Torsdagen den 29 maj fm (Riksdagens protokoll 1969:29)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 29

ANDRA KAMMAREN

1969

29 maj

Debatter m. m.

Torsdagen den 29 maj fm.

Sid.

Svar på frågor av:

herr Larsson i Norderön (ep) ang. handläggningen av frågan om
statligt stöd för anordnande av olympiska vinterspel i Jämtland 5
herr Jönsson i Ingemarsgården (fp) ang. bestridandet av kostnader
för utredning m. m. beträffande anordnande av olympiska vinterspel
i Jämtland........................................... 9

herr andre vice talmannen Cassel (m) ang. handläggningen av frågan

om Yindelälvens utbyggnad................................ 10

herr Ullsten (fp) ang. kontakten mellan SIDA och utrikesdepartementet
i samband med planering av nya biståndsprojekt........ 12

herr Holmberg (m) ang. ändring av fastighetsbeskattningen i samband
med höjning av taxeringsvärdena på fastigheter........... 14

herr Eriksson i Arvika (fp) ang. lättnad i beskattningen av lastbils trafiken.

................................................. 19

herr Wikner (s) ang. sysselsättningsfrämjande åtgärder i Jämtlands

län...................................................... 19

herr Mundebo (fp) ang. bestämmelserna om barntillägg till ålders och

förtidspension......................................... 20

fru Eriksson i Stockholm (s) ang. bestämmelserna om statsanställds

ledighet för vidareutbildning................................ 21

herr Romanus (fp) ang. statliga myndigheters utannonsering av

tjänster.................................................. 23

herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. principerna för beräkning av till lägg

till livränta........................................... 25

herr Hermansson (vpk) ang. forskning rörande den kemiska krigföringen
i Vietnam......................................... 26

herr Nilsson i Bästekille (m) ang. stödet till yrkesfiskare på grund av

kvicksilverförekomst i fisk.................................. 27

- Andra kammarens protokoll 1969. Nr 29

Nr 29

Innehåll

Sid.

fru Nilsson (ep) ang. trädgårdsnäringens problem vid ett utvidgat

nordiskt ekonomiskt samarbete............................. 28

herr Larsson i Borrby (ep) ang. importen av hästar................ 30

fru Ryding (vpk) ang. Kungl. Maj:ts kungörelse rörande de särskilda

utbildningslinjerna vid de filosofiska fakulteterna.............. 31

herr Strömberg (fp) ang. nybebyggelsen vid Frescati för Stockholms

universitet............................................... 34

Svar på interpellationer av:

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. rätten till avdrag vid beskattningen
för kostnader för intäkternas förvärvande.............. 36

herr Andersson i Storfors (s) ang. kommunernas ansvar för miljö och

naturvården.............. 38

Ändring i rättegångsbalken, m. m................................ 42

Ändring i vattenlagen, m. m........... 69

Ändringar i landstingslagen, m. m.......................,........ 74

Statligt stöd till vissa mjölkbillinjer i Norrlands glesbygder........... 95

Den reglerade älgjakten......................................... 100

Torsdagen den 29 maj em.

Den äldre arbetskraftens sysselsättning.......................... 102

Bidragen för rehabilitering, m. m............. 105

Upphävande av förbud mot offentliga tillställningar på vissa helgdagar 109

Ändring i lagen om allmänna arvsfonden, m. m................... 126

Beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall såvitt avser narkotikamissbrukare.
............................................ 132

Åtgärder mot narkotikamissbruket.............................. 134

Anslag till folkhögskolor, m. m.................................. 138

Ändrade avskrivningsregler vid inkomstbeskattningen för rörelse- och

hyresfastigheter.............. 142

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt m. m............ 152

Åtgärder mot företagsnedläggningar............................. 167

Rätt till skattefri avsättning till omskolnings- och utbildningsfonder

m. m....................................................... 171

Inventering av väderkvarnar................................... 172

Redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation.............. 173

Innehåll

Nr 29

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 29 maj fm. Sid

Bevillningsutskottets betänkande nr 51, ang. godkännande av avtal
med Liberia för undvikande av dubbelbeskattning beträffande

skatter på inkomst och förmögenhet.......................... 42

Första lagutskottets utlåtande nr 38, rörande ändring i rättegångsbalken,
m. ................................................ 42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43, ang. ändring i vattenlagen, m. m. 69
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 25, ang. ändringar i landstingslagen
och särskilda bestämmelser om Stockholms läns landstingskommun
................................................... 74

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25, ang. användningen av vissa fett varuavgifter.

......................................... 95

— nr 26, om statligt stöd till vissa mjölkbillin jer i Norrlands glesbygder.
............... 95

-t— nr 27, ang. den reglerade älgjakten............................ 100

Torsdagen den 29 maj em.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 45, ang. den äldre arbetskraftens
sysselsättning...................................... 102

— nr 46, ang. bidragen för rehabilitering och om en enhetlig organisation
för samhällets rehabiliteringsverksamhet m. m............ 105

— nr 47, ang. datateknikens inverkan på den enskildes integritet 109
Utrikesutskottets utlåtande nr 8, ang. skyddet för svenska fiskefartyg

utanför den norska kusten................................... 109

Första lagutskottets utlåtande nr 34, ang. ändring i lagen om aktiebolag 109

— nr 36, ang. ändring i allmänna ordningsstadgan................. 109

— nr 37, ang. ändring i lagen om allmänna arvsfonden, m. m......... 126

Statsutskottets utlåtande nr 109, om bemyndigande att avstå fast egendom
som tillfallit allmänna arvsfonden såsom arv............... 132

Bevillningsutskottets betänkande nr 42, ang. ändring i lagen om allmänna
arvsfonden, m. m.................................... 132

Första lagutskottets utlåtande nr 39, ang. upphävande av lagen om

förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket....... 132

Andra lagutskottets utlåtande nr 59, ang. ändring i lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall................... 132

— nr 60, ang. lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa

fall....................................................... 134

Statsutskottets utlåtande nr 113, ang. åtgärder mot narkotikamissbruket.
............. 134

— nr 112, om anslag till folkhögskolor och ang. lärarutbildning för

folkhögskolan m. m......................................... 138

— nr 114, ang. stat för riksgäldsfonden........................... 142

Bevillningsutskottets betänkande nr 45, ang. ändring i kommunalskattelagen.
............................................... 142

Bankoutskottets utlåtande nr 26, ang. riksdagens lokalfrågor på längre

sikt m. m.................................................. 152

— nr 29, ang. byggnadsmaterialindustrin och byggnadsindustrin.... 167

Nr 29

Innehåll

std.

— nr 32, om överförande i samhällets ägo av rikets mineraltillgångar 167

— nr 33, om åtgärder mot företagsnedläggningar.................. 167

Bevillningsutskottets betänkande nr 48, om rätt till skattefri avsättning
till omskolnings- och utbildningsfonder m. m.,,............. 171

Bankoutskottets memorial nr 34, ang. uppskov med behandlingen av
! vissa ärenden.............................................. 172

— nr 35, ang. verkställd granskning av Stiftelsen Riksbankens jubi *■

leumsfonds verksamhet och förvaltning....................... 172

-P utlåtande nr 36, om förhöjda pensionsförmåner åt f. d. avdelnings sekreteraren

i statsutskottet Åke Gyllenram................... 172

— nr 37, om ADB-teknikens utnyttjande i riksdagsarbetet......... 172

Första lagutskottets memorial nr 40, ang. uppskov med behandlingen

av vissa ärenden........................................... 172

Tredje lagutskottets memorial nr 44, ang. uppskov med behandlingen

av vissa utskottet tilldelade ärenden m. m..................... 172

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 48, om inventering av

1 väderkvarnar.............................................. 172

—- memorial nr 49, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden 173

Utrikesutskottets utlåtande nr 10, ang. godkännande av konvention om
delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller
kommersiell natur.......................................... 173

— nr 11, ang. redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation.. . . 173

— nr 12, ang. godkännande av vissa internationella överenskommelser
på den intellektuella äganderättens område................. 176

— memorial nr 13, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden 176

Statsutskottets utlåtande nr 115, ang. avskaffande av almanacksprivi legiet

m. m‘ ............................................... 176

— nr 116, ang. utgifter på tilläggsstat III (avskrivning av nya kapitalinvesteringar).
. ......................................... 176

— nr 117, om anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar,

m. m...................................................... 176

— nr 118, ang. allmän beredskapsstat i vad avser godkännande av

förslagtill stat, m. m........................................ 176

— nr H''9, om avsättning av kommunalskattemedel till budgetutjämningsfonden
..................................... 17&

— memorial nr 120, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden 176
Bevillningsutskottets memorial nr 49, ang. uppskov med behandlingen

av vissa till utskottet hänvisade ärenden....................... 176

Bankoutskottets utlåtande nr 27, ang. ändring i reglementet för Nordiska
rådets svenska delegation............................... 176

— nr 28, ang. regleringen av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen

och deSs verk m. m......................................... 176

Jordbruksutskottets memorial nr 29, ang. uppskov med behandlingen av

visst utskottet tilldelat ärende............................... 176

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

Torsdagen den 29 maj

Kl. 10.00

§ 1

Svar på fråga ang. handläggningen av
frågan om statligt stöd för anordnande

av olympiska vinterspel i Jämtland

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Norderön
har frågat statsministern om regeringen
avser att låta riksdagen ta ställning
till frågan om statligt stöd för anordnande
av olympiska vinterspel i
Jämtland 1976. Frågan har överlämnats
till mig för besvarande.

Sedan förslag väckts om att anordna
olympiska vinterspel i Östersund år
1976 har regeringen låtit utreda förutsättningarna
därför. Med ledning av utredningsresultatet
och däröver avgivna
yttranden har regeringen prövat frågan
om staten bör garantera anordnandet
av dessa vinterspel. Detta har regeringen
inte ansett sig böra föreslå. Följaktligen
kommer inte någon proposition i
ärendet att föreläggas riksdagen.

Vidare anförde:

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Jag tackar handelsministern
för svaret på min fråga, samtidigt
som jag beklagar innehållet i svaret.

F''jolårets riksdag uttalade på grundval
av en motion och ett utlåtande från
beredningsutskottet att det fanns goda
skäl för att Östersund och Sverige borde
ansöka om att få anordna 1976 års
vinterspel. Bakom denna ståndpunkt
stod också berörda kommuner i Jämt -

land liksom länets landsting och vårt
lands idrottsrörelse.

Sverige är en av de stora nationerna
på vinteridrotternas område. Olympiska
vinterspel har aldrig hållits i vårt land.
Man kan utan vidare hävda att det borde
vara självklart för vårt land att eftersträva
att få arrangera en vinterolympiad.
Visst kostar det pengar att hålla
olympiska vinterspel, och kostnaderna
skall naturligtvis vägas mot andra angelägna
ändamål, men om vi tror att
idrottsrörelsen och det idrottsliga utbytet
mellan nationerna har betydelse
för freden och samarbetet i världen
måste vi vara beredda att i samma utsträckning
som andra medverka aktivt.
Det är väl ändå en självklar uppgift för
oss att som en av de främsta vintersportnationerna
någon gång ikläda oss
ansvaret som arrangörer för de olympiska
vinterspelen. Vårt land är ju ett
av de rikaste i världen, och man kan
därför inte hävda att vi inte har råd
alt stå som arrangörer för en vinterolympiad.
Hur skulle då det idrottsliga
samarbetet i världen kunna fortgå?

Riksdagen har ställt sig positiv till
frågan om en vinterolympiad i Sverige.
Det var ett viktigt besked. Men när frågan
nu avgöres står riksdagen utan
möjlighet att öva inflytande. Detta är
inte någon formell anmärkning mot regeringen.
Våra grundlagar är ännu så
utformade att riksdagen i ett läge som
detta inte har någon initiativrätt, vilket
är att beklaga. Det hade varit till fördel
om regeringen hade velat tillvarata möjligheterna
till kontakt med riksdagen.
Men det enda meddelande regeringen
lämnat är, såvitt jag kunnat finna, en
kommuniké från handelsdepartemen -

6 Nr 29 Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Svar på fråga ang. handläggningen av frågan om statligt stöd för anordnande av
olympiska vinterspel i Jämtland

tet till pressen om att regeringen tänker
säga nej till frågan om en olympiad i
Östersund. Regeringen kunde t. ex. ha
tagit kontakt med riksdagsgrupperna.
Det brukar ju regeringen göra när den
är i trångmål.

Det måste vara orimligt att överlåta
idrottssamarbetet på de fattiga folken,
när vårt land alltjämt anses som ett av
de rikaste länderna, och det är unikt att
en regering ställer sig avvisande till arrangerandet
av olympiska spel, i vilka
landet annars alltid deltar.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Hem Larsson i Norderön
beklagar att utgången av regeringens
prövning har blivit som den blivit, och
det kan jag från herr Larssons utgångspunkter
förstå. Men det är inte så att
det bakom regeringens ställningstagande
ligger ett underkännande av de olympiska
vinterspelens betydelse för det
idrottsliga utbytet mellan nationerna
och spelens stimulans för den idrottsliga
verksamheten här i landet.

Frågan har ju också gällt vilka fördelar
som skulle vara förknippade med
ett anordnande av olympiska spel mot
bakgrunden av de kostnader som är
förenade därmed. Det är vid denna
prövning som regeringen funnit att de
belopp, som kommer i fråga, är så betydande
att det idrottsliga värdet knappast
helt skulle uppväga kostnaderna
jämfört med vad man skulle få ut om en
motsvarande summa anslogs till den
idrottsliga verksamheten i stort. Vi får
ju ganska snart ta ställning till ett betänkande
om den framtida idrottspolitiken,
och det blir då tillfälle att överväga,
om inte planmässiga insatser på
hela idrottsområdet skulle ha ännu större
effekt både för det internationella
utbytet på idrottens fält och för det
idrottsliga utövandet i vårt land.

Det var den ena sidan av frågan. Vidare
anför herr Larsson i Norderön att

olympiska vinterspel aldrig har hållits
i vårt land och att vi därför borde ta
den chans som föreligger att få ordna
1976 års vinterspel. Hur stor denna
chans är vill jag inte uttala mig om,
men det är inte alldeles givet att Östersund
ändå skulle ha fått stå som anordnad
av vinterspelen 1976. Vi har,
uppriktigt sagt, åtskilliga konkurrenter.
Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på att det bland dessa konkurrenter
om att få anordna vinterspelen inte
finns något u-land. De länder som är
aktuella är USA, Schweiz och Canada.
Några u-landskandidater finns alltså inte
denna gång.

Herr Larsson i Norderön säger också
att riksdagen ställt sig positiv till Sveriges
anordnande av de olympiska vinterspelen.
Det är nu inte riktigt. Riksdagen
ställde sig positiv till en utredning,
och denna har också verkställts.
Jag hade gärna sett att utredningen hade
varit färdig i så god tid att riksdagsledamöterna
under den allmänna motionstiden,
då motioner får inges utan att
vara knutna till några propositioner,
hade kunnat begagna rätten att föra
fram frågan, men det var inte möjligt.
Utredningen framlades den 30 januari
och vi var också tvungna att avvakta
remissbehandlingen av den.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Jag vill än en gång betona
att det är just det förhållandet att
riksdagen, som tidigare ställt sig positiv
till möjligheterna att anordna de
olympiska vinterspelen, nu står helt vid
sidan av skeendet som jag finner beklagligt.
Vår riksdagsordning är helt
enkelt sådan att riksdagen inte kan ta
några initiativ i nuvarande läge.

När det gällt att pröva utredningsresultatet
har regeringen enligt pressmeddelandet
hänvänt sig till sin egen
partigrupp, men det har inte gjorts
några hänvändelser till de andra partigrupperna
här i riksdagen. .Tåg vill inte

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

Svar på fråga ang. handläggningen av frågan om statligt stöd för anordnande av

olympiska vinterspel i Jämtland

påstå att resultatet skulle ha blivit positivt
om sådana hänvändelser hade
skett, men jag ifrågasätter lämpligheten
av att man inte i ett så viktigt ärende
som detta låtit riksdagen få ett ord med
i laget.

För att nu bortse från det idrottsliga
värdet — det skall vi egentligen inte
göra, men det är ju bara ett av leden i
detta sammanhang — vill jag med anledning
av hänvisningen till att det
finns andra länder som ligger lika bra
till som vårt när det gäller att få anordna
vinterspelen säga att detta är en
annan sida av saken. Jag har bara velat
framhålla att Sveriges riksdag inte fått
tillfälle att säga sin mening i frågan.

Vad beträffar övriga synpunkter i
detta sammanhang är det ju känt att
ganska betydande lokaliseringspolitiska
mål skulle nås, om Östersund finge
arrangera vinterspelen. Det har i debatterna
här i kammaren under de senaste
dagarna sagts att det saknas privata
initiativ när det gäller att skapa
sysselsättningstillfällen. I detta fall har
ett privat initiativ tagits i Jämtland, och
det har givits besked om att länet skulle
kunna tillföras cirka 350 arbetstillfällen
per år intill år 1976 och därefter en
mera permanent sysselsättning för något
över 300 personer. Initiativet borde
väl ha beaktats även ur den synpunkten.

Det är således, tycker jag, många
komponenter i denna bild som visar att
riksdagen borde ha fått tillfälle att säga
sitt ord innan ärendet slutligen avgjordes
på detta sätt.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Sedan olympiska vinterspel
första gången ägde rum 1924,
har, som vi vet, åtskilliga sådana spel
anordnats. Men jag kan också erinra
om att det inte finns något exempel på
att olympiska vinterspel anordnats utanför
alpina områden eller på platser som
inte ligger i nära anslutning till en stor -

stad. Det anordnades olympiska vinterspel
i Oslo 1952, men Oslo är ju en
storstad. Vid de spel som skall äga rum
1972 i Japan har man att falla tillbaka
på en stad på 800 000 invånare. Trots
detta visar det sig att kostnaderna för
anordnandet av dessa spel blivit mycket,
mycket högre än de som beräknats
av utredningsmannen för olympiska
spel i Östersund. Den siffra som angivits
i utredningen betraktar jag som
en minimisiffra, och jag tror inte ett
ögonblick att beloppen skulle kunna
hållas inom där angivna kostnadsram.

Jag vill slutligen beträffande sysselsättningsfrågan
säga att det har beräknats
— och den beräkningen tror jag
att man kan godtaga — att förberedelser
och anordningar som skulle möjliggöra
arrangerandet av de olympiska vinterspelen
skulle innebära sysselsättning
för 1 200 årsarbetare. Om detta sprids
på fem år blir det alltså mellan 200 och
300 människor som får sysselsättning.
Det är inte helt betydelselöst — det erkänner
jag gärna.

Mera tveksamt är det om detta verkligen
får någon nämnvärd effekt för sysselsättningen
på längre sikt. I utredningen
har räknats med i bästa fall
stadigvarande sysselsättningsmöjligheter
för 300 man. Men då skall det observeras
att av dessa 300 sysselsättningstillfällen,
som skulle tillkomma, hänför
sig drygt 200 till ett hotell på Frösön,
som ingen tror skulle komma att vara
fullbelagt mer än tillfälligtvis sedan de
olympiska vinterspelen anordnats.

Detta är fakta som regeringen haft
att ta hänsyn till. Och när vi sedan också
sett på de idrottsliga vinsterna har
vi sagt oss att de torde kunna uppnås
utan dessa mycket avsevärda kostnader.
Därför har utfallet av prövningen
blivit det som nu är känt.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Jag vill inte försöka
misstyda handelsministern, men när

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Svar på fråga ang. handläggningen av frågan om statligt stöd för anordnande av

olympiska vinterspel i Jämtland

han säger att Östersund är en alltför
obetydlig och liten ort för att samla
olympiska vinterspel omkring uppkommer
frågan: Om Stockholm haft möjligheter
att anordna dessa spel, hade regeringen
då varit mera beredd att satsa
på dem?

Representanter för internationella
kommittéer som har med denna sak att
göra har ju besökt Östersund och studerat
förhållandena, och de säger att
där finns möjligheter att genomföra
dessa spel. Det var beklämmande att nu
få höra att det skulle vara fråga om
en ort som är för liten för att regeringen
skall vilja satsa på den i sammanhanget.

Jag vill ytterligare ställa frågan i belysning
av vad som de senaste dagarna
sagts om lokalisering och om pengar.
Det har ju framhållits att det inte råder
brist på pengar utan bara brist på
objekt, på sysselsättningsmöjligheter.
Här är ett friskt initiativ som vid ett
genomförande i stor utsträckning skulle
bidra till uppnåendet av länsplaneringens
mål fram till 1980 — ett friskt initiativ
som stoppas av olika anledningar.

Jag tycker att handelsministern med
vad han sist sade visade en negativ inställning,
framför allt till orten i fråga.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag beklagar att herr
Larsson i Norderön inte hörde vad jag
sade. Jag sade aldrig att den omständigheten,
att det var Östersund som hade
ansökt om OS utgjorde ett skäl för
regeringen att avslå ansökan. Jag konstaterade
bara att olympiska vinterspel
aldrig tidigare hade anordnats vid orter
av Östersunds storlek, och detta har
sin betydelse för kostnadsfrågan. Stockholm
är inte aktuellt i sammanhanget,
men det kan nämnas att något särskilt
hotell inte behövde byggas i Oslo 1952

för att möjliggöra olympiska spel —
jag tar detta som ett litet exempel.

Uppförandet av ett hotell vid Östersund
som enligt sakkunskapens uppgifter
icke kommer att kunna helt förräntas
drar en kostnad på 17 miljoner
kronor. Representanter för hotellbranschen
har vid förfrågningar klart angivit
att man inte kan tänka sig att förränta
mer än möjligen hälften av detta
belopp. Detta bidrar alltså till att kostnaderna
blir stora. Det var allt vad jag
ville säga i sammanhanget, och det innebär
i och för sig ingen nedklassning
av Östersund.

Slutligen vill jag, herr talman, göra
ytterligare ett påpekande. För att olympiska
spel skall kunna anordnas räknar
man både lokalt och i utredningen med
att det behövs 23 000 rum. Av dessa
23 000 rum — det är alltså inte fråga
om 23 000 personer som skall beredas
rum — skulle vid uppförandet av ett
nytt hotell 7 500 rum finnas tillgängliga
i hotell i Östersund, Åre och Storlien.
Därutöver får man räkna med att ta i
anspråk vandrarhem och liknande förläggningar.
En olympisk by på 1 000
rum skulle också uppföras. Då återstår
15 000 rum, vilka skall uppbringas privat.
En del av dem kan man få i stugor,
men en betydande del av inkvarteringen
måste ske i familjer. Jag är inte
säker på att de som hänvisas till sådan
inkvartering kommer att betrakta förhållandena
som idealiska.

Detta är ett handikapp som en stad av
Östersunds storlek också har och som
vi varit tvungna att ta viss hänsyn till.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Jag skall inte alltför
mycket fördjupa mig i utredningssiffrorna.
Klart är ändå att arbetsmarknadsverket
som är ett statligt verk har
framräknat vissa lokaliseringspolitiska
effekter av denna olympiad. Dessa effekter
skulle nära nog motsvara det årliga
behov som enligt länsplanering 1967

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

Svar på fråga ang. bestridandet av kostnader för utredning m. m. beträffande an ordnande

av olympiska vinterspel i Jämtland

skulle föreligga i vårt län fram till 1980.

Jag skall inte säga mera än att jag
beklagar att riksdagen kommit att stå
vid sidan om detta beslut. Jag har försökt
att väcka motion i ärendet, men
riksdagsordningen tillåter inte detta.
Under den allmänna motionstiden, som
utgick den 28 januari, fanns det ingen
anledning att motionera eftersom utredningens
resultat då inte hade framlagts.
Detta lades fram den 30 januari,
och remisstiden var sedan mycket kort
—- fram till den 28 februari. Jag har
själv varit med om att utarbeta en del
remissvar, och jag har kunnat konstatera
att man inte fick någon förlängning
av denna remisstid. I direktiven
angavs att arbetet måste forceras, så att
1969 års vårriksdag hade möjlighet att
ta ställning till frågan. Det är just det
faktum att riksdagen inte får ta ställning
till frågan som jag beklagar. Jag
skulle böja mig för ett negativt beslut
från riksdagen om den hade fått pröva
ärendet. Men jag tycker inte att det resultat
regeringen kommit till är godtagbart.
Jag vet att regeringen inte begått
något formellt fel och har heller inte
anklagat regeringen därför, men jag
vill påpeka att det här verkligen är på
sin plats att riksdagsordningen ändras.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är glad över att
kunna konstatera, att herr Larsson i
NorderÖn anser att regeringen inte har
gjort något formellt fel. Den har inte
heller begått något reellt fel.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. bestridandet av kostnader
för utredning m. m. beträffande
anordnande av olympiska vinterspel i
Jämtland

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

1* — Andra kammarens protokoll 1969.

Herr talman! Herr Jönsson i Ingemarsgården
har frågat statsministern
om regeringen är beredd att föreslå
riksdagen att de lokala utrednings- och
förberedelsekostnader, som redan nedlagts
för att få 1976 års vinter-OS förlagt
till Sverige, betalas av staten. Frågan
har lämnats över till mig för besvarande.

Svaret är nej. De kostnader det här
är fråga om har vederbörande kommuner
och landsting med öppna ögon
tagit på sig utan att dessförinnan återförsäkra
sig om stöd från staten.

Vidare anförde:

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
handelsministern för svaret. Det är alldeles
klart att han har rätt i att vederbörande
kommuner och landsting
har åtagit sig dessa kostnader med öppna
ögon, och de har inte heller jämrat
sig. Eftersom jag representerar det aktuella
länet i riksdagen måste jag emellertid
påpeka, att riksdag och regering
har sitt medansvar, i varje fall för kostnadernas
storlek. Det är därför jag har
funnit skäl för att frågan åtminstone
skulle kunna prövas.

Sedan i januari 1968 har denna fråga
legat hos riksdagen och hos regeringen
sedan i januari i år. Nu har ett besked
äntligen lämnats. Det är uppenbart att
de lokala kostnaderna inte har blivit
lägre under denna tid.

Vid riksdagsbehandlingen av frågan
gjorde allmänna beredningsutskottet
ett noggrant arbete, som väckte vissa
förhoppningar i de berörda bygderna.
Det var såvitt jag kan förstå en mycket
värdefull insats. Riksdagsdebatterna i
samband med allmänna beredningsutskottets
utlåtande gav också ett positivt
intryck och verkade uppmuntrande på
de krafter som lokalt hade att ta hand
om det hela.

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Svar på fråga ang. handläggningen av frågan om Vindelälvens utbyggnad

Dessutom har de lokala socialdemokratiska
organen agerat på ett sådant
sätt att det kunde väcka tilltro till att
det skulle bli någonting. De gav ut ett
näringspolitiskt program inför valet,
vari det sades att alla möjligheter skulle
prövas för att få olympiska spel förlagda
till Jämtland och Östersund. Ett
sådant handlande av ett regionalt organ
för ett politiskt parti som har regeringsställning
måste naturligtvis väcka vissa
förhoppningar i länet.

Nu har vi fått besked från ansvarigt
regeringsliåll, och det är negativt. Därigenom
har tilltron vänts i stor besvikelse.
Det är givet att många också
känner att riksdag och regering bär
ett visst ansvar för kostnadernas storlek.

Regeringens handläggning av denna
fråga bär inte varit så oerhört mönstergill.
Hade man velat ge riksdagen möjlighet
att ta ställning, kunde man åtminstone
ha bett utredarna att avlämna
sitt förslag ett par dagar tidigare,
så att tillfälle att motionera hade förelegat.
Förslaget kom den 30 januari, och
den allmänna motionstiden var slut den
28. Det verkar mycket egendomligt, men
det kan tänkas att regeringen inte har
möjlighet att be om att utredningsresultat
skall framläggas; i varje fall liar
det hänt att utredningar ibland har
dröjt på ett litet underligt sätt.

Efter allt detta frågar man sig med
fog: Under vilka förhållanden skall Sverige
kunna ordna OS? Man kan knappast
förstå när villkoren skulle kunna
bli bättre.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Om olympiska spel kommer
att anordnas i framtiden är sannerligen
inte beroende av om Sverige står
som värd eller ej. Det finns alltid en
rad kandidater, och det är en hård
kamp om att få anordna sådana spel.
Det är därför kostnaderna för aktiviteten
i detta sammanhang, som herr Jöns -

son i Ingemarsgården har berört i sin
fråga, har blivit så stora. Man har bl. a.
tagit kontakt med personer i den internationella
olympiska kommittén och
försökt intressera dem för sina önskemål.

Jag vill bara säga ytterligare en sak:
Jag har inte reda på att de olympiska
spelen i Östersund omnämns i
något näringspolitiskt program som
diskuterades under den senaste valrörelsen.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Jag blev mycket förvånad
när handelsministern sade att han
inte kände till att de olympiska spelen
i Östersund har omnämnts av något lokalt
socialdemokratiskt organ i ett näringspolitiskt
program; jag har svårt
att sätta tilltro till det påståendet. Det
finns dock tre socialdemokratiska representanter
för området här i kammaren,
och uppvaktningar har gjorts från
landsting och stad. Därvid måsté väl
ha betonats att de lokala politiska organen
tagit ställning för detta förslag
och verkat för det — det vore underligt
om så inte hade skett.

Min fråga gällde inte, om olympiska
spel i framtiden kommer att anordnas,
utan under vilka förhållanden som Sverige
skall kunna ordna olympiska spel
därest det inte går att göra det nu.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. handläggningen
av frågan om Vindelälvens utbyggnad

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för industridepartementet,
herr statsrådet WICKMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Cassel har frågat
statsministern i vilken form regeringen
avser bereda 1969 års höstriksdag till -

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

Svar på fråga ang. handläggningen av frågan om Vindelälvens utbyggnad

fälle ta ställning till frågan om Vindelälvens
utbyggnad. Frågan har överlämnats
till mig för besvarande.

Om det beslut, som regeringen kommer
att fatta, skulle innebära att investeringsmedel
behöver anvisas av riksdagen,
kommer självfallet riksdagen att i
vanlig ordning föreläggas förslag härom
i form av en proposition. Huruvida
detta i så fall skulle ske redan under
höstriksdagen 1969 låter sig ännu inte
bedömas.

Vidare anförde:

Herr andre vice talmannen CASSEL
(in):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för industridepartementet
för svaret på min enkla fråga
till statsministern.

Min fråga gällde inte huruvida riksdagen
skulle beredas tillfälle att ta ställning
till frågan om Vindelälvens utbyggnad,
utan formen, sättet att inhämta
riksdagens mening. Att denna
riksangelägenhet skulle avgöras utan
riksdagens medverkan finner jag helt
otänkbart, detta så mycket mer som
riksdagen efter långa debatter klart
och tydligt har givit till känna sin
mening att utbyggnad ej skall få ske.
Självfallet förseddes denna mening med
den reservationen att riksdagen byggde
sitt ställningstagande på det material
som då förelåg. Detta innebär bara att
om Kungl. Maj:t på grund av nya omständigheter,
som kan ha blivit kända
efter det att riksdagsbeslutet fattades
1967, skulle vilja gå ifrån riksdagens
ställningstagande måste samma material
som regeringen då grundar sitt beslut
på föreläggas riksdagen, så att den får
tillfälle att på nytt pröva frågan.

Jag är naturligtvis fullt medveten om
att regeringen enligt vattenlagens 4 kap.
13 § är formellt berättigad att själv ta
ställning till frågan utan att bekymra
sig om riksdagens mening. Men, herr
talman, ett sådant förfarande vore att
visa en sidovördnad gentemot riksda -

gen som jag är övertygad om att regeringen
inte vill göra sig skyldig till. Det
torde dessutom knappast stå i överensstämmelse
med konstitutionell praxis.

Det talades 1967 om att man borde
vänta med att koppla in riksdagen tills
frågan om anslag för utbyggnadsarbetena
blev aktuell, och detta är precis
vad som nu sägs i svaret. Riksdagen
skulle alltså bara komma in i bilden när
och om man behöver pengar.

Detta, herr talman, finner jag inte på
något sätt tillfredsställande. Principbeslut
får icke föreligga som ett fullbordat
faktum, så att riksdagen de facto är
bunden innan den har fått tillfälle att
säga sitt ord.

Herr talman! Beslut om Vindelälven
bör självfallet fattas i god samverkan
mellan regering och riksdag.

Chefen för industridepartementet,
herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Det finns mycket att säga
om Vindelälven, men jag tror att man
i varje fall inte skall kunna driva den
linjen att handläggningen av Vindelälvsfrågan
på något sätt skulle utgöra ett
hot mot demokratin eller innebära ett
åsidosättande av riksdagen.

Vad är det som är aktuellt i fallet?
Det är kronan som innehar fallrättigheterna
i Vindelälven. Skall det bli en
utbyggnad av Vindelälven är det bara
Sveriges riksdag som kan bevilja medel
härför och alltså i verkligheten fatta det
avgörande beslutet. Det är alldeles självklart
att denna fråga kommer att avgöras
med riksdagens fulla medverkan. Att
ta den medverkan i olika etapper finner
jag opraktiskt och meningslöst. Det material
som regeringen kommer att ha
som underlag för sitt beslut — det är
arbetet med det materialet som nu pågår
— skall självfallet redovisas för riksdagen,
när regeringen har fattat sitt beslut
i frågan.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(m):

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Svar på fråga ang. kontakten mellan SIDA och utrikesdepartementet i samband
med planering av nya biståndsprojekt

Herr talman! Vi befinner oss i den
mycket speciella situationen, att riksdagen
sagt ifrån hur den vill ha det. Riksdagen
har talat om sin principiella inställning,
visserligen — jag har redan
gjort den reservationen — med hänsyn
till de omständigheter som då förelåg.
Vill regeringen att riksdagen skall ta
ny ställning till frågan, måste regeringen
presentera det nya materialet för
riksdagen, så att riksdagen får tillfälle
att tänka om i frågan — om den nu vill
tänka om. Om man efter regeringens
ställningstagande vidtar vissa förberedelser
med ståkningar och byggnationer,
så att allmänheten får föreställningen
att det nu skall bli av, och först därefter
kommer till riksdagen och begär
pengar, då är ju riksdagen de facto bunden
och tvingad att fatta samma beslut
som regeringen.

Det är detta jag anser vara fel. Jag
betraktar det söm alldeles självklart att
riksdagen skall få möjlighet att ta ställning
i den stora och avgörande principfrågan,
om denna älv skall offras eller
ihte, samtidigt som regeringen gör det.

Chefen för industridepartementet,
herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! För den händelse -—
denna diskussion måste av naturliga
skäl vara hypotetisk —• regeringen skulie
begära investeringsmedel av riksdagen,
bestrider jag bestämt att riksdagen
i ett sådant läge de facto skulle vara
bunden på grund av de kostnader som
nedlagts och de förväntningar som
väckts med anledning av regeringens
beslut. Riksdagen kommer att vara lika
litet bunden hösten 1969 eller våren
1970 •—• vilken tidpunkt det nu kan bli
fråga om — som riksdagen var 1967.
Redan i det läget hade vattenfallsverket
lagt ned kostnader av storleksordningen
20 miljoner kronor. Någon ytterligare
kostnad av nämnvärd betydelse
har icke lagts ned sedan den tiden, och
eftersom riksdagen inte var bunden då,

kan jag inte förstå, att riksdagen i denna
hypotetiska situation skulle behöva
anse sig mer bunden än 1967.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. kontakten mellan
SIDA och utrikesdepartementet i
samband med planering av nya
biståndsprojekt

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Hem Ullsten har bett
mig lämna en redogörelse för formerna
för och omfattningen av de kontakter
som förekommer mellan SIDA och utrikesdepartementet
i samband med planeringen
av nya biståndsprojekt.

I enlighet med principen om fördelning
mellan departement och verk
av arbetsuppgifterna ansvarar Kungl.
Maj :t, d. v. s. departementen, för principiella
frågor och budgetfrågor. Utrikesministern
uppdrar i samråd med övriga
berörda departementschefer allmänna
riktlinjer för det framtida biståndet,
vilka underställs riksdagen.
Planeringen av enskilda projekt åligger
SIDA. SIDA:s mandat inbegriper också
planering på längre sikt inom biståndsmyndighetens
hela kompetensområde.
Kungl. Maj:t prövar alla av SIDA föreslagna
nya projekt. SIDA:s anslagsframställningar
inför statsverkspropositionen
blir föremål för ingående prövning
inom departementen. Även i samband
med utfärdandet av regleringsbrev
granskas förefintliga planer.

Vissa principfrågor på biståndsområdet
diskuteras dessutom fortlöpande
i den interdepartementala biståndsberedningen,
som utgör en särskild sam•ådsform
mellan statsrådsberedningen,
utrikesdepartementet, finansdeparte -

Torsdagen den 29 maj 19G9 fm.

Nr 29

Svar på fråga ang. kontakten mellan SIDA och utrikesdepartementet i samband
med planering av nya biståndsprojekt

mentet, handelsdepartementet samt
SIDA.

Vidare anförde:

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka utrikesministern
för svaret på min fråga.

Att jag tagit upp denna sak nu har
sin bakgrund i de upplysningar som
framkommit om vissa svårigheter i
SIDA:s planering. Av den skrivelse som
jag refererade till i förra veckans
n-landsdebatt framgår att en i och för
sig mycket lovvärd ambition hos SIDA
och dess tjänstemän att få fram bra
projekt för den bilaterala svenska uhjälpen
lett till att anslagsramarna i
viss utsträckning överskridits. Resultatet
har blivit — som det heter i skrivelsen
— »att begränsningar för 69/70
och 70/71 måste taga formen av kraftiga
och ur diplomatisk synvinkel ibland
tämligen ömtåliga nedskärningar av
programenheternas förslag».

På sina håll har man, anser jag, dragit
alltför långtgående slutsatser beträffande
de problem som detta medför.

En slutsats som dock är rimlig gäller
just samarbetet och kontakterna
mellan utrikesdepartementet och SIDA.
SIDA har i sin verksamhet en omfattande
kontakt med främmande staters
regeringar och myndigheter. När det
gäller andra grenar av förvaltningen
sköts sådana kontakter normalt via utrikesdepartementet.
Biståndsarbetets
karaktär är dock sådan att det knappast
vore möjligt att i det dagliga arbetet
gå omvägen via våra beskickningar
eller genom UD. SIDA kommer därigenom
helt naturligt att i realiteten
stå för viktiga delar av våra förbindelser
med främmande makter, och det är
ofrånkomligt att detta ibland kan påverka
våra diplomatiska relationer.

Det vore därför enligt min mening
både administrativt enklare och ur
principiell synpunkt riktigare om tjänstemän
som arbetar inom vissa bistånds -

verksamheter kunde agera i utrikesdepartementets
namn. Vi har ju från
vårt håll tidigare varit inne på tanken
att lägga SIDA helt under UD och att
för uppgiften inrätta en särskild statsrådspost.

En fråga som vid ett par tillfällen
diskuterats i kammaren och som visar
dessa svårigheter är vietnamhjälpen.
Från regeringshåll har i detta fall utlovats
en »massiv» insats. Man kan
fråga sig om regeringen då den givit
detta löfte haft sådana kontakter med
SIDA så att det finns underlag för utrikesministerns
påstående att denna
stora hjälp skall kunna klaras inom ramen
för enprocentsprogrammet?

Jag tycker det verkar högst tveksamt
mot bakgrunden av vad som sägs i skrivelsen,
nämligen att man »ser ingen
särskild anledning att vänta sig betydande
reservationer till vare sig 71/72
eller 72/73». Vem skall vi i detta läge
tro på: utrikesministern som säger att
det om kanske tre år då anslagsutbetalningar
kan bli aktuella kommer att
finnas pengar eller SIDA som säger att
det inte finns pengar?

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON:

Herr talman! Herr Ullsten har här
framkastat en organisationsfråga som i
och för sig kan debatteras men som
det hade varit mer naturligt att ta upp
vid statsutskottets behandling av biståndsverksamheten.
Jag skall emellertid
inte nu gå närmare in på saken.

Herr Ullsten hänvisar på nytt till en
intern skrivelse som har skickats ut av
någon i SIDA:s ledning till beskickningar
och till SIDA:s personal ute på
fältet. Jag ber att få understryka att detta
i och för sig inte är så anmärkningsvärt
som han framhåller. Han har
funnit en formulering som han tolkar
så, att det skulle ha givits löften till
andra länder om biståndsinsatser som
sedan inte kan bli av, därför att peng -

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Svar på fråga ang. ändring av fastighetsbeskattningen i samband med höjning av

taxeringsvärdena på fastigheter

arna inte räcker. Han säger alltså att
det skulle ha givits löften utöver de
anslagsramar som regering och riksdag
har beslutat.

Jag kan försäkra herr Ullsten att han
har fel och att han sålunda kan lugna
sig. Det ges inga löften av SIDA-tjänstemän
eller av UD-tjänstemän, utan löften
lämnas av regeringen på grundval
av riksdagens beslut och bemyndiganden.

Om någon på den ena sidan under
det långa och invecklade planeringsarbetet
ger intryck av att ha större befogenheter
än han har eller om någon
på den andra sidan får större förhoppningar
än det finns fog för, är
detta dels inte onaturligt, dels får det
stå för vederbörandes egen räkning.
Jag har inte vid något tillfälle från personer
i andra länders regeringar fått
förebråelse för svikna löften.

Det finns inte anledning att här ännu
en gång gå in på den s. k. vietnamhjälpen
— den diskuterade vi häromdagen.

Kanske menar herr Ullsten att behovet
av bistånd i den fattiga världen
är större än tillgångarna och att förhoppningarna
sträcker sig längre än
löftena. I så fall kan jag bara säga att
detta inte är någonting nytt.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Det hade naturligtvis
varit utmärkt, om vi i statsutskottet
hade haft tillgång till dessa upplysningar
när vi behandlade u-landshjälpen.
Jag tror att vi då skulle ha kunnat
göra en mera realistisk bedömning av
anslagens storlek, behovet av insatser
och SlDA:s möjligheter att genomföra
det program som man har ålagts att genomföra.

Jag medger att det kan verka tjatigt
om jag återkommer till vietnamhjälpen
men den är ett utmärkt exempel på den
problematik som jag tagit upp, nämligen
samarbetet inom biståndsverksam -

hetens ram mellan utrikesförvaltningen
och SIDA.

Utrikesministern har sagt i en debatt
här i kammaren: »Omfattningen av biståndet
bör därför, som jag anfört i
årets statsverksproposition, bedömas
inom ramen för tillgängliga medel.» Litet
senare sade han: »Utrymme för de
insatser som vi i dag bedömer möjliga
då fientligheterna upphör finns emellertid
nu i biståndsbudgeten och kommer
att finnas också vid den tidpunkt
då åtgärder kommer att aktualiseras.»

Mot detta står det ansvariga ämbetsverksuttalande
att alla reservationsmedel
är ianspråktagna tre, fyra år framåt
i tiden. Här finns alltså ett påtagligt
glapp mellan utrikesförvaltningen och
SIDA, ett glapp som kanske inte skulle
ha behövt uppstå om SIDA:s verksamhet
varit helt inordnad under utrikesdepartementet.

Det är kanske inte anledning att fortsätta
att gräla om det här brevet eller
ens att diskutera mera långsiktiga planer
på en samordning mellan SIDA och
UD, men jag hoppas att en sådan samordning
så småningom kommer till
stånd. Jag tycker emellertid att utrikesministern
bör dra den praktiska slutsatsen
— jag kräver inte att han skall
göra det här i kammaren — att man
i det läge som bär uppstått och som delvis
beror på dålig kontakt mellan hans
eget departement och SIDA helt enkelt
bör ge ett löfte till SIDA att planera
vietnamhjälpen utanför enprocentsramen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. ändring av

fastighetsbeskattningen i samband
med höjning av taxeringsvärdena
på fastigheter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

Svar på fråga ang. ändring av fastighetsbeskattningen i samband med höjning av

taxeringsvärdena på fastigheter

Herr talman! Herr Holmberg bär frågat
mig, om jag är beredd att medverka
till sådan ändring av fastighetsbeskattningen
att de höjningar av taxeringsvärdena
på fastigheter som kan föranledas
av den kommande fastighetstaxeringen
ej medför skärpning av fastighetsskatten.

Vissa riktlinjer för taxeringsarbetet
har lagts fram på ett riksmöte med fastighetstaxeringsexperter
i Stockholm
den 12—14 maj 1969. Taxeringsvärdena
bestäms emellertid av fastighetstaxeringsnämnderna.
Den första allmänna
överblicken över taxeringsutfallet kommer
inte att föreligga förrän tidigast
under andra kvartalet 1970. De nya
taxeringsvärdena får betydelse första
gången vid 1971 års taxering. Det är för
tidigt att för dagen ta ställning till herr
Holmbergs fråga.

Vidare anförde:

Herr HOLMBERG (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret, men jag vill understryka att det
bara är ett formellt tack, ett tack för att
finansministern på andra områden än
då det gäller skatter har uppträtt förtjänstfullt.
De som inte har anledning
att vara glada över svaret är de tiotusentals
villaägare, radhusägare, kedjehusägare
och jordbrukare som kommer
att drabbas av de ökade utgifter som
följer i spåren av höjda taxeringsvärden.

Finansministern har i sitt svar inte
sagt någonting om att han skulle vilja
motverka dessa skatteskärpningar. Man
kan onekligen fråga sig varför herr
Sträng behandlar villaägarna, som han
ju tidigare kallat för »vårt folk», på
detta mycket styvmoderliga sätt.

Jag tror emellertid att den skatteskärpning
som nu hotar inte bör ses
isolerad, eftersom den är en etapp i en
ständig skärpning av bördorna på fastighetsägarna.
För tre år sedan skärpte

man skatten genom att införa en progressiv
skala för beräkning av hyresvärdet.
Man har också genomfört en
skärpt s. k. evig realisationsvinstbeskattning.
Jag kan också nämna förmögenhetsskatten,
som alltsedan 1952, då
skatteskalorna fastställdes, har skärpts
i takt med inflationen. Nu skall man
tydligen ta nästa steg genom en kraftig
höjning av taxeringsvärdena.

Att det här är fråga om stora summor
framgår av att om taxeringsvärdet för
en villa höjs exempelvis från 100 000
till 150 000 kronor så blir kostnadsökningen
för villaägaren i ett ogynnsamt
läge cirka 1 500 kronor. Varifrån skall
dessa fastighetsägare, dessa familjer
som har löst sin bostadsfråga genom att
skaffa en villa, få de pengarna?

Som motiv för att behandla villaägarna
på detta styvmoderliga sätt anför
man att de har gjort en bra kapitalplacering.
En kapitalplacering är tydligen
något som regeringen ser med
oblida ögon. Jag tror det är en felsyn.
Vad det är fråga om är nämligen att
unga familjer köper villor, radhus eller
kedjehus för att över huvud taget kunna
skaffa sig ett hem i bostadsbristens Sverige.

Jag vill slutligen återigen konstatera
att finansminister Sträng tydligen har
avvisat tanken på att ingripa på ett sådant
sätt, att det inte blir fråga om
några skattehöjningar.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Holmberg försökte
skapa så mycket panik i denna fråga
som han hann med på den relativt korta
tid han stod här i talarstolen.

Jag har observerat hur man i pressen
och på andra håll har på ett utomordentligt
ensidigt sätt illustrerat en rekommendation
från ett möte i Medborgarhuset
med taxeringsexperterna. Men
skrämselpropaganda tillhör ju taktiken

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Svar på fråga ang. ändring av fastighetsbeskattningen i samband med höjning av

taxeringsvärdena på fastigheter

i detta spel, så jag får väl finna mig i
den.

Herr Holmberg frågar, om jag inte
vill motverka effekterna av den föreslagna
höjningen. När jag inte så här
utan vidare kan säga att jag kommer att
motverka effekterna, drar lian snabbt
slutsatsen att jag därmed har avvisat
alla eventuella tankar på att balansera
effekterna. Den slutsatsen är naturligtvis
för snabbt dragen. Jag vill emellertid
se resultatet av taxeringarna, och dessutom
har det ju i svaret angivits, att
jag har mycket god tid på mig, innan
jag behöver ta ställning till om och i så
fall vilka balanserande åtgärder som
kan vara rimliga och motiverade att
vidta.

I själva verket är det inte någon större
skillnad mellan den rekommendation
som riksskattenämndens ordförande
lade till grund för sitt inlägg på expertmötet
och de gamla reglerna för fastighetstaxering.
Ser man lugnt och sansat
på denna fråga är det svårt att komma
ifrån, att den som har ett förmögenhetsvärde
får finna sig i att taxera
detta såsom en förmögenhet. Fastigheterna
—■ jordbruksfastigheter, villafastigheter,
hyresfastigheter och fritidsfastigheter
— är förmögenhetsvärden som
kan variera från tid till annan, och därför
gör man en viss preferens beträffande
dessa förmögenhetsvärden genom
att vid fastighetstaxeringar inte gå på
marknadspriserna utan räkna ned
dessa med hänsyn till att man här har
att göra med vissa variationer. En fastighetstaxering
skall ju gälla i fem år
framåt, och under femårsperioden kan
naturligtvis en hel del inträffa.

Tidigare har man gjort på det sättet,
att man har tagit medelvärdet under
den sist förflutna femårsperioden och
lagt det som grund för vad som skall
vara det rätta värdet vid fastighetstaxeringen.
I en tid av uppåtgående priser
på realvärden, i detta fall på de omnämnda
fastigheterna, ger ett sådant

medelvärde, om det skett en jämn prisstegring
under perioden, en viss marginal
för förändringar under den kommande
femårsperioden.

Man har inte varit helt nöjd med det
systemet utan sagt sig att det är bättre
att utgå från den prisstatistik man har
från försäljningarna och därefter göra
eu reduktion på dessa priser. Här har
rekommenderats en reduktion med 25
procent för villor och jordbruksfastigheter.
Då kommer man ned till ett förmögenhetsvärde,
som innehåller en säkerhetsmarginal
för den händelse förändringar
i nedåtgående riktning skulle
ske under den kommande femårsperioden.

I den allmänna panikdebatten har
man snabbt stått till tjänst med att från
försäljningsvärdet eller produktionsvärdet
av en ny fastighet belägen på ett
utomordentligt attraktivt område räkna
fram vad resultatet skulle bli. Jag har
sett exempel från Bromma, Äppelviken
och Djursholm. Sedan har man generaliserat
och tagit det såsom något slags
måttstock för vad detta rent allmänt
skulle innebära.

Redan i dag torde man kunna säga
att efter de prisjusteringar, som kommer
att tillämpas vid den nya metoden,
fastighetsvärdena kommer att betydligt
skilja sig från vad som enligt ovan
gjorts gällande. I många län visar det
sig att försäljningsvärdena på grund av
den urbaniseringsprocess som vi är inne
i sannerligen inte är upptrissade. Man
har t. ex. räknat med att beträffande
skogslänen, om jag då räknar in även
Dalarna ■— det gäller således Kopparbergs
län, Gävleborgs län, Västernorrlands
län, Jämtlands län, Västerbottens
län och Norrbottens län — skulle den
nya beräkningsmetoden för taxeringsvärden
för villor medföra att det skulle
bli en uppräkning av taxeringsvärdena
från lägst 13 upp till högst 25 procent.

Det är således någonting helt annat
än vad som diskuterats i tidningarna.

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

Svar på fråga ang. ändring av fastighetsbeskattningen i samband med höjning av

taxeringsvärdena på fastigheter

I de attraktiva länen — Stockholms län,
Uppsala län och Södermanlands län —
ligger värdena mellan lägst 23 procent
och högst 47 procent. De av kammarens
ledamöter som råkar ha en stuga och
kommer ihåg justeringen vid den senaste
fastighetstaxeringen måste ändå dra
en lättnadens suck och säga sig att de
nya värdena närmast vittnar om eu beskedligare
upptaxering än vad den förra
innebar enligt den gamla metoden.
Det intrycket har man inte kunnat få
av den allmänna publiciteten, men detta
är i själva verket sanningen.

Beträffande flerfamiljshusen tycks det
bli fråga om höjningar av taxeringsvärdena
här i Stockholms län, Södermanlands
län, Uppsala län och de andra
mellansvenska länen med 2, 3, 4 eller 5
procent. Den nya metoden för beräkning
av taxeringsvärdena har en fördel
iå det gäller den relativa rättvisan mellan
värderingarna av de olika fastigheterna.
Fastighetstaxeringsnämnderna är
ju suveräna när det gäller att bestämma
taxeringsvärdena i de enskilda fallen,
men det finns ju alla besvärsmöjligheter
och dessa kommer nog att bli relativt
livligt anlitade, bland annat på grund
av den mycket inflammerade debatten
i fråga. Det är emellertid generaldirektör
Dahlgrens tanke att män vid fixerandet
av värdet skall ta försäljningsvärdet
på nyproducerad fastighet reducerat
med 25 procent. Därefter skall man för
andra i samma distrikt liggande fastigheter
ta hänsyn till kostnaden för den
nyproducerade fastigheten. Är eu annan
fastighet fem år gammal skall den
värderas lägre, är den tio år gammal
ännu lägre o. s. v. Är den dåligt underhållen,
omodernt byggd, illa utrustad
o. s. v. skall det även tas hänsyn till detta
vid den individuella prövningen av
fastighetstaxeringsvärdet för fastigheten
i fråga. Har man bara ett något så
när riktigt utgångsvärde går det bra.
Jag har haft svårt att förstå att detta
utgångsläge skulle vara så felaktigt som

det gjorts gällande och som även herr
Holmberg tycktes mena.

Låt oss först se vart det bär hän. Därefter
kan vi ta ställning till om några
balanserande åtgärder erfordras. Är åtgärder
av det slaget erforderliga står
jag inte oförstående inför tanken att
överväga att vidta sådana.

Det är väl riktigt att jag någon gång
sagt att egnahemsägarna är »vårt folk»
och jag tror att de kommer att vara
det även i fortsättningen. Däremot är
det väl i fullständighetens intresse riktigt
att fastslå att villaägarna i Djursholm
och på andra exklusiva platser är
herr Holmbergs folk — vi kan ju dela
på klientelet på det sättet.

Herr HOLMBERG (m):

Herr talman! Finansministern försöker
nu tala om panik och skrämselpropaganda
och vill över huvud taget göra
gällande att känslan av oro bland fastighetsägare,
villaägare och radhusägare
— vare sig de som finansministern
bor i Bromma eller i södra Stockholm
i rad- och kedjelius eller om de till och
med bor i Djursholm — skulle vara ett
utslag av panik. Jag tror inte alls att det
förhåller sig på det sättet. De som befinner
sig i särskilt goda förmögenhetsomständigheter
kan säkert klara det här
problemet på något sätt, men det allvarliga
är att det nya förslaget om höjning
av fastighetStaxeringsvärdena slår
så hårt även beträffande vanliga villor
och radhus och alltså drabbar små inkomsttagare
som därigenom får mycket
svårt att klara ekonomin.

Nu säger finansministern att det blir
inte så farligt; ökningen blir för flerfamiljshusen
2, 3, 4 eller 5 procent.
Men vi har inte talat om flerfamiljshusen,
herr finansminister. Låt oss hålla
oss till villorna. Och om generaldirektör
Dahlgren får sina önskemål igenom,
som finansministern säger, är det alldeles
klart att det blir en skattehöjning
för villaägarna på 1 000 kronor eller

18 Nr 29 Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Svar på fråga ang. ändring av fastighetsbeskattningen i samband med höjning av
taxeringsvärdena på fastigheter

mera, som jag sade tidigare, och det är
tillräckligt för att aktualisera detta problem.

Vi får vänta och se till fram emot
1971, sade finansministern. Är det verkligen
ett uttryck för ekonomiskt och
skattemässigt förutseende hos regeringen?
Det är möjligt att regeringen bedömer
det så, men de som direkt beröres
av skatteskärpningen gör det inte. Jag
tycker därför att man bör kunna kräva
ett besked av finansministern, som går
ut på att om de nya fastighetstaxeringarna
leder till en skatteskärpning är
han beredd att sänka repartitionstalet
för att kompensera skattehöjningarna
eller att höja gränsen för förmögenhetsbeskattningen,
eventuellt en kombination
av båda åtgärderna.

Detta är för övrigt inte en fråga bara
för villaägarna, var de än bor, utan
det är också en mycket stor fråga för
jordbrukarna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! För att uppgifterna i
protokollet skall bli riktiga vill jag upplysa
om att jag inte bor i Bromma utan
i Spånga. Det är inte riktigt lika fint
men heller ingenting att klaga på.

När jag talade om flerfamiljshusen
gjorde jag inte det för att komma bort
från redovisningen beträffande villorna.
Jag lämnade en ganska utförlig redovisning
för dem. Orsaken till att jag
nämnde flerfamiljshusen var min oförbätterliga
benägenhet att alltid vilja tala
om saker och ting för herr Holmberg,
eftersom jag tycker att han behöver all
den upplysning han kan få.

Om ungefär ett år får vi veta hur
taxeringsutfallet slår, och då tycker jag
det är den lämpliga tiden att ta ställning
till om vi behöver vidta några balanserande
motåtgärder, för den händelse
taxeringarna slår för hårt. Men
som det nu ser ut blir utfallet mera moderat
än vad villaägare och jordbrukare

kanske har tänkt sig vid den första
konfrontationen med ärendet via pressen.

Herr HOLMBERG (m):

Herr talman! Om finansministern har
en sådan oförbätterlig benägenhet att
tala om och utveckla allting, varför då
inte också göra det enkla uttalandet
i denna kammare i dag, att finansministern
är beredd att genom en sänkning
av repartitionstalet eller annan åtgärd
se till att det inte blir några skattehöjningar?
Finansministern undviker
att göra ett sådant uttalande, och därför
måste vi dra den slutsatsen att han
är ointresserad av det och tydligen låter
det fiskala intresset slå igenom. Och
denna gång är det villaägare och jordbrukare
som får betala, oavsett om de
bor i Spånga eller i Bromma eller någon
annanstans.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Skillnaden mellan herr
Holmbergs och min uppfattning i dessa
frågor är väl helt enkelt konstitutionellt
betingad. Herr Holmberg vill först
fatta beslut och sedan ta reda på vad
det är fråga om. Jag tycker att man
skall göra tvärtom.

Herr HOLMBERG (m):

Herr talman! Om inte landets finansminister
känner till hur fastighetstaxeringarna
fungerar efter så många års
arbete på skatteområdet är det att beklaga.
Jag tror att det finns tillräckligt
underlag i dag för att ett principuttalande
skulle kunna göras på denna
punkt.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Yi kan ju inte nu ha
underlag för den fastighetstaxering som
skall påbörjas kommande höst. Det är
väl alldeles obestridligt. Jag har vida -

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

Svar på fråga ang. lättnad i beskattningen av lastbilstrafiken — Svar på fråga ang.
sysselsättningsfrämjande åtgärder i Jämtlands län

re ett par gånger sagt att jag, om det
visar sig att det underlag vi då får
fram kommer att ge anledning till balanserande
åtgärder, inte skall ställa
mig oförstående till sådana.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. lättnad i
beskattningen av lastbilstrafiken

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Eriksson i Arvika
har frågat, om jag ämnar vidta några
snara åtgärder för att uppnå sådana
förändringar i vägtrafikbeskattningen
att konkurrensförhållandena för godstransporter
med lastbil i och mellan
Sverige och Norge blir mer likvärdiga.

.Tåg är medveten om att den olika utformade
vägtrafikbeskattningen i Sverige
och Norge i viss utsträckning missgynnar
svenska åkare i förhållande till
norska. Enligt vad jag inhämtat avser
den pågående bilskatteutredningen att
redan i höst avge delbetänkande med
förslag till lösning av bl. a. det av herr
Eriksson berörda spörsmålet. Innan utredningens
förslag föreligger, är jag
inte beredd att ta ställning till frågan.

Vidare anförde

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Skälet till min fråga
är att jag på nära håll sett vilka besvärligheter
de svenska åkarna har när det
gäller att konkurrera med de norska
kollegerna om transporter med lastbil.
Orsaken till svårigheterna är utan tvivel
olikheten i de bestämmelser som
gäller i vägtrafikbeskattningen i de båda
länderna.

De svenska åkarna får dels betala

skatt i Sverige, dels vägavgifter i Norge,
under det att de norska lastbilsägarna
inte betalar någon skatt i Sverige utan
får köra helt gratis här.

Låt mig ta ett exempel på vilka konsekvenser
detta får. En svensk åkare,
som har en fast körning mellan de olika
länderna, betalade förra året 11 100 kronor
i bilskatt i Sverige och 18 600 kronor
i vägavgifter i Norge. Den norske
åkare som utför samma transporter
betalar däremot enbart de norska vägavgifterna.
Det är naturligt att dessa
olikheter i bestämmelserna vållar stark
irritation hos de svenska åkarna.

Jag ber att få tacka finansministern
för det positiva svaret på min fråga.
Han sade i svaret att han räknar med
att ett delbetänkande i detta spörsmål
skall framläggas till hösten, och det
hälsar jag med tillfredsställelse. Jag tycker
att det är på tiden, eftersom utredningen
ändå har arbetat sedan 1965.
Jag vill stryka under att det är ytterst
viktigt att ett förslag kommer fram så
snart som möjligt. Finansministerns positiva
inställning lovar emellertid gott
för frågans lösning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. sysselsättningsfrämjande
åtgärder i Jämtlands län

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Wikner har frågat
statsministern, om regeringen på grund
av ställningstagandet till olympiska spelen
i Jämtlands län kommer att vidta
en ännu kraftigare satsning för att öka
industrilokaliseringen och därmed sysselsättningen
i Jätmlands län och hur
denna satsning kommer att ske. Frågan

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Svar på fråga ang. bestämmelserna om barntillägg till ålders- och förtidspension

har överlämnats till mig för besvarande.

Statsministern lämnade för ett par
dagar sedan i denna kammare ett svar
till herr Skoglund på en enkel fråga
om åtgärder för att främja sysselsättningen
i norrlandslänen. I svaret angavs
i elva punkter riktlinjerna för det
fortsatta arbetet med att öka arbetstillgången
i Norrland. Dessa riktlinjer
kommer givetvis att vara vägledande för
arbetet även i Jämtlands län. Det innebär
att en ännu kraftigare satsning än
tidigare för att förbättra sysselsättningen
i Jämtlands län liksom i Norrland i övrigt
kommer att göras.

Vidare anförde

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret, som jag bedömer
som mycket positivt. Svaret bevisar
att inrikesministern känner till
Jämtlands sysselsättningsförhållanden,
och därför skall jag inte ytterligare utveckla
saken.

Jag tackar än en gång för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. bestämmelserna
om barntillägg till ålders- och
förtidspension

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Mundebo har frågat,
om jag avser att föreslå uppmjukning
av gällande regler rörande minskning
av barntillägg till ålderspension
och förtidspension med hänsyn till utgående
tilläggspension.

Några sådana förslag som herr Mundebo
efterlyst behandlas inte för närvarande
i .socialdepartementet. Reglerna

rörande ifrågavarande barntillägg har
anknytning till de familjepensionsfrågor
som utreds av pensionsförsäkringskommittén.

Vidare anförde:

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag vill tacka socialministern
för svaret på min fråga.

De nuvarande reglerna innebär att en
folkpensionär, som får en tilläggspension
om knappt 3 000 kronor, erhåller
ett fullt barntillägg — i dagens penningvärde
1 450 kronor •— medan om
tilläggspensionen ökar till det dubbla
— knappt 6 000 kronor -— barntillägget
försvinner. Det innebär alltså att staten
tar tillbaka hälften av ökningen av tillläggspensionen.
Desutom medför den
höjda tilläggspensionen lägre kommunala
bostadstillägg, eftersom en del av
tilläggspensionen räknas som inkomst,
och den kan även medföra höjd skatt.

Det kan vara rimligt att en mycket
hög tilläggspension skall inverka på
barntillägget men knappast rimligt att
reglerna skall vara så snäva som de nu
är. En folkpensionär får ju inte särskilt
hög standard, om han dessutom
har barn under 16 år. Vederbörande får
förvisso vara synnerligen sparsam också
om han får behålla sina barntillägg.

Det sägs i svaret att reglerna har
anknytning till de familjepensionsfrågor
söm utreds av pensionsförsäkringskömmittén.
Jag vet inte om den formuleringen
innebär att kommittén inte bara kan
utan oc.kå bör, ja, skall gå in på denna
fråga. Jag tycker det vore naturligt
att kommittén gjorde det; om det inte
framgår av direktiven att kommittén
skall ta upp frågan borde direktiven
förtydligas ocli kompletteras på den
punkten.

Jag vet inte något exakt om tidsplanen
för pensionsförsäkringskommitténs
arbete. Familjepensioneringen är ju en
stor och komplicerad fråga, och det
kan komma att ta tid innan vi får nya

Torsdagen den 29 maj 1969 fm. Nr 29

Svar på fråga ang. bestämmelserna om statsanställds ledighet för vidareutbildning

lagar på detta område. Därför tycker
jag att socialministern kunde föreslå
en viss justering av nu gällande regler.
Det är enkelt att göra detta. Det behöver
inte medföra någon principiell bindning,
och det skulle innebära större
trygghet för de människor som berörs
av socialförsäkringarna härvidlag.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Barntilläggens belopp
anknyter till barnpensionerna. I pensionsförsäkringskommitténs
uppdrag
ingår att utreda fainiljepensionerna.
Det pekas i direktiven särskilt på möjligheterna
att förstärka barnpensionerna.
Eftersom det finns en koppling mellan
barnpensionerna och barntilläggen
ar det anledning att överväga dessa
förmåner i ett sammanhang.

Därmed har jag, herr talman, svarat
på den fråga som herr Mundebo ställde.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. bestämmelserna
om statsanställds ledighet för
vidareutbildning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON, som yttrade:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
har frågat mig, om eller när de
under två år utlovade tillämpningsföreskrifterna
angående innebörden i uttrycket
restriktivitet i behandlingen av
ledighet för vidareutbildning kommer
att utfärdas för befattningshavare i statens
tjänst.

Jag känner inte till var det uttryck
förekommer om vars innebörd fru
Eriksson efterlyser tillämpningsföreskrifter.
Jag vet inte heller av vem eller
i vilket sammanhang sådana tilllämpningsföreskrifter
utlovats.

Möjligen är det så att fru Eriksson
åsyftar den allmänna undersökning beträffande
en begränsning av tiden för
tjänstledigheter med C-avdrag på lönen,
som pågår inom civildepartementet.
Anledning till en sådan begränsning
kan finnas med hänsyn till det personalpensionsskydd
som bibehålls under
sådan ledighet och vidare med hänsyn
till att löneklassuppflyttning numera
sker med beaktande även av tid för sådan
ledighet. Denna undersökning avser
i princip alla tjänstledighetsanledningar
utom tjänstledighet för offentligt
uppdrag.

Om fru Eriksson med sin fråga avser
denna allmänna undersökning, vill
jag svara att någon bestämd tidpunkt
för dess slutförande ännu ej kan anges.

Vidare anförde:

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret. Jag beklagar att civilministern
inte känner till reglerna och hur de
tillämpas. Det jag antydde var att även
om vederbörande får vidkännas C-avdrag,
d. v. s. avstår hela lönen, vid
tjänstledighet för studier lämnas inte
tjänstledigheten utan särskild prövning.
Studier skall anses nödvändiga för tjänsten,
d. v. s. vara studier som staten har
ett direkt intresse av att tjänstemannen
bedriver.

Civilministern säger att han inte vet
vilka tillämpningsföreskrifter som har
utlovats. Verken har av anledning som
jag skall återkomma till ställt sig tveksamma
till tolkningen av grunderna för
studietjänstledighet. De har hört sig
för hos avtalsverket och fått beskedet
att tillämpningsföreskrifter skall komma.
Detta har tyvärr sagts under flera
år, utan att någonting skett.

I nr 4/1966 av Aktuellt från statens
avtalsverk ges en viss vägledning för
hur man skall tolka bestämmelserna.
Där står, att sedan tjänstetid även räk -

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Svar på fråga ang. bestämmelserna om statsanställds ledighet för vidareutbildning

nas vid ledighet med C-avdrag — vilket
statsrådet här nämnde — skall sådan
lämnas mera restriktivt än förr. Det betyder
alltså att det under senare år blivit
en skärpning i fråga om möjligheterna
att få ledighet för att förkovra sig
genom ytterligare studier. Jag tycker att
detta mycket dåligt harmonierar med
den nya giv för jämlikhet, som vuxenutbildningen
skulle förverkliga och som
f. ö. accepterats av riksdagen.

Alla vet att den vuxenutbildning som
nu bjuds tyvärr mest tillgodogörs av
den som redan har en relativt god
grundutbildning, medan den som har
en dålig skolutbildning och haft besvärligheter
under sin ungdom att klara sin
existens har svårt att först komplettera
barndomsskolan och sedan vuxengymnasiet
o. s. v., så att han så småningom
får den skolbildning som nu anses
nödvändig.

Det finns i dag en tendens att döma
ut redan tjänstgörande personal såsom
dåligt utbildad. Därför är det oerhört
viktigt att man ger de människor, som
har ett yrke inom vilket de meriterat
sig och som kanske är i 30—40-årsåldern
och har försörjningsbörda, möjlighet
till ytterligare skolbildning för
att kunna avancera inom sitt yrkesområde.
Många får ej tjänstledighet
med bibehållande av en del av lönen.
Det må vara hänt, men de har även
svårt att få tjänstledighet med C-avdrag.
Om man vill skapa jämlikhet,
måste det bli möjligt för en människa
med goda kvalifikationer, intresse för
sitt arbete och vilja att lära sig mera, att
avancera från botten till den högsta ledningen.
Högsta ledningen kan man förstås
fortfarande nå utan att ha sådana
meriter. Man kan, som jag brukar säga,
bli både statsråd och generaldirektör
utan mer än mycket dåliga skolkunskaper
— därmed inte sagt att man har
dåliga kunskaper — men det är relativt
hopplöst för en vaktmästare att
arbeta sig upp från sin ställning till en
mera kvalificerad post, om han inte får

ledighet från sin tjänst för att ytterligare
skola sig.

Jag hoppas att civildepartementet
och avtalsverket, när de efter nämnda
utredning lämnar föreskrifter, skall visa
sig generösa. Eller får jag tolka statsrådets
svar så, att han redan nu välsignar
alla tjänstledigheter som begärs av
människor med dålig skolutbildning i
avsikt att studera vidare? Om jag inte får
något annat besked anser jag att det
föreligger rätt för ett verk att ge sådana
ledigheter mycket generöst så att
vederbörande tjänsteman inte tvingas
begära sitt avsked.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Det hade varit tacknämligt
om min gamla vän Nancy Eriksson
hade utformat sin fråga på ett sådant
sätt, att det hade varit litet lättare att
begripa den. Frågan är så formulerad,
att fru Eriksson vill ha ett besked om
»när de under två år utlovade tillämpningsföreskrifterna
angående innebörden
i uttrycket restriktivitet i behandlingen
av ledighet för vidareutbildning
kommer att utfärdas för befattningshavare
i statens tjänst». Detta känner jag
inte till någonting om. Jag har inte i
något sammanhang under de år jag har
sysslat med dessa ting utlovat några
tillämpningsbestämmelser eller föreskrifter
i detta avseende, och jag vet
inte vem som har gjort det.

Fru Eriksson säger att det är verk
och myndigheter som har stått för denna
tillämpning. Det är nog riktigt, eftersom
det är verk och myndigheter som
har att ta ställning till frågor om huruvida
en ledighet kan vara befogad.

Fru Eriksson för också in den kanske
betydligt vidare frågan om vuxenutbildningen
i allmänhet. Man kan naturligtvis
alltid diskutera huruvida staten skall
ta på sig kostnaderna för denna i egenskap
av arbetsgivare eller i annan egenskap.
Även statens lönekostnader bör
kunna redovisas så, att däri inte ingår

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

Svar på fråga ang. statliga myndigheters utannonsering av tjänster

utgifter som inte belastar andra arbetsgivare,
med vilka staten i många avseenden
inte kan undgå jämförelser.

Härmed har jag inte tagit någon ställning
till denna fråga; den får prövas
när den rent generella undersökning
om C-ledighetsanledningar som nu pågår
har slutförts. Låt mig bara tillägga
att jag vågar hävda att staten beträffande
sådan utbildning som betraktas
som nyttig för den enskilde arbetstagaren
i hans arbete torde ha generösare
bestämmelser än någon annan arbetsgivare
-— i många fall medger staten
att man under sådana utbildningskurser
under mycket lång tid får uppbära
oavkortad lön.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag förstår mycket väl
att det är önskvärt med en gränsdragning
mellan de direkta löneutgifterna
och de utgifter som staten kan ha för
en anställd som genomgår vidareutbildning.
Det fall som jag särskilt tog sikte
på var emellertid det då anställda inte
har annan löneförmån under ledigheten
än att de får räkna tjänstetid. Jag
betonar än en gång att för människor
som har en kort skolutbildning från
början borde bestämmelserna tolkas så
generöst att ingen löper risken att mista
sin anställning. Sådant har nämligen
varit aktuellt. Verken har känt sin rätt
att ge ledigheter mycket beskuren då
de bär fått anmaning att tolka föreskrifterna
mer restriktivt än förr.

Om jag får uppfatta civilministerns
senaste inlägg som en borgen för att
det inte kommer att bil någon anmärkning,
om verken låter en människa som
själv vill studera få ytterligare ett års
tjänstledighet med C-avdrag, är jag därför
tacksam.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
skall inte dra ut mer av mitt yttrande
än vad jag har sagt; jag kan

inte lämna några sådana garantier som
fru Eriksson efterlyser.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. statliga myndigheters
utannonsering av tjänster

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Romanus har frågat
mig, om jag uppmärksammat att
statliga myndigheter annonserar ut arbeten
som »manliga» resp. »kvinnliga»
och vilka åtgärder jag tänker vidta med
anledning av detta.

Genom kungörelse den 15 juni 1945
(nr 424) angående förbud mot särskiljande
av statstjänster i manliga och
kvinnliga, som trädde i kraft den 1
januari 1946, förordnade Kungl. Maj :t,
att statsmyndighet inte utan Kungl.
Maj :ts medgivande får förbehålla viss
statstjänst eller annat allmänt uppdrag
för endast män eller endast kvinnor.

Den 8 februari 1963 skrev expeditionschefen
i civildepartementet — på uppdrag
av chefen för samma departement,
som i ärendet samrått med övriga statsråd
— till samtliga expeditionschefer
i statsdepartementen samt chefen för
utrikesdepartementets personalavdelning
och uppmanade dem att tillse, att
vid utannonsering av tjänster tillhörande
vederbörande departement annonserna
inte infördes under rubrik avsedd
för enbart manliga eller enbart kvinnliga
tjänster. Det påpekades i skrivelsen,
att annonserna självfallet inte heller
skulle utformas så, att därav kunde
utläsas att person av visst kön önskades
för viss tjänst. Om vad sålunda
skulle iakttas för statsdepartementens
del förutsattes de till respektive departement
hörande myndigheterna bli under -

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Svar på fråga ang. statliga myndigheters utannonsering av tjänster

rättade genom vederbörande expeditionschefers
försorg.

Jag är medveten om att annonsering
av det slag som herr Romanus påtalar
förekommit även under senare tid. En
sådan annonsering står inte i överensstämmelse
med vad som föreskrivits på
området. Ett nyligen inträffat fall redovisas
i justitieombudsmännens ämbetsberättelse
till riksdagen år 1969 (s.
393).

Den av mig tidigare redovisade skrivelsen
delgavs statsmyndigheterna så
sent som år 1963 och innehöll även en
hänvisning till den tidigare nämnda
kungörelsen. Att ett ärende om felaktig
annonsering redovisas i justitieombudsmännens
senaste ämbetsberättelse kommer
enligt min mening att ytterligare
bidra till att bestämmelserna efterlevs.
Någon vidare åtgärd från min sida anser
jag därför inte vara behövlig.

Vidare anförde:

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Civilministern och jag
är ense om huvudregeln, att befattningar
i statens tjänst inte skall utannonseras
som »manliga» respektive »kvinnliga».
Det är jag naturligtvis tacksam för
och hade, med tanke på grundlagen
och vad som övrigt är stadgat, givetvis
inte väntat mig något annat. Civilministern
är också medveten om att det
förekommer övertramp på detta område.

Däremot är jag inte överens med civilministern
om att ingen ytterligare
åtgärd behövs. Civilministern tycks
grunda sin uppfattning på känslan att
det endast förekommer enstaka fall av
överträdelser.

Jag har i min hand listor från Stockholms
arbetsförmedling över lediga
platser; så här många listor utkommer
det under en vecka från arbetsförmedlingen.
I dessa listor utannonseras platser
som »manliga» respektive »kvinnliga»
av inte mindre än 57 statliga myn -

digheter och verk, och därutöver ett
antal företag som ägs av staten eller
har sådan anknytning till staten, att
man borde ha kunnat förvänta sig att
de skulle ha respekterat de regler som
finns i grundlagen och på annat håll.

I spetsen för dessa statliga myndigheter
som överträder gällande regler
står fyra departement inom regeringens
eget kansli: justitiedepartementet, utrikesdepartementet,
finansdepartementet
och handelsdepartementet.

'' Justitiedepartementet vill t. ex. ha en
manlig expeditionsvakt som skall handha
kontorsmateriel och ta kontakt med
folk. Det anses tydligen att en kvinna
inte kan sköta de besvärliga uppgifterna.

Dessutom skall han vara mellan 21
och 40 år. Jag trodde att det också
fanns direktiv från civildepartementet
om att det inte skall sättas upp sådana
åldersgränser för anställning i statens
tjänst.

Det inträffade är allvarligt av tre skäl:

1. Det är en diskriminering av de individer
som vill avvika från det gängse
könsmönstret för yrkesval, personer som
t. ex. inte accepterar att det alltid är
en kvinna som skall skriva stenciler,
medan det däremot skall vara en man
som drar ut dem och häftar ihop papperen.

2. Hela denna annonsering bidrar till
att konservera ett föråldrat mönster och
en föråldrad könsuppdelning på arbetsmarknaden
och därmed också till en
föråldrad uppdelning i höglöneyrken
och låglöneyrken.

3. Det innebär ett överträdande av
gällande bestämmelser och överensstämmer,
såvitt jag förstår, inte med andan
i regeringsformens § 28.

Det är naturligtvis särskilt betänkligt
att arbetsmarknadsstyrelsen, som
finns med bland dessa 57 myndigheter,
och arbetsförmedlingarna, som ger ut
dessa listor, tydligen inte känner till
gällande regler utan tvärtom genom utformningen
av de blanketter som utgör

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

Svar på fråga ang. principerna för beräkning av tillägg till livränta

underlaget för listorna leder in de andra
statliga myndigheterna på denna felaktiga
väg.

Herr talman! Jag skall be att få ställa
tre följdfrågor till civilministern:

1. Hur kan dessa mycket omfattande
överträdelser av gällande bestämmelser
få pågå? Har de som sysslar med anställning
av personal inom statliga verk
ingen aning om reglerna? Har de inga
handböcker och får de ingen utbildning
som lär dem att detta är fel?

2. Är det vérkligen riktigt att ingen
åtgärd behövs? Räcker det med att hänvisa
till ett cirkulär som är sex år
gammalt? Måste det inte göras någonting
för att få slut på detta systematiska
nonchalerande av gällande bestämmelser? 3.

Kan man inte tänka sig att arbetsförmedlingarna
får direktiv att helt
upphöra med betecknandet av vissa
tjänster som »manliga» respektive
»kvinnliga»? Det kanske är det enda
som hjälper.

Chefen för civildepartementet, herr
tatsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Det har inte bara gått
ut ett cirkulär, vilket enligt herr Romanus
är sex år gammalt, till verk och
myndigheter, utan frågan har också
tagits upp i JO:s ämbetsberättelse till
innevarande års riksdag. Däri påtalar
JO ett fall och framhåller att han betraktar
detta förfaringssätt som allvarligt.
Jag förutsätter att verk och myndigheter
tar del av JO:s berättelse. På
det sättet får man ytterligare en påminnelse
om att man inte skall förfara så
här vid utannonsering av tjänster.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Det må vara att detta
står i JO:s ämbetsberättelse. De personer
som anställer folk i de staUiga verken
läser tydligen inte JO:s ämbetsberättelse,
ty de listor jag åberopade är
hämtade från maj 1969. .lag skall utöka
exempelsamlingen genom att visa en

förteckning över lediga feriejobb för
ungdomar där precis samma sak förekommer;
det gäller statistiska centralbyrån,
skolöverstyrelsen och en rad
andra statliga verk.

Tusentals ungdomar som skall göra
sin första bekantskap med arbetsmarknaden
får redan från början lära sig att
vissa jobb är manliga och vissa är kvinnliga.
Till detta bidrar alltså de statliga
ämbetsverken.

Civilministern kunde möjligen börja
med att sända ut ett meddelande till åtminstone
avdelningarna inom Kungl.
Maj:ts kansli. Men man får väl vara
tacksam för att inte civildepartementet
utan endast justitiedepartementet, utrikesdepartementet,
finansdepartementet
och handelsdepartementet finns med
i exempelsamlingen. (Jag vill understryka
att detta är vad arbetsförmedlingen
i Stockholm har presterat på en
vecka. Det kan tänkas att andra departement
finns med andra veckor.)

Herr talman! Jag vill med beklagande
konstatera att civilministern ansett att
de hittills vidtagna åtgärderna på detta
område är tillräckliga, trots att företeelsen
är så flagrant att under en vecka
57 statliga myndigheter och departement
har överträtt bestämmelserna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på fråga ang. principerna för
beräkning av tillägg till livränta

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har frågat mig om jag avser att
ompröva principerna för beräkning av
tillägg till livräntor för att åstadkomma
högre tillägg och bättre överensstämmelse
mellan olika slag av livräntor.

Det finns tre huvudtyper av livrän -

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Svar på fråga ang. forskning rörande den

tor: yrkesskadelivräntor, trafiklivräntor
och andra livräntor. Eftersom frågan är
ställd till mig, förutsätter jag att den
avser sådana statliga skadeståndslivräntor
som inte är att anse som trafiklivräntor
och ej heller fastställts enligt
grunderna för lagstiftningen om yrkesskadeförsäkring.

Enligt beslut vid 1967 års riksdag
har trafiklivräntor, yrkesskadelivräntor
och därmed jämförliga livräntor uppräknats
för tid fr. o. m. år 1968 och dessutom
värdesäkrats för framtiden.

I proposition 1968:95 tog jag upp
frågan om en förbättring av de statliga
skadeståndslivräntor som jag förutsätter
att frågan avser. Härvid uttalade jag att
jag ansåg att även dessa livräntor borde
förbättras och att man vid valet av metod
för en förbättring i första hand
borde eftersträva en anpassning till antingen
reglerna för uppräkning och
värdesäkring av yrkesskadelivräntor eller
motsvarande regler om trafiklivräntor.
Jag var emellertid inte beredd att
utan ytterligare utredning ta ställning
till vilken av de två lösningarna som
från skilda synpunkter var mest lämplig.
Med hänsyn till omständigheterna
var jag dock villig att medverka till en
provisorisk förbättring av ifrågavarande
livräntor och föreslog att de skulle
höjas med 25 procent om skadan inträffat
år 1961 eller tidigare, med 20 procent
om skadan inträffat något av åren
1962—1964 och med 10 procent om
skadan inträffat något av åren 1965—
1967. Tillägg till livräntorna förutsattes
skola höjas i samma mån. Riksdagen
godtog förslaget.

Jag tillkallade förra året en särskild
utredningsman med uppgift att utreda
och föreslå en slutlig reglering av de
statliga skadeståndslivräntorna. Utredningsmannen
har anmält för mig att
det krävs ett omfattande utredningsarbete
och att utredningen därför blir
klar först i höst.

I proposition nr 79 till innevarande

kemiska krigföringen i Vietnam

års riksdag föreslog jag, i avvaktan på
resultatet av utredningen, att de statliga
skadeståndslivräntorna skulle ytterligare
förbättras samt att förbättringen
skulle utformas i anslutning till reglerna
om värdesäkring av yrkesskadelivräntorna.
Även detta förslag godtogs av
riksdagen.

Mitt svar på herr Gustavssons i Alvesta
fråga är att jag räknar med att
1970 års riksdag kommer att föreläggas
förslag om en slutlig reglering av de
statliga skadeståndslivräntor som det
nu är fråga om.

Vidare anförde

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Svaret var positivt, och
till civilministern har jag alltså endast
att säga tack för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på fråga ang. forskning rörande

den kemiska krigföringen i Vietnam

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Hermansson har
frågat utbildningsministern om denne
är villig att understödja forskning rörande
möjligheterna att restaurera områden
som förgiftats genom den kemiska
krigföring som Förenta staterna bedriver
i Vietnam. Frågan har lämnats
över till mig för besvarande.

Den typ av insats som här ifrågasätts
bör ses som en del av återuppbyggnadsfrågan
i dess helhet.

Skulle vietnameserna framställa önskemål
om svenskt bistånd i detta avseende
kommer vi inom ramen för våra
möjligheter att lämna sådant bistånd.

Vidare anförde

Torsdagen den 29 maj 1969 fm. Nr 29

Svar på fråga ang. stödet till yrkesfiskare på grund av kvicksilverförekomst i fisk

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Det är ett oerhört problem
det här gäller. USA-imperialisinens
krig i Vietnam medför, förutom
den omfattande direkta förstörelsen, på
sikt även ett miljövårdsproblem av
mycket stora mått. Över södra delarna
av Vietnam sprider USA:s trupper
enorma mängder av olika kemiska
stridsmedel. Det är bl. a. s. k. avlövningsmedel
— gifter som är gjorda för
att under mycket lång tid omöjliggöra
för växter och djur att leva i de förgiftade
områdena.

Det finns en omfattande dokumentation
om denna giftspridning. I den amerikanska
tidskriften Science har flera
redogörelser publicerats, och på den
nyligen hållna internationella Vietnamkonferensen
i Stockholm gav professor
J. B. Neilands, specialist på biokemi,
en utförlig rapport om den kemiska
krigföringen i Vietnam och dess
följder.

När USA tvingats lämna Vietnam står
det vietnamesiska folket inför den oerhörda
uppgiften att bygga upp det skövlade
landet. Att man kan återställa de
förgiftade jordarna är då en förutsättning
för att södra Vietnam åter skall bli
den risbod det var innan USA inledde
skövlingen.

Genom att i dag stödja forskning rörande
metoder att åstadkomma en sådan
restaurering kan Sverige lämna ett
värdefullt bidrag till återuppbyggnaden
inte bara av Vietnam, utan även av andra
länder som drabbas av kemisk krigföring.
Det är detta jag har tagit upp i
min fråga. Jag har för mig att det finns
svenska forskare som kunde engageras
för denna uppgift. Det är möjligt att ett
internationellt samarbete skulle ge de
bästa resultaten, men någon part bör ta
initiativet. En vetenskaplig undersökningsgrupp
till södra Vietnam kan vara
ett första steg. Att undersökningarna
kanske väsentligen måste göras i Vietnam
kan inte vara ett skäl mot ett
svenskt engagemang.

Jag ber att få tacka utrikesministern
för det positiva svaret på min fråga.
Om regeringen inte i dag anser sig
kunna ta ställning, vill jag uttrycka förhoppningen
att man tar kontakt med
FNL för att visa sitt intresse och för att
dryfta vad som kunde göras från svensk
sida i denna sak.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar på fråga ang. stödet till yrkesfiskare
på grund av kvicksilverförekomst
i fisk

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat om jag är beredd att
medverka till utvidgat ekonomiskt stöd
till de yrkesfiskare som fått vidkännas
inkomstbortfall genom avlysning av vattenområden
med otjänligt fiskbestånd
på grund av kvicksilverförekomst.

Jag vill erinra om att riksdagen så
sent som i år godtagit proposition nr
41, vari föreslås viss förbättring av ersättningsmöjligheterna
för fiskare som
fått minskade inkomster av fiske till
följd av att fiskevatten svartlistats på
grund av kvicksilverförekomst i fisk.
Med anledning av förslag i samma proposition
har riksdagen även beslutat om
andra åtgärder för att förbättra fiskarnas
ekonomiska situation. Stödåtgärderna
är givetvis avsedda även för de
av herr Nilsson åsyftade fiskarna. Jag
finner det önskvärt att först avvakta
utfallet av de beslutade stödåtgärderna,
innan frågan om eventuella ytterligare
åtgärder tas upp till övervägande.

Vidare anförde

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Herr NILSSON i Bästekille (m):

Herr talman! Först framför jag ett
tack till statsrådet för att han har svarat
på frågan.

Svaret är ganska kort. Statsrådet hänvisar
till det beslut som riksdagen har
fattat tidigare i år och säger att han vill
avvakta och se vad detta kommer att
innebära. Därom är kanske inte så mycket
att säga, men att jag har ställt frågan
beror, som statsrådet väl känner
till, på att man har fått en utökad svartlistning
av fiskevatten vid västra Blekingekusten,
nämligen större delen av
Pukaviksbukten. Det är rätt naturligt
om de fiskare som bor där och som under
senare år haft mycket besvärliga
ekonomiska förhållanden med oro frågar
sig hur det skall gå för dem i framtiden.

Jag skall, herr talman, med hänsyn
till den långa föredragningslistan inte
trötta kammaren med den långa statistik
som jag har i min hand, men jag
vill ändå säga att på tre år såväl fångsterna
av som priserna på gädda har
fallit katastrofalt, helt och hållet beroende
på kvicksilverdebatten, som jag
tror ibland har uppvisat en del överdrifter.

Statsrådet säger nu att han har sin
uppmärksamhet riktad på frågan. Jag
hoppas då att statsrådet följer utvecklingen
mycket noggrant och ser till att
dessa människor får den hjälp som de
utan tvivel kommer att behöva. Jag är
övertygad om att deras ekonomiska situation
blir sådan att de behöver all
den hjälp som kan ställas till förfogande
genom riksdagens beslut.

Jag vill ännu en gång upprepa att jag
skall fatta mig kort med hänsyn till att
kammaren har en mycket lång föredragningslista
— annars skulle jag ha
åtskilligt att anföra. Jag säger ännu en
gång tack till statsrådet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Svar på fråga ang. trädgårdsnäringens
problem vid ett utvidgat nordiskt
ekonomiskt samarbete

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Fru Nilsson har frågat
mig om jag vill medverka till att det
inom det utredningsarbete, som pågår
angående ett utvidgat nordiskt ekonomiskt
samarbete, ägnas tillräcklig tid
och intresse åt trädgårdsnäringens speciella
problem, så att inte vårt lands
trädgårdsodling äventyras.

Trädgårdsnäringens ställning i ett utvidgat
nordiskt ekonomiskt samarbete
är en av de frågor som diskuteras under
det pågående utrednings- och förhandlingsarbetet.
Det är givet att vi på
svensk sida under detta arbete på bästa
sätt söker tillvarata den svenska trädgårdsnäringens
intressen. Kontakt hålls
därvid med företrädare för näringen.

Vidare anförde:

Fru NILSSON (ep):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Bengtsson för svaret på min fråga. Den
har jag ställt med anledning av att svenska
trädgårdsodlare känner en viss oro
inför det utredningsarbete som pågår
om ett utvidgat nordiskt ekonomiskt
samarbete.

I den preliminära rapport som de
nordiska ämbetsmännen lagt fram har
Danmark föreslagit långtgående preferenser
för sin trädgårdsproduktion.
Danmark har dock för sin egen del en
restriktiv importreglering. Också i Norge
och Finland skyddas trädgårdsnäringen
med importförbud och kvantitativa
regleringar. Detta tillämpas i vårt
land endast för äpplen och päron.

Vidare framgår det av ämbetsmannarapporten
att ett preferenssystem skulle
vara det enda praktiskt möjliga för att

Torsdagen den 29 maj 1969 fm. Nr 29

Svar på fråga ang. trädgårdsnäringens problem vid ett utvidgat nordiskt ekonomiskt
samarbete

på kort sikt få fram en ökad samhandel.
Det är möjligt att Norge och
Finland skulle kunna gå med på ett
sådant system, eftersom dessa länder
i motsats till Sverige har kvantitativa
regleringar och alltså helt kan reglera
importen av trädgårdsprodukter.

Det är här som de stora svårigheterna
skulle uppstå för den svenska trädgårdsnäringen.
Vårt land har endast
tullskydd och saknar helt de övriga nordiska
ländernas system med importregleringar.
Av detta torde klart framgå
att vår näring inte har möjligheter att
som ett tillägg till all den övriga importen
också konkurrera med tullfria danska
trädgårdsprodukter. De svenska
trädgårdsodlarna hoppas att Danmark
inte heller vill ha det på det sättet utan
att man i stället genom att skapa ett
yttre skyddssystem, där tullar och kvantitativa
restriktioner kombineras, vill
ge de nordiska producenterna ett tillräckligt
skydd för deras näringsutövning.

Det borde också vara självklart att
ett eventuellt vidgat nordiskt samarbete
på trädgårdsområdet måste ske på
lika villkor. Det skulle bl. a. innebära,
som jag såsom trädgårdsodlare ser det,
att ett gemensamt importregleringssystem
skulle skapas för de trädgårdsprodukter
som skulle införas i Norden från
utomstående stater.

Till sist vill jag, herr talman, uttrycka
mina starka farhågor för att trädgårdsodlingen
i Sverige faktiskt inte kan leva
kvar och utvecklas om de redan nu
mycket ojämna konkurrensförhållandena
ytterligare försämras.

Jag hoppas att det av det här anförda
har framgått att trädgårdsodlingen
har speciella problem som bör beaktas
i det utredningsarbete om Nordek
som nu pågår. I svaret har statsrådet
sagt att kontakt hålls med företrädare
för näringen. Jag hoppas att det blir
en mycket intim kontakt.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Bästekille (m).

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Fru Nilsson hade frågat,
om man inom det utredningsarbete som
pågår ögnar tillräcklig tid och intresse
åt trädgårdsnäringen. Det bör ju framgå
av mitt svar att så är fallet.

Jag är inte beredd att diskutera innehållet
i ett eventuellt nordiskt ekonomiskt
samarbete. Det pågår ju överläggningar.
Det väsentliga för trädgårdsnäringen
är emellertid, att näringens
företrädare hela tiden hålls underrättade
om vad som äger rum under detta
utredningsarbete. Jag kan tala om för
fru Nilsson att jag på tisdag i nästa
vecka skall ha en överläggning med bl. a.
trädgårdsnäringens företrädare för att
diskutera de speciella problem de har.
Men skulle man följa fru Nilssons rekommendationer
är det ju inte stor idé
att vi håller på att resonera om något
nordiskt ekonomiskt samarbete över
huvud taget.

Fru NILSSON (ep):

Herr talman! Jag har här i dag givit
uttryck för de tankegångar som jag har
träffat på hos odlare inom trädgårdsnäringen.
Jag har varit angelägen om
att få framföra dem, så att uppmärksamheten
riktas på vår näring, därför
att vi verkligen har speciella problem
att ta hänsyn till. Jag är glad över de
ytterligare synpunkter som statsrådet
framförde angående kontakt med företrädare
för näringen.

Att jag inte skulle vilja ha ett nordiskt
ekonomiskt samarbete vill jag på
det bestämdaste bestrida. Jag är nämligen
positivt inställd till ett sådant
samarbete. Men jag vill också i det
sammanhanget understryka, vad som
från denna talarstol sades i årets remissdebatt
på tal om Nordek, nämligen
att man inte skall ställa större krav på

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Svar på fråga ang. importen av hästar

andra än på sig själv och att man i
möjligaste mån skall ordna det på det
sättet att de belastningar som uppkommer
läggs på samtliga medborgargrupper
och inte bara på speciella sådana.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Svar på fråga ang. importen av hästar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Larsson i Borrby
har frågat om jag är villig medverka
till åtgärder för att förhindra de negativa
effekter för svensk hästavel som
vållats av viss hästimport.

Jag vill erinra om att 1966 års riksdag
på grundval av 1963 års hästutrednings
betänkande behandlade bl. a. frågan
om import av avelshästar. Därvid
ansågs att någon reglering av hästimporten
från kvalitetssynpunkt inte var
nödvändig, bl. a. med hänsyn till de
kvalitetskrav på avelshingstar som följer
av bestämmelserna om hingstbesiktningstvång.
Denna bedömning synes
alltjämt riktig.

Vidare anförde:

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Jag tackar för svaret.
Statsrådet har ju under de senaste dagarna
fått ganska goda möjligheter att
redovisa synpunkter beträffande flera
olika områden inom sitt departement.

Jag är angelägen framhålla att i min
fråga inte ligger någon kritik av
vad som eventuellt kan hä gjorts från
departementets sida. Tvärtom har man
nu funnit att såväl 1963 års hästutrednings
förslag som därpå grundad proposition
och riksdagens beslut innebar

en liten olyckshändelse vad beträffar
frågan om ohämmad import.

Min fråga gällde nu närmast, om statsrådet
var intresserad av att försöka
stänga igen den olyckliga lucka som
uppkommit i detta sammanhang. Jag
är därför litet besviken över att statsrådet
säger, att den bedömning som
man gjorde vid dessa tillfällen alltjämt
synes riktig. Kvalitetskraven på avelsdjur
i Sverige har ju verkligen ingen
betydelse, om man, som det nu visar
sig, plötsligt helt ohämmat kan föra
in hästar i landet i poster på 2 000 åt
gången när man önskar, hästar som inte
identifieras, som inte är fallna efter
premierade föräldrar.

Det måste vara en fullständig katastrof
för svenska hästuppfödare. Jag
medger gärna att det är en liten grupp
och att frågan är perifer i riksdagssammanhang,
men den uppfödning som
nu skett i många generationer, inte bara
häst- utan också människogenerationer,
har gett ett förnämligt material. Nu utsätts
uppfödarna plötsligt för konkurrens
genom import av oidentifierade
hästar av mycket låg kvalitet. Jag menade
att det skulle vara utomordentligt
värdefullt om statsrådet insett att det
föreligger en liten olyckshändelse på
regeringsplanet och i minst lika hög
grad på riksdagsplanet — en olyckshändelse
vars verkningar vi borde hjälpas
åt att rätta till.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag kan inte inse att
det skedde någon olyckshändelse i och
med det beslut riksdagen fattade och
kan inte heller finna någon lucka i lagen.
Det stod vid tillfället i fråga helt
klart att import av hästar fick äga rum
och att det inte infördes någon bestämmelse
om import av ett visst antal.
Visserligen finns det en importreglering
men den rör inte aveln, som

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Svar på fråga ang. Kungl. Maj:ts kungörelse rörande de särskilda utbildningslinjerna
vid de filosofiska fakulteterna

ju herr Larsson i Borrby diskuterar,
utan har med jordbruksregleringen att
göra.

Det väsentliga är att vi har hingstbesiktningstvång
här i landet, så att
den som vill använda en hingst som
beskällare måste uppvisa hingsten för
en hästpremieringsnämnd för att få den
godkänd. Avsikten är att få fram prima
hästar, och det har inte skett någon
förändring i detta avseende. Jag kan
inte förstå herr Larssons i Borrby synpunkter
beträffande import av undermåliga
hästar. Sådana kan inte påverka
vår hästavel eftersom undermåliga
hingstar inte godkänns som beskällare
och såvitt jag vet är detta avgörande
då det gäller avelsfrågor. Jag tycker att
det av riksdagen fattade beslutet och
vårt hingstbesiktningstvång är tillräcklig
garanti för hästaveln i landet.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Jag beklagar att statsrådet
inte kan förstå mitt resonemang
men skall försöka klargöra frågeställningen
en gång till. Låt oss förutsätta
att allt vad statsrådet sagt om de gällande
bestämmelserna och de krav som
ställs är korrekt redovisat. Men man må
betänka de ekonomiska konsekvenserna
för en ambitiös uppfödare av att
man i stället för att använda avelsdjur
som uppfyller höga krav tar in ohyra
från utlandet, som räcker för att täcka
hela det svenska behovet av hästar. Vilket
syfte tjänar då den ambitiösa kontrollen
och besiktningen? Det är där
problemet ligger. Jag vet inte om jag
förklarat saken tillräckligt tydligt den
här gången.

Statsrådet sade vidare att vi har en
importavgift, men så är inte alls fallet.
Den import som föranlett min fråga
klarar sig undan importavgiften, vilket
förvärrar saken ännu mer. Visserligen
kommer det att införas en importavgift
den 1 juli, och det är min förhoppning

att den blir stor. För närvarande finns
det emellertid ingen importavgift.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag förstår mycket väl
vad herr Larsson i Borrby talar om men
han har i sin fråga tagit upp den svenska
hästaveln och gjort gällande att importen
av hästar skulle inverka menligt på
denna.

Det är en helt annan sak att jag köper
en skröplig häst från utlandet. Även
jag begriper att den hästen inte blir
bättre för att vi har en effektiv kontroll
med hingstbesiktningstvång och liknande.
Men det är inte den frågan det
nu gäller, utan huruvida importen av
hästar inverkar menligt på den svenska
hästaveln.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Den inverkar menligt
på den svenska hästavelns framtid.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 16

Svar på fråga ang. Kungl. Maj:ts
kungörelse rörande de särskilda
utbildningslinjerna vid de filosofiska
fakulteterna

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade
:

Herr talman! Fru Ryding har frågat
chefen för utbildningsdepartementet av
vilken anledning uppgifterna om de
särskilda utbildningslinjerna vid de filosofiska
fakulteterna i Kungl. Maj:ts
kungörelse nr 50 av den 28 mars 1969,
§16, icke överensstämmer med statsutskottets
utlåtande nr 34, 1969, s. 14,
vilket godkänts av riksdagen. Enligt
fastställd ärendefördelning ankommer
det på mig att besvara frågan.

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Svar på fråga ang. Kungl. Maj :ts kungörelse

vid de filosofiska fakulteterna

Fru Rydings fråga torde avse möjligheten
till successivt val för studerande
som följer särskild utbildningslinje.

Som framgår av 16 § i kungörelsen
den 28 mars 1969 (nr 50) om utbildning
vid de filosofiska fakulteterna inrättas
särskild utbildningslinje för studerande
som begär det. Den särskilda
utbildningslinjen omfattar de studiekurser
som den studerande bestämmer.

I sin anmälan skall den studerande ange
samtliga studiekurser, som utbildningslinjen
skall omfatta och i vilken
ordningsföljd han avser att studera dem.

Genom bestämmelserna i 29 och 30 §§
i samma kungörelse har den studerande
som väljer särskild utbildningslinje tillförsäkrats
möjlighet till successivt val.

Vidare anförde:

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för svaret på min
enkla fråga.

Det är alldeles riktigt att det här gäller
de särskilda utbildningslinjerna och
möjligheterna till successivt val där. I
svaret framhålles att det i 16 § fastställes
att den som väljer särskild utbildningslinje
i sin anmälan skall ange
samtliga studiekurser som utbildningslinjen
skall omfatta och i vilken ordningsföljd
han avser att studera dem.
Vederbörande måste alltså ha studiegången
fullt klar för sig, och redan där
anser jag att det föreligger en differens
jämfört med vad som står i statsutskottets
utlåtande nr 34. Där står nämhgen
följande: »Utskottet har inhämtat att
samma rätt till successivt val avses föreligga
på särskild utbildningslinje som
på fast linje och anser det därför inte
behövligt att riksdagen gör något uttalande
i denna fråga.» Jag anser sålunda
att 16 § inte ger samma rätt som
för dem som går på allmän utbildningslinje.

Vidare hänvisar statsrådet till 29 och

rörande de särskilda utbildningslinjerna

30 §§ i Kungl. Maj ds kungörelse. Han
tror tydligen att det skall vara en »räddningsplanka»
och att man ur de paragraferna
skall kunna läsa ut att samma rätt
föreligger för dem som valt särskild utbildningslinje
som för övriga studerande.
Men statsrådet aktar sig nogsamt
för att tala om vad som står i 29 § nämhgen:
»Studerande på särskild utbildningslinje
har rätt att övergå till allmän
utbildningslinje, när han godkänts
i samtliga prov för studiekurs.» Han
skall alltså först presentera en särskild
utbildningslinje och efter det har han
rätt att övergå till allmän linje.

I 30 § står sedan: »Byte av utbildningslinje
eller studiekurs i annat fall
än som anges i 29 § får ske endast efter
medgivande av den utbildningsnämnd

------.» Detta gäller inte för den som

har valt allmän utbildningslinje. Jag anser
därför att det alltjämt föreligger
olikheter mellan kungörelsen och statsutskottets
utlåtande och kan inte med
bästa vilja i världen tolka kungörelsen
så, att samma rätt föreligger för dessa
båda kategorier studerande. Jag vill
därför fråga vad statsrådet anser böra
göras nu för att Kungl. Maj :ts kungörelse
skall bringas helt i överensstämmelse
med det beslut vi fattat här i riksdagen
och för att orden »samma rätt» skall
få den innebörd de i verkligheten har.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Frågan om de särskilda
utbildningslinjerna var en ganska stor
fråga. Avsikten med inrättandet av sådana
särskilda utbildningslinjer var att
vi ville möjliggöra för de få studenter
som inte anser sig kunna välja någon
av de 17 utbildningsvägarna att nå
fram till sitt mycket klart fixerade
utbildningsmål. Jag fastslog detta klart
i propositionen och i detta uttalande
instämde också utskottet. Till yttermera
visso uttalade ordföranden i statsutskottets
andra avdelning från denna talarstol
under debatten två gånger i en dis -

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

Svar på fråga ang. Kungl. Maj:ts kungörelse rörande de särskilda utbildningslinjerna
vid de filosofiska fakulteterna

kussion med fru Ryding, att utskottet
på denna punkt icke hade annan mening
än vad regeringen i propositionen
angivit. Det är viktigt att ha detta som
utgångspunkt för bedömningen av huruvida
formuleringen av den rätt, som
även dessa studenter skall ha att ändra
sig, är korrekt,

Nu hävdar fru Ryding att det redan

1 16 § införts en begränsning genom att
man där från början avkräver de ungdomar,
som vill välja särskild utbildningslinje,
ett besked om vilka ämnen
de vill läsa på sin utbildningslinje. Detta
krav återfaller emellertid på det som
jag först nämnde, nämligen att den särskilda
utbildningslinjen är avsedd för
de studenter, vilka precis vet vad de
Vill läsa och vilkas önskemål inte går
att förena med de 17 utbildningsvägarna.
Det är inte för mycket begärt att
dessa studerande från början talar om
vilka ämnen de kommer att läsa.

Härutöver har vi emellertid givit
dessa studerande en möjlighet att ändra
sig på basis av de erfarenheter de gör
under sina studier. Den består för det
första i att de, om de klarar det första
ämnet på de givna villkoren, utan vidare
kan få gå över till en av de 17 utbildningslinjerna.
För det andra kan de
efter särskild prövning av utbildningsnämnden
få lägga upp en helt ny särskild
utbildningslinje.

Skulle inte dessa möjligheter vara
tillräckliga, fru Ryding, för att de originella
ungdomar det gäller skall få utlopp
för sina studieambitioner, förstår
jag inte vad meningen är. Eller är det
något annat fru Ryding är ute efter?
Är anledningen till fru Rydings fråga
möjligen det som vi diskuterade under
riksdagsdebatten, nämligen att det finns
en liten högljudd grupp studenter i vårt
land, som till varje pris vill fortsätta
aktionen mot de fasta studiegångarna?
Läser vi deras egna tidningar ser vi att
det där fortfarande publiceras artiklar
som slutar med orden »Stoppa UKAS!»

2 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr

Jag erinrade i riksdagsdebatten om
att denna inställning tog sig ett uttryck
i Göteborg, där en riksdagskandidat på
samma lista som fru Ryding formulerade
denna negativism i så obehagliga ordalag,
att han mer eller mindre uppmanade
de unga studenterna att välja
särskild utbildningslinje för att omöjliggöra
reformens genomförande. Är det
denna opinion och problematik som
fru Ryding fortfarande nosar på?

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Trots den långa repetitionen
av tidigare debatt i ämnet här
i kammaren och trots statsrådets försök
att provocera mig kvarstår fortfarande
det spörsmål som jag framställt
i min enkla fråga och inget annat. Jag
har den uppfattningen att man i utskottets
utlåtande med orden »samma
rätt» också menade att studerande på
särskild utbildningslinje skall ha samma
rätt som de andra. Jag har också den
uppfattningen att denna rätt inte kommit
till uttryck i Kungl. Maj:ts kungörelse,
vare sig i 16 § eller i de paragrafer
som statsrådet hänvisat till och som
skulle tillförsäkra de studerande möjligheter
till successiva val.

Enligt min uppfattning gäller alltså
inte samma rätt för alla studerande. Jag
beklagar bara att statsrådet fortfarande
håller fast vid att kungörelsen står i
överensstämmelse med vad vi beslutat.
Jag finner det en smula nonchalant
mot riksdagen att man kan göra en sådan
tolkning av en kungörelse.

Jag upprepar alltså att kungörelsen
inte står i överensstämmelse med vad
som beslutats, och jag har inte fått svar
på de frågor som jag ställt om vad man
tänker göra för att skapa större klarhet
än nu.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Klarhet har skapats genom
formuleringen i kungörelsen, och
det är på basis av den kungörelsen som
29

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Svar på fråga ang. nybebyggelsen vid Frescati för Stockholms universitet

nu studierådgivning och yrkesvägledning
bedrivs ute på fältet.

Fru Ryding kommer tillbaka till frågan
om »samma rätt». Jag vill ställa
en motfråga: Vad är det för variant på
successivt val som fru Ryding är ute
efter?

Situationen är ju olika för dem som
väljer särskild utbildningslinje och dem
som väljer en av de 17. De som väljer
en av de 17 utbildningslinjerna har möjlighet
att efter första året vid sitt andra
val — alltså andra året —- välja mellan
ett antal angivna ämnen. Någon sådan
möjlighet finns inte för dem som valt
särskild utbildningslinje, eftersom de
fått rätten och möjligheten att kombinera
ämnena precis som de vill.

Skulle man ge tolkningen av deras
valfrihet någon annan utformning än
som gjorts i kungörelsen ser jag inte
att man kan hamna i mer än en situation,
nämligen den att man bibehåller
det nuvarande helt regellösa systemet.
Ty då skulle tolkningen närmast vara
den, att man band sig för ett ämne
första året, varefter man skrev dit två
andra ämnen -— vilka som helst — som
inte skulle ha någon avgörande betydelse
för de fortsatta studierna, och
året därpå kunde man förklara att man
ville gå över till en annan utbildningslinje,
varvid man valde ett annat ämne
och satte dit helt godtyckliga ämnen
för tredje året. Den varianten av successivt
val för dem som studerar på
särskild utbildningslinje ville vi inte acceptera,
ty den skulle klart strida mot
riksdagens beslut i frågan.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Det är med intresse jag
konstaterar att statsrådet Moberg tolkar
»samma rätt» på ett sätt för dem som
studerar på särskild utbildningslinje
och på ett annat sätt för dem som studerar
på allmän utbildningslinje. Jag
kan tyvärr inte ansluta mig till den
tolkningen.

Vad beträffar dem som studerar på

särskild utbildningslinje, så kanske inte
statsrådet Moberg känner till att på de
ämneskonferenser som universitetskanslersämbetet
anordnade, ställdes frågan:
Hur gör ni om ett alltför stort antal
väljer särskild utbildningslinje? Svaret
blev: Ja, det kan vi klara.

Mot denna bakgrund konstaterar jag
att om man tolkar »samma rätt» på två
sätt, så kan man kanske till nöds godkänna
den oklara kungörelsen. Men jag
hade för mig att man åtminstone när
det gäller besluten här i riksdagen och
Kungl. Maj:ts kungörelser skall ha en
entydig tolkning av orden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 17

Svar på fråga ang. nybebyggelsen
vid Frescati för Stockholms universitet

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Herr Strömberg har
frågat chefen för utbildningsdepartementet
vilket tidsprogram som gäller
för utbyggnaden av Stockholms universitet
i Frescati. Enligt fastställd ärendefördelning
ankommer det på mig att
besvara frågan.

I höstas påbörjades fem institutionsbyggnader
för de icke-laborativa institutionerna
vid universitetet i Stockholm.
Efter beslut av årets riksdag
har byggnadskomplexet utvidgats till att
omfatta sex byggnader med en sammanlagd
rumsyta av drygt 40 000 kvm. Kostnaderna
för byggnaderna beräknas till
72,5 miljoner kronor. Inflyttningen i
dessa byggnader beräknas börja hösten
1970 och vara avslutad två år senare.

Byggnadsstyrelsen har i början av
denna vecka redovisat resultatet av en
översyn av planen för den återstående
utbyggnaden. En granskning av styrelsens
förslag skall nu ske med sikte

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

Svar på fråga ang. nybebyggelsen vid Frescati för Stockholms universitet

på att beslut snabbt skall kunna fattas
om projektering av permanenta lokaler
för bibliotek, matsalar och kårlokaler
samt av en laboratoriebyggnad för kemiämnena,
d. v. s. de objekt för vilka LUPkommittén
och byggnadsstyrelsen färdigställt
lokalprogram och övrigt beslutsunderlag.
Jag räknar med att byggnadsarbetena
för dessa objekt därefter
skall kunna sättas i gång snarast möjligt.

Vidare anförde:

Herr STRÖMBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för svaret. Det är denna
månad tio år sedan riksdagen beslöt
att Stockholms universitet skulle
flyttas till Frescati. Under denna tid
har antalet studenter vid universitetet
ökat från 6 000 till cirka 27 000.

ökningen av antalet studerande är
glädjande, men den medför en enorm
påfrestning på lokalerna, eleverna och
lärarna, och detta går i sista hand ut
över undervisningen. Från början hade
man tänkt sig att de första husen i
Frescati skulle vara inflyttningsklara
hösten 1967. Nu räknar man med årsskiftet
1970/1971. Denna försening innebär
att nästan en hel utbildningsgeneration
studenter tvingas använda alltför
trånga lokaler. Det är inte förvånande
att många studenter upplevt och
upplever detta mycket negativt och att
man har svårt att förstå utbildningsdepartementets
agerande.

Enligt uppgifter publicerade av studentkåren
i Stockholm har departementet
haft byggnadsprogram för vissa
byggnader för naturvetenskapliga institutionen
sedan hösten 1967 och för andra
sedan våren 1968. Beslut har dock
ej fattats i dessa ärenden, vilket kan
medföra ytterligare förseningar.

För att universitetet i Frescati skall
kunna fungera på ett tillfredsställande
sätt fordras inte bara undervisningslokaler
utan också de servicebyggnader

som skall rymma nödvändiga komplement
för undervisningen, t. ex. bibliotek.
Dessa serviceenheter måste komma
fram i takt med övriga lokaler.

I det svar jag nu fått lämnar statsrådet
Moberg inte något direkt tidsprogram
och han säger inte heller att något
sådant finns. Statsrådet omtalar dock
att man nu skall ta itu med den återstående
delen av planerna för hela Frescatiområdet.
Därmed synes det mig finnas
underlag och möjligheter för att
fastställa ett program för utbyggnaden.

I senare delen av svaret använder
statsrådet, såsom jag uppfattade det, positiva
uttryck när han säger att »beslut
snabbt skall kunna fattas». Han säger
även att byggnadsarbetena »skall kunna
sättas i gång snarast möjligt». Jag är
tacksam för detta, men statsrådet måste
förstå att man ställer sig något tveksam
till dessa uppgifter när förseningarna
varit så pass stora på detta område.

Jag skulle nu vilja fråga om statsrådet
tror sig om att — sedan dessa i svaret
redovisade överläggningar ägt rum —
kunna lämna ett tidsprogram för den
fortsatta utbyggnaden.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Riksdagen underrättas
successivt år från år om detta komplicerade
byggnadsobjekts utveckling. Jag
tror att riksdagen fattade sitt beslut i
ärendet för nästa år en dag innan herr
Strömberg ställde sin fråga. I och för sig
är det då något egenartat att dra upp
denna problematik i efterhand.

Men jag kan förstå varför så har
skett; studenterna har varit framme och
lämnat en skrift innehållande en del
riktiga och en del felaktiga uppgifter.

Vad först gäller den fråga om dimensioneringen,
som herr Strömberg tog
upp, kan jag säga att planeringen är
så utformad, att man skall kunna bygga
ut inom det fastställda området för att
ta emot SO 000 eller än fler studenter. De
byggnadsprojekt som påbörjats i södra

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Svar på interpellation ang. rätten till avdrag vid beskattningen för kostnader för
intäkternas förvärvande

delen av området, d. v, s, de sex byggnader
som omnämndes i svaret, är
så omfattande och bär så stor yta att
man. där skall kunna ge utbildning för
25 000 studenter.

När vi .såg svårigheterna att få fram
planen i tid, vilka delvis sammanhänger
med de; komplicerade trafikproblemen
i Storstockholmsområdet, fattade
riksdagen beslut om att i rekordtakt
i innerstaden uppföra ytterligare två
byggnader, varför Stockholms universitet,
under den fördröjning som skett
fått ett ordentligt tillskott av lokaler,
som från början inte var planerade.

. ,Herr Strömberg frågar vidare efter
anledningen till att somliga byggnads,-projekt har blivit liggande i kanslihuset
i upp till två, år. Den framgår indirekt
av mitt svar. För att kunna ta ställning
till de konkreta projekten har vi
tvinggts att först bestämma oss för en
översiktlig lösning för den del av orm
rådet det här gäller.. Byggnadsstyrelsen,
universitetet och studenterna har under
årens lopp fört fram nya idéer, som
byggnadsstyrelsen mycket ambitiöst har
prövat. Det är anledningen till att vi
inte tidigare har kunnat fatta beslut om
de konkreta projekten, men nu när vi
har hela materialet på bordet kommer
vii ;-™,som jag nyss sade — att ta ställ-,
ning. . ..

Att vi därutöver skulle fixera någon
annan form av tidsprogram ser jag inte
något: skäl; för. .lag vet inte riktigt vad
herr Strömberg åsyftar, annat än att vi
skall ge byggnadsstyrelsen de uppdrag
som den bar begärt. Jag är övertygad
om att vi nu i snabb takt får universitetet
vid Frescati färdigställt.

Herr STRÖMBERG (fp) :

Herr talman! Den försening som har
drabbat Frescatiprojektet — två, tre år
eller en hel studerandegeneration —
är i och för sig nog för att man skall
vilja diskutera frågan i riksdagen.

Det är riktigt att vissa lokaler har

tillkommit inne i Stockholm. Jag har
från studenthåll fått upplysningen att
universitetet för närvarande har cirka
40 lokaler, vilket inte är särskilt tillfredsställande.
För övrigt är långt ifrån
alla lämpliga för undervisning.

Jag önskar emellertid statsrådet lycka
till med att förverkliga projektet
snabbt och effektivt. .lag tror att statsrådet
lika väl som vi andra är intresserad
av att ytterligare förseningar undviks.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 18

Justerades protokollet för den 20 innevarande
maj.

§ 19

Svar på interpellation ang. rätten till avdrag
vid beskattningen för kostnader för
intäkternas förvärvande

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat mig om jag anser det
befogat med en översyn av gällande
bestämmelser och praxis då det gäller
avdragsrätten beträffande kostnader för
inkomsternas förvärvande.

I kommunalskattelagen anges principerna
för den aktuella avdragsrätten.
Taxeringsmyndigheternas avgöranden i
det enskilda fallet sker dessutom med
ledning av bl. a. riksskattenämndens
anvisningar och regeringsrättens praxis.

Att det i den rikhaltiga flora av avdragsfall
som årligen förekommer
ibland kan uppstå olika uppfattningar
i bedömningen är självklart. Det fall
som uppmärksammats i interpellationen
och som torde ha föranlett frågan

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

Svar på interpellation ang. rätten till avdrag vid beskattningen för kostnader för

intäkternas förvärvande

är avgjort i kammarrätten. Jag bär erfarit
att ett överklagande är aktuellt.

Huruvida utgången i det berörda målet
motiverar en översyn av lagbestämmelserna
bör bedömas då målet slutligt
avgjorts.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Anledningen till min
interpellation var vissa uppgifter i pressen
beträffande en känd persons skatter
avdrag. Vederbörande hade av taxeringsmyndigheterna
tillerkänts ett betydande
avdrag för kläder, smink, hårvård
etc. Kostnaderna hade i detta fall
ansetts nödvändiga i samband med uppvisning
av kläder vid betalda framträdanden.

Jag har inte, herr talman, för avsikt
att närmare diskutera det aktuella fallet,
bl. a. därför att det blivit föremål
för besvär i regeringsrätten. I stället
vill jag se de aktualiserade frågorna ur
en mera principiell synpunkt.

Jag tackar finansministern för svaret
på min interpellation. I detta klargörs
bl. a. grunderna för taxeringsmyndigheternas
avgöranden i frågor gällande
avdrag beträffande kostnader för inkomsternas
förvärvande. Kommunalskattelagen,
som finansministern nämnde,
föreskriver således att från intäkten
av tjänst avdrag får göras för alla
utgifter som är nödvändiga för tjänsteinkomsternas
förvärvande. Förutsättningen
är emellertid att för samma kostnaders
bestridande inte anvisas särskilt
anslag som enligt 32 § 3 mom. kommunalskattelagen
är skattefritt. Det är givet
att man samtidigt måste kunna styrka
skäligheten i det begärda avdraget.

Trots regeringsrättens praxis och
riksskattenämndens anvisningar tillämpar
de skilda taxeringsnämnderna bestämmelserna
ganska olika. Jag medger
att det kan vara svårt att åstadkomma
en fullständig överensstämmelse trots

de handledningar som finns bos taxeringsnämnderna.
En översyn av tilllämpningen
av bestämmelserna om avdrag
för inkomsternas förvärvande skulle
dock vara nyttig.

Jag vill således inte anknyta denna
översyn till det fall som aktualiserades
i interpellationen; det gäller i stället
att generellt eftersträva en så rättvis,
och därmed menar jag likformig, tilllämpning
av beskattningsreglerna som
det är möjligt att åstadkomma. Jag tror
att finansministern håller med mig på
den punkten. Likforiiiighetskravet är en
rättvisefråga inte bara från geografisk
synpunkt — t. ex. mellan olika taxeringsdistrikt
— utan också mellan olika
kategorier.

För att något exemplifiera kan jag
nämna att avdrag regelmässigt ej medges
för arbetskläder, uniform, överdragskläder
o. d. och inte heller för underhåll
eller tvätt av sådana kläder. Avdrag
bär sålunda vägrats svetsare, fyrbiträde,
fiskare, polisman, präst, militär, hotellvaktmästare,
hovmästare m. fl.

Avdragsreglerna beträffande hjälpmedel
som är fysiskt eller medicinskt motiverade
ter sig ofta onödigt restriktiva.
Sålunda har en folkskollärarinna vägrats
avdrag för batterier till hörapparat
och en teleexpeditör har vägrats avdrag
med halva kostnaden för batterier.
Fn annan skattskyldig har inte fått göra
avdrag för anskaffad ögonprotes.

Det finns en hel del sådana fall som
i och för sig kan verka stötande och i
varje fall svårförklarliga för den enskilde
skattskyldige. Det understryker naturligtvis
behovet av en översyn av regr
lerna och information i dessa frågor.

Det är säkerligen också en hållbar
hypotes att högre och ofta mer välutbildade
inkomsttagare bär lättare att komma
i åtnjutande av dessa avdrag. Dessa
grupper har naturligtvis inånga gånger
lättare än andra att anföra besvär över
taxeringen och fullfölja besvären i högre
instanser. Samtidigt förhåller det sig

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Svar på interpellation ang. kommunernas ansvar för miljö- och naturvården

sannolikt så att man i dessa grupper
just på grund av sin högre inkomst
har möjlighet att göra avdrag för inkomsternas
förvärvande som mer än
proportionellt svarar mot den högre inkomsten.
Arbetsuppgifternas olika art
ger fullt legalt ökade avdragsmöjligheter,
och det kan finnas fall där man
kan göra avdrag för högre belopp än
vänliga levnadskostnader uppgår till.
Även om det ligger utanför denna debatt
vill jäg påpeka att progressiviteten
i skattesystemet gör att det blir ett helt
annat utslag i skattelättnad för avdrag
inom de högre inkomstlägena.

Till sist vill jag betona att det naturligtvis
är mycket viktigt att vi även i
fortsättningen har ett taxeringsförfarande
där lekmannasynpunkten kan göra
sig gällande. Någon strikt och fullständig
enhetlighet kan det naturligtvis aldrig
bli fråga om, men det utesluter inte
att en översyn kan vara befogad.

Jag ber än en gång att få tacka finansministern
för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 20

Svar på interpellation ang. kommunernas
ansvar för miljö- och naturvården

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Andersson i Storfors
har i eu interpellation till jordbruksministern
frågat om denne stannat
för vilket organ inom den kommunala
förvaltningen som skall handha
frågor rörande natur- och miljövård
och om jordbruksministern har för avsikt
att rekommendera kommunerna en
enhetlig lösning i detta hänseende.

Interpellationen har överlämnats till
mig för besvarande.

Enligt naturvårdslagen är naturvår -

den en såväl statlig som kommunal angelägenhet.
De kommunala insatserna
på naturvårdsområdet är av väsentlig
betydelse. I fråga om kommunernas organisation
för naturvården gäller —-liksom på andra områden för oreglerad
kommunal förvaltning — att kommunerna
får anpassa sig till vad som är
mest praktiskt i varje kommun. Frågor
enligt naturvårdslagen handläggs
sålunda av den nämnd som kommunen
bestämmer.

Genom annan lagstiftning har betydelsefulla
uppgifter av intresse i detta
sammanhang lagts på byggnadsnämnden
och hälsovårdsnämnden. Byggnadsnämnden
som svarar för plan- och byggnadsväsendet
inom kommunen skall sålunda
vid planläggning enligt byggnadslagen
bl. a. tillse att områden med särskild
naturskönhet eller säregna naturförhållanden
såvitt möjligt bevaras.
Hälsovårdsnämnden har bl. a. att tillse
att industrianläggningar m. m. inrättas
och drivs så att de inte medför sanitär
olägenhet samt att erforderliga åtgärder
vidtas för att motverka vattenförorening.
I proposition 1969:28 med
förslag till miljöskyddslag m. m. har
föreslagits bl. a. att hälsovårdsstadgan
ändras så att det kommer till tydligt uttryck
att hälsovårdsnämnden också har
till uppgift att övervaka luftföroreningar,
buller och andra sådana störningar.
Särskild betydelse bör enligt propositionen
tillmätas hälsovårdsnämndens
insatser i fråga om den löpande tillsynen
på miljövårdsområdet.

Natur- och miljövården är en del av
samhällsplaneringen i stort. På detta
område är det naturligtvis av största
vikt att samarbete kommer till stånd
inte bara mellan stat och kommun utan
också mellan olika kommunala organ.

Vid tillkomsten av naturvårdslagen
prövades frågan om den kommunala organisationen
för uppgifter enligt lagen.
Tanken på att i lagstiftningen binda
organisationen avvisades. Det lämnades
alltså åt kommunerna att bestämma om

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

Svar på interpellation ang. kommunernas ansvar för miljö- och naturvården

ifrågavarande uppgifter skulle anförtros
en bestående nämnd, t. ex. byggnadsnämnden
eller hälsovårdsnämnden,
eller en nämnd för uteslutande sådana
uppgifter. Utser en kommun ingen särskild
nämnd för uppgifterna ankommer
dessa på kommunens styrelse. I
fråga om samordningen av en kommuns
insatser av betydelse för naturoch
miljövård ligger det i sakens natur
att bindande föreskrifter knappast
kan ges. Det måste vara mest ändamålsenligt
att kommunerna i detta avseende
får välja den organisationsform som
lämpar sig bäst för varje kommun. Det
innebär att samordningsuppgifterna ankommer
på kommunens styrelse, om de
inte anförtros något annat organ, antingen
en bestående nämnd eller, vilket
skett i en del fall, ett särskilt för
ändamålet tillsatt samordningsorgan.
Av styrelsens uppgift att leda förvaltningen
av kommunens angelägenheter
och ha inseende över övriga nämnders
verksamhet följer att, oavsett vilken organisationsform
som väljs, styrelsen har
ett ansvar för samordning av kommunens
insatser på natur- och miljövårdsområdet.

Vidare anförde:

Herr ANDERSSON i Storfors (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lundkvist för svaret på mina
frågor. Svaret är av den arten att
det inte ger anledning till någon lång
kommentar.

Anledningen till mina frågor var att
jag ville få klarhet i huruvida jordbruksministern
— det var ju till honom
jag ställde frågorna — verkligen menade
att speciella organ för miljövården
var modellen ute i kommun. Statsrådet
Lundkvist redovisar nu en uppfattning
som jag helt kan dela. Kommunernas
anpassning till den bästa lösningen
skall helt naturligt vara ledstjärnan.
Men låt mig tillägga, att det
för mig står helt klart att inga nya or -

gan utöver de redan befintliga — hälsovårdsnämnd
och byggnadsnämnd —
är behövliga. Min förhoppning är att
kommunerna över lag skall besluta utse
hälsovårdsnämnden till natur- och
miljövårdsorgan. Jag tror att det är den
klokaste lösningen, herr statsråd.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! I motsats till herr Andersson
i Storfors tror jag att det finns
anledning att diskutera dessa frågor,
kanske inte så mycket i dag men väl
framöver. Jag är nämligen inte säker
på att den lösning som här skisserats
är tillfredsställande. Vi har under årens
lopp tillskapat organ dels centralt och
dels regionalt, och för snart fem år sedan
antog vi naturvårdslagen. I denna
lag fastslogs kommunernas uppgifter.
Men jag vågar påstå att det hela inte
fungerat på ett tillfredsställande sätt. Jag
arbetar själv aktivt på länsplanet i naturvårdsrådet.
Jag upplever det så, att
det är en brist i kontakterna; man vet
inte riktigt vem som har ansvaret i kommunen.
Om miljövårdsarbetet skall kunna
aktiveras och få det innehåll som vi
avser är till stor del beroende av att
dessa frågor tacklas på ett riktigt sätt
på det kommunala planet. I annat fall
kan vi inte följa upp intentionerna i de
lagar vi stiftar.

Nu har vi fattat beslut om en ny miljövårdslag.
Denna innebär att kommunerna
får ännu större uppgifter. Nu
säger statsrådet Lundkvist att hälsovårdsnämnderna
enligt tilläggen i hälsovårdsstadgan
har till uppgift att övervaka
och utöva tillsyn. Men jag ifrågasätter
om det är tillräckligt med övervakning
och tillsyn. Viktigt är nämligen
att detta organ kommer in på planeringsstadiet
och från början blir insatt
i hela problematiken. Det innebär
att hälsovårdsnämnden måste delta i
planeringsdiskussion. Jag tror att det
är nödvändigt att vi får någon form av
miljövårdsberedning, om vi i fortsätt -

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Svar på interpellation ang. kommunernas ansvar för miljö- och naturvården

ningen skall kunna klara upp dessa
frågor.

Jag kan vara överens med både statsrådet
och herr Andersson i Storfors
att det inte är fråga om att tillskapa
ett nytt organ, utan det viktiga är att
man får en beredning för att kunna
samordna och planera dessa ärenden.
Frågorna kommer troligen att få en
ännu större aktualitet i och med den
nya miljöskyddslagens ikraftträdande.

Vid årets början framhöll vi i en motion
att vi ville ha en utredning beträffande
kompetensförhållandena för den
kommunala miljöpolitiken just i syfte
att effektivera och aktivera kommunerna
på detta viktiga område. Tyvärr har
behandlingen av denna motion uppskjutits
till hösten och det innebär att
vi får återkomma då.

Herr talman! Efter att i fyra år ha
tillhört Kronoborgs läns naturvårdsråd
har jag den inställningen, att det är nödvändigt
att åstadkomma en samordning
av dessa frågor och att göra klart för
kommunerna betydelsen av eu aktiv insats
samt att denna insats bör göras
redan på planeringsstadiet.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag tar tillfället i akt
att yttra mig i detta ärende, eftersom
jag anser att ett moment blivit bortglömt.

När man talar om kommunala naturvårdsorgan
finns det en mycket stor serie
av uppgifter som skall skötas på
naturvårdens område. Det skall vara ett
inspirerande organ —• ett kommunens
samvete i naturvårdsfrågor — det skall
vara ett informativt, bevakande och förvaltande
organ som även skall kunna
förvärva mark för naturreservat o. s. v.

Något som glömts bort i debatten men
som kommer att tas upp i höst i samband
med att motioner skall prövas
är frågan om myndighetsuppgifterna.
Såsom framhållits i interpellationssvaret
sägs i 2 § naturvårdslagen att naturvård
är en kommunal uppgift. I

39 § i slutet av denna lag sägs att det
kommunala organ som är naturvårdsorgan
kan föranstalta om handräckning
i sådana fall där man behöver tillgripa
sådan enligt naturvårdslagen.

Det är annorlunda med byggnadslagstiftningen,
såsom herr statsrådet nämnde
i sitt svar, och med hälsovårdslagstiftningen.
Där har man centrala organ,
länsorgan och kommunala organ.
De kommunala organen är tillståndsgivande
och dispensgivande. På byggnadslagsidan
förekommer inte obligatorisk
dispens, utan länsstyrelsen avgör
vilka byggnadsnämnder som får ge
dispens.

En sådan möjlighet saknas helt på
naturvårdssidan. Jag förväntar mig alltså
en ändring av naturvårdslagen som
gör det möjligt för kommunerna att inrätta
organ som själva beslutar i sådana
frågor. Annars kan man inte tala om att
man har några uppgifter som är jämförbara
med hälsovårdsnämndernas,
byggnadsnämndernas o. s. v.

Man kanske nu säger att hälsovårdsnämnden
eller byggnadsnämnden kan
vara naturvårdsorgan, men de har ingen
möjlighet att utöva några myndighetsuppgifter.
Det är fråga om sådana
enkla saker som strandlagsdispenser,
borttagande av stängsel, grustäkter och
inte minst frågor som gäller landskapsbilden,
att lägga om en väg eller avverka
skog eller måla om ett hus. Alla möjliga
sådana små detaljfrågor skall länsstyrelserna
nu avgöra, eftersom kommunerna
inte får besluta i dem.

På andra lagstiftningsområden avgör
kommunerna sådana ärenden. Det behövs
alltså en ändring av naturvårdslagen.
En sådan möjlighet kunde kanske
inte vara med från början, eftersom
kommunerna var ovana vid dessa
uppgifter.

Jag hoppas att man efter dessa diskussioner
skall kunna reda ut att man
menar olika saker. Å ena sidan är det
fråga om att förvalta naturvårdsområden,
å andra sidan har vi utövandet av

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

Svar på interpellation ang. kommunernas ansvar för miljö- och naturvården

myndighetsuppgifter. Här bär naturligtvis
kommunikationsministern inte så
mycket att säga till om, utan det är jordbruksministern
och justitieministern
som skall se till att det blir en ändring
i naturvårdslagen i detta avseende.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag har haft tillfälle att
som ordförande i Kommunförbundets
bälsovårdsdelegation ta ställning i denna
fråga. Förbundets styrelse har också
yttrat sig i ärendet, och yttrandet har
gått ut till samtliga de utskott i riksdagen
som har begärt att få det. Jag skall
be att få läsa upp ett par avsnitt för att
visa vilken uppfattning Kommunförbundet
har:

»Att lägga samordningsuppgiften på
kommunens styrelse är ett alternativ
som för många kommunalmän framstår
som den mest realistiska lösningen. Därigenom
markeras styrelsens centrala ansvar
även i miljövårdshänseende och vidare
vinnes garantier för att miljövårdsfrågorna
integreras med kommunens
ekonomiska planering. För kommunens
styrelse är det också naturligt
att bevaka miljövårdisfrågorna i en mer
vid bemärkelse. I sin samordnande och
ledande funktion är det dock väsentligt
att styrelsen respekterar och understöder
specialorganens arbete så att
dessa inte förlorar känslan av ansvar.
Eventuellt erforderliga organisatoriska
arrangemang för handhavandet av dessa
uppgifter måste lösas från rent lokala
utgångspunkter. Det är uppenbart att
förhållandena är olika beroende på
kommunernas storlek och struktur. I
de största kommunerna med deras
starkt splittrade förvaltning kan det
vara befogat att till styrelsen knyta ett
särskilt samordningsorgan.»

Så kommer slutklämmen: »Oavsett

hur samarbets- och samordningsfrågorna
löses rent praktiskt vill styrelsen
dock sammanfattningsvis framhålla att
några nya organ ägnade att konkurrera
med redan befintliga inte bör införas
2* — Andra kammarens

och att den kommunala miljövårdsorganisationen
bör kännetecknas av starka
hälsovårdsnämnder och ett levande engagemang
i miljövårdsfrågorna från
kommunens styrelses sida.»

Jag tycker att detta enhälliga yttrande
innebär en bra sammanfattning, och
uppfattningen sammanfaller med uppfattningen
i det interpellationssvar, som
kommunikationsministern nu har avgivit.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Herr Tobé har tagit
upp denna fråga från en helt annan
utgångspunkt än den som jag har haft
för mitt svar i dag.

Herr Tobé har tagit upp frågan från
utgångspunkten vilken lagstiftning vi i
fortsättningen skall ha i naturvårdsfrågor
och i vilken mån det skall bli speciella
bestämmelser om kommunala uppgifter.
Jag har däremot haft att svara
på en fråga om den organisation vi
skall ha på basis av den lagstiftning som
finns i dag.

Jag har på den punkten sagt att vi
har den möjlighet som herr Gustavsson
i Alvesta efterlyste, att åstadkomma den
beredning som kan vara nödvändig i
många kommuner för att man skall få
inte bara eu bättre tillsyn utan också
en bättre planering i dessa ärenden. De
olika organen som har speciella uppgifter
bör naturligtvis samverka, exempelvis
hälsovårdsnämnden och byggnadsnämnden.
Här måste naturligtvis
också kommunens styrelse i högsta
grad komma in i bilden, eftersom kommunens
styrelse har ansvaret för att
vi får en samordning mellan de olika
åtgärder vi vill vidta och den ekonomiska
planering som kommunen skall bedriva.

Jag har alltså svarat på frågan. Jag
har konstaterat att förhållandena skiftar
från kommun till kommun och att det
därför, såsom riksdagen också tidigare
har uttalat, inte finns skäl att skapa

protokoll 1969. Nr 29

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Ändring i rättegångsbalken, m. m.

någon speciell organisationsform för
samordning lika för alla kommuner.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 21

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
memorial nr 26, statsutskottets
utlåtande nr 121 och bevillningsutskottets
betänkande nr 50.

§ 22

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 51, med anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och
Liberia för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter på inkomst
och förmögenhet.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
att ärendet måtte företagas till avgörande
efter endast en bordläggning, bifölls
utskottets i betänkandet i övrigt
gjorda hemställan.

§ 23

Föredrogs, men bordlädes åter bankoutskottets
utlåtanden nr 38 och 39.

§ 24

Ändring i rättegångsbalken, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 38, rörande dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken m. m., dels i
anledning av propositionen väckta motioner,
dels ock motion om sänkning
av valbarhetsåldern för nämndeman.

Genom en den 14 mars 1969 dagtecknad
proposition, nr 44, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets
protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag om ändring i lagen den 20 december
1946 (nr 804) om införande av
nya rättegångsbalken,

3) lag om fastighetsdomstol,

4) lag om ändring i statstjänstemannalagen
den 3 juni 1965 (nr 274),

5) lag om ändring i lagen den 20
november 1964 (nr 645) med vissa bestämmelser
angående statens övertagande
av huvudmannaskapet för rådhusrätterna,

6) lag om upphävande av lagen den
20 november 1964 (nr 647) med vissa
bestämmelser angående stads förenande
med domsaga,

7) lag om ändring i föräldrabalken,

8) lag om ändring i giftermålsbalken,

9) lag om ändring i lagen den 20
december 1946 (nr 807) om handläggning
av domstolsärenden,

10) lag om ändring i brottsbalken,

11) lag om ändring i lagen den 20
mars 1964 (nr 168) om verkställighet
av bötesstraff,

12) lag om ändring i lagen den 13
april 1945 (nr 118) om ersättning i vissa
fall åt oskyldigt häktade eller dömda
m. fl.,

13) lag om ändring i militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472),

14) lag om ändring i lagen den 4 juni
1964 (nr 450) om åtgärder vid samhällsfarlig
asocialitet,

15) lag om ändring i vattenlagen,

16) lag om ändring i lagen den 18
juni 1926 (nr 326) om delning av jord
å landet,

17) lag om ändring i lagen den 8 juli
1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap,
förmynderskap och adoption,

dels godkänna i propositionen förordade
riktlinjer för den framtida domkretsindelningen
för de allmänna underrätterna.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

I propositionen föreslås ett flertal
lagändringar som bl. a. syftar till att införa
en ny, enhetlig organisation av de
allmänna underrätterna. De allmänna
underrätterna skall utgöras av tingsrätter,
som ersätter nuvarande häradsrätter
och rådhusrätter. För alla tingsrätter
gemensamma regler om sammansättningen
i mål och ärenden föreslås.

För alt ge nämnden en starkare ställning
och för att ge utrymme för en
mer individuellt betonad medverkan
från nämndemännens sida föreslås olika
ändringar i rättegångsbalkens regler
om nämndmedverkan i brottmål. Förslaget
innebär att den nuvarande ordningen
med två olika nämndsammansättningar
avskaffas. I stället införs en
enhetlig nämnd bestående av fyra eller,
i särskilt tidskrävande mål, fem nämndemän.
Omröstningsreglerna föreslås
ändrade så att man når i princip samma
resultat som om nämndemännen
haft individuell rösträtt. Vidare får
nämndeman samma möjlighet att få
skiljaktig mening antecknad i rättens
protokoll som lagfaren ledamot i rätten
nu har.

Vid särskild huvudförhandling i tvistemål
i allmänhet skall tingsrätt ha
sådan sammansättning med tre eller
högst fyra lagfarna domare som nu förekommer
i rådhusrätt. När det gäller
sammansättningen i mål och ärenden
angående vårdnad eller umgängesrätt
föreslås emellertid särskilda bestämmelser.
Dessa innebär att underrätt vid
slutlig prövning av bl. a. tvistiga eller
tveksamma frågor om vårdnad eller umgängesrätt
skall bestå av lagfaren domare
och nämnd.

Vidare föreslås att enklare tvistemål
i något vidgad omfattning skall kunna
handläggas av ensamdomare. Den förenklade
form av huvudförhandling som
enligt nuvarande bestämmelser i rättegångsbalken
får hållas inför ensamdomare
i omedelbart samband med förberedelse
föreslås sålunda få användas
även i fall då huvudförhandlingen hålls

Ändring i rättegångsbalken, m. m.

viss kortare tid efter det förberedelsen
avslutats.

När det gäller domstolsärenden föreslås
att underrätterna vid sådan handläggning
som kräver mer än en domares
medverkan skall ha den för tvistemål
i allmänhet föreskrivna sammansättningen,
dvs. normalt tre lagfarna domare.
Undantag görs dock för tvistiga
och tveksamma vårdnadsärenden, vilka
i stället skall prövas under medverkan
av nämnd. I en övergångsbestämmelse
ges vidare möjlighet för de minsta underrätterna
att handlägga ärenden med
lagfaren ordförande och nämnd i stället
för juristkollegium. Det föreslås
också att enklare ärenden skall kunna
prövas av ensamdomare i större utsträckning
än f. n.

För handläggning av mål angående
fastighetsbildning m. m. föreslås att
fastighetsdomstolar inrättas. Som fastighetsdomstol
skall i princip en underrätt
i varje län fungera. Domstolen
skall bestå av fem ledamöter, varav två
lagfarna domare, en ledamot med teknisk
sakkunskap och två nämndemän.

I propositionen föreläggs riksdagen
vidare allmänna riktlinjer för den
framtida domkretsindelningen. Domkretsarna
bör enligt dessa riktlinjer
helst göras så stora att de ger arbetsunderlag
för minst tre domare. Stora
möjligheter till undantag från denna
princip skall dock finnas. Det förordas
vidare att domkretsarna liksom f. n.
byggs upp med kommuner som minsta
enheter. I detta avseende föreslås en
anpassning till de större kommuner som
enligt vad som planeras skall bildas av
kommunblocken. Avsikten är också att
det skall åstadkommas bättre överensstämmelse
mellan gränserna för domkretsarna
och för andra indelningar, såsom
åklagar- och polisdistrikten. Den
nya domkretsindelningen avses bli genomförd
successivt och i huvudsak vara
slutförd år 1975. Det förutses emellertid
att ändringarna i domkretsindelningen
i några fall kommer att ta längre tid

Nr 29

Torsdagen den 29 inaj 1969 fm.

Ändring i'' rättegångsbalken, in. m.
att genomföra.

Frågan om de närmare villkoren och
formerna för ett statligt övertagande av
lokalhållningen'' för underrätterna utreds
särskilt inom justitiedepartementet.
I avvaktan på det slutliga ställningstagandet
i frågan föreslås nu endast
sådana ändringar som behövs för att
den nuvarande ordningen skall kunna
bestå när tingsrätter införs.

Flertalet lagförslag som läggs fram i
propositionen föreslås träda i kraft den
1 januari 1971 med befogenhet dock
för1 Kungl! Maj:t att förordna om tidigare
ikraftträdande. Lagen om fastighetsdomstol
skall enligt förslaget träda
i kraft den däg Kungl. Maj:t bestämmer.
-

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner.

A: Motioner väckta i anledning av propositionen 1)

De likalydande motionerna 1:971
av herr Gösta Jacobsson in. fl. och IT:
1144 av herr Enarsson m. fl.

2) I de likalydande motionerna I:
993 av herr Alexanderson m. fl. samt
IT: 1151 av herrar Wiklund i Stockholm
och Eriksson i Arvika hemställdes att
riksdagen mätte i skrivelse till Kungl.
Maj :t uttala, att den framtida domkretsindelningen
borde baseras på principen
att domkretsen beredde sysselsättning
för minst 2 ordinarie domare.

- 3) I de likalydande motionerna 1:994
av herr Bengtson in. fl. och II: 1152 av
herr Hedlund m. fl. hemställdes att riksdagen
vid behandling av proposition nr
44 måtte besluta, att som riktlinje för
rikets indelning i domkretsar skulle
gälla, att tingsrätt i allmänhet skulle inrättas
då arbetets omfattning gåve sysselsättning
åt två eller flera lagfarna
domare med möjlighet att när speciella
skäl förelåge även inträtta cndomarkretsar.

4) I de likalydande motionerna 1:995

av herr Ernulf m.fl. och 11:1146 av

herr Eriksson i Arvika hemställdes att
riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 44 måtte för sin del besluta 1)
att tingsrätt vid särskild huvudförhandling
i tvistemål eller ärende som regel
skulle bestå av tre eller fyra lagfarna
domare men att sammansättningen
skulle vara lagfaren domare med nämnd
såsom i brottmål, om parterna begärde
detta eller samtyckte därtill samt domstolen
funne det kunna ske utan väsentlig
olägenhet, samt 2) att utskottet
utformade erforderlig lagtext.

5) De likalydande motionerna I: 996
av herr Ernulf m.fl. och 11:1145 av
herr Eriksson i Arvika.

6) I de likalydande motionerna I: 997
av herr Per Jacobsson m. fl. och 11:1150
av herr Wiklund i Stockholm hemställdes
att riksdagen måtte besluta, att propositionens
förslag till lydelse av RB
4: 6 — i avvaktan på ytterligare utredning
— kompletterades med en regel av
innebörd att det för behörigheten att
vara nämndeman krävdes att vederbörande
fyllt 25 år.

7) I de likalydande motionerna I: 998
av herr Helge Karlsson in. fl. och II:
1143 av herr Elmstedt m. fl. hemställdes
att riksdagen måtte besluta, att den nya
domkretsindelningen skulle baseras på
domkretsar som gåve sysselsättning för
minst två domare, med möjlighet till undantag
från denna princip för domkretsar
som gåve sysselsättning åt endast
en domare, när särskilda skäl förelåge,
samt att riksdagen måtte uppdraga åt
vederbörande utskott att företaga de
ändringar i berörd lagtext som kunde
föranledas härav.

8) I de likalydande motionerna 1: 999
av herrar Ferdinand Nilsson och Svanström
samt II: 1142 av herrar Dockered
och Magnusson i Nennesholm hemställdes
att riksdagen vid behandlingen av
propositionen nr 44 måtte besluta 1) att
de allmänna underdomstolarna vid behandling
av såväl brottmål som tvistemål
skulle vara sammansatta av en lagfaren
domare och nämnd, 2) att som

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

riktlinje för rikets indelning i domkretsar
skulle gälla, att tingsrätt i allmänhet
skulle inrättas då arbetets omfattning
gåve sysselsättning åt två lagfarna
domare med möjligheter att när speciella
skäl förelåge även inrätta endomarkretsar,
3) att uppdra åt vederbörande
utskott att utforma vederbörlig lagtext.

9) I de likalydande motionerna
1:1000 av herrar Schött och Lidgard
samt 11:1147 av fru Kristensson in. fl.
hemställdes 1. att riksdagen måtte a) uttala
att Kungl. Maj :t vid det fortsatta
utredningsarbetet med domkretsindelningen
måtte beakta vad i motionerna
anförts angående domkretsarnas storlek
och antal, b) besluta att Kungl, Maj:t,
innan beslut fattades om nv domkretsbildning,
skulle underställa riksdagen
förslaget för yttrande, c) besluta att i
nämnd skulle sitta minst fem och högst
sju nämndemän, d) besluta att vid omröstning
nämndens mening skulle gälla
om antingen alla i nämnden eller alla
så när som på en vore ense om skälen
och slutet samt att i annat fall ordförandens
mening skulle gälla, e) besluta
att chefdomaren i tingsrätt skulle kallas
häradshövding, f) avslå förslaget om
sänkning av valbarhetsåldern för nämndeman;
2. att vederbörande utskott måtte
utarbeta härför erforderliga författningsändringar.

10) I de likalydande motionerna
I: 1001 av herrar Wirtén och Åkesson
samt 11:1149 av herr Sjöholm m. fl.
hemställdes att riksdagen måtte besluta
att sammansättningen av underrätt i
tvistemål i allmänhet skulle vara en
lagfaren domare med nämnd, att juristkollegial
sammansättning dock skulle
anordnas i tvistemål, om parterna vore
ense därom och domstolen funne att så
lämpligen kunde ske, att nämnd skulle
bestå av 5 eller 6 ledamöter samt att
vid omröstning till dom nämndens mening
skulle gälla om minst 4 eller, då i
nämnden tjänstgjorde 6, minst 5 nämndemän
vore eniga om såväl domskäl
som domslut.

Ändring i rättegångsbalken, m. m.

11) I motionen I: 992 av herrar Alexanderson
och Ernulf hemställdes att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 44 måtte 1) besluta att domarna
vid tingsrätten skulle benämnas
häradshövding respektive tingsdomare;
2) ändra lydelsen av 1 kap. 6 § RB på
sätt i motionen angivits; 3) avslå förslå*-get om sänkning av valbarhetsåldern för
nämndeman; 4) avslå förslaget om skyldighet
för vissa domare att tjänstgöra
vid annan domstol.

12) I motionen II: 1140 av herr Dockered
hemställdes att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 44 måtte besluta att som benämning
på den främste domaren i tingsrätten
anta beteckningen häradshövding
och såsom benämning för övriga, ordinarie
domare anta beteckningen tingsdomare,
samt att . vederbörande utskott
utarbetade härför erforderlig lagtext.

13) I motionen II: 1141 av herr Dockered
hemställdes att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 44 måtte
besluta 1) att antalet ledamöter i nämnden
skulle vara fem — dock att antalet
finge vara fyra om förfall inträffade
för någon nämndeman sedan huvudförhandlingen
påbörjats; 2) att vid beslut
i domstolen skulle gälla den mening
som omfattades av mer än hälften
av ledamöterna och att vid lika röstetal
skulle gälla den mening som ordföranden
omfattade; 3) att uppdra åt vederbörande
utskott att utarbeta erforderlig
lagtext.

14) I motionen II: 1148 av herrar
Oskarson och Magnusson i Borås hemställdes
1. att riksdagen måtte a) uttala
att Kungl. Maj:t vid det fortsatta utredningsarbetet
med domkretsindelningen
måtte beakta vad i motionen anförts
angående domkretsarnas storlek och
antal, b) besluta att Kungl. Maj:t, innan
beslut fattades om ny domkretsbildning,
underställde riksdagen förslaget för
prövning, c) besluta att i nämnd skulle
sitta 7 nämndemän, d) besluta att tingsrätt
vid särskild huvudförhandling i

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Ändring i rättegångsbalken, m. m.

tvistemål skulle vara domför med ordförande
och nämnd, e) besluta att vid
omröstning i brottmål nämndens mening
skulle gälla om alla i nämnden
vöre ense om skälen och slutet samt att
i annat fall ordförandens mening skulle
gälla, f) besluta att nuvarande valbarlietsålder
för nämndemän skulle bestå;

2. att vederbörande utskott måtte utarbeta
härför erforderliga författningsändringar.

B. Motion väckt vid riksdagens början

15) Motionen 11:44 av fru Hörnlund
och herr Carlstein.

Utskottet hemställde, att riksdagen
matte:

Beträffande enhetlig organisation av
de allmänna underrätterna

A. antaga det genom förevarande proposition,
nr 44, framlagda förslaget till
ändring i 1 kap. 1 § rättegångsbalken;

Beträffande tingsrättsdomarnas titlar

B. med avslag å dels propositionens
förslag att chefsdomare i tingsrätt skulle
benämnas »lagman» och annan ordinarie
domare i tingsrätt »rådman»,
dels propositionens förslag till ändrad
lydelse av 2 kap. 3 § rättegångsbalken,
bifalla förslaget i motionerna 1:1000
och 11:1147 punkt 1 e, 1:992 punkt 1
samt 11:1140 att chefsdomaren skulle
benämnas »häradshövding» och annan
ordinarie domare »tingsdomare»;

Beträffande domkretsindelningen

G. med avslag å motionerna I: 971 och
11:1144, 1:1000 och 11:1147 punkt 1 b
samt II: 1148 punkt 1 b godkänna i propositionen
förordade riktlinjer för den
framtida domkretsindelningen och i anledning
av motionerna 1:993 och II:
1151, I: 994 och II: 1152, I: 998 och II:
1143, I: 999 och II: 1142 punkt 2, 1:1000
och 11:1147 punkt 1 a samt 11:1148
punkt 1 a i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom
sin mening giva till känna vad utskottet
i avsnittet »Utskottets synpunk -

ter» på s. 45—47 anfört om domkretsindelningen; D.

1. — under förutsättning av bifall
till utskottets hemställan under B ovan
— i anledning av motionerna 1:993
och 11:1151, 1:994 och 11:1152, 1:998
och 11:1143, 1:999 och 11:1142 punkt
2, 1:1000 och II: 1147 punkt 1 a samt
II: 1148 punkt 1 a, antaga 1 kap. 2 §
och punkt 4 i övergångsbestämmelserna
i förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
med de ändringar att bestämmelserna
erhölle i utskottets hemställan
angiven lydelse;

D. 2. — under förutsättning av bifall
till propositionens förslag att chefsdomare
i tingsrätt skulle benämnas »lagman»
och annan ordinarie domare i
tingsrätt »rådman» -—• i anledning av

---— (lika med D 1 ovan) —---

angiven lydelse;

Beträffande utvidgad tjånstgöringsskgldighet
för underrättsdomare m. fl.

E. 1. —• under förutsättning av bifall
till utskottets hemställan under B ovan
såvitt avsåge chefsdomare — med avslag
å motionen t: 992 punkt 4, för sin
del antaga förslaget till lag om ändring
i statstjänstemannalagen med de ändringar
att bestämmelserna erhölle i utskottets
hemställan angiven lydelse;

E. 2. — under förutsättning av bifall
till propositionens förslag att chefsdomare
i tingsrätt skulle benämnas »lagman»
— med avslag å motionen 1:992
punkt 4, antaga förslaget till lag om
ändring i statstjänstemannalagen;

Beträffande underrätts sammansättning
vid handläggning av tvistemål och
domstolsärenden m. in.

F. med avslag å motionerna 1:995
och 11:1146, 1:996 och 11:1145 punkt
2, 1:999 och 11:1142 punkt 1, 1:1000
och 11:1147 punkt 1 d, 1:1001 och
II: 1149 andra, tredje och femte att-satserna
samt II: 1148 punkt 1 d och e

dels antaga propositionens förslag till
ändrad lydelse av 1 kap. 3 och 8 §§,

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

16 kap. 1, 3 och 4 §§, 17 kap. 9 § och
29 kap. 6 § rättegångsbalken samt om
upphävande av 16 kap. 7 § samma balk,

dels för sin del antaga propositionens
förslag till ändrad lydelse av 29 kap.
3 § rättegångsbalken med den ändring
att lagrummet erhölle i utskottets hemställan
angiven lydelse,

dels för sin del antaga propositionens
förslag till lag om ändring i föräldrabalken,
lag om ändring i giftermålsbalken
och lag om ändring i lagen om
handläggning av domstolsärenden med
de ändringar att lagarna erhölle i utskottets
hemställan angiven lydelse,

dels för sin del antaga propositionens
förslag till lag om ändring i militära
rättegångslagen med den ändring att
97 § erhölle i utskottets hemställan angiven
lydelse,

dels ock för sin del antaga propositionens
förslag till lag om ändring i lagen
om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap, förmynderskap
och adoption med den ändring
att 5 kap. 4 § erhölle i utskottets hemställan
angiven lydelse;

Beträffande antalet nämndemän i
tingsrätt

G. med avslag å motionerna 1: 996
och 11:1145 punkt 1, 1:1000 och II:
1147 punkt 1 c, 1:1001 och 11:1149
fjärde att-satsen samt 11:1148 punkt
1 c, bifalla motionen 11:1141 punkt 1
och i följd därav för sin del antaga
1 kap. 4 § i förslaget till lag om ändring
i rättegångsbalken med den ändring
att lagrummet erhölle i utskottets
hemställan angiven lydelse;

Beträffande ordningen för tingsrätts
ordinarie sammanträden

H. med avslag å motionen 1:992
punkt 2 antaga 1 kap. 6 § i förslaget
till lag om ändring i rättegångsbalken;

Beträffande valbarhet till nämndeman J.

med avslag å motionerna I: 997 och
II: 1150, 1:1000 och II: 1147 punkt 1 f,

Ändring i rättegångsbalken, m. m.

1:992 punkt 3, 11:44 samt 11:1148
punkt 1 f, antaga 4 kap. 6 § i förslaget
till lag om ändring i rättegångsbalken;

Beträffande propositionens förslag till
lag om ändring i rättegångsbalken i
övrigt

K. antaga propositionens förslag till
lag om ändring i rättegångsbalken i
övrigt;

Beträffande fastighetsdomstols sammansättning L.

antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om fastighetsdomstol
med den ändring att 4 § erhölle
i utskottets hemställan angiven
lydelse;

Beträffande propositionen i övrigt

M. antaga de genom propositionen
framlagda lagförslagen i övrigt.

Reservationer hade avgivits

Beträffande tingsrättsdomarnas titlar

1) av herr Erik Svedberg, fröken
Mattson, herrar Helge Karlsson och Oscar
Carlsson, fru Löfqvist, fröken Bergegren
samt herrar Martinsson och
Hansson i Piteå (alla s), vilka ansett
att utskottet under B bort hemställa,

att riksdagen måtte med avslag å motionerna
I: 1000 och II: 1147 punkt 1 e,
1:992 punkt 1 samt 11:1140, bifalla
propositionens förslag att chefsdomare
i tingsrätt skulle benämnas »lagman»
och annan ordinarie domare i tingsrätt
»rådman» samt antaga propositionens
förslag till ändrad lydelse av 2 kap. 3 §
rättegångsbalken;

Beträffande utvidgad tjänstgöringsskyldighet
för underrättsdomare m. fl.

2) av herrar Alexanderson och Ernulf
samt fru Anér (alla fp), vilka ansett att
utskottet under E bort hemställa,

att riksdagen måtte, med avslag å
propositionen såvitt avsåge förslaget till
lag om ändring i statstjänstemannalagen,
bifalla motionen I: 992 punkt 4;

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Ändring i rättegångsbalken, m. m.

Beträffande underrätts sammansättning
vid handläggning av tvistemål och
domstolsärenden m. m.

3) av herrar Alexanderson (fp),
Schött (m) och Ferdinand Nilsson (ep),
fru Kristensson (in), herr Larsson i
Norderön (ep) samt fru Anér (fp) och
fru Jonäng (ep), vilka ansett att utskottet
under F bort hemställa,

att riksdagen måtte, med avslag å motionerna
I: 995 och 11:1146, I: 996 och
11:1145 punkt 2, 1:1000 och 11:1147
punkt 1 d, I: 1001 och II: 1149 femte
att-satsen samt II: 1148 punkt 1 e, i anledning
av motionerna 1:999 och II:
1142 punkt 1, I: 1001 och II: 1149 andra
och tredje att-satserna samt II: 1148
punkt 1 d

dels avslå propositionens förslag om
upphävande av 16 kap. 7 § rättegångsbalken,
förslagen till lydelse av 1 kap.
3 §, 16 kap. 1, 3 och 4 §§, 17 kap. 9 §
och 29 kap. 6. § rättegångsbalken samt
förslagen till lag om ändring i föräldrabalken,
lag om ändring i giftermålsbalken,
lag om ändring i lagen om vissa
internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap, förmynderskap och
adoption,

dels för sin del antaga i reservationen
angiven ändrad lydelse av 1 kap.
3 §, 16 kap. 1, 3 och 4 §§ samt 29 kap.
3 och 6 §§ rättegångsbalken,

dels antaga propositionens förslag till
lag om ändring i militära rättegångslagen
med den ändring att 97 § erhölle i
reservationen angiven lydelse,

dels ock antaga propositionens förslag
till lag om ändring i lagen om
handläggning av domstolsärenden med
de ändringar att lagen erhölle i reservationen
angiven lydelse;

4) av herr Ernulf (fp), som ansett att
utskottet under F bort hemställa,

att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna 1:996 och 11:1145 punkt
2, 1:999 och 11:1142 punkt 1, 1:1000
och 11:1147 punkt 1 d, 1:1001 och
II: 1149 andra, tredje och femte att-satserna
samt IT: 1148 punkt 1 d och e, bi -

falla motionerna I: 995 och II: 1146 och
således

dels avslå propositionens förslag om
upphävande av 16 kap. 7 § rättegångsbalken,
förslagen till lydelse av 1 kap.
3 §, 16 kap. 1, 3 och 4 §§, 17 kap. 9 §
och 29 kap. 6 § rättegångsbalken,
dels för sin del antaga i reservationen
angiven ändrad lydelse av 1 kap.
3 § rättegångsbalken,

dels för sin del antaga i reservationen
angiven ändrad lydelse av 16 kap. 1 §
rättegångsbalken ----(lika med re servation

3 t. o. m. 97 § militära rättegångslagen)
---angiven lydelse,

dels antaga propositionens förslag till
lag om ändring i lagen om handläggning
av domstolsärenden,

dels avslå propositionens förslag till
lag om ändring i föräldrabalken såvitt
avsåge 20 kap. 37 § samt för sin del antaga
förslaget i övrigt med de ändringar
att

I. lagens ingress erhölle i reservationen
angiven lydelse,

II. den i propositionens förslag upptagna
20 kap. 42 § betecknades 41 § och
erhölle i reservationen angiven lydelse,

dels antaga propositionens förslag till
lag om ändring i giftermålsbalken,
dels ock för sin del antaga propositionens
förslag till lag om ändring i lagen
om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap, förmynderskap
och adoption med den ändring
att 5 kap. 4 § erhölle i reservationen
angiven lydelse;

Beträffande ordningen för tingsrätts
ordinarie sammanträden

5) av herrar Alexanderson och Ernulf
(båda fp), vilka ansett att utskottet
under H bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionen 1:992 punkt 2 för sin del
antaga propositionens förslag till ändrad
lydelse av 1 kap. 6 § rättegångsbah
ken med den ändring att paragrafen erhölle
i reservationen angiven lydelse,
innebärande att ordet »årligen» i para -

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

grafens första punkt utginge eftersom
ordet saknade funktion och att andra
punkten uteslötes, enär ferier i egentlig
mening icke förekomme för domstolens
personal.

Beträffande valbarhet till nämndeman 6)

av herrar Alexanderson (fp),
Schött (m) och Ernulf (fp), fru Kristensson
(m), herr Larsson i Norderön
(ep) samt fru Anér (fp) och fru Jonäng
(ep), vilka ansett att utskottet under
J bort hemställa,

att riksdagen måtte, med avslag på
motionen 11:44 och med bifall till motionerna
1:997 och 11:1150, 1:1000
och 11:1147 punkt 1 f, 1:992 punkt 3
och II: 1148 punkt 1 f, för sin del antaga
propositionens förslag till ändrad lydelse
av 4 kap. 6 § rättegångsbalken
med den ändring att paragrafen erhölle
i reservationen angiven lydelse, innebärande
bibehållande av den för närvarande
gällande nedre åldersgränsen
om 25 år för valbarhet till nämndeman.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Frågan om en samlad
översyn av underrättens organisation
har varit aktuell vid många tillfällen
under både detta sekel och det förra.
Praktiskt taget varje gång det har förekommit
diskussion i grundläggande organisationsfrågor
har det visat sig att
dessa har varit mer eller mindre konIroversiella.

Det är därför inte ägnat att förvåna
att skilda meningar har kommit till uttryck
också nu, när ett samlat organisationsförslag
äntligen har förelagts riksdagen.
Flera av de skilda delfrågorna
beträffande organisationen är av sådan
art att man kan tänka sig olika lösningar.
Jag kan gärna medge att vid
den prövning som föregick ställningstagandena
i propositionen det på ett

Ändring i rättegångsbalken, m. m.

par punkter var en ganska liten övervikt
för den lösning som valdes jämfört
med annan tänkbar lösning.

Utskottsmajoriteten har nu föreslagit
vissa avvikelser från förslaget i propositionen.
I huvudsak avser jämkningsförslagen
just sådana delfrågor som jag
nyss nämnde, eller med andra ord sådana
där skälen för olika lösningar väger
ganska jämnt. Mot den bakgrunden
har jag inte anledning att rikta några
väsentliga invändningar mot utskottsmajoritetens
förslag utan kan godta det
stora flertalet av dessa, men jag vill
med några ord beröra vissa av dessa
förslag.

När det gäller sammansättningen vid
särskild huvudförhandling i tvistemål
framgår av mina uttalanden i propositionen
att jag bär sett det som en angelägen
fråga att söka finna lösningar
som innebär att lekmannainflytande
skall finnas inom en vid sektor av tvistemålsrättskip
nin gen.

Bl. a. har ingående diskuterats möjligheten
att ha nämndsammansättning
i familjerättsmål i allmänhet. Därvid ansåg
jag mig böra fästa stor vikt vid
följande förhållanden. I olika sammanhang
bär uttryckts uppfattningen att
parterna i familjerättsmålen ofta hellre
ser att målen handläggs av juristkollegium
än av domstol med nämndsammansättning.
Av särskild betydelse var vid
min bedömning att denna uppfattning
år 1951 vann anslutning i ett av riksdagen
godkänt utlåtande av första lagutskottet.
Propositionen utgår från riksdagens
då uttryckta mening. Utskottsförslaget
däremot innebär i realiteten en
uppfordran till riksdagen att nu göra
en annan bedömning än år 1951. Om
så sker har en av premisserna för propositionsförslaget
fallit, och i sådant
fall är det naturligt om man når en
annan slutsats i sammansättningsfrågan
för familjerättsmålens del. Vad gäller
reservationerna i sammansättningsfrågan
vill jag bara hänvisa till de skäl
mot ett system med alternativ samman -

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Ändring i rättegångsbalken, m. m.

sättning som har redovisats i propositionen.

Vid sina överväganden angående sammansättningen
i tvistemål har utskottet
tagit upp frågan vilka mål som bör
ankomma på de föreslagna fastighetsdomstolarnas
prövning. Som framgår
av propositionen delar jag utskottets
uppfattning om värdet av ett lekmannainflytande
vid rättskipningen i mål
av det slag som är avsedda att handläggas
av fastighetsdomstol. Jag är positiv
till tanken att utvidga kompetensområdet
för fastighetsdomstolarna till att
omfatta alla de målkategorier utskottet
har nämnt. Frågan övervägs inom departementet
i samband med den genomgripande
revision av huvuddelen av lagstiftningen
om fast egendom som för
närvarande pågår. Större delen av den
nya lagstiftningen på detta område är
avsedd att träda i kraft den 1 januari
1972. Detta gäller bl. a. den nya jordabalken.
I den skall ingå bl. a. en ny
arrendelagstiftning och regler motsvarande
den nya hyreslag som träder i
kraft den 1 januari i år.

Jag är inte beredd att redan nu
göra några utfästelser i frågan om vilka
mål som bör ankomma på fastighetsdomstol.
Eftersom utskottet särskilt har uppehållit
sig vid hyresmålen, vill jag
påpeka att det bör övervägas om den föreslagna
sammansättningen av fastighetsdomstolen
är den mest lämpliga,
framför allt med hänsyn till att de allra
flesta hyresmålen prövas av hyresnämnd
innan de tas upp vid domstol.

I fråga om nämndens storlek har utskottet
enhälligt stannat för ett antal
av fem nämndemän i normalfallen,
d. v. s. eu nämndeman mer än enligt
propositionen. De synpunkter som har
anförts där beträffande storleken har
i allt väsentligt godtagits av utskottet.
Men utskottet har kommit till en annan
slutsats. Det gäller här en allmän bedömning
av vilket antal som bör krävas
för att det medborgerliga omdömet skall
anses komma till uttryck, för att domsto -

len utåt skall anses ha tillräcklig tyngd
och för att mångsidighet skall finnas
i lekmannainslaget. Som jag framhöll
i propositionen blir det delvis en fråga
om subjektiva värderingar, när man
skall fastställa det lämpliga antalet. Att
man kan tycka olika i en fråga av den
typen är naturligt, och avgörande argument
för att det ena eller andra antalet
är det riktiga kan knappast uppletas.
Men jag vill gärna erinra om de goda
erfarenheter vi har haft av tremansnämnden,
som under det senaste decenniet
har deltagit i ett väsentligt större
antal mål än den stora nämnden, låt
vara att det har rört sig om mål där det
har varit fråga om lindrigare påföljder.
När vi nu alla är ense om att det bör
införas en enhetlig nämnd är jag beredd
att acceptera den bedömning som
enhälligt har gjorts i utskottet.

Men jag vill med anledning av en del
motionsyrkanden tillägga, att en större
utökning än till fem måste anses göra
det helt uteslutet att såsom har föreslagits
i propositionen slopa tremansnämnden.
På denna ankommer ju för
närvarande den största brottmålskategorin,
och det vore inte rimligt att i
enhetlighetens intresse fördubbla storleken
på den nämnden.

Utskottet har med ett undantag godtagit
de riktlinjer för en ny domkretsindelning
som har tagits upp i propositionen.
De allmänna synpunkter som
enligt utskottet bör vara avgörande när
indelningen övervägs överensstämmer i
allt väsentligt med vad jag själv har
föreslagit. Jag vill dock ifrågasätta om
servicesynpunkterna har den betydelse
som utskottet synes vilja göra gällande.
Den enskilde bär, allmänt sett, ganska
sällan anledning att uppsöka en domstol.
För genomsnittsmedborgaren torde
det inte bli fråga om mer än högst något
besök per decennium. Större betydelse
bör enligt min mening tillmätas de indirekta
konsekvenser det kan få för en
ort som är kansliort för domstol om
denna domstol dras in. En sådan sak

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

kan drabba allmänheten t. ex. genom
att indragningen av domstolen kan få
till följd också andra förändringar.

Den riktlinje för en översyn av domkretsindelningen
som har vållat oro är
den som gäller domkretsarnas storlek.
Utskottets ledamöter har emellertid
kunnat enas i frågan. Som framgår av
propositionen räknar jag med att tvådomardomsagor
kan komma att behållas
i ganska stor utsträckning. Eftersom något
antal inte har angetts i propositionen,
är det inte möjligt att avgöra vad
som eventuellt skiljer propositionen och
utskottet, men det kan inte röra sig
om mer än ett mycket litet antal fall.

När det gäller domstolar med endast
en lagfaren domare är det uppenbart
att vissa olägenheter tillkommer som
inte alls finns eller som är mindre
framträdande hos tvådomardomstolarna.
Dessa mycket små domstolar är mycket
känsliga från personalsynpunkt vid
sjukdomsfall, semestrar o. d. Variationer
i arbetsmängden gör att sysselsättningen
blir mycket ojämn, och tekniska
hjälpmedel är svåra att utnyttja på ett
ekonomiskt sätt. De mycket små domstolarna
är inte heller lockande från
rekryteringssynpunkt. Trots dessa omständigheter
vill jag i likhet med utskottet
inte utesluta möjligheten att behålla
någon eller några enstaka domstolar
som är så små att de sysselsätter
bara en lagfaren domare.

Eftersom utskottet starkt har betonat
vikten av de i propositionen gjorda uttalandena
om att alla ändringar i den
judiciella indelningen föregås av utredningar
om de lokala förhållandena
vill jag begagna tillfället att framhålla,
att få ärenden om ändrad distriktsindelning
för statlig verksamhet torde ägnas
en så grundlig beredning som ändringar
i den judiciella indelningen. I
varje ärende görs en utredning, och
denna remissbehandlas mycket grundligt.
Därefter granskas materialet inom
en särskild enhet i departementet, och
i de allra flesta fall besöker tjänstemän

Ändring i rättegångsbalken, m. m.

från departementet de berörda domstolarna,
varvid även kommunala representanter
bereds tillfälle att närvara.

Avslutningsvis vill jag erinra om att
den nya underrättsorganisationen innebär
att de nuvarande båda typerna
av allmänna underrätter, häradsrätt och
rådhusrätt, kommer att försvinna. Dessa
båda domstolstyper, som har anor
från medeltiden, har under århundradenas
lopp väl förvaltat uppgiften att
bilda hörnstenarna i vårt domstolsväsende.
Det är med tillfredsställelse jag
tror mig kunna påstå, att den nya organisationen
innebär väsentliga förbättringar
samtidigt som de mest värdefulla
inslagen från den gamla ordningen bibehålls.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Som justitieministern
framhållit ligger det i dag på riksdagens
bord ett förslag, som innebär betydande
ändringar i landets judiciella
indelning och i domstolarnas konstruktion.
Det är en fråga som har varit föremål
för överväganden under ganska
lång tid, och det är värdefullt att vi nu
når fram till ett resultat, så att de människor
som beröres får besked om vilken
lösning statsmakterna bestämmer
sig för.

Det har i och för sig ansetts vara av
värde att få enhetliga underrätter och
att inte bibehålla systemet med häradsrätter
och rådhusrätter. Vi strävar här
i landet efter att få en enda typ av
kommuner — stadsbegreppet kommer
troligen att försvinna — och då skulle
det vara oegentligt att ha kvar en
sådan domstolsform som rådhusrätten.

Det är därför också angeläget att
tingsrätterna — som de kommer att heta
om förslaget bifalles •— har gemensamma
regler för sammansättning och
domförhet. Detta leder emellertid till
att frågan om lekmännens medverkan

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Ändring i rättegångsbalken, m. m.

i rättskipningen kommer upp till behandling,
en fråga som i flera årtionden
har diskuterats inom den politiska
arbetarrörelsen men också på andra
håll. Därvidlag har det varit ganska svåra
överväganden att göra, när man skulle
skapa ett system som skall gälla lika
över hela landet.

Som kammarens ledamöter väl känner
till finns det för närvarande i häradsrätterna
på landsbygden nämndemän
som medverkar i såväl brottmål
som civila mål, som går till huvudförhandling,
medan nian i rådhusrätterna
endast har medverkan av lekmän på
brottmålssidan. Frågan är då hur man
skall klara den problematik som man
nu ställes inför. Intresset för lekmannamedverkan
har varit stort, vilket
också har visat sig vid riksdagens behandling
av dessa frågor. Å andra sidan
kan man inte bortse från att de
mycket besvärliga civilmål, som huvudsakligen
förekommer vid rådhusrätterna
i våra större städer men som också
kan förekomma i utpräglade tätortsområden
i närheten av dessa större
städer, i många fall kan vara lämpliga
för handläggning av en kollegial juristdomstol.

När utskottet haft att ta ställning till
dessa frågor har dess majoritet funnit
det angeläget att biträda ett system som
innebär att vi får en juristkollegial
sammansättning i en del av civilmålen.

Lekmännens medverkan vid processerna
har förstärkts genom propositionens
förslag, som innebär att vi får en
mera individualiserad rösträtt, även
om den rätten inte är vad man annars
brukar kalla för individuell rösträtt.
Vi har också i utskottet ansett, att vi
förstärkt lekmannainflytandet ytterligare
genom att förorda ett ökat antal
nämndledamöter, nämligen från föreslagna
fyra till fem personer. Vi har även
gjort den förbättringen —- som vi själva
tycker —- att vi har utsträckt nämndemännens
medverkan något i processerna.
Enligt propositionens förslag skulle

nämnd användas i brottmål samt i tvistemål
där det rör sig om en officialprövning
av vårdnads- och umgängesfrågor.
Samhället bör i dessa frågor ha
ett avgörande inflytande, och det är angeläget
att den allmänna folkopinionen
får komma till tals genom representation
i nämnden.

Vi har velat utöka området för nämndens
verksamhet något och i utlåtandet
uttalat, att nämnd bör användas vid
tingsrätterna i samtliga familj erättsmål.
Mot detta har under remissbehandlingen
gjorts vissa invändningar. Bl. a. har
det från Sveriges advokatsamfund anförts
att parterna ofta inte vill ha någon
inblandning av nämnd i sådana
mål. Trots detta har vi ansett det vara
värdefullt att på detta sätt kunna
utvidga nämndens medverkan i processen.

När vi sedan vid behandlingen i utskottet
haft att ta ställning till konsekvenserna
av de ändringar som föreslagits
i propositionen har det blivit
klart att det krävs en förändring av
domkretsarna, d. v. s. de gamla häradsrätterna,
beroende på att man nu i ett
ytterligare antal fall får räkna med
juristkollegial sammansättning. Justitieministerns
riktmärke har varit att få
domkretsar av sådan storlek att där
skulle finnas arbete för tre jurister.

Vi har inom utskottet inte helt kunnat
ansluta oss till denna linje. Vi har
ansett att man i större utsträckning än
vad justitieministern menat i propositionen
skulle kunna behålla domkretsar
med två arbetande jurister. Som
grund för denna uppfattning har vi lagt
det förhållandet, att det av statistiken
kan utläsas att de särskilda tvistemål,
som gått till huvudförhandling vid dessa
domstolar, uppgått till ett mycket
ringa antal. Det skulle därför inte medföra
några större svårigheter att låna
jurister från andra domstolar vid de
kanske 10, 15 eller 20 tillfällen varje år
när särskild huvudförhandling behöver
anordnas.

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

Vi har vidare lagt servicesynpunkter
på denna fråga och ansett att människor
som är beroende av att ha kontakt
med sin lokala domstol skall ha
denna möjlighet utan att behöva underkasta
sig de stora kostnader och det
besvär som långa resor innebär. Vi har
också betraktat det som värdefullt att
man i de centralorter, som kommer att
finnas i kommunblocken, har tillgång
till det serviceorgan som tingsrätten
kommer att utgöra. Det finns kanske
bank och advokatkontor på en sådan
centralort, och det skulle då vara ett
allvarligt slag för orten om den förlorade
tingsrätten.

Vi har vidare ansett att statsmakternas
strävanden att skapa starka centralorter
ute i kommunblocken skulle motarbetas
om man med tillämpning av en
mycket stram regel skulle beröva åtskilliga
centralorter deras domsagokanslier.

Dessa frågor behandlas på s. 46 i utskottets
utlåtande, där vi anför bl. a.
följande: »Departementschefen har anfört
att domstolar med bara två domare
bör inrättas endast när särskilda skäl
av lokal natur påkallar detta. Som framgår
av det föregående fäster utskottet
särskild vikt vid skäl av detta slag och
anser, att hänsynstagande härtill kan
leda till ett bibehållande av tvådomardomsagor
i större utsträckning än departementschefen
förutsatt och därmed
även till ett högre antal domkretsar än
kommittén föreslagit. Utskottet anser
sålunda, att de av departementschefen
angivna riktlinjerna bör tillämpas med
stor försiktighet. Om en domstol med
endast två domare är så belägen att
en indragning av domstolen skulle påtagligt
försämra den rättssökande allmänhetens
krav på service eller eljest
medföra väsentliga olägenheter för enskilda
eller det allmänna bör undantag
från principen göras. I sammanhanget
bör även betonas att domsagokansli i
centralort så långt möjligt bör bibehållas.
»

Ändring i rättegångsbalken, m. m.

Kring denna skrivning har vi till vår
glädje lyckats nå fullständig enighet.
Vi vill betona alt detta har skett efter
många ingående överläggningar, vid
vilka det givetvis kommit till uttryck
intresse av att sträcka sig betydligt längre
än utskottets skrivning innebär men
även meningar som mera ansluter sig
till vad departementschefen har anfört.

Jag övergår så till reservationerna.

Vi socialdemokratiska ledamöter av
atskottet har — det gäller reservationen
1 — reserverat oss beträffande den
s. k. titelfrågan. I propositionen föreslås
ju att chefsdomare i tingsrätt skall
benämnas »lagman» och övriga ordinarie
befattningshavare »rådmän». Vid utskottets
behandling av ärendet förelåg
emellertid förslag att chefsdomare skulle
benämnas »häradshövding», som nu
vid häradsrätterna, och övriga ordinarie
befattningshavare »tingsdomare».
Det blev lottning om saken, och de socialdemokratiska
ledamöterna förlorade
lottdragningen.

Jag yrkar bifall till reservationen 1.
Frågan är kanske mindre viktig. Det
har från motsidan framhållits, att titeln
häradshövding är gammal och
värd att slå vakt om. Det har också
sagts att man nu krånglar till saken genom
att det blir en lagman i tingsrätten,
och att de lagmän, soin för närvarande
finns vid hovrätterna följaktligen
måste benämnas »hovrättslagmän».
Men jag tycker att denna
argumentering inte har särskilt
stor tyngd. Titeln »hovrättspresident»
finns redan, och det skall då inte behöva
bli något större bekymmer om
även benämningen »hovrättslagman» införs.
Till stöd för vår mening vill vi
också anföra att personalorganisationerna
inte haft något att invända mot
benämningen.

I reservationen 2 har tre ledamöter
gått emot propositionsförslaget beträffande
utvidgad tjänstgöringsskyldighet
för underrättsdomare m. fl. Vi anser
emellertid inom utskottsmajoriteten att

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Ändring i rättegångsbalken, m. m.

det är ologiskt att ledamöter, som anslutit
sig till skrivningen angående domkretsarnas
storlek, där vi uppenbarligen
utgått från att domare skall kunna
utlånas från en domstol till en annan,
inte vill vara med om att det skall bli
en skyldighet för befattningshavarna
att tjänstgöra på detta sätt. Det är en
viktig princip här i vårt land att en
domare skall vara oavsättlig, och den
principen har vi all anledning att slå
vakt om. Konsekvenserna av principen
kan dock knappast dras ut på det sätt
som föreslås i reservationen 2, samtidigt
som man utgår från att dessa befattningshavare
är beredda att frivilligt
tjänstgöra vid andra domstolar.

Lagstiftarna kan knappast se så legärt
på sådana här problem. Godtas
i en del av lagverket principen om att
man skall tjänstgöra i en annan domstol
än där man är stationerad, måste
det också föreskrivas en skyldighet att
göra detta.

När det sedan gäller lekmannamedverkan
föreligger reservationen 3 av
herr Alexanderson m. fl. och reservationen
4 av herr Ernulf. Reservanterna
har där kommit till en annan lösning
än vi beträffande lekmannamedverkan.
Enligt reservationen 3 skall beslutanderätten
rörande sammansättningsformen,
d. v. s. om det skall vara
juristkollegial sammansättning eller
nämnd, ligga i domstols hand men parterna
bör höras om sin mening innan
beslut fattas.

Vad innebär nu detta? Jo, det innebär
att man i lagstiftningen inte tar in
någon bindande regel i denna del, utan
att man överlämnar åt den enskilde domaren
— eftersom detta sker innan han
har bestämt sig för hur sammansättningen
skall bli — att bestämma om huruvida
det skall vara juristkollegial sammansättning
eller om det skall vara en
nämnd. Jag anser inte att detta överensstämmer
med de krav på rättssäkerhet
som kan ställas. Praxis kan bli vittskiftande
över landet, om vi godtar den

lösning som föreslås i reservationen av
herr Alexanderson m. fl., i vilken man
utgår från att nämnd är huvudregel
men lämnar denna betydande makt åt
domaren. Visserligen är han skyldig att
höra parterna om deras mening, men
över huvud taget tycker jag att det är
att deklassera domstolssystemet om man
inför en sådan här regel.

Liknande tankegångar är herr Ernulf
inne på när han talar om att vi
skall försöka skapa ett system med valfrihet
och när han säger att det i första
hand skall vara juristkollegial sammansättning
men med möjlighet för ensamdomare
att efter parternas hörande pröva
om det i stället skall vara nämnd.
Detta öppnar på precis samma sätt vägen
för eu godtycklig tillämpning, som
kan bli vittskiftande över landet.

.lag anser alltså att det inte är särskilt
lyckade lösningar som anvisas i
dessa två reservationer. De medför också
att man får mycket besvärliga och
krångliga omröstningsregler, något som
kammarens ledamöter mycket väl kan
förvissa sig om. Utskottsutlåtandet är
ju varken ur teknisk eller ur läsbarhetssynpunkt
särskilt lättillgängligt, men
jag tror att de omröstningsregler som
är fogade till reservationen 3 blir i
krångligaste laget.

Det finns ytterligare någon punkt som
här kan behöva beröras, nämligen frågan
om valbarhetsåldern för nämndemän.
Majoriteten i utskottet har därvidlag
följt departementschefen och anslutit
sig till regeln om att myndighetsåldern
skall gälla. I reservationen 6 har
emellertid herr Alexanderson m. fl. ansett
att man nu inte skall göra någon
ändring av valbarhetsåldern för nämndemän,
utan behålla 25-årsåldern. Frågan
skulle i stället tas upp i ett annat
sammanhang.

Enligt utskottsmajoritetens mening är
nämndemannauppdraget visserligen ett
mycket förnämligt medborgerligt upp^
drag, men man bör ändå inte ha någon
annan åldersregel än när det gäl -

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

ler övriga kommunala uppdrag. Det kan
kanske litet tillspetsat sägas, att reservanterna
tycker att en person när han
blivit myndig mycket väl kan sitta här
i riksdagen och besluta i de frågor som
den har att befatta sig med. Däremot
kan han inte sitta i tingsrätt och döma
rattfyllerister eller handlägga de andra
där förekommande målen förrän han
fyllt 25 år. Det tyder på ett bristande
sinne för relationer.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
upprepa mitt tidigare framställda yrkande
om bifall till reservationen 1. I
övrigt yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! De lagförslag rörande
rättegångsväsendet som här framlagts är
en naturlig fortsättning på den genomgripande
reform som införandet av den
nya rättegångsbalken innebar. Det är
med tillfredsställelse man kan konstatera
att domstolsorganisationen nu görs
enhetlig för landsbygden och städerna.
Den hittillsvarande olikheten står knappast
i samklang med moderna samhällsförhållanden,
och någon saklig grund
för den existerar väl inte längre.

Det är alltså bra att domstolsorganisationen
blir enhetlig, men den fråga
som genast inställer sig är vilken domstolsform
man skall ha. Valet står mellan
att i huvudsak tillämpa en ordning
som överensstämmer med de nuvarande
häradsrätternas eller att följa en
ordning som liknar rådhusrätternas.
Kanske kan man ta till vara det bästa
hos båda formerna vid skapandet av
den nya underrätten, som skall kallas
tingsrätt.

Det val som skall träffas har betydelse
enbart för särskild huvudförhandling i
tvistemål; det är ju där skillnaderna
finns för närvarande. Enligt propositionen
och utskottets förslag bör den nuvarande
ordningen i rådhusrätterna,
d. v. s. med juristkollegial sammansättning,
vara den huvudform som skall till -

Ändring i rättegångsbalken, m. m.

lämpas i tvistemålen i allmänhet. I familjerättsmål
skall dock domstolen bestå
av lagfaren domare och nämnd. Varför
just den avgränsningen har valts
är inte lätt att säga. När man läser
utskottsmajoritetens motivering får man
den uppfattningen, att nämndsammansättningen
är en handläggningsform som
i så gott som alla avseenden är överlägsen
den juristkollegiala sammansättningen.
I var och varannan . mening
talas det om hur betydelsefullt lekmannainflytandet
är.

Jag kan instämma i detta, men förstår
som sagt inte att man valt just
den avgränsningsmetoden. Utskottets
ställningstagande borde i stället logiskt
ha utmynnat i att nämndsammansättningen
skall vara huvudformen i alla
tvistemål. Jag kan alltså instämma med
utskottsmajoriteten, då den erinrar om
att utvecklingen inom samhället går
mot att lekmannainflvtandet ges utrymme
på allt flera områden, eftersom det
bedöms som värdefullt för demokratin
och för frågornas allsidiga belysning.
Jag kan också ansluta mig till majoritetens
uttalande, att starka skäl måste
krävas för att utvecklingen skall gå
åt motsatt håll inom tvistemålsrättskipningen.
Det är naturligt för reservanterna,
som jag tillhör, att från dessa utgångspunkter
förorda att nämndsammansättningen
skall vara huvudform i
de tvistemål som inte avgörs av ensamdomare.

Det kan dock inte bestridas att det i
undantagsfall kan vara lämpligt att låta
handläggningen skötas av ett juristkollegium.
Jag tänker på vissa omfattande
dispositiva tvistemål som kräver ingående
studier av litteratur och rättsfallssamlingar.
Det bör i sådana mål finnas
möjlighet att utbyta nämndformen mot
juristkollegium, men en förutsättning är
att parterna först får säga sin mening
om vilken form de föredrar.

Med dessa ord vill jag yrka bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen
3 av herr Alexanderson m. fl.

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 19G9 fm.

Ändring i rättegångsbalken, m. m.

Jag vill också något uppehålla mig
vid frågan om titlarna på tingsrättsdomarna.
I propositionen föreslås att de
skall kallas lagman och rådman. Det
innebär att man utan egentlig anledning
avskaffar den mer än 700 år gamla
häradshövdingetiteln. Det förefaller
omotiverat att ta bort en titel som hälsa
gammal hävd och som är så välkänd
bland allmänheten. Tingsdomartiteln
måste väl anses synnerligen lämplig,
eftersom domstolen skall kallas tingsrätt.
Rådmanstiteln, som föreslås i propositionen,
leder närmast tankarna till
den gamla styrelsen i städerna och passar
därför inte särskilt bra på landsbygden.
I likhet med tre av lagrådets
ledamöter vill jag därför förorda titlarna
häradshövding och tingsdomare.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall
till utskottets hemställan under B.

Innan jag går över till den fråga
som kanske tilldragit sig det största
intresset i den allmänna debatten kring
detta ärende, domkretsindelningen, vill
jag säga några ord om valbarhetsvillkoren
för nämndemännen.

I propositionen föreslås att den nu
gällande lägsta åldersgränsen, 25 år,
skall tas bort så att den blir valbar till
nämndeman som är myndig, d. v. s. bär
fyllt 20 år. Det är nog litet förvånande
att det förslaget har lagts fram nu
utan någon föregående utredning och
remissbehandling. Jag kan inte finna
att det, som herr Martinsson sade, brister
i logiken hos reservanterna. Man
kan inte jämföra denna valbarhetsålder
med åldern för inval till riksdagens
kamrar. Jämförelsen måste avse andra
domare. En juristdomare skall ha fyllt
25 år och detsamma gäller för jurymän
i tryckfrihetsmål och för särskilda ledamöter
i vissa sjörättsmål. Det är därför,
menar vi reservanter, helt naturligt
att alla frågor om domares ålder skall
bedömas i ett sammanhang — det måste
vara logiskt — efter utredning på vanligt
sätt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till re -

servationen 6 som är fogad vid utskottets
utlåtande.

Jag skall så säga några ord om landets
indelning i domkretsar för tingsrätterna.
Ett enigt utskott står bakom förslagen
i utlåtandet som går ut på att de
av domstolskommittén framlagda riktlinjerna
för indelningen skall godkännas
av riksdagen. Det är emellertid angeläget
att understryka vad utskottet
uttalat om vikten av att vid tillämpningen
av dessa principer allmänhetens
krav på god rättsvård och fullgod service
blir tillgodosedda. Utskottet skriver
att man måste ta stor hänsyn till
samhörigheten mellan olika orter och
centralorternas uppgift att erbjuda
kommunerna fullgod allmän service.
Det är självfallet riktigt. Det får ju inte
vara så att domkretsindelningen utförs
på ett sådant sätt att den strider mot
syftena med kommunindelningsreformen
och kanske leder till en försvagning
av centralorternas möjligheter att erbjuda
allmänheten alla tjänster som behövs.

Jag behöver bara nämna hur värdefullt
det är att allmänheten har tillgång
till advokater i olika angelägenheter.
Om domstolen flyttar, flyttar
advokaten också.

Utskottet har tvekat mycket inför den
princip bland riktlinjerna som går ut
på att domkretsen skall bereda arbete
för tre domare. Denna princip bör enligt
utskottet tillämpas med stor försiktighet.
Det är enligt utskottet betydelsefullt
att man fäster särskild vikt vid
de lokala behoven och räknar med att
tvådomardomsagor bibehålls i större utsträckning
än som förutsatts i propositionen.
Undantag från tredomarprincipen
måste göras då en indragning av
en tvåmansdomstol påtagligt skulle försämra
servicen för allmänheten eller
medföra väsentliga olägenheter.

Detta medför självfallet att domsagokansli
i centralort bör bibehållas så
långt det är möjligt. Man bör också ta
hänsyn till lokalfrågorna. Det kan ibland

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

vara orimligt att ett tingshus som fungerar
bra för sitt ändamål skall läggas
ner. Ofta går det inte att använda tingshusen
till något annat utan dyrbara ombyggnader,

Som jag nyss nämnde kan det alltså
vara befogat att söka bevara ett större
antal tvådomarkretsar än vad propositionen
förutsätter. Samma skäl kan
också med styrka tala för att en domkrets
som bara bereder arbete för en
domare bibehålls. Jag bar i det fallet
ett mycket markant exempel från mitt
eget län: hela landskapet Härjedalen
skulle kunna berövas sitt enda domsagokansli.
Att det i sådana fall inte erbjuder
några svårigheter att anordna
juristkollegium i vissa tvistemål — det
gäller för övrigt mycket få mål — framgår
av propositionen. Det går ju att låna
domare från granndomsagor och från
hovrätten.

Herr talman! Första lagutskottet är
enigt i frågan rörande domkretsindelningen.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan under C, som bl. a.
innebär att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t ger till känna vad utskottet
anfört i frågan.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Det var egentligen bara
på en enda punkt som det rådde absolut
enighet i utskottet, och det gällde
förslaget om en enhetlig underrättsorganisation.
I övrigt har det varit delade
meningar dels mellan utskottets ledamöter,
dels mellan utskottet i dess helhet
och departementschefen. Vi har
emellertid strävat efter att i enighetens
tecken åstadkomma så goda lösningar
som möjligt.

Jag skall börja med att säga några
ord om domförhetsreglerna. Jag vill,
herr talman, gärna framhålla att jag
bedömer frågan om domförhetsreglerna
i tvistemål som en ganska liten fråga,
eftersom antalet mål som går till särskild
huvudförhandling utgör en myc -

Ändring i rättegångsbalken, m. m.

ket liten del av det totala antalet. Av
ungefär 50 000 tvistemål går bara 5 000
till särskild huvudförhandling. Jag tycker
därför att det inte finns anledning
att överbetona den frågan.

Beträffande en sak i ut.skottsmajoritetens
och reservanternas ståndpunktstagande
till domförhetsreglerna i tvistemål
skall jag uppriktigt säga att jag
känner mig mycket tveksam. Det gäller
yrkandet att lagfaren domare och
nämnd skall döma i alla familjerättsmål.
Jag avser då inte tvistiga vårdnadsmål
och mål om umgängesrätt; för sådana
mål föreslås i propositionen nämndsammansättning,
och jag biträder oreserverat
det förslaget. Men beträffande
övriga familjerättsmål har jag en känsla
av — och den uppfattningen har många
remissinstanser anfört — att parterna
själva egentligen inte önskar nämndsammansättning.
Som förklaring till
mitt ställningstagande i denna fråga vill
jag framhålla, att den alldeles övervägande
delen av de övriga familjerättsmålen
hittills har avdömts och säkerligen
även i fortsättningen kommer att
avdömas av ensamdomare. Jag tror därför
inte att saken utgör något särskilt
stort problem.

I övrigt har jag biträtt reservanternas
förslag att huvudregeln i tvistemål skall
vara lagfaren domare och nämnd. Jag
känner inte den tvekan som herr Martinsson
har uttryckt när det gäller att
överlåta på den enskilde domaren att
avgöra vilka mål som skall avgöras av
nämnd och vilka som skall avgöras av
juristkollegium. Jag tror tvärtom att det
är just den enskilde domaren som bäst
kan bedöma om ett konkret mål är mest
lämpat att avgöras med lekmannainslag
eller om det är mera lämpat för jurister.
Detta innebär visst inte en deklassering
av domstolssystemet, tvärtom kan
det komma att visa sig vara en praktisk
lösning på ett besvärligt problem.

Herr Martinsson säger att ett bifall
till reservanternas förslag skulle medföra
ett krångligt omröstningsförfaran -

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Ändring i rättegångsbalken, m. m.

de, men detta anser jag inte vara något
skäl som bör anföras i denna debatt.

Det viktiga är frågan om domkretsindelningen.
Jag anser inte att man
med utgångspunkt i domstolssammansättningen
i tvistemål måste anpassa
domkretsarnas storlek med hänsyn härtill.
Jag har därför inte kunnat acceptera
propositionen i dess ursprungliga
lydelse, där departementschefen ställt
sig bakom domstolskommitténs majoritetsförslag.
Det kan göras många invändningar
mot en sådan lösning. Domätolskommittén
föreslår en reducering
till 86 av för närvarande 137 domstolar.
En avsevärd nedskärning av antalet
domstolar skulle alltså ske om vi följde
domstolskommitténs förslag. Enligt min
Mening står en sådan lösning i hjärt
kontrast till de lokaliseringspolitiska
strävanden, som vi i stor enighet har
ställt oss bakom, att döma av den debatt
som förekommit i riksdagen de
senaste dagarna.

Från något håll har gjorts gällande
att stora domstolar ökar effektiviteten.
Men det finns ingen utredning som visar
att en stor domstol leder till ökad
effektivitet. Den mycket begränsade utredning
som gjordes av domstolskommittén
i detta avseende visade visserligen
att endomardomsagor var minst
effektiva; stora domsagor var emellertid
inte alls mer effektiva än t. ex. tvåeller
tredomardomsagor, vilka hade de
bästa resultaten.

När det gäller de stora domkretsarna
vill jag hänvisa till vad justitiekanslern
har framhållit i sitt yttrande över
kommitténs betänkande. Han säger att
det är »ovedersägligt, att en stor domstol
är svåröverskådlig och tungarbetad
i administrativt hänseende, särskilt om
domstolen såsom fallet är med häradsrätterna
arbetar som en enda enhet».

I en stor domstol måste man även i
allmänhet räkna med att domarna specialiserar
sig, och detta medför att det
blir svårt att vid vakanser lösa upp -

kommande personalproblem. Dessutom
är det enligt min mening slöseri att i
dag slopa i gott skick befintliga domstolslokaler
på grund av en reform för
vilken man egentligen inte har någon
praktisk grund.

Den främsta kritiken mot propositionens
ursprungliga förslag anser jag vara,
dels att antalet tvådomardomsagor slopas
i alltför stor utsträckning, dels att
resultatet kommer att bli, inte att vi får
ett stort antal tredomardomsagor, utan
ett alltför stort antal av mycket stora
domsagor där över hälften av antalet
domkretsar skulle ha fyra eller flera
ordinarie domare och inte mindre än
35 procent av domkretsarna fem eller
flera ordinarie domare. Med den befolkningsutveckling
som kan förutses
inom våra större tätortsregioner kommer
denna trend att ytterligare förstärkas,
och det tycker jag är en mycket
allvarlig utveckling.

Nu anser jag att vi bör uppmärksamma
det uttalande som departementschefen
gjorde efter lagrådsremissen, att
han kunde tänka sig ett ökat antal tvådomardomsagor.
Det tycker jag är positivt,
och om jag rikligt uppfattade
justitieministerns inlägg tidigare i dag
i kammaren kunde man tänka sig ett väsentligt
större antal tvådomardomsagor,
och det tycker jag är ännu mer positivt.
Därför är det möjligt att departementschefens
uppfattning och utskottets
enhälliga uppfattning inte skiljer
sig så mycket från varandra.

Jag skall avstå, herr talman, från att
läsa upp de skrivningar som vi i utskottet
har kommit fram till, eftersom
både herr Martinsson och herr Larsson
i Norderön har gjort det. Jag vill bara
peka på att utskottet utgår från att
Kungl. Maj:t utnyttjar de möjligheter
som finns att bevara även domstolar
med endast två domare och att en eventuell
ändring av dessa riktlinjer, alltså
de som departementschefen och de
som utskottet angivit, bör understäl -

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

las riksdagens prövning. På det viset
bär riksdagen enligt min mening fått en
viss garanti för att ärendet blir handlagt
så som vi önskar.

Jag hoppas att vi kan utgå från att
departementet inte missbrukar det spelrum,
även om det är begränsat, som utskottets
skrivning ger, utan respekterar
utskottets uppenbara önskemål att man
i så stor utsträckning som möjligt skall
bevara tvådomardomarsagor och inte
sträva efter alltför stora domsagor.

Detta blev kanske litet för mycket
om den här saken, herr talman, men
frågan är trots allt väsentlig.

I detaljfrågan om förflyttningsskyldighet
för domarna har jag biträtt departementschefens
förslag om en lagstiftning
som stadgar förflyttningsskyldighet.
Det är kanske principiellt tvivelaktigt
att gå en sådan väg, men jag
håller med herr Martinsson om att logiken
kräver, om man strävar efter ett
ökat antal tvådomardomsagor, en komplettering
med en sådan här lagstiftning.
Jag förutsätter också att man i
praktiken kommer att gå frivillighetens
väg och att denna lagstiftning inte kommer
att ha någon större praktisk betydelse.

Justitieministern har fått finna sig i
att ett enigt utskott har ökat antalet
nämndemän i förhållande till vad han
har föreslagit. Nu säger statsrådet Kling
att det är en bedömningsfråga hur stort
antalet nämndemän skall vara. Jag håller
med om det. Man kan inte förebringa
några sakskäl för att fem är bättre än
fyra eller att sex är bättre än fem, men
man kan säga att lekmannainflytandet
förstärks med ökat antal nämndemän.
I propositionen gör statsrådet gällande
att en minskning av antalet nämndemän
från sju till fyra, som han har föreslagit,
kombinerad med andra rösträttsregler
skulle innebära en avsevärd förstärkning
av lekmannainflytandet i
brottmål. Jag tycker att det uttalandet
saknar verklighetsgrund.

Ändring i rättegångsbalken, m. m.

Vi har enat oss om reglerna angående
rösträtt för nämndemän, och jag skall
inte orda mer om den saken. Jag tror
att lösningen har blivit bra.

Däremot har vi kommit till olika uppfattningar
när det gäller valbarhetsålder
för nämndemän. Utskottsmajoriteten
anser att den bör följa myndighetsåldern,
men några reservanter — till dem
hör jag —- vill vänta med att göra en
ändring. Varför bör man då vänta?

För det första stadgas nu att juristdomare
skall ha en ålder av minst 25
år, och om man inte funderar på att
sänka den åldern tycker jag det är ologiskt
att sänka valbarhetsåldern för lekmannadomarna.
För det andra finns det
domarfunktioner i övrigt för vilka högre
ålder föreskrivs — jag tänker på
jurymän i tryckfrihetsmål och vissa ledamöter
i mål enligt sjölagen.

Vi reservanter har därför menat att
denna fråga bör prövas i ett sammanhang
och att man inte bör gå i förväg
med en ändring just för nämndemännen.

Jag vill säga bara ett par ord till
herr Martinsson på den punkten. Han
framhåller — och det kan förefalla förkrossande
logiskt — att vi har accepterat
att man kan välja en riksdagsman
som bara är 20 år och då bör vi också
kunna ha samma åldersgräns för nämndemän.
Det låter säga sig, men situationen
för en nämndeman kan vara en
helt annan än för en riksdagsman. Om
t. ex. fyra eller fem personer skall avgöra,
om en person skall dömas till tio
års fängelse, föreställer jag mig att ansvaret
känns tyngre för den enskilde
än det känns för oss som sitter i ett
stort kollektiv och har många fler kolleger
att rådgöra med.

För övrigt har herr statsrådet och
tidigare även utredningen klart sagt
ifrån på många ställen, att man måste
kräva att en nämndeman har livserfarenhet
och mognad. Det kan hända att
några tjugoåringar har det, men troli -

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Ändring i rättegångsbalken, m. m.

gen har en tjugofemåring litet större
livserfarenhet och mognad.

Till slut, herr talman, några ord om
titlarna — det är inte alls någon stor
eller saklig fråga utan en fråga mera
med känsloanknytning. Jag tycker det
är klåfingrigt att låta en titel som vi
haft sedan 1200-talet, nämligen häradshövding,
stryka på foten i enhetens tecken.
Om det inte finns några verkliga
skäl för att slopa den titeln, tycker jag
att den bör bibehållas. Det får också
till konsekvens att övriga ordinarie domare
vid underrätterna skulle heta
tingsdomare. När nu underrätterna
kommer att heta tingsrätter kan jag inte
finna annat än att det är logiskt att
eu underrättsdomare kallas tingsdomare
i stället för rådman. Titelraseriet florerar
enligt min mening väl häftigt när
man för att kunna klara problemet med
lagman i olika instanser måste använda
titeln hovrättslagman. Det är litet
för mycket av det goda.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationerna
3 och 6 och i övrigt till
utskottets hemställan.

Herr MARTINSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Kristensson var
tveksam, om familjerättsmålen borde bedömas
av nämnd. Då har jag svårt att
förstå hur fru Kristensson har kunnat
vara med om den reservation som utgår
från att det i princip skall finnas
nämnd, givetvis även i dessa mål.

Sedan har det varit fråga om vem
som skall avgöra sammansättningen. I
realiteten blir det förmodligen den enskilde
domaren som själv bestämmer
den saken. Man kan tänka sig att den
ensamme domaren därvid tar stor hänsyn
till vad parterna säger; många
gånger blir det parternas ombud som
bestämmer rättens sammansättning, .lag
tycker att detta vore lika deklasserande
för vårt domstolssystem som om en
enda person i sin domkrets skall genomföra
en viss praxis för sammansättning
av rätten.

Fru Kristensson sade att det inte var
något argument att omröstningsreglerna
blir krångliga. Jag måste för kammaren
läsa upp ett stycke ur lagtexten i
reservationen, som står på s. 67 i utskottets
utlåtande:

»Yppas vid omröstning, då nämnd ej
bär säte i rätten, flera än två meningar,
utan att någon enligt 3 § skall gälla,
och är fråga om penningar eller
annat, som utgör viss myckenhet, skola
rösterna för den större myckenheten
sammanläggas med rösterna för närmast
mindre — —- —.»

Vi kan vara glada att vi slipper se
den regeln i vår lagbok, om kammaren,
som jag förmodar, följer utskottsmajoriteten.

Fru KRISTENSSON (m) kort genmäle: Herr

talman! När det gäller familjerättsmålen
trodde jag att jag hade klargjort
att jag känner tveksamhet inför
både majoritetens och minoritetens
ståndpunkt, men jag konstaterade att de
allra flesta familjerättsmål, om jag bortser
från de tvistiga vårdnadsmålen och
målen om umgängesrätt, troligen kommer
att avgöras av ensamdomare. Därför
kunde jag biträda den ståndpunkt
som jag i övrigt finner vara den bästa.

Herr Martinsson tror att det är parternas
ombud som kommer att få avgörandet.
Herr Martinsson är ju själv advokat
och vet vad en advokat kan ha
att säga till om. Men jag trodde att det
var på det viset, att ifall det stod, att
det var rättens ordförande som skulle
ha avgörandet efter parternas hörande,
det också skulle bli så.

Beträffande de krångliga omröstningsreglerna
vill jag säga att de inte
är krångligare än de som för närvarande
gäller enligt RB 16:4 och dem
liar vi kunnat stå ut med i flera år.

Fru ANÉR (fp):

Herr talman! Jag skall fatta mig ytterligt
kort. Jag skall huvudsakligen in -

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

stämma i det mesta som herr Larsson
i Norderön och fru Kristensson har
sagt.

Vi reservanter från folkpartiet som
har deltagit i utskottsbehandlingen i frågan
anser i likhet med andra ledamöter
av utskottet, att det är mycket lyckligt,
om tvådomardomsagorna kan bibehållas
i avsevärt större utsträckning än som
tycks ha förutsetts i propositionen.

Vi ansluter oss också till utskottets
majoritet vad beträffar den pittoreska
titelfrågan. Vi har faktiskt inte ansett,
att det finns några skäl för att avskaffa
titeln häradshövding, och i väntan på de
skälen tycker vi, att titeln lika gärna
kan bibehållas.

Den mest väsentliga punkt, beträffande
vilken vi och våra medreservanter
skiljer oss från majoriteten, gäller frågan
om underrättens sammansättning.
Det har redan sagts tillräckligt om den
saken. Vi anser också att man inte under
alla omständigheter kan skära alla tvistemål
över en kam och att alla bör avgöras
med nämnd. Vi anser att valmöjlighet
bör finnas och att det kommer
att bli ganska lätt att se, i vilka
fall det verkligen behövs en speciell
sakkunskap som inte lekmännen kan
tänkas åstadkomma. Det är alltså en
rent saklig fråga och alls inte fråga
om någon sidvördnad mot nämndinstitutionen
som sådan.

En av folkpartiledamöterna i utskottet
hade i princip samma synpunkt på
valfriheten, men ville kasta om vad som
skulle vara regel och vad som skulle
vara undantag. Om det kommer herr
Nelander att tala senare.

Vidare är det ytterligare två frågor
beträffande vilka vi har reserverat oss.
Den ena är frågan om domarnas tjänstgöringsskyldighet.
Det föreslås både i
propositionen och av utskottet att domare
skall kunna mer eller mindre beordras
att tjänstgöra vid annan underrätt
än sin egen. Det är alltså en liten
men väsentlig principfråga som gäller
domares skydd mot förflyttning, mot

Ändring i rättegångsbalken, m. m.

vilken står den praktiska frågan, om
man kan få folk till alla dessa tvådomardomsagor.
Därvidlag anser vi och framför
allt mina juridiskt utbildade folkpartikolleger
i utskottet, att det hittills
har gått mycket bra dels genom frivilliga
överenskommelser, dels med hjälp
av icke-ordinarie domare som det är
lätt att förflytta, varför man icke av
hänsyn till den praktiska sidan behöver
göra intrång i en mycket allvarlig
och väsentlig princip.

Slutligen är det frågan om valbarhetsåldern
för nämndeman. Jag skall inte
upprepa fru Kristenssons argument här.
Vi anser också att det behövs kanske
lika stor mognad och ålder för att vara
nämndeman som för att vara domare
och att åldern för såväl domare som
nämndeman bör ändras på samma gång,
om därvidlag skall göras en ändring.

Det är en sak som inte har kommit
med i utskottets utlåtande, nämligen
den uppgiften att av de tre remissinstanser
som tillfrågats om motionen
II: 44, i vilken föreslagits att man skulle
sänka nämndemans valbarhetsålder till
23 år, var det två, nämligen Advokatsamfundet
och hovrätten för västra
Sverige, som ställde sig klart avvisande
mot en sänkning av nämndemans valbarhetsålder.
Det är naturligtvis inte
någon livsviktig fråga, men vi anser, att
man mycket väl kan vänta tills man liar
fått utreda åldersfrågan i ett större sammanhang.

Herr talman! Jag yrkar härmed bifall
till reservationerna 2, 3, 5 och 6 och
i övrigt bifall till utskottets förslag.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Domstolskommittén,
vars betänkande ligger till grund för
dessa överväganden och frågor, tillsattes
år 1961. Den fick också eu rådgivande
nämnd i vilken åtta riksdagsledamöter
ingick. Jag har haft förmånen
att få delta i denna nämnd och
vill av denna anledning göra några reflexioner.

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Ändring i rättegångsbalken, m. m.

Utredningen skulle enligt direktiven
företa en samlad bedömning av de utav
tidigare utredningar framlagda förslagen.
Riktmärket borde vara att försöka
förstärka underrätterna och därigenom
om möjligt minska fullföljdsfrekvensen
till högre instans. Principerna för domkretsindelning
skulle också överses. De
minsta byggstenarna i detta avseende
skulle vara kommunerna och den blockbildning
av kommuner varom förslag
framlagts och som så småningom kommer
att följas upp.

En mycket debatterad punkt har naturligtvis
varit domkretsarnas storlek.

Eftersom jag på ett tidigt stadium av
kommittéarbetet gick med på en kompromiss
i fråga om huvudförhandling
i tvistemål kommer jag att något uppehålla
mig vid den frågan. Med hänsyn
till de senaste årens utveckling och ökningen
av antalet tvistemål, beträffande
både omfattning och storlek, menar jag
att den vid rådhusrätterna tidigare tilllämpade
formen för juristkollegial sammansättning
av rätten som regel är att
föredra. Stora tvistemål, exempelvis i
städer och andra tätorter, kräver avsevärd
tid, och så mycket tid har nämnden
sällan till sitt förfogande. För övrigt
avsågs ju en dylik huvudförhandling
vara ett alternativ till skiljemannaförfarandet.
I domstolskommittén diskuterade
vi länge möjligheten att dela upp
tvistemålen och låta vissa av dem behandlas
av domare med nämnd. Svårigheterna
för en uppdelning bedömdes
dock på juristhåll som oerhört stora.

Nu har emellertid departementschefen
företagit en uppdelning, och utskottet
har anslutit sig till propositionen
men starkare betonat lämpligheten med
nämnd i mål enligt giftermålsbalken
och föräldrabalken. Själv är jag i detta
läge böjd att följa reservationen 4 av
herr Ernulf. Majoriteten i domstolskommittén
hade stannat för ett system med
valfrihet mellan alternativa sammansättningsformer.
Jag godtar sålunda reservationens
utformning av 1 kap. 3 §

i rättegångsbalken som lyder: »Tingsrätt
är i tvistemål domför med tre lagfarna
domare. Flera än fyra lagfarna
domare må ej sitta i rätten. Efter parternas
hörande må rätten förordna, att
handläggningen skall ombesörjas av eu
lagfaren domare och nämnd. I brottmål
skall tingsrätt bestå av en lagfaren domare
och nämnd.»

Denna möjlighet att anlita domare
med nämnd bör alltså enligt min mening
kunna användas av rätten i mål där det
huvudsakligen rör sig om skälighetsbedömning
av olika slag, bevisvärdering
eller andra inte renodlat rättsliga avgöranden,
vid vilka det mera kommer an
på allmän livserfarenhet än på juridisk
skolning och erfarenhet för att nå fram
till ett riktigt resultat. 1 första hand bör
det alltså i tvistemål vara ett juristkollegium,
utom i tvistiga vårdnadsfrågor och
dylikt, och därvid i andra hand domare
med nämnd.

Beträffande antalet nämndemän i
tingsrätt vill jag biträda utskottets förslag
att i nämnd skall sitta fem nämndemän
men att om förfall inträder efter huvudförhandlings
påbörjande rätten skall
anses domför med fyra i nämnden. Detta
måste anses bättre än departementschefens
förslag om fyra nämndemän
som regel, fem vid mål under mer än
två dagar och tre vid hastigt påkommet
förfall.

Den lekmannamedverkan som länge
prövats vid våra domstolar har vunnit
allmänhetens förtroende, och det torde
därför inte vara riktigt att minska
nämnds medverkan. Med de förslag som
nu framlagts — bl. a. har ju den s. k.
tremannanämnden borttagits och en enhetlig
nämnd på fyra respektive fem
nämndemän införts; vidare har nya
omröstningsregler fastlagts, som närmast
innebär individuell rösträtt, liksom
möjligheter till antecknande av
skiljaktig mening har faktiskt nämndens
ställning vid rättegång enligt min
mening förstärkts.

Domstolsutredningens uttalande be -

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

träffande domkretsindelningen, nämligen
att domkretsarna bör göras så stora
att de ger arbetsunderlag för minst tre
domare, baseras ju bl. a. — förutom på
arbetsfaktorer — på beslutet om den
juristkollegiala sammansättningen med
tre jurister i tvistemål. Jag har i kommittén
förfäktat den meningen, alt då
särskilda skäl därtill finns skall en underrätt
kunna existera även med två
domare i tjänst. Så har det också skrivits
in i betänkandet. Om man någon
gång behöver ytterligare domare i tvistemål
kan sådan lånas från angränsande
rätt eller ordnas genom hovrättens försorg.

I domstolskommitténs betänkande anges
som sagt tredomarkretsarna som regel,
och i förslaget om indelning liar
det inte blivit mer än 5 domkretsar med
två domare mot 33 kretsar med tre domare.
Departementschefen uttalar att
det kan bli fler tvådomardomsagor, och
jag har ingenting att invända däremot.
Även utredningen har ställt den möjligheten
i utsikt. .lag förutsätter att utformningen
av domkretsarna i enlighet med
de principer som godtagits av riksdagen
delegeras till Kung], Maj:t och att
praktiska synpunkter därvid i så stor
utsträckning som möjligt lägges på indelningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 4 av herr Ernulf
samt till reservationen 6 av herr Alexanderson
m. fl. I övrigt biträder jag utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Nilsson i Lönsboda och ICällstad (båda
fp).

Herr ELMSTEDT (ep):

Herr talman! Det mesta som kan sägas
i denna fråga är kanske redan sagt,
och jag skall därför inskränka mig till
några korta kommentarer i anledning av
motionerna 1:998 och 11:1143 som gäller
domkretsarnas storlek.

Frågan om en reformering av under -

Ändring i rättegångsbalken, m. m.

rätternas organisation har ju varit föremål
för uppmärksamhet under ett antal
år. När domstolskommitténs förslag
avlämnades, vilket bl. a. innebar en avsevärd
minskning av antalet domkretsar
genom att kretsarna skulle göras
större, vaknade en opinion runt om i
landet. Den opinionen tilltog i styrka
när lagrådsremissen i ärendet presenterades.
Jag vill här erinra om den aktionskommitté
som utsågs av representanter
för ett fyrtiotal orter och som
har verkat mycket aktivt i denna fråga.
När propositionen sedan framlades föreslogs
där visserligen en del uppmjukningar
i förhållande till lagrådsremissen,
men de var långt ifrån tillräckliga. Antalet
motioner i ärendet talar ju också
sitt tydliga språk.

I den service till allmänheten som eu
centralort bör ge spelar domsagokanslierna
en betydande roll både direkt och
indirekt, för att här bara nämna ett av
motiven för bibehållandet av ett större
antal kansliorter. En centralort som mister
sitt domsagokansli löper uppenbar
risk att halka efter i utvecklingen
och i konkurrensen med andra regioner.
Denna fråga har också haft stor
betydelse i kommunindelningsdebatten
och har det väl alltjämt på vissa håll.
Den var ett av de argument som talade
för en sammanslagning av kommuner.

Även i utskottet har tydligen denna
fråga spelat stor roll, och det förstår jag.
Jag är glad för att man har tagit så
stor hänsyn till de motionskrav som
framförts från många håll när det gäller
ett bevarande av tvådomarkretsarna och
i vissa fall av endomarkretsarna. Av
den opinion, som i detta fall har kommit
till uttryck under det senaste året
sedan frågan om ny kretsindelning blev
verkligt aktuell, framgår klart hur angelägen
man anser frågan vara i berörda
områden. Alla som i likhet med
mig har kontakt med vederbörande orter
torde dela denna uppfattning.

På s. 46 i utskottets utlåtande framhåller
utskottet på ett par ställen att

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Ändring i rättegångsbalken, m. m.

man finner det angeläget att frågan om
ändring i domkretsindelningen noga
prövas och att stor hänsyn tages till lokala
synpunkter rörande bygdens behov
sedda från rättsvårdssynpunkter
och när det gäller service. Detta utskottets
enhälliga uttalande ser jag som en
garanti för att man i berörda bygder
kan se lugnare på detta problem i framtiden.

Utskottet betonar vidare att domsagokansli
i centralort så långt möjligt bör
bibehållas, och det måste självfallet
gälla såväl en- som tvådomarkanslier.
Jag ser det som högst betydelsefullt,
kanske i många fall avgörande, att detta
så klart bar fastlagts av utskottet.

Även om utskottets skrivning är en
lösning i kompromissens tecken, finns
det anledning för oss som arbetat för
ett bibehållande av de mindre domkretsarna
att ett gott stycke på vägen känna
oss. till freds med utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Westberg
i Ljusdal (fp), fru Thunvall (s)
och herr Jonsson i Mora (fp).

Herr NILSSON i Bästekille (m):

Herr talman! Jag skall gå in på en
del lokala förhållanden i detta sammanhang.
När propositionen i förevarande
ärende kom på riksdagens bord
ingav den eu hel del farhågor. Den
domsaga vi tidigare hade haft i min
hemtrakt, nämligen Gärds-Albo domsaga,
delades för ett par, tre år sedan
upp, så att Gärds härad fördes till Kristianstad
medan Albo härad fördes till
Simrishamn. Vi protesterade inte mot
detta utan godtog den gjorda indelningen
därför att vi tyckte att den var sakligt
motiverad.

När vi däremot i propositionen läste
om att departementet var inne på
tankegången att avskaffa även vår nya
domsaga och flytta den till Ystad reagerade
vi mycket starkt — det säger jag
utan någon överdrift, herr talman. Vi
har dock tidigare mer än en gång fått

det beskedet att avsikten med kommunblocken
och så småningom storkommunerna
skulle vara att det i dessa
skulle skapas centralorter, där det skulle
ordnas en service som skulle tillgodose
även ortens omland. Att nu beröva
centralorten den ena viktiga servicefunktionen
efter den andra skulle emellertid
enligt vår mening vara att låta
skam gå på torra land.

Vi har haft en överläggning i denna
fråga i Simrishamn med domhavanden,
chefsåklagaren och polismästaren. Vad
vi därvid kom fram till är nedskrivet
på ett papper, som jag har i min hand,
men jag lovar herr talmannen och
kammarens övriga ledamöter att jag inte
skall läsa upp vad som står där.

Efter att ha läst utlåtandet, lyssnat
till flera av kammarens ledamöter och
även hört statsrådet själv får jag säga
att utskottet enligt min mening utan
överdrift gjort ett gott arbete och även
har slipat av de värsta kantigheterna.
Utskottet har trots allt kommit fram till
ett ganska gott utlåtande.

Statsrådet förklarade också för snart
en timme sedan i denna kammare, att
han kunde tänka sig vissa smärre ändringar.
Vad vi framför allt protesterat
mot i min hemtrakt var att vi som i dag
har två domare i vår domsaga skulle
behöva nöja oss med detta antal också i
framtiden. Domhavanden förklarade för
oss att den tid inte skulle vara långt avlägsen
när vi skulle behöva ha tre domare.
För kansliet har arbetsbördan
t. o. in. ökat till något över det dubbla.
Att i ett sådant läge få veta att organisationen
eventuellt skall läggas ned
stämmer en inte till glada tankar.

Jag tycker för min del att vi nu får
nöja oss med de förslag vi fått från
utskottet. Statsrådet har ju dessutom
uttalat en viss välvilja. Jag hoppas liksom
många andra nu bara att riksdagen
innan förslaget träder i kraft får
tillfälle att se på frågan en gång till
och uttala sin mening om hur den nya
organisationen skall gestaltas.

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

Herr talman! Eftersom jag vet att
kammarens ledamöter önskar att alla
under vårsessionen återstående ärenden
skall vara färdigbehandlade till i
morgon kl. 17, skall jag för min del söka
bidra härtill genom att avsluta mitt anförande
med detta.

Fri] JONÄNG (ep):

Herr talman! Förevarande lagförslag
innebär att vi kommer att få en enhetlig
domstolsorganisation i städerna och
på landsbygden, vilket hälsas med tillfredsställelse.
Det finns i dag inga motiv
för de skillnader som föreligger mellan
rådhusrätt och häradsrätt. Den nya
underrätten, tingsrätten, får en enhetlig
utformning.

När det gäller nämndsammansättningen
har man haft att välja mellan
lagfaren domare och nämnd å ena sidan
och å andra sidan juristkollegial
sammansättning. Departementschefen
och utskottsmajoriteten uttalar sig för
juristkollegial sammansättning som huvudform
när det gäller tvistemålen i
allmänhet. I familjerättsmålen skall
dock sammansättningen — som tidigare
framhållits — vara domare och nämnd.
Jag instämmer med herr Larsson i Norderön
när han säger att man kan ställa
sig frågande till varför avgränsningen
valts på sätt som skett.

Vi går mot ett större lekmannainflytande
och vi bedömer detta som värdefullt
inom alla områden. Lekmannainflytandet
har stor betydelse eftersom
lekmännen tillför de organ det gäller
praktisk erfarenhet och medverkar till
en mångsidigare belysning av frågorna.
Det är värdefullt också ur demokratins
synpunkt. Och det är värdefullt med ett
lekmannainflytande i domstolarna därför
att kontakt på så sätt skapas mellan
domstol och allmänhet, en kontakt
som bidrar till att öka allmänhetens
förtroende för domstolarna.

Vi som avgivit reservationen 3 uttalar
oss för lagfaren domare med

Ändring i rättegångsbalken, m. m.

nämnd, och enligt min mening har det
inte anförts några bärande skäl för att
nämndens medverkan i handläggningen
av tvistemål skulle inskränkas i så
hög grad som föreslås i propositionen.
Vi anser dock att det kan finnas fall
där man skall ha möjlighet att utbyta
nämnd med domare mot juristkollegium,
nämligen vid invecklade rättsfrågor
som kan föreligga i dispositiva
tvistemål.

Jag övergår till att säga några ord om
tingsrättsdomarnas titlar. Tre av lagrådets
ledamöter har förordat titlarna
häradshövding och tingsdomare. Man
kan inte se någon egentlig anledning
att slopa den gamla häradshövdingetiteln;
att komplettera den med titeln
tingsdomare i de nya tingsrätterna förefaller
logiskt och lämpligt, som också
fru Kristensson framhöll.

Beträffande valbarhetsåldern för
nämndemän vill jag bara erinra om att
det framlagda förslaget att den skall
kunna väljas som är myndig — d. v. s.
den som fyllt 20 år — inte har föregåtts
av utredning eller remissbehandling.
Tills så skett måste samma ålder gälla
som för juristdomare, och en sådan
måste ha fyllt 25 år. Härvidlag hör
alltså enligt min mening samma regler
gälla, och de bör bedömas i ett sammanhang.

När det gäller indelningen i domkretsar
har vi i utskottet, som framgår
av utlåtandet och som påpekats i tidigare
anföranden, enats. Vi anger vissa
riktlinjer för den framtida indelningen
och understryker allmänhetens berättigade
krav på god rättsvård och fullgod
service. Det heter i utlåtandet att
stor hänsyn bör tas till de synpunkter
som från lokalt håll kan komma att anföras
rörande bygdens behov från rättsvårdssynpunkt
och i fråga om service.
Kommunindelningsreformen tog sikte
på att skapa goda centralorter med möjligheter
till all den service som människorna
behöver. En domkretsindelning
måste infogas i detta system och får

Andra kammarens protokoll 1969. Nr 29

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Ändring i rättegångsbalken, m. m.

inte medverka till en försvagning av
centralorterna.

När det gäller principen om tre domare
har stor tvekan rått inom utskottet,
och det är endast med jämkningar som
vi kunnat biträda propositionsförslaget.
Vi uttalar att särskild vikt bör fästas
vid de lokala behoven och att man bör
räkna med tvådomardomsagor i större
usträckning än vad som anges i propositionen.
Jag vill understryka utskottets
uttalande på denna punkt: »Om en
domstol med endast två domare är så
belägen att en indragning av domstolen
skulle påtagligt försämra den rättssökande
allmänhetens krav på service eller
eljest medföra väsentliga olägenheter
för enskilda eller det allmänna bör
undantag från principen göras.»

Det heter också att domsagokansli i
centralort bör behållas så långt möjligt.
Om man som jag bor i Bollnäs känner
man naturligtvis stor tillfredsställelse
över denna skrivning. Den innebär
i realiteten att vårt hotade kansli i
Bollnäs får vara kvar.

Samma skäl som utskottet uttalat och
som jag åberopat gäller för domkretsar
med endast en domare. Lokala synpunkter
gör sig därvidlag också gällande.
Här kommer en annan hälsingedomsaga
med i bilden, nämligen den i Ljusdal.
Det kan enligt utskottet ur servicesynpunkt
finnas starka skäl för att bevara
en endomardomsaga. Här öppnas
alltså en möjlighet för denna domsaga
och för många andra i vårt land att få
bibehållas.

Jag vill med detta yrka bifall till reservationerna
3 och 6 och i övrigt till
utskottets hemställan.

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! Senast i natt diskuterades
lokaliseringspolitiken här i kammaren,
och från alla partier deklarerades
då det positiva intresset för att bereda
sysselsättnings- och utvecklingsmöjligheter
i avfolkningsbygderna. Men när
vi nu redan dagen efter behandlar ett

ärende som har direkt lokaliseringspolitisk
anknytning tycks inte intresset
vara påfallande stort för lokaliseringssynpunkten.

Jag konstaterar detta med beklagande.
De mindre orterna förlorar genom det
förslag som här föreligger ytterligare
en sysselsättnings- och servicemöjlighet.
På vår landsbygd pågår en ständig
centralisering av olika serviceorgan till
större orter. Låt mig nämna ett par exempel.
Polisen har centraliserats och
man avser att centralisera den kommunala
förvaltningen inom större kommuner.
Nu föreslås också en centralisering
av domstolsväsendet.

Detta kan få allvarliga konsekvenser
för vissa orter. Östhammars stad i
Stockholms län, som redan förut har
stora bekymmer med att upprätthålla
sysselsättningen i orten, riskerar genom
det beslut som troligen om en liten
stund kommer att fattas här att förlora
tingsrätten till annan ort. Om så sker
slopas också befintliga mycket goda lokaler,
medan nya måste byggas på annat
håll.

Att en ort på detta sätt förlorar olika
slag av service får givetvis konsekvenser
också i andra avseenden när det
gäller sidoservice av olika slag, när
det gäller sysselsättningen, företags lokalisering
o. s. v. Utskottet säger att
man skall ta hänsyn till lokala förhållanden,
och jag hoppas därför att så
kommer att bli fallet beträffande både
Östhammar och andra orter i samma
belägenhet. Att ta sådana hänsyn skulle
vara ett led i en aktiv lokaliseringspolitik.
Jag hoppas att man verkligen låter
tingsrätterna på dessa mindre orter
finnas kvar.

Utskottet har avstyrkt de motioner
från moderata samlingspartiet i vilka
yrkats avslag på propositionen. Eftersom
det nu inte torde finnas några
större möjligheter att erhålla kammarens
uppslutning för ett bifall till dem,
avstår jag från att ställa något sådant
yrkande.

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

Herr RINGABY (m):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att så här i riksdagssessionens elfte
timme mycket kortfattat få avge en
stilla protest mot de många namnändringar
som vi har upplevt under senare
tid.

Även i den nu aktuella propositionen,
nr 44, föreslår justitieministern en sådan
ändring genom omkristning av häradshövdingar
till lagmän. Jag antar att
den senaste tidens titeländringar och
namnändringar ingår som ett led i pågående
jämlikhetssträvanden. Medicinalstyrelsen
har blivit socialstyrelsen,
och därmed har en adekvat och internationellt
vedertagen benämning utplånats.
Riksheraldikern har blivit statsheraldikern,
och därmed har det svenska
ordet riks utbytts mot det främmande
låneordet stats, en ganska meningslös
reform. Underståthållaren har
omdöpts till det hemska länsöverdirektör.
Men vad vet jag, herr talman; kanske
ligger det nyanser och klanger av
jämlikhetspolitik i titeln länsöverdirektör
som mitt öra inte förmår uppfatta.

Värst av allt hitintills är väl när
statsrådet Lundkvist på starka socialdemokratiska
fadersarmar vill bära fram
månghundraåriga städer som viljelösa
spädbarn till dopfunten för omkristning
till kommuner. Nu är alltså turen
kommen till häradsdomarna.

Dessa namn- och titeländringar har
emellertid en mycket viktig principiell
natur. Jag har fått lära mig att man
skall respektera ett namn, och jag tycker
att regeringen har visat otillbörlig
nonchalans mot och bristande respekt
för dem det gäller, när den helt godtyckligt
rufsar om i ett hundraårigt
språkbruk. Hur skulle statsråden reagera,
om det funnes någon högre politisk
makt som utan vidare omdöpte
dem till t. ex. riksstyrelseledamöter eller
något sådant? Säkerligen skulle regeringen
på det bestämdaste — och
med all rätt — protestera.

Herr talman! Jag vill uttala en en -

Ändring i rättegångsbalken, m. m.

trägen vädjan till kammarens ledamöter
att skruva ned aktiviteten när det
gäller andlig, kulturell och språklig
jämlikhet och i stället öka ansträngningarna
att skapa ekonomisk jämlikhet
och minska klassmotsättningar. Då vinner
vi bättre gehör hos svenska folket
än om vi i onödan kladdar med namnoch
titeländringar, som ingen, vare sig
enskild eller organisation eller institution,
har begärt.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Herr Ringabys ord var
ju mycket tänkvärda — de påminde
mig dock om prästen som citerade Bibeln
och sade: »Lev som jag lär och
inte som jag lever.» Vi har ju haft ganska
mycket besvär med moderata samlingspartiet,
som tidigare hette högerpartiet.
Det hade därför varit värdefullt
om herr Ringaby hade kommit
med ett varningens ord även när det
namnbytet bestämdes.

Herr RINGABY (m):

Herr talman! Den namnändring som
herr Martinsson nu talar om har diskuterats
och begärts av partiet men det
har inte den namnändring som föreslås
i propositionen.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Martinsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Ändring i rättegångsbalken, m. m.

första lagutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Erik Svedberg
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 92 ja
och 102 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
1) av herr Erik Svedberg
m. fl.

Mom. C och D 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. E 2 •

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2) av herr Alexanderson m. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. F

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
3) av herr Alexanderson m. fl.;
samt 3:0) bifall till reservationen 4) av
herr Ernulf; och fann herr förste vice
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Anér begärde likväl votering,
i anledning varav herr förste
vice talmannen för bestämmande av

kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr förste vice talmannen nu
fann den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr
Nelander votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. F) i första lagutskottets
utlåtande nr 38 antager reservationen

3) av herr Alexanderson in. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 4) av herr Ernulf.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 76 ja
och 13 nej, varjämte 114 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom.
F) i utskottets utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Alexanderson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste
vice talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen. Herr
Larsson i Norderön begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 113 ja och 86 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. G

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. H

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5) av herrar Alexanderson
och Ernulf; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. .1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Norderön begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom.
.1) i utskottets utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Ändring i rättegångsbalken, m. m.

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
6) av herr Alexanderson

m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Larsson i
Norderön begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
122 ja och 81 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. K—M

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 25

Ändring i vattenlagen, m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i vattenlagen, in. m., jämte motioner
i ämnet.

Genom en den 28 mars 1969 dagtecknad
proposition, nr 104, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och
lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i vattenlagen,

2) lag om ändring i lagen den 19
juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän
flottled,

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Ändring i vattenlagen, m. m.

3) lag om ändring i lagen den 22
april 1938 (nr 121) om hittegods.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat två i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen de

likalydande motionerna I: 1032
av herr Karl Pettersson m. fl. samt
II: 1186 av herrar Nilsson i Agnäs och
Petersson i Gäddvik, i vilka motioner
bl. a. hemställdes

A. att riksdagen beslutade att i lag
om ändring i vattenlagen och lagen
den 19 juni 1919 om flottning i allmän
flottled skulle intagas bl. a. bestämmelser 1)

att nedläggning och avlysning av
huvudflottled finge ske först efter allsidig
utredning ur såväl företagsekonomisk,
samhällsekonomisk som social
synpunkt för berörda områden,

2) att floltningsförening skulle vara
skyldig att hålla myndigheter och enskilda
sakägare orienterade om planer
för nedläggning och avlysning av flottleder,

5) att, i det fall mer än en länsstyrelse
vore berörd av flottledsavlysning eller
nedläggning, de berörda länsstyrelserna
tillsammans skulle handlägga de frågor
som gällde avlysning, återställningsätgärder
och val av förvaltare samt
att länsstyrelserna skulle erhålla redovisning
från förvaltaren;

B. att Kungl. Maj :t utarbetade författnings-
och lagtext i enlighet med
vad som i motionerna anförts.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte anta de i propositionen
nr 104 framlagda lagförslagen; B.

att motionerna 1:1032 och II:
1186, såvitt avsåge yrkandet under 1
om allsidig utredning i avlysningsfrågor,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionerna, såvitt avsåge yrkandet
under 2 om skyldighet för flott -

ningsförening att underrätta myndigheter
och enskilda om planer på flottledsnedläggelse,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

D. att motionerna, såvitt avsåge yrkandet
under 5 att länsstyrelserna i de
län som berördes av flottledsnedläggelse
skulle gemensamt handlägga frågor
om återställningsåtgärder m. m.,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

E. att motionerna, såvitt avsåge de
däri under 3 och 4 framställda yrkandena,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

Vid B i utskottets hemställan

I. av herr Hedin (m), som ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:1032 och 11:1186, såvitt
avsåge yrkandet under 1 om allsidig utredning
i avlysningsfrågor, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att förslag till
bestämmelser i ämnet framlades i enlighet
med vad reservanten anfört;

Vid C i utskottets hemställan

II. av herr Hedin (m), som ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:1032 och 11:1186, såvitt
avsåge yrkandet under 2 om skyldighet
för flottningsförening att underrätta
myndigheter och enskilda om planer
på flottledsnedläggelse, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla att förslag till bestämmelser
i ämnet framlades i enlighet
med vad reservanten anfört;

Vid D i utskottets hemställau

III. av herr Hedin (m), som ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:1032 och 11:1186, såvitt

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

avsåge yrkandet under 5 att länsstyrelserna
i de län som berördes av flottledsnedläggelse
skulle gemensamt handlägga
frågor om återställningsåtgärder
in. m., i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att förslag till bestämmelser i ämnet
framlades i enlighet med vad reservanten
anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Nedläggningen av allmänna
flottleder är i sig själv i många
fall en naturlig utveckling, då transporten
av skogsprodukter i takt med utbyggnaden
av vägnätet alltmer övergår
till att bli landsvägsbunden med direkt
transport från upplag i skogen till industrin.
Inte minst har utvecklingen av
systemet med framkomstmätning inneburit
att denna transportordning blivit
ekonomiskt förvarlig på alla sätt.

I propositionen 104 som ligger till
grund för tredje lagutskottets utlåtande
nr 43 upptas i första hand frågor
som berör åtgärder i flottleder som blivit
avlysta. Det gäller återställningsåtgärder
betingade av naturvårdsskäl eller
åtgärder för att vandringsfisken
skall komma fram etc. I princip anser
jag att det är bra att vi får en reglering
av hur dessa åtgärder skall komma
till stånd och hur de skall finansieras.

På några punkter har jag en gentemot
utskottsmajoriteten avvikande mening.
Utskottsmajoriteten har tillstyrkt
departementschefens förslag. I vattenlagens
6 kap. 27 § regleras frågan om
avlysning, som handläggs ibland av
vattendomstol och ibland av Kungl.
Maj :t. Genom propositionsförslaget sker
en liten förändring av kompetensfördelningen
i detta avseende. I motionerna
I: 1032 och II: 1186 har framhållits
att erfarenheterna från avlysning tidigare,
bl. a. från Indalsälven, visar att
de enskilda skogsägarna ibland har haft
mycket små möjligheter att påverka ut -

Ändring i vattenlagen, m. m.

vecklingen och att de ställs inför ett
fullbordat faktum att en flottled är nedlagd
även om de inte hade önskat att
så skulle vara fallet. Deras intressen har
fått stå i bakgrunden till förmån för
framför allt vattenkraftindustrin, som
haft stora vinster att vänta när en flottled
lagts ner och vatten inte längre behöver
reserveras för flottleden.

Många skogsägare som inte har sina
marker liggande intill allmän väg har
genom nedläggningen fått sina transportkostnader
för skogsprodukterna avsevärt
ökade. I vissa fall har de genom
nedläggningen kommit i den situationen,
att deras skogsområden har blivit
nollområden, alltså områden där det
över huvud taget inte lönar sig att
driva skogsbruk.

Det är för att förebygga en sådan
utveckling som motionärerna och jag
såsom reservant föreslår att man, innan
man beslutar om avlysning, skall företa
en allsidig utredning av frågan. Om
man gör det, får alla skogsägare tillfälle
att göra sig hörda i frågan, och alla
synpunkter av social eller samhällsekonomisk
natur kan föras fram innan man
definitivt beslutar om avlysning skall
ske eller ej. Jag tycker att det är starka
skäl som talar för en sådan ordning
och beklagar att utskottsmajoriteten inte
har velat gå med på den.

Jag yrkar bifall till reservation I.

Det föreslås i propositionen att man i
81 § flottningslagen skall införa en bestämmelse,
att de flottande, om de överväger
att övergå från flottning till annan
transportordning, skall underrätta
Kungl. Maj:ts befallningshavande. Den
delen av förslaget hänger samman med
den som jag nyss har argumenterat för
i anslutning till reservation I. Det är
naturligtvis angeläget att inte bara länsstyrelsen
utan också de enskilda sakägarna
får information — och får den i
god tid — om vad som skall ske i detta
avseende.

Jag tycker därför, att det finns starka
skäl för att i 81 § ange att inte bara

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Ändring i vattenlagen, m. m.

länsstyrelsen utan också enskilda sakägare
skall underrättas, och jag tycker
det är angeläget, även om det såvitt
jag förstår bara blir i form av en rekommendation,
om det står i paragrafen.

Det är uppenbart att utskottet har i
princip samma uppfattning. Det sägs
nämligen på s. 35: »Självfallet är det
också angeläget att fastighetsägare och
andra enskilda som berörs av den planerade
nedläggningen får tillfälle att
framföra sina synpunkter på de problem
som nedläggningen kan medföra samt
deltaga i behandlingen av frågorna. Det
torde därför kunna förutsättas att länsstyrelsen
genom kungörelse i ortspressen
eller på annat sätt underrättar enskilda
intressenter om förestående sammanträden
m. m. Någon särskild bestämmelse
härom synes inte erforderlig.»

Jag är naturligtvis tacksam för de
ord som är skrivna här, men jag tycker
att man ändå på ett bättre sätt skulle
få fram de här synpunkterna om man
skreve in dem i 81 §, och jag yrkar bifall
till reservation II.

I flottningslagens § 82 a sägs att Kungi.
Maj:ts befallningshavande skall utse
förvaltare för att vidta sådana återställningsåtgärder
som jag nyss berörde. Det
regleras också hur förvaltarens arbete
skall ske i kontakt med länsstyrelsen.
I ett stycke längre ner i paragrafen sägs
att med Kungl. Maj :ts befallningshavande
i detta avseende menas länsstyrelsen
i det län där flottningsstyrelsen har
eller har haft sitt säte.

Nu kan ju en flottningsanläggning
vara mycket långsträckt och beröra flera
län, och de som bor nere vid kusten
och de som bor i inlandet kan ha vitt
skilda synpunkter på återställningsåtgärderna.
Därför har motionärerna och
jag i reservationen sagt att det borde
ankomma på alla de länsstyrelser som
kan vara berörda — två eller flera —
att välja förvaltare att handlägga de här
frågorna. Jag yrkar därför slutligen bifall
till reservation III, som innehåller
detta förslag.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Utskottsmajoriteten delar
herr Hedins uppfattning att dessa
lagändringar är både viktiga, nödvändiga
och önskvärda. De kommer att ge
möjligheter att städa upp kring våra
flottleder och på så sätt tillgodose vitala
intressen för naturvård, fiskevård
o. s. v.

Däremot kan vi inte dela herr Hedins
uppfattning, att det är nödvändigt att
företa några ändringar i de i den föreliggande
propositionen framlagda lagförslagen,
alldenstund alla de önskemål,
som motionärerna framfört, enligt
utskottets mening kan tillgodoses inom
ramen för propositionen.

I den första reservationen yrkas att
det i lagen skall intas en bestämmelse
om att nedläggning och avlysning av
huvudflottled får ske först efter allsidig
utredning från företagsekonomisk, samhällsekonomisk
och social synpunkt för
berörda områden.

Här är att observera, att den föreslagna
lagstiftningen främst tar sikte på
åtgärder i flottleder som redan är avlysta.
Yrkandet ligger således utanför
propositionens ram och berör frågor av
mycket stor trafikpolitisk räckvidd. Utskottet
har inte funnit anledning att la
upp detta yrkande till behandling.

Vidare kräver reservanten att det
skall göras omfattande utredningar innan
en flottled får läggas ned. Nu blir
väl frågor om nedläggning föremål för
prövning i olika instanser. Departementschefen
förutsätter att de tas upp
i länsstyrelsernas planeringsråd och
att man då hör företrädare för arbetsmarknadsstyrelsen,
statens järnvägar,
statens vägverk, fiske- och naturvårdsmyndigheter
o. s. v. På så sätt blir det
möjligt att klarlägga konsekvenserna
av en nedläggning.

Vad sedan beträffar underrättelser
till berörda sakägare får man väl anse

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

att behovet är tillfredsställande tillgodosett
genom att departementschefen
förutsätter att länsstyrelsen genom kungörelse
i ortspressen eller på annat sätt
underrättar enskilda intressenter om
förestående sammanträden o. s. v. Från
den utgångspunkten kan någon särskild
bestämmelse om att underrätta den enskilde
sakägaren väl inte anses erforderlig.
Jag tycker att man inte bör yrka
på onödiga byråkratiska åtgärder utan
tvärtom vara tacksam för att myndigheterna
inte krånglar till förfarandet
i alltför hög grad.

I övrigt yrkas att man skall vidta åtgärder
för att vandringsfisken skall
komina fram och att det vidtas återställningsåtgärder
i avlysta flottleder.
1 propositionen påpekas de möjligheter
som finns att med hjälp av arbetsmarknadsmedel
o. s. v. avhjälpa brister
och vidta förbättringar. Den uppgiften
kommer väl närmast att ankomma på
den förvaltare som man förutsätter skall
utses för att hålla uppsikt över de flottleder
som har avlysts.

Vidare har framställts ett yrkande
om att länsstyrelserna i berörda områden
skall höras, när förvaltare utses.
Departementschefen säger, att länsstyrelsen
i det län där flottningsföretaget
har sin styrelse skall utse förvaltare.
Motionärerna anser att om flera län är
berörda bör länsstyrelserna i dessa län
höras. Departementschefen påpekar att
det väl är helt naturligt att länsstyrelserna
i de berörda områdena håller kontakt
med varandra och att det går mycket
bra för vederbörande länsstyrelse att,
sedan den har hört den andra länsstyrelsen,
utse lämplig förvaltare.

•lag ber att få yrka bifall till tredje
lagutskottets förslag i dess utlåtande nr
43.

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
har menat att motionärernas önskemål
i stor utsträckning kan tillgodoses
inom ramen för förslagen i proposi -

Ändring i vattenlagen, in. m.

tionen. Jag vill erkänna att en del av
dessa förslag kommer att medverka till
att frågorna måhända kommer att handläggas
bättre ur den enskildes synpunkt
än vad som har skett tidigare. Men utgångspunkten
för motionärerna och för
reservationerna är just den erfarenhet
som vi har haft, och denna anses av företrädare
för de enskilda intressena
där uppe inte vara särskilt god.

Denna fråga har väckt mycket stor
uppmärksamhet, bl. a. i Jämtland, och
därför tror jag det finns anledning att
genom att bifalla de i de olika reservationerna
framlagda förslagen om tillläggsbestämmelser
ytterligare stärka den
enskildes möjligheter att påverka utvecklingen.
En av anledningarna till att
det varit och fortfarande är svårt för
den enskilde att bevaka sina intressen
är ju flottningsföreningarnas egendomliga
konstruktion. Det rör sig om en
mycket flytande konstruktion, i det att
bara de som för tillfället håller på med
flottningen är medlemmar av föreningen.
Det kan gälla skogsägare som flottar
ett år för att sedan göra uppehåll under
ett eller flera år. Under denna tid
tillhör de alltså inte alls flottningsföreningen
och har då mycket svårt att
hålla sig å jour med vad som händer
och sker i flottningsföreningen liksom
även med beslut om slutlig avlysning av
flottleden.

Dessa negativa erfarenheter ligger
bakom motionärernas och mina förslag.
Jag vidhåller yrkandet om bifall till reservationerna.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
I); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositio -

3* — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 29

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Ändringar i landstingslagen, m. m.

nen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hedin begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.

B) i utskottets utlåtande nr 43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av herr Hedin.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hedin begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 164 ja och 27 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
II); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hedin begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.

C) i utskottets utlåtande nr 43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen II) av herr Hedin.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hedin begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 164 ja och 28 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. D

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
III) av herr Hedin; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. E

Utskottets hemställan bifölls.

§ 26

Ändringar i landstingslagen, m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av proposition
med förslag till ändringar i landstingslagen
och till särskilda bestämmelser
om Stockholms läns landstingskommun
jämte följdmotioner.

I propositionen nr 112 hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att antaga
förslag till

1) lag om ändring i landstingslagen
den 14 maj 1954 (nr 319),

2) lag med särskilda bestämmelser
om Stockholms läns landstingskommun,

3) lag om antalet landstingsmän och

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

valkretsindelningen i Stockholms läns
landstingskommun för valperioden
1971—1973.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås särskild lagstiftning
med vissa bestämmelser som
avviker från landstingslagen eller kompletterar
denna och som avses bli tilllämpliga
på Stockholms läns landstingskommun
efter det samgående mellan
denna och Stockholms stad som staden
och landstingskommunen nyligen
fattat beslut om.

Särreglerna rör i huvudsak landstingskommunens
kompetens, antalet
landstingsmän, valkretsindelningen och
landstingets sammanträden.

Samtidigt föreslås vissa ändringar i
landstingslagen med giltighet för alla
landstingskommuner. Bl. a. föreslås att
bestämmelsen om obligatoriskt landstingsmöte
den första måndagen i oktober
tas bort.

Särreglerna för Stockholms läns
landstingskommun avses träda i kraft
så snart Kungl. Maj :t beslutat angående
samgåendet. I övrigt avses ändringarna
träda i kraft den 1 januari 1970.

Förslaget till lag med särskilda bestämmelser
om Stockholms läns landstingskommun
var i följande delar så
lydande.

4 §.

Rätt att väcka förslag vid landstingsmöte
tillkommer, utöver dem som anges
i 21 § 1 mom. första stycket landstingslagen,
kommun inom landstingskommunens
område.

I fråga om tid för väckande av förslag
vid landstingsmöte, om tryckning
av inkomna förslag samt om tid för avlämnande
och besvarande av interpellation
gäller vad landstinget föreskriver.

7 §.

Utan hinder av 30 § andra stycket
landstingslagen får landstinget företaga

Ändringar i landstingslagen, m. m.

ärende till avgörande, även om det ej
blivit berett av särskilt utskott.

11 §•

Besvär över beslut av landstinget eller
av förvaltningsutskottet eller annan
nämnd får anföras av, utöver medlem
av landstingskommunen, kommun inom
landstingskommunens område. I fråga
om sådana besvär äger 78 § landstingslagen
motsvarande tillämpning.

I anledning av propositionen hade
väckts följande motioner:

1) 1: 1052 av herr Alexanderson och
11:1216 av herr Åkerlind m. fl.;

2) 1: 1053 av herr förste vice talmannen
Strand m.fl. och 11:1215 av fru
Eriksson i Stockholm m. fl.;

3) I: 1054 av herr Werner och 11:
1213 av herr Hermansson;

4) 1:1055 av herr Hubinette m.fl.
och II: 121Å av fru Mogård m.fl.;

5) 1:1057 av herr Manne Olsson
m.fl. och 11:1212 av herr Gustafsson i
Barkarby m. fl.;

6) 11:1210 av herrar Grebåck och
Sundman; samt

7) II: 1211 av herrar Grebåck och
Sundman.

Samtliga nedan redovisade motioner
avsåge förslaget till lag med särskilda
bestämmelser om Stockholms landstingskommun.

Motionerna I: 1052 och II: 1216 påpekade
vissa oklarheter i 9 §.

Motionerna I: 1053 och II: 1215 åsyftade
att särbestämmelser skulle införas
även om fastställelse av utgifts- och inkomststat.

Motionerna 1: 1057 och 11:1212 åsyftade
att särbestämmelser icke skulle
införas om särskild initiativrätt och besvärsrätt
för primärkommunerna och
om möjlighet att avstå från dubbel beredning,
vilket betydde att 4 § första
stycket samt 7 och 11 §§ skulle utgå.

Motionerna II: 1210 och II: 1211 hade

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Ändringar i landstingslagen, m. m.

Samma syfte som sistnämnda motionspar.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. anta det i proposition nr 112 framlagda
forslaget till lag om ändring av
landstingslagen;

2. med avslag på motionerna I: 1054
och II: 1213 anta det i proposition nr
112 framlagda förslaget till lag om antalet
landstingsmän och valkretsindelningen
i Stockholms läns landstingskommun
för valperioden 1971—1973;

: 3. i fråga'' om det i proposition nr
112 framlagda förslaget till lag med
särskilda bestämmelser om Stockholms
läris landstingskommun

a) med bifall till motionerna 1:1057
och II: 1212 samt II: 1210 i vad de avsåge
primärkommuns förslagsrätt anta
4 § med ändringen att första stycket
utginge;

b) med avslag på motionerna I: 1057
och IT: 1212 i vad de avsåge dubbelt
beredningstvång och på motionen II:
1211 anta 7 §;

c) med bifall till motionerna I: 1052
och 11:1216 anta i utskottets hemställan
angiven lydelse av 9 §;

d) med bifall till motionerna I: 1057
och II: 1212 samt IT: 1210 i vad de avsåge
primärkommuns besvärsrätt besluta
att 11 § skulle utgå;

e) förklara motionerna 1:1053 och
11:1215 besvarade med vad utskottet
anfört; samt

f) med avslag på motionerna 1: 1055
och II: 1214 anta förslaget i övriga delar; 4.

förklara motionerna I: 1057 och
11:1212 i vad de avsåge översyn av
landstingslagen besvarade med vad utskottet
anfört.

Reservationér hade avgivits

1) till punkten 3 a i utskottets hemställan
(primärkommuns förslagsrätt)
av herrar Sörenson och Richardson
(båda fp), fröken Lundbeck (m) samt

herr Strömberg (fp), vilka ansett att
utskottet under 3 a bort hemställa,

att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1057 och 11:1212 samt
II: 1210 i vad de avsåge primärkommuns
förslagsrätt anta 4 § oförändrad;

2) till punkten 3 b i utskottets hemställan
(dubbelt beredningstvång) av
herrar Erik Olsson (s) och Sveningsson
(in), fru Thunvall (s), herrar Boo (ep)
och Gustafsson i Barkarby (s) samt fru
Mogård (m), vilka ansett att utskottet
under 3 b bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1057 och 11:1212 i vad
de avsåge dubbelt beredningstvång och
till motionen II: 1211 besluta att 7 §
skulle utgå och att följande paragrafer
skulle erhålla härav föranledda ändrade
nummer;

3) till punkten 3 d i utskottets hemställan
(primärkommuns besvärsrätt)
av herrar Sörenson och Richardson
(båda fp), fröken Lundbeck (m), fru
Anér (fp) samt herr Strömberg (fp),
vilka ansett att utskottet under 3 d bort
hemställa,

att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1057 och II: 1212 samt II:
1210 i vad de avsåge primärkommuns
besvärsrätt anta 11 §;

4) till punkten 3 e i utskottets hemställan
(fastställelse av stat) av herrar
Sörenson och Richardson (både fp),
fröken Lundbeck (m) samt herr Strömberg
(fp), vilka ansett att utskottet under
3 e bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1053 och 11:1215 besluta

att efter övriga paragrafer i lagen,
med det nummer som följde av riksdagens
beslut i övrigt beträffande lagen,
intoges en paragraf med följande lydelse
:

»Landstinget tager upp styrelsens
statförslag till granskning och fastställelse
vid sammanträde senast den 15
november. Valår sker granskningen och

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

fastställelsen genom det nyvalda landstinget.
»

och att i övergångsbestämmelserna
tillfogades en punkt av följande lydelse: »4.

Det under år 1970 valda landstinget
skall senast den 15 november
1970 granska och fastställa utgifts- och
inkomststat för år 1971.»

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
fru Mogård (m).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Bakgrunden till de förslag
till ändringar i landstingslagen och
till särskilda bestämmelser för Stockholms
läns landstingskommun som framlagts
av regeringen är väl känd av kammarens
ledamöter, och jag skall därför
inte närmare ingå på den. Det är som
alla vet det förestående samgåendet mellan
Stockholms stad och Stockholms
läns landsting som varit orsaken till att
förslagen nu lagts fram.

Utskottet har i stort sett inte gjort
några erinringar mot förslagen. Endast
beträffande ett par detaljbestämmelser
har utskottet gjort en annan bedömning
än departementschefen; jag återkommer
till den saken litet längre fram. Huvudfrågan
är om det behövs en särlagstiftning
för Stockholms läns landsting, som
man sagt kommer att få uppgifter som
andra landsting inte har. Orsaken till
detta förhållande torde vara den urbanisering
som försiggår i stockholmsområdet.
Jag vågar emellertid hävda att
det är en utveckling som är på gång
även i andra delar av landet. Sålunda
pågår för närvarande förhandlingar
mellan Malmö stad och Malmöhus läns
landsting om ett samgående. Urbaniseringen
i den s. k. öresundsregionen är
nämligen inte mindre än den som pågår
i stockholmsområdet. Man bör i
blickpunkten ha det förhållandet att
miljonstaden Köpenhamn ligger alldeles
inpå Malmö stads knutar, och plane -

Ändringar i landstingslagen, m. m.

ringsfrågorna för Malmö stad och
Malmöhus läns landsting kan självfallet
inte handläggas utan kontakter med Köpenhamn
och utan beaktande av förhållandena
där. Jag tänker här t. ex. på
kommunikations- och kraftförsörjningsfrågorna
samt på vattenförsörjningen
och vattenreningen in. m. Man skulle
kunna räkna upp en rad exempel som
visar att ett samgående mellan Malmö
stad och Malmöhus läns landsting i så
fall har samma behov av en särlagstiftning
som stockholmsområdet.

Enligt min mening bör emellertid inte
dessa frågor lösas genom en särlagstiftning
för de olika landstingen utan inom
ramen för landstingslageh. Det har också
gjorts framställningar om en översyn
av den lagen, främst då av kompetensreglerna
men även i andra avseenden.
Utskottet skriver på den punkten
följande: »Utskottet vill emellertid erinra
om att dessa frågor redan aktualiserats
dels inom kommunalrättskommittén,
som enligt tilläggsdirektiv överser
den kommunala kompetensen, dels genom
länsdemokratiutredningens principbetänkande,
som för närvarande är
föremål för remissbehandling, dels genom
riksdagens framställning till regeringen
förra året om översyn av den
kommunala demokratin. En sådan översyn,
som motionärerna åsyftar, bör alltså
kunna komma till stånd utan något
nvtt initiativ av riksdagen.»

Det är en uppfattning som helt delas
av utskottet.

Utskottet har stannat för propositionens
förslag till kompetensregler. Man
anser att förslaget kan godtagas och avstyrker
därför de väckta motionerna om
en annan gränsdragning mellan landstingskommunernas
och primärkommunernas
kompetens, en fråga som nära
sammanhänger med denna.

Departementschefen har föreslagit en
speciell lagregel på denna punkt där det
heter att landstingskommunen utöver
tidigare kompetens får befogenhet att
handha angelägenheter som nu ankom -

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Ändringar i landstingslagen, m. m.

mer på primärkommunerna, »om det är
påkallat med hänsyn till betydande behov
av samverkan mellan kommunerna
inom nämnda del av området». En sådan
befogenhet hade jag personligen gärna
velat ha för alla landsting, men jag skall
inte ta upp denna fråga nu.

Herr talman! Jag förmodar att vi
framdeles kommer att få anledning att
återkomma till denna fråga i riksdagsarbetet.
Den stora frågan är emellertid,
som jag ser det, om det behövs en speciallag
eller inte. Departementschefen
har stannat för en begränsad sådan lag,
och med hänsyn till det föreliggande
läget har utskottet funnit övertygande
skäl för en sådan speciallag för stockholmsområdet.
Förslaget härtill har utarbetats
i nära samarbete med kommunalrättskommittén
och den av Stockholms
stad och Stockholms läns landsting
tillsatta storlandstingskommittén,
och dessa kommittéer har i remissyttranden
i huvudsak tillstyrkt förslaget.

.lag skall härefter, herr talman, övergå
till att något beröra detaljbestämmelserna,
om vilka det väckts en råd motioner
med yrkanden i olika riktningar. .lag
kommer inte att gå in på dem alla och
kommer inte heller att redogöra för
dem. Om det uppstår behov härav, får
vi återkomma i den följande debatten
med en sådan redovisning. Jag vill emellertid
slå fast att det i huvudlinjerna råder
enighet inom utskottet. Men inte
heller i fråga om detaljerna är meningsmotsättningarna
så stora som de kan
synas vara att döma av antalet reservationer.
I vissa fall vågar jag säga att
det faktiskt är fråga om eu strid om
påvens skägg. När det gäller antalet
landstingsmän råder det enighet inom
utskottet om ett tillstyrkande av det av
departementschefen framlagda förslaget
om 149 mandat, fördelade på så sätt att
minst sju landstingsmän väljes inom
varje valkrets. Det föreligger en motion
om ett ökat antal mandat, vilken avstyrkts
av utskottet, Det av departe -

mentschefen framlagda förslaget liar
tillstyrkts av alla remissinstanser.

I samband med kompetensfrågan
kommer man också in på primärkommunernas
rätt att hos landstinget väcka
förslag och att anföra besvär över inom
landstinget fattade beslut. Departementschefen
framför förslag om införande
av sådan rätt, vilket på sitt sätt
är en principiell nyhet. Utskottet har
den meningen att någon särregel icke
bör införas om så inte är direkt motiverat
av de speciella förhållandena. Så
kan ju inte heller sägas vara fallet vid
en bedömning av frågan. Vi anser inom
utskottet att detta spörsmål bör prövas i
ett vidare sammanhang. Vi tar inte ställning
till huruvida en sådan kompetensregel
skall införas. Utskottet vill inte gå
in på någon närmare sakprövning härav.
Vi har emellertid den mycket bestämda
meningen att en sådan regel, om
den skall införas, inte bara hör gälla
Stockholms läns landsting.

När det gäller besvärsmöjligheterna
vill jag erinra om att det i den tidigare
landstingslagen, som avskaffades när
den nu gällande landstingslagen infördes,
fanns en regel om kommunernas
besvärsmöjligheter. Denna bestämmelse
har alltså avskaffats, och vi kan inte
inse att det är nödvändigt att nu införa
en särregel av samma innebörd för
Stockholms läns landsting.

Samma ställning tar utskottet till frågan
om det nyvalda eller det gamla
landstinget skall besluta under ett valår.
Vi anser inte heller i detta avseende
att det finns behov av en särregel för
Stockholms läns landsting, utan sådana
regler bör, om de införs, givetvis avse
alla landsting.

Jag vill påpeka att frågan om tidpunkten
för val av landstingsmän övervägs
av grundlagberedningen. På denna
punkt ansluter sig utskottet till departemenschefens
bedömning att frågan
inte skall tas upp till prövning nu utan
i ett annat, större sammanhang. Men ut -

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

skottet gör ett uttalande som det finns
anledning att fästa uppmärksamheten
på, nämligen att nyval bör få genomslag
så snart som möjligt.

Slutligen vill jag säga några ord om
den fråga som kanske vållat mest debatt,
nämligen departementschefens
förslag om att avskaffa det dubbla beredningstvånget.
.lag vill understryka
att det är fråga om att avskaffa ett tvång
om dubbla beredningar och inte — som
kanske några av kammarens ledamöter
uppfattat saken — fråga om att avskaffa
möjligheten till dubbla beredningar.
Kommunikationsministern anser att
landstinget självt bör få avgöra om
dubbel beredning skall ske eller ej. Meningsmotsättningarna
i den debatt som
möjligen uppstår kommer egentligen
inte att gälla sakfrågan utan fastmer
vad som skall stå i lagen på denna
punkt. Landstingen bör enligt utskottsmajoritetens
mening själva få bestämma
över sin arbetsordning och sin beredning
av ärendena. Jag finner detta vara
ett rimligt ställningstagande. Personligen
anser jag att riksdagen när det gäller
kommunallag och landstingslag inte
bör binda dessa församlingars arbetsordning
alltför hårt, utan de bör själva
få ta ställning till saken.

I detta sammanhang skulle vi naturligtvis
lätt kunna komma in på en debatt
om vad vi lägger in i begreppet
kommunal demokrati. Men jag skall
inte nu närmare gå in på den frågan.
Jag vill emellertid erinra om att vi för
någon vecka sedan diskuterade en fråga
som har anknytning till det ärende vi
nu debatterar, nämligen frågan om sammanläggning
av storkommunerna. Vid
det tillfället ansåg vissa talare att kommunerna
själva lielt skulle få avgöra när
sammanläggning skulle ske o. s. v. Men
jag skall, som sagt, inte gå in på den
saken.

Jag vill slå fast att det vi nu diskuterar
är en detalj. Under utskottsbehandlingen
har jag också funnit att det inte

Ändringar i landstingslagen, m. m.

föreligger några större meningsmotsättningar
på denna punkt. Första kammaren
anslöt sig ju också vid sin behandling
av frågan med överväldigande majoritet
till utskottets förslag, som överensstämmer
med departementschefens
proposition.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag nu sagt och vad som anförts i utlåtandet
yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Herr GUSTAFSSON i Barkarby (s):

Herr talman! Av de tre lagförslag som
är föremål för överläggning under denna
punkt på dagordningen avser jag
bara att kommentera förslaget till lag
med särskilda bestämmelser om Stockholms
läns landstingskommun. Den
kommentaren berör för övrigt bara vissa
delar av lagförslaget. Dessförinnan
vill jag emellertid bara göra några reflexioner
om det nya stockholmslandstinget.

Man kan se det nya tinget som ett
ytterligare led i integrationssträvandena
på den kommunala förvaltningens
område i stockholmsregionen •— och
som ett nödvändigt led. Det finns de
som tycker att hela denna process har
gått för långsamt, och från rent sakliga
synpunkter är detta kanske riktigt. Man
kan nästan aldrig i sådana här sammanhang
bortse från att det finns en
viss tvekan och osäkerhet inför det nya
hos dem som skall fatta besluten, vilket
medverkar till fördröjningar. Man kan
tycka bra eller illa om dessa fördröjande
faktorer, men man gör klokt i att
räkna med dem. Det torde emellertid
vara svårt att hävda att det skulle ha
gått för fort med integrationsprocessen
inom kommunalförvaltningen i stockholmstrakten,
i varje fall om man ser
den i relation till den näringsgeografiska
och bebyggelsemässiga utvecklingen.
Att däremot, som det ibland
görs, frånkänna kommunalmännen i
stockholmsområdet allt intresse för

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Ändringar i landstingslagen, m. m.

samarbete är litet orätt. En aldrig så
kort översikt över samarbetsformerna
under de senaste 25 åren ger i stället
en bild av stor variationsrikedom. Här
fanns t. ex. åren 1942—1946 kommunala
förhandlingsnämnden i Stockholms
län. Denna bestod av ett antal förortskommuner
som gemensamt handlade
förhandlings- och lönefrågor som arbetsgivarorganisation.
Den ersattes 1946
av Stockholms förorters samarbetsnämnd
som utreder och behandlar frågor
om bl. a. vattenförsörjning och avlopp.

År 1951 bildade man Stockholmstraktens
regionplaneförbund, i vilket Stockholms
stad och en råd länskommuner
ingick, och i anslutning till det första
aktionsprogrammet för bostadsförsörjningen
1957 bildade man 1958 Storstockholms
planeringsnämnd, som också
består av Stockholms stad och en
rad kranskommuner, för att främja
stockholmsområdets utbyggnad.

Beträffande sjukvården kom samarbetet
mellan Stockholms stad och Stockholms
läns landsting i gång i mitten på
1950-talet, och på det området arbetar
nu Storstockholms sjukvårdsberedning.
För den kollektiva trafiken bildade man
1965 Kommunalförbundet för Stockholms
stads och läns regionala frågor,
eller KSL som det brukar kallas. Där är
staden och landstingen med. Då hade
emellertid dåvarande finansborgarrådet
i Stockholm Hjalmar Mehr i ett stattal
1963 tagit upp frågan om det s. k. storlandstinget
som ett organ för samverkan.
Han lanserade alltså detta i stället
för förslaget om regionkommuner som
varit uppe i 1944 års kommitté för kommunal
samverkan och vunnit majoritet.
Storlandstingstanken hade där kommit
i minoritet och framförts reservationsvis.

Efter herr Mehrs stattal bildade man
alltså storlandstingkommittén i Stockholm
1964 som blev ett utredningsorgan.
Förutom dessa organ kan man, om
man så vill, räkna upp en lång rad

kommunalförbund, kommittéer och stiftelser,
inte minst en lång rad avtal mellan
kommunerna i olika frågor. Även
om denna uppräkning inte är fullständig,
kan man säga att den ger en bild
av mångfald och variationsrikedom i
samarbetsformerna i storstockholmstrakten.

Jag tror att det varit värdefullt att
detta samarbete har fått ta sig olika
vägar och finna olika former men jag
tror också att det nu är nödvändigt att
man får en mera bestämd organisatorisk
ram för samarbetet. Den omfördelning
av arbetsuppgifter som pågått
mellan olika kommunala organ i storstockholinsområdet
fortsätter, och detta
beslut kommer inte att bli den sista
omfördelningen av arbetsuppgifter. Jag
tror att det i framtiden blir nödvändigt
att i en snabbare takt beakta behovet av
omfördelning av arbetsuppgifter i storstadsregionerna.

På vilket sätt lagstiftningen sedan
skall relateras till dessa omfördelningar
blir väl, antar jag, föremål för delade
meningar. Vad nu gäller den aktuella
problematiken i stockholmsområdet delar
jag i princip departementschefens
ståndpunkt att man bara skall ha sådana
särregler som är motiverade av
den särskilda inriktningen och omfattningen
av Stockholms läns landstingskommun.
.lag kan därför också dela
utskottets talesmans uppfattning, när
han säger att det inte är något speciellt
med stockholmsområdet som skulle motivera
särlagar i någon större utsträckning.

I praktiken blir det sedan alltid en
fråga om hur man tolkar ordet motiverade.
På några punkter har jag för
min del kommit till en annan avvägning
av behovet av särlagstiftning än
som redovisas i propositionen. Efter
konstitutionsutskottets behandling av
propositionen och följdmotioner kan
jag säga, att jag för min del i detta inlägg
bara skall ta upp ett delproblem,
nämligen den s. k. dubbla beredningen.

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

Innan jag går in på denna vill jag säga,
att propositionen enligt min mening
rent allmänt innebär en klar förbättring
gentemot utredningsmannens ursprungliga
förslag.

Vad den dubbla beredningen beträffar
finner man att Stockholms stad och
storlandstingskommittén är för dess avskaffande,
medan länsstyrelsen i Stockholms
län, länets landsting och Svenska
landstingsförbundet vill bibehålla den.
I propositionen föreslås att det dubbla
beredningsförfarandet görs beroende av
landstingets eget beslut.

Det är huvudsakligen två skäl som
har anförts för ståndpunkten att den
dubbla beredningen skall avskaffas. Det
ena är att sammanträdena väntas före;omma
allt tätare, det andra är tillcomsten
av en väl utbyggd nämndorganisation.
En högre sammanträdesfrekvens
-— som det med stor sannolikhet
blir — är emellertid i sig själv inget
skäl för att avskaffa den dubbla beredningen.
Självfallet är det inte frekvensen
av utan sättet på vilket sammanträdena
ordnas, som är relevant när man
skall diskutera ledamöternas reella möjligheter
att ta del i landstingets arbete
och påverka beslutsprocessen. Sammanträdesfrekvensen
finner jag följaktligen
i hög grad irrelevant i detta avseende.

Det andra motivet är alltså den väl
utbyggda nämndorganisationen, men vi
vet inte hur den skall se ut. Några beslut
har ännu inte fattats på den punkten.
Därför förefaller det litet malplacerat
att nu åberopa den som ett skäl.
Om man bortser från detta kan man
naturligtvis alltid rent teoretiskt tänka
sig en nämndorganisation och något
slags princip för tillsättning av ledamöter
i denna som gör det möjligt att
uppnå en jämn fördelning, liknande den
som brukar förekomma i landstingsutskotten.
Varje ledamot skulle i så fall
ha något betydande uppdrag och på det
sättet kunna verka aktivt i tinget.

T praktiken får man emellertid med
stor sannolikhet inte en så jämn för -

Ändringar i landstingslagen, m. m.

delning, utan det blir en tendens till
hopning av uppdragen. I fråga om ett
så stort landsting som stockholmstinget
avses att bli med 149 ledamöter finns
det väl två orsaker till att fördelningen
inte blir särskilt jämn. Dels kan man
knappast ordna så många facknämnder
med någorlunda betydande arbetsuppgifter
att alla ledamöter kan beredas
plats, dels får man räkna med den vanliga
tendensen till koncentration av
uppdragen, vilken ur andra synpunkter
än de vi här diskuterar ibland kan vara
önskvärd. Jag ser därför den obligatoriska
dubbla beredningen som ett
slags garanti för att de många landstingsledamöterna
får en chans att verka
aktivt och kunna påverka besluten i
landstinget på ett bättre sätt. Denna garanti
skall man inte ta bort förrän man
för det första vet hur den nya nämndorganisationen
skall se ut — det vet man
som sagt inte ännu — och för det andra
har prövat i vad mån den stora gruppen
landstingsledamöter har möjlighet att
aktivt verka i en nämndorganisation.
Utredningsmannen målar en ljus bild
av detta problem, men det återstår att
se hur det går i verkligheten.

Av vad jag anfört framgår att jag inte
alls betraktar den dubbla beredningen
som någonting heligt och oersättligt;
den får naturligtvis som allting annat
med tiden omprövas. Men att avskaffa
den nu, innan man vet vad som kommer
i stället och enbart med allmänna
hänvisningar till att man har en väl
utbyggd nämndorganisation, är eu tanke
som jag inte kan biträda. Därför, herr
talman, yrkar jag bifall till reservationen
2 under punkten 3 b i utskottets
hemställan och i övrigt bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde fru Lewén-Eliasson
samt herrar Nyström, Andersson
i Södertälje och Nordberg
(samtliga s).

Herr STRÖMBERG (fp):

Herr talman! De kommunala samord -

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Ändringar i landstingslagen, m. m.

ningsfrågorna i Storstockholm har varit
aktuella i många år. Den lösning som
nu föreslås är resultatet av en lång utveckling.
Befolkningsökningen har varit
kraftig och fortsätter att stiga samtidigt
som den kommunala verksamheten
har ökat och intensifierats. De särskilda
problem som förorsakas av hopklumpningen
av människor till huvudstadsregionen
har gjort att kraven på
en lösning av samordningsproblemen
vuxit samtidigt som förutsättningarna
snabbt har ändrats.

En väsentlig fråga för skapandet av
det nya landstinget, det s. k. storlandstinget,
gäller författningen. Den tillkallade
sakkunnige har föreslagit en särskild
författning. Utredningsarbetet har
bedrivits i nära samarbete med kommunalrättskommittén
och den av Stockholms
stad och Stockholms läns landsting
gemensamt utsedda storlandstingskommittén.
En särskild lag skulle ha
givit de många förtroende- och tjänstemännen
tillfälle att i större utsträckning
få en överskådlig bild av den författning
som de skall tillämpa. Med en
fristående lag hade storlandstinget också
fått möjligheter att i frågor som inte
har principiell räckvidd välja de lösningar
som väntas ge de bästa resultaten.

Det är beklagligt att statsrådet inte
bär ansett sig kunna följa utredningsmannens
förslag om en särskild författning.
Genom de målmedvetna och
energiska insatser som under hård tidspress
har gjorts de senaste åren av dem
som varit engagerade i det omfattande
utrednings- och planeringsarbetet har
förutsättningar skapats för att även med
den nu föreslagna författningen få det
nya landstinget att börja fungera 1971.
Som ärendet nu ligger till kommer jag
dock att i huvudsak stödja propositionen.
Jag kan också instämma i vad
herr Adamsson sade om att meningsmotsättningarna
har varit relativt små.

I de föreslagna lagarna finns bestämmelser
som blivit föremål för diskus -

sion i utskottet och föranlett reservationer.
Det rör sig om förslag som knappast
har någon principiell betydelse, då
landstinget kommer att få arbeta under
förhållanden som i många och, enligt
mitt bedömande, väsentliga avseenden
skiljer sig från de förhållanden som råder
i andra landsting. Det synes mig
därför vara en rimlig begäran att riksdagen
skall ta hänsyn till vad regionens
förtroendevalda har uttalat som önskemål
i fråga om det sätt varpå det
praktiska arbetet i det nya landstinget
skall bedrivas.

Det nya landstinget har vuxit fram
ur mycket gamla tankar och idéer som
gällt hur man bättre än nu skall kunna
lösa besvärliga problem för regionens
invånare; förutsättningen har inte varit
att framför allt skapa en kommunbildning
som passar in i gällande författning.

I en motion som har förste vice talmannen
i första kammaren herr Strand
som första namn och som skrivits under
av en lång råd företrädare för de
stora partierna yrkas att särskilda bestämmelser
skall införas för Stockholms
läns landstingskommun så att statförslaget
får fastställas senast den 15 november;
under valår skall statförslaget
enligt motionen granskas och fastställas
av det nyvalda landstinget.

Dessa förslag överensstämmer helt
med dem som framställts av den särskilde
utredningsmannen och har alltså
varit föremål för prövning. Statarbetet
i Stockholms läns landstingskommun
blir omständligt och tidskrävande. Uppgifterna
blir större och fler än hos
andra landsting. En tidsförskjutning är
möjlig genom att man får ett kontinuerligt
verksamt landsting. Det är från
allmänna politiska synpunkter önskvärt
att en nyvald församling får träda
till så snart som möjligt. Detta förfaringssätt
finns redan i Stockholms stad,
och kommunalrättskommittén arbetar
med detta problem. I det läget kan det
inte inge betänkligheter att genomföra

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

eu begränsad specialreglering för Stockholms
läns landsting.

Förslaget om initiativ- och hesvärsrätt
för primärkommun har framlagts
av utredningsmannen, och detta förslag
har sedan följts av departementschefen.
Utskottets majoritet har här gått emot
propositionen.

Storlandstingskommunen utgör ett
gemensamt utvecklingsområde där lokala
och regionala organ kommer att
svara för olika delar av ett samhällsbyggande,
som måste samordnas i tid,
rum och dimension. Här uppkommer
speciella krav på samordning och samband.
Den föreslagna initiativrätten bör
ses som ett medel — och ett mycket
viktigt sådant — i samarbetet mellan
primärkommunerna och landstingskommunen.
Initiativrätten ger också möjlighet
till en breddning av debatten i
regionala angelägenheter. I anslutning
till förslag om framställningar till
landstinget kan primärkommunernas
fullmäktige överlägga i frågor, som ankommer
på landstinget men som är av
betydelse för de lokala förhållandena
och för utvecklingen inom kommunen.

En besvärsrätt för primärkommunerna
ger ökad precision åt kompetensbestämmelsen
när det gäller förhållandet
mellan landstingskommunen och
primärkommunen. Själva besvärsprocessen
torde vinna på att primärkommunen
kan stå som part. Primärkommunerna
har då goda möjligheter att
medverka till att utredning och argumentering
blir allsidig.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
1, 3 och 4.

Fru MOGÅRD (m):

Herr talman! Diskussionen om det
s. k. storlandstinget för Stockholms stad
och län har varit lång och intensiv. Det
har rått stor osäkerhet, särskilt på den
primärkommunala sidan, om vad ett
sådant storlandsting skulle innebära:
början till en enhetskommun — en särskild
sorts kommunbildning vid sidan

Ändringar i landstingslagen, m. m.

av de existerande landstings- och primärkommunerna
— eller ett vanligt
landsting med vissa ytterligare befogenheter.

Den av departementschefen tillkallade
sakkunnige stannade för att storlandstinget
borde betraktas som en från andra
landstingskommuner artskild kommun
och föreslog i konsekvens därmed
att en särskild författning borde gälla
för storlandstingskommunen. Departementschefen
däremot har i proposition
112 inte velat se någon principiell skillnad
mellan Stockholms läns landsting
och övriga landsting. Däremot har han
kanske velat se det förra som ett landsting
som ligger före i utvecklingen, en
utveckling som kan förutses också för
andra landsting. Departementschefen
avvisar därför en rad förslag till särbestämmelser
och anser att Stockholms
läns landsting i stort skall följa landstingslagens
bestämmelser. Endast de
särskilda förhållanden som råder i
Stockholms län motiverar att kompletterande
särregler meddelas.

Mot bakgrunden av att landstingens
ställning i förhållande till primärkommunerna
och till staten är föremål för
överväganden i länsdemokratiutredningen
och i kommunalrättskommittén och
att beslut i en eller annan riktning kan
komma att fattas inom en relativt kort
tid, tycker jag -— i motsats till herr
Strömberg och i likhet med herr Adamsson
— att detta är en klok bedömning.

I konsekvens med en sådan bedömning
vore det då angeläget att klart avgränsa
den utökade kompetens som skall
tilläggas Stockholms läns landsting.
Landstingslagens 4 § anger genom en
exemplifiering arten och beskaffenheten
av de angelägenheter som landstingskommunerna
får handha. Denna
paragraf, som medger en ganska stor
rörelsefrihet, gäller också Stockholms
läns landsting. I 1 § i förslaget till lag
med särskilda bestämmelser om Stockholms
läns landsting borde därför endast
ha tagits upp de ytterligare befo -

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Ändringar i landstingslagen, m. m.

genheter som enligt överenskommelse
mellan staden och landstinget hör ombesörjas
av det nya landstinget, nämligen
regionplanering, samordning av och
stöd åt kommunernas bostadsbyggande,
planering av vattenförsörjning och avloppssystem,
kollektiv trafik samt planering
av skolväsendet ovanför grundskolan.

Departementschefen har i stället föreslagit
en lydelse av kompetensparagrafen
i den särskilda lagen, som ger betydande
frihet åt Stockholms läns landsting
att utvidga sina befogenheter.
Landstingskommunen får, enligt 1 § som
herr Adamsson redan citerat, handha
angelägenhet som avser del av landstingskommunens
område och som ankommer
på kommunerna, om det är påkallat
med hänsyn till betydande behov
av samverkan mellan kommunerna inom
nämnda del av området.

Kärnpunkten är: Vem avgör när detta
betydande behov av samverkan uppstår?
Faktum är att landstinget självt har i sin
makt att avgöra vilka nya arbetsuppgifter
det vill upptaga. Såvitt jag kan
förstå kan paragrafen i denna utformning
bli upphov till kompetenskonflikter
och inverka menligt på den primärkommunala
planeringen, som i många
avseenden måste präglas av osäkerhet i
denna situation. Departementschefen
förutsätter visserligen att samråd med
primärkommunerna kommer att äga
rum. Gäller detta månne även de kommuner
som ligger utanför den del av
området, där betydande behov av samverkan
uppstått? En planering för en
del av landstingsområdet kan innebära
en — relativ eller absolut — försämring
föi- en annan del av området. Det är
förmodligen riktigt att förutsätta ett
samråd. På alla andra områden har man
dock ansett det säkrast att utforma sådana
bestämmelser att man inte behöver
förmoda eller förutsätta något därutöver.
Bäst hade som sagt varit att klart
avgränsa kompetensen och att ändring
eller utvidgning av den hade fått ske

som vid varje annan lagändring. Det
har inte, enligt min mening, gjorts troligt
att så stor brådska skulle kunna
tänkas att ett sådant förfarande inte
kunde tillgripas.

Stockholms stad och Stockholms läns
landsting har kommit överens om att
det nya landstinget inte skall vara en
färdig produkt utan uttrycka en utvecklingslinje.
Det vore dock enligt min mening
äventyrligt att utan styrning låta
utvecklingen ha sin gång. Som jag tidigare
nämnt har vi flera utredningar
som överväger hur de demokratiska institutionerna
skall fungera i framtiden.
Med den utformning som 1 § fått är utvecklingen
inte under kontroll; det
finns en visserligen liten men dock
risk för en utveckling som senare måste
korrigeras.

Departementschefen har, tydligen i
medvetande om att den föreslagna kompetensparagrafen
ändock skulle kunna
innebära ett okontrollerat intrång i den
primärkommunala kompetensen, föreslagit
att kommunerna skulle ges befogenhet
dels att väcka förslag till landstinget,
dels att anföra besvär över landstingskommuns
beslut. Utskottet har
emellertid, i konsekvens med grundprincipen
i propositionens förslag att endast
sådana särregler skall införas som
är direkt motiverade av de speciella
förhållandena i Stockholms läns landsting,
avvisat dessa förslag. Utskottsmajoriteten
har däremot inte, vilket borde
ha varit en naturlig följd av detta
beslut, anslutit sig till det i motion
11:1214 framförda yrkandet att kompetensregeln
skulle skärpas. Då majoritetens
ställningstagande mot detta yrkande
var överväldigande har jag stannat
för att i ett särskilt yttrande tillkännage
motionens och därmed mina egna
synpunkter. Jag uttrycker härmed en
förhoppning att departementschefen
med uppmärksamhet följer utvecklingen
och söker avvärja onödigt intrång i primärkommunal
kompetens.

Av redan anförda skäl — endast tving -

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

ande nödvändighet bör motivera särbestämmelser
— bör det dubbla beredningstvånget
bibehållas. Den av herr
Adamsson åberopade önskvärdheten av
frihet för landstingen att själva avgöra
sina verksamhetsformer torde böra gälla
samtliga landsting. Att det nya landstinget
kommer att sammanträda oftare
och att nämndorganisationen kommer
att byggas ut innebär inte, vilket iir det
väsentliga, att demokratin kan rationaliseras
bort. Statsrådet Palme bar nyligen
i en debatt hävdat att demokrati är jobbigt.
Så förhåller det sig verkligen, och
att minska landstingsledamöternas i
Stockholms län möjlighet att bli ordentligt
insatta i landstingsarbete under hänvisning
till att det skulle bli för jobbigt
utan att anvisa andra lika effektiva
möjligheter är inte framsynt.

.lag yrkar därför, herr talman, bifall
till reservation 2.

Att det nyvalda landstinget skulle få
fastställa staten är i och för sig önskvärt,
men en bestämmelse av den innebörden
bör inte avse endast Stockholms
läns landsting. En sådan bestämmelse
bör alltså anstå tills frågan kan lösas
för samtliga landstingskommuner. I denna
fråga ansluter jag mig altiså till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herr Åkerlind
(in).

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Det har uppstått en betydande
enighet i denna fråga, som från
början var starkt kontroversiell. Reservationerna
avser detaljer, och herr talmannen
måste väl hålla med mig om
att en stilla eftermiddagsfrid har liigrat
sig över kammaren när denna fråga behandlas,
som en gång utlöst så många
stormar.

För min del finner jag det tillfredsställande
att man kan genomföra en så
stor reform med så små medel. .lag vill
gratulera departementschefen till att lia
lyckats med detta. Tack vare det finns

Ändringar i landstingslagen, m. m.

det möjlighet att göra mycket fä ingrepp
i nuvarande landstingslag och införa eu
särlagstiftning med mycket få paragrafer.

Det finns så mycket större anledning
att gå denna väg som vi står inför en revision
av landstingslagen. Det har gjort
att jag försökt bidra till att man vid utskottsbehandlingen
funnit en linje som
skulle innebära så få ändringar och så
få särbestämmelser som möjligt.

Herr Strömberg hänvisade till de önskemål
som fanns inom storlandstinget.
Ja, lyssnade man först till herr Gustafsson
i Barkarby, sedan till herr Strömberg
och därefter till fru Mogård, förstår
man att det inte är lätt att tillgodose
samtliga önskemål — de går ju stick i
stäv mot varandra. Detta har gjort att
vi inte har kunnat tillgodose alla de
önskemål som förts fram av riksdagsledamöter
från det område som berörs
av beslutet om storlandsting.

Vi har inte velat godta bestämmelsen
om primärkommunernas reservationsoch
besvärsrätt. Det är en mycket liten
fråga, men det finns skäl för och
emot som bör prövas vid en blivande
revision av landstingslagen. Det är inte
bara Stockholm som är ett utvecklingsområde,
och de skäl som kan anföras här
kan åberopas även på andra håll. Låt
oss, när det också kan anföras starka
motskäl, pröva dessa frågor i ett sammanhang! Vad

gäller det dubbla beredningstvånget
kan det förefalla inkonsekvent
att vi har godtagit frihet för storlandstinget
att självt besluta, men jag vill
slå fast att det inte betyder att det
dubbla beredningstvånget avskaffas. Vi
vill bara visa dem som sitter i storlandstinget
förtroendet att själva avgöra
den saken. Håller herr Gustafsson inför
storlandstinget det anförande som han
höll från denna talarstol och vinner
han samma stöd som han gjorde här,
lär utgången bli den som herr Gustafsson
önskar, men varför skall vi här i
kammaren bestämma detta?

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Ändringar i landstingslagen, m. m.

Fru Mogård använde här en formulering
som väl var litet onödigt tillspetsad
då hon talade om att man inte skall
rationalisera bort demokratin. Nej, självfallet
inte, men i primärkommunerna,
där vi ändå tillämpar ett demokratiskt
system, har vi inte det dubbla beredningstvånget,
och jag fattade det inte
som ett nederlag för demokratin när
vi fann att det inte behövdes ett beredningsutskott
genom vilket budgeten
passerar sedan den behandlats i kommunens
styrelse.

Nu ger vi Stockholms län frihet. Det
kan tillämpa dubbel beredning i alla
eller i vissa frågor, och det kan underlåta
att tillämpa den dubbla beredningen
i alla frågor eller i vissa frågor.
Vi skapar bär en frihet som jag tror är
riktig med hänsyn till det arbete som
måste bedrivas inom detta landsting.

Den mest kontroversiella punkten bar
väl varit fastställandet av budgeten. Vad
först beträffar tidpunkten önskar man
att den skall vara fastställd till den 15
november. Enligt den ändring som ett
enhälligt utskott tillstyrker kommer sista
dagen att bli den 31 oktober. Den
skillnaden är inte av någon större betydelse,
men det kan för primärkommunerna
spela en viss roll att det blir någon
samordning, så att inte en primiirkonunun
först fattar sitt beslut och att
landstinget kommer efter.

Den avgörande frågan i detta sammanhang
är emellertid om det nya landstinget
eller det gamla skall fatta beslutet.
Jag har starka sympatier för tanken att
det inte bör finnas några eftersläpande
majoriteter. Jag gör mig inte skyldig
till något otillbörligt avslöjande om jag
säger att vi inom grundlagberedningen
arbetar på att få bort sådana eftersläpningar
ur det politiska livet, men då
måste man nog gå en annan väg än den
som reservanterna har anbefallt.

Enligt deras mening skall det, enkelt
uttryckt, finnas två landsting. Det gamla
lever kvar när det nya träder in och
fastställer budgeten. Skulle vi sedan få

en proposition — som antagligen kommer
att bifallas — om att man skall
välja ordförande, styrelser och nämnder
på decembersammanträdet, kommer
man i en egendomlig situation. Vem
skall tjänstgöra som ordförande vid det
landstingssammanträde där budgeten
fastställs? Står det i lagen att ordförande
skall väljas i december, måste vi
införa en särlagstiftning även på den
punkten. I det förslag till lagtext som
ligger framför oss återfinns inga bestämmelser
om detta. Man kommer alltså
i en besvärlig situation om den nya
lagen antas.

Men vad kan man åstadkomma reellt
om det nya landstinget får fatta besluten?
Beredningen har gjorts av de gamla
organen. Det går inte att välja ett
nytt förvaltningsutskott som kan bearbeta
förslagen från direktioner och
nämnder inom landstingsområdet. I
stället får ett landstingsmöte direkt försöka
genomföra denna omarbetning.
Skulle man inte heller här ha det dubbla
beredningstvånget, kunde det rent av
hända att det vid detta landstingsmöte
inte funnes utskott och att landstingsmännen
direkt finge bedöma, om budgeten
skulle ändras. Den nya majoritet
som man förutsätter skall finnas får i så
fall inte göra någon samlad budgetberedning.

I stället bör vi söka oss fram till en
sådan ordning att man får ett nytt förvaltningsutskott
som fungerar mellan
valet och fastställandet av budgeten.
Det innebär att man först skall ha ett
sammanträde då man väljer presidium
och förvaltningsutskott, och därefter får
detta förvaltningsutskott arbeta med
inkomna petita. På så sätt blir det meningsfyllt
att ett nytt landsting fastställer
budgeten.

Denna synpunkt får vi väl återkomma
till. Med den ordning vi nu har går det
inte att genomföra detta, och därmed
faller den tanke, hur välment den än är,
som man har fört fram om att det nya
landstinget skall fastställa budgeten.

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

Får jag till sist, herr talman, bemöta
en synpunkt som fru Mogård anförde.
Hon undrade om det var sådan brådska
att man inte kunde skriva en ny koinpetensparagraf
eller möjligen avvakta
revisionen av landstingslagen för att få
eu ny kompetensparagraf. Ja, jag bar
upplevt reaktionerna både hos Stockholms
stad och hos Stockholms län så,
att man var mycket angelägen om att få
denna reform genomförd. Man var rent
av så angelägen om att den skulle behandlas
vid vårriksdagen och inte skjutas
till hösten, att man ville att den
skulle pressas in under någon av de
sista dagarna. Herr Gustafsson i Barkarby
verkade också otålig över den tid
det tagit att få denna reform genomförd.

Med dessa ord yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Fru MOGÅRD (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan
talar i utomordentligt välvillig
ton om att man inte kan tillmötesgå
olika önskemål. Jag har, även om jag är
ganska ny här i kammaren, uppfattat
utskottsbehandlingen annorlunda. Jag
har inte sett den som någon sorts julklappsutdelning,
där man försöker tillmötesgå
olika personliga önskemål. Vi
gör alla olika bedömningar. Jag gör inte
anspråk på någon särskild välvilja mot
mig personligen. Men jag vill ändå
tala om att jag inte är ensam om den
uppfattning jag har förfäktat i det särskilda
yttrandet. Länsstyrelsen och en
rad kommuner har haft samma uppfattning.

När det sedan gäller att »rationalisera
bort demokratin» är det väl otvivelaktigt
så, att man rationaliserar bort
ett element av demokratin, om man slopar
det dubbla beredningstvånget. Jämförelsen
med primärkommunerna kan
ju också vändas. Det är kanske så —
jag skulle vilja hävda det —- att primärkommunerna
i dag behöver tillskott
av demokrati.

Vidare vill jag säga att herr Johans -

Ändringar i landstingslagen, m. m.

son har missuppfattat mig, när han tolkar
mitt yttrande om brådska på så sätt
att man inte skulle ha tid att skriva en
ny kompetensparagraf. Jag sade att vid
en mera skärpt kompetensskrivning har
man kanske kunnat hävda att det skulle
vara så bråttom att utvidga befogenheterna
ytterligare, att man därför redan
från början ville ge kompetensen ganska
vida gränser. Jag vägrar att inse att det
så plötsligt skulle uppkomma ett behov
av att utvidga befogenheterna, att man
inte kan gå den vanliga väg man brukar
använda vid lagändring.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Låt mig helt kort begränsa
mig till två saker. Denna fråga
har uppenbarligen inte kommit så
»plötsligt». Det har länge funnits krav
på ett utvidgande av kompetensen för
landstinget, och man har nu funnit en
form för detta, som såvitt jag förstår
tillfredsställer dem som skall bilda det
nya landstinget. Sedan får vi vid den
allmänna revisionen av landstingslagen
se vilka ytterligare ändringar som behöver
genomföras.

När jag talade om önskemål, avsåg jag
inte personliga önskemål, utan det var
ett yttrande av herr Strömberg som jag
tog fasta på. Han talade om önskemålet
från dem som skulle bilda det nya
landstinget, och det är klart, fru Mogård,
att man är lyhörd för dem som
närmast är berörda. Men när önskemålen
går isär, är det så svårt att tillgodose
dem.

Herr STRÖMBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är ju roligt att höra
att det finns lyhördhet i detta hus för
stockholmsönskemål. Det är en stilla eftermiddagsfrid
här. Vad den beror på
vet jag inte, men en hel del ligger väl i
herr Johanssons i Trollhättan tolkning.

Men jag vill också säga att vi väl inte
är helt nöjda med det förslag som bär
framlagts, även om vi i den nuvarande

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Ändringar i landstingslagen, m. m.

situationen måste stödja propositionen
på väsentliga punkter, då det viktigaste
önskemålet inom det parti jag företräder
här i Storstockholm är att få igenom
denna reform nu, för att på det sättet
bättre kunna tjäna människorna i denna
region.

Vi har i Stockholms stad i stadshuset
haft ett regimskifte och har därför erfarenhet
av hur det är när man snabbt
byter ledning på t. ex. finansroteln. Visserligen
är den nya regimen — det erkänns
— mycket beroende av den statbehandling
den äldre regimen gjort,
men jag tror att det finns möjligheter
för ett nytt parti som träder till makten
att göra vissa prioriteringar som det senare
partiet speciellt vill ha fram.

Vidare är det möjligt att herr Johansson
med sin kunskap har rätt när han
säger att det kan, om man har två landsting
samtidigt, uppstå en lång råd tekniska
svårigheter, men jag vill dock påpeka
att den särskilt tillkallade sakkunnige
utredningsmannen har föreslagit
detta. Såvitt jag förstår måste det vara
en garanti för att det går att praktiskt
genomföra.

Fru MOGÅRD (m) kort genmäle:

Herr talman! När jag föreslagit, yrkat
på och bönat för en skärpning av kompetensregeln
har det inte bara varit för
att tillfredsställa dem som skall bilda
landsting utan för att tillfredsställa primärkommunerna,
vilkas intressen jag
finner hotade.

Herr ItOMANUS (fp):

Herr talman! Jag konstaterar först
med tillfredsställelse att utskottet anslutit
sig till den motion om en detaljändring
i lagen som herr Åkerlind, herr
Mundebo och jag väckt i denna kammare
och herr Alexanderson i första
kammaren. Tack så mycket för det!

Jag skall begagna tillfället att göra
några allmänna reflexioner. Bakgrunden
till lagförslaget är som nämnts den

starka befolkningstillväxten och befolkningsförtätningen
i stockholmsområdet
som gjort de nuvarande formerna för
demokratisk styrelse föråldrade.

Herr Gustafsson i Barkarby sade att
man kanske kan tycka att det gått för
långsamt. Man kan ha olika meningar
om saken, sade han, men det har i varje
fall inte gått för fort.

Herr talman! Min bestämda uppfattiir
att det verkligen har gått mycket för
långsamt. Finns det någon tveksamhet
på den punkten, skulle det vara bland
vissa kommunalpolitiker men inte bland
de vanliga medborgarna. Jag menar inte
att dessa intresserar sig så oerhört mycket
för själva indelningsfrågorna, men
de konsekvenser, som frånvaron av modernisering
av styrelseformerna i Storstockholm
haft för medborgarna, har
varit mycket påtagliga och lett till en
allmän reaktion.

Medborgarna betraktar i stor utsträckning
stockholmsområdet som en
enhet. Det är ett enhetligt arbetsområde
och ett område där man flyttar mycket
mellan kommunerna; många av medborgarna
har flyttat dit från andra delar
av landet. De säger inte att de flyttar
till Järfälla, Tyresö, Österhaninge
eller någon annan av de expanderande
kommunerna i området utan säger att
de flyttar till Stockholm och menar därmed
storstockholmsområdet, d. v. s. förutvarande
Stockholms stad omkringliggande
delar av Stockholms län. De
har haft svårt att förstå kattrakandet om
styrelseformerna och förstår inte att
man inte kunnat få en enhetlig styrelse
för hela området.

Det är inte en bra kommunal demokrati
om den inte kan lösa verkliga
akuta problem för medborgarna, sådana
som trafikproblemen, planering för ökning
av bostadsbyggandet och finansieringen
av det samt en samordning av
sjukvården inom hela området — för
att bara ta några exempel. Det är helt
enkelt inte fråga om en väl fungerande
kommunal demokrati.

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

Någon kanske säger, att det inte kan
bli en bra demokrati om man bara skapar
stora enheter. Nej, men man skall
överföra de uppgifter som måste lösas
gemensamt till ett direktvalt organ för
hela området, och sedan skall man vara
så mycket mer noggrann med att de lokala
uppgifterna handläggs av lokala organ.

För min del vill jag som en vision se
ett Storstockholm, där inte Stockholms
stad som en stor klump upptar ungefär
halva området, utan där man även kan
decentralisera Stockholm, så att det
uppstår nära lokal kontakt beträffande
uppgifter av lokal natur. Jag kan inte
förstå varför inte medborgarna i stadsdelen
Farsta skall ha samma direkta inflytande
rörande sina angelägenheter
som t. ex. medborgarna i Järfälla; varför
allt för dem måste gå över stadshuset
på Kungsholmen.

Herr Gustafsson i Barkarby sade att
det är värdefullt att samarbetet sökt sig
fram på de vägar som har skett. Jag kan
inte instämma i denna synpunkt. Det
har varit mycket snåriga och slingriga
vägar, som varit omöjliga att överskåda
för den vanliga medborgaren, och det
har inte gått att utkräva något politiskt
ansvar för frånvaron av övergripande
lösningar. Det är just det som är felet
med den indirekta demokratin, kommunalförbundens
och samarbetskommittéernas
demokrati. Det som vi nu
äntligen får till stånd är ju ett direktvalt
organ där de ansvariga kan ställas
till ansvar.

Det har varit ett allmänt problem för
hela samarbetets utveckling att det mer
gällt geografiska än politiska och principiella
motsättningar. En av orsakerna
till att så litet blivit gjort tror jag också
har varit, rått uttryckt, att kommunalpamparna
slagit vakt om sina egna befogenheter.
Det har huvudsakligen varit
socialdemokratiska kommunalpampar,
men det tror jag framför allt sammanhänger
med att vi i flertalet kommuner
har haft socialdemokratisk majoritet; i

Ändringar i landstingslagen, m. m.

annat fall hade det förmodligen varit
pampar av andra politiska kulörer.

Vidare har en del motsättningar mellan
Stockholms stad och det gamla
landstingsområdet hållits vid liv ända
in i det sista. I folkpartiet lade vi ned
en hel del möda på att få fram ett gemensamt
politiskt program för Stockholms
län och Stockholms stad inför
1966 års kommunalval, och vi var faktiskt
det enda parti som lyckades med
den bedriften. Det tycker jag är ett både
tragiskt och symptomatiskt bevis för det
sätt att se på dessa problem som alltför
länge varit vanligt. Som jag tidigare
antydde tror jag inte att det synsättet
har någon resonans hos medborgarna.
Det har varit en politikersjuka.

Ett problem av samma icke sakliga
natur, grundat på samma geografiska
motsättningar, måste jag erkänna att
jag upplever när denna fråga behandlas
här i riksdagen.

Detta tar sig uttryck i att man har
som utgångspunkt att skapa särregler
endast när detta är motiverat av de speciella
förhållandena i storstockholmsområdet,
och att man sedan gör en mycket
restriktiv tolkning av denna målsättning.
Herr Gustafsson i Barkarby anslöt
ju sig till denna princip.

Men reformarbetet på den kommunala
demokratins och länsdemokratins område
går så oerhört trögt här i landet, att
om det finns en chans att något snabbare
genomföra vissa förbättringar, som
alla är ense om, för ett område som
inom en nära framtid kommer att omfatta
en femtedel av Sveriges befolkning,
så bör man ta den chansen. Man
kan t. ex. genomföra den förbättringen
att det nyvalda landstinget skall tillträda
och börja utöva sina befogenheter
omedelbart efter valet; att med andra
ord låta folkets mening slå igenom så
fort som möjligt.

Jag håller med herr Johansson i
Trollhättan i hans kritik av reservationens
förslag i tekniskt avseende. Det vore
otympligt om både det nyvalda lands -

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Ändringar i landstingslagen, m. m.

tinget och det gamla skulle fungera samtidigt.
Motionen och reservationen är,
tycker jag, inte heller helt tillfredsställande
på den punkten. Det nya landstinget
borde helt och fullt träda till så
fort som möjligt.

Däremot kan jag inte hålla med herr
Johansson om att man bör vänta med
genomförandet av en ändring. Stockholms
stad har sedan länge haft en sådan
ordning, och den fungerar utmärkt.
Jag representerar inte själv Stockholms
stad men förstår inte varför man inte
kan lära av de goda erfarenheter som
där gjorts.

I brist på bättre kommer jag att rösta
för reservationen på den punkten, eftersom
dess förslag dock är överlägset
propositionens.

Den restriktiva tolkning som jag
nämnt tror jag tyvärr måste ses som ett
utslag av, om inte stockholmskomplex,
så i varje fall en viss lust att »knäppa
stockholmarna på näsan» genom att inte
ge dem de rationella och effektiva arbetsformer
de vill ha.

En detalj i sammanhanget är huruvida
det skall finnas en särskild landstingslag
för Stockholms läns landsting
eller om vi skall ha enbart en tilläggslag
till den allmänna landstingslagen.
Den frågan har spelat en orimligt stor
roll i debatten i förhållande till sin
praktiska betydelse.

Naturligtvis är det inte nödvändigt
med en särskild landstingslag, men
ingen vill väl bestrida att det skulle vara
rationellt, när man nu skapar ett så
stort landsting med så många anställda
och så många kommunala och andra
förtroendemän. Det skulle vara bra att
ha en särskild lagbok som kunde hanteras
och användas av var och en. Om
man skriver en landstingslag med tillläggslagar
och liknande, så blir lagen
bara tillgänglig för specialisterna, inte
för vanliga medborgare och förtroendemän.

Jag har aldrig hört någon påstå att
det innebär några allvarliga nackdelar

att ha en speciell kommunallag för
Stockholm. Då borde man kunna ha det
även för Stockholms läns landsting.

Herr Gustafsson i Barkarby ansåg att
propositionen innebär en förbättring
jämfört med utredningsmannens förslag.
Av vad jag här sagt torde framgå att
jag snarare tycker att propositionen är
en försämring. Jag vill också erinra om
att förslaget inte var utarbetat bara av
utredningsmannen utan det har i sin
helhet — bortsett från reservationer i
några detaljer — tillstyrkts av en enhällig
storlandstingskommitté, där samtliga
partigrupper av någon betydelse i
stad och landsting varit företrädda, och
där arbetet har bedrivits under kontakt
bakåt med de olika grupperna.

Beträffande problemet med den s. k.
dubbla beredningen i landstingen, vill
jag säga att jag personligen är anhängare
av en sådan beredning. Propositionen
föreslår att landstinget självt skall
besluta i detta avseende. Jag tycker att
detta är bra. Jag förstår inte hur exempelvis
en landstingsman som herr Gustafsson
i Barkarby kan gå emot detta
förslag och säga att det inte är en bra
lösning av hänsyn till det stora flertalet
landstingsman. Om »de många landstingsmännen»
vill ha en dubbel beredning,
kommer de väl att besluta om en
sådan och vi bör visa dem förtroendet
att ge dem rätt att avgöra.

När det gäller den betydligt viktigare
och svårare frågan om landstingets kompetens,
är min utgångspunkt att man
inte skall behöva uppleva en ny sådan
period av långrotning, där de kommunala
organen misslyckas med att lösa
för medborgarna väsentliga problem,
som vi haft under de gångna åren. Därför
måste det vara en smidig ordning.
De medborgare och förtroendemän som
är berörda bör ges det förtroendet att
beslutanderätten om arbetsfördelningen
läggs hos dem.

Det har i olika sammanhang i förarbetena
till den föreslagna lagen anförts
att landstingslagens formulering, där

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

det heter att vissa uppräknade angelägenheter
skall skötas, varefter tillägges
orden »m. m. dylikt», skulle täcka en
hel del, vilket skulle vara tillräckligt
iiven i detta sammanhang.

.lag vill fästa uppmärksamheten på att
det tillägg som gjorts i propositionen
endast avser en möjlighet för landstinget
att ta upp verksamheter som enbart
berör en del av landstingsområdet.
Det har inget med den allmänna kompetensen
för landstinget att göra. .Tåg
tycker inte att det tillägget är så väl formulerat,
eftersom det där talas om förekomsten
av ett betydande samverkansbehov
mellan kommunerna i den aktuella
delen av området. Det naturliga
hade varit att i stället tala om gemensamma
angelägenheter för invånarna
inom denna del av området. Men med
tanke på de uttalanden i förarbetena
som jag nämnde anser jag att propositionens
förslag kan accepteras, även om
utredningsmannens förslag på denna
punkt var överlägset.

Fru Mogård menar att det är äventyrligt
att låta utvecklingen ha sin gång
utan ingrepp i form av statlig styrning
och kontroll. Jag håller inte med om
detta, utan tror att de kommunala förtroendemännen
i storstockholmsområdet
själva i samråd är mogna att avgöra
hur uppgifterna skall fördelas, när
de nu får ett direktvalt organ för hela
området där de politiska opinionerna
kan komma till uttryck.

Herr Johansson i Trollhättan sade att
debatten i detta ärende kännetecknas av
en stilla eftermiddagfrid. Jag hoppas,
herr talman, att jag inte stört den allför
länge. Det är naturligt att de som är
kritiska mot den föreslagna lagstiftningen
— som herr Strömberg sade — i
främsta rummet vill att lagen snabbt genomförs.
Det föreligger därför inte så
många reservationer och säryrkanden i
detta sammanhang.

Utredningen har, såsom jag framhållit
utarbetats i samråd med företrädare
för de ansvariga politikerna inom om -

Ändringar i landstingslagen, m. m.

rådet. Nu har förslaget tunnats ut. Jag
vill för min del se det som ett steg i rätt
riktning, men flera steg måste följa
ganska snart.

I detta anförande instämde herr Wiklund
i Stockholm (fp).

Herr GUSTAFSSON i Barkarby (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Romanus tyckte
att samarbetssträvandena inom Storstockholmsområdet
avancerat för långsamt.
Också jag antydde detta i mitt
anförande. Jag vet inte hur långt ifrån
varandra vi står på denna punkt —
kanske är det bara fråga om nyansskillnader
i uttryckssättet. En sak tycker
jag emellertid att herr Romanus skall
observera, nämligen att det inte blir
något särskilt gott resultat om vi tvingar
fram ett samarbete av detta slag. Man
kan tycka bra eller illa om det faktum
att det rått en viss misstänksamhet i
förhållandet mellan Stockholms stad å
ena sidan och kranskommunerna runt
Stockholm å den andra. Jag är, liksom
jag tror att man är inom de flesta delar
av området, glad över att denna misstänksamhet
nu försvunnit. Det är den
som varit en av anledningarna till att
det gått så långsamt med samarbetssträvandena.

Från denna synpunkt tror jag att
det hade varit olyckligt att försöka
tvinga fram en sammanläggning snabbare
än vad som skett. Det hade kanske
gått snabbare rent sakligt men från taktisk
synpunkt var det klokt att man tog
tid på sig. Jag tror att det landsting
som nu skall bildas blivit biittre genom
att man gått till väga på detta sätt.

Herr Romanus refererade dessutom
till storlandstingskommitténs position,
men han glömde därvid bort vad landstinget
uttalat. Det skulle vi också kunna
referera om tiden medgav det.

Jag tycker också att det är onödigt
att träta alltför mycket om denna fråga.
Men när herr Romanus talar om

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Ändringar i landstingslagen, m. m.

socialdemokratiska pampar som skulle
vara motståndare till reformen vill jag
erinra om att det var en sådan s. k.
pamp, nämligen herr Mehr, som 1963 i
sitt stattal inför stadsfullmäktige —■ som
jag tidigare framhöll — åter lanserade
frågan efter det att den en gång hade
väckts i 1944 års kommitté.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! För undvikande av allt
missförstånd vill jag fästa uppmärksamheten
på att det system för fastställande
av budgeten, som har lanserats i reservationen
4, inte stämmer överens med
det som gäller i Stockholm för närvarande.
I Stockholm byter man omedelbart
efter valet fullmäktige och kan göra
en budgetberedning i den nya regimens
namn. Jag håller med om att den
nya regimen får ta över en del från den
tidigare regimen, men man har ändå
möjlighet att — låt vara under pressande
förhållanden — göra en beredning.
Det är mot denna halvmesyr jag har
vänt mig. Däremot är jag med om att
utreda vilka möjligheter som finns att
tillämpa stockholmssystemet i dess helhet,
alltså inte i den egendomliga variant
som här har föreslagits.

Slutligen vill jag säga att jag inte har
fattat min uppgift i utskottet på det
sättet att jag skulle knäppa stockholmarna
på näsan.

Herr ROMANUS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte så lätt att
veta om det är bara nyanser som skiljer
herr Gustafsson i Barkarby och mig
när det gäller frågan om takten för reformens
genomförande. Jag uttalade en
klar mening att det har gått för långsamt,
medan herr Gustafsson såvitt jag
kunde höra inte uttalade någon bestämd
uppfattning. Han sade, om jag
antecknade rätt, att det inte bar gått
för fort, men att man kan ha olika meningar
om huruvida det har gått för
långsamt. Är det emellertid så att herr

Gustafsson vill instämma i att det gått
för långsamt, då är vi ense.

Vidare säger herr Gustafsson att det
inte har varit möjligt att tvinga fram
denna reform — misstänksamheten är
en realitet. Men om vi ett ögonblick
skall hålla oss till realiteter måste vi
väl säga oss att reformen har tvingats
fram.

Det som tvingade fram den, var ju
medborgarnas mycket utbredda missnöje
med den dåliga samordningen av
framför allt trafiken. Tidningarna och
radion tog upp detta och påvisade, att
det sammanhängde med den kommunala
splittringen i Storstockholm. Därigenom
tvingades faktiskt en samordning
fram.

Den misstänksamhet mellan staden
och länet som finns — det var detta
jag ville göra till en poäng —- är inte
en misstänksamhet mellan medborgarna,
vilka flyttar tämligen ohämmat mellan
staden och det gamla landstingsområdet,
utan det är en misstänksamhet
som är en politikerspecialitet, och en
trist sådan.

Till herr Johansson i Trollhättan vill
jag bara säga att vi är ense om själva
sakförhållandet. Jag tror inte att det
skulle ha behövts någon större utredning
för att konstatera, att det system
som man har i Stockholm skulle kunna
tillämpas såväl i Stockholms läns landsting
som i andra landsting. Men nu
gäller det ju Stockholms läns landsting,
och det är särskilt angeläget att genomföra
reformen där, eftersom budgeten
för detta landsting omfattar betydligt
mer än vad som är fallet på andra håll
och sålunda är mera arbetskrävande för
tjänstemän och för förtroendemän. Och
om det går att för ett område, som omfattar
en femtedel av Sveriges befolkning,
genomföra en mera tillfredsställande
demokratisk ordning, innebärande
att ett nytt val omedelbart får slå
igenom, så är det en vinst att detta
sker något tidigare och inte något senare.

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag skall inte blanda
mig i storlandstingsdebatten i Stockholm.
Den kan kanske föras vidare när
landstinget har satt i gång sin verksamhet.
På ett visst sätt belyser den dock
det dilemma som konstitutionsutskottet
hamnat i när utskottet haft att ta ställning
till det föreliggande förslaget. Den
belyser ganska klart att enigheten i
stockholmsområdet inte är så stor. Vi
har därför försökt att bilda oss en
uppfattning om hur vi bäst skall komma
ut ur det dilemma som uppstår
genom de olika värderingar som här
råder.

Herr talman! Jag vill gärna ha sagt
att jag i vissa delar instämmer helt
med herr Romanus’ bedömning av tillkomsten
av storlandstinget, ty den ordning
som tidigare rått och som råder
inom vissa andra områden i vårt land
är inte tillfredsställande ur demokratisk
synpunkt. I stället för att ha ett
storlandsting måste man träffa kommunala
avtal och upprätta kommunalförbund
m. m. Den ordning som nu gäller
ger inte heller behövlig insyn på
detta område.

Herr Romanus drar ut konsekvenserna
av sitt resonemang och kommer fram
till att det borde finnas en särskild
landstingslag för stockholmsområdet.
Jag vill fästa uppmärksamheten på att
när han exemplifierar detta med påståendet
att de som bor i Järfälla etc.
känner sig som stockholmare, är detta
samma företeelse som man kan notera
i Skåne. De som kommer till Åkarp eller
Arlöv anser sig bo i Malmö och
malmöområdet. Detta är inte något alldeles
speciellt för Stockholm.

Jag tror att den lösning som statsrådet
här har kommit fram till är den
mest tillfredsställande. I annat fall riskerar
vi att få speciallagar för de olika
landstingen över hela landet.

På en punkt delar jag helt den mening
som herr Romanus framfört, nämligen
då han säger att valet bör slå

Ändringar i landstingslagen, m. m.

igenom så fort som möjligt. Detta bör
givetvis inte bara gälla stockholmsområdet
utan det bör gälla överallt i vårt
land.

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
förlänga denna debatt, utan hemställer
att kammaren i likhet med första
kammaren följer utskottets förslag.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Jag har inget behov av
alt polemisera mot herr Adamsson när
det gäller Malmö, utan vill bara påpeka
att vi nu behandlar frågan om organisationen
i Storstockholm.

Vad jag har vänt mig mot är att man
skulle försena förbättringar här med
hänvisning till hur det kan förhålla
sig i andra delar av landet.

Jag förstår att konstitutionsutskottet
haft svårt att orientera sig fram i remissyttrandena,
framför allt i landstingets
eget remissyttrande, och därför
tillrådde jag att man skulle hålla sig
till utredningsmannens förslag, vilket
backats upp av de ledande politikerna
från landstinget och staden i storlandstingskommittén.

Landstingets remissutlåtande har —
det är ju ingen hemlighet — till stor
del författats av landstingsdirektören,
som i detta sammanhang kanske upplevde
sig själv även som politiker, och
sedan har man ändrat på slutsatserna.
Det är därför utlåtandet är svårt att
läsa.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag skall inte heller
medverka till att förlänga denna debatt,
men det var ett uttalande av herr Romanus
som jag inte kan låta stå oemotsagt.
Han nämnde att vår ambition när
vi skrev denna proposition kanske varit
att försöka — som han uttryckte saken
—• »knäppa stockholmarna på näsan».

Ambitionen har varit att försöka
åstadkomma de särskilda bestämmelser

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Ändringar i landstingslagen, m. m.

som kan behövas för att klara de speciella
problem som finns just nu i
stockholmsområdet. Utredningen har
emellertid tagit upp en rad frågor som
kan gälla generellt för alla landstingsområden,
och vi menar då att det är
riktigt att vi i dessa avseenden får
pröva landstingslagen i ett vidare sammanhang
och inte bara på basis av det
utredningsförslag och de remissyttranden
som föreligger i det här enskilda
fallet.

Jag vill göra den deklarationen att utredningen
på många punkter har lagt
fram förslag som vi bedömer inte bara
har generell giltighet för landstingen
i sin helhet, utan som också är mycket
väl värda att prövas i detta större sammanhang.
Jag vågar redan nu säga att
det måste företas en översyn av landstingslagen,
och då kommer dessa utredningsförslag
att bli bedömda.

Herr GUSTAFSSON i Barkarby (s):

Herr talman! Herr Romanus talar om
att det går för långsamt med samarbetssträvandena
i stockholmsregionen. Jag
skulle vilja dra en parallell: I andra
sammanhang krävs det långa mognadsprocesser
innan man kan lägga ihop
kommuner. Det kanske behövs en sådan
också i detta fall. Det är ju även här
fråga om att integrera för att få kommuner
att samverka bättre. Herr Romanus
borde tänka litet grand på det.

Herr Romanus borde kanske också
erinra sig att han i landstinget biträdde
extra utskottets förslag, som innebar
en kritik av utredningsmannen.

Vidare bör man inte blanda in landstingsdirektörens
person i detta sammanhang.
Han är en tjänsteman och upprättar
promemorior, men det är ändock
utskott och ting, d. v. s. politikerna, som
är ansvariga för besluten.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3 a

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Strömberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
punkten 3 a) i utskottets utlåtande nr
25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Sörenson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Strömberg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 151 ja och 37 nej,
varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 3 b

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafsson i Barkarby begärde
emellertid votering, i anledning varav

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

Statligt stöd till vissa mjölkbillinjer i Norrlands glesbygder

efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
punkten 3 b) i utskottets utlåtande nr
25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Erik Olsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustafsson i Barkarby
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 104
ja och 80 nej, varjämte 15 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 3 c

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3 d

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3) av herr Sörenson m. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 3 e

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Strömberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
punkten 3 e) i utskottets utlåtande nr
25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4) av herr Sörenson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Strömberg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 152 ja och 38
nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 3 f och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 27

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av motioner
angående användningen av vissa fettvaruavgifter.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 28

Statligt stöd till vissa mjölkbillinjer i
Norrlands glesbygder

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av motioner

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Statligt stöd till vissa mjölkbillinjer i Norrlands glesbygder

om statligt stöd till vissa mjölkbillinjer
i Norrlands glesbygder.

I de likalydande motionerna 1:818
av herr Axel Andersson och II: 971 av
herr Larsson i Umeå m. fl. hade hemställts
att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t anhålla om utredning och förslag
angående frågan om statligt stöd
till vissa mjölkbillinjer i Norrlands
glesbygder.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte lämna motionerna
1:818 och 11:971 utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Skärman (fp), Skagerlund (fp), Nils
Nilsson (ep), Hansson i Skegrie (ep),
Jonasson (ep) och Nilsson i Lönsboda
(fp), som ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:818 och 11:971 i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag angående frågan om statligt
stöd till vissa mjölkbillinjer i Norrlands
glesbygder.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Vi har här att behandla
ett motionspar om utredning angående
statligt stöd till vissa mjölkbillinjer i
Norrlands glesbygder. Representanterna
för socialdemokratiska partiet och
moderata samlingspartiet har i utskottet
avstyrkt motionerna.

Vad som i motionerna sägs om Norrland
äger sin giltighet även beträffande
andra platser. I skogslänen har
befolkningsutflyttningen varit mycket
kraftig, som vi alla vet. Brukningsdelar
har lagts ned och mjölkproducenternas
antal har minskat i hastig takt. Man har
därför tvingats dra in mjölkbillinjer,
eftersom transporten till mejerierna blivit
mycket dyrbar. Detta är naturligtvis
en stor nackdel i första hand för de
mjölkproducenter som vill leverera

mjölk — det är svårt att finna någon
alternativ produktionsinriktning.

Denna indragning medför dessutom
en stor försämring för bygden som sådan.
Mjölkbilen har i många fall varit
den enda kontakt man haft med yttervärlden.
Mjölkbilen har utfört många
småfrakter för hela befolkningen i dessa
områden, alltså inte endast för mjölkproducenterna.
Den har ibland också
tagit med sig passagerare och chauffören
har uträttat ärenden; han har på
olika sätt varit glesbygdens »ombudsman».

För mejeriernas del har emellertid
transportkostnaden per kilo blivit så
pass hög, att många linjer nu hotas av
indragning.

I 1967 års riksdagsbeslut om riktlinjer
för den framtida jordbrukspolitiken
uttalades att en betydande jordbruksproduktion
skulle upprätthållas i Norrland
även i fortsättningen. Sedan har det
inte blivit mer. Småjordbruk med
mjölkproduktion i kombination med
skogsbruk är en vanlig produktionsform
i dessa bygder, och jag vill än
en gång betona att alternativa sysselsättningsmöjligheter
nästan helt saknas.
Jag beklagar att utskottsmajoriteten inte
kan inse detta, utan säger att produktionen
bör läggas om. Det är inte
så lätt för dessa jordbrukare att göra
det.

För övrigt bör det enligt reservanternas
uppfattning vara en samhällelig
angelägenhet att hjälpa dessa bygder.
Utskottsmajoriteten anser att de problemen
faller inom ramen för det uppdrag
som arbetsgruppen för glesbygdsfrågor
har fått. Vi reservanter befarar
att ingenting då kommer att hända.
Kommunalmän, organisationer och enskilda
kämpar för glesbygden, men regeringen
vill inte ta några djärva grepp
i dessa avseenden. Den vill bara satsa
på de livskraftiga områdena. Människorna
i glesbygden glömmer man bort
utom när tiden för ett val närmar sig.
Enligt vår uppfattning måste någon -

Torsdagen den 29 maj 1969 fm. Nr 29

Statligt stöd till vissa mjölkbillinjer i Norrlands glesbygder

ting ske så snart som möjligt. Med ett
litet stimulansbidrag skulle man kunna
vinna ganska mycket. I en av de punkter
angående norrlandsproblemen, som
statsminister Erlander presenterade i
förrgår, lieter det att det skall vara
en god samhällsservice i glesbygderna.
Om detta är allvarligt menat, bör man
göra någonting snart. Den fråga vi nu
behandlar gäller ett område där man
med mycket ringa medel kan åstadkomma
oändligt mycket.

Jag ber för den skull, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr
Eriksson i Bäckmora (ep).

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Jag är motionär i detta
ärende, som naturligtvis inte rör någon
större jordbrukspolitisk fråga. Den
gäller ett fåtal människor, men för dem
är den nog så betydelsefull.

Utskottsmajoriteten skriver att dessa
jordbrukare, som blivit avstängda
från mjölktransporterna, bör ändra sin
produktion. Jag tror nog att utskottet
tagit litet för lätt på saken när man anser,
att en norrländsk jordbrukare, vars
gård ligger i en avsides jordbruksbygd
och som endast har en liten kreatursbesättning,
skall kunna övergå till annan
produktion. Det finns över huvud
taget inga möjligheter att ändra produktionen
och därigenom klara ekonomin.
I och med att dessa jordbrukare
blir avstängda från mjölkleveranserna
har också deras utkomstmöjligheter totalt
spolierats.

Orsaken till denna situation är bl. a.
rationaliseringen inom mejerihanteringen.
Det blir färre mejerier och längre
avstånd till gårdarna, och kostnaderna
för hämtning av mjölk — en kostnad
som slås ut kollektivt — blir för
stora för att det skall löna sig att hämta
dessa mindre kvantiteter. Följden
blir att dessa mjölkproducenter blir avstängda
från transporterna.

Det rör sig som sagt inte om någon
särskilt stor jordbrukspolitisk fråga utan
snarare om en social fråga för människor
som på grund av den utveckling
som sker inom jordbruket riskerar att
deras levebröd helt försvinner. Utskottet
uttalar visserligen att detta problem
kan falla inom ramen för de spörsmål
som den särskilt tillsatta arbetsgruppen
för glesbygdsfrågor har att beakta
och det är möjligt att denna arbetsgrupp
kommer att ta upp problemet.
Men jag anser att saken är så pass brådskande
att man borde tillsätta en särskild
utredning. Det gäller inte bara
mjölkhämtning utan även de övriga
transporter till och kommunikationer
med tätorterna som dessa människor
behöver för inköp av förnödenheter
och saluförande av framställda produkter.

De produktionskvantiteter som här
är aktuella måste vara obetydliga sett
mot bakgrund av den totala produktionen
och kan inte påverka inriktningen
av vår jordbrukspolitik. Frågan har en
helt annan storleksordning för de människor
som blir drabbade. I och med att
mjölkbillinjen dras in blir deras utkomstmöjligheter
totalt spolierade.

Om vi inte anser oss ha råd ens att
utreda denna fråga för att hjälpa dessa
människor, är det verkligen ynkligt.
Även om endast en liten grupp av människor
berörs, bör de kunna fordra att
samhället visar solidaritet med dem.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Herr Larsson i Umeå
reducerade den fråga vi nu diskuterar
till den storleksordning som den i själva
verket har — det är en liten fråga. Herr
Jonasson trodde däremot tydligen att
en ny valrörelse hade börjat genom
denna motion, och han sade att regeringen
saknar djärva grepp; det är bara
i en valrörelse som man visar sig intresserad
av glesbygderna o. s. v. Men, herr

Andra kammarens protokoll 1969. Nr 29

Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Statligt stöd till vissa mjölkbillinjer i Norrlands glesbygder

Jonasson, det här är fråga om en folkpartimotion
— äras den som äras bör
— och om inte den motionen funnits
hade inte herr Jonasson haft möjlighet
att gå upp i talarstolen och visa sitt
intresse för dessa människor.

När vi antog 1967 års beslut om den
framtida jordbrukspolitiken hade vi
fullt klart för oss att jordbruket bl. a.
i Norrland skulle få vissa besvärligheter,
och vi behöll därför det extra
mjölkpristillägg som utgår med 1—10
öre, beroende på vilket område det gället.
Tillägget utgör en kompensation för
de fördyrade produktionskostnaderna
bl. a. till följd av de långa transporterna.
Reservanterna har uttalat att tilllägget
täcker endast en del av kostnaderna,
och de vill ha till stånd en utredning
av frågan. Men socialdemokraterna
och moderata samlingspartiet, säger
herr Jonasson, de vill ingenting;
soc.-dem. är bara aktiva i samband
med valen.

Det finns emellertid, herr Jonasson,
en arbetsgrupp som sysslar med glesbygdsfrågor
och som består av representanter
för de departement som har med
dessa frågor att göra. Landstingsförbundet
och Kommunförbundet är också involverade
i utredningen. Denna har
framlagt förslag bl. a. beträffande glesbygdskonsulenterna.
Och om herr Jonasson
studerar årets riksdagsberättelse
skall han vidare finna förslag från
arbetsgruppen för glesbygdsfrågor i en
annan fråga som jag tror har betydelse
ur glesbygdssvnpunkt, nämligen varudistributionen.
Där kommer man just
in på den service som mjölkbillinjerna
tillhandahåller och som jag vill minnas
att herr Larsson i Umeå omnämnde.

Bidraget utgår till mejerierna, och det
är mejerierna som betalar transportkostnaderna.
Det kan innebära att den
som bor långt från ett mejeri får lika
mycket som den som bor alldeles intill.
Det sker alltså ingen utjämning
mellan grupperna på det sätt som man
på centerpartihåll önskar.

Yi som utgör majoriteten menar att
den arbetsgrupp som utreder dessa frågor
bör få presentera de förslag som
den kan komma fram till.

Jag vill minnas att herr Axel Andersson,
som är medmotionär till herr
Larsson i Umeå, under debatten i första
kammaren sade att de här mjölkbillinjerna
är så bra, eftersom han får
sin tidning med mjölkbilen. Det är i och
för sig ett legitimt sätt att utnyttja denna
transportmöjlighet i vissa bygder,
men då bör anslagen inte gå över jordbrukshuvudtiteln,
utan sådana saker
får man försöka ordna på annat sätt.

Herr Johansson i Simrishamn undersöker
för närvarande i kommunikationsdepartementet
i vad mån man kan förbättra
statsbidragen för busstrafiken
inom glesbygdsområdena, så visst görs
det en del åt dessa frågor. Jag tror att
herr Jonasson skall finna att de kategorier
det här gäller blir ihågkoinna.
Arbetsgruppen för glesbygdsfrågor har
nu verkat under en ganska lång följd
av år, och den har en sådan sammansättning
att den är väl förtrogen med
hithörande frågor.

Herr talman! Med hänsyn till den
instundande middagsrasten och den instundande
sommarledigheten skall jag
inskränka mig till dessa ord och ber
att få yrka bifall till jordbruksutskottets
hemställan.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Herr Persson i Skänninge
är sig lik. Han säger att man inte
kan hänga på en folkpartimotion.
Ja, tänk om herr Persson i Skänninge &
Co hade kommit så långt att de kunde
ansluta sig till ett bra förslag oavsett
varifrån det kommer —■ då skulle vi
inte behöva träta så mycket här i kammaren.
Men det finns inga möjligheter
för dem att göra någonting sådant, eftersom
det skulle innebära en prestigeförlust.
Först efter någon tid går det
an att återkomma till saken.

Herr Persson säger att mjölkpristill -

Torsdagen den 29 maj 1969 fm. Nr 29

Statligt stöd till vissa mjölkbillinjer i Norrlands glesbygder

lägget avser att täcka fördyringarna,
och det är riktigt. Detta gäller över
lag. Det förslår emellertid inte till att
täcka kostnaderna på de svaga linjerna.
Mejerierna kan inte klara mer kostnader
som kanske går upp till 18—20 öre
per kilo, men om man satsade litet
pengar på det sätt som motionen avser,
skulle man kunna lösa både detta
och många andra problem, även om det
går över jordbrukshuvudtiteln.

Vi fick i går höra många allmänna
fraser och teorier om Norrland, och då
var alla positiva. I dag gäller det praktiska
åtgärder och då är man inte lika
aktiv.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag skall fatta mig lika
föredömligt kort som herr Persson i
Skänninge.

Jag blev förvånad över att herr Persson
sade att han inte vill att de eventuella
kostnaderna skall gå över jordbrukshuvudtiteln.
Det är en av de allra
svagaste motiveringar jag har hört. Här
gäller det att lösa ett glesbygdsproblem;
till vilken huvudtitel det hör anser jag
vara egalt.

Att säga att man skall vänta och se
vad som sker med de utredningar som
är i gång tycker jag är en kall och cynisk
inställning. Vi vet att många människor
i dag sitter i kläm utan möjligheter
att få inkomster, och de är inte
betjänta av att man eventuellt kommer
att undersöka de här sakerna i framtiden.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Herr Jonasson säger att
jag är mig lik. Ja, jag får tyvärr dras
med det. Jag skall kvittera artigheten
med att säga att inte heller herr Jonasson
förändrar sig så mycket, i varje fall
inte till det bättre. Han är alldeles
oemottaglig för sakskäl.

De som inte har sysslat så mycket
med jordbruksfrågor kan ta upp det

här lilla utlåtandet och läsa vad det är
herr Jonasson vill. Han vill ha en utredning
som skall lägga fram förslag på
detta område. Vi som tillhör majoriteten
säger att det redan finns en utredning
— varför skall man då tillsätta ytterligare
en som skall penetrera hithörande
problem? Majoriteten i utskottet menar
att det inte finns någon anledning till
det, eftersom en arbetsgrupp redan sysslar
med dessa frågor.

Vi skall inte hålla på att träta här,
säger herr Jonasson. Nej, det tycker inte
jag heller. Vi skall bara lägga fram
våra synpunkter. Jag vill bara säga att
herr Jonasson har fel då han påstår att
socialdemokraterna inte vill någonting.
Jag bestrider att han vill någonting
mer, han vill bara ha en utredning.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Jonasson
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Skärman m. fl.

100 Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Den reglerade älgjakten

emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 129 ja och 62 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 29

Den reglerade älgjakten

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av motion angående
den reglerade älgjakten.

I en inom riksdagen väckt, till jordbruksutskottet
hänvisad motion 11:409
av herr Wikner m. fl. hade hemställts
att riksdagen måtte besluta att, innan
nya försök med reglerad älgjakt i länen
genomfördes, en grundlig och fullständig
undersökning först utfördes, samt
att jägarorganisationernas medlemmar
i större utsträckning än hittills finge
möjlighet att uttala sig om denna jaktform.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte lämna motionen 11:409 utan åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Om jag skulle med tystnad
gå förbi denna fråga kanske kammarens
ledamöter skulle få den uppfattningen
att jag ändrat åsikt. De flesta
känner ju faktiskt till min uppfattning
i dessa frågor, och därför kan jag också
fatta mig ganska kort, även om jag kanske
kommer att göra någon besviken.

Trots detta vill jag ändå upprepa, att
jag och det jägarförbund som jag tillhör
är motståndare till den obligatoriskt
reglerade älgjakten. .lag vill ha en jaktordning,
som ger möjligheter även för

små markägare och också för dem som
saknar marker att jaga.

Anledningen till att jag kommer att
fatta mig kort är att statens naturvårdsverk
i sitt remissyttrande lovat att följa
upp den reglerade älgjakten i försökslänen
och att resultatet kommer att redovisas
hösten 1969. Utskottet har även
framhållit detta i sitt utlåtande som
i denna del lyder: »Som framgår av
statens naturvårdsverks remissyttrande
över nu förevarande motion har verket
i överensstämmelse med uttalandena
vid 1965 års riksdag erhållit Kungl.
Maj:ts uppdrag att följa utvecklingen av
försöksverksamheten med reglerad älgjakt.
Ämbetsverket anmäler sin avsikt
att efter samråd med olika parter före
hösten 1969 redovisa erfarenheterna
från de båda första årens försöksverksamhet
samt att därvid även på grundval
av gjorda erfarenheter lämna vissa
förslag.»

Jag yrkar bifall till motionen.

Herr TRANA (s):

Herr talman! I denna motion som behandlas
i jordbruksutskottets utlåtande
nr 27 går motionärerna till storms mot
den försöksverksamhet med reglerad
älgjakt som i ett par års tid pågått
i Kronobergs och Västmanlands län.

Denna försöksverksamhet har, som
framgår av utskottsutlåtandet, ställts
under naturvårdsverkets överinseende,
och naturvårdsverket har i sitt remissyttrande
över motionen anmält, som
herr Wikner sade, att man före hösten
1969 har för avsikt att redovisa erfarenheterna
av de två senaste årens reglerade
älgjakt och avlämna därav motiverade
förslag i frågan.

Motionärerna hävdar att inga nya försök
med reglerad älgjakt skall få komma
till stånd utan att en grundlig utredning
först verkställes. Man underkänner
helt den reglerade älgjakten såsom jaktform
och uttalar bl. a. följande:

»Resultaten av de två årens försöksverksamhet
med enbart reglerad älgjakt

Torsdagen den 29 maj 1969 fm.

Nr 29

101

bär besannat de värsta farhågorna. Motståndet
bland bygdejägarna är stort mot
fortsatt reglerad jakt. Från många
mindre markägare och jaktmarkslösa jägare
har man i praktiken skilt bort jakträtten
från markrätten eller utestängt
dem från vidare jakt. Avskjutningen
har blivit en ren parodi på rättvisa,
eftersom de älgrika småmarkerna fått
en betydligt minskad tilldelning av
älgstammen jämfört med senare års avskjutning,
medan större, ofta älgfattiga
marker, fått en förhållandevis hög tilldelning.
Härtill kommer en ökad otrivsel
i markerna med denna långa älgjaktstid
och med den för de flesta jägare
osmakligt höga kalvavskjutningen.»

Jägarnas riksförbund—Landsbyg dens

jägare, som det förbund numera
heter som herr Wikner tillhör, understryker
i sitt remissyttrande dessa synpunkter
och framhåller att i Kronobergs
län 2 026 jägar- och markägare
har skrivit under protestlistor mot reglerad
älgjakt.

Dessa synpunkter är synnerligen
missvisande, herr talman, och bör inte
få stå oemotsagda. Jag ber därför att till
protokollet få läsa in ett avsnitt ur
Svenska jägareförbundets remissyttrande
över motionen, ett avsnitt som ger
en helt annan bild av försöksverksamhetens
erfarenheter. Jag citerar på nytt:

»Enligt jägareförbundets mening
medför reglerad älgjakt så betydande
vinster för såväl älgstammen som jakten
i Sverige, att det vore olyckligt, om
man av hänsyn till äldre jakttradition
och med bortseende från såväl den viltbiologiska
forskningens erfarenheter
och rön som skogs- och jordbruksnäringarnas
intressen omöjliggjorde en
övergång till reglerad älgjakt.

Slutligen skall här redovisas det preliminära
resultatet av en skriftlig enkät
i Kronobergs län. Till samtliga befintliga
701 älgjaktsområden inom länet —
vare sig dessa utgjordes av jaktvårdsområden,
av särskilt bildade älgjaktsområden
eller av marker, som tillhörde

Den reglerade älgjakten

varken jaktvårdsområde eller särskilt
bildade älgjaktsområden —- har under
år 1969 genom länsjaktvårdsföreningens
försorg ställts frågan: ''önskas reglerad
älgjakt eller ej?''

Svar har hittills erhållits från 525
älgjaktsområden. Inom dem önskar 4 162
älgjägare behålla den reglerade jakten,
medan 1 879 är negativa. Uttryckt i procent
av sammanlagda antalet berörda
jägare inom de 525 områdena är 68,8 %
för reglerad älgjakt medan 31,2 % är
emot den. De jägare som ställt sig positiva
till den reglerade jakten representerar
504 461 ha medan de som är negativa
i frågan representerar 162 605 ha
eller uttryckt i procent 75,6 respektive
24,4.

Dessa uppgifter vederlägger klart motionens
påstående om ''en mycket stor

majoritet av jägarna är negativa---

till den reglerade älgjakten’. I verkligheten
förhåller det sig tydligen så att
majoriteten bland de jägare som bedriver
älgjakt i Kronobergs län och således
deltar i försöket med reglerad älgjakt
är positiva därtill.»

Jordbruksutskottet har med hänvisning
till naturvårdsverkets remissvar
hemställt att riksdagen lämnar motionen
11:409 utan åtgärd och jag yrkar,
herr talman, bifall till utskottets förslag.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Då jag lovat kammarens
ledamöter att fatta mig ganska kort avstår
jag från ytterligare replik till herr
Trana.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
11:409; och hiföll kammaren utskottets
hemställan.

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredrag -

102 Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

ningslistan upptagna ärenden till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 30

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 275, i anledning av proposition
med förslag till ändringar i landstingslagen
och till särskilda bestämmelser om
Stockholms läns landstingskommun
jämte följdmotioner;

från bevillningsutskottet:

nr 235, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Liberia
för undvikande av dubbelbeskatt -

ning beträffande skatter på inkomst och
förmögenhet;

från första lagutskottet:
nr 282, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s.

3) om Kungl. Maj ds regeringsrätt; och
nr 283, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken in. m. jämte motioner
i ämnet; samt

från tredje lagutskottet:
nr 302, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i vattenlagen, m. m. jämte motioner
i ämnet.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.58.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 29 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
förste vice talmannen.

§ 1

Den äldre arbetskraftens sysselsättning

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 45, i anledning av
motioner angående den äldre arbetskraftens
sysselsättning.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! I det motionspar som

behandlas i förevarande utskottsutlåtande,
motionerna I: 246 och II: 278, har
vi tagit upp frågan om den äldre arbetskraftens
sysselsättning. I den strukturomvandling
vi nu upplever och har
upplevt under de senaste åren har den
äldre arbetskraften i många fall drabbats
av stora svårigheter. Vid företagsnedläggningar
har den äldre arbetskraften
svårt att på nytt få en plats i produktionslivet,
och vid driftsinskränkningar
företas friställelserna oftast
bland dem som nått de högre åldrarna.
Jag är inte motståndare till strukturomvandling
och rationalisering. De
är viktiga led i våra strävanden att
hävda oss i den internationella konkurrensen,
vilket i sin tur är viktigt

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Nr 29 103

för våra möjligheter att öka vårt välstånd.
Men villkoret för att vi skall acceptera
en sådan utveckling är att den
enskilde individen inte kommer i kläm
och får betala kostnaderna för flertalets
höjda standard.

Statistiken visar att under en längre
tid har drygt en tredjedel av de vid
arbetsförmedlingarna anmälda arbetslösa
varit i åldrarna över 60 år. Vi kan
naturligtvis inte i längden stå till svars
för ett sådant förhållande.

Utskottet redovisar, efter att ha remitterat
motionerna till arbetsmarknadsstyrelsen,
att det bl. a. startats särskilda
beredskapsarbeten, givits ökade
resurser åt skyddat och halvskyddat
arbete och i övrigt vidtagits vissa andra
åtgärder i syfte att hjälpa den äldre
och mera svårplacerade arbetskraften.
Allt detta är bra, ja, det är mycket bra,
men kvar står det faktum att antalet
anmälda äldre arbetslösa fortfarande
är stort. Det visar att de åtgärder som
hittills vidtagits inte räcker till.

I motionerna har vi pekat på vissa
tänkbara vägar för att lösa frågan. Jag
är väl medveten om att dessa kanske
infe är tillräckliga för att leda till en
lösning på denna onekligen svåra fråga.
Utskottet understryker i sitt utlåtande
vad arbetsmarknadsstyrelsen anfört,
nämligen att det i det nu förbättrade
konjunkturläget och med den ökade
efterfrågan på arbetskraft som gör
sig gällande bör vara möjligt för fler
handikappade och äldre att få arbete
ute i öppna marknaden. Detta nya läge
bör, framhåller man vidare, också
leda till ett ökat intresse för halvskvddat
arbete, och koncentrerade insatser
skall göras för att snabbt öka omfattningen
av denna sysselsättningsform.

Jag känner till att man satsat ganska
hårt bl. a. på halvskyddat arbete under
det senaste året, men jag'' vet också
att resultatet hitintills varit ganska
blygsamt. Detta får inte leda till att man
ger upp, utan bör snarare föranleda att

Den äldre arbetskraftens sysselsättning

man sätter till ytterligare krafter för
att genomföra denna satsning, ty jag
anser att den halvskyddade sysselsättningen
är en mycket god sysselsättningsform
för den äldre och mera svårplacerade
arbetskraften.

Vi har också i motionen framhållit
frågans stora svårighetsgrad och sagt
att man möjligen bör pröva nya vägar
för att finna lösningar. Jag undrar därför
om man inte borde sätta in forskning
på detta område för att på så sätt
få ett bättre grepp om hela frågan och
därefter kunna sätta in åtgärder med
större effektivitet.

Jag kommer till denna slutsats efter
att ha tagit del av vad såväl utskottet
som arbetsmarknadsstyrelsen har
sagt. Det är en redovisning av alla de
åtgärder som hitintills vidtagits. Men
ändå nödgas vi konstatera att läget för
den äldre arbetslösa arbetskraften fortfarande
är bekymmersamt. Ett delvis
nytt grepp på frågan, givetvis i kombination
med alla de åtgärder söm nu
vidtagits, skulle kanske leda fram till
lösningar av en för oss alla, men särskilt
för den äldre arbetslösa arbetskraften,
ytterst viktig fråga. Jag avstår,
herr talman, från att ställa något
yrkande men hoppas ändå på beaktande
av de framförda synpunkterna.

Herr JOHANSSON i Simrishamn (s):

Herr talman! Det råder inga delade
meningar om behovet av aktiva insatser
för att lösa den äldre arbetskraftens
sysselsättningsproblem. Genom den
strukturomvandling som vårt samhälle
och vår arbetsmarknad genomgår kommer
den äldre arbetskraften ofta i en
besvärande situation. Herr Bengtsson
i Landskrona har belyst detta i sitt inlägg.
Det framgår även i det remissvar
som arbetsmarknadsstyrelsen har lämnat
och i vilket ingår en nog så intressant
och belysande sifferserie, som ger
uttryck åt situationen för den äldre arbetskraften
när det gäller friställning.

104 Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Den äldre arbetskraftens sysselsättning

Utskottet har i sitt utlåtande hänvisat
till de arbetsmarknadspolitiska åtgärder
som vidtagits för att skapa möjlighet
för den äldre arbetskraften att
få sysselsättning. Det har i årets statsverksproposition
understrukits att vissa
grupper på arbetsmarknaden, bland
annat de äldre, på grund av förändringarna
på arbetsmarknaden riskerar att
utsättas för långvarig arbetslöshet eller
undersysselsättning om inte särskilda
åtgärder vidtages.

Det har uttalats att det för de konkurrenssvaga
grupperna behövs en väsentlig
förstärkning från samhällets sida.
Vikten härav illustreras av de uppgifter
arbetsmarknadsstyrelsen lämnat
i sitt remissyttrande rörande arbetslöshetens
fördelning och varaktighet i skilda
åldersgrupper. I syfte att förbättra
kunskaperna om verkningarna av de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har
även föreslagits ökad medelsanvisning
för arbetsmarknadsforskning. Statsutskottet
har i sitt utlåtande nr 58, som
vi behandlade förra veckan, anslutit
sig till departementschefens bedömning
av behovet av insatser för de svårplacerade,
som är särskilt utsatta i nuvarande
arbetsmarknadsläge, och även
framhållit att en ökad andel av resurserna
bör kunna användas för regionala
och eljest selektiva åtgärder.

Det uttalas vidare att den ökade efterfrågan
på arbetskraft bör göra det
möjligt för fler handikappade och äldre
att få arbete i öppna marknaden.
Det nya läget bör också leda till ökat
intresse för halvskyddat arbete, och
koncentrerade insatser skall göras för
att snabbt öka denna sysselsättningsform.
Det kan i sammanhanget erinras
om att en utredning är tillsatt med uppgift
att utreda huvudmannaskapet för
den skyddade sysselsättningen, så att
det kan skapas en enhetlig organisationsform.

Vidare kan observeras att arbetsmarknadsstyrelsen
den 15 april i år antagit
vissa riktlinjer för en intensifie -

rad arbetsmarknadspolitik, i vilken ingår
en rad åtgärder som ger den äldre
arbetskraften större möjligheter. Jag
kan också erinra om att arbetsmarknadsstyrelsen
har utarbetat ett särskilt
aktiveringsprogram för intensifiering av
åtgärderna för den äldre och medelålders
arbetskraften.

En central konferens med uppgift att
informera och stimulera en ökad sysselsättning
för den äldre arbetskraften
har också följts upp med lokala konferenser.
Härvid har värdefulla informationer
erhållits som kommer att vidareutvecklas
i form av åtgärder som kan
anses påkallade.

Utskottet vill även erinra om äldrestödet
som infördes 1968 och som innebär
att den arbetslöse i likhet med medlem
i arbetslöshetskassa skall stå till
arbetsmarknadens förfogande och vara
anmäld vid arbetsförmedlingen. Härigenom
blir det möjligt med en arbetsmarknadsmässig
prövning, vilket
innebär att vederbörande får möjlighet
att komma i åtnjutande av de arbetsmarknadspolitiska
åtgärder som står till
buds.

Till slut vill utskottet i likhet med
arbetsmarknadsstyrelsen betona att ansvaret
för lösningen av problemet delas
av alla: näringsliv, myndigheter, partsorganisationer
och enskilda. Samarbetet
med arbetsmarknadens parter och
effektiv information är nödvändiga förutsättningar.
Det är väsentligt att kontakter
även på det lokala planet tas med
de fackliga organisationerna på ett tidigt
stadium. Med hänsyn till den intensiva
uppmärksamhet som redan ägnas
frågorna anser utskottet dock att
något initiativ från riksdagens sida i
anledning av motionerna inte är påkallat.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Nr 29 105

§ 2

Bidragen för rehabilitering, m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 46, i anledning av
motioner angående bidragen för rehabilitering
och om en enhetlig organisation
för samhällets rehabiliteringsverksamhet,
m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NILSSON i Kristianstad (s):

Herr talman! Samhällets åtgärder att
återföra långvarigt sjuka och handikappade
medborgare i arbete är utomordentligt
viktiga från såväl mänskliga
som samhällsekonomiska synpunkter.
Alltefter behoven i de enskilda fallen är
rehabiliteringsåtgärderna av skiftande
natur. Det kan vara fråga om medicinsk
rehabilitering, arbetsvärd, utbildning,
anskaffande av tekniska hjälpmedel eller
bostad och det kan vara ordnande
av transportfrågan och mycket annat.

Under den tid anpassningen pågår
skall försörjningen klaras genom antingen
sjukpenning, pension, arbetsmarknadsbidrag
eller socialvård, och
i bästa fall kan även ersättning utgå
från arbetsgivaren. Om det nu skall
lyckas att bereda arbete åt en gravt
handikappad erfordras ett intimt samarbete
mellan de olika parter som här
berörs, nämligen den handikappade
själv, sjukvårdens rehabiliteringspersonal,
arbetsvärden, socialvården, försäkringskassan
och arbetsgivaren.

Man kan då konstatera att resultaten
tyvärr är mycket blygsamma när
det gäller att återanpassa den gravt
handikappade till arbetsmarknaden, beroende
främst på bristande resurser och
bristande samarbete. Grundorsaken till
detta är att det i dag saknas en enhetlig
och systematiskt uppbyggd organisation
för rehabiliteringen i landet. På
riksplanet är sålunda socialstyrelsen
tillsynsorgan för den medicinska rehabiliteringen
och sorterar under social -

departementet; arbetsvärden är underställd
arbetsmarknadsverket och inrikesdepartementet;
utbildningsfrågorna
för handikappade sorterar under skolöverstyrelsen
och utbildningsdepartementet
medan försäkrings- och pensionsfrågorna,
där riksförsäkringsverket
är tillsynsorgan, lyder under socialdepartementet.
Någon samordning finns
inte mellan dessa instanser.

På länsplanet är förhållandet ungefär
detsamma. Något effektivt samarbetsorgan
finns inte mellan landsting, länsarbetsnämnd,
socialvård och arbetsgivare.

De ekonomiska förmånerna under den
tid en handikappad undergår rehabilitering
bör vara så konstruerade och av
en sådan storleksordning att de stimulerar
den handikappade och utgör en
drivkraft för denne att göra sitt bästa
för att komma tillbaka i ett produktivt
arbete. Så är inte förhållandet i dag.
Förmånerna som står till buds på olika
stadier av rehabiliteringen är ofta så
osmidiga och oöverskådliga och i vissa
fall så olyckligt utformade att de kan
verka rent rehabiliteringshindrande.

Med hänsyn till de brister som finns
i det nuvarande systemet har herr Mellqvist
och jag i en motion hemställt om
utredning dels rörande lämpligheten av
eu omfördelning av den av olika myndigheter
bedrivna verksamheten på rehabiliteringsområdet
för att få en enhetlig
organisation, dels beträffande
möjligheterna att skapa bättre ekonomiska
villkor för personer som undergår
rehabilitering. Våra krav har kraftigt
understrukits av remissinstanser,
som haft möjlighet att yttra sig över
motionen.

Utskottet har redovisat läget för dagen
och det har också i sitt utlåtande
utlovat åtgärder som skall åstadkomma
bättre förhållanden i såväl organisatoriskt
som ekonomiskt hänseende. När
det gäller förmånerna förbereder man
inom regeringen en proposition. Arbetsmarknadsstyrelsen
har i cirkulär den
15 april — alltså helt nyligen — anmält

4* — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 29

106 Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Bidragen för rehabilitering, m. m.

sin avsikt att göra en översyn av utbildningsbidragens
storlek och konstruktion
samt framlägga förslag i årets
petita. Samordningsbehovet har man
uppmärksammat inom socialdepartementet,
och en kartläggning av området
har just påbörjats.

Vi kan alltså till vår glädje konstatera
att man nu har fått i gång det utredningsarbete
som vi har åsyftat. Låt
mig därför bara till sist få framföra
det önskemålet att utredningsarbetet
sker snabbt. Det är nämligen mycket
angeläget att man får bort de administrativa
gränsproblemen, att vi får en effektiv
organisation där man tar ett enhetligt
grepp på den enskilde handikappades
alla rehabiliteringsbehov. Jag
hoppas att man inom regeringen och
inom de berörda ämbetsverken driver
detta arbete hårt och snabbt så att vi
mycket snart kan komma fram till en
lösning.

Med det sagda, herr talman, nöjer jag
mig för dagen.

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Utskottet har tagit upp
motion nr 231 i första kammaren av
herr Werner och 255 i andra kammaren
av bl. a. mig själv tillsammans med motion
nr 1 007 i andra kammaren. Orsaken
till sammankopplingen tycks vara
att alla motionerna behandlar rehabiliteringsspörsmål.
Men om man studerar
motionerna närmare så finner man att
de båda första motionerna tar upp rehabiliteringsproblemen
ur en annan synvinkel
än motion nr 1 007, där huvudproblemet
reducerats till att gälla den
administrativa ordningen för rehabiliteringen.
Vi tror att det är ett problem
som i och för sig bör observeras, men
vi tvivlar på att det kan lösas med en
parlamentarisk utredning. Huvudproblemet
ser vi i stället som en ekonomisk
fråga — sett ur både den enskilda individens
synpunkt och ur de huvudmäns
synpunkt som har ansvaret för rehabiliteringen.

1 vår motion skisserar vi en ny ersättningsform
med syftet att skapa en
mer rehabiliteringsstimulerande effekt
än det nuvarande splittrade ersättningssystemet.
Det är ur denna synpunkt beklagligt
att inte vår motion har blivit
föremål för remissbehandling.

Ändå har flera remissinstanser, som
tagit upp de ekonomiska problemen
i samband med yttrande över motion nr
1007 klart deklarerat behovet av en
översyn av nuvarande ersättningssystem
vid rehabilitering.Hade samma remissinstanser
fått yttra sig över våra
motioner, är jag övertygad om att dessa
krav hade blivit ännu kraftigare markerade.

Bakgrunden till våra motioner är behovet
av en helhetssyn på rehabilitetingens
ekonomiska sida — ur individens
synvinkel. Det är ganska märkligt
att samtidigt som det i själva rehabiliteringsbegreppet
ligger en helhetssyn har
man inte i det svenska socialförsäkringssystemet
lyckats innefatta ett helhetsgrepp
på bidragsformerna under
tid för olika slag av rehabilitering. De
utredningar som tidigare haft denna
fråga uppe har misslyckats därför att
de haft felaktiga utgångspunkter. De
har endast strävat efter att passa in ersättningsformerna
under tid för rehabilitering
i eller i direkt anslutning till
redan existerande hjälp- och försäkringsformer.

Utskottet anför nu att en proposition
håller på att utarbetas på grundval av
de framställningar som riksförsäkringsverket
och arbetsmarknadsstyrelsen har
gjort. Men dessa framställningar gäller
bara frågan om sjukpenning vid arbetsvärd
i form av omskolning-yrkesutbildning'',
alltså en del av rehabiliteringen.
om än en mycket viktig sådan.

Det skulle vara överraskande om regeringen
i en proposition med denna
utgångspunkt skulle lyckas med det
som 1958 års utredning om socialförsäkring
och arbetsanpassning, 1958 års
socialförsäkringskommitté, 1960 års ar -

Torsdagen den 29 mai 1969 em.

Nr 29 107

betsmarknadsutredning'' m. fl. inte har
lyckats med, nämligen att skapa en enhetlig
syn på bidragsformer under tid
för rehabilitering. Troligen kommer
propositionen att innehålla förslag om
en administrativ förenkling av nu gällande
bidragssystem vid arbetsvärd under
tid för sjukskrivning. En sådan förenkling
är naturligtvis välkommen, inte
minst ur den enskilde individens synpunkt
— denne slipper på så sätt det
krångliga system som nu tillämpas —
men den innebär sannerligen inte någon
lösning av det problem som har
skisserats i våra motioner. Ändringen
innebär inte någon ekonomisk reform.
Den löser framför allt inte problemet
med den låga ersättningen för de lågavlönade
under tid för rehabilitering. Vi
vet att dessa i många fall är människor
som kanske i flera år, innan de rehabiliterande
åtgärderna blev aktuella på
grund av skador och sjukdomar, har
tvingats leva på en låg standard därför
att de har haft långa sjukperioder och
perioder av arbetslöshet och därför att
de hamnat i arbeten med låg lönenivå
och sålunda fått låg sjukpenning. Denna
sjukpenningnivå innebär inte någon rehabiliteringsstimulans.

Utbildningsbidraget vid omskolning
och yrkesutbildning är lågt och har
dessutom inte anpassats efter kostnadsutvecklingen.
Tar man t. ex. 1961 som
utgångspunkt och jämför med det utbildningsbidrag
som då utgick och tar
basbeloppet för ATP som mätare på
kostnadsutvecklingen, får man fram, att
grundbidraget för en gift person i dag
borde vara 625 kronor i stället för de
550 som det är efter höjningen i fjol.

I utskottsutlåtandet skrivs att man
avvaktar vad arbetsmarknadsstyrelsen
föreslår i anslutning till en passus i det
nyligen framlagda arbetsmarknadspolitiska
programmet för utbildningsbidragen.
AMS har emellertid i sina petita år
efter år föreslagit höjningar av utbildningsbidragen
utan att det lett till mer
än smärre justeringar, som tycks företas

Bidragen för rehabilitering, m. m.

utan någon fast plan eller någon systematik.
Det kunde vara intressant att
någon gång få en belysning av de tankegångar
som ligger bakom dessa ryckvisa
höjningar. Eftersom AMS tvingas
återkomma år efter år med nya krav på
höjningar kan det inte gärna vara
arbetsmarknadspolitiska bedömningar.
Nu skulle alltså plötsligt den tid vara
inne då man kan vänta sig en höjning
av utbildningsbidragen efter en fast och
systematisk plan bara därför att AMS
antagit ett nytt arbetsmarknadspolitiskt
program! Vi tvivlar nog på den saken.

Vad som är väsentligt är två ting: för
det första att samhället skapar en ersättningsform
vid olika slag av rehabilitering
som är konstruerad mot bakgrunden
av en helhetssyn på rehabiliteringen,
samt för det andra att denna
ersättningsform är rehabiliteringsstimulerande
och under tid för rehabiliteringen
ger kompensation till dem som
hamnat i låglöneområdet, varigenom
skapas enahanda förutsättningar för
skilda grupper att kunna använda sig
av de rehabiliteringsmöjligheter som
växer fram i vårt samhälle.

De frågor som aktualiserats i vår motion
återkommer år efter år vid handikapporganisationernas
kongresser. De
återkommer till dess att en ny ersättningsform
genomförts. Det hjälper inte
med att lappa och laga de ganda formerna.
Bristerna lyser ändå igenom.

Herr talman! Med hänsyn till att vi
i dag inte vet hur den proposition kommer
att se ut som anges i utskottsutlåtandet
vill jag inte ställa något yrkande.
Vi får anledning att återkomma med de
frågor som vår motion aktualiserat
i anslutning till den propositionen.

Herr JOHANSSON i Simrishamn (s):

Herr talman! Det är ett stort och viktigt
problemkomplex som aktualiseras
i motionerna och som ytterligare understrukits
i de här gjorda inläggen. Det
framgår även av det sätt varpå allmänna
beredningsutskottet i sitt utlåtande

108 Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Bidragen för rehabilitering, m. m.

nr 46 behandlat motionsyrkanden om
utredningar dels om en ny bidragsform,
av motionärerna kallad rehabiliteringsersättning,
dels om förbättring av de
ekonomiska förhållandena för personer
som undergår rehabilitering, dels slutligen
om samordning eller omfördelning
av rehabiliteringsverksamheten i
dess olika former för skapande av en
enhetlig organisation.

I vad avser de ekonomiska frågorna
vill jag först erinra om att riksdagen
redan fattat beslut denna vårsession om
utbildningsbidragen genom att godta
statsverkspropositionens ståndpunkt att
en ytterligare höjning inte nu borde
vidtagas.

I detta sammanhang har riksdagen
också avslagit motionsyrkandena om utredning
för att samordna och snabbt
åstadkomma resultat av utredningsarbetet
rörande handikappades inkomstoch
skatteförhållanden. Riksdagen har
liksom statsutskottet förutsatt att samordning
och initiativ på detta område
sker utan någon riksdagens särskilda
åtgärd.

I motionerna 1:231 och 11:255 har
nämnts att AMS och riksförsäkringsverket
gemensamt har föreslagit en ändring
av lagen om allmän försäkring

1 syfte att man skall komma ifrån det
nuvarande systemet med bidrag från
två håll vid arbetsvärd i form av yrkesutbildning
i de fall som avses i 4 kap.

2 § lagen om allmän försäkring. Avsikten
är att det i stället skall utgå bidrag
enbart från arbetsmarknadsverket, och
sjukpenningsförsäkringen skall vara vilande
under utbildningstiden. En sådan
reform ligger i linje med vad motionärerna
önskat. Det bör framhållas att ett
antal remissinstanser har föreslagit att
frågeställningen skall vidgas och att en
mer allmän översyn av bidragssystemet
skall komma till stånd. Hela denna fråga
ligger således redan under prövning
hos Kungl. Maj :t, och proposition förberedes.
Dessutom kommer AMS att om
några månader redovisa förslag röran -

de utbildningsbidragen både i fråga om
beloppens storlek och i fråga om bidragssystemets
konstruktion.

Frågorna är alltså redan uppmärksammade,
och någon utredning av det
slag som förordats i motionerna I: 231
och 11:255 och i det ena delyrkandet
i motionen II: 1007 kan i detta läge inte
vara påkallad.

I motionen II: 1007 föreslås vidare
en utredning om rehabiliteringsverksamhet
i syfte att man skall skapa en
enhetlig organisation.

Utskottet kan instämma i mycket av
vad motionärerna sagt om behovet av
ett väl fungerande samarbete på det här
fältet, och det har också kommit till
uttryck i utlåtandet. Tanken på en enhetlig
organisation för all den verksamhet
som rör rehabilitering har emellertid
inte vunnit gehör hos remissmyndigheterna.
Såväl socialstyrelsen, AMS,
handikapprådet som Kommunförbundet
har framhållit att rehabiliteringen har
funktionella anknytningar till undervisningsväsendet,
socialförsäkringen, sjukvården
och arbetsmarknadsorganen och
att man inte bör bryta dessa anknytningar,
Däremot har flera remissinstanser
förordat ett samordningsorgan på
central nivå, och handikapprådet har
framhållit att det bör inrättas permanenta
rehabiliteringsberedningar på lokal-
och länsplanet där det inte redan
har skett. Landstingsförbundet och
Kommunförbundet har inte förordat att
man skapar nya organ utan har ansett
att man bör kunna lösa frågorna med
bestämda samordningsrutiner och direktiv.

Utskottet kan dela uppfattningen att
det är lämpligt att man ser över samordningsfrågorna,
men som framhålls
i utlåtandet sker redan detta. Socialdepartementet
har påbörjat en kartläggning
av området, och vidare har socialstyrelsen
beslutat göra en utredning om
organisationen av den medicinska rehabiliteringsverksamheten.
I denna utredning
kommer man bl. a. att ta upp sam -

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Nr 29 109

Upphävande av förbud mot offentliga tillställningar på vissa helgdagar

arbetet med arbetsvärden, socialvården,
den allmänna försäkringen, utbildningsväsendet
och handikapporganisationerna.
Förra året tillkallades också en utredning
som bl. a. skall behandla frågan
om ett enhetligt huvudmannaskap för
den skyddade sysselsättningen. Frågorna
är alltså uppmärksammade, och det
bör nog kunna förutsättas att de kommer
att drivas vidare utan att riksdagen
nu begär en ytterligare utredning.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 3

Föredrogs vart för sig

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 47, i anledning av motioner
angående datateknikens inverkan på
den enskildes integritet;

utrikesutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av motioner angående skyddet
för svenska fiskefartyg utanför den
norska kusten; och

första lagutskottets utlåtande nr 34,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i
lagen den 14 september 1944 (nr 705)
om aktiebolag.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 4

Upphävande av förbud mot offentliga
tillställningar på vissa helgdagar

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till kungörelse
om ändring i allmänna ordningsstadgan
den 14 december 1956 (nr
617), dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 21 mars 1969 dagtecknad
proposition, nr 77, hade Kungl.

Maj:t under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden anhållit
om riksdagens yttrande över ett vid
propositionen fogat förslag till kungörelse
om ändring i allmänna ordningsstadgan
den 14 december 1956 (nr
617). Förslaget innebar upphävande av
det i 10 § allmänna ordningsstadgan
upptagna förbudet mot offentliga tillställningar
på juldagen, långfredagen
och påskdagen.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen dels

likalydande motionerna I: 967 av
herr Sveimngsson och II: 1112 av herr
Fridolfsson i Stockholm in. fl.,

dels likalydande motionerna 1:1004
av herr Eric Carlsson och fröken Pehrsson
samt II: 1155 av herr Persson i Heden
m. fl.,

dels likalydande motionerna I: 1005
av herr Åkesson in. fl. och 11:1156 av
herr A> eländer m. fl.,

dels ock likalydande motionerna
I: 1013 av herr Ferdinand Nilsson m. fl.
och II: 1163 av herr Börjesson i Glömminge.

I samtliga motioner yrkades att riksdagen
måtte avslå propositionen. I motionerna
1:1013 och 11:1163 hemställdes
därjämte att riksdagen måtte uttala
att juldagen, långfredagen och påskdagen
alltfort borde fredas mot offentliga
tillställningar med karaktär av kommersiell
nöjesindustri.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna

1) I: 967 och II: 1112,

2) I: 1004 och II: 1155,

3) I: 1005 och II: 1156 samt

4) 1:1013 och 11:1163, såvitt avsåge
upphävande av 10 § allmänna ordningsstadgan,

i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla,
att riksdagen icke funnit anledning till

Ilo Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Upphävande av förbud mot offentliga tillställningar på vissa helgdagar

erinran mot det vid förevarande proposition,
nr 77, fogade förslaget, samt

B. att motionerna I: 1013 och II: 1163
i övrigt icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Schött (m), Ernulf (fp), Ferdinand
Nilsson (ep), Dockered (ep) och Fridolfsson
i Stockholm (in) samt fru
Jonäng (ep), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

A. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna

1) I: 967 och II: 1112,

2) 1:1004 och 11:1155,

3) 1:1005 och 11:1156 samt

4) 1:1013 och 11:1163, såvitt avsåge

upphävande av 10 § allmänna ord ningsstadgan,

i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla
att riksdagen funnit det i nyssnämnda
lagrum upptagna förbudet mot offentliga
tillställningar på juldagen, långfredagen
och påskdagen icke böra upphävas,
samt

B. att riksdagen, i anledning av motionerna
1:1013 och TT: 1163 i övrigt,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att anvisningar utfärdades rörande
meddelandet av tillstånd till offentliga
nöjestillställningar på juldagen,
långfredagen och påskdagen, så att dessa
helgdagar fredades från att utnyttjas
av kommersiell nöjesindustri.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Ilerr PRIDOLFSSON i Stockholm (m):

Herr talman! I fjol tyckte några socialdemokrater
att tiden borde vara inne
att slopa förbudet mot offentliga nöjestillställningar
på vissa kyrkliga helgdagar.
I motionen yrkades att Kungl.
Maj :t skulle framlägga ett förslag i denna
riktning. Nu, cirka ett år efter det att
dessa ledamöter gick till attack och
sköt in sig på denna fråga — att futtiga
tre dagar av årets 365 av en alldeles
speciell anledning skulle få vara frid -

lysta från ett braskande och kommersialiserat
nöjesliv — behandlar vi en
proposition som går ut på ett slopande
av ordningsstadgans 10 §.

Regeringen har som synes varit ovanligt
snabb i vändningarna. När man
tittar litet närmare på ärendet kan man
inte undgå att fråga: Har någon folkgrupp
utanför det här huset krävt en
ändring av den ordningsstadga som stipulerar
det s. 1c. nöjesförbudet? Det är
ju modernt och populärt med uppvaktningar
i kanslihuset. Har det förekommit
någon uppvaktning i kanslihuset
i den här frågan? År det några som
förorättats av det nuvarande förhållandet?
Nej, inte vad jag vet. Det är bara
några ledamöter ur regeringspartiet
som satt i gång det hela. Man har, antar
jag, funnit att en fridlysning av offentliga
nöjestillställningar på de främsta
kyrkliga helgdagarna kopplats samman
med kristen tro och därför skall de
bort.

Nu har departementschefen och utskottsmajoriteten
fått god hjälp — tror
man. Man hänvisar till remissbehandlingen
av en departementspromemoria.
Ett övervägande antal remissorgan, som
har att företräda kristna synpunkter,
har inte haft något att erinra mot ett
slopande av nöjesförbudet.

Denna fråga kan naturligtvis som de
flesta spörsmål vi resonerar om här
i riksdagen belysas och diskuteras utifrån
skiftande infallsvinklar. Att de
kristna organisationerna i sina remisssvar
har framhållit att de inte har något
att erinra mot ett slopande av nöjesförbudet
är rätt naturligt. Man vill från
det hållet inte strida i onödan. Vill man
ta bort förbudet, må det vara hänt.

Man är naturligtvis också på kristet
håll medveten om att hur mycket än
majoritetspartiet med visst stöd från
grupper inom de övriga partierna attackerar
dessa dagar och försöker jämställa
dem med vilka helgdagar som
helst — till och med den 1 maj — kommer
kristenheten både verksamhetsmäs -

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Nr 29

111

Upphävande av förbud mot offentliga tillställningar på vissa helgdagar

sigt och såsom institution att fortleva.
Den varken står eller faller med Kungl.
Maj :ts proposition nr 77 av år 1969.

Men, herr talman, om nu vissa remissinstanser
i sina svar icke har haft
något att erinra mot ett slopande av
nöjesförbudet så är därmed inte sagt
att man önskar ett sådant. Tvärtom
skulle man med största sannolikhet vara
tacksam, om den nuvarande ordningen
framdeles fick gälla.

Om man nu från en del kristna organisationers
sida uppträder närmast
undfallande, i varje fall visar ett sådant
mått av generositet att man utan strid
låter våra myndigheter skövla våra förnämsta
helgdagar på deras kristna särprägel,
är det dock, herr talman, vi
här i riksdagen som har det politiska
ansvaret. Det är vi som från den utgångspunkten
skall tackla frågan.

Skulle inte vi kunna visa den hänsynen,
den toleransen, att juldagen, långfredagen
och påskdagen, vilka dagar
för den svenska kristenheten och för
kristenheten världen över är förknippade
med för tron omistliga värden,
skulle få behålla sin särställning och
sin med hänsyn till just nöjesförbudet
unika karaktär?

I departementspromemorian heter det
enligt referatet i propositionen: »Även
om bara en minoritet anser att offentliga
tillställningar på vissa kyrkliga
helgdagar stör högtidens helgd, kan det
finnas anledning att förbjuda sådana
tillställningar.» Det heter vidare: »Det
kan sägas innebära ett rimligt mått av
tolerans hos majoriteten att avstå från
aktiviteter som skulle kränka eller stöta
människor med denna övertygelse.»

Nu tycks dock nöjesförbudet för en
del människor, bl. a. utskottsmajoriteten
inom första lagutskottet, vara så
betungande, så olidligt, att det måste avskaffas.
Skärtorsdagsbalen måste fortsätta
med långfredagsjippot. Trots att
ansvaret ligger hos regering och riksdag
vill man tydligen inte ta ställning
för ett bevarande av den nuvarande

ordningen, vilket jag djupt beklagar.
Ingen skall få mig att tro att en fridlysning
av offentliga tillställningar på
de nämnda dagarna skulle innebära att
staten därmed tog ställning i trosfrågor.

Frågan gäller til syvende og sidst
respekt och tolerans för uppfattningar
som jag tror omfattas av övervägande
delen av svenska folket. Enligt en i
dagarna publicerad opinionsundersökning
tror fortfarande, trots energiska
försök från många håll att rasera denna
tro, cirka 72 procent av svenskarna
på Gud.

Jag yrkar, herr talman, bifall till den
reservation som finns intagen i första
lagutskottets utlåtande nr 36.

I detta anförande instämde herr
Nilsson i Agnäs (m).

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Det är en högst personlig
deklaration som jag vill lämna i
samband med den fråga vi nu behandlar
om upphävande av 10 § allmänna
ordningsstadgan, som Kungl. Maj:t föreslår
i proposition nr 77 innebärande
att förbudet mot allmänna nöjestillställningar
under juldagen, långfredagen
och påskdagen skall upphävas.

Det innebär i och för sig inte någon
revolutionerande förändring av samhällsbilden.
Förslaget utgör inte någon
reform av stort format, och jag vill också
säga att det inte är någon angelägen
reform. Den kommer dessutom inte
att innebära några inskränkningar i
kyrkans och kyrkosamfundens möjligheter
att utöva sin kristna verksamhet.
Man kan emellertid samtidigt säga, att
ett bibehållande av helgfriden på dessa
för hela kristenheten stora helgdagar
inte heller i nämnvärd utsträckning inskränker
människornas möjligheter att
söka avkoppling i den profana nöjesvärlden
på dessa aktuella dagar. Enskilda
profana nöjestillställningar kan
anordnas på dessa dagar, och det kan

112 Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Upphävande av förbud mot offentliga tillställningar på vissa helgdagar

dessutom beviljas dispens för offentliga
sådana under vissa förhållanden.

Vad är det då frågan gäller? Fältet
är liksom öppet för båda intressegrupperna.
Jag ställde mig den frågan också
1968, då det från socialdemokratiskt
håll motionerades om en utredning rörande
upphävande av 10 § allmänna
ordningsstadgan, och jag har gjort samma
fråga när propositionen har framlagts
nu i vår.

Uppfattningarna om propositionen är
delade även i kyrkliga kretsar, liksom
inom organisationer av skilda slag, men
ett torde vara ganska säkert: att den
överväldigande delen av svenska folket
betraktar denna s. k. reform som
ganska onödig, lika visst som en stor
del av vårt folk ännu i dag bekänner
sig till den kristna livsåskådningen och
betraktar juldagen, långfredagen och
påskdagen såsom alldeles specialla högtidsdagar
under kyrkoåret. De är liksom
kardinaldagarna bland alla kristna
helgdagar.

Man förväntar därför, att Sverige som
nation skulle vilja erkänna vad kristenheten
genom århundraden betytt för
vårt folk och kommer att betyda genom
tiderna. Vi bör erkänna detta genom
att befria dessa tre dagar — av
årets 362 eller i vissa fall 363 — från
profana offentliga nöjestillställningar.
Många kommer att betrakta det som
stötande om 10 § upphävs. Självfallet
skall vi ta hänsyn till och respektera
varandras uppfattningar. Man torde
dock inte kunna påstå att kraven är
för högt ställda om det begärs en viss
hänsyn till tre speciella kristna helgdagar
bland de bortåt ett sextiotal som
vi har varje år. Jag vill säga att kraven
är ganska små.

Det må kallas gammalmodigt eller
vad man vill, men jag har den bestämda
uppfattningen att man inte kan komma
ifrån den stora betydelse det skulle
ha, om riksdagen genom att avslå förslaget
om slopande av den aktuella 10 §
erkänner att landet och folket även i

fortsättningen är och vill vara en kristen
nation och slå vakt om kristna värden.

Jag vill gärna säga att gällande
kungörelse har uppfattats som en samhällets
gärd av hänsyn till den stora
grupp inom vårt folk som bekänner sig''
till den kristna livsåskådningen. Jag
tror dessutom att det är en ganska liten
grupp som höjt röster för förbudets
upphävande. Det är sålunda inte heller
från demokratisk synpunkt någon
angelägen reform. Däremot kan reformen
komma att uppfattas som ett desavouerande
av en folkmajoritet.

Ingen torde förneka att människan
har ett inneboende och naturligt behov
av stillhet med möjlighet till vila och eftertanke.
I vår tid är utan tvekan behovet
härav större än någonsin. I tristessens
och jäktets tid är detta helt enkelt
nödvändigt om människan såväl
psykiskt som fysiskt skall kunna stå ut
med sin uppgift. Detta gäller alla människor
oavsett vilken livsåskådning de
bekänner sig till. Samhället kan bidraga
till att tillfredsställa detta behov.
Ett skydd för juldagen, långfredagen
och påskdagen, herr talman, mot
offentliga nöjestillställningar är ett led
härutinnan.

Jag yrkar därför bifall till den reservation
som är fogad till första lagutskottets
utlåtande nr 36 och som sammanfaller
med de yrkanden som är
ställda i ett antal motioner i såväl första
som andra kammaren.

I detta anförande instämde herr Börjesson
i Falköping (ep).

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! År 1956 skrev departementschefen
i sin proposition att ett generellt
förbud mot offentliga tillställningar
kunde vara betingat av att enligt
den allmänna meningen vissa tillställningar
inte var förenliga med helgfriden.
Varken i den utredning som då
låg till grund för propositionen eller

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Nr 29 113

Upphävande av förbud mot offentliga tillställningar på vissa helgdagar

under remissbehandlingen hade ifrågasatts
att slopa gällande förbud mot offentliga
tillställningar på vissa helgdagar.
I likhet med utredningen och remissinstanserna
ansåg departementschefen
att förbudet liksom dittills borde
avse tillställningar på juldagen, långfredagen
och påskdagen.

Detta var som sagt år 1956. Nu, 13 år
senare, förordar statsrådet Lundkvist efter
en utredning inom departementet att
förbudet mot att anordna offentliga
tillställningar på juldagen, långfredagen
och påskdagen skall helt upphävas
fr. o. in. den 1 juli 1969.

På drygt dussintalet år har det sålunda
svängt i en högst väsentlig grad inte
bara inom regeringen utan också hos
remissinstanser och andra. Inte minst
märklig är omsvängningen hos åtskilliga
företrädare för de kristna och kyrkliga
intressena. Av domkapitlen är det egentligen
nu bara två som helt går in för ett
bibehållande av nöjesförbudet. Några
ställer sig tveksamma.

Sveriges frikyrkoråd redovisade för
bara ett år sedan den uppfattningen, att
majoriteten av befolkningen fortfarande
håller juldagen, långfredagen och påskdagen
i sådan helgd, att man inte bara
finner sig i förbudet utan också önskar
att det bibehålies. Rådet menade att
frågan borde behandlas i samband med
den fortsatta utredningen om förhållandet
mellan staten och svenska kyrkan. I
år är frikyrkorådet färdigt med nöjesförbudet
och har intet att invända mot
dess borttagande.

Vad är nu orsaken till denna omsvängning?
Vi lever i ett pluralistiskt
samhälle, säger man, där alla slag av
livsåskådningar är företrädda. Det är
riktigt. Men det var likadant för 13 år
sedan. Vi hyllar religionsfrihetens princip,
menar man, och den står i vägen
för förbud. Men inte heller detta är
någon nyhet. Det skall erkännas att den
andliga nivån och likgiltigheten för högre
värden ständigt sjunkit under det
gångna decenniet. På olika vägar, främst

genom massmedia, har en intensiv propaganda
förts mot allt vad förbud och
restriktioner heter. Vi skall ha ett öppet
samhälle; normer hör en förgången tid
till.

Men på många andra områden i den
mänskliga sammanlevnaden får vi finna
oss i förbud och påbud och restriktioner.
Ett samhälle utan normer är f. ö.
dömt till undergång. 1 fråga om de tre
nämnda helgdagarna säger departementschefen
tydligt ifrån att ett upprätthållande
av förbudet innefattar en
tämligen obetydlig frihetsinskränkning.

Det förhåller sig helt säkert, som Sveriges
frikyrkoråd framhöll i fjol, så att
majoriteten av vårt folk fortfarande håller
dessa dagar i sådan helgd att man
inte bara finner sig i förbudet utan
också önskar att det bibehålies. Den
stora majoriteten är inte direkt kristet
eller kyrkligt engagerad, men ännu verkar
det kristna arvet från fädernas dagar
och tidigare generationer. Jag tror
att Bygdegårdarnas riksförbund har
rätt i sitt yttrande att allmänheten har
vant sig vid att det skall vara »stilla dagar».
En mycket stor del av folket skulle
sannolikt betrakta det som olämpligt
om det på dessa dagar skulle anordnas
offentliga tillställningar som kunde vara
störande för gudstjänstlivet. Riksförbundet
uttrycker därför den förhoppningen
att arrangörerna — om förbudet
upphävs — vinnlägger sig om att
förlägga tillställningarna till sådan tid
och plats att tillställningarna inte verkar
störande. Detta är önskvärt inte endast
av religiösa skäl utan för att hänsyn
bör tas till andras tro och uppfattning.
— Så långt det tänkvärda yttrandet
från Bygdegårdarnas riksförbund.

I ett pluralistiskt samhälle måste tolerans
och generositet vara vägledande
för vårt handlande. Bör man då inte
visa den generositeten mot eu kristen
opinion, även om denna — vilket inte
alls är bevisat — skulle befinna sig i
minoritet, i så måtto att tre av årets

114 Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Upphävande av förbud mot offentliga tillställningar på vissa helgdagar

365 dagar hålls fria från störande nöjestillställningar? Vi

har i motionen II: 1156 anfört ett
uttalande i denna fråga av en känd teaterchef.
Han yttrade: »Personligen anser
jag att vi behöver dessa ''andningshål’
med tanke på den knappt tilltagna
frihet vi har inom vårt speciella serviceyrke.
I varje fall kan man utgå från att
denna nya ordning knappast går att genomföra
utan att man tar upp diskussion
med berörda parter.»

Men strider nu inte ett förbud mot
religionsfrihetsprincipen? Nej, det menar
jag att det inte gör. Jag tycker att
domkapitlet i Strängnäs har definierat
begreppet religionsfrihet riktigt. Enligt
domkapitlet innebär religionsfrihet rätt
för var och en att ha en egen religionsuppfattning
men inte att hänsyn inte
måste visas dem som har en annan tro.
Ocli det är statens uppgift att se till
att sådan hänsyn visas.

Det är också riktigt vad FPU skriver,
nämligen att det följer av religionsfriheten
att de kristet engagerade måste
ges möjlighet att ostörda utöva sin tro.

Trosfrihet är väl inte ett av dagens
moderna begrepp, men det torde vara
riktigt som Lunds stifts domkapitel
skriver: »Tanken att omge vissa kristna
högtider med en särskild helgd har nära
samband med den trosfrid som man i ett
demokratiskt samhälle vill värna om.»
Syftet skulle sålunda vara att garantera
trosfriden för dem som av religiösa
skäl håller högtiderna i helgd. Att anordna
tillställningar av uppsluppen nöjeskaraktär
på t. ex. långfredagen lär
även utanför de kristet engagerades led
uppfattas som stridande mot god smak.

1 och för sig behöver naturligtvis inte
kristendomen något skydd av lagar.
Kristi evangelium är av evig natur och
har i sig stark sprängkraft. Där det får
verka på den enskilde individen omskapar
det och föres vidare till medmänniskorna,
till grupper, samhällen och
folk. Vårt land är förvisso inte något
kristet land, men jag vill för min del inte

medverka till att från det offentliga livet
och samhället plocka bort allt som
är signifikativt för kristendom och
dess eviga värden.

Herr talman! Mina slutsatser blir följande: 1.

Även om det är ovisst om en majoritet
av befolkningen önskar behålla
förbudet finns det åtskilliga motiv för
detsamma.

2. Ett upprätthållande av förbudet innefattar
en tämligen obetydlig frihetsinskränkning.

3. Man gör inte människorna någon
tjänst om man bidrar till att göra varje
helg till en fridag lik alla andra. Det
kan innebära eu utarmning av människors
liv att driva en sådan nivellering
för långt.

4. I ett pluralistiskt samhälle bör man
ha råd att visa generositet mot kristna,
även om dessa inte utgör någon majoritet.

5. Det nuvarande fredandet av de tre
helgdagarna ifrågasätts icke av någon
utbredd folkopinion liksom det ej heller
uppfattas som något mot religionsfriheten
stridande förtryck.

6. Om tillstånd till offentliga nöjestillställningar
ändock skulle komma att ges,
bör regeringen meddela sådana föreskrifter
att dessa helgdagar fredas från
att utnyttjas av kommersiell nöjesindustri.

Jag ber att få yrka bifall till den vid
första lagutskottets utlåtande nr 36 fogade
reservationen.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Lönsboda (fp).

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! I proposition nr 77 föreslås
en ändring i 10 § allmänna ordningsstadgan,
innebärande ett upphävande
av förbudet för offentlig tillställning
på juldagen, påskdagen och
långfredagen. Också jag har väckt en
motion i detta ärende, II: 1163 — likalydande
med motionen I: 1013 — vari

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Nr 29 115

Upphävande av förbud mot offentliga tillställningar på vissa helgdagar

jag yrkat avslag på propositionens förslag.

Jag representerar i detta sammanhang
inte något särskilt samfund eller någon
kyrklig institution utan jag ser frågan
från mina egna synpunkter. Jag tycker
att förslaget om förändring av ordningsstadgan
på denna punkt är onödigt. Vad
är det för krav som har framförts —
förutom de motionskrav som det talats
om tidigare — och vad är det för anspråk
som ställts på att få offentliga
nöjestillställningar? Kanske det är biografägarna
som ligger bakom, men biograferna
är numera inte särskilt starkt
frekventerade. Jag tror inte att biografföreställningar
under dessa tre dagar
skulle betyda något för biografägarnas
ekonomi.

För dem som bor intill ett nöjesetablissemang
och som samtidigt är starkt
religiöst engagerade måste det ändå te
sig störande att just dessa dagar få
uppleva att människor inte kan avstå
från nöjesanordningar.

Om man ser det hela litet praktiskt
är det faktiskt så att om inte åminnelsen
av Kristus hade firats hade inte dessa
helgdagar funnits. Då hade inte långfredagen,
annandag påsk eller annandag
jul firats. Vi hade i stället haft arbetsdagar
vid dessa tillfällen. Således har
åminnelsen av Kristus här gripit in i
vår indelning av året i helgdagar och
vardagar. Vi lever efter det, och jag tycker
att man som sann demokrat bör respektera
det som andra håller heligt och
sätter högt.

Man kan anlägga en annan praktisk
synpunkt på frågan och säga att när vi
får 40 timmars arbetsvecka kommer 77
procent av året att vara icke arbetstid.
Räknar vi in semestern får vi bortåt 80
procent ledig tid. Är behovet av nöjen
så stort att det även på dessa tre helgdagar
skall behövas nöjesanordningar?

När ungdomsfrågorna diskuteras säger
man ofta att de unga måste aktiviseras
på ett helt annat sätt än som sker
genom det industrialiserade nöjeslivet

där ungdomarna också ofta riskerar att
förses med stimulerande medel av olika
slag. Det skulle kanske vara lämpligt
med en kompromiss som innebär att
man just på dessa helgdagar försöker
stimulera verksamheten bland ungdom
när det gäller sådanaa ideella ändamål
som man anser angelägna.

Herr talman! Jag trodde inte att så
många debattörer skulle delta i denna
diskussion och vill på grund av tidsbrist
sluta. För min del ber jag att få yrka
bifall till den reservation som är fogad
till utskottets utlåtande.

Fru LöFQVIST (s):

Herr talman! I proposition nr 77 begärs
riksdagens yttrande över ett förslag
till upphävande av det i 10 § allmänna
ordningsstadgan upptagna förbudet
mot offentliga tillställningar på
juldagen, långfredagen och påskdagen.
Frågan som sådan är ingen ny företeelse.
Redan under 1890-talet var den
föremål för utredning, och utredningens
arbete ledde även så småningom
fram till viss uppmjukning i då gällande
förbud. Under förarbetena till allmänna
ordningsstadgan sattes det visserligen
inte i fråga att slopa förbudet, vilket då
som nu gällde alla offentliga tillställningar
på nämnda dagar. Ett slopande
av förbudet har emellertid därefter aktualiserats
vid flera tillfällen och senast
vid 1968 års riksdag.

Departementschefen skriver i propositionen
: »Som framhållits i departementspromemorian
innebär inte den
omständigheten att det är tveksamt om
eu majoritet av befolkningen önskar
behålla förbudet att det helt skulle saknas
motiv för ett förbud. Genom förbudet
har man velat ta hänsyn till dem
som på grund av ifrågavarande dagars
stora betydelse enligt den kristna trosåskådningen
anser att högtiderna bör
hållas i särskild helgd.» Och departementschefen
fortsätter: »Det är rimligt
att visa en sådan hänsyn och det kan
1. o. m. finnas anledning att genom lag -

116 Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Upphävande av förbud mot offentliga tillställningar på vissa helgdagar

stiftning inskrida till förmån för denna
grupps intresse. En sådan lagstiftning
innebär nämligen inte att staten tar
ställning i en trosfråga utan endast att
det intresse som skyddas bedöms vara
så väsentligt att det framstår som berättigat
att andra medborgare underkastas
vissa inskränkningar i sin frihet.»

Men därefter heter det: »Företrädare
för den kristna trosåskådningen — i
vilkas intresse förbudet alltså upprätthålls
— har emellertid allt oftare hävdat
att förbudet innebär ett tvång som
strider mot denna åskådning.»

Med hänsyn till dessa uttalanden och
till att en klart övervägande del av de
remissinstanser som företräder de kristna
synpunkterna har intagit samma
ståndpunkt bör man väl anse att dessa
omständigheter utgör ett starkt skäl —
för att inte säga det starkaste skälet —
för att förbudet skall upphävas.

Denna fråga diskuterades rätt ingående
förra året med anledning av motioner
— såsom för en stund sedan påpekades
från talarstolen — i vilka krävdes
utredning om ett slopande av 10 § allmänna
ordningsstadgan den 14 december
1956. Även om utskottet också då
var delat motsatte sig ingen att frågan
blev prövad. Det var bara i fråga om
formerna och tidpunkten som olika uppfattningar
framfördes.

Riksdagen beslöt också i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande
upphävande av nöjesförbudet just
på juldagen, långfredagen och påskdagen.
Nu har denna utredning skett, och
remissvaren på den utsända departementspromemorian
har inkommit.

Utredningen har rönt ett mycket positivt
mottagande från nästan alla remissinstanser.
En övervägande del av
de remissorgan som företräder de kristna
synpunkterna har, såsom jag tidigare
sagt, framfört åsikten att förbudet innebär
ett tvång som är oförenligt med den
kristna förkunnelsen.

Utskottet har också i år ingående behandlat
denna fråga. Utskottsmajorite -

ten anser i likhet med departementschefen
att det rådande nöjesförbudet bör
kunna upphävas och förordar att det
framlagda förslaget lämnas utan erinran.

Jag undrar om inte denna fråga har
givits större proportioner än den egentligen
bar. Ett upphävande av förbudet
mot offentliga nöjestillställningar under
dessa tre dagar skulle knappast, som
någon har sagt, märkas i jämförelse med
vad som i övrigt sker. Det kommer inte
att ordnas så många nöjen och dessa
kommer inte att kollidera med de större
gudstjänsterna. Ingen tror väl heller att
det under just dessa dagar kommer att
arrangeras några uppsluppna nöjen vilka
kan strida mot god smak. Om vi
går tillbaka till det egna föreningslivet
på våra hemorter, kan vi konstatera att
föreningsmedlemmarna i allmänhet då
inte önskar ha tillställningar för offentligheten
av något slag om dessa inte har
religiös och seriös karaktär.

Jag har ganska svårt att förstå framför
allt det uttalande som herr Fridolfsson
i Stockholm nyss gjorde från denna
talarstol. Låt mig säga att herr Fridolfssons
tro på sin egen övertro mer skadar
än gagnar den rörelse han vill främja.

Jag skulle också vilja säga att det inte
ankommer på oss att döma eller fördöma.
Herr Fridolfsson krävde tolerans
mot människor med kristen övertygelse.
Men själv vill han inte vara tolerant
mot alla de medmänniskor som trots en
djupt rotad religiös tro har en annan
uppfattning i denna fråga än han själv.
Jag tänker på alla de människor som är
övertygade om att kristen tro inte är i
behov av detta förbud.

Ett hänsynstagande av fri vilja till
och respekt för de stora högtidernas
helgd är enligt mitt sätt att se betydligt
mera värt än ett förbud.

Herr talman! Det kunde finnas mycket
mer att tillägga i denna fråga, men
med det utspel som gjorts känns det
oerhört svårt att föra en debatt emot
offentligt deklarerade synpunkter som

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Nr 29 117

Upphävande av förbud mot offentliga tillställningar på vissa helgdagar

jag ändå vill tro finns rotade — fastän
de inte framföres lika högljutt — hos
flertalet av det svenska samhällets medborgare.
För egen del upplever jag detta
utspel på ett sådant sätt att jag inte har
någon större lust att föra ut debatten
på vingliga vägar.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (m)
kort genmäle:

Herr talman! Jag är vid det här laget
ganska van vid att hur jag än går ned
i varv ■— som herr Svensson i Kungälv
för några veckor sedan uttryckte det —■
och hur dämpad jag än må vara i mitt
agerande så blir jag utsatt för, om inte
direkt personliga påhopp så näst intill
från socialdemokratiska talesmäns sida.

Det torde vara av ringa intresse för
kammarens ledamöter vad jag personligen
tror och tycker. Det är sakfrågan
som vi skall diskutera.

Fru LÖFQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Man vill väl ändå föreställa
sig att de tankegångar som låg till
grund för herr Fridolfssons uttalande
inte bara hänför sig till hans egna upplevelser,
utan att han anser sig ha —
jag ber att få understryka det — stor
erfarenhet av sina egna församlingsmedlemmars
åsikter i det här avseendet.

När det gäller frågan om tolerans
jk a. vill jag fortfarande hävda att om
H kräver tolerans för oss själva eller
vår egen grupp, bör vi också vara beredda
ätt visa tolerans mot andra individer
och grupper.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (m)
kort genmäle:

Herr talman! Självfallet inbillar jag
mig att jag har lika stor rätt som alla
andra ledamöter av denna kammare att
framföra mina synpunkter på de frågor

vi behandlar, inte minst om dessa skulle,
såsom jag anser, vara identiska med frikyrkofolkets.

Fru Löfqvist talar om tolerans. Det är
enligt min uppfattning samhällets plikt
att hävda friheten, men det är också
dess plikt att upprätthålla hänsynen.

Fru LÖFQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Egna synpunkter och
trosfränders synpunkter är en sak, det
angrepp som herr Fridolfsson i Stockholm
riktade mot den socialdemokratiska
rörelsen och dess representanter i
denna församling är en helt annan.

Jag tillåter mig att fråga, om den
partipolitiska stämpeln (s) icke gör en
berättigad att ha samma tro som herr
Fridolfsson anser sig ha.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Om jag får lägga mig i
den senaste lilla konflikten mellan herr
Fridolfsson i Stockholm och fru Löfqvist,
vill jag konstatera att de är minst
lika duktiga domare båda två. Att påtala
vem som har tagit initiativet till
propositionen kan väl ändå inte vara
värre än att säga att herr Fridolfsson
hyser tro på sin övertro; det anser jag
inte vara så oskyldigt sagt.

Jag tycker nog att herr Fridolfsson
gick ner i varv och fick fram vad han
ville ha sagt. Vi bör ju ha rätt att framföra
vår mening även i frågor som angår
oss högst personligen. Om man inte
jämt säger det, respekterar man naturligtvis
likväl dem som har andra åsikter.

Reservationen har verkligen en positiv
avsikt. Vi vill i almanackan fridlysa
en liten bit terräng och därmed bevara
dess särprägel i den andliga geografin.
Vi vill slå vakt om ett värdefullt arv
som vi fått att förvalta. Kan inte fädernas
tro vars frukter vi njuter litet till
mans ■— ofta utan att veta om det —
vara värd den pieteten? Jag kan instämma
i Göteborgs domkapitels yttrande
och säga att vi behöver dessa andliga

118 Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Upphävande av förbud mot offentliga tillställningar på vissa helgdagar

strövområden litet var i detta stressens
tidevarv.

Vi politiker, samhällspolitiker eller
kyrkpolitiker — och jag får göra den
distinktionen —, är ofta ambivalenta i
vårt sätt att angripa frågorna. Ä ena sidan
är vi oerhört känsliga för tillfälliga
kastvindar i det som vi uppfattar som
opinionen, angelägna att vara i takt
med tiden. Å andra sidan teoretiserar vi
gärna över principer på ett sätt som
ofta saknar verklighetsförankring. Det
är ingen tillfällighet att det är just politiker
och kyrkliga toppinstanser som
tillstyrker propositionen.

Politikerna försöker finna en teoretisk
gyllene medelväg. När nu detta
nöjesförbud skall upphöra anför man i
samma veva att ordningspolisen har
möjlighet att pröva frågan om vissa tillstånd
och på så sätt ge det hela en
balans — kompromissens väg. Kyrkoledare
— eller om jag vågar säga kyrkopolitiker
— som också är ängsliga för
att inte vara tillräckligt i takt med tiden,
kan naturligtvis ur sin arsenal
plocka fram teorier om att kyrkan klarar
sig i alla fall, och fattas bara annat.
Men båda parter glömmer hur folket
vill ha det. Det är svårt att bland vanligt
folk finna gehör för att strunta i
t. ex. långfredagens religiösa karaktär.
Inom kyrkans värld upplever man också
den dagen som en allt större kyrkohelg.
Aldrig har man så mycket folk i
kyrkorna som på långfredagen numera.

Det är svårt att bland vanligt s. k.
sekulariserat folk finna en ovilja att avstå
från kommersialiserat nöjesliv under
de stora helgerna. Därför vill jag
tillsammans med flera andra talare
fråga: Var finns den opinion som trycker
på och kräver en reform här? Det
hela är enligt min mening bara en politisk
produkt.

Vi själva firar ju varandra ganska
ordentligt vid skilda tillfällen, och vi
hedras t. o. m. här efter att ha lämnat
detta jordeliv med en tyst minut och
böjd nacke oavsett den politiska hem -

visten. Skulle inte mänsklighetens utan
tvivel störste välgörare kunna räkna
med någon liknande reverens? Kan man
verkligen inte kosta på sig att fira honom
med den blygsamma insats som
någon avhållsamhet under några dagar
av året utgör?

Fru Löfqvist har med rätta erinrat
om att det finns kyrkiga remissorgan
som anser att ett tvång är oförenligt
med den kristna livssynen. Men man
kan anlägga en helt annan infallsvinkel
också och säga att kyrkan vill fostra
oss alla till hänsyn. Det är också ett
viktigt incitament i den kristna livssynen.
Jag tror inte att dessa remissorgan
på något sätt skulle bli skakade
om riksdagen mot all förmodan följde
reservationen.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! När den här frågan debatterades
vid föregående års riksdag
var jag eu av motionärerna, och jag har
attackerats ganska hårt av en de! av de
föregående talarna i debatten för att vi
tog initiativ till den motionen. Men redan
då hade vi motionärer den uppfattningen,
att tiden kunde vara inne
att slopa 10 § allmänna ordningsstadgan.
Vi valde emellertid att överlåta
till Kungl. Maj :t att pröva frågan och
att framlägga förslag. Det är givetvis
glädjande för oss att regeringen delat
vår uppfattning, vilket också många
remissinstanser har gjort.

Detta ärende behandlades i förra veckan
av första kammaren, och jag skulle
i likhet med min medmotionär från i
fjol när han talade i första kammaren
vilja deklarera att jag har mycket stor
respekt för de kyrkliga helgdagarna liksom
för alla helgdagar — den 1 maj
inräknad, herr Fridolfsson i Stockholm.

Alla som deltog i fjolårets debatt yrkade,
som det redan sagts, bifall till någon
form av utredning. De motioner,

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Nr 29 119

Upphävande av forbud mot offentliga tillställningar på vissa helgdagar

i vilka det yrkas avslag på proposition
nr 77, visar att jag i fjol hade rätt i min
förmodan att det fanns ledamöter som
hoppades att eventuella utredningar inte
skulle komma fram till ett som jag
ser det positivt förslag i frågan.

Eftersom frågan nyligen diskuterats
här i riksdagen, skulle det kanske inte
behövas så lång debatt i dag, men jag
vill, herr talman, ta upp ett par punkter
trots den tidsnöd vi befinner oss i.

Åtminstone en mening i herr Fridolfssons
i Stockholm motion förbryllar
mig något. Meningen lyder: »Respekten
för demokratin borde också leda
till att man respekterade den trosfrid
som det nuvarande förbudet i 10 §
allmänna ordningsstadgan medverkar
till.»

Vad har respekten för demokratin
med respekten för trosfriden att göra?
På vilket sätt brister man i respekt för
demokratin genom att yrka på borttagande
av nöjesförbudet de tre helgdagar
där detta ännu kvarstår? Personligen
har jag stor respekt för demokratin
och även för människors ärliga och uppriktiga
åsikter i religiösa och andra frågor,
även om dessa skiljer sig från min
egen uppfattning. Jag kan absolut inte
förstå att man kränker vare sig demokratin
eller människors trosfrid genom
att slopa 10 § allmänna ordningsstadgan.
Vad är herr Fridolfssons uppfattning
om demokrati i detta sammanhang? De

som är negativt inställda till förbudets
slopande talar alltid om tolerans
eller brist på tolerans hos dem som vill
slopa nöjesförbudet. I en av motionerna
heter det: »Ett bibehållande av den
nuvarande ordningen skulle innebära
att medan människor av kristen åskådning
362 dagar om året — söndagar som
vardagar — tolererar antireligiösa manifestationer»
— det gäller att ta i! —
»skulle de till kristendomen mera negativt
inställda respektera den kristna
helgden tre dagar om året.»

»Antireligiösa manifestationer» står

det i denna motion. »Braskande nöjesliv»
tror jag herr Fridolfsson talade om
i sitt anförande. Så som jag ser det är
detta alldeles fel.

De som talar för ett bibehållande av
förbudet vill ha två olika tideräkningar
för året i detta avseende — det kan man
säga att vi har i och med det nuvarande
förbudet. De människor som har en religiös
uppfattning kan anordna sammankomster
under 365 dagar på året —
ingen vill förbjuda det. Men tre dagar
om året utestänger de andra människor
som vill ordna sin tillvaro på ett annat
sätt. De ger dem ett år med 362 dagar i
detta speciella avseende.

Detla förbud, herr talman, gäller inte
enbart rena nöjestillställningar, utan
även restauranger och matställen omfattas
av detsamma. Detta finner jag
mera allvarligt, eftersom det drabbar
ensamma människor som dagligen brukar
äta sina måltider ute. Man visar
ingen tolerans eller förståelse när det
gäller dessa människors situation.

Jag anser att man målar spöken på
väggen och målar i alltför mörka färger
och vill ge ett sken av att ett upphävande
av förbudet skulle innebära
att svenska folket skulle släppa Barabbas
lös på juldagen, långfredagen och
påskdagen.

Vad har man för anledning att tro
det? Senaste veckoslutet kunde vi fira
pingst. Också pingstdagen var ända till
1943 belagd med förbud. Har man den
erfarenheten, sedan pingstdagen undantogs
från förbudet, att det speciellt
den dagen anordnas sådana förskräckliga
antireligiösa manifestationer som
motionerna 1:1013 och 11:1163 talar
om? År inte pingstdagen — vilket jag
framhöll också i fjol — just en stor
kyrklig helgdag? Konfirmationer och
kyrkbröllop äger rum över hela landet.
Om jag minns rätt, kunde Dagens Nyheter
redovisa 140 kyrkbröllop efter
den senaste pingsthelgen. Det är väl ett
bra bevis för att de religiösa samfunden
kan samla människor vid konkur -

120 Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Upphävande av förbud mot offentliga tillställningar på vissa helgdagar

rens på lika villkor, och fler exempel
kunde nämnas.

Herr Fridolfsson i Stockholm sade att
den motion som väcktes föregående år
av bl. a. mig var en attack mot de religiösa
helgdagarna. Jag vill absolut förneka
det. Detta är en fråga som varit
allvarlig för mig ända sedan speciella
tillfällen i min ungdom. Det förbud som
då gällde medförde att ensamma människor
inte ens kunde gå ut och få ett
mål mat under julhelgen, som ju är en
familjehögtid då alla andra kan samlas
och känna gemenskap. De ensamma har
det emellertid speciellt svårt under den
helgen. Jag blev påmind om den situationen
igen, och när jag fann att några
organisationer uttalat sig för att det här
förbudet borde upphävas, fann jag, som
jag tidigare sade, tillfället inne att gå
med på en framställning i riksdagen för
att få bort 10 § allmänna ordningsstadgan.

Vad beträffar förståelsen för andra
människor och övertygelsen om att kyrkan
kan samla människor ändå vill jag
hänvisa till vad herr Sörenson sade när
första kammaren diskuterade frågan.
Hans anförande gav uttryck för en syn
på det här problemet som jag tror att
många kristna, toleranta och vidsynta
människor med respekt för andras åsikter
har. Jag skulle vilja rekommendera
dem som inte hörde på hans anförande
att läsa protokollet. Han slutade sitt anförande
med att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Det kan sägas en hel del om vad herr
Persson i Heden anförde i sitt inlägg.
Han påstod att året hade 362 dagar och
ibland 363. Det märks ju då hur man
har fixerat sig i att det under dessa
tre dagar skall råda förbud mot annat
än kyrkliga tillställningar. Annars
är det ju så att året har 365 dagar och
ibland 366.

Herr Börjesson i Glömminge talade
om att man borde anordna sammankomster
och försöka intressera ungdomen
i större utsträckning under des -

sa helgdagar i stället för att upphäva
nöjesförbudet enligt 10 § allmänna ordningsstadgan.
Jag tycker att man från
kyrkligt håll skall försöka aktivera ungdomen
både dessa dagar och andra dagar
för det som man vill intressera den
för. Det vore ett bättre och riktigare
sätt att gå till väga.

Jag tror alltså att religiösa värden
och religiösa sammankomster av olika
slag inte kommer att förlora något genom
att förbudet slopas. Jag skulle bli
besviken på kyrkans möjligheter, om
man skulle påstå något annat. Jag tror
också att kyrkan skulle vinna på att
visa tolerans. Som jag tidigare har sagt
kan ju kyrkan och övriga religiösa samfund
på de helgdagar som nu är undantagna
från förbud samla stora människoskaror,
trots att nöjesindustrin,
som man här talar om, samtidigt har
arrangemang på sitt håll. Någon annan
utveckling har man inte anledning att
tro på under de nu aktuella dagarna
om förbudet slopas. Genom upplysning
och information bör kyrkan också i
fortsättningen kunna hävda sig. Jag
vill att man skall gå en demokratisk
väg och inte hindra oliktänkande att
utnyttja dagarna på det sätt de önskar.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde fru Sigurdsen,
herr Zachrisson, fru Gradin
samt herrar Göransson och Hugosson
(samtliga s).

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm
(m) kort genmäle:

Herr talman! Det har i debatten sagts
att jag har gjort ett angrepp på socialdemokratin.
Vilket angrepp? Jag har
nämnt att det i det aktuella ärendet har
förekommit en motion som är (s)-märkt. Fru Thunvall som är socialdemokrat
har ju deklarerat sin tacksamhet
för att hennes motion av 1968 har
resulterat i en proposition som går i den

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Nr 29 121

Upphävande av förbud mot offentliga tillställningar på vissa helgdagar

riktning hon har önskat sig. Är det ett
angrepp?

Jag är medveten om att jag aldrig
kommer att accepteras i det socialdemokratiska
lägret. Jag beklagar det. Resonemanget
skulle naturligtvis vara
trevligare men framför allt mera fruktbart
om vi respekterade varandras
åsikter. Rimligtvis kan jag inte utplåna
mig själv. Jag tillhör moderata samlingspartiet,
och min uppfattning framför
jag från denna talarstol. Även om
jag debattekniskt har ändrat mig så
att jag knappt känner igen mig själv,
så kan tydligen inte de socialdemokratiska
debattmotståndarna acceptera mig.

Fru Thunvall frågade mig vad demokrati
är. Det är bl. a. hänsynstagande,
även till minoriteter.

Fru Thunvall var litet bekymrad över
att det, om den nuvarande ordningen
skulle få fortsätta, skulle vara omöjligt
att ha några nöjestillställningar på tre
av årets 365 dagar. Nej, det är inte omöjligt.
Både enskilt och i föreningar kan
man »slå klackarna i taket» och ha en
enligt fru Thunvalls uppfattning trevlig
kväll. Dessutom kan det som bekant ges
dispens för offentliga tillställningar.

Som motionär — jag skall inte dra
in de andra motionärerna utan bara
tala för mig själv —• och som reservant
har jag menat att dessa dagar mister
sin prägel om man ändrar på den nuvarande
ordningen. Det är vad jag bl. a.
sade i mitt första anförande. Jag hoppas
att inte minst de socialdemokratiska
ledamöterna läser protokollet och ser
vilket lugnt och sansat anförande jag
höll i början.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill gärna påpeka
för fru Thunvall, att jag i mitt första
inlägg sade att ett slopande av 10 §
inte kommer att innebära några inskränkningar
i kyrkans och kyrkosamfundens
möjligheter att utöva den kristna
verksamheten, men det kommer inte

heller, såsom jag också sade, att betyda
någonting nämnvärt för de människor
som önskar någon annan form av —
om jag får använda ett profant uttryck

— avkoppling på dessa högtidsdagar.
Organisationer av alla slag har nämligen
möjlighet att anordna enskilda sammankomster,
och andra arrangörer har
tillfälle att söka dispens för anordnande
av vissa nöjestillställningar. Det är alltså
tämligen lätt för de människor som
vill ha annat än vad kyrkan och kyrkosamfunden
kan ge under juldagen, långfredagen
och påskdagen att få detta
önskemål tillgodosett. Men det är någonting
annat med dessa tre dagar, enligt
mitt sätt att bedöma, än med övriga
helgdagar. Dessa är kardinaldagarna i
hela kristenheten, en predikan om kristenheten
och dess sanningar.

Jag tycker ändå att, så länge vi har
en kyrka som är bunden till svenska
staten, Sverige som nation också borde
erkänna detta. Jag anser inte heller att
det behöver råda någon panik i denna
fråga. Vi står snart inför ett avgörande
i frågan om kyrkan och staten. När den
tidpunkten kommer torde det väl ändå
vara mer ändamålsenligt att ta upp och
diskutera denna fråga än vid ett separat
tillfälle som nu.

Fru THUNVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Fridolfsson i Stockholm
trodde tydligen att vi blev irriterade
— eller hur jag skall uttrycka mig

— av hans uttalande. Han vill göra gällande
att han inte hade gått till angrepp.
Men ordet attack använde herr Fridolfsson
i sitt anförande. Sedan sade han
att socialdemokratiska regeringen villigt
sluter upp bakom motionärerna eller
någonting i den stilen, med en negativ
syftning.

Herr Fridolfsson talar också väldigt
mycket om tolerans och hänsyn. Det är
just det jag efterlyser. Jag vill att man
skall visa hänsyn till människor med en
annan uppfattning än den som herr
Fridolfsson i detta fall tycks hysa. Jag

122 Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Upphävande av förbud mot offentliga tillställningar på vissa helgdagar

vill för min del visa hänsyn mot oliktänkande
och respektera deras olika
uppfattning, ge dem lika möjligheter.
Det har varit mitt sätt att se på denna
fråga.

Enskilt och föreningsvis kan man
ordna sammankomster, säger både herr
Fridolfsson i Stockholm och herr Persson
i Heden. Javisst, men många människor
har inte någon förening att gå
till och kan inte komma in i en familj
eller en enskild sammankomst en sådan
helgdag. Det är dem jag tänkte på. Jag
kan dra fram exempel ur verkligheten
om så skulle behövas.

Jag vet inte om det är bättre att förfara
som en del föreningar gör, när de
under dessa helgdagar anordnar en enskild
tillställning och får en mängd medlemmar
därför att människor då inte
har någonstans att ta vägen. Jag tycker
det vore bättre att man fick anordna
vanliga offentliga tillställningar
med ordningsvakter o. d.

Herr Fridolfsson säger att helgdagarna
skulle mista sin prägel av helgdagar
— om jag förstod honom rätt —• om
man skulle upphäva detta förbud. Jag
ställer på nytt frågan: Har pingstdagen
mist sin prägel av kyrklig helg? Jag vill
absolut förneka det. Herr Persson, jag
tror inte heller att det minskar kyrkans
möjligheter, men jag tror att det vore
rättvisare och riktigare om alla gavs
samma möjligheter. Därför yrkar jag på
ett upphävande av detta förbud.

Herr NORDSTRANDH (in):

Herr talman! Det torde vara alldeles
ostridigt att vi har en lång tradition,
en lång hävd och en lång erfarenhet att
falla tillbaka på, när vi vill uppehålla
den speciella helgkaraktär som av ålder
alltjämt tillkommer juldagen, långfredagen
och påskdagen. Att vilja bibehålla
denna speciella helgkaraktär genom
en spärr emot en obegränsad frihet
för den kommersiellt inriktade nöjesindustrin
har, som jag ser det, inget
med övergrepp mot oliktänkande eller

olikkännande att göra, inte ens mot dem
som fru Thunvall talade om, som ville ha
ett mål mat på dessa dagar — det går
alldeles utmärkt. Det finns inget förbud
mot den sortens nöjen. Om det inte
finns möjlighet till det, är det av andra
orsaker. Det bär heller ingenting att
skaffa med inskränkningar i religionsfriheten.

.Tåg vill liksom Sveriges frikyrkoråd
gärna redovisa den uppfattningen —
och det är enligt min mening en av kardinalpunkterna
i övervägandena — att
majoriteten medborgare fortfarande håller
de tre helgdagarna i sådan lielgd, att
man för deras skull inte bara finner
sig i förbudet utan också önskar att det
bibehålls.

Förbudet tjänar till att skydda helgfriden
på de tre största kristna högtidsdagarna
mot nöjesarrangemang som
kan — jag säger kan — vara störande.
Det kommer alltså, så länge majoriteten
av medborgarna inte kan bevisas kräva
ett upphävande av förbudet, otvivelaktigt
att av många uppfattas som stötande
om offentliga tillställningar av den kommersiella
nöjesindustrin tillåts på dessa
dagar. Jag skulle vilja säga, att även om
bara en minoritet anser, att offentliga
tillställningar på vissa kyrkliga helgdagar
stör högtidens helgd, skulle det finnas
anledning att begränsa sådana nöjesarrangemang.
Det kan nämligen sägas
innebära ett icke mer än rimligt
mått av förståelse och vidsyn hos majoriteten
att avstå från aktiviteter som
kan kränka eller stöta människor med
en djup, personlig övertygelse om helgdens
betydelse på ifrågavarande dagar.

Givetvis, och jag är ganska angelägen
att understryka detta, är det inte förenligt
med kristen uppfattning att till
det yttersta tvinga människor att inta en
bestämd attityd till kyrkliga helgdagar
eller att personligen hålla dem i helgd.
Enligt min mening rör det sig inte heller
om ett krav på att använda outrerat
tvång utan mera om en önskan att skapa
acceptabla garantier för att de som

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Nr 29 123

Upphävande av förbud mot offentliga tillställningar på vissa helgdagar

håller dagarna i helgd också får ha dem
i sådan. Ett upphävande av förbudet
kan innebära, vilket med rätta framhållits,
att den yttre helgden, som kan vara
en av förutsättningarna för den inre,
liksom försvinner eller suddas ut. Vem
vinner på det? Enligt min mening inte
ens de som av principiella skäl är negativt
inställda till ett kommersiellt nöjesförbud.
För dem torde det också finnas
åtskilliga andra möjligheter till nöjen.

•lag vill gärna se så enkelt och okomplicerat
som möjligt på problemet och
tycker inte att det bör göras djupare och
besvärligare än det är. Varför nödvändigtvis
häva en tradition och en ordning
som ingen avsevärd folkopinion
synes vilja komma åt? Traditionen upplevs
av många människor som mycket
värdefull, och många, som i och för sig
inte finner ett större värde i nu gällande
ordning, tycker ändå att den kan få
vara i fred med hänsyn till dem som
upplever den som värdefull. De som aktivt
och till varje pris vill förändra
nuvarande ordning torde, som jag
framhöll inledningsvis, vara jämförelsevis
få. Dessutom vet man också, att det
faktiskt finns mycket positivt i en spärr
mot offentliga nöjesarrangemang under
dessa dagar. Man vet inte och kan svårligen
bedöma vilka negativa konsekvenser
som kan följa med att nöjesindustrin
ohämmat släpps in i helgfriden
och helglugnet.

Ilerr talman! När jag gör dessa överväganden
och ställer alternativen mot
varandra utan att göra detta till någon
stor principiell fråga kan jag inte annat
än yrka bifall till reservationen.

Ilerr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Om man ser på den
fråga vi här diskuterar ur religionsfrihetens
aspekt tror jag man skall finna
att religionsfriheten kommer mycket
starkt in i bilden. Man skall ha klart för
sig att religionsfriheten i likhet med
alla andra friheter är både en frihet för

någonting och en frihet att ta avstånd
från någonting. Det är ett synsätt som
kan ha sin betydelse.

.lag undrar hur många i denna kammare
som erinrar sig att socialstyrelsen
för några år sedan, när Maranata var en
ny rörelse här i landet, anmodade barnavårdsnämnderna
i landet att alldeles
särskilt hålla ögonen på barn till föräldrar
som tillhörde Maranata. Detta
anmäldes för JO, och efter dennes ingripande
fick socialstyrelsen återkalla
sitt påbud. Barn till föräldrar tillhörande
viss religiöst samfund skall alltså inte
betraktas på annat sätt än alla andra
barn.

Det fördes i denna kammare för bara
någon vecka sedan en diskussion om
Kathryn Kuhlmans helbrägdagörelsemöten.
Också i detta sammanhang kom religionsfrihetslrågan
in i bilden. Vi kan
ha olika åsikter om företeelser som dessa,
men vi måste ha klart för oss att de
Skall tillåtas förekomma just med hänsyn
till religionsfriheten. Det är med
denna frihet precis som med alla andra
friheter, att man måste tillåta eu del
företeelser som man inte gillar därför
att friheten i sig är av så stort värde.
Det är det pris som man får betala för
friheten.

Herr talman! Religionsfriheten kan
heller aldrig få bli beroende av vad majoriteten
eller minoriteten tycker och
tänker. Även om det är ytterst få människor
som har en viss uppfattning,
måste religionsfriheten gälla också för
dessa.

Det har under debatten talals om anledningen
till att denna fråga ursprungligen
väcktes. Det föreligger nu en proposition
i ärendet, och förra året väcktes
som bekant en motion i frågan. .Tåg
vill erinra om att både Frikyrkliga ungdomsrådet
och Broderskapsrörelsen
1967 antog var sitt religionsfrihetsprogram.
där de frågor vi nu diskuterar togs
upp. En av fjolårets motionärer, nämligen
herr Hjorth, har sagt till mig att
dessa program gjorde ett ganska starkt

124 Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Upphävande av förbud mot offentliga tillställningar på vissa helgdagar

intryck på honom och i stor utsträckning
låg bakom hans önskan att motionera
i frågan.

Det är alltså felaktigt att säga att denna
fråga förts fram enbart från visst
socialdemokratiskt håll. Den har drivits
av i varje fall en organisation, som inte
sätter någon partibeteckning efter sitt
namn.

Skall då inte religionen skyddas på
något sätt? Vi har för vår del sagt att
den inte skall skyddas mer än någonting
annat. Men det är alldeles givet alt
vi måste värna om mötesfriheten, och
när den hotas — och det gör den nu och
då — är det någonting mycket farligt
och någonting som man skall slå tillbaka.
Mötesfriheten är helig, och den
måste man slå vakt om.

Jag förstår reservanterna och dem
som delar deras uppfattning, även om
jag själv inte gör det. Jag kan förstå att
man känner detta som ett steg tillbaka
— man får gå ifrån skansarna. Det rör
sig om tre av våra viktigaste kyrkliga
helgdagar, av vilka långfredagen är den
allra heligaste för kristna människor.
Självfallet vill man inte att de värden
som den representerar skall trampas
under fotterna. Men jag tror ändå att
det är felaktigt om man med lagen som
skydd försöker vinna respekt för dessa
värden.

Kristendomen är ju ett fritt erbjudande,
och allt som kan göra den till ett
tvång på något sätt motverkar denna
grundläggande princip. Kristendomen
måste alltid framstå som ett fritt erbjudande.

Till slut liar vi i denna fråga att lita
till vad som så mycket har talats om
här — toleransen. Jag vill gärna säga
mina ärade kammarledamöter på den
borgerliga sidan, att jag lider ganska
starkt när jag ser att människor gräver
i sina trädgårdar när 1 maj-tåget går
fram eller att man — vilket sporadiskt
skett från något frikyrkligt håll — anordnar
egna demonstrationståg 1 maj.
Som socialdemokrat tar jag illa vid mig

av sådana saker. Jag tror att den som
vill tänka efter emellertid kommer fram
till att det inte vore riktigt att söka förhindra
detta. Vi måste visa tolerans åt
olika håll, och vi hoppas också på denna
tolerans gentemot den kristna livsåskådningen.

Eftersom det inte finns tid till långa
debatter så här i slutet av riksdagsperioden
vill jag till slut, herr talman, säga
att den kristna tron inte kan vara beroende
av de förhållanden vi nu diskuterar.
Den går mycket djupare. Från
kristen sida vinner vi säkerligen inte
någon människa genom att ett sådant
här nöjesförbud kvarstår. Den kristna
tron i sig är inte beroende av sådana
yttre arrangemang.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde fru Bergman
(s).

Fru ANÉR (fp):

Herr talman! Jag har stött utskottets
majoritet i den här frågan och vill gärna
säga ett par ord om det.

Jag vill hålla med herr Svensson i
Kungälv när han säger att det vi nu
diskuterar inte är en trosfråga. Däremot
vilt jag inte hålla med honom om vad
han sade om att gräva i trädgårdar 1
maj, men det skall jag tala med honom
om en annan gång.

Frågan om det aktuella nöjesförbudets
vara eller icke vara är alltså inte
någon trosfråga. Om mina kristna kamrater
i kammaren inte blir alltför chockerade
skulle jag vilja säga att det är
en ömsesidig trivselfråga. Tron lever
alldeles utmärkt, såsom tro, i länder där
det sannerligen inte tas den minsta
hänsyn till vad de kristna anser vara
helgdagar eller inte.

Jag hör till dem som går i kyrkan
både på långfredagen, juldagen, påskdagen
och andra dagar, och jag kan
verkligen inte säga att min och övriga
kyrkobesökares andakt på minsta sätt

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Nr 29 125

Upphävande av förbud mot

höjs av att veta att på grund av samhälleliga
föreskrifter andra människor
på kvällen samma dag kommer att ha
tråkigare än de egentligen skulle vilja.
Jag tycker tvärtom att vi som har glädjen
av att gå i kyrkan, inte skall missunna
de andra deras glädje. Meditation
och stillhet, frid och stressöar är alldeles
underbara saker, men inte kan de
lagstiftas fram på detta vis för folk, som
inte vill ha dem eller inte behöver dem.

Och jag kan inte alls förstå, att den
som söker meditation på dessa tre dagar
eller på någon annan dag skulle
hindras mer av att folk gick och såg
även andra filmer på kvällen än exempelvis
»Sound of music», som nu i vissa
län visas på långfredagens afton. De
som söker meditation har ju precis
samma chans till frid vare sig nöjesförbudet
upphävs eller ej. Det är ju
inte fråga om att man skall ha tingeltangel
eller tivoli på kyrkbacken under
gudstjänsttid — vi skall inte mana fram
den sortens visioner.

Detta med helgfriden — den yttre, av
polisen framtvingade helgfriden — är
ju en rest av att vi under några århundraden
haft en kristen enhetskultur
i detta land, som har framtvingats med
alla för samhället till buds stående
maktmedel. Nu har lyckligtvis alla fått
en annan känsla för hur tron skall uttryckas
med yttre medel.

Att, som någon talare sade, kyrkliga
instanser har ändrat sig i det här avseendet
på de senaste tretton åren, är
verkligen ingenting att förvåna eller
beklaga sig över. Det har hänt många
och glädjande saker i kyrkans och samfundens
uppfattning, deras inställning
till samhället och den s. k. världen på
de senaste tretton åren. Då är detta
förslag ett litet och relativt oviktigt
men dock symtom på att vi inte vill
använda maktspråk i det här lilla löjliga
obetydliga avseendet.

Personligen tycker jag inte att denna
fråga är så viktig, att jag någonsin
skulle ha tagit upp den på egen hand,

offentliga tillställningar på vissa helgdagar

men nu när den har ställts måste jag
svara att man inte skall fira sin egen
gudstjänst genom att av andra kräva ett
visst uppträdande, som dessa inte frivilligt
vill visa.

Med denna motivering, herr talman,
ansluter jag mig till utskottsmajoriteten.

I detta anförande instämde herr Martinsson
(s).

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Friaolfsson
i Stockholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 36'', röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Schött m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Fridolfsson i Stockholm
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 125
ja och 65 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

126 Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

§ 5

Ändring i lagen om allmänna
arvsfonden, m.m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr
281) om allmänna arvsfonden, m.m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 28 mars 1969 dagtecknad
proposition, nr 83, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i ärvdabalken,

2) lag om ändring i lagen den 8 juni
1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden,

3) förordning om ändring i förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om
arvsskatt och gåvoskatt.

Förslagen under punkterna 1) och
2) hade hänvisats till lagutskott och
tilldelats första lagutskottet, medan förslaget
under punkten 3) hänvisats till
bevillningsutskottet.

1 samband med propositionen hade
första lagutskottet behandlat följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

dels motionen 11: 1191 av herr Svensson
i Kungälv in. fl.,

dels ock motionen II: 1192 av herr
Westberg i Ljusdal, vari hemställdes
att riksdagen i samband med behandlingen
av förevarande proposition måtte
göra det uttalandet, att bidrag från
allmänna arvsfonden icke borde tilldelas
organisationer som bedreve politisk
verksamhet.

Utskottet hemställde,

A. att förevarande proposition, nr 83,
i vad den hänvisats till lagutskott, måtte
av riksdagen bifallas samt

B. att motionerna

1) 11:1191 och

2) II: 1192

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av fru Löfqvist (s), utan angivet
yrkande;

2) av herrar Schött (m) och Ernulf
(fp), fru Anér (fp) samt herr Fridolfsson
i Stockholm (m), vilka ansett att
utskottet under B bort hemställa,

1. att motionen 11:1191 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd samt

2. att riksdagen, med bifall till motionen
11:1192, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t uttala att bidrag från allmänna
arvsfonden icke borde tilldelas
organisationer som bedreve politisk
verksamhet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru ANÉR (fp):

Herr talman! Jag skall inte bli mångordig
nu heller och inte göra någon
utredning'' om denna proposition, som
utskottet i stort sett varit enigt om att
acceptera. Det finns bara en reservation,
som några av utskottets ledamöter
står bakom och som gäller en speciell
detalj.

Allmänna arvsfonden delar ut pengar
till verksamhet bland barn och ungdom,
och det har nu varit fråga om att
se över bestämmelserna och undersöka
om man kunde ge pengar till nya ändamål,
behålla de gamla eller eventuellt
göra inskränkningar. Det har varit förslag
om olika nya ändamål, av vilka ett
har vunnit departementschefens och
utskottets gillande, nämligen att pengar
skall ges även till politiska ungdomsorganisationer.

Mot detta har betänkligheter rests,
och det är dem reservanterna ansluter
sig till. Lagrådet var mycket kritiskt
mot detta och anförde att man kan befara
att de som skulle kunna tänkas
lämna pengar till allmänna arvsfonden
skulle dra sig för det, om de visste att
pengarna gick till politiska ungdomsorganisationer,
ty deras verksamhet är
kontroversiell och man kanske inte gil -

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Nr 29 127

Ändring i lagen om allmänna arvsfonden, m. m.

lar deras politik. Remissinstanserna hade
ingenting att erinra mot detta, men
i propositionen står förslaget fortfarande
kvar.

Vi reservanter, som ansluter oss till
en folkpartimotion, 11:1192, tror att
den som vill lämna sina pengar till allmänna
arvsfonden i stället för till någon
arvsberättigad kan uppleva den
ordningen att bidrag från fonden skall
kunna lämnas till politiska ungdomsorganisationer
såsom någonting mera
kontroversiellt än om bidrag lämnas till
andra ändamål. Vi vill avråda från en
sådan ordning.

Med hänvisning dels till lagrådets bestämda
avstyrkande, dels till motionen
11:1192 yrkar jag, herr talman, bifall
till reservation 2 vid första lagutskottets
utlåtande nr 37.

I detta anförande instämde herr Fridolfsson
i Stockholm (m).

Herr ZACHRISSON (s):

Herr talman! Allmänna arvsfondens
ändamål är att främja barns och ungdoms
vård och fostran. Bidrag får inte
lämnas för åtgärder som stat och kommun
skall bekosta.

Bidragen har under senare år till väsentlig
del utgått till barnstugor och
ungdomslokaler. Det är en bra inriktning.
I sitt yttrande till lagrådsremissen
sade statsrådet Kling, att behoven
inom dessa områden alltjämt är stora,
och att bidragsgivningen därför inte
får minska. Samtidigt föreslås arvsfondens
ändamål — på grund av ökade
resurser — utvidgas att gälla omsorger
om handikappade. Det är viktiga ändamål,
som naturligtvis lätt skulle kunna
kompletteras med fler.

När departementschefen säger, att behoven
av bidrag från fondens nuvarande
verksamhetsområden kommer att
vara stora och att bidragen därför inte
får minska, är det dock ett understatement
— vad man kan vänta sig är att

bi dragsbehoven kommer att öka högst
väsentligt i samband med de förväntningar
samhället har på ungdomsorganisationernas
och andra gruppers 1''ritidsaktiverande
insats bland barn och
ungdom. En målsättning, som enbart
går ut på att bidragen skall hållas på
oförändrad nivå, medför i själva verket
risk för betydande försämring av
relationen mellan berättigade anspråk
och resurser.

Det är därför vi i motionen II: 1191
har velat understryka vikten av att det
ansvar, som vilar på kommunerna när
det gäller utbyggnad av barnstugor och
omsorger om handikappade, inte får inkräkta
på bidragsgivningen till organisationerna,
som ju inte har kommunernas
finansieringsvägar till sitt förfogande.

I storstädernas förorter, i nya kommuncentra,
i anslutning till nya skolor
och i nya fritidsområden har i dag de
organisationer, som vill erbjuda fritidsservice
av olika slag, mycket besvärliga
lokalproblem. En rationalisering i
den anda som utredningen förordar för
att samutnyttja befintliga samlingslokaler
kan betyda en förbättring. Men kvar
står starkt växande behov av insatser
från arvsfonden. Det är därför av stor
vikt att inte stanna på nuvarande ambitionsnivå
utan i stället åstadkomma
en generösare bidragsgivning, inom den
nuvarande målsättningens ram, än för
närvarande, när det gäller framställningar
från de fria och frivilliga organisationerna.
Om en sådan förändring inte
kommer till stånd, är det stor risk för
att vi genom beslut i enlighet med utskottets
hemställan motverkar den önskan
vi uttalat i samband med beslutet
om de förstärkta bidragen till ungdomsorganisationerna,
nämligen om en väsentligt
utbyggd fritidsaktivitet. Jag förutsätter
därför att berörda myndigheter
beaktar sambandet mellan kraven på
ökade insatser och större lokalresurser.

Till sist, herr talman, vill jag bara
uttala min glädje över att den tidigare

128 Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Ändring i lagen om allmänna arvsfonden,

diskrimineringen av de politiska ungdomsorganisationerna
nu föreslås hävd.

Fru LöFQVIST (s):

Herr talman! Till första lagutskottets
utlåtande nr 37 har jag fogat en blank
reservation. Det är alltså en egendomlig
situation jag befinner mig i då jag skall
dels förklara varför jag har avgivit en
blank reservation, dels försvara utskottets
skrivning i dess helhet.

Förklaringen till min blanka reservation
är helt enkelt att jag vill erkänna
att utformningen av motionen 11:1191
blivit något oklar och på en del punkter
inte ger någon riktig bild av motionärernas
syften.

Första lagutskottet har alltså haft att
behandla proposition nr 83, vari föreslås
vissa ändringar beträffande reglerna
för allmänna arvsfonden. I propositionen
föreslås något generösare bestämmelser
än tidigare beträffande godkännande
av testamente till förmån för
annan än fonden samt beträffande avstående
av arv exempelvis till släkting
till arvlåtaren. En annan nyhet är att
riksdagen i fortsättningen skall höras
endast vid fondens avstående av arv
i form av fast egendom.

Beträffande fonderingen har hittills
gällt att en tredjedel av de influtna medlen
levererats till fonden medan två
tredjedelar av den årliga avkastningen
på kapitalet varit tillgängliga för utdelning.
Då fonden nu är uppe i 40 miljoner
kronor, har det ansetts lämpligt med
en något mer begränsad ökningstakt,
varför det föreslås att endast en tiondel
av de inflytande medlen skall fonderas.

I fondens stadgar föreskrivs att bidragsgivningen
skall främja barns och ungdoms
vård och fostran, dock inte ändamål
som det åligger stat och kommun
att tillgodose.

I propositionen föreslås också att möjligheterna
att erhålla stöd ur fonden
skall vidgas till att omfatta även omsorgen
om handikappade samt politiska
ungdomsföreningar. Vidare föreslås att

m. m.

åldersgränsen för de ungdomar som
kommer i fråga höjs från nuvarande 21
till 25 år.

De föreslagna ändringarna beräknas
medföra att det i ökad utsträckning blir
möjligt att bevilja medel ur fonden men
också att de områden som kan stödjas
blir fler än tidigare. Utskottet har inte
ansett det lämpligt att ta upp till prövning
vad som föreslås i motionen
11:1191, i varje fall inte just nu, innan
erfarenheter har vunnits av hur de nya
bestämmelserna verkar.

På en enda punkt har olika meningar
kommit till uttryck inom utskottet, vilket
föranlett en reservation. Det gäller
frågan om de politiska ungdomsorganisationernas
rätt att få bidrag till verksamhet
som bedrivs i enlighet med allmänna
arvsfondens syften. Reservanterna
anser att det finns en viss misstänksamhet
gentemot de politiska organisationerna
och att detta i sin tur kunde
medföra att medel i minskad utsträckning
skulle tillföras fonden. Detta måste
väl ändå vara att tänka för svart om
bland annat det egna politiska partiet.
Eller har jag fel? Är det inte så att politiska
partier är fria staters liv?

Jag vill vidare, och kanske främst,
gärna understryka att allmänna arvsfonden
i flera avseenden har bedrivit en
pionjärverksamhet av betydande värde,
vilket inte minst har gällt bidragsgivningen
till ungdomsorganisationer av
olika slag. I proposition nr 83 redovisas
att regeringen under budgetåret
1967/68 utdelade sammanlagt 7 613 000
kronor. Där redovisas också hur fördelningen
har skett, vilket jag givetvis inte
skall återge i detta sammanhang. Det
framgår emellertid att cirka 4 miljoner
kronor har gått till barnstugor och barnkolonier,
bidrag som under gången tid
varit och även i nuvarande läge är av
betydande värde.

Enligt gällande bestämmelser skall
allmänna arvsfondens tillgängliga medel
användas just till främjande av barns
och ungdoms vård och fostran men, som

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Nr 29 129

Ändring i lagen om allmänna arvsfonden, m. m.

jag tidigare har sagt, inte till ändamål
som åligger stat och kommun. Det är eu
bestämmelse som för närvarande tolkas
så att bidrag inte kan lämnas till sådana
ting som har ålagts stat och kommun enligt
författningen. Eftersom flera aktiviteter
inom barnavårdens område inte
är reglerad i lag, har hitintills huvudparten
av fondens avkastning anslagits
till barnstugor och barnkolonier. Däremot
har jag ingenting att invända i detta
sammanhang, trots att jag vet att en
del av dessa barnkolonier drivs direkt i
kommunal regi.

Vi motionärer har begärt en framtida
omprövning av tolkningen av fondens
bestämmelser på denna punkt, detta i
synnerhet som det med fog kan hävdas
att 1966 ärs riksdagsbeslut om ökat
statligt stöd till barnstugor innebär eu
uppfordran till kommunerna att göra
kraftfulla insatser för att bygga ut samhällets
barntillsyn. Vi har emellertid inte
ställt något yrkande på denna punkt,
utan den saken får skjutas på framtiden.

Det framstår väl ändå som fullt klart
att ungdomsorganisationer av olika slag
— politiska, ideella och andra — nu
och i framtiden behöver större bidrag.
Vid bidragsgivningen bör man främst ta
hänsyn till den barn- och ungdomsfostrande
verksamheten.

Det går lätt att anföra hållbara motiv
för en bidragsgivning även till politiska
ungdomsföreningar. Initiativ och
aktiviteter av olika slag präglar ungdomsorganisationerna.
Ungdomar kan
verksamt bidra till fostran av sin egen
generation. Ett aktuellt exempel på initiativ
från ungdomsförbunden som är
värda att stödjas också med anslag ur
allmänna arvsfonden är den information
bland ungdomen om narkotikaproblemen
som ungdomsförbunden har aviserat
och som — om jag inte är felaktigt
underrättad — redan har avancerat en
bit på vägen.

Låt mig, herr talman, ta ytterligare ett
exempel som visar att verksamheten
inom en annan grupp av organisationer

väl står i överensstämmelse med departementschefens
av utskottet tillstyrkta
förslag att bidragsgivningen skall omfatta
även omsorgen om handikappade
barn och ungdomar samt de politiska
ungdomsorganisationerna och i vissa fall
deras lokalbehov. Det är med anledning
av den negativa inställning till förslaget
om bidragsgivning till politiska ungdomsorganisationer,
som framkommer i
reservation nr 2, som jag med herr talmannens
tillåtelse vill frammana en bild
av verkligheten som bevisar att politiska
organisationer kan göra samhällsinsatser
som varken är eller kan anses
vara kontroversiella.

Många frivilliga krafter arbetar fortfarande
på olika områden där de i dag
ofta ställs inför frågan: Är inte detta
en sak som samhället borde ordna? Under
1930-talet gick som en våg över
hela vårt land medkänslan med de
många utarbetade flerbarnsmödrar som
ej hade någon möjlighet till semester eller
avkoppling. Så växte det ena semeshemmet
efter det andra upp över hela
landet. Initiativtagare var i allmänhet
de politiska kvinnoorganisationerna. Semesterhemsföreningar
bildades, medel
anskaffades och man startade hemmen.
Omedelbart därefter ombildades emellertid
de flesta av dessa föreningar till
ekonomiskt fristående föreningar med
syfte att främja den verksamhet för vilken
de hade skapats. I dag är det ytterst
sällan man på dessa semesterhem träffar
någon gäst som vet vilket semesterhem
som har startats av vilken politisk
organisation. Än mindre vet man, trots
att det än i dag förekommer, att dessa
politiska organisationer helt underhåller
hemmen.

Jag är medveten om, och det är säkert
också många andra, att hemmen i
flertalet fall —- åtminstone de hem jag
känner till — skapats av de socialdemokratiska
kvinnodistrikten. Men jag vet
att även Kooperativa kvinnogillesförbundet
skapat liknande hem, och jag
känner till att centerpartiet också har

5 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 29

130 Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Ändring i lagen om allmänna arvsfonden, m, m.

gjort det — bl. a. ett på min egen hemort;
Däremot vet jag inte om vare sig
folkpartiet eller moderata samlingspartiet,
eller deras kvinnoförbund, på någon
plats tagit initiativ till dylik verksamhet.
Det hindrar dock inte att sådana
hem finns.

Under cirka 30 år har alltså bedrivits
en verksamhet, vars karaktär i dag inte
ändrats — men väl dess klientel. Nu är
det främst invalider, sjuk- eller ålderspensionärer
och i undantagsfall mödrar
med stor barnaskara som är semesterbemraens
gäster. Förfrågningar från
kommunala myndigheter om platser för
mödrar med spädbarn göres emellertid
åter allt oftare. Nu gäller det inte familjer
av den art som det tidigare var
fråga om, utan det är främst förvärvsarbetande
mödrar, som under hela året
har sitt eller sina barn på daghem och
gärna skulle vilja semestra tillsammans
med barnen — men inte har råd att göra
det på vanliga semesterorter.

1 dag har, som väl är, den grupp för
vilken hemmen startades helt andra möjligheter
än tidigare. Men en annan
grupp har gjort sig gällande i allt högre
grad, nämligen våra åldringar och sjukpensionärer.
Det finns emellertid också
andra grupper som skulle kunna dra
nytta av den stora tillgången på kvalitativt
högtstående fastigheter, parkområden
o. d. — på ett helt annat sätt än
som nu sker — om olika aktiviteter
kunde knytas samman. Framför allt vill
jag peka på att man, som också sägs i
propositionen, bör samordna och ta
vara på de möjligheter som fastigheter
och lokaliteter kan erbjuda.

I vårt land är fortfarande semestern
ett sommarbegrepp. Det är därför
som jag har velat betona att de fastigheter
och lokaler det här gäller kan ge
möjlighet till aktiviteter av olika slag.
Dessa organisationer, dessa fastigheter
och verksamheten i sin helhet står i
dag under socialstyrelsens överinseende,
och landstinget är tillsynsmyndighet.
Därför har vi garanti för fortsatt utvid -

gad verksamhet. Många gånger kan semesterhemmen
tillgodose det stora behovet
av kursgårdar och lokaler för
ungdomsaktiviteter under den långa
mörka årstiden, och under den korta
sommartiden kan de användas till det
ändamål, för vilket de var avsedda från
starten.

Herr talman! Att jag fört in semesterhemmen
i debatten i detta sammanhang
beror givetvis inte på semesterhemsverksamheten
som sådan. Jag har velat
visa vad politiska organisationer, utan
att utåt skylta med politisk aktivitet,
ändå kan åstadkomma och vilken samhällsnytta
som detta kan medföra.

Alla allmänt samhällsgagnande verksamheter
kan alltså sammanföras. Även
om detta påpekande helt naturligt får
räknas som ett rent personligt påpekande,
vill jag på utskottets vägnar i likhet
med vad som görs i vår motion understryka
värdet av att anslagsgivningen
också till handikapporganisationer och
till politiska organisationer kan utökas.

Herr talman! Med det anförda vill jag
yrka bifall till första lagutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 37.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Fru SIGURDSEN (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
denna debatt därför att jag känner en
viss oro inför vad som anförs i motion
II: 1191 om barnstugeverksamheten.

Motionärerna säger där: »Vår åsikt
är således att allmänna arvsfondens medel
icke bör användas för kommunernas
utbyggnad av barnstugor.» Man avstår
dock från att ställa något yrkande. Motiveringen
till att man inte gör det är
att man med hänsyn till att utredning
om statsbidraget pågår inom socialdepartementet
anser det rimligt att vänta
med yrkandet beträffande kommunernas
rätt att disponera medel ur allmänna
arvsfonden.

Jag vill säga att motionärerna drar en

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Nr 29 131

Ändring i lagen om allmänna arvsfonden, m. m.

felaktig slutsats av vad som står i statsverkspropositionen.
Där står det nämligen
att det skall göras en översyn av
systemet för driftbidrag till barnstugorna.
För att vara på den säkra sidan
och förvissa mig om att det inte låg
något annat bakom denna skrivning i
statsverkspropositionen har jag i dag
kontrollerat detta med socialdepartementet,
och man säger att detta är det
som skall utredas. Det kommer alltså
inte där in bidrag som allmänna arvsfonden
ger till barnstugeverksamheten.

Före 1963 utgick det från allmänna
arvsfonden anordningsbidrag för anordnande
av daghem och fritidshem. Vad
utgår då ur allmänna arvsfonden till
barnstugeverksamheten nu? Det utgår
bidrag för anordnande av barnstugor
som enbart inrymmer lekskola. I övrigt
utgår det understöd till barnstuga inrymmande
daghem eller fritidshem,
men understödet är inskränkt till att
gälla inventarier. I de anvisningar som
gäller för allmänna arvsfonden sägs
också att understöd till driftkostnader
ej kan utgå. Det är alltså driftbidraget
som utreds i socialdepartementet.

Om motionärerna hade kontrollerat
detta, hade man förmodligen redan i år
yrkat att det inte skulle utgå något bidrag
till barnstugorna. .lag beklagar ett
sådant ställningstagande av socialdemokratiska
motionärer.

Utskottet konstaterar att bidrag ur
allmänna arvsfonden inte lämnas till
uppgifter som på grund av åliggande
enligt lag eller författning är obligatoriska
för kommunerna. Utskottet tillägger
att det finner denna begränsning
riktig och ändamålsenlig och därför inte
kan ansluta sig till det som bär anförts i
motion II: 1191.

Ingen skulle önska högre än jag att vi
hade en lagstiftning om inrättande av
barnstugeverksamhet. Den drar mycket
stora kostnader, men man önskar att den
skulle vara mer omfattande, och enligt
de stora planer som nu finns i kommunerna
kommer verksamheten att dra

ännu större kostnader i framtiden. Jag
har också när vi här i kammaren debatterade
den huvudtitel som upptar anslagen
till barnstugeverksamhet anfört,
att staten borde överta en större del av
ansvaret för denna verksamhet.

Även om införandet av statsbidrag år
1966 kunde betraktas som en uppfordran
till kommunerna att bygga ut barnstugeverksamheten,
drivs den fortfarande
på frivillig grund, men den kraftiga
utbyggnad som är på gång kommer att
kräva stora bidrag exempelvis för inventarier,
och just sådana bidrag utgår
ur allmänna arvsfonden. Likaså önskar
vi naturligtvis att även lekskoleverksamheten
kan byggas ut, och härtill utgår
anordningsbidrag från allmänna
arvsfonden.

•lag tror alltså att det i nuvarande situation
vore olyckligt om det under de
närmaste åren kommer ett krav på att
bidrag från allmänna arvsfonden inte
skall utgå till barnstugor. Det skulle i
nuvarande läge och för många år framåt
få en hämmande inverkan på barnstugeverksamheten,
vilket jag tror vore
mycket olyckligt när vi nu är på väg
att få en god utbyggnad av barnstugorna.

Jag vill med detla yrka bifall till utskottets
förslag.

I detta anförande instämde fru Ekroth
(s) och herr Romanus (fp).

Fru LöFQVIST (s):

Herr talman! Jag hoppas att fru Sigurdsen
har observerat att vad vi främst
har velat påpeka är vad bestämmelserna
i arvsfonden innebär. Det är således på
vår sida icke fråga om någon vilja att
yrka avslag på att medel från arvsfonden
skulle kunna anvisas till barnstugeverksamheten.
Vi har endast tagit upp
den nuvarande tolkningen av dessa bestämmelser
och anfört synpunkter på
dessa för att sedan anknyta till den
framtida utvecklingen.

Härmed var överläggningen slutad.

132 Nr 29 Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall såvitt avser narkotikamissbrukare

Mom: A: - ■ ■

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Hefr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2) ; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru Anér
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets utlåtande nr 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Schött in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Anér begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 140 ja och 49 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Fru BERGLUND (s), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
fel på voteringsutrustningen i bänken.

§ 6

Föredrogs vart för sig

statsutskottets utlåtande nr 109, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition om

bemyndigande att avstå fast egendom
som tillfallit allmänna arvsfonden såsom
arv;

bevillningsutskottets betänkande nr
42, med anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändring
i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna
arvsfonden, in. m.; och

första lagutskottets utlåtande nr 39, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om upphävande av
lagen den 14 juni 1917 (nr 381) om förbud
för vissa underhållsskvldiga att avflytta
från riket jämte motion i ämnet.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.

§ 7

Beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall såvitt avser narkotikamissbrukare Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 59, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 16 juni 1966 (nr 293)
om beredande av .sluten psykiatrisk
vård i vissa fall, jämte motioner i ämnet.

Genom en den 18 april 1969 dagtecknad
proposition, nr 111, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Majd,
under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden och lagrådets protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogat förslag till lag om
ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr
293) om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall. Den föreslagna
ändringen begränsades till sådana fall
där beroende av narkotiska medel förelåge.

I samband med propositionen hade

Torsdagen dert 29 maj 1969 em. Nr 29 133

Beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall såvitt avser narkotikamissbrukare

utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner: 1)

de likalydande motionerna 1:222
av herr Bengtson in. fl. och II: 251 av
herr Hedlund in. fl., såvitt nu var i
fråga,

2) motionen II: 72 av herr Björck i
Nässjö, såvitt nu var i fråga;

B. i anledning av propositionen väckta
motioner:

3) de likalydande motionerna I: 1051
av herr Sveningsson och II: 1208 av
herr Enarsson,

4) motionen 1:1050 av herr Kaijser,
samt

5) motionen IT: 1209 av herr Åkerlind.

I motionen 11:1209 hemställdes att
rikdagen måtte anta det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall med den ändringen att 1 §
erhölle i motionen angiven lydelse, innebärande
att begreppet »narkotiska
medel» i lagtexten förtydligades till
»narkotiska och andra beroendeskapande
medel utom alkohol».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag på
motionen 11:1209 anta det genom propositionen
framlagda förslaget till lag
om ändring i lagen den 16 juni 1966
(nr 293) om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall;

B. att motionen 1:1050 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

C. att följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:222 och 11:251, såvitt
anginge yrkandet under f),

2) motionerna 1:1051 och 11:1208,
samt

3) motionen II: 72, såvitt anginge yrkandet
under 2, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr

Kaijser (m), som ansett ätt utskottet
under B bort hemställa, : ■ ■

att riksdagen måtte i anledning av
motionen 1:1050 i skrivelse till Kungl.
Maj:t som sin mening ge till känna vad
reservanten anfört om överförande av
frivilligfall till vård mot patientens
vilja.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! Med anledning av propositionen
om beredande av sluten
psykiatrisk vård har jag väckt en motion
i denna kammare, där jag har begärt
en ändring i den av Kungl. Maj:t
föreslagna lagtexten.

I den i propositionen föreslagna lagtexten
sägs att den som »till följd av
sjukdomen uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt
eller till följd av beroende
av narkotiska medel uppenbarligen är
ur stånd att rätt bedöma sitt behov av
vård» kan beredas sådan sluten psykiatrisk
vård. Jag har i min motion begärt
att man skall ändra den formuleringen
så, att det i stället för »beroende av narkotiska
medel» skall stå »beroende av
narkotiska och andra beroendeskapande
medel utom alkohol».

Mitt förslag i detta avseende ansluter
rätt nära till det förslag som socialstyrelsen
har framlagt i frågan. Min avsikt
med den föreslagna formuleringen är
att missbruk av sådana beroendeskapande
medel som inte räknas som narkotika
utan någon som helst tvekan
skall falla under lagen. Man bör alltså
kunna utläsa det direkt ur lagen ulan
att behöva gå till några särskilda tolkningsföreskrifter.

Utskottet hänvisar till departementschefens
uttalande »att med närkotiska
medel bör i sammanhanget förstås allä
medel utom alkohol som enligt vetenskap
och beprövad erfarenhet har förmåga
att framkalla beroende hos människan».
Men som jag framhållit i min

134 Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Åtgärder mot narkotikamissbruket

motion finns det olika slags beroendeframkallande
medel som enligt praxis
inte räknas till narkotiska medel. Det
är för att komma åt det problemet genom
en klar lagtextformulering som jag
har lagt fram mitt förslag.

Utskottet anser att genom vad departementschefen
uttalat »har man enligt
utskottets mening sörjt för en tillfredsställande
avgränsning av begreppet
narkotiska medel». Jag tycker inte
det är tillfredsställande att avstyrka ett
förslag som innebär en klarare begreppsbestämning
i lagtexten, när vi nu
ändå skall göra en ändring. Vi bör skapa
större klarhet redan i lagtexten, så att
ingen behöver gå till några särskilda
tillämpningsföreskrifter för att se vad
som skall räknas som narkotiska medel.
Det är som sagt anledningen till att jag
har väckt min motion.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion II: 1209.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Som herr Åkerlind
framhöll har utskottet i anledning av
den väckta motionen hänvisat till departementschefens
uttalande i propositionen,
vilket helt överensstämmer med
de synpunkter som herr Åkerlind anfört.
Utskottet har därför ansett att det
inte behöver göras några tillägg eller
förtydliganden i detta fall.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! Det är riktigt att utskottet
hänvisar till departementschefens uttalande
och menar att det tillfredsställer
motionens syfte. Jag anser emellertid
att man inte behöver nöja sig med ett
uttalande om att lagen kan tolkas på ett
visst sätt, när man direkt kan skriva in
denna uppfattning i lagtexten.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Förevarande förslag till
lagändring innebär självfallet ett fram -

steg i arbetet på att få till stånd en ordnad
narkomanvård, men jag kan för min
del inte anse att det här är fråga om en
slutlig lösning. Jag förutsätter, herr talman,
att hela frågan om narkomanvården
skall tas upp till en mera principiell
prövning sedan narkomanvårdskommitténs
tredje betänkande publicerats
och remissbehandlats, då som jag
hoppas ett mera definitivt förslag kommer
att framläggas beträffande organisationen
av narkomanvården i vårt
land.

Jag vill som motiv för mina förbehåll
hänvisa till att t. ex. Svenska läkaresällskapet
i sitt yttrande över socialstyrelsens
förslag till ändring av lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård faktiskt
helt avstyrker detta förslag.

Herr talman! Jag har i dag inget annat
yrkande än bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till motionen
11:1209; och biföll kammaren
utskottets hemställan oförändrad.

Mom. B och C

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 60, i anledning av motioner angående
lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Åtgärder mot narkotikamissbruket

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
113 i anledning av motioner angående
åtgärder mot narkotikamissbruket.

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Nr 29 135

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Statsutskottet har avgivit
ett enhälligt utlåtande om åtgärder
mot narkotikamissbruket. Utskottet
konstaterar att det råder enighet
om att narkotikamissbruket måste bekämpas
med kraft och med hjälp av
omedelbara, effektiva och samordnade
åtgärder från samhällets sida. Enighet
råder också om att fortsatta ansträngningar
är nödvändiga för att skapa ökade
och förbättrade resurser för vård
och behandling av narkotikamissbrukare.

Det finns många som menar att det,
i synnerhet i det skede av riksdagsarbetet
vi nu befinner oss i, kan vara
obehövligt att i ett anförande i kammaren
beröra detta utlåtande. Men det
finns också många som skulle bli förvånade
om riksdagen behandlade en
av detta års viktigaste samhällsfrågor
utan att ett enda ord yttrades i kammaren
och endast godkände ett ganska
kort och allmänt hållet utskottsutlåtande.

Med all respekt för tidsplanen — jag
skall bli kortfattad — vill jag säga
några ord och särskilt understryka ett
par avsnitt i utlåtandet som jag finner
väsentliga och som har utgjort en förutsättning
för att jag och mina partikamrater
i utskottet har kunnat medverka
till detta utlåtande.

Utlåtandet utgår från några motioner
väckta vid vårriksdagens början. En del
av de spörsmål som berörs i motionerna
har sedan dess behandlats i riksdagen.
då vi tidigare i år beslutat rörande
narkotikalagstiftningen in. in. Några anslagsfrågor
tas inte heller upp i detta
utlåtande, utan det är mera en översikt
över de allmänna riktlinjerna för samhällets
insatser.

Då det gäller vård och behandling av
narkotikamissbrukare beslutade förra
årets riksdag att vården skulle organi -

Åtgärder mot narkotikamissbruket

seras som en vårdkedja omfattande uppsökande
verksamhet, öppen vård, sluten
vård och eftervård. Jag tror att detta är
en riktig uppläggning och att vi har
funnit en god form för vårdorganisationen.

Det finns emellertid anledning att
understryka den uppfattning som framförs
både av socialstyrelsen och i motionerna,
att vi behöver större vårdresurser
och att hälso-, sjuk- och socialvårdens
resurser bör integreras. Utskottet
säger också detta och framhåller,
som jag inledningsvis nämnde, att fortsatta
ansträngningar är nödvändiga för
att skapa ökade och bättre resurser för
vård och behandling.

Jag vill belysa problematiken då det
gäller att genomföra en enda länk i
denna vårdkedja — en viktig länk —
nämligen den uppsökande verksamheten.

Riksdagen bär tidigare klargjort socialnämndernas
ansvar för en aktiv
uppsökande socialvård. Socialhjälpslagen
kompletterades i det avseendet förra
året. Det är emellertid inte så lätt
att klargöra på vilket sätt, i vilka former
och med vilka medel socialnämnderna
skall fullgöra denna uppgift. Jag
har tidigare under vårriksdagen haft
anledning att efterlysa närmare anvisningar
på denna punkt. Socialstyrelsen
har nu utarbetat råd och anvisningar
rörande socialnämndernas uppsökande
verksamhet. I dem erinras om 1968 års
riksdagsbeslut, som innebar att personer
vilkas vårdbehov har sin direkta
eller indirekta orsak i naroktikamissbruk
också skall vara föremål för socialnämndernas
uppsökande verksamhet.
Därefter heter det: »Socialstyrelsen
har för avsikt att senare återkomma
med råd och anvisningar angående socialvårdens
engagemang i rehabiliteringen
av personer, hemfallna åt missbruk
av beroendeframkallande medel.»

Detta är alltså vad vi nu, i maj 1969,
kan läsa beträffande en viktig länk i
den vårdkedja som 1968 års riksdag

136 Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Åtgärder mot narkotikamissbruket

beslutade om. Jag vill konstatera hur
litet som har gjorts för ett praktiskt
förverkligande av 1968 års riksdagsbeslut
och mot den bakgrunden än en
gång understryka att vi nu måste skapa
ökade och förbättrade resurser för vård
och behandling av narkotikamissbrukare.

Då det gäller den framtida narkotikapolitikens
utformning har i flera motioner
framhållits att en parlamentarisk
utredning bör tillsättas för att föra
narkomanvårdskommitténs arbete vidare.
Den uppfattningen har vi bl. a. inom
mitt parti. Statsutskottet har samstämmigt
uttalat att utskottet inte är
övertygat om att en parlamentarisk utredning
eller beredning nu är lämpligaste
sättet att föra arbetet vidare.
Trots detta vill jag säga att en sådan
parlamentarisk utredning vore värdefull,
och jag poängterar det lilla men
viktiga ordet »nu» i utskottets skrivning.

Vi har för vår del inom utskottet
accepterat uppfattningen, att det kan
finnas skäl för att narkomanvårdskommittén
får avsluta sitt arbete och resultatet
får bedömas, innan vi beslutar
tillsätta en ny utredning. Jag anser
emellertid fortfarande att en parlamentarisk
utredning framdeles bör tillsättas.
Uppgiften att utforma riktlinjerna
för narkotikapolitiken är av sådan karaktär
och berör så många olika samhällsorgan
på olika nivåer — stat, landsting
och kommuner — att den lämpligen
bör fullgöras inom en parlamentarisk
utredning. Vi torde få tillfälle att
återkomma till detta.

Jag bedömer det som värdefullt att
de politiska partierna är ense om huvudlinjerna
rörande samhällets åtgärder
mot narkotikamissbruk. Jag vill också
klart ansluta mig till de positiva
uttalanden som statsutskottet gör rörande
de insatser som under senare tid
planerats och gjorts. Jag vill emellertid
understryka statsutskottets uttalande rörande
nödvändigheten av fortsatta an -

strängningar för att skapa ökade och
förbättrade resurser för vård och behandling.
Detta är för oss den centrala
huvudlinjen i utlåtandet, och jag vill
gärna med mitt inlägg klart markera
detta.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Den narkotikaepidemi
som drabbat värt land kan inte betraktas
som en tillfällig företeelse som går
över av sig själv. Knarkandet har fått
en starkt grepp om en oroande stor del
av vår ungdom, även om vi glädjande
nog kunnat konstatera en nedgång i
missbruket av narkotika under den senaste
tiden.

När narkotikamissbruket tenderade
att utveckla sig nära nog till en katastrof
tedde det sig ganska naturligt att
det från flera håll restes krav på snabba
och effektiva motåtgärder. Myndigheterna
visade alltför länge en för stor
passivitet. Först den 27 december 1968
samlade sig regeringen till ett allvarligt
rådslag för att skärpa kampen mot
farsoten. En samarbetskommitté tillsattes,
och olika konferenser anordnades.
Konferenser med olika ungdomsgrupper
förtjänar att särskilt omnämnas i detta
sammanhang. Det var ett gott initiativ,
även om det framstått som ännu bättre
om det skett betydligt tidigare.

Jag vill konstatera, herr talman, att
det alltså har skett en hel del i denna
fråga den senaste tiden. Jag noterar detta
med tillfredsställelse, och alldeles
särskilt vill jag betona vikten av det initiativ
som tagits från svensk sida beträffande
de av Förenta Nationernas
narkotikakommission antagna resolutionerna
med rekommendationer om kontrollåtgärder
rörande bland andra de
sex oentralstimulerande ämnen som anses
speciellt farliga. Om man över huvud
taget skall komma till rätta med det
illegala narkotikabruket, måste åtgärder
vidtagas på det internationella planet.
FN ;s narkotikakommissions resolutio -

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Nr 29 137

ner bör därför ses som ett led i den internationella
kampen mot narkotika.

Det är självklart att det fordras
många åtgärder i förebyggande syfte
för att hejda narkotikamissbrukets vidare
framfart. En av de viktigaste åtgärderna
— det har jag framhållit vid
tidigare debatter i denna kammare —
är att ge upplysning om narkotikans
skadeverkningar. Med tanke på de skador
som ett omfattande narkotikamissbruk
får för samhället i dess helhet och
med hänsyn tagen till de omfattande
kostnader en sådan utveckling kan medföra
för samhället är kostnaderna för en
förebyggande upplysningskampanj väl
använda pengar.

•Tåg vill då konstatera att den upplysningskampanj,
som har bedrivits och
bedrives av radio och TV är en kampanj,
som just syftar till att söka informera
om narkotikan och dess skadeverkningar
på ett objektivt sätt. Jag
vill även erinra om den informationskampanj
som bedrives inom skolorna.
Ingen kan väl ha undgått att komma i
kontakt med den upplysningsverksamhet
som jag här har nämnt om, inte
minst den upplysningsverksamhet som
har bedrivits via vår massmedia.

En riksomfattande aktion för bekämpning
av narkotikabrottsligheten har
satts i gång och mycket snabbt givit ett
påtagligt resultat. Tillgången till narkotika
på den illegala marknaden uppges
ha sjunkit högst avsevärt. Det är dock
angeläget att se till att aktionen inte blir
kortvarig utan ger ett bestående resultat.
Det ter sig därför inte egendomligt
att ett enigt statsutskott med anledning
av bl. a. en partimotion från centerpartiet
på de flesta punkter kan hänvisa
till åtgärder som redan har vidtagits av
olika myndigheter och institutioner.

•lag vill dock i likhet med herr Mundebo
beklaga utskottets ställningstagande
på en punkt, nämligen när det gäller
vårt även tidigare framförda krav på en
parlamentarisk utredning i narkotikafrågan.
Även om det råder enighet i

Åtgärder mot narkotikamissbruket

riksdagen om de flesta åtgärder som
vidtagits i narkotikafrågan torde en parlamentarisk
utredning vara av mycket
stort värde. Jag skall emellertid inte
framställa något särskilt yrkande på
denna punkt.

■lag vill, herr talman, än en gång understryka
vad som sägs i våra motioner
och även har framhållits av mig och
andra centerpartister från denna talarstol
och annorstädes, nämligen att narkotikamissbruket
i sig självt är ett svårt
problem men också ett symtom på brister
i vårt samhälle. Varje åtgärd som
bidrar till att avhjälpa bostadsbristen,
förhindra standardjäktet och stressen
eller förbättra boendemiljön är att betrakta
som ett led i kampen mot missbruket
av narkotika och andra medel,
som människorna använder för att fly
bort från en problemfylld verklighet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Innan jag gick upp i talarstolen
fick jag rådet att bara direkt
yrka bifall till utskottets hemställan.
Kanske jag borde göra det, men trots
rådet ber jag att få säga några ord.

Statsutskottets utlåtande nr 113 är enhälligt,
och det beror väl på att de motioner
som lämnades in under den allmänna
motionstiden inte tog hänsyn till
de initiativ som vid årsskiftet togs av
regeringen genom tiopunktsprogrammet
och andra åtgärder. En hel del av de
åtgärder som föreslås i motionerna
finns, som redan antytts, med i tiopunktsprogrammet.
Vi kan, som herr
Börjesson i Falköping sade, i utskottsutlåtandet
hänvisa till redan vidtagna
åtgärder.

En snabb genomläsning av utskottets
hemställan kan skapa intrycket att utskottet
visar en negativ inställning till
frågan. Att utlåtandet är enhälligt vittnar
dock om något annat; det är, som
har sagts, ett positivt utlåtande som utmynnar
i en hemställan att riksdagen

5* — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 29

138 Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Anslag till folkhögskolor, m. m.

skall ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört i ärendet. Det innebär
emellertid inte att vi anser att allt är
bra som det är — man kanske t. o. m.
kan säga att det är långtifrån bra. De
åtgärder som har vidtagits har visserligen
givit resultat, men vi vet inte hur
länge de varar. Vi är alla överens om
att mycket återstår att göra både i fråga
om undersökningar och information.
Många initiativ behöver tas, särskilt på
vårdområdet, för att bygga upp den
kedja av åtgärder som vi har beslutat
vidta — den uppsökande verksamheten,
den öppna och den slutna vården samt
eftervården. I fråga om den uppsökande
verksamheten och eftervården har
vi mycket ringa erfarenhet från andra
områden. Vad vi behöver är kommunala
initiativ som inte är alltför formalistiska;
vi måste ta itu med problemen
ute i kommunerna och försöka finna
vägar för att lösa dem. Jag tror att
det behövs en aktiv medverkan från alla
samhällsmedborgare i denna kamp.
Vi behöver ett positivt gensvar från
hela Organisationssverige för att få
hjälp när det gäller upplysning om narkotikans
nedbrytande verkningar —
och jag tror att man kan få det gensvaret.
Det är viktigt att man inte heller
glömmer bort det samspel som
inånga gånger finns mellan alkoholmissbruk
och det vi talar om i detta sammanhang
— narkotika.

Jag skall inte på något sätt polemisera
mot de föregående talarna i denna
fråga. Vad beträffar det som här antytts
om att man är missbelåten med
att inte utskottet har tillstyrkt en parlamentarisk
utredning, vill jag framhålla,
att utskottet inte velat tillstyrka
detta krav av den anledningen att utskottet
anser att vi behöver mer kunskaper
och fler specialistundersökningar
innan vi tar slutgiltig ställning. Vi
vet inte vad framtiden bär i sitt sköte,
och vi behöver inte i dag ta ställning
till om vi skall ha en parlamentarisk
utredning. De specialistundersökningar

och den forskning som görs får väl visa
vilka vägar man bör välja.

Det enda jag något vill bemöta av det
som sagts av de föregående talarna är
det förhållandet att herr Börjesson i
Falköping på något sätt drog in partipolitik
och talade om centerpartistiska
talare, som berört dessa problem från
denna talarstol och från andra talarstolar.
Jag tror inte att vi skall blanda in
partipolitik och säga att det gäller centerpartister,
socialdemokrater, folkpartister
eller talare från moderata samlingspartiet
eller vänsterpartiet kommunisterna.
Detta är ett samhällsproblem
som vi helt enkelt måste lösa gemensamt.
Att säga att man vill någonting
mer än någon annan tror jag är mycket
olyckligt i debatten om hur vi skall
angripa narkotikaproblemet.

Med detta, herr talman, yrkar jag'' bifall
till utskottets hemställan.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Låt mig säga att det inte
var min avsikt att på något sätt driva
partipolitik i denna fråga. Jag vill alldeles
särskilt uttrycka min tillfredsställelse
över att samtliga partier här visat
sig vara eniga.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 10

Anslag till folkhögskolor, m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
112, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
om anslag till folkhögskolor jämte
motioner och Kungl. Maj:ts proposition
angående lärarutbildning för folkhögskolan
in. in. jämte motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Vi har här ett enigt ut -

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Nr 29 139

skottsutlåtande om lärarutbildningen
för folkhögskolan, och det finns bara
en blank reservation, av mig fogad till
utlåtandet. Jag skulle vilja säga några
ord om anledningen till denna blanka
reservation.

Föredragande statsrådet har förklarat,
att han inte är beredd att nu inrätta
en ny lärarkategori, lektorer, vid
folkhögskolan, trots att folkhögskolans
lärarutredning förordar den tjänstetypen.
Utskottet följer Kungl. Maj :t utan
några reservationer, och jag har, som
sagt, inte velat gå så långt som att avlämna
en motiverad reservation. Men
jag vill ändå gärna ha fört till protokollet,
att man kan resa vissa invändningar
mot statsrådets ståndpunktstagande.

Utredningens förslag om inrättande
av lektorstjänster inom folkhögskolan
har tillstyrkts av ett stort antal remissinstanser,
och åtskilliga av dessa måste
betraktas som »tunga». En medelväg
går Svenska landstingsförbundet, som
förordar att ett begränsat antal lektorstjänster
på försök tilldelas några folkhögskolor.

Ett par ord om undervisningen vid
folkhögskolorna såsom jag uppfattar
den i nuläget! Den är nu — eller skall
åtminstone vara det — närmast att jämföra
med den undervisning som ges på
det gymnasiala stadiet. På en del folkhögskolor
kan undervisningen i vissa
avseenden t. o. m. anses ligga på en
högre och mer krävande nivå. Det innebär
givetvis, att den också är mer krävande
för läraren; den ställer bestämda
fordringar på hans ämneskunskaper.
Ingen vill, såvitt jag känner till, bestrida
den betydelse som lektorsinstitutionen
haft och fortfarande har för det
svenska gymnasiet, även om man givetvis
kan — något som ofta kommer till
uttrvck ■—• ha olika uppfattningar om
vilka arbetsuppgifter som bör åligga
en lektor och anses vara de viktigaste
i hans tjänsteutövning.

Jag anser att åt folkhögskolan under -

Anslag till folkhögskolor, m. m.

visningsmässigt bör ges samma förutsättningar
som gymnasiet har, även om
skolformerna givetvis i allt inte är och
inte heller bör vara jämförbara. Folkhögskolan
synes mig vara ett ganska
naturligt arbetsfält för lärare med samma
kompetens som lektorer på gymnasiet.
Vid folkhögskolorna finns redan
åtskilliga lärare med den kompetensen,
vilka dock inte har lektors ställning,
eftersom institutionen ej finns
vid denna skolform.

Föredragande statsrådet liksom utskottet
hänvisar till en nyligen påbörjad
utredning om lektorsinstitutionen
vid gymnasierna och anser, att man inte
skall göra någonting när det gäller folkhögskolan
så länge denna utredning pågår.
Det har inte exakt angivits vilken
utredning som avses, men det torde gälla
den utredning som sker genom en
tillkallad expert som skall belysa lektorsinstitutionen
i syfte att få fram ett
fast underlag för prövningen av institutionens
utformning och arbetsuppgifter
i framtiden.

Jag tror inte att jag gör mig skyldig
till någon överdrift när jag säger, att
det är ganska svårt att nu fixera, när
ett resultat av denna utredning kan föreligga
och vilka slutsatser man då skall
kunna dra. Det torde enligt min mening
dröja ganska länge. Utredningen bör
därför inte — på denna punkt är jag
inte ense med utskottet och föredragande
statsrådet — få hindra, att man åtminstone,
vilket också föreslagits i någon
instans vid remissbehandlingen, bedriver
begränsade försök med lektorstjänster
av gymnasial typ vid några
folkhögskolor. Därigenom skulle man
erfarenhetsmässigt kunna få en uppfattning
om deras värde och främsta arbetsuppgifter
inom denna skolform. De
erfarenheter man skulle kunna vinna
borde vara av intresse för den av skolöverstyrelsen
tillkallade experten, när
han skall försöka forma en framtida
konstruktion av lektorsinstitutionen.

Utskottet följer Kungl. Maj:t, och jag

140 Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Anslag till folkhögskolor, m. in.

har med min blanka reservation velat
markera, att jag ser saken på ett något
annorlunda sätt än utskottsmajoriteten
i vad det gäller lektorsinstitutionen vid
folkhögskolan. Jag vill inte bryta enhälligheten
i övrigt. Det är glädjande att
den har varit så total beträffande den
viktiga utbildningen av lärare för folkhögskolan.

.lag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! I fråga om det utskottsutlåtande
som vi just nu behandlar har
utskottet varit fullständigt enigt. Inte
från något håll har det avgivits någon
reservation. Detta kan förefalla egendomligt
dels därför att det är ett mycket
viktigt och aktuellt ämne, nämligen lärarutbildningen
för folkhögskolan och
vuxenutbildningen, dels därför att det
vid utskottsbehandlingen förelegat motioner
med betydande ändringsförslag.
Men trots detta har man kommit fram
till enighet i utskottet, och även jag
konstaterar det som något glädjande.

Det sägs i utskottsutlåtandet att utskottet
med tillfredsställelse tagit del av
Kungl. Maj:ts proposition angående lärarutbildning
för folkhögskolan m. in.
med hänsyn inte bara till de föreslagna
förbättringarna på området utan även
till den positiva inställning till folkhögskolan
som propositionen ger uttryck
åt. Jag vill för egen del helt instämma
i detta.

Folkhögskolan har en särpräglad och
viktig uppgift att fylla inom det svenska
skolsystemet och det svenska samhällslivet.
Det är därför av yttersta vikt att
folkhögskolan får möjlighet att fortleva
och att få göra det under de bästa betingelser.
Framtidens folkhögskola kommer
sannolikt i ännu högre grad att
bli en skola för vuxna. De viktiga erfarenheter
av vuxenutbildning, som samlats
inom folkhögskolan, bör komma hela
vuxenutbildningen till del.

Inom folkpartiet ser vi mycket posi -

tivt på det arbete som utförs av folkhögskolorna
och delar propositionens uppfattning
att de stora krav som ställs på
folkhögskolan nödvändiggör en särskild
praktisk-pedagogisk utbildning av lärare
för skolformen. Vi hälsar med tillfredsställelse
att den utbildningen får
ett sådant innehåll att den även kan utgöra
en god grund för dem som vill ägna
sig åt pedagogiska uppgifter inom
studieförbunden och annan folkbildning.

Det är också viktigt att lärarna vid
folkhögskolorna i största möjliga utsträckning
kan erhålla den anställningstrygghet
som en ordinarie tjänst innebär.
Utskottet förutsätter att ett förnyat
förslag från skolöverstyrelsen om inrättande
av ett väsentligt större antal ordinarie
tjänster än som finns för närvarande
kommer att få en positiv behandling
i departementet, och jag vill kraftigt
understryka vikten av att så sker.

Det skulle enligt vår mening ge fördelar
och även ökade möjligheter att
skapa ett väl utbyggt vuxenutbildningscentrum
med de forskningsmöjligheter
som detta viktiga samhällsåtagande kräver,
om all lärarutbildning för vuxna
kunnat koncentreras till en ort. I motionerna
1:1009 och 11:1159 hade vi
föreslagit att denna utbildning skulle
förläggas till Linköping. De uppgifter
som lämnats under utskottsbehandling
en har dock lett till att vi kunnat enas
om Kungl. Maj :ts förslag.

Det väsentliga i detta sammanhang är
att utbildning och forskning på detta
viktiga område får tillräckliga resurser.
Utskottet ser optimistiskt på dessa frågor
och säger att man utgår ifrån att
även vuxenutbildningen uppmärksammas
vid utnyttjandet av de anslagsmedel
som anvisas till pedagogiskt utvecklingsarbete.
Man finner därför inte motionärernas
förslag om särskild framställning
till Kungl. Maj:t på denna
punkt vara nödvändigt. Detsamma gäller
motionärernas förslag om att åt den
reguljära ämneslärarutbildningen skall

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Nr 29 141

ges ökade inslag av utbildning i vuxenundervisningens
pedagogik och att studiedagarna
inom skolväsendet till viss
del bör behandla problem inom vuxenutbildningsområdet
samt att även andra
som arbetar inom vuxenutbildningen
bör inbjudas till dessa studiedagar.

Vi förutsätter att denna utskottets optimism
är välgrundad och ansluter oss
till utskottets yrkande, men vill samtidigt
kraftigt understryka vikten av att
vuxenutbildningens metodik och pedagogik
ägnas stor uppmärksamhet och
att inte brister i fråga om ekonomiska
och personella resurser förhindrar ett
angeläget framstegsarbete på detta viktiga
område.

Jag har velat göra dessa kommentarer
till utskottsutlåtandet men yrkar bifall
till utskottets hemställan.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! I och för sig vore det
kanske värdefullt med en debatt vid
årets riksdag om folkhögskolan. Skolformen
befinner sig i någon mån i en
brytning. Nya pedagogiska verksamhetsformer
prövas, och nya former för
arbetet är nödvändiga för att skolformen
väl skall kunna hävda sig när skolsystemet
i övrigt omdanas i vårt land.
.lag tror emellertid det är en olyckligt
vald tidpunkt under riksdagens arbetsår
att nu starta en debatt om detta i och
för sig viktiga ämne. Jag är över huvud
taget överraskad, herr talman, av att det
har blivit någon diskussion i dag, eftersom
statsutskottet presenterar ett enhälligt
utlåtande.

Jag kände mig föranlåten att som talesman
för utskottet begära ordet när
herr Nordstrandh äntrade talarstolen
och uttalade missnöje med utskottsutlåtandets
innehåll på en punkt.

Herr Nordstrandh sade att han inte
är ense med utskottet om lektorsinstitutionens
eventuella införande i folkhögskolan.
Det var en intressant upplysning,
eftersom herr Nordstrandh i statsutskottets
andra avdelning och i utskot -

Anslag till folkhögskolor, m. m.

tet inte har reserverat sig på denna
punkt utan är med om utskottets skrivning.
Visserligen kom det sfi småningom
en blank reservation, men den kan inte
tolkas så att den innebär att han inte
är ense med utskottet. Ett enigt statsutskott
har alltså sagt att man nu inte
är beredd att tillstyrka införandet av
lektorsinstitutionen vid folkhögskolan.
Utskottet avskriver inte möjligheten att
denna speciella lärartjänst kan behöva
användas i framtiden, men man hänvisar
till en pågående översyn i skolöverstyrelsen.

Jag vill sålunda mycket bestämt understryka,
herr talman, att detta utskottsutlåtande
icke stänger dörrarna,
utan att det är mycket möjligt att man
kommer att behöva denna nya typ av
lärartjänst vid folkhögskolan. Det är inte
så, som herr Nordstrandh gav ett intryck
av, att vi härmed avvisar tanken.
Dörren är öppen för att eventuellt införa
denna institution i framtiden, men
ett enigt utskott har menat att det kan
vara klokt att avvakta den översyn som
görs inom skolöverstyrelsen.

Herr talman! Jag är också glad att
kunna notera, att det i ett enhälligt utskottsutlåtande
nu föreslås att riksdagen
skall besluta införa lärarutbildning
i en skolform där någon sådan utbildning
inte har förekommit tidigare.

Jag yrkar sålunda, herr talman, bifall
till utskottets framställning.

Herr NORDSTRANDH (in):

Herr talman! Jag vill anknyta till vad
herr Alemyr sade mot slutet av sitt anförande,
nämligen hans tolkning att utskottsutlåtandet
inte stänger dörrarna
för införande av lektorsinstitutionen.
Hade jag inte tolkat vad vi har skrivit
här på samma sätt, skulle det givetvis
ha blivit en motiverad reservation, och
jag hade drivit saken vidare.

Vad jag i första hand anmälde missnöje
med, när jag gjorde en liten rundmålning
av lektorsinstitutionens betydelse
för folkhögskolan, var att före -

142 Nr 29 Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Ändrade avskrivningsregler vid inkomstbeskattningen för rörelse- och hyresfastig''
heter

dragande statsrådet något lättvindigt
hänvisar till att det föreligger oenighet
om saken bland remissinstanserna. Det
är riktigt, men bara på ett visst sätt.
Utredningens förslag att lektorstjänster
skall inrättas vid folkhögskolan har tillstyrkts
av en lång rad av ytterligt betydelsefulla
remissinstanser. Det är lärarhögskolor,
olika folkhögskolor, universitetskanslersämbetet
med flera underinstanser,
arbetsmarknadsstyrelsen,
SACO, TCO och Svenska folkhögskolans
lärarförening. Det är egentligen bara
den betydelsefulla remissinstansen LO
som ställer sig tveksam till ett införande
av lektorstjänster. Observera att man
bara är tveksam och inte avvisar förslaget!
Det var emellertid den tveksamhet
som kom fram i ett annat avseende,
som jag uppehöll mig vid i mitt förra
anförande. Remissinstanserna hade litet
olika synpunkter på lektorernas arbetsuppgifter,
inte i fråga om införandet av
lektorsinstitutionen. Det är bakgrunden
till att jag tagit upp saken.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 11

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
114, i anledning av Kungl. Maj ds förslag
till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1969/70.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Ändrade avskrivningsregler vid inkomstbeskattningen
för rörelse- och hyresfastigheter Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 45, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) jämte motioner.

I propositionen 1969:100 föreslog
Kungl. Maj d att riksdagen måtte anta
därvid fogat förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

Enligt propositionen föreslås på
grundval av företagsskatteutredningens
betänkande (SOU 1968:26) ändrade avskrivningsregler
vid inkomstbeskattningen
för rörelse- och hyresfastigheter.
De föreslagna ändringarna syftar
till att bättre anpassa gällande regler till
det företagsekonomiska kostnadsbegreppet.

I fråga om rörelsefastigheter innebär
förslaget bl. a. en ändrad gränsdragning
för vad som i avskrivningshänseende
skall räknas till mark, byggnad
och inventarier. Den ändrade gränsdragningen
innebär bl. a. att ledningar
in. in., som enligt nuvarande regler räknas
till marken och därför inte alls kan
avskrivas, i stället skall behandlas på
samma sätt som inventarier. De skall
alltså kunna avskrivas efter de procentsatser
som tillämpas för maskiner och
inventarier. Detsamma gäller andra tillgångar
som, trots att de används i produktionsprocessen,
nu räknas som tillbehör
till byggnad.

En särskild avskrivningsrätt föreslås
för vissa till rörelsefastighet hörande
markanläggningar såsom körplaner,
parkerings- och upplagsplatser, vägar
m. m.

t fråga om rörelsebyggnader föreslås
en förbättrad avskrivningsrätt för den
som nvinvesterat genom ny-, till- eller
ombyggnad. För sådana investeringar
föreslås rätt till ett s. k. primäravdrag
med 2 % för vart och ett av de första
fem åren efter investeringen. Även i
fråga om de vanliga årliga värdeminskningsavdragen
förutsätts en viss allmän
höjning av procenttalen. Avskrivning på
byggnad föreslås i princip alltid ske på
byggnadens verkliga anskaffningsvärde.

Torsdagen den 29 maj 1969 em. Nr 29 143

Ändrade avskrivningsregler vid inkomstbeskattningen för rörelse- och hyresfastigheter -

Taxeringsvärdet skall därför inte få användas
som avskrivningsunderlag.

Även i fråga om hyresfastigheterna
föreslås eu höjning av de procentsatser
som skall gälla för avskrivningarna. Således
föreslås att värdeminskningsavdraget
beräknas efter 1,5 % för stenbyggnader
och efter 1,75 % för träbyggnader.
Också för hyresfastigheternas
vidkommande föreslås en övergång så
att avskrivningarna fortsättningsvis
skall ske på anskaffningsvärdet i stället
för det taxerade byggnadsvärdet. En annan
nyhet är att reparations- och underhållskostnader
överstigande 6 000 kr.
för fördelas till avdrag på tre år.

De nya bestämmelserna om fastighetsavskrivningar
avses kunna tillämpas
första gången vid 1970 års taxering.
Skattskyldig som så önskar kan dock få
äldre bestämmelser tillämpade även vid
1970 och 1971 års taxering.

Motioner väckte med anledning av propositionen 1)

Motionerna /: 1030 av herr Karl
Pettersson och 11:1184 av herr Petersson
i Gäddvik;

2) motionerna 1: 1038 av herr Johan
Olsson och II: 1194 av herr Hansson i
Skegrie;

3) motionen II: 1195 av herr Hermansson
m. fl., vari hemställdes att riksdagen
måtte avslå propositionen.

Motioner väckta vid riksdagens början

1) Motionerna I: 210 av herr Ottosson
m. fl. och II: 228 av herr Hovhammar
in. fl.;

2) motionerna 1:384 av herr Virgin
m. fl. och II: 441 av herr Holmberg
in. fl., såvitt nu var i fråga;

3) motionerna 1:696 av herr Harald
Pettersson in. fl. och II: 800 av herr Josef
son i Arrie in. fl., vari hemställdes

att riksdagen beslutade om sådana
ändringar i kommunalskattelagen, att

avdrag för kostnader för vatten- och
luftvårdande anläggningar i inkomstkällan
jordbruksfastighet komrne att medges,
samt att vederbörande utskott utarbetade
erforderlig författningstext;

4) motionen 1:212 av herr Karl Pettersson.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte med anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 100

dels anta det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370) med de ändringar, att
punkterna 2 b och 3 av anvisningarna
till 25 §, punkt 16 av anvisningarna till
29 § och punkt 1 av anvisningarna till
36 § erhölle i utskottets hemställan angiven
lydelse;

dels anta i utskottets hemställan intaget
förslag till förordning om ändring i
förordningen den 17 november 1961 (nr
528) om skattefrihet för bidrag från
norrlandsfonden, m. m.;

B) att riksdagen måtte avslå

1) motionerna 1:210 och 11:228,

2) motionerna 1:384 och 11:441, i
vad avsåge avskrivningsreglerna,

3) motionerna 1:696 och 11:800,

4) motionerna 1:1030 och 11:1184,

5) motionerna 1:1038 och 11:1194,

6) motionen 1:212 samt

7) motionen 11:1195,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom var utskottet anfört och
hemställt.

Reservation hade avgivits av herrar
Eriksson i Bäckmora och Sundkvist
(båda ep), vilka ansett, att utskottet under
B 3 bort hemställa,

att riksdagen måtte med anledning av
motionerna I: 696 och II: 800 i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära förslag till höstriksdagen
om sådan provisorisk ändring
av kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), att vid beräkning av
inkomst av jordbruksfastighet generösare
värdeminskningsavdrag kunde med -

144 Nr 29 Torsdagen den 29 maj 1969 ena,

Ändrade avskrivningsregler vid inkomstbeskattningen för rörelse- och hyresfastigheter -

ges i fråga om investeringar i luft- och
vattenvårdande syfte.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SUNDKVIST (ep):

Herr talman! Jag vill helt kort lämna
några synpunkter på den reservation
som herr Eriksson i Bäckmora och jag
har fogat till bevillningsutskottets betänkande
nr 45.

Hela frågan är föranledd av proposition
nr 100, som gäller förslag till ändrade
avskrivningsregler vid inkomstbeskattningen
för rörelse- och hyresfastigheter.
I anslutning till denna proposition
har det också väckts åtskilliga
motioner. I en del av dem har det påpekats,
att i de avskrivningsregler som
nu byggs upp för rörelse- och hyresfastigheter
har man inte kunnat ta med
jordbruksfastigheterna. I viss mån har
vi haft förståelse för det i utskottet,
även vi reservanter.

Utskottet har klart poängterat att den
sittande jordbruksbeskattningskommittén
med förtur skall behandla dessa
frågor, innebärande att enhetliga avskrivningsregler
skall gälla också i fråga
om jordbruksbyggnader.

På en punkt anser vi dock att en åtminstone
provisorisk lösning redan nu
hade bort göras. Motioner har väckts
i vilka ifrågasatts att investeringar som
görs för miljövård i syfte att lösa vatten-
och luftföroreningsproblemen skal)
vara avdragsgilla. Av skrivningen i såväl
propositionen som i utskottets betänkande
framgår klart att investeringar
som görs av andra rörelseidkare än
jordbrukare skall vara avskrivningsbara
och omfattas av det förslag som har
framlagts.

Vi reservanter anser att förslaget borde
ha omfattat även investeringar som
jordbrukare måste kosta på sig för anläggningar
i miljövårdssyfte. Vi stödjer
oss därvid på en motion som har väckts

i denna fråga, II: 800, i vilken klart redovisats
hur man på ett enkelt sätt provisoriskt
skulle kunna lösa detta problem
till dess att jordbruksbeskattningskommittén
kan lägga fram ett definitivt
förslag i frågan.

Jag nöjer mig, herr talman, med denna
korta motivering. Jag vet att herr
Josefson i Arrie kommer att något utförligare
redovisa sin motion.

Jag yrkar bifall till reservationen av
herr Eriksson i Bäckmora och mig själv.

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! I detta betänkande från
bevillningsutskottet berör man ju avskrivningsreglerna
vid inkomstbeskattningen
för rörelse- och hyresfastigheter
men, såsom här sagts, jordbruksfastigheterna
är inte medtagna i ifrågavarande
proposition.

Vi är några stycken centerpartister
som har tagit upp frågan om jordbrukets
situation i detta avseende. Vi har
krävt att jordbruket skall få vara med
och beredas rätt till samma avdrag för
investeringar för vatten- och luftvårdande
anläggningar som man har avsett
att ge andra delar av näringslivet.

Jag hade 1967 väckt en liknande motion,
där jag yrkade på att förbättrade
avskrivningsregler skulle införas för
anläggningar avseende vatten- och luftvård.
För lantbrukets del hemställdes
då att de regler, som gäller avskrivning
för täckdikningsanläggningar, också
skulle gälla för markanläggningar i vattenvårdande
syfte. Bevillningsutskottet
ställde sig i sitt betänkande nr 34 år
1967 synnerligen positivt i sakfrågan
men föreslog att frågan om avskrivningsregler
för nämnda anläggningar
skulle hänskjutas till företagsskatteutredningen
för skyndsam prövning. Detta
blev också riksdagens beslut.

Därmed förväntade man att frågan
snart skulle aktualiseras genom förslag
från utredningens sida. Men när företagsskatteutredningen
i höstas lade fram

Torsdagen den 29 maj 1969 em. Nr 29 145

Ändrade avskrivningsregler vid inkomstbeskattningen för rörelse- och hyresfastigheter -

sitt förslag omfattade förslaget inte jordbruket
utan endast rörelse- och hyresfastigheter.
I fråga om jordbruksfastigheter
har utredningen förklarat, att frågan
i princip bör lösas på ett likartat
sätt men att de konkreta förslagen skulle
redovisas i ett särskilt betänkande.

I höstas tillsattes emellertid den s. k.
jordbruksskattekommittén, och av direktiven
för den framgår, att företagsskatteutredningens
arbete anses vara
slutfört och att jordbruksskattekommittén
skulle fortsätta nämnda utredningsarbete
beträffande jordbruksfastigheter.
Sannolikt kommer detta att innebära
att det, därest vi skall invänta jordbruksskattekommitténs
förslag, kommer
att dröja ett par år innan riksdagen får
tillfälle att ta ställning till ett förslag
som vi hoppas skall komma att ge jordbruket
med den övriga delen av näringslivet
likvärdiga avskrivningsregler.

Utskottet har efter vad jag kan förstå
enhälligt tillstyrkt de regler som föreslås
i propositionen, och det hälsas med
tillfredsställelse att så sker. Vad vi däremot
beklagar är att förslaget inte omfattar
även jordbruksfastigheterna. Så
sent som i går beslöts en ny miljöskyddslag
som riksdagen i stort sett var
enig om, en lag som dock innebär en
viss skärpning av gällande regler. Dessa
nya bestämmelser omfattar hela landet
och alla näringsgrenar, även jordbruket.
Här görs alltså inga undantag
för jordbruket, men när det gäller de generösare
avskrivningsregler som vi nu
står i begrepp att besluta om är inte
jordbruksfastigheterna med. Detta är en
orättvisa som vi inte anser oss kunna
acceptera, och såväl i motionen som
i den till betänkandet fogade reservationen
begär vi provisoriska regler för
att jordbruket skall få i förhållande till
det övriga näringslivet mera likvärdiga
beskattningsregler beträffande investeringar
i luft- och vattenvårdande syfte.

Riksdagen har också tidigare i år beslutat
anvisa 50 miljoner kronor att utgå

under kommande år som statligt stöd
till vatten- och luftvårdande åtgärder
inom industrin. Stödet utgår som vi
vet med högst 25 procent av godkänd
investeringskostnad för anläggning inom
befintlig industri. Men också härvidlag
har jordbruket ställts utanför
och blir inte delaktigt av de beslutade
bidragsmöjligheterna.

Jag är väl medveten om att utskottsmajoriteten
och dess talesman kommer
att säga att man bör avvakta resultatet
av en pågående utredning. Det är givet
att i regel bör så ske. Men man håller
ju inte alltid på den regeln, och i förra
veckan frångicks den när det gällde
släpfordonsskatten. Jag anser därför att
starka skäl talar för att man inte behöver
känna sig alltför hårt bunden till
den synpunkten i detta fall.

Sedan konstaterar jag med tillfredsställelse
att riksdagen beslutat om åtgärder
avsedda att stimulera till en
bättre miljövård, framför allt en bättre
vatten- och luftvård. De åtgärderna berör
hela näringslivet utom jordbruket.
Med hänsyn härtill och med hänsyn till
kravet på rättvisa och likvärdig behandling
vid beskattningen samt även med
hänsyn till att riksdagen 1967 begärde
att frågan borde bli föremål för skyndsam
prövning, anser jag att riksdagen
nu i skrivelse till Kungi. Maj :t bör begära
förslag till höstriksdagen om en
provisorisk ändring av kommunalskattelagen,
så att vid beräkningen av inkomst
av jordbruksfastighet generösare
värdeminskningsavdrag kan medges för
investeringar i luft- och vattenvårdande
syfte.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande fogade reservationen
av herr Eriksson i Bäckmora
och herr Sundkvist.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Vår partigrupp bär yrkat
avslag på de förslag till ändringar

146 Nr 29 Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Ändrade avskrivningsregler vid inkomstbeskattningen för rörelse- och hyresfastigheter -

i avskrivningsreglerna vid inkomstbeskattningen
för rörelse- och hyresfastigheter
som regeringen vill genomföra.
Skälen härför är två. För det första anser
vi att inga större förändringar i företagsbeskattningen
bör göras innan
denna har blivit föremål för en allsidig
utredning. Detta krav har vi utvecklat
i en särskild motion, som kommer att
behandlas i samband med behandlingen
av bevillningsutskottets betänkande nr
50.

Det bör tilläggas att vi inte är ensamma
om denna ståndpunkt. Även de stora
löntagarorganisationerna har ställt
sig kritiska till det utredningsförslag
som ligger till grund för proposition
nr 100. Såväl DO som TCO anser att
företagsbeskattningen borde utredas
och ses över i sin helhet. LO hävdar att
de framlagda förslagen inte bör genomföras
innan betydande brister i utredningen
avhjälpts. TCO anser att inga
stora förändringar bör införas i företagsbeskattningen
förrän man sett över
denna i dess helhet. Man påpekar att de
föreslagna förändringarna till största
delen inte är av brådskande karaktär
och att ett ställningstagande till dem
därför kan vänta.

Det är möjligt att bevillningsutskottet
anser sig kunna nonchalera den opinion
som uttrycks från vårt håll. Men hur
motiverar bevillningsutskottet att man
också helt struntar i den opinion som
uttryckts från de stora löntagarorganisationerna
i denna fråga? Man har inte
ens brytt sig om att på något som helst
sätt ta upp deras argumentation. Jag
anser detta vara synnerligen anmärkningsvärt.
Finansministern har beställt
en utredning, finansministern framlägger
ett förslag — punkt och slut! Det
är svårt att få annat intryck än att bevillningsutskottet
i huvudfrågan tjänstgjort
som transportkompani.

Vårt andra skäl för avslag är att vi
anser denna stora skattelättnad för företagen
helt omotiverad. Redan första

året uppgår skattelättnaden till nagra
hundra miljoner kronor och belöper sig
om några år till en halv miljard kronor.
En reservant i utredningen bär beräknat
skattebortfallet till minst 300 miljoner
kronor redan vid nuvarande avskrivningsunderlag.

Avskrivningsreglerna för företagen är
redan mycket generösa. Det finns heller
ingenting i det nuvarande ekonomiska
läget, med en snabb ökning av investeringarna,
som skulle motivera ytterligare
lättnader i företagsbeskattningen. Vi
anser att denna i stället med fördel kan
skärpas, men det är en annan fråga som
kommer upp till behandling i morgon.

Man kan inte heller komma ifrån att
skattelindringar för företagen ändrar
den relativa skattebelastningen till löntagargruppernas
nackdel. Är riksdagen
verkligen beredd att sänka skatterna för
företagen med 300 miljoner kronor samtidigt
som man avslår konkreta förslag
om en omedelbar skattelindring för låglönegrupperna?
Det är i så fall avslöjande
för de intressen som man vill främja
på skattepolitikens område. Med en
jämlikhetspolitik tycker jag inte att ett
sådant handlande har något som helst
gemensamt.

Herr talman! Det är knappast otillbörligt
att i förväg erinra om bevillningsutskottets
motivering i dess betänkande
nr 50, vari hävdas att en av oss
begärd skattelindring för låginkomsttagarna,
vilken kostar statskassan 340
miljoner kronor per budgetår, skulle
medföra så stort skattebortfall att förslaget
inte kan genomföras utan en omfördelning
av skattebördan i samband
med en mera genomgripande skattereform.
Så skriver bevillningsutskottet.

Jag måste ställa frågan: Hur kan man
då sänka skatterna för företagen med
300 miljoner kronor? Är ett skattebortfall
större om det gäller låginkomsttagarna
än om det gäller företagen, fast
det i kronor är av samma storlek? Det
är en märklig attityd som bevillnings -

Torsdagen den 29 maj 1969 em. Nr 29 147

Ändrade avskrivningsregler vid inkomstbeskattningen för rörelse- och hyresfastigheter -

utskottet intar. Översatt i klartext innebär
den att bevillningsutskottets fyra
partier vill ha omedelbara skattesänkningar
för företagen men motsätter sig
sådana för låginkomstgrupperna. Det
finns bara en beteckning som man kan
ge en sådan skattepolitik. Den är reaktionär
och odemokratisk.

Bevillningsutskottet anser att de nya
reglerna om avdrag för värdeminskning
av fast egendom är, som man skriver,
väl anpassade till ett företags ekonomiska
kostnadsbegrepp. Men vem har
bestämt att de skall vara det? Det är väl
riksdagens sak att avgöra om en sådan
anpassning är befogad till en kostnad
av 300 miljoner kronor redan under det
första året och snart en halv miljard
kronor.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motion
nr 1195 i denna kammare, vari
hemställes om avslag på proposition
nr 100.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag skall börja med herr
Sundkvist och säga att den reservation
som finns fogad till betänkandet vill
jag nog betrakta som en okynnesreservation.
Som herr Sundkvist själv sade
är utskottet enhälligt, bortsett från den
punkt som reservationen avser.

För bevillningsutskottet har det ju
varit uteslutet att inta någon annan
ståndpunkt än vad som här har skett.
Den fråga som upptas i reservationen
måste nämligen utredas ytterligare. Att
det inte finns något förslag om avskrivning
av byggnader och markanläggningar
i förvärvskällan jordbruksfastighet
beklagar vi som tillhör utskottsmajoriteten.
I varje fall anser vi att
det hade varit en fördel, om nya regler
hade kunnat framläggas på samma gång
som för rörelsefastigheter och hyresfastigheter.
Det är emellertid inte så
lätt att övervinna de svårigheter som
är förknippade med kontantredovisning,
det system som dominerar inom

jordbruket. Det går helt enkelt inte att
utan vidare överföra de bestämmelser
som gäller rörelsefastigheter och hyresfastigheter
till jordbrukets förhållanden.

Utskottet anför att den fortgående rationaliseringen
och mekaniseringen inom
jordbruket understryker »angelägenheten
av att mera tidsenliga regler
tillskapas i fråga om jordbrukets kostnader
för byggnader och markanläggningar»
och understryker vidare vad
departementschefen sagt i direktiven
för den i november 1968 tillkallade
jordbruksbeskattningskommittén. Där
uttalas bl. a. att kommunalskattelagens
bestämmelser om avskrivning av byggnader
så långt möjligt borde vara lika
för alla förvärvskällor och att de bestämmelser
som kunde komma att beslutas
med anledning av företagsskatteutredningens
förslag därför borde vara
vägledande för motsvarande bestämmelser
i fråga om jordbruksbyggnader.
Klarare kunde man väl knappast uttrycka
detta.

Utskottet säger slutligen: »Utskottet
förutsätter därför att arbetet inom jordbruksbeskattningskommittén
bedrivs
skyndsamt, så att förslag till bestämmelser
i ämnet så snart som möjligt kan
föreläggas riksdagen.»

Jag förutsätter att riksdagen inte kan
fatta något annat beslut. Problemet är
inte så enkelt att man kan göra det.
Det var den saken!

Sedan skulle det kanske vara nödvändigt
att lämna en redogörelse över det
föreliggande förslaget, men eftersom det
är invecklat skulle det ta tid. Det har
talats mycket om denna fråga tidigare,
men jag anser inte att det är nödvändigt
att hålla långa tal i alla ämnen när ändå
allting framgår så pass tydligt av det
tryckta materialet. Men eftersom herr
Hermansson uttalat så bestämda åsikter
om utskottets ledamöter och deras sätt
att behandla denna fråga, kanske jag
kan få göra några kommentarer.

148 Nr 29 Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Ändrade avskrivningsregler vid inkomstbeskattningen för rörelse- och hyresfastigheter -

Det är odisputabelt att dessa nya avskrivningsregler
kommer att medföra
skattelättnader för rörelseidkarna liksom
att de på kort sikt kommer att
resultera i ett skattebortfall för staten
av ganska betydande storlek. Men varför
föreslår man ändå dessa åtgärder,
fastän man vet vad som blir följden?
Det beror på att den grundläggande
principen i vår skattelagstiftning är att
avdrag skall medges för alla kostnader
för förvärv och underhåll av egendom
som används i rörelse. De nya reglerna
avser att i högre grad än nu är fallet
anpassa avdraget till företagens ekonomiska
kostnadsbegrepp. Detta är väl
alldeles odisputabelt. Med de nya reglerna
kommer man bättre att kunna beakta
en fastighets ekonomiska livslängd.
Och departementschefen framhåller att
det är angeläget och en fördel för det
allmänna att de avskrivningsregler som
föreslås skall medverka till att företagen
kan utveckla större effektivitet och
ökad produktivitet — alltså en högre
grad av rationalisering.

Det är klart att man kan säga: Låt
Jerusalem brinna — vi har ett privatkapitalistiskt
näringsliv och vi struntar
i hur det går, det angår oss inte! Men
vi har ju kommit underfund med att
den standard vi skapat i detta land
inte kan bibehållas och ytterligare förbättras
annat än genom att vi har ett
starkt näringsliv. Det är väl vårt dilemma.
Att Sveriges arbetare i dag har 30—
40 procent högre löner än arbetarna i
jämförbara länder måste väl ändå bero
på någonting — och det beror just på
att vi har ett starkt och effektivt näringsliv.

Om vänsterpartiet kommunisterna
tror att man kan höja bolagsskatten väsentligt,
så är det ett misstag. Jag tror
ingalunda att det föreslagna systemet
går ut över löntagarna — det gäller ju
ingen skattelättnad i vanlig mening.
Har herr Hermansson ett åkeriföretag
med lastbilar för några hundra tusen

kronor, en garagebyggnad och kanske
en liten verkstad, så kör han ju inte
sina lastbilar ända tills de är slut och
han står där utan bilar, utan kapital.
Nej, så får det inte gå till. Vi har ända
sedan Ernst Wigforss’ tid accepterat
att företagarna skall ha rätt att göra
avskrivningar för att förnya kapitalet,
om jag så får uttrycka mig.

Detta innebär att om man exempelvis
har ledningar av alla de slag som
förslits, skall man ha rätt att göra avskrivningar
för värdeminskningen för
att kunna ersätta det förslitna materialet.
När jag växte upp och började arbeta
inom industrin brydde sig företagarna
i stort sett inte om den saken. De
körde industrierna ända till dess de
gick i botten och lade sedan ned företagen
med resultat att vi arbetare blev
arbetslösa, kommunerna förlorade inkomster
och det blev depression och
misär i hela landet.

Det hela är inte så enkelt att man
bara kan höja bolagsskatten. Om företagarna
och ägarna till dessa rörelseoch
hyresfastigheter får möjlighet att
göra avskrivningar är det en åtgärd,
säger man, som skulle gå ut över löntagarna.
Det borde inte verka på det sättet,
och jag är för min del övertygad
om att det inte heller kommer att göra
det.

Jag diskuterade här rätten att få göra
avdrag för ränta på skuld. Jag framförde
då samma synpunkter som nu, nämligen
att det är en kostnad för inkomsternas
förvärvande och att man måste
ha rätt att göra avdrag för den kostnaden.
På samma sätt måste ändå företagen
ha rätt att göra avsättningar, så
att de kan ersätta det förslitna materialet
och se till att vi får ett effektivt
och rationellt näringsliv.

Jag tror att det kommer att bli lätt
för oss att förklara för Sveriges arbetare
att den standard vi skapat är resultatet
av att vi fört en riktig politik,
i stort sett, i detta avseende allt sedan

Torsdagen den 29 maj 1969 em. Nr 29 149

Ändrade avskrivningsregler vid inkomstbeskattningen för rörelse- och hyresfastigheter -

Wigforss’ tid. De kommer säkerligen
också att förstå att vi måste ha ett effektivt
och rationellt näringsliv, om vi
i fortsättningen skall kunna höja standarden.

Sedan är det en helt annan sak att se
till att man har insyn i och kontroll över
detta näringsliv, och det har vi kanske
i vårt land i större utsträckning än
man har i andra länder därigenom att
vi har den politiska makten. Vi har
kanske världens starkaste fackföreningsrörelse,
och vi har vidtagit en hel rad
åtgärder för att se till att de ökade
vinster som ett effektivare näringsliv
ger icke hamnar i företagarnas egna
fickor utan verkligen kommer de anställda
och samhället till godo i ganska
stor utsträckning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SUNDKVIST (ep):

Herr talman! Herr Brandt började
med att säga att han betraktar vår reservation
som en okynnesreservation.
Det är klart att man kan anlägga den
synpunkten på en reservation. Men då
menar jag att man antingen för dåligt
satt sig in i vad frågan gäller eller också
inte lyckats förstå vad frågan gäller,
även om man har försökt sätta sig
in i den.

Som jag poängterade i mitt första anförande
har vi inte sagt att vi nu skall
ta med jordbruket i dess helhet utan
att vi vill bryta ut en angelägen fråga,
vilket det är möjligt att göra. Vi vet
hur dessa saker fungerar, och vi har
visat vilka vägar man skulle kunna gå
för att ordna ett provisorium utan att
det blir särskilt krångligt. Man skulle
mycket väl kunna tillämpa samma avskrivningsregler
som nu gäller för täckdikningsanläggningar.
Då hade man
onekligen fått ett rättvisare system än
man nu är beredd att acceptera. För
de miljövårdande investeringarna har
vi ju varit beredda att satsa 50 miljo -

ner kronor om året från statens sida.
Det är fråga om ett rent bidrag när det
gäller det övriga näringslivet. Men jordbruket
kommer inte i åtnjutande av bidrag
och inte heller av de avskrivningsregler
som får tillämpas inom det övriga
näringslivet.

Det är inte okynne utan en önskan
att skapa rättvisa avskrivningsregler
som har gjort att vi avlämnat denna
reservation.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Herr Brandt höll här
ett mycket varmt försvarstal för det
privata näringslivet, men jag skall inte
gå närmare in på det vid denna tid på
dygnet, utan jag bara konstaterar faktum.
Jag vill dock anföra som min mening
att sammanhangen ligger annorlunda
till än herr Brandt framställde
dem. Om svenska löntagare har ett relativt
högt löneläge, lär det framför
allt bero på deras egna mycket effektiva
insatser i produktionen. Dessa insatser
torde icke ökas genom att man
genomför denna skattelättnad för företagen
samtidigt som man vägrar att
sänka skatterna för låginkomstgrupperna.
Effekten kan snarare bli den motsatta.

Herr Brandt anförde som skäl för
denna förändring återigen att man — så
som sagts från regeringshåll och i utskottsbetänkandet
— måste bättre anpassa
skatteprinciperna till de företagsekonomiska
begreppen när det gäller
avskrivningar. Han frågade mig om jag,
ifall jag t. ex. hade ett åkeri, skulle vilja
köra mina lastbilar utan avskrivningar
tills de var fullständigt nedslitna
och saknar medel för att förnya min
maskinpark. Men här rör det sig, herr
Brandt, om två helt olika frågor. En
fråga är vilka avskrivningsregler ett företag
följer i sin företagsekonomiska
verksamhet, en annan fråga är vilka
regler vårt land har för företagsbeskattningen.

150 Nr 29 Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Ändrade avskrivningsregler vid inkomstbeskattningen för rörelse- och hyresfastigheter -

Jag vill erinra herr Brandt om vad
han mycket väl känner till, nämligen
att det finns mycket stora skillnader
mellan de olika länderna i fråga om företagsbeskattningen,
särskilt beträffande
företagens möjlighet att få skattefördelar
på avskrivningssidan. Det framhålles
mycket ofta och jag tror med
rätta — det gjordes redan av Ernst
Wigforss och även av följande finansministrar
— att vårt land har mycket
generösa skatteregler för företagen; de
får mycket stora skattefavörer. Nu vill
regeringen och bevillningsutskottet ytterligare
öka dessa skattefavörer — det
är vad som ligger bakom förslaget.

Herr Brandt medgav att det odiskutabelt
handlade om skattelättnader för
företagen och att det skulle bli en ganska
betydande minskning av statens
skatteinkomster. Men han sade: Detta
är ingen skattelättnad i egentlig mening.
Hur är det, herr Brandt, menar
inte finansministern och riksdagsmajoriteten
att det skall vara ett visst förhållande
mellan statsutgifter och statsinkomster?
Och minskar man statsinkomsterna
med en rätt kraftig post,
300—500 miljoner kronor, är det då
inte avsikten att man skall ta in motsvarande
belopp på något annat sätt?
Eller skall vi låna upp den halva miljard
som minskningen kommer att utgöra
om några år? Vill herr Brandt och
finansministern att vi skall öka upplåningen
och på det sattet täcka det bortfall
i skatteinkomster för staten som genomförandet
av detta förslag föranleder? Genom

förslaget blir det naturligtvis
en relativ skattehöjning för låginkomstgrupperna,
en ökning av deras relativa
skattebörda. Att en skattesänkning för
företagen direkt återverkar på skattepolitiken
i övrigt visar bevillningsutskottet
i sitt betänkande nr 50, som herr
Brandt väl också varit med om att skriva.
Man avvisar där kraven på eu omedelbar
skattesänkning för låginkomst -

grupperna med motiveringen att den
skulle förutsätta en mycket genomgripande
reform och en helt annan utformning
av skattepolitiken.

Man hänvisar alltså till att det inte
nu finns resurser för att genomföra
denna skattelättnad för låginkomstgrupperna.
Men då frågar jag mig återigen:
Varifrån får man resurser att genomföra
en mycket stor skattelättnad för
företagen? Skall det gälla olika hänsynstaganden
till företag och till låginkomstgrupper,
så att låglönegrupperna
åter sätts i efterhand?

Herr Brandt har inte, lika litet som
bevillningsutskottet, gått in på vad de
stora organisationerna har sagt om detta
betänkande. Både LO och TCO har
varit mycket kritiska mot denna omläggning
av beskattningen. Varför vill
inte bevillningsutskottet ta hänsyn till
deras synpunkter, som enligt min uppfattning
måste väga mycket tungt när
man skall göra denna ganska genomgripande
reform? Det vore intressant att få
höra herr Brandts uppfattning om vad
LO och TCO har anfört i sina remissyttranden.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Det känns litet besvärande
att ta kammarens tid i anspråk
så sent på kvällen, och jag hade tänkt
att behandlingen av det här ärendet
skulle gå raskt undan. Men jag vill ändå
ge en liten replik till herr Hermansson.

Låt mig erinra om att finansministern
i propositionen tagit upp problemet
om löntagarna och sagt att »utredningen
med sitt förslag inte åsyftat annat
än att åstadkomma tekniska förbättringar
inom ramen för nu gällande beskattningssystem.
Enligt min mening är
ett genomförande av förslaget inte ägnat
att medföra en sådan övervältring av
skattebördan på löntagare och konsumenter
som kan anses vara av betydelse.
För min del anser jag det vara angeläget
och till fördel för det allmänna att

Torsdagen den 29 maj 1969 em. Nr 29 151

Ändrade avskrivningsregler vid inkomstbeskattningen för rörelse- och hyresfastigheter -

de avskrivningsregler som det här är
fråga om får en sådan utformning att
företagen inom ramen för nu gällande
system kan utveckla större effektivitet
och ökad produktivitet.»

Detta är väl obestridligt. Herr Hermansson
måste nog hålla med om att
oavsett om näringslivet är socialistiskt
eller kapitalistiskt måste det vara effektivt
och rationellt.

Låglönegruppernas problem kommer
ju att diskuteras här i morgon, och inom
utskottet är vi alla överens om att
krafttag måste tas på detta område.
Men jag tror inte att herr Hermansson
riktigt har förstått avsikten med den
aktuella propositionen, som enbart gäller
en teknisk omändring i syfte att
åstadkomma bättre avpassade avskrivningsregler.
Jag vidhåller fortfarande
min uppfattning att de föreslagna åtgärderna
inte skall vidtas i avsikt att
åstadkomma en skattesänkning för företagarna.
Det ligger helt andra skäl
bakom.

Jag skall inte uppehålla kammarens
ledamöter längre, herr talman, men jag
vill säga att det verkar som om herr
Hermansson anser att företagen skall
behandlas på samma sätt som galten
Särimner i sagan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! När herr Hermansson
påstår att bevillningsutskottet och riksdagen
skulle vara ett slags transportkompani
åt regeringen vill jag bara säga
att så ingalunda är förhållandet. Riksdagen
har enhälligt år efter år slagit
fast att de nuvarande avskrivningsreglerna
för byggnader är föråldrade och
att de bör anpassas efter den ekonomiska
livslängden. Vidare har herr Hermansson
förbisett att det nya förslaget
på en punkt innebär en skärpning. Tidigare
har man kunnat skriva av på
taxeringsvärdet, och genom att detta
höjts har avskrivningsmöjligheterna
ökats.

Nu måste avskrivning ske på anskaffningsvärdet.
Om möjligheter finns till
en något större avskrivning på anskaffningsvärdet
i början av den aktuella
byggnadens livstid, blir det senare så
mycket mindre att skriva av.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Med anledning av herr
Gustafsons i Göteborg inlägg vill jag
säga att det är självklart att det nya
systemet kan verka på olika sätt under
olika avsnitt av en investerings tidslängd.
Men det är svårt att tala om en
skatteskärpning eftersom systemet totalt
medför eu skattelättnad för de berörda
redan under det första året på
omkring 300 miljoner kronor och om
ett par år på en halv miljard kronor.
Om detta skall kallas skärpning tycker
jag att ordet har förlorat något av sin
valör.

Jag skall inte förlänga diskussionen
med herr Brandt, som här bara läste
upp vad finansministern anfört. Om
man hänvisar endast till detta utan att
ta upp en diskussion om vad de stora
löntagarorganisationerna har uttalat bestyrker
det bara det intryck jag fick
när jag läste utskottsutlåtandet, nämligen
att utskottet inte brytt sig om någon
egen argumentation utan helt enkelt
velat vidarebefordra regeringens
förslag till riksdagen för godkännande.

Herr Brandt anförde att ett näringsliv
skall vara effektivt och rationellt.
Företagen har under lång tid haft mycket
gynnsamma avskrivningsregler som
man nu vill göra ännu förmånligare.
Ingen har bevisat att nuvarande avskrivningsregler
skulle utgöra något
som helst hinder för den kapitalistiska
företagsamheten i vårt land att utvecklas.
Den har tvärtom frodats i hägnet
av dessa avskrivningsregler. Vad vi i
kväll diskuterar är inte ett förslag om
skatteskärpning för bolagen utan ett förslag
om en mycket kraftig skattelindring.

152 Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt m.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Vad jag sade var, att
de föreslagna reglerna i ett avseende
innebär en skärpning.

De siffror för skatteutfallet som herr
Hermansson nämner är inte grundade
på de beräkningar som experterna gjort
utan tydligen på herr Hermanssons egna
beräkningar.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Uppgiften om en skattelättnad
på 300 miljoner kronor redan
på nuvarande avskrivningsunderlag är
hämtad från en reservation till den utredning
som ligger till grund för regeringsförslaget.

I finansministerns proposition ges
uppgifter som innebär en skattelättnad
på tillsammans några hundra miljoner
kronor redan under det första året och
på uppemot en halv miljard kronor om
några år. Det går ju att titta i propositionen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Propositioner

framställes först på bifall
till eller avslag å det i motionen
II: 1195 av herr Hermansson m. fl. framställda
yrkandet om avslag å Kungl.
Maj:ts proposition nr 100. Om detta yrkande
avslås upptages utskottets hemställan
till avgörande i ett sammanhang.

Det i motionen II: 1195 framställda
yrkandet om avslag å Kungl. Maj:ts proposition
nr 100

Herr andre vice talmannen gav propositioner
på bifall till eller avslag å
nämnda yrkande; och avslog kammaren
detsamma.

Utskottets hemställan

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri,
som föreslagits i reservationen; och

fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Sundkvist begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen av
herrar Eriksson i Bäckmora och Sundkvist.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Sundkvist begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 154 ja och 32 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt oförändrat.

§ 13

Riksdagens lokalfrågor på
längre sikt m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av skrivelse från styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor
angående riksdagens lokalfrågor på
längre sikt m. m. jämte motioner.

I skrivelse till riksdagen den 25 februari
1969 hemställde styrelsen för riks*

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Nr 29 153

dagens förvaltningskontor att riksdagen
skulle

1. besluta att fortsatt utredning av
riksdagens lokalfrågor på längre sikt
skulle bedrivas enligt de riktlinjer som
angetts i skrivelsen och att program för
en arkitekttävling skulle avse förslag till
riksdagshus enligt i princip något av alternativen
1 eller 2 i byggnadsstyrelsens
utredning »Riksdagens hus», d. v. s.
ombyggnad eller nybyggnad på Helgeandsholmen; 2.

godkänna att huvuddelen av riksdagsbiblioteket
enligt riktlinjer, som angetts
i skrivelsen, skulle förläggas utanför
riksdagshuset och icke omfattas av
lokalprogrammet för ett permanent
riksdagshus eller av programmet för arkitekttävlingen; 3.

besluta att förberedelserna för arkitekttävlingen
skulle avse en nordisk
arkitekttävling; samt

4. til] Den inre riksdagsförvaltningen:
Utredning om riksdagens hus m. m. för
budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 500 000 kr.

Punkten 4 i ovanstående hemställan
behandlade utskottet under 16 :o) i ett
senare utlåtande, nr 27.

I anledning av skrivelsen hade väckts

A) motionen II: 1061 av herr Enskog,
vari hemställdes att riksdagen skulle besluta
att fortsatt utredning av riksdagens
lokalfråga på längre sikt skulle bedrivas
enligt de riktlinjer som angetts
I motionen, d. v. s. omfatta dels en förutsättningslös
utredning om förläggning
av riksdagshuset till annan ort än Stockholm,
förslagsvis Arboga, dels — om
riksdagen skulle vara kvar i Stockholm
— utredning om det provisoriska riksdagshuset
vid Sergels torg kunde omändras
till permanent riksdagshus;

B) motionen 11:1117 av herr Ullsten
in. fl., vari hemställdes att riksdagen
skulle besluta att program för en arkitekttävling
om riksdagens hus skulle
avse förslag till riksdagshus enligt i
princip något av alternativen 1, 2 eller
3 i byggnadsstyrelsens utredning »Riks -

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt m. m.

a dagens hus», innebärande att tävlingsområdet
utsträcktes till att omfatta även
v den del av Nedre Norrmalm som be:t
gränsades av Herkulesgatan.
n

r Utskottet hemställde,

^ 1) att riksdagen måtte med bifall till

hemställan under 1 i förevarande skris
velse från styrelsen för riksdagens för''•
valtningskontor och med avslag på mo■
tionerna II: 1061 och II: 1117 besluta att
fortsatt utredning av riksdagens lokal!*
frågor på längre sikt skulle bedrivas enligt
av utskottet angivna riktlinjer och
att program för en arkitekttävling skulle
v avse förslag till riksdagshus enligt i
t princip något av alternativen 1 och 2 i
byggnadsstyrelsens utredning »Riksdagens
hus»;

2) att riksdagen måtte med avslag på
^ hemställan under 2 i skrivelsen besluta
att lokalprogrammet för ett permanent
: riksdagshus och programmet för arki r

tekttävlingen skulle innefatta riksdags biblioteket

i den utsträckning som utskottet
angivit;

1 3) att riksdagen måtte med bifall till

t hemställan under 3 i skrivelsen besluta
att förberedelserna för arkitekttävlingen
s skulle avse en nordisk arkitekttävling.

Reservation hade avgivits av herrar
Stefanson (fp), Börjesson i Glömminge
(ep), Larsson i Umeå (fp) och Stridss
man (ep), vilka ansett att utskottet
under 1 bort hemställa,

3, att riksdagen måtte i anledning av
hemställan under 1 i förevarande skrii
velse från styrelsen för riksdagens förl
valtningskontor, med bifall till motionen
11:1117 och med avslag på motionen
11:1061 besluta att fortsatt utredning
av riksdagens lokalfrågor på längi
re sikt skulle bedrivas enligt av reseri
vanterna angivna riktlinjer och att program
för en arkitekttävling skulle avse
; förslag till riksdagshus enligt i princip
i något av alternativen 1, 2 och 3 i byggr
nadsstyrelsens utredning »Riksdagens
hus».

154 Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt m.

Ett särskilt yttrande liåde avgivits av
herr Palm (s).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Det beslut riksdagen nu
går att fatta kommer att få betydelse
för i huvudsak andra än dem som i dag
skall fatta beslutet. Det är ett ansvar för
framtida lokalbehov för en riksdag som
helt säkert kommer att ställa betydligt
större anspråk på en väl fungerande
byggnad än vad vi har varit vana vid.
Vi vet inte i vilken utsträckning datateknik
och tekniska hjälpmedel kommer
att tas i anspråk av kommande generationer
riksdagsledamöter, men med
all sannolikhet kommer de att ställa
större krav på både utrustning och utrymme
än vi i dag gör.

Eu parlamentsbyggnad är för en levande
demokrati den centrala punkten,
där besluten fattas. Vad vi har att göra
i dag är att besluta om placeringen av
en byggnad, som skall rymma inte enbart
ett antal riksdagsledamöter, utan
dessutom alla de lokaler de kommer att
behöva för att kunna fullgöra sitt värv
på ett effektivt sätt.

Det förslag som utskottsmajoriteten
framlägger är att den kommande tävlingen
skall begränsas till Helgeandsholmen.
Så sent som förra året beslöt
riksdagen att en tävling skulle omfatta
även tre olika alternativ på Nedre
Norrmalm.

Det nuvarande riksdagshuset har det
stått strid om vid dess tillkomst på
grund av skilda uppfattningar om stadsbilds-
och miljösynpunkter. Den arkitektoniska
utformningen av exteriören
har kritiserats, och man kan givetvis ha
olika uppfattningar om den saken. De
flesta har dock accepterat byggnaden,
och jag tycker själv att den inte är
stötande på något sätt.

Ett faktum, som inte kan bestridas,

är att en stor del av vårt lands historia
har skrivits i detta hus. Under den tid
riksdagen haft sitt säte här har Sverige
genomgått stora förändringar inom
många områden och har, från att ha
varit ett tämligen fattigt och outvecklat
land, nu blivit det i materiellt hänseende
högst utvecklade landet i Europa.
Den utvecklingen har i stor utsträckning
berott på de beslut som fattats i
detta hus.

Riksdagshuset speglar en epok i
svensk historia och bör därför enligt
min uppfattning bevaras som ett minne
från denna tid. Ett tillgodoseende
av det önskemålet betyder att huset inte
kan användas för den enkammarriksdag
som vi får 1971, eftersom det inte
uppfyller de fordringar på utrymme
som då måste uppställas.

Att riva det nuvarande riksdagshuset
för att ge plats för ett nytt sådant
på Helgeandsholmen anser jag vara
oförenligt med det ansvar vi måste känna
för kommande generationer. Vi får
inte riva ned den byggnad som varit
säte för Sveriges riksdag under en så
betydelsefull epok i landets historia.

Det framgår av de handlingar vi tagit
del av att ett riksdagshus på Nedre
Norrmalm kommer att orsaka vissa besvär
för Stockholms stad. Att hysa landets
parlament innebär dock förpliktelser,
och jag anser att staden uppträtt
ogint mot riksdagen då den motsatt sig
möjligheterna att utlysa en tävlan med
de olika alternativ som förra årets riksdag
beslöt. Förnyade förhandlingar med
staden borde därför komma till stånd.

Det kan kanske finnas vissa förutsättningar
för att staden därvid intar
en mera välvillig ställning. Med den
erfarenhet riksdagen har av stadens beredvillighet
att klara provisoriet är det
väl tänkbart att staden efter att ha tagit
del av de olika tävlingsförslagen
skulle ompröva sitt ställningstagande.
Detta förutsätter dock att riksdagen beslutar
i enlighet med reservanternas förslag
och låter utlysa en tävling som om -

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Nr 29 155

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt m. m.

fattar alla de alternativ som vi tidigare
varit ense om.

Att efter ett nej från Stockholms stad
till en placering på Nedre Norrmalm
begränsa tävlingen till att omfatta endast
Helgeandsholmen måste vara
olyckligt ur många synpunkter. Den nya
enkammarriksdagen kan knappast rymmas
på Helgeandsholmen; vi ser redan
av handlingarna att biblioteket inte får
plats i full utsträckning. Det finns för
övrigt inte någon möjlighet till en framtida
utökning av lokalerna, och det måste
vara olyckligt att binda den framtida
lokaltillgången inom så snäva ramar.

Både byggnadsstyrelsen och statens
planverk är skeptiska mot en placering
på Helgeandsholmen. Planverket tillägger
att man inte anser att en tävling innefattande
även området norrut till
Herkulesgatan skulle behöva rubba några
bärande huvuddrag i cityplanen,
utan att det tvärtom skulle vara värdefullt
att i samband med en arkitekttävling
få vissa problem bl. a. beträffande
trafiksystemet genomlysta.

Det har sagts att planmonopolet skulle
åsidosättas om riksdagen beslöt om
en tävling omfattande Nedre Norrmalm.
Formellt sett är detta inte riktigt, men
reellt kommer genomförandet av cityplanen
att fördröjas — hur mycket kan
man dock tvista om. Staden torde inte
vara beredd att inom den närmaste tiden
lösa de problem som sammanhänger
med cityplanen, och det är ovisst om
en tävling i praktiken fördröjer genomförandet.

En begränsning till Helgeandsholmen
innebär stora risker ur stadsbildssynpunkt,
och det är inte otroligt att en
byggnad där kommer att få sådana dimensioner
att staden inte finner det
förenligt med sina intressen att acceptera
den. Riksdagen och staden skulle
i ett sådant läge vara låsta, och riksdagen
måste i så fall sätta sig över planmonopolet,
om den över huvud taget
skall få en plats att hålla till på. En

tävling som belyser olika alternativ måste
därför både för staden och för riksdagen
vara den enda vettiga lösningen.

Ett riksdagshus byggs inte ofta. Det
nuvarande är närmare 70 år, och det
som kommer att byggas blir förmodligen
minst lika gammalt innan det är
uttjänt. Stockholm anser jag vara den
enda stad som kan komma i fråga för
en sådan byggnad. Mot den bakgrunden
är det förvånande att en sådan bagatell
som att eventuellt för en kortare
tid rubba arbetet med pågående stadsplanearbete
skall utgöra hinder för en
tävling om bästa och lämpligaste formen
för en parlamentsbyggnad. De experter
vi hört i denna fråga uttalar sig
för det vidgade tävlingsområdet. En
majoritet i Stockholms stadsfullmäktige
sätter sig emot detta.

När riksdagen nu kan besluta om en
kommande möjlighet att välja det bästa
alternativet, bör enligt min uppfattning
ingen tvekan råda om att riksdagen
måste besluta sig för en tävling omfattande
alla de alternativ som förra årets
riksdag önskade.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till den reservation som
är fogad till utskottets utlåtande.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! När det gäller frågan
om en arkitekttävling avseende förslag
till det framtida riksdagshuset har några
utskottsledamöter från centerpartiet
och folkpartiet avlämnat en reservation,
vari vi framhåller att även alternativen
3 a, 3 b och 3 c på Nedre Norrmalm bör
vara med i tävlingen. Förvaltningskontoret
har i sin framställning föreslagit
att tävlingen skall begränsas till en nyeller
ombyggnad på den plats där vi
nu befinner oss, alltså på Helgeandsholmen.

Efter sammanjämkning — kamrarna
röstade olika — beslöt riksdagen förra

156 Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt m.

året att förslaget skulle utökas till att
även omfatta alternativen på Nedre
Norrmalm. Jag har ingen känsla av att
jag skulle vilja förorda en flyttning från
Helgeandsholmen. Jag har nog mitt
hjärta kvar här där det gamla huset är
beläget. Jag anser dock att frågan blir
bäst utredd om man i arkitekttävlingen
tar med samtliga de alternativ som hittills
har diskuterats.

Det kan inte vara tillräckligt att
Stockholms stadsfullmäktiges majoritet
har förkastat möjligheterna att placera
ett riksdagshus på andra sidan om Norrström.
Såsom herr Larsson i Umeå påpekade
har de flesta experterna förklarat
att den platsen ur många synvinklar
skulle vara fördelaktigare. Experterna
har även förnekat att de skäl som
Stockholms stad har anfört mot denna
placering av riksdagshuset är tillräckligt
vägande. Staden har bl. a. sagt att
cityplanen skulle brytas sönder. Experterna
framhåller att dessa skäl inte är
starka; placeringen kommer inte i någon
större utsträckning att rubba huvudgrunderna
för den cityplan som nu
föreligger. Man får väl säga att de skäl
som anförts från Stockholms stad i någon
mån är pressade. Man talar gärna
om det planmonopol, som riksdagen
har beslutat att ge kommunerna. Emellertid
kan man väl säga att riksdagshuset
är ett så unikt byggnadsverk, att
man bodde kunna se bort från det planmonopol
som även Stockholms stad
skulle ha. Om man fick till stånd förhandlingar
med Stockholms stad skulle
väl den frågan på något sätt kunna ordnas.

Det är många som har ställt frågan —
och jag vill minnas att i en artikel i Dagens
Nyheter också ett borgarråd
i Stockholm gjorde det — hur man skall
ställa sig till planmonopolet, om t. ex.
arkitekttävlingens resultat skulle visa
att en nybyggnad eller ombyggnad på
Helgeandsholmen inte heller skulle
passa byggnadsplanemyndigheterna i
Stockholms stad.

Utskottet har skrivit att det finns risk
för att stadsbilden inte skulle bli sådan
som man skulle önska, om man bygger
riksdagshuset på Helgeandsholmen. Om
man har olika alternativ att välja mellan
får man ju större möjligheter att bedöma
riskerna för stadsbilden vid de
olika alternativen.

Det har också talats om att det nya
riksdagshusets funktion kommer att bli
annorlunda än det nuvarande. Detta
kommer att leda till att utformningen
av det nya riksdagshuset kan bli sådant,
att det är tveksamt om det kan accepteras
ur miljösynpunkt i denna miljö som
ju är en av de viktigaste och ömtåligaste
i vårt land.

Utskottets huvudsynpunkt återges
egentligen i följande mening: »Utskottet
anser för sin del att det inte bör ifrågakonnna
att mot stadens vilja driva frågan
om en arkitekttävling beträffande
området norr om Jakobsgatan längre än
som hittills skett.» Således har utskottet
här sagt att det väsentliga är, att det inte
vill driva frågan mot majoritetens
i Stockholms stadsfullmäktige önskningar
mer än som redan skett.

Skulle jag redan nu ge uttryck för
mina sympatier beträffande alternativen
3 a, 3 b, och 3 c rörande Nedre
Norrmalm framstår för mig alternativ
3 c som den bästa lösningen. Men detta
skulle också innebära utsträckning till
andra sidan av Jakobsgatan där Stockholms
stad inte vill ha något riksdagshus.
Stockholms stad har i något sammanhang
framhållit, att planeringen
skulle ha kunnat omfatta även Nedre
Norrmalm om frågan väckts tidigare.

Herr Larsson i Umeå underströk helt
riktigt att det också diskuterades mycket
om det nuvarande riksdagshusets
utseende när det byggdes. Det har också
sagts att man befann sig i tidsnöd
när huset byggdes, och historien upprepar
sig tydligen nu, tv även denna
gång har frågan om ett nytt riksdagshus
behandlats under tidsnöd. Strax efter
det att det nuvarande riksdagshuset var

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Nr 29 157

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt m. m.

färdigt framfördes kritiska synpunkter
på husets placering och utseende, och
om arkitekttävlingen denna gång får till
resultat att vi beslutar om ett nytt hus
här på Helgeandsholmen är det inte
osannolikt att den debatten blossar upp
på nytt. Om och när Helgeandsholmen
blivit avröjd och riksdagshuset slagits
i grus och spillror av grävskoporna
skulle kanske debatten om huruvida vi
skall bygga nvtt riksdagshus på samma
ställe blossa upp igen. Med hänsyn härtill
anser vi reservanter att det vore
klokt att i god tid utarbeta ett ytterligare
alternativ, ty det kan hända att krav på
ett sådant kommer att resas om några
år.

Som föregående talare nämnde är det
givetvis ett i viss mån historiskt ögonblick
vi upplever, när vi nu efter en författningsreform
går att ta ställning till
frågan om en ny parlamentsbyggnad.
Många händelser som sedan blivit historiska
har också utspelats här i huset.
Jag minns t. ex. hur konstitutionsutskottets
gamle ordförande prosten Hallén
berättade att han en gång var med om
att fatta beslut om en större reform
och att sedan beslutet var klart ledamöterna
sent en natt gick ut på östra
balustraden i gryningen och hurrade
och sjöng.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Det är beklämmande att
studera följetongen om riksdagens lokalfrågor
på längre sikt. Vid behandlingen
av ärendet i Stockholms stadsfullmäktige
har majoriteten inte gått
med på det beslut beträffande en arkitekttävling
om det permanenta riksdagshusets
planering, som riksdagen för
precis ett år sedan fattade. Detta ståndpunktstagande
är ofattbart. Man planerar
att på en av de tänkta platserna för
riksdagshuset förlägga ett jättehotell
och ett parkeringshus. Jag undrar vilken
annan svensk stad som skulle be -

handla ett riksdagsbeslut på detta sätt.

Även ur en annan synpunkt är de redovisade
ställningstagandena egendomliga,
nämligen på grund av det statiska
tänkande i fråga om den framtida utvecklingen
som de avslöjar. För egen
del anser jag att lokalbehovet på längre
sikt avsevärt kommer att öka. De personer
som om några årtionden kommer
att arbeta i riksdagen — jag säger inte
sitta i riksdagen — kommer att behöva
betydligt större utrymmen för att kunna
sköta de alltmer svällande arbetsuppgifterna
än vad som står till förfogande
i dag. Det kommer att behövas fler sammanträdeslokaler,
fler kontorslokaler
och större utrymmen för olika tekniska
anordningar, vilkas karaktär vi i dag
kanske kan ana oss till men vilkas utrymmesbehov
vi inte känner till.

Ett förläggande av allt detta till Helgeandsholmen
kommer att kräva en
byggnad av så stora dimensioner att en
av landets mest känsliga miljöer — vid
Norrström i anslutning till det klassiska
Tessinska slottet — kommer att förstöras.

Herr talman! Har vi verkligen råd
med den sortens miljöförstöring?

Bland annat dessa skäl har föranlett
mig att börja fundera på om riksdagshuset
ovillkorligen måste förläggas till
Stockholm. Jag fann att det inte är absolut
nödvändigt. Det har jag också redovisat
i en motion, II: 1061, där jag
som ett alternativ föreslår att man skall
utreda om riksdagen inte kan förläggas
till annan plats, exempelvis Arboga.
Med den utveckling vi har haft på kommunikationsområdet
— och då inte
minst inom det teletekniska området —
finns inga oöverstigliga hinder för en
sådan förläggning.

Fjärde avdelningen i statsutskottet
skall redan om några månader göra en
resa till Japan för att bland annat studera
järnvägar, där tågen går med sådan
hastighet att restiden mellan Stockholm
och Arboga skulle bli betydligt
under en timme, om en sådan järnväg

158 Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt m.

anordnades mellan dessa båda städer.
Med flyg skulle restiden bli ännu kortare.

Jag har i motionen också redovisat
andra skäl för att en lokalisering till
just Arboga är lämplig. Jag skall dock
inte nu lägga fram de skäl som kan anföras
för och emot en sådan förläggning.
Ärendet kommer i sinom tid att
diskuteras i den riksdag som sedermera
kommer att sammanträda i de provisoriska
lokalerna vid Sergels torg. Jag
skulle tro att, med den behandling detta
ärende hittills fått, riksdagen under
en mycket lång tid kommer att vara
kvar vid Sergels torg. Jag skall därför,
herr talman, nu nöja mig med att yrka
bifall till motion II: 1061.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ett kort
genmäle med anledning av att den föregående
talaren sökte göra gällande att
förvaltningskontorets styrelses förslag
till tävlan på Helgeandsholmen skulle
förstöra Tessins vackra skapelse. .lag
tror att den föregående talaren har stort
behov av att studera hur Tessin hade
tänkt sig bebyggelsen här på Helgeandsholmen.
Enligt hans förslag skulle man
här bygga ett stall, som var inte mindre
än 24 meter högt, och jag skulle tro att
ur estetisk synpunkt ett riksdagshus av
samma dimension som det stall Tessin
tänkt sig inte kan verka särskilt störande.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Jag tycker att arbetshypotesen
i varje fall tills vidare bör
vara att riksdagen skall ligga i Stockholm.
Men visst kan Stockholms stad
få ha det hotet hängande över sig, att
man kommer att fråntas sina huvudstadsrättigheter
om man inte bättre än
hittills är beredd att ta det ansvar som
är förknippat med det när det gäller
riksdagshusets placering.

Jag har tillsammans med 13 andra
ledamöter från fyra partier väckt en

motion, där vi föreslagit att riksdagen
skall stå fast vid beslutet från förra
året, d. v. s. att arkitekttävlingen skall
omfatta alla de tre alternativ som är
aktuella.

Bankoutskottet har nu avstyrkt den
motionen, men man kan ändå inte undgå
att känna en viss medlidsamhetens
sympati med utskottets majoritet. Egentligen
är man ju i sak ense med motionärerna
om att det är fel, när man nu skall
bestämma sig för vilken utformning
riksdagshuset skall ha, att utesluta det
alternativ som i den allmänna opinionnen
och av en rad sakkunniginstanser
bedömts som det sannolikt bästa. Utskottet
har emellertid känt hotet från
Stockholms stads fullmäktigemajoritet
så starkt att man böjt sig för det; motivet
är det s. k. kommunala planmonopolet.

Som understrukits av flera talare här
gäller det nu inte ett planbeslut utan
ett beslut om hur stor omfattning en
arkitekttävling skall ha. Utskottet säger
också att det inte finns några legala skäl
att böja sig för Stockholms stads invändningar.
Det är klart att man i alla
fall kan ha skäl att ta hänsyn till vad
kommunen säger. Även om kommunen
inte har någon formell vetorätt i sammanhanget,
berörs den dock intimt av
det här byggnadsprojektet. Men i det
läget har man också skäl att granska
vilka de argument är som kommunen
anför mot att arkitekttävlingen skall utvidgas.
Utskottet har på ett enligt min
mening litet för kritiklöst sätt bara accepterat
Stockholms stads åsikter som
mer eller mindre sakrosankta. Om man
gör en sådan granskning, framgår det
ganska klart att den ståndpunkt, som en
majoritet i stadsfullmäktige bestående
av socialdemokrater och representanter
för moderata samlingspartiet intar, är
ganska svagt underbyggd.

Huvudskälet är att en tävling på
Nedre Norrmalmsområdet skulle hota
hela cityplanen. Det argumentet har
som flera talare framhållit blivit myc -

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Nr 29 159

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt m. m.

ket grundligt bemött av praktiskt taget
alla sakkunniginstanser som yttrat sig:
byggnadsstyrelsen, statens planverk,
stadens eget stadsbyggnadskontor, byggnadsnämnden
och det föredragande
borgarrådet. Man menar att en sådan
tävling på intet sätt skulle rubba de bärande
huvuddragen i cityplanen. Stadsbyggnadsdirektören,
som från början
själv var skeptisk till ett utvidgat tävlingsområde,
har efter nya överväganden
kommit fram till att tävlingen kan
begränsas till ett fåtal kvarter söder om
Herkulesgatan. Dessutom framgår att
inom detta område det parkeringshus
som tidigare skymtat som konkurrent
till riksdagshuset nu sannolikt inte blir
av. Den andra konkurrenten till tomtområdet,
det amerikanska storhotellet,
har nu inte längre någon finansiär och
utgör därför inte heller något vägande
skäl till att man inte skall acceptera
förslaget om en tävling även på denna
bit av det stadsparti det gäller. Jakobsgatans
framdragning kan man klara liksom
den tunnelbanestation som tidigare
ansågs utgöra ett hinder. Stockholms
stad har i dag inte alls bestämt sig för
vad det område skall användas till som
skulle bli aktuellt för en arkitekttävling.

Jag har med detta inte velat göra gällande
att inplaceringen av ett riksdagshus
inte skulle kunna innebära vissa
förseningar av områdets reglering utöver
vad som annars skulle ha behövt
bli fallet. Ett riksdagshus med vissa
krav på monumentalitet är naturligtvis
ett svårare projekt än de andra som varit
aktuella. Men när nu praktiskt taget
alla sakkunniginstanser och dessutom
en bred allmänopinion är eniga om att
placeringen på Nedre Norrmalm både
med hänsyn till funktionen hos riksdagshuset
och med hänsyn till de stadsbildsmässiga
krav som måste ställas är
överlägsen en placering på Helgeandsholmen,
så tycker jag inte det är rimligt
att acceptera Stockholms stads argument
att några års fördröjning av city -

planens realisering skall få vara helt
avgörande. Vi som bott i denna stad
bär under åtminstone ett par årtionden
fått finna oss i att stora delar av de
centrala stadspartierna legat avrivna
och ödelagda, och jag tror inte att vi
skulle ta åt oss särskilt mycket av ytterligare
några gruskratrar.

En annan tidsdimension är i så fall
mycket viktigare. Ett riksdagshus skall
ju rimligen stå i något eller några århundraden,
och då kan man fråga sig:
Skall verkligen några års förseningar
av regleringen av en mindre del i en
stor cityplan få bli ett argument mot att
man ens prövar vad som allmänt anses
vara den bästa lösningen? Fastighetsborgarrådet
Hjalmar Mehr och hans experter
i fastighetsnämnden anser tydligen
att svaret på den frågan är ja.
För dem tycks det enda väsentliga vara
att de uppgjorda rivningsplanerna kan
följas till punkt och pricka — sedan
får det bli som det vill med stadsbilden
och riksdagens arbetsförhållanden.

Visst finns det anledning för Stockholms
stad att kritisera riksdagen —
och jag instämmer för min del i det —
för att den inte tagit itu med sina lokalfrågor
tidigare och givit staden en
en chans att planera in riksdagshuset
under det tidigare arbetet på cityplanen.
Redan 10—15 år efter det att detta
hus var färdigt blev man på det klara
med att det var för litet, att det var för
opraktiskt. Självfallet måste man acceptera
att denna senfärdighet och brist
på förutseende från riksdagen har satt
Stockholms stad i en prekär situation
och kanske också kommer att förorsaka
staden en hel del kostnader.

Men nu är vi alltså i detta läge. Slumpen
har dessutom försatt oss i den lyckliga
situationen, att det enda alternativet
till Helgeandsholmen som riksdagshustomt
befinner sig under omvandling
samtidigt som riksdagshusfrågan aktualiserats.
Landets alla stadsmiljöintresserade
är överens om att detta har skapat
ett unikt tillfälle att gestalta ett av

160 Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt m.

Stockholms intressantaste stadspartier.
För oss här i huset är det ett unikt tillfälle
att lösa en annan minst lika viktig
fråga, nämligen den om arbetsförhållandena
för landets viktigaste folkrepresentation.

Herr talman! Ett bifall till reservationen
ger oss en möjlighet att ta vara
på den chansen — ett bifall till utskottet
innebär att vi kommer att försitta
den. Jag vill, herr talman, yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herr Wennerfors
(m).

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Man har redan erinrat
om att behandlingen av detta ärende —
riksdagens lokalfrågor på längre sikt —
i fjol bjöd på en osedvalig dramatik. In
i det sista var utgången oviss, och talesmän
för olika uppfattningar sökte i korridorer
och i kammare att till sin sida
vinna de röster som skulle bli avgörande
för utgången. Nu är situationen radikalt
annorlunda. Fastän tre talare å rad
har förordat bifall till reservationen vågar
jag ändå säga att utgången är helt
klar. De flesta av oss — vilka i fjol fick
en knapp majoritet för vår uppfattning
— röstar nu på det förslag som vi då
bekämpade, det snävare tävlingsprogrammet.

Detta betyder inte att vi ångrat och
omvänt oss. Det kan jag i varje fall deklarera
för min del. För mig står det
nu som då helt klart att stor rörelsefrihet
är önskvärd när det gäller att avgöra
en så viktig sak som placeringen
av riksdagshuset.

Den förändring som inträtt är att vi
nu fått ett besked från Stockholms stad.
Stadsfullmäktige har — låt vara långtifrån
enhälligt och under protester från
många enskilda medborgare och från
många kvalificerade grupper — beslutat
avvisa riksdagens förslag att få pröva
de lägen på Nedre Norrmalm som
kallats 3 b och 3 c.

Fullmäktiges debattprotokoll finns nu
med som bilaga i våra handlingar. Man
blir vid läsningen av detta protokoll
måhända en aning desorienterad av en
del formuleringar med konstiga ord
som »kombultanter», »kulturannonsörer»,
»hypolitiskt tänkande» m. in. eller
förståeliga men ändå förbluffande uttryck
som »grovt vilseledande resonemang»
om vad meningsmotståndarna
tyckte, »planverket har mage att säga»
o. s. v. Men sedan häpnaden över kärnfullheten
i vissa inlägg övervunnits finner
man som ett faktum, att majoriteten
av de beslutande myndigheterna
i Stockholm inte vill ställa till förfogande
de lägen på Nedre Norrmalm som
är av intresse.

Visst kan både gamla sakskäl återupprepas,
herr Ullsten, och nya läggas
till. Men jag tror ändå att man tyvärr
måste säga att herr Ullsten liksom före
honom herr Larsson i Umeå och herr
Börjesson i Glömminge visat ogrundad
optimism när de velat tro att Stockholms
stadsfullmäktige är redo att ta
upp en ny sakdebatt och eventuellt tänka
om. Jag finner inga tecken på något
sådant, och därmed är saken klar för
mig. Juridiska funderingar kring begreppet
kommunalt planmonopol och
de legala möjligheterna att bryta ett sådant
är ointressanta. När nu Stockholms
stad inte vill, vore det — menar
jag -— både principiellt oriktigt och
praktiskt ogörligt att hävda riksdagsbeslutet
från i fjol.

I ett särskilt yttrande, fogat till bankoutskottets
utlåtande, har herr Sture
Palm i första kammaren skrivit följande:
»Riksdagens vilja till samverkan
i riksdagshusbyggnadsfrågan har emellertid
genom 1968 års beslut dokumenterats,
varför den låsning som senare
kom att ske av denna fråga framstår
som djupt beklaglig.» Jag gissar att det
är med instämmande i detta yttrande
som många av oss nu ändrar sitt votum
till att förorda ett mera begränsat tävlingsprogram
för arkitekterna. Banko -

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Nr 29

161

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt m. in.

utskottet rekommenderar liksom förvaltningskontoret
ett sådant ställningstagande,
och till denna hemställan ber
iag, herr talman, att få yrka bifall.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Under flera år har diskussionen
om platsen för enkammarriksdagens
nya hus pågått. Det är nu
praktiskt taget jämnt ett år sedan riksdagen
senast diskuterade frågan. Då
bestämde vi oss för att pröva förläggning
såväl till Helgeandsholmen som
till Nedre Norrmalm. Meningarna inom
riksdagen var delade, och en stor grupp
pläderade för att alla förberedelser
skulle koncentreras till Helgeandsholmen.

Vi vet nu att meningarna om tävlingsområdets
omfattning har varit delade
även inom de kommunala myndigheterna
i Stockholm. Byggnadsnämnden och
skönhetsrådet har tillstyrkt att arkitekttävlingen
utöver Helgeandsholmen skulle
få omfatta samtliga tre alternativ på
Nedre Norrmalm. Stadskollegiet, drätselnämnden,
fastighetsnämnden och gatunämnden
har avstyrkt en utvidgning
av tävlingsområdet norr om Jakobsgatan.
Stadsfullmäktiges majoritet har
som bekant sedan anslutit sig till den
senare ståndpunkten.

Jag kan inte underlåta att konstatera
att det läge vari frågan nu befinner sig
är ganska unikt. Uppenbart är att om
vi i arkitekttävlingen hade kunnat inrymma
alla de fem alternativ, som fjolårets
riksdagsbeslut innebar, hade vi
den dag då tävlingsförslagen kommit in
haft mer att välja bland. Vilket alternativ
vi sedan hade valt vet vi givetvis
ingenting om just nu.

Situationen är emellertid sådan som
den är, och vi kan inte bortse från
Stockholms stadsfullmäktiges beslut j
Om riksdagen i strid häremot skulle besluta
sig för att utvidga tävlingsområdet
till att omfatta även alternativen 3 b
och 3 c på Nedre Norrmalm skulle det
inte i och för sig innebära att vi där -

med bryter det kommunala planmonopolet.
Däremot skulle det innebära att
vi lägger en död hand på hela cityplanen.
Under den tid arkitekttävlingen
pågår kan staden inte låta arbetet med
cityplaneringen fortgå.

Ett reellt brytande av det kommunala
planmonopolet kommer det givetvis att
bli först om vi efter en tävling bestämmer
oss för att bygga enligt något av
alternativen 3 b eller 3 c. Ett sådant
handlande kan inte jag vara med om —
jag vill inte medverka till ett brytande
av det kommunala planmonopolet.

Under förhandenvarande omständigheter
kommer jag alltså liksom majoriteten
inom bankoutskottet på samma
linje som förvaltningskontorets styrelse
i denna fråga. .Tåg kan nämligen inte
tänka mig ett riksdagshus utfört enligt
alternativ 3 a. Detta alternativ är, som
generaldirektör Sixten Larsson sade inför
utskottet, endast en illustration till
vad man skulle kunna göra utan att
rubba cityplanen. Att förslaget i fråga
dessutom skulle bli ytterst dyrt kan
man givetvis inte heller bortse från,
dyrt med hänsyn till de fastigheter som
skulle behöva inköpas.

Herr talman! Med hänsyn till vad jag
nu har yttrat förordar jag liksom förvaltningskontoret
och utskottsmajoriteten
att tävlingen skall omfatta alternativen
nybyggnad eller ombyggnad på
Helgeandsholmen. Alternativet nybyggnad
på Helgeandsholmen medför, har
det sagts, betydande risker ur stadsbildssynpunkt.
Även byggnadsstyrelsen
har som bekant framhållit detta. Det är
uppenbart att det begränsade område
som Helgeandsholmen utgör i och för
sig kan vara känsligt och inte tål vilken
exploatering som helst. Men jag tror å
andra sidan att de skickliga arkitekter
som vi har i Norden kommer att kunna
lösa denna fråga.

Jag kan för övrigt tillägga att generaldirektör
Sixten Larsson inför utskottet
förklarat att de stadsbildsmässiga
frågorna vad gäller Helgeandsholmen

6 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 29

162 Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt m. m.

inte är alltför besvärliga. Och överdirektör
Holm i planverket har inför utskottet
sagt att han inte anser att ett
nytt hus på Helgeandsholmen är otänkbart;
det går att ordna även stadsbildsmässigt,
förklarade han.

Dessa uttalanden har lugnat mig och
övertygat mig om att det kommer att bli
fullt möjligt att lösa frågan om det nya
riksdagshuset på Helgeandsholmen. Det
geografiska läget i förhållande till den
övriga statsförvaltningen är dessutom
sådant att man inte kan bortse från den
synpunkten i helhetsbilden.

Frågan om riksdagsbibiliotekets omfattning
finner jag ingen anledning att
utveckla. Med utskottets ställningstagande
i denna fråga har vi enligt min mening
nått en tillfredsställande lösning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ERICSSON i Åtvidaberg (fp):

Herr talman! I korthet följande: Här
sitter vi, riksdagsmän och riksdagskvinnor,
för att försöka se in i framtiden
och försöka medverka till att forma
morgondagens samhälle. För att kunna
göra det fordras kunskaper, framtidsbedömning,
framtidsforskning och en
ganska stor portion fantasi. Men vi tycks
vara ett mycket konservativt skrå och
inte ha ork över att föreställa oss att
även våra arbetsformer är underkastade
en förändringsprocess, eller i varje
fall borde vara det. På annat sätt kan
jag inte tolka den kompletta ovilja som
finns när det gäller att inse att ett nytt
riksdagshus inte bara är ett arkitektoniskt
problem utan i högsta grad ett
organisatoriskt, och att Helgeandsholmen
kan befaras vara otillräcklig. Det
är ju trots allt inte något slags arkitektmonument
vi skall bygga, utan ett arbetsinstrument.
Att låsa fast riksdagshustävlingen
till Helgeandsholmen kan
innebära att vi skapar en arbetsplats för
riksdagsmän år 2000 anpassad till arbetsmetoder
som var moderna 25, 30
eller 40 år tidigare. Vi vet att huset blir

för trångt redan i inflyttningsögonblicket,
så trångt att biblioteket är programmerat
att flytta.

Med hänsyn till vad jag här i korthet
anfört vill jag anmäla att jag tycker att
det är både oförklarligt och oförsvarligt
att inte låta tävlingsområdet omfatta
även Nedre Norrmalm, och jag ber att
få yrka bifall till reservationen.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag har under senare
år i olika sammanhang haft anledning
att umgås med plantekniker och kommunalmän
i Stockholm. En del av dessa
har förvånat sig över att jag över huvud
taget kan delta i ett resonemang där
man inte helt böjer sig för Stockholms
stadsfullmäktiges majoritetsbeslut. Därför
anser jag mig böra säga något om
planmonopolet och de frågor som i detta
sammanhang tagits upp.

Jag har läst igenom vad utskottet och
förvaltningskontoret skrivit. Av förvaltningskontorets
utredning framgår klart
att det inte finns något formellt planmonopol,
utan planmonopolet har kommit
till på grund av att man inte tilllämpar
de regler som finns för att bryta
det. Jag tycker att det kan vara anledning
att slå fast den saken. År 1931
bröts planmonopolet genom en paragraf
i stadsplanelagen som sedan upptogs
i 27 § byggnadslagen.

Vad som sägs i utredningen beträffande
byggnadslov torde också behöva
kommenteras något. Det uppges att staten
inte behöver söka byggnadslov, utan
man anmäler till byggnadsnämnden när
man vill bygga och har möjlighet att
själv bevilja dispens. En sådan dispens
kan emellertid knappast innebära att
man får bygga något annat än vad gällande
stadsplan föreskriver; att man
bygger över gator etc. kan inte ske med
dispens. Detta borde ha kommenterats
något i förvaltningskontorets utredning.

Vidare gäller det i detta fall begreppet
staten. När man har gett staten möjlighet
att bryta planmonopolen — vi

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Nr 29 163

kan kalla det så — gäller detta staten
som myndighet och inte som byggherre.
Man får naturligtvis vara särskilt försiktig
med att göra ett sådant ingrepp
när staten samtidigt är både byggherre
och myndighet.

Jag övergår nu till att kommentera
vad utskottet och reservanterna skrivit.
Jag vill först understryka utskottsmajoritetens
uttalande att arkitekttävlingen
i och för sig inte är ett formellt intrång
i planmonopolet. Reservanterna har yttrat
sig på ungefär liknande sätt men
har tillagt att man kan undvika kränkning
av monopolet genom att sedan
uppta förhandlingar med Stockholms
stad. Jag tycker att det vore orimligt
av Stockholms stad att motsätta sig en
lösning, om en tävling beträffande nedre
Norrmalm skulle ge goda förslag
som även kunde lösa stadens egna problem,
låt vara med en viss fördröjning.
Får man fram fina förslag är det orimligt
att staden visar dem ifrån sig. En
stark minoritet i stadsfullmäktige anser
ju för övrigt att det är möjligt att inordna
ett riksdagshus mellan Gustav
Adolfs torg och Brunkebergstorg.

Jag beklagar alltså att först förvaltningskontoret
och sedan utskottet har
kapitulerat inför motståndet från Stockholms
stad. Jag kan förstå det, men jag
beklagar det. Eftersom jag ogärna vill
medverka till att riva detta hus och
uppföra ett nytt i denna känsliga miljö
och då jag har svårt att tänka mig en
ombyggnad av detta hus som tillgodoser
berättigade anspråk på plenisal
samt goda arbetslokaler för ledamöter,
utskott och gruppkanslier, vill jag yrka
bifall till reservationen.

Jag vill avsluta mitt anförande med
att upprepa vad utskottets ordförande
yttrade: Vill inte Stockholms stad gå
med på en sådan lösning, blir det inte
heller någon lösning. Jag tror inte att
man i realiteten kan gå emot Stockholms
stad och bryta planmonopolet.

Jag kan också konstatera att det när
Stockholms stadsfullmäktige avgjorde
6* — Andra kammarens protokoll 1969,

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt m. m.

a denna fråga fanns ett antal riksdagsmän
på läktaren. Jag ser dock inte
några stadsfullmäktigeledamöter på
3 riksdagens läktare när vi diskuterar
e denna fråga.

a Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

:. Herr talman! Jag skall inte ta upp nå gon

diskussion om planmonopolet, fasti
än jag är rätt förvånad över herr Tobés
g sätt att skildra detsamma.

Men det är ett annat argument som
i har anförts av flera talare. Här sägs att
man borde ta upp ett resonemang med
i Stockholms stad. Det förefaller som om
s man inte skulle känna till att förvaltt
ningskontorets styrelse haft många sami
manträden med vissa borgarråd från
Stockholms stad. Vi har diskuterat såg
väl provisoriet som de framtida lösningarna.
Vidare är den utredning som
;. har verkställts väl känd av Stockholms
stad. Efter dessa samtal har Stockholms
i stadsfullmäktige fattat sitt beslut. En r

ligt min mening finns det inte under lag

för ytterligare samtal, sedan Stockv
holms stad på detta bestämda sätt har
markerat sin uppfattning i sakfrågan.

r Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag menar inte att förl
handlingar inte skulle ha förts med

1 Stockholms stad, utan jag menar att

1 om arkitekttävlingen resulterar i en god

j lösning så är det orimligt om Stock i

holms stad inte går in på nya förhand lingar.

. Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

i Herr talman! Det är alldeles uppen bart

att hela problematiken har disku1
terats igenom. Om vi nu skulle handla

s så som herr Tobé önskar, kommer

1 kostnadsfrågan också in i bilden.
i Här har framförts så många förenklat
de synpunkter på hur lätt det är att
lösa de problem som skulle uppstå om
en död hand lades över citplaneringen
r sådan den nu är uppgjord. Man har
i talat om hotellet, om parkeringshuset
9. Nr 29

164 Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt m.

och allting. I debatten i Stockholms
stadsfullmäktige framhölls emellertid
med mycken skärpa att varken hotellet
eller parkeringshuset är några väsentliga
saker. Däremot kommer de mycket
invecklade trafikförhållandena att totalt
förändras om man skall bygga ett
riksdagshus med den storlek och utformning
som vi har rätt att kräva av ett
riksdagshus i vårt land. Där kommer
stora ersättningsfrågor in i sammanhanget,
och jag tror nog att herrar reservanter
får tänka litet grand på ekonomin
också.

En av vårt lands främsta arkitekter
har uttalat att visserligen är det en svår
uppgift att rita på Helgeandsholmen,
men det är samtidigt en utomordentligt
intressant uppgift.

Man har sagt att utrymmet på Helgeandsholmen
skulle vara för litet, men
det talet anser jag att vi kan ta med
betydande ro. I det planeringsarbete
som utförts hitintills är det nämligen
räknat med avsevärda reservutrymmen.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag får påminna herr
Lindholm om att statens planverk säger
att en arkitekttävling skulle lösa
en hel del problem på Nedre Norrmalm
som inte är klara.

Enligt vad jag kunde förstå ansåg
herr Lindholm att Stockholms stad hade
löst alla problem, men planverket
har en annan uppfattning, och jag tillmäter
nog planverket större kompetens
på det området än någon ledamot av
Stockholms stadsfullmäktige.

Ordet lämnades på begäran till

Herr LINDHOLM (s), som yttrade:

Herr talman! Jag vill markera att jag
inte har någon replikrätt.

Härefter anförde:

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Jag är en av dem som
redan en vårnatt förra året uttalade den

uppfattning som bankoutskottet redovisar
i dag.

Jag har blivit litet fundersam när jag
under diskussionen här hört ledamöter
som visionärt blickat in i framtiden och
med stora ord talat om hur man borde
lösa detta problem, när förvaltningskontoret
har arbetat i åratal med det, hört
argument från olika håll och sökt sig
fram efter olika vägar för att komma ur
den svåra situation som vi nu befinner
oss i.

Det är också litet märkligt att höra
folkpartister här tala om att riksdagen
borde flyttas till Arboga. Jag skulle
naturligtvis vara intresserad av att få
riksdagshuset förlagt till Sundsvall, men
det skulle inte falla mig in att föra fram
ett sådant förslag i en motion. Vill man
låta fantasin löpa vidare, kan man sikta
in sig på att riksdagen skall ha ett jättestort
hus, där framtidens alla horder
av sekreterare och allä datamaskiner
skulle rymmas. Då kan man tänka sig
att förlägga riksdagshuset exempelvis
till Märsta i stället för att låta det ligga
i centrum av Stockholm.

Man har emellertid sonderat stämningen
bland kommunalmännen i Stockholm
ända sedan 1966 och funnit att
de bestämt avböjer att man ruckar på
norrmalmsplanen. Som herr Lindholm
redan påpekat har vi under många timmar
suttit i förhandlingar med borgarråd
av tre olika schatteringar. Under
ganska lång tid avvisade även det folkpartistiska
borgarrådet tanken att låta
riksdagen tränga sig in på Nedre Norrmalm,
men efter hand ändrade han
uppfattning, medan däremot det socialdemokratiska
borgarrådet Mehr och högerborgarrådet
Agrenius under alla dessa
förhandlingar avvisat våra framställningar.

Mot den bakgrunden är det litet förvånande
att någon utan vidare kan dra
upp stora vyer och utgå från att Stockholms
stad nog skall ändra uppfattning,
om bara arkitekttävlingen kommer till
stånd.

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Nr 29

165

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt m. m.

Frågan om planmonopolet är en ganska
allvarlig sak. Jag tycker att inte bara
reservanterna, utan även majoriteten i
bankoutskottet har tagit ganska lätt på
det. Jäg blev också förvånad när en annars
mycket hederlig politiker som herr
Tobé försökte blanda bort korten på ett
område där han är mycket väl hemma.

I den skrivelse som förvaltningskontoret
överlämnat till riksdagen och som
är dagtecknad den 25 februari 1969 har
ärendet behandlats ur rättsliga aspekter
med utgångspunkt i de tillgängliga kommentarerna
till byggnadslagstiftningen.
Dessa frågor redovisas på sidorna 1, 8
och 9.

Planmonopolets rättsliga konstruktion
är den, att Kungl. Maj :t har formell möjlighet
att »sätta sig» på en kommun,
men att denna möjlighet enligt sedvanerätten
aldrig har utnyttjats. Detta har
vi som kommunalmän — och i vårt
agerande på andra områden — lärt oss
betrakta som gällande rätt och därför
betecknat som planmonopolet. På sidan
9 i den nämnda skrivelsen heter
det: »Möjligheten för Kungl. Maj:t att
mot stads önskan fastställa stadsplan
eller ändring av sådan plan har ännu
inte i något fall tagits i anspråk.»

Här är alltså inte författningstexten
rättskällan, utan i stället den Kungl.
Maj:ts praxis som skapat detta planmonopol.
Om vi då skulle låta Kungl. Maj it,
i sin egenskap av byggnads- och stadsplaneprövande
myndighet, »sätta sig»
på Stockholms stad skulle jag betrakta
det som ett synnerligen allvarligt avsteg
från vad man rimligen bör tillåta sig
som politiker. Ett sådant tillvägagångssätt
skulle öppna dörrar och vara till
mycket stort men för kommunerna i
vårt land. Jag skulle nog inte själv, i
min egenskap av kommunalman, gärna
se att staten i olika skepnader utan vidare,
med stöd av Kungl. Maj :ts beslut,
kunde ge sig in i våra städer och bestämma
om den statliga bebyggelse som
där skall komma till stånd.

Man har sagt att det nuvarande riks -

dagshuset kommer att bli helt otillräckligt.
Det är möjligt att vi inte kan överblicka
framtiden till alla delar. Vi har
under 1960-talet haft en mycket stor
ökning av antalet människor som arbetar
i detta hus. Men det är ingenting
som säger att inte en stor del av den
apparat som skall hjälpa riksdagsmännen
att arbeta i framtiden kan finnas
utanför husets väggar. Byggnadsstyrelsen,
som vi haft ett mycket fruktbart
samarbete med, har förklarat för oss
att man kommer att få ta en stor del
av angränsande bebyggelse i det centrala
Stockholm i anspråk för förvaltningsändamål.
Det gäller förvaltningar
som skall samarbeta med kanslihuset
och riksdagen. Det är väl också mycket
rimligt att en stor del av serviceapparaten
— gruppernas sekreterare, kanske
stora kanslier, sekreterare åt ledamöterna
eller datamaskiner — inte behöver
finnas inom husets väggar. Att
man inom samma byggnad skulle ha
hela den apparat som man behöver är
otänkbart inte bara här på Helgeandsholmen
utan skulle vara lika otänkbart
om man fick ta områden i anspråk även
på Nedre Norrmalm.

Jag återkommer till det projekt som
jag mer eller mindre på skämt kastade
fram: Varför inte gå ut på tillräckligt
avstånd från Stockholms centrum, där
man har obegränsade markresurser för
att skapa detta jättelika Pentagon, eller
vad man vill kalla det, för våra behov?
Men i det läge vi befinner oss i, och
med de målsättningar som ändå tycks
vara gemensamma för oss, tror jag att
den enda möjliga lösningen är den som
efter ett mycket långvarigt arbete har
presenterats av förvaltningskontorets
styrelse och bankoutskottet.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till bankoutskottets utlåtande.

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kunde inte helt
instämma i herr Martinssons anförande,
men jag instämmer helt i den skildring

166 Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt m. m.

lian gav av planmonopolet. Det var precis
samma sak som jag sade, nämligen
att praxis är grunden till det.

För att ytterligare understryka detta
påminde jag om att reservanternas uttalande
avser förhandlingar med Stockholms
stad om en arkitekttävlan ger en
god lösning. Det visar ju att det inte
är fråga om ätt gå fram med maktspråk.
Slutligen sade jag, varvid jag citerade
ett uttalande av herr Regnéll, att
det inte blir något av saken, om inte
Stockholms stad vill.

Jag har ingen tanke på att bryta något
planmonopol. Men jag tyckte, att
jag skulle tala om litet hur det ligger
till, eftersom jag anser att det inte klart
framgår av handlingarna i ärendet.

'' Herr WIKLUND i Härnösand (s):

Herr talman! Jag tror att när vi om
en stund skall fatta beslut i denna fråga,
gör vi det med ett djupt beklagande
av att Stockholms stad inte har gett
riksdagen möjlighet att ta ställning till
alternativa arkitektförslag att fatta beslut
i om kanske fyra å fem år.

Anledningen till att jag begärde ordet
är att mitt namn står under den motion
som herr Ullsten har skrivit och
som han har talat för här tidigare. Jag
vill i dag helt ansluta mig till det särskilda
yttrande som min partivän i
första kammaren Sture Palm fogat till
bänkoutskottets utlåtande och som påvisar
de begränsade möjligheterna för
olika lösningar. .lag instämnler i herr
Palms uttalande att en arkitekttävling
med flera alternativ enligt riksdagens
tidigare beslut borde ha varit ett gemensamt
intresse för riksdagen och
Stockholms stad; Stockholms stad har
ju genom att så envetet hävda planmonopolet
i beslutsinstanserna skapat risk
för att riksdagen på grund av den starka
begränsningen inte får några alternativ
att välja mellan.

Herr talman! Mot denna bakgrund
skulle jag, trots att jag är herr Ullstens
medmotionär, vilja instämma i de syn -

punkter som framförts av bland andra
utskottets ordförande. Beklagandet kvarstår
emellertid, och enligt bilaga I har
44 ganska klartänkande personer i staden
från olika samhällsgrupper undertecknat
en vädjan till Stockholms stadsfullmäktige
att ge riksdagen dessa större
möjligheter genom att utöka tävlingsområdet
till Herkulesgatan. Hade detta
accepterats, skulle det ha funnits ett något
så när vettigt alternativ i arkitekttävlingen.
Stockholms stad har alltså
inte velat gå med på det, och jag är därför
benägen, herr talman, att rösta för
utskottsmajoritetens förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen; samt 3:o)
bifall till motionen 11:1061; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Larsson i Umeå begärde
likväl votering, i anledning varav och
sedan till kontraproposition antagits
den under 2:o) angivna propositionen
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. 1)
i utskottets utlåtande nr 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Stefanson m. fl.

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Nr 29 167

emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 131 ja och 52 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

. § 14

Föredrogs vart efter annat bankoutskottets
utlåtanden:

nr 29, i anledning av motioner angående
byggnadsmaterialindustrin och
byggnadsindustrin, samt

nr 32, i anledning av motioner om
överförande i samhällets ägo av rikets
mineraltillgångar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 15

Åtgärder mot företagsnedläggningar

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av motioner om åtgärder
mot företagsnedläggningar.

Bankoutskottet behandlade i detta utlåtande
i ett sammanhang

dels de likalydande motionerna I:
335 av herr Hansson m. fl. och 11:380
av herr Eskel m. fl.;

dels de likalydande motionerna I:
730 av herrar Lars Larsson och
Augustsson samt II: 837 av herr Hugosson
m. fl., vari hemställdes att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungi. Maj :t
anhålla att en utredning tillsattes som
undersökte möjligheterna att skapa ett
system varigenom inom företagen fonderades
medel till tryggande av de anställdas
anspråk på företagen i samband
med nedläggning, omflyttning eller
andra omställningar;

dels ock de likalydande motionerna

Åtgärder mot företagsnedläggningar

1:732 av herr Johan Olsson m. fl. och
II: 833 av herr Hansson i Skegrie m. fl,
vari hemställdes att riksdagen skulle i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning angående möjligheter att tillskapa
särskilda riskmedel att användas
för förebyggande av nedläggning av företag
i sådana fall då förutsättningar
för lönsamt fortbestånd förelåge eller
där det bedömdes angeläget utifrån anställdas
och kommunala myndigheters
synpunkt.

Motionerna 1: 730 och II: 837 hade,
såvitt de avsåge skattefria fondavsättningar,
hänvisats till bevillningsutskottet,
som behandlade dem i sitt betänkande
nr 48.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:335 och 11:380;

B. att riksdagen måtte avslå

a) motionerna 1:730 och 11:837, såvitt
nu var ifråga,

b) motionerna I: 732 och II: 833.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund (in), Brundin (m), Mattsson
(ep), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge
(ep) och Stridsman (ep), vilka
ansett att utskottet under B bort hemiställa,
att riksdagen måtte i anledning
av

a) motionerna 1:730 och 11:837, såvitt
nu var i fråga,

b) motionerna 1:732 och 11:833
hos Kungl. Maj :t hemställa om utredning
rörande åtgärder mot företagsnedläggningar
i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Herr TALMANNEN yttrade:

Debatten rörande detta utlåtande må
omfatta jämväl bevillningsutskottets betänkande
nr 48, men yrkanden beträffande
nämnda betänkande framställes
först sedan det föredragits.

Bankoutskottets hemställan föredrogs;
och anförde därvid:

168 Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Åtgärder mot företagsnedläggningar

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Moderata samlingspartiet
och centerpartiet står bakom den
reservation som har fogats till bankoutskottets
utlåtande. Från folkpartiets
sida har vi ställt oss bakom utskottets
skrivning i ärendet. De motioner som
behandlas berör ett betydelsefullt område
i fråga om tryggheten för de anställda.
I fråga om grunduppfattningen
att man bör skydda de anställdas intressen
föreligger inga delade meningar.
På den punkten är reservanterna
och de som står för utskottets skrivning
eniga.

Frågan är dock känslig på grund av
att de parter som den i främsta rummet
berör, LO och Svenska arbetsgivareföreningen,
önskat lösa frågan själva
och fördenskull båda avstyrkt motionerna.
Vi anser för vår del att man
bör respektera arbetsmarknadsparterrtäs
önskan att utan ingripande själva
få lösa sina problem. Ingripanden i ett
fall får lätt till följd ingripanden i
andra fall. När nu förhållandena på arbetsmarknadens
område i stort sett
fungerar bra bör man vara ytterst försiktig
med att föregripa parternas handlingsfrihet
i frågor som de anser sig
bäst kunna lösa själva och som de för
närvarande förhandlar om.

Det bör observeras att därvidlag är
arbetsgivarparten och arbetstagarparten
ense.

I fråga om fondbildning i företag
för att möta de problem som motionärerna
bär pekat på vill jag hänvisa till
den inställning som vi från folkpartiet
har. I vår reservation till bevillningsutskottets
betänkande säger vi klart ifrån
att vi för att möta svårigheter vid omställningar
och dylikt vill ge möjligheter
till en fondbildning inom företagen.
Vi har från folkpartiets sida för övrigt
också vid skilda tillfällen deklarerat,
att de frågor som berör arbetsmarknadens
parter i första hand bör få lösas
av parterna själva och att man skall
respektera den frihet som parterna an -

ser att de bör ha och som vi också tycker
att det är klokast att de får behålla.

Det finns därför enligt vår uppfattning
ingen anledning att i nuvarande
läge påkalla något ingripande från statsmakternas
sida för att lösa dessa problem.
Om vi hamnar i en situation där
parterna själva inte kan klara av sina
problem får denna fråga tas upp till
ny behandling.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! För de ledamöter i bankoutskottet
som tillhör moderata samlingspartiet
har det varit naturligt att ta
vara på uppslagen i motionsparen I:
730 och II: 837 samt I: 732 och II: 833.

Vi har från vårt håll ofta understrukit
att den första försvarslinjen mot arbetslöshet
utgörs av välkonsoliderade
företag. Vi tillstyrker därför tanken att
man genom skattemässigt avdragsgilla
avsättningar skulle kunna bygga upp
fonder inom företagen vilka skulle bidra
till företagens konsolidering och i
situationer med nedläggningshot hjälpa
företagen genom svårigheterna.

Vi är inte helt övertygade om det
riktiga i uppfattningen hos arbetsmarknadens
parter när man där säger att
överväganden av sådana tankegångar
är något som borde förbehållas dem. Inte
minst under denna vår har man kunnat
konstatera hur arbetsmarknadens
parter förvisso »har häcken full» med
löpande angelägna uppgifter, varför
man kanske inte alltid har möjligheter
för mera långsiktiga överväganden. Sådana
borde kunna komma till stånd
inom en utredning, tillsatt av Kungl.
Maj :t.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen vid bankoutskottets
utlåtande nr 33.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Vi har ett motionspar
från centerpartiet gällande förebyggande
åtgärder för sådana företag som

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Nr 29

169

kommer på obestånd och måste läggas
ned. Motionerna har behandlats i bankoutskottets
utlåtande nr 33.

När företag blir tvungna att inställa
betalningarna och friställa folk, finner
man ibland att de kanske hade haft
en framtid, om det hade funnits tillräckligt
med riskvilligt kapital att tillskjuta
vid de avgörande tillfällena. Det
är inte ovanligt att man sedan ett företag
nedlagts och konjunkturerna på ett
eller annat sätt har svängt — några
större förändringar därvidlag är inte
erforderliga — finner att företaget i
det nya läget skulle ha haft en framtid.

De likalydande motionerna 1:732 av
herr Johan Olsson m. fl. och 11:833
av herr Hansson i Skegrie m. fl. syftar
till att genom en utredning och därav
följande åtgärder kunna åstadkomma
trygghet för företagen i detta avseende.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
vid bankoutskottets utlåtande.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Strukturomvandlingen
i vårt svenska samhälle är upphov till
de tre motionspar som ligger till grund
för bankoutskottets utlåtande nr 33, vilket
vi nu har att ta ställning till. Alla
motionsparen har det gemensamt, att
de kräver utredning för att skapa bättre
förutsättningar och åtgärder som
lindrar då omställningar inom näringslivet
blir nödvändiga. Strukturomvandlingen
är ju i många fall förbunden med
stora omställningssvårigheter för såväl
samhället som de anställda. Frågorna
är som bekant inte nya, även om de
till följd av den konjunktursvacka vi
upplevt har kommit att ytterligare aktualiseras.
Från samhällets sida har som
bekant också en råd åtgärder vidtagits
inom ramen för arbetsmarknads-, lokaliserings-
och näringspolitiken för att
mildra svårigheterna för de anställda
och på olika sätt öka tryggheten i anställningen.

Det framförda kravet på utredning
rörande vidgad samhällsinsyn och kon -

Åtgärder mot företagsnedläggningar

troll över företagen är, menar vi inom
utskottsmajoriteten, redan tillgodosett
genom den utredning som tillsatts och
som har till uppgift att överväga formerna
för förbättrad information och
vidgat samarbete mellan näringsliv och
samhälle.

De anställdas trygghet skall ökas, menar
man, genom skapandet av ett system
med fondering inom företagen av
medel avsedda för tillgodoseende av
de anställdas anspråk på företagen vid
nedläggning, omflyttning eller andra
omställningar. Man har också aktualiserat
frågan om skapande av särskilda
riskmedel som skulle användas för
att förebygga nedläggning av företag
då förutsättningar bedöms föreligga för
fortsatt lönsam drift eller då det skulle
bedömas angeläget från de anställdas
eller berörda kommuners sida att driften
kan fortsätta.

Dessa motioner har varit föremål för
remissbehandling. Arbetsmarknadens
parter, såväl LO som Svenska arbetsgivareföreningen
och Industriförbundet
har tagit del av motionerna och avstyrkt
bifall till dem. De anser att en
hel del av de aktualiserade frågorna är
föremål för överläggningar mellan arbetsmarknadens
parter. Undertonen
finns där, nämligen att de helst vill lösa
frågorna själva. I övrigt menar man
att så länge utredningen pågår finns
det ingen anledning för samhället att
ta några initiativ. Därför har utskottsmajoriteten
också kommit fram till ett
avslagsyrkande på motionen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till bankoutskottets
hemställan.

Herr ENARSSON (m):

Herr talman! Till bevillningsutskottets
betänkande nr 48, som gäller frågan
om rätt till skattefri avsättning till
omskolnings- och utbildningsfonder, har
fogats en reservation av utskottets borgerliga
ledamöter.

I reservationen framhålles att bevill -

170 Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Åtgärder mot företagsnedläggningar

ningsutskottet förra året tillstyrkte motionsyrkanden
om utredning av möjligheterna
för företagen att skattefritt avsätta
medel till särskilda fonder för omskolning
och utbildning. I det sammanhanget
pekades det på bland annat den
snabba expansionen på forskningens
och teknikens områden och den allt
större internationella konkurrensen.
Vidare framhölls att stora förskjutningar
skett i konsumenternas efterfrågan.
Allt detta har lett till en strukturell
omdaning av näringslivet som ställer
stora krav på omställningsberedskap
hos arbetskraften. Det framhölls
Också vid det tillfället att det krävdes
störa insatser från såväl samhället som
företagen för att garantera de enskilda
arbetstagarna ekonomisk trygghet.

I årets statsverksproposition talas om
nödvändigheten av fortsatta samhälleliga
insatser. Vi reservanter tycker fördenskull
att utskottet bort vidhålla sin
förra året uttalade uppfattning att möjlighet
skall finnas till skattefri avsättning
till fonder för omskolning och utbildning.
Reservationen går ut på ett
yrkande om skrivelseförslag till Kungl.
Maj:t om den saken.

Jag ber, herr talman, att senare få
återkomma med yrkande i ärendet.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Motionsyrkanden av
samma innebörd som de i år föreliggande
har tidigare framställts men avslagits.
Riksdagen har därvid erinrat om
samhällets insatser på det arbetsmarknadspolitiska
området under senare år.
Att jämsides med dessa åtgärder, som
är mycket kostnadskrävande för staten,
införa rätt till skattefri fondavsättning
för omskolnings- och utbildningsverksamhet,
ansåg utskottet och riksdagen
inte motiverat. Något nytt som skulle
ha ändrat bevillningsutskottets ställningstagande
har icke inträffat. Därför
vidhåller utskottet nu sitt avstyrkande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till bevillningsutskottets hemställan.

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Den reservation som är
fogad vid bankoutskottets utlåtande nr
33 bygger till stor del på ett motionspar,
och mitt namn står först under den
motion som väckts i denna kammare.
I motionerna kräver vi att en utredning
skall tillsättas för att undersöka möjligheterna
att skapa ett system varigenom
inom företagen fonderas medel för
att trygga de anställdas anspråk i samband
med att företag läggs ner eller
flyttas eller andra omställningsåtgärder
vidtas.

Jag hävdar att man av företagen bör
kunna kräva ett större ekonomiskt ansvar
och att möjligheterna härför bör
utredas. Jag vill, herr talman, klart
deklarera att jag anser att utskottet inte
har anfört någon övertygande argumentering
för att det skulle vara fel att undersöka
dessa möjligheter. Därför kommer
jag att stödja den vid bankoutskottets
utlåtande fogade reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. B) i
utskottets utlåtande nr 33, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Torsdagen den 29 maj 1969 em. Nr 29 171

avsättning till omskolnings- och utbildningsfonder m. m.

Rätt till skattefri

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Åkerlund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid
rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 119 ja och 69 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16

Rätt till skattefri avsättning till
omskolnings- och utbildningsfonder
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 48, med anledning av motioner
om rätt till skattefri avsättning
till omskolnings- och utbildningsfonder
m. in.

Bevillningsutskottet behandlade i detta
betänkande i ett sammanhang

1) motionerna 1:127 av herr Nyman
m. fl. samt II: 147 av herrar Enskog och
Hyltander, vari hemställdes

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställde om sådana ändringar
i skatteförfattningarna att företag erhölle
rätt att skattefritt avsätta medel
till särskilda omskolnings- och utbildningsfonder,

2) motionerna 1:232 av herr Virgin
m. fl. och 11: 256 av herr Holmberg
m. fl., vari såvitt nu var i fråga hemställdes att

riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begärde förslag snarast om rätt

till skattefri avsättning till utbildningsoch
omställningsfonder,

3) de under nästföregående paragraf
redovisade motionerna 1:730 av herrar
Lars Larsson och Augustsson samt
II: 837 av herr Hugosson m. fl., såvitt
nu var i fråga.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå

1) motionerna 1:127 och 11:147,

2) motionerna 1:232 och 11:256, i
vad de hänvisats till bevillningsutskottet,

3) motionerna 1:730 och 11:837, i
vad de hänvisats till bevillningsutskottet.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson (in), Sundin (ep), Gösta
Jacobsson (m), Tistad (fp), Annerås
(fp), Eriksson i Bäckmora (ep), Enarsson
(m), Börjesson i Falköping (ep)
och Ericsson i Åtvidaberg (fp), vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med anledning av

1) motionerna 1:127 och 11:147,

2) motionerna I: 232 och II: 256 samt

3) motionerna 1:730 och 11:837

i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
skyndsam utredning om möjligheterna
för företagen att skattefritt avsätta medel
till särskilda omskolnings- och utbildningsfonder.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ENARSSON (m):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Yngve
Nilsson m. fl.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och

172 Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Inventering av väderkvarnar

fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Enarsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 48, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Enarsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 107 ja och 82 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 17

Föredrogs vart för sig bankoutskottets
memorial och utlåtanden:

nr 34, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden,

nr 35, angående verkställd granskning
av Stiftelsen Riksbankens jubileumsfonds
verksamhet och förvaltning,

nr 36, i anledning av motioner om
förhöjda pensionsförmåner åt f. d. avdelningssekreteraren
i statsutskottet
Åke Gyllenram, och

nr 37, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagens förvalt -

ningskontor om ADB-teknikens utnyttjande
i riksdagsarbetet;

första lagutskottets memorial nr 40,
angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden; samt

tredje lagutskottets memorial nr 44,
angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade ärenden
m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtanden hemställt.

§ 18

Inventering av väderkvarnar

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 48, i anledning av
motioner om inventering av väderkvarnar.

I de likalydande till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
874 av herrar Yngve Nilsson och Blomquist
samt II: 1011 av herrar Nilsson i
Bästekille och Clarkson hemställdes att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om en inventering av de
svenska väderkvarnarna samt en utredning
om vilka som borde bibehållas
som kulturminnesmärken.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte i anledning av de
likalydande motionerna 1:874 och II:
1011 i skrivelse till Kungl. Maj:t ge till
känna vad utskottet anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Med anledning av de
remissyttranden som inkommit till allmänna
beredningsutskottet och utskottets
yrkande att riksdagen skall ge
Kungl. Maj:t till känna att en inventering
av landets väderkvarnar bör göras
omedelbart vill jag framhålla, att det

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Nr 29

173

Redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation

inte finns någon motivering för att ge
sig in på en sådan inventering. Läget
av de väderkvarnar som behöver ses
över vet riksantikvarieämbetet och
landsantikvarierna redan nu, om de
fullgjort sina åligganden. Det kan inte
vara rimligt att i detta sammanhang
vidtaga åtgärder som kommer att kosta
staten minst 200 000 kronor och troligen
en halv miljon. Därför, herr talman,
ber jag att få yrka avslag på utskottets
hemställan.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Med hänvisning till den
motivering som finns i utlåtandet ber
jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner på
bifall till eller avslag å utskottets hemställan;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Lundberg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 48, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
denna hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositioncn
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 97 ja
och 84 nej, varjämte 10 av kammarens

ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 19

Föredrogs vart för sig

allmänna beredningsutskottets memorial
nr 49, angående uppskov med
behandlingen av vissa ärenden; och

utrikesutskottets utlåtande nr 10, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående godkännande av konvention
om delgivning i utlandet av handlingar
i mål och ärenden av civil eller kommersiell
natur.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtande hemställt.

§ 20

Redogörelse från Nordiska rådets svenska
delegation

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl. Maj ds
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation jämte i ärendet väckt motion.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr andre vice talmannen CASSEL
(m):

Herr talman! Vid denna sena timme
kan det inte komma i fråga att dra i
gång någon Nordek-debatt, och jag skall
inte göra det. Jag skall bara med några
få ord uttala min synnerliga glädje över
att enigheten mellan de demokratiska
partierna i Sverige är så stor att ett enhälligt
utrikesutskott står bakom utlåtandet.

Det måste innebära en betydande

174 Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation

styrka för den svenska regeringen att
veta att den i de svåra förhandlingar
som ligger framför oss nu i sommar, i
höst — och förmodligen också nästa
vår — har en så stark och säker förankring
i den allmänna opinionen. Denna
starka förankring innebär också en
sporre till att med all kraft fortsätta
att arbeta för förhandlingarnas vidareförande
och att därvid lägga i dagen
den optimism och seghet som denna
svåra uppgift kräver.

Jag vet att det finns en del människor.
— kanske inte så många i vårt
land — som vill hävda att Nordek i
dag förlorat i aktualitet. Man säger också
att det förhållandet att general de
Gaulle är borta som Frankrikes president
innebär att islossningen är nära
och att vägen kanske snart står öppen
till EEC. Man vill hävda att det därför
skulle vara möjligt och lönsamt att gå
direkt dit och inte bry sig om det nordiska
samarbetet. Men jag är övetygad
om att detta är en felsyn och att, tvärtom,
om ett nytt förhandlingsklimat i
Bryssel verkligen kommer att råda —
och därom vet vi inte så särskilt mycket
— detta skulle göra det dubbelt angeläget
att i stället påskynda de nordiska
enhetssträvandena. På det sättet
skulle vi, i de förhandlingar vartill tillfälle
kanske kan erbjudas, komma att
stå samlade och med den nordiska enhetens
hela ekonomiska styrka kunna
uppträda som jämbördiga parter till de
andra ekonomiska stormakter som vi
där har att möta.

Herr talman! Med dessa få ord vill
jag yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Med hänsyn till tiden
skall jag också avkorta mitt anförande
och börja där herr Cassel slutade; jag
vill tillfoga ett par reflexioner.

Det är naturligtvis tänkbart men ingalunda
säkert att frågan om Storbritanniens
och andra EFTA-staters inträ -

de i EEC blir aktuell de närmaste åren,
vilket man ju för ett halvår sedan knappast
räknade med.

Här är kanske inte tillfälle att spekulera
över vilket inflytande det kommer
att ha om Frankrikes nästkommande
president heter Pompidou eller Poher.
Men vi kan säkert utgå ifrån, som herr
andre vice talmannen antydde, att
Nordek inte kommer att förlora i betydelse
eller intresse, hurudan utvecklingen
än kan bli när det gäller kommande
förhandlingar mellan EEC och
Storbritannien. Vissa tecken tyder ju
på att de förhandlingarna kan komma
före EEC:s förhandlingar med övriga
EFTA-stater •— Danmark, Norge och
andra.

När jag sagt att Nordek inte förlorar
i aktualitet vill jag helt kort motivera
detta. En huvudtanke bakom Nordek
har väl varit för det första att man inte
får lov att försvåra eller hindra inträde
i EEC för de nordiska stater som
önskar uppnå sådant inträde, och till
dem bör Sverige höra.

För det andra: Nordek är inte något
instrument att dra de nordiska staterna
in i den västeuropeiska integrationen
på andra villkor än de skulle eftersträva
utan Nordek.

För det tredje: Nordek kan öka utsikterna
att ett långtgående nordiskt
samarbete blir möjligt, vare sig den västeuropeiska
ekonomiska integrationen
ordnas efter den ena riktlinjen eller efter
den andra. På det sättet kan man
alltså minska risken för en splittring
av Norden i två delar.

För det fjärde: Nordek kan öka de
nordiska staternas förhandlingsmöjligheter
utåt och ge väsentliga direkta
ekonomiska fördelar inåt. De kulturella
och andra kontakterna behöver inte
särskilt nämnas.

Ingen vet vilka former den västeuropeiska
integrationen kommer att få och
i vad mån de ekonomiska och de politiska
hänsynen tillgodoses. Därför kan
man i dag inte bedöma, hurudana för -

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Nr 29

175

Redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation

utsättningarna kommer att bli för de
neutrala staterna. Det är möjligt att
man får olika kretsar av stater, en inre
cirkel, där samarbetet är mera politiskt
betonat, och en yttre cirkel, där tonvikten
ligger mera på det ekonomiska. Den
yttre cirkeln omfattar då också alla
den inre cirkelns medlemmar.

Det vore enligt min mening oklokt
att inte här räkna med olika möjligheter.
Vi får inte utgå från att EFTA-staterna
med säkerhet samtidigt får sin
anslutning och sina sainarbetsproblem
lösta, men uppenbart är att Nordek kan
vara till nytta inför sådana ovissa framtidsmöjligheter.

Jag hoppas att den svenska regeringen
håller fast vid det grepp som hittills
alla har varit eniga om. Till stor
del har statsminister Erlander personligen
haft ansvaret för den linjen när
det har gällt själva verkställigheten.
Det är mycket som talar för att han borde
få slutföra detta arbete såsom en i
ordets egentliga mening företrädare
extraordinarie et plénipotentiaire, en
representant för regeringen med stora
befogenheter, givetvis i samarbete med
andra.

Jag utgår från att Nordiska rådet
liksom hittills kommer att kunna spela
en aktiv roll. Kanske kunde det finnas
anledning här i landet att i höst
tillsätta någon tillfällig delegation, bestående
av partiledarna, de svenska deltagarna
i Nordiska rådets ekonomiska
utskott, stats- och utrikesministrarna
samt handelsministern för att såsom
ett extraordinärt organ fortlöpande diskutera
den problematik som Nordek
erbjuder på svenskt håll. Mycket blir
nämligen beroende på sakens skötsel
på svenskt håll. Alla de fyra nordiska
staterna har ju ett stort intresse av att
Norden inte splittras, och det gäller
inte minst Sverige.

Jag tror, herr talman, att det är mycket
viktigt att vi när vi diskuterar
Nordek också tar hänsyn till vikten
.av att flexibla former kan finnas för

samverkan inom och med Västeuropa
i övrigt, så att alla de nordiska staterna
kan delta utan att uppge sina utrikespolitiska
huvudlinjer. Jag tror inte
vi bör lita på att EFTA och EFTAmedlemskapet
kommer att få någon
större betydelse när avgörandets dag
randas för den västeuropeiska integrationen.
Jag har under mina resor i andra
länder de senaste veckorna blivit
slagen av hur den engelska opinionen
alltmera fast koncentreras på beslutsamhet
att av i inskränkt mening politiska
skäl åstadkomma ett brittiskt inträde
i EEC. Man visar allt svagare
intresse på engelskt håll för andra sidor
av det västeuropeiska integrationsproblemet.

Vi måste på nordiskt håll själva lösa
våra sainarbetsproblem efter Nordeks
riktlinjer, och vi måste göra vad vi kan
för att åstadkomma sådana flexibla former
för det västeuropeiska samarbetet
som kan befrämja en lösning av våra
problem, ett sammanhållet, enat Norden
och ett deltagande i integrationsarbetet
på det sätt som motsvarar varje
lands utrikespolitiska hållning.

Ingen människa tänker på att göra
något här uppe i Norden som skulle
försvåra t. ex. för Norge och Danmark
att bli medlemmar i EEC.

Lika litet tänker någon på att främja
en utveckling som skulle innebära press
på Finland att delta i västeuropeisk integration
under former som inte är förenliga
med dess utrikespolitiska huvudlinjer.

När detta är sagt, herr talman, har
jag därmed också angivit hur stora och
svåra de uppgifter är som väntar inte
minst Sveriges handlande. Att främja
Nordek är ett viktigt mål i sig själv.
Det kan och får inte hindra ett nordiskt
konstruktivt deltagande i den
västeuropeiska integrationen i allmänhet.
Den enighet som herr andre vice
talmannen berörde är glädjande och
bör vara en grundval för ett fortsatt
arbete med dessa problem — inte en

176 Nr 29

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation

stillastående tillfredsställelse med vad
som redan uppnåtts.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 21

Föredrogs vart för sig

utrikesutskottets utlåtande och memorial: nr

12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
vissa internationella överenskommelser
på den intellektuella äganderättens område,
och

nr 13, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

115, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avskaffande av
almanacksprivilegiet m. m. jämte motioner,

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser avskrivning av
nya kapitalinvesteringar,

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1969/
70 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar,
m. m.,

nr 118, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser godkännande av förslag till stat,
m. m.,

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1969/70, och

nr 120, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

bevillningsutskottets memorial nr 49,
angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade ärenden; bankoutskottets

utlåtanden:

nr 27, i anledning av framställning
från Nordiska rådets svenska delegation
angående ändring i reglementet för
delegationen, och

nr 28, angående regleringen för budgetåret
1969/70 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. m.; samt

jordbruksutskottets memorial nr 29,
angående uppskov med behandlingen
av visst utskottet tilldelat ärende.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 22

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
memorial:

nr 122, angående tilläggsstat II och
tilläggsstat III till riksstaten för budgetåret
1968/69, samt

nr 123, angående statsregleringen för
budgetåret 1969/70.

§ 23

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att statsutskottets utlåtande
nr 121 måtte uppföras närmast
efter bankoutskottets utlåtande nr 39
bland två gånger bordlagda ärenden på
morgondagens föredragningslista.

Vidare hemställer jag, att statsutskottets
i dag till bordläggning anmälda
memorial nr 122 och 123 måtte uppföras
sist på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde. Beträffande
nämnda memorial hemställer utskottet,
att de måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning.

Vad herr talmannen hemställt bifölls.

§ 24

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 253, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition om bemyndigande att av -

Torsdagen den 29 maj 1969 em.

Nr 29 177

stå fast egendom som tillfallit allmänna
arvsfonden såsom arv;

nr 290, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till folkhögskolor
jämte motioner och Kungl. Maj :ts proposition
angående lärarutbildning för
folkhögskolan m. m. jämte motioner;

nr 291, i anledning av motioner angående
åtgärder mot narkotikamissbruket;
och

nr 292, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1969/70;

från bevillningsutskottet:
nr 232, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 8 juni 1928
(nr 281) om allmänna arvsfonden,
m. m.; och

nr 233, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) jämte motioner; från

första lagutskottet:
nr 236, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen den 14 september 1944
(nr 705) om aktiebolag;

nr 237, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till kungörelse
om ändring i allmänna ordningsstadgan
den 14 december 1956 (nr 617);

nr 238, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 8 juni 1928 (nr 281)
om allmänna arvsfonden, m. m.; och
nr 239, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om upphävande
av lagen den 14 juni 1917 (nr
381) om förbud för vissa underhållsskyldiga
att avflytta från riket;

från andra lagutskottet:
nr 274, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 16 juni 1966 (nr 293)
om beredande av sluten psykiatrisk

vård i vissa fall, jämte motioner i ämnet;
samt

från jordbruksutskottet:

nr 205, i anledning av motioner angående
användningen av vissa fettvaruavgifter.

Vidare anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 293, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avskaffande av
almanacksprivilegiet m. m. jämte motioner; nr

294, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser avskrivning av
nya kapitalinvesteringar;

nr 295, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag om anslag för budgetåret 1969/
70 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar,
m. m.;

nr 296, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser godkännande av förslag till stat,
m. m.; och

nr 297, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1969/70.

§ 25

Tillkännagavs, att Kungl. Maj ds proposition
nr 114, med förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken, överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 26

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.53 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson