Torsdagen den 28 maj Sid (Riksdagens protokoll 1959:22)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 22

28—30 maj

Debatter in. m.

Torsdagen den 28 maj Sid.

Den ekonomiska politiken .................... .......... 3

Åtgärder för att begränsa statens utgiftsåtaganden och lånebehov,
in. m. . ■. \...........i........................''i •: • , 67

Avskaffande av den s. k. extra bolagsskatten ;................... 70

Uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten, in. m..... 75

Fredagen den 29 maj
Svar på interpellationer:

av herr Larsson, Thorsten, ang. rätten att fritt välja arbete ... 81

av herr Larsson, Thorsten, ang. förarskydd å traktorer, m. m. 85

Kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om statligt stöd till trädgårdsnäringens
rationalisering .................................. 90

Lördagen den 30 maj

Anföranden i anledning av vårsessionens avslutning ............ 93

Samtliga avgjorda ärenden m. in.

Torsdagen den 28 maj

Gemensam omröstning ang. anslag till skyddsrum för universitetsbiblioteket
i Uppsala ...................................... 3

Bankoutskottets utlåtande nr 39, ang. rätt för Konungen att i vissa
fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassa reserv,

in. m............................................. 3

l Första kammarens protokoll 1950. Nr 29

Nr 22

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 134, ang. anslag till avskrivning av nya
kapitalinvesteringar ...................................... 67

— nr 136, ang. komplettering av riksstatsförslaget, m. m....... 67

Bevillningsutskottets betänkande nr 54, ang. ändrad lydelse av 10 §

2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt, m. m........... 70

— nr 50, ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1959/60,

m. m................................................... 75

Fredagen den 29 maj

Statsutskottets memorial nr 138, ang. gemensam votering i fråga om
anslag till Uppsala universitet: Avlöningar .................. 89

— nr 139, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om de teologiska
fakulteternas forsknings- och undervisningsresurser ... 89

Jordbruksutskottets memorial nr 34, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om sådan författningsändring att statlig kreditgaranti
för lån till rationaliseringsåtgärder må beviljas trädgårdsföretag
oavsett storleksordning ............................ 90

Statsutskottets memorial nr 133, ang. uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade ärenden'' .................. 91

— nr 135, ang. tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1958/59 91

Bevillningsutskottets memorial nr 53, ang. uppskov med behandlingen
av vissa till bevillningsutskottet hänvisade ärenden . . 91

Lördagen den 30 maj

Gemensam omröstning ang. anslag till Uppsala universitet: Avlöningar
.................................................. 92

Statsutskottets memorial nr 137, ang. statsregleringen för budgetåret
1959/60 ............................................ 93

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

Torsdagen den 28 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.30.

Företags jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 132
föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till motionerna I: 128 och II: 165,
besluta, att ett speciellt skyddsrum skall
inrättas för universitetsbibliotekets i
Uppsala oersättligaste samlingar i huvudsaklig
överensstämmelse med av
byggnadsstyrelsen framlagt förslag, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren beslutat, att motionerna
1:128 och 11:165 icke må av riksdagen
bifallas.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej -— 49.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 470, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 113 ja och 111 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 206 ja och
160 nej, vadan beslut i frågan blivit av
riksdagen fattat i överensstämmelse med
ja-propositionen.

Justerades protokollet för den 22 innevarande
månad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
memorial nr 133 och 135 samt
bevillningsutskottets memorial nr 53.

Ang. den ekonomiska politiken

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni
1949 (nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, m. m., dels i ämnet väckta
motioner, dels väckta motioner angående
åtgärder för återgång till lågräntepolitik,
dels ock väckta motioner angående
vissa åtgärder till främjande av full sysselsättning.

I en den 27 februari 1959 dagtecknad
proposition, nr 74, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t jämlikt § 87
regeringsformen föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om fortsatt giltighet av lagen
den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv; samt

2) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 7 december 1951 (nr 767) om
räntereglering m. m.

Berörda förslag inneburo, att förevarande
lagar skulle erhålla förlängd giltighet
till och med den 30 juni 1960.

Enligt lagen angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv
skulle maximitalet för kassarcservkvoten
bibehållas vid 50 procent.

Nr 22

Torsdagen den 28 maj 1959

Ang. den ekonomiska politiken

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft

dels två i anledning av densamma
väckta, likalydande motioner, nämligen
inom första kammaren nr 400, av herr
Sveningsson och fru Gärde Widemar,
samt inom andra kammaren nr 494, av
herrar Nilsson i Svalöv och Ågren,

dels två likalydande motioner, angående
åtgärder för återgång till lågräntepolitik,
väckta inom första kammaren
under nr 21, av herrar Persson, Helmer,
och öhman, samt inom andra kammaren
under nr 23, av herr Nilsson i Gävle
in. fl.,

dels ock två likalydande motioner, angående
vissa åtgärder till främjande av
full sysselsättning, väckta inom första
kammaren under nr 301, av herr Aastrup
m. fl., och inom andra kammaren
under nr 370, av herr Ohlin in. fl.

I motionerna 1:400 och 11:494 hade
hemställts, att riksdagen måtte

1. med ändring av vad Kungl. Maj it
hemställt i proposition nr 74 för sin del
besluta sådan lydelse av 1 § lagen angående
rätt för Konungen att meddela bestämmelse
om bankaktiebolags kassareserv,
att relationstalet mellan bankaktiebolags
kassareserv och förbindelser
fastställdes till 35; samt

2. avslå det i propositionen framlagda
förslaget om ytterligare förlängning av
ränteregleringslagen.

I motionerna I: 21 och II: 23 hade yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle hemställa om åtgärder, ägnade
att återvända till lågräntepoliliken.

I motionerna I: 301 och II: 370 hade
hemställts, att riksdagen

1. måtte besluta, att ett värdefast, statligt
obligationslån skulle utgivas, enligt
i motionerna angivna grunder, för finansiering
av statsverkets kostnader för
arbetslöshetens bekämpande, och i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om erforderliga
förberedelseåtgärder,

2. måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om tillsättandet av ett ekono -

miskt-socialt råd jämte särskild delegation,
förslagsvis tre personer, med uppgift
att på grundval av framlagt ekonomiskt-statistiskt
material uttala sig om
förutsättningarna för skapande och vidmakthållande
av full sysselsättning, med
särskild hänsyn till kostnadsnivåns betydelse
för avsättningsmöjligheterna, arbetsmarknadens
problem och penningvärdet,

3. måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att regeringen måtte utarbeta
ett utförligt motiverat förslag om art det
måtte göras till en huvuduppgift för
OEEC att åstadkomma samordning av
den ekonomiska politiken i Västeuropa
i syfte att vidmakthålla full sysselsättning
och goda konjunkturer, samt

4. måtte i samma skrivelse anhålla, att
regeringen måtte vidtaga förberedelser
för och taga initiativ till att en samordning
må ske av det ovan berörda västeuropeiska
samarbetet för en produktions-
och sysselsättningsfrämjande politik
med en utvidgning av stödet åt de
underutvecklade länderna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen, med avslag å de iikalydande
motionerna 1:400 och 11:494,
måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition;

II. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört i fråga om riktlinjerna
för den ekonomiska politiken;

III. att de likalydande motionerna I:
21 och 11:23 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda; samt

IV. att de likalydande motionerna I:
301 och II: 370 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Ewerlöf, Schmidt, Domö,
Regnéll, Löfgren och Nordgren, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under I
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:400 och 11:494,

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

dels för sin del antaga Kungl. Maj :ts
förslag till lag om fortsatt giltighet av
lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv med den ändringen,
att 1 § erhölle den lydelse, reservationen
visade,

dels ock avslå Kungl. Maj :ts förslag
om fortsatt giltighet av lagen den 7 december
1951 (nr 767) om räntereglering
m. m.;

2) av herrar Ewerlöf, Domö, Regnéll
och Nordgren, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under II—IV hemställa,

II. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört i fråga om riktlinjerna
för den ekonomiska politiken;

III. att de likalydande motionerna I:
21 och II: 23 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda; samt

IV. att riksdagen måtte anse motionerna
1:301 och 11:370 besvarade genom
vad i reservationen anförts;

3) av herrar Schmidt och Löfgren,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del lyda så, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort under
II—IV hemställa,

II. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala, att den ekonomiska
politiken borde utformas med beaktande
av vad i denna reservation anförts;

III. att de likalydande motionerna I:
21 och 11:23 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

IV. att riksdagen — med bifall till de
likalydande motionerna 1:301 och 11:
370 — måtte

dels besluta, att ett viirdefast, statligt
obligationslån skulle utgivas, enligt i reservationen
angivna grunder, för finansiering
av statsverkets kostnader för arbetslöshetens
bekämpande, ocli i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om erforderliga
förberedelseåtgärder,

Ang. den ekonomiska politiken

dels i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om tillsättandet av ett ekonomisktsocialt
råd jämte särskild delegation,
förslagsvis tre personer, med uppgift att
på grundval av framlagt ekonomisktstatistiskt
material uttala sig om förutsättningarna
för skapande och vidmakthållande
av full sysselsättning, med särskild
hänsyn till kostnadsnivåns betydelse
för avsättningsmöjligheterna, arbetsmarknadens
problem och penningvärdet,

dels i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att regeringen måtte utarbeta ett
utförligt motiverat förslag om att det
skulle göras till en huvuduppgift för
OEEC att åstadkomma samordning av
den ekonomiska politiken i Västeuropa
i syfte att vidmakthålla full sysselsättning
och goda konjunkturer.

dels ock i samma skrivelse anhålla, att
regeringen måtte vidtaga förberedelser
för och taga initiativ till att en samordning
må ske av det ovan berörda västeuropeiska
samarbetet för en produktions-
och sysselsättningsfrämjande politik
med en utvidgning av stödet åt de
underutvecklade länderna;

4) av herrar Larsson, Nils Theodor,
och Eliasson i Sundborn, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla den
avfattning, reservationen visade, och avslutas
med en hemställan,

I. att riksdagen, med avslag å de likalydande
motionerna 1:400 och 11:494,
måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition;

II. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad i reservationen
anförts i fråga om riktlinjerna
för den ekonomiska politiken;

III. att de likalydande motionerna I:
21 och 11:23 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda; samt

TV. att de likalydande motionerna I:
301 och 11:370 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Herr talmannen anförde, att överläggningen
i fråga om förevarande utlåtande
tillika finge omfatta samtliga åter -

Nr 22

Torsdagen den 28 mai 1959

Ang. den ekonomiska politiken

stående ärenden på dagens föredragningslista,
nämligen statsutskottets utlåtanden
nr 134 och 136, bevillningsutskottets
betänkanden nr 54 och 50 samt
statsutskottets memorial nr 137. Yrkanden
skulle dock, i vederbörlig ordning,
framställas efter det respektive betänkande
föredragits.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Statsverkspropositionen
var halvkväden visa — vi fick veta vad
kalaset kostade, men inte hur det skulle
betalas. Detta skulle vi få veta i sammanhang
med kompletteringspropositionen.
Våra ansträngningar att få detta förfaringssätt
bedömt som stridande mot
grundlagen avvisades, även om konstitutionsutskottets
majoritet fann sig böra
i fråga om innebörden av 59 § regeringsformen
uttala, att den tanke, som ligger
bakom stadgandet, att riksdagen i statsverkspropositionen
skall få en så långt
möjligt samlad överblick över rikets finanser,
i allt väsentligt fortfarande är
bärande.

Uppenbarligen utgick man allmänt
ifrån — således även inom konstitutionsutskottet
— att kompletteringspropositionen
erbjöd sista tillfället för ett
klart besked. Hur har detta tillfälle utnyttjats?
Jo, nu vill finansministern ha
uppskov till höstriksdagen med beslutet
om hur budgetbristen skall täckas och
torde väl därmed definitivt ha hamnat
utanför grundlagens råmärken både till
bokstav och anda. Inte menar väl finansministern
på allvar, att han har stöd
i konjunkturutvecklingen för ett ytterligare
uppskov? Jag befinner mig i dilemmat
att antingen nödgas ifrågasätta finansministerns
fattningsgåva eller påbörda
honom att handla mot sitt eget
bättre vetande. Då det förra vare mig
fjärran, väljer jag det senare alternativet.
Jag kanske bör inflika, att jag talar
om konjunktur i ekonomisk mening och
inte i politisk mening.

Vad har hänt sedan statsverkspropositionen
avlämnades? Bristen på driftbudgeten
har i runda tal fördubblats —
från en halv till en hel miljard kronor.
Lånebehovet har därmed ökat från 2,5

till 3 miljarder kronor eller lika mycket
som vi beräknas komma att låna sammanlagt
under budgetåren 1957/58 och
1958/59. Enbart på kommande halvår
faller ett lånebehov av minst 2,7 miljarder.
Kalenderåret 1958 har tydligen
för denna gången betecknat botten på
konjunkturen. Den befinner sig nu i stadigt,
om också långsamt stigande. Det
finns naturligtvis inte någon som helst
möjlighet, att den enorma brist som föreligger
skulle kunna utjämnas genom
ett än så kraftigt konjunkturuppsving.
Bristen är till alldeles övervägande del
inte konjunkturbetonad utan en bestående
följd av att staten påtagit sig uppgifter,
som vida överstiger våra normala
resurser. Om finansministern i januari
utgick ifrån att åtgärder för täckning av
budgetbristen måste vidtagas senast i
sammanhang med kompletteringspropositionen,
är väl skälen härför ännu mycket
starkare nu, då budgetbristen är dubbelt
så stor, då konjunkturutvecklingen
både internationellt och inom landet
pekar uppåt och då följaktligen risken
för penningvärdet av en fortsatt och väsentligt
ökad underskottsfinansiering via
banksystemet är minst sagt överhängande.
Det är sannerligen inte tid att skjuta
svårigheterna ifrån sig. De kommer då
bara att öka i accelererad takt. Inför
nästa år sker en anhopning av inflationsmaterial.
I vilket läge kommer t. ex. avtalsförhandlingarna
att äga rum? Fortsatt
nedsatt arbetstid, start för tilläggspensioneringen,
eventuellt nyss genomförd
omsättningsskatt. Att brygga för
en sådan situation med en underskottsfinansiering
av vida större mått än vi
någonsin haft vare sig i freds- eller
krigstid är som att söka släcka eld med
bensin. En förvarning om, i vilken rilctning
förväntningarna går, har vi i den
senaste tidens utveckling på aktiemarknaden.
Redan allmänhetens förväntningar
är i och för sig en faktor, som i hög
grad påverkar skeendet.

Nu om någonsin borde det stå klart,
att vi först och främst måste slåss för att
bevara penningvärdet. Till allting annat
är det den enda säkra vägen att på sikt
sörja för hög och jämn sysselsättning.

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

Vådan av vår tidigare kraftiga försämring
av penningvärdet liar mildrats av
en liknande, om också mindre långtgående
utveckling på de flesta håll i utlandet.
Men där sker nu i allmänhet en
förskjutning av målsättningarna till förmån
för prisstabilitet och valutaförsvar.
Skulle vi här hemma komma i otakt med
denna utveckling på det internationella
planet, ligger det i öppen dag, vilka allvarliga
verkningar detta skulle få för vår
konkurrenskraft, för vår valutaställning
och för vår sysselsättning. Det är mot
denna bakgrund vi har att bedöma vad
vi gör eller låter i dagens situation.

Finansministerns recept är uppenbarligen
att tills vidare inte göra någonting
alls men att vid höstriksdagen framlägga
förslag om en allmän omsättningsskatt
från den 1 janari 1960. Det verkar
som om finansministern utginge ifrån
att detta med hänsyn till konjunkturen
är liktydigt med oförändrad finanspolitik
under resten av detta år. Men så är
ju ingalunda förhållandet. Det faktum
att vi under budgetåret 1958/59, som
representerat en konjunktursvacka, kunnat
bevara någorlunda balans med en
upplåning för helt år om 1 800 miljoner,
ger ju inte stöd för att vi under pågående
konjunkturåterhämtning kan stå rycken
för en upplåning under kommande
halvår om 2,7 miljarder med ty åtföljande
ytterligare likviditetsuppladdning inför
det ömtåliga året 1960. Det är ju en
ändrad och kraftigt uttunnad finanspolitik,
som finansministern erbjuder oss.

Även i bankoutskottets majoritctsutlåtande
talar man om att läget nu inte kräver
någon omedelbar drastisk skärpning
av finanspolitiken, men man tycks inte
ha uppmärksammat vad det här är fråga
om, nämligen att genomföra en väsentlig
försvagning av finanspolitiken.

För högerpartiets del måste vi betacka
oss för att dela ansvaret för det uppskov
som nu föreslås. Inte heller kan vi biträda
tanken att med fördröjd utlösning
efter något halvår använda omsättningsskatt
som medel att söka åstadkomma
budgetbalans. Såsom vi vid upprepade
tillfällen utvecklat tror vi inte på möjligheten
att åstadkomma erforderlig sta -

Ang. den ekonomiska politiken
bilitet i vår ekonomi genom ytterligare
skattehöjningar. Senast vid årets remissdebatt
yttrade jag härom följande: »Med
det pressade skatteläge vi redan bär är
det fara värt att en ytterligare skattehöjning
skulle komma att väsentligen gå
ut över sparandet. Därmed är ur balanssynpunkt
föga vunnet. Skulle — som
väl avsikten är — konsumtionen trängas
tillbaka, får vi med all säkerhet räkna
med de välkända kraven på kompensation,
som torde bli svåra att motstå i en
genom statsupplåning överlikvid marknad.
Och så är vi tillbaka i ett läge utan
balans, bara med den skillnaden att kostnadsnivån
i förhållande till utlandet blivit
ytterligare försämrad.»

Härtill är endast att dels foga den
kommentaren, att det privata sparandet
sedan fjolåret visat en påfallande vikande
tendens, och dels ställa den frågan,
om den ändrade tidtabellen för omsättningsskattens
uttagande valts med tanke
på då aktuella avtalsrörelser.

Vårt alternativ till en sanering av
statsfinanserna har varit, är och förblir
att som ett första led bringa statsutgifterna
i nivå med nuvarande resurser,
som enligt vår mening redan innefattar
ett maximalt skatteuttag. Vi tror att en
sådan åtgärd snart nog skulle komma
resurserna att öka och möjliggöra både
önskvärda skattelättnader och framtida
ekonomisk rörelsefrihet. Vi har under
riksdagens gång yrkat besparingar på
driftbudgeten till sammanlagt belopp av
758 miljoner och inkomstförbättringar
till ett nettobelopp om 23 miljoner. Härigenom
uppkommer ett budgetöverskott
om 67 miljoner att jämföras med det av
finansministern redovisade underskottet
om 714 miljoner. Då emellertid finansministern
på goda grunder anger att underskottet
kan beräknas stiga till omkring
1 miljard, bar vi i »kompletteringsmotionen»
om jag så får kalla den,
från våra utgångspunkter sökt anvisa
utvägar att nå ungefärligen detta belopp.
I fråga om totalbudgeten redovisar
vi ett sammanlagt lånebehov om 1 500
miljoner att jämföras med regeringens
3 000 miljoner, således jämnt hälften. Då
har vi inte tagit hänsyn till den avlast -

Nr 22

Torsdagen den 28 maj 1959

Ang. den ekonomiska politiken
ning av kapitalbudgeten, som skulle bli
en följd av vårt förslag om övergång till
ett kreditgarantisystem för bostadslånen.

Det skulle i detta sammanhang föra
för långt att gå in på detaljer. Vi gör
oss inga illusioner om att vinna någon
medverkan i denna hektiska slutomgång.
Hittills har under riksdagsarbetet
ingen anslutning från majoritetens sida
kunnat vinnas för några besparingar i
vare sig stort eller smått. Så fort det blir
tal om besparingar undskyller regeringen
sig på riksdagsmajoriteten, och riksdagsmajoriteten
förlitar sig på regeringen.
Trots att vi står tämligen ensamma
har vi betraktat det som en plikt för ett
oppositionsparti, som inte vill dela ansvaret
för regeringspolitiken, att redovisa
ett klart eget alternativ. Vi är livligt
medvetna om att vårt förslag kan
ha sina brister på grund av tidsnöd och
avsaknad av de administrativa resurserna,
men det hindrar inte att vi hyser
en stark övertygelse om att alla, även de
som skulle få känning av minskade bidrag,
skulle vinna på att följa den väg
vårt förslag som helhet betraktat anvisar.

Vi tror på sunda statsfinanser och
rimliga skatter som det säkraste underlaget
för fortsatta framsteg. Å andra sidan
befarar vi att fortsatt statsfinansiell
kris under hot om ideliga skattehöjningar
leder till försämrad konkurrenskraft
mot utlandet med fara för sysselsättning,
penningvärde och valutaställning.
Men den politik vi förordar
är inte bara betingad av dagsläget. I det
långa perspektivet innebär den en strävan
att bryta mot en utveckling, som
länge nog drivit hän mot ett successivt
förstatligande av den mänskliga tillvaron
och som i längden hotar de av oss
alla som omistliga betraktade demokratiska
frihetsvärdena. Om man vill kalla
oss reaktionära bör man komma ihåg
att det är en utveckling av nu angivet
slag, som är föremål för vår reaktion.
Vi syftar framåt och inte hakåt.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Finansministern har tidigare
och nu senast även i komplette -

ringspropositionen betonat Sveriges beroende
av den internationella konjunkturen,
och i detta i och för sig självklara
omdöme torde väl alla reservationslöst
kunna instämma. I en debatt
om den svenska offentliga hushållningen
kommer med naturnödvändighet in i
blickfånget även det internationella ekonomiska
läget. Det föreligger självfallet
ett direkt samband mellan utvecklingen
av vår egen samhällsekonomi — och
därmed även av våra egna statsfinanser
—- och utvecklingen i andra länder.

Men det är inte bara det ekonomiska
skeendet utanför vårt lands gränser som
kan påverka disponeringen av det svenska
folkhushållets resurser. Det inses lätt,
att även de utrikespolitiska förloppen
kan bli av väsentlig betydelse för ekonomien.
Finansministern säger bland annat,
att vi kräver trygghet mot främmande
våld, och det råder givetvis en tämligen
samstämd växelverkan mellan våra
uppoffringar att skydda landet mot
angrepp och den uppfattning vi bibringas
av tidens utrikespolitiska tendenser
och av de risker som vi löper.

Fn ny oviss faktor i detta sammanhang
är tillkomsten av sexmaktsunionen.
Unionen torde ur tillskyndarnas
synpunkt — åtminstone gäller detta såvitt
jag kan förstå några av de ledande
statsmännen inom unionen — betraktas
som en politisk skapelse i lika hög grad
som en ekonomisk, och det torde vara
omöjligt att i dag förutsäga, vilken vågskål
som kommer att väga över, den
politiska eller den ekonomiska. Det torde
räcka med att konstatera, att det föreligger
ett politiskt inslag — hur starkt
kan endast framtiden utvisa — samt
att unionens tillkomst medfört och kommer
att även längre fram medföra återverkningar
på Sveriges och Skandinaviens
såväl ekonomiska som politiska
läge. Växer unionens politiska betydelse,
torde även dess ekonomiska vikt
ökas, eftersom i så fall de associerade
länderna kommer att betraktas som ett
industriellt och ekonomiskt hasområde
av största vikt för den politiska målsättningen.

Skulle detta resonemang i stort sett

Nr 22

Torsdagen den

vara riktigt, är det nianga som relativt
pessimistiskt bedömer förutsättningarna
att åstadkomma några nämnvärda modifikationer
i sexmaktsstaternas attityd
visavi övriga OEEC-länder. I så fall skulle
man nödgas räkna med eventualiteten
av fortsatta diskrimineringar ifrån sexmaktsstaternas
sida och att samarbetet
inom OEEC kan komma att minska i betydelse.
Det är tydligt, herr talman, att
det är en av våra angelägnaste uppgifter
att komma till rätta med detta problem.
Genom regeringens deklarationer
vid olika tidpunkter vet vi, att det från
svensk sida arbetas intensivt för att
komma fram till en någorlunda tillfredsställande
lösning på detta problem. Oppositionspartierna
har också givit regeringen
sitt fulla stöd i dessa strävanden.
Det har dock visat sig svårt att finna
nyckeln till den dörr, som öppnar vägen
till sexmaktsstaterna. Ett samgående med
andra OEEC-länder skulle, förefaller det,
skapa ett bättre förhandlingsläge just
nu gentemot de inre sex, men skulle
därutöver kunna göra det möjligt att så
småningom sikta mot det stora europeiska
frihandelsområdet som, även om sexmaktsunionens
status bibehålls i fortsättningen,
borde kunna visa sig vara attraktivt
även ur de inre sex synvinkel. Kanske
just det största värdet av vårt eventuella
samgående med Storbritannien,
Schweiz, Österrike, Danmark och Norge
kommer att bestå just i att denna kooperation,
denna ekonomiska allians, kan
bli embryot till ett vidgat europeiskt
ekonomiskt samarbete i form av något
slag av frihan delsområde.

Att samarbetet mellan de yttre sex —
eller sju, om Portugal medräknas — inte
får samma struktur som är kännetecknande
för sexmaktsunionen, säger sig
självt. Redan geografiskt utgör sexmaktsstaterna
en mera samlad enhet. Härtill
kommer att deras målsättning, både ekonomiskt
och politiskt, innebär en mera
vittgående liarmonisering än vad de yttre
sex kan tänka sig.

Det finns alltså många frågetecken,
många ovissa och svårbedömbara faktorer,
när det gäller den intereuropeiska

28 maj 1959

Ang. den ekonomiska politiken
handelns så att säga konstitutionella
problem.

Om man sedan försöker sig på en bedömning
av de konjunkturpolitiska
aspekterna — och då inte begränsar
sig enbart till Europa -— torde man,
såvida man anlägger ett mera långsiktigt
betraktelsesätt, finna att det är högst
sannolikt att vi nu har kommit in
i ett tredje skede, räknat från det andra
världskrigets slut. Säljarnas marknad
under de första fem åren efter krigsslutet
avlöstes som bekant av en mera jämställd
position för köpare och säljare.
Från och med 1957 har — framför allt
i fråga om kapitalvaror — köparnas villkor
skärpts på olika sätt. Det finns all
anledning förmoda att detta läge kommer
att bestå en god bit in på 1900-talet, för så vitt inte en krigskonjunktur
skulle medföra omkastningar. I stort sett
skulle detta innebära att marknaden stabiliseras
på en något lägre nivå, prisoch
omsättningsmässigt sett, men att därutöver
kreditförhållandena, åtminstone
såvitt avser kapitalvaror, skärps till köparnas
förmån.

De svenska statsmakterna har — enligt
min uppfattning tyvärr alltför sent —
anpassat sig efter detta nya betalningsläge
genom den utvidgning av exportkreditnämndens
fullmakter och kreditramar
som riksdagen nyligen beslutat.

Jordens befolkning lär öka med omkring
40 miljoner människor om året.
Detta förhållande liksom det tekniska
framskridandet talar för att behovet av
maskiner, apparater, entreprenadjijälp
o. s. v. kommer att stiga. Men då industrialiseringen
under de närmaste decennierna
i huvudsak torde komma att
ske i de kapitalfattiga s. k. underutvecklade
länderna, måste leverantörländerna
hjälpa till med finansieringen genom
långfristiga krediter eller direkta ekonomiska
engagemang. Kapitalvaruexporten
blir på det sättet en kapitalexport,
som, om Sverige vill vara med i dansen,
förutsätter ett inhemskt sparande av
motsvarande mått. Kortfristigt kan man
kanske i stället hanka sig fram med utländska
lån, men är man medveten om

Nr 22

Torsdagen den 28 maj 1959

Ang. den ekonomiska politiken
att den här av mig antydda trenden kan
bli bestående för många år framåt kan
en kontinuerlig kapitalimport för att
klara en sådan kapitalexport inte gärna
rekommenderas. Den typ av kolonisering
som här är på gång är av ett helt
annat slag än 1800-talets kapplöpning
mellan de västerländska staterna i avsikt
att lägga beslag på jungfruligt land.
Nu gäller det ekonomiska insatser i
självstyrda stater med allt vad detta kan
innebära av riskåtagande men också av
vinster på lång sikt. Det skulle av detta
skäl vara alltför spekulativt att i stort
sett basera ett svenskt deltagande i detta
industrialiseringsarbete på i utlandet
lånat kapital. Man kan möjligen säga,
att det inte föreligger något tvång för
de svenska exportörerna att konkurrera
med Amerika, Tyskland, Storbritannien
etc. på dessa kapitalkrävande marknader.
Men vill man säkra avsättningsmöjligheterna
för svensk export till områden
som om några tiotal år mänskligt
att döma kommer att väga tungt i den
internationella handeln, så får vi nog
försöka vara med redan från början.

Man kan ställa sig frågan, om Sverige
—• trots sina goda tekniska förutsättningar
— verkligen kan prestera en
tillräckligt bred ekonomisk bas för en
mera vittgående expansion — delvis på
de här av mig antydda villkoren — av
sin utrikeshandel. Det otillräckliga sparandet
och den höga konsumtionsbenägenheten
—- både privat och offentligt
— som kännetecknar vårt land skulle
tyda på att så inte skulle vara förhållandet.
Det måste alltså vara ett primärt
intresse att vidga det finansiella utrymmet
för svensk export genom åtgärder
som främjar sparandet.

Jämsides härmed är det fullt tänkbart
med ett intimare samarbete med några
andra länder som har tillräckliga kapitalresurser.
Detta samarbete skulle syfta
till att dessa länder tillsammans med
oss skulle delta i olika exploateringsprojekt
med större finansiell räckvidd,
varvid risker och vinster skulle delas.
Jag antydde i den utrikespolitiska debatten
det samarbete över gränserna som
redan etablerats mellan svenska och ut -

ländska företag med samma syftemål för
ögonen. Det borde vara möjligt att — om
de yttre sex eller sju skulle sluta sig samman
— inkludera även ett samarbete av
den här avsedda typen i överenskommelsen.

Det aktuella internationella konjunkturläget
är — om man skall döma efter
konjunkturinstitutets senaste rapport -—
splittrat. I den reviderade nationalbudgeten
sägs klart ifrån, att tendensen i utvecklingen
inte ger något intryck av ett
sådant uppsving som följde på avmattningen
efter Koreakriget och som inledde
de följande årens högkonjunktur.
Industrifolk i olika länder har under
höstens och vårens lopp tämligen enstämmigt
deklarerat att man räknar med
en på lägre nivå än 1957 stabiliserad
konjunktur. Detta gäller framför allt priserna.
Hitintills har ingenting inträffat
som jävar detta omdöme.

I nationalbudgeten anföres också på
s. 92, att den genomsnittliga prisnivån
för hela den svenska exporten i år beräknas
komma att ligga omkring 4 procent
lägre än 1958 och G procent lägre
än 1957. I den preliminära nationalbudgeten
beräknades att terms of trade
skulle förbli oförändrade under 1959
jämfört med 1958. Nu, några månader
senare, förutsättes alltså en ytterligare
nedgång i exportprisnivån till minus 4
procent, vilket motsvarar en försämring
av handelsbalansen med omkring 150
miljoner kronor. Samtidigt beräknas importvolymen
öka, vilket ger en ytterligare
försämring på omkring 200 miljoner
kronor. Sammanlagt betyder detta
en ökning av handelsbalansens underskott
på omkring 350 miljoner kronor.

En stabilisering av den internationella
konjunkturen på eu lägre prisnivå än
år 1957 är en allvarlig historia för Sveriges
vidkommande. Vår kostnadsnivå
ligger, vilket även herr Ewerlöf påpekade,
allt för högt i förhållande till andra
länders. Skulle priserna utomlands genomsnittligt
ligga kvar på 1958 och 1959
års nivåer torde det inte — om man vill
undvika en ökning av arbetslösheten i
Sverige — föreligga något utrymme för
en allmän ensidig uppjustering av den

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

svenska prisnivån. Målsättningen för den
svenska ekonomiska politiken för det
närmaste året måste i så fall inriktas på
att hålla det allmänna prisläget intakt.

Stegringen i den svenska produktionen
och produktiviteten är fortfarande
svagare än före 1957. Med hänsyn till
detta förhållande inger den inteckning
i det ökade produktionsresultatet, som
arbetstidsförkortningen och pensionsavgifterna
innebär, betänkligheter. Det är
alltså med detta tingens tillstånd framför
ögonen som man får i första hand
bedöma regeringens förslag att förstärka
budgeten med en allmän omsättningsskatt
på 3 procent.

Det skulle vara i allra högsta grad
osannolikt, om inte dessa tre faktorer
sammanlagda skulle komma att i höjande
riktning återverka på prisbildningen
inom landet och därmed försämra våra
exportörers möjligheter att hävda sig på
utlandsmarknaderna.

Finansministern har på s. 12 i kompletteringspropositionen
ett intressant
resonemang rörande betingelserna för
en fortsatt svensk välståndsutveckling
och bekräftar att dessa är beroende av
att vi kan hålla och utvidga våra exportpositioner
på de internationella marknaderna.
Han bestyrker vidare, att konkurrensen
skärpts och att kostnadsutvecklingen
är den avgörande faktorn.
Inför detta perspektiv är det, framhåller
finansministern, nödvändigt att upprätthålla
en hög investeringsnivå för att
fortgående höja effektiviteten i det
svenska näringslivet.

I detta konstaterande kan jag helt instämma.
Tyvärr drar inte finansministern
någon konklusion hur förutsättningarna
för en sådan hög investeringsnivå
måste vara. Den period torde väl
nu i huvudsak vara förbi, då företagen
för sina kapitalbehov kunnat lita till
självfinansiering, och då kvarstår problemet,
på vilket sätt och till vilken
kostnad en högt uppdriven investeringsoch
rationaliseringsnivå kan upprätthållas
inom det svenska näringslivet.

Finansministern aviserar tillsättningen
av en ny långtidsutredning, .la, det är
nu gott och vid. Men kostnads- och in -

Ang. den ekonomiska politiken

vesteringsfrågorna är akuta problem,
och det vore ett kapitalt misstag att försöka
tro att lösningarna kan låta vänta
på sig några år framåt.

Skälen mot en allmän omsättningsskatt,
som jag här i korthet antytt, anser
vi inom min grupp vara i det nuvarande
läget så vägande att vi för vår
del avvisat denna utväg.

Den svenska finanspolitiken har, åtminstone
under det senaste året, haft en
klart expansiv karaktär. Trettiotalets
tankegångar om budgetens underbalansering
i avmattningstider torde — såvitt
jag förstått — inte ha övergivits.
Trots denna expansionistiska politik har
prisstabiliteten kunnat upprätthållas och
valutareserven inte försvagats. Arbetslösheten
har dock varit relativt stor,
och med den inställning som kännetecknat
svensk arbetsmarknadspolitik sedan
lång tid tillbaka kan man naturligtvis
ställa sig den frågan, om vi inte skulle
ha kunnat sträcka oss något längre i expanderande
riktning än vad vi gjort.

I den reviderade nationalbudgeten utgår
man ifrån en faktisk produktionsökning
under 1959 av omkring 2,5 procent
och räknar vidare med samma grad
av arbetslöshet som under 1958. Det är
nog riktigt, som herr Ewerlöf säger, att
vi har passerat bottenläget i konjunkturen,
men å andra sidan kan vi ju inte
komma ifrån, att man bland de ekonomiska
experterna tydligen räknar med
att vi i höst och vinter skall få en arbetslöshet
i samma utsträckning som under
motsvarande perioder 1958. Man får
därför enligt räkneexemplet ett s. k. deflationsgap
på två procent.

Visserligen talas det på s. 100 i den
reviderade nationalbudgeten om en konstaterad
förskjutning flerstädes utomlands
av målsättningarna, innebärande
en accentuering av prisstabiliteten och
valutaförsvaret på bekostnad av sysselsättningen
och produktionen. I Sverige
har vi emellertid inte funnit anledning
— åtminstone har inte något uttalande
i den riktningen gjorts från något politiskt
håll — att ompröva den höga ambitionsgrad
för sysselsättningen, som vi
hittills värnat om.

Nr 22

Torsdagen den 28 maj 1959

Ang. den ekonomiska politiken

Finansministern understryker också
att någon omedelbar drastisk skärpning
av finanspolitiken inte är motiverad.
Tvärtom hyser han den uppfattningen
att en viss grad av expansion inom ekonomien
bör eftersträvas ej minst ur sysselsättningssynpunkt.
Uttryckt på ett
annat sätt bör detta tolkas så, att finansministern
anser en underbalansering av
den svenska driftbudgeten i nuvarande
konjunkturläge både tolerabel och eftersträvansvärd.
Det finns ingen anledning
att med de prognoser, som nu står till
vårt förfogande, kalkylera med någon
abrupt ändring av konjunkturbilden,
som skulle nödvändiggöra en övergång
till en stramare finanspolitik.

Graden av underbalansering kan alltid
diskuteras. Jag har redan antytt att
jag för egen del är tveksam, huruvida
expansionen under det förflutna budgetåret
drivits tillräckligt långt. Jag lutar
närmast åt den uppfattningen att en
större underbalansering av driftbudgeten
än den under detta budgetår framkomna
kan i och för sig vara motiverad
på grund av den kvarstående arbetslöshet
under höstens och vinterns lopp
med vilken nationalbudgeten räknar.

Folkpartiet har under vårriksdagen
framlagt förslag till vissa besparingar
och förstärkningar av budgeten, vilka
reducerar det av finansdepartementet
framräknade underskottet på driftbudgeten
till omkring 450 miljoner kronor.
Våra förslag, som innebär förbättringar
på cirka 250 miljoner kronor netto under
nästa budgetår, ger för finansåret
1960/61 en förstärkning av cirka 500
miljoner kronor netto. Om nu de sammanlagda
ökningarna av statsutgifterna
budgetåret 1960/61 skulle hålla sig inom
ramen för den av riksräkenskapsverket
kalkylerade inkomstförbättringen, cirka
600 miljoner kronor, så skulle den av oss
angivna budgetpolitiken, vilken utgår
från i stort sett oförändrade konjunkturer
och oförminskade arbetslöshetskostnader,
leda till att underskottet för
finansåret 1960/61 reducerades till ett
belopp mellan 100 och 200 miljoner kronor.
Kvarstår konjunkturförsvagningen
och den minskade sysselsättningen, kan

ett underskott av denna storleksordning
inte anses behöva inge farhågor. Skulle
konjunkturen å andra sidan förbättras,
kommer också budgeten, på det sätt vi
angivit i våra motioner, att automatiskt
förstärkas.

Regeringen har hittills inte varit intresserad
av våra besparingsförslag. Tekniskt
är det möjligt att på nytt pröva
dessa frågor under höstriksdagen. Vi
håller fast vid att det för det första är
nödvändigt att minska statsutgifternas
fortsatta ansvällning och att för det andra
en allmän omsättningsskatt inte är
någon bot för soten. Vi har förklarat oss
villiga att delta i förhandlingarna i höst
mellan de demokratiska partierna rörande
statsfinanserna, och vi hoppas att
finansministern och regeringen då skall
visa större lyhördhet för våra uppfattningar
iin nu i våras. Partierna torde då
också få tillgång till besparingsutredningens
material, så att en budgetprognos
för finansåret 1960/61, baserad på
förutsättningen av en normal konjunktur,
kan ge oss en bättre överblick av
den statsfinansiella ställningen än de
hittills tillgängliga siffrorna.

Herr Ewerlöf var inne på kapital- och
penningmarknadsproblemen. Det förefaller
högst troligt att det vanliga institutionella
sparandet inte kommer att
räcka till för ett statligt upplåningsbeliov
på cirka 3 miljarder kronor; även
om man nu tar den siffran med en nypa
salt, eftersom erfarenheten har visat att
den statliga upplåningen många gånger
inte alls stiger till så hög nivå som
statsverkspropositionen förutsätter. Läget
hlir väl knappast bättre genom det
sparandebortfall som regeringens pensionsreform
kommer att medföra. Vi har
inom folkpartiet bland annat föreslagit
emitteringen av ett värdebeständigt folklån,
som borde bli så attraktivt att det
skulle komma att mera långfristigt binda
en icke oväsentlig del av de sparmedel
även utanför försäkringsbolagen, som
icke är fast placerade.

Fn del av statens lånebehov har uppstått
genom köpet av LKAB-aktierna och
nya investeringar i de statsägda bolagen.
Samtidigt kan man konstatera att det

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

tydligen föreligger stor brist på aktiematerial
på den svenska börsen. Herr
Ewerlöf antydde alt haussen på börsen
berodde på inflationsförväntningar —
men jag tror att man för att få en riktig
bild av läget också bör göra klart för sig
att aktiematerialet på den svenska börsen
är mycket knappt; årsomsättningen
är dock relativt liten. Av den anledningen
ställer jag mig frågan: Varför skulle
inte staten kunna begagna detta gynnsamma
tillfälle att suga upp en del av
likviditetsöverskottet i bankväsendet genom
att släppa ut en större aktiepost i
LKAB? Detta behövde inte betyda, att
staten skulle nödgas frånhända sig det
bestämmande inflytandet över bolagets
skötsel.

Vi har inom folkpartiet begärt en utredning
om denna sak. Utredningen behöver
inte ta någon längre tid i anspråk,
och vore man inom regeringen intresserad
av denna utväg, skulle introduktionen
av LKAB-aktierna på börsen kunna
ske redan inom några få månader. Härigenom
borde några hundratals miljoner
kunna lösgöras för statskassan.

Finansministern erinrar om den samstämmighet,
som i stort sett rått inom
riksdagen rörande de positiva insatserna
på samhällslivets olika områden, och det
stämmer. Men det kan vara befogat att
då också påminna om den pensionsreform,
som regeringen för någon vecka
sedan lotsade genom riksdagen med
knappast möjliga majoritet. De ekonomiska
konsekvenserna av denna reform
på grund av det sätt, på vilket dess finansiering
ordnats, och refomens utformning
i övrigt kan i dag på intet sätt
överblickas. Pensionsreformens 20-årsplan
betyder en tredubbling av de hittillsvarande
totala pensionsutgifterna. I
absoluta tal skall i fast penningvärde
och med dagens lönenivå pensionskostnaderna
stiga successivt under 20 år från
nuvarande 3,5 miljarder kronor till någonting
omkring 10 miljarder kronor.
Att denna 20-årsplan på åldersförsörjningens
område tvingar fram en plan
när det gäller andra mer eller mindre
angelägna behov torde vara uppenbart.

Vi står säkerligen under 00-talet inför
omvärderingar bl. a. på socialpolitikens

Ang. den ekonomiska politiken
område, och 40- och 50-talens målsättningar
i detta avseende är genom standardhöjningarna
i mångt och mycket
överspelade. Den översyn av socialpolitiken,
som folkpartiet begärde vid fjolårets
riksdag, tränger på. Låt oss förutsättningslöst
pröva de olika sociala
vårdformerna! Ta bort det som i dag
inte syns absolut nödvändigt, effektivisera
andra och behåll det som verkligen
är bra och fortfarande är av stort
värde för olika medborgargrupper! Samtidigt
bör vi vara överens om att det
svenska samhället ingalunda är statiskt
utan tvärtom befinner sig i stark utveckling,
och därför finns det all anledning
att varna för att i sparsamhetens
namn kasta över bord sådant som fortfarande
behövs för att utjämna bördorna.

Vi borde kunna vara överens om, herr
talman, att den verkligt hållbara grundvalen
när man vill kontinuerligt höja
det svenska folkets levnadsstandard är
ett successivt förbättrat produktionsresultat
per arbetstimme och att varuutbytet
med utlandet sker på så för Sveriges
vidkommande förmånliga villkor
som konkurrensen på utlandsmarknaderna
gör det möjligt. Det föreligger alltså
ett direkt samband mellan framstegstakten
i vårt land och den näringspolitik,
den ekonomiska politik, vi för. Vi bör
därför inrikta oss på att stegra vår produktion
och höja produktiviteten, se till
att vår kostnadsnivå följer de andra stora
industriländernas tätt i spåren, att
avväga företagsbeskattningen på sådant
sätt, att vårt eget näringsliv inte kommer
i sämre läge än utlandets, och att tillämpa
sådana beskattningsformer, som inte
försvårar de mindre och medelstora företagens
fortbestånd. Riktmärket för vår
politik har varit och bör alltjämt vara
en jämn och full sysselsättning. Förutsättningen
måste därför fortfarande vara
en smidig och anpassningsbar penning-
och finanspolitik, som är ägnad
att utjämna smärre utländska konjunktursvängningar
inom prisstabilitetens
och valutareservens marginal.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation 3 i bankoutskottets
utlåtande nr 39.

Nr 22

Torsdagen den 28 maj 1959

Ang. den ekonomiska politiken

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Innan jag övergår till
att direkt bemöta de båda oppositionstalarna,
tar jag mig friheten att göra en
liten inledande exposé över hur regeringen
i dagsläget betraktar samhällsekonomien
och med utgångspunkt därifrån
betraktar även budgetsituationen.

Jag förmenar att när det gäller rikets
budget — det är således inte fråga om
en privat företagsbudet och inte heller
om en kommunal budget — måste ändå
ett konjunkturresonemang och en konjunkturargumentering
alltid ligga i botten
och som grund för budgetpolitikens
utformning. Jag föreställer mig — bortsett
från alla dessa hänvisningar till gällande
grundlagar och vad man nu än
kostar på sig från högerpartiets sida —
att det bland det svenska folket och
bland sakkunskapen på detta område —
erfarenheterna från 39-talet är där avgörande
—■ ändå finns en bastant majoritet
som anser, att konjunkturbedömningarna
och konjunkturavvägningarna
i den praktiska verkligheten får vara så
mycket mera dominerande och utslagsgivande
än vad det mera formella betraktelsesättet
enligt 1809 års grundlagar
kan motivera. Den senare synpunkten
har ju herr Ewerlöf kommit tillbaka till
i sitt anförande även i detta tidsläge.

Hur är då konjunkturläget ute i världen
för närvarande? Ja, dess bättre kan
man väl allmänt sammanfatta det så att
det är en ganska tillförlitlig uppstramning
av konjunkturen efter den nedgång
under 50-talet, som tog sig uttryck i rätt
osedvanligt höga arbetslöshetssiffror och
i produktionsfall på bortåt 10 å 12 procent
i vissa avancerade industriländer.
Konjunkturen i USA har lämnat bottennivån.
Sedan ett par kvartal tillbaka har
marschen uppåt pågått, och under de
allra senaste veckorna passerades t. o. in.
den toppunkt med avseende på produktionseffekt
och produktionsresultat som
nåddes under tidigare års högkonjunktur.
Bedömer man konjunkturbilden uteslutande
med utgångspunkt från produktionen
i Amerikas förenta stater och
i vissa länder i Europa i dag, har man

således ingen anledning att tveka om att
uppgången är både glädjande och påtaglig.

Gör man emellertid en analys av konjunkturuppgången,
kan man aldrig komma
ifrån att denna skiljer sig från de
tidigare konjunkturtopparna däruti att
vi fortfarande dras med en påtaglig undersysselsättning.
Det finns alltjämt 3,5
miljoner arbetslösa i Förenta staterna,
trots att man där i konjunkturhänseende
står på toppen.

Vilken kan förklaringen vara till detta?
Ja, orsakerna är en stadigt fortgående
rationaliseringsutveckling och en
tillströmning av stora årskullar till produktionen
just nu. Det senare är en internationell
företeelse. De gamla konjunkturtopparna
räcker inte till för att
ge sysselsättning åt den befolkning som
nu anmäler sig såsom arbetssökande.
När den nuvarande konjunkturuppgången
analyseras bör därför även redovisas
det karakteristiska inslaget av en fortfarande
ganska bristfällig sysselsättning.
Detta modererar naturligtvis farhågorna
för den inflationsutveckling som i annat
fall brukar följa med en alltför snabb
konjunkturuppgång. En inflation blir ju
alltid en följd av att de reala resurserna
är för små i förhållande till de mål som
människorna och staterna vill uppnå.
Det är väl bl. a. på det här området man
har att söka förklaringen till den mycket
kraftiga utvecklingen i Tyskland: där
har ständigt skett en påfyllnad av arbetskraftresurserna
österifrån. De goda
tiderna med konjunkturuppgång har där
kunnat utnyttjas utan påtagliga inflationsinslag,
därför att det försiggått en
ständig påfyllnad av den allra värdefullaste
resursen, nämligen arbetskraften.
Den arbetskraftreserv som Förenta
staterna fortfarande har är, menar jag,
en moderator av den inflationistiska utveckling,
som annars hade kunnat befaras
med en lika ansträngd arbetsmarknad
som kännetecknade åren 1956 och
1957.

Också för Europas vidkommande är
väl situationen påtagligt förbättrad.
Engelsmännen har kommit ur sin stag -

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

nationsprocess, som pågått sedan 1955,
och räknar för innevarande år med en
produktionsuppgång på några procent.
En viss stimulans har väl bl. a. legat i
den budgetpolitik som staten där har
vågat kosta på sig. Man kan ju inte i hur
många år som helst stå och stampa med
en oförändrad nationalprodukt, när alla
andra länder i världen stadigt och säkert
bättrar på sina resurser. Även den
mest konservativa toryregering får i det
läget göra ett visst avkall på gamla konventionella
uppfattningar om den ekonomiska
politiken för att inte bli alldeles
för påtagligt efterseglad.

I fråga om vår egen ekonomi vågar
jag väl först säga att 1958 var ett dämpningens
år, ett år för vilket vi emellertid
vid en internationell jämförelse inte
behöver skämmas för vår del. Till skillnad
från många andra länder, som hade
en klar produktionsnedgång, kunde vi
ändå bibehålla vår höga produktionsavkastning
och även öka den något, ehuru
inte mycket.

Vi bedömer läget för år 1959 mera optimistiskt
och har tillåtit oss att i kompletteringspropositionen
beskriva det så,
att vi vågar tro på en förmering av folkhushållets
samlade resurser med 2,5 procent.
Jag vågar nog säga att detta är en
ganska försiktig beräkning. Jag skulle i
varje fall inte bli överraskad, om vi efter
1959 års utgång kommer att kunna
konstatera att året har varit ett gott medelår
när det gäller den progressiva utveckling
av folkhushållets resurser som
förekommit under hela efterkrigstiden.

Vad som naturligtvis är särskilt intressant
och på sitt sätt hoppingivande
i denna utveckling är att det mest progressiva
elementet i den svenska ekonomien
under både 1958 och 1959 har varit
investeringssidan. Att investera är att
satsa på framtiden. Man satsar inte på
framtiden, om man inte tror på framtiden.
En privat företagare är så funtad —
och skall vid vara så funtad — att han
finner det med sina intressen förenligt
att bygga ut sitt företags kapacitet och
resurser endast under den förutsättningen
alt han får igen vad han satsat med
hygglig ränta. Tydligen är det svenska

Ang. den ekonomiska politiken
näringslivets företrädare i dag trots allt
relativt optimistiska för framtiden.

Jag skall villigt erkänna att den kraftiga
investeringsökning som vi räknade
med under 1958 och som vi även räknar
med under 1959, investeringssiffror som
i fråga om ökningstakten ligger högre
än medeltalet för hela efterkrigstiden,
kanske i viss mån är styrd genom klart
medvetna samhälleliga åtgärder, men i
bakgrunden ligger ju ändå en god portion
av optimism för framtiden; i annat
fall hade man helt enkelt inte vågat
satsa så hårt som man i dag gör.

Vi har för första gången, kan jag säga,
under hela efterkrigstiden haft glädjen
att under ett år behålla en absolut stabil
prisnivå, och jag vågar nog antecipiera
framtiden genom att säga att vi för ytterligare
några månader framöver bör
ha goda grunder för att räkna med en
fortsatt stabil prisnivå. Problemet med
ekonomien under hela efterkrigstiden
har ju varit prisstegringarna och den
ammunition till kostnadsstegringar på
lönesidan som detta har inneburit. Vi
bär nu sedan april månad 1958 och till
dags dato redovisat ett oförändrat konsumentprisindex,
och om det nu kan
vara ett glädjande moment även för den
närmaste framtiden, så finner man ju,
om man studerar detaljsiffrorna, att
konsumentprisindex för den senaste
månaden faktiskt sjunkit med en halv
enhet.

Vår utrikeshandel har —- även om man
kan göra reservationer för en tidig vår
och en hel del andra omständigheter,
som inte kan ha någon som helst förbindelse
med den förda ekonomiska politiken
— visat en glädjande utveckling,
glädjande så till vida att vi har ökat
vår export och minskat vår import i förhållande
till första kvartalet för ett år
sedan. Om man gör eu enkel siffersammanställning,
finner man att första kvartalet
1957 och första kvartalet 1958 visade
en nedgång för hela vår export
med 139 miljoner och för vår import en
nedgång med 33 miljoner. Motsvarande
siffror för det senast förflutna året,
d. v. s. från första kvartalet 1958 till
första kvartalet 1959 visar i fråga om

Nr 22

Torsdagen den 28 maj 1959

Ang. den ekonomiska politiken
exporten en uppgång med 11G miljoner
och i fråga om importen en nedgång
med 456 miljoner.

Vi liar fått en viss avspegling i vår
valutareservs utveckling av denna relativt
gynnsamma — märk att jag säger
relativt gynnsamma — utveckling av vår
utrikeshandel, ty våren är ju permanent
en dålig tidsperiod för vår valutareserv
och utrikeshandel. Det är då vi förlorar
valutor, och det är på hösten vi
återvinner dem, enligt den periodicitet
som gäller i den svenska utrikeshandeln.

Den 31 december 1958 hade vi en valutareserv
på 2 990 miljoner, det fattades
alltså tio miljoner i tre miljarder.
Den 31 april i år var valutareserven
2 989 miljoner. Vi har formellt tappat
en miljon i valutareserven under dessa
fyra månader. Under motsvarande tidsperiod
för ett år sedan tappade vi 300
miljoner, och vår valutareserv i riksbanken
och affärsbankerna är 450 miljoner
större i dag än för ett år sedan.

Det är klart att man kan säga att det
här ligger förskjutningar i betalningsströmmarna.
Vi har också skrivit någonting
även i år i kompletteringspropositionen
om att valutareserven inte är detsamma
som resultatet av vår utrikeshandel,
men de siffror jag nyss gav för vår
utrikeshandel ger ändå ett intryck av
att man har uppnått en viss harmoni
med den utveckling av valutareserven
som jag här redovisat.

I fråga om arbetslösheten måste jag
säga att den gångna vintern naturligtvis
varit besvärande, men vi återvinner nu
sysselsättningen i tillfredsställande takt.
Vi hade under den senaste redovisade
månaden 46 000 arbetslösa, vilket är
12 000—13 000 mindre än för ett år sedan
och litet mer än föregående månad,
men det är en konjunkturföreteelse
som år efter år återkommer under eftervåren.
Om jag emellertid gör den reservationen
att arbetsmarknadsstyrelsen i
år har ungefär lika många flera i beredskapsarbeten
och yrkesutbildning, som
icke redovisats i de här officiella siffrorna,
så framstår sysselsättningsläget
inte fullt så optimistiskt. Det mesta ta -

lar väl för att med den korrigeringen
är sysselsättningen nu reellt talat ungefär
densamma som den var för ett år
sedan, och det mesta talar väl också
för — arbetsmarknadsstyrelsen bär i
varje fall gjort denna prognos — att
vi får räkna med en arbetslöshet under
kommande vinter, som inte i väsentlig
utsträckning kommer att skilja sig från
den arbetslöshet vi haft under den gångna
vintern.

Vi får komma ihåg, att även för vårt
land kommer det in en årgång av ny arbetskraft,
som skall beredas sysselsättning,
och det är en osedvanligt stor årgång,
som nu kommer att anmäla sig
på arbetsmarknaden och kommer att göra
det i ett perspektiv för cirka 4—5 år
framåt med hänsyn till befolkningsutvecklingens
sammansättning. I detta läge
har vi emellertid efter att tidigare
ha arbetat med — som jag skrivit i
kompletteringspropositionen -— en klar
huvudvikt vid de selektiva metoderna,
även vågat oss på vissa liberaliseringar
av mera allmän karaktär.

En sådan liberalisering är att man uppskjutit
lagervärderingsreglernas skärpning
enligt tidigare beslut av riksdagen
1955.

En sådan åtgärd är vidare utbyggnaden
av de skattefavoriserade investeringsfonderna,
där det beslut som riksdagen
fattade för några månader sedan
om möjlighet att skapa mera långsiktiga
investeringsfonder för större investeringar
redan resulterat i att Kungl. Maj:t
i dagens konselj fattat beslut om godkännande
av ett par stora industriinvesteringar
med anlitande av de nya fonderna
som rör sig om vardera något hundratal
miljoner kronor.

Vi har dessutom, genom att tjänstepensioneringen
nu lyckligen lösts, infriat ett
löfte som innebar att vi skulle återgå till
de gamla skattereglerna för bolagsbeskattningen
och därmed faktiskt ge det
svenska företagarlivet ett stimulerande
handtag.

Eftersom jag fortfarande, jag tror det
var i herr Aastrups anförande, fann alltför
mycket kvar av den gamla terminologi,
som man pliktskyldigt levererat

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

kammaren innan dessa åtgärder vidtogs,
vill jag erinra om att efter riksdagens
beslut i dag — jag utgår ifrån
att beslutet om att släppa den skärpta
bolagsbeskattningen är ett faktum, även
om det inte formellt fattats, då det ju
står på dagordningen — kommer Sverige
faktiskt att i fråga om bolagsbeskattning
ligga mycket väl till vid en internationell
jämförelse. Vi kommer att ligga
så pass hyggligt till — med all reservation
naturligtvis för sådana internationella
jämförelser — att jag ändå vågar
säga, att de stora konkurrerande exportländerna
i Europa liksom även Förenta
staterna och de skandinaviska länderna
i övrigt kommer att ha en hårdare
företagsbeskattning än vi. Om jag utsträcker
jämförelsen till lagervärderingsoch
avskrivningsområdena, så är det ett
känt faktum att den svenska politiken i
dessa avseenden varit mycket generös.

Detta är ett uttryck för att regeringen
bedömer det ekonomiska framtidsperspektivet
på det sättet, att vill vi vara
med i den internationella konkurrensen,
och vill vi ha möjlighet till en progressiv
samhällsutveckling, så måste vi vara
lyhörda för berättigade synpunkter från
den företagsamhet, som i väsentlig utsträckning
på sin sektor har att svara för
exportvalutor och produktionsökning.

Jag kanske också i denna litet allmännare
redogörelse skulle våga säga, att
i den OEEC-examination som under
måndagen, tidsdagen och onsdagen denna
vecka företagits i Paris, en examination
som ju inte leds av några speciella
politiska intressesynpunkter utan
som göres av den internationella ekonomiska
expertis som vi har på området,
har man efter en genomlysning av
den internationella ekonomien stannat
för en rekommendation som utvisar, att
det förelåg allmän enighet om att fjolårets
rekommendationer om en expansiv
politik från staternas sida tills vidare
alltjämt var bärande med hänsyn till den
litet dubiösa uppgång av konjunkturen,
som jag nyss tillät mig beskriva och
som utmärkes av atl man trots höga
produktionssiffror ändå har en kvardröjande,
icke föraktlig arbetslöshet.

2 Första kammarens protokoll 1059. Nr 22

Ang. den ekonomiska politiken

I samband med denna lilla redogörelse
skulle jag för vårt lands vidkommande
vilja göra det omdömet, att vi i dag
har en god balans i vår ekonomi. Jag
kanske också skulle kunna säga, att den
verkar stabilare än vad den såvitt jag
vet tidigare har varit under efterkrigstiden,
om jag bara ser den från dagens
utgångspunkter. Man kanske till och med
skulle kunna citera en av vårt lands professorer
i nationalekonomi — jag skall
inte nämna något namn, men han säger,
att dagens goda balans i vår ekonomi är
ett uttryck för att den budget vi har i
dag är just den riktiga budget, som samhällsekonomien
i dagens läge skall ha.

Detta låter naturligtvis en aning skrytsamt,
när finansministern säger det, och
jag måste erkänna att jag för egen del
nog tyckte att berömmet kanhända var
en aning i överkant. Men den citerade
professorn hade inget behov att skryta
över den förda budgetpolitiken, och jag
vågar kanske säga att han kommit fram
till detta omdöme från sin mera vetenskapliga
åskådning, när han sett på problemet.

I det här läget har vi också bakom oss
avtalsrörelser som varit lugnare än på
mången god dag, och det måste innebära
ett stabiliserande element i vår ekonomi
för framtiden.

Jag var särskilt angelägen om att understryka,
att konstaterandet av den
goda balansen och budgeten, som passar
i dagens läge, skall tas för vad det är —
att vi innevarande år har en upplåning,
som stannar vid i runt tal 1 800 miljoner
kronor, och en underbalansering på
driftsidan med cirka 500 miljoner kronor.

Jag viil, även om jag kanske i onödan
irriterar herr Aastrup, lägga den avgörande
vikten vid totalbudgetens underskott,
d. v. s. vid upplåningen. Såsom
jag många gånger har sagt är det nämligen
så, alt ju mer man som finansminister
kommer in i den svenska budgetens
teknik, desto mindre respekt får
man för den där s. k. kristallklara uppdelningen
mellan driftbudget och kapitalbudget.
Enligt fullt reglcmentsenliga
och auktoriserade bokföringsmetoder

Nr 22

Torsdagen den 28 maj 1959

Ang. den ekonomiska politiken
görs i Kungl. Maj :ts kansli operationer
varje år, som sammanställt med den avgörande
vikt, som man ifrån oppositionens
sida lägger vid driftbudgetens absoluta
balansering, gör att man kommer
fram till slutsatsen att detta är en vetenskap
med många reservationer. Ser
jag det hela ur samhällsekonomisk synpunkt
och betraktar jag då budgeten
som ett aktivt element i samhällsekonomien,
där jag har ett behov att säga mig,
att om samhällsekonomien är aktiv budgeten
förutan, så skall budgeten vara
passiv och neutral, och om samhällsekonomien
behöver en stimulans, så skall
budgeten vara aktiv —- ja, då finner jag
att det ju i sista hand blir upplåningen
som här är avgörande. Vare sig staten
släpper ut pengar via barnbidrag och
folkpensioner, som går till mat och till
kläder för vederbörande mottagare, eller
om staten släpper ut pengar till bostadsbyggande
eller kraftverksbyggande,
pengar som blir avlöningar till byggnadsarbetare
och kraftverksbyggare och
metallarbetare vid turbinverkstäderna i
Västerås, så hamnar pengarna i alla fall
så småningom i husmoderns ficka — om
det är litet ordning i familjen. Då blir
det ju, som alla känner till, följaktligen
också mat och kläder.

Om jag således bedömer budgeten i
sammanhang med konjunkturen och
samhällsekonomien, vill jag bara varna
för att lägga avgörande vikt vid det formella
strecket och den formella gränsen
mellan driftbudget och kapitalbudget.
Man bör i stället fråga sig: Är budgeten
en inflationsdrivande faktor på
grund av för stor upplåning, som omedelbart
går ut i marknaden och som
kanhända medför en överansträngning
av marknaden, om marknaden redan tidigare
är tillräckligt aktiv denna budgetinjektion
förutan?

I dagens läge har väl en upplåning på
1 800 miljoner kronor icke varit störande,
tvärtom stabiliserande och riktig.
Den förutan skulle vi ha haft en högre
arbetslöshet och en större pessimism
bland företagarna — jag kan gärna säga
småföretagarna, som ju blivit ett speci -

ellt omhuldat klientel i den partipolitiska
konkurrensen mellan de borgerliga
partierna. Det är ju ingen tvekan om att
just den förda statliga utgiftspolitiken
har varit en stabilisator i samhällsekonomien
och gjort att vi klarat oss hyggligt
igenom den nedgång, som drabbade
andra länder mycket hårdare.

Men hur ställer det sig då för framtiden,
om 1958/59 års underbalansering
på driftsidan med 450 miljoner kronor
och en upplåning på 1 800 miljoner kronor
skulle för nästkommande budgetårtendera
till — om jag tar med förändringarna
i fråga om avsättning till och
återbetalning från kommunalskattefonden
— cirka 870 miljoner kronor i underskott
på driftsidan och en upplåning
på nära 3 000 miljoner?

Hur ställer det sig om jag vet, att i
dessa summor inte finns några reserver
för eventuella lönestegringar efter den
1 januari 1960 och om jag vet att det
inte finns några reserver för extra anslag
utöver det redan reducerade anslaget
för arbetslöshetens bekämpande,
som vi har redovisat för nästkommande
budgetår? Reduktionen av detta anslag
i förhållande till vad vi har satsat innevarande
år betyder, att anslaget för sysselsättningen
för nästa budgetår redovisas
med 400 miljoner kronor i stället
för de 600 miljoner som vi har kostat
på oss innevarande år.

Hur ställer det sig om jag vidare vet,
att här inte finns en enda krona i reserv
för tilläggsstaten och jag kan konstatera,
att tilläggsstaterna enligt erfarenheten
brukar i bästa fall —• »bästa» ur
finansministerns synpunkt — ändå rör
sig om 300 miljoner kronor?

Hur ställer det sig, om jag redan i dag
är på det klara med att det bostadsbyggande
vi nu kostar på oss är motiverat
inte enbart ur den synpunkten, att vi
behöver bostäder, utan ur den synpunkten
att vi behöver skapa sysselsättning
för byggnadsarbetare och den materialproducerande
industrien? Bostadsprogrammet
kommer att innebära, att finansministern,
vem det nu är, kommer
att få uppvakta kommande höstriksdag

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

med anslag på tilläggsstat för att klara
utbetalningarna. Då är ju dessa siffror
inte tagna i underkant.

Det är med utgångspunkt därifrån, som
jag i en siffermatematik, där man bör
akta sig för att ange exakta belopp, ändå
vågar hävda, att det mesta talar för att
nästa års driftbudgetunderskott är en
miljard och nästa års upplåningsbehov
är de tre miljarderna.

Detta bör ses mot bakgrunden av att
konjunkturen — låt vara med alla de reservationer
som jag har gjort för dess
ihålighet ändå kan sägas gå uppåt. När
vi skrev kompletteringspropositionen
bedömde vi den allmänna konjunkturutvecklingen
mer optimistiskt än i januari
månad, när riksdagen tog emot statsverkspropositionen.
Jag har försökt följa
utvecklingen och kan nog säga, att
utvecklingen under de sista veckorna
ute i världen — och kanske även hos
oss — har givit mig anledning uttala,
att den mera optimistiska bedömningen
av kompletteringspropositionen torde
hålla och kanske till och med är något
i underkant.

Har jag detta i den ena näven och det
nya upplåningsbehovet på tre miljarder
i den andra, och kommer då fram till
— och därvid har jag regeringen bakom
mig — att då föreligger stora risker
att den ekonomiska politiken i vårt land
blir inflationsdrivande om ingenting
görs, om ingenting sker och om ingenting
händer.

Utan att brista i respekt vare sig för
herr Aastrup eller herr Bengtson, vilken
kommer att ta till orda efter mig, vill
jag säga att de försök till besparingar,
som har föreslagits från folkpartiets och
centerpartiets sida, inte förändrar problemen
det bittersta. Dessa förslag till
besparingar, som ju också på sakliga
grunder kan diskuteras på åtskilliga
punkter — jag skall inte nu ta upp tiden
med det — stannar ju vid ett par hundra
miljoner kronor. De påverkar inte
nämnvärt upplåningsbehovet, som stiger
från 1 800 till 3 000 miljoner kronor.

De intressanta utläggningar, som herr
Aastrup och hans partivänner kostar på
sig i sin motion när man kommer fram

Ang. den ekonomiska politiken
till de mera långsiktiga perspektiven, måste
jag hjärtlöst nog helt resolut riva sönder
som ett önsketänkande utan någon
som helst grund. Det är antaganden om
att vi faktiskt skulle få produktionsstegringar,
lönestegringar och en utveckling
i fråga om skatteunderlaget, som absolut
är helt orealistiska.

Inom centerpartiet har man avstått
från dessa mera ekvilibristiska konststycken.
Från partiets sida har man väl
tagit konsekvensen av att man får tolerera
en ganska stor upplåning. Kloka
som centerpartisterna är i politiskt avseende
har de — jag har inte kunnat
komma ifrån det intrycket — hållit en
liten dörrspringa öppen för en inkomstförstärkning,
om det nu visar sig vara
nödvändigt och befogat efter — det
skall jag villigt erkänna — centerpartiets
bedömning av riskerna för en utveckling,
som här har beskrivits som en
inflationsriskabel utveckling och, märk
väl, herr talman, kanske en isolerad
svensk utveckling, som ger så mycket
allvarliga perspektiv än vi har stått inför
tidigare under efterkrigstiden.

Som alternativ till regeringens förslag
att åstadkomma en sanering av budgeten
är det väl egentligen bara högerpartiets
förslag, som man kan diskutera, även
om den diskussionen även i år — tyvärr
för herr Ewerlöf — har kommit in i det
läget, att den blir ytterst hypotetiskt
präglad. Riksdagen har ju under de tre
sista dagarna flitigt och ambitiöst diskuterat
igenom alla de stora anslagsposter,
där herr Ewerlöf och hans partivänner
skall göra sina stora besparingar
i fråga om barnbidrag, skatteersättning
till kommuner, sjukförsäkring och många
andra ting — bostadspolitiken avgjordes
ju litet tidigare. Riksdagen är ju i detta
avseende en ytterst trögflirtad församling
och tänker säkerligen inte ett ögonblick
att i dag, torsdag, säga att vad vi
beslutade i går var dumt och i tisdags
lika galet och att det får vi göra om.

Därför kan högerns budgetförslag såsom
diskussionsbas egentligen bara betraktas
från mer abstrakta utgångspunkter.
Låt mig säga att det kan bli eu
valdebatt mellan herr Ewerlöf och mig

Nr 22

Torsdagen den 28 maj 1959

Ang. den ekonomiska politiken

i denna kammare och herr Hjalmarson
och mig i medkammaren om hur vi
egentligen skall ha det för framtiden —
inte för nästa budgetår utan för budgetåren
som kommer därefter, som riksdagen
icke har bundit sig för eller fattat
beslut om.

Jag säger väl inte för mycket om herr
Ewerlöfs och hans partivänners förslag
till besparingar, om jag hävdar att den
vägen att sanera statsfinanserna saknar
underlag hos svenska folket och i den
nu sittande riksdagen. Det är herr Ewerlöf
självfallet obetaget att träget och troget
fortsätta på den linjen — jag önskar
honom många år som aktiv politiker.
Det är ju klart att allting kan hända, och
herr Ewerlöf har väl i varje fall den
förhoppningen, att han så småningom
skall få en majoritet av det svenska folket
med sin spegelbild i den svenska
riksdagen bakom det program, som han
anser vara det riktiga när det gäller att
sanera statens finanser.

För dagen har inte herr Ewerlöf någon
möjlighet till det; regeringen betraktar
högerns besparingsalternativ
som ett omöjligt alternativ. Jag skall, eftersom
jag tycker att jag de gånger jag
uppenbarar mig i min egen kammare
skall försöka föra en så hyfsad debatt
som möjligt, inte alls använda de beskyllningar
för att vara reaktionär, som
herr Ewerlöf utgick ifrån att han skulle
få riktad emot sig, då han i försvarsändamål
tog dem i sin mun i sitt inlägg
nyss. Men tillåt mig bara att helt lugnt
och kallblodigt konstatera, att regeringen
anser, att en sådan politik står så litet
i överensstämmelse med de politiska
målsättningar och ambitioner som socialdemokratien
har, och den uppfattningen
delas av de kammarledamöter,
som tillhör det socialdemokratiska partiet
•— vi har varit helt eniga därom!

När det sedan gäller oppositionen har
den ju haft det mycket svårt att bli ense
om besparingsåtgärderna. Faktum är, att
herr Ewerlöf står relativt isolerad ocli
ensam med sin hårda linje och sin hårda
besparingspolitik med alla de konsekvenser,
som jag inte nu behöver ta tiden
i anspråk med att erinra om — vi

har diskuterat detta tidigare under den«
na vecka. Alla dessa konsekvenser vill
man helt enkelt inte vara med om, och
man vill inte åstadkomma en budgetbalans
på den vägen — detta är som jag
ser det alldeles klart.

Herr talman! Med hänsyn till detta var
det ju i viss mån litet överraskande för
mig när jag avlyssnade herr Ewerlöfs
spelöppning i denna debatt, att den
präglades av en ganska markant skillnad
från vad den brukar vara när vi för våra
ekonomiska diskussioner. Det förekom
där faktiskt brösttoner om grundlagsbrott,
och det förekom en terminologi,
som i långa stycken gav mig anledning
att tro att herr Ewerlöf har råkat under
ett ogynnsamt inflytande av sin partiledare
i andra kammaren, såvida det
inte kan vara någon assistent i denna
kammare till partiledaren som viskat en
smula i herr Ewerlöfs öra.

Herr Ewerlöf säger, att man inte kan
skjuta svårigheterna ifrån sig, och på
den punkten är min bedömning inte
skiljaktig. Det är bara beträffande frågan
hur vi skall råda bot på svårigheterna,
som vi har så diametralt motsatta
uppfattningar. Regeringen har sagt att
allting talar för att konjunkturutvecklingen
blir sådan, att man icke kan klara
det statsfinansiella problemet med
mindre än att det här blir någon form
av en generell varubeskattning, som ger
det inkomsttillskott som är nödvändigt,
om vi har ansvaret för en sund ekonomisk
utveckling.

Herr Ewerlöf säger vidare, att vi har
inflationen framför oss. Jag är mera nyanserad
i min bedömning på denna
punkt —- det framgick av min presentation
av min syn på det ekonomiska läget.
Jag tror inte att det bör läggas allt
för stor vikt vid den mycket, mycket
upphetsade stämning, som präglat den
svenska börsen de senaste veckorna.
Men det är klart att människorna gärna
tror på vad som är tryckt i tidningarna,
och om en stor och mycket dominerande
press presenterar det statsfinansiella läget
och det allmänna ekonomiska läget
på ett sådant sätt som om vi redan nu
befann oss ute i inflationsdyn och prak -

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

tiskt taget bara hade näsan ovanför, då
är det inte så överraskande, om människorna
i rena paniken springer och
köper aktier som i vissa fall ger en utdelning
på 0,5 procent.

Nu har det ju dess bättre visat sig
att vi under dessa senaste veckor haft
en rekyl — som det heter på börsspråket
— men jag skulle vilja uttrycka
det så, att vi haft en litet mera återvunnen
sans när det gäller människornas
bedömningar. Vi har haft en ganska
generell nedgång på börsen, men jag
tycker fortfarande att kurserna ligger
högt. Om herr Ewerlöf och jag ogillar
dessa upphaussade kurser och troget
och träget hjälps åt att tala om för
folket hur det i själva verket förhåller
sig, får vi kanske glädjen att inregistrera
ytterligare någon nedgång i börsens
noteringar ,under den närmaste tiden.

Jag tyckte nog, att slutet av herr
Ewerlöfs anförande präglades av någonting
som var olikt honom, nämligen
en resignation och en viss hopplöshet.
Det behöver inte vara på det sättet.
Jag tror nog att herr Ewerlöf skall resignera
om han tror sig om att kunna
få gehör ibland vårt lands medborgare
och bland riksdagens ledamöter för den
sociala avrustning och den ur sysselsättningspolitikens
synpunkt så riskabla
besparingspolitik, som han föreslår
— jag tänker här på högerns förslag
på bostadsområdet. På den punkten
borde nog herr Ewerlöf resignera. Däremot
behöver han inte resignera när
det gäller detta samhälles möjligheter
och resurser att hävda sig, inte ens i
den internationella konkurrensen. Bankoutskottet
har i sitt utlåtande anfört
vissa procentsiffror för utvecklingen,
som gör att vi egentligen inte behöver
skämmas för vår plats i den internationella
konkurrensen.

Jag tror inte heller att man behöver
resignera beträffande den framtida ekonomiska
politiken, i den mån jag däri
lägger statsfinanserna. Jag beskylls ju
alltid för att vara en obotfärdig optimist,
och i medkammaren har oppositionens
partiledare gång på gång påkallat
högre makter och bett dem att

Ang. den ekonomiska politiken
låta oss få en pessimistisk finansminister.
Men även om det är en konstitutionell
benägenhet hos mig att inte vilja
kasta yxan i sjön utan se det hela i
vart fall mer optimistiskt än herr Ewerlöf,
bör vi vara överens om att vi i
detta läge står inför ett avgörande ställningstagande.

Vi skall ju diskutera frågan närmare
i höst. Herr Ewerlöf har sämre möjligheter
än jag att få gehör hos det svenska
folket och hos riksdagen för den metod
att sanera statsfinanserna, som herr
Ewerlöf driver, än jag har att vinna
gehör för den metod jag driver. Om vi
båda kan förena oss i den uppfattningen,
att det sämsta av allt som kunde
ske vore att ge upp alltsammans och
hamna i en inflation med allt det elände
det för med sig, så borde ju herr
Ewerlöf, som den kloke karl han är
och icke obekant med logiskt tänkande,
allvarligt sätta sig ned och fundera på
hur han skall kunna orientera sig över
till regeringens ståndpunkt. Ett sådant
syndafall för dagen för herr Ewerlöfs
del kan försvaras med att det vore något
av en statsmannagärning, som skulle
rädda större värden.

Då säger herr Ewerlöf kanske: Detta
är ju en ytterst ensidig presentering
från finansministerns sida — låt oss
vända på hela kuttingen i stället! Men
då kommer jag tillbaka till det faktum,
att jag ändå har större möjligheter att
vinna gehör för min linje att vi får lov
att skaffa mera pengar för att driva
den politik, som riksdagen i så stor utsträckning
har ställt sig bakom, än vad
herr Ewerlöf har för sin besparingslinje,
vilken riksdagen med dess av
svenska folket valda ombud kommer
att betrakta som en icke acceptabel
återgång.

Herr talman! Jag skall också med
några ord kommentera herr Aastrups
anförande. Han tog upp ett resonemang
om den handelspolitiska utvecklingen
i Europa, om sexmaktsunionen och om
de yttre sex eller yltre sju, vilket man
jiu vill kalla det.

Visst är vi alla medvetna om vilket
problem vi har på det området. Vi har

Nr 22

Torsdagen den 28 maj 1959

Ang. den ekonomiska politiken
vid för dagen intet annat att göra än att
konstatera, att den exklusiva sexmaktsgruppen
är ett mycket slutet sällskap,
och det gäller för de utanförstående att
samla sig och naturligtvis i det långa
loppet försöka komma fram till vad
som var den ursprungliga tanken, nämligen
en fullständig integration inom
det europeiska handelsutbytet.

Herr Aastrup tog upp en fråga om utrikeshandelns
utveckling, ett ämne som
ligger väl till för honom eftersom han
är specialintresserad på området. Jag
tror att jag i min allmänna presentation
av läget i stort sett har redovisat regeringens
synpunkter, och även om det
kan synas som om exportpriserna har
gått ned med 4 procent kanske herr
Aastrup ger mig rätt i att exportutvecklingen
just i dessa dagar på området är
påtagligt bättre och mera förhoppningsfull
än för 455 månader sedan,
då vi betraktade den som mycket dyster.
Importvolymen har i kompletteringspropositionen
beräknats öka, men
den har under den nu gångna fyramånadersperioden
under 1959 inte givit
anledning att tro på någon farofylld
utveckling för vår bytesbalans och vår
valutareserv.

Men det svenska kostnadsläget ligger
högt, säger herr Aastrup, och han för
ett resonemang om hur nödvändigt det
iir att vi i den internationella konkurrensen
hävdar oss och framför allt ser
till att vårt kostnadsläge anpassas efter
den internationella konkurrensen. Jag
tillåter mig bara att replikera, att i fråga
om företagsbeskattningen kommer
de svenska företagarna efter det beslut,
som riksdagen i dag kommer att fatta,
inte att befinna sig i någon sämre ställning
utan snarare i en bättre ställning
än deras konkurrenter. Med hänsyn till
de regler vi har för lagervärdering och
avskrivning gäller samma omdöme vid
en internationell jämförelse.

Herr Aastrup talar om arbetstiden.
Ja, men 45-timmarsveckan är ingen isolerad
företeelse för den svenska arbetsmarknaden.
Den genomföres i Norge,
den genomföres i Danmark och över -

allt i Europa. Den har genomförts i
Förenta staterna för länge sedan, där
man nu på allvar talar om radikala
nedskärningar av arbetstiden med hänsyn
till den tekniska utvecklingen och
med hänsyn bl. a. till svårigheterna att
sysselsätta folk. (

Då har man i alla fall kvar tjänstepensionen
och lönekostnaderna, och det
är samma sak — de kan betraktas som
kommunicerande kärl. Herr Aastrup
och jag måste väl vara överens om att
riksdagen varken bör eller skall ha någon
huvud- och halsrätt över de parter,
som enar sig om i vad mån prestationen
för det utförda arbetet skall betalas
med det ena eller det andra, i
form av en trygghet på ålderdomen eller
i form av en timlön, månadslön eller
årslön. Med den kännedom jag har
av svensk fackföreningsrörelse kan jag
nog säga, att den svenska fackföreningsrörelsen
inte är utpräglat stridslysten
vid en internationell jämförelse. De
svenska arbetsgivarna är inte speciellt
generösa vid en internationell jämförelse.
Om man därför har båda dessa
faktorer i botten, bör väl det slutliga
resultatet, när dessa parter sätter sig
samman och diskuterar, vara ett ganska
riktigt uttryck för vad de i varje
fall anser att näringslivet klarar och
orkar med.

Herr Aastrup kom i sitt anförande
tillbaka med att säga, att folkpartiet tar
avstånd från en omsättningsskatt. När
jag läste folkpartiets motion i dessa
frågor, lade jag märke till att man tog
avstånd på fem ställen, tror jag, från
en omsättningsskatt, så det är väl för
dagen ingen som är i tvivelsmål om
folkpartiets uppfattning på den punkten.
Men då kommer man tillbaka till
den gamla kardinalfrågan: vågar man
med hänsyn till det ekonomiska perspektivet
satsa på en alltför ogenerad
upplåning? Säger folkpartiet, att man
inte vågar det, hoppas jag att herr
Aastrup skall ha möjligheter att tänka
om även på den andra frågan, eftersom
herr Aastrup och hans partivänner
i sådan avgörande utsträckning har

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

följt med regeringen i alla de olika utgiftsbeslut,
som riksdagen under den
gångna våren har fattat.

Allra sist, herr talman, vill jag säga
om förslaget till ett värdebeständigt
lån, som skulle ge möjligheter att skaffa
fram finansiella resurser och bekämpa
arbetslösheten, att det är en
räddningskrans som det inte finns någon
kork i och som följaktligen, som
jag ser det, är relativt onödig från början.
Vi har ju provat mycket stimulerande
obligationslån. Min företrädare i
ämbetet tog till slut hänsyn till den mystiska
övertron på att man skall kunna
skaffa pengar den vägen och utgav ett
sådant premielån, som var speciellt
sparmotiverat och dessutom räntesubventionerat
i en utsträckning, som jag
föreställer mig att inget enda eventuellt
värdebeständigt lån i framtiden kan
bli. Det var en räntestimulans som rörde
sig mellan 15 och 20 procent, på 4
år, men ändå gav uppslaget en ytterst
blygsam utdelning.

Med de erfarenheter vi har är det väl
lika bra, om vi skall vara ärliga karlar,
att erkänna, att när man talar om ett
värdebeständigt lån som räddning så
är det på grund av en viss räddhåga
för att se den hårda verkligheten i ögonen.
Men vi skall inte tro att det ger
någonting om vi är praktiska politiker
och vet hur världen och människorna
är beskaffade.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! De sex minuterna känner
jag mera besvärande än vanligt — jag
skulle velat ha bra mycket längre tid
på mig för att ta upp de resonemang,
som finansministern här på ett trevligt
sätt inbjudit till.

Hur iöjligt det än kan förefalla, tror
jag att jag på en väsentlig punkt i min
kritik är på samma våglängd som finansministern.
Det var när jag kraftigt
förebrådde honom uppskovet med att
vidtaga budgetstabiliserande åtgärder.
Han har visserligen gått omkring frågan,
men han har gjort det på ett sådant sätt
att jag tror jag vågar påstå, att om ti -

Ang. den ekonomiska politiken

nansministern hade fått rå sig själv, så
hade han icke i detta läge spelat den
passiva roll, han nu gör. Då hade han
handlat och inte bara låtit det basa.

Det är detta som jag framför allt har
förebrått honom i mitt första anförande:
han har låtit tvinga på sig någonting,
som han själv inser inte är riktigt, nämligen
att låta återstoden av detta år gå i
tecknet av en kraftigt uttunnad finanspolitik.
Jag är övertygad om att finansministern
har haft möjligheter att vid
sina kontakter med riksbanken få ett
omdöme om vad det innebär, att man
går ut med ett lånebehov på 2,7 miljarder
för det stundande halvåret och de
risker som detta för med sig. I varje
fall har vi i bankoutskottet inte lämnats
i tvekan om hur man betraktar detta
från riksbankens sida.

Det är den utomordentliga risk, som
detta halvår kommer att ha med sig, som
vi nu närmast har att ta ställning till i
detta sammanhang.

Finansministern säger då, att det är
klart att man skall motverka inflationen,
och inflation är att man går utöver de
reala resurserna. Men det är just detta
vi gör! Vi har inte reala resurser för ett
lånebehov av denna storleksordning. Vi
vet att det är i banksystemet pengarna
skall hämtas och att de inte finns, utan
måste skapas för att vi skall kunna hålla
ruljansen i gång i början av nästa år,
därför att finansministern tvingats att
av politiska skäl handla på annat sätt
än vad han som företrädare för sitt departement
hade bort göra.

Sedan bar finansministern ömmat för
mig och tyckt att jag verkat resignerad.
Jag vet inte var han har fått det ifrån.
Att vi inte nu om några timmar kan räkna
med beslut i överensstämmelse med
våra motioner, är ett faktum som inte
skall tydas som resignation. Jag bar inte
på något sätt resignerat inför framtiden.
Jag vet inte hur finansministern menar
att man över huvud taget skall bedriva
opposition. Skall ett oppositionsparti
avstå från att ställa förslag, om vilka man
på förhand vet att de kommer att bli
avslagna? Hur skulle det se ut om man
skulle driva politik på sådana grunder?

Nr 22

Torsdagen den 28 maj 1959

Ang. den ekonomiska politiken

Det är självklart att man måste lägga
fram sin uppfattning även i klar insikt
om att man tills vidare befinner sig i
minoritet — i den förhoppningen, att
det i längden skall vara möjligt att förvandla
minoriteten till majoritet.

Och jag tror att det i dagens läge inte
är någonting, som det svenska folket är
mera oroligt för och följaktligen också
mera angeläget om att man skall undvika
än att vi skall komma in i en ny
inflation med försämrat penningvärde
och ytterligare höjda skatter. Jag tror
att majoriteten bland folket innerst inne
skulle föredra en lösning som innebär
att man kan hålla penningvärdet stabilt
och göra detta utan att behöva höja
skatterna. Vi är därför optimister för
det alternativ, vi ställer i svensk politik.

Herr AASTRUP (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern kom
ungefär i mitten av sitt anförande in på
den upphetsning som har rått på den
svenska börsen, och han talade då även
om oppositionspressens ekonomiska
skriverier, som möjligen hade bidragit
till denna. Jag undrar dock, om inte finansministern
i någon mån underskattar
sina egna framträdandens betydelse
för reaktionerna här i Sverige och i utlandet.

Jag anser det nämligen högst olyckligt
att finansministern har låtit antyda, att
även devalvering ingår i finansdepartementets
finanspolitiska arsenal. Och jag
ber att få försäkra finansministern, att
detta har väckt oro på många håll i utlandet
rörande den svenska ekonomiens
stabilitet.

När finansministern kom in på den
tyska ekonomien, det tyska undret, menade
han att detta under i rätt stor utsträckning
var orsakat av den stora tillströmningen
av arbetskraft österifrån.
Jag skulle tro att den avgörande faktorn
mera har varit det utomordentligt höga
sparande, som kännetecknat Västtyskland
under 50-talct och som möjliggjort
investeringar i en utsträckning som har
givit arbetsmöjligheter även för den stora
flyktingströmmen.

Herr finansministern säger vidare att
det svenska näringslivets företrädare är
optiminstiska när det gäller investeringarna.
Det vill jag gärna instämma i. Det
hör till yrket. Men samtidigt vill jag säga,
att tvånget att förbättra och rationalisera
är ett väsentligt element i denna
företagens investeringsvilja. Det gäller
att investera eller do. Därför kan man
väl inte inkassera investeringsviljan som
ett utslag av regeringens ekonomiska politik.

Jag kan samtidigt försäkra finansministern
att det inte är något löst prat
när jag säger att svårigheterna att finansiera
investeringarna är ett mycket stort
bekymmer för näringslivet. Och det är
mot bakgrunden av detta förhållande
som man får se det ständigt upprepade
kravet på att få till stånd en annan ordning
på kapitalmarknaden än den som
nu råder.

Finansministern säger att slopandet av
den extra bolagsskatten kommer att verka
utomordentligt stimulerande. Det är
förvisso sant. Detta är dock det första
—■ och samtidigt också mycket glädjande
— erkännande vi har fått från regeringens
sida av att den extra bolagsskatten
har verkat utomordentligt hämmande.
Om nu denna vändning i tänkesätten på
regeringssidan blir bestående kan man
hysa goda förhoppningar om framtida
åtgärder i samma riktning.

Jag vill framhålla att det är många
delar av näringslivet som inte får någon
nytta av den extra bolagsskattens bortfall
men som samtidigt drabbas av eu
rätt besvärlig likviditetsavtappning genom
pensionsavgifterna, en avtappning
som kan beräknas till cirka 300 miljoner
kronor år 1960 och cirka 600 miljoner
kronor år 1961.

Mitt resonemang om konjunkturpolitiken
sammanfaller i viss utsträckning,
tycker jag, med det som finansministern
nu för när det gäller fördelningen mellan
skatter och statliga lån såsom åtgärder
för kassamässig täckning av statens
utgifter. Och just på den punkten är jag
inte särskilt irriterad av finansministerns
resonemang. Jag anser att skillnaden
mellan finansministerns och min in -

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

ställning mera är en gradskillnad än en
artskillnad. Det gäller alltså en bedömning
av hur stor expansion, som bör vara
tillåten i finanspolitiken. Där menar
jag att i ett sysselsättningsläge som i stor
utsträckning påminner om det läge som
rådde under förra året en större expansion
än under det nuvarande budgetåret
kan vara motiverad. Givetvis måste man
hela tiden ge akt på konjunkturutvecklingen,
prisstabiliteten och valutareserven.

Finansministerns resonemang rörande
kostnadsnivåerna är i och för sig intressant,
men jag fick inte något klart
besked av finansministern om vad han
trodde att det kommer att innebära för
den svenska sysselsättningen om vi ovanpå
kostnaderna för arbetstidsförkortningen
och för pensionsreformen också
lägger en 3-procentig omsättningsskatt.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Om jag skall vara ärlig
kan jag naturligtvis säga, att jag skulle
ha känt en större grad av trygghet om
denna vårriksdag hade haft möjlighet
att besluta om den inkomstförstärkning
som jag anser vara erforderlig. Nu skall
emellertid den frågan tas upp i höst,
och det gäller således här bara en förskjutning
i tiden på fyra månader. Vid
den bedömning som då skall göras kommed
även att föreligga resultatet av en
parlamentariskt sammansatt kungl. utredning
om möjligheterna till besparingar
på huvudtitlarna. Därtill kommer
att man då naturligtvis kommer att
kunna ännu mer exakt bedöma konjunkturläget
än vad man kan göra i
dag.

I det läget har jag — det är fullt ärligt
— sagt mig, att också jag kan stå
till svars med att vänta med avgörandet
till höstriksdagen. Om läget då, såsom
jag tror, är sådant att vi behöver
denna inkomstförstärkning, får jag alltså
möjlighet att presentera höstriksdagen
förslag därom med ikraftträdande
vid årsskiftet i stället för den 1 september.
— Så enkel är förklaringen.

Det är därför litet hårda ord då man

Ang. den ekonomiska politiken
presenterar mig såsom sittande under
tumskruvar. Jag brukar inte finna mig
i det, och jag skulle inte ha gjort det
i denna situation heller. Jag konstaterar,
att även en mycket bestämd politisk
parlamentarisk majoritet har tillrått
mig i detta ögonblick att lugna mig
några månader. Jag har nu bara accepterat
detta råd.

Herr Aastrup kommer med pekfingret
och säger att även finansministern
bör vara försiktig när han håller föredrag.
Tyvärr var herr Aastrup inte med
i den trivsamma församling av Stockholms
läns kommunalmän, inför vilka
jag talade den där lördagsförmiddagen,
men jag tror att någon annan ledamot
av denna kammare fanns med i
församlingen. Jag är livligt övertygad
om att om det var någon ledamot av
denna kammare, som då hörde mig,
måste han ha varit lika överraskad som
jag när man i en huvudstadstidning dagen
därpå läste den sensationella uppgiften
att finansministern hade »varnat
för devalvering». Det gick inte ut något
som helst TT-meddelande i anledning
av mitt föredrag. Jag beskrev vissa
internationella utvecklingar, bl. a. i
Frankrike och Finland, och talade om
att när det blir ekonomisk bankrutt, så
slutar det på det här sättet.

Jag var som sagt mycket förvånad
över vad jag dagen därpå fick läsa i
tidningen. Jag tog reda på hur det hängde
ihop och fick den förklaringen, att
det på lördagseftermiddagarna alltid är
underbemannat på tidningsredaktionerna.
En ung och jag hoppas mycket lovande
journalist — lovande i varje fall
om en journalists huvuduppgift är att
göra sensation — fick in ordet »devalvering»
i något slags referat, som jag
inte hade auktoriserat, och tyckte att
det passade med två verkligt kraftfulla
headlines i söndagens tidning.

Så var det med den historien.

Nu är en finansminister i den olyckliga
belägenheten att han inte kan gå
ut i pressen och dementera eu sådan
sak. Då säger nämligen alla, både internationellt
och nationellt, att nu är
det något riktigt sjukt med det hela,

Nr 22

Torsdagen den 28 maj 1959

Ang. den ekonomiska politiken
eftersom finansministern är ute och dementerar.
Jag har dock ändå velat göra
det i denna församling.

Herr AASTRUP (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till finansministern
säga att denna olycka -— ty det var
en olycka —- dock kom till stånd i den
tidning, som numera betraktas som regeringsorganet.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag kan från mina utgångspunkter
beklaga det. Å andra sidan
skall väl alla tidningar hålla sig
med journalister som är unga, lovande
och sensationslvstna!

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det är självfallet att vi
alla med stort intresse följer de förändringar
som sker på det ekonomiska området
såväl vad gäller vårt lands inre
angelägenheter som våra förbindelser
med andra länder.

Under detta år har det redan hunnit
ske vissa förändringar sedan vi diskuterade
statsverkspropositionen i början
av året. En del av dessa förändringar är
i gynnsam riktning, andra är av mera
ogynnsam karaktär. Till de gynnsamma
faktorerna hör att konjunkturen i dag
är något ljusare. Jag vill dock inte beteckna
konjunkturerna som så ljusa som
finansministern här gjort. Det ekonomiska
läget i utlandet under senare delen
av år 1958 och början av 1959 bär karakteriserats
av en viss återhämtning
från den tidigare konjunkturdämpningen.
Jag vet inte om det var de ljusa
vackra blommorna framför finansministern
eller den vackra vårdagen, som lockade
honom att måla bilden så ljus, att
han enligt min mening tog till en smula
alltför ljusa färger. Vi måste konstatera,
att det inte är några markerade expansionstendenser
som gör sig gällande.

Jag skulle sedan vilja peka på en annan
faktor som inte är så ljus, nämligen
att vi fått ytterligare besvärligheter när

det gäller statens finanser jämfört med
vad man föreställde sig i början av detta
år. Det tycks inte finnas större förutsättningar
för ett mera allmänt exportuppsving.
Å andra sidan behöver vi inte
heller räkna med någon nedgång, men
utsikterna är inte så ljusa att man kan
säga att vi har någonting att förvänta
på det området. Dessutom har vi det
orosmoment som här berörts, att det
planerade frihandelsområdet inte har
kommit till stånd. Finansministern betecknade
sexstatsgruppen som ett slutet
sällskap, och den karakteristiken kan
man mycket väl instämma i —- gruppen
är så sluten att länderna utanför den
har stora besvärligheter. Något av det
mest angelägna i detta sammanhang är
väl att vi på något sätt lyckas komma
till rätta med de handelsförhållanden
som råder. Sverige har tagit mycket aktiv
del i dessa strävanden, och enligt
tidningarnas uppgifter skall ett sammanträde
i frågan hållas här i Stockholm
den 1 juni. Under utrikesdebatten har
jag haft tillfälle att beröra dessa frågor
så pass ingående att jag nu inte skall
gå närmare in på dem. Jag vill endast
understryka betydelsen av att vi fortsätter
ansträngningarna för att på detta
område få till stånd en bättre tingens
ordning för vårt land.

Fn av de ljusare sidorna i konjunkturbilden
är att investeringarna artar sig
till att bli större än vi hade väntat. Konjunkturinstitutet
beräknade att industriens
investeringar skulle minskas med
100 miljoner från 1958 till 1959, men det
blir inte så. I stället har vi under senare
tid fått fram uppgifter som pekar
på att man härvidlag kan förvänta en
ökning, och det är ju en gynnsam situation.

Finansministern talade om att valutareserven
har visat en gynnsammare utveckling
än man kunde vänta sig. Han
sade också att arbetslösheten nu inte
var så skrämmande utan att vissa förbättringar
inträtt. Jag skulle vilja göra
den kommentaren, att finansministern i
dessa avseenden nog har haft andra
medhjälpare — jag tror att dessa förbättringar
till stor del beror på att

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

skeppningarna tack vare den tidiga våren
kunnat börja mycket tidigare ån
annars; också när det gäller arbetslösheten
tror jag att den tidiga våren har
haft sin betydelse.

Arbetslösheten är fortfarande oroande,
och jag tror att vi inte för hela året
kan räkna med en lägre procentsats arbetslösa
än vi hade tidigare. Trots den
tidiga våren har vi haft en arbetslöshet
som varit mycket oroande under de hittills
gångna månaderna av året.

Jag har velat säga detta som bakgrund
till vad jag i fortsättningen kommer att
yttra om vårt lands ekonomi. I januari
liade vi den högsta siffran med 73 000
arbetslösa, i februari sjönk siffran till
60 000 och i mars till 45 000. Förra året
var motsvarande siffror 59 000, 56 000
och 55 000, således i ett fall något högre
än detta år. Under alla omständigheter
är arbetslösheten mycket oroande.

Ett gynnsamt förhållande när det gäller
vårt lands ekonomi 1958/1959 är att
differensen på 700 miljoner i budgeten
har decimerats så att den nu inte är
större än ungefär 300 miljoner. Därmed
blir bilden avsevärt ljusare än tidigare.

När det gäller budgetåret 1959/60
måste jag understryka vad som här redan
sagts av herr Aastrup, nämligen att
man nog inte skall räkna totalbudgeten
så helt som finansministern vill göra. Vi
vill göra en för skarp uppdelning, har
finansministern bär sagt. Men jag skulle
tro att om finansministern i fortsättningen
granskar hur det blir när man
lånar upp pengar till kapitalbudgeten
och därmed gör investeringar i olika
statliga ändamål, så finner han att det
är en väsentlig skillnad jämfört med om
man lånar pengar till att täcka underskottet
på driftbudgeten. Jag kan inte
acceptera den uppfattningen att man
utan vidare anser detta vara detsamma.
Det är en väsentlig skillnad mellan lån
till kapitalbudgeten och lån till driftbudgeten.

När det gäller besparingar vill jag
säga, att man märker en nära nog fatalistisk
inställning från regeringens sida.
Vi kan inte göra någonting, menar den;
och så är det hela upplagt och det inås -

Ang. den ekonomiska politiken

te bli precis dessa utgifter och inkomster.
Det verkar som om detta skulle vara
något av ett axiom för regeringen. Vi
bör vid alla tillfällen sträva mycket hårt
för att åstadkomma sparsamhet.

Som ett exempel när det gäller kapitalbudgeten
vill jag nu i riksdagens elfte
timme erinra om vattenfallsstyrelsens
bygge, som nyligen har diskuterats i en
interpellationsdebatt. Den ursprungliga
kostnadsberäkningen slutade på 35 miljoner
kronor, men nu efteråt förklarar
man att kostnaderna kommer att bli 69
miljoner. Redan i interpellationssvaret
brännmärktes inflationen i detta sammanhang,
och jag tror att vi när det
gäller så väldiga skillnader kan vara
ense från regeringens och de andra partiernas
sida. Men vad jag är angelägen
om är att motåtgärder på något sätt vidtages.
Helst skulle jag önska att denna
byggnad utformas så enkelt som det någonsin
är möjligt för att kostnaderna
skall kunna nedbringas. Det vore att statuera
ett lämpligt exempel på att man
inte får handskas med statens pengar
på sådant sätt att ursprungligen angivna
kostnader i verkligheten visar sig bli fördubblade.

Andra exempel finns också på att man
inte handskas med statens pengar så som
man bör göra. Jag riktar inte därmed
något klander mot regeringen, utan jag
önskar bara att man skall observera dessa
risker vid varje tillfälle. När det gäller
kvoteringen vill jag be regeringen
observera att det kan inträda ändrade
förhållanden som gör att man bör vara
aktsain med vad som bygges på olika
områden. Således finns det vissa planer
på att det skall byggas en mycket stor
byggnad för televisionen. Jag kan inte
se att det är så särskilt välbetänkt, allra
helst som riksdagen redan påvisat, att
man borde försöka använda redan tillgängliga
resurser på området, d. v. s. de
resurser vi har på filmens område, där
det finns lokaler, personal och annat.
Det kan inte vara ekonomiskt riktigt,
att vi på det sättet kostar på ytterligare
stora nybyggnader och kanske sedan får
lov att friställa både lokaler och arbetskraft.

Nr 22

Torsdagen den 28 maj 1959

Ang. den ekonomiska politiken

Beträffande driftbudgeten skulle jag
vilja citera några ord, som sades av hans
excellens statsministern i remissdebatten,
där vi med hänsyn till den underbalanserade
budgeten påvisat nödvändigheten
av att spara. Statsministern
förklarade vid det tillfället, att vi ju ännu
stod i riksdagens början, och han
yttrade följande: »Det finns ingenting
som säger, att regeringen här dikterar
för Sveriges riksdag att detta beslut skall
tas. Kan man finna möjligheter till besparingar,
då är det väl riktigast att
riksdagen gör prutningen.»

Jag får säga, att om det hade varit någon
reell innebörd bakom dessa ord från
statsministerns eget parti, skulle vi kanske
kunnat pruta ned någonting, men vi
nödgas ju konstatera, att vi har mötts
av kalla handen från det socialdemokratiska
partiet på varje förslag till besparingar.
Jag kan inte minnas att regeringen
har tillmötesgått oss på någon
enda punkt. Statsministerns ord vid
detta tillfälle har således inte fullföljts
på något sätt; man har inte allvarligen
diskuterat att spara på någonting av det
som lades fram i budgeten. Tvärtom har
man målmedvetet drivit den underbalanserade
budgeten på varenda punkt
fram till den dag, där vi nu står, med
detta kraftiga underskott.

Det förefaller inte finnas mer än två
möjligheter att få någon ändring till
stånd i de nuvarande förhållandena. Den
ena är att vi får en annan sammansättning
av partiställningen i riksdagen.
Den andra är — och den är ju positiv —
att vi på ett tidigare stadium kan börja
diskutera med regeringen, och regeringen
därigenom inte finner sig så bunden
som den kanske var nu i början av riksdagen.
På det sättet kanske vi kan enas
om vissa besparingar.

Vi har från vår sida lagt fram vissa
förslag, men den dörrspringa för en omsättningsskatt,
som finansministern talade
om, vet jag inte riktigt var han fick
ifrån. Mig veterligt har vi inte gett något
finger åt en omsättningsskatt, utan vi har
föreslagit andra vägar. Vi anser att en
omsättningsskatt är en yttersta nödfallsutväg.
En sådan skatt har så pass ogynn -

samma verkningar, att den bör undvikas.
Jag skulle kanske i detta sammanhang
vilja säga, att man kanske undrar vad motivet
är för detta förslag. Ligger inte pensionsreformen
bakom även i detta fall?
Man befarar väl att besparingarna kommer
att gå ned så katastrofalt, att konsumtionen
därigenom kommer att öka
avsevärt, och det kan naturligtvis något
dämpas genom en omsättningsskatt. Jag
vill inte säga att det är uteslutande detta
skäl, som föranleder förslaget, utan vi
har naturligtvis också det skälet, att
pengarna måste fram. Man kan emellertid
inte värja sig för tanken, att det andra
skälet också i någon mån ligger bakom
införandet av en omsättningsskatt.

När det gäller årets budget fäster vi
mycket stor vikt vid vad som skall hända
1960/61. Skulle man vid de överläggningar
med regeringen, som skall hållas
den 30 september, kunna komma till resultat
i fråga om besparingar för budgetåret
1960/61, blir det liksom litet lättare
att kunna klara också årets underskott.
Skall man emellertid se fram emot
detta jättestora underskott också under
de följande budgetåren, är ju situationen
ännu mera hopplös. Det är min förhoppning
att man därvidlag från regeringens
sida allvarligen kommer att ta itu med
de besparingar som kan göras när vi
kommer fram till överläggningarna den
30 september. Då är regeringen inte
bunden på samma sätt som om den lagt
fram en proposition, utan här skulle
man mera förutsättningslöst kunna diskutera
vad som skall kunna sparas. Det
kan väl ifrågasättas om man inte i en
så pass svår situation, som den vi har,
på vissa områden kan diskutera någonting
som liknar ett pris- eller lönestopp.
Jag vill inte exemplifiera på vilka områden
det är möjligt, men det kan tänkas att
vi kan hitta sådana, där man säger ifrån
att här får det inte bli några höjda utgifter
under den närmaste tiden. Man kan i
detta sammanhang fråga sig, om det någonsin
inträffat att ett ämbetsverk har
minskat sin omfattning. När exempelvis
statens järnvägar tvingas lägga ned vissa
järnvägsförbindelser, får då detta den
verkan, som det borde få, också på den

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

centrala ledningen? Kommer bostadsstyrelsens
anställda att minska i antal
o. s. v.? Enligt mitt förmenande måste
konsekvensen rimligen bli, att även den
statliga förvaltningen på olika områden
skulle kunna tänkas minska.

Detta är ett av skälen varför vi anser,
att det slutgiltiga ställningstagandet
ifråga om den nuvarande budgeten skall
uppskjutas till hösten, så att vi får diskutera
igenom läget för budgetåret 1900/
61. Det andra skälet är att besparingsutredningen
arbetar och väl kommer att
lägga fram sitt resultat innan dessa förhandlingar
skall börja. Då skulle man
också kunna ta hänsyn till resultatet av
denna utredning. Det tredje skälet är att
konjunkturutvecklingen — även om jag
inte vill instämma i finansministerns
alltför ljusa skildring — i alla fall är
betydligt bättre än i början på året. Det
kan således inträffa vissa förändringar,
som skulle kunna göra att vi får bättre
möjligheter att klara av underskottet
fram på hösten.

Vi har från vår sida föreslagit besparingar
på ungefär 300 miljoner kronor,
och sedan kan ju vissa inkomsttillskott
diskuteras. Jag har tidigare sagt
att man gott kan lägga en tvåöring till
på cigarretterna och därmed ta in 100
miljoner kronor. Det finns kanske andra
möjligheter till sådana punktskatter
av liknande slag, som inte skulle bereda
så särdeles stora olägenheter utan snarare
skulle vara gynnsamma för vårt folk
och som man kunde tänka sig öka statsinkomsterna
med. Den saken tror jag
att vi är villiga att diskutera från centerpartiets
sida.

Det är också befogat att det sker en
upplåning för täckande av kostnaderna i
samband med arbetslösheten. Vi hoppas
att vi inte skall behöva ha någon större
arbetslöshet i fortsättningen, och därför
kan vi försvara en upplåning för
dessa utgifter.

Därmed har jag kortfattat sagt något
om hur vi från centerpartiets sida menar
att riktlinjerna bör vara för den
ekonomiska politiken.

Jag skulle sedan vilja nämna något om
sparandet på statens utgifter och om

Ang. den ekonomiska politiken
de förslag som lagts fram från högerns
och folkpartiets sida. Dessa förslag kan
naturligtvis diskuteras, men jag måste
säga att då bör man inrikta sig på de
förslag som innebär verkliga besparingar,
och i så fall måste man väl tänka
sig att det blir en nedskärning av någon
form av verksamhet. I fråga om exempelvis
omkostnadsanslagen föreslog ju
högern och folkpartiet en 10-procentig
nedskärning. Nu anser jag absolut att
det vore felaktigt att på detta sätt skära
ned dessa anslag, och vi har inte heller
någon gång röstat för dessa förslag, men
detta är ett område där man verkligen
kan göra en reell besparing.

I stället för verkliga besparingar bär
högern och folkpartiet ofta tillgripit den
enkla utvägen att föreslå skattehöjningar
och kalla dem besparingar. Det är i
det fallet mycket lämpligt att erinra om
vad en man som inte var politiker utan
en av vårt lands främsta konstnärer sade
en gång. Det var Döderliultarn, som
ju när han skar sina gubbar till en början
ansågs tämligen oduglig i hembygden.
Han skulle därför skickas i väg till
Amerika, och han fick pengar för att
resa till Malmö och köpa biljett, men
han hade ju sitt sinne för sig, så han
köpte ingen biljett, utan i stället spelade
han på danska klasslotteriet, och det
gick som det naturligtvis måste gå. Pengarna
tog slut och så kom han hem igen.
När han då angreps för att han förstört
pengarna, svarade han mycket indignerad:
»Förstört? De är inte förstörda, det
är bara andra som har dem.» Detta är
faktiskt mycket lärorikt för oss politiker,
även om det sades av en man som
inte alls var politiker.

Om man studerar vad som föreslagits
från högern och folkpartiet finner man
att förslagen i många fall nog bara innebär
överflyttningar. Högerns största
besparing gäller barnbidragen, och därvidlag
är det inte bara fråga om att flytta
över en kostnad på barnfamiljerna,
utan det är dessutom fråga om en reell
skattehöjning. Barnbidragen kom till delvis
för att ersätta de förutvarande skatteavdragen
för barn, och följaktligen
skulle den som har ett barn, om högerns

Nr 22

Torsdagen den 28 maj 1959

Ang. den ekonomiska politiken
förslag genomfördes, få en direkt skattehöjning
i jämförelse med liur det var
när skatteavdragen tillämpades. Det är
resultatet av denna s. k. besparing.

Högern har anfört att den kommit
med sitt förslag bland annat för att undvika
omsättningsskatt, och det sägs att
det är bättre än att barnfamiljen får de
400 kronorna. Nu kan man ur folkpartimotionen
hämta den siffran att en familj
med 12 000 kronors inkomst skulle
få en skattehöjning på 200 kronor om
omsättningsskatten införes, men genom
högerns förslag får den ju 400 kronor
i minskade inkomster.

Sedan är det naturligtvis alldeles felaktigt
att säga att högerns förslag skulle
rädda oss från en omsättningsskatt.
Det gör det ingalunda.

Det är liknande med folkpartiets förslag
om schablonavdragen t. ex. Detta
förslag innebär en klar skattehöjning
och inte någon besparing på statens utgifter.
Det är bara att lägga mera skatt
på invånarna, fastän det sker i en annan
form än genom höjning av utdebiteringsprocenten
för den direkta skatten.

Folkpensionsavgiften skulle också höjas,
föreslår man. Det är klart att man
kan säga att det inte är en direkt skatt,
men jag tror att den enskilde ser det
som om det vore en skattehöjning. Han
får beloppet uppfört på sin skattsedel,
och han kommer att betrakta en höjning
som en skattehöjning.

Man kan diskutera t. ex. att lägga
över utgifterna på kommunerna. Det blir
med all sannolikhet sä att detta kommer
att medföra höjda utdebiteringar, och
jag förstår inte att skattebetalarna kan
känna detta som att de får en skattesänkning,
utan det kommer att kännas
precis som en skattehöjning.

Medeltalet för den kommunala utdebiteringen
för hela riket för 1959 är
14,21. Enligt folkpartimotionen skulle
det bli 14,49, enligt högermotionen
14,70, d. v. s. en höjning med 50 öre. Då
bör man observera att detta skall ses
mot bakgrunden av att kommunerna
1950 hade en utdebitering på 12,60; det
har alltså redan företagits en avsevärd
höjning. Jag har åtskilliga exempel från

olika kommuner på hur mycket övervältringen
skulle ytterligare höja deras
utdebitering.

Jag betvivlar som sagt att resultatet
skulle bli att kommunerna skulle kunna
spara, utan följden bleve säkerligen
enbart att man i enlighet med Döderhultarns
recept flyttade över pengarna.
Det skulle bli kommunalskatt i stället
för statsskatt.

Vissa av högerns besparingsförslag kan
man diskutera och kanske också enas
om, men det finns vissa förslag som man
inte kan acceptera. Det talas t. ex. ofta
från högerns sida om att det är en stor
ungdomsbrottslighet och dylika besvärligheter
i många avseenden. Men när
det sedan gäller att bevilja medel för
dessa ändamål förklarar högern att den
vill spara på utgifterna på det området.
Det kan vi inte acceptera. Det är ingen
konsekvens i högerns hållning i det fallet.
På samma sätt förhåller det sig när
det gäller anslagen för att främja nykterheten.
Nykterhetstillståndet i vårt
land har ju inte varit så lysande, men
trots det har högern föreslagit att besparingar
skulle göras på bidragen till
de kommunala nykterhetsnämnderna.
Att göra sådana besparingar anser vi
inte vara riktigt, och vi kan inte acceptera
dem.

Vi har alltså av de tre skäl, som jag
har anfört, kommit till det resultatet
att det slutliga ställningstagandet till
budgeten kan uppskjutas till hösten, då
större klarhet råder i fråga om utsikterna
för året 1960/61, då besparingsutredningens
förslag har framlagts och
då vi har bättre möjligheter att bedöma
konjunkturutvecklingen.

Jag ber därefter, herr talman, att få
säga några ord om en annan sak som
inte direkt sammanhänger med den ekonomiska
debatten men om vilken det
dock har sagts att den skall diskuteras
i detta sammanhang och som berördes
av finansministern. Det gäller frågan
om bolagsskatten vilken behandlas i bevillningsutskottets
betänkande nr 54.

Det förefaller som om högern och folkpartiet
här hade tävlat om att försöka
överbjuda varandra. Den extra företags -

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

beskattningen skall avskaffas, och förmodligen
kommer riksdagen att besluta
att detta sker fr. o. m. den 1 januari
1960. Folkpartiet har emellertid föreslagit
att den skall avskaffas redan år
1959, och det har givetvis varit ett trumfkort
för partiet att kunna visa på den
saken. Högern har troligen känt sig oroad
av detta och tyckt att den måst företa
sig något annat i samma riktning. Därför
har högern i sin reservation hittat på
ett förslag som gäller inte det kommande
budgetåret, utan längre fram i tiden.
Med hänsyn till sina besparingsförslag
har högern nämligen inte kunnat röra
sig med det budgetår som nu kommer.

Jag vill säga att den metod högern här
anvisar knappast kan tillgripas. Vad
skulle det bli för konstigheter om vi
skulle skylta med sådant som vi vill
göra kommande budgetår? Inte kan vi
säga att om ett eller två år kan vi ge
den och den förmånen, ty i dag kan den
inte beviljas. Vi måste hålla på principen
att varje riksdag är suverän när det
gäller att besluta om det närmast följande
årets inkomster och utgifter. Därför
är ett sådant löfte om vad som skall
komma att ske i framtiden alldeles utan
värde. Det löfte som högern här föreslår
att denna riksdag skall ge företagen
kan alltså inte ha någon betydelse för
dem.

En annan sak, som föreslagits från
högerns och folkpartiets sida, vill jag
bestämt vända mig emot. Det gäller inte
ett förslag om skattesänkning, utan ett
förslag om inhibering av en skattesänkning.
För närvarande finns en skillnad
i beskattningen av aktiebolag och av
ekonomiska föreningar. När nu aktiebolagsskatten
skall sänkas anser vi att
även skatten på ekonomiska föreningar
bör sänkas i samma grad. Nu har emellertid
högern och folkpartiet föreslagit
att beskattningen för aktiebolag och ekonomiska
föreningar skall vara lika hög.
Dessa båda företagsformer kan inte jämställas.
Fn medlem av en ekonomisk förening
kan inte ha andelar i föreningen
för mer än som motsvaras av de leveranser
han gör till föreningen eller de inköp

Ang. den ekonomiska politiken
han gör därifrån. Om ett aktiebolag har
goda affärer kan aktieägaren, om han
har resurser, gå och köpa ytterligare
ett antal aktier i bolaget. En medlem
av t. ex. en mejeriförening levererar dit
den mängd mjölk som produceras på
hans gård och får andelar i föreningen
i förhållande till denna mängd. Han kan
inte skaffa sig ytterligare andelar om
han så skulle önska, därför att mejerirörelsen
går bra. Det föreligger alltså
en klar skillnad mellan dessa olika former
av företag och därför bör det också
vara en skillnad i beskattningen av
dem, nämligen den skillnad som hittills
har funnits.

Från den andra sidan har framhållits
att föreningarna i jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse kan ordna skattefrågan
genom att lämna en återbäring,
en efterbetalning, till medlemmarna. Detta
resonemang är emellertid orealistiskt.
Företagen inom jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse har numera nått en så
väldig omfattning att det behövs mycket
stora ekonomiska insatser. Dessa kan
inte täckas genom att man höjer medlemmarnas
insatser så mycket, utan företagen
måste se till att skaffa sig så
stora vinster — och betala den skatt
som följer därav — att de på den vägen
delvis kan klara kapitalförsörjningen.
Därmed är det självfallet att jordbrukets
ekonomiska föreningsrörelse har ett absolut
intresse av att den skillnad i beskattningen
som nu föreligger bibehålies,
och jag hoppas också att så kommer
att bli fallet. Jag har velat ta upp den
frågan här, ty det är en ganska anmärkningsvärd
framstöt som nu har gjorts
från dessa båda partiers sida för att
komma åt den ekonomiska föreningsrörelsen
genom det förslag om utebliven
skattesänkning som har framlagts i reservationer
från högerns och folkpartiets
sida.

Jag återkommer med yrkanden under
de övriga ärendena och ber, herr talman,
att vad beträffar bankoutskottets utlåtande
nr 39 få yrka bifall till reservation
nr 4 av herr Larsson, Nils Theodor,
m. fl.

Nr 22

Torsdagen den 28 maj 1959

Ang. den ekonomiska politiken

Herr AASTRUP (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle i klarhetens
intresse vilja påpeka för herr Bengtson
att folkpartiet har påyrkat en omläggning
av statsbidraget till skatteersättning
åt kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen,
varigenom bidraget skulle
få en riktigare konstruktion, och att
statsanslaget till följd därav skulle kunna
nedsättas med 40 miljoner kronor
nästa budgetår. Men — och det är jag
angelägen framhålla — samtidigt har
folkpartiet föreslagit att ökade skatteinkomster
skulle tillföras kommunerna
genom justering av de s. k. schablonavdragen.
Härigenom skulle kommunerna
till betydande del kompenseras för
minskningen i statsbidraget. Jag har
tyvärr inte tillgång till några beräkningar
i fråga om uttagsprocenten i kommunerna
av samma slag som herr Bengtsons,
men detta påpekande torde klarlägga
innebörden av vårt förslag.

Jag medger gärna att frågan om de
ekonomiska föreningarnas beskattning
innesluter en hel del besvärliga problem.
Föreningsrörelsen är dock inte enhetlig.
Den verkar på både konsumtionsoch
producentsidan. Eftersom herr
Bengtson inte längre är bondeförbundare
utan centerpartist är jag alldeles övertygad
om att han under de närmaste
åren kommer att få anledning att mycket
ingående diskutera dessa problem med
företrädare för de medelstora och mindre
företagen, som herr Bengtsons parti
numera ömmar starkt för. Herr Bengtson
kommer kanske då att finna anledning
justera sitt, såsom jag tyckte, orättvisa
omdöme om vårt förslag i den här
frågan.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Aastrups inlägg
beträffande kommunerna bara understryker
vad jag sade, nämligen att det
innebär en skattehöjning för den enskilde.
Vad som åstadkommes på statsskattens
område för att förhindra en skattehöjning
där, resulterar i att det för den
enskilde blir en höjning av kommunalskatten.
Vad sedan beträffar de ekono -

miska föreningarna så är de verksamma
även på konsumtionssidan. Det uppstår
ungefär samma problem där. En
medlem i en konsumtionsförening får
inte bli medlem för mer än det som han
har köpt för. Det existerar ingen aktiebolagsform
där. Det är precis samma
situation som inom jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse. Jag kan inte
tänka mig att det skulle finnas något skäl
för mig att ändra min uppfattning att
den nuvarande skillnaden i beskattningen
av aktiebolag och föreningar bör behållas.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag vill börja mitt anförande
med att ta upp ett par saker som
herr Ewerlöf och herr Bengtson varit
inne på. För att inte glömma bort dem
vill jag nämna dem redan nu. Herr Ewerlöf
var angelägen att understryka att
högern inte ville ta på sig något ansvar
för att frågan om åtgärder för att klara
det nuvarande statsfinansiella läget uppskjutits
till en senare tidpunkt under
året. Jag kan för min del gärna medge
att högern har velat se denna fråga avgjord
redan under vårriksdagen, men
i vilken utsträckning minoriteten eller
oppositionen, vilket uttryck man nu vill
välja, har ansvaret eller kan svära sig
fri i olika sammanhang, har jag aldrig
haft anledning att ta ståndpunkt till eller
närmare övertänka.

Det är ju ett faktum att regeringen ville
ha ett avgörande i frågan under vårriksdagen,
men det har inte funnits möjlighet
att skapa majoritet för någon linje
som kunde väntas få tillräckligt stöd
för att gå igenom i riksdagens båda kamrar.
Man kan givetvis säga att regeringen
har skyldighet att jämka på sina
ståndpunkter så att de passar något av
oppositionspartierna i så stor utsträckning
att regeringen kan få stöd på det
hållet. Men å andra sidan är det inte
riktigt demokratiskt att begära att minoriteten
skall styra både i fråga om
utgifterna och beträffande det sätt på

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

vilket inkomsterna skall tas in för
att täcka de beslutade utgifterna. Jag
förmenar att oppositionen inte helt
kan svära sig fri, inte ens högern, från
ansvar för att frågan måst uppskjutas
till en senare tidpunkt.

Herr Bengtson säger att han hade fått
den uppfattningen att regeringen var
kallsinnig mot varje tanke på att spara
på statsutgifterna. Jag vet inte om detta
är att liksom driva frågan till sin spets.
Jag förmodar att strävan att hålla nere
statsutgifterna på en nivå, som befinnes
nödvändig med hänsyn till vad man vill
genomföra, alltid är aktuell. En annan
sak är att diskutera de olika besparingsförslag
som sett dagens ljus under de
senare åren. Där har det som herr Bengtson
själv påpekar inte alltid varit fråga
om verkliga besparingar, utan där har
det ofta varit fråga om att skära ned utgifterna
som varit traditionella under
en lång följd av år. Det är inte riktigt
samma sak att spara på någonting som
man bär låtit liksom bli en praxis i samhällslivet,
som att diskutera de utgifter
som kan befinnas nödvändiga på
andra områden eller när det är fråga om
förbättringar på sådana områden där
man redan iklätt sig vissa förpliktelser.

Högerns besparingsprogram är ju till
praktiskt taget 100 procent av den beskaffenheten
att det gäller besparingar
på sådana områden, där man sedan lång
tid tillbaka har infört sociala förmåner
som nu skulle minskas. Det är inte riktigt
samma sak att diskutera sådana besparingar,
när det är fråga om minskningar,
som att diskutera den nödvändiga
återhållsamheten i samband med
exempelvis att man skulle förbättra socialförmånerna
eller införa nya.

Jag har, om jag inte minns fel, redan
tidigare här i kammaren understrukit
att man inte står på riktigt säker grund,
när man diskuterar nedskärningar på
vissa delar av det sociala fältet, när man
under föregående år varit med om att
besluta väsentliga utgiftsstegringar i
fråga om folkpensioneringen, som ju
också är eu social reform. Inget parti
skulle väl vara berett att stå upp och
försvara en höjning av folkpensionerna

g Första kammarens protokoll 1951). AV 2.

Ang. den ekonomiska politiken
men samtidigt tala om för folket att detta
måste ske på bekostnad av exempelvis
bidraget till det första barnet. Det
är inte behagligt — tycker jag för egen
del — att diskutera dessa två angelägenheter,
det ena året med ett positivt
intresse för en höjning av folkpensionerna,
det andra året för att få igenom en
nedskärning av barnbidragen på så sätt,
att man tar bort bidraget till det första
barnet. Om man verkligen varit ängslig
för att vi skulle anstränga våra resurser
över hövan, hade det funnits
skäl att diskutera även besparingsåtgärderna
och på vilka områden besparingarna
skulle sättas in, i samband med sådana
förbättringar som varit aktuella
under senare år. Jag tror alltså att herr
Bengtsons slutsats att regeringen saknar
intresse för besparingar är felaktig. Regeringen
har alldeles säkert ett intresse
av besparingar, men den vill diskutera
dem i sådana sammanhang där det finns
möjlighet att komma till praktiska resultat.
Jag förstår mycket väl högerns
envishet att återkomma med sina förslag
till nedskärningar ideligen, ty om
högern skulle få igenom ett sådant beslut
med socialdemokraternas hjälp skulle
högern inte kunna komma ut i valrörelsen
med något bättre argument till
folket än att socialdemokraterna själva
bar erkänt att deras ekonomiska politik
misslyckats, eftersom de nu ändå
varit med om att skära ned inom sådana
områden på det sociala reformfältet,
som tidigare varit mycket starka argument
just i valrörelserna.

Diskussioner och överväganden när
det gäller att hålla nere statsutgifterna
har alldeles säkert alltid varit aktuella,
och de kommer att förbli aktuella, men
jag vill för min del ännu en gång understryka
att det inte är riktigt samma sak
att tala om besparingar efteråt som när
man diskuterar utgifterna på ett stadium,
där man har möjlighet att vidta
åtgärder, utan att de får karaktär av
nedskärningar, vilket det här är fråga
om. Eljest har jag ett positivt intresse
av att man skall försöka vara så sparsam
som det över huvud taget är möjligt.

Nr 22

Torsdagen den 28 maj 1959

Ang. den ekonomiska politiken

Vårriksdagens ekonomiska debatt hålles
i anslutning till behandlingen av
bankoutskottets utlåtande nr 39 angående
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv och i anslutning
därtill väckta motioner. Vidare behandlas
i samma utlåtande motioner om återgång
till lågräntepolitik och vissa åtgärder
till främjande av full sysselsättning.
Debatten bär emellertid, även om detta
utlåtande är underlaget, sin starkaste
förankring i den statsfinansiella
situationen och de överläggningar som
förts mellan partiledarna i frågor som
aktualiserats i samband med den ekonomiska
situationen. Denna anknytning
måste man hålla i minnet vid läsningen
av utskottsutlåtandet och till detta
fogade reservationer. Man kan gärna
också titta på högerns och folkpartiets
partimotioner i anledning av kompletteringspropositionen.
Gör man det får
man en känsla av att samtliga partier
helst skulle ha sett att det funnits något
mera realistiskt att hålla sig till än tidigare
uttalade meningar om de åtgärder
som lämpligen borde tillgripas för
att man skall kunna bemästra de nuvarande
finansiella svårigheterna.

I utskottsutlåtandet med reservationer
har det inte varit möjligt att bereda
plats för de varierande uppfattningar i
dessa ting som kommit till uttryck exempelvis
vid de förda förhandlingarna mellan
partiledarna, eller också har man
avstått från en sådan redovisning på
grund av att den i alltför stor utsträckning
hade måst bygga på förutsättningar
som icke varit för handen. I de av
mig berörda kompletteringsmotionerna
— jag tror det var någon av de tidigare
talarna som själv använde uttrycket —
har man emellertid tagit med även dessa
synpunkter.

Det är väl också alldeles självklart
att utskottets utlåtande skulle ha fått
ett fastare underlag i vad det avser den
ekonomiska politiken, därest frågan om
en förstärkning av statens inkomster
kunnat bringas till sin lösning under
vårriksdagen. Jag håller med herr Ewerlöf
i det hänseendet, och finansministern
har också understrukit att det ur alla

synpunkter skulle ha varit lättare att
diskutera den ekonomiska situationen
om ett sådant beslut hade förelegat. Det
skulle väl antagligen också varit betydligt
trevligare och under alla förhållanden
lättare för högern att föra fram
sina synpunkter i en reservation eller
i ett utskottsutlåtande, därest de i olika
sammanhang behandlade besparingsförslagen
hade vunnit riksdagens bifall.
Som det nu är har alla sådana resonemang
blivit rent hypotetiska. Om riksdagen
hade godkänt ett sådant besparingsprogram
som högern har låtit ligga till
grund för sina olika förslag, hade de
statsfinansiella svårigheterna varit mindre,
det är ju självklart. Men nu har riksdagen
inte accepterat högerns besparingsprogram,
och följaktligen kan åtgärder
för att bemästra de ekonomiska
svårigheterna inte diskuteras med detta
besparingsprogram som bakgrund.

Folkpartiet har föreslagit utgivande
av ett värdefast lån, framför allt med
sikte på att klara kostnaderna för arbetslösheten,
och centerpartiet vill ha
en återgång till lågräntepolitik, men det
förefaller som om båda dessa partier varit
fullt på det klara med att man inte
heller därigenom löser några statsfinansiella
problem, i varje fall inte de problem
som aktualiserats tidigare under
året. Av den redovisning som lämnats i
kompletteringspropositionen framgår att
dessa problem inte blivit mindre — i
stället har ju underskottet ökat.

Högerns representanter i utskottet
sympatiserar väl med folkpartiförslaget
om ett värdefast lån. Antagligen sympatiserar
de inte med centerpartiets förslag
om en återgång till lågräntepolitik
— förmodligen skulle ett försök i den
riktningen bara göra ont värre. Däremot
har högerns representanter i utskottet
ändå sträckt sig så långt, att de krystat
fram någonting som kan tolkas så att
man alltid kan göra ett försök, så får
man se hur det blir. Jag tolkar detta på
det sättet att inte heller högerns representanter
i utskottet tror på möjligheten
att man genom ett värdefast lån på
något sätt skall kunna lösa de nuvarande
statsfinansiella svårigheterna,

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

utan det måste till andra och mer verksamma
medel.

Trots de långa debatterna under gårdagen
beträffande bidragen till statens
järnvägar och till kommunerna för att
underlätta övergången till de höjda ortsavdragen
har jag fortfarande den uppfattningen
att de föreslagna nedprutningarna
av dessa bidrag haft mer formell
än reell karaktär. Till den del inkomsterna
av järnvägsdriften inte kan täcka
kostnaderna måste staten träda emellan.
Det har väl skett tidigare, och det bidrag
på 100 miljoner kronor som beslutats
har väl sin grund i att man räknat
med att SJ :s underskott har en sådan
storlek att om företaget skall ha möjlighet
till erforderliga nedskrivningar av
förslitet material — eller i varje fall sådana
nedskrivningar som är ofrånkomliga
_ vinner man inte så mycket på
att först pruta ned bidraget till 50 miljoner
kronor och sedan tvingas att i en
eller annan form skjuta till det nedprutade
beloppet för att klara företagets finanser.

Herr Bengtson har redan varit inne
på frågan om den karaktär ett minskat
bidrag till kommunerna skulle få. Det
blir inte någon lättnad för folkhushållet
i dess helhet, ty det blir nödvändigt för
kommunerna att ta ut mer genom den
kommunala utdebiteringen. Det kanske
kan få någon liten effekt för skattebetalarna,
eftersom statsskatten ju är progressiv
medan den kommunala är mer
enhetlig.

Jag har kommit till nästan samma resultat,
när jag har funderat över förslaget
att lätta trycket på kapitalbudgeten
genom att sälja statens aktier och
genom att hänvisa bostadsbyggarna till
att täcka hela sitt lånebehov på kapitalmarknaden.
Det blir ingen verklig lättnad
i kapitalförsörjningsproblemet genom
sådana omdispositioncr. Även om
LKAB:s aktier utbjudes till försäljning
åt allmänheten kan man inte räkna med
ett nysparande genom inköp av dessa
aktier. Det kommer väl alt bli så att folk
tar av de pengar de har och köper aktierna
för, varefter det är någon annan
som har pengarna. Men det är som sagt

Ang. den ekonomiska politiken

inga nya pengar som skapas fram härigenom.

Vad beträffar statslånen till bostadsbyggandet
har ju den urspungliga motiveringen
varit att man skulle kunna
främja bostadsbyggandet genom billiga
lån, därest staten stod för upplåningen.
Topplånen i fastigheterna är ju mycket
dyra ur räntesynpunkt. Meningen har
varit att man skulle underlätta kapitalförsörjningen
på detta sätt. Nu tänker
sig visserligen högern, att man skulle
kunna lösa problemet genom något slags
garanti och att lånen följaktligen — även
om de överflyttades till kapitalmarknaden
och således icke täcktes via statens
upplåning — skulle kunna betraktas
som guldkantade, varigenom upplåningen
skulle kunna ske på samma villkor
som när staten själv tar upp lån.
Det är väl troligt att det inte skulle behöva
kosta mer, och staten skulle få sin
lånebudget lättad. Men jag har hört talas
om att statsutskottet också har intresse
av att få redovisning över hur
stor belastningen blir genom de ansvarsförbindelser,
som staten skrivit ut under
årens lopp. Det är relativt stora belopp.
För närvarande uppgår de till 400
eller 500 miljoner kronor. Skulle sådana
förbindelser införas även på bostadsbyggandets
område, skulle en ökning
ske med 700—800 miljoner kronor om
året, och man skulle följaktligen snart
nå upp till imponerande siffror.

Högerledaren har i många olika sammanhang
talat om den oroande stegringen
av statsskulden. Jag kan icke finna
att utvecklingen är så ogynnsam som
det har påståtts. Avkastningen på statens
kapitalfonder täcker i det närmaste
av statsskulden föranledda ränteutgifter.
Statskontorets förskott hos riksgäldskontoret
— som avser sådana utgifter
som staten gör och som icke täcks på
driftbudgeten eller av investeringsanslag
— uppgick vid krigsslutet till inte
mindre än 6 500 miljoner kronor. Det
har nedbringats till ett årsgenomsnitt av
3 000 miljoner kronor, d. v. s. halva beloppet
har avbetalats under åren efter
krigsslutet. Lånebehovet under senare år
har varit något lägre än beräknat. Va -

Nr 22

Torsdagen den 28 maj 1959

Ang. den ekonomiska politiken
lutareserven har inte minskats utan
tvärtom förbättrats något. Det finns alltså
ljusa punkter, varför det inte är nödvändigt
att ta till överdrifter, när man
skall beskriva statens ekonomiska läge
och försöka göra det sämre än det är.
Det är faktiskt ganska gott.

Visserligen är utsikterna just nu att
hälla ökningen av statsskulden vid en
nivå, som i stort sett motsvarar de produktiva
investeringarna, inte särskilt
goda, om de avsevärda budgetunderskott,
som det nu tydligen är fråga om,
under de närmast följande åren skall
täckas via lånebudgeten. Detta betyder
att vi i realiteten får höja den lånesumma,
som tagits upp under senare
år och som i varje fall belöper sig till
mellan 1 200 miljoner kronor och 2 000
miljoner kronor, med ytterligare en
miljard kronor. Det innefattar ju också,
om man skall följa detta program,
en täckning för innevarande års driftbudgetunderskott
på 700 miljoner kronor.

Jag kan emellertid ytterligare understryka
att finansministern inte har velat
slå in på lånefinansiering i större
utsträckning än som kunde vara motiverat
med hänsyn till konjunkturutvecklingen.
När herr Ewerlöf säger i
sitt anförande att finansministern nu
vill skjuta på avgörandet till hösten,
är detta inte mer än halva sanningen,
ty finansministern har tvingats att skjuta
på avgörandet till hösten eftersom
han inte kunnat få stöd för den ekonomiska
politik, som skulle innebära
uttagandet av en ytterligare förstärkning
av statens inkomster.

Talet om riskerna för en förnyad inflationsperiod
i samband med den föreliggande
ekonomiska situationen kan
förmodligen ha ett visst berättigande,
men möjligheterna att förhindra en sådan
ökas inte av framställningar av läget
som närmast skulle kunna tolkas
såsom syftande till att göra det onda
värre. Det förhåller sig nämligen så att
konsumentprisindex har varit oförändrad
under ett helt år. Sedan april föregående
år till nu har konsumentprisindex
stått vid talet 152, och det är väl

ganska länge sedan vi kunde räkna med
en stabil prisnivå som sträckte sig över
en så lång period. Det finns alltså ingen
anledning att frukta att allmänheten
skulle känna sig särskilt hotad av riskerna
för en ny inflation, utan det är
experterna i tidningspress och i föredrag
som talar om risken av en statsfinansiell
situation, som nödvändiggör
upptagandet av stora lån och som icke
kan få någon annan konsekvens än ett
försämrat penningvärde — som det
säges. Det finns väl inte för närvarande
någonting som direkt tyder på panikstämning,
men ganska mycket tyder
på en tendens att i ökad omfattning
söka realvärdeplacering. Aktiekurserna
har stigit i en takt som inte svarar mot
de nästan samtidigt uttalade farhågorna
för den framtida produktionen och
möjligheterna att finna avsättning för
denna produktion hemma eller ute på
världsmarknaden. Det måste följaktligen
finnas någon oro bakom denna efterfrågan
på de mera realvärdebeständiga
aktierna i stället för obligationer,
som skulle kunna utgöra förklaringen
till den kraftiga stegringen på aktiebörsen.
Man bär ju för resten också från
vissa grupper inom tjänstemannarörelsen
fått starka krav understrukna av
den tidningspress, som vill misskreditera
den tidigare beslutade pensionsreformen,
krav på att skapa en värdesäkring
av de pensionsfonder, som de tidigare
pensionsförsäkrade kan ha del
i enligt nuvarande pensionssystem. Det
finns ingenting att säga om önskemålet
att värdesäkra dessa fonder, men däremot
kan jag inte förstå varför det
skulle finnas större anledning att söka
en sådan värdesäkring just nu än tidigare,
eftersom konsekvenserna av
penningvärdeförsämringen redan måste
ha tagit sig uttryck i ett minskat värde
av de pensioner, som de pensionsberättigade
nu åtnjuter. Nu vet jag ju
inte om dessa krav har stimulerats av
uttalanden om att vi går mot en ny
inflationsperiod eller om de bär stimulerats
av beslutet om en ny pensionsordning,
som innebär mera värdesäkra
pensioner — om man blir bjuden på en

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

kaka med socker på, är man inte nöjd
om man inte också får socker på den
bit man redan liar. Detta kan även vara
förklaringen till att man nu tycker att
det finns särskild anledning att aktualisera
frågan om värdesäkring av de
pensioner som man redan kan ha förvärvat
rätten till.

Det kan i detta sammanhang vara värt
att konstatera —■ såsom motsats till förhållandet
att det finns vissa människor
som har intresset inriktat på nödvändigheten
att alltid säkra sig — att det
ändå alltid finns ett mycket stort antal
människor, för att inte säga det stora
flertalet, som mer eller mindre mot
sin vilja är fångade av och medverkande
i en utveckling som ingen eller ytterst
få vill erkänna som önskvärd.

Stigande priser tolkas såsom ett tecken
på bättre konjunkturer, och i sådant
läge vill alla köpa, investera och
konsumera. Marknaden är god, som det
heter. Stagnerande eller sjunkande priser
är tecken på vikande konjunkturer.
Köparna förhåller sig då avvaktande.
Marknaden är tryckt och stämningen
olustig. Ungefär så är terminologien
på pressens handelssidor vid beskrivningen
av markadsläget. Läsarna, oavsett
vilken kategori de tillhör, påverkas
i stimulerande riktning av de gynnsamma
tendenserna, och de gynnsamma
tendenserna är den stigande prisnivån
som alltid äventyrar penningvärdet. Läsarna
påverkas i nedstämmande riktning
av en beskrivning av de ogynnsamma
tendenserna, d. v. s. den stagnerande
eller sjunkande prisnivån.

I båda fallen blir alla, om de inte
redan är det, ovänligt stämda mot regeringen,
i första fallet på grund av
oförmåga att hålla ett stabilt penningvärde
som alla så gärna medverkar till
att försämra, i det senare fallet på grund
av minskad sysselsättning och försämrade
vinstutsikter. Det är faktiskt inte
så lätt att i ett demokratiskt samhälle,
baserat på ett fritt näringsliv, skapa en
ekonomisk stabilitet när ingen är beredd
att betala priset för en sådan men
alla i mer eller mindre hög grad är in -

Ang. den ekonomiska politiken
ställda på att staten skall klara saken,
om inte på annat sätt så genom utgivande
av värdefasta lån.

Blir det inte en ytterst begränsad
värdebeständighet, som skapas på detta
sätt? Den kan väl knappast betecknas
såsom riktigt äkta i en strävan efter
ett stabilt penningvärde, ty även de
värdefasta lånen kostar ju pengar. Värdefastheten
begränsas till den som innehar
dessa lån. Någon skall betala, och
är det staten som skall betala drabbar
det oss, ty vi bildar ju staten. Det blir
väl inte så värst stor skillnad på effekten
om man får betala i form av indextillägg
på värdefasta lån eller om
man får lov att betala i form av ett
sämre penningvärde.

Orsakerna till det försämrade statsfinansiella
läget ligger i stagnerande
inkomster men alltjämt stigande statsutgifter.
Till en del sammanhänger väl
detta med konjunkturomsvängningen.
Statsinkomsterna påverkas nästan omedelbart
av en sådan omsvängning i nedåtgående
riktning, medan däremot de
automatiska kostnadsstegringarna fortsätter
i oförändrad takt, i varje fall under
en ganska lång övergångstid, och
till dessa automatiska kostnadsstegringar
som fortgår kommer kostnaden för
sysselsättningens uppehållande och i
vissa fall också stöd åt de arbetslösa.

Jag medger gärna att detta ur politisk
synpunkt är en förenkling av orsakssammanhanget,
men det är detta
till trots minst lika realistiskt, ur allmänhetens
synpunkt mera begripligt än
oppositionens städse återkommande
konstaterande att allt beror på en felaktig
ekonomisk politik, som enligt högerns
uppfattning tar sig uttryck i en
alltför långt gående generositet i fråga
om sociala reformprogram. Jag tror
uppriktigt sagt att den svenska allmänheten
skulle ha ytterst svårt att förstå
att vi för den ekonomiska situationens
skull skulle behöva nagga detta reformprogram
i kanterna.

Herr talman! .lag skulle inte ge mig in
på någon utläggning över konjunkturutsikterna,
hur dessa bör bedömas och

Nr 22

Torsdagen den 28 maj 1959

Ang. den ekonomiska politiken
vilka åtgärder som lämpligen borde
vidtagas med hänsyn till en sådan bedömning.
Jag vill endast beröra ett par
synpunkter, som tidigare bar nämnts i
dagens debatt och som påverkar utsikterna
för framtiden. Det gäller det ekonomiska
samarbetet i Europa, som, oavsett
hur man än vill betrakta det, på ett
eller annat sätt också påverkar vår egen
bedömning av läget och möjligen våra
egna utsikter i framtiden. Man kan ha
vilken uppfattning som helst om det
ogynnsamma i sexstatsunionens tillkomst,
om det ogynnsamma i att det inte
har varit möjligt att skapa ett västeuropeiskt
frihandelsområde över hela fältet,
men sedan sexstatsunionen har bildats
har det inte funnits intresse för något
sådant som ett västeuropeiskt frihandelsområde,
omfattande alla de sjutton
staterna i Västeuropa. Det har också i
detta sammanhang förts diskussioner
om bildande av en nordisk tullunion.

Jag skall inte gå in på dennas inverkan
på vår ekonomi och våra utsikter i
annan mån än att jag, herr talman, för
egen del vill ge uttryck åt den uppfattningen
att vilken inverkan den än kan
få måste det vara nedslående att de
strävanden, som har bedrivits alltsedan
krigsslutet framför allt genom OEEC
mot en integration i hela Europa, innefattande
ett nära ekonomiskt samarbete
mellan samtliga stater, väl ändå fått
ett grundskott genom sexstatsunionens
tillkomst. Man kan följaktligen inte
längre bygga på ett allmänt europeiskt
samarbete, som omedelbart efter kriget
fick så siarkt stöd ifrån Amerika delvis
genom Marshall-hjälpen men också genom
kapitaltillskott till OEEC och den
europeiska betalningsunionen.

Jag vill ytterligare säga att man kan
ha vilken uppfattning som helst om hur
de här diskuterade olika sammanslagningarna
påverkar vår ekonomi, men
man har under alla förhållanden anledning
att beklaga att sexstatsunionens
tillkomst ändå måste markera att enigheten
i detta avseende har fått ett
grundskott och följaktligen inte kan
förväntas bli verklighet. Det synes mig
vara att beklaga.

Herr AASTRUP (fp) kort genmäle:

Herr talmani Jag begärde närmast ordet
då herr Strand kom in på försäljningen
av LKAB-aktierna. Han menade
tydligen, att en dylik försäljning knappast
skulle ha någon större betydelse
för nysparandet. Det vet man inte så
mycket om. Å andra sidan har jag frågat
mig: Varför skall finansministern ha hela
det där aktiepaketet liggande i finansdepartementets
kassaskåp? Gjorde det
så mycket om han släppte ut en del av
dessa aktier på marknaden? Han skulle
åtminstone åstadkomma en effekt, som
jag är angelägen om med hänsyn till det
konjunkturpolitiska resonemang jag i
dag fört, nämligen att suga upp en del
av det likviditetsöverskott som nu finns
hos bankerna. Jag tror att det vore lyckligt
om han till hösten, skulle kunna
tänka om i denna fråga. Det gäller möjligen
inte 550 miljoner, som man säger
i högermotionen, men det kan gälla ett
par hundra miljoner, och det vore förvisso
bra att lösgöra detta belopp i bankerna.

Jag fick det intrycket att herr Strand
ställde sig positiv till besparingssträvandena.
Men det hade dä varit av intresse
om herr Strand hade tagit upp till belysning
det som herr Bengtson var inne på
i sitt anförande, nämligen socialdemokraternas
ovilja att rubba på en enda
siffra i det framlagda budgetförslaget.
De har inte velat diskutera en enda besparing,
varken högerns, centerpartiets
eller folkpartiets besparingsförslag, utan
har sagt, att så här har finansministern
framlagt budgeten och så skall den också
accepteras av riksdagen. Är detta inte
egendomligt herr Strand? Någonting
gott kunde väl komma från oppositionen
också.

Herr Strand säger: Vi tvingas skjuta
på beslutet om omsättningsskatten. Ja,
det är väl också egendomligt, herr
Strand. Den socialdemokratiska regeringen
har genomfört en rad utgiftsbeslut
i denna riksdag utan hjälp av de tre
demokratiska oppisitionspartierna, men
den tycks gå bet på att klara täckningen
av dessa utgifter genom att vända sig
till dem som utgjort majoriteten när det

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

gällde utgiftsbesluten. Man kallar då på
de tre demokratiska oppositionspartierna
för att klara upp de besvär, som uppkommit,
och vill tvinga dem att hjälpa
till med den beska medicin, som svenska
folket måste ta in enligt regeringens uppfattning.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Staten har några bolag
i vilka den har överlåtit vissa aktier till
utvalda personer. Utdelningen är garanterad,
och aktieägarna väntar sig alltid
att få den utdelningen. Jag förmodar att
om staten skulle sälja aktier på marknaden,
skulle den också få garantera storleken
på den utdelning aktieägarna skulle
ha rätt att lyfta, eljest skulle aktieägarna
anse att staten på ett eller annat
sätt utnyttjat deras okunnighet, därest
utdelningen något år inte kunde hållas.
Jag tror därför att det är klokast att inte
lätta på paketet. Låt det vara ett familjebolag,
och låt finansministern ligga
på aktierna. Jag tror att det är ur alla
synpunkter minst lika tillfredsställande
som om man skulle börja sprida ut aktierna
hos allmänheten. Det är ytterst få
människor, speciellt bland småspararna,
som är vana att handskas med sådana
papper. Varken aktier eller obligationer
i mindre poster är precis lämpliga för
småsparare, de kan inte sköta dem. Det
skulle bli de mera kapitalstarka som
skulle köpa dem, och därför tycker jag
man kan behålla dem.

Till slut, herr Aastrup, vill jag bara
säga att ordet »tvingas» inte skall tolkas
på det sättet, att det skulle vara något
av de andra partierna som har tvingat
regeringspartiet till ett uppskov, utan
det är omständigheterna som har åstadkommit
detta. Det fanns inte någon möjlighet
att åstadkomma majoritet för en
omsättningsskatt, ty kommunisterna var
också emot en sådan. Förmodligen hade
det funnits möjlighet att vinna majoritet
för en höjning av den direkta skatten,
men en sådan höjning skulle inte ha
kunnat göras så stor att den hade givit
erforderligt belopp till statskassan. Jag

Ang. den ekonomiska politiken

har alltså velat rätta en eventuell missuppfattning
på den punkten.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Strand visar visserligen
en positiv inställning till sparsamhet
med statens utgifter, men han kunde
ändå inte underlåta att bygga upp diverse
svårigheter, som vi så ofta har hört
talas om från den sidan, bl. a. att det är
svårt att ändra på vad som har varit
praxis i fråga om utgifter. Jag finner
emellertid en mera positiv inställning
hos finansministern, som i kompletteringspropositionen
säger: »Lika uppenbart
är att läget påkallar stark återhållsamhet
med nya utgifter och en fortlöpande
omprövning av sådana tidigare
beslutade anslag som vid hård granskning
numera kan befinnas mindre angelägna.
» Jag vill särskilt understryka detta,
att vi måste ta itu med en omprövning
på vissa punkter.

Herr Strand talade om de sociala utgifterna.
Jag vill framhålla att de generella
bostadssubventionerna inte kan sägas
ha någon social karaktär, eftersom
vem som helst kan få del av dessa oavsett
vilken inkomst han har.

Man säger att regeringen har ett positivt
intresse för besparingar. Det är möjligt,
men om man efter statsministerns
uttalande vid remissdebatten fick vissa
förhoppningar om att det skulle vara
möjligt att rucka på någonting i utgiftsväg
så måste man i dag konstatera att
det inte har visats någon som helst positiv
vilja till ändring på någon post sedan
statsverkspropositionen lades fram.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Det skulle i och för sig
vara frestande att gå in på åtskilligt
i de intressanta funderingar som herr
Strand här har givit uttryck åt, men
tiden medger inte att vi tillåter oss sådana
extravaganser. Jag begärde ordet
närmast för att på ett par punkter bemöta
uttalanden som var riktade mot
oss i högerpartiet.

Herr Strand uttalade sin förvåning

Nr 22

Torsdagen den 28 maj 1959

Ang. den ekonomiska politiken
över att vi i våra sparsamlietssträvanden
ansåg oss böra ge oss på de sociala
områdena, och han fann det vara
en inkonsekvens från vår sida att föreslå
borttagande av barnbidraget till det
första barnet samtidigt som vi var angelägna
om att slå vakt om folkpensionen.
Ja, vi anser helt enkelt att den allmänna
sociala utvecklingen har gått i en sådan
riktning att det numera inte finns anledning
för människorna i den aktiva
generationen att byta pengar med varandra.
Inkomstutjämningen har gått så
långt att alla dessa subventionsanordningar
av olika slag inte längre är motiverade
när det gäller den aktiva generationen,
som enligt vår mening framför
allt har intresse av att inte belastas
med skatter över hövan och av att penningvärdet
bevaras. När det gäller den
icke aktiva generationen däremot finns
alltjämt behovet kvar av stöd i form av
folkpension. Vi betraktar alltså denna
vår inställning som en direkt anpassning
till ett förändrat socialt läge.

Det har här sagts att åtskilliga av
våra besparingar bara skulle komma att
leda till att kommunalskatten skulle höjas.
Jag vill då särskilt understryka att
vi syfter till en ekonomisk politik som
skall göra det möjligt för kommunerna
att i samma utsträckning som tidigare
var fallet få låna för sina långsiktiga
uppgifter. På senare år har detta inte
varit möjligt och därför har det varit
nödvändigt för dem att höja sina skatter.
Vi tror inte att det förslag, som vi
har ställt, i och för sig — med den
penningpolitik vi har tänkt oss — skall
behöva leda till en höjning av det kommunala
skattetrycket, förutsatt att även
kommunerna bemödar sig om sparsamhet.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Under alla de ekonomiska
debatter, som jag har avlyssnat
i denna kammare, det vill säga alltsedan
1946, har vi alltid fått höra hur
framför allt högern och folkpartiet har
sjungit sina entoniga klagovisor om de

oerhörda svårigheter som den privata
företagsamheten har haft att brottas
med här i landet. Det bär också i dagens
debatt varit det genomgående temat
från det hållet plus klagomål över
det statsfinansiella läget, som man betraktar
som nästan katastrofalt.

I verkligheten har under hela den
tid som det här är fråga om produktionen
ökat år från år. Ja, till och med
under förra året ökade den trots den
kraftiga stegring av arbetslösheten som
då började inträda. Samtidigt har vinsterna
ökat för företagen, och ökat i ännu
snabbare takt än själva produktionsstegringen.
Jag måste därför säga att
någon grundad anledning till klagomål
om dessa saker har inte högern och folkpartiet,
som ju är de främsta företrädarna
för bolagsintressena i vårt land.

Däremot finns det anledning till klagomål
för andra samhällsgrupper, inte
minst löntagarna, som 1957 och 1958
varit bundna av ett tvåårsavtal som för
många inte alls kompenserade den stegring
i levnadskostnaderna som då inträffade.
Dessa löntagare har nu i år
fått ett avtal som inte ens ger tillräcklig
kompensation för den arbetstidsförkortning
som genomförts.

Härtill kommer för dessa grupper i
samhället en alltmer framträdande
otrygghet i anställningen. Det har här
redan tidigare erinrats om den omfattande
arbetslöshet som vi hade i vintras,
och jag vill ännu en gång understryka
den saken. Ingen vågar med bestämdhet
säga hur det blir till hösten.
Vi har nu en tillfällig uppgång i
sysselsättningen, beroende på olika omständigheter
kanske inte minst rent klimatiska,
alltså vårens tidiga inträde och
därmed också de tidigare påbörjade
skeppningarna. Ingen vet dock hur det
hlir till hösten och nästa vinter. Vi har
därför från vårt partis sida vid denna
riksdag framlagt förslag om genomtänkta
statliga ingripanden för att verkligen
skapa den trygghet för utkomst
och sysselsättning som borde vara ett
av de mest elementära krav man kan
ställa på ett demokratiskt samhälle sådant
som det vi har.

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

Herr talman! Vad jag här framför allt
vill ägna några ord åt är det statsfinansiella
läget och de alternativ som
från olika håll har framförts.

Regeringen räknar med ett underskott
på driftbudgeten av i runt tal 700 miljoner
kronor. Vi har nu hört av finansministern,
och detsamma sägs i kompletteringspropositionen,
att avsikten är att
höstriksdagen skall besluta om en omsättningskatt
på tre procent, kanske mer,
för att därigenom få in de 700 miljoner
som utgör det formella underskottet på
driftbudgeten. Det är alltså regeringens
förslag.

Från högerpartiets sida har vi fått ett
s. k. sparprogram, vars ihålighet jag inte
här skall närmare ingå på. Jag vill bara
notera att man i detta program vill spara
ca 700 miljoner kronor enbart på socialdepartementets
och ecklesiastikdepartementets
huvudtitlar, d. v. s. på socialpolitiken
och på de kultur- och skolpolitiska
strävanden som riksdagens majoritet
har sökt att förverkliga.

Folkpartiet intar alltmer attityden att
traska patrullo efter högern. Det har inte
varit tillräckligt djärvt att föreslå lika
stora besparingar som högerpartiet, men
det har i alla fall, enligt egna beräkningar,
kommit upp i ungefär 250 miljoner
kronor som man skulle kunna spara.

Låt mig säga omedelbart, herr talman,
att det parti, som jag representerar, inte
kan godta något av dessa alternativ.
Varför kan vi inte det? Jo, därför att
gemensamt för dem alla är att man
försöker att lösa de aktuella ekonomiska
svårigheterna på de mindre inkomsttagarnas
bekostnad. Det gäller omsättningsskatten,
och det gäller högerns raserande
av social- och kulturbudgeterna.
Vi anser att det är en utmaning mot
den stora massan av löntagare att man
sänker bolagsskatten med 20 procent,
uppskjuter de skärpta varulagervärderingsbestämmelserna,
vidhåller högräntepolitiken
och samtidigt förordar en
omsättningsskatt, eller, såsom högern nu
gör, begär att man skall rasera socialoch
kulturpolitiken. Det måste som sagt
uppfattas som en utmaning mot de breda

Ang. den ekonomiska politiken
löntagarmassorna i landet om man genomför
en sådan politik.

Vi vill anvisa en annan väg. Vi har i
ett förslag, som vi tillställde regeringen
i februari månad, anvisat andra möjligheter
som är ägnade att bibehålla vad
som byggts upp inom social- och kulturpolitiken
utan att öka skattebördan för
vanliga inkomsttagare. Vi är emot nya
skattehöjningar som drabbar vanliga inkomsttagare.
En omsättningsskatt, som
ligger ovanpå den nuvarande beskattningen,
betraktas av de flesta inkomsttagare
som en upprörande orättvisa. Vi
vill inte vara med om en sådan beskattning.
Genom de punktskatter som infördes
i fjol för att finansiera ökningen av
militärutgifterna, genom den kraftiga ökningen
av pensionsavgiften och den stegrade
kommunalskatten kan man räkna
med att en familjeförsörjare med en beskattningsbar
inkomst av 12 000 kronor
får betala i det närmaste 5 000 kronor i
direkt och indirekt skatt. Det är ett
skattetryck som är så hårt att det inte
kan anses vara möjligt att acceptera en
ytterligare belastning.

Jag har tidigare i andra sammanhang
påvisat att bristen i statens inkomster
är en följd av fjolårets olyckliga upprustningsbeslut.
Vi har framlagt förslag
om besparingar på rustningsutgifterna,
som riksdagen avslagit. Men därutöver
vill vi även anvisa andra vägar för att
tillföra staten inkomster som är tillräckliga
för att fylla det hål i driftbudgeten
som finansministern redovisar i sin proposition.
Vi har pekat på att någon förmögenhetsskatt
inte utgår på de väldiga
kapitalbelopp och förmögenheter som
storbolagen har samlat. Man invänder
mot det, att aktiebolagen ju beskattas
genom att värdet av aktierna ingår i de
enskilda aktieägarnas förmögenheter eller
inkomster. Men nu är det väl ändå
på det sättet, att bolagets verkliga kapital
är avsevärt mycket större än bokföringsvärdet
på aktierna och att betydande
belopp av bolagens aktieportföljer
ligger i de stora företagens kassaskåp.
Man tycker under sådana förhållanden,
att det vore ganska rimligt
och befogat att också bolagen skulle vara

Nr 22

Torsdagen den 28 maj 1959

Ang. den ekonomiska politiken
med och betala åtminstone en del av de
ökade kostnader, som staten ådrar sig
för att hålla människor, som den privata
industrien har ställt på gatan, med
nytt arbete. Vi har i vårt förslag uppställt
som en rimlig norm, att man skulle
införa en beskattning av bolagens förmögenheter,
som gav 250 miljoner kronor.
Vi anser att det vore en ringa
tribut från deras sida i kampen mot arbetslösheten.

För det andra har vi pekat på att
totalsumman av de beskattningsbara förmögenheterna,
d. v. s. förmögenheter
över 80 000 kronor, här i landet uppgår
till över 25 miljarder kronor. I skatt
på detta väldiga förmögenhetsbelopp, 25
miljarder kronor, inflöt år 1958 till staten
171 miljoner kronor, alltså mindre
än 7/10 procent. Om man skulle höja
förmögenhetsbeskattningen på alla förmögenheter
över 80 000 kronor till genomsnittligt
2 procent, skulle det ge 350
miljoner kronor extra för att täppa till
hålet i finansministerns budget.

För det tredje har vi förordat en högre
direkt skatt för de verkligt stora inkomsttagarna.
För en inkomst på 100 000
kronor är den totala skatten, om vi räknar
med en kommunalskatt på 12 kronor,
i runt tal 46 000 kronor. För en
inkomst på 400 000 kronor blir totalskatten
249 000 kronor. I det förra fallet
återstår alltså efter skatteavdraget 54 000
kronor att leva på och i det senare fallet
151 000 kronor. Man bör ju, när man
skall avväga skattebördan, jämföra dessa
summor med vad som återstår efter skatt
för den stora massan av mindre och
medelstora inkomsttagare, som måste
klara sig på kanske 7 000, 8 000 och
10 000 kronor om året, i många fall betydligt
mindre.

Vi har därför förordat en sådan skattepolitik,
att inkomsttagare förslagsvis med
över 50 000 kronor i årsinkomst tillsammans
skulle få skatta ytterligare 100
miljoner kronor om året. Det betyder,
utslaget på alla inkomsttagare över denna
nivå, genomsnittligt någonting på
5 000 kronor per inkomsttagare, en summa
som vi anser att dessa, i jämförelse

med andra grupper i samhället, mycket
väl har råd att erlägga.

De åtgärder, som vi har föreslagit,
skulle enligt våra beräkningar tämligen
omedelbart kunna tillföra statskassan
omkring 700 miljoner kronor, d. v. s.
ganska exakt den summa, som finansministern
nu säger att han behöver för
att täcka statens utgifter. Till detta kommer
de besparingar, som vi har föreslagit
men som tyvärr riksdagen avslagit;
de kan emellertid återkomma till
ett annat år. De besparingar, som vi har
föreslagit för militär- och hovstaterna,
jämte våra förslag i skattefrågan skulle
ge en kraftigare inkomstförstärkning än
vad finansministern har begärt för kommande
budgetår.

Vi har även pekat på andra möjligheter
att tillföra staten nödvändiga medel
utan att behöva ta dem från de minsta
inkomsttagarna. Vi har bland annat
nämnt möjligheten att göra en utredning
i syfte att åstadkomma en omsättningsskatt
på aktier. Det har sedan länge bebådats
en lagstiftning om att beskatta
oförtjänt markvärdestegring. Varför inte
ta itu med det problemet och verkligen
se till att det snarast bringas till en lösning? Jag

har, herr talman, här i korthet sökt
redovisa de alternativ, som det kommunistiska
partiet i detta sammanhang har
velat anföra. Jag vidhåller att den av
oss föreslagna linjen när det gäller att
tillföra staten nödvändiga inkomster omfördelar
bördorna efter olika gruppers
faktiska bärkraft, och den skulle, om
den genomföres, göra anspråk på benämningen
en rättvis skattepolitik.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motion nr 21 till bankoutskottets uti.
nr 39, en motion som förordar återgång
till lågräntepolitiken.

Herr DANMANS (fp):

Herr talman! Vad jag har att anföra
i denna ekonomiska debatt anknyter
närmast till en reservation i bankoutskottets
utlåtande nr 39 av herrar

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

Schmidt och Löfgren. Några av de frågor
och problem, som reservanterna där
tagit upp, har samband med kompletteringspropositionens
beskrivning av
de statliga finansernas tillstånd och behov;
andra anmäler sig ändå av skilda
orsaker. Det är, som vi alla känner till,
problem av väldig räckvidd, och det
beror nu på riksdagen hur dessa frågor
löses och vilka konsekvenser våra
beslut får för land och folk.

Finansministern gör i tilläggspropositionen
en återblick på situationen i
januari månad vad angår den ekonomiska
politiken. Det resonemang, han
där för, utmynnar i ett försvar för den
då intagna ståndpunkten, att såväl slutliga
omdömen som nödvändiga åtgärder
bör anstå tills vidare.

Väl framme i oktober månad detta år
får riksdagen av allt att döma en proposition
om en, låt vara lågprocentig,
omsättningsskatt att ta ställning till.
Fn sådan skulle enligt finansministerns
mening lösa problemet om den statliga
kassabristen. Vinner ett sådant förslag
riksdagens bifall, reduceras tydligen
också bekymren för framtida underskott
i budgeten högst betydligt. En höjning
av uttagsprocenten i en redan beslutad
och tillämpad skatt kan givetvis
framställas som långt mindre skrämmande
än åtgärden egentligen är och
bli förhållandevis lätt att genomföra.

Det är mot detta skattetänkande som
reservanterna vänder sig. De menar att
andra utvägar ur dagens svårigheter
kan anvisas och att man samtidigt kan
lägga grunden för en stabilisering av
landets ekonomi. Detta är så mycket
mera önskvärt som skattetrycket redan
är alltför hårt, att döma av dess verkningar.
Målsättningen måste vara att söka
åstadkomma lättnader.

Reservanterna ser med oro att landets
likviditet gentemot andra länder
är alltför otillräcklig. Valutareserven
utgör knappast det skydd den är avsedd
att vara inför påfrestningar av
skilda slag och i olika situationer, detta
så mycket mer som enligt reservanternas
sätt alt se valutareserven är behäftad
med svagheten att innehålla av -

Ang. den ekonomiska politiken
sevärd kortfristig kreditgivning från
utlandet. Det finns också tecken som
tyder på sådan tillväxt av denna kortfristiga
kreditgivning att valutareserven
i realiteten ej vuxit under de senaste
åren i den utsträckning de formella
siffrorna anger.

Här anmäler sig ännu ett problem.
Frånvaron av en mera markerad tillväxt
av valutareserven trots vår omfattande
handel med utlandet måste beaktas
i större utsträckning än hittills.
Enligt reservanternas mening skulle inte
blott valutareserven få större tillskott,
utan det skulle även bli jämvikt
i vårt lands internationella betalningsrelationer,
om den svenska
kostnadsnivån vore väl anpassad till
omvärldens; omvärlden då tagen såsom
en enhet. Ser vi landets kostnadsnivå
och konkurrensförmåga på något längre
sikt, ter sig läget rätt bekymmersamt.
Inom t. ex. sjöfartsnäringen har vi både
vad gäller exporten av fartyg och
insegling av frakter av allt att döma
kärvare förhållanden att vänta på 1960-talet. Långfristiga fraktavtal utgår så
småningom, beställda fartyg lämnar
varven enligt tidtabell, och det återstår
att se vad som kommer sedan. Säkert
är att den hårda press, priserna
på våra traditionella exportartiklar är
utsatta för, kan bli rätt långvarig, särskilt
som i några fall en viss internationell
överkapacitet föreligger. Med andra
ord: näringslivets konkurrensförmåga
torde rätt snart utsättas för stora
påfrestningar, och därmed kommer
kostnadsfrågan i blickpunkten.

Vad reservanterna måhända en smula
utförligt framför måste också ses
mot bakgrunden av vad som händer
inom landet det närmaste året. Arbetstidsförkortningen
skall tillämpas och
kostnaderna slår igenom i priserna.
Detsamma kan sägas om tilläggspensioneringen.
Vilken rubricering man än
vill ge pensioneringskostnaderna, så
skall 1,9 procent av all arbetsförtjänst
redovisas för inbetalning från företagarna
på något sätt. Att helt troskyldigt
förutsätta alt sådana utbetalningar
inte når fram till våra exportpriser

Nr 22

Torsdagen den 28 maj 1959

Ang. den ekonomiska politiken
ar säkerligen rätt verklighetsfrämmande.
Det har gjorts försök att uppskatta
dessa kostnader utslagna i timpenningen.
Tar man då med i bilden den preliminärt
aviserade omsättningsskatten,
vilken medverkar till att driva kostnaderna
ytterligare i höjden, borde alla
inse att frågan om landets kostnadsnivå
är högaktuell. Det har gjorts försök
att beräkna storleksordningen av redan
kända fördyrande inflytelser och deras
inverkan på timförtjänsten, och i detta
sammanhang har man nämnt siffran
4 procent. Följden måste väl då bli, natingen
en sänkning av reallönen eller
en sådan stegring av den nominella
lönen, att näringslivets konkurrenskraft
ännu mera kommer i farozonen.
I det längre perspektivet skymtar här
bl. a. stora möjligheter till konflikter
på arbetsmarknaden förutom andra
svårigheter om och när inflationstendenser
aktualiserar kompensationskrav.

Det är mot en utveckling av denna
innebörd reservanterna vänder sig och
betonar vikten av att investeringarna
erhåller eu tillräcklig omfattning. Större
möjligheter till investeringar skapar
ökad produktion per timme och anställd
och ger oss möjligheter att hävda
våra intressen och upprätthålla vår
konkurrensförmåga. Det sagda leder reservanterna
fram till att en ändrad inriktning
av den ekonomiska politiken
i mera produktionsvänlig riktning är
önskvärd. De makthavande i detta land
visar en uppenbar strävan att hålla
tillbaka kapitalefterfrågan och med olika
medel reglera kapitalströmmen. Den
fulla sysselsättningens upprätthållande
kräver, enligt reservanternas sätt att se,
att en negativt präglad ekonomisk politik
ersätts av en mera positiv ekonomisk
politik och friare inriktning av
strävandena att nå det mål varom man
i stort är ense.

Men även i andra avseenden och på
andra områden kan våra intressen befrämjas.
Reservanterna pekar på Sveriges
insats för en samordning av den
ekonomiska politiken i Västeuropa och
hävdar att denna borde stärkas för att

på den vägen öka möjligheterna att vidmakthålla
en hög och jämn sysselsättning.

Hittills har OEEG inriktat sina strävanden
på ökade handelsförbindelser
och raserandet av de hinder som finns
mellan de olika länderna. Denna strävan
har dess bättre haft en viss framgång.
Men det för alla berörda länder
gemensamma önskemålet om full sysselsättning
borde ge anledning till gemensamma
och friska tag för att med
förenade krafter nå målet. Att konjunkturutvecklingen
därvid skulle få ett
kraftigt stöd är mycket sannoligt, likaså
att konjunkturen skulle vinna i stabilitet.
Reservanterna menar därför att
det vore naturligt om vår regering toge
ett initiativ till ett organ inom OEEG
att främja en sådan utveckling. Problemet
har givetvis en vidare aspekt än
Europa, även om början göres i oss närstående
länder.

Det ligger vidare nära till hands, anser
reservanterna, att föra diskussionen
vidare om vad Sverige kan göra och
bör göra för underutvecklade länder.
Här är då avsikten tvåfaldig, nämligen
dels att bistå de länder som behöver
bistånd att hjälpa sig själva, dels att
skapa efterfrågan, en ny marknad om
man så vill, på lång sikt. En utvidgad
marknad innebär fördel även för oss.
Lägger man härtill att det i vårt land
finns outnyttjad kapacitet hos produktionsapparaten,
blir de reella kostnaderna
för en sådan hjälp inte alltför
skrämmande. I statens extraordinära
beställningar torde vi ha en ungefärlig
måttstock på storleksordningen. Det är
dock givet att en samordning av hjälpen
efter dessa riktlinjer från olika
länder tarvar omsorgsfulla förberedelser
för att en sådan aktion skall nå
målet. Reservanterna har den meningen,
att en stort upplagd plan för full
sysselsättning bör ha med även dessa
aspekter.

Reservanterna tar slutligen upp ett
par frågor, som berör den ekonomiska
politiken inom landet. Det gäller tanken
på ett ekonomiskt-socialt råd och
utgivandet av ett »folklån», ett värde -

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

beständigt statligt obligationslån, som
det också har talats om här tidigare.

Från folkpartihåll har även tidigare
i den offentliga debatten framförts
tanken på ett särskilt forum, där, förutom
arbetsmarknadens parter, regeringen
och riksdagen samt oberoende
expertis skulle söka sig fram till en så
långt möjligt ensartad bedömning av
det faktiska läget, samhällsekonomiskt
och konjunkturpolitiskt sett. Man kan
förvänta att belysningen av samhällets
intressen i ett faktiskt läge därmed
skulle få en starkare betoning än eljest.
I utlandet har man givit ökad betydelse
åt allmänna ekonomiska synpunkter
och särskilt vakat över kostnadsutvecklingen
vid sidan av allt offentligt
redovisat material, t. ex. siffror
från vetenskapliga prognoser in. m.

Vad sedan angår det föreslagna »folklånet»
får detta ses särskilt mot bakgrunden
av regeringens ställningstagande
i princip att nya skatter bör
övervägas. Finansministern synes hävda
att ett reellt bekämpande av arbetslösheten
utan att öka statens skatteintäkter
inte är möjligt. Reservanterna
däremot menar att i nuvarande läge
hör den underbalansering av driftbudgeten,
som uppstår sedan de från vårt
håll föreslagna besparingarna beaktats,
kunna tålas. Man följer då endast de
principer om budgetbalans som vedertagits
på sakkunnigt håll och varom
väl heller ingen tvist råder för närvarande.
Ett »folklån» av den typ reservanterna
förordar skulle, enligt reservanternas
mening, ge de medel kapitalbudgeten
behöver och därtill också påverka
nysparandet och ge detta en stöt
framåt.

I)ct anförs nu att det här förslaget
bär prägel av experiment. Ja, i den meningen
alt all nyorientering saknar inslag
av erfarenhet. Under alla förhållanden
skulle erfarenheter vinnas av
värdesäkringens problematik, och likaså
skulle realräntan kunna angivas rätt
exakt. Därmed skulle spararnas ersättning
de facto kunna redovisas, sedan
inflationens negativa verkningar från -

Ang. den ekonomiska politiken

räknats, och det vore enligt reservanternas
mening en stor vinst.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid bankoutskottets utlåtande
nr 39 avgivna, med 3 betecknade
reservationen av herrar Sclimidt och
Löfgren.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! Att det ansträngda budgetläget
och framtidsutsikterna i fråga
om statsverkets inkomster och utgifter
vållar en djupgående oro inom allt vidsträcktare
kretsar av vårt folk har nogsamt
omvittnats under den här debatten.
Det stora problem som är gemensamt
för oss alla är ju hur det skall bli
möjligt att på en gång vidmakthålla och
helst utveckla den allmänna service som
det moderna samhället kräver i fråga
om lagfäst ordning, forskning, undervisning,
sjukvård, vägar o. s. v., vidmakthålla
de sociala förmåner som det svenska
folket beviljat sig självt eller givits
löfte om och förse den svenska produktionsapparaten
med nödvändiga kapitaltillgångar
för fortsatt produktionsökning.
Åtminstone förefaller det problemet
vara svårt, om man inte medvetet
vill tillgripa inflationens patentmedicin.

Hoppet om att bringa driftbudgeten i
balans eller i riktning mot balans 1959/
60 genom en restriktiv utgiftspolitik
måste väl nu uppges, sedan riksdagsmajoriteten
har avslagit alla propåer om
besparingar. Och den omsättningsskatt,
som regeringen vill påtvinga en motspänstig
folkopinion, skulle väl, om den
insattes i den ekonomiska politik som
nu förs, innebära en ytterligare kostnadsstegring
för den svenska produktionen.
Det finns väl ännu hopp om att de
bebådade överläggningarna mellan regeringen
och de demokratiska oppositionspartierna
kan medföra en mer realistisk
planläggning för kommande statförslag,
för den händelse inte det konjunkturomslag,
som nu gör sig allt starkare
kännbart ute i världen, ger en förnyad
näring åt en fortsalt expansiv utgiftspolitik.

Nr 22

Torsdagen den 28 maj 1959

Ang. den ekonomiska politiken

Jag skall inte i denna debatt, herr
talman, ge mig in på alla de olika sidor
av läget som belysts av föregående talare.
Jag skall endast söka att mot bakgrunden
av den internationella situationen
och utvecklingen draga uppmärksamheten
till några synpunkter, som enligt
min personliga uppfattning är värda
att beaktas vid utformningen av den
svenska ekonomiska politiken.

Det förefaller inte längre behöva råda
något tvivel om att den konjunkturuppgång
som kännetecknat den ekonomiska
utvecklingen i Förenta staterna under
de senaste månaderna blivit allt mera
befäst. Även mycket försiktiga bedömare
andas nu där utpräglad optimism. De
finns som förutspår en verklig högkonjunktur.
Den amerikanska konjunkturuppgången
har sin om än betydligt svagare
motsvarighet i Västeuropa. Det kan
väl förutses att den genom sina återverkningar
så småningom också kan något
öka köpkraften hos industriellt föga utvecklade
råvaruproducerande länder,
exempelvis de latinamerikanska staterna.

Även i Sverige har en viss lättnad inträtt
i konjunkturläget åtminstone på
vissa områden. På andra, exempelvis i
fråga om varvsindustrien, har väl läget
snarast försämrats.

Om emellertid i likhet med vad som
skett vid tidigare konjunkturuppgångar
även denna skall kunna medföra verkliga
fördelar för det svenska samhället
beror i hög grad på den ekonomiska politik
som kommer att föras från vår sida.
Denna gång förefaller ju inte vårt
utgångsläge vara lika gynnsamt som tillförne.
Genom den genomgripande industriella
rekonstruktion som har ägt rum
i Västeuropa och genom den ekonomiska
politik som förts i Tyskland, England
och på sistone också i Frankrike
har den internationella konkurrensen
skärpts på ett sätt som gjort sig allt mera
kännbart. Kostnadssynpunkterna har
gjort sig alltmer gällande. Även vid en
högkonjunktur kan köparen beräknas
välja och vraka.

Den delvisa konvertibilitet av valutor -

na som nyligen genomförts har medfört
att intet land, allra minst ett litet land,
vars standard i så hög grad som Sveriges
är beroende av exporten, kan utföra
några ekonomiska extradanser i sin
egen täppa utan förödande inflytande
på valutaställning och konkurrensförmåga.
Föga sannolikhet synes föreligga
att en förnyad dylik extradans’ verkningar
kan suddas bort genom en ny
Koreakris.

Vidare är det väl så att på två områden,
som spelar en mycket stor roll på
plussidan i svenskt ekonomiskt liv, nämligen
sjöfartsnäringen och skogsindustrien,
balansen mellan efterfrågan och tillgång
tyvärr av allt att döma kommer
att uppnås betydligt senare än när det
gäller åtskilliga andra områden. Några
snara fraktförbättringar eller prishöjningar
av betydelse kan därför knappast
vara att påräkna under de närmaste
åren.

Det gäller för oss att inte komma efter
i den skärpta konkurrens som vi har
att räkna med även under en uppgående
konjunkturvåg. Kommer vi efter så räcker
säkerligen inte några halvmesyrer,
utan då kan vi mycket väl bli tvingade
att under knapphetens kalla stjärna ge
avkall på mycket av det goda som vi för
närvarande anser vara självklart såsom
en integrerande del av dagens svenska
samhälle.

De kommande årens internationella
utveckling i världen kan väl förväntas,
med all reservation för inflytandet av
krigiska förvecklingar, medföra en allt
större konvertibilitet av valutorna och
därmed som förut nämnts inskränka
möjligheterna för ett enskilt land att
missköta sin penningpolitik utan desaströsa
verkningar, ökade integrationssträvanden
i Europa, ökad konkurrens
på det ekonomiska området mellan det
kommunistiska och det kapitalistiska
systemet och inom det senare, en fortskridande
teknisk utveckling, som redan
i och för sig medför krav på större
marknader, ökad specialisering och rationalisering.

Ekonomisk isolering, nationell själv -

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

tillräcklighet och obeskuren ekonomisk
suveränitet kommer mer och mer att
tillhöra det förflutna.

Det förefaller mig otänkbart att inte
så småningom den hotande uppdelningen
av det icke kommunistiska Europa
i två eller flera ekonomiska gruppbildningar
skulle kunna överbryggas. Sveriges
strävan bör i alla händelser vara
att av alla krafter verka för att så sker
och att aldrig släppa ur sikte att en
fri europeisk marknad, omfattande alla
de stater som nu tillhör OEEC och kanske
också vissa medlemmar av det brittiska
samväldet, bör vara målet, även
om vägen dit kan leda över mera partiella
lösningar. Detta är både vårt intresse
och vår plikt. Vårt bidrag behöver
inte bli obetydligt. Det kan naturligtvis
innebära både temporära och
materiella olägenheter och rubbningar
och psykologiska svårigheter att ge upp
åtskilligt av vår handelspolitiska handlingsfrihet
och ekonomiska suveränitet.
Vi har också rätt att begära att de sex
stater, som nu bildat en union, inte driver
en protektionistisk politik och att
Storbritannien tar sig en funderare på
om icke det imperiella preferenssystemet
överlevt sig självt. I det förra hänseendet
borde väl åtminstone den remarkabla
franska återhämtningen verka
i rätt riktning, och i det senare synes
inom vissa dominions starka strävanden
göra sig gällande i riktning mot
att utsträcka preferenserna till andra
europeiska länder.

T förhållande till storleken av den
svenska befolkningen och landets naturliga
resurser har den svenska industrien
nått en omfattning och en världsekonomisk
betydelse som måste betecknas
som i och för sig ytterst märklig.
Den svenska företagarandan är också
sådan, att den, om den omhuldas och
uppmuntras, förvisso skulle vara beredd
på nya stordåd. Den behöver emellertid
större marknader av hemmamarknadskaraktär.
Den kräver också en rikligare
och mera öppen kapitalmarknad
än den som slätt till huds sedan statens
prioriterade upplåningskrav växt
på det sätt som skett under de senare

Ang. den ekonomiska politiken
åren. Kampen om nya marknader utanför
Europa har också medfört att behovet
för den svenska industrien att göra
betydande investeringar och lämna längre
krediter till dessa länder väsentligt
ökats, om exporten skall kunna vidmakthållas
eller ökas. Det enda sättet har
ofta visat sig vara, att i respektive länder
anlägga fabriker som utför sammansättning
eller bygger på svenska
halvfabrikat. Samtidigt som denna verksamhet
utgör ett väsentligt led i ansträngningen
att avsätta våra varor är
den ett ytterst betydelsefullt element
i en på eget intresse byggd strävan att
på ett verkligt effektivt sätt bygga upp
näringslivets utveckling och köpkraften
i de s. k. underutvecklade länderna. Dessa
länder kan ofta genom att sända sina
ingenjörsämnen till utlandet förskaffa
sig en avsevärd grad av tekniskt kunnande,
men denna är ofta inte tillräcklig.
Framför allt måste på platsen utbildas
och tränas det utomordentligt
viktiga led i produktionsprocessen som
utgöres av arbetsledare, förmän och
verkmästare.

Svensk expansion i form av dotterföretag
och anläggningsinvesteringar i
mindre utvecklade länder är därför icke
bara något som kan bidra till att bibehålla
och utveckla vår egen levnadsstandard
genom avsättning av varor och
genom hemtagna utdelningar. Den utgör
också den enligt min mening mest
effektiva, mest rationella vägen att söka
bidraga till att utjämna skillnaden
mellan s. k. rika och fattiga länder.

En sådan investeringsverksamhet, sunt
planerad, är därför både ur praktiskekonomisk
och ideell synpunkt värd all
uppmuntran. I den mån som svenska
företag äger kreditvärdighet på den utländska
lånemarknaden kan det erforderliga
kapitalet under vissa omständigheter
och vissa förutsättningar delvis
upplånas utomlands, såvida icke detta
förhindras av de svenska myndigheterna,
vilket skett i vissa uppseendeväckande
fall. Numera visas dock större förståelse
för nyttan av dylika investeringar.
Men det är alldeles klart att åtgärder
i denna riktning också måste tiira på

Nr 22

Torsdagen den 28 maj 1959

Ang. den ekonomiska politiken
den knappa valutareserv som vi för närvarande
har och om vars förstärkning
det väl inte finns stort hopp. Det synes
mig därför inte minst ur denna synpunkt
vara av betydelse, att utländska
kapitalinvesteringar i vårt land inte betraktas
med den avoghet och misstänksamhet
som hittills varit fallet. Vårt land
borde genom sin relativa stabilitet i och
för sig erbjuda vissa lockelser för utländskt
kapital. Men för att detta skall
kunna lockas hit, fordras en annan inställning
än den som hittills varit för
handen från svenska myndigheters sida.
Med det ömsesidiga beroende som alltmer
karakteriserar det internationella
ekonomiska livet är en two-waystreet i
fråga om kapitalrörelser ingalunda av
ondo.

Personligen skulle jag inte heller vilja
helt avvisa tanken på en viss statlig
upplåning i utlandet i syfte att stärka
våra valutatillgångar, såvida man kunde
vara alldeles säker på att en dylik
upplåning icke användes för att täcka
ett hål i vår statsbudget eller för en expansiv
utgiftspolitik.

Det kan naturligtvis sägas, att det
skulle ligga något motbjudande i att ett
land i Sveriges ställning skulle belasta
den internationella kapitalmarknaden,
när så många mindre utvecklade länder
har en skriande brist på kapital. Men,
herr talman, om en dylik upplåning
kombineras med en kapitalexport av det
slag som jag har angivit, kan man väl
säga, att man ur de mindre utvecklade
ländernas synpunkt förvandlar ett utländskt,
kanske passivt kapital till ett
aktivt verkande, kombinerat som det
blir med det tekniskt-industriella kunnande
som utmärker vårt land och som
ofta är särskilt välkommet därför att
det kommer från ett mindre land, som
icke misstänks för några politiska biavsikter.

Om emellertid tankegångar av den
här skisserade arten skulle ha någon
mening, fordras att de svenska statsmakterna
tar sig samman och vid planeringen
för det kommande 60-talet genom
demokratisk samverkan beslutar

sig för någonting i stil med följande riktlinjer.

En definitiv paus i fråga om ytterligare
sociala, delvis politiskt betonade förmåner,
så att vi får andrum att ekonomiskt
växa in i vad vi redan beviljat
varandra. En undersökning av hela
den sociala understödsverksamheten
för att se i vad mån den kan saneras
och man kan undvika dubbla in- och utbetalningar
med ty åtföljande administrationskostnader.
Sträng allmän
sparsamhet i fråga om statsutgifter och
kommunala utgifter. Ett beslut att använda
de resurser som en eventuell produktionsstegring
kan medföra i första
hand till produktionsfrämjande åtgärder
även i skattelindringshänseende. För
undvikande av varje missförstånd, herr
talman, vill jag understryka att jag till
de produktionsfrämjande åtgärderna
räknar en bättre ordningsmakt, förbättrad
forskning och undervisning, förbättrade
vägar och kommunikationer
och omvårdnad om vår främsta kapitaltillgång
i form av fortsatta åtgärder för
folkhälsans befrämjande.

Men skall det bli något över för denna
det moderna samhällats service, fordras
det, herr talman, ett definitivt stopp
en avsevärd tid framåt för beviljandet
av nya kontanta understöd från statskassan
till enskilda medborgare. Det
fordras också mycken självdisciplin från
arbetsmarknadens parter, ett avkall på
en snabbare stegring av levnadsstandarden
än produktionsökningen och en förståelse,
herr talman, för att framtiden
tillhör dem som inte i förtid intecknar
den.

Herr BOO (s):

Herr talman! Med utgångspunkt från
propositionen angående bankaktiebolags
kassareserv och motioner angående den
ekonomiska politiken har bankoutskottets
utlåtande nr 39 utformats till ett ekonomiskt
utlåtande. Vid detta utlåtande
har fogats fyra reservationer. Högern
och folkpartiet har en gemensam reservation
angående kassareserv- och ränte -

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

lagstiftningen. Bakom propositionen står
alltså regeringspartiet och centerpartiet.

I övrigt har de tre oppositionspartierna
var för sig skrivit ett särskilt yttrande
om den ekonomiska politiken. Har man
i dag under debatten hört herrarna
Ewerlöf och Aastrup tala om sin personliga
uppfattning om hur t. ex. budgetbalansen
skall klaras, kanske man också
fått en förklaring till denna tredelning.
De tre oppositionspartierna är inte eniga
mer än på en enda punkt, och det gäller
avslagsyrkandet på kommunistmotionen,
men även detta sker med något olika
motiveringar.

Det kan vara skäl att påpeka detta efter
den intensiva debatt som i vår har
försiggått om ett eventuellt politiskt regimskifte.
Även om man inte har så höga
anspråk, måste man väl ändå förutsätta,
att en borgerlig regering skulle ha en
målsättning för sin ekonomiska politik.
Men tar man del av det föreliggande utskottsutlåtandet
och de reservationer
som finns knutna till detta, kan man väl
ändå konstatera, att det inte finns någon
gemensam nämnare för en sådan ekonomisk
politik.

Propositionens förslag om kassareservlagstiftningen
utgår ifrån att maximikvoten
skall vara oförändrad, alltså
50 procent. Reservanterna återkommer
med sitt förslag om att denna gräns skall
sättas till 35 procent. Jag ifrågasätter,
om inte denna relativt lilla motsättning
skulle kunna bringas ur världen, när vi
ändå i utskottet har fått sådana upplysningar,
att det tydligt framgår, att om
man skall utnyttja lagstiftningen, så behövs
det en kvot upp till 50 procent, därför
att bankerna arbetar under så olika
förhållanden. Skall man få denna lagstiftning
effektiv, är det alltså nödvändigt
att ha den högre gränsen.

Ränteregleringslagen hör bibehållas
som en beredskapsåtgärd. Även om den
aldrig har varit i tillämpning, är den
dock ett stöd för riksbankspolitiken,
bl. a. för emissionskontrollen.

I kommunistmotionen, som behandlas
i detta sammanhang, kräves helt enkelt
att riksdagen skall skriva till Kungl.
Maj:t och säga ifrån, att vi nu skall åter 4

Första kammarens protokoll 1959. Nr 22

Ang. den ekonomiska politiken
gå till lågräntepolitiken. Inte heller centerpartiets
yttrande är så långt från denna
ståndpunkt. Ja, tänk om problemet
vore så enkelt! Då skulle vi utan vidare
kunna vara överens. Men varför har vi
en högre ränta i dag? Ja, skälet är ju att
vi har en kapitalbrist och att denna brist
inte är en följd av ett lågt sparande utan
av en mycket hög investeringsnivå under
många år. Herr Ewerlöf var i sitt
anförande inne på frågan om sparandet
och påpekade — »givetvis» höll jag på
att säga — att sparandet har varit på
nedgång sedan i fjol. Denna tendens beträffande
sparandets utveckling är väl
obestridlig, men den är ingenting onaturligt
i den konjunkturnedgång vi upplevt.
Det är precis samma företeelse som
när det gäller produktionsökningen. Har
man en allmän konjunkturnedgång, får
man givetvis också förutsätta, att man
inte därefter kan redovisa en kraftig
produktionsökning.

Det finns emellertid en mera direkt
väg till lågräntans samhälle, nämligen
att man kraftigt minskar investeringarna
över hela linjen, att man dämpar ned aktiviteten
i samhället, att man över huvud
taget accepterar en lägre nivå med långsammare
ekonomisk utveckling och med
risk för en större arbetslöshet. Men då
inställer sig omedelbart frågan: Vill vi
detta? Om så inte är förhållandet får vi
väl fortsätta att arbeta i kapitalknapphetens
atmosfär och också tills vidare
räkna med ett högre ränteläge.

Med det anförda, herr talman, vill jag
ha sagt, att man inte sänker ett ränteläge
enbart genom politiska beslut. Även om
vi i mitt parti alltjämt är anhängare av
lägsta möjliga räntenivå, är vi inte beredda
att offra den fulla sysselsättningen
och framåtskridandet för att uppnå
detta. Räntan är ett medel, som skall användas
som ett komplement till andra
lämpliga åtgärder på det ekonomiska
området.

Folkpartiets stora motion om åtgärder
för att främja full sysselsättning har varit
ute på remiss. Det heter jo att man
»inte skall lägga sten på börda», och därför
skulle motionen kunna förbigås med
tystnad. Ty sällan har en motion blivit

Nr 22

Torsdagen den 28 maj 1959

Ang. den ekonomiska politiken
så sönderskjuten under remissbehandlingen
som denna. Herr Danmans, som
talade före mig, sysslade enbart med motionen
och alla de önskemål, som däri
ställes, men han nämnde ingenting om
remissyttrandena, och jag förstår honom
så väl. I vissa avsnitt slår denna motion
in s. k. öppna dörrar, t. ex. när det gäller
det internationella samarbetet. Vi är
ju överens om att Sverige skall göra sin
insats, och då är det inte mycket att strida
om i den frågan. Men i andra frågor,
såsom beträffande utgivande av ett värdefast
folklån och tillsättandet av ett
ekonomiskt socialt råd, vilket motionen
påyrkar, möter förslagen ett kompakt
motstånd från remissinstansernas sida.
Förslagen i motionen är i övrigt sådana,
att inte ens högerns och folkpartiets representanter
i utskottet, trots god vilja
på ömse håll, lyckas skriva ihop en gemensam
reservation, som vi i motsvarande
sammanhang upplevt under de senaste
åren.

Det nu redovisade skulle alltså vara en
väsentlig del av den folkpartipolitik, som
lanserades efter valnederlaget i fjol, då
herr Ohlin deklarerade att folkpartiet
delvis skulle gå sina egna vägar i fortsättningen.
Att så är riktigt kan bestyrkas,
ty det förefaller som om ingen annan
ville gå dessa vägar.

I den debatt, som vi hade här i tisdags
angående valutaregleringen, yttrade herr
Per-Olof Hanson när det gällde denna
lagstiftning, som vi ville slå vakt om, att
socialdemokratien i dylika sammanhang
hade sådana krav på trygghet och säkerhet
att man kunde likna partiet vid en
man, som var så försiktig att han använde
både hängslen och livrem. Får jag nu
kvittera denna artighet med att säga, att
den politik som folkpartimotionen redovisar,
kommer mig närmast att tänka på
en man, som går utan något av dessa
plagg. Att det kan få vissa tråkiga konsekvenser,
ger som sagt utskottsutlåtandet
tydliga bevis för.

Ett genomgående tema i oppositionens
kritik synes vara, att lättnader för näringslivet
satts in för sent eller varit av
alltför ringa omfattning. Centerpartiet
vänder sig i sitt yttrande särskilt mot

den förda s. k. selektiva politiken och
önskar mer generellt verkande åtgärder.
Jag vill med anledning härav erinra om
att konjunkturnedgången kom 1957. Intill
dess var vårt problem att med olika
medel hålla investeringar och efterfrågan
inom gränserna för tillgängliga resurser.

Vad som nu närmast skiljer är väl
egentligen tidpunkten för den extra bolagsskattens
avveckling. Den kommer nu
ett år senare än man från visst håll påyrkat.
Men ser vi på andra utlåtanden,
som i dag föreligger på riksdagens bord,
så har ju högern hävdat att denna extra
bolagsskatt för innevarande år endast
skulle ge 50 miljoner kronor i statsinkomst.
Ger den inte mer än 50 miljoner
kronor i inkomst, bromsar den väl inte
heller det ekonomiska framåtskridandet
med någon större summa, och man
skulle med en lätt travestering kunna
säga: »Hur kan så litet betyda så mycket
för så många?» I detta avseende betyder
väl den selektiva politikens frisläppande
av investeringsfonderna och
andra sysselsättningsstimulerande åtgärder
mycket mer när det gäller att driva
på det ekonomiska skeendet. Allt detta
tal om en tidigare lättnad i den ekonomiska
politiken till näringslivets fördel
är inte annat än en typisk produkt av
efterklokhet. En sådan omläggning, som
det nu talas om och som skulle ha skett
före år 1957, hade ju betytt en överflyttning
från andra områden. Man måste ju
ta dessa resurser någonstans, som i så
fall skulle ha givits åt näringslivet, och
jag frågar: Vem har medvetet vid denna
tidpunkt drivit den politiken?

Den ekonomiska politikens problematik
har för närvarande flyttat sin tyngdpunkt
från det penningpolitiska till det
finanspolitiska området. Men även utvecklingen
på finanspolitikens område
har ju stor betydelse för det område,
som bankoutskottet har åt! bevaka. Förhållandet
är väl, att oavsett konjunkturutvecklingen
kan klyftan mellan statens
inkomster och utgifter inte ha den storleksordning
i fortsättningen som kalkylerna
för de närmaste åren ger vid handen.
Antingen skall då statsutgifterna

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

ÖL

minskas eller inkomsterna höjas. Här
räcker det inte med en sänkning med
200 miljoner eller med 400 miljoner kronor
av statens utgifter.

Folkpartiet har i sitt yttrande till bankoutskottets
utlåtande redovisat, att med
en lycklig utveckling, som man konstruerar
fram på en råd olika sätt, skulle
man budgetåret 1960/61 kunna komma
fram till en automatisk inkomsthöjning
för staten på 500 miljoner kronor. Men
detta är ingen lösning för budgetåret
1959/60, och det är ju den frågan vi nu
sysslar med. Alla partier, utom högern,
är väl nu i det predikamentet, att inkomstförstärkningar
måste övervägas.
Det kan väl knappast vara försvarbart,
om de partier, som t. ex. vill avvisa tillräckliga
prutningar i fråga om utgifterna,
å andra sidan utnyttjar »ansvarslöshetens
privilegium» därhän, att man
även säger nej till alla inkomstökningar
för staten. Man kan här endast temporärt
rädda situationen genom att anlita
lånevägen. Att vandra den vägen helt
ut för att täcka de närmaste årens underskott
är ingen acceptabel lösning.
Detta är i varje fall en väg, som leder
rakt bort från de ökade möjligheter,
som oppositionens företrädare vid alla
tillfällen säger sig vilja ge näringslivet.

På senare tid har märkts, att ekonomer
och företrädare för detta näringsliv
alltmera börjar förorda en omsättningsskatt.
Skulle inte även oppositionen kunna
»nyktra till» i detta avseende?

Det har invänts mot omsättningsskatten,
att den skulle vara kostnadsuppdrivande
för näringslivet. Detta kan ju endast
bli fallet genom lönekompensationer
för de anställda, och då kommer ju
detta med en viss eftersläpning. Men gäller
inte precis samma sak för all slags
beskattning över huvud taget? Gäller det
inte minst lika mycket högerns alternativ
att ta bort bostadssubventioner, kommunbidrag
och mycket annat? Även dessa
utgiftsstegringar kommer löntagarna
i ett lämpligt arbetsmarknadsläge att
kompensera sig för — man kan inte gå
»udenom» i dessa sammanhang. Det är
därför lika bra att först som sist sluta
upp att leka denna blindbockslek.

Ang. den ekonomiska politiken

Om vi emellertid i föreliggande läge
kan reglera statsfinanserna på ett tillfredsställande
sätt, tyder utvecklingen
i övrigt på att en samhällsekonomisk balans
bör kunna uppehållas. Om inte statsfinanserna
regleras och konjunkturen
vänder uppåt •— som alla tecken tyder
på — finns det stor risk för att den ekonomiska
utvecklingen ej går att styra.
Regeringspartiet och högern har observerat
detta problem, men har givetvis
olika meningar i fråga om lösningen.
Centerpartiet och folkpartiet svävar däremot
på målet i detta viktiga avseende.
Men vill man stabilitet, får man vara
beredd på att bita i det sura äpplet.
Vill man ha utrymme för kommunernas
och näringslivets investeringar; vill centerpartiet
ha en lägre ränta, är ett av
villkoren en förstärkt finanspolitik. Vill
man, som herr Aastrup här tidigare talade
för, hålla det svenska kostnadsläget
under kontroll, måste nog även folkpartiet
tänka om under den ljuvliga sommartid
vi nu går till mötes.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan
i bankoutskottets utlåtande nr 39.

Herr DANMANS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Folkpartiets politik bar
blivit föremål för en mycket hård kritik
av herr Boo. Denna politik måtte
dock inte vara alltför värdelös, herr
Boo, eftersom många av de uppslag till
reformer i skilda avseenden, som liberalismen
framfört i detta land under
årens lopp, senare har genomförts under
socialdemokratisk ledning. Det vore
intressant att i detalj granska hur
det är med den saken.

Herr Boo sade vidare, att jag inte
åberopade några remissuttalanden i
mitt första anförande. Det är riktigt,
och jag erkänner att flera av remissuttalandena
varit avstyrkande. Men i
ett av remissvaren ser vi något av anledningen
härtill. Där säger man, att
det vore att i det närmaste kapitulera
utan villkor i tanken att kunna hejda
penningvärdeförsämringen, och av den
anledningen vill man inte tillstyrka
det lån, varom det här är fråga.

Nr 22

Torsdagen den 28 maj 1959

Ang. den ekonomiska politiken

Herr BOO (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Danmans bestyrkte
närmast min beskrivning av förhållandet,
när han i sin replik åberopade
ett remissyttrande som stöd för motionen.
De remissyttranden som man
främst bör fästa avseende vid i ekonomiska
och sociala frågor är sådana,
som kommer från de stora arbetsmarknadsorganisationerna.
Från deras sida
avvisas motionsyrkandena.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Med hänsyn till vad redan
yttrats i debatten, kommer jag för
min del att inskränka mig till några allmänna
anmärkningar kring de skattemässiga
aspekter, som man har anledning
lägga på de betydelsefulla problem,
vi här har att ta ställning till.

Till en början vill jag då påpeka, att
även vi inom högerpartiet i likhet med
finansministern förordar en uttagningsprocent
av 100 för budgetåret
1959/60. Men, herr talman, till detta
vårt ståndpunktstagande knyter vi ett
uttalande därom, att en statlig inkomstoch
utgiftspolitik enligt de i våra motioner
redovisade och till sina statsfinasiella
konsekvenser belysta riktlinjerna
bör föras i syfte att utan skattehöjningar
göra det möjligt att täcka statens
löpande utgifter med löpande inkomster.

Vi har i år liksom under en följd av
tidigare riksdagar väckt ett komplex av
skattemotioner. De tar sikte på olika sidor
av vårt svenska skattesystem. Den
uppfattning, som genomgående bär upp
dessa initiativ, är för kammarens ledamöter
välkänd. Vi menar •—• och det är
basen för dessa initiativ på skilda sektorer
av det stora skattefältet •— att endast
en omfattande, på djupet gående,
realistisk omdaning och modernisering
av vår skattelagstiftning kan skapa
verkliga resultat beträffande arbetsvilja,
produktion och sparande, och bidraga
till en med varje år alltmera
ofrånkomlig sanering av det allmännas
ekonomi och därmed också till en uppbromsning
av penningvärdeförsäm -

ringen. Mot denna bakgrund måste, som
jag antydde för ett ögonblick sedan, givetvis
även ses de av våra motioner,
som redoviisas i de två betänkanden
från bevillningsutskottet, som i detta
sammanhang behandlas.

Detta gäller sålunda vårt förslag om
en utredning — en känslig fråga naturligtvis
— dels i fråga om förhöjda ortsavdrag
för barnfamiljer vid beskattningen,
dels i fråga om den lämpliga kombinationen
mellan sådana ortsavdrag
och barnbidrag.

Jag skall självfallet inte ta upp någon
debatt i barnbidragsfrågan. Jag vill bara
säga, att det förefaller som om vi i
Sverige vore ganska ensamma om ett
system, där barnbidraget fått ersätta
barnavdragen. I t. ex. Finland, Norge,
England, Holland, Tyskland och Canada,
vilka länder vi i motionerna slumpvis
utvalt för en undersökning av dessa
förhållanden, förekommer barnbidrag,
men samtidigt har man i alla dessa länder,
som ju är kulturellt och ekonomiskt
jämförbara med vårt, barnavdrag.
Det synes oss rimligt, att vi på nytt
finge barnavdrag i det svenska skattesystemet.

Frågan om skatteersättning till kommunerna
i anslutning till ortsavdragsreformen
klarade vi av i går, och jag
har därför nu ingen anledning att syssla
med den nu.

I våra motioner, som alltså är omnämnda
i bevillningsutskottets betänkande,
bringar vi ånyo i erinran den
s. k. puckeln i de nuvarande skatteskalorna,
som vi de senaste riksdagarna
gång på gång påvisat. Våra argument
därvidlag har vi flera gånger framfört
i kammaren, och jag har ingen anledning
att i detta sammanhang och vid
denna tidpunkt i debatten upprepa dem.

Jag övergår så till frågan om den extra
bolagsskattens avskaffande. Det kan
ju inte vara ogrannlaga att erinra därom,
att den skärpning av företagsbeskattningen,
som vidtogs 1955, genomdrevs
mot våra bestämda invändningar.
Den infördes, som kammarens ledamöter
säkert kommer ihåg, till ingen del av
statsfinansiella skäl. Detta bör mycket

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

starkt understrykas, och det bör hållas
i minne, när vi nu skall avskaffa den.
Den infördes alltså icke alls för att öka
statens inkomster utan, som det hette
— jag citerar direkt ur propositionen •—
»för att dämpa efterfrågan och därmed
även överkonjunkturen i näringslivet».
Det var motivet 1955.

Nu föreslås den extra skatten avskaffad
men överraskande nog inte på
grund av ett ändrat konjunkturläge
utan därför att riksdagen antagit en
lag om tjiinstepensionering. Vi har,
ärade kammarledamöter, under årens
lopp fått vänja oss vid sällsamma och
motsägelsefyllda motiveringar för regeringens
åtgärder på skattefältet. Den här
föreliggande motiveringen torde dock,
så långt min erfarenhet sträcker sig, intaga
en särställning i sitt slag. Att skattesatsen
nu av regeringen föreslås sänkt
uteslutande därför att en ny belastning
läggs på företagen visar än tydligare
bristen på vilja och förmåga att samordna
finanspolitik och konjunkturpolitik.

Vi hade önskat, att den extra bolagsskatten
skulle avskaffas med verkan för
inkomståret 1959, och vi har vid denna
riksdags början i januari i år också
väckt en motion med yrkande i detta
syfte. De siffror för den statsfinansiella
situationens utveckling, som nu i riksdagens
slutskede har presenterats av regeringen
och som i dag i skilda sammanhang
har omnämnts, visar emellertid
på en sådan skärpning i läget, att
skärpta åtgärder i syfte att nedbringa
statens utgifter blir ofrånkomliga. Trots
att vi framlagt förslag härom, måste
även vi bedöma utsikterna för det närmaste
budgetåret såsom så allvarliga,
att ej ens det förhållandevis ringa
inkomstbortfall, som den extra bolagsskattens
borttagande från den 1 januari
1959 kan beräknas medföra, torde låta
sig förena med ett samordnat program
för en statsfinansiell stabilitet. Av dessa
anledningar bör den lägre skattesatsen
gälla från årsskiftet 1959/60. Vi står alltså
här på samma linje som den kungliga
o ropositionen.

1 fråga om företagsbeskattningens

Ang. den ekonomiska politiken
framtida utformning har vi tillåtit oss
att i detta sammanhang framlägga vissa
förslag. I anslutning till vår vid åtskilliga
tillfällen här i riksdagen tidigare
hävdade mening föreslår vi att likställighet
skapas vid beskattningen mellan
å ena sidan aktiebolag och å andra sidan
ekonomiska föreningar. Det kan,
menar vi, inte vara rimligt att man genom
olikartade skattesatser påverkar valet
av företagsform respektive konkurrensmöjligheterna
mellan två skilda företagsformer
av i princip samma inriktning.
I sådant avseende bör skattebestämmelserna
enligt vår mening vara
»neutrala». Jag vill erinra om att
1949 års skatteutredning, som jag hade
äran att tillhöra och som var parlamentariskt
sammansatt, enhälligt gjorde ett
uttalande i den riktningen.

Vi föreslår också, att skattesatsen i
båda fallen, när det gäller såväl aktiebolag
som ekonomiska föreningar, från
och med inkomståret 1961 skall vara 32
procent, d. v. s. densamma som den var
före skärpningen år 1947.

Slutligen tar vi upp spörsmålet om
dubbelbeskattningen av bolagsvinsterna.
Vi hemställer om en utredning av frågan
samt om förslag från regeringens sida
till sådana skattebestämmelser för aktiebolag
och ekonomiska föreningar att
dubbelbeskattningen undanröjes.

Tyvärr måste jag säga, att majoriteten
i bevillningsutskottet haft föga intresse
för dessa propåer. De avvisas med det
traditionella resonemanget om intäktsbortfall
för staten, som vi så väl känner
till. Denna form av argumentering förefaller
oss helt statisk. Den saknar blick
för det fundamentala förhållandet, att
den svenska företagsbeskattningen icke
är utformad med tillräcklig hänsyn till
de förutsättningar, under vilka vårt näringsliv
numera arbetar. De väldiga problem,
som exempelvis sexstatsunionen
skapat för svensk produktion och
svenskt företagande, vilka problem i
förmiddags, som säkert observerades av
kammarens ledamöter, föranledde ganska
bekymrade uttalanden från finansministerns
sida, beröres över huvud icke
av majoriteten i dess yttrande.

Nr 22

Torsdagen den 28 maj 1959

Ang. den ekonomiska politiken

Som jag inledningsvis tillät mig påpeka,
är en dominerande linje i samtliga
våra framstötar på skattefronten en
åstundan att stimulera sparandet, företagssparandet
lika väl som det individuella
sparandet. Alla vet vi vilken avgörande
roll exporten spelar för vår
standard och därmed för vår framtid.
Åtskilliga talare här i dag har ju understrukit
detta förhållande. Alla vet vi ■—
eller borde åtminstone veta — vilka svårigheter
en kapitalmarknad, som utarmats
och desorganiserats icke minst genom
orimliga statliga låneanspråk, ställer
våra exportnäringar inför, när det
för dem gäller att i fråga om rationalisering
och effektivisering hävda sig i den
allt stramare internationella konkurrensekonomi,
som vi redan befinner oss mitt
uppe uti.

För övrigt! Nödgas inte finansministern
själv i kompletteringspropositionen
såsom slutsats av sina resonemang i
detta ämne konstatera följande: »För
Sveriges vidkommande innebär det anförda,
att förutsättningar ännu inte tycks
finnas för ett mera allmänt uppsving av
vår export med därav följande stimulans
även på övriga delar av vår ekonomi.»?
Kammarens ledamöter torde själva göra
sina reflexioner i anslutning till detta finansministerns
uttalande.

Inom parentes måste jag nog säga, att
jag inte finner detta allvarspräglade uttalande
stå i någon särskilt god samklang
med den, som jag nog tycker, något
väl solfyllda akvarellmålning av vår
nuvarande situation, som finansministern
presenterade kammaren i förmiddags.

■lag sade ett par ord om sparandet och
kapitalmarknaden från beskattningssynpunkt.
Kapitalmarknaden har, som jag
antydde, på senare år blivit alltmer överansträngd
och i allt högre grad tagits i
anspråk av staten, samtidigt som företagsbeskattningen
faktiskt har blivit ett
medel att kraftigt beskära också självfinansieringen
inom näringslivet. Redan
nu ligger vi inte särskilt väl till i fråga
om kapitalbildningen. I statistiken för
samtliga länder i den västeuropeiska
ekonomiska samarbetsorganisationen

OEEC står vi sålunda i mitten. I Sverige
torde nu en tredjedel av kapitalbildningen
gå till produktionen, mot hälften i
Västtyskland. Att ytterligare beskära företagens
vinstmarginaler vore säkert, såvitt
jag vågar döma, högeligen olyckligt,
då företagen svarar för 50 å 60 procent
av bruttosparandet i vårt land.

Pensionsreformen kommer att tills vidare
reducera inkomsttagarnas sparande,
och att statens sparande visar sjunkande
tendens, det känner vi alla till.

I detta sammanhang skulle jag kanske
också kunna våga erinra om en utomordentligt
allvarlig, men kanske inte alltid
observerad följd av det nu beslutade
pensionsobligatoriet, nämligen den, att
företagens möjligheter att använda pensionsstiftelserna
som instrument för resultatutjämning
mellan olika år i stort
sett har upphört.

Stark återhållsamhet från det allmännas
sida i fråga om utgifterna, nedskurna
låneanspråk samt minskade skattekrav
på medborgarna och på produktionen
skulle enligt vår bestämda mening
leda till det ökade sparande och till den
sanering av kapitalmarknaden, som alla
här nog i grund och botten — om de vill
vara uppriktiga mot sig själva — anser
ofrånkomliga, inte minst mot bakgrunden
av den debatt, som här tidigare i
dag har ägt rum.

Och så ett påpekande som kanske kan
intressera i varje fall vissa ledamöter av
kammaren! En på dylika vägar återställd,
naturligt fungerande kapitalmarknad
skulle också innebära möjligheter
till den räntesänkning, för vilken icke få
ledamöter av riksdagen gärna brukar uttala
sig och som de brukar finna så angelägen.

Herr talman! Jag har sökt att för kammaren
redovisa några av de initiativ på
skattefronten, som vi inom högern tagit
även vid denna riksdag. Vi kan på vårt
håll endast beklaga den ringa eller i varje
fall begränsade förståelse för flera av
dessa och andra liknande initiativ, som
hitintills kommit till synes inom riksdagsmajoriteten.
Vi skulle dock tro, att
förhållandenas eget tryck så småningom
i det här landet blir så starkt, att denna

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

majoritet skall finna angeläget att ta sin
hittills avvisande hållning under omprövning.
Exempel på ett dylikt tillvägagångssätt
saknas som bekant icke helt i
de senare årens skattehistoria.

Jag vill sedan gärna, herr talman, sluta
med att göra en liten anmärkning i
anledning av finansministerns framträdande
här i dag i visst hänseende.

Jag lyssnade med stort intresse till
hans som alltid skickligt framförda argumentering,
men jag kan inte hjälpa,
att jag kände någon förvåning beträffande
ett visst avsnitt av hans anförande.
Finansministern konstaterade, vilket i
och för sig givetvis var helt riktigt, att
det egentligen bara finns två klara alternativ
för att komma ur det dilemma, i
vilket vi för närvarande befinner oss.
Det ena alternativet är det socialdemokratiska
alternativet, nämligen att genom
s. k. inkomstförstärkningar, d. v. s. genom
nya skatter, tillföra staten de medel
som behövs för att sanera affärerna.
Det andra alternativet är högerns alternativ,
nämligen att genom en radikal och
fördomsfri nedskärning av statens utgifter
få till stånd den balans, som eftersträvas.
Den teckning, som finansministern
här gjorde av det verkliga läget, är
riktig. Jag vill fästa uppmärksamheten
därvid, att bankoutskottets ärade vice
ordförande i sitt anförande nyss gjorde
samma konstaterande beträffande dessa
tvenne alternativ, som står mot varandra.

Så långt kunde jag för min del alltså
utan svårighet följa finansministern. Men
till min överraskning övergick han inte
därefter till att objektivt och sakligt diskutera
fördelarna och nackdelarna med
det ena eller andra alternativet, alltså
fördelarna eller nackdelarna med det
socialdemokratiska alternativet respektive
högeralternativet, utan finansministern
diskuterade i stället vilket av de båda
alternativen som kan förmodas ha
majoritet ute bland folket.

Jag kan inte hjälpa, att jag blev något
överraskad över ett dylikt resonemang
från en politiker i en så utomordentligt
framskjuten och inflytelserik position
som finansministern. Uppgiften för en
man i en dylik nyckelställning är viil in -

Ang. den ekonomiska politiken
te att sticka upp fingret i luften för att
känna efter hur vinden blåser eller att
»avlyssna folkstämningen», som det en
gång hette. Uppgiften är väl icke att låta
sig ledas av folkstämningen, utan att leda
folkstämningen.

Jag slutar med detta, herr talman, och
kommer sedermera att framställa erforderliga
yrkanden.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag ber först att få instämma
med herr Hagberg i hans förmodan
att utvecklingen rätt snart kommer
att tvinga regeringspartiet till en
omprövning av den ekonomiska politiken.

Jag skall i övrigt inte inlåta mig på
några utläggningar om konjunkturläget
eller den ekonomiska situationen över
huvud taget. Jag skall i stället beröra
ett par av de konkreta frågor, som behandlas
i bevillningsutskottets betänkanden
nr 54 och 50 — för att ta dem
i den ordning som de återfinns på föredragningslistan.

I bevillningsutskottets betänkande nr
54 behandlas frågan om den extra bolagsskattens
borttagande. Det parti jag
tillhör har ju inte någon gång accepterat
införande av denna skatt, liksom vi också
motsatt oss den extra belastning på
näringslivet som investeringsavgiften
utgjort. Ingen kan naturligtvis med absolut
säkerhet veta, i vilken situation vi
i dag skulle ha befunnit oss om vi inte
hade haft vare sig investeringsavgiften
eller den extra bolagsskatten. Man kan
dock göra vissa antaganden. Vår uppfattning
är att i sådant fall hade vårt
näringsliv i dag stått betydligt bättre
rustat för att möta de mörknande utsikterna
på världsmarknaden än vad det
nu gör.

Med denna utgångspunkt är det, herr
talman, fullt logiskt att vi från folkpartiet
yrkat att den extra bolagsskatten
skall tas bort redan från och med den
1 januari i år. Häremot har invänts både
av utskottet och herr Hagberg, att
detta skulle komma att i huvudsak belasta
instundande budgetår. Under detta

Nr 22

Torsdagen den 28 maj 1959

Ang. den ekonomiska politiken
budgetår är, anser man, den statsfinansiella
situationen sådan att även ett belopp
av den storleksordning, som den
extra bolagsskatten kan antas tillföra
staten, spelar så stor roll att man fördenskull
inte vågar ta på sitt ansvar att
redan nu avskaffa denna skatt. Men,
måste jag svara, det finns ingen möjlighet
att med säkerhet bedöma exakt hur
mycket borttagandet av den extra bolagsskatten
kommer att betyda för staten
för nästkommande budgetår. Det beror
helt på liur företagen kommer att
använda de medel som därmed kommer
att stå till deras förfogande.

Det har intygats att borttagandet av
investeringsavgiften medförde en påtaglig
ökning av investeringarna, och man
måste väl då räkna med att ett borttagande
av den extra bolagsskatten också
skulle resultera i en ökad benägenhet
för investeringar. Och i dagens läge
strävar vi väl ur flera synpunkter just
efter att få till stånd en ökad investeringsverksamhet
inom den privata sektorn.
I den mån bolagsskattens sänkning
medför ökade utdelningar från bolagens
sida betyder ett borttagande nu en viss
förskjutning av statsinkomsterna till det
därefter följande budgetåret. På grund
av dubbelbeskattningen kommer då en
mycket stor del — ungefär 70 procent
— att återgå till det allmänna, till stat
och kommun.

Från vår grupps sida håller vi alltså
fast vid den ståndpunkt vi tidigare intagit,
att den extra bolagsskatten bör tas
bort omedelbart, vilket i detta sammanhang
betyder att vi anser att den skall
tas bort från och med den 1 januari i år.

I betänkandet beröres också en annan
fråga, som tagits upp motionsvägen,
nämligen förhållandet mellan skattesatsen
för aktiebolag och ekonomiska föreningar.
Vi har föreslagit en skrivelse
till Kungl. Maj :t med begäran om en utredning
rörande detta förhållande. I
dag finns det därför knappast anledning
att gå in i en sakbehandling av frågan.
Så mycket kan man väl i alla fall säga
att någon principiell motivering för en
olikhet i beskattningen av de vinster
som framkommer i ett företag, beroende

på om det drivs i aktiebolagsform eller
som ekonomisk förening, näppeligen
torde kunna åvägabringas.

Herr Hagberg nämnde dubbelbeskattningen,
och högern har ju beträffande
skillnaden i skattesats för aktiebolag och
ekonomiska föreningar ett direkt yrkande,
som dock endast gäller tiden från
1961, om jag inte minns fel. I likhet
med någon tidigare talare måste jag säga,
att det knappast kan vara lämpligt
att riksdagen nu binder sig för vad som
skall hända en gång i framtiden; lämpligt
är ju att även den frågan blir föremål
för en utredning innan riksdagen
fattar beslut.

Jag skall sedan, herr talman, övergå
till bevillningsutskottets betänkande nr
50. Fn del av vad som där behandlas är
inte längre aktuellt till följd av den diskussion
vi hade i går och det beslut som
riksdagen fattat. Vad som kvarstår av
den reservation jag och några kamrater
fogat till betänkandet är frågan om vissa
schablonavdrag. Som kammarens
ledamöter erinrar sig fattade riksdagen
1955 beslut om vissa förenklingar av
taxeringen, vilka trädde i kraft från
och med 1957 års taxering. Avsikten
med förenklingarna var att spara arbete
såväl för den deklarerande allmänheten
som för taxeringsnämnderna. Man
trodde att deklaranterna skulle få lättare
att göra upp sina deklarationer, men
i själva verket har det visat sig bli tvärt
om. Efter första året fann statsrevisorerna
det angeläget att undersöka hur
försöket utfallit, och deras uttalande
återfinns på sidorna 275 och 276 i berättelsen
för 1957.

Vad som i detta sammanhang har intresse
är inte så mycket den omständigheten,
att statsrevisorerna fann att det
första årets taxering hade inneburit ett
försvårande i stället för en förenkling
av såväl deklarations- som taxeringsförfarandet.
Vissa av de myndigheter statsrevisorerna
frågat och även revisorerna
själva säger, att detta kan bero på svårigheter
det första året som möjligen
kan väntas upphöra så småningom. Men
revisorerna säger ytterligare någonting,
och det är kanske här av största intres -

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

set, nämligen att de ansett sig »böra
ställa sig tveksamma jämväl beträffande
framtiden». De fortsätter: »Även om de
deklarationsskyldiga kunna förväntas så
småningom få ökad insikt om bestämmelsernas
innebörd, bör ihågkommas att
deklarationsförfarandet återkommer endast
en gång årligen och att det därför
är antagligt, att flertalet skattskyldiga
icke kunna inhämta några djupare och
mera varaktiga kunskaper i detta ämne.
»

Jag har gjort vissa förfrågningar —
jag har haft möjlighet till det på grund
av min verksamhet inom taxeringsorganisationen
— och jag har funnit att vid
1958 års taxering och vid årets taxering
har dessa svårigheter kvarstått för taxeringsmyndigheterna
i oförändrad utsträckning.

Jag skulle vilja fråga: Hur många års
erfarenheter skall vi egentligen ha, innan
vi är beredda att ändra på ett beslut,
som har visat sig direkt motverka
det syfte som avsågs? Om inte denna
reform förmår att förenkla taxeringsförfarandet,
kommer även den andra huvudsynpunkten
att vara förfelad, nämligen
att taxeringsnämndernas tjänstemän
skulle kunna spara tid, därför att
åtskilliga deklarationer är av mycket
enkel beskaffenhet och de i stället skulle
kunna ägna sig åt kontroll av andra,
mera invecklade deklarationer. I själva
verket har taxeringsmyndigheterna tvingats
att ägna minst samma uppmärksamhet
och samma arbete åt att kontrollera
de deklarationer, som det var meningen
att man skulle kunna lägga helt åt sidan.

Herr Bengtson sade att ett borttagande
av schablonavdragen i själva verket
innebär en skattehöjning. Ja, det gör det
när det gäller staten. I det sammanhanget
skulle jag vilja siiga till herr Boo, som
påstod att folkpartiet säger nej till varje
inkomstförstärkning, att här finns i alla
fall ett område, där folkpartiet inte säger
nej till en förstärkning av statens
inkomster.

Men på vilket sätt är denna skattelättnad
fördelad? Vilka blir gynnade av
schablontaxeringen?

Jo, det är de som har tilllräckligt

Ang. den ekonomiska politiken
rymligt samvete att kunna konstruera
fram sin inkomst av samtliga sina inkomstkällor,
som ligger låt oss säga vid
90 kronor — detta belopp bortfaller då
helt. Vidare är det skattskyldiga som
inte har några försäkringar men som
får göra ett schablonavdrag på 150 kronor.
Det är inte de samvetsgranna deklaranterna
som gynnas, utan det är
faktiskt de deklaranter, som har tillräckligt
rymligt samvete för att manipulera
med sina deklarationer. Jag tycker
inte att det finns någon som helst anledning
för oss att uppmuntra ett sådant
förfarande.

Vad kommunerna beträffar innebär
schablonavdraget icke någon skattehöjning,
ty i den mån som borttagandet av
dessa avdrag betyder en höjning av det
kommunala skatteunderlaget skall ju
rent principiellt den kommunala utdebiteringen
sjunka i motsvarande grad.
Här rör det sig inte om små belopp,
utan det är fråga om så pass stora belopp
som 130 miljoner kronor för statens
räkning.

Jag skulle, herr talman, vilja sluta
med att säga, att enligt min uppfattning
är detta ett alldeles för dyrt pris för någonting
som man avsåg skulle vara eu
förenkling men som visat sig vara motsatsen.

Jag skall, herr talman, återkomma
med mina yrkanden.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Det är nu bevillningsutskottets
tur att komma med i dagens
debatt, och då är det ganska naturligt
att jag för min del, i likhet med herr
Hagberg och herr Spetz, inte kommer
att lägga mig i den mera allmänna debatt,
som tidigare här har förts. Jag
kommer följaktligen att inskränka mig
till att kommentera en del av vad bevillningsutskottet
haft att säga när det
gäller behandlingen av motioner, som
har aktualiserats i reservationer och av
de två föregående talarna.

När det gäller den sista fråga, som
herr Spetz tog upp, nämhgen om schablonavdragen,
kan jag nöja mig med

Nr 22

Torsdagen den 28 maj 1959

Ang. den ekonomiska politiken
att påpeka att 1955 års bevillningsutskott
var tämligen enigt om att schablonavdragen
skulle införas, framför
allt för att uppnå en förenkling av taxeringsförfarandet.
En inte oviktig motivering
var emellertid, herr Spetz, att
schablonavdragen skulle medföra en
skattesänkning för de lägre inkomsttagarna.
Om den motiveringen vid den tiden
var hållbar, måste konsekvensen
bli, att om schablonavdragen nu slopades,
finge de lägsta inkomsttagarna vidkännas
en skattehöjning. Jag delar därför
herr Bengtsons uppfattning att detta
förslag leder till en icke önskvärd skattehöjning.

För övrigt råder det nog ganska delade
meningar om huruvida man ännu
haft tillräckligt lång tid på sig för att
kunna bilda sig en uppfattning om huruvida
förenklingen som sådan har blivit
effektiv. Jag har träffat åtskilliga aktiva
taxeringsmän som har haft en helt
annan uppfattning än herr Spetz och
funnit att en ganska betydande förenkling
har vunnits i taxeringsarbetet. Utskottet
delar den meningen och har därför
avstyrkt motionen.

Så har vi här en gammal bekant. Jag
syftar på högerns motion om ändrade
skatteskalor. Högern har visst alltid betraktat
sitt förslag som en sorts make
up, avsikten är att, som man säger,
operera bort fula pucklar på skatteskalan.
Det är möjligt att man kan finna
defekter i skalans utformning, om
man anlägger estetiska synpunkter. Men
jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på att operationen kommer att kosta
ganska mycket om man skulle fullfölja
det kirurgiska ingrepp som herr
Hagberg förordar. Det skulle gå löst
på 600 å 625 miljoner kronor. Jag vet
inte om tidpunkten är särskilt väl vald
för den uppsnyggningsprocedur som högern
här förordar. Utskottet delar denna
min uppfattning och har därför avstyrkt
förslaget.

I andra högermotioner tas upp frågan
om barnavdrag vid beskattningen.
Detta är nu en fråga som har diskuterats
tidigare under sessionen, och jag
kan därför nöja mig med att hänvisa

till tidigare beslut här i riksdagen. Utskottet
har avstyrkt även dessa motioner.

Jag kommer därmed över till frågan
om bolagsskatten. Denna fråga borde ju
egentligen inte vara föremål för några
större meningsskiljaktigheter här i dag
eftersom ju alla är ense om att den
extra bolagsskatten skall slopas. Man
kan naturligtvis såsom herr Hagberg
gjorde diskutera de anförda motiven för
skattens införande och skillnaden i motiven
för dess slopande. Jag vet emellertid
inte, om vi har någon direkt anledning
att syssla med det. Det må väl vara
tillräckligt att vi nu är ense om att den
extra bolagsskatten bör avskaffas.

I det sammanhanget håller jag verkligen
högern och centerpartiet räkning
för att de har tagit hänsyn dels till
den politiska sammansättningen i riksdagen
i dag, dels till den ekonomiska situation
vi befinner oss i och alltså frånträtt
sina motionsyrkanden vid riksdagens
början, nämligen att den extra bolagsskatten
skulle slopas fr. o. m. innevarande
år. Folkpartiet däremot ville
inte acceptera den situationen utan vidhåller
nu sitt tidigare motionsyrkande.

I pressen framställs saken nu — jag såg
en sådan uppgift senast i dag — på det
sättet att folkpartiet skulle vara det
verkligt rakryggade partiet som varit
berett att vidhålla sin tidigare intagna
ståndpunkt om den extra bolagsskattens
slopande. Detta är helt enkelt en politisk
spekulation ur propagandasynpunkt.
Det är en demonstrationspolitik,
herr Spetz, för att använda det uttryck
som ligger närmast till hands. Jag kan
knappast tro att ni lyckas sidosteppa
vare sig högern eller folkpartiet med
hjälp av sådana argument. Det är bara
en billig propagandaklyscha som ni kan
vinna genom att partiet hänger fast vid
motionsyrkandet.

Genom att i sista minuten kasta fram
ett yrkande om likställighet mellan olika
bolagsformer i fråga om beskattningen
lyckades folkpartiet också animera högern
att framlägga en motion, som i
den situationen måste få ett visst överbudsinnehåll.
Högern klippte till med

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

ett yrkande inte bara om likställighet
i beskattningshänseende mellan aktiebolag
och ekonomiska föreningar utan
även om sänkning av bolagsskatten från
40 till 32 procent. Visserligen skulle den
sänkningen inte komma att tillämpas
förrän år 1961, men ur propagandasynpunkt
var detta kanske väl så värdefullt
som det folkpartiet åstadkommit.

Jag ber om ursäkt, herr talman, att
jag tvingas avslöja sådana här historier,
som kan försiggå i ett utskott, men
den avundsjuka påpasslighet som karakteriserar
oppositionspartierna leder
till sådana historier.

Sedan var det högerns yrkande om
utredning av dubbelbeskattningen.
Herr Hagberg säger, att majoriteten i
utskottet inte är • intresserad. Därvidlag
har herr Hagberg alldeles rätt; i varje
fall är jag fullkomligt ointresserad av
att man skulle ta upp det spörsmålet
till utredning. Det har inte hänt någonting
under den tid som gått sedan
den förra utredningen gjordes om företagsbeskattningen,
som motiverar att
det problemet skulle behöva aktualiseras.
Utskottsmajoriteten har också yrkat
avslag.

Herr Spetz nämnde att om vi inte
hade haft investeringsavgiften och om
vi inte hade haft den extra bolagsskatten
så skulle näringslivet i dag ha stått
betydligt bättre rustat att möta dagens
svårigheter. Men han gjorde väsentliga
reservationer innan han fällde det omdömet,
och jag tror att de reservationerna
står sig bättre vid ett bedömande,
tv här kan inte efterklokheten komma
till uttryck, eftersom man inte vet
någonting. Om vi emellertid skall ta
upp en diskussion och försöka återföra
oss i det läge när besluten fattades
och investeringsavgiften och den extra
bolagsskatten infördes, så vill jag säga
att det är möjligt — jag tror det i varje
fall — att dessa åtgärder har underlättat
även för företagen att möta dagens
svårigheter.

Herr Hagberg talade om den solbelysta
akvarcllmålning, som finansministern
behagade framställa dagens ekonomiska
situation i, och sade att han inte

Ang. den ekonomiska politiken
kunde acceptera en sådan framställning.
Jag vet inte vad det ligger i uttrycket
»solbelysta akvarellmålning»,
men jag förmodar att det var finansministerns
deklarerade optimism inför
framtiden som gjorde att det uttrycket
rann upp hos herr Hagberg.

Herr Hagberg sade vidare, att om vi
vore uppriktiga mot oss själva så skulle
vi finna att högerns besparingsförslag
är det enda riktiga och nödvändiga.
Det är väl att moralisera väl kraftigt!
Nog försöker vi väl alla vara uppriktiga
mot oss själva, men att den uppriktighetens
uttryck skulle vara att man
skulle hemfalla åt att biträda högerns
besparingsförslag är väl inte att gå lite
för långt i fråga om nödvändighet.

Slutligen skall jag i alla fall säga något
om den allmänna debatt som tidigare
har förts. Jag kommer att fatta mig
mycket kort.

Det har i dagens debatt fällts många
statsmannaord om nödvändigheten att
strama till politiken och inrikta alla
krafter på sparande i den offentliga
hushållningen. Jag tänkte särskilt på
det, när herr Boheman var uppe och
med en strong diplomats alla attribut
uppmanade oss att visa stramhet.

Får jag i största anspråkslöshet
framföra den primitiva reflexionen, att
om vi skall spara och på sparandets väg
försöka klara den ekonomiska situationen,
är det då de grupper som har det
sämst ställt i samhället som skall svara
för den besparingen? År det verkligen
barnfamiljer, sjuka och andra,
som har det besvärligt, som skall ha
det största ansvaret vid genomförandet
av besparingspolitiken?

Eftersom herr Boheman nämnde att
det gäller för arbetsmarknaden, och väl
då framför allt för arbetsgivarna, att so
till att det sker en uppstramning i fråga
om lönepolitiken, vill jag erinra om
den roll som riksdagen bara för ett par
dagar sedan spelade i egenskap av arbetsgivare.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle.

Herr talman! Herr Eriksson i Uppsala
talade om att högern i sista ögon -

Nr 22

Torsdagen den 28 maj 1959

Ang. den ekonomiska politiken
blicket »klippte till» med ett förslag
om bolagsskattens nedsättning till 32
procent. Men detta, herr Eriksson är
inget plötsligt påkommet ståndpunktstagande.
Yi har haft samma åsikt sedan
många år, och jag har just kontrollerat,
att vi vidhöll den 1947, när den 40-procentiga skatten genomfördes. Att nu
tillvita oss att vi skulle ha handlat i
hastigt mod tycker jag nog vara en liten
smula överdrivet.

I utskottets motivering förekommer
emellertid en uppgift, som jag anser bör
korrigeras, så att den inte kommer att
ställa till trassel i fortsättningen. I vår
motion har vi, som sagt, räknat med att
en sänkning av bolagsskatten från 40
till 32 procent från och med inkomståret
1961 skulle innebära en minskning
av bolagsskatten under budgetåret 1960/
61 med 50 miljoner kronor. Utskottets
majoritet vänder sig mot dessa beräkningar
och vill göra gällande att de,
som det heter, »uppenbarligen» inte är
realistiska.

Utskottsmajoriteten meddelar, att bolagsskatten
enligt 1958 års taxering inbragte
totalt 1 250 miljoner kronor —
ledamöterna kan själva, om de har intresse,
följa med i majoritetens skrivning
— och en sänkning av skattesatsen
till 32 procent skulle, heter det j
majoritetens skrivning, »därest företagen
ej vid beskattningen redovisar större
vinster än tidigare, innebära att endast
omkring 800 miljoner kronor skulle
inflyta i skatt». Därest vårt förslag
genomfördes, skulle alltså ett s. k. intäktsbortfall
av 450 miljoner inträda
enligt utskottets mening.

Det låter onekligen ganska avskräckande.
Gentemot detta resonemang
skulle jag dock i allra största korthet
endast vilja påpeka följande. Man jämför
här skattesatsen för i år, d. v. s.
50 procent, med den som vi föreslagit
för 1961, 32 procent. En dylik jämförelse
är naturligtvis orimlig. Man bör självfallet
jämföra vår skattesats, 32 procent,
med den skattesats som skall gälla nästa
år, d. v. s. 40 procent, den skattesats som
regeringen har föreslagit, som bevillningsutskottets
majoritet har tillstyrkt

och som riksdagen om några timmar
kommer att fastställa. Det är självfallet
dessa två tal, som skall jämföras. Tilllämpas
den skattesatsen, alltså 40 procent,
på 1958 års bolagsskatt, kommer
man fram till en inkomst av bolagsskatten
under 1960 på ca 1 000 miljoner
kronor. Med vår skattesats, 32 procent,
skulle beloppet bli 800 miljoner kronor.
Skillnaden mellan utskottsmajoritetens
ståndpunkt och vår ståndpunkt
är alltså icke 450 miljoner kronor, som
kanske en och annan skulle kunna få
för sig mot bakgrunden av utskottsmajoritetens
skrivning, utan skillnaden är
200 miljoner kronor.

Av detta belopp skulle emellertid på
grund av den uppbördsordning, som
tillämpas, mindre än en tredjedel belöpa
sig på budgetåret 1960/61. De 50
miljoner kronor, som vi redovisat, är
alltså även med utskottsmajoritetens
ståndpunktstagande en fullt realistisk
beräkning, och jag vågar trotsa varje
talesman för bevillningsutskottets majoritet
att bestrida riktigheten av vad
jag i denna del tillåtit mig anföra.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Eriksson sade, att
folkpartiet har »hoppat ifrån» den linje
som centerpartiet och högern har intagit.
Nej, herr Eriksson! Yi har inte hoppat
ifrån någon linje. Det var en linje
som vi över huvud taget aldrig anslutit
oss till, utan vi höll fast vid det motionsyrkande,
som vi har haft varje år och
även i år, om att den extra bolagsskatten
skulle avskaffas omedelbart. Det är alltså
inte fråga om något avhopp. De avslöjanden,
som herr Eriksson gjorde,
torde snarast höra hemma i hans egen
fantasi.

Vad sedan schablonavdragen beträffar
vill herr Eriksson göra gällande,
att det är löntagarna som får dem. Nej,
herr Eriksson, det är det inte. Försäkringsavdraget
gäller alla, och avjämningen
av slutsiffrorna gäller också alla inkomsttagare.
Vad som gäller löntagare är
bara schablonavdraget på 100 kronor för
inkomst av tjänst, och vi har inte före -

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

slagit att detta skall borttagas. Vad vi
föreslagit är att den avjämning uppåt
till jämna hundratal som nu gäller skall
tas bort. Vi vill alltså, att den skattskyldige
skall få avdrag för de verkliga utgifter
han haft för inkomsten av sin
tjänst, men han skall inte ha mera. Därtill
finns ingen anledning.

Sedan säger herr Eriksson, att dessa
avdrag gynnar de lägsta inkomsttagarna.
Det var en verkligt intressant upplysning!
Annars har vi ju varit överens,
skulle jag tro, om den uppfattningen att
avdrag över huvud taget, när det gäller
taxeringar, gynnar de högre inkomsttagarna,
som ju har en högre marginalskatt.
Det förhåller sig alltså alldeles
tvärtom mot vad herr Eriksson påstod.

Herr ERIKSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Gentemot herr Spetz vill
jag säga att han i så fall måtte ha skrivit
under ett underligt dokument, ty jag har
här i min hand bevillningsutskottets betänkande
nr 18 av år 1955, och där har
herr Spetz satt sitt namn under en text
av innebörd, att införandet av schablonavdraget
skulle innebära en skattesänkning,
som till sin huvudsakliga del skulle
komma de lägre inkomsttagarna till godo.

Jag har inte sagt, herr Hagberg, att
högern har handlat i hastigt mod eller
kommit med något nytt, när det gällde
sänkning av företagsskatten från 40 till
32 procent. Vad jag sagt är bara, att om
folkpartiet inte hade vidhållit sitt motionsyrkande
om bolagsskattens slopande
från innevarande år och om inte folkpartiet
i sista minuten hade kastat fram
ett förslag om likställighet i fråga om
beskattning, så skulle högern inte ha
kommit med den motion som vi just nu
behandlar.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Det bar från flera håll
framhållits önskvärdheten av att debatten
skulle avkortas, så att vi skulle
kunna votera före middagspausen. .lag

Ang. den ekonomiska politiken
skall för min del bidra därtill genom att
endast med några korta ord uppehålla
mig vid ett par punkter.

Det har framhållits som ett obestridligt
faktum, att vi sedan över ett år tillbaka
glädjande nog haft en prisstabilitet
i vårt land. Man har på många håll
vågat uttala den förhoppningen, att denna
prisstabilitet skulle kunna bevaras
fram till årsskiftet. Vad som kommer att
hända efter årsskiftet, har ingen vågat
sia om. Men nog förefaller det som om
— jag tror herr Ewerlöf först nämnde
det i dagens debatt, och flera har sagt
det efter honom — inflationsmaterial
framemot nästa år kommer att hopas
här, och man vet inte, vad det kommer
att föra med sig i fortsättningen.

Mycket talar för att vi står inför svårigheter
nästa år, när det gäller att skydda
oss mot en inflationistisk utveckling,
men sannolikt står vi inför mycket
stora svårigheter redan dessförinnan.
Finansministern underströk i sitt förmiddagsanförande,
att staten var i behov
av en inkomstförstärkning. Sedan
nu herr Öhman i sitt anförande i dag
sagt ifrån för kommunisternas del, att de
inte kommer att stödja införandet av
omsättningsskatt, och det beträffande
övriga partier utanför regeringspartiets
krets också är känt, att man ställer sig
främmande inför en omsättningsskatt,
frågar jag mig, hur regeringspartiet skall
under sådana förhållanden kunna lösa
den ekonomiska ekvationen, där en inkomstförstärkning
för statens del är en
utomordentligt viktig faktor.

Finansministern sade också någonting
om — han var dock ganska dunkel i det
avsnittet — att han härvidlag väntade
sig att centerpartiet skulle »vara benäget
att hålla dörren öppen». Jag vill här
understryka vad herr Torsten Bengtson
redan har sagt, att vi i centerpartiet inte
kan förstå vad finansministern har menat
med sitt dunkla tal.

Sedan skulle jag egentligen ha uppehållit
mig något vid det motionspar som
behandlas i bankoutskottets utlåtande nr
39, men det skall jag inte göra. Herr
Boo, vice ordförande i bankoutskottet,
har lämnat alla de upplysningar som är

Nr 22

Torsdagen den 28 maj 1959

Ang. den ekonomiska politiken
erforderliga för att bedöma värdet av
de propåer, som kommer fram i motionerna,
och jag kan därför inskränka
mig till att hänvisa till hans anförande.

Herr talman! Med detta ber jag att
helt kort få yrka bifall till reservation
nr 4 vid bankoutskottets utlåtande nr 39.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Det skulle vara frestande
att tillägga en hel del med hänsyn
till den diskussion som har förts här
sedan jag senast hade tillfälle att yttra
mig, men jag skall böja mig för önskemålet
att vi så snart som möjligt
skall komma fram till votering. Jag skall
därför i allt väsentligt inskränka mig
till att framställa de yrkanden, vartill
bankoutskottets utlåtande nr 39 ger mig
anledning.

Herr Boo har redan å utskottets vägnar
behandlat de motioner som väckts
i fråga om kassareservlagen och ränteregleringslagen.
Jag vill bara i allra
största korthet antyda, att vi vidhåller
vår invändning mot kassareservlagen,
att den icke bör röra sig med en högre
procentsats än 35. Vi anser att om läget
skulle bli sådant, att man skulle
känna sig frestad att använda lagen
upp till en procentsats av 50, är det
ett tecken på att man måste tillgripa
andra åtgärder för att bemästra situationen.

Ränteregleringslagen är en lag, som
vi varit illa berörda av ända sedan dess
tillkomst. Den är ett lagtekniskt missfoster,
den har aldrig satts i kraft, och
vi tycker att det börjar bli löjeväckande
att år efter år komma tillbaka
och begära förlängning av denna lag,
som tillkom vid en tidpunkt när man
trodde, att man med konstlade medel
skulle kunna tilltvinga sig ett lågt ränteläge.

När jag gång efter annan frågar herrarna
i riksbanken, varför de varje år
utan vidare hos Kungl. Maj:t begär förlängning
av lagen, får jag regelmässigt
det beskedet, att den enligt deras förmenande
behövs för att man skall kunna
upprätthålla emissionskontrollen i riks -

banken. Det är en detalj i denna lagstiftning
som gör det möjligt för riksbanken
att upprätthålla emissionskontrollen
— hela lagstiftningen i övrigt
har man inget behov av. Då frågar jag
mig: Varför skall man år från år förlänga
en lag, om vilken meningarna är
så delade? Kan man inte från majoritetens
sida göra om den till en lag som
ger riksbanken möjlighet till emissionskontroll
och stanna vid detta? Vi är visserligen
bestämda motståndare till emissionskontroll,
men om makthavarna inte
anser sig behöva lagen för annat ändamål
bör fullmakten begränsas härtill.
Därför skulle jag vilja begagna detta
tillfälle att hemställa — om det över
huvud taget är möjligt att bedriva den
ekonomiska politiken efter de vanliga
linjerna nästa år — att man då måtte
begränsa ränteregleringslagen till det
som bedöms ha någon praktisk betydelse.

Med dessa ord ber jag således, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen
av mig m. fl., betecknad med
nr 1 i utskottsutlåtandet.

Den reservation, som jag jämte andra
står för under 2), anser jag i allt
väsentligt vara uttömmande belyst genom
den diskussion som redan har
förts, då ju huvudsynpunkten har gällt
hela budgetläget och vad därtill hör.
Jag vill bara ytterligare fästa uppmärksamheten
på att vi i reservationen återigen
understryker, vilken utomordentlig
betydelse vi tillmäter att man försöker
komma över till en friare kapitalmarknad.
Det gäller att öka tillgången
på långfristigt sparande och begränsa
den offentliga sektorns efterfrågan på
sådant sparande och att i snabbast möjden
offentliga sektorns efterfrågan på
marknaden som förhindrar den jämförande
effektivitetsprövning, som ger det
ur produktiv synpunkt bästa utslaget.

Det är självfallet, att för att allt detta
skall kunna åstadkommas förutsättes en
annan ekonomisk politik, en ekonomisk
politik av det märke som vi i övrigt
gjort oss till tolk för.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation 2.

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag avser i det följande
att särskilt uppehålla mig vid bevillningsutskottets
betänkande nr 54. Det
är inte så, att jag anser att frågan om
den extra bolagsskatten inte hör med i
ett större sammanhang. Tvärtom anser
jag, att det finns ett påtagligt sammanhang
mellan denna fråga och frågan om
införande av allmän omsättningsskatt,
som annonserats skola komma upp vid
höstriksdagen.

Den 1955 införda extra bolagsskatten
var avsedd som en konjunkturdämpande
åtgärd. Förslagen om dess avskaffande
har från flera håll motiverats
med att näringslivets ställning, när dessa
förslag i början av året väcktes, bedömdes
icke vara sådant, att en neddämpning
var motiverad. Otvivelaktigt
låg saken också så till att konjunkturerna
var väsentligt sämre än 1955. Detta
ökade värdet av skälen att avskaffa
den extra bolagsskatten.

Inför årets beslut om tilläggspensioner
har dessutom från regeringens sida
uttalats, att denna extra beskattning borde
avskaffas, tydligen för att bereda
näringslivet en lättnad. Bakom denna
utfästelse ligger uppenbarligen ett erkännande
av att tilläggspensionerna innebär
en sådan påfrestning för företagen,
att även enligt regeringens bedömande
en viss avlastning är motiverad.
Jag vill taga fasta på det erkännande,
som rent allmänt ligger häri, och återkommer
därtill senare.

Med anledning av vad herr Hagberg
anförde i denna del vill jag anmärka,
att jag trodde att han och jag var ense
om att tillläggspensioneringen ingalunda
var någon lättnad för produktionen,
och att det således kan finnas ett visst
samband i fråga om det tryck, som vilar
på produktionen i det ena eller
andra avseendet.

Låt oss konstatera, att läget på beskattningsfronten
sedan början av året
bar förändrats mycket. Vad som därvid
i hög grad bidragit till den förändrade
situationen, är de uttalanden, som från
regeringshåll och från bankoutskottet
gjorts, och som visar att man på så

Ang. den ekonomiska politiken
mäktigt håll kommit fram till att det
drag av depression, som tidigare ansetts
föreligga numera — som en följd
av statsmakternas åtgärder ■— skall ha
förbytts och att en inflationsfara aktualiserats.
Jag diskuterar inte läget; jag
anför endast vad de mäktiga anser. Deras
mening brukar ju avsätta resultat
i fråga om beskattningen.

Så har också, som jag tidigare nämnde,
införandet av en allmän omsättningsskatt
bebådats, varvid man klart
angivit avsikten att man därmed vill
bekämpa den nya inflationsfaran. Regeringen
har emellertid funnit riktigt att
uppskjuta en ur budgetsynpunkt så viktig
sak som införandet av en omsättningsskatt
som kommer att ge stora belopp
till höstriksdagen. Detta innebär väl
att man anser, att frågan kan bedömas
bättre då än nu, förmodar jag.

Men — och nu kommer jag till det
väsentligaste som jag vill säga — detta
hot om en allmän omsättningsskatt måste
påverka frågan om den extra bolagsskatten.
Man har ju bedömt den som ett
konjunkturdämpande medel, i likhet
med omsättningsskatten. Vad man nu
gått in för, tycks således vara att i vår
byta ut en konjunkturdämpande bolagsskatt
för att redan nu bereda sig
på att i höst införa en annan konjunkturdämpande
åtgärd i den allmänna omsättningsskattens
form. För min del var
jag med som partisekreterare i bondeförbundet
år 1940, då det alldeles övervägande
flertalet inom partiet bekämpade
just införandet av en allmän omsättningsskatt,
därför att den drabbar de
stora familjerna utan hänsyn till försörjningsbörda
och skattekraft. Det måste
enligt min mening inge stora betänkligheter
att i detta läge avskaffa
bolagsskatten och ersätta den med en
överflyttning av bördan av inflationsförsvaret
och skattetrycket från bolagen
till särskilt barnfamiljerna.

Som berörts har propositionen om
den extra bolagsskatten angivits ha ett
visst sammanhang med tilläggspensionsreformen
och de i sammanhang härmed
gjorda utfästelserna om lättnad för näringslivet.
Det skall utan vidare sägas,

Nr 22

Torsdagen den 28 maj 1959

Ang. den ekonomiska politiken
att den extra bolagsskattens avskaffande
måste utgöra ett välkommet handtag
i synnerhet till de större företagen. Från
visst håll har framhållits, att gällande
bolagsbeskattning verkar i riktningen,
att minska den del av bolagsvinsten,
som redovisas för beskattning. Det är
därför särskilt välkommet för de stora
aktieägarintressena — och även för
mindre — att skatten sänkes och större
belopp redovisas för utdelning. Huruvida
näringslivet har enbart fördel av att
utdelningarna ökas, må lämnas därhän
ur stabiliseringssynpunkt. Aktiebörsen
bar redan inregistrerat belåtenheten hos
de kapitalintressen det här gäller.

För de mindre företagarna —- för
jordbrukare, trädgårdsodlare, handlande,
hantverkare och mindre industriidkare
— har saken nog inte i regel samma
betydelse. Dels är aktiebolagsformen
bland dessa nog inte så särskilt vanlig,
dels uttager nog i stor utsträckning ägare
av småbolag sin vinst i form av icke
dubbelbeskattad lön. Men jag vill då slå
fast, att det är just de mindre företagarna
med deras begränsade resurser,
som drabbas av de besvärligheter och
får det svårast att bära kostnader, som
är förbundna med tilläggspensionerna.
Här borde enligt min mening helt andra
åtgärder kunna vara betydligt värdefullare.

Vi har hört att utomlands, exempelvis
i England, har man på ett väsentligen
bättre sätt tillvaratagit den mindre företagsamhetens
intressen när det gäller
pensionerna och, såvitt jag kan bedöma,
samtidigt gjort pensioneringen tryggare
för deras anställda, samt förenklat uppbörd
och kontroll från statens sida. Sålunda
synes man i England ha ordnat
saken så, att ända upp till fem anställda
i små eller stora företag tillförsäkras
pension på den gemensamma pensionsfondens
bekostnad utan att företagen
för denna del av pensioneringen
särskilt belastas. För min del kan jag
inte finna annat än att det för de mindre
företagarna och deras anställda —
och även när det gäller att förenkla administrationen
— skulle vara av värde,
om någonting liknande kunde införas i

vårt land. För min del har jag bestämt
motsatt mig den obligatoriska tilläggspensioneringen,
därför att den särskilt
gynnar större inkomsttagare, som borde
kunna ordna för sig på annat sätt — genom
sparande eller pensionsavtal. Denna
uppfattning vidhåller jag, framför
allt därför, att jag vill ett utbyggande
av folkpensioneringen, som väsentligen
ger den hälft av inkomsttagarna, som
har låga inkomster, en trygghet, som
även borde kunna vara en grundtrygghet
för alla.

Jag menar emellertid, att vi bör tänka
oss för när det gäller att nu sänka bolagsskatten.
Om vi får den utannonserade
allmänna omsättningsskatten med de
svårigheter den bereder barnfamiljerna,
måste det framstå som motbjudande att
ha sänkt skatten för bolagen. Som handlag
åt den mindre företagsamheten skulle
också andra åtgärder enligt min mening
vara att föredraga. Kunde vi förenkla
tilläggspensioneringen — eftersom
vi nu fått den — genom att bestämma
att förslagsvis intill två tilläggspensionsberättigade
anställda i varje
företag tillförsäkras sin tilläggspension
på bekostnad av tilläggspensioneringens
fond och utan kostnad för företagen,
vore det mycket bättre än en sänkning
av den extra bolagsskatten.

Utifrån denna uppfattning ser jag
gärna att frågan om hur det skall gå
med handtaget åt företagsamheten och
om den extra bolagsskatten får anstå till
hösten, då frågan om omsättningsskatten
kommer upp.

Jag kommer därför, herr talman, att
yrka återremiss på bevillningsutskottets
betänkande nr 54 i vad det avser den
extra bolagsskatten. Skulle ärendet inte
hinnas med i vår, bleve ju budgeten tills
vidare inte svagare för det — tvärt om.
Om detta återremissyrkande icke av
kammaren bifalles — och det är ju
självklart, att inte alla är så belåtna över
förslaget om uppskov med avveckling av
denna skatt — återstår för min del att
jag blir nödsakad yrka avslag på utskottets
förslag i vad gäller den extra bolagsskattens
avskaffande.

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av därunder förekomna
yrkanden propositioner komme
att framställas särskilt rörande varje
punkt av utskottets i det nu föredragna
utlåtandet gjorda hemställan.

I fråga om punkten I, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Ewerlöf m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen. (Herr talmannen påpekade,
att det i reservationen 4 framställda
yrkandet såvitt gällde denna
punkt överensstämde med vad utskottet
hemställt.)

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Ewerlöf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 39 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ewerlöf m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Ewerlöf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

5 Första kammarens protokoll 1959. Nr 22

Ang. den ekonomiska politiken
Ja — 91;

Nej — 43.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å punkten II, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats 1 :o)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o), av herr Ewerlöf, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av honom m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen i
motsvarande del; 3:o), av herr Aastrup,
att kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i den av herrar
Schmidt och Löfgren vid utlåtandet anförda
reservationen i förevar ande del;
samt 4:o), av herr Bengtson, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
punkten II i den av herr Nils Theodor
Larsson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vart och ett av de återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Aastrups
yrkande.

Herr Larsson, Nils Theodor, äskade
emellertid votering jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning
varav herr talmannen upptog vartdera
av de ovan under 2 och 4 upptagna yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den sålunda begärda, närmast
före huvudvoteringen infallande
omröstningen (första förvoteringen);
och förklarade herr talmannen sig anse
de hiirå avgivna svaren hava utfallit

Nr 22

Torsdagen den 28 maj 1959

Ang. den ekonomiska politiken

med övervägande ja för deras åsikt, som
ville till kontraproposition antaga bifall
till herr Bengtsons yrkande.

Herr Ewerlöf begärde likväl votering
om innehållet av denna kontraproposition,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
för den andra förvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som till kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
angående bankoutskottets utlåtande
nr 39 punkten II antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av herr Nils Theodor Larsson m.
fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
i förevarande del, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i förstnämnda; votering antagits godkännande
av det förslag, som innehålles
i den av herr Ewerlöf m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 2 betecknade reserva*
tionen i motsvarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ewerlöf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 26;

Nej — 25.

Därjämte hade 89 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter uppsattes, upplästes och godkändes
för den första förvoteringen en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bankoutskottets
utlåtande nr 39 punkten II antager godkännande
av det förslag, som innefattas

i den av herrar Schmidt och Löfgren
vid utlåtandet avgivna reservationen i
förevarande del, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innehålles i
den av herr Nils Theodor Larsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen i
motsvarande del.

Då emellertid herr Larsson, Nils Theodor,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 33;

Nej — 30.

Därjämte hade 79 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen uppsattes, upplästes och godkändes
för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 39 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Schmidt och
Löfgren vid utlåtandet avgivna reservationen
i motsvarande del.

Då emellertid herr Danmans begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befun -

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

Ang. åtgärder för att begränsa statens utgiftsåtaganden och lånebehov, m. m.

nos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 29.

Därjämte hade 36 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vad anginge punkten III, yttrade vidare
herr talmannen, överensstämde yrkandena
i samtliga reservationer med
utskottets hemställan. Följaktligen gjordes
propositioner först på bifall till vad
utskottet hemställt samt vidare, enligt
herr öhmans yrkande, på bifall till motionen
1:21; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Rörande punkten IV, anförde herr talmannen,
hade yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas (yrkandet
i reservationen 4 överensstämde i
denna del med utskottets hemställan);
2:o) att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Ewerlöf m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen i motsvarande del;
samt 3:o) att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i den av
herrar Schmidt och Löfgren vid utlåtandet
anförda reservationen i förevarande
de!.

Därpå gjordes propositioner enligt berörda
yrkanden, och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Vid föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 134, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1959/60 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. åtgärder för att begränsa statens
utgiftsåtaganden och lånebehov, m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
136, i anledning av motioner, väckta i
anslutning till Kungl. Maj:ts proposition
angående komplettering av riksstatsförslagct
för budgetåret 1959/60 m. m.

I anslutning till Kungl. Maj:ts i propositionen
nr 150 framlagda förslag, angående
komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1959/60 m. m., hade
väckts följande, till behandling av statsutskottet
hänvisade motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Aastrup m. fl. (1:510) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 621), i vilka hemställts 1) att
riksdagen vid behandlingen av förenämnda
proposition i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte — i syfte att nå begränsningar
av statens utgiftsåtaganden
— begära, att förslag måtte framläggas
för höstriksdagen 1959 om ändringar i
gällande bidrags- eller subventionsgrunder
i av motionärerna angivna avseenden,
så att dessa ändringar kunde få
statsfinansiell effekt snarast möjligt, 2)
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
bevaka statens intresse av skälig utdelning
av statens aktieinnehav i LKAB,
samt 3) att riksdagen måtte i övrigt beakta
i motionerna anförda synpunkter;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ewerlöf m. fl. (1:511) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hjalmarson m. fl. (II: 619), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte 1) uttala, att
en statlig inkomst- och utgiftspolitik —-i syfte att utan skattehöjningar göra det
möjligt att täcka statens löpande utgifter
med löpande inkomster — bort och
borde föras enligt i motionerna angivna
riktlinjer, vilka skulle medföra, att statens
behov att låna pengar för utgifter
skulle minska med cirka 1 500 miljoner
kronor, 2) i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, a) att Kungl. Maj:t måtte, under
hänvisning till den statsfinansiella
krisen, före ingången av budgetåret
1959/60 dels anbefalla ämbetsverk och
.styrelser en restriktiv användning av
alla tillgängliga anslag — av vad slag
det vara må — dels inskärpa, att anslagsöverskridanden
ej må förekomma, b)
att medelsförbrukningen bland annat

68 Nr 22 Torsdagen den 28 maj 1959

Ang. åtgärder för att begränsa statens utgiftsåtaganden och lånebehov, m. in.

för vissa i motionerna angivna ändamål
och inom särskilt nämnda anslag måtte
nedbringas med angivna belopp, c) att
förbrukning av äldre anslag måtte begränsas
så, att därav icke föranleddes
en minskning av reservationsmedelsbehållningen
som överstege 50 miljoner
kronor, samt 3) i övrigt beakta vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna 1:510 och 11:621
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionerna 1:511 och 11:619
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Boman, Axel Johannes
Andersson, Anders Johansson, Malmborg
och Ståhl samt fröken Elmén, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
I hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 510 och II:
621, i skrivelse till Kungl. Maj:t

1) begära, att Kungl. Maj:t måtte —
i syfte att nå begränsningar av statens
utgiftsåtaganden — för höstriksdagen
1959 framlägga förslag om ändringar i
gällande bidrags- eller subventionsgrunder
i de avseenden, som angivits i motionerna,
så att dessa ändringar kunde
få statsfinansiell effekt snarast möjligt;

2) hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
bevaka statens intresse av skälig utdelning
av statens aktieinnehav i LKAB;

3) giva till känna vad reservanterna i
anledning av motionerna i övrigt anfört; 2)

av herrar Domö, Skoglund i Doverstorp,
Hjalmarson och Eliasson i Moholm,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under II hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: 511
och II: 619,

1) uttala, att en statlig inkomst- och
utgiftspolitik — i syfte att utan skattehöjningar
göra det möjligt att täcka sta -

tens löpande utgifter med löpande inkomster
— bort och borde föras enligt
i motionerna angivna riktlinjer, vilka
skulle medföra, att statens behov att låna
pengar för utgifter skulle minska
med cirka 1 500 miljoner kronor;

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,

a) att Kungl. Maj:t måtte, under hänvisning
till den statsfinansiella krisen,
före ingången av budgetåret 1959/60
dels anbefalla ämbetsverk och styrelser
en restriktiv användning av alla tillgängliga
anslag — av vad slag det vara
må — dels inskärpa, att anslagsöverskridanden
ej må förekomma,

b) att medelsförbrukningen bland annat
för vissa i reservationen angivna ändamål
och inom särskilt nämnda anslag
måtte nedbringas med i reservationen
angivna belopp,

c) att förbrukning av äldre anslag
måtte begränsas så, att därav icke föranleddes
en minskning av reservationsmedelsbehållningen
som överstege 50
miljoner kronor;

3) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna i anledning av
motionerna i övrigt anfört;

3) av herrar Pålsson, Bengtson, Svensson
i Stenkyrka och Hansson i önnarp,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den avfattning, reservationen visade,
och avslutas med en hemställan,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 510 och II: 621, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

II. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:511 och 11:619, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
i reservationen anförts.

Herr BOMAN (fp);

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 1.

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till den med 2 betecknade reservationen.

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

Ang. åtgärder för att begränsa statens utgiftsåtaganden och lånebehov, m. m.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid detta utlåtande avgivna
reservationen nr 3.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vardera punkten av utskottets
i det nu föredragna utlåtandet
gjorda hemställan.

I fråga om punkten I, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2ro) att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Boman m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt
3:o) att kammaren skulle godkänna det
förslag, som innehölles i den av herr
Pålsson m. fl. vid utlåtandet anförda reservationen
i förevarande del.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden, och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Vidkommande punkten II, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats 1 :o)
att utskottets hemställan skulle bifallas;
2:o), av herr Domö, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av honom
in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Bengtson,
att kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i den av herr Pålsson
m. fl. vid utlåtandet anförda reservationen
i motsvarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kamma -

ren ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade lierr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Bengtsons yrkande.

Herr Domö äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 136 punkten II antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av herr Pålsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen i förevarande
del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innehålles i den av
herr Domö m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ewerlöf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 25;

Nej — 23.

Därjämte hade 93 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följfk därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i,sitt utlåtande nr 136 punkten

n’rösfc*r1i • ••

Nr 22

Torsdagen den 28 maj 1959

Ang. avskaffande av den s. k. extra bolagsskatten

Ja^

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Pålsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen i
motsvarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 82;

Nej — 20.

Därjämte hade 40 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. avskaffande av den s. k. extra
bolagsskatten

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 54, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 10
§ 2 mom. förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 15 maj 1959 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 159, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 10 § 2 mom. förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;
samt

2) förordning med bestämmelser om
beräkning av preliminär skatt åren
1960 och 1961 för aktiebolag m. fl.

I propositionen hade föreslagits, att
den s. k. extra bolagsskatten skulle borttagas
från och med den 1 januari 1960.
Detta innebar, att den statliga inkomst -

skatten för aktiebolag och ekonomiska
föreningar skulle sänkas till den nivå,
som gällde före 1955 års beslut om införande
av den extra bolagsskatten.
Statsskatten skulle sålunda för svenska
aktiebolag och svenska försäkringsanstalter
samt vissa utländska juridiska
personer uppgå till 40 procent av den
beskattningsbara inkomsten. För inkomst
av livförsäkringsrörelse skulle
dock skatten beräknas till endast 10 procent.
Andra svenska ekonomiska föreningar
än sambruksföreningar liksom
även sparbanker, Sparbankernas säkerhetskassa,
Sveriges allmänna hypoteksbank,
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
hypoteksföreningar, Svenska
bostadskreditkassan och bostadskreditföreningar
skulle erlägga statlig
inkomstskatt med 32 procent av den beskattningsbara
inkomsten. För övriga
juridiska personer — sambruksföreningar,
stiftelser m. fl. — skulle statsskatten
utgöra 15 procent. De lägre skattesatserna
skulle nu första gången tillämpas
i fråga om skatt på grund av 1961 års
taxering.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

I) motionen II: 623, av herr Kollberg
m. fl., vari hemställts, att riksdagen i
samband med behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 159 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära skyndsam
utredning och förslag till 1959 års höstriksdag
om likställighet i fråga om skattesatsen
för aktiebolag och ekonomiska
föreningar samt om differentiering av
beskattningen mellan större och mindre
företag enligt i motionen angivna riktlinjer; II)

de likalydande motionerna I: 514,
av herrar Hagberg och Svärd, samt II:
624, av herrar Nilsson i Svalöv och Magnusson
i Borås, vari hemställts, att riksdagen
måtte

1) uttala, att skattesatsen för aktiebolag
och ekonomiska föreningar vid den
statliga beskattningen från och med inkomståret
1961 borde vara 32 procent;

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

Ang. avskaffande av den s. k. extra bolagsskatten

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte låta utreda
frågan om samt framlägga förslag till
sådana skattebestämmelser för aktiebolag
och ekonomiska föreningar att dubbelbeskattningen
undanröjdes;

III) motionen II: 625, av herr Hagberg
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr
159 samt att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om skyndsam
utredning och förslag till förordning
om beskattning av bolagens förmögenheter.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet upptagit följande vid riksdagens
början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner, nämligen

1) de likalvdande motionerna I: 290,
av herr Bengtson m. fl., och II: 360, av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att den extra
bolagsskatten omedelbart skulle avskaffas; 2)

motionen II: 197, av herrar Hjalmarson
och Ohlin, vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att den extra
bolagsskatten skulle slopas och att således
10 § 2 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt — i fråga om skatten för
aktiebolag, ekonomiska föreningar m. m.
— skulle givas den lydelse som författningsrummet
hade före den genom KF
den 3 juni 1955 (nr 300) vidtagna ändringen,
att gälla den skatt som skulle påföras
enligt 1960 års taxering.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder
hemställt,

A) att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts proposition nr 159 och i anledning
av de likalydande motionerna I:
290, av herr Bengtson in. fl., och II: 360,
av herr Hedlund in. fl., om avskaffande
av den extra bolagsskatten, ävensom motionen
II: 197, av herrar Hjalmarson och
Ohlin, om slopande av den extra bolagsskatten,
måtte antaga

1) förordning angående ändrad lydelse
av 10 § 2 mom. förordningen den 26

juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;
samt

2) förordning med bestämmelser om
beräkning av preliminär skatt åren 1960
och 1961 för aktiebolag m. fl.,

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 290,
av herr Bengtson m. fl., och II: 360, av
herr Hedlund m. fl., om avskaffande av
den extra bolagsskatten,

2) motionen II: 197, av herrar Hjalmarson
och Ohlin, om slopande av den
extra bolagsskatten,

3) motionen II: 623, av herr Kollberg
in. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:514,
av herrar Hagberg och Svärd, samt II:
624, av herrar Nilsson i Svalöv och
Magnusson i Borås, ävensom

5) motionen II: 625, av herr Hagberg
m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Spetz, Söderquist, Kollberg
och Stenberg, vilka ansett, att utskottet
bort föreslå, att den extra bolagsskatten
skulle avskaffas fr. o. m. 1960
års taxering och att utskottet därför
bort hemställa, att riksdagen med ändring
av vad Kungl. Maj:t föreslagit och
med bifall till motionen II: 197 måtte

1) antaga det i propositionen framlagda
förslaget till förordning angående
slopande av extra bolagsskatten med den
ändringen, att ikraftträdandebestämmelsen
erhölle i reservationen angiven lydelse; 2)

antaga i reservationen infört förslag
till förordning med bestämmelser
om beräkning av den preliminära skatten
vissa år för aktiebolag m. fl.;

II) av herrar Spetz, Söderquist, Kollberg
och Stenberg, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,

Nr 22

Torsdagen den 28 maj 1959

Ang. avskaffande av den s. k. extra bolagsskatten

samt att utskottet bort under B 3 och B
4 hemställa,

B 3) att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära skyndsam utredning
och förslag om likformig beskattning
av aktiebolag och ekonomiska
föreningar,

B 4) att riksdagen i anledning av de
likalydande motionerna I: 514 och II:
624 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära utredning angående en sådan
omläggning av aktiebolags och ekonomiska
föreningars beskattning, att dubbelbeskattningens
olägenheter i största
möjliga utsträckning undanröjdes, samt
för riksdagen framlägga de förslag, som
härav kunde föranledas;

III) av herrar Hagberg, Magnusson i
Borås och Stiernstedt, vilka ansett,'' att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under B 3
och B 4 hemställa, att riksdagen måtte

a) uttala, att skattesatsen för aktiebolag
och ekonomiska föreningar vid den
statliga beskattningen från och med inkomståret
1961 borde vara 32 procent;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte låta utreda
frågan om samt framlägga förslag
till sådana skattebestämmelser för aktiebolag
och ekonomiska föreningar, att
dubbelbeskattningen undanröjdes; samt

c) besluta, att motionen II: 623, i den
mån den ej kunde anses beaktad genom
vad ovan under punkterna a) och b)
hemställts, icke skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vid betänkandet hade därjämte fogats
särskilda yttranden

A) av herrar Hagberg, Magnusson i
Borås och Stiernstedt,

B) av herrar Bengtson och Vigelsbo,
samt

C) av herrar Spetz, Söderquist, Kollberg
och Stenberg.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag ber att beträffande
punkten A få yrka bifall till reserva -

tion I, beträffande punkten B 3 till reservation
II i motsvarande del och beträffande
punkten B 4, i vad avser utredning
för undvikande av dubbelbeskattning,
till reservation II i motsvarande
del.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till reservation III, som innebär
bifall till de likalydande motionerna nr
I: 514 av undertecknad och herr Svärd
samt II: 624 av herrar Nilsson i Svalöv
och Magnusson i Borås.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka återremiss
av betänkandet i den mån det
berör frågan om avskaffande av den extra
bolagsskatten. Skulle detta yrkande
icke bifallas av kammaren ber jag att
få yrka avslag på förslaget i denna del.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen
II: 625 av herr Hagberg m. fl,

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
nu först komme att framställas
särskilt angående herr Ferdinand
Kilssons yrkande, att förevarande betänkande,
i vad det berörde frågan om
avskaffande av den extra bolagsskatten,
skulle visas åter till utskottet.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till det framställda
återremissyrkandet samt vidare
på avslag därå; och förklarade herr talmannen
sig finna den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

Ang. avskaffande av den s. k. extra bolagsskatten

Den, som avslår herr Ferdinand Nilssons
under överläggningen framställda
yrkande, att viss del av bevillningsutskottets
betänkande nr 54 skall visas
åter till utskottet, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles nämnda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Herr talmannen anförde, att propositioner
härefter komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av utskottets
i betänkandet gjorda hemställan,
varvid dock punkten B 4 komme att
behandlas närmast före punkten B 3.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o), av
herr Spetz, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av honom m. fl.
vid betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen; samt 3:o), av herr
Öhman, att kammaren skulle bifalla motionen
II: 625 i motsvarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av
honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 54
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Spetz m. fl. vid

betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 104;

Nej — 28.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På särskilda propositioner bifölls härefter
vad utskottet i punkterna B 1 och
B 2 hemställt.

Beträffande punkten B 4, anförde nu
herr talmannen, komme med anledning
av förekomna yrkanden propositioner
att framställas först särskilt i fråga om
utskottets hemställan såvitt gällde sänkning
av bolagsskatten till 32 procent
från och med år 1961, och därefter särskilt
angående utskottets hemställan i
vad den avsåge utredning för undanröjande
av dubbelbeskattningen.

I avseende å utskottets hemställan i
punkten B 4, såvitt anginge sänkning av
bolagsskatten till 32 procent från och
med år 1961, yttrade vidare herr talmannen,
hade yrkats dels bifall till vad
utskottet härutinnan hemställt, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Hagberg m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen i
motsvarande del.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan i förevarande
del vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Hayberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Nr 22

Torsdagen den 28 maj 1959

Ang. avskaffande av den s. k. extra bolagsskatten
Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 54

punkten B 4, i vad avser sänkning av
bolagsskatten till 32 procent fr. o. m. år
1961, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen i
motsvarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej — 16.

Därjämte hade 28 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande utskottets hemställan i
punkten B 4, i vad avsåge utredning för
undanröjande av dubbelbeskattningen,
anförde herr talmannen, hade yrkats
l:o) att vad utskottet hemställt skulle
bifallas; 2:o), av herr Spetz, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av honom m. fl. vid betänkandet avgivna,
med II betecknade reservationen
i denna del; samt 3:o), av herr Hagberg,
att kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i motsvarande del
av den av honom m. fl. vid betänkandet
anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kamma -

ren ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Spetz’ yrkande.

Herr Hagberg äskade emellertid votering
jämväl om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 54 punkten B 4,
i vad avser utredning för undanröjande
av dubbelbeskattningen, antager godkännande
av det förslag, som innefattas i
den av herr Spetz m. fl. vid betänkandet
avgivna, med II betecknade reservationen
i förevarande del, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innehålles i den av
herr Hagberg m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen i motsvarande del.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 31;

Nej — 20.

Därjämte hade 93 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten, m. m.

54 punkten B 4, i vad avser utredning
för undanröjande av dubbelbeskattningen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Spetz m. fl. vid
betänkandet avgivna, med II betecknade
reservationen i motsvarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vidare gjordes enligt de med avseende
å punkten B 3 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Spetz m. fl. vid betänkandet
avgivna, med II betecknade
reservationen i motsvarande del; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Slutligen gjordes i enlighet med de
beträffande punkten B 5 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
bifall till motionen II: 625, såvitt nu
vore i fråga; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Ang. uttagningsprocenten för den statliga
inkomstskatten, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 50, angående beräkning
av bevillningarna för budgetåret 1959/
60, m. in., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 24 april 1959 dagtecknad proposition
nr 150, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret 1959/
60, m. in., hade Kungl. Maj :t bland annat
föreslagit riksdagen att besluta, att statlig
inkomstskatt för skattskyldig, som
avsåges i 10 § 1 mom. förordningen om

statlig inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för budgetåret 1959/60 med
100 procent av grundbeloppet.

Propositionen nr 150 hade i här berörda
delar hänvisats till bevillningsutskottet.

Till utskottet hade hänvisats de i anledning
av propositionen väckta motionerna
I: 512, av herr Ewerlöf m. fl., och
II: 620, av herr Hjalmarson m. fl., vari
yrkats, att riksdagen — under uttalande
av att en .statlig inkomst- och utgiftspolitik
enligt i motionerna I: 511 och II: 619
redovisade och till sina statsfinansiella
konsekvenser belysta riktlinjer bort och
borde föras i syfte att utan skattehöjningar
göra det möjligt att täcka statens
löpande utgifter med löpande inkomster
— måtte med bifall till proposition
nr 150 besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldig, som avsåges i 10 § 1
mom. förordningen om statlig inkomstskatt,
skulle ingå i preliminär skatt för
budgetåret 1959/60 med 100 procent av
grundbeloppet.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet upptagit följande vid riksdagens
början väckta motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna I: 34, av
herr Ewerlöf m. fl., och II: 45, av herr
Hjalmarson m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
igångsätta en utredning med uppdrag
att utarbeta förslag dels rörande införande
av förhöjda ortsavdrag för barnfamiljer
vid beskattningen, dels i fråga om
den lämpliga kombinationen mellan sådana
ortsavdrag och barnbidrag;

2) de likalydande motionerna 1:55,
av herr Ewerlöf m. fl., och II: 78, av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga i motionerna
infört förslag till lag om upphävande av
lagen den 16 maj 1957 (nr 202) med särskilda
bestämmelser om kommuns,
landstingskommuns och annan samfällighets
utdebitering av skatt för åren
1958—1965;

Nr 22

Torsdagen den 28 maj 1959

Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten, m. m.

3) de likalydande motionerna I: 154,
av herr Ewerlöf m. fl., och 11:198, av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga i dessa motioner
infört förslag till förordning om
ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

4) de likalydande motionerna I: 282,
av herr Aastrup m. fl., och 11:353, avherr
Ohlin m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte

I. antaga i motionerna infört förslag
till lag om ändring av lagen den 16 maj
1957 med särskilda bestämmelser om
kommuns, landstingskommuns och annan
samfällighets utdebitering av skatt
för åren 1958—1965;

IT besluta bemyndiga Kungl. Maj:t att
i enlighet med i motionerna angivna
grunder i administrativ ordning utfärda
föreskrifter rörande beräkning av skatteunderlagsgraderade
statsbidrag till
kommunerna för speciella ändamål och
av kommunala bidrag till vissa statliga
utgifter;

5) de likalydande motionerna I: 291,
av herr Aastrup m. fl., och 11:361, av
herr Ohlin m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta ändringar i de
i motionerna angivna skatteförfattningarna
av innebörd, att det s. k. omkostnadsavdraget
skulle uppföras med i deklarationen
redovisat belopp, dock lägst
100 kronor, att med bibehållande av nuvarande
maximisummor försäkringsavdraget
endast finge utnyttjas till det belopp,
som motsvarades av erlagda premier,
samt att avrundning av den beskattningsbara
inkomsten skulle ske
nedåt till jämna tiotal kronor.

Det i motionerna 1:154 och 11:198
framlagda förordningsförslaget avsåg,
att nya skatteskalor, innebärande en
sänkning av inkomstskatten för fysiska
personer, skulle tillämpas från och med
ingången av år 1961.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
A) att riksdagen måtte — i anledning
av Kungl. Maj:ts i proposition nr 150

framlagda förslag angående skatteprocenten
— besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldiga, som avsåges i
10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt,
skulle ingå i preliminär skatt
för budgetåret 1959/60 med 100 procent
av grundbeloppet;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:34,
av herr Ewerlöf m. fl., och II: 45, av
herr Hjalmarson m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 154,
av herr Ewerlöf m. fl., och II: 198, av
herr Hjalmarson m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:55,
av herr Ewerlöf m. fl., och II: 78, av
herr Hjalmarson m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 282,
av herr Aastrup m. fl., och 11:353 av
herr Ohlin m. fl.,

5) de likalydande motionerna 1:291,
av herr Aastrup m. fl., och 11:361 av
herr Ohlin m. fl., samt

6) de likalydande motionerna 1:512,
av herr Ewerlöf m. fl., och 11:620, av
herr Hjalmarson m. fl., i den mån motionerna
icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet i betänkandet anfört
och hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

C) att bevillningarna för budgetåret
1959/60 måtte beräknas på sätt under
punkten närmare angivits.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Hagberg, Nilsson i Svalöv
och Magnusson i Borås, vilka ansett,

a) att utskottet bort under A hemställa,
att riksdagen — under uttalande av
att en statlig inkomst- och utgiftspolitik
enligt i motionerna 1:511 och 11:619
redovisade och till sina statsfinansiella
konsekvenser belysta riktlinjer bort och
borde föras i syfte att utan skatthöjningar
göra det möjligt att täcka statens löpande
utgifter med löpande inkomster —
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts i proposition
nr 150 framlagda förslag rörande
skatteprocenten och de likalydande
motionerna 1:512 och 11:620 besluta,

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

Ang. uttagningsprocenten
att statlig inkomstskatt för skattskyldiga,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle
ingå i preliminär skatt för budgetåret
1959/60 med 100 procent av grundbeloppet; b)

att utskottet bort under B 1 hemställa,
att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:34 och 11:45
måtte i skrivelse till Kungl. Maj it hemställa,
att Kungl. Maj :t ville igångsätta en
utredning med uppdrag att utarbeta förslag
dels rörande införande av förhöjda
ortsavdrag för barnfamiljer vid beskattningen,
dels i fråga om den lämpliga
kombinationen mellan sådana ortsavdrag
och barnbidrag;

c) att utskottet bort under B 2 hemställa,
att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 154 och II: 198
måtte antaga det vid motionerna fogade
förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 10 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; d)

att utskottet bort under B 3 och
B 4 hemställa, att riksdagen med bifall
till de likalydande motionerna I: 55 och
II: 78 samt i anledning av de likalydande
motionerna 1:282 och 11:353 måtte
antaga det vid förstnämnda två motioner
fogade förslaget till lag om upphävande
av lagen den 16 maj 1957 (nr 202) med
särskilda bestämmelser om kommuns,
landstingskommuns och annan samfällighets
utdebitering av skatt för åren
1958—1965;

II) av herrar Spetz, Söderquist, Kollberg
och Stenberg, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under B 4, B 5 och C hemställa,

B 4) att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna I: 282
och II: 353,

dels antaga det vid motionerna fogade
förslaget till lag om ändring av lagen
den 16 maj 1957 med särskilda bestämmelser
om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering
av skatt för åren 1958—1965;

för den statliga inkomstskatten, m. m.
dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att
i enlighet med i reservationen angivna
grunder i administrativ ordning utfärda
föreskrifter rörande beräkning av skatteunderlagsgraderade
statsbidrag till
kommunerna för speciella ändamål och
av kommunala bidrag till vissa statliga
utgifter;

B 5) att riksdagen med bifall till de
likalydande motionerna 1:291 och II:
361 måtte antaga i reservationen införda
författningsförslag, nämligen

1) förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370);

2) förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 9 § 2—4 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

3) förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 8 § förordningen den
26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;
och

4) förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 4 § 1 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272);

C) att bevillningarna för budgetåret
1959/60 måtte beräknas på sätt i reservationen
angivits.

III), beträffande punkten B 5, av herrar
Hagberg, Nilsson i Svalöv och Magnusson
i Borås, vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag ber att under punkten
B 5 få yrka bifall till reservation II.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation I.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framstäl -

Nr 22

Torsdagen den 28 maj 1959

Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten, m. m.

las först särskilt beträffande envar av
punkterna A, B 1 och B 2 av utskottets
i förevarande betänkande gjorda hemställan,
vidare särskilt angående punkterna
B 3 och B 4 samt slutligen särskilt
rörande var och en av de följande punkterna.

Rörande punkten A, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock att
kammaren skulle antaga det förslag, som
innefattades i den av herr Hagberg
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen
i motsvarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 50
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 125;

Nej — 16.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten B 1 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Hagberg m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen i förevarande del; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 50
punkten B 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen
i motsvarande del.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 128;

Nej — 16.

Sedermera gjordes enligt de rörande
punkten B 2 framställda yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i motsvarande
del av den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Torsdagen den 28 maj 1959

Nr 22

Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten, m. m.

Ytterligare gjordes enligt de med avseende
å punkterna B 3 och B 4 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Hagberg
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen
i förevarande del; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

I fråga om punkten B 5, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats dels att
vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Spetz
m. fl. därom anförda reservationen.

Härefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna B 6 och
C hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärende, statsutskottets memorial nr
137, skulle uppskjutas till ett annat sammanträde
samt att ifrågavarande memorial,
vilket nu ånyo bordlädes, skulle
uppföras sist på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets memorial:
nr 138, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1959/60 till Uppsala universitet:
Avlöningar; samt

nr 139, i anlefdning av |kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om motionsvis
väckta förslag rörande de teologiska fakulteternas
forsknings- och undervisningsresurser;
ävensom

jordbruksutskottets memorial nr 34,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om sådan författningsändring att
statlig kreditgaranti för lån till rationa -

liseringsåtgärder må beviljas trädgårdsföretag
oavsett storleksordning.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 264, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1959/60 till inrättande av en
biblioteksdepå samt till byggnadsarbeten
vid universitetet i Uppsala jämte i sistnämnda
ämne väckta motioner;

nr 287, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under femte huvudtiteln
gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1959/60 till Allmänna
barnbidrag, Ersättning till postverket
för utbetalning av allmänna barnbidrag,
Bidrag till sjukkassor m. m. och
Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders
barn;

nr 288, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1959/
60 till Driftbidrag till statens järnvägar;

nr 289, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition rörande statsbidragsgivningen
till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp;

nr 290, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1959/60 till Skatteersättning till
kommunerna;

nr 291, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1959/60 till studiebidrag
och stipendier samt till bidrag
till driften av folkskolor m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 292, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1959/60 till reglering av prisstegringar
på försvarshuvudtiteln m. m. jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 293, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1959/60 till Aktieteckning i Aktiebolaget
Statens skogsindustrier.

Nr 22

Torsdagen den 28 maj 1959

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 295, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1959/60 till Bidrag
till vetenskaplig verksamhet vid vetenskapsakademien
;

nr 296, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1959/60 till bidrag till byggnadsarbeten
m. m. inom skolväsendet
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 297, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1959/60 till Statens tekniska
forskningsråd och till Tekniskt-vctenskaplig
forskning m. m.;

nr 298, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen under femte huvudtiteln
gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1959/60 till Förberedelser
för pensionsreformen;

nr 299, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1959/60; och
nr 300, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1959/60
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 304, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i valutalagen den 22
juni 1939 (nr 350) så ock om fortsatt
giltighet av samma lag, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner.

Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 305, angående reglering för budgetåret
1959/60 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. in.; samt

nr 306, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni
1949 (nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
m. m., dels i ämnet väckta motioner,
dels väckta motioner angående åtgärder
för återgång till lågräntepolitik,
dels ock väckta motioner angående vissa
åtgärder till främjande av full sysselsättning.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 308, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om
biografföreställningar m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner; samt

nr 309, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om förbud mot innehav av vissa
stiletter m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.29.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Fredagen den 29 maj 1959

Nr 22

Fredagen den 29 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Ang. rätten att fritt välja arbete

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
NILSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Thorsten
Larssons interpellation angående
rätten att fritt välja arbete, erhöll ordet
och anförde:

Herr talman! Herr Thorsten Larsson
har frågat statsministern om denne anser,
att den i innevarande års kollektivavtal
för byggnadsarbetare träffade
överenskommelsen om vissa inskränkningar
beträffande rekrytering av äldre
arbetskraft till byggnadsarbetarkåren,
står i god överensstämmelse med rätten
att fritt välja arbete och om dylika överenskommelser
är ägnade att underlätta
anställningen av äldre arbetskraft. Interpellanten
frågar vidare, om statsministern
anser det möjligt att genom åtgärder
från samhällets sida garantera
rätten att fritt välja arbete.

Då de berörda frågorna närmast hör
till socialdepartementets verksamhetsområde
har interpellationen överlämnats
till mig för besvarande.

Byggnadsverksamheten har under senare
år genomgått en kraftig teknisk och
eknonomisk utveckling med ett allt starkare
inslag av fast kapital. Jämsides
härmed har nya material och byggnadsmetoder
introducerats. Som en följd
härav har behovet av manuella arbetsinsatser
minskat. Dessa förändringar har
vidare kommit att ställa ökade krav på
arbetarnas, särskilt grovarbetarnas, yrkeskunskaper.
Utvecklingen går så
snabbt på det byggnadstekniska området,
att det vid eu oförändrad byggnadsvolym
blir svårt att bereda full sysselsättning
åt byggnadsarbetarna. Möjligheterna
att skaffa kompletterande .sysselsättning
inom andra näringsområden, t.

(i Första kammarens protokoll 1959. Nr 22

ex. inom skogsbruket, har samtidigt begränsats
på grund av bättre utjämning
av arbetssäsongerna och en fortgående
mekanisering även inom dessa områden.

Mot bakgrund av denna utveckling
är det angeläget att dels få till stånd en
fortbildning för de byggnadsgrovarbetare
som redan finns inom branschen,
dels få en grundläggande yrkesutbildning
för den nyrekryterade arbetskraften.
Under vintermånaderna har därför
arbetsmarknadsstyrelsen, överstyrelsen
för yrkesutbildning och parterna anordnat
fortbildningskurser i detta syfte
för arbetslösa byggnadsgrovarbetare.
Någon skolmässig eller avtalsreglerad yrkesutbildning
för byggnadsgrovarbetarna
har inte funnits tidigare, vilket däremot
är fallet i fråga om övriga kategorier
byggnadsarbetare.

Det nya byggnadsavtalet innebär en
lösning av det sedan länge diskuterade
problemet om en grundläggande utbildning
för den nyrekryterade arbetskraften.
Erfarenheten från de senaste åren
har emellertid visat, att nytillskottet av
arbetskraft till byggnadsgrovarbetarefacket
i betydande utsträckning omfattar
arbetskraft i sådan ålder att nybörjarutbildning
ej är tänkbar. Genom överenskommelsen
om en 45-årsregel vid nyrekrytering
bär man därför försökt att
inrikta nyrekryteringen på yngre för
lärlingsanställning lämpade sökande.

Såsom framgår av vad jag här har
sagt, är det speciella omständigheter som
förorsakat den aktuella överenskommelsen.
Dessa problem har också uppmärksammats
av regeringen, som för några
månader sedan gav arbetsmarknadsstyrelsen
i uppdrag att företaga en utredning
rörande arbetskraftsproblem inom
byggnadsverksamheten.

Det bör betonas, att överenskommelsen
inte innebär något försök att utestänga
de äldre arbetare som redan är
sysselsatta inom byggnadsindustrien. För
dessa arbetare fortsätter myndigheterna

Nr 22

Fredagen den 29 mai 1959

Ang. rätten att fritt välja arbete
och de berörda parterna sina bemödanden
att säkra sysselsättningen. Frågan
gäller i vad mån äldre arbetare, som tidigare
inte varit sysselsatta i byggnadsindustrien,
skall beredas arbete vid byggena.
Det är uppenbart att de senare
årens starka tillströmning av outbildade
arbetare till byggnadsindustrien inneburit,
att denna industrigren verksamt bidragit
till att lösa sysselsättningsproblemen
och troligen inte minst då det
gäller något äldre, relativt svårplacerade
arbetare. Samtidigt har denna nyrekrytering
skapat betydande problem
inte minst med hänsyn till belastningen
på arbetslöshetsförsäkringen.

Från båda parter har det i kommentarer
till överenskommelsen fastslagits
att denna skall betraktas som en temporär
företeelse. Det innebär med andra
ord att vi bör kunna förvänta att nyrekryteringsspärren
för äldre arbetare i
en nära framtid kommer att försvinna
ur avtalet. För min del vill jag gärna
ta fasta på dessa utfästelser, därför
att sådana överenskommelser, som här
avses, kan försvåra en lösning av den
äldre arbetskraftens problem.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Envar har rätt till arbete,
till fritt val av sysselsättning. Så
bjuder oss FN-stadgan, artikel 23, om de
mänskliga rättigheterna. Jag ber därför
att till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet få rikta ett tack för
interpellationssvaret, som visserligen var
försiktigt hållet men som jag dock tolkar
såsom positivt till sin innebörd.

Det är givet att arbetskraften inom
byggnadsbranschen måste få känning av
den kraftiga rationaliseringen inom näringslivet.
Samtidigt som man inom
branschen haft sina egna problem i den
vägen, har man där liksom inom vissa
andra sektorer också fått känna verkningar
av vad som skett på andra områden.
Detta framgår av vissa tidningsuppgifter
om de nytillträdda grovarbetarnas
ålder. Cirka 15 procent av dessa

har varit över 50 år och hela 34 procent
över 40 år. Därmed är också sagt att det
är rätt många människor som berörs av
den ifrågavarande 45-årsregeln. Man
kan nämligen förutsätta att någon tvär
förändring i de nytillträdandes ålder
inte skulle ha skett, om inte nämnda regel
hade tillkommit.

45-årsregeln försvårar lösningen av
vissa problem på arbetsmarknaden. På
sistone bär man bl. a. genom flyttningsbidrag
och dylikt sökt åstadkomma en
ökad rörlighet, så att inte de arbetslösa
skall bli bundna vid sysselsättningssvaga
orter. Detta är i och för sig riktigt.
45-årsregeln kan dock leda till att flyttningsåtgärder
måste tillgripas även när
de egentligen inte behövs. Om en arbetare
i en annan bransch i 45-årsåldern
blir friställd och det på orten finns
byggnadsarbete, som han i princip skulle
kunna ta, måste han nu stå tillbaka
för yngre arbetskraft. Den yngre arbetskraften
har det över huvud taget lättare
på arbetsmarknaden. Oftast har den också
lättare att klara den omställning som
en flyttning innebär. Sådana företeelser
som 45-årsregeln leder till att den äldre
arbetskraften blir något av en reservarbetskår
som får arbete i sista hand. Som
följd därav blir det också för denna arbetskraft
som flyttning och andra mera
långtgående åtgärder måste tillgripas.
Detta är enligt min uppfattning felaktigt.

Jag tror inte att de problem det här
gäller är av tillfällig och övergående natur.
Svårigheterna kan mildras av en
högkonjunktur, men strukturrationaliseringen
kommer att fortsätta. Så kommer
också att bli fallet inom jordbruket.
Särskilt i fråga om småbruket är ju statsmakterna
inställda på en långt gående
rationalisering. För övrigt vet jag från
min egen hembygd — som även socialministern
känner väl till — att det i
byggnadsbranschen finns åtskilliga f. d.
småbrukare och lantarbetare. Inför detta
perspektiv ställer man sig frågan, om
det är riktigt att först driva fram en rationalisering
inom en sektor och att sedan
i viss mån beröva den friställda ar -

Fredagen den 29 maj 1959

Nr 22

betskraften rätten till nytt arbete i en
annan sektor. Om den ström av friställd
arbetskraft, som kan väntas från småbruket
och numera också från en del av
familjejordbruket, skall komma till vissa
arbetsplatser och finna att 1930-talets
skylt »Arbetsstyrkan fulltalig» ersatts av
anslaget »Arbetare över 45 år ej önskvärda»,
blir man betänksam. Man blir
betänksam inför fortsatta rationaliseringssträvanden.
Även om inte heller jag
vill förorda att varje måtte av rationalisering
skall upphöra, ifrågasätter jag om
vi inte bör tänka om i någon mån och
gå fram litet försiktigare när det gäller
rationaliseringen.

Jag har den uppfattningen att rationaliseringen
exempelvis vid jordbruket
inte får drivas hårdare än att näringslivet
hinner absorbera den friställda arbetskraften.

Fråga är om vi inte måste tänka i viss
mån om då det gäller den s. k. bortrationaliseringen
av småbrukare.

I det aktuella fallet har hänvisats till
utbildningsfrågan. Sådana problemställningar
får vi dock vara beredda på
framöver. Arbetsmetoderna på skilda
områden ändras successivt. En följd
därav blir att en del arbetskraft friställs
och måste söka sig över till andra områden,
låt vara näraliggande. Den arbetskraften
kan behöva omskolning. Då
måste det vara felaktigt att utestänga
den äldre delen av arbetskraften inte
bara från vissa områden av arbetsmarknaden
utan också i viss mån från rätten
till utbildning för dessa arbetsområden.
Detta är emellertid, såvitt jag tolkat saken
rätt, förhållandet i det aktuella fallet.
Sådant kan inte få gå förbi opåtalat.

Jag vill uttala min tillfredsställelse
över att statsmakterna i viss mån uppmärksammat
denna fråga och via arbetsmarknadsstyrelsen
sökt åstadkomma
vissa åtgärder. Jag är också glad över
statsrådets meddelande om att 45-årsregeln
måste betraktas som en tillfällig företeelse.
.lag vill dock understryka att
om inte detta upphör utan griper omkring
sig, måste statsmakterna överväga
effektivare åtgärder. Dessa ting kan ju
inte tolereras.

Ang. rätten att fritt välja arbete

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! Då jag har medverkat
vid tillkomsten av den av herr Larsson
kritiserade avtalsbestämmelsen, finner
jag det angeläget att säga ett par ord.

Jag vill då först erinra om att bestämmelsen
i fråga inte innebär något nytt
och att den inte heller är någon isolerad
företeelse. Alla som känner till sysselsättningsproblem
och utvecklingen på
byggnadsarbetsmarknaden vet att det
under de senare åren har förekommit
liknande begränsningar, dels i form av
lagbestämmelser, dels i form av frivilliga
överenskommelser. Jag vill erinra
om att det för 16 år sedan träffades en
frivillig överenskommelse som till sina
verkningar var betydligt mera omfattande
än den nu aktuella, en överenskommelse
som tillkom på riksdagens initiativ
och under medverkan av en statlig
kommitté.

Varför har nu detta skett? Jo, helt enkelt
av den anledningen att tillgång och
efterfrågan på arbetskraft har varierat,
och det har inte vid alla tillfällen varit
möjligt att med en fri rekrytering upprätthålla
en önskvärd balans mellan dessa
båda faktorer. Situationerna har sålunda
växlat mellan sådana då man fått
tillgripa begränsningsåtgärder och sådana
då de berörda parterna i samverkan
med arbetsmarknadens myndigheter fått
vidtaga åtgärder för import av arbetskraft.
Åtgärder kommer troligen att få
träffas även i år i fråga om en annan
grupp, nämligen träarbetarna.

Jag bär nämnt detta för att därmed
klargöra att avsikten inte är att skapa
en ny princip som skulle bli bestående,
utan det är fråga om en åtgärd som parterna
ansett nödvändig för att komma
till rätta med de problem som en okontrollerad
och fri rekrytering har skapat.

När herr Larsson i sin interpellation
har gjort gällande att arbetssökande över
45 år kommer i sista hand, inte beroende
på kompetens utan på grund av ålder,
så är detta felaktigt. Om herr Larsson
hade tagit del av hela överenskommelsen,
skulle han också ha funnit att
det klart är uttryckt att överenskommel -

Nr 22

Fredagen den 29 maj 1959

Ang. rätten att fritt välja arbete
sen gäller sådana arbetssökande som
icke tidigare varit anställda inom byggnadsindustrien.
Den som tidigare har varit
verksam inom detta arbetsområde —
man må nu säga att han är kompetent
eller inte -—• faller sålunda utanför den
här begränsningsregeln.

Jag vill också i detta sammanhang
upplysa herr Larsson om att det finns
en annan regel i de anvisningar, som
arbetsmarknadsstyrelsen har utfärdat
och som har funnits sedan 1943, nämligen
att beträffande den inom byggnadsfacken
verksamma arbetskraften har arbetsgivarna
skyldighet att vid varje tillfälle
se till, att minst 25 procent av arbetsstyrkan
är fyllda 50 år. Det är min
uppfattning att den regeln bör ändras
dithän, att 50 år ersättes med 55, vilket
står i samklang med den nuvarande genomsnittsåldern.
55 år i dag kommer således
att motsvara 50 år 1943.

Det är sålunda här inte fråga om något
försök att på något sätt monopolisera
denna del av arbetsmarknaden utan helt
enkelt ett försök parterna emellan att
komma till rätta med problemen.

När nu herr Larsson kritiserat detta,
hade det varit angeläget att få någon anvisning
om vilket alternativ man i stället
skulle ha valt. Situationen är ju den att
vi har cirka 13 000 grovarbetare som
inte kan beredas sysselsättning. Herr
Larsson var här inne på frågan om att
man skulle minska takten i rationaliseringen.
Det är en uppfattning som inte
jag delar. Jag tror inte heller att någon
annan gör det. Byggnadsindustrien, och
inte minst dess parter, har ju kritiserats
för att inte ha medverkat till en allt
snabbare utveckling i rationaliseringstakten
inom denna sektor. För mitt vidkommande
vill jag säga att parterna tillsammans
gör vad som är möjligt för att
därvidlag öka hastigheten. Men då måste
man också ta konsekvenserna, inte minst
på detta område. Det är väl orimligt att
man enbart inom ett förbund skulle ta
hand om de problem, som uppstår i form
av ett ökat överskott på arbetskraft. Socialministern
har pekat på svårigheterna
för arbetslöshetsförsäkringen, och jag

vill endast understryka riktigheten av
detta.

Jag vill också erinra om att det här
inte är någon isolerad företeelse inom
byggnadsindustrien. Både herr Larsson
och andra känner säkerligen till att
det i dag finns företag, som utan någon
särskild överenskommelse parterna
emellan vägrar att anställa arbetskraft,
som uppnått 40 års ålder. Jag tror därför
inte att den överenskommelse, som
byggnadsmarknadens parter har träffat,
är så unik som man har velat göra gällande
i interpellationen och i pressen,
som har behandlat frågan.

Jag vill också till slut säga att denna
överenskommelse inte är något självändamål.
När läget är sådant att åldersbestämmelsen
kan mönstras ut ur avtalet,
så kommer detta att ske.

Herr talman! Jag har med detta velat
ge en förklaring till varför parterna
har träffat denna uppgörelse.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag vill efter detta anförande
av herr Johansson erinra om att
vad jag här har velat peka på är egentligen
principfrågan. Det kan tänkas, och
herr Knut Johansson var ju också inne
på den tanken, att det kan finnas flera
områden där man kunde bli frestad införa
en dylik princip. Det är detta som
enligt min uppfattning strider mot artikel
23 i FN:s stadga. Det är också i detta
sammanhang som man så att säga
måste se hela vårt problem. Detta är säkerligen
den kommande tidens stora
samhällsproblem. Var skall vi göra av
den friställda arbetskraften? Den synpunkten
var jag också inne på när jag
talade om småbrukarna. Det är ju känt
att man från vissa håll, inte minst från
regeringspartiets sida, gärna vill säga
att vi skall rationalisera bort så och så
många småbrukare. Det duger nu inte
ens en gång med att tänka sig att en
enfamiljsjordbrukare skall ha sin utkomst.
Då kommer man till detta problem:
Vart skall de ta vägen? När denna
»ström» kommer till arbetsförmedlings -

Fredagen den 29 maj 1959

Nr 22

dörren, skall det då stå ett plakat på
den med texten: Fullsatt. Det är fråga
om inte statsmakterna bör ta sig en
funderare på vart rationaliseringen leder,
var man kan finna möjligheter att
så att säga komma fram på billigaste
sätt. Är det inte bättre att ge möjligheter
till försörjning inom ett område som
man redan är sysselsatt på än att t. ex.
ytterligare öka ut den kår som herr Johansson
nämnde när han talade om
13 000 arbetslösa grovarbetare. Jag har
också sett denna siffra, och jag är medveten
om att för ett enskilt fackförbund
kan detta bli ett problem av stor räckvidd.
Men jag vill än en gång betona att
detta inte får bli en kutym som griper
omkring sig. Vare sig man sänker åldern
till 40 år eller allt flera fackförbund
kommer att följa den här linjen,
tror jag, att vi är inne på en farlig väg,
herr talman.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. förarskydd å traktorer, m. m.

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
NILSSON, som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde jämväl besvara
herr Thorsten Larssons interpellation
angående förarskydd å traktorer, in. m.,
och nu yttrade:

Herr talman! Herr Thorsten Larsson
har frågat om jag uppmärksammat att
det ännu, kort innan bestämmelsen om
förarskydd på traktorer träder i kraft,
enligt hans mening inte finns tillräckligt
utprovade konstruktioner av sådana
skydd mer än till enstaka traktortyper;
om jag anser det lämpligt och
möjligt att genom dispensförfarande eller
på annat sätt låta ikraftträdandet av
ifrågavarande bestämmelser anstå; och
om jag är beredd att framlägga förslag
till åtgärder, som kan leda till att gruppen
familjejordbrukare blir representerad
i arbelarskyddsstyrelsen, då skyddsfrågor
inom lantbruket behandlas.

Såsom interpellanten framhållit är det
förekomsten av svåra traktorolyckor,

Ang. förarskydd å traktorer, m. m.
som aktualiserat ett bättre skydd för
förarna. Någon fullständig statistik över
olycksfallen finns inte, eftersom anmälningsskyldighet
föreligger endast beträffande
sådana olycksfall, som drabbat
arbetstagare. I stor omfattning köres
traktorerna emellertid av ägarna själva.
Olycksfall som drabbat dessa får arbetarskyddsstyrelsen
endast till en del
kännedom om, huvudsakligast genom
tidningsuppgifter. Under 1958 har styrelsen
på nämnda sätt fått kännedom
om 34 olycksfall, därav 25 dödsfall, vilka
inträffat genom vältning eller överstegring
bakåt. Det verkliga antalet är
säkerligen högre. Antalet olycksfall av
detta slag visar ingen tendens att minska.
Enda effektiva skyddsmedlet mot sådana
olycksfall är en störtsäker hytt eller
ram. Det kan inte vara riktigt att
vänta med genomförandet av denna
skyddsåtgärd och därigenom äventyra
traktorförarnas säkerhet längre än nödvändigt.

De krav interpellanten ställer på
skyddsanordningarna, nämligen att de
skall ge verkligt skydd, att de inte i
onödan skall minska den tekniska utrustningens
effektivitet och att de inte
skall medföra skadliga eller plågsamma
arbetsförhållanden, söker arbetarskyddsstyrelsen
ständigt tillgodose. Så har också
skett vid utformningen av riktlinjer
för hyttkonstruktionerna. Utöver dessa
riktlinjer har styrelsen inte velat binda
tillverkarna vid några detaljanvisningar.
De får själva konstruera och utforma
så fördelaktiga förarskydd som möjligt.
Det är samma förfarande som i allmänhet
tillämpas inom arbetarskyddets område.

Någon oklarhet om huruvida »skyddsram
kan väljas eller om komplett hytt
företrädesvis skall komma i fråga» föreligger
inte. Köparen kan själv avgöra,
om han vill nöja sig med en ram eller
köpa en fullständig hytt. Den som väljer
en ram kan senare inköpa tillsatser
för en hytt.

Föreskrifterna i det här aktuella stadgandet
i 45 § arbetarskyddslagen förutsätter
inte att maskin, redskap eller annan
teknisk anordning skall vara pro -

Nr 22

Fredagen den 29 maj 1959

Ang. förarskydd å traktorer, m. m.
vad vid någon officiell provningsinrättning.
Det är leverantören, som är ansvarig
för att föreskrifterna är beaktade.
Leverantörerna brukar rådgöra med
styrelsen och begära skriftligt utlåtande
om av dem lanserade skyddsanordningar.
Innan utlåtande avgives inhämtar
styrelsen nödvändiga uppgifter för att
kunna bedöma om anordningen är tillfredsställande
i skyddshänseende och
hur den påverkar produktionen. Uppgifterna
inhämtas genom granskning och
vid behov genom provning.

Styrelsen har hittills godtagit 21 hyttkonstruktioner
avseende i huvudsak 12
traktortyper. Dessa avser de mest efterfrågade
traktortyperna i landet. Flera
hytter eller ramar förberedes för att
kunna godtagas av styrelsen. Vissa eftersläpningar
förekommer beträffande
mindre efterfrågade traktorer, beroende
på att vederbörande leverantörer börjat
vidtaga åtgärder allt för sent.

Tillverkning av hytter och ramar är i
full gång och enligt arbetarskyddsstyrelsen
är leverantörerna beredda att möta
efterfrågan den 1 juli. Anhållan om
uppskov har endast gjorts i ett fall. Skulle
hytt eller ram ej finnas färdiga, kommer
arbetarskyddsstyrelsen att taga hänsyn
till de skäl, som föranlett detta förhållande
och överväga att medge efterleverans
av hytt eller ram.

Man kan naturligtvis inte räkna med
att vare sig nu eller framdeles åstadkomma
hytter eller ramar, som allt framgent
framstår som fulländade. Dessa kommer
att bli föremål för utveckling liksom
alla tekniska anordningar. Frågan är
emellertid så ingående behandlad och
skyddsanordningarna så utvecklade, att
skäl inte föreligger för uppskov, ehuru
som förut nämnts det hos vissa traktorleverantörer
föreligger en viss eftersläpning.

Vad slutligen gäller representation för
för familjejordbrukarna i arbetarskyddsstyrelsen
bör uppmärksammas att även
andra grupper befinner sig i en liknande
situation som familjejordbrukarna.
Styrelsen bär t. ex. lämnat anvisningar
angående utförandet av åtskilliga tekniska
anordningar, vilka huvudsakligen

kommer till användning inom enskilda
hushåll, hos villaägare etc. Det är önskvärt,
att alla dessa grupper får medverka
vid utformandet av sådana skyddsanordningar,
som de berörs utav. Arbetarskyddsstyrelsen
söker också under
arbetet med olika skyddsanordningar
kontakt med av ärendet berörda parter.
Huruvida dessa kontakter är tillräckliga
och om formerna för parternas medverkan
i skyddsarbetet behöver omprövas
är jag inte beredd att ta ställning
till i detta sammanhang.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
få framföra ett tack för svaret på
min interpellation. Svaret är positivt så
till vida att det understryker det angelägna
i att riskerna till liv och lem för
traktorförarna elimineras eller begränsas
så långt detta är möjligt och att det
sker med minsta möjliga tidsutdräkt.
Härvidlag föreligger inte heller någon
meningsskiljaktighet mellan mig och socialministern.
Vad gäller de frågor jag
ställde under diskussion är svaret också
positivt så långt att det bringar klarhet
i en fråga i sammanhanget, som fördunklats
något genom motsägande uttalanden,
nämligen beträffande skyddsramen.
Herr statsrådet säger att det står
köparen fritt att avgöra om vederbörande
vill nöja sig med en ram eller köpa
en fullständig hytt. Detta måste innebära
att ram rutinmässigt kommer att
godkännas som skyddsanordning i det
aktuella lagrummets mening, förutsatt
givetvis att dess konstruktion fyller uppställda
krav.

Men i den centrala frågeställningen,
nämligen angående de krav på de störtsäkra
förarhytternas driftsfunktioner,
som man måste ställa om lagen skall få
reell innebörd, är jag så långtifrån nöjd
med svaret, jag måste säga att de uppgifter
som herr statsrådet lämnade i
sammanhanget närmast chockerar mig.
Vi får sålunda veta att arbetarskyddsstyrelsen
till nu godtagit 21 hyttkonstruktioner,
avseende huvudsakligen 12
olika traktortyper. Detta är oroande mot

Fredagen den 29 mai 1959

Nr 22

bakgrunden av det faktum, att endast två
typer färdigprovats vid statens maskinprovningar
och att inte flera typer hinner
utprovas, förrän de nya skyddsbestämmelserna
träder i kraft. Detta innebär
nämligen att det kommer att föras
i marknaden ett betydande antal
skyddshytter, vilkas driftsfunktionella
egenskaper icke är officiellt eller objektivt
klarlagda.

Yad som skiljer mellan arbetarskyddsstyrelsens
granskning och vad som sker
vid statens maskinprovningar är att den
förstnämnda myndigheten mest beaktar
överstörtningsproblemet, under det att
provningsanstalten även tar i betraktande
konstruktionernas driftsegenskaper.
Innan dessa sistnämnda prov utförts —
det är nämligen en tidsödande procedur
som enligt uppgift från statens maskinprovningar
tar cirka tre kvarts år —
och innan man är riktigt på det klara
med hur driftsfunktionerna i hytten under
årstidernas växlande temperaturer
är, vet traktorköparen egentligen inte
riktigt vad det är som erbjuds och inte
heller vet föraren om hytterna kan skydda
honom i vissa situationer. Risk finns
sålunda att av arbetarskyddsstyrelsen
godkända konstruktioner kan ha sådana
egenskaper vid praktisk drift att de
ökar andra olycksfallsrisker av minst
lika farlig art som dem man vill motverka
med de nya bestämmelserna, t. ex.
genom att försvåra manövreringen från
förarplatsen av påkopplade redskap. Det
kan också tänkas att vissa typer blir så
hindersamma i arbetet att föraren föredrar
att plocka bort hytten och sålunda
helt går miste om det skydd lagen avser
att tillförsäkra honom.

Kostnadsfrågan får självfallet inte vara
avgörande när det gäller att gardera sig
mot olycksfallsrisker, men den är å andra
sidan en realitet som inte kan förbises
i sammanhanget. Kostnaden för en
störtsäker hytt torde belöpa sig på omkring
1 000 kronor. Det är ett aktningsvärt
belopp för en familjejordbrukare.
Visar det sig att den inköpta hytten inte
är praktiskt användbar, är detta en bortkastad
summa. Tar man i betraktande
att de svenska jordbrukarna årligen ny -

Ang. förarskydd å traktorer, m. m.
inköper cirka 10 000 traktorer, kan det
sammanlagt bli en betydande felinvestering,
om många av arbetarskyddsstyrelsen
godkända konstruktioner inte
håller måttet från driftfunktionella utgångspunkter.

Herr statsrådet antydde att uppskovsmöjligheter
föreligger men är begränsade
till fabrikantledet och till den granskning,
som sker i arbetarskyddsstyrelsens
regi. Då skulle jag vilja fråga, om
man inte skulle kunna tänka sig att med
hänsyn till de omständigheter jag här
anfört möjligheten till uppskov vidgas
att omfatta även enskilda traktorköpare
och gälla de fall, där officiellt utlåtande
från statens maskinprovningar är att
emotse inom viss tid. Det är nämligen
mig bekant att denna institution tar cirka
15 hytter för ett tiotal traktortyper
i praktiska prov och att fullständiga
provningsberättelser sålunda kan väntas
föreligga inom en relativt överskådlig
tidrymd.

Vad beträffar frågan om formerna för
medverkan i skyddsarbetet för bl. a. familjejordbrukarna,
noterar jag med tillfredsställelse
att herr statsrådet är medveten
om att här föreligger ett problem.

Herr talman! Jag är tacksam för det
svar jag fått. Jag tror dock att jag uttrycker
vad alla traktorförare, oavsett
om de är ägare av traktorn eller inte,
känner, när jag konstaterar att jag skulle
ha varit betydligt mera tacksam, om
herr statsrådet i sitt svar kunnat utlova
garantier för att den, som sätter sig bakom
ratten på en ny och efter den 1 juli
inköpt traktor, får veta vad det utlovade
skyddet i praktiken innebär för honom.

Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade
sig, varvid ledningen av kammarens
förhandlingar övertogs av herr
förste vice talmannen.

Herr statsrådet NILSSON:

Herr talman! Den ärade interpcllanten
var i senare delen av sitt anförande
inne på kostnadsfrågan och underströk,
att en hytt av här avsedd konstruktion
kostar 1 000 kronor. Jag medger att det

Nr 22

Fredagen den 29 maj 1959

Ang. förarskydd å traktorer, m. m.
naturligtvis är en kraftig utgift för låt
oss säga en småbrukare eller för en familjejordbrukare.
Men jag fattade interpellanten
på det sättet att han i likhet
med mig — vilket han framhöll just
i sin interpellation — ansåg att kostnadsfrågan
inte fick bli avgörande, eftersom
det här är frågan om att klara
människoliv. Och om vi kan få fram
säkra konstruktioner, är vi väl överens
om att man får ta dessa kostnader, allra
helst som det inte kommer att bli fråga
om att lantbrukaren skall betala 1 000
kronor extra, utan oftast är det så att
det finns förarhytter som inte är säkra
men som kostar 400 å 500 kronor, och
då kommer den extra kostnaden att belöpa
sig till mellan 500 och 600 kronor.

Sedan vill jag gå över till frågan om
den s. k. driftsäkerheten. Jag måste nog
säga att här bör man ge de privata tillverkarna
möjligheter att göra konstruktioner.
Jag har nog inte den meningen
att statens maskinprovningar skall ha
ett fullständigt avgörande inflytande och
sålunda låsa fast tillverkarna vid en
typ, som kanske ur driftssynpunkt inte
är den allra bästa och som måhända
också skulle kunna bli dyrare än det
blir, om man låter de privata tillverkarna
konkurrera om att få fram de bästa
tänkbara typerna. Detta är i själva verket
vad jag har syftat till i mitt svar.

Arbetarskyddsstyrelsen går ju i god
för att de hytter eller ramar, som tillverkarna
här har kommit fram med, är
driftssäkra och att de också ur skyddssynpunkt
är tillfredsställande. Det är
därför inte alls nödvändigt att statens
maskinsprovningar skall undersöka varenda
detalj och gå i god för varenda typ
som sålunda kan framställas. Jag tycker
därför att vi bör betrakta traktorskydden
precis på samma sätt som alla andra
skyddsanordningar betraktas. Man
bör alltså ge möjlighet för det privata
initiativet att här tekniskt komma fram
med olika typer, och sedan tillkommer
det arbetarskyddsstyrelsen att kontrollera
huruvida dessa ur skydds- och
driftssynpunkt är tillfredsställande.
Slutligen skulle jag kanske rent pri -

vat vilja råda interpellanten att besöka
det lantbruksmöte som i dag öppnats i
Jönköping. Enligt uppgifter som jag sett
i en tidning kommer nämligen just
skyddsanordningarna på traktorer att
vara ett av de stora slagnummer som
visas på denna utställning.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Med anledning av den
anmodan herr statsrådet till sist riktade
till mig vill jag säga att jag nog har
sett en hel del på dessa saker. Det är ju
vetskapen om vad som funnits att tillgå
på detta område som föranlett mig att
rikta uppmärksamheten på att vi till
den tidpunkt då de nya bestämmelserna
träder i kraft inte lyckats få fram en
förarhytt, vars driftsäkerhet förarna kan
få bekräftad. Man kan få bekräftelse på
att hytten t. ex. motstår den dubbla
traktorvikten och klarar vissa slagprov
men alltså inte på driftsfunktionen.

Jag kanske ur minnet får återge ett
par uttalanden i den berättelse, som maskinprovningen
avgivit beträffande den
ena av de hittills provade förarhytterna.
Det påpekas sålunda bland annat att hytten
blir för varm vid viss väderlek. Vad
betyder det? Jo, en förare som sitter i
en för varm hytt blir ju mindre uppmärksam,
och det kan uppkomma olyckor
just på grund av en sådan detalj.
Vidare görs det gällande beträffande
hytten att om man skall kunna koppla
till vissa redskap, som manövreras från
förarplatsen, så måste man slå bort hyttens
bakstycke. Men om man gör ett sådant
ingrepp, förstår ju var och en, som
kört traktor och är praktiskt kunnig på
detta område, att föraren, om han inte
når en spak, kan frestas att utan att
stanna traktorn lämna förarsitsen, varvid
han kan falla ned från traktorn. Det
har redan hänt olyckor på detta sätt.

Statsrådet yttrade vidare att han för
sin del inte kan förstå varför statens
maskinprovningar skall utföra dessa
prov. Det är klart att det inte vore nödvändigt,
om vi hade haft en motsvarande
inrättning, som kunnat lämna den
garanti som här avses till förarna och

Fredagen den 29 maj 1959

Nr 22

till ägarna. Men vi har dock, herr statsråd,
denna officiella statens maskinprovningsanstalt.
Som representant för
jordbrukarna vågar jag i dag säga att vi
har ganska stort förtroende för de maskinprovningar
som anstalten hittills företagit.
Med hänsyn härtill tror jag att
det hade varit mycket tacknämligt, om
arbetarskyddsstyrelsen hade sett tiden
an något och avvaktat de prov som —
vilket jag redan uppgivit i mitt förra
anförande — nu pågår vid maskinprovningsanstalten.
Men det tar en viss tid,
innan proven hinner slutföras, och jag
ber därför —- när man nu avser att medge
uppskov för tillverkarna — att ånyo
få ställa frågan, om man inte också —
t. ex. efter ansökan — kan tänka sig ett
visst uppskov för den enskilde, om denna
kan visa att han ämnar skaffa en
viss hyttyp som inte är färdigprovad
vid maskinprovningsanstalten men beträffande
vilken provningsberättelse
snart väntas föreligga.

Herr statsrådet NILSSON:

Herr talman! På den senare frågan
kan jag bara svara att jag inte tycker
att det är lämpligt att överflytta sådana
uppskovsmöjligheter till den enskilde
köparen. Däremot har jag redan i
mitt interpellationssvar anfört att om
tillverkaren — på grund av att han är
för sent ute — inte kommit fram till en
tillfredsställande konstruktion, så kan
uppskov medges.

Slutligen vill jag säga att det kanske
kan synas underligt, när jag från min sida
frågar: Varför skall man till varje
pris bara lita på staten? Varför kan man
inte lita på att de enskilda tillverkarna
inom industrien också har litet hum
om vilken konstruktion som ur driftssynpunkt
är den mest lämpliga?

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Till detta vill jag bara
säga att det ju ingalunda, herr statsråd,
är .statens maskinprovningar som bestämmer
om konstruktionerna, utan tillverkarna
har fria händer att framställa
hur många typer de vill. Men jag menade
att om tillverkarna lämnar in dessa

Ang. förarskydd å traktorer, m. m.
typer till maskinprovningsanstalten och
anstalten avger utlåtande häröver, så vet
köparen och traktorföraren vad han
får enligt detta utlåtande.

Jag vill än en gång understryka, herr
statsråd, att jag inte alls har avsett att
man skall lägga några band på tillverkarna
ty den fria företagsamheten är alltid
den bästa, det är vi ju överens om.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
138, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1959/60 till Uppsala universitet: Avlöningar.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera godkändes på gjord proposition
den i memorialet föreslagna voteringspropositionen.

Herr förste vice talmannen yttrade,
att enligt överenskommelse med andra
kammarens talman gemensam omröstning
i ärendet komme att anställas vid
kamrarnas sammanträden under morgondagen,
vilka sammanträden komme
att taga sin början kl. 9.30.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
139, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om motionsvis väckta
förslag rörande de teologiska fakulteternas
forsknings- och undervisningsresurser.

Utskottet hade beträffande detta memorial
hemställt, att detsamma måtte företagas
till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
sålunda hemställt.

Härefter beslöts på gjord proposition,
att memorialet skulle läggas till handlingarna.

Nr 22

Fredagen den 29 maj 1959

Ang. kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga
om statligt stöd till trädgårdsnäringéns
rationalisering

Föredrogs jordbruksutskottets memorial
nr 34, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om sådan författningsändring
att statlig kreditgaranti för
lån till rationaliseringsåtgärder må beviljas
trädgårdsföretag oavsett storleksordning.

I anslutning till punkten 17 i bilaga
11 till årets statsverksproposition, nionde
huvudtiteln, hade inom riksdagen
väckts följande till jordbruksutskottet
hänvisade motioner, nämligen,

a) de likalydande motionerna 1:63,
av herr Hermansson m. fl., och 11:89,
av herr Hansson i Skegrie m. fl., i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
dels att lånegarantier avseende statligt
stöd till trädgårdsnäringens rationalisering
skulle beviljas företag oavsett storleksordning,
dels ock att hos Kungl. Maj :t
hemställa om härför erforderlig ändring
i gällande kungörelse; samt

b) de likalydande motionerna I: 64,
av herr Persson, Johan, m. fl., samt II:
90, av herrar Ähman och Nilsson i Lönsboda,
i vilka hemställts, att riksdagen
matte besluta, dels att sådan ändring
skulle vidtagas i kungörelsen 1954:311
om statlig garanti för lån för uppförande
av lagerhus m. m. för jordbruksändamål,
att det bleve möjligt att bevilja lånegaranti
även för byggnad avsedd för
partiförsäljning av frukt och grönsaker,
dels ock att sådan ändring skulle vidtagas
i kungörelsen 1955:354 angående
statligt stöd till trädgårdsnäringens rationalisering,
att lånegaranti beviljades
trädgårdsföretag oavsett storleksordning.

Utskottet hade i sitt utlåtande nr 30 i
anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
angående statligt stöd till jordbrukets
rationalisering, in. m. jämte i
ämnet väckta motioner, såvitt nu vore i
fråga, under punkt XXXV hemställt, att
motionerna 1:63 och 11:89 samt 1:64
och II: 90, såvitt däri yrkats sådan författningsändring,
att statlig kreditgaranti
för lån till rationaliseringsåtgärder skulle
beviljas trädgårdsföretag oavsett stor -

leksordning, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

I en vid punkten fogad reservation
hade herr Nord m. fl. hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
1:63 och 11:89 samt 1:64 och 11:90,
besluta, att statlig kreditgaranti för lån
till rationaliseringsåtgärder skulle beviljas
trädgårdsföretag oavsett storleksordning.

Enligt jordbruksutskottet tillhandakomna
protokollsutdrag hade kamrarna
vid behandling av förenämnda punkt i
utskottets utlåtande nr 30 stannat i olika
beslut, i det att första kammaren bifallit
utskottets hemställan, medan däremot
andra kammaren beslutat antaga det förslag,
som innefattades i den av herr
Nord m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Utskottet hade i det nu föredragna
memorialet yttrat:

»Då de skiljaktiga beslut, i vilka kamrarna
sålunda stannat, icke synes kunna
sammanjämkas och ärendet ej heller är
av sådan beskaffenhet att det bör avgöras
genom gemensam omröstning, finner
utskottet frågan ha för denna riksdag
förfallit, vilket utskottet härmed velat
för riksdagen anmäla.»

Utskottet hade tillika hemställt, att
memorialet måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Herr HERMANSSON (ep):

Herr talman! I anslutning till föreliggande
memorial från jordbruksutskottet
med anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut angående jordbruksutskottets
utlåtande nr 30 p. XXXV »såvitt däri
yrkas sådan författningsändring att statlig
kreditgaranti för lån till rationaliseringsåtgärder
må beviljas trädgårdsföretag
oavsett storleksordning» skulle jag
i detta sammanhang vilja uttrycka det
önskemålet, att den nu arbetande trädgårdsnäringsutredningen
måtte taga upp
förevarande spörsmål till övervägande.

Det synes mig rimligt att samma motiv,
som hittills gällt för stödet till jord -

Fredagen den

Ang. kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga

brukets rationalisering och som genom
riksdagens nyligen fattade beslut enligt
min mening ytterligare accentuerats, bör
gälla även för det statliga stödet till
trädgårdsnäringens rationalisering.

Häri instämde herr Eskilsson (h).

Efter härmed slutad överläggning lädes
det under behandling varande memorialet
till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets memorial
:

nr 133, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden; och

nr 135, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1958/59.

Vad utskottet i dessa memorial hemställt
bifölls.

Vid iförnyad föredragning av bevillningsutskottets
memorial nr 53, angående
uppskov med behandlingen av vissa
till bevillningsutskottet hänvisade ärenden,
bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att handläggningen
av återstående ärende på föredragningslistan
skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde.

29 mai 1959 Nr 22

om statligt stöd till trädgårdsnäringens
rationalisering

en angående tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1958/59.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
memorial nr 135 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 310, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475);

nr 311, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1959/60, m. m.;

nr 312, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland för undvikande av
dubbelbeskattning beträffande skatter å
inkomst och förmögenhet ävensom beträffande
vissa andra skatter;

nr 313, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 10 § 2 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt, m. m.; och
nr 314, i anledning av väckta motioner
angående ändring av kommunalskattelagens
regler om beskattning av ersättning
till riksdagsmän.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 10.51.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 301, till Konung -

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 22

Lördagen den 30 maj 1959

Lördagen den 30 maj

Kammaren sammanträdde kl. 9.30.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 138
föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 239 och II: 301,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1959/60, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Uppsala
universitet, som föranledas av vad departementschefen
anfört;

b) godkänna följande avlöningsstat
för Uppsala universitet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1959/60:

Avlöningsstat

Utgifter

1. Avlöningar till ordinarie

tjänstemän, förslagsvis . . 5 559 900

2. Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av

Kungl. Maj:t, förslagsvis. . 39 000

3. Avlöningar till övrig ickeordinarie
personal:

a. Arvoden och löner till

arvodesanställda universitetslektorer,
biträdande
lärare, assistenter,
amanuenser m. m.,
förslagsvis .......... 5 250 700

b. Avlöningar till arbetare

vid botaniska trädgården,
förslagsvis ...... 257 000

c. Avlöningar till annan

icke-ordinarie personal,
förslagsvis ...... 5 583 500

4. Rörligt tillägg, förslagsvis 2 331 000

5. Kompensation för höjda

folkpensionsavgifter: förslagsvis
................ 116 500

Summa kronor 19 137 600;

Särskilda uppbördsmedel
Ränta å vissa donationsfonder
.................. 42 600

Nettoutgift kronor 19 095 000;

c) till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
19 095 000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 239 och II: 301, beslutat att

b) godkänna följande avlöningsstat
för Uppsala universitet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1959/60:

Avlöningsstat

Utgifter

1. Avlöningar till ordinarie

tjänstemän, förslagsvis . . 5 559 900

2. Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av

Kungl. Maj:t, förslagsvis . . 39 000

3. Avlöningar till övrig ickeordinarie
personal:

a. Arvoden och löner till

arvodesanställda universitetslektorer,
biträdande
lärare, assistenter,
amanuenser m. m.,
förslagsvis .......... 5 258 700

b. Avlöningar till arbetare

vid botaniska trädgården,
förslagsvis ...... 257 000

c. Avlöningar till annan

icke-ordinarie personal,
förslagsvis ...... 5 590 500

Lördagen den 30 maj 1959

Nr 22

4. Rörligt tillägg, förslagsvis 2 334 000

5. Kompensation för höjda

folkpensionsavgifter, förslagsvis
.............. 116 500

Summa kronor 19 155 600
Särskilda uppbördsmedel
Ränta å vissa donationsfonder
.................... 42 600

Nettoutgift kronor 19 113 000;

c) till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1959/60 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
19 113 000 kronor.

Ja — 78;

Nej — 52.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 489, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 96 ja och 97 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 174 ja och
149 nej, vadan beslut i frågan blivit av
riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.

Justerades protokollet för den 25 innevarande
månad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets memorial
nr 137, angående statsregleringen för
budgetåret 1959/60.

Punkterna 1—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 13 och 1b

Lades till handlingarna.

Punkten 15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16

Lades till handlingarna.
Punkten 11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
294, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj :ts framställningar om dels vissa anslag
för budgetåret 1959/60 till universiteten,
den medicinska utbildningen
m. m., dels ock ökat stöd åt forskning
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 302, angående statsregleringen för
budgetåret 1959/60; och

nr 303, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1959/60.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning att vad utskottet hemställt
i memorial nr 137 bifölles även av andra
kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

Herr TALMANNEN anförde:

Efter samråd med andra kammarens
talman får jag tillkännage, att riksdagens
höstsession kommer att ta sin början fredagen
den 16 oktober. Kamrarna sammanträder
den dagen kl. 14.00. Kallelse
kommer att utfärdas genom sedvanlig
annonsering och tillkännagivande i radio.

När vi står inför avslutningen av en
vårsession, brukar vi ju efter vanligheten
inte göra några längre utläggningar, därför
att resultatet av vårt arbete under
året kan bedömas först när vi ser våra
prestationer även under hösten. Men låt
mig säga att — bortsett från den lilla
irritation som kanske gjort sig märkbar
hos mig, när man litet för ofta har velat
räkna antalet deltagande meningsfränder
i kammarens voteringar — jag har
all anledning att till kammarens ledamöter
framföra min uppriktiga och varma
tacksamhet för den samarbetsvilja som

Nr 22

Lördagen den 30 maj 1959

ledamöterna visat, när talmannen haft
litet bekymmer med tiden.

Vi skall inte ett ögonblick förneka att
arbetspressen har varit hård under denna
senaste riksdagsperiod. Jag skall inte
gå in på någon analys av anledningarna
härtill — de kan väl vara flera — men
det har krävts självbesinning och återhållsamhet
hos kammarens ledamöter,
om arbetspressen inte skulle bli orimlig.
De, jag skall inte säga förslag, ty sådana
har talmannen inte rätt att ställa, men
antydningar om önskvärd återhållsamhet,
som framförts från min sida, har
kammarens ledamöter visat en glädjande
vilja att gå till mötes. Det tackar jag
er för uppriktigt därför att det underlättat
mitt arbete i allra högsta grad.

När vi skiljs åt denna gång behöver
jag inte säga vad jag sagt vid tidigare
liknande tillfällen, nämligen att vi har
en valrörelse och en dominerande stridsfråga,
t. ex. pensionsfrågan, framför oss,
som sin natur likmätigt förstör ferierna
för riksdagsmännen mellan sessionerna.
Något sådant har vi inte denna gång,

och jag önskar er därför av uppriktigt
hjärta två saker. Jag hoppas dels att ni
skall få rimlig tid för att utföra den borberliga
gärning, som för flertalet av er
är en nödvändighet i er livsföring, och
dels att tiden skall räcka till för vila,
rekreation och trevnad, även det ett
nödvändigt inslag i den mänskliga tillvaron.

Jag förklarar härmed riksdagens vårsession
avslutad.

Detta tal besvarades av herr DOMÖ
i följande ordalag:

Herr talman! Första kammarens ledamöter
tackar eder för god ledning, och
önskar eder, herr talman, en god sommar.

Kammarens ledamöter åtskildes kl.
9.45.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1959. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

690901