Torsdagen den 4 december (Riksdagens protokoll 1969:40)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 40

ANDRA KAMMAREN

1969

4—5 december

Debatter m. m.

Torsdagen den 4 december

Sid.

Svar på frågor av:

herr Werner (m) ang. stödet till det humanitära biståndet i Biafra 5
herr Wikner (s) ang. erfarenheterna av försöksverksamheten med inlösen
av egnahem.............. 8

herr Glimnér (ep) ang. bostadsförbättringslån för utbyte av vissa oljetankar
................................................... 9

herr Sjöholm (fp) ang. förutsättningarna för amatörboxningens till låtlighet.

........................................ 10

fru Dahl (s) ang. fördelningen av barntillsynsplatserna........... 11

herr Eriksson i Bäckmora (ep) ang. en förbättrad postservice på

landsbygden.............................................. 14

fru Thunvall (s) ang. åtgärder för att motverka olyckor i långtradar trafik.

................................................... 15

herr Nilsson i Tvärålund (ep) ang. utformningen av utbildningsprogrammen
i radio och TV.................................... 17

Svar på interpellationer av:

herr Persson i Heden (ep) ang. bedömningsreglerna vid bilbesiktning 19
herr Thylén (m) ang. förbättrad beredskap mot naturkatastrofer. . 21

herr Johansson i Skärstad (ep) ang. befrielse för hörselskadade från

skyldighet att erlägga TV-licensavgift........................ 24

Ändring i ärvdabalken, m. m................................... 25

Arkitekttävling om riksdagens hus............................... 68

Interpellation av herr Nilsson i Kristianstad (s) ang. parkeringsplatser

för handikappade bilister..................................... 71

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nordstrandh (in) ang. kvotintagning till förskollärarutbild1
— Andra kammarens protokoll 1969. Nr W

Nr 40

Innehåll

Sid.

ningen efter kön........................................... 72

herr Björk i Påarp (s) ang. nordiskt samarbete beträffande trädgårdsproduktionen.
........................................ 72

Fredagen den 5 december

Svar på interpellationer av:

herr Stridsman (ep) ang. tillämpningen av föreskrifter om anlitande

av företag i Norrland vid intendenturverkets upphandling..... 73

herr Ringaby (m) ang. effektivisering av fredsorganisationens militära
sjukvård och herr Lindberg (s) ang. den militära hälso- och

sjukvården............. 77

herr Björck i Nässjö (m) ang. det statliga stödet till opolitiska upp lysningskampanjer.

.................. 83

herr Bohman (m) ang. ändringar i den s. k. Rhodesia-lagen....... 94

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. förbättrad information om
dödsbodelägares möjligheter att skydda sig mot betalningsansvar

för avliden persons skulder................................. 99

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. åtgärder mot ocker.......... 101

fru Eriksson i Stockholm (s) ang. tillsättande av en kriminalpolitisk

beredning................................................ 104

herr Gustavsson i Ängelholm (s) ang. avskaffande av arreststraffen

inom militärväsendet, m. m................................. 107

herr Bergqvist (s) ang. koncentration av tung immissionsskapande

industri, m. m............................................ 108

herr Jonasson (ep) ang. förbättring av vägförbindelserna med Norge 114
herr Åberg (fp) ang. förstärkning av väderlekstjänstens jourtjänst 116

herr Regnéll (m) ang. utbärningen av post till villafastigheter..... 118

herr Oskarson (m) ang. statens järnvägars persontrafik på västkustbanan.
................................................... 124

herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. lokaltrafiken på sträckan

Alvesta—Älmhult, m. m................................... 128

herr Romanus (fp) ang. öppethållande av butiker på söndagarna. . . 131

Meddelande om enkla frågor av:

fru Bergman (s) ang. åtgärder mot reklam för tobak, sprit och Öl.. 158

herr Åkerlind (m) ang. principerna för val av förläggningsort för

kärnkraftverk............................................. 158

herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. omhändertagande av hemlösa

under julhelgen.......................................... 158

herr Björk i Påarp (s) ang. erfarenheterna av 1967 års lag om kommuns
förköpsrätt vid försäljning av fast egendom............. 158

Innehåll

Nr 40

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 4 december

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 52, ang. ändring i ärvdabalken, m. m. 25
Bevillningsutskottets betänkande nr 64, ang. ändring i ärvdabalken,

m. m..................................................... 68

Bankoutskottets utlåtande nr 51, ang. arkitekttävling om riksdagens

hus....................................................... 68

Tredje lagutskottets utlåtande nr 60, ang. fortsatt giltighet av 1 § andra
stycket lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete..... 71

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

Torsdagen den 4 december

Kl. 10.00

§ 1

Svar på fråga ang. stödet till det
humanitära biståndet i Biafra

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Werner har f-ågat
mig om jag avser att vidga stödet
till det humanitära bistånd i Biafra som
lämnas av svenska organisationer.

Som svar vill jag säga att regeringens
inställning beträffande stöd åt den humanitära
hjälpverksamheten i Nigeria
och Biafra är oförändrad. Med andra
ord, regeringen avser att i samråd med
de andra nordiska länderna vidta alla
de åtgärder som är möjliga för att öka
och effektivisera hjälpen och lindra civilbefolkningens
lidanden. Vi kommer
att i samråd med vederbörande organisationer
fortlöpande och med en positiv
inställning bedöma deras medelsbehov.

Vidare anförde:

Herr WERNER (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka utrikesministern
för svaret, även om det
i sakfrågan inte andades alltför stor
generositet.

Utrikesministern säger att regeringens
inställning är oförändrad, men jag
hade ju hoppats på en ganska stor förändring
i den inställningen. Regeringen
avser att öka och effektivisera hjälpen,
säger utrikesministern dock, och det
är ju gott och väl.

Biafrakatastrofen är den mest tragiska
katastrof vi haft sedan andra
världskriget, och två miljoner männi -

skor har där fått sätta livet till. Man
kan inte underlåta att göra en jämförelse
mellan ambitionen i det fallet och
när det gällt att bistå Nordvietnam, där
regeringen är beredd att satsa 225 miljoner
kronor. Ben insats som av statsmedel
gjorts i Biafra uppgår till knappa
15 miljoner kronor.

Den största humanitära insats regeringen
kan göra är att medverka till
en politisk lösning. En sådan skulle
skona tusentals människoliv. Men till
dess att den dagen kommer då detta
blir möjligt får man försöka hjälpa på
annat sätt. Lutherhjälpen är i samverkan
med de andra kyrkorna nu ensam
om hjälparbetet i Biafra, sedan Röda
korset har fått lämna arenan. Den hjälpen
uppgår varje dygn till drygt 200
ton mat och medicin, och sex miljoner
människor är beroende av de sändningarna.
Men man skulle behöva föra
över 500 å 600 ton per dygn för att
kunna bistå alla.

Sedan augusti 1968 har Lutherhjälpen
satsat 18 miljoner kronor, varav
dock 4,1 miljoner kommit från staten.
Men ett åtagande på 2 miljoner kronor
i månaden är oerhört mycket för ett
enskilt hjälporgan, och Lutherhjälpen
satsar faktiskt mer än som rimligen
svarar mot organisationens förmåga.
När man började hjälpsändningarna i
augusti 1968 räknade man med en politisk
lösning inom ett par månader,
men nu har det alltså gått 15 månader
sedan dess.

Skulle man inte kunna tänka sig att
regeringen själv tog initiativet och erbjöd
sig att lämna bidrag till hjälporgan
som kämpar på detta sätt och som har
stöd i sitt arbete av stora delar av vårt
folk? Regeringen tar ju initiativ när

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Svar på fråga ang. stödet till det humanitära biståndet i Biafra

det gäller Nordvietnam; då skall väl
staten kunna göra det också i fallet
Biafra, där katastrofen ändå är avsevärt
större än i Vietnam.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag är ense med herr
Werner om att kriget Nigeria—Biafra
är en av de största katastrofer vi upplevt
under senare tid. Det är fruktansvärda
ting som utspelas där. Likaså är
jag ense med herr Werner om önskvärdheten
av att få till stånd en politisk
lösning

Herr Werner ifrågasätter nu huruvida
inte den svenska regeringen kan
ta något initiativ härtilll. Vi har gjort
ett sådant tillsammans med de nordiska
regeringarna varvid vi erbjudit
parterna våra bona officia. Men vi har
samtidigt fått klart för oss att det hittills
inte funnits någon möjlighet att
åstadkomma en politisk lösning. Därtill
kommer att den afrikanska enhetsorganisationen
under hela denna tid varit
verksam för att få till stånd underhandlingar.
Detta arbete har emellertid
hittillls stött på sådant motstånd
att de inte funnits några möjligheter att
få till stånd sådana underhandlingar.

Herr Werner sade vidare att vi visat
vida större generositet mot Nordvietnam.
Jag vill med anledning härav
framhålla att det hittills till den lidande
civilbefolkningen i Nigeria och Biafra
av statliga medel gått nära tre
gånger den summa som vi har lämnat
till Nordvietnam. Vi har nämligen intill
i dag till Nordvietnam endast levererat
sjukhusmateriel för något över 5
miljoner kronor.

Herr Werner menar att mitt svar
skulle ha andats brist på generositet.
Jag har svårt att förstå detta påstående
med hänsyn till att jag sagt att vi tillsammans
med de nordiska länderna är
beredda att öka och effektivisera hjälpsändningarna
i den män detta är möjligt.

Eftersom herr Werner också kommit
in på probematiken hur hjälpen skall
lämnas, vill jag åberopa mitt uttalande
av den 16 september, där jag sade att
jag har svårt att förstå att Biafras ledare
mot bakgrunden av det mycket kritiska
näringsläget i Biafra kunde avvisa det
avtal, som då förelåg beträffande Röda
korsets hjälpflygningar, och hindra att
effektiv hjälp når den nödlidande civilbefolkningen.

Situationen är som bekant den att
hjälpen — och det gäller både sändningarna
från Internationella röda korset
och från Lutherhjälpen — måste
transporteras över områden som befinner
sig under federalregeringens
kontroll. Denna motsätter sig inte sådana
transporter. Med hänvisning till
artikel 23 i 1949 års Genévekonvention
har dock federalregeringen uppställt
vissa villkor, vilka av Internationella
röda korset och av folkrättsexpertis
ansetts vara helt legitima. Villkoren
har inneburit i huvudsak dels övergång
till dagflygningar, dels krav på viss inspektion.

En övergång till dagflygningar bör
rimligen vara ägnad att öka både effektiviteten
och säkerheten, d. v. s. för
flygplanen och deras besättningar, i
förhållande till nattflygningar — vartill
kommer att hjälp flygningarna frikopplas
från de nattliga vapenimportflygningarna
till Biafra. Biafra har
emellertid vägrat att gå med på en
sådan övergång med hänvisning till
militära säkerhetsskäl, vilket förorsakar
svårigheter, såsom herr Werner väl
känner till.

Det ojämförligt största stödet åt den
humanitära hjälpverksamheten ges av
amerikanerna, och inte minst den amerikanska
regeringen har lagt sin tyngd
i vågskålen för att få till stånd ett avtal
som skulle tillåta Internationella röda
korset att uppta dagflygningar. När det
nyligen blev klart att Biafraledningen
vidhöll sina invändningar gjorde utrikesminister
Rogers den 14 november

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

Svar på fråga ang. stödet till det humanitära biståndet i Biafra

ett uttalande med redovisning av den
amerikanska regeringens ansträngningar.
Texten är ganska lång, men det
framhålls i klämmen att enligt amerikansk
uppfattning dagflygningar utgör
den enda praktiska anordningen för att
nå en omedelbar och väsentlig ökning
av hjälpen, att Internationella röda
korsets förslag utgör en realistisk och
rimlig lösning och slutligen att federalregeringen,
när den samtyckte till Internationella
röda korsets förslag, handlade
konstruktivt och i enlighet med
sitt humanitära ansvar.

Det heter också i det amerikanska
uttalandet att det föreslagna arrangemanget
med dagflygningar på ett rimligt
sätt bör tillgodose de biafranska
myndigheternas säkerhetsintressen.
Även den kanadensiske premiärministern
Trudeau kritiserade nyligen Ojukwu
för att, som Trudeau sade, vara
mindre intresserad av svältande barn i
Biafra än av att få vapen och kanske
också ta hem politiska propagandasegrar
över hela världen.

Också kyrkohjälpen har, herr Werner,
till målsättning övergång till dagflygningar
— och detta av samma skäl
som gällt för Röda korset, nämligen
ökad effektivitet, ökad säkerhet och
minskade kostnader. Frågan om en sådan
övergång är, enligt vad jag erfarit,
just nu mycket aktuell inom kyrkohjälpens
ledning. Regeringen skulle
med största tillfredsställelse hälsa en
överenskommelse härom mellan kyrkohjälpen
och parterna. Och jag hoppas
att herr Werner, med de förbindelser
han har, kan medverka till en sådan
överenskommelse. Då stöder han den
lidande biafranska befolkningen inte
bara med ord utan också i handling.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Hittills har ju inte biståndet
till Nordvietnam varit så stort,
men det var inte detta jag talade om
utan de 225 miljoner som är aviserade
för denna hjälp. Det är ju en summa in -

för vilken kostnaderna för Biafra förbleknar.

Det är i det sammanhanget som jag
skulle önska initiativ från regeringens
sida. Detta skulle också vara ett sätt att
uppskatta vad ett svenskt hjälporgan
hittills åstadkommit för att ge politikerna
möjlighet att få till stånd förhandlingar.
Om inte hjälporganen arbetar
kommer det ju inte att finnas någon
part att förhandla med, när den dagen
kommer.

Då det sedan gäller dagflygningarna,
så låter det ju mycket bestickande när
utrikesministern säger att general Ojukwu
hittills vägrat dagflygningar från
skilda håll — t. ex. från Röda korsets
sida. Detta låter ohyggligt, ty var och en
begriper att om man flugit på dagtid
hade man kunnat undsätta folket och
förhindra många fall av svältdöd. Men
saken är den, herr utrikesminister, att
general Ojukwu har begärt garantier
från den nigerianska federationen att
dessa transporter inte kommer att utnyttjas
militärt. Sådana garantier har
Nigeria emellertid aldrig lämnat. Och
man må förstå att det lilla kämpande
Biafra inte har råd att riskera sin enda
flygplats, Uhlifältet. När denna inte
längre står till förfogande för Biafra är
landets saga snart all. Man måste alltså
ha med i bilden att några garantier mot
militärt missbruk av humanitärt dagflvg
aldrig lämnats av Lagosregeringen.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Alla hjälpande länder
förefaller vara överens om att dagflygningar
är det enklaste och pålitligaste
sättet att komma den hårt drabbade civilbefolkningen
i Biafra till hjälp. Såvitt
jag vet tycks också ledningen för
den svenska kyrkohjälpen ha samma
uppfattning.

Vad det i själva verket är fråga om är
att nattflygningarna innebär att man under
skydd, skulle jag vilja säga, av de
hjälpplan som går till Biafra med livs -

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Svar på fråga ang. erfarenheterna av försöksverksamheten med inlösen av egnahem

medel och medikamenter också kan
flyga in vapen till Biafra. Detta är ett av
skälen till att general Ojukwu inte vill
medge dagflygningar.

När herr Werner säger att det begärs
att dagflygningarna inte skall utnyttjas
militärt vill jag understryka att vad den
federala regeringen fordrat endast är
att det skall finnas möjligheter att kontrollera
de sändningar som flygs in under
dagen.

Jag har svårt att förstå att herr Werner
nu vill ursäkta general Ojukwu när
denne i detta läge motsätter sig dagflygningar,
som verkligen skulle kunna
leda till att man effektivt kunde lindra
den oerhörda nöden i Biafra.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Jag är helt införstådd
med dagflygningarnas betydelse och
jag vet också att kyrkorna arbetar efter
den linjen. Jag anser detta vara riktigt
och glädjande på alla sätt. Faktum kvarstår
dock: om det hade varit så klart
uppriktigt med erbjudandet om dagflygningar,
hade man väl också kunnat ge
general Ojukwu de garantier som han
har begärt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. erfarenheterna av
försöksverksamheten med inlösen
av egnahem

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Wikner har frågat
om erfarenheterna av den försöksverksamhet
som pågår sedan 1965 med
inlösen av egnahem och om dessa erfarenheter
ger anledning till ändring av
bestämmelsen om taxeringsvärdet som
grund för inlösningsvärdet.

Försöksverksamheten med inlösen av

egnahem inleddes år 1965 och fram till
utgången av budgetåret 1968/69 hade
211 egnahem inlösts. Regeln vid sådan
inlösen är att taxeringsvärdet skall läggas
till grund för inlösensumman. Denna
får dock överstiga taxeringsvärdet i
de fall skuldbelastningen på fastigheten
är högre. Erfarenheterna av försöksverksamheten
har i stort sett varit goda.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i sin anslagsframställning
för budgetåret 1970/
71 föreslagit att en särskild värderingskall
verkställas i sådana fäll då taxeringsvärdet
uppenbarligen inte ger ett
rimligt inlösenvärde. Regeringens ställningstagande
till förslaget kommer att
redovisas i 1970 års statsverksproposition.

Vidare anförde

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet för svaret på min fråga.
Det är riktigt att denna försöksverksamhet
har pågått sedan 1965. Därför anser
jag att det är på tiden att ett förslag nu
framlägges.

I de allmänna bestämmelserna säger
man att det är arbetsmarknadsstyrelsen
som skall bedriva försöksverksamheten
i samråd med bostadsstyrelsen. Den
skall bedrivas i Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens
län, och inlösen får ske även på andra
orter i delar av riket om synnerliga
skäl föreligger. En egnahemsfastighet
får inlösas, om det är ådagalagt att dess
ägare icke kan beredas sysselsättning
på den öppna marknaden i hemorten
i sådan omfattning att han kan stadigvarande
försörja sig och dem han har
försörjningsplikt mot och att han till
följd härav tvingas flytta till annan ort.
Vad som gäller för egnahemsfastighet
och dess ägare har motsvarande tillämpning
på bostadsrättslägenhet och den
som innehar lägenhet med bostadsrätt.

Det är riktigt att taxeringsvärdet skall
läggas till grund för bestämmandet av

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

Svar på fråga ang. bostadsförbättringslån för utbyte av vissa oljetankar

inlösningsvärdet liksom att jämkningar
kan ske om det är ett uppenbart för lågt
taxeringsvärde. Då skall samma föreskrifter
tillämpas som gäller enligt
den vanliga fastighetstaxeringsförordningen.

Det är också riktigt att man har inlöst
211 egnahem t. o. m. år 1969. Alla
dessa utom tre ligger i Norrlandslänen.
Således kommer norrlänningarna även
här i viss mån i kläm.

Statsrådet säger nu att erfarenheterna
av försöksverksamheten i stort sett har
varit goda. Jag har talat med några av
dem som fått sina fastigheter inlösta.
De är emellertid missnöjda. En av dem
talade om att han förlorat cirka 20 000
kronor på en sådan inlösen. Då förstår
man att de måste vara missnöjda.

Efter den fastighetstaxering som nu
pågår torde det bli ännu större förluster
för dem som bor inom glesbygdsområdena.
Det har nämligen signalerats
att taxeringsvärdena inom en del glesbygder
kommer att sjunka ytterligare.
Jag har tänkt över denna fråga och
kommit till resultatet, att det inte kan
vara riktigt att den som måste flytta till
annan ort på grund av att han inte har
sysselsättning på hemorten helt skall stå
för dessa förluster.

Jag instämmer i alla fall i arbetsmarknadsstyrelsens
uttalande att man
skall försöka tillämpa andra föreskrifter,
och jag hoppas verkligen att problemet
kommer att lösas i den statsverksproposition
som snart läggs fram.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. bostadsförbättringslån
för utbyte av vissa oljetankar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Glimnér har frågat
mig om jag är beredd att vidta åt1*
— Andra kammarens protokoll 1969.

gärder för att bostadsförbättringslån
skall kunna utgå även för utbyte av oljetankar
som är placerade under jord
utomhus och som behöver utbytas för
att förhindra att oljeskador uppstår.

En grundläggande princip vid förbättringslångivningen
är att lån utgår
endast för ombyggnad eller förbättring
som medför en icke oväsentlig höjning
av byggnadens bostadsvärde. Lån utgår
däremot inte till löpande underhåll, såvida
inte underhållet är direkt betingat
av andra arbeten, för vilka förbättringslån
beviljas.

Enligt gällande bestämmelser är det
alltså fråga om att avgöra om utbytet
är att betrakta som underhåll eller innebär
en förbättring. Frågan huruvida
förbättringslån skall utgå till visst arbete
får därför prövas med hänsyn till
omständigheterna i det särskilda fallet.

Jag har erfarit att kommerskollegium
inom kort kommer att meddela nya tilllämpningsföreskrifter
till förordningen
om brandfarliga varor som klarlägger
fastighetsägarnas skyldigheter att förhindra
att oljeskador uppstår. Innehållet
i dessa nya föreskrifter kan komma
att påverka bedömningen av lånemöjligheterna
för arbeten av det i frågan
aktualiserade slaget.

Vidare anförde

Herr GLIMNÉR (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för svaret. Jag tolkar slutet
av detta på det sättet att det lämnar
en dörr öppen till en förbättring enligt
de intentioner som jag har redovisat i
min fråga.

Det problem som jag har underställt
statsrådet har vi också ställts inför i
den länsbostadsnämnd jag tillhör, och
vi har fäst bostadsstyrelsens uppmärksamhet
på det. Därvid har vi framhållit
att det finns många fall där hus —
bl. a. sådana som uppförts med stöd av
statliga lån under 1940- och 1950-talen
— är försedda med oljetankar placeraNr
40

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Svar på fråga ang. förutsättningarna för

de under jord utomhus. Dessa oljetankar
har inte sällan sådan ålder, att
man kan befara att de skadats genom
korrosion eller av annan anledning.

Från år 1963 gäller ju andra bestämmelser
för förvaring av bl. a. brännoljor.
Det föreskrivs nämligen att viss
kontroll skall utövas över äldre förvaringsanordningar.
Byggnadsnämnderna
har möjlighet att ålägga fastighetsägare
att vidtaga åtgärder för förhindrande
av att oljeskador uppstår. För en del
fastighetsägare kan efterföljelse av ett
sådant beslut av byggnadsnämnd eller
vidtagande av ifrågavarande åtgärder
på eget initiativ försvåras av ekonomiska
skäl. Fastighetsägare, som i övrigt
uppfyller kraven för förbättringslån,
kan för närvarande inte beviljas
sådana lån därför att dessa åtgärder
hänförs till löpande underhåll, för vilket
förbättringslån inte kan beviljas.
Det torde från samhällets synpunkt vara
eftersträvansvärt att förhindra och förebygga
sådana skador som en läckande
oljetank kan åstadkomma.

Från länsbostadsnämndens sida har
vi anhållit om att bostadsstyrelsen måtte
pröva frågan eller därest så erfordras
underställa den Kungl. Maj ds prövning.
Bostadsstyrelsen har meddelat att
man beslutat uttala — vilket statsrådet
också nämner i svaret — att förbättringslån
i princip inte kan beviljas
emedan åtgärden är att betrakta som
en form av underhåll. Slutet av statsrådets
svar ger mig dock anledning att
hoppas att samhället skall kunna medverka
till en förbättring på detta område.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. förutsättningarna för
amatörboxningens tillåtlighet

Ordet lämandes på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

amatörboxningens tillåtlighet

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
mig hur regeringen ämnar tillse att
Svenska boxningsförbundet respekterar
de 16 punkter som i propositionen om
förbud mot professionell boxning uppställdes
som en förutsättning för amatörboxningens
tillåtlighet. Herr Sjöholm
har vidare frågat om efterlevnaden av
dessa punkter kommer att utgöra villkor
för fortsatt statligt ekonomiskt stöd.

Det ankommer på Svenska boxningsförbundet
att vidta åtgärder för genomförande
av säkerhetsföreskrifterna. Alla
föreskrifter torde dock inte kunna genomföras
samtidigt. I den av herr Sjöholm
nämnda propositionen förutsattes
att Riksidrottsförbundet följer utvecklingen
på detta område. Efter någon tid
får undersökas i vilken utsträckning
föreskrifterna har genomförts. Vad då
framkommer får bli bestämmande för
om statsmakternas ställningstagande till
amatörboxningen bör omprövas.

När det gäller det ekonomiska stödet
*»11 amatörboxningen vill jag efter samråd
med chefen för handelsdepartementet
svara följande. Det har ansetts böra
ankomma på Riksidrottsförbundet att
utan närmare direktiv från statsmakterna
bestämma om fördelningen mellan
olika specialförbund av bidrag ur
fonden för idrottens främjande. I vart
fall för närvarande bör man inte frångå
denna princip i frågan om ekonomiskt
stöd åt amatörboxningen.

Vidare anförde

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tackar för svaret
på frågan.

Riksdagen antog förra veckan med
glädjande stor majoritet en berömvärd
proposition om förbud mot professionell
boxning. I den propositionen ingick,
som vi alla vet, som det kanske
viktigaste avsnittet att amatörboxningen
måste iaktta bestämmelserna i 16
punkter om den skulle få fortsätta. Ut -

Torsdagen den 4 december 1969 Nr 40

Svar på fråga ang. fördelningen av barntillsynsplatserna

vecklingen bör naturligtvis följas om
vi skall kunna kontrollera att man rättar
sig efter dessa föreskrifter, annars
blir det en form av skuggboxning från
statsmakternas sida, och det bör de kanske
inte ägna sig åt.

Det gläder mig att det i svaret sägs
att man efter någon tid skall pröva om
föreskrifterna följs. Det tror jag är nödvändigt,
och jag hoppas att inte alltför
lång tid går innan denna kontroll görs.
I de 16 punkterna ingår bestämmelser
vilkas efterlevnad det kan bli svårt att
kontrollera. Sålunda skall en boxare
som gått ett flertal hårda matcher tas
ur »hanteringen», och en boxare skall
inte få boxas mer än en gång i veckan.

Jag tror inte att man kan lita alltför
mycket på Svenska boxningsförbundet.
Vid en landskamp i Danmark för ett
par veckor sedan deltog en boxare som
inte hade gått mer än två matcher på
två år. Han var alltså i slagfärdigt skick
•— i boxningsteknisk mening — och
blev mycket riktigt knockad, som det
heter på boxningsspråk. En annan
svensk boxare boxades utan hjälm, och
sådan skall egentligen vara obligatorisk,
sägs det. Det har också förekommit
ganska ofta på senare tid att en boxare
har boxats med en dags mellanrum.
Jag tror inte att Svenska boxningsförbundet
har den rätta insikten om allvaret
i de 16 punkter som den medicinska
kommittén har ställt upp.

Man kanske kan lita mer på att Riksidrottsförbundet,
som har hand om fördelningen
av statsbidragen till olika aktiviteter,
inte delar ut pengar till Svenska
boxningsförbundet om reglerna inte
strikt följs.

En hoppingivande passus i svaret är
den vari det framhålles att det för närvarande
inte finns anledning att ompröva
systemet för bidragsgivningen.
Det uppfattar jag så, att om statsmakterna
finner att Riksidrottsförbundet
har beslutat dela ut pengar till denna
»hantering» trots att de uppställda bestämmelserna
inte följs, kommer beslu -

tet att omprövas och stödet kanske att
tas bort.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. fördelningen av
barntillsynsplatserna

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru ODHNOFF, som yttrade: Herr

talman! Fru Dahl har frågat
mig om jag delar uppfattningen att
barntillsynsplatserna i dagens bristsituation
i första hand bör förbehållas
barn till föräldrar med särskilt stort
behov därav, t. ex. ensamstående, lågavlönade
och vuxenstuderande föräldrar.
Fru Dahl har vidare frågat om jag
i så fall är beredd att medverka till att
socialstyrelsen utfärdar sådana råd och
anvisningar som syftar till att tillse att
kommunerna tillämpar enhetliga och
ur social synpunkt rättvisa regler för
intagning av barn till daghem, fritidshem,
lekskolor och familjevård.

Målsättningen för samhällets barntillsyn
är dels att ge barnen allsidig stimulans
för sin utveckling, dels att ge föräldrar
möjlighet till förvärvsarbete. Innan
barntillsynen är fullt utbyggd måste
det ske ett visst urval vid fördelningen
av de tillgängliga platserna. Barntillsynen
är en kommunal angelägenhet
och det ankommer i första hand på
kommunerna att själva bestämma principerna
för fördelningen av tillgängliga
barntillsynsplatser.

Enligt uppgifter som socialstyrelsen
inhämtat från ett antal kommuner är
den genomgående principen att kommunerna
vid fördelningen av platser
vid daghem och fritidshem i första hand
ger förtur för barn till ensamstående
föräldrar. Förtur ges också om det finns
sociala skäl för en placering i barnstuga
och ges i allmänhet också för
barn till studerande föräldrar.

Nr 40

Torsdagen den 4 december 196Ö

Svar på fråga ang. fördelningen av barntillsynsplatserna

Resultatet av denna prioritering framgår
av statistiken för barnstugeverksamlieten.
År 19C8 utgjorde barn till
ensamstående föräldrar närmare hälften
av alla inskrivna barn i daghem.
Av statistiken framgår också att den
genomsnittliga inkomsten för föräldrar
med barn i daghem ligger lägre än för
den förvärvsarbetande befolkningen i
övrigt.

Dessa uppgifter visar att kommunerna
i allmänhet ger förtur åt barn till
just de grupper av föräldrar som nämns
i frågan.

Vidare anförde:

Fru DAHL (s):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
för svaret på min fråga.

I dessa dagar, när konservativa byråkrater
och borgerliga kommunalpolitiker
med stor ansvar för daghemsvården
ute i kommunerna uttalar sig på
sådant sätt, att det ger intrycket att man
anser det väsentliga vara att på ett sätt
som är billigt för samhället och arbetsgivarna
köpa dåligt betald arbetskraft
-—■ vare sig det rör sig om kvinnor eller
utlänningar ■— är det mer nödvändigt
än någonsin att verkligen slå fast,
att motiven för barntillsynen är av jämlikhetskaraktär
och att barntillsynen
också skall bedrivas efter jämlikhetsprinciper.
Sådana måste tillämpas exempelvis
vid fördelningen av daghemsplatserna.
Vid fördelningen bör man ge
förtur till föräldrar och barn som har
det största behovet av barntillsyn, och
fördelningen måste ske på sådant sätt
att föräldrarna känner rättssäkerhet, att
de vet vilka principer som tillämpas,
att det är en politiskt ansvarig nämnd
som fattar besluten och att föräldrarna
vet vilka det är som fattar besluten.

Statsrådets svar innebär, såvitt jag
förstår, att hon i sak instämmer i vad
jag säger men att hon inte är beredd
att också se till att sådana här anvisningar
utfärdas. Därför är jag inte nöjd
med svaret. Situationen är i dag inte

tillfredsställande. Alla kommuner tilllämpar
inte ett sådant här system, i
vissa kommuner har man ett oprioriterat
kösystem, och man har ingen årlig
omprövning, vilket betyder att platserna
står kvar även när den sociala
situationen förändras. Man ger förtur
åt vissa grupper efter påtryckningar
från arbetsgivare. Man har oenhetlig
praxis o. s. v. Det är många föräldrar
som klagar över detta.

Den reella situationen illustreras av
följande statistik. Vi har omkring 30 000
daghemsplatser. Det är osäkert hur
många barn till ensamföräldrar vi har.
Men 1960 fanns det 44 000 sådana barn
i förskoleåldern och 100 000 i åldern
7—15 år. I dag finns det ännu fler barn
av denna kategori. År 1967 fick endast
25 procent av de förvärvsarbetande ensamföräldrarnas
barn tillsyn. Det fanns
nästan 20 000 ensamföräldrar som icke
förvärvsarbetade därför att det inte
fanns barntillsynsplatser. Det står 1 800
i ko i Stockholm i dag.

Den statistik som statsrådet redogjorde
för visar enligt min mening att fördelningen
icke sker efter rättviseprinciper.
Samtidigt vet vi att den som får
en daghemsplats erhåller en mycket betydande
subvention av samhället. Det
är verkligen viktigt att den subventionen
ges till dem som bäst behöver den.
En privat dagmamma får man betala 500
kronor i månaden för. De flesta ensamföräldrar
tjänar högst 15 000 å 16 000
kronor om året.

Situationen är inte tillfredsställande.
Socialstyrelsen har utfärdat en rad rekommendationer,
som i praktiken ofta
är villkor för statsbidrag, för hur barnstugeverksamheten
skall bedrivas. Varför
kan man inte ta med även sådana
här regler i socialstyrelsens anvisningar? Statsrådet

fru ODHNOFF:

Herr talman! Fru Dahls inlägg gör
det nödvändigt att understryka att målsättningen
i första hand måste vara att

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

Svar på fråga

kommunerna bygger ut antalet barntillsynsplatser
så att det svarar mot behov
och efterfrågan. När så har skett
blir hela denna frågeställning inaktuell.
Jag har, bl. a. i syfte att få fram ett
antal barnstugeplatser som skall täckå
den efterfrågan vi har, givit barnstugeutredningen
i uppdrag att utforma kommunala
barntillsynsplaner. Genom en
fullständig utbyggnad av barntillsynen
som ger utrymme för alla barn med
behov av tillsyn undviker man de segregationstendenser
som prioriteringar av
det ena eller andra slaget kan föra med
sig.

Jag delar fru Dahls åsikt om att de
tillgängliga daghemsplatserna nu bör
fördelas med mycket stort hänsynstagande
till bl. a. de grupper som fru
Dahl har räknat upp. Jag tror också
att det framgår av vad jag har redogjort
för här att kommunerna i allmänhet
ger förtur t. ex. till ensamstående.
Men, fru Dahl, denna fråga är inte angelägen
hara för föräldrarna. Det är också
barn som har ett direkt behov av
barntillsyn. En viktig sådan kategori
utgörs av barn som av olika sociala
skäl behöver den positiva komplementmiljö
daghemmet kan ge.

Jag är väl medveten om att det finns
enstaka kommuner som inte tillämpar
dessa principer vid fördelningen av
platserna. Men det är ju i första hand
kommunens egna medlemmar som via
sina vanliga politiska beslutsvägar måste
påverka utformningen av de riktlinjer
som skall gälla för barntillsynen i
denna kommun. Socialstyrelsen är självfallet
oförhindrad att i sina råd och
anvisningar föreslå prioriteringsgrunder.
I sista hand måste det vara kommunerna
som skall fastställa principerna
för fördelningen av platserna innan
efterfrågan kan tillgodoses.

Fru DAHL (s) :

Herr talman! Det är naturligtvis helt
riktigt som statsrådet säger att det är
olyckligt att vi tvingas till en priori -

ang. fördelningen av barntillsynsplatserna

tering på grund av platsbristen. Det blir
på så sätt ett socialt urval vid institutionerna
som inte alls är bra och som
strider mot en annan viktig jämlikhetsprincip.
Naturligtvis är det viktigt att
utbyggnaden blir så snabb att vi snart
kan slippa en sådan här diskussion.
Men det är ju så förfärligt långt dit!
Dagens situation kommer att bestå under
ytterligare många år. Under tiden
är det mycket viktigt att vi har rättvisa
regler och en form för fördelningen
av platserna som av föräldrarna
upplevs på ett sådant sätt att de
känner att de med säkerhet får sin rätt.
Så är det inte i dag. Många föräldrar
anser att kommunerna tillämpar egendomliga
principer. Man vet inte vem
som fattar besluten och man vet inte
efter vilka principer. Skulle bara de
grupper som har det allra största behovet
av platserna i dag få plats, skulle
inte institutionerna räcka till. De
grupperna borde uppta mycket mer än
halva antalet platser.

Det är riktigt att jag också borde ha
tagit upp andra grupper än dem jag
speciellt nämnde, men det fanns inte
tid för det i mitt första inlägg. En social
prioritering bör ta hänsyn dels till
barn med speciella behov, t. ex. barn
som har olika former av handikapp,
dels till föräldrar med speciella behov.

Det är väsentligt att kommunerna får
anvisningar på detta område. Socialstyrelsens
anvisningar talar bara om barnantalet
i grupperna, den kost man skall
ge vid institutionerna, institutionernas
utformning och en rad sådana praktiska
frågor.

Jag tror inte att detta är den enda
gången vi får höra människor säga att
platserna måste förbehållas dem som
uppfattas som »de mest värdefulla kvinnorna»,
dem som »tillför arbetsmarknaden
den största arbetsinsatsen». Man talar
då om de välutbildade och högt avlönade
kvinnorna som om deras arbetsinsats
a priori vore mer värd än andras
och som om de inte skulle kunna

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Svar på fråga ang. en förbättrad postservice på landsbygden

själva betala sin barntillsyn. Jag tror
inte det är omöjligt att tänka sig att
vi får se sådana tendenser på andra
håll. Redan förekommer det att arbetsgivare,
bl. a. samhälleliga, utövar ett
starkt tryck på kommunerna för att få
prioritet åt kvinnor som de vill ha in
i arbete igen, välbeställda grupper såsom
läkare, lärare och tjänstemän. Det
kan vi inte acceptera. I så fall får vi
en situation på detta område av samma
slag som vi har i bostadsköerna
och som uppfattas som en stor orättvisa
i samhället.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. en förbättrad postservice
på landsbygden

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmorä
har frågat mig om jag'' avser att
vidta riågra åtgärder för att motverka
de betydande försämringar i postservicen
— bl. a. i form av sen utbärning
--som i många fall uppstår då poststationer
på landsbygden indras och
då flera utbärningslinjer sammanläggs.

Herr Eriksson påstår att det i många
fall uppstår betydande försämringar i
postservicen, då postanstalter dras in
på landsbygden och postutdelningslinjer
sammanläggs. Jag delar inte denna
uppfattning.

I riksdagen har tidigare i olika sammanhang
redogjorts för den omfattande
utbyggnad av lantbrevbäringsnätet
Som pågått sedan flera år tillbaka och
för de förbättringar av lantbrevbärarnas
service som successivt genomförts.
Sålunda har den sammanlagda linjelängden
sedan början av 1950-talet i det
närmaste tredubblats, och den är nu

över 165 000 km. Under de senaste tio
åren har varje år i genomsnitt 10 000
hushåll, som tidigare fått hämta sin
post vid postanstalt eller annan fast
postanordning, i stället erhållit lantbrevbäring.
Minst lika många hushåll
har fått förbättrad postbetjäning på annat
sätt, t. ex. genom att de har fått
närmare till sina postlådor då lantbrevbäringslinjer
har sträckts ut. För närvarande
betjänas över 580 000 fasta hushåll
och ca 130 000 tillfälliga hushåll
(sommarhushåll) av lantbrevbärare.

Utbyggnaden och förbättringarna har
möjliggjorts genom att postverket successivt
övergått till lantbrevbäring med
bil. Sålunda används numera bil på
över 95 procent av linjelängden. Under
innevarande år genomförs en betydande
förbättring av servicen på dessa linjer.
Kunderna tilldelas signalbrickor
med vilka de vissa dagar i veckan kan
kalla till sig lantbrevbäraren ■—- två
dagar i veckan om de bor inom 200
meter och en dag i veckan om de bor
mellan 200 och 1 000 meter från lantbrevbärarens
färdväg. Lantbrevbäraren
kommer givetvis liksom tidigare att
utan kallelse söka upp kunder som bor
inom 200 meter från färdvägen för att
lämna värdepost m. m. Samtidigt bereds
kunderna möjlighet att sätta in
och ta ut pengar på postsparbanksbok
genom lantbrevbärare på samma sätt
som på en postanstalt. Härigenom kommer
lantbrevbärarna att i realiteten
fungera som rörliga postanstalter.

När lantbrevbäringen byggs ut, ersätter
den i stor utsträckning befintliga
fasta postanordningar. Finns redan tidigare
postutdelning inom området, inlemmas
denna i den nya lantbrevbäringen.
Genom denna utbyggnad och
rationalisering av postanordningarna
inom ett landsbygdsområde kan det
ibland inträffa att ett fåtal hushåll som
redan har postutdelning får senare utdelning
efter omläggningen. Å andra
sidan får man ofta till stånd en snabbare
postutdelning inom området i dess

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

Svar på fråga ang. åtgärder för att motverka

helhet genom att de nya lantbrevbäringslinjerna
går ut från en större centralort,
dit posten ankommer tidigare
än till den postanstalt som dragits in.

Såsom lantbrevbäringen i dag fungerar
innebär den enligt min uppfattning
en klar och otvetydig serviceförbättring
för landsbygden i sin helhet.

Vidare anförde

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till statsrådet för det utförliga
svaret på min fråga.

Postservicen på landsbygden har
undergått betydande förändringar under
senare år, och framför allt har dessa
bestått i en fortgående indragning
av poststationer. Dessa förändringar påverkar
både den ankommande och den
avgående posten för berörda abonnenter.
Jag vill inte påstå att resultatet
alltid har inneburit en försämring för
abonnenterna, men genom den sammanläggning
som skett av många utbärningslinjer
har det inte kunnat undvikas
förseningar i postutbärningen.
Statsrådet och jag tycks vara överens
om detta, eftersom det i svaret sägs att
förseningar har skett.

Vidare vill jag med tillfredsställelse
notera den nya giv från postverkets
sida som statsrådet aviserar i sitt svar.
Jag vill uppfatta denna som en åtgärd
i syfte att förbättra postservicen just
när det gäller lantbrevbäringslinjerna,
och jag tror liksom statsrådet att man
på detta sätt kan åstadkomma verkliga
förbättringar. Jag kan därför förklara
mig ganska tillfredsställd med svaret i
förhoppning att avsikten är att denna
nya giv skall omfatta samtliga lantbr
evbäri n gsli n j er.

När det gäller poststationerna kan
det vara på sin plats att höja en varnande
röst mot den omfattande nedläggning
och indragning som nu sker
och som i vissa fall kan hämma utvecklingen
på orten i fråga både av bebyg -

olyckor i långtradartrafik

gelse och näringsliv. En företagare vill
ogärna etablera sig på en ort som saknar
en öppen poststation. Postverket
borde nog härvidlag ta med i bilden
bl. a. lokaliseringspolitiska synpunkter
som vi omfattar med sådant intresse
här i kammaren.

Jag ber att än en gång få tacka försvaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. åtgärder för att motverka
olyckor i långtradartrafik

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Fm Thunvall har frågat
mig om jag överväger åtgärder avsedda
att minska riskerna för långtradarolyckor
i tätbebyggelse.

Vissa trafikolyckor har inträffat i
samband med att långa fordonskombinationer
framförs i kurvor med liten
radie, t. ex. vid färd runt gathörn.
Långa fordonskombinationer kräver
vid sådana manövrer ett ganska stort
utrymme och tvingas ofta att utnyttja
två eller flera körfält. Det har också
förekommit att långa fordonskombinationer
stjälpt vid passage av t. ex. rondeller.
Orsaken synes här som regel
vara att föraren felaktigt bedömt hastigheten
och fordonets kurvtagningsegenskaper.

En rad åtgärder är på gång eller planeras
med inriktning på hithörande
problem. Dessa tar sikte både på fordonet,
föraren och trafikmiljön.

Kungl. Maj:t har sålunda uppdragit
åt trafiksäkerhetsverket att i samråd
med vägverket undersöka behovet av
närmare bestämmelser särskilt om ledbarhet
och styrförmåga hos fordonskombinationer
och framlägga de för -

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Svar på fråga ang. åtgärder för att motverka olyckor i långtradartrafik

slag till författningsändring i detta
hänseende som kan vara påkallade.

Vidare har den arbetsgrupp inom
kommunikationsdepartementet, som
f. n. gör en översyn av bestämmelserna
angående typ- och registreringsbesiktning
av fordon, nyligen fått i uppdrag
att också utreda frågan om skärpningar
i besiktningskraven rörande dynamisk
stabilitet för tunga fordonskombinationer.

Bl. a. som underlag för dessa utredningar
kommer att tjäna resultatet av
den undersökning som trafiksäkerhetsrådet
i dagarna påbörjat om de långa
fordonskombinationernas utveckling
antalsmässigt och deras inblandning i
trafikolyckor.

Jag vill tillika erinra om de möjligheter
som trafiknämnderna har att genom
lokala föreskrifter förhindra att
långa fordon trafikerar gator och vägar
som inte har en för sådana fordon
lämplig utrymmesstandard. I flera städer
har utfärdats sådana lokala föreskrifter,
som innebär exempelvis att
fordon över viss längd generellt eller
under vissa tider hänvisas till speciella
trafikleder. Det är angeläget att möjligheterna
till sådan lokal reglering av
trafiken med långa fordon tillvaratas
även på andra håll.

Av stor betydelse från trafiksäkerhetssynpunkt
är informationen och utbildningen
av långtradarchaufförerna.
Trafiksäkerhetsverket har träffat överenskommelse
med företag och organisationer,
som företräder den yrkesmässiga
lastbilstrafiken, om fortbildning
av yrkesförare. Fortbildningen omfattar
utbildning i körteknik och komplettering
av teoretiska kunskaper i
fråga om trafikregler. Försökskurser
pågår i Laxå under ledning av Biltrafikens
yrkesnämnd i samarbete med
trafiksäkerhetsverket.

I sammanhanget kan också nämnas
att trafiksäkerhetsverket undersöker
kommande behov av utbildningsmöjligheter
för förare av tyngre fordon

och att kursplaner för utbildning av
sådana förare håller på att utarbetas
liksom en handbok avsedd att ge en
lättläst information om de viktigaste
reglerna för lastbiltrafiken.

Vad slutligen gäller trafikmiljön vil
jag hänvisa till bl. a. de riktlinjer föi
stadsplanering med hänsyn till trafiksäkerhet
som getts ut av väg- och planverken
och som är avsedda att vara
kommunerna till vägledning vid trafikoch
gatuplaneringen. En av principerna
är här förbättring av trafiksäkerheten
genom separering av olika trafikslag
och trafikströmmar. Dessutom pågår
arbete för att få fram rekommendationer
för trafiksanering i vår nuvarande
trafikmiljö genom praktiska försök på
ett antal orter i landet under överinseende
av en ledningsgrupp, vari ingår
företrädare för kommunikationsdepartementet,
vägverket, planverket, trafiksäkerhetsverket,
trafiksäkerhetsrådet
och den s. k. SCAUT-gruppen vid Chalmers
tekniska högskola.

Vidare anförde

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Jag får tacka statsrådet
för det mycket positiva svaret på min
fråga, som givetvis har föranletts av de
återkommande olyckor som orsakats av
lasbilar i tätortstrafiken. Jag är redan
förut medveten om att statsrådet i likhet
med mig och många andra är
orolig för utvecklingen. Det bevisar
bl. a. kommunikationsministerns snabba
reaktion efter olyckshelgen i mitten
av november. Efter den olycka, då
en 8 års flicka hade dödats av en lastbil
som vid en gatusväng körde upp på
trottoaren, läste jag ett uttalande, där
kommunikationsministern sade att han
följde utvecklingen och bl. a. väntade
på ett förslag från lastbilsförarorganisationerna
själva, om jag minns rätt. Emellertid
inträffade ytterligare en olycka,
där en äldre man dödades under liknande
omständigheter. Med anledning

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

Svar på fråga ang. utformningen av utbildningsprogrammen i radio och TV

därav måste jag ställa frågan, om vi
hade tid att vänta längre och om vi
skulle låta fler människor dödas, innan
vi kunde göra någonting för att söka
förhindra olyckshändelser av detta
slag.

Nu finner jag av svaret att mycket
görs på detta område, och jag har
också läst, att en kampanj skulle startas
av trafiksäkerhetsverket tillsammans
med Lastbilsförarnas förbund
och åkerierna, såsom även omnämnts i
svaret, varvid frågan om ökad utbildning
och skärpta säkerhetskrav skall
aktualiseras. Jag hoppas att denna
kampanj verkligen skall leda till effektiva
och bestående resultat och att
så även skall vara fallet med övriga
aktiviteter som glädjande nog pågår på
detta område.

Eftersom jag som bilförare ofta färdas
på landsvägar och i trakter, där
man möter de långa yrkestransportbilarna,
vill jag inte gärna medverka till
en ökning av den trafiken, utan hoppas
att de konkurrensmöjligheter för
SJ som kommunikationsministern i går
talade om här i kammaren skall ge reslutat,
även om jag har mina tvivel.

Generaldirektör Lars Skiöld i trafiksäkerhetsverket
har i en tidning sagt,
att man överväger att dirigera om den
tunga trafiken till sträckor som inte är
så hårt belastade. När jag framställde
min fråga var det också speciellt ett
förslag till omdirigering jag tänkte på.
Det sägs att förarna inte märker, när
de kör på och dödar en människa, och
att de tunga lastbilarna behöver en stor
svängningsradie har också statsrådet
här bekräftat. Under sådana förhållanden
frågade jag mig varför man skall
tillåta den tunga trafiken genom våra
tätorter. Det måste finnas möjligheter
att leda den förbi dem, även om detta
betyder ökade kostnader och längre
färdväg ansåg jag. Även det har statsrådet
här berört, och jag ser att det
finns möjligheter för de lokala trafiknämnderna
att utfärda föreskrifter. Jag

hoppas att man, sedan detta påtalats
här i dag, fått en påminnelse och aktualiserar
saken på nytt på det lokala
planet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. utformningen av utbildningsprogrammen
i radio och TV

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
har frågat mig om jag anser att
ytterligare åtgärder är erforderliga för
att utbildningsprogrammen i radio och
television skall få en utformning som
överensstämmer med läroplanernas
målsättning.

Skolprogrammen i radio och television
utformas av Sveriges Radio i nära
samarbete med skolöverstyrelsen, varför
jag utgår ifrån att programmen står
i överensstämmelse med gällande läroplaner.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret.

Bakgrunden till min fråga är att alla
lärarna inom ett av landets rektorsområden
i en skrivelse aktualiserat spörsmålet
om ansvaret för innehållet i
skolprogrammen i radio och TV. I skrivelsen
framhålles att man i dessa program
mer och mer avlägsnar sig från
läroplanerna. Enligt dessa har lärarna
hl. a. att vinnlägga sig om ett vårdat
språk och att ta hänsyn till elevernas
olika värderingar som de kan ha från
resp. hemmiljöer. Eleverna skall vidare
inte utsättas för sårande angrepp, och
skolan skall inte vara politiskt indoktrinerad.

Det är stora krav som ställs på lärarna
och läroplanerna skall stödja dem i

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Svar på fråga ang. utformningen av utbildningsprogrammen i radio och TV

deras arbete. Samhällets krav i dessa
avseenden är emellertid starkt motiverade.
Läroböckerna är anpassade härtill,
och vi har en särskild läroboksnämnd
som skall granska undervisningsmaterialet.
Men för skolprogrammen
i radio och TV finns inget organ
som motsvarar läroboksnämnden. Personligen
anser jag att ett sådant organ
ur lika viktigt för skolprogrammen i
radio och TV som läroboksnämnden för
skrivna läromedel. TV-programmens
genomslagskraft är mycket stark. Det är
ett faktum att det har i TV visats olämpliga
skolprogram. Det försvårar naturligtvis
lärarnas arbete och river ned
vad som med möda byggts upp.

Det måste också enligt min mening
anses otillfredsställande om extrema
åsikter, som inte kan presenteras genom
skrivna läromedel, därför att de är granskade
och anpassade till läroplanerna, så
att säga kan komma in bakvägen genom
TV, därigenom att granskningen där inte
är lika noggrann. Vänsterradikala
riktningar framhåller nu att skolan skall
vara ett indoktrineringsinstrument.
Pendeln kan svänga tillbaka, och högerextremister
har ju samma inställning.
Vi har ju sett exempel på bådadera.
Andra extrema uppfattningar och åsikter
kan också på detta sätt komma in i
skolan, åsikter som inte stämmer med
läroplanerna. Jag vill peka på att t. ex.
sexualundervisningen på mellanstadiet
har bedrivits på ett sätt som enligt läroplanen
inte borde vara tillåtet.

Statsrådet anser enligt sitt svar att
några särskilda åtgärder inte är befogade
därför att han går ut ifrån att
skolradio- och TV-programmen överensstämmer
med läroplanerna. Jag hoppas
att statsrådet tar kontakt med verkligheten.
Den visar nämligen att vissa program
i skol-TV inte överensstämmer
med läroplanen.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Verkligheten är i detta

fall avtalet mellan staten och Sveriges
Radio-TV, och i det avtalet sägs att utbildningsverksamheten
skall bedrivas i
samråd med skolöverstyrelsen och universitetskanslersämbetet.
Enligt uppgifter
från skolöverstyrelsen har man
också ett nära samarbete med Sveriges
Radio. Det finns en speciell konsulttjänst
på Sö för det ändamålet. Likaså
samarbetar producenterna på Sveriges
Radio med konsulenterna inom de olika
ämnesområdena.

Vad sedan gäller det enskilda fall
som herr Nilsson i Tvärålund berörde,
så vet ju herr Nilsson att vi är förhindrade
att ta upp enskilda fall här i kammaren.
Jag kan alltså inte gå in på det
nu. Radionämnden är ju det organ man
får vända sig till, om man är missnöjd
i ett enskilt fall.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag har i min fråga aktualiserat
den verklighet som eleverna
och lärarna har att arbeta i. Den verkligheten
är, enligt vad alla lärare i ett
visst rektorsområde upplever, icke tillfredsställande.
Jag tror att det finns en
mycket stark opinion för deras uppfattning.

Jag har tagit upp ett speciellt fall för
att få principen klarlagd. Statsrådet
har inte gett klart besked i principfrågan.
I svaret på skrivelsen som har
sänts till chefen för skol-TV har det bekräftats
av denne att det är få program
som testas i klass innan de sänds i TV.
Normalt sitter det lärare i redaktionen
för skol-TV-programmen, men det förekommer
att en person avgör vad som
skall visas, alltså utan att detta blir
testat. Det är verkligheten på det området,
herr statsråd, och det är den saken
jag har aktualiserat.

Statsrådet säger att han har anledning
att utgå från att skol-TV-programmen
överensstämmer med läroplanerna.
Jag hoppas nu att statsrådet närmare
undersöker förhållandena och överväger,
om det ändå inte finns anledning

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

Svar på interpellation ang. bedömningsreglerna vid bilbesiktning

att tillskapa ett granskningsorgan i enlighet
med vad som finnes för skrivna
läromedel.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Justerades protokollen för den 26
nästlidne november.

§ 10

Svar på interpellation ang. bedömningsreglerna
vid bilbesiktning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Persson i Heden
har frågat mig dels om jag uppmärksammat
att bilar som blivit godkända
vid Svensk bilprovning kan i omedelbar
anslutning härtill ändock vid flygande
besiktning bli belagda med körförbud,
dels om jag är villig medverka
till att samma bedömningsregler tilllämpas
av såväl Svensk bilprovning som
polisen vid s. k. flygande besiktning.

Eftersom frågan ställts till mig begränsar
jag svaret till att avse vad som
berör de trafiksäkerhetsmässiga aspekterna.

De grundläggande bestämmelserna
om flygande inspektion och kontrollbesiktning
finns i vägtrafikförordningen
medan de närmare bestämmelserna härom
meddelats i vägtrafikkungörelsen.
Detaljerade bestämmelser om utförandet
av flygande inspektion och bedömningen
av dess resultat har av trafiksäkerhetsverket
i samråd med rikspolisstyrelsen
utfärdats i form av »Handbok
i flygande inspektion». Motsvarande detaljanvisningar
för kontrollbesiktningen
har meddelats i en likaledes av trafiksäkerhetsverket
utgiven »Besiktningshandbok».
För bedömningen av olika

bristfälligheter hos fordon gäller samma
normer vid flygande inspektion som vid
kontrollbesiktning.

Utbildningen för ifrågavarande verksamhet
sker hos såväl Svensk bilprovning
och rikspolisstyrelsen som trafiksäkerhetsverket
efter gemensamma linjer.

De skillnader i bedömningen av olika
bristers betydelse från trafiksäkerhetssynpunkt,
som någon gång kunnat
konstateras, kan således knappast anses
bero på skillnader i bedömningsgrunderna.
Bristfälligheter hos ett fordon
kan emellertid erfarenhetsmässigt uppstå
och förvärras på mycket kort tid
så att bedömningen måste bli en annan
kanske bara någon dag efter den första
besiktningen. Vidare kan det naturligtvis
inträffa att vad som inte upptäcks
vid en första kontroll kommer i dagen
vid en förnyad sådan. Besiktningsarbetet
måste på grund av sin natur inrymma
vissa subjektiva bedömningsmoment,
som trots fasta normer och objektiva
mätmetoder i undantagsfall på någon
punkt kan ge skilda utslag. Det måste
även vara rimligt att beakta att frågan
gäller ett område, där antalet konstruktioner
och utföranden är mycket
stort och där nya, snabbt uppkommande
och ibland svårförklarliga bristfälligheter
skall bli föremål för omedelbar
bedömning.

För att bl. a. minska riskerna för en
oenhetlig bedömning har trafiksäkerhetsverket,
rikspolisstyrelsen och
Svensk bilprovning tillsatt en gemensam
arbetsgrupp, som följer upp tilllämpningen
av bedömningsnormerna
och överväger behovet av nya eller ändrade
sådana. På grundval av rekommendationer
från arbetsgruppen och
rapporter från Bilprovningen och rikspolisstyrelsen
utfärdar trafiksäkerhetsverket
fortlöpande anvisningar för besiktningsverksamheten.

Bilprovningen får underrättelse från
polisen om varje flygande inspektion,
aom föranleder föreläggande om kon -

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Svar på interpellation ang. bedömningsreglerna vid bilbesiktning

trollbesiktning. Enligt Bilprovningens
erfarenhet råder god överensstämmelse
mellan bedömningarna vid flygande
inspektion och kontrollbesiktning. Under
Bilprovningens femåriga verksamhet
har endast ett fåtal fall av skilda bedömningar
kommit till företagets kännedom.
Detta förhållande bör ses mot
bakgrund av att Bilprovningen årligen
utför närmare 2,5 miljoner fordonsbesiktningar.

Kontrollbesiktning och flygande inspektion
utgör två viktiga komponenter
i den löpande trafiksäkerhetskontrollen
över fordonsbeståndet, och de båda insatserna
kompletterar varandra väl, inte
minst därför att kontrollbesiktningen
för närvarande huvudsakligen avser
endast fordon som är minst tre år gamla
och därtill sker bara en gång om
året.

Med hänvisning till bl. a. de samarbetsformer
mellan berörda parter och
den ledning från trafiksäkerhetsverket
som nu praktiseras och som jag här redogjort
för anser jag inte några åtgärder
från min sida erforderliga på detta
område.

Vidare anförde

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag vill tacka kommunikationsministern
för det svar jag fått
på min interpellation.

Det torde råda full enighet om att
alla resurser måste sättas in för att öka
trafiksäkerheten på våra vägar. Jag vågar
jämställa trafikdöden med våra
största folksjukdomar, och den tenderar
också att öka alltmer. Dödsfrekvensen
till följd av trafikolyckor måste pressas
ned, och allt måste göras för att skapa
förutsättningar för detta.

Den obligatoriska bilprovningen är
ett led i detta arbete. Man vill helt naturligt
få bort de trafikfarliga fordonen
på vägarna. Flygande inspektion är helt
visst också ett led i dessa strävanden.

Men det är av vikt att allmänheten,,
d. v. s. fordonsägarna, har tilltro till
dessa provningar och besiktningar.
Denna tilltro kan svikta, om Svensk bilprovnings
kontrollbesiktningar och polisens
flygande besiktningar inte överensstämmer.
Sådant finns det exempel
på.

Givetvis kan — såsom kommunikationsministern
också redovisat i sitt
svar — fel uppstå nästan omgående efter
en besiktning. Det rör sig då självfallet
om akuta fel. Men det har också
visat sig att personer under färden hem
från en kontrollbesiktning blivit föremål
för flygande besiktning av sin bil
och då fått körförbud för denna utan
dylikt akut fel. Det kan ju vara fråga
om fel som Bilprovningen inte upptäckt,
men fordonsägarna kan även få den
uppfattningen att tillämpningen av
provningsbestämmelserna inte är densamma
i de båda fallen. Då skapas inte
den tilltro till undersökningarna som
måste finnas.

Kommunikationsministern säger på
ett ställe i svaret: »För att bl. a. minska
riskerna för en oenhetlig bedömning
har trafiksäkerhetsverket, rikspolisstyrelsen
och Svensk bilprovning tillsatt
en gemensam arbetsgrupp, som följer
upp tillämpningen av bedömningsnor merna

—--.» Detta anser jag vara

ett positivt besked, som möjligen kan
leda till att denna arbetsgrupp blir ett
organ som skapar enhetliga bedömningsnormer.
Jag vill gärna uttrycka min tillfredsställelse
över beskedet.

Jag uttalar också förhoppningen att
arbetsgruppen får de resurser som fordras
för att den i praktiken skall kunna
åstadkomma enhetlighet. Vidare hemställer
jag att kommunikationsministern
omgående ordnar så, att samordningen
i verkligheten fungerar. Arbetsgruppen
har ju tillsatts under senare tid, och jag
är inte säker på att allt fungerar på ett
riktigt sätt.

Enhetliga bedömningsnormer är ett
led i strävandena att öka trafiksäkerhe -

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

Svar på interpellation ang. förbättrad beredskap mot naturkatastrofer

ten. Fordonsägarna måste ha tilltro till
denna verksamhet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på interpellation ang. förbättrad
beredskap mot naturkatastrofer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Thylén har frågat
mig om jag är beredd medverka till en
skyndsam förbättring av beredskapen
mot naturkatastrofer så att följdverkningarna
inte tillåts få den omfattning
som var fallet hösten 1969.

I mitten av 1960-talet inträffade under
flera år mycket besvärande elavbrott
i samband med höst- och vinterstormar.
Centrala driftledningen, CDL,
de kraftproducerande företagens samarbetsorganisation,
tillsatte i början av
år 1967 en särskild kommitté för att analysera
förhållandena.

Kommittén, som lämnade sin rapport
i april 1968, rekommenderade bl. a. en
övergång från friledningar till plastisolerade
hängkablar för lågspänning.
Kommittén lämnade också förslag beträffande
utformning av beredskapsorganisation
inom kraftföretagen för att
möta omfattande störningar. Vidare förordade
kommittén att särskilt avbrottskänsliga
abonnenter skulle skaffa reservaggregat
och att man klarlade vilka
abonnenter som skulle få hjälp med moKila
aggregat.

Sedan CDL godkänt kommitténs förslag
har arbete pågått inom kraftföretagen
för att höja beredskapen, och det
finns nu enligt vad jag inhämtat inom
de flesta större företag en beredskapsorganisation
förberedd, som kan träda
i funktion vid omfattande störningar.
Användningen av hängkablar har också
ökat mycket starkt, och för närvarande

finns det uppskattningsvis mer än
15 000 km hängkabel för lågspänning.

Vid de orkanartade stormarna som
inträffade den 22 och 29 september och
i början av november i år kunde den
förberedda beredskapsorganisationen
träda i funktion med kort varsel. I förväg
träffade överenskommelser med företag,
enskilda personer och militära
myndigheter gjorde det möjligt att
snabbt förstärka elföretagens personal
med hjälp utifrån. Som exempel kan
nämnas att Vattenfall inom Göteborgsområdet
i ett relativt tidigt skede hade
mer än 500 utomstående som hjälp och
dessutom ett hundratal linjearbetare
från andra enheter inom verket. Att
trots detta ett stort antal abonnenter
fick vidkännas avbrott på flera dygn
får tillskrivas skadornas osedvanligt
stora omfattning och spridning.

Störningarna på Västkusten kom också
att beröra näten för de högsta spänningarna,
där ledningarna normalt
byggs med så breda ledningsgator i
skog, att inga träd kan fall på ledningarna.
Orsakerna till avbrotten i
överföringen på dessa nät var en kraftig
saltbeläggning, som nedsatte isolationsförmågan
hos porslinsisolatorerna
i stationer och ledningar med överslag
som följd. En så omfattande saltbeläggning
har inte förut förekommit i Sverige.
Vid tidigare tillfällen, när havsstormar
medfört saltbeläggning på isolatorer,
har det samtidigt regnat så att
saltet successivt sköljts bort av regnet.

Ett mindre antal avbrottskänsliga
abonnenter, bl. a. vissa vattenverk, eifhöll
under höstens avbrott genom kraftföretagens
försorg tillgång till försörjning
genom mobila reservkraftverk. Att
ordna en sådan reserv för huvudparten
av abonnenterna är dock inte möjligt.
Sjukhus och liknande avbrottskänsliga
förbrukare bör ha egna reservaggregat.
Dessa måste ses över och provas med
jämna mellanrum. Dessutom måste de
ha en kapacitet, som motsvarar den
oundgängliga förbrukningen i varje sär -

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Svar på interpellation ang. förbättrad beredskap mot naturkatastrofer

skilt fall. På åtskilliga håll visade det
sig att reservaggregaten var i dåligt
skick.

Med anledning av de senaste störningarna
i elförsörjningen tillsatte CDL
en ny kommitté för att samla erfarenheter
och lämna förslag till ytterligare
åtgärder, som kan förbättra nätens motståndskraft
mot oväder och förkorta
avbrottstiderna vid inträffade störningar.

Enligt min mening motiverar höstens
erfarenheter att en översyn görs av beredskapen
mot störningar på eldistributionsnäten.
De av kraftindustrin
igångsatta undersökningarna bör ge underlag
för ställningstaganden till vilka
åtgärder som kan behöva vidtas. Med
hänsyn till de initiativ som nyligen tagits
av kraftindustrin anser jag att några
åtgärder från min sida i frågan för
närvarande inte fordras. Givetvis kommer
jag även i fortsättningen att noggrant
följa vad som sker på detta område.

Vidare anförde

Herr THYLÉN (m):

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till industriministern för svaret,
som är det mest positiva jag har
fått på någon fråga i denna kammare.
Svaret är inte politiskt anstruket på något
sätt, utan det har där klart och tydligt
deklarerats ett stort intresse för att
försöka få ordning på förhållandena.

Det är dock några synpunkter, herr
talman, som jag rent allmänt skulle vilja
framföra och som också har legat till
grund för min interpellation.

Vad gäller samhällets beredskap för
att möta katastrofverkningar på samhällsmaskineriet
vet jag att den uppdelas
i två kategorier: dels beredskapen
för ofredstider och dels beredskapen
för katastrofer under fred. Vid närmare
eftertanke finner man en sådan strikt
uppdelning ganska orealistik. Båda slagen
av beredskap måste såväl tekniskt

som ekonomiskt gripa in i varandra,
och planläggningen måste koordineras.
På det viset blir beredskapsfrågan i
högsta grad en samhällspolitisk angelägenhet,
men i dagens situation spåras
tyvärr ingen större samordning på detta
område. Den militära beredskapen
klarar vissa problem, den ekonomiska
försvarsberedskapen har sina och den
civila katastrofberedskapen handläggs
utan någon egentlig samordningsinriktning.
Detta har vi också kunnat konstatera
vid behandlingen inom länsstyrelsen
i Göteborg. En väsentlig politisk
ambition, herr industriminister, vore att
kartlägga den nuvarande situationen
vad gäller beredskapskoordineringen
såväl i ofredstid som under fred.

Med denna allmänna deklaration som
utgångspunkt vill jag ta upp ytterligare
några frågor i sammanhanget. Enighet
råder — vi vet att så är fallet både i
denna kammare och bland de olika
statsråd som yttrat sig i frågan — om
att koncentrera industrianläggningarna
till så få platser i landet som möjligt,
men detta får ganska vittgående
konsekvenser just för beredskapsfunktionen
inom dessa centra.

Låt oss hypotetiskt betrakta Göteborgsområdet
såsom en huvudort för
vissa aktiviteter! Vi tänker oss Nordens
storhamn — alltså en svensk rikshamn,
omfattande även containertrafik —- förlagd
dit, vi har ett centrum för varvsindustri
och mekanisk slutproduktsindustri,
vi har ett centrum för oljeförädling,
vi får kanhända en plutoniumindustri
och vi har ett centrum för övrig
energiproduktion. Konsekvenserna av
denna koncentration kan vi vara tacksamma
för, eftersom de miljöskadliga
verkningarna begränsas och man kan
kontrollera att företagen bättre följer
de bestämmelser som finns till skydd
för människan och naturen. En annan
följdverkan är emellertid att sårbarheten
vid katastroftillfällen blir så mycket
större. Om maskineriet skall kunna
fungera i ett sådant område, måste

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

Svar på interpellation ang. förbättrad beredskap mot naturkatastrofer

man vara helt säker på att tillförseln
av elenergi är hundraprocentigt tillfredsställande.

Här i landet är kraftindustrin, som
vi vet, samordnad genom samköming
mellan skilda kraftproducenter. Tekniskt
är detta ordnat — som industriministern
framhåller i svaret — genom
ett s. k. stamlinjenät. Under senare tid
har produktionstillväxten koncentrerats
till stora enheter; vi får atomkraftverk,
vi har värmekraftverk o. s. v. Det naturliga
måste vara att dessa anläggningar
placeras så nära våra konsumtionscentra
som möjligt. Här närmar vi
oss pudelns kärna i min interpellation,
ty i detta avseende kan vi konstatera
ganska stora brister och en stor sårbarhet
även i fred. Om planläggningen vad
gäller de stora enheterna följer den
metodiken att man koncentrerar dem
till närheten av industricentra, blir det
nödvändigt med en mycket högre katastrofberedskap.

Som nämnts är stamlinjenät och därtill
knutna regionalnät sårbara redan
under fredstid. Tyvärr har vi i Göteborgsområdet
under flera dygn fått
uppleva att vårt industricentrum har
blivit lamslaget. Genom ett samhällsingripande
skulle riskmomenten avsevärt
reduceras.

Vilka åtgärder borde då vara aktuella?
Förutom att — som jag nämnt — de
stora elproducerande enheterna borde
placeras i omedelbar närhet av storstäderna
är det mycket väsentligt att inga
friledningar förekommer från kraftverk
till städer. I varje fall måste dessa överföringsanordningar
beredskapsmässigt
göras avsevärt säkrare.

På den punkten är situationen en
smula ironisk. Vindelälvsprojektet har
ju diskuterats här i många sammamhang,
och jag vill begagna tillfället till
att ge den lilla vänliga vinken att det
vore bättre att sikta på atomkraftverk
och värmekraftverk och lägga sådana
produktionsenheter i närheten av produktionscentra,
bl. a. i Västsverige. På

det viset skulle vi komma ifrån den sårbara
trafiken med öppna linjer.

Just frågan om linjen mellan Trollhättan
och Göteborg — ett avsevärt avstånd
—- har vi funnit vara svårlöst. Vi
har fått uppleva åtskilliga underliga uttalanden
i detta sammanhang. Kraftverksdirektören
i Trollhättan yttrade
t. ex. att hans stora dröm var ett verkligt
slagregn för att isolatorerna därmed
skulle frigöras från saltavlagringar. Det
är ganska egendomligt att höra sådana
tankegångar i en så sårbar stad som
Göteborg visade sig vara efter två orkandygn,
då åtskilliga tak hade blåst
bort. Man måste ändå ta konsekvenserna
av vad som kan hända vid sådana
tillfällen.

Här gäller det att snabbt åstadkomma
effektiva och närbelägna elproducerande
anläggningar. När vi nu diskuterar
ett atomkraftverks förläggande
till antingen Lysekilsområdet eller Göteborgsområdet
— t. ex. i närheten av
Lilleby på Hisingen —- skulle jag vilja
drista mig att be industriministern tänka
sig noga för innan beslut fattas så
att verket inte förläggs alltför långt
bort. En utredning skulle väl kunna
klargöra om det är tillrådligt att ha en
sådan anläggning i närheten av en storstad.

Jag vill åter understryka att jag är
mycket tacksam för den positiva skrivningen
i interpellationssvaret. I sista
stycket framhålles att dessa problem
kommer att följas även i fortsättningen,
och jag förutsätter att detta också
kommer att ske.

Herr talman! I interpellationen talas
om de s. k. jetturbinanläggningarna som
prövas i USA och som man även arbetar
på i Norge. I den katastrofplan som
görs upp bör ingå att ett antal sådana
mobila anläggningar finns disponibla.
Man kan här jämföra med järnvägens
katastrofkranar som är placerade i
Nässjö, Vännäs etc. och som kan tas i
bruk vid tillfällen då så behövs. En stor
del av eldriften i Göteborg hade kun -

24 Nr 40 Torsdagen den 4 december 1969

Svar på interpellation ang. befrielse för hörselskadade från skyldighet att erlägga
TV-licensavgift

nät upprätthållas om det hade funnits
tillgång till kraftproducerande aggregat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på interpellation ang. befrielse för
hörselskadade från skyldighet att erlägga
TV-licensavgift

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Johansson i Skärstad
har frågat chefen för kommunikationsdepartementet
om han är villig att
framlägga förslag om att döva och hörselskadade
befrias från skyldigheten att
lösa TV-licens vid innehav av TV-mottagare.
Frågan har överlämnats till mig
för besvarande.

Frågan om befrielse från den allmänna
mottagaravgiften för döva och
hörselskadade bör enligt min mening
behandlas i ett sammanhang tillsammans
med andra möjliga åtgärder för
att bl. a. underlätta informationen till
de handikappade. Enligt vad jag inhämtat
kommer handikapputredningen i
sitt fortsatta arbete rörande åtgärder
för att bryta de handikappades isolering
att ta upp även de av interpellanten
berörda problemen.

Jag är således inte beredd att nu ta
ställning i frågan utan önskar avvakta
utredningens förslag.

Vidare anförde

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
för svaret.

För dem som är döva eller hörselskadade
har tillkomsten och spridningen
av film och television varit av mycket
stor betydelse. Den som är döv
eller allvarligt hörselskadad kan inte

utnyttja den relativt billiga radion, utan
måste om han skall få del av vad som
sänds i etermedia anskaffa TV-mottagare.
De textade programmen i televisionen
uppskattas mycket av de döva. En
utökning av dessa textade program
skulle hälsas med stor tillfredsställelse
av de många döva och hörselskadade i
vårt land.

Eftersom anskaffandet av TV-mottagare
är förenat med betydande kostnader,
är det enligt min mening motiverat
att genom befrielse från TV-licens
underlätta för de döva att inneha TVmottagare.
Detta är desto mer angeläget
som de döva i många fall har små
inkomster och lever under knappa ekonomiska
omständigheter.

Vid de dövas riksdag i september i
år beslutades att en framställning skulle
göras om nedsättning av licensavgiften,
inte minst med tanke på att de
döva inte kan tillgodogöra sig så stor
del av de program som sänds.

I motionen 11:90 år 1968 hemställdes
att döva och hörselskadade personer
skulle befrias från skyldigheten att
lösa TV-licens vid innehav av televisionsapparat.
Statsutskottet anförde i
sitt yttrande över motionen bl. a. följande: »Utskottet

vill därför inte motsätta
sig att en prövning i en eller annan
form kommer till stånd rörande de
praktiska och ekonomiska möjligheterna
att åstadkomma en hel eller partiell
avgiftsbefrielse för berörda parter. Vad
utskottet sålunda anfört bör av riksdagen
ges till känna för Kungl. Maj:t.»

Det är glädjande att handikapputredningen
vill ta upp även detta problem.
Jag anser dock inte att man behöver
invänta denna utrednings resultat för
att kunna ta initiativ. Med tanke på
riksdagens behandling av nyssnämnda
motion har statsrådet möjligheter att
handla när som helst. Därför är det
min förhoppning att statsrådet vill medverka
till en snar behandling av denna

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

fråga i positiv riktning till glädje och
uppmuntran för de döva och hörselskadade.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Ändring i ärvdabalken, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 52, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i ärvdabalken, m. m., såvitt
den hänvisats till lagutskott, dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 26 september 1969 dagtecknad
proposition, nr 124, vilken hänvisats
till bevillningsutskottet, såvitt avsåge
ändring i förordningen om arvsskatt
och gåvoskatt, och i övrigt till lagutskott,
i vilken sistnämnda del propositionen
behandlats av första lagutskottet,
hade Kungl. Maj :t, såvitt nu var i
fråga, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i giftermålsbalken,

2) lag om ändring i lagen den 8 april
1927 (nr 77) om försäkringsavtal,

3) lag om fortsatt giltighet av lagen
den 15 maj 1959 (nr 157) med särskilda
bestämmelser om makars gemensamma
bostad,

4) lag om ändring i föräldrabalken,

5) lag om fastställande av faderskap
till barn utom äktenskap,

6) lag om ändring i lagen den 12 december
1958 (nr 642) angående blodundersökning
m. m. i mål om äktenskaplig
börd eller faderskapet till barn utom äktenskap,

7) lag om ersättning i vissa fall för
utgivna underhållsbidrag,

8) lag om ändring i ärvdabalken,

9) lag om ändring i namnlagen den 11
oktober 1963 (nr 521).

Beträffande propositionens huvudsak -

Ändring i ärvdabalken, m. m.

liga innehåll anfördes bl. a. följande.

I propositionen föreslås ändringar i
reglerna om efterlevande makes ställning
i ekonomiskt hänseende, om fastställande
av faderskap till barn utom
äktenskap och om utomäktenskapliga
barns rätt till arv.

De nya bestämmelserna om fastställande
av faderskap till utomäktenskapliga
barn går ut på att en man som haft
samlag med barnets moder under konceptionstiden
skal! förklaras vara fader
till barnet, om det med hänsyn till samtliga
omständigheter är sannolikt att barnet
avlats av honom. Vill någon erkänna
faderskapet, skall det ske skriftligen,
och erkännandet skall godkännas av
barnavårdsmannen, alternativt barnavårdsnämnden.
Sådant godkännande får
inte lämnas med mindre det kan antas
att mannen är fader till barnet. Kan faderskapet
inte fastställas genom erkännande
åligger det enligt förslaget i princip
barnavårdsmannen att föra talan
mot den eller de män som haft samlag
med modern under konceptionstiden
och som skäligen kan komma i fråga
som fader till barnet. I vissa undantagsfall
skall barnavårdsmannen dock kunna
låta bli att föra faderskapstalan.

Utomäktenskapliga barn skall enligt
propositionen bli helt likställda med
barn i äktenskap i fråga om rätt till
arv efter fader och släktingar på fädernesidan.

Namnlagen föreslås ändrad så att där
anges att barn utom äktenskap genom
anmälan hos pastor kan anta faderns
släktnamn.

Lagändringarna föreslås träda i kraft
den 1 januari 1970. Beträffande arvsrätten
för barn utom äktenskap innebär
detta att reformen slår igenom för alla
arvfall som inträffar efter nämnda dag
oavsett när barnet är fött eller faderskapet
fastställts.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner:

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ändring i ärvdabalken, m. m.

1) de likalydande motionerna 1:1074
av herr Ernulf m. fl. samt 11:1243 av
herrar Wiklund i Stockholm och Persson
i Heden, vari hemställdes »att riksdagen
med anledning av proposition nr
124 måtte

dels i skrivelse till Kungl. Maj:t anföra,
att garantier bör skapas för att berörda
fäder blir underrättade om anteckning
i personakt och att regler för
underlag för sådan anteckning uppställs,

för sin del besluta sådan ändring
av den föreslagna lagen att denna skall
gälla endast under förutsättning att faderskapet
fastställts efter utgången av
1949; samt

att utskottet måtte utarbeta erforderlig
lagtext»;

2) de likalydande motionerna 1:1075
av herr Gösta Jacobsson m. fi. och
II: 1242 av herr Oskarson, vari yrkades
att riksdagen måtte — med ändring av
vad i propositionen i denna del föreslagits
— besluta att övergångsbestämmelserna
till lag om ändring i ärvdabalken
gåves i motionerna angiven lydelse;

3) motionen 1:1073 av herr Alexanderson,
vari yrkades att riksdagen
måtte

1. avslå propositionen i vad avsåge
förslagen till ändringar i ärvdabalken
och namnlagen, och

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att frågan om arvsrätt för utomäktenskapliga
barn gjordes till föremål för
förnyad utredning i sin helhet;

4) motionen II: 1230 av fru Hörnlund
och fru Håvik, vari hemställdes att riksdagen
måtte besluta

dels att obligatoriskt barnavårdsmannaskap
för barn utom äktenskap upphörde
att gälla samt

att barnavårdsnämnderna ålades att
träda i barnavårdsmans ställe, intill dess
fastställande av börd och underhållsfrågan
lösts,

dels ock att vederbörande utskott
finge i uppdrag att utarbeta lagförslag;

5) motionen II: 1240 av herr Bohman
och fru Kristensson, vari yrkades att
riksdagen måtte avslå propositionen såvitt
avsåge utomäktenskapliga barns
arvsrätt;

6) motionen II: 1241 av fru Holmquist
och herr Svensson i Kungälv.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag på
motionen 11:1230, såvitt där yrkades
ändring i de genom propositionen nr
124 framlagda förslagen, antaga förslagen
till lag om ändring i föräldrabalken,
lag om fastställande av faderskapet till
barn utom äktenskap, lag om ändring i
lagen angående blodundersökning m. m.
i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet
till barn utom äktenskap samt lag
om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag; B.

att riksdagen måtte

dels avslå motionen 1: 1073, såvitt
däri yrkades avslag på förslagen till lag
om ändring i ärvdabalken och lag om
ändring i namnlagen, samt motionen
II: 1240,

dels avslå motionen 1:1073 i övrigt;

C. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1074 och 11:1243, såvitt
däri yrkades ändring i övergångsbestämmelserna,
samt 1:1075 och II: 1242
antaga förslaget till lag om ändring i
ärvdabalken;

D. att riksdagen måtte antaga övriga
genom propositionen framlagda författningsförslag,
såvitt nu var i fråga;

E. att motionerna 1:1074 och 11:1243,
såvitt de avsåge anteckning i personakt
och information om den utvidgade
arvsrätten samt i den mån de ej kunde
anses besvarade genom vad utskottet anfört
i sitt yttrande, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

F. att motionen 11:1241, i den mån
den ej kunde anses besvarad genom vad
utskottet anfört i sitt yttrande, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

G. att motionen II: 1230, i den män
den ej omfattades av vad utskottet hem -

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

ställt under A, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

Vid B i utskottets hemställan

1) av herr Alexanderson (fp), som ansett
att utskottet under B bort hemställa,

att riksdagen måtte

dels bifalla motionen 1:1073, såvitt
däri yrkades avslag på förslagen till lag
om ändring i ärvdabalken och lag om
ändring i namnlagen, samt motionen
II: 1240,

dels med bifall till motionen 1:1073
i övrigt i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att frågan om arvsrätt för utomäktenskapliga
barn gjordes till föremål
för förnyad utredning i sin helhet;

Vid C i utskottets hemställan

2) av herr Oskarson (m), som ansett
att utskottet under C bort hemställa,

att riksdagen måtte dels med förklaring
att övergångsbestämmelserna till
det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i ärvdabalken
icke kunnat i oförändrat skick antagas,
dels med bifall till motionerna I: 1075
och II: 1242, dels med avslag på motionerna
I: 1074 och II: 1243, såvitt avsåge
dessa övergångsbestämmelser, för sin
del antaga förslaget till lag om ändring
i ärvdabalken med den ändringen att
övergångsbestämmelserna erhölle i reservationen
angiven lydelse, innebärande
att om barn utom äktenskap vore fött
innan den nya lagen trätt i kraft, skulle
som huvudregel beträffande barnets och
dess avkomlingars rätt till arv och arvsrätten
efter dem gälla att äldre lag skulle
tillämpas även om arvlåtaren avlidit efter
de nya bestämmelsernas ikraftträdande,
samt att detsamma skulle gälla i
fråga om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap; 3)

av herrar Ernulf (fp) och Dockered
(ep) samt fru Anér (fp) och fru
Jonång (ep), vilka ansett att utskottet
under C bort hemställa,

Ändring i ärvdabalken, m. m.

att riksdagen måtte dels med förklaring
att övergångsbestämmelserna till
det genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i ärvdabalken
icke kunnat i oförändrat skick antagas,
dels med bifall till motionerna 1:1074
och II: 1243, såvitt avsåge dessa övergångsbestämmelser,
dels med avslag på
motionerna 1:1075 och II: 1242, för sin
del antaga förslaget till lag om ändring
i ärvdabalken med den ändringen att
punkt 3 i övergångsbestämmelserna erhölle
i reservationen angiven lydelse,
innebärande att den nya lagstiftningen
skulle gälla i de fall där faderskapet
fastställts efter utgången av år 1949.

Vid G i utskottets hemställan

4) av herr Hansson i Piteå (s), som
ansett att utskottet under G bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionen II: 1230 i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla att förslag om avskaffande
av barnavårdsmannainstitutionen
och till nya bestämmelser i enlighet
med vad reservanten anfört förelädes
nästa års riksdag i så god tid att nya
regler kunde träda i kraft den 1 juli
1970.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! Låt mig först deklarera
att det är med stor tillfredsställelse man
kan konstatera att vi nu får likställighet
i fråga om arvsrätt för barn i och
utom äktenskap. Detta blir resultatet av
det beslut vi nu går att fatta. I det hänseendet
är vi alla överens. Jag vill klart
säga ifrån detta, eftersom det inte är
mot principen om likaberättigande mellan
barn födda inom och utom äktenskapet
som jag vänder mig i min reservation.
Yad jag reserverar mig mot är
de övergångsbestämmelser som föreslås
i propositionen.

I och för sig skulle det vara önsk -

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ändring i ärvdabalken, m. m.

värt — det håller jag med om — att de
nya arvsregler som föreslås kunde tilllämpas
i alla arvsfall efter det att den
nya lagen trätt i kraft. En sådan ordning
måste emellertid grunda sig på att
de nya reglerna och de äldre är likvärdiga.
Så är inte förhållandet. Det är
främst två saker som jag vänder mig
mot och som jag något vill beröra.

Enligt de bestämmelser som nu gäller
förklaras en man som är instämd i faderskapsmål
som barnafar, om han under
konceptionstiden haft samlag med
modern, därest det ej är osannolikt
att barnet avlats vid samlaget. Detta är
alltså en negativ bevisföring. Att detta
sätt att fastställa faderskapet haft många
svagheter är fullt klart.

Enligt utskottsutlåtandet avgjorde
högsta domstolen förra året ett mål, där
en man förklarades vara fader till ett
utomäktenskapligt barn trots att mannen
enligt statistiska beräkningar endast
med 1,2 procents sannolikhet kunde
anses vara fader till barnet.

Alltså har faderskap ända fram till
våra dagar fastställts på mycket lösa
grunder, och hittills har de lagstiftande
myndigheterna måst sträcka vapen inför
svårigheterna att bygga arvsrätten
för utomäktenskapliga barn på betryggande
grund. Visserligen har säkerheten
under årens lopp kunnat ökas — det
vet vi alla — genom de medicinska
framstegen framför allt på blodgrupperingens
område och genom antropologiska
undersökningar. Men alltjämt har
den negativa bevisföringen gällt. Först
i och med den nu föreslagna lagen införs
ett annat sätt att fastställa faderskapet,
nämligen genom positiv bevisföring.
Nu skall nämligen i faderskapsmål,
därest mer än en person kan komma
i fråga som fader till barnet, prövas
vilken av männen som med största sannolikhet
är fader till barnet. Detta är
enligt min uppfattning — den delas av
många — ett stort framsteg på rättssäkerhetens
område, även om man allt
framgent måste ge Bibeln rätt i att ing -

en med visshet skådat sin fader. Detta
talesätt gäller ju för övrigt inte bara
utomäktenskapliga barn.

Arvsrätten för utomäktenskapliga
barn har tagits upp vid flera tillfällen
tidigare. Enligt ärvdabalkssakkunniga,
som avgav sitt betänkande år 1954, bör
en lag om arvsrätt för utomäktenskapliga
barn inte ha retroaktiv verkan. Vad
som gjorde de sakkunniga tveksamma
på denna punkt var framför allt den
osäkerhet med vilken faderskapet fastställdes
men även de psykologiska effekter
som en sådan arvsrätt skulle få.
Ärvdabalkssakkunniga säger på s. 219
i sitt betänkande att barnet kan vara
okänt för faderns anhöriga och att det
fördenskull vid ett arvsfall på ett överraskande
sätt skulle tränga in i en samhörighet
där det ej tidigare hört hemma.

Dåvarande justitieminister Zetterberg
intog samma hållning i en lagrådsremiss
år 1958. Statsrådet sade där att
han i likhet med det stora flertalet remissinstanser
ansåg övervägande skäl
tala mot en retroaktiv verkan av arvsrätten.
Han fortsatte: »Jag vill emellertid
understryka vikten av att barnavårdsnämnden
erhåller anvisningar att
beträffande utomäktenskapliga barn
födda före nya balkens ikraftträdande
verka för att dessa genom arvsrättsförklaring
eller eljest erhåller sådan ställning
i arvshänseende som kan anses stå
i överensstämmelse med grunderna för
de nya arvsreglerna.»

Jag vill helt ansluta mig till detta justitieminister
Zetterbergs ställningstagande.
Jag anser detta vara lika aktuellt
i dag som det var 1958. Lagrådet
intog då samma hållning som statsrådet
Zetterberg. Jag måste konstatera att det
är en märklig svängning som ägt rum
mellan dåvarande justitieministerns
uppfattning och den nuvarande justitieministerns.
Lika anmärkningsvärd är
lagrådets totala helomvändning.

En annan omständighet som jag också
berör i reservationen och som ligger

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

till grund för mitt ställningstagande är
den bristfälliga registrering som tidigare
förekommit när det gäller de utomäktenskapliga
barnen. Före 1918 infördes
över huvud taget inte någon anteckning
om barn utom äktenskapet vid faderns
namn i församlingsboken. Därefter
gällde att utomäktenskapliga barn
skulle antecknas vid faderns namn men
anteckningen togs i regel inte in i faderns
flyttningsbetyg, och det kom sålunda
inte att följa denne om han flyttade
till annan ort. Mellan åren 1947
och 1967 antecknades i personakten för
en man inte andra barn till honom än
eventuella trolovningsbarn och barn
med arvsrätt. Först från och med den 1
januari 1968 antecknas andra barn, men
det bör uppmärksammas att detta icke
görs med retroaktiv verkan. Det kan
alltså vara mycket svårt — om det gäller
barn födda före 1918 absolut omöjligt
— att utreda, om en avliden man
har barn utom äktenskapet.

Herr talman! Det är mot bakgrund av
dessa av mig här relaterade förhållanden
som jag har föreslagit att den nya
arvslagen icke skall ha retroaktiv verkan
utan gälla från den dag då lagen
träder i kraft. Jag har gjort det därför
att jag är rädd för att denna nya lag
annars kommer att få mycket tråkiga
verkningar för en del människor.

Även om det nu är fråga om ett mindre
antal människor —- och det är inget
tvivel om att så är förhållandet — är
detta dock inget skäl att ge avkall på
rättssäkerheten för denna grupp.

Jag anser det därför vara ett humanitärt
krav att denna lag inte får den
retroaktiva verkan som är föreslagen.
Som jag tidigare har sagt har det hänt
att mannen har ådömts faderskap på
mycket lösa grunder — ju längre tillbaka
desto lösare grunder — och
många gånger har han också, då han
har utpekats som barnafader, fattat sitt
beslut på helt andra grunder och med
helt andra åtaganden än som skulle ha

Ändring i ärvdabalken, m. m.

varit fallet om den nu föreslagna lagen
då skulle ha gällt.

Jag är orolig för att det kan uppstå
många tråkigheter, för att inte säga rent
av tragiska följder inom en familj där
det inte är känt för någon annan än fadern
att han har ett utomäktenskapligt
barn. Man kan tänka sig in i den situation
som en sådan man råkar i. Han
måste välja mellan att nu framstå i en
helt annan dager för sin familj och sina
barn än han har gjort tidigare eller
att låta det komma fram först sedan han
avlidit. I båda fallen tycker jag det är
lika beklagligt.

Jag vill därför, herr talman, ansluta
mig till vad statsrådet Zetterberg på
sin tid anförde att man på allt sätt bör
verka för att utomäktenskapliga barn
som är födda före lagens ikraftträdande
skall få sin rätt men att man inte
skall låta lagen verka bakåt i tiden. Det
är inte vanligt i andra sammanhang,
och jag kan inte finna att det föreligger
något skäl för att så skall ske i detta
fall.

Herr talman! Mot bakgrund av vad
jag här har anfört har jag fogat en reservation
till första lagutskottets utlåtande
nr 52, och jag ber att få yrka bifall
till den reservationen.

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! I föreliggande proposition
föreslås ändringar inom tre centrala
områden av familjerättslagstiftningen.
Det gäller reglerna om efterlevande
makes ställning i ekonomiskt
hänseende, det gäller fastställande av
faderskap till barn utom äktenskap och
det gäller de utomäktenskapliga barnens
arvsrätt.

Yad beträffar den efterlevande maken
ger förslaget ett förstärkt skydd och
gör det lättare att hålla samman ett litet
dödsbo utan att arvsordningen fördenskull
slås sönder.

När det gäller fastställande av faderskap
till barn utom äktenskap innebär

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ändring i ärvdabalken, m. m.

förslaget att en man som haft samlag
med barnets moder under konceptionstiden
skall förklaras vara fader till barnet,
om det med hänsyn till samtliga
omständigheter är sannolikt att barnets
avlats av honom.

Utskottet är enigt när det gäller dessa
förslag. Däremot råder delade uppfattningar
beträffande de utomäktenskapliga
barnens arvsrätt. Jag företräder
reservation 3 som önskar en begränsning
av lagstiftningens retroaktiva
verkan.

Vi reservanter delar propositionens
principiella uppfattning om likställda
het i arvshänseende mellan barn inom
och utom äktenskap. Gällande lag ger
barn utom äktenskapet arvsrätt efter
fadern, om barnet är trolovningsbarn
eller om fadern avgivit arvsrättsförklaring.
Andra barn utom äktenskap har
alltså inte arvsrätt efter fadern och faderns
släktingar. Det har varit ett ständigt
aktuellt önskemål att barn utom
äktenskapet skulle få arvsrätt också efter
fadern och hans släktingar och därmed
bli likställda med barn inom äktenskapet.
Förhållandena är redan så bl. a.
i Danmark, Norge och Island. Man måste
känna tillfredsställelse över att vi nu
även i vårt land får denna likställdhet,
men vi begär i reservationen en begränsning
av retroaktiviteten. Vi anser
oss inte kunna medverka till att fördröja
reformen in på nästa århundrade,
vilket skulle bli fallet om arvsrätten
skulle gälla endast de barn som föds efter
det lagen trätt i kraft 1970. Som
gräns sätter vi 1950, då vi genom föräldrabalken
fick bestämmelser som gav
ökad garanti för riktiga fastställelser av
faderskap.

Vi bygger vårt ställningstagande framför
allt på två argument som båda gäller
fastställande av faderskap. Faderskap
som fastställts efter nuvarande lag
kan vara osäkert redan det, men osäkerheten
blir större ju längre tillbaka i
tiden faderskapet har fastställts. Man
hade tidigare inte så säkra metoder,

men den medicinska utvecklingen har
successivt gett oss större möjligheter
att säkrare fastställa faderskap. Tidigare
hade vi även en bristfällig registrering
i folkbokföringen som kan göra
det svårt att utreda om en avliden man
har barn utom äktenskapet. Det föreligger
alltså här stora risker för felaktigt
fastställda faderskap. Om man följer
propositionen kan det under sådana
förhållanden få till resultat att ett barn
ärver utan att släktskap över huvud taget
föreligger mellan barnet och den
rättsligt utpekade fadern.

Den inom arvsrätten vedertagna principen
vid införande av ny lag innebär
att lagen gäller då arvlåtaren avlidit
efter lagens ikraftträdande. Departementschefen
säger i propositionen att
samma ordning bör gälla som förutsättning
för den vidgade arvsrätten för
barn utom äktenskap. Här har, som herr
Oskarson påpekade, en mycket intressant
förskjutning i uppfattning ägt rum
mellan justitieministerns uttalande i
propositionen i dag och vad som uttalades
i propositionen 1958. Denna förskjutning
har skett utan att någonting
i sak har ändrats. Departementschefen
1969 säger att gängse principer vid ändringar
i arvsordningen skall gälla i
fråga om utomäktenskapliga barns arvsrätt,
medan departementschefen 1958
säger att det är tydligt att den gängse
principen inte bör gälla. Departementschefen
1958 säger följande: »Vad härefter
angår övriga utomäktenskapliga
barn synes det — särskilt med hänsyn
till ovissheten om faderskapet, då detta
fastställts enligt äldre lag, och i betraktande
av att det i stor utsträckning
saknas uppgift i folkbokföringen huruvida
en man har barn utom äktenskap
— vara tydligt att den allmänna principen
vid införande av nya arvsregler icke
kan utan vidare vinna tillämpning.
Någon meningsskiljaktighet på denna
punkt föreligger heller icke.» Ärvdabalkssakkunniga
hade samma uppfattning.

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

Båda departementscheferna har i
princip samma uppfattning ■— de vill ha
likställighet mellan barn inom och utom
äktenskap — och båda departementscheferna
är medvetna om riskerna för
felaktigt fastställda faderskap. Båda är
medvetna om bristerna i registreringen
i folkbokföringen från dessa gemensamma
utgångspunkter men man drar
olika slutsatser. 1958 säger man att äldre
lag skall gälla för barn, som fötts före
nya lagens ikraftträdande; 1969 säger
man att nya lagen skall gälla alla
utomäktenskapliga barn, vars arvlåtare
har avlidit efter lagens ikraftträdande.
Någon måste ha fel.

Kanske sanningen ligger mitt emellan
i en kompromiss såsom i vår reservation.
Vi har samma grunduppfattning
som departementscheferna 1958 och
1969, men vi drar den slutsatsen, att
man bör begränsa retroaktiviteten av
den föreslagna lagstiftningen. Genom en
begränsning av retroaktiviteten uppnår
vi, att vi inte får så långt dröjsmål, innan
verkningarna av lagen träder i
kraft. Vi eliminerar också riskerna för
felaktigt fastställda faderskap, vilket
har mycket stor betydelse ur mänsklig
och praktisk synpunkt.

Jag vill med det anförda yrka bifall
till reservationen 3 och i övrigt till utskottets
förslag.

Slutligen vill jag säga att det inte är
så ofta som man blir lyrisk när man läser
propositioner eller utskottsutlåtanden.
Men denna gång har man onekligen
blivit det. Två departementschefer
har från samma utgångspunkt och från
samma grundstoff gjort olika ställningstaganden.
Man erinrar sig onekligen vad
Gustaf Fröding en gång sade: »Det som
är sanning i Berlin och Jena är bara
dåligt skämt i Heidelberg.» Vad är det
som är sanning? Kanske förhåller det
sig så, att den ligger mitt emellan, nämligen
i reservationen 3.

Man blir ytterligare lyrisk med en viss
historisk anknytning, när man läser
första lagutskottets utlåtande på s. 60.

Ändring i ärvdabalken, m. in.

Där står följande: »Bland annat har
från Kungl. Maj:ts kansli utgått särskilda
skrivelser till Advokatsamfundet,
Bankföreningen, Sparbanksföreningen
och Försäkringsbolagens riksförbund
med uppgifter angående de framlagda
förslagen och anmodan till organisationerna
att underrätta sina medlemmar
om den planerade lagstiftningen.
Vidare har socialstyrelsen utarbetat en
informationsskrift, som tillställts samtliga
barnavårdsnämnder och barnavårdsmän.
»Här kommer man onekligen
att tänka på vad som stod efter vägarna
under Karl XI: »I herredagsmän
faren icke så fort, vad göras skall är allaredan
gjort.»

Det är angeläget med information om
nya lagförslag. Det är angeläget med att
en långsiktig planering görs av Kungl.
Maj ds kansli och viktigt att propositioner
kommer i tid. Men det måste också
visas respekt för riksdagen, och cirkulär
bör inte sändas ut innan lagförslagen
antagits. Riksdagen är inte något
transportkompani.

Herr HANSSON i Piteå (s):

Herr talman! Tre centrala delar inom
den familjerättsliga lagstiftningen berörs
i proposition nr 124, nämligen
reglerna om efterlevande makes ställning
i ekonomiskt avseende, om fastställande
av faderskap till barn utom
äktenskap och om utomäktenskapliga
barns arvsrätt.

De synpunkter som kommit att ligga
till grund för justitieminister Klings
lagändringsförslag inom det familjerättsliga
området är i många fall inte
nya. De har länge funnits med i den
allmänna debatten, i utredningar och i
uttalanden från tidigare justitieministrar,
men de har bara blivit kryddor i
debatten, och tankegångarna har inte
förrän nu fått något riktigt utrymme i
lagstiftningen.

Nu föreligger i proposition nr 124
konkreta och mycket betydelsefulla förslag
till ändringar i ärvdabalken. Även

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ändring i ärvdabalken, m. m.

om det i princip kan sägas att första
lagutskottet tillstyrkt propositionen, föreligger
dock fyra reservationer, varav
tre berör arvsreglerna och en förordar
eu avveckling av barnavårdsmannainstitutet
från den 1 juli 1970.

Jag har med undantag för den sistnämnda
reservationen anslutit mig till
utskottets skrivning medan jag beträffande
barnavårdsmannainstitutet har
anslutit mig till de synpunkter som riksdagsledamöterna
Hörnlund och Håvik
redovisar i sin motion nr 1230 i denna
kammare. Jag delar helt den uppfattningen
att nuvarande och föreslagna
barnavårdsmannainstitut skall upphöra
och dess uppgifter tillföras barnavårdsnämnderna.

Den i propositionen föreslagna ordningen
innebär att barnavårdsnämnden
liksom nu automatiskt skall förordna
barnavårdsman för barn födda utom
äktenskap och att förordnandet sedan
kan fortgå till dess barnet fyllt 18 år.

Enligt den av motionärerna föreslagna
ordningen skulle det vid anmälan om
födelse av barn utom äktenskap tillkomma
barnavårdsnämnden att utse
härför lämplig tjänsteman att biträda
modern med att få faderskapet och underhållsbidraget
fastställt i avtal eller i
dom, varefter det skulle tillkomma barnavårdsnämnden
att pröva och besluta
i dessa frågor. Sedan nämnda frågor
blivit lösta skulle barnavårdsnämndens
uppdrag upphöra.

Första lagutskottet avstyrker bifall till
motionen och framhåller i sitt utlåtande
bl. a. att år 1965 föddes nära hälften
av de ca 17 000 utomäktenskapliga barnen
av tonåringar, och att erfarenheterna
synes visa att de unga vårdnadshavarna
många gånger har svårt att själva
tillvarata barnets rätt.

Frågan är nu vilka åldersgrupper som
utskottet åsyftar med begreppet tonåringar.
År 1967 föddes 18 323 barn
utom äktenskap och av dessa var över
10 000 barn till mödrar som fyllt 20 år.
Frågan är också på vad sätt den av

motionärerna föreslagna ordningen
skulle äventyra barnets rätt.

Det primära måste vara, inte minst
med hänsyn till den nu föreslagna fulla
arvsrätten för utomäktenskapliga barn,
att barnets börd blir fastställd och att
frågan om underhållsbidrag får en tillfredsställande
lösning. Eftersom det blir
barnavårdsnämnden eller vid delegerad
beslutanderätt nämndens arbetsutskott
som slutligt prövar och beslutar i dessa
frågor, borde det finnas en större garanti
för att barnets intressen verkligen
blir tillgodosedda.

I detta avseende är det alltså ett oavvisligt
krav att den ensamma modern
får ett speciellt stöd av samhället, men
i övrigt bör hon erbjudas hjälp av ekonomisk
eller kurativ natur efter samma
normer som erbjudes övriga medborgare.

Låt mig erinra om att barnet står under
frivillig tillsyn av barnavårdscentralen
fram till skolåldern. Enligt vad
jag inhämtat från min egen kommun
förekommer fem eller flera hembesök
under barnets första levnadsår, och sedan
följer varje år besök i varierande
antal fram till sexårsåldern.

För moder och barn spelar bostadsfrågan
en stor roll liksom moderns
möjligheter att klara uppehället för
sig själv och barnet. Den hjälpen tillkommer
det socialvården att lämna om
så skulle erfordras. Socialvården skall
också underrätta modern om möjligheterna
att erhålla yrkesutbildning eller
arbetsanställning. Likaså tillkommer
det socialvården att förmedla barntillsyn;
i det avseendet får nog ensamstående
mödrar bedömas utgöra den
grupp i samhället som socialvården i
första hand söker hjälpa.

Som jag tidigare påpekat har utskottet
framhållit att unga mödrar har svårt
att själva tillvarata barnets rätt. Jag delar
inte denna uppfattning. Det måste
i varje fall vara uppenbart för dem
som kommit i beröring'' med denna
verksamhet, att om de ensamstående

Torsdagen den

mödrarna skulle vara så hjälplösa och i
behov av stöd och hjälp från barnavårdsmannens
sida, som man från visst
håll vill göra gällande, skulle kommunerna
eller barnvårdsnämnderna inte
kunna belasta varje barnavårdsman
med mellan 200 och 300 barnavårdsmannaskap.
Ja, det finns säkert barnavårdsmän
som har flera barnavårdsmannaskap
än så.

Utskottet framhåller gärna tonåringarnas
behov av barnavårdsman men
förbiser att även tonårsmodern blir
äldre. Låt oss för jämviktens skull även
se åt andra hållet. Om en ensamstående
kvinna vid 32 års ålder blir mor,
skall barnavårdsnämnden även i detta
fall förordna barnavårdsman. Barnavårdsmannaskapet
kan sedan bestå till
dess att barnet fyllt 18 år. Vid den tidpunkten
är modern 50 år, och först då
bedöms hon vara i stånd att på egen
hand klara barnets uppfostran. Det är
uppenbart att i utskottets ögon saknar
den ensamstående modern, i motsats
till den gifta, ansvar och förmåga att
ensam fostra och vårda sitt eller sina
barn. Verkligheten talar emellertid ett
helt annat språk.

Jag är förvånad över att justitieministern
ansett att den gamla ordningen
med barnavårdsman skall bibehållas,
inte minst därför att familjeberedningen
i sitt betänkande föreslår att barnavårdsmannens
skyldigheter skall överföras
på barnavårdsnämnden med åliggande
för nämnden att varje år pröva
om uppdraget kan upphöra eller ej.

Svenska kommunförbundet, som inte
minst i detta avseende måste bedömas
som en tungt vägande remissinstans,
har också för sin del förordat att
barnavårdsmannens skyldigheter bör
överföras på barnavårdsnämnderna.

Bättre till mods blir man inte av att
förre justitieministern i direktiven till
den i höstas tillsatta utredningen för
översyn av den familjerättsliga lagstiftningen
deklarerat att nuvarande ordning
med automatiskt förordnande av

december 1969 Nr 40 33

Ändring i ärvdabalken, in. m.

barnavårdsman för barn utom äktenskap
skall bestå, medan det kan ifrågasättas
om barnavårdsmannaförordnandet
skall fortgå under barnets hela uppväxttid.

Familjeberedningen framhåller i sitt
betänkande bl. a. följande:

»När barnavårdsmannainstitutionen
skapades i samband med tillkomsten
av 1917 års lag om barn utom äktenskap,
var samhällets övriga barnavårdande
funktioner mycket outvecklade.
Detta torde vara orsaken till att institutionen
gavs en så självständig utformning
i förhållande till den övriga barnavården
genom att barnavårdsmannen
personligen förordnades för att på
olika sätt bistå barnet och den ensamma
modern.

Förhållandena år 1917 för de mödrar
som födde barn utom äktenskapet var
också ofta sådana att både moder
och barn fick lida nöd, förhållanden
som kunde avläsas i bl. a. den relativt
högre dödligheten för utomäktenskapliga
barn, jämfört med barn födda i
äktenskapet. Eftersom samhällets möjligheter
att bistå var allmänt sett begränsade
var det naturligt att lagstiftarna
gjorde det till en obligatorisk skyldighet
för kommunerna att förordna
barnavårdsman för de utomäktenskapliga
barnen, som hade det sämst. Ändamålsenligheten
med detta och en del
andra därmed sammanhängande stadganden
har emellertid ifrågasatts, sedan
samhällsutvecklingen ändrats mycket
till det bättre under de fem decennier
som förflutit sedan barnavårdsmannainstitutionen
tillkom. I diskussionen om
institutionens framtida utformning har
därför hävdats med allt större bestämdhet
att tiden nu är mogen för dess reformering.
»

Om familjeberedningen hade dragit
de enligt mitt förmenande rätta slutsatserna
av sitt vettiga resonemang,
skulle den ha förordat en lösning i
linje med en som motionärerna fru
Hörnlund och fru Håvik pläderar för i

Andra kammarens protokoll 1969. Nr hO

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ändring i ärvdabalken, m. m.

sin motion. Nu gick familjeberedningen
bara halva vägen, men inte ens en sådan
lösning vann förståelse. Allt framgent
skall alltså, om utskottsmajoritetens
grundsyn får råda, ogifta mödrar
betraktas såsom en särgrupp i samhället.

Justitieminister Kling är värd all
uppskattning för sitt förslag om vidgad
arvsrätt för utomäktenskapliga barn
och för andra reformer som blivit genomförda
under lians tid som departementschef.
Lagen om full arvsrätt för
utomäktenskapliga barn rimmar väl
med våra strävanden om ökad jämlikhet.
Förslaget att barnavårdsmannainstitutet
skall behållas syftar till att
konservera en stödform, som i dag icke
fyller någon annan uppgift än att låta
den ogifta modern framstå såsom tillhörande
en sämre kategori än den gifta,
och den kan på sitt sätt bidraga till att
skapa osjälvständiga människor. Kan
det vara rimligt att vi i dag skall stimulera
en sådan utveckling? Förvisso
inte.

Familjeberedningen framhöll 1967 att
tiden var mogen för en reformering av
institutet. Motionärerna och reservanten
är i detta avseende helt ense med
utredningen, och vi beklagar att denna
uppfattning icke delas av departementschefen
och av första lagutskottet. Att
så icke är fallet har föranlett oss att
agera i denna betydelsefulla fråga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till första lagutskottets utlåtande
nr 52 utom i vad avser det avsnitt som
berör barnavårdsmannainstitutet, där
jag yrkar bifall till reservationen 4.

I detta anförande instämde fru Thunvall,
herrar Jadestig och Hugosson, fru
Dahl, fru Sigurdsen, fru Gradin samt
herr Gustavsson i Nässjö (samtliga s).

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Är det inte en händelse
som ser ut som en tanke att justitieministern,
samtidigt som ledamöter av

vår socialdemokratiska regering kritiserar
arvsrättsinstitutet och synbarligen
vill avskaffa det helt och hållet, lägger
fram ett förslag om en väsentlig utvidgning
av arvsrätten. Den misstanken kan
lätt få näring att det bakom förslaget
om arvsrätt för utomäktenskapliga
barn — i den form det nu föreligger —
finns en strävan att urholka arvsrätten
och att göra det lättare för svenska
folket att så småningom smälta ett förslag
om dess totala avskaffande.

Vad som i övrigt är mest utmärkande
för lagförslaget är bristen på konsekvens
och lagtekniskt samband med
hittillsvarande arvs- och familjerättsliga
regler. De normer som sedvanerättsligt
och på grund av lagstiftning
utbildats i vårt land bör inte rimligen
få över en natt brytas ned på det sätt
som justitieministern föreslår utan att
alla praktiska, ekonomiska och psykologiska
övergångsproblem först har
analyserats. Det förefaller, av propositionen
att döma, som om dessa problem
och svårigheter ansetts helt underordnade.
Det allt överskuggande intresset
har varit att — som det heter — tillgodose
de sociala rättvisekrav som talar
för en omedelbar utvidgning av
arvsrätten till utomäktenskapliga barn.

Det är naturligtvis främst den nya
lagstiftningens tillbakaverkande kraft
som kommer att få de mest ingripande
konsekvenserna för bestående ekonomiska
och rättsliga förhållanden och
som kommer att slå mest blint. Denna
mot svenska rättsprinciper stridande
lagstiftningsmetod har redan kritiserats
av herr Oscarson och av fru Jonäng
och kommer säkerligen också att kritiseras
i den följande debatten. Jag tänker
därför endast i förbigående beröra
några därmed sammanhängande problem.
Det är andra aspekter som jag
tycker är mera väsentliga och som jag
kommer att gå in på.

Den arvsrättsreform — som det heter
— som justitieministern nu vill genomföra
grundas enligt hans egna uttalan -

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

den »på den principiella uppfattningen
att en viss grupp människor inte till
föjd av sin börd skall vara sämre lottade
än andra» — en generell slutsats
som man visserligen kan acceptera men
som strängt taget borde leda till ett totalt
avskaffande av arvsrätten som sådan.
Men det är ju inte på grund av
börden i och för sig eller på grund av
börden enbart som några är sämre lottade
utan de är det därför att de saknar
den gemenskap och den samhörighet
med arvlåtaren, på vilken vår arvslagstiftning
hittills byggt.

Det förhåller sig ju så, att enligt
allmän rättsuppfattning utgör inte enbart
blodsbandet grund för arvsrätt,
utan det är även den därmed förenade
sociala och ekonomiska samhörigheten.
Detta vitsordar också första lagutskottet.
Men utskottet anser sig kunna bortse
från detta då det gäller så nära anförvanter
som egna barn. Samtidigt
medger utskottet öppet att ännu »saknas
dock metoder enligt vilka ett barns
härstamning kan fastslås med full visshet».
Och när utskottet hävdar blodsbandets
företräde framför familjesamhörigheten
blir en retroaktiv tillämpning
av lagen än mer inkonsekvent.
Hur kan man, herr talman, så starkt
framhäva blodsbandsprincipen då man
har den uppfattningen — som första
lagutskottet ger uttryck åt i sitt utlåtande
— att hittillsvarande faderskapsbestämmelser
lett till »att den från början
instämde mannen (kan) förklaras
för fader, även om annans faderskap
kan vara lika sannolikt eller kanske
undantagsvis rent av mer sannolikt».

Nej, herr talman, vår arvslagstiftning
har hittills ansetts vara en följd av nära
släktskap, sammanlevnad samt social,
ekonomisk och familjerättslig gemenskap
över huvud taget. Detta har som
bekant lett till att svensk lagstiftning
tillerkänner äkta makar arvsrätt, trots
att några blodsband här icke föreligger,
och att adoptivbarn å ena sidan
medges rätt till arv efter adoptivför -

Ändring i ärvdabalken, m. m.

äldrarna men å andra sidan frånkänns
arvsrätten efter sina biologiska släktingar.

Vid behandlingen av denna fråga år
1955 underströk lagrådet att arvsrätten
inte kunde fylla sin uppgift att främja
den ekonomiska och sociala kontinuiteten
för så vitt icke fullständig samhörighet
föreligger mellan arvlåtare och
arvinge. Den svenska arvslagstiftningens
principiella motivering är alltså
fullt klar. Även om den gemenskap som
lagstiftningen förutsätter i ett visst
arvsfall emellanåt kan saknas, bygger
dock arvsrätten på denna princip. Den
i och för sig riktiga strävan —- till vilken
jag utan alla reservationer kan ansluta
mig — att skapa större rättslikhet
för utomäktenskapliga barn borde alltså
i första hand bygga på att öka möjligheterna
för den samhörighet och den
gemenskap som i sin tur gör en utvidgning
av arvsrätten motiverad. De som
utarbetat lagförslaget har gått motsatt
väg. Förslaget prioriterar den rent ekonomisk-tekniska
arvsrättsfrågan med
risk för att därigenom skärpa de ekonomiska
och personliga motsättningarna
mellan utom- och inomäktenskapliga
barn, som man i stället borde sträva
efter att som ett första mål bryta ner.

I själva verket är inom famiijegemenskapen
arvsrätten så att säga latent. I
sin strävan efter att skapa trygghet för
familjen och sina efterkommande investerar
— om jag får använda ett av
dagens honnörsord — den arbetande
generationen sina besparingar i tillgångar
som icke skall konsumeras utan
bestå för framtiden. Det kan vara fråga
om insatser i det egna hemmet, det
kan vara fråga om insatser som avser
att bygga upp och utveckla ett jordbruk
eller ett företag som skall föras vidare
till nästa generation. Och verksamheten
bygger ofta på meddelaktighet från den
nya generationens sida. Gemensamma
insatser över generationsgränserna och
prestationer i form av arbete eller pengar
från de olika generationerna kan

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ändring i ärvdabalken, m. m.

vara så integrerade, att en separering
är helt omöjlig.

Det samband, för vilket arvsrätten
är ett uttryck, föreligger alltså ofta redan
under arvlåtarens livstid. Ett »bolagsförhållande»
konstitueras på ett tidigt
stadium. En sönderbrytning av
denna gemenskap genom att ytterligare
»delägare», som icke deltagit i uppbyggnaden
av det gemensamma kapitalet,
efter dödsfallet plötsligt förs in i
gemenskapen kan därför medföra mycket
stora påfrestningar både psykologiskt
och ekonomiskt. För våra familjejordbruk
och för de medelstora och
små familjeföretagen i det svenska näringslivet
kan en utvidgning av arvsrätten
med tillbakaverkande konsekvenser
medföra betydande olägenheter.

Det är mot den bakgrunden anmärkningsvärt,
herr talman, att departementschefen
anser sig kunna helt gå
förbi den här problematiken och avfärda
den med argumentet att ett ickeretroaktivt
ikraftträdande av de nya
reglerna skulle medföra att reformen
först sloge igenom efter ett femtiotal
år eller mera. Än mera anmärkningsvärt
är att lagrådet — vår högsta juridiska
granskningsmyndighet — anser
sig kunna ansluta sig till denna uppfattning
och låta viktiga juridiska principer
falla bort därför att reformen eljest
inte skulle få konsekvenser för andra
än dem som föddes efter det att reformen
hade trätt i kraft.

Det här starka understrykandet av
blodsbandets betydelse på bekostnad av
samhörigheten i övrigt framstår, som
jag redan har sagt, som särskilt inkonsekvent,
om man beaktar vilka bristfälliga
metoder som vi hittills har haft
då det gällt att fastställa faderskap. Visserligen
har kraven på faderskapsbevisning
successivt skärpts, och metoderna
att fastställa sådant kommer nu
att förbättras.

I och för sig kan detta motivera att
man, om man nu skall bygga på blodsbandet,
utvidgar arvsrätten, men det

kan inte rimligen motivera en retroaktiv
tillämpning av arvsreglerna att gälla
barn i fråga om vilka faderskapet är
ytterst osäkert. E contrario borde man
komma fram till rakt motsatt slutsats,
om man hade varit logisk. Men det har
man inte varit.

Herr talman! Jag har redan starkt
strukit under att det är ett angeläget
önskemål att förstärka de utomäktenskapliga
barnens ställning. Det finns
knappast någon grupp i det svenska
samhället, som så oförskyllt är så orättvist
behandlad som denna grupp, och
det är därför enligt min mening ett av
våra viktigaste, för att citera propositionen,
sociala rättvisekrav att se till att
deras ställning förstärks. Rätten att ha
en far, rätten att veta vem som är ens
far, rätten att uppfatta sig själv som
förmedlare av både en fars och en mors
genetiska arv till nya generationer är
en mänsklig rättighet, som det är samhällets
skyldighet att försöka garantera.
Varför jag angriper det lagförslag
som nu ligger på bordet är därför att
det inte tillgodoser detta syfte. Det är
en reform, som så att säga börjar i galen
ända. Det är viktigare att först försöka
tillförsäkra de utomäktenskapliga
barnen en mera erkänd ställning i samhället,
att försöka ge dem den samhörighetskänsla
som de i dag saknar. En
utvidgad arvsrätt är för mig en konsekvens
av en sådan förstärkt samhörighet.
Lagförslaget är en reform på ytan,
inte en reform på djupet.

Den familjerättsliga lagstiftningen
skall nu ses över av en kommitté, som
tillsattes bara för någon månad sedan.
Denna kommitté har anbefallts att arbeta
över hela det familjerättsliga fältet.
Dess uppgift är att försöka utjämna
de, som det heter, »stora spänningar
som föreligger mellan de värderingar
som lagstiftningen bygger på och den
syn på familjebanden som omfattas av
växande grupper av vårt folk». Direktiven
är i många hänseenden starkt radikala.
Jag vågar påstå att de i stor ut -

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

sträckning avviker från de värderingar
som den alldeles övervägande delen av
det svenska folket i dag ansluter sig
till. Justitieministern har uppenbarligen
varit medveten om detta. Han erkänner
att de reformer han tänkt sig kommer
att ge upphov till stora övergångsproblem,
och han understryker ■— vilket
bör särskilt apostroferas, eftersom samma
försiktighet inte karakteriserar det
lagförslag vi nu diskuterar — att »övergången
från gammalt till nytt bör göras
med varsamhet och omtanke om de enskilda
människorna».

Flera av de frågor som den nya utredningen
skall behandla rör de utomäktenskapliga
barnen. Departementschefen
vitsordar bl. a. själv att det samband
som föreligger mellan trolovningsinstitutet
och de utomäktenskapliga barnens
arvsrätt kan leda till en omprövning
av begreppet trolovning. De förändringar
av skilsmässolagstiftningen
som man skisserar kan få långtgående
konsekvenser för den gängse uppfattningen
om äktenskapets betydelse och
om barnens ställning över huvud taget.
Sambandet mellan dagens proposition
och giftorättsinstitutet stryks också under,
liksom även frågan om det s. k.
inbördes testamentets konsekvenser för
egendomsfördelningen i arvlåtarens bo.
Det kan, herr talman, bli fråga om reformer
som måhända kan leda till att
begreppet utomäktenskapliga barn kan
helt utmönstras ur vår lagstiftning.

Även laglottsinstitutet skall diskuteras,
och de sakkunniga skall överväga
om detta institut skall ersättas med rätt
för vissa kategorier av barn till underhållsbidrag
från kvarlåtenskapen. De
utomäktenskapliga barnens ställning berörs
starkt av detta, liksom många ogifta
mödrars förhållanden i olika hänseenden.
Allmänt har de sakkunniga fått
mycket fria händer att ta upp även
andra familjerättsliga frågor till övervägande.
De har alltså möjlighet att förutsättningslöst
ägna en betydande del
av sitt arbete åt de utomäktenskapliga

Ändring i ärvdabalken, m. m.

barnens ställning. Det borde då vara
en prioritetsfråga för kommittén att
söka ge dessa barn den ställning i samhället
som enligt moderna rättviseprinciper
och av rent allmänmänskliga och
demokratiska skäl framstår som angelägen.

Men att i detta läge, herr talman, då
vi har en utredning som skall ta upp
de utomäktenskapliga barnens problem
i hela dess vidd till prövning, vidta en
sådan arvsrättsreform av rent teknisk
karaktär, som med retroaktiva konsekvenser
plötsligt inför arvsrätt för barn
som kan sakna varje slags säker gemenskap
med arvlåtaren — i många fall
föreligger inte ens det samband som
blodsbandet innebär — utgör ett dåligt
lagstiftningsförfarande. Vad det högt
värderade lagrådet än må tycka, vidhåller
jag att på sådant sätt bör lagstiftning
inte bedrivas. När man har en
möjlighet att i ett sammanhang överse
hela det arvs- och familjerättsliga systemet,
skall man göra det och inte plottra
bort det hela genom åtgärder, som
delvis kan binda den nytillsatta utredningens
möjligheter till förutsättningslös
granskning.

Om, för att bara ta ett exempel, utredningen
skulle komma fram till att
helt avskaffa det nuvarande laglottssystemet,
skulle den föreslagna lagstiftningen
bli ett slag i luften. Den arvsrätt
som vi, om riksdagen bifaller propositionen,
ger de utomäktenskapliga
barnen skulle därmed bli i stort sett
illusorisk. Nej, herr talman, på det sättet
skall man inte lagstifta.

Anledningen till att jag i en motion
tillsammans med fru Astrid Kristensson
yrkat avslag på propositionen är alltså
att jag anser att frågan om de utomäktenskapliga
barnens arvsrätt och
ställning över huvud taget bör utredas
och tas upp i ett sammanhang inom
den familjerättsliga kommittén. Frågans
behandling i första lagutskottet har inte
förmått mig att ändra uppfattning, .lag
har tvärtom blivit styrkt i den mening

Nr 40

Torsdagen dén 4 december 1969

Ändring i ärvdabalken, nv. m.

som jag tidigare har hävdat. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen 1 av herr Alexanderson.

Fru ANÉR (fp):

Herr talman! Under förutsättning att
arvsrätt över huvud taget är någonting
som vi skall ha kvar i vårt land, anser
jag liksom fru Jonäng — som skrivit
under samma reservation som jag —
och det övriga utskottet att propositionen
är bra och fyller ett viktigt behov.
Men det är ibland så att den till sin
spets drivna rättvisan — och det är
vad man försökt åstadkomma i detta
sammanhang — blir den högsta orättvisa.
Man kan befara att den i vissa
fall blir det, när denna proposition blir
lag, ty det är ett faktum, att män här
i landet har blivit förklarade som fäder
till utom äktenskapliga barn på biologiskt
sett ytterst lösliga grunder —
naturligtvis särskilt i de många fall där
föräldrarna inte har bott tillsammans
utan bara träffats tillfälligt. Jag är emellertid
övertygad om att det åtminstone
på en tidigare vetenskaplig ståndpunkt
var riktigt att man med lagens hjälp
tillskrev ett visst barn en viss far, även
om man inte i någon som helst strikt
mening kunde bevisa att han var det.
Mannens rätt måste ju vägas mot det
oförsörjda barnets rätt att få underhåll
och överleva; det var i varje fall ofta
den situation som tidigare lagstiftare
hade att ta hänsyn till.

Onekligen är det dock en annan sak
att på dessa mycket svaga biologiska
grunder bygga hela rätten att efter 50
—60 år ta arv efter en människa som
man aldrig haft något att göra med.
Också den rätten kan försvaras, vilket
utskottet gör, men det är inte alldeles
otvetydigt att den alltid bör vara starkare
än hänsynen till den familj, som
har haft social och ekonomisk gemenskap
med fadern hela livet. Därför har
jag och mina medreservanter i reservationen
3, i anslutning till motionen IT:

1243 av herr Wiklund i Stockholm, yrkat
att utomäktenskapligt barn inte
skall ärva sin fader om faderskapet
fastställts före den 1 januari 1950. Det
är inte för att vi anser att detta datum
har någon speciellt magisk innebörd,
utan för att vi tycker att det blir alltför
stora nackdelar med att ge arvsrätt
åt utomäktenskapliga barn, där osäkerheten
om det reella, biologiska faderskapet
är alltför stor. Här är det en fråga
om grader; faderskapet blir inte
plötsligt säkerställt, men det har långsamt
gått framåt både genom vetenskapens
framsteg och genom den ändring
i lagen och dess praxis som infördes
1950. Skall man dra gränsen någonstans
mellan en utomäktenskaplig arvsrätt
som är så säkert grundad i biologiska
fakta att man bör erkänna den och
en som vilar på så osäkra fakta att man
inte bör göra det, kan gränsen knappast
dras någon annanstans än just då
1''amiljebalken tillkom.

Skillnaden är inte så stor i ordalydelsen;
förut blev man förklarad far
om det inte var omöjligt att man var
det, sedan väl modern utpekat den hon
ansåg vara far, och efteråt blev man förklarad
far om det inte var osannolikt
att man var det. En viss skillnad gjorde
detta dock i verkligheten.

En väsentligt bidragande orsak till
att jag anser detta vara ett lämpligt
datum är också att de som är födda före
1950 inte är några oförsörjda barn,
som vid den — om jag så får säga —
oäkta faderns frånfälle berövas en viktig
del av sitt uppehälle, utan det är
yngre eller äldre vuxna. Deras rätt till
sitt arv kan då utan alltför stötande
följder vägas mot de svåra komplikationer
som utkrävandet av arvet kan
komma att förorsaka hos de avlidna fädernas
övriga efterlevande.

Här vill jag gärna lämna ordet åt en
erfaren barnavårdsman, Tolda Sandblad,
som i Dagens Nyheter nyligen
skrev på följande sätt:

»Ilar man inte också blundat för de

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

komplikationer som drabbar — inte
den ''skyldige* själv — utan hans familj?
Det finns ingenting som säger att det
arv en familjefar lämnar efter sig är
hopbragt av honom själv. När detta
tvång då ändå sätts in upphävs en gammal
rättsregel, nämligen den att var
och en bötar för sig själv. Men ännu
allvarligare är det kanske med de emotionella
bördor man lägger på framför
allt efterlevande hustrur, vigda eller i
samvetsäktenskap. Dessa skall tvångsvis
upplysas om och ta konsekvenserna
av mannens dolda förbindelser i en situation
som i sig själv är svår nog att
bära. Är det inte att bädda för mänskliga
katastrofer?»

Jag vill inte överdriva betydelsen av
dessa mänskliga katastrofer, men jag
vill inte heller överdriva betydelsen av
att människor i låt oss säga 50-årsåldern,
som aldrig förut haft kontakt med
sin legale men kanske inte biologiske
far, får del i det arv han lämnar efter
sig. Även med de instruktioner till
folkbokföringsmyndigheterna, som nu
skall utfärdas respektive har utfärdats,
är det fortfarande en sinkadus, om en
människa med utomäktenskaplig börd
över huvud taget får vetskap om sin
fars död, respektive om någon i dödsboet
vet om den utomäktenskaplige arvingen,
ty det är ju villkoren för att det
skall bli något arv. Det blir sålunda alltid
ett visst orättvisemoment här —
större ju längre bort man kommer i tiden.
I fortsättningen kommer denna
svårighet inte att finnas, eftersom barnavårdsnämnden
skall se till att barnet
förs in på faderns personakt och följer
med denna vid varje flyttning.

Den reservation som jag och mina
medreservanter har avgivit har alltså
endast betydelse under en begränsad
framtid och är mera avsedd att förhindra
icke förutsedda förvecklingar
på grund av tidigare lagars effekt än
att minska effekten av den nu föreslagna
och i och för sig utmärkta lagen.

I motionen II: 1243 ingår även ett

Ändring i ärvdabalken, m. m.

krav på att fäder till utomäktenskapliga
barn blir underrättade om att barnets
namn förs in på deras personakt
så att de får möjlighet att begära rättelse
om något fel skulle ha uppstått. Utskottet
förutsätter att så sker, och därmed
har ytterligare garantier skapats
för att den nya lagen i möjligaste mån
inte skapar nya orättvisor utan endast
nya rättvisor.

Vad beträffar arvingar födda utom
äktenskapet för 20 år sedan eller tidigare
är det så svårt att avgöra vad som
verkligen från alla parters synpunkt är
rättvist eller ej att vi anser att man kan
låta den tidigare lagen fortsätta att gälla.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall
till reservationen 3.

Fru LöFQVIST (s):

Herr talman! »I propositionen 124,
som första lagutskottet behandlar i sitt
utlåtande nr 52, föreslås viktiga förändringar
på tre olika områden av familjerätten.
»

Den inledningen tror jag nästan samtliga
talare startat sina anföranden med.
Bakom förslagen ligger emellertid ett
omfattande utredningsarbete som sträcker
sig långt tillbaka i tiden. Det gäller
framför allt frågan om de utomäktenskapliga
barnens arvsrätt, en fråga som
varit aktuell alltsedan början av detta
århundrade. Men även de övriga förslagen
—• förslagen om efterlevande
makes ställning och om fastställande av
faderskap till barn utom äktenskap —
berör rättsområden som ständigt varit
föremål för lagstiftarnas uppmärksamhet.

Beträffande förslagen om efterlevande
makes ställning och om fastställande
av faderskap till barn utom äktenskap
har enigheten inom utskottet varit fullständig,
och jag saknar alltså anledning
att närmare gå in på de förslagen. Förslagen
har emellertid ett samband med
frågan om de utomäktenskapliga bar -

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ändring i ärvdabalken, m. m.

nens arvsrätt, något som föranleder mig
att säga några ord om dem.

För efterlevande make innebär propositionens
förslag ett förstärkt skydd
som underlättar för honom eller henne
att hålla hemmet samman när det är
fråga om mindre dödsbon. Detta åstadkommes
genom att den s. k. sextusenkronor
sregeln höjes till ett belopp motsvarande
fyra basbelopp enligt lagen
om allmän försäkring eller för närvarande
24 000 kronor, vilket belopp i
fortsättningen vid bodelning alltid skall
tillfalla den efterlevande maken utom
då den avlidne efterlämnar barn under
16 år som inte är makarnas gemensamma.

Förslaget tillgodoser enligt utskottets
mening väl syftet att skydda den efterlevande
maken samtidigt som grundvalarna
för arvsordningen inte rubbas.
Att så inte sker nu är angeläget med
tanke på den nya utredning som för
några månader sedan tillsattes för att
göra en allmän översyn av den familjerättsliga
lagstiftningen.

De nya faderskapsreglerna innebär en
uppmjukning av den stränga faderskapspresumtion
som gällande bestämmelser
i föräldrabalken innebär. Enligt
det framlagda förslaget skall en man
förklaras vara fader till ett utomälctenskapligt
barn om det är utrett att han
verkligen haft samlag med modern under
tid då barnet kan vara avlat och det
med hänsyn till samtliga omständigheter
också är sannolikt att barnet avlats
av honom. När fler män kan komma i
fråga som fader till barnet, skall i fortsättningen
talan kunna föras samtidigt
mot samtliga. Domstolen har då att avgöra
om övervägande sannolikhet talar
för det ena eller andra faderskapet.

Den föreslagna ändringen är enligt
utskottets mening väl ägnad att skapa
ökande garantier för materiellt riktiga
faderslcapsavgöranden, och reformen
bör alltså hälsas med stor tillfredsställelse.

Enligt propositionen skall det liksom

hittills i första hand ankomma på barnavårdsmannen
att göra utredning i
faderskapsfrågor. Detta utomprocessuella
förfarande är av stor betydelse då
flertalet faderskap alltjämt fastställes
genom erkännande och utan att saken
dras inför domstol. Propositionen bygger
således på den nuvarande ordningen
att barnavårdsman automatiskt förordnas
för barn utom äktenskap. I denna
del föreligger en motion -—- II: 1230
— av fru Hörnlund och fru Håvik —
vilkas teser också anammats av en reservant
i utskottet.

Motionärerna anser att barnavårdsmannainstitutionen
är föråldrad och att
den innebär ett opåkallat förmynderskap
och en särbehandling av barn
utom äktenskap vilken borde vara främmande
för dagens socialpolitik. Motionärernas
yrkanden går ut på att riksdagen
i samband med behandlingen av
förevarande proposition skall besluta
att det obligatoriska barnvårdsmannaskapet
skall upphöra att gälla och vidare
att barnvårdsnämnden skall åläggas
att träda i harnavårdsmans ställe
intill dess börds- och underhållsfrågorna
avgjorts. Skälen har härmed närmare
utvecklats av herr Hansson i
Piteå. Eftersom jag vet att fru Hörnlund
finns på talarlistan skall jag emellertid
inte gå närmare in på denna
fråga. Utskottet har emellertid inte
kunnat dela motionärernas uppfattning
när det gäller kritiken av barnavårdsmannainstitutionen.
Mödrar med barn
utom äktenskap är ofta mycket unga,
och unga vårdnadshavare har uppenbarligen
många gånger svårt att på egen
hand tillvarata barnets rätt, framför
allt när det gäller fastställandet av faderskapet
och underhållet. Jag kan påpeka
— detta har för övrigt redan
tidigare citerats ur propositionen och
andra källor — att det 1965 föddes cirka
17 000 uä-barn och att ungefär hälften
av dessa föddes av mödrar som var
i tonåren. Det torde inte heller råda något
tvivel om att många mödrar upp -

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

skattat att få den hjälp det innebär att
en barnavårdsman automatiskt står till
deras förfogande.

Vid dessa överväganden har utskottet
kunnat stödja sig på den sakkunskap
som olika ledamöter av utskottet har i
dessa frågor. Såväl i familjeberedningens
betänkande, som avlämnades 1967
och bl. a. gällde barnavårdsmannaskapen,
som i direktiven för utredningen
om översyn av den familjerättsliga lagstiftningen
har man stannat för att det
obligatoriska barnavårdsmannaskapet
skall bibehållas, även om man har gjort
vissa utflykter och haft en del funderingar.
Min egen erfarenhet som barnavårdsman
under många år talar också
mycket bestämt i samma riktning. Detta
innebär inte att man till varje pris skall
bibehålla en institution, därför att den
fungerat länge, och inte kunna vidta
förbättringar, om man är övertygad
om att institutet inte sköts eller om
institutets tjänsteandar inte lyckats
med sina uppdrag. Att denna institution
över huvud taget skulle uppfattas som
«n diskriminerande kontroll av de
ogifta mödrarna har jag för min del
mycket svårt att tro. Såvitt jag har
kunnat finna har tvärtom uppskattningen
från dessa mödrars sida i regel
varit mycket stor, främst därför att de
slipper att stå ensamma under de från
deras synpunkt mycket besvärliga förhållanden
som inträder då faderskapsoch
underhållsfrågorna skall utredas.
In mindre anledning att tala om diskriminering
av de ogifta mödrarna får
man, om bestämmelserna i enlighet med
■de i direktiven för familjeutredningen
framlagda motiven utformas så att modern
kan avstå från barnavårdsman
•om hon önskar. Den satsen är jag för
•övrigt inte själv helt övertygad om, eftersom
erfarenheten visar att den som
bäst behöver stödet oftast är den som
tror att hon kan vara det förutan.

Beträffande motionärernas förslag
bör väl också tilläggas, att det förefaller
ganska verklighetsfrämmande att
22— Andra kammarens protokoll 1969.

Ändring i ärvdabalken, m. m.

begära att riksdagen i det här sammanhanget
skall göra de omfattande lagändringar
som ett avskaffande av barnavårdsmannainstitutionen
skulle kräva.
Enligt min mening bör motionärerna
vara mer än nöjda med de uttalanden
som utskottet i övrigt gör beträffande
barnavårdsmannainstitutionen.
Enligt utskottet kan det finnas anledning
för socialutredningen eller den
nya familjerättsutredningen att i andra
avseenden överväga de regler som för
närvarande gäller för barnavårdsmännens
verksamhet.

Viss kritik har — även om den enligt
min mening oftast har skjutit över
målet — riktats mot att den kurativa
delen av barnavårdsmännens arbete
stundom har skjutits i bakgrunden.
Denna kritik torde i själva verket
mindre gälla barnavårdsmännen än
barnavårdsnämnden, den nämnd på
vilken man vill lägga samtliga dessa
arbetsuppgifter direkt och inte som nu
indirekt.

Vad slutligen gäller den föreslagna
arvsrätten för barn utom äktenskap är
det en reform vi länge har väntat på
men som tidigare hindrats av skäl av
mer praktisk art, bl. a. att reglerna för
faderskaps fastställande inte har ansetts
medföra så säkra resultat att de kunnat
ligga till grund för en arvsrätt enligt
viss uppfattning. Också bristen på ekonomiskt
skydd för efterlevande make
har åberopats, och det var väl främst
det som åberopades när vi förra gången
behandlade frågan om uä-barns arvsrätt.

Dessa invändningar kan enligt utskottets
mening inte längre åberopas med
fog, om de reformer som jag förut
nämnt nu genomförs. För det sakliga
ställningstagandet i frågan om arvsrätten
för utomäktenskapliga barn bör
enligt utskottets mening rättvisekraven
vara avgörande. Det får i dagens samhälle
anses stötande från jämlikhetssynpunkt
att barn skall ha olika arvsrättslig
ställning beroende på om de
Nr 40

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ändring i ärvdabalken, m. m.

är födda utom eller inom äktenskapet.
Konsekvenserna bör enligt utskottets
mening dras fullt ut och reformen bör
därför gälla alla barn, således också
dem som fötts före den nya lagens
ikraftträdande. Likställighetsskäl talar
också för att arvsrätten blir ömsesidig,
så att arvsrätt efter barnet också bör
tillerkännas fadern och dennes släktingar.

Motionärernas på många punkter
beaktansvärda invändningar bör alltså
ge vika för de principiella rättvisekraven.
Det hör också beaktas att de i
motionerna föreslagna begränsningarna
i fråga om reformens verkningar för
redan födda barn strider mot den allmänna
princip som brukar tillämpas
vid meddelande av ändrade bestämmelser
inom arvsrätten, nämligen att
tidpunkten för arvlåtarens död skall
vara avgörande för tillämpligheten av
gammal eller ny lag. Inskränkningar i
reglernas verkningar bör bara göras
för att minska verkningarna av tidigare
brister i registreringen av utomäktenskapliga
barn och för att underlätta en
smidig och praktisk tillämpning. Sådana
begränsningar har också på ett väl
avvägt sätt gjorts i propositionen. Den
nya lagstiftningen bör, som utskottet
framhållit, på allt sätt göras känd för
inte bara utomäktenskapliga barn och
deras anhöriga, utan också för olika
myndigheter, advokater, försäkringsbolag,
pastorsämbeten o. s. v.

I denna del ansluter sig utskottet helt
till motion 11:1241 av fru Holmqvist
och herr Svensson i Kungälv. Som utskottet
redovisar i sitt yttrande har åtgärder
för att informera redan vidtagits,
och ytterligare information övervägs.
Den informationen har redan fått
en viss kritik från talarstolen och jag
skall inte orda mera om den. Jag skulle
möjligen kunna säga att det hade varit
lyckligt om socialstyrelsen vid många
tillfällen hade informerat på samma
snabba sätt som tycks ha skett nu. När
det gäller barnavårdsmannainstitutio -

nen tycks information ha saknats under
en mycket lång period. Kanhända
detta är anledningen till att det i dag
finns möjligheter att föra viss kritik.

Utskottet framhåller, som jag tidigare
sade, att information bör ges till de
utomäktenskapligt födda som saknar
kännedom om sin börd för att de skall
få möjlighet att få anteckningar gjorda
på pastorsexpeditioner o. d. Vi är medvetna
om att detta är ett känsligt kapitel
och att det krävs ett särskilt hänsynstagande.
Under diskussionen i utskottet
har också framförts att det kan inträffa
fall där vederbörande familjemedlemmar
inte har någon kännedom om makens/faderns
förflutna och att det skulle
kunna bli en chock. Vi hoppas därför
att de anvisningar som i fortsättningen
skall ges beträffande information kommer
att så utformas att nödig hänsyn
tas.

Herr talman! Med detta ber jag att
just nu få yrka bifall till utskottets
hemställan på samtliga punkter och
återkommer senare.

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! Herr Hansson i Piteå
har på ett utförligt sätt talat för den
reservation som fogats till första lagutskottets
utlåtande och som innebär
bifall till motionen II: 1230 med krav
på slopande av obligatoriska barnavårdsmannaskap.
Herr Hansson besitter
ju ingående erfarenhet i dessa frågor
genom sitt arbete inom den sociala
sektorn och han har mött många av
dessa frågor i sin verksamhet. Det förvånar
mig att inte flera i utskottet har
kunnat övertygas om att detta är en
mycket angelägen reform. Det har väl
inte undgått utskottsmajoriteten att det
pågår en bred social debatt här i landet
eller att jämlikhetsfrågorna diskuteras
i flera sammanhang. Likaledes borde
ledamöterna fästa ett visst avseende
vid att de tunga remissorganen, nämligen
dåvarande kommunförbunden, vid

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

upprepade tillfällen har begärt att barnavårdsmannaskapen
skall överflyttas
på barnavårdsnämnderna och att det
obligatoriska förordnandet skall upphöra
i och med att fastställandet av
faderskap och underhållsfrågan har
lösts. De få rader som utskottet ägnar
frågan om barnavårdsmannaskapen verkar
inte heller särskilt övertygande för
ett bibehållande av systemet. Jag tycker
mig inte heller ha blivit mer övertygad
efter att ha hört utskottets talesman
fru Löfqvist i detta sammanhang.

Man anför att många tonårsmödrar
själva har svårt att tillvarataga barnets
rätt. Vilken rätt? skulle jag då vilja
fråga. Det är väl faderskapsfastställelsen
och underhållsfrågan majoriteten
har tänkt på i sammanhanget. Om det är
någonting annat tycker jag man skall
tala om det. Jag vill understryka att
detta stöd ingalunda har ifrågasatts
vare sig i motionen eller i reservationen.

Vi vill ju lägga den uppgiften på
barnavårdsnämnderna i stället. Fru
Löfqvist var inne på frågan om fastställande
av faderskapet och underhållet.
Jag vill emellertid fråga fru Löfqvist:
När har vi ifrågasatt att de unga
mödrarna skall klara den delen själva?
Fru Löfqvist talade här om uppskattning
från mödrarna. Ja, fru Löfqvist,
jag har mött många fall av motsatsen.
Jag skall inte dra upp några sådana fall
här. Jag skulle annars kunna tala ganska
länge om den saken.

Men även i detta sammanhang blandar
fru Löfqvist underligt nog in frågan
om fastställande av faderskap och
underhåll och menar att det är delta
som dessa mödrar är tacksamma för.
Då får de väl vara tacksamma mot barnavårdsnämnderna
eller tjänstemannen
hos barnavårdsnämnden i fortsättningen.
Någon större skillnad blir det ju
inte i detta avseende.

Inte heller kan det anses logiskt att
tala om tonårsmödrar när det gäller
just de ensamstående utan att då också

Ändring i ärvdabalken, in. ra.

ifrågasätta om andra tonårsmödrar klarar
uppgiften att vara förälder. Att två
tonåringar gemensamt ansvarar för
barns skötsel och vård är i och för sig
ingen garanti för att just de barnen bar
det bättre och tryggare.

Om utskottsmajoriteten varit konsekvent
i denna fråga, skulle den ha
förordat obligatoriskt barnavårdsmannaskap
för alla barn födda av tonårsmödrar,
således även gifta. Nu vill utskottets
majoritet liksom klara sig undan
ett direkt ställningstagande genom
att hänvisa till sittande utredningar och
de direktiv de har fått. Enligt mitt förmenande
är frågan om obligatoriskt
barnavårdsmannaskap och personliga
förordnanden en principfråga men också
en praktisk fråga som kan lösas utan
ny utredning och oavsett sittande utredningars
direktiv. Det finns ju också
en tämligen ny utredning, nämligen av
familjeberedningen. Eftersom den kom
till samma slutsatser när det gäller den
praktiska handläggningen som motionärerna
finns det material att hämta i
den utredning som där är gjord.

Barnavårdsnämndsorganisationen fungerar
i dag enligt lag i alla landets kommuner.
Nämnderna har redan nu befattning
med hithörande frågor. De
flesta av de större nämnderna har speciell
personal avdelad för kravverksamhet,
i många kommuner har juridisk
expertis knutits till barnavårdsnämnderna.
Barnavårdsmännen är tjänstemän
i nämnden. Att förtroendemän anlitas
sker alltmer sällan och knappast
i något fall i större kommuner. Kommunerna
har i stor utsträckning börjat
gå över till familjevårdsprincipen; i
större kommuner sker omorganisation
och distriktsindelning. Socialvården har
genomgått eller håller på att genomgå
organisatoriska förändringar för att
klara den uppsökande verksamheten. De
kurativa frågorna står i förgrunden för
socialvårdsorganens intresse just nu.
Man kan påräkna att en utbyggnad sker
just på den sidan. Den utbyggnaden bör

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1960

Ändring i ärvdabalken, m. in.

enligt mitt förmenande även komma
ensamstående föräldrar till godo.

Den pågående kommunreformen medför
att vi får färre men större kommuner,
och i samband med detta sker
administrativa och organisatoriska förändringar
inom den sociala sektorn.
Det finns anledning att i dessa sammanhang
ge kommunerna möjlighet att
på ett rationellt och praktiskt sätt lösa
frågan om barnavårdsmannainstitutionen.

Sammanfattningsvis bör det i denna
del således understrykas att det händer
en hel del på det sociala fältet med nya
organisationsformer och friska initiativ.
I frågan om vårt sätt att lämna
stöd och hjälp till ogifta föräldrar och
deras barn tycks vi sitta fast i gammal
slentrian och fördomar. Fördomarna är
så starka att när vi 1969 får direktiv
till en ny familjerättsutredning slås det
fast, att nuvarande ordning skall bestå,
bortsett från att utredningen kan
pröva, om inte modern i allmänhet kan
avstå från barnavårdsman, om hon så
önskar. Diskrimineringen med ett personligt
förordnande skall således kvarstå
oförändrad. Barnavårdsnämnderna
kan komma att tillämpa skiftande
praxis, och förmodligen betyder detta
att barnavårdsmannaskapen kommer att
kvarstå i vissa socialgrupper. Vi skulle
få en specialgruppering inom gruppen
ogifta och deras barn i stället för att i
lagen betrakta hela gruppen som speciell.
Jag vill allvarligt varna för en
sådan lösning av frågan, ty den skulle
enligt min mening medföra allvarliga
problem.

Vi har i detta land en barnavårdslagstiftning
och en barnavårdsnämndsorganisation,
som åtminstone syftar till
att garantera alla barn goda uppväxtförhållanden.
Vår sociallagstiftning, familjepolitik
och familjeservice syftar
till att ge alla behövande familjer stöd
och hjälp. Litar vi inte på att vi kan
klara problemen för de ogifta och deras
barn genom de ordinarie instru -

menten måste vi erkänna att det brister
i fråga om dessa instrument. Då får
vi också försöka att göra vad vi kan
för att åstadkomma förbättringar: en
vidgad kurativ verksamhet, bättre ekonomiskt
stöd i olika situationer, utbyggd
familjerådgivning, utbyggd hälsokontroll,
hembesök och rådgivning
från barnavårdscentralernas sida och
kanske obligatorisk sådan ganska högt
upp i åldrarna, utbyggd barnstugeverksamhet,
vidgade skolsociala anordningar,
hjälp till bostäder, utbildning och
sysselsättning. Det är sådana former
av stöd som ogifta föräldrar är betjänta
av och det är just sådan hjälp
som oftast efterfrågas. Men detta gäller
inte bara ogifta föräldrar utan även
många andra föräldrar såsom gifta,
frånskilda, änkor och änklingar. Alla
bör få stöd när de behöver det och
stödet bör också ges av de ordinarie
organen.

Rektor Bengt Börjesson vid socialhögskolan
i Stockholm har i ett annat
socialt sammanhang talat om »den förklädda
makten». Jag tycker att detta
uttryck kan ha sitt berättigande även
då det gäller den här frågan. Vi förutsätter
att vissa personer eller en viss
grupp inte klarar en av de mest fundamentala
livsuppgifterna, nämligen att
duga som föräldrar, och vi gör detta
under täckmanteln av social medkänsla
och med uppfattningen att vi lämnar
stöd och hjälp. Vi skrapar inte på
hårdfernissan i detta sammanhang heller
och undersöker ytterst sällan om
barnavårdsmannainstitutionen fungerar
kurativt och stödmässigt. Vi måste komma
bort från denna form av maktfullkomlighet
och satsa på verkligt stödjande
åtgärder utan att kombinera detta
med registreringar och kontroll, så
långt detta nu är möjligt. Då är det
också självklart att man inte generellt
bör ge en grupp en särställning, som
man här fortfarande vill göra. Det är
en principfråga av stor vikt om vi skall
ha detta kvar, men för mig har det

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

iange stått klart att så inte bör vara
fallet. Jag tycker att det rimmar illa
med vårt tal om likställighet och jämlikhet,
om vi inte ser till att det händer
någonting på detta område. Enligt
min mening skall vi inte heller behöva
vänta 3—4 år eller kanske längre i avvaktan
på utredningsresultat från två
nyss tillsatta utredningar samt remissbehandling,
förslag och riksdagsbehandling
i en fråga som strängt taget
inte kräver någon ny utredning och i
ett spörsmål som dessa utredningar enligt
direktiven egentligen inte har att
pröva, nämligen slopandet av obligatoriet
och det personliga förordnandet.
Riksdagen har möjligheter att säga sin
mening nu genom att göra en formlig
beställning av förslag att föreläggas
vårriksdagen. Det är min förhoppning
att riksdagen skall använda sig av denna
möjlighet och stödja reservationen.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till reservationen 4. I övriga
punkter ansluter jag mig till utskottets
förslag.

I detta anförande instämde herrar
Green, Ekvall och Lundberg samt fru
Lindberg (samtliga s).

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Kungl. Maj:ts förslag i
proposition 1969:124 gäller lika arvsrätt
för barn födda utom äktenskap som
för barn födda inom äktenskap. I många
fall har rätten till arv mindre betydelse
än känslan av jämlikhet. Man skulle
kunna tillägga att mödrar till barn födda
utom äktenskap genom denna lag får en
känsla av upprättelse. Herr Bohmans anförande
var verkligen cyniskt och gav
inte barn födda utom äktenskap och deras
mödrar den upprättelse man har
anledning vänta sig av denna proposition.
Hans intresse gällde bönder och
bolag. Det var i sanning mörkblått.

Den debatt som har förts med anledning
av den föreslagna retroaktiva

Ändring i ärvdabalken, m. m.

verkan av lagen kan ge de ej initierade
intrycket att samtliga faderskap som
fastställts tidigare skulle vara felaktiga.
Även i de fall där faderskapet till ett
visst barn är otvivelaktigt är det enligt
min erfarenhet såsom barnavårdsman
sällsynt att fadern och hans släkt visar
intresse för det utomäktenskapligt födda
barnet. Vad som härvidlag har framförts
från högerns sida är alltså riktigt.

Efter de många år jag har arbetat
som barnavårdsman vågar jag säga att
jag tyvärr endast i något enstaka fall
har haft glädjen förmedla kontakt mellan
far och barn, mellan fädernefränder
och barn eller fått förfrågan från
barnafadern om barnet. Därmed är inte
sagt att banet inte skall ha sin rätt. Det
kan ju inte välja föräldrar. Däremot
har försök till måttliga uppräkningar
av äldre underhållsbidrag tagits mycket
illa upp, och ord som utpressning bär
använts i fall där tvivel om faderskapet
inte uttalats. Jag vill tillägga att så
hårda reaktioner mot barnavårdsmannen,
när han endast fullgör sin skyldighet,
inte är vanliga, men de har
som sagt förekommit.

Av förfrågningar i press och hos juridisk
sakkunskap har framgått att
män och deras hustrur har önskat göra
förekommande utomäktenskapliga barn
inom familjen formellt urarva. Om detta
är i och för sig ingenting att säga,
men ingenting tyder i de förfrågningarna
på att det just i dessa fall föreligger
tveksamhet i faderskapsfrågan. I
varje fall framgår det inte när frågan
har berörts i pressen.

Jag är övertygad om att en del av det
som sagts här i debatten är överdrivet.
Jag vill därmed inte säga att alla faderskap
är helt riktiga. I reservationen
3 vill man dela upp arvsrätten till att
gälla barn födda efter 1949, men det
anser jag inte vara relevant därför att
det förekommer felaktiga faderskap
även efter denna tid.

Departementschefens ställningstagande
i valet mellan att offra intresset av

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ändring i ärvdabalken, in. m.

arvsrätten för det stora flertalet utomäktenskapliga
barn med riktigt fastställda
faderskap eller att acceptera risken
av att ett arv kan komma att kanaliseras
till ett barn, som i själva verket
inte är släkt med sin rättsligt utpekade
fader, måste anses riktigt.

I motion II: 1241 har herr Svensson
i Kungälv och jag till skillnad från övriga
motionärer i arvsfrågan sett lagförslaget
ur de utomäktenskapligt föddas
synvinkel.

Ett införande av denna princip innebär
afl fadern till sådant barn och hans
släkt i arvshänseende får ärva barnet,
om det skulle falla ifrån före fadern och
ej efterlämna bröstarvingar eller make.

Genom AF A-försäkringen och andra
trygghetsanordningar på försäkringsområdet
kan även unga personer vid
sitt frånfälle efterlämna ganska betydande
belopp. Det kan tänkas situationer
där en fader, som inte alls eller
mycket motvilligt fullgjort sin underhållsskyldighet,
får ärva sitt utomäktenskapligt
födda barn. Dessa och andra
följder av arvsrätten mellan det
utomäktenskapliga barnet och dess fader
har inte tillräckligt uppmärksammats,
och jag hoppas härvidlag på att
den ytterligare information som enligt
utskottet övervägs skall bestå av saklig
upplysning i massmedia, framför allt
i radio och TV, som bar den största
genomslagskraflen.

Alla har samma rätt att föranstalta
om dispositioner för sin efterlämnade
kvarlåtenskap, även om det är ett fåtal
som använder sig av denna möjlighet.
Vi människor tvekar ofta inför att
gå så långt i våra tankar. Man tycker
att det är obehagligt att föranstalta om
åtgärder för vad som skall ske efter ens
frånfälle. Jag tror att unga människor
inte ens snuddar vid tanken på sådant.
Enligt mitt sätt att se är informationen
inte tillräcklig om sådana juridiska
spörsmål. Framför allt har möjligheten
att insätta förmånstagare i samband
med gruppförsäkringar förbigått

inånga. I samband med de ytterligare
informationer som man enligt utskottet
överväger att ge, är det angeläget att
lämna upplysning om den nya lagens
konsekvenser även från denna synpunkt.

En annan angelägen uppgift är att
övertyga allmänheten om barns rätt att
få kännedom om sitt ursprung. Detta
är en mycket känslig fråga för många,
framför allt när modern kort efter barnets
födelse ingått äktenskap med annan
man än barnafadern och barnet
betraktar den förre som sin biologiske
fader.

Jag tror att en information genom
sakkunniga på området i massmedia
skulle hjälpa en del ur sådana svårigheter,
så att de kommer sig för att
fånga upp det rätta tillfället att lämna
upplysningen till barnet. Det har ju
förekommit att barn på ett mycket
obarmhärtigt sätt blivit upplysta om
det rätta förhållandet i skolan eller på
lekplatsen.

■lag är i övrigt nöjd med vad utskottet
skrivit med anledning av motionen
II: 1241. Det var glädjande att få denna
redovisning i utskottsutlåtandet, och jag
har inte anledning att ställa något säryrkande
på denna punkt.

Det återstår emellertid ett betungande
arbete för barnavårdsmännen. I samband
med förevarande proposition har
framställts ett motionsyrkande av fru
Hörnlund, och fru Hörnlund har också
redogjort för detta. I en reservation
har samma yrkande, om ett ikraftträdande
av nya regler redan den 1 juli
1970, framställts.

Jag är övertygad om att ett riksdagsbeslut
om en sådan beställning vore
olyckligt med hänsyn till det beslut riksdagen
nu står i begrepp att fatta om
en retroaktiv arvsrätt för utomäktenskapliga
barn och om ändring i bestämmelserna
om fastställande av faderskap.
Jag har dock förståelse för de organisatoriska
svårigheterna, som är mest
framträdande i de större städerna. Jag

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

vill inte förneka att barnavårdsmannainstruktionerna,
om de följs till punkt
och pricka utan att hänsyn tages till
att uppdraget skall fullgöras med omsorg,
takt och finkänslighet, kan uppfattas
som en form av samhällets förmynderi.
I så fall kommer emellertid
också barnavårdsnämndens skyldighet:
att svara för att faderskapet skall fastställas
att kunna uppfattas på samma
sätt. I samband med faderskapets fastställande
måste ju barnavårdsmannen
eller annan tjänsteman som skall handlägga
ärendet nödvändigtvis ställa mycket
personliga frågor.

Eftersom jag själv är barnavårdsman
är jag part i målet. Men jag tror inte
att jag är ensam om att ha betraktat
min uppgift som en service att hjälpa
och ge råd. Och det är riktigt som det
har sagts, att även föräldrar som är
frånskilda och där en av parterna är
vårdnadshavare har behov av den service
som en barnavårdsman kan ge.
Det är åtskilliga som gått miste om uppräkning
av underhållsbidrag och som
inte har fått sitt bidragsförskott, något
som inte hade hänt om en barnavårdsman
hade varit förordnad. Det finns
också en rad andra servicebehov som
hade blivit tillgodosedda om det funnits
en barnavårdsman.

Många av de ensamma mödrar som
jag har fått kontakt med räknar jag som
mina vänner. Det är helt naturligt att
kontakt etableras mer eller mindre lätt.
Det finns tillfällen då man måste ta
parti emot mödrarna för att tillvarata
barnets intresse, och det finns tillfällen
då mödrarna faktiskt behöver ett
personligt stöd emot sina egna föräldrar
— fall där mor- eller farföräldrar
vill äga sina barnbarn. Det är en svår
och grannlaga uppgift. Jag förstår också
fuller väl att efter sådana händelser som
den, då en fembarnsmamma dog i barnsäng
och barnavårdsmannen beskylldes
för att inte ha gjort tillräckligt antal
hembesök, känner sig åtskilliga barnavårdsmän
uppfordrade att göra hem -

Ändring i ärvdabalken, m. m.

besök hos dem för vilka de är förordnade.
I den motion där denna fråga
behandlas ondgör man sig emellertid
över barnavårdsmännens hembesök, och
motionärerna hänvisar till den uppsökande
verksamheten som numera åvilar
kommunerna. Därvidlag är man emellertid
i början av en uppbyggnadsperiod,
och verksamheten kommer i första
hand att beröra handikappade och
åldringar. Barnavårdsmannens uppgift
är ju i högsta grad uppsökande, och
jag kan inte förstå att den verksamheten
skall vara diskriminerande i det
ena fallet men inte i det andra.

•Tåg är visst inte främmande för en
organisationsförändring, men en sådan
tarvar ändringar i barnavårdslagen och
i bestämmelserna om barnavårdsnämndernas
uppgifter och ansvar. Eftersom
barnavårdslagen är under utredning —
det är meningen att man skall finna former
för en social serviceverksamhet
och det kommer att göras prov med
socialcentra och andra former av social
verksamhet — anser jag att man
bör vänta tills utredningen resulterar
i ett förslag.

Barnavårdsmännen skulle emellertid
kunna göras uppmärksamma på möjligheten
att begära entledigande utan
att ny barnavårdsman förordnas, och
mödrarna skulle kunna göras uppmärk;
samma på möjligheten att begära att
barnavårdsmannaskapet upphävs samt
på att det därvidlag vid ett beslut som
går i negativ riktning finns möjlighet
att överklaga barnavårdsnämndens beslut.
Jag skulle önska att det i den
kungl. kungörelsen, som är daterad den
28 april 1928, gjordes moderniseringar
som följde upp den förändring som
skett i samhället. Socialstyrelsen skulle
också kunna modernisera sina råd och
anvisningar — det är papper som blivit
ganska gulnade vid det här laget —
och ge barnavårdsnämnderna och barnavårdsmännen
nya instruktioner, som
står i bättre överensstämmelse med vad
som hänt i samhället sedan år 1950.

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ändring i ärvdabalken, m. m.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde fru Eriksson
i Stockholm (s).

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Första lagutskottet
framhåller i sitt utlåtande bl. a. följande:
För barnets del måste värdet av det
fastställda faderskapet i stor utsträckning
vara beroende av att mannen i fråga
också uppfattar sig som fader och
visar intresse för barnet.

I mitt anförande strök jag under att
den svenska arvslagstiftningen i stor utsträckning
bygger på en samhörighet
inom en viss familjegemenskap, att de
utomäktenskapliga barnens ställning är
utomordentligt besvärlig och att de saknar
den gemenskap som de borde ha.
Jag framhöll, att det inte finns någon
grupp i samhället som oförskyllt har
blivit så orättvist behandlad. Hela mitt
anförande gick ut på att det måste vara
en prioritetsuppgift för samhället att
av mänskliga, demokratiska och humanitära
skäl försöka stärka de utomäktenskapliga
barnens ställning och att
man bör göra detta i ett sammanhang
inom ramen för den familjerättsliga utredning
som nu sitter. När man väl
gjort detta följer arvsrätten automatiskt.

Hur tolkar nu fru Holmqvist detta?
Hon säger att det var ett cyniskt resosemang.
Herr Bohman hade bara omtanke
om »bönder och bolag».

Herr talman! Jag har tidigare inte
debatterat med fru Holmqvist och kan
alltså när jag nu gör det för första gången
bara konstatera, att det finns många
olika sätt att argumentera, om man vill
misstänkliggöra sin meningsmotståndares
motiv och om man själv inte har
tillräckligt sakliga argument.

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Flerr talman! Fru Holmqvist menade
att det skulle vara olyckligt med
nya regler från 1 juli 1970 när det gäl -

ler barnavårdsmannaskapet, eftersom
vi då reformerar i fråga om arvsrätten
och om fastställandet av faderskap.

Ja, fru Holmqvist, ett stort antal barnavårdsnämnder
och deras tjänstemän
anser att frågan bör lösas nu och Kommunförbundet
anser detsamma. Det har
under flera år försökt att få den löst,
och man är där fortfarande inne på
samma tankegångar som vi motionärer
har, vilka också kommer till uttryck i
reservationen 4,

Bör då barnavårdsorganen ute i kommunerna
och Kommunförbundet vara
kompetenta att bedöma den praktiska
delen av detta ärende? De påstår till
och med att det skulle underlätta i
administrativt hänseende om uppgiften
kunde läggas på barnavårdsnämnderna.

Fru Holmqvist var sedan inne på den
uppsökande verksamheten. Hon sade
att hon inte kunde förstå oss när vi
i motionen talar om den delen av frågan.
Hon ansåg att man skulle kunna
godkänna hembesöken. Men dessa kan
ju komma i fråga för alla grupper i samhället
— gifta, ogifta, frånskilda, änkor
och änklingar — de kommer då att
sättas in i de fall där det är befogat.

Samma förhållanden råder beträffande
barnavårdscentralernas hembesök.
De gäller alla familjer i samhället. Jag
tror att fru Holmqvist inte har förstått
själva principfrågan. Detta framgår av
att hon vill ha möjligheten kvar att låta
vissa personer slippa ifrån barnavårdsmannaskapet,
medan hon vill bibehålla
det för andra.

Fru LöFQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag lovade att återkomma
i detta ärende. Löftet gavs i den förhoppningen
att fru Hörnlund skulle tillföra
debatten några nya synpunkter på
barnavårdsmannainstitutionen. Det är
en fråga som ligger mig varmt om hjärtat.
Men så har tyvärr inte blivit fallet.
Jag anser därför att jag bör inskränka

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

mig till ett återgäldande av fru Hörnlunds
ord till mig.

Vad fru Hörnlund anförde har inte
på något sätt rubbat min tidigare uppfattning
att vi bör värna om det obligatoriska
barnavårdsmannaskapet; snarare
har hennes synpunkter styrkt mig i
min tidigare uppfattning.

Jag vill ändå tillägga ett par ord angående
det senaste inlägget; jag behöver
inte gå närmare in på saken, eftersom
fru Holmqvist så skickligt har redogjort
för just det avsnitt där jag har
samma uppfattning.

En liten replik vill jag emellertid ge
fru Hörnlund, på tal om alla dessa barnavårdsnämnder
och tjänstemän som
anser att barnavårdsmannainstitutionen
skall avskaffas. Om tjänstemännen i någon
mån hyser den uppfattningen skulle
det kunna vara försvarligt och förklarligt,
eftersom de kanhända — vågar
jag säga det — vill slippa det personliga
ansvaret. Men att barnavårdsnämnderna
skulle vilja plocka bort institutionen
har jag mycket svårt att förstå,
i synnerhet om de samtidigt begär att
själva få överta verksamheten. Är det
inte, fru Hörnlund, barnavårdsnämnderna
som förordnar, som entledigar
och som övervakar barnavårdsmännen?
Finns det över huvud taget i den nuvarande
barnavårdslagen någonting
som säger, att barnavårdsnämnden som
sådan i ett fall som blir aktuellt inte
kan ingripa, därför att det finns en barnavårdsman
förordnad i detta speciella
fall?

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr OSKARSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Fru Holmqvist gjorde
gällande att det har förekommit överdrifter
i debatten när det gällde osäkerheten
vid fastställande av faderskap.
Jag är inte övertygad om att det är några
överdrifter. I det fall jag tidigare relaterade
var sannolikheten för faderskap
endast 1,2 procent. I det referat av

Ändring i ärvdabalken, m. m.

departementschefens föredragning som
intagits i utskottsutlåtandet sägs det
emellertid: »F. n. kan felaktigt utpekade
män uteslutas från faderskap i 71 %
av fallen.» Kvar står alltså ungefär en
tredjedel av de utpekade, beträffande
vilka man inte kan utesluta felaktigt faderskap.
Det finns alltså en mycket stor
felmarginal, och jag tycker att det är
rätt betänkligt.

Sedan ett ord till fru Löfqvist! Hon
sade att de tidigare reglerna för fastställande
av faderskap har varit bristfälliga
och hindrat lagstiftning. Det är nog så
riktigt, men nu är man alltså beredd att
lägga dessa regler till grund för en retroaktiv
lagstiftning. Detta finner jag
vara mycket märkvärdigt.

Låt mig vidare påpeka att när man i
Danmark och Norge antog lagar motsvarande
den som vi behandlar i dag
beslutade man också om nya regler för
fastställande av faderskap, men man införde
icke några retroaktiva bestämmelser
i fråga om lagen. Den skulle alltså
gälla endast i de fall där faderskapet
hade fastställts efter de nya reglerna.

Detta är just den linje jag följer i reservationen
2, och jag finner en sådan
ordning ha verklig styrka när det gäller
att anta denna lag. Här är det inte fråga
om att på något sätt diskriminera de
utomäktenskapliga barnen, utan strävan
är att för det första åstadkomma största
möjliga rättvisa och för det andra
stifta en lag där man vill undvika att
den i sin tillämpning för vissa personer
kan få svåra personliga och psykologiska
konsekvenser.

Fru HOLMQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är ett vackert tal
herr Bohman för när han håller fram
de mänskliga skälen, som alltså inte kan
verka retroaktivt. Men nog nämnde han
ändå i sitt anförande vad som kunde
hända jordbruk och företag, om det
kom ett utomäktenskapligt barn och
gjorde sitt krav på arvsrätt gällande.

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ändring i ärvdabalken, m. m.

Fru Hörnlund och jag är kanske mer
överens i sakfrågan än det kan tyckas,
men jag anser ändå att det är förvånansvärt
att hon inte har något att invända
mot obligatoriska hembesök från andra
institutioner än just barnavårdsmannen.

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill än en gång understryka,
fru Holmqvist, att jag tycker
att samma lagar och förordningar skall
gälla för alla i vårt samhälle och att
vissa grupper inte skall ha någon speciell
behandling.

Fru Löfqvist fordrar att jag skall tillföra
debatten nya upptäckter. Fru Löfqvist
kanske själv har upptäckt att det
inte är särskilt lätt att förnya sig. Jag
står inte heller här i avsikt att förnya
mig utan jag har försökt tala i en allvarlig
fråga. Dessutom har vi i en utförlig
motion ingående motiverat vår syn
på barnavårdsmannaskapet, och de motiv
som anförs i utskottsutlåtandet och
i fru Löfqvists anförande kan knappast
anses starkare.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Frågan om lika arvsrätt
för barn inom och utom äktenskap har
varit aktuell under många år. Den har
också utretts i flera omgångar. Propositionen
har framlagts av min företrädare
som justitieminister, och jag vill
här framhålla att jag helt ansluter mig
till den ståndpunkt som han ger uttryck
åt i propositionen, nämligen att det är
ett rättvisekrav att barn oavsett sin börd
i görligaste mån likställs. Det förhållandet
att barn utom äktenskap till skillnad
mot barn i äktenskap normalt saknar
arvsrätt på fädernesidan framstår från
jämlikhetssynpunkt som oacceptabelt.
Det är därför med tillfredsställelse som
jag konstaterar att likställighetsfrågan
på denna punkt nu står inför sin lösning.

Ett flertal av de frågor som berörs i

propositionen har redan blivit föremål
för ingående debatt här i kammaren,
men jag vill ändå tillåta mig att på ett
par punkter ta upp kammarens tid. I
första hand vill jag ta upp reservationen
1 mot den föreslagna reformen.

En ledamot av utskottet har reserverat
sig och åberopar att nuvarande arvslagstiftning
vilar på principen att arvsrätten
grundas på den sociala och ekonomiska
samhörigheten i familjer och
släkter. I enlighet härmed bör utomäktenskapliga
barn få arvsrätt på fädernesidan
bara i de fall då sådan samhörighet
föreligger eller under någon tid har
förelegat mellan barnet och dess fader.
I syfte att få till stånd en sådan ordning
bör arvsrättsfrågan enligt reservanten
utredas på nytt.

Redan av vad jag nyss sade framgår
att jag har en annan principiell uppfattning
i arvsrättsfrågan än reservanten.
Som har framhållits både i propositionen
och i utskottsutlåtandet bör själva
släktskapet väga tyngre än den sociala
och ekonomiska samhörigheten när det
gäller så nära anförvanter som egna
barn. Men även med reservantens inställning
har jag svårt att förstå att hans
tanke skulle kunna förverkligas. Det synes
mig nämligen ogörligt att ens efter
ingående utredning av frågan komma
fram till en rimlig avgränsning av de
fall då familj esamhörigheten är sådan
att den skall grunda arvsrätt. I sammanhanget
vill jag också erinra om att barn
i äktenskap behåller sin arvsrätt på fädernesidan
även om barnet på ett tidigt
stadium skulle bryta kontakten med sin
familj.

Jag övergår därefter till den kontroversiella
frågan om ikraftträdandet.

I enlighet med gängse principer vid
ändringar i arvsordningen föreslås i
propositionen att de nya arvsrättsreglerna
skall tillämpas vid alla arvfall
som inträffar efter ikraftträdandet.
Denna reglering av övergångsförhållandena
har godtagits av utskottsmajoriteten.
I ett par reservationer förordas

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

emellertid särskilda begränsningar. Den
längst gående innebär att reformen bara
skall avse sådana barn utom äktenskap
som fötts efter ikraftträdandet. Enligt
den andra reservationen bör reformen
begränsas till att avse utomäktenskapliga
barn, vars faderskap fastställts efter
utgången av år 1949. Som skäl för förslagen
åberopas främst risken för att faderskapet
med hänsyn till regelsystemets
hittillsvarande utformning på detta
område kan ha fastställts i strid mot
verkliga förhållandet. Vidare påpekas
att registreringen i folkbokföringen av
äldre faderskap är bristfällig.

Jag vill inte bestrida att risken för
felaktigt fastställda faderskap är ett
problem i sammanhanget. Såsom framhållits
i propositionen torde det emellertid
inte råda något tvivel om att faderskapen
i det stora flertalet fall är
riktigt fastställda. Att nu införa möjlighet
till omprövning av äldre faderskap
är inte praktiskt genomförbart. Jag vill
vidare understryka att den föreslagna
arvsrättsreformen grundas på den principiella
uppfattningen att en viss grupp
människor inte på grund av sin börd
skall vara sämre lottade än andra. Om
reformen begränsades till att gälla barn
utom äktenskap som fötts efter den 1
januari 1970 skulle det, som det vid
flera tillfällen framhållits, dröja ända
in på 2000-talet innan reformen slog
igenom. De flesta torde hålla med om
att man inte på detta sätt bör konservera
en social orättvisa.

Även tanken att arvsrättsreformen
skulle begränsas till barn som fötts efter
den 1 januari 1950 skulle i avsevärd
grad fördröja reformens totala genomförande.
I likhet med utskottsmajoriteten
vill jag också understryka att förslaget
knappast uppbärs av några starkare
sakskäl, eftersom den vid nämnda
tidpunkt genomförda ändringen av faderskapspresumtionen
var tämligen obetydlig.
Förslaget skulle leda till den föga
tilltalande konsekvensen att ett uppenbarligen
riktigt faderskapserkännande

Ändring i ärvdabalken, m. m.

exempelvis år 1949 inte grundade arvsrätt.

Mot bakgrund av det sagda anser jag
helt övervägande skäl tala för propositionens
ståndpunkt att arvsrättsreformen
i och för sig skall avse alla fall
efter ikraftträdandet. Jag vill erinra om
att lagrådet uttryckligen har anslutit
sig till förslaget.

Eftersom barn utom äktenskap hittills
bara i begränsad utsträckning antecknats
i faderns personakt, krävs emellertid
av praktiska skäl vissa särskilda regler
i fråga om arvsrätt för barn utom
äktenskap som fötts före ikraftträdandet.

1 likhet med utskottet finner jag det
angeläget att allmänheten i största möjliga
utsträckning informeras om arvsrättsreformen
före ikraftträdandet. I
utskottsutlåtandet har redovisats de åtgärder
i sådant syfte som redan har
vidtagits. Jag vill nämna att jag dessutom
efter riksdagens beslut avser att
söka ge spridning åt reformen genom
massmedia.

Jag vill också med några ord beröra
den föreslagna förstärkningen av efterlevande
makes ställning. Vid bodelning
med anledning av makes död delas makarnas
sammanlagda giftorättsgods i
princip i två lika delar, varav den ena
tillfaller den efterlevande maken och
den andra går till den avlidnes arvingar,
d. v. s. i första hand till hans barn.
I syfte att undvika splittring av mindre
dödsbon gäller emellertid för närvarande
den särskilda så kallade 6 000-kronorsregeln,
som nu i propositionen föreslås
bli en 24 000-kronorsregel. Regeln
gäller i alla fall utom då den avlidne
efterlämnar barn under 16 år,
som inte är makarnas gemensamma
barn. Utskottet har funnit undantagsregelns
utformning ägnad att inge vissa
betänkligheter. Därvid har framhållits
att regeln verkar inte bara till förmån
för den avlidnes minderåriga barn i
tidigare äktenskap eller utom äktenskap
utan också, så snart bland arving -

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ändring i ärvdabalken, m. m.

arna finns sådant barn, till förmån för
makarnas gemensamma barn och den
avlidnes vuxna särkullbarn på bekostnad
av efterlevande makes rätt.

Detta anses i och för sig otillfredsställande.
Utskottet har emellertid godtagit
förslaget som ett provisorium i avvaktan
på resultatet av den nyligen
inledda mera allmänna översynen av
den familjerättsliga lagstiftningen.

Jag hyser förståelse för utskottets
synpunkter. Som utskottet också antyder
synes det emellertid inte möjligt
att inom ramen för den begränsade reform
som det här gäller komma fram
till en från alla synpunkter helt tilltalande
lösning. Det förtjänar vidare
framhållas att den föreslagna undantagsregeln
är snävare än den som nu
gäller beträffande tillämpningen av
6 000-kronorsregeln. Jag vill emellertid
erinra om att — som utskottet också
påpekar — det i direktiven för familjerättsutredningen
uttryckligen anges att
de sakkunniga är oförhindrade att ompröva
både beloppsgränsen och övriga
moment i den nya bodelningsregeln.

De föreslagna ändringarna i reglerna
om fastställande av faderskapet till barn
utom äktenskap syftar till att skapa
förbättrade garantier för materiellt riktiga
avgöranden i faderskapsmål. Ändringsförslaget
innebär eu övergång från
negativ till positiv sannolikhetsbedömning.
För bifall till faderskapstalan
skall krävas — förutom full bevisning
om samlag under konceptionstiden —
att det med hänsyn till samtliga omständigheter
är sannolikt att barnet avlats
av mannen i fråga. Till skillnad
mot vad som nu är fallet skall flera
som fader tänkbara män kunna stämmas
i samma mål. Barnavårdsmannen
för barnet skall göra en förberedande
utredning rörande faderskapet. Om detta
inte erkännes, blir barnavårdsmannen
skyldig att stämma den man eller
de män som skäligen kan komma i fråga
som fader. I vissa undantagsfall skall
utredning om faderskapet dock kunna

underlåtas, om hänsyn till modern eller
barnet talar därför.

De föreslagna ändringarna i faderskapsreglerna
har tillstyrkts av utskottet.
En ledamot har emellertid hävdat
att det obligatoriska barnavårdsmannaskapet
för barn utom äktenskap innebär
en inte önskvärd särbehandling av
och ett opåkallat förmynderskap för
sådana barn. Även i övrigt anses barnavårdsmannainstitutionen
vara föråldrad.
Barnavårdsmannainstitutionen bör därför
avskaffas och ansvaret för att utomäktenskapliga
barns börd fastställs
överflyttas till barnavårdsnämnden.
Förslag till erforderliga ändringar bör
enligt reservanten föreläggas nästa års
riksdag.

Som utskottet framhåller är mödrar
till utomäktenskapliga barn ofta mycket
unga, och de torde i många fall uppskatta
det personliga stöd som en barnavårdsman
kan ge dem. Jag vill vidare
erinra om att familjeberedningen nyligen
prövat frågan om det obligatoriska
barnavårdsmannaförordnandet och
stannat för att förorda att nuvarande
ordning i princip skall bestå. De nu
föreslagna ändringarna i faderskapsreglerna
bygger också härpå. I direktiven
för den nyligen tillsatta familjerättsutredningen
sägs emelletid att man
bör överväga att utforma reglerna så
att modern, om hon så önskar, i allmänhet
kan avstå från barnavårdsman sedan
faderskapet till barnet har fastställts.
Med en sådan ordning finns —
som utskottet också påpekar —• mindre
fog för att uppfatta barnavårdsinstitutionen
som en diskriminerande kontroll
av ogifta mödrars sätt att sköta
sina barn.

En annan sak är att gällande regler
rörande barnavårdsmannainstitutionen
kan behöva ses över även från andra
synpunkter. Jag vill då erinra om att
nuvarande barnavårdsorgans funktioner
och funktionsförmåga för närvarande
är föremål för allmän översyn inom
socialutredningen.

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr OSKARSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet sade att
om lagen skulle tillämpas från den dag
vi fastställer den, skulle den slå igenom
först någon gång in på nästa århundrade.

Ja, herr statsråd, det är riktigt, och
det räknar jag inte som någon fördel i
min reservation, men när man antar ett
lagförslag måste man i många fall göra
en avvägning. I detta fall måste man
göra en avvägning mot de nackdelar
och brister som en tillämpning av lagen
enligt propositionen medför ur rättssäkerhetssynpunkt.
Vi kommer inte
ifrån att det är allvarligt ur rättssäkersynpunkt
att tillämpa lagen retroaktivt.
Hur avvägningen utfaller beror på vilket
synsätt man har. Jag har vid avvägningen
givit prioritet åt rättssäkerhetssynpunkten.

Det innebär inte, herr talman, att jag
säger att vi därmed kan slå oss till ro.
Det finns möjligheter att arbeta vidare
på detta område, och som jag tidigare
sagt anser jag att dåvarande justitieminister
Zetterberg var inne på rätt väg
när han sade att barnavårdsnämnderna
borde arbeta vidare på att få arvsrätt
för barn utom äktenskap. Det är möjligt
att vi kan finna någon lösning som
tillgodoser både kraven på rättssäkerhet
och de utomäktenskapliga barnens
intressen, som jag tror vi alla vill slå
vakt om.

Jag vill alltså ha klargjort att jag har
bedömt saken på ett sätt och utskottsmajoriteten
på ett annat.

Fru LÖFQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Hörnlund har vid
ett par tillfällen åberopat Svenska kommunförbundets
ställningstagande i dess
remissyttrande, men hon har inte följt
det fullt ut. Enligt den reservation som
herr Hansson i Piteå har avgivit har
Kommunförbundet i sitt yttrande an -

Ändring i ärvdabalken, m. m.

fört, att barnavårdsmannainstitutionen
bör anpassas efter vad som numera
krävs av dess verksamhet. Det finns
väl ingen som bestrider detta. Allteftersom
tiden går inträffar det nya saker i
samhället, och varje institution behöver
reformeras. Därför anser jag — och jag
förmodar att fru Holmqvist inte har
någon avvikande mening — att man bör
göra allt som kan göras för att åstadkomma
en förbättring.

Det påpekas sedan att barnavårdsnämnden
bör få de arbetsuppgifter om
hand som barnavårdsmännen har i dag.
Jag frågar fortfarande, när det har vidtagits
en ändring i lagen på den punkten.
Är inte det som krävs i motionen
lagfäst redan i dag? Står det inte tydligt
i »Råd och anvisningar från socialstyrelsen»,
att det är barnavårdsnämnden
som förordnar barnavårdsman för
de barn det gäller här?

Det står däremot ingenting i »Råd
och anvisningar från socialstyrelsen»
om vem barnavårdsnämnden skall förordna
i det särskilda fallet. Det finns
ingenting som hindrar att nämnden
förordnar sin egen ordförande, om det
anses att någon av nämndens ledamöter
skall handlägga ärendet, verkställa den
nödvändiga utredningen genom att fastställa
faderskapet, antingen detta nu
skall ske genom avtal eller genom dom,
och se till att underhållsbidraget blir
fastställt.

I så fall är vi tillbaka i en gången tid,
då barnavårdsnämnden brukade utse
någon av nämndens ledamöter att handlägga
dessa ärenden. Sedan kom en ny
epok, då man skulle ha högt kvalificerad
personal för varje ärende. Barnavårdsnämndens
ledamöter ansågs inte
ha dessa kvalifikationer, eftersom de i
allmänhet var valda på politiska grunder,
och så fick vi en särskild grupp av
barnavårdsmän. Jag förmodar att vi
inte kan säga att denna grupp inte har
tillräckliga kunskaper för arbetsuppgiften
— i så fall meddelar inte socialinstituten
den utbildning vi kräver, när vi

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ändring i ärvdabalken, m. m.

skickar dit folk som skall skola sig för
sina uppgifter i samhället.

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade inte tänkt att
uppehålla kammarens tid mer i denna
fråga, men fru Löfqvist lockade upp
mig i talarstolen. Jag vill emellertid
fatta mig mycket kort, och därför säger
jag bara: Läs motionen, fru Löfqvist!
Det är hög tid nu att göra det, men
bättre sent än aldrig. Av motionen framgår
fullt klart hur vi har tänkt oss att
verksamheten skall organiseras.

Fru Löfqvist talar här om saker och
ting som icke hör hemma i detta sammanhang
och som vi därför inte har anledning
att diskutera vid detta tillfälle.

Justitieministern började tala mycket
vackert om den onekligen mycket stora
reform som vi nu står inför. Han talade
om likställighet, oavsett börd. Man tycker
att han kunde ha fullföljt detta resonemang.
Han var egentligen inne på
samma frågor som har diskuterats här
förut, och i huvudsak uppehöll han sig
vid vad utskottet redan har skrivit och
som vi kan läsa i några korta satser i
utlåtandet.

Justitieministern talade om de mycket
unga ogifta mödrarna. Men behöver
inte också alla andra unga föräldrar i
så fall detta personliga stöd? Jag har
förut talat om den saken, och det har
också herr Hansson. Anser statsrådet
verkligen att endast det förhållandet att
man har ingått äktenskap utgör en garanti
för att även tonårsföräldrar klarar
vård och skötsel av ett barn?

Fru JONÄNG (ep) kort genmäle:

Herr talman! Justitieministern bestred
inte att det kan uppstå svårigheter
på grund av felaktigt fastställda faderskap.
Det är naturligtvis i och för sig
ingen svårighet att stifta lagar, men
man måste hela tiden ha de enskilda
människornas intressen för ögonen, och
man måste i det här fallet avväga det
man kan vinna mot vad man riskerar.

Jag tror att vi åstadkommer mest ont
genom en obegränsat retroaktiv lagstiftning
och att vi därigenom vållar många
människor skada och lidanden på
grund av felaktigt fastställda faderskap.
En sådan retroaktiv tillämpning innebär
ju att helt ovidkommande personer
kan ställa krav på arvsrätt efter människor
till vilka de inte har någon anknytning.
Vi kan fråga oss, hur fadern upplever
en sådan situation och hur hans
familj upplever den. Över huvud taget
är en retroaktiv lagtillämpning behäftad
med olägenheter.

Justitieministern säger i propositionen
att valet står mellan att offra intresset
av arvsrätt för det stora flertalet
utomäktenskapliga barn med riktigt
fastställt faderskap eller att acceptera
risken av att arvet ibland kan komma
att kanaliseras till ett barn som i själva
verket inte är släkt med sin rättsligt
utpekade fader. Justitieministern föredrar
den senare lösningen. Enligt justitieministern
finns det inga starka sakskäl
för att man skall inskränka retroaktiviteten
till 1950. Det är klart att
1950 inte är någon säker gräns för fastställande
av riktiga faderskap. Men genom
denna gränsdragning kan man ändå
eliminera riskerna av felaktigt fastställda
faderskap. Vi har bl. a. fått en
bättre registrering i folkbokföringen,
och de vetenskapliga metoderna att
fastställa faderskap har successivt förbättrats.

Herr HANSSON i Piteå (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag är personligen litet
förvånad över att man i denna debatt
så gärna t. o. m. från justitieminister
Geijers sida, från vilken jag inte hade
väntat mig det, drar fram dessa tonåringar
som det speciella skälet till att
denna institution skall fortbestå. Jag
tror inte att situationen är sådan som
man vill utmåla den. Det är inte alls
speciellt vanligt att det går galet just för
tonåringar, vad beträffar omvårdnaden

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

om barn. Det kan också förekomma
bland gifta föräldrar. Följaktligen bör
man inle åberopa det som grund för att
bibehålla nuvarande barnavårdsmannainstitution.

Jag vill också i detta sammanhang påpeka
att familjeberedningen slog fast
att det »personliga förordnandet av barnavårdsman
har blivit en tungrodd organisationsform
i de flesta kommuner».
Utredningen sade i fortsättningen: »Familjeberedningen
föreslår därför att
barnavårdsmans nuvarande skyldigheter
och befogenheter överförs till barnavårdsnämnden.
Det personliga barnavärdsmannaförordnandet
bör ersättas
med ett beslut av barnavårdsnämnden,
att nämnden själv (sedan kommer beredningens
förbehåll) — för ett år i
taget — skall tillvarata barnets rätt och
bistå dess vårdnadshavare---.»

Jag vill också säga att möjligheterna
för den i höstas tillsatta utredningen
att göra någonting på denna punkt måste
vara ytterst begränsade med de direktiv
den har fått av departementschefen,
såvida inte justitieminister Geijer
på något sätt kan komplettera direktiven.
Men jag tvivlar på att det är möjligt.

Fru LöFQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Det sista inlägget av fru
Hörnlund skall jag inte vidare beröra.
Däremot skall jag be att få peka på ett
par punkter som jag inte hann med vid
det förra tillfälle då jag hade ordet men
som jag gärna vill få in i kammarens
protokoll. Det gäller barnavårdsmannens
uppgifter.

I den kungörelse som jag håller i min
hand står tydligt följande, vilket jag
hoppas skall iakttas i fortsättningen,
vilken typ av institution som än skall
handlägga ärendena i framtiden; frågan
ligger under utredning och jag skall inte
alltför mycket framhålla vissa riktlinjer:
»Barnavårdsman skall fullgöra sitt
uppdrag med omsorg och takt. Han bör
vara ett personligt stöd för den som har

Ändring i ärvdabalken, m. in.

vårdnaden om barnet samt sträva efter
att vinna dennes och barnets förtroende.
» Där framhålls en av de viktigaste
synpunkterna i det hela.

I kommentaren till detta heter det:
»Många barns välfärd kan komma att
bero på varje enskild barnavårdsmans
vilja och förmåga att sköta sitt uppdrag.
Barnavårdsmannen har också ålagts ett
personligt ansvar för att varje barn, för
vilket han innehar förordnande, erhåller
de rättigheter, som tillkomma barnet.
För att rätt kunna fullgöra sina
grannlaga och ansvarsfulla uppgifter är
det nödvändigt, att han uppträder med
takt och hänsynsfullhet och med förståelse
för de särskilda problem och svårigheter,
som de mödrar det här är fråga
om så ofta ha att möta. Han bör
komma ihåg, att hans uppgift att i skilda
hänseenden tillvarataga barnets intressen
ofta icke kan fullgöras om vårdnadshavaren
intager en negativ eller oppositionell
hållning, och han bör därför
vinnlägga sig om att med vänlighet och
takt söka vinna dennes och barnets förtroende.
»

Så kommer föreskrifterna för barnavårdsnämnden:
»Med hänsyn till de
krav, som sålunda ställas på en barnavårdsman,
är det angeläget, att barnavårdsnämnderna
med stor omsorg utse
dessa sina befattningshavare. Uppdraget
att vara barnavårdsman bör anförtros
endast åt därtill särskilt lämpade personer.
Härav följer, att» — och så uppräknas
vissa som inte bör komma i fråga.
Slutligen heter det, och detta bevisar
att papperet är gammalt och att socialstyrelsen
hade bort skicka ut ändrade
kommentarer under den tid som förflutit:
»En i övrigt lämplig kvinna torde
många gånger ha speciella förutsättningar
för uppgifter av här ifrågavarande
art» o. s. v.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Den första juridiska föreläsning
som jag hörde när jag började

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ändring i ärvdabalken, m. m.

läsa juridik i Lund hölls av professorn i
straffrätt Johan Thyrén, en man som
icke är helt okänd i detta hus. Han sade
att de som läser juridik skall komma
ihåg att det inte finns några lagar som
är fullkomliga, utan man får nöja sig
med att aldrig komma längre än till att
få igenom en lag där fördelarna är större
än nackdelarna.

Detta yttrande fäste sig i mitt minne
och jag tycker det finns anledning att
erinra om det här i dag då vi just har
att göra med en proposition om en lag,
som vi är på det klara med har sina
nackdelar. Men jag anser att det inte
borde vara något svårt val eftersom det
gäller en diskriminering som alltför
länge funnits beträffande de utomäktenskapliga
barnen. Man bör inte ha svårt
att sätta sig in i hur dessa och kanske
också mödrarna måste ha upplevt situationen.
Att i ett sådan läge, på grund av
risk för att felaktigheter kan ha inträffat,
töva ända till nästa århundrade med
reformens genomförande kan vi enligt
min mening inte stå till svars för.

Beträffande fru Hörnlunds och herr
Hanssons i Piteå anföranden vill jag bara
framhålla att om de lyssnat uppmärksamt
på vad jag sade borde de ha
fått intrycket att situationen inte är så
nedslående från deras egen synpunkt.
Vi har ju faktiskt för närvarande två
statliga utredningar som arbetar med
frågan om barnavårdsinstitutionen, och
det bör finnas möjligheter att på den
vägen komma fram till en rimlig lösning.
Därför finns det väl inte någon
anledning att forcera denna sak i dag.

Herr OSKARSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Också jag är medveten
om, herr statsråd, att det inte går att
stifta lagar utan att det uppstår några
brister, men strävan skall väl gå ut på
att eliminera dessa så långt som möjligt,
och det är detta jag försökt framhålla.
Vi stiftar ju lagar för de enskilda människorna,
och även om det i detta fall
gäller en minoritet brukar vi ju alltid

söka värna om minoriteter, och det
skulle väl inte skada att göra detta även
i det här fallet.

Det är väl ingen hemlighet att det
finns män som har utomäktenskapliga
barn vilka inte är kända i vederbörandes
familj. I och med den nya lagen
ställs en sådan man inför faktum att antingen
klara ut problemet inför familjen
och därmed framstå i en annan dager
än tidigare inför sina barn och sin
hustru eller, som jag har sagt tidigare,
vänta tills han själv inte behöver delta i
dessa besvär. Det sistnämnda alternativet
framstår inte heller som något eftersträvansvärt.

Det är mot den bakgrunden, herr talman,
som jag har framfört denna reservation,
och jag tycker faktiskt att
den är byggd på en god grund.

Fru JONÄNG (ep) kort genmäle:

Herr talman! Justitieministern säger
att inga lagar är fullkomliga. Jag anser
det emellertid som mitt ansvar och min
uppgift i den här församlingen att söka
medverka till att lagarna blir så fullkomliga
som möjligt och i varje fall så
litet skadliga som möjligt för människorna.

När det gäller likställigheten är vi
helt ense om att här föreligger ett rättvisekrav.
Det är angeläget och tillfredsställande
att denna fråga blir löst och
att det blir en jämställdhet mellan barn
inom och utom äktenskapet. En retroaktiv
tillämpning av lagen är emellertid
utan tvivel behäftad med olägenheter.
Man kan fråga sig hur en man upplever
rättssäkerheten när han drabbas av en
retroaktiv lagstiftning på detta sätt. Han
har ett barn utom äktenskapet som har
fötts under en tid då rättsverkningarna
av faderskapet kanske huvudsakligen
gällde underhållsskyldighet. Han har
fullgjort de förpliktelser som lagarna inneburit.
Nu ändras lagarna, griper in
retroaktivt, och en vidgad arvsrätt borde
rätteligen inte drabba honom. Men
det gör den. I den obegränsade retro -

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

aktiviteten ryms personliga och mänskliga
katastrofer och lidanden. Det är så
till vida oförskyllt som att man ändå
enligt lagen har fullgjort sina skyldigheter.
Decennier därefter säger lagstiftarna:
Det var fel, det är fler skyldigheter
ni måste fullgöra. Det måste kännas
hårt att drabbas av en sådan retroakti
vitet.

Fru HÅYIK (s):

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
justitieministerns synpunkter
att grundtanken i propositionen
124 är att barn oavsett börd i görligaste
mån må likställas. Jag uppfattade
också vad justitieministern fick lära
sig i början av sin juridiska bana, att
det finns inga lagar som är fullkomliga
men att man bör böja sig för en lag där
fördelarna är större än nackdelarna. Då
är jag ganska styrkt i min uppfattning
att de synpunkter som har framförts i
motionen 11:1230 äger giltighet. När
det gäller obligatoriskt barnavårdsmannaskap
för utomäktenskapliga barn är
nämligen nackdelarna avgjort större än
fördelarna.

Fru Löfqvist har talat varmt för det
personliga barnavårdsmannaskapet och
sagt att när barnavårdstjänstemännenl
anser att denna lagstiftning bör upphöra
beror det på att man från tjänstemannahåll
vill slippa det personliga ansvaret.
Jag anser det uttalandet vara
ganska graverande mot en seriöst arbetande
tjänstemannakår.

.lag skall ta upp några synpunkter på
hur man från början har tänkt att barnavårdsmannaskapet
skall fungera. Barnavårdsmannens
uppgifter är att bistå
modern med råd och upplysningar, vidtaga
åtgärder för fastställandet av barnets
börd samt för tillförsäkrande av
underhåll åt barnet.

Barnavårdsmannen har även att utöva
tillsyn över barnets personliga förhållanden
och att med uppmärksamhet
följa dess utveckling. Avsikten är såle -

Ändring i ärvdabalken, m. m.

des att barnavårdsmannen i ganska hög
grad skall fungera som kurator för såväl
mor som barn. Men hur fungerar
detta i verkligheten? Den heltidsarbetande
barnavårdsmannen har ungefär
450 barnavårdsmannaskap. Jag undrar
hur det då blir med vänskapen och den
personliga kontakten. Jag kan ta ett
exempel från Göteborg, där vi har infört
familjevårdsprincipen. Där har en
barnavårdsman 90—100 barnavårdsmannaskap.
Dessa utgör ungefär en
femtedel av tjänstemannens arbetsuppgifter.
Barnavårdsmannaskapen är denne
tjänstemans »onda samvete», och han
är tacksam om han kan ringa upp vederbörande
förälder någon gång under
året och höra sig för om hur det står
till.

Mot denna bakgrund anser jag lagen
vara förfelad. Den tillkom för cirka
femtio år sedan och har sedan dess genomgått
ganska små förändringar. Den
infördes vid den tidpunkt när den gifta
kvinnan inte ens var förmyndare för
sina barn, således i ett skede när förmyndarmentaliteten
i vårt samhälle var
tämligen allmänt förhärskande.

Fru Löfqvist uttalade att den som
bäst behöver stödet oftast är den som
minst anser sig behöva barnavårdsman.
Jag tycker mig i detta yttrande kunna
spåra en viss förmyndarmentalitet eller
åtminstone något av en pekpinne. Jag
tror att vi är redo att fatta ett beslut
ganska snabbt och tycker inte att vi
skall behålla denna förnedrande lagstiftning.
Jag anser inte att vi skall vänta
några år ytterligare, eftersom lagen
redan nu har överlevt sig själv.

Jämsides med denna diskussion pläderades
det för friare samlevnadsformer.
Vilka resultat kan då sådana leda
till i detta sammanhang? Låt oss se på
hur effekten blir för två sammanboende
frånskilda, som har var sitt barn födda
i tidigare äktenskap. Om de får ett barn
gemensamt, förordnas barnavårdsman
för detta barn, men för de två övriga
barnen i familjen bedöms det i regel

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ändring i ärvdabalken, m. m.

inte vara nödvändigt att ha barnavårdsman.

Det har framförts många synpunkter
på denna föråldrade institution. Jag
skall inte förlänga debatten ytterligare
med att kommentera dessa utan ber att
få yrka bifall till reservationen 4.

I detta anförande instämde herrar
Bergqvist och Sörenson (båda s).

Fru LÖFQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Håvik sade att hon
var förvånad. Om någon skall bli förvånad
i detta sammanhang, bör det väl
vara jag. Jag har inte talat för ett personligt
barnavårdsmannaskap därför att
barnavårdsmannaskapet skulle få bibehållas
av någon speciell person utan
därför att det därigenom skulle ges möjligheter
till kontakter för dem som behöver
sådana.

Beträffande det uttalande jag gjorde
i anledning av fru Hörnlunds påstående
att både nämnder och tjänstemän begärt
att få slippa barnavårdsmannaskapet
vill jag framhålla, att jag absolut inte
önskar diskriminera tjänstemännen,
tvärtom. Men om tjänstemännen vill bli
entledigade från sina uppdrag, kan detta
tolkas så att de vill slippa det personliga
ansvaret. Jag ställde emellertid
också frågan vad barnavårdsnämnderna
kommer att säga om de måste åta
sig ett ansvar utöver det som de redan
har. Barnavårdsnämnden har ändå ansvaret
och kan fördela arbetsuppgifterna,
d. v. s barnavårdsmannaskapen.
Nämnden har alltså rätt att göra en
sådan fördelning.

Siffran för hur många barnavårdsmannaskap
som de olika nämnderna
förordnar per barnavårdsman tycks
växa för varje gång som de som är motståndare
till barnavårdsmannainstitutionen,
sådan den i dag är utformad,
tar till orda. Fru Håvik sade att antalet
låg mellan 400 och 450 fall. För säkerhets
skull har jag, efter all diskussion,
tillfrågat barnavårdsmännen i Stock -

holms stad, där antalet uppdrag per
barnavårdsman enligt uppgift är störst.
Barnavårdsmännen deklarerade inför
oss -— jag var inte ensam vid tillfället
utan vi var flera — att de hade 275
fall vardera. Och i de föreskrifter som
ingår i råd och anvisningar för barnavårdsmän
står med hänvisning till barnavårdsnämnderna
speciellt att de inte
skall tilldela vederbörande barnavårdsmän
alltför många fall och att det på
heltidsanställd tjänsteman inte skall läggas
flera andra uppgifter än att han
verkligen kan sköta sitt uppdrag som
barnavårdsman.

I detta anförande instämde herr Werner
(m).

Fru HÅVIK (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Löfqvist har anfört
vissa synpunkter på siffrorna för barnavårdsmannaskap.
Den siffra jag
nämnde — 450 för heltidsanställda —
grundar sig på en organisationsutredning,
gjord av Göteborgs socialförvaltning.
De övriga siffrorna jag anförde
var 90 till 100 barnavårdsmannaskap
för en barnavårdsman i Göteborg, där
familjevårdsprincipen är helt genomförd.
Det är inga siffror tagna ur luften
— de är verifierade så sent som i
dag.

Tjänstemännen är nog inte alls emot
att ta personligt ansvar — snarare är
det väl så att man inte kan ta det personliga
ansvar man så gärna vill, beroende
på att tiden inte räcker till. De
arbetsuppgifter man intresserar sig för
men inte hinner med tröttar betydligt
mer än de man hinner med.

Vad beträffar den siffra som fru Löfqvist
anförde — 275 fall per barnavårdsman
— så har jag mycket svårt att förstå
att utrymmet för personligt barnavårdsmannaskap
skulle kunna bli större
vid detta antal.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Jag bär inte haft någon

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

närmare kontakt med straffrättsprofessorn
Johan Thyrén, men jag har vid
studiet av den föreliggande propositionen
och utskottsutlåtande! gjort ungefär
samma bedömning som justitieministern,
att detta är frågor där inte alla
skäl entydigt talar för den ena eller andra
ståndpunkten, utan det är så som det
oftast är i politiken, att det finns skäl
både för och emot. Det är alltså fråga
om en avvägning, och för min del vill
jag gärna säga att jag tycker att de
övervägande skälen talar för att den
avvägning som gjorts i propositionen
och i utskottsutlåtandet på de kontroversiella
punkterna är riktig.

När det gäller hela grunden för arvsrätten
kan man naturligtvis säga att
den sociala och ekonomiska samhörigheten
skall vara det väsentliga. Men
man stöter genast på praktiska svårigheter.
Det förhållandet att man är född
inom äktenskapet är inte absolut utslagsgivande
för om det finns en social
eller ekonomisk samhörighet, utan den
samhörigheten kan tvärtom ha upphört
långt innan vederbörande avlider. Men
man har ändå hittills använt äktenskapet
som ett sådant kriterium. Då förefaller
det mig långt rimligare att i stället
utsträcka arvsrätten till att gälla alla
barn, oavsett om de är födda inom
äktenskapet eller inte och oavsett vilken
grad av samhörighet som finns senare
i livet.

Oavsett vad som står i riksdagstrycket
kan dessutom sägas att uppfattningen
om de biologiska banden fortfarande
spelar stor roll hos allmänheten vid
bedömandet av arvsfrågorna. I och med
att det förhåller sig på detta sätt, känner
sig de biologiska barnen naturligtvis
diskriminerade om de inte tillförsäkras
arvsrätt, Detta är också ett viktigt
skäl för ett genomförande av den
föreslagna reformen.

Herr Bohman säger att frågan ändå
skail diskuteras i utredningen rörande
den familj erättsliga lagstiftningen. Det
gäller både de utomäktenskapliga bar -

Ändring i ärvdabalken, m. m.

nens ställning i allmänhet och t. ex.
laglottsinstitutet. Ja, detta är riktigt,
men jag kan inte se hur utredningens
arbete på något sätt skulle kunna försvåras
av den reform som här är föreslagen;
den innebär ju en ökning av
likställdheten mellan barn födda inom
och utom äktenskapet. Det kan inte bestridas.
Även om man kan kalla det en
reform på ytan som inte rör vid de
väsentliga förhållandena för de utomäktenskapliga
barnen, är det ett steg i
rätt riktning, varför det bör tagas.

I två reservationer föreslås att arvsrätten
bara skall gälla för vissa barn
födda utom äktenskapet, nämligen dem
som är födda efter en viss tidpunkt —
eller rättare sagt i sådana fall där faderskapet
är fastställt efter en viss tidpunkt.
Jag är medveten om att skäl
kan anföras för en sådan ståndpunkt.
Å andra sidan: om riksdagen bifaller
detta krav, ställer vi därigenom många
utom äktenskapet födda barn i särklass,
även om det i deras fall är alldeles
solklart att faderskapet är riktigt fastställt.
Detta skäl är för mig avgörande
till förmån för propostitionens förslag.
Även om det kan finnas en tvekan i
vissa fall, har jag den uppfattningen
att i och med att faderskapet är fastställt,
skall det också gälla, Man bör
inte efteråt komma och ifrågasätta dess
giltighet. Det gagnar inte de barn det
i detta fall gäller.

Jag vill också vända mig mot herr
Bohman när han hävdar att det här
skulle bli fråga om en lagstiftning som
strider mot svenska rättsprinciper. Såväl
utskottet som reservanterna understryker
på denna punkt att det normala
vid ändrade bestämmelser i fråga om
arvsrätten just är att det är tidpunkten
för arvlåtarens död som är avgörande
för om rättsreglerna skall träda i
kraft eller inte. Detta skall enligt propositionen
gälla också på den här punkten.
Det är alltså inte någon avvikelse
från gängse rättspraxis.

.Tåg vill också vända mig mot använd -

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ändring i ärvdabalken, m. m.

ningen av ordet retroaktivitet i sammanhanget.
Om man betraktar detta
som en retroaktiv lagstiftning, blir alla
ändringar i arvsrätten retroaktiva i den
meningen att de ändrar på förhållanden
som man inte kunde bedöma när man
begick den handling som i det här fallet
är rättsgrundande, d. v. s. avlandet
av barnet. Man bör enligt min mening
inte använda ordet retroaktivitet i det
här sammanhanget.

När det gäller den sista reservationen
av herr Hansson i Piteå om obligatoriskt
förordnande av barnavårdsman, kan jag
i långa stycken instämma i den kritik
mot rådande förhållanden som framförts
av fru Hörnlund och fru Håvik.
Det fungerar inte bra som det är i dag.
Därmed är inte sagt att jag kan ansluta
mig till reservationen 4. Denna yrkar
på att man skall speciellt utreda och
redan från 1 juli 1970 tillämpa nya bestämmelser
som innebär, dels att det
obligatoriska förordnandet endast skall
gälla fram till dess att faderskapet är
fastställt, dels att det skall vara barnavårdsnämnden
och inte barnavårdsmannen
som har denna skyldighet. Det
är olyckligt att man i reservationen
har blandat ihop dessa båda saker.

Beträffande frågan om förmynderskap
eller inte förhåller det sig så, som
tidigare påpekats, att utredningen för
den familjerättsliga lagstiftningen enligt
direktiven erhållit följande uppdrag:
»För att barnavårdsmannainstitutionen
inte skall uppfattas som en
diskriminerande kontroll av ogifta mödrars
sätt att sköta barn bör man överväga
att utforma bestämmelserna så att
modern i allmänhet kan avstå från
barnavårdsman om hon så önskar.»

Av detta drar motionärerna bakom
motionen 11:1230 slutsatsen, att en sådan
lagstiftning kommer att innebära
att barnavårdsnämnden har att avgöra
om en förälder skall ha barnavårdsman
för barnet eller inte. »Vi riskerar», säger
de, »i så fall att få en lagstiftning
som kan betyda olikhet inför lagen, el -

ler med andra ord socialgrupperade
barnavårdsmannaskap. Det får då anses
mera rätlinjigt att avveckla barnavårdsmannainstitutionen,
eftersom det annars
kan befaras att vi får en från kommun
till kommun skiftande praxis.»

Jag förstår inte hur man kan dra sådana
slutsatser av direktiven; det förefaller
att vara en ren konstruktion av
motionärerna. Det ankommer inte på
mig att förutsäga vilket resultat utredningen
kan komma till, men så mycket
kan jag ändå säga, som att det skulle
förvåna mig oerhört mycket, om den
av direktiven skulle dra samma slutsatser
som motionärerna. Snarare blir val
resultatet en sådan ordning att modern
själv får avgöra saken efter det att faderskapet
är fastställt, vilket också antyds
i direktiven.

Naturligtvis kan man invända att en
sådan ändring kunde ske snabbare, att
man inte skulle behöva invänta ytterligare
utredning på den punkten. All
right, jag kan ha förståelse för en sådan
synpunkt, men jag beklagar då att man
inte har inskränkt sig till att yrka på
det i reservationen utan har blandat
ihop det förslaget med frågan om vem
som skall vara ansvarig, barnavårdsmannen
eller barnavårdsnämnden.

Ibland när man talar om diskriminering
och förmynderskap verkar dock
tankegången litet oredig. Om man anser
det som antyds i direktiven, nämligen
att huvuduppgiften skall vara att
biträda modern vid fastställande av faderskapet,
kan man inte sedan påstå
att barnavårdsmannaskapet innebär en
upprörande diskriminering av de ogifta
mödrarna och att den som talar om
att de är unga också borde tänka på alla
andra unga föräldrar. För de gifta
unga föräldrarna är det ändå betydligt
mindre problem med fastställandet av
faderskap. Om detta är huvuduppgiften,
är det inte så märkvärdigt att man
särskilt pekar på de ogifta mödrarna;
det torde vara enkel logik.

Då är frågan: Är det barnavårds -

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

nämnden eller en personligt förord nåd
barnavårdsman som skall utöva denna
hjälp, om man så vill, eller detta förmynderi,
om man ser saken på det sättet?
Jag kan inte inse vare sig att detta
är en mycket viktig principfråga eller
att slutsatsen är så självklar som
motionärerna har gjort gällande. Visserligen
är det säkerligen så i de stora
städerna i dag att mängden av harnavårdsmannaskap
gör det mycket
svårt att ge något personligt stöd, men
detta problem skulle delvis bortfalla
om barnavårdsmannaskapet begränsades
till just tiden för faderskapets
fastställande och därutöver var frivilligt
för modern; då skulle ju arbetsmängden
minska. Visst kan det väl vara
av ett visst värde att ha en person att
vända sig till, och inte en barnavårdsnämnd
med ett hundratal tjänstemän.
Jag är naturligtvis medveten om att
det kan uppstå en del besvärligheter —
när barnavårdsmannen åker på semester
måste man se till att det finns en
ersättare o. s. v. — men jag vill för närvarande
inskränka mig till ståndpunkten,
att det inte är så självklart vilken
ordning man skall välja i denna administrativa
fråga. Därför finns det inte
heller skäl för riksdagen att nu uttala
sig för att just denna fråga skall brytas
ut och bli föremål för beslut före den
1 juli 1970.

En annan sak vore om man hade begränsat
sig till problemet om barnavårdsmannaskapets
varaktighet respektive
frivillighet, men just den administrativa
frågan kan inte vara så angelägen.
Jag har uppfattat både direktiven
och vad justitieministern här sagt så,
att frågan om barnavårdsmannaskapets
utformning kan utredas såväl av socialutredningen
som av den nyligen tillsatta
utredningen om den familj er ättsli ga
lagstiftningen. Om det är en felaktig
uppfattning, vore det värdefullt om justitieministern
kunde korrigera mig på
den punkten.

Herr talman! Av vad jag har an -

Ändring i ärvdabalken, m. m.

fört framgår att jag på samtliga punkter
kommer att rösta för utskottets förslag.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Romanus erkände
alldeles nyss att grunden för arvsrätten
var den samhörighet som finns inom en
viss begränsad krets men förklarade att
det förelåg praktiska svårigheter att förstärka
den ställning som de utomäktenskapliga
barnen i dag har så att de får
arvsrätten så att säga mer automatiskt.
Visst är det svårt, och det är just därför
som jag menar att frågan skall tas upp i
sitt sammanhang tillsammans med de
andra familjerättsliga frågor som behandlas
av en särskild kommitté.

Jag kan ta ett exempel. Barn som föds
i ett samvetsäktenskap, när två personer
lever under äktenskapliga förhållanden,
har i dag inte arvsrätt efter fadern. Det
gäller att »legalisera» det förhållandet
och att ge barnen en däremot svarande
ställning. Det finns många andra sådana
fasta — i ordets egentliga bemärkelse —
förhållanden som behöver sanktioneras
för att de utomäktenskapliga barnens
rättsläge skall förstärkas och arvsrätten
följa automatiskt.

Det biologiska samband som herr Romanus
apostroferade kan man naturligtvis
åberopa för att ge barnen en starkare
ställning. Men om man skjuter fram
släktskapet så starkt som justitieministern
har gjort bör man också vara säker
på att det föreligger släktskap. Med den
hittillsvarande faderskapsbevisningen
har sådan säkerhet icke förelegat. Därför
menar jag att det är fullständigt inkonsekvent
att åberopa släktskap och
blodsband för denna utvidgning. Får
man bättre möjligheter, som vi framdeles
skall få, kan man med krav på logik
föra det resonemanget, men innan så
har skett kan man absolut inte göra det.

Den utredning som nu arbetar kan få
sitt arbete försvårat genom det beslut
som vi tar i dag. Om utredningen exempelvis
avskaffar laglotten sätter den de

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ändring i ärvdabalken, m. m.

facto de beslut som vi i dag fattar ur
kraft. Detta är bara ett exempel; det
finns många andra som man skulle kunna
peka på.

Herr Romanus säger att när man en
gång har fastställt faderskap skall man
inte efteråt urholka detta. Men det är ju
det vi gör i dag. När vi tidigare fastställde
faderskap hade de utomäktenskapliga
barnen inte arvsrätt. De som erkände
faderskap eller fick faderskapet fastställt
hade ingen anledning att räkna
med att de skulle hamna i den situation
som nu föreslås gälla. Det är den typen
av retroaktivitet som man har anledning
att vända sig mot; den står i strid
mot gällande lagstiftningsprinciper. Den
svenska lagstiftningen bygger på att var
och en i ett visst givet ögonblick skall
kunna förutse vilka konsekvenser ett
handlande får mot bakgrunden av den
lagstiftning som då gäller. Den nu föreslagna
lagändringen får mycket längre
gående konsekvenser än de ändringar
som man vanligen gör inom arvslagstiftningens
ram.

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Det har inte gått att
övertyga herr Romanus om att det är
en principfråga och en jämlikhetsfråga
som vi i dag diskuterar. Inte lieller
tycks herr Romanus ha fattat detta med
det personliga förordnandet. Varför kan
inte den ogifta modern gå till barnavårdsnämnden
eller till något annat organ
när hon behöver stöd, hjälp och
rådgivning?

Det smärtar mig litet att behöva säga
det, men det märktes att herr Romanus
har kommit med i en statlig utredning.
Den radikalism som han tidigare
har visat i familjefrågor har tydligen
försvunnit i och med att han fått
detta uppdrag.

Herr ROMANUS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag hoppas att det inte
är frågan om huruvida man vill att
barnavårdsnämnden eller barnavårds -

mannen skall bistå de ogifta mödrarna
vid fastställandet av faderskapet som
är avgörande för om man är radikal
i familjefrågor eller inte. Jag tror inte
heller att fru Hörnlund anser det.

Fru Hörnlund frågade: Varför kan
inte modern gå till barnavårdsnämnden
eller till annan myndighet i stället för
att gå till en viss person som är förordnad?
Det kan hon naturligtvis göra.
Vad jag sade var att ett personligt förordnande
kan innebära att det blir
lättare för henne, genom att hon har
en viss person att vända sig till. Det
finns emellertid andra skäl som talar
för motsatsen, och därför anser jag att
frågan inte är så enkel att den kan avgöras
just nu; den bör behandlas mer
ingående. Den är mycket mindre principiellt
betonad än frågan om huruvida
det skall vara ett obligatoriskt förordnande
eller inte. Och jag beklagade
därför att man i motionen och reservationen
blandade ihop de här två sakerna.

Herr Bohman sade att innebörden av
ordet »retroaktiv» är att man skall kunna
förutse effekten av sina handlingar;
lagstiftningen får därför inte ändras
på detta sätt. Min invändning var att
om man tillämpar den regeln på arvsrätten,
skulle man aldrig kunna göra
några ändringar i arvsrätten vilka berör
barn födda före lagens ikraftträdande,
vare sig de är födda utom äktenskapet
eller inte. Man skulle i så fall när
man sätter barn till världen behöva
veta vilka arvsregler som kommer att
gälla i framtiden. Därför anser jag att
hela diskussionen om retroaktivitet i
detta sammanhang är litet absurd.

Jag sade att det är svårt att fastställa
den sociala och ekonomiska samhörigheten
och reglera den i lag. I detta
instämmer lierr Bohman. Jag skulle
vilja gå längre och säga att det är omöjligt
att reglera detta på det sätt som
herr Bohman tycks föreställa sig. Man
kan ju inte ta ifrån barn som är födda
inom äktenskapet arvsrätten bara där -

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

för att den sociala och ekonomiska samhörigheten
upphört. Det borde man ju
göra, om man konsekvent följde herr
Bohmans linje. Men det blir i stället
så, att det enda som skiljer är frågan,
huruvida man är född inom eller utom
äktenskapet. Det är just den typen av
diskriminering som detta lagförslag vill
undanröja, och det tycker jag är alldeles
riktigt.

Om utredningen nu skulle föreslå att
laglotten avskaffas, då blir, säger herr
Bohman, lagstiftningen i dag bara ett
slag i luften. Men skillnaden är ju den,
att ett sådant förslag får effekt både
för barn födda inom äktenskapet och
för barn födda utom äktenskapet. Det
är en helt annan historia. Vad det i dag
gäller är att skapa jämlikhet mellan
barn födda inom och utom äktenskap.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Det är möjligt att jag
missförstod herr Romanus alldeles
nyss. Det kan ju bero på att min förmåga
att förstå honom inte är lika utvecklad
som hans förmåga att uttrycka
sig rätt — det vill jag inte yttra mig om.

Men när herr Bomanus säger att det
är omöjligt att i lag reglera de utomäktenskapliga
barnens sociala och ekonomiska
ställning, så förvånar det mig
—• om jag nu uppfattade honom rätt —
att herr Romanus inte omedelbart lämnar
den utredning i vilken han sitter
och som skall överse hela det arvs- och
familjerättsliga problemkomplexet. Det
är ju den utredningen som skall försöka
komma fram till lagregler som ger
utomäktenskapliga barn en bättre ställning
i samhället än den de i dag har.

Jag sade i mitt första anförande att
jag skulle kunna tänka mig att man i
detta arbete, som herr Romanus alltså
skall bedriva tillsammans med andra,
kan komma fram till sådana regler att
begreppet utomäktenskapliga barn skulle
kunna helt utmönstras ur den svenska
lagstiftningen. Jag tycker att det bör
vara en målsättning för vårt arbete, att

Ändring i ärvdabalken, m. m.

man verkligen skapar likställighet i ordets
rätta bemärkelse då det gäller olika
typer av barn — barn som barn!

Herr Romanus säger att han inte kan
förstå mig när jag framhåller konsekvenserna
av att man i utredningen
skulle kunna åstadkomma en lösning
som avskaffar laglotten. Då blir ju, säger
herr Romanus, äktenskapliga och utomäktenskapliga
barn behandlade på samma
sätt. Ja, visst blir de det. Men i den
situationen finns ju alltid risk för att
fadern testamenterar till sina barn inom
äktenskapet — om vi nu har det begreppet
kvar — allt det han vill. Då
står de utomäktenskapliga barn som vi
i dag ger laglott utan möjlighet att hävda
sina intressen. Det var just det jag
ville framhålla, och det trodde jag att
herr Romanus som utredare borde ha
insett.

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill än en gång påpeka
att vi vill slopa obligatoriet och
personligt förordnande. Det är ju det
som är huvudfrågan i denna reservation.
Efter fastställandet av faderskap
och underhåll bör den ogifta modern
söka stöd på samma vägar som alla
andra.

Detta är inte så självklart och inte
heller så bråttom, säger herr Romanus.
Tydligen vill herr Romanus ha denna
fråga till den utredning som han
själv sitter i. Jag kan inte förstå något
annat.

Herr ROMANUS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Denna fråga finns redan
med i direktiven till utredningen,
fru Hörnlund, så det spelar ingen rol!
vad jag vill på den punkten. Vad jag
har påpekat är det beklagliga faktum,
att man i motionen och reservationen
blandat samman två olika saker, nämligen
dels frågan om man över huvud taget
skall ha ett obligatoriskt förordnande,
och i så fall hur långvarigt, dels frågan
om detta förordnande skall gälla

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ändring i ärvdabalken, in. m.

barnavårdsnämnden eller barnavårdsmannen
personligen.

När det gäller den förra frågan instämmer
jag i långa stycken i vad som
har sagts, och jag tror också att man
relativt snabbt kan få en ändring till
stånd. Hade yrkandet bara innehållit
ett krav på att en sådan ändring skulle
påskyndas kunde jag mycket väl ha
anslutit mig till det. Men när det gäller
frågan huruvida förordnandet skall gälla
barnavårdsnämnden eller barnavårdsmannen
tycker jag inte svaret är
lika självklart. Det är inte heller eu så
principiellt viktig fråga att den behöver
brytas ut ur sitt sammanhang, utan den
kan utredas enligt de redan lämnade
direktiven.

Herr Bohman hade alldeles rätt när
han förmodade att han hade missförstått
mig. Orsaken till det kan vi väl
lämna därhän. Vad jag sade var, att det
är svårt, att för de utomäktenskapliga
barnens arvsrätt kräva en social och
ekonomisk samhörighet, men inte göra
det för barn födda inom äktenskapet.
Då har man ju inte jämlikhet mellan
barn födda inom äktenskapet och barn
födda utom äktenskapet, och det är det
man genom denna reform eftersträvar.

Fröken LJUNGBERG (m):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att säga något om den reservation
som herr Hansson i Piteå fogat till första
lagutskottets utlåtande. Frågan har
nu debatterats så ingående och i en
sådan mångfald repliker att det inte
finns så mycket att tillägga i sak. Jag
skulle kunnat nöja mig med att instämma
i det anförande som herr Hansson
höll ursprungligen och i fru Hörnlunds
anförande. Men eftersom där fanns vissa
nyanser i formuleringarna som jag
inte utan vidare kunde skriva under,
avstod jag från att instämma och vill nu
i stället kortfattat motivera varför jag
tänker yrka bifall till herr Hanssons
reservation.

Här har talats om att barnavårdsmannainstitutionen
är föråldrad i alla avseenden.
Jag tycker inte man kan säga
det så generellt. Tanken på ett personligt
förordnande för att samhället skall
träda hjälpande in i en för en människa
besvärlig situation tycker jag står
sig som riktig. Men det finns något som
är föråldrat i detta, och det är gränsdragningen,
alltså att förordnandet gäller
för utomäktenskapliga barn. Jag tycker
att det är en föråldrad gränsdragning.
När det gäller idén, barnavårdsmannaskapets
idé, tror jag alt institutionen
bör bibehållas.

I utskottets utlåtande återges några
siffror. Där nämns att ungefär hälften
av de 17 000 utomäktenskapliga barn
som föddes 1965 var födda av tonåringar.
Några av talarna har berört detta
tidigare. Om man utgår från barnet och
dess intresse — vilket jag tror man
skall göra i detta sammanhang — förefaller
det mig som om det vore just det
barn som har tonårig förälder eller tonåriga
föräldrar som framför allt borde
få denna hjälp från samhällets sida.
Jag menar alltså att en annan gränsdragning
än man har i dag nog skulle
vara tjänlig. Eftersom det emellertid
inte utan vidare går tror jag att den
tanke som förts fram i fru Hörnlunds
och fru Håviks motion och i herr Hanssons
i Piteå reservation är riktig, nämligen
att barnavårdsmannaskapet i dess
nuvarande form avskaffas och att uppgifterna
hänförs till barnavårdsnämnderna
men då med iakttagande av alla
de uppgifter som barnavårdsnämnden
skall ha för alla barn. I detta sammanhang
vill jag understryka behovet av
kurativ verksamhet och hjälp framför
allt för att tillvarataga de barns intressen
som har minderåriga vårdnadshavare.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservation
4 av herr Hansson i Piteå.
Vidare yrkar jag bifall till reservation
2 av herr Oskarson, d. v. s. den reservation
som går emot retroaktiviteten.

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

I övrigt yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde fru Mogård
(m).

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! Yar och en i denna
kammare kan väl någon gång väcka
en olyckligt utformad motion, det har
vi kanske varit med om litet till mans,
och möjligen är det en ursäkt för att
motion 11:1230 av fru Hörnlund och
fru Håvik har väckts. Fru Hörnlund
uttalar sin förvåning över att inte fler
i utskottet än herr Hansson i Piteå har
stött hennes motion. Jag vill personligen
uttala min förvåning över att det
är någon som har stött motionen. Denna
motion är ett upprörande misstroendevotum
mot barnavårdsmannainstitutionen
som sådan, och jag vill protestera
mot de angrepp på barnavårdsmännen
som grupp som görs i motionen.
Barnavårdsmännen har inte gjort sig
förtjänta därav.

Eftersom fru Hörnlund har uppmanat
oss att läsa motionen vill jag framföra
några synpunkter på vad som står i
den. Man talar där om opåkallat förmynderskap,
rigorös tillsyn, att barnavårdsmannainstitutionen
är ytterst påfrestande
för den som blir utsatt för
den, att det införskaffas uppgifter av
familjer i grannskapet, förfrågningar
hos lärare o. s. v. Man ger hela tiden
ett intryck av att barnavårdsmannen i
sitt arbete fungerar som en hemlig polis
i en polisstat gentemot de ensamstående
mödrarna och deras barn. Jag anser
att detta är en vrångbild av hur
barnavärdsmannainstitutionen fungerar.

Man talar också i motionen om att
i de större städerna och tätortskommunerna
barnavårdsmannaskapet har förlorat
en hel del av innebörden stödjande
och hjälpande institution, därför att
en barnavårdsman kan ha 300—400
barnavårdsmannaskap så att t. ex. den
3 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr

Ändring i ärvdabalken, m. m.

kurativa verksamheten inte kan skötas.
Det är alldeles riktigt men de problemen
får lösas på helt andra vägar.
Det är inte barnavårdsmännens fel att
det är så utan det är barnavårdsnämndernas
fel genom att de har lagt på
vissa barnavårdsmän så många uppgifter
och inte skaffat tillräckligt mycket
personal för att sköta barnavårdsmannauppgifterna.

Det sägs vidare i motionen att barnavårdsmännen
inte ger ensamstående föräldrar
hjälp med att anskaffa barntillsyn,
bostad, arbete m. m. och att det ofta
är förtroendemän eller andra kommunala
tjänstemän som hjälper till eller
slår larm.

Ja, det kan hända att det är på det viset
på vissa platser. Men är det på det
viset, är det ju inte fel på systemet med
barnavårdsmän, utan i så fall ligger felet
hos vederbörande barnavårdsman
som inte sköter sitt uppdrag på rätt sätt.

Det sägs också i motionen: »Om de
obligatoriska barnavårdsmannaskapen
upphör och vissa uppgifter såsom fastställande
av faderskap och tillförsäkrande
av underhåll överfördes på barnavårdsnämnderna
kan nämndernas register
''rensas’ och effektiv tid skulle
kunna ägnas åt de föräldrar och barn
som är i behov av kvalificerat socialt
stöd.» Vidare heter det: »När faderskap
fastställts, genom erkännande eller dom,
och underhållsfrågan avgjorts bör barnavårdsnämndens
''specialuppdrag’ upphöra.
» Den ensamstående föräldern
skall ha möjlighet att förnya kontakten
med barnavårdsnämnden när detta är
påkallat, står det också i motionen.

Jag är mycket förvånad över de resonemang
som förs, därför att jag själv
har några års erfarenhet som barnavårdsman.
Efter denna min erfarenhet
vill jag säga att jag funnit, att när kontakten
en gång har brutits mellan barnavårdsmannen
och den som behöver
hans hjälp kommer ett visst återuppbyggnadsskede,
innan denna kontakt på
nytt kan fungera tillfredsställande. Säg
ko

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Ändring i ärvdabalken, m. m.

t. ex. att det är en ensamstående förälder
som är tilldömd underhållsbidrag
för sitt barn. Hon önskar emellertid
sköta den saken själv och vill inte att
bidraget skall utbetalas genom barnavårdsmannen
i fortsättningen. Men efter
en tid kan det hända att den ensamstående
modern kommer och säger, att nu
fungerar inte detta system längre; nu
måste ni överta detta arbete. Då står
den ådömde underhållspliktige faderns
ord mot moderns beträffande hur mycket
pengar som egentligen har betalats i
underhållsbidrag. Fadern kanske inte
har alla sina kvitton kvar och modern
kanske påstår att hon inte alls fått så
mycket. — Detta är bara ett exempel på
vilka problem som kan uppstå när man
skall förnya sådana kontakter.

Det sägs vidare i motionen, att barnavårdscentralerna
bör kuna ge praktiska
råd om barnens skötsel, »eftersom
deras tjänstemän utan tvivel besitter
mer ingående kunskap på detta område
än barnavårdsmännen oftast gör».
Ja, det är alldeles riktigt, men samtidigt
ger man i motionen ett intryck av
att de ensamstående föräldrarna inte
har samma möjligheter att gå till barnavårdscentraler
med sina barn som fullständiga
familjer har. Läsaren får också
det intrycket, att de inte skulle ha samma
utsikter att få sociala förmåner
o. s. v.

Jag är litet förvånad över det remissyttrande
som Svenska kommunförbundet
har avlämnat, där det står att
dessa saker borde kunna »bättre tillgodoses,
om skyldigheten ålades vederbörande
barnavårdsnämnd och att denna
kunde anförtros åt personal med särskilda
kvalifikationer». Detta är ju precis
vad som händer i dag; man söker
ju personal med speciella kvalifikationer
för barnavårdsmannauppdragen,
och alla dessa uppdrag har barnavårdsnämnderna
överinseende över och därigenom
möjlighet att ingripa, om det
skulle visa sig befogat.

Trots de övergångssvårigheter som

enligt vad jag tidigare nämnde kan uppstå
när man skall söka förnya kontakterna
mellan barnavårdsmannen och
den ensamstående modern, skulle jag
för min del inte ha något emot att man
utformar bestämmelserna så, att en
myndig moder skulle kunna ha möjlighet
att frånsäga sig en barnavårdsman.
Men det är ju inte det man åsyftar med
motionen utan man vill gå mycket längre,
nämligen avskaffa hela institutionen.

Jag kan i stort sett instämma i alla de
synpunkter som fru Holmqvist och fru
Löfqvist tidigare framfört i denna fråga,
men jag vill ändå framföra några
synpunkter i detta sammanhang.

Efter alla angrepp som har gjorts på
hembesöksverksamhet och barnavårdsmän
i motionen tycks nu fru Hörnlund
mena att hembesök är bra bara det gäller
alla människor med barn. Ett av
hennes yttranden var utformat ungefär
på det sättet.

Eftersom jag själv som barnavårdsman
under några år har upplevt den
stora tacksamhet som många av dessa
mödrar ger uttryck för, därför att de
har en barnavårdsman att vända sig till
för att få hjälp med att lösa olika problem,
upprör det mig, att man framlägger
ett sådant förslag som i motionen.
Jag vill också påstå att i så gott som alla
de fall som jag känner till mödrarna
har uttalat sin tillfredsställelse med att
ha en fast punkt, en viss person att vända
sig till, framför allt därför att de vet,
att barnavårdsmannen har skyldighet
att hjälpa dem och att de därför har rätt
att störa barnavårdsmannen när som
helst.

Herr talman! Med det anförda vill
jag yrka bifall till utskottets hemställan
i denna del.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1) av herr Alexanderson;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. C

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 ro) bifall till utskottets
hemställan; 2: o) bifall till reservationen
2) av herr Oskarson; samt 3: o)
bifall till reservationen 3) av herr Ernulf
m. fl.; och fann herr förste vice
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Anér begärde likväl votering,
i anledning varav herr förste vice talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr förste vice talmannen nu fann den
under 2: o) angivna ha flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock fru Jonäng votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. C) i första lagutskottets
utlåtande nr 52 antager reservationen
2) av herr Oskarson, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 3) av herr Ernulf
m. fl.

Ändring i ärvdabalken, m. m.

kunna råda angående omröstningens
resultat, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 22 ja och 47 nej, varjämte 110
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3: o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom.
C) i utskottets utlåtande nr 52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Ernulf m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit
ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste
vice talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen. Fru
Jonäng begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 116
ja och 53 nej, varjämte 12 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B—F

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. G

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Arkitekttävling om riksdagens hus

vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hansson i Piteå begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom.
G) i utskottets utlåtande nr 52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4) av heri'' Hansson i Piteå.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
70 ja och 93 nej, varjämte 18 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
4) av herr Hansson i Piteå.

§ 14

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 64, med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i ärvdabalken, m. in.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Arkitekttävling om riksdagens hus

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 51, i anledning av framställning från
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående arkitekttävling om
riksdagens hus.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Beslutet i våras att begränsa
arkitekttävlingen om Riksdagshuset
till Helgeandsholmen är nog i god
konkurrens ett av de mindre framsynta
beslut som har fattats i denna kammare.
När man i dag ser de tre byggnader
som provisoriskt skall inrymma riksdagen
under tio eller tjugo år är det ganska
lätt även för en lekman att få klart
för sig att den byggnadsvolymen inte
ryms på denna holme. Yi kommer inte
att här kunna få ett riksdagshus som
både fyller kravet på att vara funktionsdugligt
och tillfredsställer de stadsplaneestetiska
krav man har rätt att ställa
på stadslandskapet i denna omgivning
— kanske ett av Sveriges känsligaste.

Men nu är beslutet fattat. Arkitekttävlingen
skall sätta i gång, om den inte
redan gjort det. Jag tror för min del att
det endast är ett dyrbart sätt att bevisa
att projektet är omöjligt och att man,
som jag tidigare sade, inte kommer att
kunna tillgodose de krav man har på ett
nytt riksdagshus, nämligen att det skall
fungera och att det inte skall fördärva
stadsmiljön. Men när man nu skall sätta
i gång detta arbete på ett stort antal arkitektkontor
i de nordiska länderna bör
man kanske ändå ge dem en chans att
lösa uppgiften. Det kan kanske vara en
otaktisk manöver från den som helst
inte vill att tävlingen skall lyckas, men
det finns ju en risk för att något av de
hus som ritas också kommer att byggas.

En möjlighet att lösa frågan utan att
skövla Helgeandsholmen och utan att få
ett opraktiskt, trångt och mörkt nytt
riksdagshus är att redan från början
sikta in sig på en expansion till omkringliggande
områden. Förvaltningskontoret
säger också i sitt uttalande att
man skall göra detta. Man skall expandera
söderut, vilket, såvitt jag förstår,
betyder att man har tänkt sig att riksdagen
så småningom, när kanslihuset

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

flyttar över till Norrmalm, skall kunna
få lokaler i den byggnaden. Utskottet
är av allt att döma också inne på
den linjen när man biträder förvaltningskontorets
förslag.

Men lika litet som utskottet i våras
ville ta konsekvenserna av insikten om
att det var svårt att klara detta bygge
på Helgeandsholmen, tycks man nu vara
inställd på att ta konsekvenserna av
insikten om att ett nytt riksdagshus för
att fungera måste ta i anspråk större utrymmen
än vad som kan rymmas här.
Det vore synnerligen olyckligt om man
inte i arkitektarbetet redan från början
fick räkna med att förlägga en del av
verksamheten till byggnader söder om
Helgeandsholmen. Konsekvensen blir
annars sannolikt att man, eftersom uppgiften
är begränsad till denna tomt, till
varje pris kommer att där pressa in de
utrymmen som är upptagna i lokalprogrammet
och som för övrigt är minimiutrymmen.
Man får då bygga ett opraktiskt
hus, kanske med ett stort antal rum
utan fönster, med små och framför allt
för få ram i förhållande till de krav
som komer att ställas fram emot slutet
av detta sekel eller kanske långt tidigare.
Jag tycker därför att man redan
från början skulle ge arkitekterna en
möjlighet att laborera både med den föreslagna
tomten och med kanslihustomten
liksom även med de omgivande
byggnader som kan finnas tillgängliga.

.lag vill till utskottet och till herr
Lindholm, eftersom jag ser att han är
närvarande i kammaren, ställa frågan
av vilka skäl man så kategoriskt avvisat
möjligheterna att redan på arkitekttävlingsstadiet
räkna med utrymmen för en
expansion.

I detta anförande instämde herr Ahlmark
och fru Anér (båda fp).

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Bankoutskottets förevarande
utlåtande föranleder två frågor.
Den första gäller tävlingsprogrammet.

Arkitekttävling om riksdagens hus

På s. 37 i utlåtandet anges den totala
programytan inklusive parkerings- och
inlastningsutrymmen till endast ca
27 000 m2. Förvaltningskontoret har i
sin hemställan från denna yta dragit
bort 4 000 m2 och kommer helt riktigt
fram till att programytan utgör ca
23 000 m2 »bortsett från parkerings- och
inlastningsutrymmen». En sådan omskrivning
är helt meningslös, om det
inte finns en bestämd avsikt bakom den.
Vilken är denna avsikt?

Den andra frågan gäller övergången
mellan tävlingens båda steg. Utskottet
framhåller det värdefulla i en allmän
diskussion om resultatet av första steget,
men det vore onekligen ännu värdefullare
om vi nu i stället för en mer
eller mindre from önskan kunde få från
herr Lindholm ett auktoritativt uttalande
om att en sådan diskussion verkligen
skall komma till stånd. Märkligt nog är
det enligt reglerna inte byggherrens intressen
som är i majoritet i prisnämnden
utan arkitekternas. Med tanke på
de skrämmande exempel som vi inte
minst här i vår huvudstad har sett på
denna yrkeskårs förkärlek för skokartongen
som skönhetsideal — liggande
på flatsidan eller stående på lågkant
eller högkant — bör nog riksdagen få
ett ord med i laget innan det andra
steget tas. Varken i förvaltningskontorets
skrivelse eller i tävlingsprogrammet
förutsätts emellertid en sådan diskussion.
Min andra fråga blir därför,
om vi kommer att få tillfälle till denna
diskussion.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Herr Ullsten har ju haft
möjlighet att som suppleant i förvaltningskontorets
styrelse ta del av de beräkningar
som gjorts då programhandlingarna
upprättades. Enligt dessa beräkningar
finns det på Helgeandsholmen
utrymme för ett riksdagshus. I de
programhandlingar som upprättats har
man inte bara räknat med nu kända behov
utan även tagit med utrymme för

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

Arkitekttävling om riksdagens hus

ytterligare expansion. Om det därutöver
om några årtionden behövs ännu mer
utrymme för ren förvaltningspersonal,
kan man utnyttja de förutsättningar som
finns i det gamla Kanslihuset, därest
man förverkligar den tanke som man
för närvarande arbetar med, nämligen
att förlägga samtliga kanslihusbyggnader
till nedre Norrmalm. Med tanke på
utrymmesfrågan tror jag därför att herr
Ullsten har all anledning att avvakta
utvecklingen.

Om herr Ullsten som sitt huvudsakliga
syfte har att förlägga Riksdagshuset
på annat håll än på Helgeandsholmen,
vore det väl riktigare om han
drev denna mening i stället för att lämna
uppgifter som han inte har någon
täckning för. Jag upprepar att programytan
är beräknad för de behov som föreligger.
Därmed har jag väl också besvarat
herr Wachtmeisters fråga på den
punkten.

Vad gäller tävlingsbestämmelserna, så
är de utarbetade helt i överensstämmelse
med de regler som gäller för SAR: s
tävlingsnämnds. Och jag kan ju nämna
att den bestämmelse som särskilt berörts
har tillämpats under de senaste
hundra åren vid arkitekttävlingar. Det
är möjligt att man kan bryta mot de
regler som SAR:s tävlingsnämnd vill
ha, men då är det ju också möjligt —
jag vill inte påstå att det blir så — att
vissa arkitekter, vilkas deltagande i tävlingen
man har behov av, icke kommer
att delta.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Det är riktigt att jag,
både sedan jag kom in i förvaltningskontorets
styrelse som liten och obetydlig
suppleant och långt dessförinnan,
ganska noggrant studerat de handlingar
som gäller riksdagshusbygget. Och det
är de studierna som lett mig till den
bestämda slutsatsen, att det projekt man
nu skall lägga ned någon miljon kronor
på är dödfött, därför att det icke går
att på denna tomt bygga ett riksdags -

hus som fyller de krav på funktionsdugligheten
hos ett riksdagshus som jag
ställer. Dessa krav fylls inte i det minimiprogram
som lagts fast.

Och även om man håller sig till detta
minimiprogram, så görs det i byggnadsstyrelsens
mycket långa och, som jag
förstår, sakkunniga utredning invändningar
mot samtliga de alternativ som
diskuterats, Det är invändningar som
stryker under just vad jag sade i mitt
tidigare anförande, nämligen att om
man vill bygga ett hus här som är tillräckligt
praktiskt och som är tillräckligt
stort för riksdagens behov tvingas
man ge avkall på de stadsplaneestetiska
kraven. Och vill man tillgodose de kraven
tvingas man ge avkall på kravet att
riksdagen skall få ett praktiskt hus.
Jag för min del är övertygad om att
som det nu ligger till kommer det att
bli kravet på funktionsduglighet som
får stå tillbaka.

Jag lämnade alltså, herr talman, inga
felaktiga upplysningar i mitt anförande,
men jag gav uttryck för en annan syn
på hur riksdagens hus skall fungera än
den som herr Lindholm har.

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Jag vet inte om jag uttryckte
mig mycket otydligt när jag
ställde mina frågor, men jag fick inte
svar på någon av dem.

Min första fråga gällde vad det är
som ligger bakom den i mitt tycke meningslösa
klåfingrigheten, när man på
ett ställe i tävlingsprogrammet säger att
programytan skall vara 27 000 m2 inklusive
utrymmen för parkering och ilastning
och på ett annat ställe säger
att programytan skall vara 23 000 m2
exklusive samma utrymmen. Varför formulerar
man om detta? Det är ju en
meningslös omformulering, om man inte
menar någonting med det. Varför
använder man inte samma formulering
på båda ställena? Är det bara klåfingrighet
eller tanklöshet eller ligger det
något särskilt bakom?

Torsdagen den 4 december 1969

Nr 40

Interpellation ang. parkeringsplatser för handikappade bilister

Det var den ena frågan. Beträffande
min andra fråga tog herr Lindholm bara
upp vad jag sade om det mycket
märkliga i att byggherrens intressen i
en prisnämnd är i minoritet och arkitekternas
i majoritet. Jag bara konstaterar,
i likhet med herr Lindholm, att
så är det. Det är ingenting att göra åt
det, ty sådana är reglerna. Men vad
jag begärde var ett lugnande uttalande
från herr Lindholm om att vi får tillfälle
att föra den diskussion om resultatet
av det första tävlingssteget som
bankoutskottet förklarar vara mycket
värdefull men om vilken ingenting sägs
i förvaltningskontorets skrivelse eller i
tävlingsprogrammet.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Herr Ullsten vidhåller
att de utarbetade programhandlingarna
inte på ett tillfredsställande sätt innehåller
de ting de bör innehålla för
att tillgodose riksdagens behov. Det är
alldeles uppenbart att man på ett annat
område skulle kunna disponera mera
tomtmark för byggandet, men å andra
sidan har inte byggnadsstyrelsen så kategoriskt
som herr Ullsten gör gällande
underkänt Helgeandsholmen som byggnadsplats.
Jag tror nog att herr Ullsten
har ett behov av att läsa byggnadsstyrelsens
utlåtande litet mera ingående än
han tydligen har gjort.

Beträffande frågan om parkeringsplatser
och sådant kan nämnas att en
viss jämförelse gjorts mellan Sergels
torg och det planerade bygget. Givetvis
kommer det att ordnas med tillfredsställande
parkeringsutrymmen för riksdagens
vidkommande. På den punkten
tror jag att man kan känna sig relativt
lugn.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 16

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 60, i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av 1 § andra stycket
lagen (1963:268) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Interpellation ang. parkeringsplatser för
handikappade bilister

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Kristianstad (s), som
yttrade:

Herr talman! Parkeringsfrågan har
avgörande betydelse för de handikappade
bilisternas förutsättningar att fungera
i samhället. Lättnader i parkeringsregleringen
uppvisar för närvarande betydande
skillnader beroende på vilken
hemort den handikappade har. Han eller
hon är hänvisad till att konkurrera
med övriga bilägare för att finna parkeringsplats
för sitt fordon. En dylik
ordning försvårar självfallet samhällets
arbetsvårdande ansträngningar och den
handikappades strävan till normalisering.

De handikappades riksförbund angav
i sitt yttrande, avseende parkeringskommitténs
betänkande SOU 1968:18, de
problem den handikappade bilägaren
dagligen konfronteras med, samtidigt
som man lämnade förslag till åtgärder
i mening att eliminera de hinder som
de facto föreligger. Bland handikappade
bilister anses snara åtgärder vara
påkallade.

Med hänvisning till vad sålunda sagts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för civildepartementet
få ställa följande fråga:

Har statsrådet för avsikt att för riksdagen
framlägga förslag till lösning av
handikappade bilisters parkeringsfrågor? Denna

anhållan bordlädes.

Nr 40

Torsdagen den 4 december 1969

§ 18

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 354, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1960:258) om utjämningsskatt å vissa
varor;

från andra lagutskottet:

nr 368, i anledning av motioner om
ersättning från den allmänna försäkringen
för behandling av missbildningar
i ansiktet; och

nr 369, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring, m. m. jämte
i ämnet väckta motioner; samt

från tredje lagutskottet:

nr 343, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen (1959: 517) om förlängning
av tiden för vissa servitut.

Vidare anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 355, till Konungen
med anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring
i ärvdabalken, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet.

Slutligen anmäldes och godkändes
tredje lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 363, till Konungen i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt giltig -

het av 1 § andra stycket lagen (1963:
268) om igångsättningstillstånd för
byggnadsarbete.

§ 19

Anmäldes följande motioner:
nr 1308, av herr Bergqvist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 162, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928: 370), och
nr 1309, av herr Lothigius, likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 162.

Dessa motioner bordlädes.

§ 20

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Nordstrandh (m), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående kvotintagning till
förskollärarutbildningen efter kön, och
herr Björk i Påarp (s), till hans excellens
herr statsministern angående
nordiskt samarbete beträffande trädgårdsproduktionen.

§ 21

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.19.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40

Fredagen den 5 december

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollet för den 27
nästlidne november.

§ 2

Svar på interpellation ang. tillämpningen
av föreskrifter om anlitande av företag
i Norrland vid intendenturverkets
upphandling

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Stridsman har frågat
mig av vilken anledning Kungl.
Maj:ts föreskrifter den 3 december 1965
beträffande intendenturverkets upphandling
inte tillämpats när det gäller
övre Norrland samt om jag är beredd
att vidta sådana åtgärder att föreskrifterna
kommer att efterlevas.

Frågan innefattar endast intendenturverket,
men det bör i sammanhanget
uppmärksammas att föreskrifterna riktades
även till fortifikationsförvaltningen,
sjukvårdsstyrelsen samt armé-, marin-
och flygförvaltningarna. Intendenturverket
ingår sedan den 1 juli 1968
som en huvudavdelning under namnet
intendenturmaterielförvaltningen i försvarets
materielverk tillsammans med
de tre försvarsgrensförvaltningarna.

Föreskrifterna innebär bl. a. att intendenturmaterielförvaltningen
i likhet
med övriga upphandlande myndigheter
skall upprätta förteckningar över de
företag inom de fyra nordliga länen
som anses kunna komma i fråga som
leverantörer. Alla upphandlande myndigheter
har upprättat sådana förteck3*
— Andra kammarens protokoll 1969.

ningar. Dessa färdigställdes under varen
1966 och revideras och aktualiseras
fortlöpande.

Enligt föreskrifterna skall myndigheten
vidare tillse att anbud infordras
från förtecknade företag, om det kan
anses sannolikt att leverans kan ske
från företagen. Vidare anges att om
myndigheten inte anser sig kunna anta
anbud som inkommit från företag inom
de fyra nordligaste länen, skall myndigheten
inhämta yttrande från överbefälhavaren
och arbetsmarknadsstyrelsen
innan ärendet avgörs. Dessa föreskrifter
har följts konsekvent.

Anbud infordras sålunda alltid enligt
föreskrifterna. Under perioden maj
1966-—18 november 1969 har 136 anbud
från företag inom Norrlandslänen remitterats
för yttrande till överbefälhavaren
och arbetsmarknadsstyrelsen. Av
dessa har 35 remitterats av intendenturmaterielförvaltningen.

Jag vill särskilt peka på att antalet
upphandlingsärenden som har remitterats
till överbefälhavaren och arbetsmarknadsstyrelsen
inte är ett entydigt
mått på effekten av de speciella föreskrifter
som det nu är fråga om.

I många fall har det varit möjligt att
efter infordrade anbud direkt träffa avtal
med företag i Norrland. Under de
tre senaste åren har beställningar för ca
200 miljoner kronor från sådana företag
lagts ut. Hur stor del av dessa som är
en direkt följd av Norrlandsföreskrifterna
är omöjligt att ange. Utan tvivel
har det skett en ökning av beställningarna
i Norrland på grund av att de
upphandlande myndigheterna fått en
vidgad överblick över marknaden inom
de berörda länen.

Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellation ang. tillämpningen av föreskrifter om anlitande av företag i

Norrland vid intendenturverkets upphandling

Av det jag sagt framgår att gällande
föreskrifter tillämpas och att åtgärder
för att de skall efterlevas inte behövs.

Möjligheterna att lägga ut beställningar
i Norrbottens och Västerbottens län
begränsas dock av dels industriernas
nuvarande produktionsinriktning, dels
deras kapacitet. Företagsstrukturen är
i många fall inte anpassad till materielverkets
behov av materiel och förnödenheter
av olika slag, tillverkade i mycket
stora serier.

Vidare anförde:

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
försvarsministern för svaret på min interpellation.

Försvaret är i dag en av Norrlands
största arbetsgivare, förmodligen den
allra största. Försvarets betydelse för
Norrlandslänen ur sysselsättningsmässiga
och lokaliseringspolitiska synpunkter
har också helt riktigt alltmer uppmärksammats
från olika håll. Jag behöver
t. ex. endast nämna det tal som
Landsorganisationens ordförande, Arne
Geijer, höll vid Metallindustriarbetareförbundets
kongress i höst. Han fastslog
därvid bl. a. att det finns samhällsekonomiska
vinster att göra genom en
militär inköpspolitik som även lägger
regionpolitiska aspekter på valet av leverantörer.
Även militärbefälhavaren
inom 6 :e militärområdet har energiskt
hävdat att försvaret borde kunna gå
hårdare in för en upphandling i Norrland.
Glömmas bör inte heller den skrivelse
som länsstyrelsen i Norrbotten
under hösten har skickat till försvarsdepartementet,
vari man begär besked
om vilken industriell försvarsverksamhet
som lättast kan flyttas till länet.

Min interpellation bygger inte på dessa
uttalanden. Jag ville endast nämna
dessa representativa rösters åsikter i en
mycket aktuell fråga, som även berörs
i interpellationen. I interpellationssva -

ret säger försvarsministern beträffande
tillämpningen av Kungl. Maj:ts föreskrifter
av den 3 december 1965 — inte
den 3 mars 1965 som jag felaktigt har
angivit i interpellationen ■—■ att gällan^
de föreskrifter tillämpas så att åtgärder
för att de skall efterlevas inte behövs.
Jag måste tyvärr säga till försvarsministern
att jag inte är alldeles
övertygad om att intentionerna i kungabrevet
följts.

Försvarsministerns besked, att under
perioden maj 1966—18 november 1969
136 anbud från företag inom Norrlandslänen
har remitterats för yttrande till
överbefälhavaren och arbetsmarknadsstyrelsen,
är intressant. Försvarsministern
sade vidare att det varit möjligt
att efter erhållande av infordrade anbud
direkt träffa avtal med företag i
Norrland. Jag understryker värdet av
att få veta hur många anbud som remitterats
till överbefälhavaren och arbetsmarknadsstyrelsen
för yttrande. Interpellationssvaret
ger dock inte besked
i frågan om anbuden antagits eller förkastats.

Andemeningen i kungabrevet var ju
— om jag tolkat den rätt —- att högre
anbud, avlämnade från företag i Norrland,
skulle kunna antas före lägre anbud
från annan del av landet. Jag
vill därför fråga försvarsministern hur
många av de 136 remitterade anbuden
som föranlett ingripande. Har t. ex. arbetsmarknadsstyrelsen
i något fall förordat
ett högre anbud och uttalat att
man skall betala mellanskillnaden för
att ge ett Norrlandsföretag möjlighet
till leveranser? Enligt uppgifter som
jag inhämtat skulle uttalandet under
den tredje punkten i kungabrevet icke
i något fall ha lett till ingripande för företag
i övre Norrland.

Svårigheten att realisera kungabrevets
andemening skulle bero på att berörda
myndigheter själva får stå för
de merkostnader som uppkommer vid
antagande av ett högre anbud. Man me -

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40

Svar på interpellation ang. tillämpningen av föreskrifter om anlitande av företag i

Norrland vid intendenturverkets upphandling

nar att yttranden i anbudsärenden borde
hänskjutas till Kungl. Maj:t för att
möjlighet skall kunna ges till ställningstaganden
för övre Norrland. Det är för
att få klarhet i den praktiska tillämpningen
av kungabrevet som jag skulle
önska att försvarsministern något mer
ville utveckla denna fråga än vad han
gjort i sitt svar. Även om svaret, såsom
jag tidigare nämnt, gav intressanta upplysningar
kvarstår oklarheten beträffande
tillämpningen. Jag vill på denna
punkt om möjligt få veta något mera.

Det är alldeles riktigt, såsom försvarsministern
påpekade i sitt svar, att företagsstrukturen
i Norrbotten och i Västerbotten
i många fall inte är anpassad
till försvarets materielverks behov av
materiel och förnödenheter av olika slag
i mycket långa serier.

Försvarsministern säger att under de
tre senaste åren har beställningar för
ca 200 miljoner kronor antagits från
företag i Norrland. Med utgångspunkt
från hittills utlagda beställningar i Norrland
på totalt ca 200 miljoner kronor
och den speciella företagsstruktur som
råder i de två nordligaste länen skulle
jag också vilja veta hur stor andel av
dessa beställningar som tillfallit företag
belägna inom 6:e militärområdet.

Till slut vill jag fråga försvarsministern
hur han ser på möjligheterna att
få beställare att sträva efter att tillämpa
kungabrevets anda även beträffande underleveranser.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag kan inte svara på
frågan om hur många av de till arbetsmarknadsstyrelsen
och ÖB remitterade
anbuden som lett till upphandling. Jag
känner till några fall men vet alltså inte
hur många det rör sig om.

I första hand låter vi arbetsmarknadsstyrelsen
vara med om att avgöra dessa
frågor. Men när prisskillnaderna är
alltför stora och uppgår till t. ex. 25

procent av de aktuella beloppen brukar
vi inte diskutera möjligheterna att lägga
ut beställningar i Norrland. Det förekommer
dock att högre liggande anbud
från företag i Norrlandslänen kan
leda till avtal när arbetsmarknadsstyrelsen
eller någon annan myndighet tillskjuter
prisskillnaden.

Jag har ingen statistik över hur de
200 miljonerna är fördelade på olika
län eller företag.

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Jag tackar försvarsministern
och känner mig nu mer tillfredsställd
över det besked jag fick om
förfarandet att det är först vid prisskillnader
över 25 procent, som man
inte tillämpar metoden att antaga ett
högre anbud som inlämnats från företag
i Norrland.

Eftersom jag uppgivit att enligt av
mig inhämtade uppgifter det aktuella
kungabrevet inte i ett enda fall har föranlett
något ingripande, vill jag nu citera
en artikel som var införd i tidskriften
Nya Perspektiv, nr 3 för år
1969. Den är skriven av chefen för sektion
2 i Övre Norrlands militärområdes
stab. Han säger beträffande punkten
3 i kungabrevet, vilket jag alltså
citerar för att få med det i protokollet: »Uttalandet

har dock icke i något
fall lett till ingripande. Många beställningar
har härigenom gått Övre Norrland
förbi. Det kommer alltid att bli
svårt, att få kungabrevets andemening
realiserad, så länge berörda myndigheter
själva skall stå för de merkostnader,
som uppkommer genom att anta ett högre
anbud från Norrland före ett lägre
från annan del av landet. Ur allmän
samhällsekonomisk synvinkel vore det
kanske lönsammare att betala denna
mellanskillnad i stället för att på andra
vägar tillföra belopp, som kan vara avsevärt
större. Det är därför önskvärt,
att ärendena hänskjuts till Kungl. Maj :t

Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellation ang. tillämpningen av föreskrifter om anlitande av företag i

Norrland vid intendenturverkets upphandling

för att få till stånd ställningstaganden
för Norrland.»

Försvarsministern sade nyss att ingripanden
skett i vissa fall i detta avseende
och att arbetsmarknadsstyrelsen
eller ÖB förklarat att vi kan anta ett
högre anbud från Norrland. Men enligt
vad som framgår av mitt citat säger
alltså en hög befattningshavare inom
detta område att något ingripande inte
har gjorts. Jag vill därför gärna ha ett
klargörande i denna fråga om det är
möjligt.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det är som jag säger.
Flera sådana ingripanden har gjorts av
arbetsmarknadsstyrelsen, även om vi
inte har uppgifter om i vilket av de
sex nordligaste länen det har förekommit.
Men självfallet kan inte den militära
upphandlande myndigheten handla
på egen hand här. Den måste följa upphandlingskungörelsen.

Herr SKOGLUND (s):

Herr talman! Känner försvarsministern
till om också andra departement
har sänt ut lika förebildliga rekommendationer
till dem underställda verk och
myndigheter som försvarsdepartementet
har gjort?

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Nej, jag tror att det
endast är försvarsdepartementet som
har dessa föreskrifter.

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Kanske kan man i alla
fall utgå ifrån att vad beträffar 6:e militärområdet
det inte lett till något ingripande
enligt kungabrevet men att ett
sådant kommer att göras i framtiden.
Kan jag få tolka försvarsministerns ord
på det sättet med ledning av den artikel
jag citerade?

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! När det gäller 6:e militärområdet
följs som jag säger i mitt interpellationssvar
dessa föreskrifter till
punkt och pricka. Detta har lett till
stor upphandling.

Här talar vi om huruvida de upphandlingsärenden,
som varit remitterade till
överbefälhavaren och arbetsmarknadsstyrelsen
och som endast utgör en del
av upphandlingsärendena, lett till speciella
uppgörelser. Jag har här ingen
uppgift om vare sig företag eller anbud,
varför jag inte kan svara på den
frågan. Jag vet bara att de har lett till
uppgörelser, i fråga om vilka arbetsmarknadsstyrelsen
ingripit.

Herr SKOGLUND (s):

Herr talman! Jag vill gärna säga att
det är i hög grad angeläget att en rekommendation
går ut till övriga verk
och myndigheter så att man därigenom
kan få i gång en inköpsverksamhet från
norrländska företag. Detta är emellertid
en fråga som kanske borde tas upp på
annat sätt. Jag ville i detta sammanhang
bara höra om regeringen tagit
ställning till motsvarande rekommendationer
när det gäller myndigheter och
verk underställda andra departement
än försvarsdepartementet.

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Det är klart att jag tror
försvarsministern när han här säger
att kungabrevet har lett till ingripande,
men då kvarstår min fråga: Har den
som handhar upphandlingen och står
som artikelförfattare sagt för mycket?
Artikeln är kategoriskt avfattad och författaren
påstår att inte ett enda ingripande
företagits.

Jag vill inte vara domare utan undrade
bara om försvarsministern kunde
ge ett besked om huruvida ingripande
hade förekommit. Försvarsministern
säger att så varit fallet, medan den

fredagen den 5 december 1969

Nr 40

Svar på interpellationer

upphandlande myndigheten säger att
något ingripande inte skett. Därför blir
det helt naturligt litet svårt för mig att
bilda mig en uppfattning om vilket som
är det rätta förhållandet.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Den artikeln handlar
endast om en del av det geografiska
område som det är fråga om.

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Det är alldeles riktigt,
herr försvarsminister, men det var just
den lilla delen som min interpellation
avsåg.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellationer ang. den
militära hälso- och sjukvården

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Ringaby har frågat
mig vilka åtgärder jag anser bör
vidtas i syfte att effektivisera fredsorganisationens
militära sjukvård. Herr
Lindberg har frågat om jag avser vidta
åtgärder i syfte att så förbättra den militära
sjukvården och hälsokontrollen
att risker för olyckshändelser och ohälsa
vid militärtjänstgöring under fredstid
i görligaste mån elimineras.

Den militära hälso- och sjukvården
har under de senaste åren byggts ut
och förbättrats. Förbandssjukvården
har organiserats om enligt beslut av
1965 års riksdag. Reformen innebär
bl. a. att de läkare som undersöker och
behandlar våra värnpliktiga på förbanden
i regel är civila läkare som också
ägnar sig åt annan verksamhet, t. ex.
som företagsläkare, privatpraktiker eller
sjukhusläkare. Organisationen av

ang. den militära hälso- och sjukvården

försvarssjukvårdens centrala och högre
regionala ledning har omdanats
fr. o. m. innevarande budgetår. Detta
kan väntas medföra ett bättre utnyttjande
av de personella resurserna inom
försvarssjukvården. I det nya inskrivningssystemet
finns inbyggd en noggrann
hälso- och kapacitetsundersökning.
Varje värnpliktig får numera genomgå
en omfattande medicinsk och
psykologisk kontroll innan han börjar
sin grundutbildning. Det har alltså nyligen
skett en hel del på det här området.
Några av förbättringarna har
ännu inte hunnit att få betydelse för
den värnpliktiges tjänstgöring men
kommer att ge effekt.

Medicinska akutfall inträffar i värnpliktstjänsten
liksom i det civila livet.
Samarbete mellan den militära och den
civila sjukvården är nödvändigt och
förekommer alltid när förbandssjukvårdens
resurser inte räcker till. Svåra
sjukdomsfall hänvisas till civila sjukhus
för undersökning och behandling.

En särskild svårighet är att de värnpliktiga
i genomsnitt har sämre kondition
än tidigare och inte sällan överskattar
sina krafter. Värnpliktiga som
kallas in till repetitionsutbildning tillhör
dessutom ofta åldersgrupper för
vilka det kan föreligga risker för medicinska
komplikationer. Inryckningen
sker i regel till en mobiliseringsplats
där det inte kan göras någon omfattande
hälsoundersökning. En översyn
av dessa och andra medicinska frågor
som rör repetitionsutbildning förbereds
inom försvarets sjukvårdsstyrelse. Jag
avser att föreslå att man undersöker
om inskrivningscentralerna efter en inkörningstid
kan utnyttjas även för undersökning
av värnpliktiga som kallas
in till krigsförbandsövning.

Herr Lindberg berör i sin interpellation
ett tragiskt dödsfall i samband med
grundutbildning. Fallet är för närvarande
under utredning av justitieombudsmannen.
Skulle resultatet av utredningen
peka på att det behövs åt -

Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellationer ang. den militära hälso- och sjukvården

gärder inom försvarssjukvården utöver
dem som redan har vidtagits eller planeras,
kommer jag självfallet att ta upp
frågan till ingående prövning.

Vidare anförde:

Herr RINGABY (m):

Herr talman! Jag tackar försvarsministern
för svaret. Jag vill redan från
början förklara att det inte i första
hand är de hastiga dödsfall som har
inträffat i samband med repetitionsövningar
som har föranlett interpellationen.
Sådana förekommer ju tyvärr då
och då även i det civila, t. ex. vid
idrottsutövning; ett hände häromdagen
när en skolgrupp var ute på cykeltur.

I stället är det den militära sjukvården
som sådan jag åsyftar. Jag tycker
nämligen inte, herr försvarsminister,
att den fungerar särskilt bra. Alla vi
som har gjort värnplikt vet väl också
att det är vissa problem med de köer
som uppstår dagen före en fälttjänstövning
eller en lång marsch. Där finns
naturligtvis risken — och man förstår
också militärläkaren — att alla dessa
betraktas som simulanter, och där även
de som är i stort behov av vård kan
drabbas. Det kan alltså bli en ganska
farlig generalisering. Detta kanske det
inte går att göra så mycket åt, men
problemet finns.

Den militära sjukvårdsorganisationen
har sålunda inte fungerat särskilt bra,
och jag är glad över att, som försvarsministern
säger i sitt interpellationssvar,
en hel del förbättringar på den
senaste tiden har genomförts och att ytterligare
förbättringar kommer att göras.
Jag är också tillfredsställd med att
justitieombudsmannen utreder det
dödsfall som har inträffat under rekrytutbildningen.
Jag vet inte mer om det
än vad som har stått i pressen, men
omständigheterna omkring det förefaller
vara litet egendomliga och det kan
finnas skäl att närmare utreda dem.

Men man har också hört talas om en
hel del andra fall som visserligen inte
har lett till döden men där resurserna
inom den militära sjukvården inte synes
ha varit tillfredsställande.

Statsrådet erinrar om den omorganisation
som gjordes i enlighet med riksdagens
beslut år 1965 och som återspeglas
i kostnadsutvecklingen för den
militära sjukvården. Av tillgängligt siffermaterial
ser man att totalkostnaderna
för den militära sjukvården har stigit
från i runt tal 12,5 miljoner kronor
budgetåret 1964/65 till 26 miljoner kronor
budgetåret 1968/69. Man skulle kunna
frestas att tro att dessa siffror speglar
en oerhörd förbättring, men tyvärr
har ökningen inte bara gått till förbättringar.

Det är ganska intressant att se på
kostnadsutvecklingen under de olika
åren. 1966/67 steg kostnaderna för militärsjukvården
mycket markant. Arméns
kostnader för sjukvården var då
10,2 miljoner kronor mot 6,8 miljoner
kronor året före. För sjukvårdsmaterial
var kostnaderna 6,1 miljoner kronor
1967/68 mot 1,9 miljoner kronor året
före. Då frågar man sig vad det kan
bero på att kostnadsansvällningen var
så stark just 1966/67. Efter vad man
kan få fram har för det första lönekostnaderna
stigit mycket kraftigt. Den 1
juli 1966 övergick man till ett nytt system
för ersättning till militärläkarna.
De hade tidigare varit fast anställda
med fast lön men fick då s. k. prestationsersättning.
För det andra fick vi
den 1 juli 1966 en ny sjukvårdsorganisation
inom förbanden. För det tredje
blev det en mycket kraftig ökning av
anskaffningskostnaderna för sjukvårdsmaterial
på grund av ändringar i krigsorganisationen
det året. Och för det
fjärde har läkemedelsutgifterna under
det senaste året stigit med cirka 50 procent.

Mot bakgrunden av vad jag sagt om
orsakerna till kostnadsstegringarna och
om den militära sjukvården över huvud

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40

Svar pa interpellationer ang. den militära hälso- och sjukvården

taget skulle jag vilja ställa ytterligare
några frågor till försvarsministern.

1. Förefaller det inte litet egendomligt
att man skall ha prestationslön för
militärläkarna, när vi nu i veckan beslutat
om en sjukvårdsreform på den civila
sektorn som innebär att vi på det
området förmodligen får en totallön?
Det måste väl bli en samordning på
dessa båda områden.

2. Hur beräknas regeinentsläkarnas
prestationslön? Är det en ren prestationslön
eller är det en fast lön plus
ett prestationstillägg, något som landstingsläkarna
hitintills haft? Skall vi ha
olika system på detta område kan vi
få oerhört stora skillnader i inkomst-*
hänseende mellan läkarna på den militära
och den civila sidan. Det finns militärläkare
som på några timmars arbete
i veckan tjänar mer än regementschefen.
Jag skulle gärna vilja höra hur
denna prestationslön är utformad.

3. Jag kommer nu till den kanske viktigaste
frågan. Har försvarsministern
funderat på att ta upp överläggningar
med Landstingsförbundet i syfte att
föra över huvudmannaskapet för den
militära sjukvården på landstingen? Jag
tycker att det finns mycket starka skäl
för att fundera på den saken. Provinsialläkarna
och mentalsjukvården, som
tidigare stod under statligt huvudmannaskap,
är numera överförda på landstingen.
Det finns ett avtal med staten
vilket går ut på att staten betalar kostnaderna
för mentalsjukvården, medan
landstingen står som huvudman. Vi vet
också att en utredning för närvarande
arbetar med frågan om tandvården, och
förmodligen kommer den militära tandvården
att läggas under landstingens
huvudmannaskap. Då funderar man på
dessa 26 miljoner kronor, som den militära
sjukvården kostar och som alltså
utgör endast några tiondels procent av
de totala sjukvårdskostnaderna, fördelade
på små vårdenheter utspridda över
hela landet. Är det inte litet orationellt,
herr försvarsminister, att denna mycket

lilla del av sjukvårdssektorn ligger under
statligt huvudmannaskap? Det finns
ju i varje län en landstingsorganisation
som fungerar mycket bra, och man skulle
kunna ha ett avtal med landstingen
om att staten skall ersätta landstingen
för att dessa övertar den militära sjukvården.

Jag anser att det skulle vara mycket
bra med ett gemensamt huvudmannaskap
på sjukvårdssidan. Det skulle ge
samma sjukvårdsservice till de värnpliktiga
och övrig personal på förbanden
som till de civila. Dessutom har
vi ju redan nu ett samarbete mellan staten
och landstingen i fråga om militärsjukvården;
det skulle bara gälla att
bygga ut det samarbetet ytterligare.

Jag begär inte, herr talman, att försvarsministern
skall ge ett entydigt och
bestämt svar på dessa frågor som jag
nu ställer från talarstolen. Men jag har
ändå velat rikta dem till försvarsministern
för att få höra, om han har funderat
något på dessa problem.

Herr LINDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret på min interpellation.
I sitt svar har statsrådet redogjort
för flera positiva åtgärder i syfte
att åstadkomma en förbättring av den
militära sjukvården och hälsokontrollen.
Statsrådet tar också upp frågan
om den förebyggande hälsovården. Jag
är i detta avseende nöjd med svaret.
Men i övrigt anger inte försvarsministern
vilka åtgärder i förebyggande syfte
man avser att vidta för att undvika
risker för olycksfall och ohälsa. Det
förebyggande arbetet för att undvika
ohälsa och olycksfall måste ses i ett betydligt
vidare perspektiv än det rent
medicinska. Jag skall därför något beröra
dessa frågor.

De flesta som deltagit i militära övningar
har upplevt dessa som fysiskt
och i många fall även psykiskt mycket
påfrestande. Detta är mest utpräglat vid
förbandsövningar. Det är vanligen före -

Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellationer ang. den militära hälso- och sjukvården

kommande att de värnpliktiga får utföra
sina övningar under brist på sömn
och mat. De som sysslat med arbetarskyddsfrågor
i det civila livet känner
till vikten av att människan får både
mat och vila i tillräcklig mängd. Hos
en människa som inte får tillräckligt
med vila bryts motståndskraften ned
och reaktionsförmågan försämras. Riskerna
för sjukdom och olycksfall ökar
därmed väsentligt. Samma är förhållandet
om en människa inte får tillräckligt
tillskott av kalorier. När man förbrukat
sitt förråd av kalorier och inte
får något nytillskott, blir det i stället
en fettförbränning i kroppen. I en sådan
situation utgör en människa många
gånger en fara både för sig själv och
för sin omgivning. Hjärnan kan råka
ut för en black out. Även om så inte
blir fallet, är det ett ovedersägligt faktum
att hjärnan arbetar sämre; individen
handlar bakvänt eller handlar inte
alls. En människa handlar annorlunda
i en krissituation i ett sådant tillstånd
än i normala fall.

Ett mycket klart belägg härför får
man i den olycksfallsstatistik som yrkesinspektionen
för. Av den statistiken
kan man klart utläsa, att de flesta
olycksfallen inträffar den närmaste timmen
före lunchrasten och strax innan
arbetet avslutas för dagen.

Jag har konstaterat att detta är faktorer
som de ansvariga för militära övningar
ofta förbiser. Många olycksfall
skulle säkerligen ha kunnat undvikas,
om man hade tagit större hänsyn till
just dessa faktorer. Jag kan knappast
tro att övningarna skulle förlora i effektivitet
om man planerade dem så,
att de värnpliktiga fick sitt behov av
vila och mat någorlunda väl tillgodosett.
Förhållandet är snarare det motsatta.

I övrigt vill jag bestämt påstå, att man
inom försvaret ofta lägger för stor vikt
vid övningarnas hårdhet. De omdebatterade
cykeltolkningarna är ett exempel
härpå. Jag skall inte vidare beröra

den frågan efter all den debatt som
förekommit. Men jag kan inte låta bli
att nämna att jag ofta frågat mig varför
man cykeltolkat upp till 15 å 20 mil,
när det säkerligen hade varit möjligt
att planera övningarna så att man hade
kunnat nöja sig med halva sträckan.
Varför har marscher varit två eller tre
mil långa, när man kunnat utföra övningarna
lika realistiskt med en hälften
så lång marsch? Varför har man lagt
posteringsövningar nattetid i slutet på
en flera dagar lång hård övning, då
manskapet varit starkt uttröttat, när
det hade funnits möjligheter att lägga
in dessa övningar vid mer lämpliga tillfällen? Detta

är bara några exempel. Tanken
med försvarsövningarna måste, såvitt
jag förstår, vara att ge de värnpliktiga
kunskap om vapen och redskap, att lära
dem att handha dessa på rätt sätt och
att lära dem att handla riktigt i olika
situationer. Det torde vara ställt utom
allt tvivel att inlärningsförmågan är
sämst när man är uttröttad, övningarna
får en motsatt effekt än den som är
avsikten, om man planerar dem på ett
sådant sätt, att de som skall tillgodogöra
sig lärdomarna är för hårt pressade
fysiskt och psykiskt.

Den förebyggande hälsokontroll för
värnpliktiga som kallas in till repövningar,
vilken försvarsministern ämnar
framlägga förslag om, är bra. Likaså
är det bra med en kapacifetsundersökning
av de värnpliktiga. Vi får hoppas
att man med ledning av undersökningsresultatet
kan få en planering av övningarna
som står i relation till de värnpliktigas
förmåga. Såvitt jag kan förstå
är detta möjligt endast om man ger befälet
en tillräcklig utbildning i förebyggande
olycksfalls- och hälsovård. Jag
tror inte att man kan förlita sig helt
på de utbildade sjukvårdarna i detta
avseende. I de praktiska övningarna
har man inte alltid tillgång till dessa
sjukvårdare, och i många bedömningsfrågor
av denna art måste det enligt

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40

Svar på interpellationer ang. den militära hälso- och sjukvården

min mening vara nödvändigt att den
befälsförande personen besitter nödvändiga
kunskaper. Även om vi inte
till alla delar är nöjda med situationen
på sjuk- och hälsovårdens område inom
näringslivet torde dock försvaret
ha en hel del att lära därav. Enligt min
mening måste man inom försvaret lära
sig ta ökad hänsyn och visa större omtanke
om människorna.

Herr Ringaby berörde den situationen
som kan uppstå i väntrummet hos
militärläkaren dagen före en hård övning.
Det är riktigt att det är en svår
situation, och risken för att man kommer
att generalisera och bedöma de
flesta som simulanter är stor. Många av
oss har upplevt den förnedrande situationen
att gå till en militärläkare när
man har känt sig krasslig och utan någon
vidare undersökning t. ex. ha blivit
ordinerad magnecyl med kodein och
värmelampa och därefter blivit utskickad
på en hård övning. Det är något
av de mest förnedrande jag upplevt i
mitt liv, och jag hoppas att vi skall
komma ifrån sådana situationer i fortsättningen
i görligaste mån inom den
militära sjukvården.

Jag ber än en gång att få tacka försvarsministern
för svaret på min interpellation.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag vill först ta upp
herr Ringabys kommentarer och frågor.

Det är riktigt att kostnaderna stigit
kraftigt för försvarssjukvården, men
dessa kostnadsstegringar hänför sig delvis
till de förbättringar som vidtagits
under senare år. När det gäller kostnadsstegringen
för materielen måste vi
ta hänsyn till att de ökade utgifterna
även ligger på utrustningssidan i krigsorganisationen
och inte direkt berör
vår fredsverksamhet.

Stegringen av de direkta läkarkost -

naderna efter 1965 års riksdagsbeslut
sammanhängde med övergången till
den nya formen av tjänsteläkare där
det — om jag inte minns fel — ingicks
ett treårsavtal mellan avtalsverket och
Sveriges Läkarförbund innebärande att
tjänsteläkarna erhåller ersättning för
varje undersökt värnpliktig eller fast
anställd. Så är detta avtal i huvudsak
uppbyggt. En översyn både av läkarnas
inkomster och bestämmelserna sker
nu.

Vad beträffar herr Ringabys undran
om man inte kan gå längre i fråga om
samordning mellan landstingens sjukvård
och den militära sjukvården har
den frågan flera gånger varit på tal,
och den torde komma att tas upp på
nytt. Dét finns vissa svårigheter, och
dessa sammanhänger naturligtvis med
den krigsberedskap som vi måste ha på
detta område. Jag tror inte att det är
omöjligt att på sikt komma fram till
något slags övertagande på samma sätt
som nu skall ske med tandvården. Jag
vågar emellertid inte i dag yttra mig
om huruvida det är möjligt att avlägsna
de hinder härvidlag som hittills förelegat.
Men jag kan lova att vi skall fortsätta
undersökningarna och se över vilka
förutsättningar som finns.

Jag skall inte gå in på någon längre
diskussion i anledning av herr Lindbergs
anförande här. Det finns tämligen
ingående bestämmelser utfärdade
för hur militära övningar skall läggas
upp: hur realistiska de bör vara, hur
hårda de får vara, vilka ansträngningar
man har rätt att kräva av soldaterna.
Bestämmelserna om övningarnas uppläggning
är mycket detaljerade; sålunda
får övningar inte företas i visst väder
— viss kyla o. s. v. Men det är klart
att vi inte kan undvara realistiska övningar,
och det finns vissa sådana övningar
som kan vara ytterst pressande
för den enskilde. Självfallet är det militära
befälet — detta gäller alltså inte
bara militärläkarna — utbildat för att
kunna ta vara på de värnpliktiga. En

Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellationer ang. den militära hälso- och sjukvården

av huvuduppgifterna i undervisning
och utbildning är ju att lära sig att på
rätt sätt handskas med det viktigaste
inom förbanden, nämligen människorna.
Jag skall gärna ge herr Lindberg
möjlighet att ta del av de föreskrifter
som det enskilda truppbefälet där arbetar
med.

Vi kan emellertid inte avstå från vissa
realistiska övningar, och då uppstår
frågan var gränsen bör dras. Vi har
kommit fram till uppfattningen, att det
viktiga är att man även för äldre värnpliktiga
— kanske i 40-årsåldern och
däröver — som inkallas till krigsförbandsövningar
har en viss hälsokontroll.
Angelägenheten av en sådan kontroll
har erfarenheterna från de senaste
årens övningar visat, och det är
därför detta som vi, trots mycket stora
svårigheter, ändå bör undersöka för att
se om det inte skall vara möjligt att
genomföra.

Längre tror jag faktiskt inte man kan
komma i dag.

Herr RINGABY (m):

Herr talman! Jag är helt tillfreds
med det besked som försvarsministern
gav, nämligen att man skall försöka att
i framtiden utröna möjligheterna att få
ett mera intimt samarbete mellan landstingen
och staten när det gäller den
militära sjukvården.

Jag är också fullt medveten om att
vissa problem kan uppstå i fråga om
krigssjukvården, men jag tror inte
heller att dessa svårigheter är oöverstigliga.
Även på detta område har vi
ju nu samarbete med landstingen. Jag
hoppas alltså på en förbättring i detta
avseende i framtiden.

Vad sedan beträffar avtalet med militärläkarna,
vilket riksdagen fattade
beslut om 1965 och som innebar prestationslön,
måste väl det avtalet, när det
löper ut, förnyas och därvid samordnas
med de bestämmelser man kan
komma fram till på den civila sidan av

avtalsområdet när avtalsförhandlingarna
där avslutats. Jag hörde just i dag
— jag vågar dock inte yttra mig om
sanningshalten i detta —• att man har
tillsatt en medlingskommission på det
området. När det blir bestämt hur det
skall bli med arvodena till de civila
läkarna får man väl försöka samordna
överenskommelsen med dem med överenskommelsen
med läkarna på militärsidan;
det måste bli någorlunda likartade
betalningsförhållanden på de
båda sektorerna.

Jag är nöjd med försvarsministerns
svar på dessa frågor, och jag ber än en
gång att få tacka för svaret.

Herr LINDBERG (s):

Herr talman! Det är ju glädjande att
konstatera att försvarsministern talar
om att det finns föreskrifter. Jag hade
nog anat det, men jag måste konstatera,
att enligt min uppfattning måste det
antingen vara fel på föreskrifterna eller
också på dem som tillämpar föreskrifterna.
Jag skall inte här dra fram
några exempel på hur det kan förhålla
sig, men nog har jag den bestämda
uppfattningen att även om man måste
ha realistiska övningar i det militära,
så överdrivs de i en hel del fall ganska
väsentligt. Jag tror fördenskull inte
att jag är den gnälligaste soldat som
funnits i svenska armén, men jag har
varit med om åtskilligt, där man nog
skulle ha kunnat pruta på de realistiska
synpunkterna ganska väsentligt
och kanske ändock kunnat uppnå ett
bättre resultat av övningarna rent inlärningsmässigt.

Jag är emellertid tacksam mot försvarsministern
om jag får ta del av föreskrifterna.
Jag skall studera dem med
intresse. Jag ber än en gång att få
tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40

§ 4

Svar på interpellation ang. det statliga
stödet till opolitiska upplysningskampanjer Ordet

lämnades på begäran till

Herr statsrådet LIDBOM, som yttrade:

Herr talman! Herr Björck i Nässjö
liar frågat chefen för socialdepartementet
dels om vilka principer som legat
till grund för fördelningen av statsmedel
för den pågående upplysningsverksamheten
om narkotikans skadeverkningar,
dels om vilka åtgärder som
socialministern anser bör vidtas för att
kravet på objektivitet skall bli tillgodosett
i statsstödda opolitiska kampanjer.
Interpellationen har överlämnats till
mig för besvarande.

I det tiopunktsprogram för bekämpande
av narkotikamissbruket som regeringen
fastställde för snart ett år sedan
har informationsfrågorna fått en
framträdande plats. Målet för informationen
på området är att höja beredskapen
hos allmänheten — och framför
allt hos ungdomen •—• mot de faror
som är förenade med bruk av narkotika.

Ett viktigt led i informationen är det
upplysningsarbete som bedrivs av frivilliga
organisationer med stöd av statliga
medel. Ett fyrtiotal organisationer
har under året fått bidrag för narkotikainformation
med sammanlagt 1,3 miljoner
kronor. Dessa organisationer representerar
skilda delar av Folkrörelsesverige.
Bland bidragsmottagarna finns
bl. a. 30 ungdomsorganisationer, varav
några har anknytning till partier som
är representerade i riksdagen medan
andra är politiskt fristående. 15 av de
organisationer som fått bidrag tillhör
nykterhetsrörelsen.

En ledande synpunkt vid fördelningen
av de statliga bidragen har varit att
pengarna bör användas så att informationskampanjen
som helhet får största
möjliga bredd och når ut till så många
som möjligt. En annan synpunkt som
måst beaktas har varit att behovet av

information är störst bland ungdomen
eftersom barn och ungdomar löper särskilda
risker att dras in i narkotikamissbruk.
I den mån det har varit möjligt
har man försökt att tillvarata den
erfarenhet som finns samlad hos organisationer
med speciell inriktning på
narkotikafrågan och andra närliggande
problem.

Statsmakternas beslut att ge ekonomiskt
stöd åt frivilliga insatser i upplysningsarbetet
på narkotikaområdet
bygger på förtroende för våra folkrörelser.
För att underlätta folkrörelsernas
arbete har staten tillhandahållit ett
tryckt basmaterial med fakta om narkotika
och narkomani. Bakom detta material
står regeringens samarbetsorgan
för bekämpande av narkotikamissbruk
och den expertis som samarbetsorganet
anlitat för ändamålet. Det har emellertid
från början stått klart att det
måste ankomma på de organisationer
som deltar i upplysningsarbetet att
själva avgöra i vilken utsträckning och
på vilket sätt de vill använda det statliga
upplysningsmaterialet. De måste
själva få bestämma vilken konkret utformning
de vill ge sin egen information
till medlemmar och andra.

Jag vet inte vilka åtgärder herr
Björck har i tankarna när han efterlyser
garantier för objektivitet i statsunderstödda
upplysningskampanjer. Det
har aldrig föresvävat regeringen att
man skulle försöka skaffa sig någon
annan garanti än den som ligger i folkrörelsernas
erfarenhet av informationsfrågor
och deras ofta dokumenterade
ansvarskännande. Statliga organ kan gå
folkrörelsernas organisationer till
handa med upplysningar och hjälp på
det sätt som skett i detta fall, men förhandsgranskning
eller annan obligatorisk
kontroll av innehållet i broschyrer
eller annat studie- och upplysningsmaterial
som organisationerna framställer
kan det inte bli tal om.

Informationsfrågorna har fortlöpande
diskuterats inom samarbetsorganet
för bekämpande av narkotikamissbruk.

84 Nr 40 Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellation ang. det statliga stödet till opolitiska upplysningskampanjer

Företrädare för olika myndigheter har
därvid med stöd av egen erfarenhet
kunnat intyga att den information i
narkotikafrågan som bedrivs i anslutning
till regeringens tiopunktsprogram
utgör ett värdefullt stöd för myndigheterna
i deras arbete på att komma till
rätta med narkotikaproblemet. Folkrörelsernas
helhjärtade engagemang är en
förutsättning för att informationen
skall få full effekt.

Vidare anförde:

Herr BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min interpellation.

Bakgrunden är inte bara det aktuella
fallet med den upplysningskampanj om
narkotikans skadeverkningar, som nu
bedrivs av ett stort antal av landets
organisationer. I växande utsträckning
har olika samhällsorgan, t. ex. SIDA,
ställt medel till de frivilliga organisationernas
förfogande för upplysningsverksamhet
i skilda frågor. Hittills
har ungdomsorganisationerna dominerat
denna medelstilldelning.

Personligen tycker jag det är riktigt
att samhället stöder olika aktiviteter av
de fria organisationerna, om aktiviteterna
är förenade med en hög grad av
samhällsnytta. Man kan i och för sig
fråga sig om det är rimligt att en rad
statliga organ delar ut pengar var för
sig till ungdomsorganisationerna, och
om man inte i stället borde öka det
centrala stödet till dessa organisationer,
vilket skulle leda till en minskad statlig
styrning av deras verksamhet.

Men i det aktuella fallet, då det gäller
att sätta stopp för det växande missbruket
av narkotika, finner jag det helt
naturligt att en specialaktion företagits.
Däremot finns det all anledning
att fundera över de principer som legat
till grund för fördelningen av statsmedel
till den nämnda kampanjen. En genomgång
av sammanställningen över av

organisationerna äskade belopp och den
tilldelning som skett genom statsmakternas
försorg ger en allvarlig tankeställare.
Jag vågar påstå att det är märkligt
i vilken utsträckning socialdemokratiska
eller detta parti närstående
organisationer blivit tillgodosedda medan
andra, antingen partipolitiskt helt
obundna eller oppositionspartierna närstående,
blivit betydligt sämre lottade.

Jag skall inte här gå in på detaljsiffror,
eftersom de är tillgängliga för envar
och talar för sig själva, utan vill
bara konstatera att den skeva medelstilldelningen
även gäller studieförbunden.
Jag har också i detta sammanhang
frågat statsrådet vilka åtgärder som bör
vidtagas för att kravet på objektivitet
skall bli tillgodosett i statsstödda opolitiska
kampanjer. Det är, herr talman,
givetvis olämpligt att staten lägger sig
i detaljutformningen av sådana här
kampanjer. Man kan dock fråga sig om
det verkligen är rimligt att staten ställer
medel till förfogande för kampanjer
med en utformning som närmast
motverkar det angivna syftet.

Jag tänker bl. a. på skriften »Narkotika
— det handlar om människor»,
som används av ABF, Verdandi, SSU,
Unga Örnar och Folksam. I höstens remissdebatt
anförde herr Gustafson i
Göteborg en rad citat ur denna skrift
för att illustrera hur missledande den
är. Jag skall inte ägna mig åt något
längre citerande, utan bara som exempel
nämna att det sägs vara en fördom
att missbruket av narkotika har ett slags
epidemisk karaktär och att hasch är inkörsporten
till svårare missbruk. Det
påstås vidare att narkomanen bara skiljer
sig från den alkoholberoende på så
sätt att han använder en illegal drog,
och det framhålles vidare att det inte
finns några socialmedicinska skillnader
mellan bruket av alkohol och bruket
av narkotika. Man försöker glorifiera
bruket av hasch genom att påstå
att den information som de yngre får
om detta preparat av de äldre är fel -

Fredagen den 5 december 1969 Nr 40

Svar på interpellation ang. det statliga stödet till opolitiska upplysningskampanjer

aktig. Men om ungdomarna själva prövar
detta narkotiska preparat får de
klart för sig »att de vuxna medvetet
ljuger för dem».

Den aktuella skriften ger en lång rad
exempel på liknande påståenden. De
måste kännas som ett slag i ansiktet på
de människor som ute på fältet i praktiskt
arbete sysslar med att rädda ungdomar
undan narkotikan.

Det kan inte vara rimligt att samhället
skall finansiera en sådan missledande
information. För framtiden gäller
det att se till att detta kan undvikas.
Det rör sig nämligen inte här om understöd
till kampanjer där man i stort
sett endast för fram åsikter, vilkas relevans
kan diskuteras, utan det rör sig
om en information som kan få allvarliga
rent fysiska konsekvenser för en
lång rad ungdomar och även äldre i
detta land.

Herr talman! Jag ber att än en gång
få tacka statsrådet för svaret på min
interpellation.

Herr GUSTAVSSON i Nässjö (s):

Herr talman! Jag vill främst ta upp
två punkter i den föreliggande interpellationen.

Den ena är frågeställningen om kravet
på objektivitet. Den andra är resonemanget
i interpellationen om expertkritik
mot en del av det material som
SSU, Verdandi, Unga Örnar, ABF m. fl.
organisationer använder sig av. Läsning
av interpellationen avslöjar enligt min
mening ett skrämmande främlingskap
för hur en folkrörelse arbetar. Interpellanten
tycks inte förstå att man där
inte bara arbetar med givna fakta, utan
också — för att få en förändring till
stånd — sätter in sina värderingar och
under en intensiv debatt försöker ta
ställning. Det vore orimligt om samhället,
vilket herr Björck i Nässjö efterlyser,
skulle ställa krav på hur folkrörelserna
skall bedriva sin verksamhet.
Jag tycker att statsrådet Lidbom och

regeringen gör fullständigt rätt när de
säger att de inte är intresserade av någon
förhandsgranskning av material. I
själva verket är det så som samhällets,
förhållande till organisationerna skall
se ut och också ser ut, även på andra
områden än det här aktuella. I praktiken
blir det, om herr Björcks krav tillmötesgås,
fråga om censur. Hans krav
är naturligtvis orimligt.

Den andra punkten gäller vad herr
Björck kallar expertkritik. Låt mig säga
att jag aldrig upphör att förvånas över
hur människor — speciellt människor
med konservativa utgångspunkter —
använder sig av experter som slagträn
i olika sammanhang. I grunden är det
fråga om värderingar, och på det området,
herr Björck, är alla människor
lika mycket experter. Vill man spetsa
till frågeställningen kan man säga att
det ytterst gäller om samhället skall förändras
under experternas ledning eller
i en demokratisk process, där alla människor
ges möjlighet till inflytande.

Men, herr talman, när det gäller fakta
inom speciella områden måste man
naturligtvis använda experter på de
områden där dessa har faktakännedom.
Därför kan heller aldrig en person som,
exempelvis har en socialmedicinsk utbildning
uttala sig i frågor av psykiatrisk
karaktär, men mycket väl inom sitt
eget område. Det är oerhört väsentligt
att man gör denna distinktion. Det förhållandet
att det finns personer som
blir illa berörda av att dessa distinktioner
görs är någonting annat, men
detta kan absolut inte ge dem rätt i själva
sakfrågan.

Herr talman! Därmed är vi också
inne på det sätt på vilket studiematerialet
är upplagt och hur det behandlar
frågeställningarna. Avsikten är att
stimulera till en debatt och till prövning
av argument bland deltagare i studiecirklar,
på möten och konferenser.
Det är alltså inte fråga om ett facit eller
en soldatinstruktion, som skall ge
de rätta svaren, vilket självfallet är

Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellation ang. det statliga stödet till opolitiska upplysningskampanjer

omöjligt, eftersom man inte kan bortse
från värderingarna.

Herr Björck i Nässjö avslöjade, som
jag redan sagt, med sin inställning att
han uppenbarligen är främmande för
hur folkrörelserna arbetar. Jag ifrågasätter
att han över huvud taget någon
gång ens har kommit i närheten av en
studiecirkel. Hade så varit fallet hade
han känt till de ständiga diskussioner
som råder i varenda cirkel, speciellt i
studiecirklar om samhällsfrågor.

Under Arosmässan blev herr Björck
inbjuden till en industri för att lära sig
hur en sådan ser ut och hur den fungerar.
Jag tror att även folkrörelserna är
beredda att ge herr Björck en sådan
inbjudan. Ett sådant studiebesök skulle
säkert bidra till att skingra den brist
på kunskap som herr Björck klart visar
när det gäller den metodik som ABF
använder.

Låt mig också säga att det är mycket
underligt att en företrädare för en ungdomsorganisation,
i detta fall Anders
Björck, kan visa sådan misstänksamhet
gentemot organisationerna och efterlysa
»klara riktlinjer» m. m. för organisationernas
upplysningsverksamhet. Vi
får väl ändå, herr Björck acceptera att
organisationerna, som i långa stycken
bildar basen för hela vår demokrati,
har förmåga att genomföra sina kampanjer
utan pekpinnar från statsmakterna.
Varför vill herr Björck omyndigförklara
organisationerna?

Vid regeringens narkotikakonferens
den 10 februari var det just detta som
herr Björck inte önskade. Han sade:
»Låt oss också, herr ordförande och
ärade ledamöter av regeringen, se till
att vi blir politiskt fullmyndiga också
i den här frågan och får vara med från
början att diskutera och ta ansvaret för
vad som sker. Det tror jag att alla parter
— både regeringen, myndigheterna
och vi själva — kommer att vinna på.»
Jag kan fullständigt hålla med om detta.
Vad beror det på att herr Björck
ändrat inställning? Det får väl ändå

finnas någon konsekvens i handlandet.

Till slut, herr talman, tror jag att det
kan vara på sin plats att något redovisa
det resultat som nåtts i vissa avseenden
med kampanjen. Eftersom både
herr Björck och jag är från Jönköpings
län, och eftersom vi båda kan förväntas
ha en viss kännedom om hur
respektive distriktsorganisationer har
arbetat med dessa frågor, vill jag ta
detta län som utgångspunkt. De arbetarrörelsen
närstående organisationerna
i Jönköpings län har hittills svarat
för följande aktiviteter:

1) Cirka 35 möten och informationsträffar
för organisationer, skolungdomar
och myndigheter. Tusentals människor
har på detta sätt kommit i kontakt
med kampanjen.

2) Underlag har bildats för upp emot
20 studiecirklar. Om dessa kan genomföras,
nås ett par hundra personer.

3) En veckoslutkurs för ett 25-tal cirkelledare
har genomförts.

Till detta skall slutligen läggas de aktiviteter
som organisationerna bedriver
i egen regi och som jag tyvärr inte har
några uppgifter om.

Det skulle vara intressant att få veta
vilka aktiviteter som herr Björcks i
Nässjö närstående organisationer har
bedrivit inom länet. En sådan sak får
man förutsätta att herr Björck känner
till, eftersom även han är från Jönköpings
län.

Sammanfattningsvis några frågor:

Varför har herr Björck ändrat inställning
efter regeringens narkotikakonferens,
och varför vill herr Björck
nu inte acceptera organisationerna som
politiskt myndiga?

Hur kan man, herr Björck, över huvud
taget bedriva en kampanj i exempelvis
narkotikafrågan med hjälp av enbart
fakta och helt bortse från värderingar? Vilka

aktiviteter har MUF i Jönköpings
län och närstående organisationer
bedrivit i narkotikafrågan under
hösten?

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40

Svar på interpellation ang. det statliga stödet till opolitiska upplysningskampanjer

Slutligen hälsar jag Anders Björck
välkommen till ABF, så att han får möjligheter
att lära känna hur en folkrörelse
arbetar.

Herr statsrådet LIDBOM:

Herr talman! I sitt anförande liksom
i interpellationen angrep herr Björck
regeringen på två punkter. Dels menar
herr Björck att regeringen otillbörligt
har gynnat organisationer som står socialdemokraterna
nära vid tilldelningen
av statliga medel för upplysningsverksamhet,
dels menar han att regeringen
har försummat att se till att
pengarna används på ett sätt som överensstämmer
med samhällets aktivitet
på narkotikaområdet.

Beträffande den första punkten har
jag redan redogjort för principerna för
fördelningen av medlen och behöver
inte upprepa dem här. Men när herr
Björck insinuerar och säger att en flyktig
blick på listorna över de organisationer
som har fått bidrag och över de
belopp som har delats ut är tillräcklig
för att styrka hans anklagelse, vill jag
varna herr Björck för att kasta alltför
flyktiga blickar på dessa sifferuppgifter.
Siffror kan vara ganska missledande,
om man inte känner till eller inte
låtsas om den verklighet som döljer sig
bakom dem. Det kan se förfärligt orättvist
ut att SSU har fått 100 000 kronor
medan ungdomskommittén inom Sveriges
Schackförbund bara har fått 5 000
kronor, men SSU är kanske en något
större organisation med fler medlemmar
och över huvud taget större möjligheter
att nå ut till en stor del av vår
ungdom i en upplysningsverksamhet
om narkotika.

Det var en sak som jag inte nämnde
i svaret när jag talade om principerna,
och det är att regeringen har krävt att
ansökan om bidrag skulle åtföljas av
ett program. Vederbörande organisation
bär själv fått redogöra för vilka aktiviteter
man ville sätta i gång och hade
resurser att fullfölja. Det har väl hänt

att en eller annan organisation, bl. a.
det ungdomsförbund som herr Björck
företräder, har haft litet svårt att uppfylla
detta krav så att man har fått tänja
på ansökningstider och mjuka upp kraven
över huvud taget. Denna bristande
förmåga att prestera ett underlag i god
tid kan kanske i något fall ha medverkat
till att beloppet blivit lägre än det
annars skulle ha varit.

Vad beträffar den andra punkten i
kritiken, att regeringen inte har skaffat
garantier för objektivitet i upplysningskampanjen,
tycker jag att det är herr
Björck som är skyldig mig svaret. Vilka
garantier skulle man skaffa? Hur
vill herr Björck över huvud taget få
fram några garantier? Skall regeringen
rycka ut med pekpinnen och tala om
för folkrörelserna vad de får skriva och
inte får skriva i ett studiematerial som
de använder i sina egna studiecirklar
och kurser? Det är en orimlig förmyndarmentalitet.

Nej, jag tror inte att det är dessa angrepp
mot regeringen som är skälet till
att herr Björck står upp i kammaren i
dag. Herr Björck är indignerad över
skriften »Narkotika — det handlar om
medmänniskor», som har utgivits av
ABF, Verdandi, SSU, Unga örnar och
Folksam. Varför är han indignerad?
Jag tog fram boken i går kväll och
läste den igen för att försöka finna svar
på frågan. Kan det vara för att boken
vimlar av sakfel? Nej, det gör den inte.
Det kanske förekommer ett eller annat
sakfel, men det rör sig i så fall om
detaljer och kan inte motivera någon
indignation. Kan det vara därför att
boken bagatelliserar narkotikaproblemet
eller rent av innehåller en smygpropaganda
för narkotika, som motverkar
samhällets ansträngningar att komma
till rätta med narkotikamissbruket?
Ja, herr Björck antydde ju någonting
sådant i sitt anförande här i dag. Han
sade att boken bagatelliserar och glorifierar
bruket av hasch. Det är inte
rätt, herr Björck. Var och en som läst

Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellation ang. det statliga

boken måste bli övertygad om att narkotika
är farligt, att narkomanin är en
svår sjukdom, narkotikamissbruket ett
allvarligt problem. Beträffande haschen
summeras en klar och entydigt negativ
ställning i boken. Man tar upp den i
den allmänna debatten framförda tanken
på legalisering av hasch men avvisar
den såsom ett orimligt och oansvarigt
experiment med människor och
deras hälsa.

Men vad är det då som bär upp denna
indignation? Till sist kan jag inte finna
någon annan förklaring än att skriften
»Narkotika — det handlar om medmänniskor»
är en skrift som inte bara
förmedlar fakta om narkotikapreparat
och deras medicinska skadeverkningar,
utan den är också ett debattinlägg. Den
diskuterar läkemedelsindustrins ansvar
för att centralstimulerande medel
spritts i vårt land och i andra länder.
Den diskuterar våra vårdinstitutioner
— sjukhus, ungdomsvårdsskolor, fängelser
— och deras behandlingsmetoder.
Den diskuterar narkotikamissbruket
och dess sociala orsaker, sambandet
mellan missbruket och låga inkomster,
usla bostadsförhållanden o. s. v. Den
jämför narkotikan som samhällsproblem
med alkoholen. Genomgående förs
denna diskussion utifrån de värderingar
om jämlikhet och solidaritet som
är grundläggande för ABF:s och de
andra huvudmannaorganisationernas
arbete i dess helhet.

Det måste vara detta som herr Björck
finner upprörande — att organisationer
som får stöd av statliga medel använder
dessa till att föra ut en skrift
som inte bara förmedlar torra fakta
utan också diskuterar narkotikan som
samhällsproblem utifrån värderingar
som organisationerna har gemensamma
med socialdemokratin.

Men, herr Björck, narkotikamissbruket
är ett samhällsproblem, och som
alla samhällsproblem måste det lösas
med politiska medel utifrån klara värderingar.
För min del anser jag det

stödet till opolitiska upplysningskampanjer

utomordentligt välkommet, om andra
organisationer vill följa ABF:s exempel
och ge ut liknande skrifter, där de utifrån
sina värderingar diskuterar vad
man skall göra för att på sikt få bukt
med narkotikamissbruket. Denna invit,
herr Björck, gäller även ert ungdomsförbund.
Använd gärna statliga medel
för att ge ut en skrift om narkotikamissbruket,
där ni inte talar bara om
vilka narkotikapreparat som finns och
att de är skadliga utan också diskuterar
hur narkotikamissbruket som samhällsproblem
skall lösas utifrån en konservativ
ideologi! Kanske skulle ni finna
svårigheter med författandet av den
skriften, men det beror nog i så fall på
att det är svårt att utifrån en konservativ
ideologi komma fram med några
andra konstruktiva bidrag till lösningen
av narkotikaproblemet än rop på
ännu flera poliser och ännu kraftigare
tåg.

Herr BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr talman! Låt mig börja med att
ytterligt kort kommentera herr Gustavssons
i Nässjö anförande. Det torde
nämligen inte fordra någon speciellt
lång kommentar. Vi befinner oss, herr
Gustavsson, inte på något möte i Jönköpings
län där vi diskuterar länets
interna problem, utan vi befinner oss
i riksdagen, och vi diskuterar vissa
principiella frågor. Herr Gustavsson
påstod att jag visade en skrämmande
okunnighet om folkrörelserna. Jag vet
inte om man här skall anordna en tävlan
om vem som vet mest om folkrörelser.
Till skillnad från herr Gustavsson
har jag under ett antal år lett ett
politiskt ungdomsförbund på riksplanet,
arbetat i elevorganisationer på riksplanet
etc. Skall vi mäta antalet styrelseuppdrag
och liknande, så ställer jag
gärna upp i en tävlan. Men det var
kanske inte det herr Gustavsson menade.

Herr Gustavssons anförande visar
också faran av att här i kammaren hål -

Fredagen den 5 december 1969 Nr 40

Svar på interpellation ang. det statliga stödet till opolitiska upplysningskampanjer

la färdigskrivna anföranden utan att ha
lyssnat till vad meddebattörerna verkligen
säger. Jag har inte krävt någon
form av censur — det sade jag alldeles
klart i mitt förra inlägg.

Herr Gustavsson sade att det i grunden
är fråga om värderingar när det
gäller narkotika. Ja, just det, men det är
också fråga om fakta. Vilka andra värderingar
kan det möjligtvis vara som
herr Gustavsson står för när det gäller
narkotikamissbruket annat än att man
med alla till buds stående rimliga demokratiska
medel måste få ett stopp på
det? Det finns människor i det här
landet — vi har sett dem bl. a. i TV
— som inte har dragit sig för att påstå
t. ex. att bruk av hasch är ganska ofarligt
och väl kan tolereras.

Jag har inte ändrat åsikt i fråga om
att ungdomsorganisationerna skall vara
politiskt fullmyndiga. Självfallet skall
de vara det. Men en förutsättning härför
är att det icke sker någon favorisering
från statens sida vad beträffar medelstilldelningen,
en favorisering på politiska
grunder. Existerar en sådan •—
och det har jag alltså hävdat att det gör
i det här fallet — så finns inte längre
förutsättningarna för att organisationerna
fullmyndigt skall kunna arbeta
på lika villkor.

Därmed lämnar jag herr Gustavsson
och övergår till statsrådet Lidbom. Jag
förstår inte riktigt vad statsrådet menar,
när han säger att vissa ungdomsförbund
— han syftar tydligen på ett
mig närstående förbund — också kan få
pengar, om det skyndar på med att redogöra
för vad pengarna används till.
Jag tycker nog att statsrådet bör akta
sig litet för att från riksdagens talarstol
kasta ut sådana påståenden. Har
icke tillfredsställande redovisning skett
från något ungdomsförbund, så skall
det påtalas av vederbörande myndigheter
och inte här. Men de kvalitativa
kraven på redovisningar kanske varierar,
beroende på vilket ungdomsförbund
det gäller.

Statsrådet sade vidare att boken är
ett debattinlägg. År den ett debattinlägg,
så blir det väl ännu mera orimligt
med en skev medelstilldelning än vad
det skulle vara om pengarna används
bara till att få fram fakta i målet?

Må så vara att den är ett debattinlägg,
i så fall ett beklagligt sådant. Statsrådet
Lidbom, som åtminstone tidigare
i egenskap av ordförande i SBN har
sysslat med narkotikafrågan, kan ju
icke vara ovetande om att expertkritiken
har varit så gott som enhällig mot
den bok som vi här diskuterar. En lång
rad läkare har tagit till orda. Ett antal
framstående Göteborgsläkare har i ett
öppet brev till direktör Apelqvist i
Folksam krävt att boken skall dras in,
etc. etc. Den som har följt med i den
pressdebatt som har ägt rum om den
här boken under hösten har också där
märkt en så gott som enhällig kritik
mot boken.

Må så vara att boken är ett debattinlägg.
Jag har inte krävt att det skall ske
någon styrning av de medel som staten
delar ut, och jag har heller inte frågat
om detta i min interpellation. Jag har
frågat efter vilka åtgärder statsrådet
anser att man borde vidta för att kravet
på objektivitet skall bli tillgodosett
i statsunderstödda opolitiska kampanjer.
Interpellationen gällde alltså det
rena sakinnehållet. Jag sade i mitt tidigare
inlägg att när det gäller narkotika
kan frågan om objektivitet inte diskuteras
riktigt på samma sätt som i fråga
om informationsbroschyrer om internationella
frågor etc., där värderingarna
kan vara högst skiftande. Skilda värderingar
i det här avseendet kan för
många människor — det sade jag förut,
och jag upprepar det — leda till
svåra personliga fysiska och psykiska
tragedier, inte minst för ungdomar.
Där tycker jag att samhället har ett
mycket stort ansvar.

Herr statsrådet LIDBOM:

Herr talman! Jag tror att herr Björck

90 Nr 40 Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellation ang. det statliga stödet till opolitiska upplysningskampanjer

skall akta sig för att falla i trance av
beundran inför experter, vare sig de är
eniga eller inte. Experterna är möjligen
experter på fakta såsom de narkotiska
preparatens sammansättning och medicinska
skadeverkningar, men när man
diskuterar vilka åtgärder som behöver
vidtagas av samhället för att på sikt
komma till rätta med narkotikamissbruket,
är det ett ämne där experterna
inte har någon exklusiv ställning. I den
mån experterna deltar i debatten gör de
det utifrån sina egna värderingar. I den
mån de har beklagat ABF:s debattinlägg,
har det skett utifrån konservativa
värderingar.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag har inte någon avsikt
att blanda mig i debatten mellan
statsrådet och interpellanten och än
mindre att gå in i debatten mellan de
unga medkombattanterna, herr Björck
och herr Gustavsson.

Jag vill endast meddela att jag såsom
medlem av Nykterhetsvännernas
landsförbunds styrelse har varit med
en kväll och debatterat denna skrift
och någorlunda tagit del av densamma.
Skolöverstyrelsen har beslutat att göra
en granskning av skriften, och Nykterhetsvännernas
landsförbunds styrelse
har beslutat att inte göra något uttalande
i saken, förrän resultatet av den
granskningen är framlagt, vilket väntas
ske ganska snart.

Herr GUSTAVSSON i Nässjö (s):

Herr talman! Låt mig först i anslutning
till det allra senaste inlägget om
SÖ och dess granskning och i anslutning
till herr Anders Björcks resonemang
om experter få säga ett par saker,
förutom det att jag än en gång vill understryka
vikten av att skilja mellan
fakta och värderingar. Det är med andra
ord inte experterna som skall bestämma
samhällets utformning, utan
det är vi själva.

Jag vill — det är väl från pedagogisk

synpunkt riktigt i detta sammanhang
— referera till en expert. Doktor Gustav
Jonsson i Skå har på uppdrag av skolöverstyrelsen
fått tillfälle att yttra sig
över kursboken. Det var precis som
herr Nelander sade.

Om kravet på allsidighet anför doktor
Jonsson:

»Bedömer man boken —- i dess socialmedicinska
delar — från en sådan
utgångspunkt måste man enligt min mening
ge den ett gott betyg. Man skulle
rent av kunna säga att de socialmedicinska
avsnitten fått ett mycket väl tilltaget
spaltutrymme i jämförelse med
andra avsnitt. Eftersom boken vänder
sig till en bred allmänhet, ''medmänniskan’,
kan jag emellertid inte finna
att detta är en svaghet utan kanske
tvärtom en styrka.»

Om kravet på objektivitet säger han:
»Kravet på objektivitet i mening korrekt
återgivande av framförda åsikter
av fackmän skulle sålunda kunna anses
uppfyllt. Om kursledare och kursdeltagare
vill acceptera dessa åsikter eller
ej står ju var och en fritt.»

Uppräkningen skulle kunna fortsätta,
men jag vill bara som avslutning
konstatera vad doktor Jonsson säger
sammanfattningsvis, nämligen:

»I stort sett menar jag emellertid att
man ur socialmedicinsk synpunkt inte
kan, göra några allvarligare invändningar
mot kursbokens innehåll och att
dess socialmedicinska avsnitt väl fyller
de krav, som finns anförda i bidragskungörelsen.
»

Har man alltså tilltro till doktor Jonssons
kunnande i socialmedicinska frågor,
innebär det också att kritiken från
dessa synpunkter är helt felaktig. Jag
tror dock att det finns anledning att
stanna upp ytterligare när det gäller
distinktionerna. Det är nämligen uppenbart
att herr Björck har rört till det
för sig. Det är självklart att de organisationer
som givit ut kursboken »Narkotika
— det handlar om medmänniskor»
har valt vägen att utgå från ge -

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40

Svar på interpellation ang. det statliga stödet till opolitiska upplysningskampanjer

mensamma värderingar. Att detta är irriterande
för herr Björck är också uppenbart.
Man har helt enkelt utgått från
det självklara faktum att socialpolitik
är politik, även i narkotikafrågan. Rätten
för varje organisation att i sitt
material utgå från sina värderingar
måste vi slå vakt om. Det är inte experterna
utan det är de många människorna
som skall styra utvecklingen
—• det har understrukits tidigare och
förtjänar sägas än en gång. Därför är
det också självklart, Anders Björck, att
andra organisationer, t. ex. kristna eller
nykterhetsorganisationer, skall ha
möjlighet att delta i debatten utifrån
sina utgångspunkter. Någon objektivitet
i värderingarna kan det självfallet
inte bli fråga om.

Det skall väl tilläggas — jag tror att
det är angeläget — att just det förhållandet
att en kursbok i stor utsträckning
utgår från värderingar i och för
sig leder till att debatten ytterligare stimuleras.
Jag kan försäkra Anders Björck
att om MUF beslutar sig för att ge ut
en kursbok med studiematerial i dessa
frågor skulle det från SSU :s och Verdandis
sida hälsas med den allra största
tillfredsställelse, det är ingen tvekan om
den saken.

Låt mig så till sist, herr talman, något
beröra vad herr Anders Björck sade
i sin replik.

Han säger att det väl här inte är fråga
om någon tävling om vem som vet
mest när det gäller kunnande om folkrörelseorganisationerna.
Men om det nu
är så, att Anders Björck har varit med
i så många sammanhang i så många
organisationer, hur kan det då komma
sig att han skriver en interpellation som
vittnar om ett så ringa kunnande om
hur folkrörelserna arbetar?

När det gäller den andra frågan säger
Anders Björck att vi nu inte befinner
oss på något möte i Jönköpings
län. Ja, detta är en självklarhet som
väl inte behöver sägas. Eftersom vi
emellertid har gemensamma kunskaper

om våra organisationer i Jönköpings
län, skulle det vara en ganska bra referens
att jämföra vilka aktiviteter som
de olika organisationerna bedriver i
dessa sammanhang.

Jag har inte fått något svar på min
fråga: Varför har Anders Björck ändrat
inställning sedan narkotikakonferensen?
Konsekvensen av vad han har
sagt och skrivit i detta sammanhang
kan inte bli annat än att han inte accepterar
organisationerna såsom politiskt
myndiga.

Till sist, herr Björck: Hur skall man
över huvud taget kunna bedriva en
kampanj, om man inte har några värderingar?
Hur skall man då över huvud
taget kunna få en debatt om frågeställningarna? -

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Statsrådet Lidbom sade
i sitt förra anförande att det var svårt
för företrädare för eu konservativ ideologi
att utifrån sina värderingar lämna
något bidrag till frågan hur narkotikaproblemet
skall lösas på annat sätt än
genom rop på mera polis.

Ja, herr talman, nog behöver vi
ibland i det samhälle för vilket socialdemokraterna
har regeringsansvaret
många gånger ropa på polis. Men man
får inte vara så fruktansvärt okunnig,
om man är statsråd, om den debatt som
har förts i den här frågan att man tror
att det är det enda recept som vi rekommenderar
för att lösa narkotikaproblemet.
Jag tycker att herr Lidbom
har en del att lära av sin yngre partikollega
här i riksdagen herr Gustavsson
i Nässjö, som även om han angrep
herr Björck i Nässjö var väsentligt mera
nyanserad.

Ett ansvarigt statsråd får inte vara så
okunnig och får inte använda en så enkel
demagogi i en diskussion om hur vi
skall lösa ett för hela folkhushållet och
för folkhälsan så oerhört svårt problem
som narkotikafrågan.

92 Nr 40 Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellation ang. det statliga stödet till opolitiska upplysningskampanjer

Herr BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort. Jag gratulerar naturligtvis herr
Åke Gustavsson och skolöverstyrelsen
till att ha kunnat engagera doktor Gustav
Jonsson som expert. Det tråkiga är
väl bara att hans expertis snarast ligger
på andra områden än just narkomani.

När det gäller de övriga påståendena
har jag redan i mitt tidigare inlägg förklarat
att jag ingalunda har ändrat
åsikt beträffande organisationernas roll
i detta sammanhang. Alla frivilliga organisationer
skall självfallet ha möjlighet
att driva de värderingar, de kampanjer
och liknande som de vill driva.
Vad jag har tagit upp i min interpellation
är det faktaunderlag som återfunnits
i en av de kampanjer som vi nu
har diskuterat i kammaren, och där
är det inte fråga om hur skilda värderingar
som helst. Jag har också vänt
mig mot att man från denna organisations
sida har försökt ta alltför lätt på
narkotikafrågan. Detta har alltså kunnat
missuppfattas av en del människor.

När det gäller olika kampanjaktiviteter
är det naturligt att det ungdomsförbund
som herr Gustavsson representerar
bedriver mer kampanjaktiviteter
än det ungdomsförbund jag representerar.
Anslagen från staten utgick i detta
fall i proportionen ett till fyra, och det
kanske ger en liten antydan om hur
fördelningen av medlen har skett.

Herr talman! Jag tycker nog att statsrådet
Lidbom kunde ha fått en något
lyckligare start som statsråd i denna
kammare än att gå upp och påstå att
mitt enda recept här skulle vara att
ropa på polis. Jag hade för några veckor
sedan tillfälle att vara med i en
debatt just om polisens roll på 1970-talet,
och även statsrådet Lidbom var med
och borde ganska väl veta var jag står
i denna fråga.

Jag tror ingalunda att man löser narkotikafrågan
genom att bara ropa på
mer och mer poliser. Det är inte detta

som det är fråga om. I ett annat sammanhang,
när vi för någon vecka sedan
i denna kammare diskuterade den ökade
brottsligheten, redogjorde jag för hur
bristfälliga resurser polisen har haft
när det gällt att angripa vissa konkreta
spaningsproblem och hur man på detta
område fått ständigt växande problem
utan motsvarande resurser. Det är självfallet
en kombination av många åtgärder
som måste sättas in mot narkotikan.
Men när man för en saklig diskussion
om polisens vara eller icke vara och
antalet poliser vänder jag mig mot att
man blir hånfullt bemött genom påstående
om att man vill ha en polisstat
och liknande saker. Det är inte alls
fråga om det.

Herr GUSTAVSSON i Nässjö (s):

Herr talman! I sitt första inlägg säger
Anders Björck att kampanjen har
fått en sådan utformning att den motverkar
sitt syfte. Jag hade inte tänkt besvara
sådana enkla och enormt onyanserade
beskyllningar, men eftersom Anders
Björck kommer tillbaka till detta
måste jag verkligen kommentera den ytterligare.
Eftersom så många citat har
anförts ur denna kursbok, framför allt
av Anders Björck, kan det finnas skäl
att också jag anför ett citat direkt ur
kursboken. Det heter där: »De grupper
eller enskilda personer som propagerar
för legalisering av hasch har alltså
bevisbördan på sin sida. Vi har redan
ett omfattande narkotikaproblem — alkoholproblemet
— i vårt samhälle. Redan
det liar vi som bekant svårt att
komma till rätta med. Det finns således
ingen anledning för oss att införa eller
legalisera nya narkotiska medel, vars
olika följdverkningar vi på längre sikt
inte har möjligheter att överblicka. Det
är med andra ord samhällets självklara
skyldighet alt skydda sig emot sådana
okontrollerbara experiment.»

Sedan vill jag bara till herr Bohman
säga att min uppfattning beträffande utgångspunkten
för angripandet av den -

Fredagen den 5 december 1969 Nr 40

Svar på interpellation ang. det statliga stödet till opolitiska upplysningskampanjer

na problematik är exakt densamma som
i statsrådet Lidboms argumentation.

Som en slutkommentar vill jag säga
att Anders Björck ifrågasätter Gustav
Jonssons kunnande på detta område.
Ifrågasättandet är ett glädjande framsteg,
Anders Björck. Nu som först börjar
han inse att det inte alltid nödvändigtvis
är riktigt vad experterna säger
och gör. Det är glädjande att han har
mindre tro på auktoriteter på detta område.
Lycka till i fortsättningen!

Herr statsrådet LIDBOM:

Herr talman! Jag är litet förvånad
över herr Bohmans inlägg. Det innehöll
inte mycket mer än en beskyllning mot
mig för okunnighet, och jag har ingen
anledning att bemöta den.

Men låt mig klargöra en sak i den
här debatten om värderingar och fakta.
Vi har ett narkotikaproblem som man
måste angripa på både kort och lång
sikt. Jag tror inte att vi på kort sikt har
så särskilt skilda värderingar. På kort
sikt gäller det att minska tillströmningen
av narkotika till den illegala marknaden,
och för detta fordras bl. a. polisoch
tullinsatser. Det gäller vidare att
öka antalet vårdplatser för att klara de
omedelbara vårdbehoven o. s. v.

Men narkotikamissbruket är också någonting
annat. Det är ett allvarligt samhällsproblem,
som med all rätt kan jämföras
med alkoholproblemet och som
leder tillbaka till resonemanget om vårt
samhälle och dess uppbyggnad över hu?
vud taget: hur vårdinstitutionerna skall
vara beskaffade och arbeta, människors
levnadsförhållanden etc. När man kommer
till dessa långsiktsproblem är de
grundläggande värderingarna om jämlikhet
och solidaritet för vår del helt
utslagsgivande.

Om moderata samlingspartiet i sitt
ungdomsförbund försöker göra en skrift
om narkotikaproblemets lösning på lång
sikt och skriver den utifrån konservativ
ideologi är det möjligt att man möter
svårigheter. Detta kan i så fall bero

på att partiet har svårt att lägga fram
andra konstruktiva förslag till narkotikaproblemets
lösning på lång sikt än
rop på ännu fler poliser och kraftigare
tag. Ingenting av vad herr Bohman eller
herr Björck i Nässjö har sagt föranleder
mig att ta tillbaka ett ord av
det jag tidigare sade.

Herr BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr talman! Jag hyser all respekt
för experter som verkligen är experter.
Jag konstaterade emellertid beträffande
doktor Gustaf Jonsson att jag hyser
respekt för hans socialmedicinska kunnande
men att jag inte anser honom
vara expert på narkomani.

Herr talman! Jag vill säga till statsrådet
Lidbom att vi från s. k. konservativt
håll visst har lagt fram en rad
förslag på narkotikaområdet. Jag har
själv i en lång motion till vårriksdagen
skisserat ett flertal olika lösningar på
narkotikaproblemet. Jag har alltså motionerat
i saken utan statsbidrag och jag
rekommenderar herr statsrådet att studera
den motionen.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Vi är alla överens om
hur svåra och allvarliga dessa problem
är. Vi är också medvetna om att det
fordras åtgärder på både kort och lång
sikt. Vi vet att roten till narkotikaproblematiken
i viss utsträckning är att
söka i samhällets utformning, i de förhållanden
eller rättare sagt missförhållanden
som fortfarande finns kvar i det
samhälle som socialdemokraterna haft
möjlighet att påverka i över 30 år.

Det är riktigt att när vi angriper problemen
grundläggande politiska och
ideologiska värderingar också kommer
in i bilden och att det möjligen kan
föreligga olika uppfattningar om metoderna
att lösa narkotikafrågorna. Våra
värderingar kan skilja sig. Jag kan alltså
acceptera ett nyanserat påstående
om att vi kan göra olika bedömningar
då vi på olika håll söker angripa nar -

Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellation ang. ändringar i den s. k. Rhodesia-lagen

kotikaproblemet. Jag kan också acceptera
att mina meningsmotståndare säger,
att de inte tror att vi kommer att
lösa frågan lika bra som de kommer att
göra. Men jag har rätt att vända på
resonemanget och säga, att jag tror att
vi kommer att lösa det bättre än vad
ni kommer att göra. Det är i sista hand
en fråga om subjektiva uppfattningar
och värderingar.

Statsrådet Lidbom tecknade emellertid
inte en så nyanserad bild, när han
angrep oss och i stort sett förklarade
att han inte kunde tänka sig någon
möjlighet för den som har en konservativ
värdering att lösa problemet på
annat sätt än genom att »ropa på polis».
Det var därför jag kritiserade honom.
Jag vidhåller att han gjorde ett
olämpligt uttalande. Det är beklagligt
att han inte i sitt eget intresse vill erkänna
att uttalandet var alltför tillspetsat
och komprimerat. Jag tror att vi
i riksdagsdebatterna skulle vinna på att
någon gång erkänna när vi gått ut för
hårt. Det skulle debatten vinna på och
även samarbetet här i riksdagen.

Herr GUSTAVSSON i Nässjö (s):

Herr talman! Jag vill gärna till herr
Björck i Nässjö säga att det var i egenskap
av socialmedicinsk expert som
doktor Gustav Jonsson gjorde sitt uttalande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. ändringar i
den s. k. Rhodesia-lagen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Bohman har frågat
mig, om jag är beredd att redan under
denna höstsession förelägga riksdagen
proposition med förslag till så -

dana ändringar i lagen om vissa sanktioner
mot Rhodesia, att en klarare avgränsning
av det straffbara området
kommer till stånd. I sin interpellation
har herr Bohman berört angelägenheten
av att i den nämnda sanktionslagen få
en klarare avgränsning av det straffbara
området. Den osäkerhet som råder
om förbudsbestämmelsernas konsekvenser
sägs medföra olägenheter inte bara
för svenska intressen utan även för
Rhodesias grannstater, framför allt
Zambia, som för sin utrikeshandel är
beroende av transportvägarna genom
Rhodesia.

Med anledning härav vill jag framhålla
att det givetvis är ett rättssäkerhetskrav
att bestämmelser, vilkas åsidosättande
kan leda till straff, är utformade
med största möjliga precisering.
Denna princip har varit vägledande
även vid utformningen av förbuden i
sanktionslagen. I det fallet förelåg emellertid
vissa exceptionella förhållanden
som måste beaktas vid utformningen av
gärningsbeskrivningarna.

Sanktionslagen syftade till att överföra
FN:s säkerhetsråds resolutioner
om sanktioner mot Rhodesia till svensk
rätt. Resolutionernas beskrivning av
vilka åtgärder som medlemsstaterna
skall förhindra visade sig emellertid
delvis vara så vaga och allmänt hållna,
att de inte utan bearbetning kunde förvandlas
till svensk lagtext. Förbuden i
sanktionslagen utformades därför mer
preciserade än resolutionsbestämmelserna.
Det ansågs emellertid inte vara
möjligt att gå längre i konkretisering
än som skedde. Om så hade skett, hade
en begränsning av förbudens omfattning
i förhållande till resolutionernas
sanktionsbestämmelser kunnat bli följden.
Detta skulle ha stått i strid med
Sveriges skyldighet att som medlemsstat
i FN genomföra de av säkerhetsrådet
beslutade sanktionerna mot Rhodesia.

I propositionen till sanktionslagen
framhölls också att det med hänsyn till''

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40

Svar på interpellation ang. ändringar i den s. k. Rhodesia-lagen

förhållandena inte varit möjligt att närmare
än som har skett ange var gränsen
för det förbjudna området går. För
att i viss mån eliminera de stötande
konsekvenserna av lagstiftningen i de
fall då rättsläget kan vara oklart infördes
i sanktionslagen en bestämmelse
om särskild åtalsprövning. Med stöd av
denna kan åtal underlåtas för en handling
som i och för sig är förbjuden enligt
lagen men som t. ex. är klart ursäktlig
eller av annan anledning föga
straffvärd.

Sanktionslagen antogs av riksdagen
i maj i år. Därvid riktades inte någon
kritik mot lagens utformning från de
utgångspunkter som interpellationen
har. Jag avser inte att ta upp frågan om
ändring i lagen.

Vidare anförde:

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för interpellationssvaret.
Det hör ju till gammal god tradition
att vara tacksam för svar, även
om man tycker att svaren är intetsägande,
och det tycker jag uppriktigt
sagt, herr talman, att detta svar var.

Under den korta tid som den s. k.
Rhodesia-lagen varit i tillämpning har
vi kunnat konstatera att den bristande
konkretiseringen av vissa lagregler och
det förhållandet att brottsbalkens allmänna
delaktighetsregler är tillämpliga
även på överträdelser av Rhodesialagen
har lett till mycket stor rättsosäkerhet,
som är ägnad att direkt skada
svenska intressen och också får inte
förutsedda konsekvenser för länder
som Sverige har allt intresse av att
stödja. Med anledning därav frågade
jag justitieministern på höstriksdagens
första dag om han inte ville överväga
att ändra lagstiftningen redan i höst.
Först nu, då vi bara har en veckas riksdagsarbete
kvar, då alltså sista tåget
redan har gått, får jag ett svar från honom,
i vilket han erinrar om vad alla

redan förut visste, nämligen att det förelegat
stora svårigheter att utforma
en lagstiftning som motsvarar FN-resolutionens
krav. Justitieministern erinrar
också om att någon kritik mot lagens
utformning vid riksdagsbehandlingen
inte framfördes från de utgångspunkter
som jag berört i min interpellation.

Herr talman! Ingen har bestridit
detta. Om vi här i riksdagen varit mera
observanta — d. v. s. mera observanta
än propositionsskrivarna i herr Geijers
departement har varit — hade vi naturligtvis
bort tänka oss in i de konsekvenser
av lagstiftningen som motiverat
min interpellation. Nu var vi inte
det, och hem Geijer har själv suttit tillräckligt
länge i riksdagen för att veta
att alla riksdagsledamöter inte aktivt
kan delta i alla frågor. Även herr Geijer
har väl någon gång likt Homeros slumrat
vid behandlingen av någon viktig
fråga.

Men när man nu i efterhand kommer
underfund med att det finns brister
som det borde ligga i allas vårt
intresse att rätta till, varför skall man
då vara så bunden av prestige — eller
vad det nu är — att man inte är beredd
att göra vad som är möjligt för att
skapa klarhet, den klarhet som ändå
måste vara en lagstiftares primära syfte
att skapa.

I min interpellation drog jag fram
några exempel, som visade hur uppenbart
orimliga Rhodesialagens följder
skulle kunna bli. Jag påvisade att det
inte var alldeles uteslutet att ett svenskt
företag, som sålt en produkt fob Göteborg
exempelvis till den zambiska staten
och vars befattning med varan alltså
upphör i och med att varan inlastas
i fartyget i Göteborgs hamn, ändå kunde
bli medansvarigt, om företaget hade
vetskap om att produkten sedermera
skulle transporteras genom Rhodesia
och att fraktkostnader alltså skulle betalas
till detta land.

Jag kan anföra andra exempel, som

Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellation ang. ändringar i den s. k. Rhodesia-lagen

är lika orimliga. Om exempelvis arbetskraft
från Rhodesia används vid
projekt i några av Rhodesias grannländer,
skulle betalning av sådan arbetskraft
kunna tänkas falla under Rhodesialagens
förbudsregler, om mottagaren
vidarebefordrar avlöningspengarna
till någon i Rhodesia. I vilken situation
kommer då vederbörande arbetsgivare
att befinna sig?

Ett annat exempel: Zambia är beroende
av kraft från Caribakraftverket
i Rhodesia. Om ett svenskt företag levererar
utrustning till understationer i
Zambia kan det förutsättas leda till ett
ökat uttag av kraft från Caribaverket
och därmed ökade betalningsprestationer
till Rhodesia.

Telefonförbindelserna från Zambia
går i viss utsträckning över Salisbury.
Jag undrar om inte de svenska postoch
televerken har att verkställa vissa
clearingbetalningar till Rhodesia för
telegraf- och postförbindelser. Formellt
sett skulle sådana kunna falla under
5 § i Rhodesialagen.

Jag har här framhållit vad jag skulle
vilja kalla uppenbart orimliga konsekvenser
av Rhodesialagens bestämmelser,
som jag personligen inte tror
skall behöva inträda vid en rättslig
prövning. Jag vill uttryckligen framhålla
det. Men det avgörande, herr talman,
är ju att svenska företag och
svenska medborgare över huvud taget
inte kan vara alldeles säkra på hur
det kommer att gå. De är medvetna om
att enligt 8 § Rhodesialagen »i ringa
fall ej skall dömas till ansvar» och att
enligt reglerna om åtalsförordnande i
11 § åtal kan underlåtas för en handling,
som i och för sig är förbjuden enligt
lagen men som är klart ursäktlig eller
av annan anledning föga straffvärd.

Men vem skall avgöra detta? Jo, det
tillkommer bl. a. riksåklagaren att göra
en sådan prövning. Men efter vad jag
kan förstå är riksåklagaren starkt obenägen
att underlåta åtal, eftersom han
saknar vägledande domstolspraxis rö -

rande gränserna för det straffbara området.
Och enligt svensk lag kan en
åklagare inte göra bindande förhandsuttalanden
om sin bedömning av en
tänkt situation. Den enda möjlighet som
föreligger att få prövat hur lagen kommer
att slå är alltså att företa den
ifrågasatta åtgärden och därefter få
konstaterat antingen att riksåklagaren
icke väcker åtal med tillämpning av de
fullmakter han har eller att åtal väcks
och en domstol får avgöra, om vederbörande
företag förfarit rättsstridigt
och skall dömas till straff eller inte.

Nu är väl herr Geijer inte alldeles
omedveten om den hårda kritik som
från vissa grupper riktats mot svensk
företagsamhet. Svenska företag befinner
sig i dag så att säga på de anklagades
bänk, helt oförskyllt, det är vi
väl överens om. Men situationen är sådan
att företagen med hänsyn till sin
good-will och sitt allmänna anseende
inte är beredda att ta några som helst
risker i detta hänseende.

Man kan naturligtvis kritisera företagsamheten
för bristande djärvhetMen
man måste å andra sidan förstå att
dessa i dag inte vill utsätta sig för de
stora tidningsrubriker och de debatter
i radio och TV, som kommer att följa
med en åtalsprövning eller eventuell
rättegång.

Jag anser att det i detta läge helt enkelt
är samhällets skyldighet att se till
att lagreglerna blir så klara, att medborgarna
på förhand kan avgöra var
gränsen för det straffbara området går
och när risker för åtal föreligger. Justitieministern
kan inte sitta i kloster och
låta utvecklingen gå vidare. Jag upprepar
vad jag strök under i min interpellation:
den rådande rättsosäkerheten
är ägnad att skada svenska intressen
och även länder som Sverige har
anledning att stödja.

Hur större säkerhet skall kunna skapas
är väl knappast min sak att avgöra.
Men jag kan peka på två möjligheter.
Den ena är att utarbeta särskilda med -

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40

Svar på interpellation ang. ändringar i den s. k.

verkansregler för Rhodesialagen och
att inte göra de allmänna delaktighetsreglerna
i brottsbalken tillämpliga på
detta område. Den andra möjligheten är
att skapa något slags bindande förhandsbesked.
Vilken väg man än väljer
skall syftet bl. a. kunna vara att ge
svenska företag tillfälle att i förväg få
klarlagt att åtal eller straff inte behöver
påräknas för handling — och jag
citerar här justitieministern själv —
»som är klart ursäktlig eller av annan
anledning föga straffvärd».

Justitieminister Geijer framhöll i
gårdagens debatt om utomäktenskapliga
barn att han på sin tid i Lund av
straffrättsprofessor Johan Thyrén fått
lära sig, att en lagstiftare skall vara
nöjd om i en ny lag fördelarna är
något större än nackdelarna. Herr talman!
Som vi alla — eller rättare sagt:
som vi få — här i kammaren vet hade
livsfilosofen Johan Thyrén en sällsynt
förmåga att spetsa till problemen. Han
njöt säkerligen den gången av att få
servera den blivande juris kandidaten
Lennart Geijer en så typiskt Thyrénsk
epigrammatisk uddighet. Men Thyrén
hade säkert varit försiktigare, om han
anat att Lennart Geijer skulle lägga
denna karikatyr av lagstiftningsarbetet
till grund för sitt handlande som justitieminister.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag skall gå ganska lätt
:orbi herr Bohmans lekfulla slutinlägg
och övergå till hans direkta fråga, om
regeringen verkligen anser sig så bunden
av prestige, att den inte kan göra.
ändringar i lagen för att tillmötesgå de
önskemål som företagsamheten, i och
för sig förståeligt, kan ha. Men behöver
jag verkligen svara herr Bohman
direkt på detta? Ty herr Bohman vet
ju lika bra som jag att det inte är fråga
om en lag som vi är herrar över själva
och kan ändra som vi önskar här i Sveriges
riksdag. Det är självklart att vi

Rhodesia-lagen

måste så nära som möjligt följa den
FN-resolution som det är fråga om. Då
måste herr Bohman också vara medveten
om att vi inte kan tumma på den
hur mycket som helst.

Herr Bohman gav i sin interpellation
och nu också i kammaren några exempel
på vad han anser vara oklarheter
i rättsläget. Exemplen gäller varor som
transiteras genom Rhodesia till mottagare
i Zambia. I motsats till herr Bohman
anser jag att det i detta fall inte
föreligger någon oklarhet om var det
förbjudna området går. Eftersom man
i praktiken inte torde kunna räkna
med någon transitering genom Rhodesia
utan att betalning härför erlägges
till denna stat, är transporten förbjuden
på grund av det förbud att erlägga
betalning till Rhodesia som lagen innehåller.
Om den svenske leverantören
känner till att varan skall transporteras
genom Rhodesia, gör han sig alltså
skyldig till straffbart förfarande.

Sanktionerna mot Rhodesia har inte
på något sätt till syfte att skada Zambia.
Tvärtom framgår det av säkerhetsrådets
beslut, att en lösning på de pro--blem som sanktionerna medför för Zambias
del bör eftersträvas. Jag kan här
hänvisa till säkerhetsrådets rekommendation
till medlemsstaterna i dess senaste
Rhodesiaresolution att lämna bistånd
till Zambia. Där anmodas medlemsstaterna
att med förtur lämna bistånd
till Zambia i syfte att hjälpa landet
att lösa de särskilda ekonomiska
problem som kan möta det som en följd
av genomförandet av dessa säkerhetsrådets
beslut.

Detta ger enligt min mening inte anledning
att ändra lagen så att den avviker
från säkerhetsrådets resolutioner.
Med hänsyn till de särskilda förhållanden
som gäller för svenska företag som
levererar varor till Zambia synes emellertid
en liberal tillämpning av de särskilda
åtalsreglerna kunna komma i
fråga.

Till detta vill jag foga att jag inte

4 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr W

Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellation ang. ändringar i den s. k. Rhodesia-lagen

förstår var herr Bohman har hämtat
den uppfattningen, att riksåklagaren
skulle vara starkt obenägen att ge åtalseftergift.
Jag tror inte det finns någon
grund för ett sådant påstående.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Det fanns väl ingenting
i min interpellation eller i mitt anförande
som tydde på att jag var beredd
att tumma hur mycket som helst — för
att citera herr Geijer — på en lagstiftning
som vi inte själva är herre över
eftersom vi är bundna av FN-resolutionen.
Det är inte detta jag har begärt,
utan vad jag har begärt är att man skall
skapa möjlighet att på ett eller annat
sätt få klarhet i hur lagen i vissa fall
skall tillämpas.

Jag berörde vissa fall, och justitieministern
gjorde sig kanske skyldig till
en något förenklad tolkning av vad jag
sade. De fall jag syftade på var inte sådana
då svenska företag var transportörer
utan då svenska företag sålde en
vara exempelvis fob Göteborg men hade
vetskap om att varan för att nå Zambia
måste passera Rhodesia och alltså på
grund av våra delaktighetsregler kunde
tänkas bli fast för detta. Jag tror
inte det. Med mina ringa juridiska kunskaper
har jag den uppfattningen, att
ett svenskt företag inte skall kunna fällas
i sådana fall. Nu gav tydligen statsrådet
Geijer uttryck åt en annan mening,
om jag inte missförstod honom.

Vad som är avgörande är att svenska
företag som har handelsförbindelser
med Zambia inte vågar fullfölja de handelsförbindelserna
därför att de inte
kan vara säkra på att ett åtal skulle efterges.
Eftersom riksåklagaren enligt
gällande lag inte har möjlighet att göra
ett förhandsuttalande, är den enda möjligheten
att få klarlagt hur det förhåller
sig att först vidta åtgärden och sedan
se om det blir åtalseftergift eller
åtal.

Mina exempel om svensk företagsamhet
är inte teoretiska. De är hämtade

ur praktiken. Jag vet att svenska företag
underlåter att vidta åtgärder som är
till nytta för Zambia och för vårt land
därför att de inte får den klarheten.
Det kan, herr talman, inte stå i strid
med FN-resolutionen att vi skapar möjligheter
till något slags förhandsbesked.
Det är detta jag i första hand är ute efter.

Nu hoppas jag verkligen, herr talman,
för att inte göra denna bild alltför
mörk, att den permanenta lagstiftning
som skall ersätta den provisorisk^
kommer att beakta dessa önskemål. Det
finns, vågar jag påstå, ett allmänt intresse
av att vi skapar bättre klarhet
i en blivande generell sanktionslagstiftning
just på de områden jag här har
berört.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Herr Bohman vet lika
väl som jag att man inte kan ge några
bindande förhandsbesked. Detta kan
just i en sådan situation som den föreliggande
förefalla beklagligt. Det är kanske
också beklagligt i vissa gränsfall där
vederbörande företagare vill ha största
möjliga garantier innan han ger sig in
i en affär av något slag, såsom herr
Bohman här har angivit.

Jag kan faktiskt inte på den punkten
sträcka mig längre än att ännu en gång
upprepa vad jag sade, nämligen att en
liberal tillämpning av de särskilda
åtalsreglerna torde kunna komma i fråga
i sådana gränsfall.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Samtidigt som jag tackar
justitieministern för hans svar vill
jag bara än en gång konstatera, att det
generösa uttalandet om en liberal tilllämpning
av de särskilda åtalsreglerna
icke har någon som helst bindande
kraft.

Härmed var överläggningen slutad.

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40

§ 6

Svar på interpellation ang. förbättrad
information om dödsbodelägares möjligheter
att skydda sig mot betalningsansvar
för avliden persons skulder

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat mig, om jag vill medverka
till att åstadkomma en förbättrad
information om dödsbodelägares möjligheter
att skydda sig mot betalningsansvar
för en avliden persons skulder
när dessa går utöver tillgångarna i boet.

Dödsbodelägarna är i princip solidariskt
ansvariga för den dödes skulder
i den mån dessa var kända när bouppteckningen
skedde. Dödsbodelägarna
kan undgå detta ansvar, om de senast
en månad efter bouppteckningen ansöker
om att dödsboets egendom skall avträdas
till förvaltning av boutredningsman
eller till konkurs. Blir nya skulder
kända efter det att bouppteckningen
förrättats, är delägarna ansvariga
för de nya skulderna, om de inte senast
en månad därefter gör ansökan
som jag nyss har sagt.

Herr Börjesson nämner att i ett visst
fall en person skulle ha blivit betalningsskyldig
för en ganska betydande
skatteskuld i ett dödsbo. Med anledning
härav vill jag nämna, att dödsbodelägarna
i princip inte är personligen
ansvariga för fullgörande av den dödes
skattskyldighet. I 75 § 2 mom. kommunalskattelagen
föreskrivs bl. a., att
dödsboet inte skall svara med mera än
tillgångarna i boet för kommunal utskyld
som påförts den döde. Är boet
skiftat, svarar delägare aldrig med mer
än hans lott i boet utgör. Motsvarande
bestämmelser finns i förordningarna
om statlig inkomst och statlig förmögenhetsskatt.

Bouppteckning upprättas under medverkan
av två gode män. Oftast anlitas
därvid personer med erfarenhet av bo -

utredningar, t. ex. advokater, banktjänstemän,
nämndemän, personal vid begravningsbyråer
m. fl. I de relativt sett
ganska sällsynta fall, då delägare kan
bli skyldiga att svara för sådana skulder
som inte täcks av tillgångarna i boet,
torde delägarna regelmässigt underrättas
av de gode männen om vad som
gäller angående betalningsansvaret.

Med hänsyn till vad jag nu har sagt
anser jag det inte påkallat att vidta
några särskilda åtgärder för att informera
allmänheten om reglerna om dödsbodelägares
ansvarighet för den dödes
skulder.

Vidare anförde:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få frambära ett tack för svaret på
min interpellation.

Delägarna i ett dödsbo är i princip
solidariskt ansvariga för den avlidnes
skulder vare sig dessa är kända då bouppteckningen
upprättas eller kommer
till dödsbodelägarnas kännedom först
senare. Gäldsreglerna bildar ett av de
viktigaste partierna i stadgandena om
boutredning. Den lösning frågan om
delägarnas gäldansvar fått i nuvarande
lag hänger samman med de grundsatser
man i lagen följt beträffande dödsboets
förvaltning.

Utgångspunkten är att den dödes
gäld i och för sig belastar blott kvarlåtenskapen,
ej delägarna personligen.
Eftersom man låtit dödsbodelägarna
själva få ombesörja dörsboets förvaltning,
har lagstiftarna emellertid ansett
det nödvändigt att till borgenärernas
skydd också låta delägarna personligen
svara för gäldens betalning.

Det finns dock, såsom det mycket
riktigt framhållits i interpellationssvaret,
möjligheter för dödsbodelägarna
att undandra sig ett personligt betalningsansvar,
såvida dödsboet inom en
månad efter det att bouppteckning förrättats
inkommer till rätten med begä -

100 Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellation ang. förbättrad information om dödsbodelägares möjligheter

att skydda sig mot betalningsansvar för

rån om att boet måtte avträdas till förvaltning
av boutredningsman eller till
konkurs.

Visserligen är i princip skatteskulder
i dödsboet inte förenade med personligt
betalningsansvar för delägarna,
men det kan förekomma andra skulder
i dödsboet som dödsbodelägarna kan
bli personligen betalningsskyldiga för,
därest boets tillgångar icke täcker skulderna.
Detta gäller när boet ej inom
föreskriven tid har avträtts till förvaltning
av boutredningsman eller försatts
i konkurs. I sådana fall kan dödsbodelägarna
ådraga sig personligt betalningsansvar,
som de hade kunnat undvika
om de hade känt till de lagliga
möjligheterna att slippa dylika ålägganden.

Lika väl som jag är medveten om att
det är ganska sällsynt att dödsbodelägare
blir skyldiga att svara för sådana
skulder, som inte täcks av tillgångarna
i boet, är jag alldeles övertygad om att
det stora flertalet medborgare icke har
vetskap om att det finns bestämmelser
om ett personligt betalningsansvar för
dödsbodelägare i sådana fall. Vad man
däremot har vetskap om är att man inte
bara ärver tillgångarna i boet utan även
dess skulder. Något därutöver är man i
de flesta fall inte underkunnig om.

Även om jag vet att det finns många
skickliga och erfarna boutredningsmän,
som är väl förtrogna med vad som rör
bouppteckning, boutredning och arvskifte,
finns det ändå sådana boutredningsmän
som inte har vetskap om
dödsbodelägarnas personliga betalningsansvar.
Det är visserligen fråga
om få sådana fall, men det är ändå ett
rättvisekrav att man söker informera
berörda dödsbodelägare om det skydd,
som bestämmelserna om boutredningsman
är avsedda att ge.

En förbättrad information från myndigheterna
om dessa förhållanden är
därför påkallad. Visserligen torde det
vara vanligt — vilket jag själv kan vits -

avliden persons skulder

orda ■— att domstolarna informerar om
de här åsyftade lagreglerna i samband
med att bouppteckningen lämnats till
rätten för inregistrering. Någon skyldighet
att systematiskt ge sådan information
torde meellertid inte föreligga.

Justitieministern har i sitt svar ansett
att det inte är påkallat att vidta
några särskilda åtgärder för att informera
allmänheten om reglerna om
dödsbodelägarnas ansvarighet för den
dödes skulder. Jag beklagar att justitieministern
inte anser att behov föreligger
av en dylik information.

Jag vet att många bouppteckningsingivare
informeras av dem som handlägger
inregistrering av bouppteckning i
rätten i de fall då man kan befara att
risk föreligger för personligt betalningsansvar
i dödsboet, varvid vederbörande
uppmanats att begära att boet
skall sättas under förvaltning av boutredningsman.
En sådan information är
värdefull och kan leda till att dödsbodelägare
befrias från ekonomiska åtaganden
som de annars kunde ha råkat
drabbas av om de inte i tid fått information.

Även om jag känner till exempel från
många domsagor där vederbörande
tjänstemän är måna om att ge information
inom exempelvis det här berörda
området, tror jag ändå att det finns
många domsagor vilkas tjänstemän inte
informerar om t. ex. dödsbodelägarnas
personliga betalningsskyldighet i de
fall där den inlämnade bouppteckningen
ger belägg för risken av ett personligt
betalningsansvar för dödsbodelägaren
i fråga.

Det skulle därför vara önskvärt att
domsagorna i ännu större utsträckning
än vad som nu sker informerar dem
som berörs av de lagregler som gäller
på det här aktuella området.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEI JER:

Herr talman! Jag har inte mycket att

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40 101

Svar på interpellation ang. åtgärder mot ocker

tillägga. Som herr Börjesson i Falköping
själv framhållit är det fråga om
ganska sällsynta fall. Herr Börjesson
säger att han tror att skickliga boutredningsmän
känner till de möjligheter
som finns att avträda dödsboets förvaltning
till boutredningsman samtidigt
som han säger att det också finns
sådana boutredningsmän som inte känner
till dessa möjligheter. Det sistnämnda
tror jag också är utomordentligt
sällsynt eftersom det gäller en ganska
elementär sak för dem som skall förrätta
bouppteckning eller brukar åtaga
sig sådana uppdrag.

Men även om man skulle kunna presentera
information i dessa frågor och
kanske finna någon form för ytterligare
upplysningar från domstolarna, tror
jag ändå man måste räkna med att det
kan inträffa olyckshändelser på detta
område liksom på andra. Jag tror därför
inte att vi genom att vidta en sådan
åtgärd som herr Börjesson här har
antytt skulle komma fram till något
annat resultat.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag vill gärna vitsorda
att det finns många skickliga boutredningsmän
vilka, som jag nämnde tidigare,
är väl förtrogna med lagbestämmelser
som gäller för upprättande av
bouppteckning, d. v. s. de känner mycket
väl till det personliga betalningsansvaret
för dödsbodelägarna. Men jag
kan också vitsorda att jag kommit på
exempel där vederbörande boutredare
inte hade vetskap om just det personliga
betalningsansvaret och vad detta innebär.
Man kan tänka sig att vederbörande
dödsbodelägare kallas till en bouppteckning.
Han kommer dit, han deltar
i bouppteckningen, han skriver under
att han varit närvarande vid förrättningen.
Han finner att dödsboets
tillgångar inte täcker de skulder som
finns i dödsboet. Vad inträffar då? Bouppteckningsförrättaren
lämnar in bouppteckningen
för inregistrering. Vad

händer sedan? Det personliga betalningsansvaret
kan då komma in i bilden.

Jag vet också exempel på att vederbörande
notarie på domsagan har tagit
hand om bouppteckningen för registrering
och säger till den som har inlämnat
bouppteckningen: Denna bouppteckning
ger belägg för att antingen
skall boet sättas i konkurs eller också
skall rätten förordna boutredningsman.
Enligt min uppfattning borde man
kunna räkna med att domsagorna i ännu
större utsträckning än som nu sker
söker informera dem som kommer dit
i hithörande ärenden. Jag vet, herr talman,
att man på domsagan möts som
regel av förståelse, och jag vill ge ett
erkännande åt dem som arbetar där.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. åtgärder mot
ocker

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat mig om jag avser att
vidtaga några åtgärder för att förebygga
en fortsatt spridning av olika slags
ockerverksamhet och för att åstadkomma
en sanering av den grå kreditmarknaden.

I den utlåningsverksamhet som herr
Börjesson talar om torde det inte sällan
förekomma låneavtal, som är att hänföra
till ocker. Av naturliga skäl kommer
emellertid sådana avtal endast undantagsvis
till polis- och åklagarmyndighets
kännedom. När det ändå händer,
är det ibland svårt att bevisa
brottsligt handlande.

Huruvida ockerverksamheten har
ökat som herr Börjesson har påstått är
svårt att bedöma. Vissa omständigheter

102 Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellation ang. åtgärder mot ocker

tyder dock på att det finns en osund
lånemarknad. Detta inger givetvis betänkligheter.
Ett problem vid bekämpandet
av ockerbrottsligheten är svårigheten
att få fram bevisning i de konkreta
fallen. Jag kan dock inte finna att
man skulle kunna förbättra förhållandena
genom ändrad strafflagstiftning.
Beträffande andra tänkbara åtgärder
vill jag framhålla, att jag delar den
uppfattning som tidigare har kommit
till uttryck i riksdagen att tillståndsoch
kontrollsystem för lånerörelser inte
är ett effektivt medel mot ocker. En annan
fråga är vilka åtgärder som bör
vidtas med anledning av den ökande
förekomsten av framdaterade checkar.
Checklöneutredningen har i uppdrag
att föreslå medel mot checkmissbruk.
Ehuru denna utredning inte har att för
sin del gå in på straffrättsliga medel
bör utredningens förslag avvaktas innan
lagstiftningsåtgärder övervägs.

På grund av det anförda avser jag
inte för närvarande att vidta några åtgärder
med anledning av de förhållanden
som interpellanten har behandlat.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
även för detta svar. Den olaga, privata
utlåningsverksamheten har under den
senaste tiden ökat. Jag stöder mig på
de antaganden därom som baseras på
den ökning av antalet annonser om utlåning
av pengar från privata långivare
som under senare tid förekommit i
pressen. Dessa lån ges framför allt till
dem som har checklön. Genom de hårda
kreditrestriktioner som banker och
kreditinrättningar måste tillämpa tvingas
många att anlita den grå kreditmarknaden,
och därmed hamnar de kanske
hos eu privatdiskontör eller en lånebyrå.

Det är ingalunda lätt att bilda sig en
mera exakt uppfattning rörande omfattningen
av ockerverksamheten. Ifrå -

gavarande lånetransaktioner uppgöres
ofta utan vittnen, skuldbrev utfärdas
ofta på större belopp än det utlämnade
lånebeloppet, kvitton å transaktionerna
torde sällan förekomma, och låntagaren
befinner sig ofta i den situationen
att han ej vill ha lånehandlingen bekantgjord.
Det kan därför vara mycket
svårt för myndigheterna att vid misstanke
om ockerbrott få material för bedömningen
av vad som verkligen skett.
Inte sällan kommer ockerfallen i dagen
i samband med konkurser och falsarier
som föranletts av ockerbrott.

De flesta ockerfall kommer med all
säkerhet ej till myndigheternas kännedom.
Och när en ockrare hamnar inför
domstol blottas oftast hur vederbörande
hänsynslöst utnyttjat sin ställning
gentemot sina låntagare. Det har vid
grovt ocker förekommit att privatdiskontörer
tillgodogjort sig räntor på 360
procent och däröver. Det kan hållas för
sannolikt att långivning i betydande
utsträckning sker till räntor som vida
överstiger dem som tillämpas av banker
och kreditinrättningar. Vissa långivare
har genom annonsering i pressen
erbjudit lån omgående, speciellt
till fast anställda med checklön. Mot
skyhöga räntor utlovas snabba lån.
Räntesatserna varierar, men torde —
som jag tidigare nämnt — ligga betydligt
över gällande diskonto. Jag vill
anföra ett exempel. Som säkerhet har
vederbörande krävt att låntagaren skall
utskriva en check på exempelvis 650
kr., daterad en månad framåt i tiden,
men trots att checken är utfärdad på
denna summa lämnar långivaren endast
ut 500 kr. På checkens utställningsdag
skall låntagaren alltså inbetala ett
belopp av 650 kr. Räntan på en dylik
lånetransaktion ligger på 360 procent.

Det förekommer också att långivning
sker med månatliga inbetalningar av
räntan. Vederbörande låntagare får erlägga
t. ex. 5 procents årlig ränta på
skuldbeloppet månadsvis. Vid en sådan
form av ränteberäkning kommer man

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40 103

Svar på interpellation ang. åtgärder mot ocker

upp i en årsränta på 60 procent, och
då är ej hänsyn tagen till ränta på ränta.
Åtskilliga ockerfall maskeras genom
vissa transaktioner med tavlor,
lampor o. d. Vederbörande låntagare
blir för att erhålla lån tvingade att
köpa t. ex. tavlor för priser vida överstigande
dem som tillämpas i den öppna
handeln.

Tyvärr leder ockerverksamheten i
många fall till ren ekonomisk misär för
den enskilde låntagaren. Följdverkningarna
kan bli mänskliga tragedier i form
av splittrade hem, alkoholism etc.

Hur kan det vara möjligt att låntagare
vill åta sig att betala de skyhöga
räntor som privatdiskontörerna ofta
tillämpar? I de allra flesta fall har det
visat sig vara fråga om ekonomiskt
nödläge, kanske ett tillfälligt trångmål
beroende på sjukdom eller andra svårigheter.
Vederbörande är tvungen att
anskaffa pengar till ett visst ändamål.
Efter att ha sökt lån hos bank och fått
avslag med hänvisning till kreditrestriktionerna
har vederbörande i sin
nöd vänt sig till en s. k. privatdiskontör,
som utnyttjar hans olyckliga situation.

Privatdiskontörer utnyttjar i stor utsträckning
låntagarens ekonomiska oförstånd
och bristande förmåga att kunna
bedöma sina egna handlingar. Tyvärr
har det alltför ofta visat sig att den som
en gång blivit beroende av en ockrare
har mycket svårt att komma ur detta
förhållande.

Självfallet kan man inte säga att alla
som driver privat penningutlåning är
ockrare, men tyvärr kan man befara att
antalet ockrare är relativt stort. Samtidigt
skall i detta sammanhang konstateras
att de vinster som ockrarna gör i
allmänhet undandras beskattning.

Som justitieministern framhåller i
sitt svar ligger problemet med bekämpandet
av ockerbrottsligheten i svårigheten
att få fram bevisning i de konkreta
fallen. Här måste en mer uppsökande
verksamhet bedrivas. I sådana

fall t. ex., då en person försättes i konkurs
eller tar sig själv av daga på grund
av ekonomisk misär, bör en noggrann
utredning göras för att klarlägga orsaken
till det skedda. Denna kan kanske
då visa sig vara att vederbörande har
hamnat i en ockrares garn; ockraren är
skuld till det skedda. På det sättet kan
man komma åt en del av ockerverksamheten.

I motsats till justitieministern tror jag
att den som driver yrkesmässig långivning
— och yrkesmässig är den som
exempelvis annonseras — bör vara inregistrerad
som långivare och underkastad
kontroll och granskning.

Vad gäller framdaterandet av checkar
som används i belåningssyfte hoppas jag
att checklöneutredningen framlägger
förslag till medel mot dylikt missbruk.

•Tåg vill gärna uttala min tillfredsställelse
över att det finns tidningar som
vägrar att införa annonser om privatutlåning
till personer med checklön. En
sådan åtgärd från tidningarnas sida
medför helt naturligt svårigheter för vederbörande
långivare i hans verksamhet.

Det kanske också kan ifrågasättas om
inte behov föreligger av en översyn av
gällande ockerlag. Det är oerhört svårt
— i varje fall för lekmannen — att fastslå
när det är fråga om ocker. Lagen
säger härom: »Den som vid avtal eller
annan rättshandling begagnar sig av någons
trångmål, oförstånd, lättsinne eller
beroende ställning i förhållande till honom
till att bereda sig förmån, som står
i uppenbart missförhållande till vederlaget
eller för vilken vederlag icke skall
utgå, dömes för ocker---.»

Det beror givetvis på omständigheterna
om en ränta på 15, 20 eller 30 procent
skall betecknas som ocker. Jag erinrar
om att för cirka 15 år sedan blev en i
vårt land mycket känd person åtalad för
ocker i samband med mer eller mindre
underliga affärstransaktioner. Vederbörande
hade enligt tidningarna debiterat
en ränta på 12 å 15 procent. Denna ränta
betecknade åklagaren som ockerränta.

104 Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellation ang. tillsättande av en kriminalpolitisk beredning

I dag ligger bankernas dagslåneränta på
upp till 14 procent. Jag skall inte fortsätta
jämförelsen.

Jag tror att det vore värdefullt om
man kunde få klarare rättsregler för att
fastställa om ocker vid försträckning
föreligger eller ej.

Herr talman! Jag vill än en gång tacka
för svaret. Jag vill dock avslutningsvis
ha sagt att det gäller att söka komma till
rätta med den grå kreditmarknaden, en
lånemarknad som nu är fri från all insyn
både av enskilda och av myndigheter.
Det måste från samhällets synpunkt
vara av yttersta vikt att snarast
möjligt sanera denna marknad, och den
enskilde medborgaren har rätt att kräva
att samhällets resurser ställs till förfogande
i kampen mot ockerverksamheten.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. tillsättande
av en kriminalpolitisk beredning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
har frågat mig om jag anser tiden
mogen att nu tillsätta den lagberedning
som min företrädare som chef
för justitiedepartementet, statsrådet
Kling, i våras gav ett visst löfte om.

I en interpellation i våras frågade
fru Eriksson statsrådet Kling om han
var beredd att överväga tillsättandet av
en kriminalpolitisk beredning med
uppdrag att fortlöpande följa vår strafflagstiftning.
I sitt svar framhöll statsrådet
Kling, att det otvivelaktigt fanns
skäl som talade för tillsättandet av en
sådan beredning men att han ansåg
att tiden ännu inte var mogen för det
samlade grepp som en sådan åtgärd

skulle innebära. Enligt statsrådet Kling
borde man åtminstone ytterligare någon
tid fortsätta på de partiella reformernas
väg.

Utvecklingen på straffrättens område
står inte stilla, vare sig det gäller
uppfattningen om vad som skall vara
straffbart, hur allvarligt viss brottslighet
skall bedömas eller vilka åtgärder
som skall vidtas med den brottslige.
Lagstiftaren måste alltid vara beredd,
inte bara att ändra lagstiftningen så
att den återspeglar den allmänna opinionens
uppfattning utan också att, när
det behövs, styra utvecklingen på visst
område.

En av de väsentligaste frågorna inom
dagens kriminalpolitik är att försöka
utröna kriminalitetens orsaker och vilka
behandlingsmetoder som bör användas
för att motverka fortsatt brottslighet.
En intensifiering av den kriminologiska
forskningen kan förväntas
få stor betydelse för bedömningen av
lämpliga rehabiliteringsåtgärder inom
kriminalvården. På detta område har
vi nu kommit ett steg längre. Jag syftar
på beslutet för ett par månader sedan
att tillkalla sakkunniga för en systematisk
forskningsplanering på kriminalvårdens
område.

Lagstiftningen om behandlingsformerna
överses av en särskild kommitté
som kommer att avge betänkande
under våren 1970.

Vad angår lagstiftningen om de särskilda
brottskategorierna är, som framgick
av statsrådet Klings svar i våras,
flera angelägna frågor föremål för utredning
eller övervägande. Beträffande
de s. k. yttrandefrihetsbrotten har förslag
redan lagts fram. Även andra frågor
bör enligt min mening ägnas uppmärksamhet.
Jag tänker närmast på att
samhällsutvecklingen har medfört ändrade
värderingar när det gäller brott
som riktas mot enskild egendom och
brott mot staten och allmänheten. Även
bestämmelserna om sedlighetsbrotten
förtjänar att ses över, och jag avser

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40 105

Svar på interpellation ang. tillsättande av en kriminalpolitisk beredning

att inom kort ta initiativ till en sådan
översyn.

I likhet med fru Eriksson anser jag
att en fortlöpande översyn av strafflagstiftningen
är nödvändig. Jag är
dock inte helt övertygad om att detta
bör ske genom att man nu tillsätter
en lagberedning för denna översyn.
Framför allt är jag tveksam om den
traditionella utredningsmetod som fru
Eriksson förordar är den lämpliga. Jag
är därför inte beredd att föreslå tillsättandet
av en sådan beredning som fru
Eriksson avser.

Vidare anförde:

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret ehuru det var ganska negativt.
När man befinner sig i en så intim
liten krets som kammarens ledamöter
i dag utgör och man nästan är på tu
man hand med justitieministern, bör
man kanske använda det tillfället till
att göra några reflexioner i anslutning
till det ämne jag tagit upp.

Justitieministern säger att en av de
väsentligaste frågorna inom dagens kriminalpolitik
är att försöka utröna kriminalitetens
orsaker. Det var väl nästan
en truism — detta är inte precis
någon nyhet för dagen. Kände vi till
dessa orsaker, hade vi därmed nästan
löst en av mänsklighetens ödesfrågor.

De omedelbara orsakerna till brott
har uppfattats mycket olika under olika
tider. Världen, djävulen och det
egna köttet har ansetts vara mer eller
mindre farliga för en människas moral.
Arvet och miljön har också olika
starkt betonats som orsaker till att en
människa bryter mot det vanliga samhällsmönstret.
Det är intressant att se
att arvsfaktorernas betydelse för hälsa
och samhällsanpassning i dag betonas
kraftigare än tidigare. Som socialist har
man väldigt svårt att godta karaktärsarvet
som den faktor vilken från början
obönhörligt konstituerar förmågan att

fungera i samhället. Man måste se vad
man kallar miljöarvet helt enkelt som
en miljöskada, som samhället bär ansvaret
för. Det är alltså vår plikt att försöka
förhindra uppkomsten av sådana
miljöskador.

Jag har vid två tillfällen i år frågat,
om man inte i justitiedepartementet anser,
att så väsentliga samhällsförändringar,
som de som har skett sedan
1940-talet, då den nuvarande strafflagen
preliminärt diskuterades — den drivande
kraften i det arbetet var justitieminister
Schlyter — motiverar en ny
penetrering av begreppen skuld och ansvar,
och om inte det klassiska temat
brott och straff borde tas upp till grundlig
diskussion igen, så att vi får en
grund för en ny strafflagstiftning och
kanske också för en ny straffutmätning.
Att jag har tagit upp dessa frågor beror
på att jag själv är övertygad om att vi
måste gå igenom denna procedur. Vi
kan inte bara lappa på och fuska oss
fram och låta förändringarna i samhället
ske på andra områden. Den moraliska
grund, som strafflagen står på, är
relativt oförändrad sedan 1940-talet.
Och även om många brott i dag bedöms
på ett annat sätt, är grundproblemet
inte genomdiskuterat.

Jag låter mig inte nedslås av det negativa
svar, jag har fått i dag, och det av
den anledningen, att det som händer
oroar mig mycket. Det finns en farlig
tendens — åtminstone för mej ser det
ut som en farlig tendens -— att gå åt
sidan, när svårigheterna är stora. När
många människor bryts ned fysiskt och
därefter samhällsmässigt, när de faller
utanför det vanliga välfärdssamhället,
kan det vara bekvämast att säga: Det
accepterar vi, det tolererar vi. Somliga
människor får gå under. Vi är hyggliga
nog att lägga ned litet pengar på dem.
Därmed slipper vi ifrån det, som jag
som socialist tycker är det viktigaste av
allt, nämligen att i verklig mening ge
alla människor, även de allra minsta, ett
värde som samhällsmedborgare och ge

4* — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 40

106 Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellation ang. tillsättande av en kriminalpolitik beredning

dem möjlighet att hävda det. Rehabilitering
tror jag måste betonas mycket
mer än tolerans.

Låt mig ta ett exempel. Man upplåter
ett allaktivitetshus till ungdomar. Där
används narkotika. Man kan inte låta
bli att oroa sig när man varit nere och
sett det. Där finns mycket unga människor
— de kunde vara ens barn — som
helt enkelt bryts ned, och detta tolereras.
Man kostar på ett hus, man ser till
att inte polisen kommer in och gör den
vanliga bedömningen som görs av narkotika
ute i samhället. Det är tolerans
och ett sätt att acceptera en företeelse,
som vi säger att vi inte skall döma. Men
enligt min uppfattning dömer vi oss
själva med detta. Man är tolerant, accepterar
och kostar på sig en liten grindslant
men är inte riktigt beredd att säga
att detta är våra bröder. Här och där
i pressen och i skrifter framskymtar
t. o. m. den meningen, att vi i samhället
skall glädjas åt att somliga går till botten.
Det är ett offer för att vi själva skall
kunna känna oss bättre. Detta är så
främmande för gammal socialistisk uppfattning
att man blir orolig. Liknande
resonemang förekom i seklets början av
de konservativa då man menade, att det
måste finnas fattiga, och dessa ansågs
sända av den Allgode Guden för att bättre
ställda människor skulle kunna visa
godhet och inte förtorkas i sina hjärtan.
Åsikten framkom ofta förr. Det finns en
risk för att vi ånyo börjar acceptera
detta, vi är bara så många fler högreståndspersoner
nu.

Jag anser inte, att man i ett kollektivt
samhälle -— och det är vårt jämfört med
1930- och 1940-talets samhälle — kan
utkräva ett sådant individuellt ansvar
som man kunde av det tidigare samhället,
utan det måste finnas ett mycket
större kollektivt ansvar. Huvudsaken är
inte att minska de tillfällen då vi från
samhällets sida ingriper — eller, vackrare
uttryckt, intresserar oss — utan
huvudsaken är tvärtom att öka samhällets
ansvarstagande. Det är löjeväckande

att i dag räkna upp, att det finns så och
så många som är födda utom äktenskapet,
så och så många som är födda i
splittrade hem, så och så många som
har en alkoholiserad far. Detta har inget
intresse om man vill söka orsakerna till
brott, utan vad som har intresse är, vad
samhället sätter i stället för den alkoholiserade
fadern, för den saknade fadern
eller för den dåliga ekonomin som
det utomäktenskapliga barnet kanske
får växa upp i.

Det är angeläget att vi även när det
gäller lagstiftningen ser samhällsmässigt
på ett annat sätt än förr. När justitieministern
säger, att han inte är beredd
till en traditionell strafflagberedning
har han kanske inte riktigt känt till vad
jag vill ha. Jag är inte så säker på att
den strafflagberedning, som en gång
drevs av Schlyter, var traditionell då.
Den var mycket revolutionär i sin uppläggning,
och samhället och t. o. m. det
egna partiet var inte beredda att följa
de intentioner som låg till grund för den
strafflagberedningen. Traditionell i den
meningen kan en ny beredning få vara,
men den måste ha ett annat innehåll
som passar till ett annat samhälle.

En konsekvens av det kollektiva samhället
måste bli ett större kollektivt ansvar.
Att vi hävdar en socialistisk moral,
låter kanske naivt, men så naivt
troende kan man vara, att man hävdar
detta även på straffrättsområdet. Miljödebatten
och miljövårdslagstiftningen
har på sina områden visat en fördomsfrihet,
som kunde överföras även på det
traditionella strafflagstiftningsområdet.
Trots avslaget på min begäran om en
omprövning av grunderna för strafflagstiftningen
och en genomlysning av
1970-talets mening i dessa ting kommer
jag inte att låta mig avspisas.

Jag är så övertygad om att vi måste
gå igenom det, och därför kan det hända
att jag också kommer igen. Jag hoppas
då få hjälp av folk starkare än jag,
men detta är ändå ett försök att driva
på vad som tycks mig angeläget.

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40 107

Svar på interpellation ang. avskaffande av

Jag tackar för svaret än en gång,
framför allt för tillfället att säga allt
detta nu efteråt!

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEI JER:

Herr talman! Det var ju mycket tråkigt
att fru Eriksson i Stockholm tyckte
att svaret var negativt. Jag vet inte om
vi tvistar om olika saker. Beträffande
själva frågan om att söka komma till
rätta med de många och svårlösta problem
som fru Eriksson här har tagit
upp råder det väl inte någon skillnad i
vår grunduppfattning; vi har båda samma
uppriktiga strävan och vilja att göra
allt som är möjligt för att minska
brottsligheten och komma till rätta med
den kriminalitet som förekommer i
samhället.

Vad fru Eriksson här efterlyste var
emellertid inte detta, utan frågan gällde
på vilket sätt man bör gå fram för
att rätta till det som kan rättas till. Det
är ju där våra uppfattningar går isär,
men jag vet inte hur starkt de går isär.
Jag ser för min del på detta område åtskilliga
frågor som pockar på sin lösning,
och vissa av dem är delfrågor
som man enligt min uppfattning kan
gripa sig an med redan nu; jag han antytt
några av dem i mitt svar. Jag är
emellertid tveksam, huruvida det lämpligaste
sättet är att tillsätta en stor kriminalpolitisk
beredning, med allt vad
som följer med en sådan. Jag kan ju förstå
att det Schlyterska greppet var det
riktiga på sin tid. Det var då kanske så,
att man kunde samla tillräckligt många
människor med goda idéer för att den
vägen kunna kristallisera ut uppslag
och synpunkter på samhällets handlande.

Jag är i varje fall i dag inte övertygad
om att vi, om vi tillsätter en sådan
lagberedning, kan få fram lösningar i
lid i de fall där vi inte kan vänta med
att vidtaga åtgärder. Det ligger i sakens
natur att en sådan beredning måste ha
ganska lång tid på sig och därför ej

arreststraffen inom militärväsendet, m. m.

lämpar sig för de många delreformer
som brådskar.

Egentligen är det ju detta som vi kan
diskutera här och ha olika meningar
om, men i grundvärderingarna hoppas
jag att fru Eriksson inte föreställer sig
att jag har någon negativ inställning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang. avskaffande
av arreststraffen inom militärväsendet,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Ängelholm
har frågat mig, när militärstraffsakkunniga
kan väntas vara klara
med sitt utredningsuppdrag och om jag
överväger att lägga fram förslag till nästa
års riksdag i syfte att ersätta de militära
arreststraffen med modernare påföljder
för mindre förseelser under militärtjänstgöring.

Frågan om de militära straff- och disciplinmedlen
utreds av militärstraffsakkunniga.
Dessa skall enligt sina direktiv
bl. a. undersöka möjligheterna att
begränsa användningen av arreststraffet.
De sakkunniga beräknas lägga fram
sitt betänkande i början av nästa år.

Enligt vad jag har inhämtat kommer
de sakkunniga att i sitt betänkande föreslå
sådan ändring av reglerna om arreststraff,
att denna påföljd inte skall
kunna ådömas för mindre förseelser.
Jag bedömer en reform inom detta område
som synnerligen angelägen. Innan
betänkandet har avlämnats är jag emellertid
inte beredd att ta ställning till vilka
lagstiftningsåtgärder som bör vidtas
och när det i så fall skall ske.

Vidare anförde

108 Nr 40 Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellation ang. koncentration av tung immissionsskapande industri,
m. m.

Herr GUSTAVSSON i Ängelholm (s):

Herr talman! Det svar jag fått av justitieminister
Gei jer på min interpellation
om det militära arreststraffets avskaffande
tackar jag för; jag bedömer
det som positivt.

Vad först beträffar militärstraffsakkunniga,
som sedan åtta år tillbaka arbetat
med en översyn av straff- och disciplinmedel
inom militärväsendet och
vilken utrednings resultat skulle ha
framlagts i början av detta år men ännu
inte kommit, förväntar justitieministern
nu, att de sakkunniga skall lägga fram
sitt betänkande i början av nästa år,
alltså 1970. Man får ju hoppas att så
kommer att ske, därför att även justitieministern
bedömer det liksom jag synnerligen
angeläget med en reform inom
detta område. Jag har full förståelse för
att justitieministern inte vill föregripa
den utredning som nu äntligen efter så
många års arbete inom en snar framtid
kommer att avgiva sitt betänkande. Det
förhåller sig nämligen ändå på det sättet,
att lagstiftningen har halkat efter
på detta område och att en humanisering
här är befogad och nödvändig.

Det kan kanske i detta sammanhang
vara befogat att nämna något också om
arrestlokalerna, därför att även i fråga
om dem anser jag att det är motiverat
med en översyn. De är i många fall inte
i det skick som de borde vara i dagens
samhälle. Det har exempelvis förekommit
att ynglingar, som på grund av någon
mindre förseelse hamnat i arresten,
sökt att i deprimerat tillstånd beröva sig
livet. Försök härtill har möjliggjorts på
grund av olämplig utformning av arrestlokalerna.
Jag har här i min hand ett
papper, där en läkare vid ett militärförband
omtalar sex sådana fall, då han
kallats att ingripa för att rädda vederbörande
tillbaka till livet efter självmordsförsök
i arrestlokalen. Det är enligt
min mening därför också berättigat
med en översyn i detta fall.

Svaret på min interpellation bedömer

jag alltså såsom positivt, och jag ber,
herr talman, att få tacka justitieminister
Geijer för detsamma.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. koncentration
av tung immissionsskapande industri,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Begqvist har frågat
mig dels om jag är beredd att stödja
principen om koncentration av tung immissionsskapande
industri till ett fåtal
platser, förtätning av dessa områden
och motverkande av exploatering av
nya områden inom särskilt de södra och
västra kustregionerna, dels om jag anser
det tillfredsställande, att beslut kring
tunga industrianläggningar först avgörs
i och med att en detaljplan för industriområdet
prövas i stället för att detaljplaneringen
startas först sedan man
prövat om en lokalisering är förenlig
med regeringens planeringsprinciper.

Som herr Bergqvist erinrar om i sin
interpellation framhöll jag redan i samband
med beslutet om lokalisering av
pappersmassefabrik till Värö att koncentration
av industrier med besvärande
omgivningspåverkan till ett begränsat
antal områden bör vara målsättningen
för en planering av kusten. Jag har
inte fått anledning att ändra åsikt härvidlag
utan har snarare stärkts i min
uppfattning att detta är en riktig lokaliseringsprincip
för sådan industri som
kommer i konflikt med främst naturvårdens
och friluftslivets intressen. Jag begagnar
emellertid gärna tillfället att något
utveckla min syn på innebörden av
denna princip och nämna något om hur

Fredagen den 5 december 1969 Nr 40 109

Svar på interpellation ang. koncentration av tung immissionsskapande industri,
m. m.

den beaktas i förberedelserna för en fysisk
riksplanering.

Inom ramen för dessa förberedelser
kartläggs de områden till vilka man
lämpligen skulle kunna lokalisera sådana
industrier som på grund av omgivningspåverkan
eller av andra skäl bör
ligga utanför områden med omfattande
tätbebyggelse. Bakom principen att
koncentrera industri, som inte kan eller
bör ligga i sådan tätbebyggelse, till så
få externa industriområden som möjligt
ligger naturligtvis en önskan att
motverka att nya områden i onödan tas
i anspråk för industri av denna karaktär.
Pågående inventeringar av områden
som lämpar sig för industriell utbyggnad
innefattar därför även en bedömning
av utrymmet för ytterligare
anläggningar i sådana områden som
redan används för industriändamål.

Det kan inte uteslutas att det kommer
att visa sig ofrånkomligt att i viss utsträckning
öppna nya externa industriområden,
om vissa typer av produktion
skall kunna bedrivas. Anledningen kan
vara att det i befintliga industriområden
inte går att till rimliga kostnader tillgodose
behovet av någon för viss produktion
viktig fysisk tillgång, t. ex. sötvatten,
stort vattendjup eller speciella
grundförhållanden eller att ytterligare
omgivningspåverkan av visst slag inte
kan tillåtas i sådana områden. Nya externa
industriområden bör då väljas så
att man till dessa, i olika delar av landet,
skall kunna förlägga flertalet på
sikt möjliga typer av industri som kräved
extern lokalisering. De inventeringar
som pågår som ett led i förberedelserna
för en fysisk riksplanering syftar
till att ge en uppfattning om vilka anspråk
som kan väntas göra sig gällande
på ytterligare sådana lokaliseringsplatser
och vilka områden som har de fysiska
förutsättningarna att bli allsidiga
industriområden.

På herr Bergqvists andra fråga vill jag
svara nej. Det är med andra ord inte

tillfredsställande att olika instansers
prövning av frågor som gäller lokalisering
av tung omgivningsstörande industri
inte i större utsträckning än som
nu är fallet kan ske mot bakgrund av en
i förväg gjord översiktlig bedömning av
vad som från allmänna samhällssynpunkter
är lämpliga lokaliseringsområden.
Vi behöver en planering på riksnivå
som ger anvisning om var kommuner
och företag från början lämpligen
bör inrikta sina lokaliseringsundersökningar.
Ett av syftena med en fysisk
riksplanering är att den skall bidra till
att ge ett bättre underlag för bedömning
av lokaliseringsfrågor av den typ interpellanten
avser. Det inventeringsmaterial
som nu tas fram och successivt publiceras
torde utan tvivel komma att förbättra
beslutsunderlaget i dessa sammanhang.
Resultatet av inventeringarna
samt de överväganden de ger anledning
till kommer att sammanfattas i en första
skiss till fysisk riksplan. Denna skiss beräknas
föreligga någon gång under år
1971. När det gäller västkusten där behovet
av en översiktlig bedömning av
markanvändningen framstår som särskilt
trängande har en arbetsgrupp inom
statens planverk studerat möjligheterna
att samordna den översiktliga planeringen
inom denna region. Gruppen
väntas avge en rapport under år 1970.
.lag vill även erinra om att bygglagutredningen
i sitt arbete på en ny planlagstiftning
skall överväga bl. a. formerna
för beslutsprocessen i planfrågor.

Vidare anförde:

Herr BERGQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka civilministern
för svaret på mina frågor
och noterar med tillfredsställelse att civilministern
stärkts i sin uppfattning
att målsättningen för en planering av
kusten bör vara en koncentration av industrier
med besvärande omgivningspåverkan.
Det är också värdefullt att ci -

Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellation ang. koncentration av tung immissionsskapande industri,
m. m.

vilministern undertryker sin vilja att
motveka att nya områden i onödan tas i
anspråk för sådan industri.

Civilministern sade vidare att det inte
kan uteslutas att man ändå kommer att
öppna nya externa industriområden, om
viss produktion över huvud taget skall
kunna bedrivas. Det är naturligt att ett
svenskt plutoniumverk kräver öppnandet
av ett nytt område, om det skulle
visa sig att plutoniumverket absolut behöver
en säkerhetszon på ett par mil, så
att det måste bli fråga om lokalisering
till ett glesbebyggt område. Men då kommer
man också in på frågan om det över
huvud taget är lämpligt med en produktion
av det här slaget i Sverige. Såvitt
jag förstår råder det för närvarande
tveksamhet på denna punkt. Man är dels
tveksam om vilka säkerhetskrav som ett
sådant verk ställer, dels råder tveksamhet
från näringspolitiska och andra synpunkter.

Det kan också vara förutseende av civilministern
att inte kategoriskt utesluta
alla möjligheter att i framtiden öppna
nya områden för tung immissionsskapande
industri. Vid ett långt tidsperspektiv
blir det naturligtvis en osäker
bedömning, och då kan det vara befogat
att göra en reservation av det här slaget.
Samtidigt är emellertid osäkerheten
vid framtidsbedömningar också ett
skäl att i dag vara mycket försiktig vid
öppnandet av nya områden för tung industri.

Exempelvis på västkusten har man
sju stora områden med tung omgivningspåverkande
industri: Halmstad,

Falkenberg, Varberg, Värö, Göteborg,
Stenungsund och Uddevalla. I och för
sig finns det väl inget skäl förmoda att
inte något av dessa områden skulle kunna
komma i fråga för en tilltänkt industri
av det slag som vi här diskuterar.
Det finns mark, det finns också tekniska
möjligheter.

Det är många gånger mer en ekonomisk
fråga än en teknisk att tillgodose

de krav som ett företag ställer på sin
lokaliseringsort, och när man bedömer
kostnader i lokaliseringssammanhang
måste man se det hela på lång sikt. Vi
upplever en utveckling där friluftsliv
och miljötillgångar värderas allt högre,
bl. a. därför att fritiden ökar, inkomsterna
ökar och människorna får möjligheter
att resa mera. På samma gång har
vi en alltmer hårdnande konkurrens om
de knappa fysiska tillgångarna och miljövärdena.
Det är mot den bakgrunden
man bör föra ett resonemang om kostnaderna
för olika lokaliseringsalternativ.
Det är också av den anledningen
det är så viktigt att man inte utmed
kusten öppnar nya områden för den
tunga industrin.

Att driva koncentrationsprincipen
mycket hårt ställer å andra sidan ökade
krav på att samhället inte skall lämna
de områden i sticket som ligger utanför
den tunga industrins expansion.
Det kräver att samhället i görligaste
mån anvisar annat slag av industri till
dessa områden. Man kan tänka sig att
låta ägare av sommarvillor bära ett
större skatteansvar i de kommuner där
de ändå vistas en del av året och att i
övrigt på olika sätt försöka få till stånd
en gynnsam utveckling i sådana områden.

Detta aktualiserar frågan om hur vi
i allmänhet skall kunna styra den regionala
utvecklingen. Civilministern säger
i sitt interpellationssvar att lokaliseringsbeslut
i större utsträckning
än vad som nu är fallet borde ske mot
bakgrund av en i förväg gjord översiktlig
bedömning av vad som från allmänna
samhällssynpunkter är lämpliga lokaliseringsområden.

Det har vidtagits en del åtgärder för
att åstadkomma en bättre ordning i
sammanhanget. Men jag vill ändå ställa
frågan om åtgärderna är tilräckliga, och
om det inte kommer att dröja alldeles
för lång tid innan vi får en väsentlig
förändring i den regionala styrnings -

Fredagen den 5 december 1969 Nr 40 111

Svar på interpellation ang. koncentration av tung immissionsskapande industri,
m. m.

processen. Vore det inte lämpligt att
mycket snart införa en anmälningsplikt
före markförvärvet för sådana företag
som skapar immission av viss omfattning
och att i samband därmed införa
nya markprövningsregler som gör det
möjligt att få en allsidig bedömning innan
markförvärvet har skett?

Visserligen är det bygglagutredningen
som har att utreda frågor av detta
slag. Men såvitt jag har förstått har den
utredningen ett så omfattande arbete
framför sig att den kanske inte blir klar
förrän 1974—1975. Om det förhåller sig
på det sättet är det alldeles för lång tid
att vänta innan man genomför en förändring
av formerna för beslutsprocessen
i planfrågor.

Arbetsgruppen för översiktlig fysisk
riksplanering lämnade i somras en materialredovisning,
och man hade väl
förhoppningen att detta skulle stimulera
en livlig debatt om den fysiska planeringens
målsättning och metoder. Vi
kan i dag konstatera att den debatten
inte har varit så förfärligt livlig och att
det kan finnas anledning intensifiera
den.

Det skulle vara synnerligen värdefullt
om civilministern på något sätt kunde
ange sin syn på målsättningen för denna
verksamhet i ett något längre perspektiv.
Syftar man till att på lång sikt
skapa någon form av zonlagstiftning?
Om det skall bli fråga om något mer än
ett inventeringsarbete behövs det en betydligt
bättre samordning mellan olika
planeringsinstanser än vad som i dag
förekommer. Jag ifrågasätter om det är
möjligt att starkt isolera den översiktliga
fysiska planeringen från ekonomiska
och andra avvägningar.

När man studerar det material som
framlagts t. ex. av arbetsgruppen för fysisk
riksplanering och av Länsplanering
67 liksom resultaten av den ekonomiska
långtidsplaneringen frapperas man av
den brist på samordning som föreligger.
Skall man sikta fram till en ordent -

lig fysisk riksplan måste man också ta
in andra överväganden i detta arbete
och åstadkomma en samordning med
andra planeringsinstanser.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! I anslutning till de frågor
som herr Bergqvist ställde till mig
vill jag säga att vi just nu framför allt
har ambitionen att så snabbt som möjligt
komma fram till den typ av hantering
av dessa frågor, som vi tycks
vara överens om att vi bör ha. Jag har
redan i mitt svar nämnt att vi hoppas
kunna redovisa resultatet av det arbete,
som pågår inom departementet för
att skapa former för en fysisk riksplanering,
under år 1971. Det gäller inte
bara att utarbeta förslag till former för
bedrivande av denna planering utan
oc.kså att konkretisera det material som
hittills tagits fram och de överväganden,
som kan behöva göras i en planskiss.
En sådan är nödvändig för den
fortsatta debatten och kan ge oss bättre
möjligheter att bedöma denna typ av
arbetsuppgifter.

Det är alldeles riktigt, såsom herr
Bergqvist säger, att vi självfallet inte
kan isolera den fysiska planeringen
från den ekonomiska. Men det är just
därför som vi bedriver förberedelsearbetet
för att skapa former för den fysiska
riksplaneringen inom kanslihuset.
Vi inser och upplever nämligen nödvändigeten
av att redan vid skapandet av
formerna för den fysiska riksplaneringen
garantera en samordning mellan
denna och annan planering på riksnivån.
I arbetet deltar sålunda de departement,
som skall svara för den planering
vilken så småningom skall ge oss
den totalbild vi alla är intresserade av
att få. Jag kan alltså våga påstå att den
planskiss, som vi skall lägga fram år
1971 om vi kan leva upp till våra ambitioner,
kommer att spegla avvägningar
mellan fysisk och ekonomisk planering

112 Nr 40 Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellation ang. koncentration av tung immissionsskapande industri,
m. m.

som gjorts inom regeringen på basis av
de värderingar vi har när det gäller
samhällsplaneringen i stort.

Detta är våra ambitioner. Vi är emellertid
samtidigt medvetna om att vi
inom regeringen under det pågående arbetet
måste ta ställning till vissa aktuella
objekt med den ordning vi nu har.
Därför har vi också försökt förstärka
våra förutsättningar att få ett bättre
beslutsunderlag redan nu genom att
inom delar av landet, som är speciellt
angelägna i dessa sammanhang —
d. v. s. där trycket för etablering av
denna typ av industri starkast kolliderar
med exempelvis fritidsintressen —-tillsätta speciella arbetsgrupper för att
förbereda den nödvändiga regeringshandläggningen
i dessa ärenden. Det är
självklart att också den arbetsgrupp,
som hitintills har verkat på Västkusten,
bedriver sin verksamhet i nära samarbete
och samförstånd med det arbete
som pågår med att förbereda den fysiska
riksplaneringen, så att vi får en koordination
redan nu.

Detta är det sätt på vilket vi försöker
tackla dessa problem. Och jag vågar
påstå att om vi infriar målsättningen
att presentera denna redovisning av
formerna för en fysisk riksplanering
redan 1971, och en planskiss som skall
konkretisera vissa grova avvägningar,
så har arbetet på denna punkt genomförts
ganska raskt.

Herr BERGQVIST (s):

Herr talman! När jag tog upp frågan
om vad man i det längre tidsperspektivet
kan räkna med att få ut av den
fysiska riksplaneringen hade jag bl. a.
i tankarna vad dåvarande kommunikationsminister
Palme var inne på i ett
interpellationssvar 1966. Han sade: »Om
man tänker sig att vi hade haft en stor
zonindelning, då hade ju Väröbacka
och hela det berörda kustområdet varit
anvisat för ett speciellt ändamål, eller
fördelat på olika ändamål, då hade man

haft fasta riktlinjer att gå efter, och ville
man göra ett avsteg från de riktlinjerna,
då hade det blivit fråga om dispens
på grund av särskilda omständigheter
på samma sätt som de som ville
nyttja marken på annat sätt än som var
avsett i riksplanen fått anföra de speciella
skäl som de anser sig ha för det.
Bevisbördan ankommer primärt på
dem.»

Här tycker jag mig spåra en målsättning
som är av tilltalande slag — det
gäller att riksplanen ska ha rättsverkningar.

Men i den materialredovisning som
arbetsgruppen inom statens planverk
lämnade i somras står det: »Mycket av
det den fysiska riksplaneringen har till
uppgift att uttrycka kan och bör emellertid
endast preciseras som sifferuppgifter
för områden av storleksordningen
kommunblock, län eller större enheter,
som genomsnittstal för stora arealer
eller som symboler med ungefärlig
placering på karta.»

Arbetsgruppen måste komma in på
viktiga saker som avvägning mellan
centrala, regionala och lokala organ i
beslutsprocessen. Därvidlag är det nog
angeläget med någon form av ställningstagande
med tanke på att ett sådant
måste påverka utformningen av det arbete
som bedrivs.

När det gäller vad som bör göras på
kort sikt upplever jag det som ett problem
att t. ex. bygglagutredningen enligt
uppgift kanske inte kommer att
framlägga förslag förrän 1974—1975.
Då är frågan: Finns det inte anledning
att ganska snart redovisa förslag till reformer
av markprövningsreglerna så att
det blir en allsidig bedömning vid tillstånd
till förvärv av mark, i varje fall
för vissa former av industri? Reglerna
borde också kunna kombineras med
någon form av anmälningsplikt.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST:

Fredagen den 5 december 1969 Nr 40 113

Svar på interpellation ang. koncentration av tung immissionsskapande industri,
m. m.

Herr talman! Om vilken effekt vi är
ute efter har jag ingen annan mening
än den som statsrådet Palme hade. Jag
har med flit avstått från att här använda
mig av någon bestämd term för att
beskriva hur planeringen skulle komma
att gå till. Detta får bli ett resultat
av de överväganden vi gör och av det
material vi får för att komma fram till
den ordning som kan bli den bästa.
Jag tycker emellertid att det är litet
tidigt för mig att säga: Exakt så här
skall det gå till! Det är rimligare att
vi nu får arbeta med frågorna så att
vi år 1971 kan redovisa en tänkbar ordning
för det hela. Men vi är överens
om vilken effekten bör bli; den skall
kunna skapa möjligheter för oss att på
ett tidigt stadium i mesta möjliga mån
kunna förutse hur vi bäst skall kunna
hantera de mark- och vattenresurser
som vi har till förfogande i vårt land
när det gäller etablering av olika typer
av industri men också när det gäller
att värna om friluftslivets och fritidsfolkets
intressen. Jag tror inte heller
att därvidlag behöver föreligga några
delade meningar.

Huruvida man nu skulle kunna vidtaga
några speciella lagstiftningsåtgärder
under det pågående arbete som
bygglagutredningen har att bedriva,
ställer jag mig i varje fall tveksam till.
Det finns ändå trots allt fortfarande instrument
som vi kan hantera på sådant
sätt att vi kan förebygga de konsekvenser
det finns en viss risk för. Jag är
fortfarande medveten om att vi då har
den bakvända ordningen att etablerandet
av ett företag i och för sig kan
komma att stoppas i en slutfas av en
process som man har inlett med en
hantering, vilken kanske kan skapa förväntningar
hos den som skall etablera.
Detta är naturligtvis en olägenhet. Huruvida
man skulle kunna utarbeta en
lagstiftning redan nu som gav oss möjlighet
till en annan ordning, utan att
man som bakgrund för den andra ord -

ningen hade den typ av planering som
vi ändå är ute efter, ställer jag mig litet
tveksam till. Grunden skall ändå vara
planeringen och icke lagstiftningen.

Herr BERGQVIST (s):

Herr talman! Arbetet i gruppen för
fysisk riksplanering utgår i dag från
den förutsättningen att några detaljerade
rättsverkningar icke skall följa
den plan som kommer fram. Herr Lundkvist
säger: Vi får nu arbeta för att se
vad som kommer fram ur det hela. Kanske
är det så att arbetet skulle kunna
bli annorlunda om man lät en annan
princip ligga till grund just på den här
punkten. Man får då utgå från förutsättningen
att detaljerade rättsverkningar
skall följa med en kommande plan,
något som jag har sympatier för.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det är riktigt alt del
uttalats att man kanske inte skulle behöva
knyta några detaljerade rättsverkningar
till denna typ av planering. Det
är en fråga som man också får bedöma
mot bakgrunden av den ordning som
man kan få till stånd för att uppnå det
resultat som vi önskar.

Låt oss säga att vi i framtiden får eu
fysisk planering på olika nivåer —
bygglagutredningen har att arbeta mot
bakgrunden av förutsättningen att vi
skall ha en fysisk riksplanering. Vi har
då en fysisk riksplanering, vi har en regional
planering och vi får en lokal
planering. Då gäller det att finna formerna
för hur planeringarna på olika
nivåer skall samordnas med varandra.

Det är ju fråga om med vilken kraft
och verkan man skall.kunna ha en underställningsskyldighet
för plan på lägre
nivå i förhållande till högre nivåer.
Då kan det hända att man kan finna
sådana former att man i och för sig kan
avstå från den typ av detaljerad rättsverkan
som skulle knytas direkt till pla -

114 Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellation ang. förbättring av vägförbindelserna med Norge

nen. Denna är nämligen inte i alla sammanhang
helt problemfri, eftersom det
kommer in nya problem i bilden, t. ex.
i samband med inlösningsförfarandet,
som kan vara ganska komplicerade.
Man hittar kanske betydligt smidigare
former för att göra planeringen effektiv,
och det är det väsentliga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på interpellation ang. förbättring
av vägförbindelserna med Norge

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Jonasson har frågat
mig vilka åtgärder jag avser att vidta
med anledning av Nordiska rådets
rekommendation angående bättre vägförbindelser
mellan Norge och Sverige.

I rekommendationen sägs att väg E 18
bör byggas ut till högre standard, att
riksväg 61 bör förbättras på sträckan
Arvika—Kongsvinger och att möjligheterna
bör utredas att genom punktvisa
förbättringsåtgärder höja standarden
på vägen Mora—Malung—Stöllet—Torsby—Kongsvinger
så att den lämpar sig
även för relativt tung trafik.

De berörda tre mellanriksvägsförbindelserna
är föremål för vägverkets överväganden
vid det pågående arbetet med
revidering av flerårsplanerna för det
statliga vägbyggandet. Utbyggnad av
väg E 18 till högre standard pågår liksom
förbättring av väg 61. De punktförbättringar
som behövs för att den tredje
förbindelsen skall kunna inlemmas i
det tunga vägnätet kommer såvitt nu
kan bedömas att vara utförda inom
några få år. Jag finner därför ingen anledning
att vidta någon ytterligare åtgärd
i denna fråga.

Vidare anförde:

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för svaret på min interpellation.

Vi har en mycket ojämn utveckling i
olika delar av vårt land. Industri- och
befolkningsutvecklingen är mycket
stark i Stockholm-, Malmö- och Göteborgsregionerna
och relativt stark i vissa
andra områden, medan stora delar
av landet har en negativ utveckling med
sysselsättnings- och befolkningsminskning.

Denna negativa utveckling återfinns
också i betydande områden i Värmland,
speciellt i dess nordligaste och västligaste
delar, trots att det geografiska läget
är ganska gott. Man frågar sig vad
detta kan bero på. Orsaken är väl att
de traditionella näringsgrenarna jordbruk
och skogsbruk har genomgått och
genomgår rätt omfattande mekaniserings-
och rationaliseringsprocesser.
Detsamma gäller många mindre och medelstora
företag, och en hel del sådana
har också lagts ned.

Alla de människor som friställts borde
ha kunnnat placeras i annan sysselsättning
inom industrin. Detta har dock
endast i mindre omfattning varit möjligt,
och det har cäl berott på att lokaliseringspolitiken
inte har fått den önskvärda
effekten. En viktig omständighet
har därvidlag varit att det har stått för
litet pengar till förfogande, men den
kanske allra viktigaste är att grundförutsättningarna
delvis har saknats just
på grund av att kommunikationerna har
varit för svaga.

Vägarna i nord—sydlig riktning har
man i regel ingen anledning att klaga
på, men när det gäller dem som går i
öst—västlig riktning är situationen betydligt
sämre. En rejäl satsning på en
mellanriksväg, exempelvis från Gävle
till isfri hamn i Norge, skulle säkerligen
ge bygderna i norra och mellersta
Värmland en välbehövlig uppryckning,
eftersom vi då skalle kunna komma ut
till isfri hamn utan alltför stora av -

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40 115

Svar på interpellation ang. förbättring av vägförbindelserna med Norge

stånd. Nog är det besynnerligt att aktiviteten
i detta avseende på den svenska
sidan är så svag i förhållande till aktiviteten
på den norska.

I de områden i Värmland som här berörs
bär vi stora naturtillgångar att
tillvarata och förädla, mest i form av
skog. Men i avsaknad av en riktig väg
har inte heller industrin utvecklats. Nu
har vi kommit så långt att den diskuterade
spånplattefabriken synes bli verklighet,
sedan Vänerskog åtagit sig huvudansvaret
genom att göra en stor satsning.
Men om våra förväntningar på den
skall infrias behövs en ordentlig upprustning
av standarden på vägnätet.

Den mellanriksväg som jag har talat
om skulle kunna få effekt även för sysselsättningen
i Kopparbergs län ■— det
råder brist på sysselsättning i Dalarna
liksom i Värmland. Fn kraftig satsning
för att förbättra vägarna skulle säkerligen
ge god förräntning och visa sig bli
en bra investering genom att fler sysselsättningstillfällen
kunde skapas så att
vi slapp flytta människorna. En sådan
flyttning är dyr, och en investering i
vägar som följs av en industriinvestering
skulle bli betydligt billigare.

Bättre vägar skulle även ha stor betydelse
för kontakterna med vårt norska
broderfolk; de skulle kunna fördjupas
både på handelssidan och på andra
områden.

Åtgärden brådskar emellertid, och vi
får inte vila på hanen alltför länge. I
så fall riskerar vi att människorna flyttar
därifrån, och då försvinner möjligheterna
att lokalisera industrier dit.
Detta skulle enligt min mening vara en
nationell förlust. Från både miljö- och
fritidssynpunkt måste det vara angeläget
att sprida sysselsättning och industri.
Detsamma gäller från beredskapsoch
försvarssynpunkt.

Kommunikationsministern säger i
svaret att de berörda tre mellanriksförbindelserna
är föremål för vägverkets
överväganden vid det pågående arbetet
med revidering av flerårsplanerna för

det statliga vägbyggandet. Ja, det är nog
bra. Men efter vad jag kan förstå måste
man snabbt utreda var pengarna gör
största effekten eller med andra ord
vilken väg som gör den största nyttan.
Eftersom det finns olika sträckningsalternativ
måste en utredning snarast tillsättas.

Med hänsyn till ärendets vikt vill jag
fråga kommunikationsministern: Går
det inte att på något sätt påverka vägverket
så att det med förtur tar itu med
dessa frågor? En planering måste komma
till stånd tidigt, och vägverket måste
väl kunna ge besked om huruvida
och var man har tänkt sig att satsa på
en mellanriksväg.

.lag förstår mycket väl att man, eftersom
kommunikationsministern är ny på
sin post, inte kan fordra att han är insatt
i alla detaljer. Det skulle emellertid
vara önskvärt att kommunikationsministern
vid något tillfälle kom och
tittade på dessa vägar.

Kommunikationsministern är dock
positiv och säger att punktvisa förbättringar
inom några få år skall göras på
sträckan Mora—Malung—Stöllet—Torsby—Kongsvinger.
Jag är emellertid
ängslig för att dessa åtgärder blir av
sådan omfattning att de behov som föreligger
inte kommer att fyllas. Jag vill
slå fast att vägpolitik och lokaliseringspolitik
hör ihop och måste sammankopplas.
Vi kan inte heller se enbart till
nuläget. Flottningen kanske så småningom
kommer att upphöra, och då måste
vägarna vara utbyggda.

Många fler synpunkter skulle kunna
anföras i detta sammanhang, men jag
skall inte ta upp tiden därmed. Jag hoppas
dock att kommunikationsministern
vill svara på den fråga som jag har
ställt.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Det råder inte några delade
meningar mellan herr Jonasson och
mig om angelägenheten av att vi får de

116 Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellation ang. förstärkning

erforderliga resurserna för att vägarna
i detta liksom i andra områden av vårt
land skall kunna förbättras.

Men herr Jonasson har konstaterat
att jag i mitt svar framhållit, att de tre
berörda mellanriksförbindelserna är föremål
för vägväsendets överväganden
och att det pågår arbeten. Vi bör väl
ändå slå fast att vägförbindelsen finns
och att vad det gäller är att höja bärigheten
från 8:12 till 10:16. Det är den
saken vi skall diskutera. Förbindelsen
som sådan finns redan, och med de
punktåtgärder jag talat om får vi hoppas
att det även i detta område under
det år som kommer skall vara möjligt
att åstadkomma förbättringar.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Det är på sätt och vis
riktigt att det inte råder några delade
meningar. Statsrådet säger nu att vägarna
redan finns. Det är också riktigt
när det gäller vissa områden, men vägarna
är av dålig kvalitet och framför
allt inte framkomliga med tyngre transporter.

Området mellan Hagfors och Fredriksberg
är nästan väglöst. Det finns en
del små skogsbilvägar, men dessa vägar
är inte allmänna och framför allt mycket
svåra att komma fram på. Denna
sträckning är ett av de alternativ som
är tänkbara när det gäller att åstadkomma
en mellanriksväg. Detta alternativ
bör noggrant prövas — det skulle
förkorta förbindelserna både när del
gäller persontrafik och skogstransporter.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Om jag inte hörde fel
talade herr Jonasson i sitt senaste inlägg
om en väg mellan Hagfors och
Fredriksberg. Såvitt jag förstår finns
den vägen inte alls med i den fråga vi
behandlar i dag.

av väderlekstjänstens jourtjänst

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Denna sträckning har
diskuterats mycket när det gällt frågan
om en mellanriksväg. I diskussionen om
en ordentlig mellanriksväg som tillgodoser
kraven kan mycket väl även den
sträckningen komma med.

Det är viktigt att i tid klarlägga vilken
sträckning denna mellanriksväg bör
få och var man skall satsa, så att det
blir ett resultat så snart som möjligt
utan stora felinvesteringar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på interpellation ang. förstärkning
av väderlekstjänstens jourtjänst

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Aberg har frågat
mig om jag är villig medverka till att
väderlekstjänstens jourtjänst förstärks
så att stormvarning eller annat larm kan
utfärdas i så god tid att stormskador i
större utsträckning kan motverkas.

Det är riktigt som herr Aberg påpekar
att meteorologisk prognostjänst vid
Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut saknas mellan kl. 22.30
och 05.00. Man har inom institutet i
stället satsat på en förbättring av institutets
dataresurser, vilka successivt utökats
och kommer att ytterligare förbättras.
Sålunda kommer institutet
inom kort att få tillgång till ett extra
dataminne. Härigenom kan institutet rutinmässigt
använda en mer avancerad
prognosmodell, vilken ger möjlighet till
tidigare och säkrare prognoser och som
därmed också medger att varningar kan
sändas ut tidigare. Likaså förbereds anskaffande
av en automatisk televäxel
och förbättrade förbindelser med andra
länder, varigenom materialet kommer

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40 117

Svar på interpellation ang. förstärkning av väderlekstjänstens jourtjänst

in snabbare och således kan utnyttjas
fortare.

Jag vill i sammanhanget även nämna
att Kungl. Maj :t i juni i år tillsatt en utredning
med uppgift att bl. a. undersöka
behovet av allmän och mera kundanpassad
väderleksinformation.

Från flera synpunkter är det önskvärt
att prognostjänst uppehålls även
under natten. Det är givet att bevakningen
skulle bli bättre om väderlekstjänsten
kunde utsträckas så att man
utan dröjsmål kunde ta vara på de informationer
som kommer under natten
och utnyttja dem för omedelbara prognoser.
Därför har redan nu — försöksvis
i avvaktan på den nyss nämnda utredningen
— vidtagits åtgärder med
syfte att utsträcka väderlekstjänstens
prognosverksamhet till den mest angelägna
delen av natten.

Vidare anförde

Herr ÅBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsminister Norling för
svaret på min interpellation.

De stormskador som drabbade i synnerhet
Västkusten den 22 och 29 september
i år kom att ruska om vårt samhälle
ordentligt, inte bara rent bokstavligt
utan också då det gäller inställningen
till vår katastrofberedskap. Inte
minst kom därvid Sveriges meteorologiska
och hydrologiska instituts betydelsefulla
roll i vårt samhälle i blickpunkten
på ett sätt som kanske aldrig
förr. Stormvarningarna från SMHI har
under vanliga stormar — om jag får
kalla dem så — gjort att många åtgärder
kunnat vidtas som sparat stora belopp
och i många fall också räddat människoliv.
För dem som bor vid kusterna,
i synnerhet för dem som har sitt arbete
på sjön, är väderleksrapporterna omistliga.
Jag vågar påstå att det inte finns
någon programpunkt i radion som i dessa
kretsar avlyssnas av så många och
med så stort intresse. Det finns väl

knappast någon yrkesgrupp som så har
möjlighet att, om jag får uttrycka det
så, kontrollera prognosernas tillförlitlighet
som just yrkesfiskarna. De är ju
på ett alldeles särskilt sätt beroende
av vädrets makter.

Det är därför, herr kommunikationsminister,
ett nöje för mig som står denna
kår ganska nära att i detta sammanhang
få ge SMHI en blomma. Under min
aktiva tid på sjön brukade tillförlitligheten
hos väderleksrapporterna i de
andra nordiska länderna och i Storbritannien
oftast vara bättre än de svenska
rapporternas. Så tycks det inte vara
nu. Jag hör ofta yrkesfiskarna säga att
prognoserna i den svenska väderleksrapporten
är de som kommer verkligheten
närmast. Det var alltså inte alls
för att på något sätt klaga på SMHI som
jag framställde min interpellation. Jag
instämmer inte heller i de missnöjesyttringar
mot SMHI:s sätt att rykta sitt
värv i samband med nämnda katastrof
som har försports från en del håll.

Det är i allmänhet så att de stormar
som når den svenska västkusten är fullt
utvecklade innan de kommer fram till
kusten. Den 22 september utvecklades
orkanen i ett våldsamt tempo nära inpå
kusten. De kustbor som brukar hålla ett
öga på barometern — det gör de väl
nästan alla — har knappast någon gång
upplevt maken till barometerfall. Men
radions senaste rapport på kvällen den
21 september ingav inga särskilda farhågor
för vad som komma skulle. De
varningar som då utfärdades var inte
värre än dem man hört många gånger
förr. Men det var just här som den allvarliga
bristen i prognosverksamheten
kom att blottas, en brist som kommunikationsministern
och jag tycks vara helt
ense om. Om det hade funnits en jourtjänst
mellan kl. 22.30 och 05.00 kunde
SMHI ha vänt sig till Sveriges Radio
och insprängt i det ordinarie programmet
sänt korta och effektiva varningar.

Säkerligen hade många då exempelvis
skyndat till båtplatserna för att ta

118 Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellation ang. utbärningen av post till villafastigheter

vara på sina båtar, flaggstänger hade
kunnat stagas, bilar hade kunnat flyttas
från farligt grannskap o. s. v. Den
chansen fanns inte, eftersom ingen
märkte någonting exceptionellt i den
stormvarning som gavs på kvällen.

Som jag tidigare nämnde hade fiskarna
en enorm tur vid detta tillfälle
genom att stormen kom natten mellan
söndag och måndag. Om den kommit
under samma timmar ett dygn senare,
då alla hade hunnit ut till sina fångstplatser
i Skagerack och Kattegatt, hade
vi säkerligen fått uppleva en fruktansvärd
katastrof. Dess bättre var det bara
några få båtar ute, och även om några
av dessa råkade illa ut så tog dock orkanen
inga liv bland de svenska fiskarna.

Det är med tillfredsställelse jag konstaterar
den positiva andan i kommunikationsministerns
svar, och jag noterar
med tacksamhet att vissa åtgärder redan
vidtagits för att åstadkomma en
bättre prognostjänst under »den mest
angelägna delen av natten».

Till sist vill jag säga några ord om
den utredning som tillsatts med uppgift
att bl. a. undersöka behovet av allmän
och mera kundanpassad väderleksinformation.
Jag hoppas att denna utredning
på ett särskilt sätt lyssnar på
kustens och skärgårdens folk och i synnerhet
på yrkesfiskarna som, frånsett
flygare och andra specialgrupper, förmodligen
är mest beroende av väderlekstjänstens
prognosgivning.

Jag tackar än en gång för det positiva
svaret på min interpellation.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar på interpellation ang. utbärningen
av post till villafastigheter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Regnéll har frågat
mig, dels om jag anser att ett samhälleligt
serviceorgan som postverket har
särskild anledning att inte bara beakta
sin egen företagsekonomiska kalkyl
utan även den totala effekten för samhället
av åtgärder som verket vidtar,
dels om man inom postverket gjort några
försök att uppskatta omfattningen
av de olägenheter för allmänheten, som
omläggningen till s. k. villabrevbäring
medför och av det merarbete, som torde
uppstå för vissa allmänna organ, t. ex.
för polisen till följd av stölder ur lätttillgängliga
brevlådor samt dels om det
— för den händelse postverket skall tilllämpa
strikt företagsekonomisk kalkylering
— inte vore berättigat att skilja
mellan de villafastigheter, där placering
av brevlåda vid tomtgränsen innebär
en helt obetydlig fördel för postverket,
och fall, där leverans i brevinkast
är ett klart merarbete utöver det
normala.

Sedan länge utdelas post till villor i
tätorter vanligtvis i postlådor vid tomtgränsen.
Antalet villor som får sin post
på detta sätt uppgår för närvarande till
cirka 475 000 eller cirka 90 procent av
totala antalet villor. Till villor räknas i
detta sammanhang även råd- och kedjehus.
I samband med att brevbäring
med bil successivt introduceras i villaområden,
kommer även denna resterande
del av hushållen att omfattas av
den s. k. villabrevbäringen.

Beträffande frågan, om postverket
har särskild anledning att inte bara beakta
sin egen företagsekonomiska kalkyl
utan även den totala effekten för
samhället av åtgärder som verket vidtar,
anser jag att postverket som allmännyttigt
affärsdrivande företag vid
bestämmandet av servicens omfattning
i första hand bör beakta samhällets intressen
genom att även för glesbebyggda
och trafiksvaga områden av landet
erbjuda god postservice till rimliga avgifter.
En sådan servicepolitik tillämpas
också av postverket. Ett exempel på

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40 119

Svar på interpellation ang.

detta är att portot inte är högre för ett
brev som skall utdelas i lantbrevbäring
eller i villabrevbäring än om det skall
utdelas i höghusbrevbäring, trots att
kostnaden per hushåll är avsevärt högre
för lant- och villabrevbäring än för
höghusbrevbäring. Även om utdelningsformen
av naturliga skäl differentieras,
försöker postverket att av rättviseskäl
ge kunderna en likvärdig postservice
vid lika förutsättningar, t. ex. i fråga
om boendestruktur och erlagda avgif Vad

gäller brevbäringen till villor i
tätorter har postverket gjort en utredning
som visar att merkostnader för att
avlämna post vid dörren, jämfört med
att lägga den i postlådor vid tomtgränsen,
skulle uppgå till cirka 20 miljoner
kronor per år i 1970 års pris- och lönenivå.
Postverket har inte ansett det rimligt
att under sådana förhållanden övergå
till att bära in posten till dörren i
alla villor och låta den därav föranledda
kostnadsökningen slå igenom i en
portohöjning.

Herr Regnéll har också frågat, om
man inom postverket gjort något försök
att uppskatta omfattningen av olägenheterna
för de i villa boende av att få
sin post vid tomtgränsen i stället för
att få den vid dörren. Om herr Regnéll
avser en siffermässig värdering i syfte
att ställa den emot kostnadsökningen,
så är svaret nej. Om man väljer att bo i
villa, ger det både fördelar och nackdelar
som ofta är svåra att värdera i
pengar.

På frågan, om postverket försökt
uppskatta omfattningen av eventuellt
merarbete för vissa allmänna organ,
t. ex. polisen, vid en omläggning av villabrevbäringen,
vill jag svara följande.
Antalet stölder ur postlådor är enligt
upplysningar, som postverket inhämtat
från polisen, synnerligen litet. Tilläggas
bör att de postlådor som finns att
köpa hos postverket och flertalet av
dem som saluförs i allmänna handeln
kan förses med låsanordningar som försvårar
insyn och tillgrepp.

utbärningen av post till villafastigheter

Herr Regnéll har slutligen frågat, om
det inte vore berättigat att skilja mellan
villor, där placering av postlåda
vid tomtgränsen innebär en helt obetydlig
fördel för postverket, och sådana
villor, där leverans i brevinkast är ett
klart merarbete utöver det normala. Enligt
postverkets mening är det svårt att
tänka sig fall, där leverans i brevinkast
inte skulle innebära ett klart merarbete
eller med andra ord ökade kostnader.
Frågan om postlådornas placering är
emellertid också ett gränsdragningsproblem.
För att få en för alla klar norm
och därigenom undvika tvister och olikheter
vid tillämpningen har postverket,
när det gäller villor, valt utdelning vid
tomtgränsen. Jag tycker denna gräns —
som för övrigt är normerande i en del
andra fall, t. ex. när det gäller kommunernas
åtaganden att dra fram vatten-
och avloppsledningar —- förefaller
naturlig och lämplig även i detta fall.

Vidare anförde:

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret.
Det ansluter sig nära till de besked som
under årens lopp har lämnats från postverket
när villabrevbäringen har diskuterats.
De beskeden har för det mesta
gått ut på att allt är bra och att det har
varit så alltsedan 1912, när begreppet
villabrevbäring infördes och filosofin
kring det begreppet fick sin utformning.

Genom formuleringen av mina frågor
sökte jag provocera statsrådet till
en mera konstruktiv debatt än så. Det
gick alltså inte, och därför får jag nu
själv anlägga några synpunkter.

I interpellationen gör jag åtskillnad
mellan postverkets snävt företagsekonomiska
kalkyl och de totala effekterna
för samhället. Att postverket tjänar
på att alla villor har postlåda uppsatt
vid tomtgränsen är klart. Det betyder
att posten slipper betala den ersättning
som hittills har utgått till brevbärarper -

120 Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellation ang. utbärningen av post till villafastigheter

sonalen för vad som kallas »felaktigt
placerade brevlådor». Däremot är det
alls inte klart att de totala samhällskostnaderna
blir mindre vid en sådan
placering av brevlådorna, och detta är
väl ändå det väsentliga.

Slutmålet för postbefordran är ju att
mottagaren får försändelsen till sig -—■
»i handom». Om det hade varit generaldirektör
Hörj el som svarat i dag, hade
det legat nära till hands att använda
en liknelse som han som gammal stafettlöpare
skulle ha förståelse för. Att
leverera posten vid tomtgränsen innebär
inte att den är i mål — bara att man
lämnar uppgiften till nästa man. Och
att ordna stafettsträckan så, att en ny
man tar vid för de sista sex sju metrarna
kan väl knappast vara rationellt.
Alldeles särskilt litet rationellt blir det
att växla stafett, när växlingen sker via
en brevlåda.

För dem som sitter och kalkylerar på
kontoren här i Stockholm skulle det vara
nyttigt att se, hur brevbäringen kan
te sig i praktiken, t. ex. i ett egnahemsområde
i Skåne en dag som i dag, när
det är snöigt, kallt och blåsigt. De av
posten rekommenderade små gröna
plastlådorna paraderar i rader vid tomtgränsen.
Brevbäraren går med sin cykel
från den ena till den andra och
öppnar sin väska. Det snöar ned i den.
Så stoppar han med valna fingrar ner
försändelserna i lådan — en efter en för
att inte tappa dem i blåsten. Hade brevbäraren
haft rätt att gå fem sex meter
in på tomten, så skulle han ofta ha stått
under lätak, skyddad mot snön och
blåsten. Från flera håll har det sagts
mig att brevbärare förklarat att det åtminstone
i sådant väder i många fall
för dem utan tvekan inte bara är mindre
påfrestande utan också sparar tid att ta
stegen fram till entrén i jämförelse med
att stå oskyddade på gatan. Jag förstår
mycket väl att det finns fall när tidsåtgången
för att gå fram till entrén överväger
fördelarna.

Men har postverket uppmärksammat,

att förhållandena har ändrats väsentligt
sedan 1912, då villabrevbäringsidén
fick sin utformning? Gamla tiders stora
villatomter — låt oss säga av typen
Djursholm — med långa trädgårdsgångar
upp mot själva villan dominerar inte
längre. De har ersatts av småvillor, radoch
kedjehus, där man ofta nog utan ens
en hindrande grind når fram till entrén
bara med några få steg.

Nå, nu ligger försändelserna alltså i
postens lilla gröna låda, som är uppspetad
vid tomtgränsen i egnahemsområdet.
Kunden skall sedan, om han vill
ha sin post, ut i kölden och snön. På
med ytterkläderna för de fattiga fem
sex meterna. Redan att öppna det tillfrusna
locket på lådan kan vara knepigt
-— det kan jag vitsorda. Att låsa upp
ett fruset hänglås tar lång tid — har
statsrådet försökt? Blir utbytet av expeditionen
till lådan bara ett snöigt reklamtryck
eller kanske inget alls — ja,
då står man inte bara med kall utan
också med lång näsa.

Jag kan lugnt påstå, att detta inte är
ett rationellt sätt att få stafetten i mål.
En privat budbyrå skulle snabbt bli utkonkurrerad,
om den på det sättet vältrade
över en del av transportarbetet på
mottagaren. Jag gissar att många postkunder
finner olägenheterna så besvärande
att de skulle vilja ha en annan
lösning. Men själv kan kunden ingenting
göra -— det finns inga alternativ. Monopolföretaget
posten har särskild anledning
att överväga detta.

Låt oss titta på siffrorna! Antalet villor
i landet tycks vara ungefär 550 000.
I ganska många av dem bor mer än en
familj. Någon siffra har inte lämnats.
Att lägga posten till dessa kanske
600 000 hushåll i brevinkast skulle enligt
statsrådet i nästa års priser kosta
cirka 20 miljoner. För mindre än åtta
år sedan nämnde statsrådet Skoglund
siffran 6 miljoner i motsvarande sammanhang,
ett besked om till hur olika
resultat man kan komma fram när man
räknar. Men låt gå för de 20 miljonerna.

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40 121

Svar på interpellation ang.

I och för sig är det ju ett synnerligen
betydande belopp, men utslaget på villahushållen
motsvarar det mindre än 10
öre om dagen. Statsrådet medger att
postverket inte sökt göra siffermässiga
värderingar av allmänhetens olägenhet,
men den siffra som jag så enkelt räknat
fram borde faktiskt ge postverket anledning
att ta sig en funderare. Är det
inte troligt att allmänhetens olägenhet
bör värderas till mer än 10 öre per dag?
Prishöjningar för att täcka kostnader
har sannerligen varken SJ eller posten
varit helt främmande för i andra sammanhang.
Varför skulle man inte kalkylera
i just detta fall?

I allmänhetens intresse ligger inte bara
den egna goda postservicen, säg gärna
den egna bekvämligheten, utan också
samhällsintressen. Ett sådant som jag
nämnde i min fråga är stöldrisken. Nog
tycker jag att statsrådet i svaret tog litet
väl lätt på det problemet. Så sent
som i gårdagens tidningar kunde man
läsa att chefen för postverkets egen säkerhetstjänst
förklarat, att man inom
posten släpar efter tre månader med
kontrollen av postförfalskningar och att
arbetet försvåras för varje år. Av eftersläpningen
inom posten följer i sin tur
att polisens utredningsarbete försvåras
avsevärt. När det nu förhåller sig så, föreställer
man sig som lekman att varje
nytillkommande tillgrepp och förfalskning
verkligen är ett problem — och att
det förekommer tillgrepp i samband
med att försändelser avlämnas vid tomtgränsen
är ändå ett faktum, herr statsråd! Ett

annat polisiärt problem som statsrådet
över huvud taget inte berörde är
den signal som överfyllda brevlådor
kan ge inbrottstjuvarna om att en villa
tillfälligt står obebodd och alltså lämpar
sig för inbrott. Visst kan man tillfälligt
avbeställa postutbärning, men
har statsrådet tänkt på vad varje sådan
anmälan, förutom besväret för kunden,
kostar i administrativ handläggning?
Jag upprepar: När man nämner dessa

utbärningen av post till villafastigheter

20 miljoner kronor bör man inte glömma
kostnader och olägenheter för det
allmänna till följd av de större stöldrisker
som postlådor vid tomtgränserna innebär
i jämförelse med brevinkast. Om
dessa kostnader bokförs inom postverket,
polisen eller barnavårdsnämnden,
är samhällsekonomiskt sett ointressant.
Att kostnaderna uppstår är däremot
högst påtagligt.

I slutet av sitt svar gör kommunikationsministern
jämförelser med annan
samhällsservice. Tanken är god och
borde kunna ge postverket vissa tips.
De kommunala renhållningsverken ställer
inte med nödvändighet sopkärlen
vid tomtgränsen, utan avgiften är beräknad
så att kärlen hämtas och lämnas
där de också från kundsynpunkt står
bra. Avtalet med personalen är naturligtvis
baserat på detta. Om placeringen
avviker från vad som kan klaras av
med normalprestation får kunden välja
mellan att ändra placeringen eller betala
extra.

Till sist vill jag bara säga några uppskattande
ord om den vänliga och trevliga
form som de lokala postmyndigheterna
givit upplysningarna om nyordningen
där denna varit aktuell. Jag vet
också att man lokalt gjort undantag för
svårt handikappade postkunder. Men
den vänligheten hindrar inte att många
som bor i egnahem, och tydligen också
en del av personalen ute på fältet, fortsätter
att fråga sig om vad jag kallat
»stafettväxlingen per låst låda» sedd
ur ett vidare perspektiv genomgående
verkligen är det rationellaste sättet att
klara av postförsändelserna.

I förhoppning om att sådana här synpunkter
skall kunna ge anledning till
nya överväganden ber jag att få tacka
statsrådet för svaret.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! När jag satt och läste

122 Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellation ang. utbärningen

det svar herr Regnéll fått av kommunikationsministern
såg jag att den utredning
postverket gjort om villabrevbäringen
kunnat konstatera att merkostnaden
blir 20 miljoner kronor. Det
skulle emellertid vara av intresse att
veta vilken typ av villaområden postverkets
utredning omfattar, om det rör
sig om vanliga villaområden och om
det är med eller utan trottoarer.

Jag bor i ett villaområde i min hemstad,
vars postmästare sänt mig ett
brev. Nu har jag satt upp en brevlåda
vid tomtgränsen. I det mycket vänliga
brev jag har fått från postmästaren
sägs det att man skall börja med bilburen
utbäring av posten. Jag tycker att
det är riktigt att man på alla sätt försöker
underlätta för brevbärarna i deras
arbete. Men vi som bor i områden
med ganska breda trottoarer har frågat
oss om det finns en fysisk möjlighet
att från en bil lägga post i en brevlåda
vid tomtgränsen, om trottoaren är
120 cm bred. Från brevbärarhåll sägs
att det är en omöjlighet. Man måste
stanna vid kvarterets gräns och gå omkring
med posten.

På vintern torde det vara fullständigt
omöjligt att sitta i en bil och lägga
brev i en brevlåda t. o. m. där trottoaren
är smalare. Jag har svårt att
tänka mig att vi svenskar har så långa
armar att vi har möjligheter härtill.
Det skulle möjligtvis gälla de svenska
skjortmannekängerna, som har speciellt
långa armar — det visar sig när man
köper skjortor. När det gäller de svenska
brevbärarna har jag den bestämda
uppfattningen att det inte finns några
möjligheter att från en bil lägga brev i
en brevlåda.

Följden blir också —■ som herr Regnéll
sade — att den tidningsutbäring
som tidigare har skett med bud i dessa
tätorter i stället kommer att ske genom
postverket, därför att prenumeranterna
inte tycker att det finns någon anledning
att gå ut och hämta tidningen
på morgonen. Enligt vad jag har erfa -

av post till villafastigheter

rit går postverkets tidningsdistribution
med ganska stor förlust, och detta kommer
väl också in i bilden.

Det vore intressant att av kommunikationsministern
få veta vilka typer av
villaområden som postverkets utredning
har omfattat, och om det är villaområden
med eller utan trottoarer. Vi
som bor i de gamla villaområdena med
breda trottoarer bedömer det så att
man inte kan sitta i en bil utan brevbäraren
måste gå ur bilen för att lägga
i ett brev.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Det var en mycket dramatisk
och intressant beskrivning av
brevbärarens vedermödor som herr
Regnéll nyss gav. Det är nu meningen
att brevbäringen skall ske på annat
sätt. Alla känner till systemet — som redan
är i funktion på många ställen —
med den bil vars trevliga namn är Tjorven.
Denna bil har introducerats inom
postverket och skall säkerligen, herr
Regnéll, utföra ett mycket effektivt stafettlopp
i framtiden.

Eftersom herr Regnéll talar om 20
miljoner kronor, och då även herr Andersson
i Örebro tog upp frågan vad
som kan ligga i postverkets beräkning
av fördyringen med 20 miljoner kronor,
vill jag direkt till herr Andersson
säga att i detta belopp inkluderar man
brevbäringen till villor, radhus och
kedjehus. Totalt skulle detta enligt postverket
öka merkostnaderna med 20 miljoner.
Men man skulle ha att räkna med
inte bara de 20 miljonerna, om man
skulle följa herr Regnélls tanke. Som
jag nämnde tidigare elimineras då också
möjligheten till kostnadsbesparingar
och en önskvärd förbättring av villabrevbärarnas
arbetsförhållanden genom
användning av brevbärarbilen.
Dessutom kommer personalkostnaderna
om något år att stiga på grund av genomförandet
av arbetstidsförkortningen.

Fredagen den 5

Svar på interpellation ang.

Slutligen måste man beakta att en
utbyggnad av servicen i denna omfattning
skulle öka svårigheterna och därmed
också kostnaderna för personalrekryteringen,
speciellt i de största städerna.

Vi bör väl också nämna i detta sammanhang
att en generell utsträckning
av servicen, så att post till villor i tätorterna
bärs fram till dörren, borde
motivera en motsvarande åtgärd även
beträffande glesbygderna. En sådan
serviceförändring i glesbygderna skulle
säkerligen också öka kostnaderna. I
detta sammanhang tror jag inte såsom
herr Regnéll att vi kan nöja oss med
att tala om en ökning av gångavståndet
för brevbäraren till varje hushåll med
sex till sju meter utan måste lägga till
ytterligare sträcka. Enligt min mening
skulle det inte vara rimligt att offra så
mycket på att bära in post till dessa
villor. Postverkets resurser bör i stället
utnyttjas för angelägnare ändamål, t. ex.
för att fortsätta utbyggnaden och förbättringen
av lantbrevbäringen på det
sätt som nu sker.

Jag vill ändå utöver det anförda lämna
ytterligare ett par sakuppgifter som
kan vara av värde i en fråga som berördes
av herr Regnéll och jag tror
även av herr Andersson i Örebro. För
brevbäring till villor åtgår lång tid per
hushåll på grund av att avlämningsställena
ligger glest i jämförelse med
förhållandet i exempelvis höghusområden.
Villabrevbäringen blir därför, såsom
jag nyss sagt, trots den något enklare
service den ger kunderna relativt
sett dyrare. Detta faktum kan illustreras
på följande sätt.

I höghusbebyggelse med två tre
trapphus utan hissar ävensom i fastigheter
med fyra eller fem trappor, där
hiss finns, betjänar en brevbärare i dag
i genomsnitt 180 hushåll per arbetstimme.
I områden med villor, rad- och
kedjehus, där brevbäringen utföres som
villabrevbäring, betjänar vederbörande
under samma tidsenhet 145 hushåll me -

december 1969 Nr 40 123

utbärningen av post till villafastigheter

dan i villa- och radhusområden, där
postutdelningen sker vid ytterdörrarna,
endast 95 å 100 hushåll betjänas per arbetad
timme. I en del äldre villaområden
är utdelningskapaciteten ännu lägre.

Herr Regnéll ville inte att vi skulle
ta hänsyn till förhållandena i Djursholm
i detta sammanhang. Vi kan ändå,
eftersom denna stad nu är nämnd, konstatera
att en brevbärare i Djursholm
hinner med 48 hushåll per arbetstimme.
I ett område som örgryte i Göteborg
hinner brevbäraren betjäna 70 hushåll
per arbetstimme. Uppgifterna avser den
tid som åtgår under turarbetet men
inkluderar däremot inte tiden för färd
till och från distriktet.

Jag tror således att införandet av bilburen
brevbärare inte bara skulle möjliggöra
en rationaliseringsvinst. Det
skulle även ge förutsättningar för omsorg
om brevbärarpersonalen på ett
sätt som ligger i linje med vad vi anser
att arbetstagare i gemen skall kunna
fordra. Det blir dessutom av värde i
personalrekryteringsavseende.

Avslutningsvis vill jag ta upp frågan
om hur långärmade de människor skall
vara som från bil skall lämna post direkt
i brevlådorna. Detta problem torde
inte vara särskilt stort. Den bil som
kallas Tjorven är ju specialtillverkad
för att brevbäraren snabbt och obehindrat
skall kunna ta sig i och ur för
att verkställa postutdelningen. Den har
en speciellt lämplig instegshöjd. Dörröppningens
stora bredd och höjd liksom
rattstångens lutning och förarsätets
placering och utformning är också
faktorer som medger detta. Att villagatorna
i många fall är försedda med
gångbanor hindrar således såvitt jag
förstår inte ett rationellt utnyttjande av
bilen. Skulle bilarna emellertid få sfi
och vänta medan brevbärarna gick
fram till villorna för att lämna posten,
skulle det inte heller vara möjligt att
ekonomiskt utnyttja bilarna.

124 Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellation ang. statens järnvägars persontrafik på västkustbanan

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för dessa kompletterande
uppgifter.

Beskeden om hur många hushåll som
en brevbärare kan betjäna i höghus
respektive i villaområden hade jag tillgängliga
förut — de fanns bl. a. i allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 39 år 1962. Man hade kanske räknat
med att det sedan dess skett en viss effektivisering,
men man tycks fortfarande
arbeta med samma siffror.

Men det väsentliga är inte att det
med nödvändighet är dyrare att distribuera
posten i mera gles bebyggelse än
i höghus. Det väsentliga är huruvida
det är dyrare att distribuera posten till
kunderna i villaområdena genom att
lägga den i brevinkasten än att lägga
den vid tomtgränsen. Därvidlag kan jag
inte se att vare sig införandet av Tjorven
eller det som kommunikationsministern
i övrigt tog upp i sitt resonemang
ändrar någonting. Nu använder
väl brevbärarna mest cykel. När Tjorven
införts får brevbäraren det betydligt
angenämare genom att han sitter
i bilen i stället för att leda sin cykel,
och det är mycket tacknämligt. Men bilen
skall parkeras, något som inte alltid
är så lätt att göra intill den plats
där breven skall lämnas. Och det är väl
ändå inte meningen att man skall köra
upp Tjorven på trottoaren?

Då är vi faktiskt framme vid att
brevbäraren måste gå ur bilen. Han kan
gå och och stå vid tomtgränsen, och
det där pregandet — som jag säger på
min skånska —- blir aktuellt på nytt
utomhus och under besvärliga väderleksförhållanden.
Väljer brevbäraren
däremot att gå ytterligare fem eller sex
meter framåt — det är ungefär den
sträcka som blir aktuell när det gäller
modern radhusbebyggelse och egnahemsbebyggelse
-— så får han vanligen
stå i lä och kan bedriva sin verksamhet
under betydligt trevligare former.

Jag vill på nytt understryka att vad

som är av intresse är skillnaden i kostnad
för postverket och för allmänheten
mellan att leverera posten vid tomtgränsen
och att leverera den i inkastet.
Härvidlag är jag ledsen att behöva
säga att jag inte blivit övertygad av argumenteringen,
att man samhällsekonomiskt
sett nått fram till den bästa lösningen
genom att föreskriva att postlådorna
skall vara uppsatta vid tomtgränsen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Svar på interpellation ang. statens järnvägars
persontrafik på västkustbanan

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Oskarson har frågat
mig om jag anser det vara en lämplig
trafikpolitik från SJ :s sida med en
fortsatt nedskärning av den lokala persontrafiken
på bl. a. västkustbanan,
samtidigt som SJ bedriver en omfattande
persontrafik med bussar på väg
E 6 till ett biljettpris som är tre å fyra
gånger lägre än för motsvarande
sträcka på järnvägen.

Till tidtabellskiftet sommaren 1967
gjordes en omfattande satsning för
västkustbanans del på ökat antal fjärrförbindelser,
delvis på bekostnad av
den mer lokalbetonade trafiken. Under
åren 1968 och 1969 har fjärrtågtidtabellen
ytterligare förbättrats genom
ökad spridning av förbindelserna och
ökad insats av modernare materiel.

Den successiva övergången till bilresor
på korta avstånd har fört med sig
en minskad beläggning på lokala tåg.
Detsamma gäller borttagandet av snälltågsavgiften,
varigenom trafiken mellan
de större platserna där fjärrtågen
gör uppehåll ofta flyttat över till dessa

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40 125

Svar på interpellation ang. statens järnvägars persontrafik på västkustbanan

från de lokala tågen. Underlaget för de
senare har då minskat ytterligare. Eftersom
SJ sedan länge har koncession
för busstrafik bl. a. längs västkustbanan,
har det i detta läge ansetts naturligt
att koncentrera den lokala resandetrafiken
till trafik med buss, som är ett
smidigare och billigare transportmedel
för små resandeströmmar och dessutom
kan betjäna orter på sidan om järnvägen.

De körningar av landsvägsbussar till
nedsatt taxa som nämns i frågan avser
tydligen den trafik som SJ satt in för
att konkurrera med privat trafik vid
veckosluten. Den privata trafik det här
är fråga om sker med stöd av beställningstrafiktillstånd.
Den tar ifrån SJ
en del resenärer, dock främst från fjärrtågen.
De låga priser som den enskilda
sidan tillämpar hänger samman med
att trafikföretagen, som huvudsakligen
ombesörjer lokaltrafik, till följd av femdagarsveckan
har resurser fria vid
veckosluten. Härigenom kan låga priser
tillämpas och kravet på lönsamhet
ändå tillgodoses. SJ har i det längsta
varit restriktivt mot veckoslutstrafik
med buss men har nu med hänsyn till
konkurrensen ansett sig böra ta upp
sådan trafik i de fall man har linjetrafiktillstånd.

Om det skulle bli aktuellt med ytterligare
reduceringar av den lokala persontrafiken
på västkustbanan kommer
SJ att bereda kommuner m. fl. intressenter
tillfälle att inkomma med erinringar
innan beslut fattas. Jag förutsätter
att alla i sammanhanget betydelsefulla
faktorer därvid kommer att beaktas.

Vidare anförde:

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! Låt mig först få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret. Det är
litet svårt att karakterisera det, men
man får kanske närmast kalla det för

väl formulerade förklaringar och undanflykter.
Men, herr statsråd, jag vill
också säga att det finns positiva saker
i svaret och dem skall jag återkomma
till senare.

Nog måste herr statsrådet medge att
det för den enskilde medborgaren förefaller
märkvärdigt att man för en tur
och returbiljett på järnväg mellan
Malmö och Göteborg skall betala över
90 kronor. Om man vill åka med statens
järnvägars bussar är priset 25 kronor.
Mellan Halmstad och Göteborg är
motsvarande priser 48 kronor på järnvägen
och 17 kronor med SJ:s bussar.
Här står alltså samma företag, statens
järnvägar, och säger till den resande:
Om du vill åka med tåg skall du betala
så och så mycket, men vill du
i stället åka med våra bussar behöver
du bara betala en tredjedel eller en
fjärdedel av järnvägspriset. Sedan klagar
man från SJ över bristande reseunderlag
för järnvägen. Ja, tacka för det,
man konkurrerar ju ut sig själv!

Inför våren 1970 då den nya tidtabellen
skall träda i kraft bebådar man
ytterligare indragning av tågen på
västkustbanan. Detta gäller lokaltrafiken.
Nu säger statsrådet att denna busstrafik
tar passagerare främst från fjärrtågen.
Ja, men detta är en sanning med
modifikation. Att den tar resande från
lokaltågen, t. ex. mellan Halmstad och
Göteborg, torde vara ovedersägligt.

Statsrådet söker att ytterligare motivera
sin uppfattning i svaret genom att
säga att detta beror på att SJ nu ansett
sig böra ta upp konkurrensen med den
privata beställningstrafiken. Detta gör
att man har måst sänka priserna. Men,
herr statsråd, hur vore det om man i
stället försökte konkurrera med järnvägen
genom att sänka biljettpriserna
på denna? Skulle inte det kunna ge resultat?
Jag har svårt att föreställa mig
att nämnda busstrafik är ekonomiskt
lönsam för SJ. Det skulle för övrigt
vara intressant att få se en ekonomisk
kalkyl över denna trafik. Jag har svårt

126 Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellation ang. statens järnvägars persontrafik på västkustbanan

att tro att den går med annat än förlust.
Nu går varje fredag fyra bussturer
mellan Malmö och Göteborg och
fyra från Göteborg till Malmö. På lördagen
går det en buss, och på söndagen
går det åter fyra bussar i vardera riktningen.
Många gånger är turerna dubblerade
med två eller t. o. m. flera bussar.

En enkel multiplikation ger vid handen
att här åker i varje riktning på
fredagarna ungefär 200 människor, på
lördagar minst 50—60 och på söndagarna
återigen ett par hundra. Vid
många tillfällen åker betydligt flera.
Vore det då inte möjligt för SJ att sätta
in ett par extra vagnar i det tåg som
ändå går och samtidigt komma ned
till priser som vore konkurrenskraftiga?
Jag tror nämligen att folk åker
tåg hellre än buss när det gäller så
långa resor som det här är fråga om.
Nu har man emellertid bestämt sig för
att göra tvärtom och höja taxorna på
järnvägen. Det är som järnvägspersonalen
säger: »Folk skrattar oss rakt upp i
ansiktet när de får höra priset på en
tågbiljett, ty de vet att om de sätter sig
i SJ:s buss strax utanför, åker de för
en spottstyver i jämförelse med vad
tågresan kostar.» Herr statsråd! Jag kan
inte finna annat än att en sådan trafikpolitik
är tokig i kvadrat, för att inte
säga i kubik.

Herr talman! Jag skall nu försöka
komma till de positiva sakerna i svaret.
Dem är jag både tacksam för och
glad över. Statsrådet säger i slutet av
svaret att om det blir aktuellt med ytterligare
reduceringar av den lokala
persontrafiken, kommer SJ att bereda
de lokala myndigheterna tillfälle att inkomma
med sina erinringar innan beslut
fattas. Det är ett stort framsteg. Tidigare
har det varit så, att när tidtabellerna
har varit färdiga har de sänts
ut till vissa regionala myndigheter för
yttrande, men vad dessa än sagt har det
ursprungliga förslaget alltid följts. Det
hela har bara varit en vacker gest utan

reellt innehåll. Jag tolkar svaret så, att
överläggningarna och diskussionerna
nu skall sättas i gång i så god tid att
man inte har bundit sig för några bestämda
indragningar eller justeringar
i fråga om tidtabeller och turer.

I detta sammanhang kan jag inte underlåta
att peka på ett förhållande, som
jag uppfattar som mycket märkvärdigt
och som är till stor skada för flera av
orterna på Västkusten; det gäller fjärrtågen.
Statsrådet säger att under »åren
1968 och 1969 har fjärrtågtidtabellen
ytterligare förbättrats genom ökad
spridning av förbindelserna och ökad
insats av modernare materiel». Vad
statsrådet menar med »spridning» vet
jag inte riktigt, men är det att tågen kör
förbi städerna har han rätt. En sådan
stad som Falkenberg, som är en industristad
av inte alltför liten omfattning
med ett expansivt näringsliv och ett
mycket folkrikt omland, kör de flesta
fjärrtåg förbi. Två tåg per dag i vardera
riktningen rusar bara förbi staden.
Kungsbacka i norra Halland, som
är en ännu mera expansiv stad i en
mycket expansiv trakt, kör praktiskt
taget alla fjärrtåg förbi. Man kan verkligen
med skäl fråga sig om det är på
det sättet fjärrtågtidtabellen förbättras.

Jag vill hävda att om vi kunde öka
den spårbundna trafiken för såväl person-
som godsbefordran, skulle vi därmed
också minska överbelastningen på
den mycket hårt utnyttjade Europaväg
6, som löper parallellt med västkustbanan.
Detta är inte bara en fråga om
trafikbelastning utan också en fråga
om trafiksäkerhet. Statsrådet vet lika
väl som jag att antalet olyckor är betydligt
större i landsvägstrafiken än i

järnväffstraflton

Herr talman! Det har kanske varit
svårt för mig att yttra några berömmande
ord i detta sammanhang, men
till sist vill jag erkänna att jag ändå
har fått uppfattningen att statsrådets
svar andas viss positivitet. Den meningen
baserar jag främst på hans av -

Fredagen den 5 december 1969 Nr 40 127

Svar på interpellation ang. statens järnvägars persontrafik på västkustbanan

slutande ord, som jag tidigare har berört.
Nu hoppas jag att statsrådet verkligen
följer upp detta löfte, så att de
regionala myndigheterna får tillfälle att
i god tid framföra sina synpunkter och
hävda sina intressen när det gäller den
regionala trafiken både på järnväg och
på landväg.

Herr talman! Än en gång ber jag att
få tacka för svaret.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Eftersom SJ:s bussar
kan gå fyra turer från Göteborg till
Malmö på lördagar och fyra turer i
motsatt riktning på söndagar för en
avgift av 25 kronor per resande, skulle
man kanske kunna frestas att tro att
biljettpriserna på tågen skulle kunna
sänkas. Jag förutsätter att herr Oskarson
menade — även om han inte sade
det rent ut —• att de skulle kunna sänkas
från nuvarande 90 kronor till 25
kronor. Herr Oskarson har dock varit
med för länge, föreställer jag mig, för
att själv kunna tro på det. Det går inte
att göra en sådan sammankoppling.
Dessa körningar av bussar till nedsatt
taxa — de förekommer inte bara mellan
Göteborg och Malmö utan även på
andra håll i landet — sätts in när SJ
vill använda bussarna i stället för att
låta dem stå i garage över lördag och
söndag. Utan att veta det säkert föreställer
jag mig att det är ekonomiskt
mycket påfrestande att låta bussarna
gå i denna trafik. SJ gör det emellertid
dels för att hålla företaget i gång
-— man syns utåt — dels för att på sikt
dra till sig annan trafik.

I fråga om SJ :s tidtabellsbundna verksamhet
är förhållandena helt andra. Antingen
man vill eller inte måste man
låta tågen gå även på måndag förmiddag,
herr Oskarson. Även om tåget mellan
Göteborg och Malmö då inte är
mer än halvbesatt får SJ ändå se till
att det går ■— och alla andra tåg också
— från måndag och fram till lördag.

Jag undrar hurudan den ekonomiska situationen
skulle bli för dem som eventuellt
startade sådan busstrafik, om de
skulle tvingas låta bussarna gå halvbesatta
måndag t. o. m. fredag mellan
Göteborg och Malmö.

Priserna beror kort sagt, herr Oskarson,
på de fasta kostnaderna och
tidtabellsbundenheten för tågtrafiken.
Den transportplikt som SJ har får vi
inte för ett ögonblick glömma bort. Alla
människor i de regioner det gäller
skall kunna vela att vid den och den
tidpunkten går det varje dag ett tåg som
de kan utnyttja. Även om man till äventyrs
blir ensam på hela tåget vet man
att det ändå går.

Jag tror sålunda att det båtar föga
att diskutera prissättningen. Men jag vill
gärna tillägga att SJ säkerligen inte med
något större intresse har tagit upp den
busstrafik som vi talar om. Man kan
dock fråga, herr Orkarson, om det inte
från SJ :s synpunkt ändå är bra att man
har gjort det, eftersom SJ kanske annars
skulle ha tappat ännu fler resande.
Och herr Oskarson och jag tycks ju vara
överens om att SJ inte bör tappa fler
resande än nödvändigt vare sig de fraktas
med tåg eller med buss.

Till slut bara några siffror med anledning
av att herr Oskarson frågade
vad jag avsåg med mitt resonemang om
spridningen av fjärrtågen.

Inom SJ genomförde man på västkustbanan
under åren 1967 och 1968
fjärrförbindelser på dagen i några av
de vanligaste relationerna på följande
sätt.

Under sommartid kunde man med
fjärrtåg resa mellan Göteborg och Halmstad
fem gånger per dag, vintertid fyra
gånger. Halmstad—Göteborg trafikerades
fyra gånger om dagen både under
vintern och sommaren. Göteborg—Hälsingborg
hade fem förbindelser på sommaren
och fyra på vintern. Hälsingborg—Göteborg
hade fyra förbindelser
under både vintern och sommaren. Göteborg—Malmö
hade fyra förbindelser

128 Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellation ang. lokaltrafiken på sträckan Alvesta—Älmhult, m. m.

i båda riktningarna både sommartid
och vintertid.

Fr. o. m. sommaren 1970 räknar man
med följande fjärrförbindelser året
runt:

Göteborg—Halmstad 8 förbindelser
Halmstad—Göteborg 8 förbindelser
Göteborg—Hälsingborg 6 förbindelser
Hälsingborg—Göteborg 6 förbindelser
Göteborg—Malmö 7 förbindelser
Malmö—Göteborg 6 förbindelser.

Det var det jag avsåg med resonemanget
om spridningen.

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! Det är klart att man tar
hänsyn till de marginella resurserna
och de fasta kostnaderna.

När herr statsrådet frågar om det
vore bättre att låta bussarna stå i garage,
kan man vända på saken och fråga:
Är det bättre att låta vagnarna stå
på järnvägsstationerna? Tågen går ju
ändå — det går relativt många tåg —
och det vore väl då mer ekonomiskt att
ta med litet fler vagnar och försöka
sänka priserna. Det är givet att det inte
går att sänka priserna till den nivå
som gäller för bussturerna. Men om
man kunde sänka priserna så att de
kommer något så när i närheten av
busspriserna, tror jag att det skulle ge
goda konkurrensmöjligheter. Ty, som
jag sagt tidigare, folk åker hellre tåg
än buss på så pass långa sträckor. Det
är bekvämare, och man är mera obunden.
Att bussarna är så välbesatta som
fallet är beror på att folk är ekonomiska.

När det gäller spridningen av tågen
har statsrådet redogjort för hur många
fjärrförbindelser det blir mellan de olika
orterna. Dessa fjärrtåg är alldeles
utomordentliga. Men statsrådet tog inte
upp det förhållande som jag uttryckte
oro för, nämligen att tågen rusar förbi
många städer. Jag vet att det är förenat
med problem att stanna för många
gånger; de interkontinentala förbindelserna
gör att tider måste passas. Men

låt oss i alla fall som exempel ta Falkenberg,
som har ett mycket livligt näringsliv.
Det är många resande till och
från Falkenberg. Fn resande från Stockholm,
Göteborg eller Malmö kan inte
använda järnvägen utan måste antingen
åka privatbil eller resa med buss.
Men om man skall resa från Stockholm
till Falkenberg har jag svårt att föreställa
mig att man planerar resan så,
att man åker tåg till Göteborg och sedan
fortsätter med buss. Dessa förhållanden
gör att statens järnvägar förlorar
en hel del trafikanter, på praktiskt
taget alla färdsträckor.

Herr talman! Vi skulle naturligtvis
kunna diskutera detta länge, men jag
tror inte jag skall gå in på fler detaljer;
det tjänar väl inte så mycket till.
Jag vill ännu en gång poängtera det
positiva jag har funnit i svaret. Jag
vet att de kommunala myndigheterna,
planeringsrådet i Halland m. fl. är mycket
intresserade av att få en överläggning
till stånd när det gäller tidtabellen
och den tyvärr aviserade indragningen
av lokaltågen. Om en givande
diskussion verkligen kommer till stånd
kan statsrådet vara övertygad om att
det kommer att uppskattas mycket.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Svar på interpellation ang. lokaltrafiken

på sträckan Alvesta—Älmhult, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har frågat dels om jag är medveten
om de ökade risker ur trafiksäkerhetssynpunkt
som uppstår genom att
transporter överförs från järnväg till
landsväg, dels ock om jag utifrån trafiksäkerhetserfarenheter
som finns vill

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40 129

Svar på interpellation ang. lokaltrafiken på sträckan Alvesta—Älmhult, m. m.

medverka till att järnvägstrafiken upprätthålls
i nuvarande omfattning på
sträckan Alvesta—Älmhult.

I de förslag till nya tidtabeller som
SJ håller på att utarbeta räknar man
med att olönsam lokal järnvägstrafik
i vissa fall kan komma att överflyttas
till landsväg. Samtidigt strävar SJ att
åstadkomma förbättringar inom fjärrtrafiksområdet
bl. a. genom ökat antal
snabba och konkurrenskraftiga godsexpresståg.
Genom att små trafikströmmar
flyttas ut på vägarna ökar möjligheterna
att förbättra fjärrtrafiken och
härigenom avleda de kraftiga trafikströmmarna
från väg till järnväg. Från
trafiksäkerhetssynpunkt är det givetvis
av största betydelse att exempelvis
tunga godstransporter i möjlig mån
överförs till järnväg.

När det gäller skolbarnstransporter
vill jag helt allmänt framhålla att en
övergång från järnväg till buss kan innebära
vissa fördelar från trafiksäkerhetssynpunkt.
Hämtning och avlämning
av barnen går vid busstransporter ofta
att ordna närmare hemmet och skolan
än vid tågtransporter. Busstrafiken
är också lättare att anpassa till lästiderna
i skolan.

Den av herr Gustavsson aktualiserade
frågan om en omläggning av lokaltrafiken
på järnvägslinjen Alvesta—Älmhult
bereds för närvarande inom vederbörande
SJ-distrikt. Bl. a. har berörda
kommuner m. fl. beretts tillfälle att komma
in med erinringar mot den föreslagna
trafikomläggningen. Jag förutsätter
att alla i sammanhanget betydelsefulla
faktorer kommer att beaktas vid det
slutliga ställningstagandet till trafikomläggningen.

Vidare anförde:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Norling för svaret på min interpellation.

Frågorna i interpellationen har moti -

verats bl. a. av en lokal situation, nämligen
den att SJ planerar att dra in all
lokaltrafik på sträckan Älmhult—Alvesta,
en delsträcka på cirka 5 mil på
södra stambanan. Detta skulle innebära
att denna trafik i stället måste ombesörjas
av landsvägsbussar. Det är givet
att det uppstår väsentliga nackdelar
för dem som berörs av detta: längre
restider och ökade trafikrisker på
grund av att vägarna är dåliga. Jag har
ställt mig frågan, om det är förenligt
med vår strävan att åstadkomma största
möjliga trafiksäkerhet att överföra en
betydande del av trafiken från järnväg
till landsväg, då vägarna i detta område
inte är dimensionerade för en
ökad trafik. De är inte ens dimensionerade
för den trafik som för närvarande
förekommer.

Statsrådet framhöll i sitt svar att
SJ strävar efter »att åstadkomma förbättringar
inom fjärrtrafiksområdet
bl. a. genom ett ökat antal snabba och
konkurrenskraftiga godsexpresståg»,
och statsrådet hävdar att man kan göra
detta genom att överföra små trafikströmmar
från järnvägarna till landsvägarna.
Härigenom kan man överföra
de kraftiga trafikströmmarna från landsväg
till järnväg och då särskilt tunga
godstransporter, alltså åtgärder som
från trafiksäkerhetssynpunkt är viktiga.
Jag delar statsrådets uppfattning att
det inte minst från trafiksäkerhetssynpunkt
är viktigt att järnvägarna i större
utsträckning används för i första hand
tyngre fjärrgodstransporter. Men jag
ifrågasätter om lokaltrafiken måste offras
för att SJ skall kunna få snabbare
och mera konkurrenskraftiga fjärrgodstransporter.
Är verkligen tågtätheten så
stor på den dubbelspåriga södra stambanan
och är det detta som är det tyngst
vägande argumentet när SJ planerar
omläggningen, eller är motivet för den
av SJ planerade åtgärden det som statsrådet
framhöll i sitt svar, nämligen att
SJ räknar med »att olönsam lokal järnvägstrafik
i vissa fall kan komma att

Andra kammarens protokoll 1969. Nr 40

130 Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellation ang. lokaltrafiken på sträckan Alvesta—Älmhult, m. m.

överföras till landsväg»? Om detta är
motivet uppstår frågan om det är meningen
att SJ i fortsättningen inte skall
befatta sig med lokaltrafiken utan att
persontrafiken där skall ske med landsvägsbussar
och godstrafiken med lastbilar.

Om inte SJ i framtiden skall ha någon
servicefunktion på den lokala trafikens
område, uppstår faktiskt en ny
situation, bl. a. när det gäller planeringen
av vägsystemet. Det är viktigt för
näringslivets utveckling att man har ett
ordentligt sekundärt vägnät o. s. v. Man
kan ställa frågan hur det är med kommunikationerna
mellan statens järnvägar
och statens vägverk. Om SJ har
för avsikt att lägga ned lokaltrafiken,
måste detta rimligen innebära att statens
vägverk gör ordentliga satsningar
för att upprusta vägarna. Man har emellertid
inte tagit den konsekvensen, eftersom
det exempelvis för Kronobergs
läns vidkommande strängt taget inte
blir något vägbyggande förrän om några
år, om man tar hänsyn till de ramar
som vägverket har presenterat för
femårsplanen. Enligt dessa lär vi få
1 miljon kronor om fyra till fem år.
I det aktuella området som berörs av
denna delsträcka av järnvägen är vägutbyggnadsbehovet
angeläget. En uppvaktning
har denna vecka gjorts hos
kommunikationsministern för att få anslag
till en aktuell väg som bl. a. löper
igenom en ny storkommun som är av
livsviktig betydelse för bygden; om den
skall fungera får man inte försämra
kommunikationerna. Så blir fallet om
man drar in järnvägstrafiken och inte
får någon ordentlig väg i stället.

Jag vill ånyo åberopa trafiksäkerhetssynpunkter.
Anser statsrådet att det
från trafiksäkerhetssynpunkt är tillrådligt
att överföra lokaltrafiken från SJ
till ett vägnät som i dag är undermåligt
och redan alltför hårt belastat? Ungefär
samtidigt som jag ställde denna interpellation
läste jag i en intervju i Dagens
Nyheter att statsrådet Norling vädjade

om tolerans och förståelse trafikanter
emellan. Jag tyckte det var en väl befogad
vädjan som kommunikationsministern
sände ut, och jag vill faktiskt
använda dessa statsrådets egna ord och
rikta dem till dem som planerar inom
både SJ och vägverket för att de skall
ge oss bästa möjliga trafikförsörjning.

Vad statsrådet säger om skolbarnstransporterna
är väl riktigt i vissa fall
men inte generellt, ty även detta förutsätter
att vi har goda vägar och att restiderna
också blir rimliga.

Sedan säger statsrådet till slut beträffande
trafiken på den aktuella bandelen:
»Jag förutsätter att alla i sammanhanget
betydelsefulla faktorer kommer
att beaktas vid det slutliga ställningstagandet
till trafikomläggningen.»
Jag tycker att detta är ett väl vagt besked
från statsrådet. När SJ har att
väga de olika faktorernas betydelse mot
varandra är det naturligtvis betydelsefullt
vilka mått SJ här kommer att använda.
Blir det exempelvis lönsamhetsprincipen
som kommer att väga tyngst
i vågskålen? I vilken utsträckning kommer
bygdens situation in i bilden: näringslivet,
de enskilda människornas situation,
när de inte längre får möjlighet
att resa med tåget utan måste finna
sig i längre restider, inte minst därför
att vägarna är dåliga och vägsträckorna
blir längre? Problemen med vägsituationen
finns ju redan i dag; det kan
därför inte vara okänt för dem som nu
planerar inom SJ hurudan vägsituationen
är inom det här aktuella området.

Om det nu skulle bli så, att SJ fullföljer
dessa tankegångar, är det alldeles
nödvändigt att denna väg blir upprustad,
så att vi får en ordentlig väg. Då
hoppas jag också att man tar konsekvenserna
av detta inom kommunikationsdepartemenet,
så att tillräckligt
mycket pengar kommer att gå till en
sådan väg.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40 131

Svar på interpellation ang. öppethållande av butiker på söndagarna

Herr talman! Bara ett par korta kommentarer! Det

är som bekant frågan om en omläggning
av lokaltrafiken på denna järnvägslinje
som vi här diskuterar. Jag vill
upprepa vad jag sagt i svaret, att alla
berörda kommuner har beretts tillfälle
att komma in med erinringar mot den
här föreslagna trafikomläggningen, och
jag förutsätter att man kommer att beakta
deras synpunkter. Självfallet kommer
även i det ögonblicket vägmyndigheter
och andra in i bilden i den mån
de kommer att bli berörda och i den
mån det finns ett behov av att de skall
meddela sina synpunkter på frågan.

Sedan undrar herr Gustavsson i Alvesta
om SJ i fortsättningen inte tänker
befatta sig med lokal person- och godstrafik.
Jo, det skall SJ självfallet göra,
men man måste samtidigt konstatera att
det fordras en samordning mellan lokaloch
närtrafiken både på personsidan
och på godssidan, så att vi inte utnyttjar
våra resurser alldeles felaktigt. Man
måste, som jag säger i svaret, räkna
med att olönsam lokal järnvägstrafik
i vissa fall kan överflyttas till landsväg.

Jag tillät mig häromdagen, när vi
hade den trafikpolitiska diskussionen,
att lämna några siffror som belyser
godstransportarbetet i landet totalt sett
för transporter över och under 100 km.
Jag skall inte upprepa siffrorna här utan
vill bara dra ut kontentan av dem. När
det gäller lokal- och närtrafik visar siffrorna
lastbilarnas totala dominans på
sträckor under 100 km. Men SJ skall
naturligtvis fortsätta med sin verksamhet
på både person- och godstrafiksidan
i den mån man får fram kalkyler
som visar att detta är riktigt. Det senaste
initiativet på den sidan, som kanske
inte heller herr Gustavsson har undgått
att se i dagspressen de allra senaste
dagarna, är ju SJ :s nya giv — man kallar
den tåg—bil—gods. Man skall sträva
efter, såvitt jag har lärt mig, att på
ett helt annat sätt än vad som tidigare

har varit möjligt och tänkt, kunna betjäna
kunderna enligt den av alla erkända
principen från-dörr-till-dörr bättre än
förut, och då blir det i detta sammanhang
naturligtvis tal om lokal trafik
i det ordets rätta bemärkelse.

Den uppvaktning som herr Gustavsson
nämnde om har jag haft när det
gäller den väg som herr Gustavsson talar
om, och jag har på den uppvaktningen
självklart konstaterat att vi, den
dag det blir aktuellt att fatta beslut i
hithörande frågor, skall ta all möjlig
hänsyn till de argument som vid den
uppvaktningen framfördes.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Bara ett par ord!

Jag förstår samordningen mellan lokal-
och närtrafik mycket väl, men vad
jag efterlyser är varför man vidtar sådana
åtgärder innan man har ett vägsystem
som är tillfredsställande. Det är
ju den samordningen som vi också måste
ha. Här kommer man inte ifrån att
exempelvis sträckan Älmhult—Alvesta
med tåg i dag enligt uppgift som jag har
fått hos SJ i Alvesta tar 50 minuter.
Enligt det förslag med busstrafik som
SJ framlagt skulle restiden öka till 90
minuter. Det är ingen service, vilket
jag räknar med att SJ skall erbjuda,
oavsett om man kör med bussar eller
med tåg.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 16

Svar på interpellation ang. öppethållande
av butiker på söndagarna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Komanus har frågat
mig, om jag vill redogöra för de
principer som regeringen följt vid behandlingen
av ärenden rörande sön -

132 Nr 40 Fredagen den 5

Svar på interpellation ang. öppethållande

dagsöppet enligt 1966 års affärstidslag.
Vidare har herr Romanus frågat, om jag
anser att det faktum, att en affär vid
söndagsöppet har väsentligt större omsättning
än genomsnittligt, utgör ett
tecken på att det finns ett utbrett önskemål
om utsträckt affärstid samt om jag
anser att frågan, om det föreligger ett
sådant önskemål hos konsumenterna, i
allmänhet bör klarläggas. Slutligen har
herr Romanus frågat, om jag överväger
att med ledning av erfarenheterna från
de snart tre år som affärstidslagen varit
i kraft, föreslå avskaffande av affärstidsregleringen
före 1971 års utgång.

Jag vill svara följande.

Affärstidslagen stadgar, som också interpellanten
framhåller, att vederbörande
kommunala organ skall — om det för
särskilt fall är påkallat med hänsyn till
allmänhetens intresse — medge affärstid
utöver den vanliga, som enligt lagen är
mellan kl. 8 och kl. 20 på vardagar.

Vid bedömning av frågan om sådan
dispens bör ges måste man i första hand
beakta de allmänna överväganden som
gjordes när lagförslaget lades fram. Som
framgår av 1966 års proposition rådde
då delade meningar om huruvida affärstidsregleringen
borde bibehållas. Föredraganden
fann att ett omedelbart slopande
av denna reglering skulle medföra
olägenheter av skilda slag för bl. a.
de affärsanställda och vissa affärsinnehavare.
Däremot ansågs tillräckliga skäl
föreligga för att ersätta den förut gällande
butiksstängningslagen med en
friare reglering. Denna innebar en inte
oväsentlig liberalisering i förhållande
till vad som förut gällde. Den vanliga
affärstiden under vardagarna utsträcktes,
och möjligheter att vidga det s. k.
kiosksortimentet infördes. Den nya lagstiftningen
gavs begränsad giltighetstid,
nämligen fem år. Vid utgången av denna
tid skulle man på nytt pröva frågan
om affärstidsregleringen skulle slopas
helt. Erfarenheterna av den friare regleringen
och den utveckling som vänta -

december 1969

av butiker på söndagarna

des ske inom ramen för denna borde
då ge bättre vägledning för prövningen.

Av propositionen framgår vidare, att
man vid lagens utformning beaktade det
nära samband som råder mellan å ena
sidan den vanliga affärstidens längd
och förläggning och å andra sidan behovet
av undantag och dispenser. Affärstiden
kunde i och för sig sträckas ut
så långt att undantag och dispenser blev
i det närmaste obehövliga. Därmed skulle
man komma mycket nära ett helt
oreglerat tillstånd. Ett sådant steg var
föredraganden inte beredd att förorda.
Affärstiden fick emellertid inte bestämmas
så snävt, att man med hänsyn till
konsumenternas intressen tvingades göra
ett avsevärt antal undantag och medge
dispenser i mycket vidsträckt omfattning.
Den uppfattning föredraganden
sålunda gett till känna har inte föranlett
någon riksdagens gensaga.

Av det sagda framgår dels att affärstidslagens
utformning bör ses som en
kompromiss mellan bl. a. konsumenternas
och de affärsanställdas intressen,
dels att man vid lagens tillkomst räknade
med att endast ett någorlunda rimligt
antal dispenser skulle behöva medges.
Regeringen har vid lagtillämpningen
inte kunnat undgå att beakta dessa omständigheter.
Det innebär att regeringen
intagit en restriktiv ståndpunkt vid bedömningen
av frågor om tillstånd att
hålla öppet på tid utöver vanlig affärstid,
särskilt sön- och helgdagar.

Interpellanten framhåller att regeringen
under år 1969 avgjort en rad
uppmärksammade dispensärenden angående
söndagsöppet i butiker inom
Storstockholmsområdet. Han påstår, jag
citerar, att »de skiftande besluten när
det gäller livsmedelsbutiker i olika förortscentra
— alla tillhörande samma
näringsgeografiska område •—• har lämnat
såväl allmänhet som kommunala förtroendemän
villrådiga».

Jag anser mig ha fog för att bestrida
detta påstående. I övervägande antalet

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40 133

Svar på interpellation ang. öppethållande av butiker på söndagarna

ärenden, som prövats av Kungl. Maj:t,
har tillstånd till söndagsöppet vägrats
eller redan meddelade tillstånd till sådant
öppethållande dragits in. Motivet
för dessa ställningstaganden har givetvis
varit att något allmänt intresse som
påkallade undantag inte har kunnat
styrkas. I ett fall, som berörde tio butiker
i Stockholmsområdet och som interpellanten
möjligen kan ha i tankarna,
hade besvären kommit in för sent till
länsstyrelsen. Detta hade till följd att
någon sakprövning inte kunde ske och
att redan lämnade tillstånd stod fast.
Jag kan inte finna att regeringens beslut
i ärenden om söndagsöppethållande
ger något utrymme för tvekan beträffande
regeringens inställning.

Däremot erkänner jag gärna att det
från mönstret av söndagsöppna butiker
i Storstockholmsområdet knappast går
att utläsa någon enhetlig princip för
tillståndsgivningen. Det kan i detta sammanhang
framhållas att i början av affärstidslagens
giltighetstid ett 30-tal tillstånd
till söndagsöppet i Storstockholm
lämnades utan att besvär anfördes över
dessa beslut. Varken länsstyrelsen eller
Kungl. Maj :t har således haft möjlighet
att öva något inflytande på dessa tillstånd.

Man bör också observera att tillstånd
lämnats i avsevärt större utsträckning
i Stockholmsområdet än i de övriga
storstadsregionerna. I åtskilliga större
städer, däribland Göteborg och Malmö,
har tillstånd till söndagsöppet i livsmedelshandeln
inte lämnats annat än i
något enda undantagsfall. Den praxis
vid tillståndsgivningen som de lokala
myndigheterna tillämpat har helt enkelt
varit mera generös i Storstockholm
än annorstädes.

Därmed har jag besvarat herr Romanus’
första fråga.

Vad därefter beträffar herr Romanus’
andra fråga bör enligt propositionen
spörsmål om affärstidens längd bedömas
med utgångspunkt i konsumenternas intresse.
Eftersom de kommunala organen

ansetts ha den bästa kännedomen om vilka
vanor och behov som konsumenterna
i orten har, skall frågan om utsträckt
affärstid enligt lagen bedömas av dessa
organ. Svårigheterna att mäta detta behov
kan ha bidragit till att kommunernas
bedömningar ofta blivit olika. Erfarenheterna
av ett öppethållande på
prov under viss tid behöver i och för
sig inte ge något mått på konsumentintresset.
Konsumenterna utnyttjar givetvis
en sådan service om den erbjuds,
men det är inte sagt att detta behov att
handla på fritid inte skulle kunna tillgodoses
under vanlig affärstid. Det har
inträffat att ett företag samlat in namnunderskrifter
bland sina kunder till
stöd för en ansökan om öppethållande.
En namnlista som tillkommit på detta
sätt kan jag inte godta som bevis för att
ett utbrett konsumentönskemål föreligger.
Inte heller lämnar uppgifterna angående
omsättningen på söndagar något
entydigt besked. De företag i Stockholm
som ansökt om söndagsöppet har
enligt vad som framgår av besvärsärendena
i allmänhet inte utnyttjat den tilllåtna
affärstiden på vardagar i full utsträckning.
Statistiken blir därför missvisande.

Frågan om hur konsumenternas önskemål
skall klarläggas är inte helt enkel
att besvara. Man kan möjligen inom
ett kommunalt organ nöja sig med allmänna
överväganden eller arbetshypoteser,
grundade på den kännedom man
har om de vanor och behov som konsumenterna
i orten har. Med hänsyn till
den restriktivitet, varmed lagens dispensmöjligheter
är avsedda att utnyttjas,
kan dock sådana prövningsgrunder anses
godtagbara endast under förutsättning
att man avser att hålla tillståndsgivningen
inom en mycket snäv ram.
Eljest bör man nog kräva klara meningsyttringar
från konsumenthåll,
framförda eller i vart fall understödda
av de stora löntagarorganisationerna
eller andra representativa sammanslutningar.

134 Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellation ang. öppethållande av butiker på söndagarna

Den argumentering, som framförs
från företagen i samband med ansökningar,
bör givetvis inte få tillmätas avgörande
vikt. Företagens huvudmotiv
för söndagsöppet kan primärt knappast
vara konsumentintresset. Företagsekonomiska
skäl och konkurrenshänsyn
torde väl i allmänhet vara avgörande
för om ett företag söker tillstånd till öppethållande
eller ej.

På herr Romanus’ sista fråga kan jag
kort svara att jag inte har för avsikt
föreslå att affärstidslagen avskaffas före
1971 års utgång. I det sammanhanget
vill jag erinra om att årets riksdag
avslagit motioner om att upphäva lagen
från den 1 juli 1969. Frågan, om affärstidsregleringen
efter utgången av år
1971 skall fortsätta eller om den kan
avvaras, bör prövas förutsättningslöst
mot bakgrunden av gjorda erfarenheter
och anförtros åt särskilda sakkunniga.
Jag kommer därför att inom den närmaste
tiden begära regeringens bemyndigande
att tillkalla sakkunniga för detta
ändamål.

Vidare anförde:

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Den fråga som jag har
tagit upp i interpellationen omfattas
med stort intresse av många konsumenter
i Storstockholm. Bakgrunden till interpellationen
är att regeringen i år
har sagt nej till åtskilliga affärers önskan
att hålla öppet på söndagar. Sedan
interpellationen ställdes den 16 oktober
har regeringen sagt nej till ytterligare
12 butiker och därmed till tusentals
människor som annars — om regeringen
hade följt de kommunala organen
-— hade kunnat handla på söndagarna.

Samtidigt som jag tackar handelsministern
för svaret tvingas jag konstatera
att det inte innehåller något som kan ge
dessa människor några förhoppningar.

Den första frågan jag ställde var vilka
principer regeringen har följt vid sin

behandling av dessa dispensärenden.
Jag kommer nu att nämna ett antal fall
som i år har avgjorts av regeringen. Jag
gör det endast i avsikt att illustrera de
principer som frågan gäller — eller snarare
den principlöshet som regeringens
utslag tyder på.

Under 1969 har regeringen sagt ja till
söndagsöppet i följande fall:

Konsum, Hagsätra; Konsum, S:t
Eriksgatan 43; Metro, Järfälla; Domus,
Skärholmen; Cascade vid Hötorgets
tunnelbanestation.

Regeringen har sagt nej till söndagsöppet
för bl. a. följande butiker:

Bea, Regeringsgatan 55; Blå bodarna
vid Slussen; Norrmalms, Selmedalsvägen;
Åsö-Hallen, Nybohov; Wiklunds,
Bagarmossen; Metro, Södertälje; Norrmalms,
Tyresö; Tempo, Mörby centrum;
Högdalens Fiskaffär; Norrmalms, Skärholmen;
Metro, Konsum och Epa i Täby;
Engströms, Sköndal; Tempo, Långholmsgatan
23 i Stockholm; Martin Olsson
och Konsum i Hässelby strand; Sabis,
Blackeberg; John Jansson, Märsta;
Tumba Möbler; Källebo livs, Spånga;
Smelivs, Smedslätten; Kipplers, Bredäng.
Dessutom två butiker i det i servicehänseende
redan hårt trängda Tensta.

Var, herr statsråd, finns den principiella
linjen? I den proposition som låg
till grund för affärstidslagen tryckte
man på att det inte bör vara skiftande
praxis i kommuner som tillsammans
bildar ett näringsgeografiskt sammanhängande
område. Härmed avses naturligtvis
bl. a. ett sådant område som Storstockholm.
Därför har kommunerna i
Storstockholm också genom en gemensam
affärstidskommitté utarbetat rekommendationer,
som kommunerna i
allmänhet har följt.

Nu är de som skall tillämpa dessa bestämmelser
förvirrade och vet inte hur
de skall handla, bl. a. därför att regeringen
inte motiverat sina ställningstaganden.
De får knappast någon hjälp i
statsrådets interpellationssvar.

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40 135

Svar på interpellation ang. öppethållande av butiker på söndagarna

Några frågor som jag och med mig
säkerligen både kommunala förtroendemän
och tjänstemän och konsumenter i
Storstockholm vill ställa är följande.

Vad är det som gör att ett konsumenternas
intresse för öppethållande på
söndagar föreligger i Skärholmen men
inte i Bredäng, vad är det som gör att
ett sådant intresse föreligger i Järfälla
men inte i Täby, att det föreligger i Hagsätra
men inte i Hässelby? Vad är det
som gör att Konsum vid tunnelbanestationen
Fridhemsplan får ha öppet men
inte Tempo vid tunnelbanestationen
Hornstull? Vilka principer är det som
leder till att man samma dag ger tillstånd
till en affär och avslår dispensansökan
från en annan affär i samma
centrum? Hur rimmar det med kravet
på rättvisa konkurrensförhållanden vid
dispensgivningen?

Statsrådet medger att mönstret i Storstockholm
är förvirrande, men han säger
att det beror på att en mängd tillstånd
har beviljats men inte överklagats
och att regeringen därför inte kunnat
påverka detta. Det skulle alltså kunna
tolkas så att regeringen, om den fick
tillfälle, gärna skulle vilja upphäva en
stor del av de dispenser som nu gäller i
Storstockholm. Det är ett mycket intressant
besked, som Storstockholms konsumenter
nog gärna lägger på minnet.

Men min fråga gällde de ärenden som
regeringen har avgjort i år. Hur förklaras
skillnaderna i handlande där? Herr
Lange säger att ingen tvekan kan råda
om regeringens inställning. Jag kan
meddela statsrådet att tvekan råder
bland dem som i Storstockholm har att
behandla dessa ärenden. Det kan han
lätt förvissa sig om. Jag kan också tilllägga
att Stockholms stads och läns köpmannaförbund
i går avsände en skrivelse
till handelsministern, i vilken man
bl. a. säger att »nu vet vi inte hur vi
skall planera för framtiden». Får herr
Langes svar i dag tolkas så, att regeringen
kommer att upphäva alla dispenser
som den får en chans att upphäva?

Frågorna 2 och 3 i min interpellation
berör problemets kärnfråga: Hur skall
man avgöra vad som är konsumenternas
intresse? Hur skall man avgöra om
det föreligger ett »utbrett önskemål om
utsträckt affärstid», som det står i den
proposition som ligger till grund för
lagen?

Min utgångspunkt är klar. Jag betraktar
inte konsumenterna som viljelösa
kreatur som mot sin önskan kan tvingas
att handla på söndagar genom allehanda
manipulationer av de illasinnade
affärsmännen. Om konsumenterna
handlar på söndagar, tar jag det till intäkt
för att de önskar handla då, d. v. s.
att ett önskemål föreligger.

Erfarenheten visar också ganska entydigt,
att de affärer som har haft söndagsöppet
säljer mer på söndagar än
genomsnittligt. Statsrådet Lange säger i
svaret på interpellationen, att dessa affärer
inte har utnyttjat den tillåtna affärstiden
på vardagar i full utsträckning
och att statistiken därför blir missvisande.

Vad menas med detta? Om de säljer
mer per timme under söndagarna, då de
har öppet kortare tid, än de säljer under
vardagarna, har det väl ingen betydelse,
om de stänger kl. 18 eller 19 eller
20 på vardagskvällarna? Att de inte
utnyttjar hela tiden sammanhänger kanske
just med att de av erfarenhet vet att
att det inte lönar sig att ha öppet mellan
kl. 18 och 20, eftersom intresset för att
handla i butikerna under denna tid inte
är tillräckligt stort. Jag ber att herr
Lange förklarar på vilket sätt statistiken
blir missvisande.

Jag anser alltså att konsumenternas
önskemål är styrkt, om det visar sig att
de handlar i så stor utsträckning under
söndagarna, att affärerna finner det
lönsamt att ha öppet under dessa dagar.

Låt mig citera den ansvarige chefstjänstemannen
för dessa frågor i Stockholms
stad, tidigare ledamoten av denna
kammare Erland Carbell. Han säger
om tunnelbanebutikerna: »Allmänhe -

136

Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellation ang. öppethållande av butiker på söndagarna

tens stora uppskattning av att ha tillgång
till de kvälls- och söndagsöppna
butikerna vid Hötorgets tunnelbanestation
var uppenbar genom den enorma
tillströmningen till butikerna.»

Han säger i en tjänsteskrivelse om
öppethållande under söndagar i allmänhet
i de stora centra: »Av affärstidslagens
2 § framgår för övrigt klart, att
dispensgivningen skall ske med utgångspunkt
från konsumenternas önskemål.
Att allmänhetens intresse är stort av att
kunna inhandla livsmedel och andra
dagligvaror under några söndagstimmar
kan envar skaffa sig övertygande bevis
för i de koncentrerade områden i Stockholm,
där livsmedelsbutiker är söndagsöppna.
»

Om statsrådets argument att affärerna
inte utnyttjar hela tiden på vardagarna
säger herr Carbell i samma tjänsteutlåtande
följande: »Den köpande allmänhetens
intresse har emellertid varit
ringa att inhandla livsmedel fram till
klockan 20 på vardagar. Livsmedelsbutikerna
har också i stor utsträckning
dragit konsekvenserna härav och stänger
i allmänhet klockan 18. Detta svala
intresse för inköp efter klockan 18 torde
till en del kunna förklaras med att
för många familjer, inte minst där båda
makarna yrkesarbetar, tiden från arbetets
slut och fram till klockan 20 kommit
att framstå som obekväm för hushållsinköp.
Genom bättre förvaringsmöjligheter
i hemmen har även veckoinköp
underlättats, som av allt att döma
gärna företas i en söndagsöppen livsmedelsaffär.
Det kan sålunda med fog
antagas, att det finns ett utbrett önskemål
om att kunna företa livsmedelsinköp
under några söndagstimmar. Styrelsen
har därför» — det är alltså slaktoch
saluhallsstyrelsen i Stockholm —
»genom de överklagade besluten tagit
fasta på vad föredragande statsrådet
dessutom säger i nyssnämnda proposition,
nämligen att om ett utbrett önskemål
kan antas vara för handen bör ''dispens
inte heller få vägras’.»

Jag ber särskilt att få påpeka att det
i lagen och i propositionen talas om
konsumenternas intresse och om deras
önskemål att få handla på t. ex. söndagar.

Ibland förekommer det i resonemangen
om dessa problem att man talar om
»behov» i stället. Man säger att det går
att skapa behov som skulle vara konstlade,
till skillnad från de verkliga behoven.
Det säger sig självt att en bedömning
av vad som är verkliga och konstlade
behov är svår att lägga till grund
för en lagstiftning. Det inbjuder ju till
förmyndartänkande — någon annan
skall avgöra om mitt behov är verkligt.

Jag konstaterar också att statsrådet
Lange i sitt svar tar sin tillflykt till begreppet
»behov» som inte finns i lagen.
Han medger att konsumenterna i stor
utsträckning utnyttjar öppethållandet
på söndagarna men tillägger att det inte
är sagt att detta behov av att handla på
fritid inte skulle kunna tillgodoses under
vanlig affärstid.

Det verkar som om de som på detta
sätt talar om konstlade behov inte följer
med i samhällsutvecklingen. För vad
är det egentligen som har hänt? Jo, i
allt fler hushåll arbetar båda makarna.
Men fortfarande är det till 95 procent
kvinnorna som gör inköpen. När skall
de då göra det? Skall de göra inköpen
på lunchrasterna och sedan låta matkassarna
stå på jobbet under eftermiddagen?
Eller skall de göra dem efter arbetet?
Så sker naturligtvis ofta, men
många måste då jäkta till daghemmet

— eller var barnet nu befinner sig —
och sedan jäkta vidare hem för att laga
middag, lägga barnen o. s. v.

Att allt detta jäktande inte är den bästa
metoden att undvika impulsköp säger
sig självt —- dessa impulsköp som så ofta
nämns när man talar om konstlade
behov.

Det är väl inte heller så underligt om
allt fler familjer — i synnerhet sådana
där både mannen och kvinnan arbetar

— vill göra sina mera omfattande inköp

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40 137

Svar på interpellation ang. öppethållande av butiker på söndagarna

av livsmedel, av större kapitalvaror, av
kläder o. d. på söndagar, när kvinnan
inte är transporthandikappad, som en
kvinna uttryckte saken på en konferens.
Att de inte utnyttjar tiden mellan 18
och 20 förvånar kanske handelsministern.
Men herr Lange skulle ta med sig
en fyraåring och en sexåring och gå ut
och köpa kläder åt dem på ett varuhus
mellan 18 och 20 någon kväll, så skulle
han förstå saken bättre.

Jag tror visst att systemet med kvällsöppet
kan ha en funktion att fylla för
många människor, även om det inte gäller
i fråga om köp där man skulle ha barnen
med. Under alla förhållanden skulle
tiden behöva utsträckas till efter kl.
20, så att man först hinner hem för att
äta och lägga eventuella barn och sedan
i lugn och ro kan få göra sina inköp.

Affärstiderna är alltså en fråga om
jämlikhet mellan män och kvinnor. För
konservativa herrar med hemmafruservice
är det kanske inte något större
problem, förutsatt att de bor i ett område
med goda kommunikationer, så att
frun kan släpa hem alla varorna själv.

En annan tendens, som de som talar
om konstlade behov tydligen inte heller
har uppmärksammat, är att man i allt
större utsträckning vill gå ut på söndagarna
med hela familjen för att titta
på och köpa större varor, möbler, kylskåp,
TV, bil, båt och liknande. Tidigare
har kanske mannen haft hand om
pengarna och också varit den som ensam
fattat besluten. Nu får hela familjen
vara med.

Affärstider är alltså en fråga om demokrati
inom familjen. För den som
inte har några ambitioner i den vägen
ställer sig naturligtvis problemet mindre
angeläget.

Herr Lange, som tydligen inte har
observerat dessa tendenser, kräver i
stället »klara meningsyttringar från
konsumenthåll, framförda eller i vart
fall understödda av de stora löntagarorganisationerna
eller andra representativa
sammanslutningar».

Jag har redan sagt att jag inte godkänner
den utgångspunkten att det skulle
vara olika organisationer, mer eller
mindre självutnämnda företrädare för
konsumentintressena, som här skall
vara avgörande. Jag tycker att konsumenternas
eget handlande är en bättre
vägledning. Men låt mig ändå citera vad
en sådan organisation säger. En som
herr Lange säkert tycker är en sådan
klar meningsyttring från konsumenthåll,
är ett yttrande från det socialdemokratiska
kvinnoförbundet:

»Stockholms socialdemokratiska kvinnodistrikt
har under en rad år aktivt intresserat
sig för en alltmer utbyggd samhällsservice.
Inte bara vad det gäller
tillgång på daghem, sjukvård och lekytor
utan också i allt högre grad frågan
om sådan service som affärsliv och
konsumentindustri kan bidra med. Nya
boendeformer och arbetsmiljöer, allt
fler dubbelarbetande familjemedlemmar
och en på fem dagar allt längre arbetsdag
kräver anpassning av butikssidan
så att öppettiderna mera kommer
att tillgodose de moderna konsumenternas
behov.»

Man fortsätter: »Både i den så kallade
socialdemokratiska kvinnoveckan 1967
som 1968 hölls konferenser kring just
temat ''Öppet och stängt’, där en rad
kvinnor vittnade om behovet av alltmer
kvälls- och söndagsöppet. Familjerna
vill gärna kunna göra sina klädinköp,
köpa möbler, tunga matvaror och kapitalvaror
etc. under söndagarna då både
barn och föräldrar är lediga. Man behöver
inte ta ledigt från arbetet, jäkta
mellan 17 och 18 eller på grund av
knapphet på tid riskera impuls- och
lockköp.»

Slutsatsen blir denna: »Med anledning
härav vill de socialdemokratiska
kvinnorna i Stockholm bestämt förorda
att Stockholms stad i avvaktan på att
affärstidslagen upphör med utgången
av år 1971 tillämpar en generös dispensgivning
i affärstidsfrågan.»

Jag sade nyss att huvuddelen av alla
5* — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 40

138 Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellation ang. öppethållande av

inköp, särskilt livsmedel, görs av kvinnor.
Det socialdemokratiska kvinnoförbundet
är ju ett relativt stort förbund,
så helt utan intresse kanske en sådan
här meningsyttring ändå inte är. Det
citerade visar också att det socialdemokratiska
kvinnodistriktet är medvetet
om de förändringar i familjestruktur
och annat som jag tidigare har beskrivit.

Ibland brukar man som motivering
för en restriktiv politik hänvisa till den
undersökning som utfördes av affärstidsutredningen
i oktober 1963. Jag tycker
att den undersökningen snarare är
ett argument för min ståndpunkt. I den
tabell som avser Storstockholm redovisas
att 20 procent önskar öppethållande
på söndagarna. Av de ofullständiga inkomstenheterna
utan hemarbetande
vuxen, dvs. ensamstående föräldrar och
ensamstående i övrigt, är det 31 procent
som säger att man vill ha söndagsöppet.

Herr Carbell, som jag tidigare citerade,
har med hänvisning härtill framhållit
att skulle man ge dispens åt 20
procent av affärerna i Storstockholm,
så skulle det bli 300 ä 400 dispenser i
stället för nuvarande cirka 50.

Den här undersökningen gjordes för
sex år sedan. I dag skulle siffrorna troligen
bli högre, för dels ökar kvinnornas
förvärvsarbete, dels märker människorna,
när det finns tillgång till söndagsöppna
affärer, hur de kan utnyttja
tiden bättre och inrätta sin tillvaro
mera praktiskt, på ett sätt som de kanske
inte tidigare tänkte på när de inte
hade erfarenhet av söndagsöppet.

Om Ni är intresserad av konsumenternas
önskemål, herr statsråd, fråga då
konsumenterna själva och inte bara ett
antal organisationspampar, huvudsakligen
av manligt kön!

Herr Lange säger att de kommunala
organen har den bästa kännedomen om
vilka vanor och behov konsumenterna
i orten har. Det är motiveringen till att
dispensärenden skall avgöras av kommunen.
Jag tror, som jag tidigare har

butiker på söndagarna

sagt, att konsumenterna själva vet bättre
än även de mest välmenande kommunalpolitiker.
Men om nu herr Lange anser
att kommunernas folk vet bäst —
i varje fall borde de ha större kännedom
om de lokala behoven än handelsdepartementet
— varför har då herr
Lange i år i så många fall gått emot
kommunernas beslut? Någon motivering
har inte angivits i Kungl. Maj:ts
beslut och inte heller i dagens interpellationssvar.
Den allmänna frasen att
»något allmänt intresse inte har kunnat
styrkas» säger ju ingenting, i synnerhet
inte mot bakgrunden av de dispenser
som ändå har lämnats och som handelsministern
inte har dragit in.

Löntagarorganisationerna åberopas av
herr Lange. Den löntagarorganisation
som har varit särskilt aktiv och ligger
bakom de flesta överklagandena är Handelsanställdas
förbund. Att detta förbund,
när det kräver sämre service,
företräder konsumenterna, vill nog
ingen hävda. Förbundet anser sig naturligtvis
företräda de anställda inom
handeln. Men jag undrar om förbundet
gör det på ett särskilt meningsfullt sätt.
Det har nämligen visat sig att handeln
inte har några svårigheter att på fullständigt
frivillig basis få personer som
vill tjänstgöra både på söndagar och på
kvällar.

Då påstås det att dessa personer inte
organiserar sig i samma grad som andra.
Men lagstiftningen är väl inte till
för att hjälpa Handelsanställdas förbund
att höja sin organisationsprocent?
Det finns inte något underlag för en sådan
motivering till vägrande av dispens
i lagen, såvitt jag kan finna. Det är konsumenternas
intresse som skall vara avgörande.

Jag anser självfallet att alla som är
anställda inom handeln bör vara fackligt
organiserade och det gäller även de
deltidsarbetande och de söndagsarbetande.
Men jag är inte särskilt förvånad
över att människor är tveksamma inför
att gå in i en organisation, som gör allt

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40 139

Svar på interpellation ang

vad den kan för att ta ifrån dem arbetet.

Här talas ibland om att det skulle
vara frågan om något slags lyxarbete.
Jag skall be att få citera vad en kvinnlig
deltagare sade om detta nyligen i en
konferens.

»I det TV-program som jag nyss talade
om nämnde man att de kvinnor
som är villiga att ställa upp och arbeta
i affärerna på söndagarna i stor utsträckning
är kvinnor som inte har arbetat
under veckan i övrigt. De rubricerades
då som lyxarbetande kvinnor.
Jag vet inte om det är lyx för en hemarbetande
kvinna med småbarn att en
enda dag i veckan få komma ut och
vara sig själv, få träffa andra människor,
få tala med vuxna på vuxnas
språk. Det ligger mycket djup problematik
bakom det, och alla kvinnor som
har varit hemma under en längre period
och haft småbarn omkring sig vet
vad det innebär och vet också vad det
betyder att få jobba med någonting annat
än hemarbete och få en egen inkomst.
»

Återigen: Affärstidslagen är en fråga
om jämlikhet mellan män och kvinnor.
Jag tycker självfallet inte att deltidsarbete
på söndagar för kvinnorna är den
idealiska långsiktiga lösningen på dessa
jämlikhetsproblem. Men för många
kvinnor är alternativen i dag antingen
söndagsarbete eller inget arbete alls. De
kan t. ex. — på grund av försummelser
av både regeringen och många kommunalpolitiker
— inte få barntillsyn på
vardagarna, men på söndagarna är mannen
hemma och kan se till barnen.

Att konservatism hos offentliga och
enskilda arbetsgivare ofta har hindrat
deltidsarrangemang, som skulle ha varit
värdefulla, vet vi sedan gammalt.
Men också det motstånd mot deltidsarbete
som på senare tid har kommit till
synes på visst socialdemokratiskt håll
upplever jag som djupt reaktionärt. Varför
skall man förutsätta att en viss,
fixerad arbetstid passar alla bäst? Män -

öppethållande av butiker på söndagarna

niskor är inte så lika. Både för småbarnsföräldrar
— män och kvinnor —
och för äldre är ökade möjligheter till
deltid en angelägen jämlikhetsreform.
Vid en diskussion i Göteborg i anslutning
till en mycket uppmärksammad
utställning under rubriken »Ur barnets
perspektiv», som jag deltog i häromdagen,
rådde det allmän enighet om behovet
av större möjligheter för föräldrar
att få deltidsarbete för att få tillfälle att
vara med sina barn men ändå hålla
kontakt med yrkeslivet.

Den sista frågan jag ställde till handelsministern
var om han överväger att
föreslå, att affärstidsregleringen avskaffas
före 1971 års utgång.

Redan när lagen infördes var många
oroliga att det skulle bli svårt att tilllämpa
dispensförfarandet utan orättvisa
konsekvenser i fråga om konkurrensförhållandet
mellan olika affärer. Många
remissinstanser förslog därför att lagen
omedelbart skulle slopas helt; dit hörde
t. ex. näringsfrihetsombudsmannen.

Erfarenheterna hittills visar att dessa
farhågor var i hög grad befogade. Affärer
som har vägrats tillstånd att sälja
på söndagar kan ofta påvisa att andra
affärer i närheten eller i likartade lägen
har fått dispens.

Hur godtycklig gränsdragningen blir
och hur svårt det är att ge reellt innehåll
åt begreppen »konsumenternas intresse»
och »utbrett önskemål om utsträckt
affärstid» visar inte minst de
dispensärenden som har avgjorts i år
och som jag här har hänvisat till.

Herr Lange talar om att tillsätta en
ny utredning. År inte frågan nog klarlagd
genom affärstidsutredningen? Enligt
min uppfattning finns det tillräckliga
erfarenheter för att så snart som
möjligt avskaffa lagen och låta konsumenternas
efterfrågan styra öppethållandet,
inom de ramar som avtal mellan
arbetsmarknadsparterna och den
allmänna arbetstidslagstiftningen skapar.

I propositionen 144 år 1966, som låg

140 Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellation ang. öppethållande

till grund för denna lag, skrev statsrådet
i sin sammanfattning:

»Av vad jag hittills har anfört framgår
att jag vid min bedömning av behovet
av en lagfäst arbetstidsreglering har
funnit att flera omständigheter kan anföras
till stöd för ett antagande att man
med beaktande av konsumenternas och
de affärsanställdas intresse bör kunna
avvara en sådan reglering åtminstone
på längre sikt. Härtill kommer — som
utredningen och flera remissinstanser
har funnit — att konsumenternas behov
i fråga om affärstidens längd och förläggning
visserligen för närvarande
skulle kunna i huvudsak tillgodoses inom
ramen för en lagreglering men att
detta knappast kommer att vara möjligt
i längden.»

Han drog slutsatsen att han inte ville
förorda att man, som en ganska stor
grupp av remissinstanserna hade föreslagit,
omedelbart slopade all affärstidsreglering
utan att en friare reglering
skulle införas och ges begränsad giltighet.
Och så slutade han — vilket statsrådet
Lange också har citerat i sitt
svar — med orden: »Vid utgången av
denna tid får man på nytt pröva frågan
om affärstidsregleringen skall slopas
helt.»

Jag skulle vilja avsluta mitt anförande
med följande fråga: Håller statsrådet
Lange med om vad som skrevs i
denna proposition, som är undertecknad
av statsrådet Lundkvist, eller betyder
den restriktiva hållning som man
kan utläsa ur svaret, att man närmast
har att vänta sig förslag om en skärpning,
alltså minskade möjligheter till
söndagsöppet, efter 1971 års utgång?

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Efter de här utbrotten
från herr Romanus’ sida har jag faktiskt
inte ändå så särskilt mycket att tillägga
utöver vad jag har sagt i mitt mycket
utförliga, kanske litet för utförliga
svar på hans interpellation. Han har

av butiker på söndagarna

läst det illa på några punkter. Han ställer
frågor som i själva verket klart är
besvarade från början av mig. Jag vill
emellertid begagna tillfället att säga ett
par ord.

Herr Romanus klagar över principlösheten
hos regeringen. Jag tror att av
mitt svar framgår att vi i enlighet med
vad som förutsattes när lagstiftningen
togs har tillämpat en avsevärd restriktivitet
när det gäller dispenser från affärstidslagen.
Jag tror inte att herr Romanus
kan leda i bevis att regeringen
inte har gjort det. Han nämner några
exempel. Jag skall nöja mig med att
anknyta till ett.

Herr Romanus sade att man i Skärholmen
fick hålla öppet i fyra butiker
— jag tror att det var det antal han
nämnde — medan en framställning om
öppethållande på någon annan plats
hade avslagits. Vad Skärholmen beträffar
är det bara en affärsinnehavares begäran
som jag har tagit ställning till,
inte till de tre andras, eftersom besvärstiden
för dem redan hade gått ut.
Av konkurrenshänsyn tyckte jag att det
var orimligt att inte, när de andra tr«
ändå skulle fortsätta att ha söndags
öppet, också den fjärde skulle få det.

Jag har ingenting emot, herr Romanus,
att exempel andras, men jag tycker
att herr Romanus bör studera sina egna
exempel litet bättre.

Det är klart, inom parentes sagt, att
jag håller med om vad som står i den
proposition om affärstidslagen, som är
tagen av regeringen. Men jag lägger i
tolkningen av lagstiftningen in någonting
helt annat än vad herr Romanus
gör, och det har jag gett uttryck åt vid
tidigare tillfällen här i riksdagen. Jag
vill minnas att det var bara ungefär ett
år sedan jag besvarade en fråga om öppethållande.
Jag underströk då att man
beträffande undantag från affärstidsregleringens
öppethållandetider skulle avväga
de anställdas intressen gentemot
konsumenterna. Detta är alltså ingen
nyhet i och för sig, och det är också vad

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40 141

Svar på interpellation ang. öppethållande av butiker på söndagarna

som kommit till uttryck i tillämpningen
av denna lagstiftning.

Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet
på vad som antytts redan
i mitt interpellationssvar, nämligen att
vad vi diskuterar framför allt är ett
Stockliolmsproblem. Jag har undersökt
hur många affärer som håller öppet på
andra håll i landet. Yi har vänt oss till
storstadsregionerna — Malmö och Göteborg.
Det finns något enstaka tillstånd
där. Beror det på att de lokala myndigheterna
inte har något sinne för konsumentbehovet,
herr Romanus? Nej, de
har funnit att om man på rätt sätt läser
lagstiftningen och vad som sades i anslutning
till den, skall det här vara en
viss begränsning. Vi har ändå en affärstidslag,
som när den kom till innebar en
betydlig utvidgning av möjligheterna att
hålla affärerna öppna jämfört med den
tidigare butikstängningslagen. Då skulle
också, menade man, undantag och
dispenser bara medges i få fall.

Jag vill understryka att det är ett
Stockholmsproblem. Vi behöver inte gå
bara till Malmö och Göteborg. Jag har
tagit reda på hur det förhåller sig i
Norrköping, Hälsingborg, Linköping
och Örebro. Samma sak gäller där. Inga
livsmedelsbutiker, säger man i Norrköping,
har för närvarande tillstånd att
ha söndagsöppet. För julhandeln gäller
speciella dispenser. Likaså kan t. ex.
möbelhandlare och bilfirmor då och då
anordna försäljning i samband med visning
och få tillstånd att hålla öppet på
andra tider.

I Hälsingborg tillämpas bestämmelserna
om dispens restriktivt. Tillstånd
för möbelfirmor och bilfirmor att hålla
öppet enstaka söndagar för visning
av nyheter har meddelats.

I Linköping tillämpas en restriktiv
praxis. Det åligger sökanden att styrka
ett allmänt behov av söndagsöppet. Dispenser
har beviljats bilhandeln för en
söndagsvisning på våren och en på hösten.
Möbelhandeln har inte medgivits
dispens. Efter ansökan från köpmanna -

föreningen i staden brukar samtliga butiker
erhålla tillstånd till öppethållande
utöver den vanliga affärstiden under en
ä två marknadsdagar om året i samband
med vissa välgörenhetsaktiviteter.

Jag har med detta velat styrka att vad
vi här diskuterar är någonting som kan
sägas vara nästan uteslutande ett Stockholmsproblem.
Jag vill inte förneka att
konsumenterna i stora delar av Stockholm
tycker att det är bra att det hålls
öppet på söndagarna. Om man såge denna
fråga enbart ur konsumentsynpunkt,
skulle vi inte ha någon affärstidslag alls
— det kan jag ge herr Romanus rätt i.
Jag är inte så alldeles säker på att följden
härav skulle bli att varenda butik
eller fler butiker än i dag skulle ha söndagsöppet.
Jag tror tvärtom att det skulle
bli ett färre antal.

Men detta är kanske ointressant. Vi
har denna lag, och det har förutsatts
att den skall gälla till utgången av år
1971. Jag har sagt att den bör få gälla
till dess, då vi har hunnit samla erfarenheter
av tillämpningen. Därefter får
vi på nytt förutsättningslöst — jag understryker
det — undersöka om vi har
behov av en affärstidslag i fortsättningen.
Om ett sådant behov visar sig föreligga
får vi på nytt pröva, om och i
så fall hur lagen bör ändras.

Detta måste blir en förutsättningslös
utredning, och jag räknar, som sagt,
med att tillsätta den inom de allra närmaste
veckorna. Detta var förutsatt och
utsädes också, om jag minns rätt, i propositionen
1966. Inte heller mot detta
hade riksdagen något att erinra. I interpellationssvaret
påminner jag om —
jag vill fästa herr Romanus’ uppmärksamhet
på det igen — att riksdagen så
sent som i år har prövat frågan om
man tidigare, t. ex. den 1 juli 1969,
skulle upphäva affärstidslagen. Om jag
minns rätt var det ett enhälligt utskott
som uttalade sig däremot.

Praxis är olika på olika orter. I Stockholm
har man nämligen haft en helt annan
inställning när det gäller tolkning -

142 Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellation ang. öppethållande

en av lagstiftningen än annorstädes. Man
har givit tillstånd till snart sagt alla som
ansökt därom. Besvärsinlagorna har sedan
i vissa fall ingivits för sent för att
Kungl. Maj:t skulle kunna rätta till den
saken.

Jag har noga studerat hur de affärer
som sökt tillstånd begagnat sig av möjligheterna
till öppethållande. Jag har
här en förteckning på tolv affärer —
till skillnad från herr Romanus ansert
jag mig förhindrad att ta upp de enskilda
fallen men jag kan ge herr Romanus
listan — som ansökt om utsträckt
öppethållande men fått avslag
på sin begäran. Bara i ett enda fall har
affären begagnat sig av de möjligheter
till öppethållande som den har enligt
affärstidslagen. Endast i två fall har
man begagnat sig av möjligheten att hålla
öppet till kl. 20 på torsdagarna. De
övriga stängde kl. 18, i något fall kl. 19.
På fredagarna håller de öppet längre,
men det är bara i två fall man utnyttjat
alla de möjligheter till öppethållande
som affärstidslagen ger.

Om två föräldrar har ett tyngande
förvärvsarbete och dessutom har barnen
att ta hand om är det inte lättare
för dem att handla på en vardag med
dessa förhållanden beträffande butiksstängning.
Jag vill tillägga att dessa butiker
inte i ett enda fall begagnade sig
av möjligheten att öppna klockan åtta
på morgonen, vilket kanske kunde ha
legat i både husmors och husfars intresse.

På lördagarna stängde dessa butiker,
på två undantag när, kl. 14.00 eller kl.
15.00. Det är klart att det kan sägas
att ingen vill gå ut och handla på lördag
eftermiddag. Det är möjligt; jag
skall inte spekulera i det.

Jag vill endast konstatera att med nu
angivna utgångspunkter är det inte så
svårbegripligt att man kan få många
kunder på en söndag. Det betyder dessutom
att de affärer som har och får
ha öppet —- så länge inte alla får ha det
— drar till sig kunder från andra håll.

av butiker på söndagarna

Det påverkar dessa andra affärers kundfrekvens
under vanliga vardagar och
är naturligtvis i många fall till förfång
för dem. Det är ytterligare en omständighet
som bidrar till att närbutikerna
försvinner, vilket ofta är till ohägn för
konsumenten.

Jag vill också — och det skall bli
det näst sista jag säger nu — framhålla,
som jag gjorde i interpellationssvaret,
att det inte alltid är konsumentens intresse
som affärsinnehavaren har för
ögonen.

Ett område har diskuterats livligt i
pressen under den senaste tiden, nämligen
Täby centrum. Man har talat om
den förskräcklige Lange som bara har
sinne för de affärsanställda, som inte
vet ett dugg om hur konsumenterna har
det och vad de önskar och som stängde
Täby centrum. Faktum är att ända till
någon vecka innan Täby centrum öppnades
var alla affärsinnehavarna inställda
på att de icke skulle ha söndagsöppet.
Men så hoppade en av, och då
fick alla av konkurrensskäl begära att
få hålla öppet. Det är sanningen bakom
Täby centrum. Ytterligare en liten detalj
i detta sammanhang: affärsinnehavarna
i Täby centrum skickade i samband
med ändrade öppethållningstider
ut ett meddelande till kunderna att de
skulle observera att affärerna ämnade
iaktta möjligheterna att hålla öppet så
långt affärsstängningslagen medgav.
Det är ju glädjande att det då blir längre
öppethållande på lördagarna o. s. v.

Jag har svårt att förstå att en konsument
i Hälsingborg, Göteborg, Malmö,
Norrköping, Linköping och Örebro
in. fl. städer har helt andra behov än en
konsument i Stockholm. Det är inte
den slutsatsen man kan dra. Det har helt
enkelt tillämpats helt andra principer
än i Stockholm utan att folk har farit
särskilt illa i de städer där man varit restriktiv.

Om man skulle avskaffa affärsstängningslagen
— något som den kommande
utredningen förutsättningslöst får ta

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40 143

Svar på interpellation ang. öppethållande av butiker på söndagarna

ställning till — är det inte helt säkert
att det blir konsumenterna som tjänar
på detta. Söndagsöppet innebär ökade
kostnader. Är personalen anställd enligt
kollektivavtal, får affärsinnehavaren undes
vissa tider betala sina anställda mer
än dubbelt så mycket som under ordinarie
arbetstid, men det är inte detta
jag har velat bevaka. Om folk väljer att
i större utsträckning handla på söndagarna,
men affärerna ändå måste hålla
öppet på vardagarna med lägre kundfrekvens,
medför det ökade kostnader
för affärsinnehavarna. Dessa kostnader
måste gå ut över antingen affärsinnevararens
vinst eller i sista hand drabba
konsumenterna. Om det inte fanns
någon affärstidslag hade detta problem
kanske sanerat sig självt. Jag tvivlar
på att det i så fall ens skulle vara söndagsöppet
så mycket som nu är fallet
trots alla tillstånd som jag själv indragit
här i Stockholm. Eftersom lagen
finns bör den tillämpas. Enligt lagen
och enligt de förutsättningar som förelåg
när den antogs skulle tillstånd att
ha söndagsöppet endast medgivas i speciella
undantagsfall.

Det är visst inte onaturligt att man
håller öppet i tunnelbanestationer och
där det finns anknytningar. Såvitt jag
erinrar mig har jag haft anledning att
pröva detta endast i ett fall och jag hai;
då gett tillstånd till ytterligare en affär
att ha öppet för att öka konkurrensen
på den platsen. En ordning, som jag
kan anse vara rimlig och som kanske
så småningom kommer men som parterna
ännu inte tycks vara mogna för,
har antytts av de handelsanställda, som
har undrat om det inte kunde ordnas
ett slags jourtjänst så att en affär hade
öppet på ett ställe och en annan affär
på ett annat ställe. I ett affärscentrum
kunde en affär ha öppet den ena söndagen
och en annan affär den andra söndagen.
Om jag är rätt underrättad har
faktiskt Stockholms stads slakthus- och
saluhallsstyrelse velat undersöka om det
var möjligt. De handelsanställdas för -

bund har sagt att de helt och hållet kan
acceptera detta, men det kunde inte
affärsinnehavarna göra.

Jag har också haft vissa kontakter
med några av parterna för att höra, om
man kunde tänka sig att ge rätten att
hålla söndagsöppet i ett affärscentrum
till en butikskedja och motsvarande rätt
i ett annat affärscentrum till en annan
butikskedja. Det fanns ett visst gehör
för den tanken, men inte tillräckligt
starkt för att man skulle kunna nå en
överenskommelse.

Jag vill sluta med att fråga: Känner
herr Romanus till detta över huvud taget?
Eller har han kanske i sina försök
att diskreditera den restriktivitet med
vilken denna lag av mig har tillämpats
inte haft tid att sätta sig in i detta?

Herr JÖNSSON i Arlöv (s):

Herr talman! Den nu gällande affärstidslagen
är en produkt av de berörda
intressegruppernas mening angående
butikernas öppethållandetider.

I såväl lagförslaget som i den lag
som riksdagen antog har, framsynt nog,
ramarna utsträckts längre än till det
behov för öppethållandetider som ansågs
föreligga. Verkligheten har på den
punkten besannat antagandena, eftersom
detaljhandeln på de allra flesta håll
i landet inte utnyttjat de möjligheter
till öppethållande som lagen medger.

I förhållande till den föregående butikstängningslagen
är den nuvarande lagen
klart mera liberal. Denna liberalisering
samt det faktum, att lagen har
karaktär av provlag, gör att man bör vara
mycket restriktiv vid dispensgivning,
och detta framhålls också i propositionen
av år 1966, vari det klargörs att
affärerna i princip skall vara stängda
på söndagar.

Erfarenheterna från de snart tre år
som affärstidslagen varit i kraft ger vid
handen att ett ökat antal dispenser för
söndagsöppethållande lämnats, främst i
Stockholm. I ett nummer av Dagens
Nyheter för några veckor sedan kunde

144 Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellation ang. öppethållande av butiker på söndagarna

man räkna in ett åttiotal annonser om
söndagsöppethållande bär i Stockholm.

Jag vet att herr Lindkvist liar begärt
ordet, och jag antar, att han kommer att
beröra Stockholmsförhållandena. Jag
skall därför nöja mig med att säga att
man kan fråga sig, om det verkligen ligger
i konsumenternas intresse, som lagen
talar om, att söndagsöppethållandet
får sådana proportioner.

En av affärsledarna för den söndagsöppna
detaljhandeln, direktör Carl Hen^
rik Nordmark, Metro-Butikerna AB uppger
i tidningen Supermarket nr 11 i år,
att de beräkningsgrunder som är avgörande
för om en Metrobutik skall vara
öppen är, att årsomsättningen uppgår
till minst 8 miljoner kronor, att omsättningen
en söndag uppgår till minst
10 000 kronor samt att butiken har förmåga
att dra till sig folk från ett större
område.

Det är alltså en företagares sätt att
beräkna söndagsöppethållandet, vilket
inte kan ha med konsumenternas intresse
att göra. Samma tänkesätt finns på
sina håll ute i landet, där man lagenligt
utvidgar öppethållandetiderna och
med omfattande annonsering om parkeringsplatser,
enstaka priserbjudandep
och allehanda jippon försöker ändra
konsumenternas inköpsvanor.

Affärstidsutredningen ansåg sig inte
kunna ge svar på frågan om ett ökat
öppethållande skulle medföra högre priser,
vilket är en viktig faktor, när man
enligt affärstidslagen skall ta ställning
till konsumenternas intresse. Det finns
dock ganska goda skäl att anta, att när
större säljenheter får konkurrensfördelar
som söndagsöppethållande för att
locka till sig kunder från ett större område,
påskyndas också strukturrationaliseringen
inom handel, och många konsumenter
får oförskyllt både längre avstånd
till närmaste butik och högre priser.
Det är en utveckling som vi i konsumenternas
intresse inte har anledning
att påskynda. Man kan inte lika ensidigt
som herr Romanus bedöma konsumen -

ternas intresse efter några enstaka handelsföretags
omsättning.

Herr Romanus nämnde en undersökning
som är gjord i Stockholm för sex
år sedan, en undersökning, som dock
enligt hans egen uppgift visar en mycket
klar majoritet mot ett ökat söndagsöppethållande.

Såvitt jag vet har det under de senaste
åren inte gjorts någon undersökning
i Stockholm som klargör konsumenternas
intressen och uppfattningar i fråga
om söndagshandeln.

I Göteborg har man däremot nyligen
företagit en undersökning som redovisas
i stadsfullmäktiges handlingar och
som kan vara av intresse i sammanhanget.
Beträffande service och öppethållande
har man funnit att av familjer
där mannens inkomst uppgår till minst
16 000 kronor är 60 procent nöjda och
19 procent missnöjda, medan av familjer
där mannens inkomst överstiger
40 000 kronor är 39 procent nöjda och
31 procent missnöjda.

Det förefaller alltså som om i första
hand familjer med höga inkomster efterfrågar
ökat öppethållande. I den mån
ett sådant öppethållande leder till högre
priser än vad som annars skulle vara
nödvändigt eller längre avstånd till butikerna
rör det sig alltså om en fråga
med stark anknytning till jämlikhetsdebatten.

Spörsmålet hur vi inom Handelsanställdas
förbund skall bedriva vår
fackliga verksamhet har jag ingen som
helst anledning att diskutera med herr
Romanus, ty jag anser att den frågan
bör diskuteras med våra medlemmar.
Jag vill emellertid säga herr Romanus
att bakom vår uppfattning om butiksstängningen
finns en praktiskt taget enhällig
opinion inom medlemskåren, och
jag kan också tala om att han inte behöver
hysa några farhågor för medlemsutvecklingen.
I dag har vi faktiskt
vind i seglen.

Men bland de handelsanställda liksom
inom stora delar av köpmannakå -

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40 145

Svar på interpellation ang. öppethållande av butiker på söndagarna

ren är man i dag allvarligt orolig över
att den rådande utvecklingen skall medföra,
att den yrkeskunniga personalen
flyr yrket och att det uppstår svårigheter
att rekrytera välutbildad arbetskraft.

Det är en konsekvens som också måste
tas med vid bedömningen av konsumenternas
intressen, då vi i ökad utsträckning
har behov av konsumentupplysning
i butikerna.

Sveriges Köpmannaförbunds vice
verkställande direktör Bengt Sundewall
hävdade vid en konferens för kort tid
sedan att detaljhandeln är en integrerad
del av den svenska samhällsservicen,
och han krävde ett ökat samspel mellan
samhället och näringslivet för att lösa
detaljhandelns problem när det gäller
att ge de handikappade, de gamla och
de icke bilburna en tillfredsställande
service.

Vi kan inte på det sätt som herr Romanus
tydligen vill verka för ett avskaffande
av affärstidslagen, då ett sådant
beslut skulle gå emot uppenbara intressen
både bland konsumenter och handelsanställda.
Jag hoppas att en kommande
utredning skall kunna föreslå
förbättringar som kan gynna bägge parter,
såväl konsumenterna som dem som
har sin dagliga gärning inom handeln.

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Handelsministerns svar
på herr Romanus’ interpellation är till
alla delar tillfredsställande. Jag medger
emellertid gärna att den fråga som herr
Romanus har ställt är nyttig. Debatten i
riksdagen kan nämligen hjälpa till att
rensa upp i den flora av påståenden och
missuppfattningar om affärstidslagen
som uppenbarligen föreligger.

Om man håller sig till riksdagens beslut,
framstår det som helt naturligt att
regeringen skall vara restriktiv vid bedömningen
av tillstånd att hålla söndagsöppet.
I en tidigare debatt här i dag
om narkotikafrågan har en del talare
varit inne på opinionsbildningen och

konsumentkraven. Samma frågeställning
hör hemma i denna debatt, även om
herr Romanus ansträngde sig att försöka
förringa organisationslivets inflytande
på opinionsbildningen. Det har
antytts i denna debatt att konsumenterna
kräver mera söndagsöppet och att
affärsmännen genom sina ansökningar
endast förmedlat denna opinion till de
beslutande myndigheterna. Jag skall i
likhet med handelsministern och herr
Jönsson i Arlöv försöka sticka hål på
denna luftbubbla. Det finns nämligen
inga opinionsyttringar av mera seriös
karaktär som ger uttryck åt en liberalare
bedömning av frågan om söndagsöppet.

Vad jag känner till gjordes för några
år sedan en undersökning i Jakobsbergs
centrum i Järfälla kommun utanför
Stockholm. 18 organisationer besvarade
en enkät om behovet av söndagsöppet.
15 av dessa organisationer svarade nej.
De ansåg inte att det fanns något behov
av att ha söndagsöppet i området. Handelsministern
säger också i sitt svar:
»Företagens huvudmotiv för söndagsöppet
kan primärt knappast vara konsumentintresset.
Företagsekonomiska
skäl och konkurrenshänsyn torde väl i
allmänhet vara avgörande för om ett
företag söker tillstånd till öppethållande
eller ej.»

Låt mig understryka sanningen i detta
resonemang med hänvisning till
Stockholm. Här har den fackliga centralorganisationen,
Stockholms arbetarekommun,
det socialdemokratiska
kvinnodistriktet och handelns storavdelning
i gemensam skrivelse till stadens
myndigheter uttalat betänkligheter
mot det godtycke och de orättvisor som
kännetecknar en alltför liberal bedömning
av affärernas öppethållande på
söndagar.

Herr Romanus hänvisade omväxlande
till det socialdemokratiska kvinnoförbundet
och till kvinnodistriktet i
Stockholm. Han påminde om en skrivelse
som hade gått från kvinnodistrik -

146 Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellation ang. öppethållande

tet till saluhallsstyrelsen i Stockholm
med en begäran om en mer generös bedömning
av ansökningarna beträffande
söndagsöppet.

Jag skall inte yttra mig om den skrivelsen.
Det ankommer inte på mig att
göra det. Men herr Romanus’ glädje
över detta stöd för sitt resonemang skall
jag omedelbart avliva. Kvinnodistriktet
i Stockholm har i denna gemensamt
åberopade skrivelse, efter det att vi
grundligt har diskuterat problematiken,
gått med på den handlingslinje om
restriktivitet som framställningen från
den fackliga och politiska arbetarrörelsen
i Stockholm avsåg.

Nu säger herr Romanus att den opinionsyttringen
har inget värde, ty den
utfärdas vanligtvis av en rad organisationspampar
av huvudsakligen manligt
kön. Nu är ju också männen konsumenter.
Men herr Romanus kan väl inte bestrida
att kvinnodistriktet i Stockholm
består av kvinnliga förtroendevalda.
Eftersom de ingår i en gemensam framställning
bör väl åtminstone deras mening
tillmätas den uppmärksamhet som
jag har försökt framföra i min bevisning.

Det är alltså en tung opinionsbildning
som myndigheterna har tagit hänsyn
till. Några motsvarande uttryck för
en opinionsbildning för generellt söndagsöppet
i butikerna finns inte. Att en
butikskedja i Stockholm gjort en egen
undersökning, grundad på mera kommersiella
bedömningar, får med tanke
på denna ensidiga uppläggning inte
uppfattas alltför seriöst.

Herr Jönsson i Arlöv har uttalat sig
om Handelsanställdas förbunds engagemang
i denna diskussion. Låt mig härtill
foga något om detta som framförts
av Handelsanställdas förbunds storavdelning
i Stockholm. För något år sedan
höll avdelningen ett stort informationsmöte
med avdelningens representantskap,
och vid den estraddebatt
som därvid fördes om butiksstängningslagen
framträdde ledande repre -

av butiker på söndagarna

sentanter för såväl kooperativa som privata
butikskedjor. Inför denna församling
av ytterligt kompetenta konsumenter
framfördes ideligen välgrundade
kritiska anmärkningar av skilda slag
mot den anda som präglade framställningarna
om söndagsöppet i Stockholm.

Den kritik mot ett alltför generöst
söndagsöppethållande, som medlemmarna
av Handelsanställdas förbund
givit uttryck för och som Landsorganisationen
helt ställt sig bakom, kan inte
nonchaleras. Det är verkligen förvånande
att man ännu inte i folkpartiet
— jag tänker härvid delvis också på
den kampanj som förs i tidningen Expressen
— har lärt sig att respektera
de välmotiverade fackliga grundkrav
som handelsarbetarna i detta fall företräder.
Därifrån har man helt enkelt
krävt respekt för avtal, löner och arbetsförhållanden
som det är fackföreningens
uppgift att bevaka. Med diverse
förklenande omdömen i kombination
med en rad fackliga angrepp, som naturligtvis
har en ideologisk förklarning,
görs inhopp i debatten på ett sätt som
sannerligen inte löser några problem.
Däremot har handelsarbetarna i Stockholm,
exakt så som handelsministern
antydde, föreslagit en jourtjänst inom
vissa regioner på sön- och helgdagar.
Det är en positiv syn på ett besvärligt
problem som förtjänar både respekt och
avsevärt större uppmärksamhet än vad
som hittills har varit fallet.

Till detta kan, herr talman, bara sägas
att även bland köpmännen finns ett
starkt motstånd mot en generösare syn
på söndagsöppet i affärerna. Varför
skall vi behöva arbeta sju dagar i veckan,
när allt fler yrkesgrupper får femdagarsvecka.
Det argumentet var genomgående
i den stora enkät som tidningen
Köpmannen har gjort bland cirka
1 300 medlemmar i Köpmannaförbundet.
Inte mindre än 95 procent har svarat
nej till söndagsöppet. Här finns en
klar koppling med de opinionsyttringar
som har kommit från folkrörelsehåll.

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40 147

Svar på interpellation ang. öppethållande av butiker på söndagarna

Man får gå till de stora kommersiella
affärsintressena, smågrupperna kring
Expressen och vissa riktningar inom
folkpartiet och därefter leta sig ut till
det moderata samlingspartiets ungdomar
i Täby för att hitta någonting, som
med en viss välvilja kan kallas för krav
på söndagsöppna affärer.

Vidare frågar man sig om de former
under vilka vissa affärer lockar kunder
på söndagar står överensstämmelse med
god affärssed i våra dagar. Om man
studerar de annonser som inbjuder till
söndagshandel, kan man finna exempelvis
att den som handlar för en viss
summa i en speciell livsmedelsaffär i
Stockholm får en stor chokladask som
uppmuntran. I en annan affär lockas
kunderna med scarves och pälsfodrade
mockahandskar. En del butiker gör söndagskommersen
till rena folkjippon,
och det var väl ändå inte så butikstängningslagen
var tänkt att fungera. I varje
fall kan inte jag åse hur sådana jippon
och erbjudanden av från konsumentsynpunkt
tvivelaktig karraktär alltmer
blandas in i söndagshandeln. Syftet är
tydligen att uppmuntra den söndagshandlande
kunden och därmed på sikt
försöka förändra konsumenternas inköpsvanor.

Till allra sist vill jag säga, herr talman,
att jag väl är en av de få i kammaren
som kan mäta mig med herr
Romanus vad beträffar familjesituationen.
Han är hemmaman i en familj med
förvärvsarbetande fru och fyra barn,
en omständighet som är väl exponerad
både i hemmapressen och i världspressen.

I en PR-mässigt sett mera undanskymd
tillvaro tillhör jag en familj med
förvärvsarbetande fru och fem barn i
åldern 5—16 år utan hemhjälp. Vi kan,
herr Romanus, klara oss utmärkt utan
att handla på söndagarna, även om
också min familj tycker att det är
»kul», eftersom det då är så många jippon
som också kan uppmuntra föräldrarna
att då handla en del saker, vilka

de egentligen inte har något omedelbart
behov av.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Jag måste erkänna att
jag blev ganska förfärad när herr Lindkvist
började att skryta med sin egen
familjesituation och om hur duktigt han
sköter det hela och handlar utan behov
av att ha söndagsöppet. Jag tänker inte
föra debatten på den nivån.

Jag tycker också att det är förfärande
att i diskussionen ta in de reklamjippon
som en del affärer använder för att få
folk att handla. Men det är förfärande
på ett annat sätt. Tror herr Lindkvist
verkligen alt det är därför som människorna
handlar på söndagarna? Har
herr Lindkvist inte alls uppfattat att det
försiggår en ändring i familjestrukturen
i det avseende jag nämnde? Alla familjer
där båda makarna arbetar är inte
så duktiga som familjen Lindkvist, och''
kan lösa sina problem lika bra.

Det finns också de ensamstående föräldrarna.
Det är ganska typiskt att i den
undersökning jag tidigare refererade
till, är det en mycket större andel bland
de ensamstående föräldrarna som vill
ha söndagsöppet än bland de familjer
där det finns två makar. Har herr Lindkvist
inte observerat detta heller? Tror
han att det bara är fråga om jippon?
Tror herr Lindkvist att konsumenterna
är så fåraktiga att de bara går dit där
det finns jippon och att de inte har
några egna tankar när de utnyttjar möjligheterna
att söndagshandla? I så fall
kan jag bara beklaga den människosyn
som herr Lindkvist utgår från.

Jag vill tillägga att den undersökning
jag hänvisade till inte avsåg att utröna
om det var majoritet för eller emot
söndagsöppet. Man frågade om folk var
intresserade av söndagsöppet för egen
del, och det var alltså en ganska stor
andel som var det. Detta tog jag till utgångspunkt
för att citera herr Carbells
påpekande, att skulle man hålla öppet
i en lika stor andel av butikerna, så

148 Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellation ang. öppethållande

skulle det bli fråga om mellan 300 och
400 butiker i Stockholm.

Men jag ser inte detta som en fråga
för majoritetsbeslut utan som en fråga
om valfrihet. Om en majoritet av medborgarna
inte för egen del vill utnyttja
systemet med öppethållande på söndagarna,
så kan det ju tänkas att de ändå
vill göra det möjligt för en ganska stor
minoritet att få handla på söndagarna
— åtminstone kan det tänkas enligt liberalt
synsätt.

Handelsministern underströk återigen
i sitt inlägg att han bara vill tillämpa
lagen, och det skall handelsministern
självfallet göra. Men utgångspunkten för
min interpellation är ju vad som står
i lagen och i motiveringarna till denna.
Där heter det att om det finns ett utbrett
önskemål om utsträckt affärstid,
så skall inte dispens få vägras. Detta
har alltså statsrådet Lundkvist skrivit
i sin proposition.

Då är det intressant att diskutera hur
begreppet »utbrett önskemål» definieras.
Definierar man begreppet med hänvisning
till vad en rad organisationer
sagt och gjort eller med hänvisning till
att möjligheterna att handla på söndagarna
utnyttjas av många människor?
För min del anser jag att det senare
bör vara grundläggande.

Herr Lange nämnde ett fall där han
gav en affär tillstånd till öppethållande
på söndagarna därför att tre andra affärer
på samma plats tidigare hade sådant
tillstånd. Herr Lange hänvisar i
sammanhanget till konkurrenssituationen
och säger att han är förvånad över
att jag inte känner till detta. Men i utslagen
i dessa fall finns ju inte någon
motivering angiven, och att man då
skulle tänka på konkurrenshänsyn ter
sig särskilt underligt när dispens samma
dag vägrades en butik som har precis
samma läge.

Jag efterlyste i mitt inlägg konsekvensen
i handläggningen av dessa ärenden
när man säger ja till Hagsätra och nej
till Hässelby, ja till Järfälla och nej till

av butiker på söndagarna

Täby, ja till Skärholmen och nej till
Bredäng, ja till vissa butiker med tunnelbanelägen
och nej till andra.

Om jag skall försöka dra någon konsekvens
av vad herr Lange har sagt så
är det att han egentligen anser att det
bara bör få vara söndagsöppet vid tunnelbanorna
i centrum. Det är för mig
en gåta hur man kan ha en sådan inställning.
Om folk har ett önskemål att
få handla, varför skall man då tvinga
dem att åka in till centrum? Vad är det
för vits med det? Det innebär ju bara
att man ytterligare gynnar de butiker
som har ett centralt läge. Varför man
dessutom skall tvinga folk att gå under
jorden är ännu mera gåtfullt. Alla ytterområden
har ju inte tillgång till tunnelbana,
och vissa ytterområden som
har hoppats på tunnelbana har nu på
grund av utspel från herr Sträng fått
sina förhoppningar avsevärt skjutna på
framtiden.

Herr Lange säger att vissa av de butiker,
som har ansökt om tillstånd, inte
utnyttjar hela den medgivna öppethållandetiden
på vardagarna, och därför
bör de inte ha möjlighet att hålla öppet
på söndagarna.

På den punkten citerade jag just ett
resonemang av herr Carbell, ett resonemang
som jag själv ansluter mig till
och som gick ut på att det inte är lönsamt
för dessa affärsinnehavare att ha
öppet på vardagarna därför att då kommer
inte konsumenterna dit; den tiden
passar inte konsumenterna lika bra som
söndagarna. Jag hänvisade också till att
det har förekommit en del opinionsyttringar,
bl. a. från det socialdemokratiska
kvinnodistriktet i Stockholm, som
precis skisserar upp den samhällsutveckling
som ligger bakom detta faktum:
det är för många familjer inte lika
lätt att handla mellan kl. 18 och 20 på
vardagar, som det är att handla på söndagseftermiddagar.

Då säger herr Lange, att i så fall
borde dessa affärer öppna på morgonen
kl. 8. Det är alltså herr Langes besked

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40 149

Svar på interpellation ang. öppethållande av butiker på söndagarna

till många barnfamiljer i Stockholms
förorter, att innan ni ger iväg på era
långa resor till jobbet skall ni gå och
handla på morgonen kl. 8! Det uttalandet
visar i ännu högre grad vilken grad
av insikt i fråga om förortsfamiljernas
situation som herr Lange besitter.

Han pekar då på möjligheten till jourtjänst.
Jag vill bara konstatera att en
sådan lösning skulle innebära en radikal
nedskärning av söndagsöppethållandet
i förhållande till situationen under
det senaste året i Stockholm. Om det
är detta som herr Lange är ute efter, är
det bra om denna debatt kunnat ge besked
om det.

Han säger också att han fört förhandlingar
med de stora kedjorna om man
skulle kunna kvitta en butik i ett centrum
hos en kedja mot en butik i ett
annat centrum hos en annan kedja, så
att dessa butiker kunde få ha söndagsöppet.
Så frågar han om jag känner till
dessa förhandlingar. Nej, det gör jag
naturligtvis inte. Hur skulle jag kunna
känna till dem?

Vad har det för övrigt för betydelse,
om man ser från konsumentens och
inte från affärskedjornas synpunkt? Det
är inte säkert att konsumenterna är roade
av att handla just i den butik som
herr Lange vill tilldela ett visst centrum.
Om man t. ex. som jag är medlem
i Konsum, vill man kanske gå och
handla i Konsum varenda gång och
inte i någon annan butik. Det är avslöjande,
att handelsministern lämnade
dessa upplysningar.

Sedan talar han om att affärsinneliavarna
i Täby inte var för söndagsöppet
så sent som en vecka innan Täby centrum
skulle öppnas. Jag är inte mån om
dessa affärsinnehavare, jag är mån om
konsumenterna, så den upplysningen är
ointressant för mig. Jag tror att den är
ointressant också för konsumenterna i
Täby.

Det hänvisas här också till att köpmännen
skulle ha gjort en undersökning
som visat att de inte vill ha sön -

dagsöppet. Det är ju välkänt att Köpmannaförbundet
hör till dem som varit
motsträviga på denna punkt, men
det är heller inte deras intressen som
jag företräder.

En intressant upplysning är dock att
köpmännen i Stockholms stad och län,
där man har haft erfarenhet av söndagsöppet,
nu säger att deras »avståndstagande
från söndagsöppet vid lagens
tillkomst under åren som gått har förändrats
till ett positivt arbete för konsumenternas
bästa där över huvud taget
de ekonomiska förutsättningarna
funnits för denna form av handlande».
De bland köpmännen som har erfarenhet
av söndagsöppet är alltså mera positiva
än de som inte har sådan erfarenhet.
Jag använder inte detta som
stöd för min hållning, ty den utgår inte
från deras behov i första hand utan
från konsumenternas, men det är ändå
ett intressant tecken.

Herr Lange för sedan resonemanget
att det kanske blir dyrare för konsumenterna
om man har söndagsöppet
och att det kanske därför inte ligger så
mycket i konsumenternas intresse. Jag
ber att få återvända till herr Carbell,
som även på denna punkt för ett ganska
vettigt resonemang. Han säger att »eftersom
dessa butiker med sina centrala
lägen också är prisledande, skulle slutet
kunna bli att de för konsumenterna
åstadkommer större konkurrenskraft
och skapar större möjligheter för prissänkningar
än de skulle ha gjort utan
söndagsöppethållande». Han fortsätter:

»Det är alltså mycket farligt att över
huvud taget använda det här resonemanget
och jag tror att det är lämpligt
att avföra det ifrån diskussionen också
av det skälet att sådana faktorer som
företagens kostnader måste i ett fritt
konkurrenssamhälle helt vara förbehållet
företagarens eget bedömande.» Jag
tycker att han har rätt.

Jag vill också fråga: Stöder erfarenheten
verkligen tanken att det skulle bli
dyrare för konsumenterna i de affärer

150 Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellation ang. öppethållande av butiker på söndagarna

som bär söndagsöppet? Har de inte
tvärtom ofta lägre priser än andra? Jag
vill inte påstå att det beror på att de.
har söndagsöppet, men de skulle inte
ha öppet på söndagarna om det inte lönade
sig. Det är väl givet. Att söndagsöppethållandet
kan vara god ekonomi
omvittnas också av många talesmän för
detaljhandeln, som påpekar att man,
även om man har högre lönekostnader,
får högre omsättning per anställd och
dessutom kan utnyttja lokalerna utan
att betala någon extra hyra, liksom
andra fasta anläggningskostnader. Det
är alltså verkligen ett tvivelaktigt resonemang
som handelsministern för.

Både herr Jönsson i Arlöv och herr
Lindkvist var indignerade över att jag
tog upp frågan om de handelsanställdas
organisationsproblem i sammanhanget.
Det gjorde jag därför att deras
egna representanter gör det. Vid en
konferens som ordnades här i Stockholm
i början av året talade just de
handelsanställdas ombudsman om vilka
problem det var med denna deltidsarbetskraft,
som inte ville organisera
sig, men som tog arbete från de ordinarie
anställda o. s. v. Jag påpekade bara
ett sådana resonemang inte rimligtvis
kan få påverka dispensgivningen, eftersom
det inte finns underlag för det
i lagen. Det är inte heller särskilt naturligt
att frågan om den fackliga organ
nisationsprocenten inom en viss sektor
skall spela in vid dessa avvägningar.

Herr Lindkvist påstod också att man
inte respekterar de fackliga grundkraven.
Vem är det som inte respekterar
dem i detta sammanhang? Respekterar
inte företagen ingångna avtal när de
anställer söndagspersonal, eller vad är
det fråga om? Hittills har inte något
sådant framkommit.

Jag själv respekterar det fackliga arbetet
i hög grad; jag sade ju nyss att
jag anser att all personal bör vara fackligt
ansluten. Men att människor inte
vill gå in i en organisation, som gör allt
den kan för att ta ifrån dem jobbet,

tycker jag inte är så underligt. Det vore
kanske bättre om ni ändrade er fackliga
politik — då kanske ni bättre skulle
kunna företräda även dem som nu inte
vill organisera sig.

Sedan kan jag inte underlåta att ta
upp en annan fråga, eftersom den är
aktuell. Det har framhållits av en avdelning
och en ombudsman i Handelsanställdas
förbund att de handelsanställda
i många fall är kollektivanslutna
till det socialdemokratiska partiet.
Men om inte vissa socialdemokratiska
kommunalpolitiker skärper sig och intar
en mer restriktiv hållning till frågan
om söndagsöppet, kan det hända
att den politiken omprövas. Det är alltså
ett rent utpressningshot.

Jag tycker att det är ganska betänkligt
att sådant över huvud taget förekommer
i den politiska diskussionen,
och det kastar inte något behagligt ljus
över det samspel mellan den fackliga
och den politiska arbetarrörelsen som
kanske i andra sammanhang kan vara
värdefullt. I detta sammanhang är det
dessutom oroande från den stora allmänhetens,
d. v. s. konsumenternas,
synpunkt.

Herr Lindkvist sade att ingen opinionsyttring
av seriös karaktär har förekommit
för söndagsöppet. Jag citerade
ganska utförligt ur en opinionsyttring
från det socialdemokratiska kvinnodistriktet.
Nu säger herr Lindkvist
att den inte är av seriös karaktär. Jag
kan i alla fall konstatera att den innehåller
en mycket realistisk bild av hur
familjerna har det i dag. Om den inte
är seriös tycker jag att det är beklagligt
att inte den som har undertecknat den,
ledamoten av denna kammare Anita
Gradin, är här och kan försvara skrivelsen.

Om de socialdemokratiska kvinnorna
i Stockholm senare har återförts till
ordningen av de handelsanställda eller
någon annan och gått med på att inta
en annan hållning, kunde det ha varit
intressant att få utvecklat vilka motiv

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40 151

Svar på interpellation ang. öppethållande av butiker på söndagarna

som fanns härför. Men det finns det
tyvärr ingen möjlighet till i dag. Tills
vidare håller jag mig alltså till den
skrivelse från de socialdemokratiska
kvinnorna som jag har i handen.

Herr talman! Herr Lange säger att
detta bara är en Stockholmsfråga. Han
gör ett litet nummer av att konsumenterna
i Stockholm skulle ha andra behov
än konsumenterna i Hälsingborg,
Örebro eller någon annanstans.

För det första sammanhänger stockholmarnas
behov av öppethållande i
stor utsträckning med restiderna till
arbetsplatsen, som är längre i Stockholm
än på andra håll. Behovet finns
naturligtvis i de andra städerna, men
det är större i Stockholm, det torde inte
herr Lange kunna förneka.

För det andra tror jag att man, om
det blev söndagsöppet i de andra städerna,
skulle finna att detta skulle komma
att utnyttjas i ganska stor utsträckning.
Jag känner inte till varför öppethållande
på söndagarna inte beviljats
där. Jag har inte studerat det närmare,
som herr Lange gjort, men det kan ligga
politiska orsaker bakom. Vi har
märkt, inte bara här i riksdagen utan
även i en del kommuner, att det här rör
sig om politiska motsättningar så till
vida att socialdemokraterna går in för
en restriktiv hållning, medan de ickesocialistiska
partierna vill föra en mera
generös politik.

Herr Lindkvist sade att det endast
är smågrupper som vill ha söndagsöppet
— några ungdomsföreningar, några
enstaka personer inom olika partier
och någon enstaka tidning. De många
konsumenterna som utnyttjar öppethållande
på söndagarna är tydligen, enligt
herr Lindkvists uppfattning, mer eller
mindre manipulerade. Om ni tror det,
så fortsätt tro det och fortsätt att hävda
denna linje här i Storstockholmsområdet.
Då kommer ni kanske någon gång
att upptäcka hur stora dessa »små grupper»
är.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag hade inte tänkt ta
till orda mer, men jag kan inte låta
den förvrängning av ett av mina uttalanden
som herr Romanus gjorde stå
oemotsagd.

Jag har aldrig rått någon barnfamilj
eller någon annan att handla kl. 8 och
hänvisat dem till detta. Jag har sagt att
ju längre affären har öppet på vardagar,
desto större möjligheter har olika
hushåll med olika behov att få tillfälle
att tillgodose sina önskemål. Det är allt.
Det lär inte heller herr Romanus kunna
bestrida riktigheten av trots sin
skicklighet att göra insinuationer och
förvrängningar.

Herr talman! Ytterligare en enda sak.
Herr Romanus säger att om man i andra
städer också hade öppet överallt på
söndagarna, så skulle det helt visst komma
kunder. Det har ingen förnekat. Med
eller utan jippon skulle säkert några
komma, men om alla människor valde
att handla på söndagarna skulle det bli
dyrare för konsumenterna. Det lär ingen
kunna bestrida. Även om herr Romanus
inte är ekonom, borde han ändå
kunna fatta sammanhanget.

I slutet av sitt senaste anförande sade
herr Romanus att förhållandena var
oroande, och herr Romanus har verkligen
anledning att hysa viss oro för vad
han ställt till med genom sin interpellation.

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Bara några reflexioner
till herr Romanus’ senaste inlägg.

Herr Romanus gav den inte alltför
fulltaliga kammaren den överraskande
uppgiften att jag skulle ha påstått att
jag var en mycket duktig man. Inför
risken, som dock inte är särskilt stor,
att min fru skulle komma att läsa riksdagens
protokoll vill jag avsevärt balansera
den uppgiften. Jag har tyvärr
— troligen i likhet med många andra

152 Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellation ang. öppethållande

politiskt verksamma — små möjligheter
att kunna ägna mig åt min familj.

Vad jag ville säga var att konsumenterna
kan organisera inköpen på annat
sätt, så att man gör sig oberoende av
söndagshandeln. Det kan gälla åtskilliga
tusental familjer, som nu väljer att
handla på söndagarna. Det var kontentan
av mitt inlägg i den delen av mitt
första anförande.

Den andra frågan, som herr Romanus
tog upp i sin replik, gällde huruvida
jag ansåg att det enbart var reklamjippona
som skapade invasion i de söndagsöppna
butikerna.

Jag skulle på den punkten kunna inskränka
mig till att ansluta mig till vad
handelsministern sade. Jag tror att
många kanske skulle välja att handla
på söndagarna i alla fall. Men jag påstår
helt frankt att dessa jippon icke har
någonting med seriös affärsverksamhet
och fundamentala affärskrav att göra.
Att de lockar till en stor del av söndagshandeln
vågar jag påstå utan några
som helst reservationer.

Herr Romanus återkom till det socialdemokratiska
kvinnodistriktet i
Stockholm. Han beklagade att Anita
Gradin inte var närvarande i kammaren
och därför inte hade möjlighet att delta
i debatten. Jag kan tala om för herr
Romanus att fru Gradin säkerligen
skulle ha gjort honom besviken om hon
hade varit här. När herr Romanus gör
det tillägget att han inte visste, om det
socialdemokratiska kvinnodistriktet i
Stockholm sedan den av honom åberopade
skrivelsen avgivits hade återförts
till ordningen, visar det att herr Romanus
lever i en lycklig okunnighet om
opinionsbildningen inom arbetarrörelsen
i Stockholm. Det finns sannerligen
ingen som återför kvinnodistriktet i
Stockholm till ordningen. Där har man
under årens lopp verkligen förmått att
själv skapa opinion.

Vad distriktet i detta fall gjort är att
det anslutit sig till den framställning
till myndigheterna, som har hela den

av butiker på söndagarna

övriga delen av Stockholms fackliga
och politiska arbetarrörelse bakom sig.
Den gissning om orsaken härtill som
herr Romanus gjorde har ingenting med
verkligheten att göra. Jag förmodar att
han bygger på erfarenheter från sitt
eget politiska parti där det tydligen är
vanligt att man återför folk till ordningen,
inte minst i dessa dagars politiska
Stockholm.

Jag utgår ifrån att herr Jönsson i Arlöv
tar upp frågan om vad som har
sagts och inte har sagts av de handelsanställda.
Jag vill bara för egen del
fästa herr Romanus’ uppmärksamhet på
att handelsanställda i Stockholm lämnat
ett mycket väl genomtänkt förslag
till jourbutiker på söndagarna. Det bör,
tycker jag, få en mer framträdande
plats i diskussionen än det har för närvarande.
Jag föreställer mig att detta
är ett uppslag som har värde för den
fortsatta debatten om öppethållande på
söndagarna.

Herr Romanus ville tala om för mig
att det pågår en förändring av samhällsstrukturen.
Han ifrågasatte att jag var
medveten om detta. Jag lever inte i
samhällspolitiskt vacuum, herr Romanus.
Jag följer utvecklingen ganska väl.
Men om man skall genomföra några
förändringar i affärslivet, så skall de
förändringarna bygga på konsumenternas
opinionsbildning, deras önskemål
och bestämt uttalade servicekrav. En
förändring till en eventuell söndagshandel
i någon form skall inte ledas och
organiseras av den kommersiella handeln.
Det är inte omslutningen på söndagarna
som bestämmer opinionsbildningen;
den är nämligen inte ett uttryck
för att det är konsumenterna som
vill ha söndagsöppet utan styrker bara
att det med den uppläggning söndagshandeln
har för närvarande är en bra
affär för de varuhus som har tillfälle
och intresse att hålla öppet på söndagarna.

Herr Romanus’ sista hållpunkt skall
jag också ta ifrån honom. Han antydde

Fredagen den 5 december 19(39

Nr 10 153

Svar pa interpellation ang.

ad köpmännen i Stockholm inte delade
den uppfattning övriga medlemmar i
Köpmannaförbundet har därför att. de
bär en arman erfarenhet. Ja, herr Romanus,
det var innan den stora undersökningen
genomfördess. Att köpmännen
i Stockholm har intresse av att ha öppet
pa söndagarna har inte med konsumenterna
att göra, det liar med konkurrensen
mellan varuhusen i Stockholm
alt göra.

Även om endast ett fätal ledamöter är
närvarande i kammaren tycker jag att
herr llomanus bör ha nägon skyldighet
ail redovisa vilka konsumentgrupper
han företräder i. den bär debatten om
en mera generös syn på söndagsöppethällandet.

Hrr RO MAN US (fp):

Herr talman! Herr Lange sade att om
butikerna öppnade kl. 8 skulle fler få
möjlighet att handla. Det kan jag natur!
i givis inte bestrida, men det faktum
alt affärerna inte öppnar kl. 8 tyder på
ad intresset för alt handla då inte nr
så slori. Det var min enkla tanke. Om
herr Lange vid göra stort nummer av
afl butikerna inte bär Öppet, måste han.
mena alt det finns eft stort intresse av
ad handla då. Ilos vilka, undrar jag,
F.flersom vi diskuterade just sådana familjer
där båda makarna förvärvsarbetar
och kanske också bär barn, tolkar
jag de! naturligtvis sa ad lian menar
ad jusl dessa familjer .studie ha int:''csse
av ad handia kl. 8 pa morgonen.
■lag anser att det är helt orealistiskt,
men lian kanske syftar pa andra stora
grupper, och da far ing väl höra vilka
de kan vara.

Herr Lange päpekar också ad om alla
handlade pa söndagar sa blev det d v rare.
Del ar givet, del förstår jag också,
vlcn jag bär samma uppfadning som
herr Lange antydde i sid tidigare inlägg,
nämligen ad om affiirstidslagen
avskaffades, skulle man hälla så mycket
söndagsöppet som var motiverat av

öppethållande av butiker pa söndagarna.

folks efterfrågan. Del är ed sådant tidsland
som jag sLuMe vilja se genomfört.
Jag ve! inte om det finns någon
ekonom som skulle vilja säga ad detta
resonemang är .felaktigt.

Herr Lange slutade med att säga ad
i eg borde känna oro för vad jag med
min interpellation sliilll till med. Av
vilken aniedning borde jag känna oro?
Det förslår jag iute.

Herr Lindkvist talai om ad han och
hans familj kan organisera sin tillvaro
si ad de kan gör,i sina inköp utan att
handla pa söndagar Del kan naturligtvis
alla familjer göra om del kniper, det
futmgar av ad det inte är söndagsöppet
pa mänga orler. ÄJen fråga» är ju om
del finns ed utbrett önskemal om öppethållande
under söndagar. Det utesluter
inte ad man. kan organisera sin tillvaro
sa ad man kan vara utan .söndagsöppet.
Det siar i propositionen ad om

del finns ed in brett, önskemal -....... inte

något behov eller någonting sådant —,
om öppeihallande under söndagar, får
dispens inte vägras. Herr Lindkvist bör
därför halla sig till den frågan och inte
tala om hur han kan ordna små inköp
pa ed praktisk! säd.

Herr Lindkvist säger ad lian iide gillar
jippon. Det gör i n i c jag heller, och
vi behöver därför inte föra in dem i
diskussionen. Vad jag bär påpekat är
a I det finns många människor som vill
h india pa söndagarna ii veu ulan jippon.

Herr Lindkvist säger ad fru Hemlin
hade gjorl mig besviken, om hon hade
vård närvarande lär i kammaren. Det
iii'' möjligt, men besvikelsen hittills får
val inskränka sig till konstaterande! att
hon inte är bär.

Den utveckling i samhälle! som skisseras
i denna skrivelse från socialdemokratiska
kvinnodistriktet är just den
till familjerna vid handla på söndagar,
när både barn och familjer är lediga
och man inte behöver it a ledigt från arbetet
eller jäkta mellan kl. 17 och 18
o s. v. ])et talm om de dubbelarbelande
mödrarna som enligt eu undersökning

154 Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

Svar på interpellation ang. öppethållande

av pris- och kartellnämnden gör 95 procent
av alla inköp i familjen. Skrivelsen
avslutas med att man vill ha en generös
dispensgivning i avvaktan på att affärstidslagen
upphör att gälla.

Detta är alltså vad som sägs i skrivelsen,
och jag tycker att den är välmotiverad.
Jag vet inte vilken opinionsbildning
det är som har försiggått för
att eventuellt åstadkomma en ändrad
uppfattning på denna punkt. Men om
det är så att de socialdemokratiska
kvinnorna inte längre vill hålla fast
vid denna mycket realistiska verklighetsbeskrivning,
beklagar jag det naturligtvis
från allmän synpunkt. Det är
klart att jag ur folkpartiets snävt partipolitiska
synpunkt kan säga att det
är bra, om vi får ha monopol på förståndet,
men det gör jag alltså inte —
jag tycker att det är önskvärt att det
sprider sig även till andra.

Vidare säger herr Lindkvist att mycket
välbetänkta förslag på joursystem
har framlagts i Stockholm och att de
borde få en mera framträdande plats i
debatten. Jag konstaterar bara att det
systemet skulle leda till en väsentlig
inskränkning av söndagsöppethållandet
jämfört med vad som nu är fallet. Om
detta är socialdemokraternas linje är
det bra om det kommer fram i debatten,
i konsumentinformationens intresse.

Herr Lindkvist säger att han följer
med samhällsutvecklingen väl, men att
den inte skall ledas av den kommersiella
handeln och av omslutningen på söndagarna.
Det verkar som om herr Lindkvist
trodde att köpmännen själva
åstadkommer omslutningen på söndagarna.
Det är konsumenterna som åstadkommer
den genom att de gör inköp,
och det gör de just på grund av de ändringar
i familjestrukturen och beteendet
som jag har pekat på. Om herr
Lindkvist känner till dessa företeelser
drar han i varje fall inte de rätta slutsatserna
av dem.

av butiker på söndagarna

Herr JÖNSSON i Arlöv (s):

Herr talman! Jag vill endast göra ett
kort inlägg. Utöver övriga argument
som herr Romanus kommit med var väl
det mest rörande när han uttalade oro
över att en av våra avdelningar i De
handelsanställdas förbund skulle säga
upp sin kollektivanslutning till partiet.
Jag tror inte han skall ha alltför stora
förhoppningar i det avseendet.

Jag vill säga några ord beträffande
deltidsanställningarna, eftersom herr
Romanus har uttalat en viss sympati
för ett ökat antal deltidsanställda. Vi
är inte principiellt motståndare till deltidsanställningarna,
men jag kan gärna
deklarera att den trend som för närvarande
finns att öka antalet deltidsanställda
i varuhusen skapar problem och
kommer att skapa ännu större problem.
Dessa anställningar avser i allmänhet
så kort tid att arbetsgivarna inte har
skyldighet att betala de sociala avgifterna.
Det är framför allt ett arbetsgivarintresse
att ha många deltidsanställda
med få timmar, men detta kan
De handelsanställdas förbund inte acceptera.

Till sist vill jag önska herr talmannen
och övriga närvarande att de snart skall
få sin helgledighet. I denna önskan inbegriper
jag också herr Romanus även
om han inte unnar de handelsanställda
att ha ledigt ens på söndagarna.

Herr LINDKVIST (s):

Bara helt kort, herr talman!

Det är inga märkvärdigheter, herr
Romanus, som behövs för att rationalisera
inköpen i många familjer — t. ex.
i Göteborg och i Malmö klarar man sig
utmärkt i den typ av familjer som jag
tillhör trots att affärerna där inte har
söndagsöppet.

En annan sak är att herr Romanus
nu — efter vår anslutning till de riktlinjer
för jourtjänst på söndagarna som
De handelsanställdas förbund har avgivit
— hoppas på att folkpartiet skall
komma att få monopol på förslaget.

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40 155

Svar på interpellation ang. öppethållande

Faktum är emellertid att jag ingenting
högre skulle önska än att ge er en skänk
för att ni något så när skall kunna
hålla balansen. I den förvirrade situation
som partiet för närvarande befinner
sig i vill ni behålla den mera generösa
idén för söndagsöppethållande,
men jag har svårt att föreställa mig att
detta skulle kunna ses med någon speciell
avund från socialdemokratiskt
håll.

Vad jag emellertid vill tillägga, herr
talman, är att den linje i denna debatt
beträffande jourtjänstgöringen på söndagarna
som De handelsanställdas förbund
har presenterat är ett förslag som
jag tycker att man mycket väl kan väga
in. Vi vet inte vad som kommer att inträffa
på handelns område efter 1975,
när man kanske måste ta vissa hänsyn
till samhällsstrukturens förändringar,
till nya servicekrav och annat som
hänger samman med ett dynamiskt arbetsliv.
Men, herr Romanus, den förändringen
av samhället skall ju inte organiseras
av affärsmännen, utan den
bör ledas av samhället och organiseras
under samhällets ledning, hand i hand
med konsumenterna, eftersom det är
konsumenternas krav som hela denna
diskussion gäller.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Nej, herr Jönsson i Arlöv,
jag hyser verkligen ingen oro för
att de handelsanställda i Hälsingborg
säger upp sin kollektivanslutning till
socialdemokratiska partiet. Detta skulle
jag tycka vara sunt, inte därför att jag
anser att de inte skall vara medlemmar
i socialdemokratiska partiet — det bör
ju var och en få avgöra — utan därför
att jag tycker, att kollektivanslutningen
är en från demokratiskt principiell synpunkt
alldeles omöjlig företeelse.

Det som jag tycker är oroande är att
man hotar med att utträda ur partiet,
om inte socialdemokratiska politiker
skärper sig och gör som de handelsanställda
vill i fråga om butiksstängnings -

av butiker på söndagarna

lagen. Ännu mera oroande är naturligtvis
att det socialdemokratiska partiet
på olika nivåer i så hög grad gör just
vad de handelsanställda vill, nämligen
inskränker konsumenternas valfrihet.

Vidare säger herr Jönsson att det är
ett problem, detta med deltid, därför
att arbetsgivarna inte betalar sociala
avgifter, och att deltidsanställning därför
skulle ligga i arbetsgivarnas intresse.
Men om man tycker det, bör man inte
i så fall stödja förslag, som syftar till att
förbättra de deltidsanställdas villkor?
Vi har här i riksdagen i år behandlat
flera sådana förslag från folkpartihåll,
som just syftar till att deltidsanställning
skall bli mera attraktiv för de anställda
och inte för arbetsgivarna.

Slutligen antyds att jag inte skulle
unna de handelsanställda deras helgledighet.
När det gäller att unna talmannen
och de övriga ledamöterna denna
helgledighet är vi väl lika goda syndare
allihopa som yttrar oss. Men vad beträffar
de handelsanställda är det ju så,
att arbetet på söndagarna bedrivs på
frivillig bas. Och enligt samstämmiga
och obestridda uppgifter är affärernas
problem inte att få personal utan att
ordna kön för dem som vill arbeta, så
att dessa inte uppfattar systemet som
orättvist därför att de inte får arbeta.

Jag vill bara göra ett påpekande för
herr Lindkvist som talade om folkpartiets
stora förvirring. Om vi nu lämnar
alla andra politiska frågor, som kan tas
upp i andra sammanhang, åt sidan —
där jag inte heller tycker vi är så förvirrade
— och håller oss till just det
här spörsmålet, är väl frågan om inte
förvirringen är störst inom det parti
som herr Lindkvist företräder.

I den proposition som ligger till grund
för den nuvarande lagen framhåller
statsrådet att det nog på lång sikt finns
många skäl som talar för att man med
beaktande av både konsumenternas och
de affärsanställdas intressen bör kunna
avvara regleringen. Socialdemokratiska
kvinmodistriktet är i sin skrivelse inne

156 Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

på ungefär samma linje, men nu uppger
herr Lindkvist att socialdemokraternas
linje innebär ett joursystem som väsentligt
skulle inskränka stockholmarnas
möjligheter att söndagshandla. Detta är
väl om inte rekord i förvirring så åtmistone
ganska nära.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 17

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till bevillningsutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 1308 och
1309.

§ 18

Föredrogs den av herr Nilsson i
Kristianstad (s) vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för civildepartementet angående
parkeringsplatser för handikappade bilister.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 19

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av motioner om förbättrad
samordning av de nordiska ländernas
utlandsrepresentation,

nr 22, i anledning av väckta motioner
om stöd till den svensk-amerikanska
pressen i Nordamerika, och

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i stadgan för Nordiska rådet
jämte i ärendet väckt motion;

konstitutionsutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 39, i anledning av motioner om den
kommunala miljöpolitiken samt om
samordning av plan- och miljöfrågor
inom den kommunala nämndorganisationen,

nr 43, i anledning av motioner om rätt
för riksdagens revisorer att granska
statliga aktiebolag,

nr 44, med förslag till ändringar i
kommunallagen i anledning av två propositioner
jämte följdmotioner,

nr 45, med förslag till ändringar i
kommunallagen för Stockholm i anledning
av två propositioner jämte följdmotioner,

nr 46, i anledning av motion angående
vilande grundlagsförslag om riksdagens
krigsdelegation,

nr 47, med uppgift på ett vilande förslag
till ändring i grundlagarna, avseende
riksdagens krigsdelegation, och
nr 48, angående uppskov med behandlingen
av visst ärende;

statsutskottets utlåtanden:
nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ett statligt förvaltningsbolag
m. in. jämte motioner,

nr 169, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående förvärv av aktier
i AB Kabi och Apoteksvarucentralen
Vitrum Apotekare AB jämte motioner,
nr 170, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående förvärv av aktier
i Uddcomb Sweden AB jämte motioner,
nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående domartjänster vid
vissa underrätter m. m.,

nr 172, i anledning av motion om utredning
angående utbildningen på barnavårdens
område,

nr 173, i anledning av motioner om
de gemensamma samlingarna i gymnasiet
och fackskolan,

nr 174, i anledning av motioner om
samarbetsnämnder vid grundskolor med
högstadium m. m.,

nr 175, i anledning av motioner om
den pedagogiska stödpersonalen i
grundskolan samt skolornas elevvård,
nr 176, i anledning av motioner rörande
forskning och utbildning m. m. i
anslutning till det svenska biståndet till
u-länderna,

nr 177, i anledning av motioner an -

Fredagen den 5 december 1969

Nr 40 157

gående information i Sverige om internationella
frågor, och

nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Vänerns och Vätterns
förbindelse med västerhavet jämte
motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 65, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i förordningen (1923:116) angående
skatt för hundar jämte motioner,
nr 66, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag rörande beredskapslagring
av olja, såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte motioner,

nr 68, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om rätt
att vid inkomsttaxering erhålla avdrag
för belopp som tillförts Stiftelsen Petroleumindustriens
Beredskapsfond, m. m.,
nr 69, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om avdrag
vid inkomsttaxeringen för bidrag
till Oljeprospektering aktiebolag, m. m.,
och

nr 73, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal rörande ändring i det i Ottawa
den 6 april 1951 undertecknade avtalet
mellan Sverige och Canada för
undvikande av dubbelbeskattning samt
fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning i fråga om inkomstskatter,
i dess ändrade lydelse enligt
det tilläggsavtal som undertecknats
i Stockholm den 21 januari 1966;

bankoutskottets utlåtande nr 52, i anledning
av motioner om förstatligande
av läkemedelsindustrin;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken m. m.,

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1904: 26 s. 1) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande

äktenskap, förmynderskap och adoption,
m. m., och

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1919:367) om fri rättegång; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 85, i anledning av motioner angående
samordningen av statlig tjänstepension
samt tilläggspension,

nr 86, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag rörande beredskapslagring
av olja, såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott,

nr 87, i anledning av motioner om
förkortning av arbetstiden vid treskiftsarbete,
och

nr 88, i anledning av motioner om
fackrepresentation i skolstyrelse;

tredje lagutskottets utlåtande nr 59, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till jordhävdslag m. m. jämte
motioner i ämnet; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 40, i anledning av motioner om ett
naturreservat vid Kullaberg,

nr 41, i anledning av motioner om en
beredskapsplan för åtgärder vid naturkatastrofer,

nr 42, i anledning av motioner om semester
för jordbrukare,

nr 43, i anledning av motioner om
kommunal miljövård m. m.,

nr 44, i anledning av motioner om
statsbidrag till centraliserade anläggningar
för uppvärmning och sop destruktion,

nr 45, i anledning av motioner angående
utredning om landskapsvård m. m.,
nr 46, i anledning av motioner om
förbättrad naturvård,

nr 47, i anledning av motioner angående
samordning av jordbruks- och miljövårdspolitiken,

nr 48, i anledning av motioner angående
uppsamling av olja m. m.,

nr 49, i anledning av motioner angående
renhållningen på rastplatser vid
vägarna,

158 Nr 40

Fredagen den 5 december 1969

nr 50, i anledning av motioner om utbildning
på naturvårdens område,
nr 51, i anledning av motioner om inrättande
av ett internationellt institut
för miljövårdsforskning,

nr 52, i anledning av motioner om inrättande
av ett institut för forskning
angående kommunala föroreningsfrågor,

nr 53, i anledning av motioner angående
miljövården,

nr 54, i anledning av motioner om den
framtida exploateringen av kustområdet
i Göteborgsregionen,

nr 55, i anledning av motioner angående
elektriska kraftstationer vid mindre
vattendrag,

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
konvention om ordningen vid fiskets bedrivande
i Nordatlanten, och

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70, såvitt propositionen avser jordbruksärenden.

§ 20

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 367, till Konungen i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i ärvdabalken, m. m.,
såvitt den hänvisats till lagutskott, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes ban -

koutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 370, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående arkitekttävling
om riksdagens hus.

§ 21

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

fru Bergman (s), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet angående
åtgärder mot reklam för tobak,
sprit och Öl,

herr Åkerlind (m), till herr statsrådet
och chefen för industridepartementet
angående principerna för val av förläggningsort
för kärnkraftverk,

herr Gustavsson i Alvesta (ep), till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående omhändertagande
av hemlösa under julhelgen, samt
herr Björk i Påarp (s), till herr statsrådet
och chefen för civildepartementet
angående erfarenheterna av 1967 års lag
om kommuns förköpsrätt vid försäljning
av fast egendom.

§ 22

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.45.

In fidem

Sune K. Johansson