Torsdagen den 28 november Sid (Riksdagens protokoll 1968:40)

RIKSDAGENS

** PROTOKOLL

Nr 40

FÖRSTA KAMMAREN

1968

28—29 november

Debatter m. in.

Torsdagen den 28 november Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Svanström (ep) ang. upprustning av de militära för läggningslokalerna

.................................... 3

av herr Nilsson, Ferdinand, (ep) ang. avskaffande av dyrortsgrupp
3, m. m.............. 4

Svar på interpellation av fru Hamrin-Thorell (fp) ang. tilläggssjukpenning
i visst fall för den som innehar kommunalt förtroendeuppdrag
.......................................... g

Interpellation av herr Sörlin (s) ang. värnpliktiga m. fl. läkares
tjänstgöring som provinsialläkare .......................... 10

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Karlsson, Ove, (s) ang. partiellt arbetsföras försörjningsproblem
........................................ 12

av herr Petersson, Erik Filip, (fp) ang. åtgärder för att besätta
vakanta provinsialläkartjänster.......................... 12

Fredagen den 29 november

Mervärdeskatt ...................................

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Larsson, Lars, (s) ang. direktiven för utredningen rö -

rande tillsynen över lotteriverksamhet .................. 35

av herr Hermansson (ep) ang. viss tillämpning av patentlagens
bestämmelser om tryckningsavgift ...................... 35

1 Första kammarens protokoll 1968. Nr 40

Nr 40

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 29 november Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 62, ang. ändring i förordningen
om mervärdeskatt...................................... 13

Torsdagen den 28 noVember 1968

Nr 40

Torsdagen den 28 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 20 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivélse, nr
349, till Konungen i anledning av motioner
angående meritvärdet av tjänstgöring
i u-land.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 350, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
i vad skrivelsen hänvisats till
lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 351, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om erkännande
av privat jorddelning som
fastighetsbildning (legaliseringslag),
m. m. jämte motioner i ämnet.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 355, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag med anledning av Sveriges
tillträde till konventionen den 19 maj
1956 om fraktavtalet vid internationell
godsbefordran på väg, m. m.

Ang. upprustning av de militära förläggningslokalerna Herr

statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON erhöll
ordet för att besvara herr Svanströms

■fl Första kammarens protokoll 1968. NriO

(ep) fråga angående upprustning av de
militära förläggningslokalerna, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll för
den 21 november, och yttrade:

Herr talman! Herr Svanström har
frågat mig om jag anser det möjligt och
önskvärt att nu påskynda upprustningen
av de militära förläggningslokalerna
med hänsyn bl. a. till arbetsmarknadsläget.

Sedan 1965 års riksdag förelädes planen
om upprustning av kasernbeståndet
har hittills 37 kaserner färdigrenoverats
för 83 milj. kr. Renovering pågår
av 14 kaserner för 38 milj. kr. Under
innevarande budgetår projekteras
24 kasernrenoveringar för 40 milj. kr.,
varav större delen kommer att sättas i
gång under budgetåret.

Att kasernrenoveringarna har kunnat
få denna stora omfattning beror på att
andra iståndsättningsobjekt hållits tillbaka
och på att arbetsmarknadsmedel
fått tas i anspråk. Upprustningen kommer
i fortsättningen att ges lika hög
prioritet.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret. Anledningen
till min fråga var bl. a. de uppgifter
som jag genom riksdagens upplysningstjänst
erhållit från försvarsstaben beträffande
den pågående upprustningen
av de militära förläggningslokalerna.
Utöver de siffror som statsrådet har varit
vänlig att lämna framgår det av denna
sammanställning att antalet kaserner
inom krigsmakten är cirka 400. Därav
är cirka 30 i gott skick och 70 beräknas
bli avförda från krigsmakten. 23 kaserner
har renoverats under åren 1962
—1965. Renoverade 1965—1968 är 37,
renovering pågår vid 14 och igångsätt -

Nr 40

Torsdagen den 28 november 1968

Ang. avskaffande av dyrortsgrupp 3, m. m.
ning planeras vid 24. Återstående renoveringsbehov
gäller sålunda omkring
200 kaserner. Kostnaderna härför beräknas
till cirka 275 miljoner kronor.

För kasernrenoveringar har över fjärde
huvudtiteln anvisats drygt 108 miljoner
kronor för åren 1965—1969. Därtill
kommer 20 miljoner av arbetsmarknadsmedel.
Totalt har sålunda anvisats
cirka 130 miljoner kronor.

För renovering av kaserner erfordras
från och med den 1 juli 1965, då detta
beslut fattades, cirka 445 miljoner kronor.
Återstående medelsbehov skulle
alltså vara omkring 315 miljoner kronor.

Herr talman! Denna fråga har ju behandlats
av riksdagen senast i våras
med anledning av proposition nr 108.
Därvid avgavs också en centermotion,
vari bl. a. framfördes önskemålet om
ökad takt i upprustningen. I denna motion
hänvisar man bl. a. till att tillgång
till varmvatten ur hygienisk synpunkt
måste anses vara ett av de angelägnaste
önskemålen. Fortifikationsförvaltningen
uppger att varmvatten efter hand installeras
i kaserner som är byggda efter
år 1940 eller som satts i stånd på
senare tid. Dessa arbeten kan förmodligen
bedrivas utan att kasernerna behöver
utrymmas och torde sålunda
kunna utföras i betydligt snabbare takt
än vad som beräknats. Om de kostnadsuppskattningar
som nyss anförts är riktiga
torde planen för upprustning av
kasernerna inte kunna fullföljas ens
inom den beräknade tioårsperioden
med hittillsvarande anslagsanvisningar.

Härtill kommer att enligt uppgift
kristidsbaracker fortfarande i viss utsträckning
används som förläggningslokaler.
Detta torde på intet sätt motsvara
moderna standardkrav, vilket för övrigt
i hög grad gäller även många orenoverade
kaserner. Det är därför angeläget
att påskynda upprustningen. Annars
riskerar man att denna tar tjugo
år i stället för tio. Medel härtill torde
i ökad omfattning kunna anvisas via
arbetsmarknadsverket.

Jag vill, herr talman, till försvarsministern
uttala min förhoppning att försvarsministern
genom direkta anslagsäskanden
och genom anvisning av upprustningsarbeten
av militära förläggningslokaler
såsom sysselsättningsobjekt
samt på andra sätt nu påskyndar
arbetena på detta område så kraftigt,
att den värnpliktiga ungdomen vid fullgörande
av sin tjänst så snart som möjligt
erhåller förläggningslokaler med en
hyfsad standard i fråga om såväl sanitära
anordningar som lokaler för vila
och rekreation.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. avskaffande av dyrortsgrupp 3,
m. m.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
GUSTAFSSON erhöll ordet
för att besvara herr Ferdinand Milssons
(ep) fråga angående avskaffande av
dyrortsgrupp 3, m. m., vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den
19 november, och anförde:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
har frågat om jag har observerat att
den aktuella inflationsprocenten för
penningvärdet (2 procent) ligger inom
ramen för vad som av regeringen (= finansministern)
såsom arbetsgivare och
stor låntagare angivits som en »tolerabel»
inflationsgrad. Vidare har herr
Nilsson frågat om jag har observerat att
de bättre ställda statsanställda inom lönegrupp
3 icke drabbas av för gruppen
gällande lönesättning. Slutligen har
herr Nilsson frågat om jag särskilt med
tanke på låglönetagarna inom ortsgrupp
3 vill verka för att vid nu pågående
löneförhandlingar frågan om
avskaffande av denna ortsgrupp och
de anställdas överförande till högre
grupp upptages med förtursrätt och
först därefter den generella ersättningen
för penningvärdeförsämringen skäligen
tillgodoses.

Torsdagen den 28 november 1968

Nr 40

Jag vill till en början säga herr Nilsson
att även jag har konstaterat att vi
nått fram till ökad stabilitet i fråga om
prisnivån.

Herr Nilsson själv har, hoppas jag,
observerat att statsutskottet i utlåtande
nr 134 i år ånyo erinrat om att lönegrupperingen,
som är ett led i löneplanens
utformning, är en förhandlingsfråga.
De av kammarens ledamöter som
hade tillfälle att vara här den 29 maj
eller som läst riksdagstrycket efteråt vet
också att riksdagen efter en ingående
debatt fann att den inte borde uttala
sig i frågan. Jag har vid flera tillfällen
vid debatter i kamrarna framhållit att
lönegrupperingen är en avtalsfråga. Att
stå i riksdagen och visa upp en turlista
för förhandlingsarbetet bedömer nog
inte heller herr Nilsson innerst inne
som ett speciellt effektivt sätt när det
gäller att förhandlingsvägen pröva krav
från olika grupper arbetstagare.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för att han har besvarat min
fråga. Den är daterad den 15 november,
men statsrådet rår inte för att den
inte har besvarats förrän nu. Det skall
jag inte på något vis göra någon erinran
om.

Jag har velat vara ute så pass tidigt,
i början av den förhandlingsrond som
nu pågår, av ett skäl som jag erfarenhetsmässigt
har funnit i hög grad motiverat.
När förhandlingsresultatet till
slut föreligger får vi alltid veta att man
inte skall riva i avtal utan då bara
har att säga ja. Därför, herr talman,
har jag velat fråga så tidigt att avtalsförhandlingarna
ännu inte var klara.
Vad jag har bett om är att statsrådet
under dessa förhandlingar skulle verka
i den riktning som jag här har angivit.
Det är därför som jag har kommit med
min fråga.

Nu svarar statsrådet att riksdagen har
sagt att den inte tänker uttala sig. Ja,
men jag ville att statsrådet skulle uttala

Ang. avskaffande av dyrortsgrupp 3, m. m.
sig. Detta var skillnaden, och det gick
han vid sidan om.

Jag vill också erinra om att ortsgrupperingen
ursprungligen väl var en dyrortsgruppering,
något som man nu har
tagit bort. Det är faktiskt en gruppering
som väsentligen grundar sig på
marknadsmässiga synpunkter. Med
marknadsmässiga synpunkter avses i
detta fall förhandlingarna mellan parterna,
och förhandlingsresultatet är ju
det som skapar marknaden.

Mångenstädes framförs den synpunkten
att det är rent märkvärdigt att
grupperingen skall tillämpas på det sättet
att de högre lönerna utgår på orter
där folk trängs, medan lönerna hålls
på en lägre nivå på orter med avfolkningsproblem
där det många gånger är
rätt svårt att få statstjänstemän. Om arbetsmarknadssynpunkterna
anlades på
det sättet att de högsta lönerna utbetalades
där det är svårt att få folk, hade
jag förstått resonemanget bättre.

Jag har tittat litet närmare på förhållandena
och kunnat konstatera att
ungefär 30 procent av de statsanställda
finns i den högsta ortsgruppen, omkring
15 procent i ortsgrupp 4 och cirka 55
procent i ortsgrupp 3. Jag tycker att jag
därför borde ha kunnat hoppas att de
statsanställdas förhandlare skulle försöka
göra någonting för dem som sitter
särskilt illa till. Så har emellertid
inte skett, och därför har dessa frågor
gång på gång tagits upp i motioner i
riksdagen. Det har emellertid vid dessa
tillfällen alltid framhållits mot motionärerna
att det är fråga om träffade avtal.
Därför tänkte jag nu försöka ge saken
den vändningen att Kungl. Maj:t,
som ju har ansvar för en rättvis lönesättning,
skulle gripa in för att åstadkomma
den rättelse som det hittills inte
varit möjligt att nå förhandlingsvägen.

Jag förstår att det kan ha sina sidor
att ge sig in på ett sådant förfarande,
men ute i bygderna har folk den uppfattningen
att förhandlarna i Stockholm
ju själva bor i ortsgrupp 5, vilket skulle
förklara deras ovilja att ta itu med

Nr 40

Torsdagen den 28 november 1968

Ang. avskaffande av dyrortsgrupp 3, m. m.
problemet. Skulle inte statsrådet kunna
lägga rikspolitiska synpunkter på
frågan och försöka åstadkomma rättelse? Nu

säger statsrådet att han inte vill
gå in på mitt resonemang om grupperingen.
Att jag tagit upp det resonemanget
beror emellertid på att jag sett
ett uttalande från löntagarnas förhandlare,
i vilket förklarades att vad som
bör prioriteras är ersättning för inflationen,
och då räcker pengarna inte till
för avskaffande av ortsgrupp 3. Eftersom
inflationen nu håller sig inom den
treprocentiga ram som finansministern
— och därmed Kungl. Maj:t — anser
vara tolerabel, tycker jag att man borde
kunna vänta med att ta upp den sidan
av saken till dess man klarat upp
ett problem som enligt min uppfattning
inte är tolerabelt, nämligen lönesättningen
för de nyss nämnda 55 procenten.

Statsrådet säger att det inte är mycket
vunnet med att ta upp dessa frågor
i riksdagen: »Att stå i riksdagen
och visa upp en turlista för förhandlingsarbetet
bedömer nog inte heller
herr Nilsson innerst inne som ett speciellt
effektivt sätt när det gäller att förhandlingsvägen
pröva krav från olika
grupper arbetstagare.» Hur skall man
då göra? Skall man vänta tills det dåliga
resultatet föreligger och bli avspisad
med att vad som uppnåtts är ett
förhandlingsresultat? Skall man över
över huvud taget inte få lägga sig i dessa
förhandlingar mellan »mandariner»?
Jag har en bestämd känsla av att så får
det väl ändå inte vara. I vart fall är
den metod som jag anvisat effektivare
än allt vad Kungl. Maj:t hittills har
presterat.

Jag vill allvarligt be statsrådet att
försöka få bort den orättvisa som ligger
i att vissa arbetstagare blir så illa behandlade
med avseende på dyrortsgrupperingen.
Jag brukar ta ett exempel
från min hemtrakt om honom som
-vinkar av tåg vid Stäkets station i ortsgrupp
5, den person som gör samma

sak vid Kungsängens station i ortsgrupp
4 och den som sköter samma syssla vid
stationen i Bålsta i ortsgrupp 3 — människor
med samma arbete, samma yrkesutbildning
och i stort sett samma
levnadsomkostnader. Försök rätta till
detta, snälla statsrådet!

Herr statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Det är kanske inte så
stor mening i att upprepa de diskussioner
som ägt rum vid många olika tillfällen
om huruvida riksdagen skall göra
uttalanden i förhandlingsfrågor. Om
herr Nilsson tänker efter förstår han
också att det är lika omöjligt för mig
att mitt uppe i en förhandling ta ut en
detalj i detta förhandlingspaket och
säga att vi skall särbehandla denna detalj
på det eller det sättet. Jag tror inte
att vi skall komma med sådana pekpinnar
till de förhandlande parterna, utan
de skall ha möjlighet att pröva ortsgrupperingen
i dess sammanhang tillsammans
med många andra krav på
önskemål som man har i en förhandling.
Då får man sätta in frågan i det
sammanhanget mellan parterna och försöka
komma fram till en så bra lösning
som möjligt.

Det var ju ändå så, herr Nilsson, att
när riksdagen antog den reform som
gav en verklig förhandlingsrätt åt de
statsanställda, gav man också deras valda
representanter rätt att förhandla
med staten om dessa saker. Det gällde
löneplanens utformning, och det gällde
de löner som skulle utgå. Har inte herr
Nilsson förtroende för förhandlarnas
både kunnighet och ansvarskänsla, så
att de i varje fall kan få lösa sin uppgift
utan att man kommer med några
pekpinnar?

Vi har också — vilket jag föreställer
mig att herr Nilsson mycket väl känner
till — en riksdagens lönedelegation som
har möjlighet att på ett tidigt stadium
av förhandlingarna säga sin mening om
förhandlingsarbetets uppläggning. Om

Torsdagen den 28 november 1968

Nr 40

man har några principiella synpunkter
på detta, finns det full frihet att fora
fram dem inom lönedelegationen.

Meningen med denna reform var ju
att man skulle föra bort dessa lönefrågor
från den direkta riksdagsbehandlingen
och överlåta dem till en av riksdagen
själv utsedd delegation.

Herr Nilsson menar att jag skall uttala
mig. Som jag sade förut anser jag
det inte möjligt att göra något uttalande
i ett sådant förhandlingsskede som
det nuvarande, vare sig i den ena eller
den andra riktningen. Upplysningsvis
kan jag också erinra herr Nilsson om
att vi vid 1968 års fördelningsförhandlingar
gjorde en spännviddsminskning
på 25 procent mellan ortsgrupperna 3
och 4. Vi är i ett bättre läge i detta
avseende på den statliga arbetsmarknaden
än exempelvis på den privata. Om
jag fattade herr Nilsson rätt ömmar han
speciellt för de lågavlönade i ortsgrupp
3, och jag har all respekt för herr
Nilssons medkänsla med dessa. Men vore
det ändå inte då även befogat att hysa
samma välvilja gentemot de lågavlönade
inom det privata näringslivet, låt
mig säga inom företag som ägs av bönder
i detta land och där förhållandena
inte är bättre?

Jag skall bara nämna en enda siffra
som kanske kan ge herr Nilsson en
tankeställare i hans välvilja då det gäller
de lågavlönade. Det finns jordbrukskooperativa
företag där centerpartisterna
har ett avgörande inflytande. Jag
skall ta ett skogsägarföretag, där direktören
1961 hade en lön på 120 000 kronor.
År 1967 hade han en lön på 262 000
kronor, alltså en löneökning med
142 000 kronor mellan 1961 och 1967.
Pappersarbetaren vid detta företag hade
1961 en lön på 12 000 kronor, 1967
hade han 22 000 kronor, alltså en löneökning
på samma tid med 10 000 kronor,
som skall jämföras med direktörens
ökning på 142 000 kronor.

Visst finns det anledning, herr Nilsson,
att ömma för de sämst ställda i
samhället, men jag tycker att vi kan

Ang. avskaffande av dyrortsgrupp 3, m. m.
utsträcka den ömheten till att omfatta
även andra områden än det statliga.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag måste ha rört vid
någonting ömtåligt eftersom statsrådet
i så hög grad föredrar att tala om något
annat. Jag har visat mitt intresse för
de lågavlönade redan för bra länge sedan
genom en motion som föranledde
ett uttalande av riksdagen just angående
låglönegruppernas ställning över huvud
taget. Jag kan emellertid inte ta
alla grupper på en gång — nu är det de
statsanställda det gäller. Kan vi inte
försöka hålla oss till dem nu?

Statsrådet var rädd att jag inte riktigt
förstod att riksdagen inte borde
uttala sig i de här frågorna innan förhandlingsresultatet
föreligger. Riksdagens
uttalanden efteråt brukar visserligen
alltid innebära bifall, men jag accepterar
resonemanget. Det gjorde jag
i mitt föregående inlägg också. Det var
inte riksdagen jag ville skulle uttala
sig. Däremot ville jag för statsrådet
lägga fram problemet om graderingen
och förtursrättssystemet. Företrädare
för de statsanställda har i uttalanden
i pressen graderat inflationen som nummer
ett av de missförhållanden som man
måste råda bot på. Sedan blev det
inga pengar över för att slopa hela
ortsgrupperingen. Det är på den punkten
jag säger att eftersom inflationen
håller sig inom den ram som finansministern
och regeringen har dragit
upp, så bör den inte få den allra första
prioriteringen. Jag har emellertid betonat
i min fråga att jag syftar till att
man även därvidlag skall handla skäligt
och riktigt. Frågan är så pass hyggligt
formulerad, att den bör vara klar
även på denna punkt.

Sedan säger statsrådet att vi ju redan
har börjat åstadkomma en viss utjämning,
och det tycker han att jag på något
sätt borde ha erkänt. Här har jag
kanske begått något fel. Jag skulle kanske
ha uttalat att jag tillönskar statsrå -

8 Nr 40 Torsdagen den 28 november 1968

Ang. tilläggssjukpenning i visst fall för den som innehar kommunalt förtroende -

uppdrag

det den allra bästa fortsättning på den
vägen. Jag hoppas att den omständigheten
att statsrådet i dag inte anser sig
kunna yttra sig under pågående förhandlingar
inte betyder att han har underkänt
mina synpunkter. Han har över
huvud taget inte berört den saken. Min
förhoppning är sålunda att det skall
bli en riktigt hygglig fortsättning på
den väg som statsmakterna här har slagit
in på. Det kanske är djärvt av mig
att tolka det så.

Statsrådet säger att vi skall ha förtroende
för parterna. I detta fall är
statsrådet chef för den ena parten, och
då vore det riktigt att från det hållet
försöka åstadkomma en liten injektion
i förhandlingarna. Den andra parten
skall ju inte få bestämma alldeles ensam.
Om det är så att de bättre ställda
orterna under väl lång tid har fått vara
ensamma i sin gynnade ställning, hoppas
jag att det skall lyckas statsrådet
att med hjälp av sina medarbetare vid
förhandlingarna uppnå att vi får rimligare
och rättvisare förhållanden. Jag
har klart för mig att vi inte kan avskaffa
hela dyrortsgrupperingen på en
gång. Det blir rätt dyrt att flytta upp
ortsgrupp 3 till ortsgrupp 4, men det
skulle väl i alla fall vara en lagom början.
Eller rättare sagt en lagom fortsättning
på vad statsrådet tidigare hänvisade
till. Det är bara det jag har
åsyftat. Det skulle vara roligt om det
ginge riktigt bra med den saken.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag vill erinra om att debatten gäller
en enkel fråga och inte en interpellation.

Herr statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Jag vill bara säga ett
par ord. Herr Ferdinand Nilsson behöver
inte alls vara oroad för att inte frågan
om ortsgrupperingen kommer upp
i de förestående förhandlingarna. Det

har gjorts framställningar, i varje fall
från två av huvudorganisationerna, om
att man skall gå vidare på vägen med
successiv minskning av spännvidden
mellan ortsgrupperna. Frågan kommer
alltså upp i dessa förhandlingar.

Sedan är det en helt annan sak om
jag skulle stå här — fullt riktigt som
herr Ferdinand Nilsson säger — såsom
en av parterna och nu binda mig för
någon speciell lösning av detta problem.
Om herr Ferdinand Nilsson fortsätter
sitt funderande måste han komfram
till att det är en orimlig begäran.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag är fullkomligt införstådd
med statsrådets frihet på denna
punkt, men jag hoppas att hans
tystnad inte beror på att han inte är
intresserad av saken utan döljer det
inom sig.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. tilläggssjukpenning i visst fall för
den som innehar kommunalt förtroendeuppdrag Ordet

lämnades därpå till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som tillkännagivit, att
han hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara fru Hamrin-Thorells
(fp) interpellation angående tilläggssjukpenning
i visst fall för den som
innehar kommunalt förtroendeuppdrag,
och nu anförde:

Herr talman! Fru Hamrin-Thorell har
i en interpellation frågat mig dels om
kommunala uppdrag till alla delar är
att jämföra med förvärvsarbete för
kvinna, som uppbär tilläggssjukpenning
på grund av barnsbörd, dels om
inte anvisningar om prioritetsrätt i
riksförsäkringsverket bör utfärdas för
fall av denna karaktär.

Nr 40

Torsdagen den 28 november 1968

Ang. tilläggssjukpenning i visst fall för den

Enligt 3 kap. 13 § lagen om allmän
försäkring utgår tilläggssjukpenning
under vissa villkor till kvinnlig försäkrad
som i anledning av barnsbörd avhåller
sig från förvärvsarbete, dock
högst för 180 dagar. Avbryter kvinnan
sin ledighet genom att förvärvsarbeta
förlorar hon rätten till tilläggssjukpenning
för resten av den annars möjliga
ersättningstiden.

Lagen preciserar inte närmare vad
som i detta sammanhang skall förstås
med förvärvsarbete. Jag vill erinra om
att riksdagen i fjol avvisade motionsförslag
som syftade till att lagstiftningsvägen
åstadkomma en sådan specifikation.
Som framgår av riksdagens ställningstagande
måste bedömningen ske
med utgångspunkt i den försäkrades
särskilda förhållanden med avseende
på yrke, ekonomi m. m.

Vid tillämpning av lagen om allmän
försäkring anses normalt arvoden för
kommunala förtroendeuppdrag som
inkomst av förvärvsarbete. Ersättningarna
läggs bl. a. till grund för placering
i sjukpenningklass och kan således påverka
storleken av tilläggsssjukpenningen.
I konsekvens härmed har arbete
som utförs på grund av arvoderade
kommunala uppdrag i regel ansetts
som förvärvsarbete vid tillämpningen
av den aktuella bestämmelsen.

I anslutning till det anförda vill jag
nämna att familjepolitiska kommittén
nyligen lagt fram en promemoria med
förslag till lagändring som berör det
aktuella problemet. Förslaget går ut på
att kvinnan skall få möjlighet att inom
180-dagarsperioden utföra förvärvsarbete
under högst 30 dagar utan att rätten
till tilläggssjukpenning i anledning
av barnsbörden under återstoden av
perioden därför går förlorad. Regeln att
havandeskapsledighet inte får avbrytas
genom förvärvsarbete slopas alltså enligt
kommittéförslaget. Förslaget remissbehandlas
f. n.

Riksförsäkringsverket har att pröva
besvär över försäkringskassornas slut -

som innehar kommunalt förtroendeuppdrag liga

beslut i ärenden rörande tilläggssjukpenning
vid barnsbörd som anhängiggjorts
hos kassorna. Enligt vad
verket har upplyst behandlas sådana
besvärsärenden med förtur.

fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret. Anledningen till
att jag tog upp denna fråga var ett fall
som inträffade i min hemstad. Det
handlades på ett sätt som väckte ett
visst uppseende och onekligen hindrade
vederbörande från att en viss tid
fullgöra de uppdrag som hon fått av
väljarna. Hon satt i stadsfullmäktige
och i kulturnämnden och hade åtskilliga
andra kommunala uppdrag. Försäkringskassornas
uppfattning om i vilken
utsträckning kvinnor som uppbär tillläggssjukpenning
till följd av barnsbörd
skall ha rätt att bevista sammanträden
tycks verkligen inte vara enhetlig.
Kassorna tycks inte heller ha klart
för sig om det är kvinnorna själva eller
deras arbetsgivare som skall besvära sig
över fattade beslut. I det fall som jag
har åberopat hade det krånglat till sig
rätt avsevärt, och det är naturligtvis
med stor tillfredsställelse som man kan
konstatera att familjepolitiska kommittén
tagit upp frågan till diskussion och
även avlämnat ett förslag som nu är
ute på remiss, något som hade förbigått
mig. Jag har hört mig för i ärendet,
men inte ens alla kommittéledamöterna
tycks ha fått något exemplar av promemorian
med förslaget, så det är kanske
inte så konstigt att jag inte lagt
märke till det.

Nu är det naturligtvis väldigt viktigt
att frågan snabbt kommer upp i riksdagen
så att det blir möjligt för dessa
kvinnor att uppbära tilläggssjukpenning,
antingen de utför förvärvsarbete
i, som det är föreslaget, 30 dagar eller
har kommunala förtroendeuppdrag som
är att jämställa därmed. Jag förutsätter
att förslaget till riksdagen kommer att

Nr 40

Torsdagen den 28 november 1968

Interpellation ang. värnpliktiga m. fl. läkares tjänstgöring som provinsialläkare

utformas så att de inte bara slipper
riskera att förlora sin tilläggssjukpenning
under återstoden av perioden utan
att de också får uppbära tilläggssjukpenning
under den tid som de fullgör
ett kommunal förtroendeuppdrag. Vidare
tycker jag att det skall stå dem fritt
att antingen uppbära arvoden för kommittéuppdragen
eller behålla sjukpenningen.
De flesta väljer förmodligen att
behålla tilläggssjukpenningen, eftersom
de kommunala förtroendeuppdragen
inte är så förfärligt högt avlönade. Formuleringen
är en smula oklar, men det
är ju bara en PM som har gått ut, och
man får hoppas att ett kommande lagförslag
blir klarare formulerat.

Frågan gäller en mycket liten grupp
kvinnor, och ett beslut i ärendet kan
ju inte utgöra något prejudikat med
avseende på andra försäkrade. Jag tycker
att det är viktigt att just denna
grupp av politiskt intresserade kvinnor
som är så pass kunniga att kommunala
uppdrag kan anförtros dem verkligen
får möjligheter att fullgöra sina åtaganden
även under den tid de uppbär
tilläggssjukpenning vid barnsbörd.

Tyvärr kan jag inte utläsa ur svaret
hur statsrådet själv ställer sig till kommittéförslaget,
och jag begär inte heller
att statsrådet skall ge ett slutgiltigt
besked nu, men det vore intressant om
statsrådet ville uttala en positiv inställning
till en rimlig lösning av den här
frågan. Den gäller ju inte bara kvinnliga
kommunalpolitiker, den kan också
gälla någon kvinnlig riksdagsledamot,
såvitt jag förstår.

Enligt riksförsäkringsverkets utsago
har ärenden av den här arten prioritetsrätt,
men i det aktuella fallet upplystes
den kvinnliga stadsfullmäktigeledamoten
om att det skulle ta fyra
månader innan hon fick ett svar. Då
hade med andra ord 120 dagar gått av
de 180, och det verkar ju inte särskilt
tillfredsställande. Framtiden ter sig
dock ljusare för den här gruppen av
kvinnor, och jag vill till slut hemställa
om en så snabb behandling som möj -

ligt av frågan, så att den blir löst på
ett rimligt sätt inom rimlig tid.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Reglerna för debatterna
i denna kammare är ju sådana att
jag inte kan gå in på ett enskilt fall.
Jag vill emellertid nämna att när detta
betänkande förelåg, gick det också ut
ett pressmeddelande om det. Att fru
Hamrin-Thorell inte sett det är beklagligt.
Man har ju aldrig några garantier
för hur pressen behandlar pressmeddelanden.

Det föreligger emellertid nu ett förslag
som tar upp det problem, fru Hamrin-Thorell
interpellerat om, och jag
vill gärna säga att det är att hälsa med
tillfredsställelse att kommittén har behandlat
denna fråga som varit aktuell
i många sammanhang. Jag har haft tillfälle
att svara på frågor och interpellationer
i detta ämne tidigare.

Fru Hamrin-Thorell får vänta ett tag
på mitt slutliga ställningstagande. Förslaget
är nu föremål för remissbehandling,
och det kommer därefter att prövas
i vanlig ordning och det blir naturligtvis
därvid också föremål för en
ingående penetrering.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 62.

Interpellation ang. värnpliktiga m. fl.

läkares tjänstgöring som provinsialläkare Herr

SÖRLIN (s) fick härefter ordet
och yttrade:

Herr talman! Inom landet finns för
närvarande inrättade 935 ordinarie provinsialläkartjänster,
inklusive de stadsdistriktsläkartjänster
som från och med
den 1 juli i år överfördes till provinsialläkarväsendet.

Torsdagen den 28 november 1968

Nr 40

Interpellation ang värnpliktiga m. fl. läkares

Enligt preliminära siffror per den 1
oktober 1968 saknade 317 av de 935
provinsialläkartjänsterna ordinarie innehavare,
dvs. cirka 34 procent. Av de
317 tjänsterna utan ordinarie innehavare
uppehölls dock 142 av vikarier
medan 175 var helt vakanta. Värst utsatta
i fråga om antalet vakanser är
Norrbottens, Västerbottens ocli Västernorrlands
läns landsting.

Den alltmer bekymmersamma situationen
har föranlett flera av de värst
drabbade landstingen att hänvända sig
till bl. a. socialdepartementet, socialstyrelsen
och Svenska landstingsförbundet
med krav att åtgärder vidtages för
att säkerställa provinsialläkarvården.

Svenska landstingsförbundets styrelse
har nyligen tillsatt en kommitté som
bl. a. har till uppgift att föreslå konkreta
och snabba åtgärder av delvis
temporär natur för att komma till rätta
med den besvärande vakanssituationen.

I den av Landstingsförbundet tillsatta
kommittén ingår representanter för
landstingen, socialstyrelsen, provinsialläkarna
samt förbundet.

Från statsmakternas sida har tidigare
vissa åtgärder vidtagits för att förse
den öppna vården utanför sjukhus med
tillfällig arbetskraft. Så har t. ex. Kungl.
Maj:t (försvarsdepartementet) i brev
till chefen för armén den 27 maj 1966,
föreskrivit, att av tiden för facktjänstgöring
för värnpliktiga läkare vid armén
och flygvapnet, vilka påbörjat sin
tjänstgöring år 1962 eller tidigare, skall
minst 2 000 tjänstgöringsdagar årligen
ställas till förfogande för att sådana
läkare efter frivilligt åtagande skall
kunna tjänstgöra som provinsialläkare
i svårbesatta distrikt i Gotlands, Jämtlands,
Västernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län. I ifrågavarande
kungl. brev föreskrivs vidare bl. a., att
de värnpliktiga läkare, som fördelats för
krigsplacering vid det allmänna civila
medicinalväsendet, i första hand skall
tagas i anspråk för tjänstgöring som
provinsialläkare. Av sådan tjänstgöring
äger värnpliktig läkare som fördelats

2f Första kammarens protokoll 1968. AV 40

tjänstgöring som provinsialläkare
för krigsplacering vid krigsmakten tillgodoräkna
högst 60 dagar som fullgjord
värnpliktstjänstgöring. Beträffande
värnpliktiga läkare som fördelats
för krigsplacering vid det allmänna civila
medicinalväsendet har den tid som
får tillgodoräknas för ifrågavarande
tjänstgöring inte begränsats.

Statsmakternas sålunda vidtagna åtgärder
att förse svårbesatta provinsialläkardistrikt
med värnpliktig läkararbetskraft
har hittills givit ett relativt
litet utfall. Av det föreskrivna minimitalet
— 2 000 dagar per år — har enligt
inhämtade uppgifter ifrågakommande
provinsialläkardistrikt under 1966 totalt
tillförts 590 dagar, under 1967 1 160
dagar samt under 1968 fram till den 1
oktober 975 dagar. Från arméöverläkaren
har emellertid till socialstyrelsen
nyligen överförts ett relativt stort antal
medicine kandidater, tillhörande besiktningsgrupperna
3 och 4, av vilka flertalet
har en betydande del av sin militärtjänstgöring
kvar.

Enligt inhämtade uppgifter har hittills
endast ett fåtal vapenfria läkare
fullgjort viss del av den försvarsmedicinska
tjänstgöringen såsom provinsialläkare.

I det förslag till reformerad läkarutbildning,
som avgavs av socialstyrelsen
och universitetskanslersäinbetet i början
av innevarande år, förordades en
obligatorisk tremånaderstjänstgöring i
öppen vård. Därest detta förslag vinner
bifall torde vakanssituationen inom
den öppna vården successivt bli avsevärt
förbättrad. I avvaktan härpå måste
emellertid omedelbara åtgärder insättas
för att i viss utsträckning häva den nuvarande
provinsialläkarbristen. Enligt
min mening bör värnpliktiga och vapenfria
läkare i betydligt ökad utsträckning
kunna ianspråktagas för
tjänstgöring som provinsialläkare. Vidare
finner jag att vikariatstjänstgöring
som provinsialläkare i viss omfattning
bör kunna få tillgodoräknas som tjänstgöring
jämlikt krigssjukvårdslagen
§ 9 a.

Nr 40

Torsdagen den 28 november 1968

Meddelande ang. enkla frågor

Åberopande det anförda får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

Vad avser herr statsrådet vidta för
åtgärder så att värnpliktiga och vapenfria
tjänstepliktiga läkare i större utsträckning
kan tjänstgöra som provinsialläkare? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av herr Karlsson, Ove, (s) till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet:
»Överväger Statsrådet vidta

åtgärder för att lösa de försörjningsproblem
som möter dem vilka erhåller del
av förtidspension/sjukbidrag till följd
av partiell arbetsoförmåga och som inte
kan erhålla utkomst av deltidsarbete?»;
samt

av herr Petersson, Erik Filip, (fp) till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet:
»Hur ser Statsrådet på
möjligheterna att f. n. vidtaga åtgärder
för att få vakanta provinsialläkartjänster
bemannade?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.38.

In fidem
Leif Ekberg

/Solveig Gemert

Fredagen den 29 november 1968

Nr 40

Fredagen den 29 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 21 innevarande
månad.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag vill meddela att plenum fredagen
den 6 december, som i den preliminära
planen utsatts till kl. 10 eller 14, kommer
att börja kl. 14 och blir ett bordläggningsplenum.

Däremot kommer det att bli arbetsplenum
torsdagen den 5 december.

Ang. mervärdeskatt

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 62, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 6 juni 1968 (nr 430) om mervärdeskatt
jämte motioner.

I propositionen 1968:137 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av statsrådsprotokoll
över finansärenden för den
11 oktober 1968, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat förslag
till förordning angående ändring
i förordningen den 6 juni 1968 (nr 430)
om mervärdeskatt.

I propositionen hade föreslagits vissa
ändringar i den av vårriksdagen antagna
förordningen om mervärdeskatt.
Ändringarna gällde i första hand mervärdeskattens
utformning i sådana delar,
beträffande vilka riksdagen vid sitt
antagande av förordningen gjort förbehåll
för förnyad prövning. Några efter
riksdagsbeslutet uppmärksammade frå -

gor hade också upptagits till prövning.
De frågor som behandlades
gällde mervärdeskattens utformning
både i materiella hänseenden och med
avseende på beskattningsförfarandet.
Handeln med begagnade personbilar
skulle ställas utanför beskattningen
och rätten till restitution av mervärdeskatt
skulle i princip bliva ovillkorlig.
Vidare hade föreslagits en övergångsbestämmelse
av innebörd, att mervärdeskatt
icke skulle utgå på likvid,
som skedde efter utgången av år
1968 och som avsåge tillhandahållande
dessförinnan, om skattskyldighet för
likviden icke skulle hava inträtt enligt
förordningen om allmän varuskatt.

De föreslagna ändringarna vore avsedda
att gälla från och med den 1 januari
1969, då förordningen om mervärdeskatt
trädde i kraft.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande motioner:

1) motionerna 1: 992, av herr Gösta
Jacobsson, och II: 1256, av herr Magnusson
i Borås, såvitt nu vore i fråga;

2) motionerna I: 997, av herrar Stefanson
och Tistad, samt II: 1260, av
herr Öhvall m. fl., vari yrkats,

a) att riksdagen skulle besluta, att
verksamhet, som bedreves av statligt eller
kommunalt organ, skulle anses som
yrkesmässig även om tillhandahållande
av skattepliktig vara eller tjänst endast
skedde till annat statligt eller kommunalt
organ,

b) att riksskattenämnden — när särskilda
skäl därtill vore — skulle efter
ansökan av statlig eller kommunal myndighet
besluta, att verksamhet eller viss
del därav icke skulle anses som yrkesmässig; 3)

motionerna I: 1010, av herr Fålldin
m. fl., och II: 1279, av herr Eriks -

Nr 40

Fredagen den 29 november 1968

Ang. mervärdeskatt

son i Bäckmora in. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle besluta sådan ändring
av anvisningarna till 14 § förordningen
om mervärdeskatt, att den vid
annan omsättning än kontant betalning
utgående räntan undantoges från beskattning; 4)

motionerna I: 1011, av herrar Fälldin
och Wirtén, samt II: 1280, av herr
Gustafson i Göteborg och herr Mattsson,
vari anhållits, att riksdagen måtte besluta,
att konstverk, som vore hänförligt
till tulltaxenummer 99.01—99.03,
skulle befrias från mervärdeskatt, när
konstverket såldes eller uttoges av upphovsmannen
eller infördes till landet
av honom eller för hans räkning;

5) motionerna 1:1012, av herr Gösta
Jacobsson, och II; 1282, av herr Nordgren,
vari hemställts, att riksdagen måtte
antaga i motionerna infört förslag
till förordning angående ändring i förordningen
den 6 juni 1968 (nr 430) om
mervärdeskatt, vilket förslag avsåg, att
annan fotogen än Ivsfotogen skulle undantagas
från skatteplikt;

6) motionerna 1: 1013 av herr Gösta
Jacobsson, samt II: 1281, av herr Magnusson
i Borås och herr Lothigius, vari
yrkats, att riksdagen skulle besluta sådan
ändring i anvisningarna till 17 §
mervärdeskatteförordningen som angivits
i motionerna, vilket förslag innebar,
att skattskyldig, som till anställd
utbetalat traktamente, borde få rätt till
avdrag såsom för ingående skatt med
6 procent av traktamentsbeloppet;

7) motionerna I: 1014, av herr Lundberg,
och II: 1289, av herr Söderström,
vari anhållits, att riksdagen måtte besluta
att antaga vid motionerna fogat förslag
till författningstext och anvisningar
i anledning av proposition nr 137,
varigenom dels nuvarande »huvudsaklighetsregel»
i anvisningarna till 10 §,
sjunde stycket, rörande oinskränkt
skatteplikt för hela omsättningen i annons-
och reklamverksamhet försåges
med ett uttryckligt undantag för omsättning
avseende reklam i alla former

för skattepliktig vara eller tjänst för utländsk
uppdragsgivares räkning, dels
avdragsrätt för ingående mervärdeskatt
infördes även för sådan verksamhet som
nämnts i det föregående, dels skattefrihet
infördes för ovannämnda kategori
skattskyldiga i fråga om förmedling av
icke skattepliktig tjänst (och, i förekommande
fall, vara) till icke skattskyldiga
svenska uppdragsgivare, under förutsättning
att förmedlaren icke uttoge
högre pris av uppdragsgivaren än denne
skulle ha fått betala vid direkt förvärv
utan förmedling;

8) motionerna I: 1015, av herr Lundberg,
och II: 1288, av herr Söderström,
vari föreslagits, att riksdagen skulle besluta
sådan ändring av förordningen om
mervärdeskatt, att handelsagenterna erhölle
samma ställning som andra företag
inom varudistributionerna;

9) motionerna I: 1016, av herr Sveningsson,
och II: 1285, av herr Nordgren
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att måleriarbeten
skulle omfattas av den 20-procentiga reduceringsregeln; 10)

motionerna I: 1017, av herr Sveningsson,
och II: 1283, av herr Nordgren
m. fl., vari anhållits, att riksdagen
med avslag på propositionen i vad avsåge
reparationsarbeten på begagnade
bilar, måtte besluta,

a) att delar och material, som uttoges
ur ett företags lager vid förbättringsarbeten
på begagnade personbilar,
ej skulle beskattas i andra fall än då
en standardhöjning på fordonen åstadkommes,

b) att med hänsyn till konkurrensneutraliteten
rätt till avdrag skulle medgivas
för förbättringsarbeten utförda på
begagnad personbil hos underleverantör; 11)

motionerna I: 1018, av herr Sveningsson,
och II: 1284, av herr Nordgren
m. fl., varit yrkats, att sådant tilllägg
skulle göras till punkten 2 tredje
stycket i övergångsbestämmelserna, att

Fredagen den 29 november 1968

Nr 40

däri upptaget undantag komme att omfatta
jämväl tillhandahållande som beskattades
enligt den s. k. reduceringsregeln; 12)

motionerna 1:1019, av herr österdahl
m. fl., och II: 1278, av herr Börjesson
i Glömminge m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle besluta sådan
komplettering av 11 § förordningen om
mervärdeskatt, att transport av registrerade
bilar, bussar och övriga för
personbefordran avsedda fordon mellan
område utan fast landförbindelse ocli
fastlandet undantoges från skatteplikt;

13) motionen 11:1268, av herr Werbro,
såvitt nu vore i fråga;

14) motionen 11:1277, av herr Börjesson
i Falköping m. fl., vari hemstälts,
att riksdagen måtte besluta komplettera
bestämmelserna i anvisningarna till 2 §
så att auktionsföretag bleve skattskyldiga
för den del av verksamheten som
avsåge auktionsförsäljning av varor, vilka
i uppdragsgivarens hand vore skattepliktiga; 15)

motionen 11:1286, av herr Stigmarker
m. fl.; samt

16) motionen II: 1287, av herrar Ståhl
och Eskel.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen — med anledning av
Kung], Maj :ts proposition nr 137 samt
motionerna 1:1012 och 11:1282 samt
I: 1014 och II: 1289 — måtte antaga

1) det vid propositionen'' fogade förslaget
till förordning angående ändring
i förordningen den 6 juni 1968 (nr 430)
om mervärdeskatt med de ändringar
och tillägg, att

dels ingressen erhölle i betänkandet
angiven lydelse,

dels ock 2, 8 och 17 §§ samt anvisningarna
till 10 § erhölle den lydelse, som
angivits i betänkandet;

2) i betänkandet infört förslag till förordning
angående ändrad lydelse av
11 § förordningen den 1 juni 1951 (nr
442) om rätt att av riksskattenämnden

Ang. mervärdeskatt
erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor; B)

att riksdagen måtte avslå följande
motioner, nämligen

1) motionerna 1:992 och 11:1256, i
vad de behandlats i detta betänkande,

2) motionerna I: 997 och II: 1260,

3) motionerna 1: 1010 och II: 1279,

4) motionerna I: 1011 och II: 1280,

5) motionerna I: 1012 och II: 1282,

6) motionerna I: 1013 och 11:1281,

7) motionerna I: 1014 och II: 1289,

8) motionerna I: 1015 och II: 1288,

9) motionerna I: 1016 och II: 1285,

10) motionerna I: 1017 och II: 1283,

11) motionerna I: 1018 och II: 1284,

12) motionerna I: 1019 och II: 1278,

13) motionen II: 1268, i vad den behandlats
i detta betänkande,

14) motionen 11:1277,

15) motionen II: 1286, samt

16) motionen 11:1287,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt.

Av utskottet föreslagna ändringar i
förordningsförslaget om mervärdeskatt
inneburo bland annat, att utskottet tillgodosett
önskemålen i motionerna I:
1014 och II: 1289 beträffande utländska
annonser samt att utskottet tillstyrkt yrkandet
i motionerna I: 1012 och II: 1282
att flygfotogen skulle undantagas från
skatteplikt.

Reservationer hade avgivits

betr. stat och kommun

1) av herrar Stefanson (fp), Gösta Jacobsson
(h), Lundström (fp), Fälldin
(ep), Eriksson i Bäckmora (ep), Larsson
i Umeå (fp), Lothigius (h), öhvall
(fp) och Börjesson i Falköping (ep), vilka,
med åberopande av innehållet i motionerna
1:997 och 11:1260, ansett, att
utskottet bort under A 1 hemställa, att
riksdagen måtte antaga i reservationen
infört förslag till ändring av punkten 1
av anvisningarna till 2 § förordningen
den 6 juni 1968 (nr 430) om mervärdeskatt; -

Fredagen den 29 november 1968

16 Nr 40

Ang. mervärdeskatt

betr. auktionsföretag

2) av herrar Fälldin (ep), Eriksson
i Bäckmora (ep) och Börjesson i Falköping
(ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under A 1 hemställa,
att riksdagen måtte antaga i reservationen
infört förslag till ändring av punkten
3 av anvisningarna till 2 § förordningen
den 6 juni 1968 (nr 430) om
mervärdeskatt, vilket förslag innebar ett
tillstyrkande av motionen II: 1277;

betr. beskattningen av konstverk

3) av herrar Stefanson (fp), Lundström
(fp), Fälldin (ep), Larsson i
Umeå (fp), Lothigius (h) och öhvall
(fp), vilka, under åberopande av innehållet
i motionerna I: 1011 och II: 1280,
ansett, att utskottet bort under A 1 hemställa,
att riksdagen måtte antaga i reservationen
infört förslag till ändringar
av 8 § och anvisningarna till 8 § förordningen
den 6 juni 1968 (nr 430) om
mervärdeskatt;

4) av herr Eriksson i Bäckmora (ep)
och herr Börjesson i Falköping (ep),
vilka likväl ej antytt sin åsikt;

betr. transporter till bland annat
Öland och Gotland

5) av herrar Stefanson (fp), Gösta Jacobsson
(h), Fälldin (ep), Eriksson i
Bäckmora (ep), Larsson i Umeå (fp),
Lothigius (h), öhvall (fp) och Börjesson
i Falköping (ep), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under A 1 hemställa,
att riksdagen måtte antaga i reservationen
infört förslag till ändring av
11 § förordningen den 6 juni 1968 (nr
430) om mervärdeskatt, vilket förslag
avsåg ett tillstyrkande av motionerna
I: 1019 och II: 1278;

6) av herr Lundström (fp), som dock
ej antytt sin mening;

betr. beskattningsvärdet

7) av herrar Fälldin (ep), Eriksson
i Bäckmora (ep) och Börjesson i Fal -

köping (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del erhålla
den lydelse, denna reservation visade,
samt att utskottet bort under A 1
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 1010 och II: 1279
antaga i reservationen infört förslag till
ändring av anvisningarna till 14 § förordningen
den 6 juni 1968 (nr 430) om
mervärdeskatt;

8) av herrar Stefanson (fp), Gösta Jacobsson
(h) och Lundström (fp), vilka
likväl ej antytt sin åsikt;

betr. avdragsrätten och faktureringsskgldigheten 9)

av herrar Stefanson (fp), Gösta Jacobsson
(h) och Lothigius (h), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del hava den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under A 1 hemställa, att riksdagen måtte
besluta ett tillägg till första stycket av
anvisningarna till 17 § förordningen om
mervärdeskatt med i reservationen angiven
lydelse, vilket förslag innebar tillstyrkande
av motionerna 1:1013 och
II": 1281;

betr. övergångsbestämmelserna

10) av herr Gösta Jacobsson (h), som
ansett, att viss del av utskottets yttrande
i anledning av motionerna I: 1018
och II: 1284 bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under A 1 hemställa, att riksdagen
måtte besluta ett tillägg till punkt 2 av
övergångsbestämmelserna av i reservationen
angiven lydelse.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! En av förutsättningarna
för att en schablonbeskattning av
typen mervärdeskatt över huvud taget
skall kunna fungera till rimliga administrations-
och kontrollkostnader är
givetvis, att lagstiftningen blir så enkel
och klar som möjligt. Det innebär
bland annat att undantagen inte skall
vara alltför många och inte så komplicerade,
att lagstiftningen blir svårtolkad
inte bara för den skattskyldige

Fredagen den 29 november 1968

Nr 40

och för statsverket utan också för dem
bland allmänheten som berörs av bestämmelserna
utan att själva vara direkt
skattskyldiga.

Naturligtvis gäller detta inte endast
undantagen utan även de andra bestämmelserna.
När å andra sidan mervärdeskatten
kommer att gripa över
vidare områden än omsättningsskatten
gör, är det naturligt att många har
svårt att förstå denna utvidgning. Därtill
kommer att redan omsättningsskatten
är belastad med skönhetsfel,
som om möjligt inte bör vidarebefordras
till den nya lagstiftningen.

Det är mot denna bakgrund jag har
försökt bedöma de frågor, som ingår
i proposition 137 och bevillningsutskottets
betänkande i anledning av den.

Man konstaterar med tillfredsställelse
att Kungl. Maj :t i propositionen i
flera avseenden har följt bevillningsutskottets
önskemål i utskottets betänkande
under vårriksdagen och sålunda
föreslagit klara förbättringar; i en del
punkter förenklingar, i andra rena förändringar.
Utskottet har därtill i några
fall ytterligare tillgodosett önskemål
som nu framförts motionsvägen.

Åtskilligt kvarstår dock som är mindre
tillfredsställande — det gäller både
spörsmål som ärvts från omsättningsskatten
och sådant som är nytt.

Två reservationer som jag har undertecknat
gäller frågor, som hänger kvar
från omsättningsskattens tid. De har
alltså diskuterats många gånger här i
kammaren, men jag hemställer i alla
fall, herr talman, att få anföra några
synpunkter.

1 reservation 1 påpekar reservanterna,
att skattebestämmelserna för statliga
och kommunala företag alltjämt
kommer att rubba den konkurrensneutralitet
som bör föreligga mellan olika
företagsformer.

Nu heter det visserligen, att skattskyldighet
bör föreligga för av stat och
kommun bildat företag, som avser att
tillgodose egna behov i den mån detta
företag också tillgodoser utomståendes

Ang. mervärdeskatt
behov, alltså om det föreligger s. k.
utåtriktad verksamhet vid sidan av den
egentliga. Men ett konkurrensförhållande
kan föreligga utifrån även när det
gäller statens och kommunens egna behov.
Då skyddas det allmänna företaget
gentemot utifrån konkurrerande
enskilda, som måste dras med mervärdeskatt.
Risken av ett sådant skatteskydd
har uppmärksammats av bland
andra riksdagens revisorer, som befarar
att när ren och fri konkurrens inte
föreligger, så kan den företagsekonomiska
effektiviteten bli lidande hos
det allmänna företaget. En konkurrens
inåt från enskilda företag blir då fiktiv.
Detta alltså oavsett att ett stort
statligt-kommunalt företag, som också
konkurrerar utåt, kan grunda sin konkurrens
på en omfattande verksamhet
för egna behov — en verksamhet som
är dess huvuduppgift — med speciella
förmåner och alltså redan därigenom
är i en förmånsställning, även om mervärdeskatt
skall betalas för tjänsterna
utåt.

Det gamla kravet, som framförts tidigare
här i kammaren, kvarstår alltså,
nämligen att de skatteskillnader som
snedvrider konkurrensen skall försvinna.

Beskattningen av konstverk har finansministern
nu ytterligare justerat
till det bättre. Det är emellertid tråkigt
att statsrådets och bevillningsutskottets
förslag alltjämt kan leda till betydande
tolkningsproblem och till besvärliga
kontrollåtgärder från skattemyndigheternas
sida.

Att skatt skall utgå vid försäljning
genom reguljär konsthandel är klart,
och därom är alla ense. Som motionärerna
påvisat kan emellertid oklarheter
uppstå om vad som menas med formuleringen
att försäljning sker »på annat
sätt än butiksmässigt eller i samband
med utställning». Om konstnären hyr
en lokal för kortare tid för försäljning
av sina verk, är han skattebefriad. Men
vad sker om han förhyr lokalen mera
permanent, enbart för försäljning av

Nr 40

Fredagen den 29 november 1968

Ang. mervärdeskatt

sina egna verk? Är han då också skattebefriad
eller inte?

Departementschefen säger i propositionen
att om konstnären »själv svarar
för arrangemanget» — alltså utställningen
-— »själv omhänderhar försäljningen
och således själv uppbär likviden
av köparen», då är försäljningen
skattefri. Men om den sker i samband
med utställning »under andra former
eller villkor», bör skatt utgå, förklarar
statsrådet.

Man kan ju knappast begära att
konstnären själv hela tiden skall sitta
i utställningslokalen och ta betalt av
kunden. Kanske måste han någon gång
gå ut, vara borta några timmar, och då
kan han ha en annan person som visar
utställningen och tar upp betalningen.
Skall då skatt utgå eller inte? Här finns
alltså åtskilliga gränsdragningssvårigheter
som kan få besvärande konsekvenser.

Reservanterna delar liksom motionärerna
vad två av finansministern själv
tillsatta utredningar har föreslagit,
först allmänna skatteberedningen och
sedan den utredning som har bearbetat
skatteberdningens förslag till mervärdeskatt.
Båda har ansett praktiska skäl
tala för att generellt hänföra konstnärernas
försäljning av egna verk till
verksamhet som faller utanför mervärdebeskattningens
ram. Yrkandet i reservation
3 överensstämmer härmed.

Till sist skulle jag vilja säga några
ord om två blanka reservationer som
jag har avgivit.

Den ena gäller den s. k. dröjsmålsräntan,
som är en besvärlig historia. Att
betydande svårigheter och inte önskvärda
verkningar av föreslagna bestämmelser
kommer att uppstå tror jag är
riktigt. Möjligheterna att komma ifrån
mervärdeskatt på räntan genom att använda
kontantbetalning med växlar kan
helt visst med framgång utnyttjas av
inånga företag, men åtskilliga kan säkerligen
inte gå den vägen. Fastän jag
alltså delar den kritiska inställningen
till utskottets förslag har jag av prak -

tiska skäl inte kunnat ansluta mig till
yrkandet i reservation 7.

Vad slutligen gäller mervärdeskatten
på biltransporter till och från Gotland
finner jag motionen välmotiverad, i varje
fall när det gäller Gotland. Det kan
inte vara rimligt att befolkningen på
denna stora ö till alla sin andra svårigheter
och besvärligheter också skall
drabbas av en beskattning, som säkerligen
blir unik i landet, när det gäller
att billedes ta sig fram till en del av
riket. För Öland är ju situationen bättre.
Dit har man snart en bro från fastlandet,
och belastningen av mervärdeskatten
till dess blir relativt blygsam, då
överfarten är kort.

Nu upprätthålles emellertid kontakt
mellan staten och en del gotländska
kommuner och trafikföretag i syfte att
skapa billigare trafikförsörjning för ön.
Utskottets uppgift att avtal i saken är
praktiskt taget klart, torde såvitt jag har
erfarit vara förhastad. Det blir tydligen
nya förhandlingar.

Då undrar jag om inte beskattningen
på biltransporterna mellan ön och fastlandet
borde kunna tas in i det sammanhanget
och lösas på ett sätt som
onödiggör ett specialundantag för Gotland.
Inte minst regeringen borde vara
intresserad av ett sådant alternativ. Det
är alltid tråkigt med undantag. Jag tror
att ett starkt intresse föreligger på olika
håll för att en rättvis lösning i en eller
annan form beträffande biltransporterna
till Gotland skall komma till stånd.

Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till reservationerna 1 och 3
till bevillningsutskottets föreliggande
betänkande.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Det ligger i sakens natur
att ett nytt skattesystem aldrig från
början kan ges en fulländad teknisk
lösning och att vi efter en tids erfarenhet
kommer att ha anledning att ompröva
vissa tekniska lösningar för mervärdeskatten.
Man kan säga att det råder
principiell enighet om att den tek -

Fredagen den 29 november 1968

Nr 40

niska utformningen så långt som möjligt
skall garantera konkurrensneutralitet,
och det råder väl också principiell
enighet i utskottet om att utformningen
skall vara sådan, att den nya
skatten blir så tekniskt lätthanterlig som
möjligt. De reservationer som föreligger
får väl sägas vara uttryck för skilda bedömningar
av vad som kan vara den
bästa tekniska lösningen.

Reservation 1, under vilken mitt
namn är antecknat, har herr Lundström
i sitt anförande motiverat. Jag har därför
ingen anledning att ta kammarens
tid i anspråk med några egna funderingar
därvidlag.

Beträffande auktionsföretagen har vi
pekat på vad vi menar kommer att bli
en olägenhet med den utformning som
anvisningarna till 2 § har fått enligt
propositionen och utskottsmajoriteten.
Det heter där: »Vid försäljning på auktion
av vara som utgör omsättningstillgång
eller annan anläggningstillgång än
byggnad i yrkesmässig verksamhet är
den skattskyldig, för vars räkning försäljningen
sker.»

Dessa auktioner sker på många sätt,
men det är mycket vanligt att auktionsförrättaren
så snart som möjligt efter
det att auktionen hållits redovisar till
den som gett honom uppdraget. Det innebär
att han själv står för alla kundförluster,
och betalningen kan inflyta
upp till ett halvår senare. Om auktionsförrättaren
under veckan efter auktionen
skall redovisa till sin uppdragsgivare,
skall han också redovisa moms
för den del av auktionen, som har omfattat
omsättnings- eller anläggningstillgångar,
men däremot inte för sådan del
som gäller personligt lösöre.

Det här systemet innebär, att auktionsförrättaren
utöver kundförluster
också skall stå för förlustrisken på den
mervärdeskatt som han överlämnat till
sin uppdragsgivare. Redovisningstekniskt
har han att särskilja den del av
auktionsinkomsterna, som belöper sig
på skattepliktiga varor, från den del
som gäller icke skattepliktiga varor.

Ang. mervärdeskatt

Vi anser att det vore rimligt att vederbörande
auktionsförrättare betraktades
som skattskyldig. Det skulle i och för
sig inte öka hans redovisningsbekymmer,
eftersom han i sin redovisning till
uppdragsgivaren ändå måste särskilja
de båda varugrupperna. Genom att göra
auktionsförrättare!! skattskyldig skulle
man eliminera de olägenheter jag tidigare
nämnt.

Beträffande konstverken instämmer
jag i de motiveringar som herr Lundström
har anfört.

Herr Lundström har utan att ställa
något yrkande också kommenterat effekten
av mervärdeskatten för de människor,
som inte har fast landförbindelse
och som dessutom måste betala
avgift för färjeförbindelserna. Såsom
skatten nu är utformad är man hänvisad
att betala mervärdeskatt på transportkostnaden
för personbil när man
skall över till fastlandet.

Utskottsmajoriteten har medgett att
problemet finns men hänvisar till den
överenskommelse beträffande Gotlandstrafiken
som är i vardande. Det är säkert
angeläget att man får till stånd en
sådan överenskommelse, men förhandlingarna
om detta har pågått mycket
länge och jag kan inte se, att motiven
för dessa förhandlingar och strävanden
ytterst har varit att eliminera mervärdeskatten,
utan dessa förhandlingar har
drivits på av andra skäl. Det positiva
utbytet av denna eventuella överenskommelse
skulle gotlänningarna alltså
ha fått med eller utan mervärdeskatt.

Vi har sagt att det inte finns skäl att
öka pålagorna för de människor som
är bosatta i områden utan fast landförbindelse
och att man därför borde göra
undantag från skatteplikt för sådana
här transportkostnader.

Det är ostridigt att frågan, huruvida
de villkorliga rabatterna och avbetalningsräntan
skall ingå i beskattningsvärdet
eller inte, rymmer många problem.
I propositionens förslag, till vilket
utskottsmajoriteten har anslutit sig,
sägs: »I vederlaget skall inräknas av -

Nr 40

Fredagen den 29 november 1968

Ang. mervärdeskatt

betalningstillägg, finansieringstillägg,
ränta och annat pristillägg som skall
erläggas av köparen enligt avtalet», dvs.
i samband med avbetalningshandel.

När vi velat ha en annan lösning så
bygger vi i princip på två huvudskäl.
Vi menar att denna ordning inte är
konkurrensneutral ur konsumentsynpunkt.
Den som för att förvärva en bil
eller en annan vara, som han inte är
i stånd att köpa kontant utan förskaffar
sig den enligt vanliga avbetalningsregler,
får betala mervärdeskatt också
på avbetalningstillägg, ränta osv. Är
han däremot i stånd att med goda vänners
hjälp eller på annat sätt ordna
borgen för ett vanligt banklån och sedan
betalar säljaren kontant, så slipper
han mervärdeskatt på dessa tillägg,
ty vanlig bankränta är icke mervärdeskattebelagd.
Ur konsumentsynpunkt föreligger
alltså inte konkurrensneutralitet.

Ur företagarsynpunkt möter detta
stora redovisningstekniska problem.
Det lär inte vara möjligt att beräkna
räntans storlek vid faktureringstillfället
eller vid det tillfälle när man upprättar
avbetalningskontraktet. Man vet
ingenting om diskontots utveckling under
avbetalningsperioden, och man
tvingas då att använda sig av den s. k.
raka räntan, om man med någon grad
av säkerhet skall kunna beräkna räntebeloppet
framöver. Den raka räntan har
ju kritiserats i många sammanhang.
Från konsumenthåll har man — det är
väl ingen överdrift att säga det — satt
in mycket kraftig kritik mot denna typ
av ränta.

Ett skattesystem som direkt uppmanar
till användning av den raka räntan
kan inte vara ett särskilt bra system.
En köpare, som är företagare, skall ju
för att kunna lyfta av mervärdeskatten
ha denna styrkt genom faktura och öppet
redovisad. Det får då anses innebära,
att om han har köpt en maskin,
eller vad det nu kan vara, på avbetalning
och — vilket är mycket vanligt —
det har skrivits en växel i sammanhang -

et, vilken skall diskonteras av säljaren,
får ju säljaren hela beloppet, alltså även
mervärdeskattebeloppet, i samband
med att han diskonterar växeln. Då har
han alltså tagit emot mervärdeskatten
och skall redovisa den för denna period.
Men sedan kommer ett antal
växelomsättningar. För varje växelomsättning
måste köparen för att denna
skatt skall bli avlyftbar få ett besked
om hur stor del av totalbeloppet som
utgör mervärdeskatt. Det finns då skäl
att fråga sig vem som då skall fakturera
denna mervärdeskatt. Banken eller
finansieringsinstitutet, som tagit emot
växeln och avbetalningskontraktet som
säkerhet vid dess sida, kan rimligen
inte göra det eftersom de inte är skattskyldiga
och inte redovisningsskvldiga.
Säljaren har, såvitt jag förstår, ingen
möjlighet att utfärda ännu en faktura,
ty då skulle han utfärda faktura över
pengar som han inte får.

Jag förstår inte hur det skall gå till,
men kvar står frågan: Vem styrker på
det sätt som generellt krävs att köparen
har erlagt mervärdeskatt vid växelomsättningen
och hur stor mervärdeskatten
är vid det tillfället?

Det finns säkert fler frågor att ställa
i detta sammanhang, men jag har försökt
visa att det på detta område kommer
att rymmas väldigt många och
svårlösta redovisningstekniska problem.
För att eliminera detta föreslår vi att
det avbetalningstillägg, finansieringstillägg
och den ränta, som skall erläggas
av köparen enligt avbetalningsavtalet,
icke skall ingå i det skattepliktiga
beloppet. Jag medger att det medför
ett litet skattebortfall, men å andra sidan
kan detta inte vara så stort, att det
finns skäl att väga det mot det betydande
merarbete och de svårigheter som
både säljaren och köparen råkar ut för
i sammanhanget.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationerna 1,
2, 3, 5 och 7 och i övrigt bifall till utskottets
hemställan.

Fredagen den 29 november 1968

Nr 40

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Genom den kompletteringsproposition,
om jag får kalla den
så, till vårriksdagens huvudproposition
om mervärdeskatt som vi nu skall behandla
har den nya skatteformen i sina
återstående detaljer slutligt förts i
hamn. Det är ett skattetekniskt mycket
viktigt steg, som statsmakterna här tagit
på den indirekta beskattningens område.
Jag tror att vi får ett skattetekniskt
ganska tillfredsställande instrument
i den nya skatten. Att den kommer
att bli omständlig och tungrodd,
särskilt i början, får vi dock inte blunda
för.

Särskilt betydelsefullt är att vårt land
härmed accepterat en skatteform, som
gäller för flertalet av Europas länder.
Reformen innebär bl. a. att vårt näringsliv
på detta område kommer på
samma konkurrensnivå som näringslivet
i det kontinentala Europa, och det
är mycket värdefullt.

Jag vill emellertid i detta sammanhang
upprepa vad jag sade i våras, nämligen
att det är att beklaga att vi inte
då — i våras alltså — begagnade det
historiska tillfället till att genomföra
en skattereform av större format, som
omfattade även en viss del av den direkta
beskattningen och som i varje
fall hade gått ut på ett slopande av
punktskatterna och energiskatten. Det
kan vi emellertid för dagen inte göra
någonting åt.

Jag vill hoppas att den nya skatten
i fortsättningen inte kommer att förfuskas
genom undantag. Regeln måste
här vara att det inte får förekomma
några undantag, såvitt inte alldeles särskilda
skäl föreligger för sådana.

Sedan vill jag också uttrycka den
förhoppningen att mervärdeskatten, såsom
varit avsett, blir konkurrensneutral
i anda och sanning och inte användes
för ovidkommande uppgifter.
Den får inte bli en »Mädchen fur alles»,
så att säga.

Det senare säger jag med tanke på de
skattearrangemang, som i dagarna i va -

Ang. mervärdeskatt
lutapolitiskt syfte träffats i Västtyskland,
arrangemang som innebär att exporten
får en skattebelastning på fyra
procent, medan importen får en skatterabatt
på mervärdeskatten med samma
procentsats.

Innebörden härav blir att man i Västtyskland,
för att kunna undgå apprecieringen
av D-marken, genom ändringar
i mervärdeskatten i realiteten skapar
en dubbel tysk valuta med en kurs
för varuhandeln och en kurs för kapitalrörelserna.
Jag ställer mig ytterst
skeptisk till att skattelagstiftningen används
för sådana ovidkommande syften.
Jag hoppas att det inte skall smitta av
sig till andra länder, och att åtminstone
inte herr Sträng hoppar på liknande
ting här hemma. Systemets flexibilitet
är medaljens farliga baksida, skulle
jag vilja säga. Försiktighet tillråds!

Jag övergår härefter till dagens text,
sådan den finnes uttryckt i reservationerna.
Mängden av reservationer kan ge
intrycket att oenigheten inom bevillningsutskottet
varit stor, men så har
inte varit fallet. Oenigheten har inskränkt
sig till en del i och för sig intressanta
detaljfrågor, som dock trots
allt inte varit av väsentlig betydelse för
helheten, dvs. för skatten som sådan.

Det principiellt viktigaste spörsmålet
kommer enligt min mening till uttryck
i reservation 1 av herr Stefanson m. fl.
under rubriken Stat och kommun. Det
är, som herr Lundström nyss sade, skattens
konkurrensneutralitet som reservanterna
här tar sikte på. Även utskottsmajoriteten
har förståelse för vad det
här gäller, men reservanterna har velat
gå ett steg längre. Vi vill att det i skatteförordningen
uttryckligen skall slås
fast, att verksamhet som stat och kommun
bedriver skall räknas som yrkesmässig
och sålunda bli skattepliktig när
den drives i konkurrens med enskild
verksamhet. Det skulle alltså uttryckligen
stå »i konkurrens med enskild
verksamhet». Majoriteten vill att till yrkesmässig
verksamhet, bedriven av stat
och kommun, endast skall hänföras rö -

Nr 40

Fredagen den 29 november 1968

Ang. mervärdeskatt

relse som bedrivs i bolagsform eller avser
annat än egna behov.

Vi menar att konkurrensen under
alla förhållanden måste drivas på lika
villkor. Det är framför allt en del mindre
företag som eljest kan komma i ett
ogynnsamt läge. Som exempel har
nämnts tvätterierna. Jag instämmer i
bifallsyrkandet till reservation 1.

Jag kan också i väsentliga stycken
instämma med herr Fälldin när det gäller
reservation nr 5 om Gotland och
Öland, men jag är fullt medveten om
att den reservationen kanske är en liten
skatteteknisk skönhetsfläck i detta
sammanhang.

En fråga som ligger mig personligen
särskilt varmt om hjärtat behandlas i
reservation 9. Det är en praktisk fråga,
där tanken är att åstadkomma en förenkling.
Det gäller den skattemässiga
behandlingen av avdragen för traktamente.
Kravet på faktura från säljaren
måste nämligen leda till ett mycket
tungrott administrativt system inom
själva näringslivet, kanske även i fråga
om skattekontrollen. Det gäller här
hundratusentals fall årligen.

Reservanterna föreslår i förenklingssyfte
att kravet på faktura skall slopas
och att skattskyldig, som enligt reseräkning
eller kvitterad avlöningslista
till anställd faktiskt utbetalt traktamente
motsvarande av riksskattenämnden
fastställt normalbelopp — det är också
ett villkor — skall äga rätt till avdrag
såsom för ingående skatt med ett belopp
motsvarande 6 procent av traktamentsbeloppet.
Detta är en schablon,
som utgår ifrån att skatten på kost och
logi utgår på grundval av ett till 60
procent reducerat underlag. Genom
att det fordras reseräkningar skapas garantier
för att något fusk inte skall förekomma.
Ett liknande system tillämpas
i Västtyskland och Holland och har veterligen
där fungerat smidigt och bra
och utan anmärkningar från skattemyndigheternas
sida.

Jag yrkar alltså bifall till reservation
nr 9.

Jag är ensam sparv i tranedansen i
fråga om reservation nr 10 rörande
övergångsbestämmelserna. Det gäller
ett specialfall. I de fall då det är fråga
om skattepliktigt tillhandahållande före
årsskiftet och säljaren redovisar allmän
varuskatt enligt kontantprincipen, så
skall vid likvid efter årsskiftet mervärdeskatt
utgå.

I vissa fall, där varuskatteförordningens
reduceringsregler blir tillämpliga,
måste säljaren — om han inte gjort något
förbehåll för ändring i beskattningen
—• redovisa mervärdeskatt efter 10
procent trots att han debiterat sina köpare
allmän varuskatt efter endast 6
procent. Han får alltså om det vill sig
illa — jag understryker det — vidkännas
en förlust.

Min tanke har varit den att ifrågavarande
skatt visserligen skall anses som
mervärdeskatt men att samma procentsats
skall utgå som om förordningen
om allmän varuskatt hade tillämpats.

Utan större förhoppningar om att ha
lyckats övertyga kammaren om riktigheten
i denna ståndpunkt, herr talman,
yrkar jag trots allt bifall även till reservation
nr 10.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Enligt författningen om
mervärdeskatt är inkomst av transport
av vara eller av förmedling av sådan
tjänst att betraktas såsom skattepliktig.
Detta är något nytt och det skall träda
i kraft den 1 januari 1969. För närvarande
utgår inte omsättningsskatt på
transporter, utan det skattepliktiga området
utvidgas alltså nästa år.

Vissa undantag från skatteplikten
medges dock. De återfinns i förordningens
11 §. Något undantag för tjänst
i form av transport av personbilar,
bussar och andra fordon för persontransporter
finns dock inte och föreslås
inte heller. Det är här Öland och
Gotland kommer in.

Det innebär exempelvis att transportkostnaden
för fordon som fraktas på

Fredagen den 29 november 1968

Nr 40

fartyg skall beläggas med mervärdeskatt.
Varje gång en person som bor
på Öland eller Gotland skall ha sin
personbil med på resa till fastlandet
skall han alltså erlägga mervärdeskatt
på transportkostnaden för den bilen.
Det innebär en extrakostnad på 10—11
kronor när en gotlänning skall resa till
fastlandet och tillbaka. Den sammanlagda
skatteintäkten på sådana transporter
beräknas uppgå till 0,5 miljon
kronor per år. För den som gör en sådan
resa några gånger om året blir det
en ganska dryg extra kostnad på grund
av skatten, som läggs ovanpå den redan
tidigare höga kostnaden för biltransporten.
Det rör sig för närvarande
om cirka 100 kronor bara för biltransporten.

Det kan väl inte anses vara alltför
extravagant om hela familjen reser med
någon gång varje år till fastlandet, då
Gotland är ett ganska begränsat område
och då många där bosatta personer
har nära släktingar och andra anhöriga
på fastlandet, och det är angeläget att
de kan komma över och träffas någon
gång varje år.

Om nu en familj på två vuxna och
tre barn, alltså ungefär så många som
ryms i en vanlig bil, och barnen är över
12 år, skall göra en sån här resa så
kostar personbiljetterna för resan i turistklass,
alltså den billigaste, tur och
retur 338 kronor. Till detta kommer sedan
fraktkostnaden på ca 100 kronor
för bilen. Sammanlagt kostar det alltså
familjen 438 kronor att komma över
till fastlandet. Om den här familjen
från Gotland företar en sådan resa,
måste den lägga ut mellan 400 och 500
kronor innan den kommer till fastlandet,
där övriga svenskar finns, som
alltså inte behöver betala denna fraktkostnad.
Gotlänningarna får alltså betala
mycket höga kostnader för att komma
till en plats, där man i egentlig
mening startar resan, t. ex. en semesterresa.

Om vi bedömer skattefrågan mot denna
bakgrund, finner vi att det är ganska

Ang. mervärdeskatt
hårt att alla som har förmånen att bo
på fastlandet skall lägga på gotlänningarna
ytterligare skatt som gör bördan
ännu tyngre. Vi måste ju dock betala
bilskatt med samma belopp som andra
svenskar, trots att vi bara har ett område
som är 13 mil långt och 5 mil
brett att köra på. Det är klart att bilen
inom ett sådant område inte kan utnyttjas
på samma sätt som om det hade
funnits fast förbindelse med övriga Sverige.
Varje gång en familj av normal
storlek skall företa denna sjöresa, måste
den betala ett belopp som är två till
tre gånger större än den årliga bilskatten.

Det är därför synnerligen motiverat att
den mervärdeskatt det här gäller inte
lägges ovanpå våra tidigare stora kostnader.
Av denna anledning har riksdagsmän
från de olika partierna, som representerar
Kalmar län och Gotlands län, motionerat
om undantag från skatteplikt
vid transport av registrerade bilar, bussar
och övriga för personbefordran avsedda
fordon mellan område utan fast
landförbindelse och fastlandet.

Vår motion är ganska begränsad och
avser inte befrielse från mervärdeskatt
på andra fraktkostnader, t. ex. godsfrakter,
långtradarfrakter och liknande,
trots att fraktkostnaderna per mil är
avsevärt högre vid transporter mellan
Gotland och fastlandet än vid transporter
på själva fastlandet, vilket innebär
att momsen i detta fall blir relativt
sett högre eftersom skatt utgår på en
högre kostnad.

Landshövding Westerlind har i sin
utredning beräknat att godsfraktkostnaderna
per år uppgår till 14,6 miljoner
kronor vid transporter mellan Gotland
och fastlandet, men att fraktkostnaderna,
om gotlänningarna haft samma
frakttaxor som SJ, uppgått till endast
9,3 miljoner kronor. Kostnaderna för
transport av gods till Gotland är alltså
mycket högre. Detta medför bl. a. att
de produkter, som konsumeras på Gotland
och som inte produceras på ön,
blir avsevärt dyrare än på fastlandet

Nr 40

Fredagen den 29 november 1968

Ang. mervärdeskatt

och att de varor, som produceras på
Gotland och som säljes utanför Gotland,
belastas med en hög frakt så att
producenten får lägre priser än om
frakttaxor som tillämpas på fastlandet
hade använts.

Dessa förhållanden påverkar i sin
tur den gotländska befolkningens standard.
Lägre priser på produkter som
tillverkas ger producenterna och deras
anställda lägre arbetsinkomster. Detta
framgår också av de inkomster som
gotlänningarna har. Jag har studerat inkomsterna
enligt de senaste taxeringarna
och funnit, att gotlänningarna vid
en jämförelse mellan de olika länen har
den lägsta skattekraften. Samma är också
förhållandet med ett undantag, om
vi jämför de kommunblocksanpassade
A-regionerna. Enligt 1966 års taxering
hade Gotland en skattekraft på 69 om
medelskattekraften för hela riket var
100. Som exempel kan nämnas att
Stockholm—Södertälje-regionen samtidigt
hade en skattekraft på 144.

LO:s utredningar om lönerna inom
industrin ger vid handen att industriarbetarlönen
är avsevärt lägre på Gotland
än i den övriga delen av landet.
Den låga skattekraften medför i sin tur
att skattetrycket blir relativt högt. Men
fraktkostnaderna medför också att priset
på konsumtionsvaror är relativt
högt på Gotland. Enligt 1964 års dyrortsundersökning
låg indextalet på Gotland
11 enheter högre än i Stockholm,
säkert till stor del beroende på fraktkostnaderna.
Trots detta tillhör Gotland
dyrortsgrupp 3, medan Stockholm tillhör
dyrortsgrupp 5.

Gotland ligger också illa till när det
gäller skatteutjämningen. Låg skattekraft
och högt skattetryck utgör ju
grunderna för den statliga skatteutjämningen.
Man tycker då att Gotland skulle
tillhöra de skattekraftsområden som
får de högsta skatteutjämningsbidragen,
men så är inte fallet. Medan Gotlands
primärkommuner får bidrag med upp
till 90 procent av medelskattekraften
får t. ex. kommuner i mellersta Norr -

land bidrag med 110 procent. Jag tycker
att det är riktigt att kommunerna
i mellersta Norrland får detta skattebidrag,
men det är fel att inte Gotland
får efter samma regler.

Som kammarens ärade ledamöter ser
så kostar det att bo på Gotland, men
den kostnaden lägges på människor som
har lägre inkomster än i övriga delar
av riket. Vad betyder detta? Jo, att
Gotlands befolkning lever på en avsevärt
lägre standard i medeltal än övriga
medborgare i Sverige.

Det skall inte döljas att det också
finns fördelar med att på bo Gotland.
Fördelarna ligger naturligtvis i vår fina
miljö. Vi har frisk, ren luft, och vi
har rent vatten kring våra kuster. Vi
har en säregen och vacker natur med
rara växter och sällsynta fåglar. Det
lever man dock inte på.

Gotlänningarna trivs på Gotland och
vill bo kvar där. Men alla nackdelarna
har medfört att det är svårt att få företagsamhet
till ön som kan ge befolkningen
sysselsättning. Därför har också
stora skaror — över 9 000 personer
— fått lämna Gotland under 15 år. Enligt
tillgängliga prognoser kommer avfolkningen
att öka kraftigt under 1970-talet. Vi måste därför söka få bort de
nackdelar som finns på Gotland. En av
dem är de höga fraktkostnaderna, och
om kammaren i dag följer bevillningsutskottets
majoritet kommer ytterligare
kostnader att läggas på frakterna och
därmed ytterligare bördor på gotlänningarna.

Nu åberopar utskottet det preliminära
avtal som nyligen har slutits mellan
staten å ena sidan och vissa gotländska
kommuner och trafikföretag å den andra
sidan just med syfte att få till stånd,
som man skriver, »en tillfredsställande
transportförsörjning för Gotland till
lägsta möjliga priser». Detta låter ju väldigt
fint! Vidare läser man i avtalet att
det »skall därvid bl. a. innefatta särskild
nedsättning av biljettpriset för
personer bosatta på Gotland».

Vilka är det då som har träffat detta

Fredagen den 29 november 1968

Nr 40

avtal? Jo, de tre kommuner, som har
hamnar till vilka Gotlandsbolagets båtar
går mellan Gotland och fastlandet.
Gotlands övriga elva kommuner har inte
tillfrågats. Landstinget har deltagit
i förhandlingarna men har inte undertecknat
avtalet. Rederi AB Gotland har
inte heller undertecknat det. Bolaget
hänvisar till aktiebolagslagens bestämmelser
och har inte ansett sig ha möjligheter
att skriva på. De som preliminärt
har skrivit på detta avtal är alltså
inte representanter för Gotland utan
endast för tre kommuner och privata
transportföretag.

Uppgörelsen innebär väl i stort, att
15 miljoner kronor anslås under en tioårsperiod
för nedbringande av hamnavgifter
och ersättningar för tjänster
och upplåtelser i hamnen som belastar
trafiken. Vidare skall en särskild delegation
tillsättas som har till uppgift att
speciellt främja planering och samordning
av trafiken. Taxestrukturen skall,
som det har sagts förut och som det
står i det preliminära avtalet, innefatta
en särskild nedsättning av biljettpriset
för personer bosatta på Gotland.

De 15 miljoner kronorna på 10 år gör
1,5 miljoner per år, en mycket liten
summa i detta sammanhang. Öland får
snart en bro, som ölänningarna är att
gratulera till. Den kostar väl 70—80
miljoner kronor, kanske mer, och ändå
är avståndet mellan Öland och fastlandet
mycket kort i förhållande till avståndet
mellan Gotland och fastlandet.
Bron drar kapitalkostnader och underhållskostnader,
vilka kanske går upp
till 7—8 miljoner kronor årligen, och
då bjudes vi på Gotland 1,5 miljoner
kronor.

När man gör denna jämförelse, ser
man ju hur Gotland behandlas i detta
sammanhang, när vi har minst tio
gånger så långt till fastlandet som
Öland har. Om riksdagen i dag godkänner
bevillningsutskottets förslag tar
man nu tillbaka en tredjedel av detta
bidrag, alltså en halv miljon kronor eftersom
hela bidraget var 1,5 miljoner

Ang. mervärdeskatt
om året. För övrigt ser det nu ut som
om avtalet inte skulle komma till stånd.

Till sist, herr talman, vill jag bara
säga att det som vi motionärer begärt
är endast ett undantag från mervärdeskatt
på passagerarfordon, fordon som
på fastlandet framförs på väg och alltså
inte då blir föremål för mervärdebeskattning.
Varför skall vi gotlänningar
som transporterar bilar och andra passagerarfordon
7 till 14 mil på båt betala
skatt för transporten på den sträckan?

Motionerna syftar endast till att undanröja
de orättvisor i beskattningen
som inträder den 1 januari 1969, om
reservationen nr 5 av herr Stefanson
m. fl. inte blir bifallen av riksdagen
i dag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr 5.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Under motionen nr 1019
i denna kammare saknas mitt namn.
Anledningen härtill är endast, att jag
på grund av sammanträde med 1967
års polisutredning befann mig i Malmö
den 5 november, den dag motionen ingavs,
varför jag inte hade tillfälle att
underteckna densamma.

De i motionen framförda synpunkterna
delar jag helt. Gotland och Öland
befinner sig onekligen i ett speciellt
ogynnsamt läge ur kommunikationssynpunkt,
och det finns därför all anledning
tillse att gotlänningarnas och ölänningarnas
situation icke förvärras.

De i nämnda motion berörda problemen
har utförligt, initierat och engagerat
behandlats av föregående talare. Jag
kan därför fatta mig mycket kort. I allt
väsentligt kan jag instämma med herr
Österdahl och jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till reservation nr 5.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det föreliggande betänkandet
avser en proposition, som riksdagen
under vårens session beställde

Nr 40

Fredagen den 29 november 1968

Ang. mervärdeskatt

av Kungl. Maj:t. Jag finner det liksom
herr Lundström mycket tillfredsställande
att vi har kunnat skapa en sådan
metodik, att riksdagen kan granska ett
lagförslag under vårsessionen och föra
fram de synpunkter, som den anser vara
angelägna, varefter Kungl. Maj:t till
samma års höstriksdag också efter
granskning kan lägga fram ett korrigerat
förslag.

Utskottet säger i sitt betänkande att
det i stort kan godkänna vad Kungl.
Maj:t har föreslagit. Jag tänker då särskilt
på förslaget i den proposition som
vi nyligen behandlade beträffande beskattningen
av begagnade bilar, då riksdagen
beslöt att lägga en accis på alla
nya bilar för att få in samma summa
som man räknat med skall bortfalla i
och med att begagnade bilar undantas
från mervärdeskatten.

Vidare är övergångsbestämmelserna
av betydelse. Propositionens förslag innebär,
så långt jag förstår, en smidig
övergång från varuskatteförordningen
till mervärdeskattesystemet.

När jag konstaterar detta, kan jag
tillägga att principen om övergång till
mervärdeskatt i stort iir accepterad.
Ingen yrkar avslag därvidlag. I våras
fanns ett avslagsyrkande, men det tog
ingen på allvar. Nu bekräftas sålunda
övergången till den nya ordningen.

Ett stort intresse kan iakttas för denna
skatteförfattning. Såväl experter som
blivande skattebetalare studerar nu
grundligt denna författnings bestämmelser.
Det vittnar om att man eftersträvar
en sådan tolkning av lagstiftningen att
den skall få avsedd effekt.

Jag vill inte påstå annat än att det
finns åtskilliga oklarheter. Olika tolkningar
kan förekomma — så är det med
alla nya skatteförfattningar, och särskilt
när det gäller en så här genomgripande
omläggning kan delade meningar
råda. Jag skall inte ta upp något
detaljresonemang, eftersom jag vet att
många av kammarens ledamöter tycker
att hela plenum i dag är onödigt och
säger: »Vi skall resa då och då.» Där -

för är man otålig, och jag är känslig
för de synpunkterna — inte för att jag
skall resa själv, herr talman, utan med
tanke på andra.

Men när reservanterna nu återigen
säger att det måste bli en annan och
bättre ordning på förhållandet mellan
å ena sidan stat och kommun som företagare
och å andra sidan det enskilda
näringslivet, så tycker jag att reservanternas
ställningstagande är litet
egendomligt. Under vårriksdagen gjorde
bevillningsutskottet och beslöt riksdagen
mycket bestämda uttalanden som
innebar att vi tillstyrkte statsrevisorernas
förslag att i den mån det gäller
affärer, där privata företag konkurrerar
med statliga, skall inte skatterna väga
till förmån för det statliga anbudet. Detta
har vi sagt ifrån, och när författningen
träder i kraft den 1 januari
1969 skall den tillämpas så. Därmed
borde den här frågan vara utagerad,
men hela oppositionen har samlats
kring reservationen. Jag tycker inte att
skälen för reservationen är bärande,
om man läser vad vi har skrivit under
vårriksdagen. Därför hänvisar vi bara
till vad vi sade i vårt förra betänkande
och skriver ingenting särskilt om saken
i det nu föreliggande.

När det gäller reservationerna i övrigt
skall jag inte falla för frestelsen
att polemisera mot herr Fälldin. Vad
han sade här i talarstolen måste innebära
att han har missuppfattat frågeställningen.
Det skulle föra för långt
att bemöta honom i detalj, men jag vill
ha sagt att det inte blir fråga om att
avbetalningar på ett gjort köp kan beläggas
med mervärdeskatt. När man avslutar
en affär har det ingen betydelse
om betalningen sker med check, växel
eller kontanta pengar — det är ju betalningsmedel
—, utan mervärdeskatten
skall räknas på varans pris om det
är en rörelse, och sedan får köparen,
om han är skattskyldig på det sätt herr
Fälldin antog, dra av denna mervärdeskatt
på sin inleverans. När sedan amorteringarna
sker kan inte herr Fälldins

Fredagen den 29 november 1968

Nr 40

resonemang gälla; såvida det inte är
fråga om kredit till säljaren, men jag
uppfattar det så att saken gäller en
växel som skulle diskonteras i bank.

Men här finns en annan sak av mycket
stort intresse, herr talman, som
herr Österdahl och även herr Schött
har talat om, nämligen momsen på
transportkostnaden för personbilar till
och från Gotland och Öland. Herr Österdahl
framhöll i väl valda ordalag
hur svårt den gotländska befolkningen
har det, hur mycket lägre dess levnadsstandard
är än övriga svenskars.
Det var åtskilligt utanför momsdebatten
som kom med. Nu känner jag inte igen
herr österdahls siffror. Han säger att
mervärdeskatten på dessa personbilstransporter
skulle bli en halv miljon
kronor. Vad räknar herr Österdahl in
i den summan — är det I-registrerade
bilar eller inkluderar den också turisternas
bilar? Våra experter i utskottet
har kommit fram till att det rör sig
om högst 100 000 kronor per år, men
herr Österdahl har andra uppgifter som
innebär att beloppet skulle vara fem
gånger större. Det är siffran vi har
olika meningar om.

Herr Österdahl säger att alla vi gotlänningar
betalar bilskatt, och det hoppas
jag. Med hjälp av bilskatten satsar
man nu ur specialbudgeten 100 miljoner
kronor på en bro till Öland, ölänningarna
får alltså tillbaka sina bilskattepengar.
Staten bjuder 15 miljoner kronor
till gotlänningarna, och det beloppet
skall täcka mer än mervärdeskatten.
Då säger herr Österdahl att den saken
har inte kommunerna godkänt och inte
heller Gotlandsbolaget. Det må vara,
men i och med att anbudet har getts gäller
det väl för statsmakterna och för vederbörande
parter att komma överens
om sådana former för överenskommelsen
att det blir kompensation inte bara
för mervärdeskatten på personbiltransporterna
— som kostar låt oss
säga 100 000 kronor om året — utan
att ett belopp därutöver kan användas
för att över huvud taget nedbringa

Ang. mervärdeskatt
taxorna i denna trafik. Jag unnar så
väl gotlänningarna att få det stödet.
Det vore märkvärdigt om man inte
skulle finna former för att ta emot
dessa pengar. Man kan naturligtvis tvista
om beloppet — 1,5 miljoner kronor
om året under 10 år — och säga att
det är otillräckligt. Men påståendet att
mervärdeskatten kommer att drabba
gotlännnigarna alldeles särskilt hårt,
när det ställs i utsikt att kompensation
kommer att ges med långt större belopp
än det här är fråga om, tycker jag inte
väger så tungt.

För övrigt, herr Österdahl, skall vi
akta oss för undantag från dessa skatteregler.
Allra minst skall vi införa en
provinslagstiftning i vårt land. Saken
får ordnas på annat sätt. Jag tycker att
Kungl. Maj :ts förslag i detta avseende

— egentligen var det väl ett förslag av
en tjänsteman inom Kungl. Maj :ts kansli

— är ett seriöst förslag som eliminerar
de besvärligheter som gotlänningarna
skulle få genom att mervärdeskatten
drabbar personbiltrafiken.

De frågeställningar, som reservationerna
i övrigt tar upp, är kända. Vad
gäller kostnärerna är bara att säga att
Kungl. Maj:t har tagit ytterligare ett
steg för att befria levande kostnärer
från mervärdeskatt. Nu vill man ha fullständig
frihet. Ja, det är svårigheter
när det gäller definitioner. Jag vill inte
säga att den formulering som nu föreslås
och som utskottsmajoriteten vill
godkänna är invändningsfri, men jag
tror att man har gått så långt som
över huvud taget är möjligt när det
gäller att lämna försäljningen av konst
utanför mervärdebeskattningen. Jag har
inte heller hört att konstnärerna som
kår har protesterat mot det förslag som
nu ligger på riksdagens bord.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag i samtliga punkter.

Herr ÖSTERDAHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ordförande,
herr Ericsson, nämnde att momsen i fal -

Nr 40

Fredagen den 29 november 1908

Ang. mervärdeskatt

let Gotland inte skulle kosta mer än
100 000 kronor per år. Jag vet inte varifrån
han har fått dessa siffror. I motionen
har vi redovisat att 82 000 personbilar
och cirka 200 bussar transporteras
mellan Gotland och fastlandet
varje år. Enligt beräkningar som har
gjorts av Gotlandsbolaget kostar dessa
transporter fem miljoner kronor, det
skulle innebära en halv miljon i skatt
per år. Att herr Ericsson inte vill räkna
med turisterna är en annan sak. Turisterna
som kommer till Gotland gör
det möjligt för många gotlänningar att
få inkomster så att de kan leva kvar
där. Det är alltså ur gotländsk näringspolitisk
synpunkt nödvändigt att turisterna
kommer till Gotland. Såvitt jag
vet rörde sig avtalet om 15 miljoner
kronor, således 1,5 miljoner kronor per
Ar. Om förslaget bifalles, går 500 000
kronor bort, eller en tredjedel.

Herr Ericsson sade att vi skall akta
oss för undantag. Men det är just ett
undantag från vad som gäller i det
övriga Sverige som riksdagen här har
att behandla, nämligen att de bilar som
fraktas på båtar skall beskattas. Bilar
som går på fastlandet beskattas inte genom
den extra mervärdeskatten. Vi
skall alltså inte ha ett undantag från
själva mervärdeskatten, utan vi skall
ha ett undantag från det undantag som
Gotland blir utsatt för.

Detta är en mycket viktig fråga för
gotlänningarna, och det är angeläget att
vi får igenom vårt förslag här i riksdagen.
Man skall inte bara tid efter annan
lägga olika bördor på gotlänningarna
och inte ge dem någonting igen.
Man måste någon gång se till att gotlänningarna
också får en uppmuntran så
att de märker att statsmakterna har
någon tanke på Gotland. Då tycker jag
att det kan vara lämpligt att börja med
mervärdeskatten, som speciellt drabbar
Gotland.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
5.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Jag avser bara att säga
några ord om den av mina motioner
som inte har blivit tillstyrkt, nr 1015
angående frivilligt inträde i skattesystemet.

Motionen är baserad på diskussioner
och samråd mellan min egen branschorganisation,
Sveriges handelsagenters
förbund, och Sveriges grossistförbund.
Båda dessa organisationer har bland
sina medlemmar ett ganska stort antal
företag som, därest frivilligt inträde
icke skulle beviljas, skulle få sina villkor
försämrade i förhållande till vad
som gäller för andra distributionsformer
inom handeln.

Nu skall jag inte alls ta upp tiden
med någon bakgrundsskildring av denna
detaljfråga. Ärendet är mycket väl
refererat i betänkandet. Jag vill bara
konstatera att det andra kriteriet för
frivilligt inträde som angives i utskottets
skrivning, nämligen »mera påtagliga
snedvridningar i konkurrensförhållandena»,
utan tvivel är för handen beträffande
handlesagenterna. Inom organisationen
förbereder vi nu en framställning
till Kungl. Maj:t, vilket ju är
den väg som utskottet anvisar, samtidigt
som motionen avstyrkes.

Jag vågar väl räkna med att den
anda av öppen samarbetsvilja, som
präglat hela detta arbete med intrikata
tekniska detaljer och problem med anpassningen
till det nya skattesystemet,
även kommer att prägla förhandlingarna
i nästa steg — mellan organisationen
och Kungl. Maj :t.

I detta sammanhang vill jag passa
på att tacka utskottet för behandlingen
av problemet med annonsbyråerna och
de utländska uppdragsgivarna. Det var
just en teknisk fråga, och den kunde
utskottet lösa på ett enkelt sätt som
tillfredsställer både annonsbyråerna,
vilkas talesman jag blev i detta ärende,
och mig som motionär.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Fredagen den 29 november 1968

Nr 40

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Att tillämpningen av
mervärdeskatten och redovisningen av
den efter den 1 januari nästa år kommer
att vålla avsevärda bekymmer är
något som det inte behöver råda några
delade meningar om. Det bör även
framhållas hur angeläget och nödvändigt
det är att skattemyndigheterna är
medvetna om att det blir så många nya,
som är helt ovana vid denna form av
skatteredovisning. Under en övergångstid
måste skattemyndigheterna ha överseende
med begångna fel och på bästa
sätt lämna sin hjälp till det stora antal
medborgare som nu blir redovisningsskyldiga
i detta nya skattesystem.

Utöver detta vill jag bara säga några
ord om försäljning och reparation av
begagnade bilar hos bilfirmorna. Jag
skall inte särskilt fresta tålamodet hos
dem som vill resa hem så snart som
möjligt och som utskottets ordförande
sade sig ha respekt för — det har naturligtvis
också jag.

När riksdagen i slutet av maj månad
fattade beslut om mervärdeskatten,
uppsköts behandlingen av förslaget
om att denna nja skatt också skulle
träffa den yrkesmässiga försäljningen
av begagnade bilar. Från olika håll befarades
allvarligt att svårigheter med
att inkassera skatt på begagnade bilar
skulle uppstå. Vi motionerade och Motorbranschens
riksförbund uppvaktade
bevillningsutskottet i detta ärende. Om
mervärdeskatt på begagnade bilar hade
beslutats, hade med stor sannolikhet
bilaffärerna i betydande omfattning
flyttat bort från den legala bilhandeln
ut på gator och torg eller ut i buskarna
och således kommit att ske under mera
okontrollerade former.

När därför finansministern i föreliggande
kompletteringsproposition godtagit
förslaget att slopa mervärdeskatten
på de begagnade bilarna, finns det
anledning att hälsa detta med tillfredsställelse.
En höjning av accisen på nya
bilar är ett bättre förslag, inte minst ur
trafiksäkerhetssynpunkt. I min motion

Ang. mervärdeskatt

nr 1:1017 och herr Nordgrens motion
nr IT: 1283 har föreslagits att delar och
material som uttages ur ett företags lager
vid förbättringsarbeten på begagnade
personbilar ej skall beskattas i andra
fall än då en standardhöjning på fordonen
åstadkommes. För min del ser jag
detta förslag också ur trafiksäkerhetssynpunkt.
De bilar som firmorna bjder
in är ofta i mjmket dåligt skick, och
många utslitna delar behöver ersättas.
Det kan ifrågasättas om det är tillåtet
att sälja en bil som inte är i trafikdugligt
skick. En ansvarsmedveten bilfirma
— och vi skall vara glada för att det
också finns många sådana — vill inte
heller sälja en bil som inte är trafikduglig,
även om det skulle vara tillåtet.

Om en begagnad bil före försäljningen
rustats upp så att den kan bli godkänd
vid besiktning hos AB Svensk
bilprovning, kan ingen göra gällande
att den därmed har fått en onödigt stor
standardhöjning; den är alltjämt en begagnad
bil. Jag hade förhoppningar om
att man i bevillningsutskottet skulle
vara intresserad av att de bilar som
rullar omkring på vägarna åtminstone
skulle ha den standard som Svensk
bilprovning fordrar.

Nu har inte bevillningsutskottet antagit
vårt förslag. Man tar i stället den
risken att det med stor sannolikhet
kommer att säljas en del begagnade bilar
i dåligt skick. Kanske får ändå den
ansvarslösa och samvetslösa typen av
bilförsäljare, som har kontoret på fickan
och garaget på gatan, ett handtag
genom mervärdeskatten, och den typen
av bilförsäljare är inte värd ett sådant
handtag. Man hade på ett bättre sätt
främjat trafiksäkerheten om man godtagit
vårt motionsförslag, innebärande
befrielse från mervärdeskatt när en bilfirma
behöver byta utslitna delar på en
inbvtesbil innan den säljs igen. När det
är nödvändigt att vissa delar bytes ut
borde detta ha fått ske utan extra skattebelastning.

Utskottet hävdar den uppfattningen
att det, om motionsförslaget blivit anta -

Nr 40

Fredagen den 29 november 1968

Ang. mervärdeskatt

get, hade kunnat uppstå besvärliga
kontrolltekniska problem. Mot detta
kan framhållas att man med den nya
skatten kommer att möta många svåra
kontrolltekniska problem framdeles och
att kontrollen i detta fall säkerligen inte
blivit svårare att utöva än i många
andra sammanhang.

Herr talman! Det är meningslöst att
ställa något yrkande mot utskottets förslag,
varför jag avstår, men jag ville
dock anföra dessa synpunkter.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Det är förvisso inte
sista gången vi behandlar det skatteförslag
som antogs i våras enligt proposition
nr 100. Det kommer att behandlas
igen ur teknisk synpunkt. Det kommer
också att behandlas igen, när de
sociala skadeverkningarna blir större
och större, eftersom denna skatt överallt
visat sig ha en otrolig förmåga att
växa. I Norge har man nu ett förslag
under övervägande med en dubbelt
högre procentsats än vi har. Den redan
tidigt höga procentsatsen för uttagande
av momsbeskattning i Frankrike
skall enligt vad tidningarna meddelar
ytterligare pressas i höjden.

Detta är saker och ting som kommer
igen ideligen, och jag är övertygad om
att den del av näringslivet som producerar
för den inhemska marknaden och
som ser sina kunder pressade hårdare
och hårdare, eftersom de får bära kostnader
som man inte törs ta ut av utlänningarna,
kommer att bli utsatt för
allt större och större svårigheter. Den
ledande principen för mervärdeskatten
är nu en gång att uppta skatt på så
många ställen och med så krångliga avräkningar
som möjligt. De plåstringar
som kommer att ske med jämna mellanrum
lär inte kunna göra den saken enklare.

Däremot kommer givetvis den utveckling
att fullföljas som angavs redan i
proposition nr 100, nämligen om anställande
av ytterligare personal vid

länsstyrelser, vid uppbördsorgan, i tullverk
och riksskattenämnd. Jag vågar
säga att människorna redan nu är utledsna
på den sorts beskattning som vi
här får. De som går på kurs och försöker
lära sig alla dessa avräkningar
har gjort en hel del reflexioner, väl
värda att ihågkommas även av dem
som utskriver skatter och nya pålagor
på löpande band.

Jag ber att få erinra om motionen
nr 918 i första kammaren, vari jag yrkade
avslag på denna skatt. Jag ber
också att få erinra om att vi som konsekvens
av denna skatt har den allmänna
arbetsgivaravgiftens förhöjning.

En gång ramlade en partiledare som
på den vägen vågade föreslå att man
skulle ta ut pengar för att hjälpa gamla
pensionärer som hade en mycket låg
skatt. Här har man i stället infört ett
instrument, varigenom ungefär 3/4 miljarder
kronor överföres till subvention
åt exportindustrin precis efter samma
norm som då ansågs upprörande, då
det sades vara fråga om löntagarnas
pengar.

Saken har också spelat en betydande
roll vid de pågående löneförhandlingarna.
Jag vill inte utveckla detta ytterligare,
men jag erinrar om att de borgerliga
partierna var på det klara med
att denna skatt inte behövs för närvarande.
De var också övertygade om att
man kunde ompröva när den skulle
träda i kraft. Jag förstod för min del
inte hur man på borgerligt håll utan
vidare kunde ha sådan iver att acceptera
principen att använda arbetsgivaravgiften
på detta sätt, när man inte ens
visste att skatten behövde tas ut.

Med den motiveringen inlämnade jag
motionen nr 875 om avslag på proposition
nr 77 om förhöjning av den allmänna
arbetsgivaravgiften.

Jag har velat påminna om dessa förhållanden,
ty det sägs från andra håll
så litet om de stora påtagliga olägenheter
och de stora skadeverkningar
som denna skatt utan hänsyn till försörjningsbörda
och skattekraft lägger

Fredagen den 29 november 1968

Nr 40

på svensk konsumtion och de svårigheter
som bereds produktionen för hemmamarknaden
genom att bördan lägges
på hemmakonsumtionen medan exporten
får restitution av erlagd varuskatt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas först särskilt avseende utskottets
hemställan såvitt anginge frågor,
som upptagits i de vid betänkandet
avgivna reservationerna, för skilda
sakfrågor var för sig, samt därefter särskilt
rörande utskottets hemställan i övrigt.

I fråga om utskottets hemställan såvitt
avsåge skattskyldigheten för stat
och kommun, fortsatte herr förste vice
talmannen, hade yrkats dels att densamma
skulle bifallas, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Stefanson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i denna del vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 62
såvitt avser skattskyldigheten för stat
och kommun, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositio -

Ang. mervärdeskatt
nen ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 57;

Nej — 46.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad gällde skattskyldigheten för
anktionsföretag, anförde nu herr förste
vice talmannen, hade yrkats dels bifall
till vad utskottet härutinnan hemställt,
dels ock att kammaren skulle antaga det
förslag, som innefattades i den av herr
Fälldin m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i förevarande del vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 62
såvitt avser skattskyldigheten för auktionsföretag,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Fälldin m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns där -

Nr 40

Fredagen den 29 november 1968

Ang. mervärdeskatt

vid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Därpå gjorde herr förste vice talmannen
i avseende å beskattningen av
konstverk propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Stefanson m. fl. vid
betänkandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen; och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan i denna del, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 62
såvitt avser beskattningen av konstverk,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 33.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande beskattningen av transporter
till bland annat Öland och Gotland,
yttrade nu herr förste vice tal -

mannen, hade yrkats dels bifall till utskottets
hemställan, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av herr Stefanson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 5 betecknade reservationen.

Härefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på bifall till utskottets
hemställan i förevarande del vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Österdahl begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 62
såvitt avser beskattningen av transporter
till bland annat Öland och Gotland,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Österdahl begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 56;

Nej — 44.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjordes i vad gällde utskottets
hemställan såvitt avsåge beskattningsvärdet
propositioner, först på bifall till
densamma samt vidare på antagande av

Fredagen den 29 november 1968

Nr 40

det förslag, som innefattades i den av
lierr Fälldin m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 7 betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Med avseende å utskottets hemställan
sävitt rörde avdragsrätten och faktureringsskgldigheten
gjorde herr förste
vice talmannen därefter propositioner,
först på bifall till densamma samt vidare
därpå att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den av
herr Stefanson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 9 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i denna del, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr G2
såvitt avser avdragsrätten och faktureringsskyldigheten,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 9 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ang. mervärdeskatt
Ja — 71;

Nej — 29.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjordes i vad anginge
övergångsbestämmelserna propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Gösta Jacobsson vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
betänkande.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 352, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
6 juni 1968 (nr 430) om mervärdeskatt
jämte motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 62 bifölles även av andra
kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöt kammaren nu, kl.
11.35, att ajournera sina förhandlingar
till kl. 14.00, då ett antal utskottsbetänkanden
väntades inkomna till bordläggning.

Då förhandlingarna kl. 14.00 återuptogos
anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av motioner om
inrättande av en handelskammare i
Tyska Demokratiska Republiken;

nr 12, i anledning av motioner angående
riktlinjerna för utrikespolitiken;
samt

Nr 40

Fredagen den 29 november 1968

nr 13, i anledning av motioner om
förhandlingar angående möjligheterna
att skapa ett nordiskt neutralitetsförbund; statsutskottets

utlåtanden:
nr 176, i anledning av motioner om
ändrade inryckningstider för vissa
värnpliktiga;

nr 177, i anledning av motioner om
bidrag till FN :s fredsbevarande verksamhet; nr

178, i anledning av motion angående
behandlingen av värnpliktsfrågor;

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående revidering av läroplan
för grundskolan, i vad propositionen
hänvisats till statsutskottet, jämte
motioner; samt

nr 180, i anledning av motioner angående
kostnadsfördelningen mellan
staten och kommunerna m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 19 februari 1954 (nr 71) om
rätt att vid taxering för inkomst njuta
avdrag för belopp, som tillförts vissa för
prisreglering bildade stiftelser, m. m.;
samt

nr 67, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt,
m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändringar i banklagstiftningen
jämte motioner;

nr 61, i anledning av motion om utredning
angående bankväsendet;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fusion inom stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna,
m. m.;

nr 63, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående vissa inredningsoch
anslagsfrågor avseende provisoriska
lokaler för riksdagen;

nr 64, i anledning av motioner om
ökad statlig företagsamhet i Norrland
m. m.; samt

nr 65, i anledning av motion om förstatligande
av gruvindustrin m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 48, angående dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till införsellag
m. m., dels ock i anledning av propositionen
väckta motioner; samt

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om försöksverksamhet
i fråga om ordningen
för den allmänna gudstjänsten, m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 66, i anledning av motioner om
sänkning av pensionsåldern för vissa
gruvarbetare;

nr 68, i anledning av motion om harmonisering
av den ekonomiska och socialrättsliga
lagstiftningen i enlighet
med EEC-fördraget;

nr 69, i anledning av motioner angående
vissa förhandlingar före beslut om
nedläggning av företag, m. m.;

nr 70, i anledning av motion om lagfäst
rätt till tjänstledighet för deltagande
i vuxenutbildning; samt

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående revidering av läroplan
för grundskolan, såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte i
ämnet väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 68, i anledning av motioner om
dels åtgärder mot oljeläckage, dels förvaringen
av oljecisterner; samt

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 128 § byggnadslagen den
30 juni 1947 (nr 385), m. m.;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 44, i anledning av motioner om en
översyn av de kommunala naturvårdsombudens
uppgifter; samt

nr 45, i anledning av motioner angående
ersättningen för intrång enligt naturvårdslagen;
ävensom

Fredagen den 29 november 1968

Nr 40

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

44, i anledning av motioner om
utarbetande av en kristen elementarlärobok
för skolundervisningen, om den
kristna etikens roll vid ungdomens fostran
samt om undervisningen i kristendomskunskap;
samt

nr 56, i anledning av motioner om en
allmän identitetshandling.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av herr Larsson, Lars, (s) till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet:
»Anser Herr Statsrådet att
1964 års utredning ''rörande tillsynen
över lotteriverksamhet’ inom sina direktiv,
med hänsyn till numera uppmärksammade
tendenser till kommer -

Meddelande ang. enkla frågor
sialisering av lotteriverksamheten, har
möjligheter att framlägga förslag som
tillförsäkrar lotterianordnare en betryggande
vinstandel? Om så inte är fallet
är Herr Statsrådet då beredd att vidga
direktiven och vill Herr Statsrådet medverka
till att utredningen nu slutföres
utan ytterligare dröjsmål?»; samt

av herr Hermansson (ep) till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet:
»Vill Statsrådet medverka till
att den nya patentlagens bestämmelser
om tryckningsavgift endast tillämpas
beträffande patentärenden, där ansökan
har inlämnats efter lagens ikraftträdande
den 1 januari 1968?»

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 14.07.

In fidem
Leif Ekberg

/Solveig Gemert

KUNGL BOKTR. STHLM 1968