Torsdagen den 31 mars Sid (Riksdagens protokoll 1966:15)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 15

FÖRSTA KAMMAREN

1966

31 mars—1 april

Debatter m. m.

Torsdagen den 31 mars Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Larsson, Lars, ang. utformningen m. m. av ammuni tionsfabriken

i V. Vingåkers kommun.................... 5

av herr Petersson, Erik Filip, ang. en förbättrad rekrytering

av underbefäls- och underofficerskåren .................. 7

av herr Ahlsten ang. användande av statens järnvägars pensionärsrabatter
i områden där järnvägarna ersatts av andra
kommunikationsmedel ................................ 8

Svar på interpellationer:

av herr Adolfsson ang. de hygieniska förhållandena på fartyg. . 12

av herr Skårman ang. renhållningen på vägar och rastplatser 14

Uppförande av förrådsbyggnader för civilförsvaret ............ 19

Vissa byggnadsarbeten vid statens civilförsvarsskola i Rosersberg 20
Anslag till högre utbildning och forskning samt lärarutbildning:

Högre utbildning och forskning ............................ 21

Humanistiska fakulteterna ................................ 30

Samhällsvetenskapliga fakulteterna ........................ 36

Medicinska fakulteterna .................................. 37

Odontologiska fakulteterna ................................ 48

Om bibehållande av professuren i fotografi vid tekniska högskolan
i Stockholm ........................................ 51

Om ökat stöd till studenthälsovård ........................ 52

Om anslag till motionsledare för kvinnliga studenter.......... 64

Om anslag till Sköndalsinstitutets praktikantutbildning ...... 65

Om vissa personalförstärkningar vid nordiska afrikainstitutet.. 69

Omkostnader vid nordiska afrikainstitutet .................. 72

Bokinköp m. in. vid nordiska afrikainstitutet................ 72

1 Första kammarens protokoll 1966. Nr 15

Nr 15

Innehåll

Sid.

Tekniska hjälpmedel i utbildningen ........................ 73

Om anslag till forskningsrådens samarbetsdelegation, m. in. . . 75

Forskningsråd ............................................ 81

Samhällsforskning ........................................ 83

Naturvetenskaplig forskning .............................. 84

Särskilda forskartjänster .................................. 85

Interpellation av herr Larsson, Thorsten, ang. skolungdoms- och
student- samt praktikantutbytet med utlandet................ 86

Fredagen den 1 april

Förhindrande av vissa rundradiosändningar .................. 88

Resultatutjämning vid beskattningen m. m..................... 114

Om vissa ändringar i förmögenhetsbeskattningen .............. 126

Alkohollagstiftningen ........................................ 130

Användande av riksbankens vinst för år 1965 .................. 131

Förvaltningen av allmänna pensionsfonden, m. m............... 132

Om rätt för arbetsgivare till skattefri avsättning till pensionsfond 140

Om rengöring av riksdagshusets fasader och gavlar ............ 141

Om förtidspension åt s. k. hemmadöttrar...................... 142

Om förslag till luftvårdslag .................................. 146

Om obligatorisk avgasrenare på motorfordon.................. 148

Meddelande ang. enkel fråga av herr Tistad om överenskommelse
med Storbritannien angående ömsesidig befrielse från bilskatt
i vissa fall................................................ 152

Samtliga avgjorda ärenden
Torsdagen den 31 mars

Statsutskottets utlåtande nr 41, ang. anslag till civilförsvaret m. in. 19

— nr 42, ang. anslag till högre utbildning och forskning samt lärarutbildning
............................................ 21

— nr 43, ang. anslag till markförvärv för övningsfält m. m.......86

Fredagen den 1 april

Statsutskottets memorial nr 44, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om statsbidrag till ett nytt ålderdomshem för svenskar
i London ................................................ 88

Första lagutskottets utlåtande nr 21, ang. godkännande av överenskommelse
till förhindrande av rundradiosändningar från
stationer utanför nationella territorier, m. in............... 88

Innehåll

Nr 15

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 18, ang. resultatutjämning vid
beskattningen m. ........................................ 114

— nr 19, ang. maximeringen av de direkta skatterna till stat och
kommun och om vissa ändringar i förmögenhetsbeskattningen 12G

— nr 21, om översyn av bestämmelserna angående avdragsrätt

vid taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt............ 130

— nr 25, ang. alkohollagstiftningen .......................... 130

Bankoutskottets memorial nr 14, ang. användande av riksbankens
vinst för år 1965 ........................................ 131

— utlåtande nr 15, ang. förvaltningen av allmänna pensionsfonden,
m. ................................................ 132

Bevillningsutskottets betänkande nr 20, om rätt för arbetsgivare
till skattefri avsättning till pensionsfond.................... 140

Bankoutskottets utlåtande nr 16, om medverkan av riksbanken vid
nationalbudgetens uppgörande ............................ 141

— nr 17, om malmletning inom Ljusdals-regionen.............. 141

— nr 18, om en matrikel över riksdagens ledamöter .......... 141

— nr 19, om rengöring av riksdagshusets fasader och gavlar . . 141

— memorial nr 20, ang. granskning av delegerades för riksdagens

verk verksamhet under år 1965 ............................ 141

— utlåtande nr 21, ang. granskning av riksdagens lönedelega tions

verksamhet under år 1965 .......................... 141

— memorial nr 22, ang. överlämnande till statsutskottet av vissa

till bankoutskottet hänvisade motioner, såvitt avser viss däri
behandlad fråga ........................................ 142

Andra lagutskottets utlåtande nr 30, om kostnadsfri medicin till
folkpensionärer .......................................... 142

— nr 31, om fri medicin till vuxna neurosedynskadade........ 142

— nr 32, ang. fria läkemedel till långvarigt mentalsjuka........ 142

— nr 33, om slopande av kravet på beställningsblankett för erhållande
av fria läkemedel .................................. 142

— nr 35, om förtidspension åt vissa vårdnadshavare............ 142

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23, om viss ändring i villkoren
för medborgare i de nordiska länderna för tillstånd att driva
näring .................................................. 146

— nr 24, om förslag till luftvårdslag.......................... 146

— nr 25, om obligatorisk avgasrenare på motorfordon.......... 148

— nr 26, om åtgärder mot luft- och vattenförorening m. m....... 150

Torsdagen (lön 31 mars 1900 fm.

Nr 15

Torsdagen den 31 mars förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 13.30.

Justerades protokollet för den 25 innevarande
månad.

Ang. utformningen m. m. av ammunitionsfabriken
i V. Vingåkers kommun

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON erhöll
ordet för att besvara herr Lars Larssons
fråga angående utformningen m. m. av
ammunitionsfabriken i V. Vingåkers
kommun, vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 24 mars, och
anförde:

Herr talman! Herr Lars Larsson har
frågat mig om jag anser att ammunitionsfabriken
i Västra Vingåkers kommun
får sådan utformning och produktionsinriktning
att en enligt uppgift
planerad utvidgning av skyddsområdet
är nödvändig.

För den ifrågavarande fabriksanläggningen
behövs ett område, som möjliggör
en från säkerhets- och arbetarskyddssynpunkt
önskvärd spridning av
de enskilda anläggningarna. Omfattningen
av detta område motsvarar en
cirkel med ungefär 600 meters radie.
Enligt gällande bestämmelser fastställs
skyddsområde kring anläggningen av
försvarets fabriksverk i samråd med
sprängämnesinspektionen och efter
länsstyrelsens hörande. Vidare föreskrivs
att tillverkning av sprängämnen,
krut o. d. mot länsstyrelsens avstyrkande
inte får ske på mindre avstånd än
5 000 meter från tätbebyggt område. I
samband med framställningar hos vederbörande
länsstyrelser om förbud
mot bebyggelse kring anläggningen har
fabriksverket och sprängämnesinspektionen
angett ett skyddsområde som i
inte oväsentlig utsträckning går utöver

den angivna femtusenmetersgränsen.
För egen del anser jag inte att anläggningens
nu planerade utformning och
produktionsinriktning motiverar ett
skyddsområde av sådan omfattning.

Jag vill understryka att syftet med
det av fabriksverket begärda byggnadsförbudet
inom skyddsområdet inte är
att förbjuda bebyggelse inom området
utan endast att förhindra att bebyggelse
av karaktären tätbebyggelse kommer
till stånd.

Jag förutsätter att vid placeringen av
fabriksanläggningarna i terrängen alla
möjligheter tillvaratas att förlägga dessa
på från skyddssynpunkt lämpliga
platser. Därigenom kan följderna för
den enskilde av det begärda byggnadsförbudet
ytterligare begränsas.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet Andersson för
svaret på min fråga.

Motivet till frågan har varit de olika
risker som först nu blivit bekanta med
anledning av beslutet 1963 om byggandet
av en ammunitionsfabrik på Sävstaholms
kronopark i Vingåkers kommun.
Efter framställning av försvarets fabriksverk
överväger sålunda länsstyrelsen
byggnadsförbud för delar av Hävla
kommun inom Östergötlands län. Hos
kommunalmännen och allmänheten har
detta förslag utlöst stark oro, för att använda
ett i det här sammanhanget mycket
milt uttryck.

Behovet av skyddszon runt ammunitionsfabriken
berör nu även relativt
folkrika områden, och man liar i bygden
dragit den naturliga slutsatsen att
här föreligger det risker att vistas, en
slutsats som ytterligare accentueras genom
att skyddszonens radie på fem kilometer,
som föreskrives enligt 1957 års
kungörelse, i vissa avsnitt föreslås vid -

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

m. m. av ammunitionsfabriken i V. Vingåkers kommun

6 Nr ,16

Ang. utformningen
gad. Här måste sålunda finnas särskilda
risker, liar man ansett.

Någon egentlig tätbebyggelse, utöver
i Skedevi kyrkby, förekommer inte inom
skyddszonen, sådan den är utformad
i det föreliggande förslaget. I de
delar som berör Hävla kommun finns
ändock 346 fast bosatta personer, och
man räknar med att det sommartid tillkommer
cirka 650 sommargäster. Området
berör även sjön Tisnaren, och det
är naturligt att alla de som söker sig
dit för fritidsfiske eller friluftsliv nu
oroligt har frågat sig om deras rekreationsområde,
skall bli förbjudet område
eller inte. ;

Herr talman! Den oro som uppstått
bär förutom i de påtalade riskerna sin
grund i det förhållandet att de kommunala
organen, trots ett klart uttalande
därom, inte kontaktats i samband med
den utredning som föregick det slutliga
beslutet om förläggningen och att man
nu genom administrativa beslut kan begränsa
rörelsefriheten i olika avseenden.

Mot den bakgrunden har jag frågat
mig om det då inte är möjligt att utforma
anläggningen så att man kan undvika
de angivna riskerna och dessutom
slippa säkerligen långvariga, dyrbara
och uppslitande förhandlingar om
marklösen och liknande. Nog borde det
vara möjligt att bygga skyddsvallar av
sådant slag att man vid ett olyckstillbud
eliminerar de grövsta riskerna för
dem som bor eller vistas inte alltför
långt från fabriken, detta i synnerhet
som 1963 års förordning om explosiva
varor ju medger bebyggelse betydligt
närmare än 1957 års förordning gör.
Det bör kanske tilläggas att i det här
fallet gäller tydligen 1957 års förordning,
sålunda den äldre kungörelsen.

Försvarsministerns svar är synnerligen
positivt. Någon invändning mot att
ammunitionsfabriken omges av en
skyddszon har inte gjorts. Det är helt i
överensstämmelse med gällande bestämmelser.
Kritiken har gällt områdets
storlek. Statsrådet säger nu att något

motiv för ett skyddsområde utöver de
maximala 5 000 meter som anges såsom
radie enligt 1957 års förordning inte
finns. Det är ett klart besked och betyder
såvitt jag förstår att berörda myndigheter
också är överens om samma
sak. En hastig blick på kartan säger mig
att skedevibebyggelsen med bland annat
kyrka och ålderdomshem därmed
torde ligga utanför skyddsområdet.
Skulle det bli fråga om en tangering
hoppas jag att den bebyggelsen läggs
utanför zonen.

Något hinder mot bebyggelse inom
det minskade skyddsområdet skall inte
förekomma. Det är också ett klargörande
besked, som lättar många bekymmer
för planerad och påbörjad bebyggelse.
De som äger fastighet eller sommarstuga
kan känna sig lugna. Någon tätbebyggelse
får inte uppstå •— detta är syftet
med det omdiskuterade byggnadsförbudet
— och tätbebyggelse är knappast
aktuell inom området. Förbudet får
i det avseendet ingen negativ effekt.

Vad som då slutligen återstår är
frågan om riskerna att vistas inom
skyddsområdet; att bo där möter inga
hinder. Alla möjligheter skall tillvaratas
att förlägga fabrikerna på ur
skyddssynpunkt lämpliga platser, påpekar
försvarsministern. Det måste betyda
att såväl lokaliseringen av de olika
fabriksanläggningarna som utformningen
av dem — med skyddsvallar
och liknande — skall ske så att riskerna
elimineras för de människor som
bor inom skyddszonen, men även så att
sjön Tisnaren liksom hittills kommer
att stå öppen för friluftsliv och rekreation,
för dem som vant sig att där söka
avkoppling från vardagsvärvet. Jag
hoppas att jag även i det avseendet fattat
statsrådet rätt.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret, som jag anser både klarläggande
och positivt.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Torsdagen den 31 mars 19G(i fm.

Nr 15

Ang. en förbättrad rekrytering av underbefäls-
och underofficerskåren

Ilerr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON erhöll
ordet för att besvara herr Erik Filip
Peterssons fråga angående en förbättrad
rekrytering av underbefäls- och
underofficerskåren, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 24
mars, och yttrade:

Herr talman! Herr Erik F. Petersson
har frågat mig, om jag avser att vidta
åtgärder syftande till en förbättrad rekrytering
av underbefäls- och underofficerskårerna.

Förberedande överläggningar inför
avtalsförhandlingarna pågår för närvarande
mellan statens avtalsverk och berörda
organisationer. Jag kommer därför
inte i detta sammanhang att beröra
ev. åtgärder beträffande löneförmånerna
för här ifrågavarande personal.

Genom en systematisk annonsering
ger de militära myndigheterna allmänheten
upplysning om arbetsuppgifter,
anställningsvillkor m. m. för underbefäl
och underofficerare inom de tre försvarsgrenarna.
Vidare ges de värnpliktiga
under sin första tjänstgöring muntlig
orientering om underbefälsyrket och
de möjligheter till avancemang som
finns. Förbandens rekryteringsofficerare
söker också genom utåtriktad upplysning,
såsom föredrag, broschyrer etc.
— ofta i samråd med länsarbetsnämnderna
— intressera ungdom i yrkesvalssituation
för att välja ett befälsyrke.

En arbetsgrupp med representanter
för försvarsgrenarna genomför för närvarande
en studie- och prognosundersökning
rörande rekryteringen till
krigsmakten. Gruppen, som har slutfört
sitt uppdrag beträffande officersrekryteringen,
beräknas under innevarande
år kunna lägga fram förslag till
åtgärder avsedda att främja rekryteringen
av underbefälet. Jag avvaktar
resultatet av gruppens arbete.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret.

Vad som närmast föranledde min fråga
är att personalbristen inom underbefäls-
och underofficerskårerna tenderar
att öka. Bristen synes vara mycket
ojämnt fördelad inom olika vapenslag
— det uppges att i somliga fall ända till
en tredjedel av tjänsterna för närvarande
är vakanta. Man har också uppgivit
att nyrekryteringen exempelvis inom
arméunderofficerskåren är betydligt
mindre än avgången med pension —-mot en pensionsavgång på 130 svarar
enligt uppgift endast ett nytillskott av
109.

Jag noterar med största tacksamhet
de åtgärder som statsrådet omnämnt
och som redan har genomförts eller
kommer att genomföras. Det är väl troligt
att dessa åtgärder kommer att ge
resultat. Därutöver skulle jag vilja peka
bara på en enda sak, nämligen att de
befordringsmöjliglieter som förefunnits
och förefinnes inte på något sätt bör
minskas eller inskränkas genom bristen;
jag tror att det förekommit tendenser
att på grund av bristsituationen i
någon mån hålla tillbaka exempelvis
traditionell befordran av underofficerare
till förvaltnings- och statstjänster.

Det är att hoppas att de åtgärder som
nu vidtages blir så allsidiga som möjligt
och att försvarsmakten gör allt som
göras kan för att vidmakthålla en god
rekrytering på detta viktiga område.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Ang. användande av statens järnvägars
pensionärsrabatter i områden där järnvägarna
ersatts av andra kommunikationsmedel Herr

statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
PALME erhöll
ordet för att besvara herr Ahlstens
fråga angående användande av statens
järnvägars pensionärsrabatter i områden
där järnvägarna ersatts av andra
kommunikationsmedel, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 8
mars, och anförde:

Herr talman! Herr Ahlsten har frågat
om jag vill undersöka förutsättningarna
att inom de områden, exempelvis
hela län, där riksdagen beslutat att lägga
ned järnvägar, befolkningen med
rätt till 67-kort får använda detsamma
för resa med de kommunikationsmedel
som SJ ersatt järnvägarna med.

67-korts-rabatten är ett företagsekonomiskt
motiverat initiativ från SJ avsett
att stimulera till resor med järnväg
på vissa tider då tågen har ledig kapacitet.
Motsvarande motiv för rabatter
finns som regel ej i busstrafiken där
förhållandevis små trafikökningar i allmänhet
kräver insats av ytterligare bussar,
vilket betyder starkt ökade kostnader.

På uppdrag av Kungl. Maj:t har SJ
bl. a. undersökt förutsättningarna för
att på kommersiella grunder i busstrafiken
införa i huvudsak samma rabatter
som gäller för resor på järnväg. Undersökningen
som framlades 1965 gav
vid handen att inkomsterna av den mertrafik,
som ett införande av rabatterna
i busstrafiken skulle medföra, inte skulle
kunna uppväga inkomstbortfallet och
de starkt ökade kostnaderna. Detta förhållande
gäller även på busslinjer som
ersätter nedlagd järnväg.

Inom SJ pågår en översyn av hela
taxesystemet för järnvägsresor och bussresor
omfattande alla biljettformer och
rabatter. Denna översyn sker givetvis
med beaktande av de riktlinjer för trafikpolitiken,
som riksdagen antog i december
1963, vilket som bekant inne -

bär att SJ endast äger medge nedsättning
i gällande befordringstaxor i den
mån åtgärden är företagsekonomiskt
motiverad.

Herr AHLSTEN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga.

Av frågan torde framgå att jag tänkt
på Gotlands län, där samtliga järnvägar
lagts ned och där befolkningen på
grund av att rabatterna dragits in kommit
i ett annat läge än motsvarande
kategorier på fastlandet. Man kan därför
inte säga att detta är en taxefråga,
utan det är en rättvisefråga. Det är anledningen
till att jag ställt frågan.

När framställning gjordes om att få
lägga ned järnvägarna i länet — en sak
som jag själv uttalat mig för i olika sammanhang
-— ställde vi två villkor härför.
Det första var att pengar skulle ställas
till förfogande för landsvägsbyggen
längs de järnvägslinjer som skulle läggas
ned. Det andra var att SJ skulle
ordna kommunikationsmedel på ett för
folkets service tillfredsställande sätt. Vi
fick löfte om att båda dessa saker skulle
ordnas. När järnvägsnedläggelserna var
klara visade det sig emellertid, att allt
vad rabatter hette drogs in, även 67-kortet.

Ingen av oss var så naiv att vi tänkte
på att påpeka en sådan sak i vår framställning
till ett statligt verk. Vi ansåg
det självklart att ett statligt verk i ett
fall som detta inte skulle ifrågasätta indragning
av en social förmån, som folket
i länet redan var i besittning av och
som utgår till motsvarande kategorier
av befolkningen inom andra områden
av vårt land.

När vi upptäckte vad som skett väckte
jag och ytterligare en ledamot en motion
till landstinget att vi skulle skriva
till kungl. järnvägsstyrelsen med en begäran
att få åtnjuta samma rabattförmåner
på bussarna som vi tidigare hade
på järnvägarna. Det svar vi fick var i
stort sett av samma innehåll som det
statsrådet har lämnat här i dag.

Torsdagen den 31 mars 19(5(5 fm.

Nr 15

Ang. användande av statens järnvägars pensionärsrafoatter i områden där jarn

vägarna ersatts av andra kommunikationsmedel

Man gick på den allmänna linjen om
svårigheten att tillämpa dessa rabatter
på de kortare sträckorna när det gällde
busstrafiken. Man visade inte någon
som helst förståelse för att man hade
tagit bort en social förmån ifrån en viss
kategori av människor, som man tidigare
ansett det riktigt att ge dessa förmåner.

Landstinget, som enhälligt beslöt att
göra framställningen, säger att vid nedläggningen
av järnvägstrafiken på Gotland
gavs löfte att tillfredsställande trafikorganisation
skulle upprätthållas.
Samma rabattförmåner borde sålunda,
säger landstinget, gälla vid färd på SJ :s
busslinjer som vid resor med SJ:s tåg.
Landstinget var enhälligt om dessa synpunkter.
Till grund härför låg kanske
en känsla av att vi på visst sätt kände
oss lurade i detta sammanhang genom
att vi inte hade tänkt på att påpeka
saken.

De s. k. 67-korten säljs på det privata
ångbåtsbolagets resebyrå vid hamnen.
Ångbåtsbolaget tillämpar C7-kortets rabatt
på sina båtar och ger SJ hela tian

— den får SJ behålla! Det är gentilt,
tycker jag, av ett privat företag. Man
behöver inte motionera till privata företag
för att få en rabatt av något slag

— de privata företagen anser i allmänhet
att det är en riktig åtgärd, ekonomiskt
och affärsmässigt, gentemot denna
kategori av människor.

När man på Gotland ansett sig kunna
dra in vissa busslinjer därför att
man ansett att de inte haft tillräckligt
trafikunderlag, då håller inte resonemanget
om ekonomi i samband med
rabattkorten. Jag vågar påstå att det är
en direkt ekonomisk nettoinkomst för
SJ:s bussar, om man tillämpar rabattkorten
på Gotland — men nu gör man
inte det.

Jag kan förstå, att om man håller på
att dessa rabatter skall gälla över hela
landet så blir det hela naturligtvis en
ekonomisk fråga. Jag vill inte säga annat
än att vad riksdagen har sagt, det

■(•1 Första kammarens protokoll 1966. tir

skall också tillämpas. Men det är inte
den saken vi skall diskutera! För mig
är detta en rättvisesak. Man gör inte så
från ett statligt verk!

När vi införde demokratien här i
landet, höll vi på att den enskilda människan
skulle ha sin rätt, vare sig det
gällde gentemot staten eller någon annan.
Den principen var suverän, den
måste vi hålla på. Är det så att SJ inte
tar upp denna fråga, är det riksdagens
sak att se till att den principen blir tilllämpad
emot enskilda medborgare i det
här landet.

Nu vill jag be herr statsrådet att fundera
ännu en gång på det här problemet
och se om det ändå inte är rimligt
att söka finna en lösning exempelvis
inom områden, där man har dragit in
alla järnvägar. Numera är det så att när
Gotlands befolkning är ute och reser så
kan de resa med rabatt till Gotlands
kust, men så fort de kommit till hembygdens
kust så upphör allt vad rabatter
heter! Då får alla betala fullt pris,
studerande, gamla och vilka det än är
som reser. Jag tycker inte det är rätt.
Min allmänna demokratiska samhällssyn
reagerar!

Detta var anledningen till min fråga.
Tack för svaret!

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det är alltid trevligt att
lyssna till herr Ahlsten, men jag måste
påpeka att 67-kortet inte är och aldrig
har varit en social förmån, utan det har
varit en kommersiellt, av företagsekonomiska
skäl betingad rabatt.

När herr Ahlsten utpekar SJ och säger
att SJ inte följer demokratiens spelregler
och sålunda inte värnar om den
enskilda människans rätt, så är skulden
till detta förhållande icke statens
järnvägars i så fall, utan skulden är
herr Ahlstens och min och alla övriga
ledamöters i denna kammare, som såvitt
jag vet enhälligt i december 1963
beslutade om en statlig trafikpolitik,

10 Nr 15 Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Ang. användande av statens järnvägars pensionärsrabatter i områden där järnvägarna
ersatts av andra kommunikationsmedel

som innebar att förutsättningar skulle
skapas på trafikmarknaden för en konkurrens
på lika villkor.

Det är den väg som vi valde här i
riksdagen för att försöka nå en samhällsekonomiskt
riktig uppdelning av
trafiken mellan de olika trafiklederna,
och det betyder att SJ icke kan — lika
litet som något annat trafikföretag —
åläggas att utan ersättning bedriva trafik
eller införa rabatter som inte är
företagsekonomiskt motiverade. Vi kan
inte ålägga SJ detta, lika litet som vi
kan ålägga ett privat företag att göra
det. Ger SJ rabatter, så är det glädjande.
Ger privata företag rabatter är det
också glädjande. Dock skulle jag tro
att frekvensen av privata företag som
ger rabatter av denna typ är ytterligt
begränsad. Att Gotlandsbolaget gör det
är ju utmärkt, men jag tror att det skulle
vara ytterst svårt att leta fram något
ytterligare.

Nåväl! Nu gjorde man på SJ en undersökning
om möjligheterna att införa
sådana rabatter på busslinjer, och då
fann man att de inte kunde företagsekonomiskt
motiveras. Om SJ har sagt
att detta kan SJ inte företagsekonomiskt
motivera, då kan inte riksdagen ålägga
SJ det utan att rucka på trafikpolitiken.
Nu inför SJ rabatter då och då och det
är vi glada för. Om företagsekonomien
och den sociala hänsynen kan gå hand i
hand, så är det utmärkt. Men SJ har
icke rätt att sätta den sociala hänsynen
framför företagsekonomien.

Nu pågår ju en utredning om hela
taxesystemet inom SJ, och vi får se vad
den kan ge. Jag vill inte prejudicera
den, ty den undersökning som herr Ahlsten
begär i sin fråga är gjord så sent
som för ett år sedan, och SJ har gett ett
entydigt svar. Nu ser man över hela
taxefrågan, och det får SJ göra. Vi kan
inte lägga oss i det.

Men jag vill föra tillbaka herr Ahlsten
till utgångspunkten, principfrågan,
att vi inte kan stå här och skjuta på
SJ och säga att så här får ett statligt

verk inte bära sig åt, när samtidigt riksdagen
enhälligt har sagt, att så här skall
det statliga verket bära sig åt i företagsekonomiskt
hänseende. Om SJ inom
denna ram kan finna företagsekonomiskt
utrymme för rabatter är det utmärkt,
men vi kan inte föreskriva att
SJ skall göra det.

Herr AHLSTEN (fp):

Herr talman! Det är möjligt att statsrådet
och jag och andra här har en
skuld. Men om man åsamkar sig en
skuld, brukar man betala den! Det tycker
jag vi bör försöka göra i detta fall
och inte låta enskilda människor, som
är oskyldiga till att Gotlands järnvägar
lagts ned, sitta emellan.

Jag trodde att statsrådet Palme och
jag skulle kunna vara överens på den
här punkten. Läget är väl ändå sådant,
att riksdagen inte kan vara så maktlös,
och inte regeringen heller, i samband
med nedläggning av järnvägar exempelvis
inom ett helt län •—- jag vet inte
om det är regeringen eller riksdagen
som beslutar om nedläggningen, men
det gör detsamma — att man inte skulle
kunna säga till SJ, att SJ måste hålla
en ordentlig service för befolkningen
inom området, som får kosta vad den
kostar. Är det inte riktigt att kalkylera
med en sådan sak när man förbereder
en nedläggning? Vi får inte vara så
maktlösa att vi inte har möjlighet att
resonera med SJ i framtiden exempelvis
om en sådan sak som jag här har
nämnt.

Jag har sysslat en hel del med vägväsendet.
När man bygger en väg gör
man på så sätt att man anlägger en
väg och drar fram den ett stycke från
en by. Det är lämpligt ur vägväsendets
synpunkt, eftersom det blir billigare för
vägförvaltningen, och det är riktigt för
genomfartstrafiken. Den väg som nu
går förbi de gårdar, där invånarnas familjer
kanske bott i hundratals år, tas
emellertid undan från allmänt vägun -

Torsdagen den 31 mars 196G fm.

Nr 15

Ang. användande av statens järnvägars pensionärsrabatter i områden där järn

vägarna ersatts av andra kommunikationsmedel

derhåll. Därmed lastar man på dessa
människor en extra kostnad för att övriga
medborgare i landet skall få en
förmån. Jag tycker inte det är demokratiskt
riktigt, och därför bär jag åtskilliga
gånger bär i riksdagen väckt
förslag om att staten skulle överta hela
vägförvaltningen, så att vi kunde slippa
sådana här problem, som jag tycker är
en skamfläck på vår demokratiska ordning.

Jag hoppas att statsrådet Palme inte
kommer att känna sig lika maktlös som
han i dag har deklarerat att han är, när
fråga om nedläggning av en järnväg
nästa gång tas upp. Riksdagen bör då
ha möjlighet att ange, vilka åtgärder
som bör vidtas i samband med nedläggningen.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Man hör ju stundom
talas om att den makthungriga regeringen
ger sig på alla möjliga ting. Nu
är emellertid regeringens maktutövning
underkastad vissa begränsningar, som
är en direkt följd av att vi har självständiga
ämbetsverk och som är en direkt
följd av olika riksdagsbeslut. De
begränsningarna tror jag är nyttiga.

Jag är stundom också på Gotland,
som herr Ahlsten vet. Man kunde tycka
att det vore trevligt och motiverat
att pensionärer som åker vissa sträckor
på Gotland skulle ha rabatt. Jag kan
emellertid inte — och vill inte — gå upp
till vederbörande ämbetsverk och säga
att de folkpensionärer som bor på Gotland
skall ha rabatt på sina resor. Det
är en stor fördel och styrka att vi har
självständiga ämbetsverk, som handlar
enligt av riksdagen fastställda riktlinjer.

Jag kan inte inom ramen för en enkel
fråga ta upp det intressanta problem
om vägarna som herr Ahlsten berörde.
Herr Ahlsten ursäktar säkert att jag går
förbi den saken och håller mig till järnvägarna.

Herr Ahlsten säger nu, att här föreligger
en skuld, som vi bör betala tillbaka,
därför att man inte tänkte på problemet
när järnvägen lades ned eller
inte tänkte på riksdagens beslut om SJ:s
taxepolitik.

Låt oss teoretiskt tänka på bur man
skulle kunna göra!

Såvitt jag förstår finns det bara tre
vägar att välja mellan. Den första är att
upphäva grunderna för trafikpolitiken
och förklara att vi inte längre skall tilllämpa
kostnadstäckningsprincipen, likakonkurrensprincipen
och den företagsekonomiska
principen. Jag tror att
det skulle vara en olycka. Det har inneburit
en stark förbättring av hela vår
transportförsörjning att vi fatt klara
och entydiga riktlinjer för hur transportpolitiken
skall bedrivas. Jag vill
därför bestämt avråda från att man river
upp hela fältet genom att gå den
vägen.

Vi kan också säga att vi är maktlösa
och inte kan rubba på SJ:s beslut, men
att vi tycker det är så angeläget att dessa
människor på Gotland får resa med
järnvägsrabatt, att vi på socialhuvudtiteln
lämnar ett särskilt anslag för bidrag
till folkpensionärers bussresor på
Gotland. Det är den andra vägen som
vi kan välja. Om den är lämplig av
andra skäl diskuterar jag inte nu.

Den tredje vägen är att lita på statens
järnvägars vilja att närhelst det finns
möjlighet söka förena företagsekonomiska
och sociala hänsyn. SJ är ett
stort företag med väsentliga uppgifter
i vår transportförsörjning. Det är inte
alltid lätt att avlösa gamla rabatter,
som man givit av företagsekonomiska
skäl, med nya, men vi vet att SJ kommer
att pröva alla möjligheter att göra
det.

Detta är de tre vägar vi teoretiskt har
att välja mellan, herr Ahlsten. Jag tycker
att den första skulle vara direkt
olycklig. Den andra är teoretiskt möjlig
men innebär ett plottrande med små
bidrag, som kanske inte är lämpligt. Jag

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Ang. de hygieniska förhållandena på fartyg

skulle emellertid vilja förorda den tredje
vägen.

Herr AHLSTEN (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja rekommendera
en fjärde väg, nämligen att
man tog reda på i vilken utsträckning
SJ:s bussar på Gotland verkligen är besatta
med resande under de tider då
67-kortet gäller. Det skulle säkerligen
visa sig att med rabatter skulle antalet
resande under denna tid öka och att
det vore en alldeles utomordentlig affär
för SJ.

Jag skulle vilja rekommendera att vi
först och främst använder den fjärde
metoden.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag nämnde inte det
fjärde alternativet av två skäl. Dels prövades
det så sent som i januari 1965 och
visade sig då inte hålla, dels ingår självfallet
en sådan prövning i den undersökning
om taxor och rabatter som just
nu pågår inom SJ.

Den fjärde vägen, herr Ahlsten, var
en återvändsgränd för ett och ett halvt
år sedan. Men den befares nu igen av
SJ, så vi får se vart den leder!

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. de hygieniska förhållandena på
fartyg

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
PALME, som
meddelat, att han ämnade vid detta
sammanträde besvara jämväl herr
Adolfssons interpellation angående de
hygieniska förhållandena på fartyg, erhöll
ånyo ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Adolfsson har frågat
socialministern om han överväger
att låta utföra undersökningar beträffande
lämpliga metoder för en tillfreds -

ställande kontroll av sanitära och arbetshygieniska
förhållanden ombord på
fartyg samt regler för beivrande av
missförhållanden i detta avseende.

Interpellationen har överlämnats till
mig och jag vill svara följande.

Den nya lag om säkerheten på fartyg
som trädde i kraft den 1 januari i år
innehåller betydligt strängare krav på
de sanitära och arbetshygieniska förhållandena
ombord än som tidigare
gällt. Både i lagen och i tillämpningsföreskrifterna
till denna finns utförliga
bestämmelser om åtgärder till förebyggande
av ohälsa och olycksfall. Tillsynen
av bestämmelsernas efterlevnad utövas
av fartygsinspektionen i samarbete
med arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen.
Lagen ger goda möjligheter
att ingripa både mot redare och
befälhavare om bestämmelserna inte
efterlevs. Ett nytt och särskilt effektivt
medel för att åstadkomma rättelse har
erhållits i nyttjandeförbudet, som innebär
att förbud kan utfärdas att nyttja
ett fartyg som har väsentliga brister i
fråga om skyddet mot ohälsa och
olycksfall.

Sedan ett år tillbaka arbetar ett flertal
av sjöfartsstyrelsen tillsatta arbetsgrupper
med utformningen av detaljbestämmelser
till den nya säkerhetslagstiftningen.
I dessa grupper ingår representanter
för de ombordanställda, redare,
varvsindustrier, arbetarskyddsstyrelsen,
medicinalstyrelsen, statens institut
för folkhälsan m. fl.

Herr Adolfsson har särskilt påtalat
att dricksvattnet ombord ofta är av dålig
beskaffenhet. Med anledning därav
vill jag omtala att en av nämnda arbetsgrupper
ägnar särskild uppmärksamhet
åt frågan hur dricksvattnet ombord
skall förvaras och hanteras och att föreskrifter
senare kommer att utfärdas därom.
Av intresse är också att man överväger
att låta de kommunala hälsovårdsmyndigheterna
deltaga vid tillsynen av
sanitära och arbetshygieniska förhållanden
ombord.

Den förstärkning som skett av far -

Torsdagen den 31 mars 1960 fm.

Nr 15

Ang. de hygieniska förhållandena på fartyg

tygsinspektionen kommer också att bidraga
till att kontrollen förbättras.

Genom den nya lagstiftningen och de
olika åtgärder som nu övervägs i anslutning
till denna bör det vara möjligt
att komma till rätta med vad som hittills
varit mindre tillfredsställande på
detta område.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för svaret på min interpellation.
Motivet till att den framställdes
var att det trots de skärpta lagbestämmelser,
som det talades om i interpellationssvaret,
i praktiken visade sig
svårt att förverkliga en effektiv hälsoinspektion
ombord på fartyg och att
ingripa, när sanitära brister uppenbarats.

Med anledning av regeringens förslag
här i riksdagen i fjol om ny lag om säkerhet
på fartyg väckte vi en motion
med yrkande, att medicinsk expertis
skulle engageras för fortlöpande kontroll
av sanitära och arbetshygieniska
förhållanden ombord på fartyg. Nu medger
jag utan vidare att förhållandena
sedan den tidpunkten förbättrats inte
så litet, men fortfarande förhåller det
sig på det sättet, att det endast beträffande
marinens fartyg förekommer en
fortlöpande hygienkontroll. I detta fall
sker det således med marinläkaren inom
distriktet som ett slags hälsovårdsinspektör.
Inom marinen råder sålunda
förhållanden av den art som vi skulle
önska kunde förekomma också på den
civila sjöfartens område. Men när det
gäller förhållandena inom den civila
sjöfarten dröjer inte så litet av konservativt
tänkande kvar, och detta bidrar
väl också på sitt sätt till att de ombordanställda
toppar statistiken beträffande
olycksfall i arbete.

I min interpellation efterlystes metoder
för en effektiv sanitär kontroll, och
det gjordes därför att inte heller den
nya lagen gav tillräckliga möjligheter

att kontinuerligt övervaka de hygieniska
förhållandena ombord på fartyg.

Jag fäster särskilt avseende vid uttrycket
»kontinuerligt övervaka». Bland
annat hälsovårdsnämnder klagar högljutt
över förhållandena, vilket jag också
har antytt i min interpellation. Jag
skulle kunna konkretisera detta med
ett flertal drastiska exempel, men jag
inskränker mig till att redogöra för
ett enda. Det gäller en fartygsinspektion
i Göteborg för något över fyra månader
sedan, d. v. s. strax innan den
nya lagen började tillämpas. Jag belastar
protokollet med en uppläsning av
ett stycke ur fartygsinspektörens rapport: »Vid

tiden för inspektionen var värmepannan
ur funktion varför uppvärmning
av besättningens bostäder icke kunde
ske. Skansen föröver, innehållande
två kojplatser, saknade ventilationsmöjligheter.
Fönstergluggarna icke öppningsbara.
Hög fuktighet genom bristande
isolering av skotten, mögelskador.
Durken i skansen delvis uppruttnad.
Under skansgolvet flyter olja omkring
och sprider en besvärande lukt i bostadsutrymmet.
Det intill skansen liggande
s. k. tvättrummet var starkt mögelangripet
och saknade såväl avlopp
som ventilation. Tvättställ saknades
ävenledes. Pumpanordning för kallvatten
och en hink var de enda tvättmöjligheter
som stod till buds. Det s. k.
mässköket saknade ventilation såväl
som vatten och avlopp. Då vatten för
matlagning och disk erfordras får detta
hämtas i skansens tvättrum föröver
eller från en ytterligt liten färskvattentank
placerad en trappa ned från mässköket.
Mässkökets skott icke isolerat.
Skafferiutrymmet saknade ventilationsmöjligheter.
Mässköket var mycket nedsmutsat
och söligt. Toaletten akter om
mässköket bestod av en toalettstol utan
vattenspolning och vid ansamling av
exkrementer och papper i toalettstolen
brukar besättningsmännen vidarebefordra
avföringen till havsytan genom

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Ang. renhållningen på vägar och rastplatser
att med en i toaletten befintlig käpp
’stöta ut’ avföringen.»

Jag har föredragit denna beskrivning
som bakgrund till fartygsinspektörens
beklagande förklaring, att han trots dessa
missförhållanden inte ansåg sig ha
befogenheter att förbjuda detta fartygs
nyttjande i trafik. Jag bestrider inte —
det vill jag understryka — att den nya
lagen, som vi beslutade i fjol och som
trädde i kraft den 1 januari i år, i ett
fall av detta slag kan möjliggöra ett förbud.
Göteborgs hälsovårdsnämnd har
dock i skrivelse till medicinalstyrelsen
och sjöfartsstyrelsen begärt utredning
beträffande sanitära förhållanden ombord
på fartyg och om ökad möjlighet
till kontroll och ingripande. Tydligt är
att inte heller detta organ är tillfredsställt
med nu rådande förhållanden.

Av vad statsrådet Palme svarade på
min interpellation, drar jag den absolut
säkra slutsatsen, att han är införstådd
med att förhållandena fortfarande
icke är tillfredsställande. Vidare utläser
jag i svaret ett intresse för att
komma till rätta med de problem, som
bland annat i någon mån är belysta i
min interpellation. De i svaret redovisade
överläggningarna beträffande tilllämpningsföreskrifternas
utformning i
anslutning till den nya lagen bör kunna
leda fram till snara förbättringar. Huruvida
de kan leda till den fulla effektvivitet,
som de ombordanställda och
hälsovårdsmyndigheterna kräver, kan
dock inte sägas med bestämdhet. För
egen del tror jag att en kontinuerlig kontroll
under ledning av medicinsk expertis
utgör den enda effektivitetsgarantien.
Å andra sidan är jag självfallet
villig att tålmodigt vänta på de resultat
som kan framkomma efter de överläggningar
beträffande tillämpningsföreskrifter
och annat, som statsrådet här
har redovisat.

I mitt tack till statsrådet Palme för
svaret på interpellationen vill jag också
inkludera ett tack för det positiva
intresse för saken, som svaret illustrerar.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Får jag bara helt kort
säga, att ett uttryck för att de nuvarande
förhållandena inte anses vara helt
tillfredsställande är dels det faktum, att
alla dessa arbetsgrupper är verksamma,
och dels det faktum att fartygsinspektionen
från och med nästa år,
hoppas jag, kommer att förstärkas betydligt.
I årets budget inrättas fyra
tjänster som byrådirektör och sex som
förste fartygsinspektör.

Det är ju ett uttryck för reformarbetet
på detta område.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. renhållningen på vägar och
rastplatser

Ordet lämnades härefter ännu en
gång till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet PALME,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
även herr Skärmans interpellation angående
renhållningen på vägar och rastplatser,
och nu anförde:

Herr talman! Herr Skärman har
framställt tre frågor som samtliga angår
renhållningen på och kring våra
vägar. Den första frågan rör möjligheterna
att i god tid före turistresornas
början på administrativ väg uppdra åt
vägförvaltningarna att ombesörja renhållningen
på vägar och rastplatser
samt deras närmaste omgivning. Herr
Skärman frågar också om inte medel
kan anvisas för detta ändamål.

Enligt vägförfattningarna omfattar
underhåll av väg inte renhållning. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen utför ändå
som en serviceåtgärd renhållning inom
vägområdena i den omfattning som
fordras för att inte otrevnad eller hygieniska
olägenheter skall uppstå. Enligt
de uppgifter jag fått fungerar denna
tillsyn i stort sett tillfredsställande,
även om viss personalbrist föreligger i

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Nr 15

Ang. renhållningen på vägar och rastplatser

semestertider. I närheten av vissa större
orter har förhållandena tillfälligt varit
mindre goda därför att rastplatserna
i flera fall använts för soptömning.
Detta är självfallet inte tillåtet och har
därför föranlett polisiärt ingripande.

Jag vill erinra om att frågan om hur
underhåll och tillsyn av rastplatser
skall ske och vilken myndighet som
hör bära ansvaret därför övervägs av
1960 års vägsakkunniga. En riksdagsskrivelse
i ämnet, grundad på allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 34
år 1962, har överlämnats till denna utredning.
Renhållningen i naturen i övrigt
faller enligt min uppfattning helt
utanför vägmyndigheternas arbetsområde.

Den andra frågan i interpellationen
rör bilskrotningsutredningens betänkande.
Herr Skärman vill veta vilka åtgärder
regeringen ämnar vidta i anledning
av betänkandet och när dessa är
att vänta.

I remissyttrandena över detta betänkande
avvisades så gott som enhälligt
en av de bärande tankarna bakom utredningsförslaget,
nämligen den om införande
av en s. k. skrotningsförsäkring.
Frågan syntes därför och med
hänsyn till viss kritik mot förslaget i
övrigt inte kunna lösas utan viss ytterligare
utredning. En lösning av problemet
har synts mig mycket angelägen.
En annan närliggande, lika angelägen
fråga rör rätten att omhänderta felparkerade
fordon. Parkeringskommitténs
förslag i detta ämne rönte också viss
remisskritik som gjorde en överarbetning
nödvändig. Jag har därför anslutit
mig till min företrädares uppfattning,
att för att vinna tid ett försök
borde göras att inom departementet
överarbeta hela komplexet för att söka
komma fram till ett samordnat förslag
utan ny utredning. Ett sådant förslag
föreligger nu. Så snart en del ytterligare
detaljarbete utförts ämnar jag
låta utsända en promemoria i ämnet på
remiss. Jag beräknar att detta skall kunna
ske inom den närmaste tiden.

Slutligen har herr Skårman frågat
när regeringen ämnar ombesörja den
utredning angående myndighets ansvar
för undanskaffande av skräp i fall, där
den skyldige ej anträffas, varom riksdagen
anhöll år 1964.

Riksdagsskrivelsen i fråga handläggs
inom jordbruksdepartementet. Efter
samråd med jordbruksministern vill
jag svara herr Skårman följande.

I det utskottsutlåtande som låg till
grund för riksdagsskrivelsen uttalades,
att problemkomplexet borde prövas som
en helhet, även om nedskräpningen genom
bilvrak behandlades med anledning
av bilskrotningsutredningens betänkande.
Lösningen i fråga om bilvraken
har emellertid ansetts av sådan betydelse
för hela problemet att frågan om
en ny utredning fått anstå en tid. Man
har också avvaktat en nyligen avslutad
remissbehandling av vissa framställningar
om åtgärder mot nedskräpning
genom engångsförpackningar m. m. I
den senare frågan har riksdagen nyligen
avgivit en skrivelse med begäran
om översyn och utredning. Samtidigt
med att jag, som jag nämnt, förbereder
utsändandet av vissa förslag angående
bilvraken på remiss, bereds nu frågan i
övrigt inom berörda departement.

Jag hoppas liksom herr Skårman på
en snar och ändamålsenlig lösning av
de här mycket angelägna frågorna.

Herr SKÅRMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att till kommunikationsminister
Palme få framföra
mitt tack för det utförliga svaret på
min interpellation. Framför allt gläder
mig den uttalade förhoppningen om en
snar och ändamålsenlig lösning av dessa
mycket angelägna frågor. Som de
inte har författningsfrågornas svårhetsgrad
och politiska tyngd bör svaret betyda
att något mycket snart kommer
att hända.

Det kan därför synas förmätet av mig
att mitt i denna tacksamhetsbetygelse
komma med ett par rätt allvarliga an -

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Ang. renhållningen på vägar och rastplatser

märkningar. Vid närmare studium av
svaret som jag fick i god tid i går,
finner jag nämligen att det i praktiken
inte ger så värst mycket. Jag skall ta
frågorna efter angelägenhetsgrad.

Den första frågan gäller renhållningen
på de allmänna vägarna och rastplatserna.
Den är av största betydelse
och kan ur hygienisk synpunkt bli synnerligen
allvarlig om en torr och varm
sommar, som vi alla väntar på, skulle
inträffa. Jag vill påminna om salmonellaepidemier
och annat som vi varit utsatta
för under varma somrar. Det är
visserligen rätt länge sedan, men vi
minns dem nog.

Statsrådet Palme säger att enligt uppgift
fungerar denna tillsyn från vägförvaltningarnas
sida tillfredsställande.
Det är sant att så är fallet i vissa län
och i vissa vägmästardistrikt. Som jag
emellertid erinrat om i min interpellation
var det redan i början av industrisemestern
i fjol — det var lördagen
innan som jag gjorde en liten inspektion
i Småland — under all kritik på
sina håll. En närmare beskrivning tror
jag inte behöver lämnas. Alla har vi
väl varit vid rastplatserna och deras
omgivningar och sett hur där kan snuskas
till.

Härtill kommer att underhåll av väg
enligt vägförfattningarna inte omfattar
renhållning, vilket jag tycker i och för
sig är märkligt eftersom vägförvaltningarna
sköter om andra åtgärder beträffande
vägarna. Detta faktum gör att intresset
från vägförvaltningarnas sida
inte alltid är så stort för denna del av
väghållningen, som jag vill räkna renhållningen
till.

Härtill kommer vad jag från flera
håll har erfarit, nämligen att vintern
har tagit så hårt på underhållsanslagen
att det blir ytterst svårt att utan stora
tilläggsanslag fullgöra t. o. m. rena vägarbeten.
Därför frågar jag på nytt:
Finns det ingen möjlighet att pålägga
vägförvaltningarna dessa uppgifter intill
dess att vägsakkunniga blir färdiga
med sina överväganden och dessa leder

till beslut? Finns det då ingen möjlighet
att ordna tilläggsanslag till denna
mycket viktiga uppgift med direkt
adress menar jag till vägförvaltningarna,
så att de får klart för sig att detta
ingår i deras uppgift?

Här kommer även frågan om toaletter
för de vägfarande in i bilden. Räddningen
nu är ju de förkättrade privata
bensinstationerna. Hälsovårdsnämnderna
ute i kommunerna har inte resurser
för arbetet att hålla rent efter andra och
kan därför i detta sammanhang uteslutas,
även om man kanske även där
borde ha klart för sig, att snusket omkring
rastplatserna på sina håll är så
pass stort att hälsovårdsnämnderna har
stor anledning att ingripa.

Jag skall så gå över till fråga två,
den om bilskrotningen. Jag medger att
de hygieniska vådorna därvidlag inte
är så stora som när det gäller nedskräpningen
i övrigt. Dock har det hänt
många gånger att barn har skadats ganska
allvarligt, när de lekt i dessa bilvrak
som står här och var. Ur estetisk
synpunkt stör dock i allra högsta grad
dessa minnesmärken utefter vägarna,
och de visar på en oförklarlig oföretagsamhet,
skulle jag vilja säga, från statsmakternas
sida. Det är märkligt att man
bara kan ställa ifrån sig en bil och att
den sedan får stå kvar och slås sönder
och rosta ner utan att den undanskaffas.
Tvärtom, samhället liksom garanterar
att ingen får flytta den. Noli me
tangere, rör mig inte, tycks vraken ropa,
och man ser dem stå kvar år efter år.
Jag skall gärna lämna exempel på var
man kan se bilvrak som har legat kvar
i två å tre års tid. Ungdomarna har bara
vält dem, så ibland ligger botten
upp, och ibland ligger de på sidan med
stoppningen flaggande ut genom de sönderslagna
rutorna. Jag frågar: Skall det
verkligen inte gå att komma fram snabbare
till en lösning av denna stora och
alltmer tilltagande nedskräpningsfråga?

Därmed är jag framme vid den tredje
frågan: Hur blir det med den utredning
som riksdagen beställde 1964 i

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Nr 15

Ang. renhållningen på vägar och rastplatser

samband med behandlingen av naturvårdslagen,
nämligen frågan om myndighets
ansvar för undanskaffande av
skräp i fall där den skyldige ej anträffas?
Det händer ibland att den skyldige
glömmer t. ex. kuvert med adress, och
jag har själv varit med om att skicka
tillbaka sådant skräp i assurerat paket,
vilket i något fall har varit väldigt välgörande.
Jag tycker att det vore olyckligt
om denna utredning skulle fördröjas
av frågan om bilskrotningen, även
om jag förstår av statsrådets svar, att
den sistnämnda frågan ganska snart
kan komma till en lösning. En sammankoppling
med utredningen om nedskräpning
genom engångsförpackningar
skulle fördröja lösningen ytterligare.
Det gäller dock här praktiska frågor
som måste lösas ute på fältet — och
de tål inte längre att malas i utredningsmaskineriet.

Man är imponerad av utredningarna,
men man är ännu mera överväldigad
av dem. Man fastnar liksom i ett utredningsträsk
på det här området. Det skulle
behövas ett par kraftiga nävar för att
sätta i gång upprensningen i stället. Jag
tror att upplysning i skolorna, tillämpning
av naturvårdslagens ansvarsbestämmelser,
d. v. s. att man verkligen
åtalar folk som man kan komma på med
nedskräpning, och framför allt aktioner
av typen »håll Skåne rent», som landshövding
Netzén satt i gång med, kan
skapa fram en bättre miljö. Emellertid
vet vi alla att obotfärdiga alltid kommer
att finnas, och samhället kan därför
inte undandra sig sitt ansvar för
att lösa dessa frågor.

Jag tackar än en gång för svaret.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Noli me tangere, ropar
bilvraken, enligt herr Skärman, och
därpå torgför herr Skärman sitt eget
hjärtas lust och kval över skräpet i naturen.
Jag delar i hög grad hans allmänna
värderingar.

Jag skall ta dessa frågor i tur och

ordning. Det väsentliga är bilvraken.
Jag kan inte säga vad vi kommer att föreslå.
Jag kan bara säga att vi under de
senaste månaderna har arbetat intensivt
inom kommunikationsdepartementet
med frågorna om bilskrotningen, och
vi kommer inom en nära framtid ut
med en promemoria.

Skräp i naturen i övrigt ligger primärt
inte på mitt departement, men jag
vet att man inom jordbruksdepartementet
är intresserad av dessa frågor, och
vi får väl finna en form för gemensam
beredning.

Vad slutligen gäller väghållningen har
jag kanske inte gjort lika många expeditioner
som herr Skärman, utan jag har
fått lita på vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har sagt. Den har i stort
sett givit allmänheten ett ganska gott
betyg och har inte uttryckt några speciella
bekymmer inför sommaren. Verket
kan just under semestertiden ha vissa
svårigheter, men det råder inte brist
på pengar i och för sig utan brist på
folk. Även de som arbetar inom detta
verk har rätt till semester, och verket
har dessutom många andra angelägna
uppgifter.

Det är ytterligt tveksamt om jag har
rätt att göra ett administrativt åläggande.
När det gäller förpliktelserna får vi
vänta på vägsakkunniga. Däremot har
jag ju talat med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som är fullt villig att
göra allt vad den kan för att fortsätta
sitt arbete med att hålla vägarna rena.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Att jag sade »noli me
tangere» i fråga om bilvrak beror på
att jag har varit med om sådana där
städningsaktioner. Det är glädjande att
se hur man kan få ungdomar, scouter
och andra intresserade för dylikt arbete.
Lastbilsåkare ställer också sina
fordon till förfogande för att forsla bort
skräpet. Men när det gäller bilvraken
har frågan varit: Vågar vi ta den och
den bilen? Den har kanske stått och

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Ang. renhållningen på vägar och rastplatser

skrotat väldigt länge, men ingen har
vågat ta bort den. Efter den utredning
som bilskrotningssakkunniga gjorde
framgick det i tidningspressen, att frågan
om disponering av gamla bilvrak
var ett rättsproblem som var väldigt
svårt att lösa. Nu finns det dock handlingskraftigt
folk även ute i bygderna,
och i en aktion som jag var med om
förra året plockades en hel rad bilvrak
bort inom en viss zon i staden. Inget
ljud har sedan hörts om detta. Jag tror
därför att frågan skulle gå att praktiskt
lösa, om man inte vore så förtvivlat
tveksam.

Det är naturligtvis riktigt att nedskräpningen
i övrigt ej lyder under
kommunikationsdepartementet utan närmast
hör till naturvården och därmed
till jordbruksdepartementet. Framför
allt kommer man dock vid resor i kontakt
med nedskräpningen utefter vägarna
och på rastplatserna. Jag skall villigt
betyga att vägförvaltningarna har
gjort mycket, fastän de vet att det inte
är deras åliggande. De har gjort arbetet
liksom av nåd. Dessutom är vägarbetarna
inte så positiva, eftersom det
bär dåligt rykte att vara renhållningsarbetare.
Jag tycker att detta är
konstigt, ty det mest eleganta herrskap
kan vara grisar och nedlortare i väldigt
hög grad utan att det anses på något
vis skada deras goda namn och rykte.
Att ta vara på skräp har emellertid fått
dålig klang, och därför är vägarbetarna
inte så pigga på det.

Man skall dock inte bara tyst förutsätta
att vägförvaltningarna skall fortsätta
med detta arbete, tills utredningen
är klar, utan man skall mera officiellt
förklara att det är deras uppgift.
Liksom det grus man på vårarna sopar
upp, har detta skräp också kommit från
biltrafiken. Då bör vi också kunna ta
bort det som en vanlig renhållningsåtgärd.

Det gläder mig mycket att det nu
tycks bli litet rotation på bilskrotningsdiskussionen.
Jag tror också att det inte
i praktiken kommer att bli så svårt,

bara man kan lösa just frågan om när
man har rätt att omhänderta bilvrak
och vem som skall svara för kostnaderna
för omhändertagandet och nedskrotningen.
Huvudsaken är väl tills vidare
att vi får bort dem efter vägarna, så att
de inte skräpar ned och stör. Det förekommer
ju redan många sådana bilvrak,
men det är med dem liksom med engångsglasen
och annat glas att de inte
ruttnar. Tidningspapper och sådant blåser
undan, åker ned i grönskan och försvinner.
Men glas och bilar förintas inte
utan samlas i drivor och högar som man
aldrig slipper ifrån. Det kan vara sant
att ett dröjsmål med utredningen ur den
synpunkten inte gör så mycket — då
kan man ta allt på en gång. Men jag
tänker på tiden fram till dess — då blir
det inte så snyggt och trivsamt som vi
skulle vilja ha det utefter våra vägar,
vilka ju i andra avseenden börjar bli
ganska hyggliga.

Jag tackar emellertid för svaret och
förstår att jag i fortsättningen i dessa
frågor kan vädja till en mycket positiv
kommunikationsminister om det skulle
behövas!

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag är fortfarande ytterligt
tveksam om administrativa ålägganden
utan stöd i författningen, det
måste herr Skärman förstå. Men på de
andra punkterna vill jag utan att gå
närmare in på den kommande promemorian
säga — när herr Skärman talar
om att inte våga — att det är vår
ambition att i detta avseende kunna
sätta råg i ryggen på herr Skärman och
hans scouter!

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 78, angående godkännande av överenskommelse
mellan svenska regeringen
och polska regeringen om reglering

Torsdagen den 31 mars 19(S(i fm.

Nr 15

Ang. uppförande av förrådsbyggnader för civilförsvaret

av vissa ekonomiska intressen avseende
svensk fast egendom i Polen.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
motionerna nr 072 och 073.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts i
.statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1900/07 till civilförsvaret m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—24

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25

Ang. uppförande av förrådsbyggnader
för civilförsvaret

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Uppförande av förrådsbyggnader
för civilförsvaret för budgetåret
1900/07 anvisa ett investeringsanslag
av 2 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundström m. fl. (I: 428) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (II: 519), i vilka hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte till uppförande av förrådsbyggnader
för civilförsvaret för budgetåret
1900/67 anvisa ett i förhållande till
Kungl. Maj:ts förslag med 1 600 000
kronor minskat investeringsanslag av
900 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bengtson m. fl. (1:439) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hedlund m. fl. (11:539), i vilka
anhållits, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen måtte till uppförande av förrådsbyggnader
för civilförsvaret för
budgetåret 1966/67 anvisa ett investeringsanslag
av 900 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:428 och 11:519
samt 1: 439 och II: 539, samtliga motioner
i vad de avsåge anslagsbeloppet,
till Uppförande av förrådsbyggnader
för civilförsvaret för budgetåret 1966/
67 anvisa ett investeringsanslag av
2 500 000 kronor,

b) att motionerna 1:428 och 11:519
samt 1:439 och 11:539, samtliga motioner
i vad de avsåge medelsförbrukningen
under budgetåret 1966/67, icke
måtte bifallas av riksdagen.

Reservation hade avgivits av herr
Axel Andersson, fröken Andersson samt
herrar Ivar Johansson, Per Jacobsson,
Holmberg, Dahlén, Sundin, Bohman,
Eliasson i Sundborn, Nihlfors, Gustafsson
i Skellefteå, Antonsson, Nelander
och Petersson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under b hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:428 och 11:519 samt
I: 439 och II: 539, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, besluta, att av
ifrågavarande anslag ett belopp av
1 600 000 kronor icke skulle tagas i anspråk
under budgetåret 1966/67.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! I reservationen påvisas
att det finns möjlighet att göra en samhällsekonomisk
besparing på 900 000
kronor genom att uppskjuta beslutet om
byggande av fyra förrådsbyggnader för
civilförsvaret. Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skulle kunna följa
herr Dahléns föredöme och kort och
gott yrka bifall till utskottets hemställan.
Jag kan emellertid inte underlåta
att påpeka att reservationen innebär att

20 Nr 15 Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Ang. vissa byggnadsarbeten vid statens civilförsvarsskola i Rosersberg

ur den kostnadsram för civilförsvaret
som riksdagen fastställt skulle brytas
ut ett visst belopp, 1,6 miljon kronor,
som skulle förbrukas någon gång i framtiden.
Ett dylikt uppskov med utgifter
diskuterade vi också i går när det gällde
det militära försvaret. Utskottet har
inte ansett att det i förevarande fall
finns någon särskild anledning att gå
till väga på det sättet utan har tillstyrkt
Kungl. Maj :ts förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskotets hemställan.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få påpeka
att herr Gillström i åtskilliga sammanhang
har betonat betydelsen av väsentligt
mindre samhällsekonomiska och
statsfinansiella besparingar.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. a.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. b framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Dahlén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 41 punkten
25 mom. b, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Dahlén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 59.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkten 26

Ang. vissa byggnadsarbeten vid statens
civilförsvarsskola i Rosersberg

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Vissa byggnadsarbeten vid
statens civilförsvarsskola i Rosersberg
för budgetåret 1966/67 anvisa ett investeringsanslag
av 700 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de båda likalydande motionerna
1:428, av herr Lundström m. fl., och
II: 519, av herr Ohlin m. fl., i vilka hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte till Vissa byggnadsarbeten
vid statens civilförsvarsskola i Rosersberg
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
i jämförelse med Kungl. Maj:ts förslag
med 550 000 kronor minskat investeringsanslag
av 150 000 kronor,

dels ock de båda likalydande motionerna
I: 439, av herr Bengtson m. fl.,
och 11:539, av herr Hedlund m. fl., i
vilka anhållits, såvitt nu vore i fråga,

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Nr 15

att riksdagen måtte till Vissa byggnadsarbeten
vid statens civilförsvarsskola i
Itoscrsberg för budgetåret 1966/67 anvisa
ett investeringsanslag av 150 000
kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:428 och 11:519 samt I:
439 och 11:539, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Vissa byggnadsarbeten
vid statens civilförsvarsskola
i Rosersberg för budgetåret 1966/
67 anvisa ett investeringsanslag av
700 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Axel Andersson, Ivar Johansson,
Per Jacobsson, Dahlén, Sundin,
Eliasson i Sundborn, Nihlfors,
Gustafsson i Skellefteå, Antonsson och
Nelander, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
med bifall till motionerna I: 428 och II:
519 samt 1:439 och 11:539, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till Vissa
byggnadsarbeten vid statens civilförsvarsskola
i Rosersberg för budgetåret
1966/67 anvisa ett investeringsanslag
av 150 000 kronor.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Denna punkt i utskottets
utlåtande gäller vissa byggnadsarbeten
vid civilförsvarsskolan i Rosersberg.

Då man inte vet hur stort utbildningsbehovet
vid civilförsvarsskolan kommer
att bli, har vi ansett att förbättringen
av lokalresurserna vid skolan bör ske
genom renovering av befintliga lokaler
i stället för genom nybyggnad.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Ang. högre utbildning och forskning

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Behovet av nya lokaler
vid skolan i Rosersberg är fullt klarlagt.

Reservationen innebär att civilförsvarets
år 1963 fastställda anslagsram
reduceras med ett belopp av 550 000
kronor. Utskottet har inte ansett detta
vara nödvändigt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för budgetåret
1966/67 till högre utbildning och
forskning samt lärarutbildning jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkterna I—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Ang. högre utbildning och forskning

Före behandlingen av de skilda anslagen
till universiteten m. m. hade
Kungl. Maj:t lämnat en redogörelse för
vissa särskilda frågor avseende universiteten
och de under kanslersämbetet
hörande högskolorna samt föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj:t
att besluta om ämnesbenämning av lärartjänster
vid universitet och högskolor.

I samband härmed hade utskottet
till behandling föreliaft

dels en inom första kammaren av
herr Edström väckt motion (1:53),

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Ang. högre utbildning och forskning

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyman m. fl. (I: 169) och den andra
inom andra kammaren av herr Enskog
m. fl. (II: 212), såvitt nu vore i fråga,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sörenson (1:270) och den andra inom
andra kammaren av herr Rimmerfors
(II: 339),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lidgard (1:398) och den andra inom
andra kammaren av fröken Ljungberg
(II: 485),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lidgard (1:399) och den andra inom
andra kammaren av fröken Ljungberg
(II: 486),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Åkerlund m. fl. (I: 492) och den andra
inom andra kammaren av herr Ullsten
m. fl. (II: 594),

dels ock en inom andra kammaren av
herr Tobé väckt motion (11:340).

I motionerna I: 398 och II: 485 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om åtgärder
innebärande, att docentförordnande
skulle kunna förlängas i samma ordning,
som nu gällde i fråga om förordnanden
på forskardocenttjänster.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 399 och II: 486, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet i
punkten anfört i fråga om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att besluta om ämnesbenämning
av lärartjänster vid universitet
och högskolor;

II. att motionerna 1:398 och 11:485
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionen 1: 53 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

IV. att motionerna 1:270 och 11:339
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

V. att motionerna 1:492 och 11:594
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VI. att motionen 11:340 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

VII. att motionerna I: 169 och II: 212,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t rörande frågor sammanhängande
med institutioner och utbildning inom
området för medicinsk teknik samt
kursverksamhet för civilingenjörer och
läkare, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! På denna punkt finns
ingen reservation, och jag har inget annat
yrkande än utskottets, men jag har
funnit anledning att på denna första
punkt som rör lärosätena ta tillfället
i akt att framföra några funderingar
och reflexioner av mera allmän och
principiell karaktär.

Vi behandlade skolväsendet föregående
vecka på en sen timme och av den
anledningen med en något snöpt debatt.
I dag skall vi behandla den högre undervisningen
och forskningen eller delar
av forskningen. Det finns ingen anledning
att göra några jämförelser i
och för sig mellan betydelsen av det
ena området och det andra. Skolväsendet
berör så oändligt många fler elever
och kostar så väsentligt mycket mer.
Detta rör cirka 60 000—70 000—80 000
elever men har, som jag ser det, en väsentlig
betydelse för landet. Det är lärarutbildningen
som skall göra det
möjligt för oss att på ett riktigt sätt
forma det skolväsende vi har fattat beslut
om, det är forskare inom industrien
som skall göra det möjligt för oss
att utveckla näringslivet, det är praktiskt
taget alla de ledande tekniska, ekonomiska
och administrativa tjänstemän
som vi kommer att ha inom hela samhällslivet.
Gissningsvis kommer inom

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Nr 15

loppet av en tjugoårsperiod att ha producerats
så många akademiker att riksdagen
kommer att ha en majoritet av
akademiskt skolade ledamöter. Vi har
futtat beslut om riktlinjer för utbyggnaden
av den högre undervisningen, och
vi har från oppositionens sida uttryckt
vissa dubier beträffande möjligheten att
åstadkomma den ökning som har skisserats
av departementschefen. Vi får se
hur det kommer att bli. Det är väl en
gemensam förhoppning att vi skall klara
denna sektor på ett någorlunda tillfredsställande
sätt, men det kommer
uppenbarligen att stöta på svårigheter
både när det gäller lokaler och när det
gäller lärarorganisationen.

Herr talman! Den speciella fråga som
jag hade tänkt taga upp i dag skulle
jag kunna rubricera som »striden om
professurerna» — en strid mellan lärosätena
och departementet. Man kanske
inte kan kalla det för en strid, inte ens
en ojämn kamp, ty det har varit ett nedmejande
av försvarslösa. Kampen har
vunnits av departementet med de förkrossande
siffrorna 313 mot 13. Lärosätena
har utöver de enligt automatiken
inrättade professurerna begärt 313
nya professurer, och Kungl. Maj:t har
medgivit 13 stycken av dessa.

Det är alltså inte fråga om en nedprutning
i vanlig ordning, inte ens en
synnerligen hårdhänt nedprutning, utan
här måste det finnas en skiljelinje i
grundsynen på organisationen, som är
så genomgående att den enligt min mening
tarvar både en diskussion och förklaringar.
Om det först tillätes mig att
göra några reflexioner bakåt i tiden, så
vill jag erinra om att det under de senast
förflutna 15—20 åren på forskningens
område tillkommit en rad
forskningsråd. Vi har forskningsfonder
och har tillsammans med näringslivet
inrättat speciella branschforskningsinstitut
o. s. v. På undervisningens område
har vi i allt större utsträckning
fått biträdande lärare upp till universitetslektorer,
och på den lägre akademiska
undervisningens område är det

Ang. högre utbildning och forskning
numera undantagsfall att en student ser
en professor.

Hela denna utveckling har fortgått
allt under det att professorernas status
varit oförändrad. De har fortfarande
en relativt begränsad undervisningsskyldighet
och någorlunda hyggligt tilltagen
tid för forskning enligt eget skön.
Det är väl helt naturligt att man ställer
sig frågan: Är denna institution mogen
för en översyn? Om vi tänker oss in i
lärosätenas situation, minns vi att de
begärt en förstärkning av sin topporganisation
— sina chefstjänstemän — med
ungefär 40 procent, och de får enligt
departementet 1,5 procent.

Är det så att departementet gjort en
riktig bedömning av detta, så måste det
logiskt innebära att lärosätena arbetar
helt i det blå, att de har en målsättning
som väsentligt strider mot statsmakternas
uppfattning. I så fall är det angeläget
att man för en offentlig debatt om
detta och att man samordnar sina synpunkter
på ett riktigt sätt. Skulle det å
andra sidan vara på det sättet att läroanstalterna
har rätt, även om vi medger
en viss prutmån, skulle en sådan snöpning
av chefsorganisationen realiter innebära
en katastrof för lärosätena. Vi
kan ju försöka göra en parallell med
ett ämbetsverk eller ett enskilt företag.
Vad skulle hända om dess topporganisation
skulle rumpliuggas på detta sätt?

Universitetskanslern har hamnet någonstans
mittemellan. Han har gjort ett
försök att efter den sedvanliga rundskrivelsen
från departementet om nedprutningar
lägga sig någonstans mellan
universitetens och departementets slutliga
ställningstagande. Ämbetsverken begärde
64 nya tjänster, och det blev som
sagt 13 — även där en väsentlig skillnad.
Det kan inte vara rimligt att det
får fortgå på detta sätt. Det blir givetvis
för riksdagsmännen ett rikt fält att
beta på när det gäller att väcka motioner.
Delvis ser vi det också i den sammanställning
som vi har fått, men hela
den principiella frågan om hur universiteten
skall organiseras, hur forskning -

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Ang. högre utbildning och forskning
en och undervisningen skall bedrivas,
har man helt gått förbi i de utredningar
som hittills företagits. De utredningar
som nu sysslar med näraliggande frågor
har såvitt jag har förstått inte i uppdrag
att ägna sig åt denna fråga, som
kanske är den mest väsentliga.

Jag har ingen anledning att i det
här sammanhanget yttra någon mening
eller ange hur jag ser på saken, även
om man efter hand som man reflekterar
över den kanske får en viss uppfattning.
Det finns däremot alla skäl i
världen för riksdagen att säga ifrån
eller för departementschefen att av eget
initiativ inse att den situation som vi
har råkat i är ohållbar, så att man låter
göra en sådan översyn.

Jag berör nu delvis också en reservation
som vi återkommer till senare, men
jag måste i detta sammanhang få göra
vissa reflexioner i anknytning till den.

Herr Lange har tillsatt två utredningar
som tangerar de här sakerna.
Den ena utredningen har till huvuduppgift
att syssla med branschforskningsinstituten
men har jämväl fått i uppdrag
att syssla med samarbetet i forskningsfrågor
mellan det allmänna och
näringslivet över huvud taget. Universiteten
och framför allt de tekniska högskolorna
kommer i mycket hög grad in
i bilden och berörs på ett flertal ställen
i direktiven. Hur utredningen skall kunna
klara sin uppgift utan att vi från
början har tagit principiell ställning till
hur topporganisationen för universiteten
skall se ut har jag svårt att förstå.

Herr Lange har tillsatt ytterligare en
utredning, som skall syssla med atomenergi-
och atomforskningsfrågor, men
den har också fått tilläggsdirektiv om
att göra en avvägning mellan alla slag
av forskning över huvud taget. Där kommer
också den forskning in som vi anser
bör bedrivas vid universiteten.

Kärnfrågan är givetvis vad, om jag så
får säga, chefslärarna, d. v. s. professorerna,
skall ägna sig åt. Jag vill erinra
om att näringslivet i sina yttranden över
betänkandet från U 63 uttalade den

uppfattningen att lärosätena i första
hand borde vara utbildningsinstanser
och menade att undervisningen var en
belastning för professorerna, som i huvudsak
borde koncentrera sig på forskningen.
Observeras bör då att 95 procent
av alla forskare som finns ute i
industrien kommer från de tekniska
högskolorna, så det var i huvudsak dem
man hade i tankarna.

Forskningsråden å andra sidan har
kanske delvis en annan uppfattning. De
menar att den mera kontinuerliga forskningen
bör bedrivas vid universiteten
av professorerna och deras institutioner.
Lärosätena har precis samma uppfattning,
att forskningsrådens uppgift
är att initiera nya forskningsfrågor
men att arbetet bör bedrivas vid universiteten
så snart det övergår till ett
mera permanent tillstånd.

Jag vill då nämna att denna forskning
ju är helt fri. Man har bedömt att
vi i det här landet svarar för långt
mindre än en procent av allt nytänkande
och nyskapande på det intellektuella
området. Jag har personligen den
uppfattningen att vi, om vi skall ha en
möjlighet att framgångsrikt hävda oss
på den internationella marknaden, måste
begränsa våra insatser till vissa speciella
områden. Det är ett stort problemkomplex
som måste lösas i detta
sammanhang.

Vi har för närvarande mellan 800 och
900 professurer och laboraturer inrättade
vid lärosäten som är underställda
universitetskanslern. Det är toppkvalificerade
människor som kostar mycket
pengar. Jag bär inte tillgång till någon
genomsnittssiffra, men kostnaderna
torde ligga i storleksordningen 150 000
—250 000 kronor per person och år,
om man räknar med biträden. En väsentlig
del av våra insatser går alltså
denna väg, och det kan inte vara riktigt
att man vid lärosätena och inom
departementen har så väsentligt skilda
uppfattningar om hur organisationen
bör vara utformad.

Herr talman! Jag har velat göra dessa

Torsdagen den 31 mars 1960 fm.

Nr 15

allmänna reflexioner om, som jag ser
det, väsentliga ting. De är väsentliga
för vår utvecklingstakt här i landet och
väsentliga därför att de berör den högre
utbildningen, som är avsedd att vara
underlaget för de framstegspersoner
som skall arbeta här i Sverige.

Jag vet inte om ecklesiastikministern
är beredd att här och i detta sammanhang
göra några kommentarer till
det som jag nu har sagt. Är han det,
är jag tacksam, men eftersom frågan
kanske är något ny och kommer litet
överrumplande, kan jag ha förståelse
för om han vill smälta detta och svara
i annat sammanhang.

Jag ber att få instämma i utskottets
yrkande.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! I en motion som behandlas
under denna punkt har jag
försökt vinna förståelse för en kanske
inte särskilt stor övergångsfråga, som
gäller docenternas ställning i avvaktan
på att forskarutredningens arbete blir
klart.

Docenterna har ju en tidsbestämd anställning.
När tiden har löpt ut får de
lämna universitetet eller högskolan, om
de inte kan få en annan tjänst.

Nu räknar man väl med att det när
forskarutredningen är klar skall erbjudas
nya tjänster för docenterna vid universiteten.
Skulle man inte kunna bereda
dem möjlighet att stanna vid universiteten
under en övergångstid? Om
de tvingas gå ut i näringslivet eller ut
i annan verksamhet, är det fara värt
att det uppstår en svacka när man skall
bygga upp den nya organisationen. Det
är detta jag har velat komma till rätta
med genom motionen.

Jag har noterat att också utskottet
har uttalat sig välvilligt på denna punkt
och anser att det är en viktig fråga.
Det enda som kanske är litet tråkigt
i sammanhanget är att utskottet inte
ger någon anvisning om hur den skall
kunna lösas.

Ang. högre utbildning och forskning

Det är detta, herr talman, som har
föranlett mig att begära ordet. Jag tror
nämligen att man tekniskt sett inte
kan komma mycket utanför det förslag
som jag liar framfört eller åtminstone
antytt i motionen. Jag har påmint om
att forskarutredningen i sitt förslag
från 1963 talade om att docenttjänsterna
skulle föras över stat när det blir
fråga om förlängning av ett docentförordnande.
Det betyder att man skulle
få en fördubbling av tjänsterna under
en kortare tid. Jag har också anknutit
till vad som förekommer beträffande
forskardocenterna. Det förefaller som
om man när förordnanden förlängs för
dessa befattningshavare försöker nyinrätta
liknande befattningar. Det finns
olika möjligheter att lösa denna fråga
utan att träda de yngre forskarna för
när i deras karriärsträvanden.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag hr naturligtvis tacksam
för att herr Wallmark har den synpunkten
att jag egentligen borde fundera
över och smälta hans inlägg här innan
jag går upp i talarstolen och försöker
göra några kommentarer eller anlägga
några personliga synpunkter. Yad
han här drar upp är en så stor problematik,
att det kan finnas fog för ett sådant
betraktelsesätt. Men å andra sidan
gäller det ju här problem som jag personligen
har brottats med under så
många år att jag nog tycker att det vore
skräp, om jag ändå inte kunde delta
i detta meningsutbyte med några synpunkter.

När herr Wallmark mycket drastiskt
skildrar den fruktansvärda kamp som
enligt hans mening pågår mellan ecklesiastikdepartementet
och universiteten
och som resulterat i att departementet
— som han sade — mejat ner universiteten
i proportionen 313 till 13, låter
detta förfärligt, om det verkligen gällde
en strid. Vad herr Wallmark kanske
inte riktigt har kommit underfund med

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Ang. högre utbildning och forskning

är — och jag tror att jag där vågar
tala även på universitetens vägnar —
att universiteten och numera alltså fakulteterna
inte ser sina petitaframställningar
till universitetskanslersämbetet
som egentligen någonting annat än önskelistor.
Det är alldeles självfallet att
icke någon ansvarskännande person
inom de svenska universiteten drömmer
om att den samlade »petitan» skulle
kunna genomföras. Varje fakultet och
varje lärarråd arbetar för sig, och var
och en tänker uteslutande på sin fakultet
och för alltså fram sina önskemål.

Om man summerar ihop alla önskemål
på listorna, kommer man alltså
fram till att det ett år har begärts 300
professurer —- förra året var det visst
313, och i år blir det kanske 400, vilket
man inte nu vet någonting om ■— jag
såg bara en katalog i Upsala Nya Tidning
som gällde Uppsala universitets
önskemål, och det var åtskilligt; det var
inte fråga om annat än att det var
många bra saker — men sammanlagt
blir det här alltså mycket höga siffror.
Vi roade oss för något år sedan med att
göra det tankeexperimentet, att man
fick ett underbart år, då allt kunde genomföras.
Om vi fick alla professurer
som begärdes, t. ex. de 313, skulle
det på många områden och beträffande
många ämnen visa sig, att det inte
finns kompetenta personer. Jag tar
nu bara ett enda exempel -— det är
konstruerat, men det gäller ett ämne
där det i hög grad är berättigat att göra
en exemplifiering — och vill då säga
att om det just nu finns en eller kanske
en halv professorskompetent person i
ämnet företagsekonomi i detta land,
hindrar detta inte att samtliga fakulteter
och samtliga handelshögskolor kan
komma att begära en ny professur i
företagsekonomi. Vi får då en liten
önskelista på sju eller åtta nya professurer.
Universitetskanslersämbetet och
i detta fall den samhällsvetenskapliga
fakultetsberedningen är i stort sett väl
orienterade om hur det ser ut på personfronten.
Det är alltså en omöjlighet

att tillgodose alla dessa önskemål, och
man får i bästa fall nöja sig med att gå
fram med en professur. Det är inte så
att vi i ecklesiastikdepartementet arbetar
i ett alldeles lufttomt rum, utan vi
har självfallet kontakter med fakulteterna
och universitetsvärlden. När vi
går igenom ämne för ämne, kommer vi
till ett helt annat resultat, om vi t. ex.
pressar en professor eller en framstående
forskare och gör honom ansvarig
för uttalanden som gäller hans område.
Då får vi alltså fram hur det ligger till.

Det har ibland frågats varför det har
dröjt så länge innan vi har ökat på antalet
högre tjänster i statskunskap. Jag
vågar påstå, herr talman, att jag är
ganska väl orienterad om hur många
kompetenta personer som vi där kan
räkna fram. Jag vill säga att vi nog har
fört fram nya ordinarie tjänster i den
takt vi har tillgång till kompetenta docenter
som kan besätta dessa tjänster.
Vi har snarare gått litet för snabbt till
väga. Men vi tar inte illa vid oss, herr
Wallmark, när vi ser denna önskelista,
ty den utgör på något sätt en programförklaring,
den ger så att säga en inriktning
åt de närmaste årens politik.
Den har också den fördelen att unga,
ograduerade forskare börjar få en känsla
av vad det rör sig om på deras områden.
Det ligger mycket av värde även
i sådana övningar.

U 63 hade till uppgift försöka få en
uppfattning om behovet av professurer
fram till 1970-talets början. Det arbetet
utfördes av en expertutredning, där
universiteten var mycket starkt representerade.
Utredningen kom fram till
att vi skulle behöva ungefär 250 nya
professurer, d. v. s. ungefär 50 per år.
Den takten hålles nästan i och med att
45 eller 46 nya professurer inrättas
nästa höst. När herr Wallmark får ner
siffran till 13, beror det på att för ett
visst antal av dessa tjänster var beslutsprocessen
av något äldre datum,
från i fjol eller i förfjol. Av dessa 45
professurer är ett visst antal automatiska,
säger herr Wallmark. Det finns

Torsdagen den 31 mars 1900 fm.

Nr 15

ingen sådan automatik, ty alla professurer
har beslutats av riksdagen. Mitt
problem under min tid i ecklesiastikdepartement
har i första hand varit alt
skaffa fram högre tjänster till de nya
högskolor och universitet som har inrättats
och håller på att byggas upp.
Jag ger alltså herr Wallmark rätt i att
när vi börjar vår prioritering, måste vi
först se till att de högskolor och fakulteter
som skall starta får sitt. Det blir
kanske under en övergångstid något
trångt när det gäller nya framsteg, nya
ämnen och nya professurer vid de gamla
fakulteterna.

Forskarutredningen har till uppgift
att verkligen penetrera den väsentliga
problematiken — forskningens ställning,
forskarkarriären m. m. vid universiteten.
Jag hoppas att den utredningen
blir färdig senast till hösten,
och då blir det säkerligen åtskilliga tillfällen
att återkomma till den.

Det är självfallet att herr Wallmark
tar upp en djärv tanke, när han säger
att vi skulle — om jag förstod honom
rätt — kanske »kasta loss» från den
huvudsynpunkt vi alltid har haft, nämligen
att universiteten skall svara både
för forskning och undervisning —
kanske inte så att alla skall forska till
50 procent och undervisa till 50 procent,
men att det skall finnas ett visst
samband så att inte somliga enbart
forskar och andra enbart undervisar.
På grund av universitetsutredningens
förslag har vi gjort den uppdelningen
att professorer i första hand bedriver
forskning men också undervisar och
att universitetslektorerna i första hand
undervisar men också har möjligheter
att i varje fall följa med inom sitt område,
genom forskarorientering o. s. v.
Det är möjligt — men jag är ingalunda
beredd att ta någon personlig ståndpunkt
— att en hårdare och rationellare
gränsdragning skulle vara effektivare.
Den kan inte innebära något annat
än att man medvetet inrättar rena
forskningsprofessurer och att man inte
känner sig så oerhört skakad av sam -

Ang. högre utbildning och forskning
bandet mellan antalet professurer och
undervisningen. Jag vet inte om ens
universiteten är mogna att börja tänka
i sådana banor. Vi är emellertid på väg,
herr Wallmark, via forskningsråden.
Tre nya professurer inrättas i deras regi
nästa år, och det finns en liten grupp
tidigare. Det är alltså något nytt. Professurerna
motiveras ibland med att
man har en eminent forskare och
ibland med ett nytt expansivt forskningsfält,
som man vill täcka med en
forskargrupp. Det är möjligt att detta
ändå är den väg man skall vandra.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag tror det kommer att
framgå av protokollet, att när jag tidigare
talade om 13 nya professurer avsåg
jag verkligt nyinrättade professurer,
d. v. s. utöver de 22 som var automatiska.
Uttrycket automatiska är en
teknisk term som universitetskanslern
själv använder i sina skrivningar och
som även vi använder i utskottet. Det
är nog ett uttryck som ecklesiastikministern
väl känner igen.

Det är ju rätt intressant att man betecknar
lärosätenas önskemål som rena
önskelistor. Herr Edenman säger att de
inte drömmer om att få sina petita helt
tillgodosedda, och det lär väl ingen ha
fått ännu. Vi har ju en hårdhänt finansminister
som ser till att man håller sig
inom vissa ramar, även om det innebär
uppenbara svårigheter. Jag sade i mitt
första inlägg att det inte bara är fråga
om en vanlig nedprutning. Det är i stället
en mycket hård nedprutning. Jag har
aldrig djärvts ha den tanken att lärosätena
önskar sig chefsbefattningar fullständigt
ut i det blå och att det inte
skulle finnas underlag för dessa önskemål.
Inom många ämnen har vi ju en relativt
klar organisation där vi vet när
universitetslektorerna träder in och när
professorn träder in -—- måhända ibland
på trebetygsnivå, men numera oftast inte
förrän vi kommer in på den högre
undervisningen, alltså licentiander eller
doktorander. De har vissa fastställda

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 19G6 fm.

Ang. högre utbildning och forskning
timmar då de skall bedriva undervisning
och därutöver forskarhandledning.
Jag har hela tiden haft den uppfattningen
— och ingen har ännu bibringat
mig motsatt uppfattning — att man
skall göra en översyn över de behov
som föreligger. Jag har haft anledning
i andra avdelningen att ta del av äskanden
och skrivningar som förefaller väl
motiverade med hänsyn till det antal
studenter, licentiander eller doktorander
som finns inom respektive områden.

Även med prutmån — vi kan alltid
godta en viss prutmån — håller sig
deras äskanden inom rimliga gränser
men endast under en förutsättning, och
det är att forskningen organiseras pa
det sätt som lärosätena vill. Det är där
som den stora grundskillnaden ligger
och det är det vi måste ta ställning till.
Herr Edenman säger att det är en djärv
tanke att man skall börja diskutera professorernas
status. Jag har inte uttryckt
någon mening men anser att tiden är
mogen att göra allvarliga reflexioner
på detta område. Utvecklingen går nämligen
i den riktning som herr Edenman
själv talar om med forskningsrådens
vidgade medelsförfogande och professurer
som inrättas speciellt för forskningsråden
vid sidan av läroanstalterna.
Den dualism som otvivelaktigt kommer
in här är herr Edenman också medveten
om. Man vill givetvis inte använda
ordet strid utan kallar det diskussioner.
All right, låt oss göra det. Likväl är det
oförenliga uppfattningar, och ingen vinner
på att dessa får fortsätta utan att vi
dragit upp riktlinjer. Det är bättre att
diskussionen får föras öppet inför allmänheten
i detta hus och ställning tas.
Vi får alla vara beredda att ta vår del
av ansvaret.

Visst förekommer det vissa enstaka
ämnen, där vi har brist på kompetenta
sökande — företagsekonomi är nämnt
och det gäller också i någon mån statskunskap.
Det finns också flera andra
ämnen, det är ingen tvekan om det,
men det är bara en förklaring till en
liten del.

Grundsynen skiljer, det måste jag
konstatera om jag tolkade sista delen
av ecklesiastikministerns anförande
rätt. Vi håller på att glida vidare, föra
bort forskningen från universiteten och
lägga den i allt större omfattning på
andra specialorgan. Tiden är, herr
Edenman, mogen att nu ta ställning till
denna fråga efter en seriös analys.

För mig var det en fullständig nyhet
att forskarutredningen sysslade med
forskningens ställning på universiteten.
Om jag rätt har förstått utredningsdirektiven
så går de ut på att utreda forskarkarriären,
och där gör man en
väsentlig insats i frågan om licentiander
och doktorander och möjligheten
att fä en enhetlig forskarexamen lika
för hela landet, men att utredningen
har i uppdrag att diskutera de frågor
som jag tagit upp är helt nytt för mig.
Är så fallet väntar jag med största
intresse vad som kan föreligga när vi
kommer till hösten.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Forskarutredningen
måste just när man skall konstruera en
karriär för forskare komma in på professorernas
användning i systemet. Den
måste utreda om man skall nöja sig
med nuvarande fyra timmars undervisningsskyldighet
med möjlighet till nedsättning
och om man skall arbeta med
olika kategorier av professurer, forskarprofessurer
och
rer, eller om man skall stå kvar vid den
gamla ideologien, enligt vilken universiteten
har både forskning och utbildning
till uppgift och eventuellt ha en annan
konstruktion när det gäller professorernas
tjänstgöringsskyldighet. Där
ligger, menar jag, det väsentliga utspelet
i denna diskussion.

För att intet missförstånd skall uppstå
när jag använder ordet önskelistor
om fakulteternas petita, så vill jag säga
att fakulteterna icke har skyldighet att
ta andra hänsyn än de rent universitetsmässiga.
I ett kollektiv som en fa -

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Nr 15

kultet är det självfallet mycket lätt fölen
person att argumentera för och motivera
ett önskemål, och även om kollegierna
i fakulteten väl inser att X eller
Y i år inte har en chans att få fram sina
äskanden längre än till fakultetsberedningen,
så finns det ju enligt deras sätt
att resonera, och jag kan förstå det, inte
någon anledning att stryka detta önskemål,
utan man låter det gå fram i petita.
I fakultetsberedningarna däremot sitter
av fakulteterna valda fyra personer och
dessutom en grupp liögkvalificerade allmänna
representanter, där kommer
prioriteringsfrågorna in. Det är ingen
tillfällighet att där sitter personer med
stor erfarenhet från samhälleligt arbete.
Den ekonomiska erfarenheten tror jag
kan betecknas som mycket hög, och
dessa personer har uppgiften att se till
samhället i stort, men de har ändå
uppgiften, herr Wallmark, att hävda i
detta fall speciellt universitetssektorns,
den högre utbildningens och forskningens
intressen. Universitetskanslern eller
styrelsen kommer något närmare kanslihuset,
och det blir där ett något hårdare
och kyligare klimat. Kanslern var
ju också nere vid ett 80-tal professurer.

Även vi i ecklesiastikdepartementet
hävdar självfallet i första hand ganska
hänsynslöst, vill jag påstå, utbildningens
och forskningens intressen, men där är
vi ännu närmare den oerhört kalla vind
som är den ekonomiska realiteten, och
sedan kommer den sista avvägningen
inom regeringen. Det är så denna process
går till. Det är inte något skämt,
det är alltså inte något förklenande när
jag talar om dessa önskelistor. Det är
ingen strid, herr Wallmark, intet nedmejande,
det är inte två fientliga parter
som här verkar.

Till sist vill jag säga att det är belysande,
att om universiteten skulle få allt
vad de begär t. ex. i år så måste vi
stänga dem för att kunna mobilisera så
många sakkunniga som behövs för yttranden
om alla sökandena. Systemet
fungerar alltså inte, om man ett ögonblick
skulle ha den ambitionen att för -

Ang. högre utbildning och forskning

söka realisera vad universiteten själva
begär!

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Bara ett par korta reflexioner.

Först vill jag säga att jag är helt medveten
om att ecklesiastikministern i debatten
inom regeringen inte utan framgång
har lyckats hävda undervisningens
intressen. Det ser vi av budgetperspektiven,
och även den större anpart
undervisningen tar i anspråk av den
offentliga sektorns växande del av vår
kaka visar att den blir någorlunda
hyggligt tillgodosedd.

Jag vidhåller dock att de universitetsmyndigheter
som har ansvaret för
studenternas undervisning, såväl på
den lägre som på den högre nivån, är
de som vet vad som behövs för att klara
uppgiften efter de givna spelreglerna.
De följer spelreglerna, och de ställer
krav. Man fyller emellertid på via
forskningsråden, med hjälp av fonder
m. m., och specialbefattningar inrättas.
Forskningen blir alltså splittrad.
Jag vill inte påstå att det är något fel;
mitt inlägg skall inte tolkas på det viset.

Det är mycket möjligt att man efter
en närmare diskussion kommer att finna
att vi går rätt väg. Lärosätena måste
dock få veta efter vilka regler de skall
inrätta sig, exempelvis om professurer
inte skall finnas i större omfattning än
som erfordras för forskarhandledning,
som ju är undervisning på högre nivå.
Behöver vi professurer endast i den
omfattningen? Behöver de som undervisar
på den nivån forska för att så att
säga kunna undervisa i forskningsmetodik,
medan forskningen i övrigt skall
skötas på andra vägar? Jag säger inte
att det bör vara så, men det synes vara
den väg vi håller på att vandra. Jag
anser dock att vi först bör bestämma
oss för vilken väg vi skall välja.

Ecklesiastikministern har i forskarutredningen
lagt in så mycket av vad
jag har tagit upp här att vi kanske inte

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Anslag till humanistiska fakulteterna

behöver fortsätta denna del av diskussionen
nu. Vi får val hela detta problemkomplex
analyserat och redovisat
i höst. I så fall har jag varit litet för
tidigt ute i det här ärendet, men det
spelar ju mindre roll.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Eftersom det inte framställts
något annat yrkande än om bifall
till utskottets hemställan, skulle jag
kanske inte behöva ta till orda på denna
punkt. Emellertid var det ett yttrande
i herr Wallmarks första anförande
som jag fäste mig vid. Om jag fattade
honom rätt, yttrade han sig ungefär så,
att det kan komma en tid, då majoriteten
av riksdagens ledamöter är akademiker.
Var det rätt uppfattat, måste
jag fråga vännen Wallmark: Finns det
verkligen anledning att skrämma svenska
folket på det sättet?

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Punkten 7

Anslag till humanistiska fakulteterna

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t
att enligt vad i statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 3 januari
1966 förordats fastställa personalförteckning
för de humanistiska fakulteterna
m. m., dels godkänna i statsrådsprotokollet
angiven avlöningsstat för de
humanistiska fakulteterna m. m., att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1966/67, dels ock till Humanistiska
fakulteterna m. m.: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 25 930 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Segerstedt Wiberg (I: 72) och den andra
inom andra kammaren av herr
Svensson i Kungälv (11:110),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Blomquist m. fl. (I: 161) och den andra
inom andra kammaren av herr Regnéll
(II: 173),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Åkerlund in. fl. (1:272) och den andra
inom andra kammaren av fröken Ljungberg
in. fl. (II: 335),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Dahlberg m. fl. (1:385) och den andra
inom andra kammaren av herr Lassinantti
in. fl. (11:484),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Stenberg m. fl. (1:409) och den
andra inom andra kammaren av herr
Tobé in. fl. (II: 498),

dels en inom andra kammaren av
herr Lundberg väckt motion (11:336),
dels ock en inom andra kammaren av
herrar Rubin och Sjöholm väckt motion
(II: 493).

I motionerna I: 72 och II: 110 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att från och med budgetåret 1966/67
vid Göteborgs universitet inrätta en
professur i etnografi, särskilt social
antropologi, med professor Karl Gustav
Izikowitz som förste innehavare samt
att med anledning därav öka anslaget
Göteborgs universitet: Avlöningar med
därför erforderligt belopp, varvid dock
hänsyn skulle tagas till de bidrag, som
från vissa fonder vid Göteborgs universitet
kunde ställas till förfogande.

I motionerna I: 409 och II: 498 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta,
att en forskardocentur i arkeologi skulle
inrättas vid universitetet i Umeå med

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Nr 15

docent Hans Christiansson som förste
innehavare.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kung], Maj:ts förslag och med avslag å
motionen II: 336, såvitt nu vore i fråga,
besluta att inrätta en professur i indologi,
särskilt nyindisk filologi, vid
Stockholms universitet från och med
budgetåret 1966/67;

II. att motionerna 1:272 och 11:335,
i vad de avsåge inrättande från och
med budgetåret 1966/67 av en professur
vid Uppsala universitet i historia, särskilt
modern politisk och social historia,
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionen 11:493, i vad den
avsåge inrättande från och med budgetåret
1966/67 av en professur vid
Lunds universitet i finsk-ugriska språk,
icke måtte av riksdagen bifallas;

IV. att motionerna I: 72 och II: 110,
i vad de avsåge inrättande från och
med budgetåret 1966/67 av en professur
vid Göteborgs universitet i etnografi,
särskilt social antropologi, med professorn
Karl Gustav Izikowitz som förste
innehavare, icke måtte av riksdagen bifallas; V.

att motionerna 1:385 och 11:484,
i vad de avsåge inrättande från och
med budgetåret 1966/67 av ett ordinarie
universitetslektorat vid Uppsala universitet
i finska språket och litteraturen,
icke måtte av riksdagen bifallas;

VI. att motionerna I: 161 och II: 173,
i vad de avsåge inrättande från och
med budgetåret 1966/67 vid Lunds universitet
av ett universitetslektorat i musikforskning
och en tjänst som lärare i
musikteori, icke måtte av riksdagen bifallas; VII.

att motionerna I: 409 och II: 498,
i vad de avsåge inrättande vid Umeå
universitet av en forskardocentur med
docenten Hans Christiansson som förste
innehavare, icke måtte av riksdagen bifallas; -

Anslag till humanistiska fakulteterna

VIII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Muj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna 11:336, 1:272 och
II: 335, II: 493, I: 72 och II: 110, I: 385
och 11:484, 1:161 och 11:173 samt I:
409 och 11:498, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 3 januari
1966 föreslagits fastställa personalförteckning
för de humanistiska fakulteterna
m. m.;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för de humanistiska fakulteterna
m. m., att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1966/67;

c) till Humanistiska fakulteterna
m. in.: Avlöningar för budgetåret 1966/
67 anvisa ett förslagsanslag av
25 930 000 kronor.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! Utan att ta ställning till
den tidigare debatten vill jag lägga några
synpunkter på statsutskottets utlåtande
nr 42, punkten 7, rörande de humanistiska
fakulteterna. Utskottet har
där bl. a. yttrat sig över motionerna
I: 409 och II: 498, i vilka vi motionärer
föreslår att riksdagen måtte besluta att
en forskardocentur i arkeologi inrättas
vid Umeå universitet med docent Hans
Christiansson såsom förste innehavare.
Utskottet har vidhållit sin fjolårsståndpunkt
att vederbörande forskningsråd
är den instans som kan tänkas realisera
förslaget. Det svaret är självfallet inte
heller någon nyhet för vederbörande
forskningsråd, som hitintills tydligen
inte har ansett sig kunna ta något initiativ
i detta ärende.

Motionärerna är också ytterst realistiska
och vet att det är många som
skall nagga på forskningsrådsanslagen,
men jag kan ändå inte, herr talman,
låta bli att peka på utskottets skrivning
beträffande forskningsråden och deras
verksamhet. I punkten 67 kan bl. a. läsas
att framstegen på forskningens område
är av stor betydelse för den eko -

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Anslag till humanistiska fakulteterna

nomiska, sociala och kulturella utvecklingen
i vårt land och att därför under
de senaste åren kraftigt ökade resurser
ställts till forskningsrådens förfogande.
Detta betyder i årets budgetförslag en
ökning av anslagen till forskningsråden
med 15 procent, eller i pengar cirka 11
miljoner kronor, till sammanlagt cirka
81 miljoner kronor. Då är andra finansieringskällor
av typ riksbanksfond,
cancerfond etc. undantagna.

Såsom motionär kan jag då inte finna
annat än att de ekonomiska betingelserna
för forskningsrådens del åtminstone
något har förbättrats, vilket
borde tala för en positiv behandling av
förslag som ansluter till av riksdagen
beslutad utbyggnad av humanistiska fakulteten
i Umeå, t. ex. förslaget om en
forskartjänst i arekologi vid Umeå universitet.
Utskottets i punkten 67 allmänt
hållna argumentering då det gäller
forskningsråden — att bristen på
tillgänglig personal i vissa fall utgör ett
hinder — kan ju inte gälla i detta fall,
då här finns ett aktuellt namn, en forskare
vilken såväl i fältarbete som i vetenskapliga
skrifter har dokumenterat
ett synnerligen stort intresse för övre
Norrlands och Nordkalottens arkeologiska
problem och därmed sammanhängande
kulturhistoriska företeelser.

Trots den pågående forskarutredningen
som det har talats om här tidigare
i dag, finns det i detta sammanhang
anledning att påminna om att av
universitetens och högskolornas lärare,
alltså även amanuenser och assistenter,
har enligt uppgift två tredjedelar förordnats
på 1—6 år — de flesta på ett
år. Detta förhållande måste betyda en
stor otrygghet för många forskare, för
att inte tala om den förlust för vetenskaplig
verksamhet som uppstår när
vederbörande forskare efter t. ex. docenttjänstens
utgång tvingas lämna
forskningen för tryggare arbetsvillkor.

Det är också mot den bakgrunden
som vi motionärer även i år har velat
slå vakt om en forskartjänst i arkeologi
vid Umeå universitet. Vi skulle djupt

beklaga om den forskare, som vi har
föreslagit såsom förste innehavare av
tjänsten i fråga, till följd av att tjänsten
ej inrättas skulle komma att ge sin
forskning en annan inriktning, som
kanske inte längre skulle komma landets
norra del till godo. Det är kanske
helt förståeligt om ett ungt universitet
slår vakt om tillgängliga forskare.

Något har i alla fall hänt på arkeologfronten
i norr. Den 2 november 1965
tillsattes av filosofiska fakulteten vid
Umeå universitet en kommitté, som har
i uppdrag att utarbeta förslag till anslagsäskanden
för budgetåret 1967/68
samt femårsplan för den av riksdagen
år 1965 beslutade humanistiska utbildnings-
och forskningsorganisationen vid
universitetet i Umeå. Denna kommitté
har i en i dagarna i pressen offentliggjord
PM bl. a. föreslagit att en professur
i nordisk fornkunskap — särskilt
nordskandinavisk arkeologi — skall inrättas
fr. o. m. budgetåret 1969/70. Genom
en sådan professur skulle såväl
forskar- som undervisningssidan bli
tillgodosedd och ävenså motionärernas
intentioner beträffande bl. a. forskningens
specialinriktning på nordskandinaviska
problem.

Som motionär är det mig emellertid
angeläget att understryka att jag betraktar
förslaget om inrättande av forskardocentur
som en praktisk lösning
för i första hand tiden fram till år 1969.
Det är självklart att vi med uppmärksamhet
kommer att följa detta ärende.
Jag vill understryka att vi återigen har
fått en rekommendation, en vidarebefordran
av motionen till vederbörande
forskningsråd; det kan utläsas av statsutskottets
skrivning.

I anslutning till den mera allmänna
diskussionen kring högre utbildning
och forskning — den har ju också förts
här tidigare i dag — vill jag beträffande
vårt yngsta universitet påminna
om en aktuell problemställning. Det
gäller frågan om en pedagogikprofessur.
I denna fråga har såvitt jag kan förstå
flera instanser — bl. a. statsutskottet i

Torsdagen den 31 mars fm.

Nr 15

sill utlåtande nr ''JO år 1905 — ocli även
departementschefen uttalat sig positivt
till inrättandet av en sådan professur.
Men ingenting har hänt, och det kan
möjligen betyda att man avvaktar propositionen
med anledning av 1960 års
lärarutbildningssakkunnigas betänkande.

För närvarande är situationen vid
Umeå universitet den att där finns ungefär
180 pedagogikstuderande som läser
för 1 betyg eller mer och cirka 130 för
vilka ämnet ingår i lärarutbildningen.
Det är alltså mer än 300 som studerar
pedagogik. Det totala antalet studerande
vid universitetet som helhet — inkluderande
såväl de filosofiska och
odontologiska som medicinska fakulteterna
— utgör ungefär 2 000, varav alltså
cirka 15 procent studerar pedagogik.
Antalet studerande för 3 betyg i pedagogik
var under höstterminen 1965 21
men är nu 36. Härtill kommer cirka 10
licentiander och doktorander för vilka
undervisning för närvarande inte kan
beredas.

Den enda ordinarie tjänst som finns
inrättad är ett universitetslektorat. För
att klara den nuvarande högstadieundervisningen
har ämnet tilldelats »lösa»
professorstimmar och helt nyligen under
innevarande läsår ett extra universitetslektorat
för högstadieundervisningen,
ett s. k. högstadielektorat. Men
universitetslektoraten var väl ändå från
början avsedda för lågstadieundervisningen
för att professorn härigenom
skulle kunna avlastas den mera elementära
undervisningen. Att nu även överlåta
högstadieundervisningen åt en extra
universitetslektor i ett ämne som
saknar företrädare på professorsnivå
förefaller vara en lösning som naturligtvis
kan diskuteras.

Från och med höstterminen 1966 räknar
Umeå med att ha cirka 15 licentiander
och doktorander samt cirka ett
fyrtiotal studerande för 3 betyg. Antalet
»lösa» professorstimmar i pedagogik,
som redan innevarande läsår utgör 380,
kommer nästa läsår att bli över 550,

2 Första kammarens protokoll 1966. Nr 15

Anslag till humanistiska fakulteterna
varav ungefär hälften för högstadieundervisning.

Det är alltså mycket angeläget att det
inrättas helst två professurer, den ena
med inriktning mot praktisk pedagogik,
således i huvudsak för lågstadielärarutbildningen,
och den andra med
inriktning mot vanlig universitetspedagogik,
med tanke på högstadieundervisningen
i pedagogik och den forskning
som anknyter därtill.

Behovet av två professurer överensstämmer
också enligt uppgift helt med
förhållandena vid andra lärosäten.

Jag har, herr talman, velat framlägga
dessa synpunkter med hänsyn till att
pedagogikprofessurerna kopplats ihop
med den proposition om den framtida
lärarutbildningen som har aviserats
först till den 15 maj i år och som kan
komma att skjutas till höstsessionen.

Läget i Umeå är alltså beträffande
ämnet pedagogik mycket besvärligt
dels med tanke på undervisningen och
dels med tanke på planläggningen av
utbyggnaden. Det hade varit önskvärt
att en professur inrättats innan undervisningen
hade kommit i gång, åtminstone
innan det blivit aktuellt med
högstadieundervisning, så att vederbörande
hade kunnat organisera, planlägga,
administrera och ordna för egna lärare
samt kunnat ordna med lokaler,
utrustning, anskaffning av materiel och
apparater m. m. Nu är läget tyvärr sådant
att professurerna i stället tycks
komma något eller några år efter det att
högstadieundervisningen satts i gång.

Jag har velat ta in dessa uppgifter i
riksdagsprotokollet med adress till den
det vederbör — planeringsmyndigheter
etc. — i hopp om en så snar lösning
som möjligt på en problemställning som
vårt yngsta universitet nu brottas med.
Tills vidare har jag intet yrkande, herr
talman.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):
Herr talman! Jag skall inte anlägga
några stora vyer på forskningen, inte

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Anslag till humanistiska fakulteterna
ens gå så långt som fröken Stenberg —
utan bara gå in på ett enda litet ärende.

Jag vill knyta några reflexioner till
statsutskottets ganska lakoniska konstaterande
att utskottet tillstyrkt att en
professur i etnografi inrättas vid Sockholms
universitet, men inte ansett sig
böra förorda inrättande av mer än en
professur i ämnet. Därför avstyrker utskottet
en motion av mig, nr I: 72, om
en professur i etnografi vid universitetet
i Göteborg. Det framgår kanske
inte tillräckligt tydligt i motionens slutkläm
att det redan finns en professur i
etnografi i Göteborg.

Det är en personlig professur som
upprätthålls av professor Izikowitz och
som är förenad med chefskapet för det
kommunala museet. Därför har han för
närvarande en tjänstgöringsskyldighet
som är betydligt lägre än för en professor.
Elevantalet växer emellertid och
kräver alltmer tid och undervisning.
Detta står i motionen även om det inte
betonas i dess hemställan.

Utskottet har valt att inte förorda medel
till honom, så att han kan ägna sig
åt undervisningen. Detta har utskottet
gjort, trots att det finns fonderade medel
på mellan 16 000 och 18 000 kronor,
som årligen står till förfogande.
Kostnaderna för en professur skulle alltså,
såvitt jag förstår, bli ungefär desamma
som för ett lektorat.

Utskottets avstyrkande är beklagligt
och något förvånande; beklagligt därför
att professor Izikowitz förmodligen
är den ende ledande etnografen, som
representerar den moderna etnografien.
Etnografien av den gamla typen sysslar
närmast med vad man kan kalla historierekonstruktion,
d. v. s. arbetar med
studium av gamla föremål och dokument,
medan den moderna etnografien
sysslar med samhällssystemens omvandlingsprocess.
Alla som har intresserat
sig för u-landsproblematiken vet
hur snabb och hur avgörande denna
process är. Ofta gäller att förhindra att
utvecklingen kommer in på fel bog, då
civilisationerna eller kulturerna möts

—• alltså främst vår västerländska civilisation
och de gamla kulturerna.

Det är mest detta problemkomplex
som undervisningen gäller i Göteborg
och då kommer man samtidigt in på biståndsverksamheten.
För att genomföra
våra biståndsaktioner behöver vi utan
tvekan moderna etnografer, som kan
hjälpa till. Det är inte så få av professor
Izikowitz’ elever som SIDA har sänt
ut att arbeta på fältet.

Utskottets ställningstagande är förvånande
så till vida att man har frångått
den prioritering som skett inom
universitetskanslersämbetet. Det kommer
ju, som tidigare sagts här, från
universiteten långa önskelistor. På önskelistan
från Göteborg har en fullständig
professur för Izikowitz kommit
mycket högt upp, och sedan har även
universitetskanslersämbetet satt önskemålet
högt på sin lista, alltså bland de
professurer som ämbetet vill ha inrättade
i år.

Förslaget om en professur i Stockholm
har, såvitt jag kan finna, inte
kommit från universitetskanslersämbetet,
utan det fanns med i en utredning
och kom fram efter det att ämbetet hade
inlämnat sitt förslag. Universitetskanslersämbetet
hade ändå mycket väl
kunnat placera den göteborgska professuren
över professuren i Stockholm.
Därtill kommer dels att Göteborg i den
moderna etnografien har förhållandevis
gamla anor, dels att man har tillgång
till en man, vars kompetens ifrågasättes
av ingen.

Man skulle alltså kunna få en fullständig
professur i Göteborg för en relativt
liten utgift, men man har inte
tagit hänsyn till den kalla vind som
ecklesiastikministern nyss talade om
utan valt att gå den dyra vägen. Det är
möjligt att studenterna i Stockholm är
glada över det, men studenterna i Göteborg
— det är ett sextiotal som studerar
för Izikowitz, därav många licentiander
— beklagar desto mer denna
utveckling.

Torsdagen den 31 mars 1900 fm.

Nr 15

Jag har, herr talman, intet yrkande, ty
jag förstår att ärendet redan är avgjort.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Till fru Segersledt Wiberg
vill jag säga att utskottet haft alt
granska en mycket lång lista på nya
professurer från olika motionärers sida,
och vi har inte haft någon som
helst möjlighet att tillfredsställa alla
dessa önskemål. Jag förstår mycket väl
att fru Segerstedt Wiberg vill slå vakt
om Göteborgs universitet. Det är inget
fel i det; vi har erfarenheter från Lund
och Umeå och andra håll också på denna
punkt. Men med hänsyn till förhållandena
på detta område har vi fullständigt
enhälligt ansett att vi inte kan
bifalla denna motion.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Det var av hänsyn till
enhälligheten som jag inte ställde något
yrkande.

Jag förstår som motionär mycket väl
att statsutskottet kanske inte kan ta
så mycket hänsyn till motioner från
olika håll. Man utgår ifrån att det är
fråga om många lokala intressen. Men
jag tycker att statsutskottet litet mer
skulle ha uppmärksammat universitetskanslerns
prioritering.

Denna professur fanns dock med på
den förteckning som universitetskanslern
lämnade med tanke på önskemål
för året. Om jag inte är fel underrättad
har universitetskanslern olika grupper
—- en mycket liten grupp som gäller
angelägna professurer och en större
grupp, som man kan tänka sig att låta
vänta något år. Jag tyckte att man åtminstone
hade på några rader kunnat
motivera varför man inte tog hänsyn
till kanslersämbetets önskan.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Får jag först till fru Segerstedt
Wiberg säga att vi i avdelning -

Anslag till humanistiska fakulteterna

en penetrerade dessa saker mycket noga.
Det är inte på det sättet att vi utan
intresse går förbi motionerna, utan
tvärtom tar vi mycket noga reda på innehållet.
Jag misstänker emellertid att
Sveriges riksdag aldrig kommer i den
ekonomiska situationen att den kan bifalla
allt eller ens huvudparten av vad
universitetskanslern föreslår. Han framlägger
sina förslag på tjänstens vägnar,
och det är inget fel med det. Sedan
händer det emellanåt att man vid bedömningen
i andra instanser måste gå
ifrån den prioritering som han ansett
vara riktig och ta ännu viktigare saker.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Jag skulle ha avstått från denna replik
om inte herr Näsström hade påpekat
att man tog ekonomiska hänsyn vid
utskottets ställningstagande. Det hade
varit mycket billigare att bifalla min
motion än att tillsätta en professur i
Stockholm, eftersom de nämnda medlen
för ändamålet finns i Göteborg.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Att det finns en fondering
som till någon del kan bidra till
underhålls- och driftkostnaderna får
inte ensamt vara avgörande. Man måste
också lägga en mängd andra synpunkter
på en sådan fråga.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det finns faktiskt ett
annat skäl, som var avgörande för mig,
nämligen utredningen om etnografiska
museet i Stockholm.

Det är riktigt att petita med förslag
om en professur för Izikowitz kom
först, och sedan utredningen om etnografiska
museet. Ett av de väsentligaste
förslagen som där framlades var att
föreståndarskapet för det nuvarande
etnografiska museet och professuren
skulle skiljas åt. Det fördes alltså fram
förslag om en särskild professur vid

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Anslag till samhällsvetenskapliga fakulteterna

Stockholms universitet. Det förslaget
tillstyrktes av universitetskanslern. Vi
hade alltså att välja; att inrätta en professur
och därmed följa den utredning
som riksdagen vid flera tillfällen begärt.
Vi har många gånger diskuterat
etnografiska museets, som man har
sagt, sorgliga belägenhet, och det är det
verkliga skälet för den prioritering jag
har gjort.

Jag skulle föreställa mig att utskottet
har resonerat på i stort sett samma
sätt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkterna S och 9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10

Anslag till samhällsvetenskapliga
fakulteterna

I denna punkt hade utskottet hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag på motionerna I:
390, av herr Ernulf m. fl., och II: 466,
av herr Carlshamre m. fl.,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 3 januari
1966 föreslagits fastställa personalförteckning
för de samhällsvetenskapliga
fakulteterna m. m.;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för de samhällsvetenskapliga
fakulteterna m. m., att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1966/67;

c) till Samhällsvetenskapliga fakulteterna
m. m.: Avlöningar för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag av
26 491 000 kronor;

II. att motionerna 1:384, av herrar
Dahlberg och Lokander, och II: 468, av
herrar Carlstein och Fagerlund, icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motionerna 1:390 och 11:466 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
om inrättande av en för universitetet
och socialhögskolan i Umeå gemensam
professur i rättsvetenskap, särskilt offentlig
rätt, från och med budgetåret
1966/67.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! I egenskap av motionär
i fråga om inrättande av en professur
i rättsvetenskap vid universitetet i
Umeå skulle jag vilja säga ett par ord.

Professuren föreslås av motionärerna
bli gemensam för universitetet och socialhögskolan
i Umeå. Det bär visat sig
svårt att klara av den erforderliga undervisningen
där med icke fast anställd
personal — det är väl en sak som
egentligen inte bestritts av utskottet.
Detta är anledningen till att motionärerna
föreslår en professur. Det är väl
också klart att det, om Umeå skall
kunna konkurrera med andra orter om
akademiska lärarkrafter, är nödvändigt
att man kan bjuda goda villkor. I detta
fall tror jag det är erforderligt med en
professur.

Utskottet hänvisar i sitt avstyrkande
yttrande till pågående utredningar som
kan tänkas ta upp frågan om professuren.
Det är väl under sådana förhållanden
utsiktslöst att föreslå bifall till motionärernas
yrkande. Jag vill emellertid
understryka angelägenheten av att
denna fråga blir löst utan dröjsmål.

Det är av vikt att undervisningen vid
universitetet och högskolan i Umeå i
möjligaste mån blir likvärdig med den
som bjuds de studerande vid andra
akademiska läroanstalter. Jag behöver
väl inte närmare utveckla önskvärdheten
av att vi litet extra tänker på
Umeå, så att inte universitetet där ställs
i efterhand. Och här har vi ett beklagligt
exempel på att Umeå inte kan erbjuda
likvärdig undervisning.

Jag hoppas, herr talman, att de ut -

Torsdagen den 31 mars 1900 fm.

Nr 15

redningar som niskottet hänvisar till
inte i någon avsevärd mån skall försena
frågans lösning utan att man skall behandla
denna professur med den förtur
som ärendet enligt min mening förtjänar.

Jag har velat framföra dessa anmärkningar,
herr talman, men avstår från
att ställa något yrkande.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt.

Punkten 11

Anslag till medicinska fakulteterna

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att
enligt vad i statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 3 januari
1966 förordats sluta avtal med sjukvårdshuvudman
angående en professur
i geriatrik samt besluta om professurens
förläggning, dels bemyndiga Kungl.
Maj:t att enligt vad i statsrådsprotokollet
förordats fastställa personalförteckning
för de medicinska fakulteterna
m. in., dels godkänna i statsrådsprotokollet
angiven avlöningsstat för de medicinska
fakulteterna m. in., att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1966/67, dels ock till Medicinska fakulteterna
m. m.: Avlöningar för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 57 417 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Edström in. fl. (1:54) och den andra
inom andra kammaren av herr Jönsson
i Arlöv m. fl. (II: 89),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Anslag till medicinska fakulteterna
lljorth in. fl. (1:55) och den andra inom
andra kammaren av herr Lundberg
m. fl. (II: 51),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Bengtson och Lundström (1:159)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Hedlund och Ohlin (II: 473),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Göran Karlsson och Palm (I: 165)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Martinsson m. fl. (11:216),
dels en inom första kammaren av herr
Dahlén m. fl. väckt motion (I: 388),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hultell m. fl. (1:394) och den andra
inom andra kammaren av fru Sundberg
m. fl. (II: 496),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Stenberg m. fl. (I: 410) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Elmén m. fl. (II: 471),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sörenson m. fl. (I: 412) och den andra
inom andra kammaren av herr Sjönell
m. fl. (II: 494),

dels en inom andra kammaren av
herr Helén väckt motion (II: 172),
dels ock en inom andra kammaren
av fru Sjövall väckt motion (II: 222).

I motionerna I: 159 och II: 473 hade
hemställts, att riksdagen måtte,

1. besluta inrätta tre professurer i
geriatrik —- i stället för en som regeringen
föreslagit — i Stockholm, Göteborg
respektive Uppsala budgetåret
1966/67,

2. bemyndiga Kungl. Maj:t att dels
sluta avtal med sjukvårdshuvudmännen
i Stockholm, Göteborg och Uppsala rörande
inrättandet av en professur i geriatrik
på vardera orten, dels fastställa
personalförteckning beträffande dessa
professurer,

3. till Medicinska fakulteterna m. m.:
Avlöningar för budgetåret 1966/67 un -

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Anslag till medicinska fakulteterna
der åttonde huvudtiteln anvisa ett i
förhållande till Kungl. Maj:ts förslag
med 700 000 kronor förhöjt förslagsanslag
av sammanlagt 58 117 000 kronor,
samt

4. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam utredning genom
universitetskanslersämbetets försorg rörande
dels ämnesinriktningen för de tre
föreslagna professurerna och för ytterligare
två, som borde inrättas så snart
som möjligt i Lund respektive Umeå,
dels frågan om ett sammanförande av
de geriatriska forskningsinsatserna i en
forskningsenhet på riksplanet.

I motionen 1:388 hade anhållits, att
riksdagen måtte besluta, att professuren
i geriatrik skulle inrättas i enlighet
med universitetskanslersämbetets förslag
från och med budgetåret 1966/67
samt att anvisa härför erforderliga medel.

I motionerna 1:394 och 11:496 hade
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle hemställa, att den
centrala universitetsmyndigheten måtte
givas i uppdrag att taga initiativ för att
påskynda upprustningen av den reumatologiska
undervisningen och forskningen
i landet, i främsta rummet genom
inrättande av kliniska professurer
i ämnet vid de medicinska fakulteterna.

I motionerna I: 410 och II: 471 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta om
inrättande av i första hand en professur
och i andra hand en laboratur i
gynekologisk radioterapi vid Umeå universitet
med docent Olle Kjellgren som
förste innehavare.

I motionen II: 172 hade hemställts,

A. att riksdagen måtte

1. besluta att från och med budgetåret
1966/67 inrätta dels en professur
i geriatrik vid karolinska institutet i
enlighet med det av universitetskanslersämbetet
framlagda förslaget, dels
ock, efter det godtagbart avtal slutits
mellan staten och respektive sjukhus -

huvudmän i Uppsala och Göteborg, inrätta
en professur i geriatrik vid ettvart
av universiteten i Uppsala och Göteborg
med den ämnesinriktning som,
sedan utredning härom verkställts av
universitetskanslersämbetet, kunde befinnas
lämplig,

2. under respektive anslag anvisa anslag
till löner, utrustning och materiel
för genomförande av de under 1 framställda
förslagen,

3. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning genom universitetskanslersämbetets
försorg av frågan
om sammanförande av de geriatriska
forskningsinsatserna i en forskningsenhet
på riksplanet,

B. —- alternativt — att riksdagen
måtte, därest riksdagen icke skulle bifalla
det under 1 ovan framställda yrkandet
utan allenast att en professur
skulle komma till stånd från och med
den 1 juli 1966, dels besluta, att denna
professur skulle inrättas vid karolinska
institutet i enlighet med det av universitetskanslersämbetet
framlagda förslaget,
dels ock anvisa härför erforderliga
medel.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att motionerna 1:54 och 11:89, i
vad de avsåge inrättande från och med
budgetåret 1966/67 av en professur i
anestesiologi vid Lunds universitet med
docenten Eric Nilsson som förste innehavare,
icke måtte bifallas av riksdagen; II.

att motionerna 1:410 och 11:471,
i vad de avsåge inrättande av i första
hand en professur och i andra hand en
laboratur i gynekologisk radioterapi
vid Umeå universitet med docenten
Olle Kjellgren som förste innehavare,
icke måtte bifallas av riksdagen;

III. att motionen II: 222, i vad den
avsåge inrättande från och med den 1
juli 1966 av en professur i fortplantningsendokrinologi
vid karolinska institutet
med docenten Egon Diczfalusv

Torsdagen den 31 mars 1900 fm.

Nr 15

som förste innehavare, icke måtte bifallas
av riksdagen;

IV. att motionerna 1:55 och 11:51, i
vad de avsåge inrättande av en laboratur
i pediatrik, särskilt pediatrisk
neurologi, vid Uppsala universitet med
docenten Bengt Hagberg som förste innehavare,
icke måtte bifallas av riksdagen; V.

att motionerna 1:165 och 11:216,
i vad de avsåge inrättande av en laborator
i perifer kärlkirurgi i Bo 1 vid karolinska
institutet, icke måtte bifallas av
riksdagen;

VI. att motionerna I: 412 och II: 494,
i vad de avsåge omvandling från och
med budgetåret 1966/67 av laboraturen
i klinisk alkoholforskning vid karolinska
institutet till professur i klinisk
forskning rörande olika missbruksformer,
icke måtte bifallas av riksdagen;

VII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna I: 159 och II: 473
samt II: 172, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, besluta, att från och med
budgetåret 1966/67 skulle inrättas en
professur i geriatrik;

VIII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna I: 159 och 11:473,
I: 388 samt II: 172, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, bemyndiga Kungl.
Maj :t att besluta om professurens förläggning
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för
den 3 januari 1966 föreslagits;

IX. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att i förekommande fall
med vederbörande sjukvårdshuvudman
sluta avtal angående professur i geriatrik; X.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 54 och II: 89, I: 410
och 11:471, 11:222, 1:55 och 11:51,
1:165 och 11:216, 1:412 och 11:494,
1:159 och 11:473, 1:388 samt 11:172,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet

Anslag till medicinska fakulteterna
löreslagits fastställa personalförteckning
för de medicinska fakulteterna m. m.;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för de medicinska fakulteterna
in. in., att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1966/67;

c) till Medicinska fakulteterna m. in.:
Avlöningar för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 57 417 000 kronor; XI.

att motionerna I: 159 och II: 473,
i vad de avsåge utredning om inrättande
av professurer i geriatrik vid universiteten
i Lund och Umeå samt därmed
sammanhängande frågor, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

XII. att motionerna I: 159 och II: 473
samt II: 172, i vad de avsåge utredning
om en geriatrisk forskningsenhet på
riksplanet, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

XIII. att motionerna I: 394 och II: 496
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Axel Andersson, Per
Jacobsson, Thorsten Larsson, Nils-Eric
Gustafsson, Nyman, Larsson i Hedenäset,
Nihlfors, Nelander, Mattsson och
Källstad, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under VII hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag ävensom med bifall till
motionerna 1:159 och 11:473 samt II:
172, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, besluta, att från och med budgetåret
1966/67 skulle inrättas tre professurer
i geriatrik;

b) av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Thorsten Larsson, Nils-Eric
Gustafsson, Nyman, Larsson i Hedenäset,
Nihlfors, Nelander, Mattsson och
Källstad, vilka — under förutsättning
av bifall till reservationen a — ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla den
ändrade lydelse, som i reservationen
angivits; samt att utskottet bort under
VIII och X hemställa,

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Anslag till medicinska fakulteterna

VIII. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionen
I: 388 ävensom med bifall till motionerna
I: 159 och II: 473 samt II: 172, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, besluta,
att professurerna i geriatrik skulle
förläggas till Stockholm, Göteborg och
Uppsala;

X. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag ävensom motionerna
I: 159 och II: 473, I: 388 samt II: 172
och med avslag å motionerna I: 54 och
11:89, 1:410 och 11:471, 11:222, 1:55
och II: 51, I: 165 och II: 216 samt I: 412
och II: 494, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad reservanterna föreslagit
fastställa personalförteckning för de
medicinska fakulteterna m. m.;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för de medicinska fakulteterna
m. m., att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1966/67;

c) till Medicinska fakulteterna m. m.:
Avlöningar för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 58 117 000 kronor; c)

av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Nyman, Nihlfors, Nelander och
Källstad, vilka -— därest reservationen
a ej skulle bifallas — ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
avfattning, reservationen visade, samt
att utskottet bort under VIII hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 159 och II: 473 samt II: 172 ävensom
med bifall till motionen I: 388, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, besluta,
att professuren i geriatrik skulle förläggas
till karolinska institutet i enlighet
med vad reservanterna föreslagit;

d) av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Thorsten Larsson, Nils-Eric
Gustafsson, Nyman, Larsson i Hedenäset,
Nihlfors, Nelander, Mattsson och
Källstad, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del lyda så,
som denna reservation visade, samt att

utskottet bort under XI hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 159 och II: 473, såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam utredning genom
universitetskanslersämbetets försorg om
inrättande snarast möjligt av professurer
i geriatrik även i Lund och Umeå;
samt

e) av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Thorsten Larsson, Nils-Eric
Gustafsson, Nyman, Larsson i Hedenäset,
Nihlfors, Nelander, Mattsson och
Källstad, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den avfattning,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under XII hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 159 och II: 473 samt II: 172,
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam
utredning genom universitetskanslersämbetets
försorg om ett sammanförande
av de geriatriska forskningsinsatserna i
en forskningsenhet på riksplanet.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Tillåt mig först att uttala
min överraskning över den, vad jag
vill kalla, interpellationsdebatt som kom
att inleda behandlingen av statsutskottets
utlåtande nr 42.

Herr statsrådet talade om att herr
Wallmark tog ett djärvt steg. Jag skulle
kanske kunna säga att han tydligen också
var på väg mot nya djärva mål, som
det ju har talats så flitigt om på sista
tiden.

Jag skall emellertid inte blanda mig
i denna interpellationsdebatt på annat
sätt än att jag uttalar min förvåning
över herr Wallmarks tankar på att man
skulle dra en bred gräns mellan forskningen
och undervisningen. Herr Wallmark
konstaterade i inledningen till
sitt första anförande att det finns studerande
vid universiteten som aldrig
sett sin professor. Jag fattade det så att
herr Wallmark ansåg detta vara någonting
mycket beklagligt, men skulle pro -

Torsdagen den 31 mars 1966 fin.

Nr 15

fessorerna stangas in i forskarnas elfenbenstorn,
skulle det val aldrig inträffa
att de studerande fick någon kontakt
med professorn.

Detta utlåtande är ju ett ganska stort
paket, innehåller många olika saker
och ting som tillsammans kostar mycket
pengar. I själva verket är väl ändå
ingen riktigt nöjd med paketet och dess
innehåll. .lag föreställer mig att ecklesiastikministern
inte är nöjd — han
skulle säkert önskat ha mycket mer
pengar till sitt förfogande för att tillgodose
många angelägna önskemål. Vi
som har suttit i andra avdelningen vid
behandlingen av de här frågorna har
inte heller haft någon anledning att vara
speciellt nöjda med att vi tvingats vara
så restriktiva. Och vi förstår mycket
väl att motionärerna inte är nöjda; flera
har ju redan varit uppe och vittnat
och talat om att de hade väntat sig att
bli mer tillmötesgående och nästan mer
hövligt behandlade av avdelningen än
vad de har blivit. Men det har ju, som
sagt, varit ett bistert klimat både utanför
detta hus och inom huset, och det
har gällt för oss att försöka hålla igen
så mycket som möjligt.

Jag tror att alla dessa tre parter som
jag har räknat upp emellertid hoppas
på bättre tider, då det skall vara tillfälle
att bli mer tillmötesgående. Den
som i går lyssnade till debatten om
bostadsförsörjningen hörde kanske
statsrådet Johansson tala om att det
nu gällde att satsa så mycket som möjligt
på näringslivets investeringar. Han
räknade med att detta så småningom
skulle ge en sådan utdelning att det
skulle bli möjligt att ge mera pengar
åt olika håll, och han nämnde då särskilt
också skolans område. Jag beklagar
bara att man inte tidigare satt i gång
med att visa denna förståelse för företagsamheten.
Hade man börjat med
detta för några år sedan, hade vi kanske
i dag varit i den situationen, att vi
kunnat vara mer generösa än vi nu har
kunnat vara.

Efter denna lilla utvikning skall jag

2-f Första kammarens protokoll 1966. Nr

Anslag till medicinska fakulteterna
övergå till den reservation vid punkten
It som gäller inrättande av tre professurer
i geriatrik. Efter tre försök lyckades
motionärerna 1964 förmå riksdagen
att fatta ett beslut om inrättande
av en professur i geriatrik. I årets statsverksproposition
— alltså två år senare
— föreligger nu förslag om inrättande
av en professur, som enligt departementschefens
mening bör benämnas
professur i geriatrik och som skall ges
en klinisk inriktning och förenas med
befattning som överläkare vid en klinik
med geriatriskt patientunderlag, varvid
professuren i första hand skall förläggas
till Uppsala. Att det här varit dröjsmål,
kan vi ju förstå, ty det tar ju — det
nämnde herr statsrådet nyss — sin tid
från det att man har bestämt sig för en
professur och till den dag då tjänsten
kan tillsättas. Det är alltså inte något
som helst klander, då jag konstaterar
att detta förslag kommer två år efter
det att riksdagen fattade sitt beslut.

Jag tycker att det viktiga här är att
förslaget inte överensstämmer med vad
universitetsmyndigheterna och utredningskommittén
föreslagit. Universitetskanslern
menade sålunda att en professur
i geriatrik borde som en första
etapp inrättas fr. o. m. budgetåret 1966/
67 vid karolinska institutet med benämningen
professur i geriatrik, särskilt
åldrandets biokemi och fysiologi, och
att man vid den fortsatta utbyggnaden
borde beakta möjligheterna att sammanföra
de olika forskargrupperna i en
geriatrisk enhet på riksplanet. Även
fakultetsberedningen anslöt sig till denna
uppfattning om ämnesinriktningen
och ansåg, att professuren borde förläggas
till karolinska sjukhuset och att
den kliniskt borde anslutas till sjukhuset
och lokalmässigt förläggas till Konung
Gustaf V:s forskningsinstitut. Fakultetsberedningen
framhöll vidare, att den
geriatriska forskningen på grund av sin
heterogena karaktär ej kan uppbyggas
på tillfredsställande sätt genom en enda
forskningsprofessur, som skall täcka hela
det geriatriska fältet. Beredningen ut 15 -

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Anslag till medicinska fakulteterna
talade också att inga hinder mot utbyggnad
förelåg, då såväl personella
som lokalmässiga förutsättningar för en
betydligt vidgad geriatrisk forskning synes
föreligga på flera håll i landet.
Samtidigt konstaterar man att ett flertal
viktiga forskningsområden är i stort
behov av ett utökat stöd.

När vi reservanter har anslutit oss till
motionerna, har vi alltså starkt stöd
bakom oss i vårt förslag att riksdagen,
utöver den tidigare beslutade professuren,
skall inrätta ytterligare två professurer,
och att de skall förläggas till
Stockholm, Göteborg och Uppsala.

Ett ännu starkare skäl för att ta ytterligare
ett par steg i fråga om denna
forskning utgör befolkningsutvecklingen.
Av beräkningar, publicerade i Sociala
meddelanden 1965, framgår det
att antalet åldringar ökar med 20 000—
25 000 om året. Det innebär att det år
1967 finns 973 000 personer i detta land
som är 67 år eller äldre. Det märkliga
är att åldersgrupperna över 70 år väntas
öka mest. De i åldersgrupperna 70—
80 år väntas öka med 21 procent, de
mellan 80 och 85 år med 28 procent
och de som är över 85 år med 33 procent.
Vad det betyder för åldringarna
själva liksom och inte minst för samhället,
med dess skyldigheter och möjligheter
att hjälpa till på olika områden,
måste vara alldeles uppenbart. Våra
möjligheter till effektiva insatser i en
sådan situation begränsas av vår otillräckliga
kännedom om olika aspekter
på åldrandet. Endast en utökad och intensifierad
forskning kan ge oss de förutsättningar
vid behöver vid bedömandet
av hur våra ansträngningar skall
sättas in för att resultatet skall bli så
gott och effektivt som möjligt.

Skulle reservation a, om inrättandet
av ytterligare två professurer inte
vinna kammarens bifall, så yrkar vi i
reservation c att den redan beslutade
professuren i geriatrik, i enlighet med
universitetskanslerns och fakultetsberedningens
förslag, skall inrättas vid karolinska
institutet och ges benämning -

en professur i geriatrik, särskilt åldrandets
biokemi och fysiologi. I reservationen
d föreslås att riksdagen skall
göra det uttalandet, att professurer i
geriatrik också skall inrättas i Lund
och Umeå så snart det är möjligt. I
reservationen e föreslås att — i enlighet
med universitetskanslerns förslag —
de geriatriska forskarinsatserna skall
samlas i en forskningsenhet på riksplanet.

När vi tidigare har behandlat frågan
om geriatriken har de som varit ovilliga
att göra någonting på det här området
som huvudargument mot tanken
anfört att geriatriken omspänner ett så
vitt område, att en enda professur bara
skulle röra sig med en eller annan detalj
och därför inte få någon större betydelse.
Utan tvivel finns — eller rättare
sagt fanns — fog för ett sådant resonemang,
men vi menade att man fick
börja med att ta ett steg för att över
huvud taget komma någonstans. För
två år sedan beslöt alltså riksdagen att
börja med forskningen på det här vida
fältet och i dag kan reservanterna åberopa
samma argument som motståndarna
tidigare hållit sig till. Det räcker
inte med bara en professur, det har
fakultetsberedningen slagit fast, liksom
man konstaterat att det finns både personella
och lokalmässiga resurser att
inrätta ytterligare professurer. Därför
skall man i det här fallet inte behöva
råka ut för några större svårigheter,
utan man skulle kunna gå direkt från
ord till handling.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna vid punkten
It, betecknade a, b, c, d och e.

Fru HULTELL (h):

Herr talman! Under punkten 11 har
även motionsparet I: 394 och II: 496
behandlats. I motionerna föreslås att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa att den centrala universitetsmyndigheten
ges i uppdrag att
taga initiativ för att påskynda upprust -

Torsdagen den 31 mars 1960 fm.

Nr 15

ningen av den reumatologiska undervisningen
och forskningen i landet, i
främsta rummet genom inrättande av
kliniska professurer i ämnet vid de medicinska
fakulteterna.

Utskottet framhåller att det enligt
gällande bestämmelser åvilar ifrågavarande
myndighet att bl. a. följa forskningens
och utbildningens utveckling,
villkor och behov samt i fråga om utbildningen
verka för att denna till innehåll
och organisation fortlöpande utvecklas
i takt med forskningens framsteg
och anpassas efter samhällslivets
krav. Enligt utskottet är det ej erforderligt
med någon skrivelse i ämnet.

Som motionär vill jag understryka
vikten av att universitetsmyndigheten
verkligen påskyndar upprustningen av
den reumatologiska undervisningen och
forskningen. Vi har i dag icke någon
klinisk professur i reumatologi vid någon
av de medicinska fakulteterna. Den
kanske viktigaste insatsen i kampen
mot den s. k. primärkroniska ledgångsreumatismen
är forskningen. Med hänsyn
till sjukdomens tendens att leda till
invaliditet — cirka 25 000 människor
under 67 år är totalt invalidiserade ■—
är den ett av våra största socialmedicinska
problem. Årligen förloras 10—
15 miljoner arbetsdagar på grund av
reumatisk sjukdom. I produktionsbortfall
och i direkta ekonomiska bidrag
kostar denna sjukdom samhället stora
summor.

Antalet reumatiker som är i behov av
sjukhusvård uppskattas till cirka 30 000,
och mot detta svarar i dag 1 200 vårdplatser
på specialavdelningar för reumatiskt
sjuka. Jag vill understryka att
detta gäller specialavdelningar.

Vårdmöjligheterna för dessa sjuka
måste förbättras. Erfarenheten visar
också att det går att rehabilitera en stor
procent av patienterna, men detta kräver
samarbete mellan ett helt lag specialister.

En sjukdom som ledgångsreumatism
innebär förutom kroppsligt lidande ofta
personliga tragedier för patienten. Det

Anslag till medicinska fakulteterna
är uppenbart att vi måste öka våra insatser
i kampen mot denna folksjukdom,
och det är min förhoppning att
initiativ snarast tages till upprustning
av den reumatologiska forskningen och
undervisningen och att vårdresurserna
ökas för de reumatiskt sjuka.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr LARSSON, THOKSTEN, (ep):

Herr talman! Det har betonats att vi
har ett ekonomiskt brydsamt läge, vilket
sätter sin starkt dämpande prägel
på det område som vi här diskuterar.
Även om herr Edenman, som herr Wallmark
uttryckte det, väl har hävdat huvudtiteln
gentemot finansministerns
hårda hand, så inledde dock herr Wallmark
med att tala om att vi hade en
petitaansökan från universiteten på 313
professurer men inte fick mer än 13.
Om den önskelista som herr Edenman
talade om från universiteten kanske
inte är så verklighetsbetonad, så har vi
ändå ett universitetskanslersämbete som
kommer med sina äskanden, och det
har ju skett en ganska stark nedprutning
i årets statsverksproposition under
åttonde huvudtiteln av detta ämbetes
krav.

Frågan om åldringsforskning har tagits
upp från oppositionens sida flera
gånger under senare år. Det är ett mycket
väsentligt område för vår vetenskap,
där man gör ansträngningar för att bereda
våra åldringar hjälp. Jag vill säga
att åldringsvården också ur andra synpunkter
än den rent medicinska tyvärr
lämnar mycket övrigt att önska. Vårt
samhälle måste här vara mera initiativkraftigt
än som hittills varit fallet.

I ämnet geriatrik har riksdagen äntligen,
trots det socialdemokratiska motstånd
som här rönts, beställt en professur.
Statsrådet har effektuerat detta i
årets statsverksproposition genom att
föreslå en professur i geratrik.

Om det krav som rests i motioner av

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Anslag till medicinska fakulteterna
bl. a. herr Hedlund och herr Ohlin
om inrättande av tre professurer skulle
man kanske kunna säga att aptiten växer
väl snabbt, men vi menar att saken
måste ses mot den bakgrunden att åldringsforskningen
hittills har varit ganska
försummad. Fog finns för att, som
utredningen har föreslagit, inrätta en
professur vid samtliga medicinska lärosäten.
Fakultetsberedningen har även
framhållit att den geriatriska forskningen
på grund av sin heterogena karaktär
ej tillfredsställande utbyggs med endast
en professur. För att tillfredsställande
täckning skall nås måste alltså en större
utbyggnad ske. Den geriatriska forskningens
betydelse accentueras även
starkt av vår befolkningsutveckling med
dess växande åldringsskaror.

Detta är i korthet, herr talman, några
av reservanternas motiv. Vi har i reservationerna,
såsom tidigare framhållits,
föreslagit att tre professurer inrättas
i detta ämne.

Jag får med det anförda, herr talman,
yrka bifall till reservationerna a och
b vid punkten 11.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! Bara en kort kommentar
till ännu en punkt på universitetens
önskelista, nämligen förslaget i motionerna
I: 410 och II: 471 att inrätta en
professur eller laboratur i gynekologisk
radioterapi vid Umeå universitet med
docent Olle Kjellgren som förste innehavare.

Jag har såsom medmotionär i en fyrpartimotion
bara att beklaga att utskottet
inte ansett sig kunna tillstyrka bifall
till den föreslagna tjänsten, som ju också
har föreslagits av universitetskanslersämbetet
i dess petita 1964/65. Det
är ju dessutom i år som myndigheter,
organisationer och enskilda samarbetar
för krafttag till hjälp åt cancerforskningen.
Ett viktigt led i detta arbete
vore naturligtvis att till den klinik vid
Umeå universitet, dit den gynekologiska
radioterapien i övre Norrland sedan år

1962 är centraliserad, knyta en internationellt
erkänd forskare och cancerterapeut.
Att utskottet efter vad jag förstår
delar de i motionerna framförda
synpunkterna rörande betydelsen av
ifrågavarande professur är ju i och för
sig glädjande, i realistisk mening dock
endast om tolkningen blir sådan att avvägningen
inför kommande budgetår
ger ett för motionerna och även för radioterapien
gynnsammare resultat än
årets avvägning och alltså leder till att
en professur eller laboratur inrättas vid
Umeå universitet med den i motionerna
såsom förste inehavare av tjänsten föreslagna,
välmeriterade docenten Olle
Kjellgren.

Jag kan få tillägga att vårt yngsta
universitet expanderar kraftigt och därför
måste i sin fortsatta uppbyggnad
kunna räkna med statsmakternas intresse
och förståelse; detta för att kunna
bli ett forsknings- och kulturcentrum av
internationellt gott märke.

Jag har, herr talman, för närvarande
intet yrkande.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! På denna punkt har utskottet
haft att handlägga en lång rad
motioner, och jag vill från början säga
ifrån att de allra flesta av dem — för
att inte säga alla — har varit mycket
väl underbyggda. Vi som står bakom
utskottets utlåtande beklagar att vi i en
del fall, på grund av kända förhållanden,
inte har ansett oss kunna tillstyrka
yrkandena.

När det gäller önskemålen om professurer
i olika ämnen är utskottet fullt på
det klara med önskvärdheten av att på
en hel del områden gå fram i hastigare
takt än vad som har varit möjligt. Under
årens lopp har vi i utskottet dock
fått en viss erfarenhet på det här området,
och när t. ex. herr Thorsten
Larsson beklagar att den nuvarande regeringen
går fram så sakta kanske jag
får erinra vissa av kammarens ledamöter
om att vi i ett tidigare skede hade

Torsdagen den 31 mars 1960 fm.

Nr 15

en annan departementschef, men att vi
även då måste gå fram med ganska stor
försiktighet. Vad jag nu sagt innebär
ingen som helst anmärkning mot denne
hedersman, utan jag ville bara påminna
om att vi i varje skede måste ha de
ekonomiska och personella resurserna
i åtanke när vi går att fatta våra beslut.

I detta fall har det yrkats inte bara
en, utan tre professurer i samma ämne.
Därmed kommer vi in på ett avsnitt
som vi har att behandla så gott som
varje år. Blir det en professur vid ett
lärosäte, höjs genast röster för att det
bör inrättas åtminstone två därutöver,
ibland flera. Situationen är sådan, att
utskottet inte kan tillstyrka alla dessa
önskemål. Dessutom vill jag erinra om
att i en rad fall har inte ens universitetskanslern
framfört petitaönskemål.
Vi förstår mycket väl att det finns intresse
för många olika avsnitt, och detta
intresse har visats även i utskottet.
När nu mellanpartierna reserverat sig
i det här fallet, kan jag inte annat än
hänvisa till utskottets skrivning. Jag
tror att utskottets majoritet med sakskäl
har försökt bevisa varför den har
ansett sig föranlåten att ta ställning på
det sätt som skett.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag hade väntat att herr
Näsström skulle förklara för mig hur
det kommer sig att man mot alla sakkunniga
— med stöd av bara en reservant
— har föreslagit att den nya professuren
i geriatrik skall förläggas till
Uppsala. Där råkar man ju ut för svårigheten
att man måste ta upp förhandlingar
med huvudmannen, vilket väl
kommer att kosta rätt mycket pengar.
Om man däremot hade följt de sakkunniga
och förlagt den här professuren
till karolinska sjukhuset i Stockholm,
hade man ju sluppit sådana överläggningar,
ty det sjukhuset är ju statens.
På det sättet hade också lokalfrågan
kunnat ordnas utan kostnad.

Anslag till medicinska fakulteterna
Det talas ju om att vi skall vara
sparsamma. Om man hade följt den
sparsamma linjen i det här fallet, hade
man valt Stockholm. Jag är mycket intresserad
av att få veta varför man
valt Uppsala.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag har egentligen inte
något att tillägga utöver vad som ganska
utförligt anförts under åttonde huvudtiteln.

Vad beträffar först ämnets inriktning
tycker jag att det skulle vara mycket
märkvärdigt, om jag fullständigt missuppfattat
den starka riksdagsopinionen
för två år sedan. Jag skriver i mitt anförande
i propositionen, att enligt min
uppfattning bör den mening råda som
riksdagen uttryckte i samband med beslutet
om professurens inrättande, nämligen
att det skulle vara »en professur
i geriatrik, framför allt med tanke på
behandling och vård av åldringar».

Det var en oerhört stark opinion här
i kammaren, som jag var mycket förvånad
över. Professuren hade ju icke begärts
av någon medicinsk fakultet, inte
heller av universitetskanslern, utan detta
är vad man skulle kunna kalla ett
fint exempel på en spontan riksdagsopinion,
en opinion från lekmän och
inte minst från folk som arbetar praktiskt
inom sjukvården, som tog hem
spelet och helt enkelt beställde en professur
i geriatrik med den inriktning
som jag här har angivit.

Vi visste inte var den skulle förläggas.
Vi visste egentligen inte vad geriatrik
var. Och vi visste i varje fall
inte hur ämnesområdet skulle avgränsas.
Sedan kom denna utredning i
kanslersämbetets regi.

Vad jag vände mig mot vid ställningstagandet
i denna fråga var att jag inte
kunde gå fram med en professur, så
specialiserad som den som som kanslersutredningen
föreslog. Geriatriken
berör ju, som det står i propositionen, ett
flertal medicinska discipliner, främst

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Anslag till medicinska fakulteterna

invärtes medicin, psykiatri och socialmedicin.
Den borde ha en starkt klinisk
förankring, medan däremot kanslersförslaget,
om man ser närmare på
det, innebar en professor i biokemi
och fysiologi. Det är självfallet intressant
att forska i åldrandets problematik,
från fosterstadiet fram till döden,
men det skulle förvåna mig mycket,
herr talman, om någon av riksdagens
ledamöter i dag lever i den uppfattningen,
att det var den typen av forskning
som man då önskade. Det är alltså
riksdagens uttalade vilja på den här
punkten som jag har försökt att tillgodose.

När det gäller förläggningen till Uppsala
vill jag framhålla, att frågan om
att förlägga professuren till Stockholm
vid karolinska institutet var knuten till
uppfattningen att det skulle bli en professur
med inriktning mot biokemi och
fysiologi. När det sedan bestämdes att
det skulle bli en rent klinisk professur
gällde det att se sig omkring i landet
för att finna en lämplig klinik och
framför allt ett område med mycket
väl utbyggd åldringsvård. Jag vågar
påstå att dessa förutsättningar finns i
Uppsala.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr andre vice talmannen.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag vill framhålla att
också det förslag som utredningen lade
fram hade en klinisk förankring, eftersom
professuren skulle vara knuten till
karolinska institutets klinik. På den
punkten kan jag inte förstå att det föreligger
något hinder.

Med en sådan där obestämd formulering
när det gäller professurens område
— låt oss säga att det är sju eller
åtta kompetenta sökande till professuren
— blir det ju ett mycket omständ -

ligt sakkunnigförfarande. De sakkunniga
kanske konstaterar att alla dessa sökande
är kompetenta, var och en på
sitt område, och då blir det ganska
svårt att välja.

Jag var litet förvånad över att statsrådet
talade så vackert om den spontana
aktionen från riksdagens sida, när
den fattade sitt beslut om den första
professuren. Jag har i min hand protokollet
från debatten den gången, och
därav framgår det ganska tydligt att
statsrådet inte alls var nöjd med den
här professuren, som ju också kommit
att få heta »riksdagens egen professur».
Jag ber att få läsa upp vad statsrådet
sade, utan att dra alltför våldsamma
slutsatser av hans uttalande. Han yttrade:
»Reservationen är nämligen så
formulerad att man inte vet var professuren
skulle förläggas. Får jag fria
händer, kan jag inte motstå frestelsen
att förlägga den till Uppsala.»

Det verkar som om den lede frestaren
verkligen varit framme! Och det
är kanske det som föranlett förläggningen
till Uppsala.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det är onekligen alldeles
riktigt att jag vid debatten för två
år sedan var mycket tveksam, om det
borde gå till på detta sätt när en professur
inrättas. Vi är ju vana vid att
sakkunniga instanser noggrant penetrerar
förslagen och för fram dem, år
efter år i vissa fall, och att allting är
så att säga kartlagt, både ämnesinriktningen
och — naturligtvis —■ förläggningen.

I det här fallet var det tvärtom. Det
var en spontan riksdagsaktion, och jag
anser fortfarande att man knappast bör
sätta i system att riksdagen »på fri
hand» inrättar professurer. Den uppfattningen
står jag fullständigt för.

Emellertid har riksdagen fattat sitt
beslut, och då är inte mer att göra åt den
saken. I varje fall bör man följa riksdagsbeslutet
och inte försöka trolla bort

Torsdagen den ,''tl mars 1900 fm.

Nr 15

det. Jag hade inte velat ta på mitt ansvar
att komma till riksdagen och möta
alla motionärer och andra förträdare
för den spontant uttryckta meningen
rörande den här professurens inriktning
och lägga fram förslag om en professur,
som egentligen är någonting helt
annat — jag vågar påstå det — nämligen
en teoretisk forskningsprofessur i
biokemi och fysiologi med vad man kallar
viss klinisk anknytning. Vari skulle
den anknytningen bestå? Jo, i att denne
forskare skulle ha tillgång till fyra eller
fem platser på sjukhuset. Det skulle vara
allt.

Många av de verkligt engagerade anföranden
som hölls här för två år sedan
var anknutna till själva vårdproblemet.
Det finns ingen forskning i fråga
om metodiken för hur vi skall ta
hand om de gamla.

Det här med Uppsala får jag också
stå för! Jag ville bara varna riksdagen
för hur farligt det är att ge ett statsråd
fria händer. I det här fallet tillkom
också sakliga skäl, så jag känner mig
inte särskilt belastad med dåligt samvete.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill bara nämna,
att ett bifall till reservationen skulle innebära
en ökning av statens utgifter i
nuläget med 700 000 kronor.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Såvitt jag kan förstå
har det förekommit en mycket grundlig
utredning i denna fråga. Såväl fakultetsberedningen
som universitetskanslersämbetet
har yttrat sig. Man kan väl
ändå inte påstå att dessa instanser är
så osakkunniga på detta område, att de
skulle föreslå en sak som enligt statsrådets
skildring verkade närmast meningslös.

Det var väl inte heller riksdagens
mening att vi skulle få en överläkartjänst,
i anslutning till vilken skulle

Anslag till medicinska fakulteterna
förekomma forskning i en mindre utsträckning.

I denna fråga kan vi tydligen inte
komma överens. Här står uppfattning
mot uppfattning, och jag förbehåller
mig att ha min.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
beträffande mom. VII, därefter särskilt
i fråga om mom. VIII och X, vidare särskilt
rörande envar av mom. XI och XII
samt slutligen särskilt angående utskottets
hemställan i övrigt.

I fråga om mom. VII, fortsatte herr
andre vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Axel
Andersson m. fl. vid punkten avgivna,
med a betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr andre vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten
11 mom. VII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Anslag till odontologiska fakulteterna
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 36.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad gällde inom. VIII och X, fortsatte
herr andre vice talmannen, hade
yrkats

1 ;o) att vad utskottet hemställt skulle
bifallas;

2:o) att kammaren skulle antaga det
förslag, som innefattades i den av herr
Axel Andersson m. fl. vid punkten avgivna,
med h betecknade reservationen;
samt

3:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas med den ändring, som föranleddes
av att det förslag antoges, som
innehölles i reservationen c av herr
Axel Andersson m. fl.

Emellertid, fortsatte herr andre vice
talmannen, torde yrkandet under 2:o)
hava fallit genom kammarens redan fattade
beslut.

Sedermera gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till det under 3:o)
här ovan upptagna yrkandet; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Ytterligare gjordes i enlighet med de
rörande mom. XI framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Axel Andersson m. fl.
vid punkten avgivna, med d betecknade
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vidare gjordes enligt de avseende
mom. XII förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innehölles i
den av herr Axel Andersson m. fl. vid
punkten anförda, med e betecknade reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i denna
punkt.

Punkten 12

Anslag till odontologiska fakulteterna

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
enligt vad i statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 3 januari
1966 förordats fastställa personalförteckning
för de odontologiska fakulteterna
m. m., dels godkänna i statsrådsprotokollet
angiven avlöningsstat för
de odontologiska fakulteterna m. m., att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1966/67, dels ock till Odontologiska
fakulteterna m. m.: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 19 539 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 167) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 218) i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att förslag om
ytterligare utbildning av tandläkare snarast
måtte föreläggas riksdagen;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström (I: 400) och den andra inom
andra kammaren av herr Nihlfors (II:
491), i vilka anhållits, att riksdagen
måtte besluta att från och med budgetåret
1966/67 inrätta professurer i parodontologi
vid karolinska institutet i

Torsdagen den 31 mars 1900 fm.

Nr 15

Stockholm samt vid universiteten i Lund
och Umeå;

dels ock en inom andra kammaren
av herr Hamrin i Kalmar in. fl. viickt
motion (II: 352).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kung]. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 400 och II: 491,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 3 januari
1966 föreslagits fastställa personalförteckning
för de odontologiska
fakulteterna m. m.;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för de odontologiska fakulteterna
m. m., att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1966/67;

c) till Odontologiska fakulteterna
m. m.: Avlöningar för budgetåret 1966/
67 anvisa ett förslagsanslag av
19 539 000 kronor;

II. att motionerna 1:167 och 11:218
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionen II: 352 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Statsutskottets har i
denna punkt avvisat motionsparet 167
i första kammaren och 218 i andra kammaren
bl. a. med hänvisning till Kungl.
Maj :ts skrivelse till universitetskanslersämbetet
den 21 januari i år. I den skrivelsen
sägs, att en utbyggnad av den
odontologiska utbildningen i Stockholm
skall ske i anslutning till det planerade
undervisningssjukhuset i Huddinge.

Detta är utmärkt, under förutsättning
att Huddingesjukliuset verkligen kommer
till stånd inom rimlig tid. Med
tanke på de restriktioner som nu gäller
beträffande lasarettsbyggnader måste
man emellertid hysa allvarliga farhågor
för en mycket lång väntan. Jag
skulle därför vilja rikta den frågan till
utskottets talesman, om han kan lämna

Anslag till odontologiska fakulteterna
någon upplysning rörande när utbyggnaden
kan bli av.

I en motion av mig och i andra kammaren
av herr Nihlfors har föreslagits
professurer i parodontologi vid karolinska
institutet samt universiteten i
Lund och Umeå. Motionen har avstyrkts
av utskottet. Samtidigt som jag beklagar
detta kan jag dock till nöds förstå,
att utskottet haft motvilja mot att på ett
bräde tillstyrka tre nya professurer,
när det numera förefaller troligt att det
aktualiserade spörsmålet åtminstone i
viss utsträckning kommer att på vanlig
väg lösas inom kort.

Men härom framgår ingenting i utskottets
motivering. I utlåtandet hänvisar
utskottet till vad som sades i fjol.
Vad det var får man inte reda på i
handlingarna, men om man gör sig besväret
att se efter i fjolårets utskottsutlåtande,
finner man att utskottet då helt
delade motionärernas önskemål och
hoppades att universitetskanslersämbetet
skulle ta ett initiativ. Något sådant
initiativ har emellertid inte tagits, och
det har varit skälet till denna motion.

Nu är förutsättningarna inte längre
desamma som i fjol. Det är fullt klart
att kompetenta sökande till professurerna
finns. Kostnadsökningen är relativt
obetydlig, eftersom de befintliga
laboratorstjänsterna skulle dras in när
professurerna inrättas, och undervisningen
är redan i gång på samtliga
platser. Men inte ett ord om detta sägs
i utskottets utlåtande. Jag beklagar det,
eftersom närmare uppgifter skulle ge
en helt annan bild av frågan.

Motionärerna snoppas av med meningen,
att det i första hand bör ankomma
på vederbörande universitetsmvndigheter
att väga frågan om inrättande
av dessa professurer mot andra
angelägna önskemål. Tillåt mig, herr
talman, uttala min förvåning över den
underdånighet gentemot ett centralt ämbetsverk,
som talar ur denna liksom
ur åtskilliga andra utskottsskrivningar.
Det innebär samtidigt en illa dold nonchalans
inte bara mot den enskilde

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 fm.

Anslag till odontologiska fakulteterna
riksdagsman, som vågar ha en annan
mening, utan även mot riksdagen själv,
vilket jag anser bör noteras.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

På framställning av herr andre vice
talmannen beslöts att den fortsatta föredragningen
av förevarande utlåtande
ävensom handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

71, med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen
in. m.;

nr 86, angående försäljning av viss
staten tillhörig mark, m. in.;

nr 87, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370); och

nr 88, med förslag till förordning om
avdrag vid inkomsttaxeringen för avskrivning
på köpekontrakt som avser
fartyg.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande och memorial: nr

6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1966/67 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 44, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om statsbidrag till
ett nytt ålderdomshem för svenskar i
London;

bevillningsutskottets betänkande nr
22, i anledning av väckta motioner angående
förfarandet vid nedsättning av
stämpelskatt på inteckning i fast egendom; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av väckta motioner
om eds ersättande med försäkran på
heder och samvete; samt

nr 22, i anledning av väckta motioner
om obligatoriskt stöldskydd på bilar;
ävensom

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 33 och 60 §§ arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1);

nr 36, i anledning av väckta motioner
angående krigsförsäkringen för sjömän;
samt

nr 37, i anledning av väckt motion
om förhöjning av vissa ersättningar i
anledning av yrkesskada.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet avlämnade motioner:
dels

nr 674, av herr Andersson, Carl Albert,
m. fl.,

nr 675, av herr Bengtson m. fl.,
nr 676, av herr Holmberg m. fl.,
nr 677, av herr Lidgard och fröken
Stenberg,

nr 678, av herr Lundström in. fl.,
samt

nr 679, av herr Wanhainen m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 52, angående riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken,
m. in.,
dels ock nr 680, av herr Dahlberg
och herr Larsson, Lars, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 82 med
förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m. m., m. m.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.55.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Nr 15

Torsdagen den 31 inars eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets
utlåtande nr 42, i anledning av
Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag för
budgetåret 1966/67 till högre utbildning
och forskning samt lärarutbildning
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 13 och 74

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15

Om bibehållande av professuren i fotografi
vid tekniska högskolan i
Stockholm

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I: 164, av fru Hultell och herr Stefanson,
samt II: 213, av herr Hamrin
i Kalmar m. fl.,

a) bemyndiga Kungl. Maj d att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 3 januari 1966 föreslagits
vidtaga de åtgärder som erfordrades
för intagning av norska studerande
vid tekniska högskolan i Stockholm;

b) bemyndiga Kungl. Majd att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet
föreslagits fastställa personalförteckning
för de tekniska fakulteterna;

c) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för de tekniska fakulteterna,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1966/67;

d) till Tekniska fakulteterna: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa

ett förslagsanslag av 67 354 000 kronor,
varav 677 000 kronor att avräknas mot
automobilskattemedlen.

I motionerna I: 164 och II: 213 hade
anhållits, att riksdagen med ändring av
Kungl. Maj ds förslag måtte besluta att
bibehålla professuren i fotografi vid
tekniska högskolan i Stockholm.

Reservation hade avgivits av herrar
Per Jacobsson, Nihlfors, Nelander och
Källstad, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna I:
164 och II: 213,

a) bemyndiga Kungl. Majd att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 3 januari 1966 föreslagits,
vidtaga de åtgärder, som erfordrades
för intagning av norska studerande
vid tekniska högskolan i Stockholm;

b) bemyndiga Kungl. Majd att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet
och av reservanterna föreslagits fastställa
personalförteckning för de tekniska
fakulteterna;

c) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för de tekniska fakulteterna,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1966/67;

d) till Tekniska fakulteterna: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 67 414 000 kronor,
varav 677 000 kronor att avräknas mot
automobilskattemedlen.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Det gäller här frågan
om bibehållande av en professur i fotografi
vid tekniska högskolan i Stock -

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Om ökat stöd till studenthälsovård
holm. Av både motioner och utskottsutlåtande
framgår att fotografien numera
har ett mycket stort användningsområde
i skilda avseenden. Man behöver
bara peka på sådana områden som röntgenfotografien,
reproduktionstekniken
och kartläggningsverksamheten. Det är
också så att fotografien inom den tekniska
forskningen, inom astronomien,
inom rymdforskningen och andra vetenskapsgrenar
har kommit att inta en
mycket framträdande plats. Man kan
även peka på att såväl näringslivet som
den statliga förvaltningen i allt större
omfattning tagit fotografien i sin tjänst.

I detta fall är det inte fråga om inrättande
av en ny tjänst, utan det är
här fråga om att bibehålla en tjänst
som inrättades redan 1947 vid tekniska
högskolan i Stockholm. Det förtjänar
också påpekas att denna professur är
den enda i sitt slag i Skandinavien och
för övrigt i hela norra Europa. Den
forskningsverksamhet som bedrives i
andra länder på detta område, exempelvis
i Tyskland, England och Amerika,
är i betydande omfattning knuten till
tillverkare och andra kommersiella företag
inom denna bransch.

Vi reservanter tror att det är av stor
betydelse att vi har en fri forskning på
detta område och en högklassig undervisning
på högskolenivå i detta ämne,
som ju uppenbarligen spelar så stor roll
på många av samhällslivets områden
och som säkerligen kommer att spela
ännu större roll i fortsättningen. Även
om tillgången till kompetenta sökande
till befattningen för närvarande är begränsad
— denna tjänst har varit vakant
sedan 1960 -—• finns det väl anledning
att tro att om professuren bibehålies
skall det också kunna stimulera
personer som ägnar sig åt forskning
på detta område att kvalificera sig för
tjänsten och bli kompetenta för denna
arbetsuppgift.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Såsom här framhållits
har den professurtjänst det gäller varit
vakant sedan 1960. Sektionen för teknisk
fysik vid tekniska högskolan i
Stockholm har ansett att professuren i
fotografi kan indragas under förutsättning
att för utbildningen i ämnet inrättas
ett universitetslektorat. Detta har
både departementschefen och utskottsmajcriteten
ansett. Ett bifall till reservationen
skulle dessutom innebära en
anslagsökning med 60 000 kronor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 16

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 17

Om ökat stöd till studenthälsovård

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t
att enligt vad i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 3 januari
1966 förordats fastställa personalförteckning
för förvaltningarna m. m.
vid universiteten och vissa högskolor,
dels godkänna i statsrådsprotokollet
angiven avlöningsstat för förvaltningarna
m. m. vid universiteten och vissa
högskolor, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1966/67, dels ock
till Förvaltningarna m. m. vid universiteten
och vissa högskolor: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 13 188 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

Torsdagen den 31 mars 19(5(5 em.

Nr 15

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Blomquist och Edström (I: 160)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Regnéll (II: 220), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte hesluta om
en ökning av medelsanvisningen till
studenthälsovård vid universitetet i
Lund med 32 244 kronor samt sålunda
till Förvaltningarna m. m. vid universiteten
och vissa högskolor: Avlöningar
för hudgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 13 210 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Schött m. fl. (I: 406) och den
andra inom andra kammaren av herr
Tobé m. fl. (II: 497), i vilka föreslagits,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
skulle besluta att vid universitetet i
Stockholm inrätta en idrottslärartjänst
för manliga studenter i Ae 20, vid universitetet
i Uppsala inrätta en kanslibiträdestjänst
i Ae 7 med halvtidstjänstgöring
vid gymnastik- och idrottsinstitutionen,
vid universitetet i Lund inrätta
en kanslibiträdestjänst i Ae 7 med
halvtidstjänstgöring vid inrättningen
för gymnastik och idrott, vid respektive
universiteten i Lund, Stockholm och
Göteborg inrätta en idrottslärartjänst
för manliga studenter i Ae 20 med indragning
av motsvarande arvodesbefattningar,
vid universitetet i Umeå inrätta
en idrottslärartjänst i Ae 20 med halvtidstjänstgöring
i stället för föreslagen
arvodesbefattning, vid respektive universiteten
i Uppsala, Lund, Göteborg
och Stockholm inrätta en idrottslärartjänst
för kvinnliga studenter i Ae 20
med indragning av motsvarande arvodesbefattning.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Majtts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:160 och 11:220
samt I: 406 och II: 497, sistnämnda två
motioner såvitt nu vore i fråga,

Om ökat stöd till studenthälsovård

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 3 januari
1966 föreslagits fastställa personalförteckning
för förvaltningarna
in. in. vid universiteten och vissa högskolor; b)

godkänna under punkten införd
avlöningsstat för förvaltningarna m. m.
vid universiteten och vissa högskolor,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1966/67;

c) till Förvaltningarna in. in. vid universiteten
och vissa högskolor: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 13 188 000 kronor.

Reservation hade anförts av herr
Axel Andersson, fröken Andersson samt
herrar Per Jacobsson, Thorsten Larsson,
Nils-Eric Gustafsson, Nyman, Wallmark,
Bohman, Larsson i Hedenäset,
Nihlfors, Nelander, Mattsson, Nordstrandh
och Källstad, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 406 och II: 497, såvitt nu vore
i fråga, ävensom med avslag å motionerna
I: 160 och II: 220,

godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för förvaltningarna m. m.
vid universiteten och vissa högskolor,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1966/67;

c) till Förvaltningarna m. m. vid universiteten
och vissa högskolor: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 13 235 000 kronor.

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Om ökat stöd till studenthälsovård

Herr andre vice talmannen yttrade,
att överläggningen vid förevarande
punkt jämväl finge omfatta punkten 29
i detta utlåtande; eventuella yrkanden
i anledning av sistnämnda punkt skulle
dock framställas först sedan densamma
föredragits.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! För kort tid sedan hade
vi en debatt här i kammaren om idrottsanslagen.
I det sammanhanget nämndes
att de av kammarens ledamöter från de
olika partierna som var mest intresserade
av idrott hade träffats och diskuterat
saken. Man hade kommit underfund
med att studentidrotten var det
man främst måste satsa på. Det föreligger
också fyrpartimotioner om höjt anslag
till studenthälsovård och studentidrott.

För ett par veckor sedan visade TV
ett program från Mexiko. Det var mycket
intressant, inte minst därför att det
gav en inblick i den högre utbildningen
i Mexiko. Bl. a. visades hur det var
ordnat med idrotten bland de studerande
vid universiteten. Man nästan skämdes
vid en jämförelse mellan Mexikos
insatser på detta område med de insatser
vi gör i vårt land.

Även om kammaren — jag höll på att
säga mot förmodan — skulle bifalla
reservanternas förslag, tror jag inte att
vi skulle komma upp till en tiondel av
vad Mexiko offrar för att hålla studenterna
vid fysiskt god hälsa och därmed
också öka deras möjligheter att tillgodogöra
sig den teoretiska undervisningen.
Reservanterna har ändå nöjt sig med
ett verkligt blygsamt förslag. Det är
inte fråga om mer än att inrätta en
idrottslärartjänst för manliga studenter
i Stockholm och en kanslibiträdestjänst
med halvtidstjänstgöring vid vartdera
av universiteten i Uppsala och Lund.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen med dess blygsamma
begäran.

När jag ändå har ordet tar jag mig
också friheten att tala om reservationen

vid punkt 29 som gäller de kvinnliga
studenterna. Där är det sannerligen
inte bättre ställt, snarare tvärtom. Reservanterna
har nöjt sig med att yrka
ett anslag på 60 000 kronor för timarvodering
av motionsledare för kvinnliga
studenter.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Jag kan inleda med att
helt instämma i vad föregående talare
anfört. Det här ämnet är emellertid enligt
min och mångas uppfattning så viktigt
att det finns all anledning att dröja
vid det.

Även jag vill erinra om den diskussion
vi hade för någon vecka sedan beträffande
idrottsanslaget under handelsdepartementets
huvudtitel. Jag
nämnde vid det tillfället att den största
bristen när det gäller statens stöd till
vår idrott föreligger just beträffande
våra studerande vid universitet och
högskolor och att initiativ därför tagits
till den fyrpartimotion i ärendet, som
nu behandlas.

För närvarande är situationen den
att det finns för våra manliga studenter
i Uppsala två, i Lund två, i Göteborg
en och i Stockholm en idrottslärare.
För de kvinnliga studenterna finns
i Uppsala en halv, i Lund 3/8 samt i
Göteborg och Stockholm vardera eu
halv idrottslärare. Tillhopa gör det
7 7/8 lärarkrafter. Kungl. Maj:ts förslag
innebär endast den förändringen
att för kvinnliga studenter lärarkraften
i Lund ökas med 1/8 och i Umeå tillkommer
en halv lärarkraft för de manliga
studenterna.

Följaktligen skulle vi enligt propositionen
fr. o. m. den 1 juli 1966 ha 8 1/2
idrottslärare på över 70 000 studenter.

Vi har, som bär nämnts, i motionerna
i första hand föreslagit att de hittillsvarande
halvtidstjänsterna för kvinnlig
idrott skulle förvandlas till heltidstjänster
och att i Göteborg och Stockholm
skulle tillkomma en respektive två
tjänster för manlig idrott. Vårt förslag
innefattar vad som just nu bedömts

Torsdagen den 31 mars 1966 cm.

Nr 15

som mest angeläget. Vid tidigare tillfällen
har man räknat med en idrottslärartjänst
på 3 000 studerande. Med hänsyn
till det stigande idrottsintresset
menar emellertid Sveriges akademikers
idrottsförbund att man nu bör räkna
med en idrottslärartjänst på högst 2 000
studerande. För närvarande har vi en
lärarkraft på ungefär 9 000 studenter.
Som jämförelse kan nämnas inte hara
vad vi nyss hörde om Mexiko, utan att
man i Bulgarien har 130 idrottslärare
på 79 000 studenter. Det gör ungefär en
lärare på 600 studenter.

Vidare har vi i motionerna föreslagit
att man ■—- för att avlasta idrottslärarnas
rutinarbete och ge dem möjlighet
att ägna sig åt sin huvudsakliga
uppgift — skulle inrätta halvtidstjänster
för skrivbiträden. I detta sammanhang
bör man också erinra om idrottslärarnas
nuvarande anställningsvillkor.
Dessa är inte tillfredsställande. Av de
åtta nuvarande tjänsterna är för närvarande
endast två ordinarie och de
övriga arvodesbefattningar. Det har
från akademikernas idrottsförbund
framhållits att detta är rätt omotiverat,
då behovet av idrottslärare är uppenbart
och idrottslärare funnits i Stockholm
och Göteborg sedan 1947 och vid
våra äldsta universitet i Lund och Uppsala
sedan 1600-talet.

Våra idrottslärare är som regel gymnastikdirektörer.
I framtiden hoppas
man kunna få speciellt utbildade
idrottslärare, utexaminerade från gymnastik-
och idrottshögskolan i Stockholm
enligt det förslag för idrottslärarutbildning
som återfinns i proposition
nr 50 som vi får att behandla här i
kammaren senare i vår.

På längre sikt borde man för övrigt
kunna räkna med att i våra universitetsstäder
ha speciallärare i våra större
idrottsgrenar, exempelvis friidrott och
simning.

Intresset för idrottsutövning är bland
studenterna stort, med bättre resurser
skulle ett ökat intresse utan tvivel bli
resultatet.

Om ökat stöd till studenthälsovård

Ansvaret för idrottslärarutbildningen
måste givetvis falla på staten. Däremot
råder det tydligen oklarhet om vem
som skall ha ansvaret för att erforderliga
idrottslokaler, idrotts- och simhallar,
står till förfogande vid våra universitet
och högskolor. Det är i hög
grad önskvärt att man klarar upp detta
och fastställer vem som har ansvaret.
Vem det än är så är det nödvändigt, det
vill jag understryka med skärpa, att
man i god tid planerar erforderliga lokaler.
Det gäller samtliga våra universitetsstäder,
inklusive filialorterna i
Linköping, Örebro, Växjö och Karlstad.

I tidigare debatter i det här ämnet
har jag i denna kammare erinrat om
att man vid planeringen av det nya universitetet
vid Frescati helt hade förbisett
behovet av en idrottsanläggning.
Nu ingår enligt uppgift planeringen av
en sådan i de övriga studiesociala åtgärder
som berör detta universitet.

Det är en allmän uppfattning i akademiska
kretsar att det är bättre sörjt
för den akademiska ungdomens fysiska
fostran i andra kulturländer. Jämförelser
med exempelvis Västtyskland,
Frankrike och Italien utfaller inte till
vår fördel. Här har tidigare nämnts
Mexiko. Där befinner man sig tydligen
i dubbel bemärkelse på hög nivå i detta
avseende.

En företagen undersökning bland vissa
studenter har visat att konditionen
hos dem är mycket otillfredsställande.
Då jag vet att en senare talare kommer
att beröra den speciella undersökning
härvidlag som har företagits vid
universitetet i Lund skall jag inte närmare
gå in på denna fråga. Jag vill endast
understryka hur utomordentligt
angeläget det är att de studerande vid
våra universitet, som från sin tidigare
skolgång är vana vid gymnastik och
idrott, verkligen beredes tillfälle att
under sina universitetsår få fortsätta
utövandet härav till fromma för både
studierna och hälsan.

Jag vill också i sammanhanget erinra
om att riksidrottsförbundet vid uppre -

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Om ökat stöd till studenthälsovård
pade tillfällen, senast vid höstens riksidrottsmöte,
livligt debatterat de allvarliga
brister som vidlåder vår studentidrott
och påtalat statsmakternas
stora ansvar på denna punkt. Det bör
understrykas, att det när det gäller studentidrott
inte är fråga om någon
stjärnidrott utan i första hand motionsidrott.

Statsutskottet anför nu i sitt utlåtande
att även studentidrotten är att hänföra
till de indirekta studiesociala åtgärder
som för närvarande utredes. I
avvaktan på resultatet av utredningen
anser sig utskottet icke kunna tillstyrka
yrkandena i motionerna i vad de avser
inrättandet av nya tjänster och omvandling
av nuvarande arvodestjänster
för studentidrotten.

Då behovet av en förstärkning på
ifrågavarande område är uppenbart
och då det är otänkbart att en utredning
skulle visa att ifrågavarande
tjänster vore överflödiga, finns enligt
min mening ingen anledning att avvakta
någon utredning. I likhet med reservanterna
anser jag att riksdagen därför
bör bifalla motionerna på sätt reservanterna
föreslagit. Ifrågavarande förslag
innebär nämligen enligt mitt förmenande
ett minimum av den förstärkning
som nu erfordras.

Inom studentvärlden råder för övrigt
enligt uppgift tveksamhet huruvida den
studiesociala utredningen alltjämt har
studentidrotten till behandling. Då vi
har glädjen att se statsrådet närvarande
i kammaren, vore jag tacksam för en
uppgift om hur härmed verkligen förhåller
sig. Om utredningen har att
handlägga även studentidrotten, vore
det önskvärt med en uppgift om när
utredningens förslag kan emotses. Jag
tycker att frågan om antalet lärare för
gymnastik och idrott vid våra universitet
och högskolor inte är en större
fråga än att man på denna punkt snabbt
skulle kunna redovisa utredningens resultat.
Att år efter år hänvisa till en
utredning är inte tillfredsställande.

Herr talman! Jag vill under åbero -

pande av det anförda hemställa om bifall
till reservationen av herr Axel
Andersson m. fl.

I likhet med föregående talare kanske
jag får säga några ord även beträffande
reservationen vid punkten 29. Vi motionärer
har där föreslagit en höjning
med 60 000 kronor av anslaget till studenthälsovård
och studentidrott. I motionerna
har vi erinrat om den allt
större efterfrågan på motionsgymnastik
främst bland de kvinnliga studenterna.
Vi har därvid anvisat möjligheten att
genom en uppräkning av detta anslag''
möjliggöra en timarvodering av motionsledare
för kvinnliga studerande.
Utskottet har emellertid avvisat denna
tanke och bl. a. framhållit att vår timarvodering
inte återfinns i universitetskanslersämbetets
anslagsäskanden för
budgetåret 1966/67. Formellt har utskottet
rätt, men det bör då erinras om
att universitetskanslersämbetet för sin
del har föreslagit inrättande av tjänster,
något som givetvis skulle ställa sig
mer kostnadskrävande. Den av oss anvisade
billigare lösningen synes kunna
accepteras såsom ett provisorium. Även
på denna punkt hänvisar utskottet till
pågående utredning. Enligt vad jag tidigare
har anfört beträffande det trängande
behovet av en omedelbar förstärkning
av studentidrottens resurser
bör emellertid inte heller här någon
utredning avvaktas.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Det är väl nästan tillräckligt
ordat om motionerna och reservationerna
i dessa frågor. Jag skall
därför inskränka mig till att bara säga
ett par ord.

I utskottets motivering sägs att en
utredning pågår, och tills den har blivit
färdig får alltså studenterna nöja
sig med det antal lärare och de förhållanden
i övrigt som vi här har hört vältaligt
redogöras för från denna talarstol.
Kan det vara skäl att avslå en så
rimlig begäran som reservationskravet

Torsdagen den 31 mars 19GC em.

Nr 15

utgör? .lag bara ställer den frågan.
Skulle en utredning verkligen kunna
komma till det resultatet att kräva ytterligare
stöd åt studentidrotten, vore
den utökning och den planering som
ett bifall till reservationen skulle medföra
inte någon större riksolycka.

Sak samma kan man säga om den
motionsgymnastik för kvinnliga studerande
som också de andra talarna har
varit inne på. Det rör sig om en ökning
på 60 000 kronor. Jag måste säga
att det egentligen är en god investering
i studenternas fysiska hälsa. Studierna
kostar så mycket för både samhället
och den enskilde, att vi samtidigt måste
se till att även den fysiska fostran och
spänsten finns där. Herr Schött talade
om studenternas kondition. Jag såg
emellertid en tidningsuppgift om att
studenternas fysiska kondition inte
skulle vara bättre än en femtioårings.
Jag vet inte om uppgiften är riktig, men
skulle den vara det, så är ju det fysiska
tillståndet skrämmande. Ett bifall till
reservationen skulle medföra en temporär
förstärkning av studenternas
idrott och gymnastik, och man hoppas
att stödet sedan kommer att utökas väsentligt,
när utredningsförslaget blir
färdigt.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall
till reservationen och, när punkten 29
kommer upp till behandling, bifall
även till den därvid fogade reservationen.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Jag har också några
synpunkter att anföra angående utskottets
utlåtande på punkterna 17 och 29,
men innan jag går in på dem vill jag
säga ett par ord i anledning av utskottets
avstyrkande av motionerna
1:160 och II: 220 med förslag om att
med ett anslag på i runt tal 32 000 kronor
säkra socialkuratorstjänsten vid
Lunds studentkår. Utskottet hänvisar
till den utredning som är i gång, och
därmed åsyftas, enligt vad jag förstår,

Om ökat stöd till studenthälsovård
den s. k. indirekta studiesociala gruppen
inom ecklesiastikdepartementet.

Denna grupp har fått tre områden att
syssla med, nämligen studenthemsvården,
studentidrotten och studentfamiljernas
problem. Om jag inte minns fel,
tillsattes denna grupp i början av 1964,
och den har alltså arbetat i drygt två år.

Det torde väl råda allmän enighet
om att ur studieeffektivitetens synpunkt
är det synnerligen viktigt att studenthälsovårdsorganisationen
vid våra olika
kårorter snabbt byggs ut. I den organisationen
är bl. a. socialkuratorns
uppgift ofrånkomlig. Jag tror att det
vore mycket värdefullt om utskottet,
som vid behandlingen av punkt 17 väl
har haft kontakt med arbetsgruppen
inom departementet, genom sin talesman
här i kammaren ville meddela
ungefär när man kan vänta något resultat
av gruppens överväganden angående
studenthälsovården.

Studieeffektiviteten är väl med i bilden
också när man diskuterar ökat stöd
åt studentidrotten, d. v. s. motionsidrotten
bland studenter, som det riktigare
bör heta. Herr Larsson berättade
att han funnit alamerande uppgifter
i en tidning. Jag tror att han åsyftar
den undersökning av lundastudenternas
intresse för motion och idrott samt om
deras kondition som verkställdes i höstas
av fysiologiska och sociologiska institutionerna.
Man kunde därvid påvisa
att cirka 43 procent av studenterna
har mycket dålig eller dålig kondition.
Vidare framgick det att var femtonde
lundastudent har — inte en femtioårings,
som herr Larsson ville minnas,
utan en sextioårings arbetskapacitet.
Man visade att för vissa av de undersökta
var pulsen vid liggande ställning
80, och när vederbörande reste
sig stegrades pulsen 50 enheter!

Konklusionen blir att studenter med
sådan kondition får mycket svårt att
orka med t. ex. en operation, om de är
medicinare, eller en laboration, om de
är naturvetare. De har nämligen inte
ork att stå så länge som det kan krä -

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Om ökat stöd till studenthälsovård
vas. Efter avsevärt kortare tidrymd än
en timme råkar de ut för svettning och
svindelkänslor. Slutsatserna ger sig
själva. Vi vet av resultaten från vetenskapliga
undersökningar i olika länder
— herr Schött var inne på det — att
det finns ett påvisbart samband mellan
dålig kondition och dåliga studieresultat.
Att här behövs en ordentlig
satsning från statsmakternas sida är
uppenbart, om inte annat så ur den omhuldade
effektivitetssynpunkten. Därför
är det yrkande som återfinns i reservationen
vid punkterna 17 och 29 ett
minimum för vad vi i dag kan göra.

I det här sammanhanget vill jag bara
betona vikten av att man ser frågan
om studentidrotten i hela dess vidd,
och därmed menar jag att vid sidan av
personell och administrativ upprustning
måste också en stark satsning ske
när det gäller anläggningar av olika
slag.

Det har ibland sagts att det kommer
an på de olika studentstäderna att lösa
anläggningsproblemen, och man har vidare
framhållit att studentidrotten inte
bör isoleras från den övriga idrotten.
Denna samsyn synes mig vara teoretiskt
alldeles riktig, men praktiskt är den
ogenomförbar. Vi har i Lund gjort en
förfrågan hos samtliga till Riksidrottsförbundet
anslutna föreningar om de
kunde ta emot studenter i sina led. Det
genomgående svaret var att de inte hade
några som helst resurser till detta.
Det kan man förstå, ty det rör sig ju
inte om tävlingsidrott utan om motionsidrott.
Därför måste man gå andra vägar
som kräver en uppläggning inom
studentkårerna själva med egen personal
och egna anläggningar, anläggningar
som statsmakterna får ordna, precis
som man tvingats lösa andra lokalproblem
för studenter i universitetsstäderna.
Dessa har som vi vet fått åta sig
tillräckliga investeringskostnader i samband
med den högre utbildningens utbyggnad.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det har ställts några
frågor till mig som jag gärna besvarar.
Jag räknar med att under den kommande
höstens budgetarbete ha material
för att ta itu med frågorna om studenternas
hälsovård i vid bemärkelse,
alltså även den psykiska hälsovården.
Också ett så invecklat komplex som vi
kunde kalla för det familjesociala, daghemsverksamhet
och allt vad därtill
hör, skall tas upp.

När det gäller studentidrotten är det
ju alldeles självfallet, som var och en
här i kammaren förstår, att man inte
behöver ha en utredning för att diskutera
om -man skall ha en halv tjänst
här eller en hel tjänst där — det är inte
en utredningsfråga. Det verkligt besvärliga
i den här frågan är de stora
idrottsanläggningarna, simhallar, inomhuslokaler
och idrottsanläggningar av
alla de slag. Det är fråga om investeringar
på miljoner, och det kan man
inte enligt min mening behandla som
en studentfråga, utan det kommer in i
ett större sammanhang, inte minst när
det gäller de kommunala investeringarna.

Jag vill i hederlighetens namn säga
att det är möjligt att vi på den punkten
kan komma att köra fast med hänsyn
till att vi har den överlappande stora
idrottsutredningen, som skall ta upp
hela samhällets insatser för idrott och
fritidsliv.

Sedan, herr talman, vill jag nog säga
att jag inte riktigt tror på alla de där
historierna om studenternas fruktansvärt
dåliga kondition. Jag hade i dag
en mycket trevlig och angenäm uppvaktning
just i den här frågan. Den
leddes av professor Torstensson, och
med var också representanter från Riksidrottsförbundet.
Vi kom att tala om
de där stackars sextioåriga tjuguåringarna
som vacklar omkring här i livet,
framför allt i Lund. Då var det någon
som upplyste om att den läkare som
har gjort undersökningen egentligen
själv var oerhört förvånad, ty det fanns

Torsdagen den 31 mars 1960 cm.

Nr 15

jo personer som var så fruktansvärt illa
däran rent fysiskt att lian inte förstod
hur de orkade gå upp för den halvtrappa
som ändå måste passeras för att man
skall komma in i föreläsningslokalen.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Det är ju trevligt om
vi kan skämta litet vid den här tiden på
dygnet, men jag tycker nog att ämnet
är allvarligt och att vi bör ha klart för
oss att situationen bland våra studerande
vid högskolor och universitet när
det gäller möjligheterna till idrottsutövning
är i hög grad otillfredsställande.

Statsrådet säger att vi inte behöver
avvakta någon utredning när det gäller
att fastställa antalet idrottslärare. Det
är då anmärkningsvärt att det är just
till en utredning som statsutskottet hänvisar.

Jag känner till den uppvaktning som
skulle äga rum i dag. Jag hoppas att
den får till resultat ett verkligt positivt
förslag från statsrådets sida i nästa
års budget. Det bör ju också vara möjligt
att utan ett avvaktande av den stora
idrottsutredningen komma till klarhet
om vem som skall ha huvudansvaret för
idrottsanläggningarna på universitetsorterna.

Statsrådet Edenman har med rätta
prisats för en allmän upprustning av
våra universitet och högskolor under
senare år. Det är emellertid beklagligt
att konstatera att denna upprustning i
så utomordentligt ringa grad kommit
den fysiska fostran vid universiteten
och högskolorna till del.

Jag tillåter mig varmt vädja till statsrådet
att se till att vi snarast möjligt
får en erforderlig höjning av standarden
på detta område. Det bör vara en
hederssak både för statsrådet och för
oss andra här i riksdagen att åstadkomma
detta.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Det gläder mig mycket
att Mexiko för en enda gång har nämnts

Om ökat stöd till studenthälsovård
i detta sammanhang. Jag har aldrig tidigare
hört att det skulle vara ett föregångsland,
men jag får väl säga att jag
iir glad på det landets vägnar.

I motionerna I: 160 och II: 220 har
yrkats en ökad medelsanvisning till studenthälsovården
vid universitetet i
Lund med 32 244 kronor. I vårt utlåtande
nr 90 till fjolårets riksdag yttrade
vi oss över ett liknande motionsyrkande
beträffande studenthälsovården
i Lund. Därvid framkom att studenthälsovården
vid Lund hade blivit särskilt
väl tillgodosedd i förhållande till
andra lärosäten. Därmed inte sagt att
tillräckligt mycket hade gjorts i Lund.

I motionerna I: 406 och II: 497 har
yrkats inrättande av en rad nya tjänster
för gymnastik och idrott.

Jag vill i likhet med en föregående
talare erinra om att studenthälsovården
för närvarande utreds, och det är väl
under den huvudrubriken som vi skall
hänföra den här saken.

I de båda reservationerna tillsammans
krävs en anslagshöjning på
107 000 kronor.

Jag skulle i detta sammanhang för
egen del vilja ställa en fråga till motionärerna.
Hur skulle det bli om vi gick
in för denna korporationstanke som
man här tagit upp. Skall vi ha särskilda
idrottsanläggningar för järnarbetare,
särskilda för snickare o. s. v.? Vore det
inte rimligt att vi på olika håll i landet
finge idrottsanläggningar som betjänar
alla ungdomar? Skall vi verkligen ha
en sådan gränsdragning? Jag tror att
det skulle vara mycket olyckligt. Såväl
staten som kommunerna måste vara
med och hjälpa oss att få rätsida på
dessa förhållanden.

När det gäller den där testen i Lund
vill jag bara hoppas att det inte är så
illa ställt som man kunde få ett intryck
av genom tidningarna. Jag tycker det
var rena skandalen. Det finns väl ändå
ungefär samma möjligheter för dessa
studerande som för andra ungdomar
att utöva motionsidrott av olika slag.
Har man rest till en mängd städer i lan -

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Om ökat stöd till studenthälsovård
det vet man att städerna har försökt
ordna denna sak på olika sätt. Om man
gjort det på ett fullt tillfredsställande
sätt skall jag inte yttra mig om. Det är
ju här fråga om mycket dyrbara anläggningar.
Eftersom de är så dyrbara
tycker man att de också bör betjäna
alla ungdomar.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Här förs det gamla resonemanget
om att våra studenter skulle
kunna hålla till i de civila klubbarna
och träna där. Jag tycker att herr Blomquist
klart redogjorde för hindren härför.
Det är nödvändigt att vi ser till att
studenterna har egna anläggningar. De
kommer helt enkelt inte in i några andra.
Där är överfullt redan nu. Detta är
den springande punkten i sammanhanget.
I gamla tider, när studenterna
inte var så många, var situationen en
helt annan. Jag är övertygad om att
man har framhållit detta vid den uppvaktning
som ägt rum i dag, ty det är
en mycket väsentlig sak. Jag beklagar
att kammarens ledamöter inte i likhet
med mig hade tillfälle att deltaga i ett
möte på Ultuna i maj 1963, då Sveriges
akademiska idrottsförbund firade sitt
50-årsjubileum. Där förekom en estraddebatt,
där nuvarande statsrådet Palme
just förde det här resonemanget om att
studenterna kunde hålla till i de vanligga
klubbarna. Han fick därvid ett
klart besked att möjligheter inte förelåg
härtill, och jag är övertygad om att
statsrådet Edenman också har fått ordentliga
upplysningar på den punkten.
Jag tror det vore lyckligt om man vid
nästa statsrådsuppvaktning också uppvaktade
ordföranden i statsutskottets
vederbörande avdelning, så att även
han fick kännedom om de verkliga förhållandena.
Det är inte riktigt att göra
en jämförelse mellan studenter och arbetare
av olika slag. De senare har vederbörande
plats som sin hemort och
flyter på ett naturligt sätt in i idrotts -

klubbarna där. Man kan ju bara tänka
på att om studenterna varit kvar i sina
hemorter, hade de varit kvar i sina
idrottsföreningar och kommit in i dessas
tränings- och klubblokaler. Det betydelsefulla
är just det förhållandet att
de är mer eller mindre främlingar i den
stad där de studerar. De har inte samma
möjligheter och inte heller samma
tider som andra. Det råder för dem alldeles
speciella förhållanden. Detta tycker
jag också framgick med all önskvärd
tydlighet av herr Blomquists anförande.

Herr talman! Jag ber än en gång att
få yrka bifall till reservationen.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Jag åhörde debatten
med ett visst intresse och gjorde bara
en liten, liten reflexion. Herr Näsström
brukar alltid instämma med statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet,
men jag tror inte att statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
denna gång instämmer med herr Näsströrns
motiveringar.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Schött säger att
studenterna inte hade möjlighet att motionsidrotta
i orternas idrottsanläggningar.
Herr Schött! Det är en synpunkt
som man kan dra fram beträffande en
mängd olika yrkesgrupper. Människor
som arbetar i skift t. ex., hur passar
det för dem? Man får försöka ordna
saken på bästa tänkbara sätt i de olika
orterna.

Sedan, herr Schött, måste jag säga att
en stad som har den stora förmånen att
få t. ex. ett universitet, den bör inte
dra sig för att göra sin skyldighet på
detta område, det må vara Lund eller
någon annan stad.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Jag är tacksam mot
ecklesiastikministern och även mot herr
Näsström för att de inte tror att vi i
Lund är så dåliga som det låter, och

Torsdagen den 31 mars em.

Nr 15

Öl

jag skall framföra hälsningar från höga
vederbörande och fråga om det verkligen
är sant vad fysiologiska och sociologiska
institutionerna kommit fram till.
Det passar mycket hra i denna debatt,
som gäller den högre undervisningen,
universiteten o. s. v., att vi sätter deras
arbete och deras resultat under verkliga
argusögon. Jag lovar att framföra
hälsningen.

Vidare tror jag att det är föga fruktbart
att föra in diskussionen på de banor
som herr Näsström nu försöker. I
mitt anförande tog jag hänsyn till effektivitetssynpunkter
— som jag har lärt
mig av höga vederbörande. För att ta
hand om alla dessa studenter och för
att kunna se till att de är effektiva i
sina studier — det är ju staten intresserad
av — behöver vi ordna ordentliga
tillfällen till motion. Vi kan inte göra
detta så som herr Näsström tror, genom
att låta de civila idrottsorganisationerna
sköta det hela.

I Lund är de civila idrottsorganisationerna
för små; de har inte resurser,
varken personellt eller i anläggningar.
Visst vill de ha medlemmar, men de vill
ha sådana som utövar tävlingsidrott.
Herr Näsström vet att detta är klubbarna
mest intresserade av.

Jag tyckte att statsrådet Edenman gav
en anvisning även åt herr Näsström,
att det rör sig om mycket stora kostnader
för många anläggningar och för
en mycket krävande personalstab. Om
herr Näsström frågar departementet, så
kommer man nog att ge besked om
vilken dimension det hela rör sig om.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Av herr Näsströms anförande
syntes framgå att han ansåg att
det var kommunernas uppgift att ordna
med idrottslärare vid universitet och
högskolor. Jag är något förvånad över
detta. Det har ju ansetts vara en statlig
uppgift i alla tider. Det fanns idrottslärare
här redan på 1600-talet, och 1947
fick vi en viss upprustning. Jag skall

Om ökat stöd till studenthälsovård
tillåta mig, herr talman, att här till protokollet
inläsa några ord av professor
Torstensson vid debatten i Ultuna. »Om
alla studenter och studentskor vore mottagliga
för rådet att motionera, att röra
sig mer ute i Guds fria natur, så kanske
de kom ifrån neuroserna, kanske
inte alla, men helt säkert är det många
som skulle kunna hjälpas, om man bara
kunde få ut dem. Men i dag har vi inte
möjligheter att ta hand om dem. Det
lönar sig inte att vi propagerar, för vi
har inte folk som kan hjälpa dem. Vad
vi behöver är hjälp, mycket snar hjälp,
brandkårsutryckning skulle jag vilja
säga.»

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag får be herr Schött
om ursäkt för att jag inte har en så förfärlig
kolartro på ett sådant där yttrande,
men som gammal idrottsman
måste jag säga att jag har litet erfarenhet
på detta område, och den kanske
är värdefull. Nu är det väl ändå så med
statsutskottet, att vi inte har skyldighet
att bara ägna oss åt en grupp av ungdom,
utan vi måste se över det hela i
stort. När herr Schött medvetet förvrängde
mitt uttalande, tycker jag att
det inte var så hederligt gjort, ty jag
yttrade att jag anser att det åligger stat
och kommun att sköta denna sak. Herr
Schött behagade ta bort ordet »stat»
från yttrandet. Det är inte korrekt.

I dag läste jag en idrottshistoria som
kanske herr Schött känner igen. Där
var man inte så glad åt hur det hade
utvecklat sig t. ex. inom simningens
område. Jag skulle vilja rekommendera
denna artikel till flera, men jag skall
inte yttra mig mer om den saken. Den
är värd att läsa. Vad vi från utskottets
sida har velat framhålla är att denna
sak likaväl som många andra som vi
sysslar med, den måste ta tid. Men jag
vill rent personligen inte ta tillbaka
något av det jag sade, att en stad som
får förmånen av ett stort universitet
också bör känna sina skyldigheter på
olika områden.

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Om ökat stöd till studenthälsovård

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag tycker att den här
debatten har spårat ur på något sätt.
Det har blivit en debatt om stora idrottsanläggningar,
som kommer att kosta
många miljoner kronor, i de olika universitetsstäderna.
Jag förstår inte att det
krävs några miljonanläggningar för att
nyttiggöra en och en halv människa -—
yrkandena i reservationerna avser en
idrottslärartjänst och en kanslibiträdestjänst
med halvtidsarbete. Jag förstår
heller inte att det krävs några miljonanläggningar
för att man skall fördela
60 000 kronor i timarvoden till ledare
av motionsgymnastik för kvinnliga studenter.

Om jag ändå skall tala om idrottsanläggningarna
vill jag säga att både herr
Schött och herr Näsström har rätt eller
att båda har fel — man kan välja vilket
uttryck som helst. Om en stor
idrottsanläggning ligger nära universitetet,
vore det rätt konstigt om den inte
utnyttjades av studenterna på håltimmar
exempelvis under förmiddagen, då
idrottsanläggningen inte är upptagen
av andra — det är ju främst på kvällarna
som idrottsanläggningarna är
upptagna. Ligger däremot den kommunala
idrottsanläggningen rätt långt från
universitetet, förstår jag att det är betydligt
svårare att använda den.

Herr Näsström känner till Örnsköldsvik
väl — herr Näsströms kommun
tillhör ju läroverkets upptagningsområde.
Där har det planerats en stor
idrotts- och simhall som inte skall ligga
mer än 500—600 meter från läroverket,
men alla har varit överens om att det
inte går att utnyttja den för läroverkets
behov. En gymnastiktimme där blir
bara till 15—20 minuter. Resten går åt
till promenaden och omklädning —
även om också promenaden för all del
innebär motion.

Jag håller med herr Näsström om att
det måste bli en samverkan mellan stat
och kommun för att vi skall kunna lösa
problemen på ett rimligt sätt. Om en
idrottsanläggning uppförs närmast med

tanke på universitetet, tycker jag det är
naturligt att de snickare och andra som
herr Näsström nämnde skall få utnyttja
idrottsanläggningen i den mån den är
ledig.

Men det är som sagt inte den frågan
vi skall behandla i dag; i dag gäller det
de här två tjänsterna.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Jag är uppriktigt ledsen
när herr Näsström påstår att jag
uppträder ohederligt. Jag kan försäkra
att det inte har varit min avsikt.

Naturligtvis delar jag den uppfattning
som den senaste talaren och alla
andra har, att det behövs en samverkan
mellan stat och kommun. Jag fann det
emellertid beklagligt när jag ur herr
Näsströms anförande kunde utläsa att
han tyckte att statens stöd åt studentidrotten
är tillräckligt. Det är förvånansvärt
att herr Näsström, som varit
med om att rusta upp så mycket, inte
vill göra mer på just den här punkten.

För något år sedan hade jag en motion
som gällde i vad mån det kunde utgå
statsbidrag till simanläggningar vid
våra skolor. Jag kunde då glädja mig
åt att statsutskottet i positiv anda tillstyrkte
en utredning.

Herr Näsström hade vissa bekymmer
för min älsklingsidrott, simsporten. Låt
mig då bara säga att vi kan glädja oss
åt att för närvarande ha en utomordentligt
stark topp och en väldig bredd, och
en rad idrottsledare som arbetar med
så stor entusiasm att de ibland kan
»damma ihop». Det skall bli mig ett
nöje att till herr Näsström överlämna
en biljett till landskampen på lördag—
söndag mellan Sverige och Holland.
Det skulle vara oss en stor ära om herr
Näsström ville komma dit och konstatera
hur det står till med svensk simidrott
just nu. Hjärtligt välkommen!

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Jag vill bara beröra två
saker.

Torsdagen den 31 mars 1900 em.

Nr 15

Hoppets låga tändes när herr Näsström
talade om gamla idrottsliga bedrifter.
Jag blev emellertid snart besviken.
En idrottsman bör väl ha fair
play som motto, men jag tyckte inte att
det illa dolda angreppet mot herr Schött
i samband med något tidningsuttalande
om simidrotten här i landet vittnade
om fair play.

Jag reagerade också när herr Näsström
litet kritiskt sade att de städer
som har ett universitet borde se det
som en stor förmån att få klara de saker
vi nu talar om. Jag ber herr Näsström
tala med departementet, om han
inte tror mig när jag säger att vi har
gjort och gör vad vi kan. Där känner
man väl till svårigheterna i dessa städer.
Det är kanske inte så enkelt som herr
Näsström tror.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Vi kanske har diskuterat
dessa saker tillräckligt mycket.

Alla som har deltagit i statsutskottets
arbete vet att det inte bara är fråga om
de 107 000 kronor som enligt statsutskottets
förslag anslås till idrotten, utan
om våldsamt stora belopp. Jag hoppas
att de pengarna används på ett vettigt
sätt för alla ungdomar. Här tycks man
däremot vilja ta en grupp på entreprenad
utan att tala om de andra.

Sedan vill jag bara säga till herr
Blomquist, att jag under min idrottstid
fick en alldeles utomordentlig motion
genom att vara med om att arbeta upp
en idrottsplats.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Såsom en av de ansvariga
kommunalmännen i Lund anser
jag att jag bör ta till orda för att betyga
att vi inte på något sätt har eftersatt
behovet av idrottshallar och idrottsplatser.
Vi har för närvarande tre och
håller på att bygga en fjärde. Man bör
emellertid komma ihåg, att Lund är en
inte så liten stad, och därtill behöver

Om ökat stöd till studenthälsovård

vi våra idrottsanläggningar främst för
lundaungdomarna.

Därtill kommer att staten är så njugg
beträffande möjligheterna till utbyggnad
av våra skolor. Vi har i flera år
begärt att få statsbidrag för att bygga
Ivlostergårdsskolan men har ännu inte
fått sådant. Ändå gäller det en ny stadsdel
med 7 000 invånare, nu utan skola.
Så besvärligt har vi det. Undra på att
när vi därigenom får undervisa en mycket
stor del av våra barn i provisoriska
lokaler, vi måste använda våra idrottsanläggningar
för dessa barns fysiska
fostran.

Vi bygger alltså i första hand kommunala
idrottslokaler för våra egna
ungdomar. Sedan har vi mer än 10 000
studenter — det är ingen liten grupp —
som egentligen behöver ordentlig fysisk
motion, träning och idrott varje
dag. Läget är besvärligt. Det är inte så
enkelt som herr Näsström tror att ordna
den saken. Den som är ansvarig för
den högre undervisningen, nämligen
staten, måste därför hjälpa till när det
gäller studenternas fysiska fostran.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag begär inte några
underverk av den lilla staden Lund.
Jag vill emellertid erinra om att vår
gemensamme vän herr Edström inte
brukar försumma ett tillfälle att genom
motioner försöka få ytterligare personal
till staden Lund, och det är kanske
inte mycket att säga om den saken.

Jag har här en bok som visar uttaxeringens
storlek på olika håll. Hur ligger
då Lund till i statistiken? Ja, jag höll
på att säga att den staden ligger bäst
till bland våra svenska städer. Vad kan
det bero på? Är det brist på medel eller
brist på god vilja? Enligt de senaste
uppgifterna utgör hela den kommunala
utdebiteringen för Lund 16 kronor, medan
andra städer har en utdebitering
på 20 kronor, 21 kronor, 22 kronor
o. s. v. Jag tror att man med litet god
vilja skulle kunna göra mer i Lund.

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Om anslag till motionsledare för kvinnliga studenter

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det förvånar mig mycket
att herr Näsström vill betrakta det
som en nackdel för Lund att staden har
skött sin ekonomi så hyggligt att den
har en relativt låg kommunalskatt. Det
kan väl ändå inte vara ett skällsord i
våra dagar att ha en låg kommunalskatt.

Visst har vi stora svårigheter att få
lån, när vi har en låg kommunalskatt —
det vet vi innerligt väl — men att vi
har så låg kommunalskatt just nu, kan
också bero på att vi inte har fått bygga
så mycket som vi egentligen har velat
göra. Det är mycket som måste göras
och som ännu inte har gjorts. Detta beror
bl. a. på att vi inte har fått de
statsbidrag som vi önskar få. Vi ligger
bland annat efter med skolbyggnader.
Hade vi fått bygga dessa tidigare, är
det möjligt, att den kommunala utdebiteringen
varit litet högre i dag. Att kommunalskatten
är låg, är enligt min mening
inte någon nackdel. Vi bör tvärtom
vara stolta över att vi ännu har relativt
låg kommunal skatt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr andre vice
talmannen jämlikt därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr andre
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten
17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —68;

Nej -— 56.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 18—28

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29

Om anslag till motionsledare för kvinnliga
studenter

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I:
406, av herr Schött m. fl., och 11:497,
av herr Tobé m. fl., såvitt nu vore i
fråga, till Universiteten och vissa högskolor:
Omkostnader för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag av
23 500 000 kronor.

I motionerna I: 406 och II: 497 hade,
såvitt nu vore i fråga, anhållits, att
riksdagen måtte besluta att under Universiteten
och vissa högskolor: Omkostnader
anslå 180 000 kronor till studenthälsovård
och studentidrott m. m.
Av detta anslag hade motionärerna beräknat
60 000 kronor för timarvodering
av motionsledare för kvinnliga studenter.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herr Axel Andersson, fröken

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Nr 15

Om anslag till Sköndalsinstitutets praktikantutbildning

Andersson samt herrar Per Jacobsson,
Thorsten Larsson, Nils-Eric Gustafsson,
Nyman, Wallmark, Bohman, Larsson
i Hedenäset, Nihlfors, Nelander, Mattsson,
Nordstrandh och Källstad, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:406 och 11:497, såvitt nu
vore i fråga, till Universiteten och vissa
högskolor: Omkostnader för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag av
23 560 000 kronor.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid denna punkt.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen enligt
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr andre
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten
29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

3 Första kammarens protokoll 1966. Nr 15

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 55.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 30—32

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 33

Om anslag till Sköndalsinstitutets praktikantutbildning Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att enligt
vad i statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 3 januari
1966 förordats fastställa personalförteckning
för socialhögskolorna, dels godkänna
i statsrådsprotokollet angiven avlöningsstat
för socialhögskolorna, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1966/67, dels ock till Socialhögskolorna:
Avlöningar för budgetåret

1966/67 anvisa ett förslagsanslag av
5 315 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Eric Gustaf Peterson
m. fl. (I: 405) och den andra inom andra
kammaren av herr Zetterberg m. fl.
(11:501), i vilka hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla,
1) dels, i första hand, att even -

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Om anslag till Sköndalsinstitutets praktikantutbildning

tuellt till förfogande stående belopp av
de medel, som beräknats för socialhögskolornas
praktikantutbildning, efter
prövning och sedan socialhögskolornas
behov tillfredsställts, måtte tillföras
Sköndalsinstitutets praktikantutbildning,
2) dels att vid förberedande inom
departementet av dessa ärenden för
nästkommande års budget hänsyn måtte
tagas till de i motionerna nämnda omständigheterna.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att motionerna I: 405 och II: 501
icke måtte bifallas av riksdagen;

II. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 3 januari
1966 föreslagits fastställa personalförteckning
för socialhögskolorna;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för socialhögskolorna, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1966/67;

c) till Socialhögskolorna: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 5 315 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Axel Andersson, fröken Andersson samt
herrar Per Jacobsson, Thorsten Larsson,
Nils-Eric Gustafsson, Nyman, Wallmark,
Bohman, Larsson i Hedenäset,
Nihlfors, Nelander, Mattsson, Nordstrandh
och Kållstad, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under I
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 405 och II: 501,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna anfört i fråga
om Sköndalsinstitutets praktikantutbildning.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Denna fråga gäller socialhögskolorna
och institutet vid Stora
Sköndal. Utskottets majoritet konstate -

rar att utbildningskapaciteten har ökat
undan för undan vid socialhögskolorna
och slutar med att säga: »Mot bakgrund
av den i det föregående omnämnda
kraftiga ökningen av utbildningskapaciteten
vid socialhögskolorna anser sig
utskottet inte böra tillstyrka bifall till
motionerna.»

Som ett brev på posten kommer ett
meddelande från nykterhetsnämnden i
Stockholm om hur långt denna »kraftiga
ökning» har förmått tränga. Det
står där, att om man inte får nytillskott
av personal för den öppna nykterhetsvården,
kommer den att braka
ihop i vår. Nykterhetsnämnden har i
många år haft mycket svårt att rekrytera
och behålla socialassistenterna. Av
ett drygt femtiotal assistenter har för
närvarande ingen socionomexamen.

Det är alltså, herr talman, på det sättet
i verkligheten att vi har en mycket
stor brist på socionomer. Socialstyrelsen
brukar skicka ut Sociala meddelanden,
och där berättas i det senaste numret
för 1965 om en enkät. Man hade vänt
sig till kommunerna och begärt besked
bl. a. på den här punkten. Där meddelades
att knapphet på socionomer har
rått under en följd av år. Utvecklingsbehovet,
säger man, har i verkligheten
antagligen varit större än som motsvaras
av den faktiska ökningen av antalet
socionomer i kommunal socialtjänst.
Bristen på utbildad arbetskraft inom
den kommunala socialvården är alltjämt
akut. Man konstaterar vidare på
socialstyrelsen, att bristen tar sig uttryck
i att utbyggnaden av vården —
planeringssidan — på många håll blivit
eftersatt. I kommunenkäten har ett stort
antal kommuner angivit eftersläpande
planering som den främsta återhållande
faktorn när det gäller vårdens utbyggnad.

Den myndighet som det här närmast
gäller -— socialstyrelsen — förklarar
alltså att det inte alls är på det sättet
som utskottets majoritet gjort gällande,
d. v. s. att utbildningen av socionomer
är fullt tillräcklig. Tvärtom, man säger

Torsdagen den 31 mars 190(5 em.

Nr 15

Om anslag till

att det föreligger en oerhörd brist, men
samtidigt räknar socialstyrelsen i prognosen
med utexamineringen från socialhögskolorna
och från Sköndalsinstitutet.
Trots detta är det en oerhörd
hrist på socionomer.

Nu har riksdagen från och med i fjol
gått med på att Sköndalsinstitutet skall
få statsbidrag när det gäller utbildningen
vid institutet. Man har dock inte
fått — vilket socialhögskolorna får —
någonting när det gäller praktikantutbildningen.
Det är ju rätt egendomligt
att staten stöder den teoretiska sidan
av utbildningen, men inte tar steget fullt
ut och tar ansvaret också när det gäller
den praktiska utbildningen.

Vi reservanter anser, att Stora Sköndal
alltjämt behövs. Vad man kan åstadkomma
där i fråga om utbildad arbetskraft
kommer mycket snabbt att sugas
upp av kommuner och andra, och vi
kommer ändå att ha en stor brist. Därför
är det väl märkvärdigt, att man inte
kan säga B när man sagt A tidigare.

Nu räknar inte reservanterna med att
det skall behövas något särskilt anslag
till detta ändamål, utan reservanterna
uttrycker sig på det sättet att vad som
blir över av det anslag som finns för
praktikantutbildningen vid socialhögskolorna
kan användas för institutet i
Stora Sköndal. Man har här räknat med
en handledare för varje praktikant. I
verkligheten kommer det väl att bli så,
får vi hoppas och tro, att en handledare
kan ta hand om två eller tre, kanske
flera praktikanter, och då bör det bli
pengar över för det här ändamålet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen vid denna punkt.

I detta anförande instämde herrar
Thorsten Larsson (ep), Ferdinand Nilsson
(ep) och Nyman (fp).

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag skulle kanske i och
för sig kunna nöja mig med att instämma
jag också.

Det har rått delade meningar i riks -

Sköndalsinstitutets praktikant utbildning
dagen om huruvida Sköndalsinstitutet
skall ha anslag eller inte, och jag är
fullt medveten om att det fortfarande
finns de som anser att institutet inte
skall ha något. Nu har riksdagen i vanlig,
fullt demokratisk ordning fattat detta
beslut, och det får vi foga oss efter.
Det skulle se ytterligt egendomligt ut
om en socialvårdstjänsteman, kommunalkamrer
eller någon annan ute i kommunerna,
som skall tjänstgöra som
handledare, skulle få ersättning för arbetet
om en person kommer från socialhögskolan
men inte om han kommer
från Sköndalsinstitutet, som ju
uppbär statsbidrag för sin undervisningsverksamhet.

Det är precis som herr Axel Andersson
säger att om riksdagen har sagt A
får vi lov att säga B. Det är en ganska
självklar skyldighet för riksdagen och
därför instämmer jag i reservationen.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Det har nästan blivit
en tradition här i riksdagen att herr
Axel Andersson och jag skall hålla korta
anföranden i denna fråga. Det är
tredje året å rad nu. Jag vill instämma
med herr Axel Andersson i att det för
närvarande råder brist på socionomer,
och särskilt är nog detta kännbart ute
i kommuner och städer. Man kan fråga
sig om anledningen till denna stora
brist.

Herr Axel Andersson har sagt att det
beror på den utbildningskapacitet som
för närvarande är till finnandes vid socialhögskolorna.
Han nämnde också att
utbildningskapaciteten har ökat men
angav inga siffror. Det tillåter jag mig
dock att göra. Jag börjar med år 1960,
då vi hade 265 platser vid våra samtliga
socialhögskolor. Innevarande budgetår
har dessa platser ökat till 600 och
budgetåret 1966/67 blir det 660 platser.
För närvarande behandlar vi en proposition
på andra avdelningen i statsutskottet
i vilken det föreslås en ny socialhögskola
i Örebro, som under första

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Om anslag till Sköndalsinstitutets praktikantutbildning

året den är i verksamhet kommer att ge
60 platser. När den blir fullt utbyggd
kommer den att ha 180 intagningsplatser.

Det ökade antalet intagningar har ju
inte hunnit verka ännu. Det är ju för
närvarande 3 1/2 års utbildningstid.
När de som nu intages blir färdigutbildade
och kommer ut på arbetsmarknaden,
kommer antalet socionomer att
öka betydligt. Jag skulle tro att det för
närvarande inte är flera än cirka 350
elever som går ut från socialhögskolorna
varje år. Detta antal kommer alltså
fram till 1967 att nästan fördubblas,
vilket väl måste bära frukt inom
arbetslivet.

Vidare vill jag säga att det inte är
så mycket som skiljer mellan reservanterna
och statsutskottets majoritet. Vad
som anföres i reservationen är ju att
Stora Sköndal skall få anslag till handledarverksamheten,
men vid detta förslag
har reservanterna fogat en brasklapp.
Det står nämligen att anslaget
skall utgå, ifall det finns medel. Finns
det inte medel, får ju också reservanterna
återfalla på utskottsmajoritetens
förslag i detta hänseende och kan alltså
inte lämna anslag till Stora Sköndal.

Ja, det finns kanske ingen anledning
att ta upp en längre debatt om denna
fråga, men den som läser vad reservanterna
skriver på sidan 80 i utskottets
utlåtande finner att detta verifierar
de uppgifter jag har lämnat.

Jag ber med dessa ord att få yrka
bifall till statsutskottets förslag.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Herr Einar Persson började
med att instämma i mitt uttalande
angående bristen på socionomer, och
han tilläde att bristen är särskilt besvärande
för kommunerna. Vi är också
överens om att ifall det råder en stor
brist, så måste det skapas möjligheter
till ökad utbildning.

Att det inte blir något tillskott av
utexaminerade från en socialhögskola

som ännu inte har kommit i gång är ju
alldeles självklart. Stora Sköndal är
däremot i gång, herr Einar Persson.
Riksdagen har sagt att skolan vid Stora
Sköndal får statsbidrag till den teoretiska
utbildningen men inte till den
praktiska. Frågan är nu om vi skall göra
skillnad mellan dem som går vid socialhögskolorna
och dem som går vid Stora
Sköndal. Bägge grupperna kommer
att med tacksamhet anammas av bl. a.
kommunerna, som är i skriande behov
av socionomer. Skall vi säga att de som
går vid socialhögskolorna skall få bidrag
till praktikantutbildningen, medan
de som går på Stora Sköndal får nöja
sig med att staten bidrar till deras
teoretiska utbildning? Jag anser att den
som svarar ja på den frågan ger uttryck
för en orättfärdig ståndpunkt.

Herr Einar Persson säger sedan, att
om nu dessa pengar skulle gå åt för socialhögskolorna,
blir ju Stora Sköndal
utan. Ja, man har väl tagit den risken.
Vi får väl hoppas att departementet eller
vem det är som delar ut pengarna
inte plötsligt blir så generöst när det
gäller statens socialhögskolor, att det
blir två handledare för en praktikant
eller någonting sådant. Vi räknar med
att utdelningen skall ske i normal omfattning
och då borde det bli pengar
över så att Stora Sköndal kan komma
i fråga.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! För herr Axel Andersson
vill jag bara framhålla att jag sade,
att vi för närvarande har stor brist på
socionomer. Detta tillstånd måste emellertid
ändras när vi får fram de socionomer
som nu utbildas på socialhögskolorna.
När skolan i Örebro blir
fullt utbyggd, får vi ju flera socionomer
därifrån än som för närvarande
utbildas på Stora Sköndal.

Sedan frågade herr Axel Andersson
mig om vi skall göra skillnad mellan
socialhögskolorna och Stora Sköndal.

Torsdagen den 31 mars 19G6 cm.

Nr 15

Om vissa personalförstärkningar vid nordiska afrikainstitutet

Reservanterna säger dock själva följande:
»Ett bifall till motionerna innebär
således att medel till Sköndalsinstitutets
praktiska utbildning skall utgå
endast därest de medel som beräknats
för praktikantutbildningen vid socialhögskolorna
inte tas i anspråk.» På den
punkten är vi alltså principiellt fullt
ense.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Med anledning av att
herr Einar Persson nu tryckte så hårt
på orden »för närvarande» skall jag be
att få läsa upp vad socialstyrelsen säger
— den är ju i alla fall ett tämligen sakkunnigt
organ:

»Tillgången på socionomer för den
sociala administrationen sammanhänger
emellertid inte bara med examinationen
utan även med kommunernas
konkurrenskraft som arbetsgivare.»
Herr Einar Persson var ju särskilt intresserad
av kommunerna. »Särskilt
mot slutet av prognosperioden» -— alltså
år 1970 — »då socionomer med den
nya, utökade utbildningen kommer ut
på arbetsmarknaden, kan det tänkas att
andelen av dem som går till social administration
inom kommunerna inte
blir så stor som prognosen förutsätter.
En större del av personalbehovet än
prognosen utvisar, kommer då att behöva
täckas med arbetskraft som utbildats
på andra vägar.» Det gäller alltså
arbetskraft som inte utbildats på socialhögskola.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr andre vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr andre vice talmannen
enligt de avseende mom. I
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punk -

ten avgivna reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten
33 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 64;

Nej — 57.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. II.

Punkterna 34—38

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 39

Om vissa personalförstärkningar vid
nordiska afrikainstitutet

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 3 ja -

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Om vissa personalförstärkningar vid nordiska afrikainstitutet

nuari 1966 angiven avlöningsstat för
nordiska afrikainstitutet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1966/67, dels ock till Nordiska afrikainstitutet:
Avlöningar för budgetåret

1966/67 anvisa ett förslagsanslag av
151 000 kronor.

I samband härmed liade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första
kammaren av fru Elvy Olsson m. fl.
(I: 480) och den andra inom andra
kammaren av herr Ullsten m. fl. (II:
593), i vilka hemställts, såvitt nu vore
i fråga, att riksdagen måtte till Nordiska
afrikainstitutet: Avlöningar anvisa
ett mot i motionerna angivet förslag
till personalförstärkningar svarande anslag.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag på motionerna
I: 480 och II: 593, såvitt nu
vore i fråga,

a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för nordiska afrikainstitutet,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1966/67;

b) till Nordiska afrikainstitutet: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 151 000 kronor.

Reservation hade anförts av herr Axel
Andersson, fröken Andersson samt herrar
Per Jacobsson, Thorsten Larsson,
Nils-Eric Gustafsson, Nyman, Wallmark,
Bohman, Larsson i Hedenäset, Nihlfors,
Nelander, Mattsson, Nordstrandh och
Källstad, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Majrts förslag samt motionerna
I: 480 och II: 593, såvitt nu
vore i fråga,

a) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för nordiska afrikainstitutet,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1966/67;

b) till Nordiska afrikainstitutet: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 193 000 kronor.

Herr andre vice talmannen anförde,
att överläggningen vid denna punkt
jämväl finge beröra punkterna 40 och
41 i detta utlåtande; eventuella yrkanden
i anledning av sistnämnda två punkter
skulle dock framställas först sedan
respektive punkt föredragits.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Ja, kammarens ledamöter
börjar väl bli trötta på att se mig
här framme i talarstolen, och jag skall
därför fatta mig kort då det gäller den
här frågan, trots att den på sitt sätt
är mycket viktig.

Det gäller nordiska afrikainstitutet
som startades 1962 och som sedan dess
har växt ut och hunnit utföra en mycket
betydelsefull insats. Bl. a. har institutet
fått till stånd ett utomordentligt
fint bibliotek som utnyttjas och i fortsättningen
väl kommer att i ökad omfattning
utnyttjas då det gäller vår ulandshjälp
som ju till huvudsaklig del
är inriktad på Afrika.

Dessutom har det här institutet ett
samarbete med de övriga nordiska länderna
och man har också åtagit sig —
det har skett på begäran av de nordiska
riksdagsbiblioteken — att i största möjliga
utsträckning tillhandahålla det viktigaste
statstrycket från afrikanska stater.
Det är inte fråga om några stora
pengar här, det gäller att man vid institutet
skall få en administrativ sekreterare
och att man skall få en personalförstärkning
på det sättet att det blir
en kurssekreterare i stället för en assistent.
Det här institutet arbetar mycket
praktiskt och använder slantarna
väl. En mängd av de papper som går ut
därifrån består inte av mycket dyrbart
tryck, utan av material som man har
stencilerat och skickar ut till de personer
som är i behov att få upplysning
på det här området.

När statsutskottets ledamöter, åtmin -

Torsdagen den 31 mars 1966 cm.

Nr 15

Om vissa personalförstärkningar vid nordiska afrikainstitutet

stone en del, gjorde en afrikaresa i
fjol, så fick de ju bl. a. just genom detta
institut med sig papper som jag vet att
de uppskattade i hög grad och som
de hade stor nytta av under sin resa.

I punkten 41 gäller det pengar till
bokinköp och till gästföreläsare. Litteraturen
på detta område sväller ju.
Dessutom blir böckerna dyrare — det
blir också dyrare att binda in dem —
och därför är det nödvändigt, anser reservanterna,
att institutet får en förstärkning
med 5 000 kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag skall vara lika kortfattad
som reservanternas talesman.

Reservanterna har under denna
punkt föreslagit en anslagshöjning med
42 000 kronor. Dessa pengar skulle, som
herr Axel Andersson redan sagt, användas
för inrättande av en tjänst som administrativ
sekreterare vid institutet.

Utskottets majoritet har inte ansett
sig kunna biträda förslaget. Jag vill
emellertid erinra om att också Kungl.
Maj:ts förslag innebär en personalförstärkning,
nämligen med en tjänst som
förste biblioteksassistent vid universitetsbiblioteket
i Uppsala som är avsedd
just för verksamheten vid nordiska afrikainstitutet.
Jag vill också peka på
utskottets välvilliga skrivning när det
säger i sitt utlåtande: »Samtidigt utgår
utskottet från att Kungl. Maj:t har sin
uppmärksamhet riktad på den stora betydelse
som institutet har för Sveriges
insatser i utvecklingsländerna.»

Även i punkten 40 rör det sig om
pengar. Reservanterna har här föreslagit
en anslagshöjning av 7 000 kronor.
Utskottets majoritet tillstyrker Kungl.
Maj:ts förslag som innebär en ökning
av anslaget med 4 000 kronor. Majoriteten
anser att detta är en väl avvägd
förstärkning.

Under punkten 41 har Kungl. Maj:t
föreslagit en uppräkning av anslaget

med 1 000 kronor. Det anser utskottsmajoriteten
vara tillräckligt för närvarande.

Jag ber med det anförda att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag hoppas att herr Einar
Persson och därmed afrikainstitutet
får se utskottets uttalande förverkligat,
det uttalande som säger att utskottet
utgår från att Kungl. Maj:t har sin
uppmärksamhet riktad på den stora betydelse
som institutet har för Sveriges
insatser i utvecklingsländerna. Jag hyser
den förhoppningen att uppmärksamheten
skall leda till att institutet
verkligen uppmärksammas och får det
stöd som det behöver.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr andre vice
talmannen jämlikt föreliggande yrkanden
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr andre vice
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten
39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

72 Nr 15

Anslag till omkostnader vid nordiska afrikainstitutet — Anslag till bokinköp m. m.
vid nordiska afrikainstitutet

början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 52.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 40

Anslag till omkostnader vid nordiska
afrikainstitutet

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Majtts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
1:480, av fru Elvy Olsson m. fl., och
II: 593, av herr Ullsten m. fl., såvitt nu
vore i fråga, till Nordiska afrikainstitutet:
Omkostnader för budgetåret

1966/67 anvisa ett förslagsanslag av
75 000 kronor.

I motionerna I: 480 och II: 593 hade
anhållits, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen måtte till Nordiska afrikainstitutet:
Omkostnader anvisa ett förslagsanslag
av 82 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Axel Andersson, Per Jacobsson, Thorten
Larsson, Nils-Eric Gustafsson, Nyman,
Larsson i Hedenäset, Nihlfors,
Nelander, Mattsson och Källstad, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:480 och 11:593,
såvitt nu vore i fråga, till Nordiska afrikainstitutet:
Omkostnader för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag
om 82 000 kronor.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 41

Anslag till bokinköp m. m. vid nordiska
afrikainstitutet

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag på motionerna
1:480, av fru Elvy Olsson m. fl., och
II: 593, av herr Ullsten m. fl., såvitt nu
vore i fråga, till Nordiska afrikainstitutet:
Bokinköp, gästföreläsningar m. m.
för budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 107 000 kronor.

I motionerna I: 480 och II: 593 hade
anhållits, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte till Nordiska afrikainstitutet:
Bokinköp, gästföreläsningar m. m.
anvisa ett anslag av 112 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Thorsten Larsson, Nils-Eric
Gustafsson, Nyman, Larsson i Hedenäset,
Nihlfors, Nelander, Mattsson och
Källstad, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla i reservationen angiven
lydelse, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 480 och II: 593,
såvitt nu vore i fråga, till Nordiska

Torsdagen (lön 31 mars 1966 em. Nr 15 73

Anslag till tekniska hjälpmedel i utbildningen

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren

afrikainstitutet: Bokinköp, gästföreläsningar
m. m. för budgetåret 1966/67
anvisa ett reservationsanslag av 112 000
kronor.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 42—61
Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 62

Anslag till tekniska hjälpmedel
i utbildningen

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Tekniska hjälpmedel i utbildningen
m. m. för budgetåret 1966/

67 anvisa ett reservationsanslag av
1 250 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 168) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:219), i vilka hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte besluta, att anslaget till Teknisk
hjälp i utbildningen m. m. skulle uppräknas
med 685 000 kronor utöver
Kungl. Maj ds förslag och därför till
Tekniska hjälpmedel i utbildningen
m. m. för budgetåret 1966/67 anvisa ett
reservationsanslag av 1 935 000 kronor,

3-f Första kammarens protokoll 1966. Nr 15

av herrar Wallmark och Lidgard (I:
413) samt den andra inom andra kammaren
av herrar Carlshamre och Nordgren
(II: 464), i vilka anhållits, att riksdagen
måtte

1. besluta att anslå medel för en akademisk
kurs i pedagogik m. m. genom
Sveriges Radio-TV samt sålunda till
Tekniska hjälpmedel i utbildningen
m. m. för budgetåret 1966/67 anvisa
ett reservationsanslag av 1 700 000 kronor,

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte uppdraga

åt universitetskanslersämbetet att i

samråd med Sveriges Radio-TV till
1967 framlägga förslag om en väsentligt
utbyggd TV-radio-undervisning och
korrespondensundervisning på det akademiska
lågstadiet.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:168 och 11:219
samt I: 413 och II: 464, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Tekniska
hjälpmedel i utbildningen m. m. för
budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 1 250 000 kronor;

II. att motionerna 1:413 och 11:464
i vad de avsåge utredning om utbyggd
TV-radioundervisning och korrespondensundervisning
på det akademiska
lågstadiet icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herr
Axel Andersson, fröken Andersson samt
herrar Per Jacobsson, Thorsten Larsson,
Nils-Eric Gustafsson, Nyman, Wallmark,
Bohman, Larsson i Hedenäset,
Nihlfors, Nelander, Mattsson, Nordstrandh
och Källstad, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under I hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj ds förslag ävensom motio -

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Anslag till tekniska hjälpmedel i utbildningen

nerna 1:168 och 11:219 samt I: 413 och
II: 464, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, till Tekniska hjälpmedel i
utbildningen m. m. för budgetåret 1966/
67 anvisa ett reservationsanslag av
1 800 000 kronor.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Vid denna punkt, nr 62,
som behandlar tekniska hjälpmedel
m. m. i utbildningen, finns en reservation,
undertecknad av representanter
för såväl högern som centern och
folkpartiet. Vi anser att det är viktigt
att ytterligare medel anvisas såväl
till universitetspedagogiska utredningens
arbete som till studierådgivningsverksamheten
vid universitet och högskolor
och dess försöksverksamhet samt
till akademisk radioundervisning för
nästa budgetår. Anslaget bör uppräknas
med 550 000 kronor, och fördelningen
får göras av Kungl. Maj,t efter förslag
av universitetskanslersämbetet.

Under de senaste åren har i olika
sammanhang framhållits vikten av att
de akademiska studierna effektiviseras.
Nya vägar måste prövas för att hålla
studietiderna nere och minska behovet
av såväl lärare som lokaler. Ett forcerat
forsknings- och utvecklingsarbete bör
komma till stånd vid universiteten och
ökade medel ställas till universitetspedagogiska
utredningens förfogande vars
uPPgiIt just är att pröva den akademiska
undervisningens organisation och
metodik.

Studievägledningsverksamheten vid
universiteten och högskolorna anser vi
böra förstärkas utöver vad som sagts
i propositionen. Utbyggnaden av universitet
och högskolor kommer att ställa
stora krav i fråga om utbyggd studierådgivning.
Det har här tidigare talats
om vad vi har kunnat läsa i tidningarna.
Jag vill erinra om vad som
stod i gårdagens tidningar om att studenterna
i Stockholm kunde få vänta
ända upp till tre månader på studierådgivning
och att behovet är synnerligen
stort.

Jag är medveten om att medel för
denna verksamhet liksom för den nämnda
utredningen vid universiteten inte
skall belasta föreliggande anslag för tekniska
hjälpmedel utan skall gå på läroanstalternas
förvaltningar. Vi vill alltså
ha en förstärkning. Ytterligare försöksverksamhet
med akademisk radioundervisning
finner vi vara synnerligen
angelägen, inte minst med hänsyn till
det goda mottagande som radiokursen
i statskunskap erhållit.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Wallmark (h)
och herr Larsson, Thorsten, (ep).

Under herr Nymans anförande hade
herr förste vice talmannen infunnit sig
och övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr PERSSON, EINAR, (s) :

Herr talman! Utskottet har gjort en
mycket fyllig skrivning på denna punkt,
och därför kan jag fatta mig kort.

Herr Nyman började sitt anförande
med att säga att det behövs ytterligare
medel under denna punkt. Jag vill erinra
om att detta har även Kungl. Maj:t
ansett eftersom propositionen föreslår
en anslagshöjning för nästa budgetår på
inte mindre än 675 000 kronor, vilket
är mer än dubbelt så mycket som utgick
under föregående budgetår.

Men reservanterna anser inte detta
tillräckligt utan föreslår en ytterligare
anslagshöjning med 550 000 kronor. Det
är ju helt naturligt att statsutskottet inte
kunnat vara med på en så stor anslagshöjning
utöver Kungl. Maj:ts förslag
eftersom redan detta innebär en mycket
stor anslagshöjning i jämförelse
med innevarande budgetår.

Jag ber med dessa ord att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att få erinra
herr Persson om att universitetskans -

Torsdagen den 31 mars 19(56 em.

Nr 15

Om anslag till forskningsrådens samarbetsdelegation, m. m.

lern har begärt mycket stora bidrag till
pedagogiskt utvecklingsarbete men inte
på långt när fått sina anslagsäskanden
bifallna. Det finns alltså stora anspråk.

Jag tror att universitetskanslern var
ganska bekymrad över att han fick sina
anslagsäskanden så bantade. Dessa
medel används till en verksamhet som
är väsentlig just nu.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Bara en kort replik till herr Nyman!

Jag vet mycket väl att universitetskanslern
har begärt mycket högre belopp
än vad departementschefen har föreslagit,
men vi får väl alla ta en viss
hänsyn till det nuvarande ekonomiska
läget i landet. Därför har inte anslagshöjningen
kunnat bli så stor som universitetskanslern
föreslagit.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen yttrade,
att med anledning av vad under
överläggningen yrkats propositioner
komme att framställas särskilt beträffande
vartdera momentet av utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande mom. I förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten
62 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej —52.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets i mom. II gjorda hemställan.

Punkterna 63—65

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 66

Om anslag till forskningsrådens samarbetsdelegation,
m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att enligt
vad i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 3 januari 1966
förordats ändra personalförteckningen
för de under statens medicinska forskningsråd
sorterande forskargrupperna,
dels godkänna i statsrådsprotokollet angiven
avlöningsstat för nämnda forskargrupper,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1966/67, dels ock
till Statens medicinska forskningsråd:
Förvaltningskostnader för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag av
2 002 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av

76 Nr 15 Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Om anslag till forskningsrådens samarbetsdelegation, m. m.

herr Torsten Hansson (I: 163) och den
andra inom andra kammaren av fru
Sjövall m. fl. (11:224), i vilka hemställts,
att riksdagen i samband med behandlingen
av anslag till forskningsråden
inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde måtte bevilja forskningsrådens
samarbetsdelegation ett
riksstatsanslag på 100 000 kronor för
verksamheten under budgetåret 1966/
67;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Thorsten Larsson m. fl. (I: 397)
och den andra inom andra kammaren
av herr Larsson i Hedenäset m. fl. (II:
482), i vilka föreslagits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla
om översyn och förslag rörande
utbyggnad och effektivisering av forskningsorganisationen
i enlighet med vad
i motionerna anförts.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder
hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för de under statens
medicinska forskningsråd sorterande
forskargrupperna i enlighet med vad
i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 3 januari 1966 föreslagits; b)

godkänna under punkten införd
avlöningsstat för nämnda forskargrupper,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1966/67;

c) till Statens medicinska forskningsråd:
Förvaltningskostnader för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 2 002 000 kronor;

II. att motionerna 1:163 och II: 224
icke måtte bifallas av riksdagen;

III. att motionerna I: 397 och II: 482
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Thorsten Larsson, Nils-Eric

Gustafsson, Nyman, Larsson i Hedenäset,
Nihlfors, Nelander, Mattsson och
Källstad, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under II hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 163 och II: 224, till Forskningsrådens
samarbetsdelegation för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 100 000 kronor;

b) av herr Axel Andersson, fröken
Andersson samt herrar Per Jacobsson,
Thorsten Larsson, Nils-Eric Gustafsson,
Nyman, Wallmark, Bohman, Larsson
i Hedenäset, Turesson, Nihlfors, Nelander,
Mattsson och Källstad, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
III hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna I: 397 och II: 482,
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
översyn och förslag om utbyggnad och
effektivisering av forskningsorganisationen
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad reservanterna anfört.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag skall fatta mig kort
på denna punkt.

Möjligheterna till vårt folks fortsatta
framsteg på en mängd olika områden
är i mycket hög grad beroende av de
vetenskapliga rön som vår samlade
forskning uppnår. I vårt land har vi
lyckats att nå resultat, som utan vidare
kan anses vara respektingivande. Utvecklingen
går emellertid vidare med
accelererande styrka, och det gäller för
ett litet land som vårt att med god planering
och samordning av våra resurser
ge ett så effektivt stöd som möjligt.
Genom forskningsberedningens
tillkomst har det skapats ett nödvändigt
kontaktorgan mellan vetenskapsmännen
och staten.

En väsentlig del av forskningen även
inom den statliga sektorn finansieras
av medel från näringsliv och enskilda,

Torsdagen den 31 mars 19(i6 em.

Nr 15

Om anslag till forskningsrådens samarbetsdelegation, m. m.

samtidigt som det också bedrivs forskning
i näringslivets egen regi. För att
vår industri skall stimuleras till större
insatser på grundforskningens område
bör särskilt möjligheterna till samarbete
mellan näringslivet och den offentliga
sektorn utredas. Både gemensamma
forskningsprojekt och anslagsgivningcn
från staten till den enskilda forskningen
torde vara av stort framtidsvärde.
Vi tror att en sådan samordning ger
större möjligheter att tillvarataga alla
tillgängliga resurser. Även andra exempel
finns på att en samordnande översyn
bör kunna ge ett positivt resultat.

I reservation b bär bl. a. framhållits
betydelsen av den internationella
forskningssamverkan och betydelsen av
att ett långsiktigt perspektiv anläggs på
frågor om samordning och prioritering
med beaktande av utvecklingen på
skilda samhällsområden.

Ett betydelsefullt led i forskningsorganisationen
är biblioteks- och dokumentationsverksamheten.
Genom ett väl
utbyggt informationssystem kan vetenskapliga
framsteg givetvis bättre utnyttjas
och tillvaratagas.

Vid beslutet i höstas om utbyggande
av universitetsfilialer var dessa frågor
föremål för mycket stort intresse, och
jag erinrar om att utskottet fäste stor
vikt vid dem. Frågan ställdes så här:
Vilka kan filialernas framtida möjligheter
till kontakter med moderuniversiteten
och forskningen bli? Även denna
sak bör följas upp vid en översyn,
och verkningarna exempelvis för forskarrekryteringen
bör kartläggas. En
uppskattning av det framtida forskarbehovet
hos både näringsliv och den
allmänna sektorn bör göras. I ett särskilt
yttrande har vi motiverat att vi vill
avvakta denna översyn innan vi kräver
en anslagshöjning utöver vad
Kungl. Maj :t begär.

Herr talman! Får jag sedan bara helt
kort understryka betydelsen av att
forskningsrådens samarbetsdelegation
får medel för sitt arbete. Det skulle väl
ändå vara fel om vi inte ansåge oss ha

råd med de 100 000 kronor som yrkas i
reservation a.

Herr talman! Jag får alltså med det
sagda yrka bifall till reservationerna
a och b.

Herr HANSSON, TORSTEN, (s):

Herr talman! Det bör väl tyckas vara
glädjande för en motionär att få en
manstark uppslutning kring sin motion,
även om den bara tar sig uttryck i
reservationer. Under alla förhållanden
ger det ju motionären tillfälle att utveckla
sina synpunkter inför kammaren.

Bakgrunden till motionen är för alla
känd. Den belystes ingående vid den
gångna höstens debatt kring motionsparet
1:710 och 11:836 till 1965 års
riksdag. Om behovet av samordning och
förstärkning av forskningsrådens resurser
behöver här ej mera ordas. Även utskottsreservanterna
har observerat att
statsministern i höstriksdagens forskningspolitiska
debatt sagt, att man försökt
förmå forskningsråden till ett intimare
samarbete.

Forskningsråden fann — med ledning
av tidigare uttalanden ■— anledning att
förvänta ett klart stöd från regeringens
sida åt aktiva samordningssträvanden,
och man enades om en förstärkt samarbetsdelegation
med utvidgad verksamhet.
Viktiga frågor, som avses behandlade
i denna delegation, är för
forskningsråden gemensamma organisatoriska
och administrativa frågor samt
frågor om dokumentation, information,
databehandling och forskningsstatistik.

Forskningsrådens förväntningar visade
sig emellertid vara alltför optimistiska.
Ecklesiastikministern anför i
statsverkspropositionen endast: »Inledningsvis
vill jag framhålla, att jag i avvaktan
på närmare erfarenheter av den
nuvarande organisationen för samverkan
mellan de statliga forskningsråden
inte är beredd att nu förorda ett särskilt
riksstatsanslag till rådens samarbetsdelegation.
»

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Om anslag till forskningsrådens samarbetsdelegation, m. m.

Utskottsmajoriteten har anammat detta
synsätt och anser, att närmare erfarenhet
av den nyligen genomförda omorganisationen
för samverkan mellan
de statliga forskningsråden först bör
avvaktas.

Nu undras bara stillsamt, vilka erfarenheter
respektive författare förväntar
sig att vinna av en organisation,
till vars förfogande man inte är beredd
att ställa behövliga medel. De resultat,
som nåtts med nu tillgängliga resurser,
har ju blivit föremål för kritik. Utskottet
kan ju invända, att samarbetsdelegationen
tills vidare förutses operera med
de medel, som respektive forskningsråd
ställer till dess förfogande. I så fall
tvingas vi konstatera att man därigenom
avser att nagga i kanten de resurser,
som forskningsråden så väl behöver
för sina egentliga uppgifter. Delegationen
blir också beroende av de deltagande
forskningsrådens goda vilja.

För att avslutningsvis försöka föra
in andra aspekter i debatten än rent
formella och budgettekniska vill jag,
herr talman, erinra om den kritik, som
från OECD-håll riktats mot den bristande
samordningen mellan de svenska
forskningsråden. Vi får inte ge uttryck
åt någon provinsiell syn på dessa frågor.
Jag vill här som komplettering
nämna det ministermöte om vetenskapliga
frågor som hölls inom OECD i Paris
den 12 och 13 januari i år. Mötet
enades bland annat om nödvändigheten
att förbättra anordningarna och handläggningsformerna
för forskningspolitiken
i medlemsstaterna, så att det mest
effektiva utnyttjandet av de vetenskapliga
resurserna skulle uppnås. Man diskuterade
också den moderna teknikens
nyckelroll när det gäller att snabbare
tillgodogöra sig den växande mängden
vetenskapligt material. Jag erinrar om
samarbetsdelegationens uppgift att
handha frågor om dokumentation, information,
databehandling och forskningsstatistik.

Jag har kanske varit mindre entusiastisk
än reservanterna när det gällt

att i ett kärvt budgetläge föreslå en ökning
av statsutgifterna med 100 000 kronor.
Det sägs ju att en miljon hit och
en miljon dit kan bli pengar, och man
brukar väl noga överväga även mindre
belopp. Men jag har stannat för den
uppfattningen, att det här bland annat
är fråga om för landets framtida konkurrenskraft
minst lika viktiga investeringar
som exportindustriens — och
för de senare andas ju årets statsverksproposition
stor förståelse.

Jag vidhåller således mot utskottsmajoritetens
sakkunskap min ståndpunkt
när jag nu yrkar bifall till den
med a betecknade reservationen vid
denna punkt i statsutskottets förevarande
utlåtande.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag skall be att få instämma
i vad som sagts av herrar Larsson
och Hansson om ett särskilt anslag
på 100 000 kronor till forskningsrådens
samarbetsdelegation. Om samarbetsdelegationen
fick ett sådant bidrag, tror
jag den skulle kunna agera mera självständigt,
stå mera obunden gentemot
forskningsråden och göra en bättre insats.
Dess status skulle väsentligt ökas,
och därför tror jag också det är motiverat
med detta bidrag.

Jag skall, herr talman, också säga något
om reservation b. Frågan om en
utbyggnad och effektivisering av vår
svenska forskningsorganisation har tidigare
diskuterats i riksdagen. Jag erinrar
om diskussionen i september 1965.
då den Sjövallska motionen behandlades.
Yrkandena bifölls i andra kammaren
beträffande utredning av forskningsorganisationen,
och dessa yrkanden
har nu på nytt aktualiserats i några
motioner, I: 397 och II: 482.

Forskningen i vårt land är utspridd
på ett stort antal olika samhällsfunktioner
och företag. Det är därför mycket
svårt att få ett grepp om den. Det
blir inte lättare genom att forskningsstatistiken
hittills har varit ganska ofull -

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Nr 15

Om anslag till forskningsrådens samarbetsdelegation, m. m.

ständig. En samlad forskningspolitik
liar dårför varit förhållandevis besvärlig
och komplicerad att åstadkomma.

Forskningen kan inte behandlas som
ett isolerat problem i samhället. Den
rymmer inom sig så många karaktärsskilda
element, grund- och målforskning,
utveckling etc., vilket gör att forskningen,
som jag tidigare nämnde, är
svår att få grepp om.

De stigande kostnaderna för forskningen
och våra begränsade resurser
har emellertid motiverat en översyn av
forskningsinsatserna och en dirigering
av medlen till de områden, där de kan
göra den bästa nyttan för forskningens
främjande med hänsyn till landets ekonomiska
och kulturella utveckling. Det
är i detta sammanhang som forskningsberedningen
— regeringens rådgivande
organ i forskningsfrågor — diskuteras,
främst dess ställning och resurser samt
dess möjligheter att kunna bedöma
forskningsinsatserna utifrån det värde
som de kan ha för vårt samhälle.

Vår forskningsberedning tycks i jämförelse
med motsvarande organ i t. ex.
Norge och Danmark ha en mindre fast
struktur. Att den fyller en mycket stor
uppgift och har gjort ett gott arbete kan
väl ingen förneka. Ändå är många av
den meningen att den kan förbättras.
Den skulle kunna få en vidare representation,
speciellt av icke vetenskapare.
Då det gäller avvägningen av resurser
i förhållande till andra samhällsområden,
tror jag att dessa icke vetenskapare
skulle fylla en viktig uppgift
genom att delta i denna forskningsberedning.
En förstärkt forskningsberedning
med ökade resurser skulle också
än mer kunna stimulera forskning, näringsliv
och samhällsordning.

Prioriterings- och bedömningsfrågor
vid mer omfattande forskningsprojekt
anses i framtidens forskningsplanering
komma att spela en allt större roll i
varje enskilt land. Problemet att välja,
att prioritera forskningsområden och
att göra avvägningar mellan dessa är
alldeles särskilt viktigt i vårt land med

dess relativt begränsade resurser. Samtidigt
är vi i hög grad beroende av satsning
på forskning och utveckling med
hänsyn till vår konkurrenskraft gentemot
utlandet. Man kan befara att dessa
avvägningsproblem kan bli besvärligare
i framtiden, och detta motiverar en
ökad uppmärksamhet på hur vår forskning
toppmässigt skall vara organiserad.

Statsutskottet har vid behandlingen
av denna fråga stannat inför att avslå
en begäran om översyn och i likhet
med sitt utlåtande i samband med proposition
1965: 171 ansett, att de åtgärder
som under senaste åren vidtagits
för att förbättra och intensifiera forskningsorganisationen
är till fyllest. Vi reservanter
anser däremot, att en översyn
blir ofrånkomlig om vi skall kunna få
ett fastare grepp om den svenska forskningens
omfattning, inriktning och organisation.

Herr talman! Jag ber att med detta
få yrka bifall till reservation b.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
kammaren många minuter. Om jag
undantar reservationen a kan jag instämma
i samtliga de yrkanden som
herr Thorsten Larsson gjort. I det fallet
har alltså centern och högern helt
funnit varandra i »vilja men inte kunna».

Det sammanhänger också med det
som framförts i det särskilda yttrandet,
nämligen att vi vill få till stånd
denna översyn först, innan vi vill yrka
på ytterligare ökningar för forskningsråden.
Jag kan bara när det gäller reservationen
b, vari vi alltså yrkar på
denna översyn av forskningsorganisationen,
hänvisa till vad som sagts tidigare,
framför allt av herr Nyman och
även vad jag sade vid inledningen av
debatten beträffande universitetsorganisationen.

Vi har också i mycket färskt minne
hela den långa forskningsdebatt vi hade
föregående år. Det var inte vår avsikt

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Om anslag till forskningsrådens samarbetsdelegation, m. m.

att åter ta upp denna fråga. Det har
inte heller motionerats från vår sida.
Vi förväntade att regeringen skulle ta
frågan under allvarligt övervägande
med hänsyn till utgången av de voteringar
och de debatter som förekom i
höstas. Nu kom en motion beträffande
denna fråga, och det är helt naturligt
att vi ansluter oss till denna och hänvisar
till alla argument som framförts tidigare.

Herr talman! Jag ber alltså att få yrka
bifall till reservationen b.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill först erinra om
att vi ingående behandlade denna sak
vid förra årets riksdag, då riksdagen
beslöt i enlighet med utskottsmajoritetens
förslag. Vad gäller forskningsrådens
samarbetsdelegation består den
numera av en ledamot som jämte rådssekreteraren
från vart och ett av forskningsråden
har att handlägga dessa
uppgifter.

Reservation a går ut på en anslagshöjning
med 100 000 kronor. Det har
utskottsmajoriteten inte velat vara med
om, och vad gäller reservation b anser
vi att så lång tid ännu inte har
förflutit på detta område att man har
anledning att ta den i reservationen
föreslagna översynen.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande varje
moment av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. I.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande mom. II
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagandet av det för -

slag, som innefattades i den av herr
Axel Andersson m. fl. vid punkten avgivna,
med a betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hansson, Torsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten
66 mom. II, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med
a betecknade reservationen.

Då emellertid herr Larsson, T horsten,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 36.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de angående
mom. III förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare därpå att kammaren
skulle antaga det förslag, som
innefattades i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med b
betecknade reservationen; och förkla -

Torsdagen den 31 mars 1906 em.

Nr 15

rade herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten
66 mom. III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 54

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 67

Anslag till forskningsråd

I förevaran de punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag på motionerna
1:168, av herr Lundström m. fl., och
II: 219, av herr Ohlin m. fl., såvitt nu
vore fråga, till Statens medicinska
forskningsråd: Medicinsk forskning för
budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 18 308 000 kronor.

Anslag till forskningsråd
1 motionerna I: 168 och II: 219 hade,
såvitt nu vore i fråga, anhållits, att riksdagen
måtte besluta, att anslaget till medicinsk
forskning skulle uppräknas med
2 000 000 kronor och därför till Statens
medicinska forskningsråd för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 20 308 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Axel Andersson, Per Jacobsson, Nyman,
Nihlfors, Nelander och Källstad, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
1:168 och 11:219, såvitt nu
vore i fråga, till Statens medicinska
forskningsråd: Medicinsk forskning för
budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 20 308 000 kronor.

Vid punkten fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av fröken Andersson
samt herrar Thorsten Larsson, NilsEric
Gustafsson, Wallmark, Bohman,
Larsson i Hedenäset, Turesson och
Mattsson.

Herr förste vice talmannen yttrade,
att överläggningen vid denna punkt
jämväl finge beröra punkterna 70 och
72 i detta utlåtande; eventuella yrkanden
i anledning av sistnämnda tvä punkter
skulle dock framställas först sedan
respektive punkt föredragits.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! I år har vi alldeles särskilt
ofta fått lyssna till orden »i nuvarande
samhällsekonomiska läge». De orden
har varit liksom en broms för en
uppräkning av anslag.

På denna punkt, nr 67, och de följande
beträffande anslag till forskningsråd
har folkpartiet yrkat på en uppräkning
av anslagen till vissa forskningsråd
— det medicinska, det samhällsvetenskapliga
och det naturvetenskapliga
— med respektive 2 miljoner
kronor, 500 000 kronor och 4 miljoner

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Anslag till forskningsråd
kronor. Detta kan sägas vara att ha gått
emot rött ljus, och det lär ju bli böter
för sådant enligt riksdagens beslut —
om än inte i dag utan längre fram. Vi
har emellertid gjort det med berått
mod, och jag vill förklara varför.

Vi saknar ännu en klar redovisning
av de prioriteringskriterier som utnyttjas
vid anslagsfördelningen åt forskningen.
Det finns nämligen inte någon
motivering för hur anslagen beräknas
till forskningsråden, varför det är svårt
att veta vad som kan vara tillräckligt.
De tre aktuella forskningsråden har således
i sina äskanden begärt sammanlagt
33 miljoner kronor, men de har
fått 5 840 000 kronor, d. v. s. deras anslagskrav
har reducerats till ungefär en
sjättedel. Samtidigt kan givetvis sägas,
att anslagen i jämförelse med i fjol har
höjts med cirka 15 procent. Vi tycker
dock att denna nedbantning till cirka
en sjättedel är för stor med hänsyn
till rådens behov enligt deras egna bedömningar,
vilka väl dock inte kan
vara helt avvita.

Herr Wallmark har ju tidigare i dag
diskuterat begäran om ett antal professurer
och menar att det kan ifrågasättas
om dessa stora önskemål har varit
alldeles utan grund. Jag tycker att detsamma
kan sägas när det gäller forskningsråden.
Det skulle vara mycket värdefullt
om vi till kommande år i propositionen
kunde få bättre underlag
och även motiveringar varför regeringen
kan göra så här stora nedbantningar.
Vi vet att det sker av samhällsekonomiska
skäl, men vi vill ändå veta något
mera. Det kanske förklarar varför man
från olika håll i sina värderingar vill
lägga litet mera pengar just i fråga om
forskningen.

Alla anslagskrav måste vägas mot övriga
krav på samhällets ekonomiska resurser.
Det har vi fått lära oss och försöker
även acceptera det. När folkpartiet
har yrkat på ökade anslag till dessa
forskningsråd har folkpartiet försökt
avväga sina anslagskrav mot övriga
samhällskostnader. Man får alltså

inte se folkpartiets begäran såsom en
isolerad företeelse. Även vi vill naturligtvis
förbehålla oss rätten att göra en
värdering och en angelägenhetsgradering.

Jag avstår från att göra jämförelser
med andra länder då det gäller forskningsutgifterna.
Enligt professor Hannes
Alfvén lär det emellertid vara så att
forskningsinsatserna i de flesta länder
befinner sig i snabb ökning. De svenska
insatserna uttryckta i procent av nationalinkomsten
pekar därvidlag på någon
stagnation. Vi har begränsade resurser,
men vi har också en mycket hög
levnadsstandard samt ett näringsliv,
som möter en hårdnande konkurrens på
världsmarknaden. Insatserna för forskning
och utveckling är ett av de viktigaste
medlen för att vi skall kunna hålla
vår andel och helst öka den.

Det är icke de totala utgifterna för
forskning och utveckling som är avgörande.
Hur effektiv vår forskningsorganisation
är betyder också mycket.
Det är dock en annan fråga, som vi nyss
har behandlat.

Vad vi här diskuterar är alltså en
ökning av bidragen till tre stora forskningsråd,
en ökning med 6,5 miljoner
kronor på ett totalanslag av cirka 80
miljoner kronor. Detta skall jämföras
med samhällets och näringslivets sammanlagda
insatser för forskning och utveckling,
som uppgår till omkring 1 500
miljoner kronor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen under punkten
67, som avser anslaget till medicinsk
forskning, och jag har också velat tala
för reservationen vid punkt 70 och reservationen
som är fogad till punkt 72.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Reservanterna yrkar på
denna punkt en anslagshöjning med två
miljoner kronor. Jag vet inte hur de
kommit fram till detta belopp, men det
kanske vi kan få närmare uppgifter om
så småningom.

Torsdagen den 31 mars 1906 em.

Nr 15

Utskottsmajoriteten, som består av
såväl socialdemokrater som centerpartister
och högermän, har velat speciellt
framhålla att framstegen på ifrågavarande
områden har den största betydelse
för utvecklingen i vårt samhälle.
På den punkten råder inga delade meningar.
Vi kan emellertid slå fast att
forskningen under de senaste åren har
erhållit kraftigt ökade resurser. För
samtliga forskningsråd har anslagen
höjts med 11 miljoner kronor, och totalanslaget
är ju, som herr Nyman nämnde,
81 miljoner kronor, ty forskningsråden
har ju inkomster från andra håll
också. Här är det dock inte bara fråga
om pengar, utan det är också fråga
om tillgänglig kvalificerad personal, vilket
man också måste ta hänsyn till.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Herr Näsström frågade
mig, hur motionärerna fått fram två
miljoner som ett lämpligt belopp för
ökning av anslaget till medicinska forskningsrådet.
Jag vet inte riktigt. Jag vill
i stället fråga: Hur har man kommit
fram till att det är lämpligt med en
ökning på 2 500 000 kronor, när man
föreslår detta i propositionen?

Vi har gjort vår bedömning med utgångspunkt
från att medicinska forskningsrådet
önskat en ökning med omkring
12 miljoner kronor — jag minns
inte den exakta siffran, men den ligger
ungefär vid det beloppet — under
det att man i propositionen har prutat
till 2,5 miljoner kronor.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets

Anslag till samhällsforskning

hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten
67, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —97;

Nej —21.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 68 och 69

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 70

Anslag till samhällsforskning

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Statens råd för samhällsforskning:
Samhällsforskning för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 3 305 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Lundström m. fl.

Nr 15

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

Anslag till naturvetenskaplig forskning

(I: 168) och den andra inom andra
kammaren av herr Ohlin m. fl. (II:
219), i vilka hemställts, såvitt nu vore
i fråga, att riksdagen måtte besluta, att
anslaget till samhällsvetenskaplig forskning
skulle uppräknas med 500 000 kronor
utöver Kungl. Maj :ts förslag och
därför till Statens råd för samhällsforskning
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett reservationsanslag av 3 805 000
kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag på motionerna
1:168 och 11:219, såvitt nu
vore i fråga, till Statens råd för samhällsforskning:
Samhällsforskning för
budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 3 305 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Axel Andersson, Per Jacobsson, Nyman,
Nihlfors, Nelander och Källstad, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
i reservationen angiven lydelse
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:168 och 11:219, såvitt nu
vore i fråga, till Statens råd för samhällsforskning:
Samhällsforskning för
budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 3 805 000 kronor.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Reservanterna har yrkat
en anslagshöjning med ytterligare
500 000 kronor. Utskottsmajoriteten
har inte kunnat biträda detta förslag.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder framkomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vi -

dare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 71

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 72

Anslag till naturvetenskaplig forskning

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag på motionerna I:
168, av herr Lundström m. fl., och II:
219, av herr Ohlin m. fl., såvitt nu vore
i fråga, till Statens naturvetenskapliga
forskningsråd: Naturvetenskaplig forskning
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
reservationsanslag av 21 348 000 kronor.

I motionerna 1:168 och 11:219 hade
anhållits, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte besluta, att anslaget till naturvetenskaplig
forskning skulle uppräknas
med 4 000 000 kronor utöver
Kungl. Maj:ts förslag och därför för
budgetåret 1966/67 till Statens naturvetenskapliga
forskningsråd anvisa ett
reservationsanslag av 25 348 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Nyman, Nihlfors, Nelander
och Källstad, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:168 och II:
219, såvitt nu vore i fråga, till Statens
naturvetenskapliga forskningsråd: Naturvetenskaplig
forskning för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 25 348 000 kronor.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen under förevarande
punkt.

Torsdagen den 31 mars 19GG ein.

Nr 15

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 73—75

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 76

Anslag till särskilda forskartjänster

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
enligt vad i statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 3 januari
1966 förordats ändra personalförteckningen
för de särskilda forskartjänsterna,
dels godkänna i statsrådsprotokollet
angiven stat för de särskilda forskartjänsterna,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1966/67, dels ock
till Särskilda forskartjänster för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 2 580 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lundström m. fl. (I: 168)
och den andra inom andra kammaren
av herr Ohlin m. fl. (II: 219), i vilka
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen måtte besluta, att anslaget till
särskilda forskartjänster skulle uppräknas
med 200 000 kronor utöver Kungl.
Maj:ts förslag och därför till Särskilda
forskartjänster för budgetåret 1966/67
anvisa ett förslagsanslag av 2 780 000
kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till

Anslag till särskilda forskartjänster

Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:168 och 11:219, såvitt
nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för de särskilda
forskartjänsterna i enlighet med vad i
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 3 januari 1966 föreslagits; b)

godkänna under punkten införd
stat för de särskilda forskartjänsterna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1966/67;

c) till Särskilda forskartjänster för
budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 2 580 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Per Jacobsson, Nyman,
Nihlfors, Nelander och Källstad, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 168 och II: 219, såvitt
nu vore i fråga,

b) godkänna i reservationen införd
stat för de särskilda forskartjänsterna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1966/67;

c) till Särskilda forskartjänster för
budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 2 780 000 kronor.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid punkten 76.

Reservationen avser en uppräkning
av anslaget med 200 000 kronor för inrättande
av två forskartjänster.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Torsdagen den 31 mars 1966 em.

och student- samt praktikantutbytet med utlandet

86 Nr 15

Interpellation ang. skolungdoms Efter

det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 77—122

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 123

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 43, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till markförvärv för övningsfält
m. m. för budgetåret 1966/67 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att handläggningen
av återstående ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde.

Herr förste vice talmannen hemställde,
att kammaren måtte besluta, att
första lagutskottets utlåtande nr 21
skulle sättas främst bland två gånger
bordlagda ärenden å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

Interpellation ang. skolungdoms- och
student- samt praktikantutbytet med
utlandet

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Standardhöjningen och
utvecklingen på kommunikationernas
område har möjliggjort en vidgning av

de internationella kontakterna. Den
ökade frekvensen för utlandsresorna
måste vara av utomordentlig vikt när
det gäller att öka förståelsen mellan
folken.

Inte minst betydelsefullt i detta sammanhang
är det utbyte av skolungdom,
studenter och praktikanter som sker
mellan olika länder och där också ungdomar
från vårt land medverkar. Att
den unga generationen på detta sätt ges
möjligheter att skaffa sig erfarenheter
från andra delar av världen gagnar såväl
den egna yrkesverksamheten här
hemma som den ökade allmänna gemenskapen
över gränserna. Det svenska staten
har hitintills blott i begränsad utsträckning
engagerat sig i förevarande
verksamhet genom att bevilja resestipendier
till praktikanter. Enligt min
mening måste utbytet av skolungdom,
studenter och praktikanter tillmätas sådan
betydelse, att det bör stimuleras
genom ytterligare åtgärder från statsmakternas
sida.

Riksdagen gav uttryck för samma
uppfattning år 1964, när den biföll statsutskottets
utlåtande nr 8. Statsutskottet
framhöll där med anledning av motioner,
att det, inte minst med tanke på
de avsevärda belopp som läggs ned
på språkstudier utomlands för skolungdom
och studenter, syntes vara angeläget
att dessa studier gav resultat; frågan
om skolungdoms- och studentutbytet
med utlandet borde närmare utredas
genom vederbörande myndigheters
försorg eller i annan lämplig ordning.
Beträffande praktikantutbytet med utlandet
anförde utskottet, att frågan därom
redan var under utredning inom
arbetsmarknadsstyrelsen.

Med hänvisning till det ovan anförda
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för ecklesiastikministern
få framställa följande
fråga:

Är herr statsrådet beredd att inför
kammaren lämna en redogörelse dels
för de åtgärder som Kungl. Maj:t vidtagit
med anledning av riksdagens skri -

Torsdagen den 31 mars 19G6 em. Nr 15 87

Interpellation ang. skolungdoms- och student- samt praktikantutbytet med utlandet

velse 1964:8 beträffande utredning av
frågan om skolungdoms- och studentutbyte
med utlandet och dels för resultatet
av den i statsutskottets utlåtande
1964: 8 omnämnda utredningen inom arbetsmarknadsstyrelsen
angående praktikantutbytet
med utlandet?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Avlämnades följande motioner, vilka
nu anmäldes och bordlädes:
nr 681, av herr Jansson, Paul,
nr 682, av herr Karlsson, Göran, och
herr Larfors,

nr 683, av herr Karlsson, Göran, och
fröken Mattson,

nr 684, av herr Stefanson m. fl., samt
nr 685, av herr Wallmark,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 52, angående riktlinjer för
arbetsmarknadspolitiken, m. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 22.15.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Fredagen den 1 april

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag vill meddela att jag har för avsikt
att söka avsluta detta plenum kl.
4.00 i eftermiddag.

Efter påsk blir det först ett arbetsplenum
onsdagen den 13, och det börjar
kl. 11.00. Därefter förutses ett arbetsplenum
fredagen den 15 kl. 11.00.
Huruvida något plenum behövs torsdagen
den 14 är osäkert, men jag skulle
knappast tro det.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 71, med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen
m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 86, angående försäljning av viss
staten tillhörig mark, m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner: nr

87, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370); och

nr 88, med förslag till förordning om
avdrag vid inkomsttaxeringen för avskrivning
på köpekontrakt som avser
fartyg.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 674—679 till statsutskottet,

motionen nr 680 till lagutskott och
motionerna nr 681—685 till statsutskottet.

Föredrogs och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtande nr 6.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
44, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om statsbidrag till ett
nytt ålderdomshem för svenskar i London.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera beslöts på gjord proposition
att memorialet skulle läggas till
handlingarna.

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 22,
första lagutskottets utlåtanden nr 20
och 22 samt andra lagutskottets utlåtanden
nr 28, 36 och 37.

Ang. förhindrande av vissa rundradiosändningar Föredrogs

ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 21, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till godkännande av 1965 års europeiska
överenskommelse till förhindrande av
rundradiosändningar från stationer
utanför nationella territorier, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 25 februari 1966 dagtecknad
proposition, nr 37, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att

dels godkänna 1965 års europeiska
överenskommelse till förhindrande av

Fredagen den 1 april 1966

Nr 15

Ang. förhindrande av vissa rundradiosandningar

rundradiosändningar från stationer
utanför nationella territorier,

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om förbud i vissa fall mot
rundradiosändningar på öppna havet,

2) lag angående ändring i lagen den
3 maj 1946 (nr 172) om radioanläggningar
m. m.

I propositionen hade framlagts förslag
om godkännande av 1965 års europeiska
överenskommelse till förhindrande
av rundradiosändningar från stationer
utanför nationella territorier.
Enligt överenskommelsen, som undertecknats
av tolv europarådsstater, förbunde
sig fördragsslutande part att
vidtaga nödvändiga åtgärder för att
kunna beivra rundradiosändning, som
strede mot internationella telekonventionens
och radioreglementets förbud
mot rundradiosändningar på öppna havet
eller i luftrummet däröver.

Samtidigt hade i propositionen föreslagits
ändringar i lagstiftningen mot
illegala rundradiosändningar. Förslaget
innebar bland annat att 1962 års lag i
ämnet skulle ersättas med en ny lag.
Bestämmelserna i denna hade anpassats
efter den europeiska överenskommelsen.
Det gjordes ingen skillnad mellan
sändning som orsakade störning
och annan sändning. Ytterligare handlingar,
som kunde straffas som medverkan,
hade tillkommit, medan däremot
ouppsåtlig medverkan icke längre
skulle vara straffbar. Förslaget till den
nya lagen innehöll även bestämmelser
om förverkande.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner,
nämligen

de likalydande motionerna nr 646 i
första kammaren av herr Ernulf m. fl.
och nr 798 i andra kammaren av herr
Ståhl m. fl.;

de likalydande motionerna nr 647 i
första kammaren av herr Holmberg

m. fl. ocli nr 797 i andra kammaren av
herr Bohman m. fl.; samt

motionen nr 795 i andra kammaren
av herr Begnéll m. fl.

I motionerna I: 646 och II: 798 hade
hemställts, att riksdagen måtte

1. avslå Kungl. Maj:ts proposition såvitt
avsåge ratificering av 1965 års europeiska
överenskommelse till förhindrande
av rundradiosändningar från stationer
utanför nationella territorier.

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte taga initiativ
till en europeisk överenskommelse
till förhindrande av radiosändningar
från stationer utanför nationella
territorier, varvid blott sådana sändningar,
som innebure menlig störning
för radiotrafik bedriven i enlighet med
internationella överenskommelser, till
vilka Sverige anslutit sig, skulle kriminaliseras,

3. antaga föreslagen lag om förbud
i vissa fall mot rundradiosändningar på
öppna havet med den ändringen, att
brottsbeskrivningen blott omfattade
sändningar, som innebure menlig störning
för radiotrafik bedriven i enlighet
med internationella överenskommelser,
till vilka Sverige anslutit sig,

4. besluta, att lagen skulle träda i
kraft den 1 juni 1966.

I motionerna I: 647 och II: 797 hade
anhållits, att riksdagen måtte

1. avslå Kungl. Maj:ts proposition såvitt
avsåge ratificering av 1965 års europeiska
överenskommelse till förhindrande
av rundradiosändningar från stationer
utanför nationella territorier,

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte taga initiativ
till en europeisk överenskommelse
till förhindrande av radiosändningar
från stationer utanför nationella territorier,
varvid blott sådana sändningar
skulle kriminaliseras, som innebure
menlig störning för annan radiotrafik,
bedriven i enlighet med internationella
överenskommelser, vartill Sverige anslutit
sig,

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Ang. förhindrande av vissa rundradiosändningar

3. antaga föreslagen lag om förbud i
vissa fall mot rundradiosändningar på
öppna havet med den ändringen, att
brottsbeskrivningen blott omfattade
sändningar, som innebure menlig störning
för annan radiotrafik, bedriven i
enlighet med internationella överenskommelser,
vartill Sverige anslutit sig,

4. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte uppdraga
åt telestyrelsen att kontrollera, att för
radiosändning från internationellt vatten,
som kunde mottagas i Sverige, användes
sådan kombination av frekvens,
effekt och position, att menlig störning
i annan radiotrafik icke uppkomme,

5. besluta, att lagen skulle träda i
kraft den 1 juni 1966.

I motionen II: 795 hade yrkats, att
riksdagen skulle avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 37 såväl i fråga om godkännande
av den ifrågavarande konventionen
som i fråga om förslagen till
lag om förbud mot rundradiosändningar
på öppna havet och till lag angående
ändring i lagen den 3 maj 1946 (nr
172) om radioanläggningar m. m.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte med avslag å
följande motioner, nämligen

1) 1:646 och 11:798, såvitt avsåge
yrkandet under 1) och 2),

2) 1:647 och 11:797, såvitt avsåge
yrkandet under 1) och 2), samt

3) II: 795, såvitt anginge överenskommelsen,

igodkänna den genom förevarande
proposition nr 37 framlagda 1965 års
europeiska överenskommelse till förhindrande
av rundradiosändningar från
stationer utanför nationella territorier;

B. att riksdagen måtte med avslag å
följande motioner, nämligen

1) 1:646 och 11:798, såvitt avsåge
yrkandet under 3),

2) 1:647 och 11:797, såvitt avsåge
yrkandet under 3), samt

3) II: 795, såvitt avsåge lagförslagen,

antaga de genom förevarande proposition
nr 37 under 1 och 2 framlagda
lagförslagen utom såvitt avsåge ikraftträdandet; C.

att riksdagen måtte med avslag å
följande motioner, nämligen

1) 1:646 och 11:798, såvitt avsåge
yrkandet under 4), och

2) 1:647 och 11:797, såvitt avsåge
yrkandet under 5),

antaga lagförslagen jämväl såvitt avsåge
ikraftträdandebestämmelserna,
samt

D. att motionerna 1:647 och 11:797,
såvitt avsåge yrkandet under 4), icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru
Gärde Widemar samt herrar Schött,
Gösta Jacobsson, Hilding, Oskarson och
Sjöholm, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:646 och 11:798, såvitt
avsåge yrkandena under 1) och 2),
samt I: 647 och II: 797, såvitt avsåge yrkandena
under 1) och 2), samt i anledning
av motionen II: 795, såvitt anginge
överenskommelsen, avslå förevarande
proposition nr 37, såvitt därigenom
framlagts förslag till godkännande av
1965 års europeiska överenskommelse
till förhindrande av rundradiosändningar
från stationer utanför nationella territorier,
samt i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om att Kungl. Maj:t
måtte taga initiativ till en europeisk
överenskommelse till förhindrande av
rundradiosändningar från stationer
utanför nationella territorier, varvid
blott sådana sändningar skulle kriminaliseras,
som innebure menlig störning
för radiotrafik, bedriven i enlighet med
internationella överenskommelser, vartill
Sverige anslutit sig;

B. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:646 och 11:798, såvitt

Fredagen den 1 april 1906

Nr 15

Ang. förhindrande av vissa rundradiosändningar

avsåge yrkandet under 3), ocli 1:047
och II: 797, såvitt avsåge yrkandet under
3), samt i anledning av motionen
11:795, såvitt avsåge lagförslagen, för
sin del utom såvitt avsåge ikraftträdandet
antaga de genom förevarande proposition
nr 37 framlagda lagförslagen,
nämligen dels förslaget till lag om förbud
i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet med den ändringen, att
1 och 5 §§ erhölle i reservationen angiven
lydelse, dels ock förslaget till lag
angående ändring i lagen den 3 maj
1946 (nr 172) om radioanläggningar
m. m. i oförändrat skick;

C. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:646 och 11:798, såvitt
avsåge yrkandet under 4), samt 1:647
och II: 797, såvitt avsåge yrkandet under
5), för sin del besluta, att förevarande
lagstiftning skulle träda i kraft
den 1 juni 1966, samt

D. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 647 och II: 797, såvitt avsåge
yrkandet under 4), i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om att Kungl.
Maj:t måtte uppdraga åt telestyrelsen
att kontrollera, att för radiosändning
från internationellt vatten, som kunde
mottagas i Sverige, användes sådan
kombination av frekvens, effekt och position,
att menlig störning i annan radiotrafik
icke uppkomme.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Detta är den andra radiodebatten
i kammaren under samma
vecka. Det är kanske litet för mycket
av det goda, men jag hoppas att kammaren
kommer att överleva det. Yi
kommer i dag in på den rena kriminalistiska
sidan kan man säga.

Det förevarande utskottsutlåtandet
tar sikte på två saker som står i nära
sammanhang med varandra. Den ena
avser godkännande av 1965 års europeiska
överenskommelse till förhindrande
av rundradiosändningar från stationer
utanför nationella territorier,
och den andra avser en ny svensk lag

om förhud i vissa fall mot rundradiosändningar
på öppna havet. Spörsmålet
som sådant har diskuterats flera gånger
här i kammaren ocli därvid visat sig
vara i hög grad kontroversiellt.

I vad avser lagstiftningen går propositionen
ut på en skärpning av nu gällande
bestämmelser. Det görs ingen
skillnad mellan sändning som orsakar
störning och annan sändning. Den centrala
bestämmelsen i den föreslagna lagen
kriminaliserar utförande av rundradiosändning
från radioanläggning på
öppna havet eller i luftrummet däröver,
om sändningen är avsedd att mottagas
eller kan mottagas i Sverige, Danmark,
Finland eller Norge eller i annat
land, som är anslutet till den europeiska
överenskommelsen till förhindrande
av rundradiosändningar från stationer
utanför nationella territorier, eller om
sändningen orsakar menlig störning för
radiotrafiken i något av dessa länder.

Flera nya handlingar av medverkan
har influtit i lagen, liksom en skärpt
förverkandebestämmelse.

Reservanterna är inte motståndare
till en reglerad ordning på området,
någon form av reglering till förekommande
av kaos i etern, som det heter, i
den mån en sådan reglering verkligen
behövs. Vi kan alltså godta tanken på
en reglerad frihet i etern, såsom en
ärad ledamot av denna kammare sade
under utskottsbehandlingen i ett besjälat
ögonblick. Det är då fråga om rena
ordningshänsyn. Men den europeiska
överenskommelsen i ämnet och den
svenska lagstiftningen går vida längre,
och det har vi inom högern och folkpartiet
inte kunnat vara med på. Vi har
haft svårt att acceptera en reglering
som utifrån tveksamma motiv inkräktar
på hävdvunna folkrättsliga principer
om havets frihet —• den riktar sig
mot handlingar på internationellt vatten
— och även på nyare principer om
eterns frihet; som alltså utsträcker suveränitetskraven
på internationellt vatten
och i luftrummet däröver.

Jag använde uttrycket »tveksamma

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Ang. förhindrande av vissa rundradiosändningar

motiv». Det motiv som i propositionen
ställs i förgrunden är den internationella
ordning som har skapats på telekommunikationernas
område. Det sägs
i propositionen att varje sändning som
äger rum i strid med den frekvensfördelning
som gjorts är ett hot mot den
ordning som skapats genom det internationella
samarbetet på området, vare
sig sändningen sker från nationellt territorium
eller ej. Man menar att det
därvid saknar betydelse, om en sådan
sändning faktiskt i ett visst fall stör
den legala radiotrafiken. Motivet är, såvitt
jag kan förstå, att man till varje
pris vill slå vakt om frekvensfördelningen.

Men hur stämmer detta med de faktiska
förhållandena? Ja, det stämmer
inte helt. Först och främst vill jag nämna
att den s. k. Köpenhamnsöverenskommelsen
av år 1948 rörande ljudradio
inom långvågs- och mellanvågsbanden
följes inte för Sveriges del beträffande
rundradiosändningarna till
punkt och pricka. Sändningarna från
Motala och Östersund faller sålunda
utanför — sändaren i Motala lär vara
ett kapitel för sig, men den i Östersund
innebär tydligen ett avsteg från dygdens
väg. Staten är tydligen inte för
egen del så noga med att tillämpa Köpenhamnsöverenskommelsen.
Då talas
det inte så mycket om hotet mot frekvensfördelningen.
I andra länder finns
också en hel rad sändare som på samma
sätt står utanför. Jag har här i min
hand en plan som visar att det är en
mängd sändare som faller utanför.

Vidare vill jag framhålla — och det
är det väsentliga — att det, såvitt jag
kan förstå, ännu så länge finns åtskilliga
frekvenser som är lediga.

Utskottsmajoriteten förnekar med
största bestämdhet, att den ovillkorliga
regleringen på området skulle åsyfta att
skapa ett skydd för radiomonopolet.
Man är tydligen mycket känslig på den
punkten. Den iver som regeringen från
början visat när det gällt att agera och
slå ned på de s. k. piratsändarna ger

mig anledning till tveksamhet om vad
som är den yttersta bevekelsegrunden
för lagstiftandet. Störningarna kan i
detta fall kanske betraktas som mer eller
mindre eliminerade, eftersom de aktuella
sändningarna faktiskt inte stör.
Detta gör emellertid polisradion i
Malmö, och jag har inte hört att man
från kommunikationsdepartementet har
agerat för att få någon ordning på
detta.

Det låter sig dock inte förnekas, att
lagstiftningen i ämnet, oavsett syftet,
har den faktiska innebörden att slå
vakt om det statliga radiomonopolet.
Den avser ju att förhindra att fristående
sändningar vinner tillträde till känsliga
svenska öron och sinnen. Medborgarna
tillätes i detta hänseende i
fråga om Sveriges Radio inte att tillbedja
främmande gudar. Det finns de
som påstår att vad statsmakterna ytterst
är ute efter egentligen inte är
sändningarna som sådana, utan fastmer
att förhindra det syndigaste av allt i
detta mångomtalade syndens land, nämligen
reklamen i radio. Jag vet inte,
men vår nådiga regering kanske menar
att vi alla som här bor och bygger och
har öron måste skyddas mot varje besmittelse
i denna del ungefär på samma
sätt som våra nötkreatur måste
skyddas mot mul- och klövsjuka. Den
omständigheten att vi i vårt land har
ett hundraprocentigt monopol innebär,
att varje hinder, som skapas för fristående
sändare, i praktiken betyder en
vakthållning om monopolet som sådant.

Detta är var jag har att säga om de
rent principiella aspekterna på såväl
konventionen som lagstiftningen.

Redan gällande lagbestämmelser i ämnet
har — jag nödgas konstatera detta
— stått i strid med rättsmedvetandet i
vida kretsar av vårt folk. Det gäller
inte minst i Skåne — folket som bor
längs Öresund har ju sin speciella läggning,
och vi har ju i praktiken upplevt
vad det har varit fråga om.

Icke minst ungdomen har svårt att
begripa att stränga straff skall utdö -

Fredagen den 1 april 19G6

Nr 15

Ang. förhindrande av vissa rundradiosändningar

nias för en sådan harmlös, oskyldig företeelse
som sändandet i radio av skvalmusik
eller annan musikalisk underhållning
i förening med den reklam som
skapar det ekonomiska underlaget för
verksamheten, eftersom ju sändningarna
inte stör andra sändningar. Ja, sändningarna
från Radio Syd, jag medger
att de inte på något sätt representerar
kulturens yppersta blomma, men ingen
har såvitt jag kan förstå tagit skada
därav till sin själ. Det finns värre saker
som har förekommit i Sveriges Radio
och TV. Ungdomen, som är den till
vilken man har vänt sig, kan omöjligt
begripa varför sändningarna åsatts
samhällsskadlighetens stämpel och att
ovillkorliga fängelsestraff skall behöva
utdömas.

Herr talman! I detta sammanhang vill
jag bestämt ta avstånd från den glorifiering
av dem som av domstolarna dömts
till straff som har förekommit. Lagarna
är ju gjorda till att efterlevas.

Några ord om den internationellt
rättsliga sidan av saken. Det tål nog att
diskuteras om det för vårt lands vidkommande
för närvarande föreligger
en formlig juridisk förpliktelse att ingripa
mot konventionsstridiga radiosändningar
från fartyg under främmande
flagg utanför vårt eget territorium.
Jag tror inte detta. Man rör sig emellertid
här på ett mycket svårt juridiskt
fält, och ingen kan vara tvärsäker om
vad som är det rätta. I vart fall sträcker
sig vår folkrättsliga förpliktelse för
närvarande såvitt jag kan förstå inte
längre än till fartyg inregistrerade här
i landet, d. v. s. till svenska fartyg. Vårt
land har däremot knappast någon folkrättslig
förpliktelse när det gäller fartyg
under främmande flagg på internationellt
vatten. Den generella skyldigheten
att ingripa mot radiosändare
utanför vårt eget territorium åvilar enligt
genéveöverenskommelsen de länder
där fartygen är registrerade och vars
flagga de för. Att till 1959 års radioreglemente
fogats en rekommendation att
ingripa är riktigt. Men denna rekom -

mendation är såvitt jag kan förstå inte
av förpliktande natur. Och endast ett
begränsat antal stater har hittills följt
denna rekommendation. Ett helt annat
läge kommer att uppstå, jag medger
det, om vi ratificerar 1965 års konvention
som utgör en grundval för ett internationellt
överenskommet straffsystem.
Här må dock observeras Europarådets
församlings den 29 januari 1965
antagna uttalande i ämnet. I detta förklaras
bl. a. att det enda som berättigar
till en internationell reglering av
telekommunikationerna är den begränsade
tillgången på frekvenser och frekvensband.
Konventionens syfte var
inte att bevaka statliga eller andra monopols
intressen i fråga om telekommunikationerna.
Detta underströks senare
av ministerkommittén, med tillägget
att monopolskyddssynpunkten över huvud
taget inte behövde uppkomma.

Jag skall härefter i korthet övergå
till de föreslagna lagreglerna. Vid föredragning
i första lagutskottet framförde
den av utskottet hörde teknikern, professor
Rydbeck, den synpunkten att 1 §
i vissa punkter anknöt till ganska diffusa
begreppsbestämningar. Dit hörde i
första hand rekvisitet om att sändningarna
skall vara avsedda att mottagas
eller kunna mottagas i Sverige, Finland,
Norge eller annat konventionsland.
Sändarens styrka i det individuella
fallet, liksom mottagningsapparatens
kvalitet spelar nämligen en väsentlig
roll.

Inom parentes må här anmärkas att
han pekade på att sändandet från kontinent
till kontinent via interkontinentala
satelliter var teoretiskt löst och i
en nära framtid också sannolikt kommer
att praktiskt lösas. Det kommer då
kanske att bli nödvändigt för kommunikationsministern
att gå till attack mot
illegala sändningar via interkontinentala
satelliter på stora avstånd -—■ en
mycket svårlöst uppgift, skulle jag tro.

Begreppet menlig störning var också
diffust med hänsyn till vågornas ibland
något underliga beteende. Den invänd -

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Ang. förhindrande av vissa rundradiosändningar

ningen riktar sig i lika hög grad mot
reservanterna som mot utskottets majoritet
och propositionen.

Beträffande bestämmelserna i övrigt
vill jag inskränka mig till ett påpekande
och en fråga. Påpekandet avser det
förhållandet att straffmaximum är ett
års fängelse, medan exempelvis Danmark
har ett halvt års fängelse. Vi är
tydligen litet mera blodtörstiga än de
är i Danmark — trots det nordiska
samarbetet.

Frågan knyter sig till förverkandeklausulen
och är följande: Om sändartrafiken
fortsätter, kommer man då att
effektuera ett eventuellt förverkande
och använda polis för att på internationellt
vatten i Öresund borda piratskeppet
under den fredliga republiken
Honduras’ flagga? Såvitt jag kan förstå
upprätthåller vi vänskapliga förbindelser
med denna republik. Frågan kanske
endast har teoretiskt intresse, eftersom
Radio Syd numera tycks vara
ett avslutat kapitel, att döma av gårdagens
tidningar. Frågan kan dock teoretiskt
ställas.

Herr talman, jag yrkar bifall till reservationen.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! De synpunkter som här
förts fram av herr Jacobsson har jag
egentligen ingenting att erinra mot utan
kan i det mesta instämma i hans anförande.

När vi har att ta ställning till föreliggande
utlåtande angående åtgärder
för att förhindra rundradiosändningar
från stationer utanför de nationella territorierna,
är det, som reservanterna
eller i varje fall jag själv ser saken, närmast
en fråga man har att söka svaret
på: Kan och bör vi tillåta icke störande
sändningar från internationellt vatten
på våglängder som visserligen genom
internationella överenskommelser
tilldelats vissa länder, men som ännu
inte tagits i bruk?

Reservanterna har denna gång, lik -

som tidigare då frågan diskuterats här
i riksdagen, inte kunnat finna annat än
att det går bra att svara ja på den frågan
utan att man därför behöver riskera
att det inträffar något, som kan sägas
skada någon enskild eller som strider
mot det allmännas intresse.

Man skulle kanske t. o. m. kunna
säga, utan att göra sig skyldig till någon
överdrift, att det närmast får betraktas
som en fördel om de sändningsmöjligheter,
som står till buds, också
tillvaratas. Onekligen ökas ju härigenom
antalet sändningar som vänder sig
till och är tillgängliga för lyssnare i
Sverige. Så länge de dessutom är av
det relativt oförargliga slag, som de
hittills tycks ha varit, är det svårt att
förstå oviljan mot dem.

För Sveriges vidkommande gäller att
vi för närvarande och av allt att döma
ännu på många år inte kan räkna med
att ta i bruk de frekvenser som vi har
fått oss tilldelade. Vi har under ärendets
handläggning i utskottet fått veta
att åtskilliga kanaler för ljudradio och
television på ultrakortvågsbandet inte
är utnyttjade och att det är ovisst om
och när de i sin helhet kommer att användas
för svenska sändningar.

Utskottet säger för sin del att om
rundradiosändningar på öppna havet
eller i luftrummet däröver skulle tilllåtas
på villkor att de inte är störande,
skulle detta försämra möjligheterna att
förhindra vissa former av sändningar,
vilka är oförenliga med god ordning
inom radiotrafiken.

Reservanterna vänder sig mot detta
och konstaterar att det synes tekniskt
möjligt att finna en kombination av
position, frekvens och effekt för radiosändare
på öppna havet så att de inte
stör existerande eller planerad telekommunikation
i enlighet med de internationella
överenskommelserna. Genom
att tillägga telestyrelsen vissa kontrolluppgifter,
såsom har föreslagits i motionen,
skulle man kanske också få fullt
tillfredsställande garantier för att intet
otillbörligt äger rum.

Fredagen den 1 april 1906

Nr 15

Ang. förhindrande av vissa rundradiosändningar

Vi skall självfallet i vårt land rätta
oss efter de internationella överenskommelser
i vilka vi deltar och som vi undertecknar,
men om innehållet i dessa
överenskommelser kan det råda delade
meningar. Från reservanternas utgångspunkter
har alltså den överenskommelse
av år 1965 som man främst åberopar
i propositionen blivit för långtgående.
Det hade inte varit nödvändigt att verka
för en kriminalisering av sändningar
som inte är störande. Det är därför
som det i reservationen föreslås att regeringen
skall ta initiativ till en europeisk
överenskommelse som innebär
kriminalisering bara av sådana sändningar
som medför menlig störning.

Utskottet skriver, och departementschefen
gör liknande uttalande, att den
ovillkorliga regleringen på området icke
åsyftar att skydda något radiomonopol.
När nu detta är fallet måste jag liksom
herr Jacobsson fråga mig varför man är
så angelägen att driva fram denna fråga
på det sätt som har skett.

Jag har heller inte funnit några övertygande
skäl för att frångå lagrådets uppfattning
att lagarna inte bör träda i kraft
förrän förslagsvis den 1 juni, inte snarast
möjligt som propositionen föreslår.
Det är i och för sig förståeligt om man
vill upprätthålla respekten för effektiviteten
i svensk rättsvård, men detta
syfte borde vi väl kunna uppnå utan
att gå alltför bryskt fram. Det kan ju
tänkas att även personer som inte gjort
något illegalt kommer i kläm till följd
av ett beslut om lagarnas omedelbara
ikraftträdande.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen av
fru Gärde Widemar m. fl.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Inom den svenska riksdagen
tycks vi vara fullständigt eniga
om att vi skall följa de internationella
förpliktelser vi har åtagit oss och de
överenskommelser vi har biträtt, i alla
deras konsekvenser. Det finns, och det

har vi redan tidigare fått erfarenheter
av, egentligen hara ett område där meningarna
är mycket delade — ordningen
i etern. Där har vi inom majoriteten
i utskottet biträtt förslaget att godkänna
1965 års europeiska överenskommelse
genom att godta det lagförslag som
är bifogat propositionen.

När man studerar den reservation
som är lämnad till första lagutskottets
utlåtande nr 21 och när man har hört
herr Gösta Jacobsson och herr Hilding
framföra reservanternas synpunkter,
anmäler sig en hel rad både praktiska
och principiella invändningar. Jag skall,
herr talman, försöka ta reservationen
för sig och sedan komma med en del
repliker och bemötanden till herrar
Hilding och Jacobsson.

I reservationen sägs på sidan 21 i
utlåtandet bl. a. följande: »Med hänsyn
till de genom 1962 års lag vunna erfarenheterna
finner emellertid utskottet
tiden nu vara inne för en revidering av
bestämmelserna på området. Det har
nämligen givits klara belägg för att kriminalisering
av icke störande rundradiosändningar
saknar stöd i det allmänna
rättsmedvetandet.» Jag tycker att
detta är ett påstående som är helt och
hållet ounderbyggt. Det finns — för
att ta ett exempel norrifrån — icke någon
norrlänning, vilken åldersjgrupp
vederbörande än råkar befinna sig i,
som på något sätt har ansett att det varit
stötande för det allmänna rättsmedvetandet
att den unge piraten i Hassela,
som berättade bygdehistorier och spelade
litet musik, inte fick tillåtelse att
fortsätta. Det ansågs helt naturligt att
när vi har en bestämd ordning här i
landet så har också myndigheterna rätt
att förhindra en sådan utsändning. Hur
det är i Skåne känner jag icke närmare
till, men jag vet att stämningen på vissa
håll har varit för den piratradiosändare
som kan avlyssnas där. Jag tycker
dock inte att man endast med stöd därav
kan komma fram till att lagen av en
stor del av svenska folket uppfattas
som stötande. Ett sådant påstående är,

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Ang. förhindrande av vissa rundradiosändningar

som sagt, icke nog underbyggt. Den
ungdom som enligt herr Jacobsson ställer
sig oförstående i det här fallet har
säkerligen inte heller fått nödvändiga
informationer om vad våra internationella
förpliktelser innebär för att kunna
ta ställning till vad som är ett riktigt
eller ett oriktigt förfarande i fråga
om piratradiosändningarna.

Jag kan väl också säga att jag har
blivit något förvånad över karakteristiken
av denna sändare. Reservanterna
anser att den skärpning av kriminaliseringen
som nu föreslås och som utskottets
majoritet har tillstyrkt innebär
ett icke försvarbart intrång i den fria
yttranderätten. Samtidigt karakteriseras
piratsändaren på det sättet att den
har kommit med små harmlösa sändningar,
som icke kan ha stört någon.
Menar man med fri yttranderätt att vi
skall tillåta små harmlösa sändningar,
vilkas möjlighet att göra sig gällande
är så oerhört viktig att vi till varje pris
och i strid med gällande överenskommelser
måste tillåta dem?

Reservanterna har denna gång liksom
många gånger tidigare återkommit till
frågan om radiomonopolet. Jag tycker
att det är utomordentligt att den frågan
blev så klart belyst i Europarådet. På
initiativ från den svenska delegationen
fick det förslag till rekommendation
som lades fram ett tillägg, nämligen
inom. 7 a, vilket Europarådets rådgivande
församling godtog. Där sades att den
rådgivande församlingen skulle föreslå
att ministerkommittén uppdrar åt en
kommitté av radio- och televisionsexperter
att undersöka möjligheten att förse
överenskommelsen med ett tilläggsprotokoll
i syfte att »uttrycka signatärmakternas
avsikt att uteslutande använda
överenskommelsen i avseende på
den begränsade tillgången av frekvenser
och frekvensband, och inte för att
bevara några statliga eller andra monopols
intresse i fråga om masstelekommunikationer».

Dessa synpunkter tog sedan ministerkommittén
upp och sade i sin rekom -

mendation att överenskommelsen blott
skulle utgöra grundval för ett internationellt
överenskommet straffsystem beträffande
piratstationer. Jag tycker det
är alldeles utmärkt att vi klart har fått
utsagt, att det inte är monopolfrågan
som är avgörande för vare sig Europarådets
och ministerkommitténs eller den
svenska regeringens ställningstagande.
Jag kan såsom en demonstration till
detta säga, att jag ständigt mycket starkt
har slagit vakt kring den nuvarande lagen
mot piratsändningar. Jag har redan
tidigare uttalat, att jag beklagar att vår
förra lag inte fick den starka och skarpa
utformning som ansågs nödvändig.
Ändå står jag såsom en av undertecknarna
till radioutredningens betänkande,
vari framlägges förslag om särskild
rundradio. Godtas detta förslag kommer
—• det har insetts av en rad remissinstanser,
bl. a. av Sveriges Radio
— ett första steg att vara taget till att
upplösa det som i dagligt tal här i Sverige
kallas för monopol. Det kommer i
så fall att bli flera huvudmän för olika
sändningar. Det kommer att bli en helt
annan ordning och krävas en helt annan
radiolag än den vi f. n. har och
olika den som har bifogats radioutredningens
betänkande. Jag tycker att det
är utomordentligt bra att vi alltså kort
och gott kan avföra monopoltankarna
och monopolresonemangen från hithörande
avsnitt.

Jag vill fortsätta mitt anförande med
att kommentera de synpunkter som har
lagts fram i reservationen, där man talar
om att det inte finns något hinder
för att Sverige i vissa avseenden lagar
efter lägligheten. Därmed åsyftas Köpenhamnsöverenskommelsen.
Vid behandlingen
av detta ärende i utskottet
sades dock uttryckligen —• det står
också klart angivet i de papper vi har
fått, vi som velat studera detta — att
Sverige inte har undertecknat Köpenhamnsöverenskommelsen.
Sverige har
inte på något sätt godtagit den. Sverige
har tvärtom kommit in med en reservation
och har alltså inte brutit mot de

Fredagen den 1 april 1906

Nr 15

Ang. förhindrande av vissa rundradiosändningar

rättsliga förpliktelser som vi annars
skulle ha varit tvungna att följa om vi
hade undertecknat Köpenhamnsöverenskommelsen.
Jag ser i stället Köpenhamnsöverenskommelsen,
med den
plansch som herr Gösta Jacobsson visade
här, såsom ett exempel på liur kaotiskt
det kan bli i etern när det inte
finns några bindande överenskommelser.

Då man efter kriget träffades för att
söka få någon ordning i etern, förelåg
över 400 rekvisitioner av sändningskanaler,
medan endast 258 fanns tillgängliga.
Tyskland var då inte representerat,
utan ockupationsmakterna företrädde
i stället landet. Hela det kaos som
har rått och som fortfarande råder i
etern, trots försök att få en viss ordning
till stånd, är enligt min och utskottets
mening ett synnerligen gott exempel
på att det är nödvändigt att på
något sätt försöka åstadkomma en ordentlig
planering.

Jag vill erinra om att de regionala
överenskommelser som har träffats i
fråga om UKV-sändningar och som innefattar
alla länder tillhörande det europeiska
sändningsområdet inte gäller
bara Europa utan även Afrika och delar
av Mindre Asien. Eftersom vi under
föredragningarna i utskottet fick
ett synnerligen gott exempel på hur
störningar kan förekomma på mycket
långt håll från det land och det område
där sändningarna är avsedda att
mottagas förefaller det förslag som har
framlagts av reservanterna att vara orealistiskt,
nämligen att det borde vara
tillåtet att driva privata rundradiosändningar
på frekvenser där de inte stör
radiotrafik som bedrivs i enlighet med
internationella överenskommelser. Det
hör ju också till bilden att det inte bara
är sändningar och sändarstationer
det gäller utan också radar, radiotelegrafi,
radiotelefoni och alla andra för
det civila livet fullständigt nödvändiga
sändningar vid sidan av de reguljära
radio- och TV-sändningarna. Vi kan
över huvud taget inte förstå hur man

4 Första kammarens protokoll 1966. År 15

kan komma fram med ett förslag om
att telestyrelsen skall kontrollera dessa
sändningar om vi skulle godkänna reservanternas
förslag att icke lägga hinder
i vägen för sändningar som riktar
sig mot hithörande länder utan att, som
det sägs, störa.

Hur skall den svenska telestyrelsen
över huvud taget kunna kontrollera var
dessa sändningar stör? Vi har nu en
piratstation som ligger utanför England,
som inte stör England men som
däremot stör här i Sverige. Det finns
väl all anledning att ta för givet att
dessa piratsändare i så fall skulle välja
frekvenser som inte stör här i Norden,
men som kan störa på andra håll där
den svenska telestyrelsen uppenbarligen
icke har någon som helst möjlighet
att kontrollera hithörande sändningar.
Jag tror — om man nu skall
fullfölja denna tankegång — att det
också är principiellt oriktigt och praktiskt
ogenomförbart att vår svenska
telestyrelse sedan den kontrollerat störningarna
skall kunna ingripa mot dessa
störande sändningar. Vi har inga möjligheter
att på öppet vatten borda främmande
fartyg. Vi har inga möjligheter
att i de fall sändningar störs kunna säga
att nu måste vi ingripa. Vi skulle i
så fall vara tvungna att godta en sändning
som har kommit till under icke
reglementerad ordning.

Jag tycker att dessa tankegångar är
mycket svåra att över huvud taget acceptera.

Jag vill också, herr talman, framhålla
att de tankegångar som herr Gösta Jacobsson
och även herr Hilding framförde
beträffande de folkrättsliga aspekterna,
väl ändå blivit belysta under frågans
tidigare behandling och den diskussion
som föregick det föregående lagförslaget
som vi nu vill skärpa i enlighet
med våra internationella överenskommelser
och Europarådets rekommendation.
Där kunde vi i utskottet citera
professor Hilding Eek som lagt
fram sina synpunkter på det folkrättsliga
förfarandet och de folkrättsliga prin -

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Ang. förhindrande av vissa rundradiosändningar

ciperna. Enligt hans åsikt var detta
fullständigt accepterbart. Enligt norrmannen
professor Evensens undersökningar
om det folkrättsliga förfarandet,
som väl låg till grund för att frågan aktualiserades
över huvud taget här i Norden,
mötte det inga hinder alls. När
lagrådet i vissa avseenden ställde sig
kritiskt mot lagförslaget den gången var
det icke de folkrättsliga aspekterna man
vände sig mot. Den frågan ansåg lagrådet
stå över all diskussion.

Det står i reservationen och har sagts
tidigare här i kammaren att vi borde
gå en annan väg. Vi skulle alltså inte
fullfölja den överenskommelse som
träffades i Europarådet, inte fullfölja de
förpliktelser vi åtagit oss inte bara genom
internationella överenskommelser
på europarådsplan utan också gentemot
Teleunionen och andra organ som har
att svara för en såvitt möjligt störningsfri
trafik i etern.

Jag anser, herr talman, att det är
orealistiskt att tänka sig att Sverige
nu skall kunna ta initiativ till ett försök
att få en, som det heter, mildare
överenskommelse till stånd. Jag anser
det framför allt därför att vi ingalunda
är ensamma om att försöka skärpa bestämmelserna
på ett sådant sätt att störande
sändningar vid sidan av internationella
överenskommelser förhindras.

När vi diskuterade denna fråga i utskottet
fick vi erbjudande från svenska
telestyrelsens radiobyrå att den var villig
att fortsätta undersökningarna om
vad som hänt på detta område på andra
håll i Europa. Det berodde väl delvis
på att ärendet i det närmaste var
slutbehandlat i utskottet att vi inte ansåg
oss behöva tacka ja till detta erbjudande.
Vi som tillhör utskottsmajoriteten
har emellertid låtit undersökningarna
fortsätta, och jag kan, herr
talman, ge en färsk bild av vad som
för närvarande händer i Europa när
det gäller dessa frågor.

Belgiska regeringen har redan framlagt
ett förslag om ratifikation av över -

enskommelsen, och en lag om piratstationer
— av den 18 december 1962 —
finns redan. Danmark har ratificerat
överenskommelsen. Finland har en lag
mot piratsändningar sedan år 1962.

Eftersom Finland icke är medlem av
Europarådet kan det vara rätt intressant
att höra vad man från finskt håll
svarade på vår förfrågan. »I samband
med våra anslutningsåtgärder», säger
man, »kommer vi att i vår lag göra de
ändringar som överenskommelsen förutsätter
och att därvid försöka att följa
eder ändrade lag.» Man kommer alltså
i Finland att lägga fram ett liknande
lagförslag som det vi, hoppas jag, skall
anla i dag.

I Frankrike är frågan föremål för
sludier inom berörda regeringsdepartement.
I Grekland pågår förberedelser
om en lag angående ratifikation av
överenskommelsen och nödiga föreskrifter
mot piratradiostationer. I Irland
har regeringen frågan om ratifikation
under övervägande men har ännu
inte bestämt vilka åtgärder som skall
vidtas. I Italien förbereder man ett lagförslag
om ratifikation. Luxemburg har
frågan under diskussion men har ännu
inte tagit något initiativ. I Nederländerna
överväger regeringen utformning av
lagbestämmelser för att sätta överenskommelsen
i kraft.

Från Norge, där det är en borgerlig
regering, kom svaret den 25 mars i år.
I svaret heter det: »Innan överenskommelsen
ratificeras måste lagen av år
1962 ändras. Förslag om en sådan ändring
kommer att framläggas med det
snaraste.»

I Storbritannien har regeringen tillkännagivit
att förslag till lagstiftning
skall framläggas så snart som möjligt.
I Västtyskland förbereder regeringen ett
förslag till lag om godkännande av
överenskommelsen innan man vidtar åtgärder
enligt artikel 2.

Över hela Europa — i alla länder som
tillhör Europarådet eller där har observatörer,
även om de inte genom direkt
anslutning har rätt att delta i mö -

Fredagen den 1 april 19(50

Nr 15

Ang. förhindrande av vissa rundradiosändningar

tena — förbereds sålunda just nu lagförslag
motsvarande det svenska.

För att återigen snudda vid monopolfrågan,
herr talman, tycker jag det
kan vara rätt intressant att konstatera
vilken typ av s. k. monopol och huvudmän
som finns inom dessa länder. Danmark,
Finland och Norge har konstitutioner
som är tämligen lika våra,
men man kan aldrig säga att Irland har
ett monopol liknande vårt. Nederländerna,
där man vill sätta överenskommelsen
i kraft snarast möjligt, har hela
sin rundradioverksamhet uppbyggd
kring fem organisationer av ideell typ.
England har offentliga radioföretag,
både kommersiella och icke kommersiella,
och i Västtyskland finns nio regionala
programföretag av public corporation-typ;
inom parentes något av
den ordning som den svenska radioutredningen
har föreslagit i sitt framlagda
betänkande. Jag tycker att detta talar
för att det ingalunda är monopolets
konstitution som ligger bakom strävandena
från svenska regeringens och utskottets
sida till en bättre ordning i
etern.

Jag tror också, herr talman, att man
gott kan framföra det engelska exemplet
som ett bevis på hur man gör, när
man, herr Gösta Jacobsson, vill ha reglerad
yttrandefrihet i etern. Den engelska
regeringen, som på den tiden var
borgerlig, tillsatte en särskild utredning,
Pilkingtonutredningen, för att
överväga om BBC eller det konkurrerande
reklamföretaget skulle få den nya
TV-kanal som man planerade.

Det är över huvud taget fullkomligt
omöjligt att tänka sig, att vi skall kunna
acceptera sändare som helt enkelt
»lägger sig till med» en sändningskanal.
Jag tror att vilken ordning vi än har
i det här landet, eller vilket annat land
som helst, så måste tilldelning av kanaler
för nya sändare övervägas synnerligen
noggrant, för att det inte skall
uppstå sådant kaos som bl. a. Köpenhamnsplanen
är ett ganska typiskt bevis
på.

Vi får nog också, herr talman, se saken
utifrån dagens situation. Det är
nödvändigt att vi snarast möjligt sätter
denna lag i kraft, såsom har föreslagits
av utskottets majoritet i utskottsutlåtandet.
Vi får inte glömma bort att
det gäller en företeelse som redan är
brottslig enligt svensk lag. Man kan med
andra ord inte lägga samma bedömning
som i vanliga fall på ikraftträdandet av
denna lag.

När man diskuterar själva lagens innehåll,
kan man icke lita på experter
som professor Rydbeck. Han vet allt
om själva vågornas natur, om funktioner
och tillstånd i den märkliga etern,
som vi mer och mer börjar få ett begrepp
om, men han vet verkligen ytterst
litet om hur man på svenskt och
internationellt juridiskt håll konstruerar
lagar och lagtexter.

Utskottet fick under brottsbalkens behandling
lära sig av en lång rad föredragande
■— jämte diskussioner med
juridisk expertis — att svenska och internationella
lagar måste skrivas så allmänt
som möjligt för att de skall täcka
hela sitt område. Det blir sedan domstolarnas
sak att i samråd med expertis
försöka tillämpa de lagrum som hör
under denna vida formulering, med de
undantag som brukar finnas.

Jag ber, herr talman, att få peka på
att de menliga störningarna ganska noggrant
har exemplifierats. I 1959 års radioreglemente
definieras begreppet
»menliga störningar» på följande sätt:
»Genom utsändning, strålning eller induktion
som äventyrar ombesörjandet
av radionavigeringstrafik eller annat
slag av säkerhetstjänst eller ock allvarligt
försämrar, besvärar eller tidvis avbryter
radiotrafik som försiggår i enlighet
med radioreglementets bestämmelser.
» Detta ganska tydliga exempel på
vad man skall lägga i begreppet »menliga
störningar» behövs alltså icke i
själva lagen. Det finns redan.

Man kan väl också säga sig att vi diskuterar
för dagen och icke för morgondagen.
Vi är alla — både majoriteten

100

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Ang. förhindrande av vissa rundradiosändningar

och minoriteten —- inom lagutskottet
väl medvetna om hur snabbt förändringarna
sker. Vi är väl medvetna om
de möjligheter som redan i dag finns
att sända via satelliter. Men vi vet också
att det finns andra experter än professor
Rydbeck. Vi vet att t. ex. tekn. dr
Erik Esping vid televerkets radiobyrå i
långa stycken instämmer när det gäller
de framtidsmöjligheter som har
tecknats för Syncomsatelliter; men det
påpekas också från hans håll och från
andra experter att de vidgade möjligheterna
kanske inte kan bli verklighet
inom de fem år som professor Rydbeck
nämner, detta på grund av tekniska svårigheter
och de enorma ekonomiska insatser
som krävs.

Men man har ändå blivit på det klara
med att ju större möjligheterna blir
desto nödvändigare är det med internationella
överenskommelser för att uppnå
en viss ordning i etern. Man har också
gett internationella rådgivande radiokommittén
i uppdrag att studera
frågan för att som man hoppas så småningom
komma fram med förslag i
ärendet. Ju större landvinningar tekniken
gör, desto nödvändigare blir det att
få ordning i etern. Det är möjligt att vi
när den dagen kommer på internationellt
håll och kanske så småningom
inom den svenska riksdagen får ta ställning
till nya förslag. Men nu föreligger
det utifrån dagens situation, utifrån det
kaos som råder i etern och utifrån den
internationella ordning som när det gäller
Ukv-bandet har gjort det möjligt
för oss att vid två möten i Stockholm
— det senaste i början av 1960-talet
—- avdela de regioner som finns på
vissa frekvensband som icke tillåter
någon annan att tränga in där, onekligen
all anledning att följa de förpliktelser
som vi har påtagit oss, bl. a. när
vi agerade som vi gjorde i Europarådet.
Konsekvenserna därav har nu inte
endast svenska regeringen utan nära
nog samtliga regeringar ute i Europa
tagit eller kommer att ta inom en mycket
snar framtid. Vi är ingalunda en -

samma. Vi är en i den långa raden av
europeiska nationer som kommer att
anta samma lagstiftning -— den som vi
har att behandla i dag.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Det är inte så lätt för
en lekman att agera på detta område
gentemot fröken Mattson, som ju är kammarens
expert när det gäller radiofrågor,
men jag blev mycket förvånad då
jag hörde hennes plädering i en betydelsefull
punkt.

I propositionen står det uttryckligen
att vad man riktar sig mot och vill få
bort är det hot mot den internationella
frekvensfördelningen som de fria sändningarna
utgör. Nu säger emellertid fröken
Mattson att det egentligen inte finns
någon formlig frekvensfördelning, att
vi inte har anslutit oss till överenskommelsen
och att Köpenhamnsplanen är
ett värdelöst papper. Jag tycker att fröken
Mattson härigenom har undanröjt
själva grunden för hela propositionen,
om det nu är på detta vis.

I sin strävan att undanröja misstanken
att lagen skulle vara avsedd som
skydd för monopolet talade fröken Mattson
sedan om hur radio och TV kommer
att gestalta sig i framtiden och
sade att monopolet troligen kommer att
uppmjukas genom de särskilda rundradiosändningarna
som skulle bli tilllåtna.
Vi är glada för dessa upplysningar.
I förra veckan ville kommunikationsministern,
om jag fattade honom
rätt, inte på något vis lyfta den slöja
som döljer hur vi skall ha det i framtiden,
och han vägrade enständigt att
tala om, efter vilka riktlinjer propositionen
kommer att utformas. Nu vet vi
i alla fall genom fröken Mattson vad vi
kan vänta oss. Men det är dagens situation
vi nu talar om, och i dag har vi
ett monopol.

Fröken Mattson kunde inte alls hålla

Fredagen den 1 april 1906

Nr 15

101

Ang. förhindrande av vissa rundradiosändningar

med mig när jag sade att lagstiftningen
strider mot rättsmedvetandet. Jag uttryckte
mig kanske i mitt anförande litet
försiktigare än i reservationen, där
det talas om det allmänna rättsmedvetandet.
Jag hänvisade till rättsmedvetandet
i vida kretsar särskilt inom ungdomen.
Jag vidhåller också att man i
de kretsar som verkligen har haft kontakt
med denna företeelse tycker att den
starka kriminaliseringen är ganska hård.

Sedan raljerade fröken Mattson över
att den fria yttranderätten, som vi åberopat,
hade reducerats till frihet att spela
harmlös musik. Jag medger att den
fria yttranderätten är ett stort ord i detta
sammanhang, men jag menar dock
att friheten att spela musik är en liten
detalj i ett större frihetsbegrepp.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Ett par yttranden av
fröken Mattson uppkallar mig till några
kommentarer.

Fröken Mattson utmålade —• väl i avskräckande
syfte -— den situation som
skulle kunna uppstå om reservationen
bifölls. Hon nämnde, som orden föll
enligt vad jag antecknade, att det skulle
kunna hända att man måste godta en
sändning som har kommit till under
icke reglementerad ordning.

Ja, fröken Mattson tycker kanske att
detta låter förskräckligt, men jag går så
långt i min sympati för friheten, att
jag, om sändningen inte stör andra
sändningar, inte reagerar nämnvärt mot
att något slags reglementerad ordning
inte har tillämpats när ett företag skickat
ut en sändning som ingen annan
blivit störd av.

Jag ställer mig också något tveksam
till fröken Mattsons folkrättsliga utläggningar,
och i varje fall är jag inte riktigt
på det klara med den närmare innebörden
i vad hon sade. Om jag fattade
henne rätt nämnde hon i sitt för
övrigt mycket intressanta, genomtänkta
och trevliga anförande att professor
Eeks utlåtande enligt hennes mening
var ett argument mot reservationen.

Professor Eek och andra experter
har uttalat att det folkrättsligt sett inte
föreligger något hinder mot en sådan
lagstiftning som den gällande eller mot
den lagstiftning som nu föreslås, och
det är ju riktigt. Å andra sidan lär ingen
expert ha påstått att vi folkrättsligt
är tvingade enligt nu gällande överenskommelser
■— jag bortser alltså från
1905 års konvention, som inte är ratificerad
— att ha en lagstiftning som
straffbelägger även icke störande sändningar.
Jag har själv gått igenom och
bett ett par kolleger att gå igenom de
gällande överenskommelserna — 1959
års konvention och de andra — och jag
vågar påstå att vi inte är förpliktade
till en längre gående lagstiftning än den
som reservanterna har föreslagit. Däremot
är det klart att vi, om vi ratificerar
den konvention som nu föreligger,
blir tvingade till det. Det är därför som
reservanterna inte vill gå med på ratificering.

Vidare vill jag påstå beträffande fröken
Mattsons beskrivning av brottsbalkens
principer, att beskrivningen lyckligtvis
inte är alldeles korrekt. Jag är
medveten om att vår brottsbalk och
vår strafflagstiftning i allmänhet innehåller
ganska vaga uttryckssätt, vilket
med rätta har kritiserats, men det är
en litet för elak beskrivning av vår lagstiftning
att detta skulle vara en genomförd
avsikt — jag antecknade inte
fröken Mattsons ordalag, men andemeningen
var väl den att låta en mängd
saker och ting gå in under lagstiftningen
och sedan låta domstolar i samråd
med experter närmare avgöra vad som
skall bestraffas.

En huvudregel och en god princip i
vår strafflagstiftning är tvärtom att vi
strävar efter att inte straffbelägga andra
handlingar än sådana som enligt vad
vi är övertygade om bör bestraffas. Det
är delvis riktigt som fröken Mattson
säger att man i viss utsträckning har
gått ifrån denna princip genom kautschukstadganden,
men det är ändå någonting
som man vid varje lagstiftning

102

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Ang. förhindrande av vissa rundradiosändninga

noga undviker i den mån det är möjligt.

Om man är tveksam huruvida det är
tekniskt och praktiskt möjligt att skilja
störande radiosändningar från icke störande
radiosändningar, skulle man kunna
tänka sig följande ordning. Regering
och opposition enas om att vi tills vidare
inte ratificerar konventionen, att
vi tills vidare inte straffbelägger sändningar
som inte är störande och att vi
försöker låta inte ideologier och tyckande
utan verkligheten avgöra, huruvida
detta är praktiskt genomförbart.
Vi kanske så småningom skulle bli ense

— jag skall vara hygglig nog att säga:
i den ena eller andra riktningen. Det
tycker jag skulle vara en god ordning.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Jag har, herr Gösta Jacobsson,
ingen aning om vad som kommer
att stå i den proposition, som kommunikationsministern
omnämnde i den
debatt vi hade i denna kammare för
några dagar sedan. Jag bara omförmäler
vad jag och mina medarbetare i 1960
års radioutredning har föreslagit. Om
förslaget godtas — och vi vet inte hur
remissinstanserna ställer sig till detta

— kommer det att bli flera huvudmän
för sändningarna. Jag ville över huvud
taget inte för några dagar sedan lägga
mig i den debatt, som fördes om monopolet,
men jag kan kanske nu helt kort
säga att jag är lika förvånad i dag som
jag har varit både i det tysta och från
denna talarstol över att det talas om
vårt radiomonopol som något enastående
ute i världen. Det finns en lång rad
länder där radioutsändningarna är mer
knutna till staten och till regeringen
än som är fallet med vårt svenska system.
Jag kan nämna Frankrike, Danmark
och Norge. Det finns t. ex. — och
det är ganska intressant — i Amerika
en mycket stark statlig kontroll över
alla sändningar som där företas, när
det gäller fördelningen av sändarkanaler,
och en granskning av att man hål -

ler sig till dessa sändarkanaler. Vi har
en lång råd olika konstruktioner av
sändningar och huvudmän för sändningarna,
vare sig det gäller en enda
huvudman eller flera, vare sig det gäller
kommersiella sändningar eller inte.
Detta var bara en mycket kort kommentar
med anledning av herr Gösta
Jacobssons replik.

Jag vill sedan när det gäller de folkrättsliga
experterna erinra herr Ernulf
om det arbete som ligger till grund för
den överenskommelse som förelädes
Europarådet. Det utfördes av experter
inom Europarådets juridiska kommitté.
Juridiska kommittén fick ta ställning
till det lagförslag, som vi antog för ett
par år sedan. Man hade kanske hoppats
att man skulle kunna ha det som något
slags mönster att arbeta vidare efter,
men enligt de svenska delegaternas
rapport till vår utrikesminister den
30 juli 1962 var experterna inom kommittén
mycket kritiska mot det förslag
som vi hade antagit som lag här i Sverige.
Det svenska förslaget ansågs icke vara
tillräckligt effektivt. De internationella
experter som satt i Europarådet sade
att kriminaliseringen i princip borde
vara generell och icke betingad av att
sändningen medförde störningar. Enbart
den anledningen bör ju tala för
att man här i landet liksom i en lång
rad andra länder i Europa bör ta till
den form av lagstiftning, som har skisserats
i Europarådsöverenskommelsen.

Jag vill också peka på att det lagförslag
som nu lagts fram och som professor
Rydbeck uppenbarligen hade stora
svårigheter att förstå både till syftning
och innehåll ju får läggas sida vid
sida med övriga internationella konventioner
som vi tidigare har ingått. Jag
är över huvud taget mycket glad över
att vi just här i Sverige och här i Stockholm
har haft de två möten som har
tagit ställning till fördelningen av frekvenser
inom det område vi här i dag
diskuterar, nämligen när det gäller UKVbandet.
På denna punkt har vi antagit
de principer som man har varit ense

Fredagen den 1 april 1966

Nr 15

103

Ang. förhindrande av vissa rundradiosändningar

om, ocli vi har här ingen anledning att
vika på något sätt.

Ilerr Ernulf, det är säkerligen inte
vi här i Sverige som skulle behöva gripa
in, om vi skulle godkänna en sändare
som redan hade lagt sig på plats
och börjat sända. Det är inte vi, det
skulle aldrig godkännas av den internationella
teleunionen. Den internationella
teleunionen, med de överenskommelser
vi har ingått där, skulle aldrig
kunna godkänna en sådan åtgärd och
skulle kanske inte heller kunna godkänna,
om vi i Sverige inte på något sätt
— i ett litet helt teoretiskt exempel —-vidtog några åtgärder. Jag tror att hela
det resonemanget är orealistiskt. Med
detta, herr talman, ber jag att återigen
få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Fröken Mattson har ju
på ett utmärkt sätt utvecklat skälen för
den här lagen, men jag vill ändå tillfoga
några synpunkter.

I och för sig är ju ärendet enkelt,
kan man tycka, solklart. Dess grundval
är vissa klara huvudpunkter. För det
första. Utrymmet i etern är begränsat.
Det kan omöjligen finnas en obegränsad
rätt att upprätta radiostationer. Detta
konstaterades redan vid en FN-konferens
1948 och det är därför helt osakligt
att söka dra paralleller med press
och film. Fri etableringsrätt skulle betyda
totalt kaos.

För det andra. Radiotrafiken är därför
beroende av internationella överenskommelser
som fördelar utrymmet i
etern och som kontrollerar dess nyttjande.
Man kom underfund med att detta
var nödvändigt redan i mitten på
1800-talet. Sedan dess har man försökt
nå fram till sådana internationella överenskommelser,
ofta under stora svårigheter,
men man har också haft en viss
framgång.

De närmast aktuella i dag är 1959 års
telekonvention, 1959 års radioreglemente
och 1965 års europeiska överens -

kommelse till förhindrande av rundradiosändningar
från stationer utanför nationella
territorier.

För det tredje. Internationella överenskommelser
blir helt kraftlösa om
inte de enskilda nationerna i sitt handlande
och i sin nationella lagstiftning
söker följa de internationella överenskommelserna.
Det är endast på den vägen
som vi kan undvika kaos i etern;
som vi i realiteten kan skapa den största
möjliga frihet i etern.

Det ärende som i dag behandlas i
riksdagen utgör en enkel och konsekvent
tillämpning av dessa huvudprinciper.
I 1959 års radioreglemente finns
en klar bestämmelse som säger att det
är förbjudet att utanför nationella territorier
upprätta och driva rundradiostationer
ombord på fartyg, luftfartyg
eller varje annat flytande eller luftburet
föremål. Till detta reglemente har
fogats en rekommendation till regeringarna
att vidtaga erforderliga åtgärder
för att stoppa en sådan trafik. Dessutom
finns 1965 års europeiska överenskommelse
till förhindrande av rundradiosändningar
utanför nationella territorier,
som utgör grunden för ett internationellt
straffsystem i fråga om stationer
som är förbjudna enligt radioreglementet.

Sverige har anslutit sig till radioreglementet.
Vi har tillsammans med 11
andra europeiska länder undertecknat
1965 års överenskommelse. Reglerna är
ju helt entydiga; för ett land som har
biträtt konventionen är det en självklar
förpliktelse att verka för att reglementet
efterlevs. Annars vore det ju
meningslöst med internationella överenskommelser.

En lika självklar konsekvens av vår
anslutning till telekonventionen är att
vi också anslutit oss till den europeiska
överenskommelsen. Dess syfte är just
att göra reglementet och konventionen
effektiva och att upprätthålla de internationellt
överenskomna reglerna för
radiotrafiken. Därför föreslår jag att
Sverige ratificerar överenskommelsen.

104

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Ang. förhindrande av vissa rundradiosändningar

Och därför har vi framlagt förslag till
en lag som helt ansluter sig till överenskommelsen.

Så långt är ju allting egentligen solklart.
Men nu finns det reservanter som
föreslår, att vi skall ställa oss vid sidan
av detta internationella samarbete. Man
har i debatten, även nu i kammaren, talat
mycket om det allmänna rättsmedvetandet,
men man har mycket litet talat
om det rättsmedvetande, som kommer
till uttryck däri, att man deltar i
internationellt samarbete och respekterar
internationella överenskommelser.
Det är detta saken gäller och det är i
och för sig ingenting nytt.

Kravet på internationellt samarbete
möter vi med ständigt växande styrka
på alla områden inom kommunikationerna.
Vi möter det på sjötrafikens och
lufttrafikens område. Vi blir allt djupare
engagerade i ett samarbete, som
syftar till att nå fram till överenskommelser
om vägtrafikregler av skiftande
slag. Vi har börjat vänja oss vid att de
verkliga besluten på detta område i allt
mindre grad fattas inom vårt eget land.
Det blir alltmera så, att de internationella
överenskommelserna i realiteten
blir bindande och normgivande för
våra nationella åtgärder.

Det är naturligtvis samma utveckling,
som vi möter på ett mycket vidare fält.
Vi tar ju mycket aktiv del i arbetet i
Förenta Nationerna för att utforma olika
regler och konventioner, som vi anser
vara förpliktande för medlemsstater.
Stundom kräver vi åtgärder och använder
ganska hårda omdömen mot
dem som inte visar lojalitet och solidaritet
mot de internationella reglerna. En
sådan stark känsla för den internationella
solidaritetens förpliktelser brukar
även komma till uttryck hos dem som
i dag företräder reservanterna.

Men i dag är alltså den internationella
solidariteten som bortblåst. Man vill
att Sverige skall ställa sig vid sidan.
Vad kan det bero på?

Låt mig först ta upp den enklare argumentationen.
Man säger, att det stör

rättsmedvetandet och strider mot yttrandefriheten,
och dessutom är ju sändningarna
oförargliga. Yttrandefriheten
är alltså värdefull, så länge den är oförarglig,
men skulle den bli förarglig,
skulle den bli farligare! Detta är en inkonsekvens.

Det är likgiltigt vad sändarna sänder.
Jag förstår inte att herr Jacobsson skulle
-göra en så stor fråga av att det reella
innehållet i sändningarna skulle ha någon
avgörande roll. Skulle man ha en
annan inställning, om exempelvis en
främmande makt lade sig till med en
sändare på ett fartyg och sände målmedveten
politisk propaganda till Sverige?
Eller för att citera en insändare
i den vördade tidningen Times: Om det
var pornografi dessa sändare sände, då
skulle det bli ett helt annat ljud i skällorna,
och man skulle från alla håll förorda
stopp snarast möjligt. Radio Porr
skulle förmodligen väcka uppseende
även här i landet bland dem som säger
sig värna friheten. Men den saken är
irrelevant: det är inte detta saken gäller,
innehållet är betydelselöst.

Med rättsmedvetande menar man, att
man tror, att sändarna vunnit en viss
popularitet. Låt mig nu återvända till
denna utomordentligt argsinta insändare
i den vördade tidningen Times. Den
kom för några veckor sedan, skriven av
en som företrädde copyrightintressen,
det engelska STIM. Dessa pirater betalar
inte till det som motsvarar STIM i
andra länder och de har inte tillåtelse
att utnyttja de inspelningar som de använder.
De tillfogar därmed skada. Insändaren
säger, att detta är en form
av stöld. Motargumentet skulle nu vara
att sändningarna är populära! Men om
någon utan licens höll en krog öppen
dygnet runt och fördelade stulet Öl gratis
till allmänheten, skulle möjligen
vederbörande också kunna uppnå en
viss popularitet, men myndigheterna
skulle förmodligen snabbt vara på benen
för att stoppa trafiken. Så långt
Times.

Detta är naturligtvis ett sidoargu -

Fredagen den 1 april 1966

Nr 15

105

Ang. förhindrande av vissa rundradiosändningar

inent, man tänker sig någonting annat.

År 1962 när vi diskuterade detta här i
kammaren var oppositionens huvudargument
att vi skulle vänta på Europarådet.
Låt oss vänta på den expertkommitté
som finns inom Europarådet,
låt oss vänta på vad den sedan fattar
för beslut i anledning av detta och sedan
är vi beredda att ta ställning, för vi
vill inte försvara piratradiostationer. Vi
tycker också att man skall ha lagar
emot dem men vi vill bara vänta tills vi
får en gemensam europeisk linje här,
då skall vi också vara med. Så lät det
då.

Nu fyra år efteråt har man alltså blivit
bönhörd. Den europeiska expertkommittén
har slutfört sitt arbete och
dess förslag har enhälligt godtagits av
Europarådets ministerkommitté. Det
har undertecknats av tolv nationer och
så gott som samtliga dessa är just i färd
med att ratificera förslaget och anpassa
sin nationella lagstiftning därefter. Det
betyder att vi har tillgodosett hela den
argumentation som högern och folkpartiet
förde 1962. Man har blivit bönhörd,
men man är ännu inte nöjd utan
nu säger man att det är klart att vi skall
följa internationella överenskommelser,
men här tycker vi inte om denna internationella
överenskommelse och därför
vill vi inte vara med, därför vill vi att
man skall ändra på den.

Låt mig ett ögonblick uppehålla mig
av logiska skäl vid detta förslag från
högerns och folkpartiets sida. Man
skulle försöka få, säger man, en europeisk
överenskommelse som endast
skulle avse störande sändningar. Jag
anser det vara fullkomligt uteslutet att
ett sådant försök skulle kunna få någon
som helst framgång. Låt mig erinra om
att vi för ett par år sedan från svensk
sida lade fram 1962 års lag i expertkommittén
och sade att detta är vårt förslag.
Detta förslag avvisades enhälligt
av samtliga andra ledamöter av expertkommittén
därför att de ansåg att de
ville ha klart uttryckt att kriminaliseringen
skulle vara generell och inte

4f Första kammarens protokoll 1966. Nr 15

göras beroende av om sändningen medförde
störningar eller ej. Att dessa länder
skulle vara intresserade av ett sådant
förslag som det reservanterna talar
om är ytterst osannolikt. Det har ju
av alla enhälligt avvisats när det fördes
fram från Sveriges sida.

En sådan överenskommelse måste
rimligen utgå ifrån telekonventionens
bestämmelser, och med reservanternas
ståndpunkt borde Sverige gå ett steg
vidare och kräva ändringar i telekonventionen.
Möjligheterna till framgång
på den bogen torde vara helt uteslutna.
Så sent som i höstas avslutades nämligen
en ny telekonvention som träder i
kraft den 1 januari 1967 och den har
precis samma bestämmelser om piratradiosändningar
som den nya konventionen.
Det är alltså ett helt omöjligt
förslag som reservationen innehåller.
Det kan aldrig förverkligas annat än
möjligen på oändligt lång sikt.

Man kan fråga sig vad det finns för
skäl att på internationellt område så
hårt hålla på att sändningar skall vara
förbjudna alldeles oavsett om de stör
eller inte. År det inte onödigt? Vår vän
borgmästaren här var inne på att när
de inte stör borde friheten få råda. Jag
blev ganska oroad när jag hörde honom,
ty våra värda domare bör rimligen ha
hört talas om begreppet allmänprevention.

Vi har bestämmelser om rött ljus i
vägkors. Så länge man inte krockade
med en annan bil skulle man alltså få
köra mot det röda ljuset. Då kunde väl
friheten få råda. Det är väl en nästan
exakt parallell. Hur skulle det gå med
trafiken då?

Av precis samma skäl finner man på
det internationella området inte något
som helst stöd för kravet på att störande
sändningar kan undantagas. Man
måste ingripa innan kaos uppstår, innan
man måste bygga systemet på en
fördelning av frekvenser och på en
huggsexa, där var och en får försöka
ta åt sig frekvenser i förhoppning om
att de inte skall störa. Visar det sig

106

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Ang. förhindrande av vissa rundradiosändningar

sedan att sändningarna stör, får förhandlingar
inledas. Det bär sagts att så
får inte stater bära sig åt. Enligt reservanternas
mening skulle man ha en
ganska märklig dubbelmoral. Stater
skulle vara förpliktade att endast använda
tilldelade frekvenser, medan pirater
skulle få ta sig en godtycklig frekvens.
Ingripanden skulle bara få förekomma
om störningar sker, d. v. s. när
skadan redan har inträffat. Man kan fråga
sig varför pirater skall ha en privilegierad
ställning. De skulle ha rättigheter
som man inte tilldelar stater, alltså
en grupp trafikanter, som får rätt att
köra mot rött ljus ända tills de krockar.
Så bygger vi dock inte upp våra
trafikregler.

Reservanterna tror att det går att finna
en kombination av position, frekvens
och effekt för sändare på öppna havet
så att de inte stör. Sedan skulle det
uppdragas åt televerket att kontrollera
dessa sändare och ingripa om de stör.
Ligger sändarna långt ute på havet måste
mellanvåg eller långvåg användas.
Då finns inga tekniska förutsättningar
att sända störningsfritt. Alla frekvenser
i dessa frekvensområden är utnyttjade.
Inom UKV-området finns visserligen
ännu outnyttjade frekvenser, men det
är bara en ren tidsfråga innan alla blir
upptagna. Det finns inte någon ledig
frekvens inom UKV-området. Alla är
fördelade. De är dock inte alla utnyttjade,
men så blir snart fallet.

Inte heller kan televerket rimligen
utöva den kontroll som reservanterna
avser. Det kan inte gå så till att televerket
bordar ett fartyg med Honduras
flagg för att se om dess sändare stör.
Vägrar piraterna följa anvisningarna
från televerket, finns inga möjligheter
att göra någonting åt det. Internationella
teleunionen skulle säkerligen
ställa sig mycket frågande om Sverige
på ett sådant sätt bedrev en slags piratkontrollverksamhet
vid sidan av telekonventionens
bestämmelser i syfte att
hjälpa denna privilegierade kategori av
piratsändare till rätta. Vid sidan av den

allmänna kontrollapparaten skulle televerket
ha en särskild kontrollapparat
till skydd och värn för pirater. Televerket
kan inte kontrollera sådana piratsändare.
De utgör därför en permanent
risk för störningar av legala sändningar
och även för det kaos alla är överens
om måste undvikas.

Fröken Mattson nämnde den engelska
piratradiosändaren 390 utanför Themsenmynningen.
Den började sända i oktober
år 1965 och orsakade svåra störningar
på Stockholms mellanvågstation
i Nacka. Televerket skrev till myndigheterna
i London, vilka svarade att de
inte kunde göra någonting åt det. Så
skrev televerket på nytt, ty störningarna
hördes på 13 kilometers avstånd från
nackasändaren. Televerket anmälde det
till internationella frekvensregistreringskommissionen
i Geneve och begärde
upplysningar från de engelska myndigheterna.
Efter all denna byråkrati
och pappersexercis bytte denna sändare
frekvens, men fortfarande orsakar
den svåra interferensstörningar, inte i
Nacka men i andra yttre delar av Stockholms
mottagningsområde.

Allt detta hade kunnat undvikas, om
man hade stoppat »390» redan innan
den började störa. Den holländska »Radio
Veronica» stör fjorton svenska stationer.
Tidigare har holländarna sagt
alt att de inte kunnat göra något åt det,
ty sändaren ligger inte inom holländskt
jurisdiktionsområde, men om ett par
månader kommer den holländska regeringen
med förslag till en ny lag motsvarande
den svenska. När den lagen
antagits slipper vi besväret med »Veronica».
Det är alltså av allmänpreventiva
orsaker nödvändigt med en klar
linje. Det är alldeles likgiltigt, om
sändningen stör eller inte. Man måste
kunna ingripa mot den, innan den stör.

Det finns en liten tendens hos reservanterna
att göra detta till en ideologisk
fråga. Det fanns litet grand av »liberalismens
frihet» hos vår vän herr
Ernulf. »Konservativ rättsuppfattning»
har det stundom talats om, likaså att det

Fredagen den 1 april 1966

Nr 15

107

Ang. förhindrande av vissa rundradiosändningar

skulle vara en sorts borgerlig frihetslidelse
som gör att man bär står upp till
kamp för piratradion. Detta måste med
all respekt, herr talman, vara nonsens.

Regeringen i Holland, som bär borgerlig
majoritet, förbereder en lag som
är likadan som den svenska. Regeringen
i Italien, som också bar borgerlig majoritet,
skall ratificera överenskommelsen.
Den rent borgerliga regeringen i
Västtyskland —- Ludwig Erhard brukar
ju säga ett och annat om friheten — är
på samma väg. De samverkande borgerliga
partierna i den norska regeringen
har samma uppfattning som socialdemokraterna
i den svenska regeringen —
— och för all del som centerpartisterna
i den svenska riksdagen. Man kan fortsätta
listan med alla de andra länderna
i Europa, Belgien o. s. v. Oberoende av
ideologi och samhällsuppfattning har
man kommit till samma ståndpunkt. Regeringarna
måste slå vakt om ordningen
i etern. Vad som förenar de partier som
har denna åsikt är att de är regeringspartier
med ett praktiskt och konkret
ansvar för att den ordningen upprätthålls.

När man nu inte kan säga att det
finns någon skillnad mellan borgerlig
och socialdemokratisk uppfattning, eftersom
den svenska regeringen är fullkomligt
ense med de borgerliga regeringarna
i Europa, vilka har samma ansvar
som den svenska regeringen, så
är det kanske uppdelningen mellan regering
och opposition som spelar en
roll. Regeringen får ta ansvaret, men
oppositionen i alla länder, oavsett färg,
försöker göra litet politiskt hö av det
här. Det är ju tänkbart.

Jag har funderat på frågan och kommit
fram till att det är möjligt att det
liberala partiet i Holland kan tänkas
opponera sig mot piratradiolagen. Jag
vet inte heller hur den konservativa
oppositionen i England förhåller sig —
om den nu förblir i opposition — men
det är möjligt att det konservativa partiet
kommer att stå upp till piratradions
försvar. Såvitt jag vet, har dock min

engelske kollega utsatts för visst spe i
parlamentet från konservativt håll på
grund av att han ännu inte har tagit
itu med piratradion. Med reservation
för det liberala partiet i Holland och
möjligen med reservation för det konservativa
partiet i England tycks den
svenska högern och folkpartiet i Sverige
vara alldeles ensamma i Europa
även på oppositionssidan i den här frågan.
Det är bara här man har upptäckt
att väsentliga liberala och konservativa
principer har kommit i kläm. Jag vet inte,
herr Jacobsson, om ni anser er representera
någon speciell piratvariant på
den europeiska konservatismens träd
eller herr Ernulf på den europeiska liberalismens,
men jag misstänker, om
jag får vara uppriktig, att sammanhanget
är mycket enklare än så. Det finns
ett sammanhang med vad som hände
1962. Den verkligt pastorala atmosfär
som råder i kammaren i dag är något
helt annat än vad som rådde då, ty då
var det väldigt uppskärrad stämning.
Tidningar anordnade olika typer av
s. k. opinionsundersökningar, och det
förekom demonstrationer m. m. sådant.
Det förekom en del demonstrationer och
liknande och högern och folkpartiet
trodde att det här skulle bli en stor
politisk stridsfråga. Sedan blev det
också en politisk strid och piratradiolagen
antogs.

Nu måste man väl från högern och
folkpartiet i den heliga konsekvensens
namn fullfölja striden från 1962. Men
det är ju ett oändligt avstånd mellan de
käcka tongångarna från 1962 och det
litet blyga och nästan skamset undanglidande
tonfallet i reservationen. Argumentationen
från 1962 har skjutits i
sank av utvecklingen men i den heliga
konsekvensens namn måste man fullfölja
en sista gång. Man jag tror att vi
alla bär i kammaren blir tacksamma när
beslutet fattats och lagen har trätt i
kraft och då må det vila frid över havet
så att vi framför allt kan ägna oss åt
väsentligare ting här i riksdagen.

108

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Ang. förhindrande av vissa rundradiosändningar

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Först skulle jag vilja
säga till herr Palme att jag inte hör till
dem som vare sig 1962 eller senare har
blåst i några frihetstrumpeter i det
här sammanhanget. Jag har menat att
frågan har legat på det praktiska planet
och att det i det svenska folkdjupet
har funnits ett rättsmedvetande, som
man måste ta hänsyn till. Vi har utmed
Öresund haft en företeelse av det
här slaget så att vi har haft praktiska
åskådningsexempel hur det ligger till.

Herr Palme talade om pirater. Förr så
menade man med pirater plundrande
fartyg med kanoner och piratflaggan
Jolly Högers med dödskallen på nocken.
Nu är i herr Palmes mun nästan varje
bilist som kanske parkerar fel en pirat
—- jag tyckte bilisterna av herr Palme
fördes in i bilden som pirater, visserligen
i sammanhang med att de körde
mot rött ljus, men var skall man dra
skiljelinjen. Varje bilist som parkerar
fel är tydligen enligt herr Palmes vokabulär
en pirat — nåja vi skall inte
tvista om ord.

Men jag skall komma in på en annan
sak. Herr Palme ställde i motsats till det
folkliga rättsmedvetande som jag förde
fram på det futtiga inhemska planet det
utsökt fina och förnämliga rättsmedvetande
som representeras av internationella
överenskommelser. Det verkade
som om herr Palme menade att varje
internationell överenskommelse representerade
ett rättsmedvetande av den
allra högsta dignitet, som krävde accepterande
till varje pris. Det skulle med
andra ord stå över varje annat uttryck
för rättsmedvetande. Men jag vill då påminna
herr Palme om att det faktiskt
finns internationella överenskommelser,
som vi har anslutit oss till men
aldrig ratificerat — bland annat på det
sociala området, men där rör det sig
bara om sådana saker som de mänskliga
rättigheterna. Dessa har vi inte i alla
avseenden ratificerat. Vi är alltså i det
här landet inte alltid lika känsliga när
det gäller det internationella rättsmed -

vetandet sådant herr Palme uppfattat
detsamma.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Statsrådet Palme kände
oro över ett yttrande från min sida, och
jag förstår så väl hans oro, såsom han
uppfattade yttrandet. Han föreföll fatta
mitt yttrande på det sättet att om
en sändning inte är störande skulle det
överlåtas åt regeringen att avgöra om
förfarandet skulle vara straffbart. Visst
bär jag som tjänsteman alltid försökt
visa aktning och förtroende mot överordnade
myndigheter och givetvis i
synnerhet mot regeringen, men mitt
förtroende kan inte sträcka sig så långt
att jag skulle låta regeringen avgöra
en sådan sak i stället för domstolarna.

Jag skall i varje fall tala om vad
mitt förslag innebar. Det utgick från
att regeringen säger att det inte går att
skilja mellan störande och icke störande
sändningar — det skulle vara praktiskt
omöjligt —• medan däremot oppositionen
säger att det går bra. Jag lade
då fram följande förslag. Låt tills vidare
bli att straffbelägga annat än störande
sändningar. Sedan får vi vid lagens tilllämpning
låta den faktiska utvecklingen
avgöra om regeringen har rätt när
den säger att det inte går att i praktiken
skilja på störande och icke störande
sändningar eller om oppositionen
har rätt när den säger att det kommer
att gå bra. Jag var artig nog att
inte på förhand tala om resultatet av
utvecklingen. Jag menar med andra
ord att verkligheten i stället för voteringsknapparna
skulle få avgöra den
tvistefrågan. Förslaget är kanske orealistiskt.

Statsrådet Palme hade i sitt mycket
trevliga anförande en ganska intressant
taktik att bemöta ett liberalt frihetslcrav.
Till att börja med allierar han
sig med en del borgerliga regeringar
beträffande vilka han förutspådde hur
de kommer att handla i framtiden. Jag
är alltid rädd för prognoser och skall

Fredagen den 1 april 196C

Nr 15

109

Ang. förhindrande av vissa rundradiosändningar

diirför inte ge mig in på en diskussion
rörande dessa. I vilket fall som helst
finns det en gammal liberal grundsats
som säger att människorna bör få handla
fritt så länge de inte skadar eller
stör andra. Det är denna princip, herr
talman, som jag har försökt utveckla.
Denna gamla liberala princip kallade
statsrådet Palme för konservativ rättsuppfattning,
och det må vara hans ensak.
Han är en beläst man och har
naturligtvis läst boken »1984». Ilan har
där, om han inte kunde det förut, lärt
sig tekniken att på naiva åhörare förvilla
begreppen genom att säga: Fred
är krig — frihet är ofrihet — en gammal
liberal rättsprincip är en konservativ
rättsuppfattning. Jag komplementerar
statsrådet Palme för hans skickliga
dialektik, men jag är ledsen att
behöva säga att på mig biter den
inte. Jag tror inte heller att kammarens
ledamöter i övrigt låter sig förledas av
hans i och för sig mycket trevliga anförande.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! På en punkt måste jag
klart ta avstånd från herr Ernulfs anförande,
nämligen när han antydde att
denna kammares ärade ledamöter skulle
bestå av ett antal utomordentligt naiva
personer för vilka jag försökte förvilla
begreppen. Jag drömmer inte om
att här skulle finnas någon sådan naivitet
i denna kammare, utan det är
bara de hårda sakskälen som biter, och
det är dem jag hållit mig till.

Till herr Jacobsson skulle jag vilja
säga att »pirat» är ett arbetsnamn på
den här typen av företeelser. De som
mot internationella regler kapar åt sig
frekvenser kallas för pirater. Jag har
icke dragit in bilisterna i sammanhanget
annat än som ett exempel på trafikregler;
till den frågan återkommer jag.

Det är riktigt att herr Jacobsson inte
har tillhört de mest intensiva frihetsapostlarna.
Jag tog mig friheten att läsa
1962 års protokoll i går. Det utgjorde

för mig en bekräftelse på ett uttalande
av Ernst Wigforss en gång niir han sade
alt det finns ingenting så nattståndet
som gamla politiska strider. Den mycket
våldsamma debatten då ter sig i dag
ganska nattstånden. Herr Jacobsson
hörde verkligen inte till de mera våldsamma,
men jag vill fråga honom eu
sak: Om det nu finns en klar internationell
överenskommelse, som en rad
länder har skrivit på och som samtliga
dessa länder håller på att ratificera,
varför skulle då icke Sverige ansluta
sig till den? Varför skulle vi just på det
här området ställa oss vid sidan av
det internationella samarbetet? Vad
finns det för skäl som gör att vi skulle
handla annorlunda än andra riksdagar
och regeringar, vare sig de har borgerlig
eller socialdemokratisk majoritet?
Gäller det så unika värden, som här
skall försvaras, att det är en absolut och
tvingande nödvändighet att ställa sig
vid sidan av det internationella samarbetet? Till

herr Ernulf vill jag säga att vi talar
här som riksdagsmän och inte i något
slags byråkratisk tågordning. Min
oro hänför sig till det faktum att herr
Ernulf inte hade uppmärksammat vad
allmänpreventionen kräver på trafikreglernas
område. Det är av samma skäl
som man inte säger att körning mot
rött ljus är tillåten så länge man inte
krockar, som man säger att sändare och
radiofrekvenser skall vara tillåtna att
använda så länge man inte stör. Riskerna
för krockar, om man tillåter ett
ohämmat körande mot rött ljus, bedömes
vara så stora att man inte ansett
sig kunna tillåta det, om man skall
kunna ha en flytande trafik. Riskerna
för störningar är så stora och möjligheterna
att kontrollera sändarna så
små, att man bygger det internationella
systemet på en fördelning av frekvenser
och inte på ett ingripande efter en
störning. Om det skulle vara så som
herr Ernulf säger, att det skulle gå
att följa det gamla liberala frilietskravet,
att man skall få handla fritt till

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Ang. förhindrande av vissa rundradiosändningar

dess det händer något illa, varför har
då inget annat land kommit på denna
lysande idé? Hur kommer det sig att
liberalerna utomlands, som väl är lika
liberala som herr Ernulf, har kommit
fram till att den principen inte kan
följas, därför att man då skulle få kaos
i etern. Man måste bygga på en fördelning
av frekvenser. Att åstadkomma ett
kontrollsystem vore omöjligt.

Detta, herr Ernulf, är inte dialektik
— det är ett enkelt redovisande av fakta.
Jag tycker fortfarande att det är
litet egendomligt att oppositionen här
vill ställa sig vid sidan av det internationella
samarbetet. Jag har i mitt
första anförande försökt bevisa att den
väg som herr Ernulf föreskriver är
omöjlig av flera skäl. Det första skälet
är att vi faktiskt har lagt fram 1962 års
lag på ett europeiskt plan, där den enhälligt
avvisats — de andra länderna
ville inte acceptera den, vilket de redan
har talat om. Det andra skälet är att vi
skulle tvingas ändra telekonventionen,
som nyligen har beslutats och skall träda
i kraft den 1 januari 1967. Det tredje
skälet är att vi skulle skapa fullkomligt
omöjliga kontrollsvårigheter. Vägen är
alltså praktiskt taget ofarbar. För oppositionen
återstår således inget annat
argument än liberalismen. De gamla liberalerna
hade dock ett mycket nyanserat
resonemang om yttrandefriheten,
eftersom denna var en väsentlig fråga
för dem. Om man inte hade regler för
trafiken på yttrandefrihetens område,
om jag så får uttrycka mig, regler som
kanske formellt inskränkte yttrandefriheten
men som i realiteten vidgade den,
då skulle man inte ha mycken glädje
av liberalismen. Det var en av deras
väsentliga grundsatser. Vad vi gör här,
det är att vi med alla andra länder
deltar i ett internationellt samarbete
för att skapa ordning i trafiken. I de
flesta länder sker detta enhälligt. Här
har åtminstone delar av högern och
folkpartiet -— kanske alla, det vet jag
inte — gått på en annan linje. Det är i
och för sig tråkigt, men det skall vi väl

överleva, och jag tror att ni mycket
snart kommer att vara glada om ert
ställningstagande glöms bort.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Jag nödgas ta kammarens
tid i anspråk en liten stund till.
Det har sina risker att utdela beröm.
Den komplimang jag gav åt statsrådet
Palme för hans goda förmåga att tilllämpa
tekniken från »1984» föranledde
honom att återigen visa sin eminenta
förmåga på detta område. Jag sade
nämligen att jag inte trodde att kammarens
ledamöter skulle falla för hans
resonemang, och då säger han att detta
visar att jag anser kammarens ledamöter
vara naiva. Det var något oväntat.

Sedan skall jag be att dock få överräcka
en blomma för de vackra ord han
sade om allmänpreventionen. Det är
något som vi inte riktigt har förstått
betydelsen av. Jag instämmer helt i hans
uttalande att allmänprevention måste
vi ha om vi över huvud taget skall ha
ett samhälle. Han tog ett mycket intressant
exempel. Han sade att man inte
kan låta bilarna köra mot rött ljus,
även om det inte står någon i vägen.
Det är riktigt, det är farligt att låta
dem så göra. Men jag skall nämna för
herr Palme att när vi diskuterade bestämmelserna
om ändring i vägtrafikförordningen,
beträffande fotgängares
skyldighet att stanna för rött ljus, så
övervägde jag med min ohjälpliga liberalism
—■ jag kallar det liberalism och
inte konservatism — att föreslå ett tilllägg
till stadgandet av innehåll att en
fotgängare som går över övergångsstället
vid rött ljus inte skall straffas om
det är uppenbart att risk för trafikolycka
ej föreligger, om man alltså
befinner sig på en plats, där man kan
se 700—800 meter åt alla håll och kanter
och inga fordon finns i närheten.
Man stör ingen trafik om man går över.
Då skulle jag vilja fria en fotgängare.
Men jag förstår att herr Palme tycker
att det är betänkligt. Ja, vi får se vad

Fredagen den 1 april 1966

Nr 15

111

Ang. förhindrande av vissa rundradiosändningar

herr Palme som statsråd kommer att
göra åt saken när han skall utfärda
bestämmelserna om rött ljus innan vi
kan avsluta denna diskussion.

Jag tror fortfarande, herr talman, att
ett handlingssätt som inte stör någon
borde kunna lämnas straffritt. Jag tror
att man skulle kunna pröva den möjligheten.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Herr Palme ställde en
direkt fråga till mig, som jag inte anser
mig kunna underlåta att besvara.
Jag vill besvara den på så vis, att jag
visserligen inte är nämnd som ledamot
av en skuggregering i något sammanhang,
men om jag hade varit i herr Palmes
kläder skulle jag ha gått till väga
på följande sätt. Jag skulle på det internationella
planet ha sökt verka för
en mindre drakonisk ordning på detta
område, med mindre långtgående kriminalisering
med sikte framför allt på
vad herr Ernulf var inne på då han
talade om störande sändningar.

Vann jag inte framgång med det, så
medger jag att jag kanske till sist skulle
svälja en internationell överenskommelse
av denna innebörd, om också med
motvilja, för den internationella överenskommelsens
egen skull. Vi får emellanåt
ge avkall på principer för det internationella
samarbetets skull. Men jag
skulle ha ställt mig sist i raden bland
dem som ratificerat.

Herr talman, jag vill peka på att Sverige
i Strasbourg och på andra ställen
närmast gått i spetsen när det gällt att
få till stånd en strängare ordning och
att vi som nummer två i raden bland de
tolv staterna efter Danmark trätt fram
för att ratificera. Hur det blir med
ratificeringen i de andra länderna vet
man ännu ingenting om. Det är tolv länder
som är med i överenskommelsen,
och det är aderton länder som är med i
Europakonventionen. Men utanför konventionen
står hela östblocket, och vi
vet inte alls vad som kommer att hända
där i detta sammanhang.

Herr CARLSSON, ERIC, (fp):

Herr talman! Jag har liksom mänga
andra ledamöter lyssnat med mycket
stort intresse på den här debatten, och
som en enkel ledamot av kammaren
skulle jag i klarhetens namn vilja ställa
ett par frågor.

Den första riktar jag till herr Jacobsson,
även om herr Jacobsson visserligen
nu själv delvis svarade på frågan.
Nu är herr Jacobsson inte med i den
skånska skuggregeringen, men om han
satt i en regering som handelsminister,
skulle han då med hänsyn till internationella
avtal, internationella förbindelser
och kontakter stödja ett förslag
i enlighet med reservationen?

Till herr Ernulf, som drog en parallell
med vägtrafikstadgan, skulle jag
vilja ställa frågan, vart det skulle leda
om vi övergav en lagstiftning, som redan
finns, exempelvis om stopplikt vid
infart till huvudled oavsett om det kommer
någon trafik eller inte. Vart leder
det om vi skulle bedöma sådant från
fall till fall?

Det finns, herr Ernulf, en regel som
vi vanliga människor har fått lära oss
en gång, nämligen att vårt handlande
bör vara sådant att det kan upphöjas
till allmän lag. Jag frågar mig var vi
hamnar om herr Ernulfs resonemang
upphöjes till allmän lag.

Herr statsrådet PALME:

Jag skall inte ta upp så mycket tid att
inte herrarna får möjlighet att svara
på herr Carlssons frågor.

Herr Jacobsson är nu långt på glid.
Han säger att han i och för sig vill vara
med om ett internationellt samarbete,
men att vi borde göra ännu ett försök
att få en annan internationell överenskommelse;
lyckas inte det, är han
beredd att krypa till korset.

Det har nu pågått ett expertarbete i
fem år, och vi har under expertarbetet
framfört förslag om en mildare lag. Det
är inte sant att Sverige skulle ha tagit
initiativ och drivit på. Enhälligt har
förhandlarna föreslagit en överenskom -

112

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Ang. förhindrande av vissa rundradiosändningar

melse, som alla länder håller på att ratificera.
Att vi då skulle riva upp allt
från början och försöka få de andra
staterna att ändra sig är uppenbarligen
orealistiskt. Herr Jacobsson är på glid,
men han kommer nog i hamn när överenskommelsen
väl är ratificerad.

Det där om naiviteten får herr Ernulf
klara upp med protokollet. Han sade
att mina argument kan bita på bara
naiva åhörare, och eftersom mina åhörare
huvudsakligen bestod av ledamöter
av första kammaren, drog jag denna
slutsats.

Det som herr Ernulf sade om det röda
ljuset var i och för sig intressant,
eftersom det är en parallell till vad vi
nu diskuterar.

Varför föreslog min företrädare i
propositionen i höstas förbud att gå
mot rött ljus? Jo, därför att man efter
långvariga europeiska förhandlingar
kommit fram till att den regeln bör
gälla i alla länder. Jag vill inte påstå
att jag, om jag skulle haft möjlighet att
hitta på en egen regel beträffande rött
ljus, skulle ha föreslagit just denna,
men jag har helt böjt mig — det var
min företrädare som hade hand om
ärendet, men det skall nu expedieras —
för den regel man kommit överens om i
Europa. Det är nämligen väsentligt att
fotgängare har samma regler att rätta
sig efter i alla länder och att bilister
känner till fotgängarnas beteende i
trafiken.

Jag tackar herr Ernulf för exemplet.
Det belyser precis samma problematik
som vi nu diskuterar. Här var det inte
fråga om vad som var bäst och sämst
för oss, utan det var fråga om att följa
internationella regler, och samma sak
gäller här.

Det är inte så lätt att riva upp internationella
överenskommelser som
man tycker illa om och börja arbetet
på nytt. Man får stå för det som staterna
gemensamt har kommit överens
om. Det är en insikt som jag hoppas
kommer att dagas även hos våra motståndare.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Statsrådet Palme och
jag har med utgångspunkt från det röda
ljuset fått en trevlig diskussion om internationell
solidaritet kontra praktisk
rättstillämpning. Om det lyser rött ljus
och man inte ser en bil på flera hundra
meters avstånd, tror jag många bryter
mot regeln och tycker att den är tokig.
Mot detta står önskemålet om internationell
enhetlighet. Avvägningen
kan ibland slå ut på ett sätt och ibland
på ett annat.

När herr Palme deklarerade att vi
i enhetlighetens intresse måste acceptera
konventionen om vägtrafikreglerna,
borde han kanske ha kompletterat
sitt stolta uttalande med att man dock
inte varit konsekvent. Man tog inte
med alla reglerna. Om jag inte missminner
mig står det i den internationella
överenskommelsen att en fotgängare,
som går över en gata, inte får stanna
på gatan utan måste fortsätta i ett
sträck. Där räckte inte den internationella
solidariteten till för att man skulle
ta med regeln.

Jag har i varje fall för mig att det
fanns flera regler i konventionen som
man inte tog med. Det verkar trots allt
som om herr Palme ändå hade en liten
belastning av liberal frihetskänsla, som
gjort att han inte automatiskt tagit med
de internationella reglerna, utan gjort
en bedömning. Detta är ett beröm från
min sida.

Herr Eric Carlsson ställde en direkt
fråga, om man verkligen bör ha en lagstiftning
som kan fria om det i det enskilda
fallet uppenbarligen inte föreligger
någon risk. På det vill jag svara att
det är en ganska vanlig lagstiftningsteknik
att göra sådana undantag, där
lagbestämmelsens syfte uppenbarligen
inte fordrar en bestraffning. Det är
alltså ingenting ovanligt, och därför har
jag inga principiella betänkligheter.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats pro -

Fredagen den 1 april 19CG

Nr 15

113

Ang. förhindrande av vissa rundradiosändningar

positioner komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen punkten A.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 21
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen punkten A.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej —41.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten B

framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen punkten B; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 21
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen punkten B.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 41.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjordes enligt de avseende
punkten C förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen punkten
C; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

114

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Ang. resultatutjämning vid beskattningen m. m.

I vad slutligen gällde punkten D gjordes
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande
av det förslag, som innehölles
i den vid utlåtandet avgivna reservationen
punkten D; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Ang. resultatutjämning vid beskattningen
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 18, i anledning av väckta
motioner angående resultatutjämning
vid beskattningen in. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:8, av
herr Mattsson in. fl., och II: 16, av herr
Magnusson i Borås in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte

a) antaga i motionerna infört förslag
till förordning angående ändring av 2,
8 och 9 §§ förordningen den 8 april
1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst;

b) antaga i motionerna infört förslag
till förordning om rätt till utjämning i
vissa fall av statlig inkomstskatt i samband
med inkomststegring eller inkomstminskning; c)

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att skyndsam utredning måtte
företagas om möjligheterna till en fullständig
resultatutjämning, varvid i första
hand borde prövas frågan om resultatutjämning
genom den s. k. kontometoden,
samt att förslag i detta syfte snarast
måtte föreläggas riksdagen;

2) de likalydande motionerna I: 87,
av herr Stefanson m. fl. och II: 124
av herr Nordgren m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om en skyndsam
utredning i syfte att så ändra beskattningsreglerna
i fråga om beräkning av

inkomst av annan fastighet (hyresfastighet),
att avdrag finge göras med visst
belopp för avsättningar avsedda för
framtida reparationsbehov;

3) de likalydande motionerna I: 279,
av herr Holmberg m. fl. och II: 348, av
herr Bohman m. fl., vari bland annat
yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om förslag
till förändrade avskrivningsregler för
bostadsfastigheter, inrättande av skattefria
fonder för avsättningar till underhåll
av sådana fastigheter samt i samband
härmed borttagande av de särskilda
taxeringsregler, som nu gällde för
allmännyttiga bostadsföretag;

4) de likalydande motionerna I: 306,
av herr Mattsson och herr Johan Olsson,
samt II: 371, av herr From m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
prövning och förslag till riksdagen angående
sådana ändringar i förordningen
om investeringsfonder för konjunkturutjämning,
att rätten att göra avsättningar
till sådana fonder utsträcktes
även till andra än aktiebolag, ekonomiska
föreningar och sparbanker;

5) de likalydande motionerna I: 524,
av herr Gunnar Pettersson och herr
Svenungsson, samt II: 622, av herr Johansson
i öckerö m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om förslag angående
möjlighet för fiskare att göra avsättning
till resultatutjämningskonto;

6) de likalydande motionerna I: 531,
av herr Stefanson in. fl., och II: 637, av
herr Larsson i Umeå m. fl., vari anhållits,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om en utredning
dels angående möjligheterna att medgiva
rörelseidkare rätt till skattefri avsättning
till förlustutjämningskonto i enlighet
med de i motionerna angivna riktlinjerna,
dels beträffande olika åtgärder
för att eliminera övriga skillnader i fråga
om möjligheterna att åstadkomma
erforderlig resultatutjämning, som
kunde föreligga mellan olika företagskategorier;
ävensom

Fredagen den 1 april 19(50

Nr 15

115

Ang. resultatutjämning vid beskattningen m. m.

7) de likalydande motionerna 1:535,
av herr Sveningsson, och II: 053, av herr
Thylén m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t senast till 1907
års riksdag måtte framlägga förslag om
rätt för rörelseidkare respektive jordbrukare
att vid inkomsttaxering åtnjuta
avdrag för avsättning till självfinansieringsfond
i huvudsaklig överensstämmelse
med i motionerna uppdragna riktlinjer.

De i motionerna I: 8 och II: 10 framlagda
förordningsförslagen avsågo, att i
fråga om familj ebolag rätten till förlustutjämning
skulle kvarstå, om den
som övertagit aktier på grund av arv,
testamente eller bodelning överläte dessa
till tidigare ägare av aktier i företaget.
Som villkor för rätt till förlustutjämning
borde enligt motionärerna gälla,
att deklarationsskyldighet förelegat
under förluståret eller under något av
de två närmast föregående beskattningsåren.
Vidare hade motionärerna förordat,
att ett av 1957 års skatteutredning
framlagt förslag till förordning om rätt
till utjämning av statlig inkomstskatt å
merinkomst i vissa fall skulle — med
vissa ändringar — antagas av riksdagen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker
hemställt,

A. beträffande ändringar i förordningen
om rätt till förlustutjämning

att de likalydande motionerna I: 8,
av herr Mattsson m. fl., och II: 16, av
herr Magnusson i Borås m. fl., i denna
del, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. beträffande progressionsutjämning

att de likalydande motionerna I: 8,
av herr Mattsson m. fl., och II: 16, av
herr Magnusson i Borås m. fl., i denna
del, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. beträffande utredning av frågan
om allmän öppen resultatutjämning

att de likalydande motionerna I: 8,
av herr Mattsson m. fl., och II: 16, av
herr Magnusson i Borås m. fl., i denna
del, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D. beträffande frågan om rätt till
skattefri avsättning för framtida reparationsbehov att

följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 87,
av lierr Stefanson m. fl., och II: 124, av
herr Nordgren in. fl., samt

2) de likalydande motionerna I: 279,
av herr Holmberg m. fl., och II: 348, av
herr Bohman m. fl., i denna del,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

E. beträffande rätt för fiskare att göra
skattefri avsättning till resultatutjämningskonto att

de likalydande motionerna I: 524,
av herr Gunnar Pettersson och herr
Svenungsson, samt II: 622, av herr Johansson
i öckerö m. fl., icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

F. beträffande rätt för rörelseidkare
till skattefri avsättning till förlustutjåmningskonto
m. m.

att de likalydande motionerna I: 531,
av herr Stefanson m. fl., och II: 637, av
herr Larsson i Umeå m. fl., icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

G. beträffande rätt att göra avsättning
till investeringsfond för konjunkturutjämning att

de likalydande motionerna I: 306,
av herr Mattsson och herr Johan Olsson,
samt II: 371, av herr From in. fl.,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

H. beträffande rätt för rörelseidkare
och jordbrukare att göra skattefri avsättning
till självfinansieringsfond

att de likalydande motionerna I: 535,
av herr Sveningsson, och II: 653, av herr

116

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Ang. resultatutjämning vid beskattningen m. m.

Thylén m. fl., icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

J. beträffande frågan om beskattning
av fastigheter tillhöriga allmännyttiga
bostadsföretag

att de likalydande motionerna 1:279,
av herr Holmberg m. fl., och 11:348,
av herr Bohman m. fl., i denna del, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
ävensom

K. beträffande frågan om avdrag för
värdeminskning av bostadsbyggnader

att de likalydande motionerna I: 279,
av herr Holmberg m. fl., och II: 348, av
herr Bohman m. fl., i denna del, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

.4. beträffande ändringar i förordningen
om rätt till förlustutjämning

1) av herrar Elof sson, Lundström,
Gösta Jacobsson, Ottosson, Tistad, Magnusson
i Borås, Vigelsbo, Eriksson i
Bäckmora, Enskog och Larsson i Umeå,
vilka, under åberopande av innehållet
i motionerna I: 8 och II: 16, ansett, att
utskottet bort under A hemställa, att
riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna 1:8, av herr Mattsson
m. fl., och II: 16, av herr Magnusson i
Borås m. fl., i denna del, måtte antaga i
reservationen infört förslag till förordning
angående ändring av 2, 8 och 9 §§
förordningen den 8 april 1960 (nr 63)
om rätt till förlustutjämning vid taxering
för inkomst;

B. beträffande progressionsutjämning

2) av herrar Elofsson, Lundström,
Gösta Jacobsson, Ottosson, Tistad, Magnusson
i Borås, Vigelsbo, Eriksson i
Bäckmora, Enskog och Larsson i Umeå,
vilka, under åberopande av innehållet i
de likalydande motionerna I: 8 och
II: 16, ansett, att utskottet bort under B
hemställa, att riksdagen med bifall till
de likalydande motionerna 1:8, av herr
Mattsson m. fl., och II: 16, av herr Mag -

nusson i Borås m. fl., i denna del, måtte
antaga det vid motionerna fogade förslaget
till förordning om rätt till utjämning
i vissa fall av statlig inkomstskatt
i samband med inkomststegring
eller inkomstminskning;

C. beträffande utredning av frågan
om allmän öppen resultatutjämning

3) av herrar Elofsson, Lundström,
Gösta Jacobsson, Ottosson, Tistad, Magnusson
i Borås, Vigelsbo, Eriksson i
Bäckmora, Enskog och Larsson i Umeå,
vilka, under åberopande av innehållet
i motionerna I: 8 och II: 16, ansett, att
utskottet bort under C hemställa, att
riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:8, av herr Mattsson
m. fl., och II: 16, av herr Magnusson i
Borås m. fl., i denna del, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att
skyndsam utredning måtte företagas rörande
möjligheterna till en fullständig
resultatutjämning, varvid i första hand
borde prövas frågan om resultatutjämning
genom den s. k. kontometoden, och
att förslag i detta syfte snarast måtte
föreläggas riksdagen;

D. beträffande frågan om rätt till
skattefri avsättning för framtida reparationsbehov 4)

av herrar Elofsson, Lundström,
Gösta Jacobsson, Ottosson, Tistad, Magnusson
i Borås, Vigelsbo, Eriksson i
Bäckmora, Enskog och Larsson i Umeå,
vilka, under åberopande av innehållet
i motionerna I: 87 och II: 124, ansett,
att utskottet bort under D 1 hemställa,
att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 87, av herr Stefanson
m. fl., och II: 124, av herr Nordgren
m. fl., måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam utredning
i syfte att så ändra beskattningsreglerna
i fråga om beskattning av inkomst av
annan fastighet (hyresfastighet), att avdrag
finge göras med visst belopp för
avsättningar avsedda för framtida reparationsbehov; -

Fredagen den 1 april 196C

Nr 15

117

Ang. reaultatutjämning vid beskattningen m. m.

E. beträffande rätt för fiskare att göra
skattefri avsättning till resultatutjämn
ingskon to

5) av herrar Elofsson, Lundström,
Gösta Jacobsson, Ottosson, Tistad, Magnusson
i Borås, Vigelsbo, Eriksson i
Biickmora, Enskog och Larsson i Umeå,
vilka ansett, att utskottet bort under E
hemställa, att riksdagen — under förutsättning
att utskottets hemställan under
punkten C vunne riksdagens bifall
— måtte, med bifall till de likalydande
motionerna I: 524, av herr Gunnar Pettersson
och herr Svenungsson, samt II:
622, av herr Johansson i öckerö in. fl.,
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
förslag angående möjlighet för fiskare
att göra avsättning till resultatutjämningskonto; F,

G och IL beträffande rätt för näringsidkare
till skattefria avsättningar
till investeringsfonder för konjunkturutjämning
samt till andra självfinansieringsfonder
och förlustutjämningskonton
m. m.

6) av herrar Elofsson, Lundström,
Gösta Jacobsson, Ottosson, Tistad, Magnusson
i Borås, Vigelsbo, Eriksson i
Bäckmora, Enskog och Larsson i Umeå,
vilka ansett, att utskottet bort under F,
G och H hemställa, att riksdagen i anledning
av de likalydande motionerna
1:531, av herr Stefanson m. fl., och
11:637, av herr Larsson i Umeå m. fl.,
de likalydande motionerna I: 306, av
lierr Mattsson och herr Johan Olsson,
samt II: 371, av herr From in. fl., ävensom
de likalydande motionerna I: 535,
av herr Sveningsson, och II: 653, av herr
Thylén m. fl., måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag angående rätt för näringsidkare
till skattefria avsättningar till
investeringsfonder för konjunkturutjämning
samt till andra självfinansieringsfonder
och förlustutjämningskonton; -

./. beträffande frågan om beskattning
av fastigheter tillhöriga allmännyttiga
bostadsföretag

7) av herrar Gösta Jacobsson, Ottosson
och Magnusson i Borås, vilka, under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna I: 279 och II: 348,
ansett, att utskottet bort under J hemställa,
att riksdagen med bifall till de
likalydande motionerna 1:279, av herr
Holmberg m. fl., och II: 348, av herr
Bohman m. fl., i denna del, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om förslag
till riksdagen till sådan ändring av
beskattningsreglerna för s. k. allmännyttigt
bostadsföretag, att detta jämställdes
med annan ägare av hyresfastighet.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Bevillningsutskottets betänkande
nr 18 som vi nu går att behandla
gäller vissa spörsmål angående
resultatutjämning vid beskattningen
och även vissa skattefrågor i övrigt.

I reservation A till betänkandet framförs
ett yrkande om vissa ändringar i
förordningen om rätt till förlustavdrag.
Man kan väl i det sammanhanget
säga, att de möjligheter som tillskapats
vid 1960 års riksdag om rätt till förlustavdrag
vid senare års taxering än
för det år förlusten uppkommit har visat
sig i stort sett fungera väl. De har
bidragit till undanröjande av de problem
som ojämnheter i inkomstförhållandena
mellan olika år för med sig.

Dessa bestämmelser ger sålunda den
skattskyldige en möjlighet att tillgodoföra
sig avdrag för tidigare lidna förluster.
Till grund för reservationens
yrkande ligger från borgerligt håll
framförda motioner, nämligen nr 8 i
denna kammare och nr 16 i andra kammaren.
Nuvarande bestämmelser är som
jag nyss anförde i huvudsak bra, men
såväl motionärer som reservanter anser
vissa justeringar i de här bestämmelserna
motiverade, då sådana justeringar
skulle göra bestämmelserna mera
ändamålenliga ur företagens synpunkt.

118

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Ang. resultatutjämning vid beskattningen m. m.

Enligt nu gällande bestämmelser krävs
att deklarationsskyldighet skall ha förelegat
för det beskattningsår under vilket
förlusten har uppkommit för att förlustavdrag
skall få åtnjutas. Vid remissbehandlingen
av 1957 års skatteutrednings
betänkande ansåg ett flertal remissmyndigheter
att den föreslagna begränsningen
var onödigt rigorös. Den
kunde medföra orättvisor i vissa fall.
Riksdagen antog dock förslaget på denna
punkt oförändrat.

Reservanterna anser att en uppmjukning
av bestämmelserna i denna del är
befogad och föreslår därför den ändringen
för rätt till förlustavdrag, att
deklarationsskyldighet skall ha förelegat
antingen under förluståret eller under
något av de två närmast föregående
beskattningsåren.

I 8 § av denna förordning regleras
rätten till förlustavdrag vid inträdda
förändringar i äganderätten till aktier
i familjeföretag m. fl. I reservation 1
framförs yrkanden om sådan ändring
av bestämmelserna, att om ändringar
skett i aktieägandeförhållandena under
tid mellan förluståret och beskattningsåret,
skall rätten till förlustavdrag
kvarstå, om aktier på grund av arv,
testamente eller bodelning överlåtits på
tidigare ägare av aktier i företaget. En
sådan ändring skulle undanröja den olägenhet
vid tillämpningen av nuvarande
bestämmelser, som i vissa fall medför
resultat som kan betecknas som
obilliga. Det kan ju vara vissa förhållanden
som gör att en aktieägare efter
ett dödsfall — ett dödsbo, en änka eller
dylikt — inte kan ha kvar dessa
aktier. Man tycker att om aktierna då
avyttras till en tidigare delägare i företaget,
kan det vara skäl i att avdragsrätten
får kvarstå. Det kommer ju till
stånd ett ägandeförhållande, som vederbörande
i många fall själva inte rår
för. Reservanterna anser inte, att dessa
ändringar behöver medföra någon ökad
risk för missbruk.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 1.

Reservation 2 under B vill jag endast
kommentera helt kort. Den gäller genomförandet
av en progressionsutjämning
vid beskattningen. Även här hade
1957 års skatteutredning förordat en
sådan skatteberäkningsmetod. Reservanterna
anser för sin del att det är
önskvärt och motiverat att 1957 års
skatteutrednings förslag genomföres,
dock med vissa ändringar i fråga om
deklarationsskyldighet, sänkning av minimibelopp
och så att rätt till utjämning
även bör förefinnas vid fallande
inkomst.

Jag ber att få yrka bifall till reservation
2.

Jag vill också i korthet kommentera
reservation 3. Den yrkar utredning rörande
möjligheterna till en fullständig
resultatutjämning, varvid i första hand
bör prövas den s. k. kontometoden.
Denna fråga har också tidigare flera
gånger varit uppe här i riksdagen. Några
ytterligare argument tror jag inte
har framkommit. Jag ber därför, herr
talman, att få vrka bifall till reservation
3.

1 reservation 7, den sista reservationen
i betänkandet, framställs yrkande
om att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om förslag till
riksdagen till sådan ändring av beskattningsreglerna
för s. k. allmännyttigt bostadsföretag,
att detta jämställes med
annan ägare av hyresfastighet. Denna
fråga är inte heller ny. Den har diskuterats
vid och prövats under riksdagen
senast föregående år. Inte heller här
tror jag att för någondera parten tillkommit
några ytterligare argument eller
sakskäl. Jag skall därför be, herr
talman, att få inskränka mig till att
yrka bifall till reservation 7.

Jag ber att också i övrigt få yrka bifall
till de reservationer, där högerledamöter
står som reservanter — jag
tror det är samtliga.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Eftersom min partivän
herr Stefanson har begärt ordet efter

Fredagen den 1 april 196G

Nr 15

119

Ang. resultatutjämning vid beskattningen m. m.

mig, skall jag fatta mig mycket kort
och i sak bara beröra en enda av reservationerna,
nämligen reservation nr
5. Den sammanhänger med reservation
nr 3 i så måtto, att i reservation nr 3
begäres en allmän utredning om en fullständig
resultatutjämning genom kontometoden.
Reservation nr 5 går ut på
att om en sådan utredning inte kommer
till stånd skall man göra en separat
lösning för fiskarna. Förslaget innebär
att man skall skriva till Konungen och
begära förslag angående möjlighet för
fiskare att göra avsättning till resultatutjämningskonto.

Inom fiskerinäringen kan avkastningarna
variera avsevärt från år till år.
Efter några goda år kan det hända att
redskapsförluster, maskinhaverier och
liknande olyckliga omständigheter under
ett följande år drar ned förtjänsterna
eller rent av förorsakar underskott.
De svenska fiskarna äger till
praktiskt taget 100 procent själva sina
båtar och redskap. Några fiskeriföretag
med anställd arbetskraft existerar
inte i vårt land. De större fiskefartygen
som är mycket dyra i anskaffning
ägs praktiskt taget alla av besättningen
som partrederi. Med hänsyn till näringens
struktur är det ett mycket starkt
önskemål att fiskarna beredes möjlighet
att under år med goda inkomster göra
skattefria avsättningar till ett resultatutjämningskonto
för att under år med
sämre lönsamhet kunna ta i anspråk
medel som avsatts på detta sätt.

Det är värt att lägga märke till att
fiskarna i Norge har en sådan rätt till
skattefria avsätttningar. De kan antingen
avsätta medlen till en driftregleringsfond
eller till en investeringsfond.
En liknande rätt för svenska fiskare att
göra skattefria avsättningar till ett resultatutjämningskonto
skulle ge den
svenska fiskerinäringen större konkurrenskraft,
främja en sund ekonomisk
planering och över huvud taget skapa
tryggare förhållanden för näringens utövare.

Herr talman! Jag ber att få yrka bi -

fall till reservationerna nr 1, 2, 3, 4, 5
och G.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! De förslag som behandlas
i bevillningsutskottets betänkande
nr 18, har det gemensamt att de kan
medverka till att undanröja de olägenheter
som den progressiva beskattningen
innebär för företag och för enskilda
personer som av en eller annan anledning
har en ojämn inkomst- eller vinstutveckling
under olika år.

Motionärerna liksom reservanterna
menar således, att inkomstutvecklingen
på längre sikt än ett beskattningsår bör
ligga till grund för bedömningen av
skatteförmågan. Vissa avsteg har ju, som
också framhålles av utskottet, gjorts
från principen om beskattningsårets
slutenhet i vår skattelagstiftning. Utskottet
nämner lagstiftningen om ackumulerad
inkomst och om skogskonto.
De i motionerna liksom även i reservationerna
föreslagna åtgärderna avser att
för samtliga skattskyldiga skapa möjligheter
att genombryta principen om
beskattningsårets slutenhet.

Beträffande reservation 1 med yrkanden
om ändringar i förordningen
om rätt till förlustutjämning, och även
beträffande reservation 2 med yrkande
om lagstiftning i syfte att åstadkomma
vidgad progressionsutjämning, ber jag
att få instämma i herr Enarssons motivering.
Jag instämmer även i herr
Enarssons motivering beträffande reservation
3 om en utredning om frågan
om allmän öppen resultatutjämning i
första hand genom den s. k. kontometoden.
Detta yrkande i reservation 3
sammanfaller väl i viss utsträckning
med det i reservation 6 ställda utredningsyrkandet.

I betänkandet behandlas även motionsyrkanden
som tar upp frågan om
s. k. öppen resultatutjämning. I motion
nr 531 i denna kammare och nr G37 i
andra kammaren föreslås en utredning
om möjligheter att medge rörelseidka -

120

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Ang. resultatutjämning vid beskattningen
re rätt till skattefri avsättning till förlustutjämningskonto.
Man kan även
kalla det för riskkonto. Det framhålles
att sådana avsättningar skulle vara av
speciellt värde för vissa företagskategorier,
som på grund av relativt små
tillgångar i inventarier och lager inte
har samma möjligheter att genom avskrivningar
bygga upp dolda reserver
som andra företag har. Även företag
som arbetar inom andra branscher med
förhållandevis små lager och liten maskinutrustning
har lika stort behov av
en ekonomisk beredskap för att möta
nedgång i omsättningen och ojämnheter
i inkomstutvecklingen; variationer som
kan bero på konjunktursvängningar,
strukturförändringar eller en teknisk
utveckling inom branschen som förutsätter
större insatser av kapital. För
företag, som inte har haft möjligheter
att genom avskrivningar bygga upp erforderliga
reserver, kan en oväntad förlust
eller stark momentan nedgång i arbetstillgången
leda till stora ekonomiska
svårigheter.

Vi motionärer liksom reservanterna
menar att en lämplig åtgärd, som skulle
medverka till att sådana företag bleve
mindre känsliga för ojämnheter i vinstutvecklingen
vore att tillåta dem skattefria
avsättningar till ett särskilt riskkonto,
t. ex. av samma typ som skogskontot.
Värdet av avsättningar till sådana
konton är emellertid inte begränsat
endast till de av mig nämnda företagarkategorierna.
Även det förhållandet
att enskilda företag, alltså företag
som drives såsom enskild firma, inte
kan på samma sätt som aktiebolagsföretag
eller företag drivna såsom ekonomiska
föreningar göra skattemässigt
fördelaktiga avsättningar till investeringsfonder,
motiverar en utredning på
detta område. Skattelagstiftningen har
här skapat en omotiverad skillnad mellan
olika företagsformer. Enskilda företag
och handelsbolag har en sämre ställning
än aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Man bör utreda möjligheten att åstad -

m. m.

komma en ändring i detta avseende. Jag
är väl medveten om att investeringsfonderna
är till för att utjämna konjunkturvariationer
och medverka till att företag
vid en högkonjunktur kan avsätta medel
för att sedan använda dem vid lågkonjunktur.
Även i detta avseende tror jag
emellertid, att man kan jämställa behovet
hos företag drivna såsom enskild
firma och företag drivna såsom aktiebolag.

Får jag sedan, herr talman, säga några
ord om motion nr 87 i denna kammare
och nr 124 i medkammaren om
rätt till skattefria avsättningar för framtida
reparationsbehov. I gårdagens bostadsdebatt
deklarerade inrikesministern
sin tro på en fri tävlan mellan olika
företagsformer inom byggnadsbransch^
och han menade att alla typer av
företag skulle ha samma möjligheter.
Endast deras förmåga till rationellt och
ekonomiskt byggande skall vara avgörande
för om de skall få byggnadsbeställningar.

Jag tycker att man borde ha samma
praktiska inställning även till förvaltningen
av fastigheter och då inte minst
i fråga om fastighetsägarnas möjlighet
att finansiera underhåll och reparation
av sina hus. Här råder, såsom framhålles
i ett motionspar, olika regler för
allmännyttiga bostadsföretag och för
andra fastighetsägare. På grund av att
de allmännyttiga bostadsföretagen vid
sin beskattning har en särskild schablonregel
för inkomstberäkning av hyresfastighet
har dessa företag möjlighet
att skattefritt årligen avsätta en del av
hyran för framtida reparation och underhåll.
Reparationskostnaderna fördelas
således jämnt över en längre tidrymd.
Det gör naturligtvis att företagen
får större möjligheter att tillmötesgå hyresgästernas
önskemål om underhåll av
lägenheterna. Enskilda fastighetsägare
har inte denna möjlighet till skattefria
årliga avsättningar för reparationer och
underhåll. Kostnaden för reparation får
i deklarationen avdragas från hyresintäkterna
endast under det år, då repa -

Fredagen den 1 april 1900

Nr 15

121

Ang.

rationen utförcs, och det medför naturligtvis
en mycket ojämn kostnads- och
inkomstfördelning mellan olika år.

Under fastighetens första år är underhållskostnaderna
små, för att sedan
efter ettt visst antal år stiga till ett
maximum under de år när reparationsbehovet
sätter in. Det belopp som reparationen
då betingar kan t. o. m.
överstiga hyresintäkten. Efter genomförd
reparation minskar dessa kostnader,
och sedan upprepas ojämnheterna
i kostnads- och inkomstfördelningen
mellan olika år.

Det förhållandet att den årliga avsättningen
av medel till reparationsbeliov
beskattas försvårar naturligtvis för
fastighetsägarna att göra avsättningar
för att möta framtida reparationsbehov.
Den dag en genomgripande renovering
av fastigheten behöver utföras kan
fastighetsägaren därför stå inför stora
kortfristiga betalningsförpliktelser, som
betyder en stor påfrestning på hans likvidet,
och det kan naturligtvis medföra
att han i det längsta drar sig för att
låta utföra erforderliga reparationer.
Det går til syvende og sidst ut över hyresgästerna.
Jag tror att möjligheter att
göra årliga skattefria avsättningar till
reparationsfonder skulle stimulera fastighetsägarna
till att hålla en bättre ekonomisk
reparationsberedskap. Den här
frågan framstår för mig mera som en
fråga om att underlätta fastighetsägarnas
likviditet när fastigheten behöver
repareras än som en skatteutjämningsfråga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna nr 1, 2, 3, 4, 5
och 6.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! I det här betänkandet
har sammanförts en serie motioner som
har ett gemensamt, nämligen att de
samtliga avser skattesänkningskrav, som
går ut på att man i fortsättningen inte
skall använda beskattningsåret som en
enhet utan att man i progressionsut -

resultatutjämning vid beskattningen m. m.
jämnande syfte skall slå ihop flera års
inkomster till en enhet. Utskottets majoritet
har ställt sig negativ till de olika
framstötarna men har medgivit att det
i vissa fall kan finnas skäl för de anmärkningar
som framställts. Av kontrolltekniska
skäl har utskottsmajoriteten
dock ansett sig tvingad att avstyrka
förslagen.

För att ta ett exempel bland många
kan jag börja med frågan om särskilda
reparationsfonder. Utskottet har i denna
fråga en positiv inställning, men eftersom
bostadspolitiska kommittén
ganska snart kommer att lägga fram
förslag som troligen löser problemet
har riksdagen enligt utskottets mening
ingen anledning att ta upp det i dag.
Vidare anser utskottet att de kontrolltekniska
svårigheterna är stora, varför
utskottet inte vill vara med om ändringar.

Vad beträffar förslaget att ändra nuvarande
regler i förlustutjämningsförordningen
på så sätt, att deklarationsplikt
ej skulle föreligga det år förlusten
uppstått utan ett par år tidigare, vill utskottet
erinra om att förlust som uppstått
och som skall vara avdragsgill bör
ha uppstått i någon form av förvärvskälla
och ej bara bestå av de allmänna
avdragen, vilka också får inräknas i
avdragsgill förlust. På den grunden vill
utskottet inte gå med på annat än att
det är personer med förvärvsarbete som
skall ha avdragsrätt. Därför är det ur
kontrollsynpunkt enklast och bäst att
hålla på regeln att deklarationsplikt
skall föreligga under förluståret.

Reservanterna vill också att reglerna
för förlustutjämning skall göras liberalare
för de s. k. fåmansbolagen än
vad som nu är fallet. Det är klart att
man kan hålla med herr Enarsson om
att i något fall kan obilliga resultat uppstå.
Men utskottsmajoriteten vill ändå
inte vara med och göra någon ändring
därför att man fruktar att ändå mera
obilliga resultat kommer att uppstå om
man gör den ändring som föreslås. Man
fruktar nämligen att de konkursmässiga

122

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Ang. resultatutjämning vid beskattningen

företagen eller de företag som haft
stora förluster blir en handelsvara, att
man köper förluster för att dra av i sin
egen deklaration när man har goda
vinster. Detta anser vi vara en större
olägenhet än de obilliga resultat som i
dag kan uppstå med det system vi nu
har.

Beträffande kravet på progressionsutjämning
är detta väl först och främst
en fråga för rörelseidkare, eftersom normalt
sett löntagarinkomster inte varierar
på ett sådant sätt att progressionsgraden
är så olika år för år. Kraven
förs här fram efter två linjer. De gäller
dels frågan om den allmänna merinkomsten
och dels frågan om en s. k.
öppen resultatutjämning för olika slag
av företagare.

Utskottet vill inte vara med om någon
av dessa reformer och hänvisar då
till att om inkomst uppstått under flera
år, men deklareras under ett år, så
får man tillämpa reglerna om ackumulerad
inkomst. Detta undanröjer alltså
olägenheterna med att inkomsten har
uppstått under flera år.

När det gäller företagarinkomster
hävdar utskottet att det i dag föreligger
stora möjligheter till dold resultatutjämning
genom de olika avskrivningsreglerna
för lager, maskiner och inventarier.
Här kommer jag speciellt in på
den fråga som herr Tistad nämnde. Fiskarna
har precis samma möjligheter
som andra företagare att skriva ned sina
fartyg och sina redskap under en
femårsperiod som andra företagare får
göra. Det är alltså en mycket kraftig
dold resultatutjämning som kan åstadkommas.
Och om den proposition som
nu har avlämnats, nr 88, blir antagen
av riksdagen så kommer fiskarna
t. o. m. att för fartyg över 20 ton få
göra nedskrivning med 30 procent på
tecknade kontrakt. Man kommer alltså
för fiskets vidkommande att få ett ännu
bättre förhållande.

Vi anser att företagarna i gemen i dag
alltid har någon form av lager eller
maskiner eller inventarier, som man

m. m.

på detta sätt kan använda för en dold
resultatutjämning. Det föreligger alltså
inte något behov av ytterligare åtgärder.

I fråga om investeringsfonder för fysiska
personer har utskottet invänt att
sådana fonder inte bör införas för andra
än för dem som har proportionell
beskattning. I annat fall skulle vi få
en progressionsutjämning bakvägen, ett
resultat som knappast hör hemma i fråga
om begreppet konjunkturinvesteringsfonder.
Herr Stefanson har varit
inne på den saken och jag vill ännu en
gång understryka, att konjunkturinvesteringsfonderna
är till för att utjämna
konjunkturerna och inte för att skapa
en resultatutjämning år för år mellan
företagen. Det är naturligtvis ohållbart
att för människor som har en progressiv
beskattning genomföra denna form
av fonder, utan det måste här vara fråga
om sådana juridiska personer som
har en proportionell beskattning.

Beträffande slutligen de olika reglerna
för fastighetsbeskattningen har jag
redan inledningsvis framhållit utskottets
positiva inställning till inrättandet
av vissa reparationsfonder. Utskottet
är vidare välvilligt inställt till större
avskrivningar på fastigheter under en
fastighets första år. Men då måste man
vara på det klara med att reglerna för
beskattning av vinsterna vid fastighetsförsäljning
får lov att göras om, så att
återvunna värdeminskningsavdrag verkligen
beskattas. Så sker inte i dag, utan
fastigheterna kan realisationsvinstbeskattas,
och hänsyn tas inte till värdeminskningsavdrag
av större storlek vid
beskattningen. Därför måste beskattningen
göras om vid försäljningen av
en fastighet för att skattemyndigheterna
skall gå med på större initialavskrivningar.
Det anses emellertid i princip
riktigt att dessa större initialavskrivningar
får göras.

I utskottsbetänkandet behandlas också
ett skrivelseyrkande i syfte att ta
bort den förenkling av beskattningen
av allmännyttiga bostadsföretags fastig -

Fredagen den 1 april 1900

Nr 15

123

Ang. resultatutjämning vid beskattningen m. m.

heter, som i dag föreligger genom
schabloniserade såväl intäkter som utgifter.
Det kan låta bestickande att man
tillämpar en lindrigare beskattningsform
för allmännyttiga bostadsföretag,
men det måste väl ändå medges att det
här föreligger vissa skillnader mellan
allmännyttiga bostadsföretag, som drivs
utan vinstsyfte, och andra företag, som
drivs med vinstsyfte. Det är således lättare
att för de allmännyttiga bostadsföretagen
hitta en schablon, som ungefär
överensstämmer med de verkliga
utgifterna och inkomsterna, än för företag
som drivs i vinstsyfte.

Riksdagen har faktiskt redan dragit
konsekvenserna av ett sådant resonemang
genom att medge fri hyressättning
även på hyresreglerade orter för de allmännyttiga
bostadsföretagen.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan
i dess helhet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
att med anledning av föreliggande
yrkanden propositioner komme
att framställas särskilt beträffande varje
punkt av utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan, varvid
dock punkterna F, G och H komme att
sammanföras.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter

given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 18
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 60.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Herr Aspling anmälde, att han vid
den nu företagna voteringen röstat ja;
å om-röstningstavlan hade dock felaktigt
angivits att han avstode från att
rösta.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de rörande
punkten B framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes

124

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Ang. resultatutjämning vid beskattningen

en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
18 punkten B, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 60.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
enligt de avseende punkten C
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
18 punkten C, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

m. m.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 62.

Med avseende å punkten D, anförde
vidare herr förste vice talmannen, hade
yrkats dels bifall till utskottets hemställan,
dels ock att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring,
som föranleddes av att det förslag antoges
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen.

Härpå gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
oförändrad vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
18 punkten D, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av att det förslag antages, som innefattas
i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

Fredagen den 1 april 1966

Nr 15

125

Ang. resultatutjämning vid beskattningen m. m.

jan omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej —62.

Ytterligare gjordes enligt de beträffande
punkten E framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

I vad gällde punkterna F, G och H,
fortsatte herr förste vice talmannen,
hade yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att kammaren
skulle antaga det förslag, som
innefattades i den vid dessa punkter
avgivna reservationen.

Härefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på bifall till vad utskottet
hemställt vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
18 punkterna F, G och H, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkterna avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

jan omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej —61.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Herr Isacson anmälde, att han vid
den nu företagna voteringen röstat nej;
å omröstningstavlan hade dock felaktigt
angivits, att han avstode från att
rösta.

Därpå gjorde herr förste vice talmannen
enligt de angående punkten J förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
18 punkten J, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att

126

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Om vissa ändringar i förmögenhetsbeskattningen

enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 40.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets i punkten K gjorda hemställan.

Om vissa ändringar i förmögenhetsbeskattningen Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 19, i anledning av väckta
motioner angående maximeringen av
de direkta skatterna till stat och kommun
och om vissa ändringar i förmögenhetsbeskattningen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 202,
av herr Gösta Jacobsson m. fl., samt
II: 376, av herr Nordgren och herr Andersson
i Örebro, vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning av frågan
om sådan ändrad avfattning av 1952
års förordning med bestämmelser om
begränsning av skatt i vissa fall, att den
80-procentiga reduktionsregeln vid inkomst-
och förmögenhetstaxeringen
bleve effektiv; samt

2) de likalydande motionerna I: 509,
av herr Enarsson m. fl., samt II: 649, av
herrar Ringaby och Petersson, vari yrkats,
att riksdagen skulle besluta

a) fastställa skattepliktsgränsen för
förmögenhetsskatten till 125 000 kronor
och antaga de ändrade skatteskalor, som

föreslagits av allmänna skatteberedningen,

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
förslag till riksdagen om sådan
ändring i gällande bestämmelser i ämnet,
att produktiva förmögenhetstillgångar,
som användes i den skattskyldiges
förvärvsverksamhet, i rörelse eller
i jordbruk och skogsbruk, i viss omfattning
befriades från förmögenhetsskatt
respektive upptoges bland tillgångarna
till reducerat värde.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att följande motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna 1:202,
av herr Gösta Jacobsson m. fl., samt
II: 376, av herr Nordgren och herr Andersson
i Örebro, angående maximeringen
av de direkta skatterna till stat
och kommun, ävensom

2) de likalydande motionerna I: 509,
av herr Enarsson m. fl., samt II: 649, av
herrar Ringaby och Petersson, om vissa
ändringar i förmögenhetsbeskattningen,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

beträffande förordningen med bestämmelser
om begränsning av skatt i vissa
fall

1) av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson
och Magnusson i Rorås, vilka, under
åberopande av innehållet i motionerna
1:202 och 11:376, ansett, att utskottet
bort under 1 hemställa, att riksdagen,
med bifall till de likalydande
motionerna I: 202, av herr Gösta Jacobsson
m. fl., samt II: 376, av herr Nordgren
och herr Andersson i Örebro, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning av frågan om sådan ändrad
avfattning av 1952 års förordning
med bestämmelser om begränsning av
skatt i vissa fall, att den 80-procentiga
reduktionsregeln vid inkomst- och förmögenhetstaxeringen
bleve effektiv;

Fredagen den 1 april 19GG

Nr 15

127

Om vissa

2) av herrar Elofsson, Lundström,
Erik Filip Petersson, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora
och Larsson i Umeå, vilka dock ej angivit
sin mening;

beträffande förordningen om statlig
förmögenhetsskatt

3) av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson
och Magnusson i Borås, vilka, under
åberopande av innehållet i motionerna
1:509 och 11:649, ansett, att utskottet
bort under 2 hemställa, att riksdagen
med bifall till de likalydande motionerna
I: 509, av herr Enarsson m. fl.,
samt II: 649, av herrar Ringaby och
Petersson, måtte

a) antaga i reservationen infört förslag
till förordning angående ändrad
lydelse av 10 § och 11 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 om statlig
förmögenhetsskatt (nr 577);

b) hemställa om förslag till riksdagen
om sådan ändring i gällande bestämmelser
i ämnet, att produktiva förmögenhetstillgångar,
som användes i den
skattskyldiges förvärvsverksamhet, i
rörelse eller i jordbruk och skogsbruk
i viss omfattning befriades från förmögenhetsskatt
respektive upptoges bland
tillgångarna till reducerat värde;

4) av herrar Elofsson, Lundström,
Erik Filip Petersson, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora
och Larsson i Umeå, vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Bevillningsutskottets
betänkande nr 19 tar sikte på två frågor.
Den ena är maximeringen av de direkta
skatterna till stat och kommun,
och den andra är förmögenhetsbeskattningen.

Den första frågan gäller den s. k. 80-procentsregeln vid inkomstbeskattningen.
Jag vill här slå fast att statsmakternas
uttryckligen deklarerade avsikt med
bestämmelsen om maximering av skatterna
till stat och kommun varit att ingen
skattskyldig skall betala mer än 80

ändringar i förmögenhetsbeskattningen
procent av sin sammanlagda inkomst
i skatt. Regeln är emellertid på grund
av bestämmelsernas utformning inte effektiv.
Genom skattereduktionen tillåts
nämligen den totala skatten inte att
nedbringas till lägre belopp än som
motsvarar — förutom den kommunala
skatten — skatten på hälften av den
skattepliktiga förmögenheten.

Ingen kan förneka att det ligger till
på det viset, och det gör inte heller bevillningsutskottets
majoritet, men ändå
sätter man tummen ner för motionerna
i ämnet. Det påstås att ett bifall till motionerna
skulle rubba grunderna för
förmögenhetsskatterna. Därjämte hänvisas
till att skattereduktionen för att
bli fullt effektiv också måste omfatta
de kommunala skatterna. För att man
inte kan vinna allt skall man alltså inte
vara med om det hela, menar tydligen
bevillningsutskottets majoritet.

Varför en effektivare utformning av
reduktionsregeln skulle rubba grunderna
för förmögenhetsbeskattningen har
jag trots allvarliga tankemödor inte lyckats
begripa. Saken skulle sannolikt
med litet god vilja kunna ordnas utan
en sådan rubbning av grunderna. Det
borde en utredning kunna åstadkomma
utan någon revolutionerande omläggning
av skattesystemet. Det gäller en
detalj som inte kostar så mycket.

Jag yrkar bifall till reservation 1.

Den andra frågan gäller en höjning
av det skattefria grundbeloppet för förmögenhetsskatten
från 100 000 till
125 000 kronor samt -motsvarande justering
i skatteskalorna över detta belopp.
Motionärerna stöder sig på det
förslag i ämnet som år 1963 framlades
av allmänna skatteberedningen. Som
motiv åberopas den fortskridande penningvärdeförsämringen
med dess automatiska
skärpning av skattetrycket.

Förmögenhetsskatten utgör en för fysiska
personer mycket kännbar skatt,
eftersom den tillkommer som en extra
belastning ovanpå den vanliga progressiva
inkomstskatten. I den mån förmögenheten
består av produktiva tillgång -

128

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Om vissa ändringar i förmögenhetsbeskattningen

ar i den skattskyldiges rörelse, industri,
hantverk, jordbruk eller skogsbruk, utgör
den i realiteten en skatt på produktionsmedlen.
I dessa fall borde, menar
motionärerna i ämnet, förmögenheten få
beräknas med reducerat belopp.

Fastighetsvärdena har gått i höjden
vid 1965 års allmänna fastighetstaxering,
och andra tillgångar har följt efter.
Konsumtionsprisindex stiger i allt
snabbare takt —- det var 178 år 1963
och är i dag 200.

Utskottet medger —- och det noterar
jag med tillfredsställelse — att en justering
av skatteskalorna i och för sig
framstår som motiverad, men utskottet
säger trots detta nej, eftersom bifall till
motionerna skulle innebära ett skattebortfall
på 80 miljoner kronor. Beloppet
förefaller mig något högt med tanke på
att den totala förmögenhetsskatten
1963—1964 belöpte sig till 260 miljoner.

Det är klart att 80 miljoner är en stor
summa även för en finansminister, men
ur skattebetalarnas synpunkt innebär
ett bibehållande av nuvarande skalor
en inflationsbetingad skattehöjning på
samma belopp, 80 miljoner. Genom inflationen
har förmögenheterna åtminstone
på papperet stigit med betydande
belopp utan att skattebetalarna i regel
blivit rikare och merendels utan att avkastningen
stigit i motsvarande mån
och utan att skatteförmågan ökat. På
dessa delvis fiktiva förmögenhetsökningar
klämmer staten skattebetalarna,
framför allt i gränsskiftet mellan
100 000 och 125 000 kronor, på ytterligare
80 miljoner. Är detta riktigt? Jag
tycker det inte.

Jag yrkar bifall till reservation 3.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Folkpartiets och centerpartiets
ledamöter i bevillningsutskottet
har till föreliggande betänkande
avgivit två blanka reservationer.

I anledning härav vill jag understryka
att vi visst har förståelse för de principiella
synpunkter som ligger till

grund för övriga föreliggande reservationer.
I folkpartiets partimotion i anslutning
till skattepropositionen har vi
begärt en rejäl skattereform till nästa
år, då det beräknas att finansministerns
bearbetning av skatteberedningens betänkande
skall vara klar. I vår motion
ingår som en integrerande del de frågor
som har aktualiserats i högerns reservationer.

När vi inte har röstat för dessa, betyder
det därför inte att vi är ointresserade
av de väckta frågorna, utan att
vi vill lösa dem på annat sätt än högerreservanterna
föreslagit.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! De här frågorna har ju
tidigare varit föremål för riksdagens
ställningstagande, och mot bakgrunden
därav är det inte så lätt att komma med
någon ny belysning eller nya synpunkter.

I motionerna 1:202 och 11:376 föreslås,
som herr Gösta Jacobsson redovisade,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skall hemställa att den s. k.
80-procentiga reduktionsregeln vid inkomst-
och förmögenhetstaxeringen
skall göras mer effektiv. Som stöd för
yrkandet åberopas i motionerna bl. a.
att den fortskridande penningvärdesförsämringen
leder till påtagliga orättvisor,
och man säger att beskattningen
under vissa förhållanden får rent konfiskerande
effekt.

Nu har jag personligen ofta tyckt att
herr Gösta Jacobsson i sådana sammanhang
gärna uttrycker sig mycket drastiskt.
Det har han gjort även i denna
motion. Han blir särskilt patetisk när
han kommer in på frågorna om förmögenhetsskatten,
vad det nu kan bero på.
Vi kan naturligtvis ha olika uppfattningar
om skattesystemet här i landet,
men att jämställa det med att man konfiskerar
enskilda människor egendom,
det tycker jag för min del är att ta i för
hårt och gå till överdrift.

Bevillningsutskottet anser för sin del

Fredagen den 1 april 1906

Nr 15

129

Om vissa ändringar i förmögenhetsbeskattningen

att det inte har något skäl att ändra
sitt tidigare ställningstagande i dessa
frågor, utan håller fast vid den principiella
uppfattningen att förmögenhetsskatten
inte genom tillämpningen av 80-procentsregeln bör nedbringas till lägre
belopp än som följer av reduktionsregeln.

Det betyder alltså att man har den
uppfattningen att förmögenheten som
sådan alltid innebär en viss skattekraft.
Oavsett om den årliga avkastningen på
förmögenheten är liten eller kanske
ingen alls, motiverar det inte att man
helt kan befria från förmögenhetsbeskattning.

Det är riktigt som Gösta Jacobsson
här framhöll, att utskottet har den principiella
uppfattningen att ett frångående
av dessa principer skulle rubba
själva grunden för förmögenhetsbeskattningen.
Det kan således inte accepteras.
Utskottet har även pekat på konsekvensen
av inkomstbortfall för kommunerna.
Motionärerna säger att svårigheterna
i det här fallet skulle kunna undanröjas,
men det är väl bara ett påstående,
ty jag kan inte finna att de har anvisat
någon väg hur dessa svårigheter
skulle kunna klaras.

Vad sedan angår motionsparet I: 509
och II: 649, där man syftar till en höjning
av det skattefria beloppet på förmögenheter
från nuvarande 100 000
kronor till 125 000 kronor och en justering
av skatteskalorna, så har som Gösta
Jacobsson här anfört utskottet sagt
att detta i och för sig skulle kunna vara
berättigat. Emellertid kan inte utskottet
nu medverka till en skattereform,
som uteslutande tar sikte på lättnader i
förmögenhetsbeskattningen, detta särskilt
med hänsyn till att det rör sig om
cirka 80 miljoner kronor.

Om det nu gäller 70 eller 80 miljoner
kronor, kan jag dock inte anse att det
är en särskilt angelägen skattereform
att lätta för förmögenheterna. Vi får väl
däremot anse att man tog den mest angelägna
reformen vid förra årets riksdag,
då man biföll proposition nr 14

5 Första kammarens protokoll 1966. Xr 15

som innebar att man höjde det skattefria
bottenbeloppet från 80 000 till
100 000 kronor. Det medförde att man
lyckats skydda de mindre förmögenheterna
-— hos villaägare och andra —-från ökade skatter i och med att man
höjde taxeringsvärdena.

Jag liar personligen dessutom den
uppfattningen, att skulle det vara möjligt
att i dagens prekära ekonomiska
läge avstå från 80 miljoner kronor i
skatteinkomster, så finns det angelägnare
områden, som man skulle kunna tillgodose
i vad det gäller skattesänkningar
än just förmögenheterna.

Jag yrkar, herr talman bifall till bevillningsutskottets
betänkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande
betänkande gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande punkten 1
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Gösta Jacobsson m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 19
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

130

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Ang. alkohollagstiftningen

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej — 28.

Därjämte hade 22 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de avseende
punkten 2 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Gösta Jacobsson in. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 19
punkten 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 29.

Därjämte hade 18 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 21, i anledning
av väckt motion om översyn av
bestämmelserna angående avdragsrätt
vid taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt,
bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Ang. alkohollagstiftningen

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 25, i anledning av väckta
motioner rörande alkohollagstiftningen.

I detta betänkande hade utskottet
hemställt,

A) att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att utan hinder av gällande
alkohollagstiftning meddela föreskrifter
rörande sådan försöksverksamhet
på det nykterhetspolitiska området,
som av utskottet i betänkandet förordats; B)

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:59,
av herrar Sundin och Eric Carlsson,
samt II: 92, av herr Börjesson i Falköping
m. fl., angående allmän registrering
av spritköp,

2) de likalydande motionerna I: 499,
av herr Bengtson m. fl., och II: 611, av
herr Engkvist in. fl., om ändrade be -

Fredagen den 1 april 1966

Nr 15

131

Ang. användande av riksbankens vinst för år 1965

stämmelser för statens lånefond för alkoholfria
restauranger,

3) motionen 1:513, av herr Kaijser
in. fl., om utredning rörande registrering
och begränsning av spritinköp,
iivensom

4) motionen II: 14, av herr Gustafsson
i Borås, angående förverkande av
alkoholhaltiga drycker m. m.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! .lag vill framhålla, att
det yrkande jag kommer att ställa inte
är något skämt i anledning av den
första april, utan är allvarligt menat!

Det är nämligen så, att vissa synpunkter
av juridisk och konstitutionell karaktär
har framkommit sedan vi avlämnade
detta betänkande, vilket föranleder
mig att ställa ett yrkande om återremiss
av detta betänkande till bevillningsutskottet,
så att vi får pröva de
synpunkterna.

Jag hemställer alltså, herr talman, om
återremiss av bevillningsutskottets betänkande
nr 25 till bevillningsutskottet.

Efter härmed slutad överläggning'' beslöts
att förevarande ärende skulle visas
åter till utskottet.

Ang. användande av riksbankens vinst
för år 1965

Föredrogs ånyo bankoutskottets memorial
nr 14, angående användande av
riksbankens vinst för år 1965.

Enligt av fullmäktige i riksbanken till
bankoutskottet avgiven berättelse angående
riksbankens tillstånd, rörelse och
förvaltning under år 1965 uppgick riksbankens
nettovinst för nämnda år till
208 334 928 kronor 33 öre. Såsom balanserade
vinstmedel från föregående år
hade redovisats ett belopp av 375 915

kronor Öl öre. Till förfogande stående
vinstmedel utgjorde sålunda 208 710 843
kronor 34 öre.

Utskottet hade i det nu förevarande
memorialet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte besluta, att av riksbankens
tillgängliga vinstmedel

a) ett belopp av 100 000 000 kronor
skulle inlevereras till statsverket under
budgetåret 1965/66;

b) ett belopp av 108 000 000 kronor
skulle överföras till kursdifferenskontot;
och

c) återstående belopp, 710 843 kronor
34 öre, skulle kvarstå på räkningen för
odisponerade vinstmedel.

Reservation hade avgivits av herrar
Hilding, Ottosson, Regnéll, Berglund,
Börjesson i Glömminge och Larsson i
Umeå, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte besluta, att av
riksbankens tillgängliga vinstmedel

a) ett belopp av 150 000 000 kronor
skulle inlevereras till statsverket under
budgetåret 1965/66;

b) ett belopp av 58 000 000 kronor
skulle överföras till kursdifferenskontot;
och

c) återstående belopp, 710 843 kronor
34 öre, skulle kvarstå på räkningen för
odisponerade vinstmedel.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! När riksstaten fastställdes
av riksdagen för ett år sedan blev
beslutet beträffande riksbankens vinst
att 100 miljoner kronor beräknades kunna
levereras in till statsverket. I en reservation
hävdades att detta belopp
kunde upptagas till 150 miljoner kronor.

När nu besked föreligger om riksbankens
nettovinst för år 1965 visar det
sig att den blev 208 miljoner kronor. Det
går alltså mycket väl för sig att föra
över 150 miljoner kronor till statsverket.
Det återstår ändå 58 miljoner kronor
att föra till kursdifferenskontot.

132

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Ang. förvaltningen av allmänna pensionsfonden, m. m.

Förslag av denna innebörd läggs fram
i reservationen och jag ber att få yrka
bifall till denna.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Enligt § 1 i den för
bankoutskottet gällande instruktionen
åligger det utskottet att till riksdagen
meddela yttrande och förslag om användande
av den under föregående år
upplupna bankovinsten. I riksstaten för
budgetåret 1965/66 har såsom inkomst
på driftbudgeten under rubriken Riksbanksfonden
upptagits ett belopp av 100
miljoner kronor. Enligt den av fullmäktige
i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelsen angående riksbankens
ekonomiska resultat under år 1965 uppgick
riksbankens nettovinst för nämnda
år till 208 334 928 kronor 33 öre. Med
de medel, som föregående år är balanserade,
står till förfogande 208 710 843
kronor 34 öre.

Efter hemställan från utskottet till
fullmäktige har riksbanken avgivit yttrande
i frågan och hemställer att utskottet
ville föreslå riksdagen besluta
att av riksbankens tillgängliga vinstmedel
ett belopp av 100 miljoner kronor
skall inlevereras till statsverket under
budgetåret 1965/66, att ett belopp av
108 miljoner kronor skall överföras till
kursdifferenskontot, samt att återstående
belopp 710 843 kronor 34 öre skall
kvarstå på räkningen för odisponerade
vinstmedel.

Utskottet delar bankofullmäktiges
uppfattning angående vinstmedlens fördelning
och uttalar såsom sin uppfattning,
att det är nödvändigt för riksbanken
att uppbygga reserver för mötande
av förlustrisker vid handel med valutor
och värdepapper samt vid riksbankens
internationella engagemang.

Jag ber därför, herr talman, att på
alla punkter få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice

talmannen enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid memorialet avgivna
reservationen; och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hilding begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt memorial nr 14, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid memorialet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Hilding begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 54.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. förvaltningen av allmänna pensionsfonden,
m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av motioner
angående förvaltningen av allmänna
pensionsfonden, m. in.

Fredagen den 1 april 1960

Nr 15

Ang. förvaltningen av allmänna pensionsfonden, m. m.

Till behandling hade bankoutskottet
i ett sammanhang upptagit följande till
utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 43 i
första kammaren av herrar Ottosson
och Lundberg samt nr 77 i andra kammaren
av herr Thylén in. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla dels om förslag
till sådan ändring av reglementet
för allmänna pensionsfondens förvaltning,
att arbetsgivare erhölle möjlighet
att för återlån få utnyttja de ATP-avgifter,
som inbetalats under loppet av de
fem senast förflutna åren och att återlån
skulle få ske upp till 75 % av inbetalda
avgifter, dels om en utredning rörande
utsträckande av amorteringstidens
längd för återlån till 20 år;

2) de likalydande motionerna nr 217
i första kammaren av herr Ottosson
in. fl. och nr 282 i andra kammaren av
herr Magnusson i Borås m. fl., vari anhållits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte med beaktande av vad i
motionerna anförts igångsätta utredning
i syfte att — sedan AP-fonderna
nått en med hänsyn till kravet på likviditet
och risken för konjunkturförsämring
fullt betryggande storlek, och
erfarenhet vunnits rörande storleken
av arbetsgivarnas frivilliga avsättningar
till egna pensionsfonder — begränsa
de årliga pensionsavgifterna till APfonderna
till vad som erfordrades för
täckande av fondernas löpande pensionsbetalningar
under året;

3) de likalydande motionerna nr 313
i första kammaren av herr Mattsson
in. fl. och nr 381 i andra kammaren av
herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.,
vari yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om skyndsam
parlamentarisk utredning rörande
tilläggspensionssystemets samhällsekonomiska
verkningar, AP-fondens inverkan
på näringslivet och fondförvaltningens
framtida utformning m. m. i
enlighet med vad i motionerna anförts;
ävensom

4) de likalydande motionerna nr 550
i första kammaren av herr Johan Olsson
och herr Harry Carlsson samt nr
663 i andra kammaren av herr Hamrin
i Jönköping m. fl., vari föreslagits, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära förslag om sådan ändring
av reglementet för allmänna pensionsfondens
förvaltning, att återlånerätt
finge ackumuleras under fem år, att
amorteringstiden utsträcktes till 20 år
och att möjlighet för återlån finge utnyttjas
upp till 75 % av inbetalda avgifter.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att motionerna 1:313 och 11:381
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. att motionerna 1:217 och 11:282
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att följande motioner, nämligen

1) I: 43 och II: 77,

2) 1:550 och II: 663,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

vid utskottets hemställan under A,

1) av herrar Hilding, Nils Theodor
Larsson, Ottosson, Regnéll, Berglund,
Börjesson i Glömminge och Larsson i
Umeå, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under A hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 313
och II: 381 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam parlamentarisk
utredning rörande tilläggspensionssystemets
samhällsekonomiska
verkningar, allmänna pensionsfondens
inverkan på näringslivet och fondförvaltningens
framtida utformning in. m.
i enlighet med vad reservanterna anfört; -

134 Nr 15 Fredagen den 1 april 1966

Ang. förvaltningen av allmänna pensionsfonden, m. m.
vid utskottets hemställan under B,

2) av herrar Ottosson och Regnéll,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under B hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 217 och
II: 282 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte
med beaktande av vad reservanterna
anfört igångsätta utredning i syfte att
•— sedan allmänna pensionsfonden nått
en med hänsyn till kravet på likviditet
och risken för konjunkturförsämring
fullt betryggande storlek, och erfarenhet
vunnits rörande storleken av arbetsgivarnas
frivilliga avsättningar till egna
pensionsfonder — begränsa de årliga
pensionsavgifterna till allmänna
pensionsfonden till vad som erfordrades
för täckande av fondens löpande
pensionsbetalningar under året;

vid utskottets hemställan under C,

3) av herrar Hilding, Nils Theodor
Larsson, Ottosson, Regnéll, Berglund,
Börjesson i Glömminge och Larsson i
Umeå, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den avfattning,
denna reservation visade, samt att utskottet
bort under C hemställa, att riksdagen
i anledning av motionerna I: 43
och II: 77 samt I: 550 och II: 663 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
förslag till sådan ändring av reglementet
angående allmänna pensionsfondens
förvaltning, att återlånerätt finge ackumuleras
under fem år, att återlån finge
ske upp till 75 procent av inbetalda avgifter
och att amorteringstiden för återlån
utsträcktes till 20 år.

Herr förste vice talmannen anförde,
att vid överläggningen rörande det nu
förevarande utlåtandet jämväl finge beröras
bevillningsutskottets betänkande
nr 20; eventuella yrkanden i anledning
av sistnämnda betänkande skulle dock
framställas först sedan detsamma föredragits.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! För bara några månader
sedan, i slutet av höstsessionen, hade
kammaren tillfälle att diskutera motioner
av samma innebörd som de som
nu föreligger till behandling i bankoutskottets
utlåtande. Den gången ägde
överläggningen rum på grundval av ett
utlåtande — nr 64 — som lagts fram av
andra lagutskottet. Sedan dess har emellertid
dessa ärenden flyttats över till
bankoutskottet. För motionärernas del
har detta inte lett till något gynnsammare
resultat — majoriteten i bankoutskottet
är lika kallsinnig som majoriteten
i andra lagutskottet. Det bör väl
dock tilläggas, att liksom i andra lagutskottet
finns det reservanter även i
bankoutskottet.

Diskussionen gäller alltså AP-fondens
förvaltning. De motionsförslag som reservationsvis
har vunnit stöd av utskottets
samtliga centerparti-, folkparti- och
högerledamöter syftar i ena fallet till en
parlamentarisk utredning rörande tillläggspensionssystemets
samhällsekonomiska
verkningar, AP-fondens inverkan
på näringslivet och fondförvaltningens
framtida utformning; i andra fallet är
också fråga om ett välkänt förslag, nämligen
förslaget om vidgad återlånerätt,
vilket skulle vara av betydelse för den
mindre företagsamheten.

Sedan motionskravet på en parlamentarisk
utredning om AP-fondens framtida
utformning i olika avseenden sist
behandlades, har 1965 års långtidsutredning
lagt fram sin rapport. Rapporten
är emellertid inte fullständig, eftersom
en särskild utredning som rör de
finansiella långtidsperspektiven ännu
inte föreligger. Utskottets majoritet menar
att den sistnämnda utredningen
kommer att ge den nödvändiga bakgrunden
till de fortsatta diskussionerna rörande
såväl fondbildningen som fondförvaltningen.
I nuvarande läge skulle
det därför inte vara motiverat att tillsätta
en parlamentarisk utredning.

Reservanterna — det är alltså fråga
om reservation 1 — delar inte denna

Fredagen (lön 1 april 19(>(>

Nr 15

1.1.)

Ang. förvaltningen av allmänna pensionsfonden, in. m.

uppfattning. Vi tycker att eu parlamentarisk
utredning redan nu måste tillsättas.
Det finns ingen anledning att uppskjuta
tillsättandet av denna parlamentariska
utredning med hänvisning till
en utredning, som kommer att föreligga
inom så kort tid som någon månad.

Problemet förefaller vara att utskottsmajoriteten
inte riktigt vet om det skall
vara en parlamentarisk utredning. Det
börjar ju bli allt vanligare med departementsutredningar
i olika frågor och
kanske man överväger att även i denna
fråga nöja sig med en begränsad utredning
av detta slag. Att det måste bli
någon form av fortsatt diskussion tycks
emellertid även majoriteten i utskottet
vara på det klara med.

Kanske kan vi i dag få ett besked om
man är inställd på en parlamentarisk
utredning. Är man det, förstår jag dock
inte varför man inte också vill verka för
att en sådan utredning kommer till
stånd.

Reservation 3 gäller återlånerätten.
Särskilt den mindre företagsamheten
har som de flesta torde känna till stora
svårigheter med sin kapitalförsörjning.
Därför borde även återlånerätten kunna
vara av större betydelse än den hittills
visat sig ha. Det kan bli fallet, om den
inte såsom nu förfaller efter ett år utan
får ackumuleras under en längre tid.
Fem år är föreslaget i reservationen.
Även andra åtgärder kan vidtagas för
att underlätta dessa återlån.

Bankoutskottet påpekar att andra lagutskottet
tidigare har avstyrkt motionsförslag
av detta slag med hänvisning
till att man inte vunnit tillräckliga erfarenheter
av hur återlånereglerna verkar.
Denna avslagsmotivering har emellertid
vid det här laget blivit förlegad
eller föråldrad. Nu tycks avslagsmotiveringen
snarare innebära, att man anser
att frågan ingår i ett större sammanhang
och för den skull inte kan behandlas
mer eller mindre fristående
från andra frågor som rör pensionsfondens
förvaltning. Det finns anledning
misstänka att den avslagsmotiveringen

kommer att kunna användas några år
framöver. Motionärerna har ju hittills
inte givit tappt och lär inte göra det i
fortsättningen heller.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 1 och 3 vid bankoutskottets
utlåtande nr 15.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! I bankoutskottets utlåtande
nr 15 har till hemställan under
punkten A fogats en reservation av utskottets
borgerliga ledamöter, i vilken
begärs att Kungl. Maj:t skall tillsätta en
parlamentarisk utredning rörande tillläggspensionssystemets
samhällsekonomiska
verkningar, allmänna pensionsfondens
inverkan på näringslivet och
fondförvaltningens framtida utformning.
.lag kan i detta avsnitt instämma i
vad som anförts av herr Hilding.

Under punkten B har reservanterna
yrkat att riksdagen med bifall till motionsparet
I: 217 och II: 282 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa att vid
den utredning som tillsättes hänsyn
även måtte tagas till vad motionärerna
anfört angående förändring av formerna
för den fondbildning som ingår i tillläggspensionssystemet.
Dessa former
har behandlats utförligt i motionerna,
och jag ber att få hänvisa till vad som
där anförts. För motionärerna står det
klart att kapitalfrågan för näringslivet,
inte minst den mindre och medelstora
industrien, är synnerligen allvarlig. Vi
är nödsakade att finna utvägar ur svårigheterna,
om vi skall ha möjligheter
att upprätthålla och öka vår produktion.
På grund av kostnadsläget för
svensk industri måste vi i allt hastigare
takt företaga rationaliserings- och omställningsåtgärder
för att kunna hävda
oss på marknaden. Detta kostar pengar,
och därför måste mera kapital ställas
till förfogande.

Jag tror att man även inom regeringen
har bekymmer för utvecklingen. Enligt
referat i en tidning uttalade handelsministern
så sent som i lördags vid

136

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Ang. förvaltningen av allmänna pensionsfonden, m. m.

en kongress i Malmö — jag hoppas att
det är riktigt återgivet — att vår nuvarande
handelsbalans är rent oroväckande
och att brådskande åtgärder måste
vidtagas för att återställa jämvikten.
Statsrådet sade vidare: »Tillräckliga

utrymmen måste skapas på lånemarknaden
för att företagen skall kunna finansiera
sina framtidsplaner.» Inrikesministern
var i förrgår i bostadsdebatten
inne på liknande tankegångar, och
finansministern har vid olika tillfällen
framfört farhågor av samma art.

Vad beträffar reservationen under
punkt C vill jag utöver vad herr Hilding
anfört framhålla att en av de möjligheter
som står näringslivet till buds
för att underlätta anskaffandet av kapital
är det förslag som motionärerna
framfört om ackumulering av återlånerätten
under fem år och en återlånerätt
med 75 procent av inbetalda avgifter.
Redan när riksdagen 1959 fattade
beslut om fondmedlens placering
uttalades att en betydande del av medlen
i form av återlån borde återgå till
dem som erlagt pensionsavgifterna.
Med nuvarande regler har det visat sig
att möjligheterna till återlån inte utnyttjats
i den utsträckning som man
kunnat vänta sig. Detta har givetvis inte
berott på att näringslivet inte haft
behov av kapital utan på den omständigheten
att reglerna inte har varit utformade
på ett sätt som varit positivt
och praktiskt för näringslivet. Det borde
vara ett allmänt intresse att vi i vårt
land även i fortsättningen får behålla
ett näringsliv som kan hävda sig väl i
konkurrensen, och då måste kapitalfrågan
få en bättre lösning än nu. För de
företag som planerar en utveckling på
längre sikt måste en förbättring av återlånerätten
enligt motionärernas förslag
vara en positiv åtgärd.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 1, 2 och 3 vid
punkterna A, B och C i bankoutskottets
utlåtande nr 15.

Bevillningsutskottets betänkande nr
20 behandlar frågan om rätt för arbets -

givare till skattefri avsättning till pensionsfond.
Det gäller en följdmotion i
anledning av yrkandet under punkt B i
bankoutskottets utlåtande nr 15. I reservationen
till detta betänkande hemställer
vi att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålles att en utredning företages och
förslag framlägges att arbetsgivare medgives
rätt att utöver de årliga avgifterna
till tilläggspensioneringen skattefritt
avsätta medel till egen pensionsfond i
syfte att göra pensionsutfästelserna fullt
säkra. I motionerna framhåller vi vikten
av att pensionssystemet kompletteras
med åtgärder som ger detta en högre
grad av säkerhet. En framkomlig
väg att nå detta syfte är vårt förslag,
att arbetsgivare medges rätt att till egen
pensionsstiftelse avsätta medel upp till
ett visst maximibelopp per år. Maximibeloppet
kunde då sättas till det årsbelopp
som svarar mot den genomsnittliga
verkliga kostnaden för utfästa pensionsförpliktelser
enligt försäkringsmatematiska
beräkningar, och avsättningen
under året skulle få uppgå till skillnaden
mellan detta maximibelopp och
de avgifter arbetsgivaren har att inbetala
för sina anställda till allmänna
tjänstepensioneringen.

Yi har från vårt håll ansett att en sådan
fondbildning som här avses skulle
bidraga till att dels säkerställa pensionsförmånerna
för de anställda och
dels lätta företagarnas kreditproblem
och i övrigt ha en gynnsam effekt på
företagens självfinansiering och produktionsutveckling.

Herr talman, jag ber att få återkomma
med yrkandet.

Herr LARSSON, ÅKE, (s):

Herr talman! På en punkt kan jag
vara överens med de två talare som har
yttrat sig före mig, nämligen att den
här frågan inte är ny. I vissa fall är det
motioner som har återkommit sedan
1960 och nästan ordagrant återgivits
också i år. De här frågorna har ju tidigare
legat hos andra lagutskottet och
har nu överflyttats till bankoutskottet.

Fredagen den 1 april 1966

Nr 15

137

Ang. förvaltningen av allmänna pensionsfonden, m. in.

De är således nya ur bankoutskottets
synpunkt, men ur riksdagens synpunkt
är de myckel gamla bekanta som återkommer.
Således återfinner vi i dag
önskemålet om parlamentarisk utredning
beträffande tilläggspensionssystemets
samhällsekonomiska verkningar,
likaså fondförvaltningens framtida utformning
och vad som hör samman
med de problemen, önskemålet om ökad
utlåningsrätt för arbetsgivarna återkommer;
vidare rör det sig om ackumulering
av återlåningsrätten för fem år,
decentralisering av ATP-fonderingen
o. s. v.

Man skulle skämtsamt kunna säga att
det är en »nygammal vals» som spelas
upp här, men jag tror att det blir mindre
framgångar för den än vad vi hade
på schlagerfestivalen, eller vad det nu
kallas.

Med hänsyn till att de här frågorna
behandlades, som herr Hilding har påpekat,
så sent som i fjol skall jag bara
gå in på en liten sak i det sammanhanget.

Jag vill påminna om att riksdagen
år 1965 beslutade att hos Kungl. Maj:t
anhålla om en utredning av pensionssystemets
samhällsekonomiska verkningar.
Den utredningen har bedrivits,
som också herr Hilding framhöll, inom
ramen för långtidsutredningen, som regeringen
tillsatt. I motionsparet I: 313
och II: 381 uttalas att resultatet av den
utredning som har redovisats i rapporten
»Svensk ekonomi 1966—1970» inte
kan tillgodose de av riksdagen ställda
kraven på en utredning om tilläggspensionssystemets
samhällsekonomiska
verkningar. Motionärerna upprepar fördenskull
önskemålet om en parlamentariskt
sammansatt utredning.

Herr Hilding frågade om vi i dag
kunde svara på huruvida det skall bli
en parlamentarisk utredning eller inte.
Jag kan tyvärr inte svara på det, herr
Hilding, därför att vi — som framgår av
utskottsutlåtandet — vill se till vilket
resultat den Kraghska utredningen kommer.
Därefter får vi väl ta ställning till

hur vi skall ha det i fortsättningen. Det
är kanske inte nödvändigt med en parlamentarisk
utredning; det kanske går
att ordna saken ändå, och herrarna får
återkomma med motioner i ärendet.

Jag hade inte tänkt säga så mycket
om de andra motionerna. Som redan
påpekats av mig och andra är det gamla
bekanta som ideligen återkommer.
Herr Lundberg kom emellertid in på
återlåningsrätten, och jag tror att det
är nödvändigt att något ta upp den frågan,
eftersom han åberopade den motion
som ligger bakom kravet på en
översyn av denna fråga.

Det är riktigt att andra lagutskottet
i sitt utlåtande i fjol förklarade att det
kanske är nödvändigt att överse frågan
om återlåningsrätten, och en sådan
översyn har också utlovats. Men jag
tror att oppositionen skall vara litet
försiktig när den begär en översyn på
den här punkten. Det kan ju nämligen
tänkas att översynen skulle ge till resultat
att återlåningsrätten inte blev så
utformad som jag förmodar att motionärerna
tänker sig.

I motionen nr 282 i andra kammaren
tar man som ett exempel att om uttaget
blir 10 procent och de utbetalda
pensionerna för ett visst år skulle utgöra
3 procent så skulle återstoden, 7
procent, stanna kvar hos företagen i
form av återlån. Samtidigt som herr
Lundberg talar för en sådan sak säger
han emellertid att han vill ha ett effektivt
näringsliv. Är det så säkert att dessa
7 procent — om vi tar detta exempel
■— stannar hos ett företag som är effektivt?
Vore det inte mera riktigt att
pengarna finge gå via banksystemet
mot vanlig banksäkerhet? Om så skedde
skulle de säkrare hamna hos industrier
som har en verklig utvecklingskraft.
Industrier som nyetableras har,
om man förfar enligt motionen, kanske
inte en chans att få de pengar som
skulle behövas för etableringen. Funderingar
av det här slaget kan man naturligtvis
ha när det gäller frågan om återlåningsrätten.

138

Nr 15

Fredagen den 1 april 196C

Ang. förvaltningen av allmänna pensionsfonden, m. m.

När andra lagutskottet i fjol behandlade
dessa frågor och påpekade att det
så småningom kommer att bli en översyn
på detta område förmodar jag att
bakom uttalandet låg synpunkter som
framförts av löntagarorganisationerna
i remissyttrandena till utskottet. Jag
skall bara citera ett stycke ur I.O:s yttrande.
I diskussionen om dessa frågor
måste självfallet stor hänsyn tas till vad
löntagarorganisationerna säger, då —
som jag ser det — det är deras pengar
som det gäller att placera på ett vettigt
sätt. LO säger bl. a. i sitt yttrande:

»Då fondförvaltningens regler utformades
framhöll LO att ’den av pensionskommittén
förordade betingade
återlånerätten kan godtas såsom en
övergångsanordning intill dess kreditmarknaden
och näringslivet i övrigt anpassat
sig till pensionsreformens finansieringsgrunder’.
Av det yttrande över
pensionskommitténs förslag, som här
citerats, framgick vidare att LO var
mycket tveksam till hela tanken på rätt
till återlån ur allmänna pensionsfonden.
De hittills vunna erfarenheterna
har snarast bidragit till att förstärka
denna tveksamhet.»

Det kan vara detta LO-uttalande som
ligger bakom andra lagutskottets funderingar,
när man säger att det kanske
är nödvändigt med en utredning om
återlåningsrätten. Jag har också med
mig här i kammaren TCO:s och SACO:s
yttranden. Dessa båda organisationer
är inne på samma funderingar och är
liksom LO tveksamma på den här punkten.

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
förlänga mitt inlägg, ty jag tycker att
dessa frågor har diskuterats tillräckligt.
De är som sagt en följetong sedan 1960,
och jag skall därför bara avsluta mitt
anförande med att yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Herr Åke Larsson talade
om Nygammal vals, men han tycker

inte om att vi fortsätter att slå på vår
kastrull. Vi anser nog att det är ganska
nödvändigt att upprepade gånger spela
denna vackra melodi. Den vinner i längden,
precis som Nygammal vals.

Jag vill något beröra ett uttryck som
herr Åke Larsson fällde beträffande
återlånerätten. Jag vet inte om det föreligger
en missuppfattning, men det
är självfallet bankerna som skall låna
ut pengarna, och då kommer bankerna
att företaga den prövning angående företagens
kreditvärdighet som herr Åke
Larsson talade om.

Herr LARSSON, ÅKE, (s):

Herr talman! De toner som herr
Lundberg anslog kommer säkerligen inte
att vinna gehör, ty de är falska i
grunden — vi känner till bakgrundsdiskussionerna
kring ATP, när vi var
ute och slogs för den. Det är de argumenten
ni fortfarande kör med här i
riksdagen. Ni hoppas att ni så småningom
skall kunna undergräva ATP-svstemet
på det sättet, men jag tror inte ni
kommer att lyckas.

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! Den motion som bevillningsutskottet
behandlar i sitt betänkande
nr 20 är i sin motivering helt
likalydande med den som bankoutskottet
behandlar i sitt utlåtande nr 15, och
som just nu är föremål för debatt här.
Jag skall därför avstå från att ta upp
det resonemang, som jag egentligen
tänkt föra om ifrågavarande motion. Jag
nöjer mig med att bara påminna om, att
när det gäller pensionsstiftelserna har
pensionsstiftelseutredningen lagt fram
sitt förslag, som nu prövas av regeringen.
Förslaget innebär bl. a. en viss uppmjukning
av reglerna om de s. k. tvåmansbolagens
pensionsavsättningar, och
jag tror nog att vi skall avvakta regeringens
förslag i detta sammanhang. Bevillningsutskottets
majoritet har inte
funnit anledning att gå med på någon
ny utredning i dessa avseenden.

Fredagen den 1 april 196G

Nr 15

139

Ang. förvaltningen av allmänna pensionsfonden, in. ni.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
.särskilt beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid punkten avgivna
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hilding begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 15 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Hilding begärde
rösträkning, verkställdes nu voteringmedelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 62.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen
enligt de rörande punkten B framkomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lundberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 15 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Lundberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 106;

Nej — 25.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de avseende punkten C förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hem -

140

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Om rätt för arbetsgivare till skattefri avsättning till pensionsfond

ställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hilding begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 15 punkten
C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Hilding begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej —61.

Om rätt för arbetsgivare till skattefri
avsättning till pensionsfond

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 20, i anledning av väckta
motioner om rätt för arbetsgivare
till skattefri avsättning till pensionsfond.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 210, av herr Ottosson
m. fl., och 11:270, av herr Magnusson
i Borås m. fl., hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte med
beaktande av vad i motionerna anförts
företaga utredning och framlägga förslag,
att arbetsgivare medgåves rätt att

— utöver de årliga avgifterna för tillläggspensioneringen
—- skattefritt avsätta
medel till egen pensionsfond i
syfte att göra pensionsutfästelserna
fullt säkra.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att de likalydande motionerna
I: 210, av herr Ottosson m. fl., och
11:270, av herr Magnusson i Borås
m. fl., om rätt för arbetsgivare till
skattefri avsättning till pensionsfond,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson
och Magnusson i Borås, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till de likalydande
motionerna 1:210, av herr Ottosson
m. fl., och II: 270, av herr Magnusson
i Borås m. fl., i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
med beaktande av vad i motionerna
anförts måtte företaga utredning och
framlägga förslag, att arbetsgivare medgåves
rätt att — utöver de årliga avgifterna
för tilläggspensioneringen —
skattefritt avsätta medel till egen pensionsfond
i syfte att göra pensionsutfästelserna
fullt säkra;

2) av herrar Elofsson, Lundström,
Erik Filip Petersson, Gustafson i Göteborg,
Vige Isbo, Eriksson i Bäekmora
och Larsson i Umeå, vilka doek ej antytt
sin mening.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 1.

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på anta -

Fredagen den 1 april 1966

Nr 15

111

Om rengöring av riksdagshusets fasader och gavlar

gande av det förslag, som innefattades
i den av herr Gösta Jacobsson in. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Lundberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Lundberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —98;

Nej —22.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

16, i anledning av motioner om
medverkan av riksbanken vid nationalbudgetens
uppgörande;

nr 17, i anledning av motioner om
malmletning inom Ljusdals-regionen;
och

nr 18, i anledning av motioner om
en matrikel över riksdagens ledamöter.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om rengöring av riksdagshusets
fasader och gavlar

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av motion om
rengöring av riksdagshusets fasader
och gavlar.

I den till bankoutskottet hänvisade
motionen nr 218 i första kammaren av
herr Åkerlund hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att låta rengöra
riksdagshusets fasader och gavlar.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen i anledning av motionen
1:218 måtte i skrivelse till fullmäktige
i riksgäldskontoret giva till känna vad
utskottet i utlåtandet anfört om rengöring
av riksdagshusets fasader.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag vill i anslutning till
detta utlåtande endast uttala mitt beklagande
av att riksdagshusets huvudfasad
inte hinner bli rengjord före firandet
av representationsreformens hundraårsjubileum
i maj. Tiden är tyvärr för
långt framskriden. Jag måste böja mig
för detta.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo och lades till handlingarna
bankoutskottets memorial och
utlåtande:

nr 20, angående verkställd granskning
av delegerades för riksdagens verk
verksamhet under år 1965; och

nr 21, angående verkställd granskning
av riksdagens lönedelegations
verksamhet under år 1965.

142

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Om förtidspension åt s. k. hemmadöttrar

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
memorial nr 22, angående
överlämnande till statsutskottet av vissa
till bankoutskottet hänvisade motioner,
såvitt avser viss däri behandlad
fråga, bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 30, i anledning av väckta motioner
om kostnadsfri medicin till folkpensionärer; nr

31, i anledning av väckta motioner
om fri medicin till vuxna neurosedynskadade; nr

32, i anledning av väckta motioner
angående fria läkemedel till långvarigt
mentalsjuka; och

nr 33, i anledning av väckta motioner
om slopande av kravet på beställningsblankett
för erhållande av fria
läkemedel.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om förtidspension åt s. k. hemmadöttrar Föredrogs

ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 35, i anledning av väckta
motioner om förtidspension åt vissa
vårdnadshavare.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 23 i första kammaren av herr Nyman
och herr Jacobsson, Per, samt nr
41 i andra kammaren av herr Berglund.
in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om sådana åtgärder, att en hemvårdande,
som ställdes utan arbetsinkomst, bereddes
möjlighet till förtidspension.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hem -

ställt, att förevarande motioner, 1:23
och 11:41, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

I. av fru Hamrin-Thorell samt herrar
Edström, Rimmerfors och Jonsson, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av förevarande motioner, I:
23 och 11:41, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam utredning
och förslag till 1967 års riksdag om
lämpligt utformat pensionsstöd åt hemvårdande
kvinnor, s. k. hemmadöttrar,
vilka ställts utan arbetsinkomst;

II. av herr Eric Carlsson och herr
Elmstedt, vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Det finns vissa grupper
i samhället som vi har svårigheter att
inordna i vår välfärd, och till dem hör
vad vi brukar kalla för hemmadöttrarna
och som norrmännen brukar kalla
för »föräldraänkor». Det är dem som
motionen gäller i det här fallet.

Det är inte första gången vi har tagit
upp den här gruppen till diskussion,
men vi har inte funnit någon lösning
på deras problem. Den här gruppen
är ur en aspekt mycket enhetlig. Dessa
kvinnor har givit upp sitt yrke, de har
minskat sina försörjningsmöjligheter
för att vårda föräldrar eller andra anhöriga
som samhället egentligen skulle
ha tagit ansvaret för.

Men alla kvinnor i den här gruppen
blir självfallet inte ensamstående vid
samma ålder med samma möjligheter att
söka sig ut på arbetsmarknaden i samma
medicinska tillstånd. En del utav dem
kan naturligtvis inpassas i yrkeslivet
igen, och för dem har vi ordnat med
omskolningsmöjligheter och rehabilitering.
En annan grupp kan få förtidspension
utav medicinska skäl och jag
skulle förmoda att de synpunkter som

Fredagen den 1 april 1906

Nr 15

143

anläggs på dem eller den diagnos som
ställs utav läkare för att de skall få denna
pension är generösa. Det är den
tredje gruppen, som inte har fått sina
problem lösta, de som är klena men inte
så pass sjuka att de kan få förtidspension
och samtidigt svåranpassade på
arbetsmarknaden, ofta av den anledningen
att de inte kan finna sig i de
mera disciplinära förhållanden som där
råder än inom ett hem.

De konkreta fall man möter är inte
få, och dessa kvinnor frågar sig ofta,
varför deras granne som blivit änka
efter en tjänsteman, en statlig tjänsteman
kanske, men som har egen god inkomst
skall få en pension på äldre dar,
men själva kan de inte få det.

Det kan inte ur samhälleliga synpunkter
vara mer värt att ta hand om
och sköta sin äkta man än att sköta
sina föräldrar eller andra anhöriga. Detta
menar de måste vara något fel. Det är
alldeles säkert också något fel i vårt
system.

Utskottet säger i sin avslagsmotivering
att det är principiellt oriktigt att
bryta ut vissa kategorier ur försäkringssystemet
och bevilja dem en pensionsförmån
efter andra regler än som
i övrigt gäller. Jag kan inte riktigt finna
att det är en oantastlig ståndpunkt,
ty det har vi ju redan gjort. Vi har delat
upp änkorna i olika grupper med
olika möjligheter att få pension, inte efter
deras egna behov eller deras egen
status, utan efter den mans som de varit
gifta med.

Det enda argument som jag kan finna
emot införandet av något slags pension
för denna grupp av kvinnor är att åtgärden
naturligtvis bygger ut ett redan
förut dåligt avvägt och avpassat pensionssystem.
Det enda riktiga framtidsmålet
är, åtminstone enligt min och också
enligt andras uppfattning, ett system
där varje människa skulle arbeta in sin
egen pension oavsett civilstånd, och
dessutom att allt arbete skulle uppskattas
till sitt rätta ekonomiska värde även
det som utgörs av vård av anhöriga i

Om förtidspension åt s. k. hemmadöttrar
hemmet. Dit har vi ännu inte hunnit,
och jag skulle förmoda att det är en
ganska lång väg att vandra. Kammaren
kommer emellertid att få tillfälle att ta
ställning till det problemet, eftersom
det i år föreligger en motion om utredning
av ett nytt pensionssystem av detta
slag. 1 väntan på det systemet med egenpension
bör vi tillförsäkra alla grupper
trygghet på ålderns dagar inom det nuvarande
systemet. Det har de inte nu
enligt motionärernas och reservanternas
uppfattning. Den grupp människor
det gäller kommer säkert inte att bli
större utan snarare mindre med åren,
eftersom jag förmodar att inga hemmadöttrar
i framtiden kommer att ta risken
att upphöra med sitt yrkesarbete
för att ägna sig åt en vårduppgift för
samhällets räkning, när de sedan finner
sig ställda i en position, där de
faktiskt inte har annat än socialvård
att räkna med.

Detta är motivet, herr talman, till att
jag yrkar bifall till den reservation som
är fogad till andra lagutskottets utlåtande
nr 35.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag har tillsammans
med herr Elmstedt fogat en blank reservation
till detta utskottsutlåtande,
och jag vill med ett par ord motivera
den. Till att börja med håller jag med
fru Hamrin-Tliorell om att problemen
för dessa kvinnor är beaktansvärda och
ur många synpunkter svåra att komma
till rätta med. Därifrån till att acceptera
reservationens tankegångar är ändock
steget långt. Jag har frågat mig om
det är möjligt att bryta ut en grupp ur
pensionssystemet och lösa den gruppens
problem med särskilda pensionsförhållanden.
Vilka skäl skall då vara
avgörande? Skall det vara åldern, deras
vårdinsatser eller bostadsorten, där de
kanske saknar andra utkomstmöjligheter.
Jag tror att en sådan bedömning
måste bli subjektiv i allra högsta grad.

Kungl. Maj:t har utfärdat en anvis -

144

Nr 15

Fredagen den 1 april 1906

Om förtidspension åt s. k. hemmadöttrar
ning till socialnämnderna och arbetsförmedlingsorganen
att studera förhållandena
på detta område. Det gäller således
de människor som inte kan få förtidspension.
De av dessa som har gjort
en vårdinsats, varom det här är fråga,
är med den utbyggda åldringsvård som
kommunerna bedriver både kvalificerade
och borde få möjligheter att ägna
sig åt heinsamaritverksamhet. Det gör
att jag inte tror att deras situation ur
arbetsmarknadssvnpunkt är så dålig
som det görs gällande. Utskottet har
också sagt — och det vill jag ansluta
mig till — att »det vore nämligen principiellt
oriktigt att bryta ut vissa kategorier
försäkrade och bevilja dem pensionsförmåner
efter andra regler än som
i övrigt gäller».

Jag vill i det sammanhanget påminna
om den debatt som vi förde i denna
kammare för någon vecka sedan, där jag
sade att en utredning borde komma till
stånd om en sänkning av pensionsåldern
till 65 år. Det skulle i viss omfattning
lösa dessa problem, vilket jag också
då framhöll.

Det är från dessa utgångspunkter vi
bar sett denna fråga. Jag skulle tro att
detta problem kommer in i bilden och
pockar på sin lösning i samband med
en allmän sänkning av folkpensionsåldern.

Med dessa ord, herr talman, har jag
kunnat ge min anslutning till utskottets
yrkande, men med den motivering jag
här anfört.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Detta är en fråga som
vi har haft uppe tidigare. Socialpolitiska
kommittén har en gång i tiden gjort
en utredning angående omfattningen av
den kategori ensamstående kvinnor som
det här rör sig om. Man konstaterade att
det är en relativt liten grupp i dagens
samhälle. Men antalet fall är ju inte avgörande,
det vill jag gärna hålla med
fru Hamrin-Thorell om.

Detta är emellertid alldeles säkert inte
den största gruppen ensamstående
kvinnor som har stora svårigheter om
den mister sitt försörjningsunderlag vid
relativt hög ålder. Jag tänker därvid
särskilt på frånskilda kvinnor, som kan
ha svårt att skaffa sig ett förvärvsarbete
som ger dem en tillfredsställande
bärgning.

Fru Hamrin-Thorell talar om den tid
när vi får en egen pensionsrätt för
kvinnorna. Är det inte den egna pensionsrätten
som sätts i fråga i det resonemang
fru Hamrin-Thorell för och
som kommer till uttryck i reservationen,
nämligen att rätten till folkpension skall
inträda efter andra grunder än de fastställda
och allmängiltiga? Oavsett hur
en egen pensionsrätt utformas måste det
finnas vissa fasta regler, t. ex. beträffande
åldern då ålderspension skall utgå
och under vilka förutsättningar förtidspension
skall beviljas. Såvitt jag
kan förstå kan det inte bli andra regler
än de som nu gäller inom folkpensioneringen.
Jag är inte ens säker på att
reglerna kan bli lika generösa som socialförsäkringskommittén
uttalat, då
den förmenat att man utöver den rent
medicinska indikationen också skulle
ta särskild hänsyn till om vederbörande
nått en relativt hög ålder, om detta
påverkar vederbörandes arbetsförmåga.

Utskottet uttalar att det här närmast
bör bli fråga om arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, eller att i särskilda fall
socialnämnden skall träda till, inte pensionssystemet.

Jag har svårt att tänka mig, fru Hamrin-Thorell,
att en kvinna som under
en lång följd av år varit bunden till
föräldrahemmet och tagit hand om och
skött de åldrande föräldrarna intill
dess båda avlidit skulle vara oförmögen
att också i fortsättningen sysselsätta
sig med samma uppgifter inom
den ort där hon är bosatt. De myndigheter
som där har att handlägga sådana
angelägenheter eller arbetsmarknadsstyrelsens
organ borde kunna skaffa vederbörande
en lämplig sysselsättning.

Fredagen den 1 april 19(i(i

Nr 15

145

Är detta alldeles omöjligt får väl socialnämnden
träda till. Pensionssystemet
kan inte gärna bortse från de
regler som gäller för rätten till pension.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fri! HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Herr förste vice talmannen
sade visserligen inte att det kanske
inte var så stor mening med att intressera
sig för den här gruppen — så föll
inte orden — men han menade uppenbarligen
att detta var en grupp vid sidan
av andra grupper som får en svår
ställning när försörjaren rycks bort.
Han nämnde de frånskilda kvinnorna.
Jag håller alldeles med om att det finns
även andra grupper. Vad de frånskilda
kvinnorna beträffar väntar vi ivrigt på
att få ett förslag från pensionsförsäkringskommittén,
hur man skall ordna
med den gruppen. Men jag kan inte riktigt
inse att detta är någon motivering
för att inte hjälpa en annan grupp som
har det lika svårt ställt.

Jag inser också att man mycket väl
kan rehabilitera och omskola en stor
grupp av dessa kvinnor. Det rör sig om
ett arbete som de har lärt sig och som
det finns användning för i samliällsvården.
Men det finns också en hel del
konkreta fall som inte går att inpassa i
yrkeslivet. Det kan bero på att yrkesplatsen
ute i samhället är så vitt skild
ifrån den mera bekväma, det vågar jag
påstå, och isolerade värld som de har
levat i, att det blir mycket svårt för dem
att på äldre dagar liksom fogas in i ett
organiserat yrkesliv. Det är nog där
problemet sitter, ty de behövs ju i samhällsarbetet.

Man borde liksom i Norge försöka att
finna någon form av pensionering för
denna grupp. Jag har svårt att tro att
det inte skulle kunna gå att få in dem i
pensionssystemet precis som man fått
in olika grupper av änkor, ty ingen vill
väl påstå att det är en enhetlig grupp

6 Första kammarens protokoll 1966. Nr 15

Om förtidspension åt s. k. hemmadöttrar
som vi behandlat lika. Vi har tvärtom
behandlat dem alldeles otroligt olika
beroende på hur de stått i förhållande
till den man som de har varit gifta med
eller bott tillsammans med.

Jag tycker inte att det är någon logik
i utskottets motivering att i det ena
fallet kunna bryta ut en grupp och behandla
den olika men inte i det andra
fallet.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
därför att fru Hamrin-Thorell tolkade
mina ord på det sättet att jag ansåg
denna grupp vara så obetydlig att
jag över huvud taget inte tyckte att vi
skulle intressera oss för den. Så föll inte
mina ord, utan jag förmenade att denna
grupps problem inte var mer annorlunda
än andra ensamstående kvinnors
som vid relativt hög ålder hade svårigheter
att skaffa ett underlag för sin försörjning.
Det är en betydande skillnad.

Jag har svårt att förstå att någon som
är så intresserad av att få denna fråga
till en tillfredsställande lösning som
fru Hamrin-Thorell skall arbeta med
skygglappar för ögonen och inte se
någon annan möjlighet till lösning än
att tillförsäkra denna grupp en pensionsrätt
som icke är möjlig inom det
pensionssystem vi har. Det blir inte
förändrat även om det skulle föreligga
en egen pensionsrätt, inte bara inom
folkpensioneringen utan också exempelvis
genom ATP, ty det gäller samma
regler för rätten till pension i båda
systemen. Det känner väl fru HamrinThorell
till.

Jag förstår att det många gånger för
den ensamma kvinnan kan förefalla
ganska konstigt, om jag får använda
det uttrycket, att en fullt arbetsför änka
med egen tillfredsställande inkomst
ändå har änkepension, men det är ett
system som är inarbetat i vår pensions -

146

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Om förslag till luftvårdslag
ordning sedan gammalt. Jag är inte för
min del alldeles övertygad om att det
är en riktig lösning, men vi har den sedan
den tidpunkt då det var vanligt att
den gifta kvinnan för sin försörjning
var helt beroende av mannen. Föll han
bort behövde hon ha ett stöd, och detta
ordnades på det sättet att en änkepension
tillerkändes henne. I dag föreligger
inte samma behov, men en ändring
i det här avseendet tror jag inte att vare
sig fru Hamrin-Thorell eller jag kommer
att uppleva.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Beträffande änkorna vill
jag göra den reflexionen att det dock
rör sig om fall där mannen har betalat
för pensioneringen. Mannen har varit
med och satsat, och därför är det rimligt
att den efterlevande skall ha sin
andel. Det är en sak.

En annan sak är vad vi alla är ense
om, nämligen att de kvinnor som ägnar
sig åt vårduppgifter i hemmet, antingen
de gör det som döttrar eller inte,
gör en mycket behjärtansvärd och god
insats. Det råder ingen tvekan om den
saken. Herr förste vice talmannen sade
att det är en liten grupp. Ja, fortsätter
vi som förut och går den väg utskottet
anvisat, lär den gruppen bli ännu mindre.
Därför yrkar jag bifall till reservationen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av fru Hamrin-Thorell m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt

efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 35,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och hefunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —94;

Nej — 35.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 23, i anledning
av väckt motion om viss ändring
i villkoren för medborgare i de nordiska
länderna för tillstånd att driva
näring, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om förslag till luftvårdslag

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 24, i anledning av väckta
motioner om förslag till luftvårdslag.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 13 i första
kammaren av herr Adolfsson och nr 28

Fredagen den 1 april 19(i(i

Nr 15

147

i andra kammaren av herr Jansson
in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om tillsättande av en utredning med
uppgift att utarbeta förslag till luftvårdslag,
innefattande bland annat bestämmelser
angående bensin- och dieseldrivna
motorfordons utrustande med
avgasrenare samt sådan översyn av bestämmelserna
för stads- och trafikledsplanering,
som kunde främja syftet att
minska luftföroreningarna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att förevarande motioner, I:
13 och 11:28, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Detta är egentligen ett
stort ämne, men jag skall åtminstone
bjuda till att yttra mig kortfattat, vilket
kammaren möjligen ursäktar.

Givetvis är det ännu inte för sent att
skapa en sådan luftvårdslag att man i
kraft av den kan förebygga ytterligare
nedsmutsning och förgiftning av luften,
men de som vistas i stora och starkt
industrialiserade städer med en alltmer
svällande motortrafik har nog känslan
av att det ändå vore i senaste laget.

I min hemstad Göteborg bär omfattande
luftföroreningsundersökningar
utförts alltsedan 1954, och de rapporter
som lämnats om luftföroreningarnas
omfång och orsaker vill jag beteckna
såsom närmast skrämmande. Luftföroreningarna
där liksom i andra städer är
givetvis förknippade med energiutvinningen
ur de fossila bränslena och med
den alltmer omfattande industriella
verksamheten. För närvarande förbrukas
i Sverige en energimängd motsvarande
5 ton stenkol per person och år.
Det ger ju en liten antydan om graden
av luftnedsmutsningen samt orsaken
därtill. Vilka verkningarna blir på

Om forslas till luftvårdslas

växtligheten är åtminstone delvis
uppenbart. Här i Stockholm förgiftas
barrträd till döds, hävdas det. De stackars
björkarna i våra trädgårdar i Göteborg
har svartnat i stammarna och
ser inte alls poetiska ut längre. I Paris
vissnar kastanjerna, och i Los Angeles
går det inte längre att odla de förr så
berömda orkidéerna.

I vilken utsträckning människorna
tål att inandas denna förgiftade luft är
inte tillfredsställande utrett, men att
londonfogen kräver så många dödsoffer
har ju en del att säga liksom det
faktum att cancerfrekvensen är så stor
i våra storstäder i förhållande till mindre
tätorter och ren landsbygd. Att sjuklighetsfrekvensen,
i fråga om både fysiska
och psykiska sjukdomar, i vårt
land har visst samband med luftföroreningarna
torde stå klart. Till detta kommer
de materiella förlusterna bland
annat genom korrosion, vilka skador i
vårt land beräknas uppgå till flera hundra
miljoner kronor årligen.

Om dessa ting skulle jag alltså kunna
utbreda mig ytterligare utöver vad vi
har redovisat i vår motion, men jag
skall nöja mig med att hänvisa till argumentationen
i motionen. Utskottet anser
syftet med vår motion vara i hög
grad berättigat. Således är vi ense fullt
ut om detta problems stora allvar och
ense om vikten av genomgripande åtgärder
så snart som möjligt. När utskottet
emellertid hänvisar till de olika
utredningar punktvis som pågår, vill
jag ändå resa den invändningen att vi
nu bör ha kommit så långt att splittringen
i utredandet kan och bör avlösas
av en samordning, som utan alltför
lång ytterligare fördröjning kan leda
fram till förslag om en samlad luftvårdslag.
Det förefaller som om vi i
detta land vore i stort behov av en sådan
lag så snart som möjligt.

Med denna syn på saken såsom motiv
ber jag alltså, herr talman, att få yrka
bifall till motionsparet 1:13 och II: 28.

148

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Om obligatorisk avgasrenare på motorfordon

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Såsom herr Adolfsson
nämnde, har utskottet instämt i motionernas
syfte och ansett det mycket angeläget
att erforderlig lagstiftning på
det här området kommer till stånd. Det
är väl närmast beträffande tankegångarna
om hur en sådan här lagstiftning
kan komma att se ut som meningarna
är en aning delade. För utskottet har
det framstått som naturligt att man
skiljer på två väsentliga områden.

Vi har först sådana föroreningar som
kommer från fasta anläggningar, speciellt
industrianläggningar. Där är det
naturligt att lagstiftningen blir uppbyggd
enhetligt för olika slag av störningar,
t. ex. vattenföroreningar och
luftföroreningar som kommer från sådana
anläggningar. Om åtgärder i det
avseendet, i varje fall beträffande nyanläggningar,
pågår det en direkt lagstiftningsutredning.

Vad beträffar föroreningar från sådana
anordningar som motorfordon och
dylikt som rör sig ute på gator och
vägar, är det naturligt att denna lagstiftning
får en helt annan form — nämligen
den formen att man lämnar föreskrifter
om hur fordonen skall vara
beskaffade för att kunna godkännas, hur
mycket eller rättare sagt hur litet föroreningar
de får släppa ifrån sig o. s. v.
En sådan lagstiftning har sin naturliga
plats i trafiklagstiftningen. Där pågår
ett direkt lagstiftningsarbete, och det
fordras för att komma någon vart på
det här området att man närmare utreder
vad man kan kräva och var man
så att säga skall sätta in stötarna. Underlag
för detta får man genom de
mera praktiska och experimentella utredningar
som för närvarande äger rum
genom en särskilt tillsatt expertgrupp,
ett spörsmål som närmare behandlas i
ett utlåtande som vi skall behandla här
närmast efter detta.

Med hänsyn till detta och att de utredningar
som sålunda erfordras redan
är i gång har utskottet ansett att någon
särskild åtgärd från riksdagens sida i

det här aktuella läget inte är erforderlig Jag

ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om obligatorisk avgasrenare på motorfordon Föredrogs

ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 25, i anledning av väckta
motioner om obligatorisk avgasrenare
på motorfordon.

Till behandling hade tredje lagutskottet
förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner,
nr 123 i första kammaren av herr
Sörenson och nr 167 i andra kammaren
av herr Wiklund in. fl., i vilka likalydande
motioner hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om snabbutredning och förslag
till 1967 års riksdag om obligatoriskt
utrustande av nya motorfordon
med särskilda avgasrenande anordningar.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motioner, I: 123 och
II: 167, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Det ärende som nu skall
behandlas utgör ett delproblem till det
större problem som nyss diskuterades.

I det utlåtande som här föreligger
och som gäller frågan om rening av avgaserna
från motorfordon har utskottet
presterat en s. k. välvillig skrivning.
Utskottet instämmer i motionärernas
syfte och menar det vara väsentligt att

Fredagen den 1 april 1966

Nr 15

149

Om obligatorisk avgasrenare på motorfordon

»snarast möjligt» få till stånd effektiva
åtgärder. Det förefaller alltså som om
motionärerna har aktualiserat en fråga
som anses vara mycket viktig. Och visst
är denna fråga viktig och väsentlig.
Man behöver inte vara expert på frågan
om hälsovådligheten av gasutsläppet
från bilarna för att förstå att här har
modern stadsmiljö, teknisk utveckling
och mänskliga standardkrav skapat ett
stort och allvarligt hälsoproblem. Det
räcker med att i den storstad som vi
nu befinner oss i köra från riksdagshuset
söderut en het sommareftermiddag
eller en fuktig höstkväll; bilköerna är
långa, framkomligheten dålig och trycken
på gaspedalerna är täta. Insuget av,
som man hoppas, frisk luft resulterar i
många lukter och i intag av gas, vilket
allt har diverse hälsovådliga effekter.
I skolan får man lära sig att koloxiderna
inte luktar. Vad som händer när
man i en sådan här ko suger in koloxid
känner man alltså inte — förrän
i många fall efteråt.

Problemets storleksgrad tycks vara
av alla erkänd. Frågan är: hur skall vi
så snabbt som möjligt komma till rätta
med detta problem?

Motionärerna — herr Wiklund i andra
kammaren och jag i denna kammare
— har känt att här måste vi handla
omgående. Så allvarlig är situationen
att vi inte bör vänta på långa utredningar
och tidskrävande experiment.
Fem år — som experimenten vid
Studsvik skulle ta — syntes oss vara en
alltför lång tid mot bakgrunden av allvaret
i den hälsovådliga situation som
vi befinner oss i. Då menade vi: låt
oss göra en provisorisk lagstiftning, låt
oss använda redan nu utexperimenterade
aggregat.

Remissinstanserna och utskottet delar
emellertid inte vår syn. Luftvårdsnämnden
ifrågasätter lämpligheten av
att föregripa expertgruppens arbete —
det görs alltid när en utredning är på
gång — och säger att amerikanska förhållanden
inte utan vidare kan tagas
som modell för Sverige; man har näm -

ligen gjort jämförelser med Förenta
staterna. Föreningen för allmän hälsovård
framhåller —• märkligt nog, synes
det mig — att här kan ingenting göras
innan man har noggrann erfarenhet av
våra speciella förhållanden. Man kan
inte föreskriva omedelbara reningsåtgärder,
man kan inte utan föregående
prövning acceptera den av svenska forskare
föreslagna metodiken.

Dessa två remissorgan tycks alltså
inte vara särskilt entusiastiska för frågan
om en snabb, provisorisk förbättring
av avgasförhållandena och därmed
hälsoförhållandena. Vilken kommentar
kan göras till detta? Man säger att amerikanska
förhållanden inte utan vidare
kan stå som modell för Sverige. Självfallet,
men den permanenta ordningen
skall ju bygga på noggrann forskning.
Här gäller det emellertid en temporär
anordning av hög angelägenhetsgrad.
Och det är väl ändå uppenbart att om
man minskar gasutsläppet minskar man
risken för hälsovådliga situationer i
bilköerna. Detta gör att man naturligtvis
måste pröva de svenska forskarnas
metodik. Men det kan väl inte ta så
lång tid när det gäller en temporär anordning.
Visst kan man klara den saken
om man verkligen vill. Utskottet bestyrker
också den uppfattningen då utskottet
säger att expertgruppen enligt
luftvårdsnämnden på en relativt kort
tid bör kunna skaffa sig en uppfattning
om effektiviteten hos förekommande
svenska och utländska konstruktioner
för avgasrening som i dag finns tillgängliga.

Utskottet tycks inta en mera positiv
hållning och visar större förståelse för
vårt förslag. Jag tycker att de undanglidningar
som görs från remissinstansernas
sida är alltför markanta och alltför
negativa.

Utskottet tycks vara positivt inställt
till vårt förslag, och utskottet framhåller
en väsentlig faktor i detta frågekomplex;
det behöver inte ta fem år att
klara frågan om avgasreningen. Redan
under innevarande år, alltså år 1966,

150

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Om obligatorisk avgasrenare på motorfordon

räknar man med att expertgruppen
skall kunna framlägga resultat, ägnade
för en permanent bedömning av vad
som bör göras. Ett ställningstagande
till frågan om obligatoriska avgasrenare
bör alltså kunna ske »inom betydligt
kortare tid än fem år».

»Betydligt kortare tid» — vad är det
för någonting? Det måste väl betyda
inom cirka två års tid eller något i den
stilen, om ordet »betydligt» skall ha sin
vanliga mening. Om orden betyder vad
de säger är situationen den, att den
fråga som vi motionärer ville ha en
provisorisk lösning på inom några få år
nu tycks kunna få en permanent lösning
på kanske ett par års tid eller något
mera. Det är alltså fråga om en angelägen
dellösning av ett större problemkomplex.

Det är förståeligt att utskottet mot
den här antydda bakgrunden — som ju
inte var känd av oss motionärer, då vi
väckte motionen — yrkar avslag på motionen.
Jag har mot bakgrund av vad
utskottet anfört om möjligheten att få en
relativt snabb lösning på denna angelägna
fråga icke någon anledning att
vidhålla motionsyrkandet. Jag yrkar
alltså bifall till utskottets hemställan.
Men jag vill tillägga: Må inte ärendet
nu sjunka ner i experimentens lugna
och ibland långa tystnad. Låt oss snart
få ett ärende på riksdagens bord med
konstruktiva förslag till en lösning, så
långt man nu kan använda det begreppet
i sådana här sammanhang. Det gäller
oändligt stora värden. Det gäller
människors liv och hälsa.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 26, i anledning
av väckta motioner om åtgärder
mot luft- och vattenförorening m. m.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

På framställning av herr talmannen
medgav kammaren, att handläggningen
av återstående ärenden å föredragningslistan
finge uppskjutas till ett annat
sammanträde.

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter en för denna tid på året osedvanligt
hård arbetsanhopning med fem
dag- och tre kvällsarbetsplena under de
senaste tio dagarna har jag nu glädjen
att hemförlova kammaren för påskuppehållet.

Jag kan därvid ej underlåta att uttala
min glädje över det sätt varpå arbetet
genomförts i vad på riksdagen
ankommer. Organisationsutredningens
förslag och riksdagens beslut i anledning
därav under hösten 1965 med olika
åtgärder i syfte att minska arbetsanhopningen
under maj månad har genom
gott samarbete mellan riksdagens
olika organ förts ut i det praktiska
riksdagsarbetet på ett föredömligt sätt.
Antalet behandlade utskottsutlåtanden
vid denna tidpunkt har sålunda ökats
från närmast föregående år under 1960-talet med omkring 40 procent, ökningen
i antalet behandlade ärenden är särskilt
glädjande som kamrarna kunnat
behandla ett stort antal av de arbetsoch
tidsmässigt krävande huvudtitlarna.

Jag ber nu att till kammarens ledamöter
få uttala min förhoppning att
påskuppehållet skall ge möjlighet till
någon avkoppling och att någon solstråle
måtte träffa var och en av kammarens
ledamöter, och tillönskar er en
glad påsk.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och
herrar vice talmän i riksdagens
första kammare samt de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda
att jämte dem tillsätta be -

Fredagen den 1 april 1966

Nr 15

151

fatlninffshavare hos kammaren,
(len 1 april 19 66.

Antecknades, att fru Ingeborg Bock,
som den 12 januari 1966 beviljats ledighet
från tjänst som kanslist till ocli
med den 31 mars 1966, den 30 mars
1966 återinträtt i tjänstgöring.

Fru Inga-Britt Ulvesand, som den 12
januari 1966 anställts för biträde åt stenograferna,
entledigades på egen begäran
från tjänsten.

Att biträda stenograferna som skriviijälp
antogos med verkan från och
med den 1 april 1966 fru Karin Gunnarson
och fru Ingrid Nordstrand.

År och dag som ovan.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 5, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1966/67
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1966/
67;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1966/67; samt

nr 123, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående omorganisation
av utrikes- och utredningsavdelningen
vid kommerskollegium.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

mr 122, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1966/67 till bostadsrabatter jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1966/67 till civilförsvaret m. m.;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1966/67 till högre utbildning och forskning
samt lärarutbildning jämte i ämnet
väckta motioner; ävensom

nr 126, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till markförvärv
för övningsfält m. m. för budgetåret
1966/67 m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande
fattade samma beslut som första kammaren.

Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, mr 127, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till godkännande
av 1965 års europeiska överenskommelse
till förhindrande av rundradiosändningar
från stationer utanför
nationella territorier, m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 21 bifölles även av andra
kammaren.

152

Nr 15

Fredagen den 1 april 1966

Meddelande ang. enkel fråga

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 128, i anledning av motioner angående
dagspressens ekonomiska villkor
och samhällsinformationen genom
dagspressen m. m.; samt

nr 129, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser om kommunalval
för perioden 1967—1970 m. m.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

79, med förslag till förordning om
ändring i tulltaxeförordningen den 13
maj 1960 (nr 391) m. m.;

nr 89, angående överlåtelse av viss
staten tillhörig mark m. m.;

nr 92, med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648);

nr 93, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 5 mars 1937 (nr
73) om befordran med luftfartyg, m. m.;

nr 94, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 11 § 1 inom. förordningen
den 22 juni 1934 (nr 320) angående
grunder för förvaltningen av
viss kronoegendom;

nr 96, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 6 kap. 3 § och 15 kap.
14 § föräldrabalken m. m.;

nr 97, med förslag till lag angående
utvidgad tillämpning av lagen den 22
juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa
fall mot överlåtelse eller upplåtelse av
fartyg m. m. och av lagen den 21 mars
1940 (nr 176) med vissa bestämmelser
om fraktfart med svenska fartyg; samt
nr 99, angående godkännande av avtal
med Stockholms stad m. fl. kommuner
om överlåtelse av vissa delar av
Järvafältet.

Anmäldes och bordlädes

bevillningsutskottets betänkande nr
23, i anledning av väckta motioner om
rätt för jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse
till skatteavdrag för forskningskostnader; -

andra lagutskottets utlåtande nr 39,
i anledning av väckta motioner om vissa
familjepolitiska åtgärder; och

jordbruksutskottets utlåtande nr 1, i
anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret 1966/
67 inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner.

På framställning av herr talmannen
beslöts att jordbruksutskottets utlåtande
nr 1 skulle uppföras främst bland
en gång bordlagda utskottsbetänkanden
å föredragningslistan för kammarens
nästa sammanträde.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Med hänsyn till infallande
helg anhåller jag, att kammaren
måtte medgiva utsträckning av tiden
för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 78 till det sammanträde, som infaller
näst efter torsdagen den 14 april,
samt

nr 71, 79, 86, 87, 88, 89, 92, 93, 94,
96, 97 och 99 till det sammanträde, som
infaller näst efter fredagen den 15 innevarande
månad.

Denna hemställan bifölls.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr Tistad
(fp) till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet: »Ämnar Herr
Statsrådet vidtaga åtgärder i syfte att
få till stånd en överenskommelse med
Storbritannien om ömsesidig befrielse
från automobilskatt för motorfordon
som i det andra landet brukas för
transport av varor?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.57.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTK. STHLM W66