Torsdagen den 30 oktober (Riksdagens protokoll 1969:34)

RIKSDAGENS

** PROTOKOLL

Nr 34

FÖRSTA KAMMAREN

1969

30—31 oktober

Debatter in. m.

Torsdagen den 30 oktober

Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Werner (vpk) ang. medinflytande inom anstaltsvår den

för i fångvårdsanstalt intagna personer ............ 3

av herr Schött (m) om åtgärder mot avfolkning av Gotska
Sandön .............................................. 4

Allmänpolitisk debatt (Forts.) .............................. 5

Om ändring av reglerna angående restitution av skatt.......... 41

Interpellation av herr Österdahl (fp) ang. sjukpenning till handikappad
som genomgår arbetsvärd ........................ 44

Fredagen den 31 oktober

Interpellation av herr Blomquist (m) ang. översyn av bestämmelserna
om statsbidrag till omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda
.......................................... 48

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 30 oktober Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 124, om fria läroböcker till vuxenstuderande
.............................................. 41

— nr 125, ang. dispositionen av avvecklingsskolornas donationsfonder
.................................................. 41

Bevillningsutskottets betänkande nr 52, ang. redogörelse från
Nordiska rådets sjuttonde session ........................ 41

1 Första kammarens protokoll 1969. Nr 34

Nr 34

Innehåll

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 61, om visst tillgodoräknande
av tjänstgöring på fiskefartyg ............................ 41

— nr 62, om förbud mot användning av DDT m. fl. preparat .. 41

—• nr 63, ang. handläggningen av fall av misstänkt barnmisshandel
................................................ 41

— nr 64, om viss ändring av reglerna i barnavårdslagen angående
s. k. återflyttning .................................. 41

— nr 65, om lagstadgad rätt till semester mellan jul och nyår .. 41

— nr 66, om översyn av reglerna om sjukförsäkringsavgift .... 41

Bevillningsutskottets betänkande nr 54, om rätt till nedskrivning
vid beskattningen av värdet på djurbesättning ............ 41

— nr 55, ang. vissa uppbördsfrågor .......................... 41

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober

Kammaren sammanträdde kl. 10.30.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed hemställer jag om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den
30 oktober till den 11 december för att
som ombud deltaga i Förenta Nationernas
generalförsamling.

Stockholm den 29 oktober 1969

Yngve Möller

Den begärda ledigheten beviljades.

Ang. medinflytande inom anstaltsvården
för i fångvårdsanstalt intagna personer

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
GEIJER erhöll ordet
för att besvara herr Werners (vpk) fråga
angående medinflytande inom anstaltsvården
för i fångvårdsanstalt intagna
personer, vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 23 oktober,
och anförde:

Herr talman! Herr Werner har frågat
mig hur jag mot bakgrunden av inträffade
händelser ser på möjligheterna att
vid internerings- och fångvårdsanstalterna
tillvarata möjligheterna att uppnå
de intagnas medverkan för att skapa en
bättre vårdmiljö.

En god vårdmiljö utgör en av förutsättningarna
för att kriminalvårdens
rehabiliteringssträvanden skall ha utsikter
till framgång. Denna är alltid
resultatet av en samverkan mellan de
olika grupper som är inlemmade i anstaltssamhället.
Det ömtåliga samspelet
mellan personal och intagna måste från
båda hållen upplevas som ömsesidigt
värdefullt och gemensamt förpliktände.

Särskilda ordnings- och säkerhetsnormer
är emellertid ofrånkomliga för att
reglera tillvaron inom ett anstaltskollektiv.

Jag är för egen del beredd att stödja
alla sådana strävanden som är ägnade
att främja relationerna mellan personal
och intagna på våra fångvårdsanstalter.
Ett värdefullt element i dessa strävanden
kan vara att inrätta särskilda samarbetsorgan,
genom vilka de intagnas
synpunkter och önskemål kan komma
till uttryck.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag vill först tacka statsrådet
Geijer för svaret på min fråga.
Frågan är, och det är väl statsrådet också
medveten om, föranledd av de uppseendeväckande
händelserna vid fångvårdsanstalten
Hall, där anstaltsledningen
upplöst internernas egen organisation,
förtroenderådet.

Ingripandet från anstaltsledningen
mot förtroenderådet grundas på en artikel
i senaste numret av Hall-bladet,
internernas egen tidning, en artikel i
vilken kritik riktades mot de interner
som inte deltog i en strejk som hade
utlösts av att två interner tilldömts isoleringsstraff.

Konflikten gäller primärt att anstaltsledningen
upplöst internernas förtroenderåd.
Men i botten på hela denna konflikt
ligger huvudfrågan: Kan man och
skall man demokratisera även våra
fängelser? Det är väl uppenbart att det
finns olika uppfattningar om detta och
om vilken effekt en demokratisering
skulle kunna få på hela vårt kriminalvårdstänkande.

Av statsrådets svar framgår klart att
han har en positiv syn på dessa frågor
och att han för sin del är beredd att
medverka till sådana strävanden.

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Om åtgärder mot avfolkning av Gotska Sandön

Enligt uppgift bär under de senaste
åren sex å sju förtroenderåd bildats vid
våra fängelser på initiativ av internerna.
Förtroenderåden har haft till uppgift
att tillsammans med anstaltsledningarna
diskutera gemensamma frågor
och problem i syfte att skapa förhållanden
som skall underlätta återanpassningen
till ett normalt liv utanför murarna.

Jag är helt klar över att dessa förtroenderåd
har haft skiftande framgång
—- någonting annat är heller inte att
vänta med hänsyn till den miljö och de
speciella förhållanden som de har att
verka i. Men måste man inte på ett område
som det här räkna med mindre
lyckade inslag? Det är därför rimligt,
tycker jag, att ställa frågan, om de vidtagna
åtgärderna i detta fall står i proportion
till de förmenta övertramp som
har begåtts av förtroenderådet.

Jag vill till sist ställa en fråga till
statsrådet Geijer: Finns det någon samlad
redovisning av erfarenheterna av
dessa förtroenderåd? Om det finns en
sådan redovisning, är statsrådet i så
fall beredd att i lämpliga sammanhang
publicera denna till gagn för den fortsatta
debatten på området?

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Min uppfattning är att
de allmänna demokratiseringssträvandena
i samhället inte kan göra halt vid
fängelseporten. På ansvarigt kriminalvårdshåll
är man också väl medveten
om det angelägna i att de intagnas synpunkter
och önskemål får komma till
uttryck i behandlingsarbetet.

Det är emellertid att märka att frågan
om hur detta skall ske inte är reglerad
genom några generella föreskrifter.
Inom kriminalvården söker man sig nu
fram mot lämpliga former för vad som
kallas anstaltsdemokrati. Som herr
Werner själv nämnde är det emellertid
svårt att på kort tid finna de lämpliga
metoderna, och man har inom olika anstalter
prövat olika tillvägagångssätt.
Det föreligger inte i dag någon samlad

redogörelse för erfarenheterna. Men
jag kan nämna att en statlig utredning,
som arbetar med en översyn av den s. k.
behandlingslagen, inom ramen för sitt
arbete förmodligen också kommer att
syssla med denna sida av behandlingsverksamheten.
Vi kanske, när utredningen
fullföljt sitt arbete, kan vänta
oss en samlad redogörelse för vad som
är möjligt.

I övrigt anser jag mig förhindrad att
gå in på det enskilda fallet beträffande
Hall — dvs. huruvida den aktuella
situationen där kan lösas upp och på
vilket sätt det kan ske.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om åtgärder mot avfolkning av Gotska
Sandön

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NORLING erhöll
ordet för att besvara herr Schötts
(m) fråga till hans excellens herr
statsministern om åtgärder mot avfolkning
av Gotska Sandön, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den
17 oktober, och yttrade:

Herr talman! Herr Schött har frågat
statsministern om vilka åtgärder regeringen
kommer att vidta för att förhindra
att Gotska Sandön avfolkas i
samband med den bebådade fyrautomatiseringen.

Frågan bär överlämnats till mig för
besvarande.

Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut, domänverket och försvarsstaben
har förklarat att de behöver
personal på Gotska Sandön för sina
arbetsuppgifter. En arbetsgrupp med
representanter för ifrågavarande myndigheter
och sjöfartsverket överväger
för närvarande hur personalfrågan
skall lösas för de arbetsuppgifter som
kvarstår efter fyrautomatiseringen. Det
kommer alltså att finnas personal på
ön även i fortsättningen.

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Jag ber att till kommunikationsministern
få framföra mitt
tack för svaret. Detta är klart positivt.

Den 14 maj besvarade dåvarande
kommunikationsministern en enkel fråga
av mig i samma ämne. Han var då
inte beredd att ge något besked om hur
frågan om den framtida bevakningen
på Gotska Sandön kunde komma att
lösas.

Jag har denna gång ställt frågan till
statsministern därför att frågan berör
flera olika departement. Många, främst
gotlänningarna, har känt stor oro för
den framtida utvecklingen med hänsyn
till fyrautomatiseringen på Gotska Sandön,
vilken befaras innebära en avfolkning
av ön. Vilka vådor detta i olika
avseenden skulle ha medfört finns nu
ingen anledning att utveckla.

Jag kan inskränka mig till att än en
gång till statsrådet Norling framföra
mitt tack för dagens enligt min och
mångas mening självklara, men under
alla förhållanden rejäla och lugnande
besked: det kommer att finnas personal
på Gotska Sandön även i fortsättningen.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Allmänpolitisk debatt (Forts.)

Fortsattes den allmänpolitiska debatten.

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! En viss sentimentalitet
tillåter vi oss väl i politiken och vi
står nu inför ett nytt decennium.

Låt oss blicka tillbaka tio år: höstriksdagen
1959 sågs en fråga som var
viktigare än andra, nämligen omsättningsskattens
införande, alltså den allmänna
varuskatten. Den infördes 1 januari
1960.

Det kan vara av intresse att några
år efteråt blicka tillbaka på debatten

Allmänpolitisk debatt
om denna skatt. Naturligtvis kan man
också gå tillbaka ända till sekelskiftet.
Knut Wicksell angrep då mycket häftigt
det dåvarande systemet, när staten
tog in ungefär 60 miljoner kronor i
indirekta skatter och knappa 15 miljoner
kronor i direkta skatter. Efter rösträttens
införande blev det en av huvuduppgifterna
för vänsterpartierna att införa
ett skattesystem med progressiva
effekter. Vi fick bort omsättningsskatten
så småningom, den återinfördes under
andra världskriget för knappt fem år,
togs bort igen men återkom alltså undet
detta decennium.

När man åter började tala om att införa
omsättningsskatt förekom ingen livligare
debatt. Dock yttrade sig en och
annan, bl. a. gamle Gustaf Andersson i
Rasjön, som tog upp argumenten från
förr och talade om de sociala snedvridningar
som blir följden ifall man inför
en anonym omsättningsskatt. Han gick
igenom partiernas program i frågan. Högerpartiet
ansåg att beskattningen skall
avvägas efter bärkraft, centern att skattetrycket
i stat och kommun skall avvägas
med hänsyn till ekonomisk bärkraft.
Folkpartiet sade i sitt program
att den indirekta beskattningen företrädesvis
skulle läggas på lyx- och överflödsförbrukning.
Socialdemokratiska
programmet inskärpte som en av sina
fundamentala punkter att beskattningen
skall vara progressiv.

Det lät betryggande, men Rasjön konstaterar
till slut att så litet som partierna
nu känner sig bundna, kan man
inte obetingat lita på programutfästelserna.

Sedan herr Ortmark etablerat sig som
nationens rykteskrönikör har han bl. a.
skildrat den process som ägde rum inom
det största partiet när man under
en relativt kort tid genom en energisk
och medveten insats kunde vända en
opinion eller åtminstone kunde få en
opinion att inte längre uttala sig. Under
förarbetet till omsättningsskattens
införande hade LO klart sagt ifrån att
en omsättningsskatt inte kan motiveras

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt
med fördelningsmässiga eller produktivitetsmässiga
synpunkter och att den
bör förkastas av konjunkturpolitiska
och psykologiska orsaker. En värderad
ledamot av denna kammare har ju i
veckan i bokform skildrat sina intryck
från regeringstiden och då berört ungefär
samma problem som Ortmark tog
upp och i huvudsak lämnat en likartad
skildring.

När debatten kring omsättningsskatten
fördes av Rasjön och andra sades
det att prisstegringarna skulle drabba
också arbetslösa, folkpensionärer
och barnfamiljer. Vi skall inté tro att
man lätt kan kompensera dem. Det går
att välja ut en del grupper, men det
finns alltid människor i samhället som
inte passar in i detta urval och som man
inte kan hitta former att föra tillbaka
pengar till. För omsättningsskatt under
kriget försökte man lösa detta problem
genom att undanta vissa nödvändighetsvaror,
men erfarenheterna av detta
var inte särskilt goda. Det var svårt
att göra avgränsningar, och det blev
mycket trassel i administrationen.

Debatten under 1960-talet i skattefrågorna
har väl till rätt liten del berört
omsättningsskatten. Det är lätt att
få intrycket att den fråga som har diskuterats
mest är den s. k. puckeln på
direkta skatteskalan. Genom olika förändringar
har den minskats och förskjutits
uppåt. Man har en känsla av
att det rört en grupp som politiskt ligger
mycket väl till och som kunnat
fästa uppmärksamheten på sina problem.
Omsättningsskatten har till stor
del drabbat människor som inte varit
organiserade i samma utsträckning och
som inte förmått föra fram sina synpunkter.
Det är först senaste året som
man på nytt har fört in omsättningsskattens
verkningar i debatten. Under
1960-talet har nämligen den omsättningsskatt
som vi fick på decenniets
första dag i det närmaste tredubblats
— den började ju med 4 procent.

Samtidigt har, som vi också vet, kommunernas
utdebitering ökat rätt vä -

sentligt. För de flesta människor betyder
enbart kommunalskatten mer än
den direkta statsskatten. Kommunalskatt
och omsättningsskatt tillsammans betyder
väsentligt mycket mer än statlig
inkomstskatt för de allra flesta människor.
Skulle män 1959 ha sagt att män
håller på att införa ett skattesystem
som skall om 10 år leda till drygt 10
procent i omsättningsskatt plus en väsentlig
ökning av kommunalskatten, hade
det naturligtvis varit politiskt omöjligt.
Men i omsättningsskattens natur
ligger en viss grad av anonymitet, och
för kommunalskatten gäller att besluten
fattas på andra håll. Man kan alltså göra
successiva höjningar utan att det
märks på samma sätt som om man lägger
fram ett samlat paket och säger att
så här blir totaleffekten.

Ur dessa synpunkter är naturligtvis
den direkta skatten mycket sympatisk.
Den är ärlig på något sätt, den redovisar
för var och en precis hur mycket
han eller hon betalar. Men när det gäller
indirekt skatt kan en vanlig människa
inte tala om hur mycket han eller
hon avstår till stat och kommun.

Den direkta skatten kan ses som ett
uttryck för allas vår solidariska betalning
av kostnaderna för våra gemensamma
angelägenheter. Det kan avvägas
så att var och en betalar med hänsyn
till sin bärkraft, och det är lätt, både
teoretiskt och praktiskt att visa att
denna solidaritet rimligen innebär att
man avstår mer för varje ny tusenlapp
man tjänar. Detta utan att den personliga
uppoffringen fördenskull behöver
bli större. Vi vet att våra första tusenlappar
är vi tvingade att använda till
mat, kläder och husrum. Ju flera tusenlappar
vi förtjänar, desto större
blir valfriheten, även om vi får behålla
en allt mindre del. Det är lätt att
ge en social funktion åt en sådan skatt.
Den indirekta skatten däremot är med
nödvändighet ett trubbigt vapen och
svår att överblicka.

Som argument för omsättningsskatten
anförs att den är lättare att ta in och

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

lättare att kontrollera. Och det vore väl
i och för sig riktigt om man stod i
valet mellan den ena skatten eller den
andra. Men det är naturligtvis inget
starkt argument, om man vill ha båda
systemen jämsides. Skattefusket åberopas.
Denna form av kriminalitet jämställs
ju fortfarande inte med annat bedrägeri.

Men det är klart att om de administrativa
resurser som går till att sköta
omsättningsskatten i stället hade gått
till att öka kontrollen kring direkt skatt,
så skulle man förmodligen ha fått mindre
skattefusk än man får med de två
systemen sida vid sida. Det har också
sagts att de direkta skatterna driver
upp lönekrav och att de därför är
meningslösa ur utjämningssynpunkt.
Tror man då att de agerande vid löneförhandlingar
lämnar de indirekta skatterna
och prishöjningarna åt sidan?
Anonymiteten hos omsättningsskatten
skulle alltså vara så stor att inte ens
våra organisationer skulle kunna överblicka
läget.

Det enda relevanta är naturligtvis
vad varje inkomstgrupp totalt betalar,
alltså i indirekta och direkta skatter tillsammans.
Menar man att någon grupp
fått relativt lägre skatt genom 60-talets
utveckling av omsen, är det alltså inte
den indirekta skatten i och för sig som
medfört detta. Resultatet har uppstått
genom att man inte mer än som skett
anpassat den direkta skatten till de förändringar
som inträffat på omsättningsskattens
sida.

Självklart kan man genom att ändra
de direkta skatterna kompensera mycket
av effekten vid införandet eller höjningen
av en indirekt skatt. Men en
allvarlig reservation måste göras till
resonemanget: De människor i mycket
små omständigheter som inte alls betalar
direkt statsskatt eller som betalar
mycket liten sådan kan inte genom
ändrade skalor kompenseras för vad
de får betala genom höjd omsättningsskatt.
Då måste man i stället direkt
betala tillbaka pengar till dessa män -

Allmänpolitisk debatt
niskor. Men det är svårt att hitta de
många grupper det gäller.

Vi har säkert intelligenta politiker
och intelligenta opinionsbildare. Då
ligger det nära till hands att föreställa
sig att de förändringar grupper emellan
som blivit eu effekt av omsättningsskattens
införande och höjande och
av vad som hänt på kommunalskattesidan
är en avsiktlig förändring i relationerna
mellan olika grupper. Att hävda
motsatsen vore ju inte bra för någon
av dem som verkar politiskt.

Det kan naturligtvis sägas att de grupper
som drabbas mycket hårt av omsättningsskatten,
vilken ju inte ens tar
hänsyn till existensminimum, under alla
förhållanden är så illa ute att vi
ändå måste göra andra insatser för dem.
Skattefrågan kan bara bli ett av många
medel. Socialpolitik, arbetsmarknadspolitik,
utbildning etc. kommer in i
bilden där. Därför är skattefrågan för
dem inte på långa vägar av samma vikt
som den var när Knut Wicksell slungade
ut sina fräna ord.

I debatten för tio år sedan åberopades
som skäl för omsättningsskatten att
vi var så »outvecklade», internationellt
sett. De flesta länder hade en rejäl omsättningsskatt,
men Sverige hade ingen
alls, och de fyra procenten skulle ändå
innebära att vi låg mycket långt
nere. Om nu detta var ett argument kan
vi väl i dag säga oss, att vi nu har
kommit i paritet med de flesta länder
på detta område. I och för sig finns
det naturligtvis starka argument för att
man så långt möjligt skall synkronisera
ekonomisk politik, inklusive skattepolitiken.
Detta var alltså sentimentaliteten
-—• tioårsjubileet.

Bara något kring en annan frågeställning.
Det har väl tidigare sagts liknande
saker, men i senaste numret av Industriförbundets
tidskrift tog direktör Wilhelm
Paues i rätt kraftigt, då han helt
generellt dömer ut metoden att avhjälpa
arbetskraftsbrist i ett område genom att
flytta dit folk. Om arbetsmarknaden är
överansträngd på en ort och industrin

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt
eller andra efterfrågar personal, så menar
han att man uppnår en motsatt effekt
— ökad brist på arbetskraft — genom
att ta dit personal från andra håll.
Han försöker med några räkneexempel,
som han för all del poängterar är
rätt ytliga, visa att om man tar en
man till ett överhettat område så leder
det på ganska kort tid till att man har
behov av två man för att klara de investeringar
och annat som behövs för
den förste. De företag som hade trott
sig få mer personal genom att ta dit
folk finner förmodligen ganska snart
att de har en ännu större brist på arbetskraft
än de tidigare hade.

Man har i olika sammanhang talat om
»multiplikatoreffekter». Tangerande dagens
spörsmål är debatterna på 1930-talet om konjunkturpolitiken, då man
försökte beräkna sådan effekter. Hur
mycket sysselsättning åstadkoms om
samhället satsade ett belopp för att öka
sysselsättningen? Man kom fram till att
realsysselsättningen blev ungefär 2,5
personer om man skapade primär sysselsättning
för en person. Skulle man
göra samma beräkning för dagens inte
helt jämförbara områden skulle det innebära
att om man sysselsatte en man
i en ort med brist på arbetskraft, så
tar man också på längre sikt i anspråk
1,5 av de personer som redan bor på
orten. Är detta riktigt leder det naturligtvis
till den slutsats som Wilhelm
Paues kommer fram till: Företag måste
kalkylera utifrån den knappaste faktorn.
Den är inte längre som under kriket
råvaror, den är arbetskraft. Är det
brist på arbetskraft så får man helt
enkelt köpa mer från andra av sådant
som behövs i produktionsprocessen eller
också lägga delar av produktionsprocessen
till områden där arbetskraft
redan finns.

Detta är något av det mest hoppingivande
i debatten olika regioner emellan,
att fler och fler säger sig att det
även av ekonomiska skäl är rimligt att
flytta produktion mer än att flytta arbetskraft.

Herr HuBINETTE (m):

Herr talman! Låt mig först som herr
Åkerlunds medresenär till Fjärran östern
nu i höst få verifiera och instämma
i den beskrivning av intryck och
upplevelser från resan som han lämnade
i denna kammare i går kväll.

Det som jag huvudsakligen skulle vilja
beröra i denna allmänpolitiska debatt
är den jordbrukspolitiska utvecklingen.
Man hade en målsättning, som
fastlades i 1967 års jordbrukspolitiska
beslut, och den byggde i allt väsentligt
på en övergång till driftsenheter med
någorlunda god bärkraft. De som makten
haver i detta land förespeglade väljarna
vid den tidpunkten, att med den
inriktning som man genom detta beslut
gav svensk jordbrukspolitik, skulle för
framtiden livsmedel kunna tillhandahållas
till för stora konsumentgrupper
relativt sett låga priser.

Man ändrade jordförvärvslagar, man
förstärkte lantbruksnämnderna, pläderade
för rationalisering och stordrift —
detta med satsning på en för relativt
lång framtid uppbyggd jordbruksstruktur
med betydligt större arealer per gård
än vad som hittills varit vanliga i landet.

Meningarna var den gången delade.
Alla trodde inte på konformiteten, på
likformigheten i det skisserade programmet.
Människor är inte stöpta i
samma form, och de ekonomiska betingelserna
är olika från fall till fall.

Men allt skulle säkert bli bra; alla
som stannade kvar skulle få eu hygglig
bärgning. Statliga rationaliseringsbidrag
och statliga byrådirektörer och
konsulenter skulle svara för den saken.

För många mindre jordbrukare betydde
beslutet år 1967 slutet på en lång
och uppoffrande odlargärning. Man
hade inte längre några illusioner för
framtiden. Man suckade kanske, knöt
näven i byxfickan, kanske som kvinna
fällde en tår. De som genom lantbruksnämnderna
erbjöds den avträdda marken
spottade i nävarna, lånade pengar
och trodde på en framtid som jordbru -

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

kare, både för sig själva och för kommande
generationer. De som redan
liade en gård som kunde anses få överleva
trodde att räntor och växlar så
småningom skulle minska och ge utrymme
för en stabilisering av företaget.

Men säg den sällhet som varar beständigt,
framför allt i ett samhälle regerat
av dagens socialdemokrater. Nej,
det som verkligen har hänt är att jordbrukets
ekonomiska betingelser högst
påtagligt försämrats. De har försämrats
till den grad genom pris- och kostnadsutvecklingen
att framtiden ter sig synnerligen
mörk. Men detta är bara början
på vandringen. Det som ytterligare
och snabbt kommer att försämra situationen
i ännu högre grad än pris- och
kostnadsutvecklingen är de aviserade
nya kapitalskattereglerna. Till detta
kommer också de föreslagna mycket
kraftiga höjningarna av fastigheternas
taxeringsvärden. Vad kommer att bli
följden av allt detta för dem som nu har
en någorlunda stor gård, liksom för
dem som har tänkt skaffa sig ett lantbruk
som statsmakterna tidigare har
satsat på? Den frågan ställer sig många
med oro i dag. Svaret kan ges rätt entydigt.
Oerhörda svårigheter kommer
att torna upp sig för våra yngre blivande
lantbrukare. Höga fastighetsvärden
med åtföljande onormal skuldsättning,
svag lönsamhet och starkt beskurna
möjligheter till generationsväxling. Avtappningen
av framåtsträvande och
dugliga ungdomar kommer att bli ännu
mera markant än den hittills varit. Har
man tills nu påskyndat omvandlingen
av det mindre jordbruket, kommer med
all säkerhet den blivande skattepolitiken
att skapa en ohållbar situation även
för medelstora och större företag. Följden
blir att det allmänna får ta hand
om verksamheten, och det är naturligtvis
dit våra makthavande ytterst strävar.
Socialisering är målet.

Låt mig belysa vad jag sagt med något
exempel. Antag att vi har en gård

j-1 Första kammarens protokoll 1969. Nr 31

Allmänpolitisk debatt
med ett taxeringsvärde på en miljon
kronor. Jag förstår att många reagerar
för storleksordningen, men jag vill tala
om att gården med en miljon i taxeringsvärde
har en areal på omkring
200 å 250 hektar; större är den inte i
dag. Enligt riksskattenämnden kommer
taxeringsvärdena för jordbruk att höjas
med i genomsnitt 44 procent. Det skulle
innebära att gården i exemplet kommer
att taxeras till 1 440 000 kronor. Samtidigt
aviseras eu höjning av arvs- och
förmögenhetsskatterna. Denna höjning
antages att ligga vid cirka 20 procent.
Kommer den nuvarande ägaren att leva
i tio år till, blir den sammanlagda belastningen
av förmögenhets- och arvsskatter
under den nuvarande ägarens
återstående livstid och vid generationsväxlingen
cirka 800 000 kronor. Det är
80 procent av dagens taxeringsvärde.
Alla inkomstskatter är då oräknade.

Sammanlagt måste jordbruket prestera
cirka 120 miljoner kronor i högre
nettointäkter per år för att klara de
ökade förmögenhets- och arvsskatter
som blir följden av de höjda taxeringsvärdena.

Hur skall detta rubriceras? Jo, på
inget annat sätt än att socialdemokraterna
nu är definitivt ute efter den
grupp av medborgare som kan betraktas
som kapitalägare. Den jordbrukspolitik
som man säger sig vilja föra
rimmar förfärligt dåligt med handlingar
och intentioner i dagens skattepolitik.

Förre finansministern Wigforss präglade
en gång uttrycket: »Kvarlåten skapsskatten

bör likställas med en den
avlidnes skuld till det allmänna som
aktualiseras genom dödsfallet.» Han
var tydligen en god läromästare för
sina efterkommande. De tycks arbeta
efter samma maxim men med borttagande
av en väsentlig del av det Wigforsska
uttrycket. Nu lyder tydligen tesen:
Iivarlåtenskapen bör likställas med
en den avlidnes skuld till det allmänna
som aktualiseras genom dödsfallet.

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt

Herr HANSSON (s):

Herr talman! I denna remissdebatt,
som i så stor utsträckning kommit att
röra sig kring inrikespolitiska problem,
är det enligt min mening oriktigt att
med tystnad förbigå skeenden utanför
vårt lands och vår världsdels gränser.
Våra välstånds- och fördelningsfrågor
ter sig trots allt ganska marginella i belysningen
av de svårigheter och tragedier
som hopar sig ute i världen.

Jag avser inte att här beröra vare sig
u-landsproblematiken eller de internationella
fördelningsfrågorna. Mitt ämne
är långt mera begränsat, men trots det
inte mindre rikt på kontroversiellt
stoff.

Jag ämnar tala om den nigerianska
konflikten.

Lidanden och orättvisor drabbar åtskilliga
folkgrupper runt om i världen i
en för oss ofattbar utsträckning. Trots
detta är Nigeriakonflikten en av de
största tragedier, som för närvarande
utspelas. Politiska missgrepp och ett
samvetslöst utnyttjande av gruppmotsättningar
har drabbat miljoner av
oskyldiga människor med svält, umbäranden
och död.

Även om avstånd och främlingskap
försvårat för oss att klart överblicka
skeendena i Nigeria, har vittnesmålen
om lidandena i det svarta Afrikas mest
förhoppingsfulla statsbildning djupt gripit
vårt folk. Det är två frågor, som vi
måste ställa oss och våra samveten.

Vad kan vi göra för att lindra nöden
för människorna i det drabbade området? Kan

vi vidta några åtgärder på det
politiska planet för att bidra till ett slut
på konflikten?

Låt mig först uppehålla mig vid hjälpfrågorna.
Det Svenska röda korset har
— inom ramen för det Internationella
röda korsets verksamhet — gjort en
oerhört stor och värdefull insats för att
hjälpa på båda sidor om stridslinjen.
Just svenskarnas insats i denna verksamhet
har av överste Ojukwu bekräftats
och prisats i det samtal jag hade

med honom i mars i år. De svårigheter,
som uppstått för Internationella röda
korsets transportorganisation, efter den
olyckliga nedskjutningen av ett Rödakorsplan
i våras, har inte hindrat Röda
korset att alltjämt bära försörjningsbördan
för 270 000 människor. Röda korset
är också engagerat i ett vaccinationsprogram
i Biafra, som intill denna dag
utfört inte mindre än 3 miljoner vaccinationer.
Kritik mot Röda korset för de
svårigheter det oförskyllt drabbats av
måste alltså med skärpa tillbakavisas.
Organisationen är alltfort väl förtjänt
av ett helhjärtat stöd från såväl enskilda
som från statsmakterna.

Det kan däremot väl tänkas, att Röda
korsets möjligheter att agera inom en
snar framtid blir helt avskurna genom
det dödläge, som förhandlingarna om
flygtransporten till Biafra råkat in i.

Det ankommer inte på oss, herr talman,
att diskutera de praktiska förutsättningarna
för återupptagandet av
luftbron. Regeringen i Lagos har medgivit
Röda korset att nyttja federalt
luftrum för transport av livsförnödenheter
till den nödlidande befolkningen
i Biafra. Den biafranska ledningen har
ej funnit de föreslagna arrangemangen
betryggande och har därför inte accepterat
förslaget, trots att det bygger på
långt drivna förhandsdiskussioner med
den biafranska parten.

Inom kort kommer ånyo livsmedelssituationen
i Biafra att bli katastrofal,
och en snabb uppgång i dödligheten
måste dess värre förutses. Historiens
dom kommer att falla tung på den
part, som av oförnuft eller av snävt
taktiska skäl dömer nya tusenden av
oskyldiga till en plågsam död.

Jag tar så upp frågan om den möjliga
politiska lösningen på konflikten,
överste Ojukwu uttryckte saken på detta
sätt: »Hjälp är inte lösningen på ett
krig. Svaret på krig är fred.» Företrädare
för den svenska Biafrakommittén
har skisserat ett antal möjliga politiska
ageranden från svensk sida, som
enligt deras mening skulle kunna bidra

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

till återställandet av freden. Biafrakommittén
strävar också till att väcka
ett ökat engagemang från svenska politikers
sida.

På den sista punkten vill jag ge
kommittén mitt fulla stöd. När det gäller
de politiska ställningstagandena
från kommitténs sida måste jag konstatera,
dels att de grundar sig på värderingar
och idéer, som utgår helt från
biafranskt tänkande, dels att de bortser
från vad som är rimligt och möjligt.
När jag säger detta, måste jag i samma
andetag kraftigt bemöta eventuella beskyllningar
för ensidigt ställningstagande
till federal förmån. Medan de
svenska förespråkarna för Biafras sak
kritiklöst accepterar alla biafranska
synpunkter och klassificerar de federala
ställningstagandena som lögn och
propaganda, förbehåller jag mig rätten
att kritiskt granska göranden och låtanden
från båda parter. Någon annan
grund för en självständig, neutral politik
kan jag inte finna.

Vid mitt samtal med överste Ojukwu
gav denne näring åt förhoppningar om
att fredsförhandlingar —• även om de
utgick från starkt motsatta utgångspositioner
-— skulle kunna genomföras
till en lycklig slutuppgörelse. Han sade:
»Åt the table, whatever emerges, would
be once again an agreement.» Fritt
översatt: »Vad som kommer fram vid
förhandlingsbordet måste återigen bli
en överenskommelse.» I det biafranska
handlandet finns ingenting, som motsäger,
att denna »agreement» skulle
kunna innebära en återintegrering med
Nigeria i en eller annan form. Däremot
har hittills genomförda förhandlingar
och medlingsförsök inte givit
några konkreta resultat, varken när
det gällt den slutliga freden eller när
det gällt de akuta problemen kring
den humanitära hjälpen.

Var står då i dag fredsfrågan?
Många — såväl enskilda som länder -—-utanför Nigeria känner i dag en stark
vilja att ge sitt bidrag till frågans lösning.
Krisen i »Svarta Afrikas» mest

Allmänpolitisk debatt
lovande statsbildning är ett hot mot
hela världsdelens utveckling mot politiskt
oberoende och ekonomiska framsteg.
Ett intensivt arbete pågår för att
jämna vägen för underhandlingar och
fred. Bollen ligger dock självklart hos
de krigförande själva. Två sådana parter
som den välutvecklade nigerianska
federationen och de av kriget och isoleringen
sammansvetsade biafranerna
låter sig sannerligen inte behandlas
med vad de kan uppleva som beskäftigt
förmynderi.

Länder, som av båda sidor kan betraktas
med förtroende, kan däremot
förvisso komma att få stora och krävande
uppgifter, då det gäller att på
parternas begäran jämna vägen till
förhandlingsbordet. Också många
praktiska uppgifter kan tänkas komma
att kräva insatser av neutrala parter,
såväl under en eventuell eldupphörssituation
som i det politiska läge
som blir det omedelbara resultatet av
lyckligt genomförda förhandlingar.

Även om mina upplevelser i båda
lägren tänt en önskan hos mig personligen
att Sverige skulle få göra en insats
i detta sammanhang, bör vi akta
oss för en överdriven tro på våra möjligheter.
Det är självklart, att vårt land,
troget sina traditioner, är berett att
åtaga sig de uppgifter, som i ett sådant
läge kan läggas på oss. Det är emellertid
också tänkbart, att man även i fortsättningen
främst försöker finna medarbetare
i de afrikanska staternas egen
krets.

År av krig föder bitterhet, större
bitterhet i ett inbördeskrig än i ett
krig mellan skilda stater. Vänner, släktingar
och medarbetare ställs på skilda
sidor i en oförsonlig kamp. År av
isolering minskar människors förmåga
att registrera förändringar i sin och
motpartens situation.

Häri ligger i dag den stora psykologiska
och politiska svårigheten. Efter
Monroviaförhandlingarnas sammanbrott
gjorde den biafranske chefsdelegaten
sir Louis Mbanefo ett pressutta -

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt
lande, där han underströk säkerhetsfrågornas
vitala betydelse för biafranerna.
För honom var »the nature and
content of the security» — naturen och
innehållet i säkerhetslösningarna —
väsentlig.

I det federala Nigeria, inom vars
gränser miljoner ibos bor och verkar,
kan denna fråga inte upplevas på samma
sätt. Ändå måste en formel framletas
för lösandet av säkerhetens problem
— antingen de är verkliga eller
en produkt av i dag ogrundad fruktan.
Utan att ömsesidig förståelse uppnås
på denna punkt, kan konflikten
inte resultera i något annat än den
slutgiltiga katastrofen.

Den gästfrihet och goda vilja jag
mött såväl i Lagos som hos Ojukwu
och hans medhjälpare gör det omöjligt
för mig att acceptera en sådan yttersta
katastrof utöver det lidande som inbördeskriget
redan skapat i Nigeria.
En sådan katastrof skulle lamslå utvecklingen
i svarta Afrikas rikaste stat.
En sådan katastrof skulle vrida klockan
tillbaka i hela Afrika, det Afrika
som vi just nu knyter så stora förhoppningar
till — förhoppningar om tekniskt
och ekonomiskt framåtskridande
och självständig politisk utveckling.

Det torde inte vara kammarens ledamöter
obekant att en formell svårighet
återstår att övervinna, innan konfliktens
parter tar plats vid förhandlingsbordet.
Den senaste tiden har visserligen
gett näring åt förhoppningar om att
förhandlingar skulle kunna upptas inom
en nära framtid. Parterna har dock
formulerat villkor för förhandlingarnas
ram vilka har tolkats som slutgiltiga
ställningstaganden till förhandlingarnas
resultat. Då jag inte kan ansluta
mig till en sådan tolkning, måste
jag uttrycka en allvarlig förhoppning
om att parterna snarast finner en formel
som inte utestänger någon från
förhandlingsbordet. Målet måste ju till
sist vara att få ett slut på kriget och
de lidanden det åsamkat och alltjämt
åsamkar miljoner av oskyldiga männi -

skor och att finna ett modus vivendi
för grupper av människor som efter år
av strider betraktar varandra med oro
och misstänksamhet.

Under alla förhållanden måste vi
respektera de unga afrikanska staternas
önskan att Nigeriakonflikten inte
skall bli inkörsporten för yttre inblandning
i kontinentens problem. Den
diplomatiska aktivitet som ägt rum inom
OAU-organisationens ram har tvivelsutan
betytt mycket för Nigeriafrågans
slutliga lösning.

Till sist, herr talman, några ord om
den militära observatörsgrupp som verkar
i Nigeria och som Sverige deltar i.
Våra representanter i denna grupp har
blivit föremål för kritik och missförstånd.
Låt mig uttrycka mitt klara förtroende
för de insatser som gruppen
gjort, både för att klarlägga skeendena
i Nigeria och för att i enskilda fall
bidra till en så långt driven humanisering
som är möjlig i krigets inhumana
hantverk.

Jag har förlängt denna remissdebatt
med ett långt anförande. Jag tänker
inte be kammaren om tillgift för detta.
Biafrafrågan som jag, kanske oförtjänt,
beretts tillfälle att agera i måste väcka
oss alla till ett fördjupat engagemang.
Vi måste enas om att stödja de humanitära
insatserna i de berörda områdena
både nu och efter konfliktens
slut. Vi måste enigt sluta upp kring en
politik som ger oss frihet att hjälpa
till i förhandlings- och stilleståndslägen,
om så begärs av oss. Vi måste värja
oss mot försök att påtvinga oss ställningstaganden
som skulle diskvalificera
oss i parternas ögon och som
skulle göra oss tvivelaktiga i alla de
unga afrikanska staternas ögon, de stater
av vilka vi väntar oss så mycket
i fråga om framsteg och alliansfritt
samarbete.

Fru DIESEN (m):

Herr talman! Agrikulturen brukar
alltid få sitt i sådana här debatter men

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

all annan kultur är satt på undantag,
och jag tänkte därför ägna några reflexioner
åt det sistnämnda området.

Den socialdemokratiska partikongressen
förelädes en rapport om skoloch
kulturfrågor. Den inleddes med
ett citat av Lars Ahlin, vilket lyder
bland annat som följer: »Hotet kommer
både från höger och vänster, men
inte bara från fjärran extremistgrupper,
hotet står tätt intill den socialdemokratiska
fronten. Genom ett och
detsamma vill man komma socialdemokratin
till livs: genom att hävda
någon elits företräden framför de
många.»

Det här citatet förefaller vara ett
nytt bevis på att jämlikhet i socialdemokratisk
tappning så ofta betyder
jämnstrukenhet. Det är ett avundsjukt
sneglande på nästan för att se om han
har något som man själv inte har. Borde
vi inte i stället kunna erkänna individuella
olikheter som något av värde,
någonting att ta vara på? År inte
människans fria växt något som gagnar
också samhället? Men självfallet
måste man göra allt för att underlätta
varje människas möjligheter att förverkliga
sig själv.

Inom arbetarrörelsen talar man ofta
om finkultur, den borgerliga kulturen,
som något förkastligt, något som borde
ersättas av en socialistisk kultur.
Det är en grundfalsk förutsättning.
Har vi inte alla ett gemensamt kulturarv?
Visserligen har under tidernas
lopp impulserna oftast kommit utifrån
och kanske i hög grad förts in av dem
som hade förutsättningar att resa utomlands
på en tid då detta var mycket
besvärligare än nu. Men ofta har kulturkontakten
också förmedlats genom
vandrande gesäller eller genom konstnärer
av olika slag, och de har fört
med sig hem nya idéer från kontinenten.
Låt mig citera en omodern författare,
Esaias Tegnér: »All bildning står
på ofri grund till slutet, blott barbarit
var en gång fosterländskt.»

Den traditionella kulturen, som jag

Allmänpolitisk debatt
föredrar att kalla den i stället för finkulturen,
är vår gemensamma egendom,
som också förbinder oss med västerländsk
bildning och tradition. Att göra
sig kvitt allt detta skulle bara göra oss
så mycket fattigare.

Vi har alla, och kanske framför allt
den yngre generationen, en benägenhet
att övervärdera vår egen tid, att tycka
att den är märkvärdigare än någon tidigare.
Betoningen av dagens samhälle
bottnar kanske både i en övertro på de
tekniska framstegen och i bristande
kunskap om gångna tider. Särskilt påfallande
är nog den nedbantade historiska
skolningen, och den hämmar oss
allvarligt i våra kontakter med andra
länder. Här finns i den allmänna opinionen
ett hastigt uppflammande intresse,
som emellertid ganska snart
vänds mot andra mål. Här finns bland
ungdom en stor kunskap om dagens
situation i vissa fjärran länder, men
vad hjälper det, när den historiska utvecklingen
fram till våra dagar är så
gott som okänd. Där besitter de forna
kolonialmakterna en under lång tid insamlad
erfarenhet, som är till nytta
för samarbetet med u-länderna. Regeringens
självbelåtenhet ter sig i sådana
sammanhang mindre lämplig och alls
inte klädsam. Men låt oss återvända
till kulturen.

Teaterdemokrati är ett begrepp på
modet. Det finns i dag vissa teatergrupper,
som talar om demokrati och
socialism, och som anser att spridandet
av det budskapet är teaterns viktigaste
uppgift. Men de vänder sig bara
till små grupper av likatänkande. Andra
som försöker delta i deras diskussioner
blir utfrysta, utbuade eller utkastade.
En sådan inställning har val
ingenting med vare sig demokrati eller
jämlikhet att skaffa. Den är tvärtom
ett hot mot demokratin.

I en artikel i tidningen Fackföreningsrörelsen
med rubriken »Föreståndaren
och kultur klyftan» heter det
bl. a. att den hittillsvarande marknadsföringen
när det gäller teater inte har

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt
varit så lyckad. De förmånserbjudanden
som står till buds har ofta utnyttjats
av »fel» grupper, säger författaren,
inte de grupper man i första hand
har velat nå. Men man skall väl ändå
tacksamt ta emot alla dem som vill
komma, inte plötsligt vara avvisande
mot den publik som självmant söker
sig till teatern. Det nyss citerade är
återigen ett bevis på den gruppmentalitet
som inte är demokratisk.

Vad innebär egentligen den här nya
s. k. politiska teatern? Jo, alla skall få
vara med och bestämma om uppsättning,
rollfördelning m. m. Regissörens
makt skall brytas, säger man. Men i
praktiken har ju i stället en del regissörer
fått en makt som aldrig förr.
Vissa regissörer samlar omkring sig
en grupp skådespelare, som sedan vägrar
att arbeta under någon annan och
som hindrar en teaterchef att uppföra
de verk som han vill visa publiken.
Jag kan inte se att teaterns uppgift
först och främst är att sprida politisk
propaganda. En framställning av människan,
av det evigt mänskliga, så som
det möter oss hos stora diktare som
Euripides, Shakespeare, 0’Neill, kan ge
oss ett nödvändigt perspektiv på vårt
eget korta liv.

»Glädje, sköna gudagnista, dotter
från Elysium» — de orden av Schiller
är naturligtvis glömda i dag som så
mycket annat av idealistisk diktning.
Men behovet av glädje, både i vardagen
och på teatern, är väl fortfarande
omättligt.

Låt mig i det här sammanhanget få
citera en av våra skickligaste och mest
uppburna skådespelare, Ernst-Hugo Järegård,
som i en intervju nyligen uttalade
: »Vad jag saknar i dagens teater
är förmågan att ha roligt. Vart har det
förlösande skrattet tagit vägen?»

Vad är det då som utmärker en moderat
kultursyn, och varigenom skiljer
den sig från t. ex. en socialdemokratisk
uppfattning?

Vi ser individens frihet som en
grundläggande förutsättning för män -

niskans möjligheter att förverkliga det
bästa inom sig själv. Valfrihet när det
gäller personliga värderingar tror vi
är mer utvecklande för individen än
en gruppmentalitet som påtvingas utifrån.

En förutsättning för människans frihet
är ett samhällssystem som tillåter
olika värderingar och livsmönster att
utvecklas. Men detta i sin tur kräver
av de enskilda individerna tolerans
och hänsyn mot oliktänkande. Tolerans
förutsätter kunskap och vilja till
objektivitet.

Regeringspartiet präglas i många
frågor av en hurra-vad-vi-är-bra-mentalitet,
som ibland är ganska påfrestande.
Tolerans kräver bland annat att
man är beredd att lyssna inte bara till
»rörelsen» och till vissa högljudda
grupper på vänsterkanten, man måste
också lyssna till de lågmälda och pliktuppfyllande
i samhället.

Strävan att skapa ett samhälle grundat
på frihet och tolerans utesluter inte
behovet av samverkan och solidaritet.
Jag trodde verkligen att vi hade
kommit så långt i vårt svenska samhälle,
att man inte skulle behöva höra
arbetsgivare kallas för arbetarnas fiender,
vilket ju hände nyligen på den
socialdemokratiska partikongressen.

Politik är inte vara att vilja, det är
också en fråga om ansvar och hänsyn.

Herr HÖGSTRÖM (s):

Herr talman! För en företrädare för
Norrland är det naturligt att vid det
här tillfället något kommentera det beslut
som regeringen nyligen fattat och
som offentliggjordes vid en presskonferens
i Luleå i fredags angående åtgärder
i syfte att ge sysselsättning i skogslänen.
Det är naturligt med tanke på
åtgärderna i och för sig, men det är
också naturligt och nödvändigt med
tanke på de kommentarer som kommit
till synes i delar av den borgerliga pressen.
Där har man på många håll försökt
nedvärdera åtgärderna och velat

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

betrakta det hela som ett politiskt betonat
propagandajippo, därför att tre av
regeringens medlemmar deltog i den
här presskonferensen.

Låt mig, herr talman, säga att det alldeles
övervägande antalet invånare i
Norrland och särskilt de arbetslösa och
den äldre arbetskraften finner det fullkomligt
ointressant om ett eller två eller
tre statsråd deltar då näringspolitiska
nyheter av positiv art meddelas.
För alla dessa människor är det väsentliga
att sådana nyheter kommer. Det
är för dem också lika ointressant om
regeringen skulle vilja politiskt utnyttja
vidtagna åtgärder. Det väsentliga för
dem ur att det förs en politik som siktar
till en lösning av deras problem.

Jag vågar, herr talman, påstå att norrlänningen
nu känner att regeringen är
på rätt väg när det gäller den lokaliseringspolitiska
satsningen på Norrland.

Det är naturligtvis en riktig och resultatgivande
väg att, som nu skett, utnyttja
möjligheterna att kombinera omtanken
om försvaret med lokaliseringspolitiska
och arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Så är fallet både med det
kommande fredsförbandet i Norrlands
inland och förstärkningen av flygflottiljen
i Luleå. Men så är också fallet
när det gäller att öka de militära beställningarna
hos den norrländska industrin.
Där tror jag dock att de nuvarande
reglerna för upphandling är i
behov av en revidering, och enligt uppgift
lär ju den frågan vara föremål för
regeringens prövning.

Av alldeles speciellt intresse i detta
sammanhang är de lokaliseringar som
görs av SAAB-Scania dels till Ådalen,
dels till Norrbotten. De är särskilt intressanta
av två skäl.

För det första är detta, i synnerhet
i Ådalen, ett välkommet och avgörande
steg för att bryta den ensidighet som
präglat denna regions näringsliv. Det
har i mycket hög grad varit inriktat på
skogen som råvara. Nu får man möjlighet
att göra en radikal kursändring.

Allmänpolitisk debatt
Det är med andra ord ett avgörande
steg mot ett mer differentierat näringsliv.

För det andra utgör dessa lokaliseringar
ett tecken på att statsmakterna
nu är beredda till en fastare styrning
av näringslivets investeringar, som inte
minst från Norrland krävts sedan länge.
Därför hälsar jag dessa åtgärder med
alldeles särskild tillfredsställelse. För
norrländskt näringsliv måste det också
vara i hög grad tillfredsställande att
regeringen, vilket kommunikationsminister
Norling för några dagar sedan
meddelade, avvisat utredningsförslaget
om särskilda isbrytaravgifter. Jag hoppas
att detta skall vara inledningen till
en allmän och snabb översyn av transportkostnaderna
för den norrländska
industrin —- helt enkelt en rättvisare
och med det övriga landet mer likvärdig
behandling.

Av lika stort värde är inrikesministerns
åtgärd att genom ett nytt bidragssystem
på det skogliga området bereda
sysselsättning åt cirka 2 000 äldre skogsarbetare
i Norrlands inland. Åtgärden
är visserligen att betrakta som temporär,
men den ger erforderligt rådrum
för planering av fortsatta åtgärder i inlandet.

Men, herr talman, nu är jag inne på
problem som har med skogsbruket att
göra, och då vill jag ånyo föra fram en
fråga som faller under kommunikationsministerns
ämnesområde. Den gäller
timmertransporterna från skogen
till industrierna vid kusten. Jag har
tidigare, hösten 1967, i en interpellation
till dåvarande kommunikationsministern
Svante Lundkvist ställt frågan
vilka planer som fanns utarbetade för
utnyttjande av järnvägarna för massgodstransporter
inom skogsnäringen. I
sitt svar meddelade statsrådet att SJ
räknade med att kunna erbjuda skogsföretagen
ett realistiskt alternativ till
transporter, om flottningen i exempelvis
Ångermanälven skulle läggas ned.

Hur ser situationen ut i dag? Ja, man
kan nog vad beträffar Ångermanälven

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt
— som jag bäst känner till — räkna
på ena handens fingrar det antal år
som flottningen kommer att finnas kvar
i älven. Det är framför allt två faktorer
som påverkar denna utveckling,
nämligen lagringskostnaderna för virket
vid industrierna och kvaliteten på
råvaran -— som är högre hos det icke
flottade virket, .lag kan som exempel
ta en av NCB:s industrier i Ådalen. Det
transporterar i dag 75 procent av sin
råvara på annat sätt än via flottning.
Därvid går 65 procent på landsväg och
bara 10 procent på järnväg. Denna godsmängd,
räknat i stockar, utgör cirka 10
miljoner. Storleken på denna godsmängd
framstår bäst om den ställs mot
den siffra som i år gäller för flottningen
i älven, nämligen 14,8 miljoner stockar.

Vi vet dessutom att i floddalarna söder
om Ångermanälven är det fr. o. m.
i år slutflottat. Vi har därför att emotse
en utveckling, inom loppet av några
få år, som innebär att all flottning upphör
i Norrlands älvar. Det är också
helt klart att vi i dag inte har ett landsvägsnät
i Norrland som kan ta emot den
enorma godsmängd det blir fråga om.

Alla som trafikerar våra vägar inom
skogslänen upplever de tunga transporterna
av virke som en mycket allvarlig
trafikfara. För den som under vintern
möter dessa transporter när snön
yr så att all sikt är omöjlig, är det
många gånger en skräck att vara ute
på de norrländska vägarna. Detta är,
enligt mitt sätt att se, en så allvarlig
trafikrisk inom skogslänen att den inte
kan och inte får underskattas.

Den andra sidan av denna fråga är
den rent samhällsekonomiska. Eftersom
våra järnvägar på många håll löper parallellt
med landsvägarna, måste alla
åtgärder vidtagas för att snarast flytta
över timmertransporterna till järnvägsnätet.
Jag har anfört det tidigare, och
jag vill gärna upprepa det vid detta tillfälle:
Låt inlandsbanan bli vår stora
»timmerbana»! De kostnader som kommer
attt erfordras för att rusta upp den -

na bana och anslutande bandelar mot
kusten för timmertransporter måste bedömas
vara lägre än om landsvägsnätet
skall om- eller nybyggas. Sedan är det
också i allra högsta grad en fråga om
tid. Enligt de uppgifter som jag erhållit
och som gäller Ådalen skulle vägverket
behöva tio år på sig för att
projektera och bygga om landsvägarna
utmed Ångermanälven i syfte att möjliggöra
dessa transporter när flottningen
läggs ner. Jag tror inte på goda
grunder att den tiden står till förfogande.

Ytterligare ett starkt skäl för den upprustning
av järnvägsnätet, varom jag
här talat, är att det skulle skapa betydande
sysselsättningstillfällen just i
inlandet.

Till sist, herr talman, vill jag allvarligt
vädja till kommunikationsministern
att han med det snaraste med berörda
parter tar upp denna för skogslänen så
viktiga transportfråga. Det brådskar.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Innan jag framför några
synpunkter i anslutning till herr
Högströms anförande kan det vara motiverat
att ge en beskrivning av det allmänna
läget i fråga om sysselsättningen
i vårt land i dag.

Jag vill då först påpeka att takten i
strukturomvandlingen i form av företagsnedläggelser
har minskat väsentligt
under de senaste åren. Jag kan nämna
att under de första tre kvartalen 1968
berördes inte mindre än 8 000 personer
av företagsnedläggelser i vårt land. För
detta år är under motsvarande tid det
antalet reducerat till 5 500, men det är
alltså fortfarande fråga om en betydande
omställning. Om vi däremot övergår
till att granska hur många som berörts
av permitteringar under samma tid så
märker vi att minskningen är mycket
kraftig. 9100 personer permitterades
förra året under de tre första kvartalen.
I år har siffran gått ned till 2 200.

Arbetslösheten har också i år varit

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

klart lägre än under 1968. Antalet arbetslösa
i procent av medlemsantalet i
de erkända arbetslöshetskassorna har
sjunkit från 1,5 procent i oktober 1968
till 1,1 procent i år. Jag vill påpeka
att denna restarbetslöshet i stor utsträckning
omfattar personer i de högre
åldersgrupperna. I augusti i år var
54 procent av de arbetslösa 55 år eller
äldre, mot 39 procent motsvarande tidpunkt
1968.

På samma sätt har arbetslöshetstidernas
längd ökat, vilket också är ett bevis
för att det är den äldre mera svårplacerade
arbetskraften det nu rör sig om.

Denna utveckling beror på flera omständigheter.
Befolkningens ålderssammansättning
är sådan att den äldre arbetskraften
kommer att öka under de
närmaste åren. Men vi skall inte glömma
bort att vi också har infört dels ett
speciellt stöd för dessa äldre i form av
förlängd kassaersättning vid arbetslöshet,
dels omställningsbidraget. Dessa åtgärder
har inneburit att många människor
som tidigare inte anmälde sig som
arbetslösa nu måste anmäla sig till arbetsförmedlingen
för att komma i åtnjutande
av dessa nya förmåner. Jag har
inte den exakta siffran, men det är
dock som vi vet — det kunde konstateras
redan i fjol — 4 000 å 5 000 människor
som berörs av dessa reformer.

Ett annat problem som förstärktes
under 1969 är skillnaden i arbetsmarknadsläge
mellan skogslänen och södra
och mellersta Sverige. Det har påtalats
av flera tidigare talare. Trots att efterfrågan
på arbetskraft också har ökat i
skogslänen har dessas andel av den totala
arbetslösheten i landet stigit från
40 procent till 46. Det skall då ses mot
bakgrunden av att vi i skogslänen har
22 procent av den totala arbetskraften.
Dessa siffror visar tydligt den regionala
balansen.

Denna ojämna utveckling har naturligtvis
lett till att överflyttningen av arbetskraft
från de sysselsättningssvaga
områdena till de expansiva har skjutit
fart och fått förnyad kraft. Därför får

+2 Första kammarens protokoll 1969. Nr 34

Allmänpolitisk debatt
vi nog räkna med att när siffrorna för
det här året kommer att summeras kommer
det att visa sig ha varit en ganska
betydande utflyttning av arbetskraft
från de områden där man har haft
svårigheter att skapa sysselsättning.

Jag vill också peka på att denna situation
har föranlett en förstärkning av
de lokaliseringspolitiska insatserna på
åtskilliga områden. Jag erinrar om det
samarbete — jag tror jag hade tillfälle
att omnämna det vid vårriksdagen —
som vi har inlett med Industriförbundet.
Det kunde under hösten mogna ut
i en första redovisning av erfarenheterna
från lokaliseringsverksamheten i
Norrland. Samtidigt kunde man redovisa
situationen i ett antal orter, möjligheterna
till företagsetablering, vad
kommunerna kunde bjuda i fråga om
tomtmark men också i fråga om den allmänna
miljön för företagsamheten.

Dessa frågor har tidigare diskuterats.
I medkammaren uttalade man missnöje
med att det hade stannat vid att man
bara utpekat 29 platser. Här gällde frågan
om vi skulle göra en mycket långtgående
redovisning för alla orter som
kunde tänkas eller om vi skulle välja ut
de orter där vi var medvetna om att vi
hade anledning att räkna med en fortsatt
expansion eller hade ett gemensamt
intresse av en sådan. Vi stannade för
det senare alternativet. Den fråga som
delvis var avgörande var att det gällde
att så snabbt som möjligt få fram detta
arbetsmaterial.

Det var också glädjande att man i
denna redogörelse kunde visa på en rad
positiva erfarenheter från de företag
som hade lokaliserats till Norrland.
Inte minst tycker jag att det var tacknämligt
att Industriförbundet här medverkade
till att företagen lade papperen
på bordet och kunde redovisa sina erfarenheter.
Detta var mycket värdefullt,
därför att det skapade klarhet på åtskilliga
punkter där man tidigare varit
tveksam beträffande utfallet av en lokalisering.

Jag skall kanske tillägga att utöver

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt
detta har vi vidtagit en del andra åtgärder.
Aktiviteten inom den statliga företagssektorn,
som syftar både till utbyggnad
av de befintliga företagen och till
nyetablering av statliga företag, har varrit
intensiv under den senaste tiden.
Jag kan också peka på en åtgärd för
att komma till rätta med obalansen, nämligen
att vi har sett till att arbetsmarknadsstyrelsens
insatser i ökad utsträckning
inriktas på skogslänen. För de
sydliga och mellersta delarna av landet
har vi ofta haft anledning att vidta
vissa åtgärder, men de har självfallet
gått i den andra riktningen. Totalt skars
beredskapsarbetena ner från den höga
nivå som de hade i februari månad,
nämligen 22 000 sysselsättningar, till
7 000 i mitten av juli. Det skedde också
en utplacering av dem som befann
sig i arbetsmarknadsutbildning. Denna
process påskyndades, varigenom arbetsmarknaden
fick ett värdefullt tillskott
av arbetskraft. Den utbildningskapacitet
som frigjordes vid arbetsmarknadsstyrelsens
anläggningar kunde då i
ökad utsträckning erbjudas både för
äldre och för handikappade som inte
tidigare hade fått möjlighet att genomgå
utbildning och omskolning.

Det blev också i ökad utsträckning
möjligt att ta in gifta kvinnor i detta
utbildningsarbete. Den interlokala förmedlingsverksamheten
intensifierades
likaledes. Omflyttningen av arbetskraft
från områden med otillräcklig sysselsättning
till de områden där man kunde
erbjuda sysselsättning kom givetvis
också att uppmärksammas. Det är självklart
att AMS där också har en uppgift
att fylla.

Åtgärder sattes även på ett tidigt stadium
in för att tillvarata skolungdomens
arbetskraft inför sommarferierna.
Längre fram under våren vidtogs
ytterligare åtgärder för att bevara balansen
på arbetsmarknaden. Den redan
tidigare restriktiva tillståndsgivningen
i fråga om de oprioriterade byggnadsarbetena
i Syd- och Mellansverige
skärptes ytterligare. Samtidigt sattes

åtgärder in för att begränsa den statliga
byggnadsverksamheten under sommarmånaderna
här i södra och mellersta
Sverige. Statliga myndigheter och
affärsverk anmodades att bevilja uppskov
med sådana leveranser från verkstadsindustrin
som inte oundgängligen
behövdes vid en bestämd tidpunkt.
Men jag vill understryka att man gjorde
undantag för industrier som hade verksamhet
i skogslänen, där vi ansåg att
man inte fick tillämpa några sådana
restriktiva åtgärder.

Det är naturligtvis omöjligt att exakt
ange vad dessa åtgärder kan ha betytt,
men det står klart att de mycket verksamt
bidragit till att förhindra uppkomsten
av allvarliga balansrubbningar
inom de delar och områden av landet
där näringslivet haft en mycket hög aktivitet.
Jag tror jag vågar säga att arbetsmarknadspolitiken
denna gång
bättre kunnat anpassas till uppgångsskedet
i konjunkturcykeln än någon
gång förr. Såvitt man nu kan bedöma
har denna anpassning varit effektiv och
tidsmässigt rätt styrd. Det är värdefulla
erfarenheter som vi skaffat på detta
sätt.

Med det sagda vill jag inte göra gällande
att allt skulle vara gott och väl.
Vi har all anledning att fortsätta våra
strävanden för att skapa mer sysselsättning.
Dessa positiva inslag i bilden som
man kan ha anledning lägga märke till
för utvecklingen i södra och mellersta
Sverige betyder naturligtvis inte att vi
på något sätt får eftersätta ansträngningarna
att skapa nya arbetstillfällen
för alla de människor som blivit utan
sysselsättning till följd av den mycket
snabba rationaliseringsprocessen av
jordbruket och skogsbruket i skogslänen.
Det kommer emellertid att behövas
mycket betydande insatser om vi skall
kunna åstadkomma en definitiv vändning
till det bättre. Det vill jag gärna
framhålla i anslutning till påståendena
att det var ett litet paket som serverades
i Luleå. Vi är väl medvetna om att
vi står inför ett mycket betydande pro -

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

blem. Det illustreras ju bl. a. av att antalet
sysselsatta i skogen har reducerats
så kraftigt under 1960-talet som från
ungefär 60 000 ned till 25 000. Jag fick
dessa uppgifter av Skogsarbetareförbundets
ordförande för några månader
sedan, och de är enligt min mening
ganska talande för hur snabbt avvecklingen
av manuell arbetskraft har skett
i skogsbruket. Det är alldeles uppenbart
att en så hastig utveckling också ställer
oss inför mycket stora påfrestningar.
Personligen betraktar jag Norrlandsfrågan
som en av de viktigaste rilrspolitiska
frågor som vi har att arbeta med
även under den kommande vintern.

Det finns inga entydiga lösningar på
dessa regionala problem, men jag vill
ändå peka på tre olika handlingslinjer
som jag betraktar som särskilt viktiga.
Det gäller för det första att få fram —
herr Högström har redan nämnt det —■
effektivare styrmedel än dem vi har i
dag för att påverka den privata industrin
att etablera sig i skogslänen. Det
betyder inte att det nuvarande lokaliseringsstödet
skulle ha spelat ut sin
roll. Lokaliseringslån och bidrag har
med all säkerhet kommit för att stanna.
Vi kan nog inte räkna med annat än att
den försöksperiod som har pågått och
löper ut den 1 juli 1970 är en verksamhet
som kommer att bli bestående under
årtionden framöver. Lokaliseringslånen
och bidragen kommer emellertid att få
kompletteras med andra åtgärder. Det
gäller att få fram bättre geografiska
styrningseffekter.

Närmast väntar vi här på lokaliseringsutredningens
förslag, och det är
sagt att den skall komma redan nästa
månad. Med all sannolikhet kommer
utredningen att föreslå en del förbättringar
i det nuvarande systemet. Man
kan också räkna med att förslaget efter
det att det har skickats ut på remiss
kommer att föranleda ytterligare uppslag
från olika håll. Vi kommer att pröva
alla de uppslag och idéer som vi
får i syfte att åstadkomma ett så effektivt
system som möjligt.

Allmänpolitisk debatt

Jag tror att alla bedömare är ense om
att det ligger ett stort värde i att det
privata näringslivet frivilligt engagerar
sig i det lokaliseringspolitiska arbetet.
Därför har vi också med mycket
stor tillfredsställelse noterat att Industriförbundet
har gått in med sin auktoritet
för att förmå sina medlemsföretag
att i väsentligt större: utsträckning
än hittills etablera sig i de norra delarna
av landet. Att ha avdelat en del äldre
industrimän med mycket vida erfarenheter
på detta område för att. direkt
gå ut och påverka företagen anser jag
vara mycket löftesrika åtgärder.

Låt mig säga att vi naturligtvis inte
är främmande för att det kan komma
att behövas starkare styrningsmedel än
dem vi har i dag för att det skall bli
möjligt att inom rimlig tid nå den regionala
balans i Norrland som vi alla
eftersträvar. Vi kan inte vara beredda
att vänta hur länge som helst på att det
privata näringslivet skall göra sina insatser.
Det är rimligt med månader av
förberedelser, men jag tror vi kan vara
överens om att det inte är någonting
som man kan skjuta ifrån sig till en
oviss framtid och hoppas att förutsättningarna
då skall vara förändrade. Det
finns så mycket större anledning att betona
det när det inte tycks innebära
någon särskild uppoffring att etablera
sig i Norrland. Den enkät som jag tidigare
har åberopat har visat att det
finns åtskilliga fördelar med en sådan
etablering.

Den andra huvudlinjen i den fortsatta
lokaliseringspolitiken gäller samhällets
egna insatser för att få till stånd
en utveckling i skogslänen. Vi presenterade
ett program för vårriksdagen
— statsministern lade fram det inför
andra kammaren, och det kom också
att spela en roll för debatten i denna
kammare. Det riktades en del glåpord
mot det programmet; man sade att det
i och för sig kanske var ett vackert
program, men man trodde inte mycket
på det. Sedan man nu fått se att en del
har kunnat realiseras, att en del av

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1909

Allmänpolitisk debatt
dessa programpunkter bär kunnat föras
ut i konkreta åtgärder, tror jag det
finns anledning konstatera att programmet
var realistiskt. Det var ingalunda
avsett att bara rädda regeringspartiet
från kritik. Det hade ett reellt
innehåll.

Jag skall inte trötta kammaren med
att ge en total redovisning av vad utspelet
innebar, i varje fall inte med
några längre utläggningar. Jag vill dock
erinra om att det särskilda bidraget
till återväxtåtgärder i samband med
avverkning på skogsmark med dålig
föryngringsförmåga är ett mycket värdefullt
initiativ, ty det kommer att beröra
de områden i landet där vi har
svårigheter att ge annan sysselsättning.

Det har sagts, bl. a. av centerpartiets
ledare, doktor Hedlund, i andra kammaren
att det var beklagligt att programmet
hade utformats så, att det endast
gällde fram till den 1 juli nästa
år. Jag vill emellertid säga att programmet
sådant det är framlagt av arbetsmarknadsstyrelsen
och skogsstyrelsen,
vilka gemensamt arbetat fram
det, går ut på att verksamheten skall
fortsätta fram till den 1 juli 1971. Jag
kan efter att ha studerat debattinläggen
i andra kammaren säga att vi i och
för sig gärna skall försöka utforma besluten
på ett sådant sätt att det redan
nu sägs ifrån att denna verksamhet
skall pågå till den 1 juli 1971. När man
först satte begränsningen till den 1 juli
1970, bedömde man att det därigenom
skulle vara möjligt att snabbare locka
fram åtgärder, så att man redan i vinter
hade fått ett resultat. Det är ju så
att man måste börja med att sätta i
gång avverkningen. När den väl kommit
i gång har man möjlighet att få
bidrag till återväxtåtgärder, som kommer
därefter. Jag anser inte att detta
i och för sig är fel, men jag skall gärna
se till att det inte blir några missförstånd,
utan att det står klart att
samma villkor gäller även för nästa år.

Denna fråga gäller i första hand
skogsägarna. Det är fråga om reaktio -

nen hos skogsägarna, och jag vill därför
gärna säga till dem att vår beräkning
att kunna ge sysselsättning åt
2 000 människor bygger på de beräkningar
skogsstyrelsen gjort vid sin
översyn av de tillgångar som finns. Nu
är frågan: Kommer skogsägaren att
reagera positivt? Han får ett bidrag på
350 eller 250 kronor per hektar för
återställningsåtgärder. Han har dessutom
i vanlig ordning, om arbetet utföres
som beredskapsarbete, möjlighet
att få tillskott från arbetsmarknadsstyrelsen
för att täcka den merkostnad
som uppkommer genom att arbetet med
avverkningen och återväxtåtgärderna
utföres av äldre svårplacerad arbetskraft.
Jag vill gärna rekommendera
skogsägarna att mycket snabbt ta kontakt
med respektive skogsvårdsstyrelse
i denna fråga. Det blir nämligen nödvändigt
att varje skogsägare gör upp
ett program tillsammans med skogsvårdsstyrelsen,
som har till uppgift att
följa upp verksamheten, kontrollera
återväxtåtgärderna och ange vilken
omfattning de skall ha. Det är därför
under alla omständigheter högst angeläget
att man mycket snabbt tar dessa
kontakter för att verksamheten skall
kunna komma i gång så fort som möjligt.

Jag vill också peka på beslutet om
75 miljoner kronor till allmänna beredskapsarbeten.
Det innehölls, vilket
var naturligt, eftersom vi hade anledning
att göra konjunkturbedömningen
först i ett läge då vi bättre kunde överblicka
situationen. De 75 miljoner kronorna
för beredskapsarbeten kommer
att sättas in i skogslänen, och vi kommer
fortfarande att vara mycket restriktiva
med insatserna i södra och
mellersta Sverige.

Den sysselsättning —• det rör sig om
300 man — som skall igångsättas företrädesvis
i Kramfors eller Luleå har
man fått fram genom en överenskommelse
mellan försvaret, SAAB och Scania
i anslutning till en beställning av
en terrängbil. Som herr Högström an -

Torsdagen den 30 oktober 1909

Nr 34

tydde, kommer SAAB och Scania vidare
att till Kramfors förlägga dels produktion
av elektronitkomponenter till
datamaskiner — det ger sysselsättning
för 100 man — dels aluminiumbearbetning
av delar till flygplanet Viggen
-—- det ger sysselsättning för 40—50
man. Totalt skapas här sysselsättning
för 450 man i — det vill jag betona —
kvalificerade tekniska industrigrenar.
Till detta kommer att Volvo skall bygga
ut sina investeringar i Umeå under
år 1970.

Det görs också omfattande investeringar
i de statliga företagen i Norrland.
ASSI:s investeringsprogram kommer
att prövas mycket positivt av regeringen,
har man sagt.

En ny lätt attackdivision förläggs till
övre Norrland med anknytning till
F 21 i Luleå. Den beräknas ge sysselsättning
för 50 man. Militära byggnadsprojekt
i de fyra nordligaste länen
kommer att tidigareläggas. Det berör
ett tjugotal orter, framför allt i de inre
delarna av övre Norrland. I anslutning
till vad herr Högström sade om upphandlingsförordningen
har man från
försvarets sida betonat att man kommer
att göra fortsatta ansträngningar
när det gäller beställning av försvarets
materialdelar.

Med hänsyn till den ökade efterfrågan
på lokaliseringsstöd har regeringen
redan vid presskonferensen i Luleå signalerat
att ytterligare 100 miljoner kronor
skulle äskas i lånemedel. Jag tror
att det beloppet är realistiskt. Det är
klart att man kan säga att jag borde
ha begärt ännu mer pengar hos finansministern
för att visa upp en vänlig
attityd, men det gäller att få ramarna
realistiska så att de motsvarar de behov
vi kan överblicka och så att vi
inte står utan pengar före den 1 juli
nästa år. Regeringen har bedömt att
denna uppräkning skulle vara tillräcklig
med hänsyn till väntade åtgärder.

Herr Högström ansåg att det var likgiltigt
om ett eller flera statsråd var
med vid besöket i Luleå, och jag håller

Allmänpolitisk debatt
med honom i det avseendet. När vi å
andra sidan presenterar sådana här
frågor för pressen i Stockholm har vi
i allmänhet låtit dem som är ansvariga
inom området i fråga finnas tillgängliga
så att pressen kan få bättre informationer.
Därför anser jag att statsministern
gjorde rätt när han inte prutade
på dessa krav vid presskonferensen
i Luleå utan menade att det var
nödvändigt att också där ha tillgång
till sakkunskap på olika områden.

Jag nämnde slakteriet i Luleå. Det
är kanske inte någon stor åtgärd, men
företaget får 2 miljoner kronor i bidrag
och 4 miljoner kronor som lån.
Det är glädjande att vi får fram en
modern och utvecklad livsmedelsindustri
i Norrbotten. Den kommer att bli
ett väsentligt tillskott för jordbruket.
Företagsledningen inom Norrbottens
läns slakteriförening har sagt att man
kommer att eftersträva en anläggning
där man har inte bara slakt- och charkuterivaruproduktion,
utan man tänker
vidareförädla råvarorna till färdig
mat. Man tror att man med det skall
kunna få fram egna produkter i Norrbotten,
produkter som hittills fått hämtas
från annat håll. Om utvecklingen
kan bli så gynnsam som här har ställts
i utsikt, skulle detta också kunna leda
till en viss expansion i fråga om sysselsättningen.
Jag anser att det är värt
att nämna denna insats, särskilt som
den kan ske i samarbete med jordbrukskooperationen.
Härigenom skapas
en garanti för att det blir en uppslutning
kring företaget så att det hela
verkligen kommer att fungera på ett
utmärkt sätt.

Med detta, herr talman, har jag kanske
alltför mycket frestat kammarens
tålamod, men låt mig ändå avsluta mitt
anförande med några ytterligare synpunkter! Om

vi skall få fram tillräckligt många
nya sysselsättningstillfällen, kan vi inte
stanna vid de åtgärder som jag här
har redovisat. Jag vill bara att dessa
åtgärder skall ses som ett uttryck för

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt
att det arbete, som på olika håll bedrivs
i kanslihuset, görs i syfte att få
fram så snabba resultat som möjligt.
Vi får också räkna med att den statliga
förvaltningen måste komma in i bilden
på ett helt annat sätt än tidigare. Regeringen
har ju också tillkallat en snabbutredning
som har fått i uppdrag att
lägga fram förslag om vilken statlig
verksamhet det är som kan flyttas ut
från Storstockholmsområdet och till
vilka orter en sådan lokalisering bör
ske. Vi kan vänta oss förslag från denna
utredning redan i början av nästa
år. Samtidigt håller vi i inrikesdepartementet
på med att undersöka vilka
stadsregioner ute i landet som kan utvecklas
till att bli reella alternativ till
de nuvarande tre storstadsregionerna.
Detta är mycket väsentligt, ty skall vi
kunna lösa även de mindre orternas
problem, måste vi se till att det finns
verkligt utvecklingsbara och stora städer
i Norrbotten och även i andra delar
av Norrland, och detta arbete håller
vi på med. över huvud taget har
skogslänen behov av nya arbetstillfällen,
och denna fråga har fått en hög
prioritet i de olika fackdepartementen.

På område efter område har man
under den senaste tiden gått igenom
detta. Som jag sade är arbetet härmed
inte avslutat. Ansträngningarna fortsätter.
Det blir fråga om att ta ställning
till en högre teknisk utbildning i
Norrland och var den i så fall skall
ligga. Som jag redan har konstaterat,
pågår i försvarsdepartementet arbete
med dessa frågor.

Det finns anledning att räkna med
att de ansträngningar som nu görs på
olika håll efter hand skall komma att
ge resultat. Men det blir också viktigt
att se till att dessa insatser inte splittras
alltför mycket. En koncentration
kommer att bli nödvändig, om effekterna
skäll kunna bli bestående. Vi
måste med andra ord trots allt satsa på
ett relativt begränsat antal regionala
stödjepunkter på olika håll i skogslänen.
Därmed är vi inne på den tredje

huvudlinjen i den fortsatta lokaliseringspolitiken.

Om de åtgärder, som nu vidtas från
industrins och samhällets sida för att
få till stånd en expansion i Norrland
och skogslänen, skall kunna få en tillfredsställande
genomslagskraft, är det
nödvändigt att insatserna samordnas
på ett så effektivt sätt som möjligt.
Härvid kommer den länsplanering, som
bedrivits under de senaste åren, på
nytt in i bilden. Planeringsarbetet har
nu gått in i ett andra skede. Planeringsråden
och länsstyrelserna har fått
i uppdrag att utarbeta konkreta regionalpolitiska
handlingsprogram för respektive
län. Meningen är att programmen
skall omfatta förslag både till sysselsättningsskapande
insatser som erfordras
och till de offentliga investeringar
som krävs för att den regionalpolitiska
målsättningen skall kunna
realiseras. Jag vill säga att planeringen
hittills skett rätt mycket i skymundan.
Men det råder ingen tvekan om att
den på sikt kommer att bli av mycket
stor betydelse när det gäller att staka
ut en mera långsiktig och konkret regionalpolitik.
Vi räknar med att en redovisning
av dessa handlingsprogram
till regeringen skall kunna ske ungefär
vid halvårsskiftet 1971. Jag anser också
att det är nödvändigt att vi tar med
denna del av det nödvändiga förberedelsearbetet
för att vi skall göra insatserna
på rätt plats och åstadkomma en
utveckling, som verkligen motsvarar de
anspråk som ställs på lång sikt.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Herr Högström tog i sitt
inlägg upp transportfrågorna i Norrland.
Bland dessa stannade han längst
vid de förändringar i transportsättet
för virke som sker i samband med att
dessa transporter under kommande år
successivt överföres från vattenledarna
till landsväg eller järnväg eller till båda
delarna.

Herr Högström uttryckte oro för att

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

vi mycket snabbt kan befinna oss i ett
läge där vi får stora svårigheter att erbjuda
alternativa transportmöjligheter
till flottningen. Jag delar hans uppfattning
att det måste ligga i alla parters
intresse att i god tid planera för förändringarna.
Tyvärr tvingas jag säga att
vägmyndigheterna under senare år
många gånger blivit alltför sent underrättade
av industrin om ändrade transportvägar,
nya transporter etc. Det är
inte ovanligt att industrin i vissa sammanhang
och i vissa områden anmäler
ändrade transportvägar eller nya transporter
bara ett eller två år innan dessa
är avsedda att begagnas, fastän man
i förväg vet att vägverket och vägmyndigheterna
behöver fyra eller fem år
för att hjälpligt kunna inrätta förbindelser
och genomföra vägförbättringar
etc. som ligger i linje med de krav som
kommer att ställas den dag då de nya
transporterna skall gå fram på vägarna.
Här måste enligt min mening en förbättring
ske i industrins anmälningsplikt.
Detta är inte någonting som bara
berör det område vi nu diskuterar, utan
det berör hela landet.

Om det skulle vara av värde att jag
för ett berört område tar initiativ till
att sammanföra intressenterna i detta
problemkomplex till överläggningar för
att diskutera just den framtida transporten
av det nu flottade virket, vilket
herr Högström här tog upp, har jag
självfallet ingenting att invända häremot.

Herr HÖGSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Om det hade varit fråga
om ett interpellationssvar, skulle jag
artigast ha tackat för detsamma. Med
herr talmannens välvilja har det emellertid
beretts mig tillfälle att säga ett
par ord i anslutning till de synpunkter
som har redovisats av dels inrikesministern,
dels kommunikationsministern.
Jag är självfallet glad över de redovisningar
som här gjorts, och jag tror att
jag då har möjlighet att tala på hela

Allmänpolitisk debatt
min landsändas vägnar. Det rör sig ju
om väsentliga frågor. Jag har med särskild
tillfredsställelse noterat att kommunikationsministern
är beredd att ta
intitiativ till överläggningar med de
parter som är berörda. Det gäller nu
inte bara Ångermanälven, utan det kommer
att gälla, som jag sade i mitt tidigare
anförande, samtliga återstående
Norrlandsälvar.

För att något missförstånd inte skall
behöva uppstå — och det behöver det
inte göra, efter vad jag kan förstå —
vill jag till inrikesministern säga att
det, när jag påstod att det var ointressant
i och för sig hur många statsråd
som deltog i presskonferensen i Luleå,
var en redovisning av hur den borgerliga
pressen framställt detta som det väsentliga.
Vi har självfallet —- som jag
också sade — upplevt såsom det väsentliga
att dessa nyheter presenteras. Å
andra sidan är jag den förste att erkänna
att det var helt riktigt av regeringen
att göra som den gjorde, nämligen
att med statsministern i spetsen redovisa
förhållandena på ort och ställe.

Herr WALLMARK (in) kort genmäle:

Herr talman! Inrikesministerns inlägg
föranledde mig att be att få säga några
ord. Jag vill först tacka för den redovisning
som lämnades. Den var värdefull
och intressant att ta del av.

Ur vår synpunkt vill jag speciellt betona
det värdefulla samarbete som har
påbörjats mellan regeringen och Industriförbundet.
Jag tror att det har funnits
alldeles för mycket blåögdhet i diskussionen
om Norrlands industrialisering.
Alla partier är ense om att krafttag
behöver vidtas för att motverka den
vikande sysselsättningen i Norrland,
men vi måste ha klart för oss att Norrland
är ett icke industrialiserat område.
Det existerar ingen industriell tradition
där, och det är en lång väg att bygga
upp en sådan.

Jag kan bekräfta att de större företag
som tidigare har etablerat sig i Norr -

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1909

Allmänpolitisk debatt
land är lielt belåtna med den lokaliseringen,
och det sätt på vilket regeringen
tillsammans med Industriförbundet
nu hanterar dessa frågor gör att det
bör kunna bli en accelererande fart på
lokaliseringen i Norrland.

Vad som kanske gjorde mig litet fundersam
var att inrikesministern talade
om att han inte är främmande för starkare
styrningsmedel. Vi måste komma
ihåg att svenskt näringsliv arbetar i en
utomordentligt hård konkurrens, och
det innebär att det är det slutgiltiga priset
på produkterna som avgör om vi
över huvud taget skall kunna sälja.
Konstlade grepp hjälper oss inte i det
fallet, de stjälper. Jag tror som inrikesministern
att lokaliseringslånen och bidragen
har gjort en viss nytta, men de
har inte sällan ställt till en massa trassel
efteråt, det är alldeles ostridigt. Att
gå via de stora etablerade företagen och
via Industriförbundet tror jag alltså är
riktigt.

Däremot kan man väl diskutera huruvida
presentationen i Luleå skedde
på det rätta sättet. .lag har full förståelse
för att regeringen vill göra ett
politiskt utspel och visa vad man har
uträttat som parti, men det gagnar ju
i och för sig inte saken. Jag kan dock,
som sagt, förstå att man vill ha litet
politisk reveny av det hela. Ett litet
missförstånd tycks ha uppstått i det
sammanhanget. Det sades att Kramforslokaliseringen
var ett resultat av det
här »paketet». Jag vill informera om att
i SAAB-Scanias ansökan om ianspråktagande
av investeringsfonderna ingick
projekten i Oskarshamn, Kristinehamn,
Kramfors och Luleå. Den saken var
alltså avgjord innan paketet serverades
vid konferensen i Luleå.

Sammanfattningsvis vill jag säga på
vår grupps vägnar, eftersom herr Virgin
inte är här, att vi är mycket glada över
att det har kommit till ett förtroendefullt
samarbete mellan Industriförbundet
och regeringen och att vi väntar
oss mycket av detta till gagn för Norrland.
Men det är bara en väg. Vi måste

stödja småföretagsamheten och bygga
upp en industritradition, och det gör
man inte enbart genom att lokalisera
produktionsenheter till Norrland.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ER1C, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har rönt herr talmannens
synnerliga bevågenhet, eftersom
jag får ta till orda trots att jag i
motsats till herr Högström inte har hållit
ett anförande alldeles nyligen.

Jag konstaterar att herr Hoimqvist i
dag har vecklat upp omslagspapperet
ytterligare litet grand kring Norrlandspaketet,
och det är ju något att vara
tacksam för.

Av vad herr Hoimqvist bär sagt
sagt framgår att man tydligen numera
från regeringens sida har insett att lokaliseringspolitiska
åtgärder är mycket
viktiga. Regeringen har tidigare inte
sagt någontng om att den vill prioritera
lokaliseringspolitiken framför fiyttningspolitiken.
Jag tycker att det är litet
andra tongångar nu, och det noterar
jag med tillfredsställelse. Vi har under
nöstveckorna fått inrikesministerns ord
från s-kongressen på —• om han är felrefererad
eller inte låter jag stå öppet
— att han inte är så säker på att norrlänningarna
ville bo kvar i Norrland.
Det har gjort oss bekymrade. Jag hoppas
att regeringsrepresentanterna nu då de,
en och en och ibland tre och tre, besöker
Norrlandslänen lyssnar litet bättre
än förut på vad norrlänningarna haft
och har att säga. Jag tycker att herr
Holmqvists inlägg här i dag tyder på
något sådant. Det är väl ingen tvekan
om att folket i Norrland sätter åtgärder
för att skapa sysselsättning långt före
flvttningsåtgärder.

Den stora satsning på näringspolitiken,
som det har talats så mycket om
och som Krister Wickman fick så många
applåder för på en socialdemokratisk
kongress före 1968 års val, har det inte
blivit så förfärligt mycket av. Det har
bildats en rad bolag med fina namn och

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

ännu finare förkortningar, som håller
till i New York och Stockholm, men effekten
då det har gällt att skaffa arbete
åt folk har inte varit särskilt stor, i varje
fall inte i glesbygdsområdena och i
avfolkningsregionerna.

Det finns en EWK-teckning som visar
hur herr Wickman förgäves gräver i ett
antal utdragna byrålådor och förtvivlat
letar bland ett sammelsurium av papper.
Han säger att han letar efter den
näringspolitik som socialdemokraterna
vann valet på. Vi tycker att det är dags
att han får litet ordning på de här papperen.
Det verkar — och jag vill här ge
en ros till inrikesministern — som om
herr Holmqvist nu skulle vara den som
kan hjälpa herr Wickman med letandet.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har behov av att
till herr Wallmark säga att när jag talar
om styrningsmedel får han inte
uppfatta detta som om det skulle vara
fråga om ett ovillkorligt tvång. Vår gemensamme
kammarkollega Arne Geijer
brukar skämtsamt säga till mig: »Det
ni håller på med är morotspolitik.» Han
har ibland talat en smula föraktfullt om
vår politik på det här området och tyckt
att vi inte gjort tillräckligt. Jag tror
dock — och det tror jag också att herr
Geijer i och för sig anser — att vi
skall fortsätta med sådan här »morotspolitik»,
men det kan också finnas andra
ting som vi bör tänka på.

Jag har från Norge inhämtat uppgifter
om den kontroll man där har över
etableringar som har gjorts. I Norge
tillämpas tills vidare en frivillig anmälningsmöjlighet
i detta avseende.
Man går fram på frivillig väg. Man
ber företagen att redovisa sina investeringsplaner;
var och när investeringarna
skall göras och andra omständigheter
kring dem. På det viset har man
tänkt sig att kunna få en bättre överblick.

Utan att binda mig vill jag för egen
del säga att detta är ett område som

Allmänpolitisk debatt
det kan finnas anledning för oss att se
över även från andra utgångspunkter,
och jag hoppas att landshövding Lemne
också har funderat över den här saken.
Det har t. ex. från kommunalt håll uttalats
intresse för att söka undvika den
situationen, att ett företag lockas att
flytta från kommunen för att etablera
sig någon annanstans. Man vet nu ingenting
om när sådant sker. Man får kanske
plötsligt en dag läsa i tidningarna om
att kommunen förlorat ett företag därför
att det fått stöd från en annan kommuns
sida för att flytta dit.

Det har också sagts att ett behov föreligger
av att vi får ett bättre grepp
över vad som händer på industrisidan.
Det kan finnas flera motiv för att vi
bättre orienterar oss härom. Jag vill
dock betona att vad jag här för fram
bara är funderingar och att den frågan
inte är på något sätt genomdiskuterad.
Jag nämner detta bara därför att det
föreligger ett aktuellt fall i form av en
framställning från en kommun.

Jag vill gärna betona än en gång att
jag också har sett detta samarbete som
någonting mycket positivt i alla sammanhang.
Jag har också i dag uttalat eu
stor tillfredsställelse däröver. Jag kan
även personligen vittna om att det, i
den mån jag har haft kontakter med Industriförbundets
ledning, har framstått
för mig så att det finns en verkligt positiv
vilja att åstadkomma någonting
gemensamt.

Till herr Gustafsson vill jag säga att
vi kanske inte har anledning att bråka
med varandra. Han ställde stora förhoppningar
på framtiden. Men herr
Gustafsson tyckte att mitt här gjorda
uttalande inte helt stämde överens med
mitt uppträdande på partikongressen.
Jag kanske därför skall förklara vad
det var som man tog fasta på i mitt
inlägg på partikongressen.

Jag hade där i en replik anledning
att peka på ett förhållande som jag
tror att vi alltid skall hålla i minnet,
nämligen att det finns en lust hos unga
människor att komma ut och pröva nå -

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt
gonting nytt — se ut över hela landet,
rent av hela världen. I det sammanhanget
talade jag om sådana stämningar
som vi i min generation kände en
gång när vi levde i ett isolerat samhälle.
Det var för oss inte fråga om
att stanna kvar i hembygden, utan det
gällde hur vi skulle kunna komma ut
och få möjlighet till en bättre utbildning,
en bättre sysselsättning än den
som kunde bjudas i vår hembygd. Jag
sade vid partikongressen att jag inte
tror att dagens ungdom är mycket annorlunda
än vad vi var en gång. Det
kan också ligga något värdefullt i att
en ung människa vill söka sig ut. Vi
är nog helt överens på den punkten.
En annan sak är att just detta yttrande
av mig kom att dominera i referaten
från partikongressen på ett sätt
som aldrig var avsett.

Fröken STENBERG (m):

Herr talman! Inrikesministern talade
i sitt intressanta anförande om strävan
att skapa nya sysselsättningstillfällen.
Jag vill gärna ansluta till detta.

I debatten om sysselsättningsfrågorna
och den pågående avflyttningen från
vårt lands nordligaste delar kan man
bland alla framlagda förslag ibland urskilja
försiktiga uttalanden om turistnäringen,
den där skulle tänkas att som en
stödnäringsgren kunna ge en någorlunda
tryggad försörjning åt ett inte alltför
stort antal yrkesutövare. Uttalandena
präglas ofta av en viss skepticism. De
anslagsgivande myndigheterna granskar
och stryker också ofla hårt i de presenterade
turiststaterna, ibland med denna
frågeställning som motivering: Vilken
utdelning ger egentligen de gjorda investeringarna? Det

skall villigt medges att det är
svårt att ge ett siffermässigt exakt svar
på den frågan. Vetenskapliga undersökningar
talar om multiplikativa effekter.
Lokala och regionala undersökningar
över turismens ekonomiska betydelse
pekar på att i genomsnitt 25—35 pro -

cent av bruttointäkterna utgör skatteunderlag.
Detta betyder enligt samma beräkningsnorm
ungefär 400 miljoner kronor
i direkta turistinkomster till stat
och kommun.

Det finns alltså vissa fakta som talar
för att turismen som näringsgren har
utvecklingsmöjligheter i allmänhet och
därför borde stödjas, stadgas och stimuleras
till en norrländsk huvudnäringsgren
i synnerhet. Jag anser att det finns
anledning att påtala detta inför budgetberedningar
och statsverkspropositioner.
Svenska turisttrafikförbundet har i
sin lilla skrift Fakta om Sverigeturismen
presenterat en mycket intressant
information. Det är mot bakgrund av
dessa fakta, t. ex. att våra resevalutainkomster
är av ungefär samma storleksordning
som vår export av malm — år
1967 drygt 1 miljard kronor •—• som jag
vill göra några reflexioner.

Det kan med stort intresse noteras att
Svenska turisttrafikförbundet, som ju
har till huvuduppgift att främja resandetrafik
till och inom Sverige, genom
en organisationsplan som trädde i kraft
den 1 juli i år och som är uppbygd efter
marknadsmässiga principer, nu kan ta
på sig ytterligare marknadsförings- och
samordnande uppgifter för Turistsveriges
intressenter såväl utom som inom
landet.

Men planering av aktiviteter av denna
art kräver bl. a. någorlunda tillförlitliga
statistikuppgifter, och svensk turiststatistik
kan avgjort förbättras. Det
gäller beräkningen av såväl antalet turister
från de nordiska grannländerna
som av antalet besökare från den utomnordiska
turistmarknaden. Avsaknaden
av tillförlitlig statistik försvårar också
planeringsarbetet i regionala sammanhang,
och det är en brist som vi på det
kommunala planet väl känner till och
beklagar. Det fortlöpande statistikarbetet,
som ger totalsiffror, är en uppgift
för statistiska centralbyrån och kan varken
på centralt eller kommunalt plan
ersättas av men möjligen kompletteras
av slumpvis insatta punktundersökning -

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

ar. Ett sådant försök har gjorts att på
grundval av statistiska uppgifter — från
statens utlänningskommission och
Svenska turisttrafikförbundet — beräkna
den utländska — alltså icke nordiska
—• turisttrafiken till Sverige åren
1960—1968. Undersökningen visar på
en ökning med 11 procent per år — det
är ungefär dubbelt så mycket som den
svenska industriproduktionen ökar per
år.

Det vore därför värdefullt för planeringen
och utvecklingen av turism som
näringsgren om finansdepartementet
ekonomiskt ville medverka till en översyn
och en utbyggnad av turiststatistiken.

Beträffande den centralt genomförda
utrikes- och inrikes marknadsföringen
av Sverige som turistland skulle vi också
från regionalt håll med glädje se att
annons- och reklamkampanjer i massmedia
— utomlands även i kommersiell
radio och TV —- gavs ett påtagligt ökat
ekonomiskt stöd via institutionsbundna
statsanslag till Svenska turisttrafikförbundet.
Detta gäller även broschyranslagen
till samma institution.

En utökad central marknadsföring av
svensk turism skulle dessutom verka
välgörande återhållande på den kommunala
broschyrutgivningen, som nu tenderar
att anta allt större proportioner
och innebär mycket stora kostnader för
kommunerna. Jag vill också erinra om
det förslag som 1964 års turisttrafikutredning
framlade om medel till en inrikesavdelning
vid Svenska turisttrafikförbundet.
Förslaget är fortfarande aktuellt.

De regionala turistorganen är i stort
behov av att deras intressen bevakas
centralt. De kommunala investeringarna
i frilufts- och turistanläggningar är
avsevärda. Och det är väl troligt att
kommunallagens nya formulering, som
ger kommunerna ökade möjligheter att
engagera sig i turistanläggningar, kommer
att ytterligare öka den kommunala
aktiviteten. Nu är det möjligt att Svenska
turisttrafikförbundet via samarbe -

Allmänpolitisk debatt
te med landstings- och kommunförbunden
den vägen kan hitta en lämplig
samarbetsform. Men nog borde väl den
försöksverksamhet som pågått på inrikesturismens
område ha varit tillräckligt
övertygande för att vederbörande
departement skulle kunna tillstyrka den
redan 1964 föreslagna inrikesavdelningen
hos Svenska turisttrafikförbundet.
Det är också mycket troligt att resultatet
av det försök till marknadsföring på
hemmamarknaden som Sverige-aktionen
1970 utgör och som avser att sälja
Turistsverige till den svenske turisten
— det är alltså fråga om konsumentupplysning
om svensk turism — ytterligare
kommer att styrka behovet av att
Svenska turisttrafikförbundet beviljas
medel till en inrikesavdelning.

Jag vill också gärna här med adress
till handelsdepartementet framhålla vikten
av att det i oktober i år av Svenska
turisttrafikförbundet begärda anslaget
på 500 000 kronor för en fortsättning under
1971 av 1970 års turistinrikeskampanj
beviljas. Behovet av långsiktig planering
och en kontinuerlig reseinformation
behöver inte här närmare analyseras.
Men det är intressant att notera
en uppgift att svensken under 1970-talet
kommer att ha ungefär 130 lediga dagar
per år, vilket betyder att efter en längre
sammanhängande ledighet kommer närmare
100 dagar att vara disponibla för
bl. a. kortare weekendresor året om.
Det finns alltså här stort utrymme för
marknadsföring av Sverigeturism.

Till sist, herr talman, ett par synpunkter
på de för utvecklingen av turistnäringen
så viktiga kommunikationerna,
och det gäller framför allt de
nordliga delarna av vårt land. Det är
önskvärt, för att inte säga nödvändigt,
att hitta en form för en garanterad försöksverksamhet,
kanske av statlig eller
lokalpolitisk typ, beträffande möjligheter
till chartersovvagnar på inlandsbanan.
Sådana chartersovvagnar går från
Malmö, Göteborg och Stockholm till
norska turistorter och till Jämtland
men inte på inlandsbanan inom övre

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt
Norrland, t. ex. till Storuman och Sorsele,
från vilka orter turister kan komma
till vackra fjäll- och skogsområden.

Sådana arrangemang är för SJ-resor
tydligen ett för stort risktagande. Utan
goda kommunikationer blir det svårare
att rekrytera turister. Vem skall garantera
de första årens försöksverksamhet?
Kommunerna kan ju knappast göra detta.
Detsamma gäller turistcharterflyg.
Man räknar med Gunnarns flygfält som
charterflygplats. Men ingenting händer.
•Tåg betraktar hela detta problemkomplex
som en allvarlig näringslivsfråga.
Kommunerna, som har satsat mycket på
turistanläggningar, är inte administrativt
rustade att ta upp dessa centrala
kommunikationsfrågor.

Här kommer man in på frågan om
kostnadsfördelning mellan stat och
kommun. Jag noterar med glädje finansministerns
uttalande i denna debatt att
man till följd av den aktuella utvecklingen
möjligen kunde tänka sig en
översyn av dessa kostnadsfördelningsfrågor.

En lösning av frågan om chartersovvagnar
på inlandsbanan och av frågan
om Gunnarns flygfält som charterflygplats
skulle i varje fall vara ett rejält
handtag till fjäll- och inlandsturismen
i övre Norrland.

Kanske den av jordbruksministern
tillsatta utredningen, som enligt direktiven
bl. a. skall överväga om den nuvarande
marknadsföringen av områden
och anläggningar är effektivt uppbyggd
och i annat fall lägga fram förslag
om erforderliga förändringar, kan
ta upp detta problemkomplex.

Till den utredningen kanske också
kan hänskjutas frågan om kryssningståget
som försvann. Det låter som en
deckare, men så är det inte. Det var
det s. k. dollartåget, ett av Sveriges få
internationellt välkända turistobjekt av
flerstjärnig klass, som slutade rulla mot
norr — och så förlorade Norrland en
turistisk kontaktmöjlighet som med intensifierad
marknadsföring borde ha
haft alla möjligheter att förbli och yt -

terligare utvecklas till en exklusiv turistisk
attraktion. Det fanns en god
marknadsföringsbakgrund av internationell
goodwill, det fanns kräsna men
nöjda resenärer från Europa och USA,
de gamla »campa» restaurangvagnarna
fanns kvar, och resenärerna trivdes. Nu
är nedläggningen tydligen ett faktum,
och detta i en tid då Norrland behöver
mera PR och flera valutastarka turister
än någonsin. Kanske kan kryssningståget
börja rulla igen?

Kommunikationerna och turismen —
en sista frågeställning. Det gäller flygplatsavgifterna
i Sverige. Den statliga
passageraravgiften på 20 kronor ingår i
alla priser på flygbiljetter från Sverige
till utrikes ort — även på korta flygsträckor
med undantag av sträckan
Malmö—Köpenhamn, där 5 kronor tas
ut i passageraravgift. Men det finns också
andra korta flygsträckor till utrikes
ort, t. ex. uppe i Norrland sträckan
Umeå—Vasa. I Finland är motsvarande
avgift på den sträckan 6 kronor 50 öre.
Kan det anses rimligt att en passagerare
som flyger den korta sträckan Umeå—
Vasa skall betala samma avgift som den
som t. ex. flyger Stockholm—New York
med ett över 20 gånger högre biljettpris?
Det går en stor turistström över
Kvarken — i bägge riktningarna. En
översyn av flygplatsavgiften, alltså passageraravgiften
för finlandsresenärer
Umeå—Vasa, är befogad, och en övergång
till Malmö—Köpenhamnssystemet
skulle verka mycket stimulerande på resandetrafiken
och därmed också på turistnäringen
i dessa trakter.

Herr talman! Ytterligare synpunkter
på lokaliseringspolitik i Norrland har
framförts och kommer att framföras av
andra talare. Låt mig bara till sist säga
att Turisteuropa är på väg mot turistlandet
Sverige och att långtidsplanering
omkring turism och turistnäring
nu är nödvändigare än någonsin. Vi förväntar
av de statliga myndigheterna
helhjärtat stöd åt och levande intresse
för dessa frågor.

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr andre vice talmannen.

Herr KARLSSON, OVE, (s):

Herr talman! Flera talare har under
de här två dagarna från denna plats
framhållit att vi lever i ett föränderlighetens
samhälle, där förhållanden och
krav skifiar snabbt. Förhållandena skiftar
från decennium till decennium, från
år till år. Vi kan aldrig påstå eller
hävda att samhällen eller bygder skall
vara likartade från tid till annan. I Sverige
gick befolkningsströmmen tidigare
från söder mot norr men även från Sverige
till andra länder, för att nu gå från
inland till kustland, från norr till söder
och från andra länder till Sverige. Den
bild landskapet har vid en viss tidpunkt
kan aldrig räknas som bestående.
Det gäller såväl städer och samhällen
som rena landsbygden. Industrin har
förändrats från småhyttor till stora industrier
med miljöproblem för att gå
vidare mot andra och ännu mera fulländade
former av anläggningar, där
miljö- och arbetsförhållanden bättre
kan anpassas till människans och samhällets
krav.

En sak som vi politiker dock aldrig
får försumma är att påverka utvecklingen
på sådant sätt att människans
krav och situation alltid står i centrum.
Levnadsförhållandena förbättras, större
utrymme ges åt personlig konsumtion.
Såväl den ekonomiska som den sociala
tryggheten förbättras, och våra krav på
trygghet i olika former stegras efter
hand.

Sverige är ett rikt land och har råd
att lämna bistånd till sämre lottade
länder och deras invånare. Vi får dock
aldrig glömma bort att klara de problem
som uppstår inom vårt eget land
genom de ständiga förändringar som
pågår. Samhällena inom inflyttningsområdena
har problem, problem som inga -

Allmänpolitisk debatt
lunda får undervärderas. Men frågan är
om inte befolkningen inom de befolkningsfattiga
områdena drabbas av fler
och större svårigheter. Befolkningsuttunningen
medför svårigheter för kommunikationerna,
vilket ofta resulterar i
indragning av allmänna kommunikationsmedel.
Butikerna på den rena glesbygden
får allt svårare att klara sig och
läggs till slut ner. I den rena glesbygden
medför en kombination av dessa
nedläggningar mycket stora svårigheter
för de människor som blir kvar — oftast
de äldre.

När sedan serviceanordningar som
tidigare funnits på kommunblockets
centralort också drabbas av rationaliseringar,
när enheterna skall göras större
och automatiken börjar betjäna människorna,
då börjar hjulet snurra ogynnsamt
för en stor grupp människor.

De flesta av oss som bor och verkar
i befolkningssvaga områden av landet
motsätter sig inte de naturnödvändiga
förändringar som samhällsbilden undergår.
Men vi anser att solidariteten
också måste komma glesbygdsbefolkningen
till godo. Kravet på ökad jämlikhet
måste, anser vi, också gälla drägliga
förhållanden och trygghet för alla
människor, oavsett bostadsort och samhällsstruktur.

De människor som bor i de befolkningssvaga
områdena känner ofta en
social otrygghet, otrygghet i arbetslivet,
svårigheter att få kontakt med läkare
och svårigheter med kommunikationer
till läkare och sjukhus. De som
bor långt från lasarett och andra sjukvårdsinrättningar
kan också få så dryga
resekostnader att de drar sig för att
söka vård. De bestämmelser som reglerar
reseersättningarna vid besök hos
läkare och på sjukvårdsinrättningar behöver
överses så att de passar in i de
nya förhållanden som uppstår när allmänna
kommunikationsmedel försvinner
eller endast fungerar mycket sporadiskt.
Kostnaderna för besök hos läkare
eller på .sjukhus blir annars alltför
stora, i första hand för den enskilde

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt
men även för samhället om produktionsbortfallet
blir onödigt långvarigt.

Indragning av allmänna kommunikationer
blir kännbart på många sätt såväl
för den enskilde som för samhället.
Den enskilde får sämre möjligheter till
resor och dyrare resekostnader, och
samhället kan drabbas av ökade kostnader
inom andra delar av samhällsapparaten.
En järnvägsnedläggelse höjer
trafikintensiteten på landsvägen. I
det sammanhanget vill jag påminna om
den diskussion som nyss fördes här i
kammaren då virkestransporterna kom
på tal. När flottningen i våra älvar läggs
ned belastas landsvägarna ytterligare.
Landsvägarna ar ofta i alltför dåligt
skick för att tåla de tunga transporter
som blir följden av en järnvägsnedläggelse.
Innan en sådan sker bör såväl
de företagsekonomiska som samhällsekonomiska
aspekterna klarläggas. Satsningen
på upprustningen av vårt vägnät
måste i allt större utsträckning ske
också utanför storstadsregionerna och
så att länen utanför dessa får ett bättre
vägnät. De rena glesbygdsområdena bör
åtminstone erhålla fördelen av att det
finns goda vägar.

Önskvärt vore att en taxepolitik för
de allmänna kommunikationerna utformades
så att priset för gods- och personbefordran
inte skulle vara knutet
till avståndet. Dagens förhållande missgynnar
i hög grad de glest befolkade
områdena, där ju också avstånden är
störst. I sammanhanget ingår även
önskemål om en enhetlig telefontaxa.

Det behövs större insatser för att lösa
glesbygdens problem —- insatser i form
av direkt fältarbete. Staten måste satsa
medel för att möjliggöra en dräglig tillvaro
för glesbygdens människor. De
kommunala insatserna måste också utformas
så att de effektivt når ut till de
människor som berörs. Starka kommuner
är en förutsättning för att människorna
i de befolkningssvaga områdena
skall kunna överleva och erhålla en något
så när likvärdig service som befolkningen
i de expansiva områdena. Men

då fordras det också att kommunerna
har statens aktiva stöd på olika områden.
En förutsättning är att inte alltför
många serviceinrättningar dras bort
från de nuvarande kommunblockens
centralort.

Glädjande nyheter har nu nått oss
i form av uppgifter om ökade satsningar
i Norrlandslänen. Sådana satsningar
skulle dock behövas i samtliga
skogslän, inte minst i Kopparbergs
län. Detta län är drabbat så allvarligt
att kraftiga samhälleliga åtgärder behövs
för att bryta den rådande befolkningstrenden
och vända den i positiv
riktning. Inte minst det minskade behovet
av skogsarbetare har bidragit till
att krympa invånarantalet i många av
de rena skogskommunerna. Jag hoppas
på samhällets insatser för att åstadkomma
en förbättring, och jag tror att
det endast är samhällets aktiva insatser
som effektivt kan möjliggöra satsningar
till gagn för oss alla i denna landsända.

Satsningen på »magneterna» — regionorterna
■— måste ske så att både utkomstmöjligheter
och samhällsservice
tryggas. På dessa orter skall finnas industrimark
och industrin byggas upp
så att arbete skapas för människorna.
Här skall finnas bostäder och serviceinrättningar
av olika slag -— skolor,
sjukhus, fritidsanläggningar o. s. v. Vi
måste göra klart för företagare och
myndigheter att dessa orter har mycket
att ge för de människor som vill söka
sig ut från större städer och befolkningstäta
områden. Här finns möjligheter
till rekreation och friluftsliv,
idrottsutövning och kulturaktiviteter.

Dock måste satsningar också göras
på expansiva och starka kommuncentra
i övrigt •—- satsningar som intresserar
industrin att på sikt också etablera sig
på dessa orter och möjliggöra deras
fortsättning som ort och centrum för
människor inom ett område.

Herr talman! Solidariteten mellan
länder och folk bör vara naturlig för
oss svenskar, men solidariteten måste
gälla också inom landet. Solidariteten

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

måste leda till att förståelsen ytterligare
vidgas och praktiska åtgärder vidtages
för att möjliggöra att människor
som vill eller behöver stanna inom de
befolkningssvaga områdena också kan
göra del. Ofta är det dessa människor
som skall skaffa fram de råvaror vilka
utgör grunden för vårt välstånd.

Herr SVENUNGSSON (m):

Herr talman! Höststormen över Västkusten
har bedarrat, sedan den skördat
liv och egendom. Dess härjningar har
genljudit även i den här debatten, och
jag har därför ingen anledning att fördjupa
mig i katastrofen. Inför naturens
krafter står vi ganska maktlösa, och vår
beredskap på en del områden är nog
mindre god. Stormar är dock övergående.
Den ekonomiska kris som drabbat
Västkusten ser ut att bestå.

Jordbruksministern sade nyligen i
ett föredrag att det svenska fisket under
de senaste åren haft vissa ekonomiska
problem. Ja, det är verkligen det
minsta man kan säga. För fjärde året i
följd kämpar Västkustfisket med mycket
stora ekonomiska svårigheter. Pessimismen
breder ut sig. Många yrkesutövare
menar att det finns ringa utsikter
för fisket att överleva. År 1968 lämnade
500 aktiva fiskare näringen. En
fjärdedel av fiskarekåren i den stora
skärgårdskommunen öckerö utanför
Göteborg är borta, man säljer fiskefartyg
i panik till underpriser, och särskilt
ungdomen ger upp, något som får
konsekvenser även på andra områden.
Fiskarkåren har nämligen haft stor betydelse
som rekryteringsbas för både
handelsflottan och marinen.

Fiskets stora svårigheter är knappast
någon följd av den strukturförändring
som hela vårt näringsliv är underkastat
och som gör att hela yrkesgrupper
kommer i kläm. Internationella faktorer
är avgörande. Det svenska fisket
har att konkurrera med länder som för
varje år allt hårdare subventionerar sitt
fiske. Dessa länder har väl också han -

Allmänpolitisk debatt
delspolitiska överenskommelser eller
åtaganden. Det hindrar tydligen inte
dessa länder att undan för undan med
statsmedel stödja havsfisket. Det svenska
fisket har också mycket hårt drabbats
av EFTA-överenskommelsen. Inför
ett eventuellt Nordek kan svenskt fiske
drabbas av nya svårigheter, kanske helt
mista sina ekonomiska förutsättningar.
Även om ett eventuellt Nordek på sikt
syftar till industriell utveckling kan vi
ändå inte undanrycka förutsättningen
för andra näringar — det gäller då både
jordbruket och fisket.

Om man bortser från direktlandningen
av sill i danska hamnar arbetar vårt
fiske i stort sett för den inhemska marknaden,
och huvuddelen av fångsterna
går till mänsklig konsumtion. För norskt
och danskt fiske spelar däremot exporten
en avgörande roll. Produktionen av
fiskmjöl och olja dominerar hemmamarknaderna.

Nu gällande minimipriser i Sverige
ger inte de svenska fiskarna en skälig
inkomst. Manslotten för en storsjöfiskare
har sjunkit med 10 000 kronor sedan
1965. Prisstegringarna och penningvärdeförändringen
gör att inkomstminskningen
är ännu större i realiteten. Jag
vågar påstå att ingen annan yrkesgrupp
i detta land har upplevt en sådan
standardsänkning. Sedan år 1965 har
allting gått emot det svenska fisket.
Fångstmängden har gått ned med ett beräknat
värde av 45 miljoner kronor. Det
underliga är att det är de största
och mest effektiva fiskefartygen som
har drabbats hårdast. Det är tydligen
en rationalisering till döds.

Det är naturligtvis en ytterst känslig
fråga att beröra importrestriktioner.
Men om vi skall ha ett havsfiske för
framtiden, får inte internationella handelsöverenskommelser
ske på det svenska
fiskets bekostnad. Importen bör
komplettera och inte ersätta den svenska
fiskproduktionen. Importen svarar
nu för största delen av konsumtionen av
saltsjöfisk. Den svenska marknaden är
så gott som helt öppen för import från

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt

länder med starkt subventionerat fiske.

Krissituationen inom fisket, särskilt
Västkustfisket, som svarar för 75 procent
av det svenska fisket, har naturligtvis
observerats av statsmakterna. Fiskprisutredningen
arbetar och får efter
hand nya uppdrag. Jordbruksministern
upplyste nyligen om att han gett utredningen
i uppdrag att utforma förslag
till statliga kreditgarantier för fisket.
Men förslag kan först komma till vårriksdagen.
Initiativet är naturligtvis
lovvärt, bara nu de statliga åtgärderna
hinner fram i tid. Många konkurser
hänger i luften på Västkusten i dessa
dagar.

Men det gäller inte bara att bemästra
dagens krissituation. Det gäller havsfiskets
framtid •— dess utövares framtid.
Vi skall ju bara syssla med det som är
direkt lönsamt, och omställningsstöd utgår
för att underlätta fiskares övergång
till annan yrkesverksamhet. Fisket är
emellertid inte bara ett yrke — det är
en livsform, som är svår att omsätta till
något annat.

Fn krympande fiskerinäring betyder
också avfolkade kuster. Vi har glesbydsproblem.
Nu ser det ut som om vi också
skulle få skärgårdsproblem, något som
är ytterst allvarligt, inte minst ur bevaknings-
och försvarssynpunkt.

Fisket är bara en skärgårdsnäring.
Tillverkning och försäljning av is, lådor,
redskap och annan utrustning är
helt beroende av fiskets möjligheter att
överleva. De fiskarsamhällen, som utgör
hemmahamn för de största fartygen, avfolkas
snabbast.

Nu skall ett nytt fiskeriundersökningsfartyg
byggas. Regeringen uppdrog
åt fiskeristyrelsen att utarbeta ett förslag
till byggnadsprogram för fem år
sedan. Det går verkligen inte fort.

Herr talman! Jag har i denna allmänpolitiska
debatt velat fästa uppmärksamheten
på de utomordentligt stora
svårigheter, som det svenska fisket
har att brottas med. Denna fråga berör
inte bara Bohuslän och Västkusten, utan
det är en näringspolitisk fråga som be -

rör hela vårt samhälle. Från oppositionshåll
har vi under senare år fört
fram förslag, särskilt på beskattningens
område •— förslag som avvisats av
riksdagsmajoriteten men som hade fått
till följd bättre ekonomisk beredskap
inför den kris som ändå kom. I dag
tvingas vi i alla fall ta ställning till om
vi skall ha något havsfiske för framtiden.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! Försöksverksamheten
inom lokaliseringspolitikens område
har bedrivits under fyra år. Förväntningarna
inför verksamheten när det
gäller möjlighet till sysselsättningsskapande
åtgärder inom norra stödområdet
har inte infriats. En stor del av arbetsmarknadspolitiken
har bestått i
att flytta människorna till andra delar
av landet — en flyttning som i stor omfattning
skett till redan överhettade områden.
Givetvis måste möjlighet till sysselsättning
och försörjning kunna beredas
människorna. Skulle de sammanlagda
kostnaderna för utbyggnad av de
redan överhettade områdena i form av
kostnader för arbetskraftens flyttning,
samhällets kostnader för utbyggnad av
bostäder och kommunikationer och samhällsservice,
kapitalförstöring i avflyttningsområdena
i form av bostäder och
redan etablerad samhällsservice vägas
emot etablering där arbetskraften finns,
skulle säkert större ansträngningar ha
gjorts för att flytta arbetstillfällena
till arbetskraften i stället för vad som
nu till stor del har skett med befolkningskoncentration
och miljösvårigheter
som resultat i några tätortsregioner
i landet.

Det har talats om utflyttning från exempelvis
Stockholm. Resultatet har blivit
att industrin har minskat men att
kontoriseringen i Stockholmsområdet
har ökat. Utflyttningen av statliga verk
och institutioner har tyvärr inte skett i
den omfattning som ifrågasatts i årets
statsverksproposition. Regeringen har

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

lämnat löften vid olika tillfällen om insatser
i de drabbade områdena. Det
skall väl också erkännas att den hittills
bedrivna verksamheten medfört
nya sysselsättningstillfällen, men detta
är långt ifrån tillräckligt för att lösa
problemen. Särskilt inlandet kräver nya
och friska tag för att inte pessimismen
skall gripa omkring sig. Detta har vid
olika tillfällen framförts från oppositionshåll.
Det måste skapas en optimism
bland människorna i dessa områden,
och för att en sådan skall infinna sig,
måste staten i handling visa, att utställda
löften skall infrias.

För Norrlands del kan man med glädje
konstatera att det aviserade samarbetet
emellan Industriförbundet och regeringen
kommit i gång beträffande planering
av möjliga gemensamma insatser
i Norrland. Regeringens utspel under
förra veckan innehöll visserligen en
del redan tidigare kända företagsetableringar
och får därför ses från politisk
utgångspunkt såsom ett inslag i den påbörjade
socialdemokratiska valrörelsen.
Uppskovet i behandlingen av ärenden,
som legat hos regeringen sedan den 20
juli med tillstyrkan av arbetsmarknadsstyrelsen,
till den sista konseljen före
utspelet i Luleå, ser därför ut att passa
in i den politiska reklamens tjänst. Det
är bara beklagligt att en sådan förhalning
av ärenden med omfattande markarbeten
och grundläggningsarbeten
medför eu omfattande fördyring på
grund av att dessa arbeten måste utföras
under vinterhalvåret i stället för under
en mycket gynnsam sensommar och
höst.

Även om samordningen av tillkännagivandena
när det gäller nya fasta sysselsättningstillfällen
är taktisk, är det
otvivelaktigt så, att sådana meddelanden
inger människorna i Norrland en mera
optimistisk syn och en förhoppning om
att regeringen blir tvungen att fortsätta
på den inslagna vägen. Men för att dessa
förhoppningar även skall kunna omfatta
inlandet, måste ytterligare snabba

Allmänpolitisk debatt
och kraftigare insatser göras i detta område.

Nyheterna från Luleå innehöll också
beredskapsarbeten i form av skogsvårdande
åtgärder inom skogsområdena
under tiden fram till den sista juni nästa
år, och detta är både bra och behövligt
såväl för arbetskraften som för
skogsbruket. Men vi bör komma ihåg att
det blir svårt att utföra vissa arbeten
under vintertid och att beredskapsarbeten
är en kortsiktig och uppehållande
sysselsättning. Fasta arbetstillfällen
måste skapas.

Givetvis skall satsning ske på vissa
s. k. utvecklingsbara orter, men det är
glädjande att regeringen även tar hänsyn
till sådana synpunkter som råvarutillgång,
naturtillgångar och dylikt vid
behandling av lokaliseringsärenden
och icke benhårt låser tänkandet efter
en utlagd karta. Särskilda lokala synpunkter
kan trots allt spela en betydande
roll för möjligheterna för ett
företag att kunna utvecklas och leva
vidare. Jag vill uttala en tillfredsställelse
med de kungjorda sysselsättningsmöjligheterna,
men jag vill än en gång
trycka på behovet av ökade insatser
för skogslänen och inlandet.

Vid utformningen av lokaliseringsstödet
förutsågs viss räntebefrielse för
lån under viss tid. Vid nyetablering av
företag är det otvivelaktigt på det viset
att initialkostnaderna under byggnadstiden
och inkörningstiden kan motivera
sådan befrielse. I debatten i andra
kammaren angående bankoutskottets
utlåtande nr 30 om lokaliserings- och
regionalpolitik den 28 maj detta år
framhöll inrikesministern att räntan
för iokaliseringslånen var hög, men att
detta kompenseras delvis av att man
får lov att förfoga över dessa pengar
ett par år utan att alls betala någon
ränta. Inrikesministern anförde att det
tog tid att bygga upp en industri och
att det därför kanske inte kunde räknas
helt som en förmån. Han framhöll
vidare att i det fall pengarna skulle ha

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt
lånats på marknaden, skulle lånen inte
ha varit räntefria under den tid som
åtgår för att bygga upp företagen. Företaget
skulle ha fått finna sig i att betala
ränta efter hand som det lyfter
pengarna. På grund av viss oklarhet
och olika behandling av denna fråga
vid olika ärenden skulle det vara bra
med ett klarläggande och vissa riktlinjer,
så att behandlingen av lokaliseringsärenden
i detta avseende blir likformig.

Jag har tidigare sagt att beredskapsarbetena
har haft och har stor betydelse
för att ge sysselsättning, där andra
arbeten inte kan erhållas. Det förefaller
därför underligt att det förfaringssätt
vägverket har tillämpat när
det gäller överflyttning av arbeten inom
vägplan till beredskapsarbete medför
att anslagsbelopp tas bort från ordinarie
plan. Genom ett sådant tillvägagångssätt
blir det ju inga ökade
sysselsättningstillfällen genom beredskapsarbete,
utan det ordinarie arbetet
blir beredskapsarbete. Antalet sysselsatta
blir därför lika stort som om arbetet
hade utförts enligt fastställd plan.
En sådan tingens ordning kan icke
accepteras från berört inlandsområde.
Ur principiell synpunkt är handläggningen
icke heller tillfredsställande.
Jag hoppas få ett positivt svar på den
frågan i den interpellation som jag har
ställt till inrikesministern.

Under vårriksdagen behandlades
motioner angående turism inom Jämtlands
län samt frågan om försöksområde
för lokaliseringspolitiska åtgärder
inom länet och diskuterades frågan om
Olympiska spelen. Vid behandlingen
av alla dessa frågor framhöll olika utskott
och riksdagen i antagna utlåtanden
att inlandet och utvecklingen inom
Jämtlands län kunde kräva speciella
åtgärder. Befolkningsminskningen
inom länet fortskrider i en lavinartad
fart. Dessa ifrågasatta åtgärder
måste komma snabbt. Vi från länet
hoppas att »ett nytt paket» kommer
från regeringen och att det paketet

innehåller glädjande nyheter från sysselsättningssynpunkt
för Jämtlands
läns del. Lokala initiativ har icke heller
saknats och bör kunna tas till vara
och packas in i »julklappen»!

Kostnadsfaktorn är avgörande för
vilket företag som helst. Det må sedan
vara enskilt eller statligt. På grund av
de långa avstånden är därför fraktkostnaderna
för företag och industrier
förlagda i Norrland av stor betydelse.
Är produkten högförädlad utgör fraktkostnaden
en mindre besvärande del
än vid lägre förädlad vara. Därför inger
det stor oro med de signalerade
höjda kostnaderna såväl för frakter
som för persontransporter med järnväg
och flyg. När SJ höjer fraktsatserna
blir det som att ge med den ena
handen och ta med den andra: stöd
till industrilokalisering men höjda
transportkostnader. Fraktsatser som
innebär större likställighet mellan företag
belägna i olika delar av landet
skulle vara en fortsättning på den enhetliga
taxepolitik som tillämpas av
exempelvis postverket och av televerket
för anslutningsavgifter. Sådana
tankegångar bör därför aktualiseras.

När det gäller biltransporterna är de
signaler som blivit kända genom redogörelser
inför pressen från bilskatteutredningen
mycket alarmerande. Sådana
drastiska höjningar som där signalerades
kommer att mycket negativt
inverka på möjligheterna till företagsetablering
och drift av redan etablerade
företag inom Norrland på grund
av ökande transportkostnader. Inom
stora områden finns icke annan transportmöjlighet
än med lastbil. Jag tänker
på virkestransporter och andra
råvarutransporter, vilka går i väst-östlig
riktning från inlandet till industrier
vid kusten. Dessa kostnadsökningar
kan också medföra försvårade
möjligheter till konkurrens med utlandet
och därmed försvåra sysselsättning
av arbetskraft. I de fall lastbilsägarna
icke kan erhålla ekonomisk kompensation
för kostnadsfördyringen kom -

Torsdagen den 30 oktober 19G9

Nr 34

mer dessa företag i den situationen att
de inte kan uppehålla verksamheten.
Finns då icke någon annan transportmöjlighet,
därigenom att järnväg saknas,
uppstår ytterligare svårigheter för
berörda företag.

En styrka för svenska företag i den
internationella konkurrensen har varit
en rationellt driven transportapparat.
Efter de tongångar som framkom vid
informationer till pressen skulle det
aviserade förslaget ge skattelättnader
för mindre fordon och kraftiga skärpningar
för större lastfordon. Man kan
fråga sig hur en sådan lösning är tänkt
att fungera i praktiken. I många fall
kan fordonen inte vara mindre än de
som nu används. Resultatet av en övergång
till mindre fordon skulle för övrigt
bli att lastbilsparken behövde utökas
kanske fyra å fem gånger, räknat
i antal fordon — detta med hänsyn till
vad jag tidigare sagt om avsaknad av
järnvägstransporter på sträckor där
inga järnvägar finns. Det skall givetvis
drivas en transportpolitik, men den
får inte ge till resultat sådana verkningar
som jag här har berört.

Herr talman! För oss som bor i
Norrlands inland finns också ett annat
transportproblem. Den framtida hamnorganisationen
har varit ute för remissbehandling.
Det län jag representerar
har helt kommit bort i den utredningens
arbete. Visserligen har man
på en bilaga ritat en pil, pekande mot
norsk hamn, men man har aldrig dryftat
problemet. Landstingets förvaltningsutskott
har i sitt remissvar påpekat
behovet av att Jämtlands län erhåller
förbindelser med norska isfria
djupvattenhamnar. Jag uttalar den
förhoppningen att man vid den fortsatta
behandlingen av hamnfrågan tar
vederbörlig hänsyn till inlandets synpunkter
i detta avseende och att i det
fall det finns hindrande överenskommelser
för de norska hamnarnas utnyttjande
för inlandet för vissa varuslag
dessa hinder undanröjs.

I överväganden angående nordiskt

Allmänpolitisk debatt
transportsamarbete kommer också frågan
om oljetransporterna in i bilden.
Huruvida vi skall satsa på ban- eller
landsvägsbunden transport eller rörtransport
får kommande utredningar
utvisa.

Jag har tidigare berört positiva attityder
när det gäller lokaliseringsfrågorna.
Hit hör de intryck och resultat
som nyetablerade företag redovisar
från verksamheten inom Norrland. De
nyinflyttade företagen anger den stabila
arbetskraften, miljön och trivseln
i arbetet som mycket tungt vägande
positiva faktorer. Detta tillsammans
med en fortsättning på den av regeringen
sent omsider inslagna vägen,
samarbete med industrin, kan medföra
att de kvarboende människorna återfår
tron på att löftena skall infrias.

I samarbetet med industrin borde
också regeringen kunna påverka företagen
på det sättet att, när de får utnyttja
sina investeringsfonder, större
andel av investeringarna förläggs till
Norrland. Hittills har det tyvärr varit
motsatta förhållandet — exempel finns
på att en tiondel gått till investeringar
i Norrland medan nio tiondelar gått
till redan överhettade områden i södra
och mellersta Sverige.

Vi som bor och verkar i Norrland
och särskilt dess inland sätter stora
förhoppningar till den pågående lokaliseringspolitiska
utredningen. Vi hoppas
att den skall ange klara riktlinjer
för den fortsatta verksamheten. Det är
allas vår förhoppning att såväl den
som andra pågående utredningar inom
detta område skall läggas fram snabbt
och att de skall ge regeringen anledning
till omedelbara åtgärder för att
dessa svåra problem skall kunna lösas
på ett sätt som tillvaratar de enskilda
människornas krav på jämlikhet mellan
olika regioner av vårt land. Kan
inte dessa frågor lösas på sådana
mänskliga grunder, förefaller allt tal
om jämlikhet vara enbart tomma fraser.

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt

Herr ANDERSSON, INGVAR, (m):

Herr talman! Finansministerns redogörelse
för Nordekläget var en saklig
och rättfram redovisning av de bytesobjekt
som finns, i huvudsak jordbruk
och fiske, för att en tullunion i Norden
skall bli möjlig.

Det jordbrukspolitiska beslutet om
80 procents självförsörjning är ett faktum.
Problemet är alltså inte överproduktion
av livsmedel i Sverige utan
Danmarks stora livsmedelsproduktion.
Danmark vill sälja kött, fläsk och andra
animaliska livsmedel, men vad det
gäller dessa livsmedel är vi så gott som
helt självförsörjande. Staten bär ju här
medverkat till en hög produktion av
dessa livsmedel genom garantihjälp till
livsmedelsindustrier som inte har något
samband med jordbruk.

I vårt land liksom i Danmark och i
övriga Norden bedrivs lantbruk på jordar
som saknar naturliga förutsättningar
för modern jordbruksdrift. Hos oss
sker en snabb och spontan nedläggning
av dessa brukningsdelar, och utvecklingen
behöver här inte påskyndas.
Brukarnas ålder är i allmänhet
hög, och för de yngre är frågan om
alternativa arbeten avgörande.

Bidrag till övriga Nordens industrialisering
har förutsatts ske med svenskt
bistånd. Då bör det också vara möjligt
att Sverige ekonomiskt stödjer åtgärder
som syftar till att ur produktionen dra
bort svårskött och olämplig jord i Norden.
På det sättet går ekvationen ihop.
Sveriges livsmedelsberedskap bevaras,
och Danmarks överskott minskar. Det
måste framstå som uppenbart att vårt
lands försörjningsmöjligheter finns
med i bilden då det gäller planläggningen
av den allmänna beredskap som
måste till för att vi skall kunna hävda
vårt oberoende. Inträde i EEC måste
dock vara den primära målsättningen.
Regeringen bör driva den här frågan
med större kraft än vad som hittills
varit fallet.

Sedan överenskommelse träffats om
prissätttningen på jordbruksprodukter,

en prissättning som man förutsatte
skulle leda till en viss inkomst för näringsutövarna,
förbereds flera kostnadskrävande
pålagor på näringen som
självfallet, då ingen kompensation utgår,
sänker lantbrukarnas levnadsstandard.
En av dessa är traktorskatten,
som kostar cirka 40 miljoner kronor.
Jordbrukarna har starkt reagerat mot
skatten, därför att de anser den orättvis.
Ingen hade motsatt sig en beskattning
av traktorer, som verkligen i någon
större utsträckning används för
transportändamål, men det stora flertalet
används inte på detta sätt. Någon
utredning var inte gjord och det förklarar
i någon mån skattens storlek
och utformning, men detta faktum kan
aldrig användas som ett försvar för
densamma. Utredning i efterhand har
visat att traktorn blir det hårdast beskattade
transportfordonet.

Till vårriksdagen väcktes en motion,
i vilken anvisades en möjlighet att återföra
medel, motsvarande vad traktorskatten
inbringar, till jordbruket via
regleringsföreningarna. Motionen avslogs
av riksdagens majoritet och nu
kan endast den förhoppningen hysas att
finansministern omarbetar tillämpningsföreskrifterna,
så att beskattningen
kan framstå som rimlig.

Regeringen har påstått sig sträva efter
stora och rationella enheter när det
gäller jordbruk. En del finns redan och
fler kommer till. Det föreligger på den
punkten inget motsatsförhållande mellan
regeringens målsättning och näringsutövarnas.
Såväl den inre som den
yttre rationaliseringen har drivits målmedvetet
och långt, men vinsterna är
nu dyrköpta. Den kommitté som arbetar
med jordbrukets avskrivningsregler
är ännu inte färdig med sitt arbete, och
förhoppningen om goda avskrivningsnormer
kan fortfarande hysas, liksom
att kommittén arbetar snabbt.

Däremot är direktiven till en ny fastighetstaxering
redan utfärdade. För
jordbruk och andra företag kan dessa
leda till ytterst svåra ekonomiska pro -

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

blem. Ett jordbruk eller annat företag
är i och för sig inga kontanter, det är
ett produktionsmedel, som naturligtvis
har sitt värde.

Fastighetstaxeringen pågår för fullt
och de direktiv fastighetstaxeringsnämnderna
arbetar efter säger, att taxeringsvärdet
på jordbruksfastighet skall
vara 75 procent av det genomsnittspris
som erhållits inom ett visst område
och under en viss period skedda
försäljningar. De taxeringsvärden man
på det sättet får fram har inte något
som helst samband med fastigheternas
produktionsvärde.

De höga priserna har tillkommit dels
på grund av inflationen, dels på grund
av att tätorter gjort mycket stor upphandling
av jord för framtida expansion.
Priset som betalas ligger högt,
3—5 kronor per kvadratmeter. Domänverk,
kyrka och enskilda som varit säljare
har med all rätt uppträtt som köpare
på en marknad med begränsat utbud.
Det är självklart att andra avvägningar
än företagsekonomiska här varit
dominerande. Det har rört sig om omplacering,
där trots ett högt pris på
den nya fastigheten arealen blivit större
vid utnyttjande av hela köpeskillingen.

De negativa yttringarna uppträder
för unga lantbrukare, som i stor utsträckning
saknar kapital, och för alla
andra, eftersom finansministern utnyttjat
de konstlade jordpriserna som bas
för fastighetstaxeringen.

För många — och framför allt för
ägarna till medelstora och stora brukningsenheter
— kommer de nya värdena
att innebära en kontinuerlig upplåning
för att klara garantiskatt, förmögenhetsskatt
och ägarens legitima
försörjning. Egendomarna kan vid arvsskifte
svårligen hållas samman, och regeringen
har uppnått rakt motsatt effekt
mot den, som den sagt sig vilja
uppnå.

Härtill kommer det hot som kapitalbeskattningsutredningens
väntade förslag
kan komma att innebära. Ingen

Allmänpolitisk debatt

vågar väl även om han är en aldrig så
stor optimist hoppas på att de lättnader
av förmögenhets- och arvsbeskattningen
som behövs för att familjeföretag
skall kunna bli en bestående ägandeform
kommer att framläggas.

Svenskt jordbruk behöver för att
kunna fortsätta den intensiva rationalisering
som fortgår och för att brukningsdelarna
skall kunna stanna kvar
i enskild ägo statsmakternas förståelse
och stöd. Ett jordbruk, ägt av sin brukare
och med ekonomiska möjligheter
att investera och rationalisera, producerar
de billigaste livsmedlen.

Herr talman! Den ojämna inkomstsituation
som jordbruksnäringen genom
åren fått dras med aktualiserar
frågan om jordbrukskonto eller annan
resultatutjämning. Årets fastighetstaxering
visar behovet av:

En ny värdenorm vid åsättande av
taxeringsvärde på jordbruks- och rörelsefastigheter,
ett värdesystem som
har samband med fastighetens avkastningsvärde.

Ändrade och rättvisare tillämpningsföreskrifter
samt möjlighet till dispens
vid tillämpningen av traktorskatten.

Förmögenhets- och kvarlåtenskapsskattebestämmelser
som skapar förutsättningar
för fortsatt enskilt ägande.

Krafttag från regeringens sida för ett
inträde i EEC.

Avvisas de här förslagen är regeringens
målsättning inte starka rationella
enheter utan någon annan. Det
är ett ärlighetskrav att svenska folket
i så fall får veta vart man syftar.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Jag avstod i går, med
hänsyn till arten av mitt anförande,
helt från att gå in på våra ekonomiska
problem. Kammarens ledamöter vet
emellertid att särskilt de valutapolitiska
frågorna också intresserar mig. Jag
borde följaktligen ha sagt något därom
när den tyska marken skrivits upp,
den franska francen skrivits ner och

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt
de svenska valutatillgångarna sjunkit
med bortåt 2,5 miljarder kronor under
senaste 12-månadersperiod. Det är
emellertid i slutet av denna debatt meningslöst
att sätta i gång en ny diskussion
post festum. Jag får återkomma
i annat sammanhang.

Finansministerns uttalanden i går
bör emellertid inte av mig lämnas helt
okommenterade i dag. Han sade nämligen,
om jag fattade rätt, inte endast
att bytesbalansen inklusive kapitalbalansen
utfallit sämre i år än i fjol utan
dessutom att han icke väntar någon
bättring nästa år. Det är möjligt att
herr Sträng får rätt, jag vet inte. Men
för tiden hittills talar fakta ett tydligt
språk. Vad som därför förvånar mig
i finansministerns gårdagsuttalanden
är först och främst hans frejdiga halvlöften
om att ställa svensk kapitalmarknad
till förfogande för nya utländska
åtaganden — utöver en stigande u-hjälp
och mycket annat nu även för Nordek,
varemot jag principiellt inte har något
att invända. Samtidigt aviserar finansministern
även en skärpning av kapitalbeskattningen.
Men om spararna alltmer
skall avskräckas från att samla
kapital, vem är det då egentligen som
skall skaffa allt det kapital som herr
Sträng och hans parti så frikostigt ställer
i utsikt till höger och vänster? Staten
har ju stora underskott, lämnar
inget bidrag till sparandet och skaffar
heller ingen valuta att tala om.

Jag måste ställa denna fråga till finansministern
i dag. Många av bankoutskottets
ledamöter är förvisso intresserade
av ett svar.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,
(ep):

Herr talman! I en replikväxling med
herr Axel Kristiansson under kvällstimmarna
i går ställde herr Göran
Karlsson en fråga vars formulering
konstituerar ett påstående som jag finner
det nödvändigt att bemöta.

Herr Karlssons fråga hade följande

lydelse enligt protokollet: Är det regeringens
fel att de norrländska skogsägarna
med herr Hedlund i spetsen
har lagt ned en del av sina massafabriker?
Jag vill svara: Visserligen har regeringen
alltför länge försummat att
föra en aktiv lokaliseringspolitik, men
det har faktiskt inte resulterat i någon
nedläggning av skogsägarnas och herr
Hedlunds massafabriker.

Detta faktum bevisas av förhållandet
att skogsägarrörelsen inte lagt ned
en enda av sina massafabriker, inte
något sågverk heller för den delen.
Tvärtom har skogsägarna på ett verksamt
sätt bidragit till uppbyggnad och
utveckling av träindustrin i Norrland.
Herr Karlsson kan, för undvikande av
klavertramp i framtiden, lämpligen förhöra
sig med förre statsministern herr
Tage Erlander och finansministern
herr Gunnar Sträng, vilka den 10 september
detta år deltog vid invigningen
av pappersbruket i Väja i Ådalen som
sysselsätter 150 man. Tillkomsten av
Väjafabriken är för övrigt den första
betydande nydaning av basindustrin
som har skett i Kramforsområdet, alltså
långt före »norrlandspaketet».

Det påstående som herr Karlsson
gjorde i sin konstruerade fråga innebär
alltså ett mycket ovarsamt handhavande
av sanningen — detta är försiktigt
uttryckt — samtidigt som det
andas en viss politisk svartsjuka gentemot
centern.

Jag har ■— därför att herr Karlsson
i sitt huvudanförande i går ville
framstå som den politiska moralens
skyddshelgon i denna kammare
— på det här sättet velat ge herr
Göran Karlsson tillfälle att för kammaren
tala om vilka massafabriker
skogsägarna lagt ned. Då jag vet att
han inte kan peka på ett enda sådant
företag, vill jag allvarligt ge herr Karlsson
det rådet att helt ta avstånd från
sitt i går gjorda påstående. Den av herr
Karlsson starkt understödda synen på
moral i sådana här avseenden kräver
detta.

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Det är klart att jag ber
om ursäkt, om jag har fel och har sagt
någonting som inte var riktigt. Det är
tvärtemot vad en högerledare gjorde
i går — han ville inte ta avstånd från
vad någon av hans partivänner hade
skrivit om en socialdemokratisk partiledare.
Jag vill inte stå och anklaga
skogsindustrin för nedlagda industrier,
om det inte har lagts ned några.

Att jag tog upp denna fråga i går
kväll berodde på den onyanserade kritik
som herr Axel Kristiansson riktade
mot regeringen. Han sade att regeringen
bar skulden till strukturomvandlingen
av den norrländska skogsindustrin
med påföljande nedläggningar.
Om herr Axel Kristiansson känt till att
ingen nedläggning skett, hade han ju
kunnat svara i går kväll utan att behöva
hjälp av centerns gruppledare.

Vad beträffar den moraliska sidan,
herr Nils-Eric Gustafsson, vill jag inte
bli pådyvlad att ha kommit med medvetna
osanningar, utan jag tar givetvis
avstånd från vad jag kan ha sagt som
inte är riktigt. Men jag undrar om det
inte ligger en del i resonemanget om
nedlagda fabriker på detta område.

När sedan herr Nils-Eric Gustafsson
tar upp frågan om den nytillkomna
Väjafabriken vill jag inte göra något
påstående, men jag undrar om inte
även skogsägarna då det gäller nyinvesteringar
har haft mycket stor nytta
av den statliga investeringsbanken och
annat som tillkommit på socialdemokratiskt
förslag.

Vad jag har velat säga, och jag uttryckte
det även i ett av mina anföranden
här i går, är att jag inte anklagar
skogsindustrierna för att de lagt
ner verksamhet. Det finns ju även andra
än de som herr Hedlund är chef
för. Nedläggningarna sammanhänger
självfallet med utvecklingen på hela
fältet runt om i världen, efterfrågan
på papper, behovet av att bygga nya
fabriker osv. Men jag har reagerat mot
att man från centerpartiets sida så en -

Allmänpolitisk debatt
sidigt velat anklaga regeringen för något
som den inte bär skulden för. Det
är anledningen till att jag tog upp denna
fråga i går.

Jag är sannerligen inte svartsjuk på
centerpartiet, om det skulle ha eu eller
annan framgång. Men jag tycker att
det inte heller finns någon anledning
för centern att slå sig för sitt bröst
och säga att det är centern som medverkat
till lokaliseringen i Norrland.
Jag skulle i stället vilja säga att trots
centerns resonemang av det enkelspåriga
slaget, att det skall vara ett nät
av tätorter osv., vilket är orimligt, har
man genom insatser från regeringens
sida kunnat skapa och är på väg att
skapa bättre möjligheter för norrlänningarna
att få arbete. Det betraktar
jag som en riktig sak. Vi måste från
samhällets sida ta ansvaret när de enskilda
inte gör det, och vi är från socialdemokratins
sida beredda att satsa
vidare i den riktningen i fortsättningen.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,

(ep):

Herr talman! Herr Göran Karlsson
är ute på svag is just nu. Han vet förmodligen
— jag hoppas åtminstone det
— att hans påstående i går inte hade
sanning som grund. Nu försöker han
blanda bort korten i denna diskussion
och börjar tala om Investeringsbanken
i stället, som om den skulle vara något
som centerpartiet gått emot. Det har
vi inte gjort.

Jag vill ånyo ställa denna fråga till
herr Göran Karlsson: Vill han ärligt
och uppriktigt bär säga att han tar
avstånd från den förstuckna insinuation
som ligger i hans fråga till herr
Axel Kristiansson i går om att herr
Hedlund har lagt ner massafabriker i
Norrland? Det är hur klart som helst
formulerat i protokollet, och jag förmodar
att herr Göran Karlsson är alldeles
rätt återgiven i det snabbprotokoll
som föreligger.

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt

Vill han göra det, då tror jag på honom.
Vill han det inte, vill han glida
undan, då måste jag tro på svartsjukan.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag har mycket svårt
att begripa herr Nils-Eric Gustafssons
senaste inlägg. Jag sade att jag ber om
ursäkt, om jag hade fel i går. År inte
det tillräckligt? Skall det behöva upprepas
i varenda anförande jag gör, för
att centerns biträdande gruppledare i
denna kammare skall förstå att jag
menar allvar med vad jag säger? Jag
tycker att det är orimligt att föra resonemanget
från dessa förutsättningar.
Skall vi resonera, måste vi väl ändå
hålla oss till sakligheten, herr NilsEric
Gustafsson.

Herr Gustafsson säger att jag har
försökt blanda bort korten genom att
föra in resonemanget om Investeringsbanken.
Det är inte alls att blanda
bort korten, herr Nils-Eric Gustafsson.
Jag föreställer mig att den utbyggnad
av massaindustrin som sker på olika
håll i landet, bl. a. i Väröbacka — om
detta kan sägas utan att blanda bort
korten — inte varit möjlig om man
inte haft en statlig investeringsbank
som gett pengar. Om ni från centerns
sida sätter er ner och funderar litet
grand över ekonomiska möjligheter
och annat, så måste ni ju inse att det
förutsätter kraftiga kapitalinsatser.
Och det hade ni säkerligen haft svårighet
att klara, om vi inte med stark
vilja från socialdemokratins sida startat
Investeringsbanken.

Det är inte att blanda bort korten.
Det är att tala om de realistiska förutsättningar
som har funnits för den utbyggnad
som skett.

Om ni byggt ut i Kramforsområdet,
är det bara att gratulera till att ha fått
denna industri, men jag är inte så säker
på att den kommit till om man
inte haft förutsättningarna på kapitalsidan.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,

(ep):

Herr talman! I sitt förra inlägg använde
herr Göran Karlsson vid två tillfällen
formuleringen: Jag är inte riktigt
säker på det här. Det var det som
gjorde att jag ånyo frågade honom, om
han var säker på att han hade fel i går.
Jag är säker på att han hade det.

Sedan är det en annan sak som har
gjort att jag blivit en aning upprörd
över hans påhopp. Förhållandet är det
att Gunnar Hedlund och skogsägarna
i Norrland är praktiskt taget de enda
inom skogslänen som har kunnat expandera
sina företag under de senaste
åren. Jag anser verkligen att en representant
för regeringspartiet inte skall
göra det till någonting helt annat —•
någonting negativt för samhället.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! Jag skall inte blanda
mig i debatten mellan herr Göran
Karlsson och herr Nils-Eric Gustafsson
på annat sätt än genom att verifiera
det värde som vi inom skogsområdena
sätter på de fabriker som skogsägarna
driver.

I mitt hemlän finns två massafabriker
som ägs av den samlade skogsägarrörelsen.
Både från skogsägarhåll
och från de anställdas sida ser man
mycket positivt på den verksamhet
som dessa företag driver. Till herr Göran
Karlsson vill jag bara säga att vi
är mycket intresserade av att skogsägarrörelsen
kan fortsätta att expandera
inom dessa områden och där skapa
sysselsättningstillfällen.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 132,
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av 1 § andra stycket lagen (1963:268)
om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete.

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

Om ändring av reglerna angående restitution av skatt

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 124, i anledning av motioner om
fria läroböcker till vuxenstuderande;
och

nr 125, i anledning av motioner angående
dispositionen av avvecklingsskolornas
donationsfonder.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 52, med
anledning av Kungl. Maj :ts skrivelse
med redogörelse från Nordiska rådets
sjuttonde session, såvitt skrivelsen hänvisats
till bevillningsutskottet, bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 61, i anledning av motioner om
visst tillgodoräknande av tjänstgöring
på fiskefartyg;

nr 62, i anledning av motioner om
förbud mot användning av DDT m. fl.
preparat;

nr 63, i anledning av motioner angående
handläggningen av fall av misstänkt
barnmisshandel;

nr 64, i anledning av motioner om
viss ändring av reglerna i barnavårdslagen
angående s. k. återflyttning;

nr 65, i anledning av motion om lagstadgad
rätt till semester mellan jul och
nyår; samt

nr 66, i anledning av motioner om
översyn av reglerna om sjukförsäkringsavgift.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 54, med
anledning av motioner om rätt till nedskrivning
vid beskattningen av värdet

på djurbesättning, bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Om ändring av reglerna angående
restitution av skatt

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 55, med anledning av
motioner beträffande vissa uppbördsfrågor.

Till behandling i ett sammanhang
hade bevillningsutskottet upptagit följande
motioner, nämligen

1) motionen I: 380, av herrar Alexanderson
och Ermilf; samt

2) de likalydande motionerna I: 717,
av herr Åkerlund in. fl., och II: 789, av
herr Fridolfsson i Stockholm m. fl.

I motionen 1:380 hade anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära förslag till ändring av reglerna
om restitution av skatt i uppbördsförordningen
i överensstämmelse
med vad i motionen anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå

1) motionerna 1:717 och 11:789;
samt

2) motionen 1:380.

Reservation hade anmälts av herr
Tistad (fp), som dock ej antytt sin mening.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! I detta utskottsbetänkande
behandlas bl. a. en motion, som herr
Ernulf och jag väckt i denna kammare
angående ränta på restituerad skatt. Utskottet
föreslår att motionen avslås. Det
ställer sig emellertid litet svårt för mig
att gå in i polemik mot utskottet i sakfrågan,
eftersom utskottet har behandlat
en helt annan fråga än den som tagits
upp i motionen. Den avser nämligen restitution
av erlagd skatt enligt 69 § 2
mom. uppbördsförordningen, medan utskottet
talar om ränta på överskjutande

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1069

Om ändring av reglerna angående restitution av skatt

preliminär skatt enligt 27 § 3 mom. samma
förordning. Jag tycker det är häpnadsväckande
att vårt speciella skatteutskott
inte hittar bättre i våra skatteförfattningar,
och jag får väl därför försöka
att i litet mer populära termer berätta
vad det rör sig om.

Motionen är i betänkandet helt korrekt
refererad, liksom även redogörelsen
för gällande bestämmelser är korrekt.
Det är först i utskottets ståndpunktstagande
som förväxlingen kommer
fram. Det gäller följande förhållanden:
Om en skattskyldig överklagar en
taxering och menar att den är för hög,
är han enligt gällande regler som bekant
ändå skyldig att betala den debiterade
skatten. I och för sig är det en hård
ståndpunkt, men den får väl anses nödvändig,
eftersom den skattskyldige eljest
skulle få för mycket skattebesvär i rent
uppskovssyfte. Om taxeringen sänkes av
prövningsnämnden eller högre instans,
borde den skattsskyldige, som tvingats
inbetala för mycket skatt, beredas en
rimlig kompensation härför. Det är också
föreskrivet att ränta skall betalas på
restituerat skattebelopp, men reglerna
för beräkning av räntan är i flera avseenden
mycket snäva. Det synes, menar
motionärerna, snarare vara angeläget —
inte minst från goodwill-synpunkt —
att statsverket i sådana sammanhang
uppträder generöst, särskilt som den
skattskyldige ofta haft andra olägenheter
än ränteförlusten.

Motionärerna har vänt sig mot de
snäva reglerna för beräkning av ränta i
dessa fäll. Ränta beräknas sålunda från
en senare dag än betalningsdagen, och
räntesatsen är 5 procent, vilket i varje
fall för närvarande är påtagligt under
normal bankränta. Vi påpekar vidare,
att sådant belopp som den skattskyldige
tvingas betala i kvarskatteränta
men sedan får tillbaka till följd av
ändrad taxering, återbetalas utan räntetillägg
för den tid beloppet utestått.

Möjligen är det sist nämnda påpekande
som gjort, att utskottet blandat ihop
frågorna och i stället uttalat sig om reg -

lerna för beräkning av kvarskatteränta.

Som jag här påvisat har vi inte fått
något svar på frågorna i vår motion,
och egentligen borde jag därför yrka
återremiss för ny behandling i utskottet.
Jag skall dock avstå från det och
får väl i stället återkomma nästa år.
Då får jag också tillfälle att rätta ett
litet skönhetsfel i motionen. Vi hade
nämligen förbisett att reglerna i någon
liten mån förbättrats genom en författningsändring,
som ännu inte kommit
in i den lagbok som fanns tillgänglig
när motionen skrevs.

I detta läge har jag, herr talman, för
dagén inte något yrkande.

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! I detta betänkande behandlas
dels ett motionspar, dels en
enskild motion i första kammaren. Beträffande
motionsparet I: 717 och II:
789 har bevillningsutskottet funnit, att
det yrkande som ställts redan är tillgodosett
genom ett beslut i riksdagen
år 1967. Det motionsparet behöver alltså
inte föranleda någon diskussion här.

När det gäller motionen 1:380 säger
herr Alexanderson att bevillningsutskottet
inte har förstått motionen och
att vi har behandlat en helt annan
fråga.

Jag är inte riktigt säker på att det är
så illa som herr Alexanderson vill göra
gällande. Om det skulle vara så att vi
inte har förstått motionen, kan vi kanske
i varje fall få dela ansvaret med
motionärerna, med anledning av det
sätt på vilket motionen är skriven. Jag
tror emellertid att både bevillningsutskottets
kansli och flertalet ledamöter
av utskottet har läst motionen så noga
att de har förstått innehållet i den.

Det gäller som sagt restitution av
skatt och en del andra regler, framför
allt regler vid återbetalning av skatt.
Jag vill hänvisa till sidan 8 i betänkandet,
där vi har besvarat det som herr
Alexanderson säger att vi inte svarat

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

Om ändring av reglerna angående restitution- av skatt

på. Vi säger nämligen: »Vad gäller reglerna
i övrigt för beräkning av ränta
vid återbetalning av skatt kan med
visst fog invändningar göras mot det
nuvarande systemet, om man utgår från
rent affärsmässiga synpunkter på återbetalningarna.
Utskottet anser emellertid
viktigare att begränsa det administrativa
arbetet med uppbörden än att
tillgodose långt gående önskemål om
rättvisare ränteberäkning, som i flertalet
fall är av ringa ekonomisk betydelse
för den skattskyldige.» Detta utvecklas
av utskottet med exempel.

Jag tror alltså inte att man med fog
kan påstå att utskottet helt har gått
förbi den fråga som motionärerna tagit
upp. Vi har sagt, att man inte kan eftersträva
en absolut millimeterrättvisa när
det gäller dessa ränteberäkningar just
med hänsyn till det administrativa arbetet.
Utskottet anser att det finns skäl
att avvakta den utredning som behandlar
den definitiva källskatten. Om utredningen
kan konstruera ett förslag
till definitiv källskatt löses problemen
i stor utsträckning den vägen. Vi har i
övrigt att vänta ett ganska omfattande
skatteförslag, och även av det skälet
har vi ansett oss inte ha anledning att
nu gå in på dessa diskussioner.

I utskottets betänkande sägs också
att den räntesats söm nu tillämpas, 5
procent, mycket väl kan anses vara låg
om man utgår från dagens ränteläge
och från affärsmässiga synpunkter, vilket
man emellertid enligt utskottets förmenande
inte böra göra i detta sammanhang.

Eftersom herr Alexanderson inte
ställde något yrkande, nöjer jag mig
med att yrka bifall till vad bevillningsutskottet
har föreslagit.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Som medmotionär till
herr Alexanderson blev jag litet oroad
av ett yttrande, som herr Tage Johansson
nyss fällde. Han sade att den motion
det här gäller var så svår att förstå.

Visst är skatteförfattningar många
gånger för lekmän svårförståeliga —
det skall jag gärna erkänna — men jäg
tycker att det är underligt att en ledamot
av bevillningsutskottet kan säga att
det är- svårt att förstå motionen.: Den
talar om att ett beslut av en skattemyndighet
i ett taxeringsärende kan bil
ändrat av en högre instans och att den
skattskyldige i så fall måste betala; in
skatt efter den lägre instansens beslut
men kan få tillbaka skatt, om den högre
instansen ändrar skattebeslutet. År
detta verkligen så invecklat för. vårt
speciella skatteutskott? Det är rätt vanligt
inom förvaltningar av olika slag
att en högre myndighet ändrar en underordnad
myndighets beslut och att
en utbetalning av något belopp med
anledning därav får göras till en person.
Det är inte heller någonting speciellt
för skatterätten att ränta i så
fall utgår på det återbetalade beloppet.

Vad motionen syftar till är en förbättrad
ränteberäkning för den som får
tillbaka pengarna, därför att den underordnade
myndighetens beslut ansetts
felaktigt.

Det blir besvärligt för'' oss riksdagsmän,
om vi skall skriva motioner i sådana
här ganska svåra ämnen och ett
sådant resonemang, söm jäg nu för
och som också förs i motionen, inte
skall kunna förstås av det utskott som
består av på skatteområdet särskilt
sakkunniga riksdagsmän. Jag förmodar
därför att herr Tage Johanssons yttrande
inte var så allvarligt menat som
man skulle kunna tro när man hörde
det, utan att det bara var ett uttryck
för en naturlig vilja ätt på bästa
sätt försvara utskottets lilla miss.

Jag tar det därför inte så allvarligt,
men jag tycker ändå att jag har rätt
att göra denna lilla invändning.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Det finns kanske anledning
att också gå litet närmare in
på herr Tage Johanssons försök att

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Interpellation ang. sjukpenning till handikappad som genomgår arbetsvård

efterrationalisera bevillningsutskottets
betänkande. Han hänger upp det hela
på att det på något ställe står »reglerna
i övrigt». Men ser man närmare efter,
finner man ju att hela utskottsbetänkande!
i denna del på sidorna 8 och
9 handlar om återbetalning av för mycket
erlagd preliminär skatt, en fråga
som vi inte alls har berört i motionen
i annan mån än att vi indirekt kommer
in på att en skattskyldig kan bli
skyldig att betala ränta på kvarstående
skatt i detta sammanhang.

Jag påpekade i mitt förra anförande
att det direkt har hänvisats till de olika
lagrum som reglerar dessa frågor.
Det lagrum som vi har talat om är
69 § 2 mom. uppbördsförordningen,
men det lagrum som utskottet talar om
är 27 § 3 mom. förordningen — utskottet
har visserligen inte direkt angivit
detta lagrum i sitt uttalande men vi
kan ju följa skrivningen stycke för
stycke och finna att utskottet hela tiden
talar om »överskjutande skatt och
dylikt», något som vi inte alls har berört.

Jag måste nog vidhålla att vi inte på
något sätt har fått svar på vårt yrkande.

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
med anledning av herr Ernulfs
påstående att jag skulle ha sagt att vi
inte förstått motionen. Jag sade att om
vi inte skulle ha förstått motionen, så
finge vi väl dela ansvaret med motionärerna.
Sedan tilläde jag att jag tror
att både bevillningsutskottets kansli
och flertalet ledamöter har läst och
förstått motionen på det sätt som motionärerna
menat och att vi har beaktat
och behandlat problemet i den
allmänna skrivning som herr Alexanderson
hänvisade till.

Det kan också vara av intresse att
påminna om att när motionen behandlades
i utskottet var det ingen — inte
ens den ledamot som nu har avgivit
en blank reservation — som hade nå -

gonting att erinra mot den tolkning av
motionen som våra föredragande och
utskottets ledamöter gjorde. Först vid
skrivningen avgavs en blank reservation.
När ett utskott med — det vågar
jag påstå — ett mycket kvalificerat
kansli har läst och diskuterat motionen,
så tycker jag nog att man kan
utgå från att utskottet, i den mån det
är möjligt, även har förstått motionens
innehåll.

Motionen är också behandlad i den
skrivning — det är möjligt att den kan
kallas allmän — som presenterats av
ett enhälligt utskott och där vi har
sagt att det finns skäl att se över vissa
regler i fråga om ränteberäkningar
men att vi bör avvakta med detta till
dess vi har sett om och när den utredning
som arbetar med definitiv källskatt
har framlagt sitt förslag.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Efter det senaste inlägget
vill jag bara säga, att den ledamot
som avgav en blank reservation
har meddelat mig att han gjorde detta
därför att hans påpekande i utskottet,
att man inte rätt hade uppfattat motionen,
inte vann beaktande.

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! Jag vill bara göra det
tillägget att då motionen sakbehandlades
gjordes inga erinringar mot det sätt
på vilket föredragande och utskott hade
tolkat motionen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Interpellation ang. sjukpenning till
handikappad som genomgår arbetsvård Herr

ÖSTERDAHL (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Enligt gällande bestämmelser
åligger det försäkringskas -

Torsdagen den 30 oktober 1909

Nr 34

Interpellation ang. sjukpenning till handikappad som genomgår arbetsvärd

sa att vid mera långvariga sjukdomsfall
undersöka om behov av rehabiliteringsåtgärder
föreligger och i så fall
se till att exempelvis arbetsvärd kommer
till stånd. Om länsarbetsnämnden
sedan beviljar arbetsvärd i någon form
exempelvis arbetsprövning, arbetsträning
eller yrkesutbildning så får ifrågavarande
person i princip behålla sjukpenningen
men erhåller därtill genom
arbetsmarknadsmyndigheterna eller vederbörande
huvudman som driver respektive
institution också ett visst utbildningsbidrag,
som i regel uppgår till
minst 250 kronor per månad. Detta bidrag
är givetvis avsett att täcka merkostnader
under utbildningstiden men
skall också stimulera vederbörande till
att aktivt delta i åtgärder som enligt
min mening bör syfta till att neutralisera
handikappet och återställa arbetsförmågan
i största möjliga omfattning.

Efter beslut av försäkringsdomstolen
har riksförsäkringsverket under fjolåret
utfärdat ett cirkulär vari bl. a.
meddelas, att sjukpenning under arbetsvårdstid
inte kan utgå till (handikappad)
försäkrad längre tid än som
kan anses erforderligt för att den försäkrade
skall kunna återgå till arbete
och förvärva minst hälften av den årsinkomst
han kunnat påräkna i sin tidigare
sysselsättning om han varit frisk.

Det finns många exempel på att
sjukpenningen med stöd av detta beslut
indragits under pågående utbildning
och att den som drabbats därav
genom minskade inkomster jämfört
med vad sjukpenningen och stimulansbidraget
givit avbrutit sin utbildning
eller haft stora svårigheter att fullfölja
den. Då det ur såväl samhällets som
den enskilde handikappades synpunkt
bör vara angeläget att rehabiliteringsåtgärderna
inte begränsas till att återställa
arbetsförmåga till hälften av den
vederbörande kunnat prestera innan
han insjuknade utan att dessa kan fullföljas
i den omfattning som avsågs när
utbildningen beviljades hemställer jag

om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande frågor:

Anser statsrådet det tillfredsställande
att handikappade som genomgår
arbetsvärd, exempelvis arbetsmarknadsutbildning,
får sin sjukpenning
indragen när vederbörande kommit så
långt i sin utbildning att han kan återgå
i arbete och förvärva minst hälften
av den arbetsinkomst han kunnat erhålla
om han varit frisk?

Är statsrådet beredd vidta sådana
åtgärder att vederbörande — under
den tid som erfordras för att fullfölja
den avsedda utbildningen — kan erhålla
ekonomisk kompensation för
bortfallet av sjukpenningen och stimulansbidraget? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet från och
med den 13 till och med den 15 november
1969 för deltagande i en internationell
konferens i Montreal.

Stockholm den 30 oktober 1969

Helge Berglund

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om tjänstledighet
från riksdagsarbetet under tiden
den 5—den 7 november 1969 för
deltagande i EFTA:s ministerrådsmöte
i Geneve.

Stockholm den 30 oktober 1969

Gunnar Lange

De begärda ledigheterna beviljades.

Nr 34

Fredagen den 31 oktober 1969

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
yttrade:

Till kammarens ledamöter har utdelats
en preliminär plan för första kammarens
plena under december månad,
varav framgår att höstsessionens sista
arbetsplenum hålles, såvitt nu kan bedömas,
onsdagen den 17 december eller,
om så erfordras på grund av skiljaktiga
beslut, torsdagen den 18 december.

En preliminär plan för behandling

i kamrarna av utskottsutlåtanden för
återstoden av höstsessionen kommer
att framläggas i mitten av november.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag; varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.06.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

Fredagen den 31 oktober

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 23 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed, om
tjänstledighet från riksdagsarbetet under
tiden den 3—den 18 november för
att kunna fullgöra uppdraget som
svensk delegat vid FN:s befolkningskommissiones
session i Geneve.

Stockholm den 29 oktober 1969

Ulla Lindström

Till riksdagens första kammare

För utrikes tjänsteresa får jag härmed
anhålla om ledighet från riksdagsarbetet
under tiden den 11 november—den
19 november 1969.

Stockholm den 30 oktober 1969

• Lennart Gei jer

De begärda ledigheterna beviljades.

Anmäldes och bordlädes Kungi.
Maj :ts till kammaren överlämnade proposition
nr 138, med förslag om sjömansförmedlingen
och sjömanshusen.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 27, i anledning av motioner om
vidgad rösträtt för utlandssvenskar;

nr 28, i anledning av motioner om
avskaffande av adelsväsendet;

nr 29, i anledning av motion om kommunala
åtgärder för att bereda sysselsättning
åt partiellt arbetsföra;

nr 30, i anledning av motioner om
förvaltning av byggnad för skoländamål; nr

31, i anledning av motioner om
rätt för kommun att bestrida rättegångskostnader
för kommunal förtroendeman; nr

32, i anledning av motioner om
rätt för kommun att i sysselsättningsfrämjande
syfte lämna ekonomiskt stöd
åt jordbrukare;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i väd skrivelsen hänvisats

Fredagen den 31 oktober 1969

Nr 34

till konstitutionsutskottet, jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 34, i anledning av motioner om
proportionella val av nämndemän;
samt

nr 35, i anledning av motioner om
kommunalråds och landstingsråds kommunalrättsliga
ställning;

statsutskottets utlåtanden:
nr 126, i anledning av motioner om
beräkningsgrunderna för den församlingsprästerliga
organisationen;

nr 127, i anledning av väckta motioner
om effektivare trafikundervisning
i skolorna;

nr 128, i anledning av motioner om
särskilda läroböcker för synskadade
barn; samt

nr 129, i anledning av motioner om
gemensamma stationer för post, tele
och järnväg;

bevillningsutskottets befänkanden:
nr 53, med anledning av motioner
angående avskrivningsunderlaget för
skogsvägar, in. m,;

nr 56, med anledning av motioner
angående realisationsvinstbeskattningen
av aktier m. in.; samt

nr 57, med anledning av motioner om
översyn av vissa avdragsregler i kommunalskattelagen
;

bankoutskottets utlåtande nr 40, i anledning
av motioner om översyn av exportfinansieringen; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 41, i anledning av motioner om
ändrade bestämmelser för tillsättande
av tjänster inom svenska kyrkan;

nr 42, i anledning av motioner om
en demokratiskt uppbyggd organisation
av .svenska kyrkan;

nr 43, i anledning av motioner angående
verkställande av påföljd för brott
begånget i Sverige av utlänning;

nr 44, i anledning av motioner angående
ärekränkning av främmande
makts statsöverhuvud; samt

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogö -

relse från Nordiska rådets svenska delegation,
i vad skrivelsen hänvisats till
lagutskott och tilldelats första lagutskottet; andra

lagutskottets utlåtanden:

nr 67, i anledning av motioner om
lagstiftning för kontroll av hälsofarliga
ämnen och produkter;

nr 68, i anledning av motioner orn
åtgärder för att begränsa spridningen
av giftiga preparat;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen tilldelats
andra lagutskottet, jämte motion;

nr 70, i anledning av motioner angående
politisk information och propaganda
på arbetsplatser;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 45, i anledning , av motioner om
åtgärder till skydd för den medeltida
miljön i Visby;

nr 46, i anledning av motion om vidgat
straffansvar vid djurplågeri;

nr 47, i anledning av motion om ett
bättre djurskydd;

nr 48, i anledning av motioner om
upphävande av rätten i vissa fall att
döda annans hund, m. m.;

nr 49, i anledning av motioner om
skydd för bävrars boplatser;

nr 50, i anledning av motioner angående
förvaltning och underhåll av s. k.
grönområden;

nr 52, i anledning av motioner angående
preciserade normer för de stadsplanemässiga
kraven på parkeringshus;
samt

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
i vad skrivelsen hänvisats till
lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 30, i anledning av motion om utbildning
för tränare och stallpersonal
inom hästsporten; samt

Fredagen den 31 oktober 1969

48 Nr 34

Interpellation ang. översyn av
vissa psykiskt utvecklingsstörda
hr 31, i anledning av motioner om
översyn av bestämmelserna för bidrag
till byggnadsarbeten vid lantbrukets
yrkesskolor.

Interpellation ang. översyn av bestämmelserna
om statsbidrag till omsorger
om vissa psykiskt utvecklingsstörda

Herr BLOMQUIST (m) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Sedan lagen om omsorger
om vissa psykiskt utvecklingsstörda
den 1 juli 1968 trätt i kraft har en
betydande utbyggnad av omsorgerna
beslutats och i vissa fall redan genomförts
av huvudmännen.

Som förutsattes vid lagens tillkomst
har kostnaderna väsentligen ökats både
för stat och landsting. Då statsbidragsbestämmelserna
hittills endast fått en
formell men ej reell anpassning till de
ökade förpliktelser som ålagts huvudmännen
har bestämmelserna i praktiken
visat sig vara hämmande på ut -

omsorger om

byggnaden av omsorgerna. När det gäller
undervisningssidan har dessutom
den påbjudna integrationen i praktiken
försvårats genom bristande överensstämmelse
mellan reglerna för den obligatoriska
skolan och särskolan.

Under hänvisning till vad ovan anförts
ber jag att till statsrådet och chefen
för socialdepartementet få framföra
följande fråga:

Har statsrådet för avsikt att låta verkställa
översyn av bestämmelserna om
statsbidrag till omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda och, om så är
fallet, i vilket sammanhang?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 14.07.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

bestämmelserna om statsbidrag till

KUNGL, BOKTR. STHLrt l«f