle över
huvud taget skall överleva.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

. Herr talman! Jag vill bara erinra fru
Kristensson om att för inte stort mer än

ett halvt år sedan hade politikerna ett
tillfälle att behandla en proposition,
som då lades på riksdagens bord, om
en rad olika konkreta åtgärder. Jag är
glad åt att vi då kunde nå enighet i
frågan, och det är min förhoppning
att vi skall kunna göra det i fortsättningen
också. Vi har ju snart att motse
ett nytt betänkande med förslag till åtgärder.
1 fråga om tidpunkten för olika
åtgärder anser jag det vara viktigt att
vi avvaktar detta betänkande, så att vi
på grundval därav kan företa de aktioner
vi då finner nödvändiga.

Fru Kristensson efterlyste ett program.
Jag vill gärna säga att det inte
är enbart med program man löser dessa
frågor. Man löser dem självfallet
främst genom konkreta åtgärder. Propositionen
i våras upptog en rad sådana
åtgärder, en väsentlig skärpning av
straffen — något som jag hade tillfälle
att mera ingående diskutera i första
kammaren i dag —- men också åtgärder
på vårdsidan. Vi kommer självfallet inte
ett ögonblick att försena det förslag
till ytterligare åtgärder som kan komma
från nakomanvårdskommittén.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Det är väl ändå skillnad
mellan att få ta del av eu proposition
och känna att man vill stå bakom
den och att sitta i en utredning och
penetrera de olika aspekter som dessa
komplicerade frågor har. Det inser givetvis
herr statsrådet själv också.

Statsrådet säger att det inte hjälper
att bara ha ett program utan att man
också måste veta vilka åtgärder man
skall vidta. Nej, just det. Man måste
först analysera var problemen finns.
Sedan måste man ju vara överens om
de åtgärder som skall vidtas och inte
skygga för att vidta de kraftfulla åtgärder
som är motiverade. Det var det
jag avsåg.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! I denna mycket väsent -

Fredagen den 6

Svar på interpellation ang. tillsättande av
förebyggande syfte

liga debatt har inte berörts den roll
som tobaksrökningen må kunna spela
såsom ett första steg in på narkomanivägen.
Jag behöver inte påminna socialministern
om den saken, då jag vet
att han har sina ögon riktade även på
den och att han över huvud taget är
både bekymrad och djupt intresserad
för saken. Jag vill emellertid framhålla
att när man ser småbarn springa med
cigarretten i mungipan och att de vänjer
sig vid det, kan man förstå att de
har lättare att bli narkomaner, vilket
har påståtts. Jag har ingen möjlighet att
säga det av personlig erfarenhet, men
jag tycker att det verkar mycket sannolikt,
att ingen börjar direkt att röka
hasch eller dylikt utan att det kan börja
och troligtvis alltid börjar med tobaksrökning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. tillsättande
av natriumfluorid till AD-vitamin i kariesförebyggande
syfte

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Kristensson har frågat
mig om jag har uppmärksammat den
nya metoden att tillsätta natriumfluorid
till AD-vitamin i kariesförebyggande
syfte och om jag anser åtgärder motiverade
för att främja utnyttjandet av
denna metod.

Jag vill först erinra om att jag senast
i maj förra året hade tillfälle att
i första kammaren besvara en interpellation
beträffande fluoridering avdricksvatten.
Jag anförde då att man
inom folktandvården nått goda resultat
med pensling eller sköljning med
fluor men att den största effekten uppnås
först när man kombinerar dessa

december 1968 Nr 42 123

natriumfluorid till AD-vitamin i karies metoder

med fluoridering av dricksvattnet.
Man kan enligt min mening inte
— som fru Kristensson gör — beteckna
vattenfluoridering som en tveksam
metod, när det gäller att förebygga
karies och därmed minska såväl tandbesvär
som kostnader för den enskilde
och för samhället. Enligt uppgifter som
jag erhållit från socialstyrelsen har
särskilda undersökningar om hur vattenfluorideringen
påverkar tandvårdskostnaderna
visat, att man genom att
tillämpa denna metod kan spara ca 50
procent av vårdkostnaderna för skolbarn
och skolungdom. Härtill kommer
de väsentliga besparingar som samhället
och den enskilde gör i fråga om förskolebarnens
och de vuxnas tandvård.

Vad angår möjligheterna att utnyttja
fluor i kariesförebyggande syfte genom
tillsats av natriumfluorid till AD-vitamindroppar
vill jag upplysa om att utredningar
i denna fråga pågår inom socialstyrelsen.
Sedan utredningarna avslutats
planerar styrelsen att under våren
1969 utfärda råd och anvisningar
i ämnet.

Vidare anförde:

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret.

Statsrådet citerade mig på ett sätt
som kanske gav ett felaktigt intryck,
ty han sade att man enligt hans mening
inte som jag gjorde kan beteckna
vattenfluorideringen som en tveksam
metod att förebygga karies. Jag tror
inte att det är en tveksam metod då
det gäller det syftet utan tror tvärtom
att fluor i alla former har en mycket
stor kariesförebyggande effekt. När jag
i min interpellation talade om en tveksam
metod sade jag att detta gällde
från kostnadssynpunkt. Som exempel
nämnde jag att om Stockholms stad
införde vattenfluoridering skulle det
kosta två miljoner kronor i investeringar
medan den årliga driftkostnaden

Nr 42

124

Fredagen den 6 december 1968

Svar på interpellation ang. tillsättande av natriumfluorid till AD-vitamin i kariesförebyggande
syfte

skulle uppgå till 500 000 kronor. Även
om hälsovård och förebyggande vård
i princip kan få kosta vad som helst
bör man välja den billigaste och samtidigt
bästa metoden, som jag trodde var
att tillsätta natriumfluorid till AD-vitamindroppar.
Man har ju prövat detta
på bl. a. barnavårdscentralen i Stockholm
med utomordentligt goda resultat.

Statsrådet säger att den största effekten
uppnås först vid kombination av
vissa metoder med vattenfluoridering
och nämner pensling eller sköljning
med fluoriderat vatten. Den metod som
nämns i min interpellation har inte
kombinerats med någon vattenfluoridering
men den har ändå denna goda
effekt. För övrigt når man genom vattenfluoridering
endast ungefär 50 procent
av svenska folket, eftersom resten
hor i sådana områden där man inte
har vattenverk. Vi har för inte så länge
sedan här i kammaren diskuterat vattenfluorideringen
ur en mera etisk synpunkt,
nämligen att det bör vara angeläget
att åstadkomma en valfrihet så
att den som vill ha fluor kan få det
och andra kan slippa. Även ur den synpunkten
är den av mig nämnda metoden
bra.

Slutligen vill jag nämna att detta skulle
gälla barn under skolåldern, och vi
har en organisation av barnavårdscentraler
där en sådan metod kan prövas
utan nämnvärda kostnader. Jag hörde
av statsrådets svar att socialstyrelsen
prövar denna fråga. Jag har inte riktigt
klart för mig om man avser att just
för denna metod utfärda råd och anvisningar
under våren 1969, men om
så skulle vara fallet vore det alldeles
utomordentligt och då skulle man verkligen
vinna någonting positivt.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Om vi missförstår varandras
formuleringar kan det kanske

ta ut vartannat. Men jag vill säga ännu
några ord när fru Kristensson nu tar
upp kostnaderna. En kalkyl som har
gjorts av tandvårdsbyrån inom socialstyrelsen
kan ha sitt intresse i sammanhanget.
Den visar i stort sett att
sedan vattenfluorideringen varit i gång
ett antal är och när full effekt uppnåtts
torde besparingarna komma att
ligga på 7—10 miljoner kronor per år,
beroende på i vilken omfattning barnoch
ungdomstandvården utbyggs.

Redan på barn- och ungdomstandvården
kommer Stockholms stad sålunda
att göra inbesparingar som många gånger
om täcker de årliga driftsutgifterna
om cirka en halv miljon kronor. Därtill
kommer även de väsentliga besparingar
som såväl samhället som den enskilde
kommer att göra beträffande tandvården
för förskolebarn och för vuxna. Jag
tror att man måste se frågan i just den
här kombinationen.

Fru Kristensson frågade också om
man kan vänta ett slutligt resultat av
de här undersökningarna år 1969. Som
jag sade i mitt interpellationssvar planerar
ju styrelsen att sedan utredningarna
avslutats utfärda råd och anvisningar
i ämnet under 1969.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag tycker också att det
är väldigt fint att man kan spara pengar.
Men för att undvika alla missförstånd
vill jag ändå göra en komplettering.
Ty om man kan uppnå samma besparingar,
vilket man kan göra med det
förslag som jag har lagt fram, så är
det ju inte så dumt att omkostnaderna
minskar. Den beräknade kostnaden för
en sådan här verksamhet i barnavårdscentralernas
regi skulle bara uppgå till
en krona per år och barn. Detta innebär
en väsentligt lägre kostnad med
resultat att nettovinsten blir avsevärt
mycket högre. Det var detta jag ville
tillägga.

Härmed var överläggningen slutad.

Fredagen den 6 december 1968

Nr 42

125

§ 7

Svar på interpellation ang. utredning
rörande vissa variationer i sjukfrekvensen Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Kristensson har
frågat om jag vill »vidtaga åtgärder för
att få till stånd en objektiv utredning
angående de variationer i sjukfrekvensen
som synes råda dels mellan män och
kvinnor, dels med hänsyn till olika geografiska,
tjänstemässiga och åldersmässiga
förhållanden, samt orsakerna till
dessa och slutligen sjukförsäkringsbestämmelsernas
inverkan på sjukfrekvensen».

I interpellationen åberopas eu av
Svenska arbetsgivareföreningen nyligen
publicerad undersökning om sjukfrånvaron
på ett antal arbetsplatser.
Denna undersökning har gjorts utan något
samråd med riksförsäkringsverket,
och jag känner till den endast genom
uppgifter som har förekommit i pressen.

I Arbetsgivareföreningens undersökning
görs bl. a. gällande att den sjukpenningreform
som genomfördes den
1 januari 1967 skulle ha lett till en avsevärd
ökning av sjukfrekvensen. Fru
Kristensson säger att hon önskar en
objektiv undersökning i denna fråga.
■lag vill erinra om att den av 1966 års
riksdag beslutade sjukpenningreformen
bl. a. innebar att de tidigare karensdagarna
slopades och att sjukpenning utgår
fr. o. m. dagen efter insjuknandet.
Den bärande tanken bakom reformen
var att åstadkomma jämlikhet mellan
olika arbetstagargrupper i fråga om
skyddet mot inkomstbortfall vid sjukdom.
Avsikten med reformen var också
att ge de anställda möjligheter att
vid sjukdom i tid stanna hemma från
arbetet för att återvinna hälsan.

Enligt riksförsäkringsverkets officiella
statistik ligger den faktiska ökningen
av antalet sjukdagar med sjukpen -

ning hittills en tredjedel lägre än man
räknade med när reformen beslutades.
Det s. k. sjuktalet — d. v. s. det genomsnittliga
antalet sjukdagar med sjukpenning
per person och år — beräknades
i samband med reformbeslutet öka
från cirka 16 till cirka 20. Denna beräknade
ökning av sjuktalet berodde
främst på att sjukpenning enligt de nya
reglerna utgår även under de dagar då
den försäkrade tidigare på grund av
karensbestämmelserna inte erhöll sjukpenning.
Den officiella statistiken visar
för åren 1967 och 1968 ett genomsnittligt
sjuktal på mellan 18 och 19 dagar.

I interpellationen refereras Arbetsgivareföreningens
påstående om en
påfallande ökad sjukfrekvens för arbetare
och om en väsentligt högre sjukfrekvens
för kvinnor än för män. Några
klara gränser mellan arbetare och tjänstemän
finns inte. I den allmänna försäkringen
behandlas alla löntagare som
arbetstagare. När det gäller kvinnornas
sjukskrivning vill jag bara konstatera,
att den officiella statistiken för
senare år visar i stort sett samma sjuktal
för män och kvinnor räknat på
samtliga sjukpenningförsäkrade. I fråga
om tillägssjukpenning är talet drygt
10 procent högre för kvinnor än för
män.

De önskemål som interpellanten har
om undersökningar beträffande variationer
i sjukfrekvens med hänsyn till
geografiska och åldersmässiga förhållanden
torde i stort sett redan vara tillgodosedda
genom den officiella sjukförsäkringsstatistik
som riksförsäkringsverket
fortlöpande publicerar.
Denna .statistik innehåller också uppgifter
om sjukfallsfrekvenser, sjukskrivningstidernas
längd, sjuktalen inom olika
sjukpenningsklasser o. s. v. När det
gäller sådana frågor som sjukförsäkringsbestämmelsernas
inverkan på sjukfrekvensen
och orsakerna till sjukskrivningar
kompletteras den fortlöpande
statistiken med olika specialundersökningar.
Som ett exempel på detta kan
jag nämna att riksförsäkringsverket i

126 Nr 42

Fredagen den 6 december 1968

Svar på interpellation ang. utredning rörande vissa variationer i sjukfrekvensen

dagarna publicerar en undersökning om
diagnoser som förekommit vid sjukskrivningarna.
Enligt min mening fyller
sådana specialundersökningar en
viktig uppgift.

Vidare anförde:

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag borde börja med
att be herr talmannen om överseende
för att jag återkommer, men det är inte
mitt fel att mina svar har koncentrerats
till ett och samma tillfälle. Nu vill jag
vända mig till herr statsrådet och tacka
för det svar jag har fått.

Tyvärr måste jag säga att jag undrar
om inte herr statsrådet egentligen
har förbisett eller inte riktigt förstått
syftet med interpellationen.

Herr statsrådet säger att den bärande
tanken bakom sjukpenningreformen var
att åstadkomma jämlikhet mellan olika
arbetstagargrupper. Syftet med min interpellation
var att få till stånd en bättre
jämlikhet mellan olika arbetstagargrupper,
och jag hade hoppats att en
mera nyanserad utredning av hur sjukfrekvensen
varierar i olika situationer,
mellan olika jobb, mellan arbetsplatsers
belägenhet, mellan olika åldrar
o. s. v. skulle kunna klarlägga de problem
som finns och att man därefter
skulle försöka undersöka orsakerna till
de nuvarande förhållandena.

Om det är så att monotona och föga
ansvarskrävande arbeten medför högre
sjukledighet, då tycker jag att det är ett
allvarligt problem som man inte kommer
förbi bara genom att visa statistiskt
hur det kanske förhåller sig. Man måste
först ha en objektiv utredning, och
sedan måste man väl ändå söka komma
till rätta med problemen. Jag tror
nämligen att människans situation i dag
på arbetsplatsen är besvärlig. Man har
många stressande arbetsuppgifter, man
har många monotona arbetsuppgifter.
Och detta kan leda till att motivationen
för att gå till jobbet på morgonen mins -

kar. Det behöver inte betyda att man
sjukskriver sig i onödan. Det kan helt
enkelt vara så att arbetet i det moderna
samhället inte är tillräckligt stimulerande
för att undertrycka en sådan
här känsla av olust. Det är det som
jag egentligen har åsyftat med min interpellation,
och jag konstaterar att
statsrådet inte alls har givit något svar
på det.

När jag referar Arbetsgivareföreningens
lilla »utredning» —• om jag får kalla
den så — är det för att den konstaterar
att sjukledigheten har ökat väsentligt
genom denna sjukpenningreform.
Jag vet inte om det är ett argument
i avtalsrörelsen, det kan hända.
Statsrådets svar på den här punkten,
att sjukledigheten ändå inte har blivit
så hög som man räknat med är i alla
fall en glädjande upplysning som kan
vara värd att notera.

Det har gjorts andra utredningar av
det privata näringslivet. Industrins utredningsinstitut
presenterade förra året
en utomordentligt intressant utredning
där man mera nyanserat gick in på de
olika problem som kan påverka sjukfrekvensen.
Man tog hänsyn till ålder,
kön, yrkesgrupp, civilstånd, lönens
storlek, arbetsplatsens storlek, vederbörandes
vårdnadsbörda, hur konkurrensen
och sysselsättningsläget påverkade
sjukfrekvensen och vilken roll
stressfaktorer spelade.

Statsrådet konstaterar när det gäller
kvinnornas sjukskrivning att den officiella
statistiken för senare år i stort
sett visar samma sjuktal för män och
kvinnor räknat på samtliga sjukpenningförsäkrade.
Men i fråga om tilläggssjukpenningen
har kvinnorna en 10
procent högre sjukfrekvens än männen.
Jag har framför mig en siffra från år
1967 som visar att sjuktalet för kvinnor
då faktiskt var mindre än för män.
Skillnaden är inte så stor, men det visar
att det har blivit en annan relation
mellan mäns och kvinnors sjukfrekvens,
och det anser jag vara en in -

127

Fredagen den 6 december 1968 Nr 42

Svar på interpellation ang. utredning rörande vissa variationer i sjukfrekvensen

tressant upplysning. Det förhåller sig
tydligen inte så som Arbetsgivareföreningen
här har sagt att kvinnornas
sjukfrekvens är av den storleksordningen
att den måste ha någon inverkan vid
avtalsförhandlingar.

Dagens Nyheter kommenterade denna
statistik, och Arbetsgivaren har i ett
ledarstick i sin tur kommenterat Dagens
Nyheters kommentar sålunda: »Vi
har all respekt för DN:s kamp för kvinnans
roll i yrkeslivet, men tror inte att
ett undanhållande av fakta kan ligga i
kvinnornas intresse. Det finns som DN
påpekar många skäl till den högre
kvinnliga frånvaron. Det meddelande
som SAF sänt ut innehöll inget om detta
helt enkelt därför att undersökningen
avser att kartlägga frånvarons omfattning,
men inte att belysa dess orsaker.»

Nu vill jag fråga herr statsrådet beträffande
tilläggssjukpenningen: Om det
är så att kvinnor har 10 procent högre
sjukledighet än män, finns det då anledning
att undersöka orsaken härtill,
eller är det ett ofrånkomligt faktum
som man bara har att konstatera? .Tåg
tycker själv att det vore angeläget att få
ett klarläggande på den punkten.

Sedan säger herr statsrådet att vad
gäller de geografiska och åldersmässiga
förhållandena kan man nöja sig med
den sjukförsäkringsstatistik som riksförsäkringsverket
publicerar. .Tåg anser
att denna .statistik är bra, men det kunde
kanske vara angeläget att ge en viss
information om den. Det är nämligen
inte säkert att alla studerar statistiken
och drar slutsatser om den. Dessutom
har där inte tagits upp den fråga som
jag tycker är den centrala i sammanhanget,
nämligen vilken betydelse arbetet
har för sjukfrånvaron. Den utredning
som Industriens utredningsinstitut
gjorde visade att ju mindre kvalificerat
arbete en människa hade och
ju lägre lön hon hade, desto högre var
frånvaron. Det är ju ett intressant konstaterande,
som jag tycker borde leda
till några slutsatser. Skillnaden mellan

mäns och kvinnors frånvaro utjämnas
nämligen, ifall man jämför deras situation
i samma typ av arbete med
samma lön.

Statsrådet kan kanske säga att vi
inte har möjligheter att göra dylik ingående
utredning, tv det skulle innebära
ett stort arbete. .lag konstaterar
emellertid att statsrådet omnämner de
specialundersökningar som riksförsäkringsverket
håller på att göra, och jag
tror att det skulle finnas anledning att
just genom specialundersökningar verkligen
pröva de olika synpunkter jag tidigare
framfört. I det sammanhanget
vill jag gärna referera till vad generaldirektör
Rexed i socialstyrelsen sade
i en akademikerdebatt häromveckan.
Han ansåg för sin del att det är nödvändigt
att vi tar reda på vad som faktiskt
händer när vi genomför sociala
reformer. Jag trodde att herr statsrådet
egentligen var av samma åsikt. Jag
skulle i varje fall vilja fråga om herr
statsrådet kan instämma i ett sådant
önskemål.

I detta sammanhang vill jag också
nämna att med den arbetslöshet som
råder på olika håll bland akademikerna
— framför allt samhällsvetare och
liknande — finns också personella resurser
att klara dylika undersökningar.
.lag skulle därför vilja fråga herr statsrådet
om det inte vore att så att säga
slå två flugor i en smäll — att få en
meningsfull sysselsättning för i dag arbetslösa
akademiker samtidigt som man
får ett värdefullt utredningsmaterial,
som kan vara till stor nytta för människor
som av en eller annan anledning
känner vantrivsel ute på arbetsplatserna.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! När jag läste fru Kristenssons
interpellation var det åtminstone
för mig litet oklart vad hon egentligen
menade såväl i den beskrivande
delen som i själva frågan. Om det är
på det sättet att fru Kristenssons upp -

128 Nr 42 Fredagen den 6 december 1968

Svar på interpellation ang. utredning rörande vissa variationer i sjukfrekvensen

fattning om hur sjukförsäkringsreformen
verkar har varit oklar vill jag
framhålla att jag har varit angelägen
att försöka klargöra denna verkan i mitt
svar.

Nu säger fru Kristensson att jag egentligen
missförstått vart hon syftar och
vad hon vill. Men jag tror inte att jag
har gjort det, fru Kristensson. Jag har i
mitt svar på flera punkter gjort hänvisningar
till riksförsäkringsverkets officiella
statistik, som redovisas i publikationen
Allmän försäkring, vilken utkommer
varje år. Jag skall be att få
lämna ett exemplar av denna publikation
till fru Kristensson, om hon inte
har den. I den statistiken finns för
sjukförsäkringen 150 olika tabeller
samt kommentarer till dessa. Och i år
har riksförsäkringsverket börjat utge
en fortlöpande statistisk rapportserie
där olika specialundersökningar redovisas,
t. ex. den undersökning om diagnoser
som förekommit vid sjukskrivningarna
som jag omnämnt i svaret.

Genom denna statistik och dessa undersökningar
får vi upplysningar i sådana
frågor som fru Kristensson tagit
upp i sin interpellation. Det är möjligt
att allt detta kan vidgas. Jag vill i
sammanhanget erinra fru Kristensson
om att det finns en styrelse för riksförsäkringsverket
där arbetsmarknadens
parter är representerade — d. v. s. både
löntagarna och arbetsgivarna — och
där speciella önskemål kan framföras.

Jag tycker alltså, fru Kristensson, att
det på denna punkt är väl sörjt för
både kunskap och information, och eftersom
verksamheten på området fortsättningsvis
utvecklas finner jag för dagen
inte anledning att sträcka mig längre
än jag gjort i interpellationssvaret.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag är ledsen om min
interpellation var oklar, och jag skall
gärna återkomma med en bättre formulerad
interpellation nästa år. Då kan -

ske jag kan hoppas på att få ett bättre
svar.

■Tåg vill emellertid endast klargöra att
jag inte fått något besked beträffande
två konkreta ting som jag frågat om i
interpellationen. För det första gäller
det orsakerna till att sjukledigheten har
dessa variationer. Det förekommer icke
i riksförsäkringsverkets statistik, och
det svarar inte heller herr statsrådet
på. För det andra finns det i statistiken
inte någon uppgift om sjukdomsfrekvensens
variationer inom olika yrken och
anställningar. Detta har herr statsrådet
inte heller berört i sitt svar. Två konkreta
saker som jag har frågat om finns alltså
inte upptagna där. Jag är ledsen att
konstatera att herr statsrådet tydligen
inte har något vidare intresse för dessa
frågor, den större sjukfrånvaron
bland kvinnor och över huvud taget situationen
på arbetsmarknaden för olika
arbetstagare.

Naturligtvis kan man invända att detta
är en sak som egentligen hör till
inrikesministerns område, men han lär
inte bli inkopplad förrän man har analyserat
orsakerna. När det är gjort är
det väl herr statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet som skall ta vid,
men på detta stadium ligger enligt min
mening problemet hos socialministern.

Jag vill slutligen säga, att jag har motionerat
i denna fråga flera gånger och
konstaterat att riksdagen år 1964 sade,
att en statistisk belysning av dessa frågor
vore önskvärd men att man inte
hade tillräckligt med personella resurser
för att genomföra en sådan. T dag
påstår jag att vi har det, och jag hade
hoppats att socialministern skulle ha
varit mera lyhörd för dessa problem
än han har visat sig vara.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill bara göra det
tillägget att jag visst är intresserad, fru
Kristensson, för all den information och
upplysning som här kan inhämtas. Jag

Nr 42

129

Fredagen den 6 december 1968

tycker emellertid att riksförsäkringsverket
redan i dag har en värdefull sammanställning
och analys på detta område,
och när denna samtidigt utvecklas,
tycker jag att man i varje fall för
dagen bör kunna lugna sig litet.

Men vi får kanske tillfälle, fru Kristensson,
att återkomma till frågan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående svenska bidrag
till Internationella utvecklingsfonden
(IDA),

nr 182, i anledning av motion om
begränsning av den nuvarande försvarsattachéorganisationen,

nr 183, i anledning av motioner angående
lokalisering av flygplatser inom
stockholmsregionen och utredning
om lokalflygplats för Stockholm,

nr 184, i anledning av motioner om
samordning mellan statens järnvägars
zontaxa samt järnvägens och postverkets
busstaxor, och

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att i visst fall avstå
arv som tillfallit allmänna arvsfonden
jämte motion;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272) jämte motioner,

nr 69, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Singapore för
undvikande av dubbelbeskattning och
förhindrande av skatteflykt beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet,
m. m., och

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 januari
1968 (nr 25), m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse
för försvaret,

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen den 13 mars 1942 (nr
117) med vissa bestämmelser om kungörande
i kyrka,

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken,

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 och 4 §§ skattestrafflagen
den 11 juni 1943 (nr 313), m. m.,
och

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 4:o) och
16 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s.
3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt; samt

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 70, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648) (dieselavgaser)
, dels proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av
3 § 1 mom. i nämnda förordning (bensinavgaser),
dels motioner angående
lagstiftning rörande miljövård m. m. i
viss del, och

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr
219) om djurskydd.

§ 9

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Wennerfors (h), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående eventuella förändringar
i lotsorganisationen,

130 Nr 42

Fredagen den 6 december 1968

herr Nordgren (li), till lierr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående upprätthållandet
av säkerhetskraven inom sjöfarten
vid ett genomförande av lotsorganisationsutredningens
förslag, och

herr Björkman (h), till herr statsrå -

det Wickman angående det ekonomiska
resultatet av Duroxbolagets verksamhet.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.17.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 68
814565