Torsdagen den 28 maj Sid (Riksdagens protokoll 1964:29)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 29

FÖRSTA KAMMAREN

1964

28 maj

Debatter m. m.

Torsdagen den 28 maj Sid.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären ................ 3

Samtliga avgjorda ärenden
Torsdagen den 28 maj

Bevillningsutskottets memorial nr 59, ang. uppskov med behandlingen
av viss till bevillningsutskottet hänvisad proposition---- 3

Konstitutionsutskottets memorial nr 21, ang. statsrådens befattning
med Wennerströmaffären .................................. 3 1

1 Första kammarens protokoll 196b. Nr 29

#£3k

■*. f.<* A i i r< *; i.1! M::‘ &* £■''/. 3 3 /, {]''ÄÅl H

■ 5 v ■

/ .-i.;»/..f» u k-A K) ts

-m ;■’’«<?■.!{

tW" SS c^öii.-tyX''.

•i ''■•K.''ri<.ii,- p./f ,■'' :

- i-!, -.i! >•'' 1 ,?.

i&rtiiuYi: a -Mt»■■:.?

jsm .% i * - h ttvfjtb- r-T

■'' ''ti'' ‘ ''Kl . r>!jiv •;>(.

• >•'' i"*''* • ,1 it (:>iv ''•; ;,j''

"*! ” ■ ■ i- I ■ . , . ■ v,. ; ltn£,:.ij t.i -A

■ ■ • . .................... ii''i .''j r;-:. ; J.og;

•A''; •'' •/■ i- It i1.'' \t-, . t> v; . - _ * >\''i

Torsdagen den 28 maj 1904 fm.

Nr 29

Torsdagen den 28 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 22 innevarande
månad.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 19
och 20.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 59, angående uppskov med behandlingen
av viss till bevillningsutskottet
hänvisad proposition.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Föredrogos och bordlädes ånyo bankoutskottets
utlåtanden nr 39 och 40
samt memorial nr 41.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären Föredrogs

ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 21, angående statsrådens
befattning med Wennerströmaffären.

Genom memorial nr 16 till 1963 års
riksdag hade konstitutionsutskottet för
riksdagen anmält, att den s. k. Wennerströmaffären
kommit till utskottets kännedom
under tiden mellan riksdagens
vårsession och höstsession, att utskottet
den 16 oktober 1963 infordrat ma -

terial för bedömning av ärendets konstitutionella
sida, att utskottets granskning
ej kunde avslutas under höstses
sionen, enär ytterligare material av be
tydelse för fullgörande av utskottets
granskningsuppgift i förevarande fall
kunde väntas föreligga först under år
1964, samt att det därför ankonnne på
konstitutionsutskottet vid 1964 års riksdag
att fortsätta och slutföra granskningen
av Wennerströmaffärens konstitutionella
sida.

Den 28 juni 1963 förordnade Kungl.
Maj:t ordföranden i arbetsdomstolen,
f. d. justitierådet Gunnar Dahlman, häradshövdingen
i Sunnervikens domsaga
Nils Berglund och hovrättsrådet i
Svea hovrätt Ivan Wallenberg att såsom
undersökningskommission, så snart
lämpligen kunde ske, bland annat utreda
orsakerna till att den spioneriverksamhet,
vartill översten S. E. C.
Wennerström erkänt sig skyldig, kunnat
fortgå under en lång följd av år. Tillika
förordnades Dahlman att vara kommissionens
ordförande. Den 22 augusti
1963 förordnade Kungl. Maj:t lagmannen
i Svea hovrätt Bengt Lännergren
att vara ledamot av kommissionen. Den
18 oktober 1963 beviljade Kungl. Maj:t
Dahlman begärt entledigande från uppdraget
i kommissionen och förordnade
Lännergren att vara kommissionens
ordförande. Kommissionen hade vanligen
benämnts juristkommissionen i
Wennerströmaffären.

Den 13 december 1963 utsåg Kungl.
Maj:t ledamöterna av riksdagens första
kammare Axel Strand, Allan Hernelius,
Torsten Andersson och Georg Pettersson
samt ledamöterna av riksdagens
andra kammare Sven Wedén och Hilding
Johansson med uppgift att såsom
en parlamentarisk nämnd bland annat
företaga en allsidig granskning av det

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

genom kommissionens försorg samlade
utredningsmaterialet, såvitt avsåge statsrådens
handläggning av Wennerströmaffären.

Den 20 april 1964 hade juristkommissionen
i Wennerströmaffären avgivit
sitt utlåtande, och den 23 april 1964
hade den parlamentariska nämnden avgivit
rapport över nu ifrågavarande del
av sitt uppdrag. Utlåtandet och rapporten
hade — bortsett från vissa av hänsyn
till rikets säkerhet betingade uteslutningar
— offentliggjorts såsom SOU
1964: 15 och 17.

Konstitutionsutskottet hade nu fortsatt
och slutfört granskningen av Wennerströmaffärens
konstitutionella sida.
Utskottet hade därvid tagit del av nyssnämnda
utlåtande och rapport — även i
de delar de ej offentliggjorts — ävensom
ytterligare material i ärendet.

Utskottets föreliggande memorial upptog
tre särskilda, med A, B och C betecknade
avdelningar.

I avdelningen A hade utskottet anmält
att vid granskningen av olika
statsråds befattning med Wennerströmaffären
utskottet enhälligt funnit anledning
icke förekomma att mot någon ledamot
av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen.

1 avdelningen B hade utskottet anmält
att inom utskottet framställts yrkanden
om anmärkning enligt § 107
regeringsformen dels mot statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet Sven
Andersson, vilket yrkande av utskottet
avslagits, dels mot förutvarande ministern
för utrikes ärendena Östen Undén,
vilket yrkande av utskottet bifallits.

Utskottets överväganden beträffande
nämnda båda statsrådsledamöters befattning
med Wennerströmaffären och
de skiljaktiga meningar som härutinnan
framförts inom utskottet hade redovisats
i två särskilda, med I och II betecknade
punkter under avdelningen B.

I punkten I hade utskottet anmält,
att det vid sin granskning icke funnit

anledning till anmärkning mot statsrådet
Andersson.

Av de i ärendets behandling deltagande
medlemmarna av utskottet hade herr
Torsten Andersson, fru Segerstedt Wiberg
samt herrar Sueningsson, Dahlén,
Hernelius, von Friesen, Larsson i Luttra,
Hamrin i Jönköping, Braconier och
Anners på denna punkt anmält skiljaktig
mening och ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla i reservationen angiven
lydelse och utmynna i följande
uttalande:

»På grund av de felbedömningar och
försummelser som enligt det ovan anförda
ligger statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet Sven Andersson
till last har utskottet mot honom framställt
anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen
för det han vid sin befattning
med Wennerströmärendet icke
iakttagit rikets sannskyldiga nytta, vilket
utskottet vill för riksdagen anmäla.»

Under punkten II hade utskottet anmält,
att även om förutvarande statsrådet
och ministern för utrikes ärendena
Östen Undén inom regeringen icke burit
huvudansvaret för Wennerströmärendet
hade, enligt vad som framginge av
det i punkten anförda, hans handläggning
av ärendet visat sådana brister, att
utskottet icke kunde underlåta att jämlikt
§ 107 regeringsformen framställa
anmärkning mot honom.

Av de i ärendets behandling deltagande
medlemmarna av utskottet hade
herrar Elmgren, Damström, Georg Pettersson,
Palm, Strand, Spångberg, Andersson
i Linköping, Adamsson, Bengtsson
i Halmstad och Johansson i Trollhättan
på denna punkt anmält skiljaktig
mening och ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort anmäla, att det icke funnit underlag
för någon anmärkning mot professor
Undén på grund av dennes befattning
med Wennerströmaffären i
egenskap av minister för utrikes ären -

Nr 29

Torsdagen den ''28 maj 19(54 fm.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

dena under den ifrågavarande tidsperioden.

Enligt avdelningen C hade yrkanden
om tillkännagivande utan åberopande
av § 107 regeringsformen, vilka avslagits
av utskottet, framställts beträffande
dels statsministern Tage Erlanders, dels
chefens för inrikesdepartementet, statsrådet
Rune Johansson, befattning med
Wennerströmaffären.

Utskottets skäl för avslag på dessa yrkanden
jämte i vartdera fallet inom
utskottet framförda skiljaktiga meningar
hade redovisats i två särskilda, med 1
och II betecknade punkter under avdelningen
C.

Under punkten I hade

a) herrar Torsten Andersson och
Larsson i Luttra biträtt utskottets beslut
om avslag på yrkandet om tillkännagivande
i förevarande fall utan åberopande
av § 107 regeringsformen; samt

b) fru Segerstedt Wiberg ävensom
herrar Sveningsson, Dahlén, Hernelius,
von Friesen, Hamrin i Jönköping, Braconier
och Anners anmält skiljaktig mening
mot beslutet samt ansett, att utskottets
yttrande i förevarande punkt
bort erhålla den avfattning, reservationen
visade, och utmynna i följande uttalande:
»Den bristande samordning av
säkerhetsfrågornas handläggning inom
regeringen, som uppenbarats genom
omständigheterna i Wennerströmaffären,
visar att statsminister Erlander
icke ägnat hithörande frågor tillbörlig
uppmärksamhet, vilket utskottet har velat
för riksdagen tillkännagiva.»

Vid punkten II hade

a) herr Torsten Andersson, fru Segerstedt
Wiberg samt herrar Dahlén, von
Friesen, Larsson i Luttra och Hamrin i
Jönköping biträtt utskottets beslut om
avslag på yrkandet om tillkännagivande
i förevarande fall utan åberopande av
§ 107 regeringsformen; samt

b) herrar Sveningsson, Ilernelius,
Braconier och Anners anmält skiljaktig

mening mot beslutet samt ansett, att utskottets
yttrande i förevarande punkt
bort hava den lydelse, som i denna reservation
angivits. Reservanterna hade
velat för riksdagen tillkännagiva sin
uppfattning, att inrikesministern icke
ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt detta
utomordentligt viktiga säkerhetsärende.

Herr UNDÉN (s);

Herr talman! Det föreliggande dechargebetänkandet
innehåller en anmälan
enligt § 107 regeringsformen rörande
min befattning med Wennerströmärendet.
Jag har plötsligt blivit centralgestalt
i dramat, sådant det utspelas på
den konstitutionella scenen. Det är sannerligen
svårt att inte skriva en satir.
Efter sina mödor att finna en eller —
om turen var framme — några grova
syndare, bär utskottet nödgats stanna
vid att utpeka min person. Det måste
även för dem som formulerat anklagelserna
ha tett sig som något av en antiklimax.
Förhoppningarna att kunna
politiskt utnyttja den olyckshändelse
som fallet Wennerström utgör har varit
starkt uppskruvade. Ett misstroendevotum
mot en dåvarande regeringsmedlem,
som för länge sedan lämnat regeringen,
måste betyda en stor besvikelse
för dem som siktat mot regeringens sönderfallande.
Skulle man göra det tankeexperimentet,
att aktionen fullföljdes
till den yttersta möjligheten i överensstämmelse
med regeringsformens ordalydelse,
bleve det sista ledet i anmärkningsproceduren
att konstitutionsutskottet
öppnade väg för riksdagens kamrar
att hos Konungen skriftligen anmäla
sin önskan att han ville skilja mig
ur statsrådet och från ämbetet.

Arthur Engberg, själv mångårig ledamot
av konstitutionsutskottet, myntade
vid något tillfälle ett uttryck om konstitutionsutskottet
i dess granskande verksamhet
som var mycket träffande. Han
förklarade att konstitutionsutskottet
liknar »en hund som morrar men inte
bits».

6 Nr 29 Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

Ja, herr talman, morrandet skrämmer
inte mig, och det skrämmer inte heller
mitt parti.

I den offentliga debatten har det vimlat
av beskyllningar. Det kan inte vara
lätt för allmänheten att hålla isär de
punkter, som utskottet slutligen fastnat
för, och de övriga som figurerat i debatten
men inte prövats hållbara. Jag
ämnar därför inte hålla mig strikt till
de av utskottet vidhållna anklagelserna
utan tar upp även en del av de andra,
under den tidigare debatten framdragna
punkterna.

Inledningsvis vill jag göra några reflexioner
om det konstitutionella ansvaret.
Trots att dessa ansvarsfrågor aktualiseras
praktiskt taget varje år i samband
med behandlingen av konstitutionsutskottets
memorial angående granskningen
av statsrådsprotokollen, är hela
detta material ingalunda entydigt och
klart. I förgrunden av den svenska debatten
står tillämpningen av § 107 regeringsformen,
som reglerar det s. k. politiska
ansvaret. Det är om detta jag vill
säga några ord. Jag anknyter till en framställning
av en auktoritet på statsrättens
område, som kammaren tidigare
haft förmånen att räkna som ledamot.

I första hand är det politiska ansvaret,
säger professor Herlitz, subjektivt,
personligt; var och en svarar för egna
gärningar, råd, beslut, underlåtenhet

o. s. v. Än vilar ett sådant ansvar på eu
man ensam, än är större kretsar, kanske
hela regeringen, genom medverkan
i olika former mer eller mindre engagerade.
Om ett personligt ansvar för
underordnades handlingar blir det fråga,
i den mån någon sorts medverkan
till begångna fel kan läggas regeringsledamoten
till last. Detta är sålunda den
subjektiva linjen i uppfattningen om
ansvaret. Den har sedan gammalt varit
antagen i Sverige i överensstämmelse
med ordalagen i § 107 regeringsformen.

Den objektiva linjen är att regeringen
eller dess särskilda ledamöter ansvarar
för vad som sker inom dess eller deras

förvaltningsområde, oavsett subjektiv
skuld. I Norge har en författare uttryckt
ståndpunkten så, att statsrådet utåt får
bära ansvaret för vad som göres eller
underlåtes i departementet. Han ansvarar
för det faktum »åt noe galt er
skjedd» — att något oriktigt har skett.
Både i Norge och Danmark tycks denna
strängare uppfattning av regeringsansvaret
vara rådande. Men, för att hålla
oss till Herlitz, för svensk och finsk
rätt är idén om objektivt ansvar för
underordnades handlande i princip
främmande.

Vissa ansatser för hävdande av ett
objektivt ansvar har emellertid framträtt
även i Sverige. En regeringsmedlems
ansvar har, oberoende av hans
eget handlingssätt, kunnat sträcka sig
till vad kollegerna åtgjort. En regeringsmedlem
har alltså ibland drabbats av
ansvar för ståndpunktstaganden och åtgöranden,
i vilka han alls ej haft del.
På det sättet har man kunnat tala om
ett solidariskt ansvar. I nyare svensk
praxis har konstitutionsutskottet dock
tagit avstånd från principen om solidariskt
ansvar genom att i regel rikta en
anmärkning — när flertal i utskottet
finns för en sådan — mot endast föredragande
departementschefen. När det
gällt anmärkning mot en tillförordnad
regerings beslut, har däremot anmärkning
riktats mot den tillförordnade regeringens
alla medlemmar, alltså en lutning
åt den objektiva linjen.

I förslaget till ny regeringsform har
som bekant författningsutredningen föreslagit
en omgestaltning av reglerna för
det konstitutionella ansvaret. Det politiskt-parlamentariska
ansvaret utkräves
enligt förslaget genom en votering om
misstroendevotum, avseende en eller
flera av regeringens medlemmar. Författningsutredningen
säger för övrigt
om det nu rådande bruket att rikta en
anmärkning endast mot det föredragande
statsrådet, att det icke ansetts
rimligt att begära att samtliga statsråd
skall ha bildat sig en egen uppfattning

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Nr 29

Ang. statsrådens befattning med Wennerstriimaffären

om alla ärenden. Detta uttalande får
betraktas som innebärande ett förkastande
av den objektiva linjen.

.lag utgår sålunda från att i Wennerströmaffären
liksom eljest den subjektiva
ansvarsdoktrinen bör gälla i princip.
Det är följdriktigt att i detta ärende
en särskild utredning verkställts av
juristkommissionen angående fakta och
händelseförlopp att ligga till grund för
bedömandet av regeringens och andras
handlande. Det räcker inte för ansvarskravet
mot regeringen att Wennerström
begått brott under sina olika befattningar
i statstjänst och att polismyndighet,
militära befattningshavare eller
andra under lång tid icke lyckats upptäcka
hans brott; det skall också styrkas
att försummelse eller vållande ligger
vederbörande regeringsmedlemmar
till last, varigenom Wennerström blivit
i tillfälle att genomföra sina brott.

Jag begagnar tillfället att ge uttryck
för mitt erkännande av den undersökning
som juristkommissionen utfört.
Just från synpunkten att i vårt land den
subjektiva ansvarsdoktrinen i princip
är antagen, har det varit nödvändigt att
få till stånd en så ingående och opartiskt
gjord undersökning som den kommissionen
verkställt.

Särskilt bör beaktas de synpunkter
som kommissionen givit uttryck åt i kapitel
67 angående Wennerströms UDtid.
Där uttalas: »Att mera koncist angiva
med vilken styrka de gjorda iakttagelserna
vid olika tidpunkter talade
för att misstankarna mot Wennerström
var befogade låter sig numera knappast
göra. Härför torde krävas en ouppnåelig
förmåga att helt frigöra sig från den
nu vunna kunskapen om Wennerströms
skuld och om de skilda anklagelsernas
verkliga innebörd. Allt detta var nämligen
höljt i dunkel för dem som då
hade att taga ståndpunkt, och den som
nu vill se saken med deras ögon har
därför att helt oberoende av vad som
numera är känt pröva bevisläget vid
varje tidpunkt.»

Om bevisläget 1962 uttalar kommis -

sionen bl. a., att alla de som under det
året hade att taga ställning till fallet
Wennerström — alltså polisledningen,
militära befattningshavare och medlemmar
av regeringen — synes ha varit ytterst
ovissa om hur det borde bedömas.
Åtskilliga lutade säkert ofta åt den uppfattningen
— fortsätter kommissionen
— att han var oskyldig. Det kan alltså
inte ha varit ett fel att ännu under det
angivna året personer, som var helt informerade
om Wennerström, icke fann
indicierna om brottslighet övertygande
utan trodde på hans oskuld. Vidare må
hänvisas till det av kommissionen återgivna
yttrandet av säkerhetschefen
Thulin så sent som i maj 1963: »Jag
tror trots allt innerst inne att han är
oskyldig.»

Om bevisläget var sådant 1963 och
1962, var bevisen ännu mer uttunnade
under 1961, det år då placeringen på
UD-tjänsten ägde rum. Att jag inte hade
anledning till några på självständig
prövning grundade misstankar är uppenbart.
När försvarsministern lanserade
Wennerströms namn för uppdraget
som militär expert i nedrustningsfrågor,
fick jag visserligen upplysning om
att Wennerström varit föremål för säkerhetstjänstens
uppmärksamhet, men
försvarsministern trodde tydligen själv,
liksom polisledningen, att misstankarna
var ogrundade. Försvarsministern sade
sig ta ansvaret för att Wennerström
placerades i UD. Jag kunde inte ha mer
orsak än försvarsministern och polisledningen
att tro på sannolikheten av
misstankarna, när han anställdes i UD.
Om de ytterst vaga misstankarnas beskaffenhet
visste jag ingenting. Jag varken
erhöll eller begärde närmare redogörelse
för dem. Härtill återkommer jag.

Något meddelande om den etablerade
telefonkontrollen erhöll jag inte heller.

Nästa gång jag fick veta något om
misstankarna mot Wennerström torde
ha varit den 10 oktober 1961, en eller
två dagar före min avresa till New
York för deltagande i FN:s församling.

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.
Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

Försvarsministern meddelade mig att
Wennerström på sistone visat ett misstänkt
intresse för hemliga handlingar,
vilka icke gärna kunde falla inom området
för hans verksamhet i UD. Jag
bekräftade, efter att ha hört försvarsministerns
redogörelse, att ifrågavarande
handlingar inte kunde vara av intresse
för Wennerströms uppdrag i UD.
Min subjektiva reaktion var närmast att
säkerhetstjänsten tydligen hade Wennerström
under effektiv kontroll. Någon
åtgärd från min sida var icke under
samtalet på tal. Jag återvände först den
22 november till Stockholm.

Det är klart att, om önskemål angående
något slags åtgärd från departementschefens
sida eller angående samråd
hade framförts, kontakt hade genom
försvarsministern eller säkerhetstjänsten
kunnat i min frånvaro tagas
med kabinettssekreteraren eller med
min vikarie, fastän dessa inte var på
förhand informerade om att Wennerström
betraktades som en »säkerhetsrisk».
Även till denna fråga skall jag
återkomma i det följande.

Utöver nu redovisade allmänna synpunkter
på det konstitutionella ansvaret
och på bevisläget, vill jag göra några
reflexioner om förhållandet mellan
en departementschef och den civila eller
militära säkerhetstjänsten. Såsom
framgår av juristkommissionens utredning
har jag ansett det icke vara min
sak att genom utfrågning angående
grunderna för säkerhetstjänstens misstankar
söka bilda mig en egen, självständig
uppfattning om deras hållbarhet.
I ett uttalande i TV har herr Ohlin
tolkat detta mitt yttrande så att jag inte
intresserade mig för vad som hände
i departementet i detta avseende. Jag
vill därför något närmare utveckla mina
synpunkter.

En medlem av regeringen blir i egenskap
av departementschef stundom informerad
av säkerhetstjänsten om att
polisen anser sig ha anledning till övervakning
av en tjänsteman i departementet
såsom möjligen skyldig till brott.

Vilken attityd skall han då intaga?
Svaret är ingalunda självklart. Följande
tre möjligheter kan förslagsvis diskuteras.

1. En möjlighet är att departementschefen
begär ingående upplysning om
grunderna för misstankarna, i syfte att
bli i stånd att bilda sig en självständig
mening om huruvida övervakningen är
motiverad. Antag att vid en sådan prövning
departementschefen på grundval
av det material som föredrages eller
tillhandahålles kommer till den slutsatsen
att de anförda grunderna är
ohållbara. Skall han då ta konsekvenserna
av sin självständiga prövning och
söka avstyra övervakningen såsom
omotiverad, utgörande gentemot den
ifrågavarande tjänstemannen ett övergrepp,
som dessutom är för departementet
besvärande? Det vore att blanda
sig i handläggningen av ett kriminalfall
och kunde inte gärna ske på
statsrådets ansvar. Det åligger ju polisen
att sköta spaningsverksamheten.

Skall statsrådet då två sina händer,
nöja sig med att understryka sin avvikande
mening och låta saken ha sin
gång? Denna utväg är heller inte tillfredsställande,
och hållningen är inte
riktigt konsekvent. Den självständiga
prövningen bör ha något syfte, utöver
informationsintresset, vare sig den utfaller
i den ena eller andra riktningen.

2. En annan möjlighet är att departementschefen,
likaså efter självständig
prövning, kommer till samma slutsats
som polisen. Skall han då biträda polismyndigheten
vid denna spaning, skall
han betrakta det som sin plikt att medverka
till att den misstänkte blir avslöjad?
En sådan hållning kan synas naturlig,
men är inte utan olägenheter.
Antag att det så småningom visar sig
att misstankarna var ogrundade, att
överdrivet polisnit har förekommit. Departementschefen
kan då förebrås för
obehörig ministerstyrelse, han kan anklagas
för att ha okritiskt blandat sig
i handläggningen av ett kriminalfall.
Sådana ligger eljest utanför regeringens

Torsdagen den 28 maj 19(54 fm.

Nr 29

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

område. Han borde ha låtit polisen ta
ansvaret för misstankarna och för därav
betingade åtgärder, kan det med
visst fog sägas.

3. En tredje möjlighet är att departementschefen
intar följande hållning.
Han klargör, på fråga från polisens sida
och i den mån det är erforderligt,
att det är polisens uppgift att efterspana
brott. Han säger sig sakna förutsättningar
och befogenhet att deltaga i
detektivarbete inom departementets lokaler
eller eljest att övervaka tjänstemannen.
Han anser det inte vara sin
sak att bedöma huruvida polisen har
skälig grund för sina misstankar, men
han säger sig kunna tillhandahålla polisen
den hjälp som denna anser sig behöva
för att nå klarhet i frågan. Om
polisen så önskar, bör departementschefen
vara beredd att ställa en eller annan
tjänsteman till förfogande för att göra
iakttagelser eller medverka på annat
sätt vid övervakningen. Men polisen
måste ta ansvaret för alla led i spaningsarbete!
och bör ej påtvingas en
hjälp som den inte önskar.

Det är denna här skisserade tredje
möjlighet som enligt min mening bör
väljas och har, såsom principlösning,
valts av mig men som av en del kritiker
tolkas som bristande intresse för
departementet eller som uttryck för
»slapphet». En inställning enligt alternativ
nr 2 kan påkallas av det skälet,
att, såsom skett i Wennerströmaffären
vid kontakt med försvarsministern, polismyndighet
begär medverkan och
hjälp från departementschefens sida
och önskar samråd exempelvis om frågor
som polisen har svårt att bedöma.

Hade polisen i Wennerströmfallet
önskat att några tjänstemän inom UD
ställdes till förfogande för uppgift som
nyss nämndes eller fanns det något behov
av kontakt med departementet under
min sjukdom eller bortovaro i FN,
hade ju ingenting varit lättare än att
ta upp saken antingen med försvarsministern
eller direkt med min vikarie
eller med kabinettssekreteraren i UD.

Det var ju för att tillmötesgå polisens
uttryckliga önskan som inte från början
några tjänstemän i UD informerades.
I själva verket skedde ingen hänvändelse
till mig om vidtagande av några
som helst åtgärder. Inte heller erhöll
jag några rapporter om resultatet av
övervakningen. Vad jag informerades
om, det fick jag genom ett par samtal
med försvarsministern. Jag hade all anledning
att utgå från att säkerhetstjänsten
intog den enligt min åsikt korrekta
ståndpunkten, att den själv tog ansvaret
för vad som gjordes eller underläts,
med frihet att begära samråd med mig.
Säkerhetstjänsten kunde också ha tagit
kontakt med mig personligen eller med
tjänstemän i UD för att få ytterligare
klarhet om vilka Wennerströms arbetsuppgifter
var.

Den problematik angående regeringsmedlemmars
och polismyndigheters inbördes
befogenheter, som jag här helt
skissartat behandlat, har jag omnämnt
i min promemoria till juristkommissionen
som i korthet berört den i sitt betänkande.

I juristkommissionens betänkande
beröres också i annat sammanhang det
problem som jag här redogjort för. Jag
citerar: »Att Thulin och Hasselrot icke
upplyste försvarsministern vid föredragningen
den 4 januari 1960 om telefonkontrollen
kan också ha berott på
att telefonkontrollen utgjorde ett led i
spaningsverksamheten, för vilken åklagare-
och polismyndigheterna ensamma
bär ansvaret.»

Jag har redan sagt att jag inte blev
underrättad om telefonkontrollen. Inte
heller vände sig säkerhetspolisen direkt
till mig i någon annan fråga som uppkom
i Wennerströmaffären. Jag hade
därför, såsom jag nyss understrukit, goda
skäl att antaga att säkerhetspolisen
icke behövde min medverkan utan på
egen hand och på eget ansvar fullföljde
den övervakning av Wennerström som
fortsattes under UD-tiden.

Vad angår frågan om Wennerströms
placering i UD som expert i nedrust -

10 Nr 29 Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

ningsfrågor, liar kommissionen uttalat
att UD-uppdraget var från säkerhetssynpunkt
avsevärt mindre farligt än
den av Wennerström sökta befattningen
inom flygvapnet. Kommissionen har
emellertid också framfört den synpunkten
att den, som utsetts att vara utrikesministerns
militäre expert i nedrustningsfrågor,
valts med omsorg och
åtnjöt ett särskilt förtroende. Uppdraget
måste enligt kommissionen betraktas
som en utmärkelse för den som erhållit
det, och denne måste i mångas
ögon stiga i socialt anseende. Detta
kunde befaras underlätta för Wennerström
att hos myndigheter och befattningshavare,
av vänner och kolleger erhålla
upplysningar och material av
hemlig natur. Att denna aspekt på saken
ej beaktades vid Wennerströms placering
i UD är enligt juristkommissionens
mening ägnat att förvåna.

Jag förstår visserligen detta resonemang
men kan inte utan vidare acceptera
det.

Ur min synpunkt var Wennerströms
anlitande som militär expert för nedrustningsfrågor
en intern, praktisk anordning
de bägge departementen emellan.
Jag har vid olika tillfällen som utrikesminister
anlitat experter utifrån
och har aldrig ansett att uppdraget varit
att betrakta som en särskild utmärkelse.
I Genéve-delegationen medverkade
exempelvis en naturvetenskapligt
och tekniskt utbildad expert, och jag
har inte haft intrycket att hans anlitande
givit honom en särställning, t. ex.
framför experter som tillkallats i andra
sammanhang. Visserligen kan jag tänka
mig att Wennerström missbrukat sin
ställning genom att i olika kretsar låta
påskina att han var en mycket betydelsefull
person, som åtnjutit utrikesministerns
särskilda förtroende. Men objektivt
sett fanns i hans expertställning
enligt min åsikt knappast underlag för
ett upphöjande av hans person eller
hans uppgifter. Jag anser därför att
denna aspekt på hans placering inte
är relevant, även om det sedan visat

sig att Wennerström genom oriktiga
och vilseledande uttalanden faktiskt
framkallat en uppfattning i vissa kretsar
att befattningen ökat hans prestige.

Jag tar fasta på kommissionens vittnesbörd
om att de ämnesområden, som
Wennerström sysslade med under UDtiden,
får anses ligga helt inom ramen
för den internationella nedrustningsfrågan.
Vidare tar jag fasta på kommissionens
förklaring att det icke ankom
på Wennerström att framställa förslag
eller ge råd inför politiska överväganden
om Sveriges ståndpunkt till olika
frågor. Kommissionen säger också att
Wennerström icke hade något inflytande
på uppläggningen av den svenska
förhandlingstaktiken eller utformningen
av Sveriges allmänna politik. Endast
vid ett tillfälle — det var i maj 1963,
alltså efter min tid som utrikesminister
— hade han givit uttryck åt en politiskt
betonad mening. Det bestyrker att
Wennerström själv betraktat sig som
militär expert, icke som rådgivare eller
politisk medarbetare.

För övrigt upprepar jag angående
Wennerströms placering i UD att det
var ett önskemål såväl från säkerhetstjänsten
som från försvarsministern.
För mig var det inte känt att förslaget
hade samband med en önskan att hindra
hans placering på en post som bedömdes
såsom mera riskfylld. Men jag
lägger inte avgörande vikt vid denna
sistnämnda omständighet. Det för mig
väsentliga vid denna tidpunkt var att
säkerhetstjänsten hade förklarat sig införstådd
med placeringen. Enligt vad
jag nyss utvecklat, ansåg jag att jag inte
borde motsätta mig önskemål från
säkerhetstjänstens sida, när denna dock
hade ansvaret för övervakningen av
Wennerström.

Kommissionen har i olika sammanhang
berört olägenheterna av att icke
någon eller några högre tjänstemän i
UD invigdes i misstankarna mot Wennerström.
Jag vill inte bestrida att detta
ur vissa synpunkter hade varit önskvärt.
Det kunde för polismyndigheten

Torsdagen den 28 maj 19(54 fm.

Nr 29

AnR. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

vara eu förmån att ha en »kontaktman»
i UD. Men vidare kunde det vara önskvärt
att i lians eller min frånvaro, på
grund av sjukdom eller utländska resor,
någon annan fanns för kontaktuppgifter.
Det framgår av kommissionens utlåtande
att jag fått beskedet att säkerhetstjänsten
var absolut emot att någon
tjänsteman i UD invigdes. Spaningsledningen
hade givetvis övervägt skälen
för och emot. Här stod jag alltså inför
samma fråga: Borde jag rätta mig efter
säkerhetstjänstens önskemål? Min egen
önskan och mitt intresse var att informera
några av tjänstemännen. Jag fick
inte upplysning om att flera personer
på den militära sidan var eller blev informerade
och jag fick inte heller meddelande
om den under tidens gång allt
större krets av officerare som var inkopplad
på övervakningsuppgiften.
Hade jag fått sådana upplysningar hade
jag utan tvivel insisterat på att det även
i UD skulle finnas några informerade
tjänstemän. Jag följde även i denna fråga
säkerhetstjänstens önskemål. Det var
inte en nödvändig följd av min principiella
ståndpunkt utan en eftergift för
säkerhetstjänsten. Att ordna en verklig
övervakning genom personal från UD
kunde lätt leda till att Wennerströms
misstänksamhet väcktes, och det hade
varit förenat med ett stort ansvar att
mot polisledningens önskan påyrka en
dylik anordning, särskilt som något
slags kontroll skulle ha krävt att minst
fem å sex personer från UD blivit informerade.
Det är emellertid givet att
säkerhetstjänsten, såsom jag redan påpekat,
när som helst kunnat ändra sig i
denna fråga, och den visste att det inte
skulle möta några svårigheter från min
sida att acceptera ett förslag om information
till tjänstemän, tvärtom.

Jag instämmer alltså i den uppfattningen
att det hade varit önskvärt med
information till några av UD:s tjänstemän
men gör den reservationen att spaningsledningen
med sin överblick av
hela läget bättre kunde bedöma huruvida
riskerna att väcka Wennerströms

misstänksamhet var alltför stora. Information
gavs senare, efter min avgång.
Kommissionen yttrar emellertid att denna
åtgärd sannolikt ej medförde att
Wennerströms tillgång till hemligt material
inom UD nämnvärt inskränktes.
Över huvud taget synes det mindre sannolikt
att det var möjligt att i någon
mera väsentlig utsträckning nå ett sådant
resultat genom att vidga kretsen
av informerade utan att Wennerström
insett vad som var i görningen.

Vad jag nu sagt om invigande av
tjänstemän i UD i misstankarna mot
Wennerström gäller också väsentligen
om information till min vikarie som utrikesminister.
Men om det under min
bortovaro eller under min sjukdom inträffat
något som påkallat åtgärder av
något slag enligt säkerhetspolisens
åsikt eller som krävt klarläggande av
arbetsförhållanden på UD eller om
eljest behov av kontakt med någon på
UD framträtt, så var ju ingenting
enklare än att, eventuellt med försvarsministerns
medverkan, få kretsen av
invigda ökad. Någon reell svårighet skapades
dock näppeligen genom att min
vikarie inte var informerad.

Jag kan inte underlåta att beröra de
grova missförstånd som på olika håll
gjort sig gällande rörande den instruktion
som utfärdades för Wennerström
angående hans uppgifter i UD. Denna
skriftliga instruktion tillkom på militärt
initiativ och utformades av militärer
som var informerade om misstankarna
mot Wennerström. Motivet för
dess tillkomst var från militär sida att
begränsa möjligheterna att utfå ömtåliga
handlingar. Det skedde genom kanalisering
av sådana dokument till den
militära säkerhetschefen, vilken alltså
skulle få kontroll över vad som utlämnades.

För egen del var jag helt ovetande om
instruktionen. Saken hade handlagts av
några tjänstemän inom UD under förhandling
med militära representanter
som var informerade om Wennerström.
När jag efter Wennerströms häktning

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffaren

fick tillfälle att läsa instruktionen föreföll
den ur vissa synpunkter föga lyckad,
därför att den tycktes ge Wennerström
storpolitiska uppgifter. I realiteten
spelade detta emellertid ingen
roll. Ur UD:s synpunkt var en instruktion
obehövlig för det ändamål som en
instruktion vanligen tillgodoser och den
inverkade inte på lians faktiska arbetsuppgifter.
Det var därför de inblandade
UD-tjäntemännen motsatte sig instruktionen.
Att denna av den militära
säkerhetstjänsten formulerade instruktion
skulle ha underlättat för Wennerström
att få ut hemliga dokument är
en uppenbart felaktig uppfattning.

Att ärendet inte föredrogs för mig
torde ha berott på att jag, då de långvariga
förhandlingarna mellan UD och
de militära representanterna pågick, var
sjukledig sju veckor våren 1962. För övrigt
var emellertid ärendet om uppgifterna
för en militär nedrustningsexpert
i och för sig ett rutinärende för
den som inte kände till bakgrunden,
d. v. s. önskemålet att kanalisera Wennerströms
eventuella lån av sekretessbelagda
försvarshandlingar till en angiven
officer. Att vederbörande UD-tjänstemän
inte ansåg det nödvändigt att underställa
mig frågan när jag trädde i
tjänst är sålunda förklarligt.

Det har sagts att jag inte vidtog några
försiktighetsåtgärder i departementet.
Om därmed avsågs att ingen övervakning
skedde av Wennerström under
hans tjänstgöring i UD är påståendet
vilseledande. Visserligen var ingen UDpersonal
informerad om Wennerström
av skäl som jag tidigare anfört. Inte
heller kunde jag själv blanda mig i
övervakningen, men det vidtogs av den
militära säkerhetstjänsten en rad åtgärder
i syfte att övervaka Wennerströms
verksamhet och bland annat söka
hindra att han fick tillgång till hemliga
försvarshandlingar av ömtålig natur.

Vidare försiggick övervakning genom
den militära och civila säkerhetstjäns -

tens försorg i andra former — telefonkontroll,
bilövervakning, undersökning
av Wennerströms tjänsterum under hans
frånvaro etc.

•lag sammanfattar de kontrollåtgärder
som vidtogs från september 1961 till
september 1962. Genom telefonkontroll
erfors den 12 september 1961 att Wennerström
begärt att få låna från flygstabens
planeringsavdelning två hemliga
handlingar. Detta föranledde en intensifiering
av övervakningen, överläggningar
skedde mellan den militära och
den civila säkerhetstjänsten i närvaro
av försvarsministern, varvid man kom
till det resultatet att Wennerström för
sitt expertuppdrag ej behövde de begärda
handlingarna. I samråd med Norén
togs kontakt med registratorn på planeringsavdelningen,
fröken Stenberg. Hon
fick i uppdrag att rapportera till flygstabschefen
eller polisen därest Wennerström
i fortsättningen sökte få ut
några handlingar. Vidare gav Norén order
till operations- och underrättelseavdelningarna
i flygstaben att rapportera
till honom varje gång en hemlig
handling begärdes av någon utomstående
myndighet, som ej stod på avsändningslista.
Major Denning på operationsavdelningen
fick i mitten av oktober
kännedom om ärendet och instruerades
rörande övervakningen. Omkring
månadsskiftet september—oktober 1961
lämnades information om Wennerström
till tre officerare, general Almgren,
överste Westin och överstelöjtnant Bondeson.
Den sistnämnde fick i uppdrag
att i möjligaste mån följa Wennerströms
verksamhet. Han skulle övervaka Wennerströms
tjänsterum och anmäla till
polisen allt som var av intresse, dock
utan att väcka Wennerströms misstänksamhet.

I mitten av oktober informerades
kapten Rudberg vid försvarsstabens underrättelseavdelning,
vilken anmodades
att meddela polisen för den händelse
Wennerström begärde att utfå hemliga
handlingar, överste von Vegesack gav

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Nr 29

Ang. statsrådens befattning med Wennerstriimaffären

inom sin sektion i försvarsstaben order
om att inga handlingar fick lämnas till
utomstående utan hans vetskap.

Under hösten och vintern vidtog Norén
ytterligare åtgärder för att avskära
Wennerström från möjligheten att skaffa
sig informationer från flygvapnet.
Major Westerberg informerades i början
av januari 19G2 och fick direktiv
att hjälpa till med övervakningen. Chefen
för flygvapnet, general Thunberg,
orienterades i ärendet. I oktober 1961
informerades generaldirektör Fehrm
vid FOA, och det bestämdes att Wennerström,
om han begärde att utfå handlingar
därifrån, skulle hänvisas till
Fehrm.

Omkring årsskiftet höll general Almgren
ett informationsmöte med en grupp
officerare. Syftet var att de skulle inom
sina verksamhetsområden tillse att
hemliga handlingar inte utlämnades
utan att chefen för sektion II givit sitt
godkännande. Under första kvartalet
underrättade Almgren cheferna för armé-
och marinstaberna om misstankarna.
Den förre i sin tur informerade
sina tre sektionschefer. General Westring
informerades i mitten av april.
Samtliga informationer skedde utan föregående
samråd med polisen eller försvarsministern.

Polisen underrättades sedermera om
vilka som informerats i ärendet. Det är
tydligt att den militära säkerhetstjänsten
ansåg denna utsträckning av informationen
till ett stort antal officerare
ligga inom den spanings- och brottsbekämpningsverksamhet,
som polisiära
myndigheter har att på eget initiativ
vidtaga.

Redogörelsen för den övervakning av
Wennerström som ägde rum under UDtiden
alltifrån september 1961 visar att
denna var omfattande. Såsom jag redan
framhållit, utgick jag också ifrån att
säkerhetstjänsten utövade den kontroll
som var lämplig och möjlig och därvid
efter egen prövning vidtog den avvägning
mellan olika intressen som i dylika
fall alltid påkallas. Det må också

erinras om att det väsentligen var handlingar
rörande militära förhållanden
som Wennerström sökt utfå under UDtiden.
De diplomatiska handlingar, som
han i mindre grad intresserade sig för,
torde ha varit av ringa betydelse ur säkerhetssynpunkt.
Dessa handlade framför
allt om främmande länders förhållanden
och inte om det svenska försvaret.

Herr talman! .lag har varit med i politiken
tillräckligt länge för att ha erfarenhet
av hur det s. k. politiska ansvaret
fungerar. Det var inte minst att
förutse med vilken iver man inom oppositionen
skulle slå mynt av den
olyckshändelse som fallet Wennerström
utgör. Envar som läst handlingarna i
målet, speciellt juristkommissionens utlåtande,
har emellertid måst göra den
iakttagelsen att regeringens medlemmar
aldrig vid de överläggningar som förekommit
gjort gällande andra meningar
om handläggningen av Wennerströmaffären
än de närmast ansvariga tjänstemännen.
Regeringens medlemmar har
inte drivit egna åsikter i strid mot tjänstemännens.
Den civila och militära säkerhetstjänstens
representanter och
medlemmar av försvarsledningen som
haft att ta ståndpunkt i uppkommande
frågor har kommit till samma resultat
som statsråden. Det vore ju märkligt,
om alla dessa på ärendet inkopplade
tjänstemän har brustit i omdöme och
insikt och att det endast är bland de
borgerliga medlemmarna av konstitutionsutskottet
man har att söka de personer
som — visserligen i efterhand —
rätt förstått vad som bort göras och är
i stånd att med osviklig säkerhet avgöra
att regeringens i ärendet inblandade
medlemmar icke iakttagit rikets sannskyldiga
nytta.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Wennerströmsaffären
tilldrar sig ju ett ovanligt stort intresse
i de vidaste kretsar. En av förklaringarna
härtill är givetvis att frågan om

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

vårt försvar numera är menige mans intresse
och att ett sabotage mot detsamma
av den räckvidd som det Wennerströmska
förräderiet haft väcker stor
och allmän förtrytelse — ja, man kan
säga förbittring.

Här har under flera år svenska folket
offrat stora pengar för att bygga
upp ett för vårt behov avpassat försvar,
som i prövningens stund skulle
vara kapabelt att hålla en fiende stången.
Men man har inte endast offrat
pengar. Svenska pojkar offrar varje år
tid och krafter för att hålla försvarsapparaten
i trim och öva sig med vapnens
bruk. Frivilliga av båda könen och
i olika samhällsställning ger varje år
sin tribut till försvaret, ofta med betydande
uppoffringar. När så en enda
man genom ett systematiskt genomfört
förräderi genom att under några år sälja
försvarshemligheter till främmande
makt bryter ned en stor del av det man
med offrande av stora pengar, tid och
arbete mödosamt byggt upp, är det inte
att förvåna sig över att man känner förbittring.
Det är inte heller ägnat att förvåna,
att man krävt att såvitt möjligt
alla faser av det oerhörda brottet klarlägges
och att eventuella försummelser
från dem som haft att skydda de svenska
hemligheterna kartlägges. Folkets
djupa led har föga förståelse för att man
i en situation som denna skall gå fram
med hartassen.

Genom juristkommissionen och den
parlamentariska nämnden har det också
getts möjligheter att tränga djupt in
i problemställningarna. Det dröjde rätt
länge innan regeringen lät övertyga sig
om att en parlamentarisk nämnd skulle
kunna ha en uppgift i Wennerströmaffären,
men i dag torde det väl utan
vidare kunna hävdas att den gjort en
betydelsefull insats genom att peka på
de frågeställningar som varit av betydelse
för riksdagens konstitutionsutskott
och dess granskning.

Herr talman! Det är mig angeläget att
i detta sammanhang betyga det utomordentligt
goda samarbetet inom nämn -

den, ett samarbete till vilket inte minst
de socialdemokratiska ledamöterna bidragit.
Det synes mig som om nämndens
samtliga ledamöter varit besjälade av
att göra en insats för att tränga in i det
stora frågekomplexet och kartlägga det
med utgångspunkt från de krav, som
kan ställas på de i affären inblandade
statsråden.

Det är förståeligt att debatten kring
Wennerströmaffären varit intensiv. Men
man har all anledning att sätta åtskilliga
frågetecken i kanten. Kanske att några
distinktioner är på sin plats även för
den fortsatta debatten här i kammaren.

Vår svenska grundlag innehåller uttryckliga
bestämmelser om att konstitutionsutskottet
varje år skall granska regeringens
arbete och handhavande av
sina viktiga uppgifter. Det är utskottets
både rätt och skyldighet att så göra. En
sådan granskning är som alla vet vanlig
i svenskt samhällsliv —- varje organisation
och varje institution är underkastad
dylik prövning. När därför konstitutionsutskottet
tar upp statsrådens arbete
till granskning, innebär det inte
något utslag av förföljelse eller ringaktning.
Man kan inte ens i ett sådant
sammanhang tala om något utslag av
s. k. partipolitiskt nit. Det torde för övrigt
inte ens av den mest nitiske partigängare
kunna hävdas, att centerpartiet
under årens lopp gjort sig känt för att
i alla lägen vilja förfölja statsråd och
kräva deras huvuden på ett fat.

När därför nu även vi vill utkräva
ett ansvar av statsråd, har ställningstagandet
skett efter moget övervägande.
Vi har noggrant prövat alla fakta i sammanhanget,
och vi har konstaterat att
om ett ansvar någonsin skall krävas ut
i enlighet med grundlagens föreskrifter,
så måste det vara nu!

Att lotten, som kommit till användning
i enlighet med grundlagens föreskrifter,
friat försvarsministern Sven
Andersson fritager honom visserligen
från utkrävande av ansvaret, men den
kan ju aldrig befria honom från ansvaret
i och för sig. I stället tycker jag

Torsdagen den 28 maj 19C4 fm. Nr 29 15

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffiiren

att det faktum, att den nyckfulla fru
Fortuna trått fram till hans försvar och
slumpmässigt avgjort ansvarsfrågan,
horde komma honom att ta sig en funderare
över sin situation och position!

Att lotten utfallit så att anmärkningsyrkandet
mot förre evcellensen Undén
står kvar som majoritetsyrkande kan
givetvis inte anses vara ett speciellt utslag
av förföljelsemani, såsom man sökt
göra gällande på sina håll i debatten.
Inte heller har konstitutionsutskottets
anmärkningsyrkande något som helst
att göra med herr Undéns handhavande
av sina uppgifter som utrikesminister.
När det gäller att värdesätta den delen
av förre utrikesministerns insatser är
även jag beredd att ge honom ett förbehållslöst
erkännande.

Men, herr talman, de insatserna förtar
inte det starka intrycket av att herr
Undén låtit komma sig till last påtagliga
brister i sitt sätt att som verkschef sköta
det inre arbetet i departementet. Jag
menar att dessa brister är så påtagliga
att inte ens min personliga djupa vördnad
för herr Undéns person och hans
insatser i gärningen som Sveriges utrikesminister
kunnat avhålla mig från
att delta i ett anmärkningsyrkande mot
honom i hans egenskap av verkschef.

Här har herr Undén sagt, att man
har utnyttjat honom för att skapa politisk
sensation kring honom. Han har
blivit centralgestalten i detta ärende,
säger han.

Jag skulle vilja fråga, vem som mest
har bidragit till att göra herr Undén
till centralgestalt i denna historia. Jag
vill meddela, att i dag har på tunnelbanan
utdelats en trycksak, »Slag under
bältet», som jag här har i min hand
och som är försedd med herr Undéns
foto. Det heter där: »I konstitutionsutskottet
lyckades de borgerliga med lottens
hjälp pricka förre utrikesministern
Östen Undén. I dag behandlar riksdagen
detta tarvliga angrepp på den statsman,
som mer än någon annan representerar
den obrutna svenska neutralitetspolitiken
och den aktiva svenska

insatsen för fred och internationellt
samarbete. Östen Undén högaktas såväl
i Sverige som världen runt för sina
framstående personliga och politiska
egenskaper. De borgerliga tar ingen hänsyn
till detta — de tar inte ens hänsyn
till att deras anklagelser är alldeles
orimliga!»

Trycksaken är undertecknad av
Stockholms arbetarekommun. Om jag
inte är fel underrättad är hans excellens
utrikesministern Torsten Nilsson
alltjämt ordförande i denna arbetarekommun.
Det är alltså ett högst kvalificerat
papper.

Jag menar nog, herr talman, att det
inte är på det sättet man skall försöka
skapa klarhet i denna sak. I sammanhanget
kanske också bör ställas en
fråga: Är det meningen att det under
dagens eller kvällens lopp också skall
förekomma »spontana» demonstrationer
utanför riksdagshuset? Jag vet inte!

Kanske det till sist bland distinktionerna
också bör sägas, att vår grundlag
kräver respekt. Inte skapar varje liten
struntsak, som grävs fram i konstitutionsutskottet,
respekt för grundlagen.
Struntsaker bör därför avvisas — vi
har faktiskt alltmer gått den vägen. Men
nog bör man hävda, att grundlagens
bud skall tillämpas då förutsättningar
härför är för handen, så att respekten
kan upprätthållas. Men när ett ansvar
har konstaterats, tror jag man gör vår
grundlags bud den största otjänsten med
att endast släta över och gå vidare.

När det gäller den allmänna bedömningen
av vad som förevarit har ju regeringssidan
angett vissa synpunkter
som varit vägledande därvidlag. Man
kan väl instämma i stort sett med vad
som sålunda sagts. Men när det gäller
att tillämpa synpunkterna i praktiken,
då bryter det sig. Man håller på regeringssidan
inte fast vid den angivna
utgångspunkten. Därtill kommer ju att
man måste göra vissa klarlägganden,
som man från regeringssidan inte hav
gjort. Man pekar på att det var svåra
avvägningar av olika intressen. Till

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffaren

dessa intressen räknar man säkerhetsintressen,
enskild rätt och spaningsintressen.
Det är naturligtvis i och för
sig riktigt, och det finns ingen anledning
underskatta de svårigheter som är
förknippade med denna bedömning.

När vi kritiserar detta går vi ut ifrån
att det gjorts klara felbedömningar vid
den avvägningen och att det uppstått
försummelser som vi anser vara allvarliga.

Om man sedan tittar på UD-tiden är
det alldeles klart, att någon egentlig
övervakning inte alls skedde innan den
nuvarande utrikesministern tog initiativ
på den punkten.

Var finns den avvägning man talat
om? Är det över huvud taget mer än
Wennerströms egen rätt som iakttagits?
Det var väl ändå inte det allra väsentligaste
i sammanhanget med hänsyn till
den plats han innehade!

Man pekar vidare på regeringssidan
på att man hade att följa och utgå ifrån
spaningsledningens bedömning. Man
säger att statsrådet inte skall lägga sig
i de ansvariga tjänstemännens handlande
och omdöme. Det är naturligtvis
i och för sig självklart, ty det innebär,
som herr Undén här själv sade, att man
skulle kunna rikta anmärkning för ministerstyre.
Men det är fundamentalt
oriktigt om man inte gör en viss distinktion
härvidlag och försöker bedöma
dels misstankarnas styrka, dels behovet
av åtgärder.

Jag anser att det är två saker som
man måste hålla isär ordentligt. Man
kan hävda att de inblandade tjänstemännen
bäst bedömer misstankarna
från sina utgångspunkter, men när det
sedan gäller att bedöma vilka åtgärder
som skall vidtas kan man inte frita
statsråden från deras ansvar. En konsekvens
i sammanhanget är att man
inte borde ha underskattat behovet och
förekomsten av telefonkontrollen. När
man kommit så långt kan man sammanfattningsvis
konstatera att behovet av
åtgärder till skydd för rikets hemligheter
är det statsrådets sak att bedöma.

Det går inte att skjuta över ansvaret
för den saken på andra, varken på
polisen eller på någon annan.

Man kan ställa en fråga till regeringssidan:
Varför har spaningsledningen
över huvud taget gått till regeringen?
Varför har man informerat statsråden?

Jo, förmodligen i förhoppningen att
något skulle komma att ske.

Det är alldeles klart att försvarsminister
Andersson har hållits kontinuerligt
underrättad. Man informerade statsråden
Johansson och Kling, och man
kände till att såväl herr Undén som
herr Nilsson var insatta i saken.

Därför förefaller det som om talet
om att det endast förelåg vaga misstankar
rimmar illa med polisens angelägenhet
att kontinuerligt hålla regeringen
orienterad. Jag tror man kan påstå
att polisen har insett att situationen
var så pass allvarlig, att någonting skulle
göras och att regeringen måste få
underlag för en bedömning av behovet
av säkerhetsåtgärder. Vilka åtgärder
som sedan skulle vidtas måste anses
vara regeringens sak att avgöra.

Om man då går över till vad som konkret
gjordes på regeringssidan kan man
konstatera, att det egentligen närmast
var två saker. Försvarsminister Andersson
förhindrade att Wennerström fick
tjänsten vid flygstaben. Det var naturligtvis
i och för sig en utomordentligt
angelägen åtgärd. Excellensen Nilsson
informerade herr Belfrage och herr
Åström om misstankarna. I övrigt tror
jag inte man kan ta så allvarligt på vad
som hände som herr Undén här försökte
göra.

Därutöver har man egentligen endast,
som det heter, följt ärendets gång, noga
följt utvecklingen etc. Men det var väl
egentligen inte därför, som statsråden
fick sin information, utan det var väl
meningen att någonting därutöver skulle
ske.

När det gäller försvarsminister Andersson
kan man urskilja tre led där
han hade det egentliga huvudansvaret.
Det är för det första försvarets kom -

Torsdagen den 28 maj 19(54 fm.

Nr 29

Ang. statsrådens befattning

inandoexpedition, för det andra placeringen
av Wennerström i UD och för
det tredje hans kvarstannande i UD.

När det gäller försvarets kommandoexpedition
var det enligt försvarsministerns
egen uppgift utomordentlig''
farligt att ha Wennerström på den befattningen.
Om man tittar på juristkommissionens
rapport får man klart för
sig -— och det hävdas också av försvarsministern
— att det icke var praktiskt
genomförbart att begränsa Wennerströms
tillgång till hemliga handlingar.
Detta är i och för sig ett utomordentligt
allvarligt konstaterande. Det är
klart att polisen inte begärde Wennerströms
förflyttning, och det är lika
klart att misstankarna mot honom var
vaga, då försvarsministern underrättades
första gången vid årsskiftet 1959/
60. Då är frågan: Om förflyttningen av
Wennerström inte var påkallad och om
man inte kunde begränsa flödet av
hemliga handlingar genom hans händer,
vad syftade då föredragningen till?
Jo, den syftade förmodligen till att
man måste göra statsrådet uppmärksam
på att ett statsråds fulla förtroende för
en tjänsteman i Wennerströms ställning
kunde innebära risker för att Wennerström
utnyttjade sin ställning otillbörligt
och kunde innebära extra uppdrag
och särskilda förtroenden. Det är
så att en förtroendeställning kan åberopas
utåt, och den har åberopats av Wennerström
på ett sätt som gjort att vägar
öppnats för honom.

Det förhöll sig också på det sättet, att
Wennerström hade ett mycket viktigt
extra förtroendeuppdrag, nämligen att
vara föredragande i robotärenden. Vid
den tidpunkten var robotfrågorna av
principiellt internationellt intresse, inte
minst för Sovjet. Och det bör kanske
en gång för alla sägas, att den största
skadan Wennerström gjort är att robothemligheterna
lämnades ut. Det får väl
anses vara klarlagt att Wennerströms
ställning på den punkten var utomordentligt
besvärlig. Det gällde här svåra
frågor, och det rådde oenighet mel 2

Första kammarens protokoll 196A. Nr 29

med Wennerströmaffären

lan vapengrenarna. Wennerström matades
med uppgifter av i hans ställning
oinvigda, och detta innebar att han fick
tillgång till hemligheter som han annars
inte skulle ha fått. Han fick relationer
av mycket betydande art som
han — vilket inte minst har framgått
av tidningarnas redogörelser under de
senaste dagarna — hänsynslöst utnyttjade.

Jag tror att man härvidlag utan vidare
kan konstatera, att påståendet att
det inte var praktiskt genomförbart att
begränsa hans tillgång till handlingar
måste vara huvudanmärkningen i denna
del.

När det sedan gäller placeringen i utrikesdepartementet
är det väl också
klart, att man icke beaktade den »sociala»
aspekten på placeringen, d. v. s. det
förhållandet att placeringen gav Wennerström
en chans att uppträda i vissa
sammanhang med all den pondus och
tyngd som kunde följa därav. Det är
möjligt att en sådan placering ser ut på
ett annat sätt från det ansvariga statsrådets
sida, att han menar att ett specialuppdrag
sådant som detta inte borde
kunna ge någon särskild pondus eller
ställning åt den utpekade. Men som
alla de av kammarens ledamöter vet,
som känner till tankegångarna och funderingarna
inom förvaltningen, är det
så att den som står nära statsrådet i ett
eller annat sammanhang har möjligheter
att vinna gehör för sina intressen
på ett särskilt sätt. Det var helt enkelt
en stark position som här gavs åt Wennerström.

Vidare är det klart att man icke preciserade
Wennerströms uppdrag eller
ens försökte att över huvud taget sätta
sig in i vilka handlingar av hemlig naur
han eventuellt kunde komma över
i sitt uppdrag. Det är klart att det inte
ordnades någon övervakning inom utrikesdepartementet,
vilket i grund och
botten betyder att han inte alls var utsatt
för någon övervakning. Det är också
numera klart — trots att man i debatten
sökt göra gällande motsatsen —

18 Nr 29 Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

att det även under UD-tiden sipprade
ut hemligheter till synnerligt men för
rikets försvar.

Jag kan därvidlag, herr talman, inte
underlåta att ett ögonblick beröra det
förhållandet, att man i debatten sökt
göra gällande att placeringen av Wennerström
i UL) kom att ha betydelse för
töreteelser från Wennerströms sida, som
egentligen bara rörde främmande makt
— att spioneriet alltså inte riktade sig
mot Sverige. Jag skulle då vilja fråga:
Sedan när har det blivit kutym och
försvarbart att man accepterar att högt
uppsatta tjänstemän ägnar sig åt spionage
riktat mot främmande makt pa
•svensk botten?

Oavsett hur placeringen i UD i juni
1961 bör bedömas, bar statsrådet Andersson
själv förklarat att det i oktober
1961 blev en vändpunkt för honom
i Wennerströmaffären. Det kan väl
knappast tolkas på annat sätt än att
försvarsministern då måste ha varit
medveten om liela räckvidden av det
som kunde läggas Wennerström till last.
Misstankarna mot Wennerström skärptes
successivt och kunde inte på något
sätt betecknas som vaga — detta framgår
klart av försvarsministerns egna uttalanden.

Det finns ingen anledning att bär gå
in på detaljerna, men låt mig bara erinra
om en sak, nämligen polisens aktivitet.
Det har varit uppvaktningar för
statsrådet Johansson och statsrådet
Kling, och det var här fråga om statsåklagare
Ryhningers lapp, som parlamentariska
nämnden tagit in i sin bok.
Samtidigt kunde konstateras — och det
gjorde även dåvarande utrikesministern
— att Wennerströms uppdrag i UD ändrade
karaktär. Från att ha gällt ärenden
av mindre vikt — hans uppgifter
gällde närmast nedrustningsfrågan och
det sades att det mest var fråga om arkivarbete
— ändrades uppgiften till att
bli en betydande politisk uppgift. Utrikesminister
Undén har också sagt att
det blev en uppgift med storpolitiska
aspekter, och det tyckei* jäg rimmar då -

ligt med Undéns uppgift i dag att Wennerström
inte hade något uppdrag av
politisk karaktär — det är möjligt att
Wennerström inte hade fått ett sådant,
men han skaffade sig det i så fall själv.

Man kan alltså säga, att samtidigt
som misstankarna mot Wennerström
skärptes, så blev hans uppgifter och
sysslor i utrikesdepartementet viktigare,
men under denna tid, intill december
1962, vidtogs trots detta inga som helst
konkreta åtgärder i utrikesdepartementet.
Wennerström entledigades inte, och
någon som helst övervakning inom utrikesdepartementet
ordnades inte, förrän
utrikesexcellensen Nilsson grep in.

Spioneriet fortsatte — det har utredningen
visat. Man gör gällande att det
var ett utomordentligt svårt spaningsarbete.
Skulle man intensifiera spaningarna,
kunde Wennerströms misstankar
väckas.

Men hur blir det då med avvägningen
mellan de olika intressena —■ säkerhetsintresset,
spaningsintresset och hänsynen
till Wennerströms egen integritet?
Det är väl alldeles uppenbart, att
man inte tog hänsyn till annat än Wennerströms
egen integritet. Man bör komma
ihåg, att frågan inte endast var att
entlediga Wennerström, utan ännu mer
primärt var naturligtvis att begränsa
hans åtkomst av hemliga handlingar.

Det är i denna del som det finns anledning
att dra in herr Undén i sammanhanget.
Det är alldeles klart, att
excellensen Undén inte var huvudansvarig
för Wennerströmaffären, men
som verkschef — och därmed ansvarig
för ordning och reda inom departementet
och för dess arbetsformer — vidtog
han inga som helst åtgärder i detta
avseende. Man kan här trycka på juristkommissionens
uttalande att information
i utrikesdepartementet främst
var ett spaningsintresse, men även spaningsintresset
bör ju bevakas. Det år
ett led i de svåra avvägningarna, och
på denna punkt har det enligt min och
andras uppfattning brustit.

Man kan väl’ knappäst,vsom ibland

./ vo\:\ vioA*>Un*\ Ai\bn>mnu>,\ A v

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

skett, hävda att varje spaningsintresse
alltid måste strida mot informationsintresset.
Det kan väl vara sa att spauingsintresse
och information kan förenas
och löpa i gemensamma spar.

Herr talman! Därmed har jag i någon
man pekat på de synpunkter, som
enligt min mening är adekvata i sammanhanget.
Det är därför som jag för
min de! har kommit fram till att när
det gäller försvarsminister Andersson
borde utskottet ha framställt anmärkning
jämlikt § 107 regeringsformen på
grund av de felbedömningar och försummelser,
som här har förekommit,
och för att han vid handläggningen av
Wennerströmärendet enligt vår uppfattning
icke iakttagit rikets sannskyldiga
nytta.

När det gäller förre utrikesexcellensen
Undén förhåller det sig så, att även
om herr Undén inte burit huvudansvaret
för Wennerströmärendet, så har
hans handläggning av ärendet uppvisat
sådana brister, att vi för vår del inte
kunnat underlåta att jämlikt § 107

framställa anmärkning mot honom.

Jag skall sluta mitt anförande, herr
talman, med att säga, att om över huvud
taget, riksdagens konstitutionella
granskning av regeringens arbete skall
fungera, tror jag att i en situation som
denna det är angeläget att denna funktion
hävdas.

Herr Undén nämnde, att enligt Arthur
Engbergs uppfattning var konstitutionsutskottet
»en hund som morrar
men inte bits». Vi morrar väl denna
gång, men vi bits kanske inte heller nu.
Men detta, herr talman, bör nog knappast
tas som intäkt för att tro, att konstitutionsutskottets
borgerliga del på
något sätt är svävande i sin tro och i
sin uppfattning.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! I sin plädering i målet
mot förutvarande översten Stig Wennerström
yttrade statsåklagare Ryhningeé,
åfUWéhäkifcströmjf '' brott'' svårt-1 drabbat

vårt land och att de utlämnade uppgifterna
har såväl kvalitativt som kvantitativt
haft mycket stor betydelse. Även
internationellt sett, fortsatte han, torde
fallet Wennerström inta en särställning
och medfört konsekvenser för västerns
försvar. Statsåklagaren slutade sin plädering
med att säga, att det otroligt nesliga
brottet har äventyrat svenska medborgares
liv.

Den ställning, som Wennerström innehaft,
gjorde att det mycket tidigt efter
hans anhållande stod klart, att det
måste röra sig om ett synnerligen allvarligt
brott. Det har ju också från militärt
håll och i samband med frågan om
telefonavlyssningen framhållits, att man
vid bedömningen av fallet måste ta särskild
hänsyn till att Wennerström i sin
ställning hade möjlighet att komma
över mycket hemligt material och att
det därför var synnerligen allvarligt,
om misstankarna visade sig vara grundade.
Man kunde då ha väntat sig, att
allt skulle göras för att klarlägga och
lindra skadeverkningarna genast efter
avslöjandet. Mycket gjordes också. Överbefälhavaren
gjorde ett kraftfullt uttalande.
Försvarsministern valde att säga
att detta bara var en början och att han
kunde lova att det skulle bli ännu större
rubriker om spionen så småningom.
Efter detta magnifika yttrande tog försvarsministern
i vanlig ordning semester.
Många fann sig föranlåtna att undra
över hans försvar för att semestern
skulle förbli orubbad. Vi var i den tron
att snabba åtgärder kunde krävas för att
råda bot på vad som tidigare kunde ha
försummats, och då borde den som ytterst
ansvarar för landets försvar stanna
på sin post, för den händelse snabba
ingripanden eller beslut skulle krävas.
Försvarsministern har också senare vid
flera tillfällen väckt förvåning. Den
dag då statsåklagarens slutplädering
hölls i spionmålet figurerade sålunda
försvarsministerns namn på en av
kvällstidtiingarnas löpsedlar.'' På den
ena1 kvällstidningens ''löpsedel'' stod ''det
ätt -iåtatepunkternfl- 4äot uWennerstböm

20 Nr 29 Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

var ICO, och på den andras stod försvarsministerns
yttrande: »Jag är förbannad.
»

Inne i tidningen fann man orden upprepade
och motiverade: »Jag är förbannad
och djupt ledsen över det gemens
politiska angrepp som företagits mo
östen Undén. Det är jag som handlag''
denna fråga i regeringen. Jag har an
svaret, och måste det göras politiska
anmärkningar, så skall de riktas mot
mig. Jag vet vad jag har gjort, och jaj
kan försvara mig, men att gå till attack
mot Östen Undén — det är ett övergrepp»,
uttalade försvarsministern.

Uttalandet låter ana att herr Anders
son är lika okunnig om de regler sonv
gäller för konstitutionsutskottets granskningsarhete
som om de regler som gäller
för telefonavlyssning. Dessutom förefaller
det som om herr Andersson i denna
stund av överord glömt att hans yttrande
av läsare kunde tolkas så att herr
Undén inte själv skulle vilja svara för
sina handlingar.

Hur mycket herr Andersson än talar
om sitt ansvar lär han varken kunna befria
herr Undén eller konstitutionsutskottets
ledamöter från deras ansvar.
Det åligger konstitutionsutskottets ledamöter,
såsom herr Andersson i Brämhult
nyss påpekade, att granska och
kontrollera och att avfatta sitt dechargememorial
med hänsyn uteslutande til)
de resultat som de kommit till i de
aktuella behandlade ärendet.

Till herr Anderssons vägledning och
som komplettering till vad herr Undén
nyss har sagt genom att citera professor
Herlitz skall jag be att få citera några
ord av professor Brusewitz om konstitutionsutskottets
kontroll. Citatet äi
hämtat ur den historia över riksda
gens arbete som utgivits genom riksda
gens egen försorg:

»Konstitutionsutskottets kontroll
sträcker sig även till ledamöter som
lämnat sin befattning», sägs det, och
vidare: »Beträffande den politiska ansvarigheten
är väl i detta fall en hemställan
om entledigande från riksdagens

sida ändamålslös, men denna omständighet
befriar ej konstitutionsutskottet
från att framföra anmärkning, om
anledning därtill föreligger. Praxis har
också varit under äldre och senare tid
ända fram till våra dagar att anmärkaingar
görs såväl mot redan avgångna
som mot tjänstgörande statsråd.»

Här kan jag instämma med herr Undén
i att man följer den s. k. subjektiva
linjen och alltså inte utkräver något solidariskt
ansvar, även om ansvaret ytterst
kan komma att vila på regeringschefen.

Herr Anderssons uttalande förefaller
mig tyda antingen på okunnighet eller
på likgiltighet beträffande vad grundlagen
föreskriver också om det förfarande
som skall tillgripas för den händelse
att utskottet delar upp sig i två hälfter
vid en votering. Allmänhetens okunnighet
om riksdagsordningens § 48 är
förklarlig och förlåtlig, men det är svårare
att ursäkta ett statsråd som tillgriper
en svordom emedan lotten i ena fallet
låter den ena hälften bli majoritet
och i andra fallet de övriga tio inom
utskottet och som använder sin okunnighet
till påståenden om ett gement
politiskt angrepp.

Mot oss som anmärkt mot både försvarsministerns
och förre utrikesministerns
handläggande av affären Wennerström
har inte allenast försvarsministern
riktat angrepp. Det har förekommit
i dag, och det har förekommit i
samband med de blomsteruppvaktningar
som partiet arrangerat. Har det vimlat
av beskyllningar, så har de sannerligen
inte gått i en riktning, även om
herr Undén nyss sade sig ha blivit
dramats centralfigur. Såsom herr Andersson
i Brämhult redan påpekat är
det inte oppositionen som utnyttjat herr
Undén som centralfigur. Vi har bara
fullgjort vår skyldighet att följa grundlagens
bud.

Herr Undén har tidigare kallat vår
kritik för plump. Till detta vill jag svara
att inga uppvaktningar och inga yttringar
befriar oss från vårt ansvar. Kom

Nr 2!)

Torsdagen den 28 maj 19(14 fm

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

ihåg att frågan i detta fall inte har
gällt det socialdemokratiska partiet eller
lojalitet mot det ena eller andra par
tiet. Frågan har gällt ett spioneri som
enligt stadsfiskal Ryhninger medför''
att synnerligen allvarliga skador drab
bat den svenska krigsmakten i dess helhet.

Man har i detta läge krävt att vi av
hänsyn till herr Undéns stora insatser
i övrigt skulle ha avstått från att nu rikta
kritik mot honom. Man har lagt upp
sitt resonemang så, att allmänheten kunnat
få intrycket att vi nu vill passa
på att kritisera herr Undén.

Till detta vill jag svara att jag ingalunda
har någon glädje av att framföra
kritik mot herr Undén. .lag har vid
många andra tillfällen och med betydligt
större glädje och tillfredsställelse
givit uttryck åt min beundran för hans
förmåga att analysera intrikata utrikespolitiska
problem och att dra för landets
fredspolitik gynnsamma slutsatser
av sina konstateranden i form av initiativ
och beslut, men jag skulle handla
mot min min övertygelse om jag i
detta fall avstod från kritik. Jag hyser
också den bestämda övertygelsen att läget
hade varit ett annat om regeringen
och det socialdemokratiska partiet hade
underlåtit att låta detta ärende bli en
fråga av sådan art, att det för allmänheten
framstår som ett personligt angrepp.

Herr Undén brukar med respekt citera
den gamle liberale kämpen S. A. Hedin.
Må det vara mig tillåtet att här påminna
om dennes ord, att det skulle
bero på en fullständig missuppfattning
om man betraktade konstitutionsutskottets
anmärkningar såsom yttringar av
fientlighet mot regeringen, såsom chikaner,
såsom av tillfälliga anledningar
eller personliga motiv orsakade prickningar.

Hur skulle vi för övrigt ha betraktat
ett norskt avstående från att anmärka
på den dåliga militära beredskapen vid
det tyska överfallet 1940? När freden
kom riktades av den speciella norska

undersökningskommissionen synnerligen
grava anmärkningar mot regeringschefen,
mot utrikesministern och mot
försvarsministern, men dessa anmärkningar
hindrade inte att man på andra
punkter prisade regeringen. Det svenska
regeringspartiet kan väl inte gärna
mena att regeringen eller dess ledamöter
inte kan begå fel och att det uteslutande
skulle ha berott på omständigheternas
spel att Wennerström så intensivt
och så framgångsrikt kunde utföra
sitt ruskiga hantverk? För rikets
säkerhet måste dock ytterst regeringen
ha ansvaret.

T uttalandet om den norska regeringens
uppträdande framhölls särskilt, att
även om det största ansvaret måste läggas
på fackministrarna, så kunde omöjligen
regeringschefen gå fri från kritik,
eftersom det slutliga ansvaret åvilar
honom. Även för den som är fullständigt
utan erfarenhet från svenskt regeringsarbete
förefaller den iakttagelsen
riktig som här i landet gjordes för
några årtionden sedan, att det för ett
gott resultat av en regerings arbete krävs
att departementscheferna står i nära
kontakt med statsministern och att det
förhållandet utgör en garanti för att ett
ramgångsrikt samarbete alls skall bli
möjligt.

Min slutsats blir, sedan jag har stulerat
det tillgängliga materialet i dalens
ärende, att denna brist på ett ef‘ektivt
samarbete haft en icke oväsentlig
betydelse för det ärende som vi i
dag behandlar. .Tåg vill också genast
säga att statsministern redan i remissdebatten
omtalade att en ändring skett,
Dch denna måste givetvis ha tagit sikte
)å en bättre ordning.

Då man kritiserar oss så hårt för att
vi inte avstått från att anmärka på handläggningen
av ärendet, vill jag fråga
våra kritiker hur de skulle ha uppfattat
det om labour i England avstått från att
rikta kritik mot det konservativa partiet
för de missförhållanden som där
gynnade spioneriverksamhet. Eller menar
de svenska socialdemokraterna att

22 Nr 29 Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

man exempelvis med hänsyn till Churchills
enorma insats nnder kriget borde
ha låtit bli att kritisera hans politik,
framför allt hans inrikespolitik, efter
kriget? För min del tror jag att varje
ofelbarhetsdogm hör bekämpas inom
vilket parti den än förekommer.

Det ligger givetvis i sakens natur att
en tro på den egna förmågan att rätt
bedöma rikets angelägenheter lätt uppstår
inom ett parti som länge suttit vid
makten och som icke utan framgång
skött landets angelägenheter. Ett långt
regeringsinnehav måste medföra speciella
problem, och illa skötte sig den
opposition som inte slog larm när felbedömningar
och misstag förekommer.
Vad iag finner särskilt beklagligt i dagens
läge är att man på socialdemokratiskt
håll förefaller vilja ge de uppkomna
skadeverkningarna minsta möjliga
dimensioner, under det att varje
nvtt offentliggörande avslöiar hur
ohyggligt och omfattande spioneriet varit.

Personligen har jag inget intresse av
att medverka till en opinionsbildning
som går ut på att försvaret skall ges
större bidrag än vad som är oundgängligen
nödvändigt för upprätthållandet
av den freds- och neutralitetspolitik
vars främste förespråkare Osten TTndén
har varit, men jag tror inte på spione»
som medhjälpare i nedrustningssträvanden,
och jag utgår från att ingen an
nan gör det heller.

T ett uttalande för tidningen Se medger
försvarsminister Andersson att fel
har begåtts. Jag tror att detta medgivande
har förskaffat honom många fler
sympatier än det upprepade förnekandet
av varje felbedömning. Försvarsministern
sade i intervjun:

»T en så här besvärlig fråga finns det
naturligtvis anledning till sakligt befogad
kritik. Vi som känner hela spionjaktens
förlopp kan ju efteråt se vilka
fel som har begåtts och vilka svagheter
som otvivelaktigt finns i vår beredskap
när det gäller att hindra spionage. Visst
tog det lång tid innan Wennerström av -

slöjades. I en polisstat hade det kanske
gått fortare, men hos oss med våra rättsregler
är det snarare ägnat att förvåna
att Wennerström kunnat avslöjas.» Citatet
är från juristkommissionen, tillägger
försvarsministern.

Jag tror som sagt att det medgivande
som försvarsministern här gjort skaffat
honom svmpatier. Där berör han
väsentliga frågor med sikte på landets
hästa och framtiden.

Vem hade väl sedan, med andra yttranden
i hågkomst, väntat att han inte
skulle dragit fram det väl utnvttiade citatet
från juristkommissionen? Det återfinns
givetvis också i den del av konstitutionsutskottets
utlåtande som den
socialdemokratiska hälften svarar för.
Tänk vad framtidens forskare skall kunna
lansera olika teorier om vad juristkommissionen
egentligen åsvftat med
sitt yttrande! Den har ju hela tiden arhetat
med skrivsättet »å ena sidan — å
andra sidan».

Parentetiskt vill jag tillägga, att då
man säger att det var ägnat att förvåna
att Wennerström avslöjades, skulle jag
i det sammanhanget vilja beklaga att det
dröide så lång tid innan man vände sig
till Wennerströms städerska. Hon hade
med oförvillad blick klart för sig att
Jet var något på tok med Wennerströms
uppträdande. När man nu talar om att
Jet inte var möjligt att hejda Wennerströms
verksamhet förrän i juni 1963,
måste jag för min del, som sagt, beklaga
att inte tanken våren 1962 att ta kontakt
med fru Rosén fullföljdes och att
man inte under alla försöken att nå
klarhet talade med den städerska som i
Wennerströms tjänsterum på Fredsgatan
10 sopade ut och förvånade sig över
den aska. som skvallrade om spionens
verkliga arbete.

Det må vara mig tillåtet att med tillfredsställelse
notera att de kvinnor som
varit inblandade i denna affär reagerat
snabbt och effektivt. Det var tack vare
en rådig kvinna på flygstaben som Wennerström
hindrades från att erhålla kvalicifierat
hemliga handlingar, och ingen -

Torsdagen den 28 maj 1964 fm. Nr 29 23

Anff. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

dera av kvinnorna förirrade sig bort i
spetsfundigheter över att Wennerström
eventuellt kunde tänkas ha behov av det
ena eller det andra hemliga papperet i
sin tjänst. De lät sunda förnuftet råda.
och när de anade att han kunde var;
en för landet farlig spion gjorde de sitt.
Det är detta frågan gällde. Det ständigt
upprepade talet om den personliga integriteten
här mycket av efterklokhetens
prägel.

Försvarsministern var ju själv våren
1961 inne på tanken att låta Wennerström
gå. även om han därigenom blev
orättvist behandlad. Herr Strand lät
också i sitt anförande i höstas förstå
att han nog ansett att man hade bort
finna er form för att avlägsna en för
spioneri misstänkt från en central post.
Skada bara att herr Strand inte låtit
den åsikten komma till uttryck även i
konstitutionsutskottets memorial. Alla
vet ju att i andra sammanhang har man
inte tvekat att avlägsna personer från
varje kontakt med försvarsmakten, då
man hyst misstro mot dem. Kvar står
intrycket av att regeringen gör skillnad
på folk som har arbeten med mindre
socialt anseende och på militärer som
nått hög rang. Jag beklagar det intrycket.

När de socialdemokratiska ledamöterna
av konstitutionsutskottet säger att
det skulle ha varit inkorrekt att inte
kompensera Wennerström, när man vid
avgången från FKE hindrade honom
från att erhålla befattningen på flygvapnet,
glömmer de i hastigheten åt''
ingen påstått att man inte skulle försökt
ge honom en annan anställning. En
sådan möjlighet diskuterades också vid
ett flertal tillfällen. Vad man säger är
att han inte hort placeras på UD och
att, då han placerades där och blev allt
fräckare i sina ansträngningar att få
tillgång till hemliga handlingar av väsentlig
betydelse, man borde ha utnyttjat
den möjlighet som uppdragets karaktär
av ett tillsvidare-arbete erbjöd.
Ville man slå vakt om hans integritet
borde det om inte annat ha varit möj -

ligt att försätta honom i disponibilitet
av något slag. Inom UD torde ett sådant
förfarande inte vara okänt.

För att åter citera försvarsministern
*å sade denne i intervjun i Se; »För allmänheten
är det mest nödvändiga att
Wennerström kunde avslöjas och att
han får sin dom så snart som möjligt
och att han inte hanteras med silkesvantar
därför att han är en överste.»
.Tåg tror att iakttagelsen är fullt korrekt
och betvivlar inte ett ögonblick uppgiften
att försvarsministern dagligen får
brev från allmänheten härom. Men vad
är skälet till oron? Den torde inte gälla
en tänkbar orättvis behandling av Wennerström
utan beror på att man vet att
andra personer utan vidare fått lämna
sina anställningar på grund av politiska
sympatier eller åsikter.

Mot regeringens egna uttalanden och
trots att vi står inför ett spioneri, vars
art och omfattning väckt och kommer
att väcka uppseende långt utöver våra
gränser, synes den socialdemokratiska
hälften av konstitutionsutskottet finna
att de åtgärder som statsrådet vidtagt
i olika avseenden motsvarat de kra>
som kan ställas. Nåja, kraven kan ju
itällas olika.

Sålunda förefaller det mig som om
man borde ställa andra krav på ett memorial
från konstitutionsutskottet än åt!
citera juristkommissionens redogörelse
på sådant sätt, att man ger intrycket att
nöja sig med att plocka uteslutande russinen
ur kakan. I den socialdemokraiska
skrivningen tar man noga vara
på alla kakans söta russin men glömmer
att smaken från russinen inte räcker för
ett kvalificerat utlåtande om hela kakan.

Denna anmärkning förefaller mig
också höra utsträckas till herr Undéns
citat av kap. 67. Det finns mycket där
som går i helt motsatt riktning.

Jag skall be att få lämna några exempel
på hur konstitutionsutskottets socialdemokratiska
hälft har citerat. Den
som läser sidorna 24 och 25 i konstitutionsutskottets
memorial bibringas upp -

24 Nr 29 Torsdagen den 28 ma] 1964 fm.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

fattningen att 1961 fanns enligt juristkommissionen
inga misstankar mot
Wennerström och att när han till följd
därav erhöll befattning på UD kunde
man inte senare skilja honom från den.
Våren 1961 var som bekant misstankarna
vaga. Men man säger inte ett ord
om att juristkommissionen också framförde
kritik mot placeringen och att
kommissionen, som annars är försiktig
i sina bedömningar, tagit avstånd från
placeringen på UD i det att den ut
trycker sin förvåning över att man inte
betänkte vilka möjligheter i form av
social status och betydande risker som
placeringen erbjöd. Kommissionen uttrycker
sin förvåning. Jag skulle också
vilja uttrycka förvåning över att man
över huvud taget fann det vara lämpligt
att placera en för spioneri misstänkt
inom UD, ett departement som i fråga
om hemliga handlingar intar en särställning.
När man från socialdemokratiskt
håll förfäktat att Wennerström
därifrån inte haft möjlighet att lämna
ut hemliga handlingar om det svenska
försvaret är, som alla nu vet, detta påstående
felaktigt. Framför allt vet vi
det som haft möjlighet att ta del av
handlingarna, även om vi inte här kan
redogöra för dem. Jag vill hoppas att
regeringen här markerar ett avstånd
från påståendet att det inte är ytterst
allvarligt för vårt land att Wennerström
lämnat ut handlingar om andra länder
på grund av papper som han fått under
UD-tjänsten. Jag finner nämligen lik
som herr Andersson i Brämhult dessa
påståenden högst anmärkningsvärda.
Vad skall de främmande makter säga
som med fog kan misstänka att vi placerat
en för spioneri misstänkt person
så att han lätt fått tillgång till handlingar
som från deras synpunkt är särskilt
känsliga?

Efter att ha sagt att det kan göras gällande
att placeringen inom UD, som
skedde 1961, var förenad med sådana
risker att den icke kunde anses godtagbar
och att någon annan lösning därför
bort eftersträvas, fortsätter juristkom -

missionen: »Det avgörande för frågans
besvarande blir alltså vilken grad av
försiktighet man med hänsyn till föreliggande
misstankar mot Wennerström
skulle iakttaga. Detta är ett avvägningsspörsmål
som kommissionen icke
har att taga ställning till», slutar kommissionen
efter att dock i själva formuleringen
ha givit god vägledning i
kritisk riktning. Svaret blir i korus från
socialdemokratiskt håll: Inga fel har
begåtts!

1961 fann polisen sig dock föranlåten
att avdela en man att uteslutande
syssla med Wennerströmaffären. Misstankarna
ökade så att försvarsministern
sade att händelserna redan hösten
1961 för honom innebar en vändpunkt.

När man längre fram på våren 1962
diskuterade frågan, konstaterade åklagarmyndigheternas
representanter att
det föreföll dem innebära en motsägelse
att en för spioneri skäligen misstänkt
skulle ha en förtroendeställning
inom UD. Man märker hur oron växt
och hur man försökte få kontakt med
olika ministrar och förgäves sökte att
nå statsministern. Man måste beklaga att
regeringen inte fann oron så pass anmärkningsvärd
att den övergav sin
olyckliga praxis att inte samordna arbetet
i säkerhetsfrågor. Behöver jag säga
dt inte heller på denna punkt har so:ialdemokraterna
inom konstitutionsutskottet
något att anmärka.

Det är helt logiskt att de då inte hel''er
vill rikta någon anmärkning mot
:hefen för utrikesdepartementet. De tar
då inte hänsyn till att dennes uppträlande
har till förutsättning att man
satte ur kraft cirkuläret av den 20 februari
1953. I cirkuläret anges hur statsmyndigheterna
skall förfara i frågor
som rör rikets säkerhet. Inom UD var
det kabinettssekreteraren som skulle
ha hand om säkerhetsfrågorna, men han
var som bekant inte ens underrättad.
Jag kan inte heller förstå herr Undéns
resonemang att polisens bedömning
kunde befria utrikesministern från hans
ansvar. I så fall skulle ju nuvarande ut -

Torsdagen den 28 maj 1964 fm. Nr 29 25

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffärcn

rikesministern ha handlat felaktigt då
han underrättade säkerhetschefen. För
att ytterligare visa hur egendomligt
man förfor bör nämnas att polisen inte
visste vad Wennerström gjorde inom
UD och därför saknade möjlighet att
avgöra när han var ute i legala eller
illegala ärenden. Med stringens har herr
Undén förfäktat sin teori, att det vai
polisens sak att sköta övervakningen.
Ansvaret hade försvarsministern åtagit
sig. Resultatet av denna arbetsfördelning
blev att alla var desorienterade.
Och Wennerström kunde fortsätta att
arbeta. Till skillnad från försvarsministern
torde Wennerström ha studerat
den instruktion som generalordern
byggde på, och han förstod också att
utnyttja sin vetskap om generalorderns
svaga punkter.

Jag tror att man måste akta sig för
att låta regeringen framstå som närmast
ofelbar, och jag ber regeringspartiet
betänka vad följderna kan bli av
dess onyanserade tillbakavisande av
kritiken. Jag är övertygad om att vi
inom oppositionen har den oavvisliga
plikten att uppträda som slaven på triumfvagnen.

Jag skulle till slut, herr talman, trots
alla bittra ord som fällts och som kommer
att fällas i denna angelägenhet vilja
ge uttryck för tillfredsställelse över
det sätt varpå denna fråga skötts av
ledningen inom konstitutionsutskottet.
Stora krav har ställts både på utskottets
ledning och kansli, men trots att
åsikterna stått hårt mot varandra har
övertrampen uteblivit och samarbetet
varit så bra som tänkas kunde.

Men detta konstaterande befriar ingen
av oss från vårt ansvar att säga vår
mening om vad vi funnit vid granskningen.
För min del blir slutsatsen att
här har brustit i omdöme, nit och
skicklighet och att detta medverkat till
att en spion och landsförrädare kunnat
fortsätta sitt kusliga spel. Detta anser
jag, herr talman, mig nödsakad att säga,
men jag säger det inte av — som herr
Undén lät förstå — iver att »slå mynt

av en olyckshändelse». Vi är medvetna
om allvaret i vår kritik, och det tillåter
sannerligen inte några taktiska påfund
av det antydda slaget.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! En framstående engelsk
idningsman, som i förra veckan gästade
Sverige, lät på tal om Wennerströmaffären
undfalla sig: »Det är

märkligt med er svenskar. Vad ni gör
blir i toppklass, även spioneri.»

Tyvärr hade britten rätt. Den Wennerströmska
förräderiaffären är av internationell
toppklass. Stig Wennerström
kommer i historien att kunna
jämföras med Klaus Fuchs — mannen
som sålde atombomben till ryssarna —
och andra spioner med liknande värde
som Fuchs för sina uppdragsgivare.

Vad Wennerström betytt internationellt
har inte framlagts inför offentligheten,
trots alla de papper som strömmat
över oss under de senaste dagarna,
och kommer väl inte att framläggas
förrän om 50 år. Låt mig bara redovisa
den förmodan att Stig Wennerström
varit en av de mest effektiva underrättelsemän
som Sovjetunionen någonsin
haft i sin tjänst, och det vill inte säga
litet. Han har för Sovjet sparat år av
forskningar och gigantiska belopp i
kostnader. Genom sin ställning har han
i olika sammanhang kommit över informationer
vilka eljest näppeligen stått
Sovjetunionen till buds. Ordnar faller
ibland, herr talman, på högst ovärdiga
bröst, men om några dekorationer varit
på sin plats har det varit de ryska
ordnar som Stig Wennerström erhöll i
Moskva och som av lätt insedda skäl
också där måste förvaras.

Åtalet vid Stockholms rådhusrätt måste
för att kunna slutföras inom rimlig
tid begränsas. Detta är, såvitt jag förstår,
anledningen till att åtalspunkterna
icke omfattar Wennerströms mot utländsk
makt, främst mot västmakterna,
riktade underrättelseverksamhet, utan
endast upptar hans förräderi mot Sve -

1-6

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

rige. Detta är allvarliga ting. Enligt
åklagarens offentliga plädering har
ingen svensk domstol i modern tid haft
att ta ställning till »ett grövre, nesligare
och till skadeverkningarna mer allvarligt
brott än detta». Det började år 1948
och fortsatte år 1949 då Wennerström
för att visa sin kapacitet inför de ryska
arbetsgivarna i Stockholm anskaffade
och till Sovjetunionen överlämnade en
akt utomordentligt betydelsefulla försvarshandlingar.
Var och en av oss vet
vilken militär fråga som då stod i förgrunden.
Detta mot Sverige riktade
spionage fortsatte, ända till den sena
aftonstunden den 19 juni 1963, då han
i Föreningen Sverige-Sovjetunionens lokaler
på Katarinavägen i Stockholm
överlämnade handlingar och mottog de
15 000 kronor, med hjälp av vilka han
dagen därpå tänkte skudda stoftet av
fotterna. Anhållandet på Riksbron den
20 juni kom emellan.

Vad Wennerström under dessa år utlämnat
i fråga om svenska försvarshemligheter
är försett med den strängaste
hemligstämpel. Han har själv lämnat
åtskilliga uppgifter därom; om dessa
innehåller hela sanningen eller inte är
svårt att fastställa. Hemligstämpeln i
denna del skall självfallet respekteras.
•Tåg skall därför nöja mig med att återge
åklagarens offentliga omdömen.

1) Wennerströms spioninsats är det
allvarligaste som drabbat vårt land i
historisk tid.

2) Stämningen upptar endast klart
erkända brott, men det är trots detta
fråga om 160 punkter.

3) Ett enda objekt omfattar över 1 000
sidor höggradigt hemliga uppgifter.

4) Wennerström måste begränsa sitt
spionarbete i fråga om Sverige — som,
om jag får inskjuta det, inte utgjorde
det för Sovjetunionen väsentligaste landet
— till viktiga objekt. Flygvapnet är
svårast skadat, fortfarande enligt åklagaren,
i första hand luftförsvaret. Flottan
och kustartilleriet har också enligt
samma källa svårt skadats och även armén,
ehuru i mindre grad än de övriga.

Åtskilligt kan repareras, säger herr Ryhninger,
och annat kan rättas till. Kvar
står dock »skador som inte ens på lång
sikt kan repareras». Vad hade hänt, frågade
åklagaren i sin plädering, vid ett
plötsligt överfall? Man kan själv fundera
över svaret på åklagarens fråga.
Om t. ex. Kubakrisen år 1962 icke hade
fått sin fredliga upplösning, hade Sovjetunionen
i sin hand haft nyckeln till
stora delar av vårt försvar. Personella
och materiella ansträngningar hade i
vissa avseenden varit förgäves; tiotusentals
svenska liv hade kunnat offras därför
att spionen hade givit anvisning om
var de fanns att meja ned.

Mot denna allvarliga bakgrund är det,
herr talman, befogat att beteckna Wennerströmaffären
som en internationell
-kandal och som en svensk nationell
mtastrof. I detta land är meningsmotsättningarna
mellan de demokratiska
partierna lyckligtvis icke så stora. Vi
bygger i stort sett på gemensamma värderingar,
och som riksdagens ledamöter
vet kommer vi överens i flertalet frågor.

Vi strider ibland om principer och
fäktar stundom om småsaker, men när
en nationell olycka inträffar brukar vi
hålla samman, sluta leden och undvika
split och söndring. Det hade varit naturligt
att så skett även i Wennerströmaffären.
Regeringen Erlander hade tillfälle
därtill men grep det inte. Snarare
sökte regeringen själv politisera frågan.

Det första en ansvarsmedveten regering
bort göra hade varit att sätta till
alla krafter för att reparera skadorna.
Detta skedde inte. När regeringen efter
spionens avslöjande samlades till överläggningar
i Sommarstockholm fördes
frågan om skadeverkningarna icke på
tal, enligt vad en av dess ledamöter offentligen
uttalade samma dag. Vad som
upptog statsråden var att bygga upp sitt
eget försvar. Och ändå är detta -— om
det tillåtes mig att säga det — i detta
sammanhang något för landet ganska
betydelselöst. Inom försvaret har utredningar
satts i gång, men deras verk -

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Nr 29

Ang. statsrådens befattning med Wcnnerströmaffären

liga resultat döljes bakom den nyss
nämnda ofrånkomliga hemligstämpeln.
Svenska folket kommer aldrig att få veta
vilka skador Wennerström vållat materiellt
sett. ÖB:s offentliga äskanden
rymmer uppenbarligen endast den del
som anses politiskt, psykologiskt och
praktiskt möjlig att genomföra under
de närmaste åren; och regeringen har
gått med på ungefär en sjättedel av vad
ÖB begärt.

Det andra skälet till att den nationella
olycka som Wennerströmaffären
innebär ger upphov till en politisk debatt
är att regeringen Erlander intagit
ofelbarhetsattityden. Efter det att juristkommissionen
och den parlamentariska
nämnden sammanställt fakta —
den senare utan värdering och i full
endräkt; jag vill begagna tillfället att
tacka ordföranden och övriga ledamöter
av denna nämnd för ett utomordentligt
öppet och förtroendefullt samarbete,
liksom jag gärna instämmer i fru
Segerstedt Wibergs motsvarande tack
till konstitutionsutskottets ledning —
beslöts uppenbarligen att intet medgivande
i någon enda punkt skulle göras
eller tillåtas. Varje detalj av statsrådens
handläggning skulle förklaras klanderfri.
De statsråd som enligt uppgift hadf
vidtagit en åtgärd, hade vidtagit just
den rätta åtgärden. De statsråd som
icke vidtagit några åtgärder, hade också
gjort rätt. De statsråd som informerat
underställda befattningshavare, hade
gjort rätt, och de statsråd som inte
informerat underställda befattningshavare
hade också gjort rätt. Statsministern,
som hade glömt bort hela ärendet
och som i televisionen för Sveriges
folk felaktigt förklarade att han först
den 20 juni i telefon till Resos semesterby
i Italien erhöll uppgiften att
Wennerströmaffären existerade, kunde
ej heller på minsta sätt klandras; lika
litet som säkerhetspolisens chef inrikesministern,
vilken också nämnda dag
i Småland fick ett telefonsamtal från
Stockholm.

Låt mig rikta en fråga till statsråds -

bänken: Hade det inte varit ur herrarnas
egen synpunkt klokare att göra något
medgivande, att vara med om något
tillkännagivande från konstitutionsutskottets
sida till 1904 års riksdag i denna
affär? Och den frågan riktas i lika
mån till de socialdemokratiska ledamöterna
av konstitutionsutskottet. Det förekommer
ju ibland från detta utskott
tillkännagivanden eller omförmälanden
i största endräkt; då rör det sig dock
som regel om mindre viktiga frågor,
t. ex. nu senast landshövdingarnas bisysslor.
Hade det kostat på så mycket
att från utskottet till riksdagen medge
att det varit något fel i regeringens
handläggning av Wennerströmärendet?

Ett statsråd lär ha sagt att i intet annat
land än Sverige skulle Wennerströmaffären
ha blivit en politisk fråga.
I själva verket torde i intet med oss
jämförligt land en affär som denna —
alltså 15 års spionage och nära fyra
års föredragningar för statsråd — ha
kunnat försiggå utan att ett politiskt
ansvar utkrävts, utan att någon eller
några haft att lämna regeringen.

Vår grundlag innehåller regler om
ett juridiskt ansvar. Dessa regler har
liknats vid »ett åldrigt muskedunder»,
och man medger gärna att de ter sig
svårtolkade och föga anpassningsbara
efter dagens verklighet. Men reglerna
om det politiska ansvaret är alldeles
klara och har senast använts av socialdemokraterna
i opposition år 1929 med
en statsrådskris som följd. Vill man nu
sätta även detta politiska ansvar ur
kraft? Oroande tongångar har i det avseendet
märkts inom den socialdemokratiska
pressen. Skall en regering som
har folkmajoriteten bakom sig — har
det hetat — utsättas för kritik enligt regeringsformen?
Om det resonemanget
skall ha någon vettig mening — och det
vill man ju gärna hoppas -— måste sådana
synpunkter innebära att antalet
mandat i första och andra kammaren
ensamt skyddar regeringen från kritik
och ansvar enligt regeringsformen. Om
detta är fallet står vi, herr statsminis -

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

ter, inför en mycket allvarlig situation
i svensk folkstyrelse.

Uppställningen i utskottet blev nu tio
mot tio, och hur lotten föll i det ena
eller i det andra fallet har endast formell
betydelse. Det väsentliga är att
oppositionens utskottsrepresentantei
ville verkställa anmälan jämlikt 107 \
beträffande såväl statsrådet Anderssoi
som förre utrikesministern Undén. Motiveringarna
har i båda fallen klart
framlagts, och jag hänvisar till dem.
Den socialdemokratiska utskottshalvans
försvar för statsrådet Andersson förefaller
mig i vissa avseenden suddigt, i
vissa avseenden icke alls belagt. På flera
ställen användes uttrycket »Av utredningen
framgår» utan att man kan
finna något stöd för påståendet i utredningen.
Det heter t. ex. att någon
lämplig ersättare för Wennerström enligt
utredningen icke stått till buds.
Vem har verkställt den utredningen?
Man säger också att det av utredningen
synes ha framgått att vid denna tidpunkt
något annat och lämpligare uppdrag
för Wennerström än det i UD icke
stod till buds. Någon sådan utredning
har icke kunnat påträffas, och det förefaller
alldeles otroligt att med tanke
på de många arvodesbefattningar, som
svensk statsförvaltning inrymmer, intet
annat skulle stått honom till buds.

I ett avseende förefaller majoritetens
skrivning innebära ett klart tankefel.
Man säger att det synes utskottet tydligt
att Wennerströms övergång »från
FKE till UD borde uppfattas som ägnad
att väsentligen minska de risker för rikets
säkerhet som han kunde anses innebära
till följd av de mot honom framkomna
misstankarna». Alternativet var
ju emellertid inte att han skulle vara
kvar på kommandoexpeditionen. Den
befattningen skulle han lämna med pension.
Alternativen var i stället flygstaben,
avsked, UD eller annan arvodesbefattning.
Av dessa var uppdraget på
flygstaben det avgjort farligaste. Finns
det verkligen skäl till att, som utskottet
gör, särskilt prisa statsrådet för att han

oj satte en säkerhetsrisk på denna centrala
viktiga befattning, varifrån, som
herr Andersson i oktober påpekade, under
1962 icke mindre än 889 hemliga
handlingar expedierades? Detta särskilt
som redan Wennerströms ansökan till
lenna lägre grads befattning torde kunla
anses stärka misstankarna. Polisen
ivrådde ju också alldeles bestämt från
uppdraget i fråga. Kunde verkligen försvarsministern
ett enda ögonblick tänka
sig att han då skulle placeras i flvgstaben?
Skall herr Andersson ha blommor
för det?

Lika litet synes utskottet ha belägg
för påståendet att de åtgärder som under
våren 1961 vidtogs var ägnade att
minska den säkerhetsrisk som Wennerström
utgjorde och att övervakningen
inte föranledde någon anmärkning. Vilka
åtgärder sattes in på UD och försvarets
kommandoexpedition under den
tiden i övervakande syfte? Vi vet svaret:
inga alls. Utskottet synes ha tagit
fel på årstid, eftersom de egentliga motåtgärderna
inom försvaret sattes in först
i september sedan Wennerström genom
nya och upprepade märkliga framställningar
skärpt misstankarna mot sig.
''ländelserna i september betecknar herr
Andersson själv som en vändpunkt, men
att åtgärder skulle ha vidtagits på våren
var en nyhet.

De två stora frågorna i sammanhanget
är: Var UD-uppdraget nödvändigt?
Enligt utskottets mening skulle det med
klart fog ha kunnat hävdas att statsrådet
behandlat AVennerström inkorrekt
därest han hindrat denne att få den
sökta befattningen på staben utan att
erbjuda någonting annat i kompensation.
Utskottet har emellertid självt tidigare
med några rader uttalat att den
enskildes intresse naturligtvis ofta måste
vika vid avvägningarna under handläggningen
av en säkerhetsfråga. Var
icke misstankarna mot Wennerström i
detta fall sådana att placeringen på UD,
för vilken statsrådet Andersson påtog
sig ansvaret, hade bort undvikas? I
själva verket blev också uppdraget på

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Nr 29

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

grund av de särskilda arbetsförhållandena
inom UD och på grund av den
auktoritet som befattningen där gav
Wennerström utomordentligt ägnat för
underrättelseverksamhet. Någon hai
sagt att UD var ett paradis för spionverksamhet.

Mycket belastande för statsrådet An
dersson är också den brist på precisering
som förefanns beträffande uppdraget.
Statspolischefen fick en beskriv
ning av uppdraget som gjorde att har.
kände sig lugn och glad. Statspolisens
rådgivande nämnd fick i efterhand motsvarande
beskrivning. I mars 1962 kom
inrikesministern med i bilden, och han
fick av herr Andersson den uppfattningen
att arbetet i UD »i huvudsak skulle
omfatta översättningsarbete av militärtekniskt
material». Försvarsministerns
uttryck »där, förstår du, där är
han ofarlig» kan bli bevingat. Oavsett
om orden fallit så eller ej har i alla fall
de som herr Andersson talat med fått
den uppfattningen att han menat någonting
i den stilen.

Nya allvarliga misstankar uppstår.
Wennerström begär topphemliga handlingar
och får ibland del av dem. Försvarsministern
är med på många konferenser
— det skall gärna erkännas —
men vad blir resultatet? I UD händer
ingenting trots att herr Undén under
en timmes samtal får höra om herr Anderssons
oro på höstkanten 1961. Näi
herr Andersson vid två olika tillfällen
frågar om studium av FOA:s akter kan
ingå i uppdraget liksom umgänget med
utländska diplomater, får han vid båda
tillfällena svar från herr Undén att sådana
uppdrag ej givits men att Wennerström
vid samtalen möjligen kunnat
få den uppfattningen att han fått
dessa uppdrag. Varför sökte man då
icke undanröja dessa missförstånd, sou
alltså var fullt klarlagda? Frågan ställes
i lika mån till herr Andersson som
till herr Undén.

Juristkommissionen har för sin del
framhållit att onekligen åtskilligt talat
för att Wennerström åtminstone från

våren 1962 avlägsnades från UD. Vid
den tidpunkten hade verkligen inträffat
många och uppseendeväckande ting.
Utskottet ville emellertid icke vara med
ens härom. I motiveringen heter det
il. a. att Wennerström hade anspråk på
in korrekt behandling. Ja, men Wennerström
hade vid detta tillfälle ådagalagt
sådant intresse för hemliga handlingar
att flera personer inom försvaret
av säkerhetsskäl måst informeras.
Utskottet säger nu självt att den enskildes
intresse i sådana fall ofta måste vika
för samhällsnyttan. Intet hade varit
lättare än att skilja Wennerström från
hans uppdrag vid den tiden. Då var det
ju en tillfällig anställning. Talet om
att man härvid hade omintetgjort möjligheterna
att få fast Wennerström och
få kännedom om hans brott har redan
juristkommissionen för sin del bestämt
avvisat. Wennerström kunde ju ha blivit
fast i alla fall, kanske genom benägen
medverkan av en avlioppare. Sådant
förekommer ju ganska ofta. Om
man hade gripit honom på bar gärning
med att överlämna en handling var det
därför icke sagt att han skulle erkänt
15 års brottslig verksamhet. Allt tal om
att klarhet icke skulle ha vunnits om
han fått lämna UD är en efterhandskonstruktion
och inte något annat.

I debatten har också sagts att Wennerström
haft någon sorts mänsklig rättighet
till ett extra uppdrag i samband
med sin pensionering. Det är riktigt att
sådana förekommer och förekommer
ganska ofta, men det finns också exempel
på militärer i motsvarande ställning
som icke fått något sådant uppdrag utan
att därför anses vara inkorrekt behandlade
eller utan att därför vara säkerhetsrisker.

Särskilt beklämmande är att utskottet
helt lämnar åt sidan statsrådet Anderssons
komprometterande okunnighet
— av honom själv bekräftad — om de
''agliga förutsättningarna för telefonkontroll
i detta land. Herr Andersson
satt själv med i den regering som under
herr Erlanders ordförandeskap beslöt

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

:>o

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

propositionen. Han fick med tiden veta
att telefonkontroll var anordnad mot
Wennerström, men han efterhörde icke
vad detta innebar. Hade han så gjort,
hade han fått veta att domstol funnit
Wennerström skäligen misstänkt, och
det hade väl varit ett ganska tungt vägande
vittnesbörd för honom med tanke
på de informationer han hade.

Måste inte ett statsråd, som därtill
själv handlägger ett så stort antal säkerhetsärenden
per år, anses brista i
skicklighet om han är okunnig i så elementära
ting vid handläggningen av
säkerhetsärenden och är så nonchalant
att han informerar sig först efter det
att Wennerström gripits. För den olyckliga
avsändningslistan i samband med
generalordern har statsrådet själv påtagit
sig allt ansvar. Den var verkligen
mycket olycklig, ty eftersom generalordern
inte kom att tillställas förvaltningarna,
blev befattningshavarna där okunniga
såväl om karaktären av Wennerströms
uppdrag och om den korrekta
gången för hans utfående av militära
handlingar. Försvarets bok- och blankettförråd
blev därför för Wennerström
en verklig guldgruva, inte minst under
UD-tiden. Där var Wennerström en av
de flitigaste låntagarna, och många
hemliga handlingar vandrade därifrån
till fotografiapparaten i Djursholmsvillan.
En rejäl blunder.

Bilden är klar, herr talman, av en
försvarsminister som informeras redan
1959 och som sedan blir oroad, förvånad,
nervös och som står inför en vändpunkt
i sin bedömning. Men något verkligt
kontrollsystem av effektiv art kom
icke till stånd inom försvaret förrän
vid ett sent stadium, i varje fall icke
något fullständigt, i visst fall inte alls.
Statsrådet Andersson bär ansvaret för
dessa brister. Han bär också ansvaret
för att ingen kontroll eller information
kom till stånd inom UD förrän i december
1962. Trots respekten för sin äldre
kollega borde han ha drivit denna fråga
vidare. Allt som allt synes sannerligen
fog, föreligga''för konstaterandet att

herr Andersson icke vid denna handläggning
sitt förtroendeämbete »med
nit, skicklighet och drift utövat».

Med anledning av herr Undéns inlägg
vill jag först gärna betyga min stora
respekt för den möda han nedlagt på att
precisera sin ståndpunkt, både den teoretiska
och praktiska delen därav. Jag
vill däremot framhålla min absoluta
brist på respekt för det flygblad som
vi nyss fått uppläst från denna talarstol
och som tillkommit med eller mot
nuvarande utrikesministerns vilja i hans
egenskap av ordförande. Det resonemang
som där förs är ju ytterst betänkligt.
Det innebär att med hänsyn till att
herr Undén som utrikesminister gjort
landet stora tjänster skulle någon
granskning i konstitutionsutskottet icke
ifrågakomma. Det resonemanget kan
icke föras inom en rättsstat. Ett av
rättsstatens utmärkande drag är ju att
rätten icke får göra skillnad på person.
Hans handlande kan icke fritas från
granskning, därför att han som utrikesminister
tidigare gjort landet och
svensk politik ostridiga tjänster eller
därför att herr Undén vid sin avgång
med allt skäl fick mottaga många tecken
på uppskattning och sympati. Inte
minst för en skicklig jurist och gammal
verkschef som herr Undén måste
resonemanget te sig ytterst betänkligt
—• ja, rent oroande. I herr Undéns eget
verk har för inte så länge sedan förekommit
att två högt ansedda befattningshavare
dömts därför att någon anmärkning
förelegat mot deras sätt att
utöva kontroll i ekonomiskt avseende.
Åklagaren ställde dem till svars och
hovrätten dömde dem till böter. Herr
Undén är med andra ord van vid att
rätten har sin gång utan hänsyn till
person i sådana här sammanhang och
måste själv förstå att detta är nödvändigt.

Vid den konstitutionella delen av herr
Undéns anförande skall jag inte uppehålla
mig längre. Herr Undén har ofta
förfäktat — om jag minns rätt skedde
det första gången på‘<t920-talet ‘1— att

Torsdagen den 28 maj 1984 fm. Nr 29 31

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

§ 107 är förlegad. Det kan emellertid
tilläggas att när år 1929 samma paragraf
åberopades, svarade professor Reutcrskiöld,
också han som bekant rätt intresserad
av en teoretisk diskussion i
dessa frågor men även praktiskt insatt
såsom ordförande i konstitutionsutskottet
på sin tid: »Ja, visst är § 107 förlegad,
men man måste använda de medel
som är nödvändiga». Den av herr
Undén citerade herr Engberg uttalade
vid samma tillfälle att det förelåg en
klar skyldighet för riksdagen att reagera
med sådan kraft att regeringen inte
gärna kunde missförstå det. Herr Engberg
ville då, herr talman, inte nöja sig
med hundens morrande, utan han ville
att hunden skulle bitas, och hunden bet
också. Herr Engberg var en av pådrivarna
till bettet.

Det resonemang som herr Undén har
fört rörande departementschefens ställning
till polisen har ju delvis förut bemötts,
och jag kan därför fatta mig relativt
kort på den punkten. Herr Undén
säger att han inte kunde blanda sig i
övervakningen och att kritiken inte var
relevant. Men enligt vårt sätt att se är
kritiken i högsta grad relevant av flera
skäl. Först och främst är kritiken berättigad
därför att ingen övervakning kom
till stånd under hela UD-tiden. Herr Undén
gjorde en uppräkning av åtgärder
som hade satts in i övervakningssyfte
från och med år 1961, men som hela
denna kammare hörde, gällde det rent
militära åtgärder, och inom utrikesdepartementet
förekom ju ingenting. Det
var militärens kontrollåtgärder som
herr Undén åberopade och inte någonting
annat. I dessa kontrollåtgärder förekom
minst två luckor. Den ena var
såsom nyss nämnts försvarets bok- och
blankettförråd. Den andra var utrikesdepartementet
självt. Statspolischefen
kan ju inte begäras ha kännedom om
de särskilda arbetsförhållandena inom
UD.

Vi fick en inblick i dessa förhållanden
genom att morgontidningarna i dag
sedam -materialet; frigivits ger ett vitt -

nesmål om att Wennerström varje morgon
kunde gå in på politiska avdelningen,
diir det fanns en låda med hans
namn. Den lådan kunde han vittja fullt
behörigt och ta handlingarna ur den.
Det var för honom avsedda handlingar.
Han stod då med ryggen mot den dam
som fanns i rummet och hade också
möjlighet till insyn i övriga lådor, avsedda
för andra befattningshavare på
politiska byrån. Sådant var alltså läget
på UD. Hur skulle statspolischefen kunna
veta det? Herr Undén kände naturligtvis
till det.

Herr Undén vill inte godkänna juristkommissionens
resonemang att Wennerström
genom sitt uppdrag i UD fick
en alldeles särskild prestige. UD-uppdraget
var en intern, praktisk angelägenhet
mellan två departement. Det var
säkert avsett så, men genom Wennerströins
speciella mission blev det ju en
i högsta grad extern angelägenhet. Han
åberopade detta uppdrag gång på gång
för att utfå handlingar, och det kom till
försvarsministerns och utrikesministerns
kännedom att han rörde sig i
diplomatkretsar under åberopande av
sitt uppdrag, något som inte bort ske.

Vidare säger utskottsmajoriteten att
uppdraget i UD icke kunnat preciseras.
Men då borde han inte ha fått detta
uppdrag!

Jag skulle till herr Undén vilja ställa
tre frågor. Varför sade inte herr Undén
till försvarsministern, när man underrättade
honom att en överste Wennerström
fanns disponibel men var en säkerhetsrisk,
att han inte ville ha en säkerhetsrisk
i sitt departement? När försvarsministern
kom med sin fullständiga
information i oktober 1961, varför
lät då inte herr Undén informera sig om
kontrollen, vilka handlingar Wennerström
fick tillgång till, hur han själv
preciserade sina arbetsuppgifter? Jag
föreställer mig att utrikesministern måste
ha haft många sömnlösa nätter när
han befann sig i Förenta nationerna och
samtidigt visste att det fanns en säkerhetsrisk
i hans departement.!Och var -

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

för medverkade inte utrikesministern
våren 1962 till att Wennerström skildes
från uppdraget och till att åtminstone
någon enda person informerades om risken
i departementet?

Om herr Undéns uppträdande här äi
lämpligt och praktiskt, då måste man
ju, såsom redan har skett, ifrågasätta
huruvida inte utrikesminister Torsten
Nilssons åtgärd att informera två befattningshavare
var klandervärd. Handläggningen
i UD av Wennerströmaffären
kan inte sägas ha skett med nit, skick
lighet och drift.

När det gäller statsminister Erlander
och inrikesminister Johansson är det
fråga om tillkännagivanden från utskottet.
Även i dessa fall hänvisas till motiveringarna
i reservationerna. Utskottsmajoriteten
friar statsministern med
den motiveringen att någon åtgärd från
statsministerns sida efter de två inställda
föredragningarna icke var påkallad.
Tydligen anses det att åklagaren Ryhninger
av egen drift borde knackat på
herr Erlanders dörr igen. Skall det
verkligen gå till så? Och, tröstar sig utskottet,
såvitt av utredningen framgått
borde icke heller handläggningen av
ärendet ha påverkats av en föredragning
inför honom.

Men är icke detta, herr talman, att
allvarligt underskatta herr Erlander?
Statsministern besitter ju icke minst sedan
statssekreteraråren under kriget en
betydande erfarenhet i dessa frågor.
Nog skulle väl hans råd och synpunkter
ha kunnat vara av stor betydelse — vi
kan inte förstå annat. I fråga om praxi:
i regeringen säger utskottet att praxis
under de år den prövats »befunnits nöj
aktig». Men den översyn och ändring
som nu skett är enligt samma utskot''
»naturlig och tillfredsställande». Hui
kan då den förra vara nöjaktig? Kan
det verkligen anses nöjaktigt att säkerhetsfrågor
av detta slag hamnar än hos
försvarsministern, än hos inrikesministern?
Att den förre icke vet att inrikesministern
bär fram sina frågor till statsministern,
och att den andre tror att

den förre vet detta? Det förefaller att
vara små anspråk i samband med ordet
nöjaktig som utskottet här uppställer.
I själva verket har statsministern
visat nonchalans och glömska i samoand
med handläggningen av detta viktiga
säkerhetsärende.

Om inrikesministern kan man fatta
sig ganska kort. Vad som sagts om regeringens
praxis drabbar i viss mån
också honom. I varje fall borde inrikesministern,
när han i mars 1962 äntligen
informerades och till exempel förstod
att telefonkontroll ägde rum, ha intresserat
sig för ärendet i fortsättningen.
Men han har inte på minsta sätt efterhört
detsamma, vare sig hos polisen, hos
försvarsministern eller hos stadsministern.
Det är mer än bristande aktivitet,
det är en utslätande passivitet som herr
Johansson visat. Och i sina stilla stunder
lär han väl icke själv ha mycken
glädje av utskottets odelade och obegripliga
stöd för att han, då han icke
vidare kontaktats, ej heller själv ansåg
sig böra ta något initiativ. Detta finner
utskottet »naturligt». Sannerligen, herr
talman, man har verkligen ringa krav
på aktiviteten hos den minister som
tillika är chef för säkerhetspolisen, om
man så får uttrycka sig.

Herr talman! Om några dagar avslutas
vårriksdagen. Sommaren står för
dörren, och skalden Lars Wivallius mötte
den på 1600-talet med förhoppningar
av detta slag:

Giff glädie och tröst, låt Lärkian ey döö.
Låt lefwa Sommarens Swaala.
Hugswala hwart Bröst på Sweriges öö
Som nu mon sorgeligt taala.

Giff sommar, giff Blommer,

Giff gott grönt Höö.

Låt Gööken roopa och gaala.

Vi har, herr talman, väl också i dag
våra förhoppningar inför sommaren
och inför mycket annat. Bl. a. hoppas
vi att skadorna för Sverige och svenskt
försvar av den Wennerströmska förräderiaffären
snarast skall reduceras och
nedbringas. Men i vår parlamentaris -

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Nr 29

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffaren

ka historia kommer Wennerströmaffären
nog konstitutionellt länge att ihågkommas.
Den inträffade under ett skede
av vår folkstyrelse, då den sittande regeringen
i en för landet synnerligen allvarlig
fråga valde ofelbarhetens attityd.

Herr UNDÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är kanske svårt att
ingripa mot herr Hernelius som nu blivit
lyrisk, förmodligen i syfte att lätta
på stämningen i förhållande till vad
han eljest har haft att andraga. Men jag
kan inte underlåta att göra några kommentarer
till hans senaste ord. Han förnekade
att någon övervakning av herr
Wennerström var anordnad i utrikesdepartementet,
trots att jag har räknat
upp ett antal, jag tror det var 26, officerare
som hade fått i uppdrag att söka
förhindra att Wennerström kom åt hemliga
handlingar. De måste ju ha haft
någon möjlighet att göra det eftersom
de fick det uppdraget. 26 officerare var
alltså invigda och hade i uppdrag antingen
att göra iakttagelser eller att
hindra att hemliga handlingar kom på
drift samt att varna vederbörande officerare
på nyckelposter från att själva
göra några oförsiktiga uttalanden.

Herr Hernelius ansåg att det var
märkligt att Wennerström automatiskt
fick en del diplomatiska handlingar som
lades i en box för honom. Det är väl
inte någonting märkligt! När han var
expert på nedrustningsfrågor skulle han
ha de handlingar som gällde nedrustningsfrågor,
och alla sådana gick automatiskt
till honom. Det var fullt i sin
ordning, och jag ber att få understryka
att han inte var misstänkt. Han var
en säkerhetsrisk. Är man en säkerhetsrisk
är det inte detsamma som att man
är misstänkt. Misstankarna kan vara
mer eller mindre sannolika. I detta fall
var de inte sannolika vid den tidpunkten.

Vidare ställde herr Hernelius några
frågor till mig. Han undrade varför jag
inte sade nej, att jag inte förklarade att

3 Första kammarens protokoll 196b. Nr 29

jag inte ville ha en säkerhetsrisk på mitt
departement. Som jag nyss nämnde är
en säkerhetsrisk inte detsamma som
att det föreligger misstankar om brott,
ocli för den uppgift för vilken jag sökte
en person innebar det inte någon
särskild risk att Wennerström fick del
av de handlingar som stod till buds för
honom såsom expert på nedrustningsfrågor.
Att han sedan utsträckte sin aktivitet
till en hel del militära institutioner
var ju en följd av hans brottslighet.
Det var inte förutsebart när han
placerades i UD.

Herr Hernelius frågade också varför
jag inte informerade mig om vad som
hade kommit fram rörande Wennerström.
Jag ansåg hela tiden att det var
polisens sak. Jag skulle inte blanda mig
i spaningarna, och jag skulle inte söka
placera mig i polisens ställe och bilda
mig en självständig mening. Den ståndpunkten
har jag utförligt argumenterat
för i mitt inledningsanförande, och
jag behöver väl inte upprepa det nu.

För det tredje frågade herr Hernelius
varför jag inte medverkade till att
Wennerström skildes från sitt uppdrag
våren 1962, då det hade hänt så mycket.
För mig hade det inte hänt något.
Jag hade inte fått några rapporter om
några nya indicier och hade därför
ingen särskild anledning att vara misstänksam
vid den tidpunkten. Det hade
inte inträffat något som var av den naturen
att det skulle skärpa mina misstankar.

Herr HERNELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Vi får väl under dagens
lopp tillfälle att vidare diskutera dessa
punkter. Jag skall därför fatta mig
mycket kort och egentligen bara göra
några påpekanden.

Herr Undén säger nu att det för honom
inte förelåg anledningar till ökade
misstankar 1962. Det måste ju i så fall
innebära att kommunikationerna mellan
försvarsministern och utrikesministern
var påfallande dåliga, eftersom försvarsministern
visste mycket. Herr Un -

34 Nr 29 Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

dén åberopade också de 26 officerarna
som exempel på att kontroll var anordnad
inom utrikesdepartementet. Men
dessa 26 officerare, herr talman, hade
ju sin arbetsplats på försvarsstaben och
på andra ställen inom försvaret och
inte inom utrikesdepartementet.

Jag har inte tyckt att det på något
sätt var märkligt att Wennerström fick
tillgång till handlingar när han var nedrustningsexpert
i UD, men förekomsten
av andra lådor bredvid Wennerströms,
avsedda för övriga politiska befattningshavare
och med möjlighet för Wennerström
att vittja dem visar hur kontrollen
var ordnad på utrikesdepartementet.

Vidare vill jag säga att herr Undén
måste missminna sig då han säger att
Wennerström vid den tiden var en säkerhetsrisk
men inte misstänkt. Ända
sedan november 1959 hade rådhusrätten
genom beslut varje månad förklarat
Wennerström som skäligen misstänkt,
och detta beslut var i varje fall bekant
för försvarsministern sedan 1961.

Herr UNDÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Bara två kommentarer
till vad herr Hernelius nu sade. Wennerström
hade sitt tjänsterum i försvarsdepartementets
lokaler. Då kunde
han väl vara under övervakning av officerare!
Det var där vi hade telefonkontroll
på honom. Beträffande frågan
om att Wennerström redan 1962 skulle
ha varit skäligen misstänkt vill jag påpeka
att rådhusrättens beslut om telefonavlyssning
kritiserats av juristkommissionen
såsom knappast överensstämmande
med reglerna för telefonkontroll,
dessutom hade jag ingen kännedom om
det.

Herr HERNELIUS (li) kort genmäle:

Herr talman! Wennerström fick ju
senare arbetsrum på Fredsgatan för sin
tjänst i UD, och försvarsministern hade
sedan 1961 kännedom om att Wennerström
av domstol förklarats skäligen
misstänkt.

Herr förste vice talmannen STRAND

(s):

Herr talman! Jag har ju som de övriga
talarna i den hittills förda debatten
gjort några anteckningar, som skulle utgöra
vägledning för mitt anförande.
Emellertid måste jag redan i begynnelsen
av anförandet ta upp ett par ting
som här har berörts, eljest är det väl
risk för att dessa mina anmärkningar
faller bort, när jag sedan kommer in i
manuskriptet.

Herr Torsten Andersson gör gällande
att folkets djupa led inte har någon förståelse
för att man här skall gå fram
med hartassen. Nu vet jag ju inte vad
herr Andersson åsyftar med de djupa
leden. Om han därmed åsyftar detsamma
som jag, tror jag knappast att någon
där har glädje av att man skjuter skarpt
bara därför att det smäller. Något annat
är det ju inte fråga om här.

Fru Segerstedt Wiberg konstaterade
att jag under remissdebatten i höstas hade
sagt något om att det borde ha funnits
möjligheter att skilja en spionmisstänkt
officer från sin befattning'', och
hon beklagade att detta inte kommit till
uttryck i konstitutionsutskottets memorial.
Sedan dess har jag ju, fru Segerstedt
Wiberg, tillhört den parlamentariska
nämnden och har gått igenom
materialet. Jag har funnit vissa skäl,
som är mycket starka, föreligga för att
en sådan åtgärd inte borde vidtagas i
fallet Wennerström, och därför har jag
inte känt mig bunden av vad jag sade i
oktober månad föregående år. Det förefaller
däremot som om vissa av dem
som står på andra sidan har känt sig
bundna av vad som då uttalades så att
det nu måste bli ett fällande resultat, vilket
i viss utsträckning också uppnåtts.

Herr Hernelius hävdar att man av de
handlingar, som vi har fått oss förelagda,
har kunnat utläsa att det från spaningsledningens
sida inte har förelegat
någon önskan om att man skulle hålla
kvar Wennerström i en sådan befattning,
där man kunde ha honom under
kontroll, för att man skulle ha möjlig -

Torsdagen den 28 maj 1904 fm.

Nr 29

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffaren

heter att avslöja honom. Det är alldeles
riktigt, att det på något stiille står ett
uttalande som kan tolkas så, men det
enda försvar, som över huvud taget kan
uppletas för att man kontrollerat Wennerströms
telefon under tre och ett halvt
år och haft uppe frågan om den säkerhetsrisk
han utgjort men låtit honom
vara kvar, är faktiskt det förhållandet
att man har haft ett mycket starkt intresse
av att kunna avslöja honom om
han var spion eller underrättelseman
eller också, så långt det var möjligt, fastslå
att det icke fanns någon grund för
misstankarna.

Det uttalande, som herr Ilernelius nu
åberopat, har ju kommit fram under de
samtal, som juristkommissionen haft
med olika personer, och säga vad man
vill, men det är ändå en efterhandskonstruktion
som så mycket annat. Visserligen
har juristkommissionen understrukit
nödvändigheten av att när man försöker
bedöma vad som inträffat, får
man försöka att leva sig in i den tidsperiod
då händelserna var aktuella. Jag
håller med om att det är mycket svårt
att försöka ställa in objektivet just på
tiden för det händelseförlopp som skall
bedömas. Det är väl alldeles självklart,
att om det som vi i dag känner till om
Wennerström också skulle ha varit bekant
under den tidsperiod, som vi nu
skall diskutera, då hade polisen naturligtvis
utan någon risk ha kunnat ta
hand om Wennerström. Det skulle polisen
ha kunnat göra, såvitt vi nu förstår,
redan under Wennerströms tid på kommandoexpedtionen.
Om de då anhållit
honom och företagit en verklig husrannsakan
hos honom, hade han förvisso
blivit avslöjad. Emellertid har ju misstankarna
hela tiden förelegat men har
inte varit så starka att polisen funnit
det försvarbart att ingripa.

Sedan skulle jag kanske kunna säga,
att det väl är på tiden att det kommer
ett anförande av något annat slag än
de tre som redan har hållits. Det har ju
talats om en hund, och jag skulle väl
därför kunna erinra om den där trevliga

historien om en uppsatsskrivning i en
skola, där ett par pojkar hade fått i uppgift
att som hemskrivning skriva en
uppsats om en hund. När läraren fick
uppsatserna, visade det sig att dessa var
nästan exakt likadana. Läraren fann
att det var litet egendomligt, han tänkte
att han hade fått tag på någonting och
ställde därför vederbörande till ansvar.
Pojkarna sade då emellertid, att det var
samma hund som de hade skrivit om,
och då var det väl inte så märkvärdigt
att de kom till ungefär samma uppfattning.

Det har skrivits mycket om Wennerströmaffären
och det har också talats
mycket om den. Jag vet inte om ärendet
blir slutbehandlat i dag. Även om det
fattas ett beslut kommer väl diskussionerna
att fortsätta.

Vid det sammanträde där den parlamentariska
nämnden justerade sin rapport
angående ärendet i fråga uttalades
det farhågor för att rapporten i publicitetshänseende
skulle komma helt i skuggan
av juristkommissionens utlåtande. I
detta utlåtande behandlades ärendet mera
utförligt, och dessutom hade det varit
tillgängligt mer än en vecka tidigare.
Farhågorna har, som väl de flesta
förmodligen uppmärksammat, blivit på
ett eftertryckligt sätt vederlagda. Den
enda bedömning som nämnden försökte
sig på, nämligen om publicitetsvärdet av
rapporten, gick stick i stäv mot den som
tidningspressen sedermera visade sig
ha. Om detta nu berodde på att juristkommissionens
utlåtande var för vidlyftigt
för de av tidsnöd jäktade tidningsmännen
eller om det gav för litet
utrymme för en mera fri behandling av
materialet med synpunkter och kommentarer,
är det väl inte lönt att ha
några funderingar över. Ett är emellertid
säkert, och det är att nämndens 18
punkter utlöste en fantasi, som man sällan
sett motsvarighet till vare sig i dikt
eller verklighet.

Jag har fortfarande inte kommit underfund
med vad det är för brister i
rapporten, som gjort att de 18 punkter -

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

na kunnat uppfattas som fristående anklagelser,
enhälligt framförda av nämnden.
Nämnden består ju av politiska
representanter för Sveriges riksdag,
men de bär lämnat punkterna utan kommentarer
och utan ett ord om det sammanhang
de har med händelseförloppet
i övrigt. I nämndens originalrapport
finns vid var och en av de 18 punkterna
en hänvisning till de avsnitt i rapporten
där respektive punkter närmare
behandlas, men dessa hänvisningar har
inte kommit med i den tryckta upplagan.

De 18 punkterna innehåller intet annat
än detaljer, observerade av nämndens
ledamöter vid genomgången av det
vidlyftiga materialet, bestående av tusentals
sidor protokoll från juristkommissionens
utredning och från polisförhören
med Wennerström. Till det väsentliga
har de förhållanden som omnämnes
i de 18 punkterna behandlats i
juristkommissionens utlåtande. De har
där kommenterats och i betydelsefulla
avseenden också värderats i fråga om
deras inverkan på ärendets handläggning
vid respektive tidsperioder.

Den parlamentariska nämnden har
emellertid varit ense om att icke föregripa
ärendets behandling i konstitutionsutskottet
genom att anlägga synpunkter
eller framföra värderingar beträffande
statsrådens handläggning eller
befattning med Wennerströmaffären.
Innehållet i de 18 punkterna har
därför begränsats till ett angivande axvad
olika ledamöter i nämnden vid sin
granskning funnit kunna vara av betydelse
vid prövningen i konstitutionsutskottet.
Det i punkterna anförda har
icke karaktären av anklagelser, långt
mindre något slag av domskäl. Det är
konstitutionsutskottet som bär prövat
vilken betydelse de angivna detaljerna
har haft i beslut som fattats eller åtgärder
som vidtagits eller underlåtits. Resultatet
av denna prövning föreligger i
det memorial som nu behandlas.

Nämnden liar självfallet eftersträvat
objektivitet i sin framställning så långt

detta nu har varit möjligt alt ernå med
hänsyn till materialets omfattning och
till att mångt och mycket vilar på Wennerströms
egna utsagor, och dem har
nämnden inte ansett sig så där utan vidare
kunna ta som absoluta sanningar.
Det är möjligt att det inte är enbart utsagor
utan sagor han berättat i många
avseenden, ty han har ju ur sin synpunkt
all anledning att framställa sin
verksamhet i så gynnsam dager som
möjligt. Pengar behöver ju exempelvis
inte ha varit avgörande, utan det skulle
kunna finnas någonting som hade karaktären
av ideologiskt intresse eller ursprung.
Det är väl inte många som tror
på det.

Rapporten är i så måtto enhällig att
några skiljaktiga meningar icke har
framförts. Eftersom man var enig om
att avstå ifrån kommentarer eller värderingar
i anslutning till de 18 punkterna,
saknas varje som helst anledning
att tvista om huruvida de av ledamöterna
aktualiserade detaljerna skulle tas
med eller ej. Det fanns inte heller möjligheter
att företaga en uteslutning utan
att motivera varför man tyckte att ett
önskemål om ett uttalande inte borde
beaktas. Det var sådant vi ville undvika.
Vi ville inte ha några värderingar. Det
hade för övrigt varit fullständigt värdelöst
att göra så ur en annan synpunkt,
därför att alla de avsnitt som vi på det
sättet möjligen skulle ha uteslutit skulle
ändå reservationsvägen ha framförts i
konstitutionsutskottet. De ledamöter som
ansett sig ha blivit undertryckta i sin
önskan att framföra material till konstitutionsutskottet
kunde förresten utan
vidare ha framfört det muntligt. Det
hade blivit lika utförligt behandlat.

Den i rapporten intagna sammanfattningen
inleds med några att-satser, i
vilka nämnden erinrar om vissa betydelsefulla
faktorer vid bedömningen av
vad som förevarit och anledningen till
att Wennerström kunnat bedriva sin
brottsliga verksamhet under så lång tid
Han hade själv uppgivit, att han sysslat
med underrättelse- och spionverk -

Nr 29

.37

Torsdagen den

Ang. statsrådens

samhet i tf) hela År. Misstänkt för sådan
verksamhet var han redan under
andra världskriget. Den tid som det bär
är fråga om och som vi nu diskuterar
gäller tre och ett halvt år, från hösten
1959 till juni 1963. Telefonavlyssning
har pågått hela denna tid. Wennerström
har stått under effektiv övervakning,
och ändå har det inte varit möjligt vare
sig att få misstankarna bestyrkta, så att
etl ingripande kunnat ske vid en tidigare
tidpunkt, eller att få misstankarna
vederlagda, så att man kunnat fria
honom från dem. Wennerström har under
hela denna tid suttit med de bästa
korten på hand. T sin tjänst har han
haft god tillgång till hemliga handlingar
och har vidare haft att hålla kontakt
med utländsk militär beskickningspersonal,
vilket han utnyttjat både för att
överlämna underrättelsematerial till
uppdragsgivaren och för att hos andra
söka erhålla för sin verksamhet värdefulla
uppgifter. Han har hänsynslöst utnyttjat
allt och alla så långt det har
varit möjligt. Man kan nog utan vidare
säga, att han spelat spelet både djärvt
och med stor skicklighet.

Det har inte varit någon lätt uppgift
att få klarlagt, huruvida Wennerström
var en hederlig och ambitiös officer,
som inte nöjde sig med att enbart fullgöra
vad plikten bjöd utan gärna ville
hålla sig informerad om allt det nya
som aktualiserades inom försvaret, i
första hand naturligtvis det som rörde
det egna vapnet, flyget, eller om han
var en ful fisk, som snarast möjligt
borde oskadliggöras. Det är, som juristkommissionen
säger i sitt utlåtande,
värt ett erkännande, detta otacksamma
och mödosamma arbete som lagts ned
för att försöka bringa klarhet i fallet
Wennerström, främst naturligtvis från
säkerhetspolisens sida men också från
berörda militärers. Oavsett om drivfjädern
har varit syftet att avslöja honom
som spion och underrättelseman eller
om det har varit förhoppningar om att
det slutligen skulle bli möjligt att konstatera
att han var helt fri från miss -

28 maj 1964 fm.

befattning med Wennerströmaffären
kar, har alla gjort sina insatser lika
intensivt och lika helhjärtat. Trots att
många under slutskedet varit informerade,
har ingenting, vare sig direkt eller
indirekt, vidarebefordrats såsom ett
observandum till Wennerström.

Så här långt i fallet Wennerström
har varken den parlamentariska nämnden
eller konstitutionsutskottet haft någonting
annat att göra än att konstatera,
efter den utredning som verkställts,
att Wennerströmaffärens upplösning
blev ett avslöjande.

Det råder emellertid inte samma samstämmighet
i bedömningen av detta
ärendes handläggning i statsrådet —
vilket dock inte skulle behöva tolkas
så att det politiska inslaget vid bedömningen
spelat en alltför stor roll, om
det inte hade inträffat, att långt innan
ärendet så grundligt behandlats, att vi
visste vad som i verkligheten hade inträffat,
det gjordes uttalanden som inte
kunde ha någon annan innebörd än att
det här inte kunde bli fråga om någonting
annat än ett fällande. Eljest
ligger det inte någonting märkvärdigt i

— tvärtom är det väl ganska naturligt

— att den som vill bli av med ett statsråd
naturligtvis är mera böjd för ett
fällande än den som gärna vill ha vederbörande
kvar på den post han har
och passar för.

Till den del ansvaret för handläggningen
av ärendet ligger på statsrådsplanet,
är det försvarsminister Andersson
som har huvudansvaret för hela
den avsedda tiden, sålunda även för
Wennerströms tid på UD. Vid bedömningen
av de åtgärder, som från tid till
annan vidtagits eller underlåtits, är det
emellertid många betydelsefulla omständigheter
som måste beaktas. Först och
främst, som jag sade redan i början,
kan bedömningen inte ske på grundval
av vad som nu är känt om Wennerström,
nämligen att han varit spion och
underrättelseman ända sedan 1948. Under
hela den berörda tiden till juni
1963 har det varit fråga om misstankar
som varierat, men som inte någon gång

38 Nr 29 Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

nått en sådan styrka, att säkerhetspolisen
funnit ett ingripande befogat eller
försvarbart. Misstankarna har heller
inte varit av sådan art, att de kunnat
delgivas Wennerström, så att han exempelvis
vid förhör inför militär instans
kunde fått tillfälle att försvara sig
eller förklara sig. Det brott han misstänktes
för var sådant, att klarhet måste
vinnas, om misstankarna var befogade
eller ej. Det var ett allmänt intresse.
Därför avrådde säkerhetspolisen
från att vidtaga åtgärder, som kunde
varna Wennerström, därest nu misstankarna
mot honom skulle vara befogade.

Wennerström kunde inte utan laga
dom skiljas från sin tjänst i försvaret
före den 1 oktober 1961, då han uppnådde
pensionsåldern. Han var också
ett problem ur omplaceringssynpunkt.
Då försvarsministern underrättades om
misstankarna mot Wennerström, hade
denne mindre än två år kvar till pensionsavgången.
Statsrådet Sven Andersson
underrättades hösten 1959, och
Wennerström uppnådde pensionsåldern
den 30 september 1961. Tjänsten på
kommandoexpeditionen var naturligtvis
inte lämplig, om Wennerström nu var
spion, men varje annan tjänst som kunde
komma i fråga för hans del gav i
stort sett samma möjligheter att komma
över hemligt material, tv Wennerström
hade redan tidigare bedömts som mindre
lämplig för förbandstjänst och hade
därför blivit förbigången när det var
fråga om tjänst som chef för en flottilj.
Dessutom hade han under tio år
inte varit ute på förbandstjänst och
hade, som sagt, en relativt hög ålder.
Han hade mycket tidigt länkats in på
stabs- och attachétjänst, och det fanns
inte så värst mycket att välja på, särskilt
om förflyttningen skulle kunna ske
utan att Wennerström skulle ha någon
anledning att ana att det fanns ugglor
i mossen — som det säges.

Jag kan alltså inte understryka de
uttalanden, som juristkommissionen har
gjort och som även gjorts här tidigare

i debatten, att det var en enkel sak att
göra antingen det ena eller det andra
— att avskeda honom eller att placera
honom någon annanstans. Saken var
som sagt mycket komplicerad. Det har
inte stått så mycket till buds, framför
allt inte när det hela varit aktuellt. När
det var aktuellt första gången, hade det
redan tidigare konstaterats att det inte
fanns några möjligheter att skilja honom
från tjänsten på kommandoexpeditionen,
eftersom polisen inte ville
ingripa med laglig prövning av ärendet
vid den tidpunkten, och en omplacering
var ju komplicerad.

När tiden gått sökte Wennerström den
utannonserade tjänsten som expeditionsofficer
i flvgstaben. Det gällde en arvodestjänst,
och den tjänsten skulle ge
honom obegränsad tillgång till hemliga
handlingar i varje fall när det gällde
flygvapnet, varför det rådde enighet
bland dem som sysslade med Wennerströmaffären
om att den befattningen
borde han inte få. Han var emellertid
den mest meriterade av de sökande. Enligt
praxis kunde officerare vid pensionsavgången
i mån av tillgång påräkna
arvodestjänst, varför det bedömdes
såsom icke möjligt att förbigå Wennerström
vid tillsättande av den sökta
tjänsten utan angivande av skälen för
att han blev förbigången. Det var i den
situationen som han erbjöds uppdraget
som militär expert i nedrustningsfrågor
inom utrikesdepartementet. Wennerström
accepterade detta erbjudande och
tog därmed tillbaka sin ansökan till
tjänsten som expeditionsofficer vid
flygstaben.

Uppdraget som militär expert i nedrustningsfrågor
har vid övervägandena
i samband med placeringen i utrikesdepartementet
— alltså någon gång på
våren 1961 — bedömts såsom mindre
farligt än befattningen i flygstaben men
också i jämförelse med tjänsten på
kommandoexpeditionen. Utan tvekan är
frågan om Wennerströms placering på
utrikesdepartementet och frågan om
hans skiljande från uppdraget där året

I brsdagcn rit-11 28 maj 1961 fm.

Nr 2!)

:i*.i

Ang. statsråd

därpå eller tidigare de två huvudfrågorna
vid bedömningen av Wennerströmärendets
handläggning på slatsrådsplanet.
Alu det andra som är återgivet i de
18 punkterna är var för sig små detaljer
i det stora sammanhanget.

Konstitutionsutskottet liar vid sin
prövning av vad som förevarit såväl
vid handläggningen av de här nämnda
båda frågorna som vid handläggningen
av ärendet i övrigt icke kommit
till enighet vid bedömningen. Beträffande
försvarsministern och förutvarande
utrikesminister Undén är utskottet
klart delat i två lika stora grupper
—- tio ledamöter är för anmärkning
med åberopande av § 107 i regeringsformen,
och de andra är för ett friande.
Lotten har skiftat rättvisan så att försvarsministern
friats och utrikesministern
fällts.

.lag vill i detta sammanhang, fru Segersted
Wiberg, deklarera att jag icke
har den uppfattningen, att Wennerström
hade obestridd rätt att erhålla
den sökta befattningen i flygstaben,
även om han var den mest meriterade
av de sökande. Jag har inte heller den
uppfattningen att han hade rätt till
någon annan likvärdig arvodesbefattning,
därest det befanns mindre lämpligt
att placera honom i flvgstaben. Något
egentligt hinder mot att skilja honom
från uppdraget i utrikesdepartementet
hösten 1962 eller tidigare har
enligt min mening inte förelegat. Misstankarna
var säkert tillräckliga som
motiv för att förbigå honom vid tillsättande
av arvodestjänsten i flygstaben
respektive skilja honom från uppdraget
i utrikesdepartementet. Däremot
har jag, fru Segerstedt Wiberg, den bestämda
uppfattningen att Wennerström,
därest någon av dessa åtgärder vidtagits,
haft rätt att få del av skälen till att
hans tjänster icke längre var önskvärda,
tv misstankar för brottslig verksamhet
är inte detsamma som att det
är konstaterat att en sådan verksamhet
pågår. Wennerström pensionerades vid
55 års ålder, en relativt låg pensions -

ens befattning med Wennerströmaffären
ålder men den gäller i varje fall vid
flygvapnet. Han hade till synes obruten
arbetsförmåga och skulle sannolikt,
om han inte fick fortsatt anställning,
gissat sig till att detta måste bero på
alt man var honom på spåren eller i
varje fall hyste misstankar emot honom.

Handläggningen av Wennerströmärendet
på statsrådsplanet har komplicerats
av det förhållandet, alt det av
spaningstekniska skäl varnades för vidtagande
av åtgärder som eventuellt kunde
fästa Wennerströms uppmärksamhet
på att han var föremål för övervakning.
Av hänsyn till detta önskemål hos spaningsledningen
var det inte lämpligt att
lämna Wennerström ett klart besked om
misstankarna och att bereda honom
tillfälle att förklara eller försvara sig.
Överbefälhavaren förklarar ju vid ett
tillfälle, att han tyckte det var lämpligt
att ta Wennerström i förhör — det var
när Wennerström hade sökt komma åt
hemliga handlingar vid sidan av den
person, till vilken han fått besked om
att vända sig för att få hemliga handlingar
utlämnade. Det avrådde man från.
Det ansågs inte lämpligt att ha ett sådant
förhör, eftersom det omedelbart
skulle inrikta Wennerströms uppmärksamhet
på att det var tid att försöka
sopa igen efter sig. Om anledningen inte
var att man önskade försöka få klarhet
i ärendet, så frågar jag dem som säger
att detta inte var det väsentliga, vad
det då var som gjorde att man inte fick
ha ett förhör antingen genom polisen
eller genom militären. I båda fallen
skulle det absolut varit motiverat, såvida
man inte hade särskilt stort intresse
av att försöka få klarhet.

Utan att vara efterklok måste jag konstatera
att det dummaste man kunde
ha gjort skulle ha varit att skilja Wennerström
från tjänsten i UD hösten 1962
och bereda honom tillfälle att sopa igen
spåren, när man ett halvår senare kunde
avslöja honom och därigenom i varje
fall få hans egna uppgifter om vad
lian har utlämnat och hur han har gått
till väga. Detta är väl också förklaring -

40 Nr 29 Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

en till att han har erbjudits den mindre
farliga tjänsten i UD och att man sedan
tvekade när det var fråga om att skilja
honom från den. Konsekvensen måste
nämligen ha blivit att Wennerström
tagit sig i akt. I och med vidtagandet av
dessa åtgärder skulle man ha fått lägga
ned spaningarna eller i varje fall gå och
vänta på det som herr Hernelius trodde
skulle kunna inträffa, nämligen att
någon avhoppare skulle ha avslöjat
Wennerström. Ja, polisens senaste intensiva
spaningar pågick som bekant i mer
än tre och ett halvt år — hur lång tid
tycker man att man skulle ha kunnat
vänta på en avhoppare som kunnat tala
om vad som i verkligheten hade inträffat?
Jag tycker detta är ett av de svagaste
motiv som har åberopats för att
åtgärder borde ha vidtagits mot Wennerström.

Jag tror det finns skäl att här erinra
om vad juristkommissionen säger i slutorden,
sedan de har gått igenom alltihop:
»Det måste sålunda konstateras,
att Wennerströms förslagenhet, personliga
förutsättningar i övrigt, tjänsteställning
och allmänna bakgrund utgjort
sällsynt gynnsamma förutsättningar för
hans verksamhet som spion. Det finns i
verkligheten knappast skäl att förvåna
sig över att Wennerströms spioneriverksamhet
kunnat fortgå under en lång
följd av år. Snarare är det ägnat att förvåna
att Wennerström kunnat avslöjas.»

När nu riksdagen har att ta ställning
till statsrådens ansvar för befattningen
med Wennerströmärendet bör juristkommissionens
här angivna uttalande
vara med i bilden. Vidare måste beaktas
alla de omständigheter i övrigt som
komplicerat de avgöranden, vilka från
tid till annan aktualiserats, bl. a. den
rekommenderade återhållsamheten i fråga
om information till personer, med
vilka Wennerström hade eller kunde
väntas taga kontakt i tjänsten, att åtgärder
som kunde fästa Wennerströms
uppmärksamhet på att han var övervakad
icke borde vidtagas samt icke minst
att det måste vara ett allmänt intresse

att det blev klarlagt om misstankarna
var befogade eller ej. Vi som har kommit
till ett friande har funnit skälen härför
mycket välgrundade.

Jag hade egentligen beslutat mig för
att inte syssla med detaljer, vare sig de
kommit från de 18 punkterna eller ur
andra källor, men ett par av de tingen
vill jag ändå gå in på. Först och främst
vill jag säga, att det som finns angivet
i de 18 punkterna inte bara skall tas
upp och prövas. Det skall sättas in i
sitt sammanhang och bedömas med hänsyn
till den inverkan det över huvud taget
kan tänkas ha haft på ärendets
handläggning.

1 det sammanhanget vill jag särskilt
tala om den instruktion, som Wennerslröm
fick utarbetad beträffande sina
uppgifter i utrikesdepartementet, och
den i samband med denna instruktion
omtalade generalordern. Jag har ett behov
att göra det därför att det faktiskt
inte klart kommit fram i vare sig juristkommissionens
eller den parlamentariska
nämndens behandling, beroende
på att man inte haft riktigt klart för sig
hur det förhöll sig, då det säges, att varken
instruktionen, som utrikesministern
inte tagit del av, eller generalordern
distribuerades på sådant sätt att det blev
full effekt av den. Vad är då instruktionen
för något? Instruktionen är en
handling som tillkom efter begäran av
överbefälhavaren. För att kunna kanalisera
de uppgifter, som Wennerström
eventuellt kunde behöva för sitt uppdrag
i UD, genom eu enda militär person
som Wennerström i så fall hade att
vända sig till måste uppdraget specificeras,
vilket gjorts i instruktionen. Den
ende som behövde instruktionen var således
överbefälhavaren jämte den person
som fick förtroendet att granska
och till Wennerström överlämna de
handlingar som denne kunde ha behov
av. Generalordern hade faktiskt inga
andra än överbefälhavaren behov av.
Överbefälhavaren skulle nämligen sedan
i sin tur utfärda en försvarsstabsorder,
tror jag det heter, som skulle distribue -

Torsdagen den 28 maj 1904 fm.

Nr 29

Ang. statsrådens befattning med Wcnnerströmaffärcn

ras till de militära myndigheter eller
försvaret närstående förvaltningsmyndigheter
som behövde känna till, att om
det var fråga om hemliga handlingar,
som Wennerström ville ta del av, skulle
man vända sig till eu viss person — jag
tror det var i försvarsstaben — som hade
att handlägga saken. Om det är något
fel begånget i fråga om vem som
skulle känna till detta, ligger det icke i
instruktionen eller generalordern, utan
i så fall ligger bristen däri att försvarsstabsordern
inte gått ut till de instanser
som hade behov av att känna till den.

Beträffande försvarets bokförråd har
det med all rätt konstaterats att man
där inte fick del av denna order. Militären
försvarar sig med att det kan ifrågasättas
om man där egentligen hade
behov av det. Även om bokförråden för
samtliga försvarsgrenar har sammanförts
till ett, är detta en serviceorganisation
åt försvarsgrenarna. Föreståndaren
har inte rätt att lämna ut några
papper till vare sig överste Wennerström
eller någon annan utan att ha
fått besked om att vederbörande är behörig
att hämta handlingarna. Det är
möjligt att om man på försvarets bokförråd
hade fått del av försvarsstabsordern,
hade det kunnat medföra att Wennerström
hade fått litet svårare att få ut
handlingar därifrån, men denna underlåtenhet
är knappast något som man
kan lasta försvarsministern för.

Sedan har vi kontakterna i utrikesdepartementet
och bristen på information
där. Detta har fått ett så stort utrymme
i debatten, att jag tycker att det
är nödvändigt att fästa uppmärksamheten
på att utrikesdepartementet och utrikesministern
har intagit en särställning
i hela detta stora sammanhang.
Försvarsministern har haft att samråda
med säkerhetspolisen och de militära
myndigheterna. Säkerhetspolisen har
uppvaktat Rune Johansson och säkerhetspolisen
jämte åklagarmyndigheten
har uppvaktat Kling i ärendet. Undén
har inte uppvaktats av någon annan än

försvarsministern. Det hur alltså klart
poängterats, alt allt som rörde Wennerström
och UD skulle gå via försvarsministern.
Är det då särskilt anmärkningsvärt,
att om utrikesministern befinner
sig i sjuksängen eller i FN och vi har eu
tillförordnad utrikesminister, ett av
statsråden som handlägger ärendena i
utrikesdepartementet, denne inte är informerad.
Inte skulle väl försvarsminister
Andersson behöva ha en särskild befogenhet
från något håll, om det skulle
visa sig nödvändigt att vända sig till af
Gcijerstam, som var den tillförordnade
utrikesministern, om han ville meddela
honom något beträffande Wennerström
och dennes tjänst i UD.

Det räknas här upp en del ting som
man finner vara anmärkningsvärda. Om
man inte vill besvära sig med att sätta
in dessa ting i sitt rätta sammanhang
kan man väl ändå försöka att bilda sig
en uppfattning om huruvida de verkligen
haft någon betydelse för ärendets
handläggning. Jag tror att man i så fall
utan vidare skulle komma till den uppfattningen,
att beträffande förhållandena
i utrikesdepartementet skulle det
från säkerhetspolisens synpunkt förmodligen
inte ha spelat någon större
roll om någon mer än utrikesministern
hade varit informerad. Säkerhetspolisen
vände sig ju inte direkt till utrikesdepartementet
och hade inte tagit kontakt
med någon där. Om man hade ansett att
man behövde en kontaktman inom UD,
kunde man själv ha sörjt för att någon
blev informerad och att någon fick i
uppdrag att lämna uppgifter om Wennerström,
om sådana behövdes.

Det skulle, herr talman, vara mycket
mer att säga om detaljerna, men många
fler än jag har här ett behov att vittna,
både sådana som tillhör den sida av
konstitutionsutskottet som jag representerar
och sådana som förmodligen betraktar
sig såsom tillhörande de kristna
eller som känner sig ha ett särskilt behov
att här föra rättvisans skarpa svärd.

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Anpr. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr förste vice talmannen
ville inte godkänna mitt åberopande
av att man bland de djupa leden
starkt ogillar att i denna fråga gå fram
med hartassen, och han ställde frågan:
Vad är de djupa leden för någonting?
Jag kan mycket väl förstå att förste vice
talmannen gör anspråk på att liksom
vara talesman för hälften av de djupa
leden; fördelningen är väl ungefär sådan.
Men när han då underförstått går
ut ifrån att den uppfattningen inte
skulle omfattas av hälften av de djupa
leden, tror jag att han gör sig skyldig
till en felbedömning. Jag har nog ändå,
herr talman, den uppfattningen att vad
som skett i samband med Wennerströmaffären
är av det slaget, att man även
långt in i de led som herr förste vice
talmannen tydligen vill betrakta som
speciellt sina — låt oss kalla dem de
socialdemokratiska — är av den bestämda
uppfattningen att denna affär är av
den kalibern att man inte, som jag uttryckte
det, kan gå fram med någon hartass.

Herr Strand säger att »de knappast
kan ha någon glädje av att man skjuter
skarpt.» Herr förste vice talmannen har
därvidlag, utan att närmare reflektera
över saken, kommit alldeles särskilt nära
det problem som gör att man inom
de djupa leden har den uppfattningen,
att man inte skall använda hartassen.
Om det skulle ha skjutits skarpt efter
Wennerströms förräderi mot vårt land,
vilka skulle då ha fått klä skott för det
skjutandet, om inte just dessa människor?
Och vad hade de för handikapp?
Jo, deras uppmarschvägar och uppmarschplaner
var förrådda. Deras uppchållsplatser
var förrådda, vilka skulle
utgöra det bästa skyddet för dem.
Den svenska betongen och jorden, över
huvud taget alla planerna, var också
förrådda. Dessa människor skulle sålunda
ha haft ett handikapp, som helt
enkelt hade satt deras liv på spel i en

omfattning som man kanske inte ens
kan föreställa sig.

Kanske skulle man vilja ställa frågan:
Vem har över huvud taget någon glädje
av att det skjuts skarpt i den här affären,
om vi nu håller oss till det skytte
som vi utövar här i kammaren? Jag
skall inte ställa till någon glädjefest och
inte heller några gråtorgier, om det går
sä eller så. Vad som för mig varit det
väsentliga är att försöka komma till
klarhet om var felet ligger. Vår bedömning
går sålunda ut på att statsrådet i
sammanhanget inte kan komma ifrån
sitt ansvar.

Beträffande den vackra historien om
hunden som de tre pojkarna skrev om,
vill jag till herr Strand säga, att det nog
kan hända att vi också har skrivit om
den där hunden. Jag skulle vilja fråga:
Vilken hund skrev herr Strand om? Är
det inte möjligen samma hund, fastän
han har ritat den från en annan sida?

Beträffande de 18 punkterna vill jag
gärna understryka vad herr Strand har
sagt, nämligen att de inte från parlamentariska
nämndens sida utgjorde något
ställningstagande i Wennerströmaffären.
De utgjorde endast en förteckning
över de punkter som tänkbart skulle
kunna föranleda skilda bedömningar
vid konstitutionsutskottets behandling.

Jag kan mycket väl förstå att herr
Strand kan ha viss anledning att uppehålla
sig länge vid de 18 punkterna. Jag
kan också förstå att hans hållning, liksom
hans kamraters i nämnden, kan ha
föranlett kritik på den socialdemokratiska
sidan, men jag är angelägen understryka
att det inte inneburit något ställningstagande.
Det var inte avsett som
något sådant. Nämnden var hela tiden
på det klara med att detta ställningstagande
grundlagsenligt endast kan ske
inom konstitutionsutskottet, och det är
ju precis vad som skett.

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Nr 29

t;i

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

IVu SEGERSTEDT WIHERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Strand protesterade,
när jag beklagade att han frångått
det anförande han höll i höstas. Han
anknöt vid remissdebatten till försvarsministerns
ord och sade att de gav anledning
till en fundering över om inte
de högt uppsatta befattningar det här
gäller måste vara förenade med ett förtroende
som inte ger något utrymme för
sådana åtgärder som det här har talats
om. »När man vidtar sådana åtgärder,»
sade herr Strand, »betyder det att man
bär mistat förtroendet för vederbörande.
Följaktligen skulle han väl inte alls
användas i befattningar, där det var
nödvändigt att vidta så restriktiva åtgärder.
Man måste göra denna reflexion
efter att ha hört dagens debatt. Det har
nämligen inte alltid varit så känsligt att
vidta åtgärder. Det har visserligen inte
gällt högre officerare som varit anställda
på stat, men jag vill erinra om att
det under kriget var generellt förbud
att använda kommunister i försvarsanläggningsarbeten,
. inte för att man hade
några anmärkningar emot dem utan
därför att man hade skäl att misstänka
att de kunde i olämpligt syfte utnyttja
vad de möjligen fick del av.»

Jag vill här inskjuta att samma behandling
tillämpats också efter kriget.

Herr Strand fortsatte: »Är nn praxis
den att det inte är möjligt att vidta åtgärder
av sådant slag att vederbörande
placeras i en befattning, där han över
huvud taget inte har några möjligheter
att komma åt upplysningar som han
kan tjäna pengar på, är det väl en angelägenhet
som man borde få upp till
diskussion.»

Herr Strand sade till mig, att han sedan
dess har deltagit i parlamentariska
nämndens arbete och då funnit anledning
att revidera sin uppfattning. Jag
förstår inte vad det är som har kommit
herr Strand att revidera sin uppfattning.
Inte kan väl herr Strand mena
att nämndens undersökning visat att
misstankarna inte fanns och blev gra -

vare under det att man följde Wcnnerströins
verksamhet? År 1961 var som
bekant statsrådet Andersson klar att
vägra Wennerström tjänsten på UD. År
1961 var beträffande misstankarna enligt
försvarsministern också en vändpunkt.
År 1962 säger juristkommissionen
att mycket talade för att Wennerström
borde ha avlägsnats från UD.

Herr Strand sade sedan till mig, atl
han ansåg att det kunde ha varit riktigt
avlägsna Wennerström, men då
borde Wennerström ha fått veta skälen
till detta. Men om Wennerström hade
fått veta skälen, om man hade vidtagit
en husundersökning, vad hade då hänt,
herr Strand? Hade man inte stoppat
honom tidigare än nu? Man hade redan
då tillgång till de städerskor som jag
tidigare talade om. De hade säkert kunnat
ge mycket värdefulla upplysningar,
och man hade också haft tillfälle att
undersöka det specialbeställda skåp,
som Wennerström hade sina hemliga
handlingar i då han var i UD:s tjänst.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är inte riktigt säker
på att herr Torsten Andersson citerade
mig rätt — jag sade att de inte
kan ha någon glädje av att det skjuts
skarpt bara för smällens skull. Med det
sista avsåg jag att skottet nu går mot
f. d. utrikesminister Undén — och han
kan inte tas in i regeringen igen för att
avgå enligt 107 § regeringsformen; han
är ju redan utanför regeringen. Det är
alltså att skjuta lösa skott; det hlir inte
fråga om någonting annat.

Jag protesterade inte, fru Segerstedt
Wiberg, mot yttrandet om vad jag sagl
i höstas — jag känner också mycket väl
igen att jag gjorde jämförelser med hur
lätt det var att ställa kommunister åt
sidan under kriget — utan jag kommenterade
yttrandet med att säga, att jag
har tillhört parlamentariska nämnden
och funnit att skälen för att sådan åtgärd
icke vidtogs mot Wennerström är

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Nr 29

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

Det andra jag vill säga gäller herr
Anderssons i Brämhult yttrande, att

godtagbara. De skälen har jag tidigare
nämnt, särskilt att det tydligen fanns
ett mycket starkt behov att söka få klarlagt
huruvida Wennerström var spion
och underrättelseman eller misstankarna
var ogrundade.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Debatten hittills föranleder
kanske inte särskilt många kommentarer,
trots att samtliga representanter
för den borgerliga hälften av
konstitutionsutskottet hade sina anföranden
fyllda av missuppfattningar och
misstolkningar, som i och för sig säkerligen
skulle vara värda en diskussion
på nästan varje punkt. Jag har emellertid
en del principiella synpunkter som
jag gärna vill anföra, och därför skall
jag bara ta ut ett par av alla de angreppsytor
som de tre föregående talarna
från oppositionen har gett på sig.

Först och främst föreställer jag mig
att vi alla, utan att tillgripa några stora
ord, delar den upprördhet och indignation
över spionens verksamhet som
framför allt herr Hernelius gav uttryck
åt. Jag finner det alldeles självklart att
inga delade meningar råder på den
punkten. Men vad som gjort att vi har
reagerat i affären är inte denna helt naturliga
upprördhet över att en högt betrodd
ämbetsman svikit solidariteten
mot fosterlandet, mot vad vi alla gemensamt
byggt upp, på det sätt som skett
-- den upprördheten delar vi naturligtvis
med oppositionen — utan vad vi
finner egendomligt och reagerar mot är
att oppositionen så kallblodigt har försökt
utnyttja denna naturliga upprördhet
i rent partitaktiska syften. Detta är
anledningen till att vi har reagerat. Det
är inte vi som gjort partipolitik av denna
affär, utan det skedde omedelbart
genom de uttalanden som herrar Ohlin
och Heekscher gjorde då Wennerström
hade gripits, innan det fanns ett enda
papper på bordet och innan de över huvud
taget kunde ha någon kännedom
om vad som förevarit.

skadeverkningarna är stora. Ja, de är
naturligtvis stora, men det var just för
att vi skulle få kännedom om hur stora
skadeverkningarna var och på vilka
punkter de satt in — just för att hindra
att unga svenska pojkars liv skulle
spillas på grund av en spions verksamhet,
för att begagna herr Brämhults egna
dramatiska uttryckssätt — som det
var så angeläget att sätta fast honom.
Det är klart att spionen skall bestraffas,
men detta har icke varit det väsentliga.
Det väsentliga har varit att ge
åt oss i riksdagen ocli i regeringen och
åt militärledningen en möjlighet att reparera
de skador som han vållat. Och
då vågar jag påstå att den metodik som
följts av regeringen, företrädd av försvarsministern,
och av försvarsmyndigheterna
samt säkerhetspolisen har varit
den enda form som gav någon som helst
sannolikhet för att han skulle sättas
fast.

Herr Strand har redan karakteriserat
herr Hernelius’ anförande på denna
punkt, och jag har ingenting att tilllägga
till vad herr Strand yttrade. Det
var något av det ömkligaste jag hört,
när herr Hernelius sade att spionen kanske
hade blivit fast ändå; det hade kanske
funnits en avhoppare. Man kan inte
alltid lita på lotten, herr Hernelius, utan
man får hålla sig till vad som är sannolikt.
Och antag att en avhoppare mot
förmodan hade dykt upp någon gång,
herr Hernelius, och sagt att spionen var
rvsk medborgare! Tänk så mycket vi
skulle fått veta av det vi ville ha reda
på, efter ett sådant avslöjande! En avhoppare
kommer över till västerlandet
och berättar att en rysk medborgare
har begått spioneri mot Sverige — vad
skulle vi ha fått reda på? Ingenting!
Förutsättningen för att det ur svensk
synpunkt skulle bli någon glädje med
avslöjandet i denna tragiska affär var
uppenbarligen att spionen fanns här.
Det är inte ens säkert att vi, om han
levat som spion i Spanien, hade fått

Torsdagen den 28 maj 19ti4 fm.

Nr 29

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaftaren

reda på så värst mycket. Det hängde ju
på timmarna även med (ten metod som
no användes. Med herr Hcrnelius’ avhopparmetod
hade del inte funnits
skuggan av en chans. Det är en häpnadsväckande
argumentation, men det
är ibland inte mycket bevänt med argumentationen
från oppositionen.

Herr Hernelius säger vidare att vi
inte gjorde någonting för att rätta till
dessa missförhållanden. Var har herr
Hernelius fått det ifrån? Omedelbart
efter det att spionen hade avslöjats, tillkallades
en grupp inom försvaret, som
genast tog itu med vad som kunde göras
för att reparera skadorna. Men, Hernelius,
först måste man ju ha reda på
någonting om vad spionen har lämnat
ut. Förhören med honom dröjde ju nära
3/4 år. Vad menar herr Hernelius att
vi skulle ha gjort? Skulle vi ha utgått
från antagandet att hela det svenska
försvaret var förrått? Vad skulle vi
göra i den situationen, när fortfarande
inga av dessa uppgifter förelåg? Jag
tror att herr Hernelius har nytta av att
läsa vad ÖB sade den 27 juni förra året.
.lag citerar: »Det gäller nu att i första
hand få klarhet i vad som röjts. Arbetet
härmed har redan börjat och kommer
att bedrivas med största skyndsamhet.
Efterhand som den undersökningen
ger resultat kommer all kraft
att sättas in på att avhjälpa skadeverkningarna.
Men det kräver mycket arbete,
lång tid och troligen stora kostnader.
» Det var alltså överbefälhavarens
bedömning den 27 juni förra året.

Herr Hernelius begär att vi långt tidigare
än de militära myndigheterna
skulle ha varit beredda att intaga en
position. Detta är ett av dessa besynnerliga
argument som kan presenteras
på fullt allvar i denna debatt. Genom
hela debatten har gått som en röd träd,
att misstankarna var så klara att man
borde ha kunnat ingripa tidigare. Det
som är det besvärliga i affären är att
misstankarna inte var klara. Vi vet nu
att Wennersström var en spion, men jag
vill hänvisa till vad t. ex. herr Larsson i

Luttra sade i debatten i höstas. Om han
har ändrat mening sedan dess vet jag
inte. Då sade han emellertid att man
först långt fram under år 1963 kunde
tala om att Wcnnerström var en spion.
Vid den beredning som hölls inför justitieministern
i slutet av mars år 1962
fanns det ingen bland deltagarna, vare
sig bland regeringsledamöterna eller polisledningen
och åklagarmyndigheten,
som ansåg att man skulle vidtaga någon
åtgärd. Misstankarna var alltjämt
för oklara. Man får en fullständigt orimlig
bild av hela denna diskussion, om
man gör så som de tre ärade talarna
här har gjort, nämligen förutsätter att
det var klara misstankar. Det finns inget
fog för ett sådant påstående i det material
som i varje fall två av de i diskussionen
deltagande, nämligen herrarna
Hernelius och Andersson i Brämhult,
får förutsättas ha läst, eftersom
de har varit medlemmar i den parlamentariska
nämnden.

.lag vill så säga några ord om påståendet
att vi på något sätt skulle vilja
undervärdera konstitutionsutskottets
granskning, .lag har flera gånger varnat
för vad jag har tyckt vara en olycklig
ringaktning av konstitutionsutskottets
granskning. Då jag har varit statssekreterare
under sex år, vet jag hur
betydelsefullt det i själva verket var, att
vi ständigt visste att det fanns ett kontrollorgan
som följde hur statsförvaltningen
arbetade i kanslihuset. Det skulle
inte falla mig in mot bakgrunden
av denna min ofta dokumenterade uppfattning
att säga ett ord om att KU
inte skulle fylla en mycket viktig funktion.
Det är min förhoppning att denna
funktion skall bli ännu effektivare.
Självfallet skall inte någonting undandragas
konstitutionsutskottets granskning
av sådant som hör dit, och dit hör
i första hand granskning av regeringsledamöternas
fögderi. Men vad vi har
sagt är att denna granskning skall ta
hänsyn till alla i affären ingående omständigheter.
Vi vill inte ha en granskning,
som bara drar fram de negativa

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

tingen, utan vi vill ha eu granskning
som tar hänsyn till under vilka förhållanden
besluten fattats eller underlåtenheten
att fatta beslut har skett. Det
är väl ett rimligt krav, när man sätter
konstitutionsutskottets granskning så i
centrum, att man slår vakt om konstitutionsutskottets
eget anseende genom
att kräva att dess granskning skall utföras
med samma omsorg och med samma
omtanke om en frågas olika sidor
som vi är vana vid t. ex. när en svensk
domare går till sitt arbete.

Vad jag nyss sagt gäller alldeles speciellt
när jag kommer in på det som var
en central punkt hos åtminstone en av
talarna, men som det bara snuddades
vid av de övriga. Det har frågats om
herr Undén inte skulle kunna angripas
därför att han på andra områden
har visat sig vara en så utomordentlig
kraft för vårt land. Nej, herr talman,
självfallet skall inte den omständigheten
att herr Undén på ett lysande sätt
har företrätt Sveriges intressen under
eu lång statsmannagärning få inverka
på granskningen av huruvida han har
gjort sig skyldig till allvarliga felbedömningar.
Det är inte det som vållar vår
indignation, utan det förhållandet att
man mot den bakgrunden att han i
hundratals kritiska situationer har visat
sig väl kunna tillvarata Sveriges intressen,
inte vill göra sig besvär att
lyssna på hans argument. Man avför
utan vidare de synpunkter som han för
fram. Man strör alltså rosor för honom
på alla andra områden, men när det
gäller denna fråga räknar man bort att
han på andra områden bär visat sig så
överlägset skicklig, att han så väl har
kunnat tillvarata Sveriges intressen. Det
är detta vi opponerar oss emot. Om
han efter en sådan granskning i detta
fall visat sig icke ha tillvaratagit Sveriges
intressen, skall han naturligtvis
fällas. Detta är självklart. Men det är
en allvarlig sak, som jag tror att oppositionen
skulle sätta sig in i, när den
så föraktfullt talar om den opinionsstorm
som har uppstått. Opinionsstor -

men har herrarna själva vållat genom
att i detta fall icke ha hänsyn till de
synpunkter som herr Undén har velat
föra fram.

Som sagt, det var de erinringar som
jag skulle vilja göra härvidlag. På nästan
varje punkt skulle de tre talarnas
anföranden vara förtjänta av en likartad
granskning. Mycket skulle inte bli
kvar efter en sådan granskning. Jag
skall emellertid gå in på denna frågas
mera principiella innebörd.

Jag vill då först börja med att säga,
att vi har redovisat det här spionmålet
med en öppenhet som jag vågar
påstå saknar motstycke i hela världen.
Man kan kritisera den öppenheten, och
jag såg till min häpnad att Göteborgs
Handels- och Sjöfartstidning gjorde det
på en punkt i går. Jag har inte varit
van vid att den skulle företräda krav
på mörkläggning, men förhållandena
ändrar sig, och man utvecklas ju. Denna
öppenhet är storartad. Den har icke
förekommit tidigare, naturligtvis inte
i vårt land, eftersom vi inte haft något
sådant fall förut, men den har säkert
inte förekommit någon annanstans heller.

Den öppenheten överensstämmer med
de intentioner som regeringen gav uttryck
åt omedelbart sedan spionen avslöjats.
Då sade vi: Alla papper på bordet!
Ingenting skall döljas! Vi tror att
man når det syftet bäst genom att tillkalla
några av landets främsta jurister,
låta dem so på allting och också låta
dem höra statsråden. Det är en mycket
exceptionell åtgärd, eftersom den inte
heller har förekommit förut, men ingenting
skulle få döljas. Juristerna skulle
gå till sin granskning, och de utrustades
med utomordentliga fullmakter.
Den 29 juni yttrade jag ungefär följande
i Sveriges radio: Detta är en mycket
invecklad och mycket svåröverskådlig
affär. Fastställandet av fakta kräver
att man objektivt går igenom materialet.
Domare har vana vid det arbetet.
Vi anser därför att arbetet bör
anförtros åt juristkommissionen. Först

Torsdagen den 28 maj 1904 fm. Nr 29 47

Ang. statsrådens befattning med YVennerstriimaffären

1 ett senare skede får det avgöras om
parlamentariker skall kopplas in.

Det har uppstått eu lögnaktig mytbildning
om att jag i juni avvisade varje
tal om att parlamentariker skulle
komma in i sammanhanget. Det framgår
redan av denna sats att påståendet
är felaktigt. Vi liar aldrig avvisat tanken
på att parlamentariker skulle kopplas
in.

Därefter fortsatte jag: »Spionkommissionen
liar nu fått tillstånd att ta del
av allt material, och regeringens ledamöter
skall också förhöras. Inom regeringen
tror vi att vi på den vägen lättare
får fram orsakssammanhangen än
om man tillsätter eu parlamentarisk
kommission. Vi anser det vara lättare
att få alla faser klarlagda på detta sätt
än om partipolitiska synpunkter förs in
i diskussionen under utredningsarbetets
gång. Åtgärden står också i överensstämmelse
med svensk rättspraxis. Det
viktigaste är att sanningen blir klarlagd.
När utredningen är slutförd, kan
det tänkas att vi alla tycker att vi har
fått reda på allt som hänt. En förutsättningslös
granskning, utförd av domare,
tror vi är bra.»

Så vill jag be oppositionen observera
det tillägg som sedan följde till mitt
uttalande den 29 juni: »Vi har dock
icke velat bestrida att det finns ett legitimt
intresse att även aktualisera det
parlamentariska ansvaret. Den frågan
får dock diskuteras i andra former, sedan
akterna i målet är klara. Då skall
partierna ha hela sin möjlighet att utkräva
det politiska ansvaret. I höst hoppas
jag att frågan skall få en ännu fullständigare
belysning. Då får vi välja
formerna för hur det parlamentariska
ansvaret skall utkrävas. Jag tror att detta
stämmer med rättstraditionen i Sverige.
»

Jag tror att det är angeläget att fastslå
i kammarens protokoll, att det schema
som av mig skisserades den 29 juni
1903 i alla detaljer följts. Regeringen
l>or icke behövt pressas till några med -

givanden. Dess ledamöter har varit
minst lika angelägna som oppositionen
att full belysning skall ges åt denna affär.

Det material som i dag vräks över
riksdag och medborgare är ju närmast
överväldigande, och det kan vara svårt
både för riksdagsmännen och de enskilda
medborgarna att få klarhet i vad
som verkligen har hänt. Å andra sidan
har vi diskuterat den här frågan så
många gånger, att de stora dragen ändå
är ganska väl kända. Vi är medvetna
om några fakta. För det första har vi
haft att göra med en mycket skicklig
och förslagen brottsling. För det andra
har, som jag nyss framhöll, de misstankar
han drog på sig varit mycket
vaga. Frågan är om man ens kan kalla
dem misstankar. F''ör det tredje gav
hans arbete rika tillfällen åt honom afl
kamouflera sin brottsliga verksamhet.
Låt oss konstatera att Wennerström
aldrig skulle ha avslöjats, om inte de
militära myndigheterna och säkerlietsmyndigheterna
hade nedlagt ett otroligt
mödosamt arbete för att år efter år
samla in bevismaterial.

Och, ärade kammarledamöter, arbetet
har icke bara vara mödosamt, det
har gång på gång ställt de ansvariga inför
mycket bekymmersamma avvägningsproblem,
där ofta mot varandra
stridande intressen har måste vägas.
När man lyssnar till de tre borgerliga
talarna här verkar det, som om hela den
väsentliga saken i denna affär icke
skulle ha observerats av dem — att det
gällt en avvägning mellan utomordentligt
allvarliga intressen på ömse håll.
Det är klart, om det är det som man
efterlyser, att i denna avvägningsprocess
kan misstag ha begåtts. Det är
orimligt att tänka sig att man i frågor
av denna utomordentligt ömtåliga beskaffenhet
varenda gång skulle ha träffat
exakt rätt. Det har vi aldrig gjort
gällande.

Men man skall inte glömma bort dessa
avvägningsproblem. Det vore frestan -

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffaren

de att fördjupa sig i ämnet, men jag
skall försöka att fatta mig så kort som
det går — det blir långt ändå.

Först och främst skiljer sig spionerifallen
från undersökningar av alla andra
brottmål. Man har inget brott från
början — man har ingen brottsplats,
man har inga sprängda kassaskåp eller
krossade fönsterrutor, man kan inte undersöka
fotspår, man kan inte ta fingeravtryck.
Förutsättningen för en god
spion att verka är just att han sköter
sitt vanliga arbete alldeles normalt. Om
spionen är så klok att han håller sig
inom sitt normala verksamhetsområde
är det nästan omöjligt att avslöja honom;
det är det som är det besvärliga.
Först när han rör sig utanför sitt normala
verksamhetsområde börjar det
brännas, då finns det chans att få fast
honom. Detta är precis en beskrivning
på fallet Wennerström. Juristkommissionen
konstaterar också, som det sagts
många gånger, att det just med hänsyn
till spionbrottets säregna karaktär är
märkligt att han över huvud taget kunnat
avslöjas.

Mot bakgrunden av detta är det man
får bedöma säkerhetspolisens arbete.
Man utgår inte från ett brott. I stället
utgår man från en person och frågar
sig: Uppträder den personen normalt?
Då blir arbetet ytterligt diffust. Man får
lyssna till skvaller, man får lägga den
ena småsaken till den andra. Var och
en som läst materialet — jag förutsätter
att åtminstone några av herrarna
gjort det — måste säga sig, att det är
tack vare en nästan otrolig känsla för
sådana nyanser som säkerhetspolisen
fått fram det material som först skapade
de vaga misstankarna under den
tid som Wennerström tjänstgjorde på
kommandoexpeditionen.

Men vilken vikt skall man lägga vid
de vaga misstankar som uppstått på
detta sätt? Ja, det fordras ingen fantasi
för att föreställa sig det. Även helt
normala människor kan ibland ha ett
sådant beteendemönster att uppmärksamheten
fästes på dem. Varje gång man

diskuterat Wennerströmaffaren mellan
försvarsministern, polisledningen och
militärerna har det varit angeläget att
diskutera allt som talat mot honom, men
också allt som talat för honom.

Men om det nu är på detta sätt är
det väl rimligt att polisledningen säger:
»Håll kretsen av invigda så trång som
möjligt. Vi vet ingenting om att brott
begåtts, men mannen i fråga uppträder
egendomligt.» Är det då inte naturligt,
att polisledningen anser att endast de
som har någonting av värde att tillföra
spaningarna skall invigas? Det är ingen
misstro mot någon att man säger, att
endast de som verkligen har något av
värde skall invigas. Det är den princip
som polisen har följt, och jag är glad
att den följs.

Ett annat avvägningsproblem, som
jag tror är mycket viktigt, är att avväga
den enskilda människans rätt mot
hänsynen till rikets säkerhet. Det har
talats om att detta skulle vara det enda
avvägningsproblem som varit aktuellt.
Nej, fru Segerstedt Wiberg, detta avvägningsproblem
finns också där, naturligtvis,
men det i Wennerströmaffären
avgörande avvägningsproblemet var följande.

Om man har vaga misstankar mot en
person som tjänstgör på en farlig plats,
där det finns gott om hemligt material
av betydelse för rikets försvar, då är
det naturligtvis ett intresse att koppla
bort honom så snart som möjligt. Men
det är ett lika starkt — kanske ännu
starkare — försvarsintresse att få reda
på vad han gjort att avslöja honom och
få honom att tala om vad han utlämnat,
så att man skall ha en chans att
hota de skador som uppstått.

Det är detta avvägningsproblem som
ingen av dem som hittills talat har observerat
— med undantag av herr Hernelius,
som menade att det inte fanns
något avvägningsproblem. Men det är
ett allvarligt avvägningsproblem.

Det är självfallet att försvarets myndigheter
har lagt huvudvikten vid det
senare intresset. Jag tror inte man kan

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Nr 29

Ann. statsrådens befattning med Wenncrströmaffären

leta upp någon militär, som inte anser
att det var ett större intresse att
få spionen avslöjad än att få bort honom.

Kriminalkommissarie Danielsson bär
vid ett av förhören, som nu är publicerat,
lämnat en fullständigt fascinerande
bild av denna beslutprocess, och jag
tror att var och en som är intresserad
av denna fråga skall läsa i varje
fall kriminalkommissarie Danielssons
förhör. Det klarar upp begreppen på
ett sätt som kanske varit värdefullt för
dem som talat här i dag om de studerat
det.

Det finns andra ting i det publicerade
förhöret, som också är av betydande
intresse, såsom statspolisens första förhör
med överbefälhavaren. Det återfinnes
på sidan 194 för dem som är intresserade
och har stencilen tillgänglig

- den är offentlig. Det finns en skildring
där om hur dessa besvärliga avvägningsproblem
ter sig i ett konkret
fall, och den är ytterst intressant mot
bakgrunden av att de borgerliga talarna
här sagt att ingenting vidtogs för att
förhindra Wennerströms fortsatta spioneri.

Vad säger överbefälhavaren? Den 14
mars 1962 kommer flygstabschefen upp
till överbefälhavaren. Han berättar att
Wennerström (i strid med de föreskrifter
som utfärdats för att få kontroll
över Wennerströms verksamhet) hos
inspektören för luftbevakningen begärt
att få del av en kvalificerat hemlig
handling. Redan detta är intressant.
Parentesen »i strid med de föreskrifter
som utfärdats för att få kontroll över
Wennerströms verksamhet» har jag tilllagt,
men den överensstämmer med andemeningen
i vittnesmålet i varje fall.
Nåväl, det finns bestämmelser, som
gjorde att man omedelbart upptäckte
när Wennerström försökte få ut denna
kvalificerade handling. Det rapporterades
till flygstabschefen. Flygstabschefen
går ögonblickligen upp till överbefälhavaren.
Vad gör överbefälhavaren?

4 Första kammarens protokoll 196/t. Nr 29

Han kallar upp statspolisintendenten
och talar om vad som förekommit.

Är det rimligt att man mot bakgrunden
redan av vad jag nu berättat säger,
att de åtgärder som försvarsministern
vidtog för att sätta stopp för Wennerströms
spioneri inte ledde till resultat?
Utan den generalorder och utan den
instruktion som härefter kom hade detta
brott inte kommit i dagen så fort.

Vad säger då statspolisintendenten,
när överbefälhavaren frågar: Vad skall
vi nu göra? Statspolisintendenten ger
besked: Ingenting! överbefälhavaren

fortsätter, och nu citerar.jag ordagrant:
».lag hade nämligen velat kalla upp honom
och be Wennerström att få en förklaring.
Och här ställdes ju jag inför
en, vad skall jag säga, skiljeväg. Rent
formellt övertygades jag om att jag i
det här fallet var skyldig att följa statspolisintendentens
planer och vad han
ansåg vara riktigt. Det är ju naturligtvis
klart att man i det fallet, som ledare
för säkerhetstjänsten inom krigsmakten,
kan ställas inför en intresse- eller
samvetskonflikt. Men det blev det inte
i det här fallet, för jag övertygades om
att här gällde det inte att få honom fast
för några dagars arrest för ett orderbrott,
utan om han var en spion så
gällde det att verkligen få fast honom
för då var det ju en utomordentligt allvarlig
sak. Jag resonerade på det viset
att om han nu inte var spion och om
han nu inte fick det här arreststraffet,
då gjorde det inte så mycket, allra helst
jämfört med om han var spion och genom
det straffet blev varnad och skulle
gå fri. Sålunda, den 14.3. 1962 valde
jag min väg. Formellt var jag skyldig
till det, men det är ju klart att jag kunde
ha opponerat mig och bråkat i den
frågan, men efter diskussion här inom
försvarsstaben, så valde jag i det ögonblicket
den linjen, att det här skulle
de få sköta och vi skulle gå på den linjen.
Alltså den stora risken skulle fångas
och inte den lilla.»

.lag tror att alla de som rekommen -

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

derat Wennerströms avskedande skulle
ta och sätta in avskedandet i stället för
disciplinstraffet. På det sättet har överbefälhavaren
vid förhöret klarlagt innebörden
av de tre borgerliga talarnas yttranden
på denna punkt.

Men det är klart att detta var ett
svårt avvägande, både för statspolischefen
och för överbefälhavaren. Vi som
har tillgång till fakta vet att de handlade
rätt den 14 mars 1962. Hade de vidtagit
åtgärder som hade väckt allvarliga
misstankar mot Wennerström skulle
vi i dag icke ha haft spionen fast.
Han skulle då med säkerhet kunnat
fortsätta sin verksamhet, antagligen på
utländsk botten.

Men, ärade kammarledamöter, den
dåvarande utrikesministern östen Undén
ställdes inför motsvarande avvägningsproblem
och intog samma ställning.
Han ansåg att polisen är mest
kompetent att avgöra hur man skall förfara
med en person, mot vilken endast
vaga misstankar har rests men som sitter
i en befattning där brottslig verksamhet
kan bli ödesdiger för landet.
När östen Undén intog denna position
anser konstitutionsutskottet att han icke
tillvaratagit rikets sannskyldiga nytta
utan anser det rimligt att mot honom
framställa en anmärkning enligt § 107
regeringsformen.

Det vore lätt att ur materialet leta
fram många fler belägg för hur orimligt
konstitutionsutskottets majoritet har
bedömt denna ansvarsfråga. Jag behöver
inte göra det, överste Leche har
redan i en artikel i Stockholms-Tidningen
på ett utomordentligt sätt klargjort
problemet. Ingen advokatyr från
konstitutionsutskottets majoritets sida
kan bortförklara det övergrepp som anmärkningen
mot östen Undén utgör.

Jag har redan framhållit att det program
som jag skisserade den 29 juni
1963 beträffande offentlighet och granskning
till punkt och pricka har fullföljts.
Sakfrågan skulle utredas. Avslöjades
där brister i handläggningen av siiker -

hetsärendet skulle dessa snarast möjligt
avhjälpas. Det parlamentariska ansvaret
skulle utkrävas enligt de regler
som gäller i vårt land, nämligen i riksdagen
och i riksdagens konstitutionsutskott.

Enligt vår mening skulle konstitutionsutskottets
granskning underlättas
av juristkommissionens utredningar,
förhör och analyser. Vi ansåg det vidare
inte osannolikt att konstitutionsutskottets
granskning skulle gagnas om
parlamentariker fick en närmare inblick
i ärendet, så snart juristkommissionen
slutfört sitt arbete. Det var anledningen
till att en parlamentarisk
nämnd under herr Axel Strands ledning
tillkallades den 13 december 1963.

Vi har nyss hört hur denna nämnds
ordförande fattat dess uppgift — som
en förberedelse för konstitutionsutskottets
granskning. Nämnden har icke i
sitt utlåtande ansett sig böra fälla några
domar eller ge uttryck för några
värderingar. Dess ofta omtalade 18
punkter anger var enligt nämndens mening
konstitutionsutskottet bör koncentrera
sin granskning. I den offentliga
debatten har dessa 18 punkter framställts
som om det vore ett anklagelsematerial
mot regeringen. Man bortser
därvid helt från att juristkommissionen
har lämnat svar på de flesta av dessa
18 punkter, och man bortser också från
de fem att-satser som inleder nämndens
sammanfattning och som herr Strand
nyss erinrade om.

Oppositionen har — även här i dag
-—- lagt ned kolossala ansträngningar för
att få människor att tro att vår handläggning
av Wennerströmaffären är ett
uttryck för regeringens ofelbarhetsdogm.
Hela vårt handlingssätt visar ju
raka motsatsen. Om vi betraktat oss
som ofelbara hade vi inte behövt vidtaga
alla dessa utomordentliga åtgärder
för att klargöra sammanhanget. Det var
just för att få reda på om regeringsledamöterna
bär gjort sig skyldiga till
felbedömningar och misstag, som jurist -

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Nr 29

Ang. statsråd

kommissionen utrustades med den mycket
ovanliga fullmakten att höra även
regeringsledamöterna.

Vi har sannerligen icke utgått från
att statsråden och regeringsledamöterna
är ofelbara. Men däremot är det alldeles
uppenbart, att oppositionen alltifrån
första dagen har utgått ifrån afl
det här gällde att få fram ett anklagelsematerial
mot regeringen. Det restes
på ett mycket tidigt stadium anmärkningar
mot att statsministern icke välunderrättad.
Jag har medgivet att detta
var ett missförhållande — det gjorde
jag praktiskt taget omedelbart. Med den
teori som här i dag framställs borde ni
alltså ha lagt ned er talan på denna
punkt. Självfallet skall ni inte göra det,
ty anser ni att det är ett missförhållande,
som skall påtalas, så skall det också
påtalas, men det strider i alla fall
mot den berömda ofelbarhetsdogmen.

Det visade sig, vilket jag också medgav
omedelbart, att det fanns vissa brister
i statsrådens handläggning av säkerhetsärendet.
Dessa brister avhjälptes
så fort jag över huvud taget kunde göra
det. Men samtidigt som jag medger
detta är jag ytterligt angelägen att understryka,
att intet i ärendets behandling
skulle ha ändrats om jag hade
kopplats in på ett tidigare stadium.

Herr Hernelius var nyss nog vänlig
att erinra om min erfarenhet från tidigare
år. Ja, jag medger att jag har en
viss erfarenhet på detta område. Med
det vitsord i plånboken, som herr Hernelius
gav mig, borde mitt yttrande nu
kunna tillmätas en viss betydelse. Nej,
säger herr Hernelius, det får inte tillmätas
någon betydelse trots att herr
Hernelius tyckte att jag var så duktig
som statssekreterare för polisärenden
under världskriget. Men om jag säger
att detta ärende hade handlagts på precis
samma sätt, om jag hade kopplats
in tidigare, så borde det väl tillmätas
en viss betydelse att jag har erfarenhet
av polisärenden.

Jag har förklarat mig vara solidarisk
med försvarsministern. Det har sagts

ens befattning med Wennerströmaffären

att regeringen alltid skyddar alla statsråd,
så det har ingen praktisk betydelse.
Detta påpekande har en viss praktisk
betydelse, det viil jag inte förneka.
Men det avgörande har varit, att min
solidaritet med försvarsministern beror
på att jag skull ha handlat på samma
sätt som han. Skulle det vara rimligt
att jag inte tagit ett sådant solidariskt
ansvar för honom, då jag själv
skulle ha handlat på samma sätt? Det
finns åtskilligt som skulle tilläggas här,
men jag nödgas gå vidare.

Jag skulle ha handlat på samma sätt,
sade jag, och jag skulle i varje fall inte
ha avskedat Wennerström från UD på
våren 1962. Det framfördes inga sådana
krav. Det är fel som påståtts i tidningarna
att denna tanke skulle ha
framförts till försvarsministern. Det bär
diskuterats, men inte mera.

Det finns även många tecken som
tyder på att juristkommissionen har rätt
när den säger, att alla som prövade
ärendet 1962 med kännedom om de fakta,
som då förelåg, kände en stor osäkerhet
inför möjligheterna att på något
sätt ingripa.

Så har vi den parlamentariska samrådsnämnden.
Den nämnden blev underrättad
om detta ärende den 1 november
1961, den 28 februari 1962, den 8
juni 1962, den 24 oktober 1962 samt
den 7 och 15 mars 1963. Vid intet av
dessa tillfällen har det från någon borgerlig
representant väckts förslag om
att Wennerström borde skiljas från UDuppdraget.
Ingen kunde ju vid föredragningarna
1962 sväva i okunnighet om
att uppdraget inte hade den ofarliga karaktär
som man möjligen trodde år
1961.

Den 8 juni 1962 hade polisintendenten
Vinge, som då var ansvarig för spaningarna,
en särskilt utförlig föredragning
av alla fakta i målet. Det var just vid
denna tidpunkt då nu den samlade efterklokhetens
partier säger, att Wennerström
skulle ha skilts från UD-uppdraget.
Ingen av ledamöterna av nämnden
gav det rådet då.

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

Men i dag hyser oppositionen ingen
tveksamhet. Det var fel att inte skilja
Wennerström från tjänsten. Denna försummelse
av försvarsministern har bedömts
så allvarligt att man vidtar den
extraordinära åtgärden att rikta anmärkning
mot honom enligt § 107 regeringsformen
för att han icke iakttagit
rikets sannskyldiga nytta. Detta innebär
krav på att försvarsministern skall avskedas,
därför att han, ensam bland
dem som hade denna befattning med
ärendet, inte ansåg att Wennerström
skulle skiljas från tjänsten.

Låt oss ett ögonblick se hur läget var
vid den tidpunkten. De som är intresserade
kan läsa en sammanfattning härom
i yttrandet av konstitutionsutskottets
majoritet. Misstankarna mot Wennerström
hade visserligen skärpts, men
materialet var ändå av den arten att vid
marssammanträdet 1962 frågan uppstod
huruvida man kunde fortsätta telefonavlyssningen.
De allra flesta av de omständigheter,
som androgs mot Wennerström,
kunde ha en naturlig förklaring.
Juristkommissionen understryker, att
alla, som under 1962 hade att ta ställning
till fallet Wennerström, synes ha
varit ytterst ovissa i sin bedömning. Åtskilliga
lutade säkert åt den uppfattningen
att Wennerström var oskyldig —
jämför här Thulins yttrande till Walberg
så sent som i maj 1963, enligt vilket
yttrande det vid denna tidpunkt inte
skulle finnas någon grund för ingripandet
mot Wennerström.

Men det kanske fanns grund för ett
entledigande av honom? Skulle detta,
om han var oskyldig, ha inneburit en
korrekt behandling? Skulle det kunna
ske, som herr Strand frågade nyss, utan
att Wennerström fick reda på skälen?
Vore det inte i så fall nödvändigt att ge
honom ett annat uppdrag?

Här har vi återigen denna besvärliga
avvägningsfråga, där det å ena sidan
gäller att förhindra en fortsatt brottslig
verksamhet och å andra sidan få klarhet
om vari den brottsliga verksamheten
har bestått. Denna riskavvägning hade

försvarsministern att göra, precis som
överbefälhavaren i det nyss skildrade
samtalet. Man kan å ena sidan hårt driva
den preventiva uppgiften. Det finns
i förhörsprotokollet — jag vill gärna
medge det — en uppgift i efterhand om
att intendenten Hasselrot skulle ha framfört
som sin uppfattning att Wennerström
bort avskedas. Denna uppfattning
har inte framförts till försvarsministern
vid den tidpunkt, när den var aktuell,
utan har framkommit först nu.

Å andra sidan hade man att ta hänsyn
till angelägenheten av att uppdaga brottet.
Det kan vara ganska intressant att
ta del av vad kommissarie Danielsson
har att säga på denna punkt. Danielsson
anför att fallet Wennerström var ur
ren spaningssynpunkt ett mönsterexempel
på hur en uppgift skall lösas. Det
är Danielssons uppfattning, att om man
haft en hetsporre i låt oss säga försvarsministern
eller någon annan, som
sagt att »vi måste få ett slut på detta
och kalla Wennerström till förhör» och
denne därvid nekat, eller om Wennerström
hade blivit placerad på en obetydlig
befattning där han icke haft möjligheter
att skaffa de uppgifter han behövde,
då hade vi haft en dold spion.
Vi hade aldrig fått reda på den oerhörda
skada han åstadkommit. Vi hade
levat i den tron att allt var välbeställt.

Så långt denne man, genom vars hängivna
arbete det lyckats att avslöja en
spion, som säkert kan kallas en av de
farligaste i världen. Mot hans vittnesmål
bör kammaren ställa de anföranden,
som hållits här i dag.

Självfallet kan båda dessa uppfattningar
betraktas såsom rimliga. Det kan
inte ges någon generell regel för att avgöra
vem som har rätt. Det är fullt förklarligt
att den militära säkerhetstjänsten
i första hand driver tesen, att vi bör
gripa mannen för att få reda på vilka
militära skador han vållat. Det är fullt
naturligt att den som företräder en annan
del av säkerhetstjänsten, vilket
Hasselrot gjorde, kan ha en annan
uppfattning. .lag är inte kompetent att

Torsdagen den 28 maj 1901 fm.

Nr 29

Ang. statsråd

avgöra vem som här företräder den absolula
sanningen, ty den lär inte finnas.
Man får handla från fall till fall.

Men nu efteråt frågar vi: Var det rätt
att ta risken att följa Danielsson? Ja,
det vet vi nu, men det visste icke försvarsministern,
när han hade att fatta
sitt beslut. I efterhand har man kunnat
klarlägga arten och omfattningen av
Wennerströms spioneri; då har vi ett
fastare underlag för eu bedömning.

Det kanske kan vara tillåtet för mig
att bemöta eu uppgift som lämnats i
borgerlig press — inte från denna talarstol
— nämligen att det skulle vara
under UD-tiden, som Wennerström tillfogade
landet de allra farligaste skadorna.
Det kan då vara av visst intresse
att ta del av vad den militära tiomannakommittén
anfört. Enligt denna kommitté
utlämnade Wennerström under sin
tid på försvarets kommandoexpedition
23 försvarshandlingar av kvalificerat
hemlig natur. Under UD-tiden utlämnade
han en sådan handling, och denna
lyckades han genom rent bedrägeri få
låna under en halv timme av en biträdande
sekreterare i försvarsutredningen.
Denna hemliga handling, som har
givits en relativt stor spridning, bl. a.
till försvarsutredningens ledamöter och
till ledamöterna i statsutskottets första
avdelning, är alltså den enda kvalificerat
hemliga handling av militär art, som
Wennerström — beklagligtvis — kunnat
utlämna under sin UD-tid.

Det har här talats om att när Wennerström
tillträdde sitt uppdrag i UD,
så betraktade han sitt spioneri mot Sverige
som praktiskt taget avslutat. Han
såg verksamheten där som en övergångsperiod
i avvaktan på ett internationellt
uppdrag för den sovjetiska säkerhetstjänstens
räkning. De uppgifter han
fick sig förelagda från sina uppdragsgivare
under denna tid berörde i huvudsak
internationell politik och internationella
försvarsfrågor. Sverige var
mer perifert med i bilden.

Likväl fortsatte han sin mot landet
riktade brottsliga verksamhet även un -

ens befattning med NVenncrströmaffären
der denna till. Man kan emellertid konstatera
en kraftig nedgång i Wennerströms
spioneriverksamhet. Det finns
flera siffror som tyder på detta, men
jag skall inte trötta med dem, utan kan
återkomma om någon vill ha dem. Slutsatsen
bör stå klar: Det var betydligt
mera värt att ha kunnat avslöja Wennerström
och vidtaga motåtgärder för
att reparera skadorna, än att undgå de
skador Wennerström tillfogade landet
under UD-tiden. Nu, i efterhand, kan vi
säga, vad försvarsministern inte visste
när han fattade sitt beslut, att det var
riktigt att behålla Wennerström i tjänst,
tv därigenom har man kunnat begränsa
skadorna mot landet. Hade Wennerström
skilts från sin tjänst 1962, så
kanske vi nu inte hade haft någon Wennerströmaffär.
Wennerström hade varit
eu fri man och från internationell ort
kunnat fortsätta sitt spioneri. Skadorna
mot vårt försvar hade stått kvar, men
vi hade inte vetat om dem och inte kunnat
reparera dem.

Låt oss göra det tankeexperimentet
att Wennerström skilts från UD-uppdraget
1962, och att det några år senare
uppdagats, alt han varit storspion ända
fram till denna tid. Då hade vi inte
haft någon möjlighet att förhöra honom.
Det är inte svårt att föreställa sig de
våldsamma anklagelser för både slapphet
och slöhet, som då hade riktats mot
regeringen för att vi låtit denne förbrytare
glida oss ur händerna innan vi fått
honom fast. Hur många av regeringens
ledamöter hade då blivit föremål för anmärkning
enligt § 107 regeringsformen?

När oppositionen nu skall ge sitt omdöme
om hur Wennerströmaffären hade
bort skötas, då har den, kan man tycka,
trumf på hand. För regeringen gällde
det att fatta beslut på grundval av
ganska vaga och osäkra upplysningar
och ofta under stark tidspress. Det
fanns massor av viktiga frågor som då
krävde statsrådens uppmärksamhet; ett
av de viktigaste skedena i Wennerströmaffären
sammanföll med en tillspetsad
internationell situation, där de interna -

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

tionella kriserna avlöste varandra. Hösten
1961 hade vi Kongokrisen, Dag
Hammarskjölds bortgång, krisen i Förenta
Nationerna; EEC-debatten stod på
sin höjdpunkt; Finlandskrisen kom att
betraktas som det kanske mest kritiska
momentet i den nordiska efterkrigshistorien;
utrikesministern var intensivt
engagerad i nedrustningssträvandena.
Det var ting som tog nästan varje minut
av utrikesministerns och försvarsministerns
tid. Och under denna period hade
försvarsministern alltså att ta ställning
till den invecklade Wennerströmaffären.

Oppositionen har ingen av dessa svårigheter.
Korten ligger på bordet. Efterklokheten
kan blomma oförhindrat. Man
har god tid på sig, och det förefaller
som om oppositionen under hela det
senaste året egentligen inte sysslat med
någonting annat än med att fundera
över hur man skulle komma åt regeringen
i Wennerströmaffären.

Men vad har resultatet blivit av herrarnas
tankemödor? Jo, det krävs att
Wennerström skulle avskedats från utrikesdepartementet
1962. Resultatet blev
alltså, att man kommer till en i sak, ur
landets synpunkt, sämre lösning än vad
försvarsministern under oerhört mycket
sämre betingelser kom fram till.

Det är egentligen en fascinerande tanke:
Om oppositionen bär sig åt på det
sättet när den får vara efterklok, hur
skulle det då se ut om den finge ansvar ?

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Man skulle ha kunnat ta
hans excellens herr statsministerns fråga
nu i slutet på allvar om det inte varit
så, att även regeringens handlande
nu endast är idel efterklokhet. Här har
konstruerats vad som skulle ha hänt,
vad resultatet skulle ha blivit, vilka risker
man skulle ha tagit,i men det är ingenting
annat än efterklokhet. Ingen var
på det klara med det då, efter vad jag
kan förstå.

Och vi oppositionstalare har fått våra
betyg: våra framställningar var fulla
av misstag och misstolkningar, och del
var endast partitaktiska syften bakom
det hela.

Eftersom nu rikets statsminister fällt
det omdömet, får man väl ta det för gott,
och det skall väl betyda, att hans excellens’
anförande här är idel fakta och
riktiga uppgifter.

Det har betonats flera gånger av statsministern,
hur angeläget det var att hålla
spionen i tjänst, så att man kunde avslöja
honom. Och visst kunde det vara
så. Men vad kostade det att hålla honom
i tjänsten på UD för att äntligen en gång
kunna avslöja honom? När en regering
blir underrättad om att den i sin tjänst
har en säkerhetsrisk, gäller det väl för
den inte bara att försöka se till att vederbörande
blir fast, det är väl också
angeläget att ta hänsyn till vad det kostar
att låta honom gå fritt omkring i utrikesdepartementet.

Det har lämnats olika uppgifter om
detta. Får jag, herr talman, läsa några
siffror ur den handling som presenterats
parlamentariska nämnden på detta
område — jag förmodar den måste tillmätas
vitsord.

Under den tid Wennerström var i
UD lade han beslag på och sålde fyra
högkvalificerade hemliga handlingar
och 37 andra hemliga handlingar. Av
dessa har utlämnandet av de fyra högkvalificerade
hemliga handlingarna av
militären betecknats som innebärande
synnerligt men för riket och dess försvar.
Med dessa fyra är det i sammanlagt
20 fall som militären anser, att utlämnandet
av hemliga handlingar får
till följd synnerligt men för vårt försvar,
och i ytterligare 21 fall var utlämnandet
till men för försvaret. Det är
alltså totalt 41 viktiga handlingar, som
lämnats ut.

Då kan man med skäl ställa frågan:
Måste det kosta så mycket för att komma
till klarhet i om denne man var
spion eller inte? Hans excellens statsministern
har sorgfälligt gått förbi t. ex.

Nr 2!)

Torsdagen den 2

Ang. statsråd^

telefonkontrollhistorien. .lag vill fråga:
Utövar man utan några som helst skiil
telefonkontroll mot medborgare i samhället,
som det inle finns någon anledning
att misstänka enligt vad statspolisen
är angelägen att betona?

Statsministern bar åberopal herr
Larsson i Luttra såsom ledamot av den
nämnd statsministern hade till sitt förfogande.
Han citerade vad herr Larsson
i Luttra sagt, nämligen att man först
1963 kunde tala om att Wennerström
var en spion. Nå, än sedan då? Vem informerade
nämnden om sin uppfattning?
Jo. Ingen annan än nämndens föredragande
och ordförande, nämligen
statspolisintendenten — samme man
som samtidigt för regeringen underströk
att det inte fanns skäl för misstankar.
Skulle nämnden ha kommit fram till en
annan ståndpunkt? Uet är möjligt. Men
det kunde krävas att man kom fram till
den ståndpunkten på regeringsplanet,
där man hade helt andra utblickar och
andra möjligheter att sätta sig in i vad
som hände.

Får jag stanna ett ögonblick, herr talman,
vid telefonavlyssningen. Visserligen
har ordföranden i den domstol som
meddelat tillstånd till detta sagt, att det
när det gäller spioneri inte finns någon
anledning att särskilt inskränka rätten
att utöva telefonkontroll mot en enskild.
Men jag vill samtidigt säga att när vi behandlade
denna fråga i riksdagen —
jag tror att det var år 1952 — minns
jag fuller väl den debatt, som föregick
detta beslut, och med vilket allvar man
såg på förhållandet att samhället skulle
utöva telefonkontroll mot en person.
Detta betecknades som ett utomordentligt
ingrepp i den enskildes integritet.

Nu var det ingen på regeringssidan
som reagerade inför vetskapen om att
det fanns telefonkontroll. Jag fritar försvarsministern
i detta sammanhang, eftersom
han sade att han inte visste vad
en telefonkontroll över huvud taget innebar
— om man bör veta det eller inte
när man är statsråd, det lämnar jag
därhän.

■ns befattning med Wennerströmaffären

Statsministern riktar en allvarlig anklagelse
mot konstitutionsutskottet och
säger, att konstitutionsutskottet inte har
tagit hänsyn till alla omständigheter i
målet. Han säger att han vill ha en
granskning vid vilken hänsyn tas till
alla omständigheter.

Är hans excellens herr statsministern
medveten om att detta är underbetyg
åt konstitutionsutskottets granskning
däri inbegripet den socialdemokratiska
halvan i konstitutionsutskottet? Vore
det då inte angeläget för Ers excellens
att förse i varje fall den socialdemokratiska
halvan med de papper som behövs
för den fullständiga granskningen? Får
jag här ställa frågan: Är det alltid så att
man med en saklig granskning avser
att regeringen skall frikännas? Eller
vad ligger det i uttrycket »saklig granskning»? Till

sist vill jag bara anstränga herr
talmannens tålamod med att läsa vad
som står på sid. 105 i juristkommissionens
betänkande. Det heter där:
»Mångahanda synpunkter kan anläggas
på frågan om Wennerströms skiljande
från UD-uppdraget. Onekligen talade
åtskilligt för att Wennerström åtminstone
från våren 1962 avlägsnades från
UD.»

Jag har velat läsa upp detta därför
att det skiljer sig väsentligt från statsministerns
tolkning av samma sak.

Herr HEKNELIUS, (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern är mycket
irriterad i denna fråga — han var
det den första maj och är det i dag. Han
säger att argumenten från oppositionens
sida är ömkliga och häpnadsväckande
och att det vi har sagt är fyllt av missuppfattningar,
som man på varje punkt
skulle kunna bemöta, om tiden räcker
tin — en timme för honom har nu
kanske inte räckt till. Vi förstår att herr
Erlander är irriterad, det märks — men
skulle herr Erlander inte kunna hoppa
av från den lätta argumenteringen?

I fråga om avhoppare vill jag säga,

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.
Ang. statsrådens befattning med VVennerströmaffären

att det var ett alternativ av många andra
som jag nämnde och som många
gånger kommit till användning, men det
väsentliga är vad juristkommissionen
skriver på sid. 105 i betänkandet, där
man tar död på avslöjandeteorien. Det
heter där: »Motivet hade ock enligt
kommissionens mening föga bärkraft.
Utsikterna att få Wennerström avslöjad
kunde icke gärna bedömas särskilt optimistiskt.
Och även om ansträngningarna
därutinnan skulle krönas med
framgång — såsom ju till slut skedde
— kunde man likväl knappast räkna
med att genom uppgifter av Wennerström
få omfattningen av hans brottsliga
verksamhet klarlagd.»

Det är ett klart uttalande. Kommissionen
avfärdar helt enkelt det motivet.

Vidare var det fråga om herr Erlanders
erfarenhet. Den är mycket stor,
men om jag i dag inte tillmäter den
samma betydelse i diskussionen i denna
fråga, så är det självfallet därför att
herr Erlander i dag — och det gjorde
han inte 1962 — talar i egen sak såsom
föremål för en reservationsanmärkning
i konstitutionsutskottet.

När herr Erlander solidariserar sig
med försvarsminister Anderssons bedömande
1962 och säger, att det då aldrig
framförts till försvarsministern att Wennerström
borde avlägsnas ur UD, ber
jag återigen att få hänvisa till juristkommissionens
betänkande, där det står på
sid. 82, att både Ryhninger och Walberg
framhöll det motsägelsefulla i att en
person, som av rådhusrätten bedömts
skäligen misstänkt för spioneri, försatts
i eller kommit att utöva sådan förtroendeställning
som Wennerström. Vidare
sägs: »Diskussion förekom rörande
möjligheten att bryta Wennerströms
uppdrag i UD. Försvarsministern framhöll
därvid att det var svårare att i så
fall kompensera Wennerström för den
arvodesbefattning vid flygstaben, vartill
han varit självskriven ...».

På sid. 104 säger juristkommissionen,
och det är dess egen bedömning: »Det
bör i denna situation stått klart för dem

som följde ärendets utveckling, att placeringen
i UD icke var så lämplig som
man från början hade räknat med och
att någon annan lösning än att ha Wennerström
placerad i UD därför måste
övervägas.»

Herr Erlander kan inte rida på två
hästar och åberopa en sida av juristkommissionen,
när det passar honom,
och glömma de andra sidorna. Den diskussionsmetoden
är inte särskilt lyckad.

Så var det temat med ofelbarheten.
Ja, herr Erlander är verkligen fortfarande
ofelbar. Slog han inte nyss fast
från denna talarstol att regeringens metod
var den rätta, den enda rätta? Det
kallar jag ofelbarhetsprincip.

Sedan var det tal om vilka beslut regeringen
fattat. Regeringens handlande
i Wennerströmaffären har mest utmärkts
av underlåtenheter, icke av beslut.
Underlåtenheter är ju alltid den
lättaste tillflykten.

Så kommer jag till en litet allvarligare
sak, herr Erlander. Vi har de senaste
dagarna fått tusentals sidor från regeringen
av dokument i Wennerströmaffären.
Kanslihusets stencilapparater har
gått fortare de senaste dagarna än Wennerströms
fotografiapparat i Djursholm.
Detta material har kommit i går och i
förrgår. Tidigare var man noga med
sekretessen — utrikesdepartementet
vägrade t. o. m. att lämna ut den bekanta
instruktionen innan juristkommissionen
förmådde det till det. Varför har
materialet släppts nu?

Fick vi inte en liten tankeställare när
vi hörde herr Erlander rekommendera
läsning av överbefälhavarens vittnesmål
och herr Danielssons vittnesmål? Jag
skulle också kunna rekommendera vissa
vittnesmål, men jag har inte en timme
på mig i talarstolen. Släppte herr
Erlander sekretessen för att kunna citera
dessa uttalanden, som vi inte tidigare
har fått ta del av och som den parlamentariska
nämnden i dag inte har
tid och möjlighet att överblicka?

Det kan kanske hända att konstitutionsutskottet
får syssla med denna frå -

lorsdagen <k''ii 28 maj 1964 fm. Nr 29 57

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

ga också nästa år, eftersom det kan
ifrågasättas om regeringens beslut att
släppa alla dessa handlingar varit till
nytta för riket och dess förhållande till
främmande makt — särskilt om motivet
varit rent partipolitiskt.

.lag vill belysa detta sista med att säga,
att det allvarliga är att det är regeringen
som gör urvalet av vad som
släpps ut, inte någon opartisk instans.
Regeringen har också valt tiden, nämligen
i går och i förrgår. Varför kom in
te dessa handlingar oss till del för fjorton
dagar eller tre veckor sedan? Då
hade vi hunnit se på dem på ett annat
sätt.

Till sist vill jag bara säga, för att visa
hur lös herr Erlanders argumentation
är, att det inte alls är säkert att herr
Wennerström hade blivit fast om han
inte hade haft en städerska, som polisen
till sist engagerade. Hon var verkligen
värd de 25 000 kronor som hon fick i
belöning. Hon gjorde mer på några veckor
än polisen kunnat göra på lika
många år!

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Statsministern talade
länge och utförligt om de svårigheter
som uppstår i kampen mot spioneriet.
Det var inte bara några herrar som kände
igen skildringen — statsministern
blir inte kvitt kvinnorna i dag — även
jag har läst den.

Hans excellens har återgivit några
skildringar som visar att man arbetat
efter en viss metod, och han vill inte
tänka sig att metoden kan ha varit felaktig.
Men skulle man inte ha kunnat
tänka sig t. ex. att det varit bättre om
regeringen haft gemensamma överläggningar?
Visst var det en avvägningsfråga
— det har jag fullt klart för mig —
men man kan ju ha handlat felaktigt,
och juristkommissionen säger att Wennerström
med fördel kunde ha avkopplats
1902.

Om man nu säger att det var möjligt

att avslöja Wennerström då eller tidigare,
svaras det att man är efterklok.
Rå den punkten vill jag säga att .statsministern
sannerligen har gjort det liitl
för sig. Som redan har framhållits av
herr Hernelius citerar lian uttalanden
som först helt nyligen givits fria. .lag
har läst andra uttalanden i annan riktning,
men jag kan helt enkelt inte begagna
mig av dem, eftersom jag inte vet
om de är fria för offentligheten. Medan
jag i går satt och läste handlingarna
togs en del av dem ur min hand för att
granskas inom justitiedepartementet och
därefter släppas fria.

Är det rimligt att beskylla oss för efterklokhet,
då statsministern själv säger
att han i dag vet hur han skulle ha
handlat om han hade varit i försvarsministerns
kläder? Han skulle ha handlat
på precis samma sätt, säger han.

Hur kan statsministern påstå detta
utan att själv vara efterklok?

Slutligen vill jag fråga, om UD-uppdraget
då Wennerström erhöll det verkligen
betraktades som en fälla. Är inte
detta ett uttryck av efterklokhet?

Statsminister Erlander talade om sin
respekt för Konstitutionsutskottet. Jag
hoppas att det innebär att statsministern
vill ta avstånd från de ord som
statsrådet Andersson fällt och som jag
tidigare citerat. Jag undrar också om
statsministern är beredd att ta avstånd
från det flygblad »Slag under bältet»
varur en del tidigare har citerats här.
Det heter däri under rubriken SLAG
UNDER BÄLTET: »Omedelbart efter det
Stig Wennerström anhållits som misstänkt
för spioneri framträder representanter
för de borgerliga partierna med
anklagelser mot regeringen för försumlighet.
Oppositionen har, opåverkad av
de sakskäl, som framkommit under det
år som gått sedan Wennerström avslöjades
fortsatt sina grova anklagelser mot
enskilda regeringsledamöter. Syftet med
denna kampanj är att avleda uppmärksamheten
från den socialdemokratiska
regeringens framgångsrika politik, oppositionens
egna misslyckanden och de

Nr 2!)

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

borgerligas inbördes splittring. Ur stånd
att uppställa hållbara och livsdugliga
alternativ i den framstegspolitik —
ekonomiskt, socialt, kulturellt — som
socialdemokratin konsekvent representerat
i årtionden väljer oppositionen att
hellre utnyttja allmänhetens indignation
över en enskild mans landsförräderi
till eu kampanj mot regeringen
och socialdemokratin. Därvid skyr man
inte att inför den egna nationen och
utlandet överdriva de materiella och
militära skadornas omfattning. I sitt
blinda partinit och i syfte att söka störta
regeringen misskrediterar man det
svenska folket och försvaret inför hela
världen.»

Herr talman! Jag anser att detta bör
föras till protokollet. Jag har nu gjort
det, fastän jag har sett att det har berett
statsministern mycket stor glädje
att höra mig läsa upp detta flygblad.
Men jag har trots statsministerns skratt
ansett det angeläget att läsa upp det
för att ge rätt bild av konstitutionsutskottets
granskning och det arbete och
det ansvar som åligger oss.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern har här
upprepat uttalanden som gjorts även
tidigare om att oppositionen har haft
partipolitiska syften med sin aktion.
Detta ger mig anledning att säga några
ord om den saken.

Jag vill understryka att oppositionen
såvitt jag förstår icke behöver någon
ursäkt för sin sakliga ståndpunkt i denna
affär. Men det är inte för att säga
detta som jag nu gripit till orda, allra
helst som beskydlningarna om partipolitiska
syften inte har någon som helst
betydelse för den sakliga bedömningen
av hela denna fråga. De har här framförts
från regeringens sida tydligen för
att försöka avleda sakdebatten — det
är detta som ger anledning till detta debattinlägg.

Statsministern påstår att anklagelser
gjordes redan innan några papper kom -

mit på bordet och innan några uppgifter
varit kända. Redan från början var
dock vissa uppgifter kända. Det var
känt att statsministern inte visste om
något förrän gripandet skett. Det var
också känt att försvarsministern hade
haft reda på saken i åtskilliga år. Icke
förty gjordes inga angrepp från i varje
fall folkpartiledningens sida under en
mycket lång tid efter det att frågan
hade aktualiserats. Man begärde att korten
skulle läggas på bordet och att en
parlamentarisk kommission skulle få
verka med jämsides med juristkommissionen.
Det vägrade nu regeringen. Den
föredrog att själv utnämna en ämbetsman
nakommission som skulle utreda
regeringens eget ansvar. Först sedan
den utredningen var färdig skulle politikerna
få komma in.

Nu säger statsministern att oppositionen
»från första dagen» varit på jakt
efter regeringens skalp, anklagade regeringen
för slapphet och slöhet. Jag har
bläddrat igenom den klippärm som jag
har med uttalanden från folkpartiets
och herr Ohlins sida. Jag finner att
herr Ohlin vid första tillfälle då det
gjordes något uttalande, den 26/6, framhöll
följande: »Det är en ytterst beklaglig
händelse. Anmärkningsvärt är den
långa tid som den illegala verksamheten
pågått. Innan saken ytterligare klarlagts
kan jag endast säga att frågan om
regeringen visat tillräcklig vaksamhet
och omdöme måste bli föremål för en
noggrann prövning.» Såvitt jag förstår
kan ingen invändning göras mot detta
uttalande.

Först sedan ytterligare material på
olika sätt under den offentliga debatten
blev känt gick man vidare och sade,
att nu är det ännu viktigare att här
tillsättes en parlamentarisk delegation
snarast möjligt för att få klarlagt hur
det förhåller sig. Men ännu så sent som
den 28 augusti yttrade herr Ohlin i Dagens
eko: »Ännu ligger inte alla kort
pa bordet. Frågan om det definitiva politiska
ansvaret blir det tillfälle att återkomma
till längre fram.» Jag kan inte

Torsdagen den 28 maj 1904 fm.

Nr 29

51)

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffaren
heller forsta atl detta kan innebära nä- det lidande som det otvivelaktigt kan

innebära att lyssna till mig! 1 mitt förs -

got som är ärerörigt för regeringen.

Till sist säger statsministern att lian
bär haft det intrycket att oppositionen
inte har sysslat med någonting annat
det senaste året än hur man skulle komma
åt regeringen i Wenncrströmaffären.
När statsministern kan fälla ett sådant
yttrande måste det bero på att
hela denna affär har gått honom så på
nerverna att han alldeles har tappat
kontakten med riksdagens arbete under
året.

Hans excellens herr statsministern

ERLANDER:

Herr talman! Eu av de föregående
ärade talarna uppehöll sig mycket vid
att historien om telefonkontrollcn borde
ha stämt regeringen till eftertanke. Jag
hänvisar till vad juristkommissionen anför
på den punkten, nämligen att det
hade gjort varken till eller från med de
skäl som anförts för denna telefonkontroll.

En annan talare frågade om det inte
var någon regeringsledamot som reagerade
emot att telefonkontroll var införd
på så pass vaga grunder. Jo, det
var det. Justitieministern, som är närmast
ansvarig för rättsväsendet i landet,
uttryckte sin förvåning över att man på
så vaga grunder kunde ha telefonkontroll
inkopplad.

Jag vet inte — jag måste ha uttryckt
mig mycket illa i mitt första anförande
— men återigen tycks det som om man
skulle ha fått uppfattningen att jag var
så fruktansvärt irriterad. Det fanns
verkligen ingen anledning för mig att
vara irriterad — kanske har man återigen
som så många gånger förr låtit sig
förledas av min något bisarra röst. Jag
vill inte förneka att den möjligheten
finns; jag blir kanske själv ibland litet
förvånad när jag slår på radion och får
höra min röst! Men det har ingenting
med min sinnesstämmning att göra, och
jag tycker att herrarna så småningom
kunde ha vant sig vid och stå ut med

ta anförande fanns dock inte ett spår av
irritation — jag ville bara presentera
de principiella synpunkter man har atl
lägga på affären, och då kom jag fram
till de ståndpunkter jag redovisade.

Men när jag säger att jag måste ha
uttryckt mig illa, beror detta på att om
det över huvud taget var något jag försökte
klarlägga i mitt föregående inlägg
så var det att starka skäl talar för bägge
uppfattningarna när det gäller avskedandeteorien.
Det fanns 1962 mycket
starka skäl för avsked. Det är detta juristkommissionen
lalar om. Den uppfattningen
drevs exempelvis av Hasselrot.
Jag nämnde det och sade uttryckligen,
att visst fanns det starka skäl för
den linjen; då vägde önskemålet att avbryta
en eventuell farlig verksamhet
över. Men det fanns också starka skäl
för den andra linjen, nämligen att man
skulle låta det hela fortgå så länge att
spionen blev avslöjad — det var Danielssons
linje, som jag kallade den, och
försvarsministern anslöt sig alltså till
den linjen. Men starka skäl talade för
bägge linjerna, och ställningstagandet
innebar ett svårlöst avvägningsproblem.
Vid den tidpunkten kunde starka skäl
anföras till stöd för bägge linjerna. Detta
tillät jag mig att uttryckligen framhålla,
och det är vad kommissionen säger.

Däremot är det för mig nästan obegripligt
att man i dag kan påstå att Hasselrots
linje var den riktiga. Det är efterklokhet.
Men när jag har gjort alla dessa
reservationer och säger, att med det
material som förelåg våren 1962 kunde
man handla på det ena eller det andra
sättet — försvarsministern var medveten
om det, och utvecklingen har visat
att han hade rätt -— då måste jag fråga
herr Hernelius om han menar, inte det
som juristkommissionen säger, att man
på grundval av materialet 1962 kunde
ta olika ståndpunkter, utan om man
med kännedom om vad vi nu vet, kan ha
mer än en ståndpunkt? Det är fullkorn -

60 Nr 2!» Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Ang. statsrådens befattning med YVennerströmaffären

ligt häpnadsväckande — det betyder ju
att herr Hernelius på allvar menar, att
det hade varit bättre om spionen nu
varit fri, bättre om han som rysk medborgare
vistats i Ryssland och vi aldrig
hade fått reda på någonting. Juristkommissionens
yttrande gäller bedömningen
1962, och jag har precis samma mening
som kommissionen: då kunde man
ha olika meningar om vad som var rätt
och riktigt att göra. Försvarsministern
valde en linje som efteråt visat sig vara
riktig. Men menar herr Hernelius verkligen
på allvar, att om han då vetat vad
han vet i dag skulle han såsom försvarsminister
ha avskedat spionen 1962, med
alla de risker det hade inneburit? Det är
verkligen att gå mycket längre än jag
någonsin hade drömt om.

Men det intressanta i herr Hernelius’
anförande låg på ett annat plan — han
fann det högst besynnerligt att det
plötsligt blivit så mycket ljus i Wennerströmaffären
och att en sådan massa
material nu vräkts över oss. Det kan
hända, sade han, att vi blir tvungna att
granska detta ur KU:s synpunkt ■— antagligen
har regeringen gått för långt i
sin iver att publicera materialet.

Vi motser en sådan granskning med
största intresse! Blir det lottdragning i
utskottet nästa år på den punkten skall
det också bli spännande att vara med.

Men vad är det som har inträffat? Vi
kunde ju inte publicera material förrän
vi hade det; onekligen hade det ställt
sig litet besvärligt. Det är verkligen inte
orimligt att man skall ha materialet i
sin hand innan man kan publicera det.
Vad som hände var följande. På fredagen,
om jag inte minns fel, meddelade
justitieministern till mig att konstitutionsutskottets
borgerliga ledamöter hade
frågat vad man i debatten kunde använda
av protokollen. Vi funderade ett
ögonblick på det och sade oss: ja, men
det var väl ingen dum idé! Låt oss göra
vad vi kan för att tillföra debatten —
som varit så fattig på material — så
mycket material som möjligt. Men det
var alltså herrarna själva som begärde

detta. Vi satte till alla klutar, mobiliserade
all expertis vi hade för att hastigt
gå igenom vad som kunde publiceras,
och nu ligger materialet där. Vi
har ansträngt oss till det yttersta för
att fullfölja vår linje: så stor publicitet
som möjligt kring denna affär. I dag
passar inte detta oppositionen, det kan
jag begripa, men för den som vill ha
klarhet i affären måste väl ändå detta
tillvägagångssätt vara högst rimligt.

Men sedan, herr Hernelius: hur ligger
det till? Allt det material som nu publicerats
och åtskilligt mycket mer var
tillgängligt för en liten grupp av riksdagens
ledamöter, bland dem herr Hernelius.
Några få hade tillgång till allt
detta, och när man tänker efter skulle
det ju egentligen ha varit en föga snygg
situation att bara den parlamentariska
nämndens ledamöter i denna debatt
kunnat använda ett material som varit
hemligstämplat för övriga ledamöter.
Det är ett nytt privilegiesamhälle som
herr Hernelius pläderar för, och jag är
mycket glad över att vi bröt det mörkläggningsförsöket
tack vare initiativet
från I\U:s borgerliga ledamöter.

Vi har gjort ett försök att sprida ljus
över hela affären, och aldrig drömde
jag om att man skulle få uppleva att
Svenska Dagbladets redaktör skulle hota
med KU för att vi brutit sekretessen
omkring Wennerströmaffären! Det är
en verklig sensation, ett slags behållning
av dagens debatt.

Herr HERNELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är mycket glad över
att jag ger statsministern litet sensationsstoff
— det hör inte till mina dagliga
uppgifter.

Men jag vill säga att ingen i oppositionen
har något att erinra mot att man
släpper ut så mycket som kan släppas
ut med hänsyn till rikets sannskyldiga
nytta. På den punkten har vi inga invändningar.
Men vad vi opponerar oss
mot är att detta material kommer kammaren
till handa någon dag före de -

1 onsdagen den 28 maj 1964 fm. Nr 29 (>l

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

chargedebatten, och kommer i sådana
mängder att det inte finns någon möjlighet
för eu kammarens ledamot att
tränga igenom det. Vi var några ledamöter
i parlamentariska nämnden som
hade möjlighet att i förväg ta del av
detta material, men man kan inte tala
om att vi var privilegierade — möjligheten
gavs till lika många från oppositionen
som från regeringspartiet.

Så tycker jag nog att herr Erlander i
sin partipolitiska iver är litet oförsiktig
med hänsyn till främmande makt. Jag
fäste mig vid att herr Erlander två
gånger sade att överste Wennerström
var rysk medborgare. Det vet statsministern
ingenting om, och det vet heller
ingen annan här. Vad som föreligger är
en uppgift av Wennerström, att han en
gång för många år sedan ifyllt papper
som skulle kunna användas för erhållande
av ryskt medborgarskap, vilket
är en helt annan sak, herr statsminister.

Herr Erlanders fråga till mig var litet
svår att uppfatta. Den formulerades
olika vid ett par tillfällen eller också
hörde jag dåligt, men jag vill säga att
min bedömning är densamma som juristkommissionens
i dess betänkande.

Beträffande telefonkontrollen säger
statsministern att justitieministern hade
varit förvånad över att den kommit till
stånd. Jag vill därvidlag hänvisa till
vad herr Undén sade i sitt anförande,
nämligen att han inte visste om telefonkontrollen
beträffande Wennerström.
Så dåliga var kontakterna i den regering
som herr Erlander är ordförande för.

Beträffande irritationen, herr statsminister,
vill jag säga att jag är mycket
glad över att statsministern inte är irriterad.
Det var inte rösten som kom
mig att få den uppfattningen — den är
vi vana vid och förtrogna med — utan
det var innehållet i anförandet.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Om det är någon som
har anledning att vara irriterad över

innehållet i vad jag sade, så är det väl
inte jag utan herr Hernelius.

Jag vill fästa herr Hernelius uppmärksamhet
på att hela hans resonemang
i mörkläggningsfrågan bygger på
orimligheten att vi skulle ha haft detla
material en längre tid. Konstitutionsutskottet
samt parlamentariska nämndens
medlemmar har haft materialet. Vi
fick i förra veckan en påstötning; man
frågade vad som fick användas i debatten.
Vi tänker igenom saken ocli säger
oss, att det inte vore så dumt att få
det klarlagt.

Vi har inte kunnat handla snabbare.
Jag kan försäkra att justitieministern
har varit bunden vid denna uppgift i
långt större utsträckning än vad som
kan begäras av en enskild man för alt
hinna granska materialet ur de synpunkter
som herr Hernelius här anfört.
Vi vet att det är allvarliga ting att släppa
loss hela detta material av hänsyn
till rikets säkerhet och av hänsyn till
främmande makt o. d. Jag tror att den
granskning som justitieministern har
gjort har klarat upp alla dessa besvärliga
ting.

Vi har nu, när vi haft litet bättre tid
på oss att gå igenom dessa saker, icke
funnit någonting som ur dessa synpunkter
varit olämpligt. Arbetet forcerades
till det yttersta för att hävda offentlighetsprincipen,
och jag har inte kunnat
drömma om att i denna kammare av
en representant för högerpartiet få uppbära
klander för att vi gjort vårt yttersta
för att till denna debatt ha allt material
tillgängligt. Den 29 juni sade jag: Full
upplysning i hela affären! Också i dag
säger jag: Full upplysning! Vi har inte
ändrat oss på den punkten. Förut har
oppositionen sagt, att den har pressat
regeringen till att införa offentlighetsprincipen.
Nu får vi den uppfattningen,
att oppositionen pressar oss i den andra
riktningen. Det iir ju en verklig sensation
!

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

62 Nr 29
Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Herr Erlander, jag och
några andra av kammarens ledamöter
har ett litet mellanhavande, som nu är
sex år gammalt och som har ett visst
samband med dagens debatt. Jag skall
strax beröra den saken.

.lag tänker inte ta upp alla de olika
aspekter som har kunnat läggas på Wennerströmaffären,
utan jag skall begränsa
mig till två saker; för det första de
författningsmässiga synpunkter som
kan läggas på frågan om statsrådens
ansvar, och för det andra det konkreta
ansvar som mot bakgrunden härav faller
på statsråden, främst försvarsministern.
Jag avser således inte att diskutera
de juridiska möjligheterna att på ett
tidigare stadium än som skedde försöka
anhålla Wennerström. Jag vill markera
detta.

Jag skall bara med ett par ord antyda
något om hur jag uppfattar statsrådens
ansvar ur principiell synpunkt.

Inför riksdagen är det ju statsråden
som har ansvar. Detta är ett påpekande
som förefaller självklart men som det
är nödvändigt att stryka under i dagens
situation. Inga myndigheter, inga tjänstemän
kan ställas till ansvar inför Sveriges
riksdag. Det är statsråden som här
har att bära sitt politiska ansvar, sitt
ansvar för vad man gjort och vad man
underlåtit att göra. Detta finns angivet
i vår grundlag. Detta innebär att statsråden
å sin sida inte kan hänvisa till
eller skylla eventuella fel och misstag
som de begått på myndigheter eller
tjänstemän. Statsråden har vidare ansvaret
för att de söker bli informerade
i all den utsträckning som är möjlig. I
detta sammanhang skulle jag ha velat
säga ett ord till herr Erlander, om han
hade haft intresse att stanna kvar i
kammaren hade det varit bra.

Herr Erlander har inför juristkommissionen
sagt att han beklagar att han
inte förstod att det var något märkligt
när justitieministern ville informera honom
i Wennerströmaffären. Jag har
liist protokollet. En minut efter det han

sagt detta säger han, som svar på ordförandens
fråga i kommissionen, varför
han inte tog upp saken igen, att han ju
inte kunde ta initiativet till en ny föredragning
— underförstått, därför att
han inte förstod hur väsentligt det var.
Detta kan möjligen anföras som ett försvar
från herr Erlanders sida, men särskilt
starkt är det inte.

I detta sammanhang kommer upp en
sak som jag själv varit med om att föreslå
redan år 1958, då från författningsutredningens
sida enhälligt förklarades
att det är nödvändigt att statsministern
har tjänstemän, som kan biträda
honom bl. a. när det gäller samordningen
av regeringens arbete.

Jag skall inte gå in på detta ytterligare.
Jag konstaterar bara att det dröjde
fem år innan herr Erlander över
huvud taget intresserade sig för denna
fråga. Hade han gjort det tidigare, hade
det kanske varit lättare för honom. Han
hade kanske i dag inte behövt säga att
han ingenting visste.

Statsråden skall ta råd av myndigheter
och underlydande tjänstemän. De
måste uppfattas som i vissa sammanhang
skyldiga att efterhöra råd, men
de är aldrig skyldiga att följa ett råd.
Statsråden har att på eget ansvar ta
slutlig ståndpunkt. Om därför en tjänsteman
har givit ett statsråd ett råd av
visst slag, är det ju på statsrådet som
ansvaret faller, herr Undén, om han
följer rådet eller ej. Anser han att rådet
är felaktigt, är han skyldig att säga att
han inte kan följa det råd han har fått.
Ett statsråd har nämligen det övergripande
ansvaret för hela sitt ämbetsområde.
Därför kan för ett statsråd ibland
andra bedömanden och överväganden
bli nödvändiga än vad en myndighet eller
tjänsteman inom sitt mer begränsade
område har anledning till. Det är
här statsministerns ansvar för samordningen
av regeringen kommer in, och
detta ansvar är betydande.

Riksdagen har i dag just alt granska
det övergripande ansvaret, ansvaret
över hela det område som en del de -

Torsdagen den 28 maj 19(54 fin.

Nr 29

f>3

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

partementschefer liar. Om vi tar den
konkreta situationen, är det givetvis säkerhetspolisens
uppgift att söka so till
att spioner avslöjas. Det är det polisen
iir till för. Det är vår militära lednings
uppgift att skapa bästa möjliga förutsättningar
för vårt försvar, att miljarderna
som går till försvaret används
väl. En försvarsminister liar detta senare
ansvar, men samtidigt har han ett
vidare ansvar. .lag skall strax återkomma
till detta.

Innan man för diskussionen om riskerna
för vårt land längre, är det nödvändigt
att säga några ord om vårt
lands ställning när det gäller utrikespolitik
och försvar. Vi är ett litet land
med enbart fredliga avsikter, och vi
för en neutralitetspolitik. Att föra en
sådan politik är omöjligt om vi inte har
militära resurser, som verkligen kan
inge respekt för den politik som vi
deklarerar. Just nu är världsläget, åtminstone
i den mån det berör oss, relativt
lugnt, även om det finns oroshärdar
såsom borta i Sydostasien. Men jämför
vi förhållandena nu med dem som
rådde under den tidigare delen av 1960-talet, förefaller det ändå som om vi nu
levde i en avspänningsperiod. Däremot
hade vi under hösten 1961 den farligaste
Berlinkrisen och bara ett år senare
Kubakrisen, då vi alla andades
tungt och kände att nu kunde det förskräckliga
hända. Världsbranden kunde
sättas i gång, och vi kunde bli indragna.

Vi vet aldrig när någonting nytt av
samma oroväckande slag kan hända.
Risker finns för att en brand nere i
Afrika kan sprida sig åt norr. Cypern
utgör en allvarlig oroshärd, och förhållandena
i Tyskland kan åter ge anledning
till högspänning. Vi hoppas givetvis
alla att så inte skall bli fallet, men
vårt försvar bygger på den eventualiteten
att olyckan kan inträffa och kriget
kan komma.

Talet om att vårt försvar nu är skadat
får gärna något allmänt och abstrakt
över sig. Vad det i själva verket

rör sig om är ju tiotusentals, kanske
hundratusentals människoliv, som vi
har riskerat att låta gå förlorade på
grund av spionens åtgärder. Stadsfiskal
Ryhninger uttrycker detta sä här, vilket
har citerats tidigare i kammaren:
»Detta otroligt nesliga brott har äventyrat
alla svenska medborgares liv.»

Jag övergår nu till att behandla försvarsministerns
ansvar mot bakgrunden
av vår författning och mot bakgrunden
av vår utrikes- och försvarspolitik.
En försvarsminister har givetvis
till uppgift att se till att anslagen
till försvaret används på rätt sätt, men
han har också ett ansvar när han får
reda på att misstankar finnes att väsentliga
delar av vårt försvar eventuellt håller
på att lämnas ut till främmande
makt. Försvarsministern skall då noga
överväga de risker som kan vara förenade
därmed. Han har ansvaret att i
varje särskild situation noga överväga
om den som är misstänkt har stora
möjligheter att utlämna väsentliga uppgifter
om vårt försvar samt om den
misstänkte har möjligheter att på vissa
avsnitt kanske till och med omintetgöra
vår försvarsförmåga. Försvarsministern
måste göra detta även om osäkerhet råder
om den misstänkte verkligen på
goda grunder kan anses vara skyldig i
lagens mening. Jag diskuterar alltså inte
de juridiska aspekterna utan riskerna
för vårt lands försvar.

I ett interpellationssvar i höstas erkände
även regeringen att detta är en
av huvudpunkterna i den diskussion vi
nu har att föra. Jag vill betona att denna
bedömning av riskerna för vårt lands
försvar i vissa fall kan göras utan att
man samtidigt behöver bedöma om
vederbörande kunde anhållas vid det
ena eller andra tillfället och utan att
den enskildes rättssäkerhet trädes för
när. Ja, man skulle kunna ställa frågan:
Är det rimligt att ta vilka risker
som helst beträffande vårt försvar med
motiveringen att åtgärder för att minska
dessa risker skulle kunna leda till
att den misstänkte i något fall skulle

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

kunna känna sig iakttagen? Mitt svar
på den frågan är nej. Tyvärr måste
man säga att försvarsminister Andersson
i regel har svarat ja. Jag skall belysa
detta påstående genom att analysera
en del av händelseförloppet i Wennerströmaffären.
Jag skall göra det mycket
kortfattat.

Försvarsministern förklarade i höstas
inför riksdagen att läget beträffande
Wennerström våren 1961 var det att
man hade en »ytterst vag osäkerhet»
om honom. Så föll hans ord. Detta får
väl uppfattas som den minsta tänkbara
graden av osäkerhet. Hur skall annars
den graden kunna beskrivas? Detta var
givetvis eu fullständigt felaktig bekrivning,
vilket framgår bl. a. av den s. k.
telefonkontrollpromemorian, vars innehåll
redovisades för försvarsministern
redan i januari 1960, alltså ett år innan
försvarsministern betecknade Wennerström
som en ytterst vag osäkerhet. Det
råder någon oklarhet om, även efter läsandet
av kommissionens rapport, huruvida
herr Andersson fick reda på
kontrollen då. Av polisintendent Hasselrots
beskrivning att döma utmynnade
promemorian i att Wennerström
måste anses skäligen misstänkt för spioneri,
alternativt olovlig underrättelseverksamhet
för sovjetrysk räkning.
Statspolisintendent Thulin föreslog redan
i slutet på 1950-talet att Wennerström
skulle förflyttas. Det var då Wennerström
satt i herr Anderssons departement
på kommandoexpeditionen. Försvarsministern
har också inför juristkommissionen
sagt att om karlen var så
misstänkt 1957, som polisen då visste,
skulle han aldrig ha fått tjänsten på
kommandoexpeditionen, men herr Andersson
visste inte detta. Hur går det
ihop med herr Anderssons yttrande inför
riksdagen att det rådde en ytterst
vag osäkerhet våren 1961? Det går inte
ihop alls.

Vad inträffade då efter denna tidpunkt
och fram till den tid då UDtjänsten
blev aktuell? Jag skall bara
nämna några händelser rent rubrik -

mässigt, sedda ur synpunkten av riskmomentet.

Händelse nr 1: I februari 1960 ställde
Wennerström eu mycket egendomlig
fråga till en kollega huruvida sovjetryska
ambassadtjänstemän bevakades.

Händelse nr 2: Statspolisen fick i
februari veta att Wennerström uppehöll
kontakter med en egenartad utlänning
vid namn Giinther Prey.

I augusti erfor statspolisen att Wennerström
sedan några år hade besökt
försvarsstabens utrikesavdelning och
där tagit del av erfarenheter särskilt
angående amerikansk flygbasering.

På hösten reste Wennerström till Leningrad
och Moskva. Resan till Ryssland
hade statspolisen fått kännedom
om i förväg. Wennerström hade nämligen
ringt upp den sovjetiske militärattachén,
en general, och bett denne att
infinna sig på Wennerströms expedition.
Detta lydde generalen, vilket uppfattades
som egendomligt.

Wennerström sökte så i mars 1961 arvodestjänsten
vid flygstaben, vilket som
vi alla vet väckte uppmärksamhet.

På våren 1961 utredde man Wennerströms
ekonomi och fann att han levde
över sina tillgångar.

Dessa sju händelser inträffade efter
januari 1960, då man förklarade att
Wennerström måste skäligen anses
misstänkt. Detta var alltså läget inför
hans eventuella tjänst i utrikesdepartementet.
Det är uppenbart att försvarsministern
måste ha försökt vilseleda
riksdagen, när han förklarade att Wennerström
vid detta tillfälle endast var
en »ytterst vag osäkerhet». Visste han
då inte vid den tidpunkten vad han talade
om? Hade han glömt allting? Det
kan jag inte tänka mig.

Jag skall nu försöka diskutera några
av de tillfällen då försvarsministern
borde ha haft särskild anledning att ta
upp riskfrågan. Med anledning av vad
herr Erlander yttrade i den här frågan
vill jag säga, att man inte på varje enskild
punkt kan säga att man här direkt
kan peka på att försvarsministern bor -

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Nr 29

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

de ha handlat pa ett alldeles särskilt
sätt. Det är kedjan av händelser som
är allvarlig. Den här bedömningen behöver
alltså inte nödvändigtvis sammankopplas
med en slutlig uppfattning
om den rättsliga grunden för ett anhållande
av Wennerström, ty det är något
annat.

Den åttonde händelsen sedan januari

1960 inträffade den 12 september. Då
fick Wennerström två hemliga handlingar
från flygstabens planeringsavdelning.
Enligt stadsfiskal Ryhningers uttalande
i förhöret inför juristkommissionen
verkade det som om det var då
Wennerström fick upplysning om flygplansprojektet
»Viggen», ett mångmiljardprojekt
som skall användas långt
in på 1970-talet.

Sedan hände, som vi alla vet, tre
märkliga ting. Dessa fick försvarsministern
reda på, möjligen med undantag
av Wennerströms sammanträffande
med en ryss. Herr Andersson erkände
att det som uppdagades i september

1961 blev en chock för honom. Han
konstaterade att de hemliga handlingar
som Wennerström fått på flygstaben
angående Viggen ingenting hade att göra
med Wennerströms uppdrag i utrikesdepartementet.

Jag håller med herr Erlander om att
man måste se en del av dessa saker mot
bakgrunden av den utrikespolitiska situationen.
Herr Erlander räknade upp
en hel del saker som hände hösten 1961.
Jag kan tillägga en sak. När herr Andersson
som försvarsminister tog risken
att inte göra något, hade vi också den
svåra Berlinkrisen. Kommunisterna hade
börjat bygga Berlinmuren i augusti.
Ivennedy ansåg det nödvändigt att skicka
Lyndon Johnson till Västberlin, och
general Clay, uppbyggaren av den forna
luftbron till Berlin, skickades också
med. Det rådde utrikespolitisk högspänning
med betydande risker för krig.
Det var då försvarsministern bidrog till
att låta Wennerström arbeta vidare i
UD utan att se till att det ordnades någon
övervakning inom departementet.

5 Första kammarens protokoll 196b. Nr 29

Nu tog alltså försvarsministern den
första stora risken under den tid Wennerström
arbetade för UD. Tänk om
Wennerström var spion, vad kunde han
då ställa till för olyckor för Sveriges
försvar? Den frågan hade försvarsministern
konstitutionellt grundad anledning
att ställa sig. Han visste ju om
hemliga uppgifter som Wennerström
hade kommit över.

Men händelsekedjan fortsatte. Händelse
nr 12: Redan den 10 oktober uppsökte
Wennerström försvarsministern
och föreslog att en generalorder skulle
utfärdas, så att han skulle få tillgång till
material som fanns på försvarets forskningsanstalt,
något av det mest hemliga
vi har.

Då tog verkligen försvarsministern
mod till sig och hade ett samtal med
dåvarande utrikesminister Undén. Vid
samtalet konstaterades att Wennerström
inte haft någon anledning att få tag på
de hemliga uppgifterna. Men, som parlamentariska
nämnden konstaterar, beträffande
säkerhetsanordningarna och
övervakning inom UD förekom inte
några överläggningar mellan de två
statsråden. I klartext betyder detta att
varken herr Undén eller herr Andersson
gjorde något för att övervaka Wennerström
inom UD, t. ex. genom att
koppla in UD:s säkerhetschef.

Försvarsministerns risktagande fortsatte.

Den 31 oktober fick han reda på att
Wennerström redan på sommaren varit
intresserad av försvarets kommandoexpeditions
evakueringsplaner i händelse
av krig, att Wennerström gjort förfrågan
hos teletekniska laboratoriet om
robotsystem, att man hade misstankar
att Wennerström hade lyssnat på ett viktigt
samtal som generaldirektör Fehrm
i försvarets forskningsanstalt haft med
en person.

Nu är vi uppe i femton händelser efter
januari 1960. Vid en föredragning
erkände försvarsministern att Wennerströms
intresse för robotar kunde ha
sin förklaring i uppdraget att han skul -

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.
Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

le vara försvarsministerns föredragande
om robotvapen. Försvarsministern
tillfrågades om Wennerströms intresse
för Viggen också kunde förklaras med
detta. Herr Andersson gjorde en gest,
vilken av polisintendenten Ilasselrot
uppfattades som att man inte kunde utesluta
detta. Detta är egentligen, herr talman,
ett ganska fantastiskt avsnitt ur
juristkommissionens redogörelse för sina
förhör. Försvarsministern erkänner
att Wennerström kunde anses påstå sig
ha ett legitimt intresse att fråga efter
hemliga upplysningar om robotsystem,
och inte bara detta utan också projektet
Viggen på grund av att Wennerström
hade uppdrag att vara föredragande för
försvarsministern i robotfrågor. Det hade
visserligen inte varit någon föredragning
på en avsevärd tid, men det hör
ju inte till saken om Wennerström ändå
kunde säga att han hade uppdraget.

Det än mer otroliga är att uppdraget
i detta läge inte återkallades. Eftersom
Wennerström då flyttats från försvarets
kommandoexpedition, hade det varit
den naturligaste sak i världen att i samma
informella vändningar som han fått
uppdraget säga honom: Nu behöver ni
inte syssla med detta längre. Samtidigt
kunde man meddelat detta till andra,
vilket varit det väsentliga. Men det skedde
inte. Detta ökade möjligheterna för
Wennerström att gå omkring och åberopa
uppdraget. Med detta skedde återigen
ett risktagande.

Men händelserna fortsatte. Vi är nu
uppe i 16 händelser sedan januari 1960.
Nu kommer händelserna nummer 17—
22. I november reste Wennerström till
Helsingfors. Resan ansågs svårförklarlig.
I december utvisade telefonkontrollen
att Wennerström hade kontakt med
försvarets bok- och blankettförråd för
att få ut handlingar.

I januari 1962 begär Wennerström hos
överbefälhavaren informationer angående
Sveriges krigsplanläggning. Som
väl är fick han nej av överbefälhavaren,
och försvarsministern underrättades. 1
februari 1962 hände ytterligare ett par

saker som jag inte skall gå in på. I mars
begär säkerhetspolisintendenten Thulin
med anledning av det inträffade hjälp
av försvarsministern för att få klarlagt
bur det i själva verket förhöll sig med
detta uppdrag i UD. Bakom denna begäran
låg en oro hos polisen för vad
Wennerström hade för sig, och oron var
verkligen berättigad. Försvarsministern
tog då ett samtal med herr Undén som
sade att Wennerström inte hade fått något
uttryckligt uppdrag att kontakta
ryssarna, vilket var en av orosanledningarna,
men att saken hade varit på
tal och att Wennerström kanske kunnat
få den uppfattningen att han fått ett sådant
uppdrag.

Man tycker att de två statsråden när
de diskuterade dessa ting själva måste
ha sagt sig: »Här finns något fel. Wennerström
kan inte få åberopa för det
första ett uppdrag beträffande robotvapen
och för det andra ett uppdrag av
utrikesministern som han i själva verket
inte fått men möjligen missuppfattat.
Det gäller att sätta stopp för dessa
missförstånd», borde man ha sagt sig.
Men man tog nya risker, eller tänkte
man inte på riskerna? Jo, det gjorde
man naturligtvis. Detta var tredje gången
som försvarsministern tog en stor
risk. Han lät sig nöja med att missförstånden
kvarstod. Egendomligheterna
fortsatte.

I mars fick man reda på att Wennerström
hos överste Wagner i flygstaben
försökt läsa två kvalificerat hemliga
handlingar. Han fick ej ta dem med sig
men fick läsa dem på platsen. Dagen
efteråt ger han lunch för den ryske försvarsattachén,
vilket meddelas försvarsministern
dagen därpå.

\ tterligare några dagar senare kommer
en ny begäran från Wennerström
att få se samma handlingar. Detta var
händelserna 22, 23 och 24.

Vid en föredragning inför försvarsministern
och inrikesministern, som nu
för första och enda gången kommer i
kontakt med detta ärende, lämnas eu
redogörelse för läget, och försvarsmi -

Torsdagen (len 28 maj 1904 fm.

Nr 29

Ang. statsråd

nistern får åhöra hur riksåklagaren ocli
stadsfiskal Ryhninger framhöll »det
motsägelsefulla i att eu person som av
rådhusrätten bedömts skäligen misstänkt
för spioneri försatts i eller kommit
att utöva sådan förtroendeställning
som Wennerström». Med andra ord:
Hur kunde han placeras i utrikesdepartementet
och hur kunde han få vara
kvar? Det mest intressanta med detta
yttrande är att stadsfiskal Ryhninger
inför juristkommissionen sagt att denna
kritik åtminstone till en viss del innebar
alt han också ansåg att det var fel
all Wennerström hade fått sitta på försvarets
kommandoexpedition. Det är eu
sak som inte uppmärksammats. Tydligen
hade Thulin också velat flytta på
Wennerström från kommandoexpeditionen.
Hur kunde lian få sitta kvar?

Frågan om Wennerström skulle sitta
kvar i utrikesdepartementet diskuterade
man verkligen. Försvarsministern
har inför juristkommissionen sagt att
det nog hade gått att skilja Wennerström
från UD-tjänsten men att det var
svårare att i så fall kompensera honom
för den arvodesbefattning i flygstaben
som han ansetts självskriven till.

Man läser denna redogörelse från juristkommissionen
flera gånger. Man tror
ju inte att en försvarsminister som ett
argument mot att förhindra ytterligare
spioneri säger att det är så svårt att
hitta en annan tjänst i. stället. Självfallet
hade detta gått om det verkligen hade
funnits en vilja att se till att landet inte
drabbades av olyckor. I den enorma apparat
som svensk statsförvaltning är
måste det inte vara omöjligt att hitta
ett annat uppdrag, om man har klart för
sig vilka risker som kan föreligga om vederbörande
är spion. Här tog försvarsministern
för fjärde gången en stor risk
med Sveriges försvar och allas vår
trygghet som insats.

Det dröjde sedan bara några månader
innan försvarsministern fick ny anledning
att ställa sig inför frågan om sitt
övergripande ansvar. Den 27 juni utfärdade
nämligen försvarsministern en

ens befattning med Wennerströmaffären
generalorder som skulle minska Wennerströms
tillgång till handlingar, och
det var ju ändå en åtgärd. Man tycker
att niir försvarsministern utfärdade
denna order som gällde en person som
var starkt misstänkt för .spioneri, skulle
han åtminstone ha läst den bakom
ordern liggande instruktionen för Wennerström.
Det gjorde han inte. Han bagatelliserade
denna sak. Men denna generalorder
gav ytterligare prestige åt
Wennerström, och herr Strand riktar i
detta sammanhang en aning till kritik
mot försvarsministern för att han inte
kontrollerade vart ordern skickades, ty
det gjorde inte försvarsministern. Det
risktagandet var femte gången då han
lät tillfället att göra en ordentlig insats
för att minska riskerna gå sig ur
händerna. Åtgärden med generalordern
blir bara en halvinesyr.

I juli 1962 visade en undersökning av
Wennerströms ekonomi att denne hade
levt över sina inkomster betydligt. Det
är ofta ett tecken på att det kan finnas
olagliga inkomstkällor, och i detta fall
borde det verkligen ha sagt någonting.
Jag skall inte gå in på det.

Den 12 september upptäcktes det att
han hade skaffat sig en mystisk specialradio.

Den 13 oktober avslöjade telefonkontrollen
att Wennerström ville komma
till en byrå i utrikesdepartementet och
se på handlingar. Han hade upprepade
gånger på annat håll begärt att få se
på hemliga handlingar som han inte
hade någon anledning att syssla med.
Vad ville han nu? Det kunde man fråga
sig.

Jag ber kammarens ledamöter observera
att när säkerhetspolisen med anledning
av det senast inträffade begärde
ny föredragning för försvarsministern
i mitten av oktober upplevde vl
samtidigt den allvarligaste kris vi haft
på åtskilliga år i internationellt sammanhang,
Kubakrisen. USA hade upptäckt
att Ryssland byggde baser på
Kuba. Kennedy ordnade en flottblockad,
vilket Sovjet kallade piratdåd. Vi

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

visste verkligen då här i vårt land att
minuter kunde avgöra om det skulle bil
ett krig, en världsbrand.

Det är i den situationen som försvarsministern
hade att överväga vilka risker
han kunde ta med Sveriges försvar.

.lag upprepar att enstaka punkter i
den kedja som jag räknat upp inte var
och en för sig gett anledning till ingripande
med åtgärder för att minska riskerna.
Men någon gång måste ju graden
av misstanke ha stegrats så att
denna fråga blev så brännande aktuell
att man gjorde någonting. Men för sjätte
gången tog försvarsministern en risk.

Den 6 december bär man stort uppbåd
av representanter för .säkerhetspolis
och åklagarväsende, och då är även
utrikesminister Nilsson med. Det intressanta
är att denne tagit med sig sin
kabinettssekreterare Belfrage, trots att
säkerhetspolisen tidigare envist anhållit
att ingen mer inom UD skulle informeras.
Att förre utrikesministern Undén
inte informerat någon som skulle kunna
hålla ett öga på Wennerström har i
debatterna anförts som en stor merit.
Som jag har påpekat inledningsvis är
det statsrådet som har det övervägande
ansvaret för sitt ämbetsområde. Det är
statsrådet som måste ta på sitt ansvar
om det är riktigt eller oriktigt att följa
råd som han får från underlydande
tjänstemän.

Jag fortsätter. I februari 1963 kom
Wennerström över rapporter från inspektören
för rikets befästningar. Det
var telefonkontrollen som avslöjade detta,
och det väckte givetvis stor oro.

1 april kom Wennerström tillbaka och
gjorde elt nytt försök att få fram samma
material. Det klarlades vidare att
Wennerström under de första månaderna
av 1963 gjort en rad försök att få
reda på hemliga uppgifter.

I mars visade Wennerström ett egendomligt
uppträdande i samband med
ett föredrag på försvarshögskolan om
underrättelseverksamhet och säkerhetstjänst.

Det klarlades också att Wennerström

under år 1962 och 1963 gjort en rad
försök att få material från försvarets
bok- och blankettförråd. Detta framgick
av en utredning i maj 1963. Så är vi då
uppe i händelse nr 35, efter det att försvarsministern
i januari 1960 fått besked
om att Wennerström ansågs skäligen
misstänkt för spioneri.

De 35 händelser jag räknat upp skulle
kunna kompletteras med flera, men
jag har valt ut dem för att konstatera
att det var en ström av händelser som
ger anledning ställa frågan: Skulle inte
försvarsministern ha tagit ställning på
ett annat sätt, skulle han inte ha bedömt
riskerna för Sveriges försvar på
ett annat sätt med tanke på riskerna om
Wennerström var spion. Jag betonar att
jag tar inte upp frågan om det juridiska
ansvaret, utan riskerna för Sveriges
försvar, som försvarsministern enligt
vår författning har skyldighet att bedöma.
När man minst 35 gånger får
reda på egendomliga bitar i detta pussel,
måste man konstatera att bilden av
Wennerström är verkligt oroväckande.
Men varje gång bestämde sig försvarsministern
för att riskerna för landets
försvar vägde lättare än riskerna att
inte få klarhet i vad Wennerström hade
för sig. Man var så fascinerad av att få
fast boven att man glömde bort att försöka
förhindra brottet.

Enstaka felbedömningar kan man
göra när det gäller enskilda händelser,
det ger jag herr Erlander rätt i, men
fråga är om det inte någon gång under
utvecklingen med de 35 fallen ändå
hade varit riktigare att säga: Nu får vi
inte längre ta risken att Sveriges försvar
utlämnas med de faror som detta innebär
för Sveriges folk.

Socialdemokraterna i konstitutionsutskottet
har inte funnit något enda fel
hos försvarsministern, ingenting att kritisera.
Den enda förklaringen till detta
måste väl vara att statsministern, som i
fjol solidariserade sig med försvarsministern,
gett besked om att ingen verklig
fläck skulle få sättas på försvarsministern,
ty det skulle innebära en fläck

Nr 29

(in

Torsdagen den 28 maj 19111 fm.

AnK. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

också på herr Erlander. Han har inte
sagt det på det sättet, men han måste ha
argumenterat på detta sätt. Tydligen är
det så att ett statsråd som herr Erlander
utnämner inte får misstänkas. Så
långt liar den socialdemokratiska maktfullkomligheten
nått. Hade det gällt ett
obetydligt område hade domen inte behövt
vara så hård, men nu gäller det
och kan komma att gälla tusentals
svenska medborgares liv, och det är någonting
annat.

Det sägs från regeringshåll — försvarsministern
har sagt detta inför juristkommissionen
— att man har ändrat
praxis när det gäller det ansvarsområde
som det här talas om. Nu bedömer
man risker på ett annat sätt, och
nu anställer man förhör.

Det finns, lierr talman, två förklaringar
till detta. Den ena är att man tydligen
nu har så mycket värre fall än Wennerström
att man anser det nödvändigt
med förhör. Den andra förklaringen är
att man gett oss rätt i vår kritik. Jag
avvaktar med intresse att få höra vilken
av dessa saker det är som har föranlett
att man nu säger: Vi får inte ta vilka
risker som helst med Sveriges folk.
Det finns tydligen situationer när det
är nödvändigt, även om vederbörande
då känner sig misstänkt på ett markant
sätt, att undersöka och förhöra för att
hindra att gräsligheter uppstår. Detta
svär ju totalt, herr talman, mot vad herr
Erlander nyss har sagt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det var ett par saker i
herr Dahléns anförande som inte bör
stå oemotsagda i kammarens protokoll.

Herr Dahlén ansåg sig kunna konstruera
fram en motsättning mellan försvarsministerns
ståndpunktstaganden,
när denne å ena sidan säger att om han

hade vetat vad polisen visste om Wennerström
år 1957 skulle Wennerström
aldrig ha anställts och å andra sidan
att när sedermera ännu fler fakta låg
på bordet så avskedade han likväl ickt
Wennerström. Det är klart att den som
läser handlingarna slarvigt — och det
har herr Dahlén tydligen tvingats göra
i brådskan — kan få den uppfattningen
att det föreligger en motsättning här.

1 själva verket beror motsättningen på
att det är en skillnad mellan att nyanställa
en person och att avskeda honom.
Vid en nyanställning är man inte skyldig
att redovisa skälen för att man tagit
någon annan, men om man avskedar en
person från en tjänst måste man tala
om för honom varför man gör det. Man
kanske rent av inleder ett domstolsförfarandc
mot honom för att få honom
avskedad. I sådana fall kommer saken
i en helt annan dager. Man måste, som
sagt, tala om för honom varför man
avskedar honom, och då väcker man
ju hans misstankar. Man måste alltså
ha gjort en mycket slarvig genomgång
av handlingarna för att kunna dra de
slutsatser som herr Dahlén gjorde, men
jag hoppas att han nu förstår den skillnad
som jag nu redogjort för.

Vad jag sedan vill klargöra är att det
ju är fantastiskt att generalorderns utfärdande
anfördes som ett bevis mot
försvarsministern och såsom ett uttryck
för det risktagande som då skedde. Hela
syftet med generalordern, som tillkom
efter överläggningar med överbefälhavaren
och försvarsministern, var ju att
man därmed skulle finna en form för
att kunna kontrollera Wennerströms informationsverksamhet
i en för landet
farlig riktning. Det var hela syftet med
generalordern, och att detta i något enstaka
fall misslyckades är naturligtvis
ytterligt beklagligt. I de allra flesta fall
hade generalordern åsyftad verkan. Att
generalorderns tillkomst och effekt skall
kunna framställas på det sätt som herr
Dahlén gjorde är ytterligare ett bevis
för att fakta verkligen inte har fått avgöra
oppositionens ställningstagande.

70 Nr 29 Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

Den långa uppräkningen skall jag besvara
med att läsa upp vad juristkommissionen
skriver om en likartad metod
på sid. 101 i betänkandet. Kommissionen
anför där följande: »Det är
också angeläget understryka, att den
metod, som kommissionen använt i den
föregående redogörelsen för omständigheterna
i saken, lätteligen kan ge läsaren
det intrycket att Wennerström bort
långt före anhållandet tydligt framstå
såsom skyldig. Uppräkningen av en råd
fakta, av vilka enligt vad man numera
vet många var av graverande art, är
otvivelaktigt ägnad att föranleda en sådan
uppfattning. Denna torde dock i
själva verket vara felaktig, något som
får anses framgå redan därav att alla
de som under år 1962 hade att taga
ställning till fallet Wennerström synes
ha varit ytterst ovissa om hur det borde
bedömas; åtskilliga lutade säkert ofta
åt den uppfattningen att han var oskyldig
---. Populärt uttryckt förhöll

det sig väl mestadels så på initierat håll,
att man knappast kunde tänka sig, att
Wennerström verkligen var spion, men
å andra sidan inte riktigt visste vad man
skulle tro.» Detta uttalande från juristkommissionen
om metoden att räkna
upp en mängd fakta, som herr Dahlén
gjorde, är fullkomligt belysande för en
metod som inte hör hemma i en allvarlig
debatt i fallet Wennerström.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är ju synd att statsministern,
när han läser upp ett uttalande
av juristkommissionen, inte samtidigt
erinrar om att juristkommissionen
mot bakgrunden av just den problemställning
som jag här har tagit upp,
nämligen risktagandet för Sveriges försvar,
anfört att det åtminstone två gånger
fanns rimliga tillfällen att flytta Wennerström
från utrikesdepartementet.
Hade lian erinrat sig detta senare uttalande,
skulle han nog inte uttryckt sig
som han nu gjorde.

Att statspolisintendenten Thulin sagt
att Wennerström inte borde komma till
försvarets kommandoexpedition hade
inte någonting att göra med att Wennerström
borde avskedas. Thulin har nämligen
sagt att han tyckte att det skulle
vara lämpligt om Wennerström fick någon
post av ekonomisk karaktär eller
dylikt, så att Thulin kunde vara säker
på att det inte uppstod något risktagande.
Det var alltså, herr Erlander, inte
fråga om att avskeda Wennerström utan
om att placera honom på en plats som
säkerhetspolisens chef ansåg inte skulle
innebära något risktagande.

Att jag nämnde generalordern var ju
för att försvarsministern tog en risk, när
han inte såg efter vilka myndigheter
som skulle få denna order. Försvarar
herr Erlander även att försvarsministern
inte hade intresse nog att ta reda
på vem som skulle få den order som
lian utfärdat?

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Generalordern var en
order till överbefälhavaren. Det togs
kopior av den, men det var egentligen
en överloppsgärning. Det var nämligen
överbefälhavaren som skulle tillse vart
ordern skulle distribueras. Detta kartlädes
fullständigt i dag av försvarsministern
i debatten i andra kammaren.
Denna anklagelse är således lika fullständigt
obefogad som de andra.

•lag skall ta upp en sak, som jag tidigare
ansett vara onödig att beröra och
kanske är det onödigt att göra det även
nu, nämligen att avskedandet av Wennerström
skulle ske i den formen att
han skulle få någon annan anställning.
Det låter så enkelt när herr Dahlén säger
det. Det skulle inte vara någon
konst för försvarsministern att göra så,
och detta skulle vara ett skäl för att
inte behålla Wennerström.

Detta visar att hela diskussionen gått
herr Dahlén spårlöst förbi. Vad vi hela
tiden har försökt säga är ju att vi inte

Nr 2!)

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

kunde avskeda Wcnnerström utan att
samtidigt uppge skälen för att vi avskedade
honom, nämligen om han icke
accepterade den nya befattning som
skulle erbjudas honom. Det är därom
hela diskussionen rör sig. Det är ju det
risktagande som man skulle behöva göra.
.lag har sagt så många gånger förut
i förmiddags att jag nu ber kammaren
om ursäkt för att jag tvingas ånyo säga
till herr Dahlén, som tydligen hade
andra saker i huvudet när kammardebatten
pågick i morse, att antingen avskedar
man Wcnnerström och väcker
då dennes misstankar, eller ger man
honom en befattning som han inte accepterar,
och då väcker man åter hans
misstankar, eller också ger man honom
en befattning som han accepterar. Det
är detta som är så svårt. Skall jag behöva
säga detta ännu en gång för att det
skall bli klart för herr Dahlén?

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Erlander envisas
med att tala om att det hade varit nödvändigt
att nämna för Wennerström
varför han skulle flyttas från utrikesdepartementet.
Jag ber alltså att få
konstatera att det på den punkten råder
en skillnad i uppfattningen mellan
herr Erlander och den kommission som
herr Erlander i egenskap av regeringschef
har varit med om att tillsätta. Det
var icke nödvändigt att ange skälen.
Det kunde vid två tillfällen mycket väl
ha förklarats att arbetet med nedrustningsfrågan
i Geneve befann sig i ett
sådant stadium att man inte längre behövde
någon expert.

Vad beträffar generalordern ber jag
att herr Erlander åter tar del av förhöret
inför juristkommissionen med herr
Andersson den 25 mars 1964. I den stencil
som jag har här gör dock herr Andersson
på sid. 26 ett stillsamt medgivande
att det är givet att han ändå
borde sett vart man skickar generalordern.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det stämmer illa med
den berömda ofelbarhetsteorien när
man hör att försvarsministern medgivit
att det var ett misstag. Dess värre var
det ett misstag att han medgav att det
var ett misstag, därför att generalordern
var ställd till överbefälhavaren, punkt
och slut. Det klargjordes fullständigt i
dagens debatt.

Historien om tjänsten skulle det vara
ganska intressant att fortsätta med.
(Herr Dahlén: Tyvärr har jag inte rätt
till flera repliker.) Då skall jag avstå
från att säga vad jag tänkte.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Efter de många anföranden
som nu har hållits i Wennerströmaffären
och efter de laddade replikskiften
som har ägt rum kan man
väl konstatera att det är alldeles uppenbart
att det råder en djup klyfta i åsikterna
mellan regeringssidan och oppositionen.
Det har vidare varit så rika
möjligheter att få framföra argument
av olika slag från båda sidor att jag,
herr talman, helt skall förbigå den delen
av mitt anförande som jag tänkte
skulle handla om den egentliga Wennerströmaffären.

Låt mig bara göra en enda reflexion
i anledning av det replikskifte som ägde
rum mellan statsministern och herr
Lundström och med anledning av det
flygblad som av flera talare har åberopats
här. .lag måste säga, herr talman,
att för mig var det en chock när man
från ett par borgerliga partiers sida
gjorde ganska tvärsäkra uttalanden i
initialskedet utan att, som jag tyckte,
papperen låg på bordet och utan att relevanta
fakta var kända. Jag undantager
från denna bedömning herr Hedlund,
vilken som vanligt visade försiktighet,
och jag observerade inte heller
att herr Bengtson i Jönköping vid detta
tidsskede gjorde några uttalanden.

72 Nr 29 Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

Jag beklagar att jag nog måste säga att
det då skedde en onödig politisering av
denna sak. Vad man borde ha samlats
om hade varit gemensamma ansträngningar
att bota de skadeverkningar som
åstadkommits. Det hade ur nationell
synpunkt varit betydligt mera tillfredsställande
än den strid som följde.

Vad som sedan sagts om den s. k.
ofelbarhetsdogmen, att de socialdemokratiska
ledamöterna inte skulle kunna
finna fel på något statsråd, vill jag säga
att det ju är en ganska pikant illustration
till denna dogm att då utskottet
för kort tid sedan behandlade propositionen
nr 133 gick samtliga socialdemokrater
i utskottet emot den kungliga
propositionen. Det är som sagt en
pikant illustration till ofelbarhetsdogmen.

Jag har för min del efter bästa förmåga
bedömt den anmärkning som
framställts mot förre utrikesministern
Undén, och jag har efter genomgång
av materialet inte kunnat finna annat
än att denna anmärkning aldrig borde
ha framställts. Det har gett mig anledning
att ifrågasätta om inte ett uttalande
från första kammarens sida, som
jag hoppas skall vinna majoritet, så att
säga skall ta kraften ur utskottets uttalande.

Som bekant råder olika praxis i de
båda kamrarna i fråga om att med gillande
eller ogillande lägga ett uttalande
från konstitutionsutskottet till handlingarna,
men man måste väl säga, vilken
ståndpunkt man än intar i Wennerströmaffären,
att det, som K. G. Westman
uttryckte det, är en anomali att det
råder olika praxis i de båda kamrarna.
Det som är grundlagsstridigt i den ena
kammaren måste väl också vara grundlagsstridigt
i den andra.

Härtill kommer att man minskar
första kammarens betydelse. Det blir
en diskussion om likställighetsprincipen
om man förhindrar första kammaren
att göra politiska uttalanden som
medkammaren kan göra och som har
en viss betydelse i den politiska debat -

ten. Det har för övrigt även tidigare
betraktats som en orimlighet att olika
praxis tillämpas i kamrarna.

Jag vill hänvisa till en debatt som
hölls i denna kammare den 20 maj
1926. Det gällde ett dechargememorial
från konstitutionsutskottet, där utskottet
framställt en anmärkning mot dåvarande
ecklesiastikministern Olof Olsson
enligt § 107 regeringsformen för att
han hade vägrat en studerande som
ville bli teologie licentiat att ta med
inissionshistoria i sin examen, trots att
samma statsråd ett par år tidigare hade
låtit en annan studerande få den förmånen.
Det blev som sagt var en anmärkning,
men det anfördes en reservation
med Arthur Engberg i spetsen.
Då inträffade det att den kände bondeförbundspolitikern,
sedermera justitieministern,
K. G. Westman begärde ordet.
Han tog avstånd från anmärkningen
och yrkade att den med ogillande
måtte läggas till handlingarna. Det var
allmänt känt att talmannen hade den
uppfattningen att han inte kunde ställa
proposition på detta. Vice talmannen,
som ledde förhandlingarna, sade omedelbart
att inte heller han tyckte att
han kunde ställa proposition på detta.
Då begagnade sig K. G. Westman av
den möjlighet grundlagen gav honom att
hemställa att kammaren måtte yrka att
proposition skulle framställas. Det skedde
en omröstning med uppresning, och
Westman förlorade i den omröstningen,
varför frågan aldrig ställdes på sin
spets.

Främst för att få anmärkningen mot
herr Undén ur kraft, men även därför
att jag tycker det är oriktigt med olika
praxis i olika kammare, ber jag, herr
talman, att nu få ställa yrkandet att
kammaren med ogillande måtte lägga
till handlingarna den punkt i vilken anmärkningen
mot herr Undén framställts.

Jag betonar med den respekt jag
känner för talmannen, att det inte är
för att bereda honom en besvärlig situation
jag hemställer om detta. Jag

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Nr 2!)

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

anser sakliga hänsyn bjuda mig att
stiilla detta yrkande.

Skulle talmannen med tanke på traditionen
i denna kammare inte vilja
ställa proposition på detta yrkande, då
hemställer jag, herr talman, att kammaren
måtte yrka att proposition framställs.
Jag hoppas då att herr talmannen
i dessa demokratiens tider kan nöja
sig med att acceptera kammarens beslut,
i vilken riktning det än går.

Herr HERNELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte gå in på
herr Elmgrens anförande i vad det gäller
konstitutionen och praxis i denna
kammare. Det blir tillfälle att återkomma
till detta för både andra talare och
för mig. Jag skall nöja mig med att ta
upp vad herr Elmgren anförde som motbevis
till talet om regeringens ofelbarhet:
att konstitutionsutskottets socialdemokratiska
ledamöter varit med att tillbakavisa
en proposition nyligen rörande
ändringar i tryckfrihetsförordningen.
Det är riktigt, det var konstitutionsutskottets
socialdemokratiska ledamöter
med på, men även regeringen
tycks ha varit med på det, ty ingen i
regeringen uppträdde i denna kammare
och yrkade bifall till propositionen.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! När man har läst den
socialdemokratiska pressen den senaste
tiden och lyssnat på en del av uttalandena
här i dag vill man nästan fråga:
År den här debatten onödig? Är det
överflödigt att ta upp till behandling
ansvarsfrågan i den största olycka som
i modern tid har drabbat det svenska
försvaret? Jag kan inte tycka det.
Tvärtom ligger i själva det parlamentariska
systemet en skyldighet för oppositionen
att påvisa felaktiga åtgärder,
misskötsel och underlåtenhet från regeringen.
Så också i detta fall, inte därför
att det till varje pris gäller att få fram
syndabockar, utan därför att en sådan

granskning är den typ av kontroll av
rikets högsta styrelse som vår författning
förutsätter och föreskriver.

Den väldiga olycka som har drabbat
oss alla genom ett förräderi av nästan
otrolig omfattning och föraktlighet har
naturligtvis inte sina främsta konsekvenser
på ansvarssidan, långt därifrån.
Men likaväl som vilken stor olycka som
helst såsom något självklart måste föranleda
en genomgång och prövning
bl. a. av ansvaret för dess uppkomst —
likaväl är en sådan prövning med allt
allvar och objektivitet ofrånkomlig här.
Det borde inte i första hand vara en
prövning efter partilinjer, men det
tycks ha blivit det. Delta sänker vårt
politiska anseende. Prövningen borde ju
vara eu riksdagens sakliga bedömning
av regeringens handlande och inte bara
en fråga om att räkna efter hur
många inom konstitutionsutskottet som
tillhör regeringspartiet och hur många
som tillhör oppositionen. Skall det politiska
ansvarsutkrävandet manifestera
sig på det sättet, är det tveksamt om
det över huvud taget har någon funktion.
Det blir då mera en otrevlig illustration
till det cyniska talesättet att mak)
är rätt.

De faktiska omständigheterna kring
regeringens och de enskilda ledamöternas
handlande i Wennerströmaffären är
ingående utredda och redovisade av
juristkommissionen och den parlamentariska
nämnden. Den ström av utredningsprotokoll
och annat som vi översvämmats
av de senaste två dagarna har
vi, som herr Hernelius påpekat, naturligtvis
inte hunnit studera ordentligt.
Parlamentariska nämnden har däremot
gjort det och därvid också haft tillgång
till de inte publicerade, hemliga delarna.
Det kan därför förutsättas att några
nya moment inte tillfogats bilden utan
att den tecknats fullständigt av nämnden.
Det är dess material som vi i första
hand har att bedöma.

Jag vill starkt understryka hur angeläget
det är att vi därvid frigör oss från
inflytandet av vad vi nu vet om Wen -

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

nerströms karaktär och verksamhet.
Även med den vidaste reservation härför
går det dock enligt min mening inte
att bara avfärda anmärkningarna som
oberättigade. Jag skall inte i detalj gå
in på de olika punkterna — det är naturligare
för dem som i konstitutionsutskottet
har haft möjligheter att mera ingående
studera hela materialet. Jag vill
dock beröra ett par.

Överbefälhavaren begärde för ett par
År sedan regeringens tillstånd att närmare
följa och utreda vissa frågor om
kärnvapnen för att vara beredd att avlämna
väl genomtänkta förslag, om
statsmakterna i en framtid skulle besluta
att anskaffa sådana vapen. Regeringen
avslog överbefälhavarens framställning,
men försvarsministern meddelade
i sammanhanget att han personligen hade
påtagit sig ansvaret för att följa utvecklingen
och se till, att intet skulle få
ske som kunde medföra någon inskränkning
i vår handlingsfrihet på detta område
— så betydelsefullt för vår nationella
säkerhet. EU sådant åtagande innefattar
att ärendet måste följas från politiska,
tekniska och militära utgångspunkter.
Försvarsministerns politiska
sakkunskap bestrides av ingen, på de
tekniska och militära områdena krävs
däremot självfallet biträde av experter.
Försvarsministern förklarade sig i sammanhanget
ha tillgång till erforderlig
expertis. Sedan 1957 var Wennerström
den militäre föredraganden i kärnvapenfrågor
hos försvarsministern. Jag
vet inte om Wennerström i verkligheten
anlitades som kärnvapenexpert i det
här sammanhanget — det är väl ändå
inte sannolikt — men om så inte var
fallet undrar man för det första vilken
annan expert försvarsministern begagnade
sig av för att ur militär synvinkel
följa det betydelsefulla och mycket
snabbt föränderliga område som han
alltså har förklarat sig själv vilja ta ansvaret
för.

För det andra och framför allt undrar
man emellertid, varför Wennerström
inte uttryckligen skildes från uppdraget

och lika uttryckligt ersattes med eu annan.
Vare sig Wennerström utnyttjades
eller inte, måste han utåt, d. v. s. inför
sina kamrater och andra som hade möjlighet
att lämna upplysningar, ha framstått
som eu rådgivare till försvarsministern
med både rätt och skyldighet att
skaffa sig viktiga informationer. Den
positionen borde väl med alla medel en
person berövas som är starkt misstänkt
för spioneri. Försvarsministerns underlåtenhet
här visar en nonchalans som
inte kan undgå kritik och som sannerligen
inte kan avfärdas med hänvisning
till den korrekta behandling som även
en misstänkt men inte överbevisad person
har rätt att kräva.

Wennerströms placering och tjänstgöring
vid utrikesdepartementet blev
inte så oskyldig och ofarlig som försvarsministern
tydligen ursprungligen
tänkt sig. Orsakerna härtill kan i hög
grad hänföras till utrikesministerns fullständiga
brist på intresse för Wennerström
i hans egenskap av säkerhetsrisk.
Ingen som helst åtgärd vidtogs vare sig
för kontroll av hans göranden eller för
att minska hans möjligheter att skaffa
sig upplysningar eller ens för att hjälpa
polisen i dess arbete. En principiell
uppfattning att polisen själv svarar för
sin verksamhet som herr Undén för eu
stund sedan deklarerat — fritar inte en
medborgare från en viss skyldighet att
positivt underlätta denna verksamhet,
långt mindre fritar det eu chef för ett
ämbetsverk.

Den minsta fantasi borde ha kunnat
ge en förskräckande bild av de väldiga
skador som kunde väntas, om misstankarna
skulle visa sig vara berättigade.
Jag vet att utrikesministern bl. a. var
besvärad av sjukdom under den aktuella
tiden, men som så mycket egendomligare
framstår då det förhållandet att varken
utrikesministerns närmaste man
inom departementet eller den vikarie
som under långa tider tjänstgjorde för
honom gjordes till förtrogen. Storleken
av de värden som stod på spel borde ha
gjort detta självklart.

Torsdagen den 28 maj 1964 fin.

Nr 2!)

7;»

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

Granskningen av eu katastrof kan all -

tid delas upp i två moment. Det ena
omfattar de omständigheter som har orsakat
katastrofen och de eventuella
misstag och felbedömningar som liar
gjort den möjlig. Det är detta som kommittéerna
och konstitutionsutskottet
närmast har sysslat med. Det andra ocli
lika viktiga momentet omfattar de åtgärder
som vidtas för att undanröja
ocli minska skadeverkningarna, när katastrofen
är ett faktum, och framför
allt den snabbhet och effektivitet med
vilken de vidtas. Den bedömningen ger
också en god bild av hur ansvaret bäres.

Det stod omedelbart efter Wennerströms
avslöjande klart — och redovisades
också offentligt — att skadorna på
försvaret var betydande. Det finns tyvärr
ingen anledning att tro att Wennerström
skulle ha avstått från att sälja
uppgifter som i hög grad utsatte hans
egna landsmän för risker och som gjorde
många av hans kamrater i krigsmakten
till ganska hjälplösa offer för en angripare.
En snabb och beslutsam åtgärd
från regeringens sida hade varit naturlig
för att visa svenska folket och försvaret
att man nu ögonblickligen satte
i gång med att rätta till vad som är förstört.
Framför allt skulle det ha varit
ett kriterium för omvärlden på en handlingskraft
som hade påskyndat återställandet
av försvarets fulla fredsbevarande
effekt. Vad gjorde då regeringen i
den vägen? Såvitt jag vet absolut ingenting.
Tvärtom ökade regeringen osäkerheten
hos oss alla genom uttalanden att
ytterligare stora sensationer var att vänta.
Vad nu detta hade för underlag vet
ingen, men det gjorde ont värre.

Försvarsfrågan intar en särställning i
svensk politik. Regeringsparti och opposition
har gemensamt tagit ansvaret
för att krigsmaktens storlek och utformning
skall ge nationen en rimlig trygghet.
Genom försvarsöverenskommelser
mellan alla de demokratiska partierna
har i samförstånd avvägningen gjorts
mellan å ena sidan den försvarseffekt

som erfordras och fl andra sidan den
kostnad som samhället bör bära. Vi tycket
att det borde vara självklart att regeringen
skulle ha visat det förtroendet
för oppositionen att den låtit oss delta
i den undersökning som blev nödvändig
efter Wennerströms avslöjande,
nämligen av hur försvarseffekten kunde
beräknas ha nedgått och hur detta
kunde påverka försvarets utsikter att
bevara vår fred. Ja, vi tycker att det
borde ha varit eu självfallen följd av
vår del i ansvaret. Vi måste nu fråga
oss: Vill regeringen tvinga fram motsättningar
i försvarsfrågan, eller finns
det någonting att dölja?

Skadorna kan verkligen inte vara bagateller
av en art som naturligen faller
under regeringens löpande handläggning.
I skedena närmast före och efter
avslöjandet måste de ha varit mycket
stora. Tiden och utvecklingen minskar
dem av sig självt, men ännu och under
flera år framöver kommer de att vara
betydande. Ändock uttryckte sig .statsministern
vid Wennerströmdebatten i
höstas i ordalag som måste ha gett
svenska folket den uppfattningen att
skador måhända inte alls hade uppstått.
Vad var det för mening med att dölja
klara fakta?

För två år sedan lade regeringen
fram en proposition till riksdagen, undertecknad
av försvarsministern. Den
rörde försvarsfrågor och behandlade
bl. a. samarbetet mellan regering och
riksdag i dessa frågor. Det hade nämligen
från oppositionshåll lagts fram
förslag till ett förbättrat sådant samarbete.
Regeringen avvisade förslaget, men
försvarsministern anförde att den utförliga
och tidiga information i försvarsangelägenheter
som förslaget syftade till
skulle kunna lämnas på annat sätt. Han
förklarade sig också villig att medverka
till detta. Riksdagen tog vid sin behandling
fasta på löftet och beslöt att till en
början pröva sig fram genom av regeringen
eller försvarsministern anordnade
överläggningar eller samråd. Trots
detta löfte från regeringen och detta be -

Nr 29

Torsdagen den 28 inaj 1964 fm.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

stämda uttalande från riksdagen och
trots att det torde vara svårt att över
huvud taget finna en fråga inom försvaret.
som starkare kunde kräva överläggningar
och samråd än de helt oväntade
skadeverkningarna av Wennerströms
förräderi, har löftet från regeringen totalt
svikits och ingen som helst kontakt
tagits. I varje fall oppositionen har
fått sina informationer från tidningarna.
Jag upprepar: Vad är det regeringen
vill dölja? Och hur kan man såsom
statsministern för en stund sedan gjorde
karakterisera detta som en ovanlig
öppenhet?

Herr talman! Det synes mig uppenbart
att regeringen och vissa av dess
ledamöter i Wennerströmaffären inte på
sätt som kan krävas iakttagit rikets
sannskyldiga nytta, om man, vilket vi
finner vara självklart, i detta begrepp
lägger in omsorgen om vårt försvar och
dess förmåga att vidmakthålla fred och
nationellt oberoende.

Herr Elmgren har nyss framställt ett
yrkande som innebär att kammaren genom
votering skall taga ställning till
konstitutionsutskottets memorial. Detta
skulle vara ett direkt avsteg från den
praxis som utbildats i första kammaren
och tillämpats under hela den tid
som kammaren ägt bestånd, alltså i nära
100 år. Någon votering om konstitutionsanmärkning
har här aldrig ägt
rum.

Jag vill för högerpartiets del deklarera
att vi inte ämnar biträda något förslag
som innebär avsteg från denna
praxis eller deltaga i en votering om
konstitutionsutskottsanmärkning, om sådan
votering ändock kommer till stånd.

i herr Virgins anförande instämde
fröken Andersson (h), herrar Hernelius
(h) och Holmberg (h), fröken
Ljungberg (h), fru Hultell (li), herrar
Åkerlund (h), Hiibinette (h), Eskilsson
(h), Ottosson (h), Ebbe Ohlsson (hl,
Schött (h), Yngve Nilsson (h), Gösta
Jacobsson (h), Gorthon (h), Weibull
(h), Gustaf Henry Hansson (h), Risberg

(h), Sveningsson (h), Enarsson (h),
Kaijser (h) och Isacson (h), fröken
Stenberg (h) samt herr Per Petersson

(h).

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Här har under hela dagen
pågått en omfattande debatt om
den fråga det gäller. Detaljerna i de företagna
utredningarna och konstitutionsutskottets
härpå grundade, bedömningar
av regeringsansvaret har redovisats
från olika synpunkter. Det torde
inte vara någon idé att nu ytterligare
gå in på dessa detaljfrågor. Jag skall
därför närmast koncentrera mig på att
beröra några saker som förekommit i
debatten och ytterligare anföra ett par
principiella synpunkter.

Vad först debatten beträffar har jag
fäst mig vid vad herr förste vice talmannen
och kanske även ett par andra
talare sagt om att den parlamentariska
nämndens uttalanden inte hade karaktären
av domsskäl. Det är ostridigt formellt
sett. Men lika ostridigt torde vara
att i varje fall i det ögonblick som den
parlamentariska nämndens betänkande
avgavs tolkades det på olika sätt från
olika håll. Det verkade på statsministerns
förstamajtal som om den parlamentariska
nämndens sammanställning
närmast hade blivit en chock för regeringen
— på annat sätt har jag svårt att
förklara det exalterade utfall som gjordes
mot dem som hade en annan mening
om regeringens ansvar än regeringen
hade själv. När man hörde radioutsändningen
av statsministerns tal föreföll
det faktiskt långt sannolikare att de socialdemokratiska
ledamöterna av den
parlamentariska nämnden skulle få avgå
än att något av statsråden skulle komma
att göra det.

Herr Elmgren förklarade sig ha det
intrycket att oppositionen redan i det
ögonblick då Wennerström anhölls hade
börjat utnyttja affären i partipolitiskt
syfte för att komma regeringen
till livs. Antingen är väl detta en efter -

1 orsdagen den 28 maj 1964 fm. Nr 29 77

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

handskonstruktion av det slag som man
liar talat så mycket om, eller också beror
det på något minnesfel, eller också
har herr Elmgrcn och åtskilliga med
honom kanske varit särskilt känsliga
och reagerat på ett sätt som enligt min
mening var helt obefogat.

Jag har noga studerat urklipp och
kopior av herr Ohlins samtliga pressreferat
och folkpartiets riksdagsgrupps
uttalanden under sommaren 1963. Jag
skall inte tynga kammarens protokoll
med att läsa upp dessa referat; det tycker
jag är onödigt. Jag har redan tidigare
redovisat resultatet fram till och
med augusti 1963, och jag har inte fått
något sakligt belägg för att jag har hoppat
över eller glömt någonting. Jag försäkrar
att jag verkligen noggrant har
studerat handlingarna för att se om
det låg någonting i de anklagelser som
har framförts, men jag har inte lyckats
finna någonting.

Frågan om lottningen har spelat en
viss roll både här i kammaren och i
den allmänna debatten. Den övervägande
delen åtminstone av dem jag har
träffat känner häpnad inför den socialdemokratiska
attityden till lottningen
i konstitutionsutskottet. Försvarsministern
har gjort ett sällsamt uttalande i
denna fråga, innebärande att herr Undén
skulle ha prickats men att lian
själv har gått fri. Jag tycker att det icke
vittnar om omdöme och förståelse för
vad detta tekniska förfarande i riksdagen
betyder. Uttalandet skulle ju faktiskt
innebära att herr Andersson menar
att lotten förklarat herr Undén
skyldig och honom själv fri. Inte kan
han väl på allvar mena detta?

Åtminstone riksdagens egna ledamöter
måste förstå att lotten alldeles saknar
betydelse för tyngden i anklagelserna.
Herr Andersson anser själv att han
är mer ansvarig än herr Undén. Jag
tycker att lottningsförfarandet är diskutabelt,
men det är ju den metod vi
vanligen använder för att vid lika röster
mot lika kunna åstadkomma ett utslag.
Det finns emellertid en mängd

människor som inte kan begripa att
man inte kan finna någon annan lösning
än att tillämpa lottdragning i så
allvarliga fall. Att lottning i åtskilliga
fall måste företagas i utskotten och
även i kamrarna för att vi skall få ett
utslag i sakfrågor säger man sig förstå,
men när konstitutionsutskottet skall
presentera ansvarsfrågan för kamrarna
är lottdragning, menar man, eu
orimlighet. Anmärkningen mot ett statsråd
är ju varken starkare eller svagare
om lotten behagar falla hit eller dit.

Jag tror att framför allt ilen tolkning
av lottens utslag som har gjorts i föreliggande
fall, inte blott av det ansvariga
statsrådet herr Andersson utan även
av många andra, motiverar ett övervägande
om lottning skall användas i
konstitutionella ansvarsfrågor där lottens
utfall kan tolkas som ett domstolsutslag.
Detta problem är faktiskt värt
ett övervägande och eu prövning när
den nya författningen nu skall danas,
även om man ämnar införa ett annat
system för ansvarsutkrävandet inför
kamrarna än vi hittills har haft.

Det har sagts från flera håll i debatten
att huvudansvaret i Wennerströmaffären
har varit försvarsministerns,
och formellt är ingenting att invända
mot denna tolkning. Ur en vidare synvinkel
kan naturligtvis inte heller regeringen
som helhet undandra sig eu betydande
del av ansvaret. Redan vid
höstens remissdebatt framgick det att
avsevärda brister vidlådde regeringssamarbetet
i Wennerströmfrågan. Vad
som då kunde utläsas av regeringspromemoriorna
och som sedan ytterligare
belysts har verifierat att den interna
samordningen av regeringsarbete! i en
sådan här fråga på många punkter icke
var tillfredsställande. Visserligen lyder
säkerhetspolisen under inrikesministern,
men eftersom säkerhetsfrågor
inom försvaret enligt praxis tagits upp
i försvarsledningen och inom försvarsdepartementet
tyckte sig inrikesministern
inte ha något ansvar för denna
fråga. Inrikesministerns princip i van -

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

liga fall att underrätta statsministern
om misstänkta större risker hade å
andra sidan försvarsministern aldrig
hört talas om. Ocli det tycks för övrigt
inte ha funnits någon fast regel för säkerhetspolisens
föredragning; den skedde
än till det ena, än till det andra eller
tredje eller fjärde statsrådet. Det
finns därför all anledning att än en
gång konstatera att ledningen av regeringssamarbetet
har fungerat så illa att
ett effektivt regeringssamråd icke kommit
till stånd.

Då har man sagt: Det skulle ju ändå
inte haft någon betydelse. Om statsministern
underrättats hade det inte ändrat
någonting i sak, förklarar han ju
själv i dag. Jag är, herr talman, av en
annan uppfattning; och jag hade trott
att även statsministern numera skulle
dela min uppfattning. Ty om hans nyssnämnda
påstående vore riktigt, varför
har då regeringen infört eu helt ny
praxis för handläggningen av säkerhetsfall,
så att dessa numera bedöms av
regeringen vid gemensamma beredningar?
Om det inte betytt något att
statsministern och regeringen som helhet
saknat kännedom om spionfallen,
varför tas då sådana ärenden i dag upp
av hela regeringen? Förklaringen måste
vara att Wennerströmaffären har
övertygat även regeringen om att det
hittillsvarande systemet, eller rättare
sagt bristen på system, har lett till allvarliga
felbedömningar, även om man
icke medger detta.

Det allvarligaste i denna fråga är inte
att man nödgats rikta några anmärkningar
mot en del statsråd, fastän regeringen
tycks ha den uppfattningen.
Nej, det allvarligaste är att i detta fall
har förekommit felbedömningar och
felaktiga avvägningar — med allt medgivande
av att det förelegat svårigheter
vid avvägningarna — som visat sig
medföra mycket stora skador för vårt
land under lång tid framöver, skador
som för avsevärd tid kommer att hota
många tusental svenska liv, om vi skulle
råka in i ett krig eller utsättas för

krigsfara. Detta är ju den djupt allvarliga
aspekten. Den är så allvarlig att det
verkligen måste anses motiverat att
man undersöker om det förekommit
bristande samråd, samordning och samförstånd
inom regeringen i frågan och
om dessa brister haft någon betydelse
för bedömningen och handläggningen
av hela denna sak.

Att man har krävt detta — och det
har skett alltifrån remissdebatten i fjol
höstas, i enstaka fall även tidigare -—
anser jag vara ett hälsotecken i en demokrati
och ingen illvillig partipolitik.
Den regering och det regeringsparti
som icke fattar detta betraktar jag som
så miljöskadade av sitt långa regeringsinnehav
att det utgör en viss belastning
för den demokratiska princip som vi
alla, även socialdemokratiska partiet,
hyllar. Jag tycker att det är ett skäl för
oppositionen att ytterligare skärpa sin
vaksamhet mot regeringen.

Naturligtvis kan man säga att också
detta är efterhandskonstruktioner, men
jag tror faktiskt att om Wenerströmaffären
hade anmälts i allmän beredning,
på sätt som numera sker i liknande frågor,
skulle man ha undvikit åtskilliga
av de felbedömningar och underlåtenheter
som visat sig allvarliga. Först och
främst måste väl härvid en helt annan
och kraftigare satsning ha kunnat förväntas
för att få problemet Wennerström
löst. Det har sagts att säkerhetspolisens
resurser varit tillräckliga. Detta
är säkert riktigt, åtminstone om man
— som väl skedde under viss tid i början
— följde sedvanlig takt, dagslunken,
så att säga. Och med hänsyn till de
tvivelsmål beträffande Wennerströms
skuld, som ännu en månad före hans
gripande tycks ha förelegat på en del
håll, kan man förstå att en fullständig
satsning på saken dröjde tämligen länge.

Jag understryker den synpunkt som
jag anfört tidigare i denna sak, nämligen
att om en misstänkt man i Wennerströms
ställning skulle vara en spion,
måste han ju vara den farligaste
spion som vi någonsin haft. Om man

Torsdagen den 28 maj 1904 fm

Nr 29

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmuffären

för det resonemanget tycker jag att slutsatsen
bör vara tämligen klar: att inget
hinder kan få sia i vägen för ett uppklarande.

Om man inom regeringen som helhet
hade dryftat denna fråga, måste väl nå!/on
ha kunnat komma på idén att regeringen
borde beordra statspolisen afl
mångdubbla sina ansträngningar och
att mångdubblade resurser skulle ha
ställts till förfogande med ovillkorlig
skyldighet för statspolisen att också utnyttja
dessa resurser. Det skedde aldrig.
De »tillräckliga resurserna» räckte
tydligen inte ens till för att sända en
skugga efter herr Wennerströin till Helsingfors.
Skuggan följde bara med till
Bromma. Hade den följt med ända till
Helsingfors, hade man snabbt kunnat
konstatera vilka Wennerströms kontakter
var. 1 det läget skulle en sådan upplysning
ha varit ytterligt värdefull. Jag
tror därför att frågan om resurserna
har en icke ringa betydelse. Nu tycks
regeringen av Wennerströmaffären ha
dragit den slutsatsen att statspolisens
resurser även för normalvardagen är
för små, eftersom den för nästa budgetar
föreslår en icke ringa ökning.

Fn annan fråga, som herr Undén tog
upp och som säkert hade mått väl av
ett vidare resonemang i regeringskretsen,
gäller huruvida det är regeringen
själv eller säkerhetspolisen som bär ansvaret
för säkerhetsåtgärderna inom regeringskansliet.
Den frågan har här tidigare
berörts, mest utförligt av herr
Dahlén, och jag skall inte gå närmare
in på den punkten. Men när förre utrikesministern
Undén säger, att han icke
informerade någon därför att säkerhetspolisen
avrått från varje information,
tycker också jag att det är en märklig
makt som därmed ges statspolisintendenten.

Herr Undén har i sitt resonemang i
dag försökt klargöra sitt ställningstagande.
Han säger att han inte anser att
det hade varit hans skyldighet att deltaga
i spaningarna och att han därför
inte ansåg att han hade någon speciell

skyldighet att vidtaga några åtgärder.
Frånsett att man kan ha delade meningar
om denna ståndpunkt, är det
dock en annan sak, som en person har
att ta hänsyn till, om han misstänker att
någonting kan ske inom hans hus, nämligen
att vidtaga de åtgärder som är
möjliga för att förhindra brott. Vet man
att här föreligger eu risk, måste det väl
vara alldeles självklart att man -- även
om man som herr Undén menade inte
skall deltaga i spaningarna och hjälpa
till att få vederbörande fast — ändå
måste vidtaga åtgärder för att skydda sig
själv och sitt departement mot brottslig
verksamhet. Detta har icke skett, och
jag anser att det är en försummelse och
en ganska allvarlig försummelse.

Statsministern förklarade i sitt inlägg,
att den taktik som regeringen och
militärerna använt i Wennerströmfrågan,
således alt man lät honom fortsätta
att inneha sin tjänst och få nya
tjänster, utgjorde den enda möjligheten
att kunna få bevis för vilka skador
Wennerström förorsakat. Det bör emellertid
observeras, att denna taktik också
kunde innebära risk för att man inte
kunde få reda på vilka skador som hade
förorsakats; vederbörande kunde i
stället fortsätta med sin skadegörelse.
Hur allvarligt detta sista alternativ
verkligen är framgår därav — vilket
statsministern själv påpekade — att
herr Wennerström tänkte fly samma
dag som han anhölls. Det var på håret
att han hade klarat sig. Om man hade
varit ute några timmar senare, så hade
han klarat sig. Uppenbarligen var detta
spel så tveksamt och riskfyllt, att det
var minst lika osäkert som den lott i
konstitutionsutskottet som statsministern
skämtade om förut i dag. Att spelet
slutade lyckligt var sannerligen inte
regeringens förtjänst; jag skulle närmast
vilja säga tvärtom.

För den bristande planeringen av
samarbetet inom regeringen är statsministern
självklart ansvarig. Den anmärkning
som konstitutionsutskottet riktar
mot honom är visserligen mild i for -

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

men, men den är allvarlig i sak. Den
homogenitet och handlingskraft som
skall beteckna en stark regering — och
det anser ju herr Erlander att vi har
— har i påfallande grad saknats i detta
fall. Det finns väl grundad anledning
antaga, att icke endast de två statsråd,
som här har kommit särskilt i gluggen,
utan mera det bristande samarbetet och
samrådet inom regeringen huvudsakligen
föranlett att spioneriaffären har resulterat
i ett under många år svävande
hot mot Sveriges folk.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Den 19 juni 1963 anhölls
storspionen Wennerström, och den
20 juni greps han på väg till sitt arbete.
Därmed började den största spionaffär
som någonsin förekommit i vårt
land att komma till allmänhetens kännedom.
Trots nära ett års arbete med
att klarlägga denna affär är det fortfarande
svårt att få någon riktig överblick
över vad som förekommit i denna
härva. Jag skall inte gå så mycket in
på alla de avsnitt som berör denna fråga,
då de behandlats i tidigare anföranden,
utan jag vill först tala om frågans
behandling och de ställningstaganden
som förekommit, enligt min mening på
ett alltför tidigt stadium. Jag vill också
säga något med anledning av vad statsministern
sagt i sitt anförande tidigare,
då han tog upp vissa principiella resonemang
om frågans behandling.

Redan av de första meddelandena
om spioneriet stod det klart att här
måste företagas en jättelik utredning
och ett mycket omfattande arbete inom
vidlyftiga områden för att få klarhet i
frågan, innan några bedömningar kunde
göras. Trots detta fälldes det enligt
min uppfattning alltför kategoriska omdömen
i frågan. Det borde stått klart
för var och en att detta i första hand
var en rättssak och inte en politisk
fråga. På grund av frågans oerhörda
räckvidd måste man dock beakta, att
frågan måste behandlas så att svenska

folket fick förtroende för hur allt detta
handlades. Centerns representanter
gjorde därför inga påståenden eller fällde
några domar vare sig över det ena
eller andra som vid första påseendet
tycktes ha förekommit. Juristkommissionen
tillsattes, men därutöver påyrkade
centern bestämt att en parlamentarisk
kommission skulle tillsättas. Det
dröjde beklagligt länge innan regeringen
tillsatte den parlamentariska utredningen.
Juristkommissionen tillsattes
den 28 juni och den 22 augusti, men
först den 13 december utsåg regeringen
ledamöterna i den parlamentariska
nämnden. Detta förfarande anser jag
felaktigt. Även om juristkommissionen
borde arbeta någon tid innan den parlamentariska
nämnden kunde få material,
borde regeringen ändå ha tillsatt
den parlamentariska nämnden mycket
tidigare för att så snart som möjligt få
de båda kommittéer som allmänt ansågs
nödvändiga för att klarlägga hela frågan.
Detta innebär intet som helst misstroende
mot juristkommissionen, som
utförde ett utmärkt arbete, men den
borde likafullt så snart det var möjligt
ha kompletterats med den parlamentariska
nämnden. I det fallet förefaller
det som om regeringen inte insett
frågans väldiga räckvidd, och det
var kanske inte heller möjligt på detta
stadium, då så många områden ännu
inte var belysta. Det är dock obegripligt
varför regeringen så motvilligt tillsatte
den parlamentariska nämnden,
och jag vill fråga statsministern om anledningen
till detta dröjsmål.

När dessa båda kommissioner tillsatts
och kommit i arbete, var det enligt
centerns uppfattning absolut korrekt
att avvakta slutresultatet av deras
arbete, innan man fällde några kategoriska
omdömen. Trots detta fälldes det
ganska hårda ord både i den ena och
den andra riktningen under det att utredningsarbetet
pågick. När juristkommissionens
utlåtande publicerades blev
debatten givetvis livligare och omdömena
ännu hårdare.

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Nr 29

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

•lag ber er nu observera, ärade kammarledamöter,
att under hela denna tid
hade det icke förekommit några ställningstaganden
ocli ännu mindre några
fördömanden eller frianden från centerns
sida. 1 de uttalanden som gjordes
i TV, radio och på annat sätt av centerns
partiledare doktor Hedlund eller
av mig själv hävdades ständigt principen
att material måste föreligga före
ett ställningstagande. Centern pressades
åtskilliga gånger av ambitiösa journalister
med begäran om uttalanden men
vidhöll sin principiella uppfattning att
sä utförligt material som möjligt skulle
föreligga, innan bedömanden gjordes.

Den 20 april detta år publicerades juristkommissionens
betänkande och den
23 april parlamentariska nämndens utlåtande.
Först nu fanns det material
som kunde ge möjlighet till bedömning
av frågan. Utlåtandet från juristkommissionen
och rapporten från parlamentariska
nämnden krävde dock noggrant
studium och ingående överväganden
innan definitiva slutsatser kunde
dragas ur dessa dokument. Vid framläggandet
av parlamentariska nämndens
rapport begärde TT ett uttalande,
och då dr Hedlund av personliga skäl
var förhindrad vid tillfället, gjorde jag
följande uttalande i frågan: »Den Wennerströmska
spioneriaffären och de
därmed följande konsekvenserna är en
alltför allvarlig sak för att behandlas
på ett partipolitiskt sätt. Det gäller här
mycket viktiga rättsproblem och ståndpunktstaganden,
som kräver hård men
rättvis bedömning då fel begåtts men
också sans och måtta. Ett statsråd är
ansvarig för vad som utföres i hans departement
och han är även ansvarig för
vad som borde göras men som underlåtits.

Vi betraktar det som en anmärkningsvärd
underlåtenhet att de ansvariga
statsråden icke vidtagit åtgärder
för att avlägsna en uppenbar säkerhetsrisk
från befattningar där hans strävanden
att komma över för vårt lands

C Första kammarens protokoll 196U. Nr 29

försvar livsviktiga handlingar påtagligt
underlättats.»

Jag ber er observera att däri genast
avböjdes varje politiskt ställningstagande.
Detta är eu rättssak och det är inte
någonting som skall behandlas på ett
politiskt sätt. Detta var det första uttalandet
från centerns sida där det gjordes
någon som helst bedömning, en försiktig
bedömning, fastän båda rapporterna
nu fanns tillgängliga.

Under de följande dagarna efter den
23 april tillspetsades debatten ytterligare.
Kanske var det som en följd därav
som ett uttalande i statsministerns
förstamajtal enligt min mening blev
olyckligt. Statsministern sade bl. a.:
»Söker högern och folkpartiet strid i
Wennerströmaffären, då skall de få den.
Vi hyser ingen tvekan om utgången.
Svenska folket har rätt att få klara besked
i spionaffären, och regeringen har
rätt att förvänta en noggrann prövning
på grundval av det föreliggande materialet
och att detta icke vantolkas för
att nå partipolitiska syften.»

Jag talar för centerns del. Jag kommer
inte att beröra sådant som inte har
att göra med vårt ställningstagande.
Herr Lundström talade för folkpartiet
och rättade till saker som han ansåg
var felaktiga. Andra partiers ställningstagande
kommer inte jag att beröra. I
detta fall har statsministern endast
nämnt högern och folkpartiet, men LOorganet
Stockholms-Tidningen har i
en stor rubrik sagt: »Oppositionen får
gärna spionstrid, sa Erlander på Gärdet.
» Även i dag har jag, herr talman,
hört sådana uttryck från åtskilliga håll,
även från statsministern. Vid olika tillfällen
även tidigare under frågans behandling
har det talats om oppositionen,
varmed man således avsett även
centern. Jag förstår att den socialdemokratiska
Stockholms-Tidningen väl härmades
över att den inte kunde få med
centern på den stridslinje i en rättsfråga
som både statsministern och Stockholms-Tidningen
tydligen vill lansera.

82 Nr 29 Torsdagen den 28 maj 1964 fm

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

I ett cirkulär som i dag har delats ut
vid tunnelbanan tar man mycket enkla
medel till hjälp. Det sägs där: »Omedelbart
efter det Stig Wennerström anhållits
som misstänkt för spioneri framträdde
representanter för de borgerliga
partierna med anklagelser mot regeringen
för försumlighet.» Jag vet inte
om någon i denna kammare vill ta
Stockholms arbetarkommun i försvar
för detta. I så fall vill jag fråga hårt
och bestämt: Var finns det något uttalande
från centern som omedelbart innebar
några angrepp i denna fråga? Det
skulle vara synnerligen intressant, om
någon av representanterna för regeringspartiet
ville ta detta cirkulär i försvar
beträffande dess ohemula angrepp
mot centern. Annars hoppas jag på ett
avståndstagande. Det är verkligen anmärkningsvärt
att den största arbetarkommunen
i Sverige kan skriva sådana
ovederhäftiga saker som de har
skrivit nu. Att cirkuläret sedan gör en
grov politisering av hela frågan är ju
i högsta grad att beklaga.

Statsministerns yttrande den 1 maj är
enligt min mening en av grundorsakerna
till att debatten i högsta grad har
snedvridits. Även om häftiga uttalanden
har gjorts från olika håll, kan det
inte försvaras att hans excellens statsministern
gör ett sådant uttalande, där
frågan politiseras. Han förklarar att det
i en rättsfråga skall bli strid. Strid om
vad? Om vem som har rätt? Det kan
finnas olika uppfattningar om vad som
är rätt och inte rätt, men att det skall
bli strid om vem som skall sägas ha rätt
när det gäller en rättsfråga, tycker jag
är synnerligen anmärkningsvärt. När
statsministern med detta sitt yttrande
medverkar till att dra ned debatten på
en sådan nivå, känner man nästan enbart
olust för att över huvud delta i en
sådan debatt.

■lag betygar min stora högaktning för
herr Undén för hans vid så många tillfällen
ådagalagda klarsynthet i juridiska
frågor. När herr Undén vid något
tillfälle sade att det här är fråga om en

subjektiv bedömning, tyckte jag att det
var ett utomordentligt yttrande. Här råder
olika uppfattningar. Vi kan inte
säga att fakta här är så obestridliga att
vi kan bestämt avgöra saken, utan det
blir fråga om en bedömning. En bedömning
görs av de borgerliga ledamöterna
i konstitutionsutskottet och en bedömning
av de socialdemokratiska ledamöterna.
Att förklara att den ena eller
andra parten har absolut rätt går inte.
Därför skulle man inte behöva göra
denna fråga till en politisk stridsfråga.

Vid behandlingen i konstitutionsutskottet
har handläggningen på två av
punkterna resulterat i en röstning med
siffrorna 10 mot 10. Detta är ett faktum
som kvarstår. Hur en lottning i dessa
båda frågor sedan utfaller, anser jag
inte har någon betydelse. Ingenting förändras
i den situation som föreligger,
nämligen 10 röster mot 10. När man sedan
drar upp en strid som en följd av
lottresultatet, anser jag att det måste
vara en strid om påvens skägg. Man
undrar verkligen var omdömet finns,
när man tolkar en lottdragning som om
denna skulle ha någonting med frågans
bedömning att göra. Åberopar man en
lottdragning i en rättsfråga, har väl
ändå känslorna rusat iväg med förståndet.
Det är beklagligt att detta system
skall finnas i vår riksdag.

Ännu i dag beklagar jag att man inte
mera beaktade en motion, som jag väckte
för några år sedan med ledning av
det system som tillämpas i Förenta Nationerna.
I alla frågor där det var möjligt
skulle ett förslag för att få majoritet
ha en röst mer än hälften. Därmed
skulle vi undvika denna otrevliga lottningsprocess
som det svenska folket
har mycket svårt att förstå. Tyvärr blev
det så att motionen inte vann bifall. Den
avslogs inte direkt men den hänsköts
till författningsutredningen. Jag hoppas
verkligen att vi skall komma därhän att
vi i alla frågor där det är möjligt slipper
sådana här konstiga lottningsprocesser,
som sedan tolkas på ett mycket
besynnerligt sätt ute i landet.

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Nr 29

An(j. statsrådens befattning med Wennerstromaffaren

Vad vi vid många tillfällen idag har
vänt oss emot är just denna regeringens
ofelbarhet, som jag snuddade vid.
Det blir en subjektiv bedömning, och
ingen av parterna kan säga sig ha absolut
rätt. Jag tycker det är anmärkningsvärt
att statsministern så intensivt
vid alla tillfällen förklarar att det
här inte föreligger något fel. Det är inte
möjligt att påstå någonting sådant och
verkligen ha grund för sina påståenden,
och ännu mindre när man bedömer oppositionens
ställningstaganden och tar
det till intäkt för politiska angrepp.

Statsministern sade att det, om han
skulle ta itu med de tre anföranden som
då hade hållits av representanter för
oppositionen, inte skulle bli mycket
kvar av deras argument. Det är verkligen
en anmärkningsvärd självsäkerhet
i en fråga, som statsministern själv har
sagt vara mycket komplicerad. Jag skulle
inte vilja göra ett sådant uttalande.
Det innebär också en ringaktning för
oppositionens talesmän, som är förvånande.
Man borde kunna erkänna att
även oppositionen försöker att så långt
det är möjligt sätta sig in i själva frågan
och vad som har förekommit.

När statsministern sade att regeringen
har varit mycket angelägen om att
klarlägga denna sak så bra som möjligt,
tror jag säkert att det är riktigt. Statsministern
sade emellertid att det inte
har förekommit att statsråden hörts i
sådana sammanhang. Det har faktiskt
skett, ty det fanns en kommission i början
av 1950-talet, där också statsråden
hördes i en speciell fråga.

Herr talman! Jag vill sluta med att
säga att vi under snart hundra år i
denna kammare inte haft någon votering
i en sådan här fråga, men är det så
att socialdemokraterna i enlighet med
av konstitutionsutskottets ordförande
framställt yrkande har något särskilt
intresse av att räkna de röster som socialdemokraterna
redan vet finns i
kamrarna, kan man göra det. Om man
tycker att det förändrar situationen att
man räknar och förklarar för sig själv

och dem som man företräder, att man
inte gjort några fel i denna fråga, vill
jag dock liksom i fråga om lottningen
säga att det inte förändrar någonting.

Med mitt anförande har jag velat
framhålla, att det är synnerligen beklagligt
att en så allvarlig fråga som
denna, en rättsfråga, skall göras till ett
slagträ i den politiska debatten. Det är
inte centerns uppfattning att den skall
behandlas på ett sådant sätt.

Herr TALMANNEN yttrade:

Under överläggningen har av herr
Elmgren yrkats, att kammaren må med
ogillande lägga till handlingarna den
punkt i vilken anmärkning mot herr
Undén framställts.

Enligt fast praxis i första kammaren
har talmannen vägrat att ställa proposition
på sådant yrkande, medan i andra
kammaren proposition medgivits.

Som grund för vägran att ställa proposition
på framställt yrkande kan talmannen
enligt § 61 riksdagsordningen
åberopa endast att väckt fråga strider
mot grundlags lydelse; detta stadgande
utgör ett värn för enskild ledamots
rätt att få yrkande bragt under kammarens
prövning. För talmannens ställningstagande
är praxis icke avgörande
men självfallet anledning till noggrann
prövning.

Kamrarna äger enligt § 49 regeringsformen
och § 1 riksdagsordningen i
alla frågor lika behörighet och myndighet.
Det finns således ingen fråga som
den ena kammaren men icke den andra
skulle äga att upptaga till behandling.
Att kamrarna i nu förevarande hänseende
har olika praxis kommer alltså
i strid mot grundläggande regler för den
svenska folkrepresentationen.

Vid noggrant övervägande av de olika
skäl som vid en tolkning av frågan
om grundlagsstridighet kan åberopas
för och mot första kammarens praxis
har jag -— liksom tidigare vid skilda
tillfällen talmännen i andra kammaren
— kommit till den bestämda uppfatt -

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

ningen att den av herr Elmgren väckta
frågan icke strider mot grundlags lydelse.
Det åligger mig således enligt
grundlagens bud att mot första kammarens
tidigare praxis medge proposition.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen i

förevarande ärende skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Kammaren åtskildes kl. 16.51.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Torsdagen den 28 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1964/65 till skolväsendet jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående provisoriska åtgärder
för forskarutbildning, forskarhandledning
in. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 258, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående skolväsendets
centrala ledning m. in., såvitt propositionen
hänvisats till statsutskottet, jämte
i ämnet väckta motioner, m. in.; samt

nr 299, i anledning av Kungl. Maj:fs
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1964/65 till allmänna barnbidrag
och till bostadsrabatter jämte i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 278,
till Konungen angående val av fullmäktige
i riksbanken med suppleanter;

dels ock till riksdagens förordnanden: nr

279, för herr Gustaf Napoleon
Kollberg att vara fullmäktig i riksbanken; nr

280, för herr Torsten Stanley
Bengtson att vara fullmäktig i riksbanken; nr

281, för herr Sven Mauritz Wedén
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken; och

nr 282, för herr Nils Gunnar Hansson
att vara suppleant för en fullmäktig
i riksbanken.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 283,
till Konungen angående val av ordförande
och fullmäktige i riksgäldskontoret
med suppleanter;

dels ock till riksdagens förordnanden
:

nr 284, för herr Rolf Gösta Renlund
att vara ordförande i riksgäldskontoret;

nr 285, för herr andre vice talmannen
Johansson att vara fullmäktig i
riksgäldskontoret;

nr 286, för herr Frans Oscar östman
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 287, för herr Erik Selmer Johan
Adamsson att vara suppleant för ordföranden
i riksgäldskontoret;

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Nr 211

Sfi

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

nr 288, för herr Lars Magnus F.liasson
att vara suppleant för eu fullmäktig
i riksgäldskontoret; oeh

nr 289, för herr Eric Ferdinand Nilsson
att vara suppleant för eu fullmäktig
i riksgäldskontoret.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag 1 ill riksdagens skrivelse,
nr 309, till Konungen i anledning
av väckta motioner angående höjning
av förvärvsavdragen och ortsavdragen
vid beskattningen in. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 310, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående ändrade
grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen,
i vad propositionen hänvisats
till lagutskott, dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
14 december 1956 (nr 629) om erkända
arbetslöshetskassor, m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner; samt

nr 311, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 och 3 § §
lagen den 14 oktober 1939 (nr 727) om
förbud mot arbetstagares avskedande
med anledning av värnpliktstjänstgöring
in. m., dels ock i ämnet väckt motion.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären
(Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
konstitutionsutskottets memorial nr 21.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! .lag skulle egentligen
kunna hänvisa till det anförande som
jag här höll i Wennerströmaffären den
29 oktober förra året. Vad jag då yttrade
kan jag punkt för punkt upprepa
även nu, sedan juristkommissionens och

den parlamentariska nämndens utlåtande
och rapport föreligger och konstitutionsutskottet
är färdigt med behandlingen
av frågan.

Oppositionen anklagar ju mig för felbedömningar
och försummelser. .lag vill
påpeka att i minoritetsanmärkningen
göres helt andra bedömningar än vad
juristkommissionen har gjort och av
det skälet och av andra skäl ger också
minoritetsanmärkningen en klart missvisande
bild av Wennerströmaffärcns
handläggning.

Vad är det då man anmärker på i
min handläggning? Jo, den första anmärkningen
gäller Wennerströms placering
i utrikesdepartementet, den andra
avser övervakningen av Wennerström
inom utrikesdepartementet och den
tredje gäller frågan, om Wennerström
från våren 1962 skulle avkopplas från
detta uppdrag.

■lag har tidigare tillbakavisat dessa
beskyllningar. Jag är glad över denna
nya chans att få tillbakavisa dem, men
jag skall i detta anförande endast uppehålla
mig vid dessa tre huvudpunkter
— detaljanmärkningar, s. k. försummelseanmärkningar,
skall jag gärna återkomma
till i repliker.

Jag börjar med Wennerströms UDuppdrag.
Reservanterna anser att även
om UD-uppdraget ur säkerhetssynpunkt
var mindre farligt än befattningen i
flygstaben, måste det enligt deras mening
likväl anses ha varit förenat med
sådana risker att Wennerström icke
bort erhålla uppdraget. Här står alltså
reservanterna fast vid att det var riktigt
att förhindra Wennerström att komma
till flygstaben, men att det däremot var
fel att han kom till UD. Det är en bekväm
ståndpunkt att inta mot bakgrunden
av vad vi nu vet om Wennerström.

Vilken lösning skulle ha valts? Skulle
vi ha förhindrat Wennerström från att
få någon befattning i statens tjänst och
låtit honom gå i pension? Om jag har
förstått reservanterna rätt, delar de juristkoinmissionens
uppfattning, att man
inte borde vägra Wennerström en ar -

8fi Nr 29 Torsdagen den 28 maj 1964 cm.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

vodesbefattning efter pensionsavgången
den 1 oktober 1961. Även reservanterna
anser alltså, att han borde få något slags
befattning. Men var skulle han placeras?
Inte i flygstaben, inte i utlandstjänst,
inte i I D — det skulle vara mycket
intressant att få någon anvisning på
var man under sådana förhållanden
som gällde Wennerström skulle placera
en överste, som för 20 år sedan hade
lämnat trupptjänst och icke kunde användas
för sådana uppgifter.

Observera också, att det var nödvändigt
att göra en placering som inte
väckte hans misstankar! Från det att
jag inkopplades på detta fall och ända
till slutet har man vädjat till mig och de
andra som arbetat med Wennerströmärcndet
att handla så, att Wennerström
inte begrep att han stod under övervakning.

•lag har hela tiden framhållit att det
inom utrikesdepartementet inte finns
några topphemliga svenska försvarshandlingar,
och det var ju sådana man
i första hand ville förhindra Wennerström
att komma åt. Han lämnade den
1 oktober 1961 en befattning i försvarets
kommandoexpedition, där han automatiskt
hade tillgång till sådana handlingar.
Han hade sökt en befattning där tillgången
till kvalificerat hemliga handlingar
var nära tiofalt större än på kommandoexpeditionen,
nämligen flygstabens
expedition. Den befattningen fick
han inte.

Hur har nu, sedan Wennerströmspioneriet
klarlagts befattningen i utrikesdepartementet
utfallit ur Wennerströms
speciella synpunkt som underrättelseman? Ja,

Wennerström har under sina två
år i utrikesdepartementet lyckats komma
över summa en kvalificerat hemlig
handling. Den har han utlämnat. Han
fick inte tåg i den handlingen i utrikesdepartementet.
Han fick den i den då
arbetande försvarskommitténs sekretariat,
och han kom över handlingen genom
ett klart bedrägligt förfarande. Under
tiden i kommandoexpeditionen ut -

lämnade Wennerström 23 kvalificerat
hemliga handlingar mot en under tiden
i utrikesdepartementet. Jämförelsen talar
för sig själv. Hade han suttit på flygstabens
expedition, skulle han ha kommit
över tio gånger så många kvalificerat
hemliga handlingar som på kommandoexpeditionen.

Men Wennerström lämnade också ut
andra handlingar. Han fotograferade eller
angav innehållet även i handlingar,
som betecknats som »strängt förtroliga»
eller »förtroliga». Jag håller mig till de
militära handlingarna, som av försvarsstaben
benämnes »hemliga». Under sin
tid på kommandoexpeditionen utlämnade
Wennerström 62 sådana handlingar
som berör Sveriges försvar. Under
UD-tiden utlämnade Wennerström
23 handlingar från bok- och blankettförrådet
samt 4 handlingar i övrigt, som
berörde den svenska krigsmakten. Därutöver
utlämnade han 19 handlingar,
av vilka dock ingen berör svenska försvarsfrågor
utan internationella förhållanden.

Det framgår av dessa siffror, att Wennerström
bortsett från handlingar från
försvarets bok- och blankettförråd under
UD-tiden lyckades utlämna 4 hemliga
handlingar — förutom den kvalificerat
hemliga handling som jag nyss
talade om — som gällde det svenska
försvaret.

I försvarets bokförråd kom Wennerström
inte över någon kvalificerat hemlig
handling, men det var dock bokförrådet
som var hans huvudsakliga källa
under UD-tiden.

Under försöken att komma över dessa
handlingar — framför allt sådana
som han förhindrades att utfå — gjordes
avgörande iakttagelser, som stärkte
misstankarna mot honom. Man kan säga
att det var genom försöken att forcera
de spärrar, som hade anbragts
inom staberna, som Wennerström stupade.
Med undantag för bokförrådet,
där ingen spärr hade upprättats, har det
nämligen visat sig, att de motåtgärder,
som sattes in under hösten 1961 då vi

Nr l\)

Torsdagen den
Ann. statsrädr

första gängen fick klarhet om att Wenncrström
sökte efter hemliga handlingar
i staberna, i stort sett fungerat tillfredsställande.

Juristkommissionen uttrycker det så,
att motåtgärderna »inte blev helt effektiva»,
men man bör komma ibåg att
försiktighetsåtgärderna sattes in mot
eu man, som inte heller vid denna tidpunkt
med säkerhet kunde bedömas
som illojal. Då får man ett annat perspektiv
på spaningen och övervakningen.
Från denna utgångspunkt kan man
anse resultatet tillfredsställande.

Men jag är den förste att beklaga att
''.Vennerström inte hejdades i bokförrådet.
Jag skall inte uppehålla mig vid de
missförstånd, soin måste ha möjliggjort
\Vennerströms upprepade besök vid
bokförrådet och vara orsaken till att
motåtgärder inte vidtogs. Jag fick hela
tiden uppgifter om Wennerströms försök
att få del av hemliga handlingar
utanför UD, i staber och förvaltningar,
men aldrig någon rapport om hans
intresse för bokförrådet.

Vad som bidrog till att Wennerström
i stort sett misslyckades i staberna var
att vi där informerat höga tjänstemän.
Generalordern kom sedan och hänvisade
honom till en enda legal väg, chefen
för den militära säkerhetstjänsten.

Så ett ord om en fråga som har kommit
att få så stor betydelse i denna affär:
Varför blev inte fler personer informerade
om misstankarna mot Wennerström,
t. ex. inom UD? Varför satte
inte utrikesminister Undén och jag oss
över, att spaningsledningen bestämt avrådde
från denna åtgärd?

•lag vill inte göra denna frågeställning
till en kompetensfråga mellan statsråden
å ena och polisen och åklagarmyndigheten
å den andra sidan. Det är klart
att ett statsråd kan handla efter egen
bedömning, men det förutsätter att statsrådet
har alla informationer i ärendet
och även har tillgång till alla uppgifter
om dem som skall mottaga informationen.
Enligt den erfarenhet av säkerhetsfrågor
som jag har är det bara polisen,

I maj 1!)(>4 em.

ns befattning med Wennerströmaffärcn

möjligen åklagarmyndigheten, som förfogar
över alla nödvändiga informationer
för att kunna bedöma om åtgärden
är ändamålsenlig. Polisen är vår enda
expertis i dylika frågor.

Om utrikesminister Undén eller jag
hade tagit denna sak i egna händer
och mot polisens bestämda inradan
lämnat informationer, hade vi tagit på
oss ansvaret för om spaningarna av
den anledningen hade misslyckats eller,
vilket man också måste räkna med som
eu möjlighet, att eu oskyldig tjänsteman
blivit misstänkliggjord. Man kommer
inte förbi att polismyndighetens
åsikt i en avvägningsfråga som denna
kräver den allra största respekt. .lag
bygger mitt påstående på en mångårig
erfarenhet av det vi menar med säkerhetsrisker.

.lag skulle kunna berätta om säkerhetsfall
där en övervakad plötsligt, kanske
i samband med en befordrings- eller
utnämningsfråga, upptäcker sin situation
och vänder sig till sina chefer
och begär förklaring. I några uppmärksammade
fall bär vederbörande när de
inte har ansett sina chefers förklaring
till fyllest vänt sig till mig och begärt
förklaring. I andra fall har de riktat
sig till den fackliga organisation som
de har tillhört.

De personer som har vänt sig till mig
och begärt förklaring har förstått att de
varit misstänkta och att de var övervakade.
Här har personer i deras närhet,
som av polisen blivit informerade,
kanske t. o. m. använda vid övervakningen,
pratat bredvid munnen och röjt
sig. Sådana misslyckanden i spaningsarbete!
gör att spaningsledningen naturligtvis
blir ytterst försiktig, och jag
medger att erfarenheterna också stämt
mig till försiktighet. I spaningarna
kring Wennerströmfallet var det enligt
min mening rätt — jag skulle vilja säga
nödvändigt — att hålla kretsen av
informerade så snäv som möjligt. Vi
vet nu att Wennerströmaffären höll på
att komma i det läget, att Wennerström
själv begrep att han var övervakad.

88 Nr 29 Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

Flera av dem som var informerade kunde
inte hålla masken, och jag kan försäkra
er att det inte är lätt att vara
obesvärad och oberörd i sällskap med
någon, om vilken man fått upplvsningar
från polisen av det slag som i Wennerströmfallet.

Ingen ifrågasätter väl att regeringens
ledamöter skall övertaga polisens och
åklagarmyndighetens ansvar för t. ex.
spaning, förhör, anhållande och häktning?
Detta tillhör polis- och åklagarmyndigheternas
kompetens och ansvarsområden,
och önskar någon av
riksdagens ledamöter ändring på den
punkten bör detta sägas ut.

•lag förutsätter att den parlamentariska
nämnden, som ju skall fortsätta
att försöka klara ut i varje fall principerna
för säkerhetsärendenas behandling
i fortsättningen, kommer att ta
upp dessa frågor. Nämnden kommer
då att finna att det jag har sagt är riktigt,
nämligen att spaningsledningen
ensam förfogar över alla uppgifter i ett
säkerlietsfall. Även för mig var juristkommissionens
utlåtande fullt av nyheter
från spaningsfronten.

Jag kommer så till frågan om Wennerström
borde ha avskedats våren
1962. Oppositionen anser att det var en
felbedömning av mig, att Wennerström
inte avskedades våren 1962. Hade han
blivit avkopplad då skulle de skador
som tillfogats landet ha blivit mindre,
''äger man. I pressen har det hävdats
itt det var ansvarslöst av mig att inte
ända i väg honom när jag själv på vå.
-en 1902 ansåg att det fanns skäl till
misstankar mot honom. Eu handlingskraftig
försvarsminister skulle omedelbart
ha handlat, men jag var alltså inte
vuxen min uppgift och därför lät jagspionen
hållas. Det är den tesen som
upprepas i höger- och folkpartipressen.

.lag vill upprepa här vad jag sade
den 29 oktober i fjol. Jag ansåg inte då
och anser fortfarande inte, att det skulle
ha varit rätt att avskeda Wennerström
sedan misstankarna mot honom

skärpts. Vi visste inte att Wennerström
höll på med olaglig verksamhet, och att
avskeda en tjänsteman mot vilken det
endast finns obekräftade misstankar är
ändå i en rättsstat som vår en högst
allvarlig sak.

Men rättssynpunkterna var aldrig ensamt
avgörande för mig. Affären Wennerström
var till sin karaktär sådan, att
det enligt min mening var nödvändigt
att gå till botten med den. En överste
med den ställning och de möjligheter
att skada vårt försvar, som Wennerström
hade haft, kunde inte utan vidare
släppas när misstankarna mot honom
tenderade att skärpas. Vi förstod
ju vid denna tidpunkt att om misstankarna
var riktiga, så stod vi verkligen
inför eu mycket allvarlig spionaffär.
Omtanken om rikets säkerhet krävde ett
bestämt svar på frågan: Har verkligen
denne man varit spion under den långa
tid, som polisen haft honom under observans,
eller är han oskyldig?

Den fråga vi här står inför har två
viktiga aspekter. Den första är: Skall
den preventiva skyddssynpunkten ges
företräde framför kravet på att avslöja
brottslig gärning? Ställer man sig på
den linjen, att skyddssynpunkten skall
ges företräde, måste man samtidigt vara
fullt på det klara med att de skador
man kan misstänka ha tillfogats landet
aldrig blir kända och klarlagda.
Den andra aspekten är: Man bedömer
det nödvändigt att klarhet vinnes om
den misstänkte är skyldig eller oskyldig,
och då måste man vara beredd att
ta risker.

Det är möjligt att spaningsledningen
har haft den förstnämnda skyddsspunkten
som ledstjärna. Det tycks framgå av
de förhörsprotokoll, som har släppts ut
av juristkommissionen, att man inom
spaningsledningen tänker så eller kanske
t. o. m. har tänkt så. Men då kan
jag bara säga, att i så fall har man aldrig
låtit dessa tankar komma till klart
uttryck inför mig.

Inom försvarsledningen, som jag hade
den närmaste kontakten med, var

Torsdagen rlen 28 maj 19(54 cm

Nr 2!)

Ang. statsrådens befattnine med Wennerströmaffären

utgångspunkten i varje fall eu annan.
Den militära säkerhetstjänsten gjorde
ingen hemlighet av att man önskade,
att spaningsarbete! skulle inriktas på
att ge ett resultat, på att fria eller fälla
den misstänkte.

Jag delade denna mening, trots att
jag naturligtvis under våra många diskussioner
också var helt på det klara
med, att detta var förenat med ett risktagande.
Som jag har påvisat, blev Wennerströms
möjligheter att skada försvaret
under UD-tiden starkt begränsade,
vilket också understryks av juristkommissionen.
Skadorna för det svenska
försvaret, som allmänt är stora, är under
denna tid små i förhållande till
Wenncrströms tid på försvarets kommandoexpedition.
Framför allt är de av
ringa vikt i förhållande till värdet av
den kartläggning av hans skadegörelse,
som nu kunnat göras. När vi nu vet
resultatet av hans verksamhet, råder det
ingen som helst tvekan om att det var
värt risken att ha kvar honom på UD.
Skadorna för vårt försvar hade blivit
betydligt allvarligare om vi hade låtit
honom gå.

Dessa principer kommer också den
parlamentariska nämnden tvingas att
ta upp till behandling, och nämnden
kommer då att finna, att den frågeställning
jag berört är ständigt aktuell. Vi
har många säkerhetsärenden på olika
nivåer, en del är mycket svårbedömbara.
Spaningsarbetet ger inte alltid
säkra hållpunkter för att bedöma säkerhetsrisker.
Skall vi då, för att undvika
varje risk, inrikta oss på att oskadliggöra
den misstänkte genom preventiva
åtgärder, d. v. s. beröva honom
hans tjänst eller omplacera honom?
Detta gäller allvarliga rättsfrågor för
den enskilde, men också väsentliga frågor
för rikets säkerhet.

Oppositionen anser tvärsäkert, alt det
med hänsyn till rikets sannskyldiga
nytta hade varit riktigast att avskeda
Wennerström och därmed avbryta spaningarna.
Här står åsikt mot åsikt.

Vad är rikets sannskyldiga nytta i ett

fall som detta? Om jag hade avskedat
Wennerström, som oppositionen anser
att jag bort göra, hade den enda effekten
blivit, det vet vi nu, att undersökningen
hade blivit nedlagd och Wennerströms
spionage icke hade blivit
avslöjat. Själv hade han med både
svensk och sovjetrysk pension suttit i
Madrid och fortsatt sin verksamhet.
Hade det stått i överensstämmelse med
vad rikets sannskyldiga nytta kräver?

Om Wennerström hade blivit avskedad
och hans utlandsplaner hade förverkligats,
d. v. s. om jag hade följt oppositionens
råd, vad hade då hänt om
Wennerströmaffären förr eller senare
hade avslöjats inför offentligheten?
Tänk er nyheten om Wennerström, som
levde flott i utlandet, mannen som med
stort uppbåd av polis och militära myndigheter
hade misstänkts och övervakats
i flera år hemma i Sverige och
sedan i panikens tecken av försvarsministern
avskedats innan spaningsarbetet
hade gett resultat.

Hur skulle oppositionen då ha ställt
sig? Tror ni att oppositionen då skulle
ha ansett att avskedandet stått i överensstämmelse
med rikets sannskyldiga
nytta? Nej, allt talar för att man i stället
skulle ha inriktat sig på en anmärkning
jämlikt § 107 regeringsformen eller skrikit
på riksrätt — jag har lärt känna
oppositionen grundligt under denna
kampanj!

Jag har nu pekat på fakta som varit
avgörande vid min bedömning av Wennerströmaffären.
Min befattning med
ärendet härrör sig till tiden före Wennerströms
gripande, då allt vad vi nu
vet var höljt i dunkel. De som i dag är
ute efter att söka fel och brister är i
den avundsvärda situationen att de kan
göra det utifrån den fulla vetskapen
om vad Wennerström sysslade med. Till
denna himmelsvida skillnad, som juristkommissionen
fäst utomordentligt stor
vikt vid, tar oppositionen knappast någon
hänsyn. Till varje pris vill man In»
någon i regeringen fastnaglad som ansvarig
för att Wennerström var spion.

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

‘JO

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

Denna allvarliga spionaffär använder
oppositionen — i varje fall delar av
oppositionen — i politiska syften. Möjligen
har man spekulerat i att folkvreden
mot spionen skulle vända sig mot
regeringen. Det är dessa politiska spekulationer
och beräkningar, som tvingar
oppositionen att dölja väsentliga för
frågans bedömande avgörande fakta.
Endast på det sättet har man möjlighet
att hålla myten om misskötsel och försummelser
vid liv.

I den situationen har regeringen funnit
det riktigt att lägga alla papper i
Wennerströmaffären på bordet. Nu kan
var och en, som önskar få en fullständig
inblick i hela affärens handläggning
från början till slut, också få det.
Statsministern har sagt det förut i dag,
men jag upprepar det: Längre i öppenhet
har aldrig någon regering gått. Ingenting
som inte direkt har med rikets
säkerhet att göra har undanhållits eller
kommer att undanhållas allmänheten.

För egen del avvaktar jag lugnt allmänhetens
bedömning av min roll.

Jag har eftersträvat att i denna affär
tillvarata rikets sannskyldiga nytta. .lag
är naturligtvis medveten om att i denna
svåra, omfattande affär finns det detaljer
— jag antar att vi snart skall diskutera
dem här i kammaren — i handläggningen
som kan diskuteras. Det är
mycket lätt att göra det efteråt. Vi har
säkert begått många fel. Det gör man
alltid när man är på jakt efter spioner.
Felen upptäcker man först när en spionaffär
är uppklarad — om den nu blir
uppklarad. Om den inte blir uppklarad
upptäcker man aldrig felen. Vi blir aldrig
kritiserade för alla våra misslyckade
försök att få fast spioner. Men om
vi lyckas få fast en spion då får vi,
såsom jag har sagt tidigare, vettlös kritik.

Debatten i dag gäller de stora huvudfrågorna.
Där har jag velat framhålla
— och med det skall jag sluta — att vi
har tvingats att ta risker. I efterhand
vet vi att det var rätt att ta de riskerna.
Spionen avslöjades och greps — det är

det väsentliga. Skadorna på vart försvar
blir mindre än om jag hade följt
de råd som nu oppositionen ger mig att
Wennerström skulle ha avskedats 1962.

Jag vet att jag i denna affär har tillvaratagit
rikets sannskyldiga nytta.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Försvarsministern tog
upp ett yttrande som han hade här i
kammaren här i fjol. Jag hade inte
tänkt återkomma till det, eftersom jag
sagt en del om det tidigare. Men försvarsministern
förklarade, att han »ord
för ord» kunde stå för vad han då sade.
Därför vill jag fråga försvarsministern
på en alldeles speciell punkt. Det
är nämligen oerhört viktigt att från ett
statsråd få en korrekt redovisning av
de fakta som föreligger i ett fall av denna
karaktär.

Försvarsministern sade i första kammaren
i höstas, att på våren 1961 var
läget beträffande Wennerström att denne
var »en ytterst vag osäkerhet». Jag
skulle vilja fråga försvarsministern, om
försvarsministern vidhåller denna beskrivning?
Detta måste ju vara ett fel.
Ett år tidigare hade nämligen försvarsministern
fått reda på att Wennerström
av domstol ansågs skäligen misstänkt
för spioneri, alternativt olovlig underrättelseverksamhet
för sovjetrysk räkning.
Det är möjligt att försvarsministern
säger, att han inte fick reda på att
domstolen hade haft denna bedömning
— det är litet oklarhet på den punkten;
hur man än läser juristkommissionens
beskrivning kvarstår ändå eu viss oklarhet.
Men det kan icke vara någon oklarhet
om att försvarsministern den 4 januari
1960 fick en beskrivning som
motsvarar denna — på den punkten kan
vi vara överens. Sedan inträffade, herr
försvarsminister, efter den 6 januari
1960 en rad saker, som oavsett om man
hade den uppfattningen att Wennerström
då borde betraktas som brottsling
eller ej ändå måste ha ökat graden av
misstankar mot honom. Detta har så -

Torsdagen den 28 maj 19(54 em.

Nr 29

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

vitt jag vet ingen annan än försvarsministern
förnekat. Därför vore det kanske
av intresse att höra försvarsministerns
mening på denna punkt.

Det andra jag här skulle vilja ta upp
är ett problem som försvarsministern
med rätta berörde — vilket ansvar en
försvarsminister har när det gäller rikets
säkerhet och för att få fast en spion.
Försvarsministern sade att lian
tyckte det närmast var en plikt att följa
polisens råd för att få fast en spion.
Det är självklart att det är polisens
uppgift att försöka få fast spioner. En
försvarsminister bör också vara intresserad
av detta. Men han har rättighet
- ja, skyldighet — att göra andra bedömningar.
Oavsett om det finns så
starka misstankar att man kan anhålla
en person eller ej, så måste försvarsministern
tänka på att vederbörande,
om han är spion, kan utlämna så många
försvarshemligheter, att det kan leda
till olyckor för landets försvar och
minska våra möjligheter att försvara
oss.

Jag skulle vilja upprepa den fråga jag
ställde på förmiddagen men som ingen
från socialdemokratiskt håll har besvarat:
Är det rimligt att ta vilka risker
som helst beträffande vårt försvar med
motiveringen att åtgärder för att minska
dessa risker kan leda till att den
misstänkte i något fall känner sig iakttagen?
Detta är en mycket allvarlig
fråga.

Jag skulle vilja tillägga: nu har ju
försvarsministern inför juristkommissionen
talat om att ni har lagt om praxis
— nu förhör ni människor. Jag upprepar
då frågan: Varför har ni lagt om
praxis när det gäller personer som är
misstänkta? Är det därför att ni nu har
så mycket värre affärer än fallet Wennerström?
Det hoppas vi alla verkligen
att ni inte har. Är det inte så, måste
anledningen vara det andra skälet; att
ni ger oss rätt i vår kritik när vi konstaterar
att man inte kan ta vilka risker
som helst med Sveriges försvar,
även om ett förhör givetvis gör den

som eventuellt är spion minst sagt misstänksam.

Det skulle vara intressant att få reda
på den exakta motiveringen till att regeringen
har ändrat praxis.

Försvarsministern sade sedan att han
nu anser det riktigt att Wennerström inte
flyttades från utrikesdepartementet.
Jag ber att fa påpeka, att juristkommissionen,
som försvarsministern så flitigt
stödde sig på framför allt i början
av sitt anförande, har sagt att det vid
åtminstone två tillfällen kunde varit
naturligt att flytta honom utan att hans
misstänksamhet hade behövt väckas.
Dessutom står det: »Onekligen talade
åtskilligt för att Wennerström åtminstone
från våren 1962 avlägsnades från
UD.» Detta är en helt annan bedömning
än den som försvarsministern nu har
sagt var den enda tänkbara med avseende
på rikets försvar.

Jag skulle sedan, herr talman, vilja
säga ytterligare en sak något i marginalen.
Försvarsministern använde här
ordet politik på ett sätt som jag alltid
reagerar mot. Det kanske var ett olyckligt
uttryckssätt.

(Herr statsrådet Andersson: Det var
medvetet!)

Då, måste jag säga, har vi mycket olika
uppfattningar om vissa saker. Försvarsministern
talade om alt »använda
saker för politiska syften». Jag trodde
att både försvarsminstern och jag var
politiker. Vi skall givetvis inte diskutera
om vi är mer eller mindre goda
politiker.

Men vad är politik, herr försvarsminister?
Jo, det är att vi sätter oss mål
före för samhällsarbetet och att vi har
olika uppfattning om vad man skall göra
i olika situationer. Vårt uppdrag är
lika hedervärt som något annat. Jag
måste säga att det är tråkigt att försvarsministern
tydligen anser att ordet
politik är någonting som man kan kasta
över en motståndare.

Jag vill tillägga att jag alldeles nyligen
läste en intervju med försvarsministern,
där han på en fråga svarade så

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 19(54 em.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffärcn

här: »Ja, hade vi varit opposition, skulle
vi säkerligen försökt komma åt den
regering som hade suttit.» Utifrån försvarsministerns
utgångspunkt hade det
då givetvis inte varit fråga om politik,
utan då hade det varit någonting annat.

När vi försöker diskutera denna fråga,
gör vi det därför att vi har grundlagsenlig
skyldighet att göra det, sedan
får försvarsministern kalla det vad han
vill.

Herr HERNELIUS (hi kort genmäle:

Herr talman! Försvarsministern slutade
sitt anförande med att säga: »Jag
vet att jag i denna affär har iakttagit
rikets sannskyldiga nytta.» Var det inte
fel valt verb? Borde inte försvarsministern
ha sagt: »Jag tror mig hoppas, att
jag iakttagit sannskyldig nytta?» Vissheten
är väl ändå litet löst förankrad.

Hela den försvarsbunker som försvarsministern
söker bygga upp med
den s. k. avslöjandeteorien har redan
juristkommissionen skjutit sönder. Det
var inte försvarsministern, som tog fast
spionen Wennerström. Ponera att de
här två filmrullarna inte hade påträffats
den 19 juni och att Wennerström
kommit iväg till Spanien — då faller
herr Anderssons teori som ett korthus.

Det går inte att föra ett resonemang
sfi. Jag skulle vilja säga att försvarsministern
har uppträtt inför juristkommissionen
och inför parlamentariska
nämnden på ett mycket erkännansvärt
sätt; med friskhet och frejdighet har
han försvarat sin sak. Han har gjort
medgivanden. Vi har alla respekterat
honom där, om jag får tala som en ledamot
av denna nämnd.

Men det djupt olustiga är försvarsministerns
försök att i dag bygga upp
silt försvar, liksom under de senaste
två månaderna. Detta försvar följer två
linjer.

Den ena linjen innebär att han förringar
skadeverkningarna av det Wennerströmska
spioneriet. Det sker genom
att överbefälhavarens redan av prak -

tisk-psykologiska skäl nedbringade äskanden
prutas ned till en sjättedel, 50
miljoner kronor.

Den andra linjen är att han förringar
vad som hände i UD och spioneriet där.
Då följer försvarsministern olika vägar.
Först gör han en jämförelse med spioneriet
i kommandoexpeditionen. Vad är
det för jämförelse? Wennerström skulle
ju sluta i kommandoexpeditionen.
Det har väl ingen saklig betydelse —
om jag nu. herr statsråd, skall ta eu
tydlig bild — om en person stjäl 100 000
kronor ena veckan men bara 50 000 kronor
andra veckan; han har väl inte
därför slutat med tjuveriet. Om Wennerström
spionerade mindre i UD än i
försvarsdepartementet, är det väl inget
försvar för att han placerades i UD. där
han dock spionerat. En annan linje är
att Wennerström skulle ha spionerat
mycket mer på flygstabens expedition.
Men har någon vettig människa kommit
på tanken att sätta en säkerhetsrisk
i flvgstaben mot polisens bestämda avstyrkande? Det

förekommer också andra små
konstgrepp; vi har sett några av dem
i dag. Statsrådet talar i sin redogörelse
nu om vad Wennerström lämnat ut under
UD-tiden. Det var bara försvarets
handlingar, som överbefälhavaren hade
att bedöma, som han talat om, och inte
UD:s hemliga handlingar, som vi alla
känner till i nämnden, som det finns
förteckning över och som inte går att
dölja. Det är ett konstgrepp.

Det andra konstgreppet är att försvarsministern
inför i debatten beteckningen
»kvalificerat hemliga handlingar»
och säger med stor emfas — det
hörde hela kammaren — att bara en
kvalificerat hemlig handling utlämnats
av Wennerström under hela UD-tiden.
Detta blir i Aftonbladet i dag, att spionen
kom över bara en hemlig handling.

(Herr statsrådet Andersson: Det kan
inte jag hjälpa!)

— Nej, det kan inte försvarsministern
lastas för, men så uttolkas det! Det var
i själva verket fråga om 70 hemliga

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Nr 2!)

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

handlingar under denna tid, men i Aftonbladet
blir det bara en hemlig handling.
Andra rubriker i Aftonbladet:
»Wennerström spionerade inte mot
Sverige under UD-tiden», eller »Spionaget
mot Sverige ett fiasko». På det
sättet går valserna i ilen enklare propagandan
efter dessa upplysningar av
försvarsministern.

Vidare glömmer försvarsministern —
och det är ju det väsentliga — att det
inte är fråga om hemliga eller kvalificerat
hemliga handlingar under UDtiden,
utan om handlingarnas utlämnande
har varit »av synnerligt men» eller
inte. Det finns ganska många handlingar
som enligt överbefälhavarens bedömande
var av synnerligt men. Varför
säger försvarsministern inte det?

(Herr statsrådet Andersson: Det har
jag sagt.)

Nej, ordet »synnerligt men» hörde jag
inte under hela anförandet.

Till sist vill jag, herr talman, säga till
försvarsministern när han talar om
denna kvalificerat hemliga handling,
som spionen skulle fått i försvarsutredningen:
Säg sanningen — säg att det
var i försvarsdepartementet han fick ut
den!

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill gärna instämma
i försvarsministerns uttalande, att
som det nu var, så var det bra att Wennerström
blev avslöjad. Det är faktiskt
den enda ljuspunkten i denna mörka
historia, men bara under en bestämd
förutsättning, nämligen att man verkligen
tar konsekvenserna av avslöjandet
och är beredd att reparera de skador
som avslöjandet har visat.

Är man det? Enligt tidningsuppgifter
har 50 miljoner kronor ställts i utsikt.
Hur den summan har beräknats, har
jag inte reda på. Jag vet inte ens om
den täcker de merkostnader som uppkom
genom att Wennerström satt kvar
på UD-tjänsten under 1962. Jag vet inte
hur mycket man kan lita på tidnings -

uttalandena heller. I den kompletteringsproposition,
som vi hade att behandla
i kammaren i går, finns en långtidsbudget
där försvarets framtida kostnader
i rätt ingående detaljer redovisas
för nästa budgetår och för budgetåret
därpå. Såvitt jag kan finna, finns
inte ett ord om några extrakostnader
med anledning av Wennerströms .spioneri
i denna handling.

Vi har fått höra att överbefälhavaren
efter vissa restriktiva grunder har kommit
fram till eu beräkning av kostnaderna,
som slutar på 283 miljoner kronor.
Regeringen är tydligen villig att
föreslå 50 miljoner kronor. Vilka grunder
har regeringen använt för att göra
den bedömningen? Om man frångår de
sakkunniga militära instansernas bedömning,
måste det bero på att man i
stället, vilket i och för sig kan vara riktigt,
gör en politisk bedömning, där man
väger de ekonomiska resurserna mot
samhällets resurser och andra ändamål.

Vi har från vår sida från första stund
förutsatt att en sådan politisk bedömning
skulle bli nödvändig i sammanhanget,
och vi har föreslagit grunderna
för eu sådan. Regeringen vill inte lyssna
på det örat, och nu har regeringen tydligen
på egen hand gjort avvägningen.
Men regeringen kan väl ändå inte begära
att vi från oppositionens sida — vi
som varit med och tagit ansvar för att
försvaret skall få en riktig utformning
— utan att vare sig ha fått deltaga i avvägningen
eller ens fått reda på hur
den har gjorts, skall fortsätta att stillatigande
vara nöjda med förslag som regeringen
kan vilja lämna.

1 detta sammanhang kan man verkligen
inte, såsom försvarsministern nyss
gjorde, skryta med något slags öppenhet.
Vi har över huvud taget inte fått
veta någonting alls.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Får jag stanna ytterligare
litet grand vid vad som hände under
UD-tiden.

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

94 Nr 29

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

.lag har här en förteckning på det
som Wennerström kom över och lämnade
ut under denna tid. Här har tidigare
nämnts, att många av dessa handlingar
medförde synnerligt men för försvaret:
4 kvalificerat hemliga handlingar,
för att nu använda försvarsministerns
vokabulär, som alla betecknats
vid utlämnandet medföra synnerligt
men för försvaret, och 37 handlingar
betecknade som hemliga. Militären uppger
att inte mindre än 20 av dessa sammanlagt
41 handlingar vid utlämnandet
medfört synnerligt men, och de övriga
21 har vid utlämnandet medfört men
för försvaret.

.lag har tidigare i dag ställt frågan
och måste nu upprepa den till försvarsministern:
Hur mycket skall det anses
utt man kan offra för att avslöja en
spion, när man från början vet att han
är en säkerhetsrisk och att lian utför
ett arbete som kan möjliggöra ett allvarligt
spionage? Jag ställer den frågan,
i all synnerhet som man ju kan
hänvisa till exempelvis punkten 14 i
parlamentariska nämndens rapport:
»Sedan Wennerström börjat sin tjänstgöring
på UD, inträffade efter hand
händelser, som skärpte misstankarna
mot honom.» Främst avses här händelserna
i september 1961 och i mars 1962,
vilka enligt försvarsministerns eget uttalande
var av »oroande karaktär». Vad
som inträffade i september 1961 har
försvarsministern betecknat som en
»vändpunkt» i ärendet för honom.

Det är väl alldeles uppenbart att vi
inte kan ha tolkat statsrådet fel, när vi
kommit fram till att den vändpunkt
han talar om måste innebära att det för
statsrådet har framstått som klart att
karlen var en spion, med de risker detta
medförde.

Försvarsministern har nu i sitt anförande
kraftigt hävdat, att man inte
kunde informera fler människor därför
att man alltid löpte risken av lösmynthet,
att det skulle »glappa» för en och
annan. 1 och för sig måste man naturligtvis
respektera den uppfattningen,

men det finns några punkter i sammanhanget
som gör att man blir litet frågande
och tveksam. Faktiska förhållandet
var nämligen att bland de personer, som
eventuellt skulle kunna visa lösmynthet,
också fanns t. ex. säkerhetschefen
i UD, som heller inte blev informerad.
Då frågar jag mig vilka krav man i ett
sådant sammanhang ställer på den som
utnämns till säkerhetschef i UD. Och
vad skall man i sammanhanget säga om
nuvarande utrikesexcellensen Nilsson,
som efter sitt ämbetstillträde såsom en
av sina första åtgärder informerade de
två främsta på tjänstemannasidan inom
UD? Förelåg inte då någon risk för
»glapp»?

Jag tycker att det är en del saker i
resonemanget, som liksom inte rimmar
med varandra. Försvarsministerns emfas
när det gäller att framställa riskerna
av att någon skulle prata bredvid
munnen och att man därför underlät
att informera tjänstemän, som borde ha
varit informerade, verkar på mig — det
måste jag nog säga — litet överdriven.

Detsamma kan såvitt jag förstår sägas
om försvarsministerns påstående
att oppositionen nu tar till orda och
dömer i medvetande om att allt är som
det är — orden föll inte så, men andemeningen
var den. Ja, hur skulle det
kunna gå till på något annat sätt? Vi
har ju inte haft försvarsministerns insikt
i denna komplicerade historia, som
han hade i september 1961 och som för
honom betydde en vändpunkt — vi har
fått vänta tills papperen undan för undan
kommit på bordet och då fått bilda
oss en uppfattning om vad som hänt.
För min egen del har jag hela tiden
varit medveten om att i detta måste ligga
en risk för att man skulle vara efterklok
— ett uttryck som flitigt har luftats
i dagens debatt — och att regeringssidan
skulle med sådana hänvisningar
liksom underkänna oppositionens
uppfattning i saken. Jag har varit
starkt medveten om detta, och därför
har jag försökt att bilda mig en uppfattning
med utgångspunkt från de möj -

Torsdagen ilen 28 maj 1964 em.

Nr 29

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffiiren

liglieter till eu bedömning som kunde
tankas föreligga just vid den tidpunkt
da händelserna inträffade. Jag måste
säga afl jag är litet förvånad, när försvarsministern
i september 1901 konstaterar
att han är fullt på det klara med
riskerna i denna komplicerade historia
men nu efteråt försöker göra gällande
alt det skulle vara ett utslag av efterklokhet
när man från oppositionens sida
vill sätta sig in i händelseförloppet.

Försvarsministern hävdar att han
lärt känna oppositionen grundligt under
den här kampanjen. Ja, det är möjligt.
Och resultatet av den kännedomen
blir att lian förklarar sig övertygad om
att oppositionen nu endast är ute för
att göra politiska vinster eller framställa
förhållandena så att de skall kunna
utnyttjas partipolitiskt. Får jag säga,
herr talman, att jag inte räknar in
mig bland dem som eventuellt har försökt
använda denna fråga partipolitiskt
— jag har faktiskt försökt bedöma den
från enbart sakliga och faktiska synpunkter.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Nej, jag vill inte räkna
in vare sig herr Torsten Andersson eller
hans parti bland dem som spekulerar
partipolitiskt i denna fråga. Men
jag måste rakna in högern — jag skulle
kunna visa upp flygblad men det behövs
inte; vi får läsa fler i fortsättningen.
Och den ideelle herr Dahlén som
partisekreterare i folkpartiet är väl inte
gärna beredd att stiga upp och säga,
att inte det här skall utnyttjas partipolitiskt.

Men man blir ändå en smula orolig,
herr Torsten Andersson, när man får
läsa att en mycket viktig sak, speciellt
vid KU-behandlingen, är att de tre oppositionspartierna
har kunnat enas i en
fråga: att åstadkomma en anmärkning
mot utrikesminister Undén och ett försök
till anmärkning mot mig. Det har
slagits upp, inte minst i Svenska Dagbladet,
som någonting mycket viktigt.

Herr Torsten Andersson får ursäkta
mig, men när jag ser på sammansättningen
av de borgerliga ledamöterna i
den parlamentariska nämnden kan jag
liksom inte undgå tanken på att där
sitter herr Torsten Andersson, kronprins
i centerpartiet, där sitter herr
Hernelius, kronprins i högerpartiet, och
där sitter herr Wedén, kronprins i folkpartiet.
Det behövs ju kronprinsar, och
eftersom professorerna inte kan enas,
så skulle nu dessa tre herrar, som befinner
sig på det något lägre planet under
professorsnivån, kunna säga: Vi har
lyckats! Ja, de har lyckats komma överens
om att de skulle försöka offra herr
Undén och mig. Vad kan ni mera komma
överens om? Wennerströmaffären
har — jag medger det — medfört att
det i år har gått lättare för oppositionen
att komma överens. Det här var
det verkliga mandomsprovet för kronprinsarna.
Jag gratulerar!

Herr Dahlén har inte begripit mycket
av denna fråga. Jag tror inte ens att
det lönar sig att ta upp en diskussion
med herr Dahlén — så okunnig är han.
Herr Dahlén måtte inte ha följt med
vad som hänt under 1960 och 1961.
Läs juristkommissionens utlåtande och
bedömningarna av hur man på olika
håll såg på riskerna! Försök inte upprepa
vad herr Wedén måste ta tillbaka
i andra kammaren, nämligen att jag
någonsin tagit del av några telefonkontrollpromemorior
som kommissarie Danielsson
skrivit. Jag visste inte att de
fanns. Det hade varit intressant att ha
fått ta del av dem under årens lopp,
men de har aldrig föredragits för mig.
herr Dahlén. Därför har jag inte någon
gång underrättats om att Wennerström
varit skäligen misstänkt, som det står
och måste stå i dessa promemorior, eftersom
det ligger till grund för framställningar
om att få telefonkontroll.

Jag står på varje punkt för vad jag
sade den 29 oktober 1963. I fråga om
de ord och uttryck, som herr Dahlén
drog fram här, vill jag säga att jag står
för dem alltjämt. De är riktiga. Jag kan

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

stå för dem inte minst nu, sedan juristkommissionens
betänkande är färdigt
och säger samma sak.

Den viktigaste frågan är den som
herr Dahlén snuddade vid men som
herr Hernelius, om jag fattade honom
rätt, gjorde till en huvudfråga. Han talade
om att jag har lagt upp en försvarstaktik,
så skickligt till och med att
jag lurat tidningarna att ljuga med stora
rubriker. Herr Hernelius var vanlig
nog att säga att han hade läst mig —
och en gång till och med hört mig —
i juristkommissionen. Om herr Hernelius
har läst mig — och det kan alla
göra nu, när samtalen gjorts helt offentliga
— måste han väl medge att jag
från början och även i de redogörelser
som jag lämnade till juristkonunissionen
förra sommaren hela tiden redovisat
den roll som jag spelat. Den är obetydlig,
men på en punkt har den varit
viktig. Jag har — det visar utredningarna
— haft en annan mening än spaningsledningen
i fråga om hur man
skulle behandla fallet 1962. Jag medger
att jag knappast vetat det förrän nu!
Juristkommissionen har på den punkten
samma inställning som spaningsledningen
har framfört, nämligen att när
misstankarna började skärpas på våren
1962, så borde man allvarligt ha
övervägt om inte Wennerström skulle
skiljas från sin tjänst i UD. Det gjorde
vi — vi övervägde det allvarligt, både
på våren 1962 och på hösten 1962. Vid
de överläggningar vi hade spelade naturligtvis
min uppfattning en roll, liksom
den militära säkerhetstjänstens,
och, herr Hernelius, vi kommer ju inte
ifrån att i första hand måste den militära
säkerhetstjänsten försöka bevaka
försvarsintresset. Vad är försvarsintresset
i en sådan här sak? Jo, när dessa
misstankar börjar skärpas och man
förstår att det är mycket allvarligt, då
måste man ha klarhet om misstankarna
är befogade eller inte.

Herr Hernelius vet mycket väl att jag
tillhör dem som har varit misstänksamma.
Jag har inte säkrare än någon an -

nan kunnat bedöma situationen, och
jag vill inte hänvisa till statspolisintendentens
yttrande i maj år 1963, strax
innan spionen greps, då han sade, att
han innerst inne trodde att spionen var
oskyldig. Jag vill inte det, ty jag vet att
statspolisintendenten samtidigt som
han sade detta hade ett mycket stort pådrag
i gång, som han själv ledde. Han
var alltså osäker innerst inne. Han trodde
att spionen var oskyldig, men han
hade ändå hela pådraget i gång.

Jag, som sysslade med den militära
sidan och hade mina flesta kontakter
med den militära säkerhetstjänsten,
ville i varje fall att man nästan till
varje pris skulle försöka få klarhet i
om Wennerström var skyldig eller inte
skyldig. Vi fick den klarheten, och det
är för mig mycket förvånande att vi nu,
när Wennerström sitter och väntar pa
den dom som han skall få i mitten av
juni, här i riksdagen diskuterar om det
ändå inte varit riktigast att han hade
fått löpa år 1962.

Detta är oppositionens huvudbidrag
till denna debatt. Tycker ändå inte herr
Hernelius att det är litet egendomligt
att man genom att ta upp detta som eu
anmärkningspunkt mot mig drar i gång
en sådan diskussion? Därför att oppositionen
drar i gång den kan jag säga
att vi haft framgång: vi har lyckats ta
fast spionen. Vi har lyckats med detta
säkerhetsärende. Vi har misslyckats
med många andra.

Jag förringar inte skadorna. Jag talade
i 20 minuter om det problemet i
oktoberdebatten och ville faktiskt inte
trötta kammarens ledamöter i kväll med
att ta upp ett längre resonemang om
hela den problematiken, som vi har
sysslat med länge. Jag hörde att någon
här på morgonen hade sagt, att han
visste att statsrådet hade visat sig ointresserad
av denna fråga förra sommaren,
när det verkligen gällde att snabbt
sätta i gång med att reparera skadorna.
Tänk om det hade hänt någonting och
vi inte hade satt i gång med att reparera
skadorna! Jag vet inte vem del

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Nr 2!)

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

var som sade det, men vem det nu än
var, så kom ihåg följande när det talas
om att försvarsministern då låg på semester.

Wennerströms första bekännelse om
att han hade utlämnat en svensk handling
kom eu av de sista dagarna i juli.
Jag fick samma dag per telefon reda
på detta; jag tror det var den 27 juli.
Under fem-sex veckor efter det att
Wennerström hade gripits medgav han
olovlig underrättelsetjänst riktad mot
olika länder, men inte att han hade utlämnat
svenska handlingar. Jag stod i
ständig daglig kontakt inte bara från
min semesterort, utan jag var varje
vecka i Stockholm en dag. Jag hade
alltså varje dag kontakt med den militära
säkerhetstjänsten, som rapporterade
förhörsläget till mig.

Jag tror alltså att det var den 27
juli som det första erkännandet om
spionage mot Sverige kom. Det kunde
jag då inte tala om för tidningarna,
som bara skrev att försvarsministern
struntar i alltsammans och ligger på
semester. Men nu kan jag tala om hur
det förhöll sig.

Jag skall inte gå in på den statistik
som jag lämnade. Den är emellertid
korrekt. Jag förringar inte, som jag sade,
de skador som Wennerström har tillfogat
landet, men jag måste helt enkelt
för att försvara mig mot beskyllningar
tala om som sanningen är, att de skador
som har tillfogats landet genom
Wennerströms verksamhet under UDtiden
är mycket små i förhållande till
de skador som tidigare har tillfogats
landet. Inom UD fanns ju inte några
svenska försvarshandlingar. Det var
utanför UD han fick tag i dem, och det
var på det sättet han åkte fast.

Till herr Virgin vill jag sedan bara
säga att vi nästa år får tillfälle att diskutera
frågan om vilka kostnader skadorna
drar. Det är ganska meningslöst
att ta debatten nu. Den kan aldrig föras
offentligt, utan får föras i statsutskottet.
Vi kan aldrig tala om vilka
skador vi tänker reparera, ty det är ju

7 Första kammarens protokoll 196b. Nr 29

meningslöst, utan statsutskottet lår göra
en bedömning av vilka skador som man
anser att man över huvud taget skall
ge sig på.

överbefälhavaren har gjort en sådan
bedömning. Jag har också gjort en bedömning,
och den avviker från överbefälhavarens.
Men allt detta skall ju föreläggas
statsutskottet. Det viktigaste är
att överbefälhavaren och jag är eniga
om hur vi skall gå fram i denna fråga,
och vi är också eniga om att det går
och räcker om anslag ställs till förfogande
först nästa budgetår, d. v. s. budgetåret
1965/66. Skadereparationsarbetet
pågår för fullt, men jag kan självfallet
inte avslöja detta.

Till slut några ord till herr Torsten
Andersson. Är det inte så att säkerhetscheferna
— jag tror att herr Torsten
Andersson och jag diskuterade den
frågan här i kammaren i höstas — inte
har till uppgift att övervaka. Vi använder
dem inte heller till det, och instruktionen
säger inte ett dugg om detta.
Därför är det inte så egendomligt
om inte säkerhetscheferna överallt blir
informerade.

Herr Torsten Nilsson struntade i vad
statspolisen gav honom för råd, och
jag har tidigare sagt att ett statsråd
kan göra det. Vi behöver inte bry oss
om det. Eftersom det gick bra var det
rätt, men om det inte hade gått bra
hade det varit fel.

Herr HERNELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan fatta mig ganska
kort i denna replik — vi har diskuterat
det mesta förut. Jag skall bara
notera två saker.

Det ena är att statsrådet Andersson
säger att han inte visste om att Wennerström
var skäligen misstänkt enligt
beslut av rådhusrätten. Är det riktigt?
Det är ju det som är felaktigt. Vi har
en försvarsminister som inte vet vad
som rättsligt fordras för telefonkontroller
här i landet, trots att han handlägger
så mycket säkerhetsärenden som han
gör.

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

Det andra är att jag undrar om inte
försvarsministern missminner sig rörande
datum för erkännandet, ty kommunikén
till pressen kom den 25 juni.
I denna meddelades att Wennerström
bedrivit olovlig underrättelseverksamhet,
om jag minns rätt mot Sverige.
Det kan vi kontrollera senare, det finns
tryckta skrifter.

Så skall jag säga att jag har hört talas
om kungamakare utanför de kungliga
familjerna. Men jag har aldrig förrän
i afton hört talas om kronprinsmakare.
Nu lagar statsrådet till tre kronprinsar
på en gång. Jag skulle föreslå
att han odlar sin egen kål.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag skulle i varje fall
mycket gärna vilja stå fadder för två
av de här kronprinsarna.

Så vill jag säga till herr Hernelius —
jag skall vara kortfattad nu — att det
är en missuppfattning av honom. Wennerströms
första bekännelse, där man
fick honom att bekänna att han spionerat
mot Sverige, kom en av de sista
dagarna i juli, fem å sex veckor efter
det han gripits.

Det var herr Dahlén som sade att jag
den 4 januari 1960 hade fått föredragen
för mig en telefonkontrollpromemoria,
som slutade med »skäligen misstänkt
för spioneri». Det är fel. Jag har aldrig
fått en sådan PM föredragen för mig.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet har fått
innehållet i denna promemoria i den
akt som låg till grund för föredragningen
den 4 januari redovisat för sig. Det
kan det väl ändå inte råda någon tvekan
om.

Vidare är det ju intressant att försvarsministern
fortfarande vidhåller att
Wennerström våren 1961 var en »ytterst
vag osäkerhet». Jag vill då erinra om
att i det yttrande som försvarsministern
fick åhöra av riksåklagaren och stads -

fiskal Ryhninger som sade att det var
en motsägelse att en person som av
rådhusrätten bedömts som skäligen
misstänkt för spioneri försatts i en sådan
förtroendeställning som Wennerström.
Herr Ryhninger har inför juristkommissionen
— vars rapport jag förmodar
försvarsministern tagit del av —
sagt att denna hans kritik i varje fall
för hans del även gällde att Wennerström
var placerad på försvarets kommandoexpedition.

Herr Thulin har sagt att han tyckte
att Wennerström skulle flyttas från
kommandoexpeditionen till något uppdrag
av ekonomisk natur. Denna bedömning
av överste Wennerström går
verkligen inte ihop med försvarsministerns
beskrivning »ytterst vag osäkerhet».
Detta uttryck måste väl avse den
minsta tänkbara osäkerhet som kan
föreligga. Skulle alltså stadsfiskal Ryhninger
och säkerhetspolisens chef anse
att detta var skäl nog att flytta personer? Sedan

skulle jag, herr statsråd, mycket
gärna vilja veta varför inte riksdagens
första kammare förr fått denna
redogörelse om ändrad praxis när det
gäller misstänkta personer. Jag tycker
att kammaren kan kräva en redovisning
på denna punkt, när regeringen så
starkt kritiserar oss för att vi hävdar
att någonting skulle ha gjorts under den
tid Wennerström satt i UD. Vi har inte
begärt att han då skulle förhöras.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Regeringen har icke
ändrat praxis i annat avseende än att
ärendenas behandling inom regeringen
har ändrats. Men regeringen, herr
Dahlén, är inte polisen. Vi kan inte förhöra,
vi kan inte häkta, vi kan inte spana.
Polisen har möjligen ändrat praxis.
Förhört har man gjort vid många tidigare
tillfällen, men jag har sagt inför
juristkommissionen att man nu gjort
ett försök att gå den vägen för att få
klarhet i ett säkerhetsfall. Det var bra,

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Nr 29

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

och det lyckades utmärkt. Men det är
klart att polisen dä kommer att i sina
bedömningar vara mycket försiktig. När
jag och ÖB i maj 1962 föreslog statspolisen
att vi skulle försöka fa klarhet i
Wennerströmaffären just genom att förhöra
honom övervägdes detta noga,
men man kom till det resultatet att man
inte vågade det, därför att man trodde
att Wennerström skulle kunna glida ur
greppet. Den bedömningen var förmodligen
riktig. Men här blandar herr Dahlén
ihop data och årtal, så att kammaren
omöjligen kan följa med. I mars
1962! Ja, det var väl inte underligt om
någon av åklagarna då ansåg att man
kanske skulle avbryta affären eller kritiserade
statspolisen för att man hade
varit med om att omplacera Wennerström!
Vår diskussion gäller ju om jag
vid den tidpunkten, eftersom jag själv
började misstänka honom då — i mars
1962 — skulle ha avskedat honom. Som
väl var gjorde jag det inte.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det är klart att man
måste uppskatta att en medlem av konungens
råd här står och utnämner
kronprinsar. Jag för min del känner
emellertid lite tveksamhet på den punkten.
Jag skulle vara väsentligt stoltare
över utnämningen om det varit så att
den som utnämnde själv hade befunnit
sig i kronprinsläge. Men det är jag inte
så säker på att han är.

För övrigt skall jag be att till försvarsministern
få säga att han inte behöver
bekymra sig om centerpartiets
framtida vandringar. Jag tror att vi
inom partiet med gemensamma ansträngningar
är kapabla att bedöma
detta utan några pekpinnar, och jag
kan försäkra försvarsministern att vi
även i fortsättningen kommer att försöka
bedöma konstitutionella anmärkningar
mot statsråd efter vad de är
värda. Jag har tidigare konstaterat här
i dag att man inte med skäl kan på -

dyvla centerpartiet att vi under gångna
år har koncentrerat oss på att jaga
statsråd. Denna gång har det sagts att
om någonsin ansvar skall utkrävas så
skall det vara nu. Jag tror att man
lugnt kan avvakta vad framtiden bär
i sitt sköte på denna punkt.

Låt mig sluta med en liten Antes
undring: Står det möjligen i försvarsministerns
manuskript: »Här tryter argumenten;
höj rösten!»

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det är herr Torsten Andersson
som särskilt i dag på förmiddagen
bara har haft hög röst och mycket
litet av sakargument.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag minns mycket väl
att försvarsministern i höstas talade
20 minuter angående de skador som
uppkommit på försvaret. Jag minns
också att statsministern vid samma tillfälle
uttryckte sig i ordalag som antydde
att skador måhända inte alls hade
uppkommit. Nu får vi veta att enligt
ÖB har en bedömning gjorts efter de
grunder som försvarsministern anvisat
honom, och av regeringen har en annan
bedömning därefter gjorts. Det belopp
som man då stannat vid kommer
att föreläggas riksdagen, och vi får nästa
år diskutera det. Det är just detta
tillvägagångssätt som vi vänder oss
emot. Det strider emot den enighet som
vi har i försvarsfrågan. Det strider mot
försvarsuppgörelsens innebörd. Vi vill
gärna tro att även regeringen ser enigheten
i försvarsfrågan som en fördel
för landet. Som jag sade i mitt tidigare
anförande: handlandet efter skadans
konstaterande är lika viktig vid bedömningen
av hur ansvaret förvaltas som
handlandet innan.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Endast ett par ord!
Självfallet var det en felsägelse från
min sida om jag sade att det var rege -

7j Riksdagsdebatterna 1964. Första kammaren. Nr 29

100 Nr 29 Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

ringen som förhörde. Så går det inte
till här i landet. Det är säkerhetspolisen
som gör det. Men anser försvarsministern
att denna nya praxis är riktig eller
inte?

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Man kan ännu inte tala
om praxis. Parlamentariska nämnden
skall nu fortsätta att dra upp riktlinjer
för hur vi skall behandla säkerhetsfrågor
i framtiden.

Herr HERNELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är bara en liten
detalj, men jag tycker det är lika bra
att vi klarar ut den på en gång. Det gäller
när Wennerström erkände spioneri
mot Sverige. Försvarsministern måste
ta fel, ty enligt statsministerns interpellationssvar
den 29 oktober hade den
militära expertgrupp som försvarsministern
tillsatte med uppgift att undersöka
skadorna för spioneriet sitt första
sammanträde den 2 juli 1963.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Ja, det är riktigt! Jag
tillsatte den omedelbart, men expertgruppen
fick vänta till i början eller
mitten av augusti innan den fick någonting
att arbeta med som gällde Sverige.
Herr Hernelius skakar på huvudet,
men snälla herr Hernelius! Detta
ärende kan jag!

Herr GEIJER, ARNE, (s):

Herr talman! Jag är väl en av de få
riksdagsmän som ännu inte uttalat mig
i Wennerströmfrågan.

Jag har hela tiden tyckt att man
bör vara mycket försiktig innan man
ger sig in på uttalanden i en fråga av
denna art och att man framför allt i så
fall bör ha haft tillgång till det utredningsmaterial
som nu föreligger sedan
någon tid.

Om vi ser tillbaka på händelserna under
de senaste åren, alltså åren före
Wennerströms gripande — jag skall
inte här i detalj gå igenom olika data,
då detta ventilerats i denna kammare
vid olika tillfällen i dag — finner vi
att ett faktum är att polisen ända, som
jag skulle vilja uttrycka det, in i det
sista hade ytterst vaga bevis när det
gällde gripandet av Wennerström. Så
sent som i början av maj månad 1963
bedömdes enhälligt vid en föredragning
inför justitieministern, där stadsfiskal
Ryhninger deltog i närvaro av
riksåklagaren, materialet inte utgöra en
tillräcklig grund för ett gripande av
Wennerström.

Otvivelaktigt var Wennerström en
mycket skicklig man, som så länge kunde
bedriva denna verksamhet och som
kunde åstadkomma så stora skador för
landet som nu är fallet. Det var faktiskt
de sista veckorna före gripandet
som hela affären rullades upp, och gripandet
kunde alltså ske vid midsommartiden
1963.

Men vad som därefter inträffade i
Wennerströmfrågan, måste betecknas
som någonting anmärkningsvärt. Jag
vill erinra om att den 25 juni begärde
folkpartiets representant i samrådsnämnden,
herr Ståhl, fullmakt att få
orientera sin partiledare i Wennerströmfrågan.
Det var alltså fem dagar
efter det att Wennerström gripits. Detta
tillstånd gavs, och samma kväll kunde
herr Ohlin i radion uttala sig i Wennerströmfallet
på ett mycket insinuant
sätt gentemot regeringens handläggning.
Och två dagar därefter kunde partiledaren
Ohlin konstatera att allvarliga
fel begåtts från regeringens sida. Vid
den tidpunkten förelåg icke det ringaste
material för en bedömning av frågan.

Man måste beteckna det som ganska
märkligt att en partiledare en vecka
efter gripandet av spionen kan med
sådan säkerhet göra sådana uttalanden.
Några dagar senare — den 5 juli — förklarade
professor Ohlin i ett radioeko

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Nr 29

101

Anpr. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

att det skulle bli fortsatt politisk strid
omkring Wennerströmfrågan. Några dagar
senare anklagade herr Ståhl i en artikel
i Idun-Veckojournalen regeringen,
och rubriken på artikeln var »Upp med
rullgardinerna». Det talades om den
sorglöse försvarsministern, om ansvarsfördelning
o. s. v.

Högerns ledare kom litet senare, men
även han kom långt innan det förelåg
några som helst utredningar eller något
material ställts till förfogande. När
utrikesnämnden sammanträdde i augusti
månad — jag hade själv tillfälle att
där närvara — riktade högerledaren
ett häftigt angrepp mot förre utrikesministern
Undén utan att till sitt förfogande
ha något material att grunda anklagelserna
på.

Det är sådana observationer man gör,
om man studerar vad som har hänt enligt
materialet. Det är självklart att man
ställer sig frågan: Hur har denna spionfråga
kunnat hända i vårt land? Och
säkert ställde tusentals medborgare den
frågan, och för det svenska folket blev
det en chock av stora mått. Jag tror att
chocken blev mycket stor därför att
man inte tänkt sig att en hög militär
skulle kunna företa sig något sådant, tv
vad folk många gånger än säger och
kanske även tänker om våra höga militärer
när man yttrar sig om deras
ställning, litar man innerst inne på deras
lojalitet mot landet och har haft den
uppfattningen att en hög militär icke
kan göra sig skyldig till ett landsförräderi
av denna art. Chocken kom därför
att bli ganska stor, och en stark
opinion kom till uttryck, i varje fall i
början.

Man kan ställa sig frågan: Hur kunde
den politiska oppositionen, d. v. s. högern
och folkpartiet, komma till ett så
snabbt ställningstagande i spionfrågan?
Man var omedelbart beredd att göra
Wennerströmaffären till en politisk
stridsfråga. Jag måste för egen del beklaga,
att en affär som denna har gjorts
till en stor partipolitisk stridsfråga inom
landet, i synnerhet att man gjorde

det innan man över huvud taget visste
någonting om grunderna för det hela.

Emellertid har ett rikhaltigt material
kommit fram. Juristkommissionens undersökningar
är väl utan tvekan den
grundligaste utredning som någonsin
gjorts i en konstitutionell fråga, som
det ju här gäller. Inte någon gång har
det gjorts en sådan utredning om statsrådens
ansvar som vid detta tillfälle.

Juristkommissionens rapport stämmer
synnerligen illa med den argumentation
som vi har hört i riksdagen i dag
och som vi har mött från den borgerliga
oppositionen under den senaste tiden.

Man har haft möjlighet från de borgerliga
partiernas sida — om man har
velat detta — att när juristkommissionens
betänkande var publicerat komma
ur den situation man hade manövrerat
sig själv in i och upphöra med att göra
Wennerströmfrågan till en stor partipolitisk
uppgörelse. Men så skedde inte,
tyvärr.

I denna debatt har man även berört
den enskildes intressen och den enskildes
rätt i ett demokratiskt rättssamhälle.
Den demokratiska rättsstaten har naturligtvis
helt andra hänsyn att taga än
vad man behöver göra i en diktatur. I
en diktaturstat behöver inte hänsyn tas
till den enskildes rätt, såsom fallet är
i en utpräglad demokrati som vår. I en
diktatur gör man ingripanden oavsett
om det finns underlag för ett fängslande
eller inte, och man kan vidta många
olika åtgärder på mycket vaga grunder,
vilket dock icke är möjligt i en demokrati.
Kanske har vi här innerst inne ett
dilemma för demokratierna att brottas
med. På vilket sätt skall man kunna försvara
demokratien själv? Hur långt
skall man gå i en demokratisk rättsstat
när det gäller att angripa den enskilde
individens rätt?

Regeringen har så långt jag förstår
gjort vad som har varit möjligt av det
som måste ske efter Wennerströms gripande.
Frågan är om regeringen skulle
ha gripit in tidigare trots polisens be -

102

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

stämda avrådan. .lag skulle för min del
vilja varna för att landets regering, oavsett
vilken färg den har, ingriper när
den finner lämpligt och ger polisen besked
och order om vad den har att utföra
i ett visst fall. Vi bör nog vara synnerligen
aktsamma när det gäller att
desavuera de myndigheter och de tjänstemän
som har givits ett stort förtroende
i en demokratisk stat. Man skall inte
dra sig för att göra det, om det är
ofrånkomligen nödvändigt, men man
bör så långt som möjligt låta polisen
sköta sitt arbete och icke kräva — som
faktiskt har skett här, i varje fall indirekt
—- att regeringen skall sköta både
spaning och gripande av spioner.

Hur var den aktuella situationen vid
den tidpunkt då Wennerströmfrågan
började komma in i sitt slutskede, d.v.s.
i slutet av 1961, 1962 och början av
1963? Vi hade ju här i landet en situation
— jag anför inte detta som något
speciellt försvar för vare sig det ena
eller andra statsrådet — som på andra
politiska områden var mycket intensiv.
Vi hade stora frågeställningar som krävde
uppmärksamhet vid sidan av Wennerströmaffären:
Kongokrisen, Hammarskjölds
förolyckande med FN-kris
som följd. I Finland rådde en av de allvarligaste
kriser som någonsin förekommit
i vår del av Europa. Vi hade frågeställningarna
kring EEC och den hetsiga
politiska debatten kring den europeiska
handeln. Trots detta var det möjligt
för regeringen att följa Wennerströmfrågan
och vidtaga — så långt jag
har kunnat utläsa av juristkommissionens
betänkande — de åtgärder och fatta
de beslut som var ofrånkomliga.
Framför allt bör man inte glömma det
viktigaste i hela denna tråkiga historia,
nämligen att spionen greps. Om spionen
icke hade gripits, skulle skadorna för
det svenska försvaret ha blivit långt
större än vad de nu blev, men det verkar
i debatten som om man inte sätter
särskilt stort värde på just detta att
spionen ändock gripits.

Mycket finns att tillägga, men för att

inte göra mig skyldig till upprepningar
skall jag avsluta mitt lilla anförande och
återkomma här i slutet till att det har
blivit en stor politisk stridsfråga inom
landet, något som vi har anledning att
beklaga. Folkpartiet och högern har
gjort det till en politisk stridsfråga. Det
finns ingen fråga under det senaste året
som blivit så omdebatterad som Wennerströmaffären.
och med de uttalanden
som har gjorts kan man mycket väl förstå
att Wennerströmfrågan också kommer
att föras upp som den stora frågan
i den kommande valstriden. .Tåg tror
emellertid att de borgerliga gör sig skvldiga
till en felspekulation om de menar
att de skall göra politiska framgångar i
ett val på Wennerströmfrågan. Det är
en felaktig bedömning av opinionen hos
de stora befolkningsgrupperna i det här
landet, som inte följer med i debatten
så intensivt som vi gör här i riksdagen
och som för övrigt knappast har möjligheter
att förstå den borgerliga argumentationen.

Det är för övrigt inte första gången
som främst högern och folkpartiet gör
sig skyldiga till felbedömningar då det
gäller stora politiska frågor i det här
landet. Det är inte så länge sedan man
gjorde en grundlig felbedömning av en
annan, socialt ekonomisk fråga, och resultatet
visade sig också, främst för
folkpartiet.

Det bästa hade varit att icke göra
Wennerströmfrågan till den politiska
stridsangelägenhet som den har blivit.
Hela Wennerströmaffären är för hela
landet, för oss alla, en tråkig och beklaglig
historia om en högt uppsatt
tjänsteman som har svikit förtroendet
på ett sätt som aldrig har skett tidigare
i detta land. Att göra detta till en strid
mellan de politiska partierna är enligt
min mening felaktigt, och man kan beklaga
att vi kommit därhän. Det är nu
en politisk stridsfråga, och vi får inrätta
oss därefter.

Jag vill sluta med att säga att då Wennerströmfrågan
av allt att döma kommer
att föras upp i valkampen under

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Nr 29

103

Ang. statsråd

eftersommaren och hösten detta år, så
är vi från fackföreningsrörelsens sida
heredda att ge regeringen vårt stöd. .Tåg
tror inte att de borgerliga kommer att
göra några som helst vinster på all den
propaganda som förts och som kommer
att föras.

I herr Arne Geijers anförande instämde
herrar Einar Eriksson (s), Ståhle
(s), Hellebladh (s), Hedlund (s), Magnnsson
(s), Herbert Larsson (s), Einar
Persson (s), Möller (s). Näsström (s),
Olsén (s), Wikner (s), Wanhainen (s).
Dahl (s), Manne Olsson (s), Söderberg
(s), Lars Larsson (s), Georg Pettersson
(s), Rikard Svensson (s), Damström
(s), Erik Svedberg (s), Dahlberg (s)
och Sörlin (s) samt fru Nilsson (s).

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar att herr
Arne Geijer lovar regeringen fackföreningsrörelsens
stöd, att han icke säger
sig vilja bedriva partipolitisk propaganda
men att han väl får partipolitiskt
stöd från många.

Herr Arne Geijer angrep folkpartiet
för att det skulle vilja bedriva partipolitik.
Jag vet inte om herr Arne Geijer
därmed menar att vi som sitter i konstitutionsutskottet
har bedrivit partipolitik
när vi enligt vår övertygelse har
sett oss nödsakade att anmärka på regeringen
och främst på försvarsministern.

Herr Arne Geijer citerade framför
allt juristkommissionen. Jag vill då ställa
en fråga till herr Geijer, eftersom jag
förstår att herr Geijer menar att juristkommissionen
har rätt i sin bedömning.
Har juristkommissionen då också rätt
när den på tal om den enskildes intressen
på sidan 58 i sitt utlåtande konstaterar
att försvarsministern var beredd
gå med på att Wennerström icke
utan vidare borde erhålla någon tjänst
inom försvaret när han pensionerades.
Försvarsministern hade »gått med där -

ens befattning med Wennerströmaffären

på, även om Wennerström därigenom
kunde ha blivit orättvist behandlad».
Var det en felbedömning? Har juristkommissionen
tolkat försvarsministerns
attityd rätt, och har man där rätt tolkat
saken så att det kan uppstå situationer
då den enskildes intressen måste vika
för landets?

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste med anledning
av herr Geijers anförande göra
den lilla reflexionen att man inte kan,
som herr Geijer gör, påstå att högern
och folkpartiet gör politiska bedömningar
som kommer att vara dem till
föga gagn i valrörelsen och samtidigt
säga att det ligger lumpna partitaktiska
beräkningar bakom ställningstagandena.
Bara det ena eller det andra kan
vara sant. Men då borde man lika gärna
erkänna att förklaringen kan vara
att oppositionen har handlat som den
anser vara riktigast.

Herr GEIJER, ARNE, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill svara på den
förste ärade talarens fråga: Finns det
tillfällen då den enskildes intressen bör
få vika? Självfallet finns det tillfällen
när den enskildes intressen bör få vika,
men det är en bedömningsfråga vid
varje särskilt tillfälle, och därest den
enskildes intressen skall få vika, bör
man ha bedömt angelägenheten så stor
ur helhetens och samhällets intresse,
att det är nödvändigt.

Det som fru Segerstedt Wiberg åberopade
i sitt anförande gällde frågan
om en anställning. När jag talade om
den enskildes rätt tänkte jag i första
hand på att den enskilde icke skulle utsättas
för något ingripande av rättslig
art med mindre det föreligger ett fullgott
bevis för ett gripande. Detta villkor
gjorde att det i detta fall dröjde så
länge innan Wennerström kunde gripas.
Han kunde nämligen icke gripas

104

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 em.
Anp. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

enbart på vaga misstankar. Man får ett
intrvck av att många talare här anser
att han borde gripits trots att man saknade
bevis ända till i mitten av maj
1962. No kom gripandet först den 20
juni samma år.

T det fall som fru Segerstedf Wiberg
tänker sig, när det gäller en anställning,
kan jag emellertid föreställa mig
att den enskildes intressen får vika. om
det nr landets svnonnkt bedöms som
mycket viktigt. Ett rättsligt ingripande
av någon art får dock ej ske med mindre
det föreligger bevis. Det finns tillräckligt
många länder som kallar sig
demokratier, där man uraktlåter den
regeln. Jag honnas att vi inte i vårt
land skall behöva komma dithän.

Herr SVFNTNOSSON (h):

Herr talman! Debatten bär i kammaren
bar nu pågåft så länge att möjligbeten
att anföra några nya synpunkter
är nära nog obefintlig. Sven om det kan
verka litet tjatigt att bär fortsätta debatten
och upprepa gjorda uttalanden
och synpunkter, och även om det kommer
att gå ut över den nattliga ron för
kammarkamraterna, kan man kanske
bonpas att tålamodet också i slutskedet
av denna viktiga debatt skall vara
tillräckligt.

Det bör också, tvcker jag. vara en del
enklare ledamöter som säger sin mening
i debatten, så att den inte bara rör
sig på statsrådsnivfl och bland dem
som av statsråd utsetts till kronprinsar
inom de olika partierna. Regeringen bar
tydligen tagit sig en ny uppgift: att utse
oppositionspartiernas kronprinsar och
framtida partiledare. Detta var en nyhet
i denna debatt.

Med det utredningsmaterial som föreligger
från två utredningar och efter
en pressdebatt av en omfattning som
aldrig förr, inte minst de senaste veckorna
i anslutning till konstitutionsutskottets
behandling, hade nog ingen inför
dagens debatt hoppats att så många
nya synpunkter i dag skulle kunna re -

dovisas, även om faktiskt en hel del sådana
nya synpunkter verkligen har tillkommit.
Inget uttalande i dagens debatt
har varit mer riktigt än min länskamrat
Torsten Anderssons uttalande,
att folkets djupa led inte har någon förståelse
för harfassen i detta ärende.

Att Wennerströmärendet redan i höstas
var föremål för en stor debatt i
riksdagen, att så mycken tid och kraft
har offrats på utredningsarbetet, att tidningspressen
offrat så oändligt med
spaltutrymme och debatten i vissa tidningar
förts i hetsig ton — orsaken till
all denna uppmärksamhet finns redovisad
under punkt A i utskottets utlåtande
med följande korta uttalande: »Wennerströmaffären,
vilken otvivelaktigt
är det allvarligaste spionerifall som inträffat
i vårt land i modern tid.» Om den
meningen, det kan intygas, har det inte
varit minsta svårighet att vinna enighet
i utskottet.

Här kan också erinras om inledningsorden
i åklagarens slutplädering vid
Stockholms rådhusrätt. Även om detta
uttalande har citerats flera gånger i dagens
debatt, så vill också jag åberopa
det: »Tngen svensk domstol har i modern
tid haft att bedöma ett grövre och
beträffande skador allvarligare brott
än detta.» Slutorden i denna plädering
var: »Detta bar varit ett ovanligt grovt
och nesligt brott, som äventvrat alla
svenskars liv och existens och förorsakat
skador som inte ens efter lång tid
kan repareras.» Om dessa uttalanden
råder det säkert stor och allmän enighet.

Försvarsministern uttalade här helt
nyligen att skadorna är små. Här står
uppgift mot uppgift. Åklagaren vid
Stockholms rådhusrätt har redovisat en
helt annan uppfattning. Det har gjorts
försök i den allmänna debatten att göra
gällande att Wennerströms brott inte
var så allvarligt, i varje fall inte under
UD-tiden. Alla sådana försök är enligt
min uppfattning dömda att misslyckas.

Men vi har inte uppgiften i riksdagen
att pröva storleksordningen av Wenner -

Nr 29

105

Torsdagen den 28 maj 1U04 em.

Ang. statsrådens belattning med VVennerstriimafläreu
ströms hemska och fasansfulla hante -

ring, även om denna storleksordning
har varit mycket debatterad i (lag. Vår
i konstitutionsutskottet bär, som
alla känner till, varit att granska statsrådens
ansvarighet. Av vissa uttalanden
har man i dag tyvärr kunnat få den
uppfattningen att dagens ärende gäller
granskning av säkerhetstjänsten och
den militära sidan i stället för statsrådens
ansvarighet, men så är det ändå
inte.

Vid utskottsbehandlingen av Wennerströmärendet
har vi på ett enastående
sätt gjort en erfarenhet som vi vid behandlingen
av dechargeärenden gjort
många gånger tidigare, en erfarenhet
som jag vid flera tillfällen har påtalat
här i kammaren. De socialdemokratiska
ledamöternas ställningstagande i den
parlamentariska nämnden och innehållet
i dess betänkande var också någonting
helt annat än ställningstagandet i
konstitutionsutskottet och innehållet i
ansvarsbetänkandet. När dessa ledamöter
av den parlamentariska nämnden
återkom till behandlingen av ärendet i
konstitutionsutskottet, så var inställningen
där precis den gamla vanliga
igen.

Med tanke på behandlingen i konstitutionsutskottet
är det mycket svårt att
förstå hur det var möjligt att i den parlamentariska
nämnden enigt komma
fram till dessa anklagelser, som säkert
är riktiga, mot statsråden. I alla tonarter
har de socialdemokratiska ledamöterna
av utskottet sjungit på den gamla
vanliga melodien: Ett socialdemokratiskt
statsråd gör aldrig några fel i
tjänsten, nej han gör alltid alltid det
enda rätta och riktiga. Man menar att
de socialdemokratiska statsråden är höjda
över alla fel och brister, ofelbarheten
är fullständig, och några försummelser
förekommer inte. Skäl plockas alltid
fram för att statsråden handlat riktigt,
hur oriktigt de än har handlat — statsministern
och försvarsministern har
också i dag gjort uttalanden i den riktningen.

Utskottets ärade ordförande gjorde
före middagsrasten en jämförelse mellan
var upplattning om ofelbarhetsprincipen
och den ändring riksdagen gjorde
i tryckfrihetspropositionen nr 133. Detta
var inte ett riktigt jämförelsematerial,
eitersom behandlingen av denna proposition
inte gällde nägon anmärkning i
ett deciiargeärende. Om herr Elmgren
vill fortsätta att göra sådana jämförelser,
kommer han att fä fler möjligheter
etter behandlingen av grundlagspropositionen
Ilo, som skall behandlas innan
vårriksdagen slutar.

Om situationen var riktigt allvarlig i
utskottet, fick ansvaret där liksom i dagens
debatt glida över från socialdemokraterna
till någon annan, främst då till
säkerhetstjänsten, men även till den militära
sidan. Men omöjligen kan det vara
så att säkerhetstjänsten eller någon annan
instans är en regering över regeringen.
I andra sammanhang brukar det
liela från regeringshåll: Visst bär vi använt
rådgivare, men det är vi som har
det konstitutionella ansvaret. Om någon
framstående representant för säkerhetstjänsten
hade en oriktig och felaktig
upplattning och så sent som i maj månad
19G3 ansåg att Wennerström säkert
var oskyldig, kan denna uppfattning hos
en enskild person omöjligen fria samtliga
statsråd från ansvar.

Även om vi som sagt gjort dessa erfarenheter
vid många tidigare tillfällen,
så har skyddet och försvaret av de socialdemokratiska
statsråden varit synnerligen
väl organiserat denna gång.
Även om detta parlamentariska försvarsverk
och denna skyddsmur av pålitliga
riksdagsledamöter kan tänkas hålla så
länge regeringspartiet har en om än
svag majoritetsställning, så är det ändå
ett bräckligt, farligt och förrädiskt försvarsverk.
Även om man aldrig så mycket
sätter makten i stället för rätten, så
kan, såsom herr Virgin i dag uttalade,
makten i det långa loppet aldrig ersätta
rätten.

Olyckan är den, att ju mer pålitligt
försvaret blir av denna starka regering,

106

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

som statsministern brukar tala om, låt
vara att lian inte gjort det i dagens debatt,
desto mer litar statsråden, som
jag sade redan i höstas, på det skyddsvärn
man har i fullständigt solidaritetsbundna
riksdagsmän. Visst är solidaritet
någonting värdefullt, men även solidaritet
kan missbrukas. Det är olyckligt
när regeringen i ansvarsfrågor litar för
mycket till den makt som finns inom
det egna partiet i riksdagen. Ju mera
detta solidaritetsstöd framträder, desto
mer oförsiktiga och för vissa ärenden
likgiltiga blir statsråden i sitt handlande.
Bristande intresse, siapphet och likgiltighet
för viktiga angelägenheter på
olika områden blir alltmer framträdande,
samtidigt som respekten för grundlagens
bud försvinner.

Det passade herr Undén att i sitt inledningsanförande
i dag åberopa ett uttalande
av Arthur Engberg, som liknade
konstitutionsutskottet vid en hund
som morrar men som inte bits — detta
morrande skrämmer inte det socialdemokratiska
partiet, sade herr Undén.
Ja, det passar så bra att göra detta uttalande
i dagens parlamentariska situation,
men bakom ligger tanken på makten
och icke på rätten. Ofta talas det
om demokrati i vårt samhälle. Det kan
dock inte vara en demokratisk ordning
att grundlagen genom maktfördelningen
i riksdagen sättes ur funktion och bara
blir tomma ord. Att en socialdemokratisk
riksdagsledamot aldrig kan erkänna
att ett socialdemokratiskt statsråd
gjort ett fel eller ett misstag som för
med sig något ansvar, verkar minst
sagt löjligt. År efter år hävdas här en
ofelbarhetsprincip, som i verkligheten
går ut på att vad som än händer så är
det otänkbart att en regering eller en
ledamot av en regering kan göra ett
fel eller ett misstag som offentligt kan
erkännas. — Även om regeringen hade
en annan partifärg är den nuvarande
kan detta absolut icke vara en godtagbar
ordning i ett demokratiskt samhälle.

När konstitutionsutskottet hade fat -

tat sitt beslut i ansvarsfrågan i överensstämmelse
med den författning vi nu
har ropades det ut på olika sätt i tidningspressen,
att lotten friat statsrådet
Andersson och fällt tidigare statsrådet
Undén. Tänk vad en liten fyrkantig
papperslapp med ett ja eller nej kan
betyda. Omöjligen kan denna lilla papperslapp
ha fört med sig ansvar eller
icke ansvar. Jag för min del vill säga
att denna lottdragning, såsom det redan
har sagts i denna debatt, är något
formellt som måste ske. Vad lottdragningen
avgjorde var formen för den
fortsatta behandlingen av ärendet. Men
antingen det drogs en ja- eller nejsedel
ändrade detta inte ansvaret hos de ansvariga.
Ansvaret blev varken större eller
mindre. Med den maktfördelning
som finns i kamrarna hade lotteriet
heller inte någon större betydelse. Att
stora och betydelsefulla frågor skall avgöras
med lottens hjälp är, kan man
tycka, inte en tillfredsställande ordning.
Det måste vara ännu mycket mer otillfredsställande
när stora och betydelsefulla
rätts- och ansvarsfrågor avgörs
med lottens hjälp. Men nog måste man
säga att värdet av sådana lottdragningar,
som här förekommit om ett nuvarande
och ett förutvarande statsråd, kan
tolkas både på ett anständigt och ett
oanständigt sätt. Jag tycker att den socialdemokratiska
utskottsmajoriteten i
fråga om herr Undén drar konsekvensen
av lottdragningen på ett häpnadsväckande
oanständigt sätt. Först gör
man statsrådet Andersson till den som
har huvudansvaret. Sedan säger man
att genom att han friades med lottens
hjälp är också herr Undén fri, oskyldig
och utan ansvar.

Det måste vara orimligt att pressa
lottdragningen om statsrådet Andersson
till ett sådant resultat. Något dylikt kan
väl endast tillgripas i en nödsituation.

Om försvarsministern hade haft oturen
att förlora vid lottdragningen, hade
socialdemokraterna säkert presterat en
helt annan motivering. Då hade man
lika säkert från den sidan hävdat att de

Torsdagen den 28 maj 19G4 em.

Nr 29

107

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaflärcn

båda statsråden ändå varit fria från
ansvar och oskyldiga. Ingen kan påstå
att försvarsministern i realiteten på
grund av lottdragningen är friad därför
att lian friades med lottens hjälp.
Nej, hans ansvar är precis detsamma
som om lottdragningen hade givit ett
rakt motsatt resultat.

Nog finns här alla skäl — utan att
de i sin helhet behöver räknas upp på
nytt i denna debatt — att ha den uppfattningen
att det är försvarsministern
som har det verkliga stora ansvaret i
fallet Wennerström. Här är också eu
stor och viktig punkt, där oppositionen,
regeringen och regeringspartiet har
samma uppfattning. Försvarsministern
har även erkänt att det är han som har
det största ansvaret. När aiia är eniga
om var det huvudsakliga ansvaret ligger,
så måste det ju också finnas ett ansvar.

Jag har inte tänkt att till någon närmare
granskning ta upp juristkommissionens
utredning ■— det har inte varit
vår uppgift i konstitutionsutskottet. Men
vi maste också vara på det klara med
att juristkommissionens uppgift inte varit
att ta ställning i ansvarsfrågan när
det gäller statsråden, även om juristkommissionens
uttalanden utnyttjats i
sådan omfattning som om kommissionen
haft även den uppgiften.

Eftersom i utskottets utlåtande och
även i dagens debatt med sådan entusiasm
har åberopats vissa uttalanden
av juristkommissionen, måste dessa uttalanden
beröras med några ord.

Ett för den socialdemokratiska argumenteringen
mycket kärt uttalande
återgives i utlåtandet, nämligen följande:
»Juristkommissionen, som haft
till uppdrag bl. a. att utreda orsakerna
till att den spionverksamhet, vartill
Wennerström erkänt sig skyldig, kunnat
fortgå under en lång följd av år,
har för sin del uttalat, att detta förhållande
knappast är anmärkningsvärt,
utan att det snarare är ägnat att förvåna,
att Wennerström alls kunnat avslöjas.
Utskottet ansluter sig till denna

uppfattning.» Detta uttalande har
t. o. in. i dag åberopats av hans excellens
statsministern.

Om detta uttalande, som för den sida
som åberopar det säkert är det allra
käraste i hela materialet, har jag hela
tiden sedan det blev offentliggjort haft
den uppfattningen, alt uttalandet är
förorsakat av den likgiltighet, det bristande
intresse och den slapphet som de
som utanför statsrådskretsen sysslade
med Wennerströmfallet mötte från
statsrådens sida.

Med den ställning statsråden ändå
har måste deras stora likgiltighet, deras
tro på alt Wennerström var en ofarlig
individ — den uppfattningen hade även
försvarsministern, upplyste herr Undén
om på förmiddagen -—- och det bristande
intresse för detta spionfall som
visades från alla berörda statsråds sida,
ha påverkat hela händelseförloppet.

Försvarsministern redovisade för en
stund sedan en katalog över antalet
hemliga handlingar som Wennerström
lämnat ut under UD-tiden och under
tiden på kommandoexpeditionen. Jag
är litet förvånad över att man nu kan
ange antalet handlingar som lämnats
ut. Vid utskottsbehandlingen ställde jag
en direkt fråga till de båda föredragandena
i ärendet, sekreteraren i juristkommissionen
och sekreteraren i den
parlamentariska nämnden, om man hade
lyckats att konstatera vilka handlingar
Wennerström hade tillgång till.
Jag fick det svaret att det har man
inte lyckats konstatera.

Det måste även anses vara en uppseendeväckande
händelse att det misstaget
blev begånget, att det inte vid de
första årens föredragningar för försvarsministern
upplystes att telefonkontroll
förekom. Man tycker att det
skulle ha legat nära till hands att försvarsministern
hade ställt frågan om
det inte förekom eller om man inte
hade för avsikt att anordna telefonkontroll.
Även här kommer bristande intresse
och likgiltighet in i bilden.

108 Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

Nog är det mycket underligt att försvarsministern
efter alla föredragningar
skulle behöva gissa sig till att telefonkontroll
var anordnad.

Något av det allra mest otroliga som
här förekommit är väl ändå att försvarsministern
först efter den 20 juni
1963 skaffat sig kunskaper om förutsättningarna
och formerna för anordnande
av telefonkontroll och att han
inte visste om att säkerhetsärenden
brukar föredragas för statsministern.
Det var således rätt betydelselöst om
denna uppgift om telefonkontroll lämnades
till statsrådet Andersson på ett
tidigt stadium eller inte, ty han hade
ändå inte varit på det klara med att
Wennerström var skäligen misstänkt.

Även om här har varit två utredningar
om Wennerströmaffären och konstitutionsutskottet
nedlagt mycket arbete
på detta ärende, finns det alltjämt en
del som är oklart. Om den föredragning
för statsrådet Andersson som förekom
i januari 1960 uttalar utskottet följande:
»Juristkommissionen har funnit naturligt,
om bedömningen vid detta tillfälle
var att ringa grund fanns för misstankar.
Av utredningen framgår, att en
dylik uppfattning delgavs statsrådet.
Utskottet har icke kunnat finna fog för
en annan bedömning.» För utskottets
ledamöter har det inte varit obekant att
telefonkontroll förekom och under vilka
förhållanden sådan kontroll kan anordnas
samt att stöd fanns för den uppfattningen
att Wennerström redan vid
denna tidpunkt var skäligen misstänkt.

Jag gjorde försiktigt ett försök vid
utskottsbehandlingen att få något jämförelsematerial
med fallet Wennerström
ur spaningssynpunkt, helt naturligt utan
önskan att några namn utlämnades,
men det lyckades inte. Med stor sannolikhet
finns det inget jämförelsematerial.
Annars skulle det vara intressant
att få veta om det under de senaste tio
åren har funnits någon mer i kanslihuset
som varit utsatt för en sådan bevakning
som förekom från polisens sida,
med bl. a. pådragen telefonkontroll

år efter år, eller om i de säkerhetsfall,
som omtalats, inrikesministern varje år
för statsministern brukar föredraga ett
antal, eller om sådana medel, som förekommit
i fallet Wennerström, använts
mot någon annan befattningshavare i
kanslihuset under åren 1959—1963. Jag
förstår svårigheten att här kunna få
fram något jämförelsematerial. Men har
Wennerström varit ensam, kanske helt
ensam bland dem som har högre tjänster
i departementen, talar även detta
för att fallet borde ha uppmärksammats
mycket mer under spamngsåren.
Här kan erinras om att riksåklagaren
var förvånad över att en man som stod
under telefonkontroll hade en så viktig
uppgift i UD. Detta måste anses vara
ett mycket ovanligt förhållande.

Under utskottsbehandlingen fick vi
många gånger höra att misstankarna
varit vaga och svaga. I otroligt många
situationer har nu efteråt räddningen
varit den, att misstankarna var som
sagt vaga och svaga, men detta passar
sa illa in i programmet, sedan telefonkontroll
hlev beslutad.

En annan sak som mycket varit under
debatt är den, varför Wennerström
fick uppdraget att inför statsrådet Andersson
vara föredragande i internationella
robot- och kärnvapenfrågor, när
han var minst sagt misstänkt för spioneri.
Genom detta uppdrag öppnades
dörrarna till mycket hemligstämplat
material.

I utskottet var denna fråga föremål
för ingående debatt, och det hävdades
att detta extrauppdrag inte var ett extrauppdrag
utan någonting som hörde
till tjänsten under tiden i försvarets
kommandoexpedition.

Här råder tveksamhet om hur det
var med den saken, och den socialdemokratiska
lottmajoriteten framhåller
följande: »Utskottet har heller icke kunnat
finna, att det skulle ha varit meningsfyllt
att återkalla det uppdrag, som
Wennerström erhållit att vara föredragande
i internationella robot- och kärnvapenfrågor.
Med hänsyn till att detta

Torsdagen den 28 maj 1964 om.

Nr 29

109

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

uppdrag lämnats muntligen och uppenbarligen
sammanhängde med Wennerströms
tjänst, synes det också tveksamt,
om han över huvud kunnat skiljas från
detsamma på ett naturligt sätt, sä länge
han kvarstod vid FKE.»

Vad innebär det att eu som är misstänkt
för spioneri skall behandlas »på
ett naturligt sätt»? Menar man att han
skulle behandlas på naturligt sätt som
misstänkt för spioneri, eller som inte
misstänkt?

Motiveringen att han inte kunde skiljas
från detta uppdrag, som han fått
inuntligen, är den svagaste möjliga. Här
är det omöjligt att åstadkomma en hållbar
motivering.

.lag vill ytterligare citera några rader
i utskottsutlåtandet, som socialdemokraterna
i sin tur har citerat från
juristkommissionen: »Populärt uttryckt
förhöll det sig väl mestadels så på initierat
håll, att man knappast kunde tänka
sig, att Wennerström verkligen var
spion, men å andra sidan inte riktigt
visste vad man skulle tro.» Också statsministern
har citerat detta uttalande.
Även om dessa förhållanden inte tillräckligt
vägdes mot varandra — spion
eller inte spion — måste man ha en
viss förståelse för detta uttalande och
tänka sig in i statsrådens ställning.

För att bli övertygad om att Wennerström
var den farliga individ han
var måste de, som trodde att han var
oskyldig, komma till insikt om att de
hade en felaktig uppfattning. Detta gäller
dem som givit Wennerström arbetsuppgifter
och utnyttjade hans arbetskraft
i legalt arbete i sin närhet, och
till dem hörde de berörda statsråden.
De måste kunna övertyga sig själva om
att här hade de begått sitt livs stora
misstag, när de i sitt arbete och som
nära medhjälpare hade en man vårs
enda stora intresse är att tjäna ‘och
lämna ut de allra mest hemliga handlingar
till ett annat land.

Riksdagens ledamöter vet1 mycket
allmänt huf oerhört1 svårt dét11 är att
övertyga ett statsråd tam någöt litet fel

8 Första kammarens protokoll 196b. Nr 29

eller misstag —• hur oändligt mycket
svårare har det inte då varit för ett
eller flera statsråd att själva kunna
övertyga sig om att de genom att ha
Wennerström i sin tjänst liar begått sitt
livs allra största misstag? Att komma
fram till den tanken var inte lätt. Här
fordrades stor självövervinnelse.

Vilket ansvar statsrådet Andersson
och herr Undén än har, måste det framstå
som det största misstag som förekommit
i deras tillvaro, att de hade
Wennerström som en nära medhjälpare.

När pensionstiden var inne för Wennerström,
tog försvarsministern på sitt
ansvar att denne fick flytta till UD —
där skulle hans tjänst vara ofarlig. Ett
annat alternativ var att Wennerström
inte vidare skulle vara kvar i statstjänst,
och det kan inte talas om rättsförlust
därest tjänsten i UD aldrig tillkommit.

Om tjänsten i UD är bara att säga att
dåvarande utrikesministern — som ändå
blev informerad av försvarsministern
— visade en fullständig likgiltighet
i en för landet så ytterst viktig säkerhetsfråga.
Herr Undén uttalade att
säkerhetstjänsten inte hindrade anställningen
i UD, men detta var inte lätt
med det stora intresse försvarsministern
visade för att Wennerström skulle
få denna fina befattning.

Här må tvistas aldrig så mycket om
vilken grad av misstankar som förekom
vid den aktuella tidpunkten 1961 — det
går dock inte att komma ifrån att den
misstänkte hindrades att få en tjänst i
flygstaben, ty där var han farlig, men
han fick en tjänst i UD med nära nog
fullständig frihet, där han bl. a. själv
kunde köpa ett plåtskåp för förvaring
av spionmaterial och kunde under arbetstid
utföra sitt spionage på arbetsrummet.
Nog måste detta ha varit rätt
otroliga förhållanden. ’ "

Hut väl Wennerströrti1 blev behandlad
som'' spion ''belyses atf'' att även om utrikesministern
var underrättad om säkerhetsrisken
gjordes praktiskt taget
ingenting i syfte att hålla uppsikt över

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

den misstänkte. Säkerhetschefen i UD
blev — som det har sagts i dagens debatt
— inte underrättad om misstankarna
förrän eu ny utrikesminister
trädde till. När statsrådet Geijerstam
eu längre tid tjänstgjorde som vikarierande
utrikesminister, blev inte heller
lian underrättad om den säkerhetsrisk
som fanns i departementet.

Säkerhetspolisen hade också uppfattningen
att Wennerström borde få ändrad
placering, sedan man fått veta att
han i tjänsten på UD hade möjligheten
att komma över hemliga handlingar.
Det går inte på något sätt att lägga hela
ansvaret på säkerhetstjänsten — i
departementen händer så mycket som
inte säkerhetstjänsten kan ta ansvaret
för. Och man kan inte, som jag redan
har sagt, betrakta säkerhetstjänsten som
en regering över regeringen.

Wennerströms flyttning till UD kan
betraktas som en enda stor olycka och
eu fullständig felbedömning.

Utöver de anmärkningsyrkanden som
framställts enligt 107 § regeringsformen
har högerns ledamöter i form av tillkännagivanden
framfört anmärkning
dels mot inrikesministern Rune Johansson
och dels mot hans excellens statsministern.

Efter det inrikesministern i egenskap
av landets högste polischef blev informerad
i ärendet den 22 mars 1962, visades
inte heller från hans sida något
intresse för ärendets vidare utveckling,
utan det fick falla i glömska. Det har
sagts att ehuru misstankarna vid den
tidpunkten var allvarliga fattade inrikesministern
det ändå som om misstankarna
var vaga och svaga.

Inrikesministern brukar anmäla allvarligare
säkerhetsärenden för statsministern,
men detta ärende var förankrat
i försvarsdepartementet, och även
om säkerhetsärenden inte brukade stanna
där, blev ändå inte statsministern
informerad. Inrikesministern handlade
således som om ingenting hade hänt.

Om kommunikationerna på många
håll ute i landet är dåliga, är de tydli -

gen ännu sämre mellan departementen
i kanslihuset. Här har det ena statsrådet
litat på det andra, och i denna stora
och viktiga fråga, som ledde till eu
större olycka och eu större skandal än
som någonsin har inträffat i vår tid, var
samarbetet mellan statsråden ytterst dåligt
och bristfälligt. Statsministern har
ju erkänt och beklagat att det inte blev
någon gemensam föredragning utan att
ärendet kom att stanna hos de enskilda
statsråden, och han har medgivit att
detta var ett olycksfall i arbetet. Här lovades
också bot och bättring. En sådan
ordning skulle införas att vissa händelser
som inträffat aldrig mer skulle förekomma.
Även när det gäller kontrollen
över hemliga handlingar, där bristerna
varit stora, skall kontrollen bli
bättre.

När hans excellens statsministern beklagat
den administrativa ordning som
här förekommer och givit löfte om att
det skall bli bättre, förlåter detta inte
några redan begångna fel och förekommande
brister, utan det är i stället ett
starkt stöd för att det tillkännagivande
som är utformat i vår reservation är
berättigat. Landets statsminister är inte
utan ansvar därför att han ingenting
visste.

I Wennerströmärendet i sin helhet
går det inte att komma fram till någon
annan uppfattning, vad som än blir resultatet
av dessa anmärkningar, än att
de samtliga är synnerligen vid befogade.
Att spioneriet blev upptäckt berodde
inte på .statsrådens insatser i detta arbete.
Nej, i stället vilar det ett ovanligt
tungt ansvar på de statsråd som på ett
eller annat sätt haft kontakt med denna
vårt lands största spionaffär.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Herr Sveningsson har
under en mycket lång tid tagit kammarens
tid i anspråk för att tala om att de
flesta människor som har sysslat med
eller är inblandade i den s. k. Wennerströmaffären
har det varit något fe! på.
Han började med att anmärka på de

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Nr 29

111

Ang. statsrådens befattning med VVennerströmaffären

socialdemokratiska ledamöterna i den
parlamentariska nämnden. Han fortsatte
över konstitutionsutskottet, och lian
har sedan underkänt polisen, säkerhetstjänsten
och även, efter vad jag förstår,
juristkommissionen. Den ende som
han inte underkänner är sig själv, och
det är skönt att det finns någon på
detta klot som i varje fall tror sig vara
ofelbar.

När det gäller den parlamentariska
nämnden, har ju herr Sveningssons
bänkkamrat tidigare här i dag talat om
hur den har arbetat och hur den har
presenterat sitt material. Jag vet ju inte
om herr Sveningsson har läst det. Ibland
när man lyssnar till honom får man eu
känsla av att han läser rätt enögt. Det
är mycket som han hoppar förbi, därför
att han tycker att det är obehagligt.

Den parlamentariska nämnden slutar
sitt missiv med att säga att man har
presenterat de omständigheter som enligt
nämndens mening är av betydelse
vid granskningen inom riksdagens konstitutionsutskott.
Det är utskottet, säger
man, som har att fullfölja den grundlagsenliga
bedömningen av statsrådens
ansvarighet. Med hänsyn härtill har
nämnden avstått från sådana värderingar
som kan föregripa utskottets mening.
När vi sysslade med dessa frågor i
nämnden, gav vi inte till känna hur
vårt ställningstagande skulle bli med
anledning av det material som vi lämnade
över till konstitutionsutskottet.
Vårt ställningstagande fick vi presentera
i utskottet, och det har vi gjort.

Nu har det under debatten — inte
bara av herr Sveningsson utan även av
andra talare — framhållits att vårt
ställningstagande skulle vara baserat på,
som någon sagt, maktfullkomlighet från
det socialdemokratiska partiets sida.
Det skulle också vara baserat på en
åsikt att de socialdemokratiska statsråden
skulle vara ofelbara. Jag vill bestrida
att det skulle finnas en sådan
bakgrund. I det här fallet har det material
som man haft tillfälle att ta del av

medfört att en del av utskottets ledamöter
kommit till ett annat resultat än
vissa andra har gjort. Vi har vid behandlingen
av detta ärende funnit att
de misstankar som framförts varit vaga.
Vi har också funnit att man vid de
(iverläggningar som hållits har kommit
fram till att mycket kan vara dunkelt,
men det kan också vara förklarligt. Som
herr Geijer sade, var det ju så sent som
i maj månad 1963 fortfarande mycket
ovisst, om det fanns grund för att anta
att Wennerström verkligen var en spion.
Statsministern vill ju inte gärna
höra talas om det uttalande som statspolisintendenten
Thulin gjorde när han
mötte riksåklagaren Walberg på en av
Stockholms gator. Walberg frågade
Thulin liur denne egentligen hade det
med Wennerström, och Thulin svarade
att han innerst trodde att Wennerström
var oskyldig.

Ja, det är ju detta som har förelegat
hela tiden. Sedan vi fått del inte bara
av det materialet utan även av juristkommissionens
bedömningar, har man
ytterligare förstärkts i sin uppfattning,
att man i detta ärende inte kan rikta
några anmärkningar mot de statsråd
som här har varit inblandade, ty om
man gör det tror jag att man påverkas
av det man nu vet. Men man måste ju
försöka sätta sig in i den situation som
förelåg vid de olika tidpunkterna. Det
var då det gällde att ta ställning. I dag,
då alla vet att Wennerström var en storspion,
är det naturligtvis ingen konst
att ta ställning och säga att man skulle
ha gjort så och så. Men det visste man
ju inte vid de tidpunkter då man hade
att taga ställning. Vissa saker var dunkla,
men att det var fråga om en spion
visste man inte. Jag är mycket förvånad
över fru Segerstedt Wibergs uttalande
här, när hon frågar, hur man kunde
placera en spion i UD. Det kan man
nog fråga nu, men vid den tidpunkt, då
det gällde att placera Wennerström där,
var det ingen som visste att han var
spion. Hade man vetat det, hade han
blivit anhållen och även häktad.

112

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

Dessutom var det ett annat uttryck,
som fälldes inte mindre än två gånger,
nämligen att man skulle ha anlitat städerskan
mycket tidigare. Efter vad jag
förstod menade fru Segerstedt Wiberg,
att det var regeringens sak att se till
att polisen anlitade städerskan. Jag tyckar
att detta vittnar om efterkonstruktioner
och vittnar, skulle jag vilja ha
sagt, om att man väl inte är så mycket
ute efter att reda ut denna fråga från
andra utgångspunkter än, som herr Geijer
sade, för att försöka göra partipolitik
av en mycket olustig affär.

Det kanske också kan vara skäl i att
på nytt citera det som herr Undén i
morse citerade ur juristkommissionens
utlåtande. Juristkommissionen säger:
»Att mera koncist angiva med vilken
styrka de gjorda iakttagelserna vid olika
tidpunkter talade för att misstankarna
mot Wennerström var befogade
låter sig numera knappast göra. Härför
torde krävas en ouppnåelig förmåga att
helt frigöra sig från den nu vunna kunskapen
om Wennerströms skuld och om
de skilda iakttagelsernas verkliga innebörd.
» Jag tror att juristkommissionen
här har gjort ett misstag, i varje fall
har jag kommit till den uppfattningen
efter att ha hört diskussionen. Kommissionen
talar om en ouppnåelig förmåga
att helt frigöra sig. Av de inlägg som
har gjorts tycks den som sagt ha tagit
fel. Denna ouppnåeliga förmåga visar
sig nämligen flera av kammarens ledamöter
vara i besittning av.

Medan jag citerar ur juristkommissionens
utlåtande skall jag även ta ett
annat citat, ty man har här citerat vad
som återfinnes på sidan 105 och som
fortsätter över på sidan 106 och handlar
om UD-tiden. Juristkommissionen
säger där: »Mångahanda synpunkter

kan anläggas på frågan om Wennerströms
skiljande från UD-uppdraget.
Onekligen talade åtskilligt för att Wennerström
åtminstone från våren 1962
avlägsnades från UD. Det tillkommer
emellertid icke kommissipnen att taga
ställning till denna fråga.» Men det, som

inte har citerats är vad kommissionen
säger i fortsättningen. Jag tror att det
finns anledning att ta med även det till
protokollet. »Kommissionen vill till sist
understryka, att om det var hänsynen
till Wennerströms rätt, d. v. s. den önskan
att behandla honom korrekt varåt
Thulin flera gånger gav uttryck, som
till sist avgjorde att Wennerström, oaktat
de skäl som talade däremot, fick
kvarstanna i UD ända till avslöjandet,
så måste detta ställningstagande — om
än numera är klarlagt att sådan hänsyn
icke behövde tagas gentemot Wennerström
— anses förtjänt av förståelse
och respekt.» Denna förståelse och respekt
har kommit mycket litet till synes
i de anföranden, där man bara har
tagit upp en del av vad juristkommissionen
har sagt.

Jag skall också ta mig friheten att citera
en annan sak, som inte finns med
i juristkommissionens utlåtande men
som nu har blivit frisläppt genom att
vi har fått del av det protokoll som juristkommissionen
har upprättat över sina
samtal med olika personer. I april
månad detta år kallade juristkommissionen
till sig överbefälhavaren för att
ta upp ett samtal om skadeverkningarna
på det svenska försvaret. Överbefälhavaren
rekommenderade juristkommissionen
att till sig kalla överste Westin,
som är den mest sakkunnige på
detta område, för att de skulle höra honom.
Detta skedde och där sade överste
Westin följande: »Jag vill då först
säga att om Wennerström lämnat tjänsten
den 1 oktober 1961, så hade man ju
inte vetat vad han lämnat ut. Nu vet vi
det, men han kunde ju ha lämnat ut
mera än vad han verkligen lämnat ut.
Nu har vi fått visshet. Det är en stor
fördel. Det är för mig ingen tvekan om
att vad han lämnat ut fpre den 1 oktober
1960 under sin FKIJ-tid är av betydligt
allvarligare slag äp vad han lämnat
ut under UD-tiden. Jjag anser sålunda
att det var värt den pisk man tog,
när man lät honopi komma till UD. Det
finns flera saker som talar för att han

Torsdagen den 28 maj 1 964 em.

Nr 29

Ang. statsrådens befattning med Wennerstriimaffären

borde ha fortsatt i tjänst. .lag ansåg det
vid den tidpunkten då det var aktuellt
vara så, att om man hade låtit Wennerström
sluta, så hade man fattat ett ansvarslöst
beslut, därför att det var väsentligt
att veta vad som hade skett.»

Alltså: denne man hade betraktat det
som ett ansvarslöst beslut, om man hade
låtit Wcnnerström sluta. Det är sådana
uttalanden som vi har fått ta del
av som gjort, att man kommit till det
beslut som vi fattat här i utskottet. Jag
kan inte förstå att det finns många som
inte vill respektera den uppfattning som
vi har kommit fram till efter studiet av
de handlingar som föreligger utan utgått
ifrån att det skulle vara för att vi
skulle anse att de socialdemokratiska
statsråden är ofelbara. Det är att ge
människor ett betyg som jag hade hoppats
att man inte skulle behöva få ta
del av. Jag förmodar att vi gör våra bedömningar
som enskilda människor
lika grundligt som övriga och att vi
även går ut från rent sakliga ställningstaganden.
Jag tycker att det är ett oförskyllt
angrepp mot enskilda människor
att påstå något annat.

Till sist, herr talman, ber jag att få
instämma i det yrkande som här framställts
av herr Elmgren.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! I likhet med herr Sveningsson
har jag naturligtvis vid denna
sena timme och efter denna långvariga
debatt inte så värst mycket nytt att
komma med. Å andra sidan skall jag,
herr talman, säga detta på mycket färre
minuter än herr Sveningsson.

Det är en allmän reflexion som jag
inte kunnat undgå att göra efter att ha
lyssnat till denna debatt. Från regeringens
och de socialdemokratiska talarnas
sida har det ju framställts nästan
— skulle jag vilja säga -— såsom ett
snilledrag att man placerat Wennerström
i utrikesdepartementet, och det
skulle just ha underlättat och möjliggjort
att spionen blev fast. Men är det

inte sä, alt han blev fast just nar han
var i färd med att ge sig i väg till Spanien?
Vad hade hänt om man viintal
en eller två dagar med att försöka få
honom fast? Då hade fågeln redan varit
utflugen, och alla de konsekvenser
som försvarsministern så livligt skildrat
för det fall han blivit avskedad 1962
hade då likafullt inträtt. Det iir således
i själva verket, såvitt jag förstår, endast
turliga omständigheter som gjort att den
tid som förgick under placeringen i
UD medförde att han blev fast.

Sedan skall jag bara uppehålla mig
några ögonblick just vid denna placering
i utrikesdepartementet. Jag har ju
själv suttit där såsom kabinettssekreterare
i sju år och under den tiden i
ganska stor utsträckning sysslat med
frågor av denna art. Jag vet av egen
erfarenhet från fall av underrättelsetjänst
rörande svenska förhållanden —
det var på den tiden vi utsattes för
spioneri för tysk räkning — att ett samarbete
mellan utrikesdepartementets
säkerhetstjänst, som den då var organiserad,
och polisen möjliggjorde att
man över huvud taget kunde avslöja
källor varigenom svenska hemliga rapporter
kom till tyskarnas kännedom. Det
är därför som jag så starkt redan vid
föregående tillfällen reagerat mot att
man inte underrättade eller tog i sitt
förtroende de högsta och mest betrodda
tjänstemännen i utrikesförvaltningen.

Jag har under 40 år haft äran att
tjänstgöra under eller samarbeta med
förutvarande utrikesministern östen
Undén. Jag har skänkt honom min livliga
beundran och min stora tillgivenhet
för allt det förtroende han har visat
mig under denna tid. När jag nu betraktat
den förre utrikesministern så
att säga underifrån, kan jag emellertid
inte låta bli att konstatera att hans stora
egenskaper ligger på ett annat och
högre plan än säkerhetstjänst och administration.
Samma erfarenhet hade man
väl också under den kabinettssekreterare
som föregick nuvarande envoyén
Lundberg, som omorganiserade hela

114

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

säkerhetstjänsten i utrikesförvaltningen
och genom en rad föreskrifter stärkte
och organiserade hela denna tjänst, som
i viss mån hade förfallit under de första
fredsåren.

Det var alltså klart att säkerhetstjänsten
inom utrikesförvaltningen var
en av kabinettssekreterarens stora uppgifter.
Jag kan därför inte förstå och
förstår fortfarande inte, varför man inte
— när man, som herr Undén bär har
klarlagt, anförtrodde hemligheten om
Wennerström som säkerhetsrisk till 26
officerare — kunde anförtro hemligheten
till åtminstone två av de högsta
tjänstemännen i utrikesförvaltningen.
Jag är alls inte säker på att, om detta
skett, ett avslöjande skulle ha skett tidigare
eller haft större garanti för att
vissa hemligheter under UD-tiden inte
skulle ha vidarebefordrats.

Jag hade egentligen ytterligare en del
att säga, men tiden har framskridit så
långt och syrebristen är så stor, att jag
inte skall uppehålla kammaren längre.

Till slut skulle jag bara vilja göra eu
enda reflexion till, herr talman! Jag har
under senare år ägnat en del av min tid
åt att vara styrelseordförande i vissa
industriföretag. Där har man varje år
en bolagsstämma. Vid denna bolagsstämma
upptar en av punkterna på föredragningslistan
beviljande av ansvarsfrihet
för styrelsen. Jag har då alltid
låtit anteckna i protokollet att ingen av
styrelsens ledamöter deltagit i denna
frågas behandling. En liknande anteckning,
herr talman, kommer förmodligen
inte att göras i denna kammares protokoll.

Herr statsrådet PALME:

Jag har, herr talman, full förståelse
för herr Bohemans bekymmer beträffande
syrebristen, men i sitt anförande
kom han inte fram till sin slutsats. Är
det alltså herr Bohemans mening att
förre utrikesministern Undén icke iakttagit
rikets sannskyldiga nytta och därför
är värd den ytterligt allvarliga sak

som en anmärkning enligt g 107 i regeringsformen
innebär?

Herr BOHEMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag ansluter mig helt
till det uttalande som konstitutionsutskottet
har gjort i denna punkt. Det är
beklagligt att denna anmärkning riktats
mot en så högt förtjänt person.
Med den kännedom jag har om förre
utrikesministern Undén kan jag heller
inte säga att jag hade trott att lian
skulle ha ägnat denna fråga särskild
uppmärksamhet, men det är ju dock
konstitutionellt sett så, att en person
som har denna ställning får bära ansvaret,
även om man inte så att säga
rent psykologiskt kan anse att det för
honom innebär en prickning som kommer
att på något sätt förringa hans
ställning inför historien.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Efter den långa debatt
som har förts i kammaren är det inte
mycket att tillägga, och jag tänker inte
ge mig in på att bolla med olika uppgifter
som lämnats dels i denna debatt
och den föregående debatten, dels i det
mycket fylliga material som regeringen
ställt till offentlighetens förfogande på
ett berömvärt öppet sätt. Jag vill egentligen
bara fästa uppmärksamheten på
några ting som icke ägnats uppmärksamhet
i denna diskussion men som
kommit fram i dagsljuset under debatten
i Wennerströmaffären. Jag vill vidare
med några ord motivera varför min
kammarkamrat och jag kommer att
stödja regeringsmedlemmarna i den omröstning
som skall verkställas.

Såvitt jag förstår har vi vissa särskilda
organ för att vaka över rikets säkerhet.
Det är dels civila organ, den s. k. säkerhetstjänsten,
dels militära, som enligt
vad handlingarna utvisar är underställda
viss sektion eller avdelning i
försvarsstaben. Instruktionerna för dessa
säkerhetsorgan känner jag inte, och

Torsdagen den L!fl maj 1961 em

Nr 29

I lf)

Ang. statsrådens befattning med VVennerströmaffären

jag har inte heller någon traktan alt lära
känna dem. Det räcker att veta att del
är dessa organ — del fick jag nyligen
bekräftat av statsrådet Andersson —
som har ansvaret för att spionage och
annan liknande brottslig verksamhet om
möjligt förhindras och, därest så inte
alltid kan ske, för att man spårar upp
brottslingarna, avbryter deras verksamhet
och överlämnar dom till rättsskipningen.
För denna brottsbekämpande
verksamhet erlägger de svenska skattebetalarna
åtskilliga miljoner kronor om
året.

Säkerhetsorganens verksamhet är givetvis
i långa stycken mycket grannlaga,
och dess personal och chefer är
förmodligen speciellt utbildade för sina
uppgifter. Obehörig inblandning i deras
verksamhet av icke sakkunniga personer
kan väl ofta vara till mer skada än
nytta.

Om man mot denna bakgrund betraktar
kritiken mot regeringen och några
av dess enskilda medlemmar, måste man
säga att den är obefogad. Enskilda statsråd
på den civila och militära sidan
kan givetvis inte börja att vid sidan av
eller över säkerhetsorganen operera på
dessa organs verksamhetsområde. Men
kritiken skjuter in sig just på denna
punkt och riktar skarpa förebråelser
mot vissa statsråd och ett tidigare statsråd
för att de gjort sig skyldiga till undcrlåtenhetssynder.

Så långt jag har kunnat följa debatten
i Wennerströmaffären har emellertid de
anklagade regeringsmedlemmarna mycket
noggrant följt de råd som säkerhetsorganen
vid varje enskilt tillfälle har
givit. Om nu regeringsledamöterna skulle
ha handlat på egen hand, vilka beskyllningar
skulle då med fog ha kunnat
riktas mot dem''? Kanske skulle spaningsarbete!
som ledde till avslöjandet
därigenom ha omöjliggjorts. I varje fall
skulle den anklagelsen ha kunnat riktas
mot regeringen, att den sökt införa en
form av ministerstyre. Jag fattar inte
logiken hos en del av kritikerna. För etl
par veckor sedan, då ett annat utlåtande

från konstitutionsutskottet behandlades
här i kammaren, riktades kritik mot
statsrådet Lindström för att hennes sekreterare
lagt sig i en lönefråga i ett statligt
verk. Kritikerna undanbad sig bestämt
sådan inblandning från departementets
sida i det statliga verkets angelägenheter
och vädrade bakom sekreterarens
åtgärd en strävan från hans
överordnade statsråd att vilja införa
ministerstyre. Vad är det emellertid
man begär i detta fall? Ingenting annat
än att regeringen skulle börja praktisera
just ministerstyre.

Kritikerna mäter också med olika
mått. T.åt mig bara fästa uppmärksamheten
på ett sådant exempel. Det anföres
som mycket graverande för dåvarande
utrikesministern, herr Undén, att han
vid en tids bortovaro från sitt ämbete
inte informerat sin ställföreträdare om
misstankarna mot Wennerström, men
vad skall man då säga om följande passus
i det konstitutionsutskottets memorial,
som vi nu behandlar. Den står pi
s. 19 och lyder: »Någon av de sista
dagarna i februari 1963 lyckades Wennerström
av den tillfälligt tjänstgörande
chefen för sektion II» —- det är såvitt
jag förstår säkerhetstjänsten — »i
försvarsstaben —- vilken icke var invigd
i misstankarna — få låna en kvalificerat
hemlig rapport från inspektören
för rikets befästningar.»

Det förefaller mig som om det ligger
närmare till hands för chefen för den
militära säkerhetstjänsten att informera
sin ställföreträdare vid sin egen bortovaro
i ett ärende som detta än för utrikesministern
att göra så, i synnerhet
om denne var anmodad av säkerhetstjänsten
att inte ge misstankarna vidare
spridning.

Det är tydligen litet si och så i vår
kostsamma militära apparat. Herr Hernelius
kritiserade nyss hur slarvigt det
gick till i UD. Där fanns det lådor, i
vilka man skyfflade in handlingar till
olika tjänstemän och till vilka samtliga
tjänstemän lätt hade tillträde. Det är
möjligt att det inte är riktigt att man

11b Nr 29 Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

har det ordnat på detta sätt — det har
jag ingen uppfattning om — men vad
skall man då säga om följande? I det
nyligen offentliggjorda materialet finns
återgivet ett protokoll över förhöret med

överbefälhavaren general Rapp _ det

var dock kanske inte så mycket ett förhör
som mer ett samtal. Samtalsledaren
från spaningsledningen ansåg sig i slutet
av samtalet behöva göra följande påpekande
för överbefälhavaren: »Det har
på något sätt smugit sig in i den militära
förvaltningen ett system med rödkvitton,
lån under hand o. s. v., och när
man sedan har fått tillbaka handlingen
så har man makulerat rödkvittot och
lånen bär på det viset aldrig satt några
spår i diarier såsom det engentligen är
anbefallt att det skall göra. Det har försvårat
arbetet kolossalt för oss, särskilt
uppe vid flygförvaltningen och flygstaben.
»

Det är ju också en illustration till hurudan
ordningen är på det ställe, där
man har anledning resa de starkaste
kraven i detta avseende. Det förefaller
mig som om kvasten behövs bättre i vissa
militära institutioner än i kanslihuset.

Mycken och hård kritik har utövats
mot att Wennerström, sedan han bedömts
som en säkerhetsrisk, fick en placering
i UD efter att ha lämnat sin militära
ställning med pension. Olika placeringar
av honom diskuterades, och det
har också diskuterats här i dag med stor
lidelse. Stadsfiskal Ryhninger ansåg
Wennerström vara farlig, var man än
placerade honom. En vanlig svensk
medborgare frågar sig: Varför måste en
pensionerad högre officer nödvändigtvis
ges en anställning? En skribent i
Stockholms-Tidningen upplyste oss häromdagen
att det är så; pensionerade officerare,
som har en väsentligt lägre
pensionsålder än andra befattningshavare
och inte så dålig pension heller,
skall beredas en eller annan anställning
som motsvarar deras rang och sociala
ställning. Varför denna favör gentemot
en särskild grupp av statsanställda?

Borde inte fallet Wennerström tas som
utgångspunkt för en ordentlig prövning
av hela denna praxis?

Vid genomläsning av det digra material
som nu kommit till offentligheten
i fallet Wennerström är det ytterligare
en sak som jag tycker är anmärkningsvärd
och bekräftar vad man tidigare
trott sig veta men bara trott. Har inte
i vårt land under årens lopp militärväsendet
och militärbyråkratien alltmer
skärmats av från samhällslivet i övrigt,
isolerats eller isolerat sig själv, och lever
det inte nu som en stat i staten, som
en självständig maktfaktor vars göranden
och låtanden ingen utomstående har
rätt att lägga sig i? Jag tycker att detta
bestyrkes av den attityd, som de i Wen nerströmaffären

nämnda statsråden _

med undantag för försvarsministern —
intagit. Statsministern tog uppenbarligen
inte så allvarligt på saken till att
börja med, sannolikt beroende på att
han ansåg att det var militärens sak.
Justitieministern tycks ha varit bunden
i samma tankebanor, inrikesministern
säger klart ifrån att han ansåg ärendet
ligga under försvarsdepartementet, och
samma uppfattning har uttryckts av
förre utrikesministern.

Om Wennerströmaffären, herr talman,
kunde leda till att den civila kontrollen
förstärktes och den civila insynen
i den militära byråkratiens sätt att
handskas med de väldiga ekonomiska
och andra resurser som den har skärptes,
skulle kanske också någonting gott
ha kommit fram av denna tråkiga sak.

Fru MYRDAL (s):

Herr talman! I detta mål inför parlamentariskt
forum, som Wennerströms
spioneriverksamhet givit upphov till och
som vi handlägger i dag, föreligger ju
nu ett ansenligt undersöknings- och utredningsmaterial,
som också kommer
att utgöra betydelsefulla aktstycken för
framtiden. Det gäller inte bara konstitutionsutskottets
memorial utan också
parlamentariska nämndens rapport och

Torsdagen den 28 maj 1064 em.

Nr 29

117

AnK- statsrådens befattning med Wennerströmaffären

juristkommissionens utlåtande. .lag anser
det därför nödvändigt, herr talman,
att för en kort stund få ta kammarens
uppmärksamhet i anspråk för att —
fastän i marginalen till huvudförhandlingen
— beröra vissa utsagor i dessa
dokument som inte bör få stå belt
oemotsagda eller som i varje fall kan
behöva förklaras och nyanseras. De uttalanden
jag avser gäller, skulle man
kunna säga, inte vad Wennerström
»exporterat» utan frågan om han också
»importerat» något, d. v. s. om han i
sitt arbete inom UD utövat något inflytande
på handläggningen av politiska
frågor och särskilt då våra ställningstaganden
i de internationella nedrustningsfrågorna.

Det borde naturligtvis utan vidare stå
klart att så inte varit fallet, och särskilt
riksdagens ledamöter är säkert redan
så insatta i saken att de är förvissade
om att så inte kunde vara fallet.
Ingen har heller i denna kammardebatt
anklagat något statsråd för att ha låtit
sig influeras av Wennerström. Men för
att inför så att säga utsocknes lyssnare
och inte minst framtida läsare av det
offentliga trycket i denna affär en gång
för alla avfärda den saken skulle jag
vilja ta upp ett par punkter, där i utlåtandena
gjorda uttalanden eventuellt
kunde leda till felslut. De berör två av
de viktigaste förslag i den internationella
nedrustningsfrågan som Sverige
ställt och ställer sig bakom, för övrigt
under två olika utrikesministrars ämbetstid,
nämligen dels vad som allmänt
i världen kallas Undénplanen om kärnvapenfria
zoner, dels uppslaget att genom
budgetstudier kontrollera huruvida
i olika länder nedrustningsåtgärder
verkligen vidtas.

De tre dokument som jag hänvisar till
har i dessa stycken en något skiljaktig
framställning. Det finns särskilt i den
parlamentariska nämndens rapport vissa
formuleringar, som därför att de är
så knappa skulle kunna leda till att felaktiga
slutsatser droges om Wennerströms
betydelse i berörda avseenden.

Om den förra frågan skriver den parlamentariska
nämnden helt kort, alt i
den inom UD verkande arbetsgruppen
för internationella nedrustningsfrågor
»diskuterades även den plan rörande
nedrustningsfrågan, som Undén den 26
oktober 1961 framlade i FN:s generalförsamling»
(sid. 21). Konstitutionsutskottets
memorial har praktiskt taget
samma formulering. Egentligen behövs
naturligtvis inte heller mer, enligt de
direktiv som både konstitutionsutskottet
och parlamentariska nämnden haft.
men det kan i alla fall vara skäl i att
påminna om att juristkommissionen
lämnar mycket fullständigare och klarare
besked. Den skriver på sid. 65 i
utlåtandet: »Under de diskussioner som
fördes inom denna arbetsgrupp rörande
uppslag till nedrustningsinitiativ fick
Wennerström efter hand olika specialuppdrag,
som gällde sammanställningar
av dokument och synpunkter på vissa
grupper av frågor. Arbetsgruppens
diskussioner torde ha legat till grund
för den plan rörande nedrustningsfrågans
handläggning som utrikesminister
Undén sedermera framlade i FN:s generalförsamling.
» Så kommer ett viktigt
tillägg: »Det ankom emellertid icke på
Wennerström att framställa förslag eller
ge råd inför politiska överväganden
om Sveriges ståndpunkt till olika frågor.
Såvitt utredningen ger vid handen
gjorde han ej heller några försök i sådan
riktning.»

För mig, som hela tiden deltog i denna
arbetsgrupp, är det lätt att vitsorda,
att denna juristkommissionens uppfattning
är riktig. Förre utrikesminister
Undéns personliga roll för Undénplanens
utformning var närmast större än
som här framlyser. Undén skulle nog
kunna hävda en fullständig upphovsmannarätt.
I varje fall kan jag kategoriskt
påstå, att Wennerström inte hade
tillstymmelse till inflytande på den i
den internationella nedrustningsdebatten
som diskussionsinslag alltjämt aktuella
Undénplanen. Jag hoppas att mina
ärade kammarkolleger förstår, att

118

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Ang. statsrådens befattning med Wcnnerströmaffären

ett dylikt klargörande är viktigt med
hänsyn till att ingen skugga till misstanke
om otillbörlig påverkan får finnas
hos utländska bedömare, varibland
de viktigaste givetvis är våra medkommittenter
i Geneve.

Den andra punkt som med ledning av
de förhandenvarande uttalandena skulle
kunna göras till föremål för obefogade
tolkningar rör de s. k. budgetkontrollstudierna.
KU har helt kort och
sakligt skildrat vad saken rörde sig om

(s. 8), nämligen »------att Wenner slröm

våren 1963 deltog i en särskild
arbetsgrupp vilken med ambassadör
Alva Myrdal såsom ordförande utredde
frågan om möjligheterna att genom budgetkontroll
utläsa, huruvida utfästa nedrustningsåtgärder
verkligen kom till
stånd. 1 arbetsgruppen, vari bland andra
ingick representanter för försvarsstaben,
tjänstgjorde Wennerström som
sekreterare.» Eftersom denna sak figurerat
i en viss offentlig diskussion, kan
det vara skäl att påminna om vad juristkommissionen
i sitt fylligare utlåtande
säger därom (s. 67): »Den andra
mer speciella utredning som Wennerström
kom att syssla med gällde frågan
om möjligheten att genom budgetkontroll
utröna, huruvida berörda länder
vidtog utfästa nedrustningsåtgärder.
För detta ändamål tillsattes våren 1963
en arbetsgrupp med representanter för
ED och försvarsstaben samt militära
och civila budgetexperter. Ambassadören
Myrdal var ordförande och Wennerström
tjänstgjorde som sekreterare.»
Och så igen ett viktigt tillägg: »Wennerström
synes icke ha kunnat tillägna
sig de resonemang som fördes i denna
arbetsgrupp i sådan grad att han på
tillfredsställande sätt kunde lösa uppgiften
att göra eu sammanställning därav.
» I parlamentariska nämndens rapport
återfinns inte detta visserligen förklenande
men faktiskt rättvisa slutbetyg
av Wennerströms arbete, vilket korrekt
avspeglar omdömet hos alla som
ingått i arbetsgruppen. Däremot förekommer
ett tillägg, och jag måste få

säga ett farligt tillägg, ett oförsiktigt
tillägg: »I detta sammanhang må anmärkas,
att Wennerström under förundersökningen
uppgivit,» — märk källan!
-— »att han — innan nyssnämnda
arbetsgrupp organiserades — fick uppdrag
av sin ryske kontaktman att söka
verka för att budgctkontrollfrågan togs
upp från neutralt håll i Geneve samt
att han senare till Moskva rapporterat
om arbetsgruppens tillsättande och om
sin befattning inom gruppen.» (s. 22).

Del kan ifrågasättas om det är rimligt
— själv reagerar jag starkt emot det

— att på detta sätt, utan försök till gensaga
eller utredning, tas upp ett av en
anklagad själv gjort påstående, som låter
hans roll framstå som mer betydande
än den var. Tanken att genom budgetstudier
följa vad som i verkligheten
händer på nedrustningens eller rustningarnas
område, är i själva verket en
gammal bekant från 1930-talets nedrustningsdiskussion.
Från svensk sida har
tanken hållits kontinuerligt levande, åtminstone
alltsedan Undén återknutit till
den i ett anförande i FN hösten 1958.
Vid nedrustningskonferensen har vi i
den svenska delegationen upprepade
gånger rekommenderat att dylika jämförande
studier skulle igångsättas, helst
genom en särskild kommitté. Ett anförande
i just denna sak hölls av ambassadör
von Plåten i Geneve i augusti
1962. Ett utkast med stolpar för det arbetspapper
vi vid tillfälle skulle vilja
lägga fram i frågan för behandling i
Geneve förelåg redan då. Inget som
helst initiativ från Wennerströms sida
har behövts i denna sak, som fortsätter
att intressera oss; vi har så sent som
denna vår hållit ett nytt anförande i
Geneve för att stimulera intresset för
denna fråga.

Men jämte ett sådant tillrättaläggande
av frågan om varifrån initiativet kom

— och jag kan betyga att det har helt
svensk ursprungsbeteckning — är det
av betydelse att vårt förslag ju är ett
annat än det som ryssarna ådagalagt
intresse för! De har inte sagt ett ord

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Nr 29

1 IN

Ant;, statsrådens befattning med Wennerströmaffärcn

lill förmån för budgetkontroll. Likheten
inskränker sig till att ordet »budget»
förekommer i det förslag vi omhuldar
och ett annat som Sovjetunionen lanserat.
Deras är - - och det bär med ganska
mycket pukor och trumpeter framlagts
i Geneve — ett förslag att de militära
budgeterna tvärt skulle skäras
ned med 15—20 procent, och det tydligen
utan kontroll. Vi har däremot inte
sagt ett ord i fråga om nedskärningar
av försvarsbudgeter, utan hela vårt
intresse har varit inriktat på kontrollen,
d. v. s. möjligheten att genom jämförande
statistisk analys av militärbudgeter,
liksom för övrigt av nationalinkomstberäkningar,
kontrollera om någon
utlovad nedskärning verkligen äger
rum.

Denna möjlighet till indirekt kontroll,
avståndskontroll, anser vi vara viktig,
särskilt så länge direkt och fysisk kontroll
av politiska skäl inte medges. Alltså:
Wennerström har så totalt missuppfattat
saken — om hans uttalande är
rätt återgivet, vilket jag inte betvivlar
—• att han rent av berömmer sig av att
för sin uppdragsgivares skull ha stött
ett förslag, som inte är deras och som
de säkert inte är särskilt trakterade av.
Betyget i juristkommissionens utlåtande
om Wennerströms bristande förmåga
i de svårare styckena ter sig alltså
minst sagt berättigat.

.Turistkommissionen har även på ett
allmänt och allmängiltigt sätt avfärdat
varje tanke på Wennerströms inflytande
och återigen i stramare ordalag.
Den skriver: »Han var alltjämt militär
expert i nedrustningsfrågor och hade
icke något inflytande på uppläggningen
av den svenska förhandlingstaktiken eller
utformningen av Sveriges allmänna
politik.»

Skillnaden är kanske inte så stor men
dock värd att markeras, tv den parlamentariska
nämndens uttalande får
onekligen en annan skiftning: »Det var
ej meningen, att Wennerström skulle vara
aktiv vid övervägandena om utformningen
av den allmänna svenska politi -

ken i nedrustningsfrågan. Att döma av
elt uttalande av ambassadör Alva Myrdal
synes Wennerström ej heller i
nämnvärd grad ha yttrat sig i sådana
spörsmål.»

.lag måste säga att uttrycket »i nämnvärd
grad» är eu omotiverad frikostighet!
Eftersom detta uttryck även återkommer
ordagrant i konstitutionsutskottets
memorial, är det allt skäl för mig
att genom mina kommentarer söka
nyansera det och reducera det till riktigare
proportioner.

Wennerströms uppträdande var sä
korrekt, sfi försiktigt kanske någon skulle
vilja säga — han uttalade sig sällan
utan att vara tillfrågad — att jag
inte har kunnat påminna mig mer än
ett tillfälle då hans inlägg alls kunde antas
ha politisk syftning, ett tillfälle för
övrigt sent på våren 1963, då han, som
juristkommissionen också anför, talade
till förmån för en appell i provstoppsfrågan.
Man kan väl inte till politiska
uttalanden räkna ett sådant påstående
som han en gång gjorde, att del ju vore
bekant att den ryska säkerhetstjänsten
vore bättre organiserad än västmakternas!
Där är det ju dock inte ens fråga
om ansatser till påverkan.

Slutligen ett ord om den sammanfattning
i 18 punkter som den parlamentariska
nämnden gjort och som naturligtvis
riskerar att få vidare spridning
och fortleva längre än det övriga.
Däri sägs på tal om instruktionen för
Wennerström, att enligt Undéns mening
»denna givit Wennerström storpolitiska
uppgifter, som Undén ej avsett». Detta
visar risken med alltför stor knapphet i
formuleringarna, ty den sats som återges
så sammanträngt lyder dock i juristkommissionens
utlåtande: »Undén
har vidare uttryckt den uppfattningen,
att instruktionen ger intryck av att mera
storpolitiska uppgifter ålagts Wennerström
än som i själva verket var fallet.
» Ett sådant uttryck som »ser ut att
ha givit Wennerström» borde nog ha
fått plats även i den parlamentariska
nämndens sats, vilken i sin knapphän -

120

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1004 em.

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffaren

dighet inte täcker det verkliga förhållandet
och alltså inte lämpar sig för
framtida citatbruk. Kanske behöver ett
dylikt bruk inte heller befaras, ty konstitutionsutskottet
har i detta stycke
återgivit just vad juristkommissionen
har sagt, och detta, liksom samtliga citat
jag hämtat ur konstitutionsutskottets
memorial, i den för utskottet i dess helhet
gemensamma ingressen.

Herr talman! Jag har med vad här
sagts givetvis inte avsett att kritisera
någon av de instanser som haft att utreda
denna så olycksbringande affär,
fastän jag inte helt kunnat underlåta att
göra det i den punkten då man använt
ett av den anklagades egna påståenden.
Kanske skulle jag också genomgående
ha velat rekommendera en precisering
i terminologien, så att man ständigt påmints
om att det uppdrag Wennerström
hade i utrikesdepartementet avsåg internationella
nedrustningsproblem. Den
rekommendationen skulle förstås behöva
riktas till oss alla som vittnat i denna
sak, ja, skulle t. o. m. använts från
början när vi definierade arbetsuppgifterna.

Herr talman! Mitt inlägg i dag har
haft endast ett ärende: Jag har ansett
att vår folkvalda riksdag är rätt forum
för att till vår egen, till omvärldens och
till framtidens tjänst så att säga för säkerhets
skull få framföra förtydliganden
av vissa utsagor i dokumentationen, vilka
annars måhända skulle kunna feltolkas
till förfång för de insatser vi försöker
göra i de internationella nedrustningsfrågorna
och till förfång för vårt
lands anseende.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i
anledning av vad därunder förekommit
detta memorial komme att företagas till
avgörande avdelningsvis och avdelningen
B punktvis.

På särskilda propositioner lades avdelningen
A samt avdelningen B punkten
l till handlingarna.

I fråga om avdelningen B punkten II.
som avsåge anmärkning jämlikt § 107
regeringsformen mot förutvarande statsrådet
och ministern för utrikes ärendena
Undén, anförde herr talmannen,
hade yrkats, av herr Elmgren, att memorialet
i denna punkt skulle med ogillande
läggas till handlingarna.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till herr Elmgrens
yrkande samt vidare därpå att
kammaren skulle avslå detta yrkande;
bifölles sistnämnda yrkande komme
memorialet i förevarande punkt att läggas
till handlingarna. Efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
herr Elmgrens yrkande förklarade herr
talmannen sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller herr Elmgrens under
överläggningen ställda yrkande, att
konstitutionsutskottets memorial nr 21,
såvitt avser anmärkning enligt § 107 regeringsformen
mot förutvarande statsrådet
och ministern för utrikes ärendena
Undén, skall med ogillande läggas
till handlingarna, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås yrkandet, och lägges
memorialet i denna del till handlingarna.

Sedan kammarens ledamöter intagil
sina platser, erhöll herr ANDERSSON,
TORSTEN, (ep) på begäran ordet och
yttrade:

Innan omröstningen verkställes hemställer
jag, herr talman, att å de demokratiska
oppositionspartiernas vägnar
få till protokollet antecknat följande
deklaration:

Vi avser att här i kammaren avstå vid
den kommande voteringen.

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Nr 29

121

Ang. statsrådens befattning med Wennerströmaffären

Detta innebär inte någon erinran mot
herr talmannens ställningstagande att
emot tidigare praxis i första kammaren
medge omröstning i dechargefrågor
utan en protest mot socialdemokraternas
sätt att driva denna fråga i medvetande
om att man här i kammaren disponerar
en majoritet. Därigenom söker
man ge intryck av att vederbörande frikänts
och att kritiken är obefogad.

1 detta yttrande instämde fröken Andersson
(h), herrar Lundström (fp),
Hernelius (b), Per-OIof Hanson (fp)
och Holmberg (h), fröken Ljungberg
(h), herr Dahlén (fp), fru Hultell (h),
herrar Åkerlund (h), Wallmark (h),
Ferdinand Nilsson (ep) och Alexanderson
(fp), fru Hamrin-Thorell (fp), herrar
Hiibinette (h) och Nyman (fp), fru
Olsson (ep), herrar Kilsmo (fp), Eskilsson
(h), Eric Gustaf Peterson (fp), Boman
(fp), Bengtson (ep), Ottosson (h),
Ebbe Ohlsson (h), Mattsson (ep), Erik
Filip Petersson (fp), Schött (h), Nils
Theodor Larsson (ep), Svanström (ep),
Nils Hansson (fp), Elof sson (ep), Yngve
Nilsson (h), Åkesson (fp), Arvidson
(h), Thorsten Larsson (ep), Gösta Jacobsson
(h), Gorthon (h), Weibull (h)
och Schmidt (fp), fru Segerstedt Wiberg
(fp), herrar Gustaf Henry Hansson
(h), Boheman (fp), Sveningsson (h),
Risberg (h), Billman (fp), Hermansson
(ep), Enarsson (h), Virgin (h), Harry
jarlsson (fp), Kållqvist (fp), Skärman
(fp), Harald Pettersson (ep), Jonasson
(ep), Kaijser (h), Gunnar Pettersson
(fp), Stefanson (fp), Eric Carlsson (ep),
Isacson (h), Hilding (fp), Axel Emanuel
Andersson (ep), Axel Johannes Andersson
(fp) och Widén (fp), fröken Stenberg
(h) samt herrar Per Jacobsson
(fp), Per Petersson (h) och Nils-Eric
Gustafsson (ep).

Efter det voteringspropositionen ånyo
upplästs, verkställdes till en början omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
förklarade,, att enligt hanp uppfattning
samtliga i omröstningen deltagande
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 0.

Därjämte hade 08 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På sedermera gjord proposition lades
avdelningen C till handlingarna.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till morgondagens sammanträde.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

137, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1964/65 jämte en i ämnet
väckt motion;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1963/64, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

139, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1964/
65 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 140, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

nr 145, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1963/64; samt

nr 146, angående statsregleringen för
budgetåret 1964/65;

första lagutskottets memorial nr 34,
.^ngående uppslfpv med behandlingen av
vissa utskottet tilldelade ärenden; ävensom -

122

Nr 29

Torsdagen den 28 inaj 1964 em.

särskilda utskottets memorial nr 2,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
vid behandling av särskilda utskottets
utlåtande i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående studiesocialt
stöd till studerande ungdom, dels
Kungl. Maj :ts förslag i statsverkspropositionen
angående anslag till kostnader
för avskrivning av vissa studielån med
statlig kreditgaranti, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Herr talmannen hemställde nu, att de
denna dag för första gången bordlagda

ärendena måtte på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras
efter de två gånger bordlagda ärendena
samt att statsutskottets memorial
nr 145 och 146 måtte i nu nämnd ordning
sättas sist på samma lista.

Denna hemställan bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 23.15.

In fidem

K.-G. Lindelöw

Stockholm 1964. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

640020