Torsdagen den 28 maj (Riksdagens protokoll 1953:24)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1953

ANDRA KAMMAREN

28 maj—11 juni.

Nr 24

Debatter m. m.

Torsdagen den 28 maj.

Sid.

Svar på interpellation av herr Nihlfors ang. hindrande av kollektiv

bestraffning inom skolväsendet ............................ 3

Tjänster vid riksdagens verk m. m........................... 5

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar ...................... 20

Bevillningarna för budgetåret 1953/54, m. m.................;. 81

Fredagen den 29 maj.

Svar på interpellation av herr Johnsson i Kastanjegården i anledning

av beslutet om nedläggande av sockerfabriken i Karlshamn...... 91

Meddelande ang. höstsession ................................ 100

Samtliga avgjorda ärenden.

Torsdagen den 28 maj.

Bankoutskottets utlåtande nr 28, ang. tjänster vid riksdagens verk .. 5

— nr 29, ang. utgifterna under huvudtiteln Riksdagen och dess verk

m. m................................................. 20

Statsutskottets utlåtande nr 162, om anslag till avskrivning av nya

kapitalinvesteringar .................................... 20

Bevillningsutskottets betänkande nr 57, ang. bevillningarna för budgetåret
1953/54, m. m..................................... 81

Fredagen den 29 maj.

Statsutskottets memorial nr 163, ang. statsregleringen för budgetåret

1953/54 .............................................. 99

Bankoutskottets memorial nr 30, ang. uppskov med behandlingen av

visst ärende .......................................... 99

1 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj.

Kl. 10 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 21 innevarande
maj.

§ 2.

Svar på interpellation ang. hindrande av
kollektiv bestraffning inom skolväsendet.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Nihlfors till mig riktat
följande fråga:

Anser herr statsrådet att bestämmelser
bör utfärdas, som förhindrar användande
av kollektiv bestraffning inom
skolväsendet?

Några bestämmelser om kollektiv bestraffning
finns icke i läroverksstadgan
eller motsvarande stadga för övriga
högre skolformer. Ej heller finns —
såvitt jag kunnat finna — i dessa stadgar
några föreskrifter, som ger stöd för
den kollektiva bestraffningen. Av stadgarna
synes mig klart framgå, att straffet
skall drabba den felande.

Frågan om kollektiv bestraffning bar
emellertid berörts i de metodiska anvisningar
till undervisningsplanen för
rikets allmänna läroverk, som utgivits
av skolöverstyrelsen. Där heter det
bl. a.:

»Av synnerligen grannlaga beskaffenhet
äro de fall, då det visar sig svårt
att utreda en sak på grund av lärjungarnas
sammanhållning. I första hand
bör den utredande läraren härvid vädja
till lärjungarnas rättskänsla och goda
kamratanda. Visserligen kunna i särskilt
svårartade fall kollektiva bestraffningar,
t. ex. indragning av lov, visa

sig nödvändiga, men i regel måste det
anses oriktigt att låta den oskyldige lida
med den skyldige, liksom även att
straffa den, som erkänt förseelsen, men
låta den, som dolt sig bakom klassolidaritetens
skydd, komma undan. Det är
av mycket stor vikt, att de unga få en
rätt uppfattning av solidaritetens innebörd,
både dess berättigande och dess
begränsning.»

De metodiska anvisningarna för läroverken
ha nyligen omarbetats vad beträffar
de särskilda ämnenas metodik.
Från skolöverstyrelsen har jag inhämtat,
att det i samband därmed befunnits
nödvändigt att verkställa en revision
även av de allmänna metodiska anvisningarna
— bland vilka den nyssnämnda
anvisningen återfinnes. Dessa allmänna
anvisingar avse bl. a. karaktärsfostran
och undervisningens allmänna metodik.
Bland dessa anvisningar ingår frågan
om bestraffning som en detalj, låt
vara en viktig sådan. Förberedelserna
till ifrågavarande revision pågår, och
det är överstyrelsens avsikt att i arbetet
anlita allsidig expertis -—- innefattande
även läkare och målsmän.

Jag kan även nämna, att en revision
av folkskolans undervisningsplan liksom
av läroverksstadgans disciplinära
bestämmelser för närvarande pågår
inom skolöverstyrelsen samt att här
ifrågavarande spörsmål förmodligen
kommer att beaktas även i dessa sammanhang.

Att kollektiv bestraffning är en bestraffningsform,
som bör undvikas, synes
mig vara uppenbart.

Begreppet kollektiv bestraffning är
emellertid inte entydigt. I en artikel i
Tidning för Sveriges läroverk har nyligen
(år 1953 nr 15) behandlats frågan
om »kollektivstraff i skolan». Artikelförfattaren
lämnar åtskilliga exempel
på vidtagna åtgärder, som enligt hans

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Svar på interpellation ang. hindrande av kollektiv bestraffning inom skolväsendet.

mening är att hänföra till kollektivstraff.
Begreppet kollektivstraff har i
artikeln givits en mycket vid omfattning.
Följande exempel belyser detta.
Jag citerar: »En gymnastiklärare är
missbelåten med en gymnastikavdelnings
hållning. Avdelningen vill en dag
ha bollspel i stället för gymnastik. Gymnastikläraren
säger, att avdelningen
skall få fotbollsspel, när den visat hyggligt
uppförande. Återigen ett kollektivstraff.
»

Även om jag, som jag nyss framhållit,
för egen del tar avstånd från den kollektiva
besraffningen, betraktar jag givetvis
icke det i det citerade exemplet
angivna förfarandet som en kollektiv
bestraffning.

Härmed anser jag mig ha besvarat
interpellantens fråga.

Härpå anförde

Herr NIHLFOUS (fp): Herr talman!
Jag tackar herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet för svaret
på min interpellation, som mynnade
ut i frågan om herr statsrådet ansåg,
att bestämmelser bör utfärdas, som förhindrar
användande av kollektiv bestraffning
inom skolväsendet.

Av det nu lämnade svaret framgår,
att herr statsrådet tar avstånd från den
kollektiva bestraffningen och finner det
uppenbart, att en sådan bestraffningsform
bör undvikas. Vi är sålunda —•
jag hoppas jag inte har misstagit mig -—■
överens om att i vårt svenska skolväsende
icke bör få komma till användning
bestraffningsmetoder av denna
repressaliekaraktär. För vår demokrati
stötande former av straff bör icke leva
kvar, om man vill uppfostra ungdomen
till goda medborgare. Man har
ju på det militära området tagit avstånd
från dess motsvarighet där och i stället
börjat sätta in mycket mera positiva
och framför allt förebyggande åtgärder
genom personalvården. Man kan ifrågasätta,
om man inte inom skolan i större

utsträckning än för närvarande skulle
pröva en anordning med skolkuratorer.
Jag tror mig veta, att försöken med sådana
kuratorer slagit väl ut, där de
kommit till stånd.

Nu skall ju, som herr statsrådet
nämnde, en revision av de metodiska
anvisningarna till undervisningsplanen
för läroverken äga rum. I dessa anvisningar
talas det något om kollektiv bestraffning,
samtidigt som det understrykes
att det är oriktigt att låta den
oskyldige lida med den skyldige. Man
får hoppas att skolöverstyrelsens chef
— som någon dag efter det att interpellationen
väckts i dagspressen publicerade
ett uttalande, vari han bland annat
karakteriserade denna bestraffningsform
såsom icke tilltalande -— vid den
pågående revisionen av de här nämnda
anvisningarna icke endast uppmärksammar
frågan om kollcktivbestraffning
utan även tar ett bestämt avstånd till
denna straffmetod.

Herr statsrådet har i sitt interpellationssvar
citerat ur en artikel i Tidning
för Sveriges läroverk. Citatet visar en
del om begreppsförvirringen, när det
gäller att definiera vad som menas med
kollektivstraff. Jag utgår ifrån att artikelförfattarens
med bestämdhet uttalade
mening om kollektivstraffets bevarande
och uppfattningen att det icke
kan frånkännas viss uppfostrande betydelse,
icke delas av herr statsrådet.
Att vi är i behov av klarare linjer på
detta område är således säkert. Och
lika säkert är, att just i sådana situationer
som föranlett vidtagande av de
extraordinära bestraffningsåtgärderna
bör skolan framför allt ta kontakt med
målsmännen. Samarbete mellan skola
och hem är alltid enligt min uppfattning
särskilt nödvändig, när konflikter
av detta slag uppkomma. Kontakten
får inte komma post festum, vilket ju
skett.

Jag har full förståelse för att lärarna
i alla skolformer har ett många gånger
pressande arbete. De för stora klasser -

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

na gör det särskilt betungande, liksom
också bristen på tillräcklig tid att ägna
sig åt eleverna utöver rena skolarbetet
gör sig starkt gällande. Jag tror dock,
att det är av stor betydelse att man vid
lärarutbildningen lägger större vikt vid
psykologiska insikter. I vårt nutida
samhälle ser det ut som om hemmen
alltmer kom att överlåta barnens uppfostran
på skolan. En sådan utveckling,
som man bara kan konstatera förekommer
även om man kan ha olika uppfattningar
om det gynnsamma i den,
tvingar fram en annan uppläggning av
lärarutbildningen, som jag tror våra
blivande lärare kommer att hälsa med
tillfredsställelse.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
memorial nr 163 och bankoutskottets
memorial nr 30.

§ 4.

Tjänster vid riksdagens verk m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av delegerades för
riksdagens verk förslag till ändrade
tjänste- och personalförteckningar vid
riksdagens verk m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I skrivelse av den 29 april 1953 hade
delegerade för riksdagens verk hemställt,
att bankoutskottet måtte föreslå
riksdagen att

dels bemyndiga delegerade att, med
tillämpning från och med den 1 juli
1953, fastställa ändrade tjänste- och
personalförteckningar för riksdagens
verk,

dels bemyndiga fullmäktige i riksbanken
och fullmäktige i riksgäldskontoret
att utan ansökningsförfarande tillsätta
vissa tjänster i enlighet med vad vederbörande
fullmäktige härutinnan föreslagit,

dels ock bemyndiga delegerade besluta,
att tjänster vid riksdagsbiblio -

Tjänster vid riksdagens verk m. m.

teket samt justitieombudsmans- och militieombudsmansexpeditionerna,
vilka
föreslagits erhålla ändrad löneställning,
likaledes skulle få tillsättas utan ansökningsförfarande.

Delegerades förslag innebar, bl. a.,
att bibliotekarietjänsterna vid riksdagsbiblioteket
skulle uppflyttas från 26 till
27 lönegraden.

I samband med delegerades förslag
hade utskottet till behandling förehaft
fem i anledning av detsamma väckta
motioner, nämligen inom andra kammaren
nr 601 av herr Håstad, nr 605
av herr Henriksson, nr 606 av herr
Ward m. fl. och nr 607 av herrar Kyling
och Håstad samt inom första kammaren
nr 491 av herrar Osvald och Ahlberg,
likalydande med motionen II:
607.

I motionen II: 601 hade hemställts,
att riksdagen måtte i överensstämmelse
med ett av styrelsen för riksdagsbiblioteket
framlagt förslag besluta att en av
riksdagsbibliotekets ordinarie bibliotekariebefattningar
skulle uppflyttas i 29
lönegraden.

I motionerna I: 491 och II: 607 samt
II: 605 hade hemställts, att de av delegerade
föreslagna ändringarna i tjänsteoch
personalförteckningarna vid riksdagens
verk skulle tillämpas retroaktivt
fr. o. m. den 1 juli 1952.

Utskottet hemställde,

1. att motionerna 11:601 och 11:606
icke måtte av riksdagen bifallas;

2. att motionerna 1:491, 11:605 och
II: 607 icke måtte av riksdagen bifallas;

3. att riksdagen måtte, i anledning av
delegerades förslag,

dels bemyndiga delegerade att, med
tillämpning från och med den 1 juli
1953, fastställa ändrade tjänste- och
personalförteckningar för riksdagens
verk i enlighet med vad som framginge
av vid utlåtandet fogade bilagor,

dels bemyndiga fullmäktige i riksbanken
och fullmäktige i riksgäldskontoret
att utan ansökningsförfarande till -

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Tjänster vid riksdagens verk m. m.

sätta vissa tjänster i enlighet med vad
vederbörande fullmäktige härutinnan
föreslagit,

dels ock bemyndiga delegerade besluta,
att tjänster vid riksdagsbiblioteket
samt justitieombudsmans- och militieombudsmansexpeditionerna,
vilka
föreslagits erhålla ändrad löneställning,
likaledes skulle få tillsättas utan ansökningsförf
arande.

Reservationer hade avgivits:

1. av herrar Mogård, Nordenson, Magnusson
i Tumhult, Löfgren och Boija,
vilka hemställt, att riksdagen i anledning
av delegerades för riksdagens verk
förevarande förslag och med bifall till
motionen 11:601 måtte besluta att i lönegrad
Ca 29 placera en av de ordinarie
bibliotekarietjänsterna vid riksdagsbiblioteket; 2.

av herrar Mogård, Johannesson,
Nilsson i Landskrona och Jönsson i
Rossbol.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr NILSSON i Landskrona (s): Herr
talman! Det förslag vi nu har att behandla
har nära släktskap med de frågor
tjänsteförteckningsrevisionen hade
att taga ställning till och som i görligaste
mån skulle skapa rättvisa åt våra
befattningshavare. Om denna revision
lyckats klara sin uppgift eller inte är
svårt att avgöra. Jag tror emellertid att
viljan varit god och att påtagliga misstag
inte föreligger. Detsamma torde man
inte kunna säga i fråga om det förslag
som här föreligger. Enligt min mening
torde man i stället på flera punkter
ha misslyckats i sina försök att skapa
rättvisa och trivsel på arbetsplatsen,
vilket annars i vår tid är den centrala
punkten då det gäller att ordna arbetsförhållandena
för de anställda.

Då vi behandlade frågan i utskottet
reserverade sig fyra ledamöter för att
flera av tjänstemännen skulle komma i
en annan löneställning. Framför allt

gäller detta expeditionsvakterna i riksdagsbiblioteket,
som ännu kvarstår i
lönegrad 10. Av diskussionen framgick
att flera andra vaktmästare, postvaktmästarna
och några andra, också borde
ha en annan lönegrad med utgångspunkt
från var de tidigare varit placerade.
I vart fall har de delegerade inte
kunnat föreslå detta, varför faktiskt
några få stycken måste stå kvar i den
gamla lönegraden.

Vi trodde att man genom en reservation
skulle kunna få fram denna fråga
här i riksdagen, men från presidiet
meddelar man, att då det inte föreligger
någon motion kan reservanterna i
ett utskott inte få beslut i denna fråga
på annat sätt än genom att densamma
återremitteras till utskottet. Då detta i
riksdagens elfte timma är svårt att begära
skall jag inte heller i detta sammanhang
ställa något sådant yrkande.
.lag vill emellertid till protokollet ha antecknat,
att vi anser att man här gjort
en lapsus som på något sätt måste rättas
till. Vi får väl återkomma nästa år
— jag tror inte vi kan komma till hösten.
I vart fall vill jag som sagt till protokollet
ha antecknat, att man här begått
en orättvisa mot några få tjänstemän,
något som inte skapar trivsel på
arbetsplatsen.

Häruti instämde herrar Lundberg (s)
och Persson i Appuna (s), fru Torbrink
(s) och herr Gavelin (s).

Herr HENRIKSSON (s): Herr talman!
Jag ber att få säga några ord i denna
fråga, som gäller tidpunkten för löneregleringens
ikraftträdande för bland
annat vaktmästare och viss annan personal.
Jag har motionerat om att ikraftträdandet
av denna lönereglering skulle
ske från den 1 juli 1952 i stället för den
1 juli 1953, som delegerade har föreslagit.
Anledningen till att jag ställt
detta yrkande i min motion har varit,
att vi för de stora områden av statens
verksamhet som är underställda Kungl.
Maj:t har genomfört en tjänsteförteck -

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

ningsrevision, som trädde i kraft den
1 juli förra året. I denna revision var
även vaktmästarna i praktiskt taget
hela den statliga förvaltningen medtagna,
och enligt min mening är det inte
rimligt att vi här skall göra undantag
för vaktmästare anställda i riksdagen
och riksdagens verk och säga att deras
lönerevision skall träda i kraft ett år
senare än för övriga vaktmästargrupper
i statsförvaltningen.

Utskottet hänvisar här till det beslut,
som tidigare i år har fattats av riksdagen,
nämligen att ifrågavarande lönereglerings
ikraftträdande skall ske från
den 1 juli i år. Detta är i och för sig
riktigt, men det beslutet gäller inte de
grupper, som är jämförbara med dem
som avses i utskottets utlåtande, ty de
grupperna fick sina lönefrågor avklarade
redan förra året. Om vi här hade
haft den ordningen, att lönefrågorna
för vaktmästarna i riksdagen och riksdagens
verk hade hört under Kungl.
Maj:t och förslag hade kommit från det
hållet, så hade det förelegat ett förslag
om lönegradsförflyttningar i samband
med den allmänna tjänsteförteckningsrevisionen
under förra året. Jag tycker
inte det kan vara riktigt att den
anställda personalen, bara därför att
det här är en uppdelning mellan olika
beslutande organ, skall erhålla en löneförbättring
först vid en så mycket senare
tidpunkt, som det blir fråga om.

Herr talman! Med hänsyn till de omständigheter
jag anfört ber jag att få
yrka bifall till motionen nr 605 i denna
kammare.

Ett annat spörsmål, som också har
framförts motionsvis, gäller en uppflyttning
av kontorsskrivaren, fru W.
Thoman. Där har man från utskottets
sida sagt att man redan av principiella
skäl inte är beredd att tillstyrka en sådan
personlig uppflyttning. Jag skall,
herr talman, på den punkten inskränka
mig till att fråga utskottets talesman,
vad det är för principiella skäl som
man anser tala emot uppflyttningen.

Tjänster vid riksdagens verk m. m.

Det brukar väl eljest inte vara vanligt
att man åberopar principiella skäl när
det gäller att flytta upp en enskild befattningshavare,
där det ju kan finnas
personliga skäl för att göra en uppflyttning.

I detta anförande instämde herr
Lnndqvist (s).

Herr SENANDER (k): Herr talman!
Det är inte utan att man känner sig
förvånad över den småsnåla behandling,
som kommer riksdagens egen personal
i lägre tjänsteställning till del
från arbetsgivarens sida. Handlingarna
i det ärende, som nu behandlas, visar
att man mycket ringa uppskattar personalens
arbetsprestationer. Detta är
emellertid ingenting nytt för dagen.
Vid flera tidigare tillfällen har man
kunnat konstatera en anmärkningsvärd
kallsinnighet mot personalens anspråk
på en hygglig betalning för sitt arbete.

Det är inte så länge sedan dessa våra
medarbetare — jag anser att de förtjänar
denna benämning -— sorterade under
löne- och arbetsvillkor, som åtskilligt
tidigare likviderats för andra löntagare
i statens tjänst. Varken löne- eller
pensionsförhållandena var sådana
att de kunde betraktas som människovärdiga.
Lönerna var ytterst låga, och
pensionerna bestämdes från fall till fall
av riksdagen och uppgick för vaktmästarpersonalen
på sin höjd till 1 200 kronor
om året.

Sådana var förhållandena för riksdagens
egen personal. När man slutligen
inte kunde undkomma en förändring
blev det en lialvmesyr. Och jag
måste säga att det förslag vi nu behandlar
knappast förtjänar en bättre
benämning, särskilt om man ställer det
i relation till den tjänsteförteckningsrevision,
som genomfördes förra året
för statstjänarnas stora flertal.

Denna behandling av våra medarbetare
är så mycket mer förvånande som
riksdagens ledamöter väl känner till
vilket kvalificerat och ofta krävande

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Tjänster vid riksdagens verk m. m.

arbete riksdagsvaktmästarna får utföra.
Ingen kan undgå att lägga märke till att
deras göromål ställer stora krav på omdöme,
noggrannhet och snabbhet i
tjänstutövningen. De får stå till tjänst
med upplysningar av inte ringa betydelse
särskilt för nytillkomna riksdagsledamöter
och alltid vara redo att utföra
en mångfald uppdrag för samtliga
riksdagsledamöters räkning.

Över huvud taget anser jag deras arbete
vara väsentligt mera kvalificerat
och ansvarskrävande än vad som är fallet
med åtskilligt annat arbete i statstjänst,
vilket värderas högre än riksdagsvaktsmästarnas.
Jag måste i det
sammanhanget säga, att jag inte alls är
imponerad av de mekaniska jämförelser,
som utredningen gjort med förhållandena
på andra områden av den statliga
verksamheten. Jag har så pass stor
erfarenhet av förhållandena inom statstjänsten
att jag vågar påstå, att jämförelserna
är ohållbara vid en saklig
granskning.

Naturligtvis kan det finnas beröringspunkter.
Men dessa väger fjäderlätt redan
därigenom att vaktmästarpersonalen
i riksdagen arbetar under alldeles
säregna förhållanden — förhållanden
som utesluter jämförelser med andra
verk. Utredningen pekar själv på ett
par av dessa förhållanden. Den omnämner
arbetstidens oregelbundna förläggning
och att riksdagsvaktmästarna under
icke riksdagstid måste tjänstgöra
på annat håll. Utredningen förbiser
emellertid några andra viktiga omständigheter.
Riksdagsvaktmästarna har
ingen reglerad arbetstid i egentlig mening
och ingen rätt till den övertidsersättning,
som tillkommer andra befattningshavare
i jämförlig ställning. Den
enda ersättning som de nu har är ersättning
för s. k. obekväm arbetstid.
Den utgör 40 öre i timmen. Jag upprepar:
40 öre i timmen.

Ännu värre är det emellertid med
befordringsförhållandena. Även efter
genomförande av vad som nu föresla -

gits blir befordringschanserna synnerligen
små. Det finns nio befordringstjänster.
Om dessa skall tjuguåtta extra
ordinarie och åtta ordinarie vaktmästare
tävla. Möjligheterna att bli ordinarie
är betydligt mindre än i andra verk.
Om åtta ordinarie tjänster skall tjuguåtta
befattningshavare tävla. Det finns
enligt min mening ingen rim och reson
i ett sådant system.

Efter sju sorger och åtta bedrövelser
har det nu framkommit ett nytt förslag.
Som jag tidigare sagt andas inte detta
förslag någon större förståelse för våra
medarbetares göromål. De har fått en
uppflyttning med en lönegrad och skall
nu placeras i 11 lönegraden. Vissa har
inte fått någon uppflyttning alls. Dessutom
skall man inrätta åtta ordinarie
befattningar mot att tidigare samtliga
befattningar varit endast extra ordinarie.

Vad blir nu betalningen enligt förslaget?
Jag tror det är lönt att ange de
exakta siffrorna för att varje ledamot
skall förstå vad det rör sig om. I 11
lönegraden är begynnelselönen, med 52
respektive 53 procents tillägg inräknat.
701 kronor i månaden. Slutlönen blir
807 kronor. På denna sistnämnda summa
dragés väl ca 150 kronor i skatt.
Lägger man därtill hyran, som ju också
kan uppgå till omkring 150 kronor,
återstår för alla övriga utgifter omkring
500 kronor. Märk väl att detta gäller
högsta löneklassen, slutlöneklassen i 11
lönegraden.

På den summan, 500 kronor alltså,
skall man klara mat, kläder och övriga
utgifter för en familj. Jag frågar: Är det
någon av kammarledamöterna som tror
att detta kan lyckas utan de allra största
svårigheter och bekymmer? Så pass
stor erfarenhet lär väl ändå kammarledamöterna
ha av vad det kostar att
leva i Stockholm att de inser, att det
här rör sig om rena underbetalningen
av riksdagsvaktmästarna.

Det är betecknande för njuggheten
mot de anställda att delegerade till och

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

med motsatt sig en retroaktiv utbetalning
av vad som nu föreslås i förhöjning.
Det rör sig ändå om en skäligen
obetydlig summa, men delegerade och
med dem en del underordnade instanser
har motsatt sig även detta önskemål.
Ändå föreligger de allra starkaste skäl
för denna framställning. Den överväldigande
delen av statspersonalen fick sin
tjänsteförteckningsrevision fastställd,
såsom här tidigare framhållits av herr
Henriksson, från och med 1 juli i fjol.
De befattningshavare det nu är fråga
om är inte skulden till att de inte fick
sin tjänsteförteckningsrevision klar
samtidigt med andra statstjänare. Ansvaret
för förhalningen av ärendet vilar
på utredningen, som tagit nästan
lika lång tid i anspråk för sitt arbete
som den stora tjänsteförteckningsrevisionen
använde för sitt.

Arbetet kunde enligt min mening ha
utförts på ett minimum av den tid som
nu åtgått, om man använt mindre mångsysslande
personer till uppdraget i fråga.
Herr Lindholm i Sandviken kunde
ju ha fått vila sig ett slag. En annan
person skulle i varje fall inte ha åstadkommit
ett sämre förslag.

Nu har herr Henriksson i Stockholm
motionerat om att förslaget skall få
retroaktiv verkan från den 1 juli 1952.
Detta anser jag vara ett minimum av
den erkänsla som riksdagen bör visa en
plikttrogen personal. Motionen bör alltså
bifallas. Jag anser därutöver att riksdagen
har speciell skyldighet att betala
sina anställda så, att det inte finns
skäl att tala om underbetalning, vilket
man tyvärr med fog kan göra i detta
fall.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
ber jag att få yrka bifall till herr Henrikssons
motion.

Herr SEVERIN i Stockholm (s): Herr
talman! De frågor reservationerna gäller
och varom enighet således inte kunnat
uppnås i utskottet tillhör inte de
större. Kostnaderna är på intet sätt av -

Tjänster vid riksdagens verk m. m.

skräckande och några principiella skäl
av betydelse förefinns inte heller, i
varje fall inte om man betraktar spörsmålen
såsom isolerade fall.

Nu kan emellertid lönefrågor sällan
betraktas isolerat. Det måste finnas ett
visst inre sammanhang i statens löneplaner,
och det finns väl knappast någon
riksdagsledamot som inte vid lönefrågors
behandling har fått höra talas
om vilka konsekvenser som det eller
det beslutet kunde medföra. Det är
mycket möjligt att de lekmän i fråga
om det statliga lönekineseriets vetenskap,
varav bankoutskottet består, haft
för stor respekt för dylika konsekvenser,
i varje fall har de inte kunnat alldeles
bortse från dem.

Jag får erinra om hur frågan har förberetts.
Det tillsattes en kommitté som
under ett års tid har verkställt en som
jag förmodar tämligen grundlig utredning
av saken. Därefter har frågan varit
på remiss i en mängd instanser, och
av dessa har det stora flertalet tillstyrkt
kommitténs förslag, bland dem delegerade
för riksdagens verk liksom också
lönenämnden. Redan detta talar för att
det förefinnes en viss konsekvens och
styrka i kommitténs förslag. Det är sålunda
inte av en slump som dessa placeringar
föreslagits.

Det föreligger som sagt två reservationer,
en för uppflyttning av en bibliotekarietjänst
i riksdagsbiblioteket från
27 till 29 lönegraden, en annan — beträffande
vilken intet yrkande kan
ställas —- rörande uppflyttning av vaktmästarpersonal
i riksdagsbiblioteket
från 10 till 11 lönegraden.

Jag skall omedelbart bekänna att jag
inte Saknade personliga sympatier för
uppflyttningen av bibliotekarietjänsten
i riksdagsbiblioteket till 29 lönegraden.
Då jag icke dess mindre har böjt mig
för kommitténs, delegerades och lönenämndens
enhälliga förslag om att placera
dessa bibliotekarier i 27 lönegraden
är det just med hänsyn till dessa

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Tjänster vid riksdagens verk m. m.

s. k. konsekvenser. Riksdagsbiblioteket
måste ju betraktas såsom ett specialbibliotek.
Därom råder ingen oenighet.
Det framhålls till och med i herr Håstads
motion att man måste betrakta det
som ett specialbibliotek. Vid specialbiblioteken
är placeringarna icke högre
än i 27 lönegraden. I de lärda verkens
bibliotek finns det bibliotekarier i 29
lönegraden, alltså vid universitetsbiblioteken
och Kungliga biblioteket. Då är
alltså frågan: Skall bibliotekarierna i
riksdagens bibliotek, detta specialbibliotek,
placeras i samma lönegrad som
bibliotekarierna i andra specialbibliotek,
eller skall de placeras i samma lönegrad
som bibliotekarierna i de lärda
verkens bibliotek? Ja, nog kan man
säga att det är konsekvent att de skall
stå i samma löneställning som kollegerna
i övriga specialbibliotek. Om detta
inte är fallet måste man ju alltid ställa
sig frågan, varför bibliotekarierna i de
andra specialbiblioteken skall stå lägre,
och följden av detta — just den där
konsekvensen •—■ blir att en höjning av
bibliotekarietjänsterna eller ett visst antal
av dessa även i andra specialbibliotek
bör ske efter ett beslut i enlighet
med motionen beträffande riksdagsbibliotekarietjänsten.
Det är den motivering
som utskottet har haft för sin
ståndpunkt.

Herr Håstad säger visserligen att
riksdagsbiblioteket är det förnämsta
specialbiblioteket, och det skall jag inte
göra någon invändning emot, men då
uppkommer frågan: Skall man börja
klassificera även specialbiblioteken och
i de olika specialbiblioteken placera
tjänsterna i olika lönegrader? Vi får
alltså då ytterligare en klassificering
till den vi har då vi har de lärda verkens
bibliotek i en klass och specialbiblioteken
i en annan.

Det inre sammanhang och den konsekvens
i statens lönepolitik som kommittéförslaget
representerar har utskottet
inte ansett sig kunna frångå, och
inte jag personligen heller trots, som

jag nyss sade, de personliga sympatier
som jag haft för en höjning av en bibliotekarietjänst
från 27 till 29 lönegraden
i riksdagsbiblioteket.

Även om riksdagsbiblioteket kan anses
vara det största, det förnämsta specialbiblioteket
har det ju i alla fall en
annan karaktär än de lärda verkens
bibliotek. I en av de promemorior som
följde förslaget i utskottet göres det just
en jämförelse mellan de lärda verkens
bibliotek, alltså universitetsbiblioteken
i synnerhet samt riksdagsbilioteket,
varav framgår — en slutsats som också
dragés — att riksdagsbiblioteket närmast
bör jämföras med en avdelning
inom ett universitetsbibliotek men däremot
icke kan jämföras med ett universitetsbibliotek
som helhet.

Skälen kan naturligtvis betraktas olika,
men ingen kan bestrida att det föreligger
starka motiv för ett bibehållande
av denna uppdelning och mot en
ytterligare uppdelning av specialbiblioteken
i olika klasser med motsvarande
uppdelning av löneplaceringen.

Det har också anförts såsom ett motiv
för en uppflyttning, att de krav på
formell kompetens som ställs på bibliotekarietjänsterna
är lika i de lärda verkens
bibliotek och riksdagsbiblioteket.
Men då tjänster i 29 lönegraden inrättades
vid de lärda verkens bibliotek
var det icke med hänsyn till den formella
kompetensen, utan det var med
hänsyn till arten av det arbete som vederbörande
hade att utföra i biblioteken.
Om där föreligger en skillnad, faller
alltså detta skäl.

I frågan om vaktmästarpersonalen,
där som sagt inte något yrkande kan
ställas, skulle jag i varje fall vilja göra
ett påpekande. Bottenlönegraden för
vaktmästarpersonal i statens tjänst är
den 10:e. Det är den allmänt förekommande
lönegraden för vaktmästarpersonal.
Skall en avvikelse från denna
placering ske, måste det också presteras
speciella motiv härför.

Nu är vaktmästarna i riksdagen pla -

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

cerade i 11 lönegraden. Motivet härför
har varit att tjänsten som vaktmästare
i riksdagen är ur olika synpunkter
mer besvärande. Dessa vaktmästare har
en obekvämare arbetstid, och de är
nödsakade att på sommaren tjänstgöra
på andra ställen än i riksdagen och sålunda
flytta från det ena stället till det
andra. Detta har ansetts motivera en
kompensation i form av en höjning med
en lönegrad, alltså från 10 till 11. När
det gäller vaktmästarna i riksdagens
bibliotek har dessa motiv inte ansetts
föreligga. De har inte i samma grad en
obekväm arbetstid, och de är inte nödsakade
att flytta sin tjänstgöring på
somrarna till andra verk; de får även
under sommaren tjänstgöra i riksdagens
bibliotek.

Man kan ju säga att det där, att man
just skall skilja ut riksdagsbibliotekets
vaktmästare och sätta dem i en lägre
lönegrad än riksdagens alla övriga vaktmästare
ser litet egendomligt ut. Man
kan också säga att det ser egendomligt
ut att just riksdagens vaktmästarpersonal
skall stå i högre lönegrad än annan
vaktmästarpersonal, ty det är ju staten
som är arbetsgivare i båda fallen, och
i och för sig förefinnes det naturligtvis
intet skäl för att just den omständigheten
att de är anställda hos riksdagen
skall föranleda en högre lön, om
inte tjänsten i sig själv gör detta. Med
hänsyn till alla dessa skäl har utskottet
kommit till den uppfattningen, att
det inte har varit rimligt att flytta upp
riksdagsbibliotekets vaktmästare till 11
lönegraden. Därtill förelåg alltså inte de
motiv, som eljest föreligger för att höja
riksdagens vaktmästartjänster utöver
den allmänt i statens tjänst gällande
lönegraden.

Beträffande retroaktiviteten framhåller
herr Henriksson, att den tjänsteförteckningsrevision,
som har företagits
inom den förvaltning som är underställd
Kungl. Maj :t, medförde att höjningen
av tjänsterna skedde från den
1 juli 1952. Denna tjänsteförtecknings -

Tjänster vid riksdagens verk m. m.

revision omfattade all vaktmästarpersonal,
säger herr Henriksson. Det är då
orättvist att just den vaktmästarpersonal,
som tjänstgör i riksdagens verk,
skall få en sämre ställning genom att
komma ett år senare med uppflyttningen.
Men denna tjänsteförteckningsrevision
gäller ju icke bara vaktmästarpersonal
utan riksdagens personal över
huvud. Om man kunde anföra som motiv
för retroaktiviteten att vaktmästarpersonalen
i de Kungl. Maj:t underställda
verken redan har fått denna
tjänsteförteckningsrevision tillämpad
från den 1 juli 1952, så gäller ju detta
icke all personal i den Kungl. Maj:t
underställda förvaltningen. Man kan
heller inte skilja på vaktmästarpersonalen
i riksdagen och den övriga personalen
i riksdagens verk. Skall retroaktivitet
tillämpas så måste det i all
rimlighets namn ske för samtliga tjänstemän
i riksdagens verk. Men då faller
ju det skäl, som herr Henriksson
anförde, eftersom samtliga tjänstemän
i den Kungl. Maj:t underställda förvaltningen
icke har fått sin tjänsteförteckningsrevision
tillämpad från den 1
juli 1952.

Herr Henriksson erinrade själv att
det i år varit en grupp tjänstemän för
vilken tjänsteförteckningsrevision beslutats.
Det gällde 4 700 tjänstemän, och
revisionen träder inte i kraft förrän
den 1 juli 1953. Vilket skäl har man då
att så att säga premiera riksdagens
tjänstemän framför denna andra grupp,
som är i de verk som är underställda
Kungl. Maj:t? Tjänsteförteckningsrevisionen
är för övrigt inte färdig, den
fortgår alltjämt, och det blir sannolikt
en del tjänstemän, för vilka denna reviderade
tjänsteförteckning kommer att
tillämpas först från den 1 juli 1954 utan
hänsyn till någon retroaktivitet. Man
kan nästan säga att en orättvisa skulle
begås, därest man på detta sätt skulle
göra skillnad emellan tjänstemännen i
de Kungl. Maj:t underställda verken
och tjänstemännen i riksdagens verk.

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Tjänster vid riksdagens verk m. m.

Jag skall slutligen säga ett par ord
beträffande en motion om uppflyttning
av en tjänsteman, fru Thoman, i tryckeriexpeditionen.
Det föreslås i motionen
att hon skall erhålla en personlig
uppflyttning från 15 till 18 lönegraden.
Det är inte fråga om att höja tjänsten.
Tjänsten skall alltjämt stå i 15 lönegraden,
ty tjänsten är uppenbarligen
inte värd mer än 15 lönegraden. I annat
fall skulle tjänsten ha höjts. Motivet
till denna höjning har i motionen
angivits vara att fru Thoman har tjänstgjort
i tryckeriexpeditionen under så
många år och på grund härav kommit
vid sidan av karriären i riksgäldskontoret.
Hade hon varit kvar i riksgäldskontoret
skulle hon sannolikt varit befordrad
för närvarande och befunnit
sig i en högre lönegrad än den 15; det
är möjligt. Därom kan man inte uttala
sig. Men vad som i detta fall måste anses
spela en roll är att fru Thoman på
ett mycket tidigt stadium övergick till
tryckeriexpeditionen för att vinna förbättring.
Hon var fullt på det klara
med alt tjänsten var placerad i 15 lönegraden.
Hon var också på det klara
med att någon hefordringsmöjlighet
inte fanns i tryckeriexpeditionen, men
vid ögonblicket för övergången vann
hon förbättring. Då hon sålunda avstod
från karriären i riksgäldskontoret för
att omedelbart vinna denna förbättring,
kan då denna omständighet andragas
såsom motiv för en löneuppflyttning
nu, medan däremot den som
skall efterträda henne omedelbart skall
åka ned till 15 lönegraden? Jag kan
inte finna att detta är ett rimligt sätt
att handla. Hade tjänsten varit värd att
flyttas upp så hade saken varit klar.
Men så är inte fallet. Ett sådant förfaringssätt
kan naturligtvis under vissa
omständigheter försvaras, men i detta
fall synes mig icke tillräckliga skäl föreligga
för en sådan extraordinär åtgärd.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LINDHOLM (s): Herr talman!
Det må ursäktas mig om jag tar till
orda i denna fråga. Jag gör det därför
att jag har blivit apostroferad av herr
Senander. Han har ju haft älskvärdheten
säga, att det kunde inte ha blivit
sämre resultat om jag hade varit borta
från kommittén, och jag skall inte alls
bestrida det, herr Senander. Men när
man diskuterar detta problem bör man
komma ihåg att det icke är fråga om
en lönereglering utan fråga om en
tjänsteförteckningsrevision. Löneregleringarna
är ju något som sker i samband
med resonemangen om de fasta
tilläggens storlek. Tjänsterevisionens
uppgift är att rätta till de ojämnheter
som kan förekomma de olika tjänsterna
emellan.

När denna kommitté sålunda tillsattes
för att verkställa en översyn av
tjänsterna inom riksdagens verk, ingick
bl. a. i direktiven att det skulle
ske en anpassning till den utveckling
som har ägt rum inom den statliga förvaltningen
i övrigt. Av ålder har tjänsterna
i riksdagens verk i regel legat
något pinnhål över tjänsterna inom
statsförvaltningen i stort, men genom
detta direktiv om att tjänsteförteckningsrevisionen
skulle anpassas till vad
som ägt rum inom den övriga förvaltningen
fanns det inte så stort svängrum.
Vi har dock inom kommittén sökt
så långt som möjligt tillgodose de önskemål
som har framförts, och detta har
även på vissa punkter lyckats för oss.

Herr Nilsson i Landskrona talar här
om att det måste vara en lapsus att
inte postvaktmästarna i riksdagen fått
någon uppflyttning. Det är ingalunda
här fråga om någon lapsus från kommitténs
sida, ty vi har mycket ingående
studerat denna sak. Är det inte fastmera
så, att talesmannen för reservanterna
på denna punkt har begått en
lapsus? Den personalkategori som det
här gäller fick ju på ett tidigare skede
än övrig vaktmästarpersonal i riksdagen
en justering av sina löner. Herr

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

Nilsson i Landskrona ruskar på huvudet,
och jag vill därför erinra om att
det bara är två år sedan postvaktmästarna
uppflyttades till lönegrad 11 respektive
lönegrad 13.

En annan sak som herr Nilsson givetvis
också måste göra i detta samband
är att undersöka vilka löneställningarna
är för motsvarande personal
inom statsförvaltningen. Jag skall nu
bara ta ett enda exempel. Det finns ute
i landet mindre järnvägsstationer, där
stationsföreståndaren inte bara bar att
sköta järnvägstrafiken utan också är
föreståndare för den poststation som
är förlagd till stationshuset. En sådan
befattning är placerad i lönegrad 12.
Föreståndaren för riksdagens postexpedition
är placerad i lönegrad 13. Man
bör väl i alla fall, herr Nilsson, när
man resonerar om löner inte glömma
bort dem som arbetar ute på fältet och
som har godtagit nuvarande löneställningar.
Man bör handla på ett sådant
sätt att man med hänsyn till rättvisesynpunkter
kan stå till svars även gentemot
dem, och så sker därest riksdagen
godtar utskottets förslag, även om
herr Senander här söker göra gällande
att tjänstemännen inom den övriga
statsförvaltningen icke har så betungande
tjänster som tjänstemännen i riksdagens
verk.

Herr Senander talade också i rätt
djupa brösttoner om att kommittén har
varit synnerligen kallsinnig mot tjänstemännen
i lönefrågorna, och han utvecklade
med mycken kraft, att lönegrad
11 innebar en mycket usel placering
för vaktmästarpersonalen i riksdagen.
Han ville därför beteckna förslaget som
en halvmesyr. Men, herr Senander,
vaktmästarna själva har ju i sin framställning
till kommittén föreslagit lönegrad
11, och vi har alltså på den punkten
biträtt deras egen begäran. Därutöver
har riksgäldsfullmäktige föreslagit
att ett visst antal tjänster skall
ordinariesättas. Hur kan herr Senander
tala om att vi har varit kallsinniga, då

Tjänster vid riksdagens verk m. m.

vi alltså har tillstyrkt ett förslag som
vederbörande själva har framlagt?

Det är visserligen sant att man för
några av de befordrade vaktmästartjänsterna
har begärt en högre lönegrad,
exempelvis för postvaktmästarna
lönegrad 17 och för vissa förste vaktmästare
i utskotten —- för vilka kommittén
föreslagit en lyftning från lönegrad
12 till lönegrad 13 •—■ lönegrad 15.
Men, herr Senander, en jämförelse med
andra statliga verk, t. ex. statskontoret,
visar att det där finns en bottentjänst
för vaktmästarna i lönegrad 10 plus en
befordringstjänst i lönegrad 12. Samma
ritning möter man överallt ute i statsförvaltningen.
Hur är det då möjligt att
tala om att kommittén har kommit med
en halvmesyr i lönefrågorna? Eller menar
herr Senander att man vid den
lönesättning det här gäller inte alls
skall taga hänsyn till lönesättningen för
andra anställda i statens tjänst?

Jag anser att rättvisekravet bör beaktas
på ett sådant sätt, att man inte
favoriserar en liten grupp framför
andra grupper som fyller motsvarande
uppgifter i samhällets tjänst.

Herr Senander talade vidare om att
kommittén skulle ha förhalat frågan
och tagit lika lång tid på sig som
den stora tjänsteförteckningskommittén.
Men här ifrågavarande kommitté tillsattes
ju, herr Senander, den 28 maj
1952, och i maj månad 1953 ligger
ärendet på riksdagens bord. Om herr
Senander vill vara vänlig studera tidtabellen
för den stora tjänsteförteckningskommittén,
skall han finna att
den ser annorlunda ut. Det finns inte
någon som helst täckning för herr Senanders
påstående att den kommitté
det här gäller skulle på något sätt ha
förhalat frågan, och så mycken vederhäftighet
har man väl i alla fall rätt
att kräva vid behandlingen av frågor
av denna art, att det inte, såsom har
skett från herr Senanders sida, lämnas
uppenbart felaktiga uppgifter.

Utskottets talesman har berört de

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Tjänster vid riksdagens verk m. m.

punkter som i övrigt skulle kunna föranleda
en erinran från min sida, och
eftersom jag helt kan ansluta mig till
hans resonemang därvidlag, ber jag,
herr talman, nu endast att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr LÖFGREN (fp): Herr talman!
När en kommitté har penetrerat frågorna
så ingående, som man har anledning
att förmoda att denna kommitté
har gjort, skall det naturligtvis
finnas starka skäl innan man gör en
ändring i kommitténs förslag. Att jag
anslutit mig till en reservation beträffande
uppflyttning av en av bibliotekarietjänsterna,
beror på att jag anser,
att det finns ett sådant synnerligt skäl.
Det har visserligen framförts åsikter
mot en sådan uppflyttning. Kvar står
dock, att riksdagen tidigare beslutat
angående kompetensfordringarna för
en sådan tjänsts innehavare. Man måste
också visa förståelse för vad riksdagsbibliotekets
styrelse har anfört då det
gäller att säkra personal med tillräckliga
kvalifikationer till riksdagsbiblioteket.
När det på annat håll finns en
tjänst med högre lönegrad men med
samma kompetensvillkor, måste det ju
finnas risk att väl kvalificerade personer
söker sig över dit. Jag delar därför
den uppfattningen, som bär bar kommit
fram, att man bör efterkomma biblioteksstyrelsens
önskan att en av dessa
tjänster flyttas upp till Ca 29. Jag
yrkar därför bifall till reservationen
nr 1 som har framförts av herr Mogård
med flera reservanter, bland vilka också
jag finns med.

Jag vill dessutom säga några ord om
anledningen till att jag inte har anslutit
mig till reservation nr 2. Många
skäl kan ju anföras för att flytta upp
även dessa vaktmästare. Men denna
grupp är inte den enda, varom tvekan
kunde föreligga. Som framgår av handlingarna
i ärendet har den kommitté
som ingående behandlat dessa tjänsteförteckningsfrågor
varit ense om löne -

graden för riksdagsbibliotekets vaktmästare.
Däremot har det funnits en
reservation beträffande några andra
liknande tjänster. Om det nu skulle
fattas beslut i enlighet med reservation
nr 2, finns det såvitt jag kan förstå
viss risk för att avvägningen av lönerna
för dessa olika tjänster inte blir
rättvis. Då det dessutom framkommit
att det inte har förts förhandlingar i
vanlig bemärkelse, vore det ganska naturligt,
om frågan om dessa vaktmästares
placering i annat sammanhang
kommer upp tillsammans med de övriga
frågor som har berörts under detta
ärendes behandling. Det vore skäligt,
om man sålunda tog under omprövning
avvägningen av de olika tjänsternas
lönegradsplacering, en avvägningsfråga
varom det även har framkommit en avvikande
mening inom kommittén. Jag
har härmed velat förklara orsaken till
att jag inte har biträtt reservation nr 2.

Herr HÅSTAD (h): Herr talman! Då
jag är motionär i denna fråga, skulle
jag vilja säga några få ord.

Jag vill för det första i alla delar instämma
i de synpunkter, som herr Henriksson
i Stockholm bär anfört rörande
retroaktiviteten. Jag finner ingen anledning
att upprepa dessa synpunkter.
Jag kommer på den punkten att rösta
för de två motioner, som han samt
herr Kyling och jag har avgivit.

Den springande punkten är, hur man
skall rubricera riksdagsbiblioteket. Utskottets
ärade ordförande har nyss givit
oss en redogörelse därför, enligt
vilken icke någon tvekan skulle råda
om att detta var ett specialbibliotek,
men att det samtidigt kunde betraktas
och av många även betraktas som jämförligt
med en avdelning av ett universitetsbibliotek,
d. v. s. ett lärdaverksbibliotek.
Såvitt jag kan förstå är riksdagsbiblioteket
numera det absolut ledande
i landet när det gäller samhällsvetenskap
och förvaltning. Den uppfattningen
har också riksdagsbiblioteket

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

hävdat genom det förslag rörande bibliotekariernas
lönegradsplacering som
vi nu diskuterar. Jag vill fästa kammarens
ärade ledamöters uppmärksamhet
på att riksdagsbiblioteket numera praktiskt
taget är det enda bibliotek i Sverige,
som har det internationella parlamentstrycket.
Parlamentstryck från ett
otal länder finns där systematiskt samlat.
Detta gör att riksdagsbiblioteket för
långliga tider framåt kommer att bli
centrum för forskning rörande främmande
förvaltning, statskunskap, socialpolitik
och mycket annat. I detta
hänseende är riksdagsbiblioteket på
väg att bli en motsvarighet till amerikanska
kongressens bibliotek, The Library
of Congress, det erkänt främsta i
Amerika. Intet bibliotek i Sverige samlar
dessutom så mycket utländsk juridisk
och förvaltningsrättslig litteratur
som riksdagsbiblioteket. Det finns vidare
för närvarande intet bibliotek i
Sverige, som i samma omfattning som
riksdagsbiblioteket sedan några år tillbaka
akvirerar så många utländska
tidningar. Vi kan vara övertygade om
att riksdagsbibliotekets betydelse för
forskningen just härigenom kommer
att stegras för varje år som går. Dessutom
har ju riksdagsbiblioteket en mycket
ansenlig samling utländska tidskrifter.
Ytterligare kan nämnas, att riksdagsbiblioteket
är vårdare av riksdagens
egna arkivalier för åtminstone de
senare decennierna.

Allt detta gör att jag inte kan finna
annat än att riksdagsbiblioteket kommer
att för de samhällsvetenskapliga
och förvaltningsrättsliga sektionerna i
vårt land och vetenskapliga liv få exakt
samma betydelse som t. ex. tekniska
högskolans bibliotek, karolinska institutets
bibliotek och Chalmers bibliotek på
sina områden. Ingen bestrider, mina
damer och herrar, att dessa tre bibliotek
hör under de s. k. lärdaverksbiblioteken.
Jag menar, att kammaren under
dessa förhållanden inte har någon
anledning att desavouera bibliotekssty -

Tjänster vid riksdagens verk m. m.

relsen i detta hänseende, eftersom styrelsen
ju å riksdagens vägnar och med
riksdagens stöd bygger upp ett för både
det praktiska förvaltningsarbetet och
för de vetenskapliga arbetena verkligt
ensamstående bibliotek.

(Jag är visserligen suppleant i riksdagsbibliotekets
styrelse, men jag har
inte deltagit vid behandlingen av detta
ärende och talar sålunda inte här för
någon framställning som jag själv varit
med om att göra.)

Till vad jag nu anfört kommer det
som framhållits av reservanterna, nämligen
att befordringsutsikterna vid detta
bibliotek är mycket små. Kompetensfordringarna
är större än för läroverksadjunkter
men trots detta har man
inte någon lönedifferentiering motsvarande
den som gäller för läroverkslärare,
dels genom införandet av 29 lönegraden
för vissa läroverksadjunkter med fil.
mag.-examen, dels genom uppställandet
av blott licentiatexamen som kompetenskrav
för lektorat. Följden är också
att det blivit allt svårare för riksdagsbiblioteket
att rekrytera sin personal.
Jag har några gånger varit i tillfälle
att se ansökningshandlingarna, varför
jag vet, att överbibliotekarien har stora
svårigheter när det gällt att till biblioteket
knyta de krafter som varit önskvärda.
Under de sista dagarna har vi
ju också sett, att tre bibliotekstjänstemän
sökt andra tjänster, vilket ju ytterligare
understryker, att kammaren här
på allt sätt bör slå vakt om bibliotekets
intressen.

Det förslag som nu föreligger i reservation
nr 1 betraktar jag som en
kompromiss mellan de löneförmåner
som gäller för bibliotekarier vid lärda
verk och för specialbibliotek. Förslaget
borde därför från kammarens synpunkt
vara fullt acceptabelt.

Vad jag här sagt om bibliotekarietjänsten
äger enligt min mening även
fullt ut tillämpning på vaktmästarpersonalen
vid riksdagsbiblioteket. Klassificerar
man bibliotekarietjänsterna på

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Tjänster vid riksdagens verk m. m.

ett sätt, så fordrar konsekvensen att
motsvarande sker också beträffande
vaktmästarna, vilket leder till 11 lönegraden.
När man sagt, att ett av skälen
för att höja övriga riksdagsvaktmästares
löner till 11 lönegraden är den ojämna
arbetstiden på grund av våra långa
nattplena, vill jag för kammaren ytterligare
framhålla, att riksdagsbiblioteket
skall vara öppet så länge plena pågår,
varför även riksdagsbibliotekets vaktmästare
är skyldiga att vara där under
denna tid. Vad som i detta hänseende
gäller för den övriga vaktmästarpersonalen
i detta hus gäller alltså även
för riksdagsbibliotekets personal. Detta
är ett annat argument för 11 lönegraden.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall dels till reservation
nr 1, dels till den motion som väckts
av herr Henriksson samt av herr Kyling
och undertecknad. Jag skall däremot
inte yrka bifall till reservation nr 2,
emedan jag förstår att detta av formella
skäl inte är möjligt.

Häruti instämde herr Braconier (h).

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:
Herr talman! Då det gäller lönesättningen
för riksdagsbiblioteket har vi
inom kommittén följt precis den linje,
som tillämpas för övriga specialbibliotek
i landet. Jag skall inte gå in på detaljerna
beträffande biblioteken på det
sätt herr Håstad gjorde utan bara fästa
kammarens uppmärksamhet på en liten
detalj i hans anförande.

Herr Håstad nyttjade ett argument
som återkommer varje gång man pläderar
för en löneökning, nämligen argumentet
att om vederbörande inte får
den lönelyftning de begärt kommer de
att söka sig till en högre tjänst. Men,
herr Håstad, det är väl i alla fall så, att
antalet högre avlönade tjänster är mindre
än antalet lågt avlönade tjänster. Det
är då ganska märkligt att man gång på
gång kan tala om att ifall inte den och
den tjänsten höjs kommer personalen
att söka en högre avlönad tjänst. Står

det ett obegränsat antal högre avlönade
tjänster till förfogande vid varje tillfälle
då man skall reglera lönefrågan
för en viss personalgrupp?

Herr SENANDER (k): Herr talman!
Såväl herr Severin i Stockholm som
herr Lindholm har övervägande anfört
formella skäl till stöd för sin uppfattning
i denna fråga. Herr Severin i
Stockholm förklarade emellertid i början
av sitt anförande, att det inte var
kostnadsskäl och inte heller principiella
skäl som föranlett den ståndpunkt utskottet
intagit. Jag menar då, att om
inte sådana invändningar kan göras
borde man när det gäller denna personal,
som står till vårt förfogande och
är mycket värdefull för vårt arbete, ha
medgivit en bättre löneställning än nu
är fallet.

Till stöd för sin ståndpunkt anförde
herr Severin att man inte kan behandla
denna personal vid riksdagen på annat
sätt än motsvarande personal på andra
områden inom statsförvaltningen. Jo,
jag anser att man kan göra det. Vår
vaktmästarpersonal och hela den personal
som arbetar i detta hus intar en särställning,
och man bör följaktligen värdera
deras arbete högre, inte minst
med tanke på att det sker i så nära anslutning
till riksdagsmännens arbete.
Man kan därför mycket väl, utan att göra
sig skyldig till någon överdrift, tala
om att de är medarbetare till oss.

Jag kan inte finna att det förhållandet,
att en viss uniformitet i lönehänseende
införts inom statsförvaltningen,
skulle hindra att man inom ramen för
denna uniformitet gör vissa avsteg där
det anses vara befogat. Jag anser att
det arbete som utföres i detta hus av
såväl riksdagsvaktmästare som andra
är av den kvalitet och betydelse och
ställer så stora krav på innehavarna
av dessa sysslor, att man mycket väl
kan motivera en undantagsställning.

Hänger det bara på vaktmästartiteln,

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

som antagligen är det som ligger till
grund för att man vill skapa en fullständig
uniformitet på detta område,
tycker jag att man skulle ändra titeln.
Det går mycket väl för sig. Jag anser
emellertid inte att titeln kan vara något
hinder av avgörande betydelse.

Dessutom är det ju ett faktum, som
framgår av handlingarna i ärendet och
det förslag som här föreligger, att man
redan gjort ett avsteg från uniformiteten
beträffande riksdagsvaktmästarna i
det att man, medan bottenlönegraden
för övriga vaktmästarbefattningar är
10 :e lönegraden, har gett dem 11 :e lönegraden.
Jag anser emellertid att denna
uppflyttning inte på något sätt är
tillfredsställande eftersom lönerna, som
jag tidigare framhöll, ändå är så låga
att de inte medger en anständig försörjning.
Jag tycker att riksdagen borde se
till att på alla områden betala sina medarbetare
på ett sådant sätt, att det inte
finns skäl att tala om underbetalning.
Därmed har jag inte alls undervärderat
det arbete, som utförs av motsvarande
befattningshavare på andra områden av
statsförvaltningen. När vi nu inom statstjänsten
har en gradering med hänsyn
till göromålens omfång och kvalitet bör
man emellertid utnyttja detta för att betala
exempelvis våra riksdagsvaktmästare
en anständig lön.

Sedan vill jag bara med anledning
av herr Lindholms invändning att vaktmästarna
bara begärt 11 :e lönegraden
säga, att det är uppenbart att de inte
vågat sträcka sig längre, ty de vet ju
hur starkt motståndet är. De vet att
herr Lindholm sitter i kommittén och
har den uppfattning han här har redovisat,
och följaktligen har de inte vågat
sträcka sina anspråk längre än till 11 :e
lönegraden. Men det hindrar inte att
jag har rättighet att bedöma saken på
ett annat sätt än t. o. m. de själva
gjort. Jag anser att riksdagen för sin del
borde visa sin goda vilja och lösa frågan
på ett annat sätt än man gjort i de
förberedande instanserna.

2 — Andra kammarens protokoll 1953.

Tjänster vid riksdagens verk m. in.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till herr Henrikssons
motion. Den innebär inte alls någon
förändring i kommitténs förslag. Den
innebär inte ett krav på uppflyttning
av några tjänster. Den rör sig bara med
den enkla begäran, som riksdagsvaktmästarna
och övriga anställda i riksdagshuset
har framställt, nämligen att
de skall retroaktivt uppflyttas från den
1 juli 1952. Jag finner detta vara den
minsta erkänsla riksdagen kan visa
sina befattningshavare.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill framhålla, att
herr Senander tillmäter mig alltför stor
betydelse i detta sammanhang. Jag vill
erinra om att i denna kommitté satt
bl. a. ordföranden i statens lönenämnd.
Jag vill vidare erinra om att såväl
banko- och riksgäldsfullmäktige som
övriga remissinstanser har tillstyrkt
kommittéförslaget. Jag tror inte, att det
var av rädsla för mig som detta skedde.

Jag vill ytterligare till herr Senander
säga, att han har vaknat väl sent i denna
fråga, ty vi har tillstyrkt vaktmästarpersonalens
begäran på den punkt
där herr Senander står i opposition. Eller
var det av rädsla för mig som han
också uraktlät alt motionera om den
högre lönegrad, som han ansåg vara
riktig?

Herr HÅSTAD (h): Herr talman!
Trots det som herr Lindholm anförde
vill jag än en gång konstatera, att det
skulle föreligga en bestämd skillnad i
uppfattningen om riksdagsbibliotekets
betydelse mellan biblioteksstyrelsen
och riksdagen, därest kammaren i dag
skulle följa utskottet i avseende på bibliotekarietjänsten,
den enda lönegradspunkt
som vi i dag kan votera om.

Herr Lindholm ville göra gällande,
att den tendens att söka sig bort från
riksdagsbiblioteket som yppat sig endast
vore naturlig. Nej, det kan inte
vara någonting ur riksdagens synpunkt
r 24.

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Tjänster vid riksdagens verk m. m.

naturligt eller önskligt att fastlåsa en
lönepolitik, som automatiskt leder till
att vissa tjänstemän lämnar sina tjänster
sedan de väl blivit insatta i sina
uppgifter och sakkunniga på bibliotekets
områden.

Naturligtvis kan man aldrig skapa så
många högre tjänster, som tjänstemännen
själva önskar. Det förslag, som biblioteksstyrelsen
nu har framlagt, är
därför också en kompromiss. Under
det att man inom övriga bibliotek har
möjligheter till befordran inom vederbörande
bibliotek självt —- t. ex. inom
kungl. biblioteket, Uppsala och Lunds
universitetsbibliotek —• råder inom
riksdagsbiblioteket helt andra förhållanden.
Därför söker man sig också i
allt större utsträckning bort från biblioteket.
Jag ber att få varna för denna
utveckling.

Skulle nu — för att tillägga det till
sist — kammaren följa reservation nr
1 — det enda av de i reservationerna
föreliggande förslagen som vi kan rösta
om i vad gäller lönegradsplacering —
innebär det ju att vi ett annat år har
ökad möjlighet att justera lönerna för
riksdagsbibliotekets vaktmästare. Jag
tycker, att det också kan vara ett skäl,
ty därigenom håller kammaren denna
fråga bättre öppen för framtiden.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag ville bara i min förra
replik till herr Håstad peka på det
märkliga förhållandet, att varje gång
man diskuterar en lönefråga, hänvisas
det till att om inte den grupp det är
fråga om får en löneförhöjning, kommer
den att söka bättre avlönade tjänster
på annat håll. Men när vi behandlade
lönerna för dessa andra tjänster som
herr Håstad syftade på, framhölls det
i diskussionen, att förutsättningen för
att vi skall få folk på dessa betydelsefulla
områden är att vi ger en högre
lönesättning. Det blir ju en ständig
saxning, herr Håstad. Om det nu finns
tjänstemän som har förutsättning att

få högre avlönade tjänster på annat
håll, får vi väl önska dem lycka till —
jag förmodar att vi har andra att ta av
för att fylla det behov som föreligger.
Det system som herr Håstad rekommenderar
innebär ju bara en oändlig
saxning från den ena punkten till den
andra, och den sortens lönepolitik kan
vi inte driva.

Herr SEVERIN i Stockholm (s): Herr
talman! Jag vill bara med anledning
av herr Senanders förnyade framstöt
beträffande retroaktiviteten fästa kammarens
uppmärksamhet på vad som har
ägt rum.

I fjol beslöt riksdagen genomföra en
tjänsteförteckningsrevision för en stor
del av tjänstemännen i den Kungl.
Maj :t underställda förvaltningen. Den
gällde från den 1 juli 1952. I år har
riksdagen beslutat en tjänsteförteckningsrevision
för en ganska stor grupp
tjänstemän som också tillhör Kungl.
Maj:ts verk, och beslutet träder i kraft
den 1 juli i år. Finns det under sådana
förhållanden några hållbara skäl att
hävda, när vi i år beslutar en tjänsteförteckningsrevision
för riksdagens
verk, att fastän beslutet fattas 1953 skall
det gälla från den 1 juli 1952?

Herr HÅSTAD (h): Herr talman! Det
kan väl inte vara riktigt av statsutskottets
löneavdelnings ordförande att
säga, att vi har att göra med en saxning
härvidlag. Vad riksdagsbiblioteket
har föreslagit är, att man skall flytta
upp en tjänst till samma lönegrad som
motsvarande tjänst vid lärdaverksbiblioteken.
Det är det enda som här har
föreslagits, och detta därför att man
anser att riksdagsbibliotekets tjänstemän
har exakt samma kvalificerade
uppgifter att utföra och samma kompetenskrav
att fylla som bibliotekarierna
vid dessa andra bibliotek. Detta
kan ju inte kallas saxning på något sätt.
Det rör såvitt jag förstår både ett rättvisekrav
för tjänstemännen och ett in -

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

tresse för riksdagen själv, om den vill
eftersträva en så utmärkt betjäning som
möjligt på sitt bibliotek.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill bara erinra herr
Håstad om att riksdagsbiblioteket hittills
har betraktats som ett specialbibliotek.
Med utgångspunkt från lönesättningen
vid specialbibliotek har det inte
vederfarits någon som helst orättvisa
mot de tjänstemän, som i dag finns i
riksdagens bibliotek.

Herr HENRIKSSON (s): Herr talman!
Jag vill ge en replik till herr Severin i
Stockholm beträffande retroaktiviteten.
Herr Severin säger att vi nu i år för en
viss grupp av tjänstemän, som är underställd
Kungl. Maj:t, har beslutat att
den inte skall få sin lönereglering förrän
den 1 juli i år. Det är riktigt; det
har jag inte bestritt. Men det finns ju
inte något bestämt samband mellan de
grupper som vi då behandlade och de
grupper det gäller nu, utan det finns
ett mycket mera bestämt samband mellan
de grupper, som fick sin tjänsteförteckningsrevision
genomförd från
den 1 juli förra året, och de grupper
det nu gäller.

Jag ber att ännu en gång få hänvisa
till att praktiskt taget alla vaktmästare
i statsförvaltningen fick sin lönefråga
reglerad från den 1 juli förra året. Jag
tycker inte det är riktigt att nu göra
undantag för riksdagens vaktmästare
eller andra riksdagstjänstemän, bara
därför att man inte från de delegerades
sida haft tillfälle att ta upp denna fråga
tidigare. Jag vill hänvisa till att en
så förnämlig församling som riksdagens
revisorer har yrkat på en reglering
från den 1 juli förra året.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets i
punkten 1. gjorda hemställan, nämligen

Tjänster vid riksdagens verk m. m.

dels på bifall till utskottets berörda
hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan i punkten med den
ändring, att den av herr Mogård m. fl. i
avseende å punkten avgivna reservationen
bifölles; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Håstad
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i punkten 1.
i utskottets utlåtande nr 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, att den av herr Mogård
m. fl. avgivna, med 1. betecknade reservationen
bifalles.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 109 ja och 76 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten 1. gjorda hemställan.

I avseende å punkten 2. gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till motionerna I: 491, II: 605 och
II: 607; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Henriksson begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande vote -

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

ringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i punkten 2.
i utskottets utlåtande nr 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit de
i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Henriksson begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 115 ja och 56 nej, varjämte
21 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten 2.

Slutligen bifölls på därå framställd
proposition utskottets hemställan i
punkten 3.

§ 5.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 29, angående regleringen för budgetåret
1953/54 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. in.

Kammaren biföll vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

§ 6.

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
162, i anledning av Kungl. Majrts förslag
om anslag för budgetåret 1953/54
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
227, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 24 april 1953, framlagt förslag
om anvisande av vissa avskrivningsanslag,
varvid hänsyn tagits till
de förändringar i förhållande till statsverkspropositionen,
som betingats av
de definitiva anslagsäskandena samt av
förslag om ytterligare investeringar utöver
de i statsverkspropositionen beräknade.
Av Kungl. Maj:t till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar för budgetåret
1953/54 äskade anslag uppgingo
härefter till ett sammanlagt belopp av
366 482 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lindblom m. fl. (I: 231) och den andra
inom andra kammaren av herr Wedén
in. fl. (11:317), i vilka hemställts att
riksdagen måtte dels i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om tillsättandet av
en utredning med uppgift att framlägga
förslag till nya mer ändamålsenliga
regler för den budgetmässiga behandlingen
av avskrivningar av nya
statliga kapitalinvesteringar, varvid i
utredningens direktiv i motionerna
framförda synpunkter borde beaktas,
dels besluta viss provisorisk ändring
av avskrivningsanslagen och med avvikelse
från Kungl. Maj :ts förslag fastställa
dessa till för lånefonden för bostadsbyggande
59 375 000 kronor och
för tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
67 500 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ohlon (I: 410) och den andra
inom andra kammaren av hem Ohlin
in. fl. (11:524), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta att avskrivningsanslagen
till lånefonden för bostadsbyggande
skulle fastställas till
67 500 000 kronor och till tilläggslån till
viss bostadsbyggnadsverksamhet till
35 000 000 kronor.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna I: 231 och II: 317, i
vad de avsåge utredning rörande den
budgetmässiga behandlingen av avskrivningar
av nya statliga kapitalinvesteringar,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

II. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:231 och 11:317 samt
I: 410 och II: 524, förstnämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar för
budgetåret 1953/54 anvisa av utskottet
närmare angivna reservationsanslag.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar O hlon, Axel Andersson,
Malmborg i Skövde, fröken Elmén, herr
Wedén och fröken Vinge, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 231 och II: 317, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville tillsätta
en utredning rörande den budgetmässiga
behandlingen av avskrivningar av
nya statliga kapitalinvesteringar enligt
av reservanterna angivna grunder;

II. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:231 och 11:317, såvitt nu vore i
fråga, samt med bifall till motionerna
I: 410 och II: 524, till avskrivning av
nya kapitalinvesteringar för budgetåret
1953/54 anvisa av reservanterna angivna
reservationsanslag;

2) av herrar Bergh, Lundqvist, Skoglund
i Doverstorp och Staxäng, utan
angivet yrkande.

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
jämväl finge avse bevillningsutskottets
betänkande nr 57, angående
beräkning av bevillningarna för
budgetåret 1953/54 jämte i ämnet väckta
motioner.1 Chefen för finansdepartementet,
herr statsrådet Sköld, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid behandlingen av nämnda ärende.

1 Se nedan under § 7.

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

besvara herr Utbults interpellation angående
avskaffande av investeringsavgiften.

Efter föredragning av statsutskottets
hemställan anförde:

Herr HAGBERG i Malmö (h): Herr
talman! De metoder, som i vårt land
praktiseras i fråga om riksbudgetens
färdigställande, är, som vi alla vet,
ganska särpräglade. Riksdagen fattar ju
— vi konstaterar detta dagligen — undan
för undan beslut i utgiftsfrågor.
Dessa beslut betraktas som definitiva.
Den slutliga parlamentariska befattningen
med riksstaten inskränker sig
därför, tror jag mig våga säga, på det
hela taget till att bevillningsutskottet
och därmed riksdagen adderar samman
inkomstposterna i enlighet med de nya
inkomstberäkningar, som vi brukar få
mot slutet av riksdagens vårsession.
Man sammanställer så dessa nya inkomstberäkningar
med de redan avgjorda
anslagsanspråken och tar ställning
till frågan om huruvida budgeten
antingen skall överbalanseras eller underbalanseras
eller jämvikt mellan inkomster
och utgifter skall eftersträvas.
Som regulator tjänstgör den statliga inkomstskatten.
Statsregleringens fastställande
framstår därför, tror jag man kan
säga, som en ren expeditionsåtgärd och
ingenting annat.

Nu reser sig naturligtvis under ett
parlamentariskt system, som vi ju anses
ha, den frågan: Vilka möjligheter
har oppositionen att med en sådan ordning,
som den jag här har beskrivit,
påverka händelseutvecklingen och därmed
den slutliga skattesatsen? Naturligtvis
kan minoriteten undan för undan,
när det gäller utgiftsfrågorna,
ställa alternativa yrkanden. Men, ärade
kammarledamöter, allteftersom dessa
yrkanden röstas ned, kommer man slutligen
fram till en punkt, då majoriteten
har att dra konsekvenserna av sina
ståndpunktstaganden och fastställa den

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

skattesats, som därav obönhörligen
måste framgå. Läget blir på det sättet
låst i upploppet. Enligt den praxis, som
hittills tillämpats här i riksdagen, har
minoriteten varit urståndsatt att i det
avgörande ögonblicket ställa yrkanden,
som kunnat leda till positiva resultat.
I och med att majoriteten, som jag redan
har sagt, tidigare definitivt beslutat
utgifterna, så måste den också skaffa
täckning för dessa utgifter. I år exempelvis
leder ju detta till att majoriteten,
vare sig den i dag vill det eller inte,
måste acceptera en uttagningsprocent
av no.

På senare tid har från majoritetens
sida gång på gång framställts krav på
att oppositionen har skyldighet att
ställa alternativ, som man brukar säga.
Jag vill tillägga, att detta krav nog synes
mig berättigat, i varje fall inom
vissa gränser. Men, herr talman, en förutsättning
för att alternativ över huvud
taget skall kunna framställas från minoritetens
sida är ju, det förstår ju
varje människa, helt naturligt den, att
de tekniska möjligheterna härför åvägabringas.
Tyvärr nödgas jag nog säga,
att majoriteten och dess talesmän i
varje fall hittills inte velat vara med
om att ställa dessa tekniska möjligheter
till förfogande för oppositionen. Så
länge detta icke sker, har majoriteten
enligt min mening föga reellt underlag
för sina krav på alternativ från minoritetens
sida.

Och vidare! Så länge majoriteten inte
sörjer för de erforderliga riksdagstekniska
förutsättningarna, så länge är
också oppositionsgrupperna berövade
sina arbetsmöjligheter på ett alldeles
avgörande område, nämligen det som
gäller de för alla medborgare väsentliga
frågorna om skatter och avgifter till det
allmänna eller med andra ord, och här
vågar jag, herr talman, låna en formulering
av herr Hall i hans anförande i
den ekonomiska debatten härförleden,
»en så oerhört viktig faktor i hela vårt
ekonomiska liv som statsbudgeten».

De former, under vilka vi fastställer
denna statsbudget, vågar jag för min
del anse ytterligt otillfredsställande. Vi
får dock, mina damer och herrar, betänka
att riksdagen enligt det budgetförslag,
som i dag skall beslutas, tar
ut i direkta skatter på inkomst, förmögenhet
och rörelse 4 miljarder, i bilskattemedel
610 miljoner, i tullar och
acciser 2,3 miljarder o. s. v. Jag kan
inte se, att det innebär någon överdrift,
om man förklarar, att det beslut, vi i
dag i denna kammare skall fatta, är
det viktigaste beslut vi fattar under
riksdagen.

Kraven på en reform av dessa ting
har tidigare framförts. Tyvärr får jag
nog konstatera, att hittills inga verkliga
framsteg har gjorts. Jag förmenar emellertid,
att en ändring måste komma till
stånd. Alldeles otvivelaktigt föreligger
ett demokratiskt behov av möjlighet
även för parlamentariska minoritetsgrupper
att i ett sammanhang kunna
redovisa resultatet av sina insatser i
riksdagen och att framställa de yrkanden,
som dessa kan föranleda.

Här talas nu för tiden så mycket om
svensk parlamentarism, om hänsynstagande
till minoriteten. Man talar om
majoritetens ansvar liksom om minoritetens
ansvar o. s. v. Men, herr talman,
allt detta tal om en svensk parlamentarism
ter sig såvitt jag kan se skäligen
meningslöst, så länge oppositionspartierna
är tvingade till att arbeta utifrån
de förutsättningar, som jag här har sökt
att teckna.

En tänkbar utväg ur svårigheterna
vore naturligtvis en anordning, enligt
vilken fattade utgiftsbeslut vore att anse
som preliminära tills hela budgetarbetet
slutförts. Kunde man vinna anklang
för en sådan ordning, bleve situationen
för minoriteten helt annorlunda
och enligt min mening bättre i
samklang med de stora principer, som
anses konstitutiva för ett parlamentariskt
statsskick.

Det sägs ofta, bland annat här i kam -

Torsdagen (Ten 28 maj 1953.

Nr 24.

maren, att man kan inte på en gång
kräva höjda utgifter och lägre skatter.
Jag vill framhålla, att vi inom vår meningsriktning
delar denna uppfattning.
Man kan inte på en gång kräva högre
utgifter och lägre skatter. Man kan otvivelaktigt
inte lyfta sig själv i håret. Vi
fullföljer därför vår linje från i fjol.
Vi har förordat en rad väsentliga prutningar
för att genom dessa prutningar
bereda utrymme för sänkning av statsskattens
uttagningsprocent med 10 enheter.
På den vägen är det möjligt att
komma fram till ett alternativ, som vi
förmenar vara hållbart och som kan
redovisas i detalj.

Vi har sålunda — jag tillåter mig här
en liten rekapitulation — ställt yrkanden
om reducering av utgifterna vid
behandlingen av ärenden som gällt bostadssubventionerna,
arbetslöshetsförsäkringen,
jordbruksrationaliseringen,
priskontrollnämnden, administrationen
av den nya kartellövervakningen m. m.
Vi har också väckt förslag om förbättrade
statsinkomster vid finansieringen
av folkpensionsreformen och om uppskov
med den kostsamma sjukförsäkringen,
som avgjordes i går. Vi visar
med detta vårt handlande, att utrymme
kan skapas för den önskade inkomstskattesänkningen,
även om kravet
på kvarlåtenskapsskattens, bilaccisens
och investeringsavgiftens snara avskaffande
inräknas i kalkylen.

De besparingar, som vi kan redovisa,
uppgår brutto till ungefär 184 miljoner
och netto, i sämsta fall, till ungefär 100
miljoner för budgetåret 1953/54.

Apropå folkpensionsreformen skulle
jag kanske vara berättigad att säga ett
par ord om den. Av den utgiftsminskning
på brutto 184 miljoner som vi föreslagit,
faller den alldeles övervägande
delen — det har kammarens ledamöter
för länge sedan observerat — på den
anordning med folkpensionsavgiften
som vi har ifrågasatt. Med andra ord,
en del av besparingarna för statsverket
uppnås genom en höjning av folkpen -

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

sionsavgiften och drabbar således på
denna väg skattebetalarna. Jag vill säga
detta redan nu för att inte på den
punkten bli föremål för något genmäle.
Detta är uppenbart. För en sådan höjning
som vi har föreslagit talar dock enligt
vår mening starka sakliga skäl, och
jag tror knappast, att den skulle möta
någon invändning från skattebetalarhåll,
om samtidigt en skattesänkning
genomfördes, som många gånger om
uppväger ökningen av folkpensionsavgiften.
Detsamma skulle jag kunna påpeka
ifråga om de andra besparingsåtgärder,
som vi har föreslagit för att
möjliggöra en skattesänkning.

I detta sammanhang skulle jag gärna
—- det är ganska lockande, det medger
jag — vilja säga ett par ord om den
extraordinära, helt konjunkturpolitiskt
bestämda beskattningen. Jag tänker på
den s. k. konjunkturskattens avkastning.
Här är vi inne på ett icke ointressant
kapitel i den moderna svenska
skattepolitikens historia. Jag skall inte
tala om vad som har varit. Jag skall
inte tala om den tid, då man anställde
formlig klappjakt på de s. k. skogspatronerna,
den tid då man inte såg
skogen för bara pengar, den tid då man
med mycken patos här i kammaren
bland annat talade om vilka möjligheter
samhället skulle få genom konjunkturskatten
att, som det hette, »taga rättvis
och skälig hänsyn till de mindre
välsituerade grupperna». Det fanns
snart sagt ingenting, som man inte
skulle kunna uträtta med hjälp av de
pengar, konjunkturskatten förväntades
inbringa. Inom högern försökte vi den
gången mana till någon liten besinning
i det ganska vilda tumultet om de s. k.
övervinsterna på skogen. Vi ställde oss
på vår kant en smula skeptiska till förespeglingarna
om de oerhörda inkomster
till statsverket, som skulle härleda
av vad man kallade de orimliga skogsvinsterna.
Att vårt ställningstagande betecknades
såsom ett bevis för tjänstaktighet
mot »kapitalisterna» får man

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

väl överse med. Sådant tillhör ju ritualen
vid dylika tillfällen.

Ja, herr talman, så var det den gången
— det är inte fullt två år sedan —
men hur har det gått, ärade kammarledamöter,
med denna så våldsamt uppreklamerade
konjunkturskatt? Vad har
resultatet blivit av hela denna väldiga
kampanj? Ja, konjunkturskattens avkastning
angavs ursprungligen till mycket
höga summor. De, som var med om
debatterna här, erinrar sig talen. Sedan
stannade man omsider för ett belopp
på 150 miljoner kronor. I de handlingar,
som kommit kammarens ledamöter
till handa, anges nu den troliga
avkastningen för löpande budgetår till
54 miljoner kronor, ett belopp som med
64 procent eller mer än tre femtedelar
understiger de i budgeten upptagna beloppen
— och då är ändå skatten retroaktiv
!

Hur blir det nästa budgetår? Ja, jag
förutsätter att åtminstone någon ledamot
av kammaren har observerat vad
som härutinnan förmäles i årets finansplan.
Av den finner vi nämligen, att
den en gång så omtalade — för att inte
använda ett starkare uttryck -—- konjunkturskatten
inte ens ansetts förtjäna
ett särskilt omnämnande i kalkylen för
nästa budgetår, utan den har hänvisats
till en ytterst blygsam plats under den
föga talande rubriken »diverse inkomster».
Det var konjunkturskattens historia,
mina damer och herrar!

Liknande reflexioner skulle kunna
anställas kring kvarlåtenskapsskatten,
som ju också har varit föremål för ganska
våldsamma meningsbrytningar här i
kammaren. Denna skatt beräknades vid
sin tillkomst ge statskassan ett tillskott
på 40 miljoner kronor per år, men hur
har det gått? Alla vet eller borde i varje
fall veta, att dessa kalkyler inte alls
har hållit. Vi har haft en inflatorisk
utveckling ■— en tidvis mycket betydande
sådan — sedan 1947, men trots
denna räknar man i årets budget med
att kvarlåtenskapsskatten inte skall ge

mer än 20 miljoner kronor, alltså hälften
av vad man kalkylerade med, när
den infördes. Vid denna blygsamma
beräkning har ändå inte hänsyn tagits
till att förekomsten av kvarlåtenskapsskatten
inte obetydligt minskar inkomsterna
av arvslotts- och gåvoskatterna.
Det verkliga nettot blir därför långt
ifrån 20 miljoner kronor.

Jag skulle vilja fråga: Vore det inte
skäl i att nu äntligen avskaffa denna
skatt? Den har starkt begränsad statsfinansiell
betydelse — det lär väl ingen
kunna bestrida — samtidigt som dess
skadeverkningar ur samhällsekonomisk
synpunkt är oförtydbara. Ja, jag skulle
rent av vilja ifrågasätta, om det inte ur
statsverkets synpunkt skulle vara en
god affär att avskaffa kvarlåtenskapsskatten.
Jag förmenar nämligen, att om
vi gjorde det, så fick vi i annan ordning,
nämligen via den ordinarie inkomstskatten,
via arvslotts- och förmögenhetsbeskattningen,
in mera pengar
än kvarlåtenskapsskatten för närvarande
beräknas komma att ge. Nå, herr
talman, jag gör mig inga som helst illusioner
därvidlag. Det är nämligen så
med denna skatt — som vi väl alla vet
— att den av någon anledning har blivit
en prestigesak för regeringen, och
där prestigen går in, går vettet ut — om
jag får lov att uttrycka mig på det
sättet.

Vi får nog behålla kvarlåtenskapsskatten
tills vidare. Jag vill bara, ärade
kammarledamöter, hoppas, att det inte
skall gå med kvarlåtenskapsskatten som
det gick med den s. k. pärlskatten, salig
i åminnelse, en skatt som kanske många,
åtminstone de äldre, här i kammaren
erinrar sig. Denna s. k. pärlskatt kom
vi, som bevillningsutskottets ärade ordförande
väl minns, sent omsider oss för
med att avskaffa, men märk, ärade
kammarledamöter, först sedan vi upptäckt
att inkomsterna av densamma inte
räckte till att betala de kostnader
för kontroll och uppbörd, som skatten
förorsakade.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

Till sist, herr talman, och jag återvänder
därmed till huvudfrågan: uttagsprocenten,
skattesatsen. Högerns
förslag i utgifts- och inkomsthänseende
under 1953 års vårsession är — det tror
jag mig våga säga — tillräcklig underbyggnad
även rent budgetmässigt men
framför allt realekonomiskt för en inkomstskatt
under kalenderåret 1954,
som med tio enheter understiger den,
som regeringen måste föreslå vid fasthållande
av principen att statens löpande
inkomster bör täcka dess utgifter
under budgetåret 1953/54. Ävenledes
vill jag fastslå, att denna sänkning
av inkomstskatten — under förutsättning
naturligtvis att inte alldeles extraordinära
förhållanden inträffar — bör
kunna bibehållas även under år 1955.
Självfallet är vi inom vår meningsriktning
medvetna om att, såvida vårt yrkande
om en uttagningsprocent av 100
för senare hälften av nästa budgetår
skulle bifallas av riksdagen, en ny
riksstat måste framläggas.

Inom den meningsriktning, jag företräder,
betecknar vi en begränsning av
statens anspråk inte blott på medborgarnas
löpande inkomster — utan också
på deras sparande som ofrånkomlig,
och — det vill jag av olika skäl särskilt
understryka — vi anknyter därmed
till den deklaration i detta stycke,
som 1949 års parlamentariskt sammansatta
skattekommitté framförde, då denna
kommitté enhälligt förklarade, att
dess »undersökning rörande de direkta
skatternas verkningar givit oss stöd för
den uppfattningen, att en lättnad i den
direkta beskattningen för närvarande
är ett samhällsintresse av största betydelse»
och att »främst med hänsyn till
arbetsvilja och deklarationsmoral finna
vi det angeläget, att det nuvarande
trycket av den direkta beskattningen
mildras». Vi ansluter oss för vår del
till dessa tankegångar och kommer att
arbeta efter dem även i fortsättningen.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här tillåtit mig anföra hemställer

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

jag om bifall till den reservation, som
herr Velander och jag fogat till bevillningsutskottets
här föreliggande betänkande.
Jag kommer sedan att i vederbörlig
ordning framställa yrkanden i
anslutning till respektive punkter.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):
Herr talman! Vi har för närvarande i
vårt land ett hårt skattetryck. Folkpartiet
har vid flera tillfällen framfört förslag
om sänkning av den statliga inkomstskatten.
Vi har gjort det genom
att föreslå tio enheters lägre uttagsprocent
än regeringen har föreslagit. Så
skedde också vid 1949, 1950 och 1952
års riksdagar.

Herr Hagberg i Malmö citerade här
1949 års skattekommittés uttalande. Jag
tycker för min del att uttalandet var
så bra, att jag inte drar mig för att
återge det ännu en gång. Denna kommitté
kom efter långa studier till den
slutsatsen, att en lättnad i den direkta
skatten var ett samhällsintresse av största
betydelse. Jag vill tillägga att denna
kommitté skrev beträffande inkomstskatten,
att en väsentlig förutsättning
för övergången till det nya systemet
var, att detta skedde vid grundbeloppets
nivå, alltså vid en uttagningsprocent
av 100. Vidare skrev den enhälliga
kommittén bl. a., att en skattesänkning
även av ganska begränsad omfattning
kunde ha stimulerande effekt på
arbetsvilja och företagsamhet, vilket i
viss mån kompenserade det omedelbara
skattebortfallet genom sänkningen. Dessa
uttalanden av 1949 års skattekommitmitté
har så mycket större tyngd, som
kommitténs ordförande var ingen mer
och ingen mindre än bevillningsutskottets
ärade ordförande, herr Olsson i
Gävle. Vid bedömandet av skatteprocentens
storlek bör man beakta de långtidsverkningar
på produktion och spa -

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

rande, som en skattelättnad medför.
Den medför en ökning av framstegstakten,
den påverkar nationalinkomsten i
gynnsam riktning utöver vad som eljest
kan väntas vid mindre sparvilja och
mindre lust till ansträngningar.

Den kraftiga inflationen 1950—1952
medförde en skärpning av skattetrycket.
Även om man medräknar fjolårets
beslut om omläggningen av den statliga
inkomstskatten har vi nu ett högre
skattetryck än vad som avsågs 1947.
Detta beror framför allt på att fjolårets
riksdag endast tog det s. k. halva
steget på skattelättnadens väg.

Under fjolårets diskussion i denna
fråga framhölls i debatten från flera
håll, att skatteomläggningen då innebar
en skärpning av skattetrycket för
ensamstående med låg inkomst, människor
i inkomstlaget 3 000—6 000 kronor.
Vid det tillfället avgav finansminister
Sköld detta bragelöfte: »Jag försäkrar
att jag inte kommer att vila
förrän jag funnit en möjlighet att tvätta
bort den fläcken.» Vi erinrade i den
debatten att det antal som drabbades
av skärpningen skulle blivit mindre och
skärpningen mindre, om man valt den
uttagningsprocent på 100 som vi föreslog.
Detta gäller fortfarande. Genom
folkpartiets förslag ges en möjlighet att
tvätta bort en del av den fläck finansministern
talade om.

Enligt propositionen om komplettering
av riksstaten för budgetåret 1953/
54 skulle budgeten i stort sett vara balanserad.
Finansministern räknar i propositionen
med en överbalansering på
23 miljoner kronor beroende på att väganslag
på 30 miljoner skulle drabba
först senare delen av kalenderåret 1954.
Men det har kommit till ökade utgifter
på 20 miljoner på riksgäldsfonden
och dessutom några ytterligare utgifter,
som gör att budgeten blir i stort sett
balanserad.

Folkpartiet har för sin del yrkat på
andra avskrivningsregler beträffande
de statliga tilläggslånen och lånefonden

för bostadsbyggande. I fråga om tillläggslånen
förbehåller sig staten rätt
att när som helst begära förräntning
och eventuell amortering. Det rör sig
där om ett anslag på driftbudgeten för
avskrivningar på 70 miljoner. Folkpartiet
föreslår att detta skall fördelas på
två år och inte tas upp på ett. Riksdagen
har fattat beslut om förräntning och
amortering på vissa äldre tilläggslån,
som är helt avskrivna. Beträffande lånefonden
för bostadsbyggande är det en
avskrivning på driftbudgeten av 135
miljoner. Man har där följt principen
att avskriva med en fjärdedel varje år
och alltså slå ut avskrivningarna på fyra
år. Folkpartiet föreslår i stället avskrivning
med en åttondedel, så att avskrivningen
alltså slås ut på åtta år.

Det rör sig här till största delen om
amorteringslån, som så småningom
kommer tillbaka med hela kapitalbeloppet.
Jag skall inte närmare gå in på
detta, då herr Malmborg i Skövde kommer
att utveckla vår syn på denna fråga.
Men jag vill göra gällande att de avskrivningsregler
vi föreslår är fullt försvarbara
och enligt min mening förenliga
med en sund finanspolitik. Man
kan lägga kapitalutgifter på driftbudgeten
och därigenom dölja ett budgetöverskott.
Det har enligt min uppfattning
skett; det gäller över 100 miljoner kronor.
Jag anser att det är möjligt att följa
folkpartiets anvisning beträffande avskrivningsreglerna
och också dess förslag
beträffande uttagningsprocenten.
Vi föreslår en uttagningsprocent på 100
under senare delen av nästa budgetår.

1952 års investeringsavgifter inflyter
kalenderåret 1954 med undantag av de
fyllnadsbetalningar, som kom in i april
månad 1953. 1953 års investeringsavgifter
inflyter kalenderåret 1955 med undantag
av de fyllnadsbetalningar, som
inflyter i april 1954. Storleken av dessa
är svår att bedöma.

Folkpartiet anser att investeringsavgiften
inte bör utgå på 1953 års investeringar.
Då denna avgift infördes hösten

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

1951 ansåg vi att den uteslutande borde
knytas till 1952 års investeringar. Avgiftens
ändamål är att bidra till samhällsekonomisk
balans. I propositionen
till komplettering av riksstaten gör finansministern
gällande, att det nu råder
samhällsekonomisk balans. Enligt
min uppfattning har då denna avgift
ingen uppgift att fylla. Moren har
gjort sin plikt; moren kan gå! Konjunkturläget
kräver inte längre någon
investeringsavgift.

Finansministern betonar i propositionen
vikten av kostnadssänkningar
och rationaliseringar inom näringslivet
för att på längre sikt åstadkomma
ett bättre konkurrensläge internationellt
och därigenom också åstadkomma en
bättre yttre balans. För dessa rationaliseringar
är det ofta nödvändigt att skaffa
maskiner. Sysselsättningen inom
verkstadsindustrien har minskat och
ordertillgången har gått ned. Varför,
herr Olsson i Gävle, nu trycka tillbaka
sysselsättningen genom investeringsavgiften?
Undersökningar visar att investeringsverksamheten
har försvagats
inom industrien. Konjunkturinstitutets
rapport bestyrker detta. Varför, herr
Olsson i Gävle, söka tvinga dem som nu
behöver maskiner att vänta tills efter
årsskiftet? Mig förefaller det som om
investeringsavgiften hade överlevt sig
själv. Den hör inte hemma i en tid,
som finansministern själv karakteriserar
som ett mera normalt ekonomiskt
klimat med samhällsekonomisk balans.

Till denna konjunkturbild hör också
att lagstiftningen om inskränkning i
rätten till fri lagervärdering bör upphöra
att gälla. Jag skall inte tala om
den saken nu, ty herr Åqvist kommer
där att föra vår talan i denna fråga och
lägga fram vår motivering.

Vid många tillfällen har man här i
riksdagen diskuterat kvarlåtenskapsskattens
vara eller inte vara. Det har
visat sig att inkomsten för statsverket
av denna skatt blivit betydligt mindre
än man från början räknade med. Dess -

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

utom reducerar kvarlåtenskapsslcatten
i viss mån inkomsterna av arvslottsskatten.
Det har, som herr Hagberg i
Malmö med rätta påstod, gått mycket
av prestige i denna fråga för det socialdemokratiska
partiets vidkommande.
Jag skall nu inte närmare gå in på
frågan — argumenten är ju ganska väl
kända på ömse håll — men jag vill understryka
att folkpartiet redan från början
ansåg att denna skatt inte borde införlivas
med vår skattelagstiftning. Vi
anser att den bör avskaffas, men samtidigt
föreslår vi en utredning om en
moderat höjning av arvslottsskatten.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven till bevillningsutskottets
betänkande nr 57 av herr Spetz m. fl.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Den situation som vi upplever i
dag är i viss mån unik, inte bara på
grund av folkpartireservationen till
statsutskottets utlåtande utan också på
grund av »olyckan» att första kammaren,
utan diskussion och utan votering,
enligt vad ryktet säger, har godkänt
statsutskottets förslag.

Ja, mina damer och herrar, så vitt
jag kan förstå är därmed grunden undanryckt
för den reservation, som folkpartiet
har fogat till bevillningsutskottets
betänkande. Förnuftsmässigt borde
det således enligt min uppfattning vara
uteslutet att ställa ett yrkande om bifall
till en uttagningsprocent på 100.
Det är klart att man kan göra det ändå.
Har vi underbalanserat budgeten med
30 miljoner, är det kanske inte så noga
om vi underbalanserar den med 130
miljoner eller där omkring. Jag överlåter
till var och en, som vill försöka
förstå vad det skulle innebära, att själv
ta ställning till den saken.

Herr Hagberg i Malmö framhöll att
detta är det viktigaste beslut som denna
riksdag ställts inför. Jag skulle kunna
hålla med herr Hagberg om att det
beslut vi i detta sammanhang i dag fat -

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

tar vore det viktigaste under denna
riksdag, om högerns principer, uttalade
i motionen, vore genomförda. Men det
är de inte. Därför förhåller det sig inte
på det sättet. Bevillningsutskottets uppgift
är ju — herr Hagberg nämnde det
i förbigående -—• att se till, enligt § 40
i riksdagsordningen, att sedan riksdagen
har beslutat alla utgifter täckning
ges för desamma. Och vi måste komma
ihåg, mina damer och herrar, att
dessa utgifter är definitiva, det finns
ingen ruckningsmöjlighet därvidlag.
Därför blir det bevillningsutskottets
och budgetdeputerades uppgift att rent
bokföringsmässigt ordna upp denna angelägenhet.
När man har en budget
underbalanserad med 30 miljoner, kan
man inte besluta en lägre uttagningsprocent
än den vi för närvarande tilllämpar.

Högern är ärlig nog att i sin motion
säga, att på grund av de beslut som majoriteten
har fattat är det omöjligt att
uttaga mindre än 110 procent. Det är
riktigt. Sedan kan man naturligtvis diskutera
om det finns några möjligheter
att genomföra den linje, som högern
gör sig till tolk för. Om damerna och
herrarna studerar både högerns reservation
och klämmen i dess motion, är
jag rädd att ni kommer att bli mycket
betänksamma. Sedan man i slutet av
klämmen sagt: »Under uttalande av att
en statlig budgetpolitik enlig i denna
motion angivna riktlinjer bort och bör
föras», hemställer man om en 100-procentig
uttagning för senare hälften av
budgetåret.

Vad är det då för budgetpolitik högern
förordar? Högern önskar att när
riksdagen står inför det slutliga avgörandet,
sammanknytningen av budgeten,
då skall riksdagen ha en ny fri
prövningsrätt rörande de beslut som
riksdagen en gång har fattat. Alla beslutade
utgifter, som enligt gällande
grundlag nu är defintiva, skulle således
i fortsättningen endast vara preliminära.
Och om riksdagen komme till

det resultatet, att ingenting hindrar att
vi bestämmer oss för en lägre uttagningsprocent,
då hade riksdagen bara
att vraka bland de en gång fattade besluten.

Uppslaget är intressant, det medger
jag gärna. Det finns mycket att säga
om riksdagens behandling av riksstaten.
Det finns mycket att säga om budgeten
över huvud taget. Vi inrättade en
gång — jag vill minnas det var 1940
— det s. k. samrådet mellan bevillningsutskottet
och statsutskottet. Man avsåg
att på det sättet få en översikt över
hela budgeten. Denna anordning skrevs
aldrig in i grundlagen utan skrevs in
i riksdagsstadgan. Resultatet är och förblir
allt fortfarande att statsutskottet
handlägger denna sak. Budgetdeputationen
har inte blivit något annat än eu
vanlig kontorsorganisation, som bara
registrerar utgifternas storlek. De är
de facto beslutade. Man vet, att så här
mycket inkomster måste det anskaffas,
och gör man det inte, blir det ett hål
i budgeten.

Jag erkänner oförbehållsamt, att jag
är intresserad av att en gång få fram
en undersökning om högerns projekt
i detta avseende. Det kan ha sina fördelar,
men vi skall inte blunda för att
det också kan ha nackdelar. Ty, mina
herrar, om riksdagen exempelvis stode
i den situationen här i dag, att vi skulle
pröva utgifterna en sista gång och
eventuellt besluta oss för att spara, låt
oss säga i runt tal hundra miljoner,
uppstår frågan var dessa hundra miljoner
skall avstås. Jag vill säga till högern,
att det är kanske inte så lätt att
få bohuslänningarna att avstå från
hamnbyggnader som de har kämpat för
och fått igenom med några rösters majoritet.
Det är kanske inte så lätt att
få företrädarna för andra lokala synpunkter,
som har lyckats föra sina projekt
igenom, att i det sista upploppet
säga: Ja, vi avstår från de tio miljoner,
som vi med mycken möda, svett och
arbete har lyckats få riksdagen med

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

på. Man skall också ha den sidan av
saken klar för sig, och man måste nog
tänka sig en organisation som får så
mycket tid på sig att vad som skall
göras i det fallet inte blir ett betydelselöst
hastverk.

Jag skulle vilja säga till min vän Hagberg,
att skall det bli någon mening
med detta, måste det bli en grundlagsändring.
Det finns ingen möjlighet, såvitt
jag kan förstå, att genomföra de
uppslag, som högern här har fört fram,
utan en grundlagsändring. Denna
grundlagsändring hör inte hemma i bevillningsutskottet
utan hör enligt riksdagsordningen
till konstitutionsutskottet.

Det är naturligtvis klart att jag kan
mötas av den erinran, att detta projekt
hade man inte tänkt på i januari månad.
För allt i världen! Jag har ingenting
emot att högern har fört fram det,
men då måste högern också ha klart
för sig, att något resultat av det kan
det inte bli nu. Man har bara att återkomma
i januari månad nästa år och
väcka en motion som går till konstitutionsutskottet.

Jag skulle också i detta sammanhang
vilja säga, herr talman, att jag inte
kan tänka mig att riksdagen, efter att
ha suttit här sedan i januari och fattat
det ena beslutet efter det andra, i dag
skulle förklara: Vi är beredda att återta
alla dessa beslut. Det är nämligen
innebörden av vad som finns angivet i
högermotionen och högerreservationens
kläm. Med anslutning till högerns politik
och uttalande skulle riksdagen i dag
besluta att ta ut hundra procent. Jag
medger att man i motionen begär att
få fram en ny riksstat till hösten, i vilken
inkomster och utgifter skulle jämnas
ut.

Jag skulle också vilja säga ett ord
till herr Kristensson i Osby. Det har ju
sitt stora intresse att höra herr Kristensson
här stå och tala om att nu har vi
uppnått den samhällsekonomiska balansen,
nu kan vi slopa investeringsav -

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

giften och nu kan vi släppa lös avskrivningen.
Ja, men herr Kristensson
i Osby och hans parti har då sannerligen
inte medverkat till någon av de
åtgärder, som riksdagen har vidtagit
för att skapa den samhällsekonomiska
balans som nu herr Kristensson vill
använda för att sänka skatten och avskaffa
investeringsavgiften.

Det är klart att herr Kristensson har
drivit en annan politik än majoriteten.
Han får bära ansvaret för den. Men
lika klart är att den nuvarande riksdagsmajoritetcn,
som har drivit sin särskilda
politik, får bära ansvaret för den.
Det sägs ju i Kungl. Maj:ts proposition
klart och tydligt ifrån, att över sommaren
behöver man dessa instrument
för att inte riskera komma i ett läge,
som kanske blir något liknande det som
vi upplevde för några år sedan.

Det sägs i finansministerns proposition
att han förutsätter att båda de
ting som det här gäller — såväl investeringsavgiften
som begränsningen
i avskrivningsrätten — skall komma
att prövas i höst, och vi bör väl ändå
kunna lugna oss så pass länge, eftersom
anskaffning av maskiner, byggande
av nya fastigheter etc., om det inte
är av sådan art att det levereras omedelbart
och i ett sammanhang, knappast
kommer att drabbas av denna
investeringsavgift, som ju inte utgår
förrän likviden är erlagd.

Jag kommer, herr talman, till det resultatet
att jag hemställer om bifall till
bevillningsutskottets förslag på alla de
olika punkterna. Men jag har ett rent
personligt behov av att säga ett ord
till herrar Hagberg och Kristensson.
Skulle inte tiden vara inne för att vi
slutade att använda 1949 års skattekommitté
och dess betänkande såsom
ett slagträ? Jag är kanske också vittnesgill
i denna sak, och jag ber herr
Hagberg att titta efter i kapitel 8 på
sidan 113 och fortsättningen på sidan
119. Om han gör det skall han nog
komma underfund med att anledning -

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

en till att 1949 års skatteutredning
ställde sig på denna linje var det läge
som rådde just då. År det samma läge
nu i dag som när 1949 års skatteutredning
prövade dessa saker? Vi hade en
försvarsbudget på en miljard. Den dåvarande
finansministern, herr Wigforss,
hade kallat svenskt näringslivs representanter
till sammankomster för att
pröva vad man orkade med i försvarsavseende.
De kom till det resultatet, att
det skulle vara lämpligt med ungefär
800 miljoner kronor.

Vad har vi i dag? Vi kan ju slå upp
statsutskottets memorial. Vi har en
fjärde huvudtitel på mer än två miljarder.
Det är den förändrade situationen.
Ge mig ett läge där jag får vända
åter till utgångspunkten, med en försvarsbudget
på en miljard, så skall jag
inte sänka skatten med 10 enheter till
100, utan jag skall omedelbart och i
ett sammanhang sänka den till 90!

Varför kan man inte försöka förstå
att vi nu befinner oss i ett annat läge?
Jag yrkar inte på några nedsättningar
i försvarsavseende, men jag har velat
påpeka att det är försvarsutgifterna
som har rubbat hela den utgångspunkt
som 1949 års skatteutredning hade. Jag
tycker det kunde vara på tiden att vi
kom överens om att någonting har skett
som 1949 års skatteutredning icke hade
förutsett och icke kunde förutse.

Herr talman! Jag skall med anförande
av dessa synpunkter hemställa
om bifall till bevillningsutskottets här
föreliggande betänkande.

Herr HAGBERG i Malmö (h) kort
genmäle: Herr talman! Jag föreställer
mig, att kammarens ledamöter uppmärksammade,
att den beskrivning av
de nu i vårt budgetarbete tillämpade
metoderna, som herr Olsson i Gävle
lämnade, identiskt är densamma som
den beskrivning, jag för min del gav.

Jag tillät mig framhålla, att statsregleringens
fastställande framstår som
en ren expeditionsåtgärd. Herr Olsson

i Gävle förklarade, att budgetdelegationen
har blivit en vanlig kontorsorganisation,
som adderar inkomster och
utgifter och drar de nödvändiga konsekvenserna
därutav. Detta är riktigt,
men därigenom föres ju oppositionen,
minoriteten, alldeles bort ur bilden.
Vid ett sådant förhållande saknar ju
minoriteten varje som helst möjlighet
att på ett avgörande sätt inverka exempelvis
på det beslut, som i dag skall
fattas.

Därför måste, såvitt jag förstår, en
annan ordning komma till stånd, en
ordning som innefattar att besluten icke
såsom nu skall anses såsom definitiva
utan skall anses såsom preliminära.
Vill man inte från majoritetens sida
medverka till en sådan ordning, då
saknar enligt min bestämda mening
majoriteten och regeringen fog för sina
upprepade krav på att oppositionen
skall ställa alternativ. Om vi inte får
de riksdagstekniska möjligheterna, kan
vi inte leverera alternativ.

För övrigt skulle jag vilja tillråda
något större försiktighet, då man här
går och söker torna upp de konstitutionella
svårigheterna. Herr Olsson i
Gävle talade t. o. m. om nödvändigheten
av en grundlagsändring. Jag vill,
herr Olsson i Gävle, fästa uppmärksamheten
på att även regeringen och majoriteten
skulle kunna komma i en sådan
situation, att de måste ta sin ståndpunkt
under förnyat övervägande, exempelvis
om det skulle komma att
gälla investeringsanslag, som inte kan
tillfredsställas på grund av den aktuella
situationen på lånemarknaden. Även regeringen
och majoriteten har alltså anledning
att ganska djupt intressera sig
för denna sak.

Jag vill, herr talman, till slut uttrycka
min förvåning över att herr Olsson i
Gävle nu synes vilja nedvärdera betydelsen
av det, som jag menar, värdefulla
betänkande, som 1949 års skatteutredning
på sin tid enade sig om.
Herr Olsson i Gävle förklarar, att detta

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

betänkande bör ses mot bakgrunden av
förhållandena då. Jag nödgas uppfriska
herr kommittéordförandens minne rörande
vad han var med om att skriva
i ingressen till det bekanta åttonde kapitlet
i betänkandet. Där sade han, att
den reform kommittén föreslår — inom
parentes en reform som sedermera på
finansministerns förslag tyvärr till sina
verkningar reducerats till 50 procent
— »bör ses såsom ett första led i en
sänkning av de direkta skatterna». Sådan
var situationen den gången.

Till slut vill jag bara säga, att jag
observerade, att herr Olsson i Gävle
inte nämnde ett ord om konjunkturskattens
sorgliga ändalykt. Det kan jag
mycket väl förstå.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle: Herr talman! Till herr Olsson
i Gävle vill jag säga, att kammaren
här har möjlighet att pröva vårt förslag
till avskrivningsregler. Jag anser
detta förslag väl motiverat. De regler
vi föreslagit bör kunna genomföras,
likaså den skattelättnad vi också förordat.
Men om nu riksdagen skulle avslå
vårt förslag till ändrade avskrivningsregler,
vidhåller jag, herr Olsson
i Gävle, att avskrivningarna då döljer
ett budgetöverskott. Detta bör beaktas
i detta sammanhang.

För övrigt vill jag framhålla hur viktiga
skattelättnader är på grund av
sina återverkningar på produktion och
sparande. Folkpartiet har fördenskull
uttalat sig för att som mål för framtiden
sätta en uttagningsprocent på 100.
Vi har också i vår motion uttalat att
detta är önskvärt, dock under förutsättning,
att vi inte kommer i ett exceptionellt
läge.

Herr Olsson i Gävle sade, att folkpartiet
inte hade medverkat till den
samhällsekonomiska balansen. På det
område det nu rör sig om har vi ju
medverkat till investeringsavgiften när
det gäller 1952 års investeringar. Men
det viktigaste på detta område är väl

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

kreditåtstramningen, som vi ville införa
innan herr Olssons parti ville det.
Om denna kreditåtstramning sade en
gång bankoutskottet, att den kom för
sent.

Jag tror, herr Olsson, att det är klokare
att ta bort investeringsavgiften och
därigenom få en något bättre sysselsättning
inom industrien än att av
sysselsättningsskäl uppehålla den statliga
investeringsverksamheten på högre
nivå än eljest. Vi har alla lagt märke
till att finansministern i propositionen
om budgetkompletteringen föreslagit
tänjbarhet av vissa utgifter, såsom en
del utgifter till försvaret, vägarna m. m.
Han sade, att dessa marginalers storlek
skulle bli beroende på sysselsättningen
inom vårt land. Det förefaller
mig då vara ett riktigt steg att ta bort
investeringsavgiften och därigenom påverka
sysselsättningen inom näringslivet
i positiv riktning och på det sättet
inom driftbudgeten spara utgifter, vilka
enligt finansministerns egen utsago kan
anstå.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill erinra herr
Hagberg om att vi ju inte kan, hur vi
än trollar, komma ifrån det faktum
att fjärde huvudtiteln nu kostar två
miljarder mot en miljard på den tiden
1949 års skatteutredning gjorde sina beräkningar.
En miljard är mycket pengar,
och jag försäkrar ännu en gång, att
om jag kunde få hand om den, skulle
jag gå ett steg längre än högern i fråga
om skattesänkningar och ändå få pengar
över för en mängd nya utgifter.

Vidare säger herr Kristensson att vi
skulle ur budgetsynpunkt vara på den
säkra sidan, om vi följde folkpartiet
när det gäller dess förslag till ändring
av avskrivningsreglerna. Ja, det blir
väl närmast statsutskottets sak att undersöka
hur därmed förhåller sig, och
jag skall inte här gå in i någon polemik
i detta avseende. Varken herr Kristensson
eller jag tillhör väl dem som

Nr 24.

Torsdagen den 23 maj 1953.

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

i regel vill inskränka på olika verksamheters
möjligheter att företaga avskrivningar.

De bestämmelser som det här gäller
har ju funnits ända sedan 1937, och
såvitt jag vet har ingen tidigare ifrågasatt
att de skulle ändras, förrän man
nu år 1953 plötsligt kommer underfund
med att det finns dolda reserver som
bör plockas fram. Det är väl ingen som
egentligen vet om det finns några dolda
reserver eller inte — den saken får ju
statsutskottet klara upp — men jag har
i varje fall svårt att tänka mig att det
är lämpligt att finansiera en skattenedsättning
med pengar som man på detta
sätt gräver fram. Jag vill inte för min
del rekommendera en sådan anordning.

Herr MALMBORG i Skövde (fp): Herr
talman! .Tåg vill förutskicka att jag
närmast begärt ordet i anslutning till
statsutskottets utlåtande nr 162 rörande
avskrivning av nya kapitalinvesteringar.
Bevillningsutskottets ärade ordförande,
herr Olsson i Gävle, har här
talat om att första kammaren redan
behandlat denna fråga och därvid beslutat
i enlighet med utskottets förslag.
Jag medger att situationen därför inte
är den bästa tänkbara, men jag skall
ändå tillåta mig att i någon mån belysa
den syn som vi inom folkpartiet
har på de frågor som är aktuella i samband
med detta statsutskottets utlåtande.

Det finns till utlåtandet fogad en reservation,
nr 1, som anknyter till motioner
från folkpartihåll, lämnade vid
riksdagens början. I dessa motioner
har framlagts förslag, dels om en hemställan
till Kungl. Maj:t om en utredning
rörande den budgetmässiga behandlingen
av avskrivningen av nya
statliga kapitalinvesteringar, dels om
en tillfällig avvikelse från reglerna för
avskrivning av fonden för bostadsbyggande
liksom för de tillfälliga tilläggslönen
för bostadsbyggande.

Vad beträffar den första delen av

motionens förslag, alltså hemställan
om en utredning rörande de allmängiltiga
normerna för statens avskrivningar,
vill jag till en början erinra
om att frågan väsentligen kan ses ur
två olika synpunkter. Den är dels en
finanspolitisk fråga, dels en teknisk
fråga.

Man kan nog med sakskäl hävda att
det under senare år har skett en skärpning
av avskrivningsreglerna. Så är
t. ex. fallet i fråga om bostadslån, befästningsanläggningar
och andra militära
byggnader. Såväl motionärerna
som reservanterna anser att avskrivningspolitiken,
som naturligtvis bör
utformas så, att den leder till verkligt
tillfredsställande avskrivningar, även
bör syfta till att åstadkomma balans
mellan olika budgetår. Detta utesluter
inte, såvitt jag förstår, att man under
en högkonjunktur kan göra större avskrivningar
än som sker under en tid
av mindre goda konjunkturer. Men givetvis
bör vid bedömningen av denna
sak hänsyn tagas till vilken börda som
kan läggas på medborgarna som skattebetalare.

Såsom vi i reservationen har sagt,
framstår det för oss såsom en särskild
olägenhet att avskrivningarna med det
nuvarande systemet många gånger får
en alltför schematisk utformning och
att anpassningen efter växlande finanspolitiska
förhållanden sålunda försvåras.

Men frågan har, såsom jag nyss antydde,
också en teknisk sida. Jag vill
i detta sammanhang erinra om de mycket
detaljerade bestämmelser som gäller
för avskrivningen av statens allmänna
fastighetsfond. Jag skall inte
upptaga kammarens tid med att redogöra
för dem. Jag vill bara framhålla
att 1948 års budgetutredning, till vars
betänkande motionärerna i många av
sina tankegångar ansluter sig, har förklarat
att de nuvarande formerna för
avskrivningen på detta område inte
fyller de krav som kan uppställas vare

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

sig ur bokföringsteknisk eller affärsmässig
synpunkt. Man har från utredningens
sida uttryckt ett bestämt önskemål
om att få till stånd principiellt
mer hållbara linjer för denna avskrivning.

De motioner till vilka reservanterna
här anslutit sig har varit på remiss
dels till statskontoret och rilcsräkenskapsverket,
dels till 1950 års budgeträttskommitté.
Jag tror att jag beträffande
dessa yttranden vågar säga, att
de inte principiellt avstyrkt motionerna.
Statskontoret har t. ex. för sin del
sagt, att det kan finnas invändningar
att göra mot de hittills tillämpade principerna
för avskrivning av statens kapitalinvesteringar,
vilka stundom synes
vara alltför schematiska. Ämbetsverket
har också i sitt yttrande exemplifierat
denna sin uppfattning på en punkt.

I samtliga remissyttranden har man
hänvisat till att detta problemkomplex
har behandlats i utredningar och att
det är under bearbetning. Statskontoret
har t. ex. erinrat om att 1949 års investeringskommitté
i sitt betänkande också
berört frågan om grundavskrivningarna
å statens fastigheter. I de ingående
remissyttrandena har man hänvisat till
den utredning, som pågår beträffande
penningvärdeundersökningen. Denna
utredning tillsattes enligt bemyndigande
den 22 juni 1951, och den har till
syfte att belysa möjligheterna att bevara
ett stabilt penningvärde i ett
samhälle med full sysselsättning. Inte
minst med hänvisning till detta arbete
har remissinstanserna menat att utredningen
kanske inte bör komma omedelbart.
Man bör bl. a. avvakta resultatet
av denna kommittés arbete.

Vi är fullt ense med remissinstanserna
om att denna kommittés förslag
kan komma att visa sig få stor betydelse
när det gäller att utforma kommande
regler på detta område. Vi har
inhämtat upplysningar om att man
räknar med att denna kommitté skall
bli färdig inom en inte alltför avlägsen

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

framtid. Vi menar att dessa problemkomplex
är så omfattande och berör så
många olika sidor, att det vore värdefullt
om utredningen kunde igångsättas.
Man kunde då ta itu med stora delar
av komplexet, och vid bedömningen
kunde man naturligtvis också taga all
den hänsyn som bör tas till utlåtandet
från 1951 års penningvärdeundersökning
när detta i sin tur kommer.

Herr talman, jag övergår sedan till
att säga några ord om de tillfälliga avvikelserna
vid avskrivningen på bostadslånefonderna.
Kungl. Maj:t har föreslagit
att beträffande lånefonden för
bostadsbyggande skall avskrivningen
ske med en fjärdedel, 135 miljoner
kronor. Beträffande tilläggslånen föreslås
totalavskrivning, och det rör sig
om ett belopp på 70 miljoner kronor.
Motionärerna liksom vi reservanter menar,
att man kunde ha begränsat denna
avskrivning utan att ge avkall på en
betryggande sådan. Beträffande lånefonden
för bostadsbyggande föreslår
vi att man skall avskriva med en åttondedel,
således med 12,5 procent. Beträffande
de tillfälliga lånen föreslår
vi att man kan stanna vid en avskrivning
på 50 procent. Detta innebär således
att avskrivningen fördelar sig på
två år i stället för ett år, som Kungl.
Maj:t föreslagit.

Vi kan väl vara överens om att spörsmålet
här gäller vilka krav man skall
ställa på förräntningen för att få en
betryggande avskrivningspolitik. Nu
har Kungl. Maj:t liksom tidigare hänvisat
till att man härvidlag bör tillämpa
den s. 1c. normalräntan. Jag hade tillfälle
att från denna plats i fjol tala om
detta problem, och jag gjorde då en
liten översikt över hur denna normalränta
beräknas. Jag skall inte i dag
ingå på den detaljen. Den är dock fastställd
för en tid av tio år, och den tioårsperiod
det nu närmast gäller är
1943—1953.

Jag kanske i det sammanhanget bör
erinra om vad riksdagen sade år 1943
3 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 24.

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

när den gav Kungl. Maj:t detta bemyndigande.
I det av riksdagen godkända
statsutskottsutlåtandet heter det, att
när riksdagen lämnar Ivungl. Maj :t detta
bemyndigande att fastställa normalränta
på 4 procent, så innebär det
självfallet inte att man frånhänder
riksdagen att bestämma en annan ränta
därest man finner situationen så
motivera. Vi har nu den uppfattningen,
herr talman, att situationen såväl i
fjol som i år talar för en annan ränta.

Jag kanske i det sammanhanget får
säga till bevillningsutskottets ordförande,
att denna nya avskrivningspolitik
i år inte har kommit oförmedlat.
Vi hade samma problem under riksdagsbehandlingen
förra året, varför
frågan på visst sätt är en gammal bekant.

Utskottets majoritet säger nu, att när
det gäller räntefoten bör man inte bara
räkna med ett enstaka budgetår. Nej,
det är så riktigt. Vi reservanter har
inte heller gjort det utan hänvisar till
den faktiska medelräntan under ett
tiotal år. Vi har inhämtat uppgifter om
den saken ur riksgäldskontorets årsbok.
Av den framgår, att den medelränta
som utgått under denna tioårsperiod
— med tillägg för */* procent i förvaltningskostnader
— inte någon gång
uppgått till 4 procent. Jag kan också
nämna, att det av redogörelsen framgår,
att den effektiva medelräntefoten
å emitterade statsobligationer under
åren 1942—-1953 utgjorde 2,98 procent.
Lägger man därtill nyssnämnda
kvartsprocent, blir den faktiska norinalräntan
3,23 procent. Vi förmenar
därför, att även om man sänker förräntningskravet
till 3,r> procent, har
man en verkligt betryggande marginal.
Därom vittnar ju både de gångna årens
erfarenheter och de siffror och uppgifter
som jag här har lämnat.

Vad beträffar de tillfälliga lånen har
i proposition nr 138, som behandlar
bostadslånefrågan, förutsatts att de i
framtiden skall i viss utsträckning för -

räntas och amorteras. Med hänsyn härtill
har vi ansett oss våga påstå, att en
avskrivning i den omfattning som vi
har föreslagit, alltså med 50 procent,
skall vara fullt betryggande. I utskottsutlåtandet
heter det, att man bör
vara försiktig och att försiktigheten
bjuder att man beträffande tilläggslånen
tillämpar en total avskrivning.
Jag anser för min del, herr talman,
att försiktighet är en dygd som är värd
att prisas men att man måhända kan bli
alltför försiktig, vilket jag nog tycker
att man i detta sammanhang har varit
och fortfarande är. — Som ett särskilt
skäl för att nu behålla den totala avskrivningen
av lånen till bostadsbyggnadsverksamheten
anför utskottet, att
de hittillsvarande tilläggslåneförskotten,
vilka är räntebärande, nu skall bestridas
från lånefonden för bostadsbyggande
och således icke kommer att belasta
tilläggslåneanslaget. Såvitt jag
kan förstå är just denna bestämmelse
ägnad att sakligt styrka vår ståndpunkt,
nämligen att man kan få en betryggande
avskrivning om man följer vår
linje.

Herr talman! Jag skall inte längre
upptaga kammarens tid. Jag har med
det anförda velat visa, att det finns
grundade skäl för att biträda det i reservationen
framförda förslaget om en
allmän utredning rörande avskrivningsfrågorna
och en tillfällig avvikelse när
det gäller de åberopade tilläggslånen
för bostadsbyggandet. Jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till den vid
utskottets utlåtande fogade reservationen
nr 1.

Herr ÅQVIST (fp): Herr talman! När
man tar del av konjunkturinstitutets
preliminära rapport för våren 1953 och
av vad finansministern uttalat i propositionen
om komplettering av riksstatsförslaget,
kan man inte undgå att
bli en smula förvånad över de slutsatser
som finansministern drar och den
överdrivna försiktighet som han visar

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

i fråga om borttagande av de statliga
hindren mot en ökning av de privata
investeringarna i landet. Det framgår
ju rätt klart, att den expansion, som ägt
rum inom verkstadsindustrien, upphörde
under hösten 1952 och att det därefter
har inträtt en stagnation i slutet
av föregående år och under den del av
detta år som har gått. Tillbakagången
är störst inom järn- och stålmanufaktur,
inom de mekaniska verkstäderna
och inom den elektrotekniska industrien.
Bakgrunden är den ökade
konkurrens från särskilt Japan och
Tyskland som inträtt och som naturligtvis
måste gå ut över något annat
lands export.

Men det är inte bara dessa omständigheter
som har inverkat, utan det
är också den minskade investeringsvilja,
som man finner inom landet, och
önskan hos en del kunder hos verkstadsindustrien
att minska sina lager,
som har medverkat till detta. Ett synligt
tecken härpå är ju den minskning
av orderstockarna som ägt rum. Från
september 1952 till februari 1953 var
det 16 procent, och om man räknar
från februari 1953 ett år tillbaka är det
inte mindre än 30 procents minskning.

Nu behöver ju naturligtvis inte detta
i och för sig betyda så mycket, eftersom
de statliga investeringarna, enligt
den uppfattning, som tycks gälla, kan
träda i stället för de privata investeringarna.
Själv kan jag inte se saken
på detta sätt. Jag anser inte att man
här kan ersätta de privata investeringarna
med statliga. Det blir i alla fall
de privata investeringarna och den privata
industriens konkurrenskraft, som
kommer att vara avgörande för vilka
investeringar staten på lång sikt kan
göra. Det är därför man måste hålla i
sikte att en rimlig kostnadsnivå för det
enskilda näringslivet är en nödvändig
förutsättning för den framtida konkurrensförmågan
på de främmande marknaderna.
Först därigenom kan man
räkna med att vi får de valutor och det

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

skatteunderlag, som möjliggör ökade
statliga, offentliga investeringar och
därmed också ett större framåtskridande
på en del områden, som traditionellt
varit förbehållna staten.

Det är därför med en viss förvåning
man tar del av finansministerns slutsats,
att på kort sikt farhågorna för en
förstärkning av de depressiva tendenserna
i den svenska ekonomien skulle
vara mindre berättigade än vid årsskiftet
och att i gengäld riskerna för
inflationistiska spänningar på nytt
skulle komma i blickfältet. Litet längre
fram under rubriken »Den ekonomiska
politiken» får man läsa att det tycks
vara huvudsakligen under sommarmånaderna
som finansministern befarar
dessa inflationistiska spänningar, tydligen
till största delen beroende på
befarad brist på arbetskraft. När han
däremot resonerar om den kommande
hösten och vintern tycks de depressiva
tendenserna överväga. Då befaras
det en viss arbetslöshet, och av den
anledningen har överläggningar ägt
rum i beredskapssyfte med bland annat
arbetsmarknadsstyrelsen.

Den slutsats jag närmast skulle vilja
dra av detta är, att man borde vidtaga
nödvändiga åtgärder för att öka det
privata näringslivets investeringar. Att
det kan bli en viss brist på arbetskraft
under sommaren är ju inte så märkligt.
I år kommer vi för första gången att
ha tre veckors semester, och det är givet
att det under sådana förhållanden
kommer att produceras rätt litet och i
stället konsumeras rätt mycket. Men
detta säger ingenting om hur läget på
längre sikt kommer att vara. Om det
under juli månad blir brist på arbetskraft
därför att folk har semester, får
ju detta inte tas som intäkt för att man
på något längre sikt skulle befara inflationistiska
tendenser. Det är därför
som det förefaller mig tämligen ofarligt
att, såsom har föreslagits av den meningsriktning
jag tillhör, man upphäver
investeringsavgiften med detsamma.

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Avskrivning'' av nya kapitalinvesteringar.

Vi är ju redan nu i slutet av maj månad,
och jag antar att detta upphävande
av tekniska skäl inte kan ske förrän
i juni månad, och då har ju lagstiftningen
verkat under större delen av
första halvåret.

Nu tror jag inte att det kommer att
bli några större beställningar, någon
större rusning, på investeringsområdet
därför att denna lagstiftning upphävs.
Det kan i varje fall inte ske några
större olyckor under sommaren, vilket
tycks vara finansministerns kritiska
punkt, tv under juli är ju folk borta
och sedan tar det alltid någon tid innan
man kommer i gång. Då blir väl
förhållandet det, att till den tidpunkt
då finansministern befarar de depressiva
tendenserna kommer upphävandet
av investeringsavgiften att verka på ett
gynnsamt och lämpligt sätt.

Finansministern för i propositionen
ett resonemang om vad som händer i
samband med investeringsavgiftens
upphävande, och jag tror det är alldeles
riktigt när där konstateras, att investeringsavgiftens
verkan kommer att
successivt upphöra. Skatten kommer
alltså inte att göra någon nytta, i varjé
fall inte någon större nytta i den av
finansministern önskade riktningen
under slutet av sin tillvaro. Men detta
är väl närmast ett skäl för att upphäva
hela denna skatt. Annars blir det ju
så, att man ackumulerar vissa behov
till en viss tidpunkt, då det kan bli en
mycket stark ansvällning av önskningar
och beställningar som skall effektueras,
helst på kort tid, och detta kan
ju icke vara lämpligt. Det måste vara
lämpligt att sprida sådana investeringsbehov
under något längre tid. Vad som
anförts av finansministern talar alltså
närmast för att denna avgift bör upphävas
snarast möjligt.

Herr Kristensson i Osby har ingående
redogjort för våra synpunkter på
denna fråga, varför jag, herr talman,
nu kan lämna detta ämne och övergå
till att säga ett par ord om inskränk -

ningarna i rätten till fri lagervärdering.

Man kan återigen konstatera — jag
trodde vi skulle ha kommit ifrån det
— att finansministern faller in i det
gamla talet om att »spekulativa» lagerökningar
är olämpliga och är det som
egentligen bör åtkommas med lagstiftningen.
Det är ju rätt underligt, att det
skall göras en värdering av vissa lagerökningar
som så att säga är godkända
av samhället, under det att andra
inte är det. Till de förra tycks höra
sådana lagerökningar som folk i allmänhet
vidtar i ett visst syfte eller i
en viss situation, men till de senare, de
spekulativa lagerökningarna, hör tydligen
sådana som inträffar på grund
av händelser av högre hand eller på
grund av avsättningssvårigheter. Vi kan
inte inverka mycket på storleken av
en skörd, den beror på väder och vind,
och det kan vara andra saker som inträffar.
Sportaffärer kan få ha kvar
sina lager av skidor och skridskor därför
att det inte blir lämpligt väder för
försäljningen. År det då fråga om spekulativ
lagerökning?

Hela denna uppdelning har någonting
av fullkomligt godtycke över sig.
Vem avgör över huvud taget vad som
är spekulativ lagerökning? Det kan ju
bara bli finansministern själv som anser
sig kapabel att klara denna sak.
Vad var det som hade inträffat när
denna fråga var uppe föregående höst?
Jo, det hade inträffat lagerökningar
inom skogsindustrien. Den höll driften
i gång och höll sitt folk i arbete, och
det var ingen spekulativ lagerökning,
men hur gick det med alla de lagerökningar
som av någon anledning inträffade
på andra håll? Man kunde inte
uppehålla indelningen längre utan
måste slopa hela lagstiftningen för 1952,
emedan det icke var möjligt att klara
ut vilka lagerökningar som var av
»spekulativ natur» och vilka som inte
var det.

Jag tycker inte att dessa frågor skall
få ha något drag av godtycke. Det kan

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

inte vara lämpligt, allra minst när det
gäller frågor av ekonomisk natur, även
om det inte är lämpligt under några
förhållanden. Det ekonomiska livet bör
ha rätt att veta under vilka förutsättningar
dess arbete skall bedrivas, och
man bör undvika att någon rättsosäkerhet
råder på ett sådant område.
Om nu för övrigt en konjunkturavmattning
skulle inträda till hösten, skulle ju
hela denna anordning vara meningslös
och därför saklöst kunna upphävas
redan nu.

Det finns också en annan oformlighet
som jag tycker borde rättas till,
nämligen det val av jämförelseår som
genomfördes i och med beslutet föregående
höst, då den gamla lagen formellt
avskaffades och en ny lag formellt
stiftades. Jämförelseåret försköts
då till 1952 från att tidigare ha varit
1951. Det är ju alldeles uppenbart att
de företag, som rättat sig efter statsmakternas
önskemål om inskränkning
av investeringarna eller som drabbats
av kreditrestriktioner och därför har
vidtagit vissa åtgärder under 1952,
kommer i ett avsevärt sämre läge än de
företag, som på grund av andra omständigheter
kanske redan tidigare kunnat
vidtaga sina lagerförändringar. Det
finns enligt mitt förmenande absolut
ingen anledning att på detta sätt diskriminera
en del företag till förmån
för andra.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till de reservationer
som i detta ärende har avgivits av herr
Spetz m. fl. till bevillningsutskottets utlåtande
i detta ärende, nämligen nr III
och nr IV. Reservationen IV är villkorlig:
för den händelse reservation
III faller, gäller reservation IV, icke
annars.

Herr LUNDBERG (s): Herr talman!
I bevillningsutskottets föreliggande betänkande,
nr 57, behandlas två av mig
väckta motioner. Jag föreslår där, att
investeringsavgiften skall avskaffas

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

från den 1 januari 1953 och att en särskild,
starkt progressiv skatt skall uttagas
för täckande av försvarsutgifterna.

I anslutning till utskottsbetänkandet
skulle jag vilja säga ett par ord. Vad
gäller själva skatteuttaget delar jag helt
utskottets förslag. Staten måste helt
enkelt få de ekonomiska resurser som
är nödvändiga för att expediera de
beslut som riksdagen har fattat.

Jag måste säga till herr Kristensson
i Osby, att om en enskild affärsman
skulle sköta sin egen affärsverksamhet
på samma lättsinniga sätt som oppositionen
rekommenderat att staten skall
göra, skulle han inte endast betraktas
som en lättsinnig, utan jämväl som en
dålig affärsman. Jag tror att det politiserade
skattetänkande som av oppositionen
förts fram är ansvarslöst och
inte har något sammanhang med ekonomiska
fakta, men väl med lättsinnets
filosofi och psykologi. I frågan
direkta skatter eller punktskatter har
jag den uppfattningen, att det även
ur näringslivets synpunkt är bättre att
man vet vad som gäller och ungefär
vad som kommer, och punktskatterna
ter sig för mig vida farligare än den
direkta beskattningen. De borgerligas
reaktion här i dag, att man skall tömma
ladorna, är farlig och vi bör akta oss
för att gå den vägen.

Utskottet avstyrker utredning om införande
av en särskild och stark progressiv
skatt för täckande av våra försvarskostnader.
Jag vill bara uttrycka
mitt beklagande över att det så gjort.
Jag har nämligen den uppfattningen,
att svenska folket även skattemässigt
bör komma i kontakt med försvaret.
Om så blir fallet, kanske man kunde
slippa ifrån att det ena dagen voteras
miljardbelopp till försvaret, utan att
man kan lämna en ekonomisk plan över
hur det skall kunna ekonomiseras, och
att dagen efter borgerliga talare reser
ut och talar om skattesänkning i lycklig
förvissning om att svenska folket icke

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

skall förstå, att regeringen, som måste
ha pengar för att klara utgifterna, måste
ta ut dessa pengar i form av skatter.
Jag tror det hade varit lyckligt, om
man från utskottets sida verkligen hade
vidtagit en åtgärd för att stoppa den
diskussion i fråga om skatterna, som
man hör ute i bygderna. Jag är visserligen
ingen älskare av utredningar i
och för sig, men jag hoppas, att regeringen
skall finna eu form för att delge
svenska folket detta.

Då det gäller investeringsavgiftens
avskaffande vidhåller jag min uppfattning,
alt den är skadlig, ja oförsvarlig,
både till sin utformning och till
sina verkningar. Jag har helt biträtt
förslaget om lag mot konkurrensbegränsning
och ett bibehållande av priskontrollen.
Jag anser att dessa åtgärder
tyvärr måste tillgripas, ty näringslivet
och handeln har inte förstått sitt ansvar
gentemot samhället och konsumenterna.
Vi behöver och måste få en
vändning av prisutvecklingen, och enskilda
spekulativa intressen får inte
bygga murar mot en sådan utveckling.
Men lika väl som detta krav ställes
mot enskilda måste det resas även mot
samhälleliga åtgärder, som till sina
verkningar har likartad karaktär.

Investeringsavgiften är en godtycklig
inkomstskatt, och till sin konstruktion
har den tagit form av en mycket
hög och datumstämplad räntenivå. Jag
har vid olika tillfällen försökt att hjälpa
till med att värna landet mot en .högränta,
och finansdepartementet synes
teoretiskt vara anhängare av en lågränta,
men när det gäller praktisk politik
i fråga om investeringsavgiften
går man in för en högräntepolitik, och
man har satt en datumstämpel, som
anger när man skall ta bort avgiften,
detta utan hänsyn till andra förutsättningar.

Denna investeringsavgift åstadkommer,
efter mitt sätt att se, icke att vi
kan bygga några fler bostäder, skolor,
sjukhus eller byggnader för annan sam -

hällsnyttig verksamhet. I stället har
den förmåga att hindra rationalisering,
icke minst inom handeln. Denna rationalisering
skulle innebära väsentliga
lättnader för familjernas hushållsbudget.
Om de lediga byggnadsarbetarna
under den gångna vintern hade kunnat
nyttjas för att rationalisera handeln,
skulle inte bara arbetslöshetskassorna
fått mindre utgifter, utan vi skulle
jämväl kunnat ge nyttigt realkapital
åt samhället. Vårt ekonomiska liv inom
näringsliv och handel kräver ans och
tukt men även hänsyn. För vårt samhälle
med dess vidgade arbetsuppgifter
är det en livsfråga, att vi kan åstadkomma
effektivitet och anpassning till
världsmarknadens skiftningar. Detta
måste ske snabbt och utan förutfattade
meningar. Men även vårt inre samhällsliv
kräver för närvarande, att vi
utnyttjar alla tillgängliga resurser för
att vi skall kunna infria vår strävan
att bygga upp vårt land kulturellt, socialt
och ekonomiskt och skapa frihet,
trivsel och människovärde åt de människor
som lever här.

Jag har den bestämda uppfattningen,
att investeringsavgiften är ett hinder
för denna strävan och att den inom
handeln har förorsakat skador, ty handeln
kunde icke såsom industrien
investera och få byggnader på samma
lätta sätt som industrien kunde vid ett
visst tillfälle. Handeln ligger därför
efter och i och med detta tvingar investeringsavgiften
handeln till kostnader,
som omöjliggör för oss att vända
prisutvecklingen tillräckligt hastigt.

Investeringsavgiften har, efter mitt
sätt att se, icke haft och har icke heller
någon plats i det konstruktiva ekonomiska
samhällslivet. Då så är fallet,
anser jag, att vi icke skall behålla densamma.
Jag yrkar därför bifall till min
motion II: 18. Samtidigt skulle jag vilja
rikta en vädjan till finansministern att
försöka taga hänsyn till de svårigheter,
som vi för närvarande brottas med inom
handeln, när det gäller rationalise -

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

ring och ett rationellt utnyttjande av de
tekniska möjligheterna. Jag tror att det
är en riktig och god politik, att man
så förfar.

Häruti instämde herr Lundqvist (s).

Herr HAGBERG i Stockholm (k):
Herr talman! Det har ju nyligen förts
en ekonomisk debatt här i kammaren,
varför man kan fatta sig mycket kort.
Jag skall först, innan jag motiverar
mitt yrkande, göra bara några bemärkningar.

Denna budget har uppgjorts på osäkra
antaganden om ett halvårs relativt
gynnsamma konjunkturförhållanden.
Vid antydda vikande konjunkturer därefter
måste det slutliga utfallet bli ett
helt annat än det som riksdagen i dag
högtidligen skall stadfästa.

Det är två oförenliga faktorer som
bildar underlaget för hoppet om ett
halvårs goda konjunkturer, s. k. samhällsekonomisk
balans och stabilt penningvärde
å ena sidan och en minskad
produktion, sjunkande export, minskade
order och ökad arbetslöshet å den
andra. Några åtgärder mot nuvarande
arbetslöshet förutses tydligen inte. Antydda
förberedelser för att möta en
väntad större arbetslöshet går inte utöver
tidigare ram och syftar framför
allt inte till att skapa full sysselsättning
och trygghet i anställningen. Trots produktionsavmattningen
skall den s. k.
konjunkturdämpande politiken fullföljas.
Denna politik kan naturligtvis inte
påverka konjunkturförloppet eller ligga
som underlag för en prognos för den
närmaste tidens utvecklingstendenser.
Dess verkningar ligger på helt andra
områden. Den kan begränsa bostadsbyggandet
och annan byggnation, fördyra
viss produktion och skapa svårigheter
för små producenter av skilda
slag samt därigenom öka antalet arbetslösa.
Resultatet blir därmed att storproduktionen
gynnas på småproducenternas
och de bostadsbehövandes bekostnad
och att Arbetsgivareföreningens

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

inledda offensiv mot arbetslönerna underlättas.
Alldeles särskilt i en tid av
vikande konjunkturer ter sig konjunkturdämpningspolitiken
ur arbetarklassens
synpunkt både orimlig, obegriplig
sens synpunkt orimlig, obegriplig och
oantaglig.

Både finansministern och utskottet
talar om »samhällsekonomiska risker
vid översysselsättning». I departementschefens
kommentar anges februarisiffran
för fackföreningarnas arbetslösa till

2,4 procent 1952 jämfört med 3,9 procent
detta år. Eftersom fjolårets arbetslöshetssiffror
var de lägsta på många
år och högkonjunkturen kulminerade i
början av förra året, måste talet om
översysselsättning avse förra året. Men

2,4 procent arbetslösa betyder 30 000
registrerade arbetslösa. Det kan innebära
att 100 000 människor direkt drabbas
av de svårigheter som arbetslösheten
skapar för de berörda och deras
anhöriga. Att kalla detta översysselsättning
är cynism.

Enligt årets februarisiffror uppgick
de arbetslösa till omkring 50 000. Om
detta är det idealtillstånd som regeringen
eftersträvar och som sättes in i den
s. k. samhällsekonomiska balansens
sammanhang, så är denna s. k. samhällsekonomiska
balans så långt ifrån
ett arbetarintresse att man kan säga,
att den är snarast raka motsatsen. Ingen
av regeringens anhängare kan gärna
föreställa sig, att vad som eftersträvades
med den samhällsekonomiska balansen
bl. a. var ett tillstånd, som underlättade
en allmän kapitalistisk offensiv
mot löner och arbetsvillkor.

När man nu i Arbetsgivareföreningens
lockout mot livsmedelsarbetarna
ser en signal om en allmän lönesänkningskampanj
vid nästa årsskifte, bör
man inte glömma att detta har ett samband
med den s. k. konjunkturdämpningspolitiken.

Utgångsläget för årets budget är att
överbalanseringens tid är förbi. Statens
snabbt ökande inkomster efter kriget

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

har inte lett till en ökad ekonomisk beredskap
inför väntade sämre tider.
Tvärtom kan man säga, att de har underlättat
en tredubbling av rustningsutgifterna
på kort tid. Eftersom det är
lätt att öka rustningsutgifterna och att
bygga ut den militära organisationen
men ett sisyfusarbete att åstadkomma
besparingar av verklig betydelse på
detta område, måste ju regeringen räkna
med fortsatta skatteökningar. Statsministerns
förklaring i går, att nya
skatter skall uttas för att täcka de stora
statsutgifterna — formellt gäller det
väl sjukförsäkringen — är ett varsel
därvidlag.

Den grupp jag företräder bar för alt
befordra skattesänkningar för verkligt
behövande och för att täcka vissa utgifter
föreslagit en höjning av bolagsskatten
till 50 procent i stället för föreslagna
40 procent. Utgångsläget därvidlag
är att aktiebolagens nettovinster
på kort tid flerdubblats och i vissa
fall överstiger de samlade penninglönerna
för de anställda samt att oerhörda
fonderingar gjorts, som möjliggör
en fortsatt hög utdelning även under
ett försämrat konjunkturläge. Tydligen
har herr Lundberg haft något liknande
i tankarna när han föreslagit utredning
om en särskild och starkt progressiv
skatt för att klara de oerhörda rustningsutgifterna.
För min del noterar
jag denna motion som en opinionsyttring
och ett uttryck för ökad misstro
mot finanspolitiken bland regeringens
egna anhängare.

Det av oss framlagda skatteförslaget
skulle tillföra statskassan omkring 250
miljoner kronor. Bevillningsutskottet,
som aldrig tvekat när det gällt att tillmötesgå
regeringens alla skatteanspråk,
hur dåligt övertänkta de än varit, finner
den nuvarande bolagsbeskattningen
helt i sin ordning. Yi vidhåller dock vår
uppfattning i denna fråga.

Dagens främsta stridsfråga är väl uttagningsprocenten.
Vi föreslog i fjol
från kommunistiskt håll, att denna skul -

le sättas till siffran 100. En sådan åtgärd
hade, jämte det nya skatteförslaget,
möjliggjort att den direkta statsbeskattningen
för flertalet skattedragare
återförts till den nivå som 1946 års
skatteförslag förutsatte. Vi har i år inte
motionerat i denna fråga. Då vi emellertid
framlagt förslag om en höjd bolagsskatt,
som skulle ge mer än skillnaden
mellan 100 och 110 i uttagningsprocent,
och då regeringen dessutom
varslat om nya skatter i anledning av
gårdagens beslut, kommer vi att vid
voteringen stödja reservationen för den
lägre skatten.

Till slut, herr talman, har de borgerliga
partierna föreslagit slopande av
kvarlåtenskapsskatten. Denna infördes
som bekant i gengäld för att de stora
förmögenheterna icke drabbades av
den av riksdagen i princip beslutade
särskilda värnskatten under det andra
världskriget. Det beräknades att denna
värnskatt skulle tillföra statskassan omkring
2 miljarder kronor som ett bidrag
till de närmare 10 miljarder, som
rustningarna och beredskapen kostat
landet under det andra världskriget.

Sedan kvarlåtenskapsskatten infördes
har den tillfört statskassan mindre än
400 miljoner kronor. Dessutom visar
utvecklingen att de rika i ökad grad
undandrar sig en del av kvarlåtenskapsskattens
börda. Den beräknades exempelvis
1948/1949 ge 85 miljoner kronor
men gav i verkligheten endast 54 miljoner
kronor. 1951/1952 gav den 55
miljoner kronor. Trots penningvärdeförsämringen
beräknades den i år ge
endast 70 miljoner kronor, vilket inte
är liktydigt med att detta belopp kommer
att inflyta. Håller man i minnet
att under samma tid, som den i sammanhanget
obetydliga kvarlåtenskapsskatten
minskat, den direkta inkomstskatten
fördubblats och nu slutar på 4
miljarder kronor, blir den borgerliga
aktiviteten — detta gäller ju samtliga
borgerliga i denna kammare — ännu
osmakligare.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

Herr talman! I denna fråga kommer
vi för vår del att rösta för utskottets
förslag. Jag slutar mitt anförande med
att yrka bifall till motionen II: 211.

Herr YIGELSBO (bf): Herr talman!
Trots att den föregående talaren velat
göra gällande, att oppositionen mot
kvarlåtenskapsskatten är osmaklig, vill
jag ändå säga några ord om densamma
för att i någon mån försöka belysa de
orättvisor som kvarlåtenskapsskatten
trots allt ändå har fört med sig.

När man ser på denna kvariåtenskapsskatt
och vad den har lämnat i
ekonomiskt utbyte måste man ge den
föregående talaren rätt i, att den inte
ens tillnärmelsevis givit vad man kalkylerat
med när den en gång infördes.
Orsakerna till att denna inkomstpost
har sjunkit så väsentligt i jämförelse
med de gjorda beräkningarna är det
här kanske litet svårt att på rak arm
göra sig en uppfattning om. Från vårt
partis sida har vi hela tiden varit motståndare
till kvarlåtenskapsskatten, då
vi anser att kvarlåtenskapsskatten med
hela tyngden av sin orättvisa riktar udden
mot det realvärdeskapande arbetet.
Det är alldeles riktigt som det är sagt,
att vederbörande måste komma upp i
en stor förmögenhet för att drabbas av
kvarlåtenskapsskatt. Ursprungligen var
belopp intill 30 000 kronor befriade
från kvarlåtenskapsskatt, men nu har
siffran höjts till 50 000. Detta innebär,
att vid ena makens död 100 000 kronor
alltjämt ligger utanför kvarlåtenskapsskatten.
Detta är ju ett ganska stort
belopp, och antalet sådana fall<är kanske
inte så stort. Men oavsett hur
många eller hur få fall som drabbas
av denna skatt, föreligger det ändå en
orättvisa vid tillämpningen, och den
riktar vi oss emot.

Vi skall här först bemärka, att kvarlåtenskapsskatten
utgår på det oskiftade
dödsboet. Om vi då tar det exemplet,
att en jordbrukare hjälper sina söner
att skaffa sig gårdar och inven -

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

tarier för att fortsätta i praktiskt arbete
med jordbruket, om denne jordbrukare
dör oväntat tidigt, så‘ drabbar
kvarlåtenskapsskatten även den egendom
som överlåtits på sönerna. Detta
dödsbo drabbas alltså av skatten, om
fadern skaffat sönerna maskiner och
andra tekniska hjälpmedel för ett realvärdeskapande
arbete. Om sönerna däremot
hade sänts till någon skola och
fått utbilda sig exempelvis till lärare
eller präst — och efter en sådan utbildning
kan de ju erhålla goda befattningar,
som i inkomsthänseende motsvarar
eller till och med överstiger avkastningen
av gårdar på både 100 och
200 tunnland — så slipper dödsboet betala
kvarlåtenskapsskatt för de pengar,
som på det sättet har gått till barnen.
Detta anser vi vara en stor orättvisa i
kvarlåtenskapsskattens utformning, alltså
att sådana personer som sysslar med
realvärdeskapande arbete skall drabbas
av skatten, under det att de som
ägnar sig åt en verksamhet, som inte
på samma sätt räknas som realvärdeskapande,
slipper undan denna pålaga.

Vi har alltid haft vår inställning till
denna fråga fullt klar, och vi har i en
motion till årets riksdag, vilken avlämnats
i båda kamrarna vid riksdagens
början, föreslagit att kvarlåtenskapsskatten
skall bli föremål för utredning
samt att den slopas och ersättes med en
arvslottsbeskattning på de större förmögenheterna.
Detta anser vi vara riktigare
och rättvisare. Vi förstår emellertid,
att det inte utan föregående utredning
är möjligt att framlägga förslag
om kvarlåtenskapsskattens avskaffande.
Vi bör ju nämligen, när skatten
en gång slopas, rent utredningsmässigt
ha klart för oss, var vi skall ta de
pengar som behövs för att ersätta det
inkomstbortfall som uppstår genom
skattens slopande. Av denna anledning
har vi begärt en utredning om skattens
borttagande och ersättande med en högre
arvslottsbeskattning på de större
förmögenheterna. Detta vårt förslag har

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

emellertid icke vunnit utskottets bifall,
och vi liar därför avgivit en reservation,
nr I), till bevillningsutskottets betänkande
nr 57, vilken reservation är
undertecknad av herr Gustaf Elofsson
in. fl., och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till densamma.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! I
en motion till årets riksdag har högerpartiet
varit inne på vissa tankegångar
av principiell natur, avseende möjligheterna
att få en sammanfattning gjord
av de olika partiernas ställningstagande
i ekonomiska frågor under riksdagen.
Avsikten är att på det sättet skapa
ett underlag för bedömningen av den
skattesats, som borde ha kommit i fråga,
därest högerns politik hade vunnit
gillande.

Jag har mycket stor förståelse för att
olika partier böra få göra en sådan
redovisning för att slutligen kunna
säga, att om vi hade fått regera i enlighet
med våra önskemål, så skulle
skatten nu ha varit den eller den. Jag
tror emellertid att man går onödigt
långt, om man anser det nödvändigt att
göra en uppdelning av preliminära och
sammanfattningsvis definitiva beslut
för att kunna uppvisa en sådan redovisning.
Borde det inte räcka med att
varje parti, som vid ett sådant här tillfälle
önskar presentera varthän partiets
olika propåer skulle ha lett, gör en
sammanfattning helt i stil med vad högern
här gjort och sedan slår fast, att
om vår politik hade följts, så skulle den
och den skattesatsen nu ha gällt? Mig
förefaller det som om detta borde vara
en tillfredsställande ordning.

Högern har i sin motion berört fyra
olika faktorer, som enligt partiets mening
skulle ha medverkat till att uttagsprocenten
stannat vid en lägre nivå.
Bland annat säger man att en skattesänkning
har en mycket stimulerande
effekt på arbetsviljan. Jag skulle ingalunda
vilja bestrida att så är fallet, men

jag vill samtidigt varna för att dra alltför
stora växlar på detta förhållande.
Om man synar saken i sömmarna visar
det sig nämligen, att för det stora flertalet
skattedragare i detta land skulle
det röra sig om en skattesänkning på
50 å 75 kronor per år. Jag har mycket
svårt att tänka mig att det för de ifrågakommande
grupperna kunde utgöra
någon verklig sporre till ökade arbetsinsatser,
om skatten minskar med belopp
av den storleksordningen. Jag vill
alltså inte vara med på att i pengar
räkna om vad det hela kunde innebära.
Det måste ändå röra sig om i detta sammanhang
rätt blygsamma belopp, förefaller
det mig.

Sedan har högern pekat på sina yrkanden
i fråga om bostadspolitiken och
på den minskning av statsutgifterna,
som skulle ha uppstått, om yrkandena
bifallits. Det är litet svårt att av motionen
riktigt säkert läsa ut hur mycket
högern menar att man för innevarande
budgetår skulle vinna genom
denna åtgärd, ty det heter i motionen:
»Att i siffror mäta denna faktiska inverkan
är inte möjligt. Att den mer än
väl skulle uppväga en eventuellt konstruerad
brist på grund av bilaccisens
borttagande, räknad till hela sitt nominella
belopp, är emellertid utan vidare
givet.» Jag tror att högern tänker
sig •—- preciserat i miljoner — omkring
25 miljoner i detta sammanhang. Jag
är tacksam att bli rättad, om jag till
ävent3rrs misstagit mig.

Högern talar också om sjukförsäkringen
och säger att den gått emot
detta förslag, något som ju innebär en
besparing för staten. Men, mina damer
och herrar, det är väl ändå så att regeringen
sagt, att sjukförsäkringsreformen
skall finansieras med nya pengar,
och dessutom skall ju lagen träda i
kraft först under nästa budgetår. Det
finns alltså ingenting upptaget för detta
ändamål i budgeten som man kan dra
bort, så den saken kan man lämna
åsido i detta sammanhang.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

Slutligen har högern pekat på att
den föreslagit en annan finansieringsmetod
för pensionsreformen, innebärande
att ett mindre belopp än vad
som förordades från regeringens sida
har tagits direkt på statsskatten och ett
något större belopp tagits ut i avgifter
av de enskilda. Schematiskt uttryckt
skulle man väl kunna säga, att det betyder
för den enskilde skattebetalarens
vidkommande oftast kanske bara att
han får denna utgiftspost på en annan
rad på skattsedeln. Han får ett höjt belopp
på den rad där det talas om pensionen
och ett något minskat belopp på
den rad, där det talas om statlig inkomstskatt.
Jag tillåter mig därför att
bortse även från den reformen i detta
sammanhang.

Men jag tar så mycket mer fasta
på att högern har presterat vissa förslag,
som innebär ett skattebortfall. Man
har i högermotionen räknat ut, att borttagande
av kvarlåtenskapsskatten osv.
skulle minska statens inkomster med
omkring 40 miljoner kronor. Det gör
att jag har mycket svårt att tänka mig
högerns insatser i år som underlag för
den sänkning av repartitionstalet, som
motionen stannar vid. Jag slår då fast,
som jag nyss gjorde i fråga om sjulcförsäkringsreformen,
att man här från regeringens
sida ej begärt anvisande av
pengar för ifrågavarande budgetår och
att man när saken blir aktuell tänkt sig
att finansiera reformen på annat sätt
än via den direkta statsbeskattningen.
Och slutligen, såvitt man kan se av högermotionen,
är besparingen på det bostadspolitiska
området för ifrågavarande
budgetår att beräkna till endast omkring
25 miljoner kronor.

Jag skall nöja mig med att på detta
stadium tala enbart om budgetåret
1953/54 trots att det ju förhåller sig på
det sättet, att den skattesats vi nu skall
besluta om till övervägande del berör
det därpå kommande budgetåret, eftersom
fyra av de sex uppbörderna faller
på det budgetåret.

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

Folkpartiet har haft ett särskilt förslag,
innefattande en ändring av avskrivningsreglerna
för vissa lån. Vederbörande
utskott har ju konstaterat att
folkpartiets linje innebär, att man med
avvikande från regler för avskrivningen,
som följts ända sedan 1937, har
velat minska avskrivningarna på icke
räntabla lån och på det sättet få fram
ett bokföringsmässigt underlag för en
skattesänkning.

Jag delar till fullo utskottets mening,
att den princip som riksräkenskapsverket
har strukit under, nämligen att icke
räntabla investeringar omedelbart bör
avskrivas, är så värdefull för statsförvaltningen
att man i görligaste mån
måste upprätthålla den. Naturligtvis
kan man komma i en situation där man
måste säga sig att nöden har ingen lag
— vi får låta bli att avskriva även lån
som vi betraktar som oräntabla och
praktiskt taget värdelösa.

Herr talman! Med dessa ord har jag
velat säga, att så långt jag kan se är
varken högerns eller folkpartiets skattesänkningsyrkande
realistiskt underbyggt.
Närmast förefaller det mig som
om man i det sammanhanget skulle
kunna ha anledning erinra om ett talesätt
beträffande laxfisket: Se laxen, det
är en sådan fin fisk så den fiskar vi
även om man inte kan få någon!

Herr HAGBERG i Malmö (b) kort
genmäle: Herr talman! Jag är en smula
överraskad av den nedvärdering av
1949 års skatteutrednings bestämda uttalande
om en skattesänknings gynnsamma
effekt på arbetsviljan, som herr
Hedlund nu har utfört.

Herr Hedlund gjorde gällande, om
jag inte missuppfattade honom, att effekten
på arbetsviljan av en skattesänkning
med, låt oss säga 10 enheter
skulle vara mycket obetydlig. Jag är
förvånad över detta ståndpunktstagande,
enär förra årets riksdag enhälligt
—• alltså inklusive herr Hedlund —
ställde sig bakom dels skattekommit -

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

téns ovannämnda deklaration, dels bevillningsutskottets
understrykande uttalande
på den punkten. Har herr Hedlund
nu ändrat uppfattning därvidlag,
vore detta onekligen rätt uppseendeväckande.
Statsrådet ville ytterligare
reducera betydelsen av detta argument
genom att framhålla, att det för det
stora flertalet människor inte skulle bli
fråga om mer än 60, 70 eller 80 kronor
om året i minskad skatt.

Det är väl dock, herr Hedlund, inte
själva siffran som är det väsentliga,
utan det väsentliga är att i och med en
skattesänkning får människorna äntligen
ett besked om att nu har man nått
en punkt, som kan öppna perspektiv
mot en vidare vandring på skattesänkningarnas
väg. Jag vill i det sammanhanget
erinra om att riksdagen i fjol
likaledes enhälligt underströk en annan
deklaration, som skatteutredningen
gjorde, nämligen att den av kommittén
förordade reformen borde betraktas
»såsom ett första led i en sänkning
av de direkta skatterna».

När herr Hedlund sedan kom in på
siffror, som vi anfört i vår motion, liksom
också i våra reservationer, undrar
jag, om han verkligen ordentligt studerat
motionen. Vi har där redovisat en
bruttoprutning på 184 miljoner kronor
innevarande vårsession, men, då vi
även föreslagit vissa inkomstminskningar
för statsverket, kommer vi fram
till en nettobesparing på ungefär 100
miljoner. Det är detta belopp, vi nu
skall räkna med, och det är detta belopp,
som för nästkommande budgetår
väl täcker vårt yrkande om en sänkning
av uttagningsprocenten från 110
till 100. Jag är övertygad om att herr
Hedlund inte kan bestrida vad jag anfört
i detta hänseende.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle: Herr talman! Det förefaller
mig som om inrikesministern tog mycket
lätt på folkpartiets förslag om ändrade
avskrivningsregler. Herr Hedlund

sade att det skulle vara fråga om oräntabla
lån, men de som utlämnas från
lånefonden för bostadsbyggande löper
med 3 procent ränta. De är således inte
oräntabla, och dessutom kommer kapitalbeloppet
i stort sett tillbaka till statskassan.

Inrikesministern talade vidare om
skattesänkningens värde. Jag tror man
gör klokt i att inte underskatta värdet
av en skattelättnad med det belopp som
inrikesministern nämnde, 50 ä 75 kronor
per år.

Till sist vill jag ställa en fråga till
inrikesministern: Tror statsrådet det
är möjligt att få med koalitionsbrodern
på en utredning om lcvarlåtenskapsskatten,
märk väl en utredning i syfte
att få bort denna skatt?

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman!

Om jag inte alldeles missminner mig
var det en skattesänkning av annan
storleksordning som 1947 års utredning
diskuterade. Det var en skattesänkning
som består av dels den
minskning av skatten, som genomfördes
vid föregående års riksdag och
som uppgick till ungefär 15 procent för
inkomsttagare i gruppen 10 000—20 000
kronor, dels den minskning som högern
och folkpartiet nu går in för.

Det är klart att den stimulerande inverkan
på arbetsviljan av denna skattesänkning
— de 15 procenten plus vad
högern och folkpartiet i år vill genomföra
— måste bli en helt annan än inverkan
av enbart den sänkning som
uppkommer, om man minskar uttagningsprocenten
från 110 till 100.

Jag överlåter åt var och en att själv
försöka bedöma vilken stimulans man
tror det kan innebära för en skattedragare,
som får klart för sig, att det blir
75 kronor mindre i skatt nästa år. Yad
sedan beträffar förhoppningarna om en
någon gång senare kommande skattesänkning
och dessa förhoppningars inverkan
på arbetsintensiteten så tror jag

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

inte att man skall dra alltför stora
växlar på det förhållandet, att en sådan
skattedragare kanske säger sig att
det är möjligt att det framdeles blir
ytterligare skattesänkning.

Sedan till herr Kristensson i Osby.
Jag tog verkligen mycket lätt på folkpartiets
skattesänkningsförslag. Det
ansåg jag vara i allra högsta grad motiverat
att göra.

Herr Kristensson frågade mig hur
jag ställer mig till en utredning beträffande
kvarlåtenskapsskatten. Redan för
något år sedan hade jag tillfälle att
deklarera, att jag har intresse för en
utredning om kvarlåtenskapsskattens
avskaffande och i samband därmed en
höjning av arvslottsbeskattningen. Jag
tycker nu som tidigare att kvarlåtenskapsbeskattningen
icke är en lycklig
beskattningsform utan föredrar en höjd
arvslottsbeskattning. Jag sade vid det
tillfälle som jag syftade på — det var
i fjol — att jag menar att saken bör
tas upp till utredning när man har fått
en viss erfarenhet av kvarlåtenskapsskattens
verkningar och på det sättet
bättre kan allsidigt bedöma saken.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle: Herr talman! Jag skall till inrikesministern
bara säga att det förslag
vi nu framför från folkpartiets
sida står i överenskommelse med vad
den enhälliga skattekommittén uttalade
under fjolåret.

Inrikesministerns partikamrater framför
i bevillningsutskottet ett yrkande
om att man nu skall få i gång en utredning
i syfte att avskaffa kvarlåtenskapsskatten
och i stället höja arvslottsskatten
på större förmögenheter. Om jag
fattade herr inrikesministern rätt, menade
han att den utredningen inte bör
komma till stånd nu utan först efter
någon tid.

Herr ORGÅRD (s): Herr talman! Sedan
utskottets ordförande hade ordet
har en hel rad talare uppträtt här och

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

talat för olika motioner, som inte har
tillstyrkts av utskottet. Jag förmodar att
kammaren håller mig räkning för att
jag bara hänvisar till vad utskottet har
skrivit om dessa. De är ju för övrigt
allesammans gamla bekanta, som vid
upprepade tillfällen har diskuterats här
i riksdagen.

Det nya här i år är väl högerns motion
och reservation i den här frågan,
och det har talats om dem som om någonting
principiellt nytt. Högermotionen
är mycket intressant och mycket
välskriven, och det är ju bara att hälsa
med tillfredsställelse att högern här
framlägger ett alternativ och visar vad
den vill. När det gäller reservationen
måste jag emellertid säga att den är
ganska underlig. Den innehåller ju ett
förslag om skattesänkning med ett tilllägg
med hänvisning till motionens förslag
om ett alternativ, d. v. s. reservationen
går ut på en skattesänkning under
de förhållanden som skulle ha rått
nu om högern hade fått sina synpunkter
igenom. Och så säger man, att om
högerns förslag eventuellt skulle bifallas,
då har vi att ta hela budgetregleringen
under debatt igen. Men alla förstår
väl ändå att det är ett mycket orealistiskt
förslag och att högern, när den
i dag röstar för skattesänkning, i realiteten
röstar för ett budgetutfall som
innebär en underbalansering av budgeten.

Högern står ju i en mycket svår ställning
mellan två eldar. Å ena sidan vill
man ju konkurrera med folkpartiet om
skattesänkning, och å andra sidan bär
högern traditioner när det gäller att
se realistiskt och sakligt på de här problemen.
Jag ville bara här ställa högerns
ståndpunkt tidigare i belysning
av den ställning den i dag intar, och vi
får alla dra slutsatser av vad som här
har hänt och avgöra om högern har
ändrat uppfattning eller icke.

Förra året hade man ju täckning för
sina förslag i en hänvisning till det
stora budgetöverskottet. Man kan där -

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

för gå längre tillbaka, t. ex. till budgetbehandlingen
år 1950. Jag läste i
går i riksdagsprotokollet igenom behandlingen
av denna fråga år 1950,
och jag kan inte neka mig nöjet att
till riksdagens protokoll anföra vad
högern då sade.

I reservationen framhöll man ju
önskvärdheten av en skattesänkning,
men man sade att man vid en bedömning
av det aktuella statsfinansiella läget,
som hade försämrats, inte kunde
gå med på en skattesänkning. En sänkning
till det procenttal som folkpartiet
hade föreslagit, alltså till 90, skulle,
sade man, medföra en ytterligare
minskning av det beräknade siffermässiga
överskottet till omkring 110 miljoner
kronor, och det kunde man inte
vara med om då. Vidare sade man, att
möjligheterna till en sådan skattesänkning
som av folkpartiet hade ifrågasatts
givetvis ej kunde bedömas allenast
med hänsynstagande till det beräknade
budgetutfallet för nästkommande
budgetår. Man menade alltså att
man också borde se saken på längre
sikt. Även de statsfinansiella möjligheterna
för tiden därefter måste beaktas,
sade högerreservanterna.

I debatten yttrade herr Hagberg några
satser som jag ber att få citera, icke
som polemik, med klander, utan snarare
tvärtom, eftersom jag i dag kan
instämma i allt vad han sade. Han polemiserade
emot herr Sandberg och
framhöll, att herr Sandberg såg sakligt
och objektivt på frågan och hoppades
att man ute i landet i denna debatt
också på samma sätt skulle se
sakligt på skattefrågan. »Vi vilja», sade
han, »alla sänka skatten och det är
oriktigt att uppdela oss i skattesänkare
av den eller den digniteten. Vad vi
tvistar om är möjligheten att i den nu
aktuella situationen nå fram till en
skattesänkning.» Vidare: »Det är mot
bakgrunden av det budgetöverskottet,
som man har att betrakta folkpartiets
förslag till skattesänkning. I dag veta

vi alla, att största delen av detta budgetöverskott
är borta med vinden.» Det
är också aktuellt med hänsyn till det
statsfinansiella läget under fjolåret och
nu. Han säger: »Den mening, som kommit
till uttryck i folkpartireservationen,
har enligt min bestämda uppfattning
icke tillbörlig relevans i det statsfinansiella
läget.» Till sist anföres: »Vi äro
nog lika goda vänner av en skattesänkning
som trots någon annan, men, som
vi uttryckt saken: ...Vi vilja ha en
rationell och varaktig sänkning av den
direkta beskattningen.»

Jag överlämnar åt kammarens ledamöter
att dra slutsatserna och ber att
få sluta detta anförande och med den
motivering, som herr Hagberg och högern
anförde 1950, få yrka bifall i alla
delar till utskottets förslag.

Herr ÅKERSTRÖM (s): Herr talman!
Jag har begärt ordet i anledning av
statsutskottets utlåtande nr 162 rörande
avskrivning av nya kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckta motioner.
Talesmannen för den reservation, som
finns fogad till utlåtandet, har ju redan
beskrivit det mesta av vad som
behöver beskrivas. För mig kan det få
avgränsas till att göra några erinringar,
dels emot vad som har sagts och dels
till vad som tjänar som underlag för
bestämmandet från regeringens sida av
avskrivningarnas storlek.

Det är ju så, som redan herr Malmborg,
avdelningens ärade ordförande,
förklarade, att dessa motioner har varit
på remiss och att både statskontoret,
riksräkenskapsverket och 1950 års
budgeträttskommitté har avgivit yttranden.
Herr Malmborg gjorde gällande,
om jag uppfattade honom rätt, att han
trodde sig kunna säga att remissvaren
i princip skulle ha givit motionärerna
rätt. För egen del måste jag säga, att
jag har ytterst svårt att läsa fram något
stöd för detta herr Malmborgs påstående.
Statskontoret sade t. ex., vil -

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

ket också herr Malmborg har erinrat
om, att den utredning, som man kan
tänka sig komma till stånd senare,
måste föregås av en annan. Denna är
redan tillsatt och kallas för 1951 års
penningvärdeundersökning. Vad herr
Malmborg citerade med en viss förtjusning
kommer därnäst. Statskontoret anförde:
»Enligt statskontorets mening
kunna vissa invändningar givetvis riktas
mot de hittills tillämpade principerna
för avskrivning av statens kapitalinvesteringar,
vilka stundom synas
vara alltför schematiska.» Därefter följer
vad som avses härmed — det citerade
inte herr Malmborg: »Ämbetsverket
har exempelvis i utlåtande den 10
november 1949 angående studiehjälpsverksamheten
vid de allmänna läroverken
m. fl. statliga och statsunderstödda
läroanstalter givit uttryck åt den uppfattningen,
att en jämkning av avskrivningsprinciperna
beträffande avsättningen
till allmänna studielånefonden
kunde ifrågasättas med hänsyn till att
från fonden utlånade medel vore räntebärande
från och med tredje året efter
utlämnandet samt att avkortningsprocenten
vore synnerligen obetydlig.» Det
har sålunda inte alls fört in resonemanget
på det område som herr Malmborg
såsom reservant och motionär har
varit inne på.

Statskontoret slutar till sist med att
säga: »Vad motionärerna nu anfört som
stöd för det ånyo framförda förslaget
om jämkning av avskrivningsreglerna
i fråga, kan enligt statskontorets mening
icke motivera ett ändrat ställningstagande
från riksdagens sida.»

Från riksräkenskapsverkets sida har
bland annat gjorts följande uttalande:
»En övergång till den av motionärerna
förordade ordningen, enligt vilken avskrivningen
av en oräntabel investering
skulle fördelas mellan det budgetår,
för vilket anslag till investeringen
anvisats, och ett eller flera av de därefter
följande budgetåren, skulle dessutom
medföra, att budgetutjänmings -

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

fonden icke längre komme att fortlöpande
återspegla alla rubbningar i statens
förmögenhetsställning.»

Även budgeträttskommittén, som har
hänvisat till den nyss citerade utredningen,
alltså 1951 års penningvärdeundersökning,
har gått på avslag.

Jag upprepar vad jag sagt om att man
inte gärna kan ur allt detta utläsa något
som stödjer det påstående som herr
Malmborg har gjort beträffande den
principiella ståndpunkten.

Jag kommer sedan över till reservanternas
argumentation och yrkanden.
För egen del hade jag redan i fjol anledning
att citera vad som i proposition
nr 286, avlämnad vid 1948 års
riksdag, säges om medelräntan under
åren 1934—1948. Det förefaller som om
reservanterna, när de har försökt räkna
fram medelräntan, inte har tagit
hänsyn till allt som man därvid bör ta
hänsyn till. Reservanterna har liksom
motionärerna åberopat 1948 års budgetutredning,
där de funnit en del som
varit användbart ur deras synpunkter.
Men det finns i denna utredning också
sådant som talar i motsatt riktning.
Det kan erinras om att utredningen
framhåller att förräntningskravet måste
avse såväl kostnaderna för kapitalanskaffningen
och administrationen som
kreditrisken. Om hänsyn tages till allt
detta, blir räntefoten säkerligen en annan
än reservanterna har tänkt sig.

Enligt några sifferuppgifter, som jag
har fått och som nog är tillförlitliga,
har inte motionärerna och reservanterna,
när de kommit fram till siffran 2,98
i fråga om räntefoten, tagit all den hänsyn
som uppenbarligen bör tagas. Sker
så, kommer man nämligen fram till en
ränta — inklusive förvaltningstillägget
— av 3,39 procent. Inom parentes kan
jag nämna att när motionärerna och reservanterna
säger att vid en ränta på

3,5 procent blir avskrivningskvoten
12,5, är detta inte riktigt. I själva verket
lär denna kvot bli 14,3. Det avskrivningsbelopp
som reservanterna har ta -

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

git upp bör därför ökas med 10 miljoner
kronor.

För att återgå till de uppgifter, som
jag erhållit, skulle medelräntan för tiden
1934—1948 —- plus förvaltningstilllägget
och med eu avrundning uppåt
på 0,02 — bli 3,6 procent. Av vad jag
bär sagt framgår alltså att motionärerna
och reservanterna på folkpartihåll
nog har haft ett alltför dåligt sakligt
underlag för sitt yrkande.

Motionärerna och reservanterna har
i sin argumentering speciellt skjutit in
sig på bostadslånefonden. I 1948 års
budgetutredning, som jag här redan
citerat, finns det uppräknade fall, där
avskrivningen utgör 100 procent, men
det angives också, såsom här redan erinrats
om, fall där pengarna förräntas
fr. o. m. fjärde året och där avskrivningen
ändå utgör 100 procent.

Man har alltså svårt att följa reservanterna,
när de här talar om den principiella
ståndpunkten. Det verkar som
om huvudsaken vore att statens utgifter
för det kommande budgetåret skenbart
kunde skäras ned med de pengar
som man får genom att minska avskrivningarna.

Utskottsmajoriteten har i sin motivering
ställt sig rätt kallsinnig till de
riktlinjer som enligt motionärernas mening
borde följas, när man så småningom
skulle göra en utredning om saken.
Vi har inte ens sagt att det är
självklart att en sådan utredning skall
komma till stånd. Det kan ju tänkas att
den förberedande undersökning, som
skulle liksom lägga grunden för en
eventuellt kommande utredning, ger ett
sådant material att regeringen finner
anledning säga att den nuvarande ordningen
tills vidare bör bibehållas. Det
bör också, när vi i dag skall ta ställning
till reservationen, erinras om att
det dock har skett en räntehöjning sedan
denna ordning år 1948 fastställdes.

Jag har inte här anledning att syssla
med den skattemässiga sidan av saken,
men ett faktum är att folkpartiet vill

— jag vågar påstå utan tillräckligt sakliga
grunder — att man skall gå ut och
låna ännu mer pengar för statens räkning
för att på den vägen kunna genomföra
en skattesänkning. Det finns dessutom
anledning att fatta reservanternas
förslag på det sättet, att man föreslår
att det först skall ske en minskning av
avskrivningarna och sedan företagas
en utredning som visar huruvida detta
varit en välbetänkt och riktig åtgärd
eller inte.

Jag kan till sist inte underlåta att uttrycka
en förhoppning om att man här,
liksom fallet var i första kammaren,
glömmer att yrka bifall till reservationen
under den punkt, där detta rätteligen
skall ske. Det vore egentligen det
bästa, när det gäller en så dåligt grundad
framstöt som den som här gjorts
från folkpartiets sida.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr MALMBORG i Skövde (fp) kort
genmäle: Herr talman! Herr Åkerström
påstod, att jag i mitt anförande sagt, att
remissinstanserna principiellt hade givit
oss rätt. Jag använde ett annat ut-''
tryck. Jag sade att de inte principiellt
avstyrkt. Det är en viss skillnad. Man
hade faktiskt inte principiellt avstyrkt
motionerna utan hade hänvisat till pågående
utredningar och undersökningar
och menade att man borde ta ställning
först sedan man hört resultatet av dessa.

Herr Åkerström förde också ett resonemang
om normalräntan. Jag har tidigare,
sedan jag inhämtat upplysningar
om saken, fått uppfattningen att normalräntan
utgöres av medelräntan plus
en kvarts procent tillägg för täckande
av omkostnader. Men herr Åkerström
gör gällande att begreppet innebär något
mera och menar att vi inte »räknat
rätt». Jag vet inte var herr Åkerström
har fått sina upplysningar ifrån.

Jag har också observerat vad som
sagts om medelräntan i proposition nr
286. Det var för mig ingen nyhet och

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

har inte givit mig anledning att frångå
min uppfattning.

Jag har i mitt anförande liksom i reservationen
citerat riksräkenskapsverkets
årsbok för budgetåret 1951/52, där
medelräntan anges till 2,98 procent.
När man hämtar sina uppgifter från ett
så officiellt och auktoritativt håll, bör
man kunna lita på att de är riktiga.
Såsom vi har sagt i vår reservation innebär
det om man tillägger denna
kvartsprocent i alla fall att normalräntan
under tiden 1942 till 1953 har stannat
vid 3,23 procent. Vi har då menat,
att om vi nu går upp till 3,5 procent,
har vi en betryggande marginal.

Herr Åkerström menade att vi räknat
fel också när det gäller avskrivningsbeloppet.
Jag får uppriktigt säga att
jag vid en hastig överblick inte kan
bedöma den saken. Men vi har räknat
med att det med vårt förräntningskrav
blir en avskrivning beträffande lånet
för bostadsbyggandet med ungefär hälften
av vad Kungl. Maj:t föreslagit och
likaså när det gäller de tillfälliga lånen.

Herr ÅKERSTRÖM (s) kort genmäle:
Herr talman! Mot motionärernas och
reservanternas metod att ur riksräkenskapsverkets
årsbok ta ut den siffra
man bygger på kan anföras att de har
tagit siffran för samtliga obligationer.
Men de skulle inte ha tagit med andra
i beräkningen än dem som har tioårig
löptid. Det är kanske en tillräcklig förklaring.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Vi är
väl alla överens om att det nuvarande
konjunkturläget i vårt land är sunt.
Men alla får också väl medge, att utvecklingen
även på kortare sikt kan
bjuda på risker i form av både inflations-
och depressionstendenser. Inflationstendenserna
kan vi närmast frukta
skall göra sig gällande under den
kommande sommaren, depressionstendenserna
kan vi befara längre fram i
4 — Andra kammarens protokoll 1953. J

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

höst. I denna situation är det rimligt,
att man försöker föra en stram ekonomisk
politik. I så fall är det väl inte
något onaturligt i att man låter investeringsavgiften
kvarstå året ut till den
tidpunkt, då det från början var bestämt
att den skulle upphöra.

Herr Utbult har i detta stycke riktat
en interpellation till mig, som jag nu
tar mig friheten att med några ord besvara.
Han har frågat, om jag kommer
att föreslå riksdagen investeringsavgiftens
avskaffande redan innevarande år,
t. ex. från den 1 januari eller 1 juli.
Vidare har herr Utbult frågat, om jag
ville lämna ett klart besked om att jag
icke kommer att föreslå investeringsavgift
för år 1954.

I den nu förevarande propositionen
nr 227 har besked lämnats beträffande
vad herr Utbult frågat om. Jag vill här
endast erinra om att jag i propositionen
uttalat, att det bl. a. mot bakgrunden
av de rådande utsikterna på arbetsmarknaden
enligt min mening icke kan
vara tillrådligt att genom ett slopande
av investeringsavgiften för detta beskattningsår
stimulera till en ytterligare
ökad sysselsättning på investeringsområdet
under den stundande
sommaren med därav följande tendenser
till inflationistiska spänningar. Jag
har vidare i propositionen uttalat, att
även om investeringsavgiften sålunda
icke bör slopas tidigare än vad i förordningen
avsetts, man emellertid får
räkna med att investeringsavgiftens investeringsbegränsande
effekt i vissa
fall redan kan ha upphört eller i vart
fall upphör före utgången av år 1953.
Såvitt gäller de investeringsobjekt som
beröres i herr Utbults interpellation,
nämligen fiskebåtar och den mindre
sjöfartens fartyg, torde det väl vara
ganska klart att avgiftens investeringsbegränsande
effekt beträffande beställning
av nya fartyg redan har upphört.
En båt som beställts under innevarande
vår torde väl icke kunna levereras
före årsskiftet 1953/54, och i så fall
fr 24.

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

kommer någon avgift icke att utgå.
Även ombyggnads- och moderniseringsarbeten
på fartyg går fria från avgift
om arbetena slutförts efter utgången av
innevarande år.

Så långt mitt interpellationssvar.

I det nuvarande läget är det väl också
nödvändigt alt upprätthålla en balanserad
statsbudget. Det kan inte vara
tillrådligt att utöver den stora investeringsverksamhet
som vi har i detta
land ytterligare driva upp pulsen i det
ekonomiska livet genom att låna pengar
till löpande utgifter. Det är eu synpunkt
som man får hålla i sikte vid
bedömandet av möjligheten till en skattesänkning.
Jag bestrider för min del
på intet sätt att det i vårt land liksom
i de flesta andra länder råder ett högt
skattetryck. .Tåg vill gärna medge, att
det skulle vara önskvärt att åstadkomma
en skattesänkning. Men man kan
ju inte företa en skattesänkning utan
att ta hänsyn till annat. Det måste bli
en avvägning mellan önskemålet om
en skattesänkning och de åtgärder som
kostar pengar för staten. Medborgarna
önskar ju anlita staten för de ting som
man själv inte orkar bära, vilket skapar
statsutgifter. Det gäller inte minst
om den sociala tryggheten. Enskilda
personer, som tillhör de breda folklagren,
förmår inte att åt sig skapa
en hygglig försörjning under t. ex. ålderdom
eller sjukdom. Inte heller är
det lätt för dem att av egen kraft skaffa
sig en liälsobostad. För att kunna få
denna bostad liksom andra sociala förmåner
fordras en samverkan av medborgarna,
och den samverkan bedriver
vi här i landet sedan gammalt på det
sättet att ifrågakommande åtgärder vidtages
av staten. Det är klart att för den
enskilde medborgaren blir problemet
detta: Skall jag kräva att få behålla
mer av mina inkomster för egen räkning,
eller skall jag lämna något åt
samhället för att därmed skapa ett socialt
skydd åt mig som jag inte själv
är i stånd att rå med? För samhället

blir problemet detta: Skall det krävas
mer av medborgarna för att öka den
sociala tryggheten, eller skall vi avstå
från att genomföra sociala reformer
för att möjliggöra en skattesänkning?
Det är klart, att det inte alltid blir fråga
om ett antingen—eller. Ibland kan det
vara ett både—och. Just nu måste vi
väl emellertid konstatera, att det föreligger
ett antingen—eller.

Det är inte möjligt att nu genomföra
en skattesänkning. Vi företog en sådan
förra året. Det rådde då delade meningar
om skattesänkningens storlek.
Jag undrar, om vi i dag ändå inte får
medge att denna skattesänkning var
jämnt så stor som det fanns utrymme
till. Om vi hade följt oppositionen och
genomfört en längre gående skattesänkning,
som denna ville göra, vad
skulle då ha skett? Jo, då skulle den
riksstat som gäller för löpande budgetår
kommit att sluta på ett mindre
underskott och i den riksstat, som vi
nu håller på att färdigställa, skulle vi
fått ett minus på åtminstone 300 miljoner
kronor.

Det kanske kan vara av intresse att
något erinra sig den inställning man
i fjol intog till min försiktighet. Man
ville då inte på något sätt lyssna till
mina varningar för att spänna bågen
för högt. Låt mig bara påminna om att
herr Ohlin här yttrade i remissdebatten
1952 att »även nästa finansår kommer,
om intet oförutsett inträffar, att visa
ett mycket väsentligt överskott». Jag
undrar vad det är för oförutsett som
har inträffat. I själva verket har vi
haft en lugn ekonomisk utveckling efter
nyssnämnda tidpunkt. Budgeten visar
emellertid inte något överskott.

Jag sade nyss, att en skattesänkning
för nästa budgetår inte är möjlig. Det
är klart, att det beror i icke ringa grad
på de reformer som i år har genomförts.
Upprustningen av folkpensionerna
gör det inte möjligt att företaga en
skattesänkning nästa budgetår. Beslutet
om sjukförsäkringen inverkar i hög

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

grad på den budget som skall fastställas
nästa år. Dessa båda reformer, tillsammantagna
med upprätthållandet av
bostadspolitiken, skolpolitiken, försvarspolitiken
o. s. v., har verkat därhän
att det icke nu är möjligt att företa
en skattesänkning. Beslutet om sjukförsäkringen
i går medför dessutom att
vi under nästa år måste finna ökade
statsinkomster för att få budgeten balanserad.
Genom att lägga fram förslag
om de sociala reformer, som jag här
har pekat på, har regeringen och regeringspartierna
valt alternativet att öka
den sociala tryggheten och för tillfället
uppge tanken på en skattesänkning.
Det är det alternativ som vi har valt.
Högern har valt ett annat alternativ.
Högern har sagt nej till sjukförsäkringen
och röstat för en nedprutning
av det statliga stödet för bostadsanskaffningen.
Visserligen har högern varit
med om att höja folkpensionerna,
men man har velat kompensera dessa
utgifter genom att lägga på höjda pensionsavgifter.
Det väsentliga i denna
inställning till de olika frågorna är att
högern nu kommit i det läget, att den
med en viss rätt kan säga: »Hade riksdagen
följt oss, hade våra förslag blivit
genomförda, då skulle det ha kunnat
bli en sänkning av inkomstskatten».
Vi skall lägga märke till att det är dessa
ting — prutningen på bostadspolitiken,
nej till sjukförsäkringen och folkpensionernas
kompensering med höjda
pensionsavgifter — som åstadkommit
detta.

Herr Hjalmarson yttrade den 20 januari
i år: »Vi inom högerpartiet kommer,
herr talman, att arbeta på samma
sätt som förut. Sedan försvar och folkpensionärer
har fått sitt kommer vi
främst att inrikta våra ansträngningar
på att skapa utrymme för skattesänkningar.
Kan vi där räkna med regeringens
positiva medverkan? Våra förslag
kommer att på vanligt sätt redovisas
under riksdagens gång i form av
motioner och reservationer och en slut -

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

summering på vårkanten.» Detta är alltså
den slutsummering vi fått. När jag
tar bort de ting jag tidigare talat om
blir resultatet av denna stora granskning
ett netto på 3 miljoner kronor på
en budget om 8 miljarder. Även om man
från högerns sida gjort sitt bästa kan
man ju inte säga att resultatet blivit
så särdeles lysande.

Men trots högerns ansträngningar att
få riksdagen med på sina förslag för
att därmed kunna bereda vägen för
en skattesänkning vill jag inte påstå
att ekvationen går riktigt ihop. Det
skulle kunna anföras många exempel
för att visa att beräkningarna ligger
i överkant och att man inte tagit hänsyn
till många olika frågor. Jag kan
exempelvis nämna att högern inte alls
tagit någon hänsyn till att det trots
allt måste komma att bli automatiska
utgiftsökningar nästa år. Enligt våra
beräkningar kommer denna ökning att
uppgå till 125 miljoner på försvaret,
och på den punkten brukar ju högern
aldrig pruta. Följaktligen har vi här
en ökning, som man inte kan komma
ifrån. Jag skall dock inte fördjupa
mig i några detaljer; jag tror inte att
en detaljkritik här fyller något ändamål.

Högern har erbjudit ett alternativ till
regeringens politik, det bestrider jag
icke, ett alternativ som ur budgetsynpunkt
utmärkes av en viss realism.
Detta kan man emellertid inte säga
om folkpartiet. Folkpartiet har sannerligen
inte erbjudit något alternativ, som
ur budgetsynpunkt kan betraktas som
realistiskt. I det stora hela har folkpartiet
sagt ja till de sociala reformerna.
Folkpartiet har emellertid vägrat
att ta hänsyn till sina vota för höjda
utgifter. Man har varit med om att ta
resurserna i anspråk, men det fäster
man sig inte vid. Man går käckt vidare
och yrkar en sänkning av inkomstskatten
med tio procent.

Även herr Ohlin avgav ett bragelöfte
vid årets remissdebatt: »Som ett led

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

i den i dag erforderliga politiken kommer
vi i den grupp jag representerar
att föreslå lägre skatter på vissa punkter
men samtidigt även sådana besparingar
och omläggningar, att budgeten
blir balanserad.»

Man kan i dag fråga sig vad det blivit
av detta. Inte någonting annat än att
folkpartiet i år bar upprepat ett yrkande
som riksdagen prövade i fjol,
nämligen yrkandet om minskade avskrivningar
på vissa kapitalinvesteringar.
Man har föreslagit att vi skall
minska avskrivningarna för lånefonden
till bostadsbyggande och att vi skall
minska avskrivningarna på de s. k. tillläggslånen
för bostadsbyggandet. Resultatet
av detta blir ju ingenting annat
än att staten skall låna mer pengar
till investeringar, som ger otillfredsställande
eller tvivelaktig förräntning.

Beträffande tilläggslånen så upptäckte
jag till min stora förundran att
jag tydligen alldeles hade missförstått
folkpartiets ställning. Det har sagts
mig, att herr Malmborg i sitt första
anförande förklarade att folkpartiets
mening var att vi i år skall skriva av
50 procent av de tilläggslån, som går
ut under nästa budgetår, och nästa år
skall vi skriva av den återstående
halvan. Det betyder alltså, att när vi
skall göra upp budgeten för nästa gång
skall vi ha en avskrivning av 50 procent
på de tilläggslån som beviljas
nästa budgetår och 50 procent på det
tilläggslån som går ut under budgetsåret
1954/55. Då är vi alltså tillbaka
igen till den hundraprocentiga avskrivningen,
och är det på det sättet, herr
Malmborg, kan man väl säga att detta
är en medicin som gör oss i morgon
sjufalt värre men hjälper oss i dag
på våra ben. Tills vidare utgår jag
från att detta auktoritativa besked från
huvudreservantens sida utgör folkpartiets
ståndpunkt, och om det är så tror
jag inte att det finns någon anledning
att försöka ytterligare förklara det meningslösa
i hela detta resonemang.

Beträffande lånefonden för bostadsbyggande
skall jag inte gå in i någon
detaljdiskussion. Herr Åkerström har
ju klarlagt dessa ting, och jag vill bara
bestyrka att hans uppgifter om inadvertenserna
i reservationen nog är riktiga.
Jag medger att det inte är så
lätt att finna det rätta, och jag skall
för min del inte kritisera misstagen.
Jag vill bara säga, att här har vi dock
en ordning för våra avskrivningar, där
vi har bestämt att det skall fastställas
en normalränta för tio år, och den
skall vi icke i onödan rubba. Vi har
nu en normalränta på fyra procent,
och den har vi följt. Vad finns det för
skäl att i år förändra den siffran till
3,5? Det kunde ju ha funnits skäl i
början av tioårsperioden när statens
genomsnittsräntor var fallande, men
vad kan det finnas för skäl att göra
det nu när statens genomsnittsräntor
är stigande? Jag kan inte förstå att
detta är något skäl.

Man kan alltid tvista om avskrivningsregler,
men man skall inte ändra
dem utan att det finns starka skäl. Detta
gäller vem som än har avskrivningsregler,
om det är staten eller om det
är bolag. Det händer ju ibland att ett
bolag, som får ett dåligt resultat, friserar
sitt bokslut genom att liberalisera
sina avskrivningsregler. Får ingen veta
det gör det ju ett gott intryck, ty utdelningen
blir kanske densamma, men
får man veta det sjunker förtroendet.
Men det blir ännu värre om i ett sådant
fall bolaget till och med måste
låna pengar för att kunna betala utdelningarna.
År det inte något liknande
som folkpartiet gör i dag? Man föreslår
att vi skall genomföra en ordning
där staten skall låna pengar för att
kunna sänka skatten. Det är ju ett obestridligt
faktum att detta blir en konsekvens
av folkpartiets förslag.

Folkpartiet försöker alltså på detta
sätt formellt minska statens utgifter
med ett hundratal miljoner kronor. Vill
vi räkna noga efter verkliga siffror,

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

kommer dessa 100 miljoner att sjunka
rätt bra. Vill vi sedan ta hänsyn till
alla andra minskningar i statens inkomster,
som folkpartiet föreslår i sin
reservation till bevillningsutskottets betänkande
nr 57, kommer budgeten även
formellt att bli underbalanserad, inte
bara reellt.

Men jag frågar: Hur skall det då gå
nästa år? Det skall ju göras upp en
budget också då vid denna tid. Då får
vi ökade statsutgifter. Jag har redan
pekat på de automatiska utgiftsstegringarna.
Vi får sådana på grund av
den i går beslutade sjukförsäkringen,
som ju folkpartiet har röstat för. Denna
utgift kommer att betyda en skattehöjning,
som jag redan har sagt. Men hur
skall det gå med skattesänkningen, som
folkpartiet nu vill ge oss? För det
första budgetåret betyder en skattesänkning
av 10 procent ett inkomstbortfall
av 100 miljoner, för nästa år betyder
det 300 miljoner. Ja, det gör det,
ty vanliga människor tycker att om
man har gjort en skattesänkning skall
man inte efter ett år springa ifrån den
och göra en skattehöjning i stället. Jag
är inte riktigt säker på om det är det
som leker folkpartiet i hågen, att om
det nästa år skulle bli knackigt med
finanserna får man höja skatten igen.
Det skulle vara mycket obehagligt att
göra det, men även om man gör det kan
man aldrig få ned inkomstbortfallet
för nästa år till lägre belopp än 200
miljoner kronor. Vad skall då folkpartiet
göra, och hur skall man komma
fram till en balanserad budget då? Man
får väl låna ännu mer för att kunna ge
utdelning till aktieägarna i AB Sverige,
såvida man inte skall följa den tes som
så ofta framföres på borgerligt håll,
nämligen att om skatterna sänks, medför
det ganska snart ökade statsinkomster.
Men om sänkta skatter betyder
ökade statsinkomster, förstår inte
jag varför folkpartiet är så sparsamt
och stannar vid 10 procent. Varför sänker
man inte då skatten betydligt mer

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

så det blir ännu bättre statsinkomster;
då är ju alla bekymmer borta.

Jag undrar, herr Ohlin, vad man skall
kalla det slags budgetpolitik som folkpartiet
i dag har lagt fram för riksdagen.
Jag har svårt att värja mig för den
känslan, att det är fråga om något slags
politiskt taskspeleri.

Ja, nu vet vi alltså att både högern
och folkpartiet vill sänka skatterna,
men vill man sänka alla pålagor? Socialavgifterna
är både högern och folkpartiet
i princip villiga att höja. Nu gör
också jag naturligtvis en reell skillnad
mellan skatter och socialavgifter, men
från den borgerliga sidan understrykes
det starkt, att skattesänkningar har
en ofantlig psykologisk betydelse därigenom
att folk känner, som man brukar
säga, att gränsen är nådd när skatterna
sjunker och att man kan vänta att
få behålla mer av sina pengar. Nu är
det emellertid så med vårt uppbördsväsen
att höjda socialavgifter medför
att preliminärskatten höjs, liksom sänkt
inkomstskatt medför sänkt preliminärskatt.
För de medborgare i detta land
som inte har så stor inkomstskatt kommer
preliminärskatten att stiga när socialavgifterna
höjs. Det är svårt att räkna
ut vilka som får högre preliminärskatt
genom en höjning av socialvårdsavgifterna
och en sänkning på grund
av sänkt uttagningsprocent — det beror
ju på hur mycket man vill höja socialvårdsavgifterna.

Jag föreställer mig att detta exempel
med socialvårdsavgifterna visar, att vad
man inom oppositionen har intresse av
är inte vilken skattesänkning som helst,
utan en sänkning av den progressiva
inkomstskatten. För den sänkningen
har emellertid inte de breda folklagren
något intresse, om den skall kompenseras
med höjda socialvårdsavgifter, ty
för de breda folklagren är inkomstskatten
numera i verkligheten icke progressiv
utan i det stora hela proportionell.
Det är därför rätt begränsade grupper
i detta land som har intresse av att in -

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

komstskatten skall ersättas av socialvårdsavgifter.

Jag skall inte fortsätta längre. Jag vill
bara säga, att oppositionspartiernas yrkande
i skattefrågan givetvis är av rent
platonisk natur. Högern har ju direkt
sagt i sin reservation, att med de beslut
som riksdagen har fattat är reservationen
inte i sak aktuell. Jag har emellertid
ingen invändning mot att oppositionspartierna
lägger fram alternativ
på detta sätt och ger en klar sammanfattning
av vad de olika partierna i
verkligheten vill. Det ger en belysning
av det politiska läget som alltid är
värdefull.

Regeringspartiernas politik vid detta
års riksdag har gått ut på att t. ex. hålla
hyrorna nere. Vi har den uppfattningen,
att de utgifter-menige man har via
beskattningen för subventioner av hyrorna
i nya hus är en billig försäkringspremie
mot höjda hyror. Vår politik går
också ut på att försöka åstadkomma att
människor får en hygglig försörjning
under sjukdom. Givetvis är det så att
sociala förmåner kostar pengar, och det
finns ingen annan som kan betala dessa
pengar än folket självt, men det är priset
för den sociala tryggheten. Det priset
betyder att vi icke kan få en skatter
sänkning i dag. Regeringspartierna har
valt den ökade sociala tryggheten i stället
för skattesänkningar — det är vårt
alternativ. Mot detta ställer högern skattesänkning
som det primära och kallar
det för en ökad frihet för den enskilde
att råda över sina inkomster. För att
kunna säga så måste högern avstå från
att ge sina röster åt så stora subventioner
i bostadspolitiken som de övriga
partierna har velat vara med på, högern
har fått säga nej till sjukförsäkringen,
och högern kompenserar sitt ja till folkpensionärerna
med höjda socialavgifter.
Det är ett klart alternativ det också.
Det är dessa båda alternativ som i dag
erbjuder sig. Något hållbart tredje alternativ
har icke presenterats och kan säkerligen
icke heller presenteras.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle: Herr talman! Finansministern
började sitt anförande med att säga, att
konjunkturläget nu var sundare än tidigare.
Just detta förhållande, herr finansminister,
är anledningen till att vi
anser att investeringsavgiften bör försvinna
fr. o. m. år 1953.

Prisstegringen har upphört. Prisstegringen
har stimulerat till investeringar
tidigare. Denna stimulans har upphört.
Dessutom har kreditåtstramningen tillkommit
sedan investeringsavgiften infördes,
och detta ger oss anledning till
att säga, att investeringsavgift icke bör
utgå på 1953 års investeringar.

Finansministern säger att folkpartiet
vill låna pengar till löpande utgifter. I
kommentaren till riksstaten säger finansministern,
att när det gäller särskilt
utgifter till försvaret och vägväsendet
har man tagit till dessa med viss
marginal, beroende på sysselsättningsgraden
i samhället. Upplåningen beror
alltså i viss mån på i vilken utsträckning
man kommer att behöva utnyttja
dessa marginalbelopp.

För övrigt får jag säga, herr finansminister,
att jag finner det icke anmärkningsvärt
att man lånar till kapitalutgifter
såsom när det gäller bostadsbyggande.

Finansministern talade om budgetutfallet
för 1953/54, alltså nästa budgetår,
i samband med vårt yrkande. Jag vill
då framhålla, att vi under denna riksdag
har yrkat på ökade utgifter för
nästa budgetår i förhållande till vad
riksdagsmajoriteten har fastställt till ett
belopp av högst 2 miljoner kronor. De
besparingar som vi har föreslagit jämte
de ändrade avskrivningsreglerna uppgår
till betydligt över 100 miljoner kronor.
Även om man tar hänsyn till de
förändringar vi föreslå beträffande elskatten
— det gäller processkraften —
och vidare till kvarlåtenskapsskatten
finns, i varje fall enligt mina beräkningar,
ändå utrymme för den skatte -

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

lättnad vi har föreslagit för nästa budgetår.

Men finansministern sträcker sitt resonemang
till året efter nästa, till budgetåret
1954/55. Jag känner igen den
debatten. Vi har tidigare sagt ifrån vårt
håll, att om man inte vill skattelättnad
kan man alltid skylla på året efter
nästa, och så är det också i detta fall.

Jag måste säga att om finansministern
det ena året efter det andra vill
att vi skall diskutera två budgetår, när
det gäller skattelättnader, då får också
finansministern den svåra uppgiften
att lägga fram budgetförslag för två år
framåt i tiden.

Finansministern talade om att han
var förvånad över att folkpartiet inte
gick längre i sitt skatteyrkande än till
100 procents uttag. Nej, herr finansminister,
vi försöker hålla oss, enligt
vårt sätt att se på saken, inom rimliga
gränser. Vi har i motionen angivit, att
målsättningen för framtiden bör vara
ett skatteuttag på högst 100 procent, och
vi säger i denna motion att endast under
exceptionella förhållanden bör man
gå ifrån denna målsättning.

Jag slutar mitt anförande med att
säga till finansministern, att vi inom
folkpartiet vill arbeta både för social
trygghet och för skattelättnader.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
vill först säga att jag aldrig har sagt,
att folkpartiet vill låna pengar till löpande
utgifter, men däremot har jag
sagt, att folkpartiet vill låna pengar för
att sänka skatterna, och det tror jag
man kan stå för.

Jag vill vidare säga till herr Kristensson
i Osby med anledning av hans
tal om att det finns täckning för en
skattesänkning, att det får stå för
hans egen räkning. Kalkylerna håller
inte, men det är rätt betydelselöst i en
situation, där hela vår diskussion är
teoretisk och har föga med praktiskt
handlande att göra. Jag tror visst, att

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

folkpartiet försöker hålla sig inom möjligheternas
gräns, men folkpartiets
uppfattning om var möjligheternas
gräns går är ganska märkvärdig.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle: Herr talman! Jag vill säga till
finansministern, att jag har byggt mitt
påstående på de kalkyler, som finansministern
har gjort upp för nästa år.
Därefter har jag beräknat å ena sidan
de ökningar vi har gått med på och
å andra sidan de besparingar och även
de skattelättnader vi yrkat på. Då har
jag fått det hela att gå ihop när det
gäller budgetåret 1953/54. Men jag
skall gärna medge, herr finansminister,
att vi lever i en oviss tid, där vi inte
vet, om grundmaterialet håller eller
inte — det har vi nog fått erfara. Den
enda utgångspunkt vi för närvarande
har att bygga på, är ju den budget som
är uppgjord för nästa år, och vi inom
oppositionen får väl grunda vårt arbete
på den budget, som sålunda är föreslagen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
tror visst att det går an att bygga på
den av regeringen framlagda budgeten,
men det kan inte innebära, att jag vill
ta något ansvar för vad herr Kristensson
i Osby har gjort därutöver.

Herr UTBULT (fp): Herr talman!
Den 17 januari i år riktade jag i en
interpellation till finansministern ett
par frågor angående investeringsavgiften
med särskild tanke på hur denna
avgift verkat på tillkomsten av större
och moderna fiskebåtar och fraktfartyg
för den mindre sjöfarten. Som framgår
av finansministerns svar, var min första
fråga, huruvida man kunde förvänta
investeringsavgiftens avskaffande redan
under innevarande år, och den
andra frågan, om finansministern kunde
lämna besked om huruvida investeringsavgift
kommer att föreslås för

5 (i

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

1954. Jag har länge undrat huruvida
något svar skulle komma att lämnas
på mina frågor. Först då vi i kammaren
fick den kungl. propositionen nr
227 utdelad, fick jag besked från departementet,
att svar på min interpellation
ingår i nämnda proposition. På
sidorna 30 och 31 föreslås, att investeringsavgiften
skall upphöra vid årets
slut och alltså icke utgå under år 1954.

Det hade varit tacknämligare för de
fiskare och andra, som har tänkt att
skaffa sig en större och modernare båt,
om finansministern hade kunnat lämna
ett svar tidigare under vårriksdagen
än vad som nu skett. Jag har nog den
känslan, att finansministern hade kunnat
lämna svar här i riksdagen tidigare,
alldenstund finansministern, om
man skall tro vad som stått att läsa
i pressen åtskilligt tidigare, ganska
klart uttalat sig om investeringsavgiftens
upphörande.

Investeringsavgiften har, som jag uttalat
i interpellationen, drabbat fisket
och den mindre sjöfarten hårt och enligt
vår mening orättvist. Fisket har
under en följd av år rationaliserats,
inte minst genom anskaffandet av större
och modernare båtar. I min interpellation
har jag påpekat, att vissa orsaker
medverkat till en minskning i
tillkomsten av nya, större och modernare
båtar före investeringsavgiftens
tillkomst, men införandet av denna avgift
stoppade så gott som helt en förnyelse
av fiskeflottan. Under 1952 var
endast en nybeställning under byggnad
för västkustens del, och i år har en nybeställning
gjorts. Vidare lär det ha
slutits kontrakt med ett varv om leverans
av en större fiskebåt, som varvet
för att kunna ge sina arbetare inkomst
byggt utan att veta, om det blev någon
köpare av densamma. Båtar som
under senare delen av år 1951 var påtänkta
eller beställda avbeställdes, då
det blev känt, att investeringsavgift
skulle utgå på nybeställda fiskebåtar.
De mindre varven, som sysslat med

fiskebåtsbygge, kom genom investeringsavgiftens
inverkan på båtbeställningarna
i ett prekärt läge och måste
avskeda huvudparten av sina arbetare.

Jag skall, herr talman, bara beröra
ett typiskt fall, som jag känner mycket
väl till — det finns säkerligen flera sådana
—• där investeringsavgiften tillsammans
med gällande regler för inkomstbeskattningen
hindrat ett fiskelag
att skaffa sig en större och modernare
fiskebåt. Ett fiskelag i min hemtrakt
skaffade sig en fiskebåt för 10 å 12
år sedan, alltså under sista världskriget.
Den kostade då i det närmaste
100 000 kronor. Dessa fiskare har under
de senaste åren varit beredda att
skaffa sig en större och modernare
fiskebåt för att kunna driva fiske på
mera avlägsna fiskevatten och för övrigt
kunna driva fisket mera rationellt.
På grund av penningvärdets fall kan
de beräkna erhålla 90 000 kronor för
den gamla båten, men de skulle då fått
en statlig och kommunal inkomstskatt
för återbekommen värdeminskning,
som kan beräknas uppgå till minst 30
procent, vilket gör cirka 30 000 kronor.
För den nya båten, som säkerligen
kommer att kosta cirka 300 000 kronor,
hade de haft att erlägga en investeringsavgift
för ett belopp av
250 000 kronor — jag har då borträknat
fiskerilån på 50 000 kronor — vilket
också gör cirka 30 000 kronor.
Sammanlagt skulle de alltså ha fått en
utgift på inte mindre än cirka 60 000
kronor, om de hade skaffat sig båten
under något av åren 1952 eller 1953.
Detta har gjort, att fiskelaget icke har
vågat sig på att skaffa sig en större och
modernare båt i stället för den mindre
och omodernare. Detta fall belyser
klart, huru statsmakterna genom skattepolitiska
åtgärder rest hart när oöverstigliga
hinder i vägen för ur alla synpunkter
önskvärda rationaliseringar på
fiskets område.

Nu skall investeringsavgiften försvinna
från och med nästa års ingång.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

Detta är givetvis att hälsa med tillfredsställelse.
Jag kan emellertid icke
underlåta att uttala min besvikelse över
att finansministern dröjt så länge med
detta besked. Finansministern har härigenom
försvårat för dem, som har behov
av att inköpa ny båt eller reparera
och ombygga sin gamla, att planera
detta i tid.

Även om den av mig i förbigående
berörda frågan om skattereglerna för
återbekommen värdeminskning ligger
vid sidan av ämnet för min interpellation,
vill jag passa på tillfället att rikta
en vädjan till finansministern att medverka
till en sådan ändring av skattereglerna,
att nuvarande hårda beskattning
lindras t. ex. genom viss uppdelning
vid taxeringen.

Till slut vill jag, herr talman, trots
att svaret kommit över fyra månader
efter det att interpellationen framställdes,
tacka finansministern för det svar
jag fått i dag.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr OHLIN (fp): Herr talman! Ifall
man täcker de utgifter, som delvis har
kapitalinvesteringsnatur, med inflytande
inkomster, så föreligger det naturligtvis
i reell mening ett överskott. Man
kan säga, att det är en bokföringsfråga,
men det är i så fall en bokföringsfråga
av mycket reell betydelse. Bokföringsfrågan
gäller om man skall redovisa ett
reellt överskott eller icke göra det. Det
finns en realitet bakom, som inte är
en bokföringsfråga.

Efter att ha konstaterat detta skall
jag i anslutning till vad föregående talare
från folkpartiet, närmast herr
Malmborg i Skövde, har anfört säga
några ord om statsutskottets utlåtande
rörande avskrivningarna av nya kapitalinvesteringar.

I fråga om tertiärlånen måste konstateras,
att det skulle dröja länge innan,

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

såvitt man nu kan döma, genomsnittskostnaden
för de statliga lånen skulle
komma upp i över 3,5 procent. Det är
välnågot sådant som 20 år, om det inte
är ännu längre tid, herr finansminister,
sedan kostnaderna var av den storleken.
Vi har alltså i flera årtionden
haft en genomsnittskostnad, som ligger
under den folkpartiet utgår ifrån. Om
inte finansministern tänker sig att
efterkomma folkpartiets önskemål an-
gående penningpolitiken över hövan,
kan vi räkna med flera år till. När vi
då tager konsekvenserna av detta, svarar
utskottsmajoriteten: Ja, men man
kan väl inte fästa sig vid om räntan
under enstaka år ligger under gränsen.
Jag vet inte vem det är här i kammaren
som skall föra utskottsmajoritetens
talan, och jag har på känn att finansministern
kanske inte känner sig manad
att göra det på denna punkt. Jag
skulle verkligen vara mycket intresserad
av att höra utskottets talesman förklara
hur man kan säga, att man inte
tycker att förhållandena under enstaka
år rimligen kan inverka på fastställandet
av normalräntans storlek. Hur kan
man i detta sammanhang säga det när
faktum är, att vi under flera årtionden
haft en lägre ränta och får räkna med
den åtskilliga år framåt. Om man hade
velat argumentera logiskt hade man fått
lov att säga, att om något år kan vi
komma i det läget, om vi följer folkpartiet,
att vi kanske får lov att höja
igen. Det blir kanske efter inte så få år.

I fråga om avskrivningen av tertiärlånen
har vi alltså utgått från 3,5 procent.
Får jag erinra om att amorteringarna
av tertiärlånen sker på hela kapitalbeloppet,
inte på det nedskrivna
beloppet i statens böcker. När staten
alltså har skrivit ned kapitalbeloppet
i samma proportion som skillnaden
mellan den beräknade räntan och den
ränta man får, har staten för det första
en extra reserv i den mån den beräknade
räntan är för hög, vilket den ju
skulle vara tills vidare även om man

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

följer vår linje. Men staten har för det
andra en marginal, därför att avskrivning
sker på hela kapitalbeloppet och
inte på det nedskrivna. Emot den bakgrunden
är det svårt att undgå slutsatsen,
att den avskrivning som på vårt
håll föreslagits är försiktig.

Jag kan förstå en finansminister, som
vill ha dolda reserver, men vad jag inte
kan förstå är, att när dessa dolda reserver
påvisas finansministern behöver
visa så dåligt humör därför att de påpekas.
Att finansministern sedan slår
vakt om dessa kanske man också kan
psykologiskt förklara, men finansministern
borde väl i alla fall medge, att
här har det anförts mycket goda skäl
även för den ståndpunkt som folkpartiet
företräder. Men vill finansministern
inte medge detta, ja, då har med
förlov sagt herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet visat, att han
är mera inställd på att propagandistiskt
lägga ett resonemang till rätta än att
föra en saklig debatt om var den lämpliga
gränsen går för avskrivning av
dessa slags lån.

I fråga om tilläggslånen har vi föreslagit
som ett provisorium, herr finansminister,
en avskrivning med 50 procent.
Vi har sagt att avskrivningen på
längre sikt skall utredas. Det kan tänkas
en avskrivning på längre tid. Men
vi har framför allt, vilket jag ber
finansministern noga observera, föreslagit
att man från den 1 januari 1954
skulle övergå till ett system med räntesubventioner
i stället för kapitalsubventioner
åt bostadsbyggandet. Jag har
under bostadsdebatten ganska utförligt
berört denna sak och motiverat den
med att det skulle tydligt visa vad som
faktiskt sker och vilken uppoffring staten
faktiskt påtager sig.

1 fråga om tilläggslånen insisterar
emellertid finansministern på att man
skall avskriva 100 procent. Detta gör
finansministern efter det att man nyligen
fattat ett beslut om att tilläggslånen
för perioden 1942—1950 skall till

en del göras räntabla och amorteras.
Det har på bostadsutredningens förslag
gjorts en stickprovsundersökning som
visar, att av 157 miljoner kronor, som
är givna till sådana tilläggslån under
denna period, skulle ungefär 70 miljoner
komma tillbaka under en 30-årsperiod.
Detta är med de principer man
för närvarande har i fråga om återbetalning.
Observera att detta alltså är
pengar om vilka finansministern anser,
att det är väsentligt att man avskriver
100 procent. De är också avskrivna.
Jag undrar, om inte redan detta argument
visar, att den hundraprocentiga
avskrivningen i hög grad kan sättas i
fråga.

Nu gäller det emellertid framtiden.
Antag, herr finansminister, att statsmakterna
skulle följa det förslag, som
en enig utredning lagt fram, om att
staten skall lägga om hjälpen från kapitalsubvention
till räntesubvention.
Det är väl då inte alldeles uteslutet,
att detta skulle komma att få vissa konsekvenser
beträffande statens behandling
av de senast beviljade tilläggslånen,
så att de till icke ringa del efter viss
tid skall bli räntebärande och amorteringspliktiga.
Den frågan kommer med
all sannolikhet upp då.

Nu är det emellertid klart, att ingen
med säkerhet kan säga hur det därvidlag
kan komma att gå. Jag kan f. ö.
mycket väl förstå, att man beträffande
tilläggslånen under tiden 1942—1950
velat gå försiktigt fram. Det belopp som
kräves tillbaka är ju också av relativt
blygsam storleksordning, om hänsyn
tages till ränteförhållandena. Men just
därför att det är så svårt att se in i
framtiden tycker jag för min del det
är naturligt att inte vara fullt så tvärsäker
som finansministern är om det
riktiga i att avskriva 100 procent. Vi
skall dock betänka att socialministern,
och med honom hela regeringen, har
gått in för en reduktion av subventionspolitiken
på bostadsområdet. Antag att
den politiken fullföljes, vilket jag verk -

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

ligen hoppas. Kommer inte också det
att om ett antal år få konsekvenser för
denna fråga? Naturligtvis hoppas vi
alla varmt på en reduktion av byggnadskostnaderna,
men det är väl tänkbart
att den reduktionen inte blir så
stor som vi alla önskar.

Ingen vet heller hurudan prisutvecklingen
blir på litet längre sikt. Finansministerns
tidigare förhoppningar om
engångsinflation o. d. har ju tyvärr inte
visat sig vara särskilt välgrundade.

Mot en sådan bakgrund förefaller det
mig synnerligen naturligt att vi, så
länge vi har kvar tilläggslånetypen, nöjer
oss med att avskriva en väsentlig
del av beloppet, och vi har då stannat
för 50 procent. Enligt min mening
skulle det vara klokt av finansministern
att inte binda statens händer och
framkalla icke fullt motiverade förväntningar
genom att pressa ett resonemang
här i kammaren alltför hårt, förväntningar
om att dessa tilläggslån kommer
att praktiskt taget helt efterskänkas.
Jag tror det vore klokt att hålla den
frågan öppen, i vilken utsträckning det
i framtiden kan bli fråga om ränte- och
amorteringsbetalning.

Från utskottsmajoritetens sida har
man nu framhållit, att man inte vill
ändra på avskrivningsprincipen, eftersom
vi här har att göra med icke räntabla
investeringar, och då det är en
viktig grundtanke att sådana skall avskrivas
omedelbart. Jag vill då påpeka,
att utskottsmajoriteten här gör ett mycket
förhastat uttalande. Yi har nämligen
en lång rad investeringar, som inte
kan anses vara räntabla men som vi
ändå inte skriver av med 100 procent.
Jag ber att i det sammanhanget få citera
något av vad 1948 års budgetutredning
framhållit i sin redogörelse, vilken
trycktes i fjol. Där står bl. a.
följande:

»Fr. o. m. 1938/39 meddelas avskrivningen
på en grundavskrivning, som
omedelbart täckes med på driftbudgeten
uppförda avskrivningsanslag, och

Avskrivning'' av nya kapitalinvesteringar.

en årsavskrivning, som täckes över
fondens in- och utgiftsstat. Grundavskrivningen
utgör för ämbetsverksbyggnader
o. d. 25 procent av byggnadsvärdet,
för fängelser, sjukhus,
forskningsinstitut, skolor och andra
specialbyggnader 50 procent av byggnadsvärdet
samt för hamn- och fyranläggningar
100 procent av anläggningskostnaderna.
I den mån medel anvisas
å investeringsanslag för inredningsarbeten,
ändrings- och iståndsättningsarbeten,
som icke nämnvärt öka byggnadens
bokförda värde, sker avskrivning
med 100 procent. Årsavskrivningen utgör
för alla icke slutligt avskrivna
byggnader 1,25 procent av byggnadsvärdet,
dock att för vissa universiteten
enskilt tillhöriga byggnader, vilka icke
bli föremål för grundavskrivning, årsavskrivningen
utgör 21/2 procent av
byggnadsvärdet. Denna avskrivningsmetod
saknar bokföringsteknisk eller
affärsmässig motivering.» (Jag hoppas
att utskottsmajoritetens talesmän noga
har observerat denna mening, att avskrivningsmetoden
saknar bokföringsteknisk
eller affärsmässig motivering.)
»Den är uteslutande föranledd av önskemålet
att icke alltför mycket avvika
från tidigare finansieringsplaner, då
alla byggnadens kostnader täcktes med
skattemedel, samt av uppfattningen, att
en viss belastning av driftbudgeten
skall verka återhållande på de anslagsäskande
statsorganen.»

Det är fakta, som redovisas här, och
ändå säger utskottet att det är en värdefull
och viktig grundsats att icke räntabla
investeringar omedelbart skall avskrivas.
Man kan ju fråga sig om man
anser fängelser vara i denna mening
räntabla, och om skolor o. d. är räntabla.
Det menar väl inte utskottet på
allvar. Det är fullt klart att vi här har
en hel rad investeringar, som inte på
något vis är räntabla i vanlig mening
och där man i alla fall nöjer sig med
en avskrivning på i vissa fall 25 och i
andra fall 50 procent.

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

När utskottet säger: »Enligt utskottets
mening är denna princip av sådant
värde för ett klart fastställande
av statens förmögenhetsställning, att
densamma i görligaste mån torde böra
upprätthållas jämväl för framtiden»,
så innebär det — om jag får ta detta
konkreta exempel — att man anser det
värdefullt när man skall bedöma statens
förmögenhetsställning att exempelvis
fängelserna är upptagna i 50
procent. Det är detta man kallar för
att omedelbart avskriva icke räntabla
investeringar till 100 procent.

Jag erkänner, herr talman, att jag
inte kan förstå denna tankegång. Jag
drar en slutsats av detta uttalande och
det är, att utskottet haft så bråttom —
det är en ursäkt, det medger jag — att
avfärda folkpartimotionen, att man i
hastigheten inte funnit något annat
argument mot denna 50-procentiga avskrivning
än påståendet, att det alltid
förekommer en 100-procentig avskrivning
på icke räntabla investeringar.
Men tråkigt nog för utskottet är verkligheten
en helt annan.

Nu kan man möjligen säga, att lånefonder
skall behandlas annorlunda än
statens fastighetsfonder, men hur detta
skall motiveras vet jag inte. När utskottet
talar om önskemålet att få mer
enhetliga och likartade grunder, förefaller
det mig som om detta resonemang
snarare skulle kunna anföras som
motiv för en 50-procentig avskrivning
på detta område lika väl som för en
hel del av fastighetsfonderna.

Man har från folkpartihåll föreslagit
en utredning av avskrivningsfrågan.
Herr Malmborg i Skövde bär berört
saken och jag skall inte tillägga
mer än några ord. Reservanterna har
påpekat, att det kan vara mycket lämpligt
att påbörja denna utredning nu,
även om penningvärdeutredningen blir
färdig först senare under året. Nog är
det något ovanligt sökt i utskottets
hänvisning till att penningvärdeutredningen
först måste vara färdig. Den

skall enligt utskottsmajoriteten först
undersöka vissa finanspolitiska problem,
och det är först när denna utredning
blivit klar som man kan bedöma
dessa avskrivningsfrågor. Det
vore mycket intressant att få veta, vilka
finanspolitiska problem som penningvärdeutredningen
skall klarlägga,
innan man ens kan börja överväga avskrivningsfrågorna.
Jag tror att det
skulle vara av värde inte minst för
penningvärdeutredningen att få veta
detta, ty inte kan man dra en sådan
slutsats av direktiven till denna utredning.
Har finansministern givit den
några andra direktiv är det ju av intresse
för kammaren att få veta detta.
Jag motser med nyfikenhet ett svar på
frågan vad som ligger bakom uttalandet,
att det skall vara nödvändigt att
först ha avslutat dessa finanspolitiska
utredningar, innan man ens kan ta upp
frågan om avskrivningsprinciperna.

Finansministern säger att man inte
skall ändra avskrivningsregler utan
starka skäl. Nej, herr finansminister,
men det finns de skäl som vi har redovisat.
Man kan liksom enskilda företag
göra mycket större, extra avskrivningar
under goda tider. När konjunkturerna
blir sämre är man mer angelägen
att göra riktiga värderingar och avskrivningar.
Detta kan vara skäl nog.
Men jag undrar: Har möjligen inte finansministern
själv beträffande en post
på ett femtiotal miljoner kronor i år
-- som finansministern har ett kortfattat
och svårtydbart uttalande om —
därvidlag gjort en liknande omläggning? Att

det kan vara skäl att ändra bokföringsmetoden,
om denna ibland innebär
skapande av dolda reserver, är
ganska uppenbart. Det behöver inte
vara motiverat att lägga upp dolda reserver
i varje konjunkturläge. Finansministern
drog en parallell med enskilda
företag, men jag skall inte gå
närmare in på det kapitlet nu. Vill
emellertid finansministern göra en så -

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

dan jämförelse, tror jag han har mycket
lätt att finna, att det snarare är
regel än undantag att just solida, välskötta
enskilda företag gör större extra
avskrivningar och skapar dolda reserver,
när de har goda resurser. När
det blir sämre tider nöjer de sig med
att göra mer riktigt avvägda avskrivningar.
Detta kan betyda att företaget
måste låna pengar, därför att det har
stora investeringar att göra och inte
kan finansiera både investeringarna
och utdelningen. Ett bibehållande av
utdelningen kan därför sätta företaget
i fråga inför tvånget att låna pengar,
vilket inte på något sätt betraktas såsom
onaturligt, herr finansminister.

Apropå penningupplåning var det
tydligen enligt finansministern mening
hans knockoutslag mot folkpartiets
ståndpunkt då han påpekade, att folkpartiet
vill låna pengar för att möjliggöra
en skattesänkning. Men, herr finansminister,
så skedde ju även vid
den skattesänkning, som regeringen
genomförde för ett par år sedan. Detta
sker vid varje skattesänkning. Ifall
man minskar budgetöverskottet, om
man har ett sådant, måste man låna så
mycket mera till investeringarna. Det
enda undantag som kan tänkas är att
staten har så stora inkomster, att de
täcker både drift- och kapitalbudgeten
och kanske mera till. Om vi bortser
från detta mycket teoretiska fall, vill
jag slå fast att varje skattesänkning,
även den som minskar ett budgetöverskott,
betyder att staten måste låna så
mycket mera. Detta vet finansministern
mycket bra — ingen vet det bättre.
Men varför då försöka ge allmänheten
intrycket att detta — att folkpartiets
förslag innebär att staten behöver
låna mera pengar — skulle vara
någonting unikt för denna skattesänkning?
Varför inte tala om att detsamma
gällde när finansministern själv för
några år sedan genomförde en skattesänkning? .

Tåg hoppas att finansministern nå -

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

gon gång i framtiden skall vara villig
att föreslå en skattesänkning även utan
att ha hela kapitalbudgeten täckt av
löpande inkomster. Då kommer finansministern
att få erkänna riktigheten av
vad jag här har sagt om att en skattesänkning
ökar lånebehovet.

Jag återvänder så till frågan om bostadslånen
och vill då bara i förbigående
konstatera, utan att alls ta upp
någon polemik, att den ståndpunkt,
som högerpartiet intar, också innebär
en omläggning av metoderna för bostadsfinansieringen.
Vi vill ha räntebidrag,
och högern tänker sig tydligen
också att man i stället för tilläggslån
skall ha lån av tertiärlånetyp. Skillnaden
beror på, om högern vill ha ränte^
subventioner eller inte. Någon annan
skillnad kan inte finnas, ty pengarna
måste på ett eller annat sätt upplånas,
om man inte vill minska bostadsbyggandet.

Finansministern var tydligen inte
angelägen om att det skulle komma
fram, att ifall man lägger om bostadsfinansieringen
på det sätt, som folkpartiet
har föreslagit för nästa kalenderår,
eller ifall man lägger om bostadsfinansieringen
på det sätt högern har
angivit, så uppkommer i senare fallet
— jämfört med i vårt fall — reell besparing
endast i fråga om räntekostnaden.
Kapitalbeloppet måste ju utgå på
ett eller annat sätt i båda fallen. Någon
skillnad av avgörande betydelse
för problemet om inkomstskatten ligger
inte i om man använder den ena
eller den andra omläggningen av finansieringsmetoderna.

Jag kommer nu, herr talman, till frågan
om skatteprocenten. Jag har i det
föregående redovisat att det finns goda
skäl att anse, att en del av de utgifter
som är upptagna på driftbudgeten
i själva verket lämpligen borde föras
på kapitalbudgeten och att det därför
bör finnas utrymme för en viss skattesänkning.
Men vi har på vår sida avstått
från en del skattesänkningskrav,

Torsdagen den 28 maj 1953.

62 Nr 24.

Avskrivning'' av nya kapitalinvesteringar.

som vi anser i och för sig berättigade,
vilket herr Kristensson i Osby här har
närmare motiverat.

Enligt vår mening är det klokt och
riktigt, om man utgår från ett skatteuttag
på 100 procent och endast i exceptionella
fall tänker sig högre direkta
skatter, detta därför att de indirekta
verkningarna enligt vår mening skulle
vara gynnsamma. Nu säger finansministern
något som verkligen är överraskande.
Finansministern säger att det
är en »på borgerligt håll» omhuldad
teori, att sänkt skatt leder till en sådan
ekonomisk utveckling, att man så
småningom får höjda statsinkomster.
Men, herr finansminister, detta konstaterades
ju av en enhällig skatteutredning,
där herr Adolv Olsson var ordförande.
Det rådde fullständig enighet
om att det höga skattetrycket har en
menlig inverkan, och det var väl därför
som man i denna utredning också
var enig om att föreslå ett skatteuttag
av 100 procent. Men i dag säger finansministern
att det är på borgerligt håll
denna uppfattning finns. Jag ser nu
att herr Adolv Olsson sitter i kammaren,
och då skall jag be att få fråga honom,
om han står fast vid den uppfattning
som uttrycktes av skatteutredningen,
eller om han ändrat mening och
på vilka grunder han i så fall gjort
detta.

Att en sänkning av uttagningsprocenten
till 100 skulle varit möjlig under
efterkrigstiden har det väl tidigare inte
rått några delade meningar om. Vi har
sett saken som ett led i en allmän ekonomisk
politik, innefattande bland annat
kreditrestriktioner i lid, och vi menar
att en sådan politik skulle ha befrämjat
den ekonomiska utvecklingen.
Finansministern må aldrig så mycket
säga, att det där tror han inte på. .lag
är för min del övertygad om, att ifall
man fört den ekonomiska politik vi
förordat skulle man ha bromsat överkonjunkturen
och inflationen på ett tidigare
stadium. Man skulle också ha

uppmuntrat sparviljan, bland annat genom
att penningvärdet hade undergått
en mindre sänkning än vad som varit
fallet. Man skulle ha fått ett mindre häftigt
omslag och mindre omställningssvårigheter
för det svenska näringslivet
än vi haft det senaste året och alltjämt
har att kämpa med. Att eu sådan,
för hela samhällsekonomien gynnsammare
utveckling också skulle haft
gynnsamma konsekvenser för statens
finanser är någonting som jag tycker
verkligen skulle vara svårt att bestrida.

Nu har regeringen fört en annan finanspolitik
och en annan allmän ekonomisk
politik. Det är alldeles klart
att detta skapar vissa svårigheter för
ett oppositionsparti, som skall hävda
en viss skattepolitisk linje och som i
viss mån, men också endast i viss mån,
är bundet av de mindre gynnsamma
förutsättningar, som regeringens allmänna
ekonomiska politik skapar. Men
om man tror att en viss skattepolitik
skall ha gynnsammare verkningar på
lång sikt, kan man ju inte komma ifrån
att man måste börja någon gång. Ty
om man inte börjar får man aldrig de
goda långsiktsverkningarna. Att inte
alla verkningarna uppkommer första
året har ju ofta här understrukits. Men
det är inte något skäl. När det gäller
landets ekonomi får man lov att se
på lång sikt.

Herr talman! Jag kanske inte behöver
gå in på frågan om socialförsäkringsavgifterna,
tv jag skall sluta snart,
men jag borde kanske framhålla, att
den linje folkpartiet har följt i fråga
om sjukförsäkringsavgifterna ju innebär,
att Sveriges folk får denna sjukförsäkring
för långt under självkostnadspris,
d. v. s. på billiga villkor. Att
då jämställa en viss avgiftshöjning med
att ta ut direkta skatter, som är högre
än vad som behövs för att balansera
budgeten, tycker jag är litet egendomligt.
Om ett parti är med på att en
tjänst, en värdefull förmån som sjukförsäkringen
är, skall levereras till ett

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

iågt pris, ehuru inte till fullt så lågt
pris som regeringen vill, så är skillnaden
väl ändå en annan än om man
tar ut onödigt höga skatter.

Finansministern lär i första kammaren
ha talat om att indirekta skatter
eventuellt kan bli nödvändiga. Jag undrar
om kanske finansministern själv då
ser dessa indirekta skatter såsom en
sorts indirekta socialförsäkringsavgifter.
Det vore naturligtvis rätt intressant
att få höra, vilket vi väl får göra
åtminstone nästa år, hur de indirekta
skatterna då kommer att drabba.

Ja, herr talman, finansministerns
siffror och bedömningar under de sista
åren har ju inte utmärkt sig för någon
särskilt stor pålitlighet. Jag kritiserar
dem emellertid inte i dag, ty det
har jag gjort tidigare. Jag bara konstaterar
fakta. Hans avskrivnings- och
värderingsmetoder i fråga om t. ex.
tertiärlån och tilläggslån, är som jag
i dag har konstaterat, i viss och väsentlig
mån godtyckliga. Jag har påvisat
att det finns goda skäl för en annan
ståndpunkt. Nu begär emellertid finansministern
att man skall absolut svära
på och acceptera hans bedömning härvidlag,
och gör man inte det så använder
han mycket hårda ord.

Jag undrar, herr finansminister, om
det inte funnes skäl att tänka litet
grand över de senaste årens diskussion
och över hur mycket finansministerns
förhandsbedömningar har avvikit
ifrån de faktiska resultaten och
säga till sig själv: Det är mycket som
är svåra omdömesfrågor, regeringen
tycker att det funnits och finns övervägande
skäl för det som gjorts, men
jag kan erkänna att det finns goda
skäl att anföra även för folkpartiets
ståndpunkt. — Detta tror jag skulle ha
varit en saklig ståndpunkt. Det skulle
ha höjt denna debatt upp till den sakliga
nivå, som vi alla önskar. Men att
på det sätt hr Sköld använt föra åt
sidan de skäl, som här är anförda,

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

vittnar litet om att finansministern
överanstränger sig.

När finansministern anser det nödvändigt
att använda sådana argument,
som att folkpartiet vill att man skall
låna pengar till en skattesänkning, har
finansministern visat, att han använder
argument, som han själv vet vara
minst sagt svaga eller, låt mig säga
det öppet, rent vilseledande.

Då jag snart skall sluta, skall jaginte
ta upp frågan om det nästkommande
budgetåret. Herr Kristensson i
Osby har redan påpekat, att om finansministern
vill att man i detalj
skall gå in på även det budgetår, som
kommer efter nästa, får finansministern
lov att lägga fram en budget för
två år och där redovisa inte bara vilka
automatiska utgiftsökningar utan även
vilka automatiska inkomstökningar,
som finansministern räknar med, för
att på så sätt tillhandahålla ett material
som grundval för diskussion. Men
det gäller i främsta rummet att ta ställning
till budgeten för ett år i sänder.

Herr talman! Det föreligger här två
spörsmål. Det ena gäller avskrivningarna
på nya kapitalinvesteringar och
det andra gäller vissa skattefrågor, i
främsta rummet uttagningsprocenten
för den direkta inkomstskatten. Det
har under de senaste åren varit vanligt,
att avskrivningsfrågan tagits sist
och bevillningsfrågorna tidigare. Nu
gör man tvärtom, och jag opponerar
mig inte däremot. Det är emellertid
klart att den ståndpunkt, som ett politiskt
parti intar till dessa frågor och
som vi har vela markera genom våra
inlägg i dag i debatten, som täckt båda
dessa områden, kan inte på ett avgörande
sätt bli beroende av om voteringen
i kammaren i den ena frågan
kommer fem minuter före voteringen
i den andra frågan eller om det blir
tvärtom. Den ståndpunkt som det här
gäller att markera vid voteringen är
densamma vare sig ordningsföljden är
den ena eller den andra.

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

Jag kommer därför för min del här
att stödja såväl den reservation, som har
fogats till statsutskottets betänkande av
herr Malmborg i Skövde m. fl., som
den reservation, som bär fogats till bevillningsutskottets
betänkande av herr
Spetz in. fl.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle:
Herr talman! Om herr Ohlin
hade varit här i kammaren när vi började
denna debatt i stället för att, som
ryktet uppger, befinna sig på visit i
regeringsbänken i första kammaren, så
hade lian utan tvivel inte behövt ställa
dessa frågor till bevillningsutskottets
ordförande. Det tvingar mig att ännu
en gång säga till såväl högern som folkpartiet,
att de borde vara mycket försiktiga
med den trafik, som bedrives
med att använda 1949 års skattekommittées
betänkande som slagträ, ty det
kommer i så fall utan tvivel att gå mycket
illa för dem i det långa loppet.

Herr Ohlin kan ju ändå inte sväva i
okunnighet om att när 1949 års skatteutredning
arbetade med dessa ting, hade
vi en försvarsbudget på en miljard. I
dag har vi en på två miljarder. Även
för herr Ohlin måste det väl betyda en
väsentligt förändrad situation. Gör det
inte det, ja, då måste jag säga att all debatt
i fortsättningen är utesluten.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag skall gärna säga till bevillningsutskottets
ärade ordförande, att
vad jag frågade här var, om herr Adolv
Olsson står vid uppfattningen, att ett
högt skattetryck har ogynnsamma verkningar
på arbetsvilja och andra prestanda
och att det därför är angeläget
att genomföra en sänkning av skattetrycket.
Det är nämligen denna verkan
som finansministern ville vifta bort.
.Tåg skall be att få friska upp minnet

hos bevillningsutskottets ärade ordförande
genom att läsa upp vad som står
till och med i betänkandets sammanfattning:
»Vår undersökning rörande de
direkta skatternas verkningar har givit
oss stöd för den uppfattningen, att
en lättnad i den direkta beskattningen
för närvarande är ett samhällsintresse
av största betydelse. Främst med hänsyn
till arbetsvilja och deklarationsmoral»,
fortsätter utredningen, »finner
vi det angeläget att det nuvarande trycket
av den direkta beskattningen mildras.
»

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
ber att få lägga mig i den här lilla replikväxlingen.
Den hade ju varit onödig,
om herr Ohlin hade refererat vad jag
sade och inte lagt in en annan betydelse
i vad jag yttrade. Alltså, jag har aldrig
för min del bestritt att en skattesänkning
kan ha goda verkningar. Det kan
den visst ha. Om man då tar den ståndpunkten
som herr Ohlin tog här, att
dessa verkningar kommer fram på lång
sikt, har jag naturligtvis ingenting att
invända mot detta, men en skattesänkning
medför omedelbart för staten ett
inkomstbortfall som, om man vill ha en
balanserad budget, måste kunna kompenseras.
Vad jag vänder mig emot är
detta tal, som man ofta möter, att om
man sänker skatten, behöver man inte
vara så oerhört ängslig för hur man
skall få pengar att balansera budgeten
inom en ganska nära tid, därför att
skattesänkningen medför ökade statsinkomster
och därigenom kompenserar
inkomstbortfallet.

Jag har alltså inte uttalat mig om den
frågan, huruvida en skattesänkning kan
ha goda sidor eller ej. Visst kan den
väl det ha. Jag ville bara visa att det
inte går att komma ifrån denna sak så
lättsinnigt som man ofta vill göra, då
man säger att vi kan sänka skatterna
och att det då blir större produktion
och ökade statsinkomster, som inom en

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

ganska kort tid ger kompensation för
inkomstbortfallet. Att sådana synpunkter
har framförts kan jag ta fram åtskilliga
belägg för även ur kammarens
protokoll.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill bara säga
till herr Ohlin, att det ju inte är någon
människa som har förnekat vad som
står i sammanfattningen i 1949 års
skatteutrednings betänkande. Men det
gäller på lång sikt, och det var ju där
det skilde sig redan i kommittén. De
folkpartistiska ledamöterna ville till
varje pris ha fastslaget, att det går i
ett enda nafs; sänker vi bara skatten,
menade de, så klarar det upp sig på ett
budgetår.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag beklagar att herr Sandberg
i Böle inte är medlem av kammaren.
Hade han varit det, skulle herr
Adolv Olsson fått en mycket upprörd
replik över detta referat av den ståndpunkt
som han skulle ha företrätt. Jag
har talat med honom dussintals gånger
om denna fråga, och jag vet att han
inte har haft eller uttryckt den uppfattning,
som han enligt herr Adolv
Olsson skulle ha framfört.

Vi har, herr finansministern, heller
icke sagt att det blir sådana jättelika
verkningar av en skattesänkning redan
det första året, att man därigenom kan
täcka ett stort hål i budgeten. Om finansministern
bara vill slå in öppna
dörrar och säga, att han med denna
replik, där han använder formuleringen
»på borgerligt håll» etc., inte alls syftar
på folkpartiet i riksdagen, utan på någon
helt annan, så kanske vi inte behöver
ha någon diskussion om den
saken.

Vår ståndpunkt har varit, att det finns
täckning för vad man gör, om man nu
går så långt man kan i fråga om skattesänkning
under detta år. De goda långsiktsverkningarna
får man ta hänsyn

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

till på det sättet att man säger: Låt oss
börja med den lägre skatten, ju förr
dess hellre. Men vi har inte gjort oss
skyldiga till sådana påståenden som
finansministern säger sig polemisera
emot. Skulle jag ha blivit missförstådd
på den punkten i mitt förra yttrande
är det beklagligt, men finansminstern
kunde ha förebyggt ett sådant missförstånd,
om han hade sagt att hans yttrande
icke alls var någon replik till
folkpartiet i riksdagen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jo, herr
Ohlin, jag menade också folkpartiet i
riksdagen.

Herr HJALMARSON (h): Herr talman!
Bakgrunden till den blanka reservation,
som högern avgivit till statsutskottets
utlåtande nr 162, är i korthet
den, att enligt vår uppfattning avskrivningsreglerna
är i behov av en
viss översyn och modernisering. Om
det nu skulle vara så, att det tack vare
de nuvarande avskrivningsreglerna skulle
finnas några dolda reserver i statens
budget, är detta enligt vår mening
icke någon nackdel, då ju den budget
som riksdagen i dag har att ta ställning
till icke är någon särskilt stark budget.

Det finns, herr talman, i verkligheten
bara två huvudlinjer i dagens debatt
om skatterna. Den ena är det alternativ,
som regeringen har presterat, den
andra det alternativ som högerpartiet
har utformat. Det senare presenterades
i kort sammanfattning av finansministern
ungefär på följande sätt: »Till priset
av höjda socialavgifter, minskad
social trygghet och minskat skydd mot
hyreshöjningar vill högerpartiet köpa
sig skattelättnader, som främst skulle
komma ett fåtal människor till godo.
Verkan av högerpartiets politik kan
mycket väl bli att de lägre inkomsttagarna
till följd av de höjda socialavgifterna
t. o. in. får betala en högre
preliminär skatt.»

5 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 24.

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

Jag måste, herr talman,, säga att det
kändes på något sätt lugnande att få
detta besked av herr finansministern.
Om jag fattade finansministerns inlägg
riktigt, är våra ekonomiska beräkningar
i varje fall inte behäftade med något
mera väsentligt fel, utan finansministerns
kritik grundade sig på en politisk
värdering av våra insatser. Därmed
kommer man ju delvis över på ett annat
plan, och jag skall gärna erkänna
att jag inte väntade mig att finansministern
i riksdagens sista timme skulle stå
upp och prisa högerpartiets insatser
under den gångna sessionen.

Låt oss emellertid nu ta sakerna i tur
och ordning. Vad då först beträffar frågan
om en höjning av socialavgiften
— om jag får begagna detta sammanfattande
uttryck — är det riktigt att
denna enligt vår linje skulle bli högre
fram till dagen för sjukförsäkringens
ikraftträdande. Skillnaden i år beror
främst på att vi har önskat att folkpensionsavgifter
och folkpensionsförmåner
skulle börja tillämpas samtidigt. Från
den 1 januari 1954 kommer emellertid
skillnaden mellan vår ståndpunkt och
regeringens att röra sig om högst 20
kronor, och fr. o. in. den 1 januari 1955
svänger kurvan kraftigt nedåt till högerpartiets
förmån. Redan fr. o. m. den 1
januari 1954 uppväger skattesänkningen
mer än väl skillnaden mellan våra
ståndpunkter, när det gäller socialavgiften,
och fr. o. m. den 1 januari 1955
skulle såväl skatter som socialavgift —
tagna var för sig eller tillsammans —
bli lägre enligt vår linje än enligt finansministerns.

I förbigående skulle jag här vilja säga
några ord i anledning av vad finansministern
yttrat om bostadspolitiken.

I finansministerns resonemang framskymtade
den uppfattningen, att högerns
politik skulle innebära minskad trygghet
mot hyreshöjningar. Jag skall inte
återupprepa den debatt som vi för
några dagar sedan förde om bostadspolitiken,
men låt mig dock konstatera

att högerns förslag innebär, att i alla
hus, byggda före 1951, skall det ske en
anpassning av hyrorna efter de ökade
reparations- och underhållskostnaderna,
men icke någon annan hyreshöjning.
Härom är vi ju också principiellt
överens. Skillnaden mellan regeringens
och högerns ståndpunkt är bara den,
att vi önskar att denna anpassning skall
ske omedelbart, medan regeringen uppenbarligen
vill fördröja densamma,
något som enligt vår uppfattning enbart
betyder att man magasinerar en
hyreshöjning, varigenom man, lägger en
för stor belastning på hyresgästerna.

När det gäller hus som skall nybyggas
innebär vår linje en hårdare press
nedåt på byggnadskostnaderna än vad
fallet är med regeringens linje, vilken
enligt vårt förmenande skulle medföra
ett fördröjande av den sänkning av
byggnadskostnaderna som alla eftersträvar
— kostnader som vi ju allesamman
få vara med om att betala till sista öret,
vare sig man redovisar dem under rubriken
hyra eller rubriken, skatt.

När finansministern här kom in på
frågan om den sociala tryggheten, föll
hans ord ungefär på detta sätt: »Vi har
valt den ökade sociala tryggheten framför
en skattesänkning.» Nej, herr finansminister,
priset för den ökade sociala
tryggheten, närmast i form av
sjukförsäkringen, är icke en utebliven
skattesänkning, utan en väsentlig skatteökning
— gällande den indirekta beskattningen
— varom förslag kommer
att föreläggas nästa års riksdag.

Även om vi från högerns sida har gått
emot den obligatoriska sjukförsäkringen,
erbjuder vårt frivilligalternativ, herr
finansminister, praktiskt taget samma
förmåner som regeringen själv vill ge
hundratusentals självständigt verkande
yrkesutövare här i landet, av vilka
många befinner sig i blygsamma ekonomiska
omständigheter. Därtill kommer
att enligt vår uppfattning förutsättningen
för verklig social trygghet
är att de sociala anordningarna vilar

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

(57

på en sund ekonomisk grundval. Jag
kanske, herr finansminister, får i denna
kammare citera något som finansministern,
efter vad jag tror, redan fått höra
återgivas i första kammaren. Detta citat
är nämligen tillräckligt för att klargöra
vår egen, inställning till denna fråga.

Torsdagen den 19 januari 1950 gjordes
i första kammaren följande uttalande:
»För min del kommer jag inte
att vara med om att man fattar beslut
om reformer förrän man har de erforderliga
pengarna. Väl kan man planera,
som många önska, väl kan man göra
översikter, väl kan man arbeta med förslag
utifrån en bedömning av vad man
tror att samhället i framtiden skall
kunna bära, men besluten om att pengarna
skola gå ut bör man inte fatta
förrän man ser att man har pengarna,
lika litet som man bör fatta beslut om
att använda valutor — t. ex. för bensin
— förrän man har valutorna.» Detta
kloka och sunda uttalande blir självfallet
inte mindre sunt och klokt, därför
att det var finansminister Sköld som
fällde detsamma. Vi står i vårt resonemang
alltjämt på den, grundval, som han
på ett så pregnant sätt formulerade 1950
men som han dess värre nu obetänksamt
har fallit ifrån.

Skattelättnaderna skulle, kan tänka,
främst komma ett mindre antal större
inkomsttagare till godo. Skulle vi inte,
herr finansminister, en gång för alla
kunna klara upp denna sak? När man
på regeringshåll i fjol förklarade, att
man längre fram kunde tänka sig att
ta det steg, som vi föreslog då och som
vi föreslår nu i år, nämligen en sänkning
av uttagningsprocenten till 100,
var det därför att man speciellt tänkte
på de stora inkomsttagarna? Jag vill
speciellt fråga herrar bondeförbundare
och främst då herr Hedlund, vilken jag
inte för ögonblicket ser här i kammaren.
När en rad representativa bondeförbundare
i fjol motionerade om samma
skattesänkning som vi och när herr
Hedlund nyss stod här i kammaren och

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

förklarade, att han också var intresserad
av en skattesänkning längre fram,
var det därför att de speciellt ville ägna
omsorger åt ett litet fåtals intressen?
Den som råkat värst ut genom denna
debatt är dock bevillningsutskottets
högt ärade ordförande, herr Adolv Olsson,
ty han förklarade i dag på förmiddagen,
att om han kunde sänka försvarsutgifterna
med 1 000 miljoner,
skulle han vilja sänka skatterna inte
bara till 100 utan ner till 90 procents
uttag. Var det också ett uttryck för en
önskan att speciellt gynna de större inkomsttagarna? Men

det är kanske på det sättet, att
samma skattesänkning, som vi föreslår,
anses få helt andra verkningar, när den
diskuteras av koalitionens representanter,
än när frågan tas upp på vårt initiativ.
Skulle vi inte kunna bilägga
denna tvist, herr finansminster, och
öppet konstatera, att om vi skall behålla
ett skattesystem, där skatterna —
proportionellt eller progressivt — stiger
med inkomsten, kan vi inte undgå,
att skatteminskningen också följer med
inkomsten. Det är möjligt att denna
synpunkt inte har någon aktualitet på
regeringsbänken, därför att man där
endast tycks vara intresserad av att
höja skatten.

Finansministern fruktade, att vår linje
skulle medföra höjd preliminär skatt
för de mindre inkomsttagarna. Låt mig
bara konstatera, att för den s. k. indexfamiljen
skulle vårt förslag medföra en
höjning av socialavgiften med låt oss
säga 18 eller 20 kronor men en skattesänkning
med inemot 100 kronor.

Finansministern menade, att vi inte
fäst tillräckligt avseende vid de automatiska
utgiftsstegringarna, som kan
väntas nästa år. Har vi inte gjort det,
vi som år efter år framhållit önskvärdheten
av att de automatiska utgiftsstegringarna
skulle komma under bättre
kontroll? Om läget nu emellertid ur
denna synpunkt skulle vara besvärligt
för oss, hur mycket mera besvärligt

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

skall det då inte vara för regeringen,
som ju måste skaffa fram ytterligare
200 miljoner, eller något ditåt, för att
kunna betala kostnaderna för sjukförsäkringen.

Finansministern yttrade sig en smula
sarkastiskt om resultatet av vårt arbete
för att nedbringa statsutgifterna. Han
framhöll att det storslagna resultatet
av vårt förslag skulle bli en ökning av
utgifterna med 3 miljoner kronor. Finansministern
säger nu, att detta var
en felsägning. Rent formellt, herr finansminister,
är det inte fel. Vi redovisar
en ökning på tre miljoner av rent
budgettekniska skäl, därför att besparingarna
på bostadspolitikens område
inte gör sig märkbara förrän under
budgetåret 1954/55. Dessa tre miljoner,
som vi hederligt och öppet har redovisat
som en ökning på vår budget i
år, sammanhänger emellertid med vårt
förslag att förbättra läget för barnfamiljerna
i de lägre inkomstklasserna.
Det kanske kan vara ett litet exempel
på att de farhågor, som finansministern
uttalade, för att vi inom högerpartiet
inte skulle vara intresserade för sociala
förbättringar, inte är alldeles riktiga.

Vidare har finansministern frågat:
Var hade vi stått i dag om högerpartiet
förra året fått sitt förslag om skattesänkning
bifallet? Ja, enligt finansministerns
egna bedömningar, gjorda så
sent som på våren förra året, förelåg
förutsättningarna för ett genomförande
i full utsträckning av vad 1949 års
skattekommitté tänkt sig — jag citerar
— »om blickfältet begränsas till det
närmast framförliggande budgetåret».
Bevillningsutskottet instämde i denna
uppfattning i sitt betänkande nr 57.
Föreligger sålunda en felbedömning för
innevarande år, har regeringen och
finansministern lika stort ansvar för
den som vi inom högerpartiet.

Finansministern säger, att budgetöverskottet
på 894 miljoner kronor försvunnit.
Det hade försvunnit på grund
av — som det hette — utvecklingens

gång. Tydligen menar finansministern,
att vi inom oppositionen skulle ha kunnat
förutse vad finansministern inte
själv förutsåg. För oss ingick en skattesänkning
i fjol — precis som i år —
som ett led i ett samlat program med
förslag till ingripanden på alla avgörande
punkter. Därtill kommer att vi,
då vi krävde skattesänkning förra året,
förutsatte en annan utgiftspolitik än
den regeringen bedrivit. Vårt förslag
avslogs av majoriteten. Vilken inverkan
en skattesänkning med tio procent
skulle haft på statens inkomster, är
mycket svårt att exakt angiva, helt enkelt
beroende på att denna metod aldrig
fick prövas. Jag erinrar emellertid om
att vi redan på våren förra året framhöll,
att nu löpande kalenderår i viss
mån måste betraktas som en övergångstid
och att de gynnsamma verkningarna
på produktion och sparande borde
därefter börja framträda. Man kan göra
som herr Hedlund och rycka på axlarna
åt ett sådant påstående, men, herr
talman, man kan inte rycka på axlarna
åt det faktum att produktionsökningen
just nu har stannat av och möjligen förbytts
i en produktionsminskning.

Vad högerpartiets utgifter i fjol angår
skulle med högerns förslag statens utgifter
budgetåret 1952/53 ha minskat
med ungefär 145 miljoner kronor. Vi
föreslog som bekant 1951 en snabbare
minskning av jordbrukssubventionerna.
Det skulle 1952/53 ha gett en minskning
i statsutgifterna på 145 miljoner kronor.

Jag vågar med stöd av dessa uppgifter
påstå, att ett bifall till högerförslaget
om skattesänkning förra våren under
de av högern angivna förutsättningarna
snarare skulle ha lett till en
starkare än till en svagare budget.

Vad sedan nästa budgetår beträffar
är att märka, att det inkomstbortfall för
statsverket, om vilket man i dag talar,
förutsätter att en skattesänkning endast
får den följden, att medborgarna använder
de belopp som genom skatte -

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

sänkning ställs till deras förfogande
för att köpa diverse nyttiga och angenäma
ting. Talar ändå inte all erfarenhet,
både i vårt land och utomlands,
mot en sådan uppfattning? Om tyskarna,
engelsmännen, amerikanarna och
danskarna hade trott, att folk inte har
mer ekonomiskt förnuft och större viljekraft
än svensk socialdemokrati inbillar
sig, hade ingen vågat genomföra
de, med hänsyn till förhållandena, delvis
mycket djärva skattesänkningsförslag,
som redan har börjat verka.

Vem som har rätt, herr Sköld eller
jag, i våra bedömningar kan aldrig bli
avgjort. Herr Sköld driver igenom sin
linje och får gång på gång röna bakslag
av utvecklingen. Vi befinner oss i
minoritet och kan inte i praktiken pröva
våra förslag. Endast den praktiska
erfarenheten kan fälla utslaget emellan
högern och socialdemokratien. Det
enda som är uppenbart är, att de svenska
statsutgifterna icke kan få fortsätta
att utveckla sig på samma sätt som hittills
varit fallet. Vi måste få ett grepp
över denna utveckling.

Låt mig, herr talman, härefter göra
några principiella reflexioner i anslutning
till vad främst finansministern anförde.
Jag är glad över att finansministern
slog fast, att vi står inför ett
val i dag. Att socialdemokraterna gör
andra värderingar än högerpartiet i
fråga om de krav, som det allmänna
ställer på den enskildes ekonomi, är
ingalunda förvånansvärt. Ifrån socialdemokratiens
utgångspunkter måste det
framstå som i och för sig angeläget,
att staten övervakar användningen av
en växande del av den enskildes inkomster.
Socialdemokratisk politik leder
logiskt till förhållandevis höga skatter
och till en omfattande verksamhet
i syfte att via statsverket tillgodose
medborgarnas behov av konsumtionsmöjligheter
och av garantier i livets
olika skiften. Därom är ingenting att
säga. Denna ståndpunkt är ett uttryck
för en medvetet gjord värdering, som

Avskrivning'' av nya kapitalinvesteringar.

— jag förmodar det — bygger på noggranna
överväganden och lika noggranna
undersökningar av de praktiska resultat
som denna politik för med sig.
Men att ett stort politiskt parti mobiliserar
och ställer sig bakom anspråk på
statliga åtgärder, vilka vid det första
ögonkastet kan förefalla gynnsamma ur
den enskildes synpunkt, utövar alltid
en betydande politisk press. Detta är
intet svenskt problem utan ett internationellt
problem, vars verkningar gör
sig gällande i alla demokratier över
hela jorden. Så länge inkomstfördelningen
i samhället är mycket ojämn —
med ett betydande antal verkligt höga
inkomster och en än större mängd otillfredsställande
individuella inkomstförhållanden
— är det också politiskt tacksamt
att driva denna politik. Den ekonomiska
utvecklingen går emellertid
sin gång, och det skulle vara orimligt
att inte ta hänsyn till dess resultat vid
den ständiga omprövning av ståndpunkterna,
som väl ändå är den djupaste
innebörden i all praktisk politik.
I vårt land är en inkomstutjämning sedan
länge på väg. Tack vare höjd produktion
och ökad produktivitet kan
man redan nu se den situationen framför
sig, då huvuddelen av de i produktionen
sysselsatta medborgarna har en
inkomst, som bara för några decennier
sedan allmänt karakteriserades som en
s. k. medelklassinkomst, och då vi når
fram till det stadiet, där det stora flertalet
människor inte bara har de ekonomiska
möjligheterna att sörja för
sina omedelbara behov utan också att
skapa sig personliga garantier mot
oväntade händelser och själva deltaga
i den kapitalbildning, som är välståndsutvecklingens
reamotor.

Denna utveckling är en förutsättning
för ett sätt att se skattefrågan, vilket
man för korthetens skull kan kalla det
fria konsumtionsvalets tillämpning även
på detta område. För oss är den väsentliga
frågan att människorna själva
får tillfälle att välja mellan å ena sidan

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

ökade statliga garantier, ökad statlig
service och därav följande ökade anspråk
på den enskilda inkomsten samt
å andra sidan större förfoganderätt —
personlig förfoganderätt — över det
egna arbetets resultat men också en begränsning
i de statliga utgifter, av vilka
även medborgaren som person kan ha
glädje eller nytta. I själva verket är
det inte ett politiskt parti som skall
göra detta val utan medborgarna själva,
och jag tror att det är utomordentligt
angeläget att möjligheterna därtill skapas
på olika sätt. Vi har velat ge vårt
bidrag härtill.

I denna riksdagens sista timme räcker
det med att konstatera, att högerpartiet
vill en skattesänkning och är
berett att ta de konsekvenser av denna
som inom ramen för en balanserad budget
kan följa. Att i dagens läge kräva
en skattelindring'', då man måste utgå
ifrån att statens inkomster skall täcka
dess utgifter, det betyder att man är
skyldig att prestera en egen budget,
som ger täckning för skattelindringen.

Får jag bara i detta sammanhang
vända mig till herr Olsson i Gävle med
en liten replik. Visst medger jag att det
finns konstitutionella och riksdagstekniska
synpunkter på denna fråga. Får
jag emellertid vara ärlig, herr talman,
så tillåter jag mig säga att dessa formella
omständigheter inte väger särskilt
tungt för mig. Är situationen den att
det grundlagsmässigt skulle vara omöjligt
att driva en sakligt betingad linje,
då borde formerna överses. En sådan
översyn framstår för övrigt även av
andra skäl som i hög grad angelägen
och önskvärd. Av ett oppositionsparti
kan man emellertid inte begära detsamma
som av en regering. Regeringen sitter
på hela förvaltningsapparaten och
har hela utredningsmaskineriet i sin
hand. Vad ett oppositionsparti kan
åstadkomma det är i själva verket en
egen budget, som i förhållande till regeringens
ger utrymme för dessa skattesänkningskrav.
Huruvida regeringen

vid framläggandet av sina anspråk på
skattebetalarna varit tillräckligt försiktig
eller inte, kan oppositionen inte ta
något ansvar för. De siffersammanställningar
som föreligger måste vara utgångspunkten,
och vi här i riksdagen
måste — även om vi på vissa punkter
känner oss tveksamma — godtaga regeringens
deklaration att dess budget är
balanserad.

Vi har lämnat en sammanfattande
redogörelse för de statsfinansiella följderna
av vårt partis politik för nästa
år. Vi hävdar att vår politiska linje
skulle vara en tillräcklig grund för ett
beslut i dag om att inkomstskatten från
den 1 januari 1954 skall sänkas med
tio enheter. Det avgörande är ju att
staten åtminstone över en viss period
täcker sina utgifter med verkliga inkomster
och inte behöver anlita lånemarknaden
och framför allt inte riksbanken.

.lag skall inte alls gå in på några detaljer
i övrigt i detta sammanhang. Jag
ger emellertid finansministern helt rätt
i att en skattesänkning inte får uppfattas
som en tillfällig åtgärd, där man
redan från början utgår ifrån att belastningen
på människorna efter en övergångstid
åter skall öka. Skattesänkningen
måste planeras för så lång tidrymd
man har möjlighet att överblicka och
underbyggas av en fast avsikt att efter
hand skapa nya hållbara utgångspunkter
för en begränsning i de statliga
anspråken på människornas inkomster.
För högerpartiet har också denna nödvändighet
stått klar, och den är också
bakgrunden till de olika besked som vi
har lämnat. Vår utgångspunkt därvidlag
är att det faktiskt finns en gräns
för möjligheterna att ta ut skatter av
medborgarna. Den gränsen sättes av
psykologiskt betingade men för hela
vår välfärd avgörande omständigheter.

Statsrådet Hedlund frågade vad det
spelade för roll för den enskilde om
han fick en skatteminskning på kanske
50 eller 75 kronor. Jag skulle då vilja

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

ställa den frågan till statsrådet Hedlund
— om han är här i kammaren:
Spelar det inte heller någon roll för
herr Hedlund om man höjer skatten
med 50 eller 75 kronor om året för det
stora flertalet människor? Det spelar
säkert en stor roll för herr Hedlund.
Men spelar detta en stor roll »uppåt»,
då lär man väl också få medge att det
inte spelar en alldeles oväsentlig roll
när man betraktar detta belopp som
ett led i en skattesänkning. Den sista
kronan spelar alltid en stor roll i familjens
budget — vare sig denna krona
kommer på pluskontot eller på minuskontot.

Det förslag som högerpartiet ställt
ger huvudsaklig täckning för ett skatteuttag
med 100 procent även under budgetåret
efter nästa. Yi har vågat anta
att den ekonomiska utvecklingen i stort
skulle löpa ungefär som nu. Blir detta
fallet, då måste de inkomstförbättringar
som kan uppstå bl. a. på grund av
skattesänkningen och de reduceringar
av statsutgifterna, som vi tänkt oss,
möjliggöra en fortsatt lägre beskattning
och förmodligen skapa utrymme för
sänkningar, som vi i dag inte har någon
möjlighet att diskutera.

Det skall emellertid, herr talman, inte
förnekas att kapitalbudgetens utgiftssida
inger oss bekymmer. Att staten inte
tar en för stor andel av de enskildas löpande
inkomster i anspråk för allmänna
syften är i själva verket bara en sida
av saken. Precis samma avvägning
måste göras i fråga om den tillgång på
sparmedel, som ju dock i sista hand
också beror på medborgarnas personliga
insatser och företagens dispositioner.
Även där måste det bli ett val
mellan å ena sidan en ökad statlig anläggningsverksamhet
och därav följande
ianspråktagande av kapitalmarknadens
resurser samt å andra sidan en begränsning
i den statliga verksamheten
och därav följande ökat utrymme för
personlig användning av sparmedel och
för utnyttjande av dem i produktions -

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

livet. Man kan inte utan vidare utgå
från att en ny förvaltningsbyggnad eller
någon annan statlig anläggningsverksamhet
alltid bör ha företräde framför
ett antal enskilda medborgares egna
behov. Av betydelse i detta sammanhang
är att numera det antal människor som
sparar i största allmänhet — av något
slags ingrodd sparinstinkt — inte synes
vara tillräckligt. De flesta behöver
ett konkret mål även för sina sparansträngningar.
De behöver se stugan,
motorbåten eller bilen framför sig.

I ögonblicket är kapitalmarknaden
överansträngd och detta faktum konstituerar
den verkliga inflationsrisken
i vår ekonomi. Det är möjligt, fastän
inte troligt, att man inom en viss tid
kan komma till jämvikt på denna marknad.
Med jämvikt menar jag då inte att
debet och kredit går ihop, därför att
regeringen smugit på oss en kreditransonering,
utan ett tillstånd där nysparandet
är tillräckligt för att jämte frigjorda
resurser täcka behovet. Även i
detta, här snart bortglömda men t. ex. i
Schweiz sedan länge rådande tillstånd,
måste det alltid bli en viss trängsel mellan
offentliga anspråk på sparmedel och
enskilda. Vi för vår del förordar en
avvägning, där räntabilitetssynpunkten
på ett annat sätt än nu kommer till sin
rätt och där den enskildes krav icke
utan vidare ställs åt sidan för det allmännas.

Vår målsättning kan formuleras så
här: ökat utrymme måste skapas för investeringar
i näringsliv och bostadsbyggande.
Vi tror på möjligheterna att
öka sparandet och därmed öka den totala
investeringsvolymen, men vi är på
det klara med att vår målsättning förmodligen
icke medger ett utbyggande
av de offentliga anläggningarna i samma
takt som enligt regeringens linje.

Jag har här tidigare talat om de människor
som kan arbeta och med sitt arbete
kan förtjäna en rimlig inkomst.
Vad övriga medborgare angår — de som
behöver stöd och hjälp — vill vi att

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

hjälp skall ges dessa i former som garanterar
en rimlig försörjning. Vi måste
ha en verksam och human socialpolitik.
Detta betyder å andra sidan inte
att man måste tillmötesgå varje anspråk
som framställs. Som vi tidigare
många gånger har framhållit är huvudpunkterna
för oss i socialpolitiken de
gamla, som inte längre kan arbeta, och
de medborgare som på grund av oförvållad
arbetslöshet inte längre får arbeta.
Inom denna allmänna ram faller
de partiellt arbetsföras inordnande i
produktionslivet och all hänsyn till de
medborgare som på grund av sjukdom
är urståndsatta att göra en produktiv
insats, även om vi av skäl som vi i går
närmare redovisade inte har ansett oss
för närvarande kunna biträda förslaget
om sjukförsäkringen.

Det är av största vikt att det stora
antalet medborgare känner sig inbegripna
i de stora beslut som riksdagen
fattar. De skall i dessa beslut finna
någonting som talar till den enskildes
känsla för vad han själv kan göra och
som mobiliserar hans egen insats i samhällsarbetet.
Godtar man denna förutsättning,
är det orimligt att göra riksdagens
budgetbehandling till en diskussion
om sifferkolumner, där i själva
verket varje enskild siffra är ytterligt
osäker och summan följaktligen också
osäker. Riksdagen skall, då den avgör
frågan om skattens höjd, ha ett samlande
ord att säga svenska folket. Högerpartiet
säger för sin del: skattesänkning
och den begränsning i statens
verksamhet som rimlig hänsyn till
skattedragaren gör ofrånkomlig.

Med herr talmannens tillstånd vill
jag sluta med att säga ett ord till herr
Ohlin med anledning av hans kritik av
högerpartiets besparingsförslag. Utgångspunkten
för vårt förslag beträffande
bostadspolitiken har varit att
tilläggslånen i stort sett icke kommer
att bli återbetalade utan i allt väsentligt
har subventionskaraktär. Hur resonerar
nu folkpartiet? Jo, om jag inte

har alldeles tappat bort mig i de högre
nationalekonomiska rymder som vi för
en stund sedan flyttades upp till, säger
folkpartiet, när det gäller förhållandet
till regeringen, så här: Folkpartiet lånar
de pengar som behövs för de generella
subventionerna men nöjer sig med
att betala räntan på dessa lån. Härigenom
skapar man utrymme för en skattesänkning.
Till högerpartiet säger folkpartiet:
Högerpartiet vill minska subventionerna,
men dess besparing blir
i verkligheten bara de räntekostnader
som folkpartiet vill medverka till att
betala.

Om nu detta är riktigt uppfattat, får
jag säga att det är ett resonemang som
på något sätt fascinerade mig. Men för
min privata del kunde jag inte underlåta
att draga den slutsatsen, att det bestämt
måste vara farligt att låna pengar
till herr Ohlin. Jag tänkte mig följande.
Herr Ohlin kommer till mig och säger:
»Nu skall vi strax sluta riksdagen. Jag
är ganska trött på riksdagsarbetet och
tänker ta igen mig en smula, och därför
har jag tänkt gå i bokhandeln och
köpa mig i praktband Lin Yu-tangs
bok Konsten att njuta av livet.» Den
boken kostar 100 kronor, och så frågar
herr Ohlin mig: »Skulle jag kunna få
låna dessa 100 kronor av Hjalmarson?»
När sommarferierna skall börja är man
ju alltid på ett vänligt humör, så jag
ger herr Ohlin de 100 kronorna i lån.
Sedan kommer jag litet längre fram i
den situationen, att jag måste betala de
lån som jag har på min villa ute på
Lidingö. Då närmar jag mig herr Ohlin,
och på det försynta sätt man använder
när man första gången kräver en gäldenär
undrar jag om inte herr Ohlin
skulle kunna betala mig de där 100
kronorna.

När jag hörde herr Ohlins resonemang
nyss blev jag mycket rädd för att
herr Ohlin då kanske skulle svara mig:
»Nej, det tänker jag visst inte göra, ty
Hjalmarsons verkliga kostnad är bara
3: 50, räntekostnaden.» Så får jag 3: 50

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

plus en nationalekonomisk föreläsning
på köpet, och herr Ohlin sitter där i
solskenet och njuter av livet medan jag
anstränger mig för att låna upp de 100
kronorna. .lag måste säga att jag kommer
inte att gilla herr Ohlin då, och
jag har en känsla av att det är delvis
av samma skäl som jag icke kan gilla
folkpartiets finansiering av sitt skattesänkningsförslag
i dag.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! När
jag nu tänker i någon mån bemöta de
båda föregående talarna, är det klart att
jag har mycket svårt att finna den rätta
tonen. Jag kan å ena sidan inte excellera
i sådana goda liknelser som herr Hjalmarson
nu serverade, och å andra sidan
är det klart att det är svårt för mig att
nu komma ned till en saklig debatt med
herr Ohlin. Jag har annars kanske varit
van vid att det har varit tvärtom, men
nu har vi tydligen bytt roller.

Men från detta skulle jag vilja gå över
till att i alla fall bli saklig. Herr Ohlin
använder som ett starkt argument för
sina nya avskrivningsprinciper det påståendet
att staten har så många investeringsobjekt,
som staten inte alls avskriver
100 procent på, fast de inte är
räntabla. När han då skall exemplifiera
detta, tar han skolor och fängelser och
andra sådana ting. De är, menar han,
inga räntabla investeringar och de borde
alltså avskrivas till 100 procent. Han
tolkar budgetkommittén för hårdraget
om han fått den uppfattningen, att bakom
de grunder vi har för avskrivningar
på statens investeringar i byggnader för
statens eget behov det inte finns genomtänkta
principer. Den fråga, som man
skall besvara, är: Hur mycket skall jag
av kostnaderna för ett nytt ämbetsverk,
en ny skola, lägga på den nu levande generationen,
och hur mycket skall jag
belasta kommande tider med? Det har
då blivit en avvägning, där man t. ex.
beträffande fängelser säger, att när vi
bygger ett nytt fängelse avskriver vi 50

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

procent, d. v. s. hälften tar den nuvarande
generationen på sig och de återstående
50 procenten får sedan förräntas
och bäras för framtiden av kommande
generationer. Det är ganska långsökt
om man sedan kommer och säger
att detta skall jämföras med den anordning
man skall ha när det gäller att avskriva
utlämnade lån, för vilka en tillfredsställande
förräntning icke föreligger.

I detta sammanhang hade jag tänkt
säga ett par ord om skillnaden mellan
avskrivning och räntesubvention, men
efter herr Hjalmarsons inlägg på den
punkten kan en vidare argumentering
från min sida därvidlag vara fullkomligt
onödig. Jag går i stället över till att ta
upp de olika lånefonderna, som det här
i dag är fråga om.

Herr Ohlin säger beträffande tertiärlånen,
att det ju kommer att dröja en
kolossalt lång tid innan kostnaderna för
dessa lån överstiger 3,5 procent. Det är
ju så i detta sammanhang, om man räknar
rätt, att med tillägg av förvaltningskostnaden
är den statliga kostnaden för
dessa lån i dag 3,39 procent. Det fordras
bara 0,n procents höjning för att man
skall passera 3,5-gränsen. Med hänsyn
till just den räntestegring som inträdde
1950 är det väl inte alls orimligt att
tänka att det inte dröjer så särskilt länge
förrän man har passerat den gränsen
och fortsätter uppåt.

Beträffande tilläggslånen säger herr
Ohlin, att det nyligen har fattats ett beslut
att dessa lån därefter skall förräntas
och återbetalas. Herr Ohlin lämnade
en uppgift, som är alldeles riktig, nämligen
att man kan beräkna att av de utlämnade
157 miljonerna kommer att
återföras någonting mellan 60 och 70
miljoner, d. v. s. 40 procent av det utbetalda
kapitalet. Men varför avskriver
vi på lånen? Jo, vi avskriver på lånen
för att täcka ränteförlusten. Innan man
kan säga hur stor del av kapitalet som
kommer tillbaka av dessa tilläggslån,
måste man räkna ut den statliga ränte -

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

förlusten, och drar jag ifrån den kommer
jag till att man i alla fall icke kan
räkna med att ens 20 procent av de utlånade
pengarna kommer tillbaka till
staten. Det är klart att del kanhända
blir någonting, men det blir alls inte de
50 procent som man här talar om. Dessutom
är det ju inte de gamla lånen vi
talar om i dag, utan det är om de nya,
som härefter kommer att beviljas och
där vi i dag inte vet, i vilken grad dessa
lån kommer att återbetalas. Därför
måste jag säga att de mycket goda skäl,
som herr Ohlin påstod att hans parti har
i denna fråga, vill jag inte ge mycket för.

Herr Ohlin säger vidare att det är
mycket vanligt att goda företag gör
större avskrivningar i goda tider än i
dåliga tider. Ja, visst gör de det. Men
jag'' har aldrig talat om detta utan jag
har talat om avskrivningsprinciperna.
Det är nog så, herr Ohlin, att goda företag
ändrar inte sina avskrivningsprinciper.
De gör extra avskrivningar i goda
tider men de ändrar inte sina principer
i de dåliga tiderna, så länge de är goda
företag i varje fall. Det som herr Ohlin
vill att vi skall göra här är ju att vi skall
ändra avskrivningsprinciperna. Det är
inte alls den frågan, om vi befunnit oss
i ett gott ekonomiskt läge och därför nu
skulle kunna taga bort en extra avskrivning.
Det orimliga i resonemanget framkommer
bäst när man sedan i nästa andedrag
får höra, att herr Ohlin jämför
liberaliseringen av avskrivningsprinciperna
för att komma åt pengar för att
skapa möjlighet för skattesänkning med
frågan om det läge som uppkommer, om
ett budgetöverskott hos staten ökar eller
minskar. Det har väl icke med denna
sak att göra! Det är verkligen, tycker
jag, att göra en mycket lättsinnig jämförelse.

Till sist säger herr Ohlin att landets
ekonomi får ses på lång sikt. Då svarar
jag: Ja, det är rätt, men vi måste tyvärr,
herr Ohlin, försöka att balansera varje
års budget, och det är den uppgiften
som i dag föreligger för oss.

Jag ber härefter att få säga några ord
till herr Hjalmarson. Herr Hjalmarson
riktigt förebrådde mig att jag hade velat
göra gällande, att högern icke har tagit
hänsyn till de automatiska utgiftsstegringarna,
och han utropade emfatiskt:
»Har inte vi gjort det, vi som alltid har
tjatat över faran av de automatiska utgiftsstegringarna?
»Jo, herr Hjalmarson,
men min anmärkning gällde frågan, huruvida
högern i det föreliggande fallet
beträffande sina egna budgetkalkyler
hade tagit hänsyn till de automatiska
utgifterna. Jag kan inte annat än säga
att när det blev fråga om praktiskt
handlande, då glömde högern bort sina
varningar på den punkten.

Jag vill också göra en förklaring om
de tre miljonerna. Jag talade å ena sidan
om de förändringar i budgeten, som
högern söker skapa genom att säga nej
till sjukförsäkringen, genom att höja
folkpensionsavgifterna och pruta på bostadssubventionerna.
Sedan tog jag frågan
om resten, av högerns förslag till
besparingar, den där genomgången av
de 2 000 budgetposterna som det skulle
prutas på. Tar jag dem för sig och ser
denna sak isolerad blir, såvitt jag vet,
nettoökningen 3 miljoner. Det menade
jag, och om jag sade minus 3 miljoner
den gången så var det från min sida en
felsägning.

Sedan har herr Hjalmarson påmint
mig om ett uttalande, som jag gjorde
1950, att jag för min del inte skulle gå
med på att man lade fram förslag till
reformer, om man inte hade pengarna
därtill. I stället för uttrycket att man
har pengarna tillgängliga kan man väl
också säga att man kan skaffa pengarna

— man vet var pengarna kan tas ifrån

— och jag får säga att jag har följt denna
princip. Jag har innan jag tillät att
mitt namn fick stå på propositionen om
sjukförsäkring gjort en undersökning,
om jag är i stånd att framlägga ett förslag
till nästa års riksdag om den inkomsthöjning
som behövs för att finansiera
sjukförsäkringen. Jag har kommit

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

till det resultatet att det är möjligt. Det
skulle inte för mig ha förelegat någon
svårighet att få in i propositionen, hur
man kan tänka sig att få denna finansiering
till stånd, men det fanns för mig,
när denna proposition skrevs, ett tekniskt
hinder. Det finns en kommitté som
sysslar med frågan om den indirekta beskattningen.
Jag kunde då och kan ännu
icke avgöra om denna kommitté kommer
att i höst framlägga förslag om en
ny avvägning av de indirekta skatterna
eller om den inte kommer att göra det.
Saken är ju den, att om det ifrån denna
kommitté kommer fram ett förslag, som
skulle befinnas vara lämpligt och bra,
så kommer jag väl att försöka få kompensation
för utgiften på den vägen.
Men om det icke låter sig göra, så kommer
jag — det säger jag rent ut — att
föreslå höjning av vissa indirekta skatter.
Det finns ingen annan utväg, eftersom
jag har den meningen, att det i nuvarande
läge är omöjligt att höja den
direkta beskattningen. Det är alltså rent
tekniska skäl som gör, att jag inte har
givit riksdagen närmare information på
denna punkt. Det kan man naturligtvis
klandra, men att jag inte skulle ha följt
ovannämnda grundsats kan jag utan vidare
bestrida.

Sedan säger herr Hjalmarson, alt
skillnaden mellan regeringspartierna
och högern beträffande bostadspolitiken
är, att regeringspartierna vill sänka
subventionerna steg för steg, under det
att högern vill ta allt på en gång. Det
är väl inte en riktig beskrivning av läget.
Att vi från regeringens sida föreslår
en liten minskning av bostadssubventionerna
men inte går längre beror
ju därpå, att eftersom vi för närvarande
befinner oss i ett läge med fallande
byggnadskostnader, så kan man komma
fram till ett avvecklande av subventionerna
utan att därför under en mellantid
ha lagt på hyresgästerna den
högre hyra, som högern vill lägga på
dem. När herr Hjalmarson säger — det
är ett slagord som han använder litet

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

varstans ute i landet — att det gör detsamma,
om man betalar hyran till värden
eller om man betalar hyran dels
till värden och dels på sin skattesedel,
så rymmer det ju inte någon egentlig
verklighet. I själva verket är det ju så,
att den hyra, som hyresgästen betalar
på debetsedeln, plus hyran till värden
blir mycket mindre än den hyra som
skulle blivit följden av den hyresstegring,
som skulle ha uppkommit, om
man icke hade haft en sådan hyresreglering
och bostadspolitik, som vi för
närvarande har.

Vidare har den uppfattningen framförts,
att jag skulle ha velat göra gällande,
att en socialavgift vore någonting
rysligt, någonting som man inte
borde ha. Det har jag aldrig sagt. Jag
har bara gjort en jämförelse, därvid jag
har velat visa, att för mindre inkomsttagare
är det icke i och för sig säkert,
att en höjd socialavgift är bättre än en
bibehållen inkomstskatt, och det tror
jag, att jag utan vidare kan stå för. Jag
har inte heller sagt, att det inte kan
bli tal om att införa indirekta skatter;
vill man kalla det för socialavgifter så
gärna för mig. Det är inte den frågan
jag har velat diskutera, utan det är den
om man med tillhjälp av socialavgifter
kan för de många i detta land nå ett
bättre resultat än med bibehållen inkomstskatt,
alltså utan den skattesänkning,
som oppositionen här laborerar
med.

Sedan ville herr Hjalmarson göra gällande,
att det egentligen inte är någon
skillnad mellan högerns linje och regeringspartiernas
linje i fråga om de sociala
avgifterna. Det är bara till den
1 januari 1955, om jag uppfattade datum
rätt, som högerns socialavgifter blir
större. Därefter kommer socialavgifterna
på grund av de beslut, som riksdagen
här har fattat på tillskyndan av
regeringen, att medföra, att det inte
alls blir några högre avgifter enligt högerns
tanke än vad det blir enligt de
fattade besluten. Det är ju riktigt, herr

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

Hjalmarson; det är bara den skillnaden,
att med de avgifter, som får betalas
enligt de fattade besluten, får människorna
i detta land också en obligatorisk
sjukförsäkring, men det får man
inte enligt högerns förslag. Enligt detta
får man en frivillig sjukförsäkring, som
herr Hjalmarson försökte reklamera för,
men om vilken väl ändå ingen människa
vill säga, att den på något sätt är
jämbördig med den obligatoriska sjukförsäkring,
som har beslutats i går.

Vidare tror herr Hjalmarson att, när
jag fäst uppmärksamheten på att det är
bara ett mindre antal skattebetalare som
får nytta av skattesänkningen, så skulle
jag ha menat, att ingen annan får skattelättnad
genom en skattesänkning. Det
är icke det, som jag har velat framhålla,
utan det är att det gäller frågan
om valet, valet mellan en utbyggd social
trygghet eller ett avstående i nuet
från en sådan till förmån för skattesänkning.
Om man frågar vilket som är
fördelaktigast, så visar det sig nog, att
det för de många är fördelaktigast med
de beslut, som här har fattats, och att
den linje, som högern företräder, genomsnittligt
sett icke kommer att bli
till nytta för mer än ett litet begränsat
antal människor.

Slutligen kommer herr Hjalmarson in
på frågan om att socialdemokraterna
har den inställningen, att de vill via
statsverket tillgodose medborgare med
olika behov. Han säger att detta är riktigt
och till och med att det kan vara
politiskt tacksamt. .Tåg skulle vilja
fråga: Är det inte politiskt nödvändigt?
Det är ju ändå så — som jag framhöll
i mitt första anförande — att majoriteten
av detta lands medborgare icke
kan drömma om att av egen kraft sörja
för sin ålderdom eller för sin tillvaro
på ett hyggligt och människovärdigt
sätt under en tids sjukdom, lika litet
som de av egen kraft kan ordna med en
hälsosam bostad. Det går helt enkelt
inte. För det måste det till en samverkan
människorna emellan, vare sig den

nu kommer till stånd i en organisation
eller den sker genom statens försorg,
och även om den sker i en organisation,
så måste bakom densamma finnas
ett statligt stöd.

Det är alltså här valet står. Här har
vi alternativet. Vi menar, att vi nu har
resurser för att bygga ut de sociala reformerna
i enlighet med de av innevarande
års riksdag fattade besluten,
och detta kommer att medföra ökad
social trygghet för de många. Vi ser
inte bort ifrån att det finns människor
här i landet, som inte ser på denna sak
på samma sätt som de många. Det finns
människor, som själva kan sörja för en
god bostad, som kan sörja för sin ålderdom
och för en hygglig tillvaro under
sjukdom. För dem är det naturligtvis
ett önskemål att få behålla en större
del av sina inkomster och avstå em
mindre del till staten. Det förstår jag
mycket väl. Jag vågar emellertid påstå,
att i dagens läge är de många mest betjänta
av det alternativ, som regeringen
och regeringspartierna lagt fram, och
mindre betjänta av det alternativ som
högern föreslagit.

Herr Hjalmarson säger, att vi väl borde
låta människorna få tillfälle att
välja — men visst får de väl det! De
får välja vartannat år, den ena gången
kommunalt och den andra politiskt, och
det är herr Hjalmarson obetaget att försöka
få människor att tro, att hans linje
är bättre än den vi från regeringens
håll företräder. Men när jag uppmärksamt
lyssnade på herr Hjalmarson, fick
jag ett intryck av att han kanske inte
tror särskilt starkt själv på att högerns
linje i dag är till fördel för de många.
Riktigt välsignelsebringande blir väl
inte herr Hjalmarsons linje förrän vi
här i landet inte längre har vare sig
under- eller överklass utan bara medelklass.
Men, herr Hjalmarson, när vi
kommer dithän — och det är ju inte
omöjligt att vi en gång kommer dit —
så ser kanske människorna helt annorlunda
än nu på dessa ting. Då lever

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

man säkerligen under helt andra förhållanden.
Jag avstår dock från att hysa
någon mening om huruvida något av dagens
alternativ den gången kommer att
ha någon som helst aktualitet.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Finansministern påstod att jag
skulle ha sagt, att det kommer att dröja
oerhört länge innan genomsnittsräntan
kommer upp över 3,5 procent. Nej, herr
finansminister, jag sade att det hade
gått ett tjugotal år, under vilken tid
räntan varit lägre, och att det är mycket
möjligt att det kommer att dröja
inte så få år innan den kommer upp
över 3,5 procent igen. Jag sade vidare,
att då är det väl absurt av utskottsmajoriteten
att säga, att man inte skall
rätta sig efter ränteförhållandena »ett
enstaka år». Jag framhöll att det väl
varit riktigt att acceptera 3,5 procent
som beräkningsgrund och säga, att om
kostnaden uppnår denna 3,5 procentsgräns
om något år, så kan det vara
naturligt att då resa frågan om att eventuellt
höja gränsen till 4 procent.

Sedan sade finansministern att goda
företag inte ändrar sina avskrivningsprinciper.
Jo, herr finansminister, goda
företag ändrar de totala avskrivningarna.
De lägger till och drar ifrån —
under goda tider ökas de extra avskrivningarna.
Nu förhåller det sig så, att
principen med total avskrivning av
tilläggslånen — som finansministern
insisterar på att man alltjämt skall avskriva
till 100 procent — infördes 1949.
Dessförinnan skrev man av mindre.
Denna avskrivningsprincip infördes
ungefär, när finansministern trodde att
han skulle börja få de stora budgetöverskotten.
Vidare skrev riksdagen
1952, att denna avskrivning med 100
procent icke skulle få ha någon prejudicerande
betydelse. Riksdagen tog
med andra ord direkt avstånd från
tanken, att vi här skulle ha en fastlagd
princip. Man underströk tydligt
att metoden var något tillfälligt, som

7 3

Avskrivning'' av nya kapitalinvesteringar.

vi hållit på med några år. Om vi då
återgår till systemet med de något
mindre långtgående avskrivningarna,
så tycker jag att detta står i mycket
god överensstämmelse med det slag av
ändringar och den praxis, som goda
företag gör och tillämpar, när konjunkturerna
försämras något.

Finansministern sade också, att detta
ingenting har med budgetöverskott
eller icke budgetöverskott att göra. Det
var väl dagens mest förbluffande yttrande.
Om man för över vissa utgifter,
som till en del är kapitalutgifter, till
driftbudgeten — vilket man gjort från
och med 1949 — betyder inte det att
man döljer ett budgetöverskott? Jo, naturligtvis.
Och om man återgår till
den förutvarande ordningen genom att
föra över en lämplig del av utgifterna
på kapitalbudgeten, så framträder ju
budgetöverskottet på nytt. — Det är
egentligen mycket intressant att finansministern
skall behöva använda så
svaga argument.

Sedan vill jag säga några ord till herr
Hjalmarson. Vi har inte föreslagit att
man skall låna pengar till de generella
subventionerna och betala räntan, utan
vi har sagt att staten bör ge räntesubventioner.
Detta betyder, att låntagarna
själva får lov att låna — och
högern vill väl också att bostadsbyggandet
skall fortsätta?

Herr Hjalmarsons lilla parallell om
våra lånetransaktioner etc. skulle jag
vilja vända på. Antag, herr Hjalmarson,
att t. ex. herr Skoglund i Doverstorp,
som jag låter representera högerpartiet,
och jag — jag tillåter mig att representera
folkpartiet — vardera har lånat
herr Hjalmarson 100 kronor om
året under ett antal år. Sedan tröttnar
vi på det av någon anledning, som jag
av finkänslighet inte närmare skall ingå
på. Antag då att jag, som är en
vänlig själ, säger: Jag skall i alla fall
lova dig att tills vidare betala räntan
varje år, 3: 50 om året, så att du kan
låna en hundralapp någon annanstans,

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Avskrivning'' av nya kapitalinvesteringar.

min käre Hjalmarson. Men antag att
herr Skoglund är hårdare och säger:
Nej, jag vill minsann inte garantera
Hjalmarson ens någon räntehjälp. Om
då herr Skoglund i diskussionen påstår,
att han, genom att han är hårdare
än jag, sparar 100 kronor om året, då
uppför herr Skoglund sig precis som
högerpartiet tydligen gör i dag. Man
sparar 3:50, men säger, att eftersom
detta belopp utgör räntan på 100 kronor,
sparar man 100 kronor årligen.

Beträffande herr Hjalmarsons reflexioner
i övrigt räcker det väl, herr
talman, om jag säger, att den principiella
tanken bakom folkpartiets avskrivningsförslag
och bakom vår av
herr Hjalmarson diskuterade framtidslinje
för tiden från och med 1954 är
densamma. Den är också densamma
som vi företrädde i fjol, och då hade
vi sällskap av högern här i kammaren.
Vad som var sanning för högern i fjol
är tydligen bara dåligt skämt i dag.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Till herr Ohlin vill jag
säga: Det är väl ändå så att de tilläggslån,
som människorna skulle få ute på
marknaden enligt folkpartiets förslag,
måste på något sätt betalas, och det är
ju inte heller från folkpartiets utgångspunkter
meningen, att de skall betalas
av hyresgästerna till någon större del.
Följaktligen måste staten förr eller senare
träda in och betala även dessa lån.

Slutligen vill jag bara, herr talman,
med tacksamhet notera herr Ohlins generösa
inställning som kreditgivare.
Jag hoppas naturligtvis att jag inte
skall behöva ta hans välvilja i anspråk,
men man vet ju aldrig.

Får jag sedan, herr talman, bara säga
några ord till herr finansministern.
Han menade, att vi skulle ha glömt bort
våra varningar för de automatiska utgiftsstegringarna
när det gällde praktisk
handling. Nej, herr finansminister,
när vi i fjol lade fram vårt förslag om
begränsning av statsutgifterna och pe -

kade på vår metod att arbeta med alternativa
budgetplaner, var huvudmotivet
just risken för stor automatisk utgiftsstegring.
Jag delar finansministerns
uppfattning, att en höjd socialavgift i
och för sig inte behöver vara bättre än
en höjd inkomstskatt. Det väsentliga är
naturligtvis att den totala bördan på
människorna minskar, och det gör den,
herr finansminister, med vårt förslag i
förhållande till regeringens linje.

Det förhåller sig så, som finansministern
säger, att man med högerns linje
inte får en obligatorisk sjukförsäkring,
men man vinner en skattesänkning.
Det kan vara många uppfattningar om
hur människorna bedömer skattesänkningen.
Yi uppfattar den som den viktigaste
sociala reformen just nu, och
jag tror, att man är föga lyhörd för vad
som rör sig bland människorna, om
man inte märker att de i hög grad reagerar
mot det nuvarande starka skattetrycket.
Finansministern framhöll att
vårt förslag inte skulle vara aktuellt
förrän vid den tidpunkt, då vi inte
längre hade någon underklass och inte
någon överklass utan bara en medelklass,
och kanske det inte var aktuellt
ens då. Jag skulle, herr finansminister,
vilja sluta med att säga, att för en modern
högeråskådning framstår dessa
klassbegrepp som rester från en föråldrad
socialistisk föreställningsvärld.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf): Herr
talman! Sedan jag har tagit del av
handlingarna i målet, alltså läst propositionen
och utskottens utlåtanden och
hört debatten i kammaren och alla de
många utläggningar, som här gjorts
från höger- och folkpartihåll, särskilt
då från herrar Ohlins och Hjalmarsons
sida, kan jag inte annat än uttala min
stora beundran för deras stora mod att
uppträda på detta sätt. Man kan väl
inte komma ifrån det reella faktum, att
vi diskuterar en budget, att riksdagen
har fattat definitiva beslut, som det
inte är möjligt att ta tillbaka eller göra

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

om. Riksdagen måste alltså acceptera
detta. Det är förhållanden som vi måste
leva efter och förhållanden, som vi
måste avfatta vår budget efter. Det är
givet att dessa utläggningar emanerar
från förra årets debatt i dessa frågor.
Vi kanske erinrar oss att det då var en
miljard i överskott. Det hävdades vid
det tillfället mycket starkt, särskilt från
höger- och folkpartihåll, att vi inte alls
behövde detta stora överskott o. s. v.
Det var naturligtvis väldigt bra för dem
att ha detta argument i valrörelsen år
1952, och det är självklart att folkpartiet
och högern vann många röster just
genom denna agitation. Denna debatt
är en reflex från valrörelsen. De båda
oppositionsledarna avgav också stolta
bragelöften i remissdebatten i år, och
de måste naturligtvis infrias. Men när
jag hör detta tal, att om vi hade fått
som vi velat, skulle vi ha gjort det och
det, erinrar jag mig ett gammalt ordspråk,
som förr i världen var gängse i
min hemtrakt: »Om kulla’ haft horn,
hade hon stångat ihjäl alla byakreatur.
» Man åskådliggör med detta, att
om det hade varit så och så, hade det
blivit en annan situation. Jag tror att
det ordspråket är tillämpligt i detta
fall.

Herr Hjalmarson säger att han inte
är så bunden av det formella, utan han
kan vara med om att fatta andra beslut
än han ursprungligen tänkt sig, och
herr Ohlins resonemang är väl bra lika.
Det är klart att alla tycker ätt skatterna
är höga; den saken behöver vi således
inte diskutera. Är en sänkning möjlig,
vill vi nog alla medverka till den. Det
är alldeles onödigt att stå här och upprepa
detta.

En annan sak är naturligtvis, om vi
skall väga en skattesänkning mot andra
angelägna åtgärder i samhället. Skall vi
väga socialvården, omvårdnaden om de
gamla, fattiga och sjuka, byggandet av
bättre bostäder och allt detta mot en
lättnad i skattetrycket?

Här talas i alla möjliga sammanhang

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

om att vi går för fort fram i vår socialvård
och att vi jämnar ut för mycket
mellan de mindre inkomsttagarna och
dem som har det bättre. Man tycker alltså
att inkomstutjämningen mellan olika
grupper i samhället går för långt, och
man säger kritiskt, att det är många som
inte alls lägger sig vinn om att göra sitt
allra bästa, ty har de inte den ekonomiska
trygghet som de bör ha, så tar
samhället vård om dem. Det är klart att
man kan anföra''sådana argument, och
de kan också i vissa fall vara riktiga.
Men jag tror att detta resonemang är
ganska överdrivet. Vill vi verkligen gå
tillbaka till gamla tiders förhållanden?
Vill vi slopa våra sociala välfärdsåtgärder?
Är det någon som vill ta bort folkpensionerna,
barnbidragen, bättre bostäder
o. s. v.?

I går rådde det delade meningar om
sjukförsäkringen, men nog måste vi ändå
säga, att det är en välsignelse för de
mindre inkomsttagarna i samhället att
vid sjukdom och olycksfall kunna känna
en något så när stor trygghet. Det
vore nog riktigare om man i stället sade,
att genom denna utbyggnad av vår socialvård
har faktiskt en insats gjorts för
att få samhället mera arbetsdugligt. Jag
anser inte att det är farligt att göra detta
påstående, och om vi ginge tillbaka till
det gamla, skulle arbetsviljan hos folk i
gemen säkert inte bli vad den nu är och
inte medföra samma produktionsresultat
som nu uppnås.

Nu poängterar man på högerhåll, att
man skapat underlag för en skattesänkning
och att man föreslagit så många
åtgärder som skulle kunna ge utrymme
för en sådan. Vi diskuterade i går något
som knappast varit berört i denna debatt
utom av finansministern, nämligen
jordbrukssubventionerna på livsmedel
till förmån för konsumenterna. På högerhåll
drev man den linjen, att subventionerna
skulle bort och skatterna sänkas.
Om subventionerna toges bort bleve
livsmedelspriserna högre, och då måste
man ju kompensera detta på något sätt,

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

vilket skulle ske genom en skattesänkning.

Hur verkar då en skattesänkning för
de olika kategorierna i samhället? Vi
kan ta en barnfamilj i någon av de lägsta
inkomstgrupperna. Kommer subventionerna
bort för en sådan familj blir
levnadskostnaderna genast väsentligt
högre. Vad får denna familj för motvikt
i form av sänkt skatt? Praktiskt
taget ingen. Vi kan ta en barnlös familj
i en god ekonomisk ställning. Den är
inte så beroende av dessa subventioner,
i varje fall inte på de livsmedel som
emanerar från jordbruket. En skattesänkning
blir däremot i det fallet av
ganska väsentlig betydelse. Det måste
vara oriktigt att skapa ett dylikt system,
som vältrar över bördan på de mindre
bemedlade från dem som har det bättre.

Jag tror det är en mycket viktig detalj
i detta sammanhang, att vi skapar social
trygghet, och jag tycker därför inte att
vi skall vara ledsna för den utjämning
som göres på detta område. Naturligtvis
kan man med full rätt säga att vi måste
skaffa mycket pengar för ändamålet. Det
måste vi göra, men å andra sidan tror
jag att man genom denna åtgärd kan
åstadkomma större produktion, och på
så sätt kommer dessa pengar tillbaka.
Nationen blir mera produktionsduglig.

Om vi vill skapa budgetbalans måste
vi få inkomster som täcker utgifterna.
Just detta, att man så frenetiskt och
med så många ord försöker förklara, att
man skulle vilja ha det så och så, är
enligt min mening ett bevis på att det
är fråga om ohållbara argument som
inte har några möjligheter att vinna gehör.
Jag kan för övrigt väl förstå att
här har måst användas så många ord
från både herr Hjahnarsons och herr
Ohlins sida, men jag tror som sagt inte
att de många orden har så stor effekt
härvidlag; det är säkerligen inte många
i denna kammare som tror på de argument
som från dessa håll framförts.

Herr talman! Jag skall inte upprepa
vad som tidigare sagts under denna de -

batt, men jag har velat lämna denna deklaration.
Jag ber att få yrka bifall till
utskottens hemställan.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):
Herr talman! Herr Hjalmarson påstod
att folkpartiets förslag om övergång från
kapitalsubvention till räntesubveption
måste innebära, att staten förr eller senare
också får betala hela kapitalbeloppet.
Den reflexionen får stå helt och
hållet för herr Hjalmarsons egen räkning.
För övrigt har vi i denna diskussion
inte fått besked om varför högern
i dag har så mycket emot den ståndpunkt
i avskrivningsfrågan som den tillsammans
med folkpartiet hävdade i fjol.

Herr talman! Jag har yrkat bifall till
den reservation som är avgiven av herr
Spetz m. fl. Jag vill tillägga att om kammaren
skulle slå ut detta yrkande under
punkt A i den förberedande voteringen,
kommer jag att rösta för den reservation,
som på denna punkt är avgiven
av herrar Velander och Hagberg i
Malmö. Jag gör det under den förklaringen,
att jag anser uttagningsprocenten
vara det väsentliga och utan att i övrigt
ansluta mig till denna reservation.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av herr Ohlon
m. fl. avgivna reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kristensson i Osby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 162, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

Bevillningarna för budgetåret 1953/54, m. m.

den av herr Ohlon m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Wedén begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 151 ja och 53 nej, varjämte 3
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7.

Bevillningarna för budgetåret 1953/54,
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 57, angående beräkning av
bevillningarna för budgetåret 1953/54,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Jämlikt § 40 riksdagsordningen hade
bevillningsutskottet i förevarande betänkande
avgivit förslag till beräkning
av de särskilda bevillningarnas belopp
för budgetåret 1953/54 vid tillämpning
av gällande eller vid innevarande års
riksdag fastställda grunder.

På sätt framgår av det vid årets statsverksproposition
fogade utdraget av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 2 januari 1953 (Bilaga 1 till
statsverkspropositionen 1953: Inkomster
å driftbudgeten) hade chefen för
finansdepartementet nämnda dag underställt
Kungl. Maj:ts prövning finansplan
och beräkning av inkomster å
driftbudgeten för budgetåret 1953/54
jämte därmed sammanhängande frågor.

proposition nr 227 angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1953/54, in. in. hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om fortsatt giltighet av
förordningen den 8 juni 1923 (nr 155)
angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker;

2) förordning med bestämmelser om
taxering till investeringsavgift i vissa
fall;

dels ock bland annat besluta, att statlig
inkomstskatt för skattskyldiga, som
avses i 10 § 1 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för hela budgetåret
1953/54 med 110 procent av grundbeloppet.

Propositionen hade i här berörda delar
hänvisats till bevillningsutskottet.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat ett flertal motioner.

I de likalydande motionerna I: 158
av herrar Ola Persson och Öhman samt
II: 211 av herrar Holmberg och Hagberg
i Stockholm hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att statliga inkomstskatten
för svenska aktiebolag
m. fl. skulle höjas från 40 till 50 procent
av den beskattningsbara inkomsten
och att i anledning härav antaga i
motionen framlagt förslag till förordning
om ändring i förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Utskottet hemställde

A) att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts i propositionen nr 227
framlagda förslag angående skatteprocenten
samt med avslag å de likalydande
motionerna I: 499 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: 615 av herr Hjalmarson
m. fl. ävensom de likalydande motionerna
I: 500 av herr Ohlon m. fl. och
II: 616 av herr Ohlin m. fl., besluta, att

I en den 24 april 1953 dagtecknad
6 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 24.

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Bevillningarna för budgetåret 1953/54, m. m.

statlig inkomstskatt för skattskyldiga,
som avses i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle ingå i
preliminär skatt för hela budgetåret
1953/54 med 110 procent av grundbeloppet; B)

att riksdagen måtte antaga det vid
propositionen nr 227 fogade förslaget
till förordning om fortsatt giltighet av
förordningen den 8 juni 1923 (nr 155)
angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker;

C) att riksdagen måtte, med avslag å
de likalydande motionerna I: 18 av
herr Lindblom m. fl. och II: 28 av herr
Ohlin m. fl. om upphävande av förord;
ningen om särskild avgift vid vissa investeringar
(investeringsavgift), de
likalydande motionerna I: 167 av herr
Ewerlöf m. fl. och II: 202 av herr Hjalmarson
m. fl., sistnämnda motioner i
vad de avsåge upphävande av förordningen
om särskild avgift vid vissa investeringar,
ävensom motionen II: 18
av herr Lundberg om avskaffande av
investeringsavgiften, antaga det vid
proposition nr 227 fogade förslaget till
förordning med bestämmelser om taxering
till investeringsavgift i vissa fall;

D) 1) att de likalydande motionerna
I: 10 av herr Ewerlöf in. fl. och II: 17
av herr Hjalmarson m. fl. om avskaffande
av kvarlåtenskapsskatten icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd,

2) att de likalydande motionerna
I: 288 av herr Ohlon m. fl. och II: 364
av herr Ohlin m. fl. om avskaffande av
kvarlåtenskapsskatten icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd,

3) att de likalydande motionerna
I: 37 av herr Gustaf Elofsson m. fl. samt
11:48 av herrar Johansson i Norrfors
och Carlsson i Bakeröd om avskaffande
av kvarlåtenskapsskatten icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

E) 1) att de likalydande motionerna
I: 165 av herrar Näslund och Söder -

quist samt II: 205 av herr Åqvist m. fl.
om upphävande av förordningen med
bestämmelser om värdering av varulager
vid 1954 års taxering till statlig
och kommunal inkomstskatt ävensom
de likalydande motionerna I: 167 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 202 av herr
Hjalmarson m. fl. i vad motionerna avsåge
upphävande av nämnda förordning
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd,

2) att de likalydande motionerna
I: 166 av herrar Näslund och Söderquist
samt II: 206 av herr Åqvist m. fl.
om ändrad lydelse av 1 § i förordningen
med bestämmelser om värdering av
varulager vid 1954 års taxering till statlig
och kommunal inkomstskatt icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd
;

F) 1) att motionen 11:252 av herr
Lundberg om införande av en särskild
och starkt progressiv skatt för täckande
av försvarsutgifterna icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd,

2) att de likalydande motionerna
1:158 av herrar Ola Persson och öhman
samt II: 211 av herrar Holmberg
och Hagberg i Stockholm om höjning
av den statliga inkomstskatten för
svenska aktiebolag m. fl. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

G) att bevillningarna för budgetåret
1953/54 måtte beräknas enligt en i utskottets
hemställan intagen uppställning.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Gustaf Elofsson, Patrick
Nilsson och Vigelsbo, vilka ansett, att
utskottet i punkten D) 3) bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till de
likalydande motionerna I: 37 av herr
Gustaf Elofsson in. fl. samt II: 48 av
herrar Johansson i Norrfors och Carlsson
i Bakeröd i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta
verkställa utredning angående avskaffande
av kvarlåtenskapsskatten och

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

Bevillningarna för budgetåret 1953/54, m. m.

eventuellt som kompensation härför en
skärpning av arvsskatten på större förmögenheter
ävensom för riksdagen
framlägga de förslag, som kunde av utredningen
föranledas;

II) av herrar Velander och Hagberg
i Malmö, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att
Kungl. Maj:ts i propositionen nr 227
framlagda förslag angående skatteprocenten
icke kunnat av riksdagen oförändrat
antagas samt med bifall till de
likalydande motionerna I: 499 av herr
Ewerlöf m. fl. och II: 615 av herr Hjalmarson
m. fl., måtte, under uttalande
av att en statlig budgetpolitik enligt i
motionerna angivna riktlinjer bort och
borde föras, besluta alt statlig inkomstskatt
för skattskyldiga, som avses i
10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för förra hälften av budgetåret
1953/54 med 110 procent av grundbeloppet
och för senare hälften av samma
budgetår med 100 procent av grundbeloppet,

samt att de likalydande motionerna
I: 500 av herr Ohlon m. fl. och II: 616
av herr Ohlin m. fl. måtte anses besvarade
genom vad reservanterna sålunda
hemställt;

B) att riksdagen---(= utskottet)
---å spritdrycker;

C) att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna I: 18 av
herr Lindblom m. fl. och II: 28 av herr
Ohlin m. fl. samt de likalydande motionerna
I: 167 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 202 av herr Hjalmarson m. fl.,
sistnämnda motioner i vad de avsåge
upphävande av förordningen om särskild
avgift vid vissa investeringar,
ävensom i anledning av motionen II: 18
av herr Lundberg, dels avslå det vid
proposition nr 227 fogade förslaget till
förordning med bestämmelser om taxering
till investeringsavgift i vissa fall

dels ock antaga i reservationen framlagt
förslag till förordning angående
upphävande av förordningen den 14
december 1951 (nr 794) om särskild
avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift)
;

11) 1) att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna I: 10
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 17 av
herr Hjalmarson m. fl. antaga i reservationen
framlagt förslag till förordning
om upphävande av förordningen
den 26 juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt,

2) att de likalydande motionerna
I: 288 av herr Ohlon m. fl. och II: 364
av herr Ohlin m. fl. om avskaffande av
kvarlåtenskapsskatten måtte, i den mån
de icke kunde anses besvarade genom
vad reservanterna sålunda hemställt,
av riksdagen lämnas utan åtgärd,

3) att de likalydande motionerna
I: 37 av herr Gustaf Elof sson m. fl. samt
11:48 av herrar Johansson i Norrfors
och Carlsson i Bakeröd om avskaffande
av kvarlåtenskapsskatten måtte, i den
mån de icke kunde anses besvarade genom
vad reservanterna hemställt, av
riksdagen lämnas utan åtgärd;

E) 1) att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna I: 167
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 202 av
herr Hjalmarson in. fl., i vad motionerna
avsåge upphävande av förordningen
med bestämmelser om värdering av
varulager vid 1954 års taxering till statlig
och kommunal inkomstskatt, ävensom
de likalydande motionerna I: 165
av herrar Näslund och Söderquist samt
II: 205 av herr Åqvist m. fl., antaga i
reservationen framlagt förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 19 december 1952 (nr
755) med bestämmelser om värdering
av varulager vid 1954 års taxering till
statlig och kommunal inkomstskatt,

2) att de likalydande motionerna
I: 166 av herrar Näslund och Söderquist

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Bevillningarna för budgetåret 1953/54, in. m.

samt II: 206 av herr Åqvist m. fl. om
ändrad lydelse av 1 § i förordningen
ined bestämmelser om värdering av
varulager vid 1954 års taxering till statlig
och kommunal inkomstskatt icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; F)

1) att motionen---(= utskottet)
---riksdagens åtgärd;

G) att bevillningarna för budgetåret
1953/54 måtte beräknas på sätt reservanterna
angivit;

III) av herrar Spetz, Söderquist, Kristensson
i Osby, Sjölin och Anderson i
Sundsvall, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts i proposition nr
227 framlagda förslag angående skatteprocenten
icke kunnat av riksdagen
oförändrat antagas samt med bifall till
de likalydande motionerna I: 500 av
herr Ohlon m. fl. och II: 616 av herr
Ohlin m. fl., besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldiga, som avses i 10 §
1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt,
skulle ingå i preliminär
skatt för förra hälften av budgetåret
1953/54 med 110 procent av grundbeloppet
och för senare hälften av samma
budgetår med 100 procent av
grundbeloppet,

samt att de likalydande motionerna
I: 499 av herr Ewerlöf in. fl. och II: 615
av herr Hjalmarson m. fl. måtte, i den
mån de icke kunde anses besvarade genom
vad reservanterna sålunda hemställt,
av riksdagen lämnas utan åtgärd;

B) att riksdagen--— (= utskottet)
---å spritdrycker;

C) att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna 1:18 av
herr Lindblom in. fl. och II: 28 av herr
Ohlin m. fl. ävensom i anledning av de
likalydande motionerna T: 167 av herr
Ewerlöf in. fl. och II: 202 av herr Hjalmarson
m. fl., sistnämnda motioner i
vad de avsåge upphävande av förord -

ningen om särskild avgift vid vissa investeringar,
samt motionen II: 18 av
herr Lundberg, dels avslå det vid proposition
nr 227 fogade förslaget till förordning
med bestämmelser om taxering
till investeringsavgift i vissa fall,
dels ock antaga i reservationen framlagt
förslag till förordning angående
upphävande av förordningen den 14
december 1951 (nr 794) om särskild
avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift)
;

D) 1) att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna I: 10 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 17 av herr
Hjalmarson m. fl. samt de likalydande
motionerna I: 288 av herr Ohlon m. fl.
och 11:364 av herr Ohlin m. fl., sistnämnda
motioner i vad de avsåge upphävande
av förordningen om kvarlåtenskapsskatt,
antaga i reservationen framlagt
förslag till förordning om upphävande
av förordningen den 26 juli
1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt,

2) att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna I: 288
av herr Ohlon m. fl. och II: 364 av herr
Ohlin m. fl. i vad motionerna avsåge
utredning om en moderat höjning av
arvslottsbeskattningen, i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om sådan utredning
samt om framläggande för
riksdagen av de förslag utredningen
kunde föranleda,

3) att de likalydande motionerna
I: 37 av herr Gustaf Elofsson m. fl. samt
II: 48 av herrar Johansson i Norrfors
och Carlsson i Bakeröd om avskaffande
av kvarlåtenskapsskatten måtte, i den
mån de icke kunde anses besvarade genom
vad reservanterna hemställt, av
riksdagen lämnas utan åtgärd;

E) 1) att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna I: 165
av herrar Näslund och Söderquist samt
II: 205 av herr Åqvist m. fl. ävensom
de likalydande motionerna I: 167 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 202 av herr

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

Bevillningarna för budgetåret 1953/54, m. m.

Hjalmarson in. fl., sistnämnda motioner
i vad de avsåge upphävande av förordningen
med bestämmelser om värdering
av varulager vid 1954 års taxering
till statlig och kommunal inkomstskatt,
antaga i reservationen framlagt förslag
till förordning angående upphävande
av förordningen den 19 december 1952
(nr 755) med bestämmelser om värdering
av varulager vid 1954 års taxering
till statlig och kommunal inkomstskatt,

2) att de likalydande motionerna
I: 166 av herrar Näslund och Söderquist
samt II: 206 av herr Åqvist in. fl.
om ändrad lydelse av 1 § i förordningen
med bestämmelser om värdering av
varulager vid 1954 års taxering till statlig
och kommunal inkomstskatt icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; F)

1) att motionen---(= utskottet)
---riksdagens åtgärd;

G) att bevillningarna för budgetåret
1953/54 måtte beräknas på sätt dessa
reservanter angivit;

IV) av herrar Spetz, Söderquist, Kristcnsson
i Osby, Sjölin och Anderson i
Sundsvall, vilka ansett, att därest det i
reservationen nr III under punkt E) 1)
framlagda förslaget icke skulle vinna
riksdagens bifall, utskottet i punkt E)
2) bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till de likalydande motionerna
I: 166 av herrar Näslund och Söderquist
samt II: 206 av herr Åqvist
in. fl., antaga i reservationen framlagt
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 19 december
1952 (nr 755) med bestämmelser
om värdering av varulager vid 1954
års taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt.

Efter föredragning av utskottets hemställan
i punkten A) yttrade:

Herr KRISTENSSON i Osbv (fp):
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr III av herr Spetz in. fl.

Herr HAGBERG i Malmö (h): Herr
talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr II av herr Velander och mig.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan i
punkten A); 2:o) bifall i motsvarande
del till den av herrar Velander och
Hagberg i Malmö avgivna, med II betecknade
reservationen samt 3:o) bifall
till reservationen III av herr Spetz
in. fl. i motsvarande del; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kristensson i Osby begärde likväl
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 3:o)
angivna hava flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen äskade
likväl herr Hagberg i Malmö votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten A) i bevillningsutskottets
betänkande nr 57 antager den
av herr Spetz m. fl. avgivna, med III
betecknade reservationen i motsvarande
del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till
kontraproposition i nämnda votering
antagit motsvarande del av den reservation,
som avgivits av herrar Velander
och Hagberg i Malmö.

Sedan kammarens ledamöter härefter

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Bevillningarna för budgetåret 1953/54, m. m.

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 66 ja och 117 nej, varjämte
27 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av herrar Velander och Hagberg i
Malmö avgivna reservationen i förevarande
del.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets betänkande nr 57,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herrar Velander och Hagberg i
Malmö avgivna reservationen i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hagberg i
Malmö begärde likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 124 ja
och 79 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten A).

Punkten B).

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten C) föredrogs; och yttrade
därvid:

Herr HAGBERG i Malmö (h): Herr
talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr II av herr Velander och mig.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr III av herr Spetz m. fl.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan i
punkten C); 2:o) bifall i motsvarande
del till den av herrar Velander och Hagberg
i Malmö avgivna, med II betecknade
reservationen; samt 3:o) bifall till
reservationen nr III av herr Spetz m. fl.
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kristensson i Osby begärde likväl
votering'', i anledning varav och sedan
till kontraproposition antagits den under
2:o) angivna propositionen efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
C) i utskottets betänkande nr 57,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herrar Velander och Hagberg i
Malmö avgivna reservationen i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

Bevillningarna för budgetåret 1953/54, m. m.

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herrar Kristensson i Osby och Hagberg
i Malmö begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 119
ja och 86 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten C).

Efter föredragning av punkten D) 1)
anförde:

Herr HAGBERG i Malmö (h): Herr
talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr II av herr Velander och mig.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr III av herr Spetz in. fl.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets i punkten

D) 1) gjorda hemställan; 2:o) bifall till
reservationen av herrar Velander och
Hagberg i Malmö i motsvarande del;
samt 3:o) bifall i motsvarande del till
den av herr Spetz m. fl. avgivna, med
III betecknade reservationen; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herrar Kristensson i Osby och
Hagberg i Malmö begärde emellertid
votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition antagits den under
2:o) angivna propositionen efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
D) 1) i utskottets betänkande nr 57,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herrar Velander och Hagberg i
Malmö avgivna reservationen i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herrar Kristensson i Osby och Hagberg
i Malmö begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 116
ja och 82 nej, varjämte 11 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten D) 1).

Härefter föredrogs utskottets hemställan
i punkten D) 2); och yttrade därvid: Herr

KRISTENSSON i Osby (fp):
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr III av herr Spetz m. fl.

Herr Hagberg i Malmö (h): Jag

yrkar bifall till reservation nr II.

Herr OLSSON i Gävle (s): Jag yrkar
bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets förevarande
hemställan; 2:o) bifall till den av herrar
Veländer och Hagberg i Malmö i
motsvarande del avgivna reservationen;
samt 3 :o) bifall till den av herr Spetz
m. fl. avgivna, med III betecknade reservationen
i motsvarande del; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Bevillningarna för budgetåret 1953/54, m. m.

ja besvarad. Herr Hagberg i Malmö begärde
likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Kristensson i
Osby votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten D) 2) i bevillningsutskottets
betänkande nr 57 antager
den av herrar Velander och Hagberg i
Malmö avgivna reservationen i motsvarande
del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till
kontraproposition i nämnda votering
antagit punkten D) 2) i den med III betecknade
reservation, som avgivits av
herr Spetz m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 117 ja och 58 nej, varjämte
35 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av herrar Velander och Hagberg i
Malmö avgivna reservationen i förevarande
del.

I enlighet härmed blev nu efter given

varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
D) 2) i utskottets betänkande nr
57, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herrar Velander och Hagberg i
Malmö avgivna reservationen i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan i
punkten D) 2).

Härpå föredrogs punkten D) 3); och
yttrade därvid:

Herr VIGELSBO (bf): Herr talman!
Jag yrkar bifall till reservation nr I
av herr Gustaf Elofsson m. fl.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den av
herr Gustaf Elofsson m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kristensson
i Osby begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punk -

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

Bevillningarna för budgetåret 1953/54, m. m.

ten D) 3) i utskottets betänkande nr 57,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Gustaf Elofsson m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Vigelsbo begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 99 ja och 95 nej, varjämte
15 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten D) 3) gjorda hemställan.

Efter föredragning av punkten E) 1)
anförde:

Herr HAGBERG i Malmö (h): Herr
talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr IT.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr III av herr Spetz m. fl.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets förevarande
hemställan; 2:o) bifall till den av herrar
Velander och Hagberg i Malmö avgivna
reservationen i motsvarande del;
samt 3:o) bifall i motsvarande del till
den med III betecknade reservationen
av herr Spetz m. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositio -

nen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kristensson i Osby begärde likväl
votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition antagits den under
2:o) angivna propositionen efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
E) 1) i utskottets betänkande nr 57,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herrar Velander och Hagberg i
Malmö avgivna reservationen i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hagberg i Malmö begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 123 ja och 80 nej, varjämte 7
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten E) 1).

Vid härefter skedd föredragning av
punkten E) 2) anförde:

Herr KRISTENSSON i Osbv (fp):
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr IV av herr Spetz m. fl.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Bevillningarna för budgetåret 1953/54, m. m.

med IV betecknade reservationen av
herr Spetz m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Kristensson i Osby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
E) 2) i utskottets betänkande nr 57,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Spetz in. fl. avgivna, med
IV betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 125 ja och 80 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten E) 2).

Härefter föredrogs punkten F); och
yttrade därvid:

Herr HAGBERG i Stockholm (k):
Herr talman! Jag yrkar bifall till min
motion nr II: 211.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i

ifrågavarande punkt dels ock på bifall
till den i ämnet väckta motionen
11:211; och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

Punkten G) föredrogs; och anförde
därvid:

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 326, i anledning av konstitutionsutskottets
betänkande med förslag till
skrivelser i författningsfrågor; och
nr 327, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet m. m.;

från bevillningsutskottet:
nr 329, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1953/54,
in. m.;

från bankoutskottet:
nr 339, angående regleringen för
budgetåret 1953/54 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk
m. m.; samt

från jordbruksutskottet:
nr 300, med anledning av Kungl.

Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Befrämjande
av landsbygdens elektrifiering jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 307, med anledning av Kungl.

Maj ds proposition angående anslag för
budgetåret 1953/54 till Bidrag till jordbrukets
rationalisering m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 308, med anledning av Kungl.

Torsdagen den 28 maj 1953. Nr 24.

Svar på interpellation i anledning av beslutet om nedläggande av sockerfabriken

i Karlshamn.

Maj:ts proposition angående anslag till
statens försöksgårdar för budgetåret
1953/54, m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 309, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående det fortsatta
stödet åt hampodlingen m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 334, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående särskilda
stödåtgärder för hästaveln m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 335, med anledning av Kungl.

Maj ds proposition angående försäljning
av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna
fastigheter;

nr 336, med anledning av Kungl.

Maj ds proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 337, med anledning av Kungl.

Maj ds proposition angående försäljning
av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna
fastigheter;

nr 338, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående reglering
av priserna på fisk under budgetåret
1953/54, m. m. jämte i ämnet väckt motion;
och

nr 340, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets
område jämte i ämnet väckta motioner.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 6.08 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Fredagen den 29 maj.

Kl. 10 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 22 innevarande
maj.

§ 2.

Svar på interpellation i anledning av beslutet
om nedläggande av sockerfabriken
i Karlshamn.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, som yttrade:
Herr talman! I en med kammarens tillstånd
väckt interpellation har herr
Johnsson i Kastanjegården frågat mig

• dels om jag vill lämna en redogörelse
för de närmare omständigheterna kring
beslutet att nedlägga sockerfabriken i
Karlshamn,

dels om jag vill medverka till att frågan
blir föremål för förnyad prövning,

dels om jag — för den händelse ett
nedläggande visar sig oundvikligt —
överväger att vidtaga några åtgärder
för alt underlätta svårigheterna för olika
kategorier som är beroende av sockerbruket.

Jag har förståelse för de synpunkter,
som ligger bakom herr Johnssons interpellation,
och den förklarliga oro,
som uppstått i anledning av beslutet
om nedläggandet av driften vid Karlshamnsfabriken.
Frågan har emellertid

92 Nr 24. Fredagen den 29 maj 1953.

Svar på interpellation i anledning av beslutet om nedläggande av sockerfabriken
i Karlshamn.

en ekonomisk sida av sådan vikt, att
man icke kan bortse därifrån.

Till en början får jag erinra därom
att priset på svenskt socker successivt
stigit under senare år till följd av kostnadsstegringar.
Av en skrivelse från statens
jordbruksnämnd till Konungen
den 1 april 1953 med förslag till villkor
för 1953 års sockerbetsodling och
sockertillverkning framgår, att man för
regleringsåret den 1 maj 1953—den
30 april 1954 räknar med en produktionskostnad
av 99 öre per kilogram
socker. Kostnaden är beräknad vid en
tillverkningskvantitet om 250 miljoner
kilogram. Om skörden skulle medge
större tillverkning, kan kostnaderna
nedbringas något.

Samtidigt med den inhemska kostnadsstegringen
har priset på utländskt
socker — särskilt sedan våren 1952 —
varit starkt sjunkande. Man torde ha
anledning räkna med att denna utveckling
icke är tillfällig. För närvarande
angives kostnaden för det utländska
sockret exklusive tull till endast 70—75
procent av motsvarande kostnad för
det svenska sockret.

Det är i ett dylikt läge ofrånkomligt
att undersöka alla möjligheter att genom
rationalisering nedbringa kostnaderna
för det svenska sockret. Att mera
avsevärt påverka kostnadsläget genom
att nedbringa de rörliga kostnaderna är
icke möjligt med hänsyn till de fasta
kostnadernas dominerande betydelse.
De fasta kostnaderna åter kan knappast
väsentligt nedbringas annat än i
samband med en koncentration av tillverkningen
till ett färre antal och därmed
större enheter. Svenska sockerfabriksaktiebolaget
driver för närvarande
16 betbruk. Enligt vad bolaget meddelat
jordbruksnämnden ligger Karlhamnsbruket
av flera anledningar bra
till för att läggas ned.

Jordbruksnämnden har från bolaget
inhämtat följande angående de omstän -

digheter, som motiverat bolagets beslut
att lägga ned detta bruk.

Enligt bolagets uppgift uppgår brukets
andel av den totala betodlingen
till ej fullt 3 procent, vilket innebär, att
det är det bruk, som för närvarande
har den lägsta betodlingen av alla bolagets
betbruk. För ettvart av de övriga
15 betbruken utgör nämligen andelen
av den totala betodlingen i genomsnitt
omkring 6,5 procent. Brukets odling beräknas
för år 1953 komma att omfatta
endast 1 480 hektar, vartill kommer 175
hektar på Bornholm. Årstillverkningen
vid Karlshamnsbruket är mindre än
8 000 ton råsocker, medan ett bruk av
normal storlek tillverkar omkring
20 000 ton. På grund av nu nämnda förhållanden
är framställningskostnaden
för råsocker vid Karlshamnsbruket omkring
9 öre högre per kilogram än vid
de större bruken. Som följd av den låga
betkvantiteten blir vidare kampanjen
mycket kort för Karlshamnsbruket,
nämligen endast ca 40 dygn, medan för
övriga bruk kampanjens längd beräknas
till 60 å 65 dygn.

Av brukets betodlingsareal ligger omkring
en tredjedel i Kristianstads län
och i huvudsak närmare bruket i Karpalund
än Karlshamnsbruket. Såväl betorna
från dessa distrikt som betorna
från Blekinge väster om Ronneby, sammanlagt
omkring två tredjedelar av
Karlshamnsbrukets hela betskörd, kan
enligt av bolaget företagen undersökning
numera transporteras med bil till
Karpalund utan någon nämnvärd förändring
av de totala fraktkostnaderna.
Den resterande tredjedelen av betskörden
(från östra Blekinge) kan enligt
bolagets utredning överföras till bruket
i Mörbylånga utan nämnvärd merkostnad
för vare sig betodlarna eller
bolaget.

Beträffande betodlarnas fraktkostnader
har bolaget förklarat, att för innevarande
års leveranser samma villkor
kommer att gälla som om betorna le -

Fredagen den 29 maj 1953. Nr 24.

Svar på interpellation i anledning av beslutet om nedläggande av sockerfabriken

i Karlshamn.

vererats till Karlshamn. För tiden därefter
kommer fraktkostnaderna att fördelas
mellan bolaget och odlarna enligt
de för betodling generellt gällande
fraktvillkoren, vilket innebär en kostnadsminskning
för odlarna i de stora
distrikten Fjälkinge, Bäckaskog och
Gualöv. Denna kostnadsminskning i
fråga om den tredjedel av skörden, som
levereras från Kristianstads län, beräknas
komma att uppväga den ringa kostnadsökning,
som kan inträda i fråga
om de två tredjedelar, som levereras
från Blekinge. Totalt sett anses därför
odlarnas andel i transportkostnaderna
efter nedläggandet av Karlshamnsbruket
icke bli högre än förut.

Bolaget har vidare uppgivit, att det
icke fordras några nyinvesteringar vid
bolagets övriga bruk i samband med
överflyttningen av Karlshamnsbrukets
tillverkning.

De kostnadsbesparingar, som genom
nedläggningen av Karlshamnsbruket
kan beräknas komma att uppstå, är —
sett på lång sikt — brukets samtliga
s. k. fasta kostnader, d. v. s. avskrivningar
på byggnader och maskiner, underhållsmaterial,
avlöningar till fast
anställda arbetare och tjänstemän, omkostnader
m. in. Dessutom beräknas
vissa inbesparingar uppstå beträffande
de s. k. rörliga tillverkningskostnaderna
(driftkostnaderna) därigenom att
tillverkningen kan utföras till lägre kostnad
vid de bruk, som övertager tillverkningen.
Dessa senare besparingar
kompenserar de smärre merkostnader
i form av ökad betfrakt m. m., som
uppkommer. Bolaget räknar med att
nettobesparingen per år kommer ätt
uppgå till 1—IV2 milj. kronor.

Bolaget har vidtagit särskilda åtgärder
för att Karlshamnsbrukets tjänstemän
och arbetare i samband med nedläggningen
i huvudsak icke skall drabbas
av andra olägenheter än sådana,
som är förenade med flyttning till annan
ort. Tjänstemännen, som uppgår

till ett tiotal, överflyttas sålunda till
andra bolagets bruk eller till dess förvaltningsorganisation
för att utfylla där
förefintliga eller uppkommande vakanser.
Brukets årsanställda arbetare (dessa
uppgår till ett femtiotal) erbjudes likaledes
anställning vid andra bruk. Årsarbetare,
som uppnått 50 års ålder och
ej önskar förflyttning, erhåller förtidspension
enligt de normer, som bolaget
tillämpar för sina arbetare. Årsarbetare,
som ej önskar flytta och som ej
uppfyller villkoren för förtidspensionering,
erhåller en gratifikation av 70
kronor för varje fullgjort arbetsår, under
förutsättning att anställningen varat
minst 5 år.

Bruket har under kampanjerna sysselsatt
ca 130 arbetare årligen under
7 å 8 veckor. Kampanjarbetare, som
uppnått 55 års ålder, erhåller viss förtidspension.
Kampanjarbetare, som icke
uppfyller villkoren för förtidspensionering,
erhåller en gratifikation av 30 kronor
för varje fullgjord kampanj under
förutsättning att han deltagit i arbetet
minst 5 år.

I en särskild skrivelse har jordbruksnämnden
förklarat sig dela bolagets
uppfattning, att det i nuvarande kostnadsläge
är ofrånkomligt att genomföra
rationaliseringar. Nämnden understryker,
att den av bolaget beslutade
åtgärden beräknas medföra en avsevärd
årlig besparing utan att medföra
någon minskning av odlingen eller
mera kännbara olägenheter för de berörda
tjänstemännen och arbetarna.
För sin del har nämnden därför icke
funnit anledning till erinran mot åtgärden.

Det är enligt min mening klart, att
nedläggandet av driften vid Karlshamnsbruket
kommer att medföra olägenheter
både för betodlarna och de
anställda. Å andra sidan kan man icke
bortse från att det för bolaget framstår
såsom nödvändigt att rationalisera
sin verksamhet för att så långt möjligt

Nr 24.

Fredagen den 29 maj 1953.

Svar på interpellation i anledning av beslutet om nedläggande av sockerfabriken

i Karlshamn.

pressa de höga produktionskostnaderna.
I denna sin strävan har bolaget i
och för sig stöd från statens sida. Jag
vill också framhålla, att jag icke har
möjlighet att direkt inverka på bolagets
göranden och låtanden. Emellertid
är jag givetvis beredd att, i den mån
det kan befinnas möjligt, underlätta de
olägenheter, som blir förknippade med
överförandet av verksamheten till andra
bruk. Jag vill även uttala den förhoppningen,
att bolaget i samband med
nedläggandet av Karlshamnsbruket ser
till att nödig hänsyn tagas till både odlare
och anställda.

Härefter anförde:

Herr JOHNSSON i Kastanjegården
(fp): Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet för
att han har velat besvara min interpellation
och för det vänliga uttalande han
gjorde om att han har förståelse för de
synpunkter, som ligger bakom min interpellation,
och den förklarliga oro,
som uppstått i anledning av beslutet
om nedläggandet av driften vid Karlshamnsfabriken.

Jag framställde denna interpellation
samma dag som tidningarna nere i Blekinge
meddelade nyheten, och jag hade
naturligtvis ett svagt hopp om att någonting
skulle göras för att rädda sockerbruket.
Sedan dess har väl emellertid
allt gjorts som har varit möjligt.
Landshövdingen har ju haft kontakt
med myndigheterna här i Stockholm
och med sockerbolaget, och det tycks
vara fullständigt omöjligt att det skulle
kunna bli något annat resultat än ett
definitivt nedläggande av sockerbruket.
Det är väl därför ganska onödigt att
jag nu drar en hel del siffror för att
visa den förlust, som Blekinge och dess
befolkning kommer att vidkännas genom
brukets försvinnande. Men man
kan väl ändå göra en del reflexioner

omkring detta, som sockerbolaget har
räknat som en rationalisering.

Om det är så, att det utländska sockret
inte kostar mer än 70—75 procent
av det svenska sockret, skulle det vara
intressant att få veta hur mycket sockret
skall förbilligas genom nedläggandet
av det lilla sockerbruket i Karlshamn.
Det sägs här på ett ställe, att
man skulle spara mellan 1 och D/a miljon
kronor på att nedlägga sockerbruket.
Med hänsyn till den noggrannhet,
varmed direktör Wintzell i sockerbolaget
brukar lägga fram siffror, är det
ganska egendomligt att han inte har
kunnat räkna ut det närmare än till
1 å D/2 miljon. Om jag känner honom
rätt, skulle han ganska snart kunna
räkna ut på hundratalet kronor vad
han skulle spara.

Av svaret framgår ju att vissa åtgärder
skall vidtas för att hjälpa de anställda.
När man ser på dessa belopp,
kan man väl inte heller säga, att de är
tilltagna i överkant, så att man har någon
anledning att vara tacksam. De arbetare,
som i tio år har tjänat troget i
sockerbolagets tjänst vid sockerbruket
i Karlshamn under kampanjen — det
finns många fiskare och småbönder
och andra som gjort det — skulle nu få
en gratifikation av 300 kronor. Jag tycker
också att det är ganska egendomligt.
De som är heltidsanställda får ju
något mera, upp till 70 kronor per år
för varje anställningsår till dem som
inte har folkpension. Det förefaller vara
en smula underligt med så låga belopp
i dessa tider. Det finns människor där
nere, vilkas väsentliga kontanta inkomster
är vad de kunnat tjäna under kampanjen.
Det finns 130 sådana enligt
uppgift från sockerbolaget. Dessa människor
måste väl försöka skaffa sig inkomster
på annat håll. De måste ha
några kontanta medel, och det finns så
få tillfällen att skaffa sig dessa i Blekinge.
Det är klart att man är ledsen
över detta nedläggande och funderar

Fredagen den 29 maj 1953.

Nr 24.

Svar på interpellation i anledning av beslutet om nedläggande av sockerfabriken

i Karlshamn.

över varför just detta skulle gå ut över
blekingarna.

Vad betodlarna beträffar har de ju i
år garantier för att bli av med sina betor
utan någon fördyring. I fråga om
betorna från fjälkingeområdet i Skåne,
som tidigare levererat sina betor till
Karlshamn, har man sagt att man kan
ordna det på annat sätt. Det blir inte
dyrare, om betorna går till Karpalund.
Det skulle jag inte heller tro nu, sedan
järnvägen blivit breddad, därför att
man numera slipper omlastning. Men
för Blekinge kustbygd, där det i alla
fall odlas en del betor, förstår man väl,
att frakterna blir rätt avsevärda. Det
är väl klart att man då får sluta med
denna odling på kustremsan, där det
finns en hel del människor, som inte
kan ta sig till andra arbetsplatser men
där familjemedlemmarna hjälpt till att
sköta betorna och på det sättet tjänat
litet pengar.

Med anledning av att man i detta
sammanhang talat om rationalisering
vill jag säga, att jag mycket väl vet, att
man givetvis icke kan blunda för den
saken. Men jag tror inte, att en rationalisering,
som ovillkorligen kommer att
åstadkomma en minskning av sockerbetsodlingen,
kan vara så särskilt lycklig.
Framtiden får väl utvisa hur det
blir med den saken och om den politiken
är den rätta.

Till sist vill jag med anledning av
herr statsrådets löfte i svaret säga, att
jag är bara tacksam för att han lovat
hålla ett öga på detta och såvitt möjligt
se till att det inte blir för mycket
besvärligheter, när det gäller att överföra
denna industri till andra orter.
Att han därvid tänker på både odlare
och anställda tycker jag är en positiv
inställning. Jag hoppas också, att han
kommer att medverka till att denna
övergång inte skall komma att kännas
alltför svår för Blekinges befolkning.

Herr ADAMSSON (s): Herr talman!
Sedan herr Johnsson i Kastanjegården
ställt sin interpellation i denna fråga
har det i pressen meddelats, att sockerfabriksaktiebolaget
kommer att nedlägga
sin centralverkstad i Svedala
fr. o. m. den 1 oktober i år. Där är för
närvarande anställda ett femtiotal personer,
och även här har sockerbolaget
lovat att de anställda skall kunna få
anställning på andra sockerfabriker.

Jag skall i detta sammanhang inte
yttra mig om bolagets rationaliseringar
i och för sig. Som statsrådet i sitt interpellationssvar
har sagt har statsmakterna
inte möjlighet att inverka på bolagets
göranden och låtanden i detta
avseende. Dock är bolagets ställning
gentemot staten sådan, att såväl allmänheten
som riksdagen enligt min
mening är berättigade att erhålla informationer
om nödvändigheten av de
vidtagna åtgärderna. Icke minst har de
anställda inom bolaget all rätt att ställa
detta krav.

De uppgifter som lämnats i pressen
är emellertid mycket knapphändiga.
Det synes som om man i bolagsledningen
fortfarande levde i det gamla patriarkaliska
tänkesättet, att företaget och
dess ledning bestämmer över allting
och alla och att dess direktiv är lag.
Enligt vad som hittills är bekant har
nämligen icke några förhandlingar med
de anställda föregått beslutet. Detta är
icke ägnat att minska den oro, som för
närvarande råder ibland alla anställda
inom Svenska sockerfabriksaktiebolaget.

Jag är tacksam för att statsrådet har
uttalat förhoppningen, att bolaget i
samband med nedläggandet av driften
ser till att nödig hänsyn tas till både
odlare och anställda, och att statsrådet
säger sig vara beredd att vidtaga åtgärder
för att underlätta de olägenheter,
som blir förknippade med överförande
av verksamheten till andra
bruk.

Nr 24.

Fredagen den 29 maj 1953.

Svar på interpellation i anledning av beslutet om nedläggande av sockerfabriken

i Karlshamn.

När jag uttalar mitt tack till statsrådet
härför kan jag emellertid inte underlåta
att samtidigt ställa mig frågande
till jordbruksnämndens uttalande,
att de av sockerbolaget vidtagna åtgärderna
inte skulle medföra mera kännbara
olägenheter för de berörda tjänstemännen
och arbetarna. Det är nog en
uppfattning, som även allmänheten bar
bibringats genom bolagets meddelande
till pressen, där det sägs att personalen
erbjudits att överflyttas till andra
arbetsplatser inom bolaget. Det heter
vidare — jag citerar: »Undantag göres
dock för sådana anställda, som inom
den närmaste tiden uppnår pensionsåldern.
Arbetare som inte önskar flytta
kommer att beviljas pension eller gratifikationer,
om han har minst fem års
anställning inom bolaget.»

Det låter onekligen flott, som jag tror
att också herr Johnsson i Kastanjegården
uttryckte sig. Statsrådets redogörelse
för det materiella innehållet inger
emellertid icke känslan av någon
större generositet från bolagets sida,
allra helst då man vet att förtidspension
enligt de normer som bolaget tillämpar
för sina arbetare betyder en pension
av 600 kronor per år.

Jag är tacksam för att statsrådet icke
synes dela jordbruksnämndens uppfattning,
att de av sockerbolaget vidtagna
åtgärderna inte skulle medföra kännbara
olägenheter för den anställda arbetskraften.
Jag förväntar därför i likhet
med herr Johnsson i Ivastanjegården,
att aktiva och positiva åtgärder i
den anda, som statsrådet här i dag givit
uttryck för, kommer att följa.

Herr HAGBERG i Malmö (b) : Herr
talman! Det kanske må tillgivas mig,
om jag yttrar några få ord i denna
fråga i min egenskap av ledamot av
bevillningsutskottet.

Det är ju så som kammarens ledamöter
väl vet, att bevillningsutskottet en
gång om året sedan ganska många år

tillbaka bar anledning att något granska
den svenska sockernäringens allmänna
förhållanden eller, som det heter,
ta ståndpunkt till »Kungl. Maj:ts
proposition till riksdagen angående
reglering av sockernäringen i riket
m. m.».

Vi har i år som så många år tidigare
fått denna sedvanliga sockerproposition,
och vi har underkastat den
den sedvanliga behandlingen. Bevillningsutskottet
har utan invändningar
tillstyrkt propositionen. Riksdagen har
sedan, såvitt jag vet, utan debatt i någondera
kammaren godtagit bevillningsutskottets
betänkande. Jag vill
göra detta konstaterande, därför att
riksdagen också därmed har sanktionerat
det kontrakt, som har uppgjorts
mellan å ena sidan svenska staten och
å andra sidan Svenska sockerfabriksaktiebolaget
angående sockertillverkningen
m. m. under tiden från den 1
maj 1953 till den 30 april 1954. Detta
kontrakt gäller alltså i och med att riksdagen
enhälligt har godkänt detsamma.

Jag vill gärna mot bakgrunden av
den lilla debatt, som här har ägt rum,
erinra kammarens ledamöter om vad
som stipuleras i detta sålunda av riksdagen
godtagna kontrakt. Det heter
i 4 § 5 momentet följande, som nog bör
observeras: »Den omständigheten att

staten svarar för täckning av bolagets
kostnader för sockertillverkningen får
ej föranleda bolaget till mindre omtänksamhet
än eljest i avseende å utgifters
vidkännande och företagets ekonomiska
bedrivande i övrigt, och åligger
det alltså bolaget att, utan eftersättande
av driftens planmässighet och företagets
rationella bedrivande, iakttaga
all nödig sparsamhet i avseende å utgifter
av skilda slag och beträffande
bedrivandet av dess verksamhet över
huvud taget.» Detta är alltså, ärade
kammarledamöter, ett åläggande för bolaget,
som riksdagen har beslutat i detta
sammanhang, ett åläggande, som bola -

Fredagen dén 29 maj 1953. Nr 24.

Svär på interpellation i anledning av beslutet om nedläggande av sockerfabriken

i Karlshamn.

get givetvis måste följa i anslutning till
det uppgjorda avtalet. Jag föreställer
mig, att den här vidtagna åtgärden att
rationalisera verksamheten genom nedläggande
av bruket i Karlshamn sker
i överensstämmelse med denna 4 § 5
mom. i avtalet mellan staten och bolaget.

Men, herr talman, alldeles oavsett
vad staten sålunda har ålagt bolaget i
rationaliseringshänseende, om jag får
lov att använda det uttrycket, har bolaget,
såvitt jag kan förstå, anledning
att för närvarande med alldeles särskild
uppmärksamhet beakta rationaliseringskravet.
Jag lyssnade uppmärksamt
till vad jordbruksministern i detta
avseende anförde. Han erinrade om att
priset på utländskt socker sedan hösten
1951 och särskilt sedan våren 1952
varit starkt sjunkande. Å andra sidan
är det ju känt, att sockerbolagets kostnader
för den inhemska råvaran, sockerbetorna,
och för förädlingen icke
kunnat sänkas. Härigenom har en stor
prisskillnad — kostnadsskillnad — uppstått
mellan det svensktillverkade och
det utländska sockret. Kostnaden för
det utländska sockret, exklusive tull, utgör
nu endast 70 å 75 procent av det
svensktillverkade sockret.

Men så lämnade jordbruksministern
därutöver en upplysning, som jag anser
intressant. Jordbruksministern tilllade
att, såvitt han kunde se, var denna
utveckling icke av tillfällig karaktär.
Detta är ju, herr talman, ett observandum
för framtiden, som vi har
anledning att ta. fasta på.

Jag observerade, att herr Johnsson i
Kastanj egården i sitt tack för interpellationssvaret
även kom in på fraktkostnaderna.
Herr Johnsson i Kastanjegården
erinrade i detta sammanhang om
breddningen av blekingejärnvägarna
och förmenade, att denna breddning
•skulle vara av — om jag så får säga —
kostnadsminskande karaktär, när det
•gäller bettransporterna. Jag blev litet
7 — Andra kammarens protokoll 1953. N

Överraskad av att höra herr Johnsson,
som ju själv är lantbrukare, göra ett
sådant påpekande, då det ju dock är
känt, att man i allt större och större
utsträckning numera i fråga om bettransporter
övergår från järnvägs- till
landsvägstransporter med antingen
traktorer eller lastbilar. Denna utveckling
pågår sedan flera år tillbaka och
blir allt mer markerad för varje år,
och den är, herr Johnsson i Kastanjegården,
icke blott i sockerbolagets och
betodlarnas utan även i järnvägarnas
intresse. Bettransporterna utgör nämligen
inga frakter, som järnvägarna —
av många skäl — är särskilt förtjusta
i. En av orsakerna därtill är, att dessa
transporter helt naturligt måste koncentreras
till en mycket begränsad tid,
varigenom de vållar en temporär ansträngning
av vagnparken, som är svår
att klara.

Om herr Johnsson i Kastanjegården
läser Kungl. Maj :ts proposition nr 228
rörande sockernäringen i riket, vilken
proposition remitterades till bevillningsutskottet
och sedermera godkändes
av riksdagen, så finns där ett ganska
långt uttalande av järnvägsstyrelsen
just i transportfrågan. Detta järnvägstyrelsens
uttalande är knutet till en
aktuell angelägenhet, nämligen en framställning
rörande bestridandet av kostnaderna
för en mekanisk betlastningsanordning
vid SJ :s station i Söndrum
på linjen Halmstad—Falkenberg. I det
sammanhanget passar järnvägsstyrelsen
på att göra ett principiellt uttalande.
Järnvägsstyrelsen anser sig inte
kunna tillstyrka framställningen om
den lastningsanordning, som Sveriges
betodlares centralförening har gjort.
Styrelsen erinrar om att den i sina utlåtanden
över tidigare års framställningar
om betlastningsanordningar
framhållit, att det icke kan anses vara
ur driftekonomisk synpunkt motiverat
att SJ skall engagera sig i anläggningen
av särskilda lastningsanordningar
54.

Nr 24.

Fredagen den 29 maj 1953.

Svar på interpellation i anledning av beslutet om nedläggande av sockerfabriken

i Karlshamn.

ar för bettransporter, vilkas lönsamhet
för SJ enligt verkställd utredning ej är
tillfredsställande. Så lyder järnvägsstyrelsens
principuttalande. Därmed förfaller
ju också det argument, som herr
Johnsson i Kastanjegården anförde,
nämligen att breddningen av blekingejärnvägarna
skulle ha någon betydelse
i detta sammanhang. Så är ingalunda
fallet.

Så vitt jag förstår, har sockernäringen
all anledning att fortsätta på
den rationaliseringsväg, som man är
inne på. Vad Karlshamnsbruket beträffar
finner jag det onödigt att ytterligare
understryka de siffror, som jordbruksministern
har lämnat. Han erinrade
ju om att detta bruk för närvarande
är det, som har den lägsta betodlingen
av alla. Jag skulle kanske kunna
komplettera denna departementschefens
upplysning med att erinra om att
som en följd av den låga betkvantiteten
vid bruket blir kampanjen där mycket
kort, endast cirka 40 dygn, medan den
för övriga sockerbruk beräknas till 60
å 65 dygn.

Jag har ingen anledning att i detta
sammanhang bemöta det inlägg, som
herr Adamsson här gjorde. Jag har för
min del ingalunda det intrycket, att
Svenska sockerfabriksaktiebolaget i sin
rationaliseringsverksamhct inte i allra
största utsträckning tar hänsyn till sina
anställda och kommunicerar med dem,
när det gäller den praktiska handläggningen
av dessa ärenden. Jag är ganska
övertygad om att man i det av herr
Adamsson påtalade svedalafallet har
gått till väga på samma sätt som man
gjort i andra fall.

Vad slutligen än en gång nedläggandet
av Karlshamnsbruket beträffar, synes
den uppgift som har lämnats av departementschefen,
nämligen att nedläggandet
skulle medföra en rationaliseringsvinst
på 1 å 1,5 miljon kronor
om året, näppeligen kunna bestridas.
Med hänsyn till den ställning och det

ansvar, som staten har för sockernäringen,
är det väl också litet svårt för
riksdagen att uttala sitt ogillande av
åtgärder, som leder till en sådan besparing.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården
(fp): Herr talman! Jag har ingen som
helst anledning att ta upp någon stor
diskussion om järnvägsfrakterna. Jag
bara konstaterade att sedan vi nu har
fått en normalspårig järnväg där den
gamla järnvägen Blekinge kustbanor
gått fram spelar det inte så stor roll
från någotdera hållet hur man transporterar
betorna, ty man slipper omlastning
i Kristianstad. Det är klart att
också transporterna från Blekinge underlättas
härigenom, men vägen är ju
så mycket längre, och i interpellationssvaret
talas i detta sammanhang
om att Fjälkinge och Gualöv och andra
byar i Kristianstads län ligger närmare
Karpalund. Kustbyarna i Blekinge ligger
ett avsevärt stycke därifrån. Det
är vad jag sagt om denna sak.

När sedan herr Hagberg i Malmö talar
om den rationalisering, som Svenska
sockerfabriksaktiebolaget måste
känna sig förpliktat att genomföra på
grund av de statliga bestämmelserna
— av svaret framgår ju för övrigt att
staten inte har så mycket att säga till
om i det fallet — har jag bara frågat,
hur mycket billigare sockret kan bli genom
att Karlshamns sockerfabrik nedlägges.
Om man skulle mena att en rationalisering
över huvud taget skulle
vara till någon nytta borde det väl ha
varit fråga om ytterligare något av de
16 sockerbruk som finns. Jag erkänner
villigt att sockerbruket i Karlshamn
inte är stort, men det har spelat en oerhörd
roll för bygden. Det är endast
det jag har velat framhålla, och i det
sammanhanget har jag frågat mig om
det kan vara så mycket vunnet med att
lägga ned en för bygden viktig odling
för att spara det lilla belopp det här

Nr 24.

Fredagen den 29 maj 1953.

Svar på interpellation i anledning av beslutet om nedläggande av sockerfabriken

i Karlshamn.

är fråga om eller möjliggöra en obetydlig
prissänkning på sockret.

Jag vill tillägga att jag alltid haft stor
respekt för herr Hagbergs i Malmö
förmåga att tala så att det går i folk,
men om herr Hagberg i Malmö skulle
kunna komma till Blekinge och få blekingarna
att tro och till fullo instämma
i vad han nu sagt, då har han min beundran
i ännu högre grad än någonsin.

Överläggningen var härmed slutad.

från andra lagutskottet:
nr 376, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

från riksdagens kansli:
nr 374, angående zigenarnas inpassande
i samhällslivet; och

nr 375, angående olösta norrlandsfrågor.

§ 3.

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 163, angående statsregleringen för
budgetåret 1953/54.

Punkterna 14, 15 och 17.

Lades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4.

Föredrogs bankoutskottets memorial
nr 30, angående uppskov med behandlingen
av ett av fullmäktige i riksgäldskontoret
överlämnat förslag angående
pensionsbestämmelser för hos riksdagen
anställda tjänstemän.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 319, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1953/54
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

320, angående statsregleringen för
budgetåret 1953/54; och

nr 321, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1953/54.;

Vidare anmäldes och godkändes
riksdagens kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse till Konungen: nr

341, angående val av ombud och
suppleanter i Nordiska rådet;

dels ock till riksdagens förordnanden: nr

342, för herr Rickard Sandler att
vara ombud i Nordiska rådet;

nr 343, för herr Gustav Möller att
vara ombud i Nordiska rådet;

nr 344, för herr Birger Andersson att
vara ombud i Nordiska rådet;

nr 345, för herr Oscar Werner att
vara ombud i Nordiska rådet;

nr 346, för herr Sven Ohlon att vara
ombud i Nordiska rådet;

nr 347, för herr Nils Herlitz att vara
ombud i Nordiska rådet;

nr 348, för fru Anna Sjöström-Bengtsson
att vara ombud i Nordiska rådet;

nr 349, för herr Elon Andersson att
vara ombud i Nordiska rådet;

nr 350, för herr Edgar Sjödahl att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 351, för herr Anselm Gillström att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 352, för herr Emil Ahlkvist att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 353, för herr Olof Pålsson att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 354, för herr Axel Andersson att
v-ara suppleant i Nordiska rådet;

100

Nr 2-1.

Fredagen den 29 maj 1953,

Meddelande ang. höstsession.

nr 355, för fröken Ebon Andersson
att vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 356, för herr Georg Pettersson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 357, för herr Torsten Bengtson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 358, för herr Erik Fast att vara
ombud i Nordiska rådet;

nr 359, för herr Waldemar Svensson
att vara ombud i Nordiska rådet;

nr 360, för herr Rolf F. Edberg att
vara ombud i Nordiska rådet;

nr 361, för herr Anders Pettersson
att vara ombud i Nordiska rådet;

nr 362, för herr Adolf Wallentheim
att vara ombud i Nordiska rådet;

nr 363, för herr Olov Rylander att
vara ombud i Nordiska rådet;

nr 364, för herr Frans Severin att
vara ombud i Nordiska rådet;

nr 365, för herr Martin Skoglund att
vara ombud i Nordiska rådet;

nr 366, för herr Olof Andersson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 367, för fru Ragnhild Sandström
att vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 368, för fru Disa Västberg att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 369, för herr Gunnar Ericsson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 370, för herr Gösta Skoglund i
Umeå att vara suppleant i Nordiska
rådet;

nr 371, för herr Gösta Äqvist att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 372, för herr Ossian Sehlstedt att
vara suppleant i Nordiska rådet; och
nr 373, för herr Folke Kyling att vara
suppleant i Nordiska rådet.

Slutligen anmäldes och godkändes
riksdagens kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 377, • angående val av fullmäktige
i riksbanken med suppleanter;

nr 382, angående val av fullmäktige
i riksgäldskontoret med suppleanter;
samt

nr 387, angående val av två ledamö -

ter i styrelsen över riksdagsbiblioteket
och suppleanter för dem;

dels ock till riksdagens förorda
nanden:

nr 378, för herr David Emanuel Hall
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 379, för herr Olof Andersson att
vara fullmäktig i riksbanken;

nr 380, för herr Karl Emil Ahlkvist
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 381, för herr Sven Patrik Svensson
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 383, för herr Gustaf Valdemar
Nilsson att vara fullmäktig i riksgäldskontoret; nr

384, för herr Waldemar Svensson
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 385, för herr Axel Gustav Birger
Andersson att vara suppleant för en
fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 386, för herr Lars Arthur Widén
att vara suppleant för en fullmäktig i
riksgäldskontoret;

nr 388, för herr Adolf Valentin Wallentheim
att vara ledamot i styrelsen
över riksdagsbiblioteket;

nr 389, för herr Sven Johan Emanuel
Ohlon att vara ledamot i styrelsen
över riksdagsbiblioteket;

nr 390, för herr Elis Wilhelm Håstad
att vara suppleant för en av riksdagen
utsedd ledamot i riksdagsbibliotekets
styrelse; och

nr 391, för herr Bror Adam Nilsson
att vara suppleant för en av riksdagen
utsedd ledamot i riksdagsbibliotekets
styrelse.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

Meddelande ang. höstsession.

Herr TALMANNEN yttrade: Efter

samråd med första kammarens talman
får jag tillkännagiva, att riksdagens

Torsdagen den 11 Juni 1953.

Nr 24.

101

höstsession kommer att taga sin början
måndagen den 19 oktober, då kamrarna
kommer att kallas till sammanträde
kl. 2.00 em.

Kallelsgr kommer att utfärdas genom
sedvanlig annonsering i dagspressen
och genom tillkännagivande i radio.
Personliga kallelser kommer däremot
icke att utfärdas.

Meddelande ang. höstsession.

Jag ber att få tillönska kammarens
ledamöter en god sommar och anhåller,
att kammaren måtte besluta att åtskiljas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.47 fm.

In fidern
Gunnar Britth.

Torsdagen den 11 juni.

Kl. 12 middagen.

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit i
vederbörlig ordning utfärdat därom, att
justering av de kammarens protokoll,
vilka vid vårsessionens slut äterstode
ojusterade, komme att denna dag kl. 12
middagen försiggå i kammarens justeringsrum;
och tillstädeskommo däryid
följande ledamöter:

herr talmannen Nilsson,

» Orgård,

» Wallentheim,
s? Larsson 1 Ju lila,

herr von Friesen,

» Stähl,

» Svensson i Stenkyrka och
» Bengtsson i Varberg.

Protokollen för den 23, den 26, den
27, den 28 och den 29 nästlidna maj
upplästes för justering och blevo av
kammarens tillstädesvarande ledamöter
godkända.

In fidem
Gunnar Britth.