Torsdagen den 28 maj. Sid (Riksdagens protokoll 1953:24)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1953

FORSTA KAMMAREN

Nr 24

28—29 maj.

Debatter m. m.

Torsdagen den 28 maj. Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Lundgren ang. rekryteringen av läkare vid armén och

marinen ................................................ 4

av herr Lundqvist ang. intagningen av lärjungar i realskolan . . 6

Ändrade tjänsteförteckningar för riksdagens verk m. m......... 8

Bevillningarna för budgetåret 1953/54 m. m..................... 14

Fredagen den 29 maj.

Ang. tidpunkten för höstsessionens början ...................... 53

Samtliga avgjorda ärenden.

Torsdagen den 28 maj.

Bankoutskottets utlåtande nr 28, ang. ändrade tjänste- och personalförteckningar
för riksdagens verk in. m..................... 8

—• nr 29, ang. regleringen av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen
och dess verk m. m.................................. 14

Statsutskottets utlåtande nr 162, ang. anslag till avskrivning av nya
kapitalinvesteringar ....................................... 14

Bevillningsutskottets betänkande nr 57, ang. beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1953/54 m. m....................... 14

1 Första kammarens protokoll 1953. Nr 24.

■2

Nr 24.

Innehåll

Fredagen den 29 maj. Sid.

Statsutskottets memorial nr 163, ang. statsregleringen för budgetåret
1953/54 ........................................... 52

Bankoutskottets memorial nr 30, om uppskov med behandlingen av
förslag ang. pensionsbestämmelser för riksdagens tjänstemän . . 52

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Justerades protokollet för den 21 innevarande
månad.

Upplästes tre till kammaren inkomna
protokoll, så lydande:

År 1953 den 27 maj sammnträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksbanken för valperioden
1953—1956 efter herrar D. E.
Hall och O. Andersson, vilka voro i tur
att avgå, jämte två suppleanter; och befunnos
efter valens slut hava blivit utsedda
till

fullmäktige

för valperioden 1953—1956:
herr Hall, David Emanuel, ledamot av
andra kammaren med 47 röster,

» Andersson, Olof, ledamot av andra
kammaren ...... med 47 röster;

suppleant för herr Hall, D. E.:
herr Ahlkvist, Karl Emil, ledamot av
första kammaren med 47 röster;

suppleant för herr Andersson, O.:
herr Svensson, Sven Patrik, ledamot av
andra kammaren med 47 röster.

Adolv Olsson. O. Malmborg.

K. G. Ewerlöf. Gustaf Elofsson.

År 1953 den 27 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksgäldskontoret för
valperioden 1953—1956 efter herrar G.
V. Nilsson och W. Svensson, vilka voro
i tur att avgå, jämte två suppleanter;
och befunnos efter valens slut hava blivit
utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1953—1956:
herr Nilsson, Gustaf Valdemar, ledamot
av andra kammaren, med 42 röster,
herr Svensson, Waldemar, ledamot av
andra kammaren, med 42 röster;

suppleant för herr Nilsson, G. V.:
herr Andersson, Axel Gustav Birger, ledamot
av första kammaren

med 42 röster;

suppleant för herr Svensson, W.:
herr Widén, Lars Arthur, ledamot av
andra kammaren, med 42 röster.

Adolv Olsson. O. Malmborg.

K. G. Ewerlöf. Gustaf Elofsson.

År 1953 den 27 maj sammanträdde
de valmän, som av kamrarna fått i uppdrag
att utse fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, för anställande
av föreskrivet val av två ledamöter i
styrelsen över riksdagsbiblioteket jämte
två suppleanter för dem för tiden från
valet, till dess nytt val under år 1957
försiggått; och »tsågos därvid till

ledamöter:

herr Wallentheim, Adolf Valentin, ledamot
av andra kammaren

med 38 röster;
herr Ohlon, Sven Johan Emanuel, ledamot
av första kammaren

med 38 röster;

suppleant för herr Wallentheim, A. V.:
herr Håstad, Elis Wilhelm, ledamot av
andra kammaren, med 38 röster;

suppleant för herr Ohlon, S. J. E.:
herr Nilsson, Bror Adam, ledamot av
första kammaren, med 38 röster.

Adolv Olsson. O. Malmborg.

K. G. Ewerlöf. Gustaf Elofsson.

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Ang. rekryteringen av läkare vid armén och marinen.

På framställning av herr talmannen
beslöts att de nu upplästa protokollen
skulle läggas till handlingarna ävensom
att riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av protokollet underrättas
om dessa val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag
dels till förordnanden för de valda, dels
ock till skrivelser till Konungen med
anmälan om de förrättade valen.

Ang. rekryteringen av läkare vid armén
och marinen.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
TORSTEN NILSSON,
som tillkännagivit att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Lundgrens interpellation angående
rekryteringen av läkare vid armén och
marinen, erhöll ordet och anförde: Herr
talman! 1 en med kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr Lundgren
frågat mig, om jag ämnar vidtaga
några åtgärder för att förbättra rekryteringsläget
i fråga om truppförbandsläkartjänsterna
vid armén och marinen.

I likhet med interpellanten finner jag
rekryteringen till beställningarna såsom
förbandsläkare vid armén och marinen
vara mindre tillfredsställande. Antalet
vakanser å sådana beställningar har under
åren 1944—1950 ständigt ökats. Från
år 1950 har det i stort sett varit konstant.
Det högsta antalet vakanser förelåg
vid innevarande års ingång, men
har fram till den 1 maj något minskats.
— Med anledning av den framställda frågan
vill jag i korthet erinra om de åtgärder
som vidtagits eller beslutits under
de senaste åren i fråga om förbandsläkarnas
löne- och arbetsförhållanden.
Det bör observeras, att de viktigaste åtgärderna
beslutats i år och ännu ej börjat
tillämpas, varför rekryteringsläget
ännu ej kan ha påverkats därav. — Efter
förslag av inom finansdepartementet
tillkallade sakkunniga för utredning
av anställnings- och avlöningsförhållandena
för försvarets läkar-, tandläkar- och
veterinärpersonal (militära läkarlöneutredningen)
genomfördes från och med

den 1 juli 1948 en provisorisk lönereglering
för försvarets läkare och veterinärer.
Sedermera har 1949 års tjänsteförteckningskommitté
behandlat avlöningsfrågorna,
medan militära läkarlöneutredningen
sysslat med arbetsförhållandena
i övrigt samt med militärläkarnas
bestyr såsom tjänste- och verksläkare.
Militära läkarlöneutredningen framlämnade
i juli 1951 förslag till, bland annat,
reglering av militärläkarnas arbetsförhållanden,
särskilt med hänsyn till möjligheterna
till privat praktik och deras
bestyr som tjänste- och verksläkare. Efter
förhandlingar med berörda personalorganisationer
träffade tjänsteförteckningskommittén
den 6 mars 1953, under
förutsättning av Kungl. Maj :ts och riksdagens
godkännande, överenskommelse
rörande avlöningsförmåner för, bland
andra, militärläkarna. Överenskommelsen,
som förelagts årets riksdag, innebär
oförändrad lönegradsplacering för läkarna.
Därvid förutsättes dock att frågorna
om tjänste- och verksläkarebestyret vid
försvaret, om skyldighet för läkare vid
försvaret att åtaga sig dylika göromål
samt om ersättning därför skall regleras
i huvudsaklig överensstämmelse med vad
militära läkarlöneutredningen föreslagit.
Vidare förutsättes att gottgörelse med 60
kronor för dag skall lämnas läkare, som
till följd av deltagande i inskrivningsförrättning
eller tjänstgöring utom stationeringsorten
under mer än 24 dagar
årligen hindras att utöva enskild praktik.
Ifrågavarande överenskommelse har
godkänts av riksdagen. Arbetet med
ändring av berörda författningar pågår
för närvarande. Enligt uttalande av militära
läkarlöneutredningen, som därvid
hänför sig till uppgifter från militärläkarna
själva, kan särskilt regleringen av
tjänsteläkarverksamheten väntas påverka
rekryteringen i gynnsam riktning.

För att förbättra rekryteringen kan
vidare de militära fordringarna för behörighet
till militärläkarbeställningar i
viss mån modifieras. Kungl. Maj:t har
sålunda i vissa fall dispenserat från kravet
på militärläkarkurs som behörighetsvillkor
för regementsläkarbeställning och
därtill förordnat läkare, som icke ge -

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

Ang. rekryteringen av läkare vid armén och marinen.

nomgått sådan kurs. På längre sikt kan
vidare ett vidgat samarbete mellan civil
och militär sjukvård i fred väntas
förbättra rekryteringen. Sådant samarbete
förekommer för närvarande — förutom
vid garnisonssjukhusen — endast
på enstaka orter i anslutning till sluten
sjukvård. I Fårösund har under några år
ett försök gjorts vid KA 3:s sjukhus, där
förbandsläkaren medgivits rätt att på
sjukhuset hålla öppen mottagning för civila
vårdsökande. Möjligheten därtill
lockade kompetent sökande och verksamheten
föll väl ut och fortsatte tills
Gotlands läns landsting sade upp samarbetsavtalet,
varefter läkaren slutade.
Enligt uttalande av generalläkaren finnes
goda förhoppningar om att verksamheten
skall återupptagas. En annan samarbetsväg
må slutligen beröras, nämligen
möjligheten till kombination av civil och
militär läkarbefattning. Enligt statens
allmänna avlöningsreglemente finnes
möjlighet att på antytt sätt förena militärläkarbeställning
med annan kommunal
läkartjänst. För min del finner jag,
att på vissa orter särskilda fördelar kan
vinnas genom sådan tjänsteförening.

Herr LUNDGREN (h): Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet få framföra
mitt tack för det lämnade svaret
och särskilt för att jag redan i går eftermiddag
fick ta del av detsamma. Svaret
ger för min del endast anledning till
några mycket korta kommentarer.

Statsrådet förklarar, att rekryteringsläget
är mindre tillfredsställande. Det
är nog det minsta man kan säga, när
rekryteringen under de senaste åren
praktiskt taget upphört och vi för närvarande
har 25 % vakanser. Det är riktigt
att några tjänster tillsatts sedan den
1/1 1953, men enligt vad jag har mig
bekant kommer ytterligare några tjänster
att bli vakanta under den närmaste
tiden, bl. a. en bataljonsläkartjänst vid
vardera I 6 och K 4, vilka tjänster
knappast torde locka några sökande för
närvarande.

Statsrådet anförde vidare, att militära

tjänsteförteckningskommittén har behandlat
dessa frågor och sökt reglera
tjänstgöringsförhållandena. Jag är mycket
tacksam, om detta blir gjort, och
jag förutsätter, att nya författningsbestämmelser
i enlighet med militärläkarutredningens
förslag kommer att utfärdas
så snart som möjligt, sedan riksdagen
nu fattat beslut i denna fråga. Jag
vill dock erinra om det egendomliga
däri, att samtliga militära befattningshavare,
officerare, underofficerare, veterinärer
och tandläkare, har erhållit
lönereglering under det senaste året,
medan läkarna inte fått någon lönereglering,
bortsett från de:n provisoriska
löneregleringen år 1948. Detta innebär,
herr statsråd, att batalj onsläkarnas inkomster
blir lika med eller lägre än underläkarlönerna
vid lasaretten. Det är
ju från dessa underläkare, som rekryteringen
skall ske, och det måste naturligtvis
innebära vissa olägenheter att
löneläget inte är bättre.

Herr statsrådet har utlovat ersättning
till militärläkarna för mistade tjänsteläkarbestyr.
Alla läkare kan emellertid
inte få denna ersättning, utan det blir
endast en läkare vid varje regemente.
Dessutom är det ju ersättning för särskilt
utom tjänsten utfört arbete, och
denna ersättning påverkar inte alls den
kommande pensionen eller löneförmånerna
om vederbörande är sjuk.

Statsrådet förklarar vidare, att behörighetsvillkoren
för militärläkarna något
modifierats, d. v. s. att genomgången
militärläkarkurs inte anses som obligatoriskt
villkor för erhållande av
tjänst som regementsläkare, utan att
ibland dispens kan ges. Tidigare var
militärläkarkurs obligatorisk för bataljonsläkartjänst.
Det måste alltså innebära
en försämring, att man nu ger dispens
från denna utbildning.

Jag vill, herr talman, bara tillägga ett
par ord om de olägenheter, som det nuvarande
läget medför. För det första
blir det en försämrad sjukvård. Sjukvården
får ofta upprätthållas av unga
medicine kandidater som fullgör sin
värnplikt. De får under denna''tid komma
ut och sköta truppförbandens sjuk -

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Ang. intagningen av lärjungar i realskolan.

vård och icke, såsom avses i värnpliktslagen,
tjänstgöra samtidigt med vederbörande
årsklass. Denna ordning innebär
en försämrad utbildning för dessa
unga läkare.

Vidare kommer på grund av vakanserna
mobiliseringsarbetet på respektive
förband att ligga nere, då det inte
är någon som bar det personliga ansvaret
för denna detalj vid förbandet. Från
inspektioner på olika regementen har
jag en personlig erfarenhet av att sjukvårdskostnaderna
kommer att öka, ty
det är ingen som har det personliga
ansvaret för sjukvårdsanslagen när man
byter läkare varannan månad eller något
dylikt. Det medför alltså ganska allvarliga
olägenheter, och det är önskvärt
att ytterligare åtgärder kunde vidtagas
för förbättring av rekryteringen.

Herr statsrådet säger nu, att det skall
ske ett samarbete mellan militär och
civil sjukvård. Enligt min personliga erfarenhet
har detta på vissa håll gått alldeles
utmärkt, men man blir därvidlag
beroende av de kommunala myndigheternas
välvilja, och det är inte alltid
som landstingen och kommunerna visar
så stort intresse härvidlag. I Västerbotten
har det gått utmärkt bra — det
kan jag intyga — men på andra håll
har det gått sämre.

Jag skall inte upptaga tiden längre
utan ber att ännu en gång till herr statsrådet
få framföra ett tack för det lämnade
svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. intagningen av lärjungar i realskolan.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
PERSSON, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Lundqvists interpellation angående
intagningen av lärjungar i realskolan,
och nu yttrade: Herr talman! Med första
kammarens tillstånd har herr Lundqvist
frågat mig om jag anser skolöverstyrelsen
behörig att tolka § 45 läroverksstad -

gan så, att undervisning, som meddelas i
den 5-åriga realskolan och den 4-åriga
realskolan, i fortsättningen skall anses
vara av samma art, och, därest så icke
är fallet, om jag anser mig böra medverka
till att den ifrågavarande ändringen
icke kommer till stånd.

På dessa två frågor får jag svara följande.

Den av interpellanten åsyftade bestämmelsen
i 1933 års läroverksstadga
lyder sålunda: »Lärjunge i realskolan
anses tillhöra lärjungeområdet för det
allmänna läroverk, som är beläget närmast
intill den ort, där han har sitt
hemvist, och i vilket undervisning meddelas
av den art, han önskar åtnjuta.
Finnas inom samma stad flera allmänna
läroverk, böra de anses hava gemensamt
lärjungeområde, så framt ej skolöverstyrelsen
annorlunda förordnar.»

Interpellationen har föranletts av en
framställning från Stockholms folkskoledirektion
till skolöverstyrelsen, att
överstyrelsen måtte medge en sådan tolkning
av § 45 läroverksstadgan, att 5-årig
realskola och 4-årig realskola måtte anses
meddela undervisning av samma art,
och att som en följd därav lärjunge i
realskolan måtte kunna hänvisas till den
ur kommunikationssynpunkt mest lättillgängliga
skolan, vare sig den är 4-årig
eller 5-årig.

Uttrycket »undervisning — — — av
den art, han önskar åtnjuta» återfanns
redan i 1905 års läroverksstadga, där bestämmelsen
om lärjungeområde gällde
även för gymnasiet. I 1928 års läroverksstadga
och sedermera i 1933 års nu
gällande läroverksstadga begränsades
bestämmelsens giltighet till realskolan. I
1928 års stadga måste uttrycket ha avsett
just en artskillnad mellan den 4-åriga
och 5-åriga realskolan. Numera kan uttrycket
gälla även beträffande olika slag
av praktiska realskollinjer. Det är emellertid
uppenbart, att uttrycket »undervisning
---av den art, han önskar

åtnjuta» bland annat åsyftar en skillnad
i arten av undervisning mellan 4-årig
och 5-årig realskola. Någon annan tolkning
av ifrågavarande bestämmelses innebörd
i detta hänseende torde skolöver -

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

Ang. intagningen av lärjungar i realskolan.

styrelsen icke vara behörig att göra.
Överstyrelsen har också till Kungl.
Maj :ts prövning ö verlämnat den nyssnämnda
framställningen av Stockholms
folkskoledirektion. Därmed har jag besvarat
interpellantens första fråga.

Vad gäller den andra frågan vill jag
framhålla, att en ändring av läroverksstadgans
bestämmelser om lärjungeområde
i den riktning, som Stockholms foikskoledirektion
åsyftar, för närvarande
icke bör genomföras. De med elevintagningen
i Storstockholmsområdets realskolor
förknippade problemen — vilka
skolöverstyrelsen givit en god belysning
i sitt utlåtande över folkskoledirektionens
här ifrågavarande framställning —
och det av folkskoledirektionen i vår
väckta spörsmålet om en efter geografiska
principer samordnad intagning inom
Stockholm av elever i de 5-åriga realskolorna,
7-åriga flickskolorna och 3-åriga, i folkskolan inbyggda realskollinjerna
nödvändiggör emellertid enligt
min mening en översyn av gällande bestämmelser
om lärjungeområdet. Därmed
anser jag mig ha besvarat interpellantens
andra fråga.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman!
Jag ber att till ecklesiastikministern få
uttala mitt tack för vänligheten att besvara
interpellationen. Den väcktes ju,
såsom också framhållits i svaret, i anledning
av den uppseendeväckande framställning,
som tidigt på våren gjordes av
folkskoledirektionen i Stockholm, vilken
framställning som bekant gick ut på att
eleverna från förortskommunerna skulle
utestängas från fortsatt realskoleundervisning
i Stockholmsskolorna.

Låt mig allra först få säga, herr talman,
att jag givetvis är fullt på det klara
med att läget för Stockholms vidkommande
på skolfronten är bekymmersamt.
Det kan emellertid måhända ifrågasättas,
om inte det ökade behovet där av skolor
av skilda slag bort kunna förutses
sedan ganska lång tid tillbaka. Huruvida
staden i tid har gjort allt vad som
kunnat och bort göras för att tillgodose
detta behov, skall jag dock inte i detta
sammanhang gå närmare in på.

Vad som i mina och många andras
ögon är det mest anmärkningsvärda i
denna fråga är att Stockholms stad i
sitt betryckta läge har velat rädda sig
ut ur detta genom att lägga fram ett förslag,
som — om det hade bifallits —
med nödvändighet i stället skulle ha försatt
flertalet förortskommuner kring
huvudstaden i en högeligen prekär situation,
en situation alltså, som för dessa
och deras barn måste ha blivit långt bekymmersammare
än den, vari huvudstaden
i dag själv befinner sig.

Till stöd för denna stadens uppseendeväckande
aktion av såväl folkskoledirektionen
som vissa huvudstadens representanter
här i riksdagen har särskilt
betonats det stora antalet elever
från förortskommunerna som för närvarande
till förfång för Stockholms egna
barn får sin utbildning vid olika skolor
här i Stockholm. Alla måste ju av vad
som här sålunda gjorts gällande från
stadens sida få den uppfattningen, att
Stockholm i detta avseende skulle utgöra
något alldeles speciellt undantagsfall.
Var och en som något känner till de faktiska
förhållandena vet ju emellertid, att
så ingalunda är fallet. Det vore mycket
lätt att här med många exempel påvisa
detta. Jag nöjer mig med att erinra om
att bara bland kommunerna runt Stockholm
är det flera, där lärjungeantalet
från annan kommun för närvarande uppgår
till 30, 40, 50 procent och mera av
hela elevantalet i skolan. Stockholm med
sina omkring 10 procent främmande elever
kan alltså inte på något sätt, såvitt
jag förstår, sägas intaga någon särskilt
ogynnsam ställning. Snarare är förhållandet
det rakt motsatta.

När jag sagt detta, skyndar jag mig att
tillägga att detta mitt uttalande inte på
något sätt får tolkas som om jag skulle
anse att nuvarande skolförhållanden i
huvudstaden vore tillfredsställande. Raka
motsatsen är förhållandet. Att kraftåtgärder
här bör vidtagas för att snarast
möjligt förbättra läget synes därför även
mig vara alldeles uppenbart. Men dessa
åtgärder får icke vara av den olyckliga
art, att de, såsom de av folkskoledirektionen
senast föreslagna, medför långt

Nr 24.

Torsdagen den 28 mai 1953.

Ang. ändrade tjänsteförteckningar för riksdagens verk m. m.

kännbarare olägenheter för andra kommuner.
Skolöverstyrelsens bestämda avstyrkande
av folkskoledirektionens framställning
mottogs därför också helt naturligt
— när det genom pressen blev
känt — med största tillfredsställelse runt
om i berörda förortskommuner, och jag
vågar tro, att även det interpellationssvar,
som ecklesiastikministern lämnat
här i dag, skall mottagas med något av
samma uppriktiga och bestående tillfredsställelse.

Av svaret framgår, såvitt jag kan finna,
klart och tydligt dels att skolöverstyrelsen
inte anses behörig lämna den
av Stockholms stad önskade tolkningen
av § 45 läroverksstadgan, dels oek att
ecklesiastikministern själv anser att en
sådan ändring icke för närvarande bör
genomföras. Jag hoppas, att vad herr
statsrådet anfört allra sist i svaret icke
skall innebära en antydan om att den
tillfredsställelse som svaret i övriga delar
nu skänkt, snart nog skulle kunna
komma att förbytas i sin motsats. Att i
dagens situation en översyn av hela denna
fråga enligt statsrådets uttalande kan
visa sig behövlig, vill jag ingalunda bestrida.
Av utomordentlig betydelse är
emellertid vilken inriktning denna översyn
får och vad resultatet därav kan
komma att bli. Uppenbart måste vara,
att under inga förhållanden några omkastningar
får vidtagas, förrän förortskommunerna
fått tid och möjlighet att
inrätta sig på ett fullt tillfredsställande
sätt för den eventuellt nya ordningen.
Jag tillåter mig därtill foga den vädjan
till ecklesiastikministern att under alla
förhållanden söka sig fram på vägar,
som länder även förortskommunernas
barn och undervisningen i förorterna
till förbättring och i varje fall inte till
försämring av hittills rådande förhållanden.
Varje tvångsdirigering av barn som
vill fortsätta i realskolan innebär i mina
ögon en mycket beklaglig inskränkning
i föräldrarnas gamla rätt att välja
skola och utbildningslinje för sina barn.

Vad själva skolformen i övrigt angår
skall jag här inte gå in på denna närmare.
Jag vill dock framhålla — och jag
förmodar att inte ens ecklesiastikminis -

tern vill förneka detta — att den 5-åriga
realskolan visat sig vara den inom föräldraki
etsar obetingat mest populära linjen.
Nu vet jag mycket väl, att riksdagen
med hänsyn till enhetsskolan uttalat sig
mot ett fortsatt inrättande av just den
5-åriga realskolan. Jag vågar emellertid
hysa den uppfattningen att detta inte
nödvändigtvis behöver innebära något
hinder för att — därest nu eleverna från
förortskommunerna i Stockholms 5-åriga
realskolor skulle utestängas från dessa
stockholmsskolor — motsvarande antal
avdelningar ur den 5-åriga skolan finge
överflyttas till eller eljest upprättas i
de förortskommuner, som nu har barn
inskrivna i Stockholms 5-åriga realskolor,
d. v. s. de kommuner där behovet av
denna skoltyp alltså redan visat sig vara
för handen. Enligt min mening måste
förortskommunernas föräldrar ha alldeles
samma rätt som huvudstadens egen
befolkning att själva få avgöra barnens
skolgång och utbildning.

Jag inskränker mig, herr talman, till
det nu sagda och vill därtill alla sist endast
rikta en vädjan till ecklesiastikministern
att tillse att på ena eller andra
sättet även förortskommunerna, vilka i
jämförelse med huvudstaden länge varil
ganska styvmoderligt behandlade när
det gäller skolförhållanden, vederfares
vederbörlig rättvisa.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
memorial nr 163 och bankoutskottets
memorial nr 30.

Ang. ändrade tjänsteförteckningar för
riksdagens verk m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av delegerades
för riksdagens verk förslag till ändrade
tjänste- och personalförteckningar för
riksdagens verk m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I skrivelse av den 29 april 1953 hade
delegerade för riksdagens verk hem -

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

Ang. ändrade tjänsteförteckningar för riksdagens verk m. m.

ställt, att bankoutskottet måtte föreslå
riksdagen fastställa ändrade tjänsteoch
personalförteckningar för riksdagens
verk m. m. i enlighet med ett av
delegerade vid skrivelsen fogat förslag.

I samband med berörda förslag hade
utskottet till behandling förehaft fem i
anledning av detsamma väckta motioner,
nämligen motionerna i andra kammaren
nr 601 av herr Håstad, nr 605 av
herr Henriksson, nr 606 av herr Ward
m. fl. och nr 607 av herrar Kyling och
Håstad samt motionen i första kammaren
nr 491 av herrar Osvald och Ahlberg,
likalydande med motionen II: 607.

I motionen II: 601 hade hemställts, att
riksdagen måtte i överensstämmelse
med ett av styrelsen för riksdagsbiblioteket
framställt förslag besluta, att en
av riksdagsbibliotekets ordinarie bibliotekariebefattningar
skulle uppflyttas i
29 lönegraden. I motionen II: 606 hade
föreslagits, att kontorsskrivaren fru W.
Thoman måtte med bibehållande av ordinarie
tjänst i lönegraden Ca 15 tillerkännas
en personlig uppflyttning till
lönegraden Ce 18. I motionerna I: 491
och II: 607 samt II: 605 hade slutligen
hemställts, att de av delegerade föreslagna
ändringarna i tjänste- och personalförteckningarna
vid riksdagens verk
måtte tillämpas retroaktivt fr. o. m. den
1 juli 1952.

Vidare hade till utskottet inkommit
en framställning av den 12 maj 1953
från Civilförvaltningens personalförbund,
Riksgäldskontorets kvinnliga personalförening,
Riksgäldstjänstemännens
förening och Riksdagsbibliotekets personalförening,
att delegerades förslag
till lönegradsuppflyttningar måtte tilllämpas
med retroaktiv verkan fr. o. m.
den 1 juli 1952.

Slutligen hade till utskottet från Civilförvaltningens
personalförbund den
13 maj 1953 inkommit en hemställan,
att utskottet måtte föreslå riksdagen, att
bankvaktmästarna vid riksbankens huvudkontor
och riksgäldsvaktmästare
skulle placerades i 12 lönegraden, bankvaktmästare
vid riksbankens avdelnings -

kontor i 13 lönegraden, expeditionsvakt
vid riksdagsbiblioteket i 11 lönegraden
och förste expeditionsvakt vid riksdagsbiblioteket
i 15 lönegraden.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att motionerna nr II: 601 och II:
606 icke måtte av riksdagen bifallas;

2. att motionerna nr I: 491, II: 605 och
II: 607 icke måtte av riksdagen bifallas;

3. att riksdagen måtte, i anledning av
delegerades förslag.

dels bemyndiga delegerade att, med
tillämpning från och med den 1 juli
1953, fastställa ändrade tjänste- och personalförteckningar
för riksdagens verk
i enlighet med vad som framginge av vid
utlåtandet fogade bilagor A och R,

dels bemyndiga fullmäktige i riksbanken
och fullmäktige i riksgäldskontoret
att utan ansökningsförfarande tillsätta
vissa tjänster i enlighet med vad vederbörande
fullmäktige härutinnan föreslagit,

dels ock bemyndiga delegerade besluta,
att tjänster vid riksdagsbiblioteket
samt justitieombudsmans- och militieombudsmansexpeditionerna,
vilka föreslagits
erhålla ändrad löneställning, likaledes
skulle få tillsättas utan ansökningsförfarande.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Mogård, Nordenson, Magnusson
i Tumhult, Löfgren och Boija,
vilka på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen i anledning av delegerades
för riksdagens verk förevarande förslag
och med bifall till motion nr II: 601 måtte
besluta att i lönegrad Ca 29 placera
en av de ordinarie bibliotekarietjänsterna
vid riksdagsbiblioteket;

2. av herrar Mogård, Johannesson,
Nilsson i Landskrona och Jönsson i
Rossbol, vilka av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen i anledning av delegerades
för riksdagens verk föreliggande
förslag till personalförteckningar måtte
besluta att i lönegrad 11 placera expeditionsvakterna
vid riksdagsbiblioteket.

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Ang. ändrade tjänsteförteckningar för riksdagens verk m. m.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten 1.

Herr MOGÅRD (s): Herr talman! Någon
av kammarens ledamöter har sagt,
att detta lilla ärende opassande sent kommit
på riksdagens bord, vid en tidpunkt
då kammaren ändå bär stora och betydelsefulla
frågor att avgöra. Jag kan hålla
med om att det varit onödigt dröjsmål
med detta ärende, som visserligen
kan förefalla vara litet, men som dock
för de berörda parterna torde vara mycket
stort. Jag vill bara påpeka, att den
reservation, som föranlett mig att begära
ordet här, avlämnades redan för tio dagar
sedan, varför det inte kan vara reservanternas
fel att ärendet så sent kommer
fram till överläggning.

Som kammarens ledamöter finner av
det först i dag delade utlåtandet, har ett
antal ledamöter reserverat sig på två
punkter i vad det gäller löneregleringen
för riksdagens befattningshavare. Den
ena punkten gäller en av bibliotekarietjänsterna
vid riksdagsbiblioteket, och
den andra gäller lönegradsplaceringen
för expeditionsvakterna i samma bibliotek.

Jag vill erinra om att denna kammare
1950 beslöt en stadgeändring beträffan-\
de sin personal vid riksdagsbiblioteket,
varvid det för amanuenser och bibliotekarier
föreskrevs en avsevärd kompetensökning.
Vi bestämde att våra bibliotekarier
skulle vara filosofie licentiater
eller också ha en lägre examen i två fakulteter.
Den lönerevision, som här företagits
och som tyvärr inte skett i samband
med den allmänna lönerevisionen
för de statliga tjänstemännen, har icke
funnit sig kunna beträffande riksdagsbibliotekets
personal göra de förslag,
som man säkerligen skulle ha gjort om
denna personal hade ingått i den allmänna
lönerevisionen för statsverket. Man
har inte tagit hänsyn till de år 1950 beslutade
ökade kompetenskraven. Det har
därvid sagts, att man inte kan jämföra
riksdagsbiblioteket med vissa andra of -

fentliga bibliotek, varför riksdagsbibliotekets
tjänstemän skall behållas på en
annan och blygsammare plats än vad
som gäller för motsvarande befattningshavare
på andra tjänsteområden. Detta
har gjort, att man inte har föreslagit någon
av de båda bibliotekarietjänsterna
till uppflyttning över 27 lönegraden, medan
flertalet liknande befattningar vid
andra bibliotek står i 29 lönegraden. Det
har motiverats med diverse skäl, som för
all del kan ha sitt berättigande, men som
dock i stort ingalunda motsvarar vad
dessa våra befattningshavare för egen
del anser vara riktigt. Våra bibliotekarier
har nämligen att fullgöra samma funktioner
som bibliotekarierna vid andra
bibliotek, och det ställs samma krav på
deras akademiska utbildning.

Om vi ser på andra liknande områden,
skall vi finna att dessa tjänstemäns berättigade
lönekrav är högeligen eftersatta.
Vi har i år exempelvis beslutat en
lönereglering för läroverkslärare. Därvid
har vi placerat läroverksadjunkter,
som undervisar på det högre skolstadiet,
i 29 lönegraden. För de lektorer, som
icke är filosofie doktorer utan endast
filosofie licentiater, har vi föreskrivit 31
lönegraden. Men för de licentiater, som
är placerade på vårt bibliotek, har vi
ansett det vara tillräckligt med 27 lönegraden!
.lag måste säga, att detta förefaller
mig vara i hög grad oegentligt.

Var och en som besöker riksdagsbiblioteket
vet vilket behov vi har av duktigt
biblioteksfolk. Vi riksdagsmän behöver
råd och anvisningar i skilda avseenden,
och vi måste erkänna att våra bibliotekstjänstemän
ofta är oss till stor
tjänst. Det förefaller mig därför anmärkningsvärt,
att man beträffande denna
lilla grupp av våra egna tjänstemän ställer
sig avvisande. Det kan inte bero därpå
att vi tycker att det är mindre krävande
att syssla med böckerna i vårt
eget bibliotek än att vara kamrer exempelvis
i riksgäldskontoret, vilken befattning
uppflyttats till 29 lönegraden, utan
det beror väl på att denna grupp är så
liten, att den inte bär tillräcklig makt
bakom sina önskemål.

För mig är detta ett rent rättvisekrav.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

Ang. ändrade tjänsteförteckningar för riksdagens verk m. m.

.lag var 1950 emot förslaget att vi skulle
höja de akademiska lärdomskraven för
dessa befattningshavare, men riksdagen
beslöt att göra det. Det är då en naturlig
konsekvens, att dessa befattningshavare
får samma placering som liknande
befattningshavare vid andra bibliotek.

Dessa skäl har föranlett mig och tre
andra ledamöter av bankoutskottet att
föreslå att en av bibliotekarietjänsterna,
i överensstämmelse med vad riksdagsbibliotekets
styrelse föreslagit, skall uppflyttas
till 29 lönegraden.

Jag ber, herr talman, att i det avseendet
få yrka bifall till reservation 1.

Sedan har jag jämte ett par andra ledamöter
avgivit ytterligare en reservation
som jag nödgas att säga några ord
om. Den gäller expeditionsvakterna i
riksdagsbiblioteket. Samtliga vaktmästare
i hela riksdagsförvaltningen — riksbankens,
riksgäldskontorets, justitie- och
militieombudsmansexpeditionernas expeditionsvakter
— har uppflyttats i 11
lönegraden, och i fjol vidtog vi också
en allmän lönegradsplacering för vaktmästarpersonalen,
varvid bottenlöneläget sattes
vid 11 lönegraden. Men det förefaller,
som om man vid denna speciallönerevision
för riksdagens befattningshavare
totalt glömt bort dessa tre expeditionsvakter
i riksdagsbiblioteket, som
alltså föreslagits skola stå kvar i 10 lönegraden.

I och för sig förefaller det mig närmast
vara beroende på ett förbiseende,
som naturligtvis bör rättas till fortast
möjligt. Tyvärr har presidiet nu upplyst
mig, att yrkandet i denna reservation
icke kan ställas under omröstning
här i riksdagen av de formella skäl, som
måste respekteras och som ju måste vägleda
vår handläggning av sådana ärenden,
varför jag inte kan yrka bifall till
den andra reservationen. Jag vill emellertid
i alla fall här ha sagt att det förefaller
mig vara högeligen orättvist och
dessutom inkonsekvent att de tre expeditionsvakterna
i riksdagsbiblioteket
inte får samma löneuppflyttning, som
all annan vaktmästarpersonal fått.

Jag har därför, herr talman, på denna
punkt intet yrkande.

I detta anförande instämde herrar
Lundqvist (h), Åman (s) och Sten (s).

Herr EWERLÖF (h): Herr talman!
Vad det här är fråga om är att med avseende
på riksdagens tjänstemän dra
konsekvenserna av den lönerevision, som
har skett beträffande de statliga tjänsterna
i övrigt. En utredning har i första
hand verkställts av en av delegerade för
riksdagens verk tillsatt kommitté. Denna
kommitté har haft som ordförande
ordföranden i statens lönenämnd, statskommissarien
Johnsson, riksgäldsfullmäktigen
Lindholm och suppleanten i
bankofullmäktige riksdagsman Kollberg.

Herr Mogård beklagade att detta ärende
inte hade behandlats i sammanhang
med den statliga lönerevisionen i övrigt.
Formellt representerar ju riksdagens
tjänstemän ett område för sig, men
hela behandlingen av ärendet har varit
sådan att man i allra högsta grad försökt
att koordinera den med vad som
skett för statens befattningshavare, och
detta har markerats genom att ordföranden
i statens lönenämnd varit ordförande
även i denna kommitté. Det har
således varit ett riktmärke för hela detta
arbete att avväga förslagen i förhållande
till vad som beslutats vid den statliga
lönerevisionen i övrigt.

Sedan har ärendet passerat genom
många instanser, och alla har varit eniga
i sitt tillstyrkande av kommitténs förslag
så när som på den meningsskiljaktighet,
som uppkommit inom riksdagsbibliotekets
styrelse. Kommitténs förslag
tillstyrkes således här av fullmäktige i
riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,
riksdagens justitieombudsman,
riksdagens militieombudsman, och riksdagens
revisorer samt lönenämnden för
riksdagens verk. När detta omfattande
ärende slutligen kom till bankoutskottet,
fann vi oss kunna konstatera att förslaget
i stort sett var väl avvägt och inpassat
i förhållande till de statliga tjänsterna.
Vi har alla haft den vanliga känslan
av det äventyrliga i att börja plocka på
ett löneförslag, som på detta sätt hänger
ihop, inte bara inbördes när det gäller
tjänsterna vid riksdagen utan också i

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Ang. ändrade tjänsteförteckningar för riksdagens verk m. m.

förhållande till de statliga befattningarna
i övrigt, varför vi från majoritetens
sida inom bankoutskottet har velat lägga
fram förslaget i oförändrat skick inför
riksdagen.

Vad alldeles speciellt beträffar riksdagsbibliotekarierna,
skulle jag nog vilja
säga några ord till rättelse av vad herr
Mogård här har anfört. Det är riktigt
att vi nyligen beslöt att bibliotekarierna
vid riksdagens bibliotek skulle ha samma
kompetens som bibliotekarierna vid
de lärda verken. Nu menade herr Mogård
att vi då också borde dra konsekvensen
härav och flytta upp dem i högre
lönegrad. Det förhåller sig på det sättet,
att bibliotekarierna vid de lärda verken
är placerade dels i 27 lönegraden
och dels i 29 lönegraden. Det är inte så
att den 29 lönegraden är tillkommen som
ett slags befordringstjänst i förhållande
till dem som är placerade i 27 graden,
utan de som är placerade i 29 graden
vid dessa stora bibliotek är sådana personer,
som med hänsyn till arbetsuppgifternas
art ansetts inneha administrativt
särskilt kvalificerade tjänster. Vad
vi nu här föreslår för riksdagsbiblioteket
är att samma lönegrad som huvudsakligen
gäller för bibliotekarierna vid de
andra biblioteken, nämligen den 27,
skall gälla. Däremot har det inte beträffande
någon av dessa ordinarie bibliotekarier
vid riksdagsbiblioteket kunnat
påvisas, att han intar en så speciell ställning
i förhållande till de andra, att på
grund av arbetets art en placering i den
högre lönegraden skulle vara motiverad,
och därför har det inte heller föreslagits
någon sådan tjänst vid detta bibliotek.
Förslaget innebär sålunda inte, att
riksdagsbibliotekarierna ställts i ett i
och för sig sämre läge än som gäller vid
dessa andra bibliotek.

Eftersom något yrkande inte har framställts
i fråga om expeditionsvakterna,
är det måhända inte anledning att gå in
i någon närmare debatt på den punkten.
Där har det emellertid åberopats, att
man skulle ha syftat till en allmän placering
av alla vaktmästare i 11 lönegraden,
medan dessa får stå kvar i den 10.
Så är inte förhållandet, utan i den mån

man flyttat upp vissa kategorier i 11
lönegraden har detta berott "på alldeles
särskilda motiv, som har anförts i varje
särskilt fall. Några motiv av den beskaffenheten
har inte åberopats för dessa expeditionsvakter.
Utskottet har inte funnit
anledning att avvika från det förslag
som riksdagens egna löneinstanser i detta
fall framlagt.

Herr talman! Jag ber för min del att
få yrka bifall till utskottets förslag, men
det bör måhända tilläggas, att vad som
beslutas i dag inte behöver innebära att
därmed det sista ordet är sagt för framliden.

Herr MOGÅRD (s): Herr talman! Till
herr Ewerlöf skulle jag bara vilja tilllägga,
att det bland den massa papper
som bankoutskottet fått i anledning av
detta förslag till lönerevision inte finns
ett ord skrivet om expeditionsvakterna
i riksdagsbiblioteket. Alla de andra expeditionsvakterna
har åtminstone fått
ett och annat ord i betänkandet, men beträffande
expeditionsvakterna i riksdagsbiblioteket
saknas, som sagt, varje
skriftligt omnämnande. Det är därav jag
dragit den slutsatsen, att man helt enkelt
glömt denna lilla grupp på tre människor.
Varför skulle de annars vara ensamma
om att icke bli uppflyttade i It
lönegraden, när varenda en av de övriga
expeditionsvakterna och vaktmästarna
flyttats upp i den lönegraden?

Sedan anför herr Ewerlöf beträffanfande
bibliotekarietjänsterna, att det är
litet olika med ett bibliotek, som liksom
riksdagsbiblioteket — tämligen godtyckligt
för övrigt — benämnes specialbibliotek,
och ett lärdaverksbibliotek.
Jag är en mycket flitig biblioteksbesökare
både på vårt kungl. bibliotek och
på riksdagsbiblioteket, och jag måste
efter 40 års erfarenhet för min del säga,
att jag aldrig har kunnat upptäcka någon
nämnvärd skillnad i fråga om bibliotekspersonalens
betjäning av allmänheten.
Det kan hända att kungl. biblioteket
behöver ha några fler böcker i
mesopotamiska och andra sådana sällsynta
ämnen och att det därför krävs personer
som behärskar österländska tungo -

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

Ang. ändrade tjansteforteckningar för riksdagens verk m. m.

mål. Men å ändra sidan har vårt bibliotek,
som är det största administrativa
biblioteket i vårt land, så många böcker
och litterära verk, som kräver verklig
specialkunskap av bibliotekspersonalen,
att man förvisso måste säga, att
riksdagsbiblioteket i det stycket och när
det gäller storleksordningen är väl att
jämställa med lärdaverksbiblioteken.

Jag vidhåller alltså den uppfattningen,
att när vi har höjt fordringarna på
vår bibliotekspersonal till de fordringar
som man ställt på universitetsbibliotekens
och kungl. bibliotekets personal,
är det väl i all rimlighets namn också
angeläget att vi tillser att även löneförmånerna
avpassas efter detta högre kompetenskrav.
Man bör förstå, att konkurrensen
måste bli stor med läroverkslärarna,
som ju har fått högst ökade och
väl förtjänta och förbättrade lönevillkor,
när vår personal vid riksdagsbiblioteket
när som helst kan söka sig till läroverk
och strax få en lönegradsuppflyttning
där, som i vissa fall inte stannar
vid lönegrad 29 utan rent av vid.lönegrad
31.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på den nu ifrågavarande punkten
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att kammaren
skulle med bifall till den av herr
Mogård m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen i övrigt
bifalla utskottets hemställan i nämnda
punkt.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Mogård begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 28 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles den av herr Mogård
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
1 betecknade reservationen och bifalles
i övrigt utskottets hemställan i nämnda
punkt.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten 2.

Herr NORLING (k): Herr talman! I
denna punkt behandlas en motion nr 605
i andra kammaren av herr Henriksson,
vari han hemställer, »att riksdagen måtte
besluta om retroaktiv ersättning från den
1 juli 1952 med det belopp, som utgör
skillnaden mellan då gällande lön och
den lön som skulle ha utgått, om de nu
föreslagna lönegradsplaceringarna gällt
från detta datum».

Den personal det här är fråga om är
den vaktmästarpersonal, som betjänar
riksdagens ledamöter. Denna personal
har nu uppflyttats en lönegrad med giltighetstid
från och med den 1 juli 1953.
Personalen anser sig missgynnad på så
sätt att övrig personal inom statsförvaltningen
redan har erhållit denna uppflyttning
för ett år sedan och att således vaktmästarpersonalen
här kommer att under
ett helt år förlora det belopp, som en
uppflyttning skulle medfört, om uppflyttningen
för dem gällt samtidigt med
för övrig vaktmästarpersonal. Anledningen
till att vaktmästarpersonalen hos
riksdagens verk inte erhållit denna uppflyttning
tidigare är väl, att lönefrågan
när det gäller dem inte hör under Kungl.
Maj :t utan handlägges i särskild ordning.
Den nu föreslagna lönegraden innebär
inte alls någon hög lön. Begynnelselön
utgår med 721 kronor per månad och
slutlön med 807 kronor. Utom denna
lön har vaktmästarna ingen annan ersättning
än ett belopp av 40 öre per tim -

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Ang. bevillningarna för budgetåret 1953/54.

me mellan kl. 19 och 22, när riksdagsarbetet
varar så länge. Men efter kl. 22
får de ingen extra ersättning. Från den
lön, som således nu skall erhållas efter
den nya lönegradsplaceringen, avgår omkring
150 kronor i skatt, och man får
väl beräkna att minst 150 kronor åtgår
i hyra. Därefter återstår för vaktmästarna
att leva och försörja sig på, inklusive
resor och andra utgifter, omkring
100 kronor i veckan. De kan således
inte anses ha någon högre lön.

Herr talman! Jag anser att det skulle
hedra kammarens ledamöter, om kammaren
biföll detta förslag om att den nya
lönen finge utgå retroaktivt från den 1
juli 1952. Samtidigt bevisade kammarens
ledamöter att de värdesätter den personal
som betjänar dem.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till vad som hemställts i motionen
605 i andra kammaren.

Herr EWERLÖF (h): Herr talman!
För den personal inom den egentliga
statsförvaltningen, som fått sina löner
reviderade genom beslut vid innevarande
års riksdag, har bestämts, att dessa
nya löner skall utgå från och med den
1 juli 1953. I konsekvens med detta har
utskottet för sin del hemställt, att dessa
löner, som först nu blivit föremål för
revision, också skall träda i kraft från
och med den 1 juli 1953.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde lierr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till den i andra
kammaren väckta motionen nr 605; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Norling begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi -

ven varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 28 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes av
bifall till den i andra kammaren väckta
motionen nr 605.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning''av
bankoutskottets utlåtande nr 29,
angående regleringen för budgetåret
1953/54 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 162, i anledning.
av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för
budgetåret 1953/54 till avskrivning av
nya kapitalinvesteringar jämte i ämnet
väckta motioner, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Ang. bevillningarna för budgetåret
1953/54.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 57, angående beräkning
av bevillningarna för budgetåret 1953/54,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

På sätt framgick av det vid årets statsverksproposition
fogade utdraget av
statsrådsprotokollet över finansärendeir
för den 2 januari 1953 (Bilaga 1 till

Torsdagen den 28 mai 1953.

Nr 24.

Ang. bevillningarna för budgetåret 1953/54.

statsverkspropositionen 1953: Inkomster
å driftbudgeten) hade chefen för finansdepartementet
nämnda dag underställt
Kungl. Maj :ts prövning finansplan och
beräkning av inkomster å driftbudgeten
för budgetåret 1953/54 jämte därmed
sammanhängande frågor. Departementschefen
hade därvid anmält riksräkenskapsverkets
skrivelse den 9 december
1952 med inkomstberäkning för nämnda
budgetår.

I en den 24 april 1953 dagtecknad proposition
nr 227 angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret 1953/
54, m. in. hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om fortsatt giltighet av
förordningen den 8 juni 1923 (nr 155)
angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker;

2) förordning med bestämmelser om
taxering till investeringsavgift i vissa
fall;

dels ock, bland annat, besluta, att statlig
inkomstskatt för skattskyldiga, som
avsåges i 10 § 1 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för hela budgetåret 1953/54
med 110 procent av grundbeloppet.

Propositionen nr 227 hade i här berörda
delar hänvisats till bevillningsutskottet.

Till utskottets behandling hade hänvisats
följande i anledning av proposition
nr 227 väckta motioner, nämligen

a) de likalydande motionerna 1:499
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 615 av herr
Hjalmarson m. fl., vari hemställts, att
riksdagen, under uttalande av att en statlig
budgetpolitik enligt i motionerna angivna
riktlinjer bort och borde föras,
måtte besluta, att statlig inkomstskatt för
skattskyldiga, som avsåges i 10 § 1 mom.
förordningen om statlig inkomstskatt,
skulle vad anginge senare hälften av
budgetåret 1953/54 ingå i preliminär
skatt med 100 procent av grundbeloppet;
samt

b) de likalydande motionerna I: 500
av herr Ohlon m. fl. och II: 616 av herr
Ohlin m. fl., vari hemställts att riksdagen
med ändring av Kungl. Maj:ts förslag om
en uttagningsprocent av 110 för hela
budgetåret 1953/54 måtte besluta, att statlig
inkomstskatt för skattskyldiga, som
avsåges i 10 § 1 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt, skulle för senare
hälften av budgetåret 1953/54, d. v. s.
från den 1 januari 1954, utgå med 100
procent av grundbeloppet.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet upptagit följande vid riksdagens
början väckta motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna I: 10 av
herr Ewerlöf m. fl. och 11:17 av herr
Hjalmarson m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte antaga i motionerna
infört förslag till förordning om upphävande
av förordningen den 26 juli 1947
(nr 581) om kvarlåtenskapsskatt;

2) de likalydande motionerna I: 18 av
herr Lindblom m. fl. och II: 28 av herr
Ohlin m. fl., vari hemställts, att riksdagen
för sin del måtte antaga i motionerna
infört förslag till förordning angående
upphävandet av förordningen den 14
december 1951 (nr 794) om särskild avgift
vid vissa investeringar (investeringsavgift)
;

3) de likalydande motionerna I: 37 av
herr Gustaf Elof sson m. fl. samt II: 48 av
herrar Johansson i Norrfors och Carlsson
i Rakeröd, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära utredning och förslag
angående avskaffande av kvarlåtenskapsskatten
och eventuellt som kompensation
härför en skärpning av arvsskatten
på större förmögenheter;

4) de likalydande motionerna 1:158
av herrar Ola Persson och öhman samt
II: 211 av herrar Holmberg och Hagberg
i Stockholm, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att statliga inkomstskatten
för svenska aktiebolag m. fl. skulle
höjas från 40 till 50 procent av den
beskattningsbara inkomsten och att i anledning
härav antaga i motionerna infört

Nr 24.

Torsdagen den 28 mai 1953.

Ang. beviilningarna för budgetåret 1953/54.

förslag till förordning om ändring i
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt;

5) de likalydande motionerna I: 165
av herrar Näslund och Söderquist samt
II: 205 av herr Åqvist m. fl., vari hemställts,
att riksdagen för sin del måtte
antaga i motionerna infört förslag till
förordning angående upphävande av förordningen
den 19 december 1952 med
bestämmelser om värdering av varulager
vid 1954 års taxering till statlig och
kommunal inkomstskatt (nr 755);

6) de likalydande motionerna I: 166
av herrar Näslund och Söderquist samt
II: 206 av herr Åqvist in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att,
därest riksdagen avsloge förslaget om
att upphäva förordningen den 19 december
1952 med tillfälliga bestämmelser
om värdering av varulager vid taxering
till statlig och kommunal inkomstskatt
(nr 755), 1 § i nämnda förordning skulle
få den ändrade lydelse, som i motionerna
angivits;

7) de likalydande motionerna I: 167
av herr Ewerlöf in. fl. och 11:202 av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga i motionerna
infört förslag till

1) förordning angående upphävande
av förordningen den 14 december 1951
(nr 794) om särskild avgift vid vissa investeringar
(investeringsavgift);

2) förordning angående upphävande
av förordningen den 19 december 1952
(nr 755) om värdering av varulager vid
1954 års taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt;

8) de likalydande motionerna 1:288
av herr Olilon m. fl. och II: 364 av herr
Ohlin m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta dels att kvarlåtenskapsskatten
skulle avskaffas från utgången
av innevarande budgetår, dels
att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning
om en moderat höjning av arvslottsbeskattningen
samt framläggande
för riksdagen av de förslag utredningen
kunde föranleda;

9) motionen II: 18 av herr Lundberg,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att investeringsavgiften icke skulle
utgå efter den 31 december 1952 samt att
handeln även skulle undantagas från
skyldigheten att erlägga investeringsavgift
för tiden före den 31 december 1952;
ävensom

10) motionen II: 252 av herr Lundberg,
vari hemställts, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj :t anhålla om en skyndsam
utredning av frågan om införande
av en särskild och starkt progressiv skatt
för täckande av försvarsutgifterna samt
att Kungl. Maj :t måtte till riksdagen inkomma
med de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts i proposition nr 227 framlagda
förslag angående skatteprocenten
samt med avslag å de likalydande motionerna
I: 499 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 615 av herr Hjalmarson m. fl.
ävensom de likalydande motionerna I:
500 av herr Ohlon m. fl. och II: 616 av
herr Ohlin m. fl., besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldiga, som avsåges
i 10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för hela budgetåret 1953/54 med
110 procent av grundbeloppet;

B) att riksdagen måtte antaga det vid
proposition nr 227 fogade förslaget till
förordning om fortsatt giltighet av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker;

C) att riksdagen måtte, med avslag å
de likalydande motionerna I: 18 av hem
Lindblom m. fl. och II: 28 av herr Ohlin
m. fl. om upphävande av förordningen
om särskild avgift vid vissa investeringar
(investeringsavgift), de likalydande
motionerna I: 167 av hem Ewerlöf
in. fl. och 11:202 av herr Hjalmarson
m. fl., sistnämnda motioner i vad de avsåge
upphävande av förordningen om
särskild avgift vid vissa investeringar,
ävensom motionen II: 18 av herr Lund -

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

Ang. bevillningarna för budgetåret 1953/54.

berg om avskaffande av investeringsavgiften,
antaga det vid proposition nr 227
fogade förslaget till förordning med bestämmelser
om taxering till investeringsavgift
i vissa fall;

D) 1) att de likalydande motionerna
1:10 av herr Ewerlöf in. fl. och 11:17
av herr Hjalmarson m. fl. om avskaffande
av kvarlåtenskapskatten icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd,

2) att de likalydande motionerna I:
288 av herr Ohlon m. fl. och II: 364 av
herr Ohlin m. fl. om avskaffande av
kvarlåtenskapsskatten icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd,

3) att de likalydande motionerna I: 37
av herr Gustaf Elofsson m. fl. samt II:
48 av herrar Johansson i Norrfors och
Carlsson i Bakeröd om avskaffande av
kvarlåtenskapsskatten icke måtte föranleda
någon riksdagen åtgärd;

E) 1) att de likalydande motionerna
I: 165 av herrar Näslund och Söderquist
samt II: 205 av herr Åqvist m. fl. om
upphävande av förordningen med bestämmelser
om värdering av varulager
vid 1954 års taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt ävensom de likalydande
motionerna I: 167 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: 202 av herr Hjalmarson
in. fl., i vad motionerna avsåge upphävande
av nämnda förordning, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd,

2) att de likalydande motionerna I:
166 av herrar Näslund och Söderquist
samt II: 206 av herr Åqvist m. fl. om
ändrad lydelse av 1 § i förordningen
med bestämmelser om värdering av varulager
vid 1954 års taxering till statlig
och kommunal inkomstskatt icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

F) 1) att motionen II: 252 av herr
Lundberg om införande av en särskild
och stark progressiv skatt för täckande
av försvarsutgifterna icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd,

2) att de likalydande motionerna
I: 158 av herrar Ola Persson och Öliman
samt II: 211 av herrar Holmberg och
Hagberg i Stockholm om höjning av den
statliga inkomstskatten för svenska ak 2

Första kammarens protokoll 1953. Nr 24.

tiebolag m. fl. icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

G) att bevillningarna för budgetåret
1953/54 måtte beräknas på sätt under
denna punkt närmare angivits.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Gustaf Elofsson, Patrick
Nilsson och Vigelsbo, vilka ansett, att utskottet
bort under punkten D 3 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till de
likalydande motionerna I: 37 av herr
Gustaf Elofsson m. fl. samt II: 48 av herrar
Johansson i Norrfors och Carlsson i
Bakeröd i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville låta verkställa
utredning angående avskaffande av
kvarlåtenskapsskatten och eventuellt
som kompensation härför en skärpning
av arvsskatten på större förmögenheter
ävensom för riksdagen framlägga de förslag,
som kunde av utredningen föranledas; II)

av herrar Veländer och Hagberg i
Malmö, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att
Kungl. Maj:ts i proposition nr 227 framlagda
förslag angående skatteprocenten
icke kunnat av riksdagen oförändrat antagas
samt med bifall till de likalydande
motionerna I: 499 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 615 av herr Hjalmarson m. fl.,
måtte, under uttalande av att en statlig
budgetpolitik enligt i motionerna angivna
riktlinjer bort och borde föras, besluta,
att statlig inkomstskatt för skattskyldiga,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle
ingå i preliminär skatt för förra hälften
av budgetåret 1953/54 med 110 procent
av grundbeloppet och för senare
hälften av samma budgetår med 100 procent
av grundbeloppet,

samt att de likalydande motionerna I:
500 av herr Ohlon m. fl. och II: 616 av
herr Ohlin in. fl. måtte anses besvarade
genom vad reservanterna förut hemställt; B)

att riksdagen---- (== utskottet)
-—--å spritdrycker:

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Ang. bevillningarna för budgetåret 1953/54.

C) att riksdagen måtte, med bifall till
de likälydande motionerna 1:18 av herr
Lindblom m. fl. och 11:28 av herr
Ohlin m. fl. samt de likalydande motionerna
I: 167 av herr Ewerlöf m.
fl. och II: 202 av herr Hjalmarson
in. fl., sistnämnda motioner i vad de
avsåge upphävande av förordningen
om särskild avgift vid vissa investeringar,
ävensom i anledning av motionen
II: 18 av herr Lundberg, dels avslå det
vid proposition nr 227 fogade förslaget
till förordning med bestämmelser om
taxering till investeringsavgift i vissa
fall, dels ock antaga i reservationen infört
förslag till förordning angående
upphävande av förordningen den 14 december
1951 (nr 794) om särskild avgift
vid vissa investeringar (investeringsavgift)
;

D) 1) att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna I: 10 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 17 av herr
Hjalmarson in. fl. antaga i reservationen
infört förslag till förordning om upphävande
av förordningen den 26 juli
1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt,

2) att de likalydande motionerna I:
288 av herr Olilon m. fl. och 11:364 av
herr Ohlin m. fl. om avskaffande av
kvarlåtenskapsskatten måtte, i den mån
de icke kunde anses besvarade genom
vad reservanterna förut hemställt, av
riksdagen lämnas utan åtgärd,

3) att de likalydande motionerna I: 37
av herr Gustaf Elofsson m. fl. samt II:
48 av herrar Johansson i Norrfors och
Carlsson i Bakeröd om avskaffande av
kvarlåtenskapsskatten måtte, i den mån
de icke kunde anses besvarade genom
vad reservanterna förut hemställt, av
riksdagen lämnas utan åtgärd;

E) 1) att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna 1:167 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 202 av herr
Hjalmarson m. fl., i vad motionerna avsåge
upphävande av förordningen med
bestämmelser om värdering av varulager
vid 1954 års taxering till statlig och
kommunal inkomstskatt, ävensom de likalydande
motionerna I: 165 av herrar

Näslund och Söderquist samt II: 205 av
herr Åqvist m. fl. antaga i reservationen
infört förslag till .förordning angående
upphävande av förordningen den 19 december
1952 (nr 755) med bestämmelser
om värdering av varulager vid 1954 års
taxering till statlig och kommunal inkomstskatt,

2) att de likalydande motionerna I:
166 av herrar Näslund och Söderquist
samt 11:206 av herr Åqvist m. fl. om
ändrad lydelse av 1 § i förordningen
med bestämmelser om värdering av varulager
vid 1954 års taxering till statlig
och kommunal inkomstskatt icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

F) 1) att motionen---—- (= ut skottet)

— — — riksdagens åtgärd;

G) att bevillningarna för budgetåret
1953/54 måtte beräknas på sätt i reservationen
närmare angivits;

III) av herrar Spetz, Söderquist, Kristensson
i Osby, Sjölin och Anderson i
Sundsvall, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts i proposition nr
227 framlagda förslag angående skatteprocenten
icke kunnat av riksdagen oförändrat
antagas samt med bifall till de
likalydande motionerna I: 500 av herr
Ohlon m. fl. och 11:616 av herr Ohlin
m. fl., besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldiga, som avsåges i 10 §
1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt,
skulle ingå i preliminär skatt för
förra hälften av budgetåret 1953/54 med
110 procent av grundbeloppet och för
senare hälften av samma budgetår med
100 procent av grundbeloppet,

samt att de likalydande motionerna I:
499 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 615
av herr Hjalmarson m. fl. måtte, i den
mån de icke kunde anses besvarade genom
vad reservanterna förut hemställt,
av riksdagen lämnas utan åtgärd;

B) att riksdagen — — — (= utskottet)
—--å spritdrycker;

C) att riksdagen måtte, med bifall till
de likalydande motionerna I: 18 av herr

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

Ang. bevillningarna för budgetåret 1953/54.

Lindblom m. fl. och II: 28 av herr Ohlin
m. fl. ävensom i anledning av de likalydande
motionerna I: 167 av herr Ewerlöf
m. fl. och 11:202 av herr Hjalmarson
m. fl., sistnämnda motioner i vad de
avsåge upphävande av förordningen om
särskild avgift vid vissa investeringar,
samt motionen II: 18 av herr Lundberg,
dels avslå det vid proposition nr 227
fogade förslaget till förordning med bestämmelser
om taxering till investeringsavgift
i vissa fall, dels ock antaga i reservationen
infört förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 14 december 1951 (nr 794)
om särskild avgift vid vissa investeringar
(investeringsavgift);

D) 1) att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna I: 10 av
herr Ewerlöf m. fl. och 11:17 av herr
Hjalmarson m. fl. samt de likalydande
motionerna 1:288 av herr Ohlon m. fl.
och II: 364 av herr Ohlin m. fl., sistnämnda
motioner i vad de avsåge upphävande
av förordningen om kvarlåtenskapsskatt,
antaga i reservationen infört
förslag till förordning om upphävande
av förordningen den 26 juli 1947 (nr
581) om kvarlåtenskapsskatt,

2) att riksdagen måtte, med bifall till
de likalydande motionerna I: 888 av herr
Ohlon m. fl. och II: 364 av herr
Ohlin m. fl., i vad motionerna avsåge
utredning om en moderat höjning av
arvslottsbeskattningen, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om sådan utredning
samt om framläggande för riksdagen
av de förslag utredningen kunde
föranleda,

3) att de likalydande motionerna I: 37
av herr Gustaf Elofsson m. fl. samt II: 48
av herrar Johansson i Norrfors och
Carlsson i Bakeröd om avskaffande av
kvarlåtenskapsskatten måtte, i den mån
de icke kunde anses besvarade genom
vad reservanterna förut hemställt, av
riksdagen lämnas utan åtgärd;

E) 1) att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna I: 165 av
herrar Näslund och Söderquist samt II:
205 av herr Åqvist m. fl. ävensom de li -

kalydande motionerna 1:167 av herr
Ewerlöf m. fl. och 11:202 av herr Hjalmarson
m. fl., sistnämnda motioner i vad
de avsåge upphävande av förordningen
med bestämmelser om värdering av varulager
vid 1954 års taxering till statlig
och kommunal inkomstskatt, antaga i reservationen
infört förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 19 december 1952 (nr 755) med bestämmelser
om värdering av varulager
vid 1954 års taxering till statlig och
kommunal inkomstskatt,

F) 1) att motionen — •— — riksdagens
åtgärd;

G) att bevillningarna för budgetåret
1953/54 måtte beräknas på sätt reservationen
visade;

IY) av herrar Spetz, Söderquist, Kristensson
i Osby, Sjölin och Anderson
i Sundsvall, vilka ansett, att, därest det
i reservationen nr III under punkt E)
1) framlagda förslaget icke skulle vinna
riksdagens bifall, utskottet bort under
punkt E 2) hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till de likalydande motionerna
I: 166 av herrar Näslund och
Söderquist samt II: 206 av herr Åqvist
m. fl., antaga följande

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 1 §
förordningen den 19 december 1952 (nr
755) med bestämmelser om värdering av
varulager vid 1954 års taxering till statlig
och kommunal inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen
den 19 december 1952 med
bestämmelser om värdering av varulager
vid 1954 års taxering till statlig och
kommunal inkomstskatt skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Nr 24.

Torsdagen den 28 mai 1953.

Ang. bevillningarna för budgetåret 1953/54.

1 §•

Ha skattskyldigs tillgångar avsedda
för omsättning eller förbrukning i rörelse
(varulager) vid utgången av det
beskattningsår, för vilket taxering till
statlig och kommunal inkomstskatt
verkställes av beskattningsnämnd i
första instans år 1954, ökat vid jämförelse
med varulagret vid utgången av
det beskattningsår, som gått till ända
före den 1 mars 1953, eller, om den
skattskyldige så yrkar, det beskattningsår,
som gått till ända närmast före den
1 mars 1952 (jämförelselagret), skall
vid beräkning av nettointäkt av rörelse
för förstnämnda beskattningsår gälla
vad nedan i denna förordning sägs.

Denna förordning träder i kraft dagen
efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från
trycket i Svensk författningssamling.

På framställning av herr talmannen
beslöts att förevarande betänkande
skulle företagas till avgörande punktvis.

Punkten A.

Herr VELANDER (h): Herr talman!
Till utskottsbetänkandet har fogats icke
mindre än fyra reservationer. Jag skall
här syssla något med den reservation,
som har avgivits av herr Hagberg i Malmö
och mig. Den avser kvarlåtenskapsskatten,
investeringsavgiften, varulagervärderingen
vid nästkommande års taxering
samt uttagningsprocenten.

Vid sitt ställningstagande till kvarlåtenskapsskatten
anför utskottet, att några
nya synpunkter av betydelse har icke
framförts i de därom väckta motionerna.
Motionärerna känner sig säkerligen
icke träffade av detta uttalande. Frågan
om kvarlåtenskapsskattens upphävande
har ventilerats i så många sammanhang
och så ingående, att anspråk på nya
synpunkter till stöd därför måste framstå
såsom högst pretentiösa.

Detta gäller alltså i fråga om skälen
för kvarlåtenskapsskattens upphävande.
För denna skatts införande och bibehållande
har däremot, med mitt sätt

att se, hitintills knappast några skäl
förebragts. Man har underlåtit att ingå
på en klarläggande diskussion på den
punkten. Det hade därför varit på sin
plats, att utskottet nu hade inlåtit sig
på en sådan diskussion. Att man alltjämt
undandrar sig detta kan näppeligen
tolkas på annat sätt än att man
saknar bärande motiveringar för sin
ståndpunkt. Icke kan nämligen det vara
en bärande motivering, att den årliga
förmögenhetsskatten är alltför låg och
att den sålunda måste kompletteras med
en kvarlåtenskapsskatt, konstituerande
en skuld till staten för den sparsamma
och strävsamma människan, en skuld
som förfaller till betalning i och med
att hon upphör att räknas till de levandes
antal!

I varje fall har den synpunkten, att
kvarlåtenskapsskatten utgör ett komplement
till den årliga förmögenhetsskatten,
icke kommit till uttryck vid
vare sig dess avvägning eller konstruktion.
Detta illustreras av dess i högsta
grad ojämna och godtyckliga verkningar.
För den, som har haft sin förmögenhet
under exempelvis fem å sex år före
dödsfallet, kan kvarlåtenskapsskatten,
alltså den uppskjutna förmögenhetsskatten,
komma att motsvara kanske upp till
10 å 11 procent av förmögenheten för
varje år, som förmögenhetsinnehavet
varat, medan samma skatt för den, som
haft sin förmögenhet kanske i 60 år eller
mer, endast motsvarar en årlig förmögenhetsskatt
på någon procent eller
mindre. Kvarlåtenskapsskatten kan således
i vissa fall bli fem eller sex gånger
så stor som den engångsskatt på förmögenhet,
vars införande så livligt diskuterades
här i landet i början av 1940-talet och som då betraktades närmast
såsom något i beskattningshänseende
föga rimligt.

Frågan om kvarlåtenskapsskattens vara
eller icke vara tarvar från sådana utgångspunkter
icke någon utredning. Högern
har därför också ställt sig helt
oförstående till denna skatteform. Det
har skett på grund av dess antydda
konstruktion, på grund av dess inkonsekventa
och irrationella ställning i skat -

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

Ang. bevillningarna för budgetåret 1953/54.

tesystemet, på grund av dess påtagligt
destruktiva verkningar på viljan till
sparande, till risktagande och till produktiva
insatser över huvud taget samt
på grund av att den, verifierande satsen
av någon av våra främsta på finansveteskapens
område, utgör ett »juridiskt
missfoster utan motstycke i vår
lagstiftning».

Till de anförda synpunkterna kan
också fogas, att kvarlåtenskapsskatten
icke ens fiskaliskt sett lämnar en avkastning,
tillnärmelsevis motsvarande vad
dess tillskvndare beräknat eller förutsatt.

Kvarlåtenskapsskatten bör således omedelbart
avskaffas.

Utöver det sagda vill jag rikta en fråga
till företrädarna för utskottsståndpunkten
här i kammaren. I betänkandet
anföres, att »förutsättningarna för kvarlåtenskapsbeskattningen
icke undergått
sådana förändringar, som kan motivera
ett annat ställningstagande än som intogs
av riksdagen föregående år». Jag
frågar: Vilka är dessa förutsättningar,
och vilka förändringar i dessa förutsättningar
är det, som utskottet sålunda
avser skall kunna inträda, för att kvarlåtenskapsskatten
enligt dess mening
bör avskaffas? Jag skulle gärna vilje ha
ett svar på den frågan.

Högerreservanternas inställning till
investeringsavgiften och begränsningen
av den fria lagervärderingen kräver
näppeligen något vidlyftigare klarläggande
i detta sammanhang. Motiveringen
för införandet av dessa pålagor, om
det uttrycket tillätes, var ju, att de, tilllika
med en serie andra åtgärder, krävdes
för vinnande av samhällsekonomisk
balans. De omständigheter av samhällsekonomisk
natur, som enligt departementschefens
uppfattning motiverade
dessa åtgärder från det allmännas sida,
utgjordes av i förhållande till utlandet
starkt förbättrade bytesrelationer, en
gynnsam produktionsutveckling inom
landet och en utomordentligt högt uppdriven
vinstkonjunktur, främst inom exportindustrierna.

Mot denna bakgrund bör alltså behovet
eller nödvändigheten av dessa på -

lagors bibehållande i nuvarande läge
bedömas. Man gör sig säkerligen icke
skyldig til! någon överdrift, om man
då hävdar, att de omständigheter, som
sålunda åberopats såsom motiv för dessa
pålagors införande, icke längre är
för handen. Det kräves ingen möda för
att uppvisa detta, och det så mycket
mindre som departementschefen själv
börjat sikta till en avveckling av dem.
Enligt hans mening skall investeringsavgiften
bortfalla med årets utgång. Och
frågan, huruvida begränsningen av den
fria lagervärderingen skall tillämpas
vid taxeringen nästa år eller ej, avser
departementschefen att ompröva i ett
senare sammanhang.

Men varför icke skapa klarhet med
ens? Varför icke vidgå, vad som ändå
är ett faktum: att läget numera så förändrats,
att de skäl, som åberopats till
stöd för dessa pålagors införande, oavsett
om dessa skäl då kunde anses bärande
eller ej, upphört att gälla?

Man må resonera hit och dit, man må
söka intala sig själv och andra, att man
icke låtit några felbedömningar komma
sig till last, utan städse förfarit utomordentligt
rätt och riktigt. Man borde
dock icke kunna bibringa den reflekterande
människan den uppfattningen, att
läget nu sammanfaller med det, som
kännetecknade högkonjunkturåret 1951,
mot bakgrunden varav dessa pålagor
genomfördes.

Vilken fråga är förresten nu, samhällsekonomiskt
sett, vår allra största
och viktigaste? Den har vi ju diskuterat
vid olika tillfällen. Det är säkerligen
frågan om vår utomordentligt höga kostnadsnivå,
som vi nått fram till icke på
grund av vår strävan att bekämpa de
inflationsdrivande krafterna, utan på
grund av vår flykt undan dem. I det
sammanhanget — när det alltså gäller
att komma till rätta med eller söka neutralisera
följderna av denna utomordentligt
uppskruvade kostnadsnivå — är
medlen icke att finna i regleringar eller
pålagor av sådan karaktär eller sådan
innebörd som investeringsavgiften
och begränsningarna av rätten till en
friare lagervärdering, den senare sam -

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Ang. bevillningarna för budgetåret 1953/54.

manhängande med grunderna eller utgångspunkterna
för avvägningen av vår
gällande företagsbeskattning.

Det måste också vara förenat med ett
alltför stort ansvar att tilltro sig att i
olika sammanhang kunna i de enskilda
människornas ställe pröva och avgöra,
hur de rätteligen skall inrätta sig med
avseende å investeringsverksamhet, lagerhållning
och andra därmed jämförliga
förhållanden. I varje fall är jag för
min del icke benägen att erkänna, att
ett sådant ansvar kan på ett för folkhushållet
eller samhället i dess helhet
tillfredsställande sätt uppbäras ens av
vår nu sittande, så förträffliga regering.

.Tåg övergår så, herr talman, till frågan
om uttagningsprocenten. Herr Hagberg
och jag har i vår reservation till
utskottsbetänkande! yrkat, att denna
skall för senare hälften av budgetåret
1953/54 sättas till 100.

Jag vill till en början gärna göra det
medgivandet, att ur formell synpunkt
viss kritik kan riktas mot detta vårt
ställningstagande. De beslut riksdagen
redan fattat, leder ju till — om man
utgår från att kalkylerna rörande statens
inkomster och utgifter är i huvudsak
riktiga — en uttagningsprocent av
110 för hela budgetåret 1953/54. Att vi
trots detta framställt yrkande om en
lägre uttagningsprocent från och med
ingången av nästa år, sammanhänger
med att vi ansett och anser, att oppositionen,
alltså även högern, har rätt att
få offentligen redovisa den budget, som
dess olika förslag skulle ha lett till, därest
desamma av riksdagen godtagits.
Att förslagen icke vunnit riksdagens bifall
bör icke betaga högern möjligheten
att prestera en sammanfattande slutredovisning
därför.

Såsom uppvisats i de föreliggande
partimotionerna från högerhåll, finnes
också täckning för förslaget om ett
skatteuttag av 100 procent för hela kalenderåret
1954. Högerns förslag om att
folkpensionsavgiften skulle höjas från
och med innevarande månad, då den
högre folkpensionen börjat utgå, liksom
förslaget om minskning av olika statsutgifter
medför för nästa budgetår en

bruttoförbättring ur budgetsynpunkt av
184 miljoner kronor. Då härifrån avgår
de anslagsökningar, som på högerhåll
äskats — huvudsakligen för förbättrande
av bostadsrabatter och för vissa kulturella
ändamål —• återstår ett belopp
av något över 180 miljoner kronor. Beträffande
inkomstsidan har av oss föreslagits
vissa nedskärningar, nämligen
att kvarlåtenskapsskatten, på sätt som
i det föreliggande betänkandet reservationsvis
yrkas, skall avskaffas, att förmögenhetsskatten
skall göras avdragsgill
vid taxering till statlig inkomstskatt
och att skogsvårdsavgiften skall utgå
med 1 promille av taxeringsvärdet i
stället för av riksdagen på regeringens
förslag beslutade 1,5 promille. Inkomsterna
för nästa budgetår skulle genom
dessa nedskärningar minskas med sammanlagt
25 å 30 miljoner kronor. Det
återstående utrymmet blir alltså drygt
150 miljoner kronor.

Hittills har jag talat om de ordinarie
statsinkomsterna. Högerpartiet har också
gått emot en prolongering av bilaccisen
efter utgången av nästkommande
juni månad. Om förslaget härutinnan
hade godtagits av riksdagen, skulle
inkomsterna ha nedgått med cirka 65
miljoner kronor för helt år räknat. Det
är väl dock synnerligen ovisst, om bilaccisen
kommer att gälla någon längre
tid härefter. Men även om man räknar
med hela detta år, bör dock det kvarstående
utrymmet bli tillräckligt för en
skattesänkning, motsvarande 10 enheter
av uttagningsprocenten för senare
hälften av budgetåret 1953/54. Härvid
bör emellertid uppmärksammas det förhållandet,
att bilaccisen liksom investeringsavgiften
och en del andra extra
ordinära pålagor är av tillfällig natur
och icke betingats eller motiverats av
budgetära synpunkter. På grund härav
har jag också här bortsett från vad investeringsavgiften
kan komma att inbringa.
Den ingår således inte bland de
ordinarie pålagorna och bör därför inte
heller påverka den ordinarie skattestaten.
Å andra sidan saknas uppenbarligen
möjligheter att beräkna, hur stor
avkastning densamma skulle kunna ge

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

Ang. bevillningarna för budgetåret 1953/54.

under dess eventuellt återstående giltighetstid.

Enligt min uppfattning bör de resultat,
som jag här sökt redovisa, hur man
än resonerar, vara tillräckliga för att motivera
en sänkning av uttagningsprocenten
för senare hälften av budgetåret
1953/54.

Om jag sedan övergår till budgetåret
1954/55, har högern att räkna sig till godo
betydande besparingar på bostadspolitikens
område liksom ock i fråga om
den obligatoriska sjukförsäkringen. En
sänkning av tilläggslånen från 3 till 2
kronor, ett borttagande av de ortsdifferentierade
tilläggslånen, en höjning av
räntefoten för tertiärlån från 3 till 3,5
procent, en höjning av procentsatsen för
räntegarantien i fråga om underliggande
lån till 3,5 procent samt slutligen ett
återkrävande av hela beloppet av äldre
tilläggslån skulle leda till utgiftsminskningar
för ifrågavarande budgetår av
över 150 miljoner kronor. Ett uppskjutande
av sjukförsäkringsreformen skulle
vidare, även om en förbättring av statsbidraget
till de frivilliga sjukkassorna
samtidigt genomfördes i enlighet med
högerns förslag, med säkerhet inbespara
utgifter på ytterligare omkring 100 miljoner
kronor. På inkomstsidan skulle föreslagna
höjningar och sänkningar i
stort sett ta ut varandra.

Med detta har jag alltså sökt uppvisa,
att ett fullföljande av de förslag, högern
framlagt under riksdagssessionen, skulle
ha möjliggjort en skattesänkning motsvarande
10 enheter av uttagningsprocenten
inte blott för nästa budgetår utan
även för det därpå följande.

Å regeringens sida — och även från
annat håll har vid upprepade tillfällen
efterlysts alternativ från oppositionen.
Jag har här med utgångspunkt från partimotionerna
å högerhåll sökt skissera
högerpartiets alternativ. Det torde därav
ha framgått för kammarens ärade ledamöter,
att högerpartiets olika ställningstaganden
under denna riksdag haft i
sikte det angelägna målet, det bestämda
önskemålet att kunna åvägabringa en
skattesänkning. Nödvändigheten av en
sådan skattesänkning har å vår sida så

ofta och i så många sammanhang belysts,
att jag icke här behöver närmare
orda därom. Högerns inställning, att en
skattesänkning måste framstå såsom den
mest angelägna reformen i nuvarande
läge, borde vara ägnad att utlösa förståelse
hos alla. Högern har nu uppvisat,
att en sådan skattesänkning skulle ha
varit möjlig, om man velat följa den
budgetpolitik, som högern förordat.

Jag hemställer alltså, herr talman, i
anslutning till det anförda, om bifall till
den av mig och herr Hagberg i Malmö
avgivna reservationen.

Herr ELOFSSON, GUSTAF (bf): Herr
talman! Jag skall inte här gå in på alla
de spörsmål som föregående talare berörde,
då jag på alla punkter med undantag
av den om kvarlåtenskapsskatten
har anslutit mig till utskottets förslag.

Redan när kvarlåtenskapsskatten infördes,
ansågs den vara en beskattning
som innebar socialisering i smyg. Jag
kan inte komma ifrån den tanken, herr
talman, att denna skatt, förutom att den
inte är på något sätt populär hos det
svenska folket — men ingen skatt är
väl det — också är särskilt olämplig''.
Det är därför som vi ansett, att en utredning
om avskaffandet av kvarlåtenskapsskatten
borde åstadkommas fortast
möjligt.

Om man ser efter vad kvarlåtenskapsskatten
givit i inkomst, finner man att
den gav budgetåret 1949/50 31,s miljoner
kronor, 1950/51 24,4 miljoner kronor;
för innevarande budgetår, d. v. s.
det som snart är till ända, har man räknat
med cirka 22 miljoner kronor, och i
det statförslag, som vi här i dag behandlar,
bär man beräknat att den skulle inbringa
i runt tal 20 miljoner kronor.
Denna lilla summa, om jag så får uttrycka
mig, ryms ju mycket väl inom de felmarginaler
i budgetberäkningen, som
brukar uppkomma. Man kan ställa den
frågan: Har staten möjligheter att i verkligheten
få den inkomst som man här
redovisar av denna skatt? Jag vågar påstå
att så icke är förhållandet.

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Ang. bevillningarna för budgetåret 1953/54.

Vid en jämförelse mellan den inkomst
staten hade av denna skatt det första
året, 31,8 miljoner kronor, och den för
nästa budgetår beräknade inkomsten
därav, 20 miljoner kronor, förstår man
att folk försöker dela upp förmögenheterna
för att på så sätt slippa undan
kvarlåtenskapsskatten. Jag tror att förlusterna
på den statliga inkomstskatten
av förmögenhet blir av samma storleksordning
som det belopp denna kvarlåtenskapsskatt
ger. Genom att förmögenheterna
fördelas blir den statliga förmögenhetsskatten
mindre än vad den hade
blivit, om inte kvarlåtenskapsskatten
hade funnits till.

Av den anledningen anser vi, att man
bör gå med på en utredning. Om inkomstbortfallet
skulle visa sig bli alltför
kännbart, har man ju, såsom vi skrivit
i vår motion, möjlighet att eventuellt något
höja den ordinarie arvskatten på de
större förmögenheterna.

Man invänder här, att det beskattningsfria
beloppet höjts från 30 000 till
50 000 kronor, vilket ju är riktigt. Men
samtidigt har taxeringsvärdena i genomsnitt
höjts med 40 procent. Det beskattningsfria
beloppet borde därför, om man
tar hänsyn till denna höjning av taxeringsvärdena,
ha höjts till omkring
70 000 kronor.

Jag skall, herr talman, inte uppta tiden
längre. Jag vädjar till kammaren, att åtminstone
gå oss så långt till mötes, att
man företar en utredning om möjligheterna
att avskaffa kvarlåtenskapsskatten,
som har varit en mycket irriterande faktor
under många år. Det är säkerligen på
tiden, att det nu undersökes, huruvida
den över huvud taget skall bestå i fortsättningen.
När vi i går kväll diskuterade
det stora förslaget om den obligatoriska
sjukförsäkringen, framhölls det, att det
inte var någon risk att antaga förslaget,
då man ju kunde göra en översyn, sedan
man sett hur det verkat ett år. Nu har
kvarlåtenskapsskatten verkat i så många
år, att det bör vara anledning att företa
en översyn av densamma.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den av mig, herr Patrick
Nilsson och herr Vigelsbo avgivna reservationen.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Det
är närmast i två olika avseenden, som reservanterna
har gått emot den beräkning
av inkomsterna för nästföljande år, som
regeringen har lagt fram och som utskottet
har tillstyrkt. Man vänder sig mot ett
par av de åtgärder, varigenom regeringen
har velat bromsa de inflatoriska tendenserna,
nämligen dels mot investeringsavgiften
och dels mot begränsningen
av den fria lagervärderingen.

Beträffande begränsningen av den fria
lagervärderingen ligger ju saken så till,
som kammaren torde erinra sig, att den
beslutats gälla för inkomståret 1952
och 1953, men det har redan tidigare
beslutats att den icke skall gälla för år
1952. Departementschefen har förklarat,
att om det inte visar sig bli någon spekulativ
lagring under höstens lopp, kan begränsningen
i den fria lagervärderingen
upphävas även för i år. Han vill dock
för sin del först avvakta erfarenheterna
fram till hösten. För så vitt ingen spekulativ
lageranhopning inträffar, är det
alltså sannolikt att begränsningen av den
fria lagervärderingen kommer att upphävas.

Beträffande investeringsavgiften vill
jag erinra om att den beslutats att gälla
för åren 1952 och 1953. Vi har nu kommit
ett gott stycke in på år 1953, och investeringsavgiften
har redan upphört att
till sina verkningar ha hela det omfång
som den ursprungligen hade. Såsom klargöres
i departementschefens proposition,
kommer nämligen byggnader, som blir
färdiga under år 1954, icke att träffas
av investeringsavgift. Detsamma gäller
maskiner, som beställts för leverans under
följande år, och fartyg med ännu
längre leveranstid. Investeringsavgiften
har således redan nu en mycket begränsad
verkningskraft, och den kommer på
grund av sin konstruktion att under årets
lopp avskaffa sig själv. Det finns då ingen
anledning att nu besluta att investeringsavgiften
omedelbart skall försvinna,
utan vi kan låta den avskaffa sig själv
under årets lopp. Det blir då en övergångstid,
och vi har tills vidare i viss
utsträckning kvar investeringsavgiften,
även om dess verkningar är rätt begränsade.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

Ang. bevillningarna för budgetåret 1953/54.

Från oppositionens sida anför man, att
investeringsavgiften och begränsningen
av den fria lagervärderingen tillkom under
intrycket av högkonjunkturen år
1951 och fått fortleva på grund av denna
högkonjunktur. Det är en ganska egendomlig
föreställning, som man emellanåt
möter, att emedan vi hade en extrem
högkonjunktur 1951, har vi nu kommit
fram till sådana förhållanden, att vi kan
släppa alla bromsar mot de inflatoriska
tendenserna. Den extrema högkonjunkturen
1951 hade ju föregåtts av ett par
år med en mycket utpräglad högkonjunktur
och har efterföljts av ett par år,
som fortfarande måste betecknas såsom
präglade av en mycket god konjunktur.
Det kan väl knappast vara lämpligt att i
det läget släppa alla bromsar mot inflatoriska
tendenser, under motivering att
vi kommit ifrån den mest högkonjunkturella
perioden.

Vi har visserligen, efter allt att döma,
återvunnit ekonomisk balans, men den
kommer sannolikt att utsättas för ganska
starka påfrestningar med kanske överfull
sysselsättning till sommaren. Det kan
då vara klokt att vänta och se. Investeringsavgiften
kommer i varje fall att försvinna
med detta års utgång. Det har ju
varit förutsättningen för hela lagstiftningen
om . investeringsavgift, att den
skulle gälla blott för en begränsad tid,
tv annars skulle investeringsavgiften
komma att räknas in i kostnaderna och
därmed inte få den bromsande inverkan,
som man avsett att den skulle ha.

Det är det ena, som framhållits av reservanterna
och av talarna här. Det
andra är frågan om man skulle kunna
genomföra någon minskning av inkomstskatten
och av vissa förmögenhetsskatter,
närmast kvarlåtenskapsskatten. Visserligen
har vi en balanserad budget,
och visserligen kan man, såsom högern
gjort i sin mycket intressanta motion
och som herr Velander närmast gav uttryck
för här, resonera som så, att hade
man genomfört alla de besparingar, som
oppositionen föreslagit, hade man sannolikt
kommit i ett sådant läge, att man
för nästkommande år skulle kunna genomföra
en minskning av skatterna —

det är dock inte säkert att man skulle
kunna göra det, även om man skulle ha
gjort minskningar på just de punkter,
som från högerns och folkpartiets sida
har rekommenderats. Men nu är ju läget
det, att den svenska riksdagen efter
moget övervägande har kommit fram till
helt andra beslut än dem, som högern
ansett att den borde kommit fram till,
och därmed är förutsättningarna borta
för en skattesänkning, såvitt man vill
ha en balanserad budget.

Jag läste nyligen i en mycket intressant
tidskrift, som skattebetalarnas förening
står för, nämligen Balans, en artikel
av en svensk ekonomisk observatör
i Förenta staterna. Han skrev om
huru man under valkampanjen mellan
republikaner och demokrater hade från
republikansk sida framhållit, att man
skulle gå fram för skattelättnader. Men
nu står man inför svårigheterna att balansera
budgeten, och då börjar det höras
andra tongångar. Denne ekonomiske
observatör skriver: »I valkampanjen lovades
visserligen skattelättnader» — i
fråga om vissa inkomst- och kapitalskatter
— »men budgetbalanseringen
kommer dock först på programmet, i
synnerhet som en underbalansering leder
till finansieringssvårigheter och
därmed till bekymmer även för penningpolitiken.
» Denne observatör, vilkens
partifärg jag icke har någon aning
om, framförde alltså denna mening.

Även här i landet har vi haft en valkampanj
nyligen, då man lovade skattesänkningar
mycket flott och mycket
brett. Men även här kanske man borde
överväga, om det inte i nuvarande läge
är lämpligast, att man fasthåller vid en
balanserad budget. Jag kan mycket väl
tänka mig en underbalanserad budget
i ett läge med verkligt starka depressiva
tendenser. Ett sådant har vi haft
förut. Det var en nyhet då, men man
tycks numera ansluta sig till det berättigade
däri, och vi är alla beredda på
att om det kommer en verkligt depressiv
period inom svenskt näringsliv, så
får vi återigen börja underbalansera vår
budget. Men i nuvarande läge, då vi nätt
och jämnt återvunnit ekonomisk balans,

Nr 24.

Torsdagen den 28 mai 1953.

Ang. bevillningarna för budgetåret 1953/54.

bör vi inte underbalansera budgeten,
vilket måste ske, om man minskar skatteinkomsterna.
Det är väl fråga om huruvida
högern inför sitt ekonomiska
samvete kan i nuvarande läge försvara
en underbalansering'' av budgeten. Det
var i högerns motion åtskilliga tankegångar,
som gick i den riktningen att
man inte var beredd att medverka härtill,
men det var också tankegångar där,
som ledde fram till ett motsatt resultat
och att man i alla fall borde yrka på
skattesänkningar. Jag vet inte, om högern
ämnar fortsätta att yrka det även
i nuvarande läge, då det betyder en
underbalansering av budgeten.

Vi befinner oss ju ändå i ett läge, där
vi inte längre har möjligheter att av ett
budgetöverskott bestrida statens kapitalutgifter.
Den tiden, då det kunde ske,
är putz weg, och nu måste staten i stället
låna på kapitalmarknaden. Man räknar
med att staten med tanke bl. a. på
den uppburna kommunalskatt, som skall
betalas till kommunerna, skall behöva
låna omkring 2 miljarder kronor. Vidare
har kommunernas lånebehov beräknats
till 1 miljard kronor. Det blir alltså
sammanlagt 3 miljarder kronor för offentliga
ändamål. Slutligen räknar man
för det enskilda näringslivet med ett
kapitalbehov av — om jag fattade rätt,
då frågan berördes i utskottet — 7 miljarder
kronor. Inför dessa stora kapitalbehov,
som redan nu finns, skulle
man alltså underbalansera budgeten och
tvinga staten att ytterligare, för att få
balans i budgeten, gå ut på lånemarknaden
— och det under en högkonjunktur,
då det råder praktiskt taget full
sysselsättning och man kan räkna med
för sommaren kanske en överfull sysselsättning.
En sådan politik kan inte
anses förståndig.

Därtill kommer en annan synpunkt.
Vi har för närvarande en del tillfälliga
inkomster, som kommer att försvinna.
Investeringsavgiften kommer sålunda
att försvinna efter detta år, och vi har
en del andra tillfälliga inkomster, som
nu beräknas inbringa omkring 250 miljoner
kronor och som också antagligen
kommer att försvinna ur budgeten. Un -

der sådana omständigheter blir det en
ytterligare underbalans att räkna med.

.lag tror inte att man bör låta locka
sig till att ta det steg som både högern
och folkpartiet med sina respektive tankegångar
kommit fram till. Att folkpartiets
tankegångar är mycket grumligare
än högerns, är det ingen i kammaren
som förvånar sig över. När man då kommer
fram till en hundraprocentig uttagning,
så skulle denna för nästa budgetår
uppgå till en storleksordning av
100 miljoner kronor, men om man nu
sänker uttagningsprocenten till 100, får
man för nästföljande budgetår räkna
med — har vi en gång sänkt, är det
nog mycket svårt att höja igen — att
därmed försvinner en skatteinkomst på
ungefär 300 miljoner kronor.

Herr Ewerlöf sade här i går under
debatten om sjukförsäkringen att vi
fortfarande har ett högre skatteuttag än
det som avsågs 1947 beroende på inflationen.
Det är nog riktigt. Men då
räknade man icke med andra försvarsutgifter
än dem, som då fanns — man
räknade t. o. m. i vissa optimistiska
kretsar med att man skulle kunna sänka
försvarsutgifterna efter några år.
Man hoppades i varje fall på en sådan
utveckling. I stället har vi sett motsatsen
inträffa. Våra nuvarande försvarsutgifter
uppgår till 2 miljarder kronor,
och det är det som förändrat hela läget.

I högerns motion står någonting om att
man kan tänka sig sådana utrikespolitiska
lägen att man återigen borde höja
skatterna eller behålla de höga skatterna.
Ja, det är ett sådant utrikespolitiskt
läge som vi har fått, sedan dessa skatter
1947 bestämdes. På grund av det
utrikespolitiska läget har vi fått en utveckling
med åtföljande stigande försvarsutgifter,
vilka för närvarande med
hänsyn till vad vi kan orka med här i
landet, uppgår till nästan skyhöga siffror.
Och det är denna utveckling som
framtvingat att vi måste behålla nuvarande
skatter.

Förra året genomfördes en skattesänkning
— jag minns inte, om det var
300 eller 350 miljoner kronor som man

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

Ang. bevillningarna för budgetåret 1953/54.

då vann och gav åt det svenska folket.
Finansministern räknade med att detta
skulle man kunna behålla, men varken
han eller riksdagen vågade gå ned till
100 procent utan vi fick nöja oss med
110. Om man nu skulle sänka uttagningsprocenten
till 100, skulle praktiskt
taget större delen av inkomsttagarna,
som inte når upp till mer än 5 000 kronors
inkomst, inte få någon ytterligare
skattesänkning. Den var redan vunnen
med förra årets skattereform, och ingen
ytterligare finns att vinna. En man
med 6 000 kronors inkomst vann förra
året 60 kronor i besparing, och han
skulle vinna ytterligare 20 kronor, d. v.
s. 3/4 av vinsten var redan gjord föregående
år, och 1/4 skulle återstå. Det
är inte tu tal om att även dessa 20 kronor
är pengar, men de skulle inte synas
i en skattetabell. En man med
10 000 kronors inkomst skulle vinna ungefär
1 krona i veckan, men hela gruppen
mellan 6 000 och 20 000 kronors inkomst
vann genom förra årets skattereform
ungefär 2/3, ofta mer, upp emot
70 procent av den skattelättnad som
man skulle vinna, om man gått ned till
100 procents uttag. Där är alltså den
större vinsten redan inkammad. Men i
de övriga grupperna med över 20 000
kronors inkomst var vinsten mindre, och
där skulle uppenbarligen de stora vinsterna
göras, om man genomförde 100
procents uttagning.

•Tåg vill erinra om att efter inkomstberäkningen
för 1951 98,4 procent av
landets inkomsttagare hade en inkomst
av under 20 000 kronor. Det var alltså
11/2 procent som återstod. Nu vill jag
inte med detta säga att det inte skulle
kunna vara lämpligt att också genomföra
en skattereform, som väsentligen
skulle kunna åtnjutas av 11/2 procent
av landets befolkning — det kan ju tänkas
ett sådant skattetryck, att man måste
genomföra en lättnad även för dem.
Men att säga att en skattesänkning med
ned till 100 procents uttagning är en
reform för den stora massan av landets
befolkning är enligt min mening
oriktigt. För nära 50 procent av landets
skattebetalare kommer denna inte

alls att verka, och för ytterligare inemot
50 procent kommer den att verka
mycket litet, men för någon eller några
procent i mycket hög grad.

Jag tror inte att det är en rättvis
skattepolitik i dagens läge att genomföra
en skattesänkning, som väsentligen
skulle vara till förmån för de större inkomsttagarna,
samtidigt som vi för att
trygga våra folkpensioner måste nära
nog fördubbla pensionsavgifterna och
för att trygga vår sjukförsäkring måste
lägga på avgifter, som i det stora hela
kommer att uttagas proportionellt efter
inkomsten, alltså väsentligt minska den
progressiva beskattningen för de högsta
inkomsttagarna men öka den proportionella
beskattningen efter inkomst för den
stora massan av landets folk.

Sedan skulle jag, herr talman, vilja
säga några ord om den politik, som bedrives
från högerns och folkpartiets sida
när det gäller förmögenhetsbeskattningen.
Högern hade ju häromdagen ett förslag,
som den gick in för och som folkpartiet
avgav en kärleksförklaring till.
Folkpartiet understödde inte högerns yrkande
på den punkten, men folkpartiet
åstundade, att det politiska läget hade
varit sådant, att man på det hållet kunnat
understödja förslaget.

Såsom framgick av debatten, innebar
denna begränsning av förmögenhetsbeskattningen
genom avdragsrätt en reform,
som skulle minska inkomsterna
med ett tjugotal miljoner kronor, kanske
mer, men det var en fördel, som väsentligen
skulle komma att åtnjutas av
dem som hade förmögenheter parade
med stora inkomster. De, som hade förmögenheter,
parade med stora inkomster,
fick en betydande skattelättnad,
medan de som hade lika stora förmögenheter
parade med mindre inkomster
fick, ju mindre dessa var, en mindre
och mindre skattelättnad. Högern gick
som sagt in för detta program, och folkpartiet
förklarade sin kärlek till det.
Riksdagen avvisade det, och med rätt.
En sådan reform på förmögenhetsbeskattningens
område är en av de reformer,
som vi innerligt väl kan undvara.

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Ang. bevillningarna för budgetåret 1953/54.

Både högern och folkpartiet har i sina
reservationer och motioner inriktat sig
på ett avskaffande av kvarlåtenskapsskatten.
Herr Elofsson säger, att den inte
betyder så mycket •— 20 å 30 miljoner
kronor — ty eftersom denna skatt ligger
på de stora kvarlåtenskaperna, är
utfallet beroende av om det är ett sådant
år, då miljonärerna passar på att
avlida. Om miljonärerna överlever ett
år, blir kvarlåtenskapsskatten begränsad,
men om det skulle slumpa sig så,
att de i större utsträckning skulle avlida
under ett år, ökas den med mycket
betydande belopp. Då Sveriges rikaste
man för något år sedan avled i Göteborg,
tillfördes staten genom detta dödsbo
något tiotal miljoner kronor. Redan
detta, att denna skatt är så variabel, visar
att den måste vara en skatt, som väsentligen
drabbar de mycket stora förmögenheterna.

Den skattepliktiga gränsen går ju vid
50 000 kronor, och förmögenheter under
denna gräns drabbas alltså inte av
någon som helst kvarlåtenskapsskatt.
Förra året höjdes ju den skattepliktiga
gränsen från 30 000 till 50 000 kronor.
Det betyder, herr Elofsson, att denna
gräns höjdes med 662/s procent. Desslikes
gjordes vissa ändringar i skalan.
Båda dessa åtgärder medförde att avkastningen
något minskades. Nu är det
dessutom på det sättet, att när en kvarlåtenskap
skall beskattas blir, om någon
av makarna lever, halva förmögenheten
icke beskattad. Det betyder alltså att
den skattepliktiga gränsen i fråga om
ursprungliga förmögenheter inte är
50 000 kronor utan 100 000 kronor. Änkan
eller den överlevande maken har
ju sina 50 000 kronor obeskattade, men
de 50 000 kronor, som återstår, är också
obeskattade. Den skattepliktiga gränsen
innebär alltså, att förmögenheter under
100 000 kronor praktiskt taget inte
beskattas.

Jag kan nämna att av 241 000 i 1951
års statistik redovisade förmögenheter
— det gäller förmögenheter över 30 000
kronor — låg nära hälften, eller 48 procent,
mellan 30 000 och 50 000 kronor.
Dessa är alltså fria från kvarlåtenskaps -

skatt. Förmögenheterna mellan 50 000
och 100 000 kronor, vilka också, försåvitt
det finns giftorätt, är befriade
från skatt, utgjorde 33 procent. När det
gäller förmögenheter över 30 000 kronor
återstår alltså inte fullt 20 procent,
som säkert drabbas av skatten.

Herr Elofsson framhåller, att denna
skatt inte är populär. Men vilken skatt
är det? Att denna skatt inte är populär,
för de omkring 47 000 personer, som
äger förmögenheter över 100 000 kronor,
är ju självklart.

Vad betyder denna skattepliktsgräns
när det gäller en förmögenhet på 200 000
kronor? Om giftorätt föreligger, betyder
det att när den ena maken dör uttas
4 000 kronor, och när den andra
maken dör uttas ytterligare 4 000 kronor,
alltså sammanlagt 8 000 kronor.
Efter två dödsfall minskar kvarlåtenskapsskatten
— bortsett från arvsskatt
— en förmögenhet på 200 000 kronor
med 8 000 kronor. Jag tycker inte för
min del att det är en sådan skattebörda,
att man kan säga att denna skatt
bör uppväcka ett fruktansvärt missnöje
ute i det svenska folkets breda lager.
Den skatten drabbar mycket få och inte
otillbörligt, och den drabbar inte alls,
när det gäller de smärre förmögenheterna.

Vi får komma ihåg att kvarlåtenskapsskatten
visserligen är hopkopplad
med en arvslottsskatt. Men denna vänder
oppositionen sig inte emot. Arvslottsskatt,
gåvoskatt och kvarlåtenskapsskatt
beräknas till sammanlagt 70 miljoner
kronor. Av detta belopp hänför sig
cirka 20 miljoner kronor till arvslottsoch
gåvoskatten — och den vanliga arvsbeskattningen
är ju här i landet mycket
mild. Kom ihåg, att om barn ärver, är
ett belopp av 3 000 kronor alltid beskattningsfritt,
och allt efter barnets ålder
kan beloppet vara skattefritt ända
upp till 21 000 kronor. Om någon inträder
som arvtagare efter sin make — med
undantag av giftorätten, som aldrig beskattas
— får vederbörande ärva ett belopp
av 25 000 kronor skattefritt. Vi har
alltså en arvslottsbeskattning, som mycket
litet drabbar de många små arven.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

Ang. bevillningarna för budgetåret 1953/54.

Man kan alltid diskutera en skatts
konstruktion, men just denna konstruktion
är i intet avseende enastående för
vårt land. I de anglosachsiska länderna
är arvsbeskattningen lika betungande
som hos oss. Jag tänker därvidlag på
England, USA och — om jag inte minns
fel — även Kanada. Ibland sammankopplas
där kvarlåtenskapsskatten med
arvslottsbeskattningen. Med denna konstruktion
av en kvarlåtenskapsbeskattning,
som drabbar de verkligt höga arven
och de verkligt höga förmögenheterna,
kan man mildra arvsbeskattningen
för de många små arven. Jag tror
nog, att om det spreds en tillräcklig
kunskap om dessa förhållanden, skulle
arvsbeskattningen av den typ, vi har
här i landet, möta mera erkännande än
nu. Folk skulle begripa att det är en
förmögenhetsbeskattning på arven, som
gynnar de många små arven men drabbar
relativt hårt de stora arven. Jag
vill erinra om att på ett arv av en miljon
kronor uttas vid ena dödsfallet —
om giftorätt föreligger — 89 000 kronor,
och vid det andra 89 000 kronor, alltså
sammanlagt 178 000 kronor. Detta är en
synnerligen stor summa för de flesta
av oss, även i denna kammare, men i
detta fall har ju arvtagarna ändå att
dela 822 000 kronor. Jag anser nog för
min del att en sådan beskattning är rimlig
och inte kan betraktas såsom drakonisk
utan såsom väl avvägd med hänsyn
till den skattekraft, som finns hos vederbörande.

Herr talman! De ändringar i förmögenhetsbeskattningen
och inkomstbeskattningen,
som högern och folkpartiet
föreslagit, har redan berörts av herr
Velander och kommer i fortsättningen
att beröras av flera talare. Men huvudmotivet
för de skatter vi nu har är i första
rummet de utomordentligt höga försvarsutgifterna,
som ingen kunde ta med
i beräkningen, när kvarlåtenskapsskatten
infördes 1947. Hade vi haft att räkna
med dessa utgifter vid det tillfället,
misstänker jag att svenska riksdagen måhända
gått in för en annan inkomstbeskattning
och en annan förmögenhetsbeskattning
än den vi för närvarande

har. Riksdagen hade då säkerligen handlat
i motsatt riktning mot vad högern
och folkpartiet för närvarande önskar.
Vi kan inte heller slopa några skatter
utan att skaffa motsvarande ersättning
på annat sätt, vare sig i form av andra
direkta skatter eller i form av indirekta
skatter.

I denna situation, då det från oppositionens
sida föreslås å ena sidan att
inkomst- och förmögenhetsskatten skall
minskas i väsentlig grad för speciellt
de stora inkomsttagarna, som har förmögenhet,
och å andra sidan att skatten
på de stora arven skall minskas,
tror jag att det är klokt av riksdagen
att vänta och se om det blir något tillfälle
för oss i fortsättningen att sänka
skatterna och var i så fall under sådana
omständigheter denna skattesänkning
skall kunna sättas in. Jag är tämligen
säker på att den väg, som högern
och folkpartiet har rekommenderat, inte
är riktig. I nuvarande stund är det dessutom
nödvändigt att ha balans i vår
budget med bibehållna statsinkomster i
den högkonjunktur vi för närvarande
befinner oss i.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag i ärendet.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Alla är väl ense om att konjunkturläget
i vårt land i nuvarande stund kan betecknas
som sunt, men man kan väl
inte undgå att se, att det finns risker
både för inflationstendenser och depressionstendenser.
Inflationsriskerna har vi
under den närmaste sommarmånaderna,
och det kan tänkas, att vi får känning
av depressionsrörelse mot slutet av året.
I detta läge är det väl ganska naturligt,
att den ekonomiska politiken kännetecknas
av en viss stramhet. Jag har därför
ansett, att investeringsavgiften bör äga
bestånd året ut. Den har fortfarande
en icke ringa verkan, men om några
månader minskas denna undan för undan,
och vid årsskiftet har investeringsavgiften
stillsamt försvunnit ur bilden.
Jag tycker, att en sådan ordning passar
ganska väl med den konjunkturutveckling,
som vi kan räkna med.

Nr 24.

Torsdagen den 28 mai 1953.

Ang. bevillningarna för budgetåret 1953/54.

Jag skall i detta sammanhang inte
säga någonting om lagervärderingsprinciperna.
Dessa har vi diskuterat tidigare,
och min åsikt, att vi bör vänta och
se, om det under sommaren kan bli någon
spekulativ import eller ej, är väl
fortfarande riktig och motiverar den
hållning, som jag för min del i detta
avseende ansett mig böra intaga. Men
det läge, vari vi befinner oss, motiverar
också att vi håller på att statens budget
skall vara balanserad. Det kan inte
vara rådligt att utöver de stora investeringar,
som sker, ytterligare driva upp
pulsen i det ekonomiska livet genom att
låna pengar till våra löpande utgifter.

Det är väl ingen som bestrider, att
skattetrycket i vårt land liksom i de
flesta andra länder är liårt. Jag skall
för min del inte invända något emot
uppfattningen, att det vore önskvärt
att åstadkomma en skattesänkning. Men
vi kan ju inte företa en skattesänkning
utan hänsyn till annat. Det måste alltid
bli en avvägning mellan önskemålet att
göra en skattesänkning och behovet av
åtgärder, som kostar staten pengar.

I det moderna samhället måste den
enskilde medborgaren få hjälp av staten,
när det gäller olika ting, som han
själv inte orkar med. Detta gäller väl
inte minst beträffande den sociala tryggheten.
Enskilda personer inom de breda
folklagren har ingen möjlighet att på
egen hand skaffa sig en hygglig försörjning
under t. ex. ålderdomen eller vid
sjukdom. De kan också ha svårt att utan
stöd utifrån skaffa en bostad, som kan
betecknas som människovärdig. För allt
sådant behövs en samverkan, och vi har
i vårt land följt principen, att en sådan
samverkan skall ske under samhällets
ledning. Det är alldeles riktigt,
som man ibland säger att problemet för
den enskilde medborgaren är följande:
»Skall jag kräva att få behålla mera av
mina inkomster för egen räkning, eller
skall jag lämna något åt samhället för
att därigenom skapa ett socialt skydd
för mig, som jag inte är i stånd att
åstadkomma av egen kraft?» För samhället
blir på samma sätt problemet:
»Skall vi kräva mera av medborgaren

för att den sociala tryggheten skall kunna
ökas eller skall vi avstå från att genomföra
sociala reformer för att möjliggöra
en skattesänkning?» Jag medger
gärna, att det inte alltid gäller ett
antingen — eller; det kan finnas tillfällen,
då det kan vara ett både •— och,
men i dag gäller det ett antingen —
eller.

Förra året genomfördes en skattesänkning.
I dag måste väl ändå alla medge,
att denna skattesänkning var den högsta
som var möjlig att genomföra. Det
var delade meningar om vilken storlek
denna sänkning skulle få, men om oppositionen
i fjol hade fått råda, skulle
det löpande årets budget ha givit underskott.
Den budget, som vi i dag fastställer,
skulle i så fall ha kommit att löpa
med ett underskott på 300 miljoner kronor.
Det kan vara någonting att tänka
på för dem, som i fjol hånade mig för
att jag ådagalade en alltför stor försiktighet
i mina beräkningar. Det kan ju
hända, att dessa spetsigheter nu kommer
tillbaka och träffar dem som skickade
ut dem.

Vi måste väl också konstatera, att det
i år är omöjligt att åstadkomma en balanserad
budget, om vi vidtog en skattesänkning.
Orsaken härtill är naturligtvis
i hög grad de sociala reformer
som har genomförts. Upprustningen av
folkpensioneringen verkar på den budget,
som vi i dag fastställer, och beslutet
i går om den obligatoriska sjukförsäkringen
kommer att verka på budgetåret
1954/55. Delta gör, att vi, om vi dessutom
skall fortsätta den av staten tidigare
bedrivna bostadspolitiken, skolpolitiken,
försvarspolitiken, o. s. v., inte
kan räkna med någon skattesänkning.
Det är i stället så, att den beslutade
sjukförsäkringen kommer att kräva, att
det skaffas ökade statsinkomster till den
budget som nästa års riksdag skall fastställa.

Genom att i år lägga fram dessa sociala
reformer har regeringspartierna valt
alternativet att öka den sociala tryggheten
och för tillfället uppge tanken på en
skattesänkning. Högern har valt det andra
alternativet. Högern har sagt nej till

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

Ang. bevillningarna för budgetåret 1953/54.

sjukförsäkringen, högern har föreslagit
en nedprutning av det statliga stödet till
bostadsanskaffningen, högern har visserligen
varit med på att höja folkpensionerna
men har samtidigt för det ändamålet
krävt höjda pensionsavgifter.
Det är ju väsentligen genom dessa tre
ställningstaganden, som högern har
kommit i det läget, att högern i dag kan
med viss rätt säga, att om riksdagen
hade följt dess mening, skulle en skattesänkning
vara möjlig. Det är, som sagt,
dessa tre ting som har satt högern i
denna situation, ty det löfte, som högerns
ordförande avgav i andra kammaren
under remissdebatten att genom
en ordentlig granskning av statsverkspropositionen
åstadkomma nedsättningar
i utgifterna, har ju, så vitt jag kan se
i högerns egen partimotion, resulterat i
en nettominskning av 3 miljoner kronor.

Jag vill med detta inte ha sagt att
högerns ekvation går ihop. Det gör den
nog inte. Det finns åtskilliga brister
i kalkylerna. Man kan t. ex. fråga sig:
har högern den uppfattningen, att det
går att göra en budget för nästa år utan
att ta hänsyn till de automatiska utgiftsökningarna?
Jag tror inte att ens
högern kan komma ifrån dem, men jag
vill för min del säga, att det för mig
inte fyller någon uppgift att i dag genomföra
någon detaljgranskning av högerns
förslag till statsutgifter och statsinkomster.

Högern har erbjudit ett alternativ till
regeringspolitiken, yilket man kan säga
ur budgetsynpunkt innefattar en viss
realism, men det kan man inte säga om
folkpartiet. Folkpartiet bär sagt ja till
de sociala reformerna, men folkpartiet
vill icke draga konsekvenserna av att
man på det sättet har tagit resurserna
i anspråk. Man kommer ändå med
ett förslag till en skattesänkning av
10 procent. Visserligen nämndes det
under remissdebatten något om att folkpartiet
nu skulle gå till verket att försöka
skapa underlag för en skattesänkning,
men ansträngningarna har inte resulterat
i något annat än att folkpartiet
nu upprepar sitt förslag från förra
året att minska avskrivningarna på vis -

sa investeringar, som ger för liten eller
ingen förräntning. Man föreslår t. ex.,
att tilläggslånen till bostadsbyggandet
skall skrivas av till hälften. I år har
riksdagen beslutat, att de gamla tilläggslånen
skall i viss ordning återbetalas.
Jag har försökt att få en uppfattning om
hur stor del av de utgivna kapitalbeloppen
som staten kan få tillbaka, sedan
ränteförlusterna är betalda, och jag har
kommit till att det under inga omständigheter
kan bli 20 procent, men folkpartiet
föreslår att vi skall skriva av
med 50 procent.

Beträffande den andra lånefonden till
bostadsbyggandet vill folkpartiet också
räkna med en annan avskrivningsprocent
än den som hittills har tillämpats.
Utgångspunkten för avskrivningarna är
ju den normalränta på 4 procent, som
fastställdes för 10 år sedan under förutsättningen
att den inte skulle i onödan
rubbas. Det är klart att statens
självkostnader även med tillägg av förvaltningsutgifter
har varit lägre än de
4 procenten, men nu befinner sig statens
självkostnadsränta i stigande efter
den räntehöjning som inträffade 1950.
Allteftersom gamla lån konverteras och
allteftersom nya lån kommer till, stiger
statens genomsnittsränta. I det läget
kommer nu folkpartiet och begär att
man skall ändra normalräntan för dessa
lån till 3,5 procent. Vi diskuterade
den saken i fjol, och jag tänker inte nu
gå in på en detalj diskussion igen. Jag
vill bara säga, att man kan ju alltid
tvista om avskrivningsregler, vare sig
det gäller ett enskilt företag eller staten,
men det är väl en ganska god och
sund regel, att man inte skall ändra på
sina avskrivningsgrunder utan att det
finns starka skäl, och det finns det inte
här. Det är väl uppenbart för alla, att
folkpartiets förslag på denna punkt icke
har något annat syfte än att frisera budgeten.
Det är ungefär som då ett bolag
har fått ett dåligt resultat av sin verksamhet.
Då lättar man ibland på sina
avskrivningsprinciper för att man skall
kunna få fram så stor vinst, att man
kan ge utdelning till aktieägarna. Om
detta kommer ut, så ger det inte något

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Ang. bevillningarna för budgetåret 1953/54.

förtroende åt det bolaget, men än värre
blir det, om bolaget gör en sådan ändring
i sina avskrivningsprinciper och
så lånar pengar för att kunna ge utdelning
på aktierna.

Det är något liknande som folkpartiet
föreslår i år, nämligen att vi skall låna
pengar för att kunna sänka skatten —
det kan inte bortresoneras. Men detta
camouflage för yrkandet om skattesänkning
räcker ju inte för folkpartiet mer
än när det gäller den budget, som nu
skall fastställas. Nästa år skulle den
skattesänkning, som folkpartiet här har
i tankarna, om den bibehålies, leda till
ett minus på 300 miljoner och inte som
nu för nästa budgetår på 100 miljoner.
Ja, det går ju inte ihop i år heller med
de hundra miljonerna. Med hänsyn till
alla andra yrkanden om skattesänkningar,
som folkpartiet för fram, går ju kalkylen
inte heller ihop med dessa 100
miljoner, men jag skall inte gå in på
det, då det inte är av någon större praktisk
betydelse. Om folkpartiet skulle genomföra
denna skattesänkning och vidhålla
den till nästa år, skulle ju folkpartiet
inte ha någon annan utväg, såvitt
jag förstår, än att låna ännu mera.
Eller kanske folkpartiet tänkt sig i praktisk
verklighet omsätta talet, att om man
sänker skatterna, så leder det ganska
snart till ökade statsinkomster? Men då
förstår jag inte, varför man föreslår att
skatten bara skall sänkas med 10 procent.
Om det skulle vara så, att ju mer
man sänker skatten, desto större blir
statsinkomsterna, finnes ju en ytterligare
utväg för folkpartiet att komma till
ett gott budgetresultat.

Men det är möjligt att folkpartiet inte
resonerar så, utan bara tänker: »Vi passar
på att sänka nu — nästa år kanske
vi inte kan göra det, och då får vi höja
skatten igen! »Men ett beslut om 10 procents
skattesänkning nu innebär i alla
fall att det blir ett inkomstbortfall för
därefter följande budgetår på åtminstone
200 miljoner, så att ur den dilemman
kommer man inte.

Jag skulle för min del vilja fråga: Är
det inte så, att denna folkpartiets politik
att å ena sidan rösta för stora ökade

statsutgifter och att å andra sidan samtidigt
kräva en skattesänkning, för vilken
det inte finnes något reellt underlag, i
alla fall luktar en smula politiskt taskspeleri?
Så måste jag för min del uppfatta
den saken.

Nu har alltså båda dessa våra oppositionspartier
en gemensam mening från
olika utgångspunkter, nämligen att skatterna
bör sänkas. Detta innebär inte, att
oppositionspartierna är intresserade för
att minska alla pålagor — det innebär
inte att oppositionspartierna inte kan
tänka sig att öka pålagor. I år har vi til!
exempel fått uppleva, att både höger och
folkparti har velat höja socialavgifterna.
Det är klart att avgifter reellt sett
inte är detsamma spm skatter, men man
brukar ju alltid från oppositionens sida
säga, att om en skattesänkning än bär
en liten reell betydelse har den likväl
ett stort psykologiskt värde. Men vi bör
komma ihåg att det med vårt uppbördssystem
blir så, att höjda socialvårdsavgifter
också höjer preliminärskatten.
Sänkt inkomstskatt sänker preliminärskatten,
men socialvårdsavgifternas höjning
kan ju, som framgår av de exempel
som herr Sjödahl här presenterade,
mycket väl leda till att om man å ena
sidan genomför skattesänkningar och å
andra sidan ökar socialavgifterna, så blir
det för de små inkomsttagarna genomsnittligt
en höjd preliminärskatt. Och
tänk vilken utomordentlig psykologisk
verkan det skulle komma att få!

Nej, är det inte på det sättet att det
inte är vilka skatter som helst som man
inom oppositionen intresserar sig för att
sänka? Det är den progressiva inkomstskatten
som man vill sänka och naturligtvis
också kvarlåtenskapsskatten och
förmögenhetsskatten. Men jag vill nu bara
säga, att det bland den stora överväldigande
massan av människor i de breda
folklagren saknas intresse för att utbyta
inkomstskatten mot höjda sociala
avgifter t. ex. därför att numera inkomstskatten
inte är progressiv i de breda
folklagren.

Detta intresse för skattesänkning är
på sitt sätt avslöjande; det är ett intresse,
som man inte kan låta bli att demon -

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

Ang. bevillningarna för budgetåret 1953/54.

strera även i ett budgetläge där det är
sakligt omotiverat. Nu är det ju så, att
oppositionspartiernas yrkanden i skattefrågan
är av rent platonisk natur; de
kan helt enkelt inte bifallas. Man kan
leka leken till slut, men dessa yrkanden
kan inte bifallas.

.lag vill i alla fall säga att det bär sitt
intresse att de har kommit fram, ty det
ger en belysning av det politiska läget.
Regeringspartiernas politik har bl. a.
gått ut på att hålla hyrorna nere. Menige
mans utgifter för bostadssubventionerna
är en billig försäkringspremie för att
slippa hyreshöjning. Regeringspartiernas
politik går ut på att skapa bättre möjligheter
för människorna t. ex. under sjukdom.
Det är klart att ökningen av de
sociala förmånerna kostar pengar. Det
är också klart att det inte finns någon
annan än folket självt som kan betala
dessa pengar. Det är det pris man får
betala för den sociala tryggheten. Detta
betyder just nu att en skattesänkning
icke är möjlig. Yi har valt att öka de
sociala förmånerna och avstå från skattesänkningen.
Det är vårt alternativ.

Mot detta ställer högern sitt krav på
skattesänkning — den kallar det för en
ökad frihet för den enskilde att råda
över sina inkomster. För att man skall
kunna göra detta måste man säga nej till
den bostadspolitik som förs. Man måste
pruta där. Man säger vidare nej till sjukförsäkringen,
och man kompenserar sitt
ja till folkpensionerna med högre socialavgifter.
Det är ett alternativ av rakt
motsatt beskaffenhet mot det som regeringspartierna
presenterar.

Detta är de båda alternativ som erbjuder
sig i dag. Något hållbart tredje alternativ
finns inte.

Herr OHLON (fp): Herr talman! Herr
Sjödahl slutade sitt anförande med att
säga, att enligt hans mening var kvarlåtenskapsskatten
»en bagatell». Jag förstår
inte varför herr Sjödahl med den
utgångspunkten skulle behöva så mycket
tid för att försöka avliva de motioner
som yrkar på kvarlåtenskapsskattens
avskaffande, eventuellt ersatt med
en skärpt arvslottsbeskattning.

3 Första kammarens protokoll 1953. Nr 24.

Det nämndes också att kvarlåtenskapsskatten
är större i många andra länder,
exempelvis i England. Den är stor i Amerika
också, o. s. v. Men han glömde i
det sammanhanget att tala om förmögenhetsskatten.
Kvarlåtenskapsskatten har
ju rubricerats som en uppskjuten förmögenhetsskatt,
som en den enskildes skuld
till samhället. Yi har på detta område
gått fram på det sättet, att vi bär tagit
ett uppslag — förmögenhetsskatten —
från ett land, ett annat uppslag — kvarlåtenskapsskatten
— från ett annat land,
och så har vi lagrat dessa skatter på
varandra och fått till stånd en dubbelbeskattning,
som vid vederbörandes frånfälle
åstadkommer mycket bekymmer
särskilt beträffande de många näringsidkare
som bar sin förmögenhet investerad
i reala värden.

Så som kvarlåtenskapsskatten är utformad
i vårt land har den i viss mån
en form av konfiskation. Och när den
dessutom ger så litet, vore det val på
liden att man övervägde hur man i fortsättningen
skall förfara med den.

Den är för övrigt otymplig till sin
konstruktion. På ett visst arvsbelopp är
ju skatten densamma för en arvstagare
som för flera. Det är alltså en beskattning
som står i direkt motsats till annan
beskattning, som är progressiv.

Herr Sjödahl sade att vi tills vidare
behöver investeringsavgiften. Vi behöver
också begränsningen i rätten till avskrivning
på lager, detta med hänsyn till de
ovissa framtidsutsikterna och faran för
inflation. Jag tycker att finansministern
var mera realistisk i sitt uttalande när
han sade att faran för inflation kanske
egentligen bara existerar under de närmaste
sommarmånaderna, och sedan har
vi måhända i stället att möta depressiva
tendenser. Jag skulle inför det läget vilja
ställa denna fråga: Är det inte risk för
att vi kommer för sent med avskaffandet
av åtgärderna mot inflationen, liksom
vi kom för sent med införandet av
dessa åtgärder?

Herr Sjödahl kom in på frågan om
en eventuell skattesänkning och skildrade
där alldeles riktigt sakläget så, att
om man går folkpartiets väg och mins -

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Ang. bevillningarna för budgetåret 1953/54.

kar avskrivningarna för bostadslånen
samt på det sättet möjliggör en skattesänkning,
så kommer det att medföra
ökade anspråk på kapitalmarknaden. Sedan
lät väl herr Sjödahl ändå sin fantasi
sväva litet för fritt när han gjorde
gällande, att till statens anspråk på två
miljarder kronor och kommunernas på
en miljard skulle komma ett anspråk
från den enskilda kapitalmarknaden på
inte mindre än sju miljarder. Detta är
ju ändå rena fantasier, herr Sjödahl!

Därjämte ansåg herr Sjödahl, att folkpartiets
tankegångar var grumligare än
högerns, vilket — sade han — väl ingen
i denna kammare förvånar sig över.
Han fortsatte med att utveckla temat
med all den klarhet som han är mäktig Jag

skall inte gå in på några närmare
detaljer i detta sammanhang. Herr Sjödahl
kom in på det förslag som gick ut
på att en skattedragare skulle ha rätt
att dra av förmögenhetsskatten från sin
inkomst till statlig beskattning. Den tankegång
som ligger bakom detta är ju den,
att skatten på förmögenhetsskattens belopp
innebär beskattning av en obefintlig
inkomst. Till saken hör att vi inom
folkpartiet i år inte har vågat gå med
på detta enligt vårt förmenande fullt
konsekventa förslag. Jag skall inte gå
närmare in på den saken, jag vill bara
nämna att i det utskottsutlåtande som
förelåg när denna fråga behandlades i
kamrarna presenterades fullkomligt felaktiga
uppgifter i detta sammanhang.

Finansministern gjorde gällande att
konsekvensen av oppositionens förslag
skulle bli att staten tvingades att låna
pengar för löpande utgifter. Kan det
resonemanget vara alldeles riktigt? En
stund senare medgav finansministern
också, att den avskrivningsprocedur som
f. n. tillämpas, där tilläggslånen avskrivs
till 100 procent och de andra bostadslånen
till 25 procent, i själva verket innebär
eu dold reservering, inte bara i
år utan även under de år som har gått.
Ifall majoritetens förslag genomförs håller
jag före att på grund av de stora
avskrivningarna försiggår här en dold
reserveringsprocess.

Finansministern skildrade hur läget
skulle bli ifall skattesänkningsprogrammet
genomfördes. För närmaste budgetår
skulle det bli ett underskott, och för
budgetåret därefter skulle underskottet
uppgå till inte mindre än 300 miljoner
kronor. Är det inte ändå så att när vi
resonerar om det statsfinansiella läget
rör vi oss i mycket stor utsträckning
med lösa antaganden, med spekulationer,
om vilkas förverkligande vi egentligen
ingenting vet med säkerhet. Jag kan
erinra om att vi för tre år sedan i denna
kammare hade en skattedebatt med
anledning av ett folkpartiförslag att den
gången sänka skattesatsen — det var
efter de gamla skalorna. Folkpartiet
mötte ingen förståelse, och vid det tillfället
sades det ifrån att om folkpartiets
förslag gick igenom skulle budgeten bli
nätt och jämnt balanserad; sannolikt
skulle det bli underskott för budgetåret
1950/51, och för 1951/52 skulle det bli
ett underskott på flera hundra miljoner.
I bevillningsutskottets betänkande nr 57
kan man nu läsa, att trots dessa farhågor,
som finansministern uttalade i maj
1950, blev det för budgetåret 1950/51
ett överskott, sedan reservationsmedelsförbrukningen
frånräknats, på 372 miljoner
kronor, och för budgetåret därefter
ett överskott, även där sedan reservationsmedelsförbrukningen
räknats
ifrån, på 1 084 miljoner kronor. Så kan
en finansminister understundom räkna!
Jag är därför inte övertygad om att finansministern
har hundraprocentigt
rätt i sin budgetmässiga uppställning.

Sedan har vi inte krävt en skattesänkning
på tio procent, som finansministern
upprepade gånger påstod. Vi har krävt
en minskning av skatteuttaget med tio
enheter, d. v. s. en skattesänkning med
9,i procent. Och vi befinner oss därvid
i överensstämmelse med 1949 års skatteutrednings
enhälliga förslag.

Herr Sjödahl säger, att sedan skatteutredningen
avlämnade sitt förslag har
så mycket hänt. Vi har t. ex. fått de oförutsett
stora ökningarna i försvarsutgifterna.
Jag kan erkänna riktigheten av
det resonemanget. Men trots finansministerns
litet försmädliga anmärkning

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

Ang. bevillningarna för budgetåret 1953/54.

om den psykologiska effekten såsom motiv
för en skattesänkning vågar jag, herr
finansminster, mycket starkt understryka
den synpunkten. När man talar
med folk ute i landet får man klart för
sig, att vi med den beskattning som nu
råder säkert inte får fram den effektivitet
på alla områden av samhällslivet
som skulle vara möjlig ifall skatteuttaget
vore något mindre.

Tills vidare, herr andre vice talman,
vill jag yrka bifall till den av herr
Spetz m. fl. avgivna reservationen.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle: Herr
talman! Jag vill gentemot herr Ohlon
blott påpeka, att jag inte har sagt att
kvarlåtenskapsskatten är »en bagatell».
Jag betraktar den som ett viktigt led i
den skattepolitik som socialdemokratien
fört här i landet. Men jag vill erinra om
att kvarlåtenskapsskatten drabbar, eller
så småningom kan drabba, endast i stort
sett 50 000 arv av de 240 000 som är större
än 30 000 kronor. Det finns alltså inemot
200 000 arv över 30 000 kronor som
inte drabbas av den. Den drabbar inte
heller alla de otaliga arven under 30 000
kronor. Den är begränsad till de högre
förmögenhetsskikten, och det är också
därför inkomsten från denna skatt kan
vara så varierande år från år.

Jag bestrider också att denna skatt,
som herr Ohlon påstår, vållat några
större svårigheter vid betalningen. Jag
var själv med i en kommitté, tillsatt för
att underlätta möjligheterna att med
aktier, inteckningar och annat betala
kvarlåtenskapsskatten på ett arv, varefter
uppdrag lämnades åt riksbanken att
sköta denna sak. Riksbanken har i mycket
ringa utsträckning behövt inskrida
hjälpande. Det går att betala kvarlåtenskapsskatten
utan de likvidationssvårigheter
som herr Ohlon befarade.

Jag vill erkänna att jag uttryckte mig
otydligt när det gällde de enskilda investeringsbehoven.
Jag nämnde att dessa
var 7 miljarder kronor, men jag borde
ha tillagt att det från företagens sida
förekommer en självfinansiering i betydande
utsträckning.

Beträffande förmögenhetsskatten vill
jag säga, att den är avsedd att beräknas
på förmögenheten som sådan — det är
dess princip. Denna princip fastslogs av
finansminister Swartz då skatten infördes
här i landet, och sedan har denna
princip icke ändrats vilka finansministrar
som än suttit.

När det gäller förmögenhetsskattens
avdragsgillhet vid taxering till inkomstskatt
kom jag med bevisning för några
dagar sedan. Herr Ohlon kommer nu
med ett påstående. Kom med motargument,
herr Ohlon, så kan vi diskutera
saken!

Herr EWERLÖF (h): Herr talman! Vi
har nu tillfälle att en sista gång resonera
om de ting, som varit föremål för
vårt arbete under den gångna riksdagen
— det gäller ju nu att göra upp räkningen
med de beslut som bär fattats.

Det är ju så mycket som har förekommit
i debatten, att man i och för sig
skulle behöva vara vidlyftig för att
kunna göra rättvisa åt ämnet, men jag
föreställer mig att alla gärna ser att man
försöker åstadkomma så stark koncentration
som över huvud taget är möjligt.
Det oaktat måste jag be att få göra några
erinringar, som jag delvis var inne
på redan i går, men som jag för sammanhangets
skull anser att jag än en
gång bör framhålla.

Vi fick år 1947 under skarpa motsättningar
ett direkt skattetryck, som snart
visade sig ha skadliga verkningar i olika
riktningar, så att vi redan 1949 var överens
om att tillsätta en utredning för
att revidera detta skattetryck. Vi fick
då 1949 års skattekommitté. Medan denna
kommitté arbetade fick vi engångsinflationen,
och den kom att automatiskt
återverka på beskattningen på så
sätt, att man fick skatt efter samma procent
på ett till sitt värde utspätt penningbelopp
som år 1947 avsetts för samma
belopp med det högre penningvärdet.
Detta medförde en icke obetydlig
faktisk skattehöjning.

Under sitt arbete, som ju egentligen
skulle ha gällt uppgiften att söka få en

Nr 24.

Torsdagen den 28 mai 1953.

Ang. bevillningarna för budgetåret 1953/54.

lättnad i 1947 års skattetryck, fick kommittén
begränsa sig till att försöka i
möjligaste mån motverka den ytterligare
stegring i skattetrycket som föranleddes
av inflationen. Och när den lade fram
sitt förslag innebar det att man måhända
till väsentlig del, men dock inte helt
och hållet, hade lyckats skära bort det
extra skattetryck, som var föranlett av
inflationen, utan att man hade lyckats
på något sätt åstadkomma en lindring
i 1947 års skattetryck. Detta är således
en uppgift som alltjämt är olöst.

Kommittén föreslog emellertid då nya
skalor och samtidigt en uttagningsprocent
av 100. Om detta var kommittén
enhällig. Man framhöll efter en ingående
utredning att man hade kunnat konstatera
att vi med det då rådande höga
skattetrycket hade att räkna med oförmånliga
verkningar på sparandet, arbetslusten,
produktionsviljan och deklarationsmoralen.
Det var således en varningssignal
om att vi redan hade kommit
upp i så höga skatter att de motverkade
sig själva. Man kunde faktiskt
diskutera, huruvida inte en sänkning av
skattetrycket rent av skulle kunna leda
till ett inkomsutfall av skatten, som inte
understeg skatteinkomsterna vid det
högre skattetrycket.

Från högerns sida har vi ju alltid sökt
framhålla att en skattesänkning är ägnad
att kompensera sig själv i större eller
mindre utsträckning. Vi har i denna
utredning och i det faktum att den var
enhällig velat finna utgångspunkten för
en bedömning av var optimumgränsen
går för det direkta skattetrycket. Vi menar
att en skatt, om vilken man på förhand
kan säga att den är så hård att
den inverkar oförmånligt på sparande,
arbetslust och deklarationsmoral, kan vi
inte slå oss till ro med. En skatt av den
höjden innebär att våra utgifter stigit
över den gräns som inte bör överskridas,
om vi inte vill riskera skadliga ekonomiska
återverkningar. Det är på det
sättet vi betraktar 1949 års skatteutrednings
förslag och dess bestämda tillstyrkande
av att icke gå över 100 procents
skatteuttag.

Nu blev ju uttaget 110 procent i fjol.

Och det är klart att skatteskalan under
särskilt besvärliga tider och då man
har att räkna med tillfälliga utgiftsstegringar
bör kunna vara rörlig. Men därifrån
och till att permanenta skatteuttaget
vid 110 procent är ju steget långt.
Det är emellertid det steget man nu är
i färd med att ta. Det gäller att för framtiden
belägga inte bara allt vad ett
skatteuttag med 110 procent kan ge, utan
därutöver nya skatteinkomster.

Och varför? Jo, därför att man har
kommit till resultatet att man vill genomföra
en ny och utomordentligt kostnadskrävande
social reform. Statsrådet
Sköld säger nu, att i valet mellan en
skattesänkning och den sociala reformen
har vi bestämt oss för den senare.
Ja, man har gjort det till och med innan
man ens har kunnat visa, var pengarna
skall tas. Det är inte för att vara förarglig,
men jag kan inte låta bli att citera
vad statsrådet Sköld yttrade så sent
som i remissdebatten den 19 januari
1950. Han yttrade där:

»För min del kommer jag inte att
vara med om att man fattar beslut om
reformer förrän man har de erforderliga
pengarna. Väl kan man planera, som
många önska, väl kan man göra översikter,
väl kan man arbeta med förslag
utifrån en bedömning av vad man tror
att samhället i framtiden skall kunna
bära, men besluten om att pengarna skola
gå ut bör man inte fatta förrän man
ser att man har pengarna.»

Ja, detta är ju ett resonemang, som
jag inte kan finna på något sätt skiljer
sig från det resonemang jag har fört
när det gällt frågan om sjukförsäkringen
och de former under vilka den har
serverats för riksdagen. Men det har —
både enligt statsrådet Skölds mening
och, som jag visade i går, enligt statsministerns
mening — tydligen inträffat
omständigheter som gör att man år 1953
måste lägga ut texten på ett helt annat
sätt än man gjorde för bara några få år
sedan.

För att förstå oss och den emfas, med
vilken vi framför kravet på att den direkta
skatten inte skall tas ut med mer
än 100 procent enligt nuvarande skalor,

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

Ang. bevillningarna för budgetåret 1953/54.

bör man se frågan i ljuset av vad 1949
års skattekommitté ansåg sig kunna konstatera
om vådan av ett skattetryck som
låg över denna gräns. Vi kan inte dela
ansvaret för den utveckling som nu tecknar
sig här och som innebär, att man
dels permanentar ett skattetryck på minst
110 procent, dels räknar med att man
därutöver måste skaffa andra skatteinkomster
för att genomföra en reform som
vi för vår del just på grund härav anser
samhället ännu icke vara ekonomiskt
moget för. Vi har ju haft en oavbruten
och under senare år accelererad utveckling
i riktning mot att staten övertar alltmer
av de enskilda människornas inkomster.
Sedan 1930-talet har statsutgifterna
nominellt ungefär niodubblats. Om
man tar hänsyn till försämringen av penningvärdet
har statsutsgifterna sedan
den tiden fyrdubblats. Samtidigt har nationalinkomsten
knappast mer än fördubblats.
Det innebär att statsutgifterna
proportionellt tar dubbelt så mycket i
anspråk nu som de gjorde tidigare. Vi
menar att det för en normalisering av
samhällsekonomien är en minimifordran
och ett första steg på vägen, att man
stannar vid ett skatteuttag om 100 procent,
som vi nu yrkar. Vi betraktar bara
det som ett första steg, ty vi anser att vi
ändock befinner oss i överkant av vad
som för samhällsekonomien är tillrådligt.
Det bör inte ifrågakomma att för
framtiden konservera ett skattetryck, om
vilket enighet råder att det motverkar
sparande, arbetslust och deklarationsmoral.

Vi har under dessa förhållanden ansett
oss kunna t. o. m. säga, att vi betraktar
denna skattesänkning såsom den
angelägnaste reformen. Man har ju velat
spela ut såsom något kallsinningt att vi
gör detta val i jämförelse med att den
andra sidan valt och nu genomfört en i
och för sig efterlängtad social reform.

Men vi intar vår ståndpunkt icke minst
ur just de sociala reformernas egen synpunkt,
ty vi utgår från att värdet av hela
vårt sociala reformverk står och faller
med den ekonomiska grundval, på vilken
det vilar. Sådana sociala reformer, som
på längre sikt förutsätter ett överuttag

av direkta skatter, måste enligt vår mening
betraktas såsom liggande över vår
förmåga. Det var ju detta, som var huvudtemat
i gårdagens debatt.

I konsekvens med denna uppfattning
har vi under hela denna riksdag försökt
att — så gott det nu går för en opposition,
som inte har tillgång till alla de utredningsmöjligheter
och den överblick,
som endast regeringen själv förfogar
över — komma till rätta med budgeten
för att visa om det inte fanns en möjlighet
att åstadkomma en hållbar budget
med ett till 100 procent sänkt skatteuttag.
Det är ett sådant förslag, som presenterats
i vår motion.

Det är ingen anledning att nu uppehålla
sig vid detaljer. Såvitt jag förstår
var statsrådet Sköld beredd att erkänna
att vår motion verkligen var ett allvarligt
försök att visa upp ett alternativ.
Man kan naturligtvis säga att under de
förutsättningar, som detta förslag nu
läggs fram, kan det inte få mycket mer
än en rent demonstrativ karaktär. Det är
vi fullt medvetna om.

Herr Sjödahl försöker slå in öppna
dörrar genom att tala länge och brett
om nödvändigheten av att balansera budgeten,
och att det inte skulle kunna ske,
för den händelse det yrkande vi nu ställer
skulle bli bifallet. Det innebär att han
inte läst eller förstått innebörden av vår
motion. Vi har ju så kraftigt som någonsin
framhållit, att i det läge, som för närvarande
råder, måste budgeten vara fullt
balanserad och att självfallet ett uttag av
skatt med 100 procent i och för sig skulle
innebära en underbalansering av den
budget, som enligt majoritetens beslut
nu föreligger. Det vet vi. Men när vi
föreslår de 100 procenten är det på
grundval av det alternativ till budget,
som vi presenterat, och där i förhållande
till majoritetsförslaget en sänkning av
den direkta beskattningen med 10 procent
är möjlig.

Vi är fullt medvetna om att därest vårt
förslag om en sänkning av uttagningsprocenten
skulle vinna majoritet i kamrarna,
skulle det medföra, att man måste
ta upp den budget, som har framkommit
genom riksdagens hittills fattade be -

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Ang. bevillningarna för budgetåret 1953/54.

slut, till en revision för att anpassa den
efter en uttagningsprocent av 100. Men
det är ju inte dagens situation. Det som
kvarstår är emellertid att detta varit den
enda form, som vi kunnat välja för att
få tillfälle att i klara former redovisa
ett alternativ i skattefrågan.

Det ingår som ett viktigt led i vårt
allmänna alternativ. Det stora alternativet
är ju det, som finansministern, såvitt
jag kunde finna, tecknade fullkomligt
riktigt, nämligen att det är i princip en
motsättning mellan å ena sidan dem, som
i ett ständigt ökat statligt inflytande över
de enskilda, ett statligt förmynderskap i
smått och stort, ser vägen till ökad trygghet
i livet, och å andra sidan dem, som
icke vill uppge att största möjliga frihet
för den enskilda människan att råda
över sig och sitt är den säkraste vägen
till framåtskridande och en människovärdig
tillvaro.

Detta är ju en mentalitetsfråga. Men
det är den som är avgörande för de ställningstaganden,
som vi gör i snart sagt
alla frågor. Antingen hör vi till dem som
tror på välsignelsen av detta ständigt år
efter år successivt ökade statliga inflytande
över de enskilda människorna, eller
också hör vi till dem, som inte vill
uppge att friheten är det som till sist
måste vara det värdefullaste för människorna
att värna. Ingendera av dessa linjer
kan ju genomföras fullt ut i verkligheten.
Yi förutsätter för vår del inte en
absolut obundenhet för den enskilda
människan, utan här måste kompromissas.
Ingendera av de båda linjerna representerar
ytterligheter, men det spelar
en oerhörd roll om man har den utgångspunkten
för sitt handlande, att man
betraktar det i och för sig såsom önskvärt,
att staten får ett undan för undan
ökat inflytande, eller om man betraktar
det såsom i och för sig önskvärt att icke
behöva utvidga statens makt och myndighet
över människorna.

Redan denna grundsyn ger anledning
till att man inför de olika frågor, som
man ställs inför, kommer till olika avgöranden.
Jag tror att vi kan vara fullt
överens om att detta till sist är den stora
skillnad, som går emellan å ena si -

dan i varje fall det parti, som jag företräder,
och å andra sidan den majoritet,
som nu har makten över oss.

Det är ingen anledning för mig att
här gå in på något detaljresonemang i
fråga om de övriga skatter som det här
är fråga om, kvarlåtenskapsskatten, investeringsavgiften,
förmögenhetssskatten
och allt vad det är. Vi har ju diskuterat
dessa skatter så många gånger redan tidigare,
och vi har ju inte minst under
denna riksdag haft tillfälle att i detalj
utveckla vår uppfattning om investeringsavgiften.
Jag skall därför inte nu
ytterligare uppta tiden med dessa frågor.

Jag vill bara säga ytterligare ett par
ord till statsrådet Sköld. Jag tyckte att
det anförande, som han höll, i hög grad
inbjöd till diskussion. Det var lagt på
sådant sätt, att det är trevligt att diskutera
från de utgångspunkter han angav.
Om man å ömse sidor förstår att rätt
tyda varandras uppfattning kan det bli
utbyte av att resonera.

Statsrådet slutade sitt anförande med
att göra gällande, att högern skulle ha
yrkat på en ökning av socialavgifterna
av sådan omfattning, att denna ökning
skulle komma att mer eller mindre uppväga
— för att inte säga i vissa lägen
överväga — den skattesänkning, som
skulle bli följden av vårt förslag.

Ja, det är riktigt, att vi med avseende
på folkpensionsavgiften har yrkat på ett
uttag av ytterligare 0,2 procent, som vi
hade räknat med skulle bli bestående.
Men, herr finansminister, om vi ser på
hur det kommer att ställa sig nästa år,
blir skillnaden mellan vår och er linje
högst betydlig. Då tillkommer nämligen
avgifterna för sjukförsäkringen. Summan
av socialavgifter enligt majoritetens
förslag kommer då att vida överstiga
det belopp som skulle bli resultatet
av vårt förslag. Jag kan som exempel
nämna, att för indexfamiljen skulle
en sänkning av den direkta skatten med
10 procent innebära en minskad skatteutgift
med 90 kronor, under det att en
höjning med 0,2 procent av folkpensionsavgiften,
i enlighet med vad som
yrkats från vårt håll, motsvarar en ökad

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

Ang. bevillningarna för budgetåret 1953/54.

utgift av 18 kronor. Det skulle alltså
sammanlagt bli en icke ovänsentlig
sänkning av indexfamiljens utgifter.

Jag skall, herr talman, inte förlänga
debatten, i varje fall inte på detta stadium.
Jag ber att med hänvisning jämväl
till det anförande, som herr Velander
här tidigare hållit, få yrka bifall till
den av herrar Velander och Hagberg i
Malmö avgivna reservationen.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Först ett par korta repliker till herr
Ohlon.

Herr Ohlon refererade till felbedömningarna
av inkomstutvecklingen för tio
år sedan, men herr Ohlon tog inte alls
med i bilden felbedömningarna förra
året vid denna tid, som ju ligger oss
mycket närmare. Det berodde väl på att
det var olika sidor som gjorde felbedömningarna.

Jag vill vidare säga till herr Ohlon, att
jag nog icke i mitt förra anförande sade,
att oppositionen vill betala löpande utgifter
med lån. Vad jag däremot sade
och vidhåller, det är att folkpartiet vill
låna pengar för att sänka skatten, ett
faktum som väl inte lär kunna bestridas.

Jag ber, herr talman, att härefter få
vända mig till herr Ewerlöf. Herr Ewerlöf
gör den anmärkningen gentemot mig,
att det visserligen är sant, att högern i
år har föreslagit högre folkpensionsavgifter.
Men, fortsätter herr Ewerlöf, det
jämnar ut sig, ty nästa år blir det med
regeringspartiernas förslag, vilket riksdagen
nu antagit, högre socialavgifter för
sjukförsäkringen. Ja, det är också riktigt.
Men, herr Ewerlöf, låt oss observera
skillnaden! För den höjningen får det
svenska folket en obligatorisk sjukförsäkring,
men det svenska folket får ingenting
extra för de höjda pensionsavgifter
som högern har föreslagit.

Sedan refererade herr Ewerlöf till ett
yttrande av mig i remissdebatten 1950,
att jag ville se till att när man beslutar
nya utgifter, så skall det också finnas
täckning för dem. Jag kan försäkra herr
Ewerlöf, att jag inte hade låtit mitt namn
stå på propositionen om sjukförsäkring -

en om jag ej haft den vissheten, att jag
kan skaffa fram dessa pengar. Att jag
inte har låtit socialministern i sin proposition
tala om, hur dessa pengar i detalj
skall anskaffas, beror på en rent teknisk
sak. Jag har nämligen resonerat på
följande sätt — vilket väl herr Ewerlöf
bör kunna hålla mig räkning för — att
det icke är tänkbart att höja den direkta
beskattningen för att skaffa fram dessa
pengar. Följaktligen måste medlen erhållas
genom indirekt beskattning. Att
jag inte har kunnat ange, vilken indirekt
beskattningsmetod som skall användas,
beror därpå att det sitter en kommitté
och utreder frågan om omläggning av
den indirekta beskattningen. Jag kan inte
ta ståndpunkt till själva metoden för finansieringen
förrän jag vet, vilket förslag
denna kommitté kan komma att
framlägga. Därför har jag nöjt mig med
att efter undersökningar, som jag gjort,
känna den förvissningen att om jag skall
lägga fram en budget även för nästa års
riksdag kan det skaffas täckning för dessa
utgifter.

Herr Ewerlöf gav också enligt mitt
sätt att se ett högst överdrivet referat av
de resultat, vartill 1949 års skattekommittés
undersökningar hade lett. Det var
inte på det sättet, att kommittén direkt
kunde påvisa någon bristande arbetsvilja
eller några större skolkningar från arbetet.
Det var över huvud taget inte möjligt
att finna några bevis för att sådana
företeelser förekom. Men man får väl
ändå säga, att i och med skattesänkningsbeslutet
vid förra årets riksdag, när
skatten för den stora massan av skattebetalare
i praktiken förvandlades till att
bli proportionell, bortföll ju den allra
största delen av dessa missförhållanden
— i den mån de nu över huvud taget
fanns.

Herr Ewerlöf anser, att kommitténs
förslag innebar ett optimum för inkomstskatten,
eftersom kommittén var enhällig
och förutsatte att förslaget genomfördes
med en uttagningsprocent av 100.
Redan i fjol anförde jag att uttagningsprocenten
måste vara rörlig. En kommitté
kan ju inte sitta och bedöma budgetbehovet,
och därför framlägger en kom -

Nr 24.

Torsdagen den 28 mai 1953.

Ang. bevillningarna för budgetåret 1953/54.

mitté heller inga förslag på den punkten.
Men jag vill ju understryka, att jag
aldrig tånkt alt de 110 procenten skulle
bli permanenta. Jag tror nog att ett läge
kan uppkomma, i vilket vi skall kunna
sänka den skattesatsen.

Sedan kom herr Ewerlöf över till några
mera principiella ting. Han påvisar
här, hur staten med åren fått en större
och större del av medborgarnas samlade
inkomster, och det är ju alldeles riktigt.
Så säger han att detta är en tendens, som
leder till att staten skaffar sig större
och större inflytande, genomför ett större
och större förmynderskap över de enskilda
människorna och att man måste
hålla igen och se till att människorna
får frihet att själva behålla sina pengar.

Detta är en skildring av utvecklingen,
som jag är övertygad om inte delas av
mer än ytterst begränsade kretsar i detta
land. Det är inte på det sättet, att den
stora massan av hyresgäster i landet betecknar
hyresregleringen och bostadspolitiken
såsom något statligt förmynderskap
över dem. Det kommer alldeles säkert
inte att finnas några människor i
detta land, vilka kommer att betrakta
den obligatoriska sjukförsäkringen såsom
ett förmynderskap från statens sida
eller ett sätt för staten att skaffa sig ökat
inflytande. De stora folkgrupperna i landet
ser i stället frågan, såsom jag försökte
antyda i mitt första anförande, på
det sättet, att det inte finns någon annan
möjlighet än att vissa behov måste fyllas
genom samverkan inom samhällets
ram, om man vill nå fram till en hygglig
levnadsstandard för de stora breda
folklagren. Och socialpolitiken är en sådan
samverkan och inte alls något försök
till ökat inflytande från statens sida.
Det är en verksamhet i de mångas eget
intresse.

Det är väl inte någon som tror, att vi
inom regeringen skulle komma på den
ominösa idén att genomföra en obligatorisk
sjukförsäkring för att vi skulle bli
i tillfälle att utöva ett ökat inflytande
över människorna! Det är inte därför
som sådana reformer kommer fram.

Emellertid är det så, som jag här har
sagt, att det ju finns vissa begränsade

kretsar, som har en sådan ekonomisk
ställning, att några bekymmer för ålderdomen,
för hur de skall kunna leva om
de drabbas av sjukdom, för hur de skall
kunna få en hälsobostad, för deras de!
inte existerar. Och det är klart att för
dessa grupper av människor blir synen
lätt den, att det är bättre för dem att få
ha frihet att själva ha hand om sina
inkomster och att helst slippa avstå från
någonting till det allmänna. Men, herr
Ewerlöf, jag tror ändå att det inte är någon
lära, som kommer att vinna anklang,
att de medel, som tas i anspråk för att
genom gemensam organisation fylla de
mångas sociala behov, är en form av
statligt förmynderskap.

Men jag'' medger gärna, att det naturligtvis
finns en gräns för hur mycket
samhället kan göra. Det finns en gräns
för hur mycket den enskilde kan gå med
på alt avstå av sina inkomster till det
allmänna för att få sociala behov tillfredsställda.
Det är också klart att vi i
dag befinner oss närmare denna gräns
än vi gjorde för tjugo år sedan. Men jag
tror inte, att vi i dag har överskridit
gränsen, .lag tror att vi utan några vare
sig reala eller psykiska men kommer att
kunna bära de förpliktelser, som samhället
har tagit på sig genom de beslut
i sociala frågor, som fattats vid detta års
riksdag.

Herr OHLON (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag är tacksam för att finansministern
kompletterade mina uppgifter
från betänkandet rörande utfallet av
riksstaten 1950/51 och 1951/52 med vad
som skett innevarande budgetår, då det
enligt riksstaten skulle föreligga ett
överskott av 1 071 miljoner kronor. Enligt
statsverkspropositionen i år skulle
överskottet bli 268 miljoner kronor och
i den nu reviderade upplagan av riksstatsförslaget
50 miljoner kronor. Detta
understryker ännu mer den ovisshet
med vilken vi här rör oss.

Herr finansministern sade ännu en
gång, att folkpartiets förslag innebär
att vi skulle vilja låna till skatten. Men
det är väl ändå en något omskrivande

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

Ang. bevillningarna för budgetåret 1953/54.

formulering, när det dock står klart, att
här döljs stora belopp i form av avskrivningar,
som i varje fall i dagens
läge inte är motiverade. Om regeringen
spekulerar i deflation, skulle jag förstå
avskrivningspolitiken, men nu kan jag
inte gora det. Det skulle vara av intresse,
om herr finansministern vid något
tillfälle ville lägga fram klara siffror,
som visade att man enligt hans uppgift
endast kan räkna med att 20 procent
av tilläggslånen skall komma tillbaka.

Vart vi ytterst syftar med vår skattepolitik
är att om möjligt återfå det skattetryck,
som beslöts år 1947.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:
Herr talman! Det var mycket intressant
att få finansministerns besked med anledning
av det citat, som jag åberopade.
Han förklarade att jag inte behövde tro,
att han inte hade levt efter detta uttalande,
vari han gjorde gällande att man
inte bör fatta beslutet om att pengar
skall utgå förrän man ser att man har
pengarna.

Detta uttalande tolkar han nu överraskande
nog på det sättet, att det bara
behövs, att han själv vet varifrån dessa
pengar skall tagas. Han har sålunda levt
efter sitt uttalande. Han har övertygat
sig om var dessa pengar skall tagas, och
därmed var det också klart för denna
reform.

Jag trodde emellertid att finansministerns
uttalande 1950 hade den mera vida
aspekten, att riksdagen inte borde
fatta beslut förrän den visste var pengarna
skulle tagas. Vi får nu veta att det
av vissa lämplighetsskäl inte har varit
möjligt att tala om för riksdagen hur
pengarna skall anskaffas. Riksdagen,
som har den exklusiva rätten att svara
för bevillningarna, har ansetts icke behöva
denna orientering. Finansministern
tänker för oss! Han vet var pengarna
skall tagas, det får anses vara fullt
tillräckligt och det har ju också av
kammarens lydiga majoritet betraktats
såsom tillräckligt.

Jag är, herr finansminister, ingalunda
tillfredsställd.

Finansministern återkom sedan till
resonemanget om det ökade statsinflytandet,
och han sade, att det självfallet
finns en gräns. Ja, det är —- och det
har jag tidigare framhållit — också
ganska klart att att vi vill dra denna
gräns olika. För den som har en socialistisk
uppfattning är det i och för sig
bara tacknämligt, att statsinflytandet
ökar, och då kommer gränsen att ligga
högre än om man har den inställningen,
att det är önskvärt att gränsen så
långt som möjligt skall dragas till den
enskildes favör.

Finansminstern säger, att han tror
att den hreda massan föredrar att staten
på detta vis ges tillfälle att genomföra
förbättringar för dess vidkommande
med hjälp av sociala anordningar.
Jag tänker emellertid inte bara på de
sociala anordningarna, utan över huvud
taget på hela det regleringsväsende, som
statsintresset ansetts kräva och om vilket
våra åsikter går isär.

När vi hävdar kravet på ökad frihet
är det inte fråga om frihet för ett fåtal,
som vi vill ge några privilegier på bekostnad
av andra, utan vi gör det från
den utgångspunkten att vi är övertygade
om att den genomsnittliga standarden
i samhället är direkt beroende
av den frihet, som man ger de enskilda
människorna att få göra sina självständiga
skapande insatser. Det som här
kan synas vara en frihet för ett fåtal
är en frihet för dem, som genom sina
insatser drar upp den gemensamma
standarden i samhället till en högre
nivå till förmån för folket i dess helhet.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag skall inte fortsätta polemiken mot
herr Ewerlöf. Jag vill bara konstatera,
att jag nog har hållit vad jag lovat i
det uttalande av mig som han har citerat.
I övrigt har jag följt den kutym,
som alltid har tillämpats i riksdagen.
Det har, så vitt jag vet, inte någon gång
förekommit att förslag till täckning av
statsutgifter har lagts fram tidigare än
för det budgetår, då dessa utgifter skall
utgå. Att sedan herr Ewerlöf inte är

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Ang. bevillningarna för budgetåret 1953/54.

nöjd, kan jag inte hjälpa. Det får väl
vara så med den saken.

Till sist skulle jag vilja säga till herr
Olilon, att det som jag menade att herr
Ohlon inte skulle glömma, det var vad
som skedde när vi gjorde upp den nu
löpande budgeten. Jag tänkte närmast
på ett uttalande av herr Ohlon här i
kammaren den 28 maj i fjol, där ett
litet utdrag lyder på följande sätt:
»Nu har finansministern gjort stora ansträngningar
att räkna ned budgetöverskottet
för de kommande åren så mycket
som möjligt. Han kommer då till
den slutsatsen, att budgetöverskottet
inte är så stort, att det finns utrymme
för genomförandet av hela skattereformen
från den 1 januari 1953.» Han fortsätter
vidare längre fram: »Trots all
den beundran, som jag hyser för herr
finansministern, känner jag mig med
hänsyn till de erfarenheter, som vi har
gjort under de sista åren, inte övertygad
om att hans bevisföring är övertygande.
»

Vem var det som slog vakt om det
stora budgetöverskottet? Var det jag eller
var det herr Ohlon?

Herr PERSSON, OLA (k): Herr talman!
Endast några ord! Vid riksdagens
början väckte jag tillsammans med herr
Öhman å kommunistiska riksdagsgruppens
vägnar en motion här i kammaren,
nr 158, i vilken vi yrkade att den statliga
inkomstskatten för svenska aktiebolag
in. fl. skulle höjas från nuvarande
40 till 50 procent av den beskattningsbara
inkomsten. Detta skulle ge statskassan
en ökning av inkomsterna med
cirka 250 miljoner kronor.

För taxeringsåret 1952 uppgick det beskattningsbara
beloppet för bolagsvinsterna
till 2 439 miljoner kronor. En höjning
av skatteprocenten med 10 skulle
sålunda ge 240 å 250 miljoner kronor.
Nu beräknar herr finansministern att
dessa bolagsvinster skulle bli 10 procent
lägre för taxeringsåret 1953.

I årets statsverksproposition signalerades
om en höjning av avgifterna till
folkpensioneringen med 80 procent, vil -

ket innebar en höjning med 140 miljonor
kronor. Vi ansåg att pensionsavgifterna
helt borde slopas och att erforderliga
medel i stället skulle tas ut såsom
statlig inkomstskatt. Detta framförde vi
också i motionen i anslutning till folkpensionsreformen
vid årets riksdag. Vi
avsåg att med den höjda bolagsskatten
kompensera det inkomstbortfall till statskassan,
som skulle följa om pensionsavgifterna
slopades. Riksdagen har nu beslutat
om en nära nog fördubbling av
pensionsavgifterna. Beslutet om den allmänna
sjukförsäkringens ikraftträdande
den 1 januari 1955 innebär, att ytterligare
betydande försäkringsavgifter kommer
att vid denna reforms ikraftträdande
påläggas de enskilda skattebetalarna.
Sammantaget kommer dessa försäkringsavgifter
för sociala ändamål, som påföres
skattsedlarna, att bli mycket kännbara
och betungande för de lägre inkomsttagarna
här i landet.

Då våra motioner om avgifternas slopande
icke vunnit beaktande i samband
med dessa frågors avgörande här i riksdagen
och utskottet icke anfört någon
motivering för sitt avstyrkande av den
föreliggande motionen, anser jag det
trots detta vara befogat att med hänsyn
till de lägre inkomsttagargrupperna yrka
bifall till vår motion om höjande av bolagsskatten.
I stället bör uttagningsprocenten
för den statliga inkomstskatten
fastställas till 100 procent för det senare
halvåret av budgetåret 1953/54 och till
110 procent för första halvåret.

Beträffande investeringsavgiften synes
inga sakskäl längre föreligga för att
bibehålla densamma i syfte att dämpa
konjunkturen. Denna är ju dämpad, och
riksdagen har också endast för några dagar
sedan beslutat att utöka ramen för
beredskapsanslaget med 100 miljoner
kronor för att möta en ökad arbetslöshet
under det kommande budgetåret. Finansministern
har angivit att investeringsavgiften
skall slopas vid 1953 års utgång.
Vi anser att den bör avskaffas redan nu.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag att få yrka bifall till motionerna
I: 158 och II: 211 under punkten F) 2)
i utskottets hemställan.

Torsdagen den 28 mai 1953.

Nr 24.

Ang. bevillningarna för budgetåret 1953/54.

Herr NÄSGÅRD (bf): Herr talman!
Först skall lag be att få säga att jag inte
kan dela herr Sjödahls förtjusning över
kvarlåtenskapsskatten. Vi anser på vårt
håll att den verkar orättvist, huvudsakligen
på grund av att den inte tar hänsyn
till arvtagarnas antal —• något som
herr Ohlon förresten redan anmärkt. I
viss utsträckning tycks denna skatt hålla
på att avskaffa sig själv, så att den
nu bara ger hälften eller däromkring
av vad som från början beräknades. Jag
förmodar att det beror på att allt fler och
fler hinner överlåta betydande värden i
tid så att överlåtelseavtalen kan vinna laga
kraft. Vi anser däremot inte, då denna
skatt varit i kraft så länge, att vi kan
yrka på ett direkt avskaffande av den,
utan en utredning bör göras i syfte att
undersöka hur det belopp, som bortfaller
vid skattens slopande, skall täckas.
Vi har angivit att man i stället skulle
kunna tänka sig att skärpa arvsskatten
på de större förmögenheterna. Jag vill
på denna punkt, herr talman, yrka bifall
till den av herr Gustaf Elofsson
m. fl. avgivna reservationen.

Vad inkomstskatten beträffar, skulle
det vara angenämt att kunna biträda de
förslag, som här har ställts från högerns
och folkpartiets sida. Det är mycket populärt
ute i landet med skattesänkning,
inte bara bland de stora inkomsttagarna
utan långt ned i inkomstskikten. Den
agitation, som högern och folkpartiet i
fjol bedrev i skattefrågan under valstriden,
var mycket lyckad ur deras synpunkt,
när de yrkade på en skattesänkning,
som enligt då gjorda beräkningar
skulle ha belöpt sig till 630 miljoner
kronor, under det att regeringspartierna
nödgades stanna för en sänkning av 360
miljoner kronor — vilken jag tror sedermera
beräknats öka till 400 miljoner
kronor. Vi ser av budgetutfallet att det
inte fanns utrymme för den större skattesänkningen,
men agitationen gjorde
sin verkan.

Jag har med uppmärksamhet hört på
diskussionen i dag och trodde, att herr
Ewerlöf och herr Ohlon skulle ha någon
formel som skulle göra det möjligt att

genomföra en skattesänkning enligt deras
förslag, om det fanns majoritet för
det. Nu fick jag i stället höra av herr
Ewerlöf, att detta endast är en uppvisning;
man vill prestera ett alternativ
och visa vad man skulle ha kunat göra,
om högerns förslag hade blivit genomförda.
Herr Ohlon har väl svårare att
ställa sig på den ståndpunkten, ty folkpartiet
har inte gått fram på samma linje
utan i regel röstat för varje anslag. I
England talar man om en skuggregering,
och här tycks vi få en skuggbudget. Det
är någonting alldeles nytt, som kanske
skall praktiseras i fortsättningen.

Jag är inte säker på, att högerns förslag
till utgiftsminskningar hade varit
tillräckliga, även om de hade blivit genomförda.
Jag läste nyligen en artikel
av herr Ewerlöf i tidskriften Balans,
där han brottades med problemet, hur
man skulle kunna få ner skatterna. Jag
vill minnas, att han räknade med att
man skulle behöva sänka utgifterna med
300 miljoner kronor, och ändå kvarstod
som ett bekymmer de automatiska utgiftsstegringarna.
Nu sade berr Ewerlöf,
att om det plöstligt blev majoritet för
detta förslag — han lekte ett ögonblick
med den tanken — finge man göra om
budgetberäkningarna. Jag skulle tro, att
det stöter på konstitutionella hinder.
Det blev nog i stället en annan utveckling.
Om nu i sista stund tillräckligt
många socialdemokrater och bondeförbundare
skulle förklara, att de ville
rösta på skattesänkningsförslagen, tror
jag, herr talman, att resultatet skulle bli
att herrar Ewerlöf, Ohlon och Velander
finge stiga upp och yrka avslag på sina
egna förslag. Man måste ju täcka utgifterna.
Hur skulle det för övrigt vara förenligt
med den kärva penningpolitik
som högern och folkpartiet varit ense
med övriga partier att driva för att möta
inflationen, att låta en budget gå ut i
världen, som skulle betyda, att man fick
öka upplåningen högst avsevärt?

Jag skall, herr talman, inte uppehålla
kammaren vidare. Med den inställning
jag och mitt parti har kan vi inte göra
annat än rösta för utskottets förslag,

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Ang. bevillningarna för budgetåret 1953/54.

vilket jag ber att få yrka bifall till,
utom vad beträffar punkten om kvarlåtenskapsskatten.

Herr SVÄRD (h): Herr talman! Har
inte erfarenheten lärt oss att den sorts
kalkyler, som brukar åtfölja ett budgetresonemang,
alltid är till ytterlighet
osäkra? Kan vi inte i framtiden vara
överens om att de skenbart exakta siffersammanställningarna
inte är någonting
annat än uttryck för bedömningar,
som naturligtvis kan bygga på mer eller
mindre fast verklighetsunderlag men alltid
ändock har en bred osäkerhetsmarginal
?

De senaste årens budgetutfall i jämförelse
med budgetprognoserna gör, att
man i varje resonemang av detta slag är
skyldig att ålägga sig den största återhållsamhet
i sina omdömen, inte bara
i fråga om sina egna prognoser utan
även i polemiken med oliktänkande.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
har i dag, förefaller det
mig, i det hänseendet fört en föredömlig
polemik. Han har försökt att fördjupa
den till en diskussion kring eu problemställning,
vars aktualitet ingen kan förneka.
Jag är ledsen att inte kunna säga
detsamma om företrädaren för utskottsmajoriteten,
som i stigande omfattning
tycks förväxla lösryckta statistiska data
med fakta.

Vilken är då den problemställning,
som vi i själva verket i dag sysslar med?

Det råder tydligen enighet mellan finansministern
och högerpartiet i det avseendet,
att vi anser att det finns en
gräns för de anspråk det allmänna kan
ställa på de enskildas inkomster och att
man, när den gränsen nåtts, åstadkommer
en ur allmän synpunkt skadlig effekt
genom att fortsätta på den inslagna
vägen.

Den fråga, som då uppställer sig, är:
Hur pass nära gränsen är vi i dag, och
har vi eventuellt överskridit den? Är
med andra ord de många hundratusen
människornas personliga bedömning,
som måste vara den avgörande omständigheten,
sådan, att det inte längre fin -

nes något utrymme för en ökad beskattning?
Eller är det inte så?

Vad gäller den direkta beskattningen
förefaller det som om herr Sköld även
delade den tanke, som gick igenom högerns
partimotion vid motsvarande tidpunkt
förra året, tanken att vi inte kan
höja de direkta skatterna utan att åstadkomma
biverkningar av ur samhällsekonomisk
synpunkt minst sagt diskutabelt
slag. Hoppet tycks för ögonblicket inom
finansdepartementet alltså ligga på de
indirekta skatternas område. Det är möjligt
att där finnes ett utrymme. Den
utomordentligt avhållne förre ledamoten
av denna kammare, herr Rickard Lindström,
brukade alltid företräda den uppfattningen,
att en liter brännvin alltid
bär kostat och alltid skall kosta lika
mycket som en lantarbetare har i daglön.
Om man accepterar Rickard Lindströms
uppfattning, torde det finnas en
viss marginal kvar för statsverkets anspråk
efter nu träffade kollektivavtal.
Frågan är emellertid, om inte det samlade
utrymmet för nya indirekta skatter
är mer begränsat än man i regel föreställer
sig, av det enkla skälet att hur
man än konstruerar dessa indirekta skatter
så dyker kostnadsproblemet upp, det
kostnadsproblem, som hela det svenska
näringslivet i dag brottas med och som
måste nå en lösning för den händelse vi
med någon grad av säkerhet skall kunna
räkna på en bibehållen eller förbättrad
försörjning i vårt land.

Dessa överväganden förefaller mig leda
fram till slutsatsen, att om vi inte
redan har överskridit gränsen för det
möjliga samlade skatteuttaget, så är vi
utomordentligt nära den. Och då, herr
talman, kommer den andra sidan av de
reella problem, vi i dag diskuterat, in i
blickfältet. Det är ju en truism att säga
det — även om det av vissa politiska
meningsyttringar inte förefaller så —
afl statens behov av inkomster bestämmes
av dess utgifter. Det läge, vari vi
enligt vår bedömning i dag befinner oss,
är alltså sådant att en omprövning måste
komma till stånd av den statliga utgiftspolitiken,
inte bara i dess i och för sig
väsentliga detaljer utan i dess huvudlin -

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

Ang. bevillningarna för budgetåret 1953/54.

jer. Det är varje politisk meningsriktnings
skyldighet att konkret, när det är
möjligt, manifestera sin inställning i denna
fråga. Det är också angeläget, att varje
politisk meningsriktning försöker
precisera de allmänna principer, efter
vilka den tänker arbeta.

Det är, herr talman, ett försök till detta
som har gjorts i den motion, som i
dag föreligger, den motion som man väl
vågar säga i viss mån står i centrum av
debatten, högerns partimotion.

Herr Ewerlöf har översiktligt belyst
de senaste årens utgiftsutveckling i vårt
land, och det finns ingen orsak att ytterligare
uppehålla sig vid den punkten.
Det räcker måhända med att kort och
gott konstatera, att vi har nått gränsen
för de möjliga utgifterna och att en fortsättning
efter den allmänna linje, som
hittills har varit den dominerande, kommer
att skapa problem, som det så vitt
man förstår, vilken regering som än
sitter, blir utomordentligt svårt att
handskas med. Detta är inte uteslutande
ett svenskt problem. Man har exakt samma
problem i alla de fria länder, där
statsfinanserna uttrycker en realitet och
inte bara är ett formellt uttryck för de
maktägandes intentioner. Man har det i
England, och man har det i Amerika,
där nödvändigheten att få till stånd en
stramhet i utgiftshänseende medfört ingripanden
så våldsamma och så omfattande
att därav måste följa en betydande
påfrestning för den nya regimens män.

Det finns — det tror jag man kan utgå
ifrån — i dagens läge två aktuella
alternativ: regeringspartiernas och högerpartiets.
Finansministern har, såvitt
jag förstår, utan tvekan rätt i sitt påpekande
av detta. Men han har inte rätt,
när han försöker göra högeralternativet
till ett uttryck för en speciellt i fråga om
socialutgifterna markerad återhållsamhet.
En liten detalj kan vara nog för att bevisa
detta. Herr Sköld hänvisade till att
de åtgärder av omedelbar verkan på
driftbudgetens område som högern har
föreslagit hade slutat i en utgiftsökning
på 3 miljoner kronor. Denna uppgift är
riktig, men vad som har åstadkommit
ökningen är att högerpartiet velat i hög -

re grad än regeringspartierna underlätta
för mindre bemedlade barnrika familjer
att skaffa en rimlig bostad och
att detta av budgettekniska skäl i ögonblicket
icke går att balansera mot föreslagna
begränsningar på andra områden.

Högeralternativet är naturligtvis inte
slutligt. Det är en början, som vi hoppas
få bygga vidare på och där den ledande
tanken är att en förnyad avvägning
av det allmännas och den enskildes
anspråk på de enskilda inkomsterna
skall skall komma till stånd. Det är möjligt
att detta arbete kommer att möta
speciella svårigheter med hänsyn till
den automatiska utgiftsstegring som finansministern
uppehöll sig vid. Måhända
kan det i det sammanhanget påminnas
om att vi år efter år har fäst uppmärksamhet
på denna kräftskada i svensk
statshushållning och att först i år problemet
har blivit föremål för översyn
och utredning.

Klart och tydligt skall sägas ifrån, att
högeralternativet inte bjuder något land
som flyter av mjölk och honung. Dess
innersta syfte är att göra det möjligt för
de många enskilda människorna att taga
personlig ställning i frågan, hur stor
del av den personliga inkomsten som
det allmänna skall disponera och hur
stor del den enskilde skall förfoga över.
Vi hyser, herr talman, inga tvivel om
att en sådan personlig avvägning skall
leda till ett krav på alla politiska partier
om återhållsamhet med statsutgifterna,
att vi till slut skall få också i den
svenska riksdagen en skattebetalaropinion,
som kan balansera alla de pressure
groups som ligger bakom den
mängd av utgiftsökningar som varje år
passerar utskott och kamrar.

Herr talman! Det kanske kunde vara
tillräckligt med detta; det kanske kunde
vara ur många synpunkter fördelaktigt
att helt avstå från all polemik. Att
låta bli att polemisera med kusinerna i
folkpartiet är i detta sammanhang inte
svårt, eftersom de själva sköter polemiken
med varandra. Herr Sjödahls olika
uttalanden ger, såvitt jag förstår, inte
heller anledning till något mera detal -

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Ang. bevillningarna för budgetåret 1953/54.

jerat resonemang. Om man uteslutande
betraktar kvarlåtenskapsskatten ur synpunkten
av hur många människor som
skall råka ut för den och lever i hoppet
att eftersom det bara är 48 000 personer,
så gör det detsamma vad man tar
sig för med denna skatt, då finns det
ju ingenting att tillägga. Herr Sjödahl
får leva trygg i hoppet om att det bara
råkar vara 48 000 personer som blir föremål
för hans omtanke. Om man, som
herr Sjödahl uppenbarligen gör, som en
förutsättning för en balanserad budget
har den omständigheten, att ett tillräckligt
antal »miljonärer passar på att avlida»
ett visst år, så är det inte heller
anledning att uppehålla sig vid det resonemanget.
Jag skall bara, herr talman,
tillåta mig den reflexionen, att herr Sjödahl
får göra upp den av oss föreslagna
skattesänkningens fördelning på olika
inkomstgrupper med sin vän herr Adolv
Olsson i Gävle. Den bataljen skall vi
inte lägga oss i.

Dessutom kan det måhända vara tilllåtet
att säga att så länge man från det
ledande majoritetspartiets sida ser skattepolitiken
uteslutande ur klasskampspolitiska
synpunkter, så länge kommer
vi i detta land att ha ett ineffektivt skattesystem,
ett skattesystem som resulterar
i lägre sparande och mindre sammanlagd
produktion än vi hade behövt
ha. Det är min fasta övertygelse.

Herr OHLON (fp) kort genmäle: Herr
talman! Med fullt överseende gentemot
herr Svärd får jag anmäla att om det
oförutsedda skulle inträffa att herr Spetz’
reservationen nr III A) inte skulle komma
upp i den slutliga voteringen kommer vi
att rösta för högerns förslag i reservation
II A), dock med avståndstagande från vad
som där sägs om den statliga budgetpolitiken
enligt i högermotionerna angivna
riktlinjer. Vi kommer alltså i sådant fall
att rösta för herrar Velanders och Hagbergs
kläm under denna punkt.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle: Gentemot
herr Svärd skulle jag vilja
säga att jag bestrider att jag tar på

kvarlåtenskapsskatten med lätt hand. Det
är visserligen ett relativt fåtal människor
det gäller. Men jag har försökt säga att
i kvarlåtenskapsskatten har man fått ett
medel för att på ett tekniskt enkelt sätt
väsentligt öka arvsskatterna för de största
förmögenheterna. Ett belägg därpå
finner jag däri att kvarlåtenskapsskatten
år från år växlar så mycket som den
gör. Detta beror på om ett större eller
mindre antal personer med stora förmögenheter
avlider det året. Jag gör mig
vidare icke till någon förespråkare för
klasskamp, och jag har aldrig gjort det.
Men när högern här går in för att framför
allt försöka få en skattelagstiftning
som ger mycket åt de större inkomsttagarna,
ger mycket åt de större förmögenheterna,
när de är parade med stora inkomster,
och mycket åt de större
arvstagarna, då är det en art av klasskamp
som jag för min del inte gillar,
utan bekämpar, herr Svärd.

Sedan vill jag gratulera herr Svärd
till att han, trots att han är en relativt
ung riksdagsman, kan uppträda i denna
kammare med sådan myndighet, en myndighet
som i äldre tider oftast sattes i
förbindelse med ordet gröt, herr talman.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle: Herr
talman! Tillåt mig först och främst att
till herr Sjödahl framföra min ursäkt
för att jag ännu icke har uppnått pensionsåldern.

Tillåt mig sedan bara göra det konstaterandet,
att herr Sjödahl i sitt resonemang
i sin korta replik eftertryckligt dementerade
den platoniska kärleksförklaring
till den klasskampslösa politiken
han inledningsvis avgav. Det brukar ofta
ofta gå så, när kärleken är starkt platonisk.

Herr HERLITZ (h): Herr talman! Då
mitt namn återfinnes under den motion,
som har väckts av herr Ewerlöf m. fl.,
anser jag mig böra säga ifrån, att det inte
betyder, att jag i alla delar ansluter mig
till de uttalanden, särskilt i statsrättsliga
och liknande ämnen, som återfinns
i motiveringen till motionen. Det är
kanske överflödigt att göra en sådan de -

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

Ang. bevillningarna för budgetåret 1953/54.

klaration, ty det är vanligt att individuella
variationer och nyanser i betraktelsesättet
inte kommer till uttryck i en
motion eller en reservation, men för mig,
särskilt som vetenskapsman, har det i
detta fall varit angeläget att få säga vad
jag nu har sagt.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
den under behandling varande punkten
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) av herr Velander,
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i motsvarande del av den av
honom och herr Hagberg i Malmö vid
betänkandet avgivna reservationen; samt
3:o), av herr O hlon, att kammaren skulle
godkänna det förslag, som innehölles
i motsvarande del av herr Spetz m. fl.
vid betänkandet anförda, med III betecknade
reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Velanders yrkande.

Herr Ohlon äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten A i
bevillningsutskottets betänkande nr 57
antager godkännande av det förslag,
som innefattas i motsvarande del av
den av herrar Velander och Hagberg i
Malmö vid betänkandet avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innehålles i motsvarande
del av herr Spetz m. fl. vid
betänkandet anförda, med III betecknade
reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Ohlon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 28.

Därjämte hade 23 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
57 punkten A, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den av
herrar Velander och Hagberg i Malmö
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade,, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Ang. bevillningarna för budgetåret 1953/54.

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 36.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten C.

Sedan herr Vetander yrkat antagande
av det förslag, som innefattades i motsvarande
del av den av honom och herr
Hagberg i Malmö avgivna reservationen,
herr Ohlon yrkat godkännande av det
förslag, som innehölles i motsvarande
del av herr Spetz m. fl. reservation och
herr Sjödahl yrkat bifall till utskottets
hemställan samt överläggningen förklarats
slutad, gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Vetander begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det
av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 57
punkten C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den av
herrar Velander och Hagberg i Malmö
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Vetander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej — 39.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten D 1.

Efter det herr Vetander yrkat antagande
av det förslag, som innefattades
i motsvarande del av den av honom och
herr Hagberg i Malmö avgivna reservationen,
herr Ohlon yrkat godkännande
av det förslag, som innehölles i motsvarande
del av herr Spetz m. fl. reservation
och herr Sjödahl yrkat bifall till
utskottets hemställan samt överläggningen
förklarats slutad, gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Vetander begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det
av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
57 punkten D 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den av
herrar Velander och Hagberg i Malmö
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Vetander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos

Torsdagen den 28 maj 1953.

Nr 24.

Ang. bevillningarna för budgetåret 1953/54.

vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 82;

Nej — 36.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten D 2.

Sedan herr Ohlon yrkat antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Spetz in. fl. avgivna reservationen,
och herr Sjödahl yrkat bifall till utskottets
hemställan samt överläggningen
förklarats slutad, gjordes propositioner
enligt nämnda båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten D 3.

Efter det herr Elofsson, Gustaf, yrkat
antagande av det förslag, som innefattades
i den av honom in. fl. avgivna reservationen,
och herr Sjödahl yrkat bifall
till utskottets hemställan samt överläggningen
förklarats slutad, gjorde herr
talmannen propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Elofsson, Gustaf, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 57
punkten D 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas
i den av herr Gustaf Elofsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans upp 4

Första kammarens protokoll 1953. Nr 24.

fattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Elofsson, Gustaf,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 52.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten E 1.

Sedan herr Vetander yrkat antagande
av det förslag, som innefattades i motsvarande
del av den av honom och herr
Hagberg i Malmö avgivna reservationen,
herr Ohlon yrkat godkännande av det
förslag, som innehölles i motsvarande
del av herr Spetz m. fl. reservation, och
herr Sjödahl yrkat bifall till utskottets
hemställan samt överläggningen förklarats
slutad, gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av
honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 57
punkten E 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den av
herrar Velander och Hagberg i Malmö
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Nr 24.

Torsdagen den 28 maj 1953.

Ang. bevillningarna för budgetåret 1953/54.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 95;

Nej — 36.

Däremot hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten E 2.

Sedan herr Ohlon yrkat antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Spetz m. fl. avgivna med IV betecknade
reservationen, och herr Sjödahl
yrkat bifall till utskottets hemställan
samt överläggningen förklarats slutad,
gjordes propositioner enligt nämnda
båda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten F 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten F 2.

Efter det herr Persson, Ola, yrkat bifall
till motionerna 1:158 och 11:211
och herr Sjödahl yrkat bifall till utskottets
hemställan samt överläggningen förklarats
slutad, gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Punkten G.

Utskottets hemställan bifölls.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 300, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Befrämjande
av landsbygdens elektrifiering jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 307, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1953/54 till Bidrag till jordbrukets
rationalisering m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 308, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
statens försöksgårdar för budgetåret
1953/54, m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

309, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående det fortsatta
stödet åt hampodlingen m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 334, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående särskilda
stödåtgärder för hästaveln m. in. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 335, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna
fastigheter;

nr 336, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 337, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna
fastigheter;

nr 338, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående reglering av
priserna på fisk under budgetåret 1953/
54, m. m. jämte i ämnet väckt motion;
och

nr 340, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 326, i anledning av konstitutionsutskottets
betänkande med förslag till
skrivelser i författningsfrågor; och

nr 327, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet m. m.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 329, till Konungen
angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1953/54, m. m.

Fredagen den 29 maj 1953.

Nr 24.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 57 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
339, till Konungen angående regleringen
för budgetåret 1953/54 av utgifterna un -

der huvudtiteln Riksdagen och dess verk
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.31 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Fx*edag-en (len 29 maj.

Kammaren sammanträde kl. 10 förmiddagen.

Justerades protokollen för den 22 och
den 23 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse till Konungen: nr

341, angående val av ombud och
suppleanter i Nordiska rådet;

dels ock till riksdagens förordnanden:
nr 342, för herr Rickard Sandler att
vara ombud i Nordiska rådet;

nr 343, för herr Gustav Möller att vara
ombud i Nordiska rådet;

nr 344, för herr Birger Andersson att
vara ombud i Nordiska rådet;

nr 345, för herr Oscar Werner att
vara ombud i Nordiska rådet;

nr 346, för herr Sven Ohlon att vara
ombud i Nordiska rådet;

nr 347, för herr Nils Herlitz att vara
ombud i Nordiska rådet;

nr 348, för fru Anna Sjöström-Bengtsson
att vara ombud i Nordiska rådet;

nr 349, för herr Elon Andersson att
vara ombud i Nordiska rådet;

nr 350, för herr Edgar Sjödahl att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 351, för herr Anselm Gillström att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 352, för herr Emil Ahlkvist att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 353, för herr Olof Pålsson att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 354, för herr Axel Andersson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 355, för fröken Ebon Andersson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 356, för herr Georg Pettersson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 357, för herr Torsten Bengtson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 358, för herr Erik Fast att vara
ombud i Nordiska rådet;

nr 359, för herr Waldemar Svensson
att vara ombud i Nordiska rådet;

nr 360, för herr Rolf F. Edberg att
vara ombud i Nordiska rådet;

nr 361, för herr Anders Pettersson att
vara ombud i Nordiska rådet;

nr 362, för herr Adolf Wallentheim
att vara ombud i Nordiska rådet;

nr 363, för herr Olov Rylander att
vara ombud i Nordiska rådet;

nr 364, för herr Frans Severin att
vara ombud i Nordiska rådet;

nr 365, för herr Martin Skoglund att
vara ombud i Nordiska rådet;

nr 366, för herr Olof Andersson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 367, för fru Ragnhild Sandström
att vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 368, för fru Disa Västberg att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 369, för herr Gunnar Ericsson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 370, för herr Gösta Skoglund i
Umeå att vara suppleant i Nordiska rådet; -

Nr 24.

Fredagen den 29 maj 1953.

nr 371, för herr Gösta Åqvist att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 372, för herr Ossian Sehlstedt att
vara suppleant i Nordiska rådet; och
nr 373, för herr Folke Kyling att vara
suppleant i Nordiska rådet.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 374, angående zigenarnas inpassande
i samhällslivet; och
nr 375, angående olösta norrlandsfrågor.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 376, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser till Konungen: nr

377, angående val av fullmäktige i
riksbanken med suppleanter;

nr 382, angående val av fullmäktige i
riksgäldskontoret med suppleanter; samt
nr 387, angående val av två ledamöter
i styrelsen över riksdagsbiblioteket
och suppleanter för dem;

dels ock till riksdagens förordnanden:
nr 378, för herr David Emanuel Hall
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 379, för herr Olof Andersson att
vara fullmäktig i riksbanken;

nr 380, för herr Karl Emil Ahlkvist
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 381, för herr Sven Patrik Svensson
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 383, för herr Gustaf Valdemar
Nilsson att vara fullmäktig i riksgäldskontoret; nr

384, för herr Waldemar Svensson
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 385, för herr Axel Gustav Birger
Andersson att vara suppleant för en
fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 386, för herr Lars Arthur Widén
att vara suppleant för en fullmäktig i
riksgäldskontoret;

nr 388, för herr Adolf Valentin Walentheim
att vara ledamot i styrelsen
över riksdagsbiblioteket;

nr 389, för herr Sven Johan Emanuel
Ohlon att vara ledamot i styrelsen över
riksdagsbiblioteket;

nr 390, för herr Elis Wilhelm Håstad
att vara suppleant för en av riksdagen
utsedd ledamot i riksdagsbibliotekets
styrelse; och

nr 391, för herr Bror Adam Nilsson
att vara suppleant för en av riksdagen
utsedd ledamot i riksdagsbibliotekets
styrelse.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets memorial
nr 163, angående statsregleringen
för budgetåret 1953/54.

Punkterna 1—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 14 och 15.

Lades till handlingarna.

Punkten 16.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 17.

Lades till handlingarna.

Punkten IS.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
memorial nr 30, angående
uppskov med behandlingen av ett av
fullmäktige i riksgäldskontoret överlämnat
förslag angående pensionsbestämmelser
för hos riksdagen anställda
tjänstemän, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 319, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag om anslag för budgetåret 1953/54
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; -

Fredagen den 29 mai 1953.

Nr 24.

nr 320, angående statsregleringen för
budgetåret 1953/54; och

nr 321, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1953/54.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

Herr TALMANNEN yttrade: Efter samråd
med andra kammarens talman får jag
tillkännagiva, att riksdagens höstsession

kommer att taga sin början måndagen
den 19 oktober, då kamrarna kommer
att kallas till sammanträde kl. 14.

Kallelser kommer att utfärdas genom
sedvanlig annonsering i dagspressen och
genom tillkännagivande i radio.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 10.06 förmiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.