Torsdagen den 3 juli em (Riksdagens protokoll 1958:3)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958

ANDRA KAMMAREN

3—16 juli

Debatter m. m.

Torsdagen den 3 juli em.

Interpellationer av fru Sandström:
ang. tolkningen av uttrycket närmaste allmänna sjukhus i sjuk kasselagen,

m. m..............................

ang. påskyndande av arbetet inom den svenska öresundsdelegationen,
m. m.............................

Tisdagen den 8 juli]

Svar på fråga av herr Nilsson i Bästekille ang. resultaten av arbetet

inom 1954 års utredning om fiskredskapsförsäkring .............

Interpellationer av:

herr Braconier ang. frågan om sjögränsernas utsträckning, m. m. . .
herr Lothigius ang. riktlinjerna för användningen av fonderna av

konjunkturutjämningsmedel, m. m..........................

herr Fälldin ang. de föreslagna investeringarna vid dockanläggningen
vid Gustavsviks örlogsdepå......................

Fredagen den 11 juli

Svar på interpellation av herr Helén ang. den disciplinära bestraffningen
i folkskolan.....................................

Interpellation av herr Löfgren ang. normer för meddelande av tillstånd
att anordna motortävlingar m. in........................

Tisdagen den 15 juli

Minnesord över avliden ledamot av kammaren....................

Svar på interpellation av herr Eliasson i Sundborn ang. åtgärder i
syfte att stimulera sysselsättningen inom skogsbruket och på fråga
av herr Gustafsson i Skellefteå ang. de avsättnings- och sysselsätt ningssvårigheter

som hota uppstå inom skogsnäringen...........

1—Andra kammarens protokoll 1958. Nr Bli

Nr B 3

Sid.

Nr B 3

Innehåll

Sid.

Svar på fråga av herr Gustafsson i Borås ang. nedskräpningen av

rastplatser utefter de svenska vägarna.........................

Svar på interpellation av fru Sandström ang. påskyndande av arbetet

inom den svenska öresundsdelegationen, m.m...................

Svar på fråga av herr Nyberg ang. lokaliseringsutredningens arbete,

särskilt i fråga om sjöfartsstyrelsens förläggningsort.............

Svar på interpellationer av:

herr Stenberg ang. rätt till öppen resultatutjämning vid företagsbeskattningen
..............................................

fröken Elmén ang. vård av unga människor på ålderdomshem.....

Interpellation av herr Anderson i Sundsvall ang. beredande av möjlighet
för övningslärare att tjänstgöra vid lokala yrkesskolor......

50
57

Onsdagen den 16 juli fm.

Granskning av statsrådsprotokollen.............................

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten.......

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten såvitt

avser nionde huvudtiteln.....................................

Försäljning av mark tillhörande Upplands signalregementes övningsfält
.......................................................

Granskning av statsverket m. ..................................

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.........................

Interpellation av herr Rimmerfors ang. behandlingen av anhöriga till
ungerska medborgare, som i samband med revolten i Ungern fängslats
eller avrättats..........................................

101

104

142

Onsdagen den 16 juli em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m. (Forts.)................

Ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen, m. m.................

Ändrad lydelse av förordningen angående bidrag från landsting och städer,
som ej deltaga i landsting, till bestridande av kostnaderna för
vård i vissa fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet....
Ändring av förordningen om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor
.....................................................

Lag om ympning mot smittkoppor...............................

Ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag m. m.........

Ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m................

Interpellationer av:

herr Magnusson i Borås ang. grunderna för framräknande av de av
fångvårdsstyrelsen offererade priserna på konfektionsvaror m. m.
herr Setterberg i Vilske-Kleva ang. likställande av aktiebolag och
ekonomiska föreningar i avseende å den statliga inkomstbeskattningens
tyngd............................................

143

156

157

159

161

166

167

168

169

Innehåll

Nr B 3

Sid.

herr Larsson i Hedenäset ang. utredning av frågan om återförande
av de av 1942 års militära markersättningsnämnd inköpta och
arrenderade markområdena till de fastigheter, som de tidigare

tillhörde, m. m........................................... 170

herr Hagberg i anledning av den amerikanska interventionen i
Libanon................................................. 171

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 16 juli f.m.

Konstitutionsutskottets memorial nr B 1, angående granskning av statsrådsprotokollen
............................................ 63

Statsutskottets utlåtande nr B 1, rörande utgifter under första huvudtiteln
(hov- och slottsstaterna)............................... 96

— nr B 15, om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
................................................. 97

Jordbruksutskottets utlåtande nr B 3, om ändrad ordning för vissa
anslags uppförande i statsbudgeten såvitt avser nionde huvudtiteln.
.................................................... 97

Statsutskottets memorial nr B 3, angående utgifter under tredje huvudtiteln
(utrikesdepartementet)................................ 98

— nr B 4, angående utgifter under fjärde huvudtiteln (försvarsdepartementet)
................................................. 98

— nr B 13, angående anslag till oförutsedda utgifter.............. 98

— nr B 16, angående upptagande å riksstaten av underskottet för

luftfartsfonden............................................ 98

—• utlåtande nr B 17, om stat för riksgäldsfonden................. 98

— memorial nr B 18, angående stat för statens allmänna fastighets fond.

..................................................... 99

— nr B 19, angående stat för försvarets fastighetsfond............. 99

— nr B 20, angående utgifter å kapitalbudgeten för justitiedeparte mentet

................................................. 99

— nr B 21, angående utgifter å kapitalbudgeten för utrikesdepartementet
................................................... 99

— nr B 23, angående utgifter å kapitalbudgeten för finansdepartementet
................................................... 99

— nr B 24, angående utgifter å kapitalbudgeten för ecklesiastikdepartementet.
.............................................. 99

— nr B 25, angående utgifter å kapitalbudgeten för handelsdepartementet
................................................... 99

— nr B 27, angående beredskapsstat för försvarsväsendet......... 99

— utlåtande nr B 28, angående utgifter å tilläggsstat III till riksstaten

för budgetåret 1957/58 (socialdepartementet).................. 99

— nr B 29, angående utgifter å tilläggsstat III till riksstaten för

budgetåret 1957/58 (kommunikationsdepartementet)........... 99

— nr B 30, angående utgifter å tilläggsstat III till riksstaten för budgetåret
1957/58 (handelsdepartementet)....................... 99

Nr B 3

Innehåll

Sid.

nr B 31, angående utgifter å tilläggsstat III till riksstaten för budgetåret
1957/58 (avskrivning av nya kapitalinvesteringar).......

nr B 32, angående överlåtelse av viss kronan tillhörig mark in. in.
nr B 33, angående förflyttning av Söderbygdens vattendomstol...

nr B 34, angående granskning av statsverket m. m.............. 101

nr B 35, angående vissa tjänster vid kommunikationsverken..... 103

nr B 36, om förvärv och överlåtelse av fastigheter m. m.......... 103

101

Onsdagen den 16 juli em.

Statsutskottets utlåtande nr B 37, ang. främjande av bostadsförsörjningen
in. ................................................

Första lagutskottets utlåtande nr B 2, om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen,
m. .......................................

—. nr B 3, rörande konvention om indrivning av underhållsbidrag i
utlandet..................................................

— nr B 6, ang. ändring i lagen om tillsyn över stiftelser............

Andra lagutskottets utlåtande nr B 2, om ändrad lydelse av förordningen
angående bidrag från landsting och städer, som ej deltaga i
landsting, till bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall å
karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet...................

— nr B 3, om ändring av förordningen om statsbidrag till erkända

arbetslöshetskassor.........................................

—. nr B 4, ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.....

— nr B 5, ang. lag om ympning mot smittkoppor.................

— nr B 6, ang. ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag

m. ......................................................

— nr B 7, om ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.....

Jordbruksutskottets utlåtande nr B 1, i anledning av under nionde huvudtiteln
gjorda framställningar.............................

— nr B 2, ang. anslag till kapitalinvesteringar, såvitt avser jordbruks ärenden.

.................................................

104

156

157
157

157

159

161

166

167

168
168

Torsdagen den 3 juli 1958 fm.

Nr B 3

Torsdagen den 3 juli

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 27
nästlidna juni.

§ 2

Upplästes ett till kammaren från fru
Uidman-Frostenson inkommet läkarintyg,
avsett för vederbörande sjukkassa,
av vilket inhämtades att fru Lidman-Frostenson
på grund av influensa
vore sjukskriven under tiden den 20 juni
—den 15 juli 1958.

Fru Uidman-Frostenson beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med den 20 juni till och med den 15
juli 1958.

§ 3

Föredrogos var för sig följande å
kammarens bord liggande motioner; och
hänvisades därvid

till konstitutionsutskottet motionerna:
nr B 131, av herrar von Friesen och
Braconier, samt

nr B 132, av herr Heckscher;
till statsutskottet motionerna:
nr B 133, av herr Alemyr m. fl.,
nr B 134, av herrar Anderson i
Sundsvall och Fröding.

nr B 135, av herr Heckscher,
nr B 136, av herr Nilsson i Bästekille
m. fl.,

nr B 137, av fru Thorsson m. fl.,
nr B 138, av herr Hedlund m. fl.,
nr B 139, av herr Persson i Växjö,
nr B 140, av herr Regnéll,
nr B 141, av fröken Sandell m. fl.,
nr B 142, av herr Spångberg m. fl.,
nr B 143, av herr Svensson i Stenkyrka
in. fl.,

nr B 144, av herr Hansson i Skegrie
in. fl.,

nr B 145, av herr Björkänge,
nr B 146, av herrar Larsson i Hedenäset
och Wahrendorff, samt

nr B 147, av herrar Rimås och Wachtmeister; till

bevillningsutskottet motionerna:
nr B 148, av herr Stiernstedt m. fl.,
nr B 149, av herr Persson i Växjö
m. fl.;

nr B 150, av herr Gustafsson i Borås
m. fl.,

nr B 151, av herrar Nilsson i Göingegården
och Hansson i Skegrie,
nr B 152, av herr Allard m. fl.,
nr B 153, av herrar Gustafsson i
Borås och Nilsson i Göingegården,
nr B 154, av herr Boija m. fl.,
nr B 155, av herrar von Seth och
Lothigius,

nr B 156, av herr Gerhard Nilsson i
Gävle m. fl.,

nr B 157, av herr Hansson i Skegrie
m. fl.,

nr B 158, av herrar Gustafsson i
Stockholm och Hagnell, samt

nr B 159, av herrar Ståhl och Braconier; till

bankoutskottet motionen nr B 160,
av berrar Björkänge och Larsson i
Hedenäset;

till behandling av lagutskott motionerna
:

nr B 161, av fru Sandström och herr
Kollberg,

nr B 162, av herr Darlin m. fl., samt
nr B 163, av herrar Nilsson i Lönsboda
och Johansson i öckerö; samt
till jordbruksutskottet motionerna:
nr B 164, av herr Östlund m. fl.,
nr B 165, av herr Nilsson i Bästekille,
och

nr B 166, av herrar östlund och Fröding.

S 4

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.05.

In fidem
Gunnar Britth

Nr B 3

Torsdagen den 3 juli 1958 em.

Torsdagen den 3 juli

Kl. 19.30

I anledning därav, att motionstiden
denna dag utgick, voro kammarens ledamöter
kallade att jämväl nu sammanträda.

§ 1

Interpellation ang. tolkningen av uttrycket
närmaste allmänna sjukhus i
sjukkasselagen, m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Fri! SANDSTRÖM (fp), som anförde:

Herr talman! I den nu gällande lagen
om allmän sjukförsäkring stadgas i § 17,
att »utgifter för försäkrads resa för intagning
å sjukvårdsinrättning ersättes
med högst det belopp, som motsvarar
kostnaden för resa till närmaste allmänna
sjukhus, där erforderlig vård
kunnat beredas ...» Tolkningen av denna
bestämmelse har i vissa fall orsakat
svårigheter. För att belysa detta ber jag
att få redogöra för vissa faktiska förhållanden
inom rikets nordligare delar.

Inom Västerbottens län är sjukvården
sedan gammalt ordnad så, att det lokalt
inom det stora och glesbebyggda länet
finns ett antal sjukstugor, f. n. 16 sådana,
varjämte det finns två lasarett, varav det
ena, centrallasarettet i Umeå, f. n. håller
på att utbyggas till medicinsk högskola.
Ett tredje lasarett planeras och avses bli
förlagt till Lycksele. Sjukstugorna är att
betrakta som etappsjukhus, där enklare
sjukdomsfall kan behandlas. Smärre kirurgiska
ingrepp kan göras på sjukstugorna,
men mera komplicerade och
svårartade sjukdomsfall remitteras till
något av de båda lasaretten i kuststäderna.
Om sålunda en patient i någon av

lappmarkssocknarna söker sig till socknens
sjukstuga och man där finner afl
vård måste beredas patienten på exempelvis
centrallasarettet i Umeå, måste
patienten alltså företa en resa ned till
nämnda stad, en resa som ofta kan vara
30 å 40 mil. Enligt sjukkasselagen har
patienten rätt till ersättning för resa till
sjukhuset. Om en patient i Tärna socken
vid sjukdomsfall reser direkt till lasarettet
i Umeå, erhålles sålunda lagstadgad
ersättning. Men om patienten först
söker sig till sjukstugan i Tärna och
därifrån remitteras till lasarettet i Umeå,
erhålles ingen sådan ersättning. Det har
ansetts, att landstinget under sådana förhållanden
skall ersätta resan från sjukstugan
till lasarettet.

I januari 1957 meddelade centralsjukkassan
i Västerbottens län, att man med
hänsyn till bestämmelserna i § 17 sjukförsäkringslagen
inte kunde ersätta de
kostnader, som föranleddes av en på
sjukstuga intagen patients förflyttning
till lasarett. I februari samma år överklagades
detta beslut hos riksförsäkringsanstalten
av landstingets förvaltningsutskott.
I mars erhöll förvaltningsutskottet
riksförsäkringsanstaltens svar
på klagoskrivelsen. Enligt riksförsäkringsanstaltens
mening kan en person,
som åtnjuter vård på sjukvårdsinrättning
tillhörande exempelvis landsting
och som därifrån flyttas till annan huvudmannen
tillhörig anstalt, inte uppbära
ersättning för sådan resa, då det i
detta fall ankommer på huvudmanen att
svara för vården, och förflyttningen
mellan sjukhusen måste anses som en
del av denna vård. Landstingets framställning
lämnades sålunda utan avseende.

En statlig utredning, sjukreseutred -

Torsdagen den 3 juli 1958 em. Nr B 3

Interpellation ang. tolkningen av uttrycket närmaste allmänna sjukhus i sjukkasse^
lagen, m. m.

ningen, som nu torde vara färdig med
betänkande, har enligt vad som uppges
intagit samma hållning till här berörda
ersättningsfrågor som riksförsäkringsanstalten.
Framställning har under arbetets
gång gjorts till utredningen av
Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste
länen. I denna framställning pekades
på de speciella förhållanden, som
råder i de nordligaste länen. Det lämnades
bl. a. redogörelse för ett konkret fall.
En person i Hemavan, två mil nordväst
om Tärnabv, insjuknar. Han transporteras
till sjukstugan i Tärnaby och inlägges
för observation. Efter någon dag
konstaterar sjukstugeläkaren, att patienten
omedelbart måste transporteras till
lasarettet i Umeå. I detta fall får den enskilde,
såvida landstinget ej träder emellan,
svara för den 38 mil långa transporten
Tärnaby—Umeå, under det att endast
den 2 mil långa resan Hemavan—
Tärnaby faller under sjukförsäkringslagens
bestämmelser. Om läkaren genast
kommit underfund med att den sjuke
måste transporteras till lasarettet i
Umeå, hade reseersättning utgått för
hela resan Hemavan—Umeå.

När i detta fall den sjuke intogs för
observation på sjukstugan, konstaterades
alltså att erforderlig vård där ej kunde
beredas honom. Enligt sjukkasselagens
ordalydelse skall resekostnad ersättas
för resa till närmaste sjukhus, där
erforderlig värd kunnat beredas. Om erforderlig
vård ej kunde beredas på sjukstugan
i Tärna, förefaller det klart att
Umeå lasarett i så fall blir den sjukvårdsinrättning,
som sjukkasselagen avser.

Dylika fall kan emellertid inte uppkomma
på andra håll än diir sjukstugesystemet
är genomfört. Om provinsialläkaren
förestår en sjukstuga, har han
möjligheter att stiilla en patient under
observation. Har däremot provinsialläkaren
endast en vanlig mottagningslokal,
iir sådan observation omöjlig och
patienten remitteras därför i sådana fall

där sjukhusvård är nödvändig omedelbart
till närmaste lasarett.

Om man tolkar bestämmelserna i
dessa fall såsom riksförsäkringsanstalten
och måhända även sjukreseutredningen
gör, ligger i denna tolkning att
landstingets sjukstugor jämställes med
fullständiga sjukhus. Om man säger att
landstinget självt får stå för förflyttningar
mellan sjukhusen och att landstinget
sålunda i och med den första inskrivningen
så att säga tagit den sjuke i
sin vård och bör ansvara för denna vård
i fortsättningen, så måste däri ligga ett
markant bortseende från sjukstugans
särart. Då det ingenstädes står klart utsagt,
att det åligger landstinget att bekosta
resor av denna art, kräver man
alltså genom en godtycklig tolkning av
§ 17, att landstinget bör åläggas denna
förpliktelse. Följden av detta kan naturligtvis
bli att landstingen anmodar sjukstugeläkarna
att omedelbart remittera
alla tveksamma fall direkt till lasarett
och inte företa inskrivning av andra patienter
än sådana, som man bedömer
kunna vårdas till hälsa på sjukstugan.

Ehuru denna fråga så entydigt behandlats
av såväl riksförsäkringsanstalten
som även den nyss nämnda utredningen,
och det därför kan tyckas vara
onödigt att för landstingets del göra
annat än godta dessa instansers meningar,
har det likväl av mig bedömts
som värdefullt att få höra statsrådets
mening i denna fråga. Jag vänder mig
härvid till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet,
då frågans innebörd
i så hög grad berör landstingets skyldigheter
i detta fall. Med andra kammarens
tillstånd ber jag därför att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet få
rikta följande frågor:

1) Anser statsrådet att sjukstuga i
sjukkasselagens mening kan identifieras
med »närmaste allmänna sjukhus»?

2) Anser statsrådet att sjukstuga i så
fall motsvarar vad sjukkasselagen menar

8 Nr B 3 Torsdagen den 3 juli 1958 em.

Interpellation ang. påskyndande av arbetet inom den svenska öresundsdelegationen,
m. m.

med »allmänt sjukhus, där erforderlig
vård kan beredas»?

3) Är statsrådet beredd att uppta
detta speciella spörsmål vid den nu överlämnade
utredningens fortsatta behandling
inom regeringen?

Denna anhållan bordlädes

§ 2

Interpellation ang. påskyndande av arbetet
inom den svenska öresundsdelegationen,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Fru SANDSTRÖM (fp), som yttrade:

Herr talman! Den 19 februari 1958 anhöll
jag i denna kammare om tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få rikta
en interpellation rörande Sveriges förbindelser
med kontinenten.

Kammaren lämnade sedermera sitt
medgivande till interpellationens framställande.

Något svar på denna interpellation
kom icke att lämnas under 1958 års Ariksdag
—- väl beroende på att jag under
senare delen av vårriksdagen på grund
av sjukdom var förhindrad deltaga i
riksdagsarbetet.

Jag vill nu anhålla om kammarens
tillstånd att ånyo framställa samma interpellation
och får beträffande motiveringen
hänvisa till vad jag tidigare anfört
(se andra kammarens protokoll för
onsdagen den 19 februari 1958, § 29).
Utöver de i den föregående interpellationen
lämnade uppgifterna vill jag —• i
fråga om den s. k. fågelvägslinjen mellan
Danmark och Västtyskland över Rödby
till Fehmern — tillägga, att danska och
västtyska regeringarna den 24 mars 1958
undertecknat ett protokoll om inrättandet
av denna linje, och att danska folketinget
den 2 juni godkänt projektet och
anvisat medel till detta. Härigenom har
angelägenheten av ett ställningstagande
från svensk sida än mer ökats.

Jag får sålunda anhålla om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
få rikta följande interpellation:

Är herr statsrådet beredd

a) att medverka till att arbetet inom
den svenska öresundsdelegationen påskyndas? b)

att lämna kammaren en samlad
redogörelse för hur man i regeringen ser
på frågan om anordnandet av Sveriges
framtida samfärdsförbindelser med kontinenten? Denna

anhållan bordlädes.

§ 3

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr B 167, av herr Stenberg m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr B 22, med förslag till förordning
om ändring av 6 § familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99),
nr B 168, av herr Börjesson m. fl.,
angående upprättandet av en fältstation
för terrestrisk ekologisk forskning
på Öland,

nr B 169, av fru Thorsson m. fl., angående
vissa organisations- och anslagsfrågor
rörande försvaret,

nr B 170, av herrar Nelander och
Nyberg, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr B 31, angående pensionsreglering
för statsanställda m. m.,
nr B 171, av herr Nihlfors in. fl., angående
pensionsreglering för statsanställda
m. in.,

nr B 172, av herrar Hallén och Braconier,
angående ordnande av den andliga
vården vid sjukhusen, in. m.,
nr B 173, av herr Holmberg, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
B 21, angående ordnande av den andliga
vården vid sjukhusen, m. m.,

nr B 174, av herr Hallén m. fl., angående
vissa åtgärder för upprustning
av universitet och högskolor,

Torsdagen den 3 juli 1958 em.

Nr B 3

nr B 175, av herr Nilsson i Lönsboda,
angående vissa åtgärder för upprustning
av universitet och högskolor,
nr B 176, av herr Börjesson m. fl.,
angående upprättande av broförbindelse
mellan Öland och fastlandet,

nr B 177, av herr Nilsson i Lönsboda
m. fl., om vissa enskilda vägars
överförande till allmänt statligt underhåll,

nr B 178, av herr Larsson i Hedenäset,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
angående driftbidrag till statens
järnvägar,

nr B 179, av herrar Svensson i
Kungälv och Alemyr, angående vissa
ändringar av bestämmelserna om löneklassuppflyttning
m. m.,

nr B 180, av herrar Nilsson i Bästekille
och Jansson i Benestad, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
B 4, med förslag till ny tulltaxa, m. m.,
nr B 181, av herr Börjesson in. fl.,
likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr B 4,

nr B 182, av herr Bimmerfors, om
viss avkortning av skatt i syfte att undvika
retroaktiv skyldighet för utländska
medborgare att erlägga vissa folkpensionsavgifter,

nr B 183, av herr Åhman m. fl., om
viss ändring av gällande ortsgruppering
vid beskattningen,

nr B 184, av herr Eliasson i Moholm
in. fl., angående avskaffande av
varuskatten å glass,

nr B 185, av herr Elmwall in. fl.,
rörande undersökning av finans- och
kreditpolitikens inverkan under senare
tid på driften inom småföretagsamheten,
m. in.,

nr B 186, av herr Gezelius in. fl., i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr B 26, med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken in. in.,

nr B 187, av herr Larsson i Norderön
m. fl., likaledes i anledning av
Kungl. Maj ds proposition nr B 26,
nr B 188, av herr Löfgren in. fl., med
förslag till lag om ändrad lydelse av
4 § 3 mom. samt 5, 8 och 11 § § förord -

ningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående
patent,

nr B 189, av herr Nihlfors, angående
utredning om en bättre koncentration
av rättsvården på den mera samhällsfarliga
kriminaliteten,

nr B 190, av herr Wahrendorff m.
fl., om ändring i 64 § 2 mom. livsmedelsstadgan
rörande gräddglass och
glass,

nr B 191, av herr Wahrendorff, angående
anvisande av anslag till täckdikning
å Sunne försöksgård,

nr B 192, av herr Hseggblom m. fl.,
angående omprövning av gällande prissättningssystem
för jordbruket,

nr B 193, av fru Renström-Ingenäs
in. fl., rörande möjligheten att lämna
exportgarantier från svenska företag till
underutvecklade länder,

nr B 194, av herr Bimmerfors m. fl.,
angående beredande av möjlighet för
statens medicinska forskningsråd att
fullfölja det skisserade forskningsarbetet
rörande tobakens skadeverkningar,
nr B 195, av herr Cassel, angående
vissa organisations- och anslagsfrågor
rörande försvaret,

nr B 196, av herrar Cassel och Edlund,
angående vissa organisations- och
anslagsfrågor rörande försvaret,

nr B 197, av herr Nyberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning angående
driftbidrag till statens järnvägar,

nr B 198, av herr Rubbestad m. fl.,
angående åtgärder för ändring av sträckan
å järnvägen Uddevalla—Billingsfors,

nr B 199, av herrar Nyberg och Andersson
i Ronneby, rörande trafiken
på järnvägen Karlskrona—Torsås—
Kalmar,

nr B 200, av herr Brandt i Sätila
in. fl., angående anslag för utbyggnad
och upprustning av lantbruksundervisningsanstalterna,

nr B 201, av herrar Larsson i Hedenäset
och Eliasson i Sundborn, om bemyndigande
för Kungl. Maj :t att medgiva
uppskov med förändring till Iiigre
skolform,

Nr B 3

Torsdagen den 3 juli 1958 em.

nr B 202, av herr Löfgren m. fl., om
ökat anslag till vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning,

nr B 203, av herr Fälldin m. fl., angående
höjning av anslaget till skogsförbättrande
åtgärder för budgetåret
1958/59,

nr B 204, av herrar Gustafsson i
Skellefteå och Wedén, i anledning av
Kungi. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1958/59 till avskrivning å lånefonden
för bostadsbyggande,

nr B 205, av herr Hjalmarson m. fl.,
om åtgärder i syfte att begränsa de
offentliga utgifterna och deras stegringstendens,

nr B 206, av herr Hedlund m. fl., om
uppflyttning av de orter, som nu hänföras
till dyrortsgrup II, till dyrortsgrupp
III,

nr B 207, av herr Rubbestad m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr B 31, angående pensionsreglering
för statsanställda m. m.,

nr B 208, av herr Björkman m. fl.,
likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr B 31,

nr B 209, av fru Eriksson i Stockholm
och fru Thorsson, angående inrättande
av en kanslibiträdestjänst vid serafimerlasarettets
patologiska avdelning,

nr B 210, av herr Hjalmarson m. fl.,
om försäljning till privatpersoner dels
av aktier i AB Statens skogsindustrier,
dels ock av statens stamaktier i LKAB,
nr B 211, av herr Larsson i Stockholm,
angående införande av särskilda lönebestämmelser
för polispersonalen i
Stockholm,

nr B 212, av fröken Wetterslröm
in. fl., om förslag till ett etappvis genomförande
av likalönsprincipen i det
statliga avlöningssystemet,

nr B 213, av herrar Antonsson och
Nilsson i Tvärålund, om påskyndande
av lokaliseringsutredningens arbete, såvitt
avser den centrala militära förvaltningen,

nr B 214, av herrar Hedlund och
Eliasson i Sundborn, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr B 31, an -

gående pensionsreglering för statsanställda
m. in.,

nr B 215, av herr Ohlin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
B 36, angående ökning av det högsta
belopp, intill vilket staten må åtaga sig
betalningsansvar i form av statsgaranti
för exportkredit,

nr B 216, av herr Ohlin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag för budgetåret 1958/59 till
Arbetsmarknadsstyrelsen: Krisorganisationen
och till Den offentliga arbetsförmedlingen
: Krisorganisationen,

nr B 217, av herrar Nihlfors och
Larsson i Stockholm, angående utflyttningen
av Stockholms örlogsbas (Muskövarvet),
m. m.,

nr B 218, av herr Ohlin m. fl., om utredning
och förslag rörande införande
i grundlag av vissa för svensk rättsuppfattning
grundläggande principer,
nr B 219, av herr Antonsson m. fl.,
om viss sänkning av rösträttsåldern,
m. m.,

nr B 220, av herr Hedlund m. fl., om
slopande av ortsgrupperingen vid beskattningen,
m. m.,

nr B 221, av herrar Harlin och Setlerberg
i Vilske-Kleva, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr B 4, med
förslag till ny tulltaxa, m. m.,

nr B 222, av herr Christenson i
Malmö, likaledes i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr B 4,

nr B 223, av herrar Darlin och Setterberg
i Vilske-Kleva, likaledes i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
B 4,

nr B 224, av herr Setterberg i VilskeKleva
m. fl., likaledes i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr B 4,
nr B 225, av fröken Elmén, om viss
inriktning av pågående översyn rörande
förvärvsavdraget för gift kvinna i beskattningen,

nr B 226, av fru Sandström och herr
Regnéll, angående vissa ändringar i gällande
författningar för avskrivning å
fartyg vid beskattningen,

nr B 227, av herr Onsjö, om anstånd

Torsdagen den 3 juli 1958 em.

Nr B 3

med uppskrivning i fråga om beskattning
av varulager,

nr B 228, av herr Börjesson m. fl., angående
sänkning av motorfordonsskatten
för den tyngre biltrafiken,

nr B 229, av herr Kollberg m. fl., om
sänkning av bolagsskatten,

nr B 230, av herr Hjalmarson m. fl.,
om avskaffande av sockerskatten från
och med den 1 januari 1959,

nr B 231, av herr Hjalmarson m. fl.,
om vissa åtgärder till främjande av bostads-,
egnahems- och aktiesparande,
nr B 232, av herr Ohlin m. fl., om
en plan för fortsatt reformarbete på inkomstbeskattningens
område,

nr B 233, av herr Hjalmarson m. fl.,
om avskaffande av ortsgrupperingen inom
beskattningen, m. m.,

nr B 234, av herr Fälldin m. fl., om
vissa åtgärder för främjande av småföretagsamheten,

nr B 235, av herr Hedlund m. fl., om
utredning angående främjande av långsiktigt
sparande och angående värdesäkring
av sparande,

nr B 236, av herr Ohlin m. fl., om åtgärder
för att främja sparande ocli kapitalbildning,

nr B 237, av herr Ohlin m. fl., om
vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken
m. m.,

nr B 238, av herr Antonsson m. fl.,
om utredning rörande de problem, som
sammanhänga med Sveriges ställning
gentemot det planerade västeuropeiska
frihandelsområdet,

nr B 239, av herr Braconier m. fl.,
om åtgärder för firandet av 150-årsminnet
av 1809 års regeringsforms tillkomst,
nr B 240, av herr Gustafsson i Skellefteå
och fru Sandström, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr B 37,
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation,
in. m.,

nr B 241, av herr Hjalmarson m. fl.,
angående vissa ändringar i lagen om
allmän .sjukförsäkring,

nr B 242, av herr Larsson i Stockholm
m. fl., angående ändrade bestäm -

melser om rätt för målsägande att närvara
vid åklagarens sakframställning,
nr B 243, av herr Ohlin m. fl., om avveckling
av byggnadsregleringen m. m.,
nr B 244, av herr Kelander m. fl., angående
frågan om införandet av återkommande
säkerhetsbesiktning av bilar,
nr B 245, av herr Ohlin m. fl., angående
åtgärder för att värdesäkra olika
former av långsiktigt sparande och
försäkringar av betydelse för ålderdoms-,
invalid- och efterlevandeförsörjningen,

nr B 246, av herr Hedlund m. fl., angående
frihet för i statens tjänst anställda
att välja om hela arbetsersättningen
skall utgå enbart som kontantlön
eller om en del av den skall innehållas
av staten för den anställdes pensionering,

nr B 247, av herr Hedlund m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr B 39, angående vissa åtgärder på
grund av situationen på smörmarknaden,
m. in.,

nr B 248, av herr Hansson i Skegrie
m. fl., om översyn av jordbrukets inkomstförhållanden
och förslag till återställande
av inkomstlikställigheten mellan
jordbrukarna och vissa industriarbetargrupper,

nr B 249, av herr Nilsson i Tvärålund,
angående Tobaksmonopolets offentliga
reklam, m. in.,

nr B 250, av fröken Wetterström m.fl.,
angående åtgärder för ungdomsbrottslighetens
bekämpande,

nr B 251, av herr Nihlfors och fru
Sandström, angående åtgärder för att
bemästra den ökade belastningen på de
rättsvårdande myndigheterna, samt
nr B 252, av herr Hjalmarson m. fl.,
om avveckling av kvarstående regleringar
och ransoneringar på kapitaloch
kreditmarknaden, in. in.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 19.43.

In fidem
Gunnar Brilth

Nr B 3

Tisdagen den 8 juli 1958

Tisdagen den 8 juli

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 1 och
den 2 innevarande juli.

§ 2

Svar på fråga ang. resultaten av arbetet
inom 1954 års utredning om fiskredskapsförsäkring Herr

talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat mig, om jag vill lämna kammaren
en redogörelse för de resultat,
som nåtts av arbetet inom 1954 års utredning
angående fiskredskapsförsäkringen.
I anledning härav får jag meddela,
att enligt vad jag under hand inhämtat
av utredningen beräknar denna
att senast under instundande september
månad framlägga betänkande med
förslag i ämnet.

Härpå anförde

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till statsrådet Netzén dels för
att han svarat raskt och dels för att han
ställer i utsikt att ifrågavarande utredning
skall kunna bli färdig redan på
ett par månader. Det är synnerligen tillfredsställande
att få ett sådant svar, ty
frågan om fiskredskapsförsäkringen är
en mycket viktig fråga.

Jag har därför ingen anledning att ta
upp någon debatt, utan jag säger endast:
tack för svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Föredrogos var för sig följande å
kammarens bord vilande motioner; och
hänvisades därvid

till behandling av lagutskott motionen
nr B 167, av herr Stenberg m. fl.;

till statsutskottet motionerna:
nr B 168, av herr Börjesson m. fl.,
nr B 169, av fru Thorsson m. fl.,
nr B 170, av herrar Neländer och
Nyberg,

nr B 171, av herr Nihlfors m. fl.,
nr B 172, av herrar Hallén och Braconier,

nr B 173 av herr Holmberg,
nr B 174, av herr Hallén in. fl.,
nr B 175, av herr Nilsson i Lönsboda,

nr B 176, av herr Börjesson m. fl.,
nr B 177, av herr Nilsson i Lönsboda
m. fl.,

nr B 178, av herr Larsson i Hedenäset,
och

nr B 179, av herrar Svensson i Kungälv
och Alemyr;

till bevillningsutskottet motionerna:
nr B 180, av herrar Nilsson i Bästekille
och Jansson i Benestad,

nr B 181, av herr Börjesson m. fl.,
nr B 182, av herr Rimmerfors,
nr B 183, av herr Åhman m.fl., och
nr B 184, av herr Eliasson i Moholm
m. fl.;

till bankoutskottet motionen nr B 185,
av herr Elmwall m. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

B 186, av herr Gezelins m. fl.,
nr B 187, av herr Larsson i Norderön
m. fl.,

nr B 188, av herr Löfgren m. fl.,
nr B 189, av herr Nihlfors, och

Nr B 3

Tisdagen den 8 juli 1958

nr B 190, av herr Wahrendorff m. fl.;
till jordbruksutskottet motionerna:
nr B 191, av herr Wahrendorff, och
nr B 192, av herr Hseggblom m. fl.;
till statsutskottet motionen nr B 193,
av fru Renström-Ingenäs m. fl.;

till allmänna beredningsutskottet motionen
nr B 194, av herr Rimmerfors
m. fl.; samt

till statsutskottet motionen nr B 195,
av herr Cassel.

Vid härefter skedd föredragning av
motionen nr B 196, av herrar Cassel och
Edlund, angående vissa organisationsoch
anslagsfrågor rörande försvaret,
lämnades på begäran ordet till

Herr EDLUND (h), som anförde:
Herr talman! Å herr Cassels och mina
egna vägnar ber jag få återkalla motion
nr 196.

Kammaren biföll denna hemställan.

Vidare föredrogos var för sig följande
motioner; och remitterades därvid

till statsutskottet motionerna:
nr B 197, av herr Nyberg,
nr B 198, av herr Rubbestad m. fl.,
nr B 199, av herrar Nyberg och
Andersson i Bonneby,

nr B 200, av herr Brandt i Sätila
m. fl.,

nr B 201, av herrar Larsson i Hedenäset
och Eliasson i Sundborn,
nr B 202, av herr Löfgren m. fl.,

nr B 203, av herr Fälldin m. fl.,

nr B 204, av herrar Gustafsson Skellefteå
och Wedén,

nr B 205, av herr Hjalmarson m. fl.,
nr B 206, av herr Hedlund in. fl.,
nr B 207, av herr Rubbestad in. fl.,
nr B 208, av herr Björkman in. fl.,
nr B 209, av fru Eriksson i Stockholm
och fru Thorsson,

nr B 210, av herr Hjalmarson in. fl.,

nr B 211, av herr Larsson i Stock holm,

nr B 212, av fröken Wetterström
in. fl.,

nr B 213, av herrar Antonsson och
Nilsson i Tvärålund,

nr B 214, av herrar Hedlund och Eliasson
i Sundborn,

nr B 215 och B 216, av herr Ohlin
m. fl., samt

nr B 217, av herrar Nihlfors och Larsson
i Stockholm;

till konstitutionsutskottet motionerna:
nr B 218, av herr Ohlin m. fl., och
nr B 219, av herr Antonsson m. fl.;
till bevillningsutskottet motionerna:
nr B 220, av herr Hedlund m. fl.,
nr B 221, av herrar Darlin och Setterberg
i Vilske-Kleva,

nr B 222, av herr Christenson i
Malmö,

nr B 223, av herrar Darlin och Setterberg
i Vilske-Kleva,

nr B 224, av herr Setterberg i VilskeKleva
m. fl.,

nr B 225, av fröken Elmén,
nr B 226, av fru Sandström och herr
Regnéll,

nr B 227, av herr Onsjö,
nr B 228, av herr Börjesson m. fl., och
nr B 229, av herr Kollberg m. fl.;
till jordbruksutskottet motionen nr
B 230, av herr Hjalmarson m. fl.;

till bevillningsutskottet motionerna:
nr B 231, av herr Hjalmarson m. fl.,
nr B 232, av herr Ohlin m. fl., och
nr B 233, av herr Hjalmarson m. fl.;
till statsutskottet motionen nr B 234,
av herr Fälldin m. fl.;

till bankoutskottet motionerna:
nr B 235, av herr Hedlund m. fl.,
nr B 236 och B 237, av herr Ohlin
m. fl.,

nr B 238, av herr Antonsson m. fl., och
nr B 239, av herr Braconier m. fl.;
till behandling av lagutskott motionerna
:

nr B 240, av herr Gustafsson i Skellefteå
och fru Sandström,

nr B 241, av herr Hjalmarson m. fl.,
nr B 242, av herr Larsson i Stockholm
m. fl.,

nr B 243, av herr Ohlin in. fl., och
nr B 244, av herr Neländer m. fl.;
till bankoutskottet motionen nr B 245,
av herr Ohlin in. fl.;

Nr B 3

Tisdagen den 8 juli 1958

Interpellation ang. frågan om sjögränsernas utsträckning, m. m.

till statsutskottet motionen nr B 246,
av herr Hedlund m. fl.;

till jordbruksutskottet motionerna:
nr B 247, av herr Hedlund m. fl., och
nr B 248, av herr Hansson i Skegrie
m. fl.;

till allmänna beredningsutskottet motionerna: nr

B 249, av herr Nilsson i Tvärålund,
nr B 250, av fröken Wetterström m. fl.,
och

nr B 251, av herr Nihlfors och fru
Sandström; samt

till bankoutskottet motionen nr B 252,
av herr Hjalmarson m. fl.

§ 4

Föredrogs den av fru Sandström vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående tolkningen av
uttrycket närmaste allmänna sjukhus i
sjukkasselagen, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs fru Sandströms vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående påskyndande
av arbetet inom den svenska öresundsdelegationen,
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Interpellation ang. frågan om sjögränsernas
utsträckning, m. m.

Herr BRACONIER (h) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Den i FN:s regi nyligen
avslutade sjörättskonferensen i Geneve
avslutades utan att någon enighet kunnat
vinnas i frågan om sjögränsernas utsträckning.
Snarast torde man kunna

säga att konferensen bidrog till att skapa
en än större förvirring i denna fråga
än som tidigare härskat. Att det här är
fråga om ett spörsmål av stor praktisk
räckvidd även för Sveriges del torde
icke behöva framhållas. Icke minst i
Östersjön har de olika anspråk, som
där gjorts gällande av strandstaterna,
lett till svårigheter för svensk del.

Frågan om sjögränsen har emellertid
fått särskild aktualitet genom att Island
i dagarna förklarat sig utsträcka sina
anspråk till 12 sjömil. I Danmark har
Färöarna rest anspråk på att samma
gräns omedelbart bör införas även för
dessa öars räkning. Den danske statsoch
utrikesministern har uttalat sin
anslutning till dessa krav för de territoriers
räkning, som är särskilt beroende
av fisket inom sina kustvatten. Han
har emellertid förordat att frågan skulle
lösas genom en regional konferens för
Nordsjöstaternas räkning. I norska stortinget
har utrikesminister Halvard
Lange uttalat sig för att frågan löses genom
förhandlingar. Det är bekant att i
Norge olika synpunkter gör sig gällande
i frågan i sak.

Det är uppenbarligen av största intresse
även för Sveriges del hur denna fråga
löses. Den kan väntas få återverkningar
även på det nordiska samarbetet och
följes därför för närvarande inom Nordiska
rådets juridiska organ. Under sådana
omständigheter är det synnerligen
angeläget att svenska riksdagen får mottaga
en redogörelse för hur den svenska
utrikesledningen ser på denna fråga.

Jag får därför anhålla om kammarens
tillstånd att till hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena få rikta följande
interpellation:

Är Eders Excellens beredd att snarast
lämna riksdagen en redogörelse för
den svenska regeringens syn på den aktuella
frågan om sjögränsernas utsträckning
och på föreliggande möjligheter att
lösa frågan regionalt i Östersjön och
Nordsjön?

Denna anhållan bordlädes.

Tisdagen den 8 juli 1958 Nr B 3

Interpellation ang. riktlinjerna för användningen av fonderna av konjunkturutjäm

ningsmedel, m. m.

§ 7

Interpellation ang. riktlinjerna för användningen
av fonderna av konjunkturutjämningsmedel,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr LOTHIGIUS (h), som anförde:

Herr talman! Den svenska arbetsmarknaden
har under den gångna våren
utsatts för påfrestningar av under efterkrigstiden
okänd storlek. Arbetslöshetssiffran
har vid ett tillfälle uppnått
60 000. Det kan dock med tillfredsställelse
konstateras att den senaste tiden
en kraftig nedgång av arbetslösheten inträffat.
Tyvärr är dock fortfarande arbetslöshetssiffran
för hög för att i sin
helhet kunna sägas ge uttryck åt en
såsom normal ansedd säsongarbetslöshet.

Läget i stort synes icke innebära en
omedelbar fara från sysselsättningssynpunkt.
Det finns dock områden, där
snabba åtgärder måste vidtagas för att
åstadkomma en grundläggande planering
i syfte att möta befarade sysselsättningssvårigheter.
Förebyggande åtgärder
är desto nödvändigare som man
från statsmakternas sida under den förflutna
högkonjunkturen underlåtit att
vidtaga åtgärder att främja en uppbyggnad
av valutareserven samt i många fall
gjort det omöjligt för näringslivet att
självt sörja för tillräckliga reserver mot
konjunktursvängningar.

Särskild uppmärksamhet måste fästas
vid de signaler som nu kommit från
skogsindustriernas sida. Försvårade avsiittningsförhållanden
i kombination
med relativt stor lagerhållning medför
minskade råvaruinköp, vilket till sina
konsekvenser innebär minskad sysselsättning
i skogsarbetarkårcn. Det är naturligt
att i ett sådant läge parterna på
arbetsmarknaden tillsammans med statsmakterna
på nära håll följer denna utveckling.

Det svenska näringslivet tvingades
under efterkrigstidens högkonjunktur

att genom s. k. frivilliga avtal avstå betydande
belopp av sina toppinkomster
för att därigenom — som det hette —
hindra eller dämpa inflationen. Det är
starka tvivel underställt, huruvida dessa
åtgärder haft avsedd verkan. Det finnes
skäl antaga att dessa pengar i näringslivets
hand hade möjliggjort en
snabbare rationalisering, vilket i nuvarande
läge kunde ha givit utslag i form
av större konkurrenskraft. Detta skulle
i sin tur medverkat till en bättre tillgång
på arbetstillfällen samt bidragit till att
göra anställningarna säkrare.

De till staten inbetalade medlen har
underställts ett antal olika fonder. Om
handhavandet av de olika fonderna synes
råda stor tvekan. Då det sammanlagt
rör sig om betydande belopp, måste det
för riksdagen, företagen och de anställda
vara av stort intresse att erhålla
besked om sättet för medlens användning.

Nästa år skall enligt uppgift från riksgäldskotoret
140,8 milj. kronor återbetalas
till berörda företag för viss användning.
Även för de därefter följande åren
har utbetalningarna planerats på visst
sätt. De skäl som ovan åberopats torde
kunna andragas till stöd för att utbetalningarna
i vissa fall sker i sådan ordning
att berörda företag erhåller möjlighet
att disponera ifrågavarande medel
tidigare än som avsetts.

Med stöd av ovanstående anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
få framställa följande frågor:

1) Vill herr statsrådet ge kammaren
besked om huruvida riktlinjerna för hur
fonderna av konjunkturutjämningsmedel
skall användas kommer att anpassas
till det nu uppkomna läget?

2) Vill herr statsrådet medverka till
att de företag, som har behov av att tidigare
än som från början avsetts disponera
ifrågavarande medel, får möjlighet
att göra detta?

Denna anhållan bordlädes.

Nr B 3

Tisdagen den 8 juli 1958

Interpellation ang. de föreslagna investeringarna vid dockanläggningen vid Gustavsviks
örlogsdepå

§ 8

Interpellation ang. de föreslagna investeringarna
vid dockanläggningen vid
Gustavsviks örlogsdepå

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr FÄLLDIN (ep), som anförde:

Herr talman! Vid 1945 års riksdag
väcktes motioner i riksdagens båda kamrar,
vari den fortsatta verksamheten vid
dockanläggningen vid Gustavsviks örlogsdepå
fördes på tal. Statsutskottet
framhöll i sitt utlåtande med anledning
av motionerna, att dockans framtida utnyttjande
borde utredas. Härvidlag borde
— enligt statsutskottets mening —
hänsyn tagas till önskvärdheten av att
åt ortens befolkning bereda ökade arbetsmöjligheter.
Riksdagen beslöt i enlighet
härmed, och med anledning av
dess skrivelse uppdrog Kungl. Maj:t åt
marinförvaltningen att verkställa utredningen.

I oktober 1946 framlade marinförvaltningen
sina förslag i ärendet och framhöll
bl. a. därvid, att vissa förbättringar
på dockanläggningen vore nödvändiga
för att en ekonomiskt godtagbar drift i
längden skulle kunna upprätthållas. Förbättringarna
bedömdes vid detta tillfälle
kräva en kostnad av 500 000 kronor.
Förslaget tillstyrktes av såväl dåvarande
statens arbetsmarknadskommission som
av länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Utredningen föranledde icke någon
Kungl. Maj:ts åtgärd förrän i samband
med avlämnandet av statsverkspropositionen
till 1957 års riksdag, varvid chefen
för försvarsdepartementet anförde,
att förslaget torde sakna aktualitet på
grund av det ändrade läget på arbetsmarknaden.

Riksdagens revisorer har tagit upp
frågan i sin berättelse för år 1957. Revisorerna
har varit i kontakt dels med
marinförvaltningen och dels med representanter
för arrendatorn. Därvid har
marinförvaltningens verkstadsbyrå upp -

givit, att nuvarande utrustning vid dockan
samt bostadssituationen på orten
icke medgiver någon avsevärd ökning av
antalet anställda, vilka för närvarande
uppgår till 45 å 50 personer. Verkstadsbyrån
anser dock, att verksamheten kunde
utökas till att ge kontinuerlig sysselsättning
för 100-talet anställda därest
vissa investeringar gjordes i dockanläggningen.
Kostnaderna för dess investeringar
har bedömts kräva 5,5 milj.
kronor.

Arrendatorn har inför riksdagens revisorer
framhållit, att en förlängning av
dockan enligt verkstadsbyråns förslag
skulle möjliggöra dockning av de större
fartyg, som nu trafikerar Norrland.
Arrendatorns representanter framhöll
dessutom, att företaget självt vore villigt
att investera kapital i såväl dockanläggningen
som i bostäder till anställda därest
kronan medgåve längre kontraktstid
än vad som nu gäller.

Revisorerna framhåller, att en utvidgning
enligt verkstadsbyråns förslag såvitt
nu kan bedömas, framstår såsom
ekonomiskt försvarlig och ägnad att tillföra
dockan avsevärt ökade arbetsobjekt,
varför olika åtgärder borde prövas för
att åstadkomma en utbyggnad av dockan.
Revisorerna hemställer slutligen,
att det, dels med hänsyn till att det från
kommunalt håll framhållits angelägenheten
av ökade sysselsättningsmöjligheter
för ortens befolkning och dels emedan
det torde innebära stora fördelar för
kronan, att en rationalisering av verksamheten
vid dockan kommer till stånd,
snarast borde upptagas förhandlingar
med arrendatorn eller annan intressent
angående den framtida driften.

Representanter för kommunen framhåller
angelägenheten av ytterligare
sysselsättningsmöjligheter inom kommunen,
där befolkningstalet sjunker för
varje år. Kommunen har dessutom sedan
ett par år tillbaka varit i verksamhet
för att genom kommunala initiativ lösa
bostadsfrågan på orten.

Nr B 3

Tisdagen den 8 juli 1958

Interpellation ang. de föreslagna investeringarna vid dockanläggningen vid Gustavs viks

örlogsdepå

Om hänsyn tas till det ändrade sysselsättningsläget
och det för kommunen
vikande befolkningsunderlaget samt till
att olika organ ansett de föreslagna investeringarna
ekonomiskt försvarbara
och enbart fördelaktiga ur marinförvaltningens
synpunkt, måste, enligt min mening,
positiva åtgärder vara synnerligen
berättigade. Utförandet av de föreslagna
förbättringarna, exempelvis förlängningen
av dockan, skulle instundande
höst erbjuda ett utomordentligt sysselsättningsobjekt
inte bara för arbetslösa
inom Högsjö kommun utan även inom en
betydligt vidare räjong och därmed lätta
bördan för kommuner, som i stor utsträckning
är hänvisade att med egna
medel lösa den arbetslöshet som hotar.
Då dockanläggningen är den enda i sitt
slag norr om Stockholm, måste det vara
ytterst angeläget, att den ges en sådan
kapacitet att samtliga fartyg, som trafikerar
de norrländska hamnarna, kan tas
om hand. En jämn sysselsättning vid
dockanläggningen i framtiden synes
vara direkt avhängig av dockans möjligheter
att ta de större fartygen.

Med hänvisning till vad jag här anfört,
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet med anledning av
sysselsättningssituationen på orten och
med hänsyn till de norrländska sjöfartsintressena
medverka till att de av marinförvaltningens
verkstadsbyrå föreslagna
investeringarna vid dockanläggningen
vid Gustavsviks örlogsdepå snarast kommer
till stånd?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll
:

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herrar
vice talmän i riksdagens andra
kammare samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte
dem tillsätta kammarens kanslipersonal,
den 24 juni 1958.

Sedan kammarens plenum denna dag
avslutats, sammanträdde med herr talmannen
och herrar vice talmän de ledamöter
av kammaren, som blivit utsedda
att jämte dem tillsätta kammarens
kanslipersonal.

Därvid beslöts till en början, att kanslitjänstemännen
vid innevarande riksdag
skulle utgöras av en notarie, fyra
förste stenografer, fjorton stenografer,
en förste kanslist, fem kanslister, därav
en tillika registrator, och en kansliskrivare
samt två reservstenografer.

Herrar deputerade antogo till

notarie:

hovrättsarkivarien, jur. kand. Nils G.
H. Liliequist;

förste stenografer:

f. d. tullkontrollören Agnar Miclial,
byråchefen, fil. kand. Hans A. Heimbiirger,

sekreteraren och ombudsmannen, jur.
kand. Anders Norrman, samt
jur. kand. Göte Fahlin;

stenografer:

redaktören C. O. Bertil Arborén,
e. o. förste byråsekreteraren, jur.
kand. Gustaf A. II. Titz,
fru Signhild Elfner,

Stig A. E. Ekermann,
pol. mag. Lars A. Nilsson,

Knut Nilson,

Bengt Lundin,

fil. mag. Bertil B. Palmquist,
fil. stud. Hans A. Karlgren,
sekreteraren, jur. kand. Sune K. Johansson,
1 2

1 Utsedd av talmannen att vid förfall för sekreteraren bestrida sekreterargöromålen inom
kammaren m. m.

2 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr B 3

Nr B 3

Tisdagen den 8 juli 1958

fil. stud. Gunnar Ljusterdal,

A. Göte Schenning,
redaktören Rune Söderström och
jur. kand. Fru Majken Carlbom;

förste kanslist:
fru Ebba Ihrman;

kanslist tillika registrator:
kanslisten Curt C. C. Berggrén;
kanslister:

förste revisorn, jur. kand. Hans G.
Ehrén,

jur. kand. Pär Kettis, och
amanuensen, jur. kand. B. Rune L.
Lindquist;

kanslist (kansliskrivare):
fru Eva Särnmark; samt
reservstenografer:
sekreteraren Ingvar Olsson,
fröken Yera Jansson.

Kanslisten fru Eva Särnmark beviljades
begärd tjänstledighet för enskilda
angelägenheter tills vidare från och med
denna dag. Som vikarie förordnades
fru Margareta Berggrén.

På särskild anmodan hade följande
tjänstemän redan tidigare inträtt i
tjänstgöring hos kammaren, nämligen
den 16 juni kanslisten fru Berggrén, den
17 juni sekreteraren Britth, förste kanslisten
fru Ihrman, kanslisten Berggrén,
kanslisterna Ehrén och Kettis, den 18
juni notarien Liliequist, stenograferna
Arborén och Titz, samt övriga här avsedda
befattningshavare den 24 juni.

Det skulle åligga de antagna tjänstemännen
att vid behov och i den mån
så ske kunde utföra jämväl annan
tjänstgöring hos riksdagen.

In fidem
Gunnar Britth

§ 10

Anmäldes Kungl. Maj:ts till kammaren
överlämnade proposition nr B 40,
angående svensk medverkan i FN:s observationsgrupp
i Libanon.

Denna proposition bordlädes.

§ 11

Tillkännagavs, att följande motioner
under sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr B 36, angående ökning av det
högsta belopp intill vilket staten må
åtaga sig betalningsansvar i form av
statsgaranti för exportkredit, motionen
nr B 253, av herr Darlin m. fl., samt
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr B 39, angående vissa åtgärder på
grund av situationen på smörmarknaden,
m. m., motionerna:

nr B 254, av herr Hjalmarson m. fl.,
nr B 255, av herr Holmberg m. fl.,
nr B 256, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl.,

nr B 257, av herr Eliasson i Moholm
m. fl.,

nr B 258, av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl.,

nr B 259, av herr Svensson i Ljungskile
m. fl., samt

nr B 260, av herr Hansson i Skegrie
m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.10.

In fidem
Gunnar Britth

Fredagen den 11 juli 1958

Nr B 3

Fredagen den 11 juli

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollen för den 3 innevarande
juli.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Valter Sundström vårdas
här alltsedan 22/6 1958 på grund av
Hernia inguinal. dx. + Hypertrophia
prostata och har fördenskull undergått
operation, varför han är fullständigt
arbetsoförmögen minst t. o. m. 30/7, vilket
härmed intygas.

Skövde den 8/7 1958

Hugo Bergstrand
överläkare

Herr Sundström hade vid kammarens
sammanträde den 1 innevarande månad
beviljats ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 22 nästlidna juni
tills vidare på grund av styrkt sjukdom.

Det nu föredragna läkarintyget lades
till handlingarna.

§ 3

Svar på interpellation ang. den disciplinära
bestraffningen i folkskolan

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Helén frågat, om jag
vill överväga att låta de blivande bestämmelserna
om disciplinär bestraffning
för elever i folkskolan få karaktären
av försöksverksamhet.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Som bekant råder för närvarande
inom alla skolformer utom folkskolan
samt enhetsskolans låg- och mellanstadier
förbud mot kroppslig bestraffning
av eleverna. Från och med nästa
läsår kommer sådant förbud att uppställas
också för sistnämnda skolformer.
I anslutning härtill anvisas i
stället vissa andra disciplinmedel: utvisning,
kvarsittning och avstängning.
För de verkligt svårartade fallen av
missanpassning skall givetvis alltjämt
finnas möjligheten att bereda elev uppfostran
i skola tillhörande barna- och
ungdomsvården.

Enligt herr Heléns mening borde det
inför ovissheten om de nya disciplinbestämmelsernas
användbarhet för att
upprätthålla ordningen inte vara ställt
utom diskussion att låta de nya bestämmelserna
få försökskaraktär.

Jag kan försäkra herr Helén, att jag
inte tror att vi just med dessa nya
bestämmelser skall utan vidare på en
gång kunna lösa disciplinproblemet i
folkskolan. Men jag anser att de är ett
riktigt inslag i den fortlöpande pedagogiska
och organisatoriska reformverksamheten
på skolans område. Med
det instundande läsåret får vi en utbyggnad
av skolledarorganisationen i
den obligatoriska skolan, där rektorerna
skall få ökad tid att ägna sig åt
pedagogiska och skolsociala problem,
bland annat disciplinfrågan. Genom
skolstyrelsereformen får vi också möjlighet
att för samarbetet mellan hem
och skola inrätta skolråd, i vilkas arbetsuppgifter
disciplinfrågor helt naturligt
kommer att ingå. Förbättrad
lärarutbildning, tillkomsten av skolpsykologer
och skolkuratorer, gynnsam -

Nr B 3

Fredagen den 11 juli 1958

Svar på interpellation ang. den disciplinära bestraffningen i folkskolan

mare betingelser för skolarbetet i form
av mindre klassavdelningar och ökad
gruppundervisning, inrättande av observationsklasser
i större omfattning
är andra faktorer att beakta vid bedömandet
av skolans möjligheter att
främja elevernas utveckling till harmoniska
människor och till dugliga och
ansvarskännande samhällsmedlemmar.

Det finns enligt min mening ingen
som helst anledning att bland de många
åtgärderna för att stärka skolans förutsättningar
att ge det uppväxande släktet
en god fostran beteckna just de
egentliga disciplinära instrumenten
som anordningar av försökskaraktär.
Skulle de visa sig otillräckliga eller
mindre lämpliga, så måste vi givetvis
söka förbättra och komplettera dem.
Men det är ju en strävan, som väl även
för herr Helén är självklar beträffande
alla grenar av skolans arbete, utan att
de fördenskull behöver betecknas som
försöksverksamhet. Och jag har väl
också fattat herr Helén rätt, när jag
inte i interpellationen velat inlägga en
så defaitistisk uppfattning, att vi skulle
återinföra agan för barnen på låg- och
mellanstadiet, om de nya disciplinbestämmelserna
inte skulle kunna bidra
till den allmänna ordningen i skolarbetet? Avslutningsvis

vill jag uttala att jag
givetvis är tacksam för varje uppslag
till ytterligare positiva åtgärder i syfte
att främja skolans fostrande verksamhet.

Härefter anförde:

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! När jag tackar ecklesiastikministern
för svaret, som kanske
i sak kan förefalla en aning magert,
vill jag faktiskt konstatera att det var
två saker i svaret som berörde mig
mycket angenämt. Det ena är att ecklesiastikministern
klart och tydligt visar
att han inte har någon övertro på de

tre disciplinmedel som formellt skall
sättas i agans ställe: utvisning från
lektion, kvarsittning efter skoldagens
slut och avstängning för kortare eller
längre tid från skolarbetet. Det andra
är att statsrådet i konsekvens med
denna såvitt jag förstår realistiska syn
på dessa disciplinmedel också är beredd
att konstatera i sak — låt vara
inte formellt — att dessa åtgärder har
karaktären av instrument som man
skall pröva till en tid för att se vad
de duger till.

Jag skall be att få slå fast ett par
saker innan jag går in på en viss diskussion
av de synpunkter som ligger
bakom ecklesiastikministerns svar.

Det gäller att skapa ett sådant arbetsläge
i skolan att de situationer,
där aga förr tillgripits, om möjligt inte
längre uppkommer. Det är vidare
ofrånkomligt att, när en sådan situation
trots allt uppkommer, ge läraren
en berättigad känsla av att han skall
kunna klara upp situationen på ett sådant
sätt att skolarbetet inte i fortsättningen
blir lidande. Jag skall först
stanna vid den senare synpunkten och
därefter ägna några reflexioner åt de
mera långsiktiga synpunkter på skolväsendets
utformning, som ecklesiastikministern
också berör.

Enligt min mening har kroppsaga i
betydelsen överlagd bestraffning, t. ex.
med rotting på överlärarexpeditionen,
varit något enbart olyckligt i skolarbetet.
Min övertygelse är faktiskt att
skolstadgans gamla bestämmelse, att
lärare vid bestraffning har att förfara
med lugn, besinning och kärleksfullt
allvar, som det hette, byggde på den
i viss mån förlegade psykologiska uppfattningen
att en tillfällig överilning
från lärarens sida var något värre
än den i förväg utdömda kroppsagan.
Jag misstänker också att denna bestämmelse
ibland misstolkats till försvar för
det förberedda prygelstraffet, och ingen
kan väl i dag beklaga att detta försvinner.
Därmed har man emellertid

Fredagen den 11 juli 1958

Nr B 3

Svar på interpellation ang. den disciplinära bestraffningen i folkskolan

bara berört sakens ena sida. En sådan
där hastigt påkommande situation, där
en elev genom trots, ohyfsning eller
utslag av brutalitet beter sig på sådant
sätt, att läraren känner sig skyldig att
rent handgripligt föra honom till rätta,
har ju relativt litet att göra med dessa
tendenser till i förväg utdömd bestraffning,
och det är väl olyckligt att vi i
hela skolförfattningsarbetet kommit i
den situationen att ett uttryckligt förbud
mot aga måste tillgripas. Då den
allmänna strafflagen numera förhindrar
lärare att begå övervåld mot elever
finns det, som jag ser saken, redan i de
allmänna lagbestämmelserna alldeles
tillräckligt skydd mot aga i denna missriktade
mening. Men det kan väl inte
vara någons — och jag förmodar heller
inte ecklesiastikministerns — mening
att en lärare, som blir vittne till exempelvis
ett brutalt slagsmål mellan två
elever, där en större ger sig på en svagare,
skulle vara förhindrad att skilja
dem åt, även om det skulle kosta en
ganska kraftig kroppsansträngning att
göra det. Ecklesiastikministern menar
naturligtvis heller inte att ett tag i
axlarna från lärarens sida på en uppbrusande
elev skulle rubriceras som
aga. Sådana distinktioner kommer emellertid,
såvitt jag förstår, inte att finnas
i några tillämpningsbestämmelser, och
frånvaron därav kommer att inge
många lärare en känsla av att de över
huvud taget inte får beröra en elev. Jag
utgår ifrån att ecklesiastikministern är
villig att göra medgivandet, att förbudet
mot aga självfallet inte får fattas
som förbud mot kroppslig beröring,
för att nu uttrycka sig i författningstext.

Vad sedan gäller de tre föreslagna
disciplinåtgärderna, av vilka åtminstone
två, utvisning och kvarsittning, väl
av många lärare betraktas som gammal
och inte särskilt välluktande skåpmat,
har det ju under de senaste veckorna
i pressdiskussionen kommit fram utomordentligt
drastiska exempel på vart

användandet av dessa disciplinmedel
kan leda.

Jag skall inte belasta kammarens protokoll
med att berätta om alla de »angenäma»
saker, som utvisade elever tydligen
kan uppleva i korridorerna. Jag
skall heller inte redogöra för vad som
sagts om att en lärare i Sydsverige instiftat
premium för elev, som inte på en
hel termin förgripit sig på sin lärare.
Allt detta kan man skämta om, men det
är ändå uttryck för situationer och tendenser
som är ganska allvarliga.

Jag tror att utvisningen har sitt värde
endast när det gäller att lösa upp en
tillspetsad situation i klassrummet och
då endast om det är fråga om en mycket
kort tid.

Vad det gäller kvarsittningen på eftermiddagarna,
som är ett gammalt minne
för många som gick i skolan i början av
seklet, har den väl endast sitt värde, om
den kan få formen av ett sådant samtal
på tu man hand mellan lärare och elev,
att eleven verkligen kommer till insikt
om att han begått ett misstag eller en
dumhet.

Vad slutligen beträffar avstängningen,
som ju är en mera drastisk form för tillrättavisning,
skulle jag vilja uttrycka
den uppfattningen, att den kan bli rent
skadlig, om eleven inte samtidigt tas om
hand av någon person, som får till särskild
uppgift att ägna sig åt honom under
den tid han är avstängd. Här kommer
man in på sambandet med de mera
långsiktiga åtgärder, som ecklesiastikministern
också berörde i sitt svar,
nämligen sådana förbättringar som tillkomsten
av skolpsykologer och skolkuratorer
skulle innebära. Stänger man
av en elev från skolarbetet för fjorton
dagar och han samtidigt tas om hand
för regelbunden terapeutisk eller profylakti.
sk
log, kan enligt min uppfattning den avstängningen
bli av värde och kanske
rent av tillrättaföra eleven för alltid.
Men inträffar ingenting sådant utan vederbörande
bara får gå sysslolös och

Nr B 3

Fredagen den 11 juli 1958

Svar på interpellation ang. den disciplinära bestraffningen i folkskolan

dra under dessa dagar och veckor, talar
väl all sannolikhet för att effekten blir
den rakt motsatta.

Jag vill sedan komma in på frågan
vad man borde ha kunnat göra och vad
man i det läge vi nu befinner oss i måste
göra för att verkligen tillskapa de bättre
förhållanden inom skolan, som på lång
sikt kan undanröja en del av de svårigheter,
vilka förr löstes med agan som
enda instrument. Jag vill då följa ecklesiastikministerns
sex punkter. Han talar
för det första om samarbetet mellan
hem och skola, för det andra om förbättrad
lärarutbildning, för det tredje
om tillkomsten av skolpsykologer, för
det fjärde om gynnsammare betingelser
i form av mindre klassavdelningar, för
det femte om ökad gruppundervisning
och för det sjätte om inrättande av observationsklasser.

I fråga om samtliga dessa sex punkter
gäller ju, att vi i dag inte har de personella
och materiella resurserna. Skolan
arbetar inte under så gynnsamma förhållanden,
att man därmed kan undanröja
disciplinsvårigheter. Man måste
säga, att det i några fall väl helt enkelt
beror på försummelser från regeringen
under det gångna decenniet.

Vad först gäller frågan om samarbetet
mellan hem och skola är ju det ingalunda
något patentmedel, eftersom det
hittills i stor utsträckning begränsat
sig till att beröra föräldrar i hem, där
det redan finns ett positivt intresse för
barnens skolgång, medan de föräldrar,
vilkas barn ställer till de största problemen
för skolan, i regel underlåter att
delta i samarbetet.

När man nu tänker sig dessa skolråd
som eu kungsväg, skulle jag vilja varna
för att underskatta det arbete som utföres
av de spontant uppkomna föräldraföreningarna.
Jag tror att de skoldistrikt,
som låter föräldraföreningarnas
styrelse etablera sig som sådant skolråd,
når bättre resultat än de skoldistrikt
kommer att göra, som enbart på officiell

väg skaffar sig kontaktorgan mellan
skolstyrelserna och hemmen.

Jag undrar om det inte på något längre
sikt kunde tänkas, att man i skolförfattningarna
skreve in bestämmelser,
som gåve rätt för skolchef att med bindande
verkan till överläggning kalla
föräldrar till barn, som förbrutit sig i
skolan.

Vad beträffar den förbättrade lärarutbildningen
vet ecklesiastikministern
mycket bättre än jag hur långt efter den
ursprungliga tidtabellen vi i dag ligger
här i landet när det gäller att tillskapa
de lärarhögskolor, som skulle kunna
skaffa oss lärare med en grundligare
psykologisk utbildning.

Vad gäller den tredje punkten, tillsättandet
av skolpsykologer, så har riksdagen
flera gånger behandlat den frågan
och försökt verka som pådrivare. Senast
1957 beställde statsutskottet ett förslag
från regeringen. Jag kan läsa innantill
ur statsutskottets utlåtande nr 8 1957,
där utskottet, med hänvisning till de
motioner vi från vårt håll hade väckt,
finner det »synnerligen angeläget att
Kungl. Maj :t ägnar problemen inom
detta utbildningsområde allvarlig uppmärksamhet
och efter övervägande av
desamma snarast möjligt för riksdagen
framlägger förslag i ämnet».

Nu har jag mig bekant att Kungl.
Maj :t så där mera bakom kulisserna försökt
driva denna sak, men någon redovisning
för riksdagen har vi ännu inte
fått.

Detsamma gäller den ännu större frågan
om möjligheterna att förverkliga
den — som det ofta sagts — viktigaste
skolreformen, att få färre antal barn per
klass och därmed skapa bättre arbetsmöjligheter
för lärarna. Även därvidlag
finns en direkt riksdagsbeställning, som
vi ännu inte fått effektuerad. Den härrör
sig från år 1956, då det begärdes
att Kungl. Maj :t skulle åstadkomma »en
sammanfattande utredning — — som
gör det möjligt att bedöma verkningarna
i olika hänseenden och angelägen -

Fredagen den 11 juli 1958

Nr B 3

Svar på interpellation ang. den disciplinära bestraffningen i folkskolan

hetsgraden av tänkbara delreformer och
att sätta in de tillgängliga lärartillgångarna
på de punkter, där de gör största
nyttan». Det heter vidare att »utredningen
bör vara färdig i så god tid, att
ytterligare förslag i ämnet om möjligt
skall kunna föreläggas 1958 års riksdag».
Det vore intressant att få veta om
detta utredningsarbete har bedrivivts i
sådan takt, att 1958 års riksdag kommer
att få veta någonting på den punkten.

Vad slutligen gäller de två sista punkterna
i ecklesiastikministerns lista, den
ökade gruppundervisningen och inrättandet
av observationsklasser, förutsätter
båda dessa förslag gynnsammare
delningstal, så att man i de stora klasserna,
medan dessa alltjämt existerar,
kan åstadkomma de små praktiska arbetsenheter
som är nödvändiga både i
observationsklasser och för att få en
gruppundervisning till stånd. Jag betvivlar
att ecklesiastikministern är så
optimistisk — han är det ju annars alltid
— att han tror att vi skall ha råd att
under de närmaste åren skapa dessa
förutsättningar.

Ecklesiastikministern slutade med
att vänligt efterlysa positiva förslag. Jag
har försökt att ge några sådana här och
skall nu avslutningsvis endast nämna
ytterligare två. Bägge berör högstadiet,
som ur disciplinär synpunkt förefaller
att bli det känsliga. Det ena gäller ansträngningarna
att så snabbt som möjligt
få fram sådana kursplaner som uppfattas
Såsom meningsfulla även av de
elever som inte har förutsättningar för
högre teoretiska studier och som medför,
att de kan känna skolarbetet som
en verkligt meningsfull sysselsättning.
I detta arbete är ju både ecklesiastikministern
och jag själv inblandade, och jag
hoppas att få räkna med hans varma
intresse i fortsättningen för att det skall
leda till resultat.

I’å den andra punkten, som jag vill
rubricera som införande av mer generösa
regler för meddelande av villkorliga
dispenser på högstadiet, är det möj -

ligt att våra åsikter är mer kontroversiella.

När man skall genomföra så stora förändringar
inom skolväsendet som införandet
av den 9-åriga skolplikten, är det
orimligt att i trakter av vårt land och i
grupper, där man hyser principiell motvilja
mot förändringar som sådana, förutsätta
att man skall kunna få föräldrarnas
bistånd med att hos barnen inpränta
det riktiga och naturliga i att även
sådana elever går kvar i skolan tills de
fyllt 16 år som har långt större dragning
och lust till praktiskt arbete. Att i
sådana situationer utan undantag hålla
kvar elever under övergångstiden, innan
den nya skolordningen är genomförd,
är, tror jag, ett psykologiskt misstag.
Det är då bättre att införa mer generösa
former än som nu gäller i försöksdistrikten
för sådana villkorliga dispenser.
Skolstyrelserna kunde exempelvis
få rätt att, mot en utfästelse från föräldrarna
och eleven att vederbörande senare
skall genomgå viss lämplig utbildning
— folkhögskola, lantmannaskola,
skogsskola, sjömansskola eller dylikt —
medge befrielse redan efter sjunde skolåret.

Detta behöver inte betyda, att man på
minsta sätt ger avkall på själva målsättningen
för den 9-åriga skolan, men det
betyder, att man under övergångstiden
skall inrikta sig på att vinna förståelse
hos föräldrar även i de hem, där man
hyser principiella betänkligheter. Därmed
tror jag att man undanröjer en del
av anledningarna till de friktioner, som
nu förekommer just på högstadiet.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill inte ta upp
hela skoldiskussionen i debatten denna
sommareftermiddag, men jag tar
gärna tillfället i akt att göra en personlig
deklaration rörande ett avsnitt
av herr Heléns anförande.

Herr Helén utgick ifrån att jag väl inte
gärna kunde tänka mig att såsom kropps -

Nr B 3

Fredagen den 11 juli 1958

Svar på interpellation ang. den disciplinära bestraffningen i folkskolan

lig bestraffning anse en lärares grepp i
armen på en pojke eller att en lärare
skiljer ett par slagskämpar åt på skolgården
etc. Jag delar helt herr Heléns
uppfattning i det stycket och har redan
tidigare här i riksdagen, i första kammaren,
sagt, att sådant inte är att hänföra
till kroppslig bestraffning, utan att
det gäller agas utdelande såsom kroppslig
bestraffning. Jag vill tillägga att det
är oerhört angeläget att lärarna i fortsättningen
verkligen har fast mark under
fotterna så att de vet vad som är det
ena och vad som är det andra.

I själva lagtexten, som kommer i folkskolestadgan,
är det ju omöjligt att gå
in på sådana detaljer. Detta måste skrivas
i paragrafer och där står ingenting
annat än att lärare inte får utsätta elev
för kroppslig bestraffning. Sedan är det
meningen — och det har jag meddelat
samtliga lärarförbund — att skolöverstyrelsen
i samråd med lärarförbunden
skall utarbeta särskilda anvisningar för
olika praktiska situationer som kan uppstå.
Jag utgår självfallet från att mängder
av sådana här exempel kommer att
tas upp till behandling då.

Rent allmänt är det ju på det sättet,
att jag personligen inte som ecklesiastikminister
över huvud taget kan medverka
till att våld får utövas i skolan
som ett uppfostringsmedel. Det är min
personliga utgångspunkt. Den andra utgångspunkten,
som är rent pedagogisk,
är ju den, att alla lärare är överens om
att för de många barnen, de vanliga,
hyggliga barnen, som möjligen skulle
kunna agas, om de gjort sig skyldiga
till någon förseelse, behövs inte agan.
Det fåtal verkliga problembarn som
finns i skolan bättrar man inte genom
aga, framför allt inte om det gäller
högstadiet. Det är detta, tycker jag,
som bör vara den naturliga utgångspunkten
för hela debatten.

Om de disciplinmedel som kommer
att föreslås inte är tillräckliga — och
jag är rädd för att de inte är det — så
är det inte ett problem, herr Helén, om

aga eller inte, utan det är ett problem
som vi gemensamt i detta samhälle
måste söka lösa, nämligen hur vi skall
komma till rätta med uppfostringsfrågor
av det här slaget. Skulle de nu föreslagna
åtgärderna vara otillräckliga —
och detta sade jag ju också i mitt interpellationssvar
— hoppas jag innerligt,
att det inte här i huset skall uppstå en
opinion som säger: Låt oss nu få tillbaka
agan i stället för utvisning, kvarsittning
och avstängning! Då för man,
tycker jag, diskussionen efter felaktiga
linjer.

Det är självfallet ett arbete på något
längre sikt att få fram de resurser, som
skolan behöver för att kunna behärska
disciplinproblemen — det är jag medveten
om. Något har dock gjorts. Jag
skall inte trötta med en uppräkning
motsvarande herr Heléns, men jag vill
säga, att vi står ju inte alldeles tomhänta
när det gäller att skapa en bättre
miljö för lärare och elever. Och eftersom
jag vågade mig på att göra den
deklarationen inför lärarförbunden, kan
jag väl göra den här också, nämligen att
en politik, som i princip inleds med att
man förbjuder kroppslig bestraffning i
skolan och i stället rekommenderar andra
metoder, måste naturligtvis underbyggas
med åtgärder, som kommer att
kosta en del pengar. På mig ankommer
väl den otacksamma uppgiften att
försöka skaffa fram dessa pengar. Men
jag vill påpeka för herr Helén, att detta
är inte ett löfte om att lösa alla de
frågor som han radade upp i sin väldiga
förteckning. Vi är emellertid i gång
med den nya lärarutbildningen. Skolpsykologverksamheten
har tagit ett stort
steg framåt. Vi kommer att få en särskild
fackpsykologutbildning, och förstärkningen
av skolkuratorsanslagen för
de allmänna läroverken kommer säkerligen
att mana till efterföljd även
när det gäller kommunala skolor. Vi
har ett beslut om mindre klassavdelningar
— att förverkliga det kostar 13
miljoner kronor — vi har beslut om

Fredagen den 11 juli 1958

Nr B 3

Svar på interpellation ang. den

olika förstärkningsanordningar, om specialklasser
av olika slag o. s. v.

Det är synd att den här agadebatten
har fått sin upprinnelse i ett konkret
fall, som vi alla känner till. Den har
ett betydligt större perspektiv än vad
Limhamnsfallet utvisar.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det är inte det konkreta
Limhamnsfallet som var anledningen
till min interpellation — detta
fall var ju för övrigt föremål för en
debatt i första kammaren i våras —
utan vad som gjorde att jag tog upp
saken var meddelandet om hur skolförfattningssakkunnigas
arbete förlöpte
och vad man har att vänta sig i form
av bestämmelser till kommande hösttermin.

Jag har den uppfattningen att statsrådet
slår in öppna dörrar, när han
vill göra min fråga till en diskussion
om aga eller inte aga. Jag har försökt
begränsa mig till vissa former, som jag
anser olämpliga. Men när man slår fast
så kategoriskt som ecklesiastikministern,
att man vill förhindra våld mot
eleverna och samtidigt se till att lärarna
inte står försvarslösa, då elever tillgriper
våld i en eller annan form, bör det
framhållas, att varken skolförfattningssakkunniga
eller ecklesiastikministern
på denna punkt kunnat ge något helt tillfredsställande
svar. Därför får man härvidlag
bara lita till kloka och förståndiga
lärares sätt att i praktiken klara
upp situationerna.

Vad gäller det långsiktiga perspektivet
rörande väsentliga förbättringar
inom skolan för att förhindra uppkomsten
av disciplinsvårigheter talade ecklesiastikministern
en smula spydigt om
min »väldiga förteckning». Ja, det var
hans egna sex punkter i interpellationssvaret
som jag tillät mig att läsa upp
och kommentera. De besked jag fick
var ju mycket allmänt hållna utfästelser.
Jag tog upp en så pass väsentlig

disciplinära bestraffningen i folkskolan

fråga som den, hur man skall kunna gå
vidare i arbetet på att minska klassavdelningarna.
Statsrådet hänvisar bara
till vårt beslut i riksdagen om återgång
till 1947 års bestämmelser, vilket innebär
att man minskar med ett halvt skolbarn
per år under fyra år! Inte är det
någon väsentlig förbättring. Det var
inte heller detta som riksdagen åsyftade,
när den utöver en återgång till 1947 års
bestämmelser begärde en sammanfattande
utredning, som om möjligt skulle
kunna redovisas till 1958 års riksdag.
Någon sådan sammanfattande utredning
har såvitt jag vet inte ägt rum, och det
finner jag beklagligt. Vill man driva på
i rätt riktning, som ecklesiastikministern
här så riktigt och sympatiskt säger
sig vilja göra, får man väl också förse
Kungl. Maj :t och riksdagen med det
erforderliga utredningsmaterialet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å kammarens
bord vilande proposition nr B 40, angående
svensk medverkan i FN:s observationsgrupp
i Libanon.

§ 5

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner. Därvid remitterades till

statsutskottet motionen nr B 253,
av herr Harlin m. fl.; och

till jordbruksutskottet motionerna:
nr B 254, av herr Hjalmarson m. fl.,
nr B 255, av herr Holmberg in. fl.,
nr B 256, av herr Larsson i Hedenäset
in. fl.,

nr B 257, av herr Eliasson i Moholm
m. fl.,

nr B 258, av herr Svensson i Stenkyrka
in. fl.,

nr B 259, av herr Svensson i Ljungskilc
in. fl., och

nr B 260, av herr Hansson i Skegrie
in. fl.

Nr B 3

Fredagen den 11 juli 1958

Interpellation ang. normer för meddelande av tillstånd att anordna motortävlingar
m. m.

§ 6

Föredrogs den av herr Braconier vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena angående frågan om sjögränsernas
utsträckning, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs herr Lothigius’ vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående riktlinjerna för
användningen av fonderna av konjunkturutjämningsmedel,
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs den av herr Fälldin vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående de föreslagna investeringarna
vid dockanläggningen vid
Gustavsviks örlogsdepå.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Interpellation ang. normer för meddelande
av tillstånd att anordna motortävlingar
m. m.

Herr LÖFGREN (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Den nyligen inträffade
dödsolyckan i samband med en svensk
motortävling har återigen aktualiserat
frågan om vilka allmänna föreskrifter
och säkerhetsåtgärder som bör gälla för
dylika tävlingar, liksom frågan om tävlingarnas
berättigande över huvud.

Framför allt under de senaste tre

åren har olyckor i samband med motortävlingar
runt om i världen haft en oroande
stor omfattning. Sammanlagt torde
omkring 200 människor ha omkommit
sedan 1955, då den uppmärksammade
olyckan vid Le Mans-loppet krävde
nära 80 dödsoffer. Till dessa spillda
människoliv får även läggas ett avsevärt
antal svårt skadade.

Även om antalet dödsoffer och svårt
skadade vid tävlingar i vårt land hittills
är av betydligt mindre omfattning,
så har vi ingen garanti för att ej långt
mera allvarliga olyckor kommer att inträffa.
Olyckorna vid hastighetstävlingar
med motorfordon inträffar trots omfattande
säkerhetsföreskrifter för såväl
publikens som förarnas del. De fordon
som deltager i loppen genomgår alltid
en minutiös kontroll, och publiken får
endast uppehålla sig på ett avstånd från
tävlingsbanan som ansetts såsom betryggande.
Då olyckorna trots detta inträffar,
måste det fastslås, att hittills gällande
säkerhetsföreskrifter inte förmår
skydda mot allvarliga skador till liv och
lem.

I denna situation kan man enligt min
mening starkt ifrågasätta om de tekniska
eller vetenskapliga vinningarna
till gagn för motorismen som kan erhållas
genom dessa tävlingar är så stora, att
de motiverar de risker som förare och
publik utsättes för. Det torde väl för
övrigt förhålla sig så, att den för motorfordonsindustrien
mest betydelsefulla
experimentverksamheten numera äger
rum på fabrikernas testbanor och laboratorier.

Från trafiksäkerhetssynpunkt torde
liastighetstävlingar för bilar och motorcyklar
ha en övervägande negativ effekt.
Den suggererande inverkan på särskilt
unga motorförare, som bevittnandet av
ofta chansartad körning i onaturligt hög
hastighet medför, utlöser lust att kopiera
vana tävlingskörares teknik och
risktagande även i normal trafik. I detta
sammanhang finns också anledning att

Fredagen den 11 juli 1958 Nr B 3

Interpellation ang. normer för meddelande av tillstånd att anordna motortävlingar
m. m.

påtala de på senare tid allt vanligare
s. k. stock-car-evenemangen, där de tävlande
går in för att hindra sina motståndares
framfart genom manövrer, som i
trafiken skulle betraktas såsom direkt
livsfarliga.

Att helt förbjuda tävlingar med motorfordon
skulle säkerligen vara både onödig
och olämpligt. S. k. tillförlitlighetstävlingar
kan vara direkt värdefulla. För
många framstår s. k. speed-waytävlingar
såsom en ytterst våghalsig och farlig
tävlingsform. I verkligheten uppnås på
normala speed-way-banor på grund av
de korta raksträckorna mycket begränsade
hastigheter, praktiskt taget aldrig
överstigande 75 km i timmen, och enligt
min mening är tävlingar av detta slag
närmast att betrakta såsom en relativt
ofarlig, cirkusliknande underhållning,
som uppskattas av många. Helt annorlunda
förhåller det sig vid s. k. rundbane-tävlingar,
där avsevärt högre hastigheter
uppnås, och enligt min uppfattning
borde i varje fall rena liastighetstävlingar
på landsväg av typen TT och
Grand Prix helt förbjudas på grund av
de oerhörda risker, som alltid måste
finnas i samband med de våldsamma
hastigheterna, vilka säkerhetsföreskrifter
som än uppställes. Det bör beträffande
motorcyklar i detta sammanhang
bemärkas, att fordonen nu utrustats
med så kraftiga motorer — trots mycket
ringa fordonsvikt — och vindskyddande
inklädnad, att hastigheter på 250 km i
timmen lätt uppnås. Att färdas i dessa
hastigheter på banor, som kantas av
ledningsstolpar, skarpa stenar, byggnader
m. in., måste betraktas som så stort
risktagande att det ej borde förekomma
i vårt land.

Med stöd av det ovan anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få rikta följande frågor:

Vill herr statsrådet medverka till att
en omprövning kommer till stånd beträffande
nu tillämpade normer för med -

delande av tillstånd att anordna motortävlingar,
i syfte att utesluta de uppenbart
farligaste typerna av hastighetstävlingar
såsom TT-och Grand Prixlopp
på landsväg?

Vill herr statsrådet medverka till att
genom modifieringar av nu tillämpade
normer för meddelande av tillstånd för
anordnande av övriga typer av motortävlingar
och skärpta säkerhetsföreskrifter
minska riskerna i samband med
motortävlingar ?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Tillkännagavs, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält, att
till utskottet från fullmäktige i riksbanken
inkommit framställning om pension
till änkefru Nanny Ingvall, född
Rundgren.

Denna anmälan bordlädes.

§ 11

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets memorial nr
B 1, angående granskning av de i statsrådet
förda protokoll;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

Bl, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställning
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under första huvudtiteln,
avseende anslagen till kungl.
hov- och slottsstaterna,

nr B 3, angående egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom
utrikesdepartementets verksamhetsområde,

nr B 4, angående egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde,

nr B 13, angående anslag för budgetåret
1958/59 till oförutsedda utgifter,

Nr B 3

Fredagen den 11 juli 1958

nr B 15, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten,

nr B 16, angående upptagande å riksstaten
för budgetåret 1958/59 av underskottet
för luftfartsfonden,

nr B 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B framlagda
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1958/59,

nr B 18, angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1958/59,

nr B 19, angående stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret 1958/59,
nr B 20, angående utgifter å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde,

nr B 21, angående utgifter å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde,

nr B 23, angående utgifter å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde,

nr B 24, angående utgifter å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,

nr B 25, angående utgifter å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser handelsdepartementets verksamhetsområde,

nr B 27, angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1958/59,
nr B 28, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde,
nr B 29, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr B 30, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret

1957/58, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,
nr B 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar,
nr B 32, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående överlåtelse av
viss kronan tillhörig mark m. in.,

nr B 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förflyttning av
Söderbygdens vattendomstol,

nr B 34, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket m. in.,

nr B 35, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag angående vissa
tjänster vid kommunikationsverken,
nr B 36, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
vissa avtal om förvärv och överlåtelse
av fastigheter m. m., och

nr B 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1958/59 till främjande av bostadsförsörjningen
in. in. jämte i ämnet
väckta motioner;

första lagutskottets utlåtanden:
nr B 2, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 11 § religionsfrihetslagen
den 26 oktober 1951 (nr 680), in. in.,
nr B 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande ratifikation av
konvention om indrivning av underhållsbidrag
i utlandet, och

nr B 6, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 24 maj 1929
(nr 116) om tillsyn över stiftelser;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr B 2, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 30 juni 1937 (nr 655)
angående bidrag från landsting och städer,
som ej deltaga i landsting, till bestridande
av kostnaderna för vård i

Fredagen den 11 juli 1958

Nr B 3

vissa fall å karolinska sjukhuset och
serafimerlasarettet, dels ock i ämnet
väckt motion,

nr B 3, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av förordningen
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor,

nr B 4, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner,

nr B 5, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ympning mot smittkoppor, dels ock
i ämnet väckta motioner,

nr B 6, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i bestämmelserna
om allmänna barnbidrag
m. m., och

nr B 7, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i lagen om allmän
sjukförsäkring, m. in.; samt
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr B 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen B under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar,
nr B 2, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående anslag till kapital -

investeringar, såvitt avser jordbruksärenden,
och

nr B 3, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten såvitt
avser nionde huvudtiteln.

§ 12

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Undertecknad önskar härmed ledighet
från riksdagsuppdragets fullgörande
för att som delegat deltaga i interparlamentariska
unionens kongress i
Rio de Janeiro. Ledigheten skulle omfatta
tiden från den 19 juli till riksdagens
slut.

Stockholm den 10/7 1958

Axel Gustafsson, Borås

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.39.

In fidem
Gunnar Britth

Nr B 3

Tisdagen den 15 juli 1958

Tisdagen den 15 juli

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Minnesord över avliden ledamot av
kammaren

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
öppnade sammanträdet med följande
ord:

Riksdagsmannen, glasmästaren Gerhard
Nilsson i Gävle, född den 6 mars
1895, avled oväntat lördagen den 12
innevarande juli i Kungsbacka, där han
deltog i ett hantverksjubileum. Han invaldes
i andra kammaren vid 1956 års
val och blev redan under sin första riksdag
år 1957 suppleant i statsutskottet.
Vid nyvalet till andra kammaren innevarande
år blev han omvald och från
innevarande session ordinarie ledamot
av bankoutskottet.

Under strängt arbetsfyllda ungdomsår
förvärvade han en grundlig yrkesskicklighet
inom sitt fack och byggde sedermera
upp ett föredömligt skött eget företag.
Inom hantverket och den mindre
industriens organisation gjorde han en
från alla håll omvittnad stor och värdefull
insats.

I kammaren gjorde han sin röst hörd
särskilt i frågor som berörde småföretagen
men deltog också i övrigt mycket
samvetsgrant i riksdagens arbete. Genom
sin saklighet och sitt öppna och
vänliga sätt att umgås med andra människor
vann han sina riksdagskamraters
sympati och tillgivenhet.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 2

Justerades protokollet för den 8 innevarande
juli.

§ 3

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att fru Ulla LidmanFrostenson
varit sjuk i influensa 22/6
—15/7.

Stockholm den 12.7.57

S. Thyselius-Lundberg

Fru Lidman-Frostenson hade vid
kammarens sammanträde den 3 juli på
grund av styrkt sjukdom beviljats ledighet
från riksdagsgöromålen till och med
innevarande dag. Det nu föredragna läkarintyget
lades till handlingarna.

Herr förste vice talmannen meddelade,
att herr Munktell, som vid kammarens
sammanträde den 18 juni med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i
kammaren.

§ 4

Svar på interpellation ang. åtgärder i
syfte att stimulera sysselsättningen inom
skogsbruket och på fråga ang. de avsättnings-
och sysselsättningssvårigheter som
hota uppstå inom skogsnäringen

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
har frågat, om jag vill lämna kammaren
en redogörelse för de åtgärder
som vidtagits eller planeras i syfte att
stimulera sysselsättningen inom skogsbruket.

Tisdagen den 15 juli 1958

Nr B 3

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att stimulera sysselsättningen inom

skogsbruket och på fråga ang. de avsättnings- och sysselsättningssvårigheter som

hota uppstå inom skogsnäringen

Vidare har herr Gustafsson i Skellefteå
frågat statsministern, hur regeringen
ser på de avsättnings- och sysselsättningssvårigheter,
som hotar uppstå
inom skogsnäringen kommande avverkningssäsong
och vilka särskilda åtgärder
regeringen planerar för att förekomma
eller mildra dessa svårigheter.

Till svar på dessa frågor vill jag anföra
följande.

Avsättningsförhållandena för skogsbrukets
produkter under den kommande
avverkningssäsongen är ännu synnerligen
svårbedömbara. De påverkas inte
bara av hur efterfrågan på skogsindustriens
varor kommer att utvecklas på
utlandsmarknaden och på hemmamarknaden
utan även av en rad andra faktorer.
Sålunda har lagersituationen i fråga
om rundvirke stor betydelse. Möjligheterna
för köpare och säljare att
komma överens om priserna på skogsråvaran
kommer att påverka lusten både
att sälja och att köpa. Avverkningarnas
omfattning kommer vidare att påverkas
inte blott av det aktuella läget på skogsindustriens
avsättningsmarknader utan
även av hur efterfrågan bedömes komma
att utvecklas under 1959 och delvis
kanske också under 1960. Den råvara
som huggs i dag kommer nämligen
många gånger fram till förädlingsindustrien
först om något år eller ännu senare.
Företagens interna ekonomiska
ställning spelar naturligtvis också en
roll. Om likviditetsläget inom ett företag
är relativt svagt kan det tvingas avverka
mindre än vad som annars skulle
ha varit möjligt.

För dagen synes flera av de här
nämnda förhållandena utvecklas på ett
sådant sätt, att avverkningarna under
den kommande säsongen kan tänkas bli
mindre än tidigare. Detta gäller särskilt
de fyra nordligaste länen. I övriga delar
av landet tycks riskerna för eu nedgång
vara mindre. Även om jag än eu gång
vill understryka att läget är svårbedöm -

bart och att riskerna för sysselsättningssvårigheter
inom skogsbruket inte bör
överdrivas, är det uppenbart att statsmakterna
måste förbereda åtgärder mot
arbetslöshet i skogen om sådan skulle
uppträda. Framför allt riskerar den i
skogen mera tillfälligt sysselsatta arbetskraften
att bli utan arbete i skogsnäringen.

Utgångspunkten för planeringen av
arbetslöshetsbekämpande åtgärder i
skogsbygden är att skogsarbetarna skall
inta samma ställning som andra arbetargrupper.
Det innebär bl. a., att arbetsförmedlingen
får försöka överföra arbetskraft
från skogsbygden till andra
områden. En sådan omflyttning är naturligtvis
främst aktuell i de områden
av landet, där vi har ett mera långsiktigt
överskott av arbetskraft. För att
en flyttning skall bli möjlig erfordras i
många fall omskolning av de arbetslösa.
Kurser förberedes i detta syfte av
arbetsmarknadsstyrelsen. Flyttningsbidrag
och familjebidrag är också verksamma
hjälpmedel för att underlätta
rörligheten.

En del åtgärder, som är speciellt inriktade
på läget i skogen, har också vidtagits.
Sålunda har arbetsmarknadsstyrelsen
bemyndigats ge 25 procent statsbidrag
till röjningar och andra normalt
icke statsbidragsberättigade skogsvårdsarbeten,
om dessa bedrives i form av
beredskapsarbeten. Även andra beredskapsarbeten
planeras av arbetsmarknadsstyrelsen
med sikte på att ge arbetslösa
skogsarbetare sysselsättning när
omflyttning inte kan ske.

Arbetsmarknadsstyrelsen bar vidare
lämnat ett generellt medgivande att taga
investeringsfonder för skogsbruk i anspråk.
Därmed underlättas det för företagen
att själva ordna sysselsättningsobjekt
för sina arbetare. Den föreslagna
vidgningen av ramen för exportkrediterna
bör kunna i någon mån under -

Nr B 3

Tisdagen den 15 juli 1958

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att stimulera sysselsättningen inom

skogsbruket och på fråga ang. de avsättnings- och sysselsättningssvårigheter som

hota uppstå inom skogsnäringen

lätta avsättningen även inom skogsindustrien.

Det bör även nämnas att antalet utlänningar
i skogen har sjunkit på sistone,
bl. a. som en följd av den upplysningsverksamhet
om arbetsmarknadsläget,
som arbetsmarknadsmyndigheterna
bedriver i våra grannländer. Den 1
april i år var deras antal ca 7 000, mot
8 000 vid årsskiftet.

Såsom framgår av det sagda har arbetsmarknadsmyndigheterna
sin uppmärksamhet
fäst på läget inom skogsbruket.
Den tiden är förbi då arbetslöshet
inom skogsbruket betraktades på
annat sätt än inom andra yrkesområden.
Jag är övertygad om att även skogsbrukets
egna företrädare numera på ett
annat sätt än tidigare är beredda att
göra aktiva insatser för att upprätthålla
en jämn sysselsättning och därmed på
längre sikt säkra skogsbrukets arbetskraftsförsörjning.
Som ett tecken på denna
inställning betraktar jag de uppmaningar,
som utfärdats från skogsägarföreningarnas
riksförbund och som går
ut på att skogsägarna i så stor utsträckning
som möjligt bör sysselsätta arbetskraft
i skogsvårdsarbeten i den mån
inte avverkningen ger full sysselsättning.

Herr Eliasson har också frågat, om
jag är villig att vidtaga åtgärder i syfte
att främja fliseldning vid statliga inrättningar.

Även om denna fråga inte faller inom
socialdepartementets verksamhetsområde,
vill jag efter samråd med handelsministern
svara följande.

Försök med fliseldning har pågått sedan
1955 under ledning av riksnämndden
för ekonomisk försvarsberedskap.
Jämsides härmed har olika metoder
prövats i syfte att rationalisera framställningen
av flis. Försöksverksamheten
pågår alltjämt. Inom riksnämnden
undersökes för närvarande i vilken omfattning
statliga och kommunala eld -

ningsanläggningar skulle kunna använda
flis som bränsle. Vidare utredes möjligheterna
att anordna en rationell flistillverkning
inom de områden, där eldning
med flis är tänkbar.

Riksnämndens försöksverksamhet har
i första hand tagit sikte på bränsleflisens
betydelse med hänsyn till den ekonomiska
beredskapen.I dagens läge kan
bränsleflis, som är beredd av gallringsvirke,
inte konkurrera med eldningsolja
i prishänseende, om man skall räkna
in full arbetslön för den skogsvårdande
röjningsgallringen in. m. Som jag
nyss framhållit kan arbetsmarknadsstyrelsen
numera ge statsbidrag till vissa
skogsvårdsarbeten, som bedrives som
beredskapsarbete, vilket givetvis i en
del fall kan påverka den enskilde skogsägarens
lönsamhetsberäkningar. Vidare
pågår försök i syfte att ytterligare nedpressa
hanteringskostnaderna i skogen.

I avvaktan på resultaten av pågående
undersökningar och försök på detta område
kan jag inte nu utlova några ytterligare
åtgärder från statens sida i det
av interpellanten angivna syftet.

Vidare anförde:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag ber först att få tacka
för det svar, som herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet har lämnat
på min interpellation, även om det
inte i alla avseenden var så positivt som
jag skulle önska.

Som jag har framhållit i min interpellation
är det med hänsyn till riskerna
för fortsatt konjunkturavmattning
angeläget att sysselsättningen och avsättningen
inom skogsbruket stimuleras.
Därför talar också att avverkningarna
av mera värdefulla virkessortiment kan
komma att bli av mindre omfattning under
kommande höst och vinter. Socialministern
har i sitt svar gett uttryck
för en liknande bedömning av läget och

Tisdagen den 15 juli 1958

Nr B 3

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att stimulera sysselsättningen inom

skogsbruket och på fråga ang. de avsättnings- och sysselsättningssvårigheter som

hota uppstå inom skogsnäringen

understrukit, att statsmakterna i en
sådan situation måste förbereda åtgärder
för att motverka arbetslöshet i
skogarna. Från vissa industriers sida
har man varslat om minskat behov av
virke, men det är naturligtvis svårt att
bedöma utsikterna. Under alla förhållanden
är det nödvändigt, att statsmakterna,
som sagt, är beredda att snabbt
sätta in åtgärder, som är av betydelse
för både sysselsättningen och skogsvården.

I interpellationssvaret pekar socialministern
på att vissa åtgärder i detta
syfte redan har vidtagits. Sålunda har
arbetsmarknadsstyrelsen fått bemyndigande
att ge 25 procents statsbidrag till
röjningar och andra normalt inte statsbidragsberättigade
skogsvårdsarbeten,
om de ordnas i form av beredskapsarbeten.
Arbetsmarknadsstyrelsen har vidare
lämnat ett generellt bemyndigande
att ta investeringsfonden för skogsbruk
i anspråk, och därmed underlättas möjligheterna
för företagen att ordna lämpliga
sysselsättningsobjekt för sina anställda.
Den föreslagna ökningen av ramen
för exportkrediterna bör också, säger
socialministern, i någon mån kunna
underlätta avsättningen även inom
skogsindustrien.

För min del tycker jag att det är enbart
tillfredsställande att åtgärder sättes
in i denna riktning, även om man
kan vara något tveksam om huruvida
vissa av åtgärderna kommer att få tillräcklig
effekt —• jag tänker närmast på
det bidrag till röjningsarbeten som arbetsmarknadsstyrelsen
skall ge. Inom
parentes sagt vill jag understryka vikten
av att den vana arbetskraften i skogarna
i första hand tages i anspråk för
sådana arbeten, i den mån dessa arbetare
saknar annan sysselsättning, exempelvis
med avverkning. Med tanke på
de olyckliga verkningar, som riksarbetssystemet
på sin lid hade, skulle det
vara oklokt, om den vana arbetskraften
3 — Andni kammarens protokoll

skulle sättas i efterhand. Jag förutsätter
att så inte kommer att ske.

Min tvekan inför utsikterna att dessa
röjningsarbeten skall kunna få större
omfattning beror på följande. Skogsägarna
har ju på grund av sjunkande
virkespriser och minskade avverkningar
i vissa fall samt den ganska kraftiga
minskningen av inkomsterna från jordbruket
i många fall kommit i en avsevärt
försämrad ekonomisk situation.
Många skogsägare har därför säkerligen
inte möjlighet att ställa så mycket kontanta
medel till förfogande för skogsvårdande
åtgärder utöver det arbete
som de själva kan komma att utföra. I
den mån avverkningarna av timmer eller
massaved minskar, kommer de naturligtvis
också att mera ägna sin tid
åt skogsvårdande åtgärder på de egna
skogarna.

Man kan således just med hänsyn till
den ekonomiska situationen för många
skogsägare ställa sig något tveksam till
möjligheterna att med ett bidrag av 25
procent få till stånd röjningsarbeten
som är tillräckligt omfattande för att
även kunna bereda sysselsättning åt
den mindre vana arbetskraften. Enligt
vad jag erfarit är det meningen attt
uppsätta arbetslag med fem man. Med
tanke på bur mycket en förman kan
hinna med i fråga om att leda de andras
arbete, kan ett sådant arbetslag kanske
ofta vara i största laget. Jag hoppas att
man inte skall vara alltför stelbent utan
anpassar arbetslagets storlek efter arbetsuppgifterna
och arbetskraftens vana.
Jag tror inte heller att det kommer
att bli lätt att skaffa kvalificerade förmän
till dessa röjningsarbeten, om de
skall sättas i gång i större omfattning
i olika län.

En annan sak är att sådana röjningsarbeten
lämpligen inte bör bedrivas sedan
snön kommit och behovet av andra
skogsvårdande åtgärder måste beaktas.

Efter dessa kommentarer tillåter jag

1958. Nr It II

Nr B 3

Tisdagen den 15 juli 1958

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att stimulera sysselsättningen inom

skogsbruket och på fråga ang. de avsättnings- och sysselsättningssvårigheter som

hota uppstå inom skogsnäringen

mig att säga några ord om det andra
spörsmål jag berörde i interpellationen,
nämligen huruvida inte statsmakterna
i detta läge borde överväga att stimulera
fliseldning i statliga inrättningar,
t. ex. militära anläggningar och större
sjukhus. Socialministern har framhållit
att försök med fliseldning har pågått
sedan 1955 i riksnämndens för ekonomisk
förvarsberedskap regi och alltjämt
pågår. Inom riksnämnden undersöks
f. n. också i vilken omfattning
statliga och kommunala inrättningar
skulle kunna använda flis som bränsle.
I avvaktan på resultatet av nu pågående
undersökningar och försök är socialministern
icke nu beredd att utlova ytterligare
åtgärder.

Då statsrådet i annat sammanhang
har pekat på att andra beredskapsåtgärder
på skogsbrukets område än som
här har nämnts planeras med sikte på
att ge arbetslösa skogsarbetare sysselsättning
hoppas jag att jag får tolka
detta så, att även problemet med klenvirkets
avsättning för fliseldning kan
beaktas. I så fall får interpellationssvaret
betraktas som mera positivt.

Ur många synpunkter skulle en ökad
avsättning av klenvirke genom eldning
vara något ytterst värdefullt. Som jag
tidigare framhållit är skogsägarnas ekonomiska
situation just nu i många fall
sådan att de måste eftersträva en viss
direkt arbetsersättning för det arbete
de utför i skogarna. Kunde man öka
avsättningen av klenvirke, skulle både
huggarna och körarna få arbetsinkomster.
Avverkningsarbetet skulle nog
ganska lätt och snabbt komma i gång
utan större administrativ apparat, om
man i ett län skulle kunna sälja låt
oss säga 20 000 m3 klenvirke till ett
regemente på ett år. Det skulle ge många
dagsinkomster. Att den ökade avsättningen
för klenvirket skulle betyda
mycket ur skogsvårdssynpunkt, behöver
jag inte orda om här. Man kan inte

begära att gallringen skulle få tillräcklig
omfattning, om avsättningsmöjligheterna
är antingen helt obefintliga eller
mycket ovissa.

Eldning med flis synes inte längre
vara ett tekniskt problem. Återstår prisfrågan.
Tillräckliga undersökningar synes
inte finnas av skillnaderna i kostnad
mellan olje- och fliseldning. På
vissa håll säger man att kostnadsökningen
vid övergång till flis som bränsle
inte skulle vara särskilt stor. Hur
som helst kan jag inte finna att den
kostnadsökning som man får bedöma
som sannolik skulle vara så stor, att
man inte vid en del statliga inrättningar
skulle kunna helt eller delvis övergå
till fliseldning och därmed ge oss bättre
material för att bedöma svårigheterna.

Jag har tagit upp detta problem inte
bara med tanke på sysselsättningsläget
och skogsvården utan också med tanke
på att vi importerar olja för hundratals
miljoner kronor om året och att vårt
lands valutareserv är begränsad. Skulle
valutareserven på grund av en olycklig
utveckling kraftigt nedgå, blir situationen
mycket allvarlig för vårt näringsliv.
Åtgärder som i någon mån reducerar
bränsleimporten vore därför
välkomna. Därtill kommer slutligen beredskapssynpunkten.
Praktiska försök
med fliseldning vid en del statliga inrättningar
skulle kunna ge oss en del
ytterligare värdefulla erfarenheter. Avspärrningstiden
under krigsåren och
Suezkonflikten har visat hur sårbar vår
försörjning är på detta område. Vi
kan i dagens läge kanske räkna med
risken att händelserna i Irak ställer oss
inför nya problem. Jag anser det därför
ytterst angeläget att statsmakterna har
sin uppmärksamhet riktad på problemet
och sätter in åtgärder i god tid.

Även om svaret på min interpellation
inte innehåller löfte om omedelbara
åtgärder, hoppas jag att det får tolkas
så, att dörren inte är stängd utan att

Tisdagen den 15 juli 1958

Nr B 3

Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att stimulera sysselsättningen inom

skogsbruket och på fråga ang. de avsättnings- och sysselsättningssvårigheter som

hota uppstå inom skogsnäringen

problemet på allt sätt beaktas. Den nick
som statsrådet ägnade mig, då jag sökte
göra en sådan tolkning gör att jag vågar
beteckna interpellationssvaret som mera
positivt.

Jag ber därför än en gång att få tacka
socialministern för svaret.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag ber också att få
framföra ett tack till socialministern
för svaret på min fråga.

Anledningen till att jag framställde
frågan var en del rätt alarmerande uppgifter
i pressen för en tid sedan. Ordföranden
i Sveriges skogsägares riksförbund
herr Hedlund hade nämligen omtalat,
att den största virkesköparen i
landet, Nordsvenska virkesföreningen,
skulle reducera sina inköp från bondeskogarna
med inte mindre än 40 procent.
Nu bar det emellertid framgått, att
dessa tidningsuttalanden berodde på ett
missförstånd och att nedgången måhända
endast skulle röra sig om 20 procent.
Detta är ändå tillräckligt betydande
för att göra läget allvarligt och för
att motivera beredskapsåtgärder från
samhällets sida. Socialministern har
också i sitt svar medgivit detta.

I svaret redovisas en del åtgärder,
som redan vidtagits. Herr Eliasson har
redan kommenterat dem, och jag kan i
stor utsträckning instämma i vad han
sagt. Herr Eliasson är tveksam om den
här åtgärden att ge 25 procent statsbidragtill
röjnings-och andra normalt icke
statsbidragsberiittigande skogsvårdsarbeten
kan komma att betyda särkilt
mycket. Jag måste nog säga att jag helt
delar hans tveksamhet på den punkten.
Enligt de cirkulär som utgått är det meningen,
att det är det enskilda mindre
skogsbruket och kommunskogarna som
skall utnyttja denna möjlighet. När det
giillcr kommunerna bör det finnas stora
utsikter att de kommer att utnyttja

detta i den utsträckning det är möjligt,
om det nu blir arbetslöshet inom deras
område. Jag är emellertid betydligt mer
tveksam när det gäller de enskilda
skogsbrukarna, som befinner sig i ett
rätt bekymmersamt läge dels därför att
de inte får skogsförsäljningar som de
kanske räknat med, dels på grund av
krisbetonade förhållanden inom jordbruket.
De har ju i många fall tidigare
utfört det arbete det här är fråga om
själva eller genom den arbetskraft som
finns i familjen. I detta läge skulle de
nu i stället betala 75 procent av kostnaderna
för att få arbetet gjort av arbetslag.
När det i svaret står 25 procent
statsbidrag bör man emellertid skjuta in
att bidraget i själva verket blir litet
större. Meningen är ju, att skogsägarna
själva skall betala 75 procent av beräknad
normalkostnad och att staten sedan
skall betala det överskjutande. I många
fall kommer det att bli mer än 25 procent
som staten får betala. Jag tror dock
att de enskilda skogsägarna kommer att
ta sig en funderare innan de går med på
att betala 75 procent av en beräknad
normalkostnad för ett arbete, som de i
många fall brukar göra själva.

Sedan har vi dessa arbetslag som skall
sammansättas av folk som arbetsförmedlingen
skickar. Skogsägarna kan misstänka,
att det inte alltid blir så kunnigt
folk som kommer att vara med i dessa
arbetslag, ocli de kan frukta att arbetet
blir sämre utfört, särskilt med hänsyn
till trädval o. d. Jag är alltså i likhet
med herr Eliasson av den uppfattningen,
att vi inte får fästa alltför stora förhoppningar
vid detta. Jag skulle vilja
hemställa till socialministern att i varje
fall överväga en åtgärd som jag tycker
i någon mån borde göra det mera lockande
för skogsägarna att utnyttja statsbidraget.
De mindre skogsägarna som
själva brukar utföra arbetet i den egna
skogen bör få möjligheter att själva vara
med och se hur arbetet utförs. De skulle

Nr B 3

Tisdagen den 15 juli 1958

Svar på fråga ang. nerskräpningen av rastplatser utefter de svenska vagarna

då få betala mindre än 75 procent. Om
man gjorde det tillägget skulle, tror jag,
det vara lättare att få en del mindre
skogsägare att bli intresserade av denna
sak. Jag tror dock att vi inte ens med
det tillägget får vänta oss alltför mycket.

Kommittén för produktionsfrämjande
åtgärder, som i maj 1954 redovisade resultatet
av sitt uppdrag, var rätt optimisisk
beträffande den arbetskraftsreserv
som finns inom skogsbruket. Man uppskattar
behovet av skogsvårdsåtgärder
till inte mindre än 28,2 miljoner dagsverken,
varav 4,6 miljoner skulle kunna
igångsättas med kort varsel. Man konstaterar
emellertid att det finns två
flaskhalsar. Den ena gäller bristen på
utbildade förmän för detta arbete. Jag
är i likhet med herr Eliasson medveten
om att denna brist kan göra sig kännbar
även nu, och därför får vi räkna
med en snabb utbildning av förmän om
detta skulle genomföras.

Jag skulle alltså vilja hemställa till
socialministern att han överväger om
det inte vore möjligt för skogsägarna att
själva få vara med i arbetslagen. Sedan
bör nog utvecklingen följas med mycket
stor uppmärksamhet. Om dessa åtgärder
inte skulle visa sig tillräckliga, får vi
vidta ytterligare åtgärder för att sysselsätta
den ledigblivna arbetskraften.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Av de fyra län som socialministern
nämnde är Norrbotten det
som drabbats hårdast av den begränsning,
som redan inträtt i fråga om avverkningen
och som nu hotar att ytterligare
förvärras enligt arbetsmarknadsmyndigheternas
prognoser. Vi har under
långa perioder de senaste åren haft
flera tusen arbetslösa i Norrbotten, och
detta har självfallet fört med sig stora
olägenheter både för de enskilda och
för kommunerna.

Detta problem i Norrbotten har självfallet
också ett alldeles klart samman -

hang med de strider som även förekommit
i riksdagen om statsdriften i Norrbotten.
Det har framför allt gällt frågan
om utbyggnaden av träförädlingsindustrien
och därmed möjligheterna att
åstadkomma ytterligare arbete i skogarna.
Det har tidigare påståtts, att råvaran
i Norrbotten inte var tillräcklig för en
sådan utbyggnad av den statliga träförädlingsindustrien.
Vi från norrbottenshåll
har ansett oss ha anledning att betvivla
dessa uppgifter, och nu vet vi att
det förhåller sig så som vi misstänkte.
En statlig utredning har nämligen klarlagt,
att det finns mycket stora virkesreserver
i de norrbottniska skogarna.
Där har alltså funnits möjlighet att motverka
den arbetslöshet som vi länge dragits
med. Denna arbetslöshet kan motverkas
dels genom en ökad avverkning,
dels genom en utbyggnad av träförädlingsindustrien.

Landshövdingen i Norrbotten anser
att det finns utrymme för ytterligare åtskilliga
tusen årsarbeten i Norrbotten
genom sådana här åtgärder. Jag
hoppas därför att man i samband med
behandlingen av de frågor av mera provisorisk
karaktär för att råda bot på
den akuta arbetslöshetssituationen som
socialministern har utlovat också skall
sikta till att åstadkomma en mera bestående
utbyggnad av den statliga träförädlingsindustrien
och därmed även öka
möjligheterna att bereda arbete i skogarna.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. nerskräpningen av
rastplatser utefter de svenska vägarna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Tisdagen den 15 juli 1958

Nr B 3

Svar på fråga ang. nerskräpningen av rastplatser utefter de svenska vägarna

Herr talman! Herr Gustafsson i
Borås har frågat mig om jag anser gällande
förordningar och praktiska anordningar
till fyllest för att motverka
nerskräpning och osnygghet av rastplatser
utefter vägarna och, om så inte
är fallet, om jag vill ta initiativ och
medverka till att åtgärder vidtages, som
i görligaste mån kan minska den nerskräpning
och osnygghet som nu förekommer,
kanske ofta på grund av att
de praktiska anordningarna för hopsamling
och bortforsling av avfall är
otillräckliga.

Till besvarande av frågan vill jag
meddela följande.

Vid upprepade tillfällen har krav
framställts mot väg- och vattenbyggnadsverket
att anordna rastplatser o. d.
samt att vidtaga åtgärder mot nerskräpningen
och osnyggheten utefter vägarna.
Man har därvid hävdat att renhållningen
av inte bara vägbanan utan även
den närmast intill liggande vägmärken
torde åligga väghållaren.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
under senare år i ökad utsträckning
anordnat uppställnings- och rastplatser
samt uppsatt uppsamlingskärl för pappersavfall
o. d. utefter vägarna. Tömning
och skötsel i övrigt av dessa kärl
ombesörjes av vägförvaltningarna. Man
har också genom verkets försorg inventerat
behovet av och träffat avtal om
upplåtelse av permanenta toalettanordningar
o. d. längs de mera trafikerade
vägarna. Vidare har man på rastplatser
m. m. satt upp hänvisningsskyltar till
sådana anordningar.

Som ett led i strävandena att bekämpa
i det föregående nämnda missförhållanden
tillsattes i slutet av år 1955
på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
initiativ en särskild kommitté för att
man på bredare bas skulle få till stånd
eu mera aktiv verksamhet. I kommittén
är representerade — förutom vägoch
vattenhyggnadsstyrelsen — järnvägsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, mo -

tororganisationerna, Svenska naturskyddsföreningen,
Svenska omnibusägareföreningen,
Svenska petroleuminstitutet,
Svenska turistföreningen samt
Skid- och friluftsfrämjandet. Man har
ansett att det närmast gäller att få den
enskilde individen att iakttaga aktsamhet
och renlighet i naturen. Förbudsvägen
med åtalsingripanden m. m. har
bedömts inte erbjuda en verksam lösning
i dessa fall. Den åsyftade förbättringen
har i stället ansetts bäst kunna
och böra åstadkommas genom propaganda-
och upplysningsverksamhet. Under
förra året genomfördes också en
brett upplagd upplysningskampanj med
hjälp av affischer m. m. och anlitande
av press och radio.

De hygieniska förhållandena utefter
våra vägar lämnar dock på sina håll
alltjämt mycket övrigt att önska. Enligt
vad jag erfarit avser emellertid
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att
fortsätta med ansträngningarna att söka
förbättra nämnda förhållanden. Även
samarbetskommittén inriktar sig på en
vidgad verksamhet med en förnyad
upplysningskampanj i år.

Härpå anförde

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag ber först att få
framföra mitt tack till statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min fråga.

Egentligen kunde det räcka med detta
tack, enär svaret är så positivt som
man rimligen kan begära. Jag vill säga
bara ett par ord.

Det har grämt mig många gånger att
se hur folk inte synes ha den minsta
känsla för trevnad ute i Guds fria natur
utan gör sig skyldiga till ett snuskeri,
som många gånger går över alla gränser.

Det finns eu historia om en naturälskare
som var på väg till en berömd
utsiktspunkt. Han sporde en person

38 Nr B 3 Tisdagen den 15 juli 1958

Svar på fråga ang. nerskräpningen av rastplatser utefter de svenska vägarna

som han mötte om vägen och fick till
svar: Vik av till höger med detsamma
och följ sedan smörgåspapperen, äggskalen,
kolapapperen och de tomma
cigarrettaskarna, så kommer du alltid
rätt!

Jag är fullt övertygad om att den
»mänskliga faktorn» som man brukar
säga här är den tyngst vägande. Synen
av tomglas, papper, konservburkar och
jag vet inte allt hör till det som man
blir både ledsen och förargad över när
den möter på ett vackert rastställe.
Många bilister tycks förfalla till en
sådan slöhet och likgiltighet för den
svenska naturen, att matavfall och papperspåsar
utan vidare tar vägen genom
bilfönstret trots att, såsom statsrådet
har påpekat, soptunnor finns utplacerade
vid rastställena, åtminstone utefter
de större vägarna. Jag vet inte vad
man skall göra för att få en bättre
tingens ordning till stånd hos människor,
vilka antingen inte har blick för
ordning och snygghet eller också i
falsk och missriktad frihetskänsla överträder
gällande förordningar. Syndarna
finns både bland höga och låga,
bland unga och gamla. Bilisterna är
kanske de värsta syndarna, men de
finns även på andra håll. I likhet med
statsrådet tror inte heller jag på åtalsingripanden
både bittida och sent,
men jag tror på nyttan av att upplysa
allmänheten om att det finns något i
naturskyddslagen som heter §§26 och
27. Vetskapen om att den som gör sig
skyldig till nedskräpning i naturen kan
riskera böter på upp till 300 kronor
kanske ändå skulle verka en smula
välgörande på den, som inte är tillgänglig
för andra argument.

Jag tror att upplysningsverksamhet
spelar en stor roll. Många människor
kanske inte tänker så mycket på hur de
handlar eller på att minuten efter det
att de själva lämnat platsen andra kommer
och slår sig ner där.

Jag fäste mig vid att statsrådet i sitt

svar räknade upp en hel del organisationer,
men jag skulle vilja fråga statsrådet
om han inte också borde ta med
skolorna, ty då kunde man redan i skolan
få barn och ungdom att inse att en
bättre kultur i detta hänseende är i
högsta grad önskvärd. Kan statsrådet
möjligen medverka till detta?

I naturskyddslagen heter det, att naturen
är en nationell egendom, som
skall skyddas och vårdas. I den mån
det ligger inom statsrådets verksamhetsområde
skulle jag vilja rikta en vädjan
till statsrådet att ge naturskyddsföreningarna
både möjlighet och maning
att bättre än som sker sprida kännedom
om att § 26 i naturskyddslagen existerar
och hur den skall efterföljas. Jag
menar inte att den allra minsta förseelse
skall beivras. Detta varken går
eller är önskvärt, men det är nyttigt
att folk får veta vad som är lag här i
landet. Vad departementschefen och
tredje lagutskottet skrev i utlåtandet
1952 är i alla avseenden värt att taga
ad notam. De praktiska åtgärder som
statsrådet Skoglund redovisat till hjälp
för vägarnas folk, vilka vidtagits och
kommer att effektiviseras, noterar jag
med stor tacksamhet. Jag fäster mig
särskilt vid vad statsrådet säger om
permanenta toalettanordningar. En
skyndsam förbättring av nu rådande
förhållanden i detta hänseende är i allra
högsta grad påkallad.

Innan jag slutar, herr talman, vill jag
bara säga några ord om en annan sak,
som kanske inte ligger alldeles vid sidan
om den här frågan. Anser statsrådet
att det finns någon möjlighet att
litet mer hålla efter vad jag skulle vilja
kalla växtvandalerna här i landet? Det
är ingen uppbygglig syn att utefter våra
vägar se lövträd som fördärvats av alla
dem som måste bryta löv och ta med
sig hem. De borde kunna begripa att
man inte gör så utan, om man ändå
måste ha några lövkvistar med sig, går
ett stycke från själva vägkanten och

Nr B 3

Tisdagen den 15 juli 1958

Svar på interpellation ang. påskyndande

delegationen, m. m.

inte fördärvar det vackra som man ser
utefter vägarna. Många blommor i vårt
land håller också på att utrotas på
grund av att folk inte respekterar de
fridlysta arterna, t. ex. många slag av
orkidéer. Blommor som förr varit en
sällsam ögonfägnad håller på att bli
enstaka exemplar.

Jag antar, att herr statsrådet inte anser
det tillhöra hans fögderi att hålla
efter växtvandaler, men jag kan inte
låta bli att påpeka detta och uttrycka
min förtrytelse över även denna vandalism,
vilket jag gärna vill ha fogat
till kammarens protokoll.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. påskyndande
av arbetet inom den svenska öresundsdelegationen,
m. m.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, erhöll
på begäran ordet för att besvara
fru Sandströms interpellation angående
påskyndande av arbetet inom den
svenska öresundsdelegationen, m. m.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter, och herr statsrådet Skoglund
lämnade nu en kort sammanfattning
av dess innehåll. Det inom kammaren
utdelade svaret var av följande
lydelse:

Herr talman! Fru Sandström liar i en
interpellation frågat mig, om jag är beredd
dels att medverka till att arbetet
inom den svenska öresundsdelegationen
påskyndas dels att lämna kammaren en
samlad redogörelse för hur man i regeringen
ser på frågan om anordnandet av
Sveriges framtida samfärdselförbindelser
med kontinenten.

Enligt direktiven för den svenska öresundsdelegationen
skall denna i sam -

av arbetet inom den svenska öresunds arbete

med motsvarande danska delegation
utreda samtliga frågor av ekonomisk
och trafikmässig natur, som är
förenade med anordnandet av en fast
öresundsförbindelse, däribland frågan
om linjesträckningen, finansieringen, utförande
av förbindelsen såsom bro eller
tunnel och såsom enbart vägförbindelse
eller kombinerad väg- och järnvägsförbindelse.

Inom en var av delegationerna har
tillsatts tvenne expertgrupper, varav en
för tekniska frågor och en för trafikekonomiska.

Mätt efter svenska förhållanden är
det byggnadsprojekt, som delegationerna
har att utreda, av exceptionell storleksordning.
Tidigare utredningar, som
kan vara till hjälp i delegationernas arbete,
föreligger endast i begränsad omfattning.

Den tekniska sidan av utredningsuppdraget
innefattar ett ytterst omfattande
och till stora delar också mycket
komplicerat arbete, beroende bl. a. på
mångfalden av delvis högst olikartade
alternativ, som ansetts böra undersökas.
Härtill kommer att grundförhållandena
och det stora vattendjupet i Öresund, i
synnerhet i dess norra del, erbjuder avsevärda
problem vid utformningen av
såväl bro- som tunnelalternativ.

I avsikt att erhålla noggrannare uppgifter
om grundförhållandena och därigenom
möjliggöra en säkrare bedömning
av de alternativa förslagen har
från svensk sida vissa kompletterande
undersökningar igångsatts i norra delen
av sundet, där bottnens geologiska beskaffenhet
ännu är ganska okänd. Den
ekonomiskt mycket betydelsefulla frågan,
vilken lägsta segelfria höjd som
med hänsyn till internationella förhållanden
kan få tillämpas för en broförbindelse
i Hälsingborg—Helsingörliiget,
innehåller vissa komplikationer, som jag
emellertid inte här skall gå närmare in

40 Nr B 3 Tisdagen den 15 juli 1958

Svar på interpellation ang. påskyndande av arbetet inom den svenska Öresunds''
delegationen, m. m.

på. Bro- och tunnelförbindelsernas anslutningar
till de båda ländernas vägoch
järnvägsnät inom de delvis tättbebyggda
områdena på båda sidor om sundet
är också besvärliga problem, som
hittills krävt omfattande utredningar.

Valet mellan olika alternativa sträckningar
av förbindelsen bör bygga bl. a.
på en ingående analys av trafikströmmarna
över sundet. För detta ändamål har
det blivit nödvändigt att insamla ett omfattande
statistiskt material genom bl. a.
speciella trafikräkningar och intervjuundersökningar.
Det statistiska materialet
behövs också för de prognoser
över den framtida trafikutvecklingen
vid eller utan inrättande av fast förbindelse,
som skall ligga till grund för räntabilitetsberäkningarna
och över huvud
taget för bedömningen av byggnadsföretagets
angelägenhetsordning.

Med den här lämnade redogörelsen
har jag närmast velat belysa att ett mycket
omfattande förberedande expertarbete
måste utföras, innan de båda delegationerna
har möjlighet att börja dra
några slutsatser. Ganska stora personalresurser
har insatts på detta expertarbete,
och en avsevärd del av arbetet är
nu slutförd. Utredningsarbetet har således
hittills legat huvudsakligen på
expertgrupperna, och den omständigheten
att hnvuddelegationerna själva
hållit jämförelsevis få sammanträden innebär
därför inte, såsom interpellanten
möjligen föreställt sig, att kommittéarbetet
skulle ha »satts på sparlåga».

För min del har jag inte funnit, att
några avgörande skäl nu skulle ha framkommit
för att plötsligt börja forcera
den svenska delegationens verksamhet.
En sådan åtgärd förutsätter en motsvarande
aktion beträffande den danska
delegationens andel av arbetet, och —
såvitt jag känner till — hyser man ingen
oro för utredningsarbetets fortgång
inom den danska regeringen. För övrigt
skulle en forcering för vårt vidkommande
nog i första hand innebära, att

man finge försöka ytterligare öka utredningens
redan nu ganska stora expertkader.
Detta torde, särskilt i vad avser
teknisk arbetskraft, knappast kunna gå
för sig utan att rycka bort personal från
andra viktiga arbetsuppgifter.

Den otålighet, som man från entreprenörhåll
tycks känna i fråga om detta
stora byggnadsprojekt, är förklarlig men
bör givetvis inte få påverka den prövning,
som från statlig sida anses erforderlig.

I likhet med interpellanten önskar jag
livligt, att det inom en inte alltför avlägsen
framtid skall gå att förverkliga
den storslagna tanken på en fast förbindelse
över Öresund. Jag vill emellertid
samtidigt understryka, att de trafiksvårigheter,
som i första hand betingar behovet
av denna förbindelse, ännu så
länge huvudsakligen hänför sig till det
förhållandet att det under några korta
perioder på högsommaren i samband
med semestrarna uppstår köer av bilister
vid färjelägena. Det problem man
här står inför är alltså i princip detsamma,
som numera börjar uppträda
även på många andra håll i landet i
samband med bilismens expansion,
nämligen trafikledernas bristande kapacitet
vid topptrafiktillfällen. Betraktar
man öresundsfrågan som en del av den
större frågan om en anpassning av trafikledernas
standard till motorfordonstrafikens
växande krav, bör man emellertid
icke förbise, att det i fråga om
landsvägarna samtidigt också föreligger
ett annat betydelsefullt problem,
vilket knappast är aktuellt för öresundstrafikens
vidkommande. Jag tänker då
på nyttobilismens behov av ökad bärighet
hos vägarna och framför allt därvid
på nödvändigheten av att göra åtminstone
huvudvägarna tjälsäkra.

Med dessa uttalanden har jag inte alls
velat förringa behovet av att på längre
sikt åstadkomma en definitiv lösning av
öresundsfrågan. Jag är medveten om att
efterfrågan på överfart över sundet

Tisdagen den 15 juli 1958 Nr B 3

Svar på interpellation ang. påskyndande av arbetet inom den svenska öresunds delegationen,

m. m.

kommer att växa i takt med bilismens
fortsatta expansion och att köproblemen
i det långa loppet kanske inte kommer
att kunna bemästras utan att man
tillgriper vissa för trafikanterna irriterande
ransoneringsmetoder för att
sprida ut topptrafiken. Den situationen
kan tänkas inträffa till slut, att man sedan
nya färjor insatts intill gränsen för
de befintliga hamnarnas kapacitet endast
har att välja mellan att anordna
fast förbindelse eller att göra dyra investeringar
i nya hamnanläggningar för
färjetrafiken. För järnvägsföretagen,
som svarar för huvudparten av trafikapparaten
i sundet, måste det te sig allt
mindre attraktivt att nödgas använda de
begränsade investeringsresurserna för
fortgående utvidgningar av färjekapaciteten,
vilka endast under en mycket liten
del av året kommer till någon nytta.

För de närmaste åren har emellertid
nu inträtt den ljusningen i situationen,
att en ny färja insatts och ytterligare
en kommer att insättas i trafik på Trelleborg—Sassnitzleden,
varigenom de
båda äldsta Trelleborgsfärjorna »Konung
Gustaf V» och »Drottning Victoria»
samt i viss utsträckning även tågfärjan
»Starke» skulle kunna disponeras
för att avveckla topptrafiken på lederna
Trelleborg—Travemiinde och
Malmö—Köpenhamn och därigenom
öka kapaciteten för överföring av bilar
på väg till eller från kontinenten.

Interpellantens begäran om en samlad
redogörelse för hur man i regeringen
ser på frågan om anordnandet av Sveriges
framtida samfärdselförbindelser
med kontinenten gäller ett mycket vidlyftigt
ämne. Beträffande förbindelserna
över Öresund har väl frågan i någon
mån blivit belyst genom vad jag tidigare
anfört i detta interpellationssvar. Vad
gäller frågan i övrigt vill jag i det följande
ange min uppfattning i stora drag.

I fråga om godstrafiken tror jag att
befintliga kommunikationsmedel och
trafikleder med vissa successiva förbätt -

ringar kommer att under avsevärd tid
framåt kunna någorlunda tillfredsställande
tillgodose behovet, i varje fall om
denna trafik vid behov prioriteras i förhållande
till personbilstrafiken. Det är
vidare min uppfattning att flyget kommer
att bli det dominerande transportmedlet
för den mera nyttobetonade persontrafiken
mellan Sverige och kontinenten.
Vad slutligen angår turisttrafiken
med personbil, vilken kanske är
den som interpellanten närmast haft i
tankarna, kan man, som jag tidigare antytt,
förutse vissa tilltagande svårigheter
vid högsommartid icke blott i fråga
om överskeppningen till och från Danmark
och Tyskland utan även beträffande
framkomligheten på våra riksvägar
ner mot kontinenten. Den definitiva
lösningen av detta problem, nämligen
anordnande av fast förbindelse
över Öresund och ombyggnad av riksvägarna
till motorvägar, kräver enorma
investeringar, vilkas förverkligande är
beroende av bl. a. den turordning, man
vill ge dem i förhållande till alla andra
föreliggande investeringsönskemål. För
min del är jag icke beredd att nu uttala
någon mening i denna fråga.

Härefter anförde:

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag har att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
framföra mitt tack för
svaret på min interpellation. Det jag nu
här svarar på är alltså den större versionen,
den som ligger utdelad på bänkarna,
och inte enbart det lilla sammandraget.
Jag kan emellertid inte till detta
tack foga några mera accentuerade uttryck
för tillfredsställelse med svarets
innehåll.

Statsrådet uppehåller sig utförligt vid
de tekniska svårigheterna inför problemet
med en fast förbindelse över Öresund,
betonar förarbetenas komplicerade
natur etc. Vidare talas om valet

42 Nr B 3 Tisdagen den 15 juli 1958

Svar på interpellation ang. påskyndande av arbetet inom den svenska öresundsdelegationen,
m. m.

mellan alternativa sträckningar, när det
gäller förbindelsens slutliga placering,
och detta vals avhängighet av diverse
trafikräkningar och intervjuundersökningar.
Allt detta betraktar jag som
ganska självklara saker i detta sammanhang,
men jag bör kanske ändå vara
tacksam för att statsrådet gjort sig besväret
att peka på dem. Sedan har statsrådet
funnit nödvändigt att göra ännu
ett påpekande, som i sammanhanget bör
kunna anses onödigt och som till sin
innebörd inte har någon större betydelse
på detta frågekomplex’ nuvarande
ståndpunkt. Statsrådet säger i sitt svar:
»Den otålighet, som man från entreprenörhåll
tycks känna i fråga om detta
stora byggnadsprojekt, är förklarlig men
bör givetvis inte få påverka den prövning,
som från statlig sida anses erforderlig.
» Om statsrådet med denna mening
vill insinuera att min interpellation
skulle vara tillkommen efter påtryckningar
från entreprenörhåll, kan
jag bara säga att så inte alls är fallet.
Det är närmast som medlem av Nordiska
rådet jag tagit upp frågan och det
är frågans stora betydelse ur nordisk
och kontinental synpunkt, som föranlett
interpellationen. öresundsförbindelsen
är bara ett led i ett större sammanhang,
och jag måste tyvärr konstatera
att statsrådet i sitt svar helt lyckats
bortse från de stora sammanhangen.

Statsrådet ser den här frågan som enbart
avhängig av de nuvarande trafiksvårigheterna
just över Sundet. Vidare
hänför sig enligt hans mening trafiksvårigheterna
endast till sommarturismens
toppbelastningar. Frågan hör också
samman, enligt statsrådet, med vägarnas
standard, men statsrådet anser
att motorfordonstrafikens växande krav
är ett problem, som »knappast är aktuellt
för öresundstrafikens vidkommande».

Herr talman! Må det tillåtas mig att
inför dessa uttalanden av landets kommunikationsminister
uttrycka min stora

förvåning. Att avgränsa den här frågan
på sätt som statsrådet här gör är, med
förlov sagt, att göra det för lätt för sig.
Man skulle ha rätt att fordra litet vidare
syn av statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet.

På grund av frågans enkla uppläggning
i statsrådets svar nödgas jag göra
en liten resumé över vad som i vidare
bemärkelse hör samman med öresundsleden.

I september 1950 undertecknades i
Geneve en deklaration rörande byggande
av internationella trafikleder. Deklarationen
undertecknades av tolv länder,
däribland Sverige och Norge. Danmark
och Finland hör inte till undertecknarna.
Vad Sverige i och med denna deklaration
gått med på är emellertid att
inom sitt område bidra till färdigställande
av ett antal huvudvägar, sammanhängande
med de stora internationella
vägförbindelserna. Av dessa förbindelser
är det närmast tre, som har aktualitet
för Sverige. Det är europaväg 3,
europaväg 4 och europaväg 6. Europaväg
3 gäller sträckningen Lissabon—■
Paris—Stockholm. Europaväg 4 gäller
Lissabon— Bern — Köpenhamn — Stockholm.
Europaväg 6 skall gå sträckningen
Rom—Berlin—Oslo och vidare.

Vad europaväg 3 beträffar går den
genom Jylland upp till Fredrikshavn
och med färja över till Göteborg och
vidare till Norge. Vi kan lämna denna
väg åt sidan tills vidare. Den berör inte
Öresund. Det gör däremot i hög grad
europaväg 4. Den går från Liibeck över
Fehmarn upp till Köpenhamn—Helsingör—Hälsingborg
och vidare. Europaväg
6 har sträckningen bl. a. Berlin
—Sassnitz—Trelleborg och vidare.

Som synes är det alltså europaväg 4,
som direkt berör Öresund, och därför
skall jag be att få uppehålla mig litet
närmare vid just denna väg. Ehuru
Danmark inte står som undertecknare
på Genévedeklarationen, bär Danmark
nu börjat satsa rätt hårt på sin del av

Tisdagen den 15 juli 1958 Nr B 3

Svar på interpellation ang. påskyndande av arbetet inom den svenska Öresunds''

delegationen, m. m.

europaväg 4. I det tillägg till min interpellation,
som gjordes när jag på nytt
tog upp frågan vid innevarande B-riksdag,
påpekades att danska och västtyska
regeringarna den 24 mars i år
undertecknat en överenskommelse gällande
just den del av sträckningen av
europaväg 4, som det här gäller. I början
av juni i år har danska folketinget
godkänt överenskommelsen och anvisat
medel till åtminstone första etappen av
dess fullföljande. Arbetena lär redan
vara i gång. Över Fehmarnsund projekteras
nu en landsvägs- och järnvägsbro.
Över ön Felimarn bygges dels en motorväg,
dels en järnväg. Vid Puttgarden på
norra Fehmarn bygges en ny färjehamn,
och en motsvarande hamn uppföres
vid Rödby på Lolland. Över Lolland
bygges likaledes dels en motorväg,
dels en järnväg. Motorvägen går rakt
upp till Storströmmen över det smalaste
gattet vid Guldborg, järnvägen går upp
till Nyköbing och vidare upp till Storströmmen,
där det som bekant redan
finns en stor bro. Den nya leden kallas
»fågelvägslinjen» genom Danmark. Den
går genom Danmark upp till Helsingör.
Där slutar den. Där möter nämligen
denna genomgångsväg inte bara flaskhalsen
vid färjeleden. Den möter också
av allt att döma den svenska regeringens
kompletta likgiltighet för vägfrågans
större sammanhang.

Vid Nordiska rådets första session tog
dåvarande landshövdingen Vougt upp
frågan om eu fast led över Öresund. Det
var alltså 1953. Rådet antog en rekommendation
till svenska och danska regeringarna.
Det gällde i första hand att
gemensamt göra nödvändiga förundersökningar.
Vid sessionen i Oslo 1954
kunde regeringarna meddela att en gemensam
»öresundsdelegation» tillsatts.
Innan detta skett hade de danska och
svenska regeringarna uttalat att en fast
öresundsförbindelse framstod som önskvärd
ur nordisk synpunkt och vidare
att det slutliga ställningstagandet bleve

beroende av hur frågan om en fortsatt
förbindelse med kontinenten komme att
lösas.

Vid denna tidpunkt kommer också
entreprenörfirmorna in i bilden. Ett
konsortium av danska och svenska företag
utarbetade ett förslag till fast förbindelse
mellan Köpenhamn och Malmö.
Med detta förslag följde också ett erbjudande
att bygga leden, om koncession
kunde erhållas. Sedan har diskussionen
rört sig om projekten förbindelse
mellan Köpenhamn och Malmö
eller Helsingör—Hälsingborg. Ett konsortium
för det sistnämnda förslaget
har också anmält sig. Detta visar att
tekniska möjligheter för byggande av
en fast led tycks finnas och att frågans
ekonomiska sida kan lösas, om ekonomien
ordnas på det sätt entreprenörerna
föreslagit, d. v. s. så att den eventuella
leden finansieras med avgifter.

På vilket sätt leden skall byggas och
var dess sträckning skall gå är emellertid
en sak som regeringarna i respektive
länder måste enas om. Innan något
positivt i frågan kommer från det hållet,
kan över huvud taget ingenting göras
åt saken.

Enligt statsrådets svar har han sig
bekant, att man inte »hyser någon oro
för utredningsarbetets fortgång» inom
den danska regeringen — eller kanske
det var inom den danska delegationen.
Detta är ett mångtydigt uttryck, när det
gäller utredningar. I allmänhet behöver
man ju inte hysa någon oro för arbetets
fortgång i en utredning. Det brukar
kunna fortgå hur länge som helst. Vad
man kan hysa oro för är, att arbetet
inte i rimlig tid kommer till slutförande.
.lag tror mig veta att man nu på
danskt håll anser, att sedan fågelviigslinjen
beslutats och kommer att utföras
— den har redan påbörjats — så har
frågan om öresundsförbindelsen fått eu
alldeles ny aktualitet, detta inte minst
inför det faktum att trafiken under senare
år ständigt har ökat.

Nr B 3

Tisdagen den 15 juli 1958

Svar på interpellation ang. påskyndande av arbetet inom den svenska Öresunds''

delegationen, m. m.

Om man sedan sätter in dessa genomfartsleder
i sammanhang med planerna
på ett vidgat nordiskt och kontinentalt
ekonomiskt samarbete, så accentueras
ytterligare frågan om öresundsförbindelsen.
När Nordiska rådets ekonomiska
utskott hade sitt sammanträde i
Hindås i november i fjol, yttrade den
svenska handelsministern bland annat,
att målet är en gemensam marknad med
gemensamma ekonomiska institutioner,
över vilka inte bara varuströmmarna
utan även kapital och arbetskraft skall
kunna få röra sig fritt. Förutsättningen
för en sådan rörlighet är ju först och
främst smidiga kommunikationsvägar
och kommunikationsmedel.

Det kan i detta sammanhang vara av
viss betydelse att peka på ett uttalande
som överdirektör Hall i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
gjorde i november
i fjol. Detta uttalande gjordes i en diskussion
gällande genévedeklarationens
bestämmelser om bland annat uppsättande
av gemensamma vägmärken för
de s. k. europavägarna. Vad herr Hall
kunde säga i det sammanhanget var, att
det i Sverige ännu inte finns någon vägsträckning,
som uppfyller deklarationens
villkor rörande axel- och boggietryck.
Det är faktiskt något som en
kommunikationsminister borde tänka
på!

Vårt vägväsende företer även med
svenska mått betraktat stora brister, och
internationellt sett hör vi tydligen till
de underutvecklade länderna. Men trots
allt har det enligt kommunikationsministerns
mening inte framkommit
något som ger anledning att »forcera»
ens öresundsdelegationens arbete.

Kommunikationsministern konstaterar
i sitt svar mycket riktigt att även de
svenska landsvägarna är ett problem.
Ja, herr statsråd, det har de varit länge.
Men den för dagen betydelsefulla frågan
är, att i och med fågelvägens förverkligande
inom Danmark kommer
öresundsleden i ett nytt och mycket
aktuellt läge. Man skulle nästan kunna

säga att frågan nog borde »forceras» en
smula.

Inför Nordiska rådets kommande session
i höst är det emellertid värdefullt
att få höra en representant för den
svenska regeringen ge till känna regeringens
syn på utvecklingen inom det
nordiska och det med Norden sammanhängande
kontinentala vägsystemet.

Med detta, herr talman, ber jag att än
en gång få tacka för svaret.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Fru Sandström gör det
en aning lätt för sig här i diskussionen
med sin högläsning ur riksdagens protokoll
och andra dokument, men hon
går helt nonchalant förbi frågan om de
nödvändiga tekniska utredningar, som
ändå måste ligga i botten, om man skall
kunna bilda sig en uppfattning om var
denna aktuella bro skall sträckas, hur
förbindelsen skall utformas och vad det
hela kan komma att kosta. Det är väl
ändå, ärade kammarledamöter, frågor
som man måste ta ställning till!

Vid en i hög grad preliminär kostnadsberäkning
har man uppskattat kostnaderna
till mellan 500 miljoner och en
miljard kronor. Med hänsyn härtill kan
man inte så där utan vidare bara förklara,
att de tekniska utredningarna
behöver vi inte bekymra oss för. Det
är alldeles nödvändigt att utredningarna
göres först, även om de är i allra högsta
grad komplicerade och därigenom
också utgör en belastning på den expertis,
som vi förfogar över. I den svenska
delegationen av tekniska experter finns
fem ledamöter och en sekreterare. Från
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
man låtit förstå att denna tekniska utredning
utgjort en belastning när det
gällt att få folk även för andra uppgifter,
t. ex. projektering av vägar och
andra förbindelser i vårt eget land. Tillgången
på tekniker är nämligen otillräcklig.

Tisdagen den 15 juli 1958 Nr B 3

Svar på interpellation ang. påskyndande av arbetet inom den svenska öresunds delegationen,

m. m.

Sedan vill jag säga till fru Sandström
att min replik om entreprenören närmast
var bara ett svar på den formulering
fru Sandström använt i sin interpellation,
i vilken hon i ett decimeterlångt
stycke har talat om ingenjörsfirman
Kampsax. Jag kommenterar inte
på något sätt, jag bara ger fru Sandström
ett svar på frågan.

Sedan gjorde fru Sandström en lång
utflykt på europaväg 4. Ja, jag är nu
inte alldeles övertygad om att europaväg
4 så där alldeles utan vidare förutsätter
en broförbindelse. Och för övrigt
vill jag säga till fru Sandström, att inom
regeringen och kommunikationsdepartementet
är vi inte alldeles ovetande
om den vägen eller andra europavägar.
Jag kan försäkra fru Sandström
att det inom departementet finns
åtskilligt kunnande i dessa saker, och
därför var det nog rätt onödigt att ta
upp den frågan inför riksdagen.

Fru Sandström trodde sig veta, att
man på danskt håll var mycket intresserad
av att denna fråga forcerades.
Hon sade detta närmast som en replik
till mitt uttalande, att man i Danmark
inte känner någon större oro. Jag har
tagit mig orådet före att senast i dag
förnya de telefonkontakter vi haft med
motsvarande departement i Danmark.
Från danskt håll har man svarat, att
man inte har någon större benägenhet
att forcera öresundsdelegationens arbete.
Man anser i ministeriet att den takt,
i vilken utredningsarbetet nu bedrives,
är fullt tillfredsställande.

Det finns tydligen inga svårigheter
för fru Sandström. Hon är beredd att
vilken dag som helst sätta igång detta
brobygge; och göra denna investering
på kanske en miljard kronor. Samtidigt
skall man anvisa väldiga belopp för vägarnas
upprustning här hemma. Vi skall
ha mellanriksvägar i de två nordligaste
länen, och naturligtvis skall investeringarna
pågå för fullt på alla andra
områden. Jag har sagt att det här liksom
i andra avseenden får bli en av -

vägning; med begränsade investeringsmöjligheter
får vi lov att väga den ena
saken mot den andra.

Förr eller senare kommer säkerligen
öresundsbron, och medan vi utreder
och projekterar har vi möjlighet att
ordna kommunikationerna med Danmark
på ett tillfredsställande sätt.

Vi har fått en ny svensk färja mellan
Trelleborg och Sassnitz, på vilken
vi nu kan ta godstrafiken. Nästa år får
vi en systerfärja, den tyska Sassnitz,
vilket betyder att vi kan ta ytterligare
godstransporter över Trelleborg i stället
för att låta dem gå över Hälsingborg
—Helsingör.

Vi har också möjligheter att sätta in
nya färjor och ett ökat antal färjturer
mellan Hälsingborg och Helsingör. Det
är där vi har flaskhalsen och inte på
något annat ställe.

Jag tror alltså — och det är en tro
som gränsar till visshet — att man
med en vettig rangering under väntetiden
kan ordna denna sak. Vi skall ha
klart för oss att detta inte är ett problem,
som gäller under årets alla månader,
utan att det är ett problem, som
är akut i den värsta semesterrusningen
några veckor i juli månad. Även då
går persontrafiken praktiskt taget friktionsfritt,
medan överskeppningen av
bilarna vållar svårigheter. I år har man
för bilarna haft en kötid i Hälsingborg
på mellan tre och fyra timmar under två
veckor i juli månad. Det är med de resurser
vi har nu. Jag sade nyss, att vi
får ytterligare en färja på leden Trelleborg—Sassnitz
nästa år. Den kommer
att lätta svårigheterna, medan vi planerar
och projekterar för öresundsbron.
Jag tror inte att det kan vara riktigt att
ge prioritet åt den framför våra interna
kommunikationer.

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag är glad över att jag
har eu mångårig bekantskap med herr
kommunikationsministern och att jag i

46 Nr B 3 Tisdagen den 15 juli 1958

Svar på interpellation ang. påskyndande av arbetet inom den svenska Öresunds''
delegationen, m. m.

viss mån är van att höra honom diskutera,
även med mig. Detta gör nämligen
att jag kan reducera litet av vad han säger.
Om vi skalar bort de litet arroganta,
överlägsna och nonchalanta tonfall,
som han gärna anlägger, kommer vi
kanske fram till kärnpunkten.

Herr Skoglund ville liksom få kammaren
att tro, att jag struntar i experter
och är beredd att i morgon dag börja
bygga denna bro. Allt detta faller på sin
egen orimlighet och hör till de små ballonger,
som herr Skoglund ibland skickar
upp när han diskuterar.

Herr Skoglund! Jag har inte ens krävt
att det nu skall göras någon deklaration
var bron skall byggas eller när den skall
byggas, utan vad jag velat veta är, hur
regeringen ser på detta problem, som
dock — det kan vi inte komma ifrån —
hör ihop med det nordiska samarbetet
och de kontinentala förbindelserna.

Herr Skoglund säger vidare, att jag
skulle ha inbillat mig, att man i departementet
inte haft reda på detta med
europavägarna 3, 4 och 6 — eller vilka
jag nu nämnde — och inte heller att
man undertecknat en deklaration i Geneve,
som väl innebär vissa förpliktelser.
Nej, herr Skoglund, jag har inte alls
tvivlat på att detta varit klart för departementet,
men just därför fäste jag
mig vid att herr Skoglund i sitt svar lyckades
gå helt förbi det nordiska och
kontinentala sammanhanget i denna fråga.
Det var just det nordiska och kontinentala
sammanhanget, som jag ansåg
ha betydelse här och som jag tog till
intäkt för att ta upp denna fråga till en
liten debatt i riksdagen nu i sommar, i
synnerhet som dessa regeringsuttalanden
kan ha en viss betydelse inför Nordiska
rådets session i Oslo i höst.

Nu har ju herr kommunikationsministern
inte bara haft vänligheten att deklarera
sin egen — och jag förmodar den
svenska regeringens — ståndpunkt, utan
han har också varit vänlig nog att till
kammaren förmedla kunskap om hur

danska regeringen ser på denna fråga
enligt upprepade telefonsamtal, senast
i dag. Följaktligen har vi tillfredsställelsen
att till protokollet foga uttalanden
om hur både danska och svenska regeringarna
ser på denna sak. Jag hoppas
vi får fatta kommunikationsministerns
deklaration på detta sätt.

Om man tillsätter en delegation eller
utredning eller expertgrupp och ger vederbörande
fria händer att hålla på hur
länge de vill, blir resultatet nog det som
angavs i svaret: man har gott hopp om
arbetets fortsättning. Om den här aktuella
frågan emellertid i dag skulle bedömas
såsom en smula mera aktuell än
den var vid tidigare behandlingar, måste
herr Skoglund väl ändå erkänna, att
man bör kunna säga om man vill försöka
medverka till att de påbörjade expertundersökningarna
blir slutförda så
snart som möjligt. Därmed skulle man
självfallet inte omedelbart kunna sätta
i gång med att bygga en bro, ty dessa
förundersökningar skall ju endast ligga
till grund för ett ställningstagande i fråga
om var bron skall vara belägen. Först
därefter kommer de ekonomiska förhållandena
in i bilden. Jag skall inte här
diskutera den ekonomiska sidan av saken
med herr Skoglund, ty den kommer
först i sista hand in i bilden. Frågan
gäller nu, om vi skall vara med i
det nordiska och interkontinentala samarbetet
på trafikområdet eller om vi
skall skjuta denna fråga på framtiden,
om vi alltså bara skall hålla oss inom
våra egna gränser eller om vi skall se ut
över gränserna.

Jag måste också vända mig mot det
här ånyo upprepade påståendet, att problemet
endast är några veckors toppbelastning
och att allt i övrigt är all
right. Statistiken visar dock en fortgående
ökning av trafiken året runt,
även om det givetvis är en toppbelastning
på sommaren. Det är denna väldiga
trafikökning, som bl. a. framtvingat de
nya eller utökade färjförbindelser, som

Tisdagen den 15 juli 1958 Nr B 3

Svar på interpellation ang. påskyndande av arbetet inom den svenska Öresunds''

delegationen, m. m.

tillkommit inte bara mellan Danmark
och Norge och mellan Sverige och Tyskland
utan också över Öresund.

Jag är ledsen över att herr Skoglund
nu viftar bort vad jag här haft att anföra
som ett uttryck för mitt, som han väl
vill beteckna det, korttänkta intresse
med bortseende från alla väsentliga faktorer
i detta sammanhang. Å andra sidan
är jag emellertid glad över att ha fått
detta svar, som kan penetreras ytterligare
och kanske bli av en viss betydelse
vid frågans fortsatta behandling bl. a.
vid Nordiska rådets session i höst, där
jag kan försäkra att frågan med största
sannolikhet kommer upp igen.

Låt mig också säga ytterligare ett par
ord om entreprenörerna. I min första
interpellation, som inlämnades i början
av året, talade jag om denne ingenjör
Kampmann — han heter Kampmann
och inte Kampsax, men det spelar ju
ingen roll. Jag citerade ett uttalande,
som Kampmann gjort i en dansk tidning.
Han framhöll att det var snart
fyra år sedan ett förslag i frågan
framlades och att det under dessa fyra
år inte gjorts något, varför man kanske
kunde tänka sig att påskynda behandlingen
av detta ärende.

Jag vill vidare erinra om att det vid
Nordiska rådets helsingforssession
framkom att öresundsdelegationerna
under hela år 1956 inte hållit ett enda
gemensamt sammanträde. Orsaken därtill
känner jag inte till, men man kan
ju tycka att delegationerna borde ha
något att diskutera under ett helt år.

Som slutsats av allt detta kan jag
konstatera, att herr kommunikationsministern
anser att frågan inte bör forceras,
att det i stort sett är bra som det
är, att vi klarar de internordiska förbindelserna
över Sundet och att vi har
tillräckligt att göra med att rusta upp
våra egna viigar. Det sista håller jag
naturligtvis med herr Skoglund om,
men jag behöver väl inte erinra herr
Skoglund om eu sak, som han ju själv

måste vara medveten om, nämligen att
det i varje fall inte saknats pengar till
denna upprustning av vägarna.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag skall inte blanda
mig i dispyten mellan statsrådet Skoglund
och fru Sandström. Jag har begärt
ordet närmast för att understryka en
passus i kommunikationsministerns interpellationssvar.

I själva huvudfrågan vill jag framhålla,
att en fast broförbindelse över
Öresund i tidens längd självfallet kommer
att framtvingas av utvecklingen.
Jag är emellertid av den meningen, att
vi från svensk sida inte har anledning
att forcera utredningsarbetet härvidlag.
För det första blir en dylik broförbindelse,
var den än kommer att ligga,
mest till fördel för våra danska vänner.
För det andra bör danskarna se till
sina egna broförbindelser och trafikleder
innan vi griper in; eljest kan vi
riskera att de flaskhalsar, som gång på
gång bereder svårigheter där nere, fortfarande
kommer att vara kvar.

Jag vill något beröra frågan om de
framtida förbindelserna med kontinenten.
Förutom vägarna över Danmark
kommer då främst kungsleden Trelleborg—Sassnitz
in i bilden. Som statsrådet
här erinrat om har vi i år fått
en mycket kraftig förstärkning genom
den nya tågfärjan, som med sin kapacitet
av 40 järnvägsvagnar, 40 bilar och
bortåt tusentalet passagerare är ett
utomordentligt gott tillskott på denna
led. Då vi sedan får den nya tyska färjan,
som redan är sjösatt och som beräknas
vara i trafik ungefär vid denna
tid nästa år, blir det ju ytterligare ett
plus. Dessutom har vi sommartid den
västtyska färjeförbindelsen över Travemiinde.
Jag kanske i detta sammanhang
får lov att erinra om att på två dygn
under senaste veckohelg transporterades
via dessa färjeleder från Trclle -

Nr B 3

Tisdagen den 15 juli 1958

Svar på interpellation ang. påskyndande av arbetet inom den svenska Öresunds''

delegationen, m. m.

borg 7 600 passagerare och nära 500
bilar.

Yad sassnitztrafiken beträffar är den
i fråga om gods av större omfattning
än den någonsin tidigare varit —- även
toppsiffrorna från tiden före andra
världskriget har distanserats —- och
såväl person- som biltrafiken på denna
led växer ständigt.

När man kalkylerar för den framtida
kontinenttrafiken måste man sålunda
också ta med i bilden dessa förbindelser
och främst då denna helsvenska
kontinentled på Sassnitz med
dess fyra färjor — nästa år utökade
med ännu en storfärja.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag kanske får kvittera
fru Sandströms vänlighet beträffande
min s. k. debattmetodik med att säga, att
även fru Sandström är i det närmaste
alldeles oföränderlig.

Till frågan om kapaciteten har herr
Nelander alldeles nyss understrukit att
den har ökat. Jag påpekade det i mitt
förra inlägg genom att lämna uppgiften
om den nya färja som har satts
in och om den ytterligare färja som
kommer under 1959. Det är nödvändigt
att understryka detta, ty annars
kan man lätt få den uppfattningen att
ingenting sker, att det hela är statiskt.
Det är tvärtom: här sker en kapacitetsökning
som det inte går att bortse från.

Fru Sandström var litet överraskad
över att huvuddelegationen hade så få
sammanträden. Ja, men det kanske ändå
kan förklaras därav, att delegationen i
denna omgång inte anser sig ha så stor
anledning att hålla täta sammanträden,
eftersom arbetet till mycket betydande
del ligger på de tekniska delegationerna,
den svenska och den danska, där
förarbetet måste göras för att sedan i
ett sammanhang presenteras för liuvuddelegationen,
som då har att träffa ett

avgörande i själva sakfrågan. Utredningsarbetet
pågår ju i den takt som,
såvitt jag förstår, de båda regeringarna
finner vara lämplig och riktig.

Jag har i interpellationssvaret framhållit,
att jag delar interpellantens uppfattning
och önskan om att tanken på
denna bro skall förverkligas. Men jag
har också sagt, att jag tror att det under
övergångstiden finns möjligheter för oss
att klara de svårigheter som kan komma
att uppstå och att vi inte bör gå in
för en forcering, då vi har händerna fulla
med uppgifter här hemma när det
gäller förbättring av kommunikationerna.

Till sist konstaterade fru Sandström,
att hon hade frågat efter en regerings
uppfattning och mening men nu fann,
att hon fått två regeringars uppfattning
och mening i denna fråga. Men då bör
väl fru Sandström vara nöjd!

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Ja, herr statsråd, jag
är nöjd.

Herr Nelander rycker fram till kommunikationsministerns
hjälp med att
säga, att även han anser att ärendet inte
skall forceras utan att det är bra som
det är, och herr Nelander pekar närmast
på Sassnitzleden. Men herr Nelander
bortser ju då från den väldiga betydelse,
som den nu beslutade s. k.
fågelvägen över Danmark kommer att
ha i trafikhänseende när det gäller förbindelserna
med kontinenten. Om jag
tolkat herr Nelander rätt, när han litet
överlägset talar om att vårt grannland
skulle tjäna mest på en broförbindelse,
är väl herr Nelanders yttrande utslag
för någon sorts lokalt betonad aversion
tvärs över Sundet.

Herr Nelander sade, att danskarna
bör först se om sina egna broar, innan
det blir en bro över Öresund, som danskarna
enligt herr Nelander tjänar mest
på. Man kan tvista om vem som kom -

Tisdagen den 15 juli 1958 Nr B 3

Svar på fråga ang. lokaliseringsutredningens arbete, särskilt i fråga om sjöfarts''

styrelsens förläggningsort

mer att tjäna mest. Men vad gör nu
danskarna? Jo, de ser om sina egna
broar och färjor på ett sätt, som är fullkomligt
storslaget och som betyder en
oerhörd investering för framtiden just
med avseende på denna nya direktled
från Helsingör ned till kontinenten.
Men detta är kanske så nytt, att herr
Nelander ännu inte fattat innebörden
av det.

Man tycker också att öresundskommunerna
skulle ha intresse av att snart
få reda på hur denna fråga i framtiden
skall lösas, alltså var leden skall läggas.
Den långsiktiga planeringen beträffande
både vägbyggen, stadsplanering
och annat måste ju ta hänsyn till var
denna framtida storled kommer att gå.
Men får man tro herr Nelander har
öresundskommunerna inte något intresse
av att få denna fråga ordnad inom en
närmare framtid — hur långt man nu
skall se den — utan han anser att man
inte bör forcera saken. På den punkten
kan jag alltså konstatera, att herr Nelander
och kommunikationsministern
är alldeles överens, och även detta kan
ju vara en bra sak att ha i minnet vid
frågans vidare behandling.

Herr NELANDER (fp):

Jo, fru Sandström, jag har nog fattat
innebörden av fågelleden över Danmark,
som jag haft anledning syssla
mycket med. Jag hyser inte alls någon
lokalt betonad aversion mot Öresundsbron,
men jag vill framhålla de möjligheter
vi har genom vår egen helsvenska
förbindelseled direkt på Tyskland.
Trafikexperterna är ense om att
den framtida stora godstrafiken bör gå
den vägen, som med tillskotten av de
nya färjorna ger mycket stora möjligheter.

Fru SANDSTRÖM (fp):

Bara ett par ord, herr talman! Jo,
herr Nelander, jag förstår också detta,

4 — Andra kammarens protokoll 1958. A''

men samtidigt förstår jag, att herr Nelander
tillvaratar SJ :s intressen, att här
skall vi skydda vår »helsvenska led».

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. lokaliseringsutredningens
arbete, särskilt i fråga om sjöfartsstyrelsens
förläggningsort

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Nyberg har frågat,
om jag är i tillfälle att — utöver i riksdagsberättelsen
meddelade uppgifter —•
lämna kammaren en redogörelse för
hur långt lokaliseringsutredningen rörande
statliga ämbetsverk hunnit med
sitt arbete, särskilt i fråga om sjöfartsstyrelsens
förläggningsort, och när förslag
i ämnet kan väntas bli förelagt riksdagen.

Härpå vill jag svara följande.

Lokaliseringsutredningen har ett vidsträckt
och komplicerat område att undersöka,
varför man måste räkna med
att det kommer att ta lång tid, innan en
slutlig redovisning av utredningsuppdraget
kan ske. Hittills har utredningen
kartlagt den statliga verksamheten i
Stockholm och sökt klarlägga de allmänna
förutsättningarna för en utflyttning.
Utredningen räknar med att inom
det närmaste året kunna redovisa material,
som gör det möjligt att beträffande
vissa myndigheter ta slutlig ställning.
För de egentliga ämbetsverken
måste emellertid lokaliscringsfrågan oftast
ses i ett större sammanhang på
grund av myndigheternas starka beroende
av varandra för sin verksamhet.
Detta har enligt utredningen också ansetts
giilla sjöfartsstyrelsen. Det är därför
icke möjligt att för dagen göra något
uttalande om när eif förslag beträffande
sjöfartsstyrelsens förläggning kan
framläggas.

/■ It 8

Nr B 3

Tisdagen den 15 juli 1958

Svar på interpellation ang. rätt till öppen resultatutjämning vid företagsbeskatt ningen -

Härefter anförde

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på min fråga.
Det var ju ganska kort, och jag skall
inte heller säga många ord.

Emellertid vill jag påstå, att jag inte
är helt nöjd med det svar som finansministern
lämnat. Jag trodde att finansministern
skulle ha möjlighet att
ge något mera bestämda upplysningar
än vad fallet är. Vi får veta att beträffande
vissa myndigheter kan ett slutgiltigt
ställningstagande kanske bli möjligt
under nästa år, men för de större
ämbetsverken kommer det att dröja
längre. Jag hade frågat speciellt om sjöfartsstyrelsen
och hade hoppats få veta,
att riksdagen under år 1959 skulle få
ett förslag om detta verks förläggningsort.
Finansministerns svar utesluter
kanske inte helt den möjligheten, men
den torde vara ganska ringa.

Att jag frågat just om sjöfartsstyrelsen
har sina särskilda orsaker. Riksdagen
beslöt som bekant 1955 att inrätta detta
verk, och en utredning tillsattes för att
föreslå dess placering. Man fick då den
uppfattningen, att det var ganska bråttom
med ett beslut i frågan. Utredningen
skulle enligt direktiven om möjligt ha
ett förslag färdigt redan samma år,
d. v. s. 1955. Ett förslag avlämnades i
början av 1956, men det resulterade inte
i någonting, utan frågan överlämnades
till en ny utredning, den som nu arbetar
och som jag har frågat om. En av
ledamöterna i 1955 års utredning hade
föreslagit, att sjöfartsstyrelsen skulle
förläggas antingen till Gävle, Hälsingborg
eller Karlskrona med förord för
Gävle. Den andre ledamoten däremot—-det var nämligen två personer i denna
kommitté — ville ha verket kvar i
Stockholm.

Jag vill naturligtvis inte här, när
frågan är under utredning, närmare gå
in på var sjöfartsstyrelsen bör förläg -

gas, men jag vill understryka, att vi i
den stad, där jag hör hemma, Karlskrona,
är mycket intresserade för den
här saken. Staden har liksom hela Blekinge
län kommit i stora svårigheter
genom de reduceringar, som planeras
beträffande de marina anläggningarna,
främst med avseende på örlogsvarvet i
Karlskrona. Jag vill understryka —-även om detta förhållande är väl känt
i denna kammare — att vi behöver all
den kompensation för dessa reduceringar
som kan erhållas.

Jag vill också framhålla att de svårigheter,
som möter den kommunala
planeringen i Karlskrona i nuvarande
läge, skulle lättas om man fick ett
klart besked om var sjöfartsstyrelsen
kommer att förläggas. Förmodligen
skulle också verkets personal gärna
vilja veta, var de slutgiltigt kommer att
bli bosatta. Antagligen blir det Stockholm,
men det kanske också kan tänkas
bli någon annan plats.

Jag skall naturligtvis som sagt inte
nu, när utredning pågår, fördjupa mig
mera i detta ämne. Jag ber att än en
gång få tacka finansministern för svaret
och vill understryka att vi hoppas,
att det skall bli möjligt att fatta ett beslut
i denna fråga inom en inte alltför
avlägsen framtid.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. rätt till
öppen resultatutjämning vid företagsbeskattningen Herr

förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Stenberg frågat mig, om
jag vill medverka till att pågående utredningsarbete
bedrives så, att senast

Tisdagen den 15 juli 1958 Nr B 3

Svar på interpellation ang. rätt till öppen resultatutjämning vid företagsbeskatt ningen -

vid 1959 års vårriksdag beslut kan fattas
om rätt till öppen förlust- och resultatutjämning
vid beskattningen för
samtliga företag inom industri, handel,
jordbruk och övriga näringsgrenar.

Jag har redan tidigare i anledning av
en enkel fråga i första kammaren meddelat,
att jag inhämtat att 1957 års skatteutredning,
som prövar dessa frågor,
bedriver sitt arbete så snabbt som omständigheterna
tillåter. Jag har vidare
sagt att sedan utredningen avlämnat sitt
betänkande kommer ärendet efter sedvanlig
remissbehandling att i proposition
föreläggas riksdagen.

Svaret på herr Stenbergs interpellation
måste bli detsamma. Det är inte
möjligt att på nuvarande stadium angiva
tidpunkten, när dessa frågor, som
tillhör de mera komplicerade på skattelagstiftningens
område, kan underställas
riksdagen. Skatteutredningens
förslag måste först avvaktas.

Härmed anser jag, herr talman, att
jag har besvarat interpellationen.

Vidare anförde:

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att till finansministern
få framföra ett tack för det
svar jag har fått. Jag måste dock beklaga
att statsrådet inte är i tillfälle att
ge ett mera direkt besked i den fråga
som jag har ställt.

Orsaken till att jag tycker att man
nu skulle kunna få ett mera preciserat
besked om tidpunkten när denna fråga
skulle kunna underställas riksdagen är,
att tidtabellen har blivit ganska långt
utdragen. Frågan har ju länge varit aktuell
och blev på allvar mycket aktuell
i och med 1955 års riksdagsbeslut om
företagsbeskattningen. Då begärde ju
riksdagen att få en något mera omfattande
utredning, varvid väl avsikten
måste ha varit att kunna falta ett beslut
i denna fråga. Det var på våren
1955. Sedan fick tiden gå, och ett och

ett halvt år tog statsrådet på sig innan
han i januari 1957 tillsatte en utredningsman
för att utreda frågan.

Sedan har denna utredning, som statsrådet
här säger, bedrivits på ett sätt
som kan betecknas vara »så snabbt som
omständigheterna tillåter», och det förmodar
jag är riktigt. Men när jag i december
månad förra året frågade om
ungefär samma sak i samband med en
annan interpellation, svarade handelsministern
precis detsamma, att utredningen
bedrev sitt arbete så snabbt som
omständigheterna tillät. Nu meddelar
utredningen själv i berättelsen till 1958
års riksdag, att man skall försöka vara
klar under 1958. Då tycker jag det skulle
ha varit rimligt att herr statsrådet under
andra halvåret 1958 hade kunnat
ge ett något mera preciserat besked angående
tidpunkten, dels då man kan få
utredningen klar och dels när statsrådet
är beredd att lämna ett förslag till
riksdagens prövning.

Jag tycker det skulle ha varit så mycket
mer angeläget för statsrådet att i
svaret ta upp det uppslag, som han
själv 1957 var beredd att ge utredningen,
som statsrådet säger att denna fråga
är rätt omfattande och komplicerad.
Herr statsrådet rekommenderade nämligen
då, att om det under utredningsarbetet
skulle visa sig nödvändigt, skulle
man kunna lägga fram förslag i etapper.
Det tycker jag skulle ha varit angeläget
just i denna fråga, eftersom man
här lätt skulle kunna bryta ut exempelvis
förlustutjämningen och få ett delförslag
från utredningen, som sedan i
vanlig ordning skulle kunna bli föremål
för behandling i riksdagen.

Det var ett besked ungefär i den stilen
jag hade hoppats få av statsrådet,
när jag i min interpellation frågade om
han ville medverka till att det pågående
utredningsarbetet bedrives så, att ett
förslag kan framläggas till 1959 års
vårriksdag. Men nu får jag detta kortfattade
och synnerligen formella svar,

52 Nr B 3 Tisdagen den 15 juli 1958

Svar på interpellation ang. rätt till öppen resultatutjämning vid företagsbeskattningen -

där han endast hänvisar till utredningen.
Jag tolkar det så, att statsrådet
inte är mera positiv i denna fråga än
det korta svar han givit mig antyder.
Det måste jag faktiskt beklaga, ty jag
tror att detta är en fråga, som omfattas
av synnerligen stort intresse inom hela
vårt lands företagsamhet och inte minst
bland alla dem, som räknas till gruppen
småföretagare. Därför skulle det ha varit
angeläget om statsrådet i dag varit
i tillfälle att lämna ett något mera preciserat
besked i ärendet.

Herr HANSSON i Önnarp (ep):

Herr talman! Jag delar interpellantens
uppfattning om värdet av att utredningsresultatet
så tidigt som möjligt
blir redovisat. Men det är ju också
öppet erkänt från alla håll, att frågan
är av synnerligen komplicerad beskaffenhet.
Jag menar att frågan tjänar
mycket litet på att bli otillfredsställande
utredd, och man får kanske i
viss mån ge sig tid att avvakta ett
ordentligt utredningsresultat, som kan
läggas till grund för en lagstiftning.

Jag vill emellertid också, eftersom
frågan ånyo nu bringats på tal i riksdagen,
göra några reflexioner i anledning
av de beskyllningar, som framställts
i folkpartiets tidningar och som
också senast nu i remissdebatten ifrån
samma håll riktats emot vårt ställningstagande
i riksdagen vid frågans behandling
1955. Man påstår, att vi genom
vårt ställningstagande där skulle
ha motarbetat frågans lösning.

Vad är det då som saken gäller? För
det första kan man konstatera, att utskottet
den gången i anslutning till sitt
betänkande i anledning av proposition
nr 100 vid 1955 års riksdag föreslog
en utredning om frågan rörande rätt
till förlustutjämning men yrkade avslag
på ett omedelbart genomförande
därav liksom på utredningskravet angående
resultatutjämning. Reservanter -

na i utskottet, som var höger- och folkpartiledamöter,
påyrkade omedelbar
lagstiftning om rätt till förlustutjämning
på grundval av företagsbeskattningskominitténs
förslag, icke bara begränsat
till juridiska personer utan
jämväl utvidgat till sådana fysiska personer,
vilka nöjaktigt fullgjort sin enligt
bokföringslagen ålagda bokföringsplikt,
samt för fysiska personer, som
tillförlitligen redovisar inkomst av
jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga
grunder. Man begärde vidare
en utredning om permanenta regler för
en öppen resultatutjämning, vilken
skulle omfatta inkomst av rörelse och
av jordbruksfastighet i de fall då inkomsten
redovisas efter bokföringsmässiga
grunder, alltså en begränsning.

Vi inom centerpartiet hade också
framlagt en motion. I den begärde vi
en utredning av frågan om införande
av en öppen resultatutjämning, kombinerad
med möjlighet att få ett utjämningskonto.
En sådan prövning menade
vi skulle ha sitt värde, därför att
den även skulle omfatta den stora
grupp jordbrukare som deklarerar efter
kontantmässiga grunder. Denna stora
grupp hade däremot folkpartiet glömt
i sin omsorg om att få igenom förslaget
om resultatutjämning.

För det andra gällde det att bedöma
de då föreliggande politiska förutsättningarna.
Man har öppet påstått, att det
var vi som genom att inte ge vår anslutning
till reservationen var skuld till
att man den gången inte fick en lag
om rätt till förlust- och resultatutjämning.
Det är väl ändå att förgylla situationen
rätt mycket till fördel för egen
sak. Jag skall medge, att det hade funnits
politiska möjligheter att få igenom
ett sådant beslut om lagstiftning i andra
kammaren men däremot sannolikt inte
i första kammaren, eftersom man får
utgå ifrån att den socialdemokratiska
majoriteten där inte hade frångått departementschefens
ställningstagande.

Tisdagen den 15 juli 1958 Nr B 3

Svar på interpellation ang. rätt till öppen resultatutjämning vid företagsbeskatt ningen -

Alltså skulle det i bästa fall ha blivit så,
att andra kammaren skulle ha beslutat
en omedelbar lagstiftning men första
kammaren skulle ha fattat det beslut
som blev hela riksdagens. I denna situation
bedömer i varje fall jag det vara
så, att förutsättningarna för att få i
gång en utredning med olika fattade beslut
i riksdagens kamrar skulle ha varit
sämre.

Nu skall man komma ihåg, att den
utredning som nu arbetar är tillsatt
under koalitionsregeringens tid och att
den utredningen inte enbart omfattar
frågan om förlustutjämning utan jämväl
frågan om resultatutjämning i dess
helhet. Det måste väl därför vara riktigt
att säga, att herr Hedlund inte kan
på sakliga grunder attackeras för en
negativ hållning i denna fråga, utan i
stället förtjänar erkännande för att han
i regeringsställning medverkat till att
föra frågan närmare sin lösning genom
att denna utredning tillsatts. Att påstå
någonting annat är, vågar jag säga, endast
en vilseledande propaganda.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! I likhet med herr Stenberg
och även herr Hansson i önnarp
vill jag uttala, att jag finner att tidtabellen
för denna sak har varit långt
utdragen. Hade statsrådet verkligen
haft en positiv vilja att få frågan ordnad,
så borde man ha kunnat hinna
längre med frågan än vad som nu är
fallet.

Jag vill understryka att denna fråga
är mycket viktig för de svenska företagarna.
Frågan blir allt viktigare allteftersom
vi har att räkna med försämrade
konjunkturer. För de mindre och
medelstora företagare, som startar ett
företag, skulle det vara en sporre att
sätta i gång med företagsamhet, om vi
i vår skattelagstiftning hade möjlighet
att få avräkna en förlust mot kommande
års vinster. Företagarna, stora

som små, har nämligen klart för sig
att under startåret och kanske de två
eller tre närmaste åren därefter har de
inga vinster att räkna med utan i stället
förluster. Detta gör att mången drar
sig för att sätta i gång med företagsamhet,
som skulle ha stor betydelse för
vårt land.

Jag menar därför att när vi nu är
inne i en vikande konjunktur, måste vi
påskynda lösningen av frågan om förlust-
och resultatutjämning så mycket
som möjligt. Frågan har den största betydelse
för de företagare, som nyetablerar
sig, men den har också en stor betydelse
för jordbruket. Det gäller inte
bara de jordbrukare som startar ett
jordbruk utan även jordbrukare som en
lång följd av år har drivit sin näring,
eftersom det inte finns något företag
som är så beroende av väder och vind
som vad jordbruket är. Det ekonomiska
resultatet vid jordbruket är inte bara
beroende av priskonjunkturer utan
också av de kvantitativa skörderesultaten.
Yi har inte minst under de sista
åren haft flera exempel på att jordbrukare
genom dåliga kvantitativa
skörderesultat fått rena driftförluster,
som de inte på något sätt kunnat utnyttja
vid beskattningen. Jordbruket
skulle säkerligen, särskilt med tanke på
de kommande avtalen om jordbrukets
priser, vara betjänt av att få ett positivt
uttalande av finansministern om
att förslag i detta ärende skulle kunna
framläggas för 1959 års riksdag.

Gnabbet mellan herr Hansson i Önnarp
och herr Stenberg skall jag inte
lägga mig i. Jag vill bara säga, att
eftersom folkpartiet och högern hade
samma reservation vid det tillfälle,
som det här är frågan om, hade det
varit värdefullt, om vi då hade fått
bondeförbundets ■— det nuvarande
centerpartiets — stöd för det förslag,
som vi reservationsvis då lade fram.
Detta gick visserligen inte ut på att
alla jordbrukare skulle få en resultat -

54 Nr B 3 Tisdagen den 15 juli 1958

Svar på interpellation ang. rätt till öppen resultatutjämning vid företagsbeskattningen -

och förlustutjämning utan i första hand
de som hade bokföringsmässig redovisning,
men jag tror att denna kompromisslösning
— som jag ansåg vårt
förslag vara — kunde ha varit till
nytta för frågans fortsatta lösning.
Frågan skulle kunna ha utvecklats på
ett snabbare sätt, om vi hade fått börja
med denna begränsade grupp som vårt
förslag avsåg. Denna grupps förluster
och vinster hade vi klart kunnat följa
år efter år. Vi hade fått en erfarenhet
som kunde gett oss en ledtråd för en
lösning av frågan i hela dess vidd vid
nästa års riksdag.

Herr talman! Jag vill vädja till
finansministern att saken påskyndas i
största möjliga utsträckning.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Interpellanten drog den
slutsatsen, att jag i varje fall inte var
positiv till frågans lösning, eftersom
jag lämnade honom — som han uttryckte
det — ett så pass formellt och
kort svar. Min positivism eller negativism
inför denna frågas lösning kan
väl närmast ådagaläggas därav, att jag
ändå i början av år 1957 föreslog
Kungl. Maj:t en utredning i saken och
att jag har skrivit direktiv för en sådan
utredning. Därmed, menar jag, har det
visats från min och regeringens sida,
att vi siktar på en lösning av denna
mycket komplicerade skattefråga.

Om man sedan skall anklaga mig för
att jag väntade i ett år och fyra månader
från det datum då jag blev finansminister
innan jag skrev dessa direktiv,
har väl detta möjligen sin förklaring
i att det fanns vissa andra ting att
syssla med. Jag tror inte att bevillningsutskottet
är berett att påstå, att
dess forum har varit något semesterhem
under den tid den nuvarande
finansministern har furnerat det med
arbetsuppgifter.

Jag vill, herr talman, understryka,

att detta är en svår fråga. Den Sjödahlska
kommittén levererade ett förslag
—- jag vill minnas på hösten 1954 —
i fråga om förlust- och resultatutjämning.
Det kritiserades starkt under remissbehandlingen;
det underkändes
också av regeringen och kom aldrig i
form av någon proposition. Nu har vi
emellertid tagit upp frågan på nytt i
en specialkommitté, och så sent som
för ett par veckor sedan kunde jag
underrätta mig om att denna arbetar
med all den kraft man kan begära.
Att jag dock inte kan ställa ut några
bestämda löften beträffande det datum,
när en proposition kommer att ligga
på riksdagens bord, är väl helt förklarligt
på grund av att jag ännu inte
har sett resultatet av utredningskommitténs
arbete. Den produkten måste
ändå först studeras. Man bör ha möjlighet
att avläsa remissinstansernas reaktioner,
framför allt mot bakgrunden av
hur det gick med denna fråga förra
gången.

Att jag således inte kunnat dela interpellantens
något andtrutna energi är
betingat av att jag inte gärna vill göra
några utfästelser om tidpunkten för
propositionens avlämnande, som jag
inte är säker på att kunna hålla.

Herr STENBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade begärt ordet
för en replik till herr Hansson i önnarp,
men jag kanske först får säga till
herr finansministern, att när jag tolkade
svaret som mindre positivt än jag
hade hoppats var det av den orsaken,
att finansministern under nu snart två
års tid inte funnit anledning att tänka
sig att använda den form, som han
själv givit uppslag till, nämligen att ge
besked från utredningen i etapper. Jag
håller med om att detta är en svår fråga,
och därför hade det legat naturligt till
att bryta ut förlustutjämningen, som
redan 1952 års företagsbeskattningskommitté
sysslade mycket med och om

Tisdagen den 15 juli 1958 Nr B 3

Svar på interpellation ang. rätt till öppen resultatutjämning vid företagsbeskatt ningen -

vilken det därför är betydligt lättare
att få fram förslag att ställa under riksdagens
prövning. Det hade varit ett positivt
drag, men när vi inte fick besked
antog jag, att finansministern inte var
tillräckligt positiv.

Jag är tacksam över att herr Hansson
i önnarp började med att instämma
med interpellanten, men jag trodde, att
hans positiva inställning till frågan
skulle kunna ta sig uttryck på ett annat
sätt än att försöka ta upp en polemik
med mig om vad folkpartiet och centerpartiet
gjort eller inte gjort i denna
fråga. I nära två år satt i alla fall bondeförbundet
i koalitionsregeringen och
lät frågan ligga på is. Är det något för
herr Hedlund att slå sig för bröstet för
så gärna för mig, men jag tycker, att
man skulle ha kunnat vara med om att
påskynda saken redan då.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr finansministern
tycker, att herr Stenberg visar ett alltför
stort intresse för denna fråga och
vill driva på den alltför hastigt. Det
beror väl på att herr Stenberg och
många med honom anser detta vara en
sak av mycket stor vikt för företagsamheten
här i landet.

Herr Hansson i önnarp hade inte
riktigt lika bråttom. Han verkar inte
särskilt missnöjd över den långa tid utredningsarbetet
tagit, men det har väl
delvis sin grund i att han här uppträder
som försvarsadvokat för den ställning
lians parti intagit under koalitionsregeringen.

Som finansministern också påpekade
lade dock företagsbeskattningskommittén
redan år 1954 på hösten fram ett
förslag om förlustutjämning för aktiebolag
och ekonomiska föreningar. Högern
och folkpartiet lade också fram
ett lagförslag beträffande förlustutjämning
för vanliga handelsbolag och handelsfirmor,
alltså fysiska personer som
bedriver rörelse. Bondeförbundet hade

en representant i kommittén, som emellertid
inte fann anledning att stödja
förslaget om en förlustutjämning också
för dem, som bedriver rörelse i annan
form än aktiebolag och ekonomiska
föreningar.

Det lagförslag, som vi för vår del sålunda
lade fram och som inte under
remissbehandlingen mötte några mer
vägande invändningar, innebar att för
alla företagare som redovisar enligt
bokföringsmässiga grunder — alltså
praktiskt taget alla småföretagare och
en del jordbrukare — hade frågan kunnat
lösas redan på ett tidigt stadium.
Det är sant att vårt lagförslag inte inneslöt
de jordbrukare, som inte redovisar
enligt bokföringsmässiga grunder —
och det är ju den större delen av jordbrukarna
— men det berodde uteslutande
på de tekniska svårigheterna att
lösa frågan i ett sammanhang; vårt förslag
om en allmän utredning angående
resultatutjämning omfattade emellertid
även dem. Det fanns också vid detta
tillfälle en motion i samma riktning av
herr Hansson i önnarp och en annan
representant för bondeförbundet, men
deras kamrater svek dem vid utskottsbehandlingen,
en sak som jag inte här
har anledning att gå närmare in på. Jag
bar endast velat lämna dessa upplysningar
för att klarlägga det historiska
sammanhanget.

Därutöver vill jag bara säga, att vi
anser det felaktigt att beskatta vinster
som egentligen aldrig har uppkommit.
Herr Nilsson i Svalöv talade här särskilt
om nystartade företag, och vi vet
alla, att man under de första åren av
ett företags verksamhet ofta får lägga
ned stora kostnader på sådant som inte
omedelbart ger någon utdelning och
att alltså verksamheten under de första
åren kan gå med förlust. Men om ett
nystartat företag under det första året
har en förlust på 10 000 kronor, nästa
år på ytterligare 10 000 kronor och därefter
det tredje året kan redovisa en

56 Nr B 3 Tisdagen den 15 juli 1958

Svar på interpellation ang. rätt till öppen resultatutjämning vid företagsbeskattningen -

vinst på 30 000 kronor, så har ju inte
företaget sammanlagt haft större vinst
än 10 000 kronor. Enligt nuvarande
skatteregler beskattas emellertid företaget
för en inkomst på 30 000 kronor.
Om företaget vidare inte har formen av
aktiebolag utan det är en fysisk person
som driver rörelsen, får han på grund
av skatteprogressiviteten betala skatt på
den del, som motsvarar förlusten, efter
en högre skatteskala än för de 10 000
kronor som motsvarar vinsten.

Vi tycker att det är orimligt att det
skall få fortsätta alltför länge på detta
sätt, och det är därför vi vill driva på
saken.

Finansministern säger nu, att han har
haft mycket annat att göra och att bevillningsutskottet
väl känner till att så
har varit fallet. Ja, bevillningsutskottet
har haft mycket att göra, men det
har mest varit fråga om — det måste i
rättvisans namn sägas — åtgärder som
föreslagits av finansministern i syfte att
öka skattetrycket. Det har inte i någon
större utsträckning varit fråga om åtgärder
för att utplåna orättvisor i
skatteavseende, sådana som enligt vår
mening föreligger när det gäller företagens
möjligheter till resultatutjämning.

Till sist skulle jag vilja ställa en fråga
till finansministern. Enligt berättelsen
till årets riksdag över kommittéernas
verksamhet anser sig utredningen
kunna slutföra sitt uppdrag under innevarande
år. Det skulle vara mycket intressant
att få veta, om finansministern,
när han tog kontakt med utredningen,
hörde sig för om huruvida denna tidtabell
kommer att hållas och om vi alltså
under höstens lopp har att förvänta
det annonserade förslaget.

ens sak att klarlägga. Jag vill bara slå
fast, att det är en falsk beskyllning när
man här säger att vi inom centerpartiet
skulle ha förhalat denna fråga. Jag konstaterar
ytterligare, att partiets ställningstagande
under 1955 års riksdag
inte kan ha förhalat frågan, såvida nu
inte folkpartiet och högern anser sig
ha haft möjlighet att vid det tillfället
övertyga den socialdemokratiska förstakammarmajoriteten
om det riktiga i
sin ståndpunkt. Det var ju på den saken
det hela hängde.

Jag har inte heller någon anledning
att ta upp en diskussion om vad som
kan vara orsaken till tidsutdräkten med
tillsättandet av utredningen. Jag vill
bara göra herr Gustafson i Göteborg
och hans meningsfränder uppmärksamma
på att den utredning som igångsatts
inte bara skall omfatta vad riksdagen
begärde, d. v. s. frågan om en
förlustutjämning, utan även frågan om
en resultatutjämning.

Vidare har man blandat in i debatten
herr Hanssons i Skegrie och mitt ställningstagande
till den reservation, som
förelåg i utskottet och som inte biträddes
av våra partivänner där. Vi hade ju
väckt en motion, vari vi begärde införandet
av en öppen resultatutjämning
och därjämte prövning av möjligheterna
att inrätta utjämningskonto. Och
även om det skulle vara så, som man
gjorde gällande i remissdebatten, att vi
stödde reservationen i den del där det
yrkades bifall till vår motion, så bör
väl inte folkpartiet eller högern vara
ledsna för det. För övrigt var det ju
motionens yrkande som senare godtogs
av regeringen i utredningsdirektiven,
fastän det inte på riksdagsplanet hade
gått att vinna enighet därom.

Herr HANSSON i Önnarp (ep) kort Herr STENBERG (fp) kort genmäle:
genmäle: Herr talman! Jag vill till herr Hans Herr

talman! Jag skall inte ta upp son i Önnarp säga, att jag inte har kom kammarens

tid med att gå in på sådana mit med några beskyllningar, utan jag

tekniska detaljer som det är utredning- har endast konstaterat hur centerpar -

Tisdagen den 15 juli 1958

Nr B 3

Svar på interpellation ang. vård av unga människor på ålderdomshem

tiet uppträtt i denna fråga. Till vad jag
i min förra replik sade om den saken
vill jag nu lägga det konstaterandet, att
enligt herr Hansson i önnarp är centerpartiets
principiella ställningstagande
beroende av vad som kan väntas vinna
resonans i riksdagen eller inte. Jag
trodde inte att det var så man handlade
inom det politiska livet.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Mina samtal med utredningens
medlemmar har inte gett mig
anledning att tro att utredningen behöver
revidera sin tidigare offentliggjorda
uppfattning om att en produkt av dess
arbete skall kunna avlämnas under
1958.

Till herr Stenberg, som i någon mån
kritiserat mig för att jag inte forcerat
fram ett delresultat, vill jag säga att
utredningens uppfattning tydligen tenderar
dithän, att förlust- och resultatutjämning
är klart förbundna med varandra
och att det under sådana förhållanden
inte vore särdeles lämpligt att
skilja på dessa båda ting. Dessa upplysningar
vill jag lämna med anledning av
de frågor som har ställts här under debatten.

Herr HANSSON i Önnarp (ep):

Herr talman! Jag vill bara kort och
gott till herr Stenberg säga att av debatten
framgått att det är fel att påstå
att vi på något sätt förhalat frågan vid
1955 års riksdag.

överläggningen var härmed slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang. vård av unga
människor på ålderdomshem

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammaren fröken Klmén har i en in -

terpellation — under hänvisning till en
under vårriksdagen 1958 framställd, icke
besvarad interpellation — hemställt
om en redogörelse för i vilken utsträckning
unga människor vårdas på ålderdomshem
eller motsvarande vårdinrättningar
tillsammans med äldre kronikerfall
samt frågat mig, vilka åtgärder jag
ämnar vidtaga i syfte att komma till
rätta med dessa missförhållanden.

Med anledning härav vill jag anföra
följande.

Interpellanten framhåller att det för
närvarande visat sig omöjligt att genomföra
en angelägen differentiering inom
kronikervården. Ett stort antal yngre
människor med kroniska åkommor —
i stor utsträckning vanföra — vistas
sålunda år efter år på ålderdomshem
eller liknande inrättningar. Enligt en av
De vanföras riksförbund verkställd utredning
skulle inte mindre än omkring
250 vanföra personer under 40 år vara
intagna på ålderdomshem, vartill kommer
ett okänt antal vanföra, vilka vårdas
i sina hem av åldriga föräldrar. Interpellanten
understryker att båda vårdformerna
framstår som otillfredsställande,
vilket icke minst sammanhänger
med bristen på produktiv sysselsättning.
Enligt interpellanten äger många
av de unga invaliderna, som tidigare
genomgått arbetsträning eller har möjlighet
att tillgodogöra sig en sådan, förutsättningar
att göra en insats i produktionslivet.
Deras situation skulle underlättas
av en bättre tillgång på skyddade
verkstiider och arbetshem.

Vad först angår förekomsten av unga
människor på de kommunala ålderdomshemmen,
vill jag nämna, att år 1938 var
av 28 700 intagna 1 750 i åldern 40 år
eller därunder. År 1950 var motsvarande
tal 32 650 respektive 501. Enligt en i
april 1958 företagen inventering uppgick
antalet intagna i åldern 17—40 år
till 151 eller 0,4 % av samtliga vårdtagarc
mot 6,1 respektive 1,5 % vid de
båda föregående inventeringarna. Av
sistnämnda vårdtagare — varav om -

Nr B 3

Tisdagen den 15 juli 1958

Svar på interpellation ang. vård av unga

kring 120 i åldern 30—40 år — utgjorde
de med sådana skador i rörelseorgan
och hållningsvävnader, som vanligen avses
med invaliditet och vanförhet, endast
15. Alla 15 var i åldern 30—40 år.

Vad sedan gäller hemmen för kroniskt
sjuka, till vilka här även föres
vissa vårdhem under socialvårdsmyndiglieterna,
så är dessa till övervägande
del belagda med äldre patienter. Det
relativa fåtal yngre personer, som vårdas
på ifrågavarande anstalter, lider
till största delen av någon nervsjukdom,
medan enbart invalidiserade i mycket
liten utsträckning vårdas på dessa sjukinrättningar.
Några hela riket omfattande
uppgifter rörande antalet på
kronikerhem vårdade yngre personer
står för närvarande icke till buds. En
undersökning från Stockholms läns centrallasaretts
upptagningsområde med ett
befolkningsunderlag av cirka 224 000
invånare visar, att endast sammanlagt
5 patienter under 40 år vårdades på
kronikerhem och 10 kroniskt sjuka i
samma åldersgrupp i sina hem.

Den i interpellationen lämnade uppgiften
om förekomsten av yngre personer
på ålderdomshem torde sålunda
vara väsentligt överdriven. Antalet vårdtagare
under 40-årsåldern har under de
senaste 20 åren minskat avsevärt både
absolut och relativt sett. Barn vårdas
numera endast i enstaka undantagsfall
tillfälligt på ålderdomshem. Antalet vanföra
under 40-årsåldern, vilka vistas på
ålderdomshem, är för närvarande som
nyss nämnts endast 15 i hela landet,
samtliga i åldern 30—40 år. Även på de
vanliga kronikerhemmen torde det vara
sällsynt att verkligt unga personer vårdas;
några för hela landet gällande siffror
kan dock ej lämnas.

Alltjämt vårdas dock, om också endast
i undantagsfall, personer under 30
år på ålderdomshem eller på kronikerhem
avsedda för ett äldre klientel. Att
så sker, är uppenbarligen otillfredsställande.
Jag vill emellertid beträffande
ålderdomshemmen framhålla, att so -

människor på ålderdomshem

cialstyrelsen sedan nära två decennier
oavlåtligt ägnar uppmärksamhet åt den
s. k. klientelblandningen över huvud
taget, som innebär att såväl kroppsligt
som mentalt sjuka människor vistas på
ålderdomshem tillsammans med gamla
människor, för vilka hemmen egentligen
är anordnade. Det råder numera enighet
om att klientelblandningen är ett
allvarligt missförhållande, och det angelägna
i att den avskaffas har understrukits
vid statsmakternas ställningstaganden
till ålderdomshemsvården. Till följd
av bl. a. utbyggnaden av kronikerhem
och den ökade platstillgången på sjukhusen
torde man kunna motse en fortgående
minskning av klientelblandningen
även då det gäller ungdomar.

Jag finner alltså att omhändertagande
av yngre personer på ålderdomshem är
att betrakta som en ren nödfallsåtgärd.
Ett sammanförande av kroniskt sjuka
i yngre åldrar med gamla sjuka framstår
ävenledes som mindre tilltalande. Möjligheterna
till förbättrade förhållanden
för de yngre kronikerfallen sammanhänger
med utbyggnaden av kronikervården,
framför allt barnkronikervården.
Detta är en uppgift, som åvilar
kroppssjukvårdens huvudmän.

Vad slutligen gäller de vanföras problem,
som av interpellanten särskilt berörts,
finner jag angeläget att alla vanföra
skall hjälpas till medicinsk behandling
och rehabilitering samt yrkesutbildning,
i den mån de kan tillgodogöra
sig den. Vad yrkesutbildningen beträffar
bör detta möta så mycket mindre
svårigheter som vissa elevplatser vid
vanföreanstalternas yrkesskolor är vakanta.
Jag vill i sammanhanget erinra
om att nämnda yrkesskolor, som är särskilt
anpassade för ett invalidiserat
klientel, f. n. är föremål för en successiv
upprustning, som siktar till att i högre
grad än tidigare meddela utbildning i
moderna, konkurrenskraftiga yrkesgrenar.
Framför allt genom arbetsvårdsorganens
försorg har man också alltmer
sökt vidga möjligheterna till skyddad

Tisdagen den 15 juli 1958

Nr B 3

Svar på interpellation ang. vård av unga människor på ålderdomshem

eller halvskyddad sysselsättning bl. a.
för dem som efter att ha passerat vanföreanstalterna
inte kan placeras på
den öppna marknaden. Det måste emellertid
ihågkommas, att det alltid kommer
att finnas ett restklientel av svårt
invalidiserade människor, som varken
kan ges en sådan placering eller beredas
skyddad eller halvskyddad sysselsättning.
Viss möjlighet till omhändertagande
av dessa svårt handikappade
erbjudes bl. a. vid de till vanföreanstalterna
i Stockholm och Hälsingborg
knutna arbetshemmen. Platstillgången
är emellertid begränsad, och det är endast
vid Stockholmsanstaltens hem,
som de intagna kan beredas av interpellanten
efterlyst produktiv sysselsättning.
För det fåtal personer det här gäller
synes det i övrigt knappast möjligt att
tillskapa en särskild statlig anstaltsorganisation.
De enskilda initiativ, som
tages bl. a. av De vanföras riksförbund,
delvis i samarbete med landstingen, för
att lindra denna restgrupps förhållanden,
måste därför hälsas med tillfredsställelse
och är värda allt stöd, som från
det allmännas sida rimligen kan lämnas.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Härefter anförde:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för det utförliga och positiva
svar som jag fått på min interpellation.

Man har ju, såsom också framhålles i
svaret, inom åldringsvården försökt
komma till rätta med klientelblandningen,
som också debatterats här i
riksdagen. Det var väl något av en
chock när vi i samband med fallet
Maj-Britt kom underfund med att det
alltjämt finns unga vanföra människor
ute på ålderdomshemmen. Det slaget
av klientelblandning trodde vi att man
i första hand lyckats undvika. Vi har
annars inriktat oss på att få mentalt

sjuka och i övrigt sjuka åldringar från
ålderdomshemmen, som skall vara förbehållna
de friska åldringarna.

Statsrådet säger att den siffra jag
nämnt i interpellationen är alldeles
för hög. Jag hade sagt att 250 personer
under 40 år vistas på ålderdomshem.
Jag vet inte om skillnaden kan bero på
olika sätt att dra gränsen för vanförhet.

Det är i och för sig glädjande att
siffran är lägre, men som statsrådet säger
är det mycket otillfredsställande
också att 151 personer under 40 år vårdas
på ålderdomshem som är till för
gamla personer.

Av dessa 151 personer är, säger statsrådet,
15 personer med skador i rörelseorganen.
Dessa är alla mellan 30 och
40 år. Det skulle på så sätt inte finnas
några vanföra under 30 år på ålderdomshemmen.
Detta förefaller mig mycket
egendomligt, eftersom Maj-Britt,
som givit upphov till denna interpellation
och till en hel del pressdiskussioner,
dock var mellan 17 och 18 år och
vistades på ett ålderdomshem.

Vi har alltså vissa vanföra ute på ålderdomshemmen.
Kronikerhemmen har
tydligen inte kunnat redovisas. Där har
många gånger funnits barn bland de
åldriga kronikerna. Det är som statsrådet
säger mycket angeläget att få
kronikerhem för barn och ungdom. Men
vi får inte glömma de unga vanföra ute
hos enskilda i familjerna. Naturligtvis
är de för familjerna mycket betungande,
och man undrar vad som händer
dessa vanföra när en gång föräldrarna
eller andra anhöriga går bort eller inte
längre kan vårda dem. Vem skall då
hjälpa dem och vart skall de då ta
vägen? Här finns tydligen viktiga behov
som inte är tillgodosedda.

Det är alltid svårare att få tillfredsställande
vård för en liten grupp än för
eu stor, och den grupp som det här
gäller är enligt statsrådets uppgifter
ganska liten, mindre än i interpellationen
angavs. Svårigheterna blir ännu
större då det gäller människor som har

Nr B 3

Tisdagen den 15 juli 1958

Svar på interpellation ang. vård av unga människor på ålderdomshem

hemortsrätt i olika kommuner i olika
delar av landet. Man har här också
familjebanden att räkna med.

Vad man framför allt tänker på är
de unga vanföra människor som kan
tillgodogöra sig skolgång och yrkesutbildning
och sedan verkligen kan till
gagn för sig själva och samhället göra en
insats i produktionen, komma ut och få
kontakt och arbetsgemenskap med
jämnåriga och träffa friska människor.

Det är glädjande att inrikesministern
säger att de vanföra på olika sätt skall
hjälpas i första hand med medicinsk
behandling, rehabilitering och yrkesutbildning.
Det är utomordentligt väsentligt
att yrkesutbildningen byggs ut till
att omfatta olika verksamhetsgrenar, så
att de vanföra, i den mån de har förutsättningar
för det, kan komma ut i vanligt
arbete. Kuratorerna har där en stor
uppgift i samarbete med arbetsförmedlingen,
arbetsvärden o. s. v. Det är vidare
angeläget att man kan få den
skyddade verksamheten utvidgad så att
de som inte kan placeras ut på den
öppna marknaden i alla fall kan komma
i arbete och få uträtta något produktivt
arbete. Statsrådet framhåller
också, att arbetshemmen måste byggas
ut för att kunna ta emot också de vanföra,
som inte kan tas emot i öppna
marknaden.

Samhället har ett oerhört ansvar när
det gäller att hjälpa dessa människor att
komma ut i ett så normalt liv som möjligt.

Jag ber med detta än en gång få
tacka statsrådet för det positiva svaret.

Fru THORSSON (s):

Herr talman! Det finns ju all anledning
att understryka vad såväl statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
som interpellanten har framhållit,
nämligen att det måste betraktas
som en ren nödfallsutväg att yngre kroniskt
sjuka eller vanföra människor fortfarande
vårdas på ålderdomshem.

När emellertid fröken Elmén gör den
litet förvånade kommentaren till interpellationssvaret
att sålunda ingen
kroppsligt vanför person under 30 år
skulle finnas på något ålderdomshem,
kanske jag kan få lämna den upplysningen,
att det vårdhem på vilket den i
TV-programmet åsyftade personen vårdas
ju hör till kategorien hem för kroniskt
sjuka med statsbidragsberättigade
vårdplatser såsom ett kronikersjukhem
och alltså inte hör till kategorien ålderdomshem.
På detta vårdhem, som
tillhör Stockholms stads socialvårdsmyndigheter,
finns allt som allt fem
personer under 30 år, av vilka tre är
kroppsligt kroniskt sjuka eller vanföra
och två är psykiskt sjuka eller invalida.
Det finns allt som allt elva personer under
40 år, av vilka det stora flertalet är
psykiskt sjuka eller invalida.

Jag vill bara understryka, att vårdhemmet
Stureby inte betraktas såsom
ålderdomshem i vanlig mening utan är
statsbidragsberättigat hem för kroniskt
sjuka och att därför siffrorna blir sådana
de blir.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan, att till utskottet
från fullmäktige i riksbanken inkommit
framställning om pension till änkefru
Nanny Ingvall, född Rundgren.

§ 11

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
memorial nr Bl,
statsutskottets utlåtanden och memorial
nr Bl, B 3, B 4, B 13, B 15—B 21,
B 23—B 25 och B 27—B 37, första lagutskottets
utlåtanden nr B 2, B 3 och
B 6, andra lagutskottets utlåtanden nr
B 2—B 7 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr B 1—B 3.

Tisdagen den 15 juli 1958 Nr B 3

Interpellation ang. beredande av möjlighet för övningslärare att tjänstgöra vid

lokala yrkesskolor

§ 12

Föredrogs den av herr Löfgren vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående normer för
meddelande av tillstånd att anordna
motortävlingar m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 13

På hemställan av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren, att på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
statsutskottets utlåtande nr
B 15 skulle uppföras närmast efter utskottets
utlåtande nr B1 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr B 3 omedelbart
efter dessa ärenden.

§ 14

Interpellation ang. beredande av möjlighet
för övningslärare att tjänstgöra vid
lokala yrkesskolor

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Enligt stadgan för övningslärare
kan i övningslärartjänst
ingå fyllnadstjänstgöring vid annan skola
än den, där tjänsten är placerad. Genom
systemet med fyllnadstjänstgöring
har skolstyrelsen alltså möjlighet att
fördela övningslärarnas tjänstgöring på
olika skolor och skolformer. Därigenom
erhåller skolstyrelsen också möjlighet
att inrätta det antal ordinarie och extra
ordinarie övningslärartjänster, som
ungefär svarar mot skoldistriktets samlade
behov. För undervisningen liksom
för rekryteringen av lärarkrafterna är
detta av betydelse.

I stadgan för övningslärare angives
de skolor, vid vilka fyllnadstjänstgöring
må kunna fullgöras. Av förteckningen
framgår att fyllnadstjänstgöring icke
får förläggas till hl. a. lokala (kom -

munala) yrkesskolor. Icke heller kan
fyllnadstjänstgöring fullgöras vid vissa
vårdanstalters — t. ex.. vanföreanstalternas
— yrkesskolor.

Fr. o. in. innevarande juli månad
finnes som regel en gemensam skolstyrelse
för samtliga skolor i kommunen.
Det bör för skolstyrelsen bli en naturlig
strävan att fördela lärarnas tjänstgöring
på olika skolor på ett för undervisningen
ändamålsenligt sätt. Den omständigheten
att övningslärares fyllnadstjänstgöring
icke får förläggas till
lokala yrkesskolor utgör emellertid i
vissa fall ett hinder för att detta syfte
till fullo skulle uppnås.

Även om de lokala yrkesskolorna beträffande
organisation och verksamhet
i flera avseenden skiljer sig från de
skolor, vid vilka fyllnadstjänstgöring
får fullgöras, torde dock en del av yrkesskolornas
kurser, t. ex. de årligen
återkommande heltidskurserna, väl
uppfylla de krav, som rimligen bör
ställas för att fyllnadstjänstgöring för
övningslärare skall kunna förläggas
jämväl till dessa skolor. Utbyggandet av
försöksverksamheten med 9-årig enhetsskola
förutsätter också ett intimt samarbete
mellan enhetsskolan och lokala
yrkesskolor. Ett villkor för att detta
skall kunna ske är emellertid, att skolförfattningarna
inte lägger hinder i vägen
för en förnuftig fördelning av lärarkrafterna
på olika skolformer. En
översyn av stadgan för övningslärare i
här berörda syfte synes vara motiverad.
Önskvärt vore att därvid överväges, huruvida
icke fyllnadstjänstgöring må
kunna fullgöras även vid vissa vårdanstalters
yrkesskolor.

På grund av det anförda anhåller jag
om andra kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande
interpellation:

Har herr statsrådet för avsikt att verkställa
en översyn av stadgan för övningslärare
i syfte att bereda möjlighet

Nr B 3

Tisdagen den 15 juli 1958

för övningslärare att fullgöra fyllnadstjänstgöring
även vid lokala yrkesskolor? Denna

anhållan bordlädes.

§ 15

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr B 15, till Konungen angående val av
ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr B 16,
till Konungen angående val av medlemmar
och suppleanter i Nordiska rådet; dels

ock till riksdagens förordnanden: nr

B17, för herr Rickard Sandler
att vara medlem i Nordiska rådet;

nr B18, för herr Birger Andersson
att vara medlem i Nordiska rådet;

nr B 19, för herr Sven Ohlon att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr B 20, för fru Anna SjöströmBengtsson
att vara medlem i Nordiska
rådet;

nr B 21, för herr Ivar Persson att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr B 22, för herr Axel Strand att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr B 23, för herr Knut Ewerlöf att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr B 24, för herr Bertil Ohlin att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr B 25, för herr Edgar Sjödahl att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr B 26, för herr Anselm Gillström
att vara suppleant i Nordiska rådet;

nr B 27, för herr Axel Johannes Andersson
att vara suppleant i Nordiska
rådet;

nr B 28, för herr Emil Ahlkvist att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr B 29, för herr Olof Pålsson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr B 30, för herr Georg Pettersson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr B 31, för fröken Ebon Andersson
att vara suppleant i Nordiska rådet;

nr B 32, för herr Jan-Ivan Nilsson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr B 33, för herr Ossian Sehlstedt att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr B 34, för herr Olov Rylander att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr B 35, för herr Sigfrid Jonsson att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr B 36, för herr Martin Skoglund
att vara medlem i Nordiska rådet;

nr B 37, för herr John Ericsson att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr B 38, för fru Ragnhild Sandström
att vara medlem i Nordiska rådet;

nr B 39, för fru Sigrid Ekendahl att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr B 40, för herr Anders Pettersson
att vara medlem i Nordiska rådet;

nr B 41, för herr Arvid Andersson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr B 42, för herr Gunnar Helén att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr B 43, för herr Fridolf Thapper att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr B 44, för herr Jean Braconier att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr B 45, för herr Sven Mellqvist att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr B 46, för herr Folke Nihlfors att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr B 47, för herr Stig Alemyr att vara
suppleant i Nordiska rådet; och

nr B 48, för herr Einar Gustafsson att
vara suppleant i Nordiska rådet.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.19.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Föredrogs den av herr Anderson i
Sundsvall vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet angående
beredande av möjlighet för övningslärare
att tjänstgöra vid lokala yrkesskolor.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 2

Granskning av statsrådsprotokollen

Föredrogs och lades till handlingarna
konstitutionsutskottets memorial nr B 1,
angående granskning av de i statsrådet
förda protokoll.

Härefter anförde:

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! På riksdagens bord
föreligger i dag till behandling konstitutionsutskottets
memorial angående
utskottets granskning av under fjolåret
förda statsrådsprotokoll. Memorialet
ger vid handen, att konstitutionsutskottet
icke funnit anledning att mot
någon ledamot av statsrådet tillämpa
§ 106 regeringsformen. Ja, utskottet har
inte ens funnit skäl för anmälan enligt
§ 107 regeringsformen. När resultatet
av konstitutionsutskottets granskning
har blivit detta, synes det knappast
föreligga rimlig anledning att hålla någon
dechargedebatt. Det är bara för

riksdagen att med godkännande lägga
memorialet till handlingarna.

Emellertid har konstitutionsutskottet
inte varit enhälligt, när det gällt att
avgiva sitt granskningsmemorial. Ett
antal reservanter har på olika punkter
ställt yrkanden både om omförmälan
och anmälan enligt § 107 regeringsformen.
Det är med anledning av en
reservationsanmälan mot chefen för
försvarsdepartementet, statsrådet Nilsson,
som jag här tagit till orda. Då
denna reservation betecknats med nr 1,
har det fallit på min lott att inleda debatten.

Som bekant gäller frågan anslag för
inköp av flygmateriel. Då saken tidigare
behandlats vid åtminstone ett par
tillfällen under 1958 års A-riksdag, kan
jag fatta mig mycket kort.

I januari i år underrättades riksdagen
i statsverkspropositionen om att
det förelåg ett stort anslagsöverskridande
i fråga om flygmaterielen. Närmare
ett år tidigare, nämligen den 18
februari 1957, hade emellertid regeringen
fått underrättelse om att det
redan då förelåg ett anslagsöverskridande
på 85 miljoner kronor. Och vad
värre var, flygförvaltningen signalerade
vid den tidpunkten ytterligare sådana
överskridanden. I år hade också
överskridandet stigit till 180 miljoner
kronor, och det var då regeringen fann
för gott att underrätta riksdagen om
läget.

Helt naturligt höjdes stark kritik mot
regeringen både i fråga om anslagsöverskridandet
över huvud men också,
framför allt, mot sättet att hålla riksdagen
i okunnighet om det stora medelsbehovet.
Regeringen försvarade sig
med att i mer eller mindre starka orda -

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

lag skjuta skulden på flygförvaltningen,
som beskylldes för »en upprörande
nonchalans mot riksdagen». En statsrådskommuniké
lade emellertid snart
saken till rätta, och frågan återfördes
till det forum, där den hörde hemma.
Därigenom har den kommit upp i
dechargedebatten.

Om det nuvarande systemet i fråga
om anslagsbeviljande till flygvapnet
synes mig intet finnas att anmärka.
Sättet med årliga anslag har visat sig
opraktiskt och oöverskådligt, därför att
beställningarna måste utläggas så lång
tid, innan leverans skedde och betalning
skulle äga rum. Redan 1948 övergick
man därför till s. k. rullande sjuårsplaner.
Det innebär, att man varje
år bestämmer en plan för materielanskaffning
för de närmaste sju åren.
På grundval av denna plan beräknar
man sedan dels hur mycket betalningar,
som skall utläggas under budgetåret
och dels hur mycket betalningsmedel,
som erfordras under samma tid. Riksdagen
lämnar sålunda ett beställningsbemyndigande
och fastställer ett betalningsanslag.
Varje år förskjutes planen
ett år framåt i tiden och modifieras
efter omständigheterna.

Om ändringar i planen yttrade departementschefen
vid systemets tillkomst
följande:

»Den sålunda fastställda planen bör
varje år förskjutas ett år framåt, så att
varje år fastställes en plan att gälla
för de närmast därpå följande sju budgetåren.
Därvid kunna på grund av
förskjutningar i leveranser, ändrat
prisläge, organisationsförändringar o. d.
vissa ändringar behöva företagas även
i de delar, den nya planen till tiden
sammanfaller med den närmast föregående.
Även under löpande budgetår
kunna förändringar i planen visa sig
erforderliga på grund av ändrade förutsättningar
beträffande konstruktioner,
leveransmöjligheter m. m.»

De principer, som här uppdrogs, har
också blivit följda. Vid icke mindre än

tre tillfällen under denna tid, då det
nya systemet tillämpats, har det inträffat,
att ändringar under löpande
budgetår medfört särskilda yrkanden
till riksdagen. På grund av att flygplan
levererades i snabbare takt än beräknat,
begärdes således 1950 45 miljoner
kronor extra. Prisstegringar medförde
att man 1951 begärde 32 miljoner kronor
utöver vad som beräknats. Då priserna
samma år steg ytterligare, fick
man senare begära 55 miljoner kronor
därutöver. Alla dessa äskanden har
bifallits av riksdagen. Det använda systemet
innebär, att man låtit betalningsanslagen
följa beställningsbemyndigandena,
ej tvärtom.

Det ökade behovet av betalningsmedel,
som det är fråga om i det nu aktuella
fallet, rör främst budgetåret 1956
/57. Det bör därför nämnas, att riksdagen
för detta budgetår i vanlig ordning
lämnade beställningsbemyndigande,
640 miljoner kronor, och anvisade
betalningsanslag, 475 miljoner kronor.
Under löpande budgetår — närmare
bestämt den 18 februari 1957 — inkom
så flygförvaltningen i enlighet med
tidigare redovisad praxis med tilläggsäskanden.
Dessa hade sin grund i prisförändringar
och förskjutningar i leveranser
och avsåg 80 miljoner kronor.
Här är att märka, att det inte var fråga
om några nya utgifter utan om kostnader,
som redan uppkommit inom ramen
av de beställningsbemvndiganden,
som riksdagen lämnat.

I detta läge fann sig regeringen föranlåten
bryta tidigare praxis och uppmana
flygförvaltningen att försöka
skaffa krediter. Underhandlingar upptogs
också med in- och utländska leverantörer
om betalningsanstånd och förskjutning
av leveranser. Dessa underhandlingar
lyckades också, och endast
ett mindre, reserverat belopp behövde
tagas i anspråk. Regeringen behövde ej
vända sig till riksdagen med begäran
om ytterligare medel. Det bör kanske
påpekas att det då fanns god tid för en

Onsdagen den 10 juli 1958 fm.

Nr B 3

sådan hänvändelse. Kungl. Maj :t fattade
nämligen sitt beslut den 8 mars.

Skulden var dock icke borta härigenom
— och vad värre var —- den
fortsatte att öka. Flygförvaltningen
hade redan i sin skrivelse i februari
förutskickat ytterligare ökning. Sådan
kom också. Dessutom utsatte man sig
genom den erhållna krediten för risk
för ränteutgifter — statskontoret räknade
i sitt yttrande över flygförvaltningens
framställning med 0,5 miljoner
kronor. Emellertid blev det av någon
anledning inga ränteutgifter, man
räknade dock hela tiden med att sådana
skulle uppstå. Så gjorde, bara för att ta
ett exempel, försvarsministern i januari
i år enligt ett uttalande i remissdebatten.
Och hade ränteutgifter uppkommit,
skulle Kungl. Maj:t därigenom ha iklätt
sig ny gäld utan riksdagens hörande,
något som enligt § 76 regeringsformen
icke är tillåtet. När man begärde krediterna,
utsatte man sig alltså för en stor
risk att handla inkonstitutionellt.

Hela tiden hölls riksdagen ovetande
om skulden, som bara fortsatte att öka.
Visserligen lär saken på sin tid ha förts
på tal vid en föredragning inför statsutskottets
första avdelning. Därmed
blev ju, som vi väl alla är på det klara
med, inte riksdagen underrättad. Inte
ens under höstriksdagen nämndes ett
ord om det ökade behovet av betalningsmedel.
Först i statsverkspropositionen
till detta års A-riksdag meddelades
saken. Då hade behovet av ytterligare
betalningsmedel stigit till 180
miljoner kronor, som inte heller vid
detta tillfälle kunde täckas.

Vad som förekommit är alltså, att
riksdagen i det närmaste ett år hållits
ovetande om en skuld på mellan 80 och
180 miljoner kronor. Vi är väl alla ense
om att detta är ett avsevärt belopp.
Som jämförelse kan nämnas, att de
samma år inställda repetitionsövningarna
rörde sig om 70 miljoner kronor,
och riksdagen har säkert i friskt minne
debatten om dessa 70 miljoner kro5
— Andni kammarens protokoll 1958. A

Granskning av statsrådsprotokollen

nor. Om man känt till denna stora
skuldbelastning, är det möjligt, att vissa
riksdagsmän tagit en annan ställning
till en del anslagsfrågor än vad de nu
kommit att göra.

Försvarsministern uppgav under remissdebatten,
att anledningen till dröjsmålet
var, att man ville undersöka, om
kostnaderna kunde skäras ned påföljande
budgetår. Men en sådan förhoppning,
som för övrigt inte infriats, gör
ju inte skulden mindre.

Herr talman! Det vore mycket olyckligt,
om en praxis av det slag, som
regeringen i detta ärende tillämpat,
skulle vinna insteg. Det finns all anledning
att med kraft stryka under, att
riksdagen bör hållas underrättad om
alla större förskjutningar i budgeten.
Regeringsformen bygger uppenbarligen
på förutsättningen att så skall ske. Det
är detta, som gjort, att några ledamöter
i konstitutionsutskottet funnit sig böra
yrka anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot förre chefen för försvarsdepartementet,
statsrådet Nilsson.

Herr PETTERSSON i Norregård (ep):

Herr talman! I reservationen nr 1
till konstitutionsutskottets föreliggande
memorial behandlas frågan om överskridande
av anslag till anskaffning av
flygmateriel och vederbörande statsråds
dröjsmål med anmälan därom till
riksdagen.

När vi i våras läste i tidningarna
och hörde talas om detta fick vi givetvis
den uppfattningen att här fanns
fog för en anmärkning, tv det gjordes
då gällande att dröjsmålet medfört ekonomiska
konsekvenser i form av ränteutgifter
för de belopp varmed anslagen
överskridits. Det har emellertid sedermera
visat sig att så icke blev förhållandet.
Affären har gjorts upp på ett
sätt som icke föranlett andra kostnader
för statsverket än själva överskridandet
innebar. Frågan har sålunda
kommit i ett annat läge, och utskotts/■
II 8

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

majoriteten liar därför inte kunnat gå
med på en anmälan mot statsrådet enligt
§ 107 regeringsformen. En sådan
anmärkning har av utskottsmajoriteten
icke ansetts vara befogad.

Reservanterna gör ju heller inte gällande
att det föreligger något grundlagsbrott
utan endast att statsrådet här
gått ifrån en gammal god praxis, som
innebär att anslagsöverskridanden skall
anmälas för riksdagen så snart som
möjligt. Utskottsmajoriteten är säkerligen
ense med reservanterna om att
denna goda praxis bör följas.

Vid bedömandet av denna fråga bör
också uppmärksammas att detta anslagsöverskridande
redan den 5 mars
1957 anmäldes vid en föredragning av
chefen för flygvapnet inför statsutskottets
första avdelning. Att statsutskottet
fått vetskap om saken är ju inte detsamma
som att riksdagen underrättats.
Det hade varit bättre om statsrådet lämnat
meddelandet direkt jämväl till riksdagen.
Då emellertid detta utskott är ett
viktigt organ för riksdagen ansågs väl
anslagsöverskridandet ha blivit tämligen
officiellt känt genom föredragningen
i statsutskottet.

Helt naturligt anser vi att gällande
praxis bör iakttagas så att riksdagen får
reda på de utgifter som belastar statsverket.
I dessa tider med en fortgående
inflation är det dock inte så lätt att
följa alla anslagsöverskridanden. De
som varit med litet i offentliga sammanhang
och haft med byggen och materielanskaffning
att göra vet att det
kan vara omöjligt att hålla de planer
som är uppgjorda. Särskilt beträffande
flygmateriel, där planerna är mycket
långsiktiga, är det omöjligt att alltid
hålla sig inom de beräknade kostnaderna.
Det blir i många fall ofrånkomligt
med överskridanden. I det nu aktuella
fallet är överskridandet rätt stort, men
det rör sig också om ett stort anslag, så
procentuellt är överskridandet inte så
betydande som det förefaller om man
bara nämner beloppet.

Konstitutionsutskottet har som sagt
inte ansett det föreligga skäl för en anmälan
enligt § 107 regeringsformen mot
statsrådet Nilsson i detta fall. Om någon
anmärkning skulle ha framställts borde
väl för övrigt även finansministern ha
omfattats av denna, på grund av att han
inte lagt fram någon proposition för
riksdagen. Man får nämligen förutsätta
att regeringen som helhet inte varit
okunnig om dessa förhållanden.

Jag ämnar inte nu gå in på en närmare
redogörelse för detta ärende, då
jag anser att frågan debatterats så mycket
i pressen och i riksdagen att alla är
underkunniga om förhållandena. Ytterligare
ett skäl för att konstitutionsutskottet
nu inte kunde gå med på en anmärkning
är att statsutskottet bär behandlat
anslagsfrågan vid vårriksdagen
och riksdagen har godkänt att för överskridandet
erforderligt anslag anvisades
på tilläggsstat. Frågan bör därför
anses ha behandlats av riksdagen i vederbörlig
ordning. En anmälan nu
skulle väl innebära en anmärkning mot
att inte heller statsutskottet anmält frågan
för riksdagen i samband med den
tidigare omnämnda föredragningen från
flygförvaltningens sida.

Av de skäl jag här anfört har vi, som
sagt, inte kunnat gå med på en anmärkning
i denna fråga.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Konstitutionsutskottets
ärade vice ordförande bär som utskottets
talesman angivit de huvudsakliga
skälen till att utskottsmajoriteten avvisat
yrkandet om anmälan enligt § 107
regeringsformen mot förre chefen för
försvarsdepartementet, statsrådet Nilsson.
Om jag uppfattat herr Pettersson i
Norregård rätt, är ett av skälen att man,
om smärre förskjutningar uppstår under
året, inte har någon konstitutionell
anledning att anmäla detta. Den saken
kan man kanske diskutera. YTiktigare är
emellertid i detta fall att fråga sig: Hur

Onsdagen den 1C juli 1958 fm.

Nr B 3

har praxis verkligen varit? Svaret på
den frågan är, att regeringen vid olika
tMlfällen, då nu rådande system följts
och ändringar inträffat under löpande
budgetår, vänt sig med särskilda yrkanden
till riksdagen.

Det ligger i sakens natur, att väsentliga
ändringar i budgeten efter statsverkspropositionens
framläggande måste
redovisas för riksdagen. Från regeringshåll
har, när frågan tidigare debatterats,
något argument häremot icke
andragits. Det är alldeles självklart, att
den som har att bevilja anslag också
måste så långt möjligt äga en överblick
över den ekonomiska situationen. Och
den som i föreliggande fall beviljat anslag
är ju riksdagen.

Herr Pettersson i Norregård upprepade
försvarsministerns invändning i
remissdebatten, att man knappast hade
anledning att meddela riksdagen något
om anslagsöverskridandet, då man räknade
med att i motsvarande grad kunna
göra nedskärningar ett kommande budgetår.
Häremot kan man ställa flygförvaltningens
bestämda påstående, att behovet
av betalningsmedel även i fortsättningen
skulle komma att öka. Regeringens
eller, om man så vill, departementschefens
resonemang blottar en
optimism som nästan gränsar till —
man vill säga — lättsinne. Det har också
utvecklingen visat.

Att medelsbehovet ändock redovisats,
i och med att en talesman för flygförvaltningen
gjort en föredragning inför
statsutskottets första avdelning, är ett
påstående, som knappast behöver bemötas.
Ett meddelande vid ett internt
utskottssammanträde är icke en offentlig
upplysning av den art, som reservanterna
åsyftar och som riksdagen
brukar få. Att det sedan av en eller annan
orsak inte blev några ränteutgifter
— inom parentes sagt räknade försvarsministern
med sådana så sent som vid
remissdebatten — gör saken i och för
sig inte mindre klandervärd. Kvar står
ovedersägligen det förhållandet, att re -

Granskning av statsrådsprotokollen

geringen under nära ett år för riksdagen
förtigit en skuld, som oavbrutet
hotat att växa. Under nära ett år har
regeringen ingivit riksdagen uppfattningen,
att landets ekonomiska ställning
varit icke oväsentligt bättre, än vad
fallet är. Inte ens under höstriksdagen
nämndes ett ord om det ökade behovet
av betalningsmedel. Först i statsverkspropositionen
till detta års A-riksdag
meddelades saken, och då hade skulden
stigit till 180 miljoner kronor. Att detta
stora anslagsbehov redovisades först då,
kan icke betraktas som god parlamentarisk
ordning.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Den anmälan som nu
behandlas i denna minoritetsanmärkning
gäller naturligtvis en mycket anmärkningsvärd
fråga. Det gäller ett uppseendeväckande
överskridande av ett
reservationsanslag. Då jag för en tid sedan
misstänkte att det låg till ungefär
på detta sätt, var jag inte främmande
för att en anmärkning borde riktas mot
statsrådet. Då jag likväl varit med om
att avstyrka denna anmärkning i utskottet,
vill jag beröra motiven till att
jag därvidlag ändrat ståndpunkt. Anledningen
härtill är att förre försvarsministern
gjort stora ansträngningar för
att hålla kostnaderna tillbaka. Det är
underligt att herr Hammar helt förbigår
detta förhållande, som ju ändå så tydligt
har redovisats i denna kammare vid
tidigare tillfällen.

Att jag inte gått med på att yrka en
anmälan betyder inte att jag på något
sätt bagatelliserar denna fråga, som jag
anser vara mycket betydelsefull. Det är
alldeles riktigt som herr Hammar sagt
att överskridandet så småningom gått
upp till 180 miljoner kronor, för vilket
belopp flygförvaltningen gjort beställningar
utöver de reservationsanslag som
riksdagen har beviljat.

Men detta är uppenbarligen inte statsrådet
Torsten Nilssons fel. Statsminis -

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

tern och den nuvarande försvarsministern
har ju uttalat, att flygförvaltningens
sena besked kom som en mycket
stor överraskning. Torsten Nilsson försökte,
när detta besked alltså kom, att
genom underhandlingar med flygförvaltningen
åstadkomma att kostnaderna
slogs ut, hållande sig till bestämmelsen
att reservationsanslag inte får överskridas.
Medel ur reservationsanslag kan ju
sparas från ett år till ett annat —• vad
man inte gör av med ena året får sparas
till kommande år utan att detta behöver
redovisas för riksdagen. På detta
sätt kan man fortsätta en viss begränsad
tid —■ jag tror det är två år — men
man får inte gå utöver det belopp som
sparats från föregående år.

Föreskrifterna härvidlag är sålunda
mycket bestämda. Det är dessa föreskrifter
som flygförvaltningen av någon
anledning inte har följt; om flygförvaltningen
inte har förstått bestämmelserna
eller om det är andra orsaker som ligger
bakom har konstitutionsutskottet
inte haft möjlighet att avgöra.

Jag tycker att man i stället för att
framföra anmärkning borde ge ett erkännande
åt statsrådet Nilsson för hans
försök att genom de förhandlingar, som
fördes med flygförvaltningen, åstadkomma
en minskning av utgifterna genom
att kostnaden slogs ut på''flera år.
Jag vill citera vad statsrådet Sven Andersson
anförde, då han den 22 januari
i år här i kammaren redogjorde för
dessa underhandlingar med flvgförvaltningen.
Herr Andersson yttrade bl. a.:

»Vid de förhandlingar, som fördes
mellan regeringen och flygförvaltningen,
kom man överens om att flygförvaltningen
skulle undersöka vilka möjligheter
som fanns att i samråd med vissa
större leverantörer minska betalningarna
under budgetåret 1956/57, så att
anslagsöverskridande kunde undvikas.
Flygförvaltningen gjorde då upp om betalningsanstånd
med SAAB och andra
stora leverantörer.

Att regeringen vid den tidpunkten i

stället för att lägga fram en proposition
om tilläggsanslag valde denna utväg var
i och för sig inte så egendomligt. Ungefär
vid samma tidpunkt erhöll överbefälhavaren
av regeringen efter samråd
med den sittande försvarsberedningen
nya direktiv för utredningar i försvarsfrågan.
Han fick bl. a. i uppdrag att
lägga fram olika kostnadsalternativ.
Man visste att det skulle bli en nedskärning
av flygvapnet.»

Detta, herr Hammar, är en viktig
upplysning i detta sammanhang. Och
herr Andersson fortsätter: »Hur omfattande
den skulle bli kände man inte
till,---.»

Strax därefter heter det i statsrådets
redogörelse:

»När överbefälhavaren på hösten var
färdig med sina utredningar, studerade
vi de olika alternativen och den behandling
som flygvapnet fått. Det blev
då klart, att detta kraftigt skulle skäras
ned enligt samtliga alternativ, även det
högsta.»

Man var sålunda på det klara med
att det skulle bli eu nedskärning av
kostnaderna för flygvapnet.

Det är svårt att under dessa förhållanden
rikta en anmärkning mot statsrådet
Nilsson. Man måste väl i detta
sammanhang ta upp till behandling de
aktningsvärda försök som verkligen
gjordes att hålla kostnaderna inom den
föreskrivna ramen. Anmärkningen berör
inte alls överskridandet. Det förbigås
fullständigt, att flygförvaltningen
överskridit anslaget och först mycket
sent anmält detta för försvarsministern,
som då hade att försöka rätta utgifterna
efter det anslag som stod till förfogande
enligt riksdagens beslut. Det är just
därför att reservanterna glider förbi det
väsentliga i denna fråga och de facto
godkänner vad flygförvaltningen gjort
som de kan komma med en anmärkning
mot förre försvarsministern.

Statsministern, den nuvarande försvarsministern
samt finansminister
Sträng har ju, såsom också herr Pet -

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Nr B 3

tersson i Norregård nyss påpekade, här
i kammaren utförligt redovisat vilka
föreskrifter flygförvaltningen har att
rätta sig efter. Flygförvaltningen har
inte följt de givna instruktionerna utan
från dess sida har, som statsministern
uttryckte sig, »visats en uppenbar nonchalans
mot riksdagen i detta fall».

Sedan har emellertid partiledarna vid
''sina överläggningar dragit upp linjerna
och gått med på generalernas förslag,
men detta skedde mycket sent i år, efter
det att dessa redovisningar lämnats
inför riksdagen. Statsministern har senare
uttalat sitt förtroende för flygförvaltningen,
och den nuvarande försvarsministern
har lojalt böjt sig och följt
generalerna. Mot detta kan vi givetvis
inte rikta några anmärkningar mot förre
försvarsminister* Nilsson från konstitutionsutskottets
sida, och vi saknar
anledning att ta upp den saken till debatt
i detta sammanhang.

På grund av de förhållanden, som jag
här försökt att i allra största korthet
redovisa, har jag inte funnit att det
förelegat hållbara skäl för anmärkning
mot förre försvarsministern. En dylik
anmärkning skulle för övrigt kunna tolkas
så, att man uttalade ett ytterligare
förtroende för »den skyldige», i detta
fall flygförvaltningen. Om försvarsminister
Nilsson från början hade gått
med på flygförvaltningens hundramiljonersrullning
vid överskridandet av
reservationsanslaget, skulle naturligtvis
en anmärkning ha kunnat tänkas vara
på sin plats, men inte som saken nu
ligger till.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Jag har knappast någon
anledning att närmare bemöta det anförande,
som herr Spångberg nyss höll
och som rörde andra frågor än den reservanterna
yrkat anmälan för.

Herr Spångberg har talat om de aktningsvärda
försök och ansträngningar,
som försvarsministern gjorl för att ncd -

Granskning av statsrådsprotokollen

bringa kostnaderna för flygmaterielen.
Detta har faktiskt inte med den här saken
att skaffa. Kvar står detta, att under
närmare ett år regeringen hållit riksdagen
såsom anslagsgivare okunnig om
en alltjämt växande skuld. Och det är
otvivelaktigt något väsentligt, att riksdagen
får kännedom om sådana ting.
Detta har tidigare varit praxis. Vi hade
ingen anledning att tro annat än att allting
var all right, ända tills det helt
plötsligt blev uppenbart för riksdagen,
att i detta fall hade praxis inte följts.

Jag tycker vidare, herr talman, att vi
skall hålla flygförvaltningen utanför
denna debatt. Den gäller faktiskt närmast
riksdagen och regeringen. I den
kommuniké, som statsministern utsände
efter sedan överläggningarna hållits
regeringen och flygchefen emellan, menar
jag, att saken blev tillrättalagd. Det
uttryck, som jag citerade efter statsministern,
om »upprörande nonchalans»
var inte sista ordet — tvärtom
har herr Erlander senare uttalat, att
flygförvaltningen fortfarande åtnjuter
regeringens förtroende. På nytt, herr
talman, vill jag dock påpeka: »Vad saken
gäller är, att regeringen under ett
års tid hemlighållit en stor skuld för
riksdagen.»

Herr BRACONIER (h) :

Herr talman! Jag hade inte tänkt säga
något på denna punkt, eftersom de konstitutionella
synpunkterna har framförts
av herr Hammar. Jag måste emellertid
reagera mot herr Spångbergs sätt att nu
dra in flygförvaltningen, detta i synnerhet
som denna fråga diskuterades under
remissdebatten. Och då kunde verkligen
inte försvarsministern hävda den
uppfattningen att när det gäller ett konstitutionellt
ansvar enligt § 107 skulle
en underordnad myndighet vara ansvarig.
Det är en alldeles ny praxis i vår
konstitutionella historia som herr
Spångberg talar för, då han menar att
konstitutionsutskottets granskning skuP

Nr B 3

Onsdagen den IG juli 1958 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

le hänföra sig till etfcamderlydande verk.
Jag vill erinra om att flygvapenschefen
har fått regeringens förtroende.

Anser inte herr Spångberg att det i
en parlamentarisk stat är regeringen
som har makten och därmed det konstitutionella
ansvaret? Visserligen försökte
statsministern i debatten göra gällande
att redovisning hade ålegat försvarsförvaltningen,
men är det inte så, herr
Spångberg, att det svenska folkets beskattningsrätt
utövas av riksdagen allena?
Jag skulle kunna hänvisa till den
budgetutredning, som har undertecknats
av nuvarande statsrådet Lindholm
och där det framlades ett i dessa avseenden
enhälligt förslag om ändring
av nuvarande praxis beträffande de finansiella
angelägenheterna. Där säger
man klart ifrån att när det gäller beskattningsmakten
är det riksdagen som
allena utövar den. Därför har konstitutionsutskottet
att handla enligt ansvarighetslagen
för statsrådets ledamöter,
§ 3, där ju klart fastslås att ansvaret i
dessa fall åligger uteslutande statsrådet.
Vill herr Spångberg som ledamot av
konstitutionsutskottet göra gällande, att
konstitutionsutskottet skulle ha gått
utanför ansvarighetslagens § 3 i sin
granskning av statsrådsprotokollet? Det
är verkligen att låta rättssäkerheten
komma på glid. Jag skulle vilja uppmana
herr Spångberg att läsa en bok,
som skrevs av ett f. d. socialdemokratiskt
statsråd, ledamot av många socialdemokratiska
ministärer, nämligen
Torsten Nothin. Jag vill också uppmana
honom att läsa slutkapitlet i den bok
av Gunnar och Alva Myrdal, som heter
»Kontakt med Amerika», där Gunnar
Myrdal, som själv var rättsvetenskapsman
och också en gång handelsminister,
framhåller att det är något ytterligt betänkligt
att den svenska riksdagen icke
är konservativ i formerna. Och så tilllägger
Gunnar Myrdal, att rättssäkerheten
i vårt land kommer att undergrävas
om folkrepresentationen icke värnar
författningen. Detta är alltså vittnesbörd

av två mycket framträdande socialdemokrater.

När vi kommer till denna granskning,
som konstitutionsutskottet sin plikt likmätigt
har att utöva, så brukar man på
socialdemokratiskt håll säga — det har
även framförts i andra tidningar än de
socialdemokratiska på tal om dechargedebatten
— att frågan egentligen har
så liten betydelse därför att majoriteten
inte är med på anmärkningarna. Det
är ett ganska underligt sätt att komma
ifrån gällande lag. Gällande grundlag
ålägger konstitutionsutskottet att utöva
granskning av samtliga protokoll och att
utöva en sådan granskning inte minst i
beskattningsfrågor. Vi ser visserligen att
statsrådsbänkarna är tomma när kammaren
behandlar ett sådant konstitutionellt
ansvar sorA detta. Jag skulle
vilja se det engelska parlamentet vid
ett sådant tillfälle, där man hade diskuterat
grundvalen för hela parlamentets
kontrollsystem, vilket onekligen beskattningsrätten
är — allra helst när ett nuvarande
statsråd varit med om att skriva
ett betänkande om budgeten — och regeringen
varit totalt frånvarande när
man tagit upp en sådan central fråga
om förhållandet mellan parlament och
regering!

Vi har alla lärt akta herr Spångberg
som en i många stycken självständig
man. Men jag tror, herr Spångberg, att
det inte finns någon parlamentarism i
världen där man lägger ansvaret på en
underlydande myndighet när ansvaret är
regeringens, allra minst görs detta inom
det utskott, som enligt författningen har
att fullfölja sina lagliga rättigheter och
dessutom utöva den befogenhet som är
riksdagens. Det är något ganska sensationellt
att en regering inte i tid redovisar
de krediter den åtager sig och de
förpliktelser och bördor som detta medför
för de svenska medborgarna.

Herr Spångberg riktade kritik emot
en myndighet, som i denna kammare
icke har någon möjlighet att försvara
sig. Han upphävde över huvud taget

Onsdagen den IG juli 1958 fm.

Nr B 3

den parlamentariska principen att det
är i denna kammare som man ställer regeringe»
till ansvar för dess fögderi.
Jag skulle vilja erinra herr Spångberg
om alla de gånger socialdemokraterna
gjorde anmärkningar när de var i minoritet
i denna kammare och med all rätt
hävdade att de regeringar, som man då
kritiserade, också skulle följa grundlagens
bestämmelser.

Men om herr Spångberg velat införa
en ny ordning för den parlamentariska
kontrollen och införa en ny grundlag, så
hade herr Spångberg under alla de år
han tillhört konstitutionsutskottet haft
möjlighet att föreslå sådana förändringar.
Om han anser det otillbörligt att den
svenska riksdagen slår vakt om § 57
regeringsformen, nämligen att det svenska
folkets urgamla rätt att sig beskatta
utövas av riksdagen allena, så bör han
säga ifrån det. Men då har också på ett
centralt område folkrepresentationens
kontrollmöjligheter undergrävts, och då
kan vi verkligen börja att på allvar diskutera
om vi inte har rättsröta i detta
land.

Herr SPÅNGBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste säga att herr
Braconier har slagit in öppna dörrar i
mycket stor omfattning, då han ställt
vissa frågor till mig, eftersom jag i
många av dessa spörsmål är alldeles
ense i sak med herr Braconier. Det återstår
ju för herr Braconier att bevisa att
jag har försökt införa någon ny ordning
eller att jag över huvud taget, i olikhet
med vad kanske högerns representanter
gjort, underlåtit att påtala fall då
riksdagen har ställts så att siiga inför
fullbordade fakta. Jag anser sålunda att
herr Braconier och jag har samma principiella
uppfattning i fråga om granskningen
av statsrådsprotokollen. Jag har
deklarerat det vid många tillfällen både
här i kammaren och ännu mer i konstitutionsutskottet,
då man från olika håll
gjort gällande, att denna granskning

Granskning av statsrådsprotokollen

egentligen är ganska värdelös. Jag anser
att den är av stor betydelse och bör
bibehållas.

Jag delar också herr Braconiers uppfattning
beträffande de citat han anförde
av två socialdemokratiska författares
uttalanden i konstitutionsfrågor
och beträffande statsministerns tidigare
deklaration om riksdagens beskattningsrätt.
Men detta har vi ju inte diskuterat
nu.

Herr Braconier och även herr Hammar
säger att man bara skall rikta sig
mot regeringen och lämna flygförvaltningen
utanför. Emellertid är det ju
flygförvaltningen som har gjort dessa
beställningar och överskridit anslagen
utan att ens underrätta regeringen. Hur
skall man då kunna behandla dessa frågor
i riksdagen utan att ens nämna den
förvaltning som har gjort beställningarna?
Hur skall man kunna analysera
försvarsministerns roll vid underhandlingarna
med flygförvaltningen, om man
inte skall nämna flygförvaltningen i
detta sammanhang? Flygförvaltningens
överskridande av anslagen genom beställningarna
är det väsentliga. Frågan blir:
Vad gjorde försvarsministern då? Jo,
man underrättade i varje fall en del av
statsutskottets ledamöter, och enligt uppgifter
som lämnats riksdagen gjorde försvarsministern
allt för att försöka hålla
kostnaderna inom ramen av anslaget,
vilket jag anser var mycket väsentligt
i detta sammanhang och som till och
med borde kunna vinna ett erkännande.
Det är det som gör, att jag i likhet med
många representanter även från andra
partier anser att en anmärkning mot
förre försvarsministern i detta fall inte
är befogad.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan instämma i det
sista som herr Spångberg sade utom
på en väsentlig punkt. Herr Spångberg
meddelade att försvarsministern hade
underrättat statsutskottet. Emellertid

Nr B3

Onsdagen den l(j juli 1958 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

skall ju riksdagens beskattningsrätt utövas
av riksdagen. Det är inte tillräckligt
att gå till ett utskott. Vi har ingen
utskottsparlamentarism i den meningen,
att det räcker att gå till statsutskottet
och redovisa krediter, i fråga
om vilka riksdagen enligt grundlagen
ensam har avgörandet. Det är, herr
Spångberg, det som enligt min mening
klart strider mot riksdagens beskattningsrätt
och därmed är olagligt, därför
att riksdagen enligt sina befogenheter
jämlikt regeringsformen och riksdagsordningen
skall utöva den beskattningen,
som innebär pålagor på medborgarna.
Det är visserligen sant, att man
genom förhandlingarna lyckades slippa
betala ränta, men här fick alltså svenska
staten underhandla med privata bolag
för att komma ifrån en del förpliktelser,
beträffande vilka riksdagen
enligt regeringsformen ensam har avgörandet.
När har riksdagen delegerat
till Kungl. Maj:t denna makt i fråga om
beskattningen? Var finns denna fullmakt
för Kungl. Maj:t att i detta fall
handla oberoende av riksdagen? Den
finns ju inte, och därmed har ju regeringen
inte fullgjort sina skyldigheter
utan ingripit i riksdagens befogenheter
på beskattningsområdet, och det är det,
herr talman, som jag har velat anmärka
på.

Herr SPÅNGBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till detta bara
knyta den kommentaren, att herr Braconier
fullständigt förbigår försvarsministerns
ansträngningar att vid överläggningen
med flygförvaltningen söka
hålla kostnaderna inom ramen för det
reservationsanslag som riksdagen hade
beviljat.

Herr SEHLSTEDT (s):

Herr talman! .lag hade inte tänkt
lägga mig i debatten, men det förefaller,
som om historieskrivningen be -

träffande flyganslaget kräver vissa klarlägganden
inför kammaren. Jag gör det
också, därför att herr Braconier anförde
några principiella synpunkter på
dechargeinstitutet, vilka kanske inte bör
lämnas åsido utan att bli berörda i denna
debatt.

Herr Braconier framhöll att vissa tidningar
i sitt omnämnande av konstitutionsutskottets
dechargebetänkande i år
hade betecknat frågan som varande av
liten betydelse, därför att majoriteten
inte hade accepterat anmärkningarna.
Jag vet inte vilken betydelse herr Braconier
tillmäter sin egen insats i konstitutionsutskottet.
Såvitt jag har kunnat
upptäcka finns herr Braconier med
på två av reservationerna. Men det finns
flera reservationer som herr Braconier
inte är med om. Den som granskar betänkandet
gör ganska snart den upptäckten,
att behandlingen av ärendena
i konstitutionsutskottet inte har följt,
som det på vissa håll heter, rena partilinjer.

Utskottet har sina 20 medlemmar
från samtliga de fyra demokratiska
partierna. Icke beträffande någon anmälan
eller någon anmärkning som
framförts reservationsvägen är situationen
den, att oppositionen som helhet
har anslutit sig därtill. Det är alltså en
begränsad del av den s. k. oppositionen
inom konstitutionsutskottet, som har
anslutit sig till de omförmälanden och
anmärkningar som gjorts reservationsvis.
Jag finner det angeläget att i denna
debatt slå fast detta såsom ett faktum,
som ger en klar föreställning om på
vilket sätt behandlingen av anmärkningsärendena
skett inom konstitutionsutskottet
i år.

Jag ber att få göra ett par iakttagelser
angående den omdebatterade frågan.
För det första tycker jag nog, att
man även på oppositionskanten inte
bör förbise den omständigheten, att
anmälan om överskridandena inkom
ovanligt sent till regeringen. Jag erinrar
om att statskontoret för sitt vid -

Onsdagen den 10 juli 1958 fni.

Nr B 3

kommande uttalat, att det »finner det
anmärkningsvärt, att flygförvaltningen
icke tidigare ingivit framställning om
täckning av det ökade medelsbehov,
som utvecklingen under åren 1955 och
1956 i fråga om löner och priser kunde
förväntas leda till. Ämbetsverket anser
det synnerligen angeläget, att flygförvaltningen
framdeles begränsar sina beställningar
så, att de med hänsyn tagen
till redan inträdda och förutsebara beräknade
kostnadsökningar rymmas
inom ramen för de medel, som av statsmakterna
ställts till förfogande.»

Det är alltså en erinran från statskontorets
sida. Den kontrovers som
sedermera uppstått och som också valsade
genom remissdebatten finns det
väl anledning att ta fasta på efter den
deklaration, som kom sedan statsministern
och chefen för flygvapnet hade
haft sina överläggningar och där statsministern
framhöll, »att regeringen är
medveten om de svårigheter som förelegat
med hänsyn till flygmaterielbeställningarnas
speciella karaktär och
därför anser att det inträffade icke inverkat
på regeringens förtroende för
chefen för flygvapnet». Detta är alltså
utsagt, men statsministern betonade
samtidigt, att flygförvaltningen, även
om hänsyn tas till de speciella svårigheter
som är utmärkande för denna förvaltning,
»är skyldig att noga uppmärksamma
och i tid underrätta om betalningsförpliktelserna
för utlagda beställningar
tenderar att överskrida tillgängliga
anslagsmedel. Förvaltningen har
gjort gällande att den — icke tidigare
än som skedde — kunnat underrätta
regeringen om läget. Regeringen måste
emellertid anse det otillfredsställande
att denna underrättelse kom först niir
krisen var ett faktum.»

Det är ungefär den iakttagelse man
gjort även under konstitutionsutskottets
behandling av detta anmärkningsärende.
Man skall väl inte vara så världsfrämmande
vid tolkningen av grundlagarna
atl man alldeles bortser från

Granskning av statsrådsprotokollen

att regeringen på väsentliga punkter är
prisgiven åt förvaltningens egen vilja
att tala om för regeringen hur det utvecklar
sig på skilda områden. Om förvaltningen
— i detta fall flygförvaltningen
— uppenbarligen på ur sin synpunkt
goda grunder låter denna anmälan
komma så sent som den här gjort,
skall man inte ur bilden undanröja att
regeringen för sin bedömning varit beroende
av de uppgifter, som lämnats
från flygförvaltningens sida. Det första
som jag vill beteckna som ett faktum
är sålunda, att regeringen här försatts
i en situation, som den svårligen av
egen kraft kunnat bemästra.

Sedan kom den andra anmärkningen
— och det är den som bland andra
herr Hammar fäste det största avseendet
vid — nämligen att regeringen dröjt
ungefär ett år, innan den meddelade
riksdagen vad som verkligen var på
färde med avseende på flygförvaltningens
medelsbehov. Även på denna
punkt menar jag, att man kanske inte
alldeles bör bortse ifrån de faktiska
omständigheter, som rådde i ekonomiskt
avseende vid denna tidpunkt.
Jag ber att få erinra om vad som sades
redan i statsverkspropositionen, som
lämnades i januari månad till riksdagen:
»Ett under löpande budgetår
uppkommande nytt medelsbehov av
nämnda omfattning» — alltså de 180
miljonerna — »innebär av uppenbara
skäl en besvärande merbelastning på
budgeten. I nuvarande statsfinansiella
läge har det inte ansetts möjligt att
bereda utrymme för utbetalning av hela
det ifrågakommande beloppet.»

Eftersom vi haft vissa svårigheter
med budgetens balansering under senare
år kanske det inte är så anmärkningsvärt,
att regeringen i fråga om
flygförvaltningens medelsbehov på
grund av en sen anmälan och på grund
av de statsfinansiella svårigheterna
över huvud taget samt, efter det att den
försökt ordna bctalningsförhållandena
med hänsyn till leverantörerna, på sitt

Nr B 3

Onsdagen den IG juli 1958 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

sätt kom att bida tiden, innan den gick
fram till riksdagen med det hela. Under
tiden har emellertid något annat
inträffat, som man kanske inte heller
skall förbise. Vederbörande avdelning
i statsutskottet har nämligen, enligt vad
som uppgivits, fått klarhet om de anslagsöverskridanden
som hade skett
och de som möjligen var att förutse
med hänsyn till prisstegringarna. Även
om jag förstår, att statsutskottet och
kanske inte minst dess ordförande av
rent mänskliga skäl tycker, att vi som
sitter i konstitutionsutskottet inte skall
tala för mycket om vad som förekommit
i statsutskottet, kanhända man inte
helt bör lämna ur räkningen det faktum,
att ärendet var annonserat i statsutskottet,
att statsutskottet är ett av riksdagens
representativa organ och att
kunskapen inom statsutskottet beträffande
dessa anslagsöverskridanden
måste anses ha inneburit en tämligen
tillfredsställande kommunikation. Det
är dessa omständigheter — kanske ur
herr Braconiers synpunkt litet väl praktiska
— som varit vägledande för dem
i konstitutionsutskottet, som inte velat
delta i någon anmärkning eller anmälan
mot statsrådet Torsten Nilsson med avseende
på vad som skett beträffande
flygförvaltningens medel.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Den socialdemokratiske
gruppordföranden i denna kammare
började sitt anförande med något slags
attack mot mig personligen — jag vet
egentligen inte vad den gick ut på. Han
framhöll att jag bara varit med om två
av anmärkningarna, och såvitt jag fattade
honom rätt kunde man då dra i tvivelsmål
vederbörandes nit när det gäller
att utöva den konstitutionella kontrollen.
Men därmed erkände herr Sehlstedt
själv att partipolitiska synpunkter icke
varit avgörande för minoritetens granskning.
Han klargjorde väl att vi inom minoriteten
icke varit med om alla an -

märkningar, eftersom vi har kommit till
det resultatet, att det visserligen förelegat
vissa anmärkningsvärda förhållanden
men att det varit tveksamt, huruvida
de paragrafer, som konstitutionsutskottets
ledamöter vid sin granskning
har att stödja sig på, berättigat till en
anmärkning.

I detta fall har det emellertid skett ett
klart intrång på riksdagens beskattningsrätt.
Delvis erkände herr Sehlstedt
detta genom att påstå att regeringen faktiskt
så sent som i mars detta år fick
reda på storleken av överskridandet.
Och så drog han in statsutskottet och
dess ordförande i det hela genom att
säga att regeringen i det läget bara hann
underrätta statsutskottet. Men det är ju
konstitutionsutskottet som enligt regeringsformen
ensamt har att fullgöra den
granskningsplikt som ligger i ansvarighetslagens
§ 3. När regeringen emellertid
icke har underställt riksdagen en
beskattningsfråga, då gör herr Sehlstedt
såsom ledamot av samma konstitutionsutskott
en sidomanöver och riktar ett
slags indirekt kritik mot ett utskott som
inte liar ett dugg med denna konstitutionella
granskning att skaffa.

Det är, herr Sehlstedt, alldeles riktigt
att det här gäller en rättsfråga och icke
en partifråga. Vi skulle därför inte ha
fullgjort det förtroende som riksdagen
givit konstitutionsutskottets ledamöter,
därest vi icke utgått från gällande författning.
Herr Sehlstedt kan då säga att
det inte är regeringens skuld att riksdagen
inte fick reda på hur det förhöll
sig med dessa anslagsöverskridanden.
Hade man tid att meddela statsutskottet
därom, hade man väl också tid att meddela
riksdagen. Riksdagen var väl ändå
inte upplöst i mars månad — upplösningen
skedde ju inte förrän i slutet av
april. Man hade alltså mycket god tid
att tala om för riksdagen hur det låg till,
och sedan hade riksdagen alla möjligheter
att handla efter sitt ansvar.

Herr Sehlstedt, som ju är gruppordförande
i det socialdemokratiska partiet,

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Nr B 3

menar väl inte att riksdagen skall avhända
sig sin rätt att träffa avgörande
när det gäller krediter o. s. v. Det är ju
dock medborgarna som ikläder sig en
förpliktelse, när det allmänna tar upp
krediter på det sätt som här skett. Att det
inte också blev fråga om räntebetalning,
beror ju uteslutande på att vederbörande
företag gick med på att någon ränta
inte behövde betalas.

Vad herr Sehlstedt här hade att säga
visar att han själv i grund och botten anser,
att det var riksdagen som borde ha
fått redogörelsen för anslagsöverskridandena.
Denna kunde då ännu mindre
lämnas inför ett utskott som icke har
den granskningsrätt som konstitutionen
ålägger konstitutionsutskottet.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! I samband med att riksdagen
fick tilläggspropositionen beträffande
de 180 miljonerna och alltså hade
att pröva anslagsfrågan förekom det
mellan mig och en ledamot av statsutskottets
första avdelning ett samtal, varvid
vi blev överens om att den konstitutionella
sidan av saken var något som
konstitutionsutskottet hade att pröva.

När ledamoten av konstitutionsutskottet
herr Sehlstedt här kom in på frågan
om de informationer, som tidigare lämnats
statsutskottet, började han med att
säga att statsutskottets första avdelning
blivit informerad om saken. I fortsättningen
talade han emellertid om »statsutskottet»
på ett sätt som kunde ge ett
intryck av att statsutskottet in pleno
fått vissa informationer. Med anledning
därav vill jag för kammaren meddela
att så inte varit fallet. Statsutskottet in
pleno har icke fått några sådana informationer
som det här talats om.

Därutöver vill jag bara tillägga att det
inte är alldeles säkert att ens första avdelningens
ledamöter är beredda att här
stiga upp och säga, att de vid här avsedd
tidpunkt blivit fullt ut informerade
i denna fråga.

Granskning av statsrådsprotokollen

Herr SEHLSTEDT (s):

Herr talman! Det kan inte vara en tillfällighet
att alla de som framträder som
konstitutionsutskottets talesmän i dag
har fått föreställningen, att vederbörande
avdelning i statsutskottet hade fått
reda på de anslagsöverskridanden som
var aktuella för flygvapnet. Jag vågar
säga detta så mycket bestämdare som
det i det material som ställts till konstitutionsutskottets
förfogande har sagts,
att statsutskottets första avdelning erhållit
en ingående redogörelse för förhållandena,
varvid behovet av tilläggsanslag
hade påpekats. Huruvida detta
faktum sedan föredragits för statsutskottet
in pleno, har jag ingen kännedom
om. Vi har tagit fasta på att statsutskottets
vederbörande avdelning ansågs
underkunnig om att det förelåg behov
av tilläggsanslag för flygvapnets
räkning. Även om statsutskottets avdelning
inte har att granska ärendet ur
konstitutionell synpunkt, inbillar jag
mig att statsutskottet dock har visst intresse
av saken, då statsutskottet ju sysslar
med själva anslagsfrågan.

Att jag har fört detta på tal är inte någon
form av undanmanöver utan beror
bara på att jag och de som företräder
samma mening som jag i konstitutionsutskottet
ansett, att det har visst intresse
för bedömningen av vederbörande statsråds
ansvar eftersom detta ansvar kan
delas med ett av riksdagens representativa
organ.

Utöver detta har jag ingen särskild
anledning att syssla med herr Braconiers
inlägg i debatten. Han tolkade mitt
anförande som uttryck för den uppfattningen,
att de anmärkningar som är
gjorda har saklig grund och icke tillkommit
efter partimässiga linjer. Jag
har för mitt eget vidkommande inget
annat ärende än att slå fast, med anledning
av presskritiken mot konstitutionsutskottet,
att det faktiskt inte med fog
kan hävdas att dess granskning varit
partipolitiskt betonad, eftersom utöver
de tio socialdemokraterna i varje fall

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

centerpartisterna och på flera andra
punkter också de andra ledamöterna i
utskottet icke godtagit framförda anmårkningsförslag.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Innan jag går över till
punkt II här i memorialet, vilken rör en
anmärkning om entledigandet av en revisor
i Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
skall jag begagna tillfället
att bemöta några av de principiella synpunkter
som herr Sehlstedt nyss gjorde
sig till tolk för, då han påpekade som
anmärkningsvärt att oppositionen icke
varit enig om alla förslag till anmärkningar
utan att bara vissa av oppositionens
ledamöter funnit sig föranlåtna
att uppträda som anmärkare på olika
punkter. I och för sig finner jag ett
sådant förfarande inte vara ägnat att
väcka kritik. Det visar ju att ledamöterna
bedömer dessa ärenden, som ofta
innehåller rättsfrågor, från sakliga utgångspunkter.
Det finns ju ingenting
som säger att hela oppositionen skall
vara samlad, i varje fall icke i de frågor
— och det är praktiskt taget alla denna
gång — som inte har direkt politisk
karaktär. Mera anmärkningsvärd skulle
jag vilja säga är den likriktning som nu
liksom vid nästan alla tidigare tillfällen
präglat den socialdemokratiska gruppen,
som icke någon gång funnit sig föranlåten
att bryta enigheten och delta i
eu anmärkning. Jag har tidigare, herr
talman, från denna talarstol framhållit,
att konstitutionsutskottet är en domstol
som skall granska regeringens fögderi
under det gångna året och att våra
grundlagar icke förutsätter någon partipolitisk
indelning. Konstitutionsutskottets
ledamöter skall känna sig helt oberoende
av sin partipolitiska hemvist.
Detta tycker jag alltjämt är en riktig
grundsats, även om den faktiska utvecklingen
gått i riktning mot att göra utskottets
arbete mera politiserat.

Så långt den frågan. Jag kommer nu

över till punkt nr II, den första av mina
egna anmärkningsyrkanden. Det är en
händelse som ser ut som en tanke att
detta ärende står så långt fram på föredragningslistan.
Jag vill utan tvekan
göra gällande att den frågan är den allvarligaste
av de anmärkningar som riktats
mot någon departementschef.

Det rör alltså entledigandet av en i
ett av staten kontrollerat företag utsedd
revisor därför att han skulle ha uppträtt
alltför nitiskt i sin revision. Förhållandet
var det att byråchefen i bank- och
fondinspektionen Folke Baarsen varit
revisor i svenska stadshypotekskassan,
som numera har samförvaltning med
svenska bostadskreditkassan, och att
han sedan 1953 varit revisionens ordförande.
På grund av en ganska anmärkningsvärd
skrivelse från ordföranden i
den styrelse, som Baarsen hade att revidera,
blev han av statsrådet entledigad
eller försatt i disponibilitet, hur man nu
vill uttrycka det. Det är mot denna statsrådets
åtgärd som jag har tillåtit mig att
rikta en anmärkning.

Om man rent generellt skulle vilja
uppställa en regel för hur en revisor
skall vara beskaffad för att anses vara
en god granskningsman i det företag
som han har att granska, skulle jag vilja
börja med att försöka beskriva hur han
icke skall vara beskaffad och ange den
egenskap som i detta sammanhang är
den mest framträdande. De revisorer,
om vilka vi har mångåriga ledsamma
erfarenheter, är de slätkammade revisorerna
som sitter och sover och som
inte går till grunden med sin uppgift,
som låter oegentligheter passera under
en lång följd av år. Plötsligt går det
inte att dölja det brottsliga förfarande
som skett i företaget, och då måste revisorerna
stå där med skammen. Det är
den vanliga gången — jag upprepar detta
— det är en sak som man ideligen varit
i tillfälle att konstatera. Vi kan utan
vidare göra gällande, att revisorer av
den typ det här gäller inte är önskvärda
för sin uppgift.

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Nr B 3

Man kan lugnt säga om byråchef Baarsen
att han ådalagt egenskaper, som är
klart motsatta dessa som utmärker den
olämplige revisorn. Styrelsens ordförande
framhåller i sin skrivelse till regeringen
— detta är återgivet i memorialet
här —• att Baarsens revisionsverksamhet
präglas av felsökeri och långt driven
formalism. Ja, herr talman, jag skulle
vilja ifrågasätta huruvida icke dessa
egenskaper hos en revisor i många avseenden
gör honom ganska lämplig för
detta delikata och många gånger ganska
otacksamma uppdrag som han fått sig
förelagt.

Jag har många gånger funnit, att när
man skall försöka bedöma grunderna
för en människas handlande är det
ganska klokt att ställa sig den frågan,
huruvida vederbörande har att vänta
någon nytta eller skada av sitt framträdande
i olika sammanhang. Om Baarsen
kan sägas, att hans ställning är sådan,
att han omöjligen kan vänta sig någon
förtjänst genom sitt nitiska »felsökeri»
som revisor. Däremot skulle han mycket
väl kunna utsätta sig för risker. Baarsen
är byråchef i bank- och fondinspektionen.
Han är icke förordnad med fullmakt.
Rent formellt skulle han följaktligen
kunna riskera sin anställning, om han
skulle bli lika obekväm för sina överordnade
där som han tydligen varit för
regeringen när det gällt detta revisionsuppdrag.

Skall man bedöma Baarsens verksamhet
som revisor måste man alltså försöka
göra gällande, att han i sin revisionsverksamhet
funnit på saker som är
ogrundade, att han ständigt skjutit över
målet i sin kritik mot olika dispositioner
i kassan. Jag tror att det är mycket
lätt, herr talman, att visa, att Baarsen i
stiillet lyckats bringa i dagen vissa delvis
mycket allvarliga missförhållanden
inom denna kassa, vilka han, sin plikt
likmiitigt, återgett i revisionsberättelserna.

Det är framför allt fyra huvudpunkter
som hans anmärkningar -— vilka för öv -

Granskning av statsrådsprotokollen

rigt ligger under JO:s prövning — gäller.
Den första anmärkningen rör ett
fastighetsköp, som denna liypotekskassa
gjorde genom en aktion av kassans direktör.
Man inköpte för halvannan miljon
en större fastighet på Östermalm i
Stockholm. Det var en smula pikanteri
med detta inköp, som strängt taget inte
faller inom kassans vanliga verksamhet.
Denna fastighet innehöll ett par lägenheter,
av vilka den ena avsågs att disponeras
av direktören som privatbostad.
Den andra skulle begagnas som bytesobjekt
när det gällde ett av honom ägt
garage. Direktören hade en egen fastighet
i en av Stockholms förorter. Kom
han nu i besittning av denna fastighet
hade han också den förmånen vid försäljningen
av sin egen villa, att han inte
behövde räkna med en sådan motprestation
från köparens sida som att exempelvis
tillhandahålla en byteslägenhet,
vilket ju är det vanligaste i sådant sammanhang.
Han hade följaktligen alla fördelar
på sin sida.

Direktören stöder sin åtgärd på att
han visserligen inte föredragit saken för
styrelsen, men att han under hand talat
med åtskilliga ledamöter i styrelsen om
saken. Han ansåg sig följaktligen ha
täckning för åtgärden. Sedan nu detta
påpekats av revisorerna måste ändå styrelsen
ha känt sig osäker om huruvida
förvärvet var rättmätigt, ty inte alltför
lång tid efter fastighetsförvärvet säljer
kassan samma fastighet till ett försäkringsbolag.
Om den transaktionen kan
man säga dels att det måste vara alldeles
uppenbart att kassan därigenom erkänner
att den förfarit felaktigt, dels
också att den sortens transaktioner —
köp och försäljning på kort tid av fastigheter
— omöjligen kan ingå i den
verksamhet som åligger dylika kassor.

Jag bortser alldeles från huruvida vad
i denna fråga förekommit är att betrakta
som ett tjänstefel av vederbörande — av
direktören eller av styrelsen. Det iir inte
alls nödvändigt att det skall föreligga
brottsliga förfaranden för att en revi -

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

sor skall anmärka på förhållanden. Det
räcker med att han kan styrka att de
dispositioner som företagits varit olämpliga.
Jag tror att man utan tvekan kan
säga, att dispositionerna beträffande
dessa fastigheter varit olämpliga.

En annan fråga gäller stadshvpotekskassan,
som har samförvaltning med bostadskreditkassan.
När det ena av dessa
båda företag haft likviditetsbesvärligheter
— inte haft tillräckligt med pengar
— har det tagit sig för att låna av det
andra företaget. Det där har Baarsen
också påpekat, och denna anmärkning
har så till vida befunnits riktig, som det
numera föreligger en lagändring, som
klart och tydligt utsäger hur man skall
förfara inom kassorna vid sådana förhållanden.
Anmärkningen kan inte heller
ha ansetts obefogad.

För det tredje — det finner jag också
anmärkningsvärt — har Baarsen tillåtit
sig att påpeka att, vad gäller vissa förvaltningsåtgärder
och även revisionsåtgärder
inom kassan, ganska egendomliga
jävsförhållanden kommer att uppstå.
En direktör i en av de lokala kassorna
utses sålunda av kassan till revisor
av kassans verksamhet. Denne revisor
har att revidera dem som han har
att tacka för sitt egentliga uppdrag
inom kassan. Jag medger gärna att det
inte är många det här gäller; styrelsen,
som för ett rent kvantitativt resonemang
i denna fråga, har också invänt att det
bara gäller 5 mot 40—45 och att det alltså
inte spelar någon roll. När det gäller
en revisor, herr talman, skall man emellertid
inte göra gällande att revisorn är
förhindrad att utöva en skadlig verksamhet
inom företaget, utan vad man
skall göra gällande är att han skall vara
till nytta för företaget. Man skall inte i
något avseende kunna bestrida hans
kompetens, och man måste också kunna
förklara honom ojävig.

Den fjärde anmärkningen rör vissa
obligationssäkerheter. Det har varit vissa
dröjsmål, och sådana är rätt vanliga
när det gäller domstolarnas behandling

av sådana här ansökningar. Det är ganska
uppenbart att saken visserligen kanske
har föranlett vissa beklagliga dröjsmål
men att det ligger utanför kassans
möjligheter att vidtaga någon rättelse. På
denna lilla fjärde punkt skulle man alltså
möjligen kunna säga att anmärkningen
har varit obefogad. Jag kan emellertid
för min del inte finna annat än att det
var riktigt av revisorn att påpeka denna
sak och därigenom försöka åstadkomma
att uppmärksamheten fästes vid dessa
förhållanden.

Jag skall, herr talman, sluta mitt anförande
med att framhålla de ganska
egendomliga konsekvenser som en uraktlåtenhet
att beivra en sådan åtgärd
som regeringen har vidtagit, nämligen
att entlediga den nitiske revisorn, kan
få för revisionen inom framför allt allmännyttiga
företag och företag där staten
är särskilt intresserad och att det
därför är dubbelt angeläget att det blir
en effektiv kontroll.

Om det blir bekant att en revisor är
för energisk och försöker att finna fel i
förvaltningen, som upprepade tillfällen
har funnit åtminstone en person göra sig
skyldig till olämpligt förfarande och
därför skärpt sin uppmärksamhet, betraktas
såsom obehaglig och otrevlig och
bestraffas med ett entledigande, hur
återverkar detta på övriga revisorer''? Är
det inte anledning att befara att de revisorer,
som ser detta fall, säger sig: »Det
är nog bäst att vi går fram med liartassen
och inte är alltför energiska i vår
granskningsverksamhet, ty i annat fall
kanske också vi får obehag och riskerar
att gå miste om detta uppdrag, med det
obehag och de olägenheter det kan föra
med sig.» Detta är, herr talman, synes
det mig, de allvarligaste konklusioner
som man rent principiellt kan dra av
denna mycket olustiga fråga.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman, ärade kammarledamöter!
Jag vill först anknyta till ett ytt -

Onsdagen den 10 juli 1958 fm.

Nr B 3

rande av herr Sehlstedt, som mycket
riktigt påpekade att man här inte talar
om regeringens drabanter som en grupp
och oppositionens som en annan. Särskilt
den borgerliga oppositionen företer
en mycket splittrad bild.

De folkpartistiska ledamöterna inom
utskottet bildar t. ex. i flera fall en liten
grupp för sig, som inte vinner anslutning
från något håll bland de borgerliga.
Likaledes kan vi konstatera hur högerrepresentanterna
är synnerligen försiktiga
med sina erinringar — såvitt
jag minns är det endast när det gäller
troheten mot § 73 i regeringsformen som
de vill visa sig.

Jag vill inte hemfalla till några allmänna
reflexioner om dechargearbetets
betydelse — den saken har upprepats
så många år i rad, att man nog gör
riksdagen en tjänst genom att inte göra
det ytterligare. Jag skulle dock vilja
säga att oppositionens press i många fall
har upprepat den gamla sedvanliga kritiken:
man anser att konstitutionsutskottet
visar den traditionella efterlåtenheten
och uppträder som ett tjänstvilligt
transportkompani, att dess ledamöter
är ett pretoriangarde som håller
sköldarna över statsråden såsom rikets
paladiner. Framför allt upprepar man
särskilt i år att vi tycks hemfalla åt en
tro på statsrådens ofelbarhet. Det är
fullständigt verklighetsfrämmande att
tänka sig någonting sådant. Om det inte
fölle utanför diskussionen, skulle jag
kunna anföra många exempel på hur
det rått minst sagt delade meningar om
förfaringssättet i det ena eller det andra
avseendet — jag tänker därvid på de
stora politiskt viktiga avgörandena, t. ex.
alla de beslut som är knutna till folkomröstningen
i pensionsfrågan. Det är
en hel del politiska avgöranden i det
sammanhanget, om vilka det ingalunda
föreligger en mening. Det kunde alltså
vara på tiden att det där talet om statsråden
såsom ofelbara, vilket de naturligtvis
själva undanber sig, ställdes på
avskrivning.

Granskning av statsrådsprotokollen

Xu skulle jag emellertid vilja knyta
mina ord till vad den närmast föregående
talaren sade om en revisor i Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa.
Det gäller en man som är ordförande
för en revisorsdelegation på fyra personer
och som har framfört en rad anmärkningar.
Herr von Friesen redogjorde
för vilka anmärkningar det var, och
jag skall inte upprepa det. När emellertid
herr von Friesen menar att om man
har funnit en alltför nitisk revisor, så
vill man tysta ner honom, vill jag säga
att det är att ta alldeles för enkelt på
den här saken. Revisorns nitiskhet är
det inget fel på —- det erkänns nog i
stället att han är både skicklig och nitisk
— men det kan vara så att han är representant
för arbetshindrande revisionsmetoder,
som skapar olidliga arbetsförhållanden,
mot vilka de anställda förr
eller senare reagerar. Ett statsråd har
ansvar inte bara för en revisor, utan
också för de människor med vilka revisorn
ständigt umgås. Vi vet att anmärkningarna
avvisades av både ombudsstämman,
styrelsen och direktören och
att mannen då vädjade till JO att verkställa
en ordentlig undersökning, huruvida
anmärkningarna var befogade.

Under den tid JO är sysselsatt med
detta är herr Baarsen tjänstledig, och
detta arrangemang har vidtagits efter
samråd med justitieombudsmannen. Det
har beklagats med all rätt att denna
utredning av JO ännu inte föreligger
klar, och det måste ju väcka en viss
förvåning att man inte har kunnat vänta
tills den föreligger, så att konstitutionsutskottet
kunnat ha fastare mark
under fotterna, men så har inte varit
fallet.

Jag kan nu nämna — låt vara med
en viss försiktighet — om den kontakt
som konstitutionsutskottet självt har
etablerat med JO. Det är kanske ägnat
att inge en viss förvåning, att vi har
kunnat få ett slags förhandsuttalande
från JO innan denna utredning är officiellt
avslutad. Jag anser mig vara för -

Nr B 3

Onsdagen den IG juli 1958 fm.

Granskning'' av statsrådsprotokollen

hindrad och rent av förbjuden att yppa
vad utredningen tycks komma att innehålla,
men så mycket kan jag i alla fall
säga, att JO antagligen kommer att visa
upp att en del av dessa formella anmärkningar
om missförhållanden inte
är utan fog. Å andra sidan kanske jag
vågar säga att JO har förklarat, att någon
form av tjänstefel inte har begåtts
av någon av dem, mot vilka herr Baarsen
har anmärkt. De kritiska omdömen
om herr Baarsen och hans egenskaper
såsom revisor som har fällts vill jag däremot
icke föra till offentligheten. Emellertid
har de styrkt den uppfattningen
hos det övervägande flertalet av utskottets
ledamöter från olika partier, att det
nog med hänsyn till arbetet i fortsättningen
är nödvändigt, att herr Baarsen,
under den tid då JO:s undersökning pågår,
är entledigad eller ställd i disposition,
och annat arbete har beretts honom.

Herr von Friesen ondgjorde sig över
att ordföranden i styrelsen för denna
kassa, landshövding K. J. Olsson i Örebro,
har i synnerligen kritiska ordalag
talat om möjligheterna till samarbete
med herr Baarsen. Jag måste dock säga,
att den som känner till hur omutligt redbar
och rättskaffens landshövding Olsson
är, vet, att man inte kan beskylla
honom för att mot bättre vetande sprida
förklenande omdömen om herr
Baarsens verksamhet. Man måste följaktligen
se på denna sak med stort allvar.

Jag tillåter mig dessutom att erinra
om en annan sak, som inte framgår av
utskottets utlåtande, nämligen herr
Baarsens mellanhavande med bank- och
fondinspektionen, där precis analoga
förhållanden förekommer. Bankinspektören
och för övrigt hela bank- och
fondinspektionen har gjort en framställning
om att herr Baarsen måtte
placeras på ett annat arbetsområde; i
annat fall vill de ställa sina platser till
förfogande.

När sådant upprepas måste det tyda

på att det nit vederbörande lägger i dagen
har gått över alla gränser och skapat
en oro och vantrivsel i verket, som
man inte kan vara likgiltig för. Det har
t. ex. visat sig, att herr Baarsen inom
bank- och fondinspektionen oavbrutet
och ideligen avfyrar regelmässiga kritiska
anmärkningar, som tar upp oerhört
mycket tid och förrycker arbetet.
Detta kan vederbörande statsråd inte
stå till svars med. Han har emellertid
inte avsatt Baarsen, utan för begränsad
tid entledigat denne. Det betyder att
om anmärkningarna, när JO:s utredning
är verkställd, visar sig till fullo
befogade — som inte hör direkt hit —
så är det formellt helt möjligt att herr
Baarsen återfår sin anställning.

Det är likadant i bank- och fondinspektionen.
Även den befattningen har
Baarsen fått lämna under det den utredning
pågår som JK verkställer. Detta
gör att frågan krymper ihop till betydligt
mindre dimensioner än vad anmärkarna
menat. Detta synes också på
att han inte fått något stöd från andra
än sina två politiska meningsfränder.
Utskottet i sin helhet har vägrat att deltaga
i denna hans aktion.

För ett statsråd finns inte några
föreskrifter eller formella bestämmelser
i fråga om prövningen av förnyandet
av ett sådant förtroendeuppdrag
som Baarsen haft under en följd
av år, utan statsrådet har att handlägga
denna fråga såsom en prövning
ur lämplighets- och förtroendesynpunkter.
När man då får så samstämmiga
vittnesbörd från dem, med
vilka Baarsen haft att göra, kan man
förstå att det borde tillkomma ett statsråd
att se till att ordentliga arbetsförhållanden
skapas. Det är utomordentligt
viktigt.

Hos JK pågår också en utredning, och
under tiden är Baarsen skild från detta
arbete. Det betyder inte att det föreligger
en dom eller en avsättning, utan
det är en lämplighetsfråga, som de höga
tjänstemännen själva funnit det berätti -

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Nr B 3

gade i. Hur skulle det ha blivit om
Kungl. Maj :t hade slagit dövörat till för
de kiagande? Då hade det verkligen
funnits skäl för anmärkning.

Jag vill särskilt påpeka att i jordbrukskasseorganisationer,
som sorterar
under bank- och fondinspektionen, har
ett helt enkelt olidligt förhållande uppstått,
så att man från jordbrukarhåll
velat framtvinga en annan sakernas
ordning, inte för att få fritt spelrum
för oegentligheter utan för att man
inte vill arbeta tillsammans med människor,
som inte bara är kategoriskt
oresonliga, när det gäller att lyssna till
andra människors synpunkter, utan regelmässigt
överklagar nästan allt vad de
gör och säger. Det skall inte vara en sådan
ordning i statens verk. En annan
sak är att en skicklig och nitisk granskare
och revisor skall man ta vara på.
Men det måste finnas en gräns för den
hänsynslöshet med vilken man kan gå
fram.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag skall be att få taga
upp det som jag tycker ganska egendomliga
resonemang, som herr Hallén
för och som jag känner igen från utskottets
behandling av detta ärende,
nämligen att det inte är fråga om ett
faktiskt entledigande av Baarsen utan
att han har blivit försatt i disponibilitet
till dess utredningen är färdig.

Med all aktning för herr ordföranden
och för dem inom utskottet, som sagt
det där, förstår jag att detta även tycks
vara finansministerns försvarslinje. Vad
som brukar komma i herr Halléns påse
har säkerligen förut varit i finansministerns
säck. Det brukar gå så till när det
gäller försvaret mot anmärkningarna.
Den logiska konsekvensen av ett sådant
resonemang skulle alltså vara att om regeringen
inte återinsätter Baarsen i
hans uppdrag som revisor, skulle det
för nästa års konstitutionsutskott före -

Granskning av statsrådsprotokollen

ju finns anledning att antaga — som
herr Hallén också vitsordat — att JO:s
redogörelse kommer att visa att anmärkningarna
i vissa avseenden varit
befogade. Jag ställde samma fråga till
socialdemokratiska ledamöter i utskottet,
men vad tror ni att de svarade? De
svarade ögonblickligen: »Nej, det är
inte alls säkert att vi kommer att göra
på det sättet. För det är nog säkert att
om regeringen handlat så den gången
har regeringen haft grund därför.»

Med andra ord: Socialdemokraterna i
utskottet anser i och för sig att vad far
gör är det riktiga, att regeringen i och
för sig i alla situationer har rätt i sitt
bedömande. Vad herr Hallén här kommer
med är helt enkelt ett försök att
krypa bakom en sak, att vänta till ett
kommande år och att låta var dag ha
nog av sin egen plåga. Och nästa år
kommer samma trogna socialdemokratiska
majoritet att tillbakavisa anmärkningen
därför att Baarsen är ju i alla
fall besvärlig, därför att man kan infe
desavouera den förträfflige landshövding
Olsson, som skriver så kritiska ord
mot honom, man kan inte ställa till sådan
oreda i kassan genom att låta Baarsen
komma tillbaka som revisor. Jag
tror inte på den saken.

Jag tror inte heller att det varit så
lämpligt att vi hade väntat. Det är ett
gammalt önskemål när det gäller vår
granskning, att de frågor vi har att
granska skall ligga någorlunda nära i
tiden. Hade vi väntat ett helt år, som jag
blev uppmanad till av socialdemokraterna
i utskottet, skulle det ha förflutit
alltför lång tid mellan de påtalade förhållandena
och anmärkningarnas framställande.

Sedan säger utskottets ärade ordförande
att Baarsen visat sig vara en bråkig
och besvärlig revisor även på ett annat
håll, nämligen i bank- och fondinspektionen.
Jag betvivlar inte detta.
Jag tror att det är alldeles riktigt. Men
den fråga som jag skulle vilja ha besvarad
är inte om Baarsen är besvärlig

ligga en anmärkningsanledning, då det
(i — Andra kammarens protokoll Nr B .1

Nr B 3

Onsdagen den IG juli 1958 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

utan om det fanns någon grund för hans
kritiska inställning i bank- och fondinspektionen
när det gällde de jordbrukskassor
som ingick i hans uppgift i detta
ämbetsverk. Det borde ha ålegat herr
Hallén att visa att Baarsen var ute i
ogjort väder när det gällde kritiken mot
förvaltningen av dessa kassor, inte bara
att Baarsen också där tillåtit sig att
komma med en kritisk revision och att
framställa anmärkningar.

Jag tror inte att det är en uppgift för
riksdagen, jag vet inte om det skulle
vara det för statsrevisorerna. Det kanske
skulle vara en uppgift för pressen,
som faktiskt mer än riksdagen — jag
måste säga detta med en viss skamkänsla
och ett beklagande — har övertagit
den roll av granskare av fögderiet
i detta land, att försöka undersöka huruvida
inte Baarsens kritik även när det
gällde hans uppdrag i bank- och fondinspektionen
hade varit befogad. Yad
utskottets ärade ordförande sagt har
inte på något sätt rubbat mig i den uppfattning
jag har, att det förfaringssätt,
som finansministern tillämpat, är otilllåtet
och jag kan bara i denna situtation
hoppas att det inte skall få någon efterföljd.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Jag vidhåller ändå huvudsakligen
min kritik, att herr von
Friesen nog här är ute i ogjort väder
och att han kunde ha väntat till dess
materialet förelegat. Det pågår en utredning
av JO, vilken vi besynnerligt
nog i vissa stycken har fått taga del av
på förhand. Det kanske inte är så brukligt
annars. Men sedan pågår det också
en utredning hos JK, om vilken vi
ingenting vet. Vi kunde givetvis ha tillmätt
anmärkningarna större fog efter
det att utredningarna blivit klara, än
vad vi vågar göra nu, när vi saknar ingående
kunskaper om förhållandena.
Alldeles särskilt gäller detta beträffande
JK:s utredning, om vilken vi som sagt

inte vet någonting. Om vi hade väntat,
så hade inte bara vi utan även Kungl.
Maj :t blivit bättre informerade.

Vad sedan beträffar bank- och fondinspektionen,
så räcker det inte alltid
med att vara sakligt skicklig och samvetsgrann.
Man kan nämligen ändå sakna
sådana mänskliga egenskaper, som
är en grundförutsättning för samarbete.
Och om Kungl. Maj:t finner så vara fallet,
måste ju Kungl. Maj :t företa ett personbyte.
Det ville en enhällig fond- och
bankinspektion göra i detta speciella
fall, det skall vi lägga märke till.

Nu säger herr von Friesen, att man
skall ta upp anmärkningarna när fallet
är färskt. Ja, men det viktigaste är ändå
inte att anmärkningarna är färska utan
att kritiken är saklig och vederhäftig.
Om herr von Friesen hade lugnat sig
med anmärkningarna till nästa år, så
hade det kanske förelegat ett material,
som gjort att man hade haft fastare
mark under fotterna än vad nu är fallet.

Jag önskar min ärade vän herr von
Friesen lycka till, när han kominer tillbaka
nästa år, sedan hela denna sak
har mognat.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Det är min uppgift att
nu övergå till anmärkning nr III, vilken
berör en i detta land på senare år mycket
diskuterad fråga. Jag har tagit mig
friheten ta upp den ur en alldeles ny
aspekt, som jag tror icke tidigare har
blivit diskuterad inför offentligheten.
Det är frågan om det mycket bekanta
Sellingfallet, alltså den berömde vetenskapsmannen
professor Olof H. Sellings
åtgöranden på paleobotaniska institutionen
— vilken är styrd av Vetenskapsakademien
— och allt vad där ägt rum
delvis inför öppen ridå.

Vad jag i denna anmärkning bär kritiserat,
är Kungl. Maj:ts åtgärd att efter
utredning i justitiekanslersämbetet låta
frågan gå till en, jag vill säga monstruös
domstolsprövning. Denna prövning har
fått en tids- och kostnadskrävande om -

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Nr B 3

lattning, som inte på något sätt svarar
mot de saker det gällt att bedöma.

Märk väl, när jag säger detta, gör jag
inte alls gällande att fallet Selling i och
för sig är en liten fråga. Vi har här den
gamla och ofta upprepade situationen,
där en ensam man utkämpar en ibland
ojämn kamp mot en stark och auktoritativ
myndighet, en strid där Selling visserligen
har haft förmånen av många
understödjare, inte minst i pressen och
inom den vetenskapliga världen, men
där han också har haft så många och så
starka krafter emot sig, att han har
sett hela sin existens hotad. Det är detta
som gör Sellingaffären till en stor och
allvarlig fråga. Här gäller det inte antalet
förfördelade människor, här är det
alldeles tillräckligt att det bara gäller
en enda man.

Om man granskar den PM, vilken som
bilaga är fogad till konstitutionsutskottets
memorial och där hela Sellingaffären
är återgiven, och ser vilka rent ut
sagt trätor som förevarit om huruvida
institutionschefen på ett opassande sätt
har frusit ner en honom underställd intendent,
om han uppträtt ohyfsat mot
institutionens inspectores, om han vägrat
ställa sig vissa föreskrifter till efterrättelse,
om han i skrivelse till statsrevisorerna
använt tillbörliga och anständiga
skrivsätt osv., så ifrågasätter jag
verkligen om detta är frågor, som förtjänar
prövas av hovrätten på sätt som
skett. För övrigt är det inte slut med
hovrätten, ty nu ligger hela frågan också
hos högsta domstolen.

Det är två skäl som gjort att jag ställt
mig ytterst tveksam till regeringens
handläggning av denna fråga. Det ena
är, att det under senare år har allmänt
omvittnats att domstolarnas arbetsbörda
är synnerligen betungande, och att —
som Svea hovrätt för övrigt utvecklat
mycket skarpt i en skrivelse — denna
belastning faktiskt är en fara för rättssäkerheten.
Borde det då inte vara angeläget
att mål, som kan handläggas på
annat siitt och som i själva verket är

Granskning av statsrådsprotokollen

att betrakta som struntmål eller professorsträtor,
avgöres i annan ordning?
Respekten för rättsordningens möjligheter
att göra sig gällande i ett läge, då
den är mycket hårt trängd, är sålunda
ett av de skäl jag velat åberopa som kritik
mot regeringen för att regeringen
har låtit sin åklagare anhängiggöra
detta mål inför domstol.

Den andra punkt, som gör att jag blivit
kritisk i detta sammanhang, gäller det
förhållandet, att ett domstolsförfarande
och ett åtalsförfarande mot Selling enbart
riktar sig mot honom och hans åtgärder.
Vid denna domstol kan ju ingenting
annat komma upp och eventuellt
beivras av domstolen än de åtgärder
som Selling har företagit. Nu är det
emellertid ett uppenbart faktum, att förhållandena
vid Vetenskapsakademien
och vid den akademien underställda
paleobotaniska institutionen varit av
den art, att man med fog skulle kunna
göra gällande att det här rör sig om
oriktigheter, som åtminstone — om jag
uttrycker mig mycket försiktigt — begåtts
av flera personer än professor Selling.
Detta har regeringen förbisett, då
den inte slagit in på den väg som vi
reservanter rekommenderat, nämligen
att tillsätta en gärna liten men opartisk
utredningskommission, som skulle
ha till uppgift att först undersöka förhållandena
vid Vetenskapsakademien
sådana de verkligen föreligger. Därefter
kunde frågan om åtal mot den ena eller
andra befattningshavaren tas upp.

Ett sådant förfaringssätt saknar ingalunda
precedens i vår nyare svenska
historia. Den kanske mest remarkabla
åtgärd av liknande slag var den andra
Ekmanska regeringens tillsättande av
den s. k. Ådalskommissionen i ett mycket
upprört liigc i början av 1930-talet,
eu kommission som fick en mycket
framstående jurist som ordförande,
nämligen justitierådet Arthur Lindhagen.
Denna utredningskommission avgav
elt utlåtande, som för framtiden
kommer all slå som ell mönster för hur

Nr B 3

Onsdagen den IG juli 1958 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

sådana utlåtanden skall vara beskaffade.
Det var mönstergillt i sina formuleringar,
väl avvägt och rättvist i sin
bedömning av den föreliggande situationen.
Först därefter föll det på åklagarmyndigheten
att ingripa, vilket skedde
mot åtminstone en av de agerande.

Det andra jämförliga fallet är Kejnekommissionen.
Dess utlåtande har kanske
kunnat kritiseras mera än Ådalskommissionens
betänkande, men otvivelaktigt
var det från regeringens sida
en riktig åtgärd att i det besvärliga läget
med de många skriverier, som då
förekom, tillsätta en sådan kommitté.

Skall vi gå ännu längre fram i tiden
och ta ett färskare exempel, som kanske
är ännu bättre jämförligt med den
föreliggande situationen i Vetenskapsakademien,
vill jag fästa uppmärksamheten
på den tremannakommitté, som
regeringen tillsatte för att utreda vissa
förhållanden vid det s. k. konservforskningsinstitutet
i samband med avlägsnandet
av den dåvarande föreståndaren
vid institutet.

Det är fullständigt felaktigt att som
en mycket aktad konservativ samtida
här i Stockholm göra gällande, att man,
när man föreslår sådana åtgärder, vill
införa någon sorts folkdomstolar. Det
är ett besynnerligt nedsättande uttryck,
som gärna användes framför allt av
konservativa jurister och uppenbarligen
även av konservativa tidningsmän, att
så fort det blir fråga om ett annat bedömande
än det strikt juridiska inför
domstol, så har vi att göra med ett folkdomstolsförfarande.
Många av oss har
pläderat för ett ökat inflytande av
nämnder i häradsrätt och rådhusrätt
och kanske även för inrättande av sådana
nämnder vid hovrätterna. Det stående
argumentet från det hållet har då
varit: Ni vill införa folkdomstolar! Det
torde vara alldeles uppenbart efter den
beskrivning jag lämnat av den utredningsinstitution
som jag närmast åsyftat,
att så ingalunda kan vara förhållandet.

Nu har det emellertid kommit ett argument
i detta sammanhang, som kanske
kommer att upprepas i den följande
debatten, och det lyder som följer: »Ja,
men visst var det väl riktigt att sätta
i gång med domstolsförfarande, ty Selling
ville ju själv att saken skulle prövas
inför domstol.» Jag tillåter mig då
att påpeka, att det ingalunda hör till de
mänskliga rättigheterna att på egen begäran
bli ställd inför domstol. Det finns
över huvud taget ingen människa i
detta land, som kan komma och säga:
Jag vill bli ställd inför domstol, jag
vill bli åtalad för det eller det, det går
sådana rykten om mig, att jag påkallar
ett domstolsförfarande. Om åklagaren
inte tar upp denna sak till bedömning
och föranstaltar om åtal, har ingen
människa i detta land — han må heta
professor Selling eller någonting annat
— rätt att yrka på ett sådant förfarande.
Detta är ett klarläggande, som jag tilllåter
mig att göra med anledning av vissa
tidningsskriverier, där man gjort
sig mödan att blanda in § 16 regeringsformen
och jag vet inte vad för saker,
som inte hör till sammanhanget.

Jag känner inte professor Selling,
men att han ville få sin sak prövad av
domstol tror jag mig kunna förklara på
det sättet, att det pågick systematiska
försök genom ständigt upprepade sinnesundersökningar
att få honom förklarad
som, efter vad det hette i äldre
strafflagsterminologi, avvita. Han ville
inte bli bedömd som en människa som
saknade de psykologiska förutsättningarna
för rättslig handlingsförmåga.
Han ville i stället bli bedömd som en
klok människa, som en människa vilken
hade sina sinnen och sitt förnuft i behåll.
Han påyrkade därför att saken
skulle komma inför domstol. Det måste
ha känts alldeles särskilt smärtsamt
för honom att, sedan tre rättspyskiatriker
undersökt honom och sedan högsta
instansen, medicinalstyrelsens rättspsykiatriska
nämnd, förklarat honom frisk,
finna dessa förnyade krav på sinnes -

Onsdagen den IG juli 1958 fm.

Nr B 3

undersökning upprepas inför domstolen.
Jag förstår herr Selling på den
punkten, och jag tror att större delen av
denna kammares ledamöter också skulle
förstå honom.

Det måste betraktas som ett missbruk
av formuleringen i 1935 års stadga att
påyrka nästan hur många sinnesundersökningar
som helst av en person. Vad
är syftet med dessa sinnesundersökningar?
Det är ingalunda det humanitära
syfte, som man i allmänhet lägger
in i en sådan åtgärd, nämligen att personer
som inte är tillräkneliga inte skall
dömas. Det är ett humanitärt motiv. Vi
kan inte döma en människa som inte
förstår de handlingar hon begår. Syftet
var i detta fall helt enkelt att defamera
professor Selling och göra honom
till en mindre vetande person, en
person som inte visste vad han sade
och gjorde och som i enlighet med en
fortfarande tyvärr existerande folklig
föreställning ansågs inte vara riktigt
tillräknelig och därför behandlades med
ett en smula medlidsamt förakt av den
stora allmänheten. Det finns många bevis
för att detta i själva verket varit syftet
med de upprepade aktionerna för
sinnesundersökningar.

.lag kommer så över till Kungl. Maj ds
åtgärder via den speciella utredningsman
Kungl. Majd har till sitt förfogande,
nämligen justitiekanslersämbetet.
Det är alldeles riktigt, att justitiekanslern
jämlikt sin instruktion skall på
Kungl. Maj ds uppdrag företaga sådana
undersökningar och för Kungl. Maj d
presentera resultaten därav. Det är
emellertid alldeles uppenbart, att justitiekanslersämbetet,
som är underställt
Kungl. Majd, hela tiden kan kontrolleras
av Kungl. Majd, som när som helst
kan avbryta eu pågående utredning genom
denne sin utredningsman ocli säga:
Var vänlig att innan Ni gör något
ytterligare i denna fråga lägga fram
fakta för Kungl. Maj d så att Kungl.
Majd kan taga ställning till de fortsatta
åtgärderna. Det är detta Kungl. Majd

Granskning av statsrådsprotokollen

inte har gjort. Kungl. Majd har låtit
hela detta förfarande, som kulminerade
i domstolsprövningen, fortgå. Det är
mot detta förhållande vi inom konstitutionsutskottet
har riktat en anmärkning.
Det borde på ett tidigt stadium
ha stått klart för Kungl. Maj d, att det
inte kunde få fortsätta på detta sätt och
att detta utredningsarbete inte skulle ge
ett tillfredsställande svar på frågan om
de faktiska missförhållandena vid Vetenskapsakademien
i allmänhet och vid
paleobotaniska institutionen i synnerhet.

Jag skulle vilja gå så långt att jag
säger, att om man nu funnit sig föranlåten
— även därvidlag tillåter jag mig
att rikta kritik mot Kungl. Maj ds förfarande
— att låta en mycket kvalificerad
domstol pröva denna fråga, var
det då nödvändigt för Kungl. Majd,
som uppenbarligen har möjligheter att
inverka på frågan om vadetalan, att
låta målet gå upp även till högre domstol?
I många fall kan ju en åklagare
inte fullfölja allmänt åtal utan att ha
inhämtat en högre instans’ medgivande
därtill. Ehuru jag är anhängare av
största möjliga rätt till frågors prövning
av domstol, även av högsta domstolen,
är jag, herr talman, fullt på det
klara med att alla frågor i detta land
inte kan gå till högsta domstolen. Den
orkar helt enkelt inte med den belastning
det skulle innebära att allt komme
under dess prövning. Låt mig ta ett
fritt konstruerat exempel. Om en åklagare
av något slags prestigeskäl kräver
att han skall få fullfölja talan i ett
mål, om han alltså av detta skäl är missnöjd
med resultatet av den underordnade
domstolens prövning, skall han då
enbart av denna anledning få rätt att
fullfölja sin talan? Det kan såvitt jag
förstår inte vara rimligt.

Jag tycker därför att det även då det
gäller den senare handläggningen av
denna fråga har brustit i ledningen från
Kungl. Maj ds sida. Ärendet borde ha
handlagts på ett annat siitt. .lag vill

Nr B 3

Onsdagen den lö juli 1958 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

gärna i denna kammare ge utryck för
en mycket stor uppskattning av hovrättens
handläggning av detta ärende.
Enligt min mening har hovrätten handlat
föredömligt både i sitt sätt att beskriva
de faktiska förhållandena och
framför allt genom sina allvarliga försök
att begränsa målets omfattning.
Hovrätten förtjänar allt erkännande för
detta.

Även om någon domstol måhända
skulle komma att lätt korrigera de resultat
som framkommit — några större
förändringar kan det väl inte bli fråga
om — kvarstår dock en rad frågor
obesvarade i Sellingaffären, och det är
de förhållandena som ter sig mycket
anmärkningsvärda vid den institution
det här gäller. Den enda utväg Kungl.
Maj:t då skulle ha att få slut på detta
elände vore just att tillsätta en utredningskommitté
sådan som den som tillsattes
beträffande konservforskningsinstitutets
affärer. Vi reservanter anser
emellertid att regeringen skulle ha vidtagit
denna åtgärd långt tidigare. Därigenom
hade man på ett helt annat sätt
än som nu varit möjligt kunnat begränsa
verkningarna av Sellingaffären.

Herr andre vice talmannen övertog nu
ledningen av förhandlingarna.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Visserligen skall man
inte bedöma saker och ting här i världen
efter den opinion de kunnat skapa
eller den anslutning till sympatier eller
antipatier som föreligger, men i det här
fallet vill jag dock påpeka att herr von
Friesen, som kammarens ledamöter själva
kan konstatera, synbarligen utöst sin
vältalighet utan någon större effekt. Utskottet
har praktiskt taget enhälligt stått
alldeles oberört av hans synpunkter. 18
av 20 ledamöter har inte velat reflektera
på att ansluta sig till dessa funderingar.
Endast i herr Hammar har herr von
Friesen fått en, säger en, trogen sympatisör.

Detta är emellertid inte det viktigaste.
Om vi tänker oss att vi vänder på steken
och säger, att man alltså i stället
för att tillmötesgå professor Sellings begäran
att få saken juridiskt prövad i
högre instans hade avslagit denna begäran,
så undrar jag hur det skulle ha låtit.
Han hade visserligen ingen rätt till
sådan domstolsprövning, men om en sådan
skulle medges är det alldeles klart
vilken instans som skulle pröva målet i
fortsättningen.

Nu säger anmärkaren att man gått
alldeles fel till väga — man skulle ha
tillsatt en särskild undersökningskommission.
Av en tidning har anmärkaren
beskyllts för att vilja ha en extra domstol,
något som ju är förbjudet enligt
§ 10. Den beskyllningen tror jag emellertid
är obefogad, tv så illa har väl
anmärkaren inte menat? Men om det
skulle vara någon mening med en kommission,
som inte får fälla en dom med
rättslig verkan, så måste den väl ändå
fälla en juridisk dom, för den ska väl
inte bli en studiecirkel? Jag måste reagera
mot det sätt, varpå anmärkaren nedvärderar
vår juristkår. Det är väl för
en ämbets- och tjänsteman och för hela
rättssäkerheten oändligt mycket tryggare
att folk med juridiskt ansvar och juridisk
sakkunskap får pröva ärendena,
än att dessa skall lämnas till en kommission,
där onekligen friare synpunkter
kan spela en synnerligen stor roll.
Att en person i Sellings ställning inte
skulle kunna finna detta betryggande
är alldeles uppenbart.

Det sägs också att det var oklokt att
dra ärendet inför domstol, därför att
de juridiska instanserna är så på efterkälken
med behandlingen av sina ärenden,
och ett sådant här jätteärende skulle
utgöra en alltför stor belastning samt
dra mycket stora kostnader. Men detta
rimmar ju ganska illa med herr von
Friesens ord alldeles nyss, att frågan
är så utomordentligt viktig, trots att den
gäller en enda person. Herr von Friesen
har räknat ut, hur mycket ärendets be -

Onsdagen den 10 juli 1958 fm.

Nr B 3

handling kostat. Han har därvid kommit
fram till en summa av omkring 200 000
kronor, och han sade, att man kanske
kunnat få det hela billigare.

Här öppnar sig kusliga perspektiv för
ämbetsmän som befinner sig i en sådan
situation, att de skulle kunna ställas inför
dylika tribunal, om vilkas objektivitet
de egentligen ingenting kan veta.
Och detta om kostnaden är ju en stor
och allvarlig fråga. Hur mycket skall en
människa behöva betala, antingen själv
eller genom det allmänna? Vad är det
värt att få ha sitt dagliga bröd och få
ha sitt arbete i fred, att få arbetsro, att
få rättssäkerhet, att få möjligheter till
vetenskapligt arbete? Det är ju omöjligt
att säga, om detta är värt 50 000 eller
200 000 kronor, och saken är egentligen
ovidkommande i detta sammanhang.

Jag vill kort och gott säga, att jag
anser att det hedrar utskottets ledamöter
att de, alldeles oavsett partisynpunkter
o. d. så mangrant velat avvisa dessa
äventyrliga funderingar.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag tycker det är ganska
onödigt att göra gällande, att värdet av
en anmälan skall bedömas på något
sätt kvantitativt efter det antal ledamöter
av det ärevördiga konstitutionsutskottet
som anslutit sig, när vi vet hur
konstitutionsutskottet arbetar och hur
det ser på sin uppgift. Även om jag varit
alldeles ensam i denna fråga men ansett
att jag haft rätt, hade det inte haft någon
betydelse för mig vilken eventuell förmåga
jag kunde ha haft att övertyga
övriga ledamöter. Jag vill också i detta
sammanhang påpeka för herr ordföranden,
att ett antal av utskottets ledamöter
såsom framgår av memorialet lade ned
sina röster. De var tydligen osäkra när
det gällde detta avgörande.

Man skulle inte ha vägrat Selling
domstolsbehandling, säger utskottsordföranden,
ty då hade man gjort någon -

Granskning av statsrådsprotokollen

ting felaktigt. Jo, man skulle ha vägrat
domstolsbehandling och i stället företagit
en opartisk undersökning — en undersökning
av den typ, som vi här i
Sverige under de senaste tjugo åren
haft en så god erfarenhet av. Det är väl
ändå inte herr Halléns mening att undervärdera
det arbete som låt mig säga
Ådalskommissionen gjorde eller det arbete
som utfördes av den kommitté, som
nyligen behandlade vissa förhållanden
vid konservforskningsinstitutet.

Ingenting av vad min vän herr ordföranden
sagt har ändrat mitt omdöme,
att man kunde ha förfarit på ett annat
sätt.

Att ett annat tillvägagångssätt kunde
ha ställt sig billigare är en bisak. Det är
inte något av mina huvudargument utan
ett argument vid sidan av de övriga.
Att det finns en hel rad andra argument
framhöll jag i mitt första anförande.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag tillhör dem som
ställde mig tveksam i den här frågan
och en liten stjärna bredvid mitt namn
under denna anmärkning visar, att jag
har avstått från att rösta. Hur svårbedömd
frågan är kanske också framgår
därav, att vi är fyra ledamöter av utskottet
som tilldelats dylika tveksamhetsstjärnor.
De betyder inte att vi inte
deltagit i undersökningen av denna fråga,
utan att vi under densamma har gripits
av tveksamhet om sättet för anmärkning.
Emellertid är det en mycket uppseendeväckande
rättsaffiir och jag måste
säga, att jag rent personligen känner tillfredsställelse
med att den har tagits upp
och kan debatteras här i riksdagen.

Jag skall, herr talman, inte nu ta
många minuter i anspråk och är naturligtvis
av många orsaker förhindrad att
ingå på själva sakfrågan, tvisten mellan
professor Selling och vissa ledamöter
av vetenskapsakademien. Men jag torde
ha rätt att säga, att jag personligen
kommit till den uppfattningen att den

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

obetydliga tvist, som vållade hela denna
process, har urartat till rena förföljelsen
mot professor Selling. För övrigt
anser jag nog att justitieministern borde
ha ingripit på ett annat sätt än han
gjort. Jag tror att det varit önskvärt och
för saken bättre, om man hade gått den
väg som herr von Friesen här pekat på
och låtit opartiska utreda frågan och
eventuellt framlägga något förslag. Jag
ansluter mig till denna uppfattning så
mycket hellre som jag vid ett annat tillfälle
i en ännu större rättsfråga på ett
tidigt stadium begärt här i riksdagen,
att en sådan kommitté skulle utses. Det
gällde Lundqvist-Unmanaffären, där det
senare visade sig, att man skulle ha nått
mycket goda resultat om man handlagt
den frågan på annat sätt. Därigenom
hade man tidigare kunnat helt avslöja
denne förbrytare — kommit honom på
spåren hade man ju gjort långt tidigare.

Herr von Friesen har påtalat de systematiska
aktionerna med krav på sinnesundersökning
av professor Selling.
Jag instämmer helt med doktor von
Friesen i denna del. De har väckt en
allmän och pinsam uppmärksamhet, dessa
upprepade krav på sinnesundersökning
av en person, som av åtskilliga
läkare och av personer i bekantskapskretsen
fått vitsordet att vara en synnerligen
intelligent och mycket begåvad
människa. Jag skall inte vidare utveckla
detta tema, men det vore bedrövligt om
man från håll, där man har stort inflytande,
från högt uppsatta tjänstemäns
sida, skulle genom dylika krav kunna
omöjliggöra för duktiga människor att
utföra en samhälleligt gagnande gärning.

Dylika aktioner, inkluderande misstankar
om sinnessjukdom, skulle ha kunnat
undvikas, om en opartisk kommitté
fått undersöka ärendet. Jag skall naturligtvis
erkänna, att också en sådan kommitté
kan begå misstag liksom att det
kan föreligga en risk, om en justitieminister
själv skall utse de personer som

skall sitta i en sådan kommitté, i fall
justitieministern — eller eventuellt någon
annan minister — redan hunnit
engagera sig i saken. 1 så fall förefinnes
risk för att han skulle utse ledamöter
som inte är opartiska utan folk som är
pålitligt ur hans synpunkt, medan han
undviker att tillsätta sådana personer
som rekommenderades av den andra
parten.

Emellertid måste man vara tveksam,
herr talman, när det gäller att i förevarande
fall direkt anklaga justitieministern
för att ha begått ett sådant fel, som
måste leda till en anmärkning, genom att
lian låtit justitiekanslern fortsättningsvis
handha detta ärende i stället för att tillsätta
en opartisk kommitté. Detta gjorde,
herr talman, att jag för min del — jag
skall erkänna det helt kort i detta sammanhang
— avstod från att rösta om
denna anmärkning i konstitutionsutskottet.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Den fråga som jag skall
ta upp gäller en omförmälan och den
rör beskattningsrätten. Det skickades
ett telegram från generaltullstyrelsens
tullbehandlingsbyrå till tulldirektionerna
och tullkamrarna den 4 februari
angående den nya sockerskatt, som
riksdagen beslutade sju dagar senare.
Man ställer sig mycket undrande till
att det genom finansdepartementets ingripande
på detta sätt i förväg kan
skickas en skrivelse till tullkamrarna
i en skattefråga. Det strider uppenbarligen
mot regeringsformens § 73, vilken
man ju numera anser vara den centrala
skatteparagrafen. Att så är fallet
betonades mycket starkt av den utredning,
som jag nämnde i ett tidigare anförande
och som nuvarande statsrådet
Lindholm var med i. Där sade man
klart ifrån, att inga nya pålagor får
läggas på medborgarna utan att riksdagen
har godkänt dem. Denna tolkning
torde vara enhällig bland de rätts -

Onsdagen den 16 jnli 1958 fm.

Nr B 3

lärda. Jag kan hänvisa till Malmgrens
grundlagskominentar till § 73. Den senaste
upplagan är utgiven av professorerna
Fahlbeck och Sundberg. De
säger i sin kommentar till denna paragraf,
som är central för maktförhållandet
mellan regering och riksdag,
följande: »Ett påbud om nya avgifter
eller likartade bestämmelser, vilket icke
grundar sig på riksdagens beslut, är sålunda
icke förbindande för medborgarna,
och myndigheterna äga förty icke
lämna sin medverkan till att desamma
uppbäres eller fordras.»

Hur kunde finansdepartementet den

4 februari, innan riksdagen hade fått
propositionen sig förelagd, på det viset
förplikta en myndighet att uppbära
eller fordra en pålaga av medborgarna,
som riksdagen endast själv har att fastställa?
Det står också i 57 §, att »svenska
folkets urgamla rätt att sig beskatta
utövas av riksdagen allena». Det finns
inte någon rättslig grundval för ett sådant
förpliktande som här skett för
medborgarna. Skulle det bli praxis att
regeringen på det sättet när det gäller
skattefrågor på administrativ väg ålägger
medborgarna pålagor, så är i själva
verket det centrala stadgandet beträffande
beskattningen satt ur kraft.

Detta är verkligen, som herr Sehlstedt
påpekade i ett tidigare anförande,
inte en partifråga. Det är helt enkelt en
rättsfråga, och det skulle se mycket
egendomligt ut, om den svenska riksdagen
inte höll fast vid sina rättigheter
i detta hänseende. Som jag sade i ett
tidigare anförande kan man tala om
rättsröta, när skatter utkrävs på det
sättet, ty en deposition är just en pålaga
av samma slag som eu skatt. Påbudet
om deposition trädde i kraft den

5 februari, ehuru proposition till riksdagen
avgavs först den 8 februari och
förordningen inte utfärdades förrän den
11 februari. Först den 11 februari kom
alltså förordningen om den nya sockerskatten,
som finansdepartementet på
eget bevåg påbjudit redan fr. o. m. den

Granskning av statsrådsprotokollen

5 februari utan att riksdagen hade delegerat
några befogenheter till regeringen
enligt den centrala paragraf, som tillägger
riksdagen den avgörande maktbefogenhet,
som beskattningsrätten utgör.

Med anledning av att herr Sehlstedt
sade, att detta inte är en partifråga, så
ställer jag följande fråga till det socialdemokratiska
partiets gruppordförande
i denna kammare: Anser herr Sehlstedt,
att finansdepartementet hade någon
laglig befogenhet att uppmana tullkamrarna
att kräva en deposition? Hur
hade det gått för den medborgare som
hade dragit saken inför domstol och
sagt, att han enligt svensk lag inte var
förpliktad att betala denna skatt, eftersom
denna skatt inte tillkommit i laga
ordning såsom Sveriges grundlag kräver?
Jag skulle, herr talman, vilja se
den domstol, som hade förpliktat honom
att betala detta.

Det har visserligen i en insändare i
Svenska Dagbladet från en tjänsteman
i finansdepartementet gjorts gällande,
att det tidigare har förekommit, att
svensk riksdag retroaktivt fattat beslut.
Särskilt tänker man väl därvid på
beslutet 1951 om bilaccisen. Men såvitt
jag vet gjordes då intet uttalande ens
i propositionen om tullmyndigheternas
förfarande i avvaktan på riksdagens
behandling av propositionen.

Det är visserligen riktigt, att partiledarna
hade konfererat om och diskuterat
denna sak den 4 februari, men
såvitt jag vet känner inte Sveriges författning
till någon delegationsrätt till
partiledarna, och jag är inte ens säker
på att man vid partiledardiskussionerna
diskuterat detta avtal mellan finansdepartementet
och generaltullstyrelsen.
Jag skulle vara mycket förvånad om
man verkligen hade gjort det. Under
alla förhållanden kvarstår det grundlagsvårdande
utskottets rätt och plikt
att tillvarata folkrepresentationens klara
grundlagsrättigheter. Det vore verkligen
ett grundlagsbrott av sensationellt
slag, om svenska riksdagen i en så

Nr B 3

Onsdagen den 10 juli 1958 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

utomordentligt betydelsefull fråga som
beskattningen utgör skulle delegera
sina befogenheter till finansdepartementet,
innan riksdagsledamöterna har
en aning om hur den proposition ser
ut, som de sedan skall anta.

För övrigt kan man väl inte under
alla förhållanden vara helt säker på
att en riksdag bifaller alla propositioner
i skattefrågor. Vi har ju ganska
nyligen haft omröstning i en betydelsefull
skattefråga — det var en sex-sju
år sedan — där det nästan hängde på
lotten. Man kan alltså inte utan vidare
utgå ifrån att riksdagen hade bifallit
propositionen. Man kan visserligen göra
gällande, att då hade det ju inte heller
utkrävts någon sockerskatt av de svenska
medborgarna. Ja, men depositionen
enligt detta meddelande till tullverket
innebar ju en pålaga. Vad skulle ske
med alla de konsumenter av socker,
som hade betalat den högre skatten?

Jag undrar, herr talman, om inte den
svenska riksdagen verkligen håller på
att avhända sig sina centrala maktbefogenheter,
då inte ens dess konstitutionsutskott
och regeringspartiet säger
ifrån, att grundlagen är förpliktande
för alla och inte minst för den riksdag,
som har beslutanderätten i skattefrågor.
Vill socialdemokraterna fråntaga
folkrepresentationen denna centrala
rätt, så har de ju haft många år på sig
att med den majoritet, som förelegat i
riksdagens båda kamrar, genomföra en
författningsändring.

Det brukar ofta slungas ut många
lösa påståenden om rättsröta i vårt
land, och jag kan instämma med herr
Hallén i att sådana påståenden verkligen
inte gynnar vakthållningen kring
den svenska rätten. Men nog är jag
förbluffad över att ett borgerligt parti,
som centerpartiet vill vara, i en sådan
central fråga som beskattningen är, på
detta sätt vill avhända folkrepresentationen
dess grundlagsenliga befogenheter.
Jag tror det kan komma dagar
då de, som inte har slagit vakt om

folkrepresentationen, ångrar sig. Det
är inte glömt hur den tyska Weimarförfattningen
sattes ur spel genom en
delegation till regeringen av befogenheter
enligt § 48 i Weimarförfattningen.
Det medverkade till den tyska demokratiens
undergång. Man kan visserligen
nonchalant säga, att detta inte
händer här. Nåja, det har sagts om
länder, där folkstyrelsen en gång existerat
men där dock folkstyrelsens bärande
principer upphävts. Och det är
en bärande princip i den svenska
demokratien och för den svenska
grundlagen, som vi alla har att värna
om, att medborgarna inte skall förpliktas
till några andra pålagor i skatteavseende
än dem som den svenska
riksdagen har att fastställa.

Herr talman! Jag anser att bedömningen
av det förfaringssätt, som här
har förekommit, verkligen icke är en
partifråga. Det gäller ingenting mindre
än hävdandet av den svenska rätten.
Vad som här har skett är ett klart
grundlagsbrott och ingenting annat.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Jag tycker verkligen
herr Braconier skall stämma ned tonen
en smula — inte bara bokstavligt —
när han betonar att detta är ett grovt
grundlagsbrott, som det grundlagsvårdande
utskottet skulle se upp med. Jag
vill påminna herr Braconier om den
gamla historien om prästen, som sade
till sina församlingsbor: »Ni skall lyssna
och göra som jag säger och inte som
jag gör.» Ty vad gör herr Braconier
själv? Jo, Ni är med och ger åtalseftergift
för regeringen genom att Ni inte
kommer med en anmärkning enligt
§ 107 utan med en s. k. omförmälan,
en ganska futtig historia, som inte betyder
någonting. Hade Ni däremot konsekvent
dragit slutsatsen, hade det varit
mer respektabelt.

Sedan är det alldeles sant — jag vill
visst inte förneka det — att förfaringssättet
kommer i konflikt med § 57 i

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Nr B 3

regeringsformen och likaså med § 73.
Men här föreligger faktiskt en form av
force majeure. Regeringen har klart
förstått att den inte får försumma riksdagen.
Man har gått den vägen att anlita
de demokratiska partiernas ledare.
Jag tycker själv inte alls, att ett sådant
partiledarbeslut är någonting att efterfölja
i fortsättningen. Det såg vi när
punktskatterna kom till; det beslutet
möttes inte av någon vidare förtjusning.
Men det var i alla fall ett försök
från regeringen att visa aktsamhet och
respekt för grundlagarna. Man kan säga
att det i realiteten var en hundraprocentig
garanti för att riksdagen är med,
fast det rent formellt inte var så. Och
man kan säga, som det heter, att grundlagen
skall tolkas efter sin ordalydelse
och inte efter sin mening.

Men om vi skall se efter ordentligt
hur det verkligen förhöll sig, så förelåg
här en force majeure. Man begrep
ju, att om man skulle så att säga iaktta
fatalietiden och avvakta riksdagens formella
beslut, så skulle viktiga dagar
förrinna och det skulle bli en förlust
för statsverket av pengar, som skulle
användas till finansiering av försvarsplanen.
Därför gjorde man på detta
sätt; man tog större hänsyn till force
majeure.

Om vi tänker oss motsatsen, om utskottet
hade riktat en ordentlig anmärkning
— inte en sådan där plottrig
historia som en omförmälan utan en
riktig anmärkning enligt § 107 — mot
statsrådet, vad hade man då fått höra
för kritik? Jo, att vi var bokstavsträlar,
som inte lät det levande livet få fälla
avgörandet. Då skulle man använda
mot oss det gamla romerska talesättet,
som nog herr Braconier känner till:
»Fiat justitia, pcreat mundus», d. v. s.
i fri översättning: må gärna yttre formaliteter
träda i kraft, även om det
kostar stora förluster för statsverket.
Då hade vi gjort oss förtjänta av namnet
bokstavsträlar som inte lät levande
livets krav träda i första rummet.

Granskning av statsrådsprotokollen

Tyvärr är det nog också så, som en
tidning nyligen skrev, att med den
snabba utveckling och det snabba
skeende, som utmärker nutiden, kommer
liknande pinsamma och svåra
situationer av detta slag att upprepas.
Vi kommer då att ställas inför valet att
troget iaktta grundlagens yttersta bokstav,
även med risk att det innebär
uppenbara förluster, kanske miljonförluster
för riket, eller att icke göra det.
Under sådana förhållanden bör vi kanske
inte nu ta oss alltför hög ton och
mena, att det går lekande lätt att träffa
detta val. Det kan nog bli fråga om en
verklig samvetskonflikt för många av
riksdagens ledamöter.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag skall med anledning
av herr Halléns ord försöka att tala litet
tystare, så att jag inte stör friden i
denna kammare.

Jag måste säga att det är förbluffande
att höra konstitutionsutskottets ordförande
ge uttryck åt den meningen,
att vi skulle vara bokstavsträlar, därför
att vi håller fast vid en bestämmelse
som är av central betydelse för den
svenska riksdagens maktbefogenheter.

Herr Hallén resonerar också mycket
egendomligt. Han förebrår oss för att
vi bara har kommit med ett yrkande
om en omförmälan, men samtidigt säger
han: »Tänk om utskottet hade riktat
en anmärkning mot statsrådet enligt
§ 107. Då hade det med rätta kunnat
göras gällande att vi var bokstavsträlar.
» Hur man än går till väga, vill
inte regeringspartiet vara med om någon
som helst kritik mot regeringen.
När vi gjort en omförmälan, har naturligtvis
syftet varit gott. Herr Hallén
menar väl ändå inte, att det är konstitutionsutskottets
uppgift att säga, att
regeringen haft absolut fog för sitt
handlande varje gång den våldfört sig
på den svenska grundlagen? Tror herr
Ifallén verkligen, att den svenska stats -

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

kassan skulle ha — med den delvisa
monopolrätt som soekerbolaget äger
när det gäller handeln med socker —
lidit någon oerhört stor förlust, om
man väntat med skattehöjningen tills
riksdagen fått behandla en fråga som
den har uteslutande rätt att avgöra?
Anser konstitutionsutskottets ordförande
att §§ 73 och 57 i regeringsformen
har så liten betydelse, att konstitutionsutskottet
inte skulle kunna slå vakt om
dem utan att det talas om petitesser
och bokstavsträldom? Om så skulle
vara fallet, har ju inte konstitutionsutskottet
några som helst möjligheter att
verkställa en granskning. Då kan jag
förstå Stoekholms-Tidningens uttalande
om att hela dechargen är värdelös,
eftersom man inte erhållit majoritet
för några anmärkningar. Men då skulle
ju inte heller den svenska riksdagen
ha någon möjlighet att på sitt mest
centrala område, som ju är beskattningen,
i sådana här fall hävda sig
gentemot regeringen. Enligt grundlagen
är konstitutionsutskottet den enda instans
som kan påtala grundlagsbrott.
Vem skulle, herr Hallén, kunna göra
detta, om inte det grundlagsvårdande
utskottet?

Herr Hallén anser tydligen att detta
är någonting så betydelselöst i ett
rättssamhälle, att han förebrår en ledamot
av konstitutionsutskottet för att
denne klart värnar den svenska riksdagens
beskattningsmakt. Aldrig hade
jag trott att man i en folkrepresentation
skulle få höra, att det är att ta till
överord när man påpekar, att det inte
finns någon rättslig grund för den
skrivelse till tullkamrarna beträffande
sockerskatten som utsänts på finansdepartementets
tillskyndan. När har
den svenska riksdagen delegerat sina
maktbefogenheter på detta område?
När har det ansetts oriktigt att den
svenska riksdagen slår vakt om sina
konstitutionella rättigheter? Hade socialdemokraterna
den uppfattningen
när de befann sig i opposition? Under -

lät de att prestera anmärkningar för
att värna om författningen? Talade
man då om bokstavsträldom o. s. v.?

Nej, herr talman, det vore verkligen
en dekadans för det svenska rättssamhället,
om det grundlagsvårdande utskottets
egen ordförande anser att riksdagens
beskattningsmakt är så värdelös,
att man kan delegera sina befogenheter
även i frågor av denna art.

Herr SEHLSTEDT (s):

Herr talman! Jag håller nog med
konstitutionsutskottets ordförande om
att herr Braconier tar litet för högtidligt
på det här ärendet. Hur angelägen
herr Braconier än må vara att värna
om både grundlagarna och riksdagens
rätt att beskatta, så är det väl litet
egendomligt att en medlem av konstitutionsutskottet,
efter det att riksdagen
godtagit vad regeringen i proposition
föreslagit beträffande sockerskatten,
här reser sig och kräver kammarens
obönhörliga medgivande till att mot
regeringen framställa anmärkning på
en punkt, där riksdagen redan själv
tagit ansvaret. Tv det har riksdagen
gjort i och med att den godkänt propositionen
och därmed fastställt skattens
uttagande.

Jag erinrar om att propositionen slår
fast — det finns även omnämnt i reservanternas
skrivning — att »med
hänsyn till spekulations- och hamstringsrisker
synes skatten, såsom tidigare
nämnts, böra träda i tillämpning
redan från och med dagen efter det
överenskommelsen mellan partierna offentliggjorts,
d. v. s. från och med den
5 februari 1958. Under tiden till dess
frågan behandlats av riksdagen torde
det få ankomma på tullverket att genom
krav på deposition eller på annat
lämpligt sätt säkerställa skattens erläggande.
Någon särskild skatt på handelns
lager erfordras under sådana förhållanden
icke.»

Jag erinrar också om att sockerskat -

Onsdagen den lö juli 1958 fm.

Nr B 3

ten ingick i överenskommelsen mellan
partiledarna beträffande den nya försvarsplanen
och uttagningen av de
skattemedel, som behövdes för att täcka
de utgifter, som denna skulle medföra,
att partiledarna såvitt jag vet informerade
partigrupperna därom, att
regeringen med ledning av vad som
hade skett lade en proposition på riksdagens
bord, som innefattade en sockerskatt
under de betingelser, som
fanns angivna i propositionen, och att
riksdagen beslutade i enlighet därmed.
Är riksdagen som sådan alldeles okänslig
för vad grundlagen formellt fordrar
i sådana här sammanhang eller förhåller
det sig ändå inte så, att i det
ögonblick, då riksdagen har godkänt
det förslag, på vilket hela sockerskatten
vilar, har den därmed också varit
i sin fulla befogenhet att bestämma vilka
skatter som skall gå ut?

Det föreligger ett godkännande från
riksdagens bägge kamrar. Att efter detta
komma och begära, att kamrarna
skall delta i en omförmälan mot finansministern,
det tycker jag vore liklydigt
med att andra kammaren försökte
frånhända sig ett ansvar, som
den faktiskt redan har tagit genom att
utnyttja rätten att beskatta och till och
med möjligheten — även om man kan
diskutera den saken — att utta skatten
retroaktivt.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande högtidligheten
erkänner jag gärna, att jag inte
kan la så lätt på denna fråga som herr
Sehlstedt och kanske inte heller är så
kvick som han. Ändå fann jag, att han
på slutet tog relativt allvarligt på problemet.
Han ville göra gällande, att
därför att riksdagen sedan godkänt
denna skatt skulle finansdepartementet
ha rätt att redan innan riksdagen fått
propositionen kräva dessa förpliktelser
av medborgarna. Det är en grundlagstolkning,
som icke någon rättsvetenskapsman
i vårt land vågat stå för.

Granskning av statsrådsprotokollen

Med all aktning för herr Sehlstedts
kvalifikationer som grundlagsvårdare
tror jag, att det verkligen vore mycket
farligt för den svenska folkrepresentationen
att vid alla de tillfällen, då inte
riksdagen är samlad, de facto förutsätter
en delegationsrätt beträffande
beskattningsmakten. Något sådant har
knappast det socialdemokratiska partiet
tidigare hävdat. Finansminister
Sköld beklagade ibland snabbehandlingen
av bilaccisen. Han gjorde ofta
gällande, att den var nödvändig bland
annat av konstitutionella skäl, men aldrig
tidigare har jag hört ens en regeringsdrabant
påstå, att det är något fel
att ta högtidligt på den svenska författningen.
Man skrattar nog inte längre
i de länder, där man hånade vakthållningen
om grundlagsordningen innan
demokratien gick under. Allra
minst herr Sehlstedts egna partivänner
är väl okunniga om vad socialdemokraterna
i det franska parlamentet riktade
för kritik mot de Gaulle, när han fick
sina maktbefogenheter. Jag vill gärna
ge franska socialdemokrater det berömmet,
att de insåg, att en risk för
folkrepresentationen förelåg.

Det måste också för den svenska riksdagen
vara av ganska stort värde att
slå vakt om beskattningsrätten och säga
ifrån, att finansdepartementet inte har
de befogenheter, som det här har tagit
sig. Har, herr Sehlstedt, den svenska
riksdagen godkänt handlingssättet, därför
att den antagit sockerskatten? Det
är konstitutionsutskottet som har prövningsrätten
här och skall slå fast var
ansvaret ligger.

Herr SEHLSTEDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker nog, att
herr Braconier skall lugna sig en liten
aning med avseende på viljan från socialdemokratisk
sida att slå vakt om
grundlagarna och om demokratien. Det
är väl ändå att överdimensionera beslutet
om sockerskatten genom att läg -

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

ga detta till grund för angrepp av det
slag herr Braconier ägnat sig åt i denna
debatt.

Jag är medveten om att de s. k. lagkloga
—- till vilka ju herr Braconier på
goda grunder kan räkna sig — kan
mena, att det här är fråga om en
grundlagstolkning, som i sig själv
egentligen inte medger delegationsrätt
beträffande beskattningen. Jag sade i
utskottet, när vi behandlade frågan
där, och jag upprepar det här, att jag
ser saken helt ur praktiska synpunkter.
De fall av snabbehandling av skattelagstiftningsfrågor,
som riksdagen har
haft, har åtföljts av beklaganden över
att man måste gå så snabbt till väga,
men trots alla dessa beklaganden har
riksdagen godtagit både snabbehandlingen
och beskattningen. Om riksdagen
godtagit den form av beskattning,
som sockerskattsbeslutet innebar, har
den, såvitt jag förstår, därmed sett på
denna fråga på ungefär samma praktiska
sätt som vi gjort i konstitutionsutskottet.
Det vore då att framträda i
oträngt mål, om riksdagen i efterskott
efter ett sådant beslut skulle anse sig
till följd av finansministerns proposition
ha frånhänt sig möjligheten att
utöva sin rätt till beskattning. Den rätten
kan inte ifrågasättas på något vis.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sehlstedt gjorde
gällande att man av praktiska skäl inte
kan hålla på grundlagen i ett fall som
detta. Men herr Sehlstedts parti har i
decennier haft möjligheter att ändra
grundlagen på denna punkt. Jag vill
erinra herr Sehlstedt om att nuvarande
statsrådet Lindholm satt i den utredning
som behandlade budgeten. Det
fanns ingen som helst reservation på
denna centrala punkt. Det sades inte
ett ord om annat än att riksdagen skulle
slå vakt om sin beskattningsrätt.

Jag har endast påpekat att det brev
som gick ut till tullkamrarna saknade

stöd i gällande svensk rätt. Jag tillät
mig fråga om någon rättsvetenskapsman
här i landet kunde påstå att finansdepartementet
hade dessa befogenheter.
Herr Sehlstedt gör gällande att läget
var så allvarligt att man måste kränka
grundlagen. Jag anser absolut inte att
det var så. Om man tidigare hade betraktat
läget så, när det gäller beskattningen,
hade man haft möjlighet att få
författningen ändrad.

Herr HALLÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja fråga om
herr Braconier verkligen tror, att finansminister
Sträng genom administrativ
författning fastställde sockerskatten på
pin kiv eller under nonchalans mot riksdagen.
Var det inte i stället för att han
ansåg, att det förelåg ett tvångsläge, att
det var fråga om force majeure, som
skulle bryta lag? Om inte herr Braconier
inser det, då borde han närmast
ställa herr Hjalmarson, högerns ledare,
till ansvar inför sin riksdagsgrupp för
att han varit med om detta förräderi
mot riksdagens makt. Jag tror att herr
Hjalmarson liksom andra partiledare låtit
det levande livets krav gälla här. Man
talar om force majeure, d. v. s. att det
föreligger sådana omständigheter att
gällande bestämmelser, kontrakt eller
lagar omöjligen kan tillämpas. Det finns
också något som den allra minsta lilla
häradsrätt känner till — det är förmildrande
omständigheter.

Är det egentligen riktigt korrekt av
herr Braconier att säga så här — jag antecknade
följande: »Nu är riksdagens
beskattningsrätt alldeles värdelös.» Vad
skall det tjäna till att tala på det sättet?
Varför skall man måla hin på väggen alldeles
i onödan? Det verkade nästan som
om han talade mot bättre vetande. Tror
verkligen herr Braconier att det är meningen
att fortsätta med detta system så
att — om vi tar ferier — riksdagen
kommer att skriva fullmakter åt herrar
Hjalmarson och Ohlin och alla de öv -

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Nr B 3

riga ulan alt vi kommer att reagera?
Varför skall man insinuera en sådan laglöshet
och en sådan nonchalans mot
grundlagarna? Det skall i stället vara i
ytterst sällsynta undantagsfall där situationens
allvar framtvingar något sådant.
Om vi kunde iaktta litet större måtta här
kan vi komma till en uppgörelse, men
inte med den här sortens argumentering.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Konstitutionsutskottets
ordförande förebrår mig för att jag försöker
bevisa att det skett något som strider
mot grundlagen. Han betecknar vad
jag därvid anfört som »den sortens argument»,
trots att det gäller en fråga
om svenska grundlagen. Han sade att
det fanns förmildrande omständigheter.
Det har även reservanterna påpekat. Reservanterna
har inte, som herr Sehlstedt
sade, gjort en anmärkning, utan de har
nöjt sig med en omförmälan. Hur var
det för sex, sju år sedan när vi diskuterade
dechargeinstitutet? Sade inte herr
Hallén då att man i sådana frågor skulle
komma med en omförmälan därför att
det vore bokstavsträldom att tillämpa
§ 107? När vi följer herr Halléns egna
rekommendationer förebrår han oss för
detta. Han drar in herr Hjalmarson. Jag
vet inte att partiledarna har talat med
tullkamrarna eller att de enligt svensk
rätt är ansvariga enligt § 3 ansvarighetslagen.
Det är en ny tolkning av den
svenska författningen att partiledarna
är konstitutionellt ansvariga. Inför det
utskott, som har ansvarighetslagen till
riktmärke, drar herr Hallén in herr
Hjalmarson. Är det inte i en parlamentariskt
styrd stat regeringen som har
makten och bär ansvaret? Föreligger någon
annan tolkning av den svenska
grundlagen på denna centrala punkt
vore det intressant få höra den.

Herr SEHLSTEDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara göra elt
slutkonstaterande för mitt vidkomman -

Granskning av statsrådsprotokollen

de. Vi som sitter i denna kammare och
vi som sitter i konstitutionsutskottet är
lika delaktiga i det beslut riksdagen fattat
om soekerskatten. Beslutet innefattar
ett godkännande också av det sätt på
vilket finansministern presenterade sin
proposition.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Som en liten karamell
att suga på för att ta bort den beska
smak som även sockret fått i denna debatt
vill jag med ett par ord beröra statsrådet
Ulla Lindströms sätt att skriva
brev. Tidningen Expressen publicerade
för en tid sedan ett brev, som tidningen
fått på obekant sätt — jag känner inte
närmare till hur det har gått till och intresserar
mig uppriktigt sagt inte för
det — där särskilt en mening har en
ganska anmärkningsvärd formulering.
Brevet är avsänt från statsrådsberedningen
och undertecknat av statsrådet
Ulla Lindström. Meningen som är påtalbar
lyder på följande sätt: »Det får räcka
med att statsrådet Eliasson känner
till historien nu och lagt på minnet docent
Vasseurs och byråingenjör Bruneus
namn och roller i detta sammanhang.»
Med den läsart som jag tror att man
måste använda då man läser detta brev
måste uttryckssättet betraktas som i
hög grad olämpligt. Jag finner tillvägagångssättet
både nonchalant, olämpligt
och omdömeslöst.

Det har inom utskottet invänts att detta
är ett privatbrev som följaktligen hör
till privatlivets helgd och som inte konstitutionsutskottet
skall lägga sig i. Jag
ber att få fästa kammarens uppmärksamhet
på att detta inte är ett privatbrev
vilket som helst, utan att dess tillkomst
är ett led i ett tjänstetillsättningsärende
där statsrådet Ulla Lindström varit inblandad.
Det måste betraktas som fördömligt
att i ett sådant brev, som efter
vad erfarenheten visat lätteligen kan
komma till en stor allmänhets kännedom,
uttala uppenbart nedsättande omdömen
om namngivna tjänstemän.

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

Därför att det är ett brev i tjänsten,
låt vara till formen ett privatbrev, har
vi ett par stycken inom utskottet inte
kunnat underlåta att reagera mot det.
Vi har inte tillgripit den kraftigare åtgärden,
en anmälan jämlikt § 107, dels
därför att vi inte ville ge saken alltför
stora proportioner, dels därför att vi nu
liksom ofta annars inom utskottet velat
få med så många som möjligt i kritiken
mot ett olämpligt förfaringssätt och fördenskull
velat göra kritiken så mjuk som
möjligt. I själva verket talar detta dokument
sitt eget språk. Att ett sådant uttryckssätt
skulle vara tillåtligt eller bör
få vinna efterföljd betraktar jag som
uteslutet.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Dechargebetänkandets
sista punkt är väl också den minsta och
kräver inte många ord.

Några folkpartister har tyckt, att formuleringen
i statsrådet fru Lindströms
brev är sådan, att den skulle ge anledning
till en omförmälan. När utskottet
inte gått med på detta är det av tre skäl.

Det första skälet är, att det är ytterst
tveksamt var gränsen går mellan en
tjänsteskrivelse och ett privatbrev. Härvidlag
kan man i det aktuella fallet
åberopa den kanslisekreterare som skrivit
brevet. Han gjorde en anteckning där
han betonar, att det är ett personligt
brev och att det inte kan betraktas som
tjänstehandling.

Det andra skälet är att brevets innehåll
kan tolkas på många olika sätt. Jag
vill gärna gå herr von Friesen till mötes
och säga, att jag tycker att själva
formuleringen är olycklig. Brevets innehåll
kan trots det ges en rad olika tolkningar.
Man kan i det se ett förstucket
hot, som herr von Friesen gjorde. Man
kan också tolka det, på det sätt som
statsrådet själv gör, att meningen bara
var att man skulle lägga ärendet på
minnet och att det inte fanns någon
baktanke innebärande ett hot.

Det tredje skälet till att utskottet inte
vill gå med på en omförmälan är, att det
är olustigt att lägga ett brev, som på
icke klarlagda vägar kommer en tidning
till handa, till grund för ett anmärkningsförfarande
i konstitutionsutskottet.

Av dessa skäl har de tre folkpartisterna
blivit ensamma i utskottet om sitt
yrkande.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag vill bara ta upp de
punkter som herr Alemyr anförde som
försvar. Jag tänker på den speciella läsart
som han vill lägga i detta brev. Jag
vill påstå att statsrådet, sedan brevet
publicerats, gjort en efterhandskonstruktion
av innebörden i brevet som
jag tycker inte passar in.

Herr Alemyr säger, att vi får betrakta
detta konstaterande att lägga dessa herrars
namn på minnet som en högst neutral
handling; man skall bara komma
ihåg dem så där i största allmänhet utan
att det skulle ligga någon hotfull innebörd
bakom. Vad tror herr Alemyr att
statsrådet syftar till? Avser hon att skicka
dem en inbjudan till middag, sända
dem presenter på deras födelsedag, eller
avser hon att föreslå Konungen att utdela
något nådevedermäle? Ingen människa
kan väl ge en sådan tolkning av
meningen i brevet som jag nyss tillät
mig att läsa upp för kammaren. Kan
man verkligen tolka meningen på det
sättet, då måste jag säga att statsrådets
sätt att uttrycka sig är utomordentligt
beklagligt. Då borde hon genomgå en
kurs i svenska språket, vilket jag tycker
att ett statsråd utan tvekan skall behärska.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr B 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen B gjorda fram -

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten. — Ändrad ordning för
vissa anslags uppförande i statsbudgeten såvitt avser nionde huvudtiteln

ställning rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under första huvudtiteln,
avseende anslagen till kungl.
hov- och slottsstaterna.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande
i statsbudgeten

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr B 15, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I: B 85) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: B 98), hade hemställts, att
riksdagen måtte såvitt anginge huvudtitlarna
II—VIII och X—XII dels godkänna
i motionerna förordad överflyttning
av medel från sak- och bidragsanslag
till extra utgiftsanslag, vilken överflyttning
beräknades medgiva en total
minskning av medelsbehovet med omkring
20 procent eller ca 15,5 miljoner
kronor, dels ock besluta att Kungl. Maj:t
vid budgetårets slut skulle till riksdagen
lämna en redovisning för de extra utgiftsmedlens
användning under det förflutna
budgetåret.

Utskottet hemställde, att motionerna
I:B85 och II: B 98 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herr Skoglund i Doverstorp,
fröken Karlsson och herr Heckscher,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1: B 85 och II: B 98,

1) godkänna i motionerna förordad
överflyttning av medel från sak- och bidragsanslag
till extra utgiftsanslag, vilken
överflyttning beräknades medgiva
en total minskning av medelsbehovet
med omkring 20 procent eller ca 15,5
miljoner kronor,

2) besluta att Kungl. Maj:t vid budgetårets
slut skulle till riksdagen lämna en
redovisning för de extra utgiftsmedlens
användning under det förflutna budgetåret.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Detta ärende debatterades
tidigare i år i kammaren, vid den
förra riksdagssessionen. Jag skall inte
förlänga debatten på denna punkt trots
att jag den gången inte hade tillfälle
att deltaga.

Det gäller här två saker. Dels är det
fråga om en besparing, dels en förenkling
av budgetens uppställning. Skulle
riksdagen denna gång inte bifalla reservationen,
så föreställer jag mig att
det kan bli tillfälle till en mera ingående
debatt vid en senare tidpunkt.
Denna gång står det så pass många
ärenden på föredragningslistan att åtminstone
inte jag skall förlänga debatten.

Jag inskränker mig endast till att
yrka bifall till reservationen.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få inskränka
mig till att yrka bifall till utskottets
förslag.

överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 5

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande
i statsbudgeten såvitt avser
nionde huvudtiteln

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr B 3, i anledning av väckta motio -

Andra kammarens protokoll 1958. Nr B .3

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten såvitt avser nionde
huvudtiteln

ner om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten såvitt avser
nionde huvudtiteln.

Årets förra riksdag hade i enlighet
med jordbruksutskottets i dess utlåtande
nr 5 gjorda hemställan beslutat att dels
avslå de i motionerna I: 291 och 11:377
framförda yrkandena om bl. a. överflyttning
av medel från sak- och bidragsanslag
till extra utgiftsanslag enligt en vid
motionerna fogad bilaga, vilken överflyttning
beräknades medgiva en total
minskning av medelsbehovet för de under
nionde huvudtiteln berörda anslagen
med omkring 20 procent eller ca 2,5
miljoner kronor, dels i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i anledning av motionerna anfört.

I två inom riksdagen väckta likalydande
motioner, nämligen I:B 97 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: B 129 av herr
Hjalmarson m. fl., hade de i förenämnda
motioner angivna yrkandena såvitt avser
nionde huvudtiteln ånyo framförts.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: B 97 och II: B 129 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Eskilsson, Hseggblom och Eliasson i Moholm,
vilka ansett att utskottet bort hemställa
att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: B 97 och II: B 129,

II godkänna i motionerna förordad
överflyttning av medel från sak- och bidragsanslag
till extra utgiftsanslag, vilken
överflyttning beräknades medgiva
en total minskning av medelsbehovet
med omkring 20 procent eller ca 2,5 miljoner
kronor;

2) besluta att Kungl. Maj:t vid budgetårets
slut skulle till riksdagen lämna en
redovisning för de extra utgiftsmedlens
användning under det förflutna budgetåret.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr HiEGGBLOM (h):

Herr talman! Med hänvisning till den
debatt som fördes i våras ber jag att
få yrka bifall till reservationen.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag skall följa herr
Haeggbloms exempel och fatta mig kort.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 6

Föredrogos vart för sig och lades till
handlingarna statsutskottets memorial:

nr B 3, angående egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde,

nr B 4, angående egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde,

nr B 13, angående anslag för budgetåret
1958/59 till oförutsedda utgifter,
och

nr B 16, angående upptagande å riksstaten
för budgetåret 1958/59 av underskottet
för luftfartsfonden.

§ 7

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr B 17, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen B framlagda
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1958/59.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Nr B 3

Försäljning av mark tillhörande Upplands signalregementes övningsfält

§ 8

Föredrogos vart efter annat och lades
till handlingarna statsutskottets memorial: nr

B 18, angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1958/59,

nr B 21, angående utgifter å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde,

nr B 23, angående utgifter å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde,

nr B 24, angående utgifter å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,

nr B 25, angående utgifter å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser handelsdepartementets verksamhetsområde,
och

nr B 27, angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1958/59.

§ 9

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr B 28, i anledning av Kung). Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde,
nr B 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr B 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret

1957/58, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,
och

nr B 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposftion angående utgifter å tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10

Överlåtelse av kronan tillhörig
mark m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr B 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.

Punkterna 1—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Försäljning av mark tillhörande Upplands
signalregementes övningsfält

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Anledningen till att jag
har låtit anteckna en blank reservation
vid den nu föredragna punkten är
ingalunda att jag motsätter mig den
marköverlåtelse från staten till Uppsala
stad som det här är fråga om. Inte
heller har jag invändningar att göra
mot det pris som är överenskommet
vid förhandlingarna. Orsaken är i stället
att jag här i kammaren vill beröra
två angelägenheter, som ligger i anslutning
till den markupplåtelse som det
är fråga om.

Den första av de frågor jag tänkte
ta upp väckte en viss uppmärksamhet
under förhandlingarna om denna mark
mellan staten och Uppsala stad. Det
förhöll sig nämligen så, att staten för
överlåtelse av den här marken ställde
det villkoret, att Uppsala stad skulle

100

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Försäljning av mark tillhörande Upplands signalregementes övningsfält

förbinda sig att i de bostäder som skulle
byggas på denna mark avstå med förtursrätt
ett antal lägenheter till statliga
befattningshavare. Från kommunens
sida restes invändningar mot det anspråket.
Man hävdade att det måste
förbehållas kommunen att bestämma
vilken turordning som skall tillämpas
mellan de bostadssökande i den kommunala
bostadskön och att staten icke
kan blanda sig i den saken. Statsverkets
representanter, som får sägas ha haft
en monopolställning, gav emellertid
inte efter på sina krav, vilka om jag
minns rätt gällde ett hundratal lägenheter,
och följden blev att kommunen
måste acceptera även detta villkor.

Man måste nog ifrågasätta, huruvida
ett tillvägagångssätt, liknande det som
tillämpats av de statliga myndigheterna
i detta fall, står i överensstämmelse
med den kommunala självbestämmanderätten
i vårt land. Här uppträder staten
som säljare. Staten är därvid i den
lyckliga belägenheten att ha en stark
ställning när det gäller markinnehav,
medan kommunen däremot är i yttersta
behov av mark. Och i Uppsala
stad är förhållandena som bekant
sådana, när det gäller kronans mark,
att staden är en klart underlägsen part.
Det kan då inte anses tillbörligt att man
från statsverkets sida utnyttjar en tillfällig
överlägsenhetsställning för att på
detta sätt pressa fram ett visst lägenhetsbestånd.

Herr talman! Med detta lilla anförande
vill jag rikta vederbörande statliga
organs uppmärksamhet på att man
i dylika fall bör gå fram med största
försiktighet. Jag är inte jurist och vet
därför inte, om det över huvud taget
är lagenligt att knyta villkor av här
ifrågasatt slag till en marköverlåtelse.
Jag låter därför den frågan falla. Vi
vet emellertid litet var att det tidigare
ute i kommunerna har förekommit ansatser
att koppla till sådana här villkor,
exempelvis när det gällt tillståndsgivningen.
Jag diskuterar som sagt inte

det lagenliga i ett dylikt förfarande,
jag konstaterar bara det fullkomligt
självklara i att sådant inte bör förekomma.
Det är och bör vara kommunernas
ensak att bestämma, vilka människor
som skall bo i de lägenheter som
färdigställes på den mark som säljes.

Med detta lämnar jag den punkten
och hoppas att vad jag sagt skall kunna
tjäna som en tankeställare för de statliga
myndigheterna i fortsättningen, när
de uppträder som säljare av mark till
olika kommuner ute i landet.

Den andra frågan, som jag här i
korthet vill beröra, gäller den diskussion
som dåvarande statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet Torsten
Nilsson och jag hade, när regementsomflyttningarna
i Uppsala på sin tid
beslöts. Det skedde här i kammaren den
20 maj 1955. Jag tillät mig då tvivla på
att de kostnadskalkyler statsrådet presenterade
för riksdagen skulle komma
att hålla. Det gällde den gången den
s. k. mälarkarusellen, då vi flyttade ett
flertal regementen — 18 till Strängnäs,
signalregementet till Uppsala o. s. v.
Under den diskussionen lovade departementschefen,
att när karusellen väl
stannat och man kunde se vad hela
rundåkningen kostade, skulle vi få en
ordentlig presentation och specifikation
av kostnaderna och en uppställning
över hur dessa ställde sig jämfört med
de i förväg uppgjorda kalkylerna, vilka
jag fann misstänkt låga. Det förefaller
som om tidpunkten nu skulle kunna
vara inne att lämna en sådan redovisning
som dåvarande försvarsministern
den gången utfäste sig att göra. Då försvarsministern
tyvärr inte är närvarande
i kammaren nu, tillåter jag mig
att hos regeringen efterlysa den redovisning,
som ställdes i utsikt 1955.

Det är ingen tillfällighet att jag gör
denna efterlysning i dag, ty som kammarens
ärade ledamöter vet står vi nu
inför ett beslut om en hel rad nya regementsomflyttningar
— för att inte
säga indragningar — och även i dessa

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Nr B 3

101

fall har man anledning granska de uppgjorda
kostnadskalkylerna. Jag tror det
skulle vara utomordentligt värdefullt
för oss, som är intresserade av dessa
frågor, att få en kostnadsredovisning
för den s. k. mälardansen, innan vi tar
ställning till de nu aktuella förbandsförflyttningarna.
En sådan redovisning
tror jag skulle kunna vara till ledning
för riksdagens ställningstagande, speciellt
som det nu gäller betydligt flera
och såvitt man kan bedöma avsevärt
mera kostnadskrävande omflyttningar.

Herr talman! Med det anförda hemställer
jag att så här under hand och i
anslutning till den punkt vi nu behandlar
få rikta en framställning till försvarsministern
om en redovisning —
gärna till det utskott som har hand om
dessa frågor — för vad kostnaderna
för den regementsomflyttning som beslöts
1955 kom att belöpa sig till jämfört
med den för riksdagen presenterade
kalkylen.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 11

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr B 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förflyttning av
Söderbygdens vattendomstol.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Granskning av statsverket m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr B 34, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket
m. m.

Punkterna 1, 2, 7, 9, 10, 12—14, 16—
19, 21, 22, 24—27, 29, 32—34, 36, 37, 39,
41, 43—45.

Lades till handlingarna. Vid föredragning
av punkten 7, angående vissa
livsmedelsindustrier inom försvaret, anförde: -

Granskning av statsverket m. m.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Orsaken till att jag tar
till orda här är inte att jag vill resa
någon erinran mot utskottets uttalande
i fråga om försvarets livsmedelsindustrier
och de konsekvenser man kunde
dra därav, utan orsaken är att jag vill
rikta herr statsrådets och chefens för
försvarsdepartementet uppmärsamhet
på att vi inom försvaret har en viss
affärsverksamhet, som man verkligen
snarast möjligt borde få bort. Det ar
de s. k. proviantbodarna, som finns i
bl. a. Karlskrona och Boden.

Dessa proviantbodar har en speciell,
subventionerad ställning gentemot affärsverksamheten
över huvud taget. Meningen
när de en gång tillkom var väl
att de skulle kunna möjliggöra en viss
omsättning av livsmedelsvaror. Dessa
proviantbodar har utvecklats till att bli
diversehandel och sysselsätter sig nu
med varudistribution dels givetvis till
de militärt anställda men dels även till
deras släkt och vänner. Dessa proviantbodar
har subventioner från vårt försvar,
och försvaret bär kostnader för
lokaler m. m. Sådana lättnader i utgifterna
kommer inte annan handel till
del. Man kan därför säga att här förekommer
en osund konkurrens. Vi vet
ju att militär och affärer knappast hör
ihop, och de bör heller inte göra det i
detta sammanhang.

Jag vill därför rikta en maning till
herr statsrådet att avveckla proviantbodarna
och även här låta den vanliga
handeln få sköta om affärerna, ty vi
kan ju inte på dessa platser subventionera
även annan handel för att ge den
likvärdiga konkurrensmöjligheter.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Eftersom jag tillhör
den avdelning i statsrevisionen, som
har fört fram detta ärende, kan det
kanske tillåtas mig att göra en kort
reflexion i anledning av vad herr
Lundberg anfört.

102 Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Granskning av statsverket m. m.

Jag har naturligtvis ingen anledning
att ta ställning till eller över huvud
taget blanda mig i den vädjan, som han
riktade till försvarsministern att ta
bort proviantbodarna. Däremot finns
det anledning för mig att ge herr
Lundberg en ny uppmaning — han har
fått flera sådana förut — att han bör ha
reda på vad han talar om, innan han
kastar fram så allvarliga påståenden
här i kammaren som att proviantbodarna
är subventionerade av kronan.

Jag kan nämna för herr Lundberg
att statsrevisionen under året gjort en
resa till Karlskrona för att undersöka
den livsmedelsindustri, som tillhör kronan.
Därvid har revisionen också gått
igenom den där befintliga proviantboden
och granskat räkenskaperna. Den
subvention som man i detta sammanhang
kan tala om, skulle möjligen gälla
hyressättningen på den lokal, som är
upplåten åt proviantboden, men i övrigt
finns inga subventioner. Det är en
den militära personalens samköpsförening
— av samma typ som finns inom
många andra företag av olika slag — där
man kan tillgodoräkna sig vissa rabatter.
Den anordningen har vi i statsrevisionen
inte anledning att lägga oss
i, och därför har inget uttalande gjorts.

I övrigt skall jag inte diskutera de
påpekanden som görs här av revisorerna.
Jag tror att det i stort sett räcker
med vad revisorerna anfört och vad
utskottet sedan tillagt.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag skulle vilja uppmana
herr Ståhl att verkligen ta reda
på hur dessa proviantbodar sköts och
vilka möjligheter de har att från militären
tillgodoräkna sig förmåner i sin
affärsverksamhet. Jag vågar säga detta,
därför att denna fråga har varit uppmärksammad
av statsrevisorerna förut,
och statsrevisorerna har varit medvetna
om att det har varit ojusta affärsmetoder
men av vissa skäl har man inte

velat göra några uttalanden därför att
det kanske inte skulle varit så hälsosamt.
Om herr Ståhl önskar, skall jag
lämna honom uppgifter om inköpspriser
m. m. Den välskötta enskilda eller
kooperativa handeln kan inte tillämpa
en sådan här prissättning, och det skulle
inte heller dessa bodar kunna göra, om
det icke utgick subventioner bl. a. genom
fria lokaler etc.

Detta är en renlighetsåtgärd. Om nu
militären skall ha proviantbodar, är
det naturligt att man även vid andra
regementen inrättar sådana. Men jag
tror att det är lämpligt att militären
sköter de militära uppgifterna och inte
ger sig på handelsverksamhet, ty sådan
kan de inte handelsmässigt sköta, om
man skall konkurrera med enskild och
annan handel på lika villkor. Detta är
en osund företeelse, och jag hoppas att
statsrevisorerna, när de gör en utflykt
till dessa trakter, mera noggrant tittar
på förhållandena både i Boden och
Karlskrona. Jag vågar nog säga att de
uppgifter jag har är riktiga.

Herr SETTERBERG i Vilske-Kleva
(h):

Herr talman! Den fråga, som herr
Lundberg dragit upp, hör till problemen
inom detaljhandeln. Vi vill inte
på något sätt begränsa konkurrensen,
men vi vill, som det heter, ha konkurrens
på lika villkor. Jag vill bara med
några ord understryka vad det rör sig
om.

Proviantboden i Karlskrona har en
omsättning på över en miljon kronor,
och den har 14 anställda. Enligt våra
beräkningar och enligt opartiska utredningar
är det inte möjligt att man har
täckning för de kostnader man måste
ha i en sådan butik. Där förs nämligen
en sådan prispolitik, att det är uppenbart
att någon form av subvention —
man må kalla den låg hyra eller någonting
annat — måste utgå.

Både kooperationen och den enskilda

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Nr B 3

103

handeln har mycket stora obehag av
detta. Det kan inte heller vara rättvist
att vissa grupper inom samhället skall
komma i åtnjutande av en sådan här
förmån. Jag skulle nästan vilja betrakta
dessa låga priser som en löneförmån
för de anställda på dessa platser.

Dessa butiker är inte alls jämförbara
med de s. k. samköpsföreningarna. De
drivs nog helt annorlunda. Dessa butiker
drar nytta av den inköpsorganisation,
som finns på det militära området,
och dessutom har man och måste helt
enkelt ha vissa subventioner för att
kunna hålla dessa priser.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Det är väl ingen hemlighet
att dessa affärer har väckt en del
irritation bland företagen på orten, och
det är ett av skälen till att revisionen
intresserat sig för frågan. I denna debatt
talar herr Setterberg såsom talesman
för den enskilda handeln och herr
Lundberg, om jag förstått saken rätt,
som talesman för den kooperativa rörelsen.
Därom har jag ingenting att
säga, men jag reagerar mot de oriktiga
påståenden som här gjorts att varorna
subventioneras med statens medel. Detta
är en helt oriktig uppgift. Det förvånar
mig att herrarna påstår sig kunna
av papperen utläsa att subvention
föreligger. Ingen av er vågar, åtminstone
inte efter mitt förra anförande, direkt
göra gällande att subvention här
föreligger, utan ni drar er slutsats indirekt
på grundval av kalkyler som ni
tydligen tagit del av. Vid den granskning
revisorerna företagit har det emellertid
framkommit att någon sådan subvention
icke utgår.

Sedan vill jag framhålla, herr talman,
att det givetvis inte är statsrevisionens
sak att ta ställning till frågan
huruvida det skall finnas affärer av
denna typ eller icke. Det uttalar jag mig
icke om. Mina inlägg begränsar sig alltså
till att lägga till rätta en i denna
diskussion framförd oriktig uppgift.

Granskning av statsverket m. m.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Då herr Stålil tog upp
frågan, huruvida den här lämnade uppgiften
att subvention utgår är riktig eller
inte, vill jag framhålla att statsrevisionen
inte lär ha granskat denna fråga
på sådant sätt att herr Ståhl kan
avge ett omdöme i den ena eller andra
riktningen. Kvar står dock det faktum
att vem som helst, oavsett om han
representerar den ena eller den andra
formen av varudistribution, torde våga
påstå att det föreligger subvention
i form av olika åtgärder från de militära
myndigheternas sida, vilket gör att
andra medborgare får vara med och
betala för att de som bor på dessa orter
skall få lägre priser på en del varor.
Härtill kommer att det ju ursprungligen
var meningen att dessa proviantbodar
skulle betjäna viss militär personal. Nu
har de emellertid fått karaktären av
allmän diversehandel. Herr Ståhl skakar
på huvudet, men det nämndes nyss
att boden i Karlskrona hade en årsomsättning
av över en miljon kronor. Om
försäljningen endast omfattat vanlig
proviant hade man aldrig kommit upp
till den summan. Även om om herr Ståhl
såsom statsrevisor inte vill granska dessa
ting, så hoppas jag att andra statsrevisorer
och Kungl. Maj :t verkligen
har ögonen öppna och granskar och
lägger till rätta förhållandena på detta
område, ty de är i högsta grad osunda.

Överläggningen rörande denna punkt
var härmed slutad.

Övrir/a punkter

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr B 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående vissa
tjänster vid kommunikationsverken,
och

nr B 36, i anledning av Kungl. Maj:ts

104

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

proposition angående godkännande av
vissa avtal om förvärv och överlåtelse
av fastigheter m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 14

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 37, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1958/59 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen B 1 hade Kungl. Maj :t
under femte huvudtiteln, punkt 3, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 6 juni 1958, föreslagit riksdagen att

I. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i olika avseenden
av grunderna för den statliga låne- och
bidragsverksamheten till främjande av
bostadsförsörjningen;

II. medgiva, att under budgetåret
1958/59 beslut om bidrag till inrättande
av pensionärshem finge meddelas intill
ett belopp av 15 000 000 kronor;

III. för budgetåret 1958/59 anvisa

a) till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån
ett förslagsanslag av 150 000 000 kronor;

b) till Bostadsrabatter ett förslagsanslag
av 150 000 000 kronor;

c) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett reservationsanslag
av 22 000 000 kronor;

d) till Bidrag till inrättande av pensionärshem
ett reservationsanslag av
8 000 000 kronor;

e) till Bidrag till viss upplysningsverksamhet
rörande byggnadstekniska
frågor ett reservationsanslag av 25 000
kronor;

IV. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1958/59;

V. bemyndiga Kungl. Maj:t att å personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna
uppföra ytterligare 10 tjänster
såsom kontorsbiträde i Ao 5;

VI. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1958/59;

VII. för budgetåret 1958/59 anvisa

1) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 4 502 700 kronor;

2) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 673 500 kronor;

3) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 4 072 000
kronor;

4) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 603 000
kronor.

Vidare hade Kungl. Maj :t i propositionen
B1 under kapitalbudgeten (Bilaga
27, punkterna 2—4), under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den
6 juni 1958, föreslagit riksdagen att

I. medgiva, att under budgetåret
1958/59

dels preliminära beslut angående lån,
som skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
måtte få meddelas intill
ett belopp av 700 000 000 kronor,

dels preliminära beslut angående lån
från anslaget till räntefria lån till bostadsbyggande
finge meddelas intill ett
belopp av 130 000 000 kronor;

II. för budgetåret 1958/59 anvisa

a) under statens utlåningsfonder

1) till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av 600 000 000
kronor;

2) till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien ett investeringsanslag
av 100 kronor;

b) under fonden för låneunderstöd
till Räntefria lån till bostadsbyggande
ett investeringsanslag av 180 000 000
kronor.

I samband med Kungl. Maj :ts förevarande
förslag hade utskottet till behand -

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Nr B 3 105

ling förehaft följande motioner, nämligen från

första kammaren
I: B 21 av herrar Lindblom och Kronstrand,

I:B106 av herr Gustaf Elof sson,

I: B 48 av herr Sveningsson,

I: B 105 av herr Rikard Svensson,

I: B 20 av herr Ohlon m. fl.,

I:B157 av herr Bengtson m. fl.,

I: B 45 av herr Spetz samt
I: B 73 av herr Ewerlöf m. fl.,
från andra kammaren
II: B 21 av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Wedén,

II: B 50 av herr Magnusson i Borås,
II: B 105 av herr Hansson i Skegrie,
II: B 139 av herr Persson i Växjö,

II: B 104 av herr Johansson i Stockholm
in. fl.,

II: B 20 av herr Ohlin m. fl.,

II: B 138 av herr Hedlund m. fl.,

II: B 103 av herr Hjalmarson m. fl.,
samt

II: B 53 av herrar Johansson i öckerö
och Svensson i Ljungskile.

I de likalydande motionerna I:B21
(av herrar Lindblom och Kronstrand)
och II: B 21 (av herrar Gustafsson i
Skellefteå och Wedén) hade hemställts,
att riksdagen beslutade

1) att tertiärlånets övre gräns för fastigheter
som påbörjats efter den 1 juli
1958 sänktes till 97 procent för företagsformer
som nu finge låna upp till
100 procent samt till 92 procent för
kooperativa företag som nu finge låna
upp till 95 procent;

2) att ränteeftergifterna för bottenlån
skulle ersättas med ett schablonbidrag
enligt i motionerna angivna riktlinjer;

3) att räntan på tertiär- och egnahemslån
ovanför bottenkrediterna för
hus som belånats efter den 1 juli 1958
skulle höjas från 4 till 5 procent och att
bostadsstödets omfattning i övrigt reglerades
genom schablonbidraget; samt

4) att vid försäljning rätt skulle medges
köparen att återlåna den del av egnahems-
eller tertiärlånet som ainorte -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

rats utöver vad som föreskreves i lånevillkoren.

I motionen I: B 106 (av herr Gustaf
Elofsson) hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om åtgärder i syfte att snarast möjligt
fullfölja avvecklingen av de generella
subventionerna till bostadsproduktionen.

I de likalydande motionerna I:B48
(av herr Sveningsson) och II: B 50 (av
herr Magnusson i Borås) hade hemställts,
att alla s. k. allmännyttiga bostadsföretag
skulle vara underkastade
upphandlingskungörelsens bestämmelser.

I motionen II: B 105 (av herr Hansson
i Skegrie) hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa om snar utredning och förslag
i vad mån staten genom direktiv
vid lämnande av ekonomiskt stöd åt bostadsproduktionen
kunde främja småhusbyggnationen
och huruvida och i vilken
form ett samarbete kommunerna
emellan vore nödvändigt för att dessa
gemensamt skulle kunna bereda bostadssökande
bostad på det för den enskilde
mest lämpliga sättet.

I de likalydande motionerna I:B105
(av herr Rikard Svensson) och II: B 139
(av herr Persson i Växjö) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
bidragsgivningen till pensionärsbostäderna
från och med den 1 januari 1959
överfördes till kommunerna efter mönster
av vad som gällde för familjebostadsbidragen.

I de likalydande motionerna I:B20
(av herr Ohlon m. fl.) och II: B 20 (av
herr Ohlin m. fl.) hade föreslagits, att
riksdagen måtte

1. uttala att minst 65 000 lägenheter
borde igångsättas under nästa budgetår;

2. besluta att ränta på de tertiär- och
egnahemslån, som utbetalades efter den
1 juli 1958, skulle vara obunden samt
att övergång till 30 års amorteringstid på
tertiärlån skulle ske från samma tidpunkt; -

106 Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

3. besluta att ortsdifferentierade tillläggslån
inte skulle utgå för hus som
påbörjats från den 1 juli 1958;

4. besluta att den räntefria stående
delen av egnahemslån skulle inkomstprövas
på sätt i motionerna angavs för
egnahem som igångsattes efter den 1
januari 1959;

5. besluta att ränteeftergifter för bottenlån
från och med nästa budgetår
skulle ersättas med löpande schablonbidrag
enligt i motionerna angivna riktlinjer.

I de likalydande motionerna I:B157
(av herr Bengtson m. fl.) och II: B 138
(av herr Hedlund m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen måtte

I. besluta, att som inkomstgräns för
erhållande av förbättringslån, som helt
eller delvis utgjorde räntefritt, stående
lån, från den 1 juli 1958 skulle gälla, att
sökandens eller, om denne är gift, makarnas
sammanlagda beskattningsbara
inkomst jämlikt förordningen om statlig
inkomstskatt vid den senaste taxeringen
icke överstigit 6 000 kr.;

II. besluta, att statliga tertiärlån från
den 1 juli 1958 icke finge beviljas till
den del av byggnadskostnaderna, som
belöpte på kommersiella lokaler;

III. medgiva, att under budgetåret
1958/59 dels preliminära beslut angående
lån, som skulle utgå från lånefonden
för bostadsbyggande, måtte få meddelas
intill ett belopp av 675 000 000 kr., varav
390 000 000 kr. att disponeras för
byggande av 18 000 bostadslägenheter i
egnahemsbelånade fastigheter, dels preliminära
beslut angående lån från anslaget
till räntefria lån till bostadsbyggande
måtte få meddelas intill ett belopp
av 130 000 000 kr., varav 78 000 000 kr.
att disponeras för egnahemslånegivningen; IV.

besluta, att den av staten garanterade
räntan för primär- och sekundärlån
från den 1 juli 1958 finge höjas med
0,5 procent; samt

V. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa -

dels att frågan om långivning vid förvärv
av äldre egnahem ytterligare måtte
prövas i enlighet med vad i motionerna
anförts,

dels att Kungl. Maj :t — därest en allmän
räntesänkning icke genomfördes
— till nästa års riksdag måtte framlägga
förslag om sådan höjning av räntan för
tertiär- och egnahemslånen, att anpassning
skedde till statens egen upplåningsränta,

dels att Kungl. Maj :t snarast måtte
framlägga förslag om övergång till kreditgarantisystem
i enlighet med vad
i motionerna anförts,

dels ock att Kungl. Maj :t måtte pröva
vidtagande av sådana åtgärder, att bebyggelsen
på landsbygden främjades på
sätt som avsåges med ett i motionerna
nämnt uttalande av 1953 års riksdag,
samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till de författningsändringar,
som motionerna föranledde.

I de likalydande motionerna I:B45
(av herr Spetz) och II: B 53 (av herrar
Johansson i öckerö och Svensson i
Ljungskile) hade föreslagits, att riksdagen
måtte dels besluta att en försöksverksamhet
med statliga lån till förvärv
av äldre egnahem snarast skulle påbörjas
med den begränsning som angivits i
motionerna, dels ock bemyndiga Kungl.
Maj:t att utfärda de ändringar i författningarna
rörande lån och bidrag till
bostadsegnahem som erfordrades.

I de likalydande motionerna I: B 73
(av herr Ewerlöf m. fl.) och II: B 103
(av herr Hjalmarson m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta,

A. 1) att den statliga bostadslångivningen
fr. o. m. den 1 september 1958
skulle ersättas av ett kreditgarantisystem; 2)

att de ortsdifferentierade tilläggslånen
(kungörelse 587:1948) skulle upphöra
att utgå fr. o. m. den 1 september
1958;

3) att den räntefria stående delen

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Nr B 3 107

av egnahemslån och av förbättringslån
skulle fastställas till 3 000 kronor;

4) att räntefri stående del av egnahemslån
icke skulle behöva återbetalas
i andra fall än då egnahemmet försålts
med vinst och endast i den mån köpeskillingen
överstigit senast åsatt taxeringsvärde
samt i intet fall, om det
räntefria stående lånet innehafts mer
än tio år;

5) att räntegarantien skulle upphöra,
då den tidigare fastställda giltighetstiden
å tio år utgått;

6) att räntegaranti, som utgives
fr. o. m. den 1 september 1959, skulle
grundas på en räntesats av 4,5 %;

7) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om en plan för slutlig avveckling
av räntegarantien i första hand
beträffande nya bostadslån;

8) att egnahemslån och förbättringslån
samt tertiärlån som låge mellan 70
och 85 % av belåningsvärdet skulle
fr. o. m. den 1 september 1958 förräntas
efter en räntesats av 5 %;

9) att tertiärlån överstigande 85 % av
belåningsvärdet skulle fr. o m. den 1
september 1958 förräntas efter en räntesats
av 6 %;

10) att familjebostadsbidrag skulle
utgå till alla ur standardsynpunkt godtagbara
lägenheter oavsett produktionsåret; 11)

att minst en av revisorerna i
fråga om s. k. allmännyttigt bostadsföretag,
som inte vore aktiebolag, skulle vara
auktoriserad revisor därest företaget
förvaltade minst 500 bostadslägenheter;

12) att preliminära beslut icke skulle
meddelas angående lån från Lånefonden
för bostadsbyggande för budgetåret
1958/59;

13) att till Lånefonden för bostadsbyggande
skulle anvisas ett investeringsanslag
av 100 000 000 kronor;

B. att, om förslaget under A. 1) ovan
icke vunne riksdagens bifall,

1) tertiärlån, som utlämnades tidigast
den 1 september 1958, skulle beviljas
upp till 85 % av den totala produktions -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

kostnaden mot enbart inteckningssäkerhet,
oavsett förvaltningsformerna, och
upp till 97 % för s. k. allmännyttiga
företag mot kommunal borgen och upp
till 92 % för kooperativa och enskilda
företag mot borgen av kommun, industriföretag
eller annat företag av motsvarande
ekonomisk styrka samt, till
den del de överstege 85 % av belåningsvärdet,
amorteras på 25 år;

2) vid utgivande av statliga bostadslån
en förvaltningsavgift om 0,5 % skulle
uttagas i samband med lånets utbetalande; C.

1) att medgiva, att preliminära beslut
angående lån, som skulle utgå från
anslaget till räntefria lån till bostadsbyggande,
måtte få meddelas intill ett
belopp av 60 000 000 kronor;

2) att till Bostadsrabatter anvisa ett
förslagsanslag av 162 000 000 kronor;

3) att för budgetåret 1958/59 anvisa
å driftbudgeten under femte huvudtiteln
till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån
ett förslagsanslag av 140 000 000 kronor;

4) att å kapitalbudgeten under fonden
för låneunderstöd till Räntefria lån
till bostadsbyggande anvisa ett investeringsanslag
av 115 000 000 kronor; samt

D. att i övrigt beakta vad i motsvarande
motioner vid årets förra riksdag
anförts.

I motionen II: B 104 (av herr Johansson
i Stockholm m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen måtte

avslå Kungl. Maj:ts förslag om ändrade
bestämmelser för subvention till
byggande av pensionärshem och pensionärsbostäder
och samtidigt utsträcka
bidragsrätten till lägenheter, byggda
före den 1 juli 1946, om de fyllde standardkraven,

avslå Kungl. Maj ds förslag till ändrade
lånevillkor för förbättringslån
m. m. och hemställa till Kungl. Maj:t att
återställa de tidigare egnahemsvillkoren,
samt

medgiva, att under budgetåret 1958/59

dels preliminära beslut angående lån,

108

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

som skulle utgå från anslaget till räntefria
lån till bostadsbyggande, måtte få
meddelas intill ett belopp av 140 000 000
kronor,

dels beslut om bidrag till inrättande
av pensionärshem måtte få meddelas
intill ett belopp av 10 000 000 kronor,
dels för budgetåret 1958/59 anvisa
till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett reservationsanslag
av 30 000 000 kronor,

till Bidrag till inrättande av pensionärshem
ett reservationsanslag av
15 000 000 kronor,

till Lånefonden för bostadsbyggande
680 000 000 kronor,

å kapitalbudgeten under fonden för
låneunderstöd till Räntefria lån till bostadsbyggande
ett investeringsanslag av
190 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. beträffande bostadsbyggandets storlek
och inriktning med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag ävensom med avslag å
motionerna I: B 20 och II: B 20, I: B 157
och II: B 138 samt II: B 104, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

II. beträffande införande av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionerna I: B
73 och II: B 103 samt I: B 157 och II: B
138, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad utskottet anfört;

III. beträffande främjande av småhusbyggnationen
med avslag å motionerna
II: B 105 samt I: B 157 och II: B
138, sistnämnda bägge motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

IV. beträffande avveckling av de generella
subventionerna med avslag å
motionen I: B 106 godkänna vad utskottet
anfört;

V. beträffande tillämpning av uppliandlingskungörelsens
bestämmelser på
allmännyttiga bostadsföretag med av -

slag å motionerna I: B 48 och II: B 50
godkänna vad utskottet anfört;

VI. beträffande förenkling och utvidgning
av statens stöd till pensionärsbostäder
med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionen
II: B104, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

VII. beträffande överförande av bidragsgivningen
till pensionärsbostäder
till kommunerna med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I:B 105 och II: B 139 godkänna
vad utskottet anfört;

VIII. beträffande omprövning av bestämmelserna
angående förbättringslån
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: B 104,
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

IX. beträffande räntesatsen för förbättringslån
med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna
I:B 73 och II: B 103, såvitt nu vore i
fråga, godkänna vad utskottet anfört;

X. beträffande den räntefria stående
delen av förbättringslån med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: B 73 och II: B 103, såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

XI. beträffande grunder för behovsprövning
av förbättringslån med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: B 157 och II: B
138, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

XII. beträffande statligt lån till förvärv
av bostadshus med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag ävensom med avslag å
motionerna I:B 45 och II: B 53 samt
I: B 157 och II: B 138, sistnämnda bägge
motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

XIII. beträffande revision av kommunala
och allmännyttiga bostadsföretag
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna I:B 73 och
II: B 103, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Nr B 3

109

XIV. avslå i motionerna I: B 73 och
II: B 103 framställt yrkande om slopande
av 33 § tertiärlånekungörelsen;

XV. beträffande ortsdifferentierade
tilläggslån med avslag å motionerna
I: B 20 och II: B 20 samt I: B 73 och
II: B 103, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört;

XVI. beträffande räntesatsen för tertiärlån
med avslag å motionerna I: B 21
och II: B 21, I: B 73 och II: B 103, I: B
157 och II: B 138, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

XVII. beträffande övergång till obunden
ränta för tertiärlån samt till 30 års
amorteringstid med avslag å motionerna
I: B 20 och II: B 20, såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad utskottet anfört;

XVIII, beträffande tertiärlånets övre
gräns med avslag å motionerna I: B 21
och II: B 21, I: B 73 och II: B 103, I: B
157 och II: B 138, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
utskottet anfört;

XIX. avslå i motionen II: B 104 framställt
yrkande om återgång till tidigare
gällande egnahemslånevillkor;

XX. beträffande den räntefria stående
delen av egnahemslån med avslag å
motionerna I: B 20 och II: B 20 samt
I:B 73 och II: B 103, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
utskottet anfört;

XXI. beträffande räntesatsen för egnahemslån
med avslag å motionerna
I: B 21 och II: B 21, I: B 73 och IT: B
103, I: B 157 och II: B 138, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

XXII. beträffande bestämmelser om
ränteeftergift med avslag å motionerna
I: B 20 och II: B 20, I: B 21 och II: B 21,
I: B 73 och II: B 103, I: B 157 och II: B
138, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, godkänna vad utskottet anfört;

XXIII. avslå i motionerna I: B 21 och
II: B 21 framställt yrkande beträffande

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

rätt att återlåna del av egnahemslån
eller tertiiirlån;

XXIV. beträffande villkoren för familjebostadsbidrag
med avslag å motionerna
I:B 73 och II: B 103, såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

XXV. beträffande grunderna för den
statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen,
såvitt de ej behandlats under I.—XXIV.,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och
under erinran om vad utskottet anfört,
godkänna i statsrådsprotokollet förordade
ändringar;

XXVI. med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna
I:B 73 och II: B 103, såvitt nu vore i
fråga, till Kapitalmedelsförluster och
ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
för budgetåret 1958/59 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 150 000 000 kronor;

XXVII. med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna
I:B 73 och II: B 103, såvitt nu vore i
fråga, till Bostadsrabatter för budgetåret
1958/59 under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 150 000 000 kronor;

XXVIII. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionen II: B
104, såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret 1958/59 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 22 000 000 kronor;

XXIX. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionen
II: B 104, såvitt nu vore i fråga, medgiva,
att under budgetåret 1958/59 beslut
om bidrag till inrättande av pensionärshem
måtte få meddelas intill ett belopp
av 15 000 000 kronor;

XXX. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: B
104, såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till inrättande av pensionärshem för
budgetåret 1958/59 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
8 000 000 kronor;

Ilo Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

XXXI. till Bidrag till viss upplysningsverksamhet
rörande byggnadstekniska
frågor för budgetåret 1958/59 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 25 000 kronor;

XXXII. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: B 157 och II: B 138 samt I: B 73 och
II: B 103, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, medgiva, att under budgetåret
1958/59 preliminära beslut angående
lån, som skulle utgå från lånefonden
för bostadsbyggande, måtte få meddelas
intill ett belopp av 700 000 000
kronor;

XXXIII. med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
I:B 73 och II: B 103 samt II: B
104, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, till Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1958/59 under statens
utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 600 000 000 kronor;

XXXIV. till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien
för budgetåret 1958/59 under statens
utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 100 kronor;

XXXV. med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
I: B 157 och II: B 138, I: B 73 och
II: B 103 samt II: B 104, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, medgiva, att
under budgetåret 1958/59 preliminära
beslut angående lån, som skulle utgå
från anslaget till räntefria lån till bostadsbyggande,
måtte få meddelas intill
ett belopp av 130 000 000 kronor;

XXXVI. med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
I: B 73 och II: B 103 samt II: B
104, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, till Riintefria lån till bostadsbyggande
för budgetåret 1958/59 under
fonden för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av 180 000 000 kronor;

XXXVII. avslå i motionerna I:B 73
och II: B 103 framställt yrkande om uttagande
av en särskild låneavgift;

XXXVIII. godkänna av utskottet fram -

lagd avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1958/59;

XXXIX. bemyndiga Kungl. Maj :t att
å personalförteckningen för länsbostadsnämnderna
uppföra ytterligare 10
tjänster såsom kontorsbiträde i Ao 5;

XXXX. godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1958/59;

XXXXI. under femte huvudtiteln för
budgetåret 1958/59 anvisa

1) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 4 502 700 kronor;

2) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 673 500 kronor;

3) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 4 072 000
kronor;

4) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 603 000
kronor;

XXXXII. besluta, att i förevarande
sammanhang behandlade motioner, till
den del de icke blivit under punkterna
I.—XXXXI. särskilt berörda, icke må
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande bostadsbyggandets
storlek och inriktning

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett att utskottet under
I bort hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna I: B
20 och II: B 20, I: B 157 och II: B 138
samt II: B 104, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Ivar Johansson, Ivar
Persson, Rubbestad och Hansson i
Skegrie, vilka ansett att utskottet under
I bort hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna II: B 104,
I: B 20 och II: B 20 ävensom med bifall
till motionerna I:B 157 och II: B 138,

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Nr B 3

111

samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad dessa reservanter anfört;

c) av herrar Ohlon, Sundelin och
Jacobsson, fröken Elmén, herr Gustafsson
i Skellefteå och fröken Vinge, vilka
ansett att utskottet bort under I hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I:B 157 och II: B 138 ävensom
med avslag å motionen II: B 104 samt
med bifall till motionerna I: B 20 och
II: B 20, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad reservanterna anfört; 2)

beträffande införande av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett att utskottet bort
under II hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: B 157
och II: B 138 ävensom med bifall till
motionerna I: B 73 och II: B 103, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört;

b) av herrar Ohlon, Ivar Johansson,
Sundelin, Ivar Persson, Jacobsson och
Rubbestad, fröken Elmén, herrar Hansson
i Skegrie och Gustafsson i Skellefteå
samt fröken Vinge, vilka ansett att utskottet
bort under II hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I: B 73 ocli II: B 103 ävensom
med bifall till motionerna I:B 157 och
II: B 138, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad dessa reservanter
anfört;

3) beträffande främjande av småhusbyggn
ationen

a) av herrar Ohlon, Ivar Johansson,
Sundelin, Ivar Persson, Jacobsson och
Rubbestad, fröken Elmén, herrar Hansson
i Skegrie och Gustafsson i Skellefteå
samt friiken Vinge, vilka ansett alt ut -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

skottet bort under III hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
II: B 105 samt I: B 157 och II: B 138,
sistnämnda bägge motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad reservanterna anfört; b)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett att utskottet bort
under III hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna I: B 157 och
IDB 138 samt med avslag å motionen
II: B 105, förstnämnda bägge motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
dessa reservanter anfört;

4) beträffande avveckling av de generella
subventionerna

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, i fråga om motiveringen;

b) av herrar Ohlon, Sundelin och Jacobsson,
fröken Elmén, herr Gustafsson
i Skellefteå och fröken Vinge, likaledes
i avseende å motiveringen;

c) av herrar Ivar Johansson, Ivar
Persson, Rubbestad och Hansson i Skegrie,
vilka ansett att utskottet bort under
IV hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionen I:B 106 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

5) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett att utskottet bort
under V hemställa, att riksdagen måtte
beträffande tillämpning av upphandlingskungörelsens
bestämmelser på allmännyttiga
bostadsföretag med bifall till
motionerna I: B 48 och II: B 50 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
reservanterna anfört;

6) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett att utskottet bort
under IX hemställa, att riksdagen måtte
beträffande räntesatsen för förbättringslån
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:B 73

112 Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

och II: B 103, såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört;

7) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett att utskottet bort
under X hemställa, att riksdagen måtte
beträffande den räntefria stående delen
av förbättringslån i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: B 73 och II: B 103, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört; 8)

av herrar Ivar Johansson, Ivar
Persson, Rubbestad och Hansson i Skegrie,
vilka ansett att utskottet bort under
XI hemställa, att riksdagen måtte beträffande
grunder för behovsprövning
av förbättringslån i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: B 157 och II: B 138, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört; 9)

av herrar Ohlon, Ivar Johansson,
Sundelin, Ivar Persson, Jacobsson och
Rubbestad, fröken Elmén, herrar Hansson
i Skegrie och Gustafsson i Skellefteå
samt fröken Vinge, vilka ansett
att utskottet bort under XII hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
statligt lån till förvärv av bostadshus
med avslag å Kungl. Maj :ts förslag samt
i anledning av motionerna I:B 45 och
II: B 53 ävensom med bifall till motionerna
I: B 157 och II: B 138, sistnämnda
bägge motioner såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

10) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett att utskottet bort
under XIV hemställa, att riksdagen måtte
beträffande 33 § tertiärlånekungörelsen
i anledning av motionerna I:B 73
och II: B 103, såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

11) beträffande ortsdifferentierade
tilläggslån

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett att utskottet bort
under XV hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I:B 73 och
II: B 103 samt med avslag å motionerna
I: B 20 och II: B 20, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Ohlon, Sundelin och Jacobsson,
fröken Elmén, herr Gustafsson
i Skellefteå och fröken Vinge, vilka ansett
att utskottet bort under XV hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I:B 20 och IDB 20 samt
med avslag å motionerna I: B 73 och
II: B 103, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört; 12)

beträffande räntesatsen för tertiärlån a)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett att utskottet bort
under XVI hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I:B 73 och
II: B 103 ävensom med avslag å motionerna
I: B 21 och II: B 21 samt I: B 157
och II: B 138, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad dessa reservanter anfört; b)

av herrar Ivar Johansson, Ivar
Persson, Rubbestad och Hansson i Skegrie,
vilka ansett att utskottet bort under
XVI hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna I:B 157 och
II: B 138 ävensom med avslag å motionerna
I: B 21 och II: B 21 samt I: B 73
och II: B 103, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört; c)

av herrar Ohlon, Sundelin och Jacobsson,
fröken Elmén, herr Gustafsson
i Skellefteå och fröken Vinge, vilka an -

Onsdagen den IG juli 1958 fm.

Nr B 3 113

sett att utskottet bort under XVI hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: B 21 och II: B 21 ävensom
med avslag å motionerna I:B 73 och
II: B 103 samt I:B 157 och II: B 138,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad dessa reservanter anfört;

13) av herrar Ohlon, Sundelin och Jacobsson,
fröken Elmén, herr Gustafsson
i Skellefteå och fröken Vinge, vilka ansett
att utskottet bort under XVII hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
övergång till obunden ränta för tertiärlån
samt till 30 års amorteringstid i anledning
av motionerna I:B 20 och
II: B 20. såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
reservanterna anfört;

14) beträffande tertiärlånets övre
gräns

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett att utskottet bort
under XVIII hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: B 21
och II: B 21 samt med avslag å motionerna
I:B 157 och II: B 138 ävensom
med bifall till motionerna I:B 73 och
II: B 103, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört; b)

av herrar Ohlon, Sundelin och Jacobsson,
fröken Elmén, herr Gustafsson
i Skellefteå och fröken Vinge, vilka ansett
att utskottet bort under XVIII hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I:B 73 och II: B 103
samt med avslag å motionerna I:B 157
och II: B 138 ävensom med bifall till
motionerna I:B 21 och II: B 21, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

c) av herrar Ivar Johansson, Ivar
Persson, Rubbestad och Ilansson i Skegrie,
vilka ansett att utskottet bort under
XVIII hemställa, alt riksdagen måtte
med bifall till motionerna I:B 157 och

8 — Andra kammarens protokoll 1958. N

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

II: B 138 ävensom med avslag å motionerna
I: B 21 och II: B 21 samt I: B 73
och II: B 103, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad dessa reservanter
anfört;

15) beträffande den räntefria stående
delen av egnahemslån

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett att utskottet bort
under XX hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I:B 73 och
II: B 103 samt med avslag å motionerna
I:B 20 och IDB 20, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Ohlon, Sundelin och Jacobsson,
fröken Elmén, herr Gustafsson
i Skellefteå och fröken Vinge, vilka ansett
att utskottet bort under XX hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: B 20 och II: B 20 samt
med avslag å motionerna I:B73 och
II: B 103, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad dessa reservanter anfört; 16)

beträffande räntesatsen för egnahemslån a)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett att utskottet bort
under XXI hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: B 73 och
IDB 103 ävensom med avslag å motionerna
I:B 21 och II: B 21, I: B 157 och
IDB 138, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört; b)

av herrar Ivar Johansson, Ivar
Persson, Rubbestad och Hansson i Skegrie,
vilka ansett att utskottet bort under
XXI hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna I:B 157 och
II: B 138 ävensom med avslag å motionerna
I: B 21 och IDB 21, I:B 73 och
IDB 103, samtliga motioner såvitt nu
■ B :i

114

Nr B 3

Onsdagen (len 10 juli 1958 fn).

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad dessa reservanter
anfört;

c) av herrar Ohlon, Sundelin och Jacobsson,
fröken Elmén, herr Gustafsson
i Skellefteå och fröken Vinge, vilka ansett
att utskottet bort under XXI hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: B 21 och II: B 21 ävensom
med avslag å motionerna I:B 73
och II: B 103,1:B157 och II: B 138, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

17) beträffande bestämmelser om ränteeftergift a)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorsp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett att utskottet bort
under XXII hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: B 73
och II: B 103 samt med avslag å motionerna
I: B 20 och II: B 20, I: B 21 och
II: B 21, I: B 157 och II: B 138, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
reservanterna anfört;

b) av herrar Ivar Johansson, Ivar
Persson, Rubbestad och Hansson i Skegrie,
vilka ansett att utskottet bort under
XXII hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I:B 157 och
II: B 138 samt med avslag å motionerna
I: B 20 och II: B 20, I: B 21 och II: B 21,
I: B 73 och II: B 103, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad dessa
reservanter anfört;

c) av herrar Ohlon, Sundelin och Jacobsson,
fröken Elmén, herr Gustafsson
i Skellefteå och fröken Vinge, vilka ansett
att utskottet bort under XXII hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: B 20 och II: B 20, I: B 21
och II: B 21 samt med avslag å motionerna
I: B 73 och II: B 103, I: B 157 och
II: B 138, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad reservanterna anfört; -

18) av herrar Ohlon, Sundelin, och Jacobsson,
fröken Elmén, herr Gustafsson
i Skellefteå och fröken Vinge, vilka ansett
att utskottet bort under XXIII hemställa,
att riksdagen måtte bifalla i motionerna
I: B 21 och II: B 21 framställt
yrkande beträffande rätt att återlåna del
av egnahemslån eller tertiärlån;

19) av herrar Ohlon, Sundelin, Ragnar
Bergh, Jacobsson, Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården, fröken Elmén,
herrar Cassel och Gustafsson i
Skellefteå samt fröken Vinge, vilka ansett
att utskottet bort under XXIV hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
villkoren för familjebostadsbidrag med
bifall till motionerna I:B 73 och
II: B 103, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
reservanterna anfört;

20) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett att utskottet bort
under XXVI hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: B 73 och IDB 103, såvitt nu vore i
fråga, till Kapitalmedelsförluster och
ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
för budgetåret 1958/59 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 140 000 000 kronor;

21) av herrar Ohlon, Sundelin, Ragnar
Bergh, Jacobsson, Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården, fröken Elmén,
herrar Cassel och Gustafsson i
Skellefteå samt fröken Vinge, vilka ansett
att utskottet bort under XXVII hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: B 73 och II: B 103, såvitt nu vore
i fråga, till Bostadsrabatter för budgetåret
1958/59 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 155 000 000
kronor;

22) beträffande preliminära beslut angående
lån, som skulle utgå från lånefonden
för bostadsbyggande,

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården

Onsdagen den IG juli 1958 fm.

Nr B 3

115

och Cassel, vilka ansett att utskottet bort
under XXXII hemställa, att riksdagen
måtte med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I:B 157 och
II: B 138 ävensom med bifall till motionerna
I: B 73 och II: B 103, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
reservanterna anfört;

b) av herrar Ivar Johansson, Ivar
Persson, Rubbestad och Hansson i Skegrie,
vilka ansett att utskottet bort under
XXXII hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna I:B 73 och
II: B 103 ävensom med bifall till motionerna
I:B 157 och II: B 138, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, medgiva,
att under budgetåret 1958/59 preliminära
beslut angående lån, som skulle utgå
från lånefonden för bostadsbyggande,
måtte få meddelas intill ett belopp av
675 000 000 kronor, varav 390 000 000
kronor skulle få disponeras för belåning
av egnahem;

23) beträffande preliminära beslut angående
lån, som skulle utgå från anslaget
till räntefria lån till bostadsbyggande,

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett att utskottet bort
under XXXV hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
II: B 104, I: B 157 och II: B 138 ävensom
med bifall till motionerna I:B 73 och
II: B 103, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, medgiva, att under budgetåret
1958/59 preliminära beslut angående
lån, som skulle utgå från anslaget till
räntefria lån till bostadsbyggande, måtte
få meddelas intill ett belopp av G0 000 000
kronor;

b) av herrar Ivar Johansson, Ivar
Persson, Rubbestad och Hansson i Skegrie,
vilka ansett att utskottet bort under
XXXV hemställa, att riksdagen målte
i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna II: B 104,
I: B 73 och 11: B 103 ävensom med bifall

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

till motionerna I:B 157 och II: B 138,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att under budgetåret 1958/59
preliminära beslut angående lån, som
skulle utgå från anslaget till räntefria
lån till bostadsbyggande, måtte få meddelas
intill ett belopp av 130 000 000 kronor,
varav 78 000 000 kronor att disponeras
för egnahemslångivningen;

24) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett att utskottet bort
under XXXIII hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionen
II: B 104 ävensom med bifall till motionerna
I: B 73 och II: B 103, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Lånefonden
för bostadsbyggande för budgetåret
1958/59 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av
100 000 000 kronor;

25) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett att utskottet bort
under XXXVI hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionen
II: B 104 ävensom med bifall till motionerna
I: B 73 och II: B 103, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Räntefria
lån till bostadsbyggande för budgetåret
1958^59 under fonden för låneunderstöd
anvisa ett investeringsanslag av
115 000 000 kronor;

26) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett att utskottet bort
under XXXVII hemställa, att riksdagen
måtte bifalla i motionerna I:B 73 och
II: B 103 framställt yrkande om uttagande
av särskild låneavgift.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Det kan finnas anledning
att börja även årets bostadsdebatt
med några ord om bostadsbyggandets

Nr B 3

Onsdagen den IG juli 1958 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

omfattning, som så länge vi har bostadsbrist
ändå måste anses vara den stora
frågan. Under år 1957 lär vi ha fått ett
lägenhetstillskott på 64 000 lägenheter,
medan antalet påbörjade lägenheter
samma år var omkring 65 000. Detta visar
att det flerårsprogram, som vi förordade
och som innebar minst 240 000
lägenheter på fyra år, ingalunda var
det lättsinniga överbud som man ville
göra det till.

Socialministern beräknar nu att
minst 63 000 lägenheter skall påbörjas
under budgetåret 1958/59. Detta är en
väsentlig höjning av målsättningen jämfört
med tidigare bostadsbyggnadsprogram:
för budgetåret 1956/57 angavs
siffran 53 000 lägenheter och 1957/58
57 000 lägenheter. Vill man komma till
rätta med bostadsbristen måste emellertid
även 63 000 lägenheter anses vara
i underkant. Vi har för vår del föreslagit
att riksdagen skall uttala sig för
ett minimiprogram på 65 000 lägenheter.
En igångsättning av den omfattningen
bör kunna uppnås utan höjning
av låneramarna under förutsättning att
riksdagen godtar vårt förslag beträffande
lånegränserna och att en viss
övergång från allmännyttiga företag till
kooperativa och enskilda äger rum. Om
man godtar målsättningen 65 000 lägenheter
bör det också vara möjligt att få
en ökad produktion av enfamiljshus.

Det är tydligt att efterfrågan på enfamiljshus
kommer att öka i framtiden,
dels på grund av bilismen och femdagarsveckan
men dels också på grund av
standardökningen. Det vore dålig bostadspolitik
att inte försöka tillfredsställa
denna ökade efterfrågan. En del
av de hyreshus som nu uppföres, särskilt
i mindre städer och tätorter, kan
komma att visa sig vara felinvesteringar,
när folk alltmer börjar söka sig till
mindre hustyper. Det förefaller som
om varje småstad och tätort med självaktning
numera anser sig vara tvungen
att ståta med åtminstone ett högt punkthus
och dessutom en rad trevånings -

hus — bägge hustyper som ofta passar
illa i miljön.

Denna form av hyreshusbebyggelse
sker oftast i städernas utkanter, medan
stadskärnorna förblir osanerade.
Det kan bli besvärligt nog att klara
saneringen när efterfrågan på hyreshuslägenheter
minskar. Jag tror att de
kommunala myndigheterna på många
håll borde vara litet mer försiktiga när
det gäller att bygga stora hyreshus i heleller
halvkommunal regi. En sänkning
av lånegränserna från 100 till 97 procent
skulle måhända bidra till att öka
försiktigheten.

De förslag som vi under flera år lagt
fram beträffande bostadspolitiken har
haft två syften, nämligen att det statliga
bostadsstödet borde utformas så, att
det dels stimulerade till ett billigare
byggande och dels till att sparandet
inom bostadssektorn ökade. I båda fallen
är det alltså fråga om att öka möjligheterna
att bygga fler bostäder. Vi
har påpekat att för att vi skall kunna
få ett billigare byggande måste stat och
kommun skapa förutsättningar för en
rationell planering på lång sikt av bostadsproduktionen.
Viktigt är också att
det s. k. byggkrånglet minskar. Men
statens stödåtgärder måste utformas så
att de i varje fall inte dämpar intresset
för ett billigare bostadsbyggande.

I det avseendet har vi kritiserat systemet
med räntesubvention som hyressänkande
medel, eftersom det innebär
att staten tar en del av överkostnaden
vid ett dyrt byggande. Maximeringen
av belåningsvärdena har emellertid i
stor utsträckning neutraliserat denna
olägenhet. Ett ökat sparande inom bostadssektorn
bör i första hand åstadkommas
genom ett organiserat bostadssparande,
som utnyttjar sparviljan
och sparförmågan hos de ungdomar,
som väntar i bostadsköerna.

Det måste också bli ett ökat bostadssparande
från dem som redan fått lägenheter.
Detta kan ske bland annat genom
en något snabbare amortering —

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Nr B 3

117

en viss amortering av bottenlånen bör
likaså övervägas. Frivillig amortering
utöver vad lånevillkoren kräver bör
också uppmuntrats. Minskade generella
subventioner hör även dit liksom något
böjda egna insatser och en ökad produktion
av insatslägenheter. Att ett ökat
sparande, som uppnås genom dessa åtgärder,
leder till något höjda hyror kan
inte förnekas, men detta måste vara att
föredra framför en ständig bostadsbrist.

När bostadspolitiska utredningen fick
i uppdrag att föreslå en avveckling av
de generella bostadssubventionerna var
det knappast någon som väntade att utredningen
skulle kunna enas om ett avvecklingsprogram,
detta beroende på
att det varit så pass stora meningsskiljaktigheter
mellan partierna i den frågan.
Socialdemokraterna hade visserligen
varit med om att avskaffa det s. k.
provisoriska tilläggslånet, men intresset
för att gå längre ansågs nog vara svagt
och i vissa kretsar obefintligt. Å andra
sidan hade högern gått mycket långt i
sina förslag och begärt prutningar, som
närmast innebar en engångsavveekling
av det generella bostadsstödet.

Det var väl därför överraskande även
för ledamöterna av utredningen, att det
visade sig möjligt att uppnå enighet
kring ett förslag, som inte innebar någon
nedskrotning av bostadsstödet men
däremot rätt betydande nedprutningar.
Det resultat som uppnåddes den gången
visar måhända nyttan av att sätta sig
ned och överlägga utan att vara alltför
bunden av tidigare positioner.

Fn stor del av utredningens förslag
genomfördes också av fjolårets riksdag,
och man hade anledning hoppas, att bostadsstödets
utformning i fortsättningen
inte skulle bli en politisk stridsfråga
av samma storleksordning som tidigare.
Det föreföll som om det skulle vara
möjligt att nå enighet om en avveckling
av största delen av de generella subventionerna
inom rimlig tid, dock med
hänsynstagande till att störningar av
bostadsproduktionen borde undvikas

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

och relationerna mellan hyror och inkomster
inte fick mera allvarligt försämras.
Mot den bakgrunden kan det
vara av intresse att studera det utskottsutlåtande,
som vi nu behandlar, för att
se hur det gått med dessa förhoppningar.

Man kan på en gång slå fast, att eu
genomläsning av utlåtandet och de 44
reservationerna tydligt visar, att den
enighet som uppnåddes i utredningen
endast var tillfällig. Vi tycks efter endast
drygt ett år ha kommit tillbaka till
tidigare ställningar, och i något fall
befinner sig även en ledamot av utredningen
långt på sidan om de vägar,
som vederbörande själv varit med om
att utstaka. Det kan därför vara lämpligt
att något granska de olika ståndpunkter
rörande de generella subventionerna
som nu tycks känneteckna de
skilda meningsriktningarna sådana dessa
framstår i utlåtandet och reservationerna.

För att börja med regeringen så fördes
i fjolårets bostadsproposition ett
ganska kärvt resonemang om de generella
bostadssubventionerna. Det hette
bland annat, att även om man på lång
sikt helt och fullt godtar alla föreliggande
krav på bättre bostäder, måste
man, om man snabbt vill få bukt med
bostadsbristen, tillse att inte efterfrågan
på bostäder fortsätter att öka i
alltför snabb takt. Man måste enligt propositionen
välja mellan å ena sidan att
något hålla igen bostadsefterfrågans ökning
för att snabbt bli kvitt bostadsbristen
och å andra sidan att för ganska
lång tid framåt ha kvar bristen med
alla de svåra olägenheter som detta
skulle föra med sig. Man får nog säga,
att detta tal om åtgärder för att dämpa
efterfrågan på bostäder var alldeles nya
tongångar från regeringen. Det underströks
också att bostadspolitiken i vårt
land utformats utan tanke på att generella
subventioner skulle tillgripas som
en permanent åtgärd i syfte att reducera
bostadskostnaderna. Hyreskostna -

118

Nr B 3

Onsdagen den 10 juli 1958 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

den har stigit mindre än penninginkomsterna,
framhölls det. Att använda
generella subventioner såsom ett bestående
eller varaktigt led i bostadspolitiken
framstår fördenskull som opåkallat,
hette det vidare.

Inom den meningsriktning jag tillhör
har vi inte något behov av att skärpa
dessa uttalanden ytterligare — de räcker
fullt ut för vår del.

Det föreföll alltså att vara ganska
goda utsikter att nå enighet om detta
avsnitt av bostadspolitiken. Sedan fjolårets
bostadsproposition skrevs har det
emellertid gått drygt ett år, och under
den tiden har två händelser inträffat,
som borde ha gjort det naturligt att
frågan om de generella bostadssubventionerna
behandlats även i årets proposition.
Den ena händelsen är att vi fått
eu ny socialminister, som borde känna
ett behov av att klargöra, hur han ser
på frågan. Den andra är att en räntehöjning
skett, som rätt avsevärt ökat
kostnaderna för ränteeftergifterna. För
kommande budgetår beräknas kostnaderna
för dessa eftergifter till inte
mindre än 150 miljoner kronor. Under
förutsättning av samma ränteläge som
nu kan kostnaden för budgetåret 1959/60
beräknas bli ungefär densamma, men
sedan stiger kostnaden med cirka 25
miljoner kronor för varje ny årsproduktion
av lägenheter som tillkommer.
Hela bostadsstödet kostar över en halv
miljard, även om man inte räknar med
avskrivningarna av de räntebärande lånen.
Jag tycker nog, att det i nuvarande
statsfinansiella läge finns anledning att
undersöka, om det inte går att göra
vissa besparingar på detta område.

Bostadspropositionen ger emellertid
inte några upplysningar om socialminister
Nilssons uppfattning rörande de
generella bostadssubventionerna i framtiden.
Om han har någon bestämd mening
på den punkten, så har han behållit
den för sig själv. Den mycket överdrivna
och onyanserade kritik som riktades
mot fjolårsbeslutet om minskade

bostadssubventioner föreföll inte att påverka
den förre socialministern nämnvärt,
men den hade måhända större verkan
på den nuvarande. Vi får hoppas att
socialministern under debatten i dag
skall vara mera meddelsam än i propositionen,
ty denna måste betecknas som
ovanligt intetsägande när det gäller frågan
om de generella bostadssubventionerna
i framtiden. Att den frågan över
huvud taget behandlas i dag beror helt
och hållet på oppositionen. Alla tre oppositionspartierna
har föreslagit en viss
avveckling av det generella bostadsstödet.
Man kan alltså säga att det råder
enighet om själva rörelseriktningen.

Det principiella resonemang som förts
är så pass samstämmigt att ett särskilt
uttalande mycket väl skulle vara möjligt
att åstadkomma. Högern säger i. ex., att
avvecklingen av de generella subventionerna
bör ske i snabbare takt än departementschefen
ifrågasatt, och eftersom
departementschefen inte ifrågasatt någon
avveckling alls, kan man inte gärna
uttrycka sig försiktigare än så, om man
vill gå något steg framåt.

Om man emellertid bortser från de
principiella deklarationerna och i stället
ser till de konkreta förslag, som ställts i
alla de till utskottsutlåtandet fogade
reservationerna, så måste man nog säga
att enigheten inom oppositionen är mera
skenbar än verklig. Folkpartiets representanter
föreslår, att det ortsgraderade
tilläggslånet inte skall utgå för hus
som påbörjas efter den 1 september, och
att en prutning skall ske på kapitalsubventioner
till egnahem. Denna prutning
skall uppnås genom att subventionerna
inkomstprövas.

Någon höjning av den garanterade
bottenlåneräntan har inte föreslagits
från vårt håll i år, men däremot föreslås
att tertiär- och egnahemslåneräntan
skall höjas med en procent. I detta fall
skall dock kostnadsökningen kompenseras
genom ett schablonbidrag. Jag tror
vi kan säga att den avveckling vi föreslagit
här stämmer väl överens med den

Onsdagen den IG juli 1958 fm.

Nr B 3

119

bostadspolitiska utredningens tidsplan.
Där var det inte heller meningen att
göra någonting åt bottenlånen förrän
nästkommande budgetår.

Från centerpartiet föreslås att bottenlåneräntan
skall höjas med en halv procent.
Däremot lämnas det ortsgraderade
tillägget kvar. Skillnaden mellan vårt
förslag och centerpartiets i fråga om
takten i avvecklingen är emellertid inte
särskilt stor. Jag vill gärna understryka
att de reservationer, som centerpartiet
i år lagt fram, är försiktiga och i rätt
betydande delar skiljer sig från de uttalanden,
som gjordes från centerpartihåll
vid bostadsdebatten i fjol, då man
nästan fick uppfattningen att det skulle
bli en brådstörtad avveckling av dessa
generella subventioner. Det fördes också
i fjol tal, som tydde på att man ville
begränsa bostadsbyggandet speciellt på
bristorterna, men inte heller detta återfinnes
i årets reservation. Huruvida detta
beror på en tillfällighet eller på att
centerpartiet upptäckt att man inte blir
ett centerparti bara genom att byta
namn utan att man också måste bedriva
centerpolitik, det är en sak som återstår
att se. Det är möjligt att redan näste
talare kommer att ge besked därom. Om
man utgår från de reservationer, som
avgivits från centerpartiet i frågan, förefaller
det inte omöjligt att uppnå enighet
mellan centerpartiet och folkpartiet
på den punkten.

Högern har däremot gått mycket långt
i kraven på minskade subventioner. De
underliggande krediterna för statsbelånade
hus byggda under 50-talet skall få
en räntehöjning på en procent. När det
gäller nyproduktionen skall räntan på
hela bostadskapitalct höjas med en procent,
och för de lån som ligger över 85
procent av byggnadskostnaden skall den
höjas med två procent. Dessutom skall
det ortsgraderade tilläggslånet bort. Såvitt
jag förstår innebär detta för redan
uppförda 50-talshus en hyreshöjning på
ungefär 4 kronor och för nyproduktionen
kanske mellan G och 7 kronor. För

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

de orter, som har högsta ortsgraderade
tilläggslån, bör det bli en hyreshöjning
på mer än 8 kronor per kvadratmeter.
En sådan kraftig engångshöjning kan
enligt vår mening innebära rubbningar
i bostadsproduktionen samt övergång
till mindre lägenhetstyper och dessutom
kompensationskrav vid avtalsförhandlingar
på grund av försämrade relationer
mellan inkomster och hyror. Det är
ingenting annat att göra än att fastslå,
att högern tydligen med herr Cassels gillande
helt har underkänt den avvecklingstakt
vi var överens om i bostadspolitiska
utredningen.

Sedan vill jag här göra en parentes
som inte riktigt hör till bostadspolitiken.
Högern har i sin bostadsmotion och
även i redovisningen av sina besparingsförslag
sagt, att högerns höjning av tertiärlåneräntan
skall innebära en besparing
på 50 miljoner kronor per år. Jag
måste nog be herr Cassel vara vänlig
förklara hur detta skall gå till. Det är
nämligen så, att i alla gamla tertiära
egnahemslån är räntan bunden genom
avtal och går inte att höja. Vad som går
att höja är räntan på de lån som skall
lämnas i fortsättningen, alltså efter den
1 september. Ränteinkomsten efter den
1 januari inflyter dessutom inte till
statsverket förrän ett kommande budgetår.
Jag skulle vilja påstå att den ränteförändring
högern förordar inte ger 50
miljoner i besparing utan för nästa budgetår
på sin höjd en halv miljon.

Det är alltså endast att slå fast att den
enhet, som uppnåddes inom bostadspolitiska
utredningen, blev av kort varaktighet.
Jag skall inte ge mig in på ett försök
att analysera vad detta kan bero på.
Men det finns antagligen bland allmänheten
grupper, som utan att beakta riskerna
vill ha bostadsstödet avvecklat på
en gång. Samtidigt finns det bland hyresgästerna
en opinion, som inte ser någon
anledning alls att vidta någon
minskning av subventionen. Det är möjligt
all det rent taktiskt är fördelaktigast
att välja en linje som tillfredsställer nå -

120

Nr B 3

Onsdagen den 10 juli 1958 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

gon av dessa ytterligheter. Det kan emellertid
inte hjälpas — jag tror att en mellanlinje
här är den enda framkomliga.

I avsikt att öka bostadssparandet har
vi på nytt fört fram bostadspolitiska utredningens
förslag om något sänkta lånegränser.
De nya lånegränserna vill vi
skall tillämpas för hus som påbörjas
efter den 1 september 1958.

Högern har framlagt samma förslag
beträffande lånegränserna men förordar,
att de nya villkoren skall tillämpas
för lån som utlämnas efter den 1 september
1958. På grund av eftersläpningen
av utbetalningen av lånen skulle högerförslaget
innebära, att man fick utkräva
högre egna insatser av en hel del
hostadsrättsinnehavare som redan flyttat
in och betalat insats enligt nu gällande
villkor. Det skulle också vara orätt
mot de kommuner som påbörjat eller
färdigställt s. k. allmännyttiga företag i
den tron, att de skulle få låna 100 procent
och sedan, när huset är färdigt, får
besked om att det blir en annan lånegräns.
Vi kan alltså inte biträda högerförslaget
på den punkten.

Vi har också påtalat att det hyresstöd
som utgår i form av nedsatt ränta på
bostadslånen minskar intresset för att
göra extra amorteringar. Om alla lån i
ett bostadshus löper med lägre räntor än
bankernas inlåningsränta, innebär det
dålig ekonomi att göra större amorteringar
än vad lånevillkoren föreskriver.
Byggnadslåneutredaren, överdirektör
Älmeby, har uppmärksammat detta förhållande
och föreslagit, att ränteeftergifterna
skall utgå i form av schablonbidrag
med samma belopp, även om någon
del av lånet är nedamorterat. Förslaget
överensstämmer rätt väl med våra tidigare
yrkanden beträffande schablonbidragen.
Om herr Älmebys förslag säger
departementschefen endast, att han
finner, att förutsättningar inte föreligger
att i nuvarande läge pröva utredningens
förslag i fråga om beräkningen
av ränteeftergifterna. Det faktum att det
nu tillämpade systemet gör det till en

dålig affär att amortera på bostadslånen
anses tydligen inte tillräckligt viktigt
för att ens förtjäna en kommentar i propositionen.
Intresset för att öka sparandet
inom bostadssektorn är tydligen inte
särskilt stort i socialdepartementet. Det
är naturligtvis angeläget att även stimulera
till extra amorteringar på de statliga
lånen. Vi har därför föreslagit att
tertiär- och egnahemslåneräntan skall
höjas till fem procent men att denna
kostnadsökning skall kompenseras genom
ett tillägg till schablonbidragen.
Om denna omläggning genomföres, skulle
man för samma kostnad för staten och
samma hyresstöd kunna göra amorteringar
mera lönande samt även uppnå
mera likvärdiga konkurrensvillkor mellan
olika företagsformer.

I många fall avstår särskilt egnahemsägare
från att amortera extra, emedan
fastigheten vid en eventuell försäljning
blir mera svårsåld, om lånen amorterats.
Vi har därför föreslagit att köpare skall
ha rätt att återlåna den del av det statliga
lånet som amorterats utöver vad lånevillkoren
föreskriver under förutsättning
att fastigheten befinner sig i gott
skick. Om detta förslag säger utskottsmajoriteten
att det sammanhänger med
yrkandet om schablonbidrag, vilket utskottet
avstyrkt, och fortsätter: »Med

hänsyn härtill kan utskottet inte förorda
införandet av den föreslagna återlånerätten.
» Nu har emellertid förslaget om
återlånerätt inte något som helst samband
med förslaget om schablonbidrag.
Återlånerätt kan tillämpas precis lika
bra vare sig man har schablonbidrag
eller inte. Utskottet kunde tydligen inte
hitta på mer än ett skäl emot förslaget
och det bygger på ett påstående som är
direkt felaktigt.

Jag vill också erinra om den reservation
som vi har avlämnat tillsammans
med centerpartiet och som rör bebyggelsen
på landsbygden. Vi är fullt på
det klara med att staten inte kan låna
ut pengar till bostadshus utan att beakta
kreditvärdigheten. Men samtidigt får

Onsdagen den 10 juli 1958 fm.

Nr B 3

121

man ta hänsyn till att bedömningsgrunderna
måste ändras i samma mån som
folk tack vare motorismen kan bo längre
från sitt arbete. Risken för förluster
på grund av att fastigheten inte ligger
i omedelbar närhet av en arbetsplats
blir då mindre än tidigare, vilket måste
inverka på bedömningen när lånefrågor
avgörs.

Vi har också en reservation som avser
belåningen av äldre egnahem, och
vi har i en motion särskilt påpekat förhållandena
i Bohusläns skärgård, vilka
är en smula egenartade. Där råder det
stort missnöje med att man kan få statliga
lån för att bygga sämre belägna
egnahem men inte kan få statliga lån
för att köpa ett äldre egnahem, som
ligger bra till. Jag tror att den frågan
bör undersökas, och vi har därför tillsammans
med centerpartiet framlagt en
reservation i detta syfte.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
mig vid våra övriga reservationer, de
får tala för sig själva. Men jag vill, innan
jag slutar, beklaga att den enighet beträffande
det statliga bostadsstödet, som
vi tyckte oss skymta i fjol, nu förefaller
lika avlägsen som tidigare. Man tycker
annars, att vi utan vidare borde kunna
enas om att bostadspolitikens viktigaste
uppgift är att avskaffa bostadsbristen
och att detta innebär, att vi måste bygga
mera bostäder, på bristorter. Vi borde
också kunna enas om att ett ökat
bostadsbyggande lättare uppnås, om vi
kan bygga billigare och öka sparandet,
samt att det är viktigt, att det statliga
bostadsstödet utformas så, att det i varje
fall bidrar till att befrämja dessa syften.
Uppslag i den riktningen borde
alltså prövas med största intresse, varifrån
de än kommer, och icke som nu
avfärdas med en axelryckning av alla
utom av just den meningsriktning som
står bakom förslagen.

Eftersom alla är medvetna om hur
svårt det under de närmaste åren blir
att balansera budgeten, borde det också
vara möjligt att uppnå enighet om nöd -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

vändigheten av att minska utgifterna för
de generella bostadssubventionerna.
Och eftersom inte någon meningsriktning
på allvar vill tillgripa så hårdhänta
åtgärder att svåra störningar kan
uppstå på bostadsmarknaden, borde det
vara möjligt att enas om att vi skall gå
fram med en viss varsamhet och något
dämpa tävlingsivern, då det gäller att
visa sig duktig genom att redovisa stora
och omedelbara besparingar. Att övervinna
bostadskrisen är en mycket viktig
politisk uppgift, som vi inte hittills
lyckats med. Regeringen skulle måhända
ha något lättare att komma till rätta
med denna sak, om den något mindre
förstrött lyssnade till de förslag som
kommer från annat håll.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till samtliga reservationer
av herr Ohlon m. fl.

Herr förste vice talmannen hade under
detta yttrande återtagit ledningen
av förhandlingarna.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Det förefaller som om
debatten på bostadspolitikens område
hade under senare tid stelnat i vissa
former. Varje parti har intagit sina
ståndpunkter och det sker ganska små
eller inga förändringar alls av dessa
ståndpunkter. Skall det bli några förändringar
eller någon rörelse i debatten,
behövs det nog nya signaler från
regeringens sida. Om de nya projekt,
som i år framföres när det gäller pensionärsbostäderna,
är vi ju alla eniga.
Det är väl också endast genom nya förslag
i de mera kontroversiella frågorna
som det kan blåsas nytt liv i debatten.

Sådana förslag är ganska sällsynta,
men under den förutvarande socialministerns
tid togs dock några synnerligen
välmotiverade och rejiila tag i riktning
mot vad som enligt vår mening är
sundare förhållanden på bostadspolitikens
område. Det gällde framför allt
fastställandet av de högsta lånetaken
och höjningen av såväl räntesatserna på

122

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

lånen som räntegarantien på underliggande
lån. Även om kritiken mot dåvarande
socialministern till en början
var hård, så hoppas jag att detta inte
skall avskräcka den nuvarande socialministern
från att fortsätta på vägen
fram mot en mera social inriktning av
bostadspolitiken. De åtgärder, som jag
här talat om, har utan tvivel medfört
goda resultat både när det gäller att
pressa ned hyreskostnaderna och framtvinga
en bättre kalkvlering från bostadsbyggarnas
sida. Någon nedskärning
av byggenskapens volym, som kritikerna
vid det tillfället varslade om, har ju
dess bättre inte inträffat.

När jag här talar om behovet av en
mera social inriktning av bostadspolitiken,
gör jag det därför att vi genom
en ökad generell subventionering kommit
att avlägsna oss från den ursprungliga
sociala motiveringen för denna politik.
De senaste räntehöjningarna har
ju inneburit en ökad subvention även
åt människor som egentligen inte behöver
denna, och mot en sådan utveckling
kan bestämda invändningar göras. Jag
tycker att det bjuder emot att fortsätta
med sådana åtgärder, när man vid färder
genom landet ser att folk som bor
i statssubventionerade bostäder har råd
att hålla sig med både bil och TV. Det
har blivit mera lönande att låta de egna
pengarna stå inne i bank än att amortera
på bostadslån. Samtidigt har inkomstförhållandena
förbättrats för de
flesta här i landet. Allt detta gör att
det enligt vår mening hade varit och
är möjligt att minska subventioneringen.

Den bostadspolitiska utredningen
framlade ju häromåret förslag om en
viss avveckling i två etapper av subventionerna.
Den ena avvecklingen har
redan genomförts och den andra, som
gäller den garanterade låneräntan, skall
genomföras vid början av hyresåret
1959/60. För vår del anser vi att tidpunkten
för sistnämnda åtgärd bör kunna
framflyttas till detta år.

Även räntan på de utlämnade lånen
bör enligt vår mening bättre följa den
allmänna räntenivån. I annat fall gör
man ett undantag för hela det stora område
av kreditmarknaden som bostadsbyggandet
utgör, och när man nu i stabiliserande
syfte har slagit in på räntehöjningarnas
väg, bör dessa åtgärder
drabba alla investeringar lika. För vår
del skulle vi helst se att en sådan anpassning
av bostadslåneräntorna till den
allmänna räntan kunde ske genom en
sänkning av den allmänna räntesatsen,
men när vi i varje fall kräver att räntan
på bostadslånen skall anpassas till
den statliga upplåningsräntan, så menar
vi att övergången bör göras så
mjuk som möjligt. Det är otvivelaktigt
att sådana förändringar på räntans område
åstadkommer en pressning uppåt
av hyrorna. I vissa fall kan detta betyda
en belastning på vederbörandes ekonomi,
som ur sociala synpunkter inte
hade bort ske. Därför menar vi, att det
jämsides med en avveckling av subventionerna
som utgår till alla, oavs°tt
om de behöver dem eller inte, bör skapas
möjligheter för de mindre inkosttagarna
och framför allt för barnfamiljerna
att genom en vidgad familjebidragsgivning
erhålla en sådan ställning,
att de blir mera oberörda av de hyreshöjningar,
som kan uppkomma. I den
allmänna debatten förbigår man med
eller utan avsikt detta i samband med
avvecklingen av subventionen viktiga
krav.

Man kan också, då man ser denna
fråga ur sociala synpunkter, fråga sig,
om inte förbättringslåneverksamheten
borde överses i syfte att göra den mera
tillgänglig för ett bredare klientel. De
förändringar som nu föreslås beträffande
förbättringslånen har vi inte motsatt
oss med hänsyn till de undantag,
som departementschefen gör på detta
område, men vi anser, att det beskattningsbara
beloppet, som nu utgör gränsen
för erhållande av förbättringslånens
kapitalsubvention, hade bort höjas på

Onsdagen den 1C juli 1958 fm.

Nr B 3

123

grund av penningvärdeförsämringen.
Förbättringslåneverksamlieten bör enligt
vår mening inte inskränkas utan
snarare utökas. Många människor skulle
genom en sådan utökning få en efter
deras önskemål fullt godtagbar bostadsstandard.
Nu händer det ofta, att de
ombyggnader, som de lånebeviljande
organen kräver, är så pass omfattande,
att många sökande avstår från dem, därför
att de anser dem gå längre än de
egentligen hade tänkt sig.

När det gäller de äldre egnahemmen,
som nu har ganska svårt att erhålla köpare
på marknaden, skulle en ökad
kreditgivning, antingen genom direkta
lån eller genom vidgad förbättringslånegivning,
snabbt kunna ge ett gott
tillskott till en ökad bostadsstandard.
Det är alldeles självklart, att en sådan
låneverksamhet måste ske försiktigt och
med en viss avgränsning, men frågan är
dock så betydelsefull, att den bör noga
övervägas för att man eventuellt skall
finna framkomliga vägar. För närvarande
ter det sig nämligen ofta mera
förmånligt att genom statliga lån skaffa
sig ett helt nytt hus än att använda egna
sparmedel för att köpa ett äldre men
dock acceptabelt egnahem. För min del
anser jag, att frågan om de äldre egnahemmen
bör prövas i samband med en
eventuellt vidgad förbättringslåneverksamhet.
Jag tror, att det är den bästa
och lättast framkomliga vägen.

I sammanhang med diskussionen om
bostadslånegivningen kommer man lätt
in på sambandet med statsfinanserna
och deras redovisning. En avlastning av
dessa skulle vara önskvärd på detta område.
Därför bör frågan om en övergång
till kreditgaranti i stället för direkt
statlig utlåning enligt vår mening tas
upp till ett förnyat övervägande så
snart som möjligt. En sådan övergång
bör emellertid, menar vi, ske successivt.
Vi tror inte på att det kan gå så,
som i en annan reservation säges, att
man vid ett visst datum helt skall
koppla över på kreditgarantien. Man

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

får nog ta kategori efter kategori av
bostadshusen för att göra denna övergång
så mild som möjligt. Vi vill nämligen
inte vara med om att genom en
sådan förändring försämra vare sig finansieringsvillkoren
eller möjligheterna
att erhålla dessa lån.

Jag skall gärna erkänna, att skillnaden
mellan vår reservation — vi har
den tillsammans med folkpartiet — och
propositionen är ganska liten. Det är
egentligen bara en närmare precisering
av tiden, som vi velat skriva in. Jag
vill med tacksamhet notera den förståelse,
som departementschefen själv
har uttalat när det gäller en successiv
övergång till kreditgaranti i stället för
direkt statlig lånegivning.

Då det gäller att avlyfta denna statliga
finansiering borde det steg också
kunna tagas, som innebär att lånegivning
till s. k. kommersiella lokaler upphörde.
Den är enligt vår uppfattning ett
påhäng, som inte har med bostadsförsörjningen
att skaffa utan som i stället
många gånger döljer sig under bostadslånegivningens
täckmantel.

Den något högre ränta som skulle
drabba dessa lokaler om krediten finge
sökas i allmänna marknaden bör kunna
bäras med hänsyn till det sätt på vilket
de i allmänhet förräntas.

En ständigt återkommande tvistefråga
är ju bostadsbyggandets omfattning.
För vår del har vi aldrig velat delta i de
överbud — jag vill kalla det så — som
framlagts från olika håll. Det kan inte
förnekas, att den byggenskap som ägt
rum i vårt land under den nuvarande
bostadspolitikens år bidragit med ett
ganska stort tillskott av nya lägenheter
— det skall vi ärligen erkänna. Skall vi
bygga fler bostäder, då har det betytt
att vi har måst inskränka på annan
byggnadsverksamhet. Nu när vikande
konjunkturer kräver ökad konkurrenskraft
från näringslivets sida kan det vara
nödvändigt att ställa investeringar
på andra byggområden i full paritet
med investeringarna på bostadsbvggan -

124

Nr B 3

Onsdagen den 10 juli 1958 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

dets område. Man kanske rent av kan
ifrågasätta om det inte i ett sådant läge
är nödvändigt att gynna investeringar
på produktionsområdet på bekostnad av
bostadsbyggandet.

Den målsättning för bostadsbyggandets
omfattning som ges i propositionen
är vi från vårt partis sida fullt tillfredsställda
med. Jag är fullt medveten om
att man mot ett sådant resonemang säger,
att bostadsköerna talar ett annat
språk. Dessa köer pockar ju på ett väsentligt
utökat byggande. Jag erkänner
gärna att man givetvis bör observera
det tidens tecken som ligger i bostadsköerna.
Man skall emellertid samtidigt
inte bara se på de totala siffror som bostadsköerna
utvisar. Det är minst lika
nödvändigt att observera bostadsköernas
sammansättning.

Ser man endast på totalsiffran får
man ett intryck av de ekonomiska resurserna
att skaffa sig en bostad. Tittar
man emellertid på sammansättningen
i dessa bostadsköer får man en föreställning
om den sociala motivering som
finns bakom kraven på bostäder. Inte
alla krav på en bostad är lika motiverade
och lika angelägna. Vi menar att
man främst bör ta hänsyn till dem som
avser att ingå äktenskap, till barnfamiljerna
och till ensamstående med
barn etc. Jag vill därmed ingalunda underkänna
de ensamståendes motiveringar.
Det kan finnas många ensamstående
som — socialt sett — kan ha fullt legitima
krav på en ny bostad eller ett byte
till en bättre. Jag tror dock att dessa
fall ofta står i vägen för socialt sett väsentligt
angelägnare krav från barnfamiljer
och från ungdomar som avser att
ingå äktenskap.

Det finns de som gärna vill kalla ett
sådant resonemang om bostadsköerna
såsom varande mindre vänligt mot de
större tätorterna. Man må kalla det vad
man vill. Jag anser för min del att man
skall se realistiskt på bostadsköerna och
inte låta partipolitiskt färgade bedömanden
fördunkla blicken. Kritiken

bör, enligt min mening, inte riktas
mot bostadsbyggandets nuvarande omfattning.
Skall det vara någon kritik
bör den i stället riktas mot fördelningen
av lägenheterna på de olika orterna och
även mot fördelningen på egnahem och
flerfamiljshus. Enligt vår mening bör
egnahemsbyggandet gynnas mera i fortsättningen.
Troligtvis kommer utvecklingen
i framtiden att gå i den riktningen,
att det blir större krav på egnahem
än tidigare. Med en högre levnadsstandard
följer större krav på eu mera oberoende
bostad än ett flerfamiljshus kan
skänka. Vi i centerpartiet menar därför
att denna sannolika utveckling bör
mötas i god tid. Vi har därför såväl i
motion som i reservation begärt, att
inom den bostadsram som nu beräknas
skall man kunna utöka egnahemsbyggandet
med 2 000 lägenheter. Denna ökning
bör ske på bekostnad av byggande!
av flerfamiljshus.

Även i år har vi en reservation på
denna punkt. Den är gemensam med
folkpartiet. Vi har där åter påtalat de
speciella landsbygdsproblemen och den
behandling som de olika myndigheterna
härvidlag ger denna byggenskap. Tyvärr
förekommer det ännu exempel på
att man inte följer de av 1953 års riksdag
gjorda uttalandena i denna speciella
fråga på ett sådant sätt, som man enligt
reservanternas mening hade bort göra.
Man ser på sina håll bostadsbyggandet
på landsbygden alltför mycket genom
tätortsfärgade glasögon. Det gäller t. ex.
då man skall bedöma avstånden till närmaste
affär, skola och andra serviceanläggningar.
Den som är vuxen upp i en
tätort och har skolats i tätortstänkande
räknar ofta i meter medan vi på landsbygden
måste räkna i kilometer. Det
gäller också när man skall bedöma avloppsförhållandena
på platsen. Man möter
till och med sådana argument som
att man vägrar bevilja det första egnahemmet
på en plats därför att man anser
att det finns risk för kommande
flerfamiljshusbyggen på platsen. Man

Onsdagen den IG juli 1958 fin.

Nr B 3

125

anar alltså risk för en kommande tätort,
om man börjar att bevilja enstaka lån.
I sådana fall driver man försöken att
hindra landsbygdens bebyggelse litet
väl långt.

Det är inte reservanternas mening att
byggandet på landsbygden eller dess
mindre tätorter bör få ske utan en ordentlig
plan. Ordnad bebyggelse måste
alltid eftersträvas, var bebyggelsen än
ligger.

Kreditvärdigheten, som man så gärna
alluderar på, bör däremot inte få bedömas
vara mindre därför att ett hus
ligger inom en liten tätort på landsbygden
än då det ligger i en större tätort.
Nu finns det ju möjligheter för dem
som anser sig vara felaktigt behandlade
av ortsmyndiglieterna att söka rättelse
hos bostadsstyrelsen eller Kungl. Maj:t,
och flera personer har fått rättelse på
den vägen, men sannolikt avskriver
många människor bostadsärendet om
ortsmyndiglieterna eller länsmyndigheterna
har sagt nej. Det är därför enligt
reservanternas mening angeläget att
Kungl. Maj :t vidtager sådana åtgärder,
att uttalandet av riksdagen 1953 bättre
kan följas än som nu är fallet.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall dels till de reservationer som
avgivits av herr Ivar Johansson in. fl.
och dels till de reservationer som avgivits
av herr Ohlon och herr Johansson
in. fl.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att här tala om alla de punkter där
högerpartiet anmält en avvikande mening.
Jag vill nöja mig med att på en
gång yrka bifall till alla reservationer
där namnet Ragnar Bergli förekommer.
Jag vill endast taga upp tre avsnitt av
bostadspolitiken, avsnitt som vi inom
högerpartiet anser vara väsentliga.

Frågan om statens stöd åt bostadsbyggandet
och därmed åt de boende kan
man inte gärna se isolerad. Den måste

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

bedömas i ett större sammanhang mot
bakgrunden av den allmänna ekonomiska
politiken, budgetsituationen och
penningvärdet. Som vi i högerpartiet
bedömer läget är situationen för närvarande
den, att man har en överhängande
risk för att vi här i landet, säg framåt
nästa år, får en ganska kraftigt förstärkt
inflation. Detta får vi, förmodligen, samtidigt
som priserna på de produkter vi
har att sälja undan för undan sjunker
ute på världsmarknaden. Det är denna
konjunktursaxning som ur sysselsättningssynpunkt
är något av det obehagligaste
vi kan råka ut för, och denna
kan vi endast undvika om vi lyckas
stoppa den inhemska inflationen. Uppgiften
att stoppa den inhemska inflationen
är i sin tur olöslig, om vi inte
håller statens utgifter på en sådan nivå
att vi når fram till en balanserad driftbudget.
Men steget dit är långt. Det är
ingen som i dag kan säga riktigt hur
långt det är. Vi räknar med att driftbudgeten
är underbalanserad med åtminstone
500 miljoner. Dessa 500 miljoner
måste någonstans tagas. De kan
icke tagas ur nya skatteintäkter. Det går
inte att höja skatterna. Alltså måste den
nu framlagda budgeten pressas ned med
500 miljoner kronor. Vill man icke göra
det, vill man icke ta på sig alla de besvärligheter
och tråkigheter som det innebär,
så är allt tal om att säkra sysselsättningen
utan egentligt innehåll. I ett
sådant läge är det väl naturligt och
klart nödvändigt att bostadspolitiken
noggrannare än någonsin måste synas i
sömmarna. Låt oss se vad den kostar.

Redan driftbudgeten belastas med 485
miljoner kronor i generella subventioner,
därav 155 miljoner för räntegaranti
å primär- och sekundärlån, 180 miljoner
lämnas ut i ränte- och amorteringsfria
lån och 150 miljoner måste avskrivas
på grund av tertiärlåncns och egnahemslånens
billiga räntor. På driftbudgeten
kommer förutom många andra
saker en mycket stor utgiftspost, som
stiger för varje år, nämligen bostads -

126 Nr B 3

Onsdagen den IG juli 1958 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

rabatter åt barnfamiljerna. Dessa bostadsrabatter
är redan nu uppe i 150
miljoner. Om vi lägger ihop dessa poster
— det finns många andra — finner
vi att driftbudgeten bara för dem är
belastad med 635 miljoner kronor för
bostadskostnaderna. Kapitalbudgeten
belastas med netto 450 miljoner kronor.
Den totala budgeten tynges alltså
av bostadskostnader, som betydligt
överstiger en miljard kronor varje år.

Det finns en mycket enkel men på
samma gång ytterst effektiv metod att
befria budgeten från huvudparten av
dessa bördor, och det är att sluta upp
med den statliga bostadslånegivningen
och i stället gå över till kreditgarantisystemet.
I stället för att staten som
hittills lämnar ut tertiär- och egnahemslån
skulle staten nöja sig med att skriva
på borgen för sådana lån, som man
sedan finge ta vanligen i samma kreditinrättning
som den vilken beviljat bottenlånet.
Den metoden är ingalunda
ny. Vi tillämpar den ju sedan länge och
med gott resultat både när det gäller
lånen till jordbruket, lånen till hantverk
och småindustri samt studielån.
Om vi går över till kreditgarantisystemet,
inträffar det behagliga att driftbudgeten
omedelbart befrias från behovet
att avskriva 150 miljoner kronor på
tertiär- och egnahemslånen. Dessutom
befrias staten från uppgiften att låna
upp 450 miljoner kronor för att kunna
lämna ut tertiärlån och egnahemslån.
Dessa pengar lånar man nu upp på
marknaden, och när man inte lyckas
därmed lånar man dem i riksbanken.
Vi i högerpartiet har under många år
varit ensamma om att yrka på en övergång
från direkt långivning till kreditgarantier,
men jag är glad över att kunna
säga att alla partier nu börjar närma
sig så sakteliga och att en viss enighet
i denna fråga börjar uppstå. Departementschefen
säger själv att det finns
anledning att anta, att förutsättningarna
numera är gynnsammare än tidigare och
att det därför inte är uteslutet att ett

kreditgarantisystem kan genomföras, åtminstone
i fråga om en begränsad del
av bostadslånegivningen. Han säger
även att han med hänsyn till de administrativa
och andra fördelar som skulle
vinnas har för avsikt att närmare utreda
frågan.

Både folkpartiet och centerpartiet vill
att Kungl. Maj:t snarast skall framlägga
förslag om övergång till kreditgarantisystem.
Högerreservationen går ut på
att övergången skall ske den 1 september
i år. Utskottets majoritet är som
väntat hjärtängslig inför ett så raskt
handlande och säger att en omedelbar
övergång skulle innebära uppenbar risk
för betydande svårigheter att slutligt finansiera
pågående byggnadsföretag —
särskilt skulle detta gälla egnahemmen.
Dessutom skulle övergången få till följd
inskränkningar vid igångsättandet av
nya företag. Icke förty är emellertid
utskottet med om att på längre sikt undersöka
frågan.

Föreställningen att här skulle uppstå
ett tvärstopp för bostadskrediterna, om
vi gjorde en övergång per 1 september,
är enligt min föreställning orealistisk.
Den slutliga belåningen av ett nyuppfört
flerfamiljshus går ju regelmässigt
så till, att hypoteksförening, bostadskreditförening,
försäkringsbolag, sparbank
eller vad det annars kan vara för institution
som arbetar med längre lån, tar
över det gamla bostadskreditivet, som
legat i en affärsbank, och i stället ger
bottenlån och sekundärlån. Dessa går
då upp till 70 procent av fastighetens
belåningsvärde. Sedan kommer staten
med resten i form av tertiärlån, som
går ända upp till 100 procent när det
gäller s. k. allmännyttiga och kommunala
företag, 95 procent för de kooperativa
och 85 procent för de enskilda
företagen.

Staten har emellertid inga andra
pengar för ändamålet än dem som staten
kan låna upp på marknaden eller i
riksbanken. Staten har inga skattepengar
till detta — de räcker inte. Vad som

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Nr B 3

127

skulle inträffa, om vi ginge över till kreditgarantisystemet,
är bara det att samma
institution som redan beviljat bottenlån
och sekundärlån också skulle ta
med topplånen. Men detta skulle ske
mot säkerhet i den statliga borgensförbindelsen.
För att emellertid också kunna
klara topplånen är det uppenbart
att institutionen måste ha mera pengar
än förut, men kapitalmarknaden blir
ingalunda mera belastad än tidigare.
Det enda som behöver ske är att låneinstituten
får ta upp obligationslån på
marknaden i stället för att staten gör
det. Det är nu inte fråga om några gigantiska
belopp på en gång, utan lånen
kommer ju undan för undan allt eftersom
fastigheterna blir färdiga, och eftersom
hela summan rör sig om cirka
600 miljoner kronor om året, kan man
anta att det genomsnittligt blir ungefär
50 miljoner kronor i månaden —
något varierande under olika tider av
året.

Det är klart att det kan bli stockningar
och vissa svårigheter, men vi
har också förutsett det i vår motion. Vi
säger att för den händelse det skulle
bli stockningar kan staten — eventuellt
via riksbanken — hjälpa till att undanröja
svårigheterna helt enkelt genom
att köpa en del av de nya obligationer
som hvpoteksinstituten emitterar och
därmed skaffa nödiga pengar.

Går vi så över till nästa avsnitt, nämligen
frågan om de generella bostadssubventionerna,
som det ju redan bär
talats om ganska många gånger i kammaren,
vill jag till en början konstatera,
att 1956 års bostadspolitiska utredning
var enig om att tiden var mogen att avskaffa
subventionerna och i stället koncentrera
samhällets stöd till barnfamiljer
och andra i form av inkomstprövade
bostadsrabatter. Samma mening framförde
departementschefen i fjol i princip.

Statsutskottet sade i fjol, att den fortsatta
avvecklingen av subventionerna
och utformningen av fortsatta stödåtgär -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

der fick bli beroende av förhållandena
på bostadsmarknaden och den samhällsekonomiska
utvecklingen. I år är
utskottet litet mera restriktivt och understryker
kraftigt, att det inte kan
komma i fråga att brådstörtat avveckla
de generella subventionerna.

I sina reservationer har centerpartiet
sagt, att utvecklingen på såväl bostadspolitikens
som räntepolitikens område
har medfört väsentligt mera omfattande
subventioner än som från början
var avsett. Samtidigt har den allmänna
inkomstförbättringen under senare
år medfört, att behovet av subventioner
minskats. Allt fler personer har
nu ekonomiska möjligheter att själva
svara för sina bostadskostnader. En
successiv avveckling av de generella
subventionerna bör därför eftersträvas.

Folkpartiet är också inne på tanken
att de generella subventionerna skall
avvecklas men är mera försiktigt och
menar att det bör ske successivt, så att
störningar på bostadsmarknaden undviks
och relationen mellan hyror och
inkomster inte påtagligt försämras.

Vi i högerpartiet vill gå beslutsammare
fram än departementschefen och
kan därvid hänvisa till att den statsfinansiella
situationen gör det nödvändigt
att så snart som möjligt avlasta
statskassan den tryckande börda som
dessa subventioner innebär.

Vad som skiljer de politiska partierna
åt är alltså inte principfrågan —
jag vill slå fast att alla är ense om att
dessa subventioner skall bort — utan
uteslutande frågan om den takt i vilken
operationen skall företas. Vi vill gå
radikalare till verket än majoriteten,
men inte heller vi kommer med några
drastiska förslag, som i ett nu skulle
riva sönder hela systemet.

Vad vi allra först vill är att de ortsdifferentierade
tilläggslånen skall bort,
och att de skall hort den 1 september
i år. Det ville utskottet redan förra
året, och i år har utskottets majoritet
gått så långt, att den praktiskt taget har

128 Nr B 3

Onsdagen den IG juli 1958 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

kommit med en beställning till Kungl.
Maj :t.

Vad vi vidare vill är att räntegarantien
på bottenlånen skall höjas från 3,5
till 4,5 procent. Det kan inte vara rimligt
att staten, såsom nu sker i ett stort
antal fall, skall betala 2,25 procent av
räntekostnaden på bottenlånen. De boende
betalar 3,5 och staten 2,25 procent
— det är en orimlig proportion. Räntegarantien
kostar cirka 150 miljoner med
nuvarande ränteläge. Även om garantien
sättes vid 4,5 procent, kvarstår en rätt
kraftig subvention, eftersom räntan på
marknaden ligger över 5 procent, och
man vinner den fördel som räntegarantien
syftar till, nämligen en viss stabilitet
under de första åren av en nytillkommen
fastighets liv. På en normalt
fungerande hyres- och kapitalmarknad
är räntegarantien knappast en behövlig
stödform, och det bör därför enligt vår
mening utredas, om den inte på längre
sikt skulle kunna avvecklas.

Slutligen kommer jag till frågan om
tertiärlånen och egnahemslånen. Jag understryker
att våra yrkanden här är av
sekundär natur. Vårt huvudyrkande är
nämligen att man från den 1 september
skall övergå till kreditgarantisystem och
alltså icke vidare utge några statliga bostadslån.

Vi har velat höja räntan på tertiärlån
och egnahemslån till 5 procent. Det
var icke meningen från början att räntesättningen
på tertiärlånen skulle innebära
någon subvention, men nu har det
blivit en mycket kraftig subvention,
nämligen med skillnaden mellan de 6 å
7 procent, som topplånen skulle kosta
på den fria marknaden, och de 4 procent
som staten nu tar. Staten ger själv
mellan 5 och 5,5 procents ränta vid
sin upplåning av de pengar som sedan
skall lämnas ut till tertiärlån och tillläggslån.
Även om, såsom vi föreslår,
räntan höjs till 5 procent, innebär det
att staten tar på sig alla kostnader och
alla risker som är förenade med denna

lånegivning och dessutom själv får betala
inte så litet för denna vänlighet.

Vi menar att tiden nu är mogen för
att vi skall tillryggalägga denna etapp
på vägen mot en avveckling av de generella
subventionerna, och vi menar att
man kan göra det utan att ställa till alltför
stora bekymmer på hyresmarknaden.
Det är inte fråga om att visa sig
duktig genom att hitta på stora besparingar
i statsbudgeten, herr Gustafsson;
vi menar allvarligt att staten i nuvarande
budgetläge inte har något annat
val.

Slutligen, herr talman, har vi ytterligare
ett betydelsefullt önskemål när det
gäller bostadspolitiken, men vi är fullt
medvetna om att vi där inte har någon
utsikt att komma överens med socialdemokraterna.
Vi vill nämligen avsocialisera
ägandet och förvaltningen av fastigheter.
Vi menar därmed inte att det
skulle vara ur vägen att man här och
där byggde ett och annat s. k. allmännyttigt
eller kommunalt bostadshus, men
vi anser att man på detta liksom på alla
andra områden bör göra det naturligt
för den enskilda företagsamheten att
vara med. Det är bristen på kapital som
framför allt begränsar våra möjligheter
till ökad bostadsproduktion, men denna
brist är åtminstone delvis konstlad och
har sin grund i att man medvetet driver
bort det enskilda kapitalet från bostadsägandet.
Det gör man därför att
man är så fasligt rädd för att spekulationen
skall ta sig in på detta område,
och man har stämplat slagordet att bostaden
icke är en handelsvara vilken
som helst. Med utgångspunkt från detta
dunkla känslotänkande skär man av den
naturliga ström av kapital, som eljest
skulle söka sig till placering i bostadsfastigheter,
och det gör man trots att
bostadsköerna blir längre och längre
och väntetiderna alltmera orimliga.

Vi i högerpartiet fordrar ingen prioritet
för enskilt bostadsbyggande. Vad
vi begär är endast att det icke skall dis -

Onsdagen den 10 juli 1958 fm.

Nr B 3

129

krimineras. För den händelse den statliga
kreditgivningen skall fortsätta, vill
vi att kommunerna skall kunna utnyttja
sina kvoter så, att man får så många
lägenheter byggda som möjligt med de
pengar staten ställer till förfogande. Och
eftersom tertiärlånen till flerfamiljshus
är 30 procent av belåningsvärdet när
det gäller s. k. allmännyttiga och kommunala
hus men bara 15 procent när
det gäller enskilda, säger en enkel aritmetik
att man med samma summa statslån
får dubbelt så många lägenheter, om
man bygger i enskild regi.

Vi vill vidare — fortfarande under
förutsättning att kreditgarantisystemet
inte omedelbart genomföres — att alla
företagsformer skall få vanliga tertiärlån
upp till 85 procent på lika villkor.
Men vi kan acceptera att man går upp
till 97 eller 92 procent, när det gäller
de s. k. allmännyttiga och kommunala
respektive de kooperativa, bara det sker
på ett sätt som inte innebär en orimlig
favör för dessa företagsformer. Redan
detta att de får låna pengar, i realiteten
utan säkerhet av staten, medan enskilda
byggherrar har ett elände med att anskaffa
toppkapitalet, är en utomordentligt
stor fördel. Om man därtill, som nu
sker, låter de förstnämnda betala 4 procent
för att få dessa pengar, medan enskilda
tvingas betala både G och 7 procent,
och ändå bestämmer lika hyror,
så gör man ju situationen omöjlig för
den enskilda företagsamheten. Är det
detta som är avsikten, herr socialminister?
Vi förordar att topplånen, alltså
lån över 85 procent, skall räntas efter 6
procent och amorteras på 25 år.

Herr talman! Med dessa ord tror jag
mig någorlunda ha angivit de huvudpunkter,
där vi har intagit en i förhållande
till Kungl. Maj:t något avvikande
mening, nämligen beträffande kreditgarantisystemets
införande, borttagande
av de generella subventionerna och i
fråga om likställighet mellan olika företagsformer.
.lag vill ännu en gång understryka
att olikheten beträffande de

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

två första punkterna inte heror på principiella
skiljaktigheter. I princip är man
ganska överens. Skillnaden är väl närmast
den, att vi i högerpartiet har tagit
på oss rollen av röjningsmanskap och
är beredda att göra det även denna
gång.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Naturligt är, att vi i en
sådan här diskussion tar upp det som vi
är missnöja med och som vi vill ha ändrat,
alltså att vi i första hand pekar på
bristerna. Det är ju heller ingen tvekan
om att vi på bostadspolitikens område
har stora kvarstående brister att peka
på, och att vi fortfarande har mycket
att uträtta, innan vi kan vara nöjda med
förhållandena.

Inom parentes vill jag säga, att när
jag nu tar till orda, gör jag det närmast
för att komma med en kommentar till
den framlagda propositionen. Trots det
stora antalet reservationer som avgivits
till utskottets utlåtande har jag nämligen
funnit att dagens debatt — i vilken
man visserligen pekar på föreliggande
brister — inte har redovisat de skarpa
motsättningar som vi tidigare har noterat
i dessa frågor. Och vad högern beträffar
har jag gjort den iakttagelsen
att man visserligen är rätt kategorisk i
sina uttalanden i motionen, men att man
är avsevärt mindre kategorisk i reservationerna
till utskottets utlåtande. Och
om jag undantar det sista avsnittet i
herr Cassels anförande, så var han kanske
ännu mindre kategorisk i sina uttalanden
än vad högern är i sin reservation.

Bristerna och ofullkomligheten i bostadspolitiken
hör emellertid inte hindra
oss att se det positiva i densamma.
Vi bör inte glömma vad det faktiskt innebär
att ungefär G5 000 nya lägenheter
kommer till under ett år. I dessa
G5 000 moderna, relativt rymliga lägenheter
flyttar in omkring 200 000 personer
— det är ungefär lika många som

9 — Andra hammarens protokoll 1958. Nr Ii 3

130

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

det bor i Malmö stad. Att kunna göra så
många människor belåtna, eller i varje
fall mera belåtna, på så kort tid, är ändå
av visst värde.

Ser vi tillbaka på 1940- och 1950-talen,
finner vi, att vi under den tiden
byggt ungefär 800 000 moderna lägenheter.
Detta innebär att ungefär en
tredjedel av hela vår befolkning på denna
relativt korta tidrymd har fått flytta
in i bostäder, som fyller moderna krav
och som också fyller det kravet, att
människor med normala inkomster kan
ha råd att bo i dem. Detta är ting, som
man bör slå fast, och med vilka, som
jag tror, det i varje fall råder relativ
tillfredsställelse inom alla partier, särskilt
mot bakgrunden av den bostadsnöd,
som vi dock fortfarande i alltför
hög grad måste räkna med här i landet.

Statsutskottets utlåtande innefattar en
lång rad av bostadspolitiska frågor. Av
dem är åtskilliga, som herr Cassel framhöll,
gamla bekanta, frågor där meningarna
i någon mån eller ganska bestämt
går isär. Till utskottsutlåtandet är också
fogade en rad reservationer, som är
uttryck för att vi inte är överens om
alla de ting som bostadspolitiken omspänner.

Av naturliga skäl kan jag inte ge mig
in på en diskussion av alla de problem
som har förts på tal i utskottsutlåtandet.
Jag får lov att begränsa mig till några
få, vilka jag betraktar som väsentliga
och angelägna.

Jag har vid flera tillfällen som min
personliga uppfattning uttalat att vår
främsta uppgift för den närmaste tiden
måste vara att öka bostadsbyggandet i
de orter där bostadsunderskottet ännu
är betydande. Det program för bostadsbyggandet,
som har framlagts i propositionen,
bygger just på denna uppfattning.

I statsutskottets utlåtande sägs bl. a.
att detta program innebär — om inte en
opåräknad förlängning av byggnadstiderna
inträffar — att tillskottet av nya
bostäder 1959 blir åtminstone 65 000.

Under flera år har från olika håll
framförts den uppfattningen, att en bostadsproduktion
av just 65 000 lägenheter
per år är vad som krävs, om vi på
några år vill komma till rätta med
bostadsbristen. Vi har alltså nu nått
denna nivå. Detta innebär inte att vi
kan slå oss till ro med vad som redan
har uppnåtts. I den mån vi kan skapa
förutsättningar för en ytterligare ökning
av bostadsbyggandet, bör vi också
göra detta. Men uppgiften är inte så enkel.
Den kräver för sin lösning inte bara
vad som diskuterats mycket livligt under
den senaste tiden, att kapital kan
ställas till bostadsbyggandets förfogande.
Den förutsätter också att erforderlig
mark anskaffas och iordningställes för
bebyggelse, att företag planeras i erforderlig
omfattning och att produktionen
drives rationellt och effektivt.

I propositionen har jag sagt att det
inte är möjligt att ta slutlig ställning till
den lämpliga igångsättningen under
1959, utan att detta får ske längre fram
med beaktande av det ekonomiska läget
och de praktiska möjligheterna i övrigt
att öka produktionen.

I en reservation till utskottets utlåtande
har folkpartiet föreslagit att riksdagen
skall uttala att minst 65 000 lägenheter
bör igångsättas under nästa budgetår,
vilket torde betyda budgetåret
1958/59, och under därpå följande budgetår
minst 68 000 lägenheter. I anslutning
härtill uttalas att det är angeläget,
att en planering av bostadsbyggandet på
något längre sikt kommer till stånd,
emedan eljest riskerna ökar för en ny
sammankrympning av bostadsbyggandet
för framtiden.

Ja, det är gott och väl med uttalanden,
som herr Hansson i Skegrie påpekade,
det kan låta storslaget och bländande.
Men inte i detta fall, sedan byggandet
nått den omfattning det nu har.
Jag frågar mig vad vi vinner på ett sådant
uttalande. Situationen är denna.
Under våren och försommaren i år har
genom särskilda åtgärder en stor igång -

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Nr B 3

131

sättning av nya bostadsbyggnadsföretag
blivit möjlig. Redan förut var den
pågående produktionen avsevärd. Vidare
har åtgärder vidtagits, som syftar
till att åstadkomma en i förhållande
till tidigare år mycket stor igångsättning
av nya företag under tredje kvartalet
i år. Dessa åtgärder har vidtagits
i det dubbla syftet att ge byggnadsarbetarna
sysselsättning kommande vinter
och att öka bostadsbyggandet.

Vi vet ännu inte i vad mån de vidtagna
åtgärderna får den effekt som vi
åsyftat och hoppas på. Det beror på i
vilken utsträckning man på olika orter
i landet har byggnadsföretag, som är
startberedda. Min i propositionen intagna
ståndpunkt att vi bör vänta och
se, vilket resultat åtgärderna för en
stor igångsättning under tredje kvartalet
verkligen får, innan man går vidare,
har jag ingen anledning att tumma på.

En helt annan fråga är den, som reservanterna
tagit upp och som rör behovet
av en planering av bostadsbyggandet
på något längre sikt. Denna
fråga behandlades i förra årets bostadsproposition,
där det uttalades att en
mera långsiktig planering av bostadsbyggandet
borde komma till stånd. Bostadsstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen
skulle ta de initiativ, som erfordrades.

Jag har också i årets bostadsproposition
nämnt, att bostadsstyrelsen anhållit
om uppgifter från olika kommuner
om bostadsbehovet och produktionsmöjligheterna
under de närmaste åren.
Sedan dessa uppgifter bearbetats av bostadsstyrelsen
kommer ett säkrare underlag
att föreligga för bedömningen
av bostadsbyggandet på längre sikt.

Önskvärdheten av att komma fram till
en planering av bostadsbyggandet behöver
vi inte diskutera. Men det vore
ett misstag, om man med en planering
på längre sikt avsåg alt i ett visst antal
lägenheter precisera hur mycket som
bör byggas år för år. Både igångsättningen
och färdigställandet av lägen -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

heter blev opåräknat stora förra året.
Kravet på planering får inte hindra att
om omständigheterna gör att vi kan
bygga mera än vi räknat med under ett
år, ett sådant byggande kan genomföras.

I statsutskottets utlåtande sägs att
man för nästa år kan räkna med ett tillskott
av åtminstone 65 000 lägenheter.
Vem vet, det kanske blir 70 000 lägenheter,
och det är väl ingen som skulle
klaga över det resultatet och efterlysa
cn planering, som skulle ge ett sämre
utslag.

Av detta får man inte dra slutsatsen
att det blir 70 000 lägenheter, men det är
inte otroligt att det blir ett större antal
lägenheter än de 65 000 som utskottet
förutskickat.

I fråga om bostadsbyggandet har reservationsvis
produktionens inriktning
på hustyper tagits upp, och herr Hansson
i Skegrie var också inne på den
saken. Det har ansetts önskvärt att småhusbyggandet
relativt sett ökas och att
olika åtgärder vidtages för att främja
småhusbyggandet, bland annat på landsbygden.
Ser man denna fråga från mera
allmänna utgångspunkter kan knappast
delade meningar råda. Olika former av
småhusbyggande — den traditionella
med fristående enfamiljshus, och de
nyare, alltså radhus och kedjehus —
är värda samhällets stöd. Under de senaste
åren har också intresset för småhusbyggandet
ökat. Framför allt har
ansträngningar gjorts att driva fram
ett rationellt och billigt småhusbyggande.
Det förhåller sig väl också på det
sättet, att om önskemålen om ett ökat
antal småhus skall bli tillgodosedda
krävs att småhusbyggandet ytterligare
rationaliseras och förbilligas.

Om det visar sig att så blir fallet
och kommunerna genom iordningställande
av erforderliga tomtområden skapar
förutsättningar därför, anser jag
det vara självklart att staten genom sin
lanepolilik bör främja ett ökat småhusbyggande.
Alt småhusbyggandet på
landsbygden bör stödjas finner jag ock -

132 Nr B 3 Onsdagen den 1C juli 1958 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

så i och för sig naturligt. Om man
emellertid ser på den allra närmaste
framtiden — jag tänker på det nu påbörjade
budgetåret — kan jag inte finna
det vara praktisk politik att satsa en
större del än tidigare av ramarna för
den statliga bostadslångivningen på
småhus. Det skulle i alltför hög grad
inkräkta på byggandet av flerfamiljshus.

Så några ord angående de generella
subventionerna. Herr Gustafsson i Skellefteå
ansåg att jag alltför knapphändigt
berört denna sak i propositionen och
att jag avfärdat önskan om en avveckling
av dessa subventioner med en axelryckning.
Det kan därför kanske vara
påkallat att jag nu gör en kort kommentar
till vad som i propositionen säges i
detta avseende.

I propositionen föreslås inte några
ändringar i dessa generella subventioner
till bostadsbyggandet. I ett flertal
reservationer till statsutskottets utlåtande
yrkas däremot på minskning eller
slopande av dem. Jag vill då erinra om
att förra årets riksdag ingående prövade
frågan om de generella subventionernas
fortbestånd. Resultatet av denna prövning
blev dels en höjning av de statliga
bostadslånens ränta — från 3 till 4
procent — dels en minskning av ränteeftergiften
med ett belopp motsvarande
en halv procent på primär- och sekundärlånen.

Riksdagens prövning av frågan grundades
på förslag av Kungl. Maj:t. Förslagen
byggde på följande ståndpunkt
i subventionsfrågan.

De generella subventionerna kan i
huvudsak undvaras. En viss subvention
bör dock utgå till småhus. Vidare
bör skydd finnas mot tillfälligt höga
räntor. Ett dylikt skydd kan, även om
man så småningom på grund av en ytterligare
förbättring av förhållandet
mellan bostadskostnader och inkomster
finner varje form av generell subvention
obehövlig, dock böra bibehållas för
att garantera stabilitet i fastighetsför -

valtningen. Vissa skäl av allmän natur
talar för att förändringar i låne- och
bidragsvillkoren inte genomföres alltför
brådstörtat. Man bör om möjligt
förebygga individuella fall av mera betydande
standardförsämring. En relativt
långsam takt i avvecklingen av de
generella subventionerna har därför
förordats.

Den här i korthet återgivna ståndpunkten
till de generella subventionerna
betyder inte att jag anser, att just
de subventioner som för närvarande
utgår bör bestå utan att några inskränkningar
eller andra ändringar får företagas.
Jag är å andra sidan angelägen
att understryka vad som redan förra
året slogs fast, nämligen att försiktighet
bör iakttagas vid prövningen av avvecklingsfrågan.
Vad man närmast kan
diskutera är, vilket också statsutskottet
givit uttryck åt, att slopa tilläggslånen,
och jag är beredd att pröva den
frågan.

I dagens läge är räntesubventionerna
emellertid de viktigaste subventionerna.
Det beror på att räntenivån, om vi ser
tillbaka, är relativt hög. Räntan kan
både stiga och sjunka. Om räntenivån
sjunker reduceras räntesubventionerna
automatiskt. Motsatsen blir fallet om
räntenivån stiger. Min uppfattning är
att det vore olyckligt om man skulle
slopa det nuvarande ränteskyddet. Det
betyder inte att jag finner de räntesatser
på primär- och sekundärlån, som
staten för närvarande garanterar, heliga.
Utvecklingen kan ge anledning till
en omprövning av dessa räntesatser,
men att helt slopa ränteskyddet skulle
betyda en avsevärd fördyring av bostäderna.
Det betyder svårigheter för dem
som förvaltar husen, och detta gäller
inte minst egnahemsägarna. Tiotusentals
egnahemsbyggare och egnahemsägare
har startat sitt bygge i förlitan
på att samhället skulle ge dem det stöd
som ränteskyddet innebär. Särskilt de
som ivrar för ett ökat småhusbyggande
och gärna ser att detta förläggs till

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Nr B 3

133

landsbygden borde ha svårt att helhjärtat
stödja tanken på ett totalt slopande
av ränteskyddet. I nuvarande
läge betyder detta säkert mest för småhusbyggandet
och då särskilt för landsbygden.

Jag vill härefter, herr talman, bara
säga några ord om principerna för statens
medverkan vid finansieringen av
bostadsbyggandet. Hittills har statens
medverkan lämnats i form av lån, som
förräntas och amorteras. Dessa lån har
kompletterat de fastighetslån, som kan
erhållas av enskilda kreditgivare, d. v. s.
primär- och sekundärlånen. Statens lån
liar medfört att den som bygger bostadshus
— det må vara fråga om flerfamiljshus
eller egnahem — genom statens
lån får en större del än eljest av
produktionskostnaderna täckt genom
krediter. Han har inte behövt sätta in
så mycket eget kapital i huset. Kretsen
av dem som åt sig kan uppföra egnahem
har härigenom säkert kraftigt
ökats. En stor del av flerfamiljshusen
har kommit att uppföras av kooperativa
företag och av allmännyttiga företag,
där vederbörande kommun har ett
avgörande inflytande.

Under lång tid har det diskuterats,
huruvida man inte kunde ersätta de
statliga lånen med en statlig kreditgaranti.
Bankerna och övriga kreditinstitut
skulle kunna täcka hela kreditbehovet,
har det sagts, om staten
toge de extra risker, som är förbundna
med högbelåning av bostadshus. Enligt
min mening bör denna fråga undersökas.
Det är då inte alls fråga om att
klara ut vilka risker staten bör vara
beredd att ta på sig. Jag vill nämligen
erinra om att det på de statliga bostadslånen
hittills under de gångna åren
gjorts eu sammanlagd förlust på 206 000
kronor. Den summan bör ställas i relation
till det totala beståndet av statliga
lån, som utgör 6 500 miljoner kronor.
Förlusten iir helt enkelt mikroskopisk.
Man frestas säga att den inte kunde
vara mindre.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Den statliga långivningen har ur vissa
synpunkter varit generös, men det har
inte någonsin varit fråga om en långivning
på lösa boliner. Ibland riktas angrepp
mot bostadspolitiken, där man
vill antyda att statens lånepolitik är
lättsinnig, ett exempel på att det handskas
oförsiktigt med statens medel. Detta
är emellertid orätt. Slutsatsen blir,
att den obetydliga förlusten på statens
stora långivning till bostadsbyggandet
är ett uttryck för att långivningen fyllt
ett verkligt behov och grundats på sunda
principer.

Om man därför nu är beredd att diskutera
en övergång — jag föreställer
mig att det måste bli fråga om en successiv
övergång — från statliga lån till
statliga kreditgarantier på bostadsområdet,
bör grundförutsättningen vara att
därigenom inte någon försämring inträder
vare sig för dem som bygger eller
för staten. Kreditgarantierna måste fungera
minst lika bra som de statliga lånen.
Man kan därför inte, som högerpartiet
vill, bara sätta sig ner och besluta,
att långivningen skall upphöra
från en viss dag och kreditgarantier
klara saken. Om man handlade så, skulle
bostadsbyggandet utsättas för uppenbara
risker för bakslag. Man måste också
närmare klara ut i vilka former statens
subventioner till bostadsbyggandet
skall lämnas vid ett system med kreditgarantier.
Andra former än de nuvarande
är kanske lämpligare.

.lag har velat göra denna kommentar
dels för att närmare förklara varför jag
inte tagit ett ytterligare steg på vägen
mot avveckling av de generella subventionerna
— det beror på en rad omständigheter
— dels för att förklara att
jag anser, att en närmare undersökning
bör ske beträffande följdverkningarna
av en övergång från den nuvarande långivningen
till ett kreditgarantisystem.
Jag gör det därför att det tidigare har
riktats anklagelser mot bostadspolitiken
för att den skulle ha blivit utsatt för
kastningar. Om man har ståndpunkten,

134

Nr B 3

Onsdagen den IG juli 1958 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

att det varit alltför våldsamma kastningar
tidigare, och i samma andetag
förordar de drastiska åtgärder, som
kommit till uttryck exempelvis i högermotionen,
så tycker jag att det är ett
bevis för en inkonsekvens, som i nuvarande
läge hårdast skulle komma att
drabba bostadsbyggandet.

Herr andre vice talmannen övertog
ånyo förhandlingarnas ledning.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag bar med stort intresse
lyssnat till socialministern, och
jag skall inte föra någon process mot
honom beträffande hans resonemang
om bostadsbyggandets omfattning, tv
det resonemang han fört sammanfaller
i rätt stor utsträckning med mina synpunkter.

Jag hade hemställt hos socialministern,
att han skulle tillkännage sin uppfattning
beträffande avvecklingen av de
generella subventionerna, en fråga som
han i propositionen helt gått förbi. Det
har han också gjort, men jag måste
säga, att vi inte fick några bestämda
besked av honom. Jag tycker emellertid
att man kan slå fast, att han i varje
fall icke tog avstånd från det resonemang
som fördes i fjolårets bostadsproposition
beträffande en successiv avveckling
av de generella subventionerna.
Han fällde också ett yttrande, som
jag tycker man kan tyda så, att han
tänker sig möjligheten att ett annat år
komma med ett förslag om avveckling
av de ortsgraderade subventionerna.

Statsrådet var också inne på frågan
om räntesubventionerna. Jag är också
av den uppfattningen, att om man skall
ha räntegarantier, så måste de ligga på
en sådan nivå, att räntan någon gång
går över den nivån. Annars har man
ingen glädje av garantierna när det gäller
att utjämna topparna. Av bostadspolitiska
utredningen föreslogs, att räntegarantien
nästa år skulle höjas med

en halv procent igen. Det var bostadspolitiska
utredningens tidsplan, och det
skulle vara rätt intressant att höra vad
socialministern anser om den planen.
Det bör väl nu, efter den räntehöjning
vi fått och som ju ökar kostnaderna för
räntegarantien, vara ännu angelägnare
att hålla denna plan.

I övrigt vill jag instämma i vad socialministern
sade beträffande räntegarantierna.
Jag ser detta som en praktisk
sak. Jag tror att det är bättre att
saken sköts på detta sätt än att staten
skall ha hand om lånegivningen. Men
jag kan inte förstå att herr Cassel vill
göra räntegarantien till en statsfinansiell
fråga av stora mått. Det är för mig
fullständigt obegripligt, ty vad vi åstadkommer
med en övergång till kreditgarantier
är, att statens upplåning minskar
och därmed också statsskulden.
Men statens fordringar minskar med
precis samma belopp, och jag kan därför
inte förstå att det kan inverka på
statens förmögenhetsställning.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Socialministerns maning
att vi borde se på de positiva sidorna
i denna fråga skall jag tillmötesgå
så till vida att jag först noterar ett
klart framsteg, även om det kommer
sent. Efter tio år av väntan och stegrad
bostadsbrist har vi från och med 1957
börjat nalkas den målsättning för bostadsbyggande,
som enligt bostadsstyrelsens
mening borde ha varit gällande
för hela den gångna tioårsperioden,
nämligen 65 000 nya lägenheter genomsnittligt
per år. Under den gångna perioden,
när man exempelvis år 1951 var
nere i 39 784 nybyggda lägenheter, har
bostadsköerna växt, och i Stockholm
har vi länge haft över 100 000 människor
i kön, av vilka 58 000 saknar egen
bostad. Snart kommer de stora ungdomskullarna
upp i de åldrar, då man
bildar familj, vilket gör problemet ännu
mera brännande.

Onsdagen den IG juli 1958 fm.

Nr B 3

135

Det är illa nog med väntetider på 5—
G år för unga människor som vill gifta
sig och skaffa egen bostad. Även om vi
nu kommer upp till G4 000 å G5 000 lägenheter
om året, kommer det att dröja
rätt länge innan de långa köerna kan
väsentligt förkortas.

Som ett glädjande faktum noterar vi
också att man nu i målsättningen och
i tillståndsgivningen eftersträvar att
sätta hela byggnadsarbetarkåren i arbete.
Det är ohållbart att fortsätta som
de senaste vintrarna, då en betydande
del av byggnadsarbetarkåren fått gå
arbetslös och hämta understöd, ofta i
flera månader, samtidigt som bostadsförmedligen
formligen belägrats av folk
som väntat i flera år på en lägenhet.
Jag noterar även bland positiva åtgärder
vad socialministern hade att säga
beträffande planeringen av bostadsbyggandet
på längre sikt.

Begränsningen av bostadsbyggandet
under de gångna åren har — trots bostadsstyrelsens
ständiga varningar och
hyresgästopinionens tryck — således
medfört stora skadeverkningar. Därför
bar vi i vår motion hävdat att bostadsbyggandet
under de kommande åren
bör ökas i snabbare takt än socialministern
förutsätter. Avmattningen på
andra områden inom näringslivet och
det liinge ackumulerade behovet av inte
bara bostäder utan också centrumbebyggelse
i de nya kvarteren visar en av
de vägar, som måste väljas för att säkra
den fulla sysselsättningen.

En bestämd förutsättning för detta
ökade byggande är emellertid framför
allt, att de allmännyttiga byggnadsföretagen
verkligen får de nödvändiga krediterna
på överkomliga villkor. Byggfackens
industriutredning har nyss påvisat
att bostadsfinansieringen sker på
ungefär samma sätt nu som under 1930-talet, utan hänsyn till byggnadsindustriens
strukturförändringar. Den hänvisar
till att en tidigare utredning diskuterat
frågan om en statlig affiirsbanksrörelse,
som skulle motverka alt

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

de enskilda kreditinstituten i vissa lägen
kunde åsidosätta sina samhälleliga
uppgifter, vägra att tillgodose rimliga
kreditbehov och föreskriva oskäliga
räntor och kreditvillkor.

Regeringen och statsmakterna bar
emellertid följt den motsatta linjen, dels
genom kreditåtstramningen och nedskärningen
av subventionerna, dels genom
den av privatbankerna begärda,
chockartade diskontohöjningen 1957,
som våldsamt fördyrat både hyrorna
och egnaliemskostnaderna samt medfört
stora svårigheter för de allmännyttiga
bostadsföretagen.

Det är bra att det byggs mera bostäder,
men det är lika viktigt att de tillhandahålles
till ett pris, som vanliga
arbetande människor kan betala. Bostadsfördvringen
är ett lika stort problem
som bostadsbristen. Enligt ansvariga
myndigheter förekommer det numera
ganska ofta att familjer, som efter
flerårig väntan äntligen erbjudits en
lägenhet, tvingas att avstå från anbudet
därför att hyran är så hög, att de med
nuvarande löner inte har en chans att
kunna betala den.

Vi har i vår motion anfört några exempel
härpå. Från de nybyggda fastigheterna
i Rågsved på gränsen mellan
Stockholm och Huddinge får man betala
2 376 kronor i årshyra för två rum
och kök på 45 kvadratmeter, 3 600 kronor
för två rum och kök på 68 kvadratmeter
och 4 428 kronor för fyra rum
och kök på 91,5 kvadratmeter. Detta är
bara ett litet stickprov; liknande siffror
kan anföras från nästan alla nya bostadskvarter.
Låt oss tänka oss en nybildad
familj i ett låglöneyrke, där hustrun
inte kan arbeta därför att barn väntas
eller har kommit. Hur skall en ung
familj kunna klara en sådan hyra för
den bostad man äntligen blivit erbjuden?
Däremot har folk som har mycket
pengar haft obegränsade möjligheter att
köpa insatslägenheter med bostadsrätt
i de nya lyxbetonade kvarter som växer
upp exempelvis niira slumbebyggelsen

136 Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

i Huvudsta och andra områden. Har
man pengar, då existerar ingen bostadsbrist.

För att bromsa denna fördyring och
sänka hyrorna måste man i första hand,
så som vi har föreslagit i en annan motion,
ytterligare sänka räntan. För det
andra måste takten i bostadsbyggandet
stegras ännu mer. För det tredje måste
regeringen visa mer motståndskraft, när
husägarna kräver höjda hyror, ofta som
påstådd kompensation för utgifter som
de aldrig haft. Och sist men inte minst
viktigt: vi måste sätta stopp för försämringen
av det sociala bostadsstödet.
Det är detta, som är huvudlinjen i de
kommunistiska motioner vi nu behandlar.

De borgerliga partierna har länge drivit
en kampanj mot de subventioner
och stödåtgärder, som beslöts för att
motverka den värsta bostadsbristen.
Tyvärr har regeringen fallit undan för
denna högröstade borgerliga propaganda.
Den bostadsutredning under förutvarande
riksdagsman Severins ledning,
som fick sina direktiv av förre socialministern
John Ericsson, innebär en
fortlöpande kapitulation för de pockande
borgerliga kraven. Första etappen
genomfördes, såsom här sagts förut, av
1957 års riksdag genom räntehöjningen
för tertiär- och egnahemslån, den minskade
räntegarantien och den förlängda
amorteringstiden, vilket redan medfört
avsevärda hyreshöjningar. Samtidigt
föll man undan för borgarnas och fastighetsägarnas
pockande krav att hyresgästskyddet
skulle rivas upp genom
en etappvis genomförd uppluckring av
hyresregleringslagen.

I det nu föreliggande förslaget fortsätter
man att skära ned de sociala
stödåtgärderna framför allt genom en
försämring av bestämmelserna för förbättringslån
och en höjning av räntan.
För vår del kräver vi att regeringen i
stället skall återställa de gamla egnahemsvillkoren.
Vidare föreslår regeringen
och utskottet, att engångsbidragen

för pensionärshem och de årliga bidragen
till pensionärsbostäder i flerfamiljshus
skall utgå i form av dels tertiär-
och tilläggslån, dels löpande bidrag.
Enligt vår mening ger de fasta
subventionerna bättre stimulans till uppförande
av pensionärsbostäder. Differentieringen
efter kommunernas bärkraft
är en av de många linjer, enligt
vilka man på kommunerna överför utgifter
som tidigare betalades med statsbidrag,
och detta kommer att ytterligare
minska kommunernas intresse av
att bygga pensionärsbostäder. Förändringen
är tydligt sammankopplad med
höjningen av folkpensionerna och de
särskilt av borgarpartierna framförda
kraven på begränsning eller slopande
av de kommunala bostadsbidragen. Avsikten
framgår tydligt av bostadsutredningens
formulering, att det löpande
bidraget lättare än engångsbidraget kan
anpassas till förändringar i stödbehovet
vid framtida höjningar av folkpensionerna.
På det sättet blir det ju inte någon
glädje med folkpensionshöjningen
för de åldringar som bäst behöver den.
Den höjda pensionen reduceras igen
genom höjda bostadskostnader för de
gamla. Man ger med den ena handen
och tar med den andra. Vi har därför
yrkat avslag på de ändrade bestämmelserna
och kräver samtidigt att bidragsrätten
skall utvidgas till lägenheter som
är byggda före 1946, om de fyller standardkraven.

Regeringeh och utskottsmajoriteten
faller undan stegvis men vill inte, som
vi hörde av socialministern, genomföra
avvecklingen av de generella subventionerna
i den snabba takt som de borgerliga
partierna begär, ty detta skulle
medföra en ännu mera språngartad höjning
av hyrorna. Däremot märkte vi ju
att både herr Hansson i Skegrie och
herr Gustafsson i Skellefteå tyckte sig
röna förståelse hos socialministern för
några av de krav som ställts i fortsättningen.

De borgerliga partierna och särskilt

Onsdagen den IG juli 1958 fm.

Nr B 3

137

högern kräver kallt och cyniskt en politik,
som avvecklar det sociala och
kommunala stödet, överlämnar alltmer
av byggandet till de privata spekulanterna
i bostadsnöd och reglerar bostadsbristen
genom att göra de moderna
lägenheterna så dyra, att vanliga människor
inte kan hyra dem. Det är typiskt
att även folkpartiet vill höja räntan
på tertiärlånen till 5 procent, alltså
med en halv procent, vilket skulle medföra
en hyreshöjning på mellan 6 och
7 procent för varje halvprocent räntehöjning.

Det är enligt dessa borgerliga metoder
som man säger sig ha avskaffat bostadsbristen
i Finland, vilket säkert är
en av orsakerna till att de för denna
politik ansvariga fått en ordentlig läxa
i det nyss hållna valet där.

Högern vill dessutom med sitt förslag
om kreditgarantisystemet slå sönder
hela den nuvarande samhälleliga
kontrollen av bostadsbyggandet. Storbankerna
skulle då få hela kontrollen
och stegrade profiter, medan staten
bara skulle träda in som garant för
krediterna. Det var faktiskt oroväckande
att höra, hur socialministern nyss förordade
i varje fall en undersökning,
om man inte skulle ge efter för dessa
krav, även om han gjorde vissa bestämda
reservationer.

Förslaget från byggfackens utredning,
som jag nyss citerat, går i rakt
motsatt riktning. Där krävs en mer rationell
ordning för den statliga kreditgivningen
och investeringsfrågorna,
och detta sker därför att man av hård
erfarenhet lärt sig, att den nuvarande
kreditapparaten inte tillfredsställande
betjänar bostadsbyggandets stora investeringssektor.
Frågan om tillräckliga
krediter och förenklad bostadslånegivning
är ett stort problem, som måste
lösas, om tempot i bostadsbyggandet
skall kunna ökas och bostadsbristen hävas.

I regeringens proposition finns en
anmodan från departementschefen, vil -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ken kan tolkas som en rekommendation
att sänka standarden och bygga mera
smålägenheter. Vi vänder oss bestämt
mot en sådan linje som bryter utvecklingen
till rymligare bostäder och bättre
standard. Det skulle vara en felinvestering
som medför skadeverkningar för
lång tid framåt.

Flera borgerliga reservanter vill att
egnahemsbyggandet skall få större andel
på flerfamiljshusens bekostnad. Detta
stämmer inte med opinionen i tätorterna.
Det är inte bara det, att bebyggelsen
kräver så oerhört mycket
tomtmark och breder ut storstäderna
miltals från centrum. Med nuvarande
läge på arbetsmarknaden bör vi också
tänka på att det finns orter som nästan
avfolkats, sedan industrier lagts ned,
och där de med stora mödor och kostnader
anskaffade egnahemmen sjunkit
katastrofalt i värde.

Vår motion om räntesänkning behandlas
i annan ordning. I den nu föreliggande
motionen yrkar vi avslag på
alla försämringar av det sociala bostadsstödet,
och i anslutning härtill föreslår
vi höjningar av anslagen till lånefonden
för bostadsbyggande, räntefria
lån, bostadsförbättring och inrättande
av pensonärshem. Även utskottet konstaterar
att de för budgetåren anvisade
anslagen till lånefonden för bostadsbyggande
och räntefria lån visat sig
otillräckliga. Vi är givetvis också motståndare
till vad socialministern nyss
antydde, nämligen att man skall börja
undersöka, om inte tilläggslånen skulle
kunna avvecklas.

Herr talman! I punkterna I, VI, VIII,
XIX, XXVIII, XXIX, XXX, XXXIII, XXXV
och XXXVI her jag att få yrka bifall till
motion nr 104.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Någon större skillnad
mellan de respektive borgerliga partiernas
uppfattning om hur vi skall sköta
bostadsförsörjningen för framtiden har

138 Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

vi väl inte noterat i dag, men någon
tendens till olikhet tycks dock finnas.
Om kammarens ledamöter har lyssnat
till de respektive borgerliga partiernas
talesmän har ni väl haft anledning att
göra den reflexionen, att om vi finge
en bostadspolitik enligt deras mönster
skulle det nog leda till för det första
väsentligt högre boendekostnader och
för det andra med största sannolikhet,
på grund av de villkor på vilka man
skulle lämna ut lån i fortsättningen, en
sänkning av det byggnadsprogram, som
vi hoppas skall vara möjligt att upprätthålla
enligt det nu av utskottet tillstyrkta
regeringsprogrammet.

Herr Gustafsson i Skellefteå började
sitt anförande med att erinra om att
man från folkpartiets sida under en
följd av år, när denna fråga varit uppe
till behandling i riksdagen, påyrkat ett
bostadsbyggnadsprogram av större omfattning
än det, som vederbörande departementschef
föreslagit och som tillstyrkts
av utskottsmajoriteten. Men herr
Gustafsson bör, när han talar om dessa
ting, erinra sig att både vederbörande
departementschef och utskottet då alltid
betonat, att vad vi förordat har varit
ett minimiprogram. Vi har alltid sagt
ungefär så, att om det yppar sig möjligheter
att öka ut programmet så skall en
utökning också ske. Den stora skillnad
mellan folkpartiets och regeringens
uppfattning om programmet, som herr
Gustafsson ville framhäva, fanns alltså
i verkligheten inte.

Nu har statsrådet redan dragit upp en
del frågor, som jag därför kan hoppa
över. Jag kan inskränka mig till att erinra
kammarens ledamöter om på vilka
sidor man har att hitta utskottets yttrande
i de speciella frågor, där delade
meningar råder.

Om jag följer uppställningen i utlåtandet
kommer jag först till kreditgarantierna.
Jag hänvisar där till skrivningen
på s. 34—35 och till vad socialministern
har anfört. Jag vågar nog
påstå att den skrivning, som vi i majori -

teten där står för, inte ger uttryck för
någon större tro på möjligheterna att
gå över till detta system. Här i landet
ges prioritet när det gäller krediter på
vissa områden, och ett av dessa områden
är ju bostadsbyggandet. För egen
del hör jag till dem som menar, att om
vi vill fortsätta med denna prioritet är
det bäst att inte ge sig in på detta
kreditgarantisystem. Jag tror att följdverkningarna
skulle bli sådana, att man
inte kunde upprätthålla prioriteten, i
varje fall inte i den omfattning som
är rådande i dag. Om kammarens ärade
ledamöter läser vad som står på de
sidor jag redan angivit, finner ni att
vi ställer en del villkor ifall ett sådant
system kommer att införas.

När det gäller ge generella subventionernas
avveckling har utskottet erinrat
om vad som sades vid 1957 års riksdag,
där denna fråga ingående prövades.
Här hänvisar jag till s. 36 och 37
och till socialministerns anförande, vilket
får räcka.

Sedan följer en del andra saker, som
jag inte behöver uppehålla mig vid. Jag
kommer omedelbart över till frågan om
statliga lån till förvärv av äldre egnahem.
Det har förts fram i motioner och
sagts i debatten, att man borde kunna
ge sig in på att lämna lån för detta ändamål.
Vi, som avvisar denna tanke och
utgör majoriteten i detta utskottsutlåtande,
vill då först erinra om att när
staten lånar ut pengar för bostadsbyggande,
så sker det ändock med den motiveringen,
att man skall öka ut antalet
lägenheter. Det är inte främst för att vederbörande
skall bli i tillfälle att förvärva
en redan byggd fastighet. Emellertid
lär detta förslag främst vara motiverat
av att man gjort vissa iakttagelser
på västkusten, och den försöksverksamhet
man förordrar skulle väl då
också komma att begränsas till västkusten.
Bostadspolitiska utredningen har
emellertid på sin tid bestämt avstyrkt en
dylik långivning. Herr Gustafsson i Skellefteå
gjorde gällande, att det som bo -

Onsdagen den IG juli 1958 fm.

Nr B 3

139

stadspolitiska utredningen hade kommit
fram till borde man respektera. Jag
uppmärksammade visserligen att han
tog upp de punkter, där man uppnått
fullständig enighet i utredningen, men
på denna punkt var han ju reservant
i utredningen.

Anledningen till förslaget var att man
hade upptäckt, att det finns eller funnits
fall där en person, som behövde bostad
för sig och sin familj, hade att konkurrera
vid förvärv av ett sådant egnahem
med någon från en närliggande större
stad, som ville ha detta egnahem som
sommarstuga, varvid den som ville ha
detta som bostad för sin familj kom
till korta, därför att den som han hade
att konkurrera med hade mera pengar.
Ett sådant fall skulle man alltså kunna
klara genom att tillskapa denna möjlighet
att få lån för att köpa ett gammalt
hus, ehuru det inte skulle vara fråga
om någon bostadsförbättring. Därmed
menade man sig främja en riktig utveckling.
Emellertid är t. o. m. högern med
oss när vi säger, att vi nog inte bör ge
oss in på det. Det är i stor utsträckning
fråga om spekulationer om vad som
skulle kunna inträffa i det och det fallet.
Påståendet, att det skulle gå i linje
med våra strävanden på det bostadspolitiska
området, anser vi inte heller hållbart,
och därför har vi avvisat detta förslag.

Sedan skulle jag kanske inte behöva
säga så mycket mer efter den allmänna
deklaration som avgivits av socialministern.
Det iir eu hel del punkter här,
som är av mindre betydelse och som
jag inte nödvändigtvis behöver ta upp.

Jag vill emellertid åter anknyta till
vad jag började med, nämligen omfattningen
av det bostadsbyggnadsprogram,
som vi skall ha för den närmaste framtiden,
och tanken att vi, såsom folkpartiet
yrkar, skall binda oss för bestämda siffror
för ett antal är framåt.

Det iir kanske skiil att erinra om att
den ökning av färdigställda nya lägenheter,
som vi har fält de sista åren, sam -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tidigt har fört med sig vissa konsekvenser
på kreditsidan. Enligt senaste uppgifter
i förra veckan från bostadsstvrelsens
lånebyrå har eftersläpningen —
därmed menar vi ju överflyttningen från
byggnadskreditiv till bundna lån —
ökat till ett och ett halvt år från att
tidigare ha varit ett år. Att vi fått den
effekten ger oss nog anledning att fråga,
om vi ens har möjligheter att klara det
program med avseende på utvecklingen
under de närmaste åren, som vi har
hoppats på enligt utskottets skrivning.

Med anledning av de yrkanden från
samtliga borgerliga partier, som går ut
på att den bostadssökande själv skall
göra en större insats, vill jag erinra om
att fjolårets beslut innebar, att man tog
ett betydande steg i riktning mot en
stramare politik på detta område, vilken
emellertid ännu inte verkat till fullo.
Jag tror att en talare efter mig kommer
att vittna om vilken effekt detta har
haft. Det har bland annat lett till en tendens
att anmäla sig för lägenheter med
mindre bostadsyta. De som redan anmält
sig för en fyrarummare säger, att
de inte orkar med mer än en trerummare
o. s. v. Att då omedelbart och i
ett sammanhang göra som här föreslås,
nämligen att ytterligare skärpa anspråken
på en engångsinsats beträffande boendekostnaden,
vore en åtgärd, som
måste leda till en nedgång i bostadsbyggandet.

Herr talman! Jag skall till sist nöja
mig med att ta upp ett påstående som
herr Gustafsson i Skellefteå gjorde. Han
menade att vad vi har svarat på folkpartiets
motionsyrkande om att den, som
köper ett äldre egnahem, skulle få återlåna
den del av amorteringen — det gäller
båda egnahems- och tertiiirlån —
som den tidigare ägaren har inbetalt
utöver vad föreskrifterna kräver, skulle
vara fullständigt felaktigt. Jag har för
egen del den meningen, att det nog
finns anledning att säga, att motionens
förslag är en spekulation och att förutsättningarna
för att sådant skall intriif -

140

Nr B 3

Onsdagen den IG juli 1958 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

fa inte finns, om riksdagen följer det
förslag som föreligger i propositionen.

Jag undrar dock, om jag inte kan
göra en annan reflexion, då herr Gustafsson
påstår, att det är fullständigt fel,
när vi hävdar att förslaget sammanhänger
med det i det föregående berörda yrkandet
om schablonbidrag, vilket utskottet
avstyrkt. Är herr Gustafsson riktigt
på det klara med vad hans egen motion
innehåller? Folkpartiets motion går
ju ut på att räntan på dessa lån skall
höjas. På det sättet skall man stimulera
till ökad amortering. Men, herr Gustafsson,
när vi säger nej till denna räntehöjning
försvinner ju stimulansen. På
det viset finns det uppenbarligen ett
samband. Det är så vi ser på saken,
och det är därför vi inte heller kan gå
med på motionens förslag. Även om bara
det ena av skälen skulle ha förelegat
hade det räckt för att avstyrka vederbörande
motionsyrkande.

Herr talman! Med hänvisning till dels
vad som säges i utlåtandet och dels vad
jag nu anfört ber jag att få yrka bifall
till samtliga 42 punkter i utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att beröra en speciell sak, nämligen frågan
om länsbostadsnämndernas verksamhet
och vad som uppgivits om deras
sätt att handha de anförtrodda uppgifterna.
Jag skall strax komma fram till
vad jag åsyftar. Det kan måhända synas
vara överflödigt att erinra om att det
statliga stödet till bostadsproduktionen
är ett av de mest uppmärksammade områdena
inom den statliga verksamheten.
Då jag likväl erinrar om detta är det
därför att det ju är väl känt, att det här
rör sig om mycket stora summor och
inte minst detta gör att den kritik man
emellanåt möter i fråga om verksamheten
måste uppmärksammas i alldeles
särskilt hög grad. Det måste påtalas, om
det hotar att sprida sig föreställningar

om att riksdagen ställer jättebelopp till
förfogande för organ, som ser allting
så byråkratiskt, att förnuftet får sitta
emellan. Tyvärr förekommer det ibland,
även i tidningarna, uppgifter om bostadsmvndigheternas
verksamhet, som
behöver dementeras. Om så ej eftertryckligt
sker är det förklarligt, om det
till och med finns kammarledamöter
som ställer sig frågande till vad som
skett.

Jag har begärt ordet för att inför kammaren
klargöra vad som ligger bakom
ett ärende, som under förliden vinter
cirkulerad: i tidningspressen och som
säkerligen uppmärksammats av de flesta
av kammarens ledamöter. Jag har så
mycket mer anledning att göra detta
som en ledamot av denna kammare angivits
såsom källa till det hela och frågor
av denna art är så pass uppseendeväckande,
att riksdagen måste vara rätt
forum för att ta upp saken.

Historien började med att det på en
plats i Bohuslän under februari månad
detta år hölls en konferens av något
slag. Konferensen var väl offentlig, eftersom
det fanns närvarande tidningsmän
vilka refererade vad som förevarit.
I dessa referat förekom en passus, som
kom att tagas om hand av sensationsjagande
tidningsmän. Göteborgs Handelsoch
Sjöfartstidning den 24 februari hade
ett referat, där det under rubriken »Byråkrati
och badrum» fanns ett avsnitt
beträffande bostadslånepolitiken som
löd på följande sätt: »Riksdagsman Olle
Johansson kunde som exempel på byråkrati
berätta om ett fall på Knippla, där
en ung familj förbättrat en äldre fastighet
och inrett bostad dels åt sig själv
och dels för den ena av makarnas föräldrar.
För att få bostadsförbättringslån
var de tvungna att inreda badrum, men
det räckte inte med bara ett badrum,
det måste finnas ett badrum till varje
lägenhet. Nu finns det alltså i det huset
två badrum som ingen kan använda därför
att man har så ont om färskvatten
på Knippla att det är otänkbart att fylla

Onsdagen den 16 juli 1958 fin.

Nr B 3

141

badkaren med det. Knipplaborna får köpa
vatten från Göteborg och frakta ut
det i tankbåtar.»

Samma dag som alltså en morgontidning
i Göteborg publicerade denna något
sensationsbetonade uppgift om hur länsbostadsnämnden
i Uddevalla handhar
sin verksamhet, hade Aftonbladet i
Stockholm, som ju utkommer på eftermiddagarna,
slagit upp saken under
rubriken »Öbor utan vatten tvangs inreda
badrum». Uppgiften cirkulerade
nog även vidare i dagstidningarna, men
inte bara i dagspressen utan också i den
mer tidskriftsbetonade pressen. Jag har
bland annat i en sådan publikation sett
en mycket fränt hållen artikel, där man
gick till storms mot bostadsmyndigheternas
krav på inredandet av badrum
o. s. v. och där man talade om standarddjävulen,
som sticker upp huvudet och
som det gäller att hålla tillbaka.

Det var ju inte någonting anmärkningsvärt
utan tvärtom i sin fulla ordning
att en uppgift av detta slag skulle
väcka uppmärksamhet hos riksdagens
revisorer. Revisorerna avlät en skrivelse
till länsbostadsnämnden i Uddevalla
och bad att få en förklaring till vad
som förevarit. Länsbostadsnämnden satte
genast i gång en stor utredning, trots
att man — enligt vad det har sagts mig
— från början var på det klara med att
hela uppgiften måste vara felaktig på
något sätt. Resultatet av denna utredning
har framlagts i en skrivelse från
länsbostadsnämnden till riksdagens revisorer.
Jag har här en avskrift av denna
skrivelse och jag måste tyvärr ta
kammarens tid i anspråk med att läsa
upp den helt och hållet •— även den är
något sensationsbetonad fastän på ett
annat sätt:

»I skrivelse av den It mars 1958 har
Riksdagens Revisorer anhållit om länsbostadsnämndens
yttrande i anledning
av innehållet i en artikel i tidningen
Aftonbladet för den 24 februari 1958.
Enligt artikeln skulle ''myndigheterna’
som villkor för ett förbättringslån till

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

en familj på Knippla (Öckerö kommun)
ha föreskrivit inredande av två badrum
trots att vattentillgången på ön icke
medgåve att badrummen användes. Med
anledning härav får länsbostadsnämnden
anföra följande.

Det är endast i sällsynta undantagsfall
som förbättringslån beviljas till badrum
— denna låneform skall ju företrädesvis
utgå till upprustning av hus
med avsevärda brister. Förbättringslån
till bad har i förekommande fall alltid
beviljats i enlighet med sökandens egen
önskan. Att länsbostadsnämnden som
villkor för förbättringslån skulle ha
uppställt krav på inredande av ett —
eller rent av två — badrum är helt
uteslutet.

I Knippla municipalsamhälle har
nämnden hitintills beviljat 5 förbättringslån,
varav icke något gällt bad.

I samband med ombyggnad är däremot
anordnande av bad regel och även
ett villkor för lånet. Av de 571 hittills i
länet beviljade egnahemslånen för ombyggnad
har 50 gällt tvåfamiljshus.
Knappt hälften av dessa (20 st) är utrustade
med två badrum, medan i de
övriga badet ordnats gemensamt för
bägge lägenheterna i källaren eller förlagts
till endast den ena av lägenheterna.

På Knippla har lån beviljats till 4
ombyggnader av egnahem, samtliga
emellertid enfamiljshus och vart och
ett utrustat med endast ett bad.

Vattenförsörjningen på Knippla har
sedan länge vållat besvärligheter. Att
trots detta ansökningarna, och sedermera
även besluten, om lån till de 4
ombyggnadsföretagen på ön förutsatt
anordnande av bad, kan förklaras av att
frågan om kommunal vattenledning på
ön under flera år varit under utredning
och för övrigt nu står inför sin
omedelbara lösning. Under loppet av
nästa år väntas sålunda Knippla municipalsamhälle
få anslutning till det kommunala
vatten nätet på öckerö.

Det har redan framgått att länsbo -

142

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958 fm.

Interpellation ang. behandlingen av anhöriga till ungerska medborgare, som i sam band

med revolten i Ungern fängslats eller avrättats

stadsnämnden icke i något fall lämnat
lån till förbättring eller ombyggnad av
tvåfamiljshus på Knippla. Nämnden har
icke heller mottagit någon ansökan eller
ens förhandsförfrågan i något låneärende
från ön, där det kunnat bli
fråga om inredande av två badrum. Enligt
vad nämnden inhämtat finnes på ön
över huvud icke något hus, statsbelånat
eller icke, som har två badrum.

Med de kommunala och municipala
myndigheternas hjälp har det lyckats
nämnden att utröna vilket hus som artikeln
åsyftar. Uppgiften om en yngre
familj som sammanbor med hustruns
föräldrar har visat sig stämma på fiskaren
Oskar Johansson och dennes svärfar
Albin Karlsson. Därmed upphör
emellertid också fakticiteten i tidningsartikeln.
Det är visserligen riktigt att
Karlsson och Johansson för något år
sedan övervägde en tillbyggnad av huset,
men denna tillbyggnad kom av
olika skäl — dock icke den felaktiga
föreställningen om lånekravet på två
badrum — att åtminstone tillsvidare
skrinläggas. Detta hus har följaktligen,
lika litet som något annat på Knippla,
utrustats med två badrum och det är
helt osant att länsbostadsnämnden eller
någon annan myndighet i detta eller
något annat fall på ön föreskrivit en
sådan utrustning som villkor för statligt
egnahems- eller förbättringslån.

Remisshandlingen återgår härjämte.
Vidare närslutes ett klipp ur tidningen
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning
av den 24 februari 1958, som med lika
grad av vederhäftighet behandlar samma
ämne.

I behandlingen av detta ärende har
deltagit samtliga nämndens ledamöter.»

Detta var alltså skrivelsen, som är
undertecknad av ordföranden och länsbostadsdirektören.
Av denna historia
kan man få en ganska åskådlig bild av
fjädern som blev en höna —- denna historia,
som cirkulerar i pressen och
som på sina håll fullt medvetet var

ämnad att misskreditera hela det statliga
stödet åt bostadsproduktionen och
bringa det i vanrykte.

Jag har velat anföra detta för att
från denna plats framföra en dementi,
i den mån den kan tränga längre ut. I
varje fall bör det vara en allvarsam
erinran till oss litet var att — då vi
möter kritik av olika slag då det gäller
det statliga stödet för bostadsproduktionen
— vara på vår vakt och undersöka
vad som förevarit. Det bör vara angeläget
att bringa verkliga fakta i dagen.

Herr förste vice talmannen tog åter
ledningen av kammarens förhandlingar.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr förste vice talmannen att
uppskjuta den fortsatta överläggningen
till kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.

§ 15

Interpellation ang. behandlingen av anhöriga
till ungerska medborgare, som i
samband med revolten i Ungern fängslats
eller avrättats

Herr RIMMERFORS (fp) erhöll på
begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Händelserna i Ungern
1956 då ryska trupper krossade den
ungerska revolten har i vida kretsar
väckt indignation mot det despotiska
statsskickets brutala metoder. Beskedet
nyligen om avrättningarna av ledande
ungerska statsmän har givit oss en förnyad
påminnelse om rättslösheten i despotiskt
styrda länder. Särskilt upprörande
är att åtgärderna också tycks
rikta sig mot anhöriga till de avrättade
politikerna, anhöriga vars enda »förseelse»
tycks vara släktskapen till för regimen
misshagliga personer. Ett sådant
tillvägagångssätt är en skriande utmaning
mot de mest elementära principerna
för mänsklighet och rättvisa och

Onsdagen den 16 juli 1958 em.

Nr B 3 143

bör därför icke stillatigande åses från
svensk sida.

De underrättelser som står att få är
knapphändiga. Det är typiskt för den
rådande rättslösheten, att man ännu
icke vet om den förre ungerske utrikesministerns
maka, fru Julia Rajk, ställts
inför rätta eller ej, var hon befinner
sig eller om hon över huvud taget är i
livet.

Inom FN finnes ett organ som följer
situationen i Ungern. I dagens läge
synes man från svenskt håll böra verka
för att den allmänna opinionen i civiliserade
stater skall kräva, att detta FNutskott
av de ungerska myndigheterna
infordrar vederhäftiga uppgifter om fru
Rajks och övriga anhörigas öde.

Under hänvisning till det anförda

anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till hans excellens ministern
för utrikes ärendena få ställa följande
fråga:

Vill Ers Excellens medverka till att
Sverige inom Förenta Nationerna ställer
krav på ett klarläggande besked från
de ungerska myndigheterna beträffande
såväl fru Rajks öde som i fråga om behandlingen
av andra anhöriga till ungerska
medborgare, som i samband med
revolten i Ungern fängslats eller avrättats? Denna

anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.33.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 16 juli

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid av herr förste vice talmannen.

§ 1

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.
(Forts.)

Herr förste vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande nr B 37, i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
B gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1958/59
till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
nu komme att fortsättas; och lämnades
jämlikt förut gjord anteckning ordet till

Herr SVENNING (s), som yttrade:

Herr talman! Vi har i vårt land speciellt
under de senaste åren haft en myc -

ket gynnsam utveckling då det gäller lägenhetsstorlekarna,
vilket kan hälsas
med den största tillfredsställelse. Så
också att vi nu bygger inemot 65 000 lägenheter
om året. Utan att göra anspråk
på att vara det enda land i Europa som
i förhållande till folkmängden bygger
mest, har vi likväl kommit i nivå med
den senaste långtidsutredningens målsättning.

Om man studerar bostadsstyrelsens
statistik beträffande den genomsnittliga
golvytan och lägenhetsstorleken för bostäder
i nybyggnadsföretag, så kan man
konstatera att 1952 var den genomsnittliga
golvytan 56,3 kvadratmeter och andelen
lägenheter om minst 3 rum och
kök 25 procent. År 1957 hade den genomsnittliga
golvytan stigit till 70,7
kvadratmeter och andelen lägenheter
om minst 3 rum och kök till 49 procent.
För de lägenheter som beviljades igång -

144

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m,

sättningstillstånd först i september 1957
var medelytan 72,1 kvadratmeter och
andelen lägenheter om minst 3 rum och
kök 53 procent. Jag tycker att det är en
riktig utveckling. Men jag skulle vilja
fästa uppmärksamheten på vad som nu
har hänt. Medelvtan har sjunkit mycket
kraftigt och uppgick under januari—
mars 1958 till 68 kvadratmeter. Antalet
stora lägenheter var cirka 44 procent.
Orsaken till denna nedgång är inte svår
att förstå. De lägenheter som nu produceras
är mindre än de som redovisas för
bara något år sedan. Byggnadsföretagen
liar fått klart för sig att de ändrade lånevillkoren
har och väntas få en alltför
stark effekt på lägenhetsefterfrågan. Hyreshöjningarna
har kommit att motverka
standardstegringsprocessen. Det föreligger
otvivelaktigt uthyrningssvårigheter
på många håll, då det gäller relativt
stora familjelägenheter. Denna avmattning
har dess värre icke sin grund
i avtagande bostadsbehov från barnfamiljernas
sida. Barnfamiljerna har helt
enkelt inte råd att hålla sig med goda,
stora bostäder. Hyresproeenten för en
nybyggd lägenhet om 3 eller 4 rum och
kök för en vuxen manlig normalinkomsttagare
med 12 000 kronors årsinkomst
ligger i dag vid cirka 27—30 procent.
Att jag tagit denna inkomstgräns
är för att visa att det tal som tidigare
har förts om att man nu har råd att betala
de nu utgående hyrorna är felaktigt.
Även en sådan familj kommer att få betala
27—30 procent i hyra. Denne inkomsttagare
får ej familjebostadsbidrag
om han endast har ett barn. Om
han har två barn och skulle få helt familjebidrag,
vilket knappast sker, reduceras
hyresproeenten något men den
ligger likväl för denna familj vid cirka
22—25 procent. Skulle reducerat familjebostadsbidrag
utgå, vilket möjligen utgår
för inkomsttagare av detta slag, torde
hyresproeenten bli cirka 25 procent
för en trerumslägenhet på 72 kvadratmeter.
Man kan slå fast att det i bostadskön
finns de som önskar och har behov

av en större bostad och som erbjudes en
dylik men som på grund av ekonomiska
skäl inte kan ta denna. Alternativet
tycks bli att familjen nödgas bo kvar i
sin relativt gamla och billiga lägenhet
eller i bästa fall tar en ny liten tvåa, om
den kan få det.

I avsikt att förhöra oss om hur stor efterfrågan
är på speciellt större lägenhetstyper
har vi inom Malmö stads bostadsförmedling
skickat ut särskilda frågeformulär
beträffande nya igångvarande
eller planerade bostadsområden, och
det har visat sig att de kommande nya
hyrorna i hög grad avskräcker familjer
från att skaffa sig tillräckligt stora familjebostäder.
Bostäderna kan numera
inte planeras eller byggas efter de boendes
önskemål och synpunkter, utan det
sker i stor utsträckning med tanke på att
de skall kunna pressas in utom eller i
omedelbar närhet av det lånetak, som
satts av de statliga myndigheterna.
Större lägenheter får därför en generösare
behandling än mindre lägenheter,
men många gånger blir det alltför stora
lägenheter som nu bygges, och avsikten
med lånetaket kan aldrig ha varit att påverka
bostadsbyggandet i denna riktning.
Det har väl i stället varit att försöka
få till stånd bostäder med rimlig
utrymmesstandard och på överkomliga
villkor.

För bostadskooperationen verkar belåningsreglerna
synnerligen hårda och
motverkar utbyggnaden av denna förnäma
bostadsform. Före dess införande
utgjorde insatserna i bostadsrättslägenheterna
cirka 5 procent av byggnadskostnaderna.
Numera har insatserna betydligt
överstigit 10 procent, och denna
höjda insats skrämmer bort många från
att lösa sin bostadsfråga genom bostadsrättslägenlieter.
Alla önskar — och det
har tidigare i denna kammare understrukits
— att man bör försöka verka
för denna förnäma idé med bostadsrätt
därför att den har många fördelar. Den
stimulerar också till sparande, som under
de senaste åren ytterligare har kun -

Onsdagen den IG juli 1958 em.

Nr B 3

145

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

nät öka. Det är av största betydelse att
man tar vara på detta sparande, gör det
attraktivt och lockande, och det är därför
nödvändigt med en omarbetning av
lånetaksbestännnelserna, som framför allt
tar hänsyn till de kostnadsfördvringar
som inträtt sedan lånetaket har införts.

Malmö stad och dess bostadsförmedling
och fastiglietsnämnd har gjort aktningsvärda
försök att framför allt få
till stånd ett bostadssparande bland ungdomen,
och vi har för såväl HSB:s som
Riksbyggens lägenhetsanmälda reserverat
en viss kommande bostadskvot för
de ungdomar, som är beredda att spara
för insatslägenheter inom den närmaste
tiden. Särskilda regler och bestämmelser
har utarbetats, och spartiden har
fastställts till fyra år, efter vilken tid de
byggande företagen genom stadens medverkan
kan garantera ungdomarna att
få en bostad. Vi vill gärna fortsätta på
denna väg, och vi hoppas på generösare
bestämmelser beträffande lånetaket.

Jag vill också nämna att det är glädjande
att statsmakterna — såsom framhållits
av socialministern här i kammaren
— speciellt uppmärksammat nödvändigheten
av att bostadsproduktionen
ökas inom de stora bostadsorterna, ty
det har särskilt varit de stora städerna
som varit mest utsatta. Bostadsbristen är
i främsta rummet ett problem å dessa
orter.

I en statistik för 1956 visar det sig att
av de bostadssökande stod 176 000 i
bostadskö i Stockholm, Göteborg och
Malmö. Det var inte mindre än 59 procent
av hela den redovisade kön på
298 800 personer, som anmält sig hos de
tre storstädernas bostadsförmedling.

Under 1956 var bostadsproduktionen
mindre på de orter där den stora bostadsbristen
i förhållande till folkmängden
fanns registrerad.

Under 1956 färdigställdes således ungefär
åtta nya bostäder per 1 000 invånare
i rikets tre största städer mot drygt
tolv i städer på 15 000—20 000 invånare.
Å andra sidan uppgick antalet registrc10
— Andra kammarens protokoll 1958.

rade bostadssökande i storstäderna i
början av 1957 till 126 per 1 000 invånare
mot 55 i städer med 15 000—20 000
invånare.

Av de många, som 1956 stod i bostadskön
i Malmö och sökte bostad därför att
de ämnade sätta bo och gifta sig, var 50
procent under 25 år, medan 30 procent
var mellan 25 och 30 år. Ser man på de
anmälda sökande som ämnar ingå äktenskap
var inte mindre än 75 procent
under 25 år. Under åren 1954—1955 var
siffran 65—70 procent. Detta visar att
ungdomen i allt yngre år bestämmer sig
för att ingå äktenskap eller i varje fall
inställer sig för detta.

En undersökning som nyligen företagits
i Malmö genom kontakt med pastorsämbetet
visar att 1960 kommer de
giftasvuxna åldrarnas antal att ökas
med 20 procent och 1965 med inte mindre
än 40 procent. Det är därför nödvändigt
att storstäderna får större resurser
att bygga ut sin bostadsproduktion så
att man kan möta den kommande stora
efterfrågan på lägenheter från de giftasvuxna
ungdomarna. Att bromsa eller inskränka
bostadsbyggandet, som det på
sina håll har signalerats om här i riksdagen,
skulle betyda en katastrof för
många unga äktenskap. Jag är glad över
att man även från andra partier har intagit
en positivare hållning i fråga om
bostäderna i den debatt som förts här i
dag, och jag hoppas att man kommer
att biträda det förslag som nu är framlagt
av utskottet.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Härefter anförde:

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Jag var borta från plenisalen
ett tag under eftermiddagen, och
då jag kom tillbaka fick jag höra, att
min länskollega herr Johansson i Torp
talat om en artikel som gått hela Sverige
runt. Jag vill därför göra ett tillrättaläggande.
Med herr Johanssons benägna
tillstånd bär jag ur snabbprotokollet fått
,''/■ It 3

146 Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ta del av innehållet i hans anförande.
Herr Johansson i Torp byggde sin framställning
på en tidningsartikel, och jag
vill bara som en upplysning meddela att
jag inte har sagt, att ombyggnaden på
Knippla var klar. Den ön ligger alldeles
nära min hemort, så jag visste att ombyggnaden
inte var gjord.

Vidare vill jag lämna den upplysningen,
att den person det här är fråga om
hade såvitt jag fattat saken fått den uppgiften
av en person som hade hand om
byggnadsfrågor, att det krävdes två badrum
för att han skulle få bygga två lägenheter.

Jag vill ytterligare meddela att jag vid
detta tillfälle inte nämnde länsbostadsnämnden.

Det är däremot riktigt att man fraktar
vatten till Knippla. Det har de hållit på
med hela sommaren i år, men vi hoppas
det skall ta slut när de får en vattenledning
ut till ön.

Herr JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! Då jag inte var närvarande
på den berörda konferensen, har
jag ingen möjlighet att bedöma värdet
av den dementi som herr Johansson i
öckerö här har framfört. Jag har därmed
inte påstått, att hans förklaring av
händelseförloppet på konferensen skulle
vara felaktig.

Innebörden av herr Johanssons replik
är alltså att han blivit felrefererad i tidningarna.
Det må vara hur som helst
med den saken; faktum kvarstår att det
tagit fem månader från det att referatet
gjordes tills herr Johansson funnit anledning
att i dag ta avstånd från referatet,
och det är en betänkligt lång tid.
I referatet beskylles dock han, en av
länets riksdagsmän, för att ha angripit
ett statsligt länsorgan.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):
Herr talman! Jag har nog talat med
herr Johansson i Torp på ett tidigt sta -

dium om att referatet var felaktigt, och
det är väl i så fall inte första gången
någonting sådant har hänt. Att dessa
uppgifter skulle gå land och rike runt
genom pressen anade jag inte, och ännu
mindre hade jag trott att detta skulle bli
en riksdagsfråga. Herr Johansson har
kanske inte anledning att tro mera på
mina ord än på tidningarnas uppgifter,
men jag ber ändå att få antecknat till
protokollet, att jag inte har sagt de berörda
orden.

Herr JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt att
min namne herr Johansson i öckerö har
talat med mig om detta för någon tid sedan,
men jag kan inte åtaga mig att
tjänstgöra i stället för tidningspressen,
som han borde ha riktat sin dementi till.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten I

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på bifall till 1 :o) utskottets
hemställan; 2:o) den av herr Ragnar
Bergh m. fl. avgivna reservationen 1 a);
3:o) reservationen 1 b) av herr Ivar
Johansson m. fl.; 4:o) reservationen
1 c) av herr Olilon m. fl.; samt 5:o) motionen
II: B 104 i förevarande del; och
fann herr förste vice talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Cassel
begärde emellertid votering, i anledning
varav herr förste vice talmannen för
bestämmande av kontraproposition i
huvudvoteringen upptog de fyra återstående
propositionerna, av vilka herr
förste vice talmannen nu fann den med
2:o) betecknade hava flertalets mening
för sig. I fråga om kontrapropositionen
begärde dock herr Hansson i Skegrie
votering, i anledning varav herr förste
vice talmannen för utseende av kontraproposition
i votering om kontraproposition
i huvudvoteringen upptog de
tre återstående propositionerna, av vilka
herr förste vice talmannen nu fann

Onsdagen den 16 juli 1958 em.

Nr B 3

147

den med 4:o) betecknade hava flertalets
mening för sig. Även i fråga om denna
kontraproposition begärde dock herr
Hansson i Skegrie votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
i den votering, som sålunda skulle anställas
för bestämmande av nu avsedd
kontraproposition, utsetts den med 3:o)
betecknade propositionen, följande voteringsproposition
efter given varsel
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i den votering, som kommer
att företagas för bestämmande av
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten I i statsutskottets utlåtande
nr B 37, antager det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl. vid
punkten avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ännu en gång upplästs, verkställdes
omröstningen genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han ansåge tvekan kunna
råda angående omröstningens utgång,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 40
ja och 45 nej, varjämte 132 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
med 3:o) betecknade propositionen. I
enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angå -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ende punkten I i statsutskottets utlåtande
nr B 37 antager det förslag, som innefattas
i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
på nytt intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hansson i Skegrie
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 127 ja
och 33 nej, varjämte 58 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten I i
utskottets utlåtande nr B 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen av
herr Ragnar Bergh in. fl.

148

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

mannen tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Cassel begärde
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 110 ja och 43 nej, varjämte
65 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten II

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på bifall till 1 :o) utskottets
hemställan; 2:o) den av herr Ragnar
Bergh m. fl. avgivna reservationen 2 a);
samt 3:o) reservationen 2 b) av herr
Ohlon m. fl.; och fann herr förste vice
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hansson i Skegrie begärde emellertid
votering, i anledning varav herr
förste vice talmannen för bestämmande
av kontraproposition i huvudvoteringen
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr förste vice talmannen
nu fann den med 2:o) betecknade
hava flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen yrkade likväl
herrar Hansson i Skegrie och Gustafsson
i Skellefteå votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten II i statsutskottets utlåtande
nr B 37 antager det förslag, som
innefattas i den av herr Ragnar Bergh
in. fl. avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen av herr Ohlon m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han ansåge tvekan kunna
råda angående omröstningens utgång,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
137 ja och 67 nej, varjämte 15 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten II
i utskottets utlåtande nr B 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Cassel begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 112 ja och 44 nej, varjämte
63 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten III

Herr förste vice talmannen framställde
propositioner på bifall till l:o)
utskottets hemställan; 2:o) reservationen
3a) av herr Ohlon in. fl.; samt 3:o)

Onsdagen den 16 juli 1958 em.

Nr B 3

149

den med 3 b) betecknade reservationen
av herr Ragnar Bergh m. fl.; och fann
herr förste vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herrar Hansson i
Skegrie och Cassel begärde likväl votering,
i anledning varav herr förste vice
talmannen för bestämmande av kontraproposition
i huvudvoteringen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr förste vice talmannen
nu fann den under 3:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen äskade dock
herr Gustafsson i Skellefteå votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten III i statsutskottets utlåtande
nr B 37 antager det förslag, som
innefattas i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen av herr Ohlon m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda om omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgå vos 139 ja och
67 nej, varjämte 13 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten III
i utskottets utlåtande nr B 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen av
herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herrar Gustafsson
i Skellefteå och Cassel begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 111 ja och 96 nej, varjämte
12 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten IV

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på bifall till 1 :o) utskottets
hemställan; 2:o) reservationen 4 a) av
herr Ragnar Bergh m. fl.; 3:o) reservationen
4 b) av herr Ohlon in. fl.; samt
4:o) reservationen 4 c) av herr Ivar
Johansson in. fl.; och fann herr förste
vice talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Cassel begärde likväl
votering, i anledning varav herr förste
vice talmannen för bestämmande av
kontraproposition i huvudvoteringen
ånyo upptog de tre återstående propositionerna,
av vilka herr förste vice
talmannen nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen äska -

150

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

de dock herr Hansson i Skegrie votering,
i anledning varav herr förste vice
talmannen för bestämmande av kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen ånyo upptog
de båda återstående propositionerna, av
vilka herr förste vice talmannen nu
fann den under 3:o) angiva hava flertalets
mening för sig. Jämväl beträffande
denna kontraproposition äskade
dock herr Hansson i Skegrie votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i den votering, som
kommer att företagas för bestämmande
av kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten IV i statsutskottets
utlåtande nr B 37, antager det förslag,
som innefattas i den av herr
Ohlon m. fl. avgivna reservationen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hansson i Skegrie
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 41 ja
och 34 nej, varjämte 141 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten IV i statsutskottets utlåtande
nr B 37 antager det förslag,
som innefattas i den av herr Ragnar
Bergh m. fl. avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen av herr Ohlon m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
på nytt intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren alltså
till kontraproposition i huvudvoteringen
antagit den under 2:o) angivna
propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten IV
i utskottets utlåtande nr B 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Ragnar Bergh in. fl.

Onsdagen den 16 juli 1958 em.

Nr B 3

151

röstat för ja-propositionen. Herr Cassel
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 111 ja och 80
nej, varjämte 27 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten V

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen 5);
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten VI

Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
i förevarande del till motionen II:
B 104; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten VII

Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till motionerna II: B 105 och II: B 139;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten VIII

Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till motionen II: B 104 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten IX

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen 6); och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten X

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

hemställan dels oek på bifall till den vid
punkten fogade reservationen 7); och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten XI

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen 8);
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten XII

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen 9); och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hansson i
Skegrie begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten XII
i utskottets utlåtande nr B 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Ohlon in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 145 ja och 63
nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avslå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

152

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Punkten XIII

Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
motionerna I: B 73 och II: B 103 i förevarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten XIV

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen 10); och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten XV

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Ragnar Bergh m. fl. avgivna reservationen
11 a); samt 3:o) bifall till reservationen
11b) av herr Ohlon m. fl.; och
fann herr förste vice talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Cassel
begärde likväl votering, i anledning
varav herr förste vice talmannen för
bestämmande av kontraproposition i
huvudvoteringen ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr förste vice talmannen nu fann den
under 2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade dock herr Gustafsson i
Skellefteå votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten XV i statsutskottets
utlåtande nr B 37 antager det förslag,
som innefattas i den av herr Ragnar
Bergh in. fl. avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen av herr Ohlon m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 133
ja och 40 nej, varjämte 43 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten XV
i utskottets utlåtande nr B 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Cassel begärde
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 130 ja och 42
nej, varjämte 44 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten XVI

Herr förste vice talmannen gav pro -

Onsdagen den 16 juli 1958 em.

Nr B 3 153

positioner på bifall till 1 :o) utskottets
hemställan; 2:o) reservationen 12a) av
herr Ragnar Bergh m. fl.; 3:o) reservationen
12b) av herr Ivar Johansson
in. fl.; samt 4:o) reservationen 12c) av
herr Ohlon in. fl.; och fann herr förste
vice talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Cassel begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontraproposition
i huvudvoteringen ånyo upptog de återstående
propositionerna, av vilka herr
förste vice talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade dock herr Hansson i Skegrie
votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition i den votering,
som sålunda skulle anställas för bestämmande
av nu avsedd kontraproposition,
antagits den med 4:o) betecknade propositionen
följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten XVI i statsutskottets utlåtande
nr B 37 antager det förslag, som
innefattas i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen av herr Ohlon m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 140 ja och 37

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

nej, varjämte 36 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten XVI
i utskottets utlåtande nr B 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Cassel
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 112 ja och 41
nej, varjämte 63 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten XVII

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen 13); och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten XVIII

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på bifall till 1 :o) utskottets
hemställan; 2:o) reservationen 14a) av
herr Ragnar Bergh in. fl.; 3:o) reservationen
14b) av herr Ohlon in. fl.; samt
4:o) reservationen 14c) av herr Ivar

154 Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m,

Johansson m. fl.; och fann herr förste
vice talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Cassel begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition antagits den med 2:o)
betecknade propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
XVIII i utskottets utlåtande nr B 37,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Cassel begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 111 ja och 43 nej, varjämte
58 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten XIX

Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till motionen II: B104 i förevarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten XX

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Ragnar Bergh in. fl. avgivna reserva -

tionen 15 a); samt 3:o) bifall till reservationen
15 b) av herr Ohlon m. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten XXI

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Ragnar Bergh m. fl. avgivna reservationen
16 a); 3:o) bifall till den reservation,
nr 16 b), som avgivits av herr
Ivar Johansson in. fl.; samt 4:o) bifall
till den av herr Ohlon m. fl. avgivna
reservationen 16 c); och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten XXII

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Ragnar Bergh in. fl. avgivna reservationen
17a); 3:o) bifall till reservationen
17 b) av herr Ivar Johansson m. fl.;
samt 4:o) bifall till reservationen 17 c)
av herr Ohlon in. fl.; och fann herr
förste vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Cassel begärde likväl
votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition antagits den med
2:o) betecknade propositionen följande
voteringsproposition efter given varsel
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
XXII i utskottets utlåtande nr B 37,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Ragnar Bergh in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning'' genom uppres -

Onsdagen den IG juli 1958 em.

Nr B 3

155

ning. Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Cassel begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgå vos 111 ja och 41 nej, varjämte
63 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten XXIII

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen 18);
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten XXIV

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen 19);
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Cassel begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
XXIV i utskottets utlåtande nr B 37,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Ohlon m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste
vice talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr Cassel begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
119 ja och 79 nej, varjämte 17 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten XXV

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten XXVI

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen 20);
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten XXVII

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen 21);
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna XXVIII—XXX

Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till motionen II: B104 i förevarande
delar; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten XXXI

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten XXXII

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Ragnar Bergh in. fl. avgivna reservationen
22 a); samt 3:o) bifall till reservationen
22 b) av herr Ivar Johansson
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställa n.

156

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958 em.

Ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen, m. m.

Punkten XXXIII

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
24) av herr Ragnar Bergh in. fl.;
samt 3:o) bifall till motionen II: B 104
i nu förevarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten XXXIV

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten XXXV

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Ragnar Bergh in. fl. avgivna reservationen
23 a); 3:o) bifall till den med 23 b)
betecknade reservation, som avgivits av
herr Ivar Johansson in. fl.; och 4:o) bifall
i motsvarande del till motionen
II: B 104. Kammaren biföll utskottets
hemställan.

Punkten XXXVI

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Ragnar Bergh in. fl. avgivna reservationen
25); samt 3:o) bifall till motionen
II: B 104 i nu förevarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten XXXVII

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen 26);
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna XXXVIII—XXXXII

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

§ 2

Ändrad lydelse av It § religionsfrihetslagen,
m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr B 2, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen
den 26 oktober 1951 (nr 680),
m. m.

Genom en den 6 juni 1958 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr B 25, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga
följande vid propositionen fogade
förslag till

Lag om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen
den 26 oktober 1951 (nr 680)

Härigenom förordnas, att 11 § religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 skall

erhålla andrad lydelse på sätt nedan
(Nuvarande lydelse)

Vill medlem av svenska kyrkan icke
längre tillhöra kyrkan, göre anmälan
om utträde personligen hos pastor i
den församling, där han är kyrkobokförd.

-es.

(Föreslagen lydelse)

Vill medlem av svenska kyrkan icke
längre tillhöra kyrkan, göre anmälan
om utträde hos pastor i den församling,
där han är kyrkobokförd. Anmälan
skall göras personligen eller ock enskilt
i egenhändigt undertecknad, av
två personer bevittnad handling.

Onsdagen den 16 juli 1958 em.

Nr B 3

157

Utskottet hemställde, att riksdagen —
med bifall till förevarande proposition,
nr B 25 — måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget till
lag om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen
den 26 oktober 1951
(nr 680).

Reservation hade avgivits av herr
Arvidson, fru Boman och herr Fröding,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa att förevarande proposition,
nr B 25, icke måtte av riksdagen bifallas.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Denna fråga var föremål
för debatt så sent som i våras. Jag vill
därför inskränka mig till att endast yrka
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr LANDGREN (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till första lagutskottets utlåtande
nr B 2.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 3

Föredrogos vart efter annat första
lagutskottets utlåtanden:

nr B 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande ratifikation av
konvention om indrivning av underhållsbidrag
i utlandet, och

nr B 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 24 maj 1929
(nr 116) om tillsyn över .stiftelser.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 4

Ändrad lydelse av förordningen ang. bidrag
från landsting och städer, som ej
deltaga i landsting, till bestridande av
kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr B 2, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 §
förordningen den 30 juni 1937 (nr
655) angående bidrag från landsting
och städer, som ej deltaga i landsting,
till bestridande av kostnaderna för vård
i vissa fall å karolinska sjukhuset och
serafimerlasarettet, dels ock i ämnet
väckt motion.

Genom en den 6 juni 1958 dagtecknad
proposition, nr B 15, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av hilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden,
föreslagit riksdagen att antaga ett vid
propositionen fogat förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 30 juni 1937 (nr 655) angående
bidrag från landsting och städer,
som ej deltaga i landsting, till bestridande
av kostnaderna för vård i vissa
fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.

Genom propositionen föreslogs att i
samband med avvecklingen av garnisonssjukvården
i Stockholm den skyldighet,
som åvilade landsting och städer
utanför landsting att utge bidrag
till vård av patienter på karolinska
sjukhuset, skulle utsträckas till att omfatta
jämväl militära patienter.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat en i anledning av
densamma väckt motion, nr B 76 i andra
kammaren av herr Holmberg, vari
yrkats »att riksdagen måtte besluta

att avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr B 15 om åläggande för landstingen
att betala vårdbidrag för militär personal
som intas på karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet, samt

158 Nr B 3

Onsdagen den 10 juli 1958 em.

Ändrad lydelse av förordningen ang. bidrag från landsting och städer, som ej deltaga
i landsting, till bestridande av kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet

att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om förslag till höstriksdagen 1958
i syfte att helt slopa landstingens vårdbidrag
för patienter som intas på de
statliga undervisningssjukhusen».

Utskottet hemställde

A. att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit viss ytterligare
ändring böra ske i förordningen den
30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag
från landsting och städer, som ej deltaga
i landsting, till bestridande av
kostnaderna för vård i vissa fall å
karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
— måtte för sin del, med avslag
å motionen II: B 76, såvitt däri yrkats
avslag å propositionen, antaga det i
propositionen framlagda förslaget med
de ändringar i rubriken, ingressen,
1 § och övergångsbestämmelserna som
framginge av ett som utskottets betecknat
förslag i nämnda delar till förordning
om ändrad lydelse av 1 och 2 §§
förordningen den 30 juni 1937 (nr 655)
angående bidrag från landsting och städer,
som ej deltaga i landsting, till bestridande
av kostnaderna för vård i
vissa fall å karolinska sjukhuset och
serafimerlasarettet;

B. att motionen II: B 76, i den mån
den icke besvarats genom vad utskottet
sålunda hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Mannerskantz.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Min motion i detta ärende
utmynnar i två yrkanden. I det första
fallet gäller det den författningsändring
som har föreslagits av regeringen och som
innebär att ytterligare en del statliga
utgifter nu skall överflyttas på kommunerna.
Den grupp jag tillhör har många

gånger slagit larm när regering och riksdag
och enskilda motionärer på liknande
sätt har undergrävt kommunernas
ekonomi och därigenom också begränsat
deras rörelsefrihet. Det är nämligen
ingen tvekan om att ju större ekonomiska
bördor man pålägger kommunerna
desto svårare blir det för de lokala
förvaltningsorganen att gripa sig an
med den verksamhet som de skulle
önska utföra på olika områden. Detta
är väl också en av bevekelsegrunderna
för de borgerliga politiker, som nu under
många år bedrivit en systematisk
kampanj under parollen: Låt kommunerna
betala.

Jag har ansett det särskilt viktigt att
reagera i det fall vi nu behandlar. Där
är det nämligen fråga om att lägga på
kommunerna vissa kostnader för militärväsendet.
Inte ens detta är någon
oprövad metod tidigare. Primärkommuner
och landsting har redan förut
fått sitta emellan för militärkostnader,
trots att riksdagen — bland annat i samband
med den senaste kommunallagsrevisionen
— uttryckligen har förklarat
att sådant icke skall ifrågakomma. Med
det förslag som nu föreligger hjälper
regeringen till att underminera denna
viktiga princip. Att det passar bra för
dem som vill använda ännu mera av
skattepengarna till rustningar, förstår
jag. Vid jämförelser mellan huvudtitlarna
räknas nämligen som militärkostnader
bara den del som finns på fjärde
huvudtiteln och inte de betydande försvarskostnader
som smugglas in på
andra poster i budgeten eller belastar
olika statliga verk.

Ett av våra främsta argument är emellertid
att övervältringen av kostnader
från staten till kommunerna innebär en
förskjutning av skattepolitiken i antidemokratisk
riktning. Det är från denna
utgångspunkt jag framför allt har formulerat
mitt andra yrkande, nämligen
förslaget om en skrivelse till regeringen

Onsdagen den 10 juli 1958 em.

Nr 15 3

159

Ändring av förordningen om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor

för att helt revidera den nuvarande bestämmelsen
om landstingens bidragsskyldighet
till undervisningssjukhusen.

Jag vidhåller att den förändring som
dåvarande inrikesministern Hedlund
år 1953 lyckades genomdriva i alla avseenden
var orimlig. Då höjdes som bekant
landstingens vårdbidrag till de
statliga undervisningssjukhusen från 2
kronor 50 öre till 32 kronor per dag.
Den automatiska verkan av riksdagens
beslut har lett till att avgifterna nu är
uppe i 47 kronor per dag. Det har alltså
blivit en nära 20-faldig ökning av de
kommunala kostnaderna enbart på denna
post, och det finns många liknande
exempel på en sådan kommunfientlig
politik.

Utskottet har nu förklarat att det är i
hög grad tveksamt beträffande de militärkostnader
som det nu är meningen
att pracka på landstingen. Observera utskottets
formulering att det inte har velat
motsätta sig inrikesministerns förslag!
Därtill kommer en brasklapp om
att utskottets förslag inte får tolkas som
ett ställningstagande i principfrågan.

Detta var nästan det tveksammaste jag
har sett i ett utskottsutlåtande, men det
är i och för sig förklarligt. Utskottet borde
ha varit minst lika tveksamt beträffande
de förhållanden som jag påtalar i
andra delen av motionen, nämligen att
den attityd som statsmakterna därvidlag
intagit mot kommunerna står i klar
motsättning till de principer som riksdagen
har förklarat sig vara anhängare
av vid besluten på senare tid om skattereformer.
Den principiella grundvalen
för de reformer vi därvidlag genomfört
var nämligen att den samlade skattebördan
skulle i högre grad än tidigare
förskjutas i riktning mot de större inkomsterna
och förmögenheterna och
inte som nu sker i rakt motsatt riktning.

Vad jag påtalat i motionen anser jag
vara ett tillräckligt motiv för att åstadkomma
den förändring jag har påyrkat,
och jag hemställer därför om bifall till
motionen 15 7(i.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Utskottet har varit praktiskt
taget enhälligt vid behandlingen av
denna fråga. Utskottet har framfört vissa
betänkligheter i sin motivering men i
övrigt godkänt Kungl. Maj:ts förslag.
Jag tillåter mig därför, herr talman, att
med åberopande av denna andra lagutskottets
motivering yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den i ämnet väckta motionen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 5

Ändring av förordningen om statsbidrag
till erkända arbetslöshetskassor

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr B 3, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av förordningen
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr B 70 i första kammaren av herr Sveningsson
samt nr B 78 i andra kammaren
av herr Magnusson i Borås och fröken
W etterström.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts,

1) att riksdagen måtte antaga ett av
motionärerna framlagt förslag till ändrad
lydelse av bilaga till förordningen
den 14 december 1956 (nr 630) om
statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor; 2)

att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte företaga en översyn av
statsbidragsbestämmelserna vad angingc
medlem i arbetslöshetskassa som åtnjöte
tjänste- eller folkpension.

160

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958 em.

Ändring av förordningen om statsbidrag

I motionerna hade, i syfte att nedbringa
statens kostnader för arbetslöshetsförsäkringen,
föreslagits ändrade
regler beträffande statsbidraget till de
erkända arbetslöshetskassorna, innebärande
en sänkning av det s. k. daghjälpsbidraget
till inemot hälften, om
man utginge från den arbetslöshetsfrekvens,
som redovisats inom kassorna
under de senaste åren.

Utskottet hemställde

A. att förevarande motioner I:B70
och II: B 78, i vad däri föreslagits ändrad
lydelse av bilaga till förordningen
den 14 december 1956 (nr 630) om
statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd, samt

B. att motionerna I: B 70 och II: B 78,
i den mån de icke besvarats genom vad
utskottet ovan hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Mannerskantz och Lothigius, vilka ansett
att utskottet bort hemställa

A. att riksdagen måtte med bifall i
hithörande del till motionerna I:B70
och II: B 78 antaga ett i reservationen
intaget förslag till ändrad lydelse av
bilaga till förordningen den 14 december
1956 (nr 630) om statsbidrag till
erkända arbetslöshetskassor;

B. att riksdagen måtte med bifall i
hithörande del till motionerna I:B70
och II: B 78 i skrivelse till Kungi.
Maj:t anhålla, att Kungi. Maj:t måtte
företaga en översyn av statsbidragsbestämmelserna
vad anginge medlem i
erkänd arbetslöshetskassa som åtnjöte
tjänste- eller folkpension.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Om inte någon särskilt
gärna önskar debattera denna fråga, nöjer
jag mig, med hänsyn till den sena
timmen, med att yrka bifall dels till reservation
I vid utskottets hemställan un -

till erkända arbetslöshetskassor

der A, dels till reservation II vid utskottets
hemställan under B.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Med hänvisning till vad
andra lagutskottet anfört ber jag att få
yrka bifall till vad utskottet hemställt
under såväl punkt A som punkt B.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav beträffande
punkten A propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till reservationen i vad avsåge
denna punkt; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lothigius begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i punkten
A i utskottets utlåtande nr B 3,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten A fogade reservationen
av herrar Mannerskantz och Lothigius.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre
vice talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Bengtsson i Varberg. begärde dock
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 156 ja och 35 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten A.

Onsdagen den 16 juli 1958 em.

Nr B 3 161

Punkten B

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till reservationen
i fråga om denna punkt;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 6

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr B 4, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. in., dels ock i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Lag om ympning mot smittkoppor

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr B 5, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ympning mot smittkoppor, dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 6 juni 1958 dagtecknad
proposition, nr B14, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet, hade Kungl. Maj it, under
åberopande av propositionen bilagda i
statsrådet förda protokoll, föreslagit
riksdagen att antaga ett i propositionen
framlagt förslag till lag om ympning
mot smittkoppor, avsedd att ersätta 1916
års lag om skyddskoppympning.

Enligt den nya lagen skulle barnvaccineringen
liksom hittills vara obligatorisk
men en väsentlig uppmjukning ske
i fråga om möjligheterna att erhålla befrielse
från ympningsplikten. Jämväl
revaccinationstvånget för värnpliktiga
hade bibehållits, men även från denna
vinpningsplikt skulle när omständigheterna
tilläte befrielse kunna vinnas.

I samband med förevarande proposition
hade utskottet behandlat de i anledning
av propositionen väckta lika -

Lag om ympning mot smittkoppor

lydande motionerna nr B12 i första
kammaren av herr Edström och nr B 8 i
andra kammaren av herr von Friesen
m. fl. I motionerna hade hemställts, »att
riksdagen med avslag å Kungl. Maj:ts
proposition nr 111 i skrivelse till Kungl.
Maj :t ville anhålla om ny utredning syftande
till ett införande av i princip frivillig
barnvaccinering mot smittkoppor
jämte i övrigt förslag till de skyddsåtgärder
som kan anses motiverade».

Utskottet hemställde

A. att riksdagen måtte — med avslag
å motionerna I:B12 och II: B 8, såvitt
anginge frågan om förslag till lag om
ympning mot smittkoppor — bifalla
förevarande proposition, nr B 14;

B. att motionerna I:B12 och II: B 8,
i den mån de icke besvarats genom vad
utskottet hemställt under A, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits

av fröken Höjer, som ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte

A. med bifall till motionerna I:B12
och II: B 8, såvitt anginge frågan om
förslag till lag om ympning mot smittkoppor,
avslå förevarande proposition,
nr B 14;

B. med bifall till motionerna I:B12
och II: B 8, i den mån de icke besvarats
genom vad utskottet hemställt under A,
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
ny utredning syftande till ett införande
av i princip frivillig barnvaccination
mot smittkoppor jämte i övrigt förslag
till de skyddsåtgärder som kunde anses
motiverade.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Till den av mig till utskottets
utlåtande avgivna reservationen
vill jag här anföra några ytterligare motiveringar.

Av propositionen B 14 framgår att mc -

11—Andra kammarens protokoll 1958. Wr B 8

102 Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958 em.

Lag om ympning mot smittkoppor

dicinalstyrelsen nu finner tiden vara
mogen för att åstadkomma betydliga
uppmjukningar i fråga om skyldigheten
att ympa sig mot smittkoppor i barnaåren.
För min del har jag anledning tro
att praktiskt taget samma resultat i fråga
om antalet smittkoppsvaccinerade i barnaåren
skulle uppnås, om vi i stället för
den i propositionen föreslagna obligatoriska
ympningen gick in för frivillighet
även beträffande denna vaccinering —
och vi skulle uppnå resultat på ett för
allmänheten angenämare och lättare
sätt. Jag negligerar inte behovet av en
ympning av denna typ, men jag tror på
ett ur olika synpunkter mera tillfredsställande
resultat, om ympningen får
ske på frivillighetens väg. Jag stöder
detta mitt antagande på följande.

I medicinalstyrelsens förslag till revidering
av lagen om ympning mot smittkoppor
bibehålies plikten att ympa barnen,
men möjligheten att erhålla befrielse
vidgas betydligt. Även om medicinska
skäl mot ympning icke föreligger,
kan den som hyser allvarliga betänkligheter
mot ympningen efter ansökan
hos hälsovårdsnämnden erhålla
befrielse härifrån. Man skall därvid förete
bevis om att man av läkare har
upplysts om ympningens betydelse.

Upprepade utredningar och motioner
visar att det finns intresse för frivillighet
i fråga om denna ympning, bland
andra har Förbundet för allnordisk
folkhälsa gått in härför. Visserligen är
barnympningen obligatorisk i 20 europeiska
stater, men i t. ex. Finland sättes
bestämmelsen om tvångsympning icke
i kraft förrän vid hotande epidemi, och
i England — det land där all världens
folk möts -— är ympningen helt frivillig.
I Finland är skyddsympningen obligatorisk
för vissa yrkesgrupper, och det
kanske är klokt att ha en dylik bestämmelse,
även om frivilligheten principiellt
genomföres.

Jag vill på intet vis bestrida att smittkoppor
är en farlig och en faslig sjukdom.
Långt därifrån. Inte heller bestri -

des att nutidens farande runt jordklotet
gör att smittorisken från andra avlägsna
länder är en realitet även för
oss. Men jag har erfarenhet av att svenska
folket för det första har förtroende
för läkarnas rekommendationer och för
det andra gärna underkastar sig ympningar
av alla slag, om upplysning erhålles
om att den sker bäst så som läkarna
föreslår och att ympningen alltså
i detta fall sker bäst vid späd ålder, samt
om man erhåller upplysning om att
ympningen mot smittkoppor medför en
skyddsverkan, som varierar i tid, men
att skyddet inte sträcker sig längre än
6—10 år, liksom också att å andra sidan
revaccination visar helt andra och
färre komplikationer än den första vaccinationen.
Vidare bör upplysning ges
om att många länder kräver revaccination,
om man vill resa dit i framtiden.
Jag tror med andra ord att svenskarna,
som är ett farande folk, gärna lyssnar
till läkarnas råd och efter alla dessa
upplysningar vaccinerar barnen. Och
då kan de samtidigt få en mängd råd
om andra vaccinationer som de gärna
finner sig i.

Men om vaccinationen från början
skall ske som ett obligatorium, finns det
anledning tro att en viss procent av
folket stegrar sig. De kommer att säga:
Vad är nu detta, skall vi fortfarande
hålla på med obligatoriet på detta område?
Jag vill själv helst bestämma om
dessa saker. Och hur är det nu, doktorn,
är det säkert att det är så och så? Det
är långt ifrån säkert att läkaren kan ge
tillfredsställande svar på alla uppkonstruerade
frågor i sådana sammanhang.
Vi bor i ett land med hög hygien och
hög levnadsstandard, och vi bör också
kunna bygga på detta i en fråga av
denna natur, där hygienen och levnadsstandarden
betyder så mycket.

Det har sagts att man gärna ympar sig
mot polio, vars härjningar vi alla har
möjlighet att iaktta. I fråga om smittkopporna
däremot tror man inte på en
fara, som ingen direkt kan påvisa. Jag

Onsdagen den 16 juli 1958 em.

Nr B 3

163

för min del tror att smittkoppsvaccination,
även om den sker frivilligt — men
kostnadsfritt erbjuden —• skulle slinka
med bland alla andra ympningar efter
de upplysningar om behovet som erhålles
av läkaren.

Nu anser även utskottet att på detta
område frivillighet i princip är att föredraga
framför tvång. Men utskottet hyser
tvivel om att den av medicinalstyrelsen
önskade anslutningen till ympningen,
d. v. s. 75 procent, skulle kunna
komma till stånd om frivilligheten infördes,
detta då man inte sedan 1932 i
vårt land kunnat iakttaga sjukdomens
härjningar. Och så rekommenderar därtill
Världshälsovårdsorganisationen bibehållande
av ett obligatorium i alla de
länder, där sådant obligatorium finnes.
Ja, det är en sådan där allmän rekommendation,
som jag inte tycker att
vartenda land behöver ta utan att titta
litet närmare på den, eftersom hälsovårdsorganisationen
först vill ha hela
kampanjen mot sjukdomen framgångsrikt
genomförd, innan obligatoriet tages
bort.

Sedan gäller det bara att fundera på
vilket resultat man får av ett obligatorium
med mycket uppmjukade bestämmelser
eller en frivillighet med egen
risk för konsekvenser längre fram. Utskottets
utlåtande är älskvärt även mot
frivilligheten, men man finner att tiden
för den ännu inte är mogen. Det tror
jag däremot. Svenska folket tror så mycket
på sina läkare och lyssnar till dem.

Med dessa ord, herr talman, har jag
velat mer ingående motivera mitt ställningstagande
i reservationen till utskottsutlåtandet,
den reservation, som
innebär avslag på Kungl. Maj :ts förslag
till bibehållande av obligatoriet ocli
hemställan om en skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om ny utredning,
syftande till ett införande av i princip
frivillig barnvaccination mot smittkoppor
jämte i övrigt förslag till de skyddsåtgärder
som kan anses motiverade.

Häri instämde herr Åhman (fp).

11* — Andra kammarens protokoll 1958.

Lag om ympning mot smittkoppor

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! I likhet med den föregående
ärade talaren skall jag börja
med att mycket bestämt deklarera att
det faktum, att jag i denna fråga intar
en annan ståndpunkt än andra lagutskottets
majoritet och Kungl. Maj:t inte
på något sätt beror på något tvivel på
skyddskoppsympningens värde som
förebyggande åtgärd mot smittkoppor.
Det torde vara fullkomligt klarlagt, att
denna ympning ger ett låt vara inte
livslångt men i alla fall betydande
skydd mot denna svåra och förr så
förhärjande sjukdom. Jag vill således
inte ge något finger åt den kampanj,
som under många år — tidigare kanske
mycket intensivare än nu — förts mot
vaccinationen dels därför att den skulle
vara farlig och skadlig, dels därför att
den inte skulle vara till nytta som förebyggande
åtgärd mot denna sjukdom.

Den punkt där jag skiljer mig från
Kungl. Maj:t och utskottsmajoriteten
gäller frågan, huruvida vaccinationen
även i fortsättningen bör vara frivillig
eller inte. Jag hyser den bestämda uppfattningen,
att tiden nu är mogen för
ett avskaffande av den gamla obligatoriska
barnvaccinationen i vårt land.
Mitt huvudargument i den frågan är att
vi, sedan smittkoppsvaccinatiönen infördes
som den första av dessa speciella
ympningar mot en epidemisk
sjukdom, har fått en rad nya vacciner
mot andra sjukdomar: difteri, stel kramp,

kikhosta, polio — det är väl det
allra senaste — och även många andra
sjukdomar. Dessa åtgärder har, inte
minst genom den utbredda mödra- och
barnavårdsorganisationen vi har här i
landet, tillvunnit sig ett betydande förtroende
hos den svenska allmänheten.
Jag har därför litet svårt att förstå att
vaccinationen enbart när det gäller
denna sjukdom skall vara obligatorisk,
medan man för de andra sjukdomarna
tillämpar ett frivilligt förfarande och
därvid också lyckas nå en mycket hög
procent av deltagande.

Nr II .3

1G4

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958 em.

Lag om ympning mot smittkoppor

Nu säger andra lagutskottet i sin motivering
för ett tillstyrkande av den
kungl. propositionen, att ett av huvudskälen
för att bibehålla obligatoriet
när det gäller smittkopporna är, att den
svenska allmänheten inte är förtrogen
med sjukdomen smittkoppor. Vi känner
till sjukdomen polio, som i vårt land
periodiskt återkommer på höstarna och
som har ganska svåra konsekvenser;
det är någonting vi vet om. Men smittkopporna
är ett främmande begrepp.
Vi har ingen aning om att sjukdomen
t. ex. genom luftburen smitta hastigt
kan överföras på samma sätt som för
några år sedan, då en soldat, som deltog
i det koreanska fälttåget, förorsakade
en ganska elakartad smittkoppsepidemi
i norra Frankrike. Det är riktigt
att sjukdomen inte varit aktuell i vårt
land sedan 1932, då vi fick en epidemi
i Sydsverige. Men jag vill i det sammanhanget
framhålla gentemot utskottet,
att detta även gäller andra sjukdomar,
beträffande vilka allmänheten
ändå har förtroende för vaccinationen.
Det gäller i någon mån den mycket
sällsynta stelkrampen, av vilken det
visserligen varje år förekommer några
fall som komplikation vid sårskador.
Det gäller ännu mer sjukdomen difteri,
som jag skulle tro inte förekommit i
vårt land sedan ungefär den tiden, då
smittkopporna sista gången hade en
epidemisk utbredning i en viss del av
landet. Men ändå praktiseras den bekanta
s. k. trippelvaccineringen vid
läkarmottagningar och vid barna- och
mödravårdscentraler. Detta vaccin ger
ett skydd en viss tid framåt mot difteri,
kikhosta och stelkramp. Jag tycker därför
att utskottets argumentering på denna
punkt inte är riktigt bärande.

Det är även ett annat skäl, som utskottet
i likhet med medicinalstyrelsen
och föredragande departementschefen
fäster ganska stort avseende vid. Jag
syftar på utskottets argumentering beträffande
nödvändigheten att ha ett s. k.
grundskydd hos befolkningen — en viss

immunitet hos en övervägande del av
befolkningen — ett grundskydd som
man inte kan ernå med mindre än att
tre fjärdedelar — utskottet säger sig
godta den siffran — av befolkningen
blir ympad. Jag skall inte diskutera
den siffran, utan jag kan gärna godta
den, ehuru vissa auktoriteter gjort gällande
att detta grundskydd kan ernås
med ett visst lägre procenttal. För egen
del och fortfarande stödd på erfarenheterna
från de många frivilliga vaccinationerna
tror jag, att ett tillfredsställande
grundskydd med vaccinationsprocenten
70—75 skall kunna ernås,
även om man tar steget fullt ut
och tillämpar ett frivilligt system.

Jag skulle vilja rikta en fråga till
utskottets ärade talesmän: Om ni håller
på grundskyddet och om ni anser att
obligatoriet är en nödvändig förutsättning
för att åstadkomma detta grundskydd,
när tänker ni då åstadkomma
det avskaffande av den obligatoriska
vaccinationen, som ni själva säger är
ett mål; ni säger i utlåtandet, att ni
ser fram mot den tid då man kan överge
det obligatoriska förfarandet till
förmån för ett frivilligt förfarande.
När tror utskottets ledamöter att detta
inträffar och genom vilka metoder skall
utskottet eller någon annan, t. ex. en
läkare, kunna analysera när denna tidpunkt
är kommen? Det måste ske genom
en högre uppenbarelse av en art,
som jag inte närmare skulle kunna
redogöra för. Som utskottet här resonerar
om grundskyddet, kan jag inte
se annat än att detta är ett argument
för ett fortsättande med den obligatoriska
smittkoppsympningen under åtminstone
överskådlig tid.

Att jag är en smula tveksam mot de
vägar, som andra lagutskottet här rekommenderar,
beror på att utskottet
förordar ett ganska vidsträckt dispensförfarande.
Om jag rätt tolkar innehållet
i den paragraf som reglerar dispensförfarandet,
blir det knappast möjligt
att vägra dispens i något fall då det

Onsdagen den 16 juli 1958 em.

Nr B 3

1G5

framställes en önskan därom från vederbörande
föräldrars sida. Antag då
att den ovilja består, som historiskt
föreligger mot den obligatoriska vaccinationen,
en ovilja som kanske är grundad
på fullständigt osakliga skäl men
som i alla fall är en realitet inom vårt
samhälle. Antag att man fortsätter att
reagera mot obligatoriet på ett sådant
sätt, att denna gamla antivaccinationskampanj
får ny näring, att man helt
enkelt organiserar dessa dispensansökningar
med begäran om befrielse från
vmpningsplikten. Jag tror inte att man
alldeles kan blunda för att detta kan
bli fallet. Om man emellertid redan nu
går över till frivilligheten, bortfaller ju
sådana resonemang. Hela denna kampanj
förlorar då enligt min övertygelse
sin udd just på grund av att allmänheten
inte längre låter övertyga sig om
att vaccination över huvud taget är något
skadligt eller farligt för människorna.

Av dessa skäl, herr talman, tycker
jag att tiden nu är mogen för en övergång
omedelbart och i ett sammanhang
till ett frivilligt förfarande på detta
område liksom när det gäller andra
vaccinationer. Om detta föreslagits för
20 år sedan, vilket för övrigt var aktuellt
i en i detta utskottsutlåtande redovisad
utredning, hade jag, om jag då
varit med och beslutat i denna fråga,
varit mycket tveksam om man skulle
våga sig på försöket, ty våra erfarenheter
av ympningar mot andra sjukdomar
var ingalunda så omfattande på
den tiden som de erfarenheter vi i
dag förvärvat på detta område.

Med stöd av vad jag här anfört skall
jag, då här föreligger en av fröken
Höjer avgiven reservation, vari yrkas
bifall till den av bland andra mig
väckta motionen i ämnet, tillåta mig
att yrka bifall till denna reservation.

Herr JOHANSSON i Södertälje (s):

Herr talman! Med anledning av vad
som framhållits av de båda föregående

Lag om ympning mot smittkoppor

ärade talarna och med hänsyn till vad
utskottet anfört i sitt utlåtande torde
jag kunna fatta mig tämligen kort. Jag
kan göra det också av det skälet att
både motionärerna och reservanten
tycks vara överens med utskottsmajoriteten
om att det är nödvändigt att ha
detta skydd mot denna farliga sjukdom.
Vi är väl också överens om att
man inte skall behålla detta obligatorium,
detta tvång, längre än vad som
är absolut nödvändigt. Vad som skiljer
oss åt är alltså uppfattningen om tidpunkten
för frivillighetens införande.
Herr von Friesen säger att han inte
tvekar utan anser tiden nu vara mogen
härför. Utskottet har inte varit lika bestämt
i sin uppfattning. Vi har tagit
hänsyn till vad medicinalstyrelsen sagt
i denna fråga. Styrelsen har bedömt saken
så, att tidpunkten ännu inte är
inne, och departementschefen har ju i
sin proposition följt medicinalstyrelsens
förslag. Man anser det grundskydd,
som skapas i och med denna
vaccination, vara så betydelsefullt även
i fortsättningen att det bör bibehållas.
Härvid knyter man också an till vad
Världshälsoorganisationen rekommenderat
de anslutna länderna att iaktta
i detta sammanhang. Därmed har jag
väl också nöjaktigt besvarat den fråga
herr von Friesen framställde.

Låt mig endast till sist, herr talman,
göra ytterligare en reflexion. Utskottet
tillstyrker här en av departementschefen
i propositionen föreslagen uppmjukning
av lagen, en uppmjukning
som enligt min övertygelse kommer att
uppskattas av många. Ett bifall till reservationsyrkandet
skulle resultera i
att vi under den tid, då en ny utredning
skulle pågå, finge behålla de nuvarande
restriktiva lagbestämmelserna.
Enbart denna omständighet borde enligt
min mening tala för ett bifall till
utskottets hemställan, och jag ber, herr
talman, att få framställa yrkande därom.

Efter härmed slutad överläggning gav

166 Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958 em.

Ändringar i bestämmelserna om allmänna barnbidrag m. m.

herr andre vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Höjer begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes; Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr B 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Fröken Höjer begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 158 ja och 35 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Ändringar i bestämmelserna om allmänna
barnbidrag m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr B 6, i anledning av väckta
motioner angående vissa ändringar i
bestämmelserna om allmänna barnbidrag
in. in.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr

B 94 i första kammaren av herr Ewerlöf
in. fl. samt nr B 125 i andra kammaren
av herr Hjalmarson m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte antaga
i motionerna framlagda förslag till

1) Lag om ändring av 1 § lagen om
allmänna barnbidrag den 26 juli 1947;

2) Lag om ändringar i lagen den 26
juli 1947 om särskilda barnbidrag till
änkors och invaliders m. fl. barn.

I motionerna föreslogs ett slopande
av det allmänna barnbidraget till äldsta
barnet i varje familj och en differentiering
av barnbidragen beträffande övriga
barn. Sålunda borde bidraget utgå med
400 kronor för år till andra barnet, med
500 kronor till tredje barnet och med
600 kronor för varje ytterligare barn.
Beträffande första barnet i s. k. ofullständiga
familjer föreslogs införande av
ett icke behovsprövat särskilt barnbidrag
om 400 kronor per år för barn som
enligt de föreslagna reglerna icke bleve
berättigat till allmänt barnbidrag.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I:B94 och II: B125, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Mannerskantz och fröken W etterström,
vilka ansett att utskottet bort hemställa
att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, I: B 94 och II: B 125, måtte
för sin del antaga i reservationen intagna
förslag till

1) Lag om ändring i lagen den 26 juli
1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag;

2) Lag om ändring i lagen den 26 juli
1947 (nr 530) om särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders m. fl. barn.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Fröken WETTERSTRÖM (b):

Herr talman! Det är inte mycket mer
än fyra månader sedan vi här i kammaren
ingående debatterade frågan om
barnbidragen. Då alla torde ha den linje

Onsdagen den 16 juli 1958 em.

Nr B 3 107

klar för sig, som högerpartiet här företräder,
och då motionen vid denna riksdag
exakt överensstämmer med den i
våras väckta, vill jag inskränka mig till
att yrka bifall till den reservation som
har fogats till utskottsutlåtandet av herr
Mannerskantz och mig.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Med hänvisning till vad
andra lagutskottet anfört i sitt utlåtande
ber jag endast att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr andre vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Fröken Wetterström begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr B 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och votcringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Fröken Wetterström begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 159 ja och 35 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring,
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr B 7, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i lagen om
allmän sjukförsäkring, in. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
B 152 i första kammaren av herr Ewerlöf
m. fl. samt nr B 241 i andra kammaren
av herr Hjalmarson m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte antaga
i motionerna framlagda förslag till

1) Lag angående ändrad lydelse av
lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring;

2) Lag angående ändrad lydelse av
11 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243)
om yrkesskadeförsäkring;

3) Förordning angående ändrad lydelse
av Kungl. Maj :ts förordning den
4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel.

I motionerna föreslogs, att karenstiden
för den obligatoriska sjukpenningförsäkringen
skulle förlängas från tre
till sju dagar samt att i anslutning därtill
samordningen mellan sjukförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen delvis
skulle brytas. Vidare hemställdes att
karensbeloppet för rabatterade läkemedel
skulle höjas från tre till fem kronor
och att det statsbidrag till sjukkassorna,
som utgår i form av medlemsbidrag,
ävensom statsbidraget enligt förordningen
om kostnadsfria och prisnedsatta
läkemedel måtte borttagas.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: B 152 och II: B 241, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Mannerskantz och fröken Wetterström,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av

168 Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958 em.

Interpellation ang. grunderna för framräknande av de av fångvårdsstyrelsen offere -

rade priserna på konfektionsvaror m. m.

förevarande motioner, I: B 152 och
II: B 241, för sin del antaga i reservationen
intagna förslag till

1) Lag angående ändrad lydelse av
lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring;

2) Lag angående ändrad lydelse av
11 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243)
om yrkesskadeförsäkring;

3) Förordning angående ändrad lydelse
av Kungl. Maj:ts förordning den
4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Det är exakt samma förhållande
med detta ärende som med det
nyss behandlade, att det så nyligen har
debatterats här i kammaren. Jag inskränker
mig därför till att hemställa
om bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen av herr Mannerskantz och
mig.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till andra lagutskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr andre vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Wetterström
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr B 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Fröken Wetterström begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 161 ja och 35
nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10

Föredrogos och lades till handlingarna
jordbruksutskottets utlåtanden:

nr B 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar,
och

nr B 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda
framställningar angående anslag till
kapitalinvesteringar, såvitt avser jordbruksärenden.

§ 11

Interpellation ang. grunderna för framräknande
av de av fångvårdsstyrelsen
offererade priserna på konfektionsvaror
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Onsdagen den 16 juli 1958 em.

Nr B 3 169

Interpellation ang. likställande av aktiebolag och ekonomiska föreningar i avseende
å den statliga inkomstbeskattningens tyngd

Herr MAGNUSSON i Borås (h), som
anförde:

Herr talman! Vid några tillfällen då
statliga myndigheter infordrat anbud på
beklädnadsvaror har det visat sig att
dessa beställningar sedan utlagts hos
kungl. fångvårdsstyrelsen till anmärkningsvärt
låga priser. Dessa priser har
avsevärt underskridit dem som erbjudits
av anbudsgivarna, såväl privata
konfektionsföretag som försvarets fabriksstvrelse.
Det förefaller osannolikt
att kungl. fångvårdsstyrelsen räknat
med de fasta kostnader som givetvis gäller
för industrien i fråga.

Med hänsyn till de sysselsättningssvårigheter
som för närvarande råder inom
ifrågavarande bransch kan lämpligheten
av att en dylik ojämn konkurrens
framskapas från samhällets sida starkt
ifrågasättas.

Med stöd av ovanstående hemställer
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få framställa följande frågor:

1) Vill herr statsrådet redogöra för efter
vilka grunder de av kungl. fångvårdsstyrelsen
offererade priserna på
konfektionsvaror framräknas?

2) Ämnar herr statsrådet tillse att
framtida upprepningar av det i interpellationen
nämnda förfaringssättet förhindras? Denna

anhållan bordlädes.

§ 12

Interpellation ang. likställande av aktiebolag
och ekonomiska föreningar i avseende
å den statliga inkomstbeskattningens
tyngd

Herr SETTERBERG i Vilskc-Kleva (h)
erhöll på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Aktiebolag betalar för
närvarande statlig inkomstskatt med 50
procent av den beskattningsbara inkomsten.
För ekonomiska föreningar,
bland andra de s. k. kooperativa för -

eningarna, är motsvarande skattesats
40 procent.

Denna åtskillnad i beskattningen skapar
ett ojämnt konkurrensläge inom det
svenska näringslivet. Den verksamhet
som bedrives av aktiebolag och ekonomiska
föreningar är så likartad, att någon
rationell grund för en skiljaktig behandling
är svår att finna. Tvärtom är
det ett väsentligt önskemål, att den ena
företagsformen inte beredes förmåner
vid skatteberäkningen framför den
andra. Med den konsolidering som de
kooperativa föreningarna uppnått och
med de för dem i övrigt gällande moderata
beskattningsreglerna talar starka
skäl för ett likställande.

Det skäl som åberopats till förmån för
privilegierandet i skattehänseende av
de ekonomiska föreningarna är den omständigheten,
att föreningarnas medlemmar
kan antagas i genomsnitt ha lägre
inkomster än delägarna i ett aktiebolag.
Detta skäl har enligt min mening icke
någon som helst relevans i sammanhanget.
Men även om så vore, torde det
stå klart, att den pågående aktiespridningen
till framför allt småsparare alltmera
försvagar det åberopade skälet.
Därtill kommer att önskvärdheten att i
än högre grad engagera småspararnas
kapital i produktionen gör det än mera
angeläget att så snabbt som möjligt undanröja
diskriminerande bestämmelser
av den typ som här påtalats. Bl. a. skulle
det härigenom vara möjligt att bidraga
till en ökning av det för längre tid bundna
frivilliga sparandet i samhället.

Med hänvisning till det ovan anförda
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få stiilla följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att inom
en nära framtid låta utreda frågan om
ett likställande av aktiebolag och ekonomiska
föreningar i avseende å den
statliga inkomstbeskattningens tyngd?

Denna anhållan bordlädes.

170

Nr B 3

Onsdagen den 16 juli 1958 em.

§ 13

Interpellation ang. utredning av frågan
om återförande av de av 1942 års militära
markersättningsnämnd inköpta och
arrenderade markområdena till de fastigheter,
som de tidigare tillhört m. m.

Herr andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Herr LARSSON i Hedenäset (ep), som
anförde:

Herr talman! I början och mitten av
1940-talet förvärvade försvarsmakten
betydande markområden inom Norrbottens
län, främst i dess östra delar,
för olika försvarsanläggningar, i en del
fall av mera stationär natur, i andra åter
av mera tillfällig karaktär. Förvärven,
som gjordes genom 1942 års militära
markersättningsnämnd, skedde dels i
form av direkta köp, dels i form av långtidsarrenden.

Dessa markområden utgjordes i regel
av skogsmark, ofta värdefull och ur
drivningssynpunkt välbelägen sådan.
Förvärven skedde till priser som för säljarna,
respektive arrendeupplåtarna,
framstått som oförmånliga. I arrendeavtalen
förbehöll sig kronan fria händer i
fråga om skogsbeståndet å områdena
och dessutom rätt att vid arrendetidens
slut återlämna marken i vilket skick som
helst. Vad de direkta köpen beträffar
visade det sig som regel, att redan det
första skogsuttaget lämnade ett rotnetto
som minst motsvarade den erlagda
köpeskillingen.

De byggnader och anläggningar, som
uppfördes på inköpta eller arrenderade
markområden, bär numera i många fält
bortförts eller nedrivits. Dessa markområden
begagnas följaktligen ej längre för
den egentliga försvarsorganisationen. I
åtskilliga andra fall torde det, med de
snabba förändringar som under den senare
tiden skett i fråga om olika försvarsmedel,
kunna ifrågasättas, om uppförda
försvarsanläggningar längre är
ägnade att fylla det avsedda ändamålet.

Det bör i sammanhanget erinras om
att försörjningsunderlaget i de östra delarna
av Norrbottens län lämnar mycket
övrigt att önska. Genom de minskningar
i de enskilda jordbruksfastigheternas
skogsinnehav, som följde genom försvarsmaktens
förvärv av dessa markområden,
har bygdernas försörjningsunderlag
ytterligare beskurits. Det framstår
därför som motiverat, att markområdena
i sådana fall, då de ej längre behövs
för försvarsändamål, disponeras
av de fastigheter som de tidigare tillhört.

Även i de fall där det kan bedömas
motiverat att markområdena också i
fortsättningen står till de militära myndigheternas
förfogande framstår det
som angeläget att jordbruksfastigheternas
berättigade intressen tillgodoses.
1956 års riksdag hemställde efter motion
(II: 72) om närmare undersökning
av dessa frågor. En sådan översyn hade
för övrigt tillstyrkts av såväl chefen för
försvarsstaben som försvarets fastighetsnämnd.

Den fråga, som jag här tagit upp till
diskussion, är av mycket stor betydelse
för den direkt berörda befolkningen i
Norrbottens län. Det framstår därför
som önskvärt med en redovisning rörande
vilka åtgärder Kungl. Maj:t vidtagit
i anledning av riksdagens skrivelse
1956.

Med stöd av vad jag här har anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få ställa följande frågor:

1) Har Kungl. Maj:t vidtagit åtgärder
för utredning av frågan om återförande
i en eller annan form av de av 1942 års
militära markersättningsnämnd inköpta
och arrenderade markområdena till de
fastigheter, som de tidigare tillhört?

2) Om så är fallet, när kan utredningsarbetet
beräknas vara slutfört och
förslag eller åtgärder i frågan vara att
förvänta?

Denna anhållan bordlädes.

Onsdagen den 1C juli 1958 em.

Nr B 3 171

§ 14

Interpellation i anledning av den amerikanska
interventionen i Libanon

Ordet lämnades på begäran till

Herr HAGBERG (k), som yttrade:

Herr talman! Den amerikanska interventionen
i Libanon, som förberetts sedan
lång tid tillbaka och nu igångsatts,
ställer frågan om ett stort krig på dagordningen.
Förberedelser för en motsvarande
brittisk intervention i Jordanien
ökar ytterligare denna fara. Svenska
stridskrafter befinner sig på Förenta
Nationernas uppdrag i Libanon och deras
läge synes genom den amerikanska
interventionen ha både förändrats och
försämrats. Därjämte har Sverige genom
sin representation i Förenta Nationernas
säkerhetsråd att ta ställning till den
nya situationen. Detta gör ett klarläggande
av läget för det svenska folket liksom
av regeringens hållning i konfliktfrågan
välmotiverat. Ett sådant klarläggande
bör enligt min mening ske inför
riksdagen så skyndsamt som möjligt.

Jag hemställer med hänvisning härtill
om kammarens tillstånd att till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena
få framställa följande frågor:

Vilka åtgärder har regeringen vidtagit
för att hindra att Sverige indrages i
stridshandlingar mot arabfolken?

Ämnar regeringen i Förenta Nationerna
vända sig mot den amerikanska
interventionen i Libanon?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed anhåller jag om ledighet från
riksdagsarbetet från och med den 19
juli för resten av sommaren för att deltaga
i Interparlamentariska unionens
session i Rio de Janeiro.

Stockholm den 16 juli 1958

Nancy Eriksson

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad hemställer härmed om
ledighet från riksdagsarbetet fr. o. m.
måndagen den 21 juli t. o. m. sommarsessionens
slut för att delta i Interparlamentariska
unionens konferens i Rio
de Janeiro.

Stockholm den 16 juli 1958

Ossian Sehlstedt

Undertecknad anhåller härmed om
tjänstledighet från riksdagen under tiden
23—31 juli 1958 för att under denna
tid deltaga i Internationella Transportarbetare
Federationens kongress i
Amsterdam.

Gunnar Carlsson
i Göteborg

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 22.16.

In fidem
Gunnar Britth