Torsdagen den 30 april Sid (Riksdagens protokoll 1970:22)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 22

FÖRSTA KAMMAREN

1970

30 april—5 maj

Debatter m. m.

Torsdagen den 30 april Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Skårman (fp) ang. säkerhetsföreskrifterna för pyrotek nisk

industri .......................................... 3

av herr Lindblad (fp) ang. det till Gävle flyttade järnvägsmuseet
.................................................. 6

av herr Hiibinette (m) om ersättning av allmänna medel för
skada på höstsådda grödor genom vägverkets vintersalt ningar

................................................ 7

av herr Hernelius (m) ang. åtgärder i syfte att förebygga olyckor
vid översvämningar ................................ 9

Meddelande ang. enkel fråga av herr Österdahl (fp) om ändrade
bestämmelser i vissa hänseenden beträffande de s. k. omställningsbidragen
............................................ 11

Tisdagen den 5 maj

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten, m. m............. 14

Emittering av industrilån .................................... 27

Det statliga utvecklingsbiståndet.............................. 28

Svar på interpellation av herr Wikström (fp) om förmedling genom
kyrkorna av kommande svenska biståndsinsatser i Vietnam 39
Interpellation av herr Pettersson, Karl, (m) ang. kreditsvårigheter

m. m. för företag inom det s. k. stödområdet................ 60

Det statliga utvecklingsbiståndet (Forts.) .................... 63

Vägen till 1 %-målet ........................................ 99

U-landsinvesteringar och investeringsgarantier ................ 100

Biståndets länderinriktning m. m............................. 103

Familjeplanering............................................ 105

Humanitärt bistånd ........................................ 106

Bidrag till enskilda organisationers biståndsverksamhet ........ 108

1 Första kammarens protokoll 1970. Nr 22

Nr 22

Innehåll

Sid.

Om vidgat stöd till motståndsrörelser ........................ 109

Om åldersgränser för rekrytering och utbildning av hemvärns ungdom

.................................................. 110

Om långfristiga lån till nyetablerade företag .................. 113

Familjeföretagens uppgifter och utvecklingsmöjligheter ........ 114

Meddelande ang. enkel fråga av herr Brundin (m) ang. ersättning
för skadegörelsen på American Cultural Center.............. 116

Samtliga avgjorda ärenden
Tisdagen den 5 maj

Bevillningsutskottets betänkande nr 37, ang. investeringsavgift för
vissa byggnadsarbeten .................................... 14

Bankoutskottets utlåtande nr 35, ang. investeringsavgift för vissa
byggnadsarbeten ........................................ 27

Statsutskottets utlåtande nr 84, ang. det statliga utvecklingsbiståndet
.................................................... 28

Utrikesutskottets utlåtande nr 9, om vidgat stöd till motståndsrörelser
................................................ 109

Statsutskottets utlåtande nr 85, ang. anslag till utrikesförvaltningen,
m. m................................................. no

— nr 86, ang. Svenska institutets organisation och uppgifter,

m. m................................................... 110

— nr 87, ang. ökat statligt stöd till de frivilliga försvarsorganisationerna
och hemvärnet .................................. 110

Bankoutskottets utlåtande nr 25, om anslag för en dokumentärfilm
om tvåkammarriksdagen ............................ 113

— nr 30, om tillsättande av begärd utredning angående mindre

och medelstora företag .................................. 113

— nr 31, om långfristiga lån till nyetablerade företag.......... 113

— nr 32, ang. familjeföretagens uppgifter och utvecklingsmöjligheter
.................................................. 114

— nr 33, om ökad statlig upphandling från mindre och medelstora
företag ............................................ 116

— nr 34, om ökad statlig upphandling från norrlandsföretag____ 116

Torsdagen den 30 april 1970

Nr 22

Torsdagen den 30 april

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 22 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet under tiden den 12—den 19
maj 1970 för att representera AB Storstockholms
Lokaltrafik vid 10-årsjubileet
av anläggningarna vid Riva del
Sole och La Serra i Italien.

Stockholm den 30 april 1970

Helge Berglund

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes tredje lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen: nr

154, i anledning av motioner angående
maximilängden för motorfordon;
och

nr 155, i anledning av motioner om
arbetslokalers anpassning till handikappade.

Skrivelseförslagen godkändes beträffande
vartdera av dem, att andra kammaren
i avseende å motsvarande utskottsutlåtande
fattade samma beslut
som första kammaren.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående stimulansåtgärder
för textil- och konfektionsindustri -

erna samt den manuellt arbetande glasindustrin
jämte motioner;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag för budgetåret
1970/71 till exportfrämjande åtgärder
för textil- och konfektionsindustrierna
samt den manuellt arbetande glasindustrin,
m. in., jämte motioner; ävensom
nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag för budgetåret
1970/71 till utbildningsåtgärder för textil-
och konfektionsindustrierna samt
den manuellt arbetande glasindustrin.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 188, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
stimulansåtgärder för textil- och konfektionsindustrierna
samt den manuellt
arbetande glasindustrin jämte motioner.

Ang. säkerhetsföreskrifterna för pyroteknisk
industri

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE erhöll ordet
för att besvara herr Skärmans (fp) fråga
till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet angående säkerhetsföreskrifterna
för pyroteknisk industri,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 23 april, och anförde: Herr

talman! Herr Skårman har frågat
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
om han anser att säkerhetsföreskrifterna
för den pyrotekniska
industrin är tillräckliga och, om så anses
vara fallet, vilka åtgärder han avser
att vidtaga för att få föreskrifterna
att efterlevas så att nya olyckor kan
förhindras.

Nr 22

Torsdagen den 30 april 1970

Ang. säkerhetsföreskrifterna för pyroteknisk industri

Frågan har lämnats över till mig för
besvarande.

Med anledning av olyckan i Anneberg
den 22 april i år har tillsatts en
utredning under ledning av polismyndigheten
i Kungsbacka med tekniskt
biträde av sprängämnesinspektionen.
Innan denna utredning slutförts kan
inte avgöras huruvida nuvarande säkerhetsföreskrifter
om tillverkningen
av pyrotekniska varor bör kompletteras
eller vilka åtgärder som kan erfordras
för en bättre efterlevnad av
föreskrifterna.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
Lange få framföra ett tack för
svaret på min enkla fråga. Det var ju
kortfattat men i så mening positivt som
vi efter den självklara polisutredningen
har att vänta oss en översyn av säkerhetsföreskrifterna
för den pyrotekniska
industrin. Denna industri är ju
nästan hundraprocentigt en nöjesindustri,
och det får då anses djupt tragiskt
att för detta ändamål nu vid Annebergsolyckan
inte mindre än nio människoliv
skulle offras. Kan inte en ny
olycka av detta slag förhindras, så bör
väl övervägas om inte den pyrotekniska
delen av sprängämnesindustrin borde
läggas ned. Förordningen om explosiva
varor av den 10 juni 1949 ger i sin
8 § möjlighet därtill, då den utsäger:
”Då skäl äro därtill, äger kommerskollegium
föreskriva, att explosiv vara må
tillverkas allenast för visst eller vissa
ändamål. Kollegium må ock helt förbjuda
tillverkningsförfarande, som är
förenat med särskild fara.”

Jag vill inte vara någon glädjedödare,
men jag är säker på att jag har den
övervägande delen av svenska folket
med mig då jag anser att om en sådan
här tragedi inte kan undvikas för framtiden
så är det bättre med ett förbud
mot tillverkning av raketpjäser. Olyckan
är heller inte ensam i sitt slag. Sedan
jag vid besök i Göteborg omkring

år 1920 såg en brand vid en pyroteknisk
fabrik inne i själva Göteborg —
ett lysande skådespel på sitt sätt — har
jag under 50 år kunnat följa den ena
brandkatastrofen efter den andra. Även
människoliv har vid flera tillfällen tidigare
förspillts i denna, som man måste
säga, nöjesindustri.

Såvitt jag kan förstå borde det inte
vara omöjligt att genom löpande band
med explosionssäkra väggar mellan arbetsplats
och råvaror och färdigfabrikat
lielt avskilja arbetsplatsen och där
förvara endast ett mindre antal under
tillverkning varande pjäser, som inte
kunde ställa till med så stor olycka.
Lagen ger ju möjligheter att stoppa tillverkningen.
Är det månne den i 55 §
föreskrivna tillsynen av länsstyrelsen
med hjälp av underlydande polismyndigheter
som klickar? I varje fall måste
något göras för att denna till synes
onödiga tragedi inte skall få upprepas.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! I princip har jag ingen
annan uppfattning än herr Skårman.
Jag skall gärna för egen del avstå från
det nöje som det kan innebära att
ibland se ett vackert fyrverkeri. Men
jag är inte säker på att den väg som
herr Skårman nu närmast talar för är
den lämpligaste och framkomligaste.
Raketer och pyrotekniska varor har
verkligen ett större användningsområde
än bara det mera nöjesbetonade. Det
behövs t. ex. i sjötrafiken. Det skall
också påpekas att den nämnda fabriken
bedriver tillverkning av krigsmateriel,
som naturligtvis också är förenad med
vissa risker.

Jag viil bara i allra största korthet
lämna den kompletterande upplysningen
att den allmänna tillsynen — vilket
herr Skårman vet — utföres av polismyndigheterna.
Sprängämnesinspektionen
skall lämna dessa myndigheter allt
erforderligt tekniskt biträde vid tilllämpning
av gällande bestämmelser.
Det ankommer även på inspektionen

Torsdagen den 30 april 1970

Nr 22

Ang. säkerhetsföreskrifterna för pyroteknisk industri

att medverka i tillsynen av efterlevnaden
av gällande bestämmelser, särskilt
beträffande tillverkningen av explosiva
varor. Dessutom är sprängämnesinspektören
specialinspektör inom yrkesinspektionen
för tillsyn, framställning,
handhavande och förvaring av explosiva
och särskilt eldfarliga ämnen.

Jag kan nämna att frekvensen av rutinbesök
från myndigheterna på fabriken
är i genomsnitt två besök om året.
Dessutom förekommer ett antal besök
vid speciella tillfällen i samband med
nybyggnation eller påbörjande av ny
tillverkning. Det senaste besöket vid
den fabrik som jag har omnämnt i mitt
svar skedde den 17 februari 1970. Därvid
gick man över hela det äldre fabriksområdet
och gav vissa anmärkningar,
som noterades i föreskriven inspektionsbok.
Man kontrollerade även
att de lokala föreskrifterna fanns tillgängliga.
De är för resten avfattade
även på finska, eftersom hälften av arbetstagarna
är finländare. I samband
med introduktionen av nyanställda utkvitteras
föreskrifterna av varje arbetstagare.
För att ytterligare minska
ofrånkomliga svårigheter med språket
har företaget en finsktalande arbetsledare.

Dessa upplysningar kan ha sitt värde
i samband med den katastrof som här
har inträffat och som vi väl alla i hög
grad beklagar. Jag upprepar vad jag
har sagt i mitt svar på frågan, att vi
naturligtvis får pröva detta förutsättningslöst
när utredningarna är verkställda.
Jag har ingen anledning för
egen del att slå vakt om en industri
som närmast är till för att bereda nöje.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag är fullt medveten
om att den pyrotekniska industrin inte
bara är en nöjesindustri utan tillverkar
t. ex. nödraketer för sjöfart och en hel
rad liknande produkter. Den Hammargrenska
fabriken, som det här gäller,
har också krigsmaterieltillverkning.

Jag tror dock att de olyckor som
skett liar inträffat inom nöjesrakettillverkningen.
Om man utövade en kraftigare
press på denna tillverkning skulle
det vara möjligt att få tillförlitliga
säkerhetsföreskrifter.

Om tidningarna har lämnat rätt uppgift
har tillsynsmannen varit på platsen
och sett över anläggningarna endast
en timme innan denna olycka
skedde — och ändå inträffade den.
Olyckor kan vi aldrig undvika, det skall
jag erkänna, men när det som här till
kanske 80 å 90 procent gäller nöjesindustri
borde man, då det ena tillbudet
efter det andra förekommit år efter år
— och då även ganska allvarliga olyckor
inträffat — kunna pressa fram bestämmelser.

I 15 § i lagen heter det: ”Ej må tillverkning
av explosiva varor påbörjas
förrän vid avsyning, som länsstyrelsen
låtit verkställa, befunnits, att tillverknings-
och förvaringslokaler samt övriga
anordningar och förhållanden
överensstämma med gällande föreskrifter
och länsstyrelsens tillstånd.”

Det finns alltså möjlighet att i länsstyrelsens
tillstånd ta in så pass skärpta
bestämmelser att man skall kunna
undvika olyckor av dessa slag. Den
moderna byggnadstekniken ger också
mycket stora möjligheter att skärma av
dylika farliga arbetsområden från lagren.
Det är nämligen när explosionen
sprider sig till lagerlokaler eller utrymmen
för råvaror som de mycket
stora och tragiska olyckorna händer.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Skärman att jag inte har någon
uppgift om att myndigheterna, som har
ansvaret för att bestämmelser etc. efterföljs
och att anordningar vidtas för
att i möjligaste mån undanröja riskerna
för katastrofer av den art vi har bevittnat,
var på besök på företaget dagen
innan olyckan inträffade. Jag är
ganska övertygad om att det är en missuppfattning.

Nr 22

Torsdagen den 30 april 1970

Ang. det till Gävle flyttade järnvägsmuseet

Överläggningen ansågs härmed slutad.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren medgiva, att besvarandet
av den under punkten 2 å
föredragningslistan upptagna enkla frågan
finge ske efter övriga frågesvar.

Ang. det till Gävle flyttade järnvägsmuseet Herr

statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NORLING erhöll
ordet för alt besvara herr Lindblads
(fp) fråga angående det till Gävle
flyttade järnvägsmuseet, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för
den 21 april, och yttrade:

Herr talman! Herr Lindblad har frågat
mig vilken omfattning det till Gävle
flyttade järnvägsmuseet skall få och
vem som skall svara för kostnaderna.

Samlingarna i Gävle avses omfatta
inemot 70 fordon och ett tjugofemtal
modeller av olika typer av lok, vagnar,
bussar och färjor. Härtill kommer en
mängd telegrafapparater, lyktor, banbyggnadsverktyg
samt modeller av
broar, rallarbaracker, signaler m. fl.
historiska föremål. Museet ansvarar
dessutom för ytterligare 55 fordon och
45 modeller, men dessa är av utrymmesskäl
och på grund av lokal anknytning
placerade på olika håll i landet.
Totalt omfattar museets katalog ca
7 000 nummer.

Till museet hör också ett bibliotek
med ca 300 hyllmeter järn vägslitteratur
och ett kompletterande bildarkiv
innehållande ca 75 000 historiska bilder.

Tills vidare kommer SJ liksom hittills
att bekosta driften och skötseln av
museet. Jag kan emellertid nämna, att
SJ nyligen inkommit med en framställning
till Kungl. Maj:t om att 1965 års
musei- och utställningssakkunniga ges
uppdraget att utreda frågan om järnvägsmuseets
fortsatta verksamhet. Ef -

tersom beredningen av detta ärende
inte är avslutad, kan jag för dagen inte
säga vad ställningstagandet blir.

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga.

Järnvägsmuseet är en förnämlig institution
som skildrar och ger oss en
bild av ett viktigt stycke svensk kulturhistoria.
Kanske skulle man önska att
museet inte bara hade resurser att ställa
ut fordon och utrustning utan att där
också kunde beläggas den omvandling
av samhället som följde av järnvägsbyggandet.
Den enorma järnvägsutvecklingen
för hundra år sedan var en
av anledningarna till vad som sedan
hände med detta fattiga gamla land.

Att museet flyttats från Stockholm
till Gävle är säkert bra för museet, över
huvud taget brukar det gå väl för sådana
institutioner som flyttar från huvudstaden.
Invigningen sker om någon
månad.

Den senare i svaret upptagna aspekten
rörande kostnaden och huvudmannaskapet
är självfallet extra intressant,
sedan SJ begärt att få slippa ansvaret
för skötseln av museet och gjort en
framställning till Kungl. Maj:t om att
1965 års musei- och utställningssakkunniga
skall få utreda frågan om museets
fortsatta verksamhet. Det var just detta
som föranledde min fråga. Man kan
förstå att ett affärsdrivande verk inte
anser sig ha råd med någonting så olönsamt
som museidrift. Men samtidigt vill
jag betona att det järnvägsintresse som
finns i landet är av stor vikt för SJ att
upprätthålla, både för personalen och
allmänheten.

Tyvärr förhåller det sig så att tekniska
museet ännu har en skäligen
blygsam omfattning, även sedan staten
har övertagit det. Mycket värdefullt
från vår tid är inte ens inventerat. Vi
sparar varenda gamla vikingaborg —
vi blir åtalade om vi skadar en sådan
— men vår första datamaskin kunde

Torsdagen den 30 april 1970 Nr 22

Om ersättning av allmänna medel för skada på höstsådda grödor genom vägverkets

vintersaltningar

bara försvinna. Industrisveriges genombrott
finns knappt belagt. Inget av de
gamla sågverken längs Norrlandskusten
finns kvar; med hyttorna i Bergslagen
är det mycket dåligt beställt. Det
finns enskilda företag som har anordnat
museer och försökt att spara en del,
och det finns också statliga verk som
har åstadkommit motsvarande, nämligen
SJ, televerket och posten. Enligt
uppgift skulle också luftfartsstyrelsen
göra elt försök att sätta i gång något
liknande.

Såvitt jag förstår måste väl den här
frågan lösas i ett stort sammanhang,
och det tyder på att det blir en utdragen
historia att bestämma hur dokumentationen
av vår tids tekniska utveckling
skall lösas. Men innan ett sådant
beslut fattas måste järnvägsmuseet
få utvecklas som hittills, så att SJ
fortfarande har museet under sina
vingars skydd.

Jag tolkar statsrådets svar så att han
tror sig kunna garantera att SJ skall
sköta museet fram till dess något annat
beslutas. Jag betraktar svaret såsom
positivt och tackar för det än en
gång.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om ersättning av allmänna medel för
skada på höstsådda grödor genom vägverkets
vintersaltningar

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NORLING erhöll
ordet för att besvara herr Hubinettes
(m) fråga om ersättning av allmänna
medel för skada på höstsådda grödor
genom vägverkets vintersaltningar,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 22 april förmiddagen,
och anförde:

Herr talman! Herr Hiibinette har frågat
mig om jag är beredd att medverka
till att skador på höstsådda grödor,

uppkomna genom vägverkets vintersaltningar,
ekonomiskt regleras så att
vederbörande jordbrukare hålls skadeslösa.

Enligt gällande skadeståndsregler
åligger det domstol att pröva krav på
ersättning för skador av det slag som
herr Hiibinette åsyftar. Det tillkommer
därför inte mig att göra något uttalande
i frågan.

Herr HÖBINETTE (in):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
herr statsrådet Norling för svaret på
den fråga jag har ställt, men jag måste
säga att jag är något häpen över det
sätt varpå svaret är utformat.

Efter de stora stråkvägarna — och
för all del efter mindre vägar också —
uppstår ju ofta påtagliga skador på
växande gröda. Vad de beror på är
kanske inte helt dokumenterat, men det
ligger mycket nära till hands att det är
vägsaltet, eftersom skadorna framför
allt framträder på de områden där vägarna
saltas.

Nu säger herr statsrådet att krav på
ersättning skall man anhängiggöra vid
en domstol! Jag tycker det ligger mycket
cynism i detta. Skall man hänvisa
små och stora bönder landet runt, som
råkar ut för sådana skador, till att med
advokaters och andras hjälp försöka få
saken uppklarad via domstol? Det är
ju kontentan av svaret.

Jag tycker nog att detta stämmer
mycket dåligt överens med vår vanliga
syn på förhållandet mellan den enskilde
och det allmänna.

När jag talat med vägverket om detta
har man svarat att skador som förorsakas
vintertid av snöskärmar och sådant
regleras av verket. Det var så jag
hade tänkt att herr statsrådet skulle
svara: Har det förorsakats skador från
vägverkets sida är vi beredda att reglera
dem på något sätt. Men man skall
inte svara att mål får anhängiggöras
vid en domstol! Då tycker jag man har

8 Nr 22 Torsdagen den 30 april 1970

Om ersättning av allmänna medel för skada på höstsådda grödor genom vägverkets
vintersaltningar

satt sig på litet för höga hästar och
trappat upp detta till en nivå som jag
icke avsåg.

Det finns en slogan i år som heter
”Samverkan, rättvisa, ansvar”. Om
herr statsrådet tänkte litet på de tre
orden tror jag han skulle kunna anpassa
dem till relationerna mellan den
lille, enkle jordbrukaren och det stora,
mäktiga samhället. Hade man litet samverkan,
kände man litet rättvisa och
ansvar, skulle detta gott kunna regleras
på annat sätt.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Det låter sig sägas att
man genom samverkan, rättvisa och ansvar
skulle kunna lösa detta problem.
Men det förutsätter för det första att
samverkan kan utformas på ett sådant
sätt att man vet vad det är man skall
samverka om; det förutsätter för det
andra att man vet vilken rättvisa man
är ute efter; och det förutsätter för det
tredje att ansvaret fördelas.

I det här fallet måste jag — även om
det inte är jag som ställer frågan —
ifrågasätta vad man skall använda för
tillvägagångssätt enligt herr Hiibinette.
Måste man inte skaffa ett prejudikat
först? Vi har inget prejudikat på detta
område. Jag förutsätter att herr Hiibinette
inte misstolkar svaret på frågan
så grundligt som att jag skulle vara ute
efter tusentals mål och domstolsutslag.
Jag tycker ändå att jag har rätt att kunna
utgå ifrån att vi på detta område
som på alla andra måste skaffa oss ett
prejudikat.

Eller skall det bli något slag av premier
till jordbrukarna? Jag skall kanske
inte jämföra med den typ av premie
som vi hade under krigsåren —
herr Hiibinette vet vad jag tänker på.
Hur skall ersättningen se ut?

Det går inte att bara rent allmänt
tala om samverkan, rättvisa och ansvar.
Man måste veta vad man skall
samverka om och vilken rättvisa man
skall skapa.

Herr HttBINETTE (in):

Herr talman! Nej, herr statsråd, jag
är inte ute efter grispremier, om det
var dem herr statsrådet åsyftade. Jag
är ute efter en reglering av en skada
som man har åsamkat vissa människor.
Åsamkar jag en enskild person någonting,
vill jag reglera detta. År det komplicerat
att finna en lösning kan det ju
hända att målet anhängiggörs vid domstol,
men i de allra flesta fall kan man
som goda grannar och som människor
med inte alltför stora kontaktsvårigheter
söka klara ut problemen och sedan
reglera dem genom en viss överenskommelse.
Det är så jag menar att detta
skall gå till.

Statsrådet säger att man måste skapa
ett prejudikat. Då tycker jag att vägverket
skulle ta sig tid och åka ut och
se hur det ser ut. Om man då känner
på sig att man har ett visst ansvar härvidlag,
då skulle man själv försöka tala
med vederbörande och säga att man
skall låta någon juridisk instans pröva
saken och se om det är verkets fel eller
någon annans. Men man skall inte bara
slå sig till ro på sin kontorsstol och
säga att man väntar på ett prejudikat.
Den första bästa bonde som kommer
och anhängiggör ett mål skall vi utnyttja
för att få ett precedensfall!

Nej, jag tycker att om man åsamkar
folk skador skall man vara karl för det
och säga att detta skall man försöka
reda upp på ett eller annat sätt. Det är
det minsta vi kan begära i ett samhälle
där vi ändå strävar efter samverkan.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Herr Hiibinette har redan
utfärdat domen. Han utgår ifrån
att man åsamkat skada. Vägverket har
tills vidare avvisat sådana skadeståndskrav.
Jag är alltså inte så säker som
herr Hiibinette på att skuldfrågan redan
är klar.

Torsdagen den 30 april 1970

Nr 22

Ang. åtgärder i syfte att förebygga olyckor vid översvämningar

Herr HtlBINETTE (in):

Herr talman! Har man avvisat skadeståndskravet,
herr statsråd, då måste
det ha funnits ett rättsfall, ett krav.
Varför har inte det anhängiggjorts vid
en domstol så att vi fått reda på hur
man ser på frågan på juridiskt håll?

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Ett rättsligt förfarande
förutsätter att frågan dras inför domstol.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. åtgärder i syfte att förebygga
olyckor vid översvämningar

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NORLING erhöll
ordet för att besvara herr Hernelius’
(m) fråga angående åtgärder i syfte
att förebygga olyckor vid översvämningar,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 21 april, och yttrade: Herr

talman! Herr Hernelius har frågat
mig om jag med hänsyn till de exceptionella
snömängderna informerat
mig om vilka åtgärder t. ex. SJ och
vägverket vidtagit i syfte att förebygga
olyckshändelser i samband med översvämningar.

Till de normala åliggandena för varje
myndighet hör att utöva den inspektion
och vidta de åtgärder — var och
en inom sitt ansvarsområde — som behövs
för att bl. a. förebygga olyckshändelser.
Berörda myndigheter håller
också en beredskap på här ifrågavarande
område, som enligt hittillsvarande
erfarenhet fungerat väl. Det finns
inte heller något som tyder på att
exempelvis vägverket och statens järnvägar
i samband med den nu pågående
snösmältningen ställts inför en situation
som inte i stort sett kunnat bemästras
på ett tillfredsställande sätt.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Jag vill anmäla att jag
är mycket otillfredsställd med detta
svar. Det är ett svar som visar kanslihuset
när det fungerar som sämst, en
byråkratisk, teknisk apparat som sätter
ett papper i handen på ett nytillkommet
statsråd.

Vad innehåller svaret? Det innehåller
tre punkter. För det första att det
åligger varje myndighet att utöva inspektion.
Det vet vi. Det behöver vi
inte upplysas om. Framför allt vet ju
jurister detta. För det andra innehåller
svaret att beredskapen hittills fungerat
väl. Det är inte det frågan gäller. För
det tredje sägs att man inför den nu
pågående snösmältningen inte ställts i
en situation som inte i stort sett kunnat
bemästras på ett tillfredsställande
sätt.

Herr statsråd! Jag talar om framtiden.
I själva verket är detta en mycket
vänlig fråga till herr statsrådet —
en mycket älskvärd fråga, en påminnelse
om att vi kan komma inför problem
som vi inte haft och en påminnelse
som är gjord med hänsyn till händelser
som inträffat t. ex. i Surte och
i Getå en gång i världen, om herr statsrådet
kommer ihåg dessa. Jag tycker
att herr statsrådet skulle ha uppskattat
frågan och svarat på ett annat sätt.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Jag vet inte vilken kommentar
jag skall ge till den kommentaren
till mitt svar. I den enkla frågan,
herr talman, står det: ”Har statsrådet
med hänsyn till de exceptionella snömängderna
informerat sig” o. s. v.

Framtidens snömängder vet varken
herr Hernelius eller jag något om.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Jag rekommenderar
herr statsrådet att i radio lyssna på
rapporter om snömängderna, som mäts
varje dag.

Nr 22

Torsdagen den 30 april 1970

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 1213 till lagutskott samt
motionerna nr 1214 och 1215 till statsutskottet.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöt kammaren nu, kl.
10.31, att ajournera sina förhandlingar
till kl. 14.00.

Då förhandlingarna kl. 14.00 återupptogos,
anmäldes och bordlädes följande
till kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

128, angående godkännande av
avtal mellan televerket och Telefonaktiebolaget
L M Ericsson om visst utvecklings-
och produktionssamarbete
på telekommunikationsområdet, m. m.;
samt

nr 131, med förslag till ändring i
kommunala vallagen (1930:253).

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet
från fullmäktige i riksbanken inkommit
framställning angående förändringar
i riksbankens avdelningskontorsorganisation.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av motioner om vidgat stöd
till motståndsrörelser;

statsutskottets utlåtanden:
nr 84, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen framlagda
förslag angående det statliga utvecklingsbiståndet
jämte motioner;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1970/71 till utrikesförvaltningen,
m. m., jämte motion;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Svenska institu -

tets organisation och uppgifter, m. m.;
samt

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökat statligt stöd
till de frivilliga försvarsorganisationerna
och hemvärnet jämte motioner;

bevillningsutskottets betänkande nr
37, med anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten
jämte motioner;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 25, över motioner om anslag för
en dokumentärfilm om tvåkammarriksdagen; nr

30, i anledning av motioner om
tillsättande av begärd utredning angående
mindre och medelstora företag;

nr 31, i anledning av motion om långfristiga
lån till nyetablerade företag;

nr 32, i anledning av motion angående
familjeföretagens uppgifter och utvecklingsmöjligheter; nr

33, i anledning av motioner om
ökad statlig upphandling från mindre
och medelstora företag;

nr 34, i anledning av motioner om
ökad statlig upphandling från norrlandsföretag;
samt

nr 35, över motioner i anledning av
proposition med förslag till förordning
om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten; tredje

lagutskottets utlåtanden:
nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till fastighetsbildningslag
jämte motioner;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden, m. m. jämte motioner i
ämnet;

nr 40, i anledning av molioner angående
tomgångskörning av motorfordon;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändring i sjötrafikförordningen
(1962:150); samt

nr 44, i anledning av motioner angående
visst försöksfiske i Blekinge län;
ävensom

Torsdagen den 30 april 1970

Nr 22

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 29, i anledning av motioner om
förebyggande hälsovård; samt

nr 30, i anledning av motioner om
anställning av handikappad i statlig
verksamhet.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

1216, av herr Andersson, Axel, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 88, angående högre teknisk utbildning
och forskning i övre Norrland;

nr 1217, av herr Wallmark, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
88, angående högre teknisk utbildning
och forskning i övre Norrland;
nr 1218, av herr Schött,
nr 1219, av herr Wallmark,
nr 1220, av herr Wallmark, och
nr 1221, av herr Österdahl,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 119, angående riktlinjer för
lots- och fyrväsendets organisation och
för statliga sjöfartsavgifter;

nr 1222, av fru Wallentheim, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
122, angående utbyggnad av organisationen
för läkar- och tandläkarutbildning
i Stockholm m. in.;

nr 1223, av herr Wallmark m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition

Meddelande ang. enkel fråga
nr 122, angående utbyggnad av organisationen
för läkar- och tandläkarutbildning
i Stockholm m. in.; samt

nr 1224, av herr Wallmark m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 122, angående utbyggnad av organisationen
för läkar- och tandläkarutbildning
i Stockholm in. m.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr Österdahl
(fp) till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet: ”Har

Statsrådet för avsikt att föreslå riksdagen
sådana ändrade bestämmelser beträffande
omställningsbidragen, att det
s. k. arbetsvillkoret mjukas upp och att
bidragsbeloppen höjes?”

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.05.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 22

Måndagen den 4 maj 1970

Måndagen den 4 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Justerades protokollen för den 23 och
den 24 nästlidne april.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kung], Maj:ts proposition nr
128, angående godkännande av avtal
mellan televerket och Telefonaktiebolaget
L M Ericsson om visst utvecklingsoch
produktionssamarbete på telekommunikationsområdet,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 131, med förslag till ändring i
kommunala vallagen (1930:253).

Vid föredragning av bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att til! utskottet från fullmäktige i riksbanken
inkommit framställning angående
förändringar i riksbankens avdelningskontorsorganisation,
hänvisades
framställningen till bankoutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
motionerna nr 1216—1224.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 9, statsutskottets
utlåtanden nr 84—87, bevillningsutskottets
betänkande nr 37, bankoutskottets
utlåtanden nr 25 och 30—
35, tredje lagutskottets utlåtanden nr
35, 37, 40, 43 och 44 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 29 och
30.

På framställning av herr andre vice
talmannen beslöts att på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
bevillningsutskottets betänkande nr 37,
bankoutskottets utlåtande nr 35, statsutskottets
utlåtande nr 84 och utrikesutskottets
utlåtande nr 9 i nu nämnd
ordning skulle uppföras främst bland
två gånger bordlagda ärenden.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 126, angående godkännande av
protokoll rörande ändring i avtalet den
14 maj 1959 mellan Sverige och Österrike
för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter på inkomst och
förmögenhet.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
angående statliga garantier för skadeersättning
vid vissa atomolyckor, in. in.;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

88, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1970/71 till högre utbildning och forskning
m. m. jämte motioner;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående viss utvidgning
av långivningen ur statens lånefond för
den mindre skeppsfarten;

nr 90, i anledning av motioner om en
för hela landet enhetlig telefontaxa,
in. m.;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående dialekt- och ortnamnsarkiven
m. m. jämte motioner;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående riksskatteverkets
organisation in. in. jämte motioner;

Måndagen den 4 maj 1970

Nr 22

nr 93, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående organisationen av
den statliga förhandlingsverksamheten i
löne- och anställningsfrågor, m. m.;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till delegationen
för atomenergifrågor för budgetåret
1970/71;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående statliga garantier
för skadeersättning vid vissa atomolyckor
m. m.;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition om vissa pensionsfrågor
in. in.;

nr 97, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till ny organisation
av läkemedelsförsörjningen m. m.
och Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag
till socialstyrelsen jämte motioner; samt

nr 99, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om anslag för budgetåret
1970/71 till folkpensioner jämte motioner; bankoutskottets

utlåtanden:

nr 28, i anledning av motioner angående
Sveriges investeringsbank AB;
samt

nr 29, i anledning av motioner om
rökförbud inom riksdagshuset;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 34, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1962: 381) om allmän försäkring,
in. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, jämte motioner i
ämnet;

nr 35, i anledning av motioner om
varudeklaration på tobaksvaror, m. in.;

nr 36, i anledning av motion angående
omhändertagandet av mentalsjuka
personer; samt

nr 37, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till ny organisation
av läkemedelsförsörjningen
m. in., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 24, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1970/71 till miljövårdsinformation
och till en rikskampanj mot nedskräpning
jämte motioner; samt

nr 25, i anledning av motioner om
inrättande av ett institut för avfallsforskning.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.09.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 22

Tisdagen den 5 mai 1970 fm.

Tisdagen den 5 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Herr TALMANNEN yttrade:

Beträffande dagens och morgondagens
arbetsplena ber jag att få meddela
följande.

Jag avser att föreslå middagspaus i
dag klockan 18.00 till 19.30 och därefter
fortsatt arbetsplenum.

Morgondagens arbetsplenum, som
börjar klockan 10.00, kommer att pågå
längst till klockan 16.00.

På fredagen är det inget plenum.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 126, angående godkännande av
protokoll rörande ändring i avtalet den
14 maj 1959 mellan Sverige och Österrike
för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter på inkomst
och förmögenhet.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 8, statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
88—99, bankoutskottets utlåtanden nr
28 och 29, andra lagutskottets utlåtanden
nr 34—37 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 24 och 25.

Ang. investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten,
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 37, med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten jämte motioner.

I propositionen nr 101 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av

statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 20 mars 1970, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten.

I propositionen hade föreslagits, att
den som under tiden den 7 maj 1970—
den 31 juli 1971 igångsatte vissa byggnadsarbeten
i områden utanför stödområdet
skulle betala en investeringsavgift
motsvarande 25 procent av byggnadskostnaden.

Till behandling i samband med förevarande
kungl. proposition hade utskottet
förehaft följande motioner:

1) de likalydande motionerna 1:1175,
av herr Jacobsson, Gösta, och herr
Åkerlund, samt II: 1385, av herr Wachtmeister
och herr Nilsson i Agnäs, vari
yrkats, att riksdagen skulle avslå propositionen; 2)

de likalydande motionerna I: 1176,
av herr Sörenson, samt II: 1382, av herr
Hyltander och fru Anér, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta,

a) att sådana föreningslokaler av typ
ungdomsgård, vars totala produktionskostnad
icke överstege 500 000 kronor,
vars planering kommit så långt att
igångsättningstillstånd med början under
tredje kvartalet 1970 erhållits före
den 20 mars 1970, vid vars byggande
endast komme att anlitas arbetskraft
med en ålder över 50 år och där i övrigt
förekomme en betydande del av
frivillig arbetsinsats, skulle undantagas
från avgiftsplikt,

b) att befrielse från investeringsavgift
utan dröjsmål skulle kunna beviljas
för föreningslokaler av typ ungdomsgård,
som vore näraliggande ovan angivna
projekt;

3) de likalydande motionerna I: 1177,
av herrar Wikström och Richardson,

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

Ang. investeringaavgift för vissa byggnadsarbeten, m. m.

samt II: 1384, av herr Strömberg m. fl.,
vari anhållits, att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 101 i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte uttala,
att vid tillämpningen av förordningen
om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten
nödvändigheten av generös
dispensgivning borde beaktas i fråga
om dels byggande av affärer, samlingslokaler
och andra nödvändiga serviceanläggningar
i nybyggda bostadsområden,
dels byggande av kyrkor och samlingslokaler,
där detta vore baserat på
frivillig finansiering, t. ex. genom insamlingar; 4)

de likalydande motionerna I: 1178,
av herrar Österdahl och Tistad, samt
II: 1381, av herr Gustafsson i Stenkyrka
och herr Franzén i Träkumla, vari
föreslagits, att riksdagen skulle besluta,
att Gotland skulle hänföras till de
områden inom vilka investeringsavgift
icke skulle erläggas;

5) motionen II: 1291, av herr Fridolfsson
i Stockholm och herr Werner,
vari hemställts, att riksdagen måtte avslå
propositionen nr 101 i vad avsåge
investeringsavgift för kvrkolokaler;

6) motionen II: 1370, av herr Josefson
i Arrie och fru Jonäng, vari anhållits,
att riksdagen vid behandlingen av
propositionen nr 101 måtte besluta, att
investeringsavgift icke skulle utgå, om
arbetet helt eller till huvudsaklig del
avsåge kyrkor och andra kyrkliga samlingslokaler;
samt

7) de likalydande motionerna I: 1151,
av herr Sundin m. fl., och II: 1342, av
herr Hedlund m. fl., såvitt nu vore i
fråga.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

A) med bifall till Kungl. Maj:ts proposition
nr 101 och med avslag på motionerna
I: 1175 och II: 1385 antaga det
vid propositionen fogade förslaget till
förordning om investeringsavgift för
vissa byggnadsarbeten;

B) avslå följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:1151 och 11:1342,

i vad de behandlats i detta betänkande,

2) motionerna 1:1176 och 11:1382,

3) motionerna 1:1177 och 11:1384,

4) motionerna 1:1178 och 11:1381,

5) motionen II: 1291 samt

6) motionen II: 1370.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Gösta Jacobsson (m), som
ansett, att utskottet på åberopade grunder
bort under A hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
I: 1175 och II: 1385 avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 101;

2) av herrar Tistad (fp), Yngve
Nilsson (m), Sundin (ep), Österdahl
(fp), Magnusson i Borås (m), Sundkvist
(ep), Ericsson i Åtvidaberg (fp)
och Börjesson i Falköping (ep), vilka
ansett, att utskottet bort på anförda
skäl hemställa,

I) under punkterna B 3, 4, 5 och 6

att riksdagen måtte med anledning

av Kungl. Maj:ts proposition nr 101 och
med bifall till motionerna I: 1178 och
II: 1381, motionen II: 1291 och motionen
II: 1370 ävensom med anledning
av motionerna 1:1177 och 11:1384, i
vad dessa motioner avsåge dispensprövning
av ärenden rörande kyrkor
och kyrkliga samlingslokaler, antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten med de ändringar,
att 1 § erhölle i reservationen
angiven lydelse;

II) under punkterna B 2 och 3

att riksdagen måtte med anledning
av motionerna I: 1176 och II: 1382 samt
motionerna 1:1177 och 11:1384, sistnämnda
motioner i vad de avsåge dispensprövning
av ärenden rörande affärs-
och samlingslokaler samt andra
nödvändiga servicelokaler i nybyggda
bostadsområden, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört.

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Ang. investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten, m. m.

Herr talmannen yttrade, att vid överläggningen
angående förevarande betänkande
jämväl finge beröras bankoutskottets
utlåtande nr 35.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Inom bevillningsutskottet
har jag blivit ensam motståndare till
den 25-procentiga investeringsavgiften.
Jag skall i korthet utveckla min mening.

Först och främst menar jag att den
ekonomiska politiken har fått en betänklig
slagsida genom att tyngdpunkten
under så lång tid lagts på penningpolitiken.
Vi har ensidigt satsat på kreditrestriktioner.
Där har vi fått en
skärpning de senaste dagarna, och denna
skärpning står i direkt motsättning
till planerna på den prioritering av industrins
investeringar som man vill
åstadkomma genom denna investeringsavgift.
Genom att checkräkningskrediterna
begränsas minskas näringslivets
likviditet. Rörelsekapitalet reduceras.
Hur skall man då kunna tänka sig en
prioritering av investeringarna samtidigt
som företagen saknar rörelsekapital
för driften? Särskilt gäller detta de
medelstora och mindre företagen. Antalet
konkurser har på senaste tid avsevärt
ökat. Jag tycker att det är ett dåligt
tecken.

Det andra skälet: vi har för närvarande
ett särskilt system för igångsättningstillstånd
för oprioriterade byggen.
Myndigheterna har i sin hand konjunkturpolitiska
maktmedel av mycket vittgående
omfattning, och denna tillståndsgivning
har föresatts skola anpassas
med hänsyn till tillgänglig arbetskraft
och kapitalresurser. Det har
gett den en viss smidighet.

Varför man misslyckats med detta
system har jag inte kunnat klarlägga.
Men införandet av investeringsavgiften
innebär att vi ovanpå det nuvarande
regleringssystemet får ett nytt extra system
som verkar i det närmaste prohibitivt
och även träffar byggnadsföretag
för vilka igångsättningstillstånd re -

dan beviljats och där vederbörande
företagare i förlitande på de statliga
myndigheternas skrivna ord redan vidtagit
sina dispositioner.

Investeringsavgiften medför mycket
stora praktiska olägenheter på byggområdet.
Jag har dem i färskt minne sedan
förra gången vi hade liknande bestämmelser.
Man drar i nödbromsen,
men utlösningen kommer inte genast
utan först under vinterhalvåret. Men
hela planeringsarbetet inom byggnadssektorn
rubbas. Planeringsarbetena inom
entreprenörsföretagen stoppas, arkitekter,
byggkonsulter, konstruktörer
och underentreprenörer förlorar arbetsuppgifter
som de haft anledning
att räkna med.

Handelns investeringar i rationaliseringssyfte
skjuts på framtiden. Min utgångspunkt
har varit att införandet av
denna avgift kommer att medföra sådana
nackdelar för näringslivet och
arbetsmarknaden att förslaget inte bör
antagas.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
1, där jag står som ensam
reservant.

Herr NILSSON, YNGVE, (m):

Herr talman! Då vi nu behandlar
förordningen om investeringsavgift för
vissa byggnadsarbeten för att i anslutning
härtill prioritera industrins investeringar
vill jag erinra om att näringslivet
har stora svårigheter med
kapitalanskaffningen för genomförandet
av rationaliseringar och utbyggnader
för att därigenom stärka sin konkurrensförmåga
i förhållande till både
den utländska och inhemska marknaden.

Det är synd att vi inte fått gehör för
möjliggörandet av ett ökat sparande
båue av de enskilda människorna och
i företagen. Då hade vi kanske haft en
bättre kapitaltillgång i landet och det
nu föreslagna ingreppet hade kunnat
undvikas. Nu är det emellertid inte så.
Därför har vi anslutit oss till den upp -

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

Ang. investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten, m. in.

fattning som uttalats i propostitionen,
att i nuvarande ekonomiska läge måste
industrins investeringsplaner ytterligare
prioriteras och att detta bör ske genom
en dämpning av sådan byggnadsverksamhet
som utan större olägenhet
kan ställas på framtiden. Naturligtvis
utgår vi ifrån att då en dämpning inte
längre är nödvändig bör det omedelbart
medges lättnader.

Två motioner, 11:1291 och 11:1370,
är knutna till detta betänkande. De går
ut på att byggandet av kyrkor och kyrkliga
samlingslokaler bör undantas från
denna förordning om investeringsavgift.
Det ligger väl ganska mycket i detta.
De kyrkliga byggnaderna utgör nämligen
en mycket liten del av hela byggnadsvolymen
i landet, och en avgiftsbeläggning
på dessa torde inte i nämnvärd
grad påverka den samlade effekt
man har för avsikt att uppnå. Härtill
kommer naturligtvis också att många
människor är starkt bundna till den
kyrkliga verksamheten.

Herr talman! Med dessa få ord ber
jag att få yrka bifall till reservationen
2.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Den föreliggande propositionen
och bevillningsutskottets betänkande
nr 37 skulle, om de sakbehandlats
i vederbörlig ordning, ha
kommit upp på riksdagens bord i samband
med kommande behandling av
skattepaketet eller i samband med den
ekonomiska debatt som torde följa i
anledning av kompletteringspropositionen.

Av vissa orsaker har detta ärende
dock måst behandlas med förtur, och
därför finns det enligt mitt förmenande
ingen anledning att i detta sammanhang
blanda ihop frågan vare sig med den
skattepolitik eller den ekonomiska politik
som förs i vårt land.

Herr Gösta Jacobsson sade att han
var ensam om sin reservation vilket är
riktigt. Ensam är stark brukar det ju

2 Första kammarens protokoll 1970. Nr 22

heta, och måhända är herr Jacobsson
det i detta sammanhang, även om jag
inte kommer att yrka bifall till hans
reservation. Det är riktigt som han säger
att man redan nu måste ha särskilt
tillstånd för att få uppföra oprioriterade
byggen.

Det är väl allom bekant, inte minst
efter vad som har skett under den senaste
tiden på kreditmarknadens område,
att det behövs starka insatser för
att man skall kunna ge industrin möjligheter
till större investeringar för att
öka vår export och på det sättet få en
bättre balans i vår utrikeshandel.

Det är riktigt som herr Gösta Jacobsson
sade att man nu kan läsa i tidningarna
att en hel del företag — speciellt
bland den mindre företagsamheten
— på grund av det skärpta kreditläget
har fått starka ekonomiska känningar,
som även lett till konkurser på
vissa håll. Detta gör att man hoppas —
även om man principiellt är med om att
bifalla större delen av denna proposition
och bevillningsutskottets förslag
och trots att det står i propositionen
att finansministern förutsätter att stor
restriktivitet skall iakttas under första
halvåret vad gäller dispensgivning ■—■
att myndigheterna ändå med tanke
på den del av vårt näringsliv som
har likviditetssvårigheter inte skall
vara alltför hårda på detta område. Jag
skall inte säga mer om detta än att från
mittenpartiernas sida — det framgår
också av reservationen — kan man föra
till torgs den sakliga anmärkningen att
denna proposition med sin 25-procentiga
låt mig kalla den straffskatt måhända
har kommit något för sent med
tanke på den ekonomiska utveckling
som vi fått. Men bättre sent än aldrig,
och må vi då bara hoppas att man kommer
att tillämpa en dispensgivning som
skall ge dem som har det besvärligt
bättre möjligheter att utöva sitt för landet
gagnerika arbete.

Till utskottets betänkande är fogad
en reservation, betecknad nr 2. Här talas
om att man bör undanta byggandet

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Ang. investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten, m. m.

av kyrkor, men jag skulle i detta sammanhang
vilja kalla det samlingslokaler
för religiösa ändamål. I sin helhet utgör
dessa lokaler en så ringa del av det
opiroriterade byggandet att de inte har
någon större ekonomisk betydelse, när
det gäller landet i dess helhet. Till detta
vill jag också foga att man här har samlat
in pengar på frivillighetens väg, man
har offrat för att kunna skaffa sig en
samlingslokal för religiösa ändamål,
och det är av den anledningen så mycket
mer befogat att riksdagen beslutar i
enlighet med reservationen.

Vad gäller de gotländska problemen
så skall jag inte här uppehålla mig vid
dem, ty jag vet att herr Österdahl kommer
att tala om dem. Jag vill bara här
hänvisa till vad som sägs i reservationen
2, och jag ber slutligen, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen
2.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Finansministern har i
sin proposition om investeringsavgiften
talat om att det är nödvändigt att dämpa
vissa aktiviteter inom olika områden
av vårt land och att vårt näringsliv
och vår ekonomiska utveckling stimuleras.
Hittills har de konjunkturdämpande
åtgärderna i huvudsak verkat
genom det ytterst strama kreditmarknadsläget
och den strama kreditpolitik
som riksbanken fört. Detta har hårt
drabbat särskilt medelstora och mindre
företag och speciellt naturligtvis företag
med låg självfinansieringsgrad och
med relativt sett höga skulder. Många
av dessa företag har kommit i ytterst
svåra situationer, och det är i många
fall inte företagets lönsamhet som är
avgörande för huruvida det kan fortsätta
sin verksamhet utan dess möjligheter
att skaffa erforderliga pengar för
att klara sina utgifter och sina eventuella
investeringar.

Från den synpunkten är det angeläget
att kreditåtstramningen kan lättas så
snart som möjligt, och det är att hoppas

att den investeringsavgift som nu införes
i någon mån skall kunna medverka
därtill. Det är klart att investeringsavgiften
har en hel rad nackdelar när
det gäller att använda den som ett konjunkturpolitiskt
medel, men mot den
bakgrund jag tecknat och med hänsyn
till nödvändigheten av att industrins
investeringar prioriteras, kan jag för
min del med hänvisning till reservationen
2 instämma i att det kan vara nödvändigt
med en sådan här investeringsavgift.

I det här sammanhanget är det dock
angeläget att understryka att denna avgift
snabbt måste anpassas till förändringarna
i konjunkturen och i arbetsmarknadsläget.
Avgiften får inte — liksom
investeringsavgiften under 1967
och 1968 — bli så långt utdragen att
den de facto verkar under större delen
av en lågkonjunktur. Den förra investeringsavgiften
kom ju till stånd när
högkonjunkturens kulmen i viss mån
passerats, och den stod kvar långt in
under lågkonjunkturen och nästan tills
vi var på väg mot en ny högkonjunktur.

Det är därför viktigt att investeringsavgiften
avpassas och tillämpas så att
den inte kvarstår längre tid än vad som
är absolut nödvändigt. Det är ett dåligt
utnyttjande av våra inhemska resurser,
om denna avgift medverkar till en onödigt
hög arbetslöshet, vilket den tidigare
avgiften utan tvivel gjorde.

Finansministern har i sin proposition
sagt att det inom skogslänen inte
finns samma behov av dämpningar av
sådana här byggnadsinvesteringar som
i övriga delar av landet. Han föreslår
därför nu, till skillnad mot den tidigare
författningen om investeringsavgift, att
vissa områden redan i samband med
investeringsavgiftens ikraftträdande
skall undantas från den här lagen. Det
är de områden som avses att omfattas
av det föreslagna s. k. allmänna stödområdet.

Det är givetvis svårt att dra rättvisa
gränser för övergången mellan ett om -

Tisdagen den 5 maj 1970 fm. Nr 22 19

Ang. investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten, in. m.

råde med investeringsavgift och ett
utan investeringsavgift. Det kan säkert
inom stödområdet finnas orter och områden
där det kan vara mer angeläget
med en dämpning av byggnadsinvesteringarna
än inom områden utanför
stödområdet.

Ett sådant område, där det inte finns
någon som helst anledning att införa
en särskild investeringsavgift, är Gotland.
Gotland har under det gångna
vinterhalvåret haft en avsevärt högre
arbetslöshet än tidigare. Den vid arbetsförmedlingarna
anmälda arbetslösheten
var under januari, februari och
mars i år 48 procent högre än under
motsvarande månader år 1969. Bland
byggnadsarbetarna var ökningen ännu
större, d. v. s. mer än dubbelt så stor
jämfört med samma tid i fjol. Inom de
delar av stödområdet där arbetslöshetsproblemen
är som störst, d. v. s. i
de fyra nordligaste länen, har arbetslösheten
minskat något både totalt och
när det gäller byggnadsarbetarna jämfört
med för ett år sedan.

Varje år vid denna tid brukar arbetslösheten
minska i landet och naturligtvis
även på Gotland, men i år har uppgången
i sysselsättningen inte varit så
kraftig som tidigare år utan avsevärt
svagare. I april i år var arbetslösheten
på Gotland ungefär 52 procent högre än
för ett år sedan. När det gäller byggnadsarbetarna
har utvecklingen varit
mycket ogynnsammare. Arbetslösheten
var vid den senaste arbetslöshetsräkningen
i april nästan tre gånger så stor
som i april 1969. Jag kan som jämförelse
nämna att arbetslösheten bland
byggnadsarbetare i de fyra nordligaste
länen var ungefär 12 procent lägre i
april i år än i april 1969. Anledningen
till detta svåra och ganska otillfredsställande
sysselsättningsläge på Gotland
speciellt när det gäller byggnadsarbetarna,
något som har intresse i
samband med den nu föreslagna investeringsavgiftcn,
är ju först och
främst de kreditrestriktioner som råder
och som mycket hårt drabbar det got -

ländska näringslivet vilket har ringa eller
ingen självfinansieringsförmåga och
där företagen är små och medelstora.
Företagen måste alltså för sina investeringar
gå ut på kreditmarknaden, och
det föreligger mycket stora svårigheter
för dem att få låna till investeringar.
Flera har ju också stora svårigheter att
klara de löpande krediterna.

En annan sak som negativt påverkar
sysselsättningen är kommunsammanslagningen.
Någon kommunal planering
för framtida investeringar har inte kunnat
ske som tidigare; kommunerna
skall ju upphöra, och planeringen måste
givetvis ske inom den nya kommunens
ram, men där har inte planeringarna
kommit i gång eftersom kommunens
beslutande organ organiserats
först under förra veckan. Då tillträdde
de sammanläggningsdelegerade som är
den första myndighet eller församling
som kan fatta beslut för den nya kommunens
räkning.

En tredje orsak till det svåra läget
för byggnadsarbetarna är den nästan
totala bristen på investeringsvilja inom
industrin. Tidigare har skett relativt
stora industriinvesteringar på Gotland,
men dessa har nu så gott som helt upphört,
och de investeringar av någon betydelse
som kan bli aktuella tycks nu
vara helt beroende av om lokaliseringsstöd
kan erhållas eller inte. Allt detta
har medfört att det nu på Gotland råder
en omfattande arbetslöshet. Det
finns ingen som helst anledning att
öka denna arbetslöshet med en investeringsavgift.
Vi bör utnyttja den arbetskraft
och de resurser som finns på
detta område på bästa möjliga sätt.

Det finns många praktiska skäl för
ett undantag från investeringsavgift för
byggnadsinvesteringar på Gotland. Utskottet
har inte framfört några motiv
för sitt avstyrkande av förslaget om
undantag från investeringsavgift för
byggnadsinvesteringar på Gotland och
är heller inte berett medverka till att
Gotland i detta avseende skall behandlas
som stödområde.

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Ang. investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten, m. m.

Med hänsyn till vad jag anfört yrkar
jag bifall till den vid utskottets betänkande
fogade reservationen nr 2.

En annan fråga som berörts i reservation
nr 2 gäller en generös dispensgivning
beträffande serviceinrättningar
i nyanlagda bostadsområden och ungdomsgårdar.
Det är ju här fråga om
mycket angelägna och nödvändiga saker,
om de nya samhällena skall kunna
fungera och om ungdomen även i andra
samhällen skall kunna få en stimulerande
fritid för att ägna sig åt nöjsamma
och nyttiga sysselsättningar under
ordnade förhållanden. Det är därför
angeläget att dispens kan beviljas
för sådana här byggnader även inom
områden där det från sysselsättningssynpunkt
inte är nödvändigt att släppa
fram dessa byggen.

I reservationen tas också upp frågan
om kyrkor och samlingslokaler. I reservationen
yrkas bifall till den motion
i vilken föreslås att även dessa lokaler
skall undantas från investeringsavgift.
Kyrkor och kyrkliga lokaler är
ju mycket viktiga från psykologiska och
religiösa synpunkter, och det är därför
angeläget att sådana lokaler kommer
till särskilt i de nya områden som växer
upp i våra städer. Omfattningen av kyrkobyggena
är ju begränsad — som tidigare
här har nämnts — och om dessa
kyrkor och andra kyrkliga samlingslokaler
undantas från investeringsavgift,
så påverkar inte detta konjunkturutvecklingen
och sysselsättningen i någon
egentlig utsträckning.

Ett annat skäl till att dessa lokaler
bör undantas från investeringsavgift är
att ärendena om dispens för dessa lokaler
behandlades mycket snävt då den
förra investeringsavgiften tillämpades.
Av de dispenser om 846 miljoner kronor
som då beviljades avsåg endast 30
miljoner kronor kyrkliga samlingslokaler.
Man fick avslag på ansökningar
om sammanlagt 80 miljoner kronor,
och det var den typ av lokaler för vilken
de flesta dispensansökningarna avslogs.

Jag vill, herr talman, också yrka bifall
till den del av reservationen som
avser frågan om investeringsavgift för
kyrkor och kyrkliga samlingslokaler.

Häri instämde herr Schött (in).

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Under våren har en rad
frågor som berör de ekonomiska relationerna
mellan staten och trossamfunden
varit föremål för riksdagens beslut.

Från socialdemokratiskt håll har man
än en gång avvisat förslaget om viss avdragsrätt
vid gåvor till ideella och humanitära
ändamål. Förslaget från kapitalskatteberedningens
socialdemokratiska
majoritet om en gåvoskatt möttes
av sådana protester att finansministern
såg sig föranledd att överge sina egna.
Kravet på arvsskattefrihet för frikyrkosamfunden
och de ideella organisationerna
har finansministern inte velat
tillmötesgå i skattepropositionen. Samma
princip borde här få gälla som för
svenska kyrkans centrala organ, som
redan nu är befriade från arvsskatt.
Arbetsgivaravgiften eller löneskatten
drabbar hårt församlingar och organisationer,
som inte i likhet med företagen
kan kompensera denna merkostnad
på annat sätt. Den kommande höjningen
av momsen till 17,65 procent
kommer att högst väsentligt öka kostnaderna
också för den ideella sektorn
i samhället.

Ovanpå allt detta kommer nu investeringsavgiften
eller straffskatten också
på kyrkbyggen, något som för många
lokala församlingar närmast blir ett
dråpslag. De församlingar som har räknat
med att starta ett kyrkbygge under
den närmaste tiden får nu ta djupa tag
i de på frivillig väg insamlade medlen
för att förränta de pengar som har
lagts ned i planerings- och projekteringskostnader.
Även om man får
igångsättningstillstånd, har man självfallet
inga som helst möjligheter att
med denna avgift börja ett kyrkbygge.

Tisdagen (lön 5 maj 1970 fm.

Nr 22

Ang. investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten, m. m.

Socialdemokratiska talesmän brukar
säga att kyrkorna inte bör ha några
privilegier i samhället. Nej, men det är
inte rimligt att man från samma håll
reducerar kyrkorna till objekt för beskattning.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Att vi har fått en proposition
om investeringsavgifter säger
oss att vi befinner oss i en ekonomisk
situation där det finns bevis på en stark
överhettning av vår ekonomi. Det är
klart att man kan diskutera tidpunkten
när en sådan här åtgärd skall sättas in.
Herr Sundin sade att vi har kommit
för sent med förslaget. Men sommarhalvåret
är väl ändå det i byggnadsavseende
i varje fall mest livaktiga halvåret.
Man är ju angelägen om att under
sommaren försöka få en lämplig volym
på byggnationen med rätt kraftig igångsättning
så att det blir arbete under
vintern. Det är elementära saker som
alla människor som har sysslat med
detta finner självklara och naturliga.

När detta förslag ligger på bordet är
det att konstatera för dem som var med
för några år sedan då vi förra gången
införde investeringsavgift att man denna
gång inte varnar på samma sätt som
man gjorde då. Man sade då att det
skulle bli förfärliga olyckor den dag
investeringsavgiften skulle avskaffas.
Nu påstår man närmast att vi behöll
investeringsavgiften för länge, vilket
medförde en dispensgivning som inte
hade behövts om vi hade upphävt lagen.
Ja, det är klart att det går att säga
så. I stort vill jag gärna konstatera att
vi sällan har fått ett lagstiftningsarbete
som så utomordentligt väl fyllt sin uppgift
som den investeringsavgift som vi
hade under 1967 och 1968. Det är min
förhoppning att detta förslag kommer
att få samma gynnsamma effekt och att
man tillämpar dispensreglerna på ett
så förnuftigt sätt som då skedde.

Det finns en skönhetsfläck i detta
förslag som jag tycker är av betydande

storlek, nämligen att Kungl. Maj:t föreslår
att vissa delar av riket skall undantas
från beskattningen. En sådan regional
begränsning har riksdagen inte
gått med på tidigare, i varje fall inte
när det gäller skattelagstiftningen. Man
kan visserligen säga att den här lagstiftningen
inte är en typisk skattelagstiftning
utan en förbudslagstiftning.
Åtgärder som skall åstadkommas stöds
med en avgift, och sådant får vi inte
betrakta som skattelagstiftning i vanlig
mening. Nej, det är riktigt. Jag kan
inte säga att utskottets majoritet helst
hade sett att den här avgränsningen
inte hade skett, men jag vågar säga att
ett betydande antal av utskottets ledamöter
finner det betänkligt att Kungl.
Maj:ts regering har slagit in på denna
väg. Det hade inte vållat så stora administrativa
olägenheter, om t. ex. allmänna
stödområdet omfattats av lagstiftningen,
att man hade behövt hesitera.
Kanske hade det blivit ytterligare
ett antal dispensärenden.

När herr Österdahl talar om att vi
borde ha tagit med Gotland, som inte
tillhör det allmänna stödområdet, bland
de områden som undantas, så faller det,
tycker jag, på sin egen orimlighet. Herr
Österdahl talade om bristen på arbetsobjekt
på Gotland. Om situationen på
arbetsmarknaden är sådan på Gotland,
så är det ju självklart att en förnuftig
tillämpning av dispensreglerna leder
fram till att byggenskap kommer i gång
i den omfattning som arbetsmarknadsläget
tillåter. Det hade gått precis lika
bra t. ex. i Norrland, i den mån man
hade haft oprioriterade byggen, att bevilja
dispens också där.

Jag har velat säga detta därför att vi
får till behandling flera ärenden under
innevarande års riksdag, där det
föreligger förslag till lagstiftning av regional
karaktär och som vi går emot
därför att vi därmed anser oss hävda
en riktig princip. Det innebär alltså att
när vi nu tillstyrker författningen om
investeringsavgiften så gör vi det därför
att den inte är en typisk skattelag -

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Ang. investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten, m. m.

stiftning utan en förbudslagstiftning,
och det ställningstagandet blir inte på
något sätt prejudicerande för utskottets
majoritet.

Jag skall inte tillägga mera därför
att utskottet i stort sett är ense den här
gången. Herr Jacobsson i Malmö har
visserligen ett avslagsyrkande, men han
samlar bara sig själv, och det är ju ett
sundhetsbevis. Då behöver man inte
polemisera.

Jag har inte heller velat uttrycka den
meningen att man skall vara generös
vid dispenstillämpningen. Jag vill uttrycka
det så i stället att man skall
handlägga dispensärendena på ett förnuftigt
och ändamålsenligt sätt. Att
uppmana till stor generositet när det
gäller förbudslagstiftning strider mot
själva ändamålet med denna lagstiftning.
Jag vill för övrigt hänvisa till den
statistik som vi har infört i utskottets
betänkande och som visar att i stort
sett fungerade den tidigare investeringsavgiften
på tänkt sätt. De fem miljoner
kronor som vi fick in i avgifter
under hela tiden är till synes litet, men
om författningen hade tillämpats strikt
skulle vi egentligen inte ha fått in de
pengarna heller. Men det är klart att
det kan finnas fall där byggherren anser
ett bygge vara så angeläget att han
sätter i gång trots avgiften.

Min förhoppning är sålunda, herr
talman, att ärendena skall handläggas
på samma föredömligt kloka sätt som
förra gången vi hade den liär avgiften.
Det är klart att det finns speciella intressen
på olika håll som säger att de
blir illa behandlade. Den ena efter den
andra av ledamöterna här kan stå upp
och säga att det finns speciella intressen
som inte bör vara med i det stora
sammanhanget och som därför bör beviljas
en särställning. Det går inte att
tillämpa sådana principer när det gäller
skattelagstiftningen eller därmed
jämställd förbudslagstiftning.

Jag hemställer om bifall till utskottets
betänkande.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Jag vet inte om jag
missförstod utskottets ordförande, men
det är inte bristen på arbetsobjekt som
sådan som var anledningen till att vi
begärde undantag beträffande investeringsavgiften
för Gotland utan det var
bristen på arbetsobjekt inom industrin.
Vi vill därför slopa investeringsavgiften
även för andra objekt där det föreligger
ansökningar. Dessa ansökningar är
självfallet inte av någon större omfattning.
Antalet är så ringa att konjunkturläget
eller sysselsättningen i hela
landet inte påverkas, men det är av stor
betydelse för Gotland om undantag kan
göras för dessa objekt.

Det finns för närvarande ansökningar
om oprioriterade byggen på Gotland
till ett belopp av endast 16 miljoner kronor.
Av de ansökningar som föreligger
i hela landet på 3,5 miljarder kronor
kommer knappt en halv procent av
önskemålen om oprioriterade byggnadsinvesteringar
från Gotland. Detta kan
inte på något sätt påverka sysselsättningen
och konjunkturläget i hela landet.
Däremot kan de arbetslösa byggnadsarbetarna
på Gotland få hjälp till
sysselsättning. Ett slopande av investeringsavgiften
skulle också kunna bidra
till att motverka alla negativa faktorer,
både ekonomiska och psykologiska, som
är förknippade med att folk drabbas
av arbetslöshet.

Inrikesministern uppmärksammade
också sysselsättningssvårigheterna på
Gotland i den remissdebatt som ägde
rum i januari i år. Jag tog då upp dessa
problem, och inrikesministern förklarade:
”Jag skall i anslutning till vad
herr Österdahl pekade på när det gällde
utvecklingen på Gotland ändå säga
att det dystra i denna statistik är att
arbetslösheten på Gotland har ökat
mycket påtagligt under det senaste
året.” Av den anledningen tycker jag
att Gotland bör undantas från investeringsavgift.
När nu Kungl. Maj:ts proposition
om undantag för stödområdet
har godtagits — en sak som utskottets

Tisdagen den 5 maj 1970 fin.

Nr 22

Ang. investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten, in. m.

ordförande i viss mån är kritisk emot
— borde i konsekvens härmed också
Gotland undantas från investeringsavgift.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Jag skalle egentligen
tala om bankoutskottets utlåtande nr 35
som får behandlas i samband med bevillningsutskottets
betänkande nr 37.
Jag har nämligen fogat en reservation
till bankoutskottets utlåtande.

Det var emellertid en sak som utskottets
ärade ordförande tog upp som
gör att jag kanske ändå måste säga några
ord också med anledning av bevillningsutskottets
betänkande.

Herr John Ericsson säger att herr
Gösta Jacobsson har motionerat om avslag
på hela propositionen om investeringsavgift
för byggnadsarbeten och att
han därvidlag skulle vara ensam. Detta
skulle vara ett sundhetsbevis, och av
den anledningen skulle herr Ericsson
inte behöva polemisera mot förslaget.
Det var väl i alla fall en lapsus linguae
att uttrycka sig så. Det ger mig särskild
anledning att här säga att jag för min
del gärna skall stödja herr Gösta Jacobsson,
inte minst därför att jag tillsammans
med honom har motionerat
om avslag på propositionen.

Jag behöver givetvis inte tillägga
mycket utöver vad herr Jacobsson redan
har sagt, utom möjligen två saker.
Man kan ifrågasätta om detta är det
allra bästa sättet att gå till väga om
man önskar få till stånd en dämpning
på byggnadsområdet. Man har rätt att
sätta ett frågetecken på den punkten.

Därtill kommer vad bevillningsutskottets
ordförande säger om den regionala
avgränsningen i fråga om tilllämpningen
av förslaget i propositionen.
Herr Ericsson säger att han har
svalt den regionala uppdelningen när
det gäller beskattningen med motivering
att detta är en förbudslagstiftning
snarare än en skattelagstiftning. Det
kan väl diskuteras huruvida detta verk -

ligen är eu förbudslagstiftning. I så fall
borde det ha varit ett förbud. I själva
verket är det snarast eu licenslagstiftning,
som alltså medger byggande om
vederbörande har eller kan skaffa sig
pengar nog för att betala ytterligare 25
procent på kostnaden. Då får han genomföra
bygget. Jag tycker att just det
som herr Wikström har sagt angående
kyrkorna är väl så beaktansvärt. Han
har påpekat att de kommer i ett mycket
svårt läge. Dessutom kan tilläggas att
de kanske inte befinner sig i en sådan
situation att de kan åstadkomma
de penningmedel som i själva verket
ger tillståndet. Jag vill med detta endast
ha sagt att jag gärna stöder herr
Gösta Jacobssons reservation.

Sedan vill jag säga några ord med
anledning av bankoutskottets utlåtande
nr 35. Här föreligger motioner från vårt
håll med förslag att riksdagen skall ge
riksbanken till känna önskemål angående
emittering av industrilån, som
skulle innebära att kredit i större utsträckning
skulle kunna ställas till näringslivets
förfogande. Den frågan sammanhänger
på ett sätt med frågan om
investeringsavgiften i det att denna
investeringsavgift kan sägas kanske i
viss män sträva åt det hållet, men å
andra sidan — som jag nyss sagt —
kanske ställer större krav på penningmedel
till bostads- och byggnadsområdet,
när man måste betala en avgift för
att färdigställa ett bygge som man redan
påbörjat eller planerat. Det är en
kvantitativ bedömning, som är svår att
göra.

Vad som är anmärkningsvärt i fråga
om bankoutskottets utlåtande är hur
man nu skall se på näringslivets finansieringsförhållanden.
I utlåtandet presenteras
en del material i två tabeller
som visar att upplåningen på kreditmarknaden
för näringslivets del har
gått ned högst påtagligt. Exempelvis
har mellan åren 1968 och 1969 andelen
av upplåning på kreditmarknaden sjunkit
från 36 procent till 25 procent för
näringslivet. I fråga om obligations- och

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Ang. investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten, m. m.

förlagslåneemissioner får man upplysningen
att 1967 var 23 procent av obligations-
och förlagslåneemissionerna
avsedda för näringslivet men 1969 endast
8 procent — d. v. s. en minskning
till en tredjedel.

Bankoutskottets majoritet finner
emellertid att här inte finns anledning
att göra någonting utan yrkar avslag
på motionerna. Majoriteten anför endast
att fullmäktige i riksbanken skall beakta
att de av statsmakterna prioriterade
sektorerna — staten och bostadsbyggandet
— skall ha sina pengar. Blir
det några pengar över till de andra sektorerna
är det bra, men det verkar som
om det gjorde detsamma om det inte
blir något över. Detta strider emellertid
mot vad finansministern, enligt uppgift
i tidningarna, har anfört exempelvis i
kompletteringspropositionen om näringslivets
behov —■ och särskilt exportindustriernas.

Herr Regnéll och jag har vid bankoutskottets
utlåtande fogat en reservation,
i vilken vi mycket kortfattat anför
att vi ”finner det angeläget att näringslivet,
särskilt exportindustrin, för sina
investeringar inte utestängs från möjligheten
att på jämförbara villkor konkurrera
med staten, bostadsföretagen
och övriga lånesökande om tillgängliga
lånemedel”.

Vi är inte anhängare av ett prioriteringssystem
utan anser att alla bör ha
möjligheter att konkurrera och att de
direktiv som eventuellt kan sägas ha
byggts in i uttalanden i andra sammanhang
från riksdagens sida skall tolkas
med förstånd. Riksbanken har att se till
att det blir — eller åtminstone ges
möjligheter till — en fördelning som
är rimligare än den vi för närvarande
har.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Efter den förödande
principiella kritik som utskottets ordförande
riktade mot den regionala undantagsprincipen
— en kritik som jag

tror att många i denna kammare kan
dela — sökte han reducera innebörden
i vad jag och några andra sade om
kyrkobyggen genom att framhålla att
det här rörde sig om specialintressen.

Nej, det är inte ett specialintresse
som står mot ett annat. Finns det någon
folkrörelse bakom tillkomsten av
ett parkeringshus? Samlas det på frivillig
väg in betydande belopp för att
en banklokal skall kunna byggas? De
människor, som har samlat in pengar
för att bygga en ny kyrka och räknat
med igångsättningstillstånd under det
närmaste året, torde kunna skilja på en
bensinstation och en kyrka.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av herr Åkerlunds inlägg.
Han säger att mitt uttryck är felaktigt,
då jag kallar denna lagstiftning för en
förbudslagstiftning. I stället skulle man
ha sagt att det är en licensanordning.
Det är klart att man kan uttrycka det
så, och jag bestrider ingalunda att herr
Åkerlund i logik och formuleringsskicklighet
står på ett högre plan än
min ringhet. Men jag vill fråga herr
Åkerlund om han gör gällande att jag
har fel då jag säger att detta inte är
någon typisk skattelagstiftning. De två
årens tillämpning av investeringsavgifter
förra gången gav 5 miljoner kronor
totalt. När vi beslutar om skattelagar i
detta hus syftar vi till att dra in pengar.
Här ser vi helst att det inte blir några
inkomster alls.

Herr ÅKERLUND (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr John Ericsson talar
om formuleringskonst och ber mig
svara på frågan om detta är en skattelagstiftning
eller icke. Jag skulle vilja
säga att det är en skattelagstiftning,
men det kanske är rätt som herr Ericsson
säger att den inte har ett fiskalt
syfte.

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

Ang. investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten, m. m.

Herr STÅIILE (s):

Herr talman! Med den nu bedrivna
strama kreditpolitiken kan man givetvis
inte undvika att många i och för
sig välmotiverade kreditbehov inte kan
tillgodoses. Därvid kan också svårigheter
uppkomma för industriföretag att
finansiera sina tidigare planerade investeringar.
Det ankommer på fullmäktige
i riksbanken att vid uppläggningen
av kreditpolitiken beakta att de tidigare
av statsmakterna prioriterade sektorerna,
staten och bostadsbyggandet, i första
hand kan få erforderliga krediter.

Bankoutskottet säger också i sitt utlåtande
att ansvaret för utformningen av
kreditpolitiken och avvägningen mellan
olika kreditpolitiska medel, däribland
även emissionskontrollen, som man talar
om i motionerna, enligt utskottets
uppfattning måste tillkomma bankofullmäktige.
Ett ingripande från riksdagens
sida i denna verksamhet, som motionärerna
föreslår, vill utskottet inte
tillstyrka.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande förevarande
betänkande komme att framställas
först särskilt såvitt avsåge motionerna
1:1175 och II: 1385, d. v. s. fråga
om avslag på Kungl. Maj:ts proposition
nr 101, därefter — under förutsättning
att motionerna ej bifölles — särskilt
angående 1 § första stycket i förslaget
till förordning om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten, innefattande
fråga om investeringsavgift för kyrkliga
samlingslokaler, vidare särskilt rörande
1 § andra stycket nämnda förordningsförslag,
avseende bland annat
fråga om investeringsavgift skulle erläggas
för byggnadsarbete i Gotlands
län, därpå särskilt i vad gällde förordningsförslaget
i övrigt, ytterligare särskilt
i fråga om viss skrivelse till Kungl.
Maj:t samt slutligen särskilt vidkommande
utskottets hemställan i övrigt.

Motionerna 1:1175 och 11:1385

Beträffande utskottets hemställan såvitt
avsåge motionerna 1:1175 och II:
1385, yttrade nu herr talmannen, hade
yrkats dels att densamma skulle bifallas,
dels ock att kammaren skulle godkänna
den av herr Gösta Jacobsson vid
betänkandet avgivna reservationen och
således avslå Kungl. Maj:ts förevarande
proposition.

Därefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan i denna del vara med övervägande
ja besvarad.

Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta
förslag till förordning om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten

1 § första stycket (innefattande fråga
om investeringsavgift för kyrkliga
samlingslokaler)

I vad gällde detta stadgande gjorde
herr talmannen sedermera propositioner,
först på godkännande av detsamma
samt vidare därpå att kammaren
skulle godkänna stadgandet med den
lydelse, som föreslagits i den av herr
Tistad m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på stadgandets godkännande
enligt utskottets förslag, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 1 § första stycket
i Kungl. Maj :ts av bevillningsutskottet
i dess betänkande nr 37 tillstyrkta
förslag till förordning om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes stadgandet
med den lydelse, som föreslagits i den

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Ang. investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten, m. m.

av herr Tistad m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Siindin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —68;

Nej — 55.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

1 § andra stycket (avseende bland annat
fråga om investeringsavgift skulle
erläggas för byggnadsarbete i Gotlands
län)

Såvitt rörde detta stadgande, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats dels
att detsamma skulle godkännas, dels
ock att stadgandet skulle godkännas
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Tistad m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
godkännande av stadgandet enligt utskottets
förslag vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Österdahl begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner 1 § andra stycket
i Kungl. Maj :ts av bevillningsutskottet
i dess betänkande nr 37 tillstyrkta
förslag till förordning om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes stadgandet
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Tistad m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Österdahl begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 57.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Förordningsfårslaget i övrigt

Godkändes.

Viss skrivelse till Kungl. Maj:t

Vidkommande skrivelse till Kungl.
Maj :t om servicelokaler i nybyggda bostadsområden
gjorde herr talmannen nu
propositioner, först på bifall till vad
utskottet härutinnan hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Tistad m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen
under punkten II; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i denna del, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Österdahl begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
37 i vad gäller skrivelse till Kungl. Maj :t
om servicelokaler i nybyggda bostadsområden,
röstar

Ja;

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tistad m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen
under punkten IT.

Då emellertid herr Österdahl begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —69;

Nej —- 57.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Utskottets hemställan i övrigt

Bifölls.

Ang. emittering av industrilån

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av proposition
med förslag till förordning om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten.

(Debatt rörande detta utlåtande hade
förekommit i anslutning till behandlingen
av bevillningsutskottets betänkande
nr 37.)

I de likalydande motionerna 1:1174,
av herr Eskilsson, och II: 1383, av herr
Magnusson i Borås, hade anhållits, att
riksdagen måtte giva riksbanken till
känna vad i motionerna anförts angående
emittering av industrilån.

Motionärerna hade bland annat uttalat,
att riksbanken borde verka för att
emittering av industrilån gåves prioritet
på kapitalmarknaden.

Ang. emittering av industrilån

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1174 och II: 1383.

Reservation hade anförts av herrar
Åkerlund (m) och Regnéll (in), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna
1:1174 och 11:1383 som sin mening
giva fullmäktige i riksbanken till känna
vad reservanterna anfört.

Reservanterna hade uttalat, att de
funnit det angeläget att näringslivet,
särskilt exportindustrin, för sina investeringar
icke utestängdes från möjligheten
att på jämförbara villkor konkurrera
med staten, bostadsföretagen
och övriga lånesckande om tillgängliga
lånemedel.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 35, röstar
Ja;

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 98;

Nej — 22.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåande
nr 84, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen framlagda
förslag angående det statliga utvecklingsbiståndet
jämte motioner.

Punkten I

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet

Kungl. Maj:t hade i proposition nr 1,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden
för den 2 januari 1970,
framlagt förslag angående det statliga
utvecklingsbiståndet.

Som ett led i förverkligandet av den
s. k. 1 %-planen för det svenska utvecklingsbiståndets
utbyggnad, som antogs
av 1968 års riksdag, hade för budgetåret
1970/71 föreslagits en ökning av
de sammanlagda biståndsanslagen med
cirka 166 miljoner kronor till cirka 800
miljoner kronor. I förhållande till biståndsanslagen
under innevarande budgetår,
cirka 634 miljoner kronor, inne -

bure förslaget en ökning med drygt
26 procent.

Anslagen för gåvobistånd hade föreslagits
uppgå till sammanlagt cirka 436
miljoner kronor och anslaget för finansiellt
utvecklingsbistånd till cirka 364
miljoner kronor.

I enlighet med den metod för planeringen
av den ökande biståndsverksamheten
som antogs av 1968 års riksdag
hade vidare föreslagits, att en ram
för bidragsutfästelser, anslag och allmän
planering skulle fastställas för en
ny treårsperiod till och med budgetåret
1972/73. Inom denna ram, som
föreslagits bliva nära 2 900 miljoner
kronor och som vore att betrakta som
en minimiram för de sammanlagda anslagen
under de närmaste tre budgetåren,
hade anslagens huvudsakliga fördelning
på ändamål och biståndsformer
angivits, men det hade förutsatts
att omdisponeringar skulle vara möjliga.

Beträffande biståndspolitikens inriktning
och utformning hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
272, av herr Bohman m. fl., och II: 309,
av herr Holmberg m. fl., i vad avsåge
hemställan att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att en
parlamentarisk utredning måtte tillsättas
med uppdrag att utarbeta riktlinjer
för den långsiktiga utvecklingen av det
svenska utvecklingsbiståndet på basis
av hittills vunna erfarenheter och i
samarbete med missionen och frivilliga
humanitära organisationer,

dels ock de likalydande motionerna
I: 450, av herrar Helén och Bengtson,
samt II: 497, av herr Hedlund och herr
Gustafson i Göteborg, i vad avsåge anhållan
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära, att en parlamentarisk
beredning finge tillsättas
med uppgift att göra en översyn av det
svenska biståndsarbetets inriktning,
varvid skulle beaktas såväl utformningen
av det tekniska och finansiella stö -

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

det som riktlinjerna för den svenska
handelspolitiken vis-å-vis u-länderna
och förutsättningarna för det svenska
näringslivets och frivilligorganisationernas
medverkan i svensk biståndspolitik.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 272 och II: 309 samt I: 450 och
II: 497, i vad de avsåge översyn av riktlinjerna
för den svenska biståndspolitiken.

Reservation hade avgivits, beträffande
översyn av riktlinjerna för den
svenska biståndspolitiken, av herrar
Bohman (m), Dahlén (fp), Nils-Eric
Gustafsson (ep), Lindblad (fp), Brundin
(m), Wikström (fp), Olle Eriksson
(ep), Nordstrandh (m), Mattsson (ep),
Enskog (fp), Antonsson (ep), Andersson
i Knäred (ep), Petersson i Gäddvik
(m) och Ullsten (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 272 och II: 309 samt I: 450
och II: 497, i vad de avsåge förslag om
översyn av riktlinjerna för den svenska
biståndspolitiken, som sin mening giva
Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört.

Herr talmannen anförde, att vid överläggningen
angående förevarande punkt
jämväl finge beröras övriga punkter i
detta utlåtande samt utrikesutskottets
utlåtande nr 9 och statsutskottets utlåtande
nr 85.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag skall först beröra
den specialfråga som behandlas i utrikesutskottets
utlåtande nr 9 om vidgat
stöd till motståndsrörelser i den
s. k. tredje världen.

Bland de mest upprörande förhållandena
i den tredje världen är det koloniala
förtrycket. I den mest renodlade

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
formen finns detta framför allt i Afrika.
Portugal vägrar t. ex. att ge frihet åt
folken i Angola och Mozambique, och
Sydafrika vägrar att låta folket i det
som numera kallas Namibia — f. d.
Sydvästafrika —■ att självt få bestämma
sitt öde, trots att FN upprepade gånger
har vädjat till Sydafrika om en rimligare
hållning.

Beträffande stöd till de motståndsrörelser
som verkar i dessa områden
råder ganska stor enighet om formerna
härför. Men i den allmänna debatten
dyker ofta upp krav att så snart något
kallas för motståndsrörelse skall vi ge
vårt stöd till densamma. Riktigt så enkelt
är det inte.

Jag och några andra reservanter har
för att visa vårt starka intresse för dessa
problem men samtidigt också för att
avgränsa det område inom vilket stöd
kan ges föreslagit att riksdagen skall
gå något längre i fråga om preciseringar
för detta stöd. Utskottsmajoriteten anser
att det räcker med att hänvisa till
vad riksdagen uttalade i fjol efter förslag
från statsutskottet. Vi reservanter
däremot hävdar att det vore önskvärt
att riksdagen stryker under en del saker,
t. ex. att stöd inte bör utgå i form
av vapenhjälp eller pengar till vapenhjälp.
Vi tror att det med tanke på den
debatt som förs på en del håll även i
vårt land är nödvändigt att understryka
detta. Insatserna skall alltså framför allt
vara humanitärt-civila. Det är vidare
angeläget att understryka att Sverige i
olika internationella sammanhang bör
utnyttja alla möjligheter att ge politiskt
och moraliskt stöd åt motståndsrörelser
som vårt land sympatiserar med. Svenska
företag som arbetar i länder av
detta slag bör söka stimulera interndemokratiska
former för samverkan inom
företaget och uppmuntra initiativ
på det fackliga, kooperativa och sociala
området.

Det finns ett växande intresse för
allt som rör motståndsrörelserna världen
över, men just för att kunna kanalisera
detta intresse åt rätt håll vore det

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
önskvärt att riksdagen här gjorde ett
uttalande. Inte minst bland den politiskt
aktiva ungdomen finns det ett
stort intresse härför. Det finns en beredning
som sysslar med dessa frågor,
och det vore rimligt att denna också
fick parlamentarisk representation.
Representanter för de politiska partierna
skulle då kunna få vara med om att
utforma de riktlinjer som nödvändigtvis
måste följas ganska strikt för att
vårt stöd till moståndsrörelserna på en
gång skall vara effektivt och samtidigt
uppfylla de krav som jag här endast
antytt men som närmare utvecklas i reservationen.

Jag återkommer, herr talman, med
yrkande när vi behandlar utrikesutskottets
utlåtande.

Jag övergår nu till statsutskottets utlåtande
nr 84.

Någon har påpekat att diskussionen
om svensk biståndsverksamhet under
årens lopp böljat mellan olika frågor,
och det har den verkligen gjort. Orsakerna
härtill kan vara flera. Intresset
vid ett visst tillfälle har kanske speciellt
inriktats på vissa områden på
grund av händelser i den tredje världen,
men det finns också andra orsaker.
Jag föreställer mig t. ex. att en del
krafter inom socialdemokratin, som
önskar att utvecklingsbiståndet skulle
växa snabbare än vad regeringen föreslagit
och riksdagens majoritet godkänt,
gärna skulle vilja följa den väg folkpartiet
och centerpartiet har anvisat
om en snabbare ökning.

En av de frågor som har kommit att
spela en mycket stor roll är vilka länder
i den tredje världen som svensk
biståndsverksamhet skall inriktas på.
Denna fråga är inte den allt avgörande
för hur vi skall lägga upp vår biståndsverksamhet,
men eftersom frågan
har spelat en stor roll i den offentliga
debatten skall jag säga några ord om
den. Jag kan göra detta med en viss
tillfredsställelse eftersom det ju varit
möjligt att i statsutskottet nå enighet i
praktiskt taget alla avseenden på denna

punkt. Jag skall försöka att mycket kort
göra en så objektiv sammanfattning som
möjligt av vad utskottet, såsom jag uppfattar
det, här har skrivit. Utskottet
har behandlat de skilda frågorna på
olika ställen i utlåtandet, men jag sammanfattar
det hela.

1. Svenska insatser i u-länderna skall
bidra till ekonomisk och social utveckling
till gagn för den stora massan av
folket. Alltså inte till gagn för någon
liten styrande klick.

2. Möjligheterna att bedöma om hjälpen
får den avsedda effekten varierar
mellan skilda länder och beroende på
bl. a. formen för hjälp. Det är ofta svårt
att på ett tidigt stadium förutse om
målsättningarna kan komma att uppfyllas.
U-landsregimer kan, som utskottet
säger, själva kalla sig progressiva,
men de kanske inte klarar av uppgiften,
eller de avlöses kanske snart av andra
riktningar. Det är nödvändigt att det
svenska biståndet därför planeras på
lång sikt. Tvära kastningar i fråga om
att ge stöd, att öka stöd eller avbryta
stöd måste därför betecknas som direkt
olämpliga.

3. Den samhällsutveckling i demokratisk
riktning som de svenska utvecklingsinsatserna
helst skall medverka till
befordras genom att möjligheter skapas
till utveckling och arbete och genom
att befolkningstillväxten hålls tillbaka
så att snabbare standardhöjning möjliggörs,
skriver utskottet. Jag noterar
detta med tillfredsställelse. Någon form
för att trycka på mottagarlandet visst
politiskt styrelseskick kan inte få förekomma.
Däremot kan vi givetvis föreskriva
villkor för vår medverkan. Det
som nu från SIDA ifrågasätts beträffande
insatserna i Etiopien är mycket
rimligt, men det är en annan sak än att
Sverige skulle påtrycka vederbörande
mottagarland ett visst politiskt styrelseskick.

4. Den svenska biståndspolitikens mål
är möjliga att uppnå i länder med olika
politiska och ekonomiska system. Det
är viktigt att detta fastslås i den ibland

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

något enkelspåriga debatt som förs om
dessa frågor. Utskottet säger klart ifrån
att ”en schematisk uppdelning av uländerna
under olika etiketter är vansklig”.
Det kan jag instämma i.

5. När fråga uppkommer om spridning
av svensk biståndsinsats till nya
länder skall man bedöma var de angivna
önskemålen bäst kan förmodas
komma att bli uppfyllda. Någon absolut
säkerhet kan dock aldrig uppnås. Man
skall alltså undersöka var vi mot bakgrunden
av de angivna önskemålen från
vår sida bäst kan göra insatser i olika
länder.

6. Beteckningarna huvudmottagarländer
och prioriteringsländer skall nu avskaffas
och inte längre användas om de
stater, till vilka svensk biståndsverksamhet
i huvudsak koncentreras. Personligen
är jag mycket till freds med
detta, eftersom jag i fjol ensam reserverade
mig på denna punkt. Det har, anser
jag, varit felaktigt att peka ut vissa
länder som huvudmottagarländer. Det
har varit till mycket liten glädje för
dessa länder och till viss förtrytelse för
andra som inte fått vederfaras nåden
att av Sverige kallas huvudmottagarland.

7. Dessa principiella synpunkter fullföljes
också när det gäller de förslag
som framkommit i motioner om stöd till
vissa speciella länder: Chile, Cuba och
Zambia. Allmänt säger utskottet: ”Varje
utvidgning av den krets av länder
som i mer avsevärd utsträckning får
motta svenskt utvecklingsbistånd måste

---föregås av ingående analyser

och förutsätta en grundlig prövning på
grundval av en rad kriterier.” Det är en
utmärkt formulering. Beträffande Chile
skall erfarenheterna av en eventuell insats
på familjeplaneringens område visa
hur fortsättningen bör bli, och om
det bör bli någon.

Utskottet framför inga skäl som utesluter
Cuba från en avsevärd svensk
biståndsinsats, önskemålen som kommer
från cubanskt håll får ”prövas på
sedvanligt sätt, varvid såväl bistånds -

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet

behov som kraven på svensk medverkan
i förplanering och resultatvärdering
kommer att beaktas”. Detta uttalande
leder väl till besvikelse på de håll
där man tycker att den politiska regimen
på Cuba är motivering nog för
svenska insatser.

Både för Cuba och Zambia kan, framhåller
utskottet, föreligga särskilda skäl
till svenska insatser. För Zambias del
understrykes den utsatta positionen i
södra Afrika som ett skäl för vidgat
stöd.

8. Samma linje fullföljer utskottet, i
den mån jag har kunnat följa med vad
som hänt och vad som står i utlåtandet,
när det gäller stödet till Vietnam. Det
humanitära biståndet skall gå till både
Nord- och Sydvietnam. Återuppbyggnadshjälpen
skall sättas in först efter
krigsslutet och förutsättes likaledes
kunna gå till både Syd- och Nordvietnam.
Det sägs rent ut att utskottet förutsätter
att regeringen ”söker inleda
planering av återuppbyggnadsbiståndet
för Sydvietnam vid en tidpunkt, då realistiska
förutsättningar härför anses föreligga”.

Det läggs också till en intressant sak
som formuleras så här: ”Utskottet vill
framhålla att Kungl. Maj:ts förslag
ifråga om stödet till Vietnam inte innebär
något ställningstagande till de stridande
parternas målsättningar och
kampmetoder.” Detta är en sådan där
självklarhet som ibland behöver sägas.

Sammanfattningsvis kan alltså sägas
att stödet till Vietnam grundas på samma
principiella inställning som utskottet
redovisar beträffande andra länder.
Det markerar också en viss uppstramning
i den officiella svenska attityden.
Oavsett hur våra känslor är fördelade
i dessa frågor understryker också uttalandet
den återhållsamhet som Sverige
måste visa i detta sammanhang.

Sedan utskottets uttalande formulerades
har kriget tagit en än mer oroväckande
vändning. USA:s inmarsch i
Cambodja och bombning av Nordvietnam
går tvärtemot vad vi önskat. Jag

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
kan inte inse det rimliga i att man av
s. k. militära skäl utvidgar stridsområdet.
Redan nu är tillräckligt många
människor indragna i det förfärliga
som händer. De som försvarar angreppet
bortser från de synnerligen stora
psykologiska skador som USA tillfogar
sig självt.

Behovet av hjälpinsatser i Sydostasien
blir tydligen allt större. Sverige
bör ta på sig en förhållandevis stor
börda för att hjälpa till vid återuppbyggnaden.
Det är skälet till att folkpartiet
och centerpartiet återupprepar
önskemålet att återuppbyggnadshjälpen
skall läggas utanför den stegring av biståndet
som ingår i den av socialdemokraterna
och moderata samlingspartiet
fastlagda planen. Följer man vårt erbjudande,
kommer möjligheterna att
hjälpa Vietnams lidande miljoner att
ökas, och givetvis också, hoppas vi,
sker en ökning av hjälpen till andra
nu berörda områden.

En snabbare ökning av u-hjälpen är
uppenbarligen inte möjlig att uppnå
utan överläggningar mellan riksdagspartierna,
och det vore rimligt att regeringen
tog initiativet till sådana.

Mot bakgrunden av den summering
jag försökt att göra beträffande majoritetens
inställning i dessa frågor är det
klart att man ställer sig frågan: Hur
reageras det på olika håll? Det är klart
att Aftonbladet och dess anhängare
orimligen kan vara förtjusta över den
balanserade avvägning mellan olika
synpunkter som statsutskottet gjort. I
sin kommentar till statsutskottets utlåtande
kommer Aftonbladet också med
en fantastisk uppmaning till utrikesministern
och skriver på följande sätt:
”Lennart Klackenberg som nu blir
statssekreterare kan nog reda ut det här
bättre än statsutskottet, förutsatt att
han får fria händer under Torsten Nilsson.
”

Socialdemokratins största tidning
uppmanar alltså ett statsråd att direkt
sätta sig över det som väl ändå blir
riksdagens beslut. När sådant kan skri -

vas, förstår vi att tidningen ibland fnyser
åt dem som håller på demokratins
spelregler och på att utvecklingen inte
skall drivas fram annat än med de metoder
demokratin ger utrymme för. Jag
förutsätter att utrikesministern inte
kommer att följa Aftonbladet.

I utrikesdebatten i onsdags uppträdde
en representant för en flygel inom
socialdemokratin som väl hör hemma
på samma kant. Vederbörande strödde
en råd tarvligheter över sina motståndare.
På det korta utrymme som det
gällde kan jag inte erinra mig en större
anhopning av otidigheter från någon
ledamot av riksdagen under de år jag
varit med här i riksdagen, oavsett vilket
parti det varit fråga om. Enligt talaren
skulle några icke namngivna politiker
utsättas för påtryckningar från icke
namngivna reaktionära grupper inom
och utom landet. Därvid hade man enligt
talaren avslöjat att man inte satte
”en obrottslig utrikespolitik före alla
andra hänsyn i utrikespolitiska frågor”.

Talaren fortsatte: ”Vad värre var:
genom att öppet demonstrera undfallenhet
och medgörlighet för påtryckningar
riskerade man att skada själva
grundlinjen i inte bara Sveriges utan
också andra småstaters utrikespolitik.”
Men sekunderna senare råkade talaren
halka i sin egen halhets halka. Då ifrågasattes
nämligen om det var nödvändigt
för Sverige att låta bli att ge sig in
i ett krigförande land med sina återuppbyggnadsinsatser.
Ja, säg det!

Nu var det alltså för denna socialdemokrat
inte längre fråga om obrottslig
neutralitet. Det kunde vara lika
bra om staterna fick göra de ingripanden
de ville medan länder är i krig
med varandra, var tydligen meningen.
Det var särskilt tveksamt om ett litet
land som Sverige hade intresse av att
knäsätta en neutralitetsprincip av detta
slag, tyckte hon — det var nämligen
en hon. Hon klagade också över att
ingen hade klargjort bakgrunden till
att det ansågs att man i fråga om åter -

Nr 22

Tisdagen den 5

uppbyggnadshjälpen skulle hålla på
neutraliteten. Det vore kanske inte så
dumt om herr Torsten Nilsson begagnade
sina möjligheter att tala inspirerat
och eldfängt inte bara på Stockholms
arbetarkommun utan även i den
socialdemokratiska riksdagsgruppen.
Skulle nämligen de av denna socialdemokrat
framförda åsikterna få sprida
sig ohämmat, kunde det verkligen bli
farligt för den svenska neutraliteten.

Hos en del personer på den s. k.
vänsterkanten — den är litet svårdefinierbar,
men ni vet säkert alla vad
som åsyftas — ser man på u-hjälpen
med mycket stor skepsis. En del förefaller
närmast att vara emot den. Politisk
revolution skall det vara! Det är
det enda medlet att förvandla situationen,
säger man. Då uppfattas biståndsverksamheten
såsom ett hinder, eftersom
vi hjälper dessa länder där man
enligt dessa marxister skall döma ut
både parlament och regering. Visst
finns det regimer som från våra synpunkter
för det första aldrig borde ha
kommit till makten och för det andra
borde försvinna. Men de konsekvenser
som en sådan där generell dom medför
är ju rent människofientliga i sin enkelspåriga
hårdhet. Man kräver helt
enkelt cyniskt att hjälpen skall inställas.
Människor skall lämnas i svält och
umbäranden. Så småningom, tror man,
skall den stora revolutionen komma.
Om det tar 10, 20 eller 30 år är en underordnad
fråga.

Jag noterar med tillfredsställelse att
socialdemokraterna i statsutskottet inte
har något till övers för en sådan uppfattning.
Den svenska biståndspolitikens
mål kan uppnås, säger man ju, i
länder med olika politiska och ekonomiska
system.

En av vårt lands främsta kännare av
Afrika, David Wirmark, har i skriften
Liberala positioner påpekat, att de
olämpliga former av biståndsverksamhet
som förekommer och som ibland
kan kallas för neokolonialism, om man

3 Första kammarens protokoll 1970. Nr 22

maj 1970 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
nu skall sätta en etikett på dem, främst
måste brytas av mottagarländerna själva.
Det är alldeles riktigt. Det utländska
ekonomiska inflytandet måste begränsas
genom internationella regler
för privata investeringar och andra insatser.
Det bör vara en av FN:s förnämsta
uppgifter att på detta område
medverka till uppbyggandet av ett sådant
regelsystem att det inte blir eu
olämplig politisk bindning mellan givarland
och mottagarland. Fick man ett
sådant regelsystem, skulle ju mottagarländerna
lättare kunna motsätta sig
obehörigt utländskt inflytande. Jag vill
uppmana den svenska regeringen att
på allt sätt söka medverka till att man
får sådana regler. Pearsonkommissionen
har gjort värdefulla rekommendationer
på denna punkt.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
fråga utrikesministern hur regeringen
bedömer utsikterna att nå resultat beträffande
huvudtankarna i Pearson- och
Jacksonkommissionernas rapport. Allt
som sägs där är givetvis inte kungsord,
men redan de uttalanden som har
kommit från regeringen beträffande
Jacksonrapporten tyder ju ändå på att
det finns en positiv inställning. Jag
skulle också vilja fråga vilka ytterligare
åtgärder regeringen överväger för att
hävda kravet på samordning och rationalisering
av FN:s insatser. Överläggningar
skall ju åter ske inom en inte
alltför avlägsen framtid.

När jag talar om samordning noterar
jag med tillfredsställelse att regeringen
har gått ett steg i den riktning som vi
på vårt håll har angivit i flera år, nämligen
att en större del av — helst hela
— biståndsverksamheten skall samordnas
inom ett departement. Det är bra
att man nu har gått en bit ytterligare
på den vägen. Som vi framfört i det
särskilda yttrandet till statsutskottets
utlåtande nr 85, tycker vi att det hade
varit bra om man hade tagit steget fullt
ut. Nu får vi se hur det här verkar, och
jag har därför inte något yrkande på
denna punkt.

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet

Man kan av statsutskottets utlåtande
konstatera att det råder en betydande
enighet om den nu gällande huvudmålsättningen
för den svenska biståndspolitiken.
Men en verksamhet av det här
slaget måste ju bedrivas på lång sikt för
att ge resultat. Det föreligger mycket
betydande svårigheter att alltid kunna
klarlägga om de olika mål vi sätter upp
klaras av i de enskilda fallen i de olika
länderna, men samtidigt är detta givetvis
avgörande för verksamheten och
dess fortsättning. I en reservation från
centerpartiet, moderata samlingspartiet
och folkpartiet föreslås därför att det
tillsätts en parlamentarisk beredning
med uppgift bl. a. att inventera och belysa
dessa problem för att belägga i
vad mån vi har nått de mål som vi
ändå i stort sett förefaller att ha gemensamma.
Utformningen av det tekniska
och finansiella stödet behöver
granskas, liksom riktlinjerna för den
svenska handelspolitiken gentemot uländerna.
Jag har i tidigare u-landsdebatter
diskuterat just handelspolitiken,
så jag skall inte säga mer. Jag anser
att den frågan på sikt är en av de allra
väsentligaste.

Jag vill härvidlag ge ett erkännande
åt handelsminister Lange. Jag tycker
att i stort sett har de uttalanden och
ställningstaganden som gjorts från regeringens
sida varit i och för sig riktiga.
Frågan är alltid om det inte skulle
gå att försöka driva på i de internationella
sammanhangen litet mer än
som nu varit fallet.

Enligt vår mening är det alldeles uppenbart
att näringslivets, missionens
och andra frivilliga organisationers
medverkan skulle kunna bättre utnyttjas
än vad som nu sker. Herr Wikström
kommer för vår del att i ett särskilt
anförande ta upp just missionens ställning,
så jag skall inte gå in på den.
Men det finns här en för socialdemokratin
politiskt besvärlig historia. För
att man inte skall fjärma sig alltför
långt från sin egen vänsterflygel är
man väldigt rädd för att markera möj -

ligheterna till en väsentlig förbättring
av den svenska biståndsverksamheten i
allmänhet genom att ta upp en samverkan
av större omfattning med det svenska
näringslivet. Det är beklagligt att
man skall ha dessa politiska hämningar.
Om det, som jag förut har antytt,
kunde skapas ett regelsystem som
verkligen möjliggör att mottagarländerna
får en bättre chans än för närvarande
att reglera hur enskild biståndsverksamhet
skall arbeta i mottagarlandet,
då tror jag att de farhågor som
yppas från andra håll lugnt kan föras
åt sidan.

Mot bakgrunden av att det är farligt
att slå sig till ro med det man har
hunnit har vi avgivit reservation på den
här punkten. Man måste alltid ha beredskap
och vilja att finna nya och
bättre former för samverkan. I den
mån som svensk biståndsverksamhet är
en del av svensk utrikespolitik — och
det förefaller ju numera alla ändå vara
relativt överens om — så är det även
från synpunkten att vi skall vara överens
över ett så stort fält som möjligt
angeläget att regeringen sätter till en sådan
här beredning. Det har ju hänt förr
att regeringen så småningom gett med
sig, och jag hoppas att så skall ske också
på den här punkten.

Till sist vill jag upprepa att det är
ganska tillfredsställande att det har varit
möjligt att på så många och så avgörande
punkter komma överens om
hur biståndsverksamheten från svensk
sida skall drivas. Vi vill ha en snabbare
takt — jag skall dock inte gå in på
den sidan av saken ytterligare. Det vore
utomordentligt glädjande om samhörigheten
kunde bli så pass stark att de politiska
partierna kunde samlat medverka
till att ge den del av svenska folket
som kanske inte ännu har helt klart för
sig nödvändigheten av det svenska ulandsbiståndet
en chans att få se att
vi är villiga att tillsammans verkligen
driva på arbetet: snabbare takt och ett
effektivare utnyttjande av de samlade
resurserna.

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid punkten fogade reservationen.

Herr talmannen tillkännagav, alt anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr VIRGIN (m):

Herr talman! Svenskt u-landsbistånd
är i stort sett en produkt av 1960-talet.
Det började här liksom i andra länder
att växa fram efter det att de inledande
initiativen, som så ofta är fallet, hade
tagits av USA i form av dess s. k. Marshallhjälp.
Det har vuxit vidare, buret
av en övertygelse om att också vi efter
vår förmåga och i ansvar för världsutvecklingen
måste bidra till snabbare
framsteg i den tredje världen.

Skyldigheten att lämna u-hjälp blev
ett nytt inslag i det svenska officiella
tänkandet — tidigare hade vår politik
i förhållande till omvärlden knappast
sysslat med annat än att tillgodose direkta
svenska intressen. Det blev därför
särskilt viktigt att ägna uppmärksamhet
åt att den nypåtagna uppgiften
fick en fast förankring i den svenska
opinionen.

Det är ganska betydande uppoffringar
som svenska folket avkrävs, och
ännu mera kommer att avkrävas i den
internationella solidaritetens intresse.
Det är viktigt att u-hjälpen inte får bli
en politisk modesak som man sysslar
med under några år och sedan — kanske
inför misslyckanden och påfrestningar
— tappar intresset för.

Det har hänt en hel del inom svensk
u-hjälp under den tid den har bedrivits
i statlig regi. De trevande insatser som
ännu för några år sedan var vanliga
har efterföljts av en långsiktig och mer
realistisk planlägggning. Det verkar nu
mycket länge sedan —• fastän det inte
är det — som man sände fiskebåtar till
Tunisien med svenska yrkesfiskare som
på franska skulle lära ut fiskandets
svåra konst till tunisier som helst talade
arabiska. Sådana verklighetsfräm -

Ang. det atatliga utvecklingsbiståndet
mande uppgifter tar man inte på sig
längre. Man har lärt av erfarenheten.
Det innebär dock inte att vi — lika litet
som andra länder — skulle vara
fullärda, men vi bar kommit fram till
åtminstone någon insikt om problemens
storlek och svårighetsgrad.

Målsättningen för den svenska biståndspolitiken
har i full enighet mellan
de demokratiska partierna godkänts
som den formulerades i proposition

100 år 1962 och sedermera utan större
förändringar upprepades i proposition

101 år 1968. Den innebär i korthet att
målet för u-hjälpen skall vara en höjning
av de fattiga folkens levnadsnivå
genom att motverka massfattigdomen,
begränsa befolkningstillväxten, förbättra
utbildningen och påskynda den ekonomiska
utvecklingen.

I årets statsverksproposition uttalade
departementschefen att Sverige i första
hand bör söka samarbete med länder
vars regeringar strävar efter strukturförändringar
som leder till social och
ekonomisk utjämning. Vid utbyggandet
av vårt bistånd bör vi gradvis åstadkomma
en förskjutning så att nya insatser
i första hand kommer i fråga i
sådana länder, säger han vidare.

Detta uttalande har väckt uppmärksamhet.
Det tolkades naturligt nog som
om en förändring i hittillsvarande principer
skulle inledas. Det föreföll som
om regeringen avsåg att, som eftergift
åt de radikala vänsterelementen, ställa
politiska villkor framför villkoren om
en god biståndseffekt. Det verkade som
om den regering som alltid med eftertryck
— ofta till och med med ett orealistiskt
starkt eftertryck — har avvisat
alla bindningar av biståndet till förmån
för svenskt näringsliv skulle införa en
politisk bindning med långt större konsekvenser
och räckvidd.

De krav som hittills har varit avgörande
vid överväganden om utvecklingsprojekt
har varit behovet — mottagarlandet
skall, såsom det uttryckts i
proposition 100 år 1962, tillhöra de fattigaste
bland de fattiga, och insatserna

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
skall ha så god utvecklingseffekt som
möjligt. Det svenska urvalet av länder
för biståndsprojekt har följt dessa krav.
Det torde ha varit en principiellt riktig
satsning. De nyligen publicerade
kvalificerade utredningarna om u-hjälp,
Pearsonrapporten och Jacksonrapporten,
understryker båda vikten av att
biståndet i första hand inriktas på de
allra fattigaste länderna. Jacksonrapporten
trycker särskilt på behovet av
att minska gapet mellan de fattiga länderna
inbördes.

Det är självklart att allt bistånd måste
syfta till en social och ekonomisk
utjämning och till att gynna uppkomsten
av demokratiska styrelseskick. Men
vad som är litet förvånande är den bristande
tilltro som socialdemokraterna
uppenbarligen har till den inneboende
styrkan i de krafter som leder mot en
utjämning och demokratisering, om
bara de yttre förutsättningarna finns.
Det måste ändå i första hand vara dessa
förutsättningar som vi bör skapa —
inte att införa någon styrning av eller
inblandning i andra länders inre politik.

Social och ekonomisk utjämning å
ena sidan och ekonomisk utveckling å
den andra är ingalunda oberoende av
varandra. En utjämning kan vara nödvändig
för att garantera den helhjärtade
medverkan från alla som är ett villkor
för goda ekonomiska framsteg. Men
en utjämning kan också föras för långt,
om den nämligen förs så långt att själva
drivkrafterna för den ekonomiska
utvecklingen försvagas. Då avstannar
tillväxten, och det blir inte mycket
kvar att utjämna. Detta är realiteter
som man inte kan blunda för. Det krävs
här, liksom på alla andra fält för
mänsklig verksamhet, balans mellan de
olika krafterna.

Vi måste även i fortsättningen sätta
hjälpbehovet och möjligheterna att
uppnå en god utvecklingseffekt som de
främsta kraven när vi väljer mellan
olika alternativ. Det finns också andra
skäl som starkt understryker detta. All

biståndsverksamhet kräver noggranna
förberedelser och god planering. Enligt
uppgift från chefen för SIDA bör man
räkna med att en biståndsinsats behöver
planeras under tre år och att den
sedan varar 10—50 år. Enligt andra bedömare
har en insats knappast någon
märkbar utvecklingseffekt förrän bortåt
15 år efter det att den startats. Det
är därför både svårt och biståndsmässigt
oekonomiskt att hastigt påbörja ny
verksamhet lika väl som det är svårt
och oekonomiskt att hastigt avbryta en
pågående. Politiska förändringar sker
snabbt. Att främst ta den politiska situationen
i mottagarlandet som underlag
för verksamheten och att variera
biståndet efter förändringar i denna situation,
det vore att medvetet avstå
från bästa effekt av de medel som vi
avsätter för bistånd, och det vore också
en egendomlig brist på förtroende för
att ökad utbildning och förbättrad ekonomi
i sig själva medverkar till ökat
välstånd och större inflytande för de
breda folklagren.

Nu växer anslagen till det svenska ulandsbiståndet
ganska snabbt. I den mån
just den omständigheten leder till behov
av nya fält för vårt arbete är det
väl naturligt att man vid övervägandena
om vilka dessa skall bli inte kan
eller bör frigöra sig från de tänkbara
nya ländernas politiska system och
sannolika utveckling. Det måste ingå
som ett självklart element vid bedömningen
av just liur den bästa biståndseffekten
skall uppnås.

Möjligheterna att ge sig in på nya
områden kommer dock, trots anslagsökningarna,
sannolikt att bli starkt begränsade.
SIDA:s planeringskapacitet
möjliggör inte detta. Den ökar inte i
samma takt som anslagen. Detta måste
leda till att utökning av pågående projekt
— vilket kräver mindre planeringsarbete
än nya projekt — kommer att
prioriteras. En sådan följd behöver heller
inte vara fel. Även i de länder där
vårt bistånd nu koncentreras, utgör det
föga mer än en droppe i havet.

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

De relativt sett minskade planeringsresurserna
kommer också att få en annan
effekt, nämligen en starkt ökad
satsning på multilateral verksamhet.
Detta torde bli nödvändigt, då denna
inte kräver lika stora insatser i fråga
om planering som bilateral verksamhet.

Det finns alltså starka skäl att icke
vidta några principiella ändringar i
målsättning och länderval. Statsverkspropositionens
uttalande föreföll att
signalera sådana förändringar, men det
har vid föredragningarna inför utskottet
redovisats att så icke var avsikten.
Statsutskottet instämmer i den sålunda
givna tolkningen och säger uttryckligen
ifrån, att enligt dess mening den
svenska biståndspolitikens målsättningar
är möjliga att uppnå i länder med
olika politiska och ekonomiska system.

Vi har från moderata samlingspartiet
inga invändningar mot utskottets
skrivning. Vi tycker att den väl överensstämmer
med yrkandet i vår partimotions
punkt 1, vari föreslås att riksdagen
måtte ”uttala att avgörande vid
val av mottagarländer för den svenska
u-hjälpen bör vara hjälpbehovet och
möjligheten att uppnå god utvecklingseffekt
och icke politiska värderingar”.
Vi kan mot denna bakgrund inte acceptera
utskottets förslag att vår motion i
detta avseende skall avslås. Utskottets
eget ställningstagande talar enligt vår
mening för att den tvärtom borde bifallas.
Vi yrkar på detta.

I samband med ländervalet bör motionerna
om bistånd till Cuba diskuteras.
Här har utskottet visserligen tonat
ner yrkandet i motionerna avsevärt
och avstått från att uttala sig på det sätt
som motionärerna krävt, men utskottet
antyder ändock en preferens för utvecklingsbistånd
till just Cuba och uttalar
sig i ordalag som vi icke anser oss
kunna instämma i.

Vi har visserligen, i enlighet med de
tankegångar jag nyss redovisat, i och
för sig intet att erinra mot utvecklingsbistånd
till en stat med Cubas styrelseskick,
men förutsättningen är självfal -

Anj;. det statliga utvecklingsbiståndet
let att de krav som vi från svensk sida
brukar lägga till grund för vår prioritering
är uppfyllda. Cuba tillhör ingalunda
de fattigaste bland de fattiga; det
har en nationalinkomst per invånare
som ligger högt över vad det rör sig
om i de länder där svenskt bistånd nu
är koncentrerat. Cuba får också ett betydande
stöd, i första hand från Sovjetunionen,
ett stöd som enligt vissa uppgifter
är större än vad som sammanlagt
kommer något annat utvecklingsland
till del. Jag medger att uppgifterna
är osäkra och att det framför allt är
ovisst hur det stödet används. Det är
troligt att det till betydande del går till
militära ändamål och till den polis som
torde behövas för att hålla diktaturen
i gång.

Det finns inga skäl att behandla och
bedöma eventuellt bistånd till Cuba på
annat sätt än vad vi tillämpar i vår biståndspolitik
i övrigt, och det är vad vi
reservationsvis framhåller.

Jag skulle vilja tillägga att det är
viktigt att vår u-hjälp inte bara är betingad
av vår biståndspolitiska målsättning.
Den måste också stå i samklang
med den allmänna utrikespolitik som
skall underlätta möjligheterna för oss
att bibehålla neutralitet i krig. Vår uhjälp
får inte framstå som ett avsteg
från denna utrikespolitik.

Den nålstingstaktik som regeringen
på senare tid har tillämpat mot USA
har knappast fyllt kraven på en strikt
svensk neutralitetspolitik. Den har därigenom
minskat Sveriges handlingsfrihet
t. ex. när det gäller u-hjälp till Cuba.
En större satsning på bistånd till Cuba
skulle — i skenet av det tidigare svenska
handlandet — framstå som ännu
ett utslag av sådan mot USA riktad
nålstingspolitik. Förmodligen är just
detta motionärernas främsta syfte. Vi
vill för vår del inte medverka till sådana
missbruk av u-hjälpen.

Herr talman! En särställning intar
den humanitära hjälpen. Den syftar inte
i första hand till att sätta i gång en
självgenererande utveckling, utan till

Nr 22

Tisdagen den 5 mai 1970 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
att lindra akut nöd och katastrofsituationer
av olika art. Den begränsas inte
till vissa länder eller områden, utan
har hela världen till arbetsfält. Det är
självklart att det svårt krigshärjade
Vietnam skall få sådant bistånd efter all
vår förmåga.

Senast fjolårets riksdag uttalade sig
för vidast möjliga stöd till hela Vietnam.
Regeringen föreslår nu ett humanitärt
stöd om 25 miljoner kronor, men
bara till Nordvietnam. Moderata samlingspartiet
vill invända mot ensidigheten
i detta förslag. Visserligen har
varje riksdag konstitutionell rätt att besluta
som den vill, men vi kan inte finna
anledning att i år ändra på det som
man i fjol, och för övrigt också i förfjol,
var helt överens om. Det lilla stöd
som nu utgår till Svdvietnam kan inte
ens jämföras med det stora belopp som
föreslås för Nordvietnam. Vi kan inte
kräva en absolut lika fördelning mellan
Nord- och Sydvietnam — eftersom de
praktiska möjligheterna att åstadkomma
något kan vara olika. Vi anser dock
att strävan bör vara att uppnå så stor
likhet som möjligt.

Det har motionsvis föreslagits att den
humanitära Vietnamhjälpen skall utvidgas
genom att någon del av det belopp
som avses för återuppbyggnad
efter krigets slut skulle få tas i anspråk.
Utskottet tillstyrker detta. Vi
har intet att invända. Det är dock mycket
tveksamt om praktiska möjligheter
till en sådan utvidgning föreligger, alldeles
oavsett den djupt tragiska utveckling
som de senaste dagarna har inletts
i området. All humanitär hjälp måste
lämnas genom Röda korset. De löften
som regeringen genom utrikesministern
vid flera tillfällen har avgivit om humanitär
hjälp direkt till Nordvietnam,
bär regeringen blivit tvingad att bryta.
USA godtar inte annan hjälp till land
med vilket USA bär krigstillstånd än en
humanitär hjälp enligt USA:s egen definition,
och den innebär, att hjälpen
skall lämnas genom Röda korset och
ligga inom dess verksamhetsområde.

Detta har svenska regeringen fått böja
sig för. Alternativet vore sannolikt en
brytning med USA. Det är förklaringen
till att det måste vara osannolikt att den
humanitära hjälpen till Nordvietnam
skall kunna komma att omfatta så stora
belopp som i och för sig kunde vara
önskvärda.

Herr talman! Jag har nu något kommenterat
ett par av våra reservationer.
Herr Rrundin kommer att belysa de
övriga. Jag skulle dock, innan jag slutar,
vilja göra ytterligare ett par reflexioner.

Samtliga de demokratiska partierna
är ganska överens — där vill jag ge
herr Dahlén rätt — när det gäller de
stora riktlinjerna för svensk u-hjälp
och de bördor för dess genomförande
som bör läggas på svenska folket. Meningsskiljaktigheterna
är visserligen
rätt många till antalet, men de rör i
regel inte den principiella uppläggningen.
I den mån det finns principiellt
skilda meningar, är de betingade av
våra olika samhällsuppfattningar, såsom
de kommer till uttryck även i den
inhemska politiken och samhällsdebatten.

I fråga om u-hjälpen märks dessa
skilda betraktelsesätt främst när det gäller
att i biståndsarbetet infoga den fria
företagsamheten. För oss är det självklart
att man bör utnyttja dennas starka,
välståndsbildande krafter i utvecklingsarbetet.
Bara om man gör det och
kompletterar den med väl avvägda statliga
biståndsinsatser kan man våga hoppas
på att klyftan mellan rika och fattiga
länder inom rimlig tid kan börja
utfyllas.

Socialdemokratin har en egendomlig
motvilja häremot. Man värjer sig mot
förslag om mera fria insatser med argument
som verkar direkt hämtade ur
den kommunistiska förkunnelsen. Hur
ofta får vi inte höra enskild företagsamhet
i u-länderna karakteriseras som
otillbörlig utsugning — och detta sägs
även om företag som arbetar efter precis
samma normer som här hemma, allt -

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

31)

så med normala företagsekonomiskt betingade
vinstkrav. Här hemma kallas
det inte för utsugning; i varje fall inte
av andra än kommunister. Här erkänner
väl ändå socialdemokratin att det
just är den fria företagsamheten i arbete
efter sina villkor som har förtjänsten
av den snabba välståndsutveckling
som vi har kunnat uppnå i
Sverige. Är man riktigt ärlig, så erkänner
man nog innerst inne också att
den utvecklingen gått långt snabbare
än vad som hade varit möjligt med ett
statligt organiserat och bedrivet näringsliv.
Men i u-hjälpssammanhang
tycks man vara livrädd för att stimulera
till liknande insatser. Då är man
misstänksam och negativ.

Det finns väl ingen som skulle vilja
godta en företagsamhet i u-land, bedriven
från industrilandshåll utan varje
hämning eller hänsyn till de krav som
utvecklingsuppgiften ställer, men det
är nog faktiskt så att även en av uteslutande
ekonomiska hänsyn driven företagsamhet
i allmänhet skulle tillföra
etableringslandet fördelar. Om en investering
görs i ett u-land i avsikt att
förädla någon av dess råvaror — och
det är väl i allmänhet detta det rör
sig om — så innebär det, att varan så
småningom exporteras till högre pris än
vad en försäljning av råvaran skulle ha
inbringat. Merpriset har bekostat arbetslöner
och förnödenheter i u-landet
samt inrymmer därutöver erhållen
vinst.

U-landets tillgångar ökar därför genom
företagsamheten, även om den direkta
vinsten på förädlingen helt skulle
återföras till investeringslandet. I verkligheten
är det dock högst osannolikt
att så sker. Det normala för fri företagsamhet
— det självklara, skulle jag
vilja säga — om den har framgång och
lämnar överskott är att till stora delar
plöja ner dessa överskott i nya investeringar
och utvidgningar. Ju bättre rörelseresultat
desto snabbare expansion.
Pearsonrapporten, som kraftigt pläderar
för en ökad i-landsinvestering i

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
u-länderna i form av företagsamhet, pekar
också på lämpligheten av att u-länderna
genom sin skattepolitik stimulerar
de utländska investerarna att kvarhålla
vinsterna i u-landet. Det skulle
i så fall ytterligare minska vinsthemtagningarna.

Vi skulle därför rent allmänt vilja
efterlysa en öppnare attityd inför näringslivets
insatser till fromma först
och främst för u-länderna. Vi tycker
att misstänksamheten mot näringslivet
och dess möjligheter verkar vara ännuett
exempel på hur socialdemokratin i
dag låter sig alldels orimligt hindras
att ta förnuftig ställning av rädsla för
vänsterextremistisk kritik.

Herr talman! Jag ber att vid punkten
1 få yrka bifall till reservationen.

Herr ministern för utrikes ärendena
NILSSON, som tillkännagivit, att han
hade för avsikt att i samband med behandlingen
av statsutskottets utlåtande
nr 84 besvara herr Wikströms (fp) interpellation
om förmedling genom kyrkorna
av kommande svenska biståndsinsatser
i Vietnam, erhöll ordet och
yttrade:

Herr talman! Herr J.-E. Wikström
har i en interpellation frågat hur jag
ser på förslaget från Svenska ekumeniska
nämnden, att de kommande svenska
biståndsinsatserna i Vietnamn till viss
del kanaliseras genom Kyrkornas
världsråd, Lutherhjälpen och Frikyrkan
hjälper.

Beträffande det humanitära biståndet
till Vietnamn pågår nu förhandlingar
mellan det svenska och det nordvietnamesiska
Röda korset om humanitär
hjälp. Dessa förhandlingar sker
i enlighet med en överenskommelse
med DRV:s regering om att Röda korset
skall användas som kanal. Äteruppbyggnadsbiståndet
förutses utgå i form
av krediter, och på det området är det
sannolikt nödvändigt att ha en rent
statlig administration.

Jag vill emellertid erinra om att stat -

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
liga medel har kanaliserats via de kyrkliga
organisationerna till nödlidande
människor på olika håll i världen och
att vi har goda erfarenheter av det
samarbetet. Mot bakgrunden av de enorma
behoven i det krigshärjade Vietnam
kommer det att finnas användning för
alla goda krafter, som vill samarbeta i
humanitetens och det fredliga återuppbyggandets
tjänst. Jag vill inte utesluta
att även de kyrkliga organisationerna
kan spela en roll i det framtida biståndet
till Vietnam.

Herr talman! Vi har nu gått in i det
decennium som skall bli Förenta nationernas
andra utvecklingsårtionde.
Intensiva förberedelser pågår i en rad
internationella organ för att man vid
generalförsamlingens 25 :e session i höst
skall kunna lägga grunden för en global
samverkan med sikte på att minska
klyftorna mellan de rika och de fattiga
länderna. Planeringen sker på grundval
av vidgade kunskaper och fördjupade
erfarenheter av utvecklingsarbetet.

I detta sammanhang är det intressant
att erinra något om den grundsyn som
den svenska biståndsverksamheten utgår
ifrån. När principerna för vårt
utvecklingsbistånd formulerades i 1962
års biståndsproposition slog vi fast att
biståndssamarbetet förutsatte kunskap
om u-ländernas förhållanden, om de
djupast liggande orsakerna till deras
ekonomiska läge och om de centrala
faktorerna i utvecklingsprocessen. Med
utgångspunkt i erfarenheterna i vårt
eget samhälle konstaterade vi att man
inte kunde bortse från de sociala och
politiska aspekterna av den ekonomiska
utvecklingsprocessen. Som exempel
nämndes vikten av jord- och skattereformer.

Våra erfarenheter, herr talman, av
utvecklingssamarbete med u-länderna
under 1960-talet — det första utvecklingsårtiondet
som det kallas — har bekräftat
hur väsentligt det är att de sociala
faktorerna i utvecklingsprocessen
beaktas. Utvecklingsansträngningarna

får inte, säger man, ensidigt inriktas
på att främja ekonomiska mål. När vi
från svensk sida aktivt engagerat oss i
arbetet på en framsynt och realistisk
strategi för det andra utvecklingsårtiondet,
har vi handlat på grundval av denna
uppfattning.

I vår skrivelse för ett år sedan till
FN:s generalsekreterare framhöll vi att
varje utvecklingsinsats bör syfta till
en fortgående förbättring av den enskilda
individens levnadsförhållanden.
Det enkla begreppet att främja ekonomiskt
framåtskridande är otillräckligt,
sade vi, och bör ersättas av idén om
en samordnad insats som syftar till att
uppnå ekonomisk och social utjämning.
Denna grundsyn finner stöd i de analyser
som här har anförts och åberopats
och som har genomförts av FN:s
kommitté för utvecklingsplanering under
ledning av den holländske ekonomen
Jan Tinbergen. Kommittén föreslår
visserligen ett kvantitativt årligt
tillväxtmål för bruttonationalprodukten
i u-länderna, men den betonar samtidigt
starkt att utvecklingsprocessen
fordrar inte bara en ökad produktionsförmåga
utan också genomgripande
förändringar i u-ländernas ekonomiska
och sociala struktur. Riktigheten härav
underströks för övrigt också i det
anförande som herr Dahlén nyss höll.
Detta förutsätter att både de internationella
biståndsorganen och givarländerna
har ingående kännedom om det enskilda
mottagarlandets utvecklingssituation.
Man måste planera varje biståndsinsats
så, att den bringas att samverka
med landets egna utvecklingsansträngningar.
Detta är den självfallna
utgångspunkten för en diskussion
också om ländervalet för ett givarlands
direkta bistånd, och jag återkommer
senare till den frågan.

Den s. k. Jacksonutredningen beträffande
formerna för FN-systemets tekniska
biståndsverksamhet ger uttryck
för samma synsätt. Biståndsinsatserna
skall bygga på ett noggrant studium
av mottagarlandets utvecklingssituation

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

och nära samordnas med landets egen
planering. Jacksonutredningen betonar
också betydelsen av att platsrepresentanten
för FN :s utvecklingsprogram
UNDP i nära samarbete med tekniska
rådgivare från de olika fackorganen
för utbildning, hälsovård o. s. v. fastare
samordnar och långtidsplanerar FNsystemets
biståndsinsatser på fältet.
Detta i sin tur förutsätter även en anknytning
av Världsbanksgruppens arbete
till det övriga FN-systemet. Härigenom
skapas också en sund bas för en
samordning av bilateralt och multilateralt
bistånd.

Herr Dahlén frågade hur jag nu bedömer
möjligheterna att genomföra de
tankegångar som framförts i Jacksonrapporten.
Jag vill svara att man måste
bedöma möjligheterna optimistiskt,
om man skall våga tro på att biståndsarbetet
skall kunna kanaliseras i de riktiga
formerna. Hur snabbt detta program
kan uppfyllas har jag inte större
möjligheter att bedöma än herr Dahlén,
men jag understryker att den svenska
regeringen kommer att arbeta i enlighet
med och verka för de principer
som framförts i Jacksonrapporten. Det
har vi för övrigt bevis på bl. a. genom
SIDA-chefens verksamhet i detta sammanhang,
som förvisso kan betraktas
såsom ett svenskt initiativ i nära anslutning
till Jacksonrapporten.

Vi har efter studium av utredningen
sålunda stött de principer som framlagts
i denna rapport. För Sverige är
det en självklar linje att aktivt medverka
till en reformering av FN-systemet,
som leder till ökad effektivitet
och som därför också ligger i u-ländernas
intresse.

Jag vill gärna understryka vad utskottet
säger, nämligen att detta arbete
med effektivisering av FN:s biståndsorgan
är av största betydelse för möjligheterna
till ökat finansiellt stöd åt
FN:s biståndsverksamhet och därmed
ett stärkande av F''N:s roll över huvud
taget.

Det svenska stödet till den interna -

Anjf. det statliga utvecklingsbiståndet
tionclla utvecklingsfonden IDA, som
framför allt kommer till uttryck genom
avsevärda extrabidrag, har haserats på
att lDA:s krediter på mjuka villkor i
huvudsak koncentreras till socialt betydelsefulla
projekt i de fattigaste länderna.
Denna inriktning av verksamheten
har under de gångna åren markerats
ytterligare. Undersysselsättningen
i u-länderna, urbaniseringen och utbildningen
blir i allt högre grad målområden
för IDA:s insatser.

IDA utgör som bekant en betydelsefull
finansieringskälla för utvecklingsansträngningarna
i de fattigaste länderna.
U-länderna själva har understrukit
detta mycket starkt, inte minst i den
s. k. Algerstadgan inför UNCTAD :s
New Delhi-konferens. Bland annat mot
denna bakgrund bör Sverige fortsätta
att arbeta för att organisationen får
ökade resurser.

För närvarande pågår förhandlingar
om den tredje påfyllnaden av IDA:s
fonder. Om man denna gång, såsom föreslagits
av Pearsonkommissionen, kan
uppnå en bidragsvolym på 1 miljard
dollar om året, har det skett en väsentlig
breddning av u-ländernas tillgång
till multilateralt bistånd på mjuka villkor
och utan bindningar beträffande
upphandling i ett visst land.

När man talar om Pearsonrapporten
skall man inte bortse från, att Pearson
och hans medarbetare har fäst ett visst
avseende också vid detta senare av
mig nämnda faktum.

Pearsonkommissionen förordar emellertid
även en tydligare gränsdragning
mellan det klart biståndsinriktade IDA
och resten av Världsbanksgruppen. Detta
förslag förtjänar enligt min mening
ett noggrant övervägande såväl i medlemsländerna
som inom Världsbanksgruppen.
Som en del av denna grupp
står IDA med sin verksamhet under ett
påtagligt inflytande från de stora givarländerna.
Det är vår strävan att tillsammans
med u-länderna på olika sätt
skapa bättre balans och öka u-landsinflytandet.
Om det är detta herr Dahlén

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
menar, när han frågar mig vad vi från
den svenska regeringen tänker göra i
sådana här sammanhang, kan jag hänvisa
till att vi redan har verkat för en
sådan nyordning i vårt praktiska arbete
och i vår argumentation.

Sverige är ett av de första länder som
klart uttalade sig för ett biståndsmål
som endast hänför sig till offentliga
transaktioner. Vår biståndsplan innebär
som bekant att statsmedel tillhandahållna
genom budgetanslag m. m.
skall motsvara 1 procent av bruttonationalprodukten
budgetåret 1974/75.
Allt fler givarländer har nu antagit
samma långsiktiga program för sitt offentliga
bistånd. Principen har emellertid
debatterats häftigt, t. ex. vid
UNCTAD-konferensen i New Delhi, där
de flesta rika länderna motsatte sig ett
förslag om ett offentligt biståndsbelopp.
Förslaget stöddes av samtliga u-länder
men endast av fyra i-länder, däribland
Sverige.

Det är mot denna bakgrund värdefullt
att Pearsonkommissionen rekommenderar
att de rika länderna skall öka
sitt offentliga biståndstillflöde fram till
år 1975 så att det uppgår till 0,7 procent
av ländernas bruttonationalprodukt
— 0,7 procent, vilket skall jämföras
med vårt mål vid samma tidpunkt.

Rapporten synes redan nu ha haft en
viss genomslagskraft i flera i-länder.
Regeringens förhoppning är att ett mål
för offentligt bistånd kommer att accepteras
som ett centralt inslag i den
internationella utvecklingsstrategin för
1970-talet.

Det utländska biståndet kan som förut
sagts endast svara för en helt liten
del av ett u-Iands utvecklingsansträngningar.
Detta gäller i allra högsta grad
för ett enskilt givarlands bistånd. För
att biståndet skall få maximal utvecklingseffekt
måste det således sättas in
i program och projekt som u-länderna
själva ger förtur i sina utvecklingsplaner.
Härigenom kan insatserna samverka
med u-landsregeringens utveck -

lingspolitik. Samarbetet får på detta
sätt formen av en förtroendefull samverkan
och kan därmed främja gemensamma
målsättningar. Jag vill i detta
sammanhang ännu en gång citera Pearsonrapporten
i vilken sägs: ”Mottagaren
måste bära det fulla ansvaret för
politiken; annars kommer biståndet att
stöta på ett motstånd som gör hjälpen
verkningslös.” Jag förutsätter att det
råder enighet om dessa utgångspunkter.

Enighet föreligger vidare om att Sverige
måste koncentrera huvuddelen av
sitt bistånd till en begränsad krets av
mottagarländer. Våra tidigare erfarenheter
har lärt oss att detta är en nödvändig
följd av våra begränsade planerings-
och förvaltningsresurser. Det
utesluter inte — som statsutskottet betonat
i sina uttalanden 1908 och 1969
— en viss förändring i mottagarkretsen.
Utskottet pekar på att den betydande
ökningen av biståndsresurserna
skulle kunna ge utrymme för en försiktig
utvidgning av denna krets.

Regeringen utformar politiken beträffande
ländervalet på grundval av
de av riksdagen fastlagda målsättningarna
för vårt bistånd. I detta sammanhang
kan jag säga till herr Dahlén, när
han citerar valda stycken av det som
skrivits i någon tidning, att när det
gäller mitt handlande finns det ju möjligheter
för konstitutionsutskottet att
granska huruvida jag följer statsutskottets
och riksdagens beslut.

Uttalandet i statsverkspropositionen
om en förskjutning gradvis av våra biståndsinsatser
innebär ingen omläggning
av vår politik, som det ibland har
hävdats i hetsiga debatter, utan är en
konsekvent tillämpning av riktlinjer
som det egentligen har rått enighet om.
Statsutskottet betonade i sitt utlåtande
förra året att beslut om upptagande av
nya huvudmottagarländer måste föregås
av grundliga analyser som klarlägger
förutsättningarna för svenskt bistånd
i större omfattning. Att en sådan
analys bör omfatta u-landets utveck -

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

Jingspolitik oeli ekonomiska och sociala
struktur är ett påpekande som
återkommer i nästan varje riksdagsmotion
om utvecklingssamarbete med nya
mottagarländer oberoende av vilket
land som föreslås eller vilket parti som
motionären representerar. Detta är någonting
som kanske även herr Virgin
bör kunna ha lagt märke till.

Statsutskottet ger sin anslutning till
propositionens uttalande vad avser länderval
och förskjutning vid utbyggandet
av Sveriges direkta bistånd. Man
hävdar att i de fall då ett u-land sedan
länge behärskats av en regim som visat
sig ointresserad av en både ekonomisk
och social utveckling finns det
skäl att visa återhållsamhet i fråga om
nya svenska biståndsinsatser. I de fall
då starka indicier talar för att en ulandsregim
allvarligt strävar till ekonomisk
och social utjämning och har
realistiska förutsättningar att samtidigt
öka den alllmänna utvecklingstakten,
om den får bistånd utifrån, kan det
vara särskilt befogat för vårt land att
underlätta dessa strävanden. Ja, det uttalandet
är helt i linje med regeringens
uppfattning så som den har redovisats
i statsverkspropositionen. Är det någon
som kan påstå någonting annat? Jag
kan självfallet också ställa mig bakom
utskottets påpekande att det svenska utvecklingssamarbetet
skall syfta till reformer
på lång sikt i en riktning som
är förenlig med våra ideal om social
och ekonomisk rättvisa och om allas
delaktighet i kulturen och i samhällets
styrelse.

När statsmakterna har att ta ställning
till en utvidgning av mottagarkretsen
för bilateralt bistånd, bör de främst
välja länder som förenar fattigdomens
och utvecklingens behov med framstegsvilja
och utvecklingskraft. Det är
nästan som om jag själv skulle ha sagt
detta. Fråga är om jag inte har sagt det
vid något tillfälle och det i själva verket
är ett citat som man har hämtat
från mig. Jag tycker att jag känner igen
formuleringarna.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet

Detta är herr Dahlén och de flesta
inom utskottet eniga om. Det har jag
naturligtvis ingenting att invända emot.

En långsiktig planering är under alla
omständigheter nödvändig för att de
svenska biståndsinsatserna skall komma
till fullgott utnyttjande. SIDA planerar
i dag för nya insatser att göras 1973 —
lägg märke till det. Det är i detta perspektiv
som genomförandet av en förskjutning
gradvis av våra insatser skall
ses.

Låt mig också slå fast, herr talman,
att den analys av ett mottagarlands utvecklingspolitik
som tydligen ständigt
— enligt statsutskottets förmenande —
måste göras inför ställningstagande om
bistånd, inte innebär någon värdering
av landets politiska system eller utrikespolitik.
Jag vill tillbakavisa alla
påståenden om att vi i likhet med stormakterna
skulle lägga sådana värderingar
till grund för våra insatser. Nu
gick inte herr Virgin så långt i sin kritik
att han gjorde sådana påståenden,
men jag har ju sett dem i den moderata
pressen. Jag säger ibland att när cyniker
anlägger brösttoner, lyssnar vi uppmärksammare
än när vanliga tenorer
gör det. Det måste ha varit en avsikt i
den moderata pressen, när man har
velat skapa en sådan föreställning.

Är det för resten — för att återkomma
till den debatt som vi hade häromdagen
— så förgripligt att man handlar
på samma sätt som stormakterna när det
gäller utvecklingsbistånd eller annat?
Beror det på, herr Virgin, att det ligger
kapitalistiska motiv bakom stormakternas
handlande i det avseendet? Det är
en fråga som onekligen infinner sig,
när man tydligen betraktar detta som
en anklagelse, eller har velat betrakta
det som en anklagelse, mot den svenska
regeringen för att den i likhet med stormakterna
skulle ha använt sig av sådana
värderingar till grund för sina insatser.
Är det ett nytt avfall vi har upplevt
under senare tid från dem som
skall slå vakt om den kapitalistiska
ideologin i den diskussion som nu på -

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
går världen över? Jag bara ställer frågan.

När man hängivit sig åt sådana skriverier
har emellertid avsikten tydligen
varit att misskreditera den svenska uhjälps-
och biståndspolitiken, och det
kanske säger en hel del om den syn
som man har i sådana här sammanhang.

Utskottet utgår emellertid från att den
svenska biståndspolitikens målsättning
är möjlig att uppnå i länder med olika
politiska och ekonomiska system. Jag
vill gärna instämma i detta. Jag har
ingen annan uppfattning. Av länder
som för inte länge sedan frigjordes från
koloniala band skulle det vara orimligt
att kräva att de också hunnit genomföra
ett demokratiskt samhällssystem,
som skulle kunna motsvara våra egna
ideal. Jag är inte så långt bortom verkligheten
att jag inbillar mig någonting
sådant.

Biståndet till några områden i uvärlden
har kommit speciellt i förgrunden
på grund av de komplicerade politiska
förhållandena där. Det gäller bistånd
till Vietnam och till Nigeria samt
våra insatser i södra Afrika, där minoritetsregimernas
grepp har hårdnat.

Vietnam har drabbats hårt av det
mångåriga och grymma kriget. De utvecklingsresultat
som tidigare uppnåtts
har i stor utsträckning raserats. Nu får
vi nya rapporter om att amerikanska
trupper har invaderat Cambodja. Regeringen
tar klart avstånd från denna
utvidgning av kriget, som endast kan
öka lidandet för de indokinesiska folken.
Man kan säga att tidens kvarnar
inte längre mal långsamt utan smärtsamt.

Den bedömning som kom till uttryck
häromdagen i debatten om dessa ting
var ganska enhetlig. Jag undantar att
någon representant för moderaterna
även här markerade en särskild ståndpunkt
— en felbedömning, som jag närmast
vill kalla för betongsäker.

För ett år sedan uttalade sig, som
statsutskottet nu erinrar om, en enig

riksdag för humanitärt bistånd och
återuppbyggnadsbistånd till Vietnam. I
dag lämnar vi humanitärt bistånd, och
vi förbereder en återuppbyggnadsinsats
efter kriget. Det humanitära biståndet
till Vietnam, d. v. s. en större
hjälpinsats på sjukvårdens område i
Nordvietnam och andra insatser i Vietnams
olika delar, har givit oss en viss
erfarenhet. Detta bistånd har lämnats
genom Röda korset. Vi har kommit
överens med Nordvietnams regering om
att det fortsatta och vidgade humanitära
stödet också skall gå genom Röda
korset. Förhandlingarna mellan de
svenska och nordvietnamesiska rödakorsorganisationerna
inleddes för några
veckor sedan. Förhandlingarna gäller
dels de 10 miljoner kronor som anslagits
för humanitärt bistånd till Vietnam
under innevarande budgetår, dels —
med förbehåll för riksdagens godkännande
— de 25 miljoner som upptagits
i årets statsverksproposition. Bland de
varuslag som diskuterats mellan parterna
ingår stora kvantiteter av textilier.

Nu har herr Åkerlund en annan uppfattning
om hur biståndet skall disponeras.
Jag skall inte gå in i polemik
med honom. Det överlåter jag åt herr
Bohman, som har en annan uppfattning
än herr Åkerlund på denna punkt. Herr
Bohman är ju en så pass skicklig debattör
att han har stora förutsättningar
att övertyga herr Åkerlund.

Genom vår och de andra nordiska
ländernas finansiering av Internationella
rödakorsförbundets planering av
humanitärt bistånd till hela Vietnam
har vi bidragit till att höja beredskapen
hos detta internationella organ på det
humanitära biståndets område. Nyligen
anslog regeringen 4 miljoner kronor för
det Internationella röda korsets biståndsverksamhet
i hela Vietnam.

Planeringen av återuppbyggnadsbiståndet
till Nordvietnam, som föreslagits
uppgå till 150 miljoner kronor,
kräver kontakter och förhandlingar
med mottagarlandets regering. Genom

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

upptagandet av diplomatiska förbindelser
med Nordvietnam har vi skapat
goda förutsättningar härför. Inom UD
och SIDA har planeringen intensifierats.
Vi siktar på att kunna sätta in
återuppbyggnadsbiståndet så snart kriget
är över.

Utskottet uttrycker en förhoppning
som vi alla hyser, nämligen att reella
förutsättningar snart skall föreligga för
utbetalningar av detta bistånd. Skulle
emellertid krigsslutet visa sig vara avlägset
kan det, om Nordvietnam så önskar,
bli aktuellt att utnyttja delar av
dessa medel för humanitärt bistånd.

Beträffande hjälpen till offren för inbördeskriget
i Nigeria kan jag erinra
om att sammanlagt 18 miljoner kronor
har anvisats för detta ändamål. Det senaste
beslutet fattades i januari i år när
regeringen bemyndigade SIDA att inom
ramen för fältverksamhetsanslaget fördela
5 miljoner kronor mellan Röda
korset och Lutherhjälpen. Kort tid efter
detta upphörde striderna och situationen
ändrades i flera avseenden. Bland
annat blev de kostsamma flygtransporterna
av livsmedel inte längre nödvändiga.
Däremot fick FN:s barnfond,
UNICEF, goda möjligheter att arbeta i
landet, och i samråd med SIDA omdirigerades
en av de fem miljonerna
till denna organisation för att snabbt
nyttiggöra resurserna. I dagarna görs
en utbetalning till Lutherhjälpen av 1,5
miljoner kronor. Vi har fortlöpande kontakter
med regeringen i Lagos och är
som framgår av statsverkspropositionen
beredda att även under nästa budgetår
bistå offren för den tragiska konflikten.

Som ett viktigt led i vårt bistånd ingår
det stöd vi lämnar till de fria staterna
i södra Afrika och till flyktingar
och offer för rasdiskrimineringspolitiken,
som herr Dahlén inledningsvis var
inne på. När det gäller denna del av
biståndet finns emellertid ett motiv utöver
det allmänna motivet att höja de
fattiga folkens levnadsnivå. Vi önskar
också medverka till att kolonial övermakt
och rasförtryck avskaffas och na -

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
tionell frigörelse uppnås. Vi vill hjälpa
de fria staterna till en utveckling mot
ekonomiskt oberoende av Sydafrika,
och vi ger humanitärt bistånd till frihetsrörelser
i enlighet med FN-församlingens
resolutioner.

.lag övergår nu, herr talman, till att
diskutera biståndssamarbetet i förhållande
till huvudsektorerna i u-ländernas
näringsliv.

Jag har tidigare påpekat att målsättningen
ekonomisk tillväxt i alltför hög
grad präglat de internationella utvecklingsansträngningarna
under det första
utvecklingsårtiondet. Nationalinkomstens
ökning framstod som det avgörande
måttet på framgång. En så ensidig
inriktning av den ekonomiska politiken
har i-länderna emellertid inte varit
beredda att godta för egen del. Till
målsättningen ekonomisk expansion fogas
kravet på full sysselsättning. Det
finns nämligen ingen anledning att anta
att arbetslöshet skulle verka mindre
demoraliserande på människorna i uländerna
än i i-länderna. Därför är det
med största oro man tar del av de uppskattningar
som gjorts av arbetslöshetens
aktuella och framtida omfattning i
u-länderna. Antalet arbetslösa där utgör
hundratals miljoner. FN:s socialexpertmöte
i Stockholm i höstas befarade att
om tio år halva arbetsstyrkan i u-länderna
skulle vara arbetslös eller undersvsselsatt
om inte kraftfulla motåtgärder
vidtogs. Mötet betecknade sysselsättningsfrågan
som det andra utvecklingsårtiondets
kanske allvarligaste problem.
Då vi utformar våra biståndsinsatser
i syfte att förbättra u-ländernas
produktionsförhållanden måste vi därför
ständigt ha sysselsättningsaspekten
för ögonen.

Jordbruket sysselsätter det stora flertalet
av befolkningen i u-länderna och
svarar för största delen av u-ländernas
samlade produktion. Utvecklingen på
jordbruksområdet under senaste år har
i flera länder medfört inte oväsentliga
produktionsökningar. Nya och mer kapitalkrävande
brukningsmetoder, konst -

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
gödning och nya utsäden har gett goda
resultat. Självförsörjning och möjligheter
att exportera ett överskott kan
komma att ersätta importbehovet. Men
denna s. k. gröna revolution har tyvärr
även givit upphov till sociala problem i
form av minskad sysselsättning och
vidgade inkomstklyftor mellan olika
jordbrukargrupper. Allmänt kan man
säga att utvecklingen har gynnat de
stora och medelstora jordbruken. Dessa,
men inte småbrukarna, orkar med de
kapitalinsatser som den nya metodiken
kräver. Våra insatser för landsbygdens
utveckling måste således utformas så
att dessa negativa sociala biverkningar
av de tekniska framstegen motverkas.

Jag tror att det var herr Virgin som
kom in på frågan om industrin och
dess huvudroll i utvecklingsprocessen.
Jag skall erkänna att det i stor utsträckning
är därifrån som impulserna till
förnyelse utgår. Med en riktig industrialiseringspolitik
kan industrin och
jordbruket bringas att stödja varandra
och utvecklas harmoniskt sida vid sida.
U-länderna har själva gång på gång
understrukit den vikt man lägger vid
en snabb industriutveckling. Rollen
som den ständige råvaruleverantören
avskräcker, med andra ord. Industrialiseringsprocessen
är emellertid, som alla
vet, mycket kapital- och kunskapskrävande,
vilket ställer stora krav på utformningen
av industrialiseringspolitiken.

Tidigare koncentrerade u-länderna i
hög grad sina ansträngningar på den
tunga industrin. De stora företagen och
de tekniskt avancerade produktionsmetoderna
gavs förtur. Detta visade sig
emellertid ofta leda till alltför få arbetstillfällen
och skapade dessutom en
konflikt mellan modern teknik och traditionellt
hantverk. Hantverket kom
ofta till korta med förvärrad arbetslöshet
och orättvis inkomstfördelning som
följd. För att minska klyftan mellan
den moderna industrisektorn och jordbruks-
och hantverkssektorerna bygger

man nu på många håll i tredje världen
upp småindustri på landsbygden och i
s. k. småindustriområden. Detta har visat
sig ha en gynnsam effekt på sysselsättningen
och leda till minskade
klyftor i samhället.

Inom SIDA studeras just nu möjligheterna
att medverka vid utbyggandet
av sådana industriområden. Det är för
oss en ny form av bistånd inom industrisektorn,
men vi har sedan länge
bidragit till industrialiseringen i u-länderna
i andra former. Sålunda har vi
lämnat krediter till u-ländernas egna
utvecklingsbanker och även i övrigt givit
bidrag till industrialiseringsändamål.

Statligt ägande är vanligt inom industrisektorn
i många u-länder, särskilt
för större industriprojekt av central betydelse
från samhällsekonomisk synpunkt,
som på kort sikt inte ter sig
tillräckligt lönsamma för det privata
näringslivet. Såväl dessa industrier som
den sparsamt förekommande kooperativt
ägda industrin och den inhemska
privata industrin har större svårigheter
att rekrytera erforderlig utländsk
expertis än företag med utländska privata
ägarintressen. För att stödja dessa
u-ländernas egna alternativ till en industrialisering
kommer vi att studera
frågan om en utbyggnad av vårt industribistånd
till att förutom utvecklingskrediter
även omfatta personellt bistånd.

Vårt offentliga bistånd utgår, som jag
sökt redovisa, från u-ländernas behov
och önskemål och har till syfte att stödja
u-ländernas egna ansträngningar att
åstadkomma social utjämning och ekonomisk
utveckling. Det privata näringslivets
kontakter med u-länderna är däremot
— det får vi väl erkänna — av
kommersiell natur och tar främst formen
av handel och direkta investeringar.
Syftet är helt naturligt att ge vinster
också för det exporterande och investerande
företaget. Denna skillnad i utgångspunkter
och målsättningar är vik -

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

lig för bedömningen av olika förslag till
statligt stöd åt näringslivets verksamhet
i u-länderna.

Sådant samarbete måste ske på basis
av de av riksdagen fastlagda principerna
för svenskt bistånd. Inom denna
ram äger också ett väsentligt samarbete
rum. För att spara tid vill jag
bara kort nämna de omfattande beställningar
som svenskt näringsliv genom
sin konkurrenskraft får på basis av våra
obundna biståndskrediter, utnyttjandet
av svenska konsulter i många fall
vid förberedelserna av projekt som avses
bli finansierade med svenska utvecklingskrediter,
exportkreditgarantier
på särskilt förmånliga villkor vid
export till u-länder. De kontakter och
den erfarenhet som svenska företag erhåller
på detta sätt kan även användas
i deras övriga verksamhet. Genom representanter
i SlDA:s styrelse och i de
svenska delegationerna, t. ex. FN:s industriorganisation
UNIDO, kan näringslivet
också få insyn i den offentliga
biståndsverksamheten och tillföra
den sina egna erfarenheter.

Riksdagen har beslutat om ett investeringsgarantisystem,
syftande till att
stimulera sådana privata investeringar
i u-länderna som är klart utvecklingsfrämjande.
Systemet avser en begränsad
krets av mottagarländer. Detta har
en mycket naturlig förklaring. Bedömningen
av en investerings inpassning i
värdlandets utvecklingsplanering och
dess sociala konsekvenser förutsätter
god kännedom om landet i fråga. Genom
vår biståndsplanering kan vi överblicka
situationen i de länder med vilka
vi har det mest omfattande samarbetet.
Att nu, innan någon praktisk erfarenhet
vunnits av garantisystemets funktionssätt,
vidga länderkretsen för investeringsgarantierna
förefaller inte särskilt
välmotiverat. Jag får kanske tilllägga
att det inte är någon liten del av
u-världen som omfattas av systemet.
Mer än hälften av u-ländernas befolkning
återfinns nämligen i denna länderkrets.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet

Internationella erfarenheter tyder
också på att de skilda investeringsgarantisystem
som upprättats haft ganska
ringa verkan på omfattningen av de
privata utländska investeringarna i uländerna.
Det förhållandet att ingen ansökan
om investeringsgaranti inkommit
till de svenska myndigheterna pekar i
samma riktning. Det är emellertid min
förhoppning att systemet skall komma
att prövas i praktiken, så att vi kan avgöra
om det är ett användbart instrument
i samarbetet med u-länderna.

Andra givarländers politik att lämna
stöd till det egna näringslivet via biståndet
har kritiserats av u-länderna
och flera internationella organisationer,
då en sådan politik säges försvåra en
i enlighet med u-ländernas egna prioriteringar
rationell användning av biståndsresurserna.
I denna situation har
den svenska regeringen avhållit sig från
att själv söka gynna det svenska näringslivet
via biståndet. Regeringen har
i stället inriktat sitt handlande i internationella
organisationer på att få till
stånd kollektiva aktioner för att minska
givarländernas bindning av biståndsupphandlingen
till de egna länderna.
Vi har valt den senare vägen
eftersom detta ligger i u-ländernas eget
intresse. På lång sikt är detta också det
bästa stöd näringslivet kan få genom
att de skadliga effekterna av konkurrenshämmande
regler inom det internationella
handelsutbytet därigenom
minskas. Detta vårt agerande inom de
internationella organisationerna om utformningen
av våra offentliga biståndsinsatser
ger för övrigt Sverige en goodwill
som bör underlätta samarbetet mellan
u-länderna och det svenska privata
näringslivet.

Herr talman! Eftersom herr Dalilén
också var inne på detta vill jag till
slut understryka att den av riksdagen
antagna planen för ökningen av det
svenska utvecklingsbiståndet innebär
en kraftigare satsning än på något annat
huvudområde i statsbudgeten. Planeringsramarna
för treårsperioden

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
t. o. m. budgetåret 1972/73, som statsutskottet
hemställer om godkännande
av nu, omfattar närmare 3 miljarder
kronor. Dessa belopp och den fortsatta
utbyggnaden mot uppnåendet av enprocentsmålet
1974/75 ställer stora krav
på vår ekonomi och betalningsbalans.
Det är nu som vår ofta åberopade solidaritet
med de fattiga folken kommer
att prövas. De som för något eller några
år sedan krävde en ännu snabbare
stegring av biståndsanslagen, eller som
möjligen kräver det nu, bör också visa
sin vilja att ge förtur åt resursöverföringarna
till u-länderna och i motsvarande
mån hålla tillbaka andra krav
på den svenska ekonomin. Endast genom
att avstå från en del av vår standardökning
är det möjligt att förverkliga
biståndsmålet.

Men den internationella solidariteten,
herr talman, måste gå hand i hand med
den nationella. Det växande utvecklingsbiståndet
måste förankras i en jämlikhetspolitik
inom vårt eget land, en
politik som övertygar medborgarna om
vår strävan att rättvist fördela bördorna.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! I det utlåtande från
statsutskottet som ligger till grund för
dagens u-landsdebatt finns många anspelningar
på förhållandet mellan statliga
insatser och missionens arbete i
u-länderna. Till det temat vill jag
knyta några reflexioner. Men först av
allt har jag anledning att tacka utrikesministern
för att han svarat på min interpellationen
om hjälpen till Vietnam.
Också den berör, nämligen frågan om
kontakterna mellan staten och kyrkorna
på ett bestämt avsnitt.

Bakgrunden till interpellationen är
denna. Herr Dahlén och jag, som båda
representerar Missionsförbundet i
Svenska ekumeniska nämnden, väckte
i maj 1969 förslag om att nämnden skulle
fästa den svenska regeringens uppmärksamhet
på möjligheten att utnytt -

ja de kyrkliga hjälporganisationerna
som en kanal för det humanitära biståndet
till Vietnam. Ekumeniska
nämnden följde vårt förslag. Kontakt
togs med Kyrkornas Världsråd, Lutherhjälpen
och Frikyrkan hjälper för att
efterhöra om de var beredda att förmedla
svenskt bistånd till det vietnamesiska
folket. Både Lutherhjälpen och
Fi ikyrkan hjälper svarade positivt, och
Kyrkornas Världsråd meddelade att
man redan var intensivt engagerad i
humanitärt hjälparbete i Vietnam,
främst genom de två organen Asian
Christian Service och Vietnam Christian
Service. Denna hjä''p når såväl
Nord- som Sydvietnam och Nationella
befrielsefronten. Redan nu skulle alltså
denna väg kunna brukas för den
rent humanitära svenska hjälpinsatsen.

Till detta kommer att Kyrkornas
Världsråd haft planer i beredskap för
ett mycket omfattande uppbyggnadsarbete
i Vietnam så snart krigshandlingarna
har avslutats. En grupp asiater,
anställda av Världskyrkorådet, förbereder
för närvarande dess förverkligande.
Både Lutherhjälpen och Frikyrkan
hjälper avser att samordna sina insatser
inom ramen för denna Kyrkornas
Världsråds plan.

Det finns många fördelar med tanken
att utnyttja Kyrkornas Världsråd som
en kanal för det svenska biståndet. Insatserna
kan snabbt komma de lidande
till godo. Etablerade kontakter finns
med alla inblandade parter. De svenska
kyrkliga hjälporganisationerna kommer
självfallet att förmedla betydande
belopp som insamlats den gängse vägen
genom kollekter i kyrkorna och
direkt bland allmänheten. Statliga
hjälpinsatser, formerade genom sådana
insatser, kan snabbt och effektivt nå
Vietnams folk.

Svenska folket tycks hysa stort förtroende
för de kyrkliga hjälporganens
effektivitet och oväld. Det är också en
betydelsefull faktor att räkna med.

Utrikesministern säger i sitt svar
på min interpellation att han har goda

Tisdagen den

erfarenheter av samarbetet med de
kyrkliga organisationerna när det gäller
att förmedla hjälp till de nödlidande
på olika håll i världen. Utrikesministern
vill inte utesluta att även de
kyrkliga organisationerna kan spela eu
roll i det framtida biståndet till Vietnam.

Till detta är att säga: De kyrkliga
hjälporganen kommer givetvis under
alla förhållanden att förmedla hjälp till
Vietnam. Kanaler för denna finns via
Kyrkornas Världsråd. Vad frågan gäller
är om den svenska regeringen avser att
utnyttja dessa hjälpkanaler också för
en del av det statliga stödet, som jag
hoppas skall bli utomordentligt omfattande.
Vore det inte skäl att redan nu
med företrädare för de svenska kyrkliga
hjälporganisationerna börja samtala om
hur svensk hjälp bäst skall förmedlas
till Vietnam? Detta borde ske inte för
att på något sätt minska den hjälp som
skall och bör förmedlas via Röda korset
utan för att bredda kontaktytorna i Vietnam
och för att skapa förutsättningar
för en så bred och effektiv kanalisering
som möjligt till alla de nödlidande i
Vietnam.

En fråga i detta sammanhang: Förhandlingar
har förts mellan den svenska
regeringen och Nordvietnam om fördelningen
av det bistånd på 35 miljoner
kronor som beslutats från svensk sida.
Om jag är rätt underrättad skulle 25 miljoner
kronor avse textila gåvor, 5 miljoner
kronor medicinsk utrustning och
5 miljoner kronor gåva av papper för
skolboksändamål. Nu har Svenska röda
korset aviserat att man anser sig förhindrad
att förmedla pappersgåvan.
Från nordvietnamesisk sida har man då
uppvaktat UD med begäran att denna
gåva av skolbokspapper skall förmedlas
på annan väg. Skulle man inte på denna
punkt kunna tänka sig att utnyttja
något av de kristna hjälporganen för att
skolbokspapperet verkligen skall nå
fram till de vietnamesiska skolbarnen?

Jag hoppas att den positiva andan i
utrikesministerns svar skall leda till

4 Första kammarens protokoll 1970. Nr 22

5 maj 1970 fm. Nr 22 49

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
kontakter som skapar ännu ett exempel
på fruktbar samverkan mellan staten
och de kristna hjälporganisationerna.

Så till den vidare frågan om mission
och statligt u-landsbistånd.

Under uppbyggnadsskedet rådde
inom NIB en viss okunnighet om det arbete
som bedrevs genom missionen och
ungdomsrörelserna. Undan för undan
har samverkan byggts ut, och under
SIDA:s tid har ett förtroendefullt samarbete
kommit att prägla relationerna.
En rad principer har dragits upp för att
reglera det stöd som det statliga biståndsorganet
ger till missionens arbete.
De viktigaste är följande:

1) SIDA stöder missionens arbete
främst i de länder där Sverige har större
biståndsinsatser eller på annat sätt
lätt kan följa organisationens utvecklingsarbete.

2) Företräde ges åt landsbygdsutveckling
och livsmedelsförsörjning, familjeplanering
och undervisning, alltså samma
prioriteringar som gäller för SIDA:s
val av egna projekt.

3) Liksom i andra sammanhang är
den primära bedömningsgrunden utvecklingseffekten
i mottagarlandet.

4) En betydande del av kostnaderna
skall falla på missionen själv. Även om
bidrag i första hand ges till utrustning
och byggkostnader, kan under ett uppbyggnadsskede
också vissa driftskostnader
bestridas.

5) Numera kan bidrag ges även för
planering av byggnader, såsom arkitektarvoden.

6) Fredskårsarbete och frivilligtjänst
genom ungdomsorganisationerna kan
få bidrag. Så är fallet med flera kristna
ungdomsförbunds arbete i Afrika
för närvarande.

7) Informationsverksamhet genom
enskilda organisationer kan också få
bidrag. Detta kan gälla en mer allmän,
u-landsinriktad information, alltså inte
enbart information om statligt
svenskt bistånd.

8) SIDA fattar numera beslut om bidrag
som gäller utbetalningar under

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
flera budgetår och möjliggör på det sättet
att organisationerna kan planera
sin verksamhet mera långsiktigt. Projekten
kan på så sätt bli mera omfattande.

Allt detta är rimliga principer, och
jag tror att man från missionens sida
utan vidare accepterar dem. Det utesluter
emellertid inte att det finns önskemål
inför framtiden. Här är några:

1) En kraftig höjning måste ske av
anslagen för bidrag till information.
Under budgetåret 1969/70 har hittills
två utdelningar skett. I januari i år
fanns ett 60-tal ansökningar inne om
totalt cirka en miljon kronor, men endast
140 000 kronor var disponibla. Det
beloppet är otillräckligt, framför allt
med tanke på den stora räckvidd som
missionens och ungdomsrörelsernas ulandsinformation
bär. Den vänder sig
i allmänhet till människor med en mycket
positiv förhandsinställning. Anslagsbeloppen
kan alltså utnyttjas effektivt.

2) Huvudsakligen utgår för närvarande
bidrag till investeringskostnader
och möjligen till driftskostnader under
ett initialskede. Det vore emellertid
rimligt att visst bidrag skulle kunna
utgå även till de löpande driftskostnaderna
för ett projekt som stötts investeringsmässigt.
Självfallet bör organisationen
eller samfundet självt svara
för merparten av driftskostnaderna.
Men om man ensidigt gynnar investeringar
kan detta leda till att man alltför
mycket styr utvecklingen mot relativt
kostsamma investeringar utan att
alltid täckning finns för den löpande
driften. Precis som i vårt eget land tenderar
driftskostnaderna även i u-länderna
att i förhållande till investeringarna
bli allt högre. Eller också kommer
kyrkorna att begränsa sig till projekt
som inte ökar deras driftskostnader
utan i sin helhet belastar mottagarlandet.

3) En avsevärt utbyggd samverkan
mellan frivilliga organisationer och
missionen å ena sidan och SIDA å den

andra bör kunna äga rum när det gäller
att ”låna ut” experter. Detta gäller
framför allt på planeringsstadiet, där i
vissa fall SIDA bör kunna tillgodogöra
sig de erfarenheter och den kunskap
som finns samlad hos ett samfund som
bedrivit mission i ett nytt mottagarland
under avsevärd tid. På motsvarande
sätt bör man från missionens sida kunna
få hjälp planeringsmässigt och administrativt
från SIDA:s experter när
projekt planeras som har pionjärkaraktär.

Över huvud taget vore det önskvärt
med en mera informell och något mindre
byråkratiserad relation mellan SIDA,
missionen och de frivilliga organisationerna.
En sådan öppen och okonventionell
samverkan är på väg. Det finns
all anledning, tycker jag, att också från
riksdagens sida hälsa detta med glädje.

Ett par ord bör också sägas i detta
sammanhang om missionens ideologiska
karaktär. Men först en kort parentes
om själva terminologin. I utskottsutlåtandet
används genomgående uttrycket
missionen som beteckning på
det arbete som stöds av svenska trossamfund
i länder i Latinamerika, Afrika
och Asien. På de flesta håll har numera
initiativet och beslutanderätten
övergått från de svenska samfunden till
inhemska kyrkor. För missionen har
det alltid varit en målsättning att göra
sig själv överflödig i den meningen att
ansvaret och beslutanderätten så snart
som möjligt skall föras över till asiater,
afrikaner och latinamerikaner. Det är
därför något oegentligt att utan vidare
tala om missionen som ett enhetligt begrepp.
Det kan ge ett intryck av att
man fortfarande befinner sig på ett stadium
där beslutanderätten ligger i
svenska händer. Så är alltså inte fallet.

Detta medför i sin tur att de risker
som stundom påtalas, nämligen att man
från missionens sida skulle främja projekt
som utvecklingsländerna själva inte
har intresse av, är mycket små. Samverkan
mellan de självständiga kyrkorna
och u-ländernas regeringar är i all -

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

mänhet god. Detta i sill tur beror inte
minst på att så många av t. ex. de afrikanska
staternas ledare inte bara är
fostrade i missionens skolor utan fortfarande
är aktiva medlemmar i skilda
kyrkor. De svenska trossamfunden uppfattar
det som en samvetssak att fortsätta
att ge ett starkt ekonomiskt och
moraliskt stöd till de självständiga kyrkorna
och värdesätter självfallet att
SIDA på vissa punkter möjliggör en utvidgad
insats, framför allt på sjukvårdens
och undervisningens områden.

Nu till ideologin: Från missionens
och den kristna kyrkans sida har man
aldrig försökt dölja att man vid sidan
av sjukvård och undervisning betraktar
församlingsarbete eller evangelisation
som huvuduppgiften. Fortfarande talas
det ibland i nedsättande termer om
denna del av missionens arbete. Undervisningen
och sjukvården får lovord,
medan församlingsverksamheten
kritiseras. Det svenska statliga biståndet
måste självfallet ges ideologiskt
obundet, men låt oss inte glömma bort
att från åtskilliga andra staters sida ges
ett i högsta grad ideologiskt inriktat
stöd. Det gäller framför allt insatserna
från kommunistländerna. Inte skulle
situationen ha varit sådan den i dag
är i Kongo-Brazzaville, om man inte
från kinesiskt håll varvat konkreta ekonomiska
insatser med starkt ideologisk
påverkan!

Erfarna religionshistoriker har påpekat
hur vanskligt det är att beröva afrikanerna
deras ursprungliga trossystern
och livsmönster utan att erbjuda något
nytt. För kommunisterna är det självklart
vilket mönster som skall komma
i stället. Från kristet håll önskar man
givetvis inte tvinga på, men väl erbjuda
den kristna livssynen. Jag tror faktiskt
att det finns större gehör i vårt
land i dag än för 10—15 år sedan för
att missionen också på detta område
gör betydelsefulla insatser. Afrika i dag
kan inte längre betraktas som ett reservat
för ursprungliga afrikanska tankegångar
och ideologier. Också där

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet

sker en brottning mellan livsåskådningarna,
där kristendom, islam, kommunism,
ateism, andra trossystern eller
brist på trossystern konfronteras med
varandra. För statsmän som Kenneth
Kaunda är det självklart att kristen tro
hör hemma i dagens Afrika lika väl
som i ett sekulariserat västerland. Samma
resonemang gäller naturligtvis, mutatis
mutandis, den ideologiska påverkan
som kooperationen och fackföreningsrörelsen
utövar i samband med
sina insatser i u-länderna.

Låt mig till sist, herr talman, i korthet
ge några synpunkter på kyrkan och
befrielserörelsen. Den rhodesianske frihetsledaren
Sithole berättar i sin bok
”Ge oss vårt Afrika” om hur en afrikan
kommenterade kolonialismen och
missionen med följande ord: ”När européerna
tog vårt land, stred vi mot
dem med våra spjut, men de besegrade
oss efter som de hade bättre vapen.
Och så grundades en kolonialmakt helt
mot vår önskan. Men se, missionären
kom i tid och lade krut under kolonialismen.
Bibeln uträttar nu vad vi inte
kunde göra med våra spjut.”

Ingen tvekan kan råda om att den
moderna afrikanska nationalismen är
starkt underbyggd med kristna principer.
Trots vissa markanta undantag —
framför allt boerkyrkorna i Sydafrika
— kan man säga att missionen påskyndat
frigörelseprocessen i Afrika på
samma sätt som den i dag gör i Latinamerika.
I de länder där de koloniala
regimerna dröjer sig kvar och där förtrycket
växer har ofta motståndsrörelserna
en stark anknytning till kyrkorna.
Det gäller Angola och Mozambique
precis som Rhodesia. Det är därför inte
så underligt att man från missionens
sida med stark sympati ser på dessa
motstånds- och befrielserörelser och
välkomnar det stöd som man från
svensk sida kan ge åt dem.

I den arbetsgrupp som till folkpartiets
landsmöte 1969 föreslog uttalanden
om stöd till motståndsrörelserna
fanns också representanter för mis -

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
sionen. För mig var det även naturligt
att motionera om ett vidgat stöd till
motståndsrörelserna främst i södra Afrika.
Också det är till sist en fråga om
solidaritet med de afrikanska kyrkornas
strävan efter självständighet och
frigörelse för sig själva och sina nationer,
men tillika en fråga om solidaritet
med värden som från första början
varit självklara för missionen: frihet,
rättvisa, demokrati, vaktslående
om de mänskliga rättigheterna.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr förste vice
talmannen.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utrikesministern kommenterade
ett uttalande i Aftonbladet
som jag läste upp, där man hoppades
att utrikesministern skulle strunta i vad
riksdagen säger på denna punkt, med
att konstitutionsutskottet ju hade möjlighet
att granska regeringens åtgärder.
Jag hoppas att det inte var en antydan
om att konstitutionsutskottet kommer
att behöva företa en speciell granskning.

Det var väldigt intressant att i förväg
fundera på vad utrikesministern
egentligen skulle säga om statsutskottets
skrivning. Han valde den för ett
statsråd i den här situationen naturligaste
och lättaste utvägen att säga: Det
är ungefär så jag själv har tänkt. En
gång sade herr Nilsson till och med att
han undrade om han inte just hade
sagt det som statsutskottet skrivit. Jag
kan förstå honom. För en person som
även i delikata spörsmål talar så på
stundens inspiration är det svårt att
ibland komma ihåg vad man har sagt
Det är möjligt att herr Nilsson sagt det
som nu är gemensamt för honom och
statsutskottet. Jag betvivlar inte det.

Det var bra att utrikesministern
strök under vad statsutskottet skrivit,

att den svenska biståndspolitikens målsättning
kan uppnås i länder med olika
politiska och ekonomiska system.

Sedan ett par ord om Jacksonrapporten.
Herr Nilsson sade att man måste
vara optimistisk, att man måste tro
på att det går att få en bättre samordning
och effektivisering. Hur snabbt
visste han inte, och det vet inte jag
heller, men det blir snart ett ECOSOCmöte
där man bl. a. skall behandla detta.
Min förhoppning är att den svenska
regeringen som förberedelse verkligen
skall försöka få ett mera intimt samarbete
mellan de länder som förstår betydelsen
av att driva dessa saker. Det
vore väldigt bra om man mer eller
mindre klart uttalat fick en påtryckningsgrupp
i detta sammanhang. Det
kommer att behövas. När utrikesministern
säger att han inte vet hur lång tid
detta kommer att ta, ligger däri en misstanke
om att det kanske kommer att
dröja, framför allt om man inte har
några möjligheter att driva på ärendet.

I Jacksonrapporten räknas upp en
rad saker som kan lägga hinder i vägen
vid genomförandet. Jag vill nämna
några. Chefstjänstemän som nu har ett
fredat område kan vända sig emot en
samordning. En del fackorgan, som nu
är oberoende, blir mer beroende om en
samordning skall ske. Det tilläggs också
i rapporten att det finns ministrar i
givarländerna som vill driva sina egna
fackintressen och som inte vill låta sig
samordnas. Den punkten lämnar jag
utan kommentar.

Beträffande nödvändigheten av industrialisering
av u-länderna verkade
det som om vi även på denna punkt nu
är relativt överens. Herr Nilsson uttalade
sig mycket positivt för detta. Det
är nog ganska svårt att ha någon annan
mening. När vi själva får besvärligheter
i en landsända talar vi om lokaliseringspolitik
eller, som det nu heter,
regionalpolitik. Det är i regel detsamma
som industrialisering.

Pearsonrapporten förklarar beträf -

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

fande privata investeringar i u-ländcrna
att frågan är om inte de egentligen,
om man räknar dollar för dollar, är effektivare
än offentliga verksamhetsformer
just därför att man måste räkna
på att få tillbaka vad man sätter in. Jag
vill tillägga att detta inte innebär att
man inte skall ha andra synpunkter än
att få tillbaka dollar för dollar när man
gör insatser, men uppenbart är att det
finns de som anser att det är effektivt.
Det är redan nu effektivt, men det
skulle kunna bli det i högre grad om vi
fick de internationella regler för privata
investeringar som jag efterlyste i
mitt anförande. På denna punkt uppfattade
jag inte att utrikesministern gav
något svar. Är den svenska regeringen
villig att medverka till just dessa internationella
regler? Det kanske var ett
förbiseende av utrikesministern eller
att jag inte hörde upp.

Beträffande investeringsgarantierna
är läget detta att regeringen, med stöd
enbart av SSU som remissinstans, drev
igenom att svenska staten kunde medverka
till investeringsgarantier bara
för huvudmottagarländerna. Men när
vi nu slopar begreppet huvudmottagarländer,
hur i all sin dar kan man då ha
kvar begränsningen att investeringsgarantierna
bara skall gälla den grupp av
länder som vi inte har någon beteckning
på? Vi skall ju också börja ägna
oss åt andra länder. Det vore väldigt
intressant att få ett svar från regeringen
om den saken.

Utrikesministern slutade med att säga
att vi endast genom att avstå en del av
vår standardhöjning kan öka u-hjälpen.
Jag instämmer däri. En fördubbling av
den svenska u-hjälpen i dag skulle innebära
att svenska folket under fem
till sex veckor låter bli att höja sin
standard — inte skära ned sin standard;
mer är det inte. Jag tror ändå
inte att det går att göra detta i ett slag,
men låt oss tala om standardhöjningen
i de riktiga sammanhangen!

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet

Herr VIRGIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Utrikesministern startade
inte riktigt det gräl som jag nästan
hade trott att han skulle göra, och jag
skall inte anmärka på det. Jag hade
faktiskt litet svårt att avgöra om de
brösttoner som hördes härifrån — välljudande
brösttoner skulle jag vilja
säga — var anlagda av en cyniker eller
av en tenor; men det spelar som sagt
ingen större roll.

Jag vill gärna instämma med utrikesministern
när han påpekar betydelsen
av u-ländernas sysselsättning och de
stora problem som den väldiga arbetslösheten
utgör för dessa länder och
när han säger att man i industrialiseringssammanhang
måste lägga största
vikt vid detta. Det är nödvändigt att
vi, när vi diskuterar industrialiseringen
i u-länderna, har aspekten om rationaliseringsgrad
för ögonen. Vad u-länderna
behöver är naturligtvis inte högrationaliserade
kapitalkrävande industrier
med elektronisk styrning o. s. v. utan
industrier som för ett land som exempelvis
Sverige måste framstå som omoderna
på grund av deras stora behov av
arbetskraft, alltså lågrationaliserade industrier.
Jag tycker att det finns ett
gott exempel på en sådan välanpassad
etablering i Ernbergs läderfabrik i
Tanzania, där man med stor framgång,
såvitt jag vet, utnyttjar gammalmodiga
men väl användbara maskiner till fördel
som sagt för båda parter. Det är
viktigt att lära u-länderna att det här
inte är fråga om något sekunda utan
tvärtom om en klok ekonomisk planering,
om fabriker erbjuds som inte är
moderna i ett utvecklat industriland.

Vad gäller det bristande intresset för
investeringsgarantier skulle jag vilja
erinra om ett uttalande som generaldirektör
Michanek gjorde inom DAC så
sent som i mitten av december 1969,
när han blev tillfrågad om anledningen
till att vi begränsar våra investeringsgarantier
till huvudmottagarländerna.
Han sade då att systemet med svenska
investeringsgarantier fortfarande var i

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet

en uppbyggnadsperiod och att reglerna
för garantier endast fixerats sedan en
kort tid. Det svenska systemet är inte
särskilt enkelt, beroende på att man
enligt riksdagens beslut ville betona
de privata investeringarnas utvecklingseffekt
sade han vidare.

Det kan hända att det är dessa omständigheter
som förklarar att det ännu
inte har blivit tillräckligt intresse för
investeringsgarantier.

Herr ministern för utrikes ärendena
NILSSON:

Herr talman! Herr Wikström underströk
ytterligare det önskvärda i att de
kyrkliga organisationerna skulle få delta
i det humanitära återuppbyggnadsarbetet
i Vietnam. Jag har redan svarat
vad jag själv anser i detta avseende.
Men vi kan väl inte, herr Wikström,
helt bortse från vilka som skall motta
hjälpen och vad de tycker. Herr Wikström
som är väl bevandrad när det gäller
de religiösa motsättningar som tyvärr
råder runt om i världen är väl
medveten om att Vietnam i hög grad
befolkas av buddister och katoliker.
Jag betraktar det inte såsom helt uteslutet
att detta kan komma att föranleda
vissa svårigheter när det gäller att vinna
förståelse för de synpunkter som
herr Wikström för fram här i dag. Det
har ju visat sig i andra sammanhang,
när vi har hjälpt i andra delar av världen
och religiösa organisationer engagerats,
att motsättningar har framkallats.
Det ingår väl i de mänskliga svagheter
som vi är behäftade med även om
vi bekänner oss till en viss tro att vi
kan råka ut för dylikt. Jag vill bara
göra herr Wikström uppmärksam på
detta kanske inte helt oväsentliga faktum,
även om jag naturligtvis med honom
kan dela optimismen att man inte
skall råka ut för sådana svårigheter.

Herr Wikström framförde en hel rad
av önskemål. Jag har på det hela taget
ingenting att erinra däremot. Han sade
någonting om att man bör hjälpa i fria -

re former än de byråkratiska. Det är väl
ett sådant där allmänt önskemål som
alla kan ansluta sig till. Men herr Wikström
vill väl inte därmed ha sagt att
exempelvis SIDA bedriver sin biståndsverksamhet
enbart i byråkratiska former.
Det vill jag i så fall bestrida. Han
gjorde samtidigt gällande att vi numera
befinner oss på rätt väg, och det är väl
i alla fall ett medgivande. Jag har vid
flera tillfällen och senast i förra årets
biståndsdebatt givit uttryck för regeringens
och min uppskattning av det
arbete som folkrörelserna och andra
frivilliga organisationer uträttar i u-länderna.
Detta arbete baseras också på en
omfattande verksamhet — det skall erkännas
— i form av insamlingar till uländerna
och aktivt informationsarbete
om u-landsfrågorna. Härigenom bidrar
folkrörelserna och organisationerna på
ett betydelsefullt sätt till att sprida kunskap
om u-ländernas utvecklingsproblem
och vad vi kan göra för att hjälpa
dessa länder att övervinna sina svårigheter.
Jag tror inte att det finns delade
meningar mellan herr Wikström
och mig beträffande dylik verksamhet.

Samtidigt är det k''art att tyngdpunkten
ligger på arbetet ute i u-länderna.
Det är där som en kår av ideellt inriktade
personer gör en humanitär insats,
som i många fall når ut till människor
som — det skall erkännas — vi inte
kan nå med den statliga biståndsverksamheten.
Det kan gälla människor som
lever på krigsskådeplatser. Det kan gälla
områden dit Röda korset och de religiösa
hjälporganisationerna kan nå i
större utsträckning än den statliga biståndsverksamheten.
Vi har nu Nigeriaoch
Biafrainsatserna i färskt minne. Jag
vill också framhålla att reglerna för
statliga bidrag till enskilda organisationer
successivt har liberaliserats. Goda
projekt kommer även under kommande
år att stödjas inom ramen för det statliga
biståndet. Innevarande år har som
bekant cirka 8 miljoner kronor anvisats
för dessa ändamål.

Herr Dahlén hade egentligen inte så

Tisdagen den 5 maj 1970 fin.

Nr 22

mycket att siiga beträffande mitt förra
anförande. Han konstaterade också inledningsvis,
att vi var ense om så väldigt
mycket. Jag hade stundom ett intryck
av att han ville leta rätt på en
ocli annan punkt där vi inte var ense.
I varje fall har han skrivit ihop sig med
de socialdemokratiska och centerpartistiska
ledamöterna i utskottet och förresten
på en hel del punkter även med
moderaterna. Den ende som befinner
sig i särklass — jag får än en gång
uppmärksamma honom — är herr Åkerlund,
som har sin lilla specialuppfattning.

Men när det gällde uttalandet i Aftonbladet
hade herr Dahlén något att säga.
Han frågade: Hur skall man tolka utrikesministern?
Kommer han att handla
på ett sådant sätt att konstitutionsutskottet
skall ingripa mot honom — med
andra ord kommer utrikesministern inte
att följa statsutskottets och riksdagens
allmänna anvisningar? Till detta
vill jag säga att herr Dahlén som eu
sann kristen tydde allt till det bästa
eller kanske till det sämsta; han kan ju
stryka det som han inte önskar i den
här karakteristiken.

Beträffande Jacksonrapporten är det
klart — det har jag framhållit tidigare
— att vi kommer att arbeta för att rapportens
anda skall omsättas i verkligheten.
Det är väl rätt naturligt att vi då i
internationella sammanhang söker samarbete
med stater som har förståelse för
vad som står i denna rapport. Det betraktar
jag som en självklarhet, och jag
kan försäkra herr Dahlén att vi kommer
att handla i enlighet därmed.

Eftersom herr Dahlén sedan kom in
på investeringsgarantierna, vill jag än
en gång understryka vad jag sade i mitt
förra anförande, nämligen att investeringygarantier
kan ges för investeringar
i länder som omfattar hälften av uländernas
befolkning. Det är väl ändå
en tillfredsställande omfattning. I övrigt
vill jag säga att innan man går vidare
skulle det vara intressant att veta hur
de privata investeringarna i u-länderna

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
fungerar. Detta har ju varken herr
Dahlén eller jag något klart begrepp om.
I varje fall har de svenska investeringsgarantierna
inte kommit att verka. Men
också alla andra i-liinders verksamhet i
sådana sammanhang har en mycket begränsad
verkningsgrad, och det är därför
jag tycker att vi har alla skiil att
ställa oss avvaktande.

Sedan får jag väl erkänna att även
herr Virgin var ytterst sparsam med
kommentarer till vad jag hade sagt.
Det föreföll som om han inte hade några
starkare invändningar mot vad jag
har yttrat i dag. Han knöt emellertid an
till vad jag sagt beträffande brösttoner
och sade att när han hade lyssnat till
de brösttoner som enligt hans förmenande
jag hade avlevererat i dag så var
det svårt att avgöra om jag är cyniker
eller tenor. Jag vill säga att om det inte
hade berott på den politiska tondövhet
som jag tycker att moderaterna lade i
dagen nyligen, när de gjorde sina uttalanden
om vad som sker i Sydostasien,
så skulle herr Virgin kanske lättare
ha uppfattat om jag är tenor eller
cyniker.

Herr ÅKERLUND (m) kort genmäle:

Herr talman! När utrikesministern
åberopade mig som den ensamme moderat
som avvikit från det allmänna
mönstret i utrikesdebatten och formulerade
det så, att jag skulle ha gjort mig
skyldig till en felbedömning som utrikesministern
betecknade som betongsäker,
så blev jag naturligtvis litet ledsen,
eftersom jag inte hade någon replikrätt.
Jag blev naturligtvis så mycket gladare
när utrikesministern återkom och åberopade
mitt namn — och nu för säkerhets
skull har gjort det för andra gången
— eftersom jag på det sättet fick
replikrätt.

Utrikesministern säger att han inte är
tillräckligt god debattör för att övertyga
mig om att jag har fel, och det instämmer
jag naturligtvis i. Debattkonsten är
säkerligen förstklassig hos utrikesminis -

Nr 22

Tisdagen den 5 mai 1970 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
tern, men det är kunskaper och fakta
som erfordras, och av sådana låter jag
mig övertygas. Ett tyckande av socialdemokratiskt
märke den 1 maj tycker
jag däremot inte — om jag nu skall
tycka någonting — är mycket att bygga
på.

Jag skall be att få återkomma till uttrycket
betongsäker felbedömning när
det gäller — efter vad utrikesministern
själv sade — Sydostasien. Av vad skulle
det vara en felbedömning? Kan det vara
annat än i fråga om läge och utvecklingstendenser? Regeringen

säger att den tar avstånd
från USA:s inmarsch i Cambodja — det
var utrikesministerns egna ord här i
kammaren, och det har ju sagts tidigare,
t. ex. i förstamajtalen. Finns det dock
inte, om man försöker att göra en någorlunda
opartisk bedömning, ett syfte
med denna inmarsch, nämligen det att
få slut på de anfall som från Cambodjas
territorium riktas mot Sydvietnam?
Har inte nordvietnameserna ändå haft
hela ett och ett halvt år på sig att i Parisförhandlingar
och på annat sätt få
en fredlig uppgörelse till stånd? De kan,
säger president Nixon även nu, sedan
han beordrat de amerikanska trupperna
att marschera in i Cambodja, få till
stånd en fredlig uppgörelse, om de är
beredda att acceptera förhandlingar om
en sådan?

Eftersom utrikesministern har strävat
efter att nå goda och kanske litet intima
kontakter med Nordvietnam, skulle inte
utrikesministern kunna använda sitt inflytande
för att försöka påverka Nordvietnam
att ta ett steg så att man når
fram till fred? Det är väl ändå en sak
som alla önskar, om man får döma av
vad som sägs.

Det är mycket svårt för många — jag
vill inte direkt påstå att det gäller alla,
i varje fall inte dem som står utrikesministern
närmast — att fria sig från
intrycket, att det för socialdemokraterna
är något av en besvikelse att kommunistsidan
inte får helt fritt erövra Cambodja,
utan att det finns de som sätter

sig till motvärn häremot. Det går väl
inte att komma ifrån att ett kommunistiskt
övertagande var vad som höll på
att ske när den amerikansk-sydvietnamesiska
inmarschen kom.

Utrikesministern säger att inmarschen
är en felbedömning. Ja, det ger
anledning till en ny fråga: Besitter utrikesdepartementet
för oss andra okända
informationer av ett slag som säger
att USA kommer att kastas ut ur Cambodja?
Erfarenheterna från Sydostasien
i övrigt visar väl raka motsatsen. Om
man går tillbaka några år i tiden, exempelvis
till år 1965 när amerikanarna
kom till Sydvietnam och jämför med nu,
står det väl klart att utvecklingen har
vänt i varje fall inom det cirka 175 000
km2 stora område som Sydvietnam omfattar.
År det nu så säkert att inte utvecklingen
i Cambodja kan komma att
gå i samma riktning, även om ingen i
dag kan bedöma hur lång tid det kommer
att ta? Kanske är det fel när man
i USA säger att det hela är slut inom
åtta veckor; det förefaller vara ett förfluget
uttalande av någon i icke ansvarig
ställning. Men under alla förhållanden,
utvecklingen hittills — och det är
ju utvecklingstendenser som utrikesministern
har antytt — talar i varje fall
inte mot min uppfattning. Att den betongsäkert
skulle vara en felbedömning
har jag inte blivit övertygad om.

Under herr Åkerlunds yttrande hade
herr förste vice talmannen uppstått och
avlägsnat sig, varvid ledningen av kammarens
förhandlingar övertagits av
herr andre vice talmannen.

Herr WIKSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Kammarens debattregler
gav mig möjlighet att både ge en
replik på utrikesministerns svar på min
interpellation och samtidigt göra ett
försök att dra upp vissa principiella
riktlinjer när de gäller samverkan mellan
kyrkorna och SIDA. Mitt inlägg var
alltså inte tänkt vare sig som polemik

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

mot utrikesministern eller som kritik
mot SIDA, utan det var faktiskt ett försök
att föra ett principiellt resonemang.
Det är möjligt att somt föll pä hälleberget,
men jag tröstar mig med att somt
kanske ändå föll i god jord!

Jag är inte helt okunnig om Vietnams
religiösa struktur. Men Kyrkornas
Världsråd har ett mycket nära och gott
samarbete med katolska kyrkan och
dess hjälporganisationer, framför allt
Caritas. Kyrkornas Världsråd är till och
med så odogmatiskt i sitt hjälparbete
att man mycket väl kan etablera samarbete
även med buddister.

Men vi är naturligtvis överens om att
förutsättningen för alla svenska hjälpinsatser
skall vara att de önskas av det
vietnamesiska folket. Jag hoppas att vi
inte skall ha en sådan dogmatisk inställning
här hemma att vi inte utnyttjar de
olika hjälpkanaler som står till buds.
Jag anförde ett exempel på att en svensk
hjälporganisation nu har uppgivit sig
vara förhindrad att förmedla en viss
del av det stöd som regeringen har kommit
överens med Nordvietnam om. Då
kan det vara bra att ha fler hjälpkanaler.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utrikesministern verkade
litet besviken över att jag inte använde
hårda ord i min replik till honom
för några minuter sedan. Det verkade
nästan som om han kände det litet
ovant och skulle vara mer hemtam i eu
miljö där man alltid tar till storsläggan.
Det finns emellertid en del ämnesområden
där det inte lämpar sig att ha
storsläggan som vapen. Därför uttryckte
jag mig ganska försiktigt. När man
har skrivit ihop sig anser jag att man
också skall stå för det.

Det jag anförde om Aftonbladet och
konstitutionsutskottet sades väl, hoppas
jag, så att även utrikesministern skulle
förstå att min kommentar inte behövde
tas på alltför blodigt allvar. Men om utrikesministern
anser att det är behövligt

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
alt konstitutionsutskottet granskar honom
har säkerligen någon av dess ledamöter
lyssnat till denna debatt så att
detta går att ordna. Jag tog emellertid
inte denna diskussion så mycket på allvar.

Utrikesministern sade att Jacksonrapporten
givetvis skall omsättas i verkligheten.
Det tycker jag också. Om vi i dag
också är överens om att detta kräver
mycket tålmodiga insatser —- det går
verkligen inte på en gång — vore det
naturligt att Sverige försökte vara med
om att bilda det som jag kallade en påtryckningsgrupp
för detta syfte. Vi vet
ändå att sådana saker spelar en viss
roll, framför allt i FN-sammanhang, där
det är mycket svårt att få bukt med
gamla fördomar och prestige när nya
former skall skapas för en effektivisering.
Jag lovar att jag skall söka se
efter vad regeringen gör på denna
punkt.

Utrikesministern kommenterade min
fråga varför investeringsgarantierna endast
skall gå till de åtta huvudmottagarländerna,
som vi nu har avskaffa* som
begrepp. Han sade att biståndet går till
halva delen av befolkningen i u-länderna.
— Med statistik kan man bevisa precis
allting. Det förhållandet att hälften
av befolkningen i u-länderna kan inräknas
beror bl. a. på att Indien och Pakistan
finns med bland dessa åtta länder.
Men, herr utrikesminister, det är
på det sättet att dessa åtta länder inte
ens utgör tio procent av alla de u-länder
som finns. Jag tror inte att Sverige
skall ge sig in på att investera i alla uländer.
Svenska företag har, enligt min
mening, inte förutsättningar för detta.
Men låt oss ändå vara överens om att
svensk industri redan nu har gjort investeringar
i många fler u-länder än de
åtta. Varför försöker utrikesministern
då smita ifrån ett rejält svar? Avskaffar
vi begreppet huvudmottagarländer
när det gäller biståndet måste vi göra
det också beträffande investeringsgarantierna,
om man skall ha något krav på
logiskt handlande i politiken.

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet

Herr VIRGIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte vad utrikesministern
avsåg med sin antydan i slutet
av sitt förra anförande om egendomliga
uttalanden från moderata samlingspartiets
sida rörande den sydöstasiatiska
krisen. Om han avsåg de uttalanden
som i utomordentligt förvrängt skick
har gått genom den svenska pressen
såsom fällda av Yngve Holmberg, vill
jag bara uppmana utrikesministern att
ta upp den saken till diskussion i den
kammare där Yngve Holmberg sitter.

Herr ministern för utrikes ärendena
NILSSON:

Herr talman! Jag kan svara herr Virgin
omedelbart. Jag åsyftar just det uttalande,
om vilket herr Björck i de moderatas
ungdomsförbund och herr
Wijkman i de moderatas studentförbund
uttalade sig i går kväll i televisionen.
Herr Virgin är väl inte obekant
med vad de sade. Jag skall inte citera
dem, men jag har ungefär samma uppfattning
som de beträffande det uttalande
som gjordes här i riksdagen under
utrikesdebatten.

Jag hade inte räknat med att herr
Dahlén skulle gripa till storsläggan. Jag
bara anknöt till vad han själv sade i
sitt första anförande, att det inte rådde
så delade meningar om vår biståndsverksamhet.
Då är det följaktligen inte
heller, tror jag, gagneligt att gripa till
storsläggan när man utbyter meningar.
Men en sak skall jag säga herr Dahlén
beträffande citatet och beträffande mitt
svar. Jag har sagt till herr Ohlin vid
något tillfälle att han hade en viss förmåga
att dra kvadratroten ur humorn.
Den egenskapen besitter tydligen inte
herr Dahlén, om han av mitt anförande
nyss drog slutsatsen att det var ett
blodigt allvarligt svar som jag gav honom.
I det fallet tror jag att han i alla
fall skall kunna lära en del av herr Ohlin,
även om jag nog måste anse att
också hos herr Ohlin humorn sitter
långt inne.

Herr Åkerlund frågade mig vad jag
har för möjligheter att bedöma de åtgärder
som nu vidtas i Sydostasien. Om
jag drar den riktiga slutsatsen av vad
han sade, skulle det innebära att vad
som nu sker skulle bli avgörande för
krigets utgång. Man skulle ha kommit
betydligt närmare freden. Ja, herr Åkerlund,
det har de amerikanska militärerna,
enligt en uppgift som jag såg
häromdagen, ett fyrtiotal gånger förklarat
när man har satt i gång olika
aktioner. Det har visat sig att man vid
varje tillfälle har varit lika långt från
verkligheten.

När herr Åkerlund talar om en fredlig
uppgörelse gäller det ju en uppgörelse
på militära villkor, och en sådan
leder mycket sällan till någon varaktig
fred. Han kan väl inte heller bestrida
att vad som nu senast inträffat har ökat
den allmänna spänningen i världen.
När jag här gör en bedömning så är
det inte, som herr Åkerlund tycks föreställa
sig, en militär bedömning utan
helt enkelt en politisk värdering med
hänsyn till den skärningspunkt som
Sydostasien utgör mellan de tre största
makterna i världen. Jag betraktar det
sålunda som uteslutet, att vad som nu
sker skulle kunna leda till ett militärt
avgörande som skulle föra oss närmare
en politisk lösning. Men det är en politisk
lösning som vi måste räkna med,
och med utgångspunkt härifrån drar
jag mina slutsatser av händelseutvecklingen
just nu.

Herr ÅKERLUND (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag har vid flera tidigare
tillfällen riktat anmärkningar mot
utrikesledningen för att den inte skaffar
sig korrekta informationer och vederhäftiga
kunskaper om situationen i
Vietnamområdet. Jag vidhåller detta,
och det som utrikesministern säger bestyrker
min uppfattning. Jag skall visa
det.

Utrikesministern säger att slutsatsen
av mitt resonemang skulle vara att jag
menar, att man med aktionen i Cam -

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

bodja kommer närmare fred. Nej, herr
utrikesminister, det var inte innebörden
i mina ord. Innebörden var att
man genom aktionen skyddar Sydvietnams
territorium mot de anfall som
riktas från cambodjanskt territorium
mot Sydvietnam. I hela aktionen i Sydvietnam
bar det, som jag kan bedöma
det, gällt att behärska landet och successivt
skydda befolkningen mot terroraktioner,
som är det farligaste och
hemskaste vapen som tillgrips i denna
kamp.

Jag tror inte man kan bilda sig en
riktigt säker uppfattning om saken från
vår horisont. Man är tvungen att göra
det på platsen. Då förstår man det
bättre.

I någon liten skala skulle man kanske
kunna få en bild av det genom att se
på vad som händer när dessa ”små”
grupper här i Stockholm gör anfall
emot t. ex. USA:s kulturcentrum, Svdvietnam-kontoret,
mot amerikanska
ambassadören som skulle hälsa på statsrådet
Wickman för något år sedan. Där
anfaller man ännu med relativt oskyldiga
ting som ruttna ägg och stenar —
de senare för visso farligare. Men anta
att man sätter det i system att använda
sprängämnen, raketer och skjutvapen!
Det är en sådan i stor skala och med
militärt stöd bedriven verksamhet som
man måste skydda sig från, och det är
för detta man måste använda militär.

Det har man gjort i Sydvietnam, och
det är det man kommer att göra om
man har framgång i Cambodja.

Utrikesministern talar om en politisk
bedömning som någonting han gör
och som inte jag skulle göra. Men jag
tror att en politisk bedömning som inte
tillika bygger på ett militärt avgörande
inte är en realitet. De båda sakerna
hänger ihop, i någon form i varje fall.

Herr ministern för utrikes ärendena
NILSSON:

Herr talman! Det är kanske onödigt
att fortsätta denna debatt mellan herr

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
Åkerlund och mig, eftersom herr Åkerlund
tycks vara ganska ensam i sin
uppfattning, t. o. m. isolerad i sitt eget
parti, i varje fall beträffande graden av
sina uttalanden.

Jag vill dock understryka att med en
politisk lösning menar jag bl. a. att
man kunde pröva den möjlighet som
finns att bredda regeringsunderlaget i
Saigon och få till stånd en koalitionsregering
med deltagande av alla grupper,
både religiösa och politiska, såsom
ju har föreslagits. Och då måste man
överge taktiken att till varje pris hålla
den nuvarande Saigonjuntan under armarna.
En sådan koalitionsregering
kunde ju också — det har man förklarat
— tänkas bestå av medlemmar som
tillhör den nuvarande regeringen i
Saigon.

Därtill vill jag bara göra en reflexion,
när herr Åkerlund säger, att vad som nu
sker tjänar bara till att skydda befolkningen.
Vilken befolkning? Bönderna i
Sydvietnam?

Bönderna och stadsbefolkningen i
Cambodja — är det de som skyddas
genom de nu pågående stridsåtgärderna?
Skyddar man verkligen civilbefolkningen
genom att öka stridsområdet
och öka bombningarna? Det är efter
vad jag kan förstå en snedvriden uppfattning.
Och herr Åkerlund får förlåta
mig om att jag inte kan följa med i det
resonemanget.

Herr ÅKERLUND (m) kort genmäle:

Herr talman! Utrikesministern säger
att jag är ensam i min uppfattning. Jag
är inte helt ensam. Herr Hubinette har
samma mening som jag, så det blir två.
Det är bara vi två från denna riksdag
som varit i Sydvietnam. Regeringen envisas
med att hålla sin representation i
Sydvietnam borta från landet. Jag har
gång på gång begärt att representationen
där skall återställas i sina funktioner,
så att vi kan få vederhäftiga upplysningar.

I fråga om koalitionsregeringen an -

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Interpellation ang. kreditsvårigheter m.
förde jag i mitt utrikespolitiska anförande
häromdagen mina synpunkter,
och jag har ingen anledning att säga
något ytterligare på den punkten.

Jag sade ”skydda befolkningen i
Sydvietnam”, herr utrikesminister.
Lägg inte ord i min mun som jag inte
sagt! Det var en replik som Ni fällde
mot mig en gång. Jag tycker att Ni skall
avhålla Er från att lägga ord i min
mun som jag inte sagt när det gäller
Cambodja. Det är ytterligt beklagligt
att kriget skall behöva gå in i Cambodja
och att befolkningen — bönderna
och andra — kommer in i krigszonen
och därigenom blir dödade. Det är ytterligt
sorgligt, utrikesministern, men
syftet, sade jag klart, var att skydda den
sydvietnamesiska befolkningen.

Herr ministern för utrikes ärendena
NILSSON:

Herr talman! När det gäller skyddet
av den sydvietnamesiska befolkningen
kan väl ingen bestrida att denna lidit
oerhört under de amerikanska bombräderna,
som gått ut över bondebefolkningen
i de små byarna i Sydvietnam.
När man nu utökar stridsområdet till
Cambodja drabbas ju också bondebefolkningen
och civilbefolkningen i Cambodja
av dessa fruktansvärda bombräder.
Det kan väl i alla fall inte utgöra
ett skydd för civilbefolkningen när man
handlar på detta sätt?

Beträffande vår representation i Saigon
skall jag göra det personliga medgivandet
att det enda hållbara argumentet
för att vi skulle trappa upp vår
representation i Saigon kunde vara att
vi skulle få bättre tillfällen att vederlägga
alla herr Åkerlunds påståenden
beträffande förhållandena i Sydvietnam.

Herr ÅKERLUND (m) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill bara säga att
vad utrikesministern bortser från är
terrorns betydelse i Sydvietnam.

i. för företag inom det s. k. stödområdet
På framställning av herr andre vice
talmannen beslöts att den fortsatta
överläggningen i förevarande frågor
ävensom handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 187,
till Konungen med anledning av Kungl.
Majrts proposition med förslag till förordning
om investeringsavgift för vissa
byggnadsarbeten jämte motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i betänkande nr 37 bifölles även av
andra kammaren.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj:ts till kammaren överlämnade proposition
nr 132, med förslag till lag om
iindring i taxeringsförordningen (1956:
623).

Interpellation ang. kreditsvårigheter
m. m. för företag inom det s. k. stödområdet Herr

PETTERSSON, KARL, (m) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! I olika sammanhang
pekas det på de olika regionernas olikartade
förutsättningar och rådande förhållanden
när det gäller att skapa sysselsättningstillfällen
för invånarna.

Ett av medlen, som avses att utjämna
dessa skillnader, är en aktiv lokaliseringspolitik.

Den femåriga försöksperioden närmar
sig sitt slut, och avsikten är att
verksamheten skall fortsätta med vissa
kompletterande förändringar.

Det har ofta framhållits att svårigheterna
för en företagslokalisering inom
det s. k. stödområdet har varit brist på
företagare vilka är villiga att satsa på
utbyggnad eller nyetablering av företag.

Tisdagen den 5 maj 1970 fm.

Nr 22

Interpellation ang. kreditsvårigheter

Under den gångna försöksperioden
har dock åtskilliga företagare varit villiga
att engagera sig i såväl nyetablering
som utbyggnad av olika former av
företag. Dessa företagare har ofta tagit
betydande ekonomiska åtaganden och
risker förutom ett avsevärt ansvar och
en många gånger stor arbetsbörda för
att kunna klara företaget och därigenom
skapa arbetstillfällen i berörda
bygder.

Det har talats mycket om de överhettade
områdena. Till dessa områden
hör i vart fall icke skogslänen, och särskilt
inte Norrlands inland. Statistiken
visar en ökande arbetslöshet i dessa
områden. I övriga delar av landet är
f. n. antalet arbetstillfällen högre än
antalet platssökande. Det är motsatta
förhållandet i skogslänen.

Den nu rådande högkonjunkturen
åberopas såsom skäl till de drastiska
åtstramningar som har vidtagits inom
kreditpolitikens område.

Så sent som i statsverkspropositionen
och efterföljande offentliga debatt har
framförts att det är av avgörande betydelse
att näringslivets investeringar kan
upprätthållas.

I den sista kreditåtstramningen anges
att målet skall vara att dämpa den
privata konsumtionen.

Sambandet emellan denna målsättning
och nedskärning av företagens rörelsekapital
genom nedpressning av beviljade
checkräkningskrediter synes
vara svårförståeligt, särskilt när det
gäller företag som bedriver verksamhet
i skogslänen.

Till stor del kämpar dessa företag
med svåra likviditetsförhållanden, sämre
säkerhetsbedömning för kreditgivning
och därmed minskade möjligheter
till långa krediter.

Det övervägande antalet av dessa
företag utnyttjar checkräkningskrediter
för sitt rörelsekapital.

De företag som är lokaliserade inom
skogslänen och framför allt i Norrlands
inland är ytterst konjunktur -

m. m. för företag inom det s. k. stödområdet
känsliga, varför de kommer att drabbas
hårdare än företag i andra delar av
landet när det gäller indragningar av
företagens checkräkningskrediter eller
nedskärningar av desamma.

Därför förefaller det icke vara den
avsedda effekten med en aktiv lokaliseringspolitik
att först bygga ut eller nyetablera
företag till stödområdet och att
omedelbart därefter genom andra åtgärder,
exempelvis hårda kreditrestriktioner,
försvåra eller omöjliggöra för dessa
företag att fortsätta sin verksamhet.

Den åtstramning som nu vidtagits för
tidigare omnämnd högkonjunktur kommer
att få denna effekt för företagen
inom stödområdet.

Med anledning av vad i motiveringen
anförts hemställer jag om kammarens
tillstånd att till chefen för finansdepartementet
få ställa följande frågor:

Har finansministern uppmärksammat
svårigheterna för företagen inom stödområdet
på grund av vidtagna kreditåtstramningar
genom nedskärning av
rörelsekapital enligt uppgörelsen mellan
riksbanken och affärsbankerna?

Är finansministern medveten om riskerna
för konkurser och företagsnedläggelser
vid företag inom stödområdet
på grund av anbefallda kreditåtstramningar? På

vilket sätt avser finansministern
att sysselsättningstillfällen skall kunna
beredas skogslänens och Norrlands inlands
invånare, vilka kan komma att beröras
av sådana företagsnedläggelser?

Sammanfaller de lokaliseringspolitiska
strävandena inom stödområdet med
de negativa effekter som kreditåtstramningen
kommer att föra med sig för
företagen inom stödområdet?

Är finansministern beredd att medverka
till lättnader i restriktionerna för
företagen inom stödområdet?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Tisdagen den 5 mai 1970 fm.

62 Nr 22

Anmäldes och bordlädes följande
motioner:

nr 1225, av fru Florén-Winther m. fl.,
nr 1226, av fru Florén-Winther m. fl.,
nr 1227, av herr Lidgard,
nr 1228, av herr Lidgard, och
nr 1229, av herr Palm m. fl.,
i anledning av skrivelse från talmanskonferensen
med överlämnande av ett
från 1969 års organisationsutredning
inkommet betänkande angående utskottens
personalorganisation.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.51.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

(13

Tisdagen den 5 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
(Forts.)

Fortsattes överläggningen vid punkten
1 i statsutskottets utlåtande nr 84.

Herr BRUNDIN (m):

Herr talman! Ärade kammare! Debatten
om statsutskottets utlåtande nr 84
har blivit en aning sönderstyckad genom
det som inträffade före middagspausen.
Kanhända är det litet synd,
inte minst mot bakgrund av att det ligger
ett mycket omfattande och intensivt
utskottsarbete bakom detta utlåtande.
Även om nu en rad reservationer
har fogats till utskottsmajoritetens
skrivningar och förslag finner jag det
angeläget att framhålla den enighet
som råder mellan de politiska partierna
i huvudfrågan, nämligen den politiska
viljan och kraften att ge hjälp från vårt
land till de fattiga folken.

Det har under den senaste tiden antytts
i den inrikespolitiska debatten att
valutaläget och möjligen andra ekonomiska
problem skulle kunna medföra
påfrestningar under åren framöver
gentemot fasthållandet vid det mål för
biståndsverksamhetens uppbyggnad
som 1968 års riksdagsbeslut innebär.
Det är mot den bakgrunden särdeles
värdefullt att nyssnämnda enighet är
stark.

Det finns en ganska vanlig uppfattning
att hittillsvarande u-landsbistånd
generellt varit ineffektivt och att uländerna,
all hjälp till trots, bara halkar
efter industriländerna mer och mer.
Även om bilden är splittrad i ett mera
globalt perspektiv måste man ändå nu
kunna konstatera att u-länderna under

1960-talet gjort stora framsteg på väsentliga
områden. Under åren 1960—-1967 växte bruttonationalprodukten
snabbare i u-länderna än i industriländerna,
men eftersom befolkningstillväxten
i u-länderna är större har nationalinkomsten
per capita vuxit långsammare
där än i industriländerna. Detta
senare förefaller inge pessimism bland
många. Men man bör då också konstatera
att det för en del u-länder närmast
gäller att med bistånd från industriländerna
åstadkomma en endast marginell
förstärkning av den ekonomiska tillväxttakten
för att nå fram till en självutvecklande
ekonomi inom en inte alltför
avlägsen framtid.

Det är därför två konstateranden som
för mig framstår som viktigare än andra.
För det första att hjälpbehovet för
överskådlig framtid fortfarande är mycket
stort, och för det andra att biståndet
ger god effekt och god grund för
framtidstro.

Vad det gäller den svenska biståndsinsatsen
förekommer då och då kritik
mot enskilda projekt inom ramen för
den svenska biståndsverksamheten. Jag
kan inte säga att jag har särdeles stor
erfarenhet av förhållandena i u-länder
men ändå någon och tillräcklig för att
jag skall våga säga att den form av kritik
som understundom framförts mot
enstaka projekt inte i rimlig utsträckning
tagit hänsyn till de helt annorlunda
förhållanden under vilka dessa
projekt genomförs jämfört med de förhållanden
som vi är vana vid från vårt
eget land. För egen del har jag stort
förtroende för SIDA:s sätt att sköta sina
svåra uppgifter.

Det totala resursflödet till u-länderna
uppgår nu till cirka 70 miljarder
svenska kronor per år. Cirka 97 procent
därav kommer från västliga in -

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
dustriländer och från internationella
organisationer. Det kan i denna debatt
vara av intresse att nämna att det offentliga
gåvobiståndet under år 1968
var t. ex. från Frankrike drygt 3 miljarder
och från USA 13 miljarder räknat
i svenska kronor. Sveriges offentliga
biståndsinsats blir nu efter den föreslagna
uppräkningen med 26 procent
för nästa budgetår cirka 800 miljoner
kronor, varav 436 miljoner kronor utgör
gåvobistånd.

För de närmaste åren räknar vi med
en fortsatt ökning av den svenska biståndsinsatsen
fram till dess att det
uppställda s. k. enprocentsmålet nåtts
1974/75. För tiden därefter finns ingen
planering gjord. Det är god praxis i
Sverige att stora och kostnadskrävande
statliga engagemang blir föremål för
utredning genom parlamentariskt sammansatta
utredningar. När vi tidigare
har framställt förslag om en parlamentarisk
utredning beträffande biståndspolitikens
utformning har det avvisats
av riksdagsmajoriteten med motiveringen
att ett flertal utredningar behandlat
ämnet och att riksdagen år 1968 fastslagit
riktlinjerna för biståndsverksamheten.
Det bör med anledning härav anmärkas
att även om åtskilliga utredningar
och beredningar mera departementalt
har sysslat med dessa frågor
har vi hittills i vårt land inte haft någon
parlamentarisk utredning på området.
Vad vi i likhet med folkpartioch
centerpartiledamöterna i utskottet
önskat är inte att genom en sådan här
utredning ifrågasätta huvudmålsättningen
för biståndsverksamheten, utan
vad vi vill är att en parlamentarisk beredning
ges möjlighet att inventera och
belysa aktuella problemställningar
kring biståndspolitikens utformning
och dess inriktning och studera hur
målsättningen för verksamheten realiseras.
Även utformningen av det tekniska
och finansiella stödet och riktlinjerna
för den svenska handelspolitiken
gentemot u-länderna bör tas upp
till diskussion av en sådan utredning,

liksom förutsättningarna för näringslivets,
missionens och andra enskilda organisationers
integrerade medverkan i
biståndsverksamheten. Det skulle också
vara naturligt att i en sådan utredning
ta upp och belysa frågeställningar
som blir akuta när enprocentsmålet har
uppnåtts.

I den s. k. Algerstadgan som u-länderna
antog på hösten 1967 heter det
bl. a.: ”Enskilda investeringar bör vara
sådana att de ger bestående vinster
åt det utvecklingsland där de görs. Inom
ramen för nationellt bestämda prioriteringar
och nationella utvecklingsplaner
kan enskilda investeringar uppmuntras
genom stimulerande åtgärder
och garantier.”

Av detta framgår att u-länderna själva
fäster avseende vid enskilda investeringar,
om dessa passar in i nationellt
fastlagda planer. Vi har aldrig invänt
mot den restriktion som det sistnämnda
innebär utan anser att det med
självklart iakttagande av densamma bör
underlättas för näringslivet att investera
i u-länderna. Sådana investeringar
är, menar vi, av långt större värde än
vad blott och bart det investerade kapitalbeloppet
representerar, eftersom
de öppnar kanaler för överförande av
teknologisk, ekonomisk och administrativ
kunskap, som svårligen kan överföras
på annat och lika effektivt sätt.

Vi finner det beklagligt att regeringens
negativa attityd till enskilda företagsetableringar
i u-länderna förhindrat
ett sådant nära samarbete mellan
biståndsgivande myndighet och näringsliv
som skulle kunna vara av synnerligt
värde för u-länderna. Vi delar
uppfattningen att offentlig biståndsgivning
och enskilda investeringar är skilda
ting, men vi kan inte inse att de
skulle utgöra varandra uteslutande eller
motsatta företeelser. Vi liar bl. a.
föreslagit att en utredning får pröva
inrättandet av ett halvstatligt utvecklingsbolag
med uppgift att stimulera
näringslivet till u-landsinvesteringar
och dessutom utgöra samarbetslänk

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

mellan S1I)A och de u-landsinvesterande
företagen. I reservation 3 vid punkten
3 har vi tillsammans med representanter
för folkpartiet och centerpartiet
hemställt om utredning med anledning
av detta och andra förslag, framförda
i vär partimotion och mittenpartimotionen.

I reservation 4 vid punkten 3 har vi,
likaledes tillsammans med folkpartiet
centerpartirepresentanter, tagit upp
den i det här sammanhanget mycket
viktiga frågan om investeringsgarantier.
När det här garantisystemet beslutades
av riksdagen 1968 förutsattes att
den då angivna begränsningen till länder
som mottar svenskt offentligt bistånd
endast skulle gälla under ett inledningsskede.
Att hittills ingen ansökan
inkommit om investeringsgaranti
ger vid handen att kritiken mot länderbegränsningen
från flera remissinstansers
sida var berättigad. Vi hävdar att
garantisystemet bör utvidgas att gälla
utvecklingsfrämjande investeringar i
alla de länder som definitionsmässigt
är att betrakta som u-länder.

Beträffande den blanka reservationen
5 vid punkten 3 vill jag bara kort anmäla
att den tillkommit av den anledningen
att utskottet i sitt yttrande över motion
II: 625 uttalat att det i allt väsentligt delar
motionärernas uppfattning. Reservationen
innebär endast att vi velat markera
att de generella och svepande formuleringarna
om att u-landsinvesterande
enskilda företag genom en orimlig vinsthemtagning
spolierar väsentligt av det
värde som annars skulle ligga i den här
verksamheten rimligen inte borde i utskottets
utlåtande få omfatta också
svenska företag. All erfarenhet och allt
som redovisats inför utskottet visar
klart att sådana generella omdömen
inte kan anses gälla för de svenska företag
som investerat i u-länder.

Herr talman! Inledningsvis nämnde
jag att u-ländernas ekonomiska tillväxt
besväras av den kraftiga befolkningsökningen.
Den utgör ett av de största problemen
i deras kamp för att förbättra

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
levnadsvillkoren. Sverige har gått i spetsen
internationellt i familjeplaneringsarbetet
och har nu 15 års erfarenhet
därav. Det är naturligt att vår strävan
på detta område fortsätter och att den
förstärks. Befolkningsökningen är emellertid
en mycket komplicerad fråga,
komplicerad sociologiskt, pedagogiskt,
religiöst och kulturgeografiskt. Vi finner
det därför önskvärt att det inrättas
ett särskilt familjeplaneringsinstitut,
som hör fungera såsom rådgivande organ
för SIDA. Det bör också svara för
forskning och utvecklingsarbete och bedriva
utbildning av svensk och utländsk
personal i befolkningsfrågan.

Herr talman! Genom att utrikesministern
här i dag besvarat interpellationen
om möjlighet för kyrkorna att förmedla
hjälp till Vietnam har vi redan fått en
mer svepande behandling av missionens
verksamhet på biståndsområdet. Jag
skall därför bara helt kort beröra den
sista reservation som är fogad till utskottsutlåtandet
och som just gäller de
enskilda organisationerna.

Enligt senast tillgängliga statistiska
uppgifter har den svenska missionen för
närvarande cirka 1 300 personer från
Sverige arbetande i u-länderna. Ungefär
hälften av dem är lärare, läkare och annan
sjukvårdspersonal, socialarbetare,
tekniker och administratörer. Även om
de enskilda organisationerna har behandlats
tämligen väl i utskottsmajoritetens
skrivning förefaller det fortfarande
finnas en viss benägenhet att vilja skjuta
missionen litet åt sidan i detta sammanhang.
Möjligen kan det bero på att
man har en felaktig uppfattning om vilken
inriktning som missionens arbete
har. Det är därför väsentligt att här omnämna
att cirka hälften av alla dem som
aktivt arbetar ute på fältet i missionens
regi har nyssnämnda inriktning.

Såsom jämförelse med dessa cirka
1 300 personer kan nämnas att SIDA:s
fältpersonal i u-länderna inklusive fredskårister
uppgår till cirka 500 personer.
Ytterligare några siffror bör här nämnas.
Missionen driver eller stöder cirka

5 Första kammarens protokoll 1970. Nr 22

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
2 000 grundskolor med cirka 230 000 elever,
215 mellanskolor med cirka 50 000
elever och 40 realskolor och läroverk
med cirka 18 000 elever. Därtill kommer
över 2 000 elever vid sjukvårds- och hantverksskolor.
Man driver cirka 70 sjukhus
med ungefär 95 000 patienter inneliggande
under året och 170 — inte 17
som det står i reservationen -— polikliniker
med drygt 1 miljon patienter om
året. Man driver vidare 72 barnbördsavdelningar
med över 21 000 födslar
per år och 32 barnhem med cirka 1 500
barn. Vid sidan härav driver man en
radioverksamhet som använder 70 procent
av sändningstiden för att på lokala
språk förmedla nyhets- och upplysningsprogram.

Det är en imponerande verksamhet
som har byggts upp av frivilliga krafter
i missionens regi. Vi tycker därför att
det vore rimligt att när statsmakterna
nu har gått in för att årligen bygga ut
det svenska biståndsprogrammet också
det anslag som genom SIDA skulle gå
till missionen räknas upp i motsvarande
mån. Ett problem som missionen brottas
med är nämligen att man saknar
möjlighet att kunna klara av den materiella
förnyelse som behövs för att kunna
vidmakthålla den sjukhus- och skolverksamhet
som missionen nu driver.

Eftersom bidragen till enskilda organisationers
biståndsverksamhet hittills
har varit mycket blygsamma har vi
funnit det rimligt att de räknas upp för
nästa budgetår till en anslagspost på
15 miljoner kionor. Vi har närmare motiverat
detta förslag i reservation a vid
punkten 11.

Jag ber, herr talman, att nu få yrka
bifall till reservationen vid punkten 1.

Herr ERIKSSON, OLLE, (ep):

Herr talman! Vi lever i en tid då tekniken
och utvecklingen rusar i väg i en
allt snabbare takt, i ett alltmer accelererande
tempo. Vi har nått bländande
resultat tekniskt och vetenskapligt —
ett stort antal exempel kan nämnas. Det

räcker att peka på de rymdraketer som
korsar varandra i rymden. Dessa raketer
speglar på något sätt människans
kunnande, människans fantasi, kraft
och förmåga, människans rikedom. Men
på samma gång, herr talman, kan man
i raketens spegelbild se vår jords primitiva
fattigdom. Vi kan i raketens spegelbild
tydligt uppfatta människors
oförmåga att nå fred och förståelse länder
och folk emellan.

Vi får inte använda vår förmåga och
våra resurser till att ständigt öka klyftan
mellan rika och fattiga. När vi trots
växande biståndsinsatser ser hur klyftan
mellan industriländer och utvecklingsländer
bara ökar då får ord som
jämlikhet en litet torr smak i munnen.
Ordet jämlikhet får på något sätt en ihålig
klang. När man nu ser de enorma behoven
av biståndsinsatser far man lätt
också en känsla av vanmakt, men denna
vanmakt får inte på något sätt verka
förlamande. Vi skall aldrig någon gång
förringa vår insats — den insats som
har riktmärket att nå solidaritet över
gränserna, den insats som präglas av att
vilja. Sådana insatser når allra längst.

1968 antog riksdagen planen för det
svenska utvecklingsbiståndets utbyggnad,
vilken bl. a. innebar att enprocentsmålet
genom successiva anslagsstegringar
skulle vara uppnått senast
under budgetåret 1974/75. Många tycker
att detta enprocentsprogram är ett ambitiöst
biståndsprogram, men vi skall
fördenskull inte bortse från möjligheterna
att öka ambitionsgraden. När enprocentsprogrammet
antogs underströks
från riksdagens sida att detta skulle
vara en minimimålsättning och att man
borde eftersträva en snabbare ökningstakt
om det allmänna budgetläget tillät
det.

När det gäller att närmare pröva förutsättningarna
för det tidigare uppnåendet
av enprocentsmålet, om vars önskvärdhet
principiell enighet råder, finner
vi reservanter det angeläget att
Kungl. Maj:t tar initiativ till överläggningar
mellan riksdagspartierna. Då

Tisdagen den 5 maj 1970 om.

Nr 22

kan man bl. a. få en medveten planering
för att skapa de statsfinansiella och samhällsekonomiska
förutsättningar som är
nödvändiga härför.

Riksdagen fattade också år 1908 ett
beslut rörande de stora linjerna för den
utformning och inriktning som den
svenska biståndspolitiken skulle ha under
de närmaste åren. Detta bör inte
hindra att en parlamentarisk beredning
tillsättes. En sådan beredning kan fylla
en uppgift när det gäller att arbeta vidare
med planeringen och den långsiktiga
utvecklingen av det växande svenska
biståndet. Det finns stora uppgifter
när det gäller att följa upp vunna erfarenheter.
Det finns samordnande uppgifter
genom näringslivets, missionens
och enskilda organisationers engagemang.
Det finns kommande uppgifter
för den svenska handelspolitiken om
den utformas på ett sådant sätt att den
inriktar sig på att uppnå ett utvidgat
handelssamarbete med utvecklingsländerna.

När det gäller det svenska investeringsgarantisystemets
tillämpning har
vi reservanter bl. a. anfört:

”EU grundläggande villkor för att
statsmakterna genom investeringsgarantier
skall stödja en investering i ett uland
bör enligt utskottets mening vara
att den är inordnad i landets utvecklingsplan
och av mottagarlandet självt
bedöms främja dess sociala och ekonomiska
framåtskridande.”

Den länderbegränsning som vi har
skulle från början tillämpas under systemets
uppbyggnadsskede. Länderbegränsningen
kan vara den främsta orsaken
till att någon ansökan ännu inte
ingetts till exportkreditnämnden. Vi anser
att reglerna för det svenska investeringsgarantisystemet
bör ändras så att
det i princip skall kunna gälla för utvecklingsfrämjande
investeringar i alla
de länder som definitionsmässigt är att
betrakta som u-länder.

Vi måste ha klart för oss att den
ökade ekonomiska satsningen på bistånd
till utvecklingsländerna förutsätter även

Ang. det Htatliga utvecklingsbiståndet
en ökad personell insats. Vi kan inte i
det avseendet köpa oss fria. Bistånd i
form av kapital är bara en del av vad
utvecklingsländerna behöver.

Det finns många i vårt land som har
en sådan yrkesutbildning och yrkeserfarenhet
som man från många u-länders
sida i högsta grad efterfrågar. Möjligheterna
för dessa att i utvecklingsländerna
förmedla sin kunskap och erfarenhet
måste i möjligaste mån underlättas.
Det är i detta sammanhang enligt
min mening nödvändigt att vår utbildning
här hemma inriktas med tanke på
detta.

En internationalisering av utbildningen
är nödvändig också av andra skäl.
En ökad satsning på bistånd till u-länder
kräver ökad kunskap om u-ländernas
situation. I det sammanhanget är
det viktigt att kunskapen om och förståelsen
för främmande kulturer får en
mer framträdande plats.

Det talas ibland om att det i den
svenska folkopinionen inte finns tillräckligt
stöd för alltför kraftigt utökat
bistånd till utvecklingsländerna. Mot
bakgrund av den världsbild jag inledningsvis
tecknade är det då så mycket
större skäl att satsa på information om
u-ländernas problem. I vissa sammanhang
har diskuterats lämpligheten av
att den svenska u-landsinformationen
har koncentrerats till SIDA. Man menar
att SIDA i alltför stor utsträckning
måste tala i egen sak. Er den synpunkten
är det värdefullt att konstatera att
SIDA i så stor utsträckning kanaliserar
medel till information som bedrivs av
organisationer och sammanslutningar.
Jag tror personligen att informationen
om utvecklingsländerna tjänar på att kanaliseras
på olika vägar.

Avslutningsvis vill jag understryka
att en grundläggande idé i vårt utvecklingsbistånd
bör vara att inte dra upp
ideologiska och geografiska gränser. Vi
skall inte glömma att lidande, svält och
krigshandlingar drabbar människorna
lika hårt, oavsett vilken regim som råder.

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet

Jag vill också, herr talman, uttrycka
min beundran för alla de SIDA-arbetare
och övriga som inom det svenska utvecklingsbiståndets
ram gör mycket
goda och ibland berömvärda insatser,
ofta under mycket svåra förhållanden.
Alla dessa gör att vårt bistånd inte
bara blir ett bidrag, utan att vi når ett
meningsfullt utvecklingssamarbete.

Herr talman! Jag vill beträffande
statsutskottets utlåtande nr 84 nu yrka
bifall till reservationen vid punkten 1.

Beträffande det särskilda yttrandet
från mittenpartierna till statsutskottets
utlåtande nr 85 vill jag stödja innehållet
i herr Dahléns inlägg, och i fråga om
utrikesutskottet utlåtande nr 9 kommer
jag, herr talman, att yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Först bara några ord
med anledning av den reservation som
folkpartiledamöterna har fogat till utrikesutskottets
utlåtande.

Avsikten med denna reservation är
uppenbar. Det gäller att skapa ett intryck
av att folkpartiet är mera aktivt
intresserat av stöd i olika former till
motståndsrörelser än vad övriga partier
är. När man närmare studerar reservationens
innehåll upptäcker man emellertid
att dess första yrkande utöver
utskottets är att ”Sverige måste kraftfullt
och långsiktigt verka för respekt
för den folkrättsliga noninterventionsprincipen”.
Det är ett mycket aktningsvärt
yrkande men innebär uppenbarligen
inget ökat stöd åt motståndsrörelserna.

Inte heller på övriga punkter innebär
reservationen något väsentligt nytt.
Möjligen finns det en ny tankegång när
det sägs: ”På ett aktivt och konsekvent
sätt bör vårt land också utnyttja möjligheten
till diplomatiska påtryckningar
i olika internationella sammanhang
för att ge politiskt och moraliskt stöd
åt motståndsrörelser vi sympatiserar
med.” Ja, det låter väl säga sig. Min

privata reflexion är då bara hur det
kan komma sig att folkpartiet inte går i
spetsen i sådana sammanhang. De problem
det här gäller avser ju i första
hand Portugal och dess kolonier. Jag
påminner mig att när vi tog upp dessa
frågor om Portugal vid EFTA-parlamentarikernas
möten var det socialdemokrater
som fick lov att göra detta.
När vi helt nyligen lyckades få till
stånd en debatt i Europarådet om besläktade
frågor var det också svenska
socialdemokrater som agerade, medan
folkpartiets representant höll sig tyst.
Men, som sagt, tanken är ju god.

Tidigare debatter om utvecklingsbiståndet
har gällt helt andra frågor än
dem som uppmärksamheten koncentreras
till i dag. De har framför allt gällt
enprocentsmålet och tiden för dess förverkligande.
En stilla efterklang av tidigare
års debatter finner man i ett
mittenpartiyrkande om överläggningar
mellan partierna för att finna vägar att
snabbare uppnå målet än vad riksdagen
har beslutat. Detta får väl också betraktas
som en liten krusidull utan allvarlig
avsikt. Vi har ju hört i dagarna
att herr Dahlén vill ha en stabiliseringskonferens.

Jag har svårt att tänka mig att man
skulle betrakta det som ett bidrag till
stabiliseringen att ytterligare plussa på
u-hjälpen med ett eller annat hundratal
miljoner redan nu, vilket givetvis
måste vara innebörden av yrkandet att
vi snabbare skall nå fram till enprocentsmålets
förverkligande.

Lika litet allvar ligger väl bakom
tanken att Vietnambiståndet, eller åtminstone
en del av det, skall ligga utanför
ramen för det egentliga u-landsbiståndet.
Det skulle gälla 50 miljoner i
år. Det är bara så att reservanterna på
den punkten har glömt bort att tala om
hur det tomrum på 50 miljoner skulle
fyllas, som skulle uppstå inom biståndsbudgeten.
Men, som sagt, det var ju mera
en gest åt parketten.

Däremot har betydande intresse på
förhand ägnats frågan om vilka länder

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

vi skall hjälpa. Där har förekommit en
tämligen förvirrad debatt i pressen och
andra massmedia. Upprördheten har
varit stor på borgerligt håll över de uttalanden
som gjorts i statsverkspropositionen,
men lugnet har så småningom
lägrat sig på nytt. Herr Virgin har redan
vittnat om hur den föredragning,
som statsutskottets första avdelning
fick av den nye chefen för UD:s biståndsavdelning,
väsentligt lugnade
känslorna på den borgerliga sidan. Han
har naturligtvis rätt i att statsutskottets
utlåtande innebär ett instämmande i de
synpunkter som kom fram vid denna
föredragning.

Men jag skulle nog gärna vilja göra
en komplettering. Man har ibland inbillat
sig att utskottet hittat på allt möjligt
självt i denna fråga och velat korrigera
utrikesministern. I själva verket
förhåller det sig så att utskottets uttalanden
praktiskt taget hundraprocentigt
innebär ett instämmande antingen
i tidigare uttalanden av regeringen,
d. v. s. i första hand utrikesministern,
eller av det socialdemokratiska partiet
på utrikesministerns föredragning. Det
gäller utskottets understrykande av
synpunkterna i regeringens skrivelse
till FN:s generalsekreterare, det gäller
uttalandet om att omfattningen och varaktigheten
av svenskt bilateralt utvecklingsbistånd
givetvis måste betingas av
i vilken mån biståndet kan tänkas bidra
till de uppställda målsättningarnas
förverkligande. De reservationer som
anförs i detta sammanhang återfinns
exakt i ett utlåtande enhälligt antaget
av den senaste socialdemokratiska partikongressen.

Det uttalande som utrikesministern
tyckte sig känna igen återfinns mycket
riktigt i det program för u-hjälpen som
han själv lade fram till 1967 års socialdemokratiska
partikongress. Jag skall
också läsa upp en formulering som har
tilldragit sig en viss uppmärksamhet i
debatten:

”1 de fall då ett u-land sedan länge
behärskats av en regim som visat sig

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
ointresserad av en både ekonomisk ocli
social utveckling finns det skäl att visa
återhållsamhet i fråga om nya svenska
biståndsinsatser. I de fall då starka indicier
talar för att en u-landsrcgim allvarligt
strävar till ekonomisk och social
utjämning och har realistiska förutsättningar
att samtidigt öka den allmänna
utvecklingstakten, om den får bistånd
utifrån, kan det vara särskilt befogat
för vårt land att underlätta dess strävanden.
”

Herr talman, de raderna i sin tur är
direkt hämtade ur den socialdemokratiska
jämlikhetsgruppens rapport, som
utarbetades under ledning av statsrådet
Alva Myrdal.

Det är naturligtvis mycket glädjande
att de borgerliga partierna på detta sätt
har velat ge sin anslutning till synpunkter
som sedan länge fastslagits av det
socialdemokratiska partiet. Man har väl
bara att säga: Välkommen i det röda!

Jag vill dock tillägga att någonting
har vi hittat på själva. Vi säger följande:
”Från allmän utjämningssynpunkt
ställer det sig naturligt att utvälja särskilt
fattiga länder som mottagare av
svenskt bistånd, men detta innebär inte
att sådant bistånd endast skall vara
förbehållet de allra fattigaste länderna.
”

Det är en tankegång som i och för
sig kan ledas tillbaka till tidigare propositioner
och partiuttalanden — det
speciella hänsynstagandet till de särskilt
fattiga länderna. Men vi har också
velat göra klart att man inte alltför
dogmatiskt bör hålla på detta fattigdomskriterium.
Den omständigheten
exempelvis att Cuba redan före Castros
maktövertagande hade en genomsnittlig
bruttonationalprodukt som låg väsentligt
över andra u-länders behöver enligt
vår mening inte utgöra något hinder
för fortsatta svenska biståndsinsatser
på Cuba.

Mot denna bakgrund kan man undra
hur det kom sig att exempelvis moderaterna
så häftigt angrep uttalandet i
propositionen, att det betecknades som

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
anmärkningsvärt och uppseendeväckande.
I slutomgången har ju även moderaterna
anslutit sig till exakt detta uttalande.
Detta kan ha sina psykologiska
skäl. Det är rätt typiskt för herr Yngve
Holmbergs parti att man först rusar i
väg och gestikulerar och är upprörd.
Sedan, när man fått tillfälle att tänka
på saken, kryper man tillbaka och säger
att man inte menat det så allvarligt
och att man egentligen är överens med
oss.

Något liknande kan möjligen sägas
om en del av mittenpartiernas kritik.
Det är ju bra att man ansluter sig till
socialdemokratins linjer. Det är i och
för sig ingenting nytt. Ni är ju allesammans
anhängare till ATP i efterhand
och till den aktiva arbetsmarknadspolitiken
i efterhand. Att ni nu ansluter
er i efterhand till ett kritiserat uttalande
i u-landspropositionen är att upprätthålla
en tradition.

Den ende som alltjämt förefaller en
aning desorienterad är centerpartiets
ledare, herr Gunnar Hedlund. Om man
studerar hans uttalande i utrikesdebatten
i förra veckan förefaller det som
om han alltjämt anser ländervalet för
u-hjälpen alldeles likgiltigt, som om
han tycker mycket illa om statsverkspropositionens
uttalande. Jag tycker att
centerpartisterna i statsutskottet borde
ha underrättat honom om att de har
skrivit på uttalandet. Så mycket hänsyn
skall man väl ändå visa en partiledare.

Till de stridsfrågor som ändå kvarstår
hör synen på samarbete mellan
stat och näringsliv när det gäller insatser
i u-länderna. Det hävdas av flera
talare att regeringen här skulle inta en
allmänt fientlig och negativ attityd till
näringslivet. Så är ingalunda fallet. Det
framgår även av utskottsmajoritetens
uttalande att man i och för sig är öppen
för olika former av samarbete.

Skiljelinjen mellan oss går när det
gäller i vad mån kommersiella intressen
skall tillåtas styra insatser i u-länderna
och samtidigt kunna betecknas

som u-hjälp. Vi menar att det är angeläget
att här dra en klar gräns. Vi utesluter
inte möjligheten att privata investeringar
i viss utsträckning kan behöva
främjas även gentemot u-länderna,
men vi menar att det då i första
hand får betraktas som ett näringspolitiskt
problem och behandlas i sådant
sammanhang.

Ett tämligen överdrivet intresse har
ägnats investeringsgarantierna. Jag
skall inte säga mycket om den saken.
Jag konstaterar bara att de borgerliga
reservanterna å ena sidan gör följande
uttalande på sidan 65 i statsutskottets
utlåtande: ”Den hittillsvarande länderbegränsningen
synes vara den främsta
orsaken till att någon ansökan ännu
inte ingetts till den för systemets förvaltning
ansvariga myndigheten, exportkreditnämnden.
” Samma borgerliga
ledamöter har i samma utlåtande på
sidan 14 gett sin anslutning till följande
uttalande: ”En av huvudförklaringarna
till att de existerande nationella investeringsgarantisystemen
hittills i relativt
ringa grad kommit att utnyttjas,
samtidigt som investeringarna utan sådan
garantigivning i betydande grad
ökat, —---torde just ligga i de vill kor

till skydd för u-ländernas egna intressen
som uppställts och måste uppställas,
om det egentliga biståndssyftet
inte skall förfuskas.”

I det ena fallet skyller man med andra
ord investeringsgarantiernas hittills
uteblivna succé på att de har begränsats
till hälften av tredje världens folk.
I det andra fallet instämmer man i synpunkten
att ett huvudskäl är att man i
samband med investeringsgarantier
måste ställa upp sådana allmänna villkor
som ligger i u-ländernas intressen
och som följaktligen gör hela saken
mindre intressant för de privata investerare
som är ute för att göra vinster.

Jag tror inte att det finns behov av
särskilt utförliga kommentarer till de
övriga stridsfrågor som finns mellan
utskottsinajoriteten och reservanterna.
När det gäller Vietnambiståndet kan

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

man påminna sig den stora kampanj
som förekommit i borgerlig press i fråga
om regeringens planer. I utskottets
utlåtande upptäcker man att socialdemokraterna,
centerpartiet och folkpartiet
i sak är fullständigt ense. Här skiljer
sig moderaterna ut på samma sätt
som herr Holmberg och kanske också
hans parti har skilt sig ut i den allmänna
synen på Vietnamfrågan och därtill
anknutna skeenden. Moderaterna gör
här anspråk på —- förefaller det — att
företräda en högre grad av neutralitet
än utskottsmajoriteten. Man hävdar
nämligen att biståndsinsatser i väsentligen
samma mån skall inriktas på Sydvietnam
som på Nordvietnam redan i
dagens läge.

När utskottets majoritet gett sin anslutning
till de aktuella biståndsinsatserna
för Nordvietnam har det emellertid
skett på goda grunder. Hur man än
bedömer den politiska situationen där
måste man nämligen konstatera, att när
den svenska regeringen upptar förhandlingar
med regeringen i Nordvietnam
om bistånd i olika former så är
det med en regering som sannolikt
kommer att sitta i Hanoi vid krigets
slut. Om man skulle följa moderaternas
önskan att uppta parallella förhandlingar
med Saigonregeringen och inrikta
ett parallellt bistånd till Sydvietnam
tvingas man konstatera att det där är
fråga om en regering som med stor
sannolikhet icke kommer att sitta kvar
vid krigets slut. Jag behöver inte gå ytterligare
in på denna problematik.

Det är klart att ett visst humanitärt
bistånd är möjligt även till Sydvietnam
under de mycket förvirrade förhållanden
som nu råder. Men jag måste
erkänna att jag känner vissa hämningar
inför tanken på att i större skala försöka
kanalisera humanitärt bistånd via
Saigonmyndigheterna — myndigheter
som i hela världen är beryktade för sin
korruption och sitt maktmissbruk.

Herr Wikström har i den föregående
debatten sagt många vackra ord om
missionen. Så har även företrädare för

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
andra partier gjort. Även med risk att
nu göra herr Wikström en aning ledsen
måste jag säga att jag fick ett litet
intryck av att han företrädde vad som
med ett aktuellt uttryck skulle kunna
kallas för ideologisk imperialism. Han
föreföll så övertygad om värdet av kristen
mission i konkurrens med andra
religioner och andra ideologier att han
ansåg att de svenska statsmakterna borde
släppa sina hämningar när det gäller
denna sida av missionens verksamhet.
Jag vet inte om han menade så
mycket allvar med sina formuleringar
på den punkten, men om så är fallet
skulle jag vilja uppmana honom att
studera utskottets utlåtande angående
stöd åt u-ländernas nationella kultur.
Där heter det: ”Det svenska bilaterala
utvecklingsbiståndet bör givetvis präglas
av all tänkbar hänsyn till och respekt
för mottagarländernas kulturella
och sociala egenart. Omvänt bör ingenting
göras så att väsentliga och djupt
rotade kulturmönster onödigtvis rubbas
eller sönderbryts till förfång bl. a.
för den nationella självkänslan.”

Det är uppenbart att till detta kulturmönster
i u-länder hör också de religiösa
mönstren. Om man talar om respekt
för kulturmönster, då måste man
också visa respekt för de lokala religionerna.

Tillåt mig, herr talman, att komma
med ytterligare en synpunkt på bistånd
via missionen. Herr Brundin talade
också varmt för detta och gav en detaljrik
bild av vad som här har uträttats.
Vi har alla respekt för detta. Jag
har vid besök i olika u-länder blivit
imponerad av missionärernas offervilja
och praktiska duglighet. Men jag
tror att när vi nu har kommit överens
om att föra en u-landspolitik som i hög
grad tar hänsyn till u-ländernas egna
intressen och där våra insatser skall
ingå i dessa länders egna utvecklingsprogram,
då får vi ålägga oss vissa begränsningar
när det gäller bistånd till
missionen. Det kan inte få vara så att
vi den vägen bryter sönder den kon -

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
centrationsprincip som vi alla har anslutit
oss till. Missionen verkar ju i åtskilligt
fler länder än dem dit det
svenska bilaterala biståndet koncentreras.
Det får inte heller vara så att de
medel som går via missionen blir föremål
för mindre kontroll och mindre
insyn än de som direkt administreras
av SIDA. Vi har ju fått uppleva hur exempelvis
svenska skolbyggen i Etiopien
blivit infamt påpassade av massmedia.
Några av oss har i förbigående sagt haft
tillfälle att själva på ort och ställe konstatera
hur djupt ovederhäftig den
misstroendekampanjen har varit. Men
om man accepterar en full insyn i dessa
skolbyggen i statlig regi, då måste
man också göra det när det gäller missionens
skolor. De administrativa problemen
och kontrollproblemen blir
rimligtvis större om man alltför mycket
sprider ut sina insatser. Jag vet att
det är mycket populärt att ständigt
höja buden vad gäller bistånd via missionen,
men man får nog lov att något
litet tänka efter hur långt dessa yrkanden
stämmer överens med de allmänna
riktlinjer för den svenska u-landspolitikcn
som vi ändå sägs vara eniga om.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr VIRGIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Björk kritiserade
moderata samlingspartiet för dess inställning
till biståndets inriktning, länderval
o. s. v.

Jag har tidigare påpekat, men jag
kan ju upprepa det, att vi hela tiden
har stått bakom — liksom för övrigt
alla de demokratiska partierna — den
målsättning som formulerades i proposition
100 år 1962 och proposition 101
år 1968. Vi står fortfarande bakom den
målsättningen. Att den socialdemokratiska
jämlikhetsgruppen 1969 också anslöt
sig till den påverkar inte på något
sätt vårt ställningstagande i vare sig
den ena eller andra riktningen.

Vi fick vid föredragningen i utskottet
klart utsagt att det egendomliga uttalandet
i statsverkspropositionen inte
skall tolkas så som nästan alla tolkade
det, nämligen som en signal till ändrad
inriktning, utan så att den målsättning
som tidigare gällt även i fortsättningen
skall gälla. Jag kan gärna här upprepa
vad jag då sade i utskottet, nämligen
att om vi vetat det från början, hade
vår motion i det avsnittet förmodligen
inte blivit skriven.

Herr Björk ger vissa antydningar om
orsaken till att investeringsgarantierna
inte har utnyttjats. Man kan dock inte
med säkerhet veta vad det beror på,
det blir gissningar. Herr Björk har angivit
två olika typer av gissningar. Jag
talade för en stund sedan om en tredje
typ, nämligen den som SIDA-chefen
gav uttryck för inför DAC. Det spelar
emellertid inte så stor roll vad orsaken
är. Faktum är att investeringsgarantierna
inte har utnyttjats. Det är olyckligt,
i första hand för u-länderna själva.
Det kan finnas skäl att framhålla
detta.

I fråga om Vietnam säger herr Björk
litet hånfullt att högern — eller jag
tror att han till och med sade moderata
samlingspartiet ■—• iakttagit en högre
grad av neutralitet än andra genom att
vi har velat fördela biståndet till båda
delarna av Vietnam. Säg precis lika
gärna, herr Björk, en större grad av
mänsklighet. Det kan man lika gärna
säga, eftersom lidandena p. g. a. kriget
väl är lika stora i båda delarna.

Herr Björk förklarar sedan att det
är orimligt att lämna hjälp till Sydvietnam
därför att man inte vet vilken
regering som kommer att sitta kvar
där. Nu är det så att humanitär hjälp
skall lämnas och brukar lämnas genom
Röda korset; och sannolikt är det väl
ändock samma Röda kors som kommer
att sitta kvar.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Först noterar jag att
inte ens herr Björk, som brukar ge sig

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

på de mest omöjliga uppgifter ibland,
sökte försvara det förhållande som jag
påpekade i debatten med utrikesministern
att när man går ifrån begreppet
om huvudmottagarländer måste man
också revidera frågan om till vilka länder
investeringsgarantierna skall ges.
Har man inte kvar denna bestämning
får man, om man skall vara logisk, finna
sig i att ta konsekvensen när det
gäller investeringsgarantierna —- om
man nu har den positiva inställning
till samverkan mellan stat och näringsliv
som herr Björk påstår finns inom
socialdemokratiska partiet.

Herr Björk hade som vanligt litet
otur när han skulle karakterisera andra
partier. Han sade att det var väldigt
välkommet att vi har anslutit oss till
tanken att biståndsverksamheten är en
utjämningsfråga och har med jämlikhet
att göra. Jag var ordförande i den
arbetsgrupp i folkpartiet som hösten
1967 skrev en utredning om biståndsverksamheten.
Det är synd för herr
Björks del att det första tema som tas
upp i den här boken är de rika ländernas
ansvar med underrubriken ”En
jämlikhetsfråga”. Vi går igenom varför
detta verkligen är en jämlikhetsfråga,
och avsnittet avslutas med följande
ord: ”ökad hjälp till de fattiga folken
är därför vår tids viktigaste jämlikhetsfråga.
” Välkommen, herr Björk, till
den ståndpunkten!

Herr BRUNDIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Björk berörde
som hastigast det av oss efterlysta djupare
samarbetet mellan näringslivet
och den biståndsgivande myndigheten
och drog därvid upp en gränslinje.
Han sade att så fort det var fråga om
kommersiella insatser som kunde komma
att styra utvecklingen av biståndsverksamheten
var det inte längre av
intresse. Men vi har aldrig ställt något
yrkande om att stödja kommersiella

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
insatser av sådan art, utan vi har hela
tiden sagt att de kommersiella insatserna
bör vara ordentligt inordnade i
de nationellt fastställda utvecklingsplanerna.
Men även med denna begränsning
brister det tydligen väsentligt i
regeringens vilja att engagera näringslivet
i ett nära integrerat samarbete inom
biståndsverksamhetens ram, och
det är detta som vi självklart opponerar
oss emot.

Om jag får säga det, herr Björk, är
”kommersiellt” inte något fult. Jag tror
att det är dags att ni inom det socialdemokratiska
partiet försöker lära
också de unga i ert parti och dem som
befinner sig på yttersta vänsterkanten
att det även när staten ger sig in på
att driva affärsverksamhet och industriföretag
blir fråga om en kommersiell
inriktning som är utomordentligt
viktig.

Herr Björk berörde vidare att man
i samband med missionens verksamhet
särskilt måste observera respekten för
de nationella kulturmönstren. Jag vill,
herr Björk, bara göra en kort anmärkning
med anledning därav. Det finns
utomordentligt fina exempel på att
svenska missionärers insats inte bara
har inneburit att de i praktiken visat
en djup respekt för nationella kulturmönster
utan även har inneburit att de
helt enkelt lyckats att dokumentera
nationella kulturmönster. Låt mig bara
nämna Tanzania som exempel!

De allmänna ordalag med vilka herr
Björk uttrycker förståelse och respekt
för missionens arbete rimmar dåligt
med den bristande viljan att besluta
ökade anslag som skulle möjliggöra för
missionen att planera sitt arbete från
en högre anslagsnivå. De människor
som arbetar i missionen har vant sig
vid att väl hushålla med pengarna och
att inte skaffa sig mera medel genom
att överskrida de anslag de fått. De
måste få ett besked om högre anslag
för att kunna ge sig in på en planering
på en högre nivå.

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet

Herr WIKSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Björk trodde sig
göra mig ledsen genom att påstå att
jag möjligen skulle göra mig till tolk
för något slags ideologisk imperialism.
Herr Björk har rätt, fast han har fel.

Det råder inga delade meningar om
respekten för de ”lokala religionerna”
— vad nu det är för någonting. Inte
heller har vi olika uppfattningar om
vikten av att bevara de ursprungliga
kulturmönstren och kulturtraditionerna.
Det är utan tvekan så att hela den
afrikanska etnografin bär byggts upp
av människor som var missionärer
men som greps av ett starkt intresse
för dessa frågor. Men här gäller det
frågan, om man skall betrakta dagens
afrikanska eller asiatiska eller latinamerikanska
stater som reservat, förbehållna
en ideologi eller en religion.

Jag vill inte beskylla herr Björk för
ideologisk imperialism. Men jag tror
att herr Björk har ett något ålderdomligt
synsätt i denna fråga. Jag sade
ordagrant i mitt anförande: ”Afrika i
dag kan inte längre betraktas som ett
reservat för ursprungliga afrikanska
tankegångar och ideologier. Också där
sker en brottning mellan livsåskådningarna,
där kristendom, islam, kommunism,
ateism, andra trossystern eller
brist på trossystern konfronteras med
varandra.” Jag tror att det är viktigt
att understryka att det finns afrikanska
stater som i realiteten i dag är mer
präglade av kristen tro och tradition
än vad Sverige är. Vi skall inte längre
utgå från att man där förbehåller sig
en viss typ av religion eller livsåskådning.
Man kan t. ex. i Afrika inte undgå
den kulturkonfrontation och den
religionskonfrontation som präglar ett
pluralistiskt Västerland.

Men herr Björk har rätt så till vida
att det i kristendomen precis som i
andra ideologier och livsåskådningar
finns ett anspråk på att man företräder
en sanning, kanske på ett annat
sätt än man menar att andra ideologier
gör. Men där skiljer sig ju inte situa -

tionen i vårt land från situationen i
Afrika.

Därför hade herr Björk rätt, fast det
var fel.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Virgin påstår att
man kan ha olika gissningar om orsakerna
till att investeringsgarantisystemet
haft så ringa effekt. Men herr Virgin
har ju själv skrivit under ett uttalande,
som är väsentligt mer än en gissning.
När utskottet enhälligt säger att
en av huvudförklaringarna till den ringa
effekten torde ligga i de villkor till
skydd för u-ländernas egna intressen
som har uppställts och som måste uppställas
om det egentliga biståndssyftet
inte skall förfuskas, har vi inte inbillat
oss att det är fråga om någon lös gissning,
utan det har väl legat något av en
övertygelse bakom. Det brukar det åtminstone
göra, när man ställer sig bakom
ett utskottsutlåtande.

Illustrerar inte detta snarast att hela
diskussionen om investeringsgarantier
har blivit utomordentligt överdimensionerad?
Man kan både i vårt land och i
andra länder tämligen oberoende av vilka
villkor som blivit uppställda konstatera
att det inte har inneburit någon
särskilt betydande stimulans till privata
investeringar i u-länderna. Då kunde
man kanske ta det litet lugnare med frågan
än vad man hittills har gjort.

Till herr Dahlén måste jag säga, att
det inte alls är något ologiskt i att avskaffa
huvudmottagarbegreppet men ändå
begränsa systemets tillämpning till
de länder där man för närvarande anser
det lämpligt att tillämpa det. Att ett
fenomen ändrar beteckning innebär ju
inte att fenomenet försvinner. Det finns
alltjämt ett antal länder där Sveriges
biståndsarbete är särskilt väl utvecklat
och där vi har särskilt goda kunskaper
om förutsättningarna för u-hjälp, och
den begränsningen kan alltså alltjämt
bestå.

När det gäller moderata samlingspar -

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

tiets högre grad av mänsklighet gentemot
de lidande människorna i Vietnam
fruktar jag att herr Virgin i någon mån
missförstod mina påpekanden. Jag sade
att det ändå är skillnad mellan att förhandla
och samarbeta med en regering,
som sannolikt kommer att sitta kvar vid
krigets slut, och att försöka göra det
med en regering, som sannolikt inte
kommer att sitta kvar vid den tidpunkten.
Mitt uttalande om detta anknöt givetvis
till vad som sägs i moderata samlingspartiets
reservation vid punkten
10, nämligen att ”Utskottet förutsätter
sålunda att Kungl. Maj :t snarast möjligt
inleder planering av återuppbyggnadsinsatser
även i Sydvietnam”. Majoriteten
menar att detta är en orealistisk
begäran. Det är inte rimligt att i dag ta
kontakt med den aktuella Saigonjuntan
och diskutera hur Sydvietnam skall
återuppbyggas efter krigets slut.

Herr Dahlén hänvisar till välklingande
uttalanden av folkpartiet om jämlikheten.
Jag tvivlar inte alls på att det
finns sådana, och om folkpartiet hade
velat, kunde vi ha försökt att få in dem
också i utskottsutlåtandet, men det förekom
inte något sådant förslag.

Allmänt taget är vi naturligtvis inte
så förfärligt oense i de grundläggande
frågorna. Detta har just kommit till uttryck
i att det har varit så lätt för de
borgerliga partierna att ansluta sig till
uttalanden, som är direkt hämtade ur
socialdemokratiska programtexter.

Herr Brundin har givetvis rätt i att
det finns missionärer som visat en djup
respekt för nationella kulturmönster.
Jag tror liksom han att missionärerna
ute på fältet ofta är klokare än herr
Wikström tycktes vara åtminstone i sitt
första inlägg. Jag tror att de förstår att
man inte skall utöva någon aggressiv
ideologisk påverkan och att det inte är
rimligt att begära att man med svenska
statsmedel skall främja något slags ideologisk
konkurrens i u-länderna. Jag lyssnade
uppmärksamt till herr Wikströms
andra inlägg, och hur många gånger
han än försäkrade att jag hade fel fast -

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
än jag hade rätt —- eller rätt fastän jag
hade fel, eller hur det nu kunde vara —
sä upptäckte jag inte något riktigt klart
besked om hans syn på det här.

Menar herr Wikström att eftersom de
afrikanska och latinamerikanska staterna
inte är eller bör få vara reservat
för vissa ideologier, så bör svenska staten
hjälpa den kristna missionen att aktivt
bedriva en ideologisk konkurrens,
exempelvis med den kinesiska kommunismen?
Jag kan förstå, om herr Wikström
från sina utgångspunkter tänker
på det sättet, men utifrån allmänna
överväganden om Sveriges roll i världen
och om vilka uppgifter vi har att
fylla, synes det mig vara en äventyrlig
tanke, och jag är tacksam för besked
huruvida herr Wikström verkligen hyser
denna äventyrliga tanke.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! När vi nu inte bara går
ifrån begreppet huvudmottagarländer
för åtta namngivna stater utan dessutom
tänker oss att flera länder skall komma
inom ramen för den biståndsverksamhet
som vi förut har givit namnet bistånd
till huvudmottagarlängder, är det
egendomligt om investeringsgarantierna
bara skall gälla beträffande de åtta tidigare
huvudmottagarländerna — ja, de
var väl egentligen sju från början. Detta
går inte riktigt ihop.

Om flera länder får en betydande del
av svensk biståndsverksamhet — och
det förefaller som om vi har varit
överens om detta i statsutskottet — varför
skall inte ramen för investeringsgarantierna
också vidgas? På detta finns
det fortfarande inget svar.

Herr VIRGIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan påpeka för herr
Björk, om han inte observerat det, att
jag faktiskt inte deltagit i utskottets
beslut. Jag säger inte detta för att på något
sätt undvika att ta ansvar, ty jag
instämmer helt i de meningar som ut -

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
skottets moderata reservanter givit uttryck
åt.

Jag borde kanske ha sagt teorier i
stället för gissningar, när det gällde att
försöka bedöma varför u-landsinvesteringsgarantierna
inte haft någon effekt,
men det spelar ju mindre roll vad man
kallar det för. Huvudsaken är att de
inte haft någon verkan; och jag måste
säga att jag blev litet häpen i dag när
jag fick höra de uttalanden som SIDAchefen
gjorde i december och som vi,
såvitt jag vet, i utskottet inte haft någon
som helst kännedom om.

Vad beträffar Vietnam talade jag och
även herr Björk, såvitt jag förstod,
förut om det humanitära stödet. Men
så började herr Björk nu plötsligt tala
om återuppbyggnadsbiståndet i stället,
och där är det klart att förhandlingar
med en regering kan spela större roll.
Jag håller med om att vi kan ha större
svårigheter att göra ett förberedelsearbete
i Sydvietnam än i Nordvietnam,
men det beror inte i första hand på att
en regering kan vara besvärlig •— en
regering som vi rimligen inte kan veta
så mycket om — utan på den utomordentligt
egendomliga åtgärd som vår regering
har vidtagit genom att helt dra
tillbaka vår diplomatiska representation
i Sydvietnam. Därigenom har vi berövats
möjligheten att med nämnvärd säkerhet
veta så mycket om det som
många uttalar sig så utomordentligt bestämt
om och dessutom minskat vår
möjlighet att på ett meningsfullt sätt
planera återuppbyggnadsbiståndet.

Herr WIKSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utrikesministern sade
i en replik till mig tidigare i dag att
han i stort sett kunde ansluta sig till det
resonemang som jag förde om samverkan
mellan SIDA, svensk mission och
frivilliga organisationer.

Herr Björk måtte inte ha lyssnat vid
det tillfället. Nu säger han plötsligt att
jag skulle ha gjort mig till talesman för
en ”aggressiv ideologisk påverkan” med
statsstöd.

Om herr Björk läser protokollet, kommer
han att märka att det framgår
mycket klart att jag talade om det stöd
som från statens sida ges till undervisning
och sjukvård i missionens regi.
Jag framhöll att missionen också sysslar
med församlingsarbete; det är en självklar
uppgift för den kristna kyrkan.
Det intressanta är faktiskt inte vad jag
sade — jag ställde aldrig något förslag
om statligt stöd till den delen av verksamheten
— utan vart herr Björk vill
komma med sitt resonemang.

Jag skulle förstå om herr Björk sade
att slutsatsen måste bli att inget statligt
stöd skall utgå till någon som helst
verksamhet som missionen bedriver,
därför att missionen också sysslar med
församlingsarbete. Om det är detta herr
Björk syftar till, så säg det rent ut. Jag
bär inte talat om statsstöd till den ideologiska
verksamheten, men herr Björk
har uttalat sig på ett sådant sätt att jag
finner det angeläget att vi får t besked
om vart herr Björk vill komma på den
här punkten: Skall missionen kunna
räkna med statligt stöd i fortsättningen,
eller har herr Björk inför trycket av diverse
vänstergrupper börjat glida över
till en ståndpunkt som innebär att missionen
— därför att den också har en
bestämd ideologi -— inte skall räkna
med fortsatt samverkan med och stöd
från statens sida?

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag ser mig nödsakad
att göra herr Dahlén uppmärksam på
vad utskottet faktiskt har skrivit i fråga
om investeringsgarantier.

När vi på nuvarande stadium gått
med på en generell tillämpning av biståndet
i alla u-länder så är det av två
skäl, dels att systemet nätt och jämnt
har trätt i funktion och att vi följaktligen
knappast ännu har någon erfarenhet
av det, dels att intresset för ett internationellt
garantisystem på nytt
tycks öka och att en sådan lösning givetvis
är att föredra.

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Utskottets uttalande utesluter inte
möjligheten för regeringen att i någon
mån vidga kretsen med länder som i
växande utsträckning skall kunna få
svenskt bistånd, exempelvis med Zambia
eller vilka andra länder som det
kan bli fråga om i fortsättningen.

Herr Virgin klagar över att regeringens
beslut att icke på nytt ackreditera
sin Bangkokambassadör även i Saigon
skulle ha försvårat möjligheterna att
inleda samarbete med Saigonregeringen
om återuppbyggnadshjälp. I varje
fall har jag svårt att tolka hans uttalande
på något annat sätt. Men även om
man inte har en ambassadör som då
och då reser till Saigon finns det tillräckligt
material för slutsatsen att den
nuvarande Saigonjuntans framtid är ytterligt
oviss och att det skulle vara ett
rätt äventyrligt företag att inlåta sig i
några förhandlingar med den om ett
eventuellt återuppbyggnadsbistånd i
Sydvietnam.

Herr Wikström försöker på något
sätt att vända på den fråga som jag
har ställt till honom. Jag har gång på
gång efterlyst vart han vill komma, och
då svarar han med att fråga mig vart
jag vill komma. Jag har gett min helt
positiva syn på missionens verksamhet
och på SIDA:s bistånd till missionen.

Jag vill påpeka för herr Wikström att
den här debatten handlar om u-lijälp.

Herr Wikström har hållit ett mycket
ordrikt anförande, i vilket han gått in
på missionens ideologiska roll i u-länderna.
Då har varje lyssnare ändå rätt
att fråga: Vart vill herr Wikström
komma med det? Vill han i denna anslagsdebatt
begära att vi också skall ge
statliga anslag till den ideologiska sidan
av missionens verksamhet i u-länderna?
— Jag fick inte besked första
gången, men nu har jag tydligen fått ett
besked, eftersom herr Wikström säger:
Det var inte min mening. — Men då
kvarstår frågan: Vad var egentligen
meningen med att hålla detta anförande
i denna debatt?

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet

Herr BOHMAN (in):

Herr talman! Det mesta om svensk
biståndspolitik har vid det här laget
sagts, men jag tar ändå risken att komplettera
debatten med några personliga
synpunkter och att — vilket kan innebära
en del upprepningar — stryka under
några avsnitt, som enligt min mening
är alldeles särskilt väsentliga.

Men innan jag gör det, herr talman,
vill jag gärna ta upp en handske som
utrikesminister Torsten Nilsson kastade.
Han är tyvärr inte här nu, men det
är inte mitt fel, och jag tycker inte att
jag kan låta hans uttalande gå spårlöst
förbi. Utrikesministern knöt an till herr
Virgins förordande av det enskilda näringslivets
insatser i u-länderna. Om
man talar så varmt, sade utrikesministern,
för kapitalismens verksamhet i
u-länderna, hur kan man då reagera så
våldsamt som man gjorde mot utrikesministerns
angrepp på Förenta staterna
för kapitalistiska motiv i Vietnamfrågan?
Ja, det kan man givetvis fråga
sig, om man inte vill förstå vart kritiken
mot honom egentligen syftade. Jag
vill inte ställa i tvivelsmål att utrikesminister
Torsten Nilsson förstår. Det
är viljan det är fråga om. När han nu,
som han gjorde för en stund sedan,
kommer tillbaka till vår kritik förment
oskyldig och oförstådd kan jag inte,
herr talman, låta bli att ta upp handsken
och kommentera hans uttalande.

Ordets makt över tanken är ett stort
problem -— kanske större och farligare
nu än det var tidigare, eftersom vedertagna
semantiska distinktioner har
börjat suddas ut i mycket stor utsträckning.
George Orwell var på många sätt
en visionär -— för att använda statsministerns
favorituttryck. Vad han förutsade
när han skrev sin roman ”1984”
har i alltför stor utsträckning förverkligats.
På sina håll har faktiskt informationsdepartement
blivit Ministry of
Truth —• sanningsdepartement — och
krigsdepartement har blivit Ministry of
Peace —• fredsdepartement. Demokrati
i folkdemokratisk tappning är någon -

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
ting helt annat än vad vi lägger in i
det ordet i västerländskt språkbruk.

Meningsutbyten människor och länder
emellan försvåras givetvis därigenom.
Men då vi använder förfalskade
och förvanskade begrepp måste vi just
därför vara medvetna om vilken innebörd
vår motpart lägger in i dem, med
rätt eller orätt. Annars vet vi inte vart
han syftar. Då blir meningsutbytet meningslöst.
Vi kan inte förstå varandra.

Till de väl inarbetade och starkt negativa
klichéer som vissa öststatsdiktaturer
brukar klistra på sina motståndare
hör just uttrycket ”kapitalistisk-imperialistisk.
” Det har blivit ett samlande
invektiv, lämpligt att spridas i statskontrollerad
radio, statskontrollerad
TV och statskontrollerad press, och avser
att karakterisera de stater man vill
komma åt. Man vill genom dessa uttryck
göra gällande att staterna av rent
vinningsbegär eller av makthunger
våldför sig på mindre, frihetsälskande
nationer eller frihetsrörelser över huvud
taget. Då Peking och Moskva utnyttjar
denna vokabulär, behöver alltså
inga som helst tvivel råda om vad som
egentligen menas. Den som i en debatt
om Vietnam använder precis samma
klichéer, precis samma jargong, kan
därför inte slingra sig ifrån detta genom
att påminna om det obestridliga
faktum att vi i vårt land har ett i stor
utsträckning kapitalistiskt näringsliv
och att alla stora stater då och då företer
imperialistiska drag i sin utrikespolitik.
Det duger inte, herr talman,
som ursäkt att göra på det sättet.

Herr talman! Vi är alla ense om att
utvecklingshjälpens mål är att stödja
u-länderna i deras egna ansträngningar
att, kort uttryckt, bygga upp en ekonomi.
Det gamla slagordet ”hjälp till
självhjälp” skall alltså vara vägledande
för våra och andra länders insatser.
Jag vill påminna om att efter de första
årens entusiastiska och av stor offervilja
präglade biståndsarbete, då många
människor räknade med möjligheten
att vi relativt snabbt skulle kunna av -

läsa positiva resultat, följde en period
av starkt dämpade förhoppningar. På
många håll kom en reaktion, som delvis
präglades av hopplöshetens och de
svikna förväntningarnas eftertanke. Behoven
befanns vara för stora och nöden
för skrämmande. Insatserna tycktes
oss klart otillräckliga och möjligheterna
att inom rimlig tid nå resultat
nästan helt obefintliga.

Inte minst mot denna bakgrund är ett
studium av Pearsonrapporten både intressant
och hoppingivande. Rapporten,
och kanske i ännu högre grad de debatter
som den har föranlett, ger en ljusare
bild av möjligheterna än den som
varit mest framträdande under de senaste
åren. Det konstateras att hittillsvarande
insatser, trots misstag och felaktiga
satsningar, på många håll har
medfört värdefulla konkreta resultat
och faktiskt lagt en grund för fortsatt
utvecklingsarbete. Rapporten pekar
också fram mot ett icke alltför avlägset
tidsskede, under vilket u-ländernas egna
åtgärder skulle kunna successivt ersätta
avtagande insatser från i-ländernas
sida. Rapporten vederlägger alltså
den uppfattningen att hjälpbehoven är
bottenlösa och att u-ländernas självgenererande
verksamhet kommer att vara
så svag, att ständigt ökande utvecklingsbistånd
är något som industriländerna
måste räkna med.

Men även om framtiden alltså ter sig
något ljusare än vad många tidigare
förutsatte, är likväl prognoserna för de
närmaste åren långt ifrån tillfredsställande.
Ju mer aktiv utvecklingsverksamheten
blir, desto klarare har ofta
problemens svårighetsgrad och storlek
framstått och desto större krav ställs
också på industriländernas förmåga att
realistiskt och förutsättningslöst angripa
u-landsproblematiken utan de ideologiska
och känslobetonade bindningar
som på alltför många håll har präglat
den debatt vi för. Det avgörande måste
vara — jag har tidigare understrukit
det — att kanalisera vårt starka engagemang
i praktiskt genomförbara åt -

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

gärder till stöd för folk som vi måste
hjälpa till bättre förhållanden för deras
egen skull men också på lång sikt
för vår egen skull och för den fredliga
utvecklingens skull. Inlevelsen och offerviljan
då det gäller den underutvecklade
världens problem och befolkning
får alltså inte vara ett självändamål,
ett medel att döva samvetet, att reagera
av sig, eller att sova gott om natten; de
måste utgöra stimulans för praktiskt,
målmedvetet handlande som leder till
effektiva resultat.

Ett led i de svenska strävandena att
effektivisera våra insatser utgör den
nya administration, som nu byggs upp i
utrikesdepartementet och för vars ledning
skapats en särskild statssekreterarbefattning.
Den åtgärden har alla,
såvitt jag vet, hälsat med tillfredsställelse.

Men, herr talman, mot bakgrunden av
de synpunkter jag här understrukit inger
det en viss oro att ta del av den ulandsfilosofi
som den till nämnda befattning
utsedde tjänstemannen har utvecklat
i en artikel i Aftonbladet för
några månader sedan.

Denna artikel präglas nämligen delvis
av den förutfattade syn på utvecklingsinsatserna
som enligt min mening
kan vara ägnad att försvåra realistiska
och snabba åtgärder för att bygga upp
u-ländernas ekonomi. Belysande är
exempelvis de får jag säga griniga synpunkterna
på den nyss omnämnda
Pearsonrapporten, som sägs ge uttryck
åt ”traditionellt liberalt betraktelsesätt
och glida förbi de politiska förutsättningarna
för en rättvist fördelad välståndsökning
: sysselsättningsproblemen,
u-landskraven på att få utvecklas
oberoende av kommersiella och andra
maktintressen i de rika länderna”.
Rapporten stämmer upp, säger vederbörande,
”en närmast parodisk hyllning
till de privata investeringarna”.

Vederbörande är, liksom vissa socialdemokratiska
motionärer här i
riksdagen, kritisk mot Världsbankens
och IDA:s verksamhet och vill liksom

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
de tydligen förskjuta tyngdpunkten i
biståndsverksamheten över till de direkta
FN-organen — tydligen oberoende
av den förödande kritik för ineffektivitet
som Jacksonrapporten riktar
mot just de organen.

Motivet skulle vara bl. a. att u-ländernas
röstetal i IDA är begränsat och
u-ländernas inflytande därmed för litet.
Därigenom skulle, säger vederbörande,
onekligen skapas ”ett dilemma
för ett land som vill se också sitt multilaterala
bistånd använt med entydigt
sikte på en radikal social utjämning
och en ekonomisk utveckling som verkligen
kommer de fattiga människorna
till del”.

Men, herr talman, de kritiska rösterna
har å andra sidan svårt att bortse
ifrån att IDA gjort de verkligt stora
insatserna, och att u-länderna själva
betraktar IDA som en mycket viktig
finansieringskälla. I en rad gemensamma
uttalanden, bl. a. i Alger-stadgan
har — som flera talare här, bl. a. Torsten
Nilsson påvisat — begärts att organisationen
skall få starkt ökade finansiella
resurser. Mot den bakgrunden
medger man att Sverige måste
starkare engagera sig i IDA för att påverka
dess politik och frigöra IDA från
det västvridna samarbetet med Världsbanken.
Vi måste, menar man, ”konsekvent
arbeta för en tydligare orientering
av IDA:s verksamhet mot insatser
som verkligen bidrar till en ekonomisk
och social utveckling för folkflertalet
i mottagarländerna”.

Det är någonting annat än den förstärkning
av IDA:s ställning som utrikesministern
talade om här för någon
timme sedan och som även Pearsonrapporten
har förordat.

Självfallet har ingen i denna kammare,
herr talman, någon som helst invändning
att rikta emot målsättningen
för vårt och andras utvecklingsbistånd
på längre sikt, nämligen att åstadkomma
en social och ekonomisk utveckling
— tvärtom. Enighet i det hänseendet
kommer också till uttryck i

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
det statsutskottsutlåtande som vi nu
håller på att behandla. Men man kan
fråga sig varför den sociala utjämningen
skulle behöva vara radikal, och
man kan fråga sig om inte en alltför
stark förenkling av Sveriges strävanden
i detta hänseende kan försvåra för
oss att, ensamma och tillsammans med
andra, på lång sikt förverkliga våra
intentioner.

Även om vårt land per capita satsar
betydande belopp är dock vår medverkan
i förhållande till industrivärldens
gemensamma biståndsinsatser försvinnande
liten. Och relativt sett — i
förhållande till bruttonationalprodukten
—• ligger vi med våra bidrag långt
under genomsnittet, det vet vi. Våra
möjligheter att styra och påverka utvecklingen
skulle — som världen nu
ser ut — måhända må väl av inte fullt
så anspråksfulla aspirationer att sätta
vår prägel och våra värderingar på
omvärlden.

Statsutskottet har naturligtvis rätt då
det understryker att ekonomisk utveckling
är nära förbunden med social utveckling
och att ekonomisk utveckling
är av begränsat värde så länge den
inte minskar rådande ekonomiska och
sociala klyftor.

Men de sociala och ekonomiska klyftorna
kan inte utjämnas om icke ekonomin
ger något att utjämna. Det är
därför jag så starkt vill stryka under
att vårt bistånd liksom andra länders
måste i första hand vara inriktat på
att sätta u-ländernas ekonomi på fotter,
att lägga grunden för den motsvarande
välståndsutveckling som ägt rum
exempelvis i vårt eget land och som
möjliggjort den utjämning som här
skett och alltjämt pågår. Många nya
världsförbättrare har alltför lätt att
glömma bort att det tog lång tid för
det en gång fattiga u-landet Sverige
med dess ogynnsamma klimatologiska
och näringsekonomiska förhållanden
att bygga upp ett välstånd. Vi har haft
god hjälp av utländska investeringar,
av utländska tekniker, köpmän, indu -

strimän och gruvmän. Men helt avgörande
för utvecklingen fram till i dag
har varit ett målmedvetet och hårt arbete
under århundraden. Det har bokstavligt
talat varit en lång kamp för
brödfödan, en kamp som från fattigsamhället
lett fram till dagens välfärdssamhälle.
Vi har inte fått vårt välstånd
till skänks, än mindre till följd
av omvärldens önskemål att styra eller
bestämma över vår egen utveckling.

En direktriktning på en utjämningspolitik
i u-länder kan, jag vill alltså
upprepa det, leda till att det tar längre
tid och kan bli svårare att förverkliga
de ekonomiskt-sociala ambitionerna.
Sådana strävanden kan också, delvis
med rätta, uppfattas som överambitiösa
pekpinnar, som en kränkning av
den nationella suveräniteten och som
en politisk inblandning i u-ländernas
interna angelägenheter.

Samarbetet med mottagarlandet —
det samarbete som utrikesministern så
starkt och så ofta i dag apostroferade
— kan försvåras. Det bästa kan med
andra ord bli det godas fiende. Det är
vanskligt nog, menar jag, att förverkliga
det som bör vara våra primära
strävanden. Det har den hittillsvarande
utvecklingen bekräftat. Orsaken är
framför allt att flertalet enbart råvaruproducerande
länder saknar vad vi
skulle kunna kalla för näringspolitiska
förutsättningar för uppbyggnaden av
industriell verksamhet.

I dessa länder förekommer ju ingen
egentlig kapitalbildning. De har ingen
kapitalmarknad. De saknar industriell
erfarenhet. De saknar kunskaper. Och
allteftersom de allra nödvändigaste utbildningsmöjligheterna
byggs upp går
den utbildade ungdomen till den administrativa
och politiska sektorn eller
till försvaret. Det embryonala näringslivet
utövar ingen som helst dragningskraft
på dessa människor. De rika ländernas
u-landsbistånd kanaliseras dessutom
i första hand till den offentliga
sektorn. Det har gällt att bygga upp
förvaltning, utbildning och kommuni -

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

kationer för att ge landet en sådan infrastruktur
att en näringspolitisk vidareutveckling
blir möjlig.

Medan inte föraktliga resultat nåtts
i förstnämnda hänseende, är resultatet
av hittillsvarande försök att stimulera
direkt produktiva tillverkande funktioner
hittills utomordentligt nedslående.

Låt mig, herr talman, i detta sammanhang
återge ett par uttalanden som
verkligen inte kan betecknas som partipolitiska
och som belyser vad det här
är fråga om. Det ena uttalandet gjordes
av avdelningschefen i SIDA, Lars Kalderén,
i eu debatt på Nationalekonomiska
föreningen för ett och ett halvt
år sedan. Han strök under att den
offentliga investeringsverksamheten
självfallet är av avgörande betydelse
som ett underlag för fortsatt ekonomisk
utveckling och för privata kapitalströmningar.
Offentliga investeringar
i infrastrukturen får inte den avsedda
effekten, sade han, om de inte
följs upp med direkt produktion i
jordbruk, industri, samfärdsel etc. Det
sätt på vilket investeringarna läggs upp
och genomförs är det viktiga. Man kan
inte sätta likhetstecken mellan industriella
investeringar och privata investeringar.
1 många u-länder görs en
betydande del av de produktiva investeringarna
i offentlig regi — men,
sade han, på ett föga effektivt sätt. Det
är en grannlaga uppgift att hjälpa
u-länderna att få till stånd en lämplig
avvägning mellan infrastruktur och
varuproduktion och att ge en effektiv
produktionsapparat vid den av dem
själva valda politiska ”mixen”. ”Men
denna uppgift måste axlas av de utländska
kapitalintressenter som kan
och är villiga att finansiera en betydande
del av investeringsverksamheten
i landet.”

Lars Kalderén fick instämmande av
en annan talare, LO:s Clas-Erik Odhner,
som underströk att vi måste medverka
till att utveckla u-länderna genom
både biståndsinvesteringar och
kommersiella investeringar. Problemet

6 Första kammarens protokoll 1970. Nr 22

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
iir så stort, sade han, att alla resurser
måste mobiliseras. ”De kommersiella
investeringarna måste genomföras så
att både investerarna och värdlandet
tjänar på dem.”

Odhner fortsatte: ”Lars Kalderén visade
att investeringsverksamheten i
många u-länder har fått en viss slagsida
genom att man satsat mest på den
offentliga sektorn som inte haft resurser
att inom sig bygga upp en industriproduktion.
I och för sig är det naturligtvis
ingenting som säger att u-ländernas
investeringsutveckling behöver
bli obalanserad därför att man satsar
mer på den offentliga sektorn. Man
kan ju inom denna bygga upp en varuoch
industriproduktion. Men det har
alltså hittills inte skett”, säger han,
”eftersom man inte haft inhemska företagare
som man kunnat anlita, och
man inte heller kunnat få bistånd från
andra länder till en industriell utbyggnad
inom den offentliga sektorn.”

Det finns alltså, herr talman, inget
alternativ till den både/och-utveckling
som Kalderén och Odhner talade för.
Om vi skall nå målet — att skapa förutsättningar
för välstånd och utjämning
i de fattiga länderna och utjämning
mellan dem och de rika — då måste
vi lita till både statligt bistånd och privata
investeringar. Vi måste dessutom
göra allt vad vi kan för att stimulera
och stödja de företag som är villiga att
ta risker — risker kommer alltid att
finnas — vid sina investeringar, vid
satsning av pengar, teknik, know-how
och människor i dessa länder. Vi måste
göra det därför att — jag citerar på
nytt Odhner — ”industriell utveckling
är och förblir kärnan i den allmänna
ekonomiska utvecklingen i u-länderna.
Men varken de socialistiska eller de
kapitalistiska staterna har visat sig ha
vilja eller resurser att hjälpa till med
en industriell utbyggnadspolitik i dessa
länder. Det behövs nämligen inte
enbart kapital. Den förutsätter också
tekniska kunskaper och kanske framför
allt kunskaper i företagsledning.”

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet

Odhner slog till sist också fast att
”det helt enkelt inte finns resurser till
en alternativ utveckling för att ersätta
vad som kan åstadkommas med privata
investeringar i u-länderna. Det är ett
sorgligt faktum som vi står inför”, var
hans konklusion. ”Antingen måste vi
acceptera de privata investeringarna
men ändå försöka göra någonting åt
dem, eller också måste vi lämna u-länderna
åt deras öde.” Det är en hård
dom och en på många sätt träffande
kritik.

Det är i detta hänseende, herr talman,
som statsutskottets utlåtande och
herr Björks anförande från mina utgångspunkter
— och den bistra verklighetens
— är mest otillfredsställande.
Formuleringarna vittnar inte om någon
djupare insikt eller någon lust att
förskaffa sig insikter om de för u-ländernas
utveckling betydelsefulla problem
det här är fråga om. Andra talare
från mitt parti har redan berört dessa
avsnitt. Jag kan därför med det sagda
blott uttrycka en förhoppning — för
u-ländernas skull — att vi inte alltid
skall ha en riksdagsmajoritet som är
så främmande för de resultat som
skulle kunna åstadkommas genom ett
förutsättningslöst samarbete i olika
former — reservanten har pekat på
ordet olika — mellan stat och näringsliv.

Då det gäller utvecklingsbefrämjande
insatser inom den svenska inhemska
regional- och lokaliseringspolitikens
ram då är man beredd att gå långt.
Men utanför landets gränser är man
av någon anledning låst i förutfattade
positioner. Det är inte konsekvent. Är
det måhända vulgärdebatten om privatkapitalets
utsugning och utplundring
av de fattiga länderna som lett till
denna låsning? Det vore utomordentligt
betänkligt, bl. a. därför att det leder
till att vårt handlande grundas
på felaktiga utgångspunkter och att vi
får svårare att nå de konkreta resultat
vi alla eftersträvar och är överens om.

Herr talman! Jag har flera gånger

apostroferat Pearsonrapporten för dess
relativt optimistiska tongångar. Men
optimismen i rapporten är byggd på
förutsättningen att i-länderna är medvetna
om sitt ansvar. Och rapporten
pekar på ökande behov under de närmaste
åren. Även om Förenta staterna
fortfarande svarar för hälften av biståndsinsatserna,
och tillsammans med
Storbritannien och Frankrike för inte
mindre än 72 procent av det totala offentliga
biståndet, har dessa länders
insatser sjunkit under de senaste åren,
både reellt och i relation till bruttonationalprodukten.
Penningvärdeförsämring
och bytesbalansproblem har
bidragit härtill.

Även för vårt lands vidkommande
kan betalningsbalansutvecklingen komma
att försvåra det framsynta biståndsprogram
som riksdagen band sig för
1968. I den ekonomiska rapport om Sverige
som OECD publicerade för någon
månad sedan och som väckt stor uppmärksamhet
för sina pessimistiska analyser
av den svenska samhällsekonomin,
har bl. a. just vårt ambitiösa u-landsprogram
åberopats som motiv för behovet
av ökad tillväxttakt i den svenska ekonomin.

Under större delen av det senaste
decenniet har — erinrar OECD-rapporlen
— bristen i betalningsbalansen tenderat
att öka i förhållande till bruttonationalprodukten.
Denna utveckling,
säger man, strider emot ett grundläggande
syfte i svensk ekonomisk politik,
nämligen att garantera att ett växande
överskott i varu- och tjänstebalansen
skall finansiera den snabbt växande utvecklingshjälpen
och möjliggöra en förstärkning
av valutareserven. Rapporten
erinrar om vår avsikt att öka den statliga
utvecklingshjälpen med 25 procent
per år under nästa femårsperiod, så att
den skall uppgå till en procent av bruttonationalprodukten
— omkring 2 500
miljoner kronor — år 1975. För att nå
detta mål skulle handelsbalansen, fortfarande
enligt OECD, uppskattningsvis
behöva förbättras med minst 0,3 pro -

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

cent av bruttonationalprodukten årligen
mellan åren 1970 och 1975 för att uppnå
någorlunda balans år 1975. Det är
alltså avsevärt mycket mera än de 0,1
procent per år som förverkligades under
åren 1962—1970.

Mot bakgrunden av dagens ekonomiska
prognoser förefaller dessa OECDförhoppningar
vara tilltagna minst sagt
i överkant.

Därmed, herr talman, har jag kommit
tillbaka till början av den tråd som jag
inledningsvis anknöt till, nämligen att
möjligheterna att åstadkomma solidariska
och rättvisa utjämningseffekter beror
på att man först skapar erforderliga
ekonomiska resurser. På samma sätt
som utvecklingsinsatserna måste syfta
till att bygga upp de hjälpbehövande
ländernas ekonomi för att sedan ge dem
möjligheter att åstadkomma de önskvärda
sociala effekterna, beror vårt
lands möjligheter att fullfölja den aktiva
biståndspolitiken på att vår samhällsekonomi
är så stark, att den ger
utrymme inte bara åt den reformverksamhet
som erfordras inom våra gränser
utan även åt de insatser därutöver som
i den internationella solidaritetens intresse
krävs för att bistå fattiga folk på
andra håll i världen.

Detta, herr talman, kräver uppoffringar
av oss alla. Det kräver arbete.
Men det kräver också en ekonomisk politik
inriktad på att öka tillväxttakten
i samhällsekonomin och därmed våra
gemensamma tillgångar. Annars kan vi
inte uppfylla de löften som vi har givit.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bohman har naturligtvis
rätt i att vi inte skrivit så
väldigt utförligt om industrialiseringsfrågorna
i vårt utlåtande. Det har ju
blivit ett ganska mastigt utlåtande i alla
fall, och kammaren förlåter oss kanske
för att vi inte brett ut oss ännu mera.

När herr Bohman efterlyser ett mer
aktivt intresse från regeringens sida i
detta sammanhang, får jag ett intryck

6f Första kammarens protokoll 1970. AV 22

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
av att han inte lyssnade till utrikesministerns
anförande i dag. En väsentlig
del handlade just om industrialiseringsproblem,
och utrikesministern signalerade
flera betydelsefulla åtgärder, som
nu studeras av SIDA och som man
hoppas kunna sätta i gång. I själva verket
föreföll denna del av utrikesministerns
anförande närmast vara ett direkt
svar på flera av de intressanta synpunkter
som LO-ekonomen Clas-Erik Odhner
anfört och som herr Bohman med all
rätt citerade.

Herr BOHMAN (in) kort genmäle:

Herr talman! Jag lyssnade med stort
intresse på både utrikesministern och
herr Kaj Björk, och jag kunde märka
vissa nyansskillnader mellan dem. Utrikesministern
var obestridligen mera
positiv än herr Björk, som förklarade
att han ”inte ville utesluta” kommersiella
insatser. Men det avgörande är
ju att man kan konstatera klart skiljaktiga
ståndpunkter i fråga om angelägenheten
att stödja enskilda investeringar i
u-länderna. Läs vad majoriteten har
sagt om det samarbete mellan stat och
näringsliv som minoriteten begärt, och
läs minoritetens krav på intensifierade
åtgärder i sådant hänseende.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är verkligen intressant
att läsa reservationen på dessa
punkter, och det är vissa märkliga omständigheter
förenade med detta uttalande.
Det förhöll sig nämligen så, att
majoriteten i avdelningen menade att
flera av de yrkanden som förekom i motionerna
om utvecklingsfond, investeringsfond
och vad det nu hette var så
lösligt utformade att det var utomordentligt
svårt att ta ställning till dem.
Minoriteten höll tyst, och först i sina
reservationer utvecklade man de tankar
man tidigare tigit med. Det är en egendomlig
procedur, men sådant händer i
riksdagsarbetet.

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Tyvärr har jag ingen
möjlighet att replikera i sak, eftersom
jag inte deltagit i arbetet i statsutskottets
avdelning. Jag hoppas att någon av
representanterna för det parti jag företräder
kan vederlägga herr Björks påstående.

Herr BRUNDIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Det som herr Björk rimligen
måste avse är reservationerna 3
och 4, som är fogade till punkten 3 i
utskottsutlåtandet. Jag måste nog be att
herr Björk preciserar sin anklagelse.
Vid behandlingen av ärendet har det
nämligen aldrig förevarit någon tvekan
om att vi vid vårt ställningstagande
skulle komma att stödja de krav som
framförts i respektive partimotioner.
Det har klart sagts ifrån av alla tre oppositionspartierna
under behandlingen.
Jag ber att herr Björk artikulerar
sig litet bättre.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Vi har t. ex. i vårt majoritetsutlåtande
apropå bildandet av
ett halvstatligt utvecklingsbolag för ulandsinvesteringar
och ett eventuellt
statligt investeringsföretag för u-landsetableringar
sagt att det råder viss
oklarhet om det tänkta utvecklingsbolagets
respektive investeringsföretagets
närmare konstruktion och uppgifter.
Denna oklarhet skingrades inte under
behandlingen i avdelningen. Däremot
utvecklas plötsligt dessa förslag i reservationerna.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Får jag tolka herr
Björks yttrande så att han, när han nu
läst vad oppositionspartierna tycker
och tänker som komplement till vad
som framförts i partimotionerna, kommer
att rösta för reservationerna?

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag påpekade ett egendomligt
förhållande i arbetet med dessa
frågor. Det innebär givetvis inte att
jag plötsligt skulle vara beredd att rösta
för förslag som inte varit föremål för
avdelningens behandling.

Herr BRUNDIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Såvitt jag förstår måste
det väl höra till ovanligheterna att man,
om det i en motion har yrkats på en
utredning, redan vid behandlingen i utskottet
kommit till fullständig klarhet
om vad utredningen skulle kunna leda
fram till. Inte heller i detta avseende
har vi kunnat åstadkomma något undantag.

Vi har yrkat på en utredning om
bl. a. ett halvstatligt bolag som skulle
engageras för att stimulera till enskilda
investeringar i u-länderna. Det kan
rimligen inte leda till att vi i utskottet
klarlägger frågan i hela dess räckvidd.

Herr PALM (s):

Herr talman! Det har onekligen varit
intressant att följa den dialog som förts
mellan utskottets talesman och representanterna
för moderata samlingspartiet
och att jämföra den med de ytligt
sett bra mycket mera revolutionära
tankegångar som folkpartiet framfört
och som finns sammanfattade i den vid
utrikesutskottets utlåtande nr 9 fogade
reservationen. Det visar en stor spännvidd
inom den borgerliga oppositionen.
Jag skall på utskottsmajoritetens
vägnar be att få motivera den skrivning
som utskottet här har gjort.

När herr Dahlén för några timmar
sedan motiverade reservationen, sade
han att ett bifall till reservationen skulle
vara nyttigt, därför att ett uttalande
av riksdagen om ett vidgat stöd till
motståndsrörelserna skulle ha ett mycket
stort värde inte minst för att tillgodose
ungdomsgruppernas intressen.
Den motion som reservationen bygger

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

på är ju mycket luftigt skriven. Den är
författad av herrar Per Ahlmark oeli
Ola Ullsten. Reservationen är mycket
mångordig och omfattar en och en halv
sida, men ser man till dess innehåll finner
man att den består mest av en rad
truismer, där det inte finns så särdeles
mycket nytt att hämta. Icke desto
mindre skulle jag vilja rikta kammarens
uppmärksamhet på motionen II:
624 som erbjuder ett intressant studium.
Bland annat sägs i en av de elva
att-satserna i motionen att folkpartiet
bör inrätta en internationell fond med
uppgift att främja kontakt och samarbete
med organisationer i den s. k.
tredje världen. Någonting sådant har
vi inrättat inom socialdemokratin för
länge sedan utan att skriva in det i någon
riksdagsmotion.

Det finns en hel del liknande att-satser
i motionen som kan uppfattas som
en beställning av folkpartiets landsmöte
att framföras till riksdagen. Detta
har alltså föranlett en folkpartireservation
som inte heller biträtts av mittenpartibrodern,
utan folkpartiets representanter
står här ensamma.

I motionens kläm, som vi egentligen
haft att ta ställning till, sägs för det
första att riksdagen måtte uttala sig för
att ge ett vidgat stöd till motståndsrörelser
främst i södra Afrika och för det
andra att riksdagen måtte uttala sin anslutning
till de i motionen angivna
riktlinjerna och principerna för svenskt
stöd till motståndsrörelser i den s. k.
tredje världen, d. v. s. detsamma som
folkpartiets landsmöte avsåg i höstas.

Utskottet är mycket positivt och ansluter
sig till de riktlinjer som riksdagen
antog i fjol. De är knappt ett år
gamla. Utskottet erinrar vidare om att
principbeslutet om enprocentsmålet fattades
1968. Det sägs också i utskottsutlåtandet
att det enligt utskottet bör vara
möjligt att inom ramen för det sålunda
växande utvecklingsbiståndet ägna stor
uppmärksamhet åt bistånd av det slag
som nämns av motionärerna, d. v. s.
stöd till motståndsrörelser av den typ

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
som ovan beskrivits. Vi tyckte att denna
skrivning skulle vara tillräcklig, och
det är tre partier som står bakom skrivningen.
Folkpartiets representanter har
lika fullt reserverat sig till förmån för
sin motion. De säger också att de ansluter
sig till vad riksdagen beslöt i fjol
men att de vill göra en skrivning som
enligt min mening är mycket allmänt
hållen.

I motionens kläm begärs vidare att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj it
hemställer att regeringen måtte tillsätta
en särskild beredning med representation
från de demokratiska partierna
och med uppgift att bereda och fatta
beslut om stöd till motståndsrörelser.
Vi vill erinra om att det redan finns en
beredning tillsatt. Visserligen talas det
i folkpartireservationen om den s. k.
flyktingberedningen som tillsattes år
1964, men den är ju avlöst sedan något
år. Det är alltså en helt annan beredning
som sysslar med dessa uppgifter.
Nu hör det till bilden att folkpartireservanterna
har prutat på folkpartimotionärernas
friska krav att beredningen
också skulle få fatta beslut i sådana
här väsentliga frågor.

Allt detta gör att vi finner denna reservation
tämligen överflödig. Det förefaller
ligga en beställning bakom det
hela. Det finns alltså en stor riksdagsmajoritet
som ansluter sig till de riktlinjer
som antogs vid föregående års
vårriksdag när det gäller biståndet till
motståndsrörelserna det här är fråga
om.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Palm har besvärligt
på en del punkter, bl. a. att hålla
rätt på årtal o. s. v. I utskottsutlåtandet
finns det fel — det är möjligt att det är
tryckfel. Herr Palm har för sig att flyktingberedningen
gjordes om för några
år sedan till en beredning som skall
syssla med stöd till motståndsrörelser.
Det är fel. Den gjordes om i fjol. I ut -

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
låtandet står också att riksdagen hade
tillfälle att ta ställning 1968. Det är fel,
ty det gjordes i fjol, men det hade tydligen
herr Palm observerat.

Vidare konstaterar jag att jag fick
rätt när jag i mitt första anförande sade
att socialdemokraterna inte är särskilt
intresserade av att dra upp principiella
riktlinjer för stöd till motståndsrörelser.
Herr Palms anförande
bekräftar detta på ett alldeles utomordentligt
sätt.

Herr PALM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är klart att i brådskan
kan det uppstå hörfel. Jag sade
”för något år sedan”. Vi skall inte gräla
om sådana småsaker.

Jag har en fotostatkopia, av vilken
framgår den instruktion som gäller för
beredningen för studiestöd och humanitärt
bistånd till afrikanska flyktingar
och nationella befrielserörelser. Kopian
återger en sida ur statskalendern, och
det kan kanske vara av intresse att höra
vad beredningen egentligen skall
syssla med, eftersom det inte sagts så
ordagrant i utskottets utlåtande: ”Beredningen,
som förordnats enligt Kungl.
Maj:ts beslut den 27 juni 1969, åligger
att till SIDA avgiva förslag rörande användningen
och fördelningen av statsmedel
under riksstatens tredje huvudtitel
ställda till förfogande för humanitärt
bistånd i form av studiestöd eller
humanitär hjälp till afrikanska flyktingar
och nationella befrielserörelser.
I uppdraget ingår även att lämna synpunkter
och förslag rörande fortsatt
svenskt bistånd på dessa områden samt
rörande andra lämpliga åtgärder i syfte
att främja stödet till afrikaner, som befinner
sig i landsflykt eller som i hemlandet
är utsatta för diskriminering i
utbildningsmässigt och socialt hänseende.
”

I beredningen ingår SIDA-chefen
Ernst Miclianek, som är ordförande,
samt vidare avdelningschefen Anders

Forsse i SIDA, en representant för LO,
nämligen dess internationelle sekreterare
Thorbjörn Carlsson, en representant
för missionen, missionssekreterare Arvid
Stenström, sekreterare Roland Morell,
aktiv folkrörelseman och en gång
tjänsteman i SACO, författaren Per
Wästberg och slutligen departementssekreteraren
Ethel Ringborg. Detta har
utskottsmajoriteten ansett vara en tillräckligt
vederhäftig sammansättning
hos en beredning som skall syssla med
dessa saker.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Palms anförande
bekräftar än en gång att det från socialdemokratiska
partiets sida inte finns
ett intresse av att den växande förståelsen
inom de politiska partierna —- inte
minst deras ungdomsrörelser — för behovet
av stöd åt motståndsrörelserna
kanaliseras genom att de politiska partierna,
som vi föreslår i reservationen,
bereds plats i beredningen. Herr Palms
yttrande klarlägger att man inte är särskilt
intresserad därav utan att man
kan låta andra människor sköta detta.

Herr PALM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag trodde att vi på
ömse håll hade respekt för de människor
som sitter i beredningen och
tilltro till deras förmåga att sköta dessa
ting. Vad ni begär är att arbetet skall
överlåtas till representanter för de olika
politiska partierna. Vi anser att dessa
personer, som förordnades så sent
som i juni i fjol, så nyligen kommit i
gång med sin verksamhet att de bör få
fortsätta med arbetet och att man inte
nu skall laborera med de funderingar
som herrar Ahlmark och Ullsten uttalat
i sin motion.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Herr Palm vill inte
släppa in företrädare för de politiska

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

partierna nu, men bara de här personerna
som tillsattes i fjol har fått sitta
ett tag så är han villig att förorda parlamentarisk
representation. Det var ju
ett snabbt framsteg, herr Palm.

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Många motioner har
väckts i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen framlagda förslag
angående det statliga utvecklingsbiståndet.
Utskottsutlåtandet ger vid
handen att mycket stor enighet har
nåtts på de flesta punkter. Det är därför
man med visst bekymmer följer debatten
här i dag, eftersom den av företrädarna
för opposionspartierna förs
på ett sätt som ger intryck av att det
är något skumt med regeringspartiets
representanter, med deras bevekelsegrunder
och över huvud taget med orsaken
till deras ställningstagande. Det
har vid ett flertal tillfällen talats om
påtryckningar från vänstergrupper.

Såsom medmotionär i två tunga socialdemokratiska
motioner, nämligen
den som sysslar med biståndet till Cuba
och den som behandlar biståndet
till Vietnam, vill jag tvärtom konstatera
att vad som här har visats är en klar
uppslutning från det socialdemokratiska
partiet kring de idéer som har burit
vår biståndspolitik genom åren, kring
de idéer som har formulerats vid partikongressen.

Cubamotionen har speciellt misstänkliggjorts
av herr Dahlén, som i sitt
allra första anförande i dag uttryckte
sig ungefär så, att den regim som existerar
på Cuba —- med andra ord det
politiska system som där finns — skulle
utgöra skäl nog för vår motion om
ökat bistånd. Han ansåg sig kunna utläsa
detta ur motionens skrivning. Jag
kan inte uppfatta detta som någonting
annat än ett försök att skjuta in en kil
mellan de breda grupper av vårt folk
som omfattar de jämlikhetsidéer vilka
ligger bakom den socialdemokratiska
biståndspolitiken och det socialdemo -

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
kratiska partiarbetet, genom att misstänkliggöra
partimedlemmarna i riksdagen,
i utskottet och bland motionärerna
för en annan inställning till politiska
problem än den som vi alla är
ense om. Jag vill här såsom motionär
klart deklarera att den skrivning som
utskottet här har givit när det säger:
”Utskottet utgår dock ifrån att önskemål
om bistånd från kubanskt håll
kommer att prövas på sedvanligt sätt,
varvid såväl biståndsbehov som kraven
på svensk medverkan i förplanering
och resultatvärdering kommer att
beaktas” och där man alltså förutsätter
att dessa frågor i första hand kommer
att bedömas och prövas av Kungl.
Maj:t och SIDA, är fullt tillfredsställande
från vår synpunkt. Jag skall inte
ägna flera ord åt den motionen.

När det sedan gäller motionen om
annan inriktning av biståndet till Vietnam
kan man också konstatera att det
har rått en betydande enighet bland de
olika partiernas representanter vid utskottsbehandlingen.
Situationen när
motionen skrevs var sådan att man
kunde befara att tidpunkten för krigshändelsernas
upphörande kanske kunde
komma att framflyttas. Det var den
långsamma takten i stilleståndsförhandlingarna
i Paris som väckte den oron
hos oss motionärer. I dag befinner vi
oss dess värre i en helt annan situation.
Händelseutvecklingen i Indokina
gör väl att praktiskt taget alla i denna
kammare är överens om bedömningen
att tidpunkten för krigshändelsernas
upphörande i Vietnam har flyttats fram
till ett fullständigt ovisst fjärran. Det
är därför så mycket tacksammare för
oss motionärer att även här kunna läsa
en skrivning, som tillsammans med de
goda kontakter som finns mellan berörda
regeringar ger förhoppningar
och förväntningar om att pengarna
skall komma till den bästa användning
som kan tänkas i det försämrade läget.

Det står i utskottets utlåtande: ”Viss
osäkerhet kan råda om möjligheterna
att under budgetåret 1970/71 fullt ut -

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
nyttja de 25 milj. kr., som enligt Kungi.
Maj:ts förslag är avsedda för humanitärt
bistånd. Skulle det visa sig möjligt
att under budgetåret förbruka mer än
25 milj. kr. för detta ändamål, vill utskottet
för sin del inte motsätta sig att
de medel som är avsedda för återuppbyggnadsbistånd
efter krigets slut i
viss utsträckning tas i anspråk för humanitärt
bistånd under budgetåret
1970/71. Förutsättningarna härför är
dock att Demokratiska republiken Vietnams
regering gör framställning härom
och att de praktiska möjligheterna
för en sådan omdisposition föreligger.”

Med andra ord, de ändrade behov
som kan yppa sig med anledning av de
nya förhållandena har regeringen och
SIDA genom detta utskottsutlåtande
täckning för att kunna tillmötesgå, om
den situationen uppstår.

Jag har också, herr talman, varit engagerad
i en tredje motion som behandlas
i statsutskottets utlåtande nr 84,
men innan jag går in på den vill jag —
eftersom den är av något annorlunda
karaktär — med några ord kommentera
den attityd som jag i början av mitt
anförande försökte betygsätta, nämligen
detta, som jag upplever det, försök
från oppositionspartiernas sida att
misstänkliggöra vår u-hjälpspolitik.

Konkret sluter oppositionen upp och
säger sig vara på samma våglängd som
vi — man säger sig till och med vara
påskyndare till många av initiativen —
men i praktiken ägnar man sig åt formuleringar
som med sin glidande karaktär
och även i övrigt är ägnade att
utså misstänksamhet mot den socialdemokratiska
politiken.

Jag vill här bara ta ett exempel. Det
har här i kammaren framförts kritik
mot en socialdemokratisk ledamot i
medkammaren. Vederbörande har inte
möjlighet att gå i svaromål, men eftersom
jag känner mig ganska nära knuten
till de tankegångar som vederbörande
gav uttryck åt vill jag citera ett
avsnitt som kritiserades. I andra kammarens
utrikesdebatt sade fru Dahl:

”Gång på gång har man på borgerligt
håll visat hur känslig man är för påtryckningar
från reaktionära grupper
inom och utom landet. Därigenom har
man liksom i samband med EEC- och
NATO-debatterna avslöjat att man inte
sätter en obrottslig neutralitetspolitik
före alla andra hänsyn i utrikespolitiska
frågor.”

Detta uttalande ansågs vara oförsynt
—- det fanns ingen täckning för ett sådant
resonemang. Jag skulle då bara
vilja fråga hur herr Virgin under sådana
förhållanden här kan säga att USA
kräver att den humanitära hjälpen skall
gå över Röda korset och att man därför
inte kan räkna med att de medel som i
vår Vietnammotion har förutsatts skulle
kunna gå till humanitär verksamhet
kan komma att tas i anspråk. Vad vet
vi om vad USA kräver, och vilket inflytande
har ett sådant krav på vår uhjälpspolitik?
Det är tydligen så att företrädare
för moderata samlingspartiet
har bättre kontakt än vi med USA:s
önskemål i dessa frågor.

Ja, herr talman, nu måste jag återfalla
på ett klagomål som folkpartiets
gruppledare herr Dahlén framförde under
utrikesdebatten, nämligen att utrikesministern
och statsministern inte
deltog i den debatten i den utsträckning
som de borde ha gjort. Jag hoppas
att någon har möjlighet att framföra
till herr Dahlén vad jag nu säger.
När herr Dahlén ville göra gällande att
socialdemokratin faller undan för vissa
grupper sade han gentemot utrikesministern
att vi är mycket kallsinniga på
vårt håll beträffande investeringsgarantierna.
Det kanske var oturligt eller av
misstag, men formuleringen föll sig så,
att förslaget om investeringsgarantier
endast hade skickats på remiss till SSU.
Det är en formulering som kan ha gjorts
av misstag eller också är avsedd att spela
ut det man talar om, nämligen att vi
på något sätt skulle styra efter enstaka
opinionsgrupper inom vår rörelse.

Det är mycket trist att behöva ta till
källkritik för att komma till rätta med

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

denna typ av argumenteringar, men
det roar mig andå att i detta speciella
fall läsa ur Kungl. Maj:ts proposition
nr 101 år 1908 i frågan om investeringsgarantierna: ”Vid

den fortsatta beredningen av
ärendet inom finansdepartementet har
upprättats en utredningspromemoria,
PM angående ett svenskt system för investeringsgarantier
(Stencil Fi 1967:
17).

Efter remiss har yttranden över promemorian
avgetts av SIDA, bankinspektionen,
försäkringsinspektionen, kommerskollegium,
arbetsmarknadsstyrelsen,
exportkreditnämnden, fullmäktige
i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,
Landsorganisationen i Sverige
(LO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO)---Sveriges hant verks-

och industriorganisation (SHIO),
Svensk industriförening och Svenska
företagares riksförbund, liandelskamrarna
i Stockholm och Göteborg samt
Skånes handelskammare. Vidare har
yttrande kommit in från Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund (SSU)
och Kooperativa förbundet (KF).”

Så var det med den remissen.

Efter denna något nedslående diskussion
om debattmoral skulle jag till
slut bara vilja nämna en flerpartimotion,
som jag varit med om att underteckna
och som kommer att utvecklas
ytterligare av herr Nyman, som är huvudmotionär.
Den gäller frågan om ett
institut för proteinforskning, knutet till
ett fältlaboratorium. Vi anser att utskottet
därvidlag har varit litet lättsinnigt.
Utskottet utgår, heter det, emellertid
från att även frågor som sammanhänger
med proteinforskningen och
som anknyter till centrala problemställningar
inom biståndsverksamheten
blir uppmärksammade inom ramen för
den utredning om inriktningen och utformningen
av forskning med anknytning
till u-landsprohlem varom redan
hemställts i det omtalade utlåtandet.

Det är naturligtvis förhoppningsfullt
att räkna med detta, men om man läser

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
en annan formulering, där utskottet säger
sig inte ha haft möjligheter att inhämta
kunskaper i ämnet, kan man anföra
alt de möjligheterna hade funnits
och kanske också hade bort utnyttjas,
så att utskottet hade försäkrat sig om
att utredningen verkligen skulle ha dessa
uppgifter. Att det finns kunskaper
att inhämta redan nu kan utläsas av det
förhållandet att till grund för motionen
ligger ett betydande arbete och ett betydande
intresse, inte minst från Ingenjörsvetenskapsakademiens
sida.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Ett par ord om det som
herr Hansson nämnde allra sist i sitt anförande.
Inom Förenta nationerna har
man lagt upp ett stort forsknings- och
utvecklingsarbete just för att få fram
proteinrikare livsmedel. Jag tror att det
är mer fördelaktigt att man satsar på de
ansträngningarna än att gå fram med
nationella proteinprogram.

Herr talman! När Förenta nationerna
i höst skall lägga fast riktlinjerna för
sitt andra utvecklingsårtionde har regeringarna
i världen en fullkomligt unik
chans till en total översyn och bedömning
av hela FN :s biståndsverksamhet.
Det har, som erinrats om i dagens debatt,
under hösten framlagts en rad utredningar
vilka ger ett mycket fylligt
underlag för bedömning av FN-biståndets
innehåll, omfattning och organisation.
Det är de i dag så flitigt apostroferade
Pearson-, Tinbergen- och Jacksonrapporterna,
och det är det seminarium
som hölls i Stockholm under Gunnar
Myrdals ledning och med Inga Thorsson
som inspiratör. Det är vidare FN :s
utvidgade kommitté för program och
koordinering som har lagt fram en analys
i en rapport.

Det är angeläget att regeringarna griper
detta unika tillfälle och att man gör
en ordentlig granskning — kritisk och
ingående men positiv till syftet — av
FN:s biståndsverksamhet. Onekligen
kommer det att behövas både målmed -

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
vetna beslut och ordentliga organisatoriska
ändringar för att röja upp i den
något vildvuxna flora, som nu finns på
detta område, och försöka leda in arbetet
i effektivare banor.

Pearsonkommittén, som kom till på
Världsbankens initiativ —- tanken på
Pearsongruppen väcktes av Världsbankens
förre chef Mr. Woods vid ett möte
i Stockholm — har gjort en mycket ingående
analys av den hittillsvarande uhjälpen,
dess former och omfattning,
samt lagt fram ett handlingsprogram.
Det konstateras där att det totala biståndsflödet
för närvarande är omkring
13 miljarder dollar och att det officiella
biståndet är cirka hälften därav men i
sjunkande. Endast genom att de privata
insatserna ökat har totalflödet kunnat
hållas uppe under de senaste åren. Det
är värt att notera med stort bekymmer
att av detta totala flöde går en växande
andel tillbaka till de s. k. givarländerna
i form av räntor och amorteringar. Problemet
med u-ländernas skuldbörda förvärras
för varje år, och man kommer,
om inte nuvarande tendenser bryts, teoretiskt
fram till en tidpunkt när kapitalflödet
till u-länderna förbyts i sin motsats,
så att mer pengar går ut från uländerna
än som kommer dit från industriländerna.

Pearsonrapporten tränger icke särskilt
djupt in i denna problematik, och
man kan därför säga att den ger en alltför
ytlig bild av detta problem — kanske
det allra svåraste — i kapitalflödet.
Den svenska regeringen bör icke förtröttas
att ta upp skuldbördan till behandling
i FN-organen och försöka driva
fram lösningar så att industriländerna
lättar på villkoren och skriver av lånen
i lämplig takt.

Pearsongruppen har rekommenderat
ett fördubblat multilateralt bistånd, som
skulle innebära en höjning från nuvarande
10 till 20 procent av det totala biståndet.
Det kan tyckas vara ganska
blygsamt för oss i Sverige, vars multilaterala
del är omkring 40 procent. Men
de stora industriländerna sköter ju

merendels själva större delen av sitt
bistånd, och det är endast en liten
rännil på cirka 10 procent som passerar
genom FN-organen. När Pearson vill
ändra på detta förtjänar han självfallet
allas vårt stöd.

Det bilaterala stödet från de stora givarländerna
är ofta mycket hårt bundet
till leveranser från industrilandet till
vederbörande u-land. Detta kan innebära
att det s. k. givarlandet självt kan
bestämma priserna för produkterna och
på det sättet reducera värdet av hjälpen.
Så sker också i stor utsträckning.
Utredningar visar att u-länderna härigenom
ofta får betala orimliga priser, 30—
50 procent över världsmarknadspriserna.
I sådana fall blir den s. k. u-hjälpen
i själva verket en dold subvention till
industrilandets eget näringsliv. Det vimlar
av sådana brister och svagheter i
det som går under namnet bistånd till
de fattiga folken.

Pearsonrapporten sätter upp en hel
del mål i siffror och procent, och det
ser i och för sig tilltalande ut. Rapporten
vänder sig i första hand till industriländerna
i väster, främst USA. Man
kunde säga att den allra främst riktar
sig till amerikanska kongressen. Den
målar en ljus bild. Herr Bohman som
nyss talade föreföll vara positivt överraskad
av detta. Den tvcks liksom vilja
visa att ”det lönar sig att hjälpa”. Rapporten
säger att om u-hjälpen förbättras
på det sätt man föreslår, bör u-länderna
kunna utvecklas så pass hygggligt att
biståndet kan upphöra omkring år 2000.

Det är en hoppingivande föreställning,
som väl är ämnad att fungera som
morot för industriländerna. Men här
måste nog en ordentlig dosis tvivel tillsättas.
I alla händelser kan en sådan
ljusmålning icke få användas för att
dämpa takten i biståndet ifrån de rika
länderna.

En väsentlig punkt, ja, det kanske
mest sensationella i hela Pearsonrapporten
är påpekandet att kapitalbildningen
och investeringarna i u-länderna
i överväldigande grad beror på de -

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

(11

ras egna prestationer. Det framgår att
85 procent av alla investeringar i u-länderna
under den period rapporten omspänner,
d. v. s. efterkrigstiden, har
kommit från u-länderna själva, och endast
15 procent av kapitalflödet har
kommit ifrån industriländerna. Det är
alltså en sanning med stor modifikation
när herr Bohman nyss sade att det inte
pågår någon kapitalbildning i u-länderna.
Det är tvärtom förbluffande hurusom
dessa med sina små resurser kan få
fram så mycket skattemedel och investeringskapital.

Pearsonrapporten har en ganska ensidig
betoning av ekonomiska aspekter
och privatekonomiska räntabilitetssynpunkter.
Den är något konventionell till
sin uppläggning. Dess rekommendationer
är i hög grad kända från UNCTADkonferenserna,
ofullbordade symfonier
kan man säga.

Desto angelägnare är det att den kompletteras
med sådana sociala och socialpolitiska
aspekter som FN-seminariet i
Stockholm betonade med Inga Thorsson
som pådrivare. Alltmer framstår det som
väsentligt att u-ländernas ekonomiska
utveckling förknippas med social utveckling
och rättvisare fördelning.

Då är Jacksonrapporten så mycket
tyngre vägande — en inträngande studie,
som med sina 600 sidor är utomordentligt
upplysande. Den är ytterligt
kritisk mot FN:s biståndsverksamhet
och de nuvarande organisatoriska formerna.
Den syftar till att bedöma hur
FN :s främsta biståndsorgan UNDP skall
behöva ändras och utformas för att mottaga
en fördubblad hjälp under loppet av
fem år. FN:s bistånd har från en blygsam
början för 20 år sedan på cirka
100 miljoner kronor nu kommit upp i
två miljarder kronor om året, främst
genom UNDP, Internationella livsmedelsprogrammet
(WFP) och barnfonden
(UNICEF). Biståndet kan alltså
komma att betyda ganska mycket om
det sättes in på rätta ställen och i
lämpliga former.

Men Jacksonrapporten är en depri -

AnR. det statliga utvecklingsbiståndet
merande läsning. Den talar om den
”administrativa djungel” som råder i
biståndsarbetet. Den slår ned på den
huggsexa som utspelas mellan olika FNorgan
om olika biståndsprojekt. Den
klandrar och kritiserar FN-organen —
UNESCO, Världshälsoorganisationen,
Internationella arbetsorganisationen
och vad de allt heter och många andra
av de cirka 30-talet organ som finns
inom FN:s ram — för deras sätt att bekämpa
varandra och söka hugga för sig
sina bitar och slå fram sina program,
allt utan någon egentlig samordning.
Det blir då ofta inte mottagarlandets
behov och egen prioritering som avgör
utan de olika biståndsorganens, som
Jackson säger, skicklighet att ”försälja”
sina projekt. Jackson bedömer att i
cirka 20 procent av UNDP:s projekt
är s. k. dödkött i den meningen att de
inte tillmäts hög prioritet av mottagarlandet.
De skulle alltså motsvara cirka
40—50 miljoner dollar om året.

Lika allvarligt är att det tar så många
år från det ett projekt börjar arbetas
fram tills det är färdigplanerat. Ett uttryck
härför är att det för närvarande
i UNDP:s ”rörledning”, den process
som projekten genomlöper, finns inte
mindre än 1 200 biståndsprojekt.

Jackson pekar varnande på det öde
som drabbade de urtida dinosaurerna
som blev så stora och ”kolossiga” att de
till slut dukade under. Det är för att
förhindra att ett sådant öde drabbar
FN-organen som Jackson föreslår mycket
ingripande organisatoriska omläggningar
i UNDP, med ett reformerat
UNDP som kärna och samordnare och
med fackorganen som mindre självständiga
men verksamma som bidragande
organ.

Det är en hård kritik, men den är
inte desperat. Den syftar till att hjälpa,
och den målar ett bättre perspektiv. Det
är utan tvivel en utomordentligt svår
process att genomföra Jacksongruppens
rekommendationer, särskilt när man
skall söka begränsa fackorganens nuvarande
mycket självständiga ställning.

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
Men förslagen förtjänar stöd, och vi
har med tillfredsställelse hört hur utrikesministern
kraftigt betonat att
svenska regeringen kommer att stödja
förslagen i deras huvuddelar. Statsutskottet
ställer sig också mycket positivt
härtill.

Det finns annars risk för att de stora
givarländerna vänder sig bort från
UNDP och än mer minskar sitt multilatera
bistånd eller låter Världsbanken
ta hand om en ökad del av kapitalflödet
med de mycket sämre villkor och
högre räntor detta innebär för u-länderna.
Världsbanken är närmast en internationell
affärsbank och gör i och
för sig en nyttig insats, men på strama
villkor, och u-länderna har ett klent inflytande
i denna bank. Det är de stora
industriländerna i väster, främst USA,
som dominerar Världsbanken.

I en motion i första och andra kammaren
har herr Mats Hellström och jag
m. fl. tagit upp en del av dessa finansieringsfrågor
beträffande u-hjälpen.
Vårt huvudärende är dock att slå ett
slag för ökat bistånd till den industriella
verksamheten i u-länderna. Vi menar
att detta är tvingande nödvändigt
för att öka utvecklingstakten och skapa
sysselsättning. Hittills har biståndet i
hög grad haft tonvikt på infrastrukturella
åtgärder, på utbildning och jordbruk.
Därigenom har en grundval skapats
för industrialisering i många uländer,
och man kan avläsa lovande resultat.
Det är angeläget att detta arbete
fullföljs med ett aktivare stöd åt industrialiseringen
för att bemästra de
sociala verkningar och lösa de svåra arbetslöshetsproblem
som uppstår genom
folkomflyttningen från landsbygden till
storstäderna, där människorna ofta driver
omkring arbetslösa, proletariseras
och bildar ghetton i en förfärande omfattning.

Det är fördenskull angeläget att driva
fram en ökad takt i industrialiseringen
för att kunna ge arbete åt dem
som lämnar landsbygden. Den s. k. gröna
revolutionen kommer att förstärka

tendenserna till avflyttning från landsbygden
och in till tätorterna och storstäderna
i u-länderna.

För att bemästra de sociala verkningarna
av en sådan folkomflyttning krävs
snabbare industrialisering i u-länderna.
Det är en process som kommer att
behöva ett ökat både offentligt och
kommersiellt bistånd. Kommersiella insatser
kan ibland snabbare än offentligt
bistånd påskynda överföring av industriell
teknik och teknisk kunskap.

Jag är glad över att notera statsutskottets
mycket positiva behandling av
vår motion på s. 10—13 i utlåtandet.
Betoningen att våra önskemål redan
delvis beaktas i biståndsarbetet är korrekt,
men vi vill förstärka detta drag.
Det är därför tilltalande att SIDA förbereder
och planerar ett utvidgat stöd
till u-ländernas industrialisering. Vi
förutsätter att dessa synpunkter mer
markant skall framföras i biståndsdebatten
i FN:s olika organ.

Vi tar också i motionen upp frågan
om Världsbanken till resonemang och
uttalar vår tveksamhet om lämpligheten
att förstärka dess inflytande. Vi vill
hellre skjuta fram ett reformerat UNDP
och förordar mycket energiskt att
Världsbankens avläggare, Internationella
utvecklingsfonden (IDA), ges ökade
resurser. Där har Sverige en fin tradition
genom att dels ge betydande bidrag
— till och med extrabidrag — dels genom
att också vara kraftigt pådrivande
när det gäller att fylla på IDA:s fonder.
Det är uppenbart att de västliga industristaterna
nu är saktfärdiga härvidlag,
och det tycks som om flera av dem är
inne i en process av omprövning av sin
inställning till u-hjälpen. Besvikelserna
har naturligtvis varit åtskilliga under
u-hjälpens korta tid, dels genom bristande
organisatorisk effektivitet, dels
genom det tvivel och den skepsis som
instabiliteten i många u-länder vållat.
Man kan också som ett bistert faktum
konstatera att u-länderna lägger ned
nästan dubbelt så mycket årligen på
militära rustningar som bruttokapital -

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

utflödet till dem utgör. Det är en storleksordning
på 12—13 miljarder dollar
i kapitalutflöde dit och en beräknad årlig
militär rustning i u-länderna på cirka
20 miljarder dollar. Det är en beklämmande
prioritering som kastar en
skugga över hela biståndsdebatten. Men
det finns för oss inget annat än att fortsätta
på den inslagna vägen för att lindra
en nöd som ligger bortom vår vardagliga
fattningsförmåga.

Statsutskottet säger liksom Kungl.
Maj:t att det internationella och svenska
biståndet bör medverka till ”en samhällsutveckling
i demokratisk riktning”.
Det är ett önskemål som vi alla
kan instämma i, och det är naturligt
för en svensk att göra så.

Samtidigt måste vi konstatera att demokratierna
är ytterligt sällsynta bland
u-länderna. Kanske endast Indien kan
formellt sägas uppfylla det kriteriet.
Utvecklingen mot demokrati går mycket
sakta och ingalunda säkert. Det är
uppenbart att man måste hysa måttliga
förväntningar i den vägen under
lång tid. Under tiden får vi ge bistånd
även till diktaturer och enpartistater
— annars är det risk för att vi får sitta
med vårt bistånd för oss själva.

Mot den bakgrunden har den senaste
tidens diskussion i vårt land beträffande
ländervalet verkat något konstlad.
Frågeställningen — som ibland har
sammanfattats i slagordet om ”vi skall
hjälpa Etiopien eller Cuba” — är skruvad
och onödigt hårdragen. Jag kan
helt instämma i vad utrikesministern
och statsutskottet säger, att nya insatser
i första hand bör gå till länder vilkas
regeringar bedriver en politik som
främjar såväl ekonomisk och social utjämning
som utveckling. Men det är
alldeles uppenbart att begreppet måste
ges en vid tolkning och appliceras med
tålamod. Det kan inte få komma i fråga
att vi abrupt skulle avbryta våra hjälpinsatser
i länder som t. ex. Etiopien eller
Pakistan. Det skulle allvarligt skada
våra möjligheter att verka i Förenta
nationerna och det internationella bi -

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
ståndsarbetet, samtidigt som det skulle
innebära att vi lämnade ett par av världens
fattigaste folk i sticket på irrationella
grunder. Låt oss hellre pröva mer
positiva metoder, t. ex. sådana som de
SIDA nu söker använda i projektet
CADU i Etiopien med förbehåll om en
mer demokratisk jordlagstiftning. Sådana
metoder pekar framåt och kan
hjälpa de svagaste medborgarna i berörda
länder.

För övrigt anser jag att statsutskottet
på ett skickligt och klokt sätt formulerat
en praktisk och liållfast handlingslinje
vad gäller ländervalet och vissa
andra något kontroversiella detaljfrågor.

Till dem som begär att vi skall söka
uppnå enprocentsmålet tidigare än vad
den av riksdagen fastlagda flerårsplanen
innebär, d. v. s. tidigare än 1974/
75, vill jag hävda att med nuvarande
starka påfrestningar på bytesbalansen,
vilka kan väntas bestå ännu något år,
kan vi vara glada om denna ambitiösa
plan kan genomföras så som den är
tänkt. Det innebär att Sveriges offentliga
u-hjälp sannolikt växer snabbare
än i något annat land i världen. Vi skall
heller inte underskatta de påfrestningar
denna flerårsplan för u-lijälpen kommer
att få på vår bytesbalans och våra strävanden
till stabilitet i samhällsekonomin.
Låt oss i stället se till att aktivisera
opinionen så att den är starkt positiv
även när biståndet om några år passerar
tvåmiljardersstrecket. Det är viktigare
än att nå enprocentsmålet något
år tidigare än det årtal riksdagen uttalat
sig för.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Vad vi anförde från
vårt partis sida när u-landshjälpen diskuterades
i fjol, nämligen att enprocentsmålsättningen
inte i och för sig är
huvudfrågan utan att inriktningen av
stödet till utvecklingsländerna är det,
är fortfarande lika aktuellt.

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet

Liksom i fjol vill utskottet i det nu
föreliggande utlåtandet att såväl termen
”huvudmottagarländer” som termen
”prioritetsländer” om möjligt undvikes.
Man skall, säger utskottet, inte
skapa föreställningar om en fastlåsning
till viss länderkrets.

När det gäller att följa en linje, som
kan inge ”föreställningar” om den
svenska utvecklingshjälpens inriktning
behöver väl inga farhågor hysas —
tvärtom! Det vore bra om klarhet skapas
att vägledande för biståndsinsatserna
från svensk sida är att stödja och
hjälpa länder och regimer, vilkas utveckling
går i en ekonomiskt och socialt
progressiv riktning. I motionsparet
I: 453 och II: 499 vid årets riksdag
har vår grupp uttryckt denna inställning
på följande sätt: ”U-landsbiståndet
bör inte ges till länder, vilkas maktstruktur
skyddar en orättvis inkomstoch
förmögenhetsfördelning med påföljd
att stödet utifrån blir ett stöd för
de redan rika och maktägande. Därigenom
konserveras rådande maktförhållanden
och fördröjes i själva verket en
ekonomisk och social utveckling till fördel
för befolkningens stora majoritet.”

Samtidigt som utskottsutlåtandet innehåller
formuleringar som ger uttryck
åt samma tankegångar, heter det emellertid
också att vi gradvis bör åstadkomma
en förskjutning, ”så att nya insatser
i första hand kommer i fråga i
sådana länder”.

I motioner vid förra årets riksdag
drog vi konkreta slutsatser av resonemanget
om att förskjuta det svenska utvecklingsbiståndet
till länder med ekonomiskt
och socialt progressiv utveckling.
Vi nämnde två länder, nämligen
Cuba och Vietnam. Sakligt bärande skäl
anfördes för dessa förslag. Men utskottet
ansåg vid detta tillfälle likväl att
förslaget borde avvisas därför att det
restes ”utan föregående utredning”.

I år uttrycker sig utskottet i andra
ordvändningar men intar i sak samma
avvisande hållning. Det har från utskottets
sida ingalunda uteslutits att ett

väsentligt större utvecklingssamarbete
med Cuba under kommande år kan bli
möjligt och motiverat. Än märkligare
blir fortsättningen i utlåtandet: ”Utskottet
förutsätter dock att denna fråga
i första hand bedöms och prövas av
Kungl. Maj :t och SIDA.”

Vilken roll vill egentligen utskottet
tilldela riksdagen — att avvakta och
registrera regeringens ställningstagande
eller att hävda en egen mening?
Och hur blir det egentligen i praktiken
med talet om ”gradvis” förskjutande av
utvecklingsbiståndet till länder av den
kategori det här är fråga om?

I årets statsverksproposition upptas
under rubriken gåvobistånd för Cuba
en summa av endast 2,5 miljoner kronor.
I det motionspar jag nyss åberopade
föreslår vi en uppräkning med ytterligare
20 miljoner kronor och pekar
på en rad angelägna behov, såsom medicinsk
utrustning och mediciner.

När det gäller bistånd åt Vietnam
vill jag helt underkänna ståndpunkten
att två tredjedelar av det sammanlagda
belopp som föreslås såsom bistånd till
Demokratiska republiken Vietnam skall
få utnyttjas först när USA-imperialismen
tvingats upphöra med sitt anfallskrig.
I detta läge när USA utvidgar sitt
smutsiga krig i Sydostasien är en sådan
hållning en absurditet. Vilken etikett
stödet till såväl Nordvietnam som republiken
Sydvietnams provisoriska revolutionära
regering ges är naturligtvis
inte det avgörande. Väsentligt är att
hjälp ges och att den ges nu. Hur detta
uppfattas i USA och av den man som
för evigt fått sitt namn förknippat med
detta utrotningskrig är en underordnad
fråga. Väsentligt är att en vidgad
svensk hjälp till Vietnams folk i nuet
svarar mot solidaritetens bud gentemot
ett överfallet folk och överensstämmer
med kraven hos en växande svensk opinion.

I motionsparet 1: 334 och II: 36G har
vi yrka! om anslag på sammanlagt 75
miljoner kronor för bistånd till Demokratiska
republiken Vietnam att helt

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

utgå under budgetåret 1970/71, att
ingen ränte- eller återbetalningsskyldighet
bör förekomma samt att riksdagen
på samma villkor anvisar 75 miljoner
kronor till Sydvietnams provisoriska
revolutionära regering. Vi anser
att ett stöd av denna omfattning är rimligt
avvägt.

Herr talman! Problemet stöd åt Vietnam
visar frågan i hela dess vidd, nämligen
vad som nyligen av utrikesministern
blivit nämnt med de rätta orden:
följderna av kapitalistisk och imperialistisk
politik i dess mest avskyvärda
form. Kampen mot imperialismen är
därför en huvudfråga för att få fred
och frihet åt folken att bygga sina samhällen
och gestalta sina förhållanden
såsom de själva önskar.

I detta sammanhang står också frågan
om stödet åt de nationella och sociala
befrielserörelserna. Vi har från
vår grupps sida i flera år aktualiserat
denna fråga och ställt konkreta förslag
om ett svenskt stöd åt dessa befrielserörelser.
Såväl i fjolårets motioner som
i årets har vi ingalunda hemlighållit att
det föreslagna stödet avsetts att ge politiskt
och moraliskt stöd till befrielsekampen
mot den portugisiska kolonialinakten
och de befrielserörelser som
kämpar mot denna.

Vi noterar att kravet röner allt starkare
anslutning. Men vi nödgas också
notera att utskottet fortfarande vill en
begränsning av stödet till att utgå med
blygsamma 700 000 kronor till Mozambique
Institute samt till PAIGC med en
miljon kronor. Vi har i motionerna I:
452 och II: 500 hänvisat till behovet av
ett samlat stöd till de portugisiska koloniernas
nationella organisationers
sammanslutning — förkortat CONCP —-som är erkända av de självständiga afrikanska
staterna och av deras sammanslutning
OAU. De organisationer
som genom denna skulle kunna få del
av stöd i sin frihetskamp är den redan
nämnda PAIGC — rörelsen för Guineas
och Cap Verde-öarnas självständighet.
Vidare gäller det MPLA — folkrörelsen

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
för Angolas befrielse — och FRELIMO
— Mozambiques befrielsefront.

Den socialdemokratiska utskotts- och
riksdagsmajoriteten borde kanske lyssna
mera till rörelsen och upphöra med
det ängsliga undanglidandet från en
konsekvent hållning till stöd för i princip
samma rättvisesak för vilken folken
i Sydostasien i dag kämpar.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Herr Hansson bär redan
tidigare annonserat mitt inlägg.
Det avser motionerna 1:333 och II:
371 — en fyrpartimotion som RIFO visat
intresse för och ställt sig bakom.

Motionerna tar upp proteinforskning
som ett av de kanske viktigaste medlen
för att lösa livsmedelskrisen i uländerna.
Det torde vara känt för oss
alla att närmare två tredjedelar av världens
befolkning i dag lider av en otillräcklig
tillgång på näringsämnen,
framför allt vad gäller proteiner. Om
situationen skall vara tillfredsställande
vid sekelskiftet måste enligt beräkningar
fem å tio gånger mera proteiner än
nu produceras.

Det är långt ifrån säkert att dessa
mängder protein kommer att kunna
produceras med de konventionella metoderna,
även om dessa kraftigt förbättras.
Intresset måste därför riktas även
mot andra tänkbara proteinkällor. Dessa
har det gemensamt att de än så länge
är föga utvecklade och först på någon
sikt kan ge utbyte i storproduktion inom
realistiska ekonomiska ramar. Det
är därför synnerligen nödvändigt att
forskningen om dessa proteinkällor snarast
intensifieras. Speciellt måste den
tillämpade delen av denna forskning
förstärkas.

Vårt förslag i motionerna gäller inrättandet
av en försöksstation i ett
lämpligt u-land för samarbete med inhemska
institutioner och företag. Det
kan eventuellt vara ändamålsenligt att
stationen inkopplas i ett samarbete med
institutioner i andra nordiska länder.

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
Det vore intressant att vinna erfarenhet
av om inte en gemensam station i ett
u-land skulle kunna erbjuda synnerligen
goda nordiska samarbetsmöjligheter
på detta område.

Vid behandlingen av motionerna har
utskottet pekat på vad som i fjol anfördes
beträffande liknande motioner,
nämligen att en del av den svenska biståndsverksamheten
redan är särskilt
inriktad på från proteinsynpunkt förbättrad
kostsammansättning. Beträffande
årets motioner framhåller utskottet
att det ”saknar underlag för en närmare
bedömning av den i de nu förevarande
motionerna aktualiserade frågan om
inrättandet av en försöksstation i tilllämpad
biologi, främst proteinforskning”.
Utskottet förutsätter emellertid
att frågor som sammanhänger med proteinforskningen
och som anknyter till
centrala problemställningar inom biståndsverksamheten
blir uppmärksammade
i den utredning om inriktningen
och utformningen av forskning med anknytning
till u-landsproblem som utskottet
hemställde om i fjol. Någon sådan
utredning har ännu inte tillsatts,
och det finns inte heller några direktiv
för en sådan.

Herr talman! Vi kanske borde vara
helt nöjda med att motionerna hänvisats
till en kommande utredning. Jag
ställer mig dock frågande inför att utskottet
deklarerar sig sakna underlag
för bedömning av den aktualiserade
frågan. Jag har frågat mig varför inte
utskottet varit i kontakt med någon
sakkunnig på området eller remitterat
motionerna t. ex. till Ingeniörsvetenskapsakademien
vilken, som herr Hansson
erinrade om, alldeles särskilt intresserat
sig för ett sådant fältprojekt.
Möjligen kan förklaringen ligga i att
liknande motioner behandlades så sent
som i december förra året och då föranledde
ett visst inhämtande av sakkunskap.
Jag är också fundersam över
om nämnda utredning, som ju i första
hand skall utreda inriktningen och organisationen
av forskning med anknyt -

ning till u-landsproblemen, är den rätta
att ta upp just den här frågan. Jag tycker
att mycket talar för att en sådan utredning
kan bli en vid säck som proteinforskningen
bland mycket annat
släpps ned i och att det sedan inte kommer
ut så mycket.

Jag kanske är pessimistisk, men jag
tycker att den här frågan behöver tas
upp av specialister. Det ärende motionerna
har som jag försökt föra fram år
efter år är värda en stor uppmärksamhet.
Nu är det inte lönt att strida mot
ett enigt statsutskott, och jag får väl
vara tacksam för att motionerna i år
har blivit hänvisade till den nämnda
utredningen. Min förhoppning är att
kravet på ökad proteinforskning inte
skall tystna i riksdagen, utan att det
skall hörsammas en dag.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Jag skall säga några
ord med anledning av ett par motioner,
väckta i denna kammare med mig
som första namn och i andra kammaren
av herr Oskarson m. fl., om vilka
jag är glad att kunna säga att de har
skrivits under av representanter för
såväl centerpartiet som folkpartiet till
ett antal för oss alla överstigande 20.

Motionerna tar upp frågan om fördelningen
av anslaget på 25 miljoner
kronor till humanitär hjälp åt Nordvietnam
respektive 50 miljoner kronor
till finansiellt utvecklingsbistånd åt
samma land och föreslår en ändring
så att beloppen skulle delas till lika
stora delar åt vartdera Nordvietnam
och Sydvietnam.

Utskottsmajoriteten vill ge alla 25
miljonerna till Nordvietnam och hänvisar
till den utomordentligt omfattande
förstörelsen där — det är utskottets
term, och jag tror nog att det i och för
sig är riktigt att förstörelsen är stor
i Nordvietnam. Riksdagens beslut 1968/
69 gäller emellertid hela det krigshärjade
Vietnam, såväl Nord som Syd.
Frågan är hur mycket som nu erbjudes

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Syd. Ja, av de aktuella 25 miljoner
kronorna ingenting alls. Utskottet kryper
nu bakom påståendet att andra
medel iin de i detta sammanhang aktuella
går till humanitärt bistånd till
Nord och Syd. Det som går till Syd
delas så att FNL — alltså ingenting
annat än Nord i en annan form — får
en del och Saigon en del. Resultatet
beträffande dessa medel blir alltså alt
Nord gynnas i förhållande till Syd.

Utskottet säger vidare att fördelningen
skall fortsätta på samma sätt som
hittills. Man frågar sig varför. Jo, det
rådande stridsläget i Syd försvårar
möjligheterna, säger utskottet, att förmedla
humanitärt bistånd till Syd. Jag
har vid flera tillfällen tidigare starkt
kritiserat den okunnighet som utskottet
härigenom lägger i dagen. Rent ut
sagt är detta ett skalkeskjul för någonting
som man inte vill göra.

Vad blir då det samlade resultatet?
Jo, av de i detta utskottssammanhang
icke aktuella humanitära medlen går
mer än hälften till Nord och mindre
än hälften till Syd. Av de i detta sammanhang
aktuella humanitära medlen
får Nord 25 miljoner kronor och Syd
noll. Av de aktuella medlen för återuppbyggnad
som utskottet berör skall
Nord ha 50 miljoner kronor, om kriget
tar slut före den 1 juli 1971, och Syd
noll. Av kommande medel för återuppbyggnad
respektive för humanitär
verksamhet — de är alltså inte skilda
åt i detta sammanhang — skall Nord
få 75 miljoner kronor för vartdera av
de båda följande åren, om det uppsatta
beloppet 225 miljoner kronor skall
överföras till Vietnam. För Syd talas
det om en planering, men den skall
ske när realistiska förutsättningar härför
kan anses föreligga. Det är, måste
jag konstatera, alltjämt högst oklart
vad ”realistiska förutsättningar” betyder.

Detta anslagsbistånd har enligt min
mening en våldsam slagsida till förmån
för Nord. Vad detta än är —• neutralitet
är det i varje fall inte. Det är

Anj{. det statliga utvecklingsbiståndet
ett klart partitagande för den ena krigförande
parten, nämligen kommunistsidan.
Enligt min mening kan inte neutralitet
nås om man inte är beredd att
ge lika mycket till båda parter, eller
ingenting åt någondera. I de motioner
som här är aktuella har jag uttalat mig
för att båda parter bör få bistånd och
då lika mycket. De humanitära skälen
härför väger tungt. Man bör inte skjuta
frågan om fördelningen på framtiden,
utan man bör redan nu bestämma sig
för att fördela pengarna lika.

Herr BLOMQUIST (m):

Herr talman! Både i propositionen
och i utskottets utlåtande framhålls
hur viktigt det är att hos den breda
folkopinionen skapa förståelse för ett,
vad man kallar, nytt internationellt
perspektiv och medvetande. Man är
också medveten om att det därför är
nödvändigt att kraftigt bygga ut informationsverksamheten
för att kunna
möta det alltmer ökande behovet av
information om u-länderna.

Jag instämmer helt i kravet på ökad
informationsverksamhet och noterar
med tillfredsställelse att SIDA för nästa
år ges ökade resurser till information
i olika avseenden.

Vi vet — och det har framskymtat
i vissa anföranden i dag — att intresset
för u-landsbiståndet i vårt land för
närvarande är begränsat. Detta faktum
borde få oss att vara ytterligt måna om
och på allt sätt stödja de grupper och
sammanhang i vårt land där intresset
verkligen finns.

Under rubriken Bidrag till enskilda
organisationers biståndsverksamhet
sorterar det statliga mellanhavandet
med dessa grupper och deras insatser
för u-landsbiståndet. Bland dessa organisationer
har vi ett verkligt levande
u-landsintresse och en stark vilja till
värdefulla insatser. Missionen, som
ligger mig nära, har i dag upprepade
gånger apostroferats.

Herr Brundin har i sin plädering för
reservation a vid punkten 11 visat på

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Ang. det statliga utvecklingsbiståndet
de sakupplysningar som ges i reservationen
— upplysningar som talar sitt
tydliga språk om omfattningen av missionens
insats på kulturell och humanitär
bas och som motiverar en generösare
anslagsgivning.

Från utskottets sida har svarats att
man är medveten om de värdefulla insatser
i biståndsarbetet som utförs av
missionen och andra enskilda organisationer
och att man tror att bidragsvolymen
kommer att visa en fortsatt
stigande kurva till följd av ansökningarnas
egen bärkraft och kvalitet. Detta
låter ju både fromt och förhoppningsfullt.
Man tillägger också att veterligen
inga bidragsansökningar har behövt
avvisas på grund av brist på medel
och därför behöver man ingen fixerad
gräns för anslaget till de frivilliga organisationerna.

Jag undrar om detta är riktigt. Tidigare
i år underhandlade Svenska kyrkans
missionsstyrelse med SIDA om ett
mycket omfattande skolutbyggnadsprogram
i Madras-regionen i Indien — ett
projekt som är integrerat i statens eget
utvecklingsprogram, med Tamilkyrkan
som huvudman, som skulle svara för
driften i samverkan med den indiska
staten. SIDA gav då den upplysningen
att man inte kunde åtaga sig detta just
på grund av brist på medel.

Låt mig också fästa uppmärksamheten
på den internationella missionssjukvården.
Den är i en rad länder
stor i jämförelse med dessa länders
statliga sjukvård, och det säger sig
självt att den är mycket väsentlig för
dessa länder. I Indien t. ex. beräknas
den av missionen bedrivna sjukvården
vara 18 procent och i Tanzania 45 procent
av den totala sjukvården i landet.

Kraven på att få modernare sjukhus
och än mer välutbildad personal gör
det allt svårare med finansieringen.
Risk för nedskärning av antalet sjukhus
föreligger. Här finns alltså ett verkligt
behov av hjälp till missionen för
att den skall kunna fullfölja sina humanitära
åtaganden.

Nu undrar jag om inte tiden snart
är inne då vi ser över bidragsreglerna
—- de som nu gäller —• så att det skapas
möjligheter att ge anslag till driftkostnader
för skolor och för sjukhus.
Som bekant går det inte nu.

Herr talman! Jag nämnde i början
av mitt anförande hur viktigt det är
att stödja de grupper i vårt land som
verkligen har ett levande u-landsintresse
— stödja deras aktiva konkreta
insatser — ty det är det bästa sättet att
bevara och fördjupa deras intresse och
goda vilja. Jag vill ytterligare trycka
på det. Inom kyrkan och samfunden
pågår ett intensivt studiearbete i
u-landsfrågor. Vid konferenser och
möten tas u-landsproblematiken upp
på ett mycket kvalificerat sätt. Varför?
Jo, missionsintresset har sedan gammalt
grundlagt inte bara intresse för
utan även en solidaritet med människor
i den tredje världen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 84 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 55.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 2

Ang. vägen till 1 %-målet

(Debatt rörande denna punkt hade
förekommit i anslutning till behandlingen
av punkten 1 i detta utlåtande.)

I denna punkt hade utskottet behandlat
de likaiydande motionerna 1:450,
av herrar Helén och Bengtson, samt
II: 497, av herr Hedlund och herr Gustafson
i Göteborg, i vad avsåge hemställan
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära initiativ till
överläggningar mellan riksdagspartierna
om ett snabbare uppnående av det
s. k. 1 %-måiet, varvid dessutom borde
beaktas motionernas krav på

a) att återuppbyggnadshjälpen till
Vietnam skulle finansieras genom medelstilldelning
utöver den som krävdes
för 1 %-planens förverkligande,

b) att i avvaktan på resultatet av här
föreslagna förhandlingar eventuella utbetalningar
av det till Nordvietnam utlovade
kreditbiståndet finge ske över
tilläggsstat samt

c) att riksdagen i anslutning till nu
aktuella beslut i fråga om den svenska
Vietnamhjälpen måtte fastslå, att denna
avsåges omfatta såväl Nord- som Sydvietnam.

<J9

Ang. vägen till 1 %målet

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 450 och II: 497 i vad de avsåge överläggningar
mellan riksdagspartierna om
ett snabbare uppnående av 1 %-målet.

Reservation hade anförts, beträffande
överläggningar mellan riksdagspartierna
om ett snabbare uppnående av 1 %-målet, av herrar Dahlén (fp), Nils-Eric
Gustafsson (ep), Lindblad (fp), Wikström
(fp), Olle Eriksson (ep), Mattsson
(ep), Enskog (fp), Antonsson (ep),
Andersson i Knäred (ep) och Ullsten
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna 1:450
och IT: 497, såvitt nu vore i fråga, hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte taga initiativ
till överläggningar mellan riksdagspartierna
om ett snabbare uppnående
av 1 %-målet samt att vid dessa överläggningar
även måtte beaktas motionernas
krav att återuppbyggnadshjälpen
till Vietnam skulle finansieras genom
medelstilldelning utöver den som
erfordrades för 1 %-planens förverkligande.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna

100

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Ang. u-landsinvesteringar och investeringsgarantier

proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Dahlén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 84 punkten

2, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Dahlén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —85;

Nej — 34.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 3

Ang. u-landsinvesteringar och investeringsgarantier (Debatt

rörande denna punkt hade
förekommit i anslutning till behandlingen
av punkten 1 i detta utlåtande.)

I förevarande punkt hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 272,
av herr Bohman m. fl., och II: 309, av
herr Holmber;/ in. fl., i vad avsåge tre
yrkanden, nämligen alt riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att riktlinjer måtte utarbetas för hur

samarbetet mellan näringslivet och de
biståndsgivande myndigheterna skulle
kunna utvecklas i enlighet med vad
som anförts i motionerna, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att ett särskilt utvecklingsbolag
för u-landsinvesteringar måtte bildas
enligt i motionerna uppdragna riktlinjer,
samt att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att investeringsgarantisystemet
måtte utsträckas
och tillämpas på sätt som i motionerna
anförts,

dels de likalvdande motionerna I:
450, av herrar Helén och Bengtson,
samt II: 497, av herr Hedlund och herr
Gustafson i Göteborg, i vad avsåge två
yrkanden, nämligen att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att en utredning måtte tillsättas för att
närmare undersöka vilka andra åtgärder,
som kunde vidtagas för att stimulera
från biståndssynpunkt motiverade
svenska u-landsinvesteringar, varvid
borde beaktas vad som i motionerna
anförts beträffande en fond för förinvesteringar,
särskilda exportkreditförmåner
och ett eventuellt statligt investeringsföretag
för u-landsetableringar,
samt att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla, att reglerna för
investeringsgarantier för u-landsinvesteringar
ändrades så, att de i princip
skulle kunna utgå för investeringar i
alla länder som definitionsmässigt hänfördes
till u-Iänder,

dels de likalvdande motionerna I:
557, av herr Möller m. fl., och II: 498,
av herr Hellström in. fl., vari yrkats, att
riksdagen i anslutning till behandlingen
av bilaga 5 i statsverkspropositionen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
uttala önskvärdheten av en successiv
tyngd punktsförskjutning inom biståndspolitiken,
varvid bistånd till industriell
verksamhet borde givas samma
vikt som övriga prioriterade ändamål
i enlighet med de riktlinjer som
anförts i motionerna,

dels de likalvdande motionerna I:
560, av herr Ottosson m. fl., och II: 654,

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

101

Ang. u-landsinvesteringar och investeringsgarantier

av herr Hovhammar m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle besluta, att
garantier lämnades för investeringar i
u-länder oberoende av vårt bilaterala
utvecklingsbistånd,

dels ock motionen II: 625, av herr
Fälldin m. fl., vari anhållits, att riksdagen
måtte uttala, att Sverige borde
arbeta för internationella överenskommelser
om sådana enhetliga regler för
direkta investeringar i u-länderna, att
en positiv utveckling i respektive uland
verksamt främjades, samt hemställa
hos Kungl. Maj:t om att Sveriges
representanter i FN och dess organ
finge i uppdrag att verka i nämnda
syfte.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:557 och 11:498 som sin
mening giva Kungl. Maj :t till känna vad
utskottet i punkten anfört angående bistånd
till industriell verksamhet,

2. att riksdagen måtte i anledning av
motionen 11:625 som sin mening giva
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört angående enhetliga regler för
direkta investeringar i u-länderna,

3. att riksdagen måtte avslå dels motionerna
I: 272 och II: 309 i vad de avsåge
riktlinjer för samarbetet mellan
näringslivet och biståndsmyndigheterna
samt upprättande av ett utvecklingsbolag
för u-landsinvesteringar, dels motionerna
I: 450 och II: 497 i vad de avsåge
utredning av åtgärder för att stimulera
svenska u-landsinvesteringar
m. m.,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 272 och II: 309, I: 450 och II:
497 samt 1:560 och 11:654 i vad de
avsåge det svenska investeringsgarantisystemets
tillämpning.

Vid punkten hade avgivits tre särskilda,
med 3—5 betecknade reservationer.

I reservationen 3, beträffande utredning
av åtgärder för att främja svenska
u-landsinvesteringar, hade herrar Boh 7

Första kammarens protokoll 1970. Nr 22

man (in), Dahlén (fp), Nlls-Eric Gustafsson
(ep), Lindblad (fp), Brundin
(in), Wikström (fp), Olle Eriksson
(ep), Nordstrandh (in), Mattsson (ep),
Enskog (fp), Antonsson (ep), Andersson
i Knäred (ep), Petersson i Gäddvik
(in) och Ullsten (fp) ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 3 hemställa,
att riksdagen måtte som sin mening
giva Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört i anledning av
motionerna 1:272 och 11:309 samt I:
450 och II: 497 i vad de avsåge utredning
av åtgärder för att främja svenska
u-landsinvesteringar.

I reservationen 4, beträffande det
svenska investeringsgarantisystemets
tillämpning, hade herrar Bohman (m),
Dahlén (fp), Nils-Eric Gustafsson (ep),
Lindblad (fp), Brundin (m), Wikström
(fp), Olle Eriksson (ep), Nordstrandh
(m), Mattsson (ep), Enskog (fp), Antonsson
(ep), Andersson i Knäred (ep),
Petersson i Gäddvik (m) och Ullsten
(fp) ansett, att utskottets yttrande i viss
angiven del bort lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 4 hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna 1:272 och
11:309, 1:450 och 11:497 samt 1:560
och II: 654, i vad de avsåge det svenska
investeringsgarantisystemets tillämpning,
som sin mening giva Kungl. Maj:t
till känna vad reservanterna anfört.

Reservationen 5, beträffande enhetliga
regler för direkta investeringar i
u-länderna, hade avgivits av herr Brundin
(in) och herr Petersson i Gäddvik
(m), vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr VIRGIN (m):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 3 och 4.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

102

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Ang. u-landsinvesteringar och investeringsgarantier

överläggningen ansågs härmed sluiad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående mom. 1 och 2 samt därefter
särskilt avseende vartdera mom. 3
och 4.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i mom. 1 och 2.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. 3 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Bohman m. fl. vid
punkten avgivna, med 3 betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 84 punkten
3 mom. 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid punkten avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 56.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de gällande mom. 4 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Bohman
m. fl. vid punkten avgivna, med 4 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 84 punkten
3 mom. 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid punkten avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—67;

Nej — 56.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

103

Punkten 4

Ang. biståndets länderinriktning m. m.

(Debatt rörande denna punkt hade
förekommit i anslutning till behandlingen
av punkten 1 i detta utlåtande.)

I denna punkt hade utskottet behandlat dels

de likalydande motionerna I:
272, av herr Bohman m. fl., och II: 309,
av herr Holmberg m. fl., i vad avsåge
hemställan att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t uttala, att avgörande
vid val av mottagarländer för
den svenska u-hjälpen borde vara hjälpbehovet
och möjligheten att uppnå god
utvecklingseffekt och icke politiska
värderingar,

dels de likalydande motionerna I:
450, av herrar Helén och Bengtson,
samt II: 497, av herr Hedlund och herr
Gustafson i Göteborg, i vad avsåge anhållan
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin mening giva
till känna vad som anförts i motionerna
beträffande principerna för val av
mottagarländer för svenskt bistånd,

dels de likalydande motionerna I:
453, av herr Werner, och II: 499, av
herr Hermansson m. fl., vari yrkats, att
riksdagen såsom förslagsanslag skulle
anvisa sammanlagt 22,5 miljoner kronor
till Cuba,

dels de likalydande motionerna I:
556, av fru Lindström m. fl., och II:
648, av fru Dahl m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle uttala, att det svenska utvecklingssamarbetet
med Cuba under
de närmaste åren successivt borde givas
en väsentligt större omfattning än
för närvarande,

dels de likalydande motionerna I:
566, av herrar Wikström och Lindblad,
samt II: 646, av herrar Ahlmark och
Ullsten, vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,
att regeringen snarast måtte upptaga
förhandlingar med Zambia i avsikt

att giva s. k. mjuka krediter till Zambia
för projekt av infrastrukturell karaktär,

dels ock motionen 11:207, av herr
Björck i Nässjö, vari anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa, att Chile utsåges som huvudmottagarland
för det svenska u-landsbiståndet.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:272 och 11:309 i vad de avsåge
uttalande om biståndets länderinriktning,

2. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:450 och 11:497 som
sin mening giva Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet i punkten anfört angående
biståndets länderinriktning,

3. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:556 och 11:648, 1:566
och 11:646 samt 11:207 som sin mening
giva Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört angående bistånd till
Chile, Cuba och Zambia,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:453 och 11:499 angående bistånd
till Cuba.

Vid punkten hade avgivits två särskilda,
med 6 och 7 betecknade reservationer.

I reservationen 6 hade herrar Bohman
(m), Brundin (m), Nordstrandh
(m) och Petersson i Gäddvik (m) ansett,
att utskottets yttrande i viss del
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
1 hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna 1:272 och
II: 309, såvitt nu vore i fråga, som sin
mening giva Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört om biståndets länderinriktning.

I reservationen 7 hade herrar Bohman
(m), Brundin (m), Nordstrandh (m)
och Petersson i Gäddvik (in) ansett, att
utskottets yttrande i viss angiven del
bort erhålla den ändrade avfattning,
denna reservation visade.

104

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Ang. biståndets länderinriktning m. m.

Herr VIRGIN (m):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 6 och 7.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:453 och 11:499.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje moment av utskottets
i förevarande punkt gjorda
hemställan.

I fråga om mom. 1, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Bohman m. fl.
vid punkten avgivna, med 6 betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 84 punkten
4 mom. 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid punkten avgivna, med 6 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —104;

Nej— 18.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
utskottets hemställan i mom. 2.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande mom. 3 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan med
godkännande av vad utskottet uttalat
samt vidare därpå att kammaren skulle
bifalla utskottets hemställan med godkännande
av det uttalande, som förordats
i den av herr Bohman m. fl. vid
punkten avgivna, med 7 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan
med godkännande av vad utskottet
uttalat, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 84 punkten
4 mom. 3 med godkännande av vad
utskottet uttalat, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med godkännande av det uttalande,
som förordats i den av herr
Bohman m. fl. vid punkten avgivna,
med 7 betecknade reservationen.

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

105

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt lians
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —101;

Nej— 20.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjordes enligt de avseende
mom. 4 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna 1:453 och 11:499; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 5—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Ang. familjeplanering

(Debatt rörande denna punkt hade
förekommit i anslutning till behandlingen
av punkten 1 i detta utlåtande.)

Beträffande familjeplanering hade
utskottet behandlat de likalydande motionerna
I: 272, av herr Bohman m. fl.,
och II: 309, av herr Holmberg m. fl.,
i vad avsåge hemställan att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att ett familjeplaneringsinstitut
måtte inrättas i enlighet med de riktlinjer
som angivits i motionerna.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:272 och 11:309 i vad de avsåge inrättande
av ett familjeplaneringsinstitut.

Ang. familjeplanering

Reservation hade anförts, beträffande
inrättande av ett familjeplaneringsinstitut,
av herrar Bohman (m), Brundin
(m), Nordstrandh (in) och Petersson
i Gäddvik (m), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av motonerna
I: 272 och II: 309, i vad de avsåge
inrättande av ett familjeplaneringsinstitut,
som sin mening giva
Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört.

Herr VIRGIN (in):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 84 punkten
9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositio -

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

106 Nr 22

Ang. humanitärt bistånd

nen ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej— 19.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 10

Ang. humanitärt bistånd

(Debatt rörande denna punkt hade
förekommit i anslutning till behandlingen
av punkten 1 i detta utlåtande.)

Beträffande humanitärt bistånd m. m.
hade utskottet behandlat

dels de likalydande motionerna I: 272,
av herr Bohman m. fl., och II: 309, av
herr Holmberg in. fl., i vad avsåge hemställan
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t uttala, att den föreslagna
hjälpen till Vietnam borde omfatta
såväl Nord- som Sydvietnam,

dels de likalydande motionerna I: 334,
av herr Werner, och II: 366, av herr
Hermansson m. fl., vari anhållits, att
riksdagen, med bifall till förslaget i proposition
nr 1 om anslag under tredje
huvudtiteln på sammanlagt 75 miljoner
kronor för bistånd till Demokratiska
republiken Vietnam, måtte besluta, att
detta i sin helhet skulle kunna utgå under
budgetåret 1970/71 samt att ingen
ränte- eller återbetalningsskyldighet
borde förekomma, samt att riksdagen
på samma villkor såsom förslagsanslag
måtte anvisa 75 miljoner kronor till Republiken
Sydvietnams provisoriska revolutionära
regering,

dels de likalydande motionerna I: 450,
av herrar Helén och Bengtson, samt

II: 497, av herr Hedlund och herr Gustafson
i Göteborg, i vad avsåge hemställan
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t framhålla, att Sverige
skulle vara berett att lämna ett omfattande
bistånd till nödlidande i f. d.
Biafra, varvid medel förutsattes bliva
beviljade över tilläggsstat under innevarande
budgetår,

dels de likalydande motionerna I: 452,
av herr Werner, och II: 500, av hem
Hermansson m. fl., vari yrkats, att riksdagen
för stöd i olika former såsom förslagsanslag
skulle anvisa dels 10 miljoner
kronor till PAIGC, dels 10 miljoner
kronor till FRELIMO och andra befrielserörelser
att fördelas genom CONCP,

dels de likalydande motionerna I: 554,
av herr Hansson m. fl., och II: 660,
av herr Svensson i Kungälv m. fl., vari
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle uttala, att även det
belopp om 50 miljoner kronor som avsåges
för återuppbyggnadsbistånd till
Nordvietnamn under budgetåret 1970/
71 om så befunnes nödvändigt helt eller
delvis borde kunna utnyttjas för humanitärt
bistånd,

dels de likalydande motionerna I: 567,
av herr Åkerlund m. fl., och II: 370, av
herr Oskarson ni. fl., vari anhållits,
att riksdagen måtte för budgetåret 1970/
71 under rubriken Fältverksamhet anvisa
för humanitärt bistånd till Republiken
Vietnam (Sydvietnam) 12 500 000
kronor och till Demokratiska republiken
Vietnam (Nordvietnam) 12 500 000
kronor samt under rubriken Finansiellt
utvecklingsbistånd till Republiken Vietnam
(Sydvietnam) anvisa 25 000 000
kronor och till Demokratiska republiken
Vietnam (Nordvietnam) 25 000 000
kronor,

dels ock motionen II: 372, av herr
Åkerlind.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:450 och 11:497 i vad de avsåge
uttalande om bistånd till f. d. Biafra,

Nr 22

107

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 272 och II: 309 i vad de avsåge
uttalande om bistånd till Vietnam,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:334 och 11:366 angående biståndet
till Vietnam,

4. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:554 och 11:660 angående
biståndet till Vietnam som sin mening
giva Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
i punkten anfört,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:567 och 11:370 angående biståndet
till Vietnamn,

6. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 372 angående biståndet till Vietnam,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 452 och II: 500 angående stöd till
vissa befrielserörelser.

Vid punkten hade avgivits två särskilda,
med 9 och 10 betecknade reservationer.

I reservationen 9, beträffande humanitärt
bistånd till Vietnam, hade herrar
Bohman (m), Brundin (m), Nordstrandh
(m) och Petersson i Gäddvik
(m) ansett, att utskottets yttrande i viss
angiven del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 2 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 272
och 11:309, såvitt nu vore i fråga, som
sin mening giva Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört angående biståndet
till Vietnam.

Reservationen 10, beträffande stöd till
vissa befrielserörelser, hade avgivits av
herrar Dahlén (fp), Lindblad (fp), Wikström
(fp), Enskog (fp) och Vitsten
(fp), vilka dock ej antytt sin mening.

Herr VIRGIN (m):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 9.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:567 och 11:370.

Ang. humanitärt bistånd

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:334 och 11:366
samt 1:452 och 11:500.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje moment
av utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. 1.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. 2 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Bohman m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 84 punkten
10 mom. 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt

108

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Ang. bidrag till enskilda organisationers
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —105;

Nej— 18.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare gjordes i enlighet med de avseende
mom. 3 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till motionerna 1:334 och 11:366; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Därpå bifölls på gjord proposition utskottets
hemställan i mom. 4.

Ytterligare gjordes enligt de angående
mom. 5 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till motionerna
1:567 och 11:370; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Härefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 6.

Slutligen gjordes i enlighet med de
i fråga om mom. 7 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till motionerna 1:452 och 11:500;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 11

Ang. bidrag till enskilda organisationers
biståndsverksamhet

(Debatt rörande denna punkt hade
förekommit i anslutning till behandlingen
av punkten 1 i detta utlåtande.)

biståndsverksamhet

I denna punkt hade utskottet behandlat dels

de likalydande motionerna I:
272, av herr Bohman m. fl., och II: 309,
av herr Holmberg m. fl., i vad avsåge
hemställan att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att de av
SIDA nu tillämpade reglerna för ulandsbistånd
genom missionen och frivilliga
organisationer måtte omarbetas,
så att sådant stöd utökades,

dels ock de likalydande motionerna
I: 550, av herr Andersson, Ingvar, m. fl.,
och II: 501, av herr Werner m. fl., vari
yrkats, att riksdagen skulle besluta, att
minst 15 miljoner kronor av det under
punkten C 2, Fältverksamhet, i bilaga 5
till statsverkspropositionen föreslagna
anslaget skulle användas till utvecklingsbistånd
via missionen och andra
enskilda biståndsorganisationer.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 272 och II: 309 i vad de avsåge
ändring av reglerna för bidrag till enskilda
organisationers biståndsverksamhet,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:550 och 11:501 angående bidrag
med visst minimibelopp till enskilda
organisationers biståndsverksamhet.

Reservationer hade anförts av

a. herrar Bohman (m), Brundin
(m), Nordstrandh (m) och Petersson
i Gäddvik (m), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,

1. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 272 och II: 309, i vad de
avsåge ändring av reglerna för bidrag
till enskilda organisationers biståndsverksamhet,
som sin mening giva
Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört,

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

109

2. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:550 och 11:501, angående
bidrag med visst minimibelopp till
enskilda organisationers biståndsverksamhet,
som sin mening giva Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört;
samt

b. herrar Dahlén (fp), Nils-Eric Gustafsson
(ep), Lindblad (fp), Olle Eriksson
(ep), Mattsson (ep), Enskog (fp),
Antonsson (ep) och Andersson i Knäred
(ep), vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr VIRGIN (m):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation a.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Bohman m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Brundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 84 punkten
11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en

Om vidgat stöd till motståndsrörelser

början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Brundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —94;

Nej — 22.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 12—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Om vidgat stöd till motståndsrörelser

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av motioner
om vidgat stöd till motståndsrörelser.

(Debatt rörande detta utlåtande hade
förekommit i anslutning till behandlingen
av punkten 1 i statsutskottets
utlåtande nr 84.)

Till utrikesutskottet hade hänvisats
två likalydande motioner, I: 535, av
herrar Wikström och Lindblad, samt
II: 624, av herrar Ahlmark och Ullsten,
om vidgat stöd till motståndsrörelser.
I motionerna hade anhållits,

att riksdagen måtte uttala sig för att
giva ett vidgat stöd till motståndsrörelser
i främst södra Afrika i enlighet med
vad som i motionerna angivits,

att riksdagen måtte uttala sin anslutning
till de i motionerna angivna riktlinjerna
och principerna för svenskt
stöd till motståndsrörelser i den s. k.
tredje världen, samt

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa, att regeringen
måtte tillsätta en särskild beredning,
med representation från de demokratiska
politiska partierna, med uppgift
att bereda och fatta beslut om stöd till
motståndsrörelser.

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Om åldersgränser för rekrytering och utbildning av hemvärnsungdom

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:535 och 11:624 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Dahlén, Axel Andersson och Gustafson
i Göteborg (samtliga fp), vilka på anförda
skäl ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:535 och 11:624
i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin
mening giva till känna vad reservanterna
anfört om stöd till motståndsrörelser
i den s. k. tredje världen.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Debatten på denna
punkt har förts i samband med biståndsdebatten,
varför jag nu ber att
få yrka bifall till reservationen.

Herr PALM (s) :

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Dahlén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad utrikesutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Dahlén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 100;

Nej— 22.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1970/71 till utrikesförvaltningen,
m. m., jämte motion; samt

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Svenska institutets
organisation och uppgifter, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 87, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ökat statligt
stöd till de frivilliga försvarsorganisationerna
och hemvärnet jämte motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Om åldersgränser för rekrytering och
utbildning av hemvärnsungdom

Kungl. Maj :t hade i propositionen
nr 18, under åberopande av utdrag av

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

111

Om åldersgränser för rekrytering och utbildning av hemvärnsungdom

statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 20 februari 1970, föreslagit
riksdagen att dels godkänna de riktlinjer
för ett ökat statligt stöd till de
frivilliga försvarsorganisationerna och
hemvärnet, m. m. som angivits i statsrådsprotokollet,
dels anvisa medel för
nämnda bidrag och verksamhet.

Beträffande ungdomsverksamheten
inom hemvärnet hade departementschefen
anslutit sig till 1966 års värnpliktskommittés
uppfattning, att hemvärnsungdomar
icke borde få antagas
som hemvärnsmän förrän det år de
fyllde 18 år och då under förutsättning
att de hade genomgått viss grundläggande
utbildning. Detta innebure en
höjning av antagningsåldern med ett
år. Departementschefen hade framhållit,
att inga som helst rekryteringsåtgärder
borde få riktas mot ungdomar
som icke hade uppnått den ålder dä
rekrytering finge ske — det år de fyllde
15 år — och att stridsutbildning icke
borde få förekomma förrän det år vederbörande
fyllde 16 år.

I förevarande punkt hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
412, av herr Åkerlund, samt II: 455, av
herrar Oskarson och Thylén, såvitt nu
vore i fråga,

dels motionen I: 1033, av herr Palm,

dels ock de likalydande motionerna
1:1034, av herr Strandberg m.fl., och
11:1195, av herr Oskarson m.fl., såvitt
nu vore i fråga.

I motionen I: 1033 hade yrkats, att
riksdagen skulle godkänna de riktlinjer
departementschefen anfört för ökat stöd
till hemvärnet m. m. med den ändringen,
att riksdagen måtte uttala som sin
mening, att rekryteringen till hemvärnet
icke finge ske av ungdom under
16 år, att den lägsta åldern för ungdomsutbildning
inom hemvärnet borde
fastställas till 17 år, samt att stridsutbildning
i gängse mening icke finge
förekomma förrän det år vederbörande
fyllde 18 år.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionen
1:1033 om åldersgränser för rekrytering
och utbildning av hemvärnsungdom,

2. alt riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 1034 och II: 1195, såvitt
nu vore i fråga, som sin mening giva
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet i
punkten anfört om traktamenten och
årliga tjänstgöringspremier till hemvärnsmän
i det allmänna hemvärnet,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 412 och II: 455 i vad de avsåge
olycksfallsskyddet för hemvärnets personal,

4. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:1034 och 11:1195, såvitt
nu vore i fråga, som sin mening giva
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört
om behovet av kvalificerad skrivpersonal
vid hemvärnets stridsskola,

5. att riksdagen måtte godkänna
Kungl. Maj :ts förslag till riktlinjer för
ett ökat statligt stöd till hemvärnet,
m. m.

Herr PALM (s):

Herr talman! Jag har i motionen
1:1033 yrkat att åldersgränsen för
stridsutbildning av hemvärnsungdom
inte skall sättas lägre än 18 år, d. v. s.
den egentliga värnpliktsåldern. Mina
skäl är av principiell natur och ingalunda
förestavade av någon försvarsnegativism.

Jag har den uppfattningen att ynglingar
inte skall dras in i militär utbildning
så tidigt som föreslås i propositionen.
Det torde vara långt ifrån
säkert att den allmänna mognaden numera
kan anses ske mycket tidigare än
förr.

Jag anser detta vara en central fråga,
och jag noterar med tillfredsställelse
att departementschefen inte har
anslutit sig till utredningens förslag
om att för denna kategori tillsätta särskilda
rekryteringskonsulenter. Propo -

112

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Om åldersgränser för rekrytering och
sitionen ger heller inte anslutning till
utredningens förslag att med stöd av
värnpliktslagen införa obligatorisk hemvärnsutbildning.

Om utskottet dessutom hade kunnat
slå fast att ingen stridsutbildning får
företagas före värnpliktsåldern, 18 år,
hade jag som motionär varit nöjd. Nu
sägs i propositionen 18 år 1970 ”att
stridsutbildning inte bör få förekomma
förrän det år vederbörande fyller 16
år”. Det är detta som föranlett mig att
motionera i frågan. Nu har emellertid
utskottet gjort en annan formulering
än den som förekommer i propositionen.

Statsutskottet uttalar att man har förståelse
för motionens yrkande men avslår
ändå motionen. Det hade varit
bättre om förståelsen på ett konkret
sätt korresponderat med vad som sägs
i utlåtandet.

Herr talman! Motionen är skriven
mot bakgrunden av den allmänna glorifiering
av militärt våld som sker och
på nytt kan ske i ökad utsträckning inte
minst bland vissa ungdomsgrupper.
Vi är eniga om att hålla ett starkt försvar,
men att dra in pojkar i ynglingaåldern
i en sådan verksamhet har jag
alltid ställt mig mycket kritisk till.

Min motion är allvarligt menad, och
jag beklagar att jag inte kan returnera
samma förståelsefulla attityd gentemot
statsutskottet som utskottet haft vänligheten
att uttala vid avstyrkandet av min
motion.

Jag yrkar bifall till motionen, herr
talman.

Häri instämde herr Lokander (s).

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Jag har förståelse för
herr Sture Palms synpunkter. Militär
verksamhet är en allvarlig sak, och någon
gossesoldatverksamhet vill jag inte
förorda. Tvärtom har jag i annat sammanhang
motsatt mig tanken att exempelvis
lösa studieanpassningsproblem
genom att mera generellt medge ung -

utbildning av hemvärnsungdom

domar att fullgöra del av värnpliktsutbildningen
mellan andra och tredje
gymnasieklass.

Skall dock ungdomar ges någon möjlighet
att bekanta sig med försvarsverksamhet,
är hemvärnet en av de bästa
vägarna. Hemvärnet består ju till övervägande
del av stadiga män i övre medelåldern
som ställer upp i en helt defensiv
hembygdsvakt.

Värnpliktskommittén har föreslagit
att åldern för att få bli hemvärnsman
skall höjas från 17 till 18 år. Regeringen
har följt detta förslag och dessutom
framhållit att inga som helst rekryteringsåtgärder
för ungdomsverksamhet
i hemvärnet skall få riktas mot ungdom
tidigare än det år ungdomarna fyller
15 år. Att i enlighet med herr Sture
Palms förslag sätta rekrvteringsåldern
till 16 år och stridsutbildningsåldern
till 17 år vore liktydigt med att fastställa,
att det inte skall förekomma någon
ungdomsverksamhet i hemvärnet. Jag
tror inte att detta vore bra. Det finns ju
t. ex. ungdomar som funderar på att
välja militäryrket, och för dem kan det
nog vara ganska bra att få känna sig
för något i hemvärnets ungdomsverksamhet
i stället för att kanske rubba
den civila utbildningen för förtidsinskrivning
eller mera definitiv bindning
till militär verksamhet. Att denna verksamhet
måste ledas med all ansvarskänsla
och omsorg, har utskottet understrukit
genom att anmäla förståelse för
syftet i herr Sture Palms motion.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta sammanhang hoppas jag att
det inte är förmätet om jag som utredningsman
uttrycker min tillfredsställelse
över den förbättring av organisationernas
arbetsbetingelser och den förstärkning
av den frivilliga försvarsfaktorn
som kan bli en följd av bifall till
utskottets hemställan i föreliggande utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

113

anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan komme
att framställas först särskilt angående
mom. 1 samt därefter särskilt rörande
utskottets hemställan i övrigt.

Därefter gjordes i enlighet med de
avseende mom. 1 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till motionen 1:1033; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls sedermera
vad utskottet i övrigt hemställt i denna
punkt.

Punkterna 3—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

25, över motioner om anslag för
en dokumentärfilm om tvåkammarriksdagen;
samt

nr 30, i anledning av motioner om
tillsättande av begärd utredning angående
mindre och medelstora företag.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om långfristiga lån till nyetablerade
företag

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av motion
om långfristiga lån till nyetablerade
företag.

I motionen 11:432, av herr Sjönell,
hade yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
och förslag i syfte att säkerställa
nyetablerade företags behov av
långfristiga lån i enlighet med vad som
anförts i motionen.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

långfristiga lån till nyetablerade företag

att riksdagen måtte avslå motionen II:
432.

Reservation hade anförts av herrar
Annerås (fp), Börjesson i Glömminge
(ep), Löfgren (fp) och Åsling (ep),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionen
11:432 hos Kungl. Maj:t anhålla
om utredning rörande långfristiga lån
till nyetablerade företag i enlighet med
vad reservanterna anfört.

Herr ANNERÅS (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till föreliggande reservation.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Annerås begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 31, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositio -

114

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Ang. familjeföretagens uppgifter och utvecklingsmöjligheter

nen ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

—82;

Nej — 38.

Ang. familjeföretagens uppgifter och
utvecklingsmöjligheter

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av motion angående
familjeföretagens uppgifter och
utvecklingsmöjligheter.

I motionen II: 939, av herr Antonsson
m. fl., hade yrkats, att riksdagen skulle
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
skyndsamt tillsättande av en parlamentarisk
utredning med uppdrag att överväga
familjeföretagens uppgifter i vårt
näringsliv och på grundval härav utarbeta
näringspolitiska riktlinjer i syfte
att på bästa sätt tillvarataga familjeföretagens
utvecklingsmöjligheter.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionen
II: 939.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund (m), Annerås (fp), Börjesson
i Glömminge (ep), Löfgren (fp) och
Asling (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, »som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionen 11:939 hos
Kungl. Maj :t anhålla om utredning angående
familjeföretagen i enlighet med
vad reservanterna anfört.

Herr ANNERÅS (fp):

Herr talman! Den mindre företagsamheten
är av betydande omfattning och
av stor betydelse för vårt näringsliv.
Som framgår av motionen, kan man utgå
ifrån att cirka 400 000 människor är
sysselsatta i de medelstora företagen
inom industrisektorn. Det är således en
mycket stor grupp av medborgare som
är beroende av de familjeägda företagen.
Därför är det angeläget att samhället
tar stor hänsyn till dessa företag.

Företagens utveckling är en väsentlig
trygghetsfaktor, och man kan fråga sig
om tillräcklig hänsyn tagits till den
mindre företagsamheten och konstatera
att detta inte alltid varit fallet, även om
en del speciella åtgärder har vidtagits
inom vissa områden. Dessa åtgärder
hänför sig till vissa lånemöjligheter via
företagareföreningar, kreditgarantier
och kreditinstitut, avsedda i främsta
rummet för de mindre och medelstora
företagen.

Det finns dock en del faktorer som
inverkar negativt på dessa företags utveckling.
De höga utlåningsräntorna
som gällt under senare år motverkar
företagens utvecklingsmöjligheter. De
mindre företagen har inte storföretagens
möjligheter att gå ut på obligations-
och aktiemarknaden för att skaffa
sig kapital till investeringar. Investeringsfonderna
är en betydande förmån
som tillkommer i stort sett storföretagen.
Nuvarande bestämmelser om återlån
från AP-fonderna diskriminerar de
mindre företagen.

Detta är synpunkter som jag framförde
i denna kammare när frågan om
återlån från AP-fonderna behandlades
i förra veckan, men de har betydelse
även här.

Strukturomvandlingen berör i hög
grad de mindre och medelstora företagen.
Omställningar, specialisering av
produktsortimentet, sammanläggningar
och i en del fall nedläggningar
är en följd av den tekniska utvecklingen.
Men påfrestningarna på företagen
har blivit stora på grund av den förda

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Nr 22

115

Ang. familjeföretagens uppgifter och utvecklingsmöjligheter

ekonomiska politiken. Utvecklingen går
inte entydigt mot större företag. Den
går också i riktning mot mer specialiserade
företag. Detta ger enligt min mening
mindre och medelstora företag
som kan finna de rätta produkterna och
koncentrera sig på dem en stor chans,
och dessa företag kommer också att behövas
i framtiden för centrala uppgifter
i vår ekonomi, bl. a. såsom komponentleverantörer
inom handeln, reparations-,
underhålls- och servicenäringarna.
Vår näringspolitik måste därför
inriktas på att skapa en gynnsam utvecklingsmiljö
för denna viktiga del av
vårt näringsliv.

Dagens situation kräver ett stort kunnande
hos företagsledarna -— ett problem
som i växande utsträckning måste
uppmärksammas. Behovet av utbildning
förefaller särskilt påkallat inom
områden som långtidsplanering, budgetering
och ekonomisk administration.
En ökad satsning på utbildningsområdet
är angelägen, och det är därför
att hoppas att den omorganisation och
förstärkning av statens institut för hantverk
och industri som riksdagen har
beslutat i år kommer att ge företagen
stöd i dessa avseenden.

Initialkostnaderna för introduktion
på främmande marknader har blivit så
stora att de inte kan bäras av enskilda
företag. Statsmakterna bör därför stödja
denna introduktion genom aktivering
av de statliga utlandsorgan som handhar
dessa frågor.

En kontinuerlig produktutveckling
och marknadskännedom är grundläggande
förutsättningar för ett framgångsrikt
mindre företag. Även på detta område
är ett enskilt företags resurser ofta
alltför begränsade. Därför är det angeläget
med ett stöd till ett mer utvecklat
samarbete bl. a. genom branschforskningsinstitutet.

Herr talman! Med dessa kompletteringar
av vad som har framförts i reservationen
vid utskottsutlåtandet ber
jag att få yrka bifall till densamma.

I detta anförande instämde herr Larsson,
Nils Theodor, (ep) och herr Åkerlund
(m).

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Utskottet anser liksom
motionärerna att familjeföretagen har
en betydelsefull uppgift i vårt näringsliv
och att utredningsverksamhet rörande
dessa företags problem ocli förhållanden
är mycket angelägen. Förra
året hemställde riksdagen på förslag av
bankoutskottet om en sådan utredningsverksamhet.
Den delegation för de mindre
och medelstora företagen som chefen
för industridepartementet med anledning
härav bemyndigats tillkalla har
som framgår av de i utskottets utlåtande
nr 30 redovisade direktiven, att
överväga frågor av det slag som diskuteras
i motionen. Delegationen torde
också ha möjligheter att göra de näringspolitiska
bedömningar som motionärerna
efterlyser. Några skäl för att
vid sidan av delegationen tillsätta en
parlamentarisk utredning rörande familjeföretagen
kan utskottet inte finna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Annerås begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 32, röstar
Ja;

116

Nr 22

Tisdagen den 5 maj 1970 em.

Meddelande ang. enkel fråga

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Annerås begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

J''a — 63;

Nej — 53.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

33, :i anledning av motioner om
ökad statlig upphandling från mindre
och medelstora företag; samt

nr 34, i anledning av motioner om
ökad statlig upphandling från norrlandsföretag.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan skulle
uppskjutas till morgondagens sammanträde.

Härefter yttrade herr TALMANNEN:
Jag hemställer, att kammaren måtte
besluta att på morgondagens föredragningslista
bland två gånger bordlagda

ärenden andra lagutskottets utlåtande
nr 37 och statsutskottets utlåtande nr 98
i nu nämnd ordning uppföres näst efter
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 30 samt att utrikesutskottets utlåtande
nr 8 sättes närmast före statsutskottets
utlåtande nr 95, ävensom att
statsutskottets utlåtande nr 99 uppföres
näst efter andra lagutskottets utlåtande
nr 34. Denna hemställan innebär att
efter de nu uppskjutna ärendena som
första ärende därefter behandlas frågan
om apoteksväsendet. Det är den långa
textens korta innehåll.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Alexanderson m. fl. undertecknad motion,
nr 1230, i anledning av skrivelse
från talmanskonferensen med överlämnande
av ett från 1969 års organisationsutredning
inkommet betänkande
angående utskottens personalorganisation.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Brundin (m) till herr ministern för utrikes
ärendena: ”Vill Utrikesministern
upplysa kammaren om skadegörelsen på
American Cultural Center kommer att
ersättas med skattemedel?”

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 23.37.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL BOKTR. STHLM 1970