Torsdagen den 5 december Sid (Riksdagens protokoll 1968:42)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 42

FÖRSTA KAMMAREN

1968

5—6 december

Debatter m. m.

Torsdagen den 5 december Sid.

Svar på enkel fråga av herr Karlsson, Ove, (s) ang. partiellt arbetsföras
försörjningsproblem .............................. 3

Svar på interpellationer:

av herr Nilsson, Ferdinand, (ep) ang. tillämpningen av lagen

om vapenfri tjänst, m. m............................... 5

av herr Sveningsson (h) om tillstånd till charterflygningar

utanför Europa och medelhavsområdet .................. 8

av herr Larsson, Thorsten, (ep) ang. förläggande av en storflygplats
i öresundsregionen ............................ 12

av herr Hiibinette (h) ang. transport av vapen m. m. i järnvägsvagn
.................................................. 14

Dyrortsgrupperingen av normalbeloppen för existensminimum,
m. m..................................................... 16

Om vissa stödåtgärder inom vindelälvsområdet ................ 19

Om åtgärder till hjälp åt ensamstående........................ 31

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Kristiansson, Axel, (ep) ang. en officiell kostundersökning
.................................................. 34

av herr Kristiansson, Axel, (ep) ang. viss reklam för utlandsresor
................................................ 34

av herr Pettersson, Harald, (ep) ang. verksamheten inom Durox-koncernen
........................................ 35

Fredagen den 6 december

Svar på interpellation av herr Lundström (fp) ang. åtgärder för
bekämpande av narkotikabrotten .......................... 36

1 Första kammarens protokoll 1968. Nr 42

Nr 42

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 5 december Sid.

Utrikesutskottets utlåtande nr 14, ang. överenskommelse med Norge
om avgränsning av kontinentalsockeln .................. 16

Bevillningsutskottets betänkande nr 65, ang. ändring i kommunalskattelagen,
m. .......................................... 16

Andra lagutskottets utlåtande nr 72, ang. ändring i lagen om redareavgift
för sjöfolks pensionering ...................... 19

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 50, om särskilda naturcentra
vid Vindeälven för forskning och turism, m. m. .. 19

— nr 57, om åtgärder till hjälp åt ensamstående................ 31

Torsdagen den 5 december 1968

Nr 42

Torsdagen den 5 december

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollet för den 27 nästlidne
november.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 362, angående Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till införsellag
m. m.; och

nr 363, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om försöksverksamhet
i fråga om ordningen
för den allmänna gudstjänsten, m. m.

Ang. partiellt arbetsföras försörjningsproblem Herr

statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING erhöll ordet
för att besvara herr Ove Karlssons (s)
fråga angående partiellt arbetsföras försörjningsproblem,
vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 28 november,
och anförde:

Herr talman! Herr Ove Karlsson har
frågat om jag överväger att vidta åtgärder
för att lösa de försörjningsproblem
vilka möter dem som erhåller del
av förtidspension eller sjukbidrag till
följd / av partiell arbetsoförmåga och
som inte kan erhålla utkomst av deltidsarbete.

Det är en viktig uppgift för samhället
att bereda arbetsmöjligheter åt handikappade.
Detta gäller inte minst dem
som har partiell förtidspension från
den allmänna försäkringen. De insatser
som samhället genom arbetsmarknadsverket
gör på detta område har förstärkts
väsentligt under de senaste åren

och en fortsatt utbyggnad av verksamheten
pågår. Anslagen till sysselsättningsskapande
åtgärder för handikappade
uppgår för innevarande budgetår
till cirka 500 miljoner kronor mot cirka
300 miljoner kronor föregående år.

Förtidspensionerna från den allmänna
försäkringen har självfallet också
stor betydelse för handikappade. Det
förslag om fortsatta förbättringar av
folkpensionerna som har lagts fram av
pensionsförsäkringskommittén och som
för närvarande bereds inom socialdepartementet
berör även förtidspensionärerna.

Herr KARLSSON, OVE, (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret på min enkla fråga. Detta
var glädjande ur den synpunkten att
verksamheten i syfte att förbättra sysselsättningsmöjligheterna
för de handikappade
är föremål för åtgärder och
kommer att ytterligare utbyggas.

Anledningen till min fråga är den
att man ute på fältet kommer i kontakt
med personer som på grund av sjukdom
hamnat i ett verkligt bottenskikt i
ekonomiskt hänseende. Det förekommer
att personer, som under flera årtionden
arbetat i mycket tunga jobb
och som blivit sjuka, av läkaren bedömts
ha viss restarbetsförmåga kvar
som i vissa yrken skulle vara mer än
50 procent. Försäkringskassan och pensionsdelegationen
har då inte ansett
sig kunna tilldela vederbörande hel
förtidspension/sjukbidrag. Varken arbetsförmedlingen
eller arbetsvärden har
sedan, på grund av sjukdomens art eller
vederbörandes yrkeskunnighet i
kombination med rådande arbetsmarknadsförhållanden
på bostadsorten samt
vederbörandes svårigheter att flytta,

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Ang. partiellt arbetsföras försörjningsproblem

kunnat arbetsplacera honom, inte ens efter
omskolning.

Om det sedan vill sig riktigt illa, kan
vederbörande vara utförsäkrad från arbetslöshetskassan
samt ha varit sjukskriven
så länge att kvalifikationstiden inte
uppfylles eller inte ha uppnått sådan ålder
att omställningsbidrag i form av
äldrestöd kan utgå. Tilldelas han då endast
en tredjedels förtidspension/sjukbidrag
— för närvarande 145 kronor i månaden
— blir resultatet ofrånkomligen
att han blir ett socialfall. Visserligen kan
i så fall ett kommunalt bostadstillägg
tillkomma, men detta är ju avsett för
att täcka hans bostadskostnader. Kan
han inte samtidigt placeras i något arbete,
blir resultatet ofrånkomligen att
han blir ett fall för socialvården. Detta
har till följd att kommunerna genom socialvården
måste tillskjuta den del som
i ekonomiskt avseende behövs för att
kompensera hel förtidspension och möjliggöra
en levnadsstandard som den har
som åtnjuter hel förtidspension/sjukbidrag.

Fortfarande existerar en viss rädsla
för och betänksamhet mot att uppsöka
socialvården — framför allt bland de
äldre även i arbetsför ålder. Jag tycker
att dessa personer bör vara befriade
från en sådan rädsla, då de fått minskade
försörjningsmöjligheter på grund
av sjukdom. Men de har inte glömt benämningen
fattigvårdsstyrelse och fattigvård,
trots att detta begrepp försvunnit
och ersatts av den moderna socialvården.
Denna skamfläck är ju dess
bättre vårt moderna försäkringsväsen
befriat ifrån.

Ingen människa kan i dag existera på
145 kronor per månad. Min förhoppning
är att ingen skall erhålla del av
förtidspension/sjukbidrag utan att samtidigt
kunna få ett arbete som kan garantera
honom eller henne dräglig försörjning.
Jag hoppas att det skall bli
möjligt att genomföra detta i praktiken
trots att frågan berör två olika ämbetsverk
— såväl riksförsäkringsverket som

arbetsmarknadsstyrelsen. Dessa ämbetsverk
lyder ju också under olika departement.
En samordning mellan försäkringskassa,
arbetsförmedling och arbetsvärd
måste komma till stånd på detta
område för att människornas rätt och
möjligheter till arbete skall kunna tillvaratas,
när deras arbetsförmåga är
starkt nedsatt.

Herr talman! Jag ber ännu en gång
att få tacka statsrådet för svaret på min
enkla fråga.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill understryka att
de frågor, som herr Karlsson här tagit
upp, ju fortlöpande är föremål inte bara
för uppmärksamhet utan även för konkreta
åtgärder. Som jag framhållit i mitt
svar, har en mycket väsentlig utbyggnad
av den verksamhet det här gäller ägt
rum, och en fortsättning kommer ju att
följa.

Jag vill också fästa uppmärksamheten
vid att KSA-utredningen håller på med
ett viktigt utredningsarbete som i väsentliga
delar berör de spörsmål som
herr Karlsson här tagit upp.

Låt mig också upplysa att det beträffande
förtidspensionärerna med partiell
pension — de personer som herr Karlsson
har berört i sin fråga — nu genomföres
en undersökning bl. a. i Kopparbergs
försäkringskassa rörande deras
förhållanden. Jag tror att man därigenom
får till stånd en värdefull kartläggning
beträffande dessa grupper.

Det är egentligen som sagt, herr
Karlsson, en stor fråga som tagits upp
i den enkla frågan, och jag kan försäkra
att dessa frågor från regeringens
sida ständigt är föremål för uppmärksamhet,
behandling och handling.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Torsdagen den 5 december 1968

Ang. tillämpningen av lagen om vapenfri
tjänst, m. m.

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Ferdinand Nilssons
(ep) interpellation angående tillämpningen
av lagen om vapenfri tjänst,
m. m., och nu yttrade:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
har i en interpellation ställt tre frågor
till mig, som rör viss pågående opinionsbildning
för värnpliktsvägran.

Det svenska försvaret är ett folkförsvar
på den allmänna värnpliktens
grund. Värnplikten som medborgerlig
plikt accepteras av den allt övervägande
delen av landets befolkning. Varje
år börjar omkring 50 000 svenska ungdomar
sin grundutbildning.

Vapenfrilagstiftningen är en nödvändig
undantagslagstiftning för dem som
har samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöringen.
Rätt till vapenfri
tjänst föreligger för den som klart kan
dokumentera allvarlig personlig övertygelse
att inte för något ändamål använda
vapen mot annan. Värnpliktiga
får i samband med inskrivningen upplysningar
om möjligheterna att söka vapenfri
tjänst.

Den vapenfria tjänsten lades om år
1966. Det är ännu för tidigt att uttala
sig om erfarenheterna av den nya lagstiftningen.
Antalet totalvägrare har
visserligen ökat. De totalvägrare som är
villiga att bära vapen under vissa förhållanden
kan emellertid inte få vapenfri
tjänst. Dessa uppfyller inte det av
riksdagen beslutade grundläggande kravet
för den vapenfria tjänsten. Någon
översyn av villkoren för att få vapenfri
tjänst är inte aktuell.

Den propaganda för värnpliktsvägran
som förekommer i olika former behöver
jag inte kommentera närmare. Jag ogillar
den. Yttrandefriheten och församlingsfriheten
gäller emellertid även på
detta område. Det ankommer på berör -

Nr 42 5

da myndigheter att ingripa om inskrivningsförrättningarna
störs.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
för det svar som statsrådet så pass snart
har lämnat på min interpellation. Det
finns kanske anledning att upprepa vad
jag i interpellationen med kammarens
tillstånd har frågat. Jag ställde följande
frågor:

Har statsrådet uppmärksammat det
systematiska undermineringsarbete mot
landets försvarsberedskap som bedrives
av Vapenvägrarnas centralorganisation?
Vill statsrådet verka för en sådan lagtillämpning
beträffande vapenfri värnpliktstjänst
att hänsyn tas till enskilda
personers samvetskonflikter men lagens
systematiska utnyttjande i politiskt och
försvarsfientligt syfte motverkas? Vill
statsrådet föranstalta om att kommande
värnpliktsmönstringar så anordnas ,att
demonstrationer, som stör ordning och
väcker allmän förargelse, motverkas?

Det svar som statsrådet har varit vänlig
att lämna utmärker sig för en, skulle
jag vilja säga, karolinsk ordknapphet.
Dess allra sista huvudstycke erinrar mig
för övrigt om ett yttrande av en gudstjänstbesökare,
som tillfrågades om vad
prästen talade om: »Han talade om
synden.» Vad sade han om den? Precis
som statsrådet: »Jag ogillar den.»

Vad min interpellation gäller är just
det systematiska undermineringsarbete
som riktas mot en av en överväldigande
folkmajoritet beslutad försvarsorganisation.
Jag finner inte någon som
helst motsättning mellan statsrådets
svar och min fråga. Jag har endast konstaterat
att just det systematiska undermineringsarbetet
behöver särskilt uppmärksammas.

Min nationskamrat från Uppsala,
Arthur Engberg — han var ecklesiastikminister
då detta hände — resonerade
en gång med mig om kyrkans skiljande
från staten. Han ville ge mig ett litet
exempel för att jag skulle förstå hans

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Ang. tillämpningen av lagen om vapenfri
tankegång. Han sade: »Jag tycker inte
något vidare om Bramstorps jordbrukspolitik,
men jag kan ju inte begära mitt
utträde ur jordbruksdepartementet.»

Här är det fråga om människor som
närmast avser att utträda ur försvarsdepartementet,
och i en hel del fall
tycks de också vilja utträda ur justitiedepartementet.
Vårt folk har beslutat
om en försvarsorganisation, som kostar
skattebetalare och finansdepartementet
över 5 miljarder kronor årligen och som
varje år kräver värnpliktstjänst av
50 000 enskilda. Skall vi finna oss i att
dessa ansträngningar systematiskt saboteras?
Det är så jag bär ställt frågan.

I min interpellation har jag framför
allt tagit upp det organiserade sabotaget.
Respekt för gällande lag och en fri
rätt att kräva en annan är en gammal
demokratisk princip. Demokratisk samhällsordning
har emellertid rätt att kräva
lojalitet gentemot de av folkmajoriteten
fattade besluten.

I detta särskilda fall — då det gäller
så mycket -— har en undantagslagstiftning
medgivits att tillämpas i vissa situationer.
Jag konstaterar att statsrådet
klart anger att någon förändring av villkoren
i dessa sammanhang inte är aktuell.
Därigenom har regeringen tagit
ställning till de krav som från flera
håll framförts om vidgade möjligheter
att komma undan värnpliktstjänsten.
Det vill jag notera med tacksamhet.

I åtskilliga framställningar om befrielse
från vapentjänst har man krävt
godtagande av sådana skäl som att man
inte gillar den nuvarande samhällsordningen
eller den nuvarande regeringen.
Dessa förhållanden kan ju var och en
ha sin mening om. Men försvarsvägran
som en konsekvens av sådana synpunkter
kan knappast betecknas på annat
sätt än som anarkistisk. Man tar sin
egen politiska åsikt till grund för sitt
handlande och vägrar i vissa fall att
foga sig i myndigheternas beslut. Somliga
säger rent av att de med en annan
samhällsordning och en annan regering
»med liv och blod», som det heter

tjänst, m. m.

i vissa framställningar, skulle medverka
till försvaret av denna andra samhällsordning.
Statsrådet säger: »De totalvägran
som är villiga att bära vapen
under vissa förhållanden kan emellertid
inte få vapenfri tjänst.» Det uttalandet
är tillfredsställande.

Statsrådet säger också: »Yttrandefriheten
och församlingsfriheten gäller
emellertid även på detta område.» Men
vad jag har vänt mig emot är inte detta
utan det organiserade sabotaget.

Vidare säger statsrådet: »Det ankommer
på berörda myndigheter att ingripa
om inskrivningsförrättningarna störs.»
Men bakgrunden är ju att det finns planer
på att anordna systematiska demonstrationer
vid kommande värnpliktsmönstringar.
Här är det alltså fråga om
en organiserad propaganda i en för
många unga ganska ömtålig situation.
Jag ifrågasätter därför om inte just försvarsministern
är den »berörda myndighet»
som bör ingripa. När en aktion
av det här slaget planeras över hela fältet
borde det vara möjligt att genom
generella anvisningar ordna avskärmade
platser för inskrivningsförrättningarna
så att systematisk propaganda
mot värnplikten försvåras.

Från vapenvägrarhåll har man ifrågasatt
om inte dessa nittonåringar på
grund av obestämda kvalifikationer
borde belönas för sin bristande samliällssolidaritet
med u-landstjänst eller
s. k. social tjänst. Jag förstår att det
bland dessa ungdomar också kan finnas
personer som — i likhet med många
riksdagsmän — tycker det är nyttigt
och trevligt att få resa utomlands. Men
jag ifrågasätter det rimliga i ett sådant
resonemang och jag bestrider att någon
mera värdefull förstärkning av krafterna
i u-landsarbetet skulle åstadkommas
på detta sätt.

Statsrådet är medveten om att antalet
totalvägran på den korta tid som
vapenfrinämnden fungerat har ökat.
Förra året rörde det sig om något tusental
bifallna ansökningar av än flera
gjorda framställningar. I år torde resul -

Torsdagen den 5 december 1968

Nr 42

Ang. tillämpningen av lagen om vapenfri tjänst, m. m.
tatet bli drygt det dubbla. Hur länge tillfredsställande. Det återstår ingenting

skall det vara nödvändigt att — som annat — framför allt för oss politiker

statsrådet uttrycker det — samla er- — än att sprida upplysning och i dis farenheter

av denna organiserade sabo- kussioner tala om vådorna för landet

tageverksamhet mot landets försvar? och försvaret av vad som kan inträffa,

Det här är dock en mycket allvarlig om farsoten sprider sig. På det sättet

fråga- skall vi möta vad som nu förekommer.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag medger att mitt interpellationssvar
var kortfattat. Jag
skall också fatta mig kort den här gången.
Den propaganda som förekommer
— eller det systematiska undermineringsarbetet
som herr Ferdinand Nilsson
uttrycker sig — kan vi ändå inte, så
länge den håller sig inom nu gällande
lagstiftning, förbjuda. Jag vet inte om
herr Ferdinand Nilsson avsåg att vi
borde förbjuda propagandan eller att vi
skulle med hjälp av polis eller andra
myndigheter förhindra organisationer
av typ Värnpliktvägrarnas centralorganisation
att fungera. Jag har utgått ifrån
att yttrandefriheten och församlingsfriheten
gäller också på det här området.

Självfallet får den propagandaverksamhet
som bedrivs inte hindra eller
störa inskrivningar. Det undantagsfall
där sådant förekommit är den uppmärksammade
händelsen i Lund någon
gång i höstas. Utanför de lokaler där
inskrivning försiggår har under hela
hösten flygblad utdelats av värnpliktsvägrare,
och de polisiära myndigheterna
har inte ansett att detta stört inskrivningsförrättningarna.
Aktioner i
form av utdelning av flygblad har alltså
medgivits. Andra störningsfenomen
liar inte förekommit.

Situationen är nog den att vi tvingas
möta propagandan för totalvägran och
värnpliktsvägran med upplysning. Vi
måste ta propagandan på allvar, och vi
måste gå i närkamp med ungdomarna
i diskussioner. Någon annan möjlighet
finns inte i ett demokratiskt samhälle.
Våra lagar är vi eniga om. Herr Ferdinand
Nilsson ansåg, så långt jag begrep,
att mitt svar på den punkten var

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att man i en hel del sammanhang kan
resonera med folk och anföra sakskäl.
Det är dock lika riktigt att man inte
kan låta de människor hållas som i sina
framställningar om befrielse från vapentjänst
säger ungefär så att om samhället
är byggt efter Maos principer eller
efter några andra principer som inte
överensstämmer med de nuvarande,
skall de med liv och blod försvara det
samhället, men det här samhället och
den här regeringen tänker de inte försvara.
Så får det inte gå till! Var och en
har i ett demokratiskt samhälle rätt att
säga att han inte tycker om regeringen
och samhällssystemet och att han vill
ha ett annat samhälle. Men när det blir
fråga om rätt att vägra medverkan till
av en överväldigande folkmajoritet beslutade
och personliga uppoffringar,
ställer jag mig tveksam.

I fall där det i enlighet med nuvarande
lagstiftning föreligger en personlig
övertygelse och ett personligt samvetskrav
anser jag saken vara klar. Att
bara hänvisa till en politisk uppfattning
och begära att bli befriad på den
grunden är något helt annat. Statsrådet
säger att befrielse aldrig medges av politiska
skäl. Propagandan bedrivs likväl
på ett sådant sätt att en mycket
dålig anda skapas bland ungdomen.

Jag menar inte att demonstrationsrätten
bör inskränkas. Det borde emellertid
kunna vidtas generella organisatoriska
åtgärder som gör att skadlig och
förargelseväckande propaganda i samband
med mönstringar och inkallelser
inte underlättas.

Jag har en rikhaltig samling tidnings -

Torsdagen den 5 december 1968

8 Nr 42

Om tillstånd till charterflygningar utanför Europa och medelhavsområdet

urklipp om fallet i Lund, men jag har
inte berört detta med ett enda ord.
Däremot har jag påtalat att jag känt
mig mycket illa berörd av att den konferens
som hållits i Uppsala enhälligt
beslutat att man överallt i samband med
inkallelserna skulle ordna sådana demonstrationer.
Det är detta slag av systematisk
sabotagepropaganda jag har
vänt mig mot.

Vi hade under det senaste året en
mängd ansökningar om befrielse. Ungefär
1 000 fick befrielse. I år torde det
bli mer än 2 000 som befrias om jag
inte är felaktigt underrättad. Det är den
uppgift jag har fått och jag tror att den
är riktig. Värnpliktsvägrarnas riksförbund
räknar med 5 procent av 50 000
dvs. 2 500.

Vad jag är rädd för är att denna propaganda
skall få en sådan omfattning
att den skadar försvarsorganisationen.

När det gäller de ungdomar som skall
ut i värnpliktstjänst undrar jag om det
ändå inte är rimligt och riktigt att man
gör något för att hindra den systematiska
propagandan. Att ha respekt för
enskilda personers samvete är naturligt
och riktigt. Men det är den nihilistiska
propagandan mot vårt försvar som jag
har vänt mig mot, den anarkistiska uppfattningen
att man inte skall behöva
foga sig i vissa lagar och inte behöva
finna sig i vissa myndigheters beslut.
Det är där vi måste reagera.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om tillstånd till charterflygningar
utanför Europa och medelhavsområdet Herr

statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Sveningssons (h) interpellation om
tillstånd till charterflygningar utanför

Europa och medelhavsområdet, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! Herr Sveningsson har
interpellerat mig om regeringen även i
fortsättningen kommer att iakttaga samma
återhållsamhet som hittills när det
gäller tillstånd till charterflygningar
utanför Europa och Medelhavsregionen
samt, om så är fallet, vilka åtgärder jag
avser att vidtaga för att minska de negativa
följderna härav för svenska
charterföretag och semesterresenärer.

Frågan om enhetliga skandinaviska
villkor för charterflygningar har utretts
av en för ändamålet särskilt tillsatt
skandinavisk arbetsgrupp. På
grundval av arbetsgruppens rapport
som framlades i maj i år har de skandinaviska
trafikministrarna enats om
att, där ej annat särskilt överenskommes,
seriemässiga chartersällskapsresor
inte skall medges till orter utanför
Europa och de utomeuropeiska länder
som har kust mot Medelhavet, inklusive
Madeira och Kanarieöarna. De
utanför detta område liggande destinationer
dit resor hittills medgivits skall
dock också i fortsättningen vara fria.

Såsom interpellanten antyder är det
här fråga om en avvägning av flera,
icke i alla stycken med varandra förenliga
intressen, både allmänna och enskilda.
Linjeflyget och charterflyget har
var sin nyttiga uppgift att fylla. Båda
står i allmänhetens tjänst. Det är därför
bl. a. nödvändigt för statsmakterna att
vaka över att icke charterflyget utvecklas
i sådan form att linjetrafikens utvecklingsmöjligheter
undergrävs och
svårigheter uppstår att i tillfredsställande
omfattning och på rimliga villkor
tillgodose det ur allmän synpunkt väsentliga
behovet av linjetrafik. Den intresseavvägning
som här anmäler sig
har lett till att i Skandinavien, liksom
i de flesta länder med behov av en omfattande
trafikförsörjning i fråga om linjefart,
bestämmelserna om tillståndsgivning
för chartertrafik tillämpats med
beaktande av risken för en urholkning
av linjefartens vitala trafikunderlag. I

Torsdagen den 5 december 1968

Nr 42

Om tillstånd till charterflygningar utanför Europa och medelhavsområdet

vissa länder har t. o. m. stadgats totalt
förbud mot allt charterflyg för sällskapsresor.

Sverige och de övriga skandinaviska
länderna har sedan länge fört en i jämförelse
med utlandet mycket liberal
charterpolitik med avseende på sällskapsresor.
Sällskapsresetrafiken har
bl. a. på grund härav kunnat utveckla
sig så att Skandinavien i förhållande
till folkmängden nu torde svara för den
största charterproduktionen i Europa.
En blick på reseannonserna i våra söndagstidningar
bär syn för sägen. För
någon vecka sedan visste f. ö. pressen
att berätta att priserna på charterresor
i vårt land nu var lägre än någonsin
och så pressade som det över huvud
taget var möjligt. Detta är följden av
att utbudet av resor nu betydligt överstiger
efterfrågan. Inom utrymmet för
chartertrafikens nuvarande verksamhetsområde
är således den svenska allmänheten
minst av allt underförsörjd
med billiga resemöjliglieter.

Frågan om en utvidgning av chartertrafikens
verksamhetsområde till att
omfatta också vad man brukar kalla
interkontinentala destinationer är ganska
komplicerad. För linjeföretagen har
de senaste årens utveckling mot stigande
omkostnader och fallande biljettpriser
inneburit betydande påkänningar.
SAS hör till de bolag som är mest utsatta
härför. Med stigande kostnader
och fallande priser måste SAS öka sin
omsättning — dvs. expandera — för att
kunna överleva i den hårdnande konkurrensen
med andra linjebolag. Det är
fördenskull viktigt att man nu inte beskär
SAS:s expansionsmöjligheter genom
åtgärder som kan medföra att dessa urholkas
eller absorberas av företag vilka
som charterbolagen tillåts arbeta på
gynnsammare konkurrensvillkor än som
är SAS medgivet på grund av dess
ofrånkomliga medlemskap i IATA.

I denna bedömning ligger inte någon
negativ inställning till chartertrafiken
som sådan och allra minst till allmänhetens
intresse att kunna nå nya res Första

kammarens protokoll 1968. Nr 42

mål. Vad den sista frågan angår vill jag
särskilt understryka den betydelse jag
tillmäter SAS:s ansträngningar inom
IATA att uppnå sådana biljettpriser och
andra befordringsvillkor att bättre förutsättningar
skapas att tillgodose detta
intresse inom linjefartens ram. Skulle
dessa ansträngningar visa sig inte kunna
leda till önskat resultat får naturligtvis
frågan sättas in i det nya perspektiv
som kan uppstå härigenom.

Jag vill i fråga om inställningen till
chartertrafiken till sist erinra om de
ansträngningar vi för närvarande gör
att genom förhandlingar med spanska
vederbörande få till stånd en uppmjukning
av de restriktioner spanska regeringen
nyligen pålagt den skandinaviska
chartertrafiken. Jag vill också påminna
om de förhandlingar vi tidigare
fört med Israel om lättnader för skandinavisk
chartertrafik vilka medfört
att charterförbudet där numera hävts
för den skandinaviska trafiken.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
vill jag uttala mitt tack för svaret på
min interpellation.

Jag vill gärna från början ha sagt
att jag inte har tagit upp denna fråga
om reselivet och charterflyget i avsikt
att föra talan för något visst flygföretag
som anordnar charterresor med turister
och semesterresenärer. Jag har
tagit upp denna fråga därför att jag anser
att regeringen här har intagit en
alltför restriktiv hållning när det gäller
charterflyg till nya lockande resmål,
även om detta skett i samarbete med
Danmark och Norge.

Sett ur allmänhetens synpunkt har
jag svårt för att vara nöjd med svaret
som har lämnats. I detta svar får resenärerna
från de skandinaviska länderna
besked om att sedan trafikministrarna
nu enats om hur det skall vara så
kommer det inte att bli några resor till
nya resmål. Resenärerna får fortsätta

Torsdagen den 5 december 1968

10 Nr 42

Om tillstånd till charterflygningar utanför Europa och medelhavsområdet

svårt att tro att vi får de tillfällen som
nu finns till billiga turist- och semes -

att resa till Kanarieöarna och till länderna
kring Medelhavet.

Sedan denna interpellation lämnades
har det emellertid inträffat en del på
detta område som kanske kan vara tilllätet
att här något beröra. I stort sett
har praktiskt taget allt enskilt svenskt
charterflyg bortsopats. Det är bara SAS
med sitt charterbolag och i enskild
tjänst varande flygföretag i Danmark
och Norge som flyger charterresor från
Sverige. Jag medräknar då inte det
spanska reseföretag som har börjat
tränga in på den svenska marknaden.
De i enskild ägo varande charterföretagen
i Danmark och Norge försöker
med all kraft att hävda sig i konkurrensen.

Efter vad som här har inträffat under
hösten och sedan det blivit ekonomisk
katastrof för det svensk-danska
företaget Internord tror jag man kan
framhålla att dessa händelser har påverkats
av den restriktiva hållning i
fråga om tillståndsgivningen som här
har tillämpats.

Jag har ingenting emot att vilket företag
som helst utför dessa charterflyg,
bara det sker under trygga, säkra och
ekonomiskt godtagbara förhållanden,
och jag har absolut ingenting emot att
SAS kommer in och — med eller utan
namnet Scanair — får en ökad del av
charterflyget. Har nu SAS fått tillåtelse
av IATA — vilket tidningarna nyligen
har talat om — att ta med chartergrupper
med det reguljära linjeflyget, kan
även detta godtagas.

Vi har säkert alla respekt för den
kvalitet och den säkerhet när det gäller
trafiken som detta gemensamma stora
nordiska flygföretag SAS alltid har uppvisat.
Men skulle resultatet bli och målsättningen
för framtiden vara att det
ena charterflygföretaget efter det andra
helt i enskild ägo i Norden skall försvinna
och det stora gemensamma flygföretaget
bli ett monopolföretag, då
finns det anledning till bekymmer ur
allmänhetens synpunkt. Skulle denna
händelse inträffa, då har jag mycket

terresor.

Jag är naturligtvis glad om dessa farhågor
inte är berättigade, och framtiden
kommer att utvisa hur det blir med
den saken. Det är viktigt med en viss
konkurrens, och monopolföretag är ingenting
lyckat i något sammanhang. Det
är alldeles riktigt som statsrådet framhåller
i sitt svar att när man studerar
reseannonserna i söndagstidningarna
får man en bild av att här för närvarande
råder en hård konkurrens reseföretagen
emellan. Här bjuds ut många
resor, priserna är i många fall låga.
Jag kan även dela den uppfattningen att
det verkar som om utbudet av resor
för närvarande är större än efterfrågan.
Kanske är det även riktigt att sällskapsresetrafiken
har utvecklats så att
Skandinavien i förhållande till folkmängden
nu, såsom statsrådet uttalar,
torde svara för den största charterproduktionen
i Europa.

Men allt detta, herr statsråd, anser
jag vara sådant som talar för att regeringen
här i Sverige och regeringarna
i de övriga nordiska länderna behövde
tillämpa en mindre restriktiv hållning
när det gäller att vidga området och
möjligheterna för detta reseliv, så att
det blir tillfälle att resa även till andra
platser än Kanarieöarna med framför
allt på vintern ett varmt klimat. Skall
denna restriktiva hållning mot charterresorna,
som man nu tillämpar och
kommit överens om, gälla en längre tid,
då finns en stor risk för ännu flera
katastrofer med reseföretag än som har
förekommit, även risk för sådana företag
som borde leva vidare. Här finns
många i detta land som varit ett antal
gånger på Kanarieöarna. Nu när flygplanen
förbättrats och resorna går så
fort och säkert, vill de fara till andra
resmål som ligger längre bort, till exempel
i Östafrika eller Västindien. Det förefaller
vara nödvändigt för reseföretagen
att få tillstånd för resor till andra
vintervarma länder än dem man nu

Torsdagen den 5 december 1968

Nr 42

Om tdlstand till charterflygningar utanför Europa och medelhavsområdet

lämnar tillstånd till. Den svenska allmänheten
är inte för närvarande underförsörjd
med billiga resemöjligheter,
den uppfattningen är också riktig.

Men det är inte bara det som saken
gäller. Det gäller även att ordna resor
till de platser dit medborgarna i Sverige
och de övriga nordiska länderna
vill resa. Jag kan även hålla med om att
Sverige och de övriga nordiska länderna
fört en i jämförelse med utlandet liberal
charterpolitik, men då är det svårt
att förstå att det nu blivit så angeläget
att begränsa denna trafik till Kanarieöarna
och till länderna vid Medelhavets
stränder.

Den uppfattningen ligger nära till
hands, att vad linjeföretagen förlorar på
charterföretagen är mera inom det område
där denna trafik nu är tillåten än
när det gäller dessa längre bort liggande
resmål. Det måste vara ett mycket
större antal människor som kan tänkas
vilja utnyttja en billig charterresa
i Europa och Medelhavsområdet i annat
intresse än som turist- eller semesterresa
bara för att resan är så billig. Endast
ett relativt litet antal människor
kan ha något intresse av att på detta
sätt utnyttja chartertrafiken till längre
bort liggande resmål som reseföretagen
nu på grund av ett kompakt motstånd
inte kan anordna resor till.

Som jag sagt i min interpellation,
måste även det reguljära linjeflyget i
SAS:s regi skyddas. Det är också en viktig
angelägenhet, och SAS-företaget är
inte, det vet vi alla, utan bekymmer. Nog
borde det vara möjligt att kunna bygga
upp ett skydd för det stora gemensamma
linjeföretaget så att, som jag redan
uttalat i interpellationen, det inte går
ut över allmänheten.

Statsrådet uttalade till sist vissa förhoppningar
om att det skall bli möjligt
att genom överenskommelser med IATA
komma fram till ett sådant resultat att
chartertrafiken på ett tillfredsställande
sätt kan ordnas inom linjefartens ram.
Här bör nog inte förhoppningarna vara
alltför stora. Statsrådet Lundkvist får

nog förr eller senare sätta in frågan i
ett nytt perspektiv, såsom antyddes i
svaret. När dessa frågor handläggs bör
beaktas, att intresset för att någon vecka
på året resa utomlands till varmare
länder har blivit så stort och allmänt,
att det stora flertalet av de svenskar
som frekventerar dessa resor inte har
råd att kosta på sig några väsentligt
dyrare resor.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag bara konstaterar
att herr Sveningsson i sitt långa anförande
instämde i praktiskt taget allt vad
jag sagt, och han har behandlat frågorna
betydligt utförligare än vad jag har
kunnat göra. Meningsskiljaktigheten gäller
det interkontinentala charterflyget.
På den punkten har jag i mitt svar redovisat
de motiv som väglett regeringarna
i de skandinaviska länderna till
den ståndpunkt de har intagit.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Det väsentliga i frågan
är just att det finns intresse hos reseföretagen
att ordna resor till dessa resmål
som det nu inte lämnas tillstånd
för charterflyg till, och det finns intresse
hos allmänheten för dessa resor.
Det är av den orsaken som jag framställt
min interpellation, även om jag
sedan har kunnat instämma i en hel del
av vad statsrådet här har uttalat.

Jag vill, om det tillåtes i detta sammanhang,
uttala min glädje och tillfredsställelse
över att finansminister
Sträng och regeringen inte gått in för
att lägga någon extra skatt på dessa
sällskapsresor och dessa turistresor,
även om det inte har saknats röster i
den riktningen i riksdagen. När nu regeringen
i detta avseende har varit så
hygglig så tycker jag att kommunikationsministern
på bästa sätt också skall
medverka till att medborgarna får besöka
de platser de vill resa till. Här har
det ju ibland talats mycket om valfri -

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Ang. förläggande av en storflygplats i öresundsregionen

hetens samhälle och denna önskan tycker
jag ryms inom det uttrycket.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. förläggande av en storflygplats
i öresundsregionen

Ordet gavs därpå ånyo till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Thorsten
Larssons (ep) interpellation angående
förläggande av en storflygplats i öresundsregionen,
och nu yttrade:

Herr talman! Herr Thorsten Larsson
har frågat mig vilka åtgärder jag är
beredd vidta i syfte att frågan om en
storflygplats i Öresundsområdet får en
sådan lösning, att minsta möjliga åverkan
sker på de kringboende människornas
miljö.

Frågan om lokaliseringen av en ny
flygplats i Köpenhamnsområdet som ersättning
för nuvarande flygplatsen i
Kastrup har utretts av de danska myndigheterna.
Enligt dessa utredningar
bör en ny storflygplats i Köpenhamnsområdet
lokaliseras till Saltholm eller
Sydamager.

Bland annat på grund av att en storflygplats
i öresundsområdet skulle beröra
svenskt luftrum och medföra bullerstörningar
i Skåne har de nämnda
danska utredningarna remissbehandlats
i Sverige i början av detta år.
Många av remissinstanserna såg mycket
allvarligt på de bullerproblem som
enligt utredningarna skulle uppkomma
i Skåne om flygplatsen placerades på
Saltholm. Flera remissinstanser ansåg
att det var nödvändigt att komplettera
bullerutredningarna.

I Danmark och Sverige har tillsatts
särskilda ämbetsmannadelegationer,
som har till uppgift att förbereda regeringsöverläggningar
i frågor rörande
fast förbindelse över Öresund och stor -

flygplats i Öresundsregionen. Delegationerna
har med anledning av bl. a.
remissuttalandena låtit utföra omfattande
kompletterande utredningar om
bullerstörningar från en flygplats på
Saltholm respektive Sydamager. Det
kompletterande utredningsmaterialet är
för närvarande på remiss i Sverige. De
närmast berörda myndigheterna och
kommunerna får därigenom möjlighet
att på nytt uttala sig med anledning av
de bullerstörningar som kan komma att
drabba Skåne.

Jag har velat lämna denna redogörelse
för att visa att vi på svensk sida
tillmäter frågan om bullerstörningarna
en mycket stor betydelse.

Vid de regeringsöverläggningar, som
jag hoppas skall kunna tas upp i början
av nästa år, kommer vi från svensk
sida att hävda de miljövårdssynpunkter
som herr Larsson berört i sin interpellation.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag vill framföra mitt
tack för kommunikationsminister Lundkvists
svar. Jag anförde i min interpellation
att de danska myndigheterna
bör delges de allvarliga betänkligheter
som man kan hysa från svensk sida för
detta projekt. Utifrån min frågeställning
rörande den miljöpåverkan — i
negativ riktning — som den eventuella
storflygplatsen får för Malmö stad och
omkringliggande kuststräckor är svaret
av särskilt stort intresse.

Jag syftar på den passus där statsrådet
säger att vi från svensk sida tillmäter
bullerstörningarna mycket stor
betydelse. Jag vill tacka statsrådet för
det uttalandet, och jag och många med
mig är därmed något lugnade inför den
utveckling som frågan tycks få. Statsrådet
erinrar om att det kompletterande
utredningsmaterialet är på remiss, och
givetvis bör svaren avvaktas.

Men statsrådet erinrar också om att
de tidigare remissyttrandena såg mycket
allvarligt på problemen. Givetvis är

Torsdagen den 5 december 1968

Nr 42

Ang. förläggande av en storflygplats i öresundsregionen

frågan av mycket stor räckvidd för
hundratusentals invånare i Malmöområdet,
när man bara 13 kilometer från
stadsbebyggelsen plötsligt skall uppföra
en storflygplats som är beräknad att få
en kapacitet av 100—140 flygoperationer
per timme eller omkring 400 000
per år. Inför den utsikten kan jag förstå
den man som häromdagen i rubriken
till en artikel om bullerproblemen
med anledning av Saltholmsflygplatsen
använde den kända slogan: »Välkommen
till Malmö, här använder man öronproppar.
» Fullt så drastiskt blir det
kanske inte, herr statsråd, men hälsovårdsnämnden
i Malmö har dock i sitt
yttrande pekat på att stora delar av
tätbebyggelsen kommer att ligga i bullerzon
2, vilken som bekant inte är särskilt
lämplig för bebyggelse.

Det har sagts att man kan ändra på
startbanornas sträckning och att bullret
härigenom skulle märkas mindre. Men
kan man verkligen det i någon större
utsträckning? Enligt den utredning som
föreligger måste dessa banor på visst
sätt korrespondera mot Sturupfältets
banor. Såvitt det inte har blivit någon
ändring på senare tid måste den sydgående
trafiken från Saltholmsbana 4,
för att ta ett exempel, ligga på en viss
höjd över trafiken vid inflygning till
bana 11 i Sturup. Om utredningen är
riktig visar detta exempel bland mycket
annat, vilket skulle ta för lång tid
att räkna upp här, att utsikten att genom
banornas sträckning nämnvärt
kunna minska bullret är ganska begränsad.

Det är också, herr statsråd, ganska
orimligt att lägga ett par stora flygfält
på endast omkring tre och en halv mils
avstånd från varandra. Något av dessa
måste väl då bli fellokaliserat. Från trafikunderlagssynpunkt
kommer förmodligen
det mindre, Sturup, att dra det
kortaste strået.

Jag skall inte syssla så mycket mer
med dessa frågor. Miljöfrågorna har
dock sin stora betydelse — det vill jag
understryka — men det sagda får räcka.

Jag vill betona att jag är tillfredsställd
med statsrådets svar på denna punkt,
att det skall läggas stor vikt vid miljöfrågorna.

Slutligen vill jag nämna att jag framställde
interpellationen därför att det
verkade som om ärendet hastade, att
man hade bråttom att komma till ett avgörande.
Därför ville jag att allmänheten
och riksdagen skulle bli underrättade
om vad som egentligen sker. Enligt tidningsuppgifter
har ett utskottsudvalg i
Danmark redan avgjort frågan till Saltholms
förmån. Enligt statsrådets svar
hänvisas emellertid till dansk-svenska
regeringsöverläggningar i början av nästa
år, där man enligt statsrådets uppgift
från svensk sida kommer att hävda de
miljövårdssynpunkter som jag här har
talat om. Jag hoppas att såväl dessa som
även en del andra önskemål från svensk
sida då kan bli respekterade.

Det andra danska alternativet om en
flygplats på Sydamager vid Kongelunden
tycks ha kommit bort ur bilden.
Det alternativet hade från svensk synpunkt
helt säkert inte varit så störande
som Saltholmsalternativet. Så svensk att
man tycker det får man kanske inte lov
att vara, herr statsråd, eller vad tror
man om detta alternativ? Står det fortfarande
kvar?

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag vill gärna begagna
tillfället att säga att vi från dansk och
svensk sida har kommit överens om den
ordning i vilken vi skall handlägga
dessa frågor. Vi har gemensamt beslutat
att tillsätta ämbetsmannadelegationerna
för att kunna förbereda de överläggningar
som måste föras regeringarna emellan.
Vi har beslutat att avvakta resultaten
av ämbetsmannadelegationernas arbete,
innan regeringsöverläggningarna
sätts i gång. Vi har konfirmerat detta
beslut, senast vid ett sammanträde som
vi höll här i Stockholm någon gång under
eftersommaren. Det skulle förvåna i
varje fall mig mycket om man från

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Ang. transport av vapen m. m. i jarnvagsvagn

dansk sida trots detta, alltså innan ämbetsmannadelegationens
rapport föreligger
och innan remissyttrande föreligger
i anledning av de utredningar som på
delegationens förslag kommit till stånd
beträffande bullerfrågorna inta någon
definitiv ståndpunkt angående storflygplatsfrågan.
Jag förutsätter sålunda
att vi får sådana överläggningar och att
vi därvid får tillfälle att diskutera hela
denna fråga mot bakgrund bl. a. av de
remissyttranden som då kommer att föreligga
beträffande bullerfrågorna.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort. Jag tackar statsrådet Lundkvist
för den sista upplysningen.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. transport av vapen m. m.
i järnvägsvagn

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST,
som förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara även herr Hubinettes
(h) interpellation angående transport
av vapen m. m. i järnvägsvagn, fick
åter ordet och anförde:

Herr talman! Herr Hiibinette har frågat
mig om jag har observerat de bristfälliga
instruktioner som finns rörande
låsning av järnvägsvagnar lastade med
vapen, ammunition och sprängämnen.

Redan innan herr Hiibinette framställde
sin interpellation hade SJ med
anledning av under senare tid inträffade
tillgrepp av explosiva varor tagit upp
frågan med rikspolisstyrelsen om en
skärpning av de regler som gäller för
transport på järnväg av vapen, ammunition
och sprängämnen.

De skärpta reglerna avses bl. a. beröra
övervakning i samband med lastning,
lossning och uppställning på bangårdar.
Avsändare av vagnslastgods har i prin -

cip rätt att låsa vagn med eget lås. SJ
avser att hos avsändarna begära att de
låser vagnar med vapen och explosiva
varor med lås av solid beskaffenhet.

Jag räknar med att den omprövning
av bestämmelserna som nu sker skall resultera
i ett förbättrat skydd mot tillgrepp
av vapen, ammunition och
sprängämnen i samband med järnvägstransporter.

Herr HIIBINETTE (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lundkvist för svaret, som
onekligen var positivt och bra. Det sägs
däri att det skall bli en skärpning av
reglerna och att man övervägt detta redan
innan jag ställde interpellationen.

Vad som däremot förefaller mig
mindre tillfredsställande är att man på
ansvarigt håll låtit det gå därhän att
grova tillgrepp har kunnat göras. De
här övervägandena borde enligt min
mening ha kommit betydligt tidigare.
Det bör väl för var och en stå klart
att laster av denna karaktär inte kan
få transporteras i vagnar som praktiskt
taget endast har tillslutna dörrar. Den
plombering som är föreskriven för sådana
här laster kan närmast betraktas
som illusorisk. Jag ber, herr talman, att
på monitorerna här få visa kammaren
en bild av hur låsningen går till. Det är
en liten ståltråd och en blynypa som
skall skydda vagnslasten. Ur den vagn
som ni ser på bilden och som var lastad
med 12 ton sprängämnen stal tre
pojkar på Uppsala central var sin låda
innehållande 14 kg dynamit. Vid polisförhör
efter gripandet sade en av pojkarna:
»Det är skitlätt att göra inbrott
i SJ :s vagnar.» Det är ett betyg som inte
är särskilt meriterande för dem det avser.

Det är bara tur att försynen har hållit
sin vakande hand över SJ — och invånarna
i Uppsala. Vad hade inte kunnat
hända med denna stora och lättåtkomliga
last av sprängämnen? Det var
inte heller första gången ett sådant här

Torsdagen den 5 december 1968

Nr 42

Ang.

tillgrepp gjordes. En av de 16-åringar
som var med och stal hade tidigare tagit
gevär och gevärsammunition samt
50 kg dynamex ur en järnvägsvagn. Med
sprängämnet hade de gjort provsprängningar
i Fyrisån. Det var en ganska
kraftig laddning på 20 kilogram som de
lät detonera alldeles i närheten av Uppsala
nya idrottsanläggning. Jord och
vatten sprutade högt och lade sig på
taken på intilliggande byggnader.

Vid ett annat inbrott ur en plomberad
järnvägsvagn blev bytet 25 kilogram
dynamit och 10 kilogram krut.
Man blev rädd när man hade stulit detta,
och kastade därför en del av det
stulna i ån. Den grodman som anlitades
för att hämta upp dynamiten uppmärksammade
redan vid bärgningen att det
rörde sig om ett speciellt slag som är
betydligt känsligare än vanlig dynamit.
Största försiktighet måste iakttagas vid
bärgningen. Att återställa partiet till SJ
bedömdes som förenat med alltför stora
risker, och därför oskadliggjordes
det redan i ån.

Av en del av det som stals ur den
vagn jag tidigare nämnt gjorde man en
tidsinställd bomb, som innehöll 30 kilogram
dynamex. Bomben placerades inte
så långt från bebyggelsen i ett litet
skogsparti. Man satte därefter en väckarklocka
ovanpå den, och när polisen
kom dit, måste området avspärras. Polisen
lät laddningen detonera utan att
närma sig. Det är vad som hände. Vad
som hade kunnat hända vill jag inte här
tala om. Tänk, om dessa pojkar låtit
hela laddningen detonera inne i tättbebyggda
områden! Vem bär ansvaret för
detta? Det är klart att det är den som
befraktar järnvägen — det kan jag hålla
med om — som borde ha satt för
något lås, men det är i ännu högre grad
SJ och myndigheterna som är ansvariga.

En annan sak som bör påtalas i detta
sammanhang och som jag tycker är helt
otillfredsställande är att de godsvagnar
som det här gäller och som praktiskt
taget går olåsta ändå inte direkttrans -

transport av vapen m. m. i järnvägsvagn
porteras till bestämmelseorterna. Jag
vill nämna ett exempel på hur en transport
kan gå till.

En järnvägsvagn lastades i Norrtälje
den 19 september med sådana här varor
och kördes den lilla vägen till Rimbo,
stod där över natten olåst, kom sedan
till Uppsala central den 21 september
— det var en lördag — och blev
stående på Uppsala central obevakad
och olåst till den 24 september, då vagnen
gick till Sala. Jag tycker att det är
helt otillfredsställande att man inte kan
se till att dessa vagnar transporteras
omedelbart till bestämmelseorten, och
naturligtvis med skärpta regler för läsning.

Men det är ju tillfredsställande att det
nu skall bli en bättring. Jag hoppas att
denna bättring även skall omfatta sådana
saker som vi hörde om i TV i går
kväll och i radionyheterna. Det talades
då om att det transporterades radioaktiva
ampuller på en öppen vagn som
blev stående på Norrköpings central,
där några pojkar knyckte dem. Jag tror
att det var föreskrivet att det där skulle
ske en viss bevakning. Vem det är som
har felat skall jag inte här gå in på,
men var och en förstår ju hur otillständigt
det är att någonting sådant har
kunnat ske. Att det sedan kanske från
AB Atomenergis sida framhålles att det
i själva verket inte rörde sig om några
farliga saker — jag kan tänka mig att
herr statsrådet Lundkvist också fått
detta besked — är ju ändå inte något
försvar för att man låter någonting sådant
hända. Nästa gång kan det gälla ett
radioaktivt ämne eller en radioaktiv
ampull som verkligen kan medföra betydande
skada för dem som kommer i
beröring med detta.

Herr talman! Jag har velat framhålla
detta som ett bevis för att det verkligen
är angeläget att det händer någonting
på detta område. Jag vill samtidigt
än en gång uttrycka min tacksamhet
mot statsrådet Lundkvist för att det
verkligen blir någonting gjort, även om
det är otroligt sent.

Torsdagen den 5 december 1968

16 Nr 42

Ang. dyrortsgrupperingen av normalbeloppen för existensminimum, m. m.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag vill säga några ord
för att kammaren inte skall få den
föreställningen att oerhört många sådana
här tillgrepp har skett under årens
lopp. Vi är överens om att plomberingen
uppenbarligen inte har varit
tillfredsställande. Men jag vill framhålla
när det gäller tillgrepp av explosiva varor
att det i fjol förekom ett sådant
tillgrepp, medan fyra tillgrepp har förekommit
i år. I och för sig är det fyra
tillgrepp för mycket. Jag medger gärna
det.

Stölder av vapen ur järnvägsvagnar
inträffar jämförelsevis sällan. 1967 noterades
tre sådana fall, och under 1968
har man inte noterat något. Det är bra
att bestämmelserna nu kommer att ses
över, och vi hoppas att det skall vara
möjligt att finna sådana former för låsning
att riskerna skall kunna elimineras.
Det är klart att inte ens låsanordningar
alla gånger kommer att vara så
fullständigt effektiva som vi vill förvänta.
Men vi kan väl ändå gemensamt
hoppas att det i fortsättningen inte skall
bli lika lätt att komma åt vapen som
det på vissa håll tydligen har ansetts
vara.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående godkänande
av överenskommelse mellan Sverige
och Norge om avgränsning av kontinentalsockeln.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Ang. dyrortsgrupperingen av normalbeloppen
för existensminimum, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 65, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den

28 september 1928 (nr 370), m. m. jämte
motioner.

1 propositionen nr 1968:144 (finansdepartementet)
hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
och

2) förordning angående ändrad lydelse
av 9 § 2 mom. förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

I propositionen hade bland annat föreslagits
höjning av maximibeloppet för
extra avdrag för nedsatt skatteförmåga
vid inkomsttaxeringen. I de fall maximering
gällde, vore nuvarande högsta
avdragsbelopp 4 500 kronor. Förslaget
innebure i princip ett maximum för
sådant avdrag på 6 000 kronor. Samtidigt
klargjordes att den vid kommunaltaxeringen
tidigare slopade maximeringen
av extra avdrag till den, som
vore huvudsakligen beroende av sin
folkpension, icke heller skulle gälla
vid den statliga inkomsttaxeringen.

Med anledning av propositionen hade
väckts de likalydande motionerna I:
1024, av herr Bengtson m. fl., och II:
1295, av herr Eliasson i Sundborn m. fl.,
vari anhållits, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 144 måtte uttala sig för avskaffande
av dyrortsgrupperingen av normalbeloppen
för existensminimum och
höjning av beloppen för dyrort 3 och 4
till dyrort 5 samt för kompensation till
kommunerna för därvid åsamkat skattebortfall.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

A) med bifall till Kungl. Maj:ts proposition
nr 144 antaga de vid propositionen
fogade förslagen till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
och

Torsdagen den 5 december 1968

Nr 42

Ang. dyrortsgrupperingen av normalbeloppen för
2) förordning angående ändrad lydelse
av 9 § 2 mom. förordningen den

26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; B)

avslå motionerna I: 1024 och II:
1295.

Reservation hade avgivits av herrar
Stefanson (fp), Gösta Jacobsson (h),
Lundström (fp), Enarsson (h), Mattsson
(ep), Magnusson i Borås (h) och
Vigelsbo (ep), fru Nettelbraridt (fp)
samt herrar Eriksson i Bäckmor a (ep)
och Enskog (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under B
hemställa, att riksdagen, med bifall till
motionerna I: 1024 och II: 1295, i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte giva till
känna vad reservanterna anfört.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag vill i anledning av
detta bevillningsutskottets betänkande
anföra följande.

Propositionen behandlar fyra frågor
med begränsat inbördes samband. Det
gäller först och främst höjningen av
maximibeloppet för extra avdrag för
nedsatt skatteförmåga vid inkomsttaxeringen
men därutöver också slopandet
av maxiineringen även vid den statliga
taxeringen av det extra avdraget för
folkpensionärer, vilkas inkomst till huvudsaklig
del utgörs av folkpension, vidare
en mera generös inställning till i
vad mån förmögenhet skall påverka
storleken av det extra avdraget för nedsatt
skatteförmåga och slutligen skattefriheten
för de statliga och kommunala
bostadstillägg som beslutades av riksdagen
i våras.

I anslutning till regeringsförslaget om
en höjning av maximibeloppet för extra
avdrag vid nedsatt skatteförmåga har vi
från centerpartiet motionerat om avskaffande
av dyrortsgrupperingen av de
normalbelopp som bestäms av centrala
folkbokförings- och uppbördsnämnden.
För att inte kommunerna skall få kän 2f

Första kammarens protokoll 1968. Nr 42

existensminimum, m. m.
nas vid ett inkomstbortfall, som måste
tas igen genom skattehöjning, föreslår
vi att staten kompenserar kommunerna.
Utskottets socialdemokrater har i betänkandet
hänvisat till ett avvisande interpellationssvar
av finansministern i
våras. Några egna synpunkter därutöver
redovisas inte.

Finansministerns skäl för bibehållandet
av dyrortsgrupperingen av normalbeloppen
för existensminimum — som
repeteras av utskottsmajoriteten — kan
sammanfattas i tre punkter.

1. Så länge ortsgrupperingen finns
kvar på lönesidan, bör man ha motsvarande
differentiering beträffande normalbeloppen
för existensminimum.

2. För tillägg — maximum 1 000 kronor
— till oförsörjda barn gäller inte
dyrortsgrupperingen. I dessa fall är, enligt
finansministerns egna ord, »taxeringsnämnderna
obundna».

3. I den mån skillnaderna mellan
ortsgrupperna försvinner i lönehänseende,
kommer motsvarande justering att
ske för normalbeloppen vid beräkning
av existensminimum.

Punkterna 1 och 3 innebär i princip
samma sak, nämligen att ortsgrupperingen
på lönesidan och av normalbeloppen
för existensminimum bör följas
åt. Någon argumentering för varför det
bör vara så går man inte in på. Man
bara redovisar en uppfattning. I såväl
centermotionen som i reservationen har
vi anfört att man måste utgå ifrån att
existensminimum i hög grad har anknytning
till levnadskostnaderna. Det
ligger ju i själva begreppet. Eftersom
den senast utförda levnadskostnadsundersökningen
visade att det inte fanns
någon allmän överensstämmelse mellan
levnadskostnaderna och dyrortsgränserna
eller intervallerna mellan olika dyrorter
måste man — som vi ser det —
lämna denna konstlade uppdelning och
gradering.

Detta gäller självfallet också grupperingen
av lönerna, som vi påpekat i reservationen.
Men det bör i ännu högre
grad gälla för de belopp som bestäms

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Ang. dyrortsgrupperingen av normalbeloppen for existensminimum, m. m.

med utgångspunkt från vad som är ett
oundgängligt minimum för uppehället.

Det är visserligen några år sedan statistiska
centralbyrån gjorde sin undersökning
av levnadskostnaderna, men
man kan på goda grunder antaga att dessa
i dag är helt utjämnade i de olika
orterna, då skillnaderna vid undersökningstillfället
inte var påfallande stora.

Jag vill ställa den frågan varför man
på socialdemokratiskt håll är så hårt
låst i denna viktiga rättvisefråga för
både pensionärer och låginkomsttagare.
Det gäller ju här att förverkliga den
jämlikhetspolitik som man i varje fall
talar så vackert om.

Herr talman! Med detta ber jag få
yrka bifall till reservationen av herr
Stefanson m. fl.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag vill påpeka för kammaren
att utskottet är enhälligt i fråga
om Kungl. Maj:ts proposition. Utskottet
tillstyrker denna, vilket innebär en väsentlig
framgång för de människor som
behöver dessa extra avdrag. Det gäller
ju en höjning av de aktuella beloppen
och en uppmjukning av förmögenhetsberäkningen,
som jag tycker är gynnsam
och tillfredsställande.

Herr Mattsson har här dragit fram en
motion från centerpartiet vilken aktualiserat
dyrortsgrupperingsfrågan. Men
här handlar det om existensminimum,
och underlaget för en debatt i kammaren
om detta är som jag tror rätt dåligt.
I utskottets utlåtande hänvisar vi
till ett uttalande av finansministern i
ett interpellationssvar. Utskottet ställer
sig bakom detta uttalande, där finansministern
säger att det i detta sammanhang
i första hand gäller lönerna. I den
mån som klyftorna i nuvarande dyrortsgruppering
minskas eller eventuellt
upphävs kan man komma över på andra
områden där det också sker en utjämning.

Men med anledning av herr Mattssons
yttrande känner jag behov av att fram -

hålla en sak. Han sade att vi strävar efter
en utjämning i samhället. Jag vill då
påpeka för herr Mattsson att han har
möjlighet till att åstadkomma en sådan
utjämning även med den lagstiftning
som vi förordar. Vad gäller existensminimum
är det så ordnat att taxeringsnämnderna
i alla tre ortsgrupperna kan
fastställa lika höga maximibelopp. För
ensamstående utan barn är detta belopp
6 750 kronor i alla tre ortsgrupperna,
för makar och likställda utan barn är
det 9 000 kronor, för ensamstående med
ett barn 10 000 kronor och för makar
med barn 11 000 kronor. Dessa belopp
gäller alla ortsgrupperna. Jag utgår alltså
ifrån att herr Mattsson har möjlighet
att via taxeringsnämnderna — om han
nu har viljan — fastställa de här beloppen
som existensminimum. Jag är nu
inte säker på att så kan ske eftersom
jag har den meningen att det faktiskt
föreligger en viss skillnad mellan ortsgrupperna.
Det finns emellertid inga
lagliga hinder för en sådan anordning,
enligt de anvisningar som skattemyndigheterna
har utfärdat under innevarande
år. Jag tror därför att den reservation
som fogats till detta betänkande
inte är särskilt välgrundad. Som en
kuriositet kan nämnas att reservanterna
har återfallit till någonting som utskottet
enligt min mening inte under
några omständigheter skulle acceptera,
nämligen att vilja ge Kungl. Maj :t till
känna »vad utskottet ovan anfört». Det
är tur att inte utskottet står för en sådan
mening utan att det är reservanterna
som gör det.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Vad beträffar påpekandet
om min möjlighet att påverka taxeringsnämnderna
vill jag säga till utskottets
ordförande att vi har samma möjligheter
på ömse håll. Jag lovar att göra
vad jag kan.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Torsdagen den 5 december 1968

Nr 42

Om vissa stödåtgärder inom vindelälvsområdet

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av
utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten B förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Mattsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 65
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Mattsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 56.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 72, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 2 juni 1961 (nr 300) om redareavgift
för sjöfolks pensionering, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om vissa stödåtgärder inom vindelälvsområdet Föredrogs

ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 50, i anledning
av motioner om särskilda naturcentra
vid Vindelälven för forskning och turism,
om vissa stödåtgärder inom vindelälvsområdet
samt om en plan för
vindelälvsområdets användning för friluftsliv
och rekreation.

Till samtidig handläggning hade allmänna
beredningsutskottet förehaft nedannämnda
motioner:

1) de likalydande motionerna I: 204,
av herr Nyman m. fl., samt II: 262, avherr
Nyberg och herr Nilsson i Agnäs,
vari anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa om
prövning av förutsättningarna för en
samverkan mellan forskning och turism
i särskilda naturcentra vid Vindelälven
i sysselsättningsbefrämjande syfte;

2) de likalydande motionerna I: 498,
av herrar Per Jacobsson och Nils-Eric
Gustafsson, samt 11:627, av herr Gustafsson
i Skellefteå m. fl., vari yrkats,
att riksdagen skulle besluta att hemställa
hos Kungl. Maj :t att, exempelvis genom
arbetsmarknadsstyrelsens försorg
och i samråd med vederbörande länsorgan,
pröva vissa i motionerna i fem
punkter preciserade förslag samt att så
snabbt som möjligt vidtaga de åtgärder
som befunnes erforderliga och möjliga;
ävensom

3) de likalydande motionerna 1: 741,
av fröken Stenberg m. fl., och 11:944,
av herr Norrby m. fl„ vari föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Om vissa stödåtgärder inom vindelälvsomradet

skulle anhålla, att en utredning bestående
av representanter från naturvårdsverket,
Umeå universitet och Svenska
turisttrafikförbundet måtte tillsättas
med uppgift att framlägga förslag till en
plan för vindelälvsregionens användning
som naturområde för friluftsliv och
rekreation i enlighet med motionernas
syften.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt, att riksdagen
i anledning av de sinsemellan likalydande
motionerna I: 204 och II: 262, I: 498
och 11:627 samt I: 741 och II: 944, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört.

I sitt yttrande hade utskottet bland
annat förordat, att snara åtgärder skulle
komma till stånd — genom en den 18
oktober detta år tillkallad delegation
för statlig industrietablering eller på
annat lämpligt sätt i samverkan mellan
regionala och lokala statliga organ —
för att tillvarataga naturvärden och
trygga sysselsättning i vindelälvsområdet.

Reservation hade anmälts av herrar
Hedlund (s), Lundmark (s) och IV/Toner
(s), vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottet
har tagit god tid på sig för att
avge utlåtande över de motioner som
väcktes under vårriksdagen angående
åtgärder för att främja sysselsättningen
inom Vindelälvsområdet. När nu resultatet
av utskottets mödor föreligger borde
jag kanske som motionär känna tillfredsställelse
över att utskottet har velat
uttala sig allmänt välvilligt om motionernas
syfte och även har föreslagit
riksdagen att i skrivelse till Kungl.
Maj :t ge till känna vad utskottet har anfört.

Utskottet har naturligtvis haft en svår
uppgift, och jag vill inte kritisera utskottet
om det i någon mån kan sägas
ha följt minsta motståndets lag. Utskottet
har naturligtvis haft vissa bekym -

mer med anledning av sitt uttalande under
höstriksdagen 1967, där man sade
att med tanke på att Vindelälvens bevarande
kan betraktas som en riksangelägenhet
önskvärda och bestående lokaliseringspolitiska
åtgärder borde vidtagas.
Jag hoppas att detta fortfarande är
beredningsutskottets ståndpunkt. Utskottets
oklanderliga retorik motsäger
väl inte direkt att så är förhållandet,
även om man sorgfälligt undviker att ta
ställning till de konkreta förslag som
lagts fram i motionerna — främst då i
motionerna I: 498 och II: 627 men även
i de övriga motionsyrkanden som ställts
i denna fråga.

Jag kan inte underlåta att ställa frågan:
Har utskottet någon mening om
något av de framlagda förslagen? Det
hade väl knappast varit orimligt om utskottet
ändå gett uttryck åt någon uppfattning
om de förslag utskottet haft att
ta ställning till. Utskottet är ju i den
lyckliga belägenheten att kunna »skyffla
över» uppgiften på andra organ och
säger i sitt utlåtande bl. a.: »Utskottet
finner, att motionärernas önskemål i
den del de syftar till att skapa arbetstillfällen
genom statliga åtgärder bäst
skulle kunna tillgodoses genom något
redan verkande organ med vida befogenheter.
Detta synes kunna ske genom
att inom den nyligen tillsatta delegationen
för industrietablering särskilt beaktas
Vindelälvsområdets speciella förutsättningar.
» Utskottet avslutar sitt utlåtande
med att förorda att snara åtgärder
kommer till stånd genom den
statliga etableringsdelegationen eller på
annat lämpligt sätt i samverkan mellan
regionala och lokala statliga organ för
att tillvarata naturvärden och trygga
sysselsättning i Vindelälvsområdet.

Allt detta låter ju välvilligt. Men jag
vill fråga: Tror man inom utskottet
verkligen att någonting kommer att
hända? Har den delegation för industrietablering
som utskottet åberopar — om
vars arbete vi ännu ingenting vet och
vars direktiv är tämligen dunkla —
egentligen till uppgift att syssla med de

Torsdagen den o december 1968 Nr 42 21

Om vissa stödåtgärder inom vindelälvsområdet

detaljspörsmål det här gäller? Jag tror
att det är befogat att hysa stor skepsis
beträffande denna frågas hantering i
fortsättningen.

Jag skulle finna det ganska naturligt
om Vindelälvens ovissa öde i någon
mån legat som en skugga över utskottets
handläggning av detta ärende. Vi skall
inte diskutera den frågan i dag. Men det
må vara tillåtet att säga att en eventuell
utbyggnad av älven ingalunda löser
problemet om den framtida sysselsättningen
i ifrågavarande område och
att de frågor som har tagits upp i dessa
motioner och de åtgärder som har ifrågasatts
är aktuella alldeles oavsett huruvida
älven kommer att byggas ut eller

ej Till

sist, herr talman, undrar jag om
det inte skulle vara lämpligt att regeringen
inför den nu förestående högtiden
lyfter på förlåten och redovisar
sin mening i utbyggnadsfrågan. Befolkningen
i vindelälvsområdet har hållits
på halster tillräckligt länge. Det kan
inte finnas några rimliga skäl för att
uppskjuta avgörandet ytterligare, alldeles
oavsett i vilken riktning beslutet
kommer att gå.

Herr talman, jag har intet yrkande.

Herr HEDLUND (s):

Herr talman! Till här föreliggande utskottsutlåtande
har jag tillsammans
med två ledamöter av andra kammaren
fogat en blank reservation, och jag
skulle faktiskt kunna nöja mig med att
i vissa stycken instämma med var herr
Jacobsson, Per, har sagt. Jag kan dela
hans uppfattning att utskottet här kanske
har glidit förbi själva huvudproblemet,
nämligen att verkligen pröva olika
förslag till åtgärder för att trygga sysselsättningen
i Vindelälvsdalen. Samtidigt
har jag dock inte velat driva den
linjen så hårt i utskottet att jag anmält
någon direkt avvikande mening gentemot
utskottets skrivning. Utskottet är
alltså enigt, och detta beror på det enkla
faktum att när man börjar analysera

situationen finner man att det inte är
möjligt att med de förslag som för närvarande
föreligger vidta åtgärder för att
lösa sysselsättningsfrågan på lång sikt
i detta område. Även om man bygger ett
särskilt naturcentrum vid Vindelälven
kan detta inte vara av den storleksordningen
att det för framtiden kan trygga
sysselsättningen där. Detsamma gäller
när det är tal om stödåtgärder för turismen
och forskningen. Jag vill, herr
talman, visa på att man inte ens i den
bygden själv tror på att det är möjligt
att därigenom trygga sysselsättningen.
1 Västerbottens turisttrafikförbunds yttrande
heter det bl. a.: »Motionärerna
exemplifierar sina argument med jämförelser
från USA, där man i ett område
låtit forskning och turism samsas
om nedlagt kapital och därmed effektiviserat
resurserna. Det beskrivs inte
mera ingående hur USA-projekten är
organiserade, men förbundet anser att
vad som i dessa exempel utgör det faktiska
underlaget för turism inte omedelbart
kan överföras till förhållandena
längs Vindelälven. — Mera realistiskt är
möjligen att tro att Vindelälven, just
genom de åtgärder som forsknings- och
naturvårdsintressenterna önskar genomföra,
blir ett eftertraktat mål för den
publik som i Sverige och i utlandet har
ett levande och aktivt naturintresse.»
Det är alltså här fråga om en mycket begränsad
del av befolkningen.

Vidare säger Turisttrafikförbundet:
»Det är detta samlande intresse för älven

---som måhända kan åstadkomma

en viss breddning av resande till de
naturmiljöer som älvdalen har.» Turistfolk
där uppe tror således inte så
mycket på att dessa åtgärder kan främja
turismen.

Ytterligare en sak har upptagits i motionerna.
Det är vissa stödåtgärder —
man tänker då närmast på en ökad industrilokalisering.
Man blir litet förvånad
när man i dessa förslag finner att
man vill till Vindelälvdalen lokalisera
vad man kallar för basindustrier, basnäringar.
Vad kommer det att medföra

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Om vissa stödåtgärder inom vindelälvsomradet

för naturvårdsintressena i Vindelälvsdalen?
Kanske man därigenom skadar
Vindelälvsdalen mera än man gör om
man bygger ut kraftverken som det är
tänkt.

Jag vill också peka på vad allmänna
beredningsutskottet uttalade i fjol. I
likhet med herr Jacobsson är jag på det
klara med att utskottet då sade att frågan
om utbyggnaden av Vindelälven är
en riksangelägenhet. Skall man bevara
älven måste medborgarna solidariskt
förklara sig beredda att se till att Vindelälvsdalen
som kompensation för den
uteblivna utbyggnaden får ökade sysselsättningsmöjligheter.
Så långt är vi
överens, herr Jacobsson.

Men i fjol uttalade utskottet att många
för en bedömning av lämpligheten av
Vindelälvens utbyggnad väsentliga faktorer
har förändrats under de senare
åren och kan komma att ytterligare förändras
inom den närmaste framtiden.
På grundval av det material som då redovisades
i utskottet ansåg utskottet att
någon utbyggnad av Vindelälven inte
borde ske, och som alla minns anslöt
sig ju riksdagen till detta uttalande. Men
även till det utskottsutlåtandet hade
jag anmält en blank reservation. Jag
ville därigenom markera att det i den
fortsatta debatten och den fortsatta behandlingen
av dessa frågor kan komma
fram ytterligare material som inte var
känt i fjol.

Sedan riksdagen i fjol godkände detta
beredningsutskottets uttalande har det
hänt en del. Först och främst har nedre
norrbygdens vattendomstol gjort en bedömning
av regleringen av Gautojaure
och funnit att regleringsföretaget är tilllåtligt
enligt vattenlagen. Det beslutet
ligger nu hos Kungl. Maj :t för prövning,
som herr Jacobsson mycket riktigt påpekade.
Men under remissbehandlingen
av detta beslut av vattendomstolen har
det framkommit nya synpunkfer. Jag
vill nöja mig med att bara erinra om vad
Vattenfall i sitt yttrande till Kungl.
Maj:t säger i fråga om sysselsättningen
i Vindelälvsdalen. Man talar där om be -

tydande arbetstillfällen som under en
avsevärd tid — tio å tolv år — kommer
till stånd utan några egentliga kostnader
för samhället. Kostnaderna för utbyggnaden
kommer ju att kunna förräntas,
så att de insatser man gör i
samband med utbyggnaden utan tvekan
kommer bygden till del. Utbyggnaden
kommer att ge sysselsättning åt 500 å
600 personer under tio—tolv år.

Sammanlagt skulle inemot en miljard
kronor investeras, därav cirka 150
—200 miljoner kronor i arbetslöner. Det
är ingen tvekan om att inkomstskatten
skulle komma att ge betydande inkomster
åt kommunerna i älvdalen. Enligt
länsstyrelsen i Västerbottens län skulle
vid en genomförd utbyggnad fallvärdena
i Vindelälven öka väsentligt i
taxeringsmässigt avseende. Vid en försiktig
beräkning har man kommit
fram till en höjning från ett taxeringsvärde
på cirka 14,5 miljoner kronor
i dag till åtminstone 35 miljoner
kronor, och alla förstår vad det skulle
betyda för kommunerna. Med en utdebitering
av i genomsnitt 19 kronor per
skattekrona skulle kommuner och landsting
efter utbyggnaden jämfört med nuläget
få en total skatteinkomst från Vattenfall
av i runt tal 5 miljoner kronor
per år, varav cirka 1,8 miljon kronor
enbart för landstingets del.

Därutöver tillkommer inkomstskatterna
för den driftspersonal som behövs
efter anläggningens färdigställande, cirka
100 personer.

Vi har i utskottet enats om att förorda
att snara åtgärder bör komma till
stånd för att tillvarata naturvärdena och
trygga sysselsättningen i vindelälvsområdet.
Att vi inte framförde några konkreta
förslag beror som jag inledningsvis
sade bland annat på att det inte är
så lätt att hitta projekt som kan ersätta
det som skulle varit möjligt genom en
utbyggnad av älven.

Man kanske också skall framhålla att
en utbyggnad av älven i dag är det
mest effektiva sättet att tillföra bygden
nya arbetstillfällen. Det har inte utskot -

Torsdagen den 5 december 1968

Nr 42

Om vissa stödåtgärder inom vindelälvsområdet

tet sagt, men jag liar med min blanka
reservation velat få tillfälle att säga det
här från talarstolen i dag. Jag vill också
betona att en utbyggnad i och för sig
inte behöver betyda ett spolierande av
naturvärdena i Vindeälvsdalen. Många
av våra utbyggda älvdalar har tillförts
nya skönhetsvärden och naturvärden i
och med utbyggandet av vattenkraften.

Kanske skulle som jag förut sade en
lokalisering av nya industrier, i varje
fall industrier av någon större omfattning
av typen basindustrier som det talas
om i motioner och remissyttranden,
mera skada befintliga naturvärden än
vad en utbyggnad av älven skulle göra.

Om man nu gör dessa konstateranden
och fastställer att det är svårt att finna
lämpliga sysselsättningsobjekt som ett
reellt alternativ till en utbyggnad av
älven, menar jag att det är att bedraga
bygdens befolkning att från riksdagens
sida säga att det är en riksangelägenhet
att Vindelälven bevaras men samtidigt
genom utskottets utlåtande kanske
ändå tvingas konstatera att det är förenat
med betydande svårigheter att gottgöra
befolkningen och bygden med ett
annat alternativ.

Jag tror att det på sätt och vis är
att bedra bygdens befolkning om man
låter den leva i den tron att riksdagen
skall ha möjlighet att skapa ett alternativ
till en utbyggnad, vilket är så stabilt
ur sysselsättningssynpunkt att det
på sikt kommer att ha något värde.

Herr talman! Jag har intet yrkande
utöver vad utskottet hemställt.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Det finns väl knappast
någon fråga på detta område som under
senare tid tilldragit sig en sådan enorm
uppmärksamhet som just frågan om
Vindelälvens utbyggnad. Här har man
i radio, TV och press, genom de olika
massmedia vi har, på allt sätt fört till
torgs en uppfattning som skulle innebära
att just Vindelälven skulle vara så
värdefull ur landets synpunkt att vad

som än i övrigt skedde inom den landsändan
så fick man inte vidta åtgärder
för att bygga ut denna älv.

Som ett led i aktionen för älvens bevarande
väcktes under vårriksdagen
sex motioner vilka alla syftar till att
man skall vidta andra åtgärder för att
trygga befolkningens möjligheter att
leva vidare i denna bygd. Allmänna
beredningsutskottet som behandlat motionerna
har visserligen använt rätt
många ord för att uttrycka sin mening
i saken, men uppriktigt sagt tycker jag
att utskottets skrivning är tämligen mager,
om jag får använda det uttrycket.
Man löser inte frågorna för de människor
som bor i den berörda landsdelen
genom att så här summariskt foga samman
olika uppgifter och förmena att
den etableringsdelegation — eller vad
man skall kalla den — som är utsedd
skall komma med förslag till åtgärder
som löser befolkningens dilemma när
det gäller att skaffa sig sysselsättning
och därmed de inkomster som människorna
behöver för sitt dagliga bröd.

Vattenfall har, som herr Hedlund
nyss anförde, i en skrivelse till regeringen
framfört sin mening om sysselsättningsläget
vid en eventuell utbyggnad.
Av det yttrandet framgår att man
under en tolvårsperiod räknar med att
kunna sysselsätta 500 man. Det skulle
vara en utomordentlig injektion i nuvarande
läge om man på detta sätt omgående
kunde få fram arbete på det sätt
som Vattenfall har anvisat.

Jag uppskattar alltså motionernas
vällovliga syfte, och jag uppskattar den
positiva syn som utskottet har framfört,
men jag konstaterar att bifall till utskottets
kläm inte på något sätt löser
problemen. Man talar ofta och gärna om
fiske och turism. Jag bor uppe i dessa
bygder i Västerbottens fjällvärld. Fisket
är bra, men människor lever inte bara
på det. Turisterna är välkomna i våra
bygder, men de ger inte ekonomisk
trygghet för de människor som verkar
där. Däremot kan man väl tänka sig att
vid sidan av en kraftåtgärd för att ge -

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Om vissa stödåtgärder inom vindelälvsområdet

nom denna älvs utbyggnad skapa sysselsättningstillfällen
under 10—15 år framöver,
jämväl skapa och öka förutsättningen
för att genom fiskevårdande åtgärder,
turism och mycket annat få dit
människor som måhända kan finna trivsel
i det landskap som Vindelälven rinner
igenom.

När herr Per Jacobsson för ett år sedan
höll ett mycket långt och som
vanligt elegant anförande i denna fråga,
var det kanske fler än jag som undrade
om han skulle komma att yrka bifall
eller avslag till Vindelälvens utbyggnad.
Han yrkade då avslag. I dag är
han tveksam, och jag kan förstå honom,
ty som gammal känd kommunalman
i länet vet han att kommunalmännen
i Västerbotten och de kommuner
som berörs av denna fråga har en ganska
enstämmig opinion. I valet mellan
att låta älven rinna orörd och att genom
en utbyggnad skapa arbetstillfällen
väljer kommunalmännen det senare
alternativet.

Herr Per Jacobsson har liksom jag
kunnat konstatera att utskottets skrivning
är tämligen mjuk och innehållslös.

Jag har, herr talman, ingen anledning
att just nu yrka vare sig bifall
eller avslag på utskottets skrivning, men
däremot skulle jag gärna till kammarens
protokol vilja anteckna en vädjan
till regeringen, att denna på allt sätt
snabbt och omedelbart vidtar sådana
åtgärder att de människor som det här
är fråga om kan få en sysselsättning,
en utkomst, och det bör ske omedelbart.

Häri instämde herr Rönnberg (s).

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
mäle:

Herr talman! Jag uppskattar herr
Hedlunds deklaration att han ansett att
utskottet borde litet mera utförligt och
ingående ha tagit ställning till de förslag
i olika avseenden som motionsvägen
har framförts i denna fråga. Men

när han säger att en del av de förslag
som man där har talat om kanske
skulle kunna innebära risker för miljöförstöringar
i lika hög grad som om
älven byggs ut, så tycker jag att det är
en överdrift. Jag kan inte finna att något
av de förslag som har framförts som
tänkbara lösningar av sysselsättningsproblemet
skulle behöva innebära några
risker från miljövårdssynpunkt. När
vi nu behandlar allmänna beredningsutskottets
utlåtande angående de motioner
som föreligger i denna fråga har
diskussionen glidit över till en debatt
om Vindelälvens utbyggnad. Jag tycker
emellertid att den debatten bör anstå
tills vidare.

Herr Sörlin säger att jag tidigare har
anslutit mig till dem som vill bevara
älven, men konstaterar att jag i dag är
tveksam. Jag vet inte vad han grundar
det uttalandet på. Jag tycker inte att
jag i dag har gett uttryck åt någon mening
i den frågan i vidare mån än att
jag ansett att regeringen bör redovisa
sin ståndpunkt alldeles oavsett i vilken
riktning den går.

Sedan måste jag reagera mot det talesätt
som förekommit i dag såväl som
vid de flesta tillfällen då man diskuterat
denna fråga, nämligen att man genom
att bygga ut Vindelälven löser sysselsättningsproblemet
för de berörda
områdena. Jag vill göra gällande att så
inte är fallet. En utbyggnad kan innebära
en lättnad för längre eller kortare
tid genom att den skulle komma att bereda
viss sysselsättning men är inte
någon lösning av detta områdes sysselsättningsproblem
på längre sikt. Och
det är väl ändå det väsentligaste när
man talar om möjligheterna att förhindra
en alltför stor utflyttning från
detta område.

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig ganska
kort i denna fråga. Herr Sörlin slutade
sitt anförande med en vädjan till
regeringen om att omedelbart vidta åt -

Torsdagen den 5 december 1968

Nr 42

Om vissa stödåtgärder inom vindelälvsområdet

garder för att medverka till en lösning
av sysselsättningsproblemen i den berörda
landsändan. Denna vädjan var så
formulerad att jag på det varmaste kan
instämma i den. Redan i fjol syftade vi
alla till att söka bevara regeringens
handlingsfrihet, och på den punkten är
jag helt införstådd med herr Sörlins synpunkter.

I sin plädering var herr Sörlin inne
på andra synpunkter på hur frågan skulle
lösas. När vi har behandlat frågan i
utskottet har vi försökt att låta detta
vara detta och utgått från det som var
oss förelagt, nämligen de motioner som
var väckta. Herr Hedlund deltog i det
arbetet men ville ändå i dag dra in saker
och ting som strängt taget inte hör
hemma i utskottets handläggning. Jag
hoppar över de frågorna, eftersom jag
vidhåller att vi var helt överens om att
syssla med det ärende som låg på bordet.

Jag vill helt kortfattat beröra den kritik
som herr Per Jacobsson riktat mot
oss. Har delegationen till uppgift att
syssla med detaljspörsmål, frågar han.
Han tycker att vi har gjort det för lätt
för oss. Herr Hedlund uttryckte något
liknande när han sade att vi glidit förbi
huvudproblemet, nämligen att pröva olika
åtgärder. Jag kan inte inse att en sådan
besvärlig sysselsättningsfråga som
denna kan lösas på annat sätt än genom
att man verkligen prövar detaljproblem.
Vi kan stå bär i kammaren och tala om
att en sak är en riksangelägenhet. Vi
kan yttra oss i utskottsutlåtanden om
nödvändigheten av kraftfulla åtgärder,
men i detta fall har regeringen tillskapat
ett organ som verkligen har att konkret
gå i närkamp med de olika detaljförslag
till lösningar som kan komma
upp. Vad är då naturligare än att hänvisa
dessa motionsförslag till detta organ?
Många av dem är goda förslag,
men det ankommer inte på riksdagen att
gradera dem, i synnerhet inte när ett sådant
här forum helt nyligen har tillskapats.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag skall försöka att fatta
mig kort.

Det var herr Hedlund som lockade
mig att begära ordet då han i sitt anförande
konstaterade att med de medel
som stod till buds fanns det inga möjligheter
att klara sysselsättningsproblemet
i Vindelådalen. Jag tycker detta är
något av en självuppgivelse. Det betyder
att vi på en gång säger ifrån att vi inte
har några möjligheter att hjälpa människorna
där uppe. Men det betyder
också, herr Hedlund, att vi på samma
gång säger ifrån att alla människor i
Norrlands inland är utlämnade. Vi har
inga möjligheter att ge dem sådan hjälp
att det blir möjligt för dem att stanna
kvar i bygderna. Jag förstår så väl att
allmänna beredningsutskottet inte har
några möjligheter att så grundligt penetrera
motioner, att utskottet kan avgöra
att den och den insatsen ger den
och den effekten och skapar de och de
arbetstillfällena, utan att utskottet måste
nöja sig med sådana mera allmänna yttranden
som utskottet har avgivit. Men
vi har ju en regering, och den bör kunna
pröva olika möjligheter och metoder
att komma till rätta med detta problem.

Herr Hedlund sade också att det var
naturintresserade människor som man
skulle kunna locka till de här bygderna.
Han menade att det var en mycket begränsad
del av mänskligheten som hade
sådana intressen. I det avseendet tror
jag herr Hedlund har alldeles fel. I det
samhälle som vi lever i, där människorna
bli alltmer stressade, kommer det
att finnas ett ständigt ökande behov av
möjligheter till avkoppling och nära
kontakt med naturen. Vi har några sådana
här fina fritidsområden på andra
håll i vårt land. Om herr Hedlund skulle
undersöka till exempel hur många
holländare som söker sig till en orörd
natur i Sverige, skulle han upptäcka att
långt ut i Eluropa sprider sig behovet av
att få vara med om den underbara upplevelse
som kontakten med en orörd natur
innebär.

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Om vissa stödåtgärder inom vindelälvsområdet

Herr Sörlin menade att fisket och turismen
uppenbarligen var bagateller. Såvitt
jag vet finns det i vårt land 2 miljoner
ivriga fritidsfiskare vilkas behov
av något så när orörda fiskevatten oavbrutet
ökar.

Jag har också haft fördelen att sedan
35 år tillbaka varje år tillbringa någon
tid uppe vid Vindelälvens källflöden,
och jag måste säga att jag märkt en synnerligen
stor skillnad mellan de första
åren och de senaste åren. De första åren
var det inte så många sådana här »fiskefantaster»
som sökte sig upp till dessa
trakter, men de har ökat stadigt i antal
år för år, och jag är säker på att de kommer
att bli allt fler också i fortsättningen.
Det är verkligen förvånande, om inte
vi här i landet skulle kunna göra något
för att ta till vara dessa möjligheter. 1
Finland, som jag också haft tillfälle att
besöka rätt ofta, har man på många håll
klarat detta och skapat förutsättningar
för sportfiskare och turister att vistas
i sådana här natursköna trakter. Samtidigt
har man ordnat det på det sättet
att människor som kan behöva rekreation,
t. ex. ledamöter från riksdagsutskott
och andra som samlas till överläggningar,
får tillfälle att samlas till
konferenser på anläggningar i dessa områden.
Jag var senast i somras i mellersta
Finland. Där fanns en mycket
stor anläggning som var uthyrd praktiskt
taget varenda dag året runt — man
erkände att en del av de stugor som
fanns kunde stå tomma mitt under värsta
vintern; annars var det fullbelagt där.
Jag skulle tro att det finns möjlighet att
ordna något liknande också här i landet.

Jag har vidare samma uppfattning
som herr Jacobsson i fråga om vad herr
Hedlund sade om att en industri skulle
kunna skada den bygd det här gäller
mer än en reglering av Vindelälven. Såvitt
jag fattat diskussionen rätt, förhåller
det sig på det sättet, att en ny industri
inte får startas utan att det har
skapas anordningar för att vattendragen
inte förorenas eller skadas. Det är klart

att det är skillnad när det gäller de
gamla industrier som redan finns och
för vilka det kan vara besvärligt att
komma till rätta med dessa problem.

Herr Sörlin och herr Hedlund för det
resonemanget att det enda realistiska
för att hjälpa människorna i denna bygd
är att sätta i gång ett kraftverksbygge.
Det måste väl ändå vara att se alltför enkelt
på problemet. Herrarna menar tydligen
att bara man kan peka på ett tillfälligt
något så när hyggligt resultat,
spelar det ingen roll hur det kommer
att bli för människorna uppe i dessa
trakter i fortsättningen. Ni tillämpar det
gamla resonemanget: »Efter oss syndafloden»
— även om det bara gäller en
älv.

Herr HEDLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först säga ett
par ord till herr Torsten Hansson.

Han verifierar vad jag sade, nämligen
att vi i utskottet har glidit förbi
huvudfrågan med den motiveringen att
spörsmålet om Vindelälvens utbyggnad
inte berörts i motionerna. Även om det
alltså är riktigt att utskottet glidit förbi
huvudfrågan har vi dock vid utskottsbehandlingen
icke ansett oss
kunna bortse från de remissvar, i vilka
en utbyggnad av Vindelälven tagits upp
såsom bästa alternativ för att trygga
sysselsättningen inom området. Detta
har vi inte alls berört i utskottsutlåtandet.
Det var liksom en allmän överenskommelse
att inte diskutera frågan
om älvens utbyggnad i detta sammanhang
utan bara de föreliggande motionerna.

Jag går sedan över till att svara herr
Axel Andersson med anledning av hans
påstående att jag skulle ha sagt att
man inte kan få någon sysselsättning i
Vindelälvsdalen i framtiden. Nej, herr
Axel Andersson, jag uttrvökte mig inte
på det sättet. Jag sade att utskottet med
de medel som i dag står till buds inte
hade något alternativ som är så bra som
en utbyggnad av Vindelälven. Därmed

Torsdagen den 5 december 1968

Nr 42

Om vissa stödåtgärder inom vindelälvsområdet

är inte sagt att det inte kan finnas möjligheter
att i någon mån komma med
förslag till lokalisering av en lämplig
industri. Där kanske jag förgick mig
något, herr Jacobsson, när jag sade att
man skulle kunna skada landskapet alltför
mycket genom att lokalisera stora
industrier och beskyllde motionärerna
för att ha föreslagit detta. Det har ni
inte gjort. Ni har talat om industrier
och t. o. m. om lämpliga industrier. Säger
man så, kan man naturligtvis få ett
urval, som ur naturvårdssynpunkt är
relativt nyanserat och inte skadar älven.

När det sedan, herr Axel Andersson,
gäller naturintresserade turister, vill
jag framhålla att det inte är jag som
har påstått, att endast ett fåtal människor
har detta intresse. Påståendet
kommer från Turisttrafikförbundet i
Västerbottens län, som säger att det med
de insatser som motionärerna har föreslagit
måhända kan skapas ett ökat intresse
hos vissa specialintresserade
grupper, som är relativt begränsade.

Herr SÖRLIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var närmast herr
Axel Andersson som gav mig anledning
att begära ordet för replik.

Herr Axel Andersson tog vid upprepade
tillfällen ordet »orörd» i sin
mun. Ja, herr Axel Andersson, det kanske
är tur att man kan rubba på det
ordet. I annat fall kanske herr Axel
Andersson och jag inte hade haft tillfälle
att stå i denna kammare i dag.

Beträffande vattnets orördhet vill jag
fråga: Vet herr Axel Andersson att man
i ett samhälle efter Vindelälven nu är i
färd med att investera belopp på flera
miljoner kronor för reningsverk? Var
är orördheten där?

Sedan skall jag be att till herr Axel
Andersson få överlämna en karta när
jag nu går från talarstolen. Kartan utvisar
de orörda områden som i framtiden
kommer att återfinnas vid Vindelälvens
källflöden alldeles oavsett om
det blir en utbyggnad eller ej. Dit kan

herr Axel Andersson och andra västernorrlänningar
åka en vecka eller fjorton
dagar för att fiska i orörd natur liksom
tidigare. Det berör dock inte de
hundratals människor som i dag kräver
arbete, inkomster och bröd. Det är
detta som är det väsentliga, herr Axel
Andersson, och inte frågan om vi andra
som har relativt god råd kan kosta på
oss en eller annan veckas fjällvistelse
varje år.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Vi har tidigare i dag
diskuterat charterflyget, och vi vet att
en stor del av det svenska folket årligen
drar bort ifrån landet för att söka
rekreation. Vore det inte även från nationalekonomisk
synpunkt rätt vettigt
att satsa på detta område som vi här
diskuterar och där skapa så lockande
resmål för svenskar som behöver vila
och vederkvickelse att de söker sig till
detta område i stället för att göra av
med över en miljard kronor på resor
till Spanien och Mallorca, eller vart nu
alla tar vägen. Jag tror att det vore väl
använda pengar.

Herr Sörlin påstår att vattnet i Vindelälven
redan är så förorenat att det
inte kan bli värre än det nu är. Men
nog är det en betydande överdrift att
påstå något sådant. Det är klart att det
— fortfarande i varje fall — finns en
hel del rätt betydande samhällen utefter
Vindelälven. Dessa samhällen förorenar
givetvis med de anordningar för
rening etc. som nu finns i viss utsträckning
vattnet nedanför samhällena.
Men i de övre delarna av Vindelälven
finns ändå inte så stora bebyggda
områden. Vad naturmänniskorna, vetenskapsmännen
och sportfiskarna är
intresserade av är ju inte i främsta rummet
de vatten som ligger nedanför de
här områdena, utan de som finns ovanför.
Herr Per Jacobsson är ju från
Vindeln, och om jag inte minns fel kallas
detta område för Västerbottens pär -

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Om vissa stödåtgärder inom vindelälvsområdet

la. Men även om vattnet just där skulle
ha blivit litet nersmutsat finns det så
många andra skönhetsupplevelser i herr
Jacobssons bygd att det räcker till för
dem som är naturälskare.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Frågan i dag gäller ju
inte för och emot Vindelälvens utbyggnad.
Där har ju riksdagen fattat ett
beslut, och såvitt jag förstår har utvecklingen
gått i den riktningen att
motiven för riksdagsbeslutet har förstärkts.
Det var närmast ett par talares
kommentarer till utskottets skrivning,
som man ansåg mager eller intetsägande,
som föranleder mig att ta till orda,
eftersom jag har deltagit i behandlingen
av detta ärende.

Givetvis är skrivningen försiktig —
det är ju en känslig fråga — eftersom
det gäller att förena många olika viljor.
Men jag skall försöka att ta fram kontentan
av utskottsutlåtandet, som väl
sannolikt också kommer att bli riksdagens
beslut.

Det är här fråga om ett enhälligt utlåtande,
som är lämnat i anledning av
ett antal motioner i vilka man redovisar
en lång rad konkreta åtgärder för
att trygga sysselsättningen i Vindelälvsdalen.
Dessa motioner ligger således till
grund för utskottets enhälliga beslut.

I början av utskottets skrivning erinras
om det beslut som höstriksdagen
fattade i fjol, i vilket det understryks
att Vindelälvens bevarande kan betraktas
som en riksangelägenhet och att det
är önskvärt att bestående lokaliseringspolitiska
åtgärder åstadkommes. Utskottet
betonar också — efter att ha refererat
till vissa remissinstanser — att
man delar uppfattningen om det angelägna
i att tillföra vindelälvsområdet
nya sysselsättningsmöjligheter. Detta
är ett ganska klart uttalande.

Utskottet stöder sig vidare inte enbart
på den statliga etableringsdelegationens
förmåga och möjligheter att
åstadkomma något utan skriver i slutet

av sitt yttrande: »Utskottet finner angeläget
att även sådana möjligheter att
skapa arbetstillfällen som ej sker genom
direkt statlig företagsamhet tillvaratas.
» Där åsyftas alltså även enskild
företagsamhet av olika slag. I utlåtandet
heter det vidare: »Utskottet
vill därför förorda att snara åtgärder
kommer till stånd genom den statliga
etableringsdelegationen eller på annat
lämpligt sätt i samverkan mellan regionala
och lokala statliga organ för att
tillvarata naturvärden och trygga sysselsättning
i vindelälvsområdet.»

Utskottet föreslår alltså en skrivelse
till regeringen med anvisande av de
förslag som motionärerna här har framlagt
och där man menar att hela den
statliga apparaten skall sättas in för att
skapa sysselsättning i detta område.
Jag tycker att detta är ett ganska
starkt utlåtande. Regeringen kan knappast
underlåta att ta hänsyn till vad
riksdagen kommer att besluta i denna
fråga. Jag vill understryka att utskottet
betraktar detta problem som en riksangelägenhet
om det nu är så att Vindelälven
inte skall byggas ut. Då bör alla
samhällets resurser sättas in för att
åstadkomma kompensation för vad man
i detta område förlorar i fråga om sysselsättningstillfällen
om en utbyggnad
inte anses bör komma till stånd.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! De motioner som behandlas
i allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 50 är, som kammaren
säkert har förstått efter den här ganska
långa diskussionen, ett försök att på
ett reellt och konstruktivt sätt följa upp
1967 års riksdagsbeslut i vindelälvsfrågan.
Det bör kanske erinras om att det
var på grund av att Vindelälvens bevarande
kunde betraktas som en riksangelägenhet
— det har påpekats tidigare
här under debatten också — som utskottet
1967 framhöll att önskvärda och bestående
lokaliseringsåtgärder borde vidtagas
som en form av kompensation åt

Torsdagen den 5 december 1968

Nr 42

Om vissa stödåtgärder inom vindclälvsområdet

den bygd som till följd av detta riksdagens
beslut skulle komma att förlora
de tillfälligt ökade sysselsättningsmöjligheter
som en utbyggnad kunnat ge.

Motionerna liar alla en gemensam
nämnare, nämligen den att de förslag
till sysselsättningsskapande åtgärder
som skisserats snarast bör bli föremål
för utredning av centrala och lokala
myndigheter, så att utredningsresultatet
så snart som möjligt kan läggas fram
i form av förslag till nya arbetstillfällen
för befolkningen i den aktuella
regionen. Motionerna finns redovisade
i utskottsutlåtandet, och de gör naturligtvis
inte alls anspråk på att vara en
fullständig lista på möjliga projekt.

Bland de förslag till lokaliseringspolitiska
och sysselsättningsskapande åtgärder
som läggs fram märks upprustning
av kommunikationerna, i första
hand av huvudvägen i Vindelådalen,
som verkligen behöver rustas upp. Vidare
föreslås utbyggnad av vindelälvsregionen
för turism och fritidsändamål
i kombination med forskning, efter
mönster av modellområden i USA, där
man enligt uppgift på det sättet faktiskt
lyckats avbryta en arbetslöshetstrend
och i samtliga fall också noterat
ökade inkomster. I motionerna föreslås
också utredning beträffande möjligheterna
till nyetablering av industri eller
utvidgning av underleverantörsystem
med beställningar till redan befintliga
företag, etc.

Remissinstanserna har i princip pekat
på vikten av att åtgärder skyndsamt
vidtas, något som här tacksamt noteras.

Till herr Hedlund skulle jag vilja
säga att Västerbottens läns turisttrafikförbund
i princip uttalat sig för en turistisk
investeringsverksamhet i älvdalen.
Förbundet anser att denna verksamhet
kunnat vara i gång redan tidigare,
om inte utbyggnadsalternativet
lagt hinder i vägen för planeringen av
älvområdet för turism och friluftsliv.
Förbundet i fråga anser emellertid att
de föreslagna forsknings- och naturvårdsåtgärderna
måste vidtas innan in -

vesteringarna för turismen göres, ty
först då är »mottagningsapparaten»
sådan att marknadsföring kan sättas in
mot dem som ordnar läger, kurser och
grupparrangemang av olika slag. Såsom
också framhållits ger en turistisk utbyggnad
tillfällen till bl. a. servicearbeten.

Det brådskar emellertid. Inlandets
och glesbygdens folk väntar på besked
och förslag till konkreta åtgärder. Det
visade bl. a. den regionala radiodebatt
om den kommunala kompetensen som i
lördags gick ut över Västerbottensradion.
Debatten berörde både jordbrukspolitik
och industrilokalisering och
den snuddade vid det ärende som vi behandlar
här i dag. När debattreferatet
säger att prognosen för inlandsbefolkningens
framtid ter sig dyster, så är det
ingen nyhet för ansvariga kommunalpolitiker.
Vi har som rikspolitiker också
ansvar för hur framtiden skall formas
för vindelälvsregionens invånare, och
det var vad vi också ansåg i utskottet.
I det aktuella ärendet har utskottet därför
förordat att snara åtgärder kommer
till stånd genom den statliga etableringsdelegationen
eller på annat lämpligt
sätt i samverkan mellan regionala
och lokala statliga organ för att tillvarata
naturvårdsintressen och trygga sysselsättningen
i vindclälvsområdet.

Till herrar Jacobsson och Sörlin vill
jag i detta sammanhang säga att utskottet
har hänvisat motionerna till den
statliga etableringsdelegationen för att
en delegation med vida befogenheter
snabbt skulle kunna ta upp problemställningen,
analysera situationen och
lägga fram sitt förslag till åtgärder.

De förslag som föreligger från motionärer
och remissinstanser bör kunna
utgöra grund för en diskussion som kan
tänkas ge lösningar för framtiden —
lösningar som innebär vakthållning
kring omistliga naturtillgångar men vilka
också, väl förvaltade, kan bli till
aldrig sinande inkomstkällor för dem
som bygger och bor i denna region.

Vad utskottet givit till känna och en

Nr 42

Torsdagen den 5 december 19(58

Om vissa stödåtgärder inom vindelälvsomradet

lösning av vindelälvsregionproblemen i
den andan går också i linje med det så
prisade initiativ som Sverige i dessa dagar
inom FN har tagit beträffande miljöfrågan
genom att föreslå internationell
samverkan kring dessa frågeställningar
och en miljövårdskonferens i FN:s regi
1972.

Herr talman! Vid den konferensen
har Sverige ett enastående tillfälle att
som föregångsland i miljöfrågor redovisa
hur den sista fritt strömmande
sydnorrländska fjällälven har förvaltats
och hur det har planerats för älvdalens
inbyggare och deras utkomstmöjligheter.

Jag ber, herr talman, att få ansluta
mig till det yrkande som har framställts
om bifall till utskottets förslag.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr förste vice talmannen.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! I debatten om vindclälvsutbyggnaden
måste jag säga att det
motstånd som har riktats mot utbyggnaden
har drivits för långt. Jag tror att de
flesta inte känner till de stora tillflödena
till Vindelälven och de åtgärder
Vattenfall kommer att kunna vidtaga vid
deras utbyggnad. Vi har ingen annan
älv i Västerbottens län med så naturliga
förutsättningar för en dammbyggnad
som Vindelälven.

I Tjulträsket, som är tillflöde till Vindelälven,
har man berget på den ena
sidan vid Matjokudden och på den andra
sidan Rönnliden, som fortfarande
bebos men inte ligger i sådant höj dläge
att det vid en fördämning kommer att
få några större obehag. Dorrasudden
är avfolkat, och i Matjokudden är det
en bosättning i den övre delen av Tjulträsket.
Det finns inga bättre förutsättningar
för att kunna exploatera
Vindelälven än att göra en spardamm

mellan Rönnliden och Matjokudden. 1
Matjokudden bor ingen, men i Rönnliden
finns det en fjällägenhet. Den ligger
så högt att någon risk för att den
skall dämmas bort knappast finns. Det
skulle innebära en stor skada, men
den regleringsdamm och fördämning
som där kan behöva byggas behöver inte
tas till större än att den räcker för
att ta tillvara det överskottsvatten som
avges på våren.

Naturligtvis finns det vackra vyer —
Vindelgransele är en av de vackraste
platserna vid Vindelälven med en vacker
holme där älven klyvs i två delar.
Den vyn torde kunna bevaras ty även
om man bygger en regleringsdamm
uppe vid Matjokudden så kan man ordna
det så att odlingsjorden och holmen
vid Vindelgransele inte berörs av översvämningar
t. ex. vid vårfloden.

Talet om att man genom en exploatering
av Vindelälven skulle förstöra
skönhetsintrycken har jag svårt att förstå.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja säga
några ord i anledning av min värderade
bänkkamrats vittnesbörd beträffande
skönhetsvärdena utefter Vindelälven.

Jag vidhåller fortfarande att det inte
precis är detta ämne som vi diskuterar
just nu. Men även om det skulle förhålla
sig så att dämningarna i älvens
nedre del inte spolierar alla de skönhetsvärden
man där har tillgång till, så
skulle i alla fall en utbyggnad av älven
enligt det förslag som föreligger innebära
att den plats kommer att drabbas,
som herr Axel Andersson i ett tidigare
anförande benämnde »Västerbottens
pärla», Vindelns samhälle. Förbi detta
område kommer älvfåran att bli torrlagd
på grund av att vattnet kommer
att ledas genom en fyra kilometer lång
avloppskanal förbi samhället. Detta
kommer såvitt jag förstår att innebära
ett ingrepp som vida överstiger vad som
i övrigt kan komma att hända utefter

Torsdagen den 5 december 1968

Nr 42

hela älvens lopp. Detta är en sak som
gör att vi känner oss ganska betänksamma
inför en eventuell utbyggnad.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om åtgärder till hjälp åt ensamstående Föredrogs

ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 57, i anledning
av motioner om åtgärder till hjälp åt ensamstående
och om utredning angående
de ensamståendes problem.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats

dels de likalydande motionerna I:
295, av fru Hamrin-Thorell och herr
Edström, samt II: 369, av herr Jönsson
i Ingemarsgården m. fl., vari anhållits,
att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte
hemställa om en skyndsam, allsidig och
samlad översyn av de problem och svårigheter,
som mötte olika kategorier ensamstående
i samhället, samt om framläggande
av förslag till effektiva åtgärder
för att avhjälpa och undanröja dessa
problem och svårigheter,

dels motionen 11:949, av herr Åkerlind
m. fl., vari yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle anhålla
om utredning rörande de ensamståendes
problem och att därvid särskilt
måtte beaktas de ensamståendes
bostadsproblem.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna
I: 295 och II: 369 samt motionen II: 949
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herr Eric
Gustaf Peterson (fp), fru Hultell (h),
herrar Kilsmo (fp) och Ernst Olsson
(ep), fru Diesen (h), herrar Hamrin
i Kalmar (fp), Nilsson i Bästekille (h),
Nordgren (h), Johansson i Växjö (ep)

Om åtgärder till hjälp åt ensamstående
och Johansson i Skärstad (ep) samt fru
Freenkel (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till de likalydande motionerna
I: 295 och II: 369 samt i anledning
av motionen II: 949 i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om en
skyndsam, allsidig och samlad översyn
av de problem och svårigheter, som
mötte olika kategorier av ensamstående
i samhället, samt om framläggande
av förslag till effektiva åtgärder för att
avhjälpa och undanröja dessa problem
och svårigheter.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp):

Herr talman! Vi återkommer nu till
ett ärende, där kammarens ledamöter
har möjlighet att biträda en reservation.
Det gäller frågan om de ensamståendes
problem.

Frågan har tidigare behandlats flera
gånger. Utskottsutlåtandet är grundat på
motioner från högern och folkpartiet.
Motionärerna pekar på en rad områden,
där de anser att de ensamstående —
sammanlagt 1,5 miljon, därav i arbetsför
ålder cirka 1 miljon — är missgynnade.
Det gäller skattefrågan, bostadsoch
vårdfrågorna, hjälp åt åldringar
och handikappade, stöd åt hemmadöttrarna
— och varför inte också hemmasönerna
— ensamstående med barn och
ensamstående kvinnor på arbetsmarknaden.
Det gäller också sådana ensamstående
som inte direkt lider ekonomisk
nöd men vilkas problem ligger
mera på det psykologiska planet. De
känner samhällets tryck så hårt att fara
föreligger att de kommer att se samhället
på ett negativt sätt i fortsättningen.

Någon tillfredsställande lösning på
detta problem har inte kunnat uppnås.
Ensamstående vårdnadshavare utsätts i
det moderna samhället för åtskilliga
speciella problem. Vårt samhälle utökas
och utvecklas mot större rörlig -

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Om åtgärder till hjälp åt ensamstående

het och mot skapande av nya normsystem
och levnadsformer. Utvecklingen
visar att den s. k. fullständiga familjen
blir en levnadsform vid sidan av
andra levnadsformer. Andelen ofullständiga
familjer ökar. Vi får fler ensamstående
vårdnadshavare. Andelen
gamla i samhället växer. Detta leder till
att de ensamståendes antal väntas öka.
Det gör att de missförhållanden som nu
råder kan antas få ännu större verkningar
och omfång än de i dag har. Vi
får fler individer med sociala ensamhetsproblem.
Något samlat grepp på
hela problemkomplexet har inte kommit
till stånd. En samlad översyn är
nödvändig för att få en kartläggning
av de problem som finns och för att
kunna samordna lösningar av dessa,
inte minst med hänsyn till den utveckling
som pågår mot alternativa samlevnadsformer.

Givetvis känner vi alla till de här
problemen. Det råder inga delade meningar
om problemens existens. Det bör
också sägas vid detta tillfälle att mycket
har gjorts för att undanröja de ensamståendes
svårigheter, men det måste
också sägas att mycket återstår. Vad
som har skilt utskottet är att utskottsmajoriteten
menar att de ensamståendes
problem bör prövas som integrerade
problem för samtliga grupper i samhället,
medan reservanterna, som vill
tillmötesgå motionärerna, kräver en allsidig
och samlad översyn av de problem
som möter olika kategorier av ensamstående
i samhället.

Till detta senare krav vill jag, herr
talman, ansluta mig. Jag yrkar därför
bifall till reservationen.

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! Den vid detta utskottsutlåtande
fogade reservationen ansluter
sig till tre motioner, nämligen
1:295, 11:369 och 11:949, i vilka de
ensamståendes problem och svårigheter
belyses. Såsom herr Eric Gustaf Peterson
nyss sagt har riksdagen behand -

lat dessa problem tidigare, med anledning
av motioner åren 1965, 1966 och
1967. Motionerna då hade ungefär samma
innehåll och yrkanden som motionerna
i dag.

De i detta sammanhang berörda frågorna
kan man i stort sett inordna under
rubrikerna skattefrågan, bostadsfrågan,
vårdfrågan och barntillsynen
— det är en grov rubricering av vad
som inryms här.

Skattefrågan är redan under utredning
av familjeskatteberedningen, som
räknar med att under 1968 avlämna ett
förslag som även berör beskattningen
av de ensamstående.

Av bostadsstyrelsens yttrande framgår
att de ensamståendes läge på bostadsmarknaden
stadigt har förbättrats
under perioden från 1946 fram till 1965,
för vilken tid man har statistik. Av
samtliga ogifta män över 20 år hade 32
procent egen lägenhet, och av samtliga
ogifta kvinnor 42 procent. Av förut
gifta män hade 71 procent egen lägenhet,
och av förut gifta kvinnor 81 procent.
Även när det gäller utrymmesstandarden
har en markant förbättring
skett under de senare åren, dock inte i
samma takt som för hushåll med flera
medlemmar, där standardstegringen har
gått snabbare i detta avseende.

Också på vårdområdet har markanta
förbättringar skett under den senare tiden.
Statsbidragen till kommunala familjedaghem
har ökat både när det gäller
anskaffningen och när det gäller
driften. Likaså har bidragsförskotten
ökat från 25 till 30 procent.

Även när det gäller frågan om den
sociala hemhjälpen har riksdagen under
1968 antagit markanta förbättringar
med ett belopp som ökat från 85 miljoner
till 105 miljoner kronor. I det
senare beloppet ingår en särskild post
på 5 miljoner kronor för att tillgodose
glesbygden, så att den skall ha möjlighet
att erbjuda åldringar och handikappade
en bättre samhällsservice än
tidigare.

Vidare bör här också erinras om det

Torsdagen den 5 december 1968

Nr 42

särskilda äldrestödet som riksdagen fattat
beslut om och som tar sikte på personer
mellan 60 och 66 år.

Vad som här redan gjorts löser givetvis
inte alla de problem som sammanhänger
med vad Eric Gustaf Peterson
här nämnde, bland annat om
hemmadöttrarna. Den saken är alldeles
uppenbar. Men jag vill försäkra herr
Eric Gustaf Peterson att man i pensionsdelegationerna
i försäkringskaskassorna
bedömer saken ganska generöst
när det gäller pensioner till hemmadöttrar.
Det är en möjlighet som
nu står öppen.

Dessutom har vi den alltmer utvidgade
omskolningsverksamheten, som omfattar
även kvinnor. Jag är medveten
om att när det gäller hemmadöttrar är
det i vissa fall mycket svårt att få dem
till omskolning, men där har man då att
tillgå pensionssystemet som sådant.

Jag vill också erinra om att pensionsförsäkringskommittén
nyss framlagt ett
betänkande, där man föreslår ytterligare
förstärkning av folkpensionerna,
framför allt för de kategorier som inte
har någon inkomst vid sidan av sin ordinarie
folkpension.

Man kan alltså konstatera att förbättringar
redan vidtagits på praktiskt
taget varje område som beröres i motionerna
och av reservanterna. Andra
utredningar som syftar till att åstadkomma
förbättringar i skilda avseenden
är på gång.

Herr talman! Mot bakgrund av vad
som här gjorts och vad man håller på
med i detta avseende har utskottsmajoriteten
ansett att det inte finns någon
anledning att nu biträda ett förslag
om ytterligare utredningar på dessa
områden.

Jag ber därför att få hemställa om
bifall till utskottets förslag.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp):

Herr talman! Det är sant som herr
Karlsson säger att dessa motioner varit

Om åtgärder till hjälp åt ensamstående
uppe till behandling 1965, 1966 och
1967. Men man måste väl säga att motionerna
stimulerat debatten, och debatt
i en fråga är ibland till gagn för
dess lösning.

.lag sade i mitt inlägg, att mycket
gjorts men att en del återstår att göra.
Jag är förvissad om att vi här i kammaren
är överens om att försöka lösa
dessa problem. Yi reservanter tror dock
att man kommer fortare fram till en
lösning genom att isolera dessa problem
och utreda dem än om de skall integreras
i andra frågor.

Jag vidhåller alltså, herr talman, mitt
yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen enligt därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Peterson, Eric Gustaf, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 57, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Nr 42

Torsdagen den 5 december 1968

Meddelande ang. enkla frågor

Då emellertid herr Peterson, Eric
Gustaf, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —64;

Nej — 56.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Anmäldes tredje lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen :

nr 357, i anledning av motioner om
dels åtgärder mot oljeläckage, dels förvaringen
av oljecisterner; och

nr 358, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 128 § byggnadslagen den
30 juni 1947 (nr 385), m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 364,
till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m. jämte
motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i betänkande nr 65 bifölles även av
andra kammaren.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 365, i anledning av motioner om
sänkning av pensionsåldern för vissa
gruvarbetare; och

nr 367, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 2 juni 1961
(nr 300) om redareavgift för sjöfolks
pensionering.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 366, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
revidering av läroplan för grundskolan,
såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott, jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

371, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående vissa inrednings-
och anslagsfrågor avseende
provisoriska lokaler för riksdagen; samt
nr 372, till Konungen i anledning av
motioner om ökad statlig företagsamhet
i Norrland, m. m.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen av

herr Kristiansson, Axel, (ep) till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet:
»överväger Statsrådet
att, i anledning av den senaste tidens
skilda uppfattningar och rekommendationer
beträffande lämplig kost,
ta initiativ till en officiell kostundersökning?»; av

herr Kristiansson, Axel, (ep) till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet:
»Anser Statsrådet
att det står i god överensstämmelse
med målsättningen för alkohollagstiftningen
och med målsättningen för
jordbrukspolitiken, att en statlig reseby -

Torsdagen den 5 december 1968

Nr 42

rå gör reklam för vissa utlandsresor
under åberopande av de stora förtjänster
som kan göras genom att därvid
utom landet inköpa sprit och livsmedel?»;
samt

av herr Pettersson, Harald, (ep) till
herr statsrådet Wickman: »Är Statsrådet
beredd lämna en redogörelse för de
åtgärder som avses vidtagas för att göra
verksamheten inom Durox-koncernen

Meddelande ang. enkla frågor
lönsam och för att ge de anställda trygghet
och god sysselsättning?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.39.

In fidem
Leif Ekberg

/Solveig Gemert

Nr 42

Fredagen den 6 december 1968

Fredagen den 6 december

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 28
nästlidne november.

Ang. åtgärder för bekämpande av
narkotikabrotten

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Lundströms
(fp) interpellation angående åtgärder
för bekämpande av narkotikabrotten,
erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Lundström har i
en interpellation frågat justitieministern
om han avser att vidta några ytterligare
åtgärder för bekämpande av narkotikabrotten,
t. ex. genom en höjning
av straffsatsen. Interpellationen har
överlämnats till mig för besvarande.

Som herr Lundström konstaterar i
sin interpellation skärptes straffen för
narkotikabrott så sent som den 1 april
i år. Straffsatserna höjdes därvid avsevärt.
Maximistraffet för olaga tillverkning,
saluhållande, överlåtelse eller innehav
av narkotika höjdes från fängelse
i ett år till fängelse i fyra år och samtidigt
utvidgades det straffbara området.
Maximistraffet för smuggling av
narkotika höjdes från fängelse i två år
till fängelse i fyra år. Även här utvidgades
det straffbara området.

För den som begått flera brott finns i
brottsbalken en straffskärpningsregel
som gör att straffmaximum kan höjas
med två år. Vid de grövsta fallen av narkotikabrott
blir straffmaximum därför
ofta sex års fängelse. Detta ger domstolarna
de av statsmakterna åsyftade möj -

ligheterna att döma ut avsevärda straff
för langare och andra som samvetslöst
utnyttjar det rådande läget.

Den nya lagstiftningen har ju hittills
varit i kraft endast drygt ett halvt år,
och vi måste enligt min mening se hur
domstolarna tillämpar de nya bestämmelserna
innan en lagändring övervägs.
Skulle en ytterligare skärpning av
straffsatserna visa sig behövlig, utgår
jag från att varken regeringen eller
riksdagen kommer att tveka på den
punkten.

Vad gäller övriga åtgärder för att
bekämpa narkotikabrottsligheten ber
jag att få hänvisa till det interpellationssvar
som justitieminister Kling den
7 november i år lämnade i denna kammare
till herr Sveningsson. I detta svar
redogjorde statsrådet Kling bl. a. för
det arbete som pågår för att öka polisens
resurser på området.

För egen del vill jag framhålla att en
av de viktigaste åtgärderna mot narkotikamissbruk
är internationellt samarbete
för att kontrollera produktion, handel
och annan hantering av beroendeframkallande
medel.

För att vi skulle kunna vinna internationellt
stöd för det svenska förslaget
om att centralstimulerande medel skall
föras in under 1961 års narkotikakonvention
har nyligen en internationell
expertkonferens hållits i Stockholm.
Det har därvid klart visats att missbruk
av centralstimulerande medel är
ett allvarligt och svårlöst problem inte
bara i Sverige utan också i andra länder.
Vid konferensen gjordes en rad inlägg,
som vi från svensk sida kommer
att studera med stort intresse. Bl. a. redovisades
erfarenheter från missbruksepidemin
i Japan i slutet på 1950-talet,
varav det framgick att polisiära åtgärder
och bestraffning av langare har sin

Fredagen den 6 december 1968

Nr 42

Ang. åtgärder för bekämpande av narkotikabrotten

verkan men inte ensamma räcker för att
bekämpa en missbruksepidemi. Självfallet
kommer de synpunkter och erfarenheter
som redovisades vid konferensen
att också påverka de konkreta insatserna
mot narkotikamissbruket i vårt land.

Liksom sjukvårdens huvudmän är jag
väl medveten om de allvarliga problem
som skapas genom missbruk av narkotika
och läkemedel. Vi avser att fullfölja
och genomföra erforderliga motåtgärder
enligt de riktlinjer som drogs upp i den
proposition riksdagen enhälligt antog i
våras. Insatserna kommer att kompletteras
och förstärkas på grundval av de
förslag som väntas bli framförda i narkomanvårdskommitténs
slutbetänkande.
Detta betänkande väntas komma om
några månader. Kommittén kommer där
att dels redovisa resultatet av olika
undersökningar, dels göra en avvägning
av vård- och preventionsfrågor, bl. a.
rörande information och attitydpåverkan.
Jag förutsätter att kommitténs förslag
skall ge underlag för ytterligare
överväganden och ställningstaganden i
denna viktiga fråga.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman^ Till statsrådet och chefen
för socialdepartementet framför jag
mitt tack för det snabba svaret. När jag
framställde interpellationen befarade
jag nästan att jag inte skulle få svar i
år, eftersom det var så sent. Glädjande
nog har jag nu fått ett svar, men jag
måste tyvärr konstatera att det ur min
synvinkel inte är så tillfredsställande
som jag hade hoppats.

Låt mig först notera att jag inte alls
tar upp den del av narkotikabekämpningen
som har med vård, information
och liknande att göra. inte heller har
jag någon avvikande syn på de samarbetsplaner
internationellt, som statsrådet
talar om. Det samarbetet är säkert
nödvändigt. Jag skall helt hålla mig till
arbetet med att här hemma söka dra
upp ogräset med roten genom att öka
polisens resurser och straffens avskräckande
verkan.

Eftersom statsrådet noterat att polisiära
åtgärder och bestraffningar inte
ensamma räcker för att bekämpa missbruksepidemin
vill jag i detta sammanhang
säga att detta är alldeles klart. Jag
delar statsrådets uppfattning på denna
punkt. De är led i en serie åtgärder,
men mycket viktiga led.

Vad är narkotikasmuggling och langning?
Det är inte något vanligt brott,
litet eller stort. Det är enligt mitt sätt
att se en farsot, en epidemi, en särart
av brott så fruktansvärd att vi sannolikt
inte fullt förstår faran i hela dess
vidd. Faran hotar inte bara en eller annan
människa, inte bara ett eller annat
liv. Den hotar inte bara några tusen eller
tiotusen, utan får det fortsätta på
det sätt som skett den senaste tiden, hotar
den folkhälsan och liv och framtid
för ett mycket stort antal människor i
vårt land.

Det är mot den bakgrunden som jag
har ställt min fråga. Låt mig också i
detta sammanhang notera att statsrådets
redovisning av min fråga är litet ofullständig.
Jag frågade inte bara om han
avser att vidta några ytterligare åtgärder
för bekämpande av narkotikabrotten,
utan jag frågade om han avsåg att
utan dröjsmål vidta några ytterligare
åtgärder.

När det gäller resurserna lovar statsrådet
åtgärder i samband med budgetarbetet.
Det betyder att det kan bli förstärkningar
den 1 juli nästa år. Det är i
och för sig bra. Mot bakgrunden av farsotens
svåra verkningar är resurserna
nu enligt min mening bedrövliga. I det
interpellationssvar som justitieministern
för en tid sedan gav herr Sveningsson
och som statsrådet Aspling hänvisar
till gjorde justitieministern, tydligen inte
utan en viss stolthet, följande uttalande: »Den

1 januari 1965, alltså vid förstatligandet,
fanns i Stockholm omkring
tio polismän som var avdelade
för narkotikautredningar. I dag består
rikspolisstyrelsens narkotikakommission
av 32 man. Vid kommissionen ar -

Nr 42

Fredagen den 6 december 1968

Ang. åtgärder för bekämpande av narkotikabrotten

betar dessutom fyra man från Stockholms
polisdistrikt.»

Om man sätter dessa 32 eller 36 man
som själva narkotikakommissionen och
dess medarbetare utgör mot den väldiga
flod av narkotika som nu väller in över
landet, vill jag påstå att resurserna är
ytterligt små.

Men vad skall då ske intill den 1 juli
nästa år? Det kan väl ändå inte vara
så att man intill dess är till freds med
de resurser som finns? Trots att man
dagligen kan läsa i tidningarna om nya
narkotikabeslag, säger polisen att vad
man får tag i ändå bara är en droppe
i havet mot allt vad som kommer in.
Enligt vad vi dagligen kan bevittna i
press, radio och TV är det åtminstone
för mig totalt obegripligt, att man inte
gör vad som annars är nödvändigt vid
varje epidemi, nämligen snabbt mobiliserar
alla resurser i medvetande om
att vad åtgärderna än kostar, så är
hälsan mer värd.

Vad så straffen för narkotikabrott beträffar
är jag angelägen att starkt understryka,
att jag sannerligen inte är
den som hysteriskt skriker på straffskärpning
så snart något är på tok.
Inte heller tror jag att en fängelsevistelse
har någon förbättrande verkan.
Men den kan ändå för den hänsynslöse
ha en viss avskräckande effekt. Det visar
bl. a. — som statsrådet själv nämner
i svaret till mig — erfarenheter från
Japan. Det finns liknande erfarenheter
från andra länder.

Statsrådet vet inte i vilken omfattning
de nya straffsatserna använts och om
de haft någon verkan. Det kan jag väl
förstå. Även en ytlig granskning av tidningsreferaten
ger dock vid handen att
domstolarna tydligen sparar de verkligt
höga straffen åt narkotikakungar av format,
storförbrytare i branschen. Skall
man invänta ett eventuellt resultat av de
i vintras antagna straffsatserna, så är
jag rädd för att man försitter fatalierna.
Man är för sent ute.

Nu går utvecklingen nämligen med
sådan fart att man knappast hinner föl -

ja med. Farsoten sprider sig såvitt jag
förstår våldsamt. Därom vittnar ett stort
antal samtal som jag har haft både med
folk här i Stockholm och ute i landet.
Skolbarn förstörs för livet — sjukdomen
sprider sig från skola till skola,
säger man. Häromdagen tog man en av
smålangarna på skolbänken. Vid Karlskrona
örlogsstation måste man, enligt
tidningarna, häromdagen skicka hem ett
antal värnpliktiga, därför att de var narkotikaskadade.
Hur går det om narkotikan
sprider sig även inom krigsmakten? I

går läste man i tidningarna att 6 000
narkomaner i Stockholm behöver vård
utan att ha någon. Det är ändå säkert
bara en del av de skadade. När det nya
budgetåret 1969 är inne har deras antal
fördubblats eller flerdubblats. I dag
kan man i tidningarna läsa att två kvinnor
i Haparanda blivit fast för att de
smugglat in över 20 kg haschisch. Då de
nya straffsatserna i början av detta år
trädde i kraft förstod vi nog inte till
fullo vad saken verkligen gäller, hur
allvarlig den är.

Jag upprepar: Vad är då egentligen
narkotikabrott för något? Jag vill svara:
Det är ett påbörjat mord, varken mer
eller mindre. Men det kan bli och blir i
allt större omfattning ett fullbordat
mord, kroppsligt eller andligt. Och det
gäller ju inte bara ett mord, herr statsråd,
det är massmord.

Polisen säde i TV häromdagen, att i
den här frågan hjälper ingenting förrän
politikerna i regering och riksdag
vaknar och ger oss tillräckliga resurser.
Med resurser avsågs både polis och
straffsatser.

Barnfamiljerna är förtvivlade. Det är
vi unga som drabbas, sade en ung mor
häromdagen till mig, och tilläde: Alla
de där väntande och avvaktande politikerna
är döda när våra barn hunnit
bli narkomaner. När skall politikerna
vakna?

En liten jämförelse mellan olika
straffskalor kan ha sitt intresse. För
narkotikabrott kan man, som statsrådet

Fredagen den 6 december 1968

Nr 42

Ang. åtgärder för bekämpande av narkotikabrotten

redogjort för, dömas till högst fyra års
fängelse. Om den åtalade har begått
flera brott kan det bli sex år. För mord
är straffet fängelse i 10 år eller livstid.
Är brottet mindre grovt och benämnes
dråp är straffsatsen 6—10 år. Här är
det alltså fråga om bara ett mord eller
ett dråp. Men narkotikahajen som för
sitt brott får maximistraff och som därtill
har gjort sig skyldig till upprepade
brott, han får fängelse i sex år, som är
dråparens nedre straffgräns. Till mördarens
strafflatitud kommer han aldrig.
För grov misshandel är straffet 1—10
år. Vid bedömandet om misshandeln
varit grov skall särskilt beaktas, säger
lagen, om gärningen varit livsfarlig eller
om gärningsmannen tillfogat någon svår
kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller
eljest visat synnerlig hänsynslöshet
eller hårdhet. Stämmer inte detta,
herr statsråd, tämligen exakt in på narkotikahajarnas
handlande?

Jag tror alltjämt att vi i vintras inte
visste vad saken gällde när vi höjde dessa
straffsatser. Annars skulle aldrig en
sådan hänsynsfullhet ha visats narkotikaförbrytarna
i förhållande till andra
brottslingars enstaka brott.

Häromdagen läste man i tidningarna
om en storlangare, som blivit fast och
som enligt pressen sålt narkotika för 40
miljoner kronor. Kanske var det en
överdrift men förtjänsten är ju enorm.
Medan den dyra bacillen sprids till tusenden
och åter tusenden i vårt land,
kan försäljaren själv ha förtjänat 20
miljoner eller kanske bara 10 eller 5.
Han vet att han får ett fängelsestraff
på några år men att han är på fri fot
igen efter två tredjedelar av strafftiden
om han sköter sig. Har han då gömt undan
förtjänsten väl, exempelvis i utlandet,
har han så att han klarar sig när
han kommer ut. Han kan också satsa på
nya affärer. Risken är ändå för närvarande
begränsad i Sverige, säger de
finska smugglarna, och behandlingen
här är så human!

Jag tror inte, som jag tidigare sagt,
att det enda som hjälper är ett frihets -

straff, men jag tror att ett fängelsestraff
kan vara tillräckligt starkt för att avskräcka.
Därtill oskadliggör man dessa
marodörer för en längre tid, vilket inte
är alldeles betydelselöst i en kamp som
denna.

Därför till sist, herr statsråd: Vänta
inte! Ju längre tid ogräset får gro, desto
svårare blir det att bekämpa.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Vår kriminalpolitik
präglas i hög grad av grundsatsen att
de åtgärder som samhället vidtar mot
en lagöverträdare skall vara ägnade att
såvitt möjligt återanpassa vederbörande
till samhällsgemenskapen. Vi är alla
överens om att när det gäller brott i allmänhet
detta är en riktig princip. Men
tillämpning av den principen får naturligtvis
inte ske på bekostnad av andra
människors liv eller hälsa.

När det gäller olovlig försäljning av
narkotika är väl alla nu på det klara
med att verkningarna är förödande på
den som förleds till narkotikamissbruk.
Därför måste det enligt min mening
även principiellt vara berättigat att anlägga
delvis andra synpunkter på bekämpandet
av narkotikalangningen och
narkotikasmugglingen än på exempelvis
de vanliga förmögenhetsbrotten.

En annan omständighet som motiverar
särbehandling av narkotikaförsäljning
och narkotikasmuggling är att denna
brottslighet alltmer tycks utövas eller
i varje fall styras av internationella,
delvis rätt fast organiserade gangsterligor.
Att möta dessa brottslingar med
sociala rehabiliteringsåtgärder är uppenbarligen
i många fall helt verkningslöst.
över huvud taget är det klart
att vår humana kriminalpolitik i och
för sig kan locka internationella förbrytare
att söka en marknad här i vårt
land. Svårigheten är att tillämpa denna
politik fullt ut när man på vissa områden
ser negativa verkningar. Ligorna
kalkylerar helt yrkesmässigt med den
risk för upptäckt och den risk för straff

Nr 42

Fredagen den 6 december 1968

Ang. åtgärder för bekämpande av narkotikabrotten

av större eller mindre svårighetsgrad
som förefinns i olika länder. Med ledning
av detta dirigerar de sin försäljning
till de olika staterna, med hänsyn
då till hur de bedömer denna yrkesrisk
från sin synpunkt.

Om vi som mål vill sätta upp att vårt
land såvitt möjligt skall skonas från de
internationella narkotikahajarnas hantering,
måste därför både risken för
upptäckt och straffets svårighetsgrad
vara sådana att de internationella ligorna
bedömer Sverige som en från deras
synpunkt mindre lockande marknad.

Jag är naturligtvis medveten om att
enbart straff inte löser problemet med
narkotikahanteringen. Självklart är det
först och främst av vikt att polisen får
tillräckliga resurser att upptäcka brotten.
En hel rad andra åtgärder, som vi
nu inte diskuterar, har också sin betydelse.
Men i den situation vi nu har
hamnat i anser jag att man inte bör dra
sig för att använda straffhöjning som
ett medel att stoppa narkotikasmuggling
och narkotikaförsäljning.

Kanske invänder nu statsrådet Aspling
att det är just den åtgärden som
vidtogs den 1 april i år, då straffen
skärptes — delvis av processtekniska
skäl men kanske även för att man vill
ha en hårdare straffmätning.

Jag tror för min del att man måste gå
längre än vi gjorde den 1 april om åtgärderna
skall bli effektiva och det syfte
skall kunna nås som jag här angav,
nämligen att narkotikalangarna skall
bedöma Sverige som en inte särskilt tilltalande
marknad. Det är därvid en speciell
synpunkt som jag här skulle vilja
framhålla, och det är att det inte bara är
fråga om hur högt straffmaximum utan
kanske i lika hög grad fråga om vilket
minimum som lagstiftaren anger. Det är
nämligen så att våra domstolar är ganska
milda och har en stor och som jag
tror på senare år ökad benägenhet att
hålla sig rätt nära straffminimum vid
utmätning av straff —- tämligen oberoende
av straffmaximum. Jag kanske i

någon mån spetsar till saken, men jag
tror att tendensen är denna. Visserligen
vet jag att domstolarna i några enstaka
fall har utdömt långvariga frihetsstraff
för narkotikabrott, men jag skulle också
kunna ge exempel på att man, även när
det gällt utlänningar som har kommit
till Sverige enbart för att yrkesmässigt
sälja narkotika till skolungdom utanför
läroverken, har utmätt förvånande korta
straff — om vi nu menar att de skall
avhålla dessa internationella brottslingar
från att komma hit.

Jag vill därför uttrycka den förhoppningen
att statsrådet Aspling — i den
mån han inte redan har gjort det —
skaffar sig ingående kännedom om de
narkotikadomar som har förekommit
efter straffskärpningen och därefter
snabbt vidtar de åtgärder som han kan
finna befogade även i denna mycket viktiga
detaljfråga om hur straffmaximum
och straffminimum för narkotikabrott
bör vara utformade.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Alla är vi medvetna om
att det är en utomordentligt viktig fråga
som berörs i den av herr Lundström
väckta interpellationen. Så sent som
den 7 november diskuterade vi denna
fråga här i kammaren, men den är av
sådan betydelse att det finns all anledning
att diskutera den igen.

Narkotikamissbruket är onekligen under
tilltagande även i vårt land och utgör
en fruktansvärd fara, såsom här
har framhållits, främst för vår ungdom.
Samhällets aktivitet för att söka stoppa
eller minska faran måste ökas. Varje effektiv
åtgärd i denna riktning bör hälsas
med tillfredsställelse.

Utan tvekan råder det i ansvarskännande
kretsar en mycket stor oro på
grund av den situation som vi nu upplever.
Man är dessutom direkt upprörd
över de relativt milda straff som drabbar
narkotikabrottslingarna.

Som tecken på denna oro vill jag tyda
det brev som vi riksdagsmän i dag fått

Fredagen den 6 december 1968 Nr 42 41

Ang. åtgärder för bekämpande av narkotikabrotten

mottaga från en tidning i södra Sverige.
I brevet framhålles bl. a. att det tilltagande
narkotikamissbruket i vårt land
ofta har dödlig utgång. Vidare framhålles
att det är ett problem som inte längre
berör enbart storstäderna. Man återger
en beräkning, enligt vilken narkotikamissbruket
skulle kosta vårt land
3—4 miljarder kronor per år och ställer
sedan vissa frågor till oss riksdagsledamöter.
Man undrar, om vi är beredda
att medverka till en ökad straffskärpning
för narkotikalangare och -distributörer,
och erinrar härvid om att
straffmaximum — som här nämnts — i
dag i Sverige är fyra år, medan det exempelvis
i Norge är sex år och i Japan
upp till tio års fängelse. Det nämnes
också att Japan har haft samma narkotikaproblem
som Sverige men att dessa
försvunnit sedan straffet skärpts — detta
framgår också av interpellationssvaret.

Vidare önskar man att riksdagsmännen
skall meddela huruvida de nu vill
ha en skärpning och att det skall vara
en skärpning till sex, åtta eller tio år.
Man frågar också, om vi anser att narkotikalangarnas
och distributörernas
verksamhet kan rubriceras som mord.
Slutligen frågas, om vi tror att narkotikalangarnas
och distributörernas verksamhet
effektivt kan hejdas på annat
sätt.

Herr talman! Även om vi kan ifrågasätta
lämpligheten av att riksdagens ledamöter
deltar i en sådan här omröstning
ute i pressen i stället för att avvakta
och i sinom tid avge sina röster här
i riksdagen, kan vi inte ta miste på det
allvar som ligger bakom detta brev. Det
har onekligen tillkommit i bästa avsikt,
och bakom brevet har vi att tyda en
djup oro bland folket ute i landet.

Slutligen kan jag helt instämma med
föregående talare. Även jag vill vädja
till herr statsrådet att ägna denna utomordentligt
viktiga fråga all tänkbar
uppmärksamhet. Jag vill understryka
att ärendet är brådskande; det måste
skyndsamt vidtas kraftfulla åtgärder.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill börja med att
säga att det rådde enighet om den höjning
av straffen för narkotikabrott som
genomfördes här i våras efter det att regeringen
lagt fram propositionen i ämnet.
Här sägs nu i dag att det finns
anledning att ompröva detta beslut. Jag
har redan sagt att utvecklingen i fortsättningen
självfallet kan leda till att
denna fråga bör bli föremål för ny prövning.

Det har emellertid också i inläggen
här efterlysts vilka erfarenheter det är
som nu kan föreligga av domstolarnas
straffmätning efter tillkomsten av narkotikastrafflagen.
Jag tror att det ännu
är för tidigt att säga någonting närmare
om den saken. Narkotikastrafflagen
har ju tillämpats endast i sju månader,
och den är tillämplig endast på
brott som begåtts efter dess ikraftträdande.
Av de begränsade erfarenheter
som vunnits har jag emellertid fått den
uppfattningen, att spännvidden mellan
de högsta och de lägsta straff som utdöms
har ökat. Sålunda visar antalet
straff för de grövre brotten en tendens
att öka, under det att de ringa brotten
tydligen bedöms vara relativt oförändrade.
Detta tyder på att praxis utvecklas
i den riktning som riksdagen på sitt
sätt tänkt sig genom sitt beslut i våras.

Som jag framhöll i proposition nr 7
år 1968 bör det beträffande narkotikamissbrukare
i betydligt större utsträckning
än vad som generellt gäller vid
andra former av brottslighet vara befogat
att utnyttja de särskilda hjälp- och
vårdåtgärder som står till buds.

Syftet med samhällsåtgärder skall i
första hand vara att hjälpa och att bota,
självfallet inte att straffa. Jag framhöll
att detta var särskilt viktigt med avseende
på de unga missbrukarna. Samtidigt
skall emellertid lagen tillämpas på
personer som för egen vinning vållar en
mångfald människor olycka. De brott
de begår hör till de verkligt utpräglat
— låt mig understryka det — samhällsfarliga.
Men avsikten med vårens riks -

Nr 42

Fredagen den 6 december 1968

Ang. åtgärder för bekämpande av narkotikabrotten

dagsbeslut i denna del har ju varit att
bereda domstolarna möjligheter att döma
ut avsevärda straff för dem som
samvetslöst utnyttjar andras okunnighet
och andras nyfikenhet eller beroende
av olika gifter. Mot bakgrunden av
vad jag nu har sagt är det naturligt om
straffmätningen kommer att uppvisa variationer.

Jag vill också erinra om vad jag nyss
framhöll i mitt interpellationssvar, nämligen
att erfarenheterna från Japan visar
att polisiära åtgärder och bestraffningar
av langare har sin verkan men
att de inte räcker för att bekämpa en
missbruksepidemi. Jag hade tillfälle att
tala med den japanske representanten
på den internationella konferens, som
hölls här för någon vecka sedan, om erfarenheterna
i Japan. Han sade att de
straff som utmätts i Japan i stort sett
hade uppgått till fem å sex år. Man kan
väl säga att straffsatserna i Europa ligger
ungefär på den svenska nivån. Men
de varierar något på en del år. Vi har
här hört uppgifter härom. De japanska
åtgärderna kan väl beskrivas som en
samordnad aktion, där tillverkningsocli
importkontroll, kontroll över den
medicinska användningen, spridning av
upplysning i betydande omfattning, polisiära
ingripanden och vårdinsatser
samverkar. Det har inte företagits någon
tillförlitlig värdering av de olika åtgärdernas
inbördes betydelse.

Vi har starkt betonat att det är angeläget
att få till stånd en internationell
aktion på detta område. Självfallet måste
vi här hemma göra vad vi kan. Det
kanske skall tilläggas, herr talman, att
uppgifter, som jag just hade tillfälle att
höra i radio en dag, visar att rikspolisstyrelsen
gör omfattande ansträngningar
för att bekämpa framför allt langning
och tillverkning. Man avser uppenbart
att i ganska koncentrerad form nu
sätta in åtgärder på detta område.

Frågan har som jag sade, herr talman,
internationella aspekter. Här i
Sverige har vi ju stoppat praktiskt ta -

get alla dessa medel. Läkare och andra
sakkunniga har ju klart sagt, att det
egentligen inte finns någon medicinsk
motivation för exempelvis en rad av de
centralstimulerande medlen. Icke förty
tillverkas dessa medel utanför våra
gränser. När vi har tagit upp denna fråga
internationellt, har vi framhållit att
det är angeläget att här få till stånd
en internationell aktion.

Som bekant gjorde vi i våras en framstöt
i världshälsoorganisationen i den
här frågan. Vi begärde då att sex av
de farligaste centralstimulerande medlen
skulle läggas under den skärpta internationella
kontroll som gäller för s. k.
tunga narkotika, exempelvis opium och
morfin. Det svenska förslaget mötte ett
betydande motstånd av skilda slag vid
dessa internationella diskussioner. Till
en del kan det motståndet förklaras av
bristande kunskaper om förhållandena,
men jag har i andra sammanhang framhållit
att man har svårt att frigöra sig
från tanken att det bakom motståndet mot
en ökad internationell kontroll också
kan ligga ekonomiska intressen. Centralstimulantia
medför stora förtjänster för
läkemedelsproducenterna. Den svenska
läkemedelsindustrin har ställt sig lojal
och positiv till de åtgärder myndigheterna
vidtar i Sverige, men en sak är
klar: det sagda är ett exempel på att läkemedelsproduktionen
är en internationell
hantering som är förenad med mycket
stort ansvar, inte bara medicinskt
utan också socialt, och detta ansvar
kommer att öka i takt med den snabba
utveckling vi upplever på det här området.

Jag skall inte polemisera i den här
frågan. Vi behöver en samling kring
detta spörsmål. Jag skall därför inte
ställa frågan till de talare som har yttrat
sig, hur mycket de anser att vi nu
bör höja straffen. Det har ju skymtat
att man anser att en straffskärpning
omedelbart borde komma till stånd. Jag
tycker att vi har anledning att tänka
igenom den här frågan. Jag har redan

Fredagen den 6 december 1968

Nr 42

Ang. åtgärder för bekämpande av narkotikabrotten

deklarerat min beredvillighet att medverka
om vi kommer fram till att en
skärpning bör ske.

Observera att det här problemet är
svårt. Tro inte att bara Sverige har bekymmer.
Att vi har stora bekymmer
skall inte döljas ett ögonblick, men jag
skulle avslutningsvis vilja peka på att
vi på den yttre fronten, den internationella,
nu gör vad vi kan för att åstadkomma
en internationell aktion. Yi
kommer att fullfölja det arbetet, och vi
kanske t. o. m. får större möjlighet när
Sverige nu har invalts i FN:s narkotikakommission.

Det fordras naturligtvis också ett internationellt
samarbete på det polisiära
planet, och det är, såvitt jag förstår,
under utveckling. Smugglingen in till
Sverige är en svårbemästrad sak med
den väldiga resetrafiken. Det är ju fråga
om medel som ofta ganska lätt kan föras
in i landet. Polisens insatser har emellertid
ökat, och man har med olika metoder,
bl. a. polishundarna, lyckats i
ökad utsträckning upptäcka smugglingen
och langningen.

Åtgärderna här hemma måste sättas
in på ett mycket brett fält. Upplysning,
prevention och vård måste gå hand i
hand, samtidigt med att samvetslösa
langare och smugglare grips och får sitt
rättmätiga straff.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag är medveten om att
vi var eniga när vi i februari eller mars
beslutade om straffskärpningar, men
jag har påpekat ett par gånger att om vi
då hade fullt klart för oss vad vi vet nu,
så hade vi nog valt andra straffsatser än
dem vi bestämde oss för. Situationen
har starkt förändrats under de senaste
7 å 8 månaderna, den saken är ju alldeles
klar.

Statsrådet Aspling säger att han är beredd
att medverka till en omprövning
av straffsatserna, om vi kommer fram
till att det är nödvändigt. Det betvivlar
jag verkligen inte. Jag tror inte en se -

kund att herr Aspling inte är beredd att
medverka till vad som kan anses erforderligt,
men han är inte villig att göra
det förrän han finner att det är nödvändigt.
Jag anser att vad som är nödvändigt
det vet vi redan nu. Det är nödvändigt
att man inte väntar medan farsoten
ökar. Detta gäller också polisens
utbyggnad. Den frågan gick jag inte i
mitt förra anförande in på i så stor utsträckning
som hade varit motiverat.
Att rikspolisstyrelsen gör stora ansträngningar
för att hejda narkotikabrotten
är klart och fullt befogat. Det är
känt att många polismän arbetar betydligt
mer än krafterna tillåter för att
komma åt de langare och andra skumma
figurer som sprider narkotikagiftet
på olika håll i vårt land. Men det räcker
inte, och det är därför jag tycker
att polisens resurser bör ökas och ökas
snabbt.

Hur hänsynslöst den organiserade
narkotikahanteringen beter sig framgår
av de uppgifter man ser i pressen om
att narkomaner och smålangare som åkt
fast inte vågar antyda var de fått sin
vara ifrån, eftersom de i så fall riskerar
livet. Häromdagen förklarade en
kvinna vid ett förhör om narkotikalangning
att hon riskerade att bli mördad
om hon antydde var hon hade fått sin
vara. Här är det maffiametoder som tilllämpas,
gangsterväldet från Amerika.
Detta ger en skrämmande belysning av
utvecklingen.

Yad skulle ske om en smittkoppsepidemi
bryter ut med exempelvis ett fall i
Sundbyberg, ett i Solna och några i
Stockholm, Örebro eller Jönköping? Jag
vågar hålla vad om, herr statrådet Aspling,
att statsrådet inte skulle dröja en
sekund med att låta mobilisera alla
tänkbara resurser — kosta vad det kosta
vill — för att stoppa epidemin. Narkotikamissbruket
är en epidemi. Men
tyvärr vill statsrådet vänta ytterligare
och avvakta utvecklingen. Detta beklagar
jag. Det är ett system som inte håller.

Roten till det onda är narkotikaha -

Nr 42

Fredagen den 6 december 1968

Ang. åtgärder för bekämpande av narkotikabrotten

jarna som hänsynslöst säljer andras
framtid, lycka och liv för egen snöd
vinning. Slå till, herr statsråd, slå snabbt
mot dessa dödens grosshandlare!

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Det är glädjande att
statsrådet Aspling ser så allvarligt på
denna fråga som han tydligen gör. Jag
instämmer naturligtvis i hans önskan
om att man i enighet skall finna möjligheter
till åtgärder mot langning och
smuggling av narkotika. Jag hoppas att
detta innebär att man i departementet
nu skall överväga vidare åtgärder och
att riksdagen snabbt kommer att få
förslag härom.

Jag vill bara göra en anmärkning beträffande
statsrådets omnämnande av
de narkotikahundar som polisen har
fått. Ämnet kanske faller utanför
statsrådets område men jag vill ändå
fråga i vad mån man har övervägt att
inte bara öka polisens resurser utan
också tullens. Det förekommer ju nu
alarmerande tecken som tyder på att de
internationella ligorna använder flygplan
för att transportera narkotika till
Sverige. Vidare sker transporter över
vägar, som inte är tullbevakade. Jag
hoppas att statsrådet Aspling vid budgetbehandlingen
kommer att understödja
krav både på väsentligt ökade
polisresurser och ökade resurser för
tullen när man skall försöka komma
till rätta med smugglingen.

Slutligen vill jag beröra en detalj i anslutning
till vad statsrådet sade om
vårdåtgärder, information och upplysning,
vilket vi i och för sig inte diskuterar
här men som alla är överens om
har en mycket viktig plats. Man har
funnit ett anmärkningsvärt litet antal
fall av narkotikamissbrukare som har
uppsökt de psykiatriska klinikerna.
Ibland har man sagt sig att detta är ett
tecken på att missbruket inte är så utbrett
som andra tecken tyder på. En
omständighet som kan ha en viss betydelse
är att de narkotikaanvändande

ungdomarna i rätt stor utsträckning har
fått klart för sig att läkarpersonalen på
de psykiatriska klinikerna anmäler till
barnavårdsnämnden fall där ungdomar
uppsökt kliniken. Jag har personligen
kännedom om en rad exempel på att
ungdomar har legat medvetslösa efter
användning av tabletter och alkohol i
förening men av sina kamrater inte
transporterats till lasarettet just av denna
anledning.

Detta faller något utanför ämnet, men
jag tror att när vi behandlar vårdfrågorna
är det en detalj som vi måste fundera
på.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Ernulfs senaste
fråga berör något som ingår som en säkerligen
viktig del i vårdsidan, och här
förekommer givetvis också bekymmer
och svårigheter. Jag kan emellertid upplysa
om att socialstyrelsen under nästa
vecka kommer att sammanträffa med
företrädarna för sjukvårdshuvudmännen
i Storstockholm och överläkarna
vid de psykiatriska klinikerna i området
för genomgång av några av dessa
frågor och de erfarenheter man vunnit
härav.

Herr talman! Jag har tidigare sagt att
detta är ett ämne och ett problem där
vi behöver en samverkan mellan alla
goda krafter. Därför skall jag inte heller
i denna replik polemisera mot herr
Lundström. Men när han så starkt betonar
att det här fordras handling antar
jag att jag har fattat honom rätt om jag
säger att han här har uttalat att det är
angeläget att straffsatserna höjs omedelbart.
Det är viktigt att ingen oklarhet
kvarstår om att han ställer sig bakom
ett krav härvidlag. Jag har betonat att
de i och för sig mycket skärpta straffbestämmelser
som riksdagen beslutade
i våras har varit i tillämpning mycket
kort tid, och det finns anledning att se
hur verkningarna varit innan man tar
nästa steg. Om herr Lundström menar
att vi måste höja straffet omedelbart —

Fredagen den 6 december 1968

Nr 42

Ang. åtgärder för bekämpande av narkotikabrotten

hur mycket han anser vet jag inte —
är det viktigt att detta blir klarlagt eller
i varje fall noterat till protokollet.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Om det råder någon
tveksamhet beträffande vad jag har avsett
med denna interpellation vill jag
säga, att det först och främst har varit
för att även i riksdagen väcka den opinion
som man ute i landet anser vara
slumrande.

För det andra anser jag att resurserna
för polisen bör ökas — givetvis även
för tullen i den mån det behövs.

För det tredje anser jag att straffsatserna
bör ökas så att de fyller den uppgift
som jag har angivit: de skall verka
avskräckande i högre grad än för närvarande,
och man skall för längre tid
kunna oskadliggöra de langare som för
egen vinning säljer andras liv och lycka.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Jag uppfattar debatten
så att det i grund och botten inte råder
några skiljaktiga meningar mellan statsrådet,
interpellanten och övriga talare
om problemets enormt allvarliga natur.

När jag begärde ordet, herr talman,
var det för att framhålla att jag upplever
narkotikaproblemet och den ökande
brottsligheten som en av de verkligt
stora samhällsfrågorna. Det råder intet
tvivel om att vi har en sådan situation
i landet att folk inte känner att det råder
en tillbörlig rättssäkerhet. Jag tänker
i detta sammanhang mycket litet
på dem som demonstrerar och förgår
sig i ideellt sammanhang. Vad jag tänker
på är de typer som inte vill arbeta
utan som lever på brottslighet och samtidigt
på grund av polisbristen och den
begränsade risken att åka fast kan uppträda
fruktansvärt utmanande och
vårdslöst. Jag har själv under det senaste
året bevittnat en företeelse på detta
område som jag inte nu skall redo -

visa men som inte kan få förekomma i
ett rättssamhälle. Jag ser ytterst narkotikaproblemet
som en konsekvens av att
vi inte har grepp om brottsligheten på
det sätt som vi rimligen borde ha. Nu
är detta enormt svåra saker — det visar
statsrådets skildring av den internationella
problematiken. Jag anser frågan
vara så allvarlig att intet krut får sparas.

Ibland har jag funderat på om denna
och andra yttringar av brottslighet kommer
att utgöra grundskott mot de fria
resorna över gränserna, om det är så
att folk nästan hur som helst kan komma
hit, arbeta och vistas här och om
kanske hundratusentals människor mer
eller mindre sysslar med narkotika så
att säga i den liberaliserade världens
namn. Jag har därmed inte sagt att jag
har något yrkande om att man nu skall
vidta hårda åtgärder. Men vad det här
rör sig om är inte något mindre än att
vi tillåter en trafik som i hög grad kommer
att bryta ned livskraften hos vårt
folk, så att vårt välstånd kommer totalt
på sned. Vi kan inte tillåta att hundratusentals
skolungdomar blir delaktiga
av narkotikakonsumtion med gängbildning
och allt vad den innebär. Det är
sannerligen fråga om ett mycket allvarligt
läge.

Därför vill jag med interpellanten
hoppas att ingen möda sparas på detta
område. Min bestämda uppfattning är
att vi kraftigt måste rusta upp polisen
för att kunna klara av denna och andra
yttringar av brottslighet som vi inte
kan tolerera. Det är viktigare än att gräma
sig över att en del radikala ungdomar
sprattlar omkring litet. Här gäller
det verkligen en hantering som inte
får inta en bred plats i ett samhälle, om
det skall gå väl på lång sikt.

Häri instämde herr Nilsson, Ferdinand,
(ep).

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! Jag hade kunnat nöja
mig med att instämma i vad som tidiga -

Nr 42

Fredagen den 6 december 1968

Ang. åtgärder för bekämpande av narkotikabrotten

re anförts i debatten, men jag vill i alla
fall helt kort tillfoga att narkotikamissbruket,
denna farsot som är det allvarligaste
hot mot folkhälsan som vi har
upplevt på senare tid, nu infekterar
också glesbygden. Enligt pressreferat
blommar narkotikahandeln också i
Norrland. Jag vill begagna detta tillfälle
till att rekommendera kraftiga tag mot
de fullkomligt hänsynslösa langare som
utnyttjar omogen och nyfiken ungdom så
att den efter kort tid är helt i narkotikamarknadens
våld.

Det finns ytterligare ett skäl till att
jag begärde ordet. Jag vill nämligen
till protokollet föra ett vittnesmål från
en kvinnlig riksdagsledamot som vid
hemresa från ett kvällsplenum i tunnelbanan
helt omotiverat och plötsligt fick
ett ordentligt knytnävsslag från en påtagligt
narkotikapåverkad svensk yngling.
Detta är en handgriplig åskådningsundervisning
av den aktuella situationen.
För barn och ensamma kvinnor
är det tydligen nu förenat med risker
att åka i tunnelbanan på kvällarna,
och dessa risker är till stor del betingade
av narkotikamissbruket. Jag är tacksam
för socialministerns löfte att med
kraft fortsätta den aktion mot narkotikahajarna
som har inletts.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående svenska bidrag
till Internationella utvecklingsfonden
(IDA);

nr 182, i anledning av motion om
begränsning av den nuvarande försvarsattachéorganisationen; nr

183, i anledning av motioner angående
lokalisering av flygplatser inom
stockholmsregionen och utredning om
lokalflygplats för Stockholm;

nr 184, i anledning av motioner om
samordning mellan statens järnvägars

zontaxa samt järnvägens och postverkets
busstaxor; samt

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i visst fall avstå
arv som tillfallit allmänna arvsfonden
jämte motion;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272) jämte motioner; nr

69, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Singapore för
undvikande av dubbelbeskattning och
förhindrande av skatteflykt beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet,
m. m.; samt

nr 71, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 januari
1968 (nr 25), m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse
för försvaret;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen den 13 mars 1942 (nr
117) med vissa bestämmelser om kungörande
i kyrka;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken; nr

55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 och 4 §§ skattestrafflagen
den 11 juni 1943 (nr 313),
m. m.; samt

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 4:o) och 16 :o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt; ävensom

Fredagen den 6 december 1968

Nr 42

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 70, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition nr 124 med förslag
till förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951
(nr 648) (dieselavgaser), dels proposition
nr 160 med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § 1 mom. i
nämnda förordning (bensinavgaser),
dels motioner angående lagstiftning rörande
miljövård m. m. i viss del; samt

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr
219) om djurskydd.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 15.01.

In fidem
Leif Ekberg

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 194?