Torsdagen den 28 maj Sid (Riksdagens protokoll 1970:30)

RIKSDAGENS

Nr 30

FÖRSTA KAMMAREN

1970

28 maj

Debatter m. m.

Torsdagen den 28 maj Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Carlsson, Eric, (ep) ang. samråd med markägare vid
uppgörandet av planer för naturvård m. m............... 3

av herr Brundin (m) ang. ersättning för skadegörelsen på American
Cultural Center .................................. 4

av herr Schött (m) ang. åtgärder för att förbereda tillämpningen
av det nya skattesystemet ...................... 6

av herr Eriksson, Olle, (ep) ang. omprövning av traktorskatten 7

En utvidgning av yttrandefriheten, m. m..................... 8

En utvidgning av tryckfriheten .............................. 57

Pressetiska frågor .......................................... 63

Granskning av statsrådsprotokoll ............................ 72

Statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna underrätterna
.................................................... 80

1 Första kammarens protokoll 1970. Nr 30

Nr 30

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 28 maj sid.

Bevillningsutskottets memorial nr 47, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden .................................. 8

Första lagutskottets memorial nr 48, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden .................................. 8

—• utlåtande nr 47, ang. ändring i tryckfrihetsförordningen, m. m. 8

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39, ang. ändring i tryckfrihetsförordningen,
m. m................................... 57

— nr 41, om utredning angående pressetiska frågor............ 63

— memorial nr 42, ang. granskning av statsrådsprotokollen .... 72

Första lagutskottets utlåtande nr 43, ang. vissa bestämmelser i anledning
av statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna
underrätterna, m. m............................... 80

Statsutskottets utlåtande nr 117, ang. vissa bestämmelser i anledning
av statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna
underrätterna, m. m................................... 92

Bevillningsutskottets betänkande nr 44, ang. ändring i förordningen
om sjömansskatt, m. m................................. 92

Första lagutskottets utlåtande nr 46, dels ang. fortsatt giltighet av
lagen med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål, dels ang. fortsatt giltighet av lagen om telefonavlyssning
vid förundersökning angående grovt narkotikabrott
m. m., dels ock om översyn av bestämmelserna om telefonav -

lyssning ................................................ 92

Jordbruksutskottets memorial nr 36, ang. uppskov med behandlingen
av visst utskottet tilldelat ärende.................... 92

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr 30

Torsdagen den 28 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 20 innevarande
månad.

Ang. samråd med markägare vid uppgörandet
av planer för naturvård m. m.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
LUNDKVIST erhöll ordet
för att besvara herr Eric Carlssons
(ep) fråga angående samråd med markägare
vid uppgörandet av planer för
naturvård m. m., vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 22 maj,
och anförde:

Herr talman! Herr Carlsson har frågat
mig om jag anser det vara angeläget
att vid uppgörandet av översiktliga planer
för naturvård, friluftsliv och fritidsbebyggelse
information lämnas till
och samråd sker med berörda markägare.

För den planläggning som sker med
stöd av byggnadslagstiftningen gäller
enligt byggnadsstadgan särskilda bestämmelser
om samråd med och information
till berörda sakägare, d. v. s.
i första hand markägare.

Även i naturvårdslagstiftningen finns
i skilda hänseenden bestämmelser
om information till och samråd med
bl. a. markägare som berörs av viktigare
beslut.

Åtskilligt planeringsarbete inom det
av frågeställaren berörda området bedrivs
utan särskilt författningsstöd,
främst genom kommunernas försorg.

Jag har nyligen i denna kammare i
annat sammanhang framhållit det angelägna
i att människor som skall leva
i den miljö som formas av den fysiska

planeringen bereds ökad insyn i och
inflytande över planläggningsarbetet.
Detta gäller självfallet även markägare
som berörs av sådant arbete.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för civildepartementet
få framföra mitt tack för svaret på den
fråga som jag ställt. Jag ber också, herr
statsråd, att få tacka för innehållet i
svaret, som är klarläggande och belysande
för den frågeställning jag gjort.

Min fråga är föranledd av att det inom
en rad län och kommuner för närvarande
pågår ett arbete med utarbetande
av översiktliga planer för naturvård,
friluftsliv och fritidsbebyggelse.
Denna planering och vad man där kommer
fram till skall utgöra underlag för
fredningsåtgärder för områden, som anses
vara av särskilt värde och därför
bör vårdas och bevaras.

Ärenden som rör naturvård regleras
i naturvårdslagen, men jag skall inte
ägna mig åt den delen. Jag vill endast
kraftigt stryka under vad statsrådet
här har sagt, att innan åtgärder föreslås
och beslutas nära kontakter hålls med
vederbörande markägare.

Orsaken till min fråga är en av länsarkitektkontoret
i Västerås upprättad
översiktlig plan för naturvård, friluftsliv
och fritidsbebyggelse inom Norbergs
köping i Västmanlands län. Enligt denna
plan har ett område för fritidsbebyggelse
bl. a. lagts ut i Ingolsbennings by.
Detta är i och för sig ingenting märkligt.
Vad som är märkligt är hur frågan
handlagts. I utredningen säger man
nämligen: ”Vid lokaliseringen av de föreslagna
områdena för fritidsbebyggelse
av större omfattning har samråd skett

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. ersättning för skadegörelsen på American Cultural Center

med länsstyrelsens naturvårdssektion
för bedömning av områdena ur allmän
naturvårdssynpunkt och ur vatten- och
avloppssynpunkt. Denna översiktliga
lämplighetsbedömning måste naturligtvis
kompletteras med detaljerade undersökningar
i samband med dispositionsplaneringen
av respektive område.
”

Man säger vidare: ”Utredningens resultat,
planförslaget och förslagskartan
är avsedda som en konkret målsättning
för de åtgärder, som kommunen bör
vidtaga för att främja naturvården och
friluftslivet. Efter det planen godkänts
av byggnadsnämnden bör den utställas
under en månad efter sedvanlig kungörelse
i ortspressen. Byggnadsnämnden
beslutar på grundval av under utställningstiden
inkomna erinringar om eventuell
revidering eller komplettering och
överlämnar därefter förslaget till kommunalfullmäktige.
”

Vad man här frapperas av och särskilt
lägger märke till är att ingenting
nämns om markägarna och deras ställning.
I det konkreta fallet, Ingolsbennings
by i Norberg — känd från Engelbrekts
dagar; det står för övrigt en
minnessten över honom där — finns
tre markägare, lantbrukare som brukar
sina gårdar och söker hålla byn levande.
Ovanför deras huvuden, utan
någon kontakt med markägarna, föreslås
att hela deras by skall avsättas för
fritidsbebyggelse. Av en tillfällighet fick
byinvånarna kännedom om den uppgjorda
planen och fann att deras marker
skulle disponeras för fritidsbebyggelse
och att drygt 200 fritidshus skulle
placeras där. Det är naturligt, herr
statsråd, att sådant väcker irritation
och missnöje. Det måste sägas ut att
det inte får gå till på detta sätt.

Dessutom är det som inträffat här inte
något enstaka fall. Det finns flera
exempel på att berörda markägare inte
ens fått kännedom om den uppgjorda
planen förrän den blivit fastställd, varför
man inte haft möjlighet att påverka
den.

Man kan alltså betrakta frågan om
Ingolsbennings bys framtid även från
principiell synpunkt. I denna kammare
förekom i går debatter om två frågor,
där rättsskydd och rättssäkerhet
betonades. Det skedde bland annat i en
interpellation av herr Andreasson. Detta
är också, herr statsråd, ett ärende, där
rättsskyddet och rättssäkerheten måste
betonas. För alla parter — för planerare,
myndigheter och markägare — är
det angeläget att en översiktlig planering
sker i samförstånd. Det är nödvändigt
att information och samråd äger
rum med berörda markägare under
planarbetets gång.

Jag hoppas att det positiva besked
som herr statsrådet har givit mig i sitt
svar på min enkla fråga skall komma
att leda till att i fortsättningen samråd
och information blir allmän regel. De
momenten utgör viktiga hörnstenar i en
modern demokrati, också på ”gräsrotsnivå”,
för att använda ett modernt uttryck.
Redan vid förberedelser för upprättande
av översiktliga planer måste
markägarsynpunkterna få vara med.

Jag ber, herr statsrådet, att än en
gång få tacka för svaret och uttalar den
förhoppningen att detsamma skall bli
vägledande för kontakterna i fortsättningen
när det gäller samarbetet mellan
planerare, berörda myndigheter och
markägare.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. ersättning för skadegörelsen på
American Cultural Center

Herr statsrådet LIDBOM erhöll ordet
för att besvara herr Brundins (m) fråga
till herr ministern för utrikes ärendena
angående ersättning för skadegörelsen
på American Cultural Center, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 5 maj, och yttrade:

Herr talman! Herr Brundin har frågat
utrikesministern om skadegörelsen
på Förenta staternas Cultural Center

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr 30

Ang. ersättning för
kommer att ersättas med skattemedel.
Frågan har överlämnats till mig för besvarande.

Sverige liksom andra länder har en
ovillkorlig skyldighet att vidtaga alla
lämpliga åtgärder för att skydda utländsk
beskickningslokal mot varje
form av intrång eller skadegörelse. Detta
innebär att staten måste gottgöra skada
som inträffat om denna förpliktelse
inte kunnat uppfyllas. I enlighet med
denna princip har staten ersatt skador
på några utländska ambassadlokaler i
Stockholm. Givetvis söker staten i sin
tur återfå vad som erlagts av den som
är ansvarig för skadegörelsen.

Många främmande stater har hos oss
upprättat informationsbyråer, handelscentra,
kulturcentra, turistbyråer och
liknande organ för bedrivande av informationsverksamhet
och främjande av
turism m. m. Då dessa institutioners
lokaler inte utgör beskickningslokaler
har staten inte samma förpliktelse att
särskilt skydda dem och följaktligen
inte heller samma skyldighet att gottgöra
skador som vållats på dem. Någon
skyldighet för staten att ersätta skadegörelsen
på Förenta staternas Cultural
Center i Stockholm föreligger därför i
princip inte.

Från regeringens sida har upprepade
gånger framhållits att det är ytterligt beklagligt
att vissa personer väljer att
med våld och skadegörelse ge uttryck
för missnöje av olika slag. Regeringen
kan inte annat än ännu en gång med
skärpa fördöma förolämpande uppträden
av detta slag som skadar vårt lands
anseende och som är ovärdiga ett land
där demokratiska opinionsyttringar är
en självklar rättighet.

Det är i överensstämmelse med denna
inställning som regeringen i samtliga
fall där frågan blivit aktuell beslutat
om ersättning även när vi efter vad
jag nyss sagt i princip inte varit skyldiga
att lämna gottgörelse. Regeringen
avser också att ersätta skadan på Förenta
staternas Cultural Center’s lokaler.

skadegörelsen på American Cultural Center
Herr BRUNDIN (in):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Lidbom för svaret på min fråga, .lag
är uppriktigt glad över innehållet i
det.

Där sägs bl. a.: ”Regeringen kan inte
annat än ännu en gång med skärpa fördöma
förolämpande uppträden av detta
slag som skadar vårt lands anseende
och som är ovärdiga ett land där demokratiska
opinionsyttringar är en självklar
rättighet.”

Jag tror, herr statsrådet, att om man
byter ut subjektet regeringen mot pronomenet
vi så finns en förkrossande majoritet
av Sveriges folk inrymd i detta
vi. Det är därför enligt min mening
värdefullt att regeringen så klart ger
uttryck åt denna sin uppfattning. Kanske
kan det också vara av värde på så
sätt att man genom den ekonomiska
gottgörelse som lämnas kan i någon
mån reducera den skada som vårt lands
anseende lider av sådana här företeelser.
Det är bra att regeringen inte hängt
upp sig på att vi formellt inte har någon
skyldighet att ersätta sådana skador
utan bara en moralisk skyldighet.

Jag vill tillägga att även om den ekonomiska
aspekten i detta sammanhang
är av underordnad betydelse vore det
måhända av värde för den svenska
opinionen att få veta vad det kostar
samhället dels att ersätta de uppkomna
skadorna, dels att ordna den erforderliga
kraftiga polisövervakningen. En
redovisning från regeringen i den frågan
tror jag skulle ha betydelse.

Herr statsrådet LIDBOM:

Herr talman! Jag är inte beredd att
i detta sammanhang lämna någon redogörelse
för vad polisövervakningen vid
ambassaderna kostar. Med anledning
av herr Brundins fråga kan jag dock
tala om att skadorna på Cultural Center
i Stockholm den 3 maj 1970 har uppskattats
till cirka 32 000 kronor.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. åtgärder för att förbereda tillämpningen
av det nya skattesystemet

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG erhöll ordet för
att besvara herr Schötts (m) fråga angående
åtgärder för att förbereda tilllämpningen
av det nya skattesystemet,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 22 maj, och anförde:

Herr talman! Herr Schött har frågat
om jag vill lämna kammaren en redogörelse
för de åtgärder, som kommer
att vidtagas för att förbereda den praktiska
tillämpningen av det nya skattesystem,
som träder i kraft den 1 januari
1971.

En redogörelse av det slag som herr
Schött efterlyser kan knappast lämnas
inom ramen för en enkel fråga. De omedelbara
åtgärder som behöver vidtas
är att upplysa allmänheten om skattesystemets
innebörd. Detta kommer att
ske genom en broschyr som är avsedd
att ges ut i höst. Vidare kommer källskattetabellerna
att arbetas om. Detta
sker genom centrala folkbokföringsoch
uppbördsnämndens försorg. Nämnden
har också att ansvara för behövliga
anvisningar till de lokala skattemyndigheterna.
Övriga åtgärder faller i huvudsak
på riksskatteverket.

Herr SCHÖTT (in):

Herr talman! Först ber jag att få tacka
finansminister Sträng för svaret på min
fråga.

Den var givetvis föranledd av den
skattereform som riksdagen denna månad
beslutat och som träder i kraft den
1 januari 1971. Innan reformen förs ut
i levande livet fordras åtskilligt av förberedelsearbete,
bl. a. nytryck av källskattetabeller,
deklarationsblanketter,
anvisningar in. in. Jag vill också gärna
framhålla att viss vidareutbildning erfordras
av personal som skall tillhandahålla
allmänheten upplysningar om
reformen och i sin tjänst handlägga
taxeringsfrågor. De lokala skattemyndigheterna
kommer omedelbart in i bil -

den. Redan i höst har vi att förbereda
uttagandet av preliminärskatt för år
1971, att kodsätta A-skatten o. s. v. Tidpunkten
för avgivande av preliminärdeklaration
utgår den 1 december, ansökningar
om jämkning i preliminärskatten
skall handläggas o. s. v.

Inte minst måste de lokala skattemyndigheterna
räkna med att få tjänstgöra
som upplysningsbyråer åt den stora allmänheten,
som i god tid före det nya
inkomstårets ingång vill orientera sig
om de nya bestämmelserna och om deras
inverkan i de individuella fallen.

Jag utgår från att det råder full förståelse
för att detta kommer att kräva
förstärkning av de personella resurserna
hos de lokala skattemyndigheterna.
Personalsituationen är för övrigt
hos många av dessa oroande. Främst
gäller det bristen på kompetenta, taxeringskunniga
fögderiassistenter. Hos ett
mycket stort antal myndigheter uppehälles
således assistenttjänsterna för
närvarande av befattningshavare, som
ej har föreskriven utbildning.

Statsrådet Sträng och jag hade senast
i januari i år här i kammaren ett
resonemang om huruvida de skattskyldigas
naturliga krav att i god tid ha
tillgång till erforderliga deklarationsblanketter
m. m. kunde anses tillgodosedda
på ett tillfredsställande sätt. Vi
kunde båda konstatera att så tyvärr inte
var fallet men att man i våras i många
fall tillnöds kunde klara sig med äldre
blanketter.

Situationen är givetvis nu en annan
och besvärligare. Den stora skattereformen
kräver utan tvekan mycket både i
fråga om utbildning av personal och
nytryck av anvisningar och blanketter
av olika slag. Med min fråga har jag
velat understryka angelägenheten av att
tillräcklig uppmärksamhet ägnas dessa
problem och att erforderliga åtgärder
vidtas i tid för att förbereda den praktiska
tillämpningen av det nya skattesystemet.

Enligt herr Strängs svar passar den av
mig begärda redogörelsen inte in i
ramen för en enkel fråga. Jag vill då

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr .10

bara saga att jag inte vågade interpellera,
därför att jag inte var säker på att
i så fall få något svar i vår.

1 svaret onmämnes riksskatteverket.
Den omorganisation som förestår av
CFU och riksskattenämnden, vilka båda
uppgår i riksskatteverket vid årsskiftet,
ser vi kanske som ett alldeles särskilt
problem. Just vid tidpunkten för
en sådan omorganisation kan det finnas
viss risk för att dessa frågor inte blir
tillräckligt uppmärksammade.

Jag ber än en gång att få tacka finansministern
för svaret på min fråga.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. omprövning av traktorskatten

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG erhöll ordet för
att besvara herr Olle Erikssons (ep)
fråga angående omprövning av traktorskatten,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 22 maj, och
yttrade:

Herr talman! Herr Olle Eriksson har
frågat mig, om jag överväger en sådan
omprövning av traktorskatten att den
bättre anpassas till principen att varje
fordonskategori skall svara för sina
vägkostnader.

Mitt svar är att någon ändring av
traktorskatten inte övervägs.

Herr ERIKSSON, OLLE, (ep):

Herr talman! Jag kan inte vara lika
föredömligt kortfattad i mitt inlägg som
finansminister Sträng var i sitt svar.

Jag ber att få tacka finansministern
för svaret. Tillåt mig emellertid säga,
att jag hade en liten men dock förhoppning
om, att det fanns vissa utsikter till
en ytterligare prövning av traktorskatten
på de traktorer som tillhör klass 2
enligt traktorskatteförordningen. Det
var en förhoppning om att en sådan
omprövning skulle föra med sig en vt -

Ang. omprövning av traktorskatten
terligare reduktion av traktorskatten
längre fram, så att den bättre svarar mot
den s. k. kostnadsansvarighetsprincipen.
Därmed skulle större rättvisa ernås.

Jag är på samma gång medveten om
att vi kanske inte har funnit de rätta
beräkningsmetoderna för att objektivt
beräkna olika fordons kostnadsansvar.
Ett betänkande från bilskatteutredningen
låg till grund för propositionen om
traktorskatten. Där anfördes som ett huvudmotiv
för traktorskatten den s. k.
kostnadsansvarighetsprincipen, enligt
vilken varje fordon skulle svara för
sina vägkostnader. Bristen i den nämnda
utredningen var i första hand att
några tillfredsställande undersökningar
inte framlades som belyste i vilken utsträckning
jordbrukstraktorerna användes
för landsvägskörning. RLF har däremot
låtit Jordbrukets utredningsinstitut
utföra vissa beräkningar över jordbrukstraktorernas
användning. Dessa
utredningar jämte det material som den
jordbruksekonomiska undersökningen
kan redovisa borde ha beaktats och
legat till grund när reduktionen av traktorskatten
skedde i november.

Tiden medger inte att jag närmare
redovisar jordbruksutredningsinstitutets
material, men jag skall ta upp en sak,
nämligen kostnaden i öre per tonkilometer.
Vid beräkning av den maximala
godskvantiteten och den genomsnittliga
transportsträckan per bruksenhet kommer
öretalet per tonkilometer för traktorskatten
att uppgå till 30 å 40 öre,
medan trafikskatten för en lastbil i 8-tonsklassen beräknas till 5 å 6 öre. De
jämförande beräkningarna ger vid handen
att den nuvarande traktorskatten
blivit cirka fem—sex gånger för stor
Vid de beräkningarna har inte hänsyn
tagits till den bränsleskatt som lastbilarna
betalar.

Trots reduktionen av traktorskatten
har till RLF:s provins- och länsförbund
kommit många motioner, i vilka uttrycks
stor irritation över skatternas
storlek och över att beskattning sker

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten,
av traktorer som kunde hänföras till
reserv- och andrahandstraktorer, över
att traktorer som sällan eller aldrig
framförs på allmän väg beskattas, t. ex.
traktorer med monterade lastapparater
och arbetsredskap, skogstraktorer o. s. v.
I många motioner och i övrigt i jordbrukarleden
framförs ett missnöje över
att jordbruket inte fick någon kompensation
för traktorskatten när överenskommelse
träffades om prissättningen
på jordbrukets produkter.

Eftersom denna opinion och detta
missnöje finns, hoppas jag att finansministern
kan medverka till att det görs
fortlöpande undersökningar och utredningar,
så att, när ett mera fullständigt
material framlagts, detta kan ligga till
grund för ernående av en så rättvis
traktorbeskattning som möjligt.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 137,
om tillägg till vissa statliga skadelivräntor.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
memorial nr 13, sammansatta
konstitutions- och bankoutskottets
utlåtande nr 1 samt bevillningsutskottets
betänkande!! nr 45 och 46.

Foredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 47, angående uppskov med
behandlingen av vissa till utskottet hänvisade
ärenden.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

i. m.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Föredrogos och bordlädes ånyo bankoutskottets
utlåtanden och memorial
nr 39, 45 och 47—54 samt första lagutskottets
utlåtande nr 45.

Föredrogs första lagutskottets memorial
nr 48, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Jämväl beträffande detta memorial
hade utskottet hemställt, att detsamma
måtte företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i det nu ifrågavarande
memorialet hemställt.

Föredrogos och bordlädes ånyo tredje
lagutskottets utlåtanden nr 52 och
54—56 samt memorial nr 57 ävensom
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 46 och 47 samt memorial nr 48.

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten,
m. ni.

F^öredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 47, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till ändring
i tryckfrihetsförordningen, m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till lagutskott,
jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 10 april 1970 dagtecknad
proposition, nr 125, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och
lagrådets protokoll,

dels för prövning i grundlagsenlig
ordning förelagt riksdagen ett vid propositionen
fogat förslag till ändring i
tryckfrihetsförordningen,

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr 30

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten, m. m.

dels föreslagit riksdagen att anlaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i brottsbalken,

2) lag om ändring i lagen (1956:
618) om allmänna sammankomster,

dels anhållit om riksdagens yttrande
över ett vid propositionen fogat förslag
till kungörelse om ändring i allmänna
ordningsstadgan (1956: 617).

Propositionen hade, såvitt avsåge
ändring i tryckfrihetsförordningen,
hänvisats till konstitutionsutskottet och
i övrigt till lagutskott samt hade i sistnämnda
delar behandlats av första lagutskottet.

I propositionen hade föreslagits en
utvidgning av yttrande- och tryckfriheten
på olika områden. Så skilda ämnen
som pornografi, yttrandefrihet vid demonstrationer
och brott mot trosfrid
behandlades.

I fråga om pornografiska framställningar
föresloges, att samhällets ingripanden
på detta område skulle koncentreras
på den alltmera ohämmade
spridningen av pornografiska alster till
personer som icke önskade få del av sådana.
Därför skulle ett straffsanktionerat
förbud införas mot skyltning eller
liknande förfarande beträffande pornografisk
bild. För straffbarhet förutsattes
att skyltningen skedde på ett sätt
som vore ägnat att väcka allmän anstöt.
Samtidigt skulle förbud införas
mot att utan föregående beställning
sända annan pornografisk bild med
posten eller på annat sätt tillställa någon
sådan bild.

Förslaget utginge i övrigt från att den
som ville taga del av pornografi själv
borde få bestämma däröver. De nuvarande
bestämmelserna i brottsbalken
och tryckfrihetsförordningen om sårande
av tukt och sedlighet hade därför
föreslagits bliva upphävda.

Vidare föresloges, att vissa yttrandefrihetsbrott,
som bland annat hade aktualiserats
i samband med demonstra -

tioner, skulle avkriminaliseras. Sålunda
föresloges alt ringa fall av uppvigling
skulle vara straffria.

Förslaget innebure vidare, att de särskilda
reglerna om skymfande av
svensk eller utländsk flagga eller annan
rikssymbol skulle upphävas (16 kap.
7 § och 19 kap. 10 § brottsbalken). Vidare
föresloges, alt den särskilda regeln
i brottsbalken om möjlighet till
straffskärpning vid kränkning av främmande
makt skulle ändras så att den
icke längre gällde ärekränkning av
främmande makts statsöverhuvud eller
representant här i riket. Ärekränkning
av främmande statsöverhuvud, som vistades
här i landet, och av representant
för främmande makt skulle generellt
läggas under allmänt åtal.

I detta sammanhang föresloges också
en viss begränsning i polismyndighets
rätt enligt lagen om allmänna .sammankomster
att upplösa och förbjuda förnyande
av sådan sammankomst, t. ex
demonstration.

Enligt förslaget skulle också straffbestämmelsen
om brott mot trosfrid (16
kap. 9 § brottsbalken) upphävas liksom
dess motsvarighet i tryckfrihetsförordningen.

Slutligen föresloges viss justering i
lagen om allmänna sammankomster och
allmänna ordningsstadgan på grund av
ändrade regler om uttagande av bevillningsavgift
för särskilda förmåner och
rättigheter.

I det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till lag om ändring i brottsbalken
var 16 kap. 11 § så lydande:

Den som på eller vid allmän plats genom
skyltning eller annat liknande
förfarande förevisar pornografisk bild
på sätt som är ägnat att väcka allmän
anstöt dömes för otillåtet förfarande
med pornografisk bild till böter eller
fängelse i högst sex månader. Detsamma
gäller den som med posten sänder
eller på annat sätt tillställer någon por -

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten,
nografisk bild utan föregående beställning.

I samband med propositionen hade
första lagutskottet behandlat följande i
anledning av propositionen väckta motioner,
såvitt de hänvisats till lagutskott,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 1231,
av herrar Bengtson och Svanström,
samt II: 1444, av herr Larsson i Luttra
och herr Dockered;

2) de likalydande motionerna 1: 1232,
av herr Ernulf m. fl., och II: 1446, av
herr Nelander m. fl.;

3) de likalydande motionerna 1: 1233,
av herr Ernulf in. fl., och 11:1445, av
herr Nelander ni. fl.;

4) de likalydande motionerna 1:1234,
av fru Segerstedt Wiberg m. fl., och II:
1447, av fru Sundberg m. fl.;

5) de likalydande motionerna I: 1235,
av herr Svanström m. fl., och II: 1443,
av herr Fälldin m. fl.;

6) de likalydande motionerna 1: 1237,
av herr Sörenson m. fl., och II: 1442, av
herr Eriksson i Arvika och herr Sellgren; 7)

de likalydande motionerna I: 1240,
av herr Bohman m. fl., och II: 1453, av
herr Holmberg m. fl.;

8) de likalydande motionerna I: 1241,
av herr Lindblad, och II: 1455, av herr
Westberg i Ljusdal;

9) motionen 1:1242, av herr Nils
Nilsson;

10) motionen 1:1243, av herr Nils
Nilsson m. fl.; samt

11) motionen II: 1454, av herr Oskarson.

Motionerna vid 6, 8 och 11 hade i
sin helhet hänvisats till lagutskott. Övriga
motioner hade, såvitt avsåge ändring
i tryckfrihetsförordningen, hänvisats
till konstitutionsutskottet och i övrigt
till lagutskott.

Yrkanden om uppskov eller avslag på
propositionen hade framställts

dels i motionerna I: 1234 och II:
1447, vari hemställts, att riksdagen måt -

i. m.

te besluta att behandlingen av proposition
nr 125 skulle uppskjutas till höstriksdagen,

dels ock i motionerna I: 1240 och II:
1453, vari anhållits — därest yrkandet
i motionerna 1:1234 och 11:1447 icke
skulle bifallas — att riksdagen måtte
1. avslå propositionen nr 125; 2. i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om nytt
förslag i enlighet med de riktlinjer som
angivits i motionerna.

Yrkanden i anledning av förslaget om
upphävande av 16 kap. 7 § brottsbalken
(skymfande av rikssymbol) och 19 kap.
10 § brottsbalken (skymfande av utländsk
rikssymbol) hade framförts

dels i motionerna I: 1237 och II: 1442,
vari yrkats, att riksdagen skulle avslå
förslaget i propositionen om upphävande
av 16 kap. 7 § och 19 kap. 10 §
brottsbalken,

dels ock i motionen I: 1243, vari föreslagits,
att riksdagen vid sin behandling
av Kungl. Maj:ts proposition nr
125 skulle avslå propositionens förslag
i de stycken som behandlade skymfande
av svensk eller utländsk flagga, vapen
eller annat höghetstecken.

Yrkanden i anledning av förslaget om
upphävande av 16 kap. 9 § brottsbalken
(brott mot trosfrid) hade framlagts

dels i motionerna I: 1233 och II: 1445,
vari hemställts, såvitt motionerna hänvisats
till lagutskott, att riksdagen måtte
— med förklaring att propositionens
förslag i ifrågavarande del icke
kunnat oförändrat godtagas — dels för
sin del antaga följande lydelse av brottsbalkens
16 kap. 9 §, nämligen: ”Den
som i strid mot rätten till religionsfrihet
offentligen skymfar sådant som enligt
annans trosuppfattning hålles heligt
dömes för brott mot religionsfriheten
till böter eller fängelse i högst
sex månader”, dels som följd härav
för sin del besluta, att 16 kap. 8 a §
brottsbalken fortfarande skulle hava
denna beteckning,

dels i motionerna I: 1235 och II: 1443,
vari, såvitt motionerna hänvisats till

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr 30

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten, m. m.

lagutskott, anhållits, att riksdagen vid
sin behandling av proposition nr 125
måtte besluta, att brottsbalkens 16 kap.

9 § i vad avsåge brott mot trosfriden
skulle givas följande lydelse: ”Den

som i strid mot rätten till religionsfrihet
offentligen skymfar sådant som
enligt annans trosuppfattning hålles heligt
dömes för brott mot religionsfriheten
till böter eller fängelse i högst
sex månader”,

dels ock i motionen II: 1454, vari yrkats,
att riksdagen för sin del skulle antaga
följande lydelse av 16 kap. 9 §
brottsbalken: ”Den som i strid mot rätten
till religionsfrihet offentligen skymfar
sådant som enligt annan trosuppfattning
hålles heligt dömes för brott
mot religionsfriheten till böter eller
fängelse i högst sex månader.”

Yrkanden i anledning av förslaget till
ändrad lydelse av 16 kap. 11 § brottsbalken
(straffbestämmelse om sårande
av tukt och sedlighet ersätts av straffbestämmelse
om otillåtet förfarande
med pornografisk bild) hade framställts

dels i motionerna I: 1231 och II: 1444,
vari hemställts, såvitt motionerna hänvisats
till lagutskott, att riksdagen vid
sin behandling av proposition nr 125
måtte besluta, att brottsbalkens 16 kap.
11 § skulle erhålla följande lydelse:
”Den som kränker den allmänna känslan
för anständighet genom grovt sedlighetssårande
eller uppenbart förråande
framställning eller genom att sprida
sådan framställning dömes för kränkande
av anständigheten till böter eller
fängelse i högst sex månader”; samt att
det lagrum, som i propositionens förslag
betecknades 16 kap. 11 §, skulle
erhålla beteckningen 16 kap. 11 a §,

dels i motionerna I: 1232 och It: 1446,
vari, såvitl motionerna hänvisats till
lagutskott, anhållits, att riksdagen —
med förklaring att propositionen icke
kunnat oförändrad godtagas —- för sin
del dels måtte besluta, att 16 kap. 11 §
brottsbalken skulle erhålla följande lydelse:
”Den som kränker den allmän -

na känslan för anständighet genom
grovt sedlighetssårande eller uppenbart
förråande framställning eller genom att
sprida sådan framställning dömes för
kränkande av anständigheten till böter
eller fängelse i högst sex månader”, dels
måtte besluta, att det lagrum, som i propositionens
förslag betecknades med
16 kap. 11 § brottsbalken, skulle erhålla
beteckningen 16 kap. 11 a §,

dels i motionerna I: 1241 och II: 1455,

dels ock i motionen I: 1242, vari yrkats,
att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 125 skulle avslå
propositionens förslag i de stycken som
behandlade upphävande av de i propositionen
angivna delarna av brottsbalken
och tryckfrihetsförordningen avseende
sårande av tukt och sedlighet
m. m.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1234 och 11:1447, såvitt de
hänvisats till lagutskott;

B. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1240 och 11:1453, såvitt de
hänvisats till lagutskott;

C. att riksdagen måtte — med avslag
på motionerna I: 1237 och II: 1442 samt
I: 1243, sistnämnda motion såvitt den
hänvisats till lagutskott —

dels antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring
i brottsbalken, såvitt däri föreslagits,
att 16 kap. 7 § och 19 kap. 10 § brottsbalken
skulle upphöra att gälla,

dels antaga nämnda lagförslag, såvitt
däri föreslagits ändrad lydelse av 19
kap. 16 § första stycket brottsbalken;

D. att riksdagen måtte — med förklaring
att förslaget till lag om ändring i
brottsbalken icke kunnat i oförändrat
skick antagas —

dels, med bifall till motionerna I:
1233 och II: 1445, I: 1235 och II: 1443,
samtliga motioner i motsvarande del,
samt motionen 11:1454, för sin del antaga
i utlåtandet införd lydelse av 16
kap. 9 § brottsbalken,

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten,

dels, med bifall till motionerna I:
1233 och 11:1445 i motsvarande del
samt i anledning av motionerna I: 1235
och II: 1443, såvitt de hänvisats till lagutskott,
ävensom i anledning av motionen
11:1454, avslå nämnda lagförslag,
såvitt däri föreslagits, att 16 kap.
8 a § brottsbalken skulle betecknas 9 §;

E. att riksdagen måtte — med avslag
på motionerna 1:1231 och 11:1444, I:
1232 och II: 1446 samt I: 1242, samtliga
motioner såvitt de hänvisats till lagutskott
— antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring
i brottsbalken, såvitt däri föreslagits
ändrad lydelse av 16 kap. 11 §
brottsbalken;

F. att motionerna I: 1241 och II: 1455
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

G. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i brottsbalken i de
delar som icke omfattades av vad utskottet
hemställt under C—E;

H. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen om allmänna
sammankomster;

J. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte giva till känna, att riksdagen
lämnat utan erinran förslaget till
kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan.

Reservationer hade avgivits
vid A i utskottets hemställan

1) av herr Schött och fru Kristensson
(båda in), vilka ansett, att utskottet bort
på åberopade grunder under A hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1234 och 11:1447 i motsvarande
del besluta uppskjuta behandlingen
av propositionen, såvitt den
hänvisats till lagutskott, till höstsessionen
med innevarande års riksdag;

vid B i utskottets hemställan

2) av herr Schött och fru Kristensson
(båda m), vilka ansett, att utskottet bort

m. ni.

av angivna orsaker under B hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:1240 och 11:1453 i motsvarande
del

dels avslå propositionen, såvitt den
hänvisats till lagutskott,

dels i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om nytt förslag i motsvarande del
i enlighet med de riktlinjer som angivits
i nämnda motioner;

vid C i utskottets hemställan

3) av herrar Alexanderson (fp),
Svanström (ep), Sörenson (fp), Wiklund
i Stockholm (fp) och Börjesson
i Falköping (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under C
hemställa,

1. att riksdagen måtte — med bifall
till motionerna I: 1237 och II: 1442 samt
1:1243, sistnämnda motion i motsvarande
del — avslå det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om
ändring i brottsbalken, såvitt däri föreslagits,
att 16 kap. 7 § och 19 kap. 10 §
brottsbalken skulle upphöra att gälla,

2. att riksdagen måtte — med bifall
till motionen I: 1243 i motsvarande del
samt i anledning av motionerna I: 1237
och II: 1442 — avslå nämnda lagförslag,
såvitt däri föreslagits ändrad lydelse
av 19 kap. 16 § första stycket brottsbalken; vid

D i utskottets hemställan

4) av herr Erik Svedberg, fröken
Mattson, herrar Hjorth, Larfors, Martinsson,
Jönsson i Malmö och Hansson
i Piteå samt fru Bergander (samtliga s),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under D hemställa, att riksdagen
måtte — med avslag på motionerna I:
1233 och 11:1445, 1:1235 och 11:1443,
samtliga motioner såvitt de hänvisats
till lagutskott, samt motionen II: 1454
— antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr 30

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten, m. m.

i brottsbalken, såvitt diiri föreslagits,

dels att 16 kap. 9 g brottsbalken skulle
upphöra att gälla, dels att 16 kap. 8 a g
brottsbalken skulle betecknas 9 g;

vid IH i utskottets hemställan

5) av herrar Alexanderson (tp). Svanström
(ep), Sörcnson (fp), Dockered
(ep), Wiklund i Stockholm (fp) och
Börjesson i Falköping (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del
bort hava den avfattning, denna reservation
visade, samt att utskottet bort
under E hemställa,

1. att riksdagen måtte — med förklaring
att förslaget till lag om ändring i
brottsbalken icke kunnat i oförändrat
skick antagas — med bifall till motionerna
I: 1231 och II: 1444 samt I: 1232
och 11:1446, samtliga motioner såvitt
avsåge införande av en straffbestämmelse
om kränkande av anständigheten,
ävensom i anledning av motionen I:
1242, såvitt den hänvisats till lagutskott,
för sin del antaga i reservationen införd
lydelse av 16 kap. 11 § brottsbalken; 2.

att motionerna I: 1231 och II: 1444,
I: 1232 och II: 1446 samt I: 1242, samtliga
motioner såvitt de hänvisats till
lagutskott och i den mån de icke besvarats
genom vad reservanterna under
E 1 hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

6) av fröken Mattson och herr Martinsson
(båda s), vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr talmannen yttrade, att vid överläggningen
angående förevarande utlåtande
jämväl finge beröras konstitutionsutskottets
utlåtande nr 39.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! I de utlåtanden som nu
är föremål för debatt föreligger å ena
sidan frågekomplex som reellt sett har
mycket litet med varandra att göra
och å andra sidan förslag till lagändringar
i tryckfrihetsförordningen och i
brottsbalken som är direkt avhängiga

av varandra, trots att de behandlats av
olika utskott och sålunda i olika utlåtanden.

Först ett påpekande rörande grundlagsändringarna!
Som framgår av avgivna
reservationer är åsikterna delade,
och delade på olika sätt beträffande de
skilda frågekomplexen. Det är angeläget
att riksdagsbehandlingen blir sådan
att det icke endast vid dagens votering
ulan även vid den slutliga prövningen
av vilande grundlagsändringsförslag
blir möjligt att rösta särskilt
beträffande de olika sakligt sett helt
skilda frågorna. Det bör t. ex. inte vara
omöjligt att rösta både för förslaget
om förbud mot pornografisk skyltning
och för bibehållande av trosfridsparagrafen.
Jag utgår ifrån att man på något
sätt kan tillvarata dessa möjligheter.

Helt allmänt vill jag vidare beträffande
detta ärende säga att riksdagens
möjlighet att grundligt pröva de framlagda
förslagen beskurits på ett med
rimlig demokratisk parlamentarisk ordning
helt oförenligt sätt. Propositionen
har kommit vid en sådan tidpunkt att
utskotten endast haft någon dag efter
motionstidens utgång för att behandla
frågorna, och det har därför inneburit
en form av utpressning, då ledamöter
som velat se vissa delar av förslagen
genomförda tvingats att utan tillräckligt
rådrum taga ställning till andra till
sina konsekvenser svåröverblickbara
förslag. Jag har därför stor förståelse
för yrkandena om uppskov med behandling
av propositionen, även om jag
av nu antydda skäl inte velat biträda
dem.

Jag kan för övrigt nämna att vi på
grund av brådskan inom första lagutskottet
kommit att förbise att förslagen
i en viss del, så som de nu kommit att
framläggas för kamrarna, formellt sett
knappast är förenliga med riksdagsordningen.
Vi har nämligen för bara ett
par dagar sedan i samband med propositionen
om rasdiskriminering antagit
en ny paragraf i brottsbalken, betecknad
16 kap. 8 a §. I proposition nr 125

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten, m. m.

och här föreliggande utlåtande föreslås
att denna paragraf skall omnumreras.
och betecknas 16 kap. 9 §. Även om
det nu inte gäller innehållet utan bara
numreringen, är det formellt sett ett
nytt beslut i samma fråga. Det ankommer
givetvis på herr talmannen att avgöra,
om den föreslagna ändringen är
förenlig med riksdagsordningens förbud
mot behandling av samma fråga
två gånger under samma session. Någon
större olycka händer naturligtvis inte,
om paragrafen skulle få behålla det
nummer den fick i förrgår. Frågan hade
emellertid kunnat behandlas av utskottet
i strikt grundlagsenlig ordning,
om man haft något mera tid till förfogande.

Så till de sakliga frågor som givit anledning
till meningsskiljaktighet i det
här ärendet. Då jag utgår från att det
blir många som kommer att framföra
sina synpunkter i debatten, kommer
jag för min del att fatta mig ganska
kort.

Den viktigaste av de frågor som det
här gäller är den som avser det nuvarande
förbudet mot vad som hittills
kallats sedlighetssårande framställning
och i dagligt tal benämns pornografi. I
fortsättningen kommer för övrigt den
benämningen att införlivas i lagspråket,
måhända inte helt lyckligt. I det här
avseendet råder en tämligen allmän
enighet om att det nu gällande stadgandet,
som innebär förbud mot bilder
och andra framställningar som sårar
tukt och sedlighet, bör upphävas.

Här har under senare tid utan lagändring
skett en ändring av lagens innebörd
av ganska genomgripande slag.
Det är anmärkningsvärt att så kunnat
ske just på ett område där lagbestämmelserna
genom sin grundlagskaraktär
i princip åtnjuter ett speciellt skydd
mot snabba kastningar. Men å andra sidan
är det i realiteten just det för tryckfrihetsprocessen
specifika juryinstitutet
som åstadkommit denna utveckling.
Vi befinner oss till följd härav just nu
i den ur principiella rättssäkerhetssyn -

punkter snarast komprometterande situationen
att vad som är tillåtet i Stockholm
fortfarande är åtalbart och av
domstolarna bedöms som brottsligt i
Vänersborg.

Det är också anmärkningsvärt att, såvitt
man kan bedöma här från vår utsiktspunkt,
Sverige spelat en ledande
roll för en liknande utveckling i en
lång råd andra länder. Vad som för bara
något decennium sedan betraktades
som en specifik svensk, avancerad pornografisk
framställning möter man nu
i de flesta länder utanför järnridån,
och vi har på senaste tiden till och med
blivit akterseglade t. ex. av vårt södra
grannland. Vår pionjärinsats här är
väl, vilken inställning man än har till
dessa frågor, knappast något att särskilt
yvas över, och man får väl tolka utvecklingen
så att det hos en ganska
stor grupp människor funnits ett genom
gällande lagbestämmelser undertryckt
behov av alster av ifrågavarande
slag. När trycket blivit så starkt att det
på en punkt genombrutit fördämningen,
har det medfört en kedjereaktion över
hela fältet.

Som nämnt är man tämligen ense om
att slopa förbudet i dess nuvarande utformning.
Ett av motiven är det otillfredsställande
i att tillämpningen för
närvarande är så olika på olika håll i
landet. Det framlagda förslaget går ut
på att man här bör respektera de stora
skillnader i attityd till pornografiska
alster som uppenbarligen föreligger
mellan olika grupper av människor.
Man bör å ena sidan inte hindra den
som så önskar att få tillgång till pornografiska
alster men å andra sidan
också se till att ingen mot sin vilja
tvingas att bli konfronterad med dem.
Detta åstadkommes genom förbud mot
skyltning och liknande förfarande och
genom ett slags krav på varudeklaration
av offentliga tillställningar.

Dessa nya bestämmelser föranleder
ingen meningsskiljaktighet, men olika
åsikter föreligger i frågan om man inte
bör ha kvar en s. k. yttersta gräns, vars

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr 30

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten, m. m.

överskridande föranleder straffansvar.
Eu sådan gräns föreslogs, här utan meningsskiljaktighet,
av den kommitté
som utredde dessa frågor. Utanför gränsen
skulle enligt förslaget falla grovt
sedlighetssårande eller uppenbart förråande
framställning som kränker den
allmänna känslan för anständighet. Denna
bestämmelse har emellertid inte
medtagits i propositionen, och reservanter
representerande alla oppositionspartierna
beklagar att man på detta
sätt lämnar fältet helt fritt och avhänder
samhället möjligheten att ingripa
i sådana fall. Inte minst skulle det
vara viktigt att kunna ingripa mot sådana
våldsinslag och sadistiska skildringar
som nu på filmens område stoppas
av censuren. Särskilt märkligt är
att ledamöter i utredningen, som där
anslutit sig till kommitténs förslag, nu
sadlar om och biträder propositionen,
som öppnar alla portar. Man tycks hänvisa
till att kommitteéförslaget var framlagt
mot bakgrund av tanken att filmcensuren
skulle upphävas såvitt angår
vuxna. Men detta är efter vad jag kan
förstå en svag motivering. Anser man
de grovt sedlighetssårande eller uppenbart
förråande framställningarna
olämpliga när det gäller filmen, är det
väl lika olämplig när det gäller teater,
TV eller andra massmedia. Jag kan inte
tolka denna omsvängning som annat än
ett uttryck för den centraldirigering
och likriktning av åsikter som råder inom
regeringspartiet.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till reservation 5 vid första
lagutskottets utlåtande.

För närvarande finns straffbestämmelser
i brottsbalkens 16 kap. 7 § och
19 kap. 10 § för skymfande av svensk
och utländsk rikssymbol. I propositionen
föreslås att dessa paragrafer skall
upphöra att gälla. I reservation 3 yrkas
avslag på propositionen i denna del.

Det är riktigt såsom framhållits att
dessa straffbud är relativt nya i vår
lagstiftning och sålunda inte uppbärs
av någon långvarig tradition. Men jag

tror att man kan påstå alt inte heller
de straffbelagda handlingarna tidigare
har förekommit här i landet, i varje fall
inte med någon nämnvärd frekvens.
Behov av straffbuden har sålunda visat
sig först på senare tid. Det finns visserligen
exempel i rättshistorien på att
straffbud så att säga stimulerar till överträdelser,
men jag tror mot bakgrunden
av erfarenheten från senare år knappast
att man kan hopps på att flaggbränningar
och dylikt skall upphöra såsom
eu följd av att de specifika straffbuden
upphävs. Enighet råder för övrigt om
att vi har skyldighet att slå vakt om
att främmande länders representanter
här i landet inte utsätts för trakasserier,
och detta ligger ju för de flesta självklart
i kravet på anständigt och hyfsat
uppträdande. Intermezzon av likartat
slag har också nyligen föranlett skarpa
reaktioner från regeringen, åtminstone
genom muntliga uttalanden här från
riksdagens talarstolar.

I propositionen hänvisas till att det,
även om de specifika straffbuden upphävs,
finns möjlighet att ingripa genom
åberopande av brottsbalkens 16
kap. 16 § om förargelseväckande beteende.
Jag tror emellertid att den senaste
tidens händelser inte är ägnade att göra
det rimligt att jämställa skymfande av
utländsk rikssymbol med vanligt fylleskrål
på gatorna. Vad som har inträffat
understryker behovet av att kunna med
kraft ingripa i dylika fall, och det saknar
inte betydelse att straffet för skymfande
av utländsk rikssymbol finns intaget
i det kapitel i brottsbalken som
handlar om brott mot rikets säkerhet.
Även om det vanligen i dessa fall inte
handlar precis om rikets säkerhet är det
fråga om gärningar, som allvarligt kan
skada landets förbindelser med främmande
makter.

Jag yrkar, herr talman, därför bifall
till reservation 3.

Slutligen föreligger meningsskiljaktigheler
beträffande nuvarande 16 kap.
9 § i brottsbalken som handlar om brott
mot trosfrid. Här bär lotten gynnat

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten,

oppositionens representanter, varför
utskottsutlåtandet innebär avslag på
förslaget att upphäva denna paragraf.
Då det säkerligen blir andra som tar
upp denna fråga, skall jag här nöja mig
med att påpeka, att propositionsförslaget
om upphävande av trosfridsparagrafen
enligt min mening går illa ihop
med det beslut om en mycket utvidgad
kriminalisering av liknande gärningar,
riktade mot folkgrupp av viss trosbekännelse,
som ingick i rasdiskrimineringspropositionen.
Jag anser att motsvarande
skvdd även bör beredas de
enskilda individerna.

I de delar, herr talman, där jag inte
yrkar bifall till reservationen, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Till första lagutskottets
utlåtande nr 47 är fogade två reservationer
undertecknade av moderata samlingspartiets
båda representanter, fru
Kristensson och mig. Mycket kort ber
jag att få kommentera dem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 omfattar
förslag till ändringar i brottsbalken,
i tryckfrihetsförordningen, i lagen
om allmänna sammankomster och allmänna
ordningsstadgan. Propositionen
rör pornografi, yttrandefrihet vid demonstrationer
och brott mot trosfrid,
således vitt skilda lagfrågor av väsentlig
betydelse.

Denna mycket betydelsefulla proposition
avlämnades till kammaren den
24 april, således efter utgången av ordinarie
propositionstid.

Vi reservanter har funnit detta mycket
otillfredsställande då propositionen
härigenom ej kunnat underkastas den
ingående prövning som inte bara är
önskvärd utan som allmänheten har rätt
att fordra. Alla är vi medvetna om den
hårda arbetsbelastningen i utskott och
kammare under maj månad.

Det riktiga hade enligt vår mening
varit att uppskjuta behandlingen av

m. m.

propositionen till höstriksdagen. Detta
hade inneburit ökade möjligheter för
riksdagens ledamöter att studera och
överväga alla de problem som berörs i
propositionen.

Enligt vår uppfattning innebär ett
uppskov till hösten inga avgörande olägenheter.
Visserligen framstår det som
önskvärt att propositionens förslag om
förbud mot förevisning av pornografiska
alster genomförs. Som vi framhåller
i vår reservation ger emellertid
lagstiftningen redan nu genom bestämmelserna
om sårande av tukt och sedlighet
betydande utrymme för ingripande
mot de grövsta arterna av pornografisk
skyltning. En annan sak är
att dessa möjligheter inte utnyttjas i
den utsträckning som många finner
önskvärd.

Herr talman! Jag ber att i första hand
få yrka bifall till reservation 1. Ett bifall
till detta yrkande skulle alltså innebära
att hela ärendet hänskjuts till
riksdagens höstsession i enlighet med
yrkandet i motionerna I: 1234 av fru
Segerstedt Wiberg m. fl. och II: 1447
av fru Sundberg m. fl.

I reservation 2 har fru Kristensson
och jag anknutit till moderata samlingspartiets
partimotioner I: 1240 och II:
1453. I denna reservation framhålles att
propositionens förslag i flera avseenden
avviker från vad kommittén för
lagstiftning om yttrande- och tryckfrihet
i sitt utredningsarbete kom fram
till. I vissa delar grundar sig propositionen
för övrigt endast på överväganden
inom departementet. Härtill kommer
att remissopinionen har varit mycket
delad och att det i riksdagen väckts
många motioner med yrkande om avslag
eller ändringar på väsentliga
punkter.

Vi reservanter menar att i propositionen
föreslås mycket som står i strid
med grundläggande värderingar hos
stora delar av vårt folk. Som exempel
på verkligt stötande saker som skulle
kunna inträffa vid bifall till propositionen
anger vi i vår reservation under

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr 30

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten, m. m.

åberopande av motionerna följande,
som synes mig så kusligt att jag finner
det angeläget att få det inliist till kammarens
protokoll: ”[ fråga om trosfrid
skulle skymfande av sådant, som av
svenska kyrkan eller annat här i riket
verksamt trossamfund hålles heligt,
icke föranleda någon påföljd i och för
sig. I fråga om allmänna sammankomster
skulle upplösningsrätt icke
föreligga, även om därvid förekommit
något som strider mot lag eller det
gällt att — sedan andra åtgärder visat
sig vara otillräckliga — förebygga fortsatt
lagstridigt förfarande. I fråga om
flaggbränning eller annat skymfande
av svensk eller utländsk rikssymbol
slopas den särskilda straffbestämmelsen.
I fråga om föreställning på enskilt
område skulle det bli straffritt att mot
betalning för publik arrangera samlag,
förevisning av sexuella perversiteter eller
våldsscener av sadistisk karaktär.
T. o. m. föreställningar av denna art,
speciellt arrangerade för ungdomar,
skulle bli straffria. Samlag på offentlig
plats, i parker eller på gator, skulle ej
bli föremål för ingripande annat än
som förargelseväckande beteende. I TV
skulle varje slag av föreställning, även
pornografisk, bli utan straff, om föreställningens
karaktär i förväg tillkännagivits.
”

Dessa exempel är enligt reservanternas
mening tillräckliga för att visa att
propositionen icke kan godtas i föreliggande
utformning. Det krävs avsevärda
förändringar, enligt vår uppfattning så
omfattande att det ej varit möjligt för
första lagutskottet att utforma nya förslag
med hänsyn till den korta tid som
stått till utskottets förfogande.

Vi har därför ansett det riktigast att
yrka avslag på propositionen och har
föreslagit att riksdagen hos Kungl.
Maj:t anhåller om nytt förslag i enlighet
med de riktlinjer som angivits i
vår partimotion. Med detta ställningstagande
har vi reservanter ansett oss
icke ha anledning att ingå i detaljprövning
av de olika förslagen.

2 Första kammarens protokoll 1970. Nr 30

Herr talman! Jag ber att i andra
hand få yrka bifall till reservation 2.
Skulle såväl reservation 1 som 2 avslås,
ämnar jag vid de kommande voteringarna
stödja reservationerna 3 och
5 och ta avstånd från reservation 4.
Härvidlag ber jag att få åberopa den
motivering som anförts av utskottets
ordförande, herr Alexanderson.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Riksdagens första lagutskott
arbetar som alla andra utskott
efter de arbetsformer som anges i principerna
för en demokrati. I vanliga
fall brukar vi vara ganska eniga i utskottet.
Den här gången är vi det inte.
Jag tycker dock att det inför kammarens
ledamöter bör framhållas, och i
kammarens protokoll antecknas, att en
majoritet inom utskottet beslutade sig
för att behandla ifrågavarande proposition
— som vi nu skall ta ställning till
om någon eller några timmar — och
att herr Alexanderson icke har sällat
sig till de moderata reservanter som
kräver uppskov med behandlingen. Jag
anser också att det bör påpekas att vi
inom utskottet har haft tid att diskutera
ifrågavarande förslag mycket mer ingående
än vad vi exempelvis ansåg nödvändigt
när det gällde ett så stort och
viktigt frågekomplex som mönsterskyddet.

Jag tillhör alltså, jämte utskottets ärade
ordförande, den del av utskottet
som har ansett att ifrågavarande förslag
skall tas upp till riksdagens prövning
nu i vår. Det finns av tidsskäl inte
möjlighet att alltför mycket gå in på
alla förslag, men jag skulle vilja påpeka
att de reservationer som herr
Schött och fru Kristensson fogat vid utlåtandet,
i vilka de yrkar att man skall
besluta uppskjuta behandlingen av propositionen,
kan få mycket allvarliga
följder. Det har vi inom utskottet tagit
fasta på. Vi tycker att det är angeläget
framför allt att ett i propositionen
föreslaget förbud mot spridning av por -

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten, m. m.

nografiska alster snarast genomföres.
Det förutsätter ändring både i tryckfrihetsförordningen
och brottsbalken.
Eftersom förslaget till ändring skall
prövas i grundlagsenlig ordning när det
gäller tryckfrihetsförordningen måste
det behandlas av vårsessionen för att
kunna träda i kraft nästa år. I annat
fall kan ikraftträdandet ske tidigast
1974.

De reservanter som avgivit reservation
1 vid A i utskottets hemställan anför:
”Lagstiftningen ger emellertid redan
nu genom bestämmelserna om sårande
av tukt och sedlighet betydande
utrymme för ingripande mot de grövsta
arterna av pornografisk skyltning;
en annan sak är att de möjligheter lagen
sålunda erbjuder inte utnyttjas i
önskvärd utsträckning. Några olägenheter
behöver därför inte uppstå till
följd av ett uppskov.”

Jag tror att detta är ett missförstånd.
Det förhållandet att vi icke har större
obehag av skyltning än vi har i dag
beror uppenbarligen på att den kommitté
som jag tillhört, utredningen om
yttrande- och tryckfrihet, har varit i
verksamhet. Jag anser också att man
måste peka på vilken oerhört stor betydelse
pressbyråns rådgivande nämnd
har. Jag tror att man måste tänka sig in
i konsekvenserna av ett eventuellt avslag
på propositionen. Det är också
ganska väsentligt att vi tar avstånd från
möjligheterna att till skolungdomar och
andra via posten skicka pornografiska
alster eller priskuranter med åtföljande
bilder och text om detta.

Jag anser därför att det är ytterligt
viktigt att vi tar upp ärendet till behandling,
så som utskottet har föreslagit,
och jag ber att få yrka avslag på
reservation 1 vid punkten A angående
uppskov till höstsessionen.

Även i ett annat avseende har det varit
skiljaktigheter. De moderata reservanterna
har vid B i utskottets hemställan
pekat på att propositionens förslag
i åtskilliga punkter avviker från
vad kommittén föreslagit. Herr Schött

har tidigare från denna talarstol redovisat
den tvekan han hyser inför propositionen,
och målat upp de konsekvenser
han tror kommer att följa av
att riksdagen antar förslaget. Det måste
framhållas att både denna reservation
och motionerna 1:1240 och 11:1453,
som reservationen grundar sig på, utgår
från fullkomligt felaktiga föreställningar.
Det är inte så att man lämnar
fältet helt fritt i och med att man tar
bort vissa straffrubriceringar. I den moderata
motionen talas om att det skulle
bli straffritt att mot betalning för publik
arrangera samlag och förevisa
sexuella perversiteter eller våldsscener
av sadistisk karaktär. Det är också fel,
som det står både i motionen och i reservationen,
att samlag på offentlig
plats, i parker och på gator, inte skulle
bli föremål för ingripande, annat än
som förargelseväckande beteende. Vi
har brottsrubriceringen otuktigt beteende.
Det uttrycks farhågor för att vi
i televisionsprogrammen skulle få se
föreställningar av pornografisk art; men
vi har uppenbarligen en mycket stark
spärr mot detta genom den överenskommelse
som träffats mellan staten och
Sveriges Radio och som ganska noggrant
anger Sveriges Radios roll och
skyldigheter. Denna överenskommelse
blir föremål för prövning varje gång
den förnyas.

Liksom majoriteten anser jag därför
inte att det finns någon som helst anledning
att begära ett nytt förslag enligt
de riktlinjer som har angivits i det
moderata partiets motioner. Jag ber att
få yrka avslag på reservation 2 vid
punkten B och bifall till större delen av
de yrkanden som utskottet har gjort.

Utskottets ärade ordförande har redan
angivit de ganska vida områden
som propositionen omfattar. Det gäller
pornografi, yttrandefrihet vid demonstrationer
och brott mot trosfrid. Jag
föreställer mig att demonstrationsrätten
är ett av de ärenden som blir mest
diskuterat av den rad talare som man
håller på att komplettera här framme

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr 30

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten, m. m.

vid talmannens bord. .lag vill för min
del yrka bifall till utskottets hemställan
i denna punkt.

Jag vill i likhet med utskottsmajorileten
framhålla, att de ändringar som
nu genomförts icke lämnar oss utan
medel att komma till rätta med en del
avarter. Många remissinstanser har
också tillstyrkt förslagen i fråga om
uppvigling. Beträffande polisens rätt att
ingripa under själva demonstrationen
har vi i utskottsutlåtandet särskilt
tryckt på nödvändigheten av att —
som också framhållits av en del remissinstanser
— polisen får vissa riktlinjer
att arbeta efter. På det sättet kommer
inga missförstånd att uppstå, och en
demonstration kan fortsätta, sedan polisen
fått möjligheter att ingripa.

När det gäller skymfandet av utländsk
rikssymbol — reservation 3 vid C i utskottets
hemställan — tror jag att det
förtjänar erinras om att detta är en
tämligen ny bestämmelse. Den infördes
vad svenska flaggan beträffar först 1948
som en konsekvensändring av straffbestämmelser
för skymfandet av utländsk
rikssymbol som kom till i början
av andra världskriget med hänsyn till
riskerna för att Sveriges vänskapliga
förbindelser med främmande makt skulle
störas.

Sedan dess har utvecklingen gått
framåt. Genom den påtagliga förskjutningen
av värderingarna från nationalism
till internationalism kan man inte
längre åberopa samma motivering för
straff för exempelvis flaggbränningar,
men utskottsmajoriteten säger att det
inte kan förnekas att sådana förfaranden
liksom andra handlingar av samma
typ sker under former som icke bör
accepteras. Det har redan tidigare under
diskussionen hänvisats till de uttalanden
av liknande art som regeringen
gjort.

I likhet med de flesta myndigheter
och organisationer som hörts anser utskottet
att dessa straffbestämmelser inte
längre är behövliga. Utskottsmajoriteten
vill understryka att dess ställningsta -

gande inte innebär att möjligheter till
polisingripande mot exempelvis en demonstrant
som bränner eu flagga utesluts.
Det finns utrymme att tillämpa
reglerna om förargelseväckande beteende
och reglerna om skadegörelse. Vi
har fortfarande möjligheter att ingripa,
och jag tror att det är mycket viktigt
att påpeka detta.

När det gäller de olika reglerna för
ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud
och representant här i riket
behöver jag inte orda mycket. Frågan
har icke tagits upp i någon reservation,
även om man i pressen de senaste dagarna
kunnat läsa en del synpunkter
på förslaget. Personligen tycker jag att
det är mycket glädjande att konstatera
att det beslut som en enig riksdag fattade
år 1964 om att ta bort dessa bestämmelser
ur tryckfrihetsförordningen
nu fått de konsekvensändringar inom
brottsbalken som enligt min och andras
åsikt borde ha genomförts mycket tidigare.
De bestämmelser som brottsbalken
tidigare innehållit har mycket
liten betydelse, eftersom en ärekränkning
får större räckvidd, når fler människor
och får större genomslagskraft
om det sker via tryckt skrift eller i
radio-TV.

Vi biträder alltså propositionens förslag
att ärekränkning av främmande
makts statsöverhuvud eller främmande
makts representant här i riket läggs under
allmänt åtal. Vi biträder också förslaget
att angivelse från målsägaren inte
skall krävas. I fråga om statsöverhuvud
bör det dock understrykas att det gäller
endast om statsöverhuvudet vistas
här i Sverige.

Jag skall be, herr talman, att också
något få syssla med reservation 4 vid
D i utskottets hemställan. På alla andra
punkter har jag och de övriga socialdemokratiska
ledamöterna i utskottet
biträtt propositionen. Att vi har reserverat
oss vid punkten D beror på att vi
vid lottning kommit i reservationsställning.

Det är framför allt mot brott mot

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten,
trosfrid som moderata samlingspartiet
vänt sig. Man har rätt många synpunkter
på att de nuvarande bestämmelserna
bör behållas. Såväl motioner som skrivningen
i utskottets nuvarande utlåtande
bygger på majoritetsförslaget i det betänkande
som kommittén för yttrandeoch
tryckfrihet lade fram. Till detta
kommittébetänkande fogades en reservation
av två ledamöter, det var jag i
denna kammare och herr Martinsson i
medkammaren.

Vid remissbehandlingen har åsikterna
när det gäller frågan om man skall
slopa trosfridsparagrafen eller inte varit
delade. Vårt förslag att ta bort paragrafen
om trosfrid har tillstyrkts av
riksåklagaren, av hovrätten över Skåne
och Blekinge, socialstyrelsen, Svenska
kyrkans centralråd, Landsorganisationen,
Sveriges författarförening,
Svenska filminstitutet, Svenska teaterförbundet,
Sveriges kristna socialdemokraters
förbund samt Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund. Det bör
också framhållas att en rad remissinstanser
ansett att tanken att föra ned
skyddet för en trosuppfattning till individen
icke är rimlig och möjlig att
genomföra. Många instanser, som varit
inne på utskottsmajoritetens tankegångar,
har pekat på oklarheter och
svårigheten att dra gränser. I likhet
med vad som skett i propositionen påpekar
även vi i reservationen att det
är utomordentligt svårt för domstolarna
att avgöra om ett starkt kritiskt angrepp
på vissa trosföreställningar har
karaktären av en skymf eller inte. Personer
med olika religiösa åsikter upplever
ett angrepp på de egna trosföreställningarna
på mycket olika sätt. Jag
kan också erinra om att vi genom riksdagens
beslut häromdagen om skydd
mot rashets har fått bestämmelser som
skyddar grupper med en speciell trosuppfattning.

Anledningen till att vi gått in för att
slopa ifrågavarande paragraf är att vi
anser att bestämmelserna i brottsbalken
16:4 om straff för den som stör eller

i. m.

hindrar allmän gudstjänst eller annan
allmän andaktsövning ger tillräckligt
skydd i detta avseende.

Vårt huvudargument är dock att vi
lever i ett land med yttrandefrihet, och
det är ett centralt intresse för samhället
att slå vakt om yttrande- och tryckfrihet.
Endast mycket tungt vägande
skäl bör få medföra inskränkningar i
tryckfriheten. I den fria diskussion som
förekommer inte minst i kulturdebatter
bär vi mer och mer närmat oss vad vi
kallar för det öppna samhället. Det
finns därför inte anledning att inskränka
allmänhetens rätt att få upplysningar
och att deltaga i diskussioner även
på det religiösa området. Detta gäller i
all synnerhet som vår kunskap har vidgats
och vår tolerans ökat genom de
kontakter vi har fått genom våra invandrare,
genom våra massmedier och
genom att vi fått möjlighet till kännedom
om förhållandena på andra kontinenter.
Vi anser därför att tiden nu är
inne att slopa trosfridsparagrafen. Jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
reservation 4 vid punkten D i utskottets
hemställan.

Herr Alexanderson pläderade för reservation
5 och yttrade något om den
centraldirigering som han förmodade
att vi har inom det parti jag har glädjen
att representera. Det är en fullständigt
felaktig föreställning enligt min
mening. I kommittéutlåtandet återfinner
man nästan exakt samma ordalydelse
som i reservationen när det gäller
förslaget om en yttersta gräns för
pornografi.

Herr Martinsson och jag nöjde oss
med att lämna en blank reservation av
den anledningen att vi anser kommitténs
förslag vara mycket logiskt, genomtänkt
och konsekvent till sina verkningar.
Vi utgick ifrån att även filmcensuren
måhända skulle slopas. Vår
uppgift var inte att ta ställning till ett
eventuellt slopande av den, utan att
försöka få lagtexter som vi bedömde
som nödvändiga för att täcka alla medier.

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr 30

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten, m. m.

Jag kan tillägga att för den som inte
bara bär följt pornografins utveckling
bildmässigt utan även sett en lång rad
av de filmer och filmavsnitt som icke
har visats för svenska folket står det
mer och mer klart all någon form av
yttersta gräns måste finnas. Vad som
visas på film har mycket stor genomslagskraft
genom den suggestion som
uppstår genom att film visas i mörker
och man har en kombination av bild
och ljud. I propositionen har det hela
nu begränsats till att gälla pornografi.
Man har där inte tagit med andra framställningsformer
och massmedia. Vi anser
inte att det där är lika angeläget
med en yttersta gräns. Det är emellertid
vår förhoppning att vi får tillfälle
att diskutera frågan om den yttersta
gränsen när filmcensurutredningens
förslag föreligger. Den kan kanske också
komma upp till diskussion i den utredning
om en massmedialag som justitieministern
nyligen har aviserat.
Det bör självklart understrykas att
gränsen måste dras mycket snävt. Det
går inte att precisera den, men i de avsnitt
som propositionen tar upp har vi
inte ansett det nödvändigt med en yttersta
gräns.

Därmed, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan på
samtliga punkter utom under punkten
D, där jag yrkar bifall till reservation
nr 4.

Herr SCHÖTT (m) kort genmäle:

Herr talman! Vid utskottsbehandlingen
gjordes från intet håll gällande
att de i vår partimotion framförda exemplen
på konsekvenserna vid bifall
till propositionen skulle vara felaktiga.
Detta trots att utskottet enligt fröken
Mattson hade god tid på sig för behandling
av alla problem.

Såvitt jag förstår har de av mig anförda
exemplen full täckning. Jag begränsar
mig till att nämna detta, då
flera representanter från moderata
samlingspartiet återfinnes på talarlistan

och närmare kommer att utveckla vår
syn på de mycket väsentliga problem
som vi nu behandlar.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! Jag vill instämma i det
uttalande som herr Schött nyligen gjort
här ifrån talarstolen. Jag kunde över
huvud taget ha nöjt mig med att instämma
i vad herr Schött sagt dels i
sin replik, dels i sitt tidigare anförande.
Något därutöver kanske dock
kan vara tillåtet att säga.

Det är ingen överdrift att påstå —
och det har ju redan framhållits i debatten
— att det är oanständigt av regeringen
att lägga fram ett så stort,
mångsidigt och svårbedömt lagförslag
som detta i riksdagens slutskede under
vårsessionen. Motionstiden utgick den
11 maj, och det har inte funnits tid till
en normal och vanlig behandling av
detta ärende i riksdagen. Detta uttalande
vill jag göra oberoende av vad som
sägs i debatten.

Här har också, som redan nämnts,
framlagts ett uppskovsförslag, undertecknat
av representanter för tre partier.
I konstitutionsutskottet samlade
det förslaget tio röster mot tio, och med
lottens hjälp stannade utskottet för att
ärendet skulle behandlas i vårriksdagen.

Moderata samlingspartiet har i en
partimotion, vilket också redan framhållits,
yrkat avslag på propositionen,
i den händelse inte uppskovsyrkandet
bifölls. Om inte vare sig uppskovsyrkandet
eller yrkandet om avslag blir bifallet
här i kammaren, så kommer jag
att avstå från att rösta i de fortsatta
voteringarna. Jag vill inte vara med
om eller vara inblandad i några andra
beslut i detta ärende.

När det gäller bestämmelserna om
vad som är stadgat om tukt och sedlighet
har man lätt under senare år kunnat
få den uppfattningen att här har
rått fullständig frihet och att någon lagstiftning
inte har förekommit. Att lag -

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten, m. m.

stiftning sätts ur funktion därför att en
utredning arbetar var en nyhet, som
jag inte tidigare hört.

Det kan framhållas att när det nu
förekommit så mycket som det faktiskt
har gjort utanför gällande lagstiftning,
vad skall då inte förekomma efter den
lagstiftning som nu komma skall! Lagförslaget
på detta område ger full frihet
för vilka former som helst av pornografisk
framställning och sadistiska
våldsskildringar. Vad kommer inte att
flytta in i hemmen via TV! Det blir
säkert, man kan befara det, likadant
här som det efter vad vi kan läsa i tidningarna
nu är i vårt grannland Danmark,
där det på enskilt område mot
avgift för publik är tillåtet att visa hur
det går till när våldtäkt förekommer eller
när unga nakna flickor har tidelag
med hundar. Vad det nu kan vara för
njutning för åskådarna med dessa förevisningar.
Låt de nuvarande bestämmelserna
vara kvar; det kanske kan
hålla något borta av sådant elände.

När justitieministern i den kungl.
propositionen framhåller att den frihet
han vill skapa på området tukt och
sedlighet ”är önskvärda inslag i kulturlivet”,
då kan vi inte vara med och
godkänna en sådan uppfattning. Här
skall nu bara vidtagas den åtgärden
att spridning av pornografiska bilder
inte skall vara tillåten, och reklambroschyrer
för pornografiska alster
skall inte få spridas till dem som inte
har beställt dessa alster. Det här föreslagna
förbudet mot spridning av bilder
av detta slag ter sig, såsom Kyrkobröderna
i Stockholms stift har uttalat,
närmast som ett samhälleligt hyckleri,
man skyddar de anständiga medborgarna
men prisger de lättledda, de
psykiskt labila och framför allt de unga
med deras osäkra värderingar och
känslighet för allsköns påverkan, åt
hänsynslösa profitörer ockrande på förråande
sexkult och våldsdyrkan.

Yttrandefrihetskommittén förklarar
sig kunna konstatera att upprepad konsumtion
av pornografiska framställ -

ningar med våldsinslag i vart fall kan
påverka redan etablerade asociala attityder.

Kommittén som utrett dessa frågor
kom med ett förslag, men justitieministern
har här liksom i en del andra
fall gått sin egen väg, och vi får framdeles
se vart den leder.

Här skall även uppmärksammas att
lagrådet har gjort betydande anmärkningar
mot upphävandet av vissa straffbestämmelser
när det gäller tukt och
sedlighet. Straffbestämmelserna skall
sänkas ned till att avse förargelseväckande
beteende med ett högsta straff
på 500 kronor i böter. Lagrådet har
bl. a. sagt: ”Enligt mångas uppfattning
torde de förseelser varom här är fråga
dock vara av betydligt svårare art än
de som i allmänhet straffas som förargelseväckande
beteende.” Vidare uttalar
lagrådet: ”Härtill kommer att det
måste anses vara av värde att de här
ifrågavarande förseelserna alltjämt får
utgöra en särskild brottsgrupp och inte
hänföras till en så allmän och obestämd
grupp som förargelseväckande beteende.
”

När det gäller trosfriden skall det också
bli en ändring, som inte är av något
värde enligt min mening. Även här gäller
det tydligen mera att bryta ner än
att bygga upp. Jag ser helst att det får
vara som det är med nuvarande bestämmelser
om trosfrid och vill inte vara
med om någon ändring. När det gäller
borttagande av nu gällande bestämmelser
om trosfrid tror jag inte att vare sig
någon enskild medborgare eller samhället
i något fall tar skada av de bestämmelser
som nu gäller, och då finns det
ingen anledning att göra någon ändring.

Det har i vår partimotion hävdats att
den svenske medborgare som är medlem
av svenska kyrkan eller av här i riket
verksamt annat kristet trossamfund
inte i fortsättningen får det skydd som
den åtnjuter som t. ex. tillhör en muhammedansk
minoritetsgrupp. En sådan
ordning kan inte vara riktig.

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr 30

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten, m. m.

Nar det gäller skymfande av svensk
eller utländsk rikssymbol skall nu gällande
straffbestämmelser upphävas och
friheten bli mycket större. På senare år
har förekommit ett mycket anmärkningsvärt
handlande när det gällt att
skymfa rikssymboler. Samma är förhållandet
med kränkande av främmande
makts statsöverhuvud. Att röja hort nu
gällande lagstämmelser kan inte vara
den rätta vägen. Det framlagda lagförslaget
i detta fall har utarbetats i justitiedepartementet,
och det har avstyrkts
av ett stort antal remissinstanser.
Förslaget i detta avseende måste
betraktas som en eftergift för en liten
men högröstad grupp i samhället. Skymfande
av rikssymbol betraktas nu som
ett grovt brott och är straffbelagt därefter.

Här finns anledning uppmärksamma
en sak. De gossar som skall få eftergift
när de bränner rikssymboler m. in. är
samma gossar som statsministern kallar
för ”lymlar”. Hur skall det bli med
dessa gossar som bränner rikssymboler,
som hädar, smädar och försöker
bruka våld mot andra länders statschefer
och officiella representanter?
Skall de premieras och belönas med eftergifter
eller skall de betraktas som
”lymlar”? Kommer regeringen också i
fortsättningen att som nu skett tillstyrka
ett strängt straff för äggkastning
som nyligen har skett och kommer att
ske framdeles eller kommer den möjligheten
inte att finnas kvar? Här kan
man tycka, att justitieministern och
statsministern borde ha en del överläggningar
med varandra så att de kunde
komma överens om hur det skall
vara med ”lymlarna” — om dessa skall
vara kvar som lymlar eller inte.

På detta sätt skulle jag kunna gå från
den ena punkten till den andra, men jag
skall inte fortsätta. Jag vill, herr talman,
sluta med att framhålla att om
det blev ett uppskov till hösten med behandlingen
av förslaget eller avslag, så
att vi skulle kunna få ett bättre förslag
att ta ställning till, kommer det inte att

inträffa någon olycka utan detta kommer
enbart att vara av värde.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
i första hand till reservationen 1
och i andra hand till reservationen 2.

Fröken MATTSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet eftersom
jag inte tyckte att det i kammarens
protokoll skulle få stå oemotsagt
att jag påstått att gällande lagstiftning
bryts, om en utredning är på gång.

När jag resonerade om reservationen
1 vid första lagutskottets utlåtande, polemiserade
jag mot moderata samlingspartiets
påståenden att några olägenheter
inte skulle behöva uppstå till följd
av ett uppskov, ty det kommer det verkligen
att göra. De människor som har
en god och bra försörjning genom att
framställa en lång rad av sådana alster,
som herr Sveningsson så detaljerat
skildrat från denna talarstol, har tagit
intryck av de tankegångar som förts
fram av kommittén, tankegångar som
— vilket jag vill påpeka — inte var
helt nya när propositionen skrevs, eftersom
promemorior och delbetänkandet
kommit redan under hösten och
varje intresserad sålunda kunnat ta del
av dem. Lagstiftningen gäller, men geschäftsfolket
har tagit intryck därav.
Skulle vi nu ta ställning för ett avslag,
skulle detta självfallet uppfattas som
om riksdagen tycker att inte bara de
grövsta oarterna bör få tolereras utan
också att vi får en annan utveckling på
detta område.

Jag vill också framhålla att om förslaget
om förbud mot olaga spridning
inte antas, kommer detta att få till
följd att de bilder på tidelag och annat,
som herr Sveningsson berörde, kommer
att bli tillgängliga både för dem som
vill se dem och för dem som vill förskonas
från dem.

Herr SVENINGSSON (m) kort genmäle
:

Herr talman! Fröken Mattson sade i
sitt senaste anförande att lagen gäller.

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten, m. m.

Men folk har ju tagit avstånd därifrån.
Det är kanske på det sättet att folk i
stor utsträckning har tröttnat på den
smörja som trycks och sprids. Men jag
skulle nog vilja fråga: Kan fröken
Mattson svara för och garantera att det
blir mindre av pornografiska skrifter
efter det som nu föreslås och som med
stor sannolikhet kommer att beslutas?

Fröken MATTSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Följden av ett bifall till
moderata samlingspartiets reservation
skulle helt enkelt bli att det skulle finnas
ännu fler pornografiska alster och
bilder, att fritt ställas ut till skyltning.
Resultatet skulle bli rakt motsatt det som
herr Sveningsson tydligen eftersträvar.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! I detta ärende föreligger
en trepartimotion med begäran om
uppskov till hösten av ärendets behandling.
Orsaken är enkel nog. Propositionen
lämnades så sent att konstitutionsutskottet
endast kunnat ge den en ytlig
behandling. Den lämnades, som herr
Sveningsson redan framhållit, den It
maj. Föredragning i ärendet har knappast
kunnat ske. Inga överläggningar i
ordets egentliga mening har ägt rum.
De ställningstaganden som gjorts har företagits
i största hast, och felmarginalen
vid bedömningen av dessa olikartade
och, vilket debatten visat, komplicerade
frågor måste betraktas som mycket
stor.

Brådskan är beklaglig och enligt min
åsikt helt onödig. Jag tror att man överdriver
när man särskilt poängterar värdet
av att de pornografiska bildernas
spridning hejdas. Redan nu ges möjlighet
att ingripa mot grövre slag av pornografisk
bild. Att så inte sker är en
annan sak. Därtill kommer att samtidigt
som man stoppar skyltningen och spridningen
i vissa fall släpper man pornografin
nog så fri. Det finns anledning
befara att vi får se åtskilliga spekula -

tioner i det råa våldet också i fortsättningen.

Dessutom, fröken Mattson, är det
verkligen så mycket vunnet, om man
stoppar skyltningen men inbjuder till
visning av dessa bilder under disken eller
i källare? Den delen av hanteringen
stoppas ju inte. Man tillåter människor
att se pornografiska och råa bilder. Vad
man stoppar är skyltningen och utsändandet
till dem som inte vill ha bilderna.
Jag tror att man här uppmuntrar
till många ljusskygga företeelser.

För egen del tycker jag närmast att
det gör ett patetiskt intryck, när konstitutionsutskottets
majoritet barnafromt
konstaterar att man kan utgå ifrån att
Sveriges Radio inte sänder program av
förråande art och att barnteater ges uteslutande
av kommunalunderstödda institutioner
samt att det får anses osannolikt
att dessa institutioner skulle ge
sig hän åt spekulation i grovt våld eller
olika slags perversitet. Kan utskottet inte
tänka sig att någon företagsam individ
på egen hand finner att det lönar
sig att ge föreställningar som bygger på
spekulation i våld och råheter, när nu
utskottet är så övertygat om att sådant
stoppas i övrigt trots att som bekant
teatrarna skall ha frihet?

Herr talman! Jag skall inte här i detalj
gå in på utskottsutlåtandet. Jag vill
främst understryka det beklagliga i att
man här forcerar fram ett beslut. Som
redan framhållits, kommer ändrade bestämmelser
att gälla också angående demonstrationsrätten
och angående skyddet
av representanter för främmande
makt. I och för sig anser jag att dessa
ändringar skulle kunna vara befogade,
men jag fruktar att forceringen i dagens
aktuella läge kommer att missuppfattas.
Den kan komma att tolkas som en uppmuntran
av dem som ägnar sig åt äggkastning
och liknande fasoner. Vi har
hört statsministerns fördömande och
klara uttalanden, men innan dessa gjordes
hade mycket skett som säkert bibringat
demonstranter av skilda slag intrycket
av att här är det fritt fram.

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr 30

Ang.

Detta intryck kan förstärkas om de
nu får veta att riksdagen i största hast
antar en proposition, som mildrar bestämmelserna.
Åter upprepar jag att jag
i och för sig anser att förslaget är riktigt,
men vi här i huset måste ta hänsyn
till dagens förhållanden och till det aktuella
läge under vilket vi arbetar. Jag
anser det sålunda mycket olyckligt med
en forcering. Ingen kan påstå att det är
en överdrift att tala om en forcering.
Vi har i år haft en ovanligt svår arbetssituation.
Antalet propositioner som har
lämnals efter propositionstidens utgång
har varit större än under de senaste
åren. Bland de propositioner som har
lämnats efter den ordinarie tiden kan
nämnas den proposition som i går behandlades
om länsförvaltningen samt
dagens ärende, alltså två stora ärenden
som har forcerats fram. Sammanlagt har
— vilket framgår av det diagram som
jag här visar i kammarens TV-apparater
-— 28 propositioner lämnats för sent.

I veckan kring sista propositionsdagen
lämnades 27 propositioner. Endast 1967,
då vi också hade debatt i detta ärende,
lämnades fler propositioner under samma
vecka, nämligen 32.

Propositioner och skrivelser som anmälts
i kammaren efter ”sista propositionsdag”
under april månad.

Rnlal

Det är, herr talman, framför allt de
28 försenade propositionerna som försvårar
arbetet för riksdagens ledamöter
och — låt oss inte glömma det -— för
riksdagens personal. Inte minst den se -

en utvidgning av yttrandefriheten, m. m.
nare har försatts i en mycket besvärlig
situation. Regeringen kan ju tycka att
den har makten och stödet från majoriteten
här i huset. Men är det verkligen
nödvändigt att så påtagligt som nu visa
riksdagen hur ringa inflytande och betydelse
den har.

Herr talman! Jag kommer att i första
hand yrka bifall till reservation 1 vid
konstitutionsutskottets utlåtande nr 39.

Häri instämde herr Pettersson, Harald,
(ep).

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! I dagens tidningar står
att läsa ett uttalande av statsrådet Lidbom
som gjordes i Sveriges Radio i går.
Statsrådet sade där att vi är angelägna
om att slå vakt om demonstrationsrätten,
demokratins spelregler och arbetsmetoder
samt att strikt iaktta våra internationella
förbindelser. Det låter ju
bra, och det framgår att uttalandet görs
i samband med den straffskärpningsparagraf
som enligt direktiven skall användas
efter händelserna i Glanshammar.

Förargligt är emellertid att detta uttalande
till dagen sammanfaller med en
situation då regeringen har en proposition
under behandling i riksdagen, enligt
vilken flaggbränning i fortsättningen
inte blir föremål för särskilt straff
och demonstrationerna får ökad användbarhet
så till vida att även mot demonstration,
som syftar till fortsatt lagstridigt
förfarande eller vid vilken förekommer
något som strider mot lag, inte
något ingripande får ske. Jag tycker att
det är ett förargligt sammanträffande,
och jag tror att regeringen är lika generad
som vi andra över detta sammanträffande.
Det förefaller emellertid som
om regeringen har haft tillfälle att överväga
om man inte hade kunnat undvika
detta genom någon enkel anordning.

Här har av flera talare påpekats hur
första lagutskottet fått forcera behandlingen
av detta ärende. A andra sidan
har fröken Mattson sagt att det har varit
gott om tid för behandlingen i lag -

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten,
utskottet och att mera tid kunnat ägnas
åt den här lagen än åt lagen om mönsterskydd.
Ja, jag behöver inte jämföra
de båda lagarna: Vilken lag ingriper
mest i de enskilda medborgarnas liv
och leverne — lagen om mönsterskydd
eller den lag vi nu behandlar? Hur
ringa föredragningen måste ha varit i
första lagutskottet framgår tyvärr, fröken
Mattson, inte minst av fröken Mattsons
inlägg i de rent juridiska delarna.
Jag skall närmare återkomma till detta
om en stund.

Det är mig obegripligt att inte riksdagsmajoriteten
vill ha ett uppskov till
höstriksdagen, då det skulle finnas tid
för överväganden och ny motionstid
skulle stå till buds.

I första hand ber jag att få yrka bifall
till yrkandet om uppskov med behandlingen
av propositionen till höstriksdagen.
I andra hand yrkar jag avslag
på propositionen och framläggande
av förslag om ny lag, eftersom det
finns så många brister i denna lagstiftning
att det iir rätt genant för Sveriges
riksdag att anta den i nuvarande form.

Jag skall, herr justitieminister, foga
ett nytt argument till diskussionen.

I Danmark, som i denna debatt har
åberopats, är en omsvängning i någon
mån tydligen på väg. Jag vet inte om
justitieministern har haft tillfälle att
följa vad som har skett i Danmark under
den sista veckan. I så fall har justitieministern
observerat att hans danske
kollega, herr Thestrup, har beordrat ingående
razzior på en rad lokaler i Köpenhamn
sedan förhållandena blivit
olidliga genom de formellt enskilda
men i realiteten offentliga tillställningar
med sadistiska inslag, våldsinslag
och annat som jag här inte skall exemplifiera
som där förekommit. Det är så
dags nu att göra sådana razzior sedan
man skapat en lag som möjliggjort företeelser
av det här slaget. Justitieminister
Geijer kan komma i samma situation
om hans lag antas i dag. Den danske
justitieministern har förklarat som ett
motiv för sitt ingripande att man inte

m. m.

skall förtjäna pengar på att utnyttja
erotiken. Vad är det som denna proposition
ger spelrum för om inte för
spekulatörer och profitörer i erotiskt,
sadistiskt eller annat liknande intresse?

Nu har fröken Mattson sagt att ett
uppskov skulle kunna få allvarliga följder.
Vilka allvarliga följder? Hon säger
att i så fall skulle man kunna skicka
på ungdomarna skrifter av pornografiskt
slag. Man skulle över huvud taget
råka ut för mycket allvarliga ting. Men,
fröken Mattson, det är faktiskt så att vi
har ett lagrum i brottsbalken som heter
16: 12, som innehåller förbud mot att
bland barn och ungdom sprida skrift
eller bild som genom sitt innehåll kan
verka förråande eller eljest medföra
allvarlig fara för de ungas sedliga fostran.
Den kallas paragrafen om förledande
av ungdom. Den finns i vår rätt och
skall användas. Om den inte används,
är det myndigheterna som är slappa
och slarviga och inte lagstiftaren, i detta
fall de som gjorde brottsbalken.

Fröken Mattson säger: Tänk på dessa
bilder som skulle visas, om vi inte tar
den här lagen. Ja, jag undrar om det
kan bli så mycket värre än vad det är.
Men varför är det då så illa? Jo, därför
att man inte har använt brottsbalkens
16: 11: ”Sårar någon tukt och sedlighet
genom framställning i skrift eller bild
eller genom att saluhålla, förevisa eller
annorledes sprida skrift eller bild, dömes
för sårande av tukt och sedlic/het
till böter eller fängelse i högst sex månader.
” Där finns paragrafen — det är
bara att använda den. Om man nu säger
att juryn här och var frikänt så är det
väl riktigt, men det beror naturligtvis
på att man har varit slapp tidigare när
det gäller åtalsvapnet — gett upp efter
ett och annat jurvutslag i stället för att
gå vidare till högre instans. Det kan ju
hända att utvecklingen hade blivit sådan
att rättspraxis mera hade sneglat
åt Vänersborg än åt Stockholm, hur genant
det än måste vara för stockholmare
att höra sådant.

Nu har det blivit bättre, säger frö -

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr 30

Ang. fn utvidgning av yttrandefriheten, m. m.

ken Mattson — och jag vet inte vad
hon stöder det på — därför att kommittén
varit i verksamhet och Pressbyråns
rådgivande nämnd finns. Pressbyråns
rådgivande nämnd fyllde en stor
mission för några år sedan, men för
närvarande har den mycket ringa verksamhet.
Kommitténs blotta existens har
väl snarare ökat intensiteten i den
tryckta framställningen, om man nu har
befarat att kommitténs verksamhet
skulle leda till några åtgärder, vilket
man inte haft skäl att göra. Det var i
så fall obefogade farhågor.

Jag har alltså svårt att fatta att det
skulle få allvarliga konsekvenser om vi
inte antar propositionen. Kunde ett avslag
på propositionen få den följden
att myndigheterna använde de lagregler
som finns, satte dem i kraft, vore ett
avslag även ur den synpunkten nyttigt.
Det har blivit tomma paragrafer i vår
brottsbalk, därför att åtalsmyndigheterna
inte har begagnat de resurser
som stått till buds och därför att ett och
annat juryutslag blivit mindre lyckat.

Vidare säger fröken Mattson att uppgifterna
i motionen är felaktiga på en
punkt, nämligen frågan huruvida offentliga
samlag skall bli ansedda som
förargelseväckande beteende eller komma
under annan paragraf. Då råkar
hon ut för malören att åberopa 6 § 6
kap. i brottsbalken, som handlar om
otuktigt beteende, och säger att den
kan bli tillämplig i sådana fall. Det är
alldeles fel, fröken Mattson. Hurudan
har föredragningen i lagutskottet varit
om fröken Mattson fått den uppfattningen?
6 § 6 kap. riktar sig mot viss
person, vilket är något helt annat. Om
fröken Mattson inte tror mig, så slå upp
vad lagrådet skriver i denna del. På sidan
102 polemiserar lagrådet mot att
företeelser av denna art ur straffsynpunkt
endast anses som förargelseväckande
beteende.

Fröken Mattson säger vidare, och det
står en underlig antydan om det också
i propositionen, att beträffande föreställningar
kommer allmänheten att få

klart för sig vad för slags föreställningar
det rör sig om i varje särskilt fall.
Jag vet inte alls om det kommer att bli
så. Det finns ingen föreskrift om varudeklaration.
Jag kan i varje fall inte
finna någon. Varifrån får justitieministern
det? Inte åligger det förevisare av
föreställningar i parker, på teaterbåtar
och andra platser att i förväg omtala
pjäsens innehåll och karaktär. Det kan
jag inte finna! Jo, i TV skall det vara
så, säger man. Det finns ett önskemål
om att föreställningens karaktär skall
tillkännages när det gäller TV. Dessutom
har man avtalet med statsmakterna
att bygga på. Avtalet med statsmakterna
innehåller inte några regler i detta
avseende. Givetvis kan sådana regler införas,
men det blir nog ganska svårt att
genomföra dem. Sveriges Radio bör
nämligen, i likhet med Svenska filminstitutet
— inom parentes hade jag aldrig
trott att Harry Sclieins värderingar
skulle bli gängse i svensk lag — till dem
som vill ha full frihet i detta avseende.
Dessutom finns televisionen i hemmen.
Man behöver inte höra på annonseringen
av ett program för att slå på apparaten.
Man kommer in i ett program och
därmed faller justitieministerns resonemang
i fråga om televisionen.

Det finns ingen konsekvens i denna
proposition. Filmcensurutredningen är
ute på remiss. Den bygger på principen
om en yttre gräns. Här finns ingen
gräns. Det är fritt fram, även för sadism
inför publik vid enskild föreställning
eller utan publik; här är fritt fram
för perversiteter; här är fritt fram för
åtskilliga ting. Samtidigt meddelas att
justitieministern förbereder en ny utredning
om vad som kan kallas en allmän
frihetsförordning för massmedia.
Men man föregriper ju en sådan genom
dagens steg, genom att man binder sig
på vissa områden, t. ex. teatern. Klokt
nog tycks man inte ha tagit med den i
de avsedda direktiven för utredningen.

Jag nödgas konstatera att justitieministern
— och det är inte första gången
under denna riksdag — har gått ifrån

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten,
ett med omsorg framlagt sakkunnigutlåtande.
Han bär lämnat kommitténs
förslag i viktiga delar åt dess öde. Han
har gått emot lagrådet, och det är inte
heller första gången. Det skall inte vara
någon regel att en justitieminister skall
följa lagrådet i alla delar, men i så väsentliga
ting som lagstiftning av denna
art hade han gjort klokt i att lyssna på
lagrådet.

Nu står vi inför en ny lagstiftning
med bestämmelser som — det är jag
övertygad om — inte har resonans
bland stora delar av Sveriges folk. Det
är ganska betänkligt när sådant sker i
en lagstiftning. Jag håller gärna med
om vad som sagts om att det här har
skett en utveckling, en frigörelse från
många fördomar, många tidigare bindande,
låt mig även säga alltför bindande,
normer i åtskilliga sammanhang.
Det är en frigörelseprocess som pågår.
Men om den drivs för långt finns alltid
risk för att det blir ett bakslag, en s. k.
backlash, en återgång till alltför hårda
och strama metoder, med andra ord en
ny lagstiftning av helt annat innehåll
och kanske i sitt slag av nära nog lika
osympatisk art som detta lagförslag.

Det finns också, herr talman, en annan
synpunkt på denna proposition,
nämligen att det til syvende og sidst är
fråga om stil och god smak i samhället
och — låt mig säga utan att reta upp
någon bland damerna i kammaren —
om skydd åt kvinnor, som enligt vad
erfarenheten visar oftast blir de mest
exploaterade i händelse av den frihet
och den lössläppthet som vi kunnat se
på många håll utomlands. Det är just
vad som brister i stil och smak som jag
särskilt reagerar inför, eftersom ett kultursamhälle,
ett samhälle som är präglat
av humanism och förståelse, måste
ha som en av de första plikterna att
värna om stil och smak människorna
emellan.

Fröken MATTSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hernelius tycks
mer och mer ha antagit rollen som lä -

m. m.

rare i juridik och tryckfrihet. Vi är väl
inte riktigt säkra på att den lektion i
tryckfrihet han gav oss i går var den
alldeles riktiga. Jag skall inte nu gå in
på hans hänvisningar till olika juridiska
paragrafer; jag skall noggrant
kolla vad han sagt. Men jag tycker att
syftet med hans anförande ändå nådde
vad vi i vårt kommittéarbete har kallat
den yttersta gränsen.

Jag nämnde inte Danmark, herr Hernelius.
Jag vill minnas att det var herr
Alexanderson som gjorde det. Till skillnad
mot förhållandena i Danmark föreslår
vi inte att det här skall bli fritt fram.
Jag har tryckt mycket på — liksom
vi har gjort i utskottet — att det är angeläget
med ett förbud mot spridning
av pornografiska alster. Om vi inte tar
denna proposition nu så kan ikraftträdandet
ske tidigast 1974, eftersom det
måste bli en ändring av tryckfrihetsförordningen
jämte brottsbalken. Detta
förbud mot spridning kan i alla fall få
följden att vårt samhälle hålls snyggt.
Det är det som Pressbyråns rådgivande
nämnd för en del år sedan lyckades vinna
gehör för, nämligen att man inte
skulle skylta med vilka alster som helst.
Det är väl också dessa tankegångar som
har gjort att vi inte har mer skyltning
av en viss karaktär i specialaffärerna i
dag. Å andra sidan kan detta självfallet
sägas vara ett något viktorianskt
drag i ett samhälle, men det är ett
snygghetskrav, och det finns vissa begränsningar
just genom detta spridningsförbud.

Jag vill också peka på att vi har möjligheter
att komma till rätta med flaggbränningar
och demonstrationer även
med den lagändring som nu föreslås.
Genom att man tar bort vissa brottsrubriker
avhänder man sig icke alla
möjligheter. Det som herr Hernelius talade
framför allt om beträffande demonstrationer
och en del demonstranter
är i stor utsträckning också en uppfostringsfråga.

Kan man vara säker på att alla vet att
diplomater har immunitet? Kan man

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr .10

Ang.

vara säker på att alla vet gränserna för
demonstrationer — vilka möjligheter
man har att i demokratisk ordning demonstrera
oeli att framföra sina synpunkter?
Detta iir i mycket hög grad
uppfostringsfrågor. Samhället liar ocli
kommer att ha möjligheter att komma
till rätta med de avarter som vi har sett
ganska många exempel på under de senare
åren.

Herr HERNELIUS (in) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Mattson anmälde
missnöje med att jag enligt vad hon
uppgav ägnat mig åt lärarverksamhet i
fråga om tryckfrihetsförordning och
lagstiftning i denna kammare både i
går och i dag. Fröken Mattson! Ingen
skulle vara gladare än jag om jag slapp
att lämna upplysningar om innehållet i
tryckfrihetsförordningen och gällande
lag såväl till regeringens ledamöter, såsom
i går, som till ledamöter i första
lagutskottet, såsom i dag. Jag skall lägga
ner denna verksamhet på sekunden
i det ögonblick det inte finns behov av
den. Men uppenbarligen finns det ett
behov av vissa påpekanden om ganska
elementära ting i tryckfrihetsförordningen
och gällande lag i debatter som
denna.

Fröken Mattson åberopade än en gång
Pressbyråns rådgivande nämnd. Jag
vill fråga: Är fröken Mattson nöjd med
läget i Sverige i dag? Är det så ställt att
vi kan vara belåtna? Då hjälper det
knappast om vi inför någon sorts skyltningsregel,
enligt vilken det skall ligga
en lapp över ett magasin som finns i
fönstret. Det har i varje fall inte hjälpt
särskilt mycket i Danmark, där samma
regel gäller, och inte heller i Förenta
staterna, där den regeln nu också införts.

Fröken Mattson hänvisade till att då
det tar sin tid att ändra tryckfrihetsförordningen,
tar det någon tid innan de
nya bestämmelserna kan träda i kraft i
full utsträckning, i vad det gäller tryckt
skrift. Låt oss då, fröken Mattson, ge -

2!)

en utvidgning av yttrandefriheten, m. m.
mensamt verka för att vi till dess använder
16 kap. med de paragrafer som
där finns — vapen som i dag ligger rostiga
men som mycket väl kan tas till
bruk.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag tillhör varken första
lagutskottet eller konstitutionsutskottet
och gör inte anspråk på någon särskild
sakkunskap i flertalet av de frågor som
behandlas i föreliggande utlåtande.

På en punkt kan det dock tänkas att
jag har möjlighet att lämna ett självständigt
bidrag till debatten, och det
gäller bedömningen av behovet av en
särskild lagbestämmelse om trosfrid,
mot bakgrund av de bestämmelser som
föreligger på andra områden. Från socialdemokratisk
sida har hänvisats till
den lag om olaga diskriminering som
antogs av kammaren häromdagen och
som bl. a. också riktar sig mot hets mot
folkgrupp med viss trosbekännelse.
Från opponenternas sida invändes då
två ting: för det första att skyddet här
bör gälla icke endast en grupp utan
även enskilda, och för det andra — och
kanske ännu mera förvånande — att
denna lag skulle ge ett starkare skydd,
exempelvis åt en muhammedansk minoritet
än åt medlemmar av ett svenskt
trossamfund. Som ledamot av den utredning
som låg bakom detta förslag
måste jag uttrycka min förvåning över
båda dessa tolkningar.

Vad först gäller försöket att göra
skillnader mellan enskilda och grupper
i detta sammanhang undrar jag hur opponenterna
egentligen har tänkt sig
detta. Om man fäller antisemitiska uttalanden,
riktade mot en enskild jude,
så gör man det uppenbarligen mot honom
i hans egenskap av medlem av en
folkgrupp, och sådana handlingar bör
— om de är tillräckligt grova — kunna
dömas i enlighet med paragraferna om
hets mot folkgrupp. Om man på liknande
sätt riktar angrepp mot medlem av
ett bestämt trossamfund eller en be -

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten, m.
stämd religion, så gäller det rimligen
också dennes egenskap av anhängare
till denna speciella religion eller denna
speciella religiösa åskådning. Det är
utomordentligt svårt att inse att det i
realiteten kan bli fråga om några skillnader.
I själva verket innebär den nya
lagen ett förstärkt skydd även för anhängare
av olika trosbekännelser.

Det framhölls i debatten i går att uttrycket
missaktning i viss mån går
längre än uttrycken hot eller smädelse.
Vidare kan det noteras att medan den
nuvarande paragrafen endast gällt angrepp
som framförts offentligen så blir
det nu fråga om spridning bland allmänheten.
Med andra ord har vi här
förstärkt skyddet även för religiösa
grupper, och mot den bakgrunden är
det mycket svårt att inse att man därutöver
skall behöva behålla den särskilda
bestämmelsen om trosfrid.

Jag skall inte blanda mig i debatten
om spridning av pornografiska alster
och våldsskildringar i annan mån än att
det förefaller mig som om detta i stor
utsträckning är en strid om påvens
skägg. Vi har i dag en stor faktisk frihet
i fråga om spridning av pornografiska
alster, och vi kommer även efter
att ha godtagit de ändringar som första
lagutskottet och konstitutionsutskottet
föreslår att ha en betydande frihet.

Men är egentligen pornografin så intressant
i detta sammanhang? För mig
framstår frågan om våldsskildringar
som väsentligt allvarligare. Där har fröken
Mattson redan hänvisat till den
spärr mot våldsskildringar i TV, som
redan existerar, och man kunde möjligen
tänka sig att denna spärr utnyttjas
litet mera energiskt. Vi kan väl också
räkna med att statsmakterna skall visa
tillräcklig varsamhet när det gäller bedömningen
av våldsskildringar i film.
Jag vill gärna deklarera att jag tillhör
dem som har allvarliga betänkligheter
mot kommittéförslaget om filmcensurens
avskaffande, en fråga som vi inte
i dag skall behandla. Jag vet att det
finns delade meningar bland socialde -

mokrater i den frågan, och det kan ju
vara ett tecken på att vi inte är fullt
så likriktade och centraldirigerade som
det påstås från visst håll.

På en punkt i utskottets utlåtande intar
jag en ståndpunkt som kanske avviker
något från både majoritetens och
reservanternas. Det gäller frågan om
behovet av särskilda bestämmelser mot
flaggbränning. Jag har ingenting emot
majoritetens förslag att man här skall
kunna nöja sig med existerande bestämmelser
om förargelseväckande beteende.
Det kan väl inte hjälpas att om
polisen skall anse sig förpliktad att ingripa
varje gång tonåringar bränner
amerikanska pappersflaggor så drar
man lätt ett löje över hela problemet.
Det innebär väl också att polisen
tvingas ägna sig åt uppgifter som inte
tillhör de mest angelägna.

Men när utskottsmajoriteten uttalai
att genom framför allt den påtagliga
förskjutning av värderingarna från nationalism
till internationalism som
skett under senare tid de skäl som kan
åberopas för att motivera straff för exempelvis
flaggbränningar försvagats,
då måste jag fråga: Vad är internationalism
om inte förmåga till inlevelse
i andra folks attityder och reaktionssätt? Vi

är en gammal nation, vi är en
aning världsvisa och börjar kanske lära
oss litet grand att inte ta oss själva
alltför mycket på allvar. Det är väl
troligt att en svensk flagga i dag hos de
flesta inte väcker så stor rörelse som
låt oss säga för exempelvis 50 år sedan.
Men jag har alltför ofta upplevt det
sammanbitna allvar med vilket representanter
för nya stater samlas kring
sina nationella symboler för att få lust
att se nedlåtande på deras känslighet
och kanske rent av deras stingslighet
vid angrepp på dessa symboler.

Vi är vana att fördöma nationalism
och vi kan göra det med rätt. Men vi
kan ha skäl att komma ihåg att nationalism
eller i varje fall en strävan att
utveckla en nationalkänsla på många

Torsdagen den 28 mai 1970

Nr 30

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten, m. m.

håll i dagens värld är en progressiv
strävan i den meningen att man försöker
förmå människorna att uppleva sig
mindre som medlemmar av eu stam
eller en region och mera som medlemmar
av en nation. Skapandet av denna
nationskänsla är i sin tur en viktig
förutsättning för dessa folks politiska,
ekonomiska och .sociala utveckling. Jag
tror därför att man bör se litet mer
varsamt på problemet med flaggbränningar
än vad som är vanligt i debatten.
Jag har som sagt inga invändningar
mot utskottets förslag, men jag förutsätter
att möjligheten att ingripa mot
förargelseväckande beteende i detta
sammanhang anlitas i all den utsträckning
som krävs och är motiverad utifrån
ett internationalistiskt synsätt.

Justitieministern föreslår på grundval
av en promemoria att de bestämmelser
om straffskärpning vid ärekränkning
av främmande makts statsöverhuvud
som nu finns i 19 kap. 11 §
brottsbalken skall ändras.

Låt mig här komma med en liten historik.
Det började med att konstitutionsutskottet
vid 1964 års riksdag avstyrkte
ett förslag av den dåvarande
justitieministern om att utsträcka skyddet
i tryckfrihetsförordningen för
främmande statsöverhuvuden till att
även gälla regeringsledamöter.

Utskottet ansåg att tryckfrihetsförordningen
inte borde innehålla ett stadgande
avsett att skydda statsöverhuvud
eller regeringsmedlem i främmande
makt mot smädliga eller kränkande angrepp.
De allmänna bestämmelserna om
ärekränkning borde lämna tillräckligt
skydd. Även det särskilda skyddet för
främmande staters representanter här
i riket mot angrepp i tryckta skrifter
ansågs överflödigt. I riksdagen var en
övervägande majoritet av samma mening.

I konsekvens med 1964 års riksdags
ställningstagande väcktes 1966 motioner
i båda kamrarna med yrkande att
brottsbalkens 19 kap. 11 § måtte underkastas
omarbetning i syfte att

bringas i närmare överensstämmelse
med 1964 års riksdags principuttalande
vid behandlingen av föreslagen ändring
i tryckfrihetsförordningen. Syftet med
motionen var i första hand att undanröja
särskilda hinder för skarp kritik
mot främmande statsöverhuvuden som
inte vistas här i riket. Motionärerna
fann det stötande att ärekränkning i
tryckt skrift skulle behandlas mildare
än motsvarande ärekränkning i andra
former, t. ex. vid teaterföreställningar
eller demonstrationer.

Första lagutskottet ställde sig helt
oförstående till motionen. I sitt kortfattade
utlåtande förklarade utskottet att
medan ändringen av TF uppenbarligen
avsåg att värna om den fria yttrandeoch
kritikrätten i tryckt skrift, så skulle
motionärernas yrkande innebära att
man tog bort möjligheten till straffhöjning
för vissa gärningar vilka framstår
som direkt förkastliga. Utskottet bortsåg
med andra ord från att motionärerna
endast begärt omarbetning av paragrafen.
Bara en enda ledamot av utskottet
reserverade sig, nämligen fröken
Mattson, som också var motionär.

Utskottets utlåtande blev föremål för
skarp kritik i pressen och i riksdagen.

I första kammarens debatt framhöll fröken
Mattson att motionärerna inte haft
för avsikt att helt ta bort straffansvar
t. ex. för den som tränger in på en främmande
ambassad och missfirmar landets
representant. I andra kammaren framhöll
jag som motionär att vi självfallet
var angelägna om att bevara det allmänna
skyddet på olika områden för
diplomater. Utskottets dåvarande ordförande
hänvisade i andra kammarens
debatt bl. a. till folkrättens regler och
gjorde också det rätt märkliga uttalandet,
att ”pressen har en privilegierad
ställning, och det är den vi alla värnar
om”.

Utskottets förslag antogs i första kammaren
med 62 röster mot 46 och i andra
kammaren med 113 röster mot 90 och

II nedlagda. Inom minoriteten återfanns
huvuddelen av den socialdemo -

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten,
kratiska riksdagsgruppen och delar av
folkpartiet och centern, medan den dåvarande
högern kompakt stödde majoriteten.
Jag har med intresse noterat att
herr Lidgard, som häromdagen varnade
för lagtexter som kunde uppmuntra
stingsliga staters påtryckningar, den
gången tillhörde majoriteten.

Motionärerna återkom i januari 1969
med yrkande om översyn av 19 kap.
11 § brottsbalken i vad avser grov ärekränkning
av främmande statsöverhuvud
som ej uppehåller sig här i riket, i
syfte att bringa lagrummet i närmare
överensstämmelse med 1964 års riksdags
principuttalande vid behandlingen
av föreslagen ändring i tryckfrihetsförordningen.
Denna gång utsändes motionen
på remiss. Dess yrkande tillstyrktes
av justitiekanslern, rikspolisstyrelsen,
riksåklagaren och Svea hovrätt.
Utskottsbehandlingen uppsköts
emellertid till höstriksdagen.

Den 21 oktober 1969 framlade justitiedepartementet
sin promemoria med
det förslag som jag tidigare nämnt. Den
28 oktober yrkade första lagutskottet
med anledning därav att motionen inte
skulle föranleda någon åtgärd.

Jag kan naturligtvis bara känna en
stilla tacksamhet över att justitieministern
nu har framlagt ett förslag som
helt och hållet överensstämmer med
motionsvrkandet år 1966 och rent av
går en aning längre än yrkandet 1969.
Justitieministern konstaterar i det sammanhanget
att det inte föreligger några
folkrättsliga skäl att behålla den nuvarande
bestämmelsen. Praktiskt taget alla
remissinstanser har godtagit förslaget.
Jag vill inte strö salt i utskottets
sår, men det kan förstås vara en god
idé att ibland skicka ut motioner på remiss
innan man bestämmer sig för att
avstyrka dem.

En framstående ledamot av denna
kammare har i ett uttalande i en av
onsdagens tidningar såvitt man kan bedöma
velat kritisera justitieministerns
förslag på denna punkt. Tidningens

m. m.

fråga och vederbörande ledamots svar
har följande lydelse:

”Fråga: Anser ni att regeringen bör
ingripa hårdare mot demonstranter som
försöker använda våld?

Svar: Ja. Det finns ju möjlighet att
åtala dem. Det vore oklokt att uppmjuka
demonstrationsbestämmelserna i enlighet
med den proposition som ligger
på riksdagens bord.”

Herr talman! Detta uttalande bör inte
stå oemotsagt och okommenterat. Det
framgår alldeles klart av propositionen
att den möjlighet till straffskärpning
vid våldshandlingar mot främmande
diplomater som noterats i dagens tidningar
ingalunda berörs av det föreliggande
förslaget. Jag kan hänvisa till sidan
20 i första lagutskottets utlåtande
där man refererar justitieministerns
uttalande om att de brott som straffskärpningsregeln
i 19 kap. 11 § kommer
att avse efter ett genomförande av promemoriaförslaget
är av annan karaktär
än ärekränkningsbrotten. Det är här
inte fråga om brott mot yttrandefriheten,
och det kan alltså inte föreligga någon
sådan diskrepans mellan de allmänna
straffbestämmelserna och de
trvckfrihetsrättsliga reglerna som vid
ärekränkningsbrotten. När det som här
gäller angrepp på statsöverhuvudets eller
representantens fysiska person eller
på beskicknings egendom har en straffskärpningsregel
enligt justitieministerns
mening ett större berättigande än när
det är fråga om ärekränkning.

Möjlighet föreligger ju att den framstående
ledamot, vars yttrande jag citerat,
inte närmare satt sig in i det förslag
som här avses. På annat sätt är det
svårt att förklara hans sammanblandning
av å ena sidan demonstrationsrätten
och möjligheten att vid demonstrationer
uttala fräna omdömen om t. ex.
president Nixon utan att för den skull
riskera straffskärpning och å andra sidan
försök att använda våld mot främmande
stats representant här i riket.
Fn sådan sammanblandning är just vad

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr 30

Ang

fanatikerna ocli våldsverkarna önskar.
Om man ingriper mot äggkastning ocli
liknande handlingar påstår de att demonstrationsrätten
är i fara. Att indirekt
ansluta sig till deras argumentering
skulle vara uttryck för förblindelse.
Ambassadör Holland har inte gjort
ett sådant misstag. Han har uttryckligen
accepterat fredliga demonstrationer
och opinionsyttringar men energiskt
vänt sig mot våldshandlingar. Där
drar han gränsen, och där bör också
svensk lagstiftning dra gränsen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan med undantag
av punkten D där jag yrkar bifall
till reservationen av herr Svedberg
m. fl.

Herr ALEXANDERSON (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill ta upp något av
det herr Björk började sitt anförande
med, nämligen frågan om trosfridsparagrafen
och den parallell mellan rasdiskrimineringen
och trosfriden som
har gjorts här tidigare.

Naturligtvis är det ett mycket förenklat
sätt att beskriva situationen om man
påpekar att det i det ena fallet är en
folkgrupp och i det andra fallet är enskilda
individer som är föremål för den
brottsliga gärningen. I själva verket är
gärningsbeskrivningarna långt ifrån
identiska. Det är därför inte så att
straffbestämmelserna om hets mot folkgrupp
kan ersätta trosfridsparagrafen
som nu föreslås upphävd. Man behöver
bara läsa den gärningsbeskrivning som
föreslås: ”Den som i strid mot rätten
till religionsfrihet offentligen skymfar
sådant som enligt annans trosuppfattning
hålles heligt, dömes” etc. Det är ju
uppenbart att detta innefattar åtskilligt
som inte innebär vare sig hot, förtal,
smädelse eller missaktning beträffande
de ifrågavarande trosbekännarna. Vad
som här skyddas är de enskilda individernas
känslor, och jag tycker att det
kan finnas skäl för att göra det.

3 Första kammarens protokoll 1970. Nr 30

en utvidgning av yttrandefriheten, m. m.

I ett annat avseende skall jag emellertid
gärna instämma i vad herr Björk säger.
Det är fråga om den motivering i
propositionen och i utskottsutlåtandet
beträffande skymfandet av rikssymbol
i vilken det talas om internationalismen
som har efterträtt nationalismen. Det
är inte bara så, som herr Björk påpekade,
alt internationalismen rimligen också
bör kräva att man respekterar andra
nationers känslor och synpunkter. Jag
vill även påstå att internationalismen
tyvärr ännu inte har nått den omfattningen
att den på något sätt undanskymmer
det faktum att de skilda nationerna
dock är de som är de tongivande
i förhållandet mellan folken.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Några talare i denna
debatt har påtalat den korta tid som
utskottet haft att behandla föreliggande
proposition, och jag kan givetvis
hålla med om att arbetsbelastningen i
riksdagen under slutskedet varje år innebär
en mycket hård påfrestning på
riksdagens ledamöter. Men jag tycker
ändå att det exempel som man här har
valt för den årligen återkommande anklagelsen
mot regeringen för att propositionerna
framläggs alltför sent inte
precis är det allra lämpligaste. Fröken
Mattson har ju här nämnt mönsterskyddslagen,
och det är ju lätt att nämna
andra propositioner som berör tekniska
ämnen. I detta fall kan det givetvis
föreligga svårigheter för de riksdagsmän
som inte sysslar med dessa
problem att plötsligt på relativt kort
tid tvingas att sätta sig in i frågorna
och att ta ställning. Men i detta fall bör
det väl ändå sägas att det har pågått en
debatt i månader. Det har ställts frågor
i riksdagen och det gäller problem som
i varje fall för de allra flesta är av den
naturen att de varit föremål för ingående
diskussioner. Även om tiden har
varit kort tycker jag att man här försöker
överdriva svårigheterna när det

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten, m. m.

gäller att ta ställning till det framförda
förslaget.

Herr talman! Med utgångspunkt från
värdet av en i princip oinskränkt yttrande-
och tryckfrihet föreslås nu ändrad
lagstiftning beträffande yttrandefrihet
vid demonstrationer, brott mot
trosfrid och pornografiska framställningar.
Det är väsentligt att ha detta
som utgångspunkt i denna debatt och
att inte glömma bort att grunden ju är
den rätt att fritt ge uttryck för sin
åsikt i skrift och på annat sätt och att
öppet kritisera och debattera som enligt
vad vi alla är överens om är av ett
grundläggande värde i dagens samhälle.
Vi är också överens om att denna
rättighet i princip inte får inskränkas
annat än när inskränkningen framstår
som nödvändig av hänsyn till andra
viktiga allmänna eller enskilda intressen
som inte går att förena med en absolut
yttrandefrihet. Avvägningen av
denna gräns är givetvis det som vållar
strid, som är kontroversiellt och där
olika uppfattningar finns inom olika
grupper i samhället. Framför allt sker
där kontinuerligt en förskjutning i den
allmänna opinionen.

Propositionen innebär bl. a. ändringar
i tryckfrihetsförordningen. Jag vill
understryka vad fröken Mattson som
talesman för utskottsmajoriteten har
framhållit, nämligen att med hänsyn till
den ordning som gäller för ändring av
grundlag måste förslaget till ändring
av tryckfrihetsförordningen behandlas
av riksdagen nu under vårsessionen,
om vi skall kunna få den att träda i
kraft nästa år. Det finns ett nära samband
mellan flera av de föreslagna
brottsbalksändringarna och ändringarna
i tryckfrihetsförordningen som gör
att brottsbalksändringarna bör genomföras
endast under förutsättning att
tryckfrihetsförordningen ändras. I ett
fall är ändring av tryckfrihetsförordningen
en förutsättning för att brottsbalksändringen
skall kunna göras. Jag
syftar på förbudet mot spridning av
pornografiska bilder.

Från borgerligt håll har i reservationer
och här i kammaren hemställts att
behandlingen av propositionen skall
uppskjutas till höstriksdagen. Som majoriteten
i de båda utskotten har framhållit
skulle det betyda att förslaget till
ändring i tryckfrihetsförordningen inte
skulla kunna träda i kraft förrän tidigast
år 1974. Jag vill understryka att
jag anser att ett sådant uppskov skulle
vara synnerligen olämpligt, främst med
hänsyn till att det innebär att förbudet
mot spridning av pornografiska
bilder inte kan införas förrän om fyra
år. Enligt min mening är det angeläget
att snarast begränsa den alltmer ohämmade
skyltningen av pornografiska
alster. Det är också angeläget att utan
onödigt dröjsmål kunna ingripa mot
spridning av pornografiskt reklammaterial
till utlandet. Denna form av
spridning synes få en allt större omfattning.
Våra ambassader får ofta klagomål
från personer i utlandet som
utan föregående beställning har tvingats
ta emot pornografiska alster som
skickats till dem per post.

Vid europeiska justitieministermötet,
som just nu pågår i Haag och som jag
inte har kunnat delta i hela tiden på
grund av bl. a. denna debatt i riksdagen,
påtalades i diskussionen i går att
det är angeläget med åtgärder för att
begränsa spridningen av pornografiskt
reklammaterial. Frågan har uppmärksammats
i utlandet i hög grad, och det
är angeläget att vi inte dröjer längre
än alldeles nödvändigt med att stoppa
denna spridning.

Sedan vill jag beröra övriga frågor
som föranlett reservationer. Förutom
reservationen från moderata samlingspartiet
med yrkande att propositionen
skall avslås i sin helhet har till utskottsutlåtandena
fogats reservationer
i fråga om skymfande av rikssymbol,
brott mot trosfrid och den yttersta
gränsen för pornografiska framställningar
och framställningar med våldsinslag.

För att börja med frågan om beho -

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr 30

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten, m. m.

vet av eu yttersta gräns, vill jag nämna
att i det kommittébetänkande som
ligger till grund för propositionen hade
föreslagits att samhället liksom för
närvarande skulle ingripa mot pornografiska
framställningar enbart på
grund av deras innehåll. Endast grovt
sedlighetssårande framställningar skulle
enligt kommittén kriminaliseras.
Dessutom föreslog kommittén att uppenbart
förråande framställningar skall
bli straffbara.

I regeringsförslaget har kommitténs
linje inte följts, utan det har föreslagits
att nuvarande bestämmelser om sårande
av tukt och sedlighet skall upphävas.
Till grund för detta förslag ligger
framför allt synpunkten att den enskilde
medborgaren i största möjliga
utsträckning själv bör få bestämma vilka
framställningar i skrift, bild eller
andra media som han vill ta del av.

Även den fria och öppna debatt som
numera förs i samhället också på
sexuallivets område har beaktats. Uppfattningen
om vad som är sårande av
tukt och sedlighet har förändrats avsevärt,
och på den punkten tycks ju reservanterna
vara av samma mening.
Betydligt mer avancerade framställningar
än tidigare accepteras numera
utan att anses såsom sedlighetssårande.

Den förändrade inställningen har
kommit till uttryck också i tryckfrihetsmålen.
Toleransen mot pornografiska
framställningar har nu vid flera
domstolar nått en sådan nivå att de
nuvarande straffbestämmelserna i själva
verket inte har någon funktion att
fylla. Jag tycker att det är viktigt att
understryka detta här. Flera talare,
bl. a. herr Hernelius, har ju sagt att vi
har en paragraf och låt oss tillämpa
den. Men, herr Hernelius, den lagparagrafen
svarar tydligen inte längre mot
den allmänna uppfattningen, i varje
fall inte i våra större städer. Ganska
många åtal har skett under de senaste
två åren, och i de större städerna — åtminstone
i de tre största, såvitt jag vet
— har man frikänt sådana framställ -

ningar som förmodligen av en del människor
kanske uppfattas såsom sårande
av tukt och sedlighet. Men den medborgarrepresentation
som juryn utgör
bär inte bedömt saken så.

Vår tryckfrihetsjury är ju inte sammansatt
av vänsterextremister utan får
förmodas vara sammansatt av medborgare
med olika värderingar. Vi kan väl
ändå inte förbigå en i detta fall så pass
stadgad ny uppfattning som här har
kommit till uttryck. Sedan må vara att
man i Vänersborg och kanske även på
andra orter fortfarande fäller precis
samma framställningar som frikänns i
Stockholm, Göteborg och Malmö. Detta
är ju för övrigt också ett skäl för att
vi måste ta upp frågan till reformering.
Jag tror alltså inte, herr Hernelius,
att det är särskilt riktigt att säga
att det är en rostig lagbestämmelse.
Det förefaller mig snarare som om
man när det gäller framställningar i
bild vid detta laget måste betrakta den
närmast som obsolet. Om man då skall
kunna få någon förändring till stånd,
måste den i så fall sammanhänga med
att det uppstår förändringar i det allmänna
tänkesättet innebärande att man
även i fortsättningen vill tillämpa bestämmelserna
sådana de i dag är skrivna.

Jag anser allltså att gränsen för vad
som bör vara tillåtet i fråga om pornografiska
framställningar uppenbart är
mogen att flyttas, om den skall spegla
den rådande samhällsuppfattningen.
Kommittén och reservanterna anser att
risken för psykiska skadeverkningar
motiverar en straffbestämmelse. Deras
ställningstagande grundas på vissa vetenskapliga
undersökningar, som kommittén
har redovisat i betänkandet.

Jag vidhåller den uppfattning som
jag har fört fram i propositionen, nämligen
att det inte är möjligt att dra några
säkra slutsatser av dessa undersökningar.
Vi har för närvarande inte något
vetenskapligt underlag för påståendena
att konsumtion av pornografi är
skadlig för individen. Inte heller i frå -

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten,
ga om våldsskildringar finns det vetenskapligt
stöd för kommitténs slutsatser.
Jag vill särskilt framhålla att flera
av de undersökningar som gjorts gäller
filmens eventuellt skadliga inverkan.
Kommittén har i sitt ställningstagande
utgått från att filmcensuren för vuxna
skall upphävas. Behovet av en yttersta
gräns för pornografiska framställningar
och framför allt för framställningar
med våldsinslag har av kommittén
främst motiverats med risken för att
antalet utpräglade våldsfilmer kommer
att öka i Sverige efter censurens avskaffande.

I propositionen har inte filmcensuren
kopplats till förslaget att slopa bestämmelserna
om sårande av tukt och
sedlighet. Tvärtom sägs det att frågan
om samhällskontroll över filmen kan
prövas självständigt. Det är nämligen
ingenting som hindrar att man skapar
särskilda straffbestämmelser för film.

Om man nu skall dra några ytterligare
slutsatser om vad som händer på
andra håll — i den här debatten har ju
åberopats situationen i Danmark — vill
jag nämna att jag hade nöjet att i går
på det europeiska justitieministermötet
i Haag höra den konservative danske
justitieministern redogöra för de danska
erfarenheterna av den liberala lagstiftning
på detta område som man där
har. Det var synd att inte herr Hernelius
och hans partibröder hade tillfälle
att vara närvarande och lyssna på herr
Thestrups redogörelse. Även i Danmark
förekom givetvis när lagstiftningen genomfördes
att man målade en viss potentat
på väggen och att man drog slutsatser
om hur förfärligt det skulle bli i
framtiden. Enligt justitieminister Thestrup
hade man inte under den tid som
lagstiftningen varit i kraft kunnat finna
något belägg för de farhågor som
kommit till uttryck om att frisläppandet
av sexuella skildringar skulle kunna
inverka på brottsligheten.

Det finns inte i dagens samhälle något
behov av att inskränka yttrandefriheten.
Det får anses vara tillräckligt att

m. m.

man skyddar de medborgare som kan
bli sårade av pornografiska framställningar
från att mot sin vilja behöva ta
del av sådana framställningar. Detta
skydd tillgodoses genom den föreslagna
bestämmelsen om förbud mot spridning
av pornografiska bilder.

Vad sedan gäller de invändningar
som från borgerligt håll har riktats mot
förslaget att upphäva bestämmelsen om
brott mot trosfrid vill jag än en gång
betona vikten av en vidsträckt yttrande-
och tryckfrihet. Inskränkningar bör
inte göras annat än av tungt vägande
skäl.

När det gäller de religiösa grupperna
i samhället ges ett vidsträckt straffskydd,
även om trosfridsparagrafen
upphävs. Det finns ju bestämmelser i
vår strafflagstiftning om straff för störande
av religiös förrättning eller sammankomst
och för hets mot folkgrupp
med viss trosbekännelse.

Herr Alexanderson har berört denna
problematik. Den utvidgning av det
straffbara området som riksdagen häromdagen
beslutade om när det gäller
hets mot folkgrupp hoppas jag ändå att
herr Alexanderson vill se som betydelsefull
i detta sammanhang. Det antogs
en ny bestämmelse om olaga diskriminering,
som skyddar mot diskriminering
också på grund av trosbekännelse.
Som ytterligare exempel på bestämmelse
till skydd för religionsfrihet i vidsträckt
bemärkelse kan nämnas att om
en enskild person förtalas eller smädas
på grund av sin religiösa uppfattning
kan det i vissa fall straffas som ärekränkning.

Jag kan inte finna att nu berörda bestämmelser
är otillräckliga som skydd
för medborgarnas känsla för religiösa
värden. Den uppfattningen delas av åtskilliga
remissinstanser, vilket tidigare
har påpekats. Jag vill dock särskilt
nämna ett av svenska kyrkans centrala
organ, nämligen Svenska kyrkans centralråd
för evangelisation och församlingsarbete,
som i sitt remissvar uttalat
att sanningshalten i kyrkans trosföre -

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr 30

:i7

Ang.

ställningar inte är av sådan art att den
måste skyddas av speciella sanktioner.

Enligt min mening underlättas inte
debatten i livsåskådningsfrågor genom
att man behåller ett särskilt straffskydd
för religiösa symboler och föremål för
religiös vördnad. Den vars åsikt i livsåskådningsfrågor
inte kan betecknas
som en bestämd trosuppfattning får inte
sådant skydd. Jag menar alltså att det
inte längre är nödvändigt eller berättigat
att begränsa yttrandefriheten genom
bestämmelsen om brott mot trosfrid.
Att behålla bestämmelsen enbart av
hänsyn till det konventionsarbete som
pågår inom FN är inte försvarligt. Enligt
de uppgifter jag har fått skall detta
arbete inte bli avslutat förrän om flera
år. Av det utkast till konvention som
föreligger framgår att de bestämmelser
vi bar vid sidan av trosfridsparagrafen
torde vara tillräckliga för att uppfylla
de krav som konventionen, såvitt nu
kan bedömas, kan komma att ställa.

I anledning av reservationen i fråga
om särskilt straffskydd för egna och
andra länders flaggor och andra rikssymboler
vill jag säga något om den del
av regeringens förslag som gäller yttrandefrihetsbrott
och demonstrationsriitt.
Förslaget är ett uttryck för att regeringen
önskar slå vakt om den fria
demonstrationsrätten. Vi anser att rätten
att demonstrera är ett värdefullt politiskt
uttrycksmedel och ett viktigt
komplement till andra opinionsskapande
medel. Det är en sak. Att vi å andra
sidan inte vill försvara dem som missbrukar
demonstrationsrätten genom att
tillgripa våld och skadegörelse är en
annan sak. I sådana fall finns det all
anledning att använda de möjligheter
till sträng bedömning som finns enligt
straffskalorna för våldsbrott och liknande
gärningar eller att använda den
särskilda straffskärpningsregeln i 19:
11 brottsbalken, om brottet innebär
kränkning av främmande makt.

Herr Hernelius bar på denna punkt
citerat propositionen och nämnt att det
föreslås en sådan ändring att upplös -

en utvidgning av yttrandefriheten, m. m.
ning av eller förbud mot förnyande av
allmän sammankomst inle längre skall
få göras enbart på grund av lagstridigt
handlande. Där sätter herr Hernelius
punkt. Varför föreslår vi detta? Jo, det
är ett led i strävandena att avdramatisera
demonstrationerna. Men herr Hernelius
kunde gärna ha fortsatt sin läsning
och konstaterat att detta inte innebär
att man inte skall ingripa mot våldshandlingar.
Det står på samma sida i
propositionen att detta förslag reglerar
endast polismyndighets rätt att inställa
eller upplösa allmän sammankomst respektive
meddela förbud mot förnyande
av samma sammankomst, däremot
inte polisens möjlighet att ingripa mot
enskild gärningsman. Den föreslagna
ändringen, står det för säkerhets skull,
berör inte denna möjlighet.

Vi har knappast anledning att i denna
debatt dra in frågan om äggkastning
i det aktuella fallet. Ett sådant handlande
berörs ju inte av det förslag som
föreligger här. Vare sig denna proposition
antas eller avslås blir det precis
samma regler som kommer att gälla i
strafflagen beträffande sådant missbruk
av demonstrationsrätten som äggkastning
innebär.

Beträffande regeringens förslag till
viss avkriminalisering av brott som har
aktualiserats vid demonstrationer behandlas
i övrigt endast vissa yttrandefrihetsbrott.
Anledningen till att man
vill göra ringa fall av uppvigling strafffria
och avskaffa särskilda straffbestämmelser
för skymfande av flaggor är jo
främst att man har velat minska polisingripandena
vid demonstrationer. Sådana
ingripanden skapar ofta oroligheter
och kan ibland provoceras av den
som vill missbruka demonstrationsrätten.

När det gäller ärekränkning av främmande
makts statsöverhuvud och representant
här i landet vill jag framhålla
att de allmänna reglerna om ärekränkning
i 5 kap. ger ett fullgott straffskydd.
Dessa regler ger utrymme för domstolarna
att tillgripa fängelse i mera gra -

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten,
verande fall. Jag anser därför att den
linje som riksdagen slog in på 1965,
när det särskilda straffskyddet för ärekränkning
i tryckt skrift upphävdes,
nu bör fullföljas beträffande ärekränkning
i andra former.

I fråga om slopande av de särskilda
straffbestämmelserna för skymfande av
egna och utländska rikssymboler vill jag
tillägga, att jag anser att värderingarna
i samhället har förändrats väsentligt
sedan bestämmelserna infördes på 1940-talet. Det är i varje fall min förhoppning
att vi har avlägsnat oss från nationell
symbolism och antagit ett mera
internationellt synsätt.

Slutligen vill jag understryka att reglerna
om förargelseväckande beteende
och skadegörelse kan komma att tillämpas
på flaggskändning.

I övrigt, herr talman, skulle jag något
vilja uppehålla mig vid vissa extrema
exempel på tänkta konsekvenser av
den nya lagstiftningen som här har
nämnts i kammardebatten. Herr Schött
bland andra tog upp exemplet att vi nu
lämnar fältet fritt för offentliga samlag
i parker m. m. Vill man dramatisera
skall man naturligtvis just ta upp och
beskriva sådana exempel — det verkar
ju intressant för allmänheten. Men tror
herr Schött verkligen att vi får räkna
med några sådana konsekvenser av denna
nya lagstiftning? Även om sådant
skulle förekomma, har vi ju bestämmelserna
om förargelseväckande beteende.
Om det bötesstraff som det kan
bli fråga om — begränsat till 500 kronor,
det är riktigt — inte skulle visa sig
tillräckligt, om mot förmodan herr
Schötts farhågor skulle besannas, då är
det inte värre än att vi får ta upp frågan,
om den allmänna opinionen skulle
reagera starkt i sådana situationer.

När herr Hernelius talar om den s. k.
varudeklarationen och säger att man i
fortsättningen kan riskera att det vid
våra teatrar skulle förekomma låt oss
säga samlag på scenen, så tror väl inte
herr Hernelius ändå att detta skulle gå
alldeles spårlöst eller tyst förbi. Så

i. m.

avancerad är näppeligen den allmänna
opinionen här i landet att detta inte
skulle bli en förstasidessensation i tidningarna.
Allmänheten skulle knappast
behöva riskera att gå på teatern och
helt plötsligt konfronteras med en sådan
situation.

Herr talman! Jag vill allra sist bara
säga att yttrandefriheten och tryckfriheten,
vilkas värde vi sätter så högt, givetvis
medför att vi får finna oss i
ganska mycket som vi anser smaklöst
och ibland kanske obehagligt. Detta behöver
inte alls gälla det sexuella området.
Det finns mycket som väller över
oss i tal och skrift och som vi personligen
tycker illa om, men vi menar väl
inte att vi för varje område där det förekommer
smaklösheter skall behöva
införa straffbestämmelser. Här är det
fråga om att informera och att arbeta
för ett bättre tänkesätt i samhället och
bland medborgarna.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag undrar om inte
justitieministern lever i en skyddad och
avstressad värld. Han sade att samlagsscener
behöver man inte oväntat ställas
inför på teatern. En ledamot av denna
riksdag skildrade för mig ett besök
på en teater i Göteborg, där man plötsligt
ställdes inför en samlagsscen på
scenen. Det nämndes inte i reklamen,
utan som sagt man ställdes plötsligt inför
detta. Det förekommer alltså. Det
var många som gick från teatern, som
inte var intresserade.

Justitieministern tror också att om vi
får spridningsförbud för pornografika,
så är allt väl beställt; och framför allt
får vi ett bättre anseende utomlands.
Men har jag missuppfattat saken? Är
det inte så att man kan skriva och fråga
om en person är intresserad av att köpa
pornografika? Vi kan alltså fortfarande
ha en relativt stor export av pornografiska
bilder och litteratur från
Sverige. Jag vet inte om vårt anseende

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr 30

Ang. cn utvidgning av yttrandefriheten, in. m.

skyddas så bra, bara för all de som inte
vill ha bilder slipper detta. .lag tycker
att det är en egendomlig — jag skall
inte ta ett starkare uttryck — syn på
skyddet, att om man tar bort pornografiska
bilder från skyltfönster och inte
tvingar dem på folk som inte vill se
dem, så är allting bra. Man har dem
under disken och man kan visa dem i
källare. Är det verkligen så stor skillnad?
Jag tycker rent ut sagt att detta
är en hycklande inställning, och jag kan
inte förstå hur man skyddar dem som
kan ta skada.

Låt mig ett ögonblick, herr talman,
återgå till justitieministerns första replik.
Han log åt de årligen återkommande
klagomålen över den korta behandlingstid
vi har i riksdagen. Justitieministern
sade att den här frågan
har debatterats länge. Ja, den har delvis
diskuterats, men debatten har icke pågått
i riksdagen. Det är väl ändå en väsentlig
skillnad på en relativt ytlig
diskussion ute och den sakliga debatt
som skall föras här. Eller skall vi erkänna
att riksdagen inte har någon betydelse,
att besluten är fattade och att debatten
är avslutad när vi får frågorna
hit? Det skulle jag gärna vilja få svar
på. I konstitutionsutskottet hade vi alltså
inte tid till en saklig debatt i dessa
spörsmål, och det finner jag inte skrattretande
— jag tycker det är skrämmande.

Herr HERNELIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Först några korta påpekanden.

För det första sade justitieministern
något om att vänsterextremister inte sitter
med i de jurygrupper som frikänner.
Nej, varför skulle de göra det? Det
förhåller sig dessutom så att vänsterextremisterna,
maoisterna och albaneserna,
är ytterligt reaktionära på detta
område, i likhet med de läror som förkunnas
i deras idealländer.

För det andra har fru Segerstedt Wiberg
rätt i att justitieministern måtte
leva i en skyddad värld. Han måtte

uppenbarligen inte besöka teatern, annars
skulle han nog känna till den utveckling
som fru Segerstedt Wiberg berörde.
Sådant väcker inte längre någon
sensation. Men därför är det inte bra.

För det tredje: Jag har verkligen
haft tillfälle att med justitieminister
Thestrup ganska ofta diskutera dessa
frågor, så herr Geijer är inte ensam
om det. Men det framgår kanske av
mina inlägg i dag att vi inte är överens,
och jag är inte säker på att herr
Thestrup liar stora delar av sitt parti
bakom sig. Jag är förresten inte säker
på att herr Geijer heller har det, i varje
fall inte om man kände till vad denna
lag innebär.

För det fjärde: Jag har aldrig en sekund
trott att därför att man deltar i
en offentlig sammankomst skulle gärningar,
som man därunder bedriver, i
och för sig vara straffria. Där gick justitieministerns
replik inte riktigt in.

Men låt oss gå över till något väsentligare
ting. Jag känner anledning att
reagera mot uppläggningen såväl från
justitieministern som från fröken Mattson
när det gäller vad som nu skall ske.
Här säger man att det är bråttom och
att vi måste hindra spridningen av pornografisk
bild. En sådan spridning är
farlig, och utlandet klagar. Hur gör
man då detta? Jo, genom att ta bort en
allmän och vidsträckt paragraf och ersätta
den med en mindre vidsträckt
paragraf. Jag skall exemplifiera det genom
att till protokollet läsa in dessa
två paragrafer under någon minut:

16 kap. 11 § lyder nu i sin förra del:
”Sårar någon tukt och sedlighet genom
framställning i skrift eller bild eller genom
att saluhålla, förevisa eller annorledes
sprida skrift eller bild, dömes för
sårande av tukt och sedlighet” etc. Nu
föreslås lydelsen: ”Den som på eller vid
allmän plats genom skyltning eller annat
liknande förfarande förevisar pornografisk
bild på sätt som är ägnat att
väcka allmän anstöt dömes för otillåtet
förfarande med pornografisk bild till”
etc.

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten,

Den nuvarande paragrafen är vidsträckt
medan den nu föreslagna är
mycket begränsad. Därav brådskan,
herr justitieminister? I själva verket är
det att vilseleda kammaren att framställa
det på sätt som har skett. Man
tar bort det stora skyddet och ersätter
det med ett litet. Och så gör man stort
väsen, bullrar och säger: Ni vill inte
vara med om det lilla skyddet, så fult
av er!

Justitieministern säger att paragrafen
i fråga inte används så mycket, det har
skett en ändring i den allmänna samhällsuppfattningen.
Men justitieministern
vet likaväl som jag hur det går till
i de fall det blir åtal och utslaget blir
frikännande. Försvarsadvokaten samlar
en trave skrifter som har gått fria
från anmärkning från justitiedepartementets
eller justitiekanslerns sida. Så
visar han dessa skrifter för juryn och
säger: ”Varför skall ni döma den skrift
som har föranlett åtal, när ni har släppt
igenom alla de andra?” Man får på så
sätt till stånd en ändrad praxis: genom
att samhället inte ingriper över hela
fältet och i tid. Det är dessutom inte
sant att det inte finns exempel på fällande
domar i storstäderna. Jag hörde
nyss en juryman som berättade för mig
om ett fall i Göteborg för inte så länge
sedan, och det finns säkert flera. Men
använder man inte åtalsvapnet är det
klart att det blir rostigt.

Herr SCHÖTT (m) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig konstatera att
statsrådet Geijer i motsats till fröken
Mattson inte bestred riktigheten av de
exempel som angivits i moderata samlingspartiets
partimotion. Statsrådet
trodde att riskerna för att sådana saker
skulle förekomma i praktiken inte var
så stora. Om utvecklingen blir olycklig
får vi se över bestämmelserna igen, menade
han.

Min enkla uppfattning är att vi inte
skall införa några ändringar som öpp -

m. m.

nar möjligheterna för sådana saker som
jag tidigare omnämnt.

Till slut, herr talman, vill jag endast
djupt beklaga att statsrådet Geijer inte
utnyttjar de möjligheter som redan gällande
lagstiftning ger honom til! att
röja upp i det pornografiska träsket.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Fru Segerstedt Wiberg
— för att börja med henne — som fortfarande
anser att det har varit alltför
knappt om tid att diskutera dessa frågor,
säger att det visserligen är sant
att denna fråga har varit föremål för
diskussion och debatt ganska länge men
att det bara kunnat bli ytliga debatter
och inte så djupgående och grundliga
debatter som är möjliga i utskott och
kammare. Det förstår jag uppriktigt
sagt inte alls. För fru Segerstedt Wiberg
olika debatter inom riksdagen och utanför
den? Det kan väl tänkas att man
även utanför riksdagen söker föra en
debatt som går på djupet.

Jag berörde kanske frågan om arbetsanhopningen
i slutet av vårriksdagen
mycket kort, men vi har ju diskuterat
den i andra sammanhang och
känner till argumenten. Jag beklagar
att arbetsordningen för regering och
riksdag är sådan att det tyvärr uppstår
sådana här anhopningar i slutet av vårriksdagen.
Det är alltså ingenting som
jag på något sätt vill försvara, utan det
är någonting som vi vill komma ifrån.

Egentligen har herr Hernelius och
fru Segerstedt Wiberg missförstått varandra.
Vi hävdar ju att yttrandefriheten
liksom tryckfriheten bör vara sådan
att den som vill ta del av pornografiska
bilder och framställningar må
göra det. På den punkten är vi tydligen
inte ense. Vi gör dock ett ingrepp här,
när vi säger — i motsats till vad som
gäller tryck och framställning i bild
på andra samhällslivets områden —• att
man får lov att föra fram det och försöka
intressera människor för att köpa
det, men de människor som har intres -

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr 30

Ang.

se för detta måste själva göra något
aktivt. Då är det enligt min mening
inte rätt att säga att vi bara vill föra
ned dessa alster under diskarna och
smussla med dem. Vi tycker att detta
får folk lov att titta på, om de vill, men
de får själva göra den lilla ansträngningen
att vända sig till företag som
tillhandahåller detta.

När det gäller att skicka ut meddelanden
i skrift är det samma förhållande.
Det kommer ju att bli förbjudet att
skicka ut bilder. Även där är emellertid
tanken att man naturligtvis i och
för sig skall kunna annonsera om att
i en viss affär eller på en viss adress
finns pornografiska skrifter att köpa.
Sedan får väl den person som är intresserad
vända sig dit — han får vara
aktiv på något sätt.

Detta har vi tydligt sagt ut, och jag
kan därför inte riktigt förstå varför
herr Hernelius och fru Segerstedt Wiberg
tycker att vi försökt vilseleda kammaren.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Förra året, när debatten
fördes om de försenade propositionerna,
utlovade justitieministern vissa
förbättringar. Han ansåg att det var
möjligt att genomföra sådana och sade
ordagrant: Jag tror det är möjligt att
åstadkomma vissa förbättringar, och
det skall väl också ske.

Det har inte skett någon förbättring.
De propositioner som lämnats för sent
är i år flera än förra året.

Herr Geijer frågar mig om jag för
en annan debatt utanför riksdagen än
den jag för här. Ja, det kan man i
viss mån säga. Jag har inte förrän den
11 maj kunnat ta ställning till regeringens
proposition, och jag anser att
jag har skyldighet att mer i detalj sätta
mig in i frågorna och på ett helt annat
sätt ta ansvar för mina ställningtaganden,
när jag fått en proposition och en
föredragning och ingående har kunnat

en utvidgning av yttrandefriheten, m. m.
diskutera ärendet här i riksdagen. Kom
ihåg, herr justitieminister, att vi är inte
alla jurister. Det är svårare för oss att
på förhand föra en helt saklig debatt.
Och vi har inte kunnat föra en saklig
debatt i konstitutionsutskottet, eftersom
vi icke haft tid.

Herr HERNELIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Bara en kort fråga:
Anser justitieministern verkligen att
det föreligger valfrihet för samtliga
medlemmar av en familj i fråga om beskådandet
av TV i hemmen, eller är
det inte så att där kan program komma
familjemedlemmarna till del utan att
de har möjlighet att värja sig mot desamma? -

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Det är ju där vi befinner
oss, herr Hernelius. Vi på vår sida
har inte samma fruktan för att, om en
medborgare vid ett eller annat tillfälle
plötsligt skulle konfronteras med något
som han finner anstötligt eller osmakligt,
detta för vederbörande skulle kunna
ha några menliga följder. Jag återkommer
till vad jag sade tidigare: jag
undrar om inte herr Hernelius liksom
jag i det nuvarande samhället många
gånger mött osmakligheter och annat
sådant som vi funnit anstötligt på andra
områden än dem vi nu diskuterar
och som vi har vänt oss mot. Det är det
pris vi får betala för att ha yttrandefrihet
och tryckfrihet.

Herr HERNELIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Men, herr justitieminister,
då faller ju valfriheten beträffande
vårt största informationsmedium, det
medium som har den största genomslagskraften.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Det är verkligen inte
utan tvekan som man tar till orda i en

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten,
debatt som pågått tre timmar, och detta
på riksdagens näst sista arbetsdag våren
1970. Det är vidare så, att huvuddebatten
har ägt rum mellan herr justitieministern
och representanter för
de olika partierna i konstitutionsutskottet
och första lagutskottet. Men den här
gången önskar jag inte avstå från att
ge uttryck för de tankar, som jag har
varit tvungen att försöka arbeta fram
inför den föreliggande propositionen,
då jag i första lagutskottet haft att ta
ställning dels till propositionen, dels
till de motioner som föreligger.

Den proposition vi nu behandlar berör
ju ett flertal frågor som gäller samlevnadssättet
mellan oss människor i
dagens samhälle. Det har från flera håll
framförts att problemen är disparata.
Trosfrid, pornografi, flaggbränning och
andra av propositionen aktualiserade
frågor hör inte med nödvändighet samman.
Men det har också framförts —
och jag delar den synen — att det finns
en gemensam faktor som är av mycket
stor betydelse i nuvarande läge. Den
faktorn gäller frågan: Var skall den yttersta
gränsen sättas? Frågan är ytterst:
Vilka gränser har vi att sätta för det
fria spel som mänskliga beteenden,
mänskliga tankar och reaktioner bör få
utöva i vårt samhälle? Att en liberaliserande
utveckling ägt och äger ram är
oss allom uppenbart. Exemplen härpå
överflödar: den mäktiga förvandlingen
av skolans liv, Sveriges invandringspolitik,
reaktioner i skilda avseenden inför
främmande makters politik, vår
hållning till mänsklig nöd, lagar om
mänskliga beteenden och reaktioner
inom samlevnadsområdet. Här i debatten
har antytts situationen på det sexuella
området, vad som får skrivas fritt,
hur vi får leva tillsammans med skilda
slag av gifter, o. s. v.

Jag har behov av att säga att min
uppfattning är att grundtendensen i allt
detta är hälsosam, frisk och riktig.
Strindberg skrev i Esplanadsystemet
något som blivit bevingade ord: ”Här
rivs för att få luft och ljus.” Det kan

m. m.

hända att vi i en gången generation
trodde att vi rivit färdigt, men upplevelsen
är att rivningen av det murkna
och det unkna måste ske på nytt i varje
generation för att luft och ljus skall
kunna släppas in. Den uppgiften är lika
väsentlig i vår tid som den har varit i
gångna tider.

Men det finns också andra kommentarer
att göra i detta sammanhang. Det
finns en psykoterapeutisk regel som säger
att en psykoterapeut inte kan gå
snabbare fram med en konfident än
vad vederbörande bär inre förutsättningar
att vandra. Jag tror att samma
princip gäller vårt arbete i samhället.
Vi kan inte med förändrad lagstiftning
gå fram snabbare än vad folk orkar
med. Då får vi ett oroligt och spänningsfyllt
samhälle. Detta är i och för
sig ingen negativ faktor. Det hör med
till utvecklingen av sunda, friska, riktiga
samhällen. Men det kan uppstå en
oro och en spänning som inte är frisk
och sund.

Det är nödvändigt att man grundar
sina ställningstaganden på en riktig
samhällsetik och på en rätt uppfattad
människosyn. Ingen lagstiftning får mening
och genomslagskraft och förtroende
och ingen lagstiftning skapar ett
riktigt samhälle som inte baseras på de
grundvalar jag här liar antytt.

Vad är det som för närvarande händer
i vårt samhälle? Det är kanske banalt
att påminna därom, men vi vet alla
att bland vissa folkgrupper sprider sig
oro och rädsla. Människor ställer frågan:
Kan och vill vårt samhälle upprätthålla
sådana värden som fäderna
— om jag vågar använda ett sådant
halvsentimentalt uttryck — arbetat
fram, nämligen frågor om trygghet, frihet,
förhoppning om en bättre och ljusare
framtid, allt grundat på personligt
ansvar? Jag har en förnimmelse av att
detta område för närvarande är i farozonen
i vårt folk, och jag tror mig veta
att detta grundläggande förtroende för
närvarande sviktar inom vissa folkgrupper.

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr 30

1:1

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten, in. in.

Det är hur, tror jag, som symboltänkande
och symbolliv kommer in i bilden.
Vi människor lever i vissa avseenden
symboliskt. Det finns värden och
livsverkligheter av livsavgörande betydelse
som vi inte kan uttrycka på annat
sätt än genom symboler. Kastar man
ruttna ägg, är det en symbolisk handling,
och jag har djup förståelse för
de symboliska uttrycken i denna i övrigt
bizarra aktivitet.

I ett av de senaste numren av den
amerikanska tidskriften Time återges
ett brev från en 19-årig amerikansk
studentska vid ett college som såvitt jag
förstår inte hör till de mer framträdande
skolorna i Förenta staterna. Hon berättar
där om den vanmakt och förtvivlan
som hon och hennes generation
har känt och känner inför den utveckling
som ägt rum i hennes eget land,
framför allt när det gäller krigspotentialen
och användandet av denna potential.
Hon berättar om hur ungdomen
strävat efter att få ett annat sakernas
tillstånd att fungera, hur man vandrat
till Washington, hur man arbetat för ett
moratorium, hur man hoppats på politiska
ledare men hur besviken man
blev. Hon säger: ”Vad skönt det känns
att ibland få kasta några flaskor.” Jag
vill anmäla att jag har djup förståelse
för detta. Det känns ofta skönt att på
ett symboliskt sätt få ge uttryck för sin
förtvivlan eller sin avsky för en värld
som inte förstår grundläggande mänskliga
värden.

Den fråga som vi har att ställa oss
är: I vilken utsträckning kan ett samhälle
låta medborgarna — om jag får
använda uttrycket — ”känna det
skönt”? Jag tror att den liberalisering
som vi genomlevt och genomlever och
som proposition nr 125 gett vittnesbörd
om delvis bygger på en felaktig
människosyn och därmed på en felaktik
samhällsetisk grunduppfattning.

Gamle biskop Thomas skrev: ”Frihet
är det bästa ting, som sökas kan all
världen kring.” Vi citerar gärna dessa
ord med stolthet och känner inspiration

därav, och han hade säkert rätt. Men
han tillägger i denna gamla 1400-talsdikt
att den är det bästa ting för den
som ”frihet väl kan bära”. Kan vi inte
bära friheten vid, då blir störningen i
den mänskliga samlevnaden stor och till
ytterlighet besvärande. Jag upplever
det så att vi har tvingats att tänka en
gång till på frågorna om den rätta utvecklingen
av friheterna i vårt samhälle.
Vad är det som för närvarande
bestämmer oss och delvis den aktuella
propositionen? Jag tror att det är ett
positivistiskt tänkande. Positivismens
etiska samhällsideal var ju en allmän
samhällssolidaritet. Den växte fram under
förra delen av 1800-talet, och den
har mer och mer slagit igenom i praktiskt
taget alla politiska partier — jag
tror inte att jag skall visa på något särskilt
politiskt parti härvidlag. Det är
en allmän idéströmning som har gått
segrande fram på en ganska bred front.
Naturligtvis borde det låta tilltalande
i vår tid att tala om allmän samhällssolidaritet,
men verkligheten som vi lever
i visar att ideologin är etiskt mer
inspirerande än vad den är praktiskt
realistisk.

I skilda avseenden säger vi: Lätta på
trycket, och människan skall bli god
och handla väl! I Sydsvenska Dagbladet
för i dag, som refererar justitieministrarnas
möte i Haag, vilket statsrådet
Geijer hänvisade till, säger den danske
justitieministern Knud Thestrup att
Danmark i fjol upphävde förbudet mot
försäljning av pornografiska illustrationer
med motiveringen av en önskan
att bevilja medborgarna större individuell
frihet ”med åtföljande personligt
ansvar”. Det är ett typiskt intellektualiserat
positivistiskt tänkande.

Vad är det som sker? Min upplevelse
är att den fina idén -—• lätta på trycket
så blir allting bättre! — ofta inte stämmer
med verkligheten. Vi lättar på trycket,
och vi står positiva till den grundhållningen,
men situationen blir inte
alltid god utan ofta störande och oroande.
Människan är inte, tror jag, i sig

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten,
själv, som Comte trodde och som många
av oss tror, så förfärligt god. Många
moderna människor visar sig inte kapabla
att bära den restlösa friheten. När
vi lättar på trycket blir inte resultatet,
som vi hade hoppats, ett ökat ansvarstagande
och ett bättre samhälle där
människorna tar ett större solidariskt
ansvar än tidigare. Jag beklagar detta i
utomordentligt hög grad, men jag tror
att vad jag här anfört är ett realistiskt
sätt att betrakta situationen.

Vi har inte minst här i riksdagen att
ständigt grubbla på frågan om var den
yttersta gränsen skall sättas. Det är en
riktig princip som man har sökt få
fram i propositionen och som har
anammats i utskottsutlåtandet. Frågan
gäller till sist var den yttersta gränsen
skall sättas, och sedan får vi handla
politiskt efter den bästa insikt som vi
har vunnit. Det är det vi söker göra.
Personligen måste jag då få säga följande.

Jag tror att vi för närvarande i vårt
samhälle är i en situation då vi måste
agera på ett varligt sätt. Det konkreta
handlandet på positivismens grund synes
leda i en farlig, delvis felaktig riktning.
Människor förleds av alltför liberaliserade
lagar och deras tillämpning
ibland till en delvis felaktig inriktning.
Det är inte människornas fel utan den
allmänna situationens fel. I stället för
en frigörelseprocess som vi alla strävar
efter och som vi anser är riktig
får vi ibland vara med om en upplösningsprocess
som skapar rädsla, oro
och undran. Vår frihet kan skada och
såra stora folkgrupper som inte följer
med i den s. k. utvecklingen i vårt samhälle.
Att bidra härtill kan knappast
vara ett politiskt ansvarigt handlande.

Jag tar inte upp de stora frågorna
i propositionen. De har i diskussionen
ältats fram och tillbaka. Det är en obetydlig
fråga som jag har agerat i —
jag har väckt en motion som gäller
flaggbränning — men jag har behov av
att ställa in den frågan i ett större
sammanhang som jag så gott jag har

m. m.

kunnat försökt att här antyda. Jag vill
i motionen ha kvar stödet för dem som
vill förklara flaggbränning som icke
laglig. Jag kommer därför att biträda
reservation 3 vid punkten C, när vi
kommer så långt i voteringen.

Skälet till min hållning är följande:

Jag tror att flaggbränning är en symbolisk
akt. Att tyg brinner eller att
papper brinner, t. o. in. om flaggor har
tecknats på tyget eller papperet, är i
och för sig ganska likgiltigt. Men herr
Björk har med stor skicklighet framhållit
att flaggan ofta är en symbol för
samhällsvärderingar och för känslor
som har att göra med en nationell tillhörighet
och solidaritet. Min egen känsla
för den svenska flaggan har minskat
i styrka. Jag förstår dem som hävdar
att flaggan inte längre betyder någonting.
Men en realistisk insikt i vad som
händer och sker i världen runt omkring
oss leder, synes det mig, till att
nationella symboler verkligen inte är
negligerbara fakta. I likhet med herr
Björk — han har på ett skickligare
sätt än vad jag kan argumenterat i denna
fråga — måste jag anmäla att jag
inte begriper utskottets resonemang,
när det säger att betydelsen av ett
skydd mot flaggbränning minskar därför
att internationaliseringen har pågått.
Jag hyser den uppfattningen att
konsekvensen av den ökade internationaliseringen
blir den rakt motsatta,
nämligen ett ökat hänsynstagande till
sådant i världen som vi kanske inte
förstår och uppskattar men är ett faktum.

Jag tror mig känna Förenta staterna
en liten smula eftersom jag har bott
där i två år av mitt liv. Jag vet att i
Förenta staterna betyder flaggan mycket
mer än vad den svenska flaggan
betyder här i Sverige. Om internationaliseringen
tilltar, förstår inte jag att
det kan vara riktigt att man skall säga,
att eftersom vi har en vidgad förståelse
för den nationella situationen så spelar
det inte någon roll om vi i vårt land
tillåter att man ger uttryck för sin av -

Torsdagen den 28 mai 1970

Nr 30

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten, m. m.
kommer hela den problematik som jag
har antytt in i fokus. Här gäller det

sky för Amerikas politik genom att
bränna dess nationella symbol. Jag hoppar
inte i det andra diket och blir nationellt
småsnorkig, inte på något sätt.
Men jag påstår att ökad internationalisering
för till vidgad respekt. .lag
tycker därför att det är riktigt att man
bibehåller en sådan här lagbestämmelse.
Att den har tillkommit sent gör
verkligen inte något intryck på mig.
Det finns många, många lagar som vi
har stiftat på senare år, som vi anser
väsentliga och som det inte skulle falla
någon in att hänvisa till och säga, att
eftersom de har tillkommit så sent kan
vi lika bra avskaffa dem.

Jag anser alltså att det här är fråga
om att ställa in ett nationellt ställningstagande
i ett stort internationellt perspektiv
med en symbolisk förståelse i
botten och en reaktion mot ett ytdligt
positivistiskt tänkande. Jag tror att vi
har att säga: Här går den yttersta gränsen.
Vi kan inte godta att andra livsvärderingar
och andra etiska samhällsideal
skymfas. Det får anses vara riktigt
att vi säger: Här är gränsen för
vad som är tillåtet.

Herr talman! Jag riskerar med min
motion och med vad jag här säger att
stämplas såsom reaktionär. Men jag
kan väl ändå få vittna och säga, att en
reaktionär hållning är det sista jag
skulle vilja solidarisera mig med. Under
de år som jag varit tvungen att arbeta
med samhällsfrågor har jag strävat
efter en vidgad realism. Så har jag
gjort också när jag har försökt att bedöma
den proposition som vi här har
att behandla. Jag tror att en för snabb
och för hård liberalisering, och en liberalisering
är jag i och för sig positivt
inställd till, är vi i dag inte mogna
för. Jag anser att vi måste bygga på en
riktig insikt i människans villkor i vår
värld. Jag tror att vi måste ha en riktig
socialetik i botten. Här behöver vi
i viss mening tänka om. Saken gäller
för oss ett sunt och riktigt samhälle.

Jag säger än en gång: Flaggbränning
är en liten fråga, men genom den

dock symbolvärden som på ett utpräglat
sätt berör både individens och samhällets
livsformer.

Detta är skälen till att jag har väckt
den motion som jag här har hänvisat
till, och det är därför som jag vid voteringen
kommer att stödja reservation
3.

Häri instämde herr Wikström (fp).

Herr RICHAKDSON (fp):

Herr talman! Flera talare har tidigare
klargjort bakgrunden till det krav på
uppskov med behandlingen av proposition
nr 125 som hälften av konstitutionsutskottets
ledamöter framfört.

Justitieministern har här sökt bagatellisera
dessa svårigheter. Jag vill emellertid
vidhålla reservanternas uppfattning
att frågan inte har fått den ingående
prövning som varit önskvärd och
dessutom peka på ytterligare en svårighet,
en svårighet som inte har med anhopningen
av ärenden i slutet av vårsessionen
att göra.

Jag har vid flera tillfällen kritiserat
det sätt på vilket remissyttranden över
kommittébetänkanden ofta redovisas i
propositionerna. Denna redovisning har
många gånger visat sig vara högst otillfredsställande:
ofullständig och knapphändig,
bristande i precision och exakthet.
Antalet remissinstanser som intagit
en viss inställning i en berörd fråga anges
ofta i ytterst vaga termer: några, en
del, vissa, åtskilliga, många, de flesta —
och liknande. Denna bristande precision
gör att man har mycket små möjligheter
att veta i vad mån presentationen av remissmaterialet
är objektiv och korrekt.
Med en sådan redovisningsmetodik är
det nämligen mycket enkelt att göra en
urvalsförfalskning — oavsiktligt eller
avsiktligt. Jag vill till och med hävda att
det är svårt att inte åstadkomma en
partisk framställning, om man inte ålägger
sig större krav och precision. Dessutom
— och det är inte mindre allvar -

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten, m.

ligt —- redovisas remissinstansernas motiveringar
ytterligt ofullständigt och till
synes tendentiöst.

Proposition nr 125 är därvidlag inget
undantag. Granskar man presentationen
av remissmaterialet över betänkandet
Yttrandefrihetens gränser, finner man
att den i så hög grad brister i balans att
den måste betraktas som tendentiös.
Detta gäller i varje fall avsnitt 5.3 Sårande
av tukt och sedlighet in. m., s. 47,
som jag har tittat litet närmare på. Kommitténs
förslag att bibehålla en straffbestämmelse,
en ”yttersta gräns”, som
möjliggör ingripanden mot vissa pornografiska
framställningar har tillstyrkts
av de flesta remissinstanser, heter det.
Hur många instanser som yttrat sig får
man inte veta — om de är representativa
i någon rimlig mening får vi inte
heller veta — och inte heller hur många
som tillstyrkt kommitténs förslag. Av
exemplifieringen framgår dock att det
är minst 17. Hur många som avstyrkt får
man heller inte veta — det är dock
minst 9; av vilka 5 direkt eller indirekt
är engagerade i filmbranschen. Om man
jämför presentationen av dessa yttranden,
finner man att de argument som
flerparten av remissinstanser anfört helt
lyser med sin frånvaro -— jag kan inte
finna ett enda argument. Däremot redovisas
alla de invändningar, som minoriteten
av remissinstanser anfört, ganska
utförligt.

Redovisningen av yttrandena beträffande
spridningsrätten lider av samma
bristande balans. Man torde sålunda
kunna konstatera att det remissmaterial
som samlats in från myndigheter och
organisationer — och som självfallet
kostat åtskilligt med både tid och pengar
— genom den otillfredsställande presentationen
inte ger den vägledning som
riksdagen behövt för sitt ställningstagande.
Det är till och med möjligt —•
jag vill dock inte påstå att det är så —
att presentationen är mera vilseledande
än upplysande. Detta leder självfallet till
att det är svårt att ta ställning, i desto
högre grad som frågan på grund av tids -

brist inte kunnat beredas i utskottet så
ingående som det hade varit önskvärt.

Jag kommer därför att i första hand
yrka bifall till reservation 1 vid konstitutionsutskottets
utlåtande.

Jag har i utskottsbehandlingen av detta
skäl sett mig nödsakad att avstå från
ställningstagande i ett par frågor och
skall här helt kort beröra endast en fråga,
nämligen den som gäller pornografin.

Yttrandefriheten är självfallet något
ytterligt väsentligt i ett demokratiskt
samhälle. Det innebär att skälen till att
inskränka den skall vara mycket starka.
Det innebär naturligtvis också att de
värden man eventuellt äventyrar genom
en inskränkning kan vara av olika vikt.
Alla torde vidare, vid bedömning av
dessa frågor, kunna acceptera som vägledande
princip att ju större värden
man äventyrar desto försiktigare måste
man vara när det gäller inskränkningar.
Vad beträffar frågan om pornografiska
skildringar och bilder kan jag inte finna,
att några sådana värden av omistlig
art äventyras, om man följer det förslag
som lagts fram i motionerna I: 1232 av
herr Ernulf m. fl. och 11:1446 av herr
Nelander m. fl. Jag kommer alltså — för
den händelse reservation 1 inte bifalles
—• att yrka bifall till reservation 5 vid
konstitutionsutskottets utlåtande.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag vill omedelbart bemöta
de anklagelser som herr Richardson
här framställer, vilka naturligtvis
formellt drabbar mig, men i lika hög
grad kanslihusets tjänstemän, eftersom
det påstås att bristande noggrannhet
visats vid återgivningen av remissinstansernas
yttranden i denna proposition.
Herr Richardson vidgade sin anklagelse
till att dylikt förekommer också
i andra fall.

Jag undrar om det finns många länder
där regeringarna lämnar så utförliga
och noggranna redogörelser för sina
förslag som regeringen gör i vårt

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr 30

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten, m. m.

land. Det är alldeles omöjligt att i propositionerna
ta in alla yttranden. Det är
givet att man endast behöver ta med yttrandena
i den mån de avviker från kommittéförslagen
eller är av den naturen
att de behöver bemötas i departementschefens
yttrande. Man upprepar inte sådana
argumentationer som redan finns
i kommittéförslagen.

Eftersom anmärkningen har framförts,
vill jag anföra, att det förhållandet att
propositionerna ofta framläggs sent delvis
beror på att det läggs ned ett omfattande
arbete på förarbetena till propositionerna.
Detta gör att det tar lång
tid. För regeringen kunde det naturligtvis
vara bättre att bara lägga fram sina
förslag utan att tala om för riksdagen
vad remissinstanser och andra sagt.
Men vårt sätt att handlägga dessa ärenden
är ett försök att göra det lättare för
riksdagens ledamöter att ta ställning till
regeringens förslag.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag erfarit under alla de år då jag i egenskap
av riksdagsman och statsråd haft
tillfälle att ta del i det arbete som görs
på detta avsnitt i propositionerna vill
jag bestämt tillbakavisa herr Rickardsons
beskyllningar. De är orättvisa.

Herr RICHARDSON (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill till en början
slå fast att jämförelserna med förhållandena
i andra länder är tämligen ointressanta
i detta sammanhang. Det väsentliga
för oss riksdagsledamöter är att
vi kan känna trygghet inför presentationen
av materialet, att vi kan lita på
att urvalet är representativt i någon
rimlig mening, såsom jag nämnde.

Här föreligger två problem. Det ena
gäller urvalet av remissinstanser. Man
kan fråga sig om t. ex. länsstyrelserna i
Stockholm, Göteborg och Malmö är representativa
för länsstyrelserna i hela
riket; man kan fråga sig om just domkapitlen
i Uppsala, Lund och Göteborg
är representativa för domkapitlen i hela

riket. Jag betvivlar att de är det. Det
andra problemet gäller redovisningen av
det inkomna remissmaterialet. Jag har
inte påstått att presentationen är vilseledande,
men jag vidhåller mitt påstående
att jag inte har någon som helst känsla
av trygghet inför denna presentation.
Jag känner ingen garanti för att den är
korrekt. Jag nämnde som ett exempel
att 17 remissinstanser har en annan
uppfattning än regeringen. Deras åsikter
och argument finns inte redovisade.
De nio övrigas redovisas på en hel
sida. I fråga om spridningen av pornografiska
skrifter är 24 remissinstanser
nämnda. Deras argument finns omnämnda
på tre rader. Minoriteten, bestående
av sex instanser, har fått två hela sidor,
där deras argument utvecklas.

Jag vill understryka vad jag sade i
mitt anförande. Jag påstår inte att presentationen
är felaktig, men jag påstår
att den inte kan vara vägledande i så
hög grad som den borde vara. En riksdagsman
som vill sätta sig in i problemet
kan inte känna den trygghet inför
presentationen som man skulle behöva
känna.

Herr SVENUNGSSON (m):

Herr talman! Vid behandlingen av
konstitutionsutskottets utlåtande nr 39
har jag deltagit beträffande punkterna
3—6, som framgår av reservationerna,
men jag har först nu fått tillfälle att
yttra mig. Då moderata samlingspartiets
avslagsyrkande, som jag ställer mig helt
bakom, röstats ned i utskottet, anslöt
jag mig till övriga reservationer. Jag hade
också ett motionsyrkande, som jämkades
samman med reservation 4.

Jag skall beröra reservationerna i den
ordning de förekommer i utskottsutlåtandet
under punkterna 3—6. Reservation
3 tar upp frågan om skymfande av
rikssymbol. I propositionen föreslås att
straffbestämmelserna i fråga om skymfande
av rikssymbol skall upphävas i
både brottsbalk och tryckfrihetsförordning.
Bestämmelserna tillfördes svensk

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten,
strafflagstiftning under 1940-talet, men
de verkar knappast lielt omoderna i
dag. Här åberopas en påtaglig förskjutning
i värderingar och opinion — och
lagstiftningen måste följa efter. ”Lymlar”
— för att använda en bevingad benämning
— kan visserligen fällas för
förargelseväckande beteende, men nuvarande
brottsrubricering anses stötande.
Enligt de flestas uppfattning är de
förseelser det här är fråga om av betydligt
svårare och simplare art än de
som i allmänhet straffas som förargelseväckande
beteende. Som vi vet är
också straffet lägre. Färger och symboler
— krafs för dem som är högburet
internationella.

Men det är ingen majoritet av folket
som står bakom detta, utan det är en
departementspromemoria. Nuvarande
regler kan inte gärna sägas utgöra en
inskränkning i yttrandefriheten. Det är,
som har sagts i flera tidigare anföranden
här i dag, en fråga om takt och stil.
Men vi får väl fortsätta med att ursäkta
oss inför en förvånad omvärld.

Stadgandet i brottsbalkens 16 kap. 9 §
med brottsbenämningen brott mot trosfrid
är den enda kvarlevan av det brott
som förr kallades gudsförsmädelse. Detta
och liknande brott underkastades på
sin tid endast de kyrkliga domstolarnas
kompetens för att sedan upptas i den
världsliga lagstiftningen. I 1655 års religionsstadga
hette det, att den som
”fördristade sig med ord eller gärningar
att försmäda eller förtala Gud, hans
heliga ord och vår kristliga gudstjänst”
skulle straffas enligt lag alltefter beskaffenheten
av hans brott. 1600-talets
kärva ortodoxi går igen i ordvändningarna,
men bestämmelserna återfinns —
fast i uppmjukad formulering — i gällande
rätt. Kyrkor och samfund har naturligtvis
ingen anledning att ropa på
åtal för att skydda det de anser vara
heligt. Kristen tro kommer att överleva
upphävandet av brottsbalkens 16 kap.
9 §. Den inomvärldsliga lagstiftningen
— både brottsbalk och tryckfrihetsförordning
— blir till slut ett passerat ske -

m. m.

de. Men det är ovärdigt ett kultursamhälle
att låta värderingar i samhället,
som från tid till annan undergår förskjutningar
bilda grundvalen för lagstiftningen.
Det finns, menar många, bestående
värderingar som ett kultursamhälle
inte kan undvara. Det anser tydligen
också departementschefen, åtminstone
på en punkt, eftersom han i fortsättningen
vill slå vakt om ärekränkningsbestämmelsen
i brottsbalken. Men
hädelseparagrafen skall utgå ur både
tryckfrihetsförordningen och brottsbalken.
Att ärekränka en medmänniska
blir också i fortsättningen brottsligt,
men att smäda Gud eller Jesus från Nasaret,
den till vilken miljoner sätter sitt
hopp och är inlemmade med, kommer
inte att föranleda rättslig påföljd.

Men kommitténs reservanter, som departementschefen
följt, kan, om de behöver,
ta täckning bakom Svenska kyrkans
centralråd, som utan mandat att
tala för svenska kyrkan — inte oväntat
— tillsammans med SSU, Svenska filminstitutet
och en rad andra instanser
hävdar att bestämmelsen om brott mot
trosfrid skall upphävas.

Bland remissinstanserna har ett par
länsstyrelser, däribland min egen, haft
bättre smak.

Kommittén för lagstiftningen om yttrande-
och tryckfrihet föreslog att det
fortfarande skall finnas en gräns för
yttrandefriheten beträffande sedlighetssårande
framställningar. Departementschefen
vill emellertid att förbudet skall
omfatta endast spridning av pornografisk
bild. Återigen är det fråga om en
påtaglig förskjutning i uppfattningen
om vad som skall anses såra tukt och
sedlighet.

Dessa upprepade förskjutningar i
opinion eller uppfattning gör nu att vi
kommer helt på glid. Sex- och våldsskildringar,
perversiteter och sadism
skall inte längre kriminaliseras. Departementschefen
anser att en vidsträckt
yttrandefrihet är nödvändig för en väl
fungerande opinionsbildning och debatt
i samhälls- och kulturfrågor. Man kan

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr 30

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten, m. m.

fråga luir ordet kultur kommer in i
sammanhanget.

Kommittén liar samarbetat med filmcensurutredningen
och kommit till uppfattningen
att en gräns för yttrandefriheten
är nödvändig om vuxencensuren
avskaffas. Filmcensurutredningen har å
sin sida — som en förutsättning för
censurens avskaffande — utgått ifrån
alt kommitténs förslag om eu yttersta
gräns genomförs.

Departementschefen tar avstånd från
det sambandet, men socialstyrelsen har
en annan uppfattning. Frågan om filmcensuren
vilar nu i utbildnings- och justitiedepartementen.
Vi tar en sak i sänder!
Säger man i dag ja till detta, säger
man inte nej till censurens avskaffande
vid ett senare tillfälle.

Men även de media som står filmen
nära, nämligen TV och radio, blir aktuella
i sammanhanget. Det har också
tidigare påpekats här i dag. I likhet
med fru Segerstedt Wiberg vill jag påpeka
att konstitutionsutskottets majoritet
utgår ifrån att Sveriges Radio på
grund av det avtal som slutits mellan
bolaget och staten inte kommer att sända
program av förråande art. Vad utgår
man då ifrån? Inte kan det vara nuvarande
programutformning. I ett belysande
remissyttrande ifrågasätter Sveriges
Radio kriminalisering av hithörande
ting på grund av svårigheterna
att precisera en gräns och objektivt avgöra,
när den överträds. Ja, vi vet att
Sveriges Radio har uppenbara svårigheter
i dag. Det blir lättare, då det inte
finns någon gräns!

När det gäller barnteater finner utskottet
det osannolikt, att de stats- och
kommunalunderställda institutioner,
som i regel står bakom denna verksamhet
skulle ge sig hän åt spekulationer i
våld och perversiteter. Vi reservanter
är inte lika förhoppningsfulla.

I största allmänhet blir det nu fritt
fram för vämjeliga alster i ord och bild
— ibland med anspråk på att vara kulturprodukter.
Sambandet mellan den
rådande sexualhysterien, som nu — det

4 Första kammarens protokoll 1970. Nr 30

är ett faktum -— kommer att uppmuntras,
och den ständigt växande ungdomsbrottsligheten
inklusive narkomanin
kan inte — vad som än framhållits i debatten
— utan vidare avvisas.

Studerar man remissyttrandena observerar
man, att riksåklagarämbetet
finner det betänkligt att utan mycket
starka skäl göra ingrepp i tryckfriheten
och framhåller att pornografin helt
avkriminaliserats i Danmark. Rättslikhet
måste eftersträvas. Exemplet Danmark
var enligt min mening illa valt.
Det finns ju andra bedömare än den
danske justitieministern. Sedan den
nya lagstiftningen genomförts i Danmark
har Köpenhamn enligt mångas —
även mycket härdade svenskars — vittnesbörd
blivit ett pornografiskt träsk.
Men snusket måste till varje pris legaliseras! Herr

talman! Jag kommer att rösta
för uppskovs- och avslagsyrkandet men
yrkar i andra hand bifall till reservationerna
3, 4 och 5 till konstitutionsutskottets
utlåtande nr 39.

I detta anförande instämde herrar
Karl Pettersson (m), Nils Nilsson (ep),
Harald Pettersson (ep), Hermansson
(ep), Eskilsson (m) och Ferdinand
Nilsson (ep).

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Först vill jag i anslutning
till vad herr Richardson anförde
—- utan att gå in på denna speciella
proposition — allmänt uttala mitt beklagande
av att man under senare år
har börjat att mer och mer kortfattat
redovisa remissyttrandena. När jag på
1950-talet hade anledning att i rätt stor
utsträckning gå igenom propositioner,
fick jag en fyllig och i regel mycket
bra redovisning för vad remissinstanserna
hade sagt, och det räckte praktiskt
taget alltid för att bilda sig en
uppfattning om remissopinionen.

Tyvärr kan man inte säga det i dag.
Det gäller inte bara denna proposition,
utan enligt min mening generellt. Det

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten, m.
är visserligen sant, som justitieministern
nämnde, att man i utlandet praktiskt
taget inte alls redovisar remissopinionen.
Men då får ju riksdagsmännen
på annat vis sätta sig in i frågan.
Om man emellertid ger en redovisning,
skall den vara av godtagbar beskaffenhet.
Det är angeläget att vi härifrån understryker
att den som läser en proposition
skall få en riktig bild av vad remissinstanserna
har avsett.

Jag skall i övrigt på detta stadium
av debatten begränsa mig till några
kommentarer på ett par punkter, nämligen
i frågan om brott mot trosfrid,
förbud mot skyltning etc. av pornografiska
bilder samt den s. k. yttersta gränsen
för pornografi.

Det finns beträffande angrepp mot
trosfrid mycket riktigt straffbestämmelser
om störande av förrättning eller
annan sammankomst samt hets mot
folkgrupp. Dessa brott gäller emellertid,
som tidigare framhållits i debatten,
angrepp mot grupper av människor.
Det nuvarande stadgandet i 16: 9 brottsbalken
om brott mot trosfrid skyddar
den enskilda människans trosfrid. Propositionen
vill således ta bort detta
skydd för den enskilde.

Enligt min mening är det av minst
lika stor vikt att den enskilde skyddas
i en viss situation som att skydda olika
grupper i liknande situationer. Herr
Björk, liksom justitieministern, har
framhållit att de stadganden som skyddar
grupper också skyddar individerna.
Ja, det gör de naturligtvis i viss utsträckning.
Det är också riktigt att stadgandet
om straff för hets mot religiös
grupp, som vi antog häromdagen i riksdagen,
i något ökad utsträckning fyller
den funktionen. Men, som herr Alexanderson
har framhållit, man kan mycket
väl finna exempel där den enskilde till
skillnad mot grupper inte får något
skydd genom dessa bestämmelser.

Jag kan bara nämna att det rättsfall
som finns från tillämpningen av den
nuvarande trosfridsparagrafen — det
gällde skymf av nattvarden — efter

vad jag kan bedöma inte skulle kunna
föranleda straff enligt de föreslagna
reglerna vare sig om störande av sammankomst
eller om hets mot religiös
folkgrupp. Det är ett exempel på ett
skydd som vi tar bort.

Justitieministern har också hänvisat
till bestämmelserna om förargelseväckande
beteende. Men straffbestämmelserna
om förargelseväckande beteende
skall vi akta oss för att använda som
någon sorts allmän paragraf att ta till
när man anser att ett beteende är
olämpligt men inte har något annat tilllämpligt
lagrum. Finns det förfaranden
som man anser olämpliga skall dessa
straffbeläggas. Annars blir stadgandet
om förargelseväckande beteende vad
man ibland i juristkretsar kallar en
slags slaskparagraf, som man använder
litet var som helst och hur som helst.
Så får det inte vara. Den skall reserveras
för dem som uppträder störande
genom rop, skrik o. d. Annars riskerar
vi att hamna i en godtycklig gränsdragning
för vad som är straffbart.

Jag anser alltså att den enskildes
trosfrid inte får ett tillfredsställande
skydd med de lagrum som propositionen
hänvisar till. Därför bör stadgandet
bibehållas, lämpligen i den form
som föreslås av kommittén för lagstiftning
om yttrandefrihet och tryckfrihet,
vilket förslag med lottens hjälp har segrat
i första lagutskottet och som rekommenderas
i reservation 4 till konstitutionsutskottets
utlåtande nr 39. Jag
yrkar nu bifall till första lagutskottets
utlåtande i denna del och kommer senare
att yrka bifall till nyssnämnda reservation
4.

Utskotten är ense om att ett skvltningsförbud
bör införas. Jag har för
min del ingen invändning mot det,
tvärtom, men skulle önskat att förbudet
inte bara gällde bilder utan även text.
Departementschefen anför i propositionen
på sidan 73 att skyltning och
affischering m. in. av skrifter som har
ett pornografiskt textinnehåll knappast
i något fall kan vara ägnat att väcka

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr .10

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten, m. m.

allmän anstöt, .tåg är för min del inte
övertygad om att det uttalandet är riktigt.
Det återger inte verkligheten på
rätt sätt. Naturligtvis är bilden det mest
framträdande, men nog kan en påhittig
porrförfattare eller porrförläggare i sin
strävan att öka försäljningen mycket
väl tänkas hitta på boktitlar, namn på
tidskrifter etc. som kan väcka anstöt
vid skyltningen.

Jag anser därför att förbudet bort
omfatta även pornografisk text. Ett yrkande
härom skulle emellertid förutsätta
inte obetydliga ändringar i lagtexten,
och det av sådan natur att de borde
underkastas granskning av lagrådet.
Eftersom jag tillhör dem som anser
att lagrådets granskning är utomordentligt
värdefull, vill jag inte framställa
ett yrkande av det innehåll jag antytt.
Om situationen blir sådan att jag får
tillfälle att återkomma i den frågan, så
är det sannolikt att jag kommer att
göra det.

Vad sedan gäller den s. k. yttersta
gränsen föreslog kommittén för lagstiftningen
om yttrande- och tryckfrihet
en långtgående liberalisering av pornografilagstiftningen.
Kommittén ansåg
emellertid att en yttersta gräns måste
sättas för vad som skulle vara tillåtet
att sprida, oberoende av om mottagaren
ville ha skriften eller inte. Det som
kommittén på det sättet under alla förhållanden
ville förbjuda var sådana
framställningar som uppenbart måste
anses förkastliga och som innebär en
utveckling av pornografin mot omänsklighet
och sadism. Det är så kommittén
beskriver det. Det gäller då främst rent
sadistisk pornografi, utpräglad våldspornografi,
liksom framställningar av
en del klart abnorma beteenden, t. ex.
otukt med djur eller döda människor.
Exempel som dessa kan man hitta i den
amerikanska pornografiska litteraturen,
och de har börjat vinna insteg
även på den svenska marknaden.

Under kommitténs arbete övervägde
man att avstå från en sådan yttersta
gräns, och man hoppades att justitie -

ministerns dåvarande praxis att över
huvud taget inte ingripa med åtal och
alltså skapa en praktiskt taget fullständig
frihet skulle leda till att pornografin
utvecklades på ett odramatiskt sätt
och på ett sätt som kunde godtas. Man
hoppades alltså, som herr Sörenson talade
om, på eu frigörelse utan att det
skulle bli en upplösning. Men de förhoppningarna
kom på skam. De senaste
åren har visat en allt råare pornografi.
Inslagen av våld blir alltmer framträdande.
Under dessa omständigheter ansåg
kommittén att man borde ha en yttersta
gräns.

Herr talman! Jag yrkar nu bifall till
reservation 5 vid första lagutskottets utlåtande
och kommer senare att yrka bifall
till reservation 5 vid konstitutionsutskottets
utlåtande.

Justitieministern nämnde i detta sammanhang
att den nuvarande lagstiftningen
egentligen är obsolet. Det skulle
innebära att vi i själva verket inte har
någon lagstiftning om skydd mot pornografi.
Justitieministern åberopade
också det förhållandet att domstolarnas
praxis numera är mycket mer liberal
än tidigare. Jag skulle ha velat säga justitieministern,
om han varit kvar i
kammaren, att det var lagstiftarnas mening
att dessa bestämmelser skulle kunna
få olika innebörd beroende på samhällsuppfattningen
under olika tider.
Det är just en av anledningarna till att
man valt juryformen. Att lagstiftningen
skulle ha blivit till den grad obsolet,
att straff inte skulle kunna inträda för
de framställningar som jag här nämnde
och som borde falla utanför den yttersta
gränsen, vill jag ändå inte tro.

När justitieministern säger att det
inte finns några vetenskapliga belägg
för att våldsskildringar och våldspornografi
skadar de människor som läser
sådant, är det riktigt så till vida att de
vetenskapliga undersökningar som
gjorts visar att det rätta svaret är: Vet
inte. De vetenskapliga metoderna är
inte så noggranna och utbildade att
man kan dra någon säker slutsats alls

Nr 30

Torsdagen den 28 mai 1970

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten, m.
av dem. Docent Bengt Börjesson, den
kände sociologen, har påpekat i ett yttrande
till kommittén att man precis
lika gärna kan säga att de vetenskapliga
undersökningarna inte på något
sätt stillat farhågorna för att psykiskt
labila personer kan ta skada av våldsskildringar.
Såsom politiker, som lämnnats
i sticket av vetenskapen, måste
man säga sig att om det finns en påtaglig
risk för skadeverkningar, kan
man inte slå sig till ro och säga att
vetenskapen har ingenting bevisat, det
finns bara vissa indicier. Då måste man
själv göra en sannolikhetsbedömning.
Bedömer man riskerna som påtagliga,
har man rätt och skyldighet att handla
i enlighet därmed.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Man kan inte påstå att
centerpartiets representanter i de bägge
utskotten onödigtvis har frestat kammarens
tålamod med långa inlägg, och
jag hade egentligen tänkt att beträffande
första lagutskottets utlåtande nr 47
i huvudsak instämma med herr Alexanderson
på de punkter där vi har reserverat
oss. Vissa saker som har sagts under
debatten har emellertid gett mig anledning
att begära ordet.

Vad först gäller den sent framlagda
propositionen och den därav följande
tidsbristen för handläggningen i utskotten
ligger det mycket i de synpunkter
som framförts. Men jag skulle vilja ställa
en försiktig fråga till herr Hernelius
i detta sammanhang. När herr Hernelius
går upp i talarstolen och jag sitter
där nere i bänken, känner jag mig alltid
som en — möjligen något vanartig
— lärjunge. I det replikskifte som ägde
rum mellan fröken Mattson och herr
Hernelius uppfattade jag det som om
herr Hernelius ansåg att föredragningen
i första lagutskottet skulle ha varit
alltför knapphändig. Om det är ett påstående,
har jag anledning hävda att det
i så fall skulle vara en anmärkning mot
våra skickliga sekreterare. Som ledamot
av första lagutskottet kan jag inte säga

annat än att föredragningen har varit
så omfattande som tiden medgav, men
också så utförlig som av oss ansågs erforderligt.
Såvitt jag uppfattat saken
hade utskottets ledamöter tillräckliga
möjligheter att diskutera frågorna.

Detta hindrar inte att jag gärna vill
instämma i de synpunkter som framförts
beträffande önskvärdheten av att
undvika den betydande anhopning av
propositioner som tyvärr alltid förekommer
just i slutet av riksdagssessionerna.
Jag hade egentligen ingenting
att invända mot ett uppskov till hösten,
men när vi i första lagutskottet diskuterade
den frågan var vi i ett besvärligt
läge därför att vi inte då visste hur
konstitutionsutskottet skulle ta ställning
i samma fråga. Eftersom ärendet nu
trots allt är behandlat finner jag ingen
anledning att vidhålla önskemålet om
ett uppskov till hösten. Mitt namn står
alltså inte under reservation 1 till första
lagutskottets utlåtande, även om jag
gärna erkänner att jag i princip delar
den uppfattning som kommer till uttryck
i denna reservation.

Jag har inte heller kunnat ansluta mig
till reservation 2, eftersom vi har viss
förståelse för att en ändrad lagstiftning
här snabbare än annars kunde komma
att utgöra ett visst hinder, bl. a. för den
öppna skyltningen. Det är inte så förfärligt
mycket vunnet med det, men jag
har en liten svaghet för justitieministerns
uppfattning att människor skall
ha sin frihet men att de, t. ex. genom
en öppen skyltning, inte skall påtvingas
sådant som de kan finna anstötligt.
Det kan vara ett juridiskt hårklyveri.
Vid ett mera ytligt betraktande har jag
fått sympatier för fru Segerstedt Wibergs
synpunkter att detta ju i princip
inte hindrar att många av oss — och
jag ber att på denna punkt få instämma
med alla som haft invändningar mot de
pornografiska skrifterna — anser att
detta kan vara rimligt.

Med hänsyn till den begränsade tiden
skulle jag väl i övrigt kunna nöja
mig med att instämma i åtskilliga av de

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr ,30

Ang.

synpunkter som liar framförts av oppositionen.
Emellertid hör inte det ringa
deltagandet från centerpartiets sida i
denna debatt uppfattas som om vi skulle
sakna intresse för dessa frågor. Det
är tvärtom på det sättet att många av
de frågor som här berörts går på ett
grundläggande sätt in i den åskådning
som sedan gammalt är centerpartiets.
Självfallet vill vi ha största möjliga frihet,
en frihet under ansvar som det
bär sagts, men vi menar inte att lagstiftarna
på dessa områden bör förfalla
till flathet. Det måste vara rimligt
att ett rättssamhälle slår vakt om berättigade
intressen i detta sammanhang
och också verkligen sätter kraft bakom
sina ord i form av lagar som råder bot
på de värsta avarterna. Det har här
sagts att det handlar om takt och stil,
och detta vill jag verkligen understryka
både personligen och å centerpartiets
vägnar.

Vad beträffar reservation 3, i vilken
föreslås ett bibehållande av de särskilda
lagbestämmelserna om skymfande av
utländsk och egen rikssymbol, var jag
personligen litet tveksam, men sedan
jag här lyssnat till herr Kaj Björks synpunkter,
är jag ganska övertygad om
att den logiska konsekvensen av hans
resonemang skulle vara ett bifall till
reservation 3. Om alla de nya stater som
runt om i världen har bildats sätter så
stort värde på sin symbol — sin fana
och flagga — är det väl inte ett uttryck
för svensk nationalism om vi slopar den
bestämmelse som endast under mycket
kort tid varit inlagen i svensk lag. Jag
tror tvärtom att ett bibehållande av bestämmelsen
skulle uppfattas som ett uttryck
för vilja till tolerans och förståelse
för de känslor som kan behärska
sådana nya nationer. Såsom en ny nation
får väl trots allt även Amerikas
förenta stater betraktas, om vi ser det
hela ur historiskt perspektiv. Jag hade
i höstas en personlig upplevelse i Amerika
som gav mig en tankeställare om
inte det amerikanska folket i sin fana
ser väsentligt mer än vi gör i vår. Jag

en utvidgning av yttrandefriheten, m. m.
anser därför att en uppstramning i detta
fall är angcliigen och vill i detta sammanhang
yrka bifall till reservation 3
vid första lagutskottets utlåtande.

Vad sedan beträffar trosfriden kan
jag begränsa mig till att instämma i det
resonemang som bär fördes av herr
Svenungsson. Jag tror att det är mycket
värdefullt att vi på denna punkt
slår vakt om det som bar varit.

Vad beträffar reservation 5 bar jag
uppfattat det så att den kommitté som
det här i (lag har talats så mycket om
varit helt enig — även representanterna
fröken Mattson och herr Martinsson
— om att föreslå det som har kommit
att uttryckas som en yttersta gräns. Nu
har vi bär hört en förklaring till varför
man inte längre vill slå vakt om denna
sin ståndpunkt utan vill gå på förslaget
i propositionen, men det förefaller mig
ändå egendomligt att man har kunnat
göra detta avsteg. Jag vill i varje fall
påpeka att centerpartiets representant,
Robert Dockered, som också har deltagit
i första lagutskottets behandling av
denna fråga, inte har haft någon anledning
att gå ifrån förslaget, och det har
inte heller jag.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till reservation 5 vid första
lagutskottets utlåtande nr 47 och i övriga
delar bifall till utskottets förslag.

Herr HERNELIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag fick en direkt fråga
av herr Svanström. Vanarten skall jag
dock gå förbi. Frågan gällde om jag ansåg
att föredragningen i första lagutskottet
hade varit klen. Jag vill säga att
jag var förvånad över att en så viktig
del av propositionen som lagrådets yttrande
i en kardinalfråga i propositionen
tydligen hade förbigått åtminstone
en av lagutskottets medlemmar.

Herr SVANSTRÖM (ep) kort genmäle: Herr

talman! Jag föreslår att detta
får bli en uppgörelse mellan herr Hernelius
och fröken Mattson.

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten, m.

Vad gäller föredragningen i utskottet
står det alltså klart att mitt påpekande
om att den har skett på ett föredömligt
sätt är riktigt.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag vill göra en kommentar
till en fråga som här har diskuterats,
nämligen begreppet ”yttersta
gränsen”. Jag gör det såsom ledamot av
den i fjol avslutade filmcensurutredningen.
Vi arbetade i nära kontakt med
yttrandefrihetskommittén, och vi stimulerade
väl också denna kommitté till
att föreslå regeln om en yttersta gräns.
Vi kanske betraktade den som viktigare
för filmen än för text och stillbilder på
grund av filmens mera attraktiva verkan.

Regelns innebörd är, som ledamöterna
känner till, att man vill sätta upp en
yttersta spärr för sex- och våldsfilm av
en extrem, förråande eller sadistisk karaktär.
Vårt motiv var i första hand att
vi ville motverka en eventuellt kommande
grov spekulation i sådan film
när vuxencensuren slopas, vilket vi föreslog.
Även om forskningsresultaten
om filmens inverkan är osäkra, har vi
ansett andra skäl finnas för att en sådan
yttersta gräns behövs, fastän den
sättes generöst och med all hänsyn till
en vidsträckt yttrandefrihet.

Vi betraktade filmcensurens vara eller
icke vara främst från yttrandefrihetssynpunkt.
I vårt förord till yttrandefrihetskommittén
om en yttersta
gräns tog vi sikte på att motverka grövre
former av vålds- och sexfilm. Vi var
därvid inte särskilt oroade av den
svenska filmen. Den har visserligen spelat
en pionjärroll i världen när det gäller
sexfilm och fått särskilt rykte i
världen på denna grund. Men trots allt
är denna svenska sexfilm med sin öppenhet
och frispråkighet ganska godartad.
Den är godartad så till vida att
den aldrig är grym, sadistisk eller förråande.
Den är alltså inte av den karaktär
som vi vill motverka med be -

stämmelsen om en yttersta gräns. Däremot
kunde man befara att detta kunde
vara fallet med importerad film — jag
tänker då särskilt på film importerad
från Förenta staterna och vissa länder i
Västeuropa.

Beträffande den svenska sexfilmen
har ”vallen” redan genombrutits i hög
grad. Denna filmart torde vara ganska
ofarlig. Även forskningen tyder på att
pornografi och sexfilm inte är skadlig.
Det är först och främst en smakfråga,
och hela debatten i dag visar att den
därvid är starkt kontroversiell.

Vad beträffar Sveriges Radio finns
inte anledning att oroa sig ur just dessa
synpunkter. Avtalet mellan bolaget och
staten kan utformas i önskvärd riktning.
Radioföretaget har varit mera rigoröst
i sina visningsregler än den officiella
filmcensuren i vårt land. Trots
detta har Sveriges Radio, d. v. s. televisionen,
bidragit till att frågan om
våldsfilmen kommit under debatt. Särskilt
gäller detta det s. k. underliållningsvåldet.

Nåväl, vår utredning har tänkt sig
att dess betänkande skulle behandlas
ungefär samtidigt med vttrandefrihetskommitténs
betänkande, vilket skulle
varit praktiskt ur vissa synpunkter. Nu
har det inte blivit så. I dag har vi en
fristående behandling av yttrandefrihetskommitténs
förslag i justitieministerns
tappning, medan filmcensuren
får vänta. Hur länge den får vänta har
inte sagts, men det har antytts att den
kan komma upp i riksdagen till hösten.
Justitieministern säger i den proposition
vi nu behandlar att ingenting
hindrar att man sätter upp spärregler
av den typ som vi menar med en yttersta
gräns, när filmcensuren kommer
upp till övervägande.

Mitt syfte med detta anförande är att
starkt understryka att den regel filmcensurutredningen
förordat om en yttersta
gräns är en integrerad del av förslaget
om vuxencensurens slopande.
Utan en sådan yttersta spärr rycker
man undan en betydande del av under -

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr .10

Ang.

laget för förslaget, och resonemangen
förrycks i motsvarande grad. Jag hoppas
innerligt att utbildningsdepartementet
i samverkan med justitiedepartementet
vill beakta detta intima samband
vid övervägandet av filmcensuren.
Vi har icke önskat förorda ett
”fritt fram” för all sköns spekulation
och exploatering av profitörer i sexoch
våldsfilm av den grova art spärren
är avsedd att motarbeta. I sådana fall
kan man inte hävda att en yttrandefrihet
står på spel, värd att främja. Snarare
kunde en sådan ”otillbörlig marknadsföring”
av våld och sex riskera att
bryta ned principer och värden som vi
annars anser viktiga att slå vakt om i
vår fostran och demokrati.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag hade inte avsett att
delta i debatten på annat sätt än genom
att ställa yrkanden. Motiveringen för
konstitutionsutskottets ställningstagande
framgår ju av såväl propositionen
och utskottsutlåtandet som inlägg i debatten.
Att jag ändå begärt ordet beror
på att en ledamot i debatten har gjort
gällande att ärendet skulle ha varit
bristfälligt föredraget och att det inte
skulle ha blivit tillfälle till en saklig
diskussion i utskottet.

Jag vill protestera mot detta påstående.
Jag gör det framför allt därför att
jag inte vill nedvärdera de 10 ledamöter
som utgör en minoritet i utskottet. Jag
har inte uppfattat dem som så undfallande
att de, om någonting hade brustit,
inte skulle ha vågat anföra detta
vid det sammanträde när det skulle ha
anförts.

Jag ber att få detta antecknat till protokollet.

en utvidgning av yttrandefriheten, m. m.
skilt angående envar av punkterna A—
E samt därefter särskilt rörande punkterna
F—J.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Schött begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 47
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Schött begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —97;

Nej — 33.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. en utvidgning av yttrandefriheten, m.

vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Schött begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 47
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Schött begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej— 27.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å punkten C, yttrade
nu herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels ock
att kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 47
punkten C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej — 62.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten D framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fröken Mattson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 47
punkten D, röstar

Ja;

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr 30

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 71.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de beträffande punkten
E förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Alexanderson m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 47
punkten E, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Alexanderson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

Ang. en utvidgning av tryckfriheten
jan omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 65.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
F—J.

Ang. en utvidgning av tryckfriheten

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 39, i anledning av proposition
med förslag till ändring i
tryckfrihetsförordningen, m. in., i vad
propositionen hänvisats till utskottet,
jämte motioner.

(Debatt rörande detta utlåtande hade
förekommit i anslutning till behandlingen
av första lagutskottets utlåtande
nr 47.)

I proposition nr 125 hade Kungl.
Maj :t

dels för prövning i grundlagsenlig
ordning förelagt riksdagen ett i bilaga
1 till detta utlåtande intaget förslag till
ändring i tryckfrihetsförordningen,

dels föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1956: 618)
om allmänna sammankomster,

dels anhållit om riksdagens yttrande
över ett vid propositionen fogat förslag
till kungörelse om ändring i allmänna
ordningsstadgan (1956: 617).

Propositionen hade, såvitt avsåge
ändring i tryckfrihetsförordningen,
hänvisats till konstitutionsutskottet och

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. en utvidgning av tryckfriheten
i övrigt till lagutskott samt hade i sistnämnda
delar behandlats av första lagutskottet
i dess utlåtande nr 47.

Kungl. Maj :ts förslag innebure bland
annat, att — som följd av samtidigt föreslagna
ändringar i brottsbalken —-som otillåtet yttrande i tryckt skrift
icke längre skulle anses vare sig skymfande
av rikssymbol eller skymfande av
sådant som av svenska kyrkan eller annat
här i riket verksamt trossamfund
hölles heligt och icke heller förfarande
som sårade tukt och sedlighet. I konsekvens
härmed upphävdes såsom obehövlig
föreskriften om tagande i förvar
av tryckt skrift, som uppenbart innefattade
straffbart brott mot tukt och
sedlighet. Detta i sin tur föranledde en
redaktionell ändring av föreskriften
om anmälan till chefen för justitiedepartementet,
då beslut meddelats om
tryckt skrifts tagande i förvar. I fråga
om begränsning i rätten att sprida
tryckt skrift skulle införas en ny föreskrift,
som förbjöde att pornografisk
bild på eller vid allmän plats förevisades
på sätt som vore ägnat att väcka
allmän anstöt eller att sådan bild tillställdes
någon utan föregående beställning.
I samband härmed gjordes slutligen
en redaktionell ändring i föreskriften
om förbud att bland barn och ungdom
sprida tryckt skrift, som genom
sitt innehåll kunde verka förråande eller
eljest medföra allvarlig fara för de
ungas sedliga fostran.

I detta utlåtande hade utskottet behandlat
propositionen nr 125 i vad den
hänvisats till konstitutionsutskottet samt
följande motioner:

1) de likalydande motionerna 1: 233,
av herr Ernulf m. fl., och 11:274, av
herr Nelander m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t begära
förslag till lagstiftning om förverkande
av ekonomisk vinning genom
pornografibrott;

2) de likalydande motionerna I: 1231,
av herrar Bengtson och Svanström,
samt II: 7444, av herr Larsson i Luttra

och herr Dockered, vari, såvitt nu vore
i fråga, anhållits, att riksdagen vid sin
behandling av Kungl. Maj:ts proposition
1970: 125 måtte besluta,

1. att tryckfrihetsförordningens 7

kap. 4 § i vad avsåge sårande av tukt
och sedlighet skulle givas följande lydelse:
”---kränkande av den all männa

känslan för anständighet genom
uppenbart förråande innehåll”,

2. att tryckfrihetsförordningens 10
kap. 10 § skulle erhålla i motionerna
angiven lydelse, vilket förslag avsåge,
att tryckt skrift som uppenbart innefattade
enligt tryckfrihetsförordningens
brottskatalog straffbart kränkande av
anständigheten skulle kunna tagas i förvar
efter beslut av polismyndighet i avbidan
på förordnande om beslag;

3) de likalydande motionerna I: 1232,
av herr Ernulf in. fl., och 11:1446, av
herr Nelander in. fl., vari, såvitt nu vore
i fråga, yrkats, att riksdagen — med
förklaring att propositionen icke kunnat
oförändrad godtagas — för sin del
skulle såsom vilande för behandling
i grundlagsenlig ordning antaga i motionerna
införd lydelse av tryckfrihetsförordningen
7 kap. 4 § första stycket
punkt 14, vilket förslag gällde, att kränkande
av den allmänna känslan för anständighet
genom grovt sedlighetssårande
eller uppenbart förråande innehåll
skulle tagas med i tryckfrihetsförordningens
brottskatalog;

4) de likalydande motionerna I: 1233,
av herr Ernulf m. fl., och 11:1445, av
herr Nelander m. fl., vari, såvitt nu
vore i fråga, föreslagits, att riksdagen
skulle, med förklaring att propositionens
förslag i ifrågavarande del icke
kunnat oförändrat godtagas, såsom vilande
för behandling i grundlagsenlig
ordning antaga följande lydelse av
tryckfrihetsförordningens 7 kap. 4 §
första stycket, punkt 13, nämligen ”brott
mot religionsfriheten genom skymfande
av sådant som enligt annans trosuppfattning
hålles heligt”;

5) de likalydande motionerna I: 123b,
av fru Segerstedt Wiberg m. fl., och II:

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr :10

1447, av fru Sundberg in. fl., vari, såvitt
nu vore i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att behandlingen
av propositionen nr 125 skulle uppskjutas
till höstriksdagen;

0) de likalydande motionerna I: 1235,
av herr Svanström in. fl., och II: 1443,
av herr Fälldin in. fl., vari, såvitt nu
vore i fråga, anhållits, att riksdagen
vid sin behandling av Kungl. Maj:ts
proposition 1970: 125 måtte besluta, att
tryckfrihetsförordningens 7 kap. 4 §
vad avsåge brott mot trosfriden skulle

givas följande lydelse: ”---brott

mot religionsfriheten genom skymfande
av sådant som enligt annans trosuppfattning
hålles heligt”;

7) de likalydande motionerna I: 1236,
av herr Suenungsson och herr Pettersson,
Karl, samt II: 1448, av herr Werner
m. fl., vari yrkats, att riksdagen
skulle antaga i motionerna infört förslag
till ändrad lydelse av 7 kap. 4 §
mom. 13 tryckfrihetsförordningen, vilket
förslag avsåge, att skymfande av sådant
som enligt annans trosuppfattning
hölles heligt skulle tagas med i tryckfrihetsförordningens
brottskatalog. Yrkandet
hade framställts under förutsättning
att yrkandet i motionerna I: 1240
och II: 1453 om avslag på propositionen
icke vunne riksdagens bifall;

8) de likalydande motionerna I: 1240,
av herr Bohman m. fl., och II: 1453, av
herr Holmberg m. fl., vari, såvitt nu
vore i fråga, föreslagits, att riksdagen
skulle

1. avslå proposition nr 125,

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om nytt förslag i enlighet med de riktlinjer
som angivits i motionerna;

9) motionen I: 1242, av herr Nilsson,
Nils, vari, såvitt nu vore i fråga, hemställts,
att riksdagen vid sin behandling
av propositionen nr 125 måtte avslå
propositionens förslag i de stycken som
behandlade upphävande av de i propositionen
angivna delarna av tryckfrihetsförordningen
avseende sårande
av tukt och sedlighet m. m.;

10) motionen I: 1243, av herr Nils -

51)

Ans. en utvidgning av tryckfriheten
son, Nils, in. fl., vari, såvitt nu vore i
fråga, anhållits, att riksdagen vid sin
behandling av Kungl. Maj:ts proposition
nr 125 måtte avslå propositionens
förslag i de stycken som behandlade
skymfande av svensk eller utländsk
flagga, vapen eller annat höghetstecken;
ävensom

11) motionen 11:1441, av herr Börjesson
i Falköping.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. beträffande frågan om uppskov
med behandlingen av proposition nr
125: att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1234 och 11:1447, såvitt de
hänvisats till konstitutionsutskottet;

2. beträffande frågan om avslag på
proposition nr 125 i avvaktan på nytt
förslag: att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1240 och 11:1453, såvitt de
hänvisats till konstitutionsutskottet;

3. beträffande frågan om skymfande
av rikssymbol: att riksdagen måtte, i
anledning av proposition nr 125 i vad
den i denna del hänvisats till konstitutionsutskottet
och med avslag på motionen
1:1243 i motsvarande del, antaga
ett i bilaga 1 till detta utlåtande intaget
förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen,
såvitt avsåge ändrad lydelse
av 7 kap. 4 § 6 och upphävande av 7
kap. 4 § 8;

4. beträffande frågan om brott mot
trosfrid: att riksdagen måtte, i anledning
av proposition nr 125 i vad den i
denna del hänvisats till konstitutionsutskottet
och med avslag på motionerna
I: 1233 och II: 1445 samt I: 1235 och
11:1443, alla i motsvarande del, ävensom
motionerna 1:1236 och 11:1448,
antaga ett i bilaga 1 till detta utlåtande
intaget förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen,
såvitt avsåge upphävande
av 7 kap. 4 § 13;

5. beträffande frågan om sårande av
tukt och sedlighet m. m.: att riksdagen
måtte, i anledning av proposition nr
125 i vad den i denna del hänvisats till
konstitutionsutskottet och med avslag

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. en utvidgning av tryckfriheten
på motionerna 1:1242 och 11:1441
ävensom motionerna 1:1232 och II:
1446 samt 1:1231 och 11:1444, motionen
I: 1242 och sistnämnda fyra motioner
i vad de hänvisats till konstitutionsutskottet,
antaga ett i bilaga 1 till
detta utlåtande intaget förslag till ändring
i tryckfrihetsförordningen, såvitt
avsåge ändrad lydelse av 6 kap. 2 §
första stycket, 7 kap. 4 § 12 och 10 kap.
12 § samt upphävande av 7 kap. 4 § 14
och 10 kap. 10 §;

6. beträffande frågan om förverkande
av ekonomisk vinning genom pornografibrott:
att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:233 och 11:274.

Reservationer hade anförts

betr. frågan om uppskov

1. av fru Segerstedt Wiberg (fp) samt
herrar Sveningsson (m), Harald Pettersson
(ep), Richardson (fp), Hernelius
(m), Larsson i Luttra (ep), Björkman
(m), Boo (ep), Sterne (fp) och
Strömberg (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I:
1234 och II: 1447 i motsvarande del, besluta
att uppskjuta behandlingen av
propositionen nr 125, såvitt den hänvisats
till konstitutionsutskottet, till höstsessionen
av innevarande års riksdag;

betr. frågan om avslag på propositionen
i dess helhet

2. av herrar Sveningsson, Hernelius
och Björkman (alla m), vilka ansett, att
utskottet, under förutsättning att riksdagen
icke bifölle reservationen 1, bort
på åberopade grunder hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 1240 och II: 1453 i motsvarande
del,

dels avslå propositionen nr 125, såvitt
den hänvisats till konstitutionsutskottet,

dels anhålla hos Kungl. Maj :t om nytt
förslag i motsvarande del i enlighet

med de riktlinjer som angivits i de
nämnda motionerna;

betr. frågan om skymfande av rikssymbol 3.

av herrar Harald Pettersson (ep),
Svenungsson (m), Larsson i Luttra (ep)
och Boo (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 3 hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionen I: 1243 i vad den hänvisats
till konstitutionsutskottet, förkasta
det genom proposition nr 125 framlagda
förslaget till ändring i tryckfrihetsförordningen,
såvitt avsåge ändrad lydelse
av 7 kap. 4 § 6 och upphävande
av 7 kap. 4 g 8;

betr. frågan om brott mot trosfrid

4. av herrar Harald Pettersson (ep),
Svenungsson (m), Larsson i Luttra
(ep), Boo (ep), Sterne (fp) och Strömberg
(fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 4 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av proposition nr
125 och motionerna I: 1236 och II: 1448
och med bifall till motionerna I: 1233
och 11:1445 samt 1:1235 och 11:1443,
propositionen och sistnämnda fyra motioner
i vad de i denna del hänvisats till
konstitutionsutskottet, för sin del antaga
i reservationen införd lydelse av
7 kap. 4 § 13 tryckfrihetsförordningen;

betr. frågan om sårande av tukt och
sedlighet m. m.

5. av fru Segerstedt Wiberg (fp) samt
herrar Harald Pettersson (ep), Richardson
(fp), Svenungsson (m), Larsson
i Luttra (ep), Boo (ep), Sterne
(fp) och Strömberg (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
hava den avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
5 hemställa, att riksdagen måtte

dels i anledning av proposition nr
125 och motionen I: 1242 ävensom mo -

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr 30

tionerna I: 1231 och II: 1444 samt med
bifall till motionerna 1:1232 och II:
1440, propositionen och samtliga motioner
i vad de i denna del hänvisats till
konstitutionsutskottet, för sin del antaga
i reservationen införd lydelse av
7 kap. 4 § 14 tryckfrihetsförordningen,
dels i anledning av motionerna I:
1242, 1:1232 och 11:1440 samt 1:1231
och 11:1444, alla i vad de i denna del
hänvisats till konstitutionsutskottet, förkasta
det genom proposition nr 125
framlagda förslaget till ändring i tryckfrihetsförordningen,
såvitt avsåge ändrad
lydelse av 7 kap. 4 § 12,

dels i anledning av proposition nr
125 och motionen 1:1242 samt med bifall
till motionerna I: 1231 och II: 1444,
propositionen och samtliga motioner i
vad de i denna del hänvisats till konstitutionsutskottet,
för sin del antaga
i reservationen införd lydelse av 10
kap. 10 § tryckfrihetsförordningen,
dels i anledning av motionerna I:
1242 samt 1:1231 och 11:1444, alla i
vad de i denna del hänvisats till konstitutionsutskottet,
förkasta det genom
proposition nr 125 framlagda förslaget
till ändring av 10 kap. 12 § tryckfrihetsförordningen,

dels i anledning av proposition nr
125 i vad den i denna del hänvisats till
konstitutionsutskottet och med avslag
på motionen II: 1441 får sin del antaga
ett i bilaga 1 till detta utlåtande intaget
förslag till ändring av 6 kap. 2 § första
stycket tryckfrihetsförordningen.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
1 och 5.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
3 och 4.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
2.

Ang. en utvidgning av tryckfriheten

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
koinme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de angående punkten 1 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av fru Segerstedt Wiberg
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Segerstedt Wiberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
39 punkten 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Segerstedt Wiberg
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
1 betecknade reservationen.

Då emellertid fru Segerstedt Wiberg
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. en utvidgning av tryckfriheten

befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —76;

Nej -— 57.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad gällde punkten 2, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Sveningsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
39 punkten 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sveningsson
in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —104;

Nej— 27.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten 3 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Harald Pettersson
in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Pettersson, Harald, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
39 punkten 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Harald Pettersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Pettersson, Harald,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —77;

Nej — 45.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om punkten 4, yttrade nu
herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den av

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr 30

herr Harald Pettersson in. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 4 betecknade reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Svenungsson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
39 punkten 4, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Harald Pettersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 4 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Svenungsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej —61.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen
enligt de rörande punkten 5 förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av fru Segerstedt
Wiberg m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 5 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall

Ang. pressetiska frågor
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fru Segerstedt Wiberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
39 punkten o, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Segerstedt Wiberg
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
5 betecknade reservationen.

Då emellertid fru Segerstedt Wiberg
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —71;

Nej — 65.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 6.

Ang. pressetiska frågor

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 41, i anledning av motioner
om utredning angående pressetiska
frågor.

I detta utlåtande hade behandlats de
vid 1969 års riksdag väckta motionerna
I: 307, av herr Palm och fru Wallentheim,
samt 11:336, av herr Lindahl

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. pressetiska frågor
och fru Lewén-Eliasson, i vilka motioner
yrkats, att riksdagen skulle hos
Kungl. Maj:t anhålla, att de pressetiska
frågorna måtte göras till föremål för
utredning enligt vad som anförts i motionerna.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte förklara de
vid 1969 års riksdag väckta motionerna
I: 307 och II: 336 besvarade med vad utskottet
i utlåtandet anfört.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herrar Palm och Nyquist,
fru Thunvall, herr Gustafsson i Barkarby
samt fru Hjelm-Wallén (alla s).

Herr PALM (s):

Herr talman! Jag skall inte säga så
många ord om konstitutionsutskottets
utlåtande nr 41, men till utlåtandet
finns fogat ett särskilt yttrande som går
ut på att vi som motionärer i denna
fråga — motionen lämnades för ett och
ett halvt år sedan —- är till allra största
delen nöjda, men ändå på ett mycket
centralt avsnitt vill göra en markering.

Här har lagts ned ett mycket omfattande
arbete av konstitutionsutskottets
sekretariat som lämnat ett intressant
material, vilket sannerligen är värt ett
ingående studium. Man har givit sig in
på ett område som inte varit tillräckligt
väl belyst tidigare. Med hänsyn till
den debatt som förts under de senaste
åren kommer detta material säkerligen
att ha en mycket stor betydelse även
för den närmaste framtiden.

Det har talats mycket om självsanering
inom pressen. Går man tillbaka för
att se vad som skett finner man att
denna självsanering karakteriseras av
en utomordentlig tröghet. Det motionerande
som förekommit vid såväl 1967
som 1969 års riksdagar har onekligen
hjälpt till i detta arbete. Tidningsutgivarna
själva har haft ett ganska begränsat
intresse, eller i varje fall inte tillräcklig
handlingskraft, för att genom -

föra den självsanering som det ofta talas
om.

Det är väl ingen tillfällighet att under
de senaste två åren utkommit åtskilliga
debattböcker och skrivits många debattartiklar
av journalister som själva
anmärker på en del av de förhållanden
som förekommer inom denna del av
massmedia.

När denna motion lämnades kom den
att mötas med mycket stort intresse på
sina håll, men också med negativism
i vissa kretsar inom pressen. Här är angeläget
att ännu en gång slå fast att
framställning om en pressetisk undersökning
ingalunda dikteras av vilja att
begränsa tryckfriheten. Tvärtom har vi
sagt — och det har sagts många gånger
tidigare i detta sammanhang — att vi
tagit upp detta mot bakgrund av den
fortgående tidningsdöden och den alltmera
omfattande pressmonopolismen i
vissa delar av landet, som gör att man
får ställa större anspråk på hur vi som
mottagande part blir furnerade med
nyheter och informationsmaterial från
tidningarna.

Denna företeelse är inte unik för
Sverige. I Tyskland finns samma fenomen.
Vi hade tillfälle att för utskottets
räkning fara dit ned och studera förhållandena.
Det berättades att en tredjedel
av dagstidningarna i Tyskland
försvunnit sedan 1959 och att den mycket
omdiskuterade Springerkoncernen,
som i så hög grad ägnat sig åt nyhetsoch
åsiktsindustrin, nu satsar på andra
media på detta område. Det är en utveckling
som gör det utomordentligt
angeläget, som vi motionärer ser det,
att se över vad som sker, dels mot bakgrund
av den mycket generösa tryckfrihetsförordning
som kom till för 21
år sedan, dels mot bakgrund av de
strukturella förändringar som samtidigt
har skett. Man har diskuterat det här
väl litet i pressen — man vill tydligen
inte gå in på det — men det är utomordentligt
angelägna frågor.

Jag skall inte förlänga debatten så
mycket trots att det skulle finnas kolos -

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr 30

salt mycket att säga. Med hänsyn till
det omfattande material som finns i
ärendet och med hänsyn till den omfattande
debatt som nyss har avslutats
är måhända kammaren nöjd för dagen
med de tal som hållits om yttrandefrihet,
pressetik och liknande ting.

Det finns emellertid skäl att rikta
uppmärksamheten på det som anförts
i det särskilda yttrandet. Samtidigt som
vi har avgivit en motion om eu pressetisk
undersökning har vi starkt anslutit
oss till de utredningsdirektiv som
regeringen lagt fram och av vilka det
framgår att yttrandefriheten i massmedia
skall beredas så fullständigt och
effektivt skydd som möjligt och att de
grundläggande reglerna härom skall
finnas i grundlag.

Vi är emellertid en smula kritiska på
en punkt i dessa direktiv, och det är
när man upprepade gånger pekar på
massmedias frihet. Vi motionärer vill
tala om att det också finns en annan
part i sammanhanget. Massmedia är
den ena parten och allmänheten den
andra. Vi hoppas att den utredning det
blir fråga om kommer att ske mot bakgrunden
av både massmedias frihet och
allmänhetens krav på att denna frihet
används på ett sätt som ligger i linje
med vad som kan innefattas i hedersbenämningen
den tredje statsmakten.
Det finns, som vi tidigare påtalat, stora
brister på detta område.

Jag har, ärade kammarledamöter,
med detta bara velat markera att vi
motser utredningen med utomordentligt
stort intresse. Det vore synnerligen
angeläget att det i ett sådant utredningsarbete
ingick aktiva yrkesutövare,
att omdömesgilla journalister
fick vara med. Journalistkåren är sannerligen
ingen enhetlig grupp formad
i en och samma mall. Inom denna kår
finns de mest skilda personligheter.
Många omdömesgilla människor i den
kåren har med tillfredsställelse noterat
att denna motion har lämnats. Man är
oroad över vissa tendenser som på sina
håll har spritt sig under senare år.

5 Första kammarens protokoll 1970. Nr 30

Ang. pressetiska frågor

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än bifall till konstitutionsutskottets
utlåtande med beaktande av vad vi
anfört i det särskilda yttrandet på s. 7.

I detta anförande instämde fru Wallentheim
(s) och herr Nyqnist (s).

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Konstitutionsutskottet
har ägnat denna fråga mycket stort intresse
och behandlat den under hela
fem kvartal. Frågan är också av stor
räckvidd.

Motionärerna önskar att pressetiken
skall förstärkas i vårt land liksom de
publiceringsregler under vilka pressen
arbetar. Det är en lika lovvärd som
gammal strävan. Försöken att höja pressens
etik är ungefär lika gamla som
pressen själv.

Motionärerna utgår från den pågående
koncentrationen i pressen, den
s. k. tidningsdöden. Denna är i och för
sig en oroande faktor som vid upprepade
tillfällen har diskuterats i riksdagen.
Två utredningar har tillsatts,
presstöd har skapats o. s. v. Det har
skett i känslan av det behov som finns
av att säkra en differentierad press för
nyhetsförmedling och opinionsbildning.

Motionärerna drar emellertid mycket
överraskande slutsatser av denna koncentrationsprocess
när de säger att det
behövs en allmänhetens ombudsman
som skall bevaka pressen, radio och
TV. Motionärerna gör alltså en sammankoppling
mellan koncentrationstendensen,
pressetiken och samhällets
bevakning av pressen. En sådan sammanblandning
förefaller mig på intet
sätt övertygande eller logisk.

Det skulle vara anmärkningsvärt om
riksdagen eller Kungl. Maj :t utsåg en
pressombudsman med uppgift att bevaka
massmedia — samtidigt som man
i grundlagen har ett regelsystem som
avser att komma till rätta med övertramp
i pressen. Man skulle alltså då
ha dels tryckfrihetsförordningen inklu -

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. pressetiska frågor
sive brottsbalken med deras rättsregler,
åtalsprocedur och påföljdssystem,
dels en av riksdagen eller Kungl. Maj:t
utsedd pressombudsman med sina korrektiv
och sina regelsystem. Det har
inte påvisats något behov av en sådan
dubblering av samhällets korrektiv
gentemot pressen.

Motionärerna hävdar mycket eftertryckligt
att de inte vill komma åt eller
inskränka tryckfriheten. De har rätt
att bli trodda på sitt ord. Men nog verkar
deras uppläggning en aning underlig.
Ännu mer förvånande är det alt
de tänker sig att denne pressombudsman
även skulle bevaka Sveriges Radio.
För några år sedan infördes en
särskild radioansvarighetslag, och därutöver
finns avtalet mellan Sveriges Radio
och staten. Detta regelsystem borde
räcka; man skall därutöver inte behöva
föra fram tanken på en särskild
PO.

I sitt särskilda yttrande varierar motionärerna
sitt tema. De tar där upp
frågan om, som det heter, en medveten
sammanblandning mellan nyheter och
kommentarer i pressen. Detta anses
motivera att kartlägga 20 års erfarenheter
av tryckfrihetsförordningen. Det
är från de utgångspunkterna man avgett
det särskilda yttrandet.

Jag har svårt att följa med herr Palm
och hans sympatisörer i dessa tankegångar.
Sammanblandningen av kommentarer
och nyheter i pressen är ju
icke primärt en tryckfrihetsfråga och
kan väl inte ge anledning till granskning
av tryckfrihetsförordningen. Man
kan ogilla den sammanblandning som
sker på många håll i pressen av nyheter
och kommentarer, och jag tillhör den
journalistskola som helst vill separera
nyheter och kommentarer. Så sker också
i större delen av svensk press, alldeles
markant i landsortspressen. Det
finns dock en viss journalistisk skola
som är av motsatt uppfattning och driver
en mera outrerad sammanblandning
av kommentarer och nyheter för
att få större slagkraft åt sina opinioner.

Alan kanske kan säga att även Sveriges
Radio är inne på en sådan linje, främst
i nyhetsprogrammen som ofta är en
blandning av nyheter och kommentarer
och där det är svårt för lyssnaren
att veta vilket som är vilket. Detta är
emellertid mera en fråga om journalistisk
metodik och uppläggning än om
tryckfrihet. Det kan gärna och med
fördel tas upp på annat sätt än genom
en kartläggning via tryckfrihetsförordningen
och en översyn av den.

Alotionärerna är skeptiska mot pressens
självsanering. Det kan man gott
vara, ty här har man mycket blandade
erfarenheter — en del goda och andra
negativa. På senare år har skett en uppryckning
genom att man inom pressens
organisationer, t. ex. Publicistklubben,
gjort en översyn av publiceringsreglerna
just i syfte att förbättra
pressetiken. Det skall framgent så att
säga inte bli så billigt att bryta mot
PK:s regler som det hittills har varit
då det praktiskt taget inte funnits något
att förlora men ofta lösnummerförsäljning
eller annan vinst att tjäna. I stort
sett har vi en balanserad press i vårt
land, särskilt om man jämför med
många andra av de stora tidningsländerna
i världen. Den uppryckning som
nu har skett innebär också att pressen
har tillsatt en ombudsman som skall få
en uppsökande verksamhet. Det har
blivit en revision av publiceringsreglerna
o. s. v. Detta är ett led i en uppstramad
självsanering, och man har,
som också konstitutionsutskottet uttalat,
skäl att vänta och se. Men utskottet
uttalar en viss tveksamhet på denna
punkt utan att närmare underbygga
vad tveksamheten beror på.

Justitieministern bär i dagarna bebådat
en utredning som skall ta ett samlat
grepp på hela massmedia- och tryckfrihetsfrågorna.
Det är ingen lätt uppgift.
När en motion av motsvarande innebörd
behandlades i riksdagen år 1964
avslogs den av ett enhälligt konstitutionsutskott,
som ansåg att de tekniska
skillnaderna mellan olika massmedia

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr ;{0

var så stora att man inte lämpligen
borde sikta till en gemensam lag. Jag
motser den kommande inassmediautredningen
med stort intresse. Jag finner
den ytterst tilltalande, och jag är angelägen
om att understryka alt det är
klart positivt, att justitieministern i
sina direktiv slår fast principen om
den vidsträckta tryckfriheten i vårt
land och att han påpekar att nuvarande
huvudprinciper bör kunna vara tilllämpliga
även vid en ny kommande
massmedialag samt att denna skall ha
karaktär av grundlag.

Det är ett nytt grepp som är lovande,
och det finns skäl för både motionärerna,
med herr Palm i spetsen, och riksdagen
att med tillförsikt se det arbetet
an, plus den uppstramade självsanering
som pågår inom svensk press.

Herr PALM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Möller återkommer
till den traditionella argumentationen
som man möter i vissa kretsar
inom pressen: Här är allting bra, här
ordnas med självsanering, Publicistklubben
finns med sina regler — denna
förnämliga sällskapsklubb, som jag
också tillhör, där det kan vara väldigt
trevligt att få avlyssna föredrag och föreläsningar
i sådana ämnen. Men det
finns också en annan grupp som arbetar
med regler, herr Möller. Det är Journalistförbundet.
Bara det fenomenet att
man från två håll arbetar med olika regelsystem,
att journalisternas egen yrkeskodex
kanske inte precis ligger i linje
med Publicistklubbens publiceringsregler,
är väl en markering av att det
inte är så välbeställt som man naturligtvis
vill beskriva det när man arbetar
i en tidning — jag har själv gjort
det. Man vill inte gärna erkänna att det
finns en hel del svagheter i den utveckling
som sker. Dess bättre har utskottet
också markerat detta i sin skrivning.

Jag vill bara erinra om vad tidningen
Journalisten skrev i sitt aprilnummer
år 1968 beträffande dessa fenomen

Ang. pressetiska frågor
och detta på ledarplats i eu kommentar
till Journalistförbundets yrkeskodex:
”Förbundsstyrelsens regelförslag är utformat
så, att yrkeskodexen snarare blir
ett välbehövligt stöd för journalisten
när han ställs i situationer där han
måste värna sin självständiga ställning,
sin integritet, gentemot utomstående
och mot alltför snävt penningsnikna
element inom det egna företaget.”

I slutet av denna ledare säger man:
”Låt dem bli del av ett regelkomplex,
som innefattar både PK-reglerna och
yrkeskodexen, som kan ge massmedia
det skarpslipade instrument till självsanering
de hittills saknat.” Så säger de
som sysslar med detta arbete.

Vidare förekommer i hög grad, som
jag sade, en sammanblandning av kommentarer
och nyheter. Det är intressant
att konstatera att det för två år sedan
stod i Publicistklubbens regler att man
skulle skilja på nyheter och kommentarer,
men detta ströks i dessa regler,
då man ansåg att det var svårt att efterleva
dem. Denna sammanblandning
tenderar öka i omfattning, och under
senare år har en slags maoistisk skola
uppstått på sina håll där det sägs att
man skall använda varje ögonblick för
agitation, oavsett om man är satt att
servera nyheter för en bred allmänhet
eller om man sysslar med något annat.
Detta är ett mycket intressant fenomen
som kan bli mycket allvarligt i vissa
lägen. Jag vill ännu en gång nämna att
jag har kontakter med vitt skilda kretsar
inom journalistkåren, och jag vet
därför att den uppfattning som herr
Möller företräder när det gäller vår motion
inte är ensartad. Det finns många
som har en positiv inställning till att
det görs en utredning på detta område.
Statsmakterna brukar ju kunna anse
sig ha rätt att se över områden inom
samhällslivets olika funktioner och finna
att det är helt rimligt och i sin ordning.

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. pressetiska frågor

Fou SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Konstitutionsutskottets
yttrande i detta ärende bär i hög grad
prägeln av en kompromiss — det vill
jag särskilt påpeka för herr Möller —
mellan ganska olikartade åsikter. Detta
märks på att utskottet har behandlat
ärendet så länge, som herr Möller sade,
och det märks på så sätt att vi i detta
ärende kanske i någon mån blivit akterseglade.
Utskottet har exempelvis
inte till fullo kunnat följa upp effekten
av det beslut som pressorganen fattat i
och med tillsättandet av en allmänhetens
pressombudsman.

I den promemoria som bifogats utlåtandet
ges en förträfflig översikt över
hur opinionsnämnden fungerar, även
om jag skulle vilja säga att en del reflexioner
där mera präglas av juristens
tänkesätt än av vetskap om journalistikens
villkor.

Vad jag vill påstå det är att det under
de senaste åren av yrkeskåren och av
ledande tidningsmän gjorts ansträngningar
för att förbättra pressetiken.
Den är inte så dålig som här sägs, och
man har inte visat ett sådant bristande
ansvar som det ibland påstås. Jag
tror att vi bäst kan se det om vi går
några år tillbaka i tiden och undersöker
vad som då skrevs i pressen. När
vi hör dagens skildringar skulle vi inte
kunna tro att det existerat en mycket
utpräglad pressetik förr i världen. Även
då fanns det mycket på gott och ont,
och jag tror inte att en undersökning
skulle visa att etiken stod högre då —
jag tror att vi ofta glömmer det.

Här har talats om sammanblandningen
av kommentarer och nyheter. .lag
håller med herr Möller om att det här
mest är fråga om metodik. De flesta vet
mycket väl att man skiljer mellan kommentarerna
och nyheterna på nyhetsplats,
men det finns en typ av kåserier
och kommentarer som även innehåller
nyheter och som signeras av dem som
arbetar enligt detta system. Det är därför
inte någon ändring som skett på
denna punkt, så att man säger:

”Strunta i att hålla nyheterna som nyheter!”
— Det är en felaktig tolkning
av reglerna.

Jag skall inte fördjupa mig i funderingar
kring pressetiken alltför mycket.
Jag vill bara peka på att åtskilligt har
skett i positiv riktning under de senaste
åren. Det bär inom tryckfrihetens
gränser skett en frivillig upprustning i
två syften. Man strävar alltså här att
frivilligt skärpa kraven inom den frihet
som lagen ger utrymme för. Riktmärket
har varit dels att ge upprättelse
åt den enskilde som mer eller mindre
oavsiktligt skadas, dels att förebygga
skador. Det har gällt att tillgodose dessa
synsätt utan att tillgripa eller bana
väg för ingripanden som leder till styrning
eller innebär censur, något som
jag antar att ingen här vill förorda.

Genom den upprustning som skett
har den tidigare eftersläpningen av
ärenden i opinionsnämnden upphört.
Sedan allmänhetens pressombudsman
tillsattes har man kommit därhän att
klagomål som inkommit till nämnden
vanligen har färdigbehandlats tre veckor
därefter. Jag tror inte att det är
möjligt att förkorta tiden ytterligare,
särskilt inte med tanke på andra besvärstider
och hur lång tid det i övrigt
kan ta att behandla likadana ärenden.
När nämnden senast sammanträdde
kunde den behandla alla aktuella ärenden
så när som på fem.

Nämnden har också börjat tillämpa
de nya regler som innebär att en tidning
kan få betala till att börja med
500 kronor för att den gjort sig skyldig
till en allvarlig kränkning av god publicistisk
sed. Den regeln har nämnden
nu använt sig av. En tidning har fällts.
Samtidigt får vi hoppas att en bötfällning
skall uppfattas som så förnedrande
att ingen tidning i onödan ådrar sig
en sådan. Det är, tror jag, på den vägen
saneringen måste ske.

Åtgärder har nu också vidtagits för
att ge allmänhetens pressombudsman
resurser att fungera på heltid, och hans
kansli skall efter vad jag har hört byg -

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr 30

gas nl. Den reformen är, enligt vad jag
liar inhämtat, nära förestående. .lag hör
själv till dem som ansett att det borde
ha skett tidigare och noterar med tillfredsställelse
att reformen nu synes stå
inför ett förverkligande. Likaså konstaterar
jag med tillfredsställelse att man
är i färd med att förse varje journalist
med en handledning om vad som åligger
honom eller henne ur pressetisk
synpunkt. I Norge finns redan en sådan
vägledning, kallad ”Vaer varsom journalist”.
Den uppmaningen är väsentlig,
och den har kanske i alltför ringa grad
uppmärksammats vid den utbildning
som sker vid de anstalter riksdagen
har fattat beslut om. Men också här
sker nu en upprustning. Vid Journalistinstitutet
i Stockholm har denna vår betydligt
större uppmärksamhet än tidigare
ägnats åt de pressetiska frågorna.
Ombudsmannen har bl. a. fått ägna en
dag åt undervisning där. Man tar alltså
upp de pressetiska och pressmoraliska
frågorna med större allvar än tidigare.

Jag tror inte heller, som herr Palm
sade, att pressens folk eller andra representanter
för massmedia har något
att invända mot en översyn av tryckfriheten
med sikte på att skapa en enhetlig
massmedialag. Det enda jag med
eftertryck måste varna för är en skärpning
av yttrande- och tryckfriheten så
att den inte längre skulle utformas enligt
de riktlinjer som finns i tryckfrihetsförordningen.
Det är därför med
stor tillfredsställelse som jag konstaterar
att justitieministern, såsom herr
Möller redan har påpekat, säger i direktiven
att arbetet skall ske med tryckfrihetsförordningen
som utgångspunkt.

Jag konstaterar alltså, herr talman,
att en sanering på frivillig väg redan
pågår och att en översyn av tryckfrihetsförordningen,
om den leds rätt, kan
bli till gagn. Det finns inte någon anledning
att motsätta sig en sådan översyn.

tit)

Ang. pressetiska frågor

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag hoppas afl det iir
tillåtet för en vanlig lekman att blanda
sig i detta colloquium mellan journalister!
Jag gör det närmast med utgångspunkt
i det relativt tveksamma
nöje som det innebär att vara medlem
av både Radionämnden och Pressens
opinionsnämnd, där jag har utsetts till
en av allmänhetens representanter.

Det tycks mig som om motionärerna
inte riktigt har observerat den stora
skillnaden mellan pressen å ena sidan
och Sveriges Radio å den andra. Radionämnden
är ju ett lagfäst organ och
Pressens opinionsnämnd ett helt frivilligt
inrättat organ. Riksdagen har
skyldighet att fastställa de former i vilka
Sveriges Radios program skall
granskas, eftersom det nu råkar vara ett
statsmonopol vi har när det gäller etermedia
i vårt land. Det är en helt annan
sak om statsmakterna skulle blanda sig
i hur man inom pressen vill sanera sin
egen verksamhet. Enligt min mening
behövs det utomordentligt starka argument
för att samhället skall betrakta
den självsanering som nyligen har förstärkts
såsom så bristfällig eller otillfredsställande
att staten måste ingripa.

Frappant i både Radionämndens och
Pressens opinionsnämnds arbete är att
de allra flesta utslag är enhälliga. Trots
att skilda politiska åskådningar är representerade
och de människor som
sitter i dessa organ företräder olika generationer,
olika trosuppfattningar och
olika ideologier, visar det sig ändå att
man i så gott som samtliga fall efter resonemang
kan komma fram till gemensamma
ståndpunkter. Detta tyder på
att det finns riitt mycket av consensus
i det svenska samhället när det gäller
vilka fordringar man kan ställa på Sveriges
Radio, med utgångspunkt i radiolagen
och avtalet mellan Sveriges
Radio och staten, samt på tidningarna.
Detta är ett intressant faktum och borde
leda till den slutsatsen att ett mycket
gott underlag finns för en självsanering.
Frågan är sedan om instru -

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. pressetiska frågor
menten för denna sanering är tillräckliga.

Några observationer bär jag gjort när
det gäller sättet att reagera på utslagen.
Det är påfallande att Sveriges Radio enbart
för en intern diskussion om Radionämndens
utslag. Det förekommer
inte något offentligt samtal om detta.
Jag tror inte att Sveriges Radio vid något
tillfälle i något program har diskuterat
Radionämndens utslag och konsekvenserna
av dem för den framtida
programsättningen. Det vore önskvärt
med en mer öppen diskussion på den
punkten. Det är också värdefullt att
även radions medarbetare har börjat
delta i tidningsdebatten om vilka krav
man skall kunna ställa på Sveriges Radios
programsättning och redigeringsprinciper.

Jag har också observerat att det vid
något tillfälle bär förekommit att en
tidning har polemiserat mot ett utslag
från Pressens opinionsnämnd. Skulle
detta bli en regel, skulle utslagen från
Pressens opinionsnämnd ganska snart
bli meningslösa.

Nu anser jag det rätt självklart att
opinionsnämnden i sin nya skepnad
bör få fungera ett tag, både med pressombudsmannen
och med företrädarna
för allmänheten i denna nämnd, som
ju tidigare bortsett från en jurist enbart
har bestått av företrädare för pressen.
En värdering av opinionsnämndens
arbete kan så småningom ske.
Men det är samtidigt angeläget att man
nu försöker tillgodose en del önskemål.
Låt mig mycket kortfattat nämna några.

Allmänhetens pressombudsman bör
få arbeta på heltid. Det var från början
en orimlighet att han förmodades kunna
göra sitt arbete på halvtid. Jag tycker
också att det vore önskvärt att
andra tidningar än de som har fällts
publicerar opinionsniimndens utslag.
Självfallet skall detta inte ske regelmässigt,
men när utslag i ett intressant
mål har fällts borde åtskilliga tidningar
känna sig fria att publicera utslaget
och helst även kommentera det.

Jag tycker att det skulle vara önskvärt
också med en mera intensiv pressetisk
diskussion i tidningarna och mellan
tidningarna. Det är ganska orimligt
att man fortfarande på många håll intar
den attityden att dessa problem inte
skall diskuteras öppet i tidningarna —
de är interna och ingenting för läsekretsen.

Det är bra att Publicistklubbens
sammankomster numera är öppna i den
meningen att vad som där sägs får refereras.
Jag har alltid tyckt att det varit
underligt att när man i Publicistklubben
har diskuterat pressetiska frågor,
så har det varit en regel att vad som
där sagts inte fått publiceras. Denna reform
bör hälsas med tillfredsställelse.

Det vore också önskvärt att Radionämndens
utslag diskuterades av tidningarna.
De större tidningarna håller
sig med recensenter som dagligen följer
radio- och TV-programmen men
praktiskt taget aldrig kommenterar de
beslut som Radionämnden fattar. Det
skulle vara intressant att få höra deras
synpunkter, som har möjlighet att kontinuerligt
följa programmen.

Jag har vid tidigare tillfällen här i
riksdagen talat om vikten av att Radionämndens
utslag publiceras i sammanfattad
form. Det kommer nu att ske
genom ett beslut som har fattats av Radionämnden.

Det är rätt självklart att man i detta
sammanhang känner behov av att efterlysa
en större satsning från samhällets
sida på massmedieforskning. Om man
jämför med USA, England och Tyskland
så ligger Sverige långt efter i detta
avseende. Det vore önskvärt att sådan
forskning bedrevs inte bara vid
universiteten utan också vid journalisthögskolorna.

Slutligen känner jag ett behov av att
uttala ett tack till motionärerna för
deras motion, om inte annat så enbart
av det skälet att bilagan till utskottets
utlåtande, God publicistisk sed, är ett
utomordentligt värdefullt dokument. Det
borde publiceras i särtryck så att det

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr 30

lättare blir möjligt att förmedla det till
en intresserad allmänhet.

Frn WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
vad herr Möller sade om
betydelsen och vikten av de pressetiska
reglerna. Han nämnde att denna fråga
har varit aktuell mycket länge och
är praktiskt taget lika gammal som
pressen själv. Detta tycker jag närmast
ger belägg för att den brist på optimism
som vissa har haft mot en självsanering
är ganska motiverad. Fortfarande
kan nämligen påvisas missbruk
av tryckfriheten. Jag vill med en gång
slå fast — det gjorde också herr Palm
— att vi är ute för att slå vakt om den
värdefulla princip som tryckfriheten
innebär. Vad vi vill bekämpa är missbruket
av denna princip samtidigt som
vi vill hävda en annan princip som
enligt vår mening är lika angelägen,
nämligen den enskilda människans
personliga integritet.

Jag vet mycket väl att det har skett
en uppstramning på olika håll av tryckfrihetsreglerna,
men som herr Möller
också antydde har utskottet för egen
del uttryckt tveksamhet om huruvida
resurserna är tillräckliga för att åstadkomma
den sanering som man är ute
efter. Jag hälsar med tillfredsställelse
den upplysning som vi fick alldeles
nyss om att man är beredd att bygga
ut dessa resurser. Det skulle ge oss större
anledning att förvänta en förbättring.
Men det är väl ändå så, som herr Palm
påpekade, att det finns många människor
inom denna yrkeskår som har
synnerligen divergerande åsikter om
vad som kan betecknas som god journalistik
och inte. Även om Journalistförbundet
utarbetar normer för deras
verksamhet kvarstår, såvitt jag förstår
och enligt vad som angives på sidan
21 i bilagan, det faktum, som även
Journalistförbundet är klart medvetet
om, att tidningarnas intressen, d. v. s.
arbetsgivaren, bestämmer vederböran -

Ang. pressetiska frågor
des arbetsuppgifter. Det kan också
vara svårt för medlemmarna i denna
yrkeskår att tillämpa sina möjligheter
att neka fullgöra tilldelade uppdrag i
praktiken. Såvitt jag kan utläsa av bilagan
har det skett endast i två fall.

Det talades om korrigeringsmöjlighet
mot felande press och om att 500 kronor
hade utdömts i böter. Snälla fru
Segerstedt Wiberg, jag tror faktiskt inte
det har så stor betydelse för de större
tidningarna om de skulle betala dessa
böter, om de kan få väsentlig försäljningsframgång
genom att tillåta sig en
del skriverier. Det primära är för övrigt
inte att åstadkomma korrigeringsregler.
Det vi är angelägna om är, vilket
också fru Segerstedt Wiberg själv
sade, att förebygga en journalistik som
är otillfredsställande. Vad vi vill ha är
en press som dels genom sakligt urval
ur det stora nyhetsflödet, dels genom
bredd på den information som ges till
medborgarna ger oss ett riktigt underlag
för den opinionsbildning vi alla finner
så synnerligen angelägen.

Herr MÖLLF1R (s):

Herr talman! Låt mig endast, till förebyggande
av eventuella missförstånd,
säga att det visst inte förhåller sig på
det sättet som herr Palm trodde, att
jag tycker att det är bra som det är
i pressen. Jag är tvärtom i vissa delar
både oroad av och starkt kritisk mot
vissa former av s. k. modern journalistik.

Vad jag vill komma åt är den tankegång
motionärerna har uttryckt när de
siktar till att få två statliga regelsystem
och en särskild ombudsman som skall
verka vid sidan av tryckfrihetsförordningen.
Jag har inte kunnat bli övertygad
om att det finns något som helst
behov av eller styrka i en sådan dubblering.
Jag kan inte se hur man skulle
komma åt att hyfsa problemet beträffande
sammanblandningen av kommentarer
och nyheter utan att göra ingrepp
i tryckfriheten. Jag tror nämligen inte

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. granskning'' av statsrådsprotokoll
att man primärt skall se denna s. k.
sammanblandning som en tryckfrihetsfråga
utan som nåogt av ett alster av
eu journalistisk skola och metodik.

Jag har inte något emot att fru Wallentheim
och herr Palm är ute för att
bekämpa missbruk, utan givetvis anser
jag att det är bra och på sin plats.
Men det är därför inte nödvändigt att
väcka tanken på ett dubbelt regelsystem.
Jag har i all blygsamhet inför
den nya utredningen om en massmedialag
velat anlägga moteld mot den tankegången.

Herr PALM (s):

Herr talman! Jag vill endast säga några
ord om det senast uppkomna missförståndet.
Herr Möller talade om två
regelsystem. Vi diskuterar olika tänkbara
lösningar, och jag tycker att man
skall se till vad som anförs i klämmen
i motionen, nämligen att de pressetiska
frågorna skall göras till föremål för
utredning. Vi skall inte föra in andra
bedömningar i dessa diskussioner. Resultatet
av en eventuell utrednings arbete
beror också mycket på den sammansättning
en sådan utredning skulle
få. Jag tror inte att vi behöver hysa
någon oro i detta fall.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. granskning av statsrådsprotokoll

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 42, i anledning av
granskning av statsrådsprotokollen.

Konstitutionsutskottet hade i detta
memorial redovisat den granskning,
som jämlikt regeringsformen verkställts
av statsrådsprotokollen för tiden från
början av 1969 års riksdag till början
av innevarande års riksdag. Utskottet
hade först i två korta avsnitt lämnat

en översikt över statsrådsprotokollens
innehåll samt en redogörelse för granskningsarbetets
organisation och uppläggning.
Därefter redovisade utskottet i ett
avsnitt med flera underrubriker den
verkställda granskningen och dess resultat.

Under rubriken ”5. Övriga ärenden”
hade utskottet å s. 11 i det tryckta memorialet
anfört bland annat följande:

”Utöver de frågor som redovisats i
det föregående har vissa andra tagits
upp vid granskningen. Dessa har avsett
regeringens praxis såväl i ämnen av
principiell natur som beträffande handläggningen
av ärenden inom särskilda
sakområden. Bl. a. har handläggningen
vid statens förvärv av aktier i AB Kabi
och Apoteksvarucentralen Vitrum Apotekare
AB samt Uddcomb Sweden AB
granskats av utskottet. Utskottet finner
att riksdagens behandling av dessa
ärenden blivit mera formell än reell till
följd av regeringens föregående åtgärder
och finner detta anmärkningsvärt.”

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
memorialet för riksdagen anmält den
granskning som utförts samt resultatet
därav.

Reservation hade avgivits av herrar
Georg Pettersson, Sörlin, Nyquist, Inur
Andersson, Norberg, Adamsson och
Henningsson, fru Thunvall, herr Johansson
i Trollhättan samt fru HjelmWallén
(alla s), vilka ansett, att sista
meningen i det nyss återgivna stycket
av utskottets yttrande på s. It under
rubriken ”5. Övriga ärenden” icke bort
medtagas.

Herr SVENINGSSON (in):

Herr talman! Under en följd av år
har det från konstitutionsutskottet redovisats
ett enhälligt dechargeutlåtande.
Vi har haft vad som kallas för en administrativ
granskning, och man har
gjort stora ansträngningar för att nå
enighet. Om värdet av denna administrativa
granskning uttalade jag min

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr 30

mening förra året, och jag skall inte
återkomma härtill.

I år är det på en punkt som meningarna
är delade. Det gäller formen
för regeringens socialiseringsbeslut, och
jag vill anföra några synpunkter på frågan
om statens köp och startande av
statliga företag. Vid många tillfällen har
i riksdagsdebatten under det senaste
året påtalats att regeringen har fattat
beslut och vidtagit åtgärder som gått
långt utanför det tillåtnas gränser och
som långt tidigare än som skett borde
ha förelagts riksdagen. Det har vid dessa
tillfällen påpekats att det är riksdagen
som skall fatta beslut och inte regeringen
— och den ordningen är riktig.
Vi som har denna uppfattning har
inte kunnat underlåta att i någon form
redovisa den i samband med dechargebehandlingen.
Jag anser att det här är
synnerligen berättigat med anmärkning.
Men det är inte tillfredsställande att
detta memorial kommer så sent under
vårriksdagens slutskede, under vårsessionens
näst sista dag. Orsaken härtill
kan jag inte uttala mig om. Tidigare har
det befunnits angeläget att dechargememorialet
framlagts betydligt tidigare.

När jag i konstitutionsutskottet tog
upp denna fråga om startandet av en
rad statliga företag och begärde utredning
härom vid ett av utskottets allra
första sammanträden i januari månad,
sfi trodde jag att här skulle bringas
bättre klarhet i hur det verkligen har
gått till och vad som här har förekommit.
Men på kansliplanet har det inte
funnits något intresse för detta.

I ett avsnitt som redovisades sent
omsider förekom ett uttalande som jag
gärna vill föra till kammarens protokoll,
när nu behandlingen är så knapphändig.
Jag anser det självklart att detta
uttalande skulle ha kommit med i
utskottets memorial. Jag citerar följande: ”Av

den föregående redogörelsen
framgår att regeringen har ansett sig
kunna vidta långtgående åtgärder utan
att avvakta vare sig utredningsbetiin -

Ang. granskning av statsrådsprotokoll
kanden och remissbehandling av dessa
eller riksdagens ställningtagande. Berörda
avtal i Kabi- och Vitrumfallen
har sålunda träffats innan två utredningar
på läkemedelsområdet avlämnat
sina betänkanden. Det ena betänkandet
innehåller f. ö. förslag till grunder för
ett statligt apoteksbolag, varom riksdagen
förelädes proposition först våren
1970. Riksdagen har sålunda inte fått
möjlighet att förutsättningslöst och i ett
sammanhang pröva hela frågan om statens
insatser beträffande distribution
av läkemedel. I fallet Uddcomb är de
åtgärder som regeringen vidtagit eller
medverkat till av än mer långtgående
natur. Vid riksdagsbehandlingen hade
företaget redan satt i gång sin verksamhet
och t. o. in. antagit entreprenör och
påbörjat arbeten för ett stort verkstadsbygge.

Enligt utskottets mening har riksdagens
behandling av ifrågavarande
ärenden föregripits och försvårats genom
de redovisade åtgärderna. I ärenden
som föreläggs riksdagen har regeringen
visserligen frihet att företa förberedande
åtgärder, men förberedelserna
får inte drivas så långt att riksdagens
möjligheter att i full utsträckning pröva
de framlagda förslagen inskränks.”

Så långt ett citat från ett material
som kom fram mycket sent i utskottet.

Jag skall göra en jämförelse. Det var
visserligen inget socialiseringsärende,
men vi hade för ett antal år sedan ett
stort dechargeärende som gällde ombyggnaden
i Operahuset. Den gången
sparades ingen möda för att klarhet och
ljus skulle bringas över vad som förekommit.

Men när det här gäller statsrådens
olyckliga och oriktiga handlande under
det senaste året, har det inte från utskottets
sida funnits något intresse att
bringa klarhet och ljus över vad som
förevarit. Först i allra sista timmen kom
den anmälan fram som nu föreligger
och som slutar med att utskottet finner
regeringens handlande anmärkningsvärt.

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. granskning av statsrådsprotokoll

Jag finner inte någon som helst glädje
i att vara kritisk mot utskottsbehandlingen,
men det är inte möjligt att
vara något annat. Ett så knapphändigt
utrett ärende, som ändå väckts i god
tid, har jag aldrig tidigare varit med
om. Det var säkert meningen att ärendet
helt skulle glömmas bort. Först i
allra sista minuten kom raderna fram
under rubriken ”Övriga ärenden”. Att
ärendet hamnat under den rubriken
kan inte ha annan orsak än alt man
velat anmäla det som så obetydligt som
möjligt.

Det fanns framme en del sammanställningar
om dessa statliga affärer vid
utskottets sista sammanträde, och när
vi voterade trodde åtminstone jag och
en del andra att detta material i viss
män skulle ingå i utskottets utlåtande.
Så har det inte blivit. Behandlingen av
detta betydelsefulla och viktiga ärende
är en besvikelse.

Nu liksom tidigare finns all anledning
att rikta en stark kritik mot den
form varunder de här åsyftade socialiseringsföretagen
har tillkommit.

Att i utskottsmemorialet namnes företagen
Vitrum, Kabi och Uddcomb,
måste ses som bara exempel. Det finns
ett antal andra fall där regeringen handlat
på liknande sätt. Vi kan bara nämna
apoteksväsendets förstatligande, AB
Statsföretag samt bildandet av ett särskilt
bolag som tillsammans med amerikanska
intressen skall tillverka sjukhusmaterial.

Jag skall inte gå igenom hela denna
katalog av statliga socialiseringsföretag
och hur dessa företag tillkommit. Bara
några ord om Uddcomb-företaget, som
får vara belysande för dem alla. Händelserna
har varit likartade.

I den kungl. propositionen om Uddcomb,
som lämnades till riksdagen i
början av november 1969, redovisades
att överläggningarna den 19 juni samma
år lett fram till en överenskommelse
mellan svenska staten, Uddeholmsbolaget
och ett amerikanskt företag att
bilda ett bolag med namnet Uddcomb

för tillverkning av viss utrustning i
atomanläggningar in. m. I proposition
nr 151 år 1969 redovisades hur man
avtalat att rörelsen skulle bedrivas och
hur styrelsen tagit ställning till olika
frågor. Styrelsen hade utsetts långt innan
riksdagen godkänt förslaget. Före
riksdagsbeslutet gjordes omfattande undersökningar
om en lämplig plats för
denna nya industrianläggning. Platsen
blev Karlskrona, och där sattes arbetet
omedelbart i gång. Avtal träffades den
12 oktober 1969 med Karlskrona stad,
två dagar efter lokaliseringsbeslutets
offentliggörande sattes sprängnings- och
röjningsarbetet i gång, några dagar
därefter antogs huvudentreprenör; allt
innan propositionen lämnats till riksdagen.

Ja, brådskan var så stor att det efteråt
varit kritik från naturvårdsmyndigheterna
för att de inte fick vara med
och säga sin mening om markens användning.
I och med tillkomsten av
Investeringsbanken och senare Statsföretag
AB och andra för ändamålet
bildade bolag har regeringen skaffat
organ genom vilka riksdagen kan kringgås
och har kringgåtts som beslutande
myndighet. Detta är en ordning som
vår alltjämt gällande författning inte
känner till.

Det talas ibland om att regeringen vill
ha en bättre och starkare opposition,
men genom att man kringgår riksdagen
på detta sätt och genom att stora och
viktiga ärenden alltför sent och bara
för formens skull lämnas till riksdagen
har man samtidigt omöjliggjort för oppositionen
att fungera. Inte så underligt
att det växer fram krafter i vårt samhälle
vilka går emot demokratin och
inte tror på dess värden, när regeringen
går före med ”gott” exempel och handlar
på detta sätt. Det är endast i medvetande
om den maktställning som
finns bakom regeringen i riksdagen som
den kunnat använda den ordning som
här tillämpats. Här är det makten som
talar och inte en god parlamentarisk
och demokratisk ordning i överensstäm -

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr 30

melse med författningen. Om inte regeringen
hade riksdagsmajoriteten bakom
sig, så skulle man inte våga handla på
detta utmanande sätt, där riksdagen bara
har att godkänna bildandet av redan
i gång varande bolag.

När nu regeringen har makten, som
man är så väl medveten om, varför kan
man inte då visa den styrka och kraft
som tydligen fordras för att följa gällande
författningar? Jag tror att det
vore möjligt att fatta beslut av detta
slag även vid en sådan ordning.

Det talas ibland om värdet och betydelsen
av en stark regering, men den
regering som på detta sätt går emot gällande
författning och grundlag kan inte
vara någon stark regering. Om inte gällande
författning är användbar när man
fattar socialiseringsbeslut, så är det
författningen som skall ändras och inte
regeringens handlingssätt.

I de debatter som ägt rum om regeringens
socialiseringsföretag har det
sagts att om regeringen skall kunna
handla effektivt måste man, som skett
i en rad frågor, handla som om riksdagen
inte existerade. Det måste som
jag redan har sagt bli för formens skull,
när ärendet lämnas till riksdagen långt
efter att det avgjorts. Här har talats
om en bättre effektivitet. Det har man
också gjort i andra länder. Men där
har talet om effektivitet många gånger
lett till olyckliga resultat.

Demokratin är litet tung att tillämpa.
Men vi vill alla ha demokrati, och då får
vi vara beredda att betala det pris demokratin
kostar.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än att utskottsmemorialet lägges
till handlingarna.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Årets dechargememorial
innehåller till synes inga upplysningar
av intresse. Det gör intryck av
att vara endast en torr och närmast
snusförnuftig handling. Men jag skulle
vilja be kammarens ledamöter att bak -

Ang. granskning av statsrådsprotokoll
om rubriker och torra konstateranden
se de människoöden som där behandlas.

Granskningen gäller statsrådsprotokollen
och bl. a. de slumpvis tillämpade
tvååriga dröjsmålen med protokollens
offentliggörande. Det är svårt att här
finna någon enhetlig regel. Nu tillämpas
sekretessen för protokollen utan att ett
egentligt sekretessintresse kan sägas
föreligga. Med andra ord tillämpas inte
offentlighetsprincipen i den omfattning
som man borde ha rätt att kräva.

Utskottet har som vanligt ägnat åtskillig
tid åt att granska och dryfta
dröjsmålen vid handläggningen av olika
ärenden. I det sammanhanget vill jag
peka på den iakttagelse som utskottet
gjort vad det gäller försenade expeditioner.
Där omnämns också ett aktuellt
fall som gäller proposition nr 103 i år.

I propositionen hänvisades till en lagrådsremiss
som uppgavs ha beslutats
den 20 mars, d. v. s. samma dag som
propositionen avgavs. Trots vad statsutskottet
säger i sitt utlåtande om att
tillfredsställande redovisning för remissen
lämnats fanns denna i själva
verket inte tillgänglig i slutet av april,
då jag genom riksdagens upplysningstjänst
efterlyste den. Det har heller inte
mig veterligt kommit något meddelande
om remissen senare. Detta har utskottet
uppmärksammat med hänvisning till
att den oskrivna remissen gällde en
reform som särskilt åberopats såsom
skäl för en föreslagen förstärkning av
förvaltningsrättsskipningen på länsplanet.

Jag vill påstå att det är ett minimikrav
från riksdagens sida att de handlingar
som åberopas för ett beslut skall
finnas tillgängliga. Skall riksdagen finna
sig i att de inte ens är utformade,
då är enligt min åsikt anspråkslösheten
större än vad som kan sägas vara rimligt.

Utskottet har, som jag nämnde, som
vanligt ägnat åtskillig tid åt att granska
dröjsmål vid handläggningen av olika
ärenden. Det är i dessa frågor som jag
menar att man för att förstå innebor -

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. granskning av statsrådsprotokoll
den och vikten av granskningen skall
hålla i minnet att det här gäller den
enskilde medborgarens intresse.

Ser man på dröjsmålen med remissbehandlingen
av partsärenden finner
man t. ex. att handläggningstiden vad
det gäller remissvar från statens planverk
normalt bör vara tre månader. I
genomsnitt uppgår tiden dock till sju
månader, enligt vad riksdagens revisorer
förut påpekat. Av den tablå som
återfinns i dechargememorialet framgår
att handläggningstiden i många fall
varit över ett år, ibland uppgått till
närmare två år. De stickprov som utskottet
redovisar talar sitt tydliga språk.
Här kan man ntan överdrift tala om
omotiverade dröjsmål som vållar allmänheten
stora utgifter och icke ringa
obehag.

Vid 1968 års granskning gjorde utskottet
iakttagelsen att beslut i partsärenden
ibland kunde dröja orimligt
länge från det att ärenden remissbehandlats.
Samma iakttagelse görs också
i år. Här finner man i bilaga 5 en redogörelse
för vissa stickprov som visar
hur enskilda människor kunnat få vänta
över ett, ibland två och i något fall
fem år på besked. Man kan förstå vad
det betyder — som i ett av de fall som
redovisas — för en sjuk handikappad
människa att vänta sju år på beslut om
befrielse från en återbetalningsskyldighet
på över 4 000 kronor.

Inte heller krävs det, herr talman,
mycken fantasi för att förstå att de tre
skolkonsulenter, som väntade fem år
på besked om överklaganden av entlediganden
från sina tjänster, har vållats
onödiga bekymmer för att infe säga
lidanden.

Direkt löjeväckande ter sig alla de
remisser som fortfarande — trots att
konstitutionsutskottet tidigare påtalat
förhållandet — sker i ärenden som inte
kunnat upptagas till sakprövning. Av
de stickprov som redovisas framgår att
ärenden sänts på remiss till ett par tre,
någon gång sex å sju instanser och att
man först därefter, sedan man på detta

sätt remitterat ärendena, har konstaterat
att de av olika skäl inte kunnat sakbehandlas.

Att detta tar tid och sysselsätter
många och framför allt vållar den enskilde
både ekonomiskt avbräck och
personliga lidanden är uppenbart.

Vad slutligen angår de påpekanden
som göres under punkt 5 om den anmärkningsvärda
behandlingen av ärenden
som gällt statens förvärv av aktier
i AB Kabi och Vitrum samt Uddcomb
skall jag nöja mig med ett par konstateranden,
eftersom herr Sveningsson redan
utförligt behandlat dessa frågor.

I det förra fallet var avtal träffat den
17 september 1969 mellan staten och
Apotekarsocieteten. Styrelseledamöterna
hade av regeringen utsetts den 1 oktober.
Först den 4 november fick riksdagen
ta ställning till förslaget om förvärv
av aktierna. Nog kan man tryggt
konstatera att här blev riksdagens handläggning
mer formell än reell.

Beträffande Uddcomb kan noteras
som minst sagt anmärkningsvärt, att
innan riksdagen fick ta ställning till
transaktionerna där hade schaktningsoch
röjningsarbetet hunnit mycket långt
i Karlskrona. Hade riksdagen något annat
att göra än att formellt bekräfta vad
som redan skett?

Herr talman! Jag skall nöja mig med
dessa korta konstateranden och har givetvis
inget yrkande att ställa.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Som tidigare framhållits,
har granskningsarbetet i år bedrivits
på i princip samma sätt som
under de närmast föregående åren.
Granskningen har sålunda främst inriktats
på elt mera systematiskt studium,
som det står att läsa i utskottets
memorial, av vissa frågor rörande administrativ
praxis och ärendenas handläggning,
och denna granskning redovisas
i fem punkter.

Granskningsarbetet har gett anledning
till vissa yttranden och uttalanden.

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr Ilo

Även om dessa inte är särskilt många
och inte heller särskilt spetsiga måste
de tillmätas mycket stor betydelse, därför
att i alla dessa fall utom i ett står
ett enhälligt utskott bakom uttalandena.

Vad gäller uttalandet under punkt 5
så har utskottets socialdemokratiska ledamöter
inte kunnat biträda det. Detta
är redan redovisat av herr Sveningsson
och i någon mån även av fru Segerstedt
Wiberg, vilket gör att jag inte kan
finna någon anledning att ytterligare
gå in på en redovisning. Men så mycket
är ändå klart för oss som står bakom detta
yttrande, att utskottets uppgift bl. a.
är att tillse att Kungl. Maj:t inte försätter
riksdagen i en sådan situation
att riksdagens handläggning av ärendena
blir av formell karaktär. Frågan om
riksdagens möjligheter att reelt påverka
viktiga ärenden får ju, med den konstitution
vi har här i landet och är så
rädda om, betecknas såsom ytterst angelägen.

Jag har, herr talman, inte något yrkande
utan hemställer att föreliggande
memorial måtte läggas till handlingarna.

Herr HERNELIUS (in):

Herr talman! Kammaren börjar bli
trött på att se mig i talarstolen, men
jag lovar att det skall bli bättring från
och med lördag!

Dagens dechargebehandling är den
sista i sitt slag. Från och med nästa år
kommer ett annat institut att träda i
stället till betydande del, nämligen misstroendeförklaringen,
och det kommer
att medföra avsevärda förändringar i
riksdagens arbete samt åtskillig nyordning.
Rätt använt kan institutet bli ett
effektivt vapen för oppositionen liksom
en belastning för regeringen. Eftersom
regering och opposition bör växla
—- jag sade bör — kommer väl detta så
småningom att fördela sig ganska jämnt.

I årets decharge finns inte heller några
politiska inslag av betydenhet, men

Ang. granskning av statsrådsprotokoll
detta innebär inte att man bör underskatta
det arbete som ligger bakom
memorialet och de påpekanden som
däri görs. Det var t. ex. mycket intressant
att få ta del av att det råder en så
betydande oklarhet som det gör i fråga
om statsrådsprotokollens behandling
när det gäller vad som iir hemligt eller
inte hemligt.

Ännu viktigare är emellertid behandlingen
av de enskilda ärendena inom regeringen.
Som fru Segerstedt Wiberg
påpekat, ligger bakom varje enskilt
ärende en människas önskemål, förhoppningar
och synpunkter. Det är därför
dystert att behöva konstatera att
remissvaren i sådana ärenden ofta blir
så försenade. Det finns ärenden som
ligger i åratal, som sjunker ner under
dammet; och under tiden får den sökande
vänta. Vad som här understryks
om behovet av effektiv tillsyn från departementet,
om att remisstiderna bör
nedbringas och viss tid anges för svar,
är viktigt i detta sammanhang. Det är
också alldeles oundgängligt att sådana
missförhållanden som förekommit inom
statens planverk inte får fortsätta.

Låt oss nu anta att remissen i alla
fall kommer in till departementet. Hur
blir då dröjsmålet med partsärendet i
departementet? Även där är situationen
i många fall otillfredsställande. Väntetider
på upp till sju år och från tre år
och uppåt är inte ovanliga, som framgår
av berättelsen. Fru Segerstedt Wiberg
har berört det kanske mest graverande
fallet: den handikappade kvinnan
som fick vänta på sin rätt under
sju år och som under tiden utsattes
för ekonomiska krav av en för henne
omöjlig storleksordning till följd av att
ärendet inte avgjorts i tid.

Det finns också iakttagelser i detta
värdefulla papper om hur av ren slentrian
i vissa fall remiss sker trots att
det är uppenbart att ärendet aldrig senare
behöver sakbehandlas. Remissen
har väl i sådana fall bara till syfte att
ge en viss patina åt akten.

Herr talman! Jag skall inte fördjupa

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. granskning av statsrådsprotokoll
mig i de olika ärendena. Jag utgår från
att man kommer att läsa memorialet
omsorgsfullt i departementen. .lag utgår
också från att åtgärder, punktinsatser,
kommer att vidtas och att det
blir en skärpt observans i fortsättningen.

Är det nu så att Kungl. Maj:t är besvärsmyndighet
och den avgörande i
ett stort antal ärenden, får Kungl. Maj:t
också se till att ärendena blir föremål
för en riktig och rättidig behandling.
Jag måste tyvärr säga, herr talman, att
jag ibland, när jag läst materialet bakom
detta utlåtande, funderat över vad
konsulterna egentligen gör. Det är konsulternas
uppgift att se till att det är
ordning och reda i departementen i
sådana här frågor. Och är konsulterna
upptagna av alltför mycket allmänpolitiska
sysslor för att ägna sig åt vad de
verkligen borde göra, får statsministern
se till att det blir en ändring.

Med den reflexionen vill jag sätta
punkt för detta korta inlägg i anslutning
till årets uttalande.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag vill till att börja
med instämma med herr Hernelius när
han talade om att det nästa år blir en
annan ordning i och med att vi får
möjlighet till misstroendevotum. Vi har
försökt tillämpa detta redan nu, och
jag förstår att avsaknaden av det gamla
är litet pinsam därför att man inte får
samma dramatik som förut. Man försöker
att leva kvar i det gamla och föra
diskussionen från de utgångspunkterna
om det memorial vi nu har lagt, som
sysslar med administrativ praxis.

Jag vill också säga att granskningen
i utskottet och de avdelningar som där
arbetat har skett förtroendefullt. Jag
vill inte här ta upp någon diskussion
om den beskrivning som herr Sveningsson
gav av arbetet; den får vi klara av
i utskottet. Jag beklagar dock om herr
Sveningsson anser sig ha blivit illa behandlad.
Det har i varje fall inte varit

min eller övriga ledamöters eller tjänstemäns
avsikt. Så har arbetet inte lagts
upp, och sådan har inte heller andan
varit när vi sysslat med dessa frågor.

De påpekanden vi tidigare gjort, när
vi började behandla frågan om administrativ
praxis, har gett till resultat att
man har ägnat ännu större uppmärksamhet
åt dessa frågor. Jag har med
mig en reaktion på detta från statsrådsberedningen
år 1968. Det gällde då bl. a.
ärendebalanserna. Man hänvisar till utskottet
och framhåller vikten av en effektiv
tillsyn från departementens sida
av att remissvar avges i skälig tid. Denna
skrivelse har gått ut till alla expeditionschefer
och i den begärs också upplysning
om varför det har förekommit
dröjsmål.

Denna skrivelse har följts upp av en
liknande skrivelse den 28 april 1969
från statsrådsberedningen till expeditionscheferna
och till chefen för utrikesdepartementets
administrativa avdelning.
Den gäller motivering av beslut
och översändande av besluten till
statsrådsberedningen. Där sägs också
att man vill, i anledning av vad utskottet
uttalat i 1969 års dechargememorial
angående remissbehandling av
ärenden, betona vikten av att frågan
i vilken utsträckning och i vilken ordning
remiss skall ske övervägs noggrant
i varje ärende.

Jag har också med mig en skrivelse
som har gått till anställda i finansdepartementet,
i vilken framhålles att i
fråga om besvärsärenden som skall prövas
av Kungl. Maj :t och som inkommit
efter besvärstidens utgång bör remiss i
allmänhet icke ske. Också andra påpekanden
har gjorts.

Bakom det memorial som avlämnats
står utskottet enigt, så när som på att
det enligt vår mening har kommit in
några ord för mycket på sidan 11, där
det sägs att det är riksdagen som skall
fatta beslut. Riksdagen har inte fråntagits
rätten att fatta beslut i de ärenden
som här har blivit aktualiserade.
I december månad förra året, när riks -

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr 30

7«J

dagen behandlade dessa frågor, anförde
statsrådet Wickman att den som ogillade
propositionen kunde föreslå att den
måtte avslås. Det gjordes inte, utan diskussionen
kom till rått stor del att röra
sig om handläggningen.

Man bör kanske erinra sig att det här
gäller ett tillvägagångssätt som används
i praktiskt taget alla institutioner. Vi
hade i veckan en fråga om att godkänna
ett avtal som gällde 20 miljoner kronor.
Det var en överenskommelse mellan
televerket och L M Ericsson. Ingen
sade ett skvatt om att det var fel handlagt!
Vi hade för 14 dagar sedan ett
ärende, som gällde att godkänna ett avtal
på 7,5 miljoner. Ingen sade någonting.
Jag nämnde i utskottet, och jag
kan upprepa det här, att landsting och
kommuner ofta träffar avtal under förutsättning
av godkännande i den beslutande
församlingen. Är meningen
med den här viljeyttringen att sådana
avtal inte skall få träffas i fortsättningen?
Om det skulle bli på det sättet
tror jag att det blir väldigt svårt att
arbeta i fortsättningen.

Socialdemokraterna i utskottet har
inte funnit någon anledning att säga att
detta är anmärkningsvärt. Det är inte
ett ärendes storlek som avgör om det
är anmärkningsvärt eller inte, utan hur
ärendet har handlagts. Får man träffa
ett avtal i förväg och underställa det
den beslutande församlingen, eller måste
den beslutande församlingen ge någon
i uppdrag att sluta avtal? Tror någon
att samhället skulle fungera på ett
tillfredsställande sätt, om endast det
sistnämnda tillvägagångssättet fick användas? Herr

talman! Efter detta vill jag för
min del hemställa att memorialet läggs
till handlingarna med gillande av det
som har anförts i den därtill fogade
reservationen.

Herr SVENINGSSON (m) kort genmäle
:

Herr talman! Utskottets ordförande
vill inte bemöta den, som jag själv tyc -

Ang. granskning av statsrådsprotokoll
ker, milda kritik som jag riktade mot
handläggningen av detta ärende. Han
uttalade bara, att har något varit som
det inte borde vara, får vi klara upp
det i utskottet, .lag vet inte hur detta
skall klaras upp i utskottet efteråt —
det är ju nu vi behandlar ärendet.

Jag vill gärna framhålla att jag hyser
all respekt för konstitutionsutskottets
ordförande och det sätt varpå utskottet
arbetar, men när det gäller handläggningen
av just detta ärende sviktar
respekten något. Jag vill ändå ställa den
frågan till utskottets ordförande: Anser
utskottets ordförande att ärendet
har behandlats på ett riktigt sätt?

Frågan om granskning av detta ärende
väcktes i januari månad i vanlig ordning.
Det begärdes att statsrådsprotokollen
skulle infordras och att det skulle
lämnas en utredning och redogörelse
för ärendenas förberedande behandling
i departementen. Vid utskottets sista
sammanträde är sedan praktiskt taget
ingenting uträttat mer än att dessa
rader är skrivna under rubriken övriga
ärenden jämte ett litet material, som
inte kom med i utskottets utlåtande.

Utskottets ordförande föreslår att vi
kan göra som statsrådet Wickman vid
något tillfälle har rått till, nämligen
avslå förslagen, om vi har möjligheter
därtill. Men vi kan inte handla hur som
helst. När ett ärende drivits så långt
och arbetet med att bygga en stor verkstad
har påbörjats, kan vi inte yrka på
avslag. Men såsom jag sade i mitt första
anförande tror jag att man kan socialisera
och skapa statliga företag efter
andra riktlinjer. Jag vill än en gång
ha sagt att det är lagen som skall ändras,
om den inte är lämplig och användbar
när socialisering ovillkorligen
skall ske.

Sedan vill jag påminna om att för
landsting och kommuner gäller inte någon
grundlag. 1 det fallet har vi i konstitutionsutskottet
inga ärenden att
granska.

Nej, genom att regeringen har en sådan
majoritet bakom sig, har riksdagen

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna underrätterna

i dessa ärenden och en del andra fått
allt mindre att säga till om.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
åberopade herr Wickmans uttalande
att vi kunde ha yrkat avslag på
propositionen om Uddcomb. Men, herr
Georg Pettersson, när man hade sprängt
bort större delen av den halvö vid
Karlskrona som var aktuell i sammanhanget,
hur skulle vi ha återställt den?

Herr talman! Jag hemställer att utskottets
memorial med gillande lägges
till handlingarna.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Med anledning av herr
Sveningssons fråga vill jag framhålla,
att jag inte har den minnesbild av
ärendets behandling som herr Sveningsson
har. Men är någonting galet, skall
vi klara upp det i utskottet och rätta
till det. Det kan inte rättas till i dag
och vi kunde inte heller göra det för
14 dagar sedan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först därpå att kammaren
skulle lägga utskottets anmälan till
handlingarna med gillande av vad utskottet
yttrat samt vidare därpå att utskottets
anmälan skulle läggas till handlingarna
med gillande av vad som yttrats
i den vid memorialet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på att utskottets anmälan
skulle läggas till handlingarna med gillande
av vad utskottet yttrat, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Pettersson, Georg, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som lägger konstitutionsutskottets
anmälan i memorial nr 42 till handlingarna
med gillande av vad utskottet
yttrat, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, lägges utskottets anmälan
till handlingarna med gillande av
vad som yttrats i den vid memorialet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 56;

Nej — 73.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Herr TALMANNEN yttrade:

Innan vi övergår till nästa ärende
skulle jag vilja göra en hemställan till
de av kammarens ledamöter som i morgon
tänker ta till orda i ärenden som
då förekommer på föredragningslistan
att om möjligt redan i dag ge presidiet
besked härom; detta för att presidiet
på ett någorlunda tillförlitligt sätt skall
kunna besvara de ivriga frågor som
hemlängtande riksdagsmän framställer
om när plenum kan beräknas vara slut.

Ang. statens övertagande av lokalhållningen
för de allmänna underrätterna

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 43, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med vissa bestämmelser i anledning av

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr 30

Ang. statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna underrätterna

statens övertagande av lokalhållningen
för de allmänna underrätterna, m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till lagutskott,
jämte motioner i ämnet.

Genom en den 3 april 1970 dagtecknad
proposition, nr 106, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets
protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag med vissa bestämmelser i anledning
av statens övertagande av lokalhållningen
för de allmänna underrätterna,

2) lag om ändring i lagen (1969: 244)
om ändring i rättegångsbalken,

3) lag om ändring i byggningabalken,

4) lag om ändring i lagen (1964:
645) med vissa bestämmelser angående
statens övertagande av huvudmannaskapet
för rådhusrätterna,

5) lag om ändring i kommunaltjänstemannalagen
(1965:275),

6) lag om ändring i lagen (1965: 576)
om ställföreträdare för kommun vid vissa
avtalsförhandlingar m. m.,

7) lag om ändring i landstingslagen
(1954: 319),

dels bifalla de förslag i övrigt, om
vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Staten skulle enligt beslut av innevarande
års riksdag övertaga lokalhållningen
för de allmänna underrätterna
den 1 januari 1971. I propositionen hade
framlagts förslag till lagstiftning om
villkoren för övergången till statligt
huvudmannaskap. Vidare hade upptagits
vissa organisations- och anslagsfrågor
som hängde samman med reformen.

I sistnämnda del hade propositionen
remitterats till statsutskottet. I övrigt
behandlades den av första lagutskottet.

Lagförslaget innehölle skilda lösningar
för avvecklingen av den nuvarande
lokalhållningsskyldigheten, som i fråga
om häradsrätterna fullgjordes av de

6 Första kammarens protokoll 1970. Nr 30

s. k. tingshusbyggnadsskyldige och i
städer med rådhusrätt åvilade vederbörande
stad. Tingshusbyggnadsskyldiges
samtliga tillgångar och skulder hade
föreslagits övergå till staten utan att något
vederlag betalades. Den specialkommun
som de tingshusbyggnadsskyldige
utgjorde skulle därmed upphöra. I vissa
fall skulle tingshusbyggnadsskyldighet
fullgöras av primärkommun. För
sådant fall föresloges att staten skulle
tillförsäkras nyttjanderätt under tio år
till lokaler som primärkommunen uppläte
för häradsrätt. För användningen
av lokalerna skulle staten enligt förslaget
betala ersättning som svarade mot
kommunens kostnader. I fråga om rådhusrättsstäderna
innebure förslaget, att
staten skulle få hyresrätt till de lokaler
som städerna för närvarande uppläte
för rådhusrätterna och att städerna
skulle betala staten ett bidrag till statens
kostnader för lokalhållningen. Bidraget
motsvarade nuvarande kostnader
för domstolslokalerna under tio år.
Hyresrätten skulle kunna bestå i tio år
med vissa möjligheter till förlängning.
Staten skulle betala marknadshyra för
lokalerna.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen dels

de likalvdande motionerna I:
1185, av herr Kristiansson, Axel, och
herr Mossberger, samt II: 1392, av herr
Andersson i Knäred,

dels de likalydande motionerna I:
1201, av herrar Alexanderson och Ernnlf,
samt 11:1407, av fru Kristensson
in. fl.,

dels ock motionen 1:1179, av herr
Nilsson, Nils.

I motionerna I: 1185 och II: 1392 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta
avslå propositionen nr 106 och i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
nytt förslag till lagstiftning i anledning
av statens övertagande av lokalhållningen
för de allmänna underrätterna

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna underrätterna

i enlighet med de ersättningsprinciper
som anförts i motionerna.

I motionerna I: 1201 och II: 1407 hade
yrkats, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 106 skulle
besluta, att staten mot ersättning skulle
inlösa tingshusbyggnadsskyldiges tillgångar
samt att städerna skulle befrias
från skyldighet att bidraga till lokalhållningen
för underrätterna från och
med år 1971.

I motionen I: 1179 hade föreslagits,
att riksdagen vid sin behandling av proposition
nr 106 skulle besluta, 1. att
fonder, bankmedel och liknande tillgångar,
såvitt de ej vore erforderliga
för nära förestående upprustning av
tings- och kanslilokaler, skulle fördelas
mellan de i tingslagen ingående primärkommunerna;
2. att staten skulle erlägga
vederlag för alla lokaler som vore
erforderliga för domstolsverksamheten
och som övertoges av staten samt även
för i tingshusen befintliga personalbostäder;
3. att beträffande tingshus som
även inrymde lokaler för kommunala
behov överläggningar skulle upptagas
med kommunerna för att säkerställa
kommunernas tillgång till erforderliga
lokaler; samt 4. att alla tingshuslokaler,
som icke nyttjades för sitt ändamål
och sådana som genom ändrad domkretsindelning
upphörde att tjäna sitt
ändamål, skulle kvarstå som kommunal
egendom liksom annan diverse egendom
som förvaltades av tingshusbyggnadsskyldige.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1185 och 11:1392;

B. att riksdagen måtte — med förklaring
att det genom propositionen nr 106
framlagda förslaget till lag med vissa
bestämmelser i anledning av statens
övertagande av lokalhållningen för de
allmänna underrätterna icke kunnat i
oförändrat skick antagas — i anledning
av motionerna I: 1201 och II: 1407 samt

I: 1179 i motsvarande del för sin del antaga
i utlåtandet infört förslag till lag
med vissa bestämmelser i anledning av
statens övertagande av lokalhållningen
för de allmänna underrätterna;

C. att riksdagen måtte i anledning av
motionen I: 1179 punkt 3 dels i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
utskottet i utlåtandet anfört rörande
förhandlingar mellan staten och kommunerna
om viss egendom som staten
övertoge, dels — utöver vad som härutinnan
föreslagits av statsutskottet i
utlåtande nr 117 — bemyndiga Kungl.
Maj:t att i samband med förstatligandet
av lokalhållningen för underrätterna,
under de förutsättningar utskottet i utlåtandet
angivit, överlåta fast egendom
m. m. som staten därvid övertoge;

D. att motionen 1:1179, i den mån
den ej kunde anses besvarad genom vad
utskottet i utlåtandet anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

E. att riksdagen måtte antaga övriga
genom propositionen framlagda lagförslag.

Det av utskottet under punkten B intagna
lagförslaget avsåge bland annat,
att staten mot skälig ersättning skulle
övertaga tinghusbyggnadsskyldiges
samtliga tillgångar. Ersättningen för inlöst
egendom skulle fördelas mellan berörda
kommuner i proportion till skatteunderlaget.
Egendom som icke erfordrades
för fullgörandet av lokalhållningen
och icke heller kunde sägas tillgodose
domstolsverksamheten i vidsträckt
mening borde, där kommunen så önskade,
på samma villkor återgå till vederbörande
kommun. Om tingshus, som
även inrymde lokaler för kommunala
behov, övertoges av staten borde förhandlingsvägen
tillses, att kommunernas
tillgång till erforderliga lokaler säkerställdes.
Kungl. Maj:t borde, i erforderlig
omfattning, bemyndigas att träffa
uppgörelse i nu angivna hänseenden.
De ersättningsfrågor, som föran -

Torsdagen den 28 mai 1970

Nr 30

Ang. statens övertagande av lokalhållningen for de allmänna underratterna

leddes av utskottets förslag, borde prövas
av den särskilda nämnd som i propositionen
föreslagits bliva tillfälligt inrättad
för fastställande av hyra i vissa
fall. 1 fråga om lokalhållningen för rådhusrätterna
skulle städerna befrias från
den i propositionen föreslagna skyldigheten
alt under viss tid bidraga till
lokalhållningen.

Reservation hade avgivits, vid B och
C i utskottets hemställan, av herr Erik
Svedberg, fröken Mattson, herr Hedlund,
fru Lilly Ohlsson, fru Löfqvist,
fröken Bergegren samt herrar Martinsson
och Jönsson i Malmö (samtliga s),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under B och C hemställa,

B. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1201 och 11:1407 samt
1:1179, alla i motsvarande del, antaga
det genom propositionen nr 106 framlagda
förslaget till lag med vissa bestämmelser
i anledning av statens övertagande
av lokalhållningen för de allmänna
underrätterna;

G. att riksdagen måtte avslå motionen
1:1179, såvitt avsåge punkt 3.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! De allmänna underrätterna
inom vårt domstolsväsende befinner
sig mitt uppe i en reformperiod.
Vid fjolårets riksdag beslöts om en enhetlig
underrättsorganisation med nya
domförhetsregler. I år har riksdagen
redan beslutat att från tingshusbyggnadsskyldige
och rådhusrättsstäderna
avlyfta bördan att hålla lokaler. Första
lagutskottet har nu behandlat den proposition
där det föreslås vissa villkor
och bestämmelser i samband med att
kostnaderna för lokalhållningen för de
allmänna underrätterna övertas av staten.

Huvudregeln när det gäller tingshusbyggnadsskyldige
föreslås bli att staten
övertar alla deras tillgångar och skulder
men sedan även svarar för alla

förpliktelser som åvilar dessa specialkommuner.
I fråga om rådhusrättsstiidernas
lokaler innebär förslaget att staten
får hyresrätt under en tioårsperiod
och att städerna under denna tid betalar
ett årligt bidrag, som motsvarar städernas
nuvarande kostnader. Detta kommer
givetvis inte att skapa någon millimeterrättvisa,
vare sig mellan de olika tingshusbyggnadsskyldige
eller mellan dessa
och rådhusrättsstäderna. Men med hänsyn
till de förhandlingar som man från
statens sida är beredd att föra med
kommun, vilken kommit i ogynnsam
situation i jämförelse med andra kommuner,
kan förslaget godtagas.

1 samband med propositionen har
väckts motioner, i vilka bl a. yrkas att
staten skall erlägga vederlag för den
egendom som tas om hand från tingshusbyggnadsskyldige.
I vissa motioner
talas om att staten här är i färd med
att konfiskera egendom. Dessa påståendden
torde dock ge uttryck för vad man
närmast skulle vilja rubricera som viss
begreppsförvirring från motionärernas
sida. Hade det varit fråga om att staten
skulle ta hand om dessa tillgångar men
att kommunerna liksom tidigare skulle
få svara för kostnaderna för lokalerna
så hade påståendet varit i någon mån
verklighetsbetonat. Nu innebär dock
förslaget att staten från och med den 1
januari 1971 övertar även tingshusbyggnadsskyldiges
framtida kostnader.

Jag kan nämna ett par siffror, som
ger ett begrepp om vilka värden det
här rör sig om. De tingshus som övertas
från tingshusbyggnadsskyldige är taxerade
till 71 miljoner kronor; inventarierna
har ett uppskattat värde av 14,5
miljoner kronor; i fondmedel och bankmedel
finns 38 miljoner kronor samt i
skulder 14,3 miljoner kronor. Detta gör
att summa tillgångar är 112 miljoner
kronor, om man räknar med taxeringsvärdena.
Räknar man med brandförsäkringsvärdena
för tingshusen blir tillgångarna
251 miljoner kronor.

Trots att detta är ganska mycket
pengar kan man inte påstå att det är

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna underrätterna

lukrativa tillgångar som staten här lägger
sig till med. Den beslutade domkretsreformen
för nämligen med sig
ny-, om- eller tillbyggnader av ett stort
antal tingshus. Kostnaderna härför beräknas
överstiga 100 miljoner kronor.
På grund av de förpliktelser som staten
övertar från tingshusbyggnadsskyldige
blir det därtill årliga driftkostnader
med minst 12 miljoner kronor. Allt detta
är utgifter som kommunerna slipper
undan genom att staten blir ansvarig för
lokalerna.

Fråga är om det inte vore riktigare
att tala om något av en konfiskering
av egendom ifall det nu skulle bli så
som utskottsmajoriteten vill, nämligen
att dessa medel skulle fördelas på kommunerna
och användas för andra uppgifter
än dem för vilka de blivit uttaxerade
av specialkommunen. Så brukar
det inte gå till i kommunala sammanhang,
utan medlen brukar användas
till de uppgifter för vilka de blivit uttaxerade.

För skattebetalarna blir det enligt
förslaget i propositionen ingen annan
skillnad än att de efter 1971 får betala
byggnads- och driftkostnaderna för lokalerna
över den statliga beskattningen,
medan dessa tidigare debiterats via
kommunalskatten. Det skulle dock inte
förvåna om skattebetalarna bleve något
chockade om de nu, vid statens övertagande
av lokalhållningen, över den
statliga beskattningen inte bara skulle
bli förpliktade att punga ut med 100
miljoner i nyinvesteringar och fortsatta
årliga driftkostnader, som alltså uppgår
till mångmiljonbelopp, utan dessutom
en gång till skulle få skatta även
för värdet av tingshusen, som de tidigare
betalat över kommunalskatten. Det
skulle faktiskt bli följden av ett bifall
till utskottets förslag.

Detta kan inte vara rimligt, och jag
ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr LARFORS (s):

Herr talman! I propositionen om statens
övertagande av lokalhållningen
för de allmänna underrätterna har förutsagts
att lokaler och inventarier, som
nu nyttjas av underrätterna, skall övertas
av statsverket utan vederlag. Detta är
huvudregeln, men i vissa fall kan sådana
omständigheter föreligga att ersättning
skäligen bör utgå. Departementschefen
har i sitt yttrande berört dessa särfall
och sagt att han förutsätter att frågor
av denna art skall kunna lösas förhandlingsvägen.

I första lagutskottets utlåtande, bakom
vilket står en lottmajoritet, hävdas
i motsats till vad som föreslås i propositionen,
att statsverket skall utge skälig
ersättning för de fastigheter, inventarier,
telefonabonnemang och dylikt
som skall övergå i statens ägo i samband
med övertagandet av ansvaret för
lokalhållningen. Utskottet säger i sin
motivering för ändringsyrkandet att
kritiken mot propositionen i väsentliga
avseenden är starkt motiverad och att
en sådan lösning, som föreslagits i
propositionen, redan på principiella
grunder är mindre tilltalande. Men är
det verkligen så? Möjligen kunde en sådan
synpunkt vara berättigad om det
endast vore fråga om att överta lokaler,
inventarier och dylikt, men i verkligheten
är det ju fråga om att staten
övertar en skyldighet, som av ålder
åvilat specialkommuner eller i andra
fall vissa städer.

Genom att statsverket övertar dessa
skyldigheter befrias de hittillsvarande
lokalhållarna från kostnader som årligen
uppgår till många miljoner. De
lokaler och inventarier som staten övertar
skall även framdeles, med några undantag,
användas för samma verksamhet
som tidigare, och det enda som sker är
att de nuvarande lokalhållarna befrias
från de kostnader som de för närvarande
har.

Min syn på den här frågan, sedd i
sin helhet, är kort uttryckt följande.

Underrätterna skall precis som nu

Torsdagen (len 28 inuj 1970

Nr Ilo

Ang. statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna underrätterna

med några få undantag framdeles bruka
de lokaler och inventarier som ställts
till deras förfogande. Den ändring som
sker är att statsverket övertar ansvaret
för kostnaderna för lokaler, inventarier
m. m. Därför anser jag det fullt riktigt
att statsverket också utan vederlag får
överta ifrågavarande lokaler, inventarier
och dylikt.

I det fåtal fall där särskilda omständigheter
förefinns, som kan ge skäl till
annan bedömning, får problemet, som
departementschefen förutsatt, lösas förhandlingsvägen.

I utskottsutlåtandet finns en hänvisning
om hur det i motsvarande fall vid
tidigare huvudmannaskapsreformer förfarits
vid överlåtelse till statsverket av
fastigheter och inventarier, t. ex. vid
förstatligandet av polisväsendet.

Den som läser detta i utlåtandet utan
att ha närmare kunskap om vad som i
verkligheten skedde, kan lätt få uppfattningen
att staten då också ersatte kommunerna
för värdet av inventarierna.
Så var inte fallet, utan staten övertog
alla inventarier, bilar, telefoner och
polisutrustning utan vederlag. Då var
det ändock fråga om mycket höga värden.

Vad som nu föreslås står således i
princip inte i strid mot förfarandet vid
tidigare huvudmannaskapsreformer.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
reservation som finns fogad till utskottets
utlåtande.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Vi har redan tidigare
i år fattat principbeslut om övertagandet.
Jag har anledning att här upprepa
vad jag vid den tidigare behandlingen
framhöll, nämligen att det var olämpligt
att fatta beslut i principfrågan utan
att veta de ekonomiska och andra konsekvenser
som beslutet föranledde.

Här har nu framkommit starka skäl
för att staten icke skall utan vederlag
överta befintliga tillgångar utan i stället
inlösa dem från vederbörande kom -

muner. Det rör sig om tillgångar av
storleksordningen 200 miljoner kronor,
varför frågan inte är utan betydelse från
statsfinansiell synpunkt. Att denna fråga
bort prövas samtidigt med principfrågan
synes obestridligt.

Tingshusbyggnadsskyldigheten på landet
har, som redan framhållits, sedan
länge fullgjorts av specialkommuner
som haft att utdebitera medel enligt
samma regler som gäller för den allmänna
kommunalskatten. I praktiken
bar det varit så att man härför tagit i
anspråk några ören av den skattesats
som eljest skulle uttagits av vederbörande
primärkommun.

Städer med rådhusrätt har sedan gammalt
helt bekostat sina domstolar, och
sedan dessa förstatligats för några år
sedan har städerna fortfarande haft
att tillhandahålla lokaler för rådhusrätterna.
Där har emellertid kommunerna
själva i allmänhet äganderätten
till sina byggnader.

Beslutet att kostnadsansvaret för lokalerna
från nästa års ingång skall övertas
av staten är fattat, men vi har att
bestämma om formerna och villkoren
för detta övertagande. I propositionen
föreslås, som tidigare nämnts, att staten
utan vederlag skall tillägna sig realtillgångar
och penningmedel som tingshusbyggnadsskyldige
anskaffat eller hopsamlat
för att för framtiden fullgöra
lokalhållningsskyldigheten.

Principiellt är det då naturligt att
staten som för framtiden åtagit sig det
ekonomiska ansvaret också svarar för
alla kostnader som avser tiden efter
övertagandet. I de fall där det är fråga
om förhyrda lokaler, kommer automatiskt
alla kostnader för framtiden att
falla på statsverket, men har man ett
kanske till fullo betalt hus, blir kostnaderna
i fortsättningen obetydliga på
grund av att de kommunala intressenterna
redan på förhand betalat kostnader
som egentligen avser förhållanden
långt framme i tiden.

Propositionsförslaget är sålunda närmast
ett uttryck för statens övertag över

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna underrätterna

kommunerna genom innehav av den
yttersta makten i samhället.

Det kan möjligen sägas att det är av
mindre betydelse om medborgarna bekostar
dessa lokaler via kommunalskatten
eller via någon form av statlig skatt.
Men bortsett från att skatterna är olika
konstruerade och således drabbar olika,
föreligger i detta fall förhållanden som
gör att den föreslagna metoden kommer
att drabba olika kommuner på ett
mycket orättvist sätt.

Situationen är allmänt sett mycket
varierande, bl. a. beroende på om man
har ett gammalt uttjänt tingshus eller
ett nybyggt, modernt. I vissa fall har
man samlat betydande fonder för planerade
nybyggen. Olika politik har också
förts i fråga om låne- eller skattefinansiering.
Förslaget innebär sålunda
att vissa kommuner, som utdebiterat
högre skatt för att lätta bördan i framtiden,
får avstå stora tillgångar, medan
andra kommuner, som inte kan redovisa
nämnvärd nettobehållning, slipper
lindrigare undan.

Vissa specialfall kan anföras för att
ytterligare understryka dessa synpunkter.
I många fall kommer tingshusen
inte att i fortsättningen användas för
domstolsändamål, men de är användbara
för kommunala förvaltningsändamål.
Då kan vederbörande kommun bli
tvungen att från staten inköpa en byggnad
som en gång uppförts för kommunala
medel. I ett par fall har tingshus
byggts särskilt stora för att bereda
utrymme för statliga myndigheter, i
vissa fall sådana som inte alls har med
domstolsväsendet att göra. Som exempel
kan nämnas Solna, Visby och Huddinge.
Det är fråga om hus som helt nyligen
byggts för många miljoner kronor. I
dessa fall kommer staten, i varje fall
i den mån eventuella lån är inlösta, att
utan vederlag tillägna sig med kommunala
medel uppförda förvaltningslokaler
för annan statlig verksamhet.

Det talas visserligen om särskilda förhandlingar
i sådana fall, men förhandlingssituationen
är uppenbarligen inte

gynnsam för kommunerna. Vi vet hur
det är t. ex. på löneområdet. Det fordras
att det skall finnas ett alternativ som
framförs från statens sida för att det
skall bli tal om förhandlingar i egentlig
mening.

Om en kommun efter eller vid statens
övertagande av lokalhållningsskyldigheten
sammanläggs med en rådhusrättsstad,
t. ex. Huskvarna som nästa
år kommer att ingå i Jönköping, indras
det med kommunalskattemedel
uppförda tingshuset, och därjämte får
invånarna bidra med de lokaler som
kommer att förhyras i rådhuset. I andra
fall blir vissa kommuner genom det
nya systemet särskilt gynnsamt ställda.
Det gäller framför allt de städer som under
senare år lagts under landsrätt. Jag
tänker bl. a. på Kristianstad, Nyköping
och Landskrona. Där används, eventuellt
jämsides med lokaler i äldre domsagotingshus,
lokaler i städerna tillhöriga
rådhus. Här blir 3 § i den föreslagna
lagen tillämplig, d. v. s. kommunen
skall upplåta hyresrätt till lokalerna
på tio år men mot full hyra och utan
skyldighet att som gäller för städer med
rådhusrätt betala kostnadsbidrag till
staten under tio år. Skyldighet att avstå
egendom gäller i detta fall endast
inventarierna.

Som motiv för propositionens förslag
om vederlagsfritt övertagande har anförts
huvudsakligen metodens administrativa
enkelhet och statsfinansiella
fördelar. Ja, det är klart att det från
statens synpunkt är fördelaktigt att
bara lägga beslag på egendomen, men
den administrativa enkelheten får, som
framgår av det sagda, köpas till ett dyrt
pris i form av stora orättvisor kommunerna
emellan.

Enligt utskottets majoritet kan det
inte innebära någon större svårighet
att utjämna orättvisorna genom ett värderingsförfarande
grundat på tanken
att den i princip kostnadsansvarige
skall svara för de kostnader som belöper
på respektive ansvarstid. Om man
vill ha en övergångstid för att jämna ut

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr 30

Ang. statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna underrätterna

den kostnadsöverföring som det här är
fråga om, vore det rimligt att under
samma tid och kanske med avtrappning
tala om ett bidrag år efter år,
men det bör i så fall vara likformigt
över hela fältet.

Det fordras endast tämligen enkla
ändringar i propositionens lagtext för
att åstadkomma detta resultat. Fördelningen
av vederlagssummorna behöver
inte heller föranleda bekymmer. Det är
naturligt att pengarna fördelas mellan
de berörda kommunerna i förhållande
till antalet skattekronor enligt 1971
års taxering. De kommer då i stort sett
samma skattebetalare till godo som en
gång betalat in dem. Den logiska konsekvensen
av denna lösning är att rådhusrättsstäderna
befrias från skyldighet
att betala kostnadsbidrag för tiden
efter nästa års ingång.

Det är väl riktigt som det har sagts
här att reformen som helhet innebär
en avlastning av vissa utgifter för kommunerna
för framtiden. Men det motiv
som har föranlett utskottet att föreslå
ett värderings- och vederlagsförfarande
grundar sig på att man anser att
en rimlig rättvisa bör skipas mellan
kommuner och kommuninvånare i olika
delar av landet.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Huvudargumenten i propositionen
har varit att det i sak endast
är fråga om att byta huvudman
och att det därför inte är något anmärkningsvärt
att staten övertar tillgångarna.
Det anförs vidare att om ersättning
skulle utgå, skulle denna ofta komma
andra till godo än dem som bidragit till
tillgångarnas hopsamlande, varjämte
tillgångarna i fortsättningen heller inle
skulle komma rättskipningen till godo.

På ett sätt ligger det en del i att det
är logiskt att staten övertar tillgångarna
när man nu byter huvudman. Som

herr Alexanderson framhållit är det
dock inte så enkelt. Det är ju inte enbart
hus och de tillgångar för domstolsverksamheten
som staten tar i anspråk.
Förutom fonder och bankmedel
vill man även ta i anspråk fastigheter,
som förvärvats för framtida reservändamål
och även personalbostäder, såväl
då de ligger i tingshus som i andra
fastigheter eller utgörs av bostadsrätts-
eller hyresrättslägenheter. Man
vill också — och det förefaller märkligt
— överta diverse egendom, t. ex.
tingshus som inte längre används för
domstolsverksamhet, klockstaplar på
förutvarande tingsplats, markområden
med minnessten in. m. Det är ju en hel
del tillgångar som inte är direkt förknippade
med rättsskipningsverksamhet.

Man säger nu att vad som här föreslås
ske inte är något helt nytt, och man
hänvisar till vad som skedde när staten
övertog väghållningen. Den parallellen
torde inte hålla. Vilka fasta tillgångar
övergick till staten i och med
övertagandet av väghållningen? Om
man räknar vägarna till fasta tillgångar,
så har det då det gällde häradsvägarna
i stor utsträckning varit fråga om sockensamfälligheter.
Där gällde då lagen
om vägrätt, och alla de vägar som inte
längre används för sitt ändamål tillföll
ägaren — sockensamfälligheten. Inte
heller har alla de stora utmål som
finns lagda kring vägarna på något sätt
tagits i anspråk av staten. Jämförelsen
håller därför inte.

Vad gäller polishus säger herr Larfors,
att inventarier, bilar, telefon etc
skall övertas av staten utan vederlag
men det är meningen att såväl byggnader
som mark skall inlösas.

Herr Alexanderson har varit inne på
den ojämnhet som kan komma att uppstå
mellan olika kommuner och att specialkommunerna,
d. v. s. de tingshusbyggnadsskyldige,
kan ha byggt tingshusen
även för andra ändamål än för
ren domstolsverksamhet. Jag kan bidra
med ett exempel, där jag haft tillfälle

Nr 30

Torsdagen den 28 mai 1970

Ang. statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna underrätterna

att protokollsmässigt följa utvecklingen.
Och om man inte i det fallet kan beteckna
övertagandet av tillgångarna som
stötande, då vet jag inte vad man skall
ta till för att något skall anses stötande.

Den tingshusbyggnadsskyldigekrets,
som jag tänker på, började sätt arbete
under senare delen av 1800-talet. Man
fick ett åläggande från länsstyrelsen
att uppföra en byggnad, som skulle innehålla
tingssal och häradshäkte — eller
kronohäkte som det också kallas. Det
var allt som lagenligt ålades vederbörande
att bygga. Som i många andra
fall bestod detta tingslag av flera kommuner:
en storkommun och några mindre
kranskommuner. Den större kommunen
hade stort behov av ett kommunalhus.
Man kom till slut överens
om att lösa frågan på följande sätt. De
kringliggande kommuner som ingick i
tingslaget skulle bidra med den del av
kostnaderna som åtgick för uppförandet
av tingssalen och häradshäktet. Den
övriga delen av byggnadskostnaderna
skulle betalas av den kommun där tingshuset
kom att ligga. Huset byggdes väsentligt
mycket större än vad som var
nödvändigt för domstolsverksamheten.
Kostnaden för byggandet av tingssal
och kronohäkte begränsade sig till kanske
en fjärdedel av den totala kostnaden.
Det byggdes lokaler som man brukar
ha i ett kommunalhus, provinsialläkarmottagning,
bostad för provinsialläkaren
och lokaler för polisen. Men i
dag betraktas allt detta som tingshus.
Det innebär att vad denna kommun en
gång ensam betalade för att få, nämligen
kommunalhus, plats för provinsialläkare,
bostad för honom, polishus
etc., nu utan vederlag skulle övergå till
staten. Förhållandet kan vara detsamma
på andra håll. Jag vet att i fler
tingslag än det jag nu nämnt har man
byggt hus som förutom att vara tingshus
även inrymmer lokaler för kommunala
behov.

I sådana fall som jag här berört torde
det vara uppenbart att staten direkt
övertar kommunala tillgångar. Om inte

detta kan betraktas som stötande vet
inte jag vad som är stötande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag skall fatta mig kort
och inte på något sätt dubbelköra de
argument som utskottets ordförande och
nu senast herr Nilsson har anfört. Jag
instämmer helt i dem.

Anledningen till att jag tar till orda
är att jag tillsammans med herr Mossberger
i denna kammare har framburit
en motion i vilken vi reagerar mot
de principer som föreslagits för övertagandet
av dessa lokaler. Jag vill antyda
att det inte är ett renodlat oppositionsintresse
så till vida att det skulle
vara enbart partier som står utanför
regeringen som bär reagerat. Jag vill
fästa kammarens uppmärksamhet på
det.

Låt mig därtill helt kort säga att rättvisan
naturligtvis hade krävt att alla
lokaler blivit inlösta. Det är att se det
litet för mycket från ovan som regeringen
och utskottsreservanterna gör. Det
förekommer stora skillnader från fall
till fall.

Jag skulle också vilja rubricera denna
fråga såsom orättvis gentemot glesbygderna,
framför allt därför att detta
sker i nära anslutning till den ändrade
domstolskretsindelningen. Nedläggningarna
har gått ut över områden med
glesbebyggelse och bygder med svagt
skatteunderlag. Situationen är där den
att man måste släppa till sina lokaler
utan ersättning kanske ändå i vissa fall
också — på grund av sammanläggning
med städer — betala årlig ersättning
under åtminstone tio år framåt i tiden.
Det sker alltså en dubbel orättvisa här,
jag kan inte underlåta att framhålla
detta.

Att en inlösen inte skulle kunna ske
av statsfinansiella skäl är också alldeles
orimligt. Det blir inte billigare på
något sätt om man tar lokalerna utan

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr 30

Ang. statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna underrätterna

vederlag. De pengar som skulle ha gått
till kommunerna hade självfallet använts
för vettiga ändamål. Att som skäl
mot en inlösen åberopa statsfinansiella
skäl, är alltså inte godtagbart.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Herr Axel Kristiansson
rubricerade förslaget om statens övertagande
av lokalhållningen i förevarande
fall såsom en särskild orättvisa
för glesbygderna och landsbygdskommunerna.
Jag vill inte riktigt hålla med
honom om detta, ty om det nu när det
gäller att täcka dessa kostnader, blir en
övergång från kommunal till statlig beskattning
kommer detta att innebära
en fördel för de mindre kommunerna,
landsbygdskommunerna och även för de
lägre inkomsttagarna. Visserligen är det
så att utdebiteringen till tingshusbyggnadsskyldige
inte gäller många ören
per skattekrona, men vid en jämförelse
mellan denna utdebitering och den statliga
skatten finner man dock att det nya
finansieringssystemet i fortsättningen
innebär en fördel för landsbygskommunerna.

Herr Kristiansson var sedan inne på
frågan om domkretsindelningen. Men
det är ju en sak som redan beslutats
här i riksdagen, och det finns därför
ingen anledning för oss att diskutera
den i detta sammanhang.

Jag föreställer mig att det när det
gäller det exempel som herr Nilsson
anför särskilda underhandlingar kan
tas med staten. Det har nämligen klart
sagts ut att det kan bli fråga om någon
form av utjämning för den händelse en
kommun skulle ha sådana tillgångar i
byggnader, fonder etc. att detta uppenbarligen
skiljer sig från medeltalet för
andra kommuner. Meningen är ju inte
att en sådan kommun på något sätt skall
komma i ett sämre läge än andra, vilket
även utskottet har understrukit.

Jag tycker vidare att del är felaktigt

att försöka mobilisera upp en motsatsställning
mellan kommunerna och staten
i dessa fall, ty för skattebetalarna blir
övergången till statlig finansiering naturlig.
Det verkliga alternativet är ju,
som herr Alexanderson framhöll när
han erinrade om att vi tidigare under
denna riksdagen fattat principbeslut om
att staten skall överta lokalhållningen,
att tingshusbyggnadsskyldige och rådhusen
i städerna alltjämt skulle ha kvar
lokalhållningen. Det är bekant att särskilt
personalen vid domstolarna inte
haft någonting att invända mot att tingshusbyggnadsskyldige
fått fortsätta att
vara lokalhållare. Det är ju ett system
som bär fungerat tillfredsställande, och
detta hade då varit ett hållbart alternativ.
Men om vi jämför de båda system
det här gäller, innebär det nya finansieringssystemet
en fördel för de landsbygdskommuner,
som herr Kristiansson
talade om.

Det har tidigare sagts att det inte kan
bli fråga om någon millimeterrättvisa.
Det går heller inte att åstadkomma en
sådan rättvisa, om fondmedel och andra
värden skulle fördelas ute bland kommunerna.
Om man skulle sträcka sig så
långt att man inte bara skulle fördela
dessa värden bland kommunerna, utan
även tänker sig att fördela medlen bland
invånarna, skattebetalarna, ute i de
olika kommunerna, tror jag att det kommer
att bli ännu svårare att åstadkomma
någon rättvisa. Människor flyttar
från eu kommun till en annan, och ungdomar
som växer upp har ju bidragit
med skatten bara under några år. Så i
det fallet tror jag nog att det skulle bli
synnerligen svårt att åstadkomma verklig
rättvisa.

Vad beträffar kommunen som sammanförts
med en rådhusrättsstad blir
det väl ändå på det sättet att människorna
där får behålla sitt rådhus,
vilket kan vara ett värde även ur kulturell
synpunkt. Då blir det ju en kompensation
för invånarna på så sätt att
de får känna med sig att de är delägare
i rådhuset.

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. statens övertagande av lokalhållningen

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Herr Svedberg sade att
vi inte skall diskutera den ändring av
domkretsindelningen som gjordes i fjol,
och det är ju riktigt. Men då är det ju
också riktigt, herr Svedberg, att inte
så att säga cleara fördelarna med att
staten övertagit huvudmannaskapet mot
överlåtandet av lokalerna.

Jag sade att det här är en glesbygdsfråga,
och det är det när det gäller lokalerna.
Det finns områden där man får
lämna ifrån sig lokalerna men ändå på
grund av sammanläggning får betala en
kostnad under flera år framåt. Den kostnaden
tas givetvis inte ut bara i den
gamla rådhusstaden, utan den slås ut
över hela kommunen. Det måste innebära
en orättvisa som går ut över medborgarna
i dessa bygder.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Herr Svedberg talade
om glesbygdsfolket och ansåg att om
man förde över kostnaderna på statsverket,
så skulle det snarast gynna befolkningen
i glesbygderna med hänsyn
till konstruktionen av statsskatt och
kommunalskatt. Jag tror att herr Svedberg
då har stannat i äldre förhållanden,
när den starkt progressiva statsskatten
var den väsentliga finansieringsformen
för staten. Vi har nu emellertid
kommit därhän att mervärdeskatten betyder
väl så mycket, kanske mera, och
den är ju mindre progressiv än till och
med kommunalskatten.

Herr Svedberg talade också om själva
övertagandet och nämnde helt riktigt att
man har varit nöjd med det system som
har fungerat, och han hoppades att det
skulle bli bra i fortsättningen också.
Jag kan inte underlåta att i sammanhanget
säga att vi redan nu har märkt
olägenheterna av den statliga myndigheten
byggnadsstyrelsen, som har börjat
syssla med dessa frågor. Den har visat
en skrämmande okunnighet om vad
som krävs av en tingshusbyggnad, hur
den skall vara ordnad o. s. v. Det har

för de allmänna underrätterna
utgivits en promemoria, som jag har fått
titta på och som visar att de gamla
tingshusstyrelserna var åtskilligt mera
kunniga och välförfarna på området.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Herr Svedberg sade att
frågan skall kunna lösas genom förhandlingar.
Kvar står i alla fall att kommunerna
skulle komma i den situationen
att de finge lösa tillbaka sina egna tillgångar
av olika slag. Det står ju ”kompensation”
när det gäller fonderna.
Obestridligt är att till staten överförs
tillgångar som är av rent kommunal
karaktär. Detta måste väl ändå betraktas
som stötande.

Herr LARFORS (s):

Herr talman! Jag tycker nog att man
fastnar alltför mycket vid kravet på
ersättning när det gäller tingshusen och
inventarierna. Man glömmer bort vad
jag förut framhöll, nämligen att det är
fråga om en reform, där staten övertar
kostnaderna för all framtid inte bara
för det årliga underhållet utan även
för de framtida investeringarna. Bara
under de närmaste åren uppgår kostnaderna
för renovering samt till- och
ombyggnad av lokaler till ungefär 100
miljoner kronor. Dessa kostnader behöver
tingshusbyggnadsskyldige inte betala,
eftersom de övertas av staten.

Någon millimeterrättvisa kan man väl
knappast komma fram till i ett sådant
här ärende. Inte heller om staten skulle
betala vederlag, tror jag att så skulle
bli fallet. Värdet av de lokaler som används
av de allmänna underrätterna
uppgår till cirka 200 miljoner kronor.
Jag vill minnas att herr Alexanderson
nämnde den siffran. Skulle vi tänka oss
att fördela dessa 200 miljoner kronor på
de primärkommuner vi kommer att ha
efter kommunsammanläggningen, kommer
vi fram till en summa av mindre
än en miljon kronor per kommun. Så
skall vi inte räkna. Det kan jag hålla

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr 30

<11

Ane. statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna underratterna

med om. Men jag gör det såsom ett
tankeexperiment för att ange storleken
av det belopp det kan bli fråga om.

Mot detta står att tingshusbyggnadsskyldigheten
försvinner. Även den kommunala
utdebiteringen till tingshusen
försvinner för all framtid. De kommuner
— vi må kalla dem glesbygdskommuner
— som inte har så stort skatteunderlag
kommer att få lättnader på
detta sätt. Det största skatteunderlaget
finner vi oftast i städer och andra tätorter.
Helt naturligt får dessa då påta
sig en större del av kostnaderna för underrätternas
lokaler.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Jag tänker inte förlänga
debatten, men när herr Nils Nilsson ansåg
det vara stötande att staten omhändertog
de medel som var uttaxerade för
kommunala uppgifter, måste man reagera.
Dessa medel är uttaxerade för
domstolsändamål och kommer att användas
härför även i fortsättningen i
och med att staten övertar lokalhållningen.
Skulle kommunerna erhålla
medlen som någon slags återbäring, blev
de överförda till andra uppgifter. När
man anvisar medel för speciella uppgifter,
skall medlen även användas för
de uppgifterna. Så blir också fallet här.

Utskottets ordförande ansåg att samhället
har förändrats. En sådan här
kostnad utslagen på den statliga beskattningen
har inte samma skatteutjämnande
effekt och är inte till samma fördel
för de mindre kommunerna och landsbygdskommunerna
som tidigare. Det
kanske kan vara sant att det finns tentenser
i den riktningen. Men vi får väl
ändå hålla med om att rättvisan blir
större beträffande kostnadsfördelningen,
om staten sköter finansieringen.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Jag vill till herr Erik
Svedberg säga att det måste betraktas
såsom stötande, om kommunerna måste
lösa in sina egna tillgångar.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående punkten A, därefter
särskilt rörande punkterna B och G
samt vidare särskilt avseende punkterna
I) och E.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkterna B och C
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid
punkterna avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Svedberg, Erik, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43
punkterna B och C, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkterna avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970

Ang. statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna underrätterna

befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja-—61;

Nej — 69.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna D
och E.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 117, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med vissa bestämmelser i anledning
av statens övertagande av lokalhållningen
för de allmänna underrätterna,
m. in., i vad propositionen hänvisats till
statsutskottet.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 44, med anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om ändring i förordningen
(1958:295) om sjömansskatt,
m. m., såvitt propositionen behandlas
i detta betänkande, jämte motion.

Vad utskottet i detta betänkande
hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 46, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen
(1952:98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål,
dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen
(1969:36) om telefonavlyssning
vid förundersökning angående grovt
narkotikabrott m. m., dels ock motioner
om översyn av bestämmelserna om
telefonavlyssning.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
memorial nr 36, angående
uppskov med behandlingen av
visst utskottet tilldelat ärende, bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 305, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statliga garantier
för skadeersättning vid vissa atomolyckor,
m. m.; och

nr 306, i anledning av motioner väckta
i anslutning till Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1970/71 till utrikesförvaltningen,
m. m.

Anmäldes konstitutionsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 312, till
Konungen i anledning av proposition
med förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen,
in. in., i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet,
jämte motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 39 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 313, till Konungen i
anledning av motioner om åtgärder för
att stimulera till ökad användning av
fruktdrycker.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 318, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med vissa
bestämmelser i anledning av statens
övertagande av lokalhållningen
för de allmänna underrätterna, m. in.,
i vad propositionen hänvisats till statsutskottet.

Torsdagen den 28 maj 1970

Nr 30

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 117 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 324, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt valutareglering; nr

325, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, m. m.;

nr 326, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om ökning av den svenska
kvoten i Internationella valutafonden;

nr 327, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om vissa stödåtgärder
för svensk varvsindustri; och
nr 328, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökning av garantifonden
för Skeppsfartens sekundärlånekassa.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets memorial och utlåtanden
:

nr 138, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden, m. m.;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på till -

1)3

läggsstat III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1970/
71 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar,
m. in.;

nr 141, angående tilläggsstat II och
tilläggsstat III till riksstaten för budgetåret
1969/70; samt

nr 142, angående statsregleringen för
budgetåret 1970/71.

Herr TALMANNEN anförde:

Jag hemställer att kammaren måtte
besluta att på morgondagens föredragningslista
bevillningsutskottets betänkande
nr 45, bankoutskottets utlåtande
nr 54 och allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 47 i nu nämnd ordning
uppföres främst, under det att statsutskottets
utlåtanden nr 141 och 142, vilka
i dag bordlagts, sättes sist efter de
två gånger bordlagda ärendena.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.12.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1970