Torsdagen den 28 maj fm (Riksdagens protokoll 1970:30)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 30

ANDRA KAMMAREN

1970

28 maj

Debatter m. m.

Torsdagen den 28 maj fm.

Svar på frågor av:

herr Bergqvist (s) ang. krav på legitimation vid utbetalning av bl. a.

utdelning på aktier.......................................

herr Magnusson i Borås (m) ang. ändrade bestämmelser för avlöningar
till civilförsvarspliktiga............................

herr Eriksson i Arvika (fp) ang. låneramarna för bostadsbyggande i

Värmlands län ...........................................

herr Jonsson i Mora (fp) ang. samordningen mellan folkpension och

tjänstepension ...........................................

herr Eriksson i Bäckmora (ep) ang. bibehållande av nuvarande fastighetsbeteckningar,
och herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. förberedelserna
för att införa nya fastighetsbeteckningar..............

fru Dahl (s) ang. information om höjningen av åldersgränsen för

bidragsförskott...........................................

herr Eriksson i Bäckmora (ep) ang. språkundervisning för vissa elever
på fackskolans tekniska linje............................

herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. möjligheten att bedriva förvärvsarbete
som förberedelse för fortsatt utbildning............

herr Johansson i Skärstad (ep) ang. grammatikinslaget i språkundervisningen
............................................

herr Adamsson (s) ang. utbildning i socialantropologi vid Lunds

universitet ..............................................

herr Ullsten (fp) ang. åtgärder för att förhindra nedläggning av

Svenska turistföreningens högfjällsanläggningar...............

herr Nilsson i Agnäs (m) ang. åtgärder för att hindra förstöring av

för jordbruk lämplig mark.................................

1 —Andra kammarens protokoll 1970. Nr 30

Sid.

Nr 30

Innehåll

Sid.

herr Jönsson i Ingemarsgården (fp) ang. skadeverkningarna av s. k.

buskgifter............................................... 21

herr Josefson i Arrie (ep) ang. medverkan av tjänsteman hos lantbruksnämnd
vid fastighetsköp ............................. 23

herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. förbättring av vägarna i Gävleborgs
län................................................ 25

herr Persson i Heden (ep) ang. planerad omorganisation inom

statens järnvägar......................................... 26

fru Sundberg (m) ang. en fast förbindelse mellan Sverige och Danmark
................................................... 27

herr Andersson i Örebro (fp) ang. avgiften för rullstol m. m. vid

resa med statens järnvägar................................. 30

herr Magnusson i Borås (m) ang. principerna vid tillsättande av allmän
befattning å ort med finsktalande befolkning ............. 31

Svar på interpellation av herr Hedin (m) ang. översyn av bestämmelserna
om ersättning åt person som deltar i skogsbrandsläckning 32

Utredning ang. pressetiska frågor............................... 36

Granskning av statsrådsprotokollen.............................. 44

Statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna underrätterna,

in. in...................................................... 54

Ändring i förordningen om sjömansskatt, m. m..................... 62

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten ...................... 67

Torsdagen den 28 maj em.

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten (forts.) ................. 99

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 28 maj fm.

Bevillningsutskottets memorial nr 47, ang. uppskov med behandlingen

av vissa till utskottet hänvisade ärenden...................... 35

Första lagutskottets memorial nr 48, ang. uppskov med behandlingen

av vissa ärenden .......................................... 35

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 41, om utredning angående pressetiska
frågor.............................................. 36

— memorial nr 42, i anledning av granskning av statsrådsprotokollen 44
Första lagutskottets utlåtande nr 43, ang. lag med vissa bestämmelser i
anledning av statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna
underrätterna, m. m................................. 54

Statsutskottets utlåtande nr 117, ang. statens övertagande av lokalhållningen
för de allmänna underrätterna, m. m.................... 62

Innehåll

Nr 30

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 44, ang. ändring i förordningen

om sjömansskatt, m. m..................................... 62

Första lagutskottets utlåtande nr 46, ang. dels fortsatt giltighet av lagen
med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, dels
fortsatt giltighet av lagen om telefonavlyssning vid förundersökning
angående grovt narkotikabrott m. m., dels ock översyn av bestämmelserna
om telefonavlyssning........................... 67

Jordbruksutskottets memorial nr 36, ang. uppskov med behandlingen

av visst utskottet tilldelat ärende ........................... 67

Torsdagen den 28 maj em.

Första lagutskottets utlåtande nr 47, ang. ändring i tryckfrihetsförordningen,
m. m............................................... 99

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39, ang. ändring i tryckfrihetsförordningen,
m. m............................................ 99

.. ’ . '' :■ :4r.

. ■

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

Torsdagen den 28 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollen för den 20 innevarande
maj.

§2

Svar på fråga ang. krav på legitimation
vid utbetalning av bl. a. utdelning på
aktier

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Bergqvist har frågat
om jag anser det vara tillfredsställande
att utdelningar på aktier och
ränteavkastningar på obligationer kan
erhållas utan att den utbetalande banken
kräver legitimation av den som får
pengarna.

Möjligheten att få utdelning utan tillfredsställande
legitimationskontroll är
en svaghet i taxeringskontrollen. Problemet
sammanhänger med svårigheterna
att utforma en allmän identitetshandling,
som bl. a. innehåller tillförlitlig
uppgift om vederbörandes personnummer.
Frågan om utformningen av
en sådan identitetshandling kommer att
övervägas av regeringen på hemställan
av 1968 års riksdag.

Vidare anförde

Herr BERGQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få lacka
finansministern för svaret.

Anledningen till att jag framställt
min fråga är att det tydligen förekommer
en del skattefusk som skulle kunna
undvikas om man hade en bättre kontroll
i bankerna. Den som i en bank
hämtar ut sin utdelning på aktier eller

ränta på obligationer eller liknande
skall fvlla i en blankett på heder och
samvete, och sedan skall den utbetalande
banken intyga att man inte känner
till någonting som strider mot de
lämnade uppgifterna. Taxeringsmyndigheterna
har emellertid i många fall
svårt att föra samman de uppgifter som
lämnats på utdelningsblanketten och vederbörande
skattskyldig, därför att
namnet på blanketten har varit ofullständigt
eller det kan ha varit oläslig
skrift eller därför att vederbörande
helt enkelt har skrivit fel namn. Om
man på banken begärde legitimation
med de legitimationshandlingar som i
lag finns, tror jag besvärligheterna i
detta avseende skulle bli mindre, även
om problemet väl inte heller då blir
helt löst med hänsyn till att identitetshandlingar
kan missbrukas. Det finns
dock exempel som visar att sådana krav
på legitimation kan bidra till att förbättra
kontrollen.

•Tåg tycker det skulle vara värdefullt
om finansministern här kunde deklarera
att bankerna bör kräva legitimation
av dem som kommer och hämtar
ut utdelning på aktier, räntor på obligationer
o. s. v.

Härmed var överläggningen slutad. ■''

§3

Svar på fråga ang. ändrade bestämmelser
för avlöningar till civilförsvarspliktiga Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: -

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Svar på fråga ang. låneramarna för bostadsbyggande i Värmlands län

Herr talman! Herr Magnusson i Borås
har frågat mig om jag vill redogöra för
av vilken anledning den i statsverkspropositionen
utlovade propositionen
om nya ersättningsregler för civilförsvarspliktiga
vid de verkskyddspliktiga
företagen inte har avlämnats vid årets
riksdag.

Huvuddelen av personalen i civilförsvarets
organisation består av män som
gått ur värnpliktsåldern och av kvinnor.
Det finns härjämte i organisationen
ett antal värnpliktiga som fått krigsuppskov
för att tjänstgöra i civilförsvaret.
Sådana värnpliktiga finns både
i det allmänna civilförsvaret och i verkskyddet.
Det är angeläget att söka samordna
storleken av de ersättningar som
värnpliktiga får vid värnpliktstjänstgöring
med de ersättningar som de får
vid tjänstgöring i civilförsvaret. Beredningen
av frågan om ändrade ersättningsbestämmelser
för civilförsvarspliktiga
är ännu inte avslutad i denna
del.

Vidare anförde

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! .lag ber att få tacka
försvarsministern för vänligheten att
svara på min fråga.

Beräkningsgrunderna när det gäller
ersättningarna till de civilförsvarspliktiga
är tyvärr mycket krångliga, och
det är besvärliga uträkningar som där
måste göras. Jag skall inte nu trötta
kammarens ledamöter eller belasta kammarens
protokoll med att gå närmare
in på dessa frågor, eftersom det är väl
känt att så är förhållandet. Även familj
ebidragsbestämmelser och liknande
är mycket krångliga. Därför är det av
utomordentlig vikt att något göres för
att förenkla dem.

Detta gäller i alldeles särskilt hög
grad de företag som är verkskyddspliktiga.
Det måste där läggas ned ganska
mycket arbete på verkskyddet. Det är

därför nu min förhoppning att försvarsministern
försöker lägga fram nya bestämmelser
åtminstone till höstriksdagen,
så att en bättre ordning kan komma
till stånd.

Härmed var överläggningen slutad.

§4

Svar på fråga ang. låneramarna för bostadsbyggande
i Värmlands län

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Eriksson i Arvika
har frågat mig om jag i anledning av
länsbostadsnämndens i Värmlands län
framförda krav kommer att höja låneramarna
så att det aktuella bostadsbyggnadsbehovet
i länet kan uppfyllas.

1 början av denna månad beslöt regeringen
att vidga 1970 års bostadslåneram
med det antal kvadratmeter våningsyta
som motsvarar 3 000 lägenheter.
Bostadsstyrelsen har nyligen, efter
avvägning mellan de behov som föreligger
i olika delar av landet, fördelat
detta tillskott till låneramen. Därvid har
Värmlands län tilldelats våningsyta motsvarande
150 lägenheter.

Vidare anförde:

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Såsom framgår av svaret
på min fråga är bakgrunden till
denna att länsbostadsnämnden i Värmlands
län på grundval av sin bedömning
av bostadsbyggnadsbehovet i länet
begärt en större tilldelning av bostadslånekvot
fram till 1974. Man grundar
sitt krav på siffermaterial som visar
att Värmlands län inte bär fått den
tilldelning som det är berättigat till
utan blir svältfött i bostadstilldelningsavseende,
om inte en höjning av låne -

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

Svar på fråga ang. samordningen mellan folkpension och tjänstepension

ramarna genomförs. Man har pekat på
att bostadsbyggandet i vissa regioner
legat på en alltför låg nivå. Man har
vidare framhållit att ökningen framför
allt kommer att avse Karlstadsregionen
och att man med hänsyn till industrins
satsningar bl. a. i Kristinehamns- och
Arvikaregionerna måste söka möta även
härav föranledda berättigade krav på
ökat bostadsbyggande.

Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min fråga. Jag bedömer
det som positivt, även om det bara innebär
ett litet steg på vägen. Värmland
kommer nu att beviljas en ökning av
bostadslånekvoten med 150 lägenheter.
Jag hoppas att inrikesministern har
blicken riktad på detta problem. Vad
som är viktigt och som jag framför allt
vill stryka under är att de lokaliseringsinsatser,
vilka medfört en expansion
av industrin inom vissa områden i
Värmland, måste följas upp med eu
ökad bostadstilldelning, så att inte den
minskning av utflyttningen som inträtt
motverkas.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag kan till herr Eriksson
i Arvika säga att de önskemål om
höjda låneramar som förelåg från de
olika länsbostadsnämnderna motsvarade
inte mindre än 17 000 lägenheter.
Det var således inte bara Värmlands
län som hade gjort sig påmint med sin
begäran om ca 500 lägenheter, utan jag
tror att samtliga övriga länsbostadsnämnder
också hade ställt långtgående
anspråk.

Eftersom vi här i riksdagen beslutat
om en viss ram för bostadsbyggandet,
kan vi självfallet inte tillmötesgå krav
som går vida längre än vad som motsvarar
det som riksdagen totalt beslutat
om. Jag kan därför bara säga att vi
får vara glada över att Värmland nu
haft eu sådan utveckling som inneburit
att många orter blivit expansiva och
fått behov av bostäder. Man får emel -

lertid samtidigt ha förståelse för att det
inte är möjligt att på en gång tillgodose
alla behov.

Härmed var överläggningen slutad.

§ o

Svar på fråga ang. samordningen mellan
folkpension och tjänstepension

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Jonsson i Mora
har frågat mig om jag ämnar i samband
med utredningen av bl. a. sänkt
pensionsålder även ta upp frågan om
en översyn av bestämmelserna för samordning
mellan folkpension och tjänstepension.

Direktiven för den kommande pensionsutredningen
är under utarbetande
och kommer att offentliggöras inom
kort. Jag är inte beredd att i detta
sammanhang diskutera innehållet i direktiven.

Vidare anförde

Herr JONSSON i Mora (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga.

För en person, som bär tjänstepension
— den kan vara statlig, den kan
vara kommunal —• och som har fått
denna före uppnåendet av folkpensionsåldern,
sker vid sistnämnda tidpunkt
samordning av de olika förmånerna.
Vederbörande upptäcker då rätt
ofta att pensionen efter denna samordning
inte blir den han räknat med. De
bestämmelser som gäller i detta avseende
är kanske inte så lätta att förstå för
den enskilde pensionären, och samordningen
kan därför ibland verka något
underlig.

Tjänstepensionen påverkar ju i vissa
fall även möjligheten att få bostads -

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Svar på frågor ang. bibehållande av nuvarande fastighetsbeteckningar, m. m.

tillägg. Det kan också bli fråga om en
beskattning, och det har faktiskt förekommit
fall där en person som har folkpension,
tilläggspension och en mindre
tjänstepension fått en lägre nettoinkomst
att leva på än den som har enbart
folkpension och bostadstillägg. Det
är möjligt att det kommer att bli en
förbättring härvidlag genom de nya bestämmelser
om beskattningen av pensionärernas
inkomster som riksdagen
nyligen har tagit ställning till. Men det
vore ju önskvärt att också de bestämmelser
om samordning av olika pensionsförmåner,
som jag här talat om
kunde bli föremål för en översyn.

Statsrådet säger att direktiven för
den kommande pensionsutredningen är
under utarbetande och kommer att offentliggöras
inom kort, och statsrådet
är ur den synpunkten inte beredd att
diskutera innehållet i direktiven. Jag
ber endast att än en gång få tacka för
svaret och uttalar förhoppningen att
även den fråga jag aktualiserat kan
komma upp till översyn i samband
med pensionsutredningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på frågor ang. bibehållande av
nuvarande fastighetsbeteckningar, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Westberg i Ljusdal
har frågat chefen för justitiedepartementet
om denne anser att pågående
förberedelser för att införa nya fastighetsbeteckningar
nödvändigtvis behöver
medföra så allvarliga förändringar
att ortstraditionen i många fall går helt
förlorad. Vidare har herr Eriksson i
Bäckmora frågat chefen för jordbruksdepartementet
om denne är villig medverka
till att vid den nu pågående om -

läggningen till traktnamn nuvarande
registerbeteckningar får behållas om
vederbörande fastighetsägare så önskar.
Frågorna har överlämnats till mig för
besvarande.

Frågorna hänger samman med den
beteckningsreform som nu förbereds
som ett led i arbetet med att införa ett
nytt, enhetligt och med hjälp av datateknik
uppbyggt register för landets
fastigheter. Uppläggningen förutsätter
att nuvarande fastighetsbeteckningar i
viss utsträckning ändras. Jag vill svara
på frågorna i ett sammanhang.

Det är från flera synpunkter önskvärt
att så långt det är möjligt behålla
nuvarande fastighetsbeteckningar. Härigenom
bevaras kontinuiteten med gällande
beteckningar, och de kulturvärden
som finns i nuvarande namn på
byar och enstaka hemman sparas. För
myndigheter, institutioner och enskilda
som har beteckningar införda i register,
handlingar och på kartor blir olägenheterna
mindre ju försiktigare reformen
genomförs. Därtill blir en försiktig
beteckningsreform inte så arbetskrävande
och dyrbar som en långtgående
revision. Dessa synpunkter ligger till
grund för lantmäteristyrelsens anvisningar
för beteckningsreformen.

I det nya fastighetsregistret, som skall
bygga på den nya kommunindelningen,
kommer fastighetsbeteckningarna att
bestå av traktnamn och registernummer.
På grund av datatekniken bör
traktnamnen inte lämpligen vara för
långa; 20 bokstäver har angetts som
maximum. Vid val av traktnamn bör
också beaktas att socknarna ersätts av
kommunerna som registerområden. Vidare
bör sådana traktnamn väljas som
kan antas bli allmänt kända i orten.
Nu angivna förhållanden motiverar
ibland att nuvarande registerbeteckningar
ändras. Det kan vara fallet t. ex.
om samma traktnamn förekommer inom
olika socknar men inom samma
kommun eller om trakten är föga känd
inom ett större område. I allmänhet

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

Svar på frågor ang. bibehållande av nuvarande fastighetsbeteckningar, m. m.

uppfyller dock nuvarande traktnamn
de villkor som uppställts för det nya
registret.

De synpunkter som jag angett nu beaktas
i det pågående arbetet. Samråd
sker med bl. a. kommunerna om förslag
till traktnamn om frågan berör ett
större antal fastigheter eller i annat
fall kan antas ha intresse för kommunen.
De fastighetsägare som berörs får
också tillfälle att yttra sig.

Vidare anförde:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! .lag ber att få tacka
civilministern för svaret på denna fråga,
som får ses mot bakgrunden av de
förberedelser som enligt vad jag känner
till nu pågår i åtminstone vissa hälsingekommuner
i syfte att förändra
bynamn och registerbeteckningar till
traktnamn med påföljd att åtminstone
i vissa kommuner hälften av bynamnen
försvinner. .lag har velat fästa civilministerns
uppmärksamhet på delta
med anledning av det missnöje som dessa
åtgärder framkallat i de orter som
nu är berörda.

Bynamnen är förknippade och sammanvävda
med bygdens historia och
kultur på ett sådant sätt att många människor
just nu känner sig främmande
inför det som håller på att ske. Därför
skulle jag vilja fråga civilministern om
det nu föreligger så starka skäl för
statsmakterna och myndigheterna att
man här inte kan ta rimliga hänsyn
till människors valfrihet i detta fall.

Statsrådet säger i sitt svar att det
från flera synpunkter är önskvärt att
så långt det är möjligt behålla nuvarande
fastighetsbeteckningar. »Härigenom
bevaras kontinuiteten med gällande beteckningar,
och de kulturvärden som
finns i nuvarande namn på byar och
enstaka hemman sparas.»

Jag är helt överens med statsrådet
på den punkten, och jag hoppas att de
anförda synpunkterna ligger som led -

motiv för lantmäteristyrelsens åtgärder
i denna sak. Den hittillsvarande ordningen
har emellertid fungerat tillfredsställande,
och jag har svårt att förstå
vad man egentligen kan vinna på en
sådan här åtgärd, alldenstund i många
fall ortstraditionen går förlorad. Många
människor med känsla för bygdens kultur
och historia ser något värdefullt
som därmed går förlorat.

Statsrådet säger att fastighetsägarna
kommer att få tillfälle att yttra sig —
att kommunerna får göra det känner
jag till. Jag skulle vilja veta närmare
hur detta kommer att gå till, därför att
jag hittills inte upplevt något sådant.
Det har alltid varit kommunerna som
fått yttra sig. Om nu fastighetsägarna
får yttra sig, vilka möjligheter finns då
för dem att få behålla gårdsnamn och
bynamn i de officiella handlingar som
kommer att gälla för deras fastigheter?
.lag skulle vilja ställa denna fråga.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Också jag vill tacka
statsrådet för svaret. Jag kan ansluta
mig till vad herr Eriksson i Bäckmora
har sagt. På samma sätt som herr Eriksson
i Bäckmora konstaterar jag med
tillfredsställelse att civilministern finner
det önskvärt att så långt det är möjligt
behålla nuvarande fastighetsbeteckningar
för att man därigenom skall
kunna bevara kontinuiteten med nu
gällande beteckningar och de kulturvärden
som ligger i nuvarande namn
på byar och enstaka hemman. Jag tror
att detta är väsentligt.

Jag vill understryka vad herr Eriksson
i Bäckmora tidigare har sagt, att
det uppstått ett stort missnöje mot sådana
förändringar som här föreslås och
i samband med vilka bynamnen på
många håll helt försvinner. Jag förstår
att det i vissa fall kan vara nödvändigt
att företaga ändringar av de anledningar
som statsrådet anför i sitt svar, men
jag tycker att det är orimligt att datatekniken
skall få styra utvecklingen på

1*—Andra kammarens protokoll 1970. Nr 30

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Svar på frågor ang. bibehållande av nuvarande fastighetsbeteckningar, m. in.

detta område i den utsträckning som
man tycks vara inne på att låta den
göra. Här måste vi slå vakt om de kulturvärden
vi har. Bynamnen är för
många människor utomordentligt viktiga
begrepp, och man vill inte vara med
om att de försvinner.

Statsrådet säger nu att det sker samråd
med kommunerna, och det är ju
bra. Han säger också att fastighetsägarna
får yttra sig. Här vill jag på samma
sätt som herr Eriksson i Bäckmora ställa
frågan: Vad ligger i uttrycket: »De
fastighetsägare som berörs får också
tillfälle att yttra sig.»? Har de därigenom
möjligheter att påverka det slutliga
ställningstagandet, eller blir de bara
hörda, varefter man sätter vilket namn
man vill på fastigheterna i fråga?

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det råder väl trots allt
inga delade meningar om att det är
önskvärt att vi kan få detta fastighetsregister
och att det är nödvändigt att
vi i detta sammanhang använder datatekniken.
Det vore kanske felaktigt att
inte utnyttja denna nya möjlighet att
få ett för hela landet betydligt mera
lätthanterligt material i samband med
samhällsplanering o. s. v.

Vi har faktiskt här i riksdagen beslutat
att det blivande fastighetsregistret
skall bygga på den nya kommunindelningen.
Detta kan bl. a. medföra att
vi i vissa sammanhang får flera fastigheter
med samma beteckning inom större
kommunområden, där vi tidigare
kunnat skilja fastigheterna åt därför
att beteckningarna har vilat på socknarna.
Av det skälet får man alltså
pröva om beteckningarna och kanske
gå över till någon ny benämning. .lag
delar helt den inställning som frågestiillarna
har uttryckt, d. v. s. att vi
måste genomföra detta med yttersta
varsamhet. Jag har också i mitt svar
redogjort för hur saken bör hanteras.
Lantmäteristyrelsen är helt inne på just

den linjen att vi skall arbeta med all
möjlig hänsyn om varsamhet mot bakgrunden
av de skäl som både frågeställarna
och jag har anfört.

Vad sedan beträffar hur fastighetsägarna
skall kunna göra sin mening
gällande finns det i den författning,
som har utfärdats i detta sammanhang,
redovisat att berörda fastighetsägare
genom kungörelse i tidning eller på annat
lämpligt sätt skall beredas tillfälle
att ta del av upprättat förslag till traktnamn
och traktindelning. Självfallet är
avsikten att de skall kunna framföra
invändningar, och den allmänna hänsyn
som ändå bör visas i dessa sammanhang
gör det naturligt att sådana
invändningar beaktas så långt det över
huvud taget är möjligt.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag noterar civilministerns
förståelse för dessa problem, som
vi helt plötsligt bär fått ute i kommunerna,
och jag vill livligt hoppas att
lantmäteristyrelsen, som civilministern
säger, är helt inne på linjen att man
bör gå fram med stor försiktighet på
detta område. Jag har verkligen inte
upplevt situationen riktigt på det sättet,
men det gläder mig att man nu
inom regeringen hävdar en sådan uppfattning.

Vad gäller de enskilda fastighetsägarnas
möjligheter att komma i kontakt
med förrättningsmännen tror jag inte
att det hela fungerar så som civilministern
menar. Jag bär nämligen inte
sett att det har förekommit någon annonsering
i tidningarna eller tagits några
kontakter med fastighetsägarna. Därför
har de väl också små möjligheter
att påverka dessa ärenden. Jag är närmast
intresserad av hur en sådan kontakt
skall åstadkommas, så att de får
möjlighet till inflytande, som jag anser
vara starkt motiverat.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Endast en kort kom -

Torsdagen den 28 maj 1970 fm. Nr 30

Svar på fråga ang. information om höjningen av åldersgränsen för bidragsförskott

mentar! Jag är mycket till freds med
civilministerns sätt att ta på denna fråga
och den förståelse han visar för de
värden det här gäller. Det uppskattar
jag mycket, och jag tror att många ute
i landet också kommer att göra det.

Vad jag vill påtala ytterligare en gång
är fastighetsägarnas möjligheter att påverka
utvecklingen. Jag har eu känsla
av att de känner sig maktlösa, att det
här sker saker och ting som de till sist
ändå inte kan inverka på. Det är datatekniken
och de 20 bokstäver denna tilllåter
som får bli bestämmande för det
slutliga ställningstagandet. Nu säger civilministern
att invändningarna skall
beaktas så långt det är möjligt. Det är
visserligen ett mycket tänjbart begrepp,
men med den positiva inställning som
civilministern har till hela problemet
hoppas jag att formuleringen betyder
att mycket stor hänsyn skall tas till de
enskilda fastighetsägarnas inställning.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Anledningen till att herr
Eriksson i Bäckmora inte har sett några
annonser i tidningarna kan vara att vi
ännu inte är inne i ett skede då det är
aktuellt att fatta något beslut. Annonserna
kommer säkerligen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. information om höjningen
av åldersgränsen för bidragsförskott Ordet

lämnades på begäran till

Statsrådet fru ODHNOPF, som yttrade: Herr

talman! Fru Dahl har frågat
mig om jag har för avsikt att vidta åtgärder
för att tillse att ensamförsörjare
med barn som fyllt 16 men ej 18 år informeras
om att sådant barn, enligt de
nya reglerna om bidragsförskott, efter

särskild ansökan åter kan bli berättigad
till bidragsförskott fram till dess barnet
fyllt 18 år samt om hur sådan ansökan
göres.

Jag har för avsikt att ta upp denna
fråga med socialstyrelsen och Kommunförbundet
i god tid före det att de
nya reglerna skall träda i kraft den 1
januari 1971.

Vidare anförde

Fru DAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet fru Odhnoff för det positiva
svaret som borgar för att man verkligen
kommer att se till att information om
de nya bestämmelserna når ut till de
föräldrar det gäller.

Höjningen av bidragsbeloppen och
åldersgränsen för bidragsförskott är en
mycket betydelsefull reform. Redan vid
de undersökningar som gjordes inför
de stora studiesociala reformerna vid
1960-talets början visade det sig att inkomstläget
för ensamförsörjare med
barn i dessa åldrar var oerhört lågt och
att många dessutom helt och hållet levde
på socialhjälp. Jag tror inte att situationen
är så värst mycket bättre för
dessa i dag — förbättringarna har mest
gynnat dem som har barn i betydligt
lägre åldrar, ty de har kommit de senaste
åren. De barn som har en ensamstående
förälder är dessutom betydligt
fler i tonårsgruppen än i de lägre åldrarna,
eftersom vi här utöver barn till
föräldrar som inte varit gifta får räkna
med såväl skilsmässobarn som barn till
änkor eller änklingar. Situationen är
mycket svår för många av dem. Jag
tror att en stor del av de 10 procent av
barnen som inte går vidare till högre
studier efter grundskolan finns i denna
grupp.

Anledningen till att jag ställde frågan
var att det mycket kortfattat anges i
propositionen att ansökan måste göras,
men det står inte hur detta skall gå till.
Det finns inte heller några upplysning -

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Svar på fråga ang. språkundervisning för vissa elever på fackskolans tekniska linje

ar härom i socialboken. Barnavårdsmannainstitutionen
är inte effektiv i
detta fall, eftersom barnavårdsman bara
utses för sådana barn vilkas föräldrar
är ensamstående på grund av att de
inte var gifta när de fick barnen. Därför
måste man finna någon annan metod
att nå dessa föräldrar med information.

Efter det svar som jag har fått litar
jag på att man också kommer att se till
att så sker.

Härmed var överläggningen slutad.

§8

Svar på fråga ang. språkundervisning
för vissa elever på fackskolans tekniska
linje

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har frågat mig om jag är beredd
att medverka till åtgärder som underlättar
för elever på fackskolans tekniska
linje som saknar grundskoleutbildning i
språk att få möjligheter att fullfölja utbildningen.

Enligt vad jag erfarit har skolöverstyrelsen
vidtagit åtgärder varigenom
eventuella brister i förkunskaper hos
elever i fackskolan kan avhjälpas.

Vidare anförde:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på frågan.

Den fråga som jag har ställt har samband
med undervisningen i engelska i
fackskolans årskurs 1 i tekniska linjen.
På denna linje intas en viss kvot av
elever som tidigare inte har läst språk
men som på grund av praktisk yrkesverksamhet
förklarats kompetenta för
fackskolestudier. De skall då läsa eng -

elska endast i årskurs 1 och väljer givetvis
att läsa den allmänna kursen,
d. v. s. den lättare kursen.

Enligt förordningen skall de samläsa
med de övriga eleverna, som alltså har
gått i grundskolan och redan studerat
engelska i sex år. Problemet är att den
samläsningen inte fungerar så tillfredsställande.
Jag tror inte ens att stödundervisning
räcker till för att man på ett
år skall inhämta sju års kunskaper.

Dessa elever söker sig till den tekniska
fackskolan för att lära sig till ett
tekniskt yrke, och de betraktar kanske
engelskan som någonting mindre angeläget,
i synnerhet som de skall läsa
ämnet endast under ett år.

Man har från lärarhåll förklarat att
detta medför en del problem och bekymmer,
och det gör det förmodligen
även för eleverna. Det skall antagligen
även ges betyg i engelska åt dessa elever,
något som också kan medföra vissa
svårigheter.

.Tåg har inget förslag om hur man
skall lösa denna fråga. Statsrådet säger
att det finns möjligheter att lösa den,
men det har alltså från lärarhåll ändå
getts uttryck för vissa bekymmer när
det gäller dessa elever. Jag hoppas att
det som statsrådet säger finns möjligheter
att få det hela att fungera enligt
skolöverstyrelsens anvisningar.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Utom språk gäller detta
problem huvudsakligen matematik, och
skolöverstyrelsen har redan satt in resurser
för stödundervisning i form av
preparandkurser. Jag vill hävda att
problemet huvudsakligen inte är ekonomiskt
utan snarare att se till att de
resurser som står till buds utnyttjas.
Utöver dessa korta preparandkurser
kommer naturligtvis den växande vuxenutbildningen
i detta avseende att spela
en mycket positiv roll i framtiden.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

§9

Svar på fråga ang. möjligheten att bedriva
förvärvsarbete som förberedelse för
fortsatt utbildning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har frågat mig, om jag är beredd
ta initiativ till samordning mellan utbildningspolitiska
och arbetsmarknadspolitiska
åtgärder för att åstadkomma
möjligheter för ungdomar som slutat
grundskolan att under ett å två år bedriva
förvärvsarbete som förberedelse
för fortsatt utbildning.

Det föreligger inte några hinder för
ungdomar som så önskar att efter
grundskolan gå ut i arbetslivet och därefter
återkomma till studierna. Bl. a.
den starkt expanderande vuxenutbildningen
har förbättrat möjligheterna härvidlag.
Ungdomar som på detta sätt
uppskjuter sitt val av fortsatt utbildning
kan också tillgodoräkna sig yrkesverksamheten
som merit, framför
allt inom ramen för den s. k. fria kvo:en,
vid intagning till gymnasieskola.
Arbetsmarknadsmyndigheterna medverkar
som alltid när det gäller arbetssökande
med förmedling av lämpliga arbeten.

Vidare anförde:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka utbildningsministern
för svaret på min
fråga. Vid olika tillfällen kommer vi
väl litet var i kontakt med ungdomar
som efter grundskolan är trötta på skola
och studier och helt enkelt inte vill
se åt några böcker eller tänka på utbildning.
De är inte disponerade för
fortsatta studier.

Nu säger statsrådet att det inte föreligger
några hinder för ungdomar som
så önskar att efter grundskolan gå ut
i arbetslivet och därefter återkomma
till studierna. Han hänvisar till vuxen -

utbildningen och framhåller att ungdomar
som på detta sätt uppskjuter sitt
val av fortsatt utbildning kan tillgodoräkna
sig yrkesverksamheten som merit.

Kanske tycker jag att svaret går något
vid sidan om min fråga, som gällde
samordningen mellan förvärvsarbete
och utbildning. För de flesta av dessa
ungdomar tror jag att arbetsmarknaden
vore det bästa alternativet under
några år.

.lag har emellertid den uppfattningen
att arbetsmarknaden inte alltid är anpassad
så att den appellerar till dessa
ungdomars läggning och intresseinriktning.
Vi saknar helt enkelt den samordning
mellan utbildning och arbetsmarknad
som vi behöver. Kunde vi få
en samordning här tror jag det skulle
ge bättre resultat utbildningsmässigt
och ge många ungdomar bättre startmöjligheter.
Visst står arbetsförmedlingarna
till förfogande, men jag tror
att många ungdomar upplever det som
ganska svårt att få ett arbete som passar
och ett arbete —- vilket jag efterlyst
—- som är en förberedelse för fortsatta
studier. Det är detta som är det
väsentliga. Jag tror vi måste komma
därhän att vi kan varva teoretisk utbildning
och praktiskt arbete. Det skulle
vara betydelsefullt ur flera synpunkter.
Även om statsrådet bär säger att
man tar hänsyn till det praktiska arbetet
och att det är en merit tror jag
det vore önskvärt om det praktiska arbetet
kunde värdesättas ännu mer. Borde
inte just detta att ha arbetslivserfarenhet
få ett större meritvärde för den
som söker till eftergymnasial utbildning?
Jag tror det vore värdefullt.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! lag har endast två kpmmentarer
till herr Gustavssons i Alvesta
inlägg. För det första är möjligheterna
att få arbete i dag utomordentligt goda.
För det andra får vi inom mycket kort
tid ett förslag från kompetensutredning -

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Svar på fråga ang. gramraatikinslaget i språkundervisningen

en, som efter vad jag erfarit kommer
att tillmäta praktiska erfarenheter ytterligare
värde vid intagning till skolutbildning.
Jag tror alltså att utvecklingen
går i den riktning herr Gustavsson
önskar. Personligen tror jag att det
är en positiv utveckling.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag är medveten om att
det för många ungdomar finns arbete.
Men jag tror också att många 16—17-åringar, som vill ha förvärvsarbete under
ett eller två år som förberedelse
för utbildning, står inför en litet annorlunda
situation.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. grammatikinslaget i
språkundervisningen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON, som yttrade:
: Herr talman! Herr Johansson i Skärstad
har frågat mig, om jag anser att
grammatikinslaget i språkundervisningen
i grundskolan och gymnasieskolan
är av tillfredsställande omfattning.

Avvägningen mellan olika moment i
kursplanerna är en pedagogisk-metodisk
ifråga som inte kan ges ett generellt
svar. Den är bl. a. beroende av hur
undervisningen utformas.

Vidare anförde:

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka utbildningsministern
för svaret. Anledningen
till min fråga är bl. a. den kritik
som riktats mot språkundervisningen
såsom den nu bedrivs. Bristerna har
påtalats av lärare, elever, föräldrar som
bl. a. försöker hjälpa sina barn med
läxorna, utbildningsledare m. fl. Tid -

ningarna har också slagit larm. Den senaste
månaden har det i våra större tidningar
framhållits att det finns brister
i språkundervisningen. Förra veckan
hade tidningen Arbetet en artikel om
detta. »De svenska gymnasiernas språkundervisning
är ett enda stort misslyckande»,
säger en utbildningsledare
i denna artikel. Han har under fyra
veckor besökt 14 svenska gymnasier och
försökt bilda sig en uppfattning om
elevernas språkkunskap. Det är inte
mot eleverna och lärarna han riktar
sin kritik utan det är mot skolöverstyrelsen
och gymnasiets läroplan.

När det gäller de muntliga förhören
— att använda ord och fraser — klarar
eleverna sig bra, men när det gäller de
skriftliga proven går det sämre. Det är
här som grammatikinslaget spelar en
stor roll. När eleverna upplever detta
finns det risk att de förlorar intresset
för språkundervisningen.

I ett litet land som Sverige måste
vi använda främmande språk i vårt
internationella umgänge. Språkutbildningen
är därför alldeles för viktig för
att den skall tillåtas att misslyckas. Det
är min förhoppning att utbildningsministern
ägnar detta problem all den
uppmärksamhet det förtjänar.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Undervisningen i grammatik
i skolans språkutbildning är anpassad
efter de mål i stort som har
ställts upp för språkundervisningen.
Den debatt som har förts på senare tid
om behovet av undervisning i grammatik
bortser enligt min mening i stor utsträckning
från det förhållandet. Vissa
delar av debatten har utgått från förhållanden
som var gängse i skolväsendet
kanske ännu för några år sedan och
uppmärksammar inte den tyngdpunktsförskjutning
som har ägt rum.

Det bör också uppmärksammas att
det mål som har ställts upp för språkundervisningen
inom skolan går tillba -

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

Svar på fråga ang. utbildning i socialantropologi vid Lunds universitet

ka på olika undersökningar om behovet
av språkkunskaper, vilka har utförts av
skolutredningarna, t. ex. den avnämarundersökning
som gymnasieutredningen
gjorde.

Frågan, om undervisningen är tillräcklig
eller inte, kan alltså bara bedömas
mot de mål som har ställts upp
för undervisningen. Detta gäller också
behovet av grammatikinslag i undervisningen.
Jag vill bestämt tillbakavisa
de generella påståenden som ibland
görs i pressen, att den nuvarande språkundervisningen
skulle vara misslyckad.
Det är, herr talman, inte så länge sedan
jag själv gick i skolan. Jag hade glädjen
att genomgå den gamla realskolan. Efter
att ha besökt också skolorna i dag måste
jag säga att dagens ungdom har betydligt
bättre språkkunskaper om vi jämför
med de målsättningar som har satts
upp, nämligen förmåga att tala de främmande
språken, än vad vi i min generation
hade.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Om man märker att det
mål som är uppsatt inte är riktigt, iir
det viktigt att ingripa i tid, så att eleverna
inte alltför länge behöver vara
utsatta för experiment i utbildningen.
Vi föräldrar som sänder våra barn till
skolan har rätt att kräva att de ansvariga
ordnar det så att eleverna får den
bästa möjliga undervisning under de
viktiga år som de går i skolan.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Jag anser att det i den
värld och det samhälle vi lever i är ett
utomordentligt viktigt mål att man kan
tala ett främmande språk hyggligt. Det
är en av anledningarna till det något
minskade grammatikinslaget.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag anser att det är

viktigt alt man också kan skriva ett
främmande språk.

Härmed var överläggningen slutad.

§11

Svar på fråga ang. utbildning i socialantropologi
vid Lunds universitet

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Herr Adamsson har
frågat mig om jag är beredd att medverka
till att grundutbildning i ämnet
socialantropologi snarast kommer till
stånd vid Lunds universitet samt om
ämnet under en övergångstid automatiskt
bör knytas till sociologiska institutionen
på sätt som föreslagits av samhällsvetenskapliga
fakulteten vid Lunds
universitet och Lunds studentkår i yttrande
över »Utredningen för etnografi
och socialantropologi».

Av universitetskanslersämbetet tillkallade
utredningsmän för vissa frågor
rörande etnografins och socialantropologins
ställning i universitetsorganisationen
m. m. har föreslagit bl. a. att studiekurser
i socialantropologi skall anordnas
i Lund och rekommenderat att
ämnesområdet förs över till samhällsvetenskaplig
fakultet.

Utredningen har remissbehandlats.
Beredningen av förslaget i denna del är
emellertid ännu inte slutförd inom universitetskanslersämbetet.
Enligt vad jag
erfarit har ämbetet för avsikt att i petita
för budgetåret 1971/72 återkomma
i frågan.

Vidare anförde

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för svaret. Frågan
gäller ett stort ämnesområde, och det
skulle vara frestande att ta upp en läng -

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Svar på fråga ar.g. åtgärder för att förhindra nedläggning av Svenska turistför eningens

högfjällsanläggningar

re debatt med statsrådet än vad institutet
med enkla frågor gör möjligt. Bakgrunden
till min fråga är det förhållandet,
att det för närvarande inte förekommer
någon undervisning i Lund i
detta ämne, utan eleverna — i varje
fall de som önskar vidareutbildning —
måste söka sig till universitetet i Köpenhamn.
Det föreligger ett mycket stort
intresse bland studenterna i Lund för
ämnet, inte minst inom den s. k. ulandsgruppen.
Jag tror att statsrådet är
väl medveten om detta förhållande.

I remissyttranden över den berörda
utredningen har såväl Lunds universitet
som Lunds studentkår uttalat förhoppningar
om att s. k. grundundervisning
i ämnet skall komma till stånd
redan hösten 1970. Jag är väl medveten
om att detta nu icke är möjligt, och jag
förstår att statsrådet innan beredningen
är slutförd icke vill göra några bestämda
utfästelser. Eftersom saken skall tas
upp i petita för budgetåret 1971/72 hoppas
jag att ärendet i samband därmed
kommer att föras upp i riksdagen och
att jag då får möjlighet att återkomma.
Jag hoppas också att statsrådet verkar i
sådan riktning att ett ställningstagande
från statsmakternas sida icke fördröjes.

Härmed var överläggningen slutad.

§12

Svar på fråga ang. åtgärder för att förhindra
nedläggning av Svenska turistföreningens
högfjällsanläggningar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Ullsten har frågat
vilka omedelbara åtgärder man från
regeringens sida är beredd att vidta i
syfte att garantera fortsatt drift av de
av Svenska turistföreningens högfjällsanläggningar
som enligt uppgift i pres -

sen hotas av nedläggning på grund av
ekonomiska svårigheter.

Genom beslut i februari i år har regeringen
uppdragit åt de sakkunniga
för planering av turistanläggningar och
friluftsområden m. m. att skyndsamt
utreda frågan om huvudmannaskapet
för vandringslederna i fjällvärlden och
om hur underhållet och driften m. m.
av lederna och därtill hörande anläggningar
skall finansieras.

Turistföreningens anläggningar omfattas
av de sakkunnigas uppdrag. Regeringen
har alltså redan uppmärksammat
den fråga herr Ullsten har ställt.
Förslag från de sakkunniga bör avvaktas
innan ställning tas till eventuella
statliga .stödåtgärder. Jag vill tillägga
att Turistföreningen erhållit bidrag för
innevarande budgetår ur fonden för
friluftslivets främjande med 180 000 kr.
till administration av föreningens fjällverksamhet
och gästhamnsverksamhet.

Vidare anförde:

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! För en tid sedan kunde
vi läsa i pressen att vad som i en av
artiklarna kallades »fjällvandrarnas
Mecka» — Sylstationen — hotades av
nedläggning. Ytterligare två anläggningar,
som tillsammans med Sylarna gör
den här delen av Jämtlands fjällvärld
tillgänglig för turister —• Helags och
Blåhammaren — var också i farozonen.
Orsaken var att det fattades pengar för
den fortsatta driften.

Svenska turistföreningen har drivit
den här sortens anläggningar i snart 80
år och har gjort det med mycket litet
stöd från det allmänna. Enligt uppgifter
har man sedan 1936 fått 2,1 miljoner
i bidrag för investeringar och knappast
någonting alls — utöver de belopp som
statsrådet just nämnde — för driftkostnader.

Nu har det visat sig att STF inte kan
fortsätta med detta. I en skrivelse till

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr SO

Svar på fråga ang. åtgärder för att förhindra nedläggning av Svenska turistför eningens

högfjällsanläggningar

regeringen i oktober 1968 visade man
att vandringsleder, vindskydd, broar
etc. kommer att dra en kostnad av cirka
700 000 kr. per år i fortsättningen och
att föreningen inte kan klara detta på
egen hand. Ovanpå detta kommer kostnaderna
för driften av den typ av större
fjällanläggningar som jag talat om.

•Tåg tycker inte heller det är rimligt
att en enskild organisation ensam skall
svara för denna uppgift. Det måste anses
vara en viktig samhällsservice att
göra våra .svenska högfjäll tillgängliga
för turism, och då är det rimligt att
samhället också står för en del av kostnaderna.

Detta problem måste givetvis få en
lösning på lång sikt, och det är väl den
saken som den utredning som statsrådet
nämnde skall syssla med. Men vad
det just nu gäller är en snabbinsats -—
det handlar kanske om några månader
för att rädda dessa stationer, Sylstationen,
Helags och Blåhammaren.

Vad som behövs är ungefär ett par
miljoner kronor. Får man inte fram
dem tvingas Svenska turistföreningen
att stänga Sylstationen helt och hållet
och att göra om de två andra till bemannade
fjällstugor. Statsrådets hänvisning
till att denna sak skall prövas,
när kommittén lagt fram sina förslag,
innebär alltså inget svar på min fråga.
Min fråga gällde: Vad skall man göra
nu för att rädda dessa stationer, för att
Sylarna, Helags och Blåhammaren inte
skall stå stängda eller nästan stängda,
när turistsäsongen börjar nästa år? Jag
vill fråga statsrådet: Har man från regeringens
sida inga planer på att göra
någonting nu för att rädda dessa stationer
från nedläggning?

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag har i mitt svar redovisat
vad regeringen tänker göra. Den
utredning som har tillsatts bär tillkommit
bl. a. på grund av de problem som

herr Ullsten aktualiserat, och den här
delen av kommitténs uppdrag har kommittén
anmodats att utreda mycket
skyndsamt.

Innan kommittén är färdig med sitt
speciella uppdrag på denna punkt, finns
det ingen anledning att vidta några åtgärder.
.lag är alldeles övertygad om att
kommittén är medveten om de problem
som existerar för dessa anläggningar
och kommer att se till att vi får ett
mycket skyndsamt förslag.

Emellertid bör jag kanske säga att
frågan är mycket större än vad herr
Ullsten gör gällande. Det är ju så att
för alla de fjällanläggningar vi har —-det gäller inte bara Turistföreningens
— är det ett oerhört splittrat huvudmannaskap,
och detta är inte till gagn
för turismen däruppe. Vi måste se till
att vi får ordning på huvudmannaskapet,
så att vi undviker nuvarande splittring
i driften och marknadsföringen.
Att staten i dag skulle lämna direkta
bidrag, innan frågan om huvudmannaskapet
lösts, är inte välbetänkt.

•lag kan alltså lugna herr Ullsten med
att kommittén är medveten om detta
problem och skyndar sig.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Det är utmärkt att denna
utredning sysslar med frågan om
huvudmannaskapet för våra fjällanläggningar.
Vi har ju i Sverige trots unika
förutsättningar en ganska för att inte
säga mycket dåligt utvecklad turism på
många områden, inte minst när det gäller
fjällturismen.

Men om herr statsrådet läser min
fråga igen, skall han upptäcka att jag
inte frågade om den saken. .Tåg inser
att detta är en stor fråga på lång sikt
som måste lösas vad gäller finansiering
ocli huvudmannaskap och allt detta,
men min fråga gällde en akut situation
som har uppstått och som måste lösas
snabbt. Det gäller en akut finansieringskris
för dessa tre stationer som ifal!

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Svar på fråga ang. åtgärder för att förhindra nedläggning av Svenska turistför eningens

högfjällsanläggningar

de stängs kommer att stänga turisterna
ute från en av de mest attraktiva
delarna av den svenska fjällvärlden.

Detta är ingen nyhet för regeringen
eller övriga myndigheter. Dels nämnde
jag den skrivelse som ställdes till regeringen
1968, dels har man gjort uppvaktningar
hos arbetsmarknadsstyrelsen
den 25 november förra året, hos landshövdingen
i Jämtlands län den 16 januari
i år, hos inrikesministern den 19
februari, hos den kommitté som statsrådet
nämnde den 8 april. Det förhåller
sig inte heller så att det finns anledning
tro, att detta är något slags
skrämskott från Turistföreningens sida
så att man egentligen klarar sig men
försöker sig på en liten manöver för
att få fram mer pengar än man annars
skulle få. Det gäller allvar.

Turistföreningen hade ett styrelsesammanträde
den 20 april, varvid dess
direktör framlade en utförlig promemoria
som jag haft tillfälle att läsa. Han
visar på ett ganska övertygande sätt hur
katastrofal situationen är. Det konstaterades
först att STF bör fortsätta att
vara huvudman för dessa anläggningar,
gärna tillsammans med någon annan,
och att man måste få ett hundraprocentigt.
bidrag för renovering av de här
anläggningarna.

»I annat fall», säger styrelsen, »torde
för föreningen icke återstå annat än
att överväga nedläggande av driften
vid dessa fjällstationer och omändra
dem så, att de kunde erbjuda inkvartering
av vanlig fjälistugekaraktär eller
att i vissa fall helt stänga anläggningarna.
Beträffande Jämtlandsstationerna
kunde man, om hundraprocentigt bidrag
för nödvändiga förbättringsarbeten
icke kunde erhållas, förutse, att
Sylstationen från och med vintersäsongen
1971 finge stängas, medan Blåhammaren
och Helags finge omändras
till bemannade fjällstugor.»

Jag tror att det skulle vara ett mycket
dystert besked till både svenska

och utländska fjällentusiaster, om de
här tre nyckelanläggningarna i den
svenska fjällvärlden skulle behöva
stängas, därför att det fattas några futtiga
miljoner.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Miljoner är inte futtiga,
och det gäller att avväga hur mycket
man skall satsa på turismen.

De ifrågavarande anläggningarna är
emellertid inte nedlagda ännu, och läget
är inte så akut som herr Ullsten
vill göra gällande. Det gäller investeringar,
renoveringar m. m. som det inte
är absolut nödvändigt att göra för dagen.
Yi följer emellertid frågan uppmärksamt.
Än så länge har inte några
anläggningar lagts ned, och inget beslut
har heller fattats om det.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Det är faktiskt litet förvånande
att höra statsrådet säga, att
det kanske inte alls är nödvändigt att
göra investeringar i de turistanläggningarna
som vi nu talar om. Anledningen
till att man anser sig vara tvungen vidta
åtgärder är för det första, att de sanitära
anordningarna är dåliga. Man
vill inte ta på sitt ansvar att fortsätta
driften ytterligare ett år. För det andra
är förhållandena för personalen där
uppe så otillfredsställande, att man inte
heller av det skälet kan tänka sig fortsätta
driften utan viktiga renoveringar.

När det gäller Sylstationen är det
exempelvis fråga om att bygga rymliga
personalbostäder, och på de andra stationerna
rör det sig om insatser av
liknande slag. Män kan inte avfärda
detta och säga att det inte är aktuellt.
Det rör sig om i högsta grad aktuella
och angelägna insatser.

Det gäller följande: får man pengar
kan driften fortsätta, om inte, måste
man stänga helt eller delvis. Såvitt jag
förstår finns det ingen annan möjlighet

Torsdagen den 28 maj 1970 fm. Nr 30

Svar på fråga ang. åtgärder för att hindra förstöring av för jordbruk lämplig mark

att få pengar för dessa ändamål just nu
än genom stats,bidrag.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Om herr Ullsten hade
lyssnat litet bättre på mig hade han
märkt, afl jag aldrig sagt att man inte
behöver vidta de här åtgärderna. Jag
inser att det säkert behövs, och det är
också nödvändigt att göra mycket mer
på många andra anläggningar. Men för
dagen är man inte tvungen att stänga
anläggningarna, även om åtgärder inte
kan vidtas just nu. På sikt måste man
däremot alldeles självfallet göra någonting
om verksamheten skall kunna bedrivas.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Man behöver inte stänga
anläggningarna i dag men man måste
stänga dem inför nästa turistsäsong,
om det inte lämnas statsbidrag.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar på fråga ang. åtgärder för att

hindra förstöring av för jordbruk
lämplig mark

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Nilsson i Agnäs
har frågat om regeringen överväger
snara åtgärder för att hindra förstöringen
av för jordbruket särskilt lämplig
mark i vårt land.

I sådana fall då man avser att ta i
anspråk jordbruksjord för andra ändamål
än livsmedelsproduktion måste givetvis
en avvägning mellan de olika
samhällsintressena komma till stånd.
.Tåg vill erinra om att vid utarbetandet
av region-, general- och byggnadsplaner
förekommer alltid samråd mellan resp.

planeringsorgan och lantbruksnämnd,
när jordbruksmark av någon betydelse
berörs av planen. Lantbruksnämnderna
har därvid att tillvarata jordbrukets
intressen.

Självfallet måste vi räkna med att
för jordbruk särskilt lämplig mark även
i framtiden i viss utsträckning kommer
att tas i anspråk för andra ändamål
än livsmedelsproduktion. Så länge
detta inte påverkar vårt försörjningsläge
finner jag inte anledning att vidta
några speciella åtgärder.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern
för svaret.

Dess summa är att så länge vårt försörjningsläge
inte påverkas finns ingen
anledning att vidta några speciella åtgärder.
Skall jag vara riktigt ärlig måste
jag säga, att jag inte väntade något
positivt svar.

Om man betraktar regeringens handlande
på jordbrukspolitikens område
måste man säga att spåren förskräcker.
•lag har svårt att värja mig för känslan
afl man inom regeringen är belåten
med att en del ur vissa synpunkter besvärlig
jord försvinner ur livsmedelsproduktionen.
Regeringen har med andra
ord ingen lust att främja den produktionen.
Statsrådet säger ju också att
vårt försörjningsläge är sådant att en
del jord egentligen inte behövs längre.
Det står ordagrant i svaret: »Självfallet
måste vi räkna med att för jordbruk
särskilt lämplig mark även i framtiden
i viss utsträckning kommer att tas i
anspråk för andra ändamål än livsmedelsproduktion.
»

.lag undrar om man här i landet verkligen
vet om vad som sker. Enligt uppgift
skall storstaden Malmö sluka ytterligare
45 000 hektar prima jord, och
Lund lägger sig till med 450 tunnland
av Skånes bästa jord bara ur en enda
egendom, har det sagts i en tidnings -

20 Nr 30 Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Svar på fråga ang. åtgärder för att hindra förstöring av för jordbruk lämplig mark

artikel för ett par veckor sedan. Och
om någon gör invändningar häremot
gör man sig lustig över den människan
och säger att staden självfallet måste
växa. Vet ni inte, säger man, att vi inte
har något val? Vi måste ha mer mark.

Jordbruksministern säger också i svaret
att lantbruksnämnderna skall tillvarata
jordbrukets intressen, och det
vet jag. Men det hjälper tydligen inte.
Jag är för min del mycket rädd om
den hävdade jorden, de bördiga jordarna.
Det måste bli ett stopp för jordförstöringen.
Vi har där inte något val,
om vi är rädda om människorna. Skall
vi bygga, så finns det annan mark att
bygga på. Den avvägning som det här
talas om i svaret måste utfalla så att
vi här i landet inte har någon jord
av denna beskaffenhet som vi har råd
att förlora.

Härtill kommer vad vi i så många
andra sammanhang har tagit upp, inte
minst i motioner som avslagits av riksdagen
under denna månad, niimligen
att tätorten, mammutstaden, är underlägsen
som boendemiljö. Den är i sig
ett hot mot människans hälsa och tillvaro.
Den ödelagda jordbruksmarken
representerar alltså en dubbel fara:

1. Vi förlorar oersättlig jordbruksmark,
som aldrig mer kan användas
för sitt rätta ändamål.

2. Vi får husanhopningar som ingen
till slut orkar leva i.

Också sett ur denna aspekt är regeringens
politik ödesdiger.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Vi diskuterade denna
fråga här i riksdagen ganska ingående
för någon månad sedan med anledning
av bl. a. en motion av herr Nilsson i
Agnäs. Redan då svarade jordbruksutskottet
på den fråga som jag i (lag har
besvarat. Låt mig nu bara tillägga att
herr Nilsson i Agnäs överdriver denna
sak.

Det är riktigt att vi använder god

jordbruksmark för bebyggelse, men av
den nedlagda eller ur produktion tagna
jordbruksmarken utgör den del som
används för bebyggelse en mycket ringa
procent. Den största delen av den nedlagda
jordbruksmarken användes för
andra ändamål; den beskogas eller får
ligga orörd. Sverige är långtifrån det
enda land som tar jordbruksmark ur
produktionen. Amerikas förenta stater
plockar bort ca 15 miljoner hektar ur
jordbruksproduktionen, och i EEC-länderna
förbereder man en nedläggning
av jordbruksmarken av ungefär samma
storlek.

Däremot har vi i detta hus beslutat,
att om en viss del skall vara jordbruksmark,
dä får inte matjorden tas därifrån.
Den marken betraktas på samma
sätt som grustäkter. Då får man enligt
jordhävdslagen, som trädde i kraft den
1 januari i år, inte röra någonting. Den
mark vi har bestämt oss för att ha kvar
i jordbruksproduktionen får alltså inte
förstöras. Men vi kommer framöver att
ta ytterligare mark ur produktionen.

Som norrlänning borde herr Nilsson
i Agnäs väl vara glad över att vi lägger
ned jordbruksmark i Skåne, så att ni
får en chans att ha kvar jordbruket
uppe i norra delen av Sverige.

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Även om jag har respekt
för att tiden är knapp måste jag få
säga några ord.

Om vi en dag upptäcker att vi behöver
de jordar vi nu lägger ned kan det
vara för sent — de städer vi byggt kan
vi inte riva ned igen och den asfalt vi
lagt kan vi inte ta bort. Med anledning
av statsrådets uttalande att det endast
är en ringa procent av den ur produktion
tagna jordbruksmarken som används
för bebyggelse vill jag säga, att
så kan vara fallet om man räknar in
alla jordbruksområden i Sverige. Det
giiller emellertid en ganska stor procent
av den riktigt fina jorden i Sverige.

Vidare måste jag fråga om det inte

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

Svar på fråga

mot bakgrunden av att USA och andra
stater tar bort jord ur produktionen
är dubbel anledning för oss att försöka
behålla den jord på vilken vi kan producera
livsmedel. Jag tvivlar på att vårt
försörj ningsläge inte är sådant att det
snart kan bli stora risker för livsmedelsförsörjningen.
Tål det t. ex. en avspärrning
från andra länder?

Med anledning av statsrådets påpekande
att jag borde vara glad om det
läggs ned jord i Skåne vill jag säga att
jag inte ser på denna fråga såsom regionalpolitiker
utan som svensk. Jag är
medveten om att jorden i Norrland inte
kan mäta sig med jorden i Skåne. Jag
menar att den jord som kan användas
för jordbruksproduktion skall utnyttjas
för detta ändamål. Lägg i stället städerna
i Norrland! Vi har där god mark
föi- stadsbebyggelse. Då får vi också
mera folk och även industrier däruppe.
Om statsrådet vill gynna Norrland, bör
han också se till att inte den bördiga
jorden i Skåne ytterligare förstörs från
jordbrukets synpunkt.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag skulle naturligtvis
i och för sig inte ha något emot att
lägga Skåne i Norrland, men det är litet
svårt för mig att genomföra det.

Den mark vi tar bort ur jordbruksproduktionen
asfaltbeläggs eller bebyggs
i utomordentligt ringa grad, även
om vi bygger en del stora sjukhus och
skolor in. m. på den. Den stora delen
av denna mark beskogas och kan utnyttjas
för jordbruksändamål. Om nöden
skulle klappa på dörren och vi behöver
ha mera jordbruksmark, är sådana
områden alldeles ypperliga för
detta ändamål.

Herr NILSSON i Agnas (m):

Herr talman! Jag har som ung pojke
varit med om att tillsammans med min
far bryta åker ur skog, och jag vet att
det är ganska arbetsamt och att det tar

ang. skadeverkningarna av s. k. buskgifter

lång tid innan marken ger skörd. Jag
medger att jag är gladare över att man
lägger skog på jordbruksmark än över
att man bygger städer på den. Det är
en tröst att det en gång går att ta bort
skogen och odla säd på marken, även
om det är ett hårt arbete.

Däremot har jag svårt att förstå det
resonemang som statsrådet än en gång
för och som går ut på att det endast
är en ringa och betydelselös andel som
bebyggs. Jag anser 45 000 hektar jordbruksmark
i trakten av Malmö vara värda
mer än en guldgruva.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Svar på fråga ang. skadeverkningarna av
s. k. buskgifter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Jönsson i Ingemar
sgården har frågat jordbruksministern
om han vill medverka till att användningen
av herbicider av fenoxiättiksyratyp
förbjuds i avvaktan på ytterligare
undersökningar om medlens
skadeverkningar. Frågan har överlämnats
till mig för besvarande.

Medel av den angivna typen är underkastade
bestämmelserna i bekämpningsmedelsförordningen.
Detta innebär
bl. a. att det ankommer på giftnämnden
att avgöra om de får användas
eller inte. Nämnden kan också uppställa
villkor om användningen till förebyggande
av skada. Jag har inhämtat
att giftnämnden nyligen bär tagit
upp frågan om den fortsatta användningen
av dessa medel. Så snart vissa
kompletterande upplysningar erhållits
kommer nämnden att ta ställning till
denna fråga.

Vidare anförde:

22 Nr 30 Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Svar på fråga ang. skadeverkningarna av s. k. buskgifter

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret på min fråga.

Frågan avsåg de s. k. buskgifterna,
som används mycket allmänt i vårt
land. Det sprids årligen ungefär 2 500
ton av dessa gifter, som används som
bekämpningsmedel. Besprutningen utförs
framför allt längs våra vägar och
i våra skogar. Medlen används även av
statens vattenfallsverk och av SJ och
utnyttjas alltså mycket allmänt i vårt
land. För besprutningen av skogar med
dessa buskbekämpningsmedel används
ibland flygplan.

Det har inträffat en del händelser
inte bara i vårt land utan även i samband
med det ohyggliga kriget i Vietnam,
vilka väckt uppmärksamhet kring
dessa frågor. Senast har det inträffat
en händelse i fjällvärlden, där en betydande
del av en sames renar avlidit
av icke fullt klarlagda orsaker. Vidare
har det förekommit att vajor i förtid
kastat sina foster. Detta föranledde undersökningar,
och i den rapport som
därefter avgavs heter det:

»Undersökningsresultatet kan ej tolkas
som ett klart bevis på att fenoxisyrorna
varit dödsorsaken men en därav
vållad allmänpåverkan kan ej uteslutas.
Ej heller kan, i ljuset av nyare
rön rörande vissa i klorfenoler och därur
framställda produkter (såsom fenoxisyror)
förekommande föroreningars
toxicitet, uteslutas att fenoxisyrorna i
förevarande fall varit en åtminstone
bidragande orsak till observerade kastningar.
»

Jag tycker att detta är mycket oroande.
Det har ju stått i tidningarna om
saken, och uttalanden har gjorts av ett
flertal experter. En laborator säger:
»Påverkan på djur är en sak, påverkan
på människor en helt annan.» Jag anser
för min del att om detta påverkar
djuren — och det gör det ju enligt den
nyssnämnda rapporten — får vi inte
betrakta detta som oviktigt. Vi har ju

en stor och rik fauna, och det är mycket
oroande för denna att dessa gifter sprids
över stora områden. Vi får inte bedöma
saken bara med utgångspunkt i hur
dessa gifter påverkar människor.

Låt mig citera ytterligare en expert.
Han säger: »De här kemiska preparaten
är mariga och vi vet för lite. Sanningen
är att den tekniskt-naturvetenskapliga
utvecklingen rusar så snabbt
att vi har oöverstigliga svårigheter att
kontrollera vad vi själva gör.»

Herr talman! Jag tycker att de citerade
uttalandena är synnerligen oroande.
I en av artiklarna nämns också att
en svensk kvinna anser att orsaken till
att det barn hon fött var missbildat är
att hon när hon var gravid åkte på en
väg som nyss besprutats med sådant
här giftmedel. Detta är faktorer som
enligt min mening gör att man med
snabbhet och noggrannhet måste pröva,
om användningen av detta medel skall
få fortsätta.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag är övertygad om att
giftnämnden tar mycket seriöst på denna
fråga. Den är utan tvivel viktig —
jag delar herr Jönssons i Ingemarsgården
uppfattning på den punkten.

Vi bär giftnämnden som det särskilda
organ som skall pröva bekämpningsmedel
med hänsyn till de risker som
de kan innebära, och som jag framhållit
i mitt svar har nämnden nyligen tagit
upp frågan om den fortsatta användningen
av de herbicider som herr
Jönsson i Ingemarsgården nämnt. Giftnämnden
har alla de befogenheter som
behövs för att förhindra användningen
av olika medel, om detta är motiverat
med hänsyn till de skaderisker som
kan föreligga. Jag vill än en gång understryka,
herr talman, att denna fråga
nu blir föremål för nämndens slutliga
ställningstagande.

Torsdagen den 28 maj 1970 fm. Nr 30

Svar på fråga ang. medverkan av tjänsteman hos lantbruksnämnd vid fastighetsköp

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Jag har egentligen ett
önskemål till som jag skulle vilja framföra,
och det är att denna prövning
sker så snabbt att besked kan lämnas
före sommaren. De omfattande flygbesprutningarna
utförs ju som regel sommartid.
Och om det — som allting pekar
på -— är så att detta är ett mycket
farligt gift, som det är olämpligt att
sprida, är det ju angeläget att stoppa
spridningen så tidigt som möjligt och
så att säga vinna en säsong.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag är övertygad om att
giftnämnden icke kommer att ligga på
detta ärende utan handlar så snabbt
som det är möjligt.

Härmed var överläggningen slutad.

§15

Svar på fråga ang. medverkan av tjänsteman
hos lantbruksnämnd vid fastighetsköp Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Josefson i Arrie
har frågat om jag anser det tillfredsställande
att tjänsteman vid lantbruksnämnd
uppträder som partsrepresentant
vid fastighetsköp.

Som svar på herr Josefsons fråga
ber jag att få hänvisa till prop. 1970: 72
med förslag till lag om ändring i statstjänstemannalagen
(1965:274) in. in.
Där behandlas bl. a. frågan om rätten
för statstjänstemän att inneha bisysslor
och de begränsningar som bör göras i
denna rätt. Jag skall inte här redogöra
för alla de synpunkter som i propositionen
anförs på hur eu bisysslas till -

låtlighet bör bedömas. En samlad bedömning
måste ske av de omständigheter
som kan ha betydelse för att bevara
allmänhetens förtroende för tjänstemannen
och därmed också för myndighetens
opartiskhet och objektivitet.
Omständigheterna i det enskilda fallet
avgör alltså om det är tillfredsställande
eller inte att en tjänsteman i. ex. uppträder
som partsrepresentant vid fastighetsköp.

Vidare anförde:

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern
för svaret på min fråga. Det
innehåller inte något bestämt ställningstagande
till frågan, och jag är förvånad
över att jordbruksministern inte något
mera har preciserat sin ståndpunkt.

Lantbruksnämndernas främsta uppgift
är enligt min uppfattning att genom
rådgivning bistå jordbrukarna.
Detta bör ske såväl på produktionsområdet
som i fråga om driftplanering och
ekonomisk driftkalkylering. För att denna
verksamhet skall kunna fungera tillfredsställande
fordras ett gott och förtroendefullt
samarbete mellan jordbrukaren
och lantbruksnämndernas tjänstemän.
Därtill kan sägas att det anses
självklart att dessa representanter för
lantbruksnämnderna, som är experter,
skall vara objektiva och opartiska och
stå helt fria från utomståendes ekonomiska
intressen.

När man därför i pressen läser att
tjänstemän vid lantbruksnämnder, visserligen
med tillfällig tjänstledighet,
uppträder som representanter för fastighetsköpare
— i det i pressen berörda
fallet som representant för en större
kommun — frågar jag mig: Kan det
vara lämpligt att lantbruksnämndens
tjänstemän uppträder som partsrepresentanter? Helt

naturligt skall lantbruksnämnderna
biträda med uppgörande av driftkalkyler
och annat för att ge råd vid

Nr 30

24 Nr 30 Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Svar på fråga ang. medverkan av tjänsteman hos lantbruksnämnd vid fastighetsköp

fastighelsköp. Men att ta tillfällig tjänst -

ledighet och företräda part vid fastighetsköp
är för mig ett felaktigt handlande.
Förtroendet för lantbruksnämndernas
objektivitet och opartiskhet kan
därigenom ställas i tvivelsmål, och förutsättningen
för ett förtroendefullt samarbete
mellan lantbruksnämnd och jordbrukare
kan därigenom omintetgöras.

Avsikten med min fråga var att fästa
jordbruksministerns uppmärksamhet på
vad som härvidlag enligt pressen har
inträffat. Jag förväntar mig att jordbruksministern
följer denna fråga med
den allra största uppmärksamhet för
att förhindra att man därigenom skadar
det goda samarbete som i de allra flesta
fall är rådande mellan lantbruksnämnd
och jordbrukare.

Jordbruksministern anknyter sitt svar
till den fråga vi i går behandlade, propositionen
72 och andra lagutskottets
utlåtande nr 52. När man laser 13 §,
ger denna en viss vägledning i denna
fråga: »Tjänsteman må ej inneha anställning
eller uppdrag eller utöva verksamhet
som kan rubba förtroendet till
hans eller annan tjänstemans opartiskhet
i tjänsteutövningen eller skada myndighetens
anseende.»

Jag tackar ännu en gång för svaret
och jag förväntar mig att jordbruksministern
skall följa frågan och förhindra
att det jag påtalat skall leda till
icke önskade konsekvenser.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag erkänner att svaret
är generellt hållet men så som frågan
är formulerad måste det vara så. Tjänstemän
vid lantbruksnämnderna har naturligtvis
samma rättigheter som andra
statstjänare både enligt statstjänstemannalagen
och enligt den instruktion
som gäller för deras arbete.

När man skall bedöma statstjänstemannens
rätt att ha bisysslor, är det
klart att man måste ta hänsyn till om
bisysslan rör myndighetens arbetsom -

råde. När det gäller fastigheter som
köps och säljs i strukturrationaliseringssyfte
inom jordbruket kan det, som
herr Josefson i Arrie säger, inte råda
någon tvekan om att det rör tjänstemannens
arbete på sådant sätt att han rimligtvis
inte bör vara partrepresentant.

I det av herr Josefson i Arrie åberopade
fallet skulle marken icke användas
för jordbruksändamål. Jag var då litet
tveksam, om man verkligen skulle kunna
förbjuda tjänstemannen att åta sig
detta uppdrag. Jag har velat påpeka att
det är en väldig skillnad, om en tjänsteman
används för sådant som direkt berör
hans arbetsområde.

Jag vill emellertid absolut framhålla
att tjänstemannen naturligtvis måste
klart deklarera vem han representerar,
så att det inte kan uppstå missförstånd
och kanske misshälligheter mellan lantbrukstjänstemännen
och jordbrukarna.

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! Jag är tillfredsställd
med vad jordbruksministern sade i
början av sitt inlägg, nämligen att ärenden
som fastighetsköp ligger inom området
för lantbruksnämnds verksamhet.
Däremot blev jag något förvånad
över slutet av hans anförande, där han
gjorde gällande att det i fråga om mark
som icke skall användas som jordbruksmark
inte skulle vara helt klart om
samma regel borde tillämpas.

Jag har den uppfattningen att det på
grund av det förtroendefulla samarbete
som är rådande mellan jordbrukare och
lantbruksnämnd inte är ovanligt, att
jordbrukare anlitar lantbruksnämndstjänstemän
även när det gäller värdering
av sin fastighet eller möjligheterna
till handlande då en kommun uppträder
som markköpare. Det är just i en sådan
situation det kan vara svårt för den
enskilde att bedöma i vilken roll lantbruksnämndens
tjänstemän uppträder.
Det är mycket svårt för en tjänsteman
att uppträda objektivt i sin tjänst i lantbruksnämnden,
om han vid vissa till -

Torsdagen den 28 maj 1970 fm. Nr SO

Svar på fråga ang. förbättring av vägarna i Gävleborgs län

fälle uppträder som partrepresentant
vid fastighetsköp.

Härmed var överläggningen slutad.

§16

Svar på fråga ang. förbättring av vägarna
i Gävleborgs län

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Westberg i Ljusdal
har frågat vilka åtgärder jag ämnar
vidta för att det bitvis mycket dåliga
vägnätet i Gävleborgs län skall kunna
förbättras i snabbare takt än för närvarande.

Den kvalitetsgradering av riksvägar
och genomgående länsvägar som vägverket
gjorde år 1968 visar, att båda
dessa vägtyper har högre standard i
Gävleborgs län än genomsnittligt för
hela riket. Sett från godstransportsynpunkt
har man kunnat höja den tillåtna
belastningen till 10/16 tons axel- och
boggitryck på inte mindre än 61 procent
av det allmänna vägnätet i länet,
som därmed även i detta hänseende
ligger bland de främsta i landet. Vägnätets
utbyggnad sker som bekant i den
ordning som bestäms på grundval av de
aktuella företagens angelägenhet. Någon
anledning att ändra den prioritering
vägverket nyligen gjort i samband
med flerårsplanearbetet för perioden
1970—1974 finner jag inte påkallad.

Vidare anförde:

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min fråga, även om det var negativt.
Statsrådet hänvisar till vägstatistiken,
som ger vid handen att vägstandarden
i Gävleborgs län är högre än genom -

snittligt för hela riket. Men nu är det ett
känt faktum att statistik inte rymmer
hela sanningen; somliga säger att statistik
ljuger. Detta gäller inte minst de
uppgifter ur godstransportsynpunkt som
kommunikationsministern lämnade. En
väg kan vara smal, krokig och trafikfarlig
eller ha dålig transportkapacitet,
trots att den tillåter tung trafik med
högt axeltryck.

Några viktiga vägavsnitt inom Gävleborgs
län har en så låg standard att stora
svårigheter skapas för trafiken. Vi
har tidigare talat om vissa delar av
E 4, t. ex. den del som kallas »Dödens
väg». Vi kan också nämna viktiga delar
av riksvägarna 80, 82, 83 och 84.
Den sistnämnda kan få tjäna som exempel.
Väg 84 är den viktigaste kommunikationsleden
till och från Härjedalen
och hårt trafikerad av bl. a. tunga
fordon. Sedan flottningen i Ljusnan
nedlagts går här timmerbilar i skytteltrafik.
På sträckan Ängra—Morvall är
vägen mycket smal och krokig. Den kallas
i folkmun »Timmerrännan». Dikeskörningar
vid möten är vanliga. Det är
på långa vägsträckor omöjligt att göra
omkörningar. Detta berör samtliga vägtrafikanter,
men vi vet alla att vägfrågorna
också har ett starkt samband med
regionalpolitiken. Ljusdals kommunblock
och Härjedalen kommer att tillhöra
det inre stödområdet. Avsikten är
alltså att en kraftig lokaliseringspolitisk
satsning skall göras på detta område,
så att den nedåtgående trenden
kan vändas. Om den satsningen skall
bli framgångsrik krävs att vägnätet fålen
sådan standard att industrins transporter
inte hindras av dåliga vägar.
Den nämnda sträckan av väg 84 finns
inte med i vägverkets planer för den
närmaste femårsperioden. Missförhållandena
är dock så stora att de som
närmast utnyttjar vägen har gått til!
aktion. Bl. a. har en petition med mer
än 1 000 namnunderskrifter och med
uttalanden bl. a. av företrädare för lastbilscentraler
och åkare som trafikerar

2G Nr 30 Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Svar på fråga ang. planerad omorganisation inom statens järnvägar

sträckan översänts till de närmast berörda
myndigheterna — även till kommunikationsministern.
Ett stort opinionsmöte
kommer också att hållas. I
petitionsskrivelsen framhålles att det är
förenat med uppenbar livsfara att färdas
efter riksväg 84, och man begär en
snar förbättring, breddning och förstärkning
av vägbanan.

Jag har tagit denna sträcka som exempel,
men det finns andra vägavsnitt
som har stor betydelse för bl. a. virkestransporter,
vilka försvåras till skada
för den industriella utvecklingen i länet.

Jag måste därför fråga: Vad vill kommunikationsministern
göra för alt hjälpa
oss? Kan t. ex. en del av de kostsamma
arbetena på E 4 bestridas med medel
från Norrlandsstödet så att länsvägarna
kan få en större andel av det
ordinarie väganslaget?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Jag ber herr Westberg
i Ljusdal observera att jag i mitt svar
inte har sagt att vägarna i Gävleborgs
län är bra; jag har sagt att de vid en
jämförelse med andra läns vägar är
bättre än dessa — det är en väsentlig
skillnad.

Vi skall förbättra och bygga ut vägnätet
i takt med våra resurser och efter
en angelägenhetsgradering med hänsyn
till vilka projekt som är mest angelägna.
Den jämförelsen utfaller tyvärr inte
så positivt för Gävleborgs län som man
kanske inom länet skulle ha önskat.
Detta är, herr Westberg i Ljusdal, en
jämlikhetsfråga.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag delar kommunikationsministerns
uppfattning att detta är
en jämlikhetsfråga av betydande vikt.
Jag anser det mellertid långtifrån jämlikt
att de människor som trafikerar
dessa vägar skall behöva uppleva sådana
förhållanden som nu råder. Att

en så starkt trafikerad väg som riksväg
84 skall behöva betecknas som
»timmerränna» och vara, som det står
i petitionsskrivelsen, direkt livsfarlig
och på vilken det är svårt att mötas kan
inte vara riktigt från jämlikhetssynpunkt.

En jämförelse med närliggande län
visar att Gävleborgs län inte ligger bra
till i fråga om medelstilldelningen. Jämför
t. ex. Västernorrlands län — det
närmaste länet — och se vilken skillnad
i fråga om anslag som det är för
de närmaste åren mellan Gävleborgs
län och Västernorrlands län!

Härmed var överläggningen slutad.

§ 17

Svar på fråga ang. planerad omorganisation
inom statens järnvägar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Persson i Heden
har frågat vilka grunder jag anser bör
gälla för SJ:s distriktsindelning och om
jag anser att nu planerad omorganisation
står i överensstämmelse med rimliga
krav på sysselsättning,strygghet och
god trafikförsörjning.

Som jag tidigare framhållit i denna
kammare i ett svar på en enkel fråga av
herr Nygren har SJ — mot bakgrund
av utvecklingen inom företaget och
strukturförändringarna i näringslivet
och samhället som helhet — funnit det
motiverat att se över den nuvarande
centrala och regionala organisationen.
Efter slutförandet av detta arbete, som
SJ bedriver i nära kontakt med representanter
för personalorganisationerna,
kommer SJ att lägga fram sina förslag
för Kungl. Maj :t. Vid prövningen härav
kommer självfallet bl. a. trafik- och lokaliseringspolitiska
synpunkter att be -

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

aktas och vägas mot mera direkta järnvägsintressen.
Det finns därför inte anledning
att nu gå närmare in på hur
regeringen kommer att bedöma dessa
frågor.

Vidare anförde

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Den av statsrådet nämnda
översynen av SJ:s distriktsorganisation
har utlöst oro och ovisshet bland
många av de SJ-anställda. Det är ingenting
att förundra sig över. Denna omorganisation
berör hundratals anställda
inom många distrikt. Så är t. ex. fallet
beträffande tredje distriktet som nu har
sitt kontor i Borås. Frågan berör också
de kommuner som mister en del av sitt
skatteunderlag på grund av att ett distriktskontor
upphör med verksamheten.
Detta blir särskilt kännbart i de bygder
som är i stort behov av nya företagsformer,
t. ex. Boråsbygden. .lag måste
konstatera att det är fel att nedlägga
statliga företag i orter med ensidigt näringsliv.
Detta är alltså även eu lokaliseringspolitisk
fråga.

Nu har statsrådet i sitt svar ingett
eu viss förhoppning om att det kanske
skall vara möjligt att behålla de SJdistrikt
som befinner sig i farozonen.
Han säger nämligen i sitt svar att frågan
skall prövas också ur lokaliseringspolitiska
och trafikpolitiska synpunkter.
Om så sker ''är jag förvissad om att
denna prövning blir positiv för här
ifrågavarande område. Man kanske då
kan ha förhoppningen att befintliga
S.T-distrikt inte kommer att rationaliseras
bort inom de områden där de behövs
inte minst ur trafik- och lokaliseringssyn
punkt.

Med denna förhoppning ber jag att
få tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 18

Svar på fråga ang. en fast förbindelse
mellan Sverige och Danmark

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Fru Sundberg har frågat
om det från svensk sida kommer
att tas några statliga initiativ för att
påskynda tillkomsten av en fast förbindelse
mellan Sverige och Danmark.

Med hänsyn till samhällsplaneringen
i öresundsområdet och till trafikförhållandena
i Öresund är det angeläget
att ett avtal snarast träffas om hur Öresundsfrågorna
skall lösas. Redan när
överläggningarna med den danska regeringen
började den 10 april i fjol
presenterades därför från svensk sida
ett fullständigt förslag till avtal om en
fast vägförbindelse mellan Malmö och
Köpenhamn. Detta förslag har sedan
utgjort underlag för överläggningar,
som ägt rum dels på regeringsplanet,
dels mellan ämbetsmän.

I komplexet av problem omkring
Öresundsfrågorna ingår emellertid flera
danska spörsmål soun måste lösas
innan överläggningarna om den fasta
förbindelsen kan slutföras. I en dansk
utredning om en storflygplats på Saltholm,
som presenterades i november
i fjol, behandlades sålunda flera frågor
som har betydelse för den fasta förbindelsen.
Vidare har den danska regeringen
nyligen redovisat sin grundsyn
på hur vissa stora trafikinvesteringar
lämpligen kan inordnas i en långtidsplan
för tiden 1970 -1985. Det kan
bl. a. konstateras att i denna plan Salthoknsprojektet
— som har ett nära
samband med tidsplanen för broprojektet
Malmö—Köpenhamn — i fråga
om sannolik starttidpunkt lagts efter
det stora projektet avseende en fast
förbindelse över Stora Bält.

Det är min avsikt att vid fortsatta
överläggningar med min danske kollega
närmare klarlägga sambandet i ti -

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Svar på fråga ang. en fast förbindelse mellan Sverige och Danmark

den mellan den fasta öresundsförbindelsen
och vissa av de andra stora trafikprojekten.

Vidare anförde:

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
kommunikationsministern för svaret.
Det var långt och lika fullt hade det
kunnat uttryckas med ett enda ord: Nej!

Regeringen kommer tydligen icke att
göra någonting för att påskynda tillkomsten
av en fast förbindelse mellan
det danska och svenska fastlandet. Statsminister
Palme sade på sin tid som
kommunikationsminister att v.i inte har
lång tid på oss. 1967 påpekade statsutskottet
att danskarna håller på att utreda
denna fråga, och jag framförde
redan då krav på att vi från svensk
sida verkligt aktivt skulle delta även
på utredningsplanet. Nu har resultatet
blivit att danskarna har fortsatt sina utredningar
och lagt fram en plan.

Kommunikationsministern framhåller
att det är »flera danska spörsmål som
måste lösas». Låt mig säga att det också
är åtskilliga svenska spörsmål som måste
lösas. Vad beror det på att vi från
svensk sida lägger över hela bestämmanderätten,
beslutsfattandet och tidsprioriteringen
till Danmark? Varför
kan vi inte aktivt delta också bär?

De förhandlingar som förts har —
efter vad jag förstått — rört utformningen
av förbindelsen. Men det är när
det gäller tidsfrågan som det — inte
minst för oss i Sydsverige - är av
utomordentligt stor betydelse att en lösning
snart kan ske.

På den danska sidan har regeringen
deltagit i planeringen av de stora investeringarna
och gjort en långtidsplan.
Det är vad vi i Skåne vill ha till grund
för vår regionplanering. Vad beror det
på att det inte finns en svensk långtidsplan
som omfattar också de verkligt
stora investeringarna på 50—60 mils
avstånd från Stockholm?

Jag tror att det är absolut nödvändigt
att vi själva tar initiativ i detta
sammanhang. Norrland är ett problem
för oss; norrlänningarna vill ha bättre
förbindelser och lägre resekostnader.
Varför skall vi vara så övermaga att
vi bara räknar med att danskarna är
angelägna att fara norrut till oss? Det
är våra kontinentala förbindelser som
är av utomordentligt stor vikt i det
här fallet.

Jag beklagar att tidsfaktorn inte klarare
framkommit i kommunikationsministerns
svar.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! .lag nämnde i mitt svar
till fru Sundberg att vi från svensk sida
tagit initiativet till försöken att få till
stånd ett avtal om Öresundsfrågorna.
Vid de förhandlingar som ägt rum sedan
april förra året bär t. o. m. enighet
uppnåtts på vissa punkter. I juni i fjol
enades man sålunda om sträckningen
av den första fasta vägförbindelsen.
Förbindelsen skall gå — när den nu
kommer till stånd — mellan Malmö och
Köpenhamn och dras omedelbart söder
om Saltholm. Den skall då anslutas
till den planerade flygplatsen på ön.

Innan slutlig överenskommelse om
Öresundsfrågorna kan träffas återstår
emellertid flera spörsmål att behandla,
och de berör främst — jag upprepar
defta — danska angelägenheter. Vi har
full förståelse för att man från dansk
sida önskar klarlägga förutsättningarna
för de olika trafikprojekten i Danmark
och även se hur de stora investeringarna
skall kunna inordnas i en långtidsplan.
I den långtidsplan för tiden 1970
—1985 som redovisats för de danska
trafikinvesteringarna har, som jag
nämnde i svaret, Stora Bält-förbindelsen
placerats före Saltholmprojektet.
Genom att en fast förbindelse mellan
Malmö och Köpenhamn av flera skäl
är starkt kopplad till Saltholmprojektet
kan denna senareläggning av stor -

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

Svar på fråga ang. en fast förbindelse mellan Sverige och Danmark

flygplatsen också medföra en senare
läggning av den fasta förbindelsen.

Fru Sundberg efterlyser initiativ från
svensk sida för att påskynda tillkomsten
av en fast förbindelse. Såsom framgår
av det jag bär sagt har vi på svensk
sida försökt åstadkomma ett avtal om
öresundsfrågorna. Man måste emellertid
ha klart för sig att det gäller ett
avtal mellan likställda parter och att
vi från svensk sida inte kan påverka
interna danska angelägenheter. Vi kommer
emellertid att noga bevaka möjligheterna
att träffa ett avtal som innebär
att den fasta förbindelsen kan komma
till stånd i rimliga former och inom
rimlig tid.

Om fru Sundberg tänker begära ordet
för replik skulle jag vilja be henne
tala om vilka svenska spörsmål när det
gäller den dansk-svenska öresundsförbindelsen
som inte är lösta och som
fru Sundberg avsåg i sitt inlägg nyss.

Fru SUNDBERG (in):

Herr talman! Jag skall börja med att
genast svara på statsrådet Norlings
fråga.

Det spörsmål som inte är löst gäller
vilka ekonomiska åtaganden vi på
svensk sida är villiga att göra i detta
ärende, d. v. s. hur stor del av kostnaderna
vi är villiga att ta på oss. Om
vi lämnar ett bud som är tillräckligt
tilltalande för danskarna, är det i hög
grad troligt att de omvärderar den prioritering
som de tidigare har gjort. Nu
har jag inte sett avtalet från den 10
april, och det är möjligt att statsrådet
här kan lägga fram siffror som visar att
vi är beredda att ta på oss en större del
av kostnaderna, men den saken borde
i så fall först ha diskuterats i Sveriges
riksdag.

Jag vill uttrycka min glädje över att
i alla händelser den fasta förbindelsen
Hälsingborg—Hälsingör tycks bli en realitet.
De danska järnvägarna, DSB, och
SJ har nämligen kommit till den uppfattningen,
att det blir billigare att an -

lägga en tunnel i den mån man nu kan
kalla en tunnel för fast förbindelse,
än att investera ytterligare i färjelägen
och liknande. — Det är den positiva
sidan av saken.

Den negativa sidan är att det finns
stor risk för att Nordens stora centralflygplats
kommer att bli förlagd norr
om Hamburg när danskarna får en fast
förbindelse med Nordtyskland, med tanke
på energin och vilja från Hamburgs
sida att där bygga upp ett flygcentrum.
Om inte Sverige har gjort tillräckliga
utfästelser kan den nordiska flygtrafiken
och SAS på detta sätt komma i ett
betydligt sämre konkurrensläge i framtiden.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Det var värre än jag
trodde.

Fru Sundberg gjorde i sitt första inlägg
gällande att det var bristen på
svenska initiativ som hade fördröjt tillkomsten
av en fast förbindelse mellan
Malmö och Köpenhamn. Nu säger fru
Sundberg att om Sverige vore redo att
satsa mer pengar på detta projekt än
vi hittills tycks ha tänkt oss, skulle
danskarna säkert bli medigörligare och
skynda på arbetet. Men i nästa mening
säger hon att hon inte vet vad Sverige
har lovat men att det är möjligt att
Sverige ämnar göra sådana utfästelser.

Fn diskussion där man samtidigt försöker
sitta på alla stolar tappar all kontakt
med verkligheten.

Fro SUNDBERG (m):

Herr talman! Jag gjorde den reservationen
att jag ställde i tvivelsmål om
kommunikationsministern den 10 april
hade lämnat ekonomiska utfästelser för
svensk del. Om sådana utfästelser föreligger,
vill jag erkänna att kommunikationsministern
har gjort en insats för
att påskynda ärendet. Emellertid sade
jag också i mitt inlägg, att frågan i så
fall först borde ha tagits upp i Sveriges

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Svar på fråga ang. avgiften för rullstol m. m. vid resa med statens järnvägar

riksdag, och det har inte skett. .lag har
heller inte fått besked från kommunikationsministern
om att ekonomiska utfästelser
har lämnats vid förhandlingarna
med Danmark.

Sedan vill jag tillägga att det är tidsfrågan
vi diskuterar, inte initiativen.
Saken som sådan skulle kanske ha kunnat
ordnas ännu bättre, men här gäller
frågan vad vi nu kan göra för att påskynda
en lösning, så att vi slipper
vänta i 15 år eller kanske aldrig får till
stånd någon lösning.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Jag vill fråga fru Sundberg,
om hon någonsin har varit med
om att man börjar en förhandling med
att tala om hur mycket pengar man
tänker satsa. För min del har jag aldrig
deltagit i någon förhandling där man
börjar på det viset.

Fru Sundberg säger att ärendet inte
har förelagts riksdagen. Har fru Sundberg
varit med om att man samma dag
som ett avtalsutkast förelegat har lagt
fram detta avtalsutkast inför Sveriges
riksdag för behandling?

Härmed var överläggningen slutad.

§ 19

Svar på fråga ang. avgiften för rullstol
in. m. vid resa med statens järnvägar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Andersson i Örebro
har frågat om jag vill medverka till
att handikappade utan extra kostnad
eller till betydligt nedsatt pris kan medföra
rullstol eller annat skrymmande
hjälpmedel vid resa med statens järnvägar.

Enligt SJ:s bestämmelser för hand -

resgods får resande utan avgift ta med
handresgods som kan placeras i vagnen
eller bussen utan olägenhet för övriga
resenärer. Detta innebär att t. ex.
en handikappad får ta med sin rullstol
utan avgift, om den är hopfälld. I vagnar
med stor vestibul får invalidfordon
utan motor tas med avgiftsfritt även om
de inte är hopfällda — dock inte under
rusningstid. I övriga fall måste transporthjälpmedel
polleteras. Avgiften för
invalidfordon utan motor varierar mellan
6 och 12 kr. beroende på ressträckans
längd. Invalidfordon med motor
kostar det dubbla.

Inom SJ är man väl medveten om de
rörelsehindrades problem vid järnvägsresor.
En samarbetsgrupp med representanter
från SJ, Handikappinstitutet
och De handikappades riksförbund arbetar
för närvarande med att inventera
dessa problem och avser att lägga
fram förslag till lämpliga åtgärder och
förbättringar.

Vidare anförde

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsminister
Norling för svaret. Det
var positivt, och jag tycker inte det
är särskilt mycket att orda om saken,
eftersom SJ nu har tagit upp överläggningar
med Handikappinstitutet och
De handikappades riksförbund.

Jag har ställt min fråga därför att
allt fler handikappade tack vare de förbättrade
hjälpmedlen har fått möjlighet
att resa på egen hand. Det är glädjande
att de olika handikapphjälpmedlen
har gjort att de handikappade har
kunnat bryta sin tidigare isolering på
olika sätt.

Jag vill nu bara hoppas att de överläggningar
som skall försiggå mellan
SJ och de andra berörda parterna snart
kan leda till det resultatet, att de handikappade
till ett hyggligt pris får medföra
sina hjälpmedel vid resa. Hur det
närmare skall utformas kan självfallet

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

Svar på fråga ang. principerna vid tillsättande av allmän befattning å ort med
finsktalande befolkning

inte jag säga, men man kan väl tänka
sig ett årskort på järnvägen eller någon
sorts kollektiv biljett. Huruvida SJ
skall stå för kostnaderna eller om socialdepartementet
skall göra det blir ju
en senare fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 20

Svar på fråga ang. principerna vid tillsättande
av allmän befattning å ort med
finsktalande befolkning

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet LöFBERG, som yttrade: Herr

talman! Herr Magnusson i Borås
har frågat inrikesministern om det
finns grundad anledning att vid tillsättande
av allmän befattning å ort i vårt
land, där ett stort antal finsktalande
personer är verksamma, tillämpa kungörelsen
(1930:33) angående kunskap
i finska språket såsom befordringsgrund
vid tillsättande av vissa tjänstebefattningar.
Enligt denna kungörelse
gäller 1)1. a. att vid tillsättande av tjänst
i trakt inom Norrbottens län, där finska
språket mera allmänt talas, skäligt avseende
skall fästas vid kunskap i nämnda
språk. Frågan har överlämnats till
mig för besvarande.

Den av herr Magnusson åberopade
kungörelsen avser främst gränsområden
till Finland, där en stor del av den bofasta
befolkningen är finsktalande. Särskilt
behov har ansetts föreligga att vid
tillsättning av tjänster inom sådant område
kunskap i finska skall vara en befordringsgrund.
Närmast innebär kungörelsen
därför en viss precisering av
sökandes skicklighet som befordringsgrund
enligt 28 § regeringsformen.

När herr Magnusson talar om orter
där ett stort antal finsktalande personer
är verksamma, utgår jag från att han

avser också sådana orter i andra delar
av landet, dit i större omfattning finskspråkig
arbetskraft sökt sig i samband
med den betydande invandringen av
arbetskraft under senare tid. De problem
i språkhänseende som kan föreligga
på dessa orter skiljer sig enligt
min mening i flera hänseenden från
förhållandena i nämnda gränsområden.
Erinras bör vidare att frågeställningen
ej kan begränsas enbart till finskspråkiga
invandrares situation.

Uppenbarligen är det av stor betydelse
för invandrarnas anpassning till
det svenska samhället att det hos offentlig
myndighet, med vilken de får
kontakt, finns någon som talar deras
språk. Många gånger kan denna fråga
lösas endast genom att särskild tolk
anlitas. Det är enligt min mening naturligt
att vid tillsättning av sådana
tjänster på aktuella orter, som medför
kontakt med utländsk arbetskraft och
deras familjer, hänsyn las till sökandes
språkkunskaper. Jag anser det emellertid
icke lämpligt att föreslå en utvidgning
av tillämpningsområdet för 1930
års kungörelse.

De frågeställningar, som har samband
med invandrarnas situation och
deras anpassning til! svenska förhållanden,
behandlas för närvarande av
en särskild utredning, invandrarutredningen.
Möjligen kommer denna utredning
under sitt arbete att anlägga synpunkter
även på de problem som föranlett
herr Magnussons fråga.

Vidare anförde

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga och
tackar särskilt för att jag har fått ett
så utförligt svar.

Det råder ju för närvarande en ganska
stor rörlighet på arbetsmarknaden
mellan de nordiska länderna. Under sådana
förhållanden är det av utomor -

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Svar på interpellation ang. översyn av bestämmelserna om ersättning åt person

som deltar i skogsbrandsläckning

dentligt stort värde om de offentliga
institutionerna har tillgång till språkkunniga
människor. Vi klarar språken
bra vad beträffar norrmän och danskar,
medan det är besvärligare med
det finska språket. Detta är emellertid
också ett nordiskt språk, och med hänsyn
till åt! utbytet är så stort på arbetsmarknaden
i detta avseende finns
det anledning att ta hänsyn till detta.

Jag är på det klara med att det kanske
inte är lämpligt att använda ifrågavarande
kungörelse, men jag ser att
statsrådet är positivt inställd till den
princip som jag bär tagit upp i min
fråga. Därför hoppas jag att man blir
i tillfälle att fullfölja de riktlinjer vid
tillsättning av sådana här befattningar
på de orter där det finns särskilt stort
behov av personer som behärskar just
finska språket.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 21

Svar på interpellation ang. översyn av
bestämmelserna om ersättning åt person
som deltar i skogsbrandsläckning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Hedin har frågat
mig om jag är villig att vidta åtgärder
för en översyn av kungörelsen om ersättning
på grund av verksamhet för
brandsläckning m. m. i syfte att bl. a.
åstadkomma likformiga ersättningsbestämmelser
för dem som deltar i skogsbrandsläckning.
Han har vidare frågat
om jag är villig att så skyndsamt att nya
bestämmelser kan träda i kraft redan
till sommaren föreslå viss ändring av
ersättningsbestämmelserna. Den ändring
som herr Hedin sätter i fråga innebär
att ersättning till den som utan
att tillhöra brandkår eller brandvärn

deltagit i släckning av skogsbrand skall
motsvara vad som utgår till deltidsanställda
brandmän i stället för senast avtalad
allmän timlön för skogsarbete i orten.

I 7 § brandlagen finns bestämmelser
om tjänsteplikt. När det behövs för
släckning av brand är var och en som
under året fyller lägst 16 och högst 65
år och som vistas på orten i princip
skyldig att medverka vid släckningen.

Den som är tjänstepliktig och som
är bosatt i kommunen kan tas ut för
tjänstgöring i brandvärnet. I första
hand skall frivilliga tas ut. Den som tagits
ut är skyldig att delta i brandövning
under högst 20 timmar varje år.
För medverkan vid brandsläckning är
han berättigad till skälig ersättning av
kommunen. I regel lär ersättningen
motsvara vad som enligt avtal mellan
berörda personalorganisationer och
Svenska kommunförbundet utgår till
deltidsanställda brandmän.

Den som inte tillhör brandkår eller
brandvärn är enligt ersättningskungörelsen
berättigad till ersättning av statsmedel
för deltagande i släckning av
skogsbrand men inte för deltagande i
annan brandsläckning. Ersättning utgår
med det belopp för timme som motsvarar
senast avtalad allmän timlön för
skogsarbete i orten. Ersättning utgår
inte för arbete som varat mindre än
två timmar. Som herr Hedin framhåller
i interpellationen kan särskild ersättning
inte utgå för deltagande under
övertid eller obekväm arbetstid.

I fråga om rätten till ersättning av
statsmedel gäller vissa inskränkningar.
Den som hotas av brand anses skyldig
att medverka till att avvärja hotet och
släcka branden och han får inte ersättning
för medverkan som avsett att skydda
honom själv eller hans egendom.
Den som medverkat vid släckning av
brand hos sin arbetsgivare och är berättigad
till ersättning härför av arbetsgivaren
kan inte heller få ersättning

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

Svar på interpellation ang. översyn av bestämmelserna om ersättning åt person

som deltar i skogsbrandsläckning

enligt ersättningskungörelsen. Denna
inskränkning är av betydelse särskilt i
fråga om anställda hos skogsägare.
Tjänsteavtalet anses nämligen medföra
skyldighet för de anställda att vid brand
utföra det arbete som behövs för att avvärja
faran, och arbetsgivaren är skyldig
att till dem utge lön för arbetet enligt
kollektivavtal och tjänsteavtal. De
anställda är också berättigade till ersättning
för övertid och obekväm arbetstid.
Arbetsgivaren har inte någon
rätt till ersättning av statsmedel för
vad han utgivit till sina anställda.

Det har sedan gammalt ansetts att ersättning
inte bör utgå för kostnader
som åsamkats den som haft intresse av
brandens släckande. Statsverkets kostnader
för skogsbrandsläckning skulle
öka väsentligt, om skogsägarna skulle
bli berättigade till ersättning av statsmedel
för vad de utgivit till anställda
för deltagande i skogsbrandsläckning.
En sådan ändring av de nuvarande bestämmelserna
skulle aktualisera frågan
om ersättning för motsvarande kostnader
också till andra arbetsgivare och om
ersättning i skilda hänseenden till enskild
för åtgärder som han vidtar för att
skydda sin egendom mot brand. Jag
anser det rimligt att behålla den nuvarande
ordningen att en skogsägare får
svara för vissa av de kostnader som
kan uppkomma vid släckning av brand
som drabbat hans skog. Yad så beträffar
storleken av de statliga ersättningsbeloppen
ämnar, enligt vad jag har inhämtat,
statens brandinspektion hos
Kungl. Maj:t föreslå vissa ändringar i
ersättningskungörelsen. Ett förslag till
sådana ändringar har häromdagen inkommit.
I samband med den översyn av
ersättningskungörelsen som alltså skall
äga rum kommer också frågan om det
är möjligt att få till stånd snabbare utbetalningar
av ersättningsbeloppen att
uppmärksammas.

Vidare anförde

2 — Andra kammarens protokoll 1970. N.

Herr HEDIN (in):

Herr talman! Jag ber att få tacka civilministern
för svaret på min interpellation,
vilket i ganska stor utsträckning
är positivt. Jag är naturligtvis glad över
den effekt som min fråga har fått.

Det är uppenbart att nuvarande förhållanden
är olämpliga i många avseenden.
För personer som deltar i skogsbrandsläckning
— enligt 7 § brandlagen
är man ju skyldig att göra det i vissa
fall — kan ersättning utgå efter inte
mindre än tre olika grunder. För det
första får de som är anställda på den
fastighet som drabbas av branden full
ersättning med övertidsersättning, semesterersättning
och sociala förmåner.
För det andra får de personer som tillhör
brandvärnet ersättning av kommunala
myndigheter, och denna ersättning
utgår i enlighet med det avtal som är
tecknat mellan berörda organisationer
och Svenska kommunförbundet. Beloppet
lär vara ungefär 15 kronor i timmen
för närvarande.

För det tredje har vi personer som
får ersättning med statsmedel och som
för närvarande befinner sig i strykklass.
Timlönen för skogsarbete är ersättningsnorm,
men man räknar med
ren nettolön, och vederbörande får alltså
ingen övertidsersättning, ingen ersättning
för sociala förmåner, semester
in. m. Beloppet varierar litet men utgör
i regel ungefär 8 kr. i timmen.

Det är ofta skogsarbetare som medverkar
i sådana sammanhang, och de
är också särdeles väl lämpade för uppgiften,
eftersom det gäller att göra
stormgator o. s. v. över huvud taget är
de vana vid att handskas med verktyg i
skogen. Om de måste lämna sitt ordinarie
arbete för att delta i brandsläckning
åsamkas de en ren förlust, som kan bli
relativt stor, eftersom de i flera dagar
kan få syssla med inte bara själva släckningen
utan även eftersläckning och bevakning
som ibland kan ta ganska lång
tid.

Nr 30

Tox-sdagen den 28 maj 1970 fm.

Svar på interpellation ang. översyn av bestämmelserna om ersättning åt person

som deltar i skogsbrandsläckning

Mot den bakgrunden är det förklarligt
att det kan vara rätt svårt att vinna
gehör vid kallelse till släckning, och
det har t. o. m. förekommit att man bötfällt
personer som underlåtit att infinna
sig. Detta visar enligt min mening
att det är hög tid att ändra gällande bestämmelser
som upplevs som orättvisa
och otidsenliga. Därför hälsar jag med
stor tillfredsställelse att det skall företas
en översyn av ersättningskun gör elsen.

Statsrådet nämner inte hur förändringen
är tänkt. Jag anser för min del
att det är lämpligt att den statliga ersättningen
utgår efter samma normer
som tillämpas i kommunerna när det
gäller brandvärnsmän, så att vi inte
där får olika bedömningar.

De som erhåller statlig ersättning befinner
sig också i ett annat avseende
i strykklass, därigenom att det ofta tar
lång tid innan de får ut ersättningarna,
ibland ett halvår eller mera. Detta gäller
både i fråga om arbetsersättning
och skadeersättning för t. ex. förstörda
motorsågar eller fordon. .lag hälsar därför
med tillfredsställelse att statsrådet
säger att man skall ta upp även den
problematiken till översyn och se om
man inte kan ordna med snabbare utbetalning.
Jag hoppas att man då också
överväger huruvida det inte i vissa fall
kan ske en förskottsutbetalning, eftersom
det ju ändå tar ganska lång tid att i
länsstyrelserna göra de undersökningar
som är nödvändiga.

Sedan vill jag något beröra en annan
fråga som också diskuterats i detta sammanhang,
nämligen om inte kommunerna
skulle överta hela verksamheten. Det
tror jag skulle innebära betydande förenklingar.
Då blev det inte fullt så
många som handlägger frågorna, och
det skulle innebära betydande fördelar,
samtidigt som vi skulle slippa den
granskning som nu måste ske i länsstyrelserna,
där man måste utreda och
kontrollera vilka personer som deltagit

och om de verkligen skall ha statlig ersättning
eller redan har fått ersättning
av kommun eller arbetsgivare. Jag tycker
det finns anledning att allvarligt
överväga om inte dessa saker borde
ordnas på annat sätt för framtiden.

Sedan har jag också tagit upp frågan
om markägarnas ersättningar. Markägarna
är helt naturligt skyldiga att delta
i släckningen och även att ställa sin
personal till förfogande för släckningsarbetet,
men de får ingen ersättning för
detta. Systemet innebär emellertid att
belastningen blir mycket ojämn för olika
markägare. För markägare som av
någon orsak har gott om folk kan det
bli fråga om relativt stora kostnader,
t. ex. för sådana som har sitt skogsbruk
kombinerat med intensiv jordhruksdrift
och därför har många anställda.
Somliga markägare har också sitt skogsbruk
kombinerat med en industri av något
slag, t. ex. ett sågverk. Andra däremot
har ingen personal alls på platsen
och slipper därför undan och behöver
inte betala någonting. Jordbrukare som
bor på fastigheten blir också ogynnsamt
behandlade jämfört med s. k. trottoarbönder,
som kanske inte har någon anställd
personal alls utan säljer skogen
på rot och som själva befinner sig långt
borta och kanske först i efterhand får
höra vad som hänt på fastigheten. Det
kan inte vara rimligt med ett sådant
system. Enligt min mening bör ersättning
för anställd personal eller andra,
vilka det än är, utgå av allmänna medel
efter samma grunder oberoende av skilda
förhållanden.

Statsrådet avvisar denna tanke och
menar att det sedan gammalt ansetts att
ersättning inte bör utgå för kostnader
som åsamkas dem som har intresse av
brandens släckande. Jag kan hålla med
om att någon ersättning inte bör utgå
till ägaren av gården. Principen som sådan
kan också förefalla riktig, men olika
förhållanden gör att behandlingen
blir orättvis för skilda markägare —

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

Svar på interpellation ang. översyn av bestämmelserna om ersättning åt person

som deltar i skogsbrandsläckning

vilket jag redan berört — och därför
tycker jag inte att principen håller i
praktiken.

Vidare blir det mer och mer så att
skogsbränder orsakas av människor
som ägnar sig åt friluftsliv, och man
kan ifrågasätta om skogsägarna skall
behöva klä skott när det gäller slarv
av cigarrettrökare, som vistas i markerna
med utnyttjande av allemansrätten.
Skillnaderna blir ju mycket stora
mellan markägare i närheten av en tätort,
t. ex. nära Stockholm, där markerna
är mycket frekventerade av friluftsfolk
— de markägarna löper betydligt
större risker och åsamkas större kostnader
— och markägare på andra håll.

Statsrådet säger att om man skulle
rucka på den här principen, kommer
det att få följdverkningar på andra områden,
t. ex. i sådana fall där ett hus
brinner ned o. s. v. Jag tycker inte att
det är ett jämförbart fall. Vid skogsbränder
liksom vid andra bränder rycker
brandkåren regelmässigt ut och
hjälper till med släckningen. Det är
emellertid eftersläckningen och den efterföljande
bevakningen som i stor utsträckning
skiljer skogsbränder från
andra bränder. Det är för dessa uppgifter
som det krävs personal, och därvid
kan brandkåren som regel inte hjälpa
till. Förhållandena är alltså inte
jämförbara, och man behöver därför
inte dra de slutsatser som statsrådet
gjort.

Jag frågar mig verkligen var rättvisan
och jämlikheten finns i nuvarande
system. Jag hoppas att statsrådet ytterligare
vill överväga också denna fråga.
Det är nödvändigt att få till stånd
en ändring av rådande ordning, som inte
kan vara rimlig.

Härmed var överläggningen slutad.

§22

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande

proposition nr 137, om tillägg till vissa
statliga skadelivräntor.

§ 23

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
memorial nr 13, sammansatt
konstitutions- och bankoutskotts
utlåtande nr 1 samt bevillningsutskottets
betänkanden nr 45 och 46.

§24

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 47, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
att ärendet måtte företagas till avgörande
efter endast en bordläggning, bifölls
utskottets i memorialet i övrigt gjorda
hemställan.

§25

Föredrogs, men bordlädes åter bankoutskottets
utlåtanden och memorial
nr 39, 45 och 47—54 samt första lagutskottets
utlåtande nr 45.

§26

Föredrogs första lagutskottets memorial
nr 48, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan att
ärendet måtte företagas till avgörande
efter endast en bordläggning, bifölls utskottets
i memorialet i övrigt gjorda
hemställan.

§27

Föredrogs, men bordlädes åter tredje
lagutskottets utlåtanden och memorial
nr 52 och 54—57 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden och memorial
nr 46—48.

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

'' § 28

Utredning ang. pressetiska frågor

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av motioner
om utredning angående pressetiska frågor.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Det digra utlåtande på
ca 100 sidor, betecknat med nr 41, som
konstitutionsutskottet framlagt i detta
ärende, berör ett mycket väsentligt område,
nämligen de grundläggande normerna
för i första hand pressens men
därutöver också andra massmedias
verksamhet.

Motionerna i ämnet av de fyra socialdemokratiska
ledamöterna väcktes
redan vid 1969 års riksdag. Sedan dess
har ett omfattande utredningsarbete bedrivits,
främst av utskottets sekreterare.
Det har vidare förekommit överläggningar
med Pressens samarbetsnämnd
och Pressens opinionsnämnd. Delegationer
från utskottet har också gjort studieresor
till Västtyska pressrådet, till
Internationella pressrådet och till det
brittiska Press Council.

.lag deltog själv i konferenserna med
det brittiska Press Council i mars månad.
Detta pressråd har 25 ledamöter
hämtade från tidningarnas organisationer,
och rådets uppgift är att bevara
pressens frihet, att följa pressens informationsverksamhet
och att handlägga
klagomål rörande pressens beteende.
Press Council kan emellertid
inte tillämpa några sanktioner, eftersom
ingen lagfäst norm finns. Rådet
har, enligt vad som uppgavs, kunnat
medverka till en bättre pressetik.

Att söka åstadkomma en bättre pressetik
är väl också för oss här hemma
ett mycket lovvärt syfte. Man har
rätt att fordra ganska mycket av pressens
självsanering. Åtgärder sådana
som Pressens opinionsnämnds förstär -

kande med lekmannarepresentanter och
främst tillsättandet av en allmänhetens
pressombudsman utgör värdefulla bidrag
för åstadkommande av en bättre
ordning på detta område.

Huruvida åtgärderna är tillräckliga
återstår att se. De resurser som ställs
till förfogande synes mig vara otillräckliga.
Särskilt bör sysslan som pressombudsman
kunna utvidgas i så måtto
att halvtidstjänsten utbyts mot en
heltidstjänst. Utskottet har haft vissa
överläggningar också med pressombudsmannen.

I slutskedet av utskottets behandling
av frågan om pressetiken -— i samband
med vilken också diskuterats sammanförande
av grundläggande normer
för olika media, såsom radio, TV och
film, till en gemensam lagstiftning —
meddelades att regeringen tillsatt en utredning
angående enhetlig reglering i
grundlag av yttrandefriheten i massmedia
m. m. Direktiven har vi inte ingående
kunnat ta del av. Med tillfredsställelse
har vi emellertid konstaterat
att den nya utredningen bl. a. skall
överväga rätten till beriktigande och
att detta är en fråga om massmedias
skyldighet att också vidtaga rättelser
på eget initiativ. Den betydelse som
de stora massmedia press, radio, television
och film har fått i våra dagar
gör det angeläget med ett större ansvarstagande
från massmedias sida och
en klar front mot förvanskning, förfalskning
och felaktig uppgiftsspridning
— med andra ord en förstärkning
av den etiska bedömningen.

Utskottets mening är således att för
närvarande inget ytterligare initiativ
bör tagas av riksdagen. Jag har, herr
talman, biträtt utskottets förslag härvidlag.

I detta anförande instämde herr Larsson
i Luttra (ep).

Herr NILSSON i Kalmar (s):

Herr talman! Med de åtgärder som
är vidtagna på det aktuella området

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

skulle man kanske kunna åtnöjas, men
jag vill ändå från facklig synpunkt tilllägga
några ord om motionerna och
utskottets uttalande.

Tyvärr är det så som motionärerna
framhåller, att det inom massmedia förekommer
rätt flagranta missförhållanden.
Saken har behandlats tidigare —
den var uppe vid 1967 års riksdag —
och olika organ har inrättats för att
man skall komma till rätta med missförhållanden,
Man trodde att de åtgärder
som vidtogs 1967 skulle ge gott
resultat, men det måste nog sägas att
så inte blev fallet.

Tidningspress och TV vill gärna i
sensationssyfte lämna upplysningar i
en del viktiga samhällsfrågor, hl. a. genom
att tillämpa s. k. revolverjournalistik.
Vi vet genom olika händelser att
det inte är alla människor som behärskar
den utfrågning som de bestås med
härvidlag — förfaringssättet är många
gånger otillfredsställande. Från den synpunkten
tyckte jag det var utomordentligt
välgörande att i TV få se vår finansminister
vid ett tillfälle sätta ett par
av dessa herrar på plats — de kom då
verkligen att uppträda som småpojkar
inför en lärare.

Massmedia över huvud taget har mycket
stort inflytande och stor makt.

Man kommer här in på frågan om
tryckfrihetsförordningen. Naturligtvis
är det inte fråga om att ändra eller
ifrågasätta denna på något sätt. Det
är dock alldeles uppenbart att man kan
ifrågasätta objektiviteten hos massmedia
— den tycks i dag många gånger
saknas. Tredje statsmakten måste använda
sina resurser med större urskillning
och objektivitet.

Tyvärr ges nyheterna i dag en
prägel av sensation — sensation till
varje pris. I vissa fall måste man tyvärr
konstatera att journalisten gör sina
utspel av ren okunnighet. Det är
inte så noga med sanning och objektivitet,
det är inte så noga med den
personliga integriteten bara det går att

Utredning ang. pressetiska frågor

få fram en stor rubrik och det hela
blir sensation.

Jag skulle vilja påstå att gruvkonflikten
var ett typiskt exempel på överspel
från massmedias sida. Självklart
var det många som spekulerade över
vad som där kunde vara matnyttigt.
Från facklig sida är vi vana vid att
man vid reportage från fackföreningsrörelse
och arbetarrörelsen över huvud
taget endast tar upp de negativa sidorna.
I de fall något positivt förekommer
är man ej intresserad från massmedias
sida.

Det är uppenbart att hela massmediaapparaten
var ur balans under gruvkonflikten.
Jag skall inte påstå att alla
tidningar var ur balans, men det gällde
en stor del av dem. Tyvärr tassade en
del av tidningarna ett bra stycke ute i
tryckfrihetsförordningens gränsmarker.

Det fanns många exempel i Stockholmspressen.
Här kunde man få se
rubriker som »Landsorganisationen har
klampat in som en elefant i en porslinsbutik».
Här fanns rubriker om att statsråd
tagit sig orådet före att gå till LO
utan att fråga gruvarbetarna och att det
skedde över huvudet på dessa. Man skulle
kunna dra fram mycket annat.

Enligt många tidningar var det inte
så noga med paragrafer och avtal vid
det tillfället. Det var någonting som
man självklart kunde sätta sig över i
demokratins och rättvisans namn. Äntligen
skulle den enskilde individen lyftas
fram i rampljuset. Det var han
som skulle bestämma. Den representativa
demokratin var helt förkastlig, den
enskilde medlemmen skulle avgöra hur
det hela skulle se ut. Det skulle bli direkt
demokrati enligt tidningarna. Del skulle
helt enkelt bli andra tongångar.

I vissa fall var man bra nära att uppmana
till rena anarkin som jag uppfattade
saken. Vad skulle ha inträffat här
i landet, om hela den svenska fackföreningsrörelsen
hade satt sig över de
avtal som var slutna. Ville tidningar
och massmedia att man inte skulle brv

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Utredning ang. pressetiska frågor

sig om lagar, avtal o. s. v.? Då skulle
man ju vara ute i de anarkistiska gränsområdena.

Beklagligtvis måste man konstatera
att även televisionen gjorde på samma
sätt, dock frånsett något enstaka undantag.
Jag vill passa på tillfället att
ge Sven Jerstedt i Sveriges Radio en
blomma för det sätt, på vilket han
skötte denna fråga.

Gruvkonfliktens epilog känner alla
till. Naturligtvis fick man återgå till
den representativa demokrati som vi
alltid har tillämpat och till vilken vi
bekänner oss. Man fick t. o. in. ytterligare
banta ned förhandlingsdelegationen
— som bestod av 27 man — för
att kunna klara av problemen. Det blev
alltså något helt annat än vad massmedia
hade pläderat för.

Jag betraktar detta som utomordentligt
viktigt med hänsyn till den genomslagskraft
som massmedia har. Betänk
om det hade rört sig om en fråga som
gällt mycket allvarligare ting. Flertalet
av kammarens ledamöter är så gamla att
de känner händelseförloppet i Nazityskland,
där massmedia hänsynslöst utnyttjades
i Hitlers maktapparat. Det har
alltså inträffat händelser i världen som
pekar på att detta är utomordentligt
väsentliga ting och att man måste kräva
bättre balans och större objektivitet av
de människor som skall syssla med
massmedia.

Vi vet också att Sveriges Radio har
tillsatt en utredning under ledning av
professor Jörgen Westerståhl för att
kontrollera och syna dessa frågor. Vidare
har arbetarrörelsens arkiv uppdragit
åt professor Westerståhl att undersöka
tidningarnas agerande vid samma
tidpunkt. Inom kort tid lär resultat
av dessa utredningar föreligga, och
vi får då se vilka slutsatserna blir. Detta
är, som förut sagts, en utomordentlig
viktig fråga, och det är därför tillfredsställande
att man har tillsatt utredningar
för att granska den.

Jag tror att journalistutbildningen

också har en synnerligen stor betydelse.
Massmedia är ett så viktigt avsnitt av
samhällslivet att man inte kan låta
vilken människa som helst få agera i
dem på det sätt som numera många
gånger förekommer. Här bör ett noggrannare
urval göras och större ansvar
krävas.

Herr talman! Jag har inget yrkande,
men jag har ändå velat framföra dessa
synpunkter från den fackliga sidan.

I detta anförande instämde herrar
Almgren, Jönsson i Arlöv, Blomkvist,
Odhe, Fridolfsson i Rödeby och Wikner
(samtliga s).

Herr SVENSSON i Eskilstuna (s):

Herr talman! Då jag förra året tog
del av de motioner som här behandlas
såg jag dem som ett i och för sig intressant
debattinlägg, som dock innehöll
några enligt min mening principiellt
mindre genomtänkta synpunkter och
förslag. Nu har konstitutionsutskottets
utlåtande emellertid kommit att spänna
över ett betydligt större ämnesområde
och aktualiserar frågan om yttrandefrihetens
gränser över huvud taget. Av
särskilt intresse är också utskottets upplysning
om tillsättandet av en utredning
om en massmedialag, som skulle
syfta till en enhetlig reglering i grundlagen
av yttrandefriheten i snart sagt
alla massmedia.

Jag välkomnar, herr talman, en sådan
vidgning av skyddet av yttrandefriheten
och förutsätter att den skall präglas
av den principiella grundsyn på
vad som skapar förutsättningarna för
en allsidig och korrekt nyhetsförmedling,
som vi har haft här i landet sedan
lång tid tillbaka. För att ge uttryck åt
denna min principiella syn vill jag citera
den kommitté som förberedde vår
nuvarande tryckfrihetsförordning. I
dess betänkande sägs bl. a. följande:

»Publiciteten måste i ett demokratiskt
samhälle där de allmänna organen
bygger sin ställning på folkligt förtroen -

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

de, vara grundad på yttrandefrihet. Den
enskildes politiska medverkan i samhället
kräver att han fritt kan skaffa
sig kännedom om händelser och förhållanden
av politisk betydelse. Därigenom
sätts han i stånd att bilda sig
ett omdöme i aktuella frågor. Likaså
fordrar de allmänna organens verksamhet
eu kännedom om de enskildas förhållanden
och reaktioner, som endast
en fri debatt och nyhetsbevakning kan
förmedla.»

Man kan väl ställa frågan: Varför har
vi här i landet en så liberal tryckfrihetsförordning
som vi för närvarande
har? Jo, det är väl därför att vi ser
tidningarnas uppgifter som oerhört väsentliga
inom demokratin. De skall vara
något av en watch dog, något av en
bevakare av medborgarnas rättsintresse
hl. a. gentemot myndigheterna. Det är
en oerhört väsentlig uppgift. Vidare
skall tidningarna spela en aktiv roll i
det politiska meningsutbytet, och i själva
verket förs mycket av den seriösa
debatten i dag i politiska frågor och i
samhällsfrågor i tidningarna.

Det är värdefullt att pressens sätt alt
tillämpa denna utomordentligt generösa
lagstiftning på tryckfrilietsområdet underkastas
en kritisk debatt, såsom också
har skett i motioner till riksdagen
1967 och 1969. Jag tycker att konstitutionsutskottets
utlåtande 1967 innebar
ett principiellt riktigt ställningstagande
då man sade att med hänsyn till tryckfrihetens
grundläggande principer
måste det i första hand ankomma på
pressen själv att vidta erforderliga åtgärder
för att hålla journalistiken på en
önskvärd kvalitativ nivå. Ingripanden
från det allmännas sida måste undvikas.

Det är denna gränsdragning som jag
tycker att motionärerna till föregående
års riksdag inte tillräckligt har iakttagit,
då de har föreslagit tillsättandet av
en av riksdagen vald eller av Kungl.
Maj:t utnämnd pressombudsman. Det
vore, tycker jag, att skapa ett institut

Utredning ang. pressetiska frågor

för statliga ingripanden mot yttrandefriheten
vid sidan om den tryckfrihetsrätt
som vi nu har. Det är tillfredsställande
att huvudmotionären i sitt särskilda
yttrande har frånträtt detta förslag
och anser att det eventuella behovet
av statsingripanden utöver pressens
självrannsakande åtgärder bör prövas i
utredningen av den nya massmedialagen.
Vill man ändra på yttrandefriheten
bör det ske genom att grundlagen
ändras. Det vore enligt min mening
principiellt förkastligt, men det är den
rätta vägen att ta konsekvenserna av en
kritik mot pressen på detta område.

Om jag sedan övergår till pressens
egna självrannsakande åtgärder vill jag
fråga, om det är riktigt att säga att tidningsorganisationerna
och pressens eget
folk i allmänhet har visat nonchalans
mot dessa pressetiska frågor. Jag tycker
inte det; jag tycker tvärtom att om
man studerar utlåtandet med dess utomordentligt
intressanta bilaga får man
en motsatt bild av vad som faktiskt har
hänt under senare år. Jag har deltagit
i debatten om dessa frågor inom pressens
organisationer, och jag kan vitsorda
att man där tagit seriöst på de pressetiska
frågorna.

Herr Nilssons i Kalmar inlägg var i
och för sig mycket intressant, då han
diskuterade redigeringsprinciper i radio,
TV och tidningarna, exempelvis i
samband med LKAB-strejken. Jag tycker
att en sådan debatt måste föras, och
den måste bygga på en ökad kunskap.
Herr Nilsson förordade i detta Sammanhang
forskning. Sådan pågår exempelvis
genom professor Westerståhls undersökningar.
Professor Westerståhl
skall kartlägga hur Sveriges Radio uppfyllt
kravet i avtalet med staten om att
opartiskhet och saklighet skall tillämpas
med beaktande av att en vidsträckt
yttrande- och informationsfrihet skall
råda i rundradion. Westerståhl har i
detta sammanhang gjort en rad undersökningar.
Jag vill också nämna att beredskapsnämnden
för psykologiskt för -

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Utredning ang. pressetiska frågor

svar har gjort studier av urvalet av utrikestelegram,
dels på våra stora nyhetsbyråer,
dels hos fyra morgontidningar
i storstäderna. Här riktas strålkastarljuset
mot de personer som bestämmer
vilka nyheter som skall sändas vidare
från nyhetsbyrån till tidningsredaktionerna
och från dessa till läsarna. Det
är naturligtvis av stort värde att kartlägga
dessa nyckelpersoners värderingsprinciper.
Dessa studier kommer nu att
sammanfattas genom nämndens försorg
och ställas till förfogande för den allmänna
debatten.

De åtgärder beträffande självrannsakan
från pressens egna organisationer
som man fattade beslut om vid TU :s
vårmöte förra året innebär att man infört
en skärpt övervakning. Man har
tillsatt en allmänhetens pressombudsman,
och man har låtit Pressens opinionsnämnd
få representanter, utsedda
av JO och Advokatsamfundets ordförande,
med anknytning till organ för
det fria folkbildningsarbetet och andra
folkrörelser, till arbetsmarknadens parter,
till konsument- och näringslivsorganisationer
och liknande.

Man bär alltså tillgripit en rad självrannsakande
åtgärder. Jag skall gärna
medge att det finns personer inom pressen
som ställer sig fullständigt främmande
till dessa självrannsakanåtgärder.
Hans Hederberg har i boken »Press
på villovägar» skrivit bl. a. följande:
»Brottslig journalistik ska åtalas — och
därutöver bör varje tidning vara fri att
göra sina egna journalistiska bedömningar.
» Men det har ju visat sig att
dessa bedömningar i vissa fall har sårat
och förargat många människor. Dessa
har i ökad utsträckning vänt sig till
Pressens opinionsnämnd. År 19G9 gjorde
nämnden opinionsuttalanden i 60
ärenden. T två fall av tre fann nämnden
anledning att klandra tidningen.
Ärendetillströmningen har fortsatt att
öka sedan pressoinbudsmannen inledde
sin verksamhet.

Jag vill till herr Nelander säga att

man redan efter ett halvår inom pressens
organisationer överväger att förstärka
resurserna för pressombudsmannen.
En sådan översyn är redan på
gång för att man skall kunna uppnå
ökad effektivitet.

Min principiella inställning är alltså
denna: Låt oss slå vakt om en liberal
tryckfrihetsförordning, låt oss utöka
forskningen om massmedias insatser på
olika områden, låt oss kritiskt bedöma
massmedia, men låt oss ändå överlåta de
självrannsakan de åtgärderna till pressens
egna organisationer!

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Herr Nelander bär redan
uppgivit anledningen till att vi så
sent fått detta ärende till behandling i
kammaren. Jag skall därför inte gå in
på det. Vi är nu i en sådan tidsnöd att
jag inte kan la upp många av frågorna
till debatt, trots att det skulle ha varit
av intresse att kunna göra det. Utskottet
har visserligen i stort varit enigt i
denna fråga, men det hindrar inte att
en del saker kunde behöva belysas. Några
av dem har redan blivit belysta från
olika utgångspunkter av de föregåendede
talarna.

Några utskottskamrater och jag hatfogat
ett särskilt yttrande till utskottsutlåtandet,
som i övrigt är enhälligt.
Jag är inte särskild tilltalad av att framföra
mina synpunkter i form av ett särskilt
yttrande, men denna gång kände
jag att vi var tvungna att göra det på
grund av den tidsnöd vi befann oss i
då utskottet inte borde skjuta upp avgörandet
av detta ärende ännu mer. Anledningen
till detta har som sagt herr
Nelander redan redogjort för, och den
kan också utläsas av den gjorda utredningen
och den redogörelse som är fogad
till utskottsutlåtandet. Utredningen
har naturligtvis tagit sin tid liksom de
resor vi gjort för att verkligen kunna
ta itu med denna fråga. Jag skall no
bara helt kortfattat något kommentera
det .särskilda yttrandet.

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

Vi vill redan från början understryka
— detta är jag angelägen att upprepa
här i kammaren —• värdet av att
yttrandefriheten i massmedia bereds ett
så fullständigt och effektivt skydd som
möjligt och att de grundläggande reglerna
härom finns i grundlagen. På den
punkten råder ingen tveksamhet från
vår sida. Men, herr talman, det måste
vara en frihet under ansvar. Jag vill
gärna framhålla att pressen och andra
massmedia i allmänhet känner sitt ansvar.
Det har ju också herr Svensson i
Eskilstuna nyss understrukit. Men herr
Nilsson i Kalmar har påvisat att det
också finns en del andra tendenser, vilka
avslöjar brist på ansvarskänsla. Det
kan man inte heller bortse ifrån i detta
sammanhang.

Tidigare har man i pressens egna regler
haft bestämmelser om att nyheter
skall avskiljas från tidningens egna
kommentarer. Dessa regler är nu borttagna.
Detta gör det nu svårt att veta,
om det man läser är rena nyheter eller
nyheter uppblandade med kommentarer.
Det är denna sammanblandning vi
har tyckt vara besvärande. Vi anser
därför att en kartläggning av utvecklingen
och erfarenheterna av tryckfrihetsförordningen
är angelägen, inte
bara från massmedias synpunkt utan
också från allmänhetens synpunkt; man
har många gånger en känsla av att man
är utlämnad.

I utskottsutlåtandet sägs det också att
det finns utrymme för tveksamhet, om
de åtgärder som pressen själv vidtar är
tillräckliga. Skillnaden är väl bara att vi
i det särskilda yttrandet har uttryckt
en något större oro på den punkten än
som framgår av utskottets utlåtande.

Herr Svensson i Eskilstuna sade att
motionären har tagit avstånd från sitt
tidigare yrkande i motionen. Det är sant
att vi i vårt yttrande inte säger någonting
om denna sak, men vi förutsätter
att de synpunkter som har anförts i motionen
blir prövade av utredningen.
Därför har vi den här gången inte sagt

Utredning ang. pressetiska frågor

någonting om den saken.

Herr Svensson sade vidare att många
journalister har egna bedömningar och
att de har rätt till det. Det vill jag heller
inte förneka. De människor som har
sårats eller förargats vänder sig i allt
högre grad till opinionsnämnden, och
i två fall av tre klandras tidningen av
opinionsnämnden, säger herr Svensson.
Jag skulle emellertid vilja fråga, på vad
sätt den som har känt sig sårad eller
förargad får kännedom om detta klander
som Pressens opinionsnämnd riktar
mot tidningen. Det skulle vara intressant
att få veta det, eftersom man
känner en viss oro också på den punkten.

Vi fäster stora förväntningar vid den
utredning som nu skall börja arbeta
(jag är inte säker på om den redan är
tillsatt eller endast direktiven fastställda)
. Vi får väl vänta och se vad den
kan leda till.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Med hänsyn till den redogörelse
för ärendets behandling i utskottet
som har lämnats av herr Nelander
föreligger det egentligen inte någon
anledning att ta upp en mer ingående
debatt, särskilt som diskussionen
är överspelad, om jag får använda
ett kort uttryck, genom att regeringen
har beslutat tillsätta en utredning
om en massmedialag såsom redan
har nämnts i debatten. Jag vill inte kritisera
regeringen för detta, tvärtom.
Enligt mitt sätt att se är detta ett utryck
för att man väl har följt den allmänna
debatt om pressetik som har
förts under senare år.

Jag vill också säga att det har varit
värdefullt att utskottet har ägnat frågan
en så ingående behandling bl. a. genom
att låta utskottets sekreterare göra en
utredning. Jag tror att detta material
kommer att vara värdefullt för den utredning
som nu tillsättes.

Til syvende og sidst måste vi hoppas
att pressen känner sitt ansvar för den

2*—Andra kammarens protokoll 1970. Nr 30

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Utredning ang. pressetiska frågor

uppgift som den har att fullgöra i det
svenska samhället. Som tidigare har
nämnts har det också skett en hel del
på detta område sedan 1967, men det
kan naturligtvis råda delade meningar
om huruvida detta är tillräckligt. Det
är emellertid enligt mitt förmenande
omöjligt att i dagens läge med någon
större säkerhet uttala sig om huruvida
den allmänhetens ombudsman som pressens
organisationer och andra utser
kommer att spela den roll som vi har
hoppats.

Herr Nilsson i Kalmar säger att förhållandena
på detta område icke har
blivit bättre. .lag hoppas att han inte
gör det uttalandet mot bakgrund av att
man har kunnat konstatera att det nu
görs flera anmälningar än tidigare till
Pressens opinionsnämnd. Tillsättandet
av pressens ombudsman har nämligen
lett till att det har inkommit flera anmälningar,
och det är nu också fler
ärenden än tidigare som förs till opinionsnämndens
bedömning. Detta tycker
jag i och för sig inte kan utgöra
underlag för kritik av pressen, utan
det är väl det allmänna intryck man
har av pressens uppträdande som ligger
till grund för dylika påståenden. Jag
tror det är av värde att människor som
känner sig kränkta av pressen inte hesiterar
inför att göra anmälningar. Inte
minst det förhållandet att ombudsmannen
också på eget initiativ tar upp
övertramp är av stort värde.

Nu är det emellertid inte bara pressen
utan också TV och andra massmedia
som har utsatts för likartad kritik
— inte utan fog, skulle jag vilja
säga.

Det har under debatten anförts en rad
synpunkter som kan hända i och för sig
skulle behöva kommenteras, men eftersom
det i utskottet föreligger en mycket
bred, nära nog hundraprocentig
uppslutning kring skrivningen, skall
jag inte kommentera dem. Visserligen
föreligger det ett särskilt yttrande, men
som herr Svensson i Eskilstuna uttryck -

te det kan detta ses som en viss korrigering
av formuleringarna i den motion
som utgör underlag för utlåtandet.
Som fru Thunvall säger gör de
som har avgivit det särskilda yttrandet
inte något som helst ställningstagande,
utan de fäster bara uppmärksamheten
på denna sak. Enligt vad jag
kan bedöma föreligger det inte några
meningsskiljaktigheter i verklig bemärkelse
inom utskottet, och jag har därför
ingen anledning att göra någon mera ingående
analys av det särskilda yttrandet.

Som saken nu ligger till kan vi väl
bara hoppas att den av regeringen tillsatta
utredningen skall arbeta på
sådant sätt att vi inom en relativt nära
framtid får möjlighet att ta ställning till
ett förslag som går i den riktning
vi alla önskar och som syftar till att
på ett bättre sätt än nuvarande lagstiftning
göra det möjligt att slå vakt om
den personliga integriteten.

Jag har också i annat sammanhang
tillfälle att följa de här frågorna, i det
att regeringen har tillsatt en utredning
om offentlighet och sekretess,
som också i viss mån berör denna problematik.
Jag skall emellertid inte gå
in på detta.

Det har här sagts att pressen nu är beredd
att vidta ytterligare åtgärder i
självsaneringssvfte utöver de åtgärder
som redan vidtagits. En fråga som därvid
är av den allra största betydelse
men som icke berörs i föreliggande utlåtande
avser utbildningen av journalister
och andra medarbetare i massmedia.
Den utbildningen bör bli sådan
att de som genomgår den känner det
ansvar som massmedia har i ett demokratiskt
samhälle.

Jag vill slutligen framhålla att så
fort vi kommer in på frågan att i något
stycke så att säga fingra på tryckfriheten
är vi mycket illa ställda i utländska
betraktares ögon. Även om vi
har en lagstiftning, som är vidsynt i
dessa stycken, skulle det ur psvkolo -

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

giska och andra synpunkter bli relativt
farligt för vårt land, om det allmänna
på detta område skulle behöva tillsätta
någon form av officiell övervakare. Debatten
omkring demokrati och diktatur
blir då gärna lätt inflammerad.

Jag skall inte utveckla detta mer,
utan med det sagda ber jag att få yrka
bifall till utskottets föreliggande förslag.

Herr BJÖRKMAN (in):

Herr talman! Med hänsyn till den enighet
som har förelegat i konstitutionsutskottet
hade jag inte för avsikt att delta
i denna debatt, men jag tar till orda
endast för att markera, att vi inom
alla partier fäster stor vikt vid dessa
väsentliga frågor. Eftersom jag är den
ende som yttrar mig från det parti jag
representerar skall detta endast fullständiga
bilden av enighet inom utskottet.

Motionerna förra året har ju resulterat
i en mycket omfattande bilaga
om god publicistisk sed, som jag rekommenderar
kammarens ledamöter att
läsa vid lämpligt tillfälle när riksdagssessionen
är slut. De resulterade också
i studieresor till Västtyskland och
England för att vi skulle få kännedom
om förhållandena i dessa länder. Motionerna
har även i slutskedet i utskottet
resulterat i tillsättande av en särskild
utredning om att sammanföra
grundläggande normer för olika massmedia
— utöver press, radio och TV
även film — i en gemensam lagstiftning.

Erfarenheterna från besöket hos det
brittiska pressrådet, som herr Nelander
något har redogjort för, talar ju för att
dess existens uppenbarligen har haft
effekt på detta område. Det var åtminstone
de ansvarigas bestämda uppfattning.
Men man har inte motsvarande instans
för radio och TV, och såvitt jag
kunde förstå av deras uttalanden ansåg
de att det var en hrist. Den saken hade
börjat diskuteras, och någonting är val

Utredning ang. pressetiska frågor

på väg även i England.

Till sist vill jag, herr talman, endast
ytterligare understryka, vad utskottet
med tillfredsställelse har noterat, att
den nya utredningen skall överväga
även rätt till beriktigande. Den frågan
har ju diskuterats i Nordiska rådet, och
det är angeläget, att man söker komma
fram till normer härvidlag och att man
kan få massmedia att också följa dem,
vilket kanske inte är det lättaste. Det är
nödvändigt för att skydda medborgarna
från smutskastning och förtal, där
det enda motivet ofta är sensationsjournalistik
och överdriven nyhetsjakt.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag kunde naturligtvis
ha nöjt mig med att bara helt instämma
i de kritiska synpunkter som här
har framförts. Jag har själv vid åtskilliga
tillfällen påtalat vissa missförhållanden
som råder inom våra massmedia.

Jag skall inte förlänga debatten genom
att ta fram några exempel. Det
finns många exempel på att enskilda
människor har fått löpa gatlopp på
grund av oberättigade angrepp från
pressens sida, varvid pressen på ett
hänsynslöst sätt har begagnat sig av
enskilda medborgares svårigheter i olika
avseenden.

Herr talman! Jag är medveten om angelägenheten
av att vi har en fri press.
Att vi har tryckfrihet i vårt land är
en värdefull, ja helt enkelt omistlig
tillgång i ett demokratiskt samhälle.
Men det ställs naturligtvis stora krav
på dem som skall vara pressens företrädare,
dem som skall företräda det
fria ordet. Jag tror att tidningspressen
och dess utövare i stort sett känner sitt
ansvar, men tyvärr förekommer övergrepp,
och det är dessa vi skall försöka
komma till rätta med.

Herr talman! Anledningen till att jag
begärt ordet är närmast den att jag
vill uttala min tillfredsställelse över att
regeringen har beslutat tillsätta en ut -

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

redning för att sammanföra de grundläggande
normerna för olika massmedia.
Regeringen har här tagit ett värdefullt
initiativ, men det hade varit önskvärt
att det hade skett tidigare.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§29

Granskning av statsrådsprotokollen

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 42, i anledning av granskning
av statsrådsprotokollen.

I memorialet hade utskottet för riksdagen
anmält den granskning som utförts
samt resultatet därav.

Under rubriken 5. övriga ärenden
hade utskottet anfört bl. a. följande.

Utöver de frågor som redovisats i
det föregående har vissa andra tagits
upp vid granskningen. Dessa har avsett
regeringens praxis såväl i ämnen av
principiell natur som beträffande handläggningen
av ärenden inom särskilda
sakområden. Bl. a. har handläggningen
vid statens förvärv av aktier i AB Kabi
och Apoteksvarucentralen Vitrum Apotekare
AB samt Uddcomb Sweden AB
granskats av utskottet. Utskottet finner
alt riksdagens behandling av dessa
ärenden blivit mera formell än reell till
följd av regeringens föregående åtgärder
och finner detta anmärkningsvärt.

Reservation hade avgivits av herrar
Georg Pettersson, Sörlin, Nyquist, Ivar
Andersson, Norberg, Adamsson och
Ilenningsson, fru Thunvall, herr Johansson
i Trollhättan samt fru Hjelm-Wallén
(alla s), vilka ansett att sista meningen
i ovan intagna stycke av utskottets
yttrande icke bort tas med.

Efter föredragning av utskottets anmälan
yttrade:

Herr BJÖRKMAN (in):

Herr talman! Den glest besatta kam -

maren är kanske ett uttryck för den
ringa roll som dechargedebatten numera
spelar i Sveriges riksdag. Det var
åtminstone förr i tiden det stora tillfället
för oppositionspartierna att »göra
upp» med regeringen och kritiskt granska
dess fögderi. Nu tilldrar sig
dechargedebatten uppenbarligen betydligt
mindre intresse än förr i världen.

Konstitutionsutskottets årliga granskning
av regeringens göranden och låtanden
redovisas huvudsakligen i sex bilagor
till konstitutionsutskottets memorial
nr 42. Jag skall något uppehålla
mig vid ett par av dessa. Konstitutionsutskottet
har tidigare, 1967 och 1968,
påtalat det dröjsmål som förekommer
vid avgivande av remisser i partsärenden.
Bägge åren har utskottet framhållit,
att handläggningen finge anses otillfredsställande
och att det ålåg departement
att tillse att remissvar avgavs utan
onödigt dröjsmål. De onödigt långa
väntetiderna syntes nämligen inte påkallade
av ärendenas beskaffenhet.

Även vid årets granskning har samma
iakttagelser gjorts. Liksom tidigare
visar det sig, att de allmänt tillämpade
remisstiderna i en del fall avsevärt
överskridits. Vid en stickprovsundersökning
har ett 50-tal fall konstaterats,
och i en tablå i utskottets memorial
redovisas dessa, dock endast beträffande
remisstider på över ett år. Flertalet
rör beslut angående byggnadsplanering,
och dröjsmålen gäller huvudsakligen
planverket, nämligen tolv av fallen.

Om en stickprovsundersökning uppdagar
så många fall som 50 kan man
inte underlåta att reflektera över hur
många fall det i verkligheten kan vara
fråga om. Tiden för remissvaren rör
sig mellan ett år och en månad samt
två år och två månader. Det finns därför
anledning att något fundera över
hur kontrollen över iakttagandet av remisstiderna
fungerar i kanslihuset. Mig
veterligt åligger det de konsultativa
statsråden att se till att remisstiderna
iakttas — eller är det möjligen någon

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

annan som skall svara för att mekanismen
inte råkar i olag?

Av handlingarna framgår att remissmyndigheterna
i dessa fall inte fått någon
påminnelse om att remisstiden
överskridits. I en del fall då viss remisstid
har utsatts synes man inte heller
ha gjort någonting för att påskynda
remissvaren.

Det andra avsnittet i bilagan till konstitutionsutskottets
memorial gäller
dröjsmål med beslut i partsärenden efter
avslutad remissbehandling. Även i
denna del har det konstaterats att tidsgränsen
för prövningen i vissa fall har
väsentligt överskridits. Granskningen
har gällt endast sådana fall där beslut
meddelats först efter mer än ett år efter
slutförd remissbehandling. I denna del
har antecknats ett 60-tal ärenden som
inte har avgjorts inom den angivna
tidsgränsen. I redovisningen har en ytterligare
begränsning gjorts, så att endast
sådana fall medtagits där prövningstiden
har överstigit 1 Va år. Här
pendlar tiden mellan 1 år 7 månader
och ända upp till 7 år. I elva fall rör
det sig om en tidsåtgång på 1 Va-—2 år,
i åtta fall om 2—3 år, i två fall om 3—4
år, i ett fall om 4—5 år och i inte mindre
än tre fall om en väntetid på 5—7 år.

I hälften av dessa fall rör det sig om
framställningar angående pensionsförmåner.
Den längsta tiden — 7 år -— rör
ett särdeles anmärkningsvärt fall. Det
rör sig om en polioskadad kvinna som
genomgått viss utbildning vid Sköndalsinstitutet.
Hon hade anhållit om befrielse
från återbetalningsskyldighet för
arbetsvårdsbidrag på 4 590 kr. Det skedde
på senhösten 1961. Ärendet remitterades
till arbetsmarknadsstyrelsen, och
remissen återkom med tillstyrkan ett
par månader senare. AMS kan sålunda
inte lastas för någon avsevärd fördröjning.
Fyra år senare hörde kvinnan av
sig igen och begärde då besked snarast
möjligt, eftersom hon hade fått en påminnelse
från arbetsvårdsnämnden om
att hon var återbetalningsskyldig. Först

Granskning av statsrådsprotokollen

den 24 januari 1969, alltså sju år senare,
kom beskedet om att hennes ansökan
bifallits. Detta är ett avskräckande
exempel på hur långsamt statens kvarnar
ibland kan mala. Det finns en liten
passus i sammanställningen som kan
vara värd att notera. Såvitt jag förstår
hade det i detta fall skett ett olycksfall
i arbetet, och en akt hade försvunnit,
»förmodligen i postgången». Det är ju
någonting som har mycket litet med
den mänskliga faktorn att göra. Handlingarna
hade uppenbarligen på något
sätt kommit bort.

Ett annat avsnitt i konstitutionsutskottets
granskning gäller onödig remissbehandling
av besvär som inte upptagits
till sakprövning. I denna del redovisas
tolv fall där resultatet av prövningen
skulle ha blivit detsamma om
prövningen hade grundats enbart på
den beslutande myndighetens handlingar
i stället för att sändas på remiss. I
dessa fall förekom sammanlagt 50 remisser
inklusive underremisser och påminnelser.
Även i denna del rör det sig
om en stickprovsundersökning.

Mycket mera vore att säga om
dessa avsnitt av konstitutionsutskottets
granskning, men det får räcka med det
anförda. Jag skall inte pressa sammanställningen
mera i denna del. Det skulle
kräva att jag hade alla handlingar
och akter i målet i min hand för att
närmare kunna penetrera frågorna och
på denna grund yttra mig med större
säkerhet om dem. I stället skall jag
övergå till den fråga där oppositionspartiernas
ledamöter i konstitutionsutskottet
har förenat sig om ett uttalande.
Det uttalandet redovisas under rubriken
5. Övriga ärenden och rör statens
förvärv av aktier i AB Kabi, Vitrum
och Uddcomb.

De frågorna har tidigare debatterats
ingående i riksdagen i samband med
aktieförvärven, men vi har ansett att vi
i konstitutionsutskottet inte kunde låta
dessa ärenden passera utan att ta upp
dem även på det konstitutionella pla -

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Granskning'' av statsrådsprotokollen

net. Det gäller alltså här de åtgärder
regeringen vidtog långt innan riksdagen
hade fattat beslut och beviljat medel
för investeringarna. Tiden medger inte
att jag här återger hela förloppet.
Jag tar därför endast några hållpunkter
för hur dessa frågor har förts fram.

Propositionen om förvärvet av aktiemajoriteten
i AB Kabi framlades för
riksdagen den 10 november 1969. Redan
den 8 juli träffades avtal mellan
Pripp-Bryggerierna och staten. Den 17
september träffades ett avtal mellan å
ena sidan industri- och socialdepartementen
och å andra sidan Apotekarsocieteten
om avlösning av nuvarande
apotekssystem. Samma dag träffades ett
avtal om att staten skulle förvärva Apotekarsocietetens
aktier i Vitrum. Knappt
en vecka senare avlämnade koncentrationsutredningen
sitt betänkande »Läkemedelsindustrin».
Redan i slutet av september
utsåg regeringen nu ordförande
och två ledamöter att ingå i Kabis
styrelse fr. o. m. 1 oktober, alltså mer
än en månad innan propositionen kom
riksdagens ledamöter till handa. Regeringen
vidtog alltså i dessa fall långt
gående åtgärder utan att avvakta remissbehandlingen
och riksdagens beslut.

Förhållandet är likartat då det gäller
Uddcombs tillkomst. Propositionen i
ärendet är daterad den 30 oktober 1969,
men överenskommelse träffades redan
den 19 juni »under förutsättning av
Kungl. Maj ds godkännande eller godkännande
av styrelsen för sådant helstatligt
bolag på vilket staten enligt
överenskommelse kunde överlåta sina
rättigheter och skyldigheter».

Sveriges investeringsbank godkände
avtalet och inträdde som delägare i det
gemensamma företaget. Under förutsättning
att riksdagen biföll bildandet av
ett statligt förvaltningsbolag — vilket
den också gjorde — skulle förvaltningen
av aktierna emellertid i stället övertas
av detta bolag från den 1 januari
1970. Uddcomb inledde sin verksamhet

redan den 1 augusti, alltså tre månader
före propositionens datum.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla
att avtalet träffades i juni, att verksamheten
sattes i gång i augusti och
att överenskommelsen konkretiserades
genom beslut om uppförande av ny
verkstad. Riksdagen sattes sålunda helt
på efterhand utan möjlighet att förutsättningslöst
pröva detta projekt. Det
kan under sådana förhållanden inte bli
ial om någon realbehandling, utan riksdagen
ställs inför fait accompli. Detta
rimmar illa med det myckna talet om
ökat inflytande och vidgad medbestämmanderätt
för medborgarna. Inte ens de
valda ombuden för Sveriges folk ges en
rimlig chans att reellt påverka besluten.

Efter framställning från vårt håll utarbetades
inom konstitutionsutskottets
kansli en promemoria med alla väsentliga
data i dessa ärenden. Jag har återgivit
endast en del av dem. Vi levde i
den föreställningen att denna PM — till
riksdagsledamöternas upplysning —
skulle tas in i utskottets memorial. Så
har icke skett, vilket i och för sig ger
anledning till förvåning. Vad som förekommit
i dessa ärenden har föranlett
oppositionspartiernas ledamöter till
följande uttalande: »Utskottet finner att
riksdagens behandling av dessa ärenden
blivit mera formell än reell till
följd av regeringens föregående åtgärder
och finner detta anmärkningsvärt.»

Det är denna mening som de socialdemokratiska
reservanterna vill stryka.
De finner tydligen icke handlingssättet
i dessa frågor vara anmärkningsvärt.
Man kan kalla uttalandet en i form mild
admonition, men i sak är det fråga om
en stark reaktion från riksdagens sida
mot det sätt på vilket regeringen handlat
med nonchalerande av riksdagens
möjligheter att påverka besluten. Det
är en illustration till de ofta citerade
orden

»Vad göras skall är allaredan gjort

I herredagsmän reser icke så fort!»

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

Dessa ord bär ofta citerats i riksdagsdebatterna,
och det kan finnas anledning
att upprepa dem igen. Med den
maktställning regeringen, stödd på en
tillräcklig majoritet i riksdagen, nu bar
är jag övertygad om att dessa ord flera
gånger kommer att citeras i denna kammare.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Granskningsarbetet i
konstitutionsutskottet har följt samma
principer som dem som tillämpats under
de senaste åren. Utskottet har studerat
administrativ praxis och granskat
handläggningen av ärendena från rättsliga
synpunkter. Granskningen redovisas
i memorialet och dess bilagor. Efter
den utförliga redogörelse som vi nu
fått skall jag inte ta kammarens tid i
anspråk med att ännu en gång gå igenom
vad som där anförts.

Utöver denna mera systematiska genomgång
av vissa ärendegrupper har
utskottet funnit anledning att upptaga
ett särskilt ärende. Det gäller regeringens
åtgärder vid beredningen av ärendet
angående statens förvärv av aktier
i AB Kabi m. fl. företag. Dessa åtgärder
hade ju förts så långt att — såsom sagts
i det föregående ■— riksdagens handläggning
av ärendet blev av mera formell
än reell art.

Vi måste slå vakt om riksdagens självständighet,
om riksdagens suveränitet
att reellt besluta i alla ärenden. Alldeles
oavsett hur det är med majoritetsförhållandena
måste ju riksdagen förbehålla
sig beslutanderätten i varje fråga inte
bara formellt utan reellt. Det är anledningen
till att vi härvidlag har velat slå
vakt om riksdagens suveräna rätt att
handla.

Granskningsarbetets principer och organisation
kommer att upptas till förnyade
överväganden mot bakgrunden
av de gångna årens erfarenheter, heter
det i utskottets memorial. Vi får alltså
s-e om arbetet skall bedrivas på ett annat
sätt än som nu skett.

Granskning av statsrådsprotokollen

Med dessa få ord hemställer jag, herr
talman, att konstitutionsutskottets memorial
nr 42 lägges till handlingarna.

Herr STERNE (fp):

Herr talman! Den granskning som
konstitutionsutskottet gjort av statsrådsprotokollen
har inte föranlett utskottet
att använda några stora ord i fråga om
kritiken, och man kan väl säga att de
frågor som tas upp inte är av den storleksordningen
att några stora ord behöver
användas. Men ändå kommer man
in på vissa principiella resonemang i
den kritik som konstitutionsutskottet
framfört.

Herr Björkman har mycket utförligt
redovisat bakgrunden till vad konstitutionsutskottet
skrivit, och jag skulle inledningsvis
vilja stryka under konstitutionsutskottets
uttalande när det gäller
den försening av ärendebehandlingen
som berör tredje man. Det heter: »Enligt
utskottets mening är det inte tillfredsställande
att enskilda, som vänder
sig till regeringen med ansökningar eller
besvär, skall annat än undantagsvis,
om verkligt tvingande skäl föreligger,
behöva vänta flera år, inklusive den
tid som åtgår för remissbehandling, innan
de får beslut i sina ärenden.» Det
är klart att detta är en typ av ärenden
som den enskilde fäster stor vikt vid
och som kan ha stor betydelse för den
enskilde medborgaren. Det är då inte
tillfredsställande att man får vänta på
ett beslut så länge som tre till sju år.

För min del anser jag ändå att det
mest anmärkningsvärda i detta sammanhang
är behandlingen av förfaringssättet
vid inköpen av vissa företag. Som
enskild riksdagsledamot lägger man
märke till att när vi från oppositionshåll
väcker en motion i ett ärende, så
hänvisar regeringspartiet ofta till att
frågan ligger under utredning; man
skjuter saken ifrån sig och anser att det
inte behövs några motioner i ärendet.
Men när regeringen tillsatt en utredning
händer det också ofta att man fö -

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

regriper utredningens resultat genom
att framföra förslag som på ett markant
sätt innebär ställningstaganden innan
utredningen har sagt sitt ord. Yi
har varit med om det när det gäller bilskatteutredningen,
och också den utredning
som behandlar läkemedelsförsörjning
har föregripits genom att konkreta
förslag lagts fram som på ett alldeles
särskilt sätt berör frågekomplexet.

Man kanske inte kan anklaga regeringen
för att denna påskyndar saker
och ting. Däremot är det anmärkningsvärt
att regeringen nonchalerar riksdagen,
varigenom denna blir ett kompani
som bara kan konstatera att beslut
redan är fattade inom regeringen. Denna
nonchalans är av den art att den är värd
att påtala. Förhållandena kan ändras,
och vi har inte någon aning om hur det
kan ligga till med demokratin i Sverige
om tio eller femton år; kan bara hoppas
att vi får behålla demokratin. Man bör
då inte föregripa riksdagen och göra
någonting som kan bli prejudicerande
och användas mot demokratin. Riksdagen
är de facto den instans i Sveriges
politik som skall ha bestämmanderätten
även över regeringen.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! De tre föregående talarna
har framhållit att det föreliggande
betänkandet inte är något märkligt aktstycke.
Herr Björkman närmast beklagade
att dechargedebatten numera
spelar en ringa roll —- jag fattade honom
åtminstone så.

Det skulle kanske vid detta tillfälle
ha funnits anledning för utskottets talesman
att närmare redogöra för dechargedebattens
roll i vårt politiska liv.
Detta borde kanske ske med tanke på
att vi nästa gång vi träffas för att behandla
liknande ärende har enkammarriksdag
och ett annat institut för att ta
upp frågan om riksdagens förtroende
för regeringen och dess ledamöter.

Dechargedebatten har ofta utvecklat

sig till en debatt, under vilken man från
oppositionen mer eller mindre sökt
komma åt regeringen och dess enskilda
ledamöter. Jag kritiserar inte detta,
eftersom jag tycker att det är oppositionens
plikt att rikta kritik och se till
att regeringen inte överskrider sina befogenheter.
Det ligger i varje fall inte
någon polemik mot oppositionen i detta
uttalande.

Herr talman! Jag ämnar inte göra något
försök till historik över de former
som vi tidigare har haft, även om en
sådan kanske hade varit berättigad vid
detta tillfälle. Jag delar de tidigare talarnas
mening om att det nu föreliggande
aktstycket i sak är ganska magert,
men bakom detsamma ligger ändå ett
mycket omfattande arbete från konstitutionsutskottets
sida. Utskottet har under
senare år i tre olika avdelningar
ganska intensivt arbetat med dessa frågor,
och själv har jag äran att vara ordförande
i den s. k. tredje avdelningen.
Den uppmärksamme läsaren av dechargememorialet
finner nog av detta
dokument att tredje avdelningen ingenting
uträttat, eftersom det inte föreligger
något som helst uttalande.

Detta är emellertid en felbedömning
av avdelningens arbete. Mycket har uträttats,
och många undersökningar har
gjorts. Vid samtliga undersökningar har
man kommit fram till att det inte funnits
någon anledning att föra dessa ärenden
vidare och belasta riksdagens plena med
desamma.

Vi har bl. a. att granska alla enskilda
ärenden, i vilka någon har klagat hos
konstitutionsutskottet. Icke i något fall
har tredje avdelningen funnit sig föranlåten
att föra ärendet vidare till det
samlade konstitutionsutskottet eller till
kamrarnas bord.

Jag tror emellertid att det ändå är av
mycket stor vikt att detta arbete görs i
konstitutionsutskottsts regi. Vi får kanhända
anledning att i samband med det
föreliggande betänkandet om den nya
utskottsorganisationen något diskutera

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

dessa ting, allra helst som jag personligen
— det vill jag säga redan nu —
icke vill vara med om någon nedrustning
på personalsidan i fråga om detta
utskott. Det måste vara väsentligt för
allmänheten att veta att det finns ett
utskott som man kan vända sig till och
som övervakar regeringens handläggning
av offentliga angelägenheter.

Det har i memorialet förelegat meningsskiljaktighet
i fråga om en enda
rad. Den med lottens hjälp uppkomna
majoriteten i utskottet har uttalat att
den finner industridepartementets handläggning
av vissa frågor anmärkningsvärd.
Herr Björkman påpekade alldeles
korrekt att dessa ärenden redan har
diskuterats i kammaren, men majoriteten
har ändå icke ansett sig kunna gå
förbi dem. Jag vill erinra om att vi inte
bara har diskuterat dessa ting i riksdagen,
utan vi har dessutom fattat beslut.
Därför är det något egendomligt
att man nu säger sig inte kunna gå förbi
dem. Det innebär ju på sitt sätt en kritik
mot riksdagsmajoriteten, som har
godtagit handläggningen och även beslutat
i sak.

Herr Björkman erinrade om det gamla
uttrycket »I herredagsmän...» och menade
att det nog också i framtiden
kommer att bli citerat i kammaren. Det
är väl att hoppas att vi alltid har en
opposition som är vaksam, och det
kan väl inte hjälpas om den ibland
tycker att kammarens majoritet har
handlat självrådigt. Att handläggningen
i sak kan anses vara riktig finns det
väl i detta fall ändå icke något särskilt
starkt motiv att ifrågasätta.

De frågor som har diskuterats i utskottets
s. k. första avdelning kommer
annan talare att närmare kommentera.

Herr talman! Jag anser mig, i varje
fall nu, icke ha anledning att närmare
ingå på detta ärende eller framställa
något yrkande. Jag får emellertid se
hur den fortsatta debatten utvecklar sig.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Granskning av statsrådsprotokollen

Herr BJÖRKMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt som herr
Adamsson säger att riksdagen redan har
fattat beslut i fråga om Kabi, Yitrum och
Uddcomb. Men jag kan inte dela herr
Adamssons uppfattning att vi fördenskull
skall gå förbi dessa frågor i konstitutionsutskottet.
Det måste ändå vara
konstitutionsutskottets uppgift att granska
regeringens åtgärder oavsett om beslut
redan har fattats.

Jag kan inte heller instämma i herr
Adamssons mening att detta på sätt och
vis skulle vara en kritik mot riksdagsmajoriteten.
Om det är en kritik, så låt
det vara det. Det är emellertid inte konstitutionsutskottets
uppgift att kritisera
riksdagen — däremot har konstitutionsutskottet
absolut skyldighet att granska
regeringens åtgärder. Och jag tycker att
handläggningen av dessa ärenden har
varit anmärkningsvärd. Att industridepartementet
och socialdepartementet
träffar sådana avtal flera månader innan
riksdagen har fattat beslut måste väl betraktas
som anmärkningsvärt.

Jag sade, herr Adamsson, att citatet
»I herredagsmän, reser icke så fort!»
förmodligen kommer att citeras även
i framtiden. Jag syftade därvid närmast
på att vi också har en höstsession,
och fortsätter regeringen att vidta sådana
åtgärder på samma sätt kommer
det nog att bli tillfälle att citera uttrycket
igen. Jag kan ju inte säga, herr
Adamsson, att jag hoppas att ni socialdemokrater
också skall få tillfälle att
citera det. När vi får en ny regering,
som vi självfallet hoppas på, skall vi
naturligtvis försöka att ta kritiken från
konstitutionsutskottet ad notam och inte
handla så som den nuvarande regeringen
gör.

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill understryka vad
herr Björkman har sagt, att det förhållandet
att riksdagen i år har fattat
beslut i fråga om Kabi m. fl. företag inte

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

kan befria konstitutionsutskottet från
skyldigheten att granska regeringens
handläggning av ärendena på beredningsstadiet.
Därvid har vi konstaterat
att ärendena på beredningsstadiet hade
förts så långt fram att riksdagen inte
har haft några möjligheter att välja
mellan att bifalla eller avslå regeringens
proposition; man hade bundit riksdagen.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Jag har ingen anmärkning
att rikta mot den redovisning som
herr Björkman gjorde i sitt första anförandes
första del. Inom utskottet har
vi ingen annan uppfattning än att vi
med alla till buds stående medel vill
medverka till att remissförfarande och
dylikt som i vissa fall kan betraktas
som onödigt skall undvikas så mycket
som möjligt. Yi vill naturligtvis alla att
ett klagomål skall behandlas så snabbt
som över huvud taget kan ske — därom
råder inte några delade meningar mellan
de olika riksdagspartierna. Men ibland
inträffar vad vi kallar olycksfall i arbetet,
och vi har fått belägg för att man
inom statsrådsberedningen på allt sätt
försöker komma till rätta med problemet
och skyndar på remissbehandlingen.
Jag hoppas att man skall lyckas härmed,
så att vi slipper sådana pinsamma
historier som att en enskild länge får
vänta på sin rätt.

Kritiken mot handläggningen av .statens
förvärv av vissa företag finner jag
däremot inte berättigad. Det resonemang
som förs av människor inom oppositionen
som i mycket högre grad än människorna
i vårt parti vet hur affärer går
till, tycker jag är något jesuitiskt — eller
hur, herr Björkman? Man är väl alltid
mån om att affärer mellan berörda parter
skall göras upp så fritt från och
obundet av annan inblandning som
gärna är möjligt.

När riksdagen nu utsett ett organ som
skall göra det möjligt för regeringen
att förhandla och skaffa sig erforderliga

kontakter, finns det ingen anledning
att sätta upp en förvånat ansikte när
man åstadkommer resultat. Det är val
ändå resultat vi vill ha fram. Vi kan i
detta avseende göra en jämförelse med
den kommunala verksamheten. Var och
en som känner til! hur en fastighetsnämnd
agerar i en fastighetsaffär, vet
att nämnden försöker klara upp affären
och träffar avtal under förutsättning
av att detta därefter blir godkänt.
Man talar inte i förväg om för allmänheten
att man håller på att slutföra
den och den affären till det och det priset,
och man frågar inte om affären
kan godkännas innan man kommit till
ett avslut. Detta är för herrarna i oppositionen
så välkända tongångar, att jag
tycker att det nästan är pinsamt att de
försöker blåsa upp detta till en stor affär.
Ni förstår så innerligt väl att detta
förfaringssätt är nödvändigt om det
över huvud taget skall vara möjligt att
göra affärer. När privata företag gör en
aktietransaktion eller flyttar över ägandeskapet
från den ena till den andra,
sker det i regel så tyst som det över huvud
taget är möjligt, och först efteråt
presenteras resultaten. Det är ingenting
märkvärdigt alls. Därför tycker jag inte
att vi har anledning att blåsa upp den
här saken på det sätt som sker. Vill
man att denna verksamhet skall vara
effektiv, får man vara nöjd med att den
tar sig sådana uttryck, att det är tys!
och stilla till dess affären verkar vara
klar. Först därefter bör den anmälas.
Det har ju tillskapats speciella instrument
för att möjliggöra ett sådant arbetssätt.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag har också den uppfattningen
att det är konstitutionsutskottets
uppgift att granska regeringens
handläggning av ärenden även före
riksdagsbesluten. Men jag vill säga till
både herr Björkman och herr Larsson
i Luttra att vi i samband med att beslutet
fattades av riksdagen hade en de -

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

batt kring dessa frågor. Regeringens
förberedelseåtgärder hade vidtagits under
beaktande av riksdagens godkännande.
Jag anser att konstitutionsutskottet
vid handläggningen av frågorna har
att beakta vad som hänt i riksdagen.
Det är väl på denna punkt det föreligger
meningsskiljaktigheter mellan de båda
sidorna i utskottet. Jag kan inte anse
att det finns någon som helst anledning
att uttrycka saken på det sätt som den
genom lottens hjälp tillkomna utskottsmajoriteten
gjort, och jag anser att
detta avsnitt borde ha utgått ur konstitutionsutskottets
utlåtande.

Herr BJÖRKMAN (in) kort genmäle:

Herr talman! Ända tills herr Henningsson
uppträdde i debatten såg jag
framför mig tidningsrubriker som
»Mild decharge» — om det nu över huvud
taget blir några rubriker alls. Men
nu använde herr Henningsson litet starkare
ord. Kanske herr Henningssons
tonfall låter hårdare än vad herr Henningsson
i realiteten är — det är nog så
om jag känner honom rätt.

Men, jag kan verkligen inte acceptera
omdömet att vi skulle vara jesuitiska
i vårt resonemang därför att vi i konstitutionsutskottet
kritiserar regeringen
för dessa åtgärder, även om riksdagen
fattat beslut. Jag måste då fråga: I vilken
situation hamnar konstitutionsutskottet,
om vi inte ens skall få uttala
oss om de åtgärder regeringen vidtar
utan att fråga riksdagen? Då kan det bli
på det sättet vartenda år när konstitutionsutskottet
skall göra sin granskning,
att man säger att detta inte är någonting
att ta upp, eftersom riksdagen redan
fattat beslut i dessa frågor.

När vi hade den mycket hårda debatten
i höstas om Kabi och Uddcomb vill
jag minnas — jag har i dessa jäktiga
dagar inte hunnit kontrollera saken —
att industriministern själv sade, att om
detta vore anmärkningar så finge det
tas upp på det konstitutionella planet.
Det är precis vad vi gjort. Jag tycker

Granskning av statsrådsprotokollen

att det vore anmärkningsvärt, om konstitutionsutskottet
skulle låta en sådan
här sak passera utan vidare. Jag måste
säga att jag blir orolig när jag hör herr
Henningsson säga att allt sådant här
skall göras upp utan inblandning av
utomstående. Riksdagen skall alltså ställas
inför ett fait accompli, man skall
säga: »Här har ni nu alltihop på bordet,
och det är ingenting att göra åt. Vi
har redan börjat bygga fabriker, träffat
avtal, tillsatt en ny ordförande och två
nya ledamöter. Allt detta är redan gjort
— vad kan ni göra åt det?» — Så kan
det väl ändå inte få gå till, herr Adamsson?
Om konstitutionsutskottet inte får
ta upp sådana saker kommer ju konstitutionsutskottets
granskning att bli rena
nulliteten. Dechargedebatterna kommer
att spela ännu mindre roll i framtiden.
Vi tycker att det finns anledning att
göra det.

Herr Henningsson sade att förhandlingarna
skall ske tyst och stilla tills affären
är uppgjord. Jag är oroad över
herr Henningsson såsom ledamot av
konstitutionsutskottet.

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att man
skall beskylla konstitutionsutskottet för
att ha gjort en stor affär av detta. Det
är väl tvärtom så att konstitutionsutskottet
har anmält detta förhållande
utan några som helst dramatiska effekter.

Kontentan av herr Henningssons anförande
blir att det, när staten gör en
affär såsom Kabiaffären, inte går att
upprätthålla principen om riksdagens
suveränitet. Slutsatsen blir alltså att
man har tummat litet på principerna,
och det är det vi menar att vi måste
påtala vid konstitutionsutskottets
granskning.

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle
:

Herr talman! Om herr Björkman tog

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

illa vid sig av att jag kallade lionom
jesuit kan jag tillägga att han är en
mycket sympatisk sådan. Men det är
ändå orimligt att införa en ordning som
den herr Björkman föreslår. Det skulle
innebära att denna verksamhet helt
skulle läggas ned från den 1 juli till efter
den 16 oktober varje år. Under den
tiden skulle det inte finnas möjligheter
att ta några kontakter för att undersöka
möjligheterna till ett övertagande
eller ett samgående. Man skulle
över huvud taget inte ha möjlighet att
agera.

Vad är det egentligen vi vill, herr
Björkman? Jo, vi vill att staten skall
vara effektiv när den agerar. Vi ställer
anspråk på att den skall sköta sina uppgifter
lika väl som den enskilda företagsamheten.
Då måste vi också ge den
möjlighet att fungera på likvärdiga villkor.
När resultatet föreligger framläggs
det för riksdagens bedömning, och riksdagen
kan godkänna det eller säga nej.

Om vi har skapat ett instrument för
att sköta detta, sfi skall vi inte binda
det så att det inte kan fungera. Då
handlar vi fel. Den grundläggande skillnaden
mellan herr Björkmans syn på
detta och min är att jag vill att staten
skall kunna handla effektivt, och jag ser
inte staten som en fiende. Jag menar att
det inte bara är inom det enskilda näringslivet
som man kan ha lust och fallenhet
för att ha en verksamhet i gång i
olika avseenden. Jag betraktar inte staten
som något overkligt eller som en
fiende till vare sig den ena eller andra
delen av samhället. Staten — det är vi.
Det brukar i varje fall vi i det socialdemokratiska
partiet säga. Jag är inte riktigt
övertygad om att herr Björkman
skulle ge det uttrycket samma innebörd
om han skulle använda det, men i verkligheten
är det så.

Staten, det är samtliga medborgare i
landet, och det är vår åsikt att staten
bör handla i de många medborgarnas
intresse. Om regeringen inte hade gjort
det, skulle jag inte dra mig för att delta

i en anmärkning mot detta, men jag har
inte någon känsla av att vi har anledning
att göra det i detta fall.

Herr BJÖRKMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar för herr
Henningssons vänliga ord — de bekräftar
min förmodan att herr Henningsson
är vänligare till sinne än i
ordalag.

Jag tycker ändå att herr Henningsson
drar litet väl långtgående slutsatser då
han gör gällande att jag skulle ha menat
att ingenting alls skulle hända
mellan den 1 juni, då riksdagen har
slutat, och den 16 oktober, då riksdagen
åter samlas. Nej, herr Henningsson, det
har jag inte alls menat, och om anmärkningen
gällde den saken, skulle
det verkligen finns anledning att kritisera
departementen. När man nu tillsatte
ordförande och ledamöter och satte
i gång att projektera och bygga fabriker
ställdes emellertid riksdagen inför
ett fait accompli. Det går helt enkelt
inte att backa ur när man redan
har satsat pengar i ett projekt. Herr Henningsson
kan säga att riksdagen kunde
avslå propositionen, men man handskas
inte så med pengar att man först ger
ut pengar på en fabrik och sedan river
ner fabriken. Så går det inte till i
realiteten.

Jag vill säga till herr Henningsson
att jag har fäst mig vid en passu-s i avtalet
om Uddcomb. Det står att överenskommelsen
träffades den 19 juni under
förutsättning av Kungl. Maj:ts godkännande
eller godkännande av styrelsen
för ett sådant statligt bolag. Sedan
förelädes ärendet riksdagen. Varför kunde
man inte ha skrivit »under förutsättning
av riksdagens godkännande»?
Det är en formulering som används i
andra sammanhang.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Med den vändning som
debatten nu bär tagit om de som vi
från början tyckte rätt oskyldiga ra -

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

derna »Utskottet finner att riksdagens
behandling av dessa ärenden blivit mera
formell än reell till följd av regeringens
föregående åtgärder och finner detta
anmärkningsvärt» och med hänsyn
till den innebörd som oppositionspartierna
nu vill lägga in i dessa rader, finner
jag mig föranlåten, herr talman,
att ställa yrkanden om ogillande av
dessa rader i utskottets memorial. .Tåg
hemställer om proposition på mitt yrkande.

I detta anförande instämde herrar
Johansson i Trollhättan och Martinsson
samt fru Thunvall (alla s).

Herr BJÖRKMAN (m) :

Herr talman! Jag förstår inte riktigt
vad herr Adamsson menar med »den
vändning debatten har tagit». Vi har
här fört ungefär samma debatt som när
propositionerna behandlades i höstas.

Som jag sade i mitt inledningsanförande
tycker jag att oppositionens uttalande
är en mild admonition till regeringen.
Vi har inte ens begärt att
uttalandet med gillande skall läggas till
handlingarna, men när nu herr Adamsson
har begärt att de med ogillande skall
läggas till handlingarna måste jag givetvis
bemöta det med ett yrkande, att
uttalandet med gillande skall läggas till
handlingarna.

Herr STERNE (fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt ta
till orda ännu en gång, men efter den
vändning som debatten har tagit, såsom
herr Adamsson sade, känner jag mig
föranlåten att säga ett par ord.

Reservanterna, som företräds av herr
Henningsson och herr Adamsson, har
hängt upp sitt resonemang på att regeringen
eller de som förhandlade på regeringens
vägnar har handlat i vällovligt
syfte då de drivit fram frågan till
ett visst stadium innan den förelädes
riksdagen. Så måste det naturligtvis gå
till; man kan inte lägga fram ett sådant

Granskning- av statsrådsprotokollen

ärende för riksdagen utan att ha fört
förhandlingar. Det står också uttryckligen
att överenskommelsen träffas under
förbehåll av Kungl. Maj:ts godkännande,
och jag förstår att man bakom
detta förutsätter riksdagens godkännande.

I ett fall har man emellertid enligt
mitt förmenande gått för långt i det
här ärendet. Kungl. Maj :t tillsatte redan
i september månad två ledamöter i styrelsen
för företaget plus en ordförande.
Därmed gav man sken av att saken redan
var klar, men propositionen förelädes
inte riksdagen förrän i november
månad. Därigenom har regeringen på
ett onödigt sätt föregripit riksdagens
behandling av ärendet.

Jag tycker det är att blåsa upp detta
ärende till alldeles för stora proportioner
att votera i en fråga av denna typ,
för att ännu en gång begagna ett uttryck
som herr Adamsson använde tidigare,
men när reservanterna nu yrkat
bifall till sin reservation, måste vi yrka
bifall till utskottets mening.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på att memorialet måtte
med gillande läggas till handlingarna,
dels ock på att memorialet måtte läggas
till handlingarna med ogillande av vad
utskottet anfört i sista meningen i första
stycket av utskottets yttrande på s.
It under rubriken 5. övriga ärenden;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Martinsson
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren med gillande
lägger konstitutionsutskottets memorial
nr 42 till handlingarna, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av lokalhållningen

för de allmänna underrätterna, m. m.

Nej;

Vinner Nej, liar kammaren beslutat
att lägga memorialet till handlingarna
med ogillande av vad utskottet anfört
i sista meningen i första stycket av utskottets
yttrande på s. 11 under rubriken
5. Övriga ärenden.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 93
ja och 111 nej.

Kammaren hade alltså beslutat att
lägga memorialet till handlingarna med
ogillande av vad utskottet anfört i sista
meningen i första stycket av utskottets
yttrande på s. 11 under rubriken 5.
Övriga ärenden.

§ 30

Lag med vissa bestämmelser i anledning
av statens övertagande av lokalhållningen
för de allmänna underrätterna,
m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser i anledning av statens
övertagande av lokalhållningen för
de allmänna underrätterna, in. m., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott,
jämte motioner i ämnet.

Genom en den 3 april 1970 dagtecknad
proposition, nr 106, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets
protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
lagförslag, däribland förslag till lag med
vissa bestämmelser i anledning av sta -

tens övertagande av lokalhållningen för
de allmänna underrätterna,

dels bifalla de förslag i övrigt, om
vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Propositionen behandlades, såvitt
gällde lagförslagen, av första lagutskottet
och i övrigt av statsutskottet (utlåtande
nr 117).

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll in. m. anförde första lagutskottet
följande.

Staten skall enligt beslut av innevarande
års riksdag överta lokalhållningen
för de allmänna underrätterna den
1 januari 1971. I propositionen läggs
fram förslag till lagstiftning om villkoren
för övergången till statligt huvudmannaskap.
Vidare tas upj> vissa organisations-
och anslagsfrågor som
hänger samman med reformen. I sistnämnda
del har propositionen remitterats
till statsutskottet. I övrigt behandlas
den av första lagutskottet.

Lagförslaget innehåller skilda lösningar
för avvecklingen av den nuvarande
lokalhållningsskyldigheten, som i
fråga om häradsrätterna fullgörs av de
s. k. tingshusbyggnadsskyldige och i städer
med rådhusrätt åvilar vederbörande
stad. Tingshusbyggnadsskyldiges
samtliga tillgångar och skulder föreslås
övergå till staten utan att något vederlag
betalas. Den specialkommun som de
tingshusbyggnadsskyldige utgör upphör
därmed. 1 vissa fall fullgörs tingshusbvggnadsskyldighet
av primärkommun.
För sådant fall föreslås att staten tillförsäkras
nyttjanderätt under tio år till
lokaler som primärkommunen upplåter
för häradsrätt. För användningen av lokalerna
skall staten enligt förslaget betala
ersättning som svarar mot kommunens
kostnader. I fråga om rådhusrättsstäderna
innebär förslaget att staten får
hyresrätt till de lokaler som städerna
f. n. upplåter för rådhusrätterna och att
städerna betalar staten ett bidrag till

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

åt)

Lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av lokalhållningen

för de allmänna underrätterna, m. m.

statens kostnader för lokalhållningen.
Bidraget motsvarar nuvarande kostnader
för domstolslokalerna under tio år.
Hyresrätten skall kunna bestå i tio år
med vissa möjligheter till förlängning.
Staten skall betala marknadshyra för lokalerna.

För speciella fall förutsätts att de resultat
som lagen leder till skall kunna
jämkas genom särskilda förhandlingar.

1 samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen dels

de likalydande motionerna
I: 1185 av herrar Axel Kristiansson och
Mossberger samt II: 1392 av herr
Andersson i Knäred;

dels de likalydande motionerna
1: 1201 av herrar Alexanderson och Emalj
samt 11:1407 av fru Kristensson
in. fl., vari yrkades dels att riksdagen
vid behandlingen av propositionen nr
106 måtte besluta, att staten mot ersättning
inlöste tingshusbyggnadsskyldiges
tillgångar samt att städerna befriades
från skyldighet att bidra till lokalhållningen
för underrätterna från och
med år 1971, dels att vederbörande utskott
utformade härför erforderlig lagtext; dels

ock motionen I: 1179 av herr
Kils Nilsson, vari yrkades att riksdagen
vid sin behandling av propositionen
nr 106 måtte besluta, 1. att fonder, bankmedel
och liknande tillgångar, såvitt de
ej vore erforderliga för nära förestående
upprustning av tings- och kanslilokaler,
fördelades mellan de i tingslagen
ingående primärkommunerna; 2.
att staten skulle erlägga vederlag för
alla lokaler som vore erforderliga för
domstolsverksamheten och som övertoges
av staten samt även för i tingshusen
befintliga personalbostäder; 3. att beträffande
tingshus som även inrymde
lokaler för kommunala behov överläggningar
upptoges med kommunerna för
att säkerställa kommunernas tillgång

till erforderliga lokaler; samt 4. att alla
tingshuslokaler som icke nyttjades för
sitt ändamål och sådana som genom
ändrad domkretsindelning upphörde att
tjäna sitt ändamål skulle kvarstå som
kommunal egendom liksom annan diverse
egendom som förvaltades av tingshusby
ggnadsskyldige.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1185 och II: 1392;

B. att riksdagen måtte — med förklaring
att det genom propositionen nr 106
framlagda förslaget till lag med vissa
bestämmelser i anledning av statens
övertagande av lokalhållningen för de
allmänna underrätterna icke kunnat i
oförändrat skick antagas — i anledning
av motionerna I: 1201 och II: 1407
samt 1:1179 i motsvarande del för sin
del anlaga i utskottets hemställan intaget
förslag till lag med vissa bestämmelser
i anledning av statens övertagande
av lokalhållningen för de allmänna
underrätterna;

C. att riksdagen måtte i anledning av
motionen I: 1179 punkt 3 dels i skrivelse
till Kungl. Maj :t ge till känna vad
utskottet anfört rörande förhandlingar
mellan staten och kommunerna om viss
egendom som staten övertoge, dels —
utöver vad som härutinnan föreslagits
av statsutskottet i utlåtande nr 117 —
bemyndiga Kungl. Maj:t att i samband
med förstatligandet av lokalhållningen
för underrätterna, under de förutsättningar
utskottet angett, överlåta fast
egendom m. in. som staten därvid övertoge; D.

att motionen 1:1179, i den mån
den ej kunde anses besvarad genom vad
utskottet i det föregående anfört och
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

E. att riksdagen måtte antaga övriga
genom propositionen framlagda lagförslag.

Reservation hade avgivits av herr
Erik Svedberg, fröken Mallson, herr

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Lag med vissa bestämmelser i anledning

för de allmänna underrätterna, m. m.

Hedlund, fru Lilly Ohlsson, fru Löfqvist,
fröken Bergegren samt herrar Martinsson
och Jönsson i Malmö (samtliga s),
vilka ansett att utskottet under B och
C bort hemställa,

B. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1201 och 11:1407 samt
1:1179, alla i motsvarande del, antaga
det genom propositionen nr 106 framlagda
förslaget till lag med vissa bestämmelser
i anledning av statens övertagande
av lokalhållningen för de allmänna
underrätterna;

G. att riksdagen måtte avslå motionen
1:1179, såvitt avsåge punkt 3.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Debatten rörande första lagutskottets
utlåtande nr 43 må omfatta jämväl statsutskottets
utlåtande nr 117, men yrkanden
beträffande sistnämnda utlåtande
framställes först sedan detsamma föredragits.

Första lagutskottets hemställan föredrogs;
och anförde därvid:

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Detta ärende gäller överförande
av domstolslokaler till statsverket,
vilket sammanhänger med den nya
indelningen av jurisdiktionsområden
1969 och även har ett visst samband
med förändringar i kommunindelningen.

I propositionen har regeringen föreslagit,
att lokalerna som i de flesta
fall är tingshus och ags av speciella juridiska
personer, kallade tingshusbyggnadsskyldige,
skall överföras till statsverket
utan vederlag. För att undvika
ett besvärligt likvidationsförfarande
skulle man låta staten överta samtliga
tillgångar och skulder som tingshusbyggnadsskyldige
har.

I detta ärende har lotten åstadkommit
att den socialdemokratiska gruppen
kommit i minoritet. Vi har i en reserva -

av statens övertagande av lokalhållningen

tion till utskottets utlåtande anslutit oss
till de linjer som finns angivna i propositionen.
Vi anser att detta sätt att
gå till väga är det enklaste. Man undviker
besvärliga undersökningar och
förhandlingar, och man får ett resultat
som tillfredsställer behovet av lokaler
i framtiden.

Den borgerliga gruppen i första lagutskottet,
som har dikterat utskottets utlåtande,
har haft en annan mening och
ansett, att samtliga dessa lokaler skall
överföras till statsverket mot ersättning.
Frågan har ju vissa statsfinansiella konsekvenser.
Det är mycket svårt att säga
hur stora belopp det rör sig om, men
i varje fall torde det väl bli fråga om
200—300 milj. kr., som enligt det borgerliga
förslaget skulle komma att utgå
från staten till kommunerna.

I utskottsutlåtandet har man sagt att
på rent principiella grunder är propositionens
förslag betänkligt och mindre
tilltalande. I de motioner som har
legat till grund för utlåtandet har man
talat om konfiskation och att detta
är allvarligt, därför att det kan leda till
liknande åtgärder av betänklig art på
andra områden.

Vi bär knappast kunnat se det på det
sättet. I detta fall får ju medborgarna
som skattebetalare i fortsättningen använda
de lokaler som de hittills har
använt. Skillnaden blir bara den, att de
i stället för att få några ören utdebiterade
på skattsedeln till tingshusbyggnadsskyldige,
staten i fortsättningen
kommer att överta skyldigheten att hålla
lokal. För den enskilde medborgaren
kommer det helt att sakna betydelse, om
man väljer det ena eller andra sättet.
Det bär också sagts i utlåtandet att en
lösning av frågan i enlighet med propositionens
förslag skulle innebära en
orättvisa i förhållandet mellan olika
tingshusbyggnadsskyldige, därför att
vissa har skött sina affärer väl; man
har hushållat och man har också hållit
den lilla utdebiteringen uppe rela -

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 3ö

Lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av lokalhållningen

för de allmänna underrätterna, m. m.

tivt högt för att kunna hålla lokalerna
i gott stånd och för att kunna hygga
nya värdefulla fastigheter.

Tillämpar man den i propositionen
föreslagna metoden skulle det, menar
man, vara orättvist mot dem som bor
i dessa jurisdiktionsområden och som i
stället för att betala 4 öre per skattekrona
kanske betalat 6 öre och därigenom
skaffat ett dyrbarare hus. Men
vi kan inte se saken på det sättet utan
anser det närmast vara ett missbruk av
orden rättvisa och orättvisa att ge sig
in på ett sådant millimetertänkande.
Det vore för övrigt helt omöjligt att
matematiskt räkna ut vilka värden som
skall tillföras den ena eller den andra
gruppen av skattebetalare.

Enligt utskottet skulle ersättningen
från statsverket betalas ut till kommunerna
på basis av skatteunderlaget. Såvitt
jag förstår betyder det att man till
de kommuner som har ett större skatteunderlag
skulle betala ut mera pengar
än till dem som har ett mindre. Denna
metod strider mot alla andra skatteutjämningsprinciper
då det gäller kommunerna.
Den statliga skatteutjämningen
siktar närmast på att hjälpa kommuner
med svagt skatteunderlag, medan den
här stora julgransplundringen på tingshusen
skulle innebära raka motsatsen,
nämligen att man betalar på basis av
skatteunderlagets storlek. Jag har mycket
svårt att förstå det lämpliga i att
tillämpa den metoden.

Enligt propositionen och reservationen
bör vissa specialarrangemang företas
i de fall då tingslag förutom tingshus
bär ovanligt stora fonder. Det skulle
finnas möjlighet till särskilda förhandlingar
med statsverket när domkretsindelningen
ändras, och då ett
domstolskansli upphör på en ort skulle
man kunna förhandla med den nämnd
som föreslås i propositionen. Detsamma
gäller om t. ex. en kommun på statens
begäran har byggt ett särskilt stort
tingshus för att man också skall kunna

hysa andra myndigheter där. Då ges
det möjligheter för berörda kommun
och staten att komma överens om ersättning
härför.

Herr talman! Med stöd av det anförda
yrkar jag bifall till den vid första lagutskottets
utlåtande nr 43 fogade reservationen,
som helt ansluter sig till propositionen.

Herr DOCKERED (ep):

Hem talman! Som herr Martinsson
sade är det en ny princip staten använder
sig av när man nu tar över lokalskyldigheten
från tingshusbyggnadsskyldige
i kommunerna till staten. Tidigare
har man inte använt sig av den
principen, som i eu hel del fall kommer
att te sig mycket stötande.

Herr Martinsson uppgav själv att det
bär rör sig om värden på 200—300 milj.
kr., och det är givet att om man tonar
ned det beloppet genom att dela upp
det i ören per skattekrona, så ter sig
hela principen mera bagatellartad, men
den är lika orättvis för det.

Låt oss se på hur detta förslag har
kommit till. Från departementet skickades
det ut en promemoria som hela
förslaget kom att byggas på, och den
promemorian rönte mycket stark kritik
vid remissförfarandet, en kritik som
man dock inte tog någon hänsyn till.
Det har sagts — och det sade också
herr Martinsson — att det var så enkelt
att göra på detta sätt, och självfallet
är det den enklaste metoden att bara
säga att staten övertar tingshusen utan
någon ersättning. Då har man ju klarat
hela principfrågan. Men hur skall det
kännas för de tingshusbyggnadsskyldige
— som jag tror man kan säga har
skött dessa saker mycket bra — att bli
av med sin egendom? Det har man inte
tagit någon hänsyn till. Men obestridligen
garanterar denna behandling statens
lokalbehov för domstolsväsendet
på enklast tänkbara sätt, det håller jag
med herr Martinsson om. Jag undrar

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fin.

Lag med vissa bestämmelser i anledning för

de allmänna underrätterna, m. m.

bara om vi verkligen har råd att handskas
med principer på detta enkla sätt.

Nu har tingshusbyggnadsskyldige naturligtvis
sett om sitt hus på varierande
sätt. En del har varit så förutseende
att de skapat fonder för framtida behov.
Och enligt det föreliggande förslaget
tar staten inte bara hand om
tingshusen utan också om fonderna,
och det ter sig väl ändå underligt. Hur
skall det då bli i framtiden, när man
begär av kommuner och andra att de
skall sköta sina åligganden men sedan
riskerar att bli behandlade på detta sätt
vid en ändring av ansvaret för den
egendom av olika slag som man har
gått in för att skaffa sig och underhålla? På

ett håll kan det finnas fonder medan
man på ett annat håll kan ha skulder.
De som mister sina fonder kommer
givetvis att känna sig mycket illa
behandlade, medan de som blivit befriade
från sina skulder ser det hela
på ett annat sätt. Detta är en uppenbar
orättvisa.

En del kommuner som nu mister sitt
tingshus har annan kommunal verksamhet
i samma hus. De blir emellertid
kanske inte bara av med tingshus utan
förlorar också på grund av den ändrade
domkretsindelningen domsagokansliet.
För att få behålla sina administrativa
lokaler i tingshuset blir de ju då
nödsakade att från staten köpa tillbaka
detta, som staten strax dessförinnan fått
överta utan vederlag.

Allt detta har för utskottets majoritet
framstått som så anmärkningsvärt
att man gått in för ett förslag som gör
det möjligt för kommunerna att få ersättning
för dessa lokaler. Egendomen
skulle då efter förhandling kunna överlåtas
till staten.

Vi är också inom utskottet medvetna
om att det är svårt att få en matematisk
rättvisa i fördelningen av de medel som
blir över, men denna svårighet bör inte
vara avgörande för deras möjligheter

av statens övertagande av lokalhållningen

att på ett enkelt sätt tillägna sig ifrågavarande
fastigheter. Utskottet har utarbetat
förslag till sådana ändringar i
bestämmelserna som krävs för att ge
kommunerna rätt till ersättning för
egendom som överlåtes till staten. Jag
vill därför, herr talman, med hänvisning
till vad jag nu anfört hemställa
att riksdagen bifaller första lagutskottets
yrkanden under punkterna A, B,
C, D och E.

I detta anförande instämde herrar
Börjesson i Falköping, Eriksson i Bäckmor
a och Jonasson (samtliga ep) samt
herr Nelander (fp).

Herr MARTINSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Dockered var ett
slag riktigt patetisk och undrade hur
det känns för de tingshusbyggnadsskyldige.
Ja, vilka är då dessa? Jo, det är
skattebetalarna. De flesta har väl inte
känt till att de tillhört tingshusbyggnadsskyldige
annat än möjligen genom
uppgiften på skattsedlarna att 4 eller
6 öre går till detta ändamål.

Självfallet kan den som varit ordförande
i en tingshusstyrelse eller på annat
sätt har varit verksam i detta sammanhang
ha en viss känsla både för
styrelsen och för tingshuset. Det är förklarligt,
men att det så att säga skulle
ha någon större betydelse för den enskilde
skattebetalaren att han i fortsättningen
kommer att slippa betala skatt
till tingshusbyggnadsskyldige och i stället
får betala denna skatt till staten,
som i fortsättningen skall ha denna
skyldighet, tror jag inte på. Inte heller
kan det ha så stor betydelse om tingshusbyggnadsskyldige
inte får någon ersättning
för den byggnad som kommer
att tjäna precis samma ändamål som
den tidigare tjänat men finansierad på
ett annat sätt. Staten övertar ju också
skyldigheten att underhålla tingshusen
och att se till att det där finns domstolslokaler.
Vi bör avromantisera hela den -

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

Lag med vissa bestämmelser i anledning
för de allmänna underrätterna, m. m.

na fråga. Det är ändå, när man kommer
till botten med problemet, en rent praktisk
fråga på vilket sätt vi skall betala
detta.

Herr DOCKERED (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är klart att vi har
anledning att avdramatisera och avromantisera
detta. Men vi kanske står inför
nya sådana här uppgifter, och slår
man in på denna väg har man knäsatt
en helt ny princip härvidlag. Jag har
inte tagit ordet konfiskation i min mun,
men detta har herr Martinsson tidigare
talat om. Jag vet att det finns strömningar
i vårt land som uppfattar detta
såsom en konfiskation, och jag tror inte
att vi mår bra av att fortsätta på det
här viset. Även om det skulle vålla oss
en del besvär tror jag det är bäst att
staten söker göra rätt för sig.

Fru KRISTENSSON (in):

Herr talman! Jag vill börja med att
instämma i de synpunkter som herr
Dockered givit uttryck åt och vill därutöver
bara anföra några allmänna synpunkter.

Först några ord med anledning av
herr Martinssons anförande. Han säger
att man skall avdramatisera och avromantisera
denna fråga och att det huvudsakligen
är en praktisk angelägenhet.
Ja, ur statens synpunkt måste det
i alla fall vara mycket praktiskt att på
en gång kunna tillförsäkra sig dessa
värden, som uppgår till åtminstone 200
miljoner kronor — det förstår jag. Men
frågan är om man kan anse att det är
en rättvis lösning på detta problem.
Det är i varje fall en lösning som skiljer
sig från de ställningstaganden som
man har gjort i tidigare fall, exempelvis
när det gällde förstatligandet av polisväsendet.

Jag tycker, herr talman, att det varit
fel väg att gå när man först fattat ett

av statens övertagande av lokalhållningen

principbeslut om statens övertagande
av lokalhållningen och först därefter
framlägger förslag om hur de ekonomiska
problemen skall ordnas. Jag vill
anknyta till en debatt som tidigare fördes
här och där det sades att frågorna
hade bort avgöras i ett sammanhang.
Men jag vill också begagna tillfället att
säga, att även om jag inser att det är
principiellt riktigt att staten övertar lokalhållningen,
så tror jag inte att staten
kommer att kunna sköta saken på
samma sätt som tingshusbyggnadsskyldige
tidigare gjort — föredömligt, sparsamt
och ändå med nödigt hänsynstagande
till de behov som har funnits.
Jag säger det i och för sig Inte som
kritik mot statens sätt att handlägga sina
ärenden utan snarare som ett erkännande
åt tingshusbyggnadsskyldige. Jag
beklagar att vi av principiella skäl har
måst avskaffa den institutionen, som
har fungerat bra.

Jag skulle också ha önskat att herr
Martinsson insett att det måste te sig
som en orättvisa att man inte ens ger
vederlag för den egendom som man på
detta sätt får. Herr Martinsson anförde
två exempel —• jag skall bara ta upp det
ena som avsåg att man på grund av
en ändrad domkretsindelning plötsligt
finner sig ha ett tingshus som man inte
har användning för. Under sådana förhållanden
skall staten alltså utan kostnad
överta tingshusen, men om kommunen
behöver lokalerna får den ju
en chans att köpa tillbaka det hus som
den en gång har ägt. Herr Martinsson
säger att det i ett sådant här fall skall
finnas möjlighet till specialförhandlingar.
Jag vill emellertid påstå att den förhandlingsposition
som man då försatt
kommunen i inte är särskilt lysande, eftersom
det finns ett principbeslut i bakgrunden
om att kommunen egentligen
skall avstå från byggnaden utan kostnad.

.lag yrkar bifall till första lagutskottets
hemställan.

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av lokalhållningen

för de allmänna underrätterna, m. m.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det saknas anledning
att förlänga denna debatt, i synnerhet
som det finns en betryggande trepartienighet
bakom utskottsmajoritetens förslag.
Sedan representanter för två av
de tre partierna nu vältaligt argumenterat
för utskottets hemställan inskränker
jag mig till att instämma i det bästa
av vad dessa talare — herr Doekered
och fru Krdstensson — har sagt och yrkar
bifall till första lagutskottets hemställan.

Herr ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! När riksdagen tidigare
fattade principbeslutet om statens övertagande
av lokalhållningen för underrätterna,
hade i anslutning till statsutskottets
yttrande i ärendet samtliga borgerliga
ledamöter ett särskilt yttrande
knutet till utskottsutlåtandet, i vilket
man med skärpa framhöll att man delade
uppfattningen att staten skulle
överta lokalhållningen men att man därmed
inte hade bundit sig för de principer
som var skisserade i den promemoria,
som hade lagts fram vad gällde
sättet för övertagandet. I det särskilda
yttrandet betonades den gången med
skärpa att man icke från principiell
synpunkt kunde godta ett konfiskatoriskt
förfarande.

I de motionspar som jag varit med
om att väcka i anslutning till den nu
föreliggande propositionen har jag och
mina medmotionärer också använt uttrycket
konfiskation. Det kan väl i och
för sig synas vara ett hårt uttryck, men
jag har svårt att förstå att vad som sker
kan innebära annat än konfiskation.
Vi kan studera de två paragrafer som
ligger till grund för förslaget om statens
övertagande. Den första av dessa
lyder: »Tingshusbyggnadsskyldiges fasta
egendom, penningsmedel, rättigheter
och andra tillgångar övertages av staten
utan vederlag den 1 januari 1971.
Staten övertager samtidigt ansvaret för

tingshusbyggnadsskyldiges förbindelser.
» 2 § lyder: »Det åligger tingshusbyggnadsskyldige
att meddela de upplysningar
och till staten överlämna
de handlingar som behövs för att genomföra
övertagandet enligt 1 §.»

Om man i fortsättningen från statens
sida kommer fram till att vissa uppgifter
som antingen sköts av kommuner
eller av enskilda lämpligen bör övertas
av staten, då både är det och kommer
att bli även i dessa fall enklast att medelst
antagandet av lagparagrafer i stil
med dessa överta alla tillgångar utan
vederlag. Om det bär framlagda lagförslaget
antas, råder det ingen tvekan om
att det öppnar oanade möjligheter för
framtiden. Har man använt det en gång
kan man använda metoden flera gånger.

Herr Martinsson har som främsta argument
liksom propositionen framfört
att det är en enkel metod med övertagandet.
Metoden är utan tvekan enkel,
om man inte ställer några anspråk på
rättssäkerhet. Den är även enkel med
tanke på de statsfinansiella konsekvenser
det skulle ha, om staten skulle ge
skäligt vederlag för tillgångarna. Vi vet
litet var att statens finanser är dåliga,
men att de skulle vara så dåliga att det
är nödvändigt att staten utan vederlag
måste överta all den egendom det här
gäller hade jag ändå inte kunnat tänka
mig.

I propositionens och reservationens
motiveringar för detta tillvägagångssätt
anförs som exempel vägväsendets förstatligande.
Det var emellertid fråga om
någonting helt annat den gången. Vägväsendet
fungerade ju även före statens
övertagande i huvudsak genom statliga
skattemedel. Bil- och bensinskatter betalade
en mycket stor del av de samlade
utgifterna. Själva vägarna var inte möjliga
att använda för något annat ändamål
och kunde alltså inte i och för sig
representera något värde för de tidigare
innehavarna. Inventarier o. d. hade som
sagt anskaffats väsentligen med stat -

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

Öl

Lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av lokalhållningen

för de allmänna underrätterna, m. m.

liga medel.

De lokaler det nu är fråga om är däremot
helt finansierade medelst den speciella
kommunalskatt som tingshusbyggnadsskyldige
har tagit ut. Statliga medel
har alltså inte alls använts. Nog
förefaller det då ligga närmare till
hands att jämföra med statens övertagande
av polisväsendet. I det sammanhanget
var det inte tal om annat än att
staten skulle utge skäligt vederlag för
de lokaler den övertog från kommunerna.
Det hade sett betydligt snyggare
ut om man hade använt den metoden
även denna gång''.

Det föreslagna förfarandet får som
bekant mycket egendomliga konsekvenser
på åtskilliga håll. I de fall där tingshusbyggnadsskyldige
har betydande
fonder lägger staten beslag också på
dessa förutom på själva lokalerna. Alldeles
speciellt upprörande är kanske
de fall, där lokaler som nu ägs av tingshusbyggnadsskyldige
i fortsättningen
inte kommer att användas inom rättsväsendet
därför att tingsställena läggs
ned. Som försvar anförs att berörda
kommuner eller andra intresserade ju
kan underhandla med staten om att få
behålla respektive överta dessa lokaler
på skäliga villkor. Det är, som fru Kristensson
tidigare påpekade, onekligen en
underlig situation som då uppstår.

Jag kan anföra ett exempel från mitt
eget kommunblock. Där har vi ett tingshus
som i framtiden inte kommer att
användas för domstolsändamål. Denna
lokal skulle bli alldeles utmärkt som en
kommunal administrationsbyggnad i
den nya kommunen, som omfattar just
det område som lin g s h it s b y gg n a d s s k y 1 -dige representerade. Är det inte en underlig
situation när man då behöver
konstatera att den lokal som ägs av invånarna
i detta område plötsligt blir
statlig egendom, som kommunen sedan
får försöka förvärva av staten?

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hem -

ställan i första lagutskottets utlåtande
nr 43.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. H och C

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Martinsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom.
B och C i utskottets utlåtande nr 43,
röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Erik Svedberg
m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Erik Svedberg m. fl.

Mom. D och E

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Ändring i förordningen om sjömansskatt, m. m.

§ 31

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
117, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med vissa
bestämmelser i anledning av statens
övertagande av lokalhållningen för de
allmänna underrätterna, m. m., i vad
propositionen hänvisats till statsutskottet.
(Detta utlåtande hade debatterats
i samband med behandlingen av första
lagutskottets utlåtande nr 43.)

Vad statsutskottet hemställt bifölls.

§32

Ändring i förordningen om sjömansskatt,
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 44, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen om
sjömansskatt, m. m., jämte motion.

I propositionen nr 98 hade Kungl.
Maj d under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 20 mars 1970 föreslagit
riksdagen, såvitt nu var i fråga, att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning om ändring i förordningen
(1958:295) om sjömansskatt,

dels godkänna de grunder för nya
sjömansskattetabeller som angivits i propositionen
och bemyndiga Kungl. Maj d
att i enlighet med dessa grunder upprätta
och fastställa nya sjömanskattetabeller
att gälla fr. o. m. den 1 januari
1971.

I motionen 11:1435 av fru Ryding
och herr Hermansson hade yrkats, att
riksdagen med bifall i övrigt till propositionen
nr 98 beslutade

1) att vid utarbetandet av skatteskalorna
för sjömansskatt — med bifall till
1967 års sjömansskattekommittés förslag
— omkostnadsavdrag skulle beräknas
till 700 kr. per år,

2) att avslå förslaget i propositionen

att värdet av fri kost för sjömän skulle
beskattas.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds proposition nr 98, i vad
densamma behandlades i detta betänkande,
och med avslag på motionen
11:1435,

1) anta det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring i
förordningen (1958:295) om sjömansskatt,

2) godkänna de grunder för nya sjömansskattetabeller
som angivits i propositionen
och bemyndiga Kungl. Majd
att i enlighet med dessa grunder upprätta
och fastställa nya sjömansskattetabeller
att gälla fr. o. m. den 1 januari 1971.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Vår motion II: 1435 är
ett alternativ i begränsad omfattning
till propositionens förslag till förordning
om ändring av sjömansskatten.
Vårt huvudyrkande är skattefrihet på
den till 250 kr. i månaden uppskattade
fria kosten. I detta fall stöder vi oss
principiellt på det särskilda yttrande
som representanter från såväl befäl som
manskap fogat till sjömansskatteberedningens
betänkande. I detta yttrande
heter det bl. a.: »De ombordanställdas
fria kost och logi är jämförbart med
övriga befattningshavares dagtraktamente
och bör därför undantas från
skatteplikt.»

Om man utgår från utredningens siffror
om årsanställda inom sjöfarten skulle
detta röra sig om 63,5 miljoner kronor
årligen, alltså med 21 165 anställda.
Skatten kommer att bli av storleksordningen
omkring 20 miljoner.

Men, herr talman, den viktigaste invändningen
jag har att göra mot utskottet
är, att man inte har velat se våra
yrkanden i samband med varandra. Observera
att vi också går på sjömansskatteberedningens
förslag när det gäller

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

Ändring i förordningen om sjömansskatt, in. m.

omkostnadsavdraget och vill ha 700
kr. per år för alla, alltså för sjöfolk i
såväl när- som fjärrtrafik. Här har propositionen
föreslagit en ändring till 500
kr. för närtrafik och till 1 000 kr. för
fjärrtrafik. Utskottet påstår nu att förslagen
i vår motion skulle innebära en
försämring för det stora flertalet sjömän
som finns i fjärrtrafik. Detta är
fullkomligt felaktigt.

Men låt mig, herr talman, innan jag
går in på att bemöta detta felaktiga påstående
från utskottets sida säga några
ord om just omkostnadsavdraget. Om
regeringens avsikt med att höja respektive
sänka detta i förhållande till vad
utredningen har föreslagit är att i viss
mån reglera de verkligt stora utgifterna
som en sjöman har för att få lämna fartyget
i utrikeshamn och dessutom för
anställning och resekostnad för en ersättare
i sitt ställe — belopp som ofta
rör sig om flera hundratals eller ibland
några tusentals kronor — så vill jag
med eftertryck ha sagt i denna debatt
följande:

Detta är inte i första hand en skattefråga,
utan detta sammanhänger med
sjömanslagens orimliga utformning och
tillämpning. Och detta problem, herr
talman, skall därför tas upp i den pågående
utredningen om sjömanslagen.

Sedan åter till utskottsbetänkandet!
Att göra som man nu har gjort vid behandlingen
av vår motion ger enligt
min uppfattning smak av dålig demagogi.
Man skiljer på våra med varandra
sammanhängande yrkanden. Dessutom
skriver man i betänkandet att vi med
vår motion »tycks mena» någonting.

Herr talman! Detta skrivsätt borde
ha varit fullständigt överflödigt om man
läst motionen II: 1435, som ger fullt
klara besked i fråga om våra yrkanden,
och där ges inte utrymme för några
»menanden» från utskottets sida.

Låt mig först få uppehålla mig något
vid yrkandet om det gamla sjömanskrav
som vi har tagit upp, nämligen skattebefrielse
för hela vivret, alltså även för

kosten, ett krav som är genomfört t. ex.
i vårt grannland Norge.

Enligt propositionen skall värdet av
kosten uppskattas till 250 kr. i månaden
eller 3 000 kr. per år. Detta belopp
skulle man alltså fä skatta för utöver
det man tjänar i övrigt. Ser man detta
i relation till det enhetliga omkostnadsavdraget
— 700 kr. för de ombordanställda
■—- måste man om man är aldrig
så litet räknekunnig kunna konstatera
att det inte blir någon förlust för sjömannen.
Jag erkänner att vi på denna
punkt för närtrafiksj ömannen föreslår
en höjning med 200 kr. jämfört med
propositionens förslag, men vårt förslag
innebär trots detta en vinst för den
ombordanställde vare sig han går i
fjärrtrafik eller närtrafik.

Sammanfattningsvis vill jag alltså
säga att sjömannen i närtrafik enligt
vårt förslag befrias från skatt på 3 000
kr., som skulle läggas på hans övriga
inkomster, men får omkostnadsavdraget
höjt med 200 kr. Sjömannen i fjärrtrafik
befrias också enligt vårt förslag
från skatt på 3 000 kr. om året men får
omkostnadsavdraget sänkt med 300 kr.
Dessutom vill jag ännu en gång tillägga
att vi har följt sjömansskatteutredningen,
där både befäl och manskap varit
ense i dessa frågor.

Så bara några ord om de ombordanställda
i närtrafik. De har möjlighet att
oftare ta ut semester och oftare ta ut
sin vederlagstid. De har möjlighet att
oftare besöka sin hemort — detta medför
visserligen utgifter men ger kompensation
på annat sätt. Dessa förhålllanden
måste ses i relation till vad som
gäller för de ombordanställda i fjärrfart,
vilka oftast måste samla ihop sin
semester och sin vederlagstid och vilka
dessutom mera sällan har möjlighet att
besöka sin hemort. De får, som jag nyss
nämnde, enligt vårt förslag en sänkning
av omkostnadsavdraget med 300 kr.
jämfört med propositionens förslag men
tillika en skattebefrielse för kosten på
3 000 kr. Någon försämring — det vill

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Ändring i förordningen om sjömansskatt, m. m.

jag åter upprepa — för det stora antalet
sjömän i fjärrtrafik — vilket utskottet
påstår skulle bli resultatet om man
biföll vår motion — är det inte fråga
om.

Bara ett exempel till. De gifta sjömännen
i fjärrtrafik som hittills haft skattebefrielse
för vivre skulle nu enligt propositionens
förslag ges ett påslag på
3 000 kr. per år. Detta anser vi inte vara
anständigt om man beaktar under vilka
förhållanden just denna kategori sjömän
får arbeta.

Man har framhållit — det har vi också
gjort i vår motion — att man eftersträvar
enhetliga regler för sjömansskatten
i Norden. Denna fråga har också behandlats
i Nordiska rådet. Nu företas
från svensk sida, om utskottets yrkande
bifalles, en ändring av sjömansbeskattningen,
men resultatet av denna ändring
står inte i överensstämmelse med
strävandena efter en gemensam nordisk
lagstiftning på detta område.

Det finns dessutom en annan synpunkt
som motiverar en lindrigare höjning
av skatteuttaget än som föreslås
i propositionen men som bevillningsutskottet
inte har beaktat när man avstyrkt
vår motion. Den utveckling som
sker och har skett inom svensk sjöfart
och av dess trafikmässiga inriktning
medför i ännu högre grad än tidigare
att de ombordanställda inte kan utnyttja
de sociala och andra förmåner som
ställs till andra skattepliktiga medborgares
förfogande. Eller som en gammal
sjöman drastiskt uttryckte det: »Vi sliter
ju inte ens på gatorna i Sverige!»

Herr talman! De motiv som bevillningsutskottet
bär anfört för avslag på
vår motion är inte korrekta. Här finns
uppenbara fel, som jag bär påtalat. Vi
kan därför inte acceptera utskottets avslagsyrkande,
och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till motionen nr
11: 1435.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag vill göra ett på -

pekande som närmast är av formell art.

Detta utskottsbetänkande bygger på
proposition nr 98, och i denna proposition
ingår bl. a. ett förslag om ändring
i kommunalskattelagen 48 §, som
handlar om ortsavdrag — det som numera
skall kallas grundavdrag.

Den här ändringen borde rimligtvis
ha föreslagits redan i proposition nr
70, som vi behandlade för några veckor
sedan då vi möblerade om rätt avsevärt
i kommunalskattelagen. Jag hade för eu
tid sedan ett meningsutbyte med finansministern
härom, då han försvarade
sig med att den bär ändringen skulle
genomföras i samband med behandlingen
av proposition nr 98, alltså den som
vi nu behandlar, men till min häpnad
ser jag att den inte är medtgen här heller.
Det finner jag anmärkningsvärt, i
synnerhet som det är en viktig ändring
som skall göras i 48 §, där man skall
eliminera en orättvisa som har fått bestå
alltför länge.

Orättvisan ligger i att eu person som
har inkomst på land och tar tillfällig
anställning på ett fartyg kan göra eu
direkt påvisbar ekonomisk förlust på
detta. Så bör icke ett skattesystem vara
utformat. Den orättvisan har funnits så
länge att det är högst på tiden att den
elimineras. Jag trodde och hoppades
att detta skulle ske i samband med behandlingen
av denna proposition, såsom
finansministeiln sade, men bär
finns förslaget inte med.

Jag vill därför fråga utskottets talesman,
av vilken anledning man i utskottets
betänkande icke har tagit med det
förslag till ändring av 48 § kommunalskattelagen
som upptas i proposition nr
98.

Herr KRISTENSON (s):

Herr talman! Vänsterpartiet kommunisterna
har i sin motion, som fru Ryding
här talade för, kritiserat vissa detaljer
i förslaget om sjömansskatten,
men jag'' tycker att detta ärende bör ses
tillsammans med den allmännna skatte -

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

Ändring i förordningen om sjömansskatt, m. m.

reformen. Förslaget till ändringar i reglerna
om sjömansskatt ansluter sig till
de principer som är genomgående i
skattepaketet, nämligen en höjning av
skatten för de stora inkomsttagarna och
en sänkning av skatten för de små inkomsttagarna
— det framgår klart och
tydligt av i propositionen införda tabeller.

Fn motivering som vänsterpartiet
kommunisterna anfört för sin motion
är att sjömännen inte kan utnyttja sociala
förmåner i samma utsträckning
som vi landkrabbor kan göra. Det är
naturligtvis riktigt, men om vi jämför
skatten på samma inkomst för en
person som har förvärvsarbete i land
och för en sjöman, finner vi att skatten
är betydligt lägre för den som är anställd
ombord.

Motionärerna har ochså tagit ut vissa
detaljer i de övriga nordiska ländernas
sjömansskatteförordningar. Så kan
man göra på många områden och alltid
finna en eller annan detalj som är
gynnsammare i ett annat lands lagstiftning,
men i sin helhet är den svenska
sjömansskatten gynnsammare än sjömansskatten
i Danmark, Norge och Finland.

Det har föreslagits en del ändringar
i propositionen som bygger på en utredning.
Omkostnadsavdraget föreslås
höjt mer än vad utredningen har föreslagit
och mer än vad vänsterpartiet
kommunisterna har yrkat i sin motion,
nämligen till 1 000 kronor för ombordanställda
som går i fjärrfart. Det sänks
för dem som går i närfart till 500 kronor,
men totalt tjänar sjöfartsnäringens
anställda på ändringen, eftersom 17 000
går i fjärrfart medan enhart 4 000 går
i närfart.

Fru Ryding nämnde att det blir en
försämring för gifta sjömän och för
utländska medborgare. Utskottet är medvetet
om att det blir en skattehöjning,
eftersom sjömännen skall skatta för det
belopp som fri kost upptas till, nämligen
250 kronor i månaden. Å andra si -

dan skall sjömännen i fortsättningen inte
betala skatt för förmånen av logi.
250 kronor i månaden är bland de lägre
beloppen för kostersättning som
prövningsnämnderna fastställer. Normalbeloppet
för fri kost ligger nämligen
mellan 250 och 300 kronor och i regel
närmare de 300 kronorna.

Vidare måste man se till slutresultatet.
Nu får en sjöman i närfart en reducering
med 50 kronor och en sjöman
i fjärrfart en reducering med 150
kronor.

Vänsterpartiet kommunisterna har
baserat sin motion på en utredning, där
två ledamöter anmälde en avvikande
mening. Som framgår av propositionen
har emellertid icke en enda av de ombordanställdas
organisationer varit negativ
till propositionens förslag. Vi bör
notera att de ombordanställdas samtliga
organisationer har accepterat förslaget.

Herr Sjöholm efterlyste den föreslagna
ändringen i 48 § kommunalskattelagen.
Den saken kunde naturligtvis ha
beslutats i samband med behandlingen
av det stora skattepaketet, men den
hör ju mer hemma här. Det är emellertid
inte möjligt att ta upp förslaget i
denna proposition, eftersom av konstitutionella
skäl en lagstiftningsfråga inte
får behandlas två gånger vid samma
riksdagssession. Ett förslag kommer däremot
att framläggas vid höstsessionen.
Men det beslut som vi skall fatta i dag
kan inte uppskjutais, eftersom det skall
ligga till grund för källskattetabellerna,
som sedan skall distribueras ut över
alla världshav där svenska fartyg seglar
— i annat fall skulle det bli stora
förseningar.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Herr Kristenson lyckades
inte övertyga mig. Kvar står att
våra yrkanden i motionen sammantagna
leder till en lindring i jämförelse

Andra kammarens protokoll 1970. Nr 30

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Ändring i förordningen om sjömansskatt, m. m.

med propositionens förslag.

Herr Kristenson sade att den föreslagna
ändringen av sjömansskatteförordningen
skall ses mot bakgrund av
den allmänna skattereformen. I en annan
mening medgav han emellertid att
de gifta sjömännens läge försämras på
grund av att de skall betala skatt för
förmånen av fri kost — en förmån som
de kanske dessutom inte alltid ens kan
utnyttja.

Jag kan inte fatta detta resonemang.
Även bland sjömännen finns det väl
lågavlönade som nu får vidkännas en
försämring, och det vill vi inte acceptera.
Den lindring i beskattningen som
vi anser att sjöfolket bör erhålla har
vi presenterat i vår motion, och jag
hänvisar till mitt första anförande. Det
gäller visserligen detaljer, men det är
viktiga detaljer.

Herr Kristenson sade att alla remissinstanser
har accepterat propositionen.
Jag har läst propositionen. På s. 37
uppges att »de flesta» remissinstanserna
har ställt sig positiva men man har
inte närmare redovisat detta. Vår motion
bygger dessutom på diskussioner
och överläggningar som vi fört direkt
med sjömännen. Det är inte alltid säkert
att sjömännen själva har samma uppfattning
som olika organisationer som
arbetar i nära anslutning till sjöfarten,
även om sjömännen kan ha rätt.

Jag har inte blivit övertygad om att
det inte skulle bli ett bättre utgångsläge
för sjöfolket, om man följde vårt
förslag i motionen, och därför vidhåller
jag mitt yrkande.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag accepterar herr
Kristensons förklaring. Jag vill emellertid
förutsätta att den nödvändiga
ändringen i 48 § kommunalskattelagen
blir beslutad >så tidigt, att den träder i
tillämpning fr. o. m. den 1 januari 1971.

Herr KRISTENSON (s):

Herr talman! Det är klart, herr Sjöholm,
att ett sådant belsut beträffande

48 § kommunalskattelagen kommer att
fattas så att det kan träda i kraft den
1 januari 1971.

Fru Ryding säger att om riksdagen
skulle bifalla den motion hon talat för,
skulle det betyda ytterligare skattesänkning.
Ja, visst skulle så bli fallet. Man
måste då fråga sig: Är sjömansskatten
totalt sett lagom nu, eller är den för
hög eller är den för låg? Det är alldeles
givet att om fru Ryding och jag
och flera går ut och frågar den enskilde
ombordanställde, så tycker han alltid,
att skatten är för hög. Men de ombordanställdas
organisationer, som
skall svara för helhetssynen, har utan
erinran accepterat propositionens förslag.

Vad beträffar detta att den enskilde
sjömannen vid något tillfälle inte kan
utnyttja en sådan förmån som fri kost
ombord ändå är, får man ta hänsyn
till att omkostnadsavdraget, som skall
täcka en mängd sådana här oförutsedda
utgifter, i fortsättningen kommer att bli
500 kr. om året för de ombordanställda
i närfart och 1 000 kr. för de ombordanställda
i fjärrfart. Det får alltså
kompensera de tillfällen, när man
inte kan utnyttja den fria kosten ombord
eller andra förmåner.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag är fortfarande inte
överens med herr Kristenson i vad han
säger. Däremot är jag överens med sjömansskatteutredningen.
Vi har i vår
motion utgått ifrån denna samt till det
särskilda yrkande som bifogats utredningen.
Det anser vi är en god grund
att stå på.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri,
som föranleddes av bifall till motionen
II: 1435; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

§ 33

Föredrogs vart för sig

första lagutskottets utlåtande nr 46,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen (1952: 98) med
särskilda bestämmelser om tvångsmedel
i vissa brottmål, dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen (1969:36) om telefonavlyssning
vid förundersökning angående
grovt narkotikabrott m. m., dels
ock motioner om översyn av bestämmelserna
om telefonavlyssning; samt

jordbruksutskottets memorial nr 36,
angående uppskov med behandlingen
av visst utskottet tilldelat ärende.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtande och memorial hemställt.

§ 34

Utvidgning av yttrande- och
tryckfriheten

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Första lagutskottets utlåtande nr 47
och konstitutionsutskottets utlåtande nr
39 föredrages och debatteras i ett sammanhang.
Yrkanden beträffande båda
dessa utlåtanden framställes under den
gemensamma överläggningen.

Härefter föredrogs i ett sammanhang

första lagutskottets utlåtande nr 47,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen,
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte
i ämnet väckta motioner; och

konstitutionsutskottets utlåtande nr
39, i anledning av samma proposition,
i vad den hänvisats till utskottet, jämte
motioner.

Första lagutskottets utlåtande nr 47

Genom en den 10 april 1970 dagtecknad
proposition, nr 125, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotolcol -

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

let över justitieärenden och lagrådets
protokoll,

dels för prövning i grundlagsenlig
ordning förelagt riksdagen ett vid propositionen
fogat förslag till ändring i
tryckfrihetsförordningen,

dels föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i brottsbalken,

2) lag om ändring i lagen (1956: 618)
om allmänna sammankomster,

dels anhållit om riksdagens yttrande
över ett vid propositionen fogat förslag
till kungörelse om ändring i allmänna
ordningsstadgan (1956: 617).

Propositionen hade, såvitt avsåge
ändring i tryckfrihetsförordningen,
hänvisats till konstitutionsutskottet och
i övrigt till lagutskott samt hade i sistnämnda
delar behandlats av första lagutskottet.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås en utvidgning
av yttrande- och tryckfriheten på
olika områden. Så skilda ämnen som
pornografi, yttrandefrihet vid demonstrationer
och brott mot trosfrid behandlas.

I fråga om pornografiska framställningar
föreslås, att samhällets ingripanden
på detta område koncentreras på
den alltmera ohämmade spridningen av
pornografiska alster till personer som
inte önskar få del av sådana. Därför
införs ett straffsanktionerat förbud mot
skyltning eller liknande förfarande beträffande
pornografisk bild. För straffbarhet
förutsätts att skyltningen sker på
ett sätt som är ägnat att väcka allmän
anstöt. Samtidigt införs förbud mot att
utan föregående beställning sända annan
pornografisk bild med posten eller
på annat sätt tillställa någon sådan bild.

Förslaget utgår i övrigt från att den
som vill ta del av pornografi själv
bör få bestämma däröver. De nuvarande
bestämmelserna i brottsbalken och
tryckfrihetsförordningen om sårande
av tukt och sedlighet föreslås därför
bli upphävda.

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

Vidare föreslås att vissa yttrandefrihetsbrott
som bl. a. har aktualiserats i
samband med demonstrationer avkriminaliseras.
Sålunda föreslås att ringa
fall av uppvigling skall vara straffria.

Förslaget innebär vidare att de särskilda
reglerna om skymfande av svensk
eller utländsk flagga eller annan rikssymbol
upphävs. Vidare föreslås att den
särskilda regeln i brottsbalken om möjlighet
till straffskärpning vid kränkning
av främmande makt ändras så att
den inte längre gäller ärekränkning av
främmande makts statsöverhuvud eller
representant här i riket. Ärekränkning
av främmande statsöverhuvud, som vistas
här i landet, och av representant
för främmande makt läggs generellt under
allmänt åtal.

I detta sammanhang föreslås också en
viss begränsning i polismyndighets rätt
enligt lagen om allmänna sammankomster
att upplösa och förbjuda förnyande
av sådan sammankomst, t. ex. demonstration.

Enligt förslaget skall också straffbestämmelsen
om brott mot trosfrid upphävas
liksom dess motsvarighet i tryckfrihetsförordningen.

Slutligen föreslås viss justering i lagen
om allmänna sammankomster och
allmänna ordningsstadgan på grund av
ändrade regler om uttagande av bevillningsavgift
för särskilda förmåner
och rättigheter.

I samband med propositionen hade
första lagutskottet behandlat följande i
anledning av propositionen väckta motioner,
såvitt de hänvisats till lagutskott,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 1231
av herrar Bengtson och Svanström samt
II: 1444 av herrar Larsson i Luttra och
Dockered;

2) de likalydande motionerna 1:1232
av herr Ernulf m. fl. och 11:1446 av
herr Nelander m. fl.;

3) de likalydande motionerna I: 1233
av herr Ernulf in. fl. och 11:1445 av
herr Nelander m. fl.;

4) de likalydande motionerna I: 123b
av fru Segerstedt Wiberg m. fl. och
II: 1447 av fru Sundberg m. fl.;

5) de likalydande motionerna I: 1235
av herr Svanström m. fl. och II: 1443
av herr Fälldin m. fl.;

6) de likalydande motionerna I: 1237
av herr Sörenson m. fl. samt II: 1442 av
herrar Eriksson i Arvika och Sellgren;

7) de likalydande motionerna I: 1240
av herr Bohman m. fl. och II: 1453 av
herr Holmberg m. fl.;

8) de likalydande motionerna I: 1241
av herr Lindblad och II: 1455 av herr
Westberg i Ljusdal;

9) motionen 1:1242 av herr Nils Nilsson; 10)

motionen 1:1243 av herr Nils
Nilsson in. fl.; samt

11) motionen II: 1454 av herr Oskarson.

Motionerna vid 6), 8) och 11) hade
i sin helhet hänvisats till lagutskott.
Övriga motioner hade, såvitt avsåge
ändring i tryckfrihetsförordningen
hänvisats till konstitutionsutskottet och
i övrigt till lagutskott.

Motionsyrkandena

A. Yrkanden om uppskov eller avslag
på propositionen

4) I motionerna 1: 1234 och II: 1447
hemställdes »att riksdagen måtte besluta
att behandlingen av proposition nr
125 måtte uppskjutas till liöstriksdagen».

7) I motionerna 1: 1240 och II: 1453
hemställdes — därest yrkandet i motionerna
I: 1234 och II: 1447 icke skulle
bifallas —• »att riksdagen måtte 1. avslå
propositionen nr 125; 2. i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om nytt förslag i
enlighet med de riktlinjer som angivits
i motionen».

B. Yrkanden i anledning av förslaget
om upphävande av 16 kap. 7 § brottsbalken
(skymfande av rikssgmbol) och
19 kap. 10 § brottsbalken (skymfande
av utländsk rikssgmbol)

6) I motionerna I: 1237 och II: 1442
hemställdes »att riksdagen måtte avslå

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

förslaget i propositionen om upphävande
av 16 kap. 7 § och 19 kap. 10 §
brottsbalken».

10) I motionen 1:1243 hemställdes
»att riksdagen vid sin behandling av
Kungl. Maj:ts proposition nr 125 måtte
avslå propositionens förslag i de
stycken som behandlar skymfande av
svensk eller utländsk flagga, vapen eller
annat höghetstecken».

C. Yrkanden i anledning av förslaget
om upphävande av 16 kap. 9 § brottsbalken
(brott mot trosfrid)

3) I motionerna 1: 1233 och II: 1445
hemställdes, såvitt motionerna hänvisats
till lagutskott, att riksdagen måtte
— med förklaring att propositionens
förslag i ifrågavarande del icke kunnat
oförändrat godtagas — dels för sin del
antaga i motionerna angiven lydelse av
brottsbalkens 16 kap. 9 §, dels som
följd härav för sin del besluta att 16
kap. 8 a § brottsbalken fortfarande
skulle ha denna beteckning.

5) I motionerna 1: 1235 och II: 1443
hemställdes, såvitt motionerna hänvisats
till lagutskott, att riksdagen vid sin
behandling av proposition nr 125 måtte
besluta att BrB 16 kap. 9 § i vad
avsåge brott mot trosfriden skulle ges
i dessa motioner angiven lydelse.

11) I motionen 11: 1454 hemställdes
att riksdagen för sin del måtte anta i
motionen föreslagen lydelse av 16 kap.
9 § brottsbalken.

D. Yrkanden i anledning av förslaget
till ändrad lydelse av 16 kap. 11 §
brottsbalken (straffbestämmelse om sårande
av tukt och sedlighet ersätts av
straffbestämmelse om otillåtet förfarande
med pornografisk bild)

1) I motionerna 1:1231 och 11:1444
hemställdes, såvitt motionerna hänvisats
till lagutskott, att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 125 måtte
besluta att BrB 16 kap. 11 § erhölle i
motionerna angiven lydelse, och att det
lagrum, som i propositionens förslag
betecknas 16 kap. 11 §, erhölle beteck -

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

ningen 16 kap. 11 a §.

2) I motionerna 1:1232 och 11:1446
hemställdes, såvitt motionerna hänvi;
sats till lagutskott, att riksdagen — med
förklaring att propositionen inte kunnat
oförändrad godtagas — för sin del
dels beslutade att 16 kap. 11 § brottsbalken
skulle erhålla i dessa motioner
angiven lydelse, dels beslutade att det
lagrum, som i propositionens förslag
i betecknades med 16 kap. 11 § brottsbalken,
erhölle beteckningen 16 kap.
11 a §, samt att utskottet med ledning
av vad sålunda sagts utformade erfor1
derlig lagtext.

8) I motionerna I: 1241 och II: 1455
hemställdes »att riksdagen vid behandling
av lag om ändring i brottsbalken,
16 kap. 11 §, måtte uttala att stadgandet
gäller även vid postförsändelse eller
utdelning utom landet».

9) I motionen 1: 1242 hemställdes
»att riksdagen vid sin behandling av
proposition nr 125 måtte avslå propo ,

sitionens förslag i de stycken som behandlar
upphävande av de i propositionen
angivna delarna av brottsbalken
och tryckfrihetsförordningen avseende
sårande av tukt och sedlighet m. m.».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte avslå motio;
nerna 1:1234 och 11:1447, såvitt de

hänvisats till lagutskott;

B. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1240 och 11:1453, såvitt de
hänvisats till lagutskott;

G. att riksdagen måtte — med avslag
på motionerna I: 1237 och II: 1442 samt
1:1243, sistnämnda motion såvitt den
hänvisats till lagutskott —

dels antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring
i brottsbalken, såvitt däri föreslogs att
16 kap. 7 § och 19 kap. 10 § brottsbalken
skulle upphöra att gälla,

: dels antaga nämnda lagförslag, såvitt

däri föreslogs ändrad lydelse av 19 kap.
16 § första stycket brottsbalken;

; D. att riksdagen måtte — med förklaring
att förslaget till lag om ändring

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

i brottsbalken icke kunnat i oförändrat
skick antagas •—

dels, med bifall till motionerna 1:1233
och II: 1445, 1:1235 och II: 1443, samtliga
motioner i motsvarande del, samt

(Kungl. Maj:ts förslag)

(Denna paragraf utgår)

motionen II: 1454, för sin del antaga
följande såsom utskottets förslag betecknade
lydelse av 16 kap. 9 § brottsbalken.

(Utskottets förslag)

Den som i strid mot rätten till religionsfrihet
offentligen skymfar sådant
som enligt annans trosuppfattning hålles
heligt, dömes för brott mot religionsfriheten
till böter eller fängelse i högst
sex månader.

dels, med bifall till motionerna
1:1233 och 11:1445 i motsvarande del
samt i anledning av motionerna I: 1235
och II: 1443, såvitt de hänvisats till lagutskott,
ävensom i anledning av motionen
11:1454, avslå nämnda lagförslag,
såvitt däri föreslogs att 16 kap. 8 a §
brottsbalken skulle betecknas 9 §;

E. att riksdagen måtte — med avslag
på motionerna 1:1231 och 11:1444,
I: 1232 och II: 1446 samt 1:1242, samtliga
motioner såvitt de hänvisats till
lagutskott — antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om
ändring i brottsbalken, såvitt däri föreslogs
ändrad lydelse av 16 kap. 11 §
brottsbalken;

F. att motionerna I: 1241 och II: 1455
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

G. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i brottsbalken i de
delar som icke omfattades av vad utskottet
hemställt under C—E;

H. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen om allmänna
sammankomster;

J. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t ge till känna att riksdagen
lämnat utan erinran förslaget till kungörelse
om ändring i allmänna ordningsstadgan.

Reservationer hade avgivits enligt
följande.

Vid A i utskottets hemställan

1) av herr Schött och fru Kristensson
(båda m), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1234 och 11:1447 i motsvarande
del besluta uppskjuta behandlingen
av propositionen, såvitt den hänvisats
till lagutskott, till höstsessionen
med innevarande års riksdag;

Vid B i utskottets hemställan

2) av herr Schött och fru Kristensson
(båda m), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1240 och 11:1453 i motsvarande
del

dels avslå propositionen, såvitt den
hänvisats till lagutskott,

dels i skrivelse till Kungl, Maj :t anhålla
om nytt förslag i motsvarande
del i enlighet med de riktlinjer som angivits
i nämnda motioner;

Vid C i utskottets hemställan

3) av herrar Alexanderson (fp),
Svanström (ep), Sörenson (fp), Wiklund
i Stockholm (fp) och Börjesson
i Falköping (ep), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

1. att riksdagen måtte — med bifall
till motionerna I: 1237 och II: 1442 samt
I: 1243, sistnämnda motion i motsva -

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

rande del — avslå det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om
ändring i brottsbalken, såvitt däri föreslogs
att 16 kap. 7 § och 19 kap. 10 §
brottsbalken skulle upphöra att gälla,

2. att riksdagen måtte — med bifall
till motionen I: 1243 i motsvarande del
samt i anledning av motionerna T: 1237
och II: 1442 — avslå nämnda lagförslag,
såvitt däri föreslogs ändrad lydelse av
19 kap. 16 § första stycket brottsbalken;

Vid D i utskottets hemställan

4) av herr Erik Svedberg, fröken
Mattson, herrar Hjorth, Larfors, Martinsson,
Jönsson i Malmö och Hansson
i Piteå samt fru Bergander (samtliga
s), vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte — med avslag på
motionerna I: 1233 och II: 1445, I: 1235
och 11:1443, samtliga motioner såvitt
de hänvisats till lagutskott, samt motionen
II: 1454 — antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag

(Kungl. Maj:ts förslag)

Den som på eller vid allmän plats
genom skyltning eller annat liknande
förfarande förevisar pornografisk
bild på sätt som är ågnat att väcka
allmän anstöt dömes för otillåtet
förfarande med pornografisk
bild till böter eller fängelse
i högst sex månader. Detsamma gäller
den som med posten sänder eller på
annat sätt tillställer någon pornografisk
bild utan föregående beställning.

om ändring i brottsbalken, såvitt däri
föreslogs dels att 16 kap. 9 § brottsbalken
skulle upphöra att gälla, dels att
16 kap. 8 a § brottsbalken skulle betecknas
9 §;

Vid E i utskottets hemställan

5) av herrar Alexanderson (fp),
Svanström (ep), Sörenson (fp), Dockered
(ep), Wiklund i Stockholm (fp)
och Börjesson i Falköping (ep), vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

1. att riksdagen måtte — med förklaring
att förslaget till lag om ändring
i brottsbalken icke kunnat i oförändrat
skick antagas — med bifall till motionerna
1:1231 och 11:1444 samt 1:1232
och 11:1446, samtliga motioner såvitt
avsåge införande av en straffbestämmelse
om kränkande av anständigheten,
ävensom i anledning av motionen
1:1242, såvitt den hänvisats till lagutskott,
för sin del antaga följande såsom
reservanternas förslag betecknade lydelse
av 16 kap. 11 § brottsbalken.

(Reservanternas förslag)

Den som kränker den allmänna känslan
för anständighet genom grovt sedlighetssårande
eller uppenbart förråande
framställning eller genom att sprida
sådan framställning, dömes för kränkande
av anständigheten till
böter eller fängelse i högst sex månader.

Den som---(= Kungl. Maj ds

förslag) — — — föregående beställning.

2. att motionerna I: 1231 och II: 1444,
I: 1232 och II: 1446 samt I: 1242, samtliga
motioner såvitt de hänvisats till
lagutskott och i den mån de icke besvarats
genom vad utskottet under E 1
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

6) av fröken Mattson och herr Martinsson
(båda s), utan angivet yrkande.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39

Såsom framgår av redovisningen i det
föregående hade Kungl. Maj ds proposition
nr 125 såvitt avsåge ändring i
tryckfrihetsförordningen hänvisats till
konstitutionsutskottet.

I sitt utlåtande nr 39 behandlade
konstitutionsutskottet propositionen i
nämnda del samt följande motioner, av

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

vilka nr 1—5 och 7—9 även behandlats
av första lagutskottet i dess utlåtande
nr 47:

1. I: 1234 av fru Segerstedt Wiberg
n2.fl.
in. fl.;

2. I: 1240 av herr Bohman m. fl. och
II: 1453 av herr Holmberg m. fl.;

3. 1:1243 av herr Nils Nilsson m. fl;

4. 1: 1233 av herr Ernulf m. fl. och
II: 1445 av herr Neländer m. fl.;

5. 1:1235 av herr Svanström m. fl.
och II: 1443 av herr Fälldin m. fl.;

6. 1:1236 av herrar Svenungsson och
Karl Pettersson samt II: 1448 av herr
Werner m. fl.;

7. I: 1242 av herr Nils Nilsson;

8. I: 1232 av herr Ernulf m. fl. och
II: 1446 av herr Neländer m. fl.;

9. 1:1231 av herrar Bengtson och
Svanström samt II: 1444 av herrar Larsson
i Luttra och Dockered;

10. 11:1441 av herr Börjesson i Falköping;
samt

11. 1: 233 av herr Ernulf m.fl och
II: 274 av herr Neländer m. fl.

Beträffande det huvudsakliga innehållet
i motionerna, såvitt de behandlades
av konstitutionsutskottet, anfördes
följande.

Motionerna 1: Behandlingen av propositionen
skall uppskjutas till höstriksdagen.

Motionerna 2: Om uppskovsyrkandet
inte vinner bifall, skall propositionen
avslås i dess helhet och nytt förslag föreläggas
riksdagen i enlighet med de
riktlinjer som anges i motionerna.

Motionen 3: Propositionen skall avslås
i vad den behandlar frågan om
skymfande av rikssymbol.

Motionerna 4 och 5: »Brott mot religionsfrihet
genom skymfande av sådant
som enligt annans trosuppfattning
hålles heligt» skall tas med i tryckfrihetsförordningens
brottskatalog.

Motionerna 6: »Skymfande av sådant
som enligt annans trosuppfattning hålles
heligt» skall tas med i tryckfrihetsförordningens
brottskatalog. Dessa mo -

tioner ansluter sig sålunda nära till motionerna
5. Yrkandet framställs under
förutsättning att yrkandet i motionerna
2 om avslag på propositionen inte
vinner riksdagens bifall.

Motionen 7: Motionen synes avse att
propositionen skall avslås i de delar
som behandlar upphävande av bestämmelserna
om sårande av tukt och sedlighet.

Motionerna 8: »Kränkande av den

allmänna känslan för anständighet genom
grovt sedliglietssårande eller uppenbart
förråande innehåll» skall tas
med i tryckfrihetsförordningens brottskatalog.

Motionerna 9: Dessa motioner torde
i sak ha samma syfte som motionerna
8 i vad dessa avser sårande av tukt och
sedlighet. Hemställan skiljer sig emellertid
från den i motionerna 8 genom
att orden »grovt sedlighetssårande eller»
saknas. Dessutom innehåller motionerna
ett yrkande att tryckt skrift som
uppenbart innefattar enligt tryckfrihetsförordningens
brottskatalog straffbart
kränkande av anständigheten skall kunna
tas i förvar efter beslut av polismyndighet
i avbidan på förordnande
om beslag.

Motionen 10: Den allmänna begränsningen
i rätten att sprida tryckta skrifter
bör avse inte bara pornografisk
bild — vilket föreslagits i propositionen
— utan också »bild med våldsinslag».
Den särskilda, på barn och ungdom
inriktade begränsningen i spridningsrätten
bör avse inte bara själva
spridandet av tryckt skrift som genom
sitt innehåll kan verka förråande eller
eljest medföra allvarlig fara för de
ungas sedliga fostran — vilket föreslagits
i propositionen — utan också det
fall att någon »genom exempelvis annonsering
bidrar till spridning» av sådan
tryckt skrift.

Motionerna 11: Riksdagen bör hos
Kungl. Maj :t begära förslag till lagstiftning
om förverkande av ekonomisk vinning
genom pornografibrott.

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

Utskottet hemställde,

1. beträffande frågan om uppskov
med behandlingen av proposition nr
125: att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1234 och II: 1447 (nr 1), såvitt
de hänvisats till konstitutionsutskottet;

2. beträffande frågan om avslag på
proposition nr 125 i avvaktan på nytt
förslag: att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1240 och II: 1453 (nr 2), såvitt
de hänvisats till konstitutionsutskottet; 3.

beträffande frågan om skymfande

av rikssymbol: att riksdagen måtte, i anledning
av proposition nr 125 i vad den
i denna del hänvisats till konstitutionsutskottet
och med avslag på motionen
1:1243 (nr 3) i motsvarande del, anta
det i bilaga 1 till utlåtandet intagna förslaget
till ändring i tryckfrihetsförordningen,
såvitt avsåge ändrad lydelse av
7 kap. 4 § 6 och upphävande av

7 kap. 4 § 8;

4. beträffande frågan om brott mot
trosfrid: att riksdagen måtte, i anledning
av proposition nr 125 i vad den
i denna del hänvisats till konstitutionsutskottet
och med avslag på motionerna
1:1233 och 11:1445 (nr 4) samt
1:1235 och 11:1443 (nr 5), alla i motsvarande
del, ävensom motionerna
1:1236 och 11:1448 (nr 6), anta det
i bilaga 1 till utlåtandet intagna förslaget
till ändring i tryckfrihetsförordningen,
såvitt avsåge upphävande av
7 kap. 4 § 13;

5. beträffande frågan om sårande av
tukt och sedlighet m. m.: att riksdagen
måtte, i anledning av proposition nr 125
i vad den i denna del hänvisats till konstitutionsutskottet
och med avslag på
motionerna 1:1242 och 11:1441 (nr 7
respektive 10) ävensom motionerna
I: 1232 och II: 1446 (nr 8) samt I: 1231
och 11:1444 (nr 9), motionen 1:1242
och sistnämnda fyra motioner i vad de
hänvisats till konstitutionsutskottet, anta
det i bilaga 1 till utlåtandet intagna
förslaget till ändring i tryckfrihetsförordningen,
såvitt avsåge ändrad lydelse

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

av 6 kap. 2 § första stycket, 7 kap. 4 §
12 och 10 kap. 12 § samt upphävande
av 7 kap. 4 § 14 och 10 kap. 10 §;

6. beträffande frågan om förverkande
av ekonomisk vinning genom pornografibrott:
att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:233 och 11:274 (nr 11).

Reservationer hade avgivits enligt
följande.

Frågan om uppskov

1. av fru Segerstedt Wiberg (fp) samt
herrar Sveningsson (m), Harald Pettersson
(ep), Richardson (fp), Hernelius
(m), Larsson i Luttra (ep), Björkman
(m), Boo (ep), Sterne (fp) och
Strömberg (fp), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:1234 och 11:1447 (nr 1)
i motsvarande del, besluta att uppskjuta
behandlingen av propositionen nr 125,
såvitt den hänvisats till konstitutionsutskottet,
till höstsessionen av innevarande
års riksdag;

Frågan om avslag på propositionen
i dess helhet

2. av herrar Sveningsson, Hernelius
och Björkman (alla m), vilka ansett att
utskottet, under förutsättning att riksdagen
icke bifölle reservationen 1, bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I :1240 och II: 1453 (nr 2)
i motsvarande del,

dels avslå propositionen nr 125, såvitt
den hänvisats till konstitutionsutskottet,

dels anhålla hos Kungl. Maj :t om nytt
förslag i motsvarande del i enlighet
med de riktlinjer som angivits i de
nämnda motionerna;

Frågan om skymfande av rikssymbol

3. av herrar Harald Pettersson (ep),
Svenungsson (m), Larsson i Luttra (ep)
och Boo (ep), vilka ansett att utskottet
under 3 bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till

3*—Andra kammarens protokoll 1970. Nr 30

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

motionen 1:1243 (nr 3) i vad den hänvisats
till konstitutionsutskottet, förkasta
det genom proposition nr 125 framlagda
förslaget till ändring i tryckfrihetsförordningen,
såvitt avsåge ändrad
lydelse av 7 kap. 4 § 6 och upphävande
av 7 kap. 4 § 8;

Frågan om brott mot trosfrid

4. av herrar Harald Pettersson (ep),
Svenungsson (m), Larsson i Luttra
(ep), Boo (ep), Sterne (fp) och Ström -

(Kungl. Maj:ts förslag)
(Denna punkt utgår)

berg (fp), vilka ansett att utskottet under
4 bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
proposition nr 125 och motionerna
1:1236 och II: 1448 (nr 6) och med bifall
till motionerna 1:1233 och II: 1445
(nr 4) samt 1:1235 och II: 1443 (nr 5),
propositionen och sistnämnda fyra motioner
i vad de i denna del hänvisats till
konstitutionsutskottet, för sin del anta
följande såsom reservanternas förslag
betecknade lydelse av 7 kap. 4 § 13
tryckfrihetsförordningen:

(Reservanternas förslag)

13. brott mot religionsfriheten genom
skymfande av sådant som enligt annans
trosuppfattning hålles heligt;

Frågan om sårande av tukt och sedlighet
m. m.

5. av fru Segerstedt Wiberg (fp) samt
herrar Harald Pettersson (ep) ,Richardson
(fp), Svenungsson (m), Larsson
i Luttra (ep), Boo (ep), Sterne
(fp) och Strömberg (fp), vilka ansett
att utskottet under 5 bort hemställa,
att riksdagen måtte
dels i anledning av proposition nr

(Kungl. Maj:ts förslag)
(Denna punkt utgår)

125 och motionen 1:1242 (nr 7) ävensom
motionerna 1:1231 och 11:1444
(nr 9) samt med bifall till motionerna
1:1232 och 11:1446 (nr 8), propositionen
och samtliga motioner i vad de i
denna del hänvisats till konstitutionsutskottet,
för sin del anta följande såsom
reservanternas förslag betecknade
lydelse av 7 kap. 4 § 14 tryckfrihetsförordningen
:

(Reservanternas förslag)

14. kränkande av den allmänna känslan
för anständighet genom grovt sedlighetssårande
eller uppenbart förråande
innehåll;
eller

dels i anledning av motionerna
1:1242, I: 1232 och II: 1446 samt 1:1231
och 11:1444 (nr 7—9), alla i vad de
i denna del hänvisats till konstitutionsutskottet,
förkasta det genom proposition
nr 125 framlagda förslaget till ändring
i tryckfrihetsförordningen, såvitt
avsåge ändrad lydelse av 7 kap. 4 § 12
(formell följdändring);

dels i anledning av proposition nr
125 och motionen 1:1242 (nr 7) samt
med bifall till motionerna 1:1231 och
II: 1444 (nr 9), propositionen och samtliga
motioner i vad de i denna del hänvisats
till konstitutionsutskottet, för sin
del anta följande såsom reservanternas
förslag betecknade lydelse av 10 kap.
10 § tryckfrihetsförordningen:

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten
10 §

(.Kungl. Maj:ts förslag) (Reservanternas förslag)

(Denna paragraf utgår) Tryckt skrift, som uppenbart inne fattar

enligt 7 kap. 4 § straffbart kränkande
av anständigheten, må efter beslut
av polismyndighet i avbidan på
förordnande om beslag tagas i förvar.
Är fara i dröjsmål---i förvar.

dels i anledning av motionerna
1:1242 samt 1:1231 och 11:1444 (nr 7
respektive 9), alla i vad de i denna del
hänvisats till konstitutionsutskottet, förkasta
det genom proposition nr 125
framlagda förslaget till ändring av
10 kap. 12 § tryckfrihetsförordningen
(formell följdändring);

dels, i anledning av proposition nr
125 i vad den i denna del hänvisats till
konstitutionsutskottet och med avslag
på motionen 11:1441 (nr 10), för sin
del anta det i bilaga 1 till utlåtandet intagna
förslaget till ändring av 6 kap.
2 § första stycket tryckfrihetsförordningen
(= utskottsmajoritetens förslag).

Vad utskotten hemställt föredrogs;
och anförde därvid:

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Jag skall enbart yttra
mig över första lagutskottets utlåtande
nr 47.

I anledning av den proposition som
där behandlas har det väckts en trepartimotion
från borgerligt håll med yrkande
att propositionens behandling
skall uppskjutas till höstsessionen. Enligt
min mening finns det tre skäl för
detta yrkande.

För det första avlämnades propositionen
efter den tid som anges i riksdagsordningen
för propositionsavlämning.
För det andra berör propositionen för
många medborgare så betydelsefulla
och vitt skilda frågor, att det hade
krävts en mera ingående behandling än
vad som är möjligt då propositionen

presenteras i riksdagen vid den här sena
tidpunkten. I propositionen behandlas
nämligen frågor om rätt till demonstrationer,
skymfande av rikssymbol,
ärekränkning av främmande makts
statsöverhuvud, församlingsrätten, brott
mot trosfrid, sårande av tukt och sedlighet
■—■ för att ta de viktigaste sakerna.

För det tredje har jag inte kunnat
finna att det förebragts några som helst
skäl för att ett uppskjutande av propositionen
inte skulle kunna ske. Enligt
min mening skulle inga olägenheter
uppstå vid ett uppskov, och jag vill
därför, herr talman, till att börja med
yrka bifall till reservationen 1 vid första
lagutskottets utlåtande där det yrkas
att behandlingen av detta ärende skall
uppskjutas till höstsessionen.

För den händelse detta yrkande skulle
avslås ämnar jag, herr talman, yrka
bifall till reservationen 2 där det hemställs
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition och i stället begära
ett förslag i enlighet med motionerna,
I: 1240 och II: 1453, från moderata samlingspartiet.

Som skäl för avslagsyrkandet skulle
jag för det första vilja anknyta till vad
jag sade beträffande skälen för ett uppskov,
nämligen att så viktiga frågor som
de som berörs i propositionen inte skall
behandlas -under denna tidspress, som
visserligen inte gjort en ingående behandling
omöjlig men i varje fall försvårat
den.

För det andra skulle jag som skäl för
avslag vilja framhålla, att departementschefen
på väsentliga punkter har från -

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

76 Nr 30
Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

gått ett förslag från kommittén för lagstiftning
om yttrande- och tryckfrihet,
trots att remissinstanserna i viktiga avseenden
varit mycket positiva. Det gäller
frågor om den enskilda människans
rätt till religionsfrihet och gränsen för
yttrandefriheten beträffande sedlighetssårande
framställningar.

För det tredje framlägger departementschefen
på vissa punkter genomgripande
förslag, som över huvud taget
inte har varit föremål för utredning, om
jag bortser från den departementsbehandling
som de har ägnats. Detta gäller
bestämmelserna om uppvigling,
skymfande av rikssymbol och förolämpning
av främmande makts statsöverhuvud.

Det fjärde skälet för avslag är att
departementschefen inte i tillräcklig
omfattning har tagit hänsyn till remissopinionen.
Den har många gånger varit
delad, men i de fall där en klar
majoritet har uttalat sig för en viss
uppfattning har departementschefen det
oaktat gått emot majoriteten.

För det femte har departementschefen
— jag skulle vilja säga som vanligt
— inte beaktat de kritiska anmärkningar
som lagrådet framfört på vissa punkter.

För det sjätte vill jag med anknytning
till den diskussion vi förde helt
nyligen här i kammaren vid behandlingen
av lagstiftningen mot rasdiskriminering
säga, att den hänsyn som då
togs till en internationell konvention
inte kan spåras i detta fall. När det
gäller lagstiftningen mot rasdiskriminering
har vi enligt min mening utvidgat
straffbestämmelserna utöver vad som
föranleddes av konventionen, medan
departementschefen här erinrar om att
det inom FN pågår ett arbete med en
konvention om kränkande av trosfriden.
Men detta hindrar inte att departementschefen
nu vill avskaffa den lagstiftning
vi har och som innebär ett särskilt
skydd för trosfrid. Departementschefen
förmodar bara att den lagstift -

ning som i övrigt finns och som närmast
gäller förargelseväckande beteende,
skall vara till fyllest för att svara
mot de krav som konventionen någon
gång i framtiden kan komma att ställa.

För det sjunde är det ganska anmärkningsvärt
att erforderlig hänsyn inte
heller har tagits till nordisk lagstiftning,
vilket annars ofta är den röda
tråden i lagstiftningsarbetet här i landet.
Detta gäller beträffande bestämmelserna
om skydd för främmande stats
rikssymbol och ärekränkning mot främmande
statsöverhuvud eller representant
i riket. I såväl Danmark som i Norge
och Finland har man särskilda straffbestämmelser
till skydd härför, men i
Sverige är vi nu, om vi följer propositionen,
i färd med att ta bort detta
extra straffskydd.

Vad jag här sagt leder fram till att
den föreliggande propositionen enligt
min mening bör avslås. Innan jag slutar
mitt anförande vill jag bara helt
kort sammanfatta det rättsläge där vi
kommer att befinna oss för den händelse
riksdagen antar propositionen.

Först och främst skulle då läget vara
det att brott mot trosfrid, d. v. s. skymfande
av sådant som av svenska kyrkan
eller annat här i riket verksamt samfund
håller heligt, inte kommer att föranleda
någon påföljd i och för sig. För
närvarande kan sådant brott enligt 16:9
brottsbalken föranleda böter eller fängelse
i högst sex månader. Nu skall den
bestämmelsen försvinna, och i stället
skall bara vanliga regler om förargelseväckande
beteelser tillämpas. Jag har
tidigare talat om den bristande överensstämmelsen
mellan detta och lagstiftningen
mot rasdiskriminering. Vi
får alltså i fortsättningen inte något
särskilt straffskydd, som garanterar den
enskilda människans rätt till religionsfrihet.
Jag vågar påstå att detta inte
stämmer överens med det allmänna
rättsmedvetandet här i landet.

Vad frågan om allmänna samman
komster beträffar skulle någon upplös -

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

ningsrätt inte längre föreligga, även om
det vid sådana sammankomster förekommer
sådant som strider mot lagen.
Inte ens om det gäller att förebygga
fortsatt lagstridigt förfarande skulle
man ha rätt att upplösa dylika sammankomster.

Jag har särskilt fäst mig vid rikspolisstyrelsens
påpekande att uttrycket »något
som strider mot lag» omfattar även
t. ex. narkotikabrott och brott mot rusdrycksförsäljningsförordningen.
Det betyder
att polisen inte ens när det vid
allmänna sammankomster förekommer
brott av denna typ äger rätt att upplösa
sammankomsterna.

Departementschefen avfärdar detta
argument och anser att man trots dessa
konsekvenser kan avskaffa den särskilda
straffbestämmelsen.

Även när det gäller flaggbränning eller
annat skymfande av svensk eller utländsk
rikssymbol slopar man den särskilda
straffbestämmelsen. Detsamma
gäller det särskilda straffet för grovt
förtal eller grov förolämpning av främmande
makts statsöverhuvud. Jag anser
inte att den utveckling som vi haft på
senaste tiden i vårt land med skymfande
av utländska rikssymboler och
framför allt med grova förolämpningar
mot främmande stats representanter bör
föranleda oss att forcera fram en avkriminalisering
av sådana handlingar.
Det är enligt min mening egendomligt
att man samtidigt som grova kränkningar
av främmande makts representanter
förekommer passar på att avskaffa de
särskilda straffbestämmelserna härför.

När det sedan gäller bestämmelserna
om sårande av tukt och sedlighet vill
jag gärna instämma i det resultat som
kommittén för lagstiftning om yttrandeoch
tryckfrihet kom fram till, nämligen
att det i prinicp är riktigt att vidga
gränserna för det tillåtna området. Jag
vill emellertid samtidigt ställa mig bakom
kommitténs slutsats att det ändå
finns en yttersta gräns för vad som bör
vara tillåtet. Detta gäller såväl sedlig -

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

i hetssårande handlingar som våldshandlingar.

Den nuvarande bestämmelsen i 16
i kap. 11 § brottsbalken föreslår departe!
mentschefen skall avskaffas, och han
önskar ersätta den med ett straff enbart
för spridande av pornografisk bild. Det
betyder alltså att sedlighetssårande föreställningar
i fortsättningen kommer
i att bli tillåtna. I samband med varitéer,
shower och andra slags föreställningar
kommer man att ha alla möjligheter att
i i kommersiellt syfte anordna förevisningar
av grova sexuella perversiteter,
i grova våldshandlingar o. s. v., eftersom
sådant inte kommer att vara kriminali
liserat.

i Det är också anmärkningsvärt att departementschefen
inte ansett att det bör
ske en sammankoppling med filmcensurutredningen.
Han ämnar i ett senare
sammanhang diskutera de förslag som
filmcensurutredningen lagt fram. Bei
träffande radio och TV konstaterar det
partementschefen emellertid att det nuvarande
avtalet mellan staten och Sver
riges Radio i och för sig gör det möji
ligt att träffa överenskommelse om särskilda
metoder att före visningen av ett
i program, som kan antas vara sedligr
hetssårande, ange att programmet har
r sådan karaktär. Jag tycker inte att detta
är ett lämpligt förfaringssätt.

Först och främst består en familj inte
t bara av en person, och det är inte
säkert att alla familjemedlemmar har
r samma intresse eller brist på intresse
e för sådana program. Dessutom ger erfarenheterna
från Danmark inte alls
i belägg för att den av departementsche1
fen föreslagna vägen skulle vara lämpi
lig. Tvärtom finns det i själva verket avskräckande
exempel på missförhållani
den som vi verkligen inte skulle vilja
a se hos oss.

g Det är ytterligare saker som borde tas
upp i detta sammanhang — en detalj
å vill jag avslutningsvis nämna. För närr
varande är det ju så att samlag på of;-
fentlig plats, i parker och på gator kan

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

78 Nr 30
Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

föranleda böter och fängelsestraff i
grövre fall. Departementschefen uttalar
nu att det inte finns anledning att ha
någon särskild straffbestämmelse för sådana
fall, utan han menar att dessa kan
jämställas med förargelseväckande beteende.

Herr talman! Jag har velat ge några
exempel på vad ett genomförande av
förslagen i propositionen kommer att
leda till. Att kammarens ledamöter har
det klart för sig utgår jag från. Men
jag är inte riktigt säker på att folk i
allmänhet inser vad ett bifall till propositionen
leder till, och jag vill hoppas
att riksdagens beslut kommer att
innebära att man inte heller får erfara
dessa negativa konsekvenser.

Med det anförda yrkar jag i första
hand bifall till reservationen 1 vid A
i första lagutskottets hemställan, som
innebär uppskov med behandlingen av
propositionen till höstsessionen. För
den händelse det yrkandet avslås yrkar
jag bifall till reservationen 2 vid B i utskottets
hemställan. Om det yrkandet
inte vinner bifall kommer jag att stödja
reservationen 3 vid C i utskottets hemställan,
som helt överensstämmer med
de synpunkter som jag tidigare framfört
och som även återfinns i moderata samlingspartiets
partimotion. Beträffande
den fråga som las upp i reservationen

4 vid D i utskottets hemställan — det
gäller brott mot trosfriden — yrkar jag
bifall till utskottets hemställan. Slutligen
yrkar jag bifall till reservationen

5 vid E i utskottets hemställan.

I detta anförande instämde fröken
Wetterström och herr Magnusson i Borås
(båda m).

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Sällan har väl så många
brännande och inbördes olika problem
sammanförts i en och samma proposition
som fallet är i propositionen 125.

Å andra sidan rör sig dessa problem inom
området för de demokratiska grund -

värderingarna om yttrande- och åsiktsfrihet,
d. v. s. ytterst på livsåskådningens
eller rättare sagt livsåskådningarnas
område — vi står ju mitt uppe i en
pluralistisk utveckling på detta område.
Det är en utveckling betingad av en
ständigt pågående nyprövning eller
kanske jag hellre skall säga försök till
ytterligare precisering av medborgarfriheten
i demokratins samhälle. Det
finns alltså trots allt gemensamma drag
hos de i propositionen aktualiserade
problemen.

Försöken att lagstiftningsmässigt lösa
dessa problem mitt i pluralismen på
livsåskådningsområdet kan tydligen endast
företas utifrån det etiska minimum,
som dock betraktas som gemensamt
och antydes i en i det föreliggande
riksdagstrycket i detta ärende återkommande
och på olika sätt varierad formulering,
nämligen att »vägledande bör
vara att andra inskränkningar i yttrandefriheten
inte skall göras än de som
är nödvändiga för att värna om andra
betydande allmänna eller enskilda intressen».

Men snart nog, herr talman, upptäcker
man att beskaffenheten av dessa intressen
kan ges växlande tolkning liksom
att styrkan av dem kan bedömas
olika. Och då står man där igen mitt i
komplikationerna och har till sist kanske
inte kvar något annat än den egna
personliga övertygelsen att falla tillbaka
på. Klart är att problemen på detta
område då måste komma att kvarstå
som kontroversiella och till sin kärna
olösta. På lagstiftningsområdet inskränker
sig uppgiften till att så långt detta
är möjligt från tid till lid lösa intressekonflikter.
Därmed anges också gränserna
för de möjligheter lagstiftaren
har att inom demokratins ram ingripa
med regleringar då det gäller beteenden
som mera utpräglat styrs av personliga
värderingar och övertygelser.

Slutsatsen av detta resonemang måste
då bli betydande svårigheter att komma
till en consensus. Handlingarna i

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

föreliggande ärende ger många prov på
riktigheten i denna slutsats. Lagstiftningen
kan endast ge de yttre förutsättningarna
för att brottningen mellan
livsåskådningarna såvitt möjligt försiggår
utan att någon kommer fysiskt eller
psykiskt till skada.

Som ledamot av första lagutskottet,
her jag, herr talman, få ta upp några av
de kontroversiella punkterna i propositionen
och då i första hand hålla mig
till punkter där utskottsbehandlingen
har lett till reservationer, som jag bär
anslutit mig till. Jag följer då uppställningen
av frågorna i första lagutskottets
utlåtande nr 47.

Vad först gäller motionsyrkandena om
uppskov med propositionens behandling
vill jag säga att jag först var för
ett uppskov då frågan togs upp i lagutskottet.
Jag tyckte att vi behövde mera
tid på oss, eftersom det här gäller mycket
svåra problem. Dessutom ansåg jag
att vi borde få motsvarande problem
på massmediaområdet till riksdagsbehandling
samtidigt med de i propositionen
upptagna problemen. Vad gäller
massmedia skall emellertid yttrandefrihetsproblemen
inom dessa medias verksamhet
göras till föremål för särskild
och samlad utredning, som med all sannolikhet
kommer att ta lång tid. Det
meddelades vidare i utskottet att det
föreslagna och angelägna förbudet mot
offentlig skyltning med pornografiska
bilder och spridning av sådana bilder
skulle komma att avsevärt fördröjas genom
ett uppskov, då ett sådant förbud
i brottsbalkens 16 kap. 11 § liksom en
del andra bestämmelser i denna proposition
förutsätter ändringar i tryckfrihetsförordningen.
Hänvisningen till att
redan nuvarande lydelse av det nämnda
stadgandet i brottsbalken om sårande
av tukt och sedlighet ger utrymme för
ingripande mot skyltning med pornografiska
alster må vara riktig ur formell
synpunkt, men rådande tillämpningspraxis
hos även domstolarna gjorde
mig pessimistisk på denna punkt.

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

Jag ansåg mig av dessa skäl, herr talman
böra gå med på behandling av propositionen
redan under vårsessionen.

Ett av de enligt min mening mindre
problemen gäller skymfligt beteende
mot det egna landets eller annat lands
flagga. Att man har ett särskilt straff,
skydd mot sådant beteende, som egentligen
innebär en inskränkning i demonstrationsrätten,
kan vara så pass
; diskutabelt att man kan drivas till samma
ståndpunkt som justitieministern,
som föreslår att bestämmelserna i 16
kap. 7 § och 19 kap. 10 § brottsbalken
upphävs. Det huvudsakliga motivet för
den senare av dessa bestämmelser, nämligen
risken för att vårt lands vänskapliga
förbindelser med andra stater skul ■

le störas av ett sådant beteende som
t. ex. bränning av annan stats flagga,

! har dock enligt vad vi reservanter menar
inte nämnvärt förlorat i betydelse,
r En del händelser under senaste tiden,
som fru Kristensson just erinrade om,
har väl kommit oss alla att inse hur lätt
just allmänna relationer till andra na ■

tioner nu för tiden kan komma att störas.

Man kan kanske säga att vi i vårt
land allmänt taget inte har sinne för
symbolers värde. Vi skulle stå över eller
ha vuxit ifrån sådana fiktioner eller ut:
flöden av mystiska föreställningar. Det :

ta kan vara riktigt i vissa kretsar, men

i det är säkert också riktigt att man på
andra håll i världen verkligen upplever
•— på sina håll med växande styrka •—
l symbolvärdena. Vi må tycka om det
i eller inte. Vore det inte så att man upplever
dessa värden på det viset, skulle
vissa personer här i Sverige inte ägna
: sig åt flaggskymfning. Man vet att man

i når stor effekt genom ett sådant be:
teende just på grund av att symbolvär •

det hos flaggan är stort i det land, som
man på detta sätt söker att skymfa.

Utskottet säger att skälen för att genom
särskilda straffbestämmelser skydda
nationella symboler försvagats genom
ett alltmer markerat internationellt

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

synsätt. Ett sådant synsätt gör det väl
ännu mer angeläget än förut att visa
hänsyn mot andra nationer och de känslor
de kan hysa för sina nationella symboler.
Den här typen av beteende får ju
nämligen ännu större verkan, om umgänget
mellan nationerna genom internationaliseringen
blir allt intimare.
Dessutom bör vi väl, för att söka hindra
en förgrovning av tillämpningen av den
för demokratin ytterst värdefulla demonstrationsrätten
och värna om detta
opinionsmedels anseende, genom särskilda
bestämmelser klart ange, att sådana
tilltag som flaggskymfning inte tolereras
utan är förkastliga såsom inslag
i demonstrationer, som vill främja
demokratin. Andra straffbestämmelser
— t. ex. om gärningar som kan anses
förargelseväckande eller bedöms som
skadegörelse — kan i vissa fall tillämpas
för att bekämpa här åsyftade beteenden.
Vi reservanter bedömer dock
dessa bestämmelser som knappast tillräckliga
för att hindra demonstrationer
i demokratiskt ovärdiga former av det
slag som här berörs.

Vad sedan gäller trosfriheten, eller
religionsfriheten, har en majoritet inom
kommittén för lagstiftningen om yttrande-
och tryckfrihet ansett att 16 kap.

9 § brottsbalken bör ändras så att det
inte som nu är en av ett kollektiv —
svenska kyrkan eller andra trossamfund
— omfattad trosuppfattning av religiöst
hög dignitet, som skyddas mot
offentligt skymfande, utan att skyddet
skall gälla en enskild människa som
hyser en religiös övertygelse och som
råkar ut för att denna övertygelse eller
trosuppfattning offentligt skymfas. Invandringen
till Sverige av bekiinnare av
s. k. främmande religioner riktar uppmärksamheten
på att religionsfrihetsproblemet
nu för tiden är mer och mer
individuellt präglat.

En minoritet inom kommittén ansåg
att 16 kap. 9 § skulle kunna helt upphävas
och hänvisade till att flera andra
stadganden skyddar religiösa grupper

och enskilda personer inom dessa.
Främst tänkte man på bestämmelserna
om straff för störande av förrättning
eller allmän sammankomst och för hets
mot folkgrupp. Man åberopade också
bestämmelserna om ärekränkning och
förargelseväckande beteende. Numera
kan för ett upphävande av nämnda lagrum
också åberopas den lagstiftning
mot rasdiskriminering som behandlas
vid årets riksdag.

Kommittémajoritetens ståndpunkt, att
brottsobjektet bör vara »det som enligt
den enskildes trosuppfattning hålls heligt,
d. v. s. det som är av central betydelse
för hans tro», är ur demokratisk
synpunkt ett framsteg. Man bör i
fråga om åsikter och tro skydda den
enskildes mer än hela gruppers frihet.
Majoritetens ståndpunkt har nu övertagits
av ett antal motionärer, som påyrkar
en ny lydelse av lagrummet, överensstämmande
med denna ståndpunkt.
Justitieministern delar dock kommittéminoritetens
uppfattning att 16 kap. 9 §
brottsbalken bör kunna slopas. Vid denna
punkts behandling i utskottet segrade
genom lottning motionärernas yrkande,
d. v. s. kommittémajoritetens
mening vann utskottets gillande.

Jag vill än en gång understryka, herr
talman, att det är den enskildes och inte
ett kollektivs, t. ex. ett trossamfunds, religionsfrihet
det primärt gäller att skydda.
Detta har kommittémajoriteten och,
som sagt, efter lottning också utskottet
ansett.

Den fjärde punkten gäller 16 kap.
11 § brottsbalken, där det i litet ålderstigna
termer talas om »sårande av tukt
och sedlighet». Under intryck av den
större öppenhet och frihet som nu utmärker
opinionens inställning till det
som har med sexuella ting att göra och
den därav betingade uppmjukningen av
tillämpningspraxis då det gäller nämnda
lagrum föreslår justitieministern att
lagrummet skall ersättas med ett förbud
enbart mot skyltning och spridning
av pornografiska bilder.

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

Motionärer bär dock i likhet med den
utredande kommittén, som här var enhällig,
menat att man borde ange en
yttersta gräns för vad som kränker den
allmänna anständigheten. Man tänkte i
kommittén på grovt sårande eller uppenbart
förråande framställningar, som
innebär sådan kränkning eller spridning
av detta slag av framställningar.
Motionärerna har anslutit sig till kommitténs
förslag till lagtext på denna
punkt och yrkar samtidigt att propositionens
förslag om skyltnings- och
spridningsförbud avseende pornografiskt
bildmaterial skall godkännas.

När det med forskningsresultat inte
kan ledas 1 bevis att våldsframställningar
och grovt stötande pornografi är,
som det heter, »absolut ofarliga» och
skadeverkningar i form av fixering av
redan etablerade asociala attityder och
värderingar eller rent av grundläggande
av sådana inte kan uteslutas, bär jag
ansett mig böra ansluta mig till reservationen
5 vid första lagutskottets utlåtande
nr 47. Jag är medveten om att
den avhållande effekten nog blir liten
eller begränsad genom en bestämmelse
om en yttersta gräns, men samhället bör
likväl tydligt vända sig mot grovt förråande
former av pornografi inte bara
genom ett skyltnings- och spridningsförbud
avseende pornografiskt
bildmaterial. Då jag vet att andra talare
kommer att beröra denna reservation
skall jag inte närmare gå in på den.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till reservationerna 3 och
5 i första lagutskottets utlåtande nr 47;
i övrigt yrkar jag bifall till T,ad utskottet
har hemställt.

Herr DOCKERED (ep):

Herr talman! I propositionen 125
föreläggs riksdagen förslag till ändringar
i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen.
Såsom tidigare har redovisats
från denna talarstol tar propositionen
upp vitt skilda ämnen. Jag vill
inte säga, såsom någon tidigare har sagt

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

i i debatten, att vi har delat upp oss i
en socialdemokratisk och en borgerlig
i grupp i utskottet; det skulle kunna ge
l intrycket att dessa frågor lämpar sig
i att delas upp efter partipolitiska linjer.

Jag anser inte att det är så, och jag
l skall därför försöka redovisa min personliga
uppfattning om dem.

Sedan jag lyssnat på vad fru Kristensson
har sagt i debatten — jag har även
i hört henne tala i utskottet — vill jag
gärna framhålla att jag har stor föri
ståelse för dem som tycker att vi inte
är mogna för att så här hastigt lagstifta
om dessa frågor. Jag har suttit i
kommittén för yttrande- och tryckfrihet
och arbetat med dessa problem
, i tre fyra år. Jag vet därför att de är
i så ömtåliga och så svåra att värdera
t att det kunde motivera att behandlingl
en av förslagen skjuts upp. Men i likj
het med herr Wiklund i Stockholm
5 anser också jag att förslagen innebär
vissa fördelar och att det är övervägande
till gagn att vi nu behandlar dem.
t Vi har emellertid samtidigt försökt att
i rätta till vad vi inte ansåg vara till
ä fyllest i Kungl. Maj :ts förslag,
r Det råder, som jag tidigare sagt, olika
uppfattningar i dessa frågor, som dessutom
är mycket ömtåliga. Jag anser mig
först böra anföra motiven för att jag
t inte kunnat ansluta mig till reservatio e

nen angående skydd för ett lands hög i

hetstecken. Jag tror inte att man genom
lagstiftning kan uppfostra vårt folk —
t det har jag sagt tidigare och vill under\
stryka det ytterligare. Straffsatserna i
; flera av dessa lagbestämmelser stod i
fråga om stränghet inte i rimligt förhållande
till de bagatellartade förseelser
det gällde. Om straffen är för stränga
medför det att respekten för lagen kan
5 gå förlorad. Det är inte meningen att
;- dessa förseelser skall accepteras därför
att stadgandena härom tas bort ur
brottsbalken, utan meningen är att man
skall tillämpa reglerna om förargelse1
väckande beteende på dessa förseelser,
t Detta gäller även flaggbränning och

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

liknande förseelser. Jag vill starkt understryka
att det inte är meningen att
förseelser av detta slag skall vara strafffria,
utan de skall naturligtvis i kultursamhällets
intresse hållas efter med
de medel som fortfarande kommer att
stå till förfogande. Jag tror att det
skapar större respekt för lagen om straffet
och brottsrubriceringen står i rimligt
förhållande till det aktuella brottet.
Om en demonstrant kastar ut ett kränkande
tillmäle mot en representant för
ett främmande land, anser jag det vara
litet orimligt att det bedöms lika hårt
som stämplig eller förberedelse till
olovlig underrättelseverksamhet; det är
att ta till litet för kraftig ammunition.
Detta är anledningen till att jag inte
kunnat ansluta mig till reservationen
på denna punkt.

När det gäller pornografin är det
utomordentligt svårt att göra värderingar
och att lagstifta. Tyvärr har vi inte
den forskning på dessa områden som
skulle kunna hjälpa oss att få en säker
grund för vår bedömning. Det är kanske
också omöjligt att få till stånd en
sådan forskning, eftersom det gäller
mycket komplicerade ting, och vi får
därför försöka att med ledning av vårt
omdöme sätta en gräns. Jag förstår
dem som inför dessa företeelser kan
råka i affekt och bli indignerade och
upprörda över den smaklöshet som gör
sig gällande när man kommersiellt försöker
utnyttja den marknad som finns
på detta område. Av erfarenhet från utredningsarbetet
vet jag att det finns en
sådan marknad. Även här gäller det att
vi inte genom lagstiftning kan uppfostra
vårt folk. När vi tar ställning till
frågan huruvida vi skall lagstifta om
förbud måste vi komma ihåg att det .
förbjudna har en särskild lockelse på i
särskilt ungdomen. Det bästa vi kan
göra är att genom vårt föredöme visa 1
att vi ogillar snusket och på det sättet j
uppfostrar vårt folk att reagera mot
det. i

Kommittén för lagstiftning om ytt- ]

rande- och tryckfrihet har föreslagit
ett förbud mot spridande av pornografiska
alster. Jag anser att det är angeläget
att detta förbud snarast kan träda
i kraft. Därför har jag inte i detta avseende
kunnat biträda utskottets yrkande.
Jag tror att vi bör försöka få
fram ett förbud som stadgar en yttersta
gräns för vad man får visa. Vi vet ju
inte vad som kan komma att produceras
i spekulationssyfte. Kommittén
hade föreslagit att man skulle uppdra
åt rättskontrollen att bestämma en yttersta
gräns för utvecklingen på detta
område, så att den inte ledde till vilken
produktion som helst.

Den yttersta gränsen hade vi i kommittén
kommit fram till i kontakt och
samarbete med filmcensurutredningen.
Detta har, herr talman, en viss betydelse
i detta sammanhang. I propositionen
har departementschefen blandat
ihop de här olika sakerna på ett sådant
sätt, att det är svårt att få en överblick
över dem. Vi kan riskera att i framtiden
på grundval av filmcensurutredningens
betänkande få ett förslag som
gör det omöjligt för riksdagen att fastslå
en yttersta gräns för vad som får
visas, och på den punkten var kommittén
för lagstiftning om yttrandeoch
tryckfrihet enig. — Jag tror att en
sådan yttersta gräns också skulle påverka
producenterna till försiktighet.

När det gäller brotten mot trosfrihet
vill jag understryka att det måste vara
i överensstämmelse med riktlinjerna för
samlevnaden i ett rätts- och kultursamhälle
att, utan att därför straffbelägga
en fri och öppen debatt, ge den enskilde
skydd mot skymf av sin religiösa
tro. Vi har nyligen lagstiftat om
skydd för folkgrupper. Jag tycker det
är orimligt att nu öppna vägen för offentlig
skymf av den enskildes religiösa
tro. Varför lämnar vi ut den enskilde
i detta sammanhang? Vi bestraffar ju
i kultursamhället fysisk misshandel,
och skymfandet av en religiös människas
tro kan för henne vara en psykisk

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

misshandel som är kännbarare än fysisk
misshandel. Världshistorien visar
exempel på många människor som utstått
stor fysisk misshandel för sin tros
skull. Skymfen, som här används som
■ett instrument, är ingen uppmuntransvärd
debattform för kultursamhället.

Av erfarenhet — det vill jag understryka
— kan man anta att detta lagrum
inte kommer att användas så särskilt
ofta. Men, herr talman, jag tror att man,
om man behåller det, kommer att kunna
stävja mycket som eljest kunde få
utlopp under skymfens täckmantel. Vi
har sett hurudan utvecklingen har varit
inom kvällstidningsjournalistiken. Jag
tror det finns anledning att här sätta
upp en yttersta gräns.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
första lagutskottets hemställan vid samtliga
punkter utom vid punkt E, där jag
yrkar bifall till reservationen 5 av herr
Alexanderson m. fl.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror att min uppfattning
angående skymfande av nationella
symboler eller höghetstecken ligger
mycket nära herr Dockereds.

Framstående jurister har emellertid
sagt mig att bestämmelserna om förargelseväckande
beteende visserligen är
tillämpliga vid skymfande av nationella
symboler men att de bestämmelserna
avser enklare ordningsförseelser. Att
falla tillbaka på dessa bestämmelser innebär
en alltför liten markering av att
man brännmärker ett sådant skymfande.
Därför har jag undertecknat reservation
3, såsom jag sade i mitt första
anförande, även om jag tycker att detta
problem är ett av de mindre problem
som har tagits upp i propositionen.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! I proposition 125 har
en del problem tagits upp som har varit
föremål för offentlig debatt under åtskilliga
år — det gäller exempelvis de -

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

monstrationsfriheten och yttrandefriheten.
Sedan har ärendet varit föremål för
utredning i kommittén för yttrandei
och tryckfrihet samt behandlats i en
i promemoria av dåvarande statssekreteraren
Ingvar Carlsson om demonstrationsrätten.
Jag reagerar därför mot påståendet
att man i denna proposition
i skulle ha sammanfört vitt skilda ärent
den.

> Det är väl också en överdrift att säga
att förslaget kommer så oväntat att man
1 inte haft tid att förbereda sig. Som riks1
dagsledamöter har vi kunnat följa det
batten och ta del av remissyttranden
5 o. s. v., och vi borde därför ha varit
1 ganska väl förberedda på att de här
frågorna skulle komma upp. Jag har
l därför svårt att förstå fru Kristenssons
yrkanden, att vi i första hand skulle
! uppskjuta behandlingen av propositionen
eller i andra hand avslå propositionen.
Det är väl i alla fall en fördel
om riksdagen nu får ta ställning till
t huruvida de lösningar som föreslås är
de lämpligaste lösningarna av de problem
som behandlas i detta sammanhang.
En borgerlig ledamot av första
lagutskottet uttryckte saken så, att man
mycket väl kunde avgöra detta ärende.
1 eftersom det i de allra flesta fall beror
på rent personliga värderingar hur man
■ ställer sig till Kungl. Maj :ts förslag och
till motionerna — något vidlyftigt stui
dium av hela ämnesområdet erfordrat
des därför inte.

Som stöd för sitt yrkande om uppt
skov åberopade fru Kristensson att något
skäl mot uppskov inte hade anförts.
Jag vill emellertid påpeka att den floi
rerande handel med pornografiska alsi
ter som nu förekommer här i huvudi
staden och även på andra orter skulle
komma att fortsätta i ytterligare fyra,
fem år innan man skulle kunna få en
lagstiftning mot den.

r Fru Kristensson sade att den nuvart
ande lagstiftningen om tukt och sedlighet
skulle kunna användas mot den
pockande skyltningen och utbudet av

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

dessa alster. Fru Kristensson bör emellertid
veta att gällande rätt är vad domstolarna
just nu beslutar. Den domstolspraxis
som för närvarande gäller på
detta område tillåter dessa bodar att
utbjuda sina alster, och någon ändring
av praxis utan vidare kan vi inte vänta
oss — i varje fall kan inte någon annan
än lagstiftarna få till stånd en ändring.

Vi känner till domstolarnas praxis och
har sett att den har lett fram till det
nuvarande tillståndet. Det föreligger
alltså ett intresse av att vi nu tar ställning
till de föreliggande förslagen.

Det handlar i främsta rummet om
yttrandefrihet och demonstrationsrätt.

På den punkten har det inte gjorts några
nämnvärda invändningar mot propositionen,
och i varje fall har det inte
i de borgerliga reservationerna utkristalliserat
sig några motsättningar.

Den första reservationen i den delen
gäller skymfande av rikssymbol. Kungl.
Maj :t föreslår att detta skall tas bort
som ett särskilt brott, men det betyder
inte att ett sådant handlingssätt inte
kan bestraffas —- det kan bestraffas som
förargelseväckande beteende.

Jag vill erinra om att detta brott är
ganska nytt inom den svenska rätten.
Det infördes ett skydd för främmande
rikssymboler på 1940-talet, under andra
världskrigets mörka dagar, och i konsekvens
med detta tillkom sedan skyddet
för svenska rikssymboler 1948. Denna
lagstiftning bär alltså inte speciellt
stark tradition i svenskt rättsväsende.

Jag vill vidare säga att de stränga
straffen för och de hårdhänta ingripandena
mot flaggskändningar väl alldeles
i onödan har dramatiserat sådana
händelser. Bedöms detta nu som en liten
futtig ordningsföreteelse, är det väl
troligt att intresset för sådana åtgärder
blir betydligt mindre — i varje fall
tror jag det gäller om massmedia behandlade
dessa händelser som de trista
och tråkiga händelser de är utan att
vid varje tillfälle haussa upp dem. Vi
tror det överensstämmer med tidens

krav att ta bort nuvarande bestämmelse.

Frågan om brott mot trosfrid har behandlats
av kommittén för yttrande- och
tryckfrihet. De borgerliga ledamöterna
av kommittén ville ändra den nu gällande
bestämmelsen och föreslog en formulering
enligt följande: »Den som i
strid mot rätten till religionsfrihet offentligen
skymfar sådant som enligt annans
trosuppfattning hålles heligt dömes
för brott mot religionsfriheten
till---■». De socialdemokratiska le damöterna

av kommittén reserverade
sig för ett borttagande av denna bestämmelse.
Det skedde efter många och långa
överläggningar, eftersom vi sökte en lösning
som skulle innebära skydd inte
bara för religiösa föreställningar utan
även för annat som människor av olika
anledningar sätter högt.

Vi fann emellertid ingen lösning som
vi kunde enas om. Vi ansåg att det skulle
vara orimligt, att man skulle skapa
ett alldeles speciellt skydd för religiösa
föreställningar. I detta fall skulle det
ju bli så. Det är någonting som enligt
annans trosuppfattning hålls för heligt.
Vi ansåg att detta kunde få ett betänkligt
inflytande på en fri kulturdebatt.
I ett annat klimat kanske det skulle finnas
anledning att med hjälp av en sådan
bestämmelse lägga sig i en kulturdebatt
som av naturliga skäl många
gånger kommer att beröra även religiösa
föreställningar och kanske berör
dem på ett ganska hårdhänt, kritiskt
sätt. Vi ansåg därför att det var lyckligast
för ett fritt och öppet samhälle
och för en utvidgad tryckfrihet att denna
bestämmelse helt togs bort.

Vad sedan beträffar frågan om sårande
av tukt och sedlighet avhandlades
ju även detta av kommittén. Det arbetet
ägde, som herr Dockered redan
har anmärkt, rum i intimt samarbete
med filmcensurutredningen. Vi trodde
vid den tidpunkten att filmcensuren
skulle tas bort och att vi därför hade
att förvänta oss att en ganska strid
ström av pornografisk film skulle

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

tränga in över landet. Vi ansåg att den
yttersta gräns, som det har talats om
här tidigare, kunde ha en viss uppgift
att fylla, speciellt vad beträffar den
pornografiska filmen.

Man skulle enligt vår uppläggning
förbjuda påträngande skyltning av pornografiska
alster, men man skulle tilllåta
försäljning av sådana alster till en
viss bestämd gräns. Exempelvis skulle
vissa bilder av sexuella handlingar med
barn, sexuella handlingar med djur,
och sexuella handlingar med våldsinslag
inte få förekomma. Vi bedömde
saken så, att filmen var det mest suggestiva
mediet och att det var särskilt i
form av film som sådant skulle komma
att tränga in över landet.

När nu justitieministern uppenbarligen
inte tänker lägga fram ett förslag
om borttagande av filmcensuren, i varje
fall inte i detta sammanhang, har naturligtvis
kravet på denna yttersta
gräns blivit betydligt svagare, även om
man inte helt kan bortse från det.

Fru Kristenssons skräckskildringar
om att det nu skulle vara tillåtet med
samlag i parker o. s. v. eller att sådant
skulle betraktas som en mycket obetydlig
förseelse skall man kanske inte
fästa så stor vikt vid. Men jag tror att
det kanske på andra områden kan komma
att saluföras produkter —- jag tänker
då i form av bildtidningar — där
man så att säga kommer långt utanför
den yttersta gräns, där man enligt vår
mening hade anledning att stanna. Det
är också anledningen, herr talman, till
att jag och fröken Mattsson velat betona
dessa våra funderingar med en blank
reservation, som finns på s. 63 i första
lagutskottets utlåtande.

Jag utgår ifrån att justitieministern
i det sammanhang då han anser sig
kunna lägga fram förslag på grundval
av filmcensurutredningens betänkande
vill fundera mera på denna sak och
eventuellt överväga om det kanske finns
skäl för att införa en sådan yttersta
gräns.

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

Herr talman! Med dessa ord vill jag
yrka bifall till första lagutskottets förslag
på alla punkter utom på punkten
D, där jag vill yrka bifall till reservationen
4 av herr Erik Svedberg m. fl.

Fru KRISTENSSON (m) kort genmäle: Herr

talman! Herr Martinsson menade
att det är så väsentliga och brådL
skande frågor som behandlas i propo>
sitionen, att det är nödvändigt för riksdagen
att ta ställning redan nu.

Även de som biträder propositionens
förslag i och för sig kan väl ändå inte
finna det vara särskilt brådskande att
1 upphäva det särskilda straffskyddet för
den enskilda människans rätt till religionsfrihet
och rätten för polisen att
1 upplösa allmänna sammankomster där
: handlingar förekommer som strider
mot gällande lag. Det kan inte heller
1 vara särskilt brådskande att upphäva
1 det särskilda straffskyddet mot skymfande
av svensk eller utländsk rikssymbol
och inte heller att upphäva de särl
skilda straffbestämmelserna till skydd
t för främmande statsrepresentant i vårt
land. På denna punkt talar väl den ses
naste tidens händelser verkligen emot
: ett avskaffande av det speciella straff skyddet.

Herr Martinsson nämnde särskilt frågan
om skyltningen med pornografiska
bilder och sade, att vi inte kan göra
’ någonting åt dessa missförhållanden

t med nuvarande lag. Jag vill emellertid

1 påstå att vi kan det och vill också göra

i gällande att vi lyckats. Högsta domsto :

len har ju avkunnat några domar där

i den biträtt åtalsyrkande på grundval

av de här straffbestämmelserna. Men
i jag är medveten om att praxis varit li ;

tet olika. I storstäderna accepterar man

1 sådan skyltning i mycket större ut ;

sträckning än i mindre städer, men jag

i vill som sagt göra gällande att den nu s

varande lagen är till fyllest -— det är

i bara fråga om åtalspraxis.

Vidare nämnde herr Martinsson att

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

jag talat om att samlag på offentlig
plats — i parker och på allmänna platser
— i fortsättningen endast kommer
att betraktas som förargelseväckande
beteende, och han tyckte att det var
en skräckskildring. Men jag skulle vilja
fråga honom: Är det inte så det kommer
att bli?

Herr DOCKERED (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Martinsson frågade
om det behövs ett alldeles speciellt
skydd för den människa som har en
religiös uppfattning och i så fall varför.
Men hela världshistorien visar ju
att en verkligt religiös människa kan få
utstå så mycket att det är viktigt att
hon även i ett kultursamhälle som vårt
får skydd för sin speciella tro.

När vi nu anser det så angeläget att
skydda grupper av människor skulle
jag vilja fråga herr Martinsson: Varför
vill ni inte skydda den enskilda människan
mot skymfande av hennes trosupple
velse?

Jag tycker det är något haltande och
snedvridet i herr Martinssons uppfattning
och tror att det i debatten kommit
in saker, som det kanske varit hälsosamt
att rensa bort. Den enskilda
människan bör enligt min mening få
detta skydd, och det skulle vara mycket
intressant att höra varför hon inte
skulle behöva det.

Herr MARTINSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Kristensson frågade
mig vad som var så brådskande med
den gamla bestämmelsen om trosfrid.
Jag vill svara att enligt vår mening bör
den bestämmelsen ändras — om också
inte borttagas helt — och att det brådskar.

Sedan sade fru Kristensson, och jag
förstår att hon då ville knyta an till
händelser som inträffat de senaste dagarna:
Var det nu så bråttom med att
lätta på demonstrationsrätten? Efter
vad jag kunnat finna vid läsningen av
förevarande utlåtande har fru Kristens -

son emellertid inte reserverat sig på
den punkten. Hon har visserligen yrkat
avslag på propositionen eller uppskov
med behandlingen, men när fru Kristensson
är så kritisk på denna punkt
hade det väl funnits möjligheter att anmärka
även där.

Vidare frågade herr Dockered varför
man måste skydda grupper av människor,
när man inte vill skydda enskilda
personer. Men, herr Dockered, med den
paragraf vi föreslagit vill vi inte skydda
enskilda personer utan det gäller att slå
vakt om visssa föreställningar som människan
har. En del människor i vårt
samhälle är religiösa, andra är det inte,
och en tredje grupp tror kanske på något
annat som de sätter mycket högt.
Människorna i de båda sistnämnda
grupperna får emellertid inte i vår
strafflagstiftning något skydd för sin
tro. Däremot bär det av tradition eller
av annan anledning alltid funnits en
bestämmelse om skydd för religiös tro,
men vi tycker att den i dag inte fyller
något behov.

Fru KRISTENSSON (m) kort genmäle: Herr

talman! Det är förståeligt om
vi nu efter långa nätters debatter har
blivit trötta, och jag tolkar herr Martinssons
senaste anförande som ett uttryck
för denna trötthet, när han gjorde
gällande att jag inte stöder reservationen
3 om skymfande av statssymboler
samt att det skulle betyda att jag
biträder förslaget i propositionen. Men,
herr Martinsson, jag har yrkat avslag
på hela propositionen, och det innebär
att jag önskar bibehålla nuvarande bestämmelser
på detta område. Jag har
emellertid också klargjort, att för den
händelse mitt avslagsyrkande faller, så
kommer jag att i andra hand yrka bifall
till reservationen 3.

Jag konstaterar också att herr Martinsson
inte hade någon erinran mot
min argumentering när det gäller skyltningen
med pornografiska alster och

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

att alltså de nuvarande bestämmelserna
i och för sig skulle vara till fyllest för
att komma till rätta med förhållandena.

Herr MARTINSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var mycket intressant.
Nu får vi veta att fru Kristensson
yrkat avslag på propositionen men kommer
att stödja den borgerliga reservationen
om skymfning av statssymboler,
men det var ju inte det frågan gällde
utan demonstrationsrätten, vilken givetvis
är mera matnyttig och intressant
när man i dessa dagar diskuterar. Det
har fru Kristensson också försökt utnyttja
i denna debatt.

Vad sedan rättspraxis angår hålls ju
de affärer det här gäller öppna för allmänheten,
och man kan väl utgå från
att de personer som har ansvar för om
det skall anställas åtal eller inte också
håller sig underrättade om domstolarnas
praxis. Den nuvarande lagstiftningen
har ju tolkats på ett sätt som gör att
vi har det tillstånd vi har i dag. Att vi
på något annat sätt än genom en ny lagstiftning
skulle kunna ändra på det har
jag mycket svårt att förstå.

Herr DOCKERED (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Martinsson säger
att det i dagens läge inte föreligger något
behov av att skydda den enskilda
människans trosuppfattning för skymf.
Ja, varför skulle då de religiösa värderingarna
skyddas? Vi har i olika omgångar
diskuterat och vägt dessa frågor,
och vi har inte vare sig i världshistoriskt
perspektiv, genom någon
kommittés undersökningar eller genom
vad som förekommit i riksdagen kunnat
finna exempel på något som kan
jämställas med de religiösa värderingarna.
Vi bär inte lyckats att finna objekt
som har samma betydelse för den
enskilda människan. Den religiösa tron
har härvidlag en särställning, vilket jag
vill understryka, och den har av denna
anledning särskilt skyddats i vår lagstiftning.

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

Vi har emellertid moderniserat vår
lagstiftning och menar att det nu är
den enskilda människan som skall skyddas
från skymf. Jag vill understryka
vad jag sade i mitt första anförande,
nämligen att jag inte tror att ett bibehållande
av trosfridsparagrafen skulle
komma att betyda att detta lagrum särskilt
ofta skulle tillämpas. Det är emellertid
viktigt att det finns, eftersom det
skulle kunna verka som en spärr för
skymfande av religiösa uppfattningar,
något som vissa journalister eljest skulle
kunna anse sig ha frihet till.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! I den av justitieministern
framlagda propositionen nr 125 föreslås
en utvidgning av yttrande- och
tryckfriheten på olika områden. Så skilda
ämnen som pornografi, yttrandefrihet
vid demonstrationer och brott mot
trosfrid behandlas däri. Propositionen
bygger åtminstone delvis på betänkandet
»Yttrandefrihetens gränser», avgivet
av kommittén för lagstiftningen om
yttrande- och tryckfrihet och framlagt
i augusti 1969. Det skall dock genast
framhållas att justitieministern gått åtskilligt
längre än vad kommittén gjort
och närmast följt de två socialdemokratiska
reservanternas linje.

Det har i frågan väckts ett tjugotal
motioner, vilka i de flesta fall berör
såväl konstitutionsutskottets behandling
av ärendena — främst beträffande
tryckfrihetsförordningen — som de frågor
som handlagts av första lagutskottet.

Vi har nu lyssnat till vad första lagutskottets
representanter anfört. Själv
har jag deltagit i behandlingen inom
konstitutionsutskottet, men jag hade tyvärr
inte möjlighet att delta i omröstningarna.

Enligt min mening borde justitiedepartementet
inte nu ha forcerat fram
dessa ömtåliga frågor, där meningarna
är så delade att t. ex. omröstningarna i
utskotten ibland måste avgöras med lottens
hjälp.

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

Det övervägande antalet remissinstanser
har tillstyrkt kommitténs förslag.
Endast ett fåtal instanser har stött
reservanternas förslag. Dessutom har en
del remissinstanser förordat att nuvarande
bestämmelser bibehålies. Trots
detta har justitieministern följt den linje
som de två reservanterna i kommittén
företräder. Jag tycker också att en
fylligare redogörelse för remissyttrandena
borde ha lämnats. Hänsyn har inte
heller tagits till lagrådets avvikande
mening.

En konsekvens av nämnda förhållanden
borde i första hand leda till ett
uppskov till hösten med handläggningen
av propositionen i enlighet med reservationen
1 vid konstitutionsutskottets
utlåtande nr 39. Propositionen kom på
kamrarnas bord först den 24 april, alltså
efter den ordinarie propositionstidens
utgång. Tiden har som bekant sedan
dess varit hårt ansträngd och har
inte räckt till för den mera ingående beredning
som frågan förtjänar. I första
omgången ämnar jag därför rösta för ett
uppskov.

När det gäller frågan om sårande av
tukt och sedlighet menar departementschefen
att förfarande som sårar tukt
och sedlighet kan utgå ur tryckfrihetsförordningens
brottskatalog. Jag opponerar
mig bestämt häremot. Det må vara
riktigt att en påtaglig förskjutning
i uppfattningen om vad som skall anses
sårande för tukt och sedlighet kan
konstateras. Det är väl också riktigt att
psykiska skadeverkningar av sådana
avancerade pornografiska skrifter som
det bär gäller inte vetenskapligt kan bevisas.
Men som framhålles i reservationen
5 måste dessa långt avancerade
framställningar med motiv från ett så
känsloladdat område som det sexuella
åstadkomma allvarliga skadeverkningar
hos enskilda personer och då inte minst
hos ungdomen.

Den som under åtskilliga år deltagit
som juryman i tryckfrihetsmål kan inte
underlåta att göra sådana reflexioner.

De oansvariga personer som sprider
och försäljer dylika skrifter synes resonera
som så, att om detta går så går
än värre saker. Vid pläderingar framhåller
man ofta att skrifter av än »starkare»
slag — och man visar gärna prov
därpå — friats av jurynämnder på andra
håll. Justitieministern anmäler ju
gång på gång dylika skrifter till åtal,
men tyvärr frias skrifterna i alltför stor
utsträckning.

Det måste enligt vår mening finnas
»en yttersta gräns» över vilken man inte
bör gå. Man är i våra dagar mycket
angelägen om att den materiella miljön
skall vara så bra som möjligt, så ren
som möjligt. På det område där vi nu
rör oss synes man i stället vilja dra ner
och smutsa ner så mycket som möjligt.
Det fina och vackra instrument som
sexuallivet kan vara förnedras och görs
många gånger till ett veritabelt träsk.

Justitieministern har nu föreslagit
riksdagen besluta att tryckfrihetsförordningens
7 kap. 4 § 14, som just reglerar
dessa ting, skall utgå. I reservationen
5, som bygger på kommitténs förslag
liksom på våra motioner, föreslås
i stället följande formulering: »14.

kränkande av den allmänna känslan
för anständighet genom grovt sedlighetssårande
eller uppenbart förråande
innehåll;».

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
nyssnämnda reservationen 5, som också
rör 10 §, där det heter: »Tryckt
skrift, som uppenbart innefattar enligt
7 kap. 4 § straffbart kränkande av anständigheten,
må efter beslut av polismyndighet
i avbidan på förordnande
om beslag tagas i förvar. Är fara i dröjsmål
---i förvar.»

Tillsammans med bl. a. herr Ernulf
i första kammaren väckte jag vid vårsessionens
början motionsparet 1:233
och 11:274, där vi hemställde att riksdagen
hos Kungl. Maj :t skulle begära
förslag till lagstiftning om förverkande
av ekonomisk vinning genom pornografibrott.
Det råder inget tvivel om

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

att de ofta unga utgivarna och försäljarna
av sådana skrifter gör mycket stora
förtjänster på sin hantering.

Jag yrkar, herr talman, bifall till mo*
tionsparet I: 233 och II: 274. Skulle reservationen
5 inte vinna bifall kommer
motionen tydligen inte fram till votering,
och i sådant fall får vi väl återkomma.

En nyhet, som inte bör möta någon
invändning, är förslaget om förbud mot
skyltning och utsändning till enskilda
av pornografiska skrifter. I propositionen
och i utskottsutlåtandet liksom tidigare
i kommitténs förslag förordas ett
straffsanktionerat förbud mot skyltning
eller liknande förfarande beträffande
pornografisk bild. För straffbarhet förutsätts
att skyltningen sker på ett sätt
som är ägnat att väcka anstöt. Med denna
formulering måste enligt min mening
också bildannonser för pornografisk
film falla under straffansvar. Tanken
är ju att den enskilde själv måste
vidta någon åtgärd — genom rekvisition
e. d. ■— för att få del av ifrågavarande
alster. Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag i detta avseende.

Beträffande skymfande av rikssymbol
kommer jag att biträda reservationen
3 vid konstitutionsutskottets utlåtande.

I propositionen och utskottsutlåtandet
behandlas också frågan om brott
mot trosfrid. Departementschefen och
utskottsmajoriteten föreslår att bestämmelsen
i 16 kap. 9 § brottsbalken och
dess motsvarighet i 7 kap. 4 § 13 tryckfrihetsförordningen
upphävs. Propositionsförslaget
ansluter sig härvidlag till
de två kommittéreservanternas förslag
och innebär att ifrågavarande paragrafer
utgår, medan kommittémajoriteten
liksom vi motionärer vill ha följande
lydelse: »13. brott mot religionsfriheten
genom skymfande av sådant som enligt
annans trosuppfattning hålles heligt;».
Den tidigare lydelsen talade om
»sådant som av svenska kyrkan eller

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

annat, här i riket verksamt trossamfund

hålles heligt —---».

Vi anser att det inte främst gäller att
skydda trossamfunden. I stället är det
viktigt att den enskildes integritet och
trosuppfattning skyddas. Jag yrkar bifall
till reservationen 4.

I fråga om första lagutskottets utlåtande
nr 47, vilket löper parallellt med
konstitutionsutskottets utlåtande nr 39,
kommer jag att ansluta mig till motsvarande
reservationer där, d. v. s. nr
1, 3 och 5 samt till lagutskottets förslag
angående brott mot trosfrid.

I detta anförande instämde herrar
Sellgren, Åberg, Källstad, Löfgren, Nilsson
i Lönsboda och Jonsson i Mora
(samtliga fp).

Herr BJÖRKMAN (m):

Herr talman! I debatten om första
lagutskottets utlåtande nr 47 och konstitutionsutskottets
utlåtande nr 39 kommer
jag att fullfölja den roll jag tidigare
i dag spelat i dechargedebatten, nämligen
som ledamot av konstitutionsutskottet.
Jag hade i dechargedebatten tillfälle
att påtala vissa anmärkningsvärda
förhållanden då det gäller regeringens
åtgärder på andra områden. Även
de utlåtanden vi nu behandlar har kommit
på bordet under vad jag skulle
vilja kalla anmärkningsvärda omständigheter.
Det finns också en bakgrund
till riksdagens behandling av dessa utlåtanden.

Propositionen 125, den s. k. porrpropen,
om ändring i tryckfrihetsförordningen
och i brottsbalken m. m. avlämnades
i riksdagen den 24 april, och
motionstiden utgick måndagen den 11
maj. Däremellan var det också helgdagar.

Under denna korta tid skulle alltså
riksdagens ledamöter taga ställning till
en råd så väsentliga frågor som ändringar
i tryckfrihetsförordningen om
yttrandefrihet vid demonstrationer, om
rätten att upplösa sammankomster,

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

skymfande av rikssymbol, ärekränkning
av främmande makts statsöverhuvud,
brott mot trosfrid och sårande av
tukt och sedlighet m. m. Uppgiften underlättades
inte av att propositionen
helt avvek från det förslag som majoriteten
i kommittén för lagstifning om
yttrande- och tryckfrihet hade framlagt.
Departementschefen följde i stället
den linje som två reservanter i
kommittén hade intagit.

Inte nog med detta. De utlåtanden
som riksdagen i dag behandlar och
skall ta ställning till skulle i vanlig
ordning ha bordlagts i tisdags. Så
skedde icke. Konsitutionsutskottets utlåtande
kom på riksdagens bord i går
omkring kl. 15, och första lagutskottets
utlåtande vid början av gårdagens
kvällsplenum. Det betyder att dessa vittgående
ändringar i en av grundlagarna
och i brottsbalken forceras igenom under
vårsessionens sista hektiska dagar,
då andra viktiga ärenden traditionellt
redan belastar kammarens plena, nämligen
debatten om kompletteringspropositionen
m. m.

Tycker verkligen regeringen att detta
förfaringssätt är en god arbetsordning
i riksdagen? Nog finns det skäl
att reagera mot denna — jag skall uttrycka
mig milt — likgiltighet för riksdagen.
Det brukar visserligen sägas om
oss svenskar att vi är alltför formalistiska,
nästan in absurdum. Och det är
möjligt att vi är. Men vi har vissa former
i vår arbetsordning för behandling
av ärendena i riksdagen. Bakom
detta ligger ändå en mening, nämligen
att propositioner skall få en ingående
och omsorgsfull behandling liksom även
motioner, och detsamma gäller utskottsutlåtanden.

Trots den korta tid som stod riksdagens
ledamöter till buds väcktes en
lång rad motioner. En av dessa yrkar
uppskov med behandlingen till höstsessionen.
Det hade självfallet givit mera
tid till att tränga in i denna omfattande
materia. Och det hade san -

nerligen behövts. Hastverk är hafsverk.

Ett uppskov till hösten hade medfört
att det vilande grundlagsförslaget —
med ändringarna i tryckfrihetsförordningen
— icke hade kunnat sättas i
kraft förrän tidigast 1974. Det hade kunnat
uppstå en egendomlig konstitutionell
situation, om riksdagen hade beslutat
ett uppskov till hösten med behandlingen
av denna fråga. Ändringarna i
brottsbalken kunde ha trätt i kraft nästa
år men ändringarna i tryckfrihetsförordningen
först 1974. Jag tror nu inte
att så hade blivit förhållandet; i stället
hade man fått skjuta på hela ärendet.

Vid votering och efterföljande lottning
i konstitutionsutskottet vann regeringspartiet,
och därmed undvek man
också en annan egendomlig situation
som kunde ha uppstått. Om det hade
blivit majoritet i konstitutionsutskottet
för ett uppskov till hösten, hade det
varit rätt intressant att se hur minoriteten
skulle ha betett sig. För den andra
hälften av utskottet, som kom i minoritet
vid lottningen —• d. v. s. oppositionspartierna
— återstod nu endast möjligheten
att reservera sig för uppskov.
Det har vi också varit eniga om att
göra, vilket framgår av reservationen 1
till konstitutionsutskottets utlåtande nr
39.

I en partimotion från moderata samlingspartiet
yrkade vi avslag på propositionen
125 i dess helhet, och vi hade
goda skäl till det. Dessa har redovisats
såväl i motionerna som, i korthet, i reservationen
2 till konstitutionsutskottets
utlåtande. Fru Kristensson har tidigare
exemplifierat de verkningar som ett antagande
av propositionen i den föreslagna
utformningen kommer att medföra,
och jag instämmer helt i vad hon
därvidlag anfört. Vår uppfattning på
dessa punkter kommer att ytterligare
utvecklas av andra talare senare i debatten.
Propositionen innehåller nämligen
enligt vår uppfattning mycket som
strider mot grundläggande värderingar
hos ett mycket stort antal människor

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

Öl

1 detta land. I vissa delar är förslagen
direkt stötande. Vi har kompletterat
vårt yrkande om avslag med att samtidigt
anhålla om ett nytt förslag till
riksdagen i enlighet med innehållet i
motionerna.

Jag kommer, herr talman, i förstahand
att rösta för reservationen 1 om uppskov,
som fogats till konstitutionsutskottets
utlåtande nr 39 av fru Segerstedt
Wiberg m. fl. Jag kommer också
att rösta för reservationen 1 vid första
lagutskottets utlåtande nr 47, vilken
också gäller uppskov. Därest reservationen
1 vid konstitutionsutskottets utlåtande
blir utslagen, röstar jag på reservationen
2 om avslag på propositionen.

I konstitutionsutskottet vidhöll min
partivän herr Sveningsson i första kammaren
och jag avslagslinjen och avstod
därefter från att delta i sakbehandlingen
av de förslag till ändringar på åtskilliga
punkter som framförts i motionsyrkanden.
Det innebär självfallet
inte att jag inte skulle ansluta mig till
den uppfattning, som kommer till uttryck
i de ändringsförslag som läggs
fram i reservationerna 3, 4 och 5 till
konstitutionsutskottets utlåtande nr 39.

Nu är vi från moderata samlingspartiet
ensamma om avslagsyrkandet, och
detta torde därför ha ringa utsikt att
vinna riksdagens bifall. Därför kommer
jag vid voteringarna om övriga reservationer
att stödja dessa.

.lag yrkar alltså, herr talman, i första
hand bifall till reservationerna 1 och

2 vid konstitutionsutskottets utlåtande
nr 39.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Flera talare har anmärkt
på den korta tid som har stått
utskottet till buds för att behandla dessa
viktiga frågor. Detta är ett problem
som i flera år har varit aktuellt. Jag
har tidigare som konsultativt statsråd
haft att svara här i riksdagen på lik -

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

nande anmärkningar och har därför
haft anledning att sätta mig in i de
bakomliggande omständigheter, som gör
l att här oftast blir en mycket stark arbetsanhopning
i slutet av sessionerna.
Jag vill försäkra att vi har undersökt
[ alla möjligheter att underlätta arbetet
genom att försöka få fram propositionerna
tidigare.

Jag var litet optimistisk förra året
i och trodde att de arrangemang som vi

i då vidtog skulle medföra att propo i

sitionerna skulle kunna läggas fram något
tidigare. Det är bara att beklaga
att det inte har lyckats i år. Jag tror
dock inte att kanslihuset skall lastas
för detta — det beror på det arbetssystem
som vi har. Som ett litet exem!
pel kan jag nämna att herr Nelander
tyckte att referaten av remissutlåtandena
inte var tillräckligt fylliga. Det är en
liten detalj som visar allt det myckna
arbete som måste uträttas för att ge
riksdagen en så vidsträckt möjlighet
t som man kan åstadkomma att bedöma
j de frågor som skall diskuteras här.

Å andra sidan tycker jag kanske att
s just denna proposition inte är den rät1
ta att ta upp för att diskutera denna
I. problematik. Det hade varit lättare
att förstå om diskussionen hade gällt en
i proposition om ett ämne av mer teknisk
t art, som vi vanliga människor på grund
av att det är specialiserat inte på för!—
hand kan vara särskilt insatta i, t. ex.
mönsterskyddslagen som också har behandlats.
Den proposition som vi nu beh
handlar rör frågor som vi alla under
e mycket lång tid har ställts inför; de har
varit föremål för en mycket ivrig debatt,
och vi har alla haft tillfälle att
r tänka över dem och fråga oss hur vi
skall ställa oss till dem. Därför tycker
t. jag nog att utskottets ledamöter har kunt
nät behandla förslagen och riksdagens
ledamöter diskutera dem utan att tidsn
utdräkten skall behöva hindra ett beg
stämt och grundligt ställningstagande,
d Det är väl viktigt i denna debatt att
hela tiden ha bakgrunden klar, att hålla

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

i minnet att det här är fråga om rätten
att fritt ge uttryck för sin åsikt i skrift
eller på annat sätt och att öppet kritisera
och debattera. Det är en fråga
som vi alla anser vara av grundläggande
betydelse i dagens samhälle och där
vi alla har den gemensamma värderingen
att denna rätt bör finnas. Därav
följer också att vi inte heller kan acceptera
inskränkningar annat än när inskränkningen
framstår som nödvändig
av hänsyn till andra viktiga allmänna
eller enskilda intressen som inte går
att förena med en absolut yttrandefrihet.
Hela debatten gäller egentligen avvägningen
på denna punkt.

Här föreligger skiljaktigheter i uppfattningarna,
i värderingarna av om
gränsen skall gå litet längre till vänster
eller litet längre till höger. Därtill
kommer att vi här rör oss på ett område
där en mycket snabb utveckling
pågår, där värderingarna uppenbarligen
under en relativt kort tidrymd
har skiftat väsentligt och framför allt
gått i riktning mot en friare syn på de
frågor som har tagits upp i propositionen.

Man har velat skjuta på ställningstagandet.
Jag behöver inte närmare gå in
på den frågan här — den har redan
debatterats. Jag kan nöja mig med att
understryka de synpunkter som herr
Martinsson framförde och framhålla att
det enligt min uppfattning skulle vara
mycket olämpligt om vi skulle nödgas
vänta med genomförandet till 1974, vilket
blir nödvändigt om vi behandlar
denna fråga under höstriksdagen. Som
skäl härför vill jag främst framhålla
att det innebär att förbudet mot spridning
av pornografiska bilder inte kan
införas förrän om ca fyra år.

Det är av skäl som jag skall anföra
angeläget att snarast möjligt begränsa
den alltmer ohämmade skyltningen av
pornografiska alster. Särskilt är det
önskvärt att utan onödigt dröjsmål kunna
ingripa mot spridningen av pornografiskt
reklammaterial till utlandet.

Det är en form av spridning som synes
få allt större omfattning. Vi har ofta fått
ta emot klagomål från ambassader, där
det framhållits att personer i utlandet
utan föregående beställning tvingats ta
emot pornografiska alster, som skickats
till dem per post. Jag fick senast i går
på europeiska justitieministermötet i
Haag propåer i den riktningen, där andra
länders justitieministrar framhöll att
man ansåg att en sådan här form av
ackvisiton var synnerligen olämplig
och borde stoppas.

Låt mig sedan säga ett par ord om
anledningen till att vi i propositionen
framhållit att vi inte anser att det föreligger
ett behov av att, såsom kommittén
föreslagit, ha en s. k. yttersta gräns.
Regeringsförslaget följer inte kommitténs
förslag, utan i propositionen föreslås
i stället att den nuvarande bestämmelsen
om sårande av tukt och sedlighet
skall upphävas. Till grund för propositionsförslaget
på denna punkt ligger
framför allt synpunkten att den enskilde
medborgaren i största möjliga utsträckning
själv bör få bestämma vilka framställningar
i skrift, bild eller andra media
han vill ta del av. Den fria och öppna
debatt som numera förs i samhället
också på sexuallivets område har beaktats.
Uppfattningen om vad som är
sårande för tukt och sedlighet har förändrats
avsevärt, och därvidlag har reservanterna
tydligen samma mening.
Betydligt mer avancerade framställningar
än tidigare accepteras numera
och anses inte som sedlighetssårande.
Denna förändrade inställning har kommit
till uttryck också i tryckfrihetsmålen.
Toleransen mot pornografiska
framställningar har i flera domstolar
nått en sådan nivå, att de nuvarande
straffbestämmelserna i själva verket inte
har någon funktion att fylla. Det hjälper
alltså inte — och i detta avseende
vill jag kanske särskilt rikta mig till fru
Kristensson — att denna proposition
avslås. Vi har i dag den situationen —
i varje fall i våra större städer — att

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

domstolarna frikänner tidskrifter mot
vilka det väckts åtal därför att de ansetts
såra tukt och sedlighet. De personer
som sitter i juryn och som representerar
olika kategorier i samhället har
bedömt saken så att detta icke är något
tukt och sedlighetssårande. Det är därför
i själva verket på det sättet att denna
lagbestämmelse är obsolet. Det hjälper
inte att säga att vi skall återuppliva
denna bestämmelse; det är inte orden
i lagtexten som är avgörande, utan
det är människors uppfattning om vad
som ligger i orden, och denna uppfattning
har tydligen förändrats på det sättet
att man nu accepterar framställningar
som man för några år sedan inte kunde
acceptera. Det är visserligen sant att
det förekommit fällande domar, framför
allt i mindre städer. Det innebär att
det nuvarande systemet redan av det
skälet är ganska ohållbart. Tiden synes
därför på grund av den utveckling som
ägt rum inom rättslivet uppenbart mogen
för att man flyttar gränsen, så att
den bättre speglar rådande samhällsuppfattning.
Det är mot den bakgrunden
det föreslås att bestämmelsen skall
tas bort.

Nu kan man anlägga andra synpunkter
på frågan. Det har talats om eventuella
psykiska skadeverkningar som
skulle kunna motivera en straffbestämmelse.
Det har kommittén och reservanterna
gjort, och deras ställningstagande
grundas på vissa vetenskapliga undersökningar
som kommittén har redovisat
i betänkandet. Jag vidhåller emellertid
uppfattningen att det inte är möjligt
att dra några säkra slutsatser av dessa
undersökningar. Vi har för närvarande
inte något vetenskapligt underlag för
påståendena att konsumtion av pornografi
är skadlig för individen. Inte heller
i fråga om våldsskildringar finns det
vetenskapligt stöd för kommitténs slutsatser.
Jag vill särskilt framhålla att
flera av de undersökningar som gjorts
gäller filmens eventuella skadliga inverkan.
Kommittén har i sitt ställnings -

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

t tagande utgått ifrån att filmcensuren för
vuxna skall upphävas. Behovet av en
yttersta gräns för pornografiska framställningar
och framför allt framställningar
med våldsinslag har av kommitt
tén främst motiverats med risken för att
utpräglade våldsfilmer kommer att öka
i Sverige om censuren avskaffas. Men i
propositionen är inte filmcensurfrågan
kopplad till förslaget att slopa bestämmelserna
om sårande av tukt och sedi
lighet. Tvärtom sägs det att frågan om
[ samhällskontroll över filmen kan prövas
självständigt. Det är nämligen ingenting
som hindrar att man skapar särskilda
straffbestämmelser för film. Jag
vill emellertid parentetiskt framhålla att
t det dock inte är justitiedepartementet
som har att ta slutlig ställning till utformningen
av sådana bestämmelser;
det ansvaret faller på utbildningsdepartementet.

För övriga media anser jag inte att
det i dagens samhälle finns behov att
t inskränka yttrandefriheten på detta område.
Det får anses tillräckligt att man
skyddar medborgarna från att mot sin
1 vilja ta del av sådana pornografiska
framställningar som av många anses
sedlighetssårande. Detta skydd tillgodoses
genom den föreslagna bestämmelsen
! om förbud mot spridning av pornografiska
bilder.

Vid det europeiska justitieminister3
mötet i Haag i går hade jag nöjet att
höra min danske kollega, den konservat
tive justitieministern Testrup, redogöra

1 för de danska erfarenheterna av den li t

beralisering som skett i Danmark. Hans

1 slutsatser var att man hittills inte har

3 någon grund för farhågor för att fri r

släppandet på något sätt skulle ha med fört

att brottsligheten ökat. Inte heller
några andra påtagliga skadeverkningar
t hade kunnat konstateras. Jag beklagar

särskilt att moderata samlingspartiets
t medlemmar här i riksdagen inte hade

s tillfälle att höra vad den konservative

justitieministern i Danmark hade att
säga i dessa frågor.

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

Jag vill till fru Kristensson säga att
nuvarande bestämmelser inte skyddar
mot skyltning. Det hjälper alltså inte
att avslå propositionen; det finns i dag
inga lagbestämmelser som ger oss möjlighet
att ingripa mot skyltningen. Det
måste vara något missförstånd från fru
Kristenssons sida.

Herr Dockered och kanske också andra
har särskilt uppehållit sig vid brott
mot trosfrid. Som motivering för ställningstagandet
i propositionen vill jag
först och främst ännu en gång betona
vikten av en vidsträckt rätt till yttrande-
och tryckfrihet. Inskränkningar bör
inte göras annat än av tungt vägande
skäl. När det gäller de religiösa grupperna
i samhället ges ett vidsträckt
straffskydd även om trosfridsparagrafen
upphävs. Det finns bestämmelser
i strafflagen om straff för störande av
religiös förrättning eller sammankomst
och för hets mot folkgrupp med viss
trosbekännelse. I fråga om hets mot
folkgrupp har ju riksdagen häromdagen
beslutat om en utvidgning av det straffbara
området. Samtidigt antog riksdagen
en ny bestämmelse om olaga diskriminering,
som skyddar mot diskriminering
också på grund av trosbekännelse.

Som ytterligare ett exempel på bestämmelser
till skydd för religionsfriheten
i vidsträckt bemärkelse kan nämnas
om att en enskild person förtalas eller
smädas på grund av sin religiösa
uppfattning detta i vissa fall kan straffas
som ärekränkning.

Jag kan därför inte finna att de nu
berörda bestämmelserna är otillräckliga
som skydd för medborgarnas känsla för
religiösa värden. Denna uppfattning delas
av åtskilliga remissinstanser, däribland
ett av svenska kyrkans centrala
organ, nämligen Svenska kyrkans centralråd
för evangelisation och församlingsarbete.
Det har i sitt remissvar uttalat
att sanningshalten i kyrkans trosföreställningar
inte är av sådan art att
den måste skyddas av speciella sanktioner.

Enligt min mening underlättas inte
debatten i livsåskådningsfrågor av att
man behåller ett särskilt straffskydd för
religiösa symboler och föremål för religiös
vördnad. Den vars åsikt i livsåskådningsfrågor
inte kan betecknas
som en bestämd trosuppfaltning får inte
sådant skydd. Jag menar alltså att det
inte längre är nödvändigt eller berättigat
att begränsa yttrandefriheten genom
bestämmelser om brott mot trosfrid.

I anledning av reservationen i fråga
om särskilt straffskydd för egna och
andra länders flaggor och andra rikssymboler
vill jag säga några ord om
den del av regeringens förslag som gäller
yttrandefrihetsbrott och demonstrationsrätt.

Förslaget är ett uttryck för att regeringen
önskar slå vakt om den fria demonstrationsrätten.
Vi anser rätten att
demonstrera vara ett värdefullt politiskt
uttrycksmedel och ett viktigt komplement
till andra opinionsskapandemedel.
Det är en sak. Men å andra sidan
vill vi inte försvara dem, som missbrukar
demonstrationsrätten genom att
tillgripa våld och skadegörelse. I sådana
fall finns det all anledning att använda
de möjligheter till sträng bedömning
som finns enligt straffskalorna för
våldsbrott och liknande gärningar eller
att använda den särskilda straffskärpningsregeln
i 19 kap. 11 § brottsbalken,
om brottet innebär kränkning av främmande
makt.

Jag vill här särskilt nämna att man
i denna debatt inte bör blanda in den
aktuella episoden med äggkastningen.
Reaktionen från samhällets sida mot
den berörs inte av huruvida vi genomför
de i propositionen föreslagna ändringarna
i brottsbalken. Om propositionen
bifalles, befinner vi oss i det avseendet
i precis samma situation som
förut, och vi har kvar precis samma
straffbestämmelser som gör det möjligt
för oss att reagera mot sådana former
av missbruk av demonstrationsrätten
som har yppats i detta sammanhang.

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

Vi bör inte blanda in detta som argument
i den här debatten, eftersom det
inte är detta saken gäller. Regeringens
förslag i denna proposition om viss avkriminalisering
av brott som har aktualiserats
vid demonstrationer gäller
inte våldsbrott eller skadegörelse — det
är bara vissa yttrandefrihetsbrott som
behandlas här.

Anledningen till att man vill göra
ringa fall av uppvigling straffria och
avskaffa särskilda straffbestämmelser
för skymfande av flaggor är främst att
man velat minska polisingripandena vid
demonstrationer. Sådana ingripanden
skapar ofta oroligheter och kan ibland
provoceras av dem som vill missbruka
demonstrationsrätten. Vi tror att de nya
bestämmelserna om demonstrationsrätt
skall leda till en viss avdramatisering
av demonstrationer.

Herr talman! Till slut vill jag framhålla
att yttrandefriheten och tryckfriheten
är värden som vi alla sätter högt.
Om vi skall ha en vidsträckt yttrandefrihet
och tryckfrihet, måste vi acceptera
att det på olika områden kan förekomma
smaklösheter som vi tycker illa
om och som vi inte själva vill acceptera
men som inte är värre än att den
enskilda medborgaren bör kunna finna
sig i att de förekommer.

I den avvägning som måste göras förekommer
det att vi måste acceptera saker
och ting — jag tänker inte speciellt
på det sexuella området, utan detta gäller
på vilket område som helst — som
vi uppfattar såsom olämpliga och smaklösa
och som vi personligen skulle vilja
förbjuda. Att vi ändå accepterar sådana
saker exempelvis i massmedia är det
pris som vi får betala för en vidsträckt
yttrandefrihet och tryckfrihet. Jag tycker
inte att det som föreslås i denna
proposition är något särskilt högt pris
för att slå vakt om yttrandefriheten och
tryckfriheten.

Fru KRISTENSSON (m) kort genmäle
:

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

Jo, statsrådet Geijer, visst kan man
diskutera, om just den här propositionen
i var det bästa exemplet att ta fram som
bevis för att propositionerna avlämnas
sent. Tyvärr finns det många exempel
'' som man skulle kunna anföra. Det är
: bara att beklaga att det är på det viset

i — vi tycks inte få någon rättelse i den
viktiga frågan.

! Vad jag har velat säga är just att den
t här propositionen dels berör många

• olika frågor, dels berör frågor som är
t vitala för praktiskt taget alla medborI
gare. Dessutom har jag gjort gällande
! att saken inte är särskilt brådskande.

| Detta tycker jag utgör skäl till att man
i kunde bifalla vårt uppskovsyrkande.

t Herr statsrådet säger att det är vät
sentligt att vi inte onödigtvis inskränker
; den absoluta yttrandefriheten. Jag kan
hålla med statsrådet om att det är en
rimlig målsättning, men jag kan inte låta
bli att erinra om den lag om rasdiskriminering
som vi nyligen diskuterade. Där
saknade vi inom oppositionen just en
målsättning som skulle möjliggöra
största tänkbara yttrandefrihet, men där
i kriminaliserades t. o. m. uttryck för

missaktning och förlöjligande. Det
i tycker jag var att över hövan inkräkta

i på yttranderätten.

Jag har naturligtvis litet svårt att
med samma sakkunskap som herr statsrådet
diskutera den bestämmelse i 16: 11
t som bl. a. skulle gälla möjlighet att förbjuda
skyltning med pornografiska als1
ter. Statsrådet sade att nuvarande lagtext
i och för sig skulle ge utrymme

* för ingripande. Emellertid bedömer ju >

ryn i allmänhet att det inte bör vidtas

t någon åtgärd, och därför har lagen bli t

vit obsolet.

I synnerhet när man läser special1
motiveringen får man klart för sig att

s den nya lagtexten innebär utvidgade

1 möjligheter till ingripande, men kommer

det inte, även om en ny lagtext fastställs,
att förekomma en glidning i uppfattningarna?
Människorna påverkas ju
ständigt av nya värderingar, och lag -

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

tillämpningen anpassas efter dessa.

Till slut skulle jag vilja ställa en fråga
till statsrådet med anledning av vad som
sägs nederst på s. 54 i utskottets utlåtande,
vilket innebär tillstyrkande av
ett motionsyrkande om att även utdelning
utomlands av pornografisk bild
utan föregående beställning skall bedömas
som brott. Yrkandet innebär alltså
att detta i princip skall gälla överallt
i världen. Jag skulle vilja ha ett besked
av departementschefen i åtalsfrågan när
det gäller brott utomlands av detta slag.

Herr DOCKERED (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill understryka
vad justitieministern nu sade att det
inte finns några veteskapliga undersökningar
som ger oss klara besked i lagstiftningsfrågan
—- det har jag påpekat
tidigare.

Men det finns heller inte några undersökningar
som visar att unga människor
inte påverkas av sådana våldsskildringar
som vi menar att man borde sätta
stopp för. Jag tror faktiskt att det finns
vissa unga som kan ta intryck av en
produktion i detta avseende. Nu säger
justitieministern att det inte är han som
kommer att ha hand om filmcensurutredningens
förslag utan att det blir utbildningsministern
som kommer att
forma dess framtida öde. Jag måste säga
att det inger ju inte mig någon större
trygghet i detta avseende.

Vi debatterade häromdagen våldsbrottens
ökning. Har man inga säkra
vetenskapliga grunder att stå på i detta
sammanhang, utan det här bara är fråga
om tro och tyckande — man tror att
visning av grov och sadistisk pornografi
och våld inte har någon betydelse —
så vet vi ju inte, om det kommer att påverka
ungdomarna till en ökad brottslighet.
Jag tycker att vi med hänsyn till
denna utveckling inte skall våga oss på
experiment, utan då skall vi behålla den
yttersta gränsen för vad som får visas.
Det gäller ju inte bara filmen utan också
televisionen, som även ligger under

tryckfrihetens bestämmelser.

Vidare vill jag säga att jag tror inte
på skymfen som diskussionsform. Den
bör inte uppmuntras. Jag tror att det är
många som nu känner sig skyddade av
den nuvarande lagen om trosfrihet, men
om man tar bort den kommer det att
uppfattas som att nu är det fritt fram
för skymf. Då tror jag att många enskilda
människor kommer att känna sig
utlämnade på detta område och kommer
att uppfatta det som psykisk misshandel.

Jag vill understryka att jag tror inte
att lagförslaget kommer att ha stor betydelse
genom sin tillämpning utan genom
sin existens. Enbart därför att det
finns medför det en sanering, vilket är
meningen med över huvud taget all lagstiftning.
Syftet är ju inte att man skall
straffa dem som gjort sig skyldiga till
brott utan syftet är preventivt: att avhålla
folk från att begå brott.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp) kort
genmäle:

Herr talman! När jag stöder tanken
på att man skulle ha en särskild bestämmelse
om skydd kring trosfriheten,
den enskilda människans tro, tänker
jag bland annat på invandrarna, som
ju kommer hit i stort antal. De bekänner
sig till mycket skiftande trosföreställningar.
Jag skulle inte alls bli förvånad,
om man kunde finna många exempel
på förföljelse gentemot enskilda
invandrare för deras tros skull. Det är
visserligen något som är svårt att veta
någonting säkert om, då det där väl
sker ganska undanskymt. Jag har alltså
kanske främst tänkt på dem, när jag
stöder tanken på ett särskilt trosskydd.

Vidare skulle jag vilja säga beträffande
detta, att det inte skulle behövas
någon yttersta gräns, att det är skillnad
på tukt och sedlighetssårande handling
och det som kränker den allmänna
känslan för anständighet genom grovt
sedlighetssårande eller uppenbart förråande
framställning, vilket vi reser -

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Nr 30

vanter har påyrkat att man skulle ha en
särskild bestämmelse om. Vi skulle ersätta
16: 11 brottsbalken med en ny lydelse,
där man tar upp de grova fallen.

Jag tror att det finns belägg för behovet
av en sådan ståndpunkt. I varje
fall var ju kommittén helt enig om just
behovet av en sådan bestämmelse. Man
säger i kommitténs betänkande — såsom
detta refereras i propositionen —
följande: »Kommittén anser sig dock
kunna konstatera att upprepad konsumtion
av pornografiska framställningar
och framställningar med våldsinslag
i vart fall kan påverka redan
etablerade asociala attityder och värderingar
och möjligen också grundlägga
sådana.» Det är ju en betydelsefull
slutsats. Kommittén fortsätter enligt
samma referat: »Detta kan medföra
en risk för större tolerans mot våld
såväl i som utan samband med sexualitet
och till ett accepterande av våld
och mot en ökad likgiltighet för andra
människor.»

Kommittén menar alltså att här finns
ett visst belägg för att grovt sedlighetssårande
och uppenbart förråande framställningar
kan vara skadliga. Därför
har jag ansett att det kan behövas en
sådan här yttersta gräns.

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

t veta var denna gräns bör dras om man
skall ta hänsyn till de uppfattningar
och opinioner som råder i samhället.

Jag inregistrerade emellertid justitieministerns
uttalande att de föreslagna
> ändringarna i tryckfrihetsförordningen
t skulle göra det möjligt att dämma upp
i porrfloden; detta skulle alltså inte vara
möjligt med nuvarande lagbestämmelser.
Det har rått litet delade meningar här:
om även bland dem som jag trodde var

väl insatta i tryckfrihetsförordningen.
Man har sagt att de här möjligheterna
redan finns, men jag får väl anta att
i herr Geijers uttalanden på detta område
är riktiga, eftersom han är justitieminister.
Jag har självfallet ingenting
emot att man söker dämma i porrfloden.
Av enbart denna anledning kunde
i ett uppskov till hösten varit betänkligt,
l ty det skulle ha betytt att vi inte hade
haft något vilande grundlagsförslag till
l nästa år och att en lag inte kunnat träda
t i kraft förrän 1974. Detta hade kunnat
leda till att brottsbalken hade satts i
i kraft 1971, men inte tryckfrihetsförordningen,
och det hade onekligen varit
en besynnerlig situation. Jag tar emellertid
för givet, herr justitieminister, att
denna situation numera bara har rent
akademiskt-juridiskt intresse.

Herr BJÖRKMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag noterade att justititieministern
förra våren hade hyst
vissa förhoppningar om att propositionerna
skulle kunna framläggas tidigare
men att dessa förhoppningar nu
grusats, vilket han beklagade — och det
gör jag också, herr justitieminister. Det
är ungefär samma mollstämda visa varje
vår om att propositionerna kommer för
sent, men det kan oppositionen inte
göra någonting åt.

Jag skall medge, herr justitieminister,
att det självfallet är en mycket grannlaga
uppgift att dra gränsen för yttrandefriheten.
Det kan inte vara en lätt
uppgift för någon, vare sig för justitieministern
eller för någon annan, att

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag vill först besvara en
fråga av fru Kristensson.

I förslaget framhålls att det skall vara
förbjudet att med posten eller på annat
sätt tillställa någon pornografiska bilder
utan föregående beställning. Fru
Kristensson frågade om detta också
gällde utlandet, och då utgick jag från
att hon avsåg svensk medborgare som
flyttar till utlandet och därifrån skickar
sådana här bilder.

Mitt svar är att enligt allmänna regler
kan åtal väckas i Sverige mot en
svensk som i något annat land gör sådant
som enligt svensk lag är förbjudet.
Men det finns vissa inskränkningar. Det

4 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 30

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 fm.

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

måste företas en särskild prövning, i
allmänhet av riksåklagaren, och det kan
också vara av betydelse om ifrågavarande
förfarande är straffbart i det
främmande landet i fråga. Jag vill framhålla
att vi gått så långt vi kunnat för
att hindra sådant förfarande av svenskar
i utlandet, men därvidlag finns det
naturligtvis vissa gränser för vad som
är möjligt.

Vidare vill jag säga fru Kristensson
och herr Björkman att när jag sade, att
den nuvarande bestämmelsen om sårande
av tukt och sedlighet praktiskt
taget är obsolet, baserade jag detta uttalande
på de erfarenheter vi gjort inom
justitiedepartementet när tryckta
skrifter och bildtidskrifter förorsakat
åtal. Jag vill framhålla att det, såvitt jag
förstår, inte längre tycks finnas någon
yttersta gräns för domstolarna beträffande
tryckta skrifter.

När det gäller bilder har det hänt att
domar fällts, men å andra sidan vill jag
uttrycka saken så att de fall som frikänts
redan de ligger ett stycke utanför
den yttersta gräns som kommittén vill
uppställa, och då kan man ju ifråga
sätta det meningsfulla i att ha nuvarande
bestämmelser kvar. Herr Wiklund i
i Stockholm ansåg att vi bör ha kvar
straffet för de grova fallen, och jag
föreställer mig att många människor
reagerar mot sådana bilder som har
blivit frikända av domstolarna och
tycker att de är anstötliga och osmakliga.
Men jag kommer där tillbaka till
vad jag sade i mitt förra anförande,
nämligen att vi väl ändå kan klara oss
igenom sådant utan att ta någon egentlig
skada, om vi någon gång skulle
komma i kontakt med framställningar
av den arten, och därför tror jag inte

heller att det har någon praktisk betydelse
att vi försöker konstruera någon
form av yttersta gräns.

Slutligen uttryckte herr Dockered
farhågor för att det nu beträffande
trosfriheten skulle bli fritt fram, men
jag hoppas verkligen att de straffbestämmelser
vi har för att skydda trosfriden
och som jag redogjorde för
skall vara tillräckliga för att de farhågor
herr Dockered gav uttryck åt
inte skall besannas.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skulle nästan kunna
ansluta mig till justitieministerns uppfattning
att vi i yttrandefrihetens namn
bör ta risken att utsättas för grovt
sedlighetssårande och uppenbart förråande
framställning, nämligen i vad
gäller den vuxna delen av befolkningen.
Det finns emellertid en mycket stor
grupp av barn och unga, och det var
väl för deras skull kommittén anser
sig inte vilja — liksom inte heller reservanterna
— ta denna risk.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta den
fortsatta behandlingen av förevarande
utlåtanden samt behandlingen av övriga
på föredragningslistan upptagna ärenden
till kl. 19.30, då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.03.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 28 maj 1970 em.

Nr 30 !''99

Torsdagen den 28 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten
(forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande första
lagutskottets utlåtande nr 47, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen,
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte i ämnet
väckta motioner, och konstitutionsutskottets
utlåtande nr 39, i anledning av
samma proposition, i vad den hänvisats
till utskottet, jämte motioner, nu komme
att fortsättas; och lämnades därvid
ordet, i enlighet med förut gjord
anteckning, till

Herr LARSSON i Luttra (ep), som
yttrade:

Herr talman! Under det senaste årtiondet
har vi fått uppleva att en snabbt
växande flod av pornografiska alster
har vällt ut över vårt land —■ en flod
som på legala och illegala vägar också
sökt sig över landets gränser. Sverige
har på detta område uppnått en föga
hedrande ryktbarhet som ett land där
inga restriktioner på detta område gäller.
Man har också utomlands dragit
den slutsatsen att livet i Sverige kännetecknas
av sexuell hållningslöshet, för
att inte säga allmän lösaktighet.

Utbudet av pornografiska alster sker
under alltmer fräcka och påträngande

former. Vad som nu föreslås i propositionen
125 om förbud mot skyltning
eller liknande förfarande med pornografisk
bild är en riktig åtgärd. Att
det skall bli straffbart att utan beställning
sända pornografiska alster till når
gon är också alldeles i sin ordning.

Det är alltså en riktig konsekvens av
utvecklingen att man på detta sätt stramar
upp bestämmelserna. Men vad som
därefter föreslås ställer jag mig helt
oförstående inför. Har det varit något
slags axiom att lasternas summa skall
vara konstant som föresvävat justitieministern
då han föreslagit att vi skall
lossa på nestriktiviteten när det gäller
brott mot trosfrid, sårande av tukt och
sedlighet och flaggskändning? Något
annat skäl för förslagen än ett allmänt
resonemang om att utvidga yttrandefriheten
har inte presterats.

Helt säkert finns det inte något stöd
i folkopinionen för dessa åtgärder. Majoriteten
av svenska folket uppfattar säkerligen
denna nedrustning som ett
ytterligare steg mot ett normlöshetens
samhälle. Förslagen i dessa delar bör
alltså inte bifallas av riksdagen. De reservationer
som avgivits innefattar förslag
till bättre lösningar av dessa viktiga
frågor.

Herr talman! Jag ber att i första hand
få yrka bifall till reservationen 1 vid
konstitutionsutskottets utlåtande nr 39
om uppskov med behandlingen av propositionen.
Det är visserligen riktigt
som här sagts att uppskovet i detta
fall blir litet komplicerat, men förslaget
är ändå en reaktion mot alt vi inte
fått väsentligt bättre tid på oss för beredningen
av ärendet — något som utan
minsta tvivel behövts. För den händelse

100 Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 em.

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

uppskovsyrkandet inte bifalles ber jag
att få yrka bifall till reservationen 3
som gäller skymfande av rikssymbol,
till reservationen 4 om brott mot trosfrid
och till reservationen 5 om sårande
av tukt och sedlighet in. m. I övrigt yrkar
jag bifall till utskottets förslag.

Därefter anförde:

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Artigheten bjuder att
jag något diskuterar med de kamrater
inom konstitutionsutskottet som bär reserverat
sig, men av tekniska skäl är det
tydligen svårt att göra detta just nu.
Det vore också frestande att ta upp de
frihetsfilosofiska perspektiven på de
frågor som vi nu behandlar. Jag skall
emellertid nöja mig med att kommentera
några av de reservationer som har
fogats till utskottens utlåtanden.

I anledning av herr Nelanders anförande
vill jag påpeka att endast i fråga
om en av dessa reservationer har det
i utskottet förekommit en votering som
avgjorts genom lottning. I övrigt finns
bakom utskottets hemställan en majoritet
som tillkommit utan lottens hjälp.

När det gäller ett uppskov med detta
ärende till hösten hade jag tänkt utveckla
en del skäl däremot, men herrar
Wiklund i Stockholm och Dockered har
befriat mig från detta; de anförde för
mig övertygande argument mot ett sådant
uppskov.

Jag hade hoppats att herr Nelander
hade låtit sig påverka av sin vän och
partikamrat herr Wiklund i Stockholm
på denna punkt. Kanske har herr Larsson
i Luttra låtit sig mer påverkas av
herr Dockered än vad herr Nelander
blivit påverkad av herr Wiklund i
Stockholm. I varje fall talade inte herr
Larsson i Luttra med någon större entusiasm
för reservationen 1. Med all
rätt har nämligen första lagutskottet
kunnat skriva: »Enligt utskottets mening
är det angeläget att framför allt
ett i propositionen föreslaget förbud

mot spridning av pornografiska alster
snarast genomförs. Förbudet förutsätter
ändring i såväl tryckfrihetsförordningen
som brottsbalken.» Som bekant kan
vi inte genomföra en förändring av
tryckfrihetsförordningen förrän 1974,
om inte det första beslutet fattas före
årets val. Under sådana omständigheter
hoppas jag att de folkpartister och
centerpartister som står bakom detta
yttrande i första lagutskottet sluter upp
kring konstitutionsutskottets majoritet
vid den kammande voteringen, så att
de inte stjälper sina egna förslag.

Vad beträffar reservationen om skymfande
av främmande makts flagga etc.
har här framför allt justitieministern
framhållit att det finns andra möjligheter
att ingripa än med hjälp av en särbestämmelse
i tryckfrihetsförordningen.
Konstitutionsutskottet har hänvisat
till dessa möjligheter och t. o. m. strukit
under dem i sitt yttrande. Vad jag
saknat i den tidigare debatten är att
någon av reservanterna motiverat varför
denna särbestämmelse behöver finnas
i tryckfrihetsförordningen. De har
åberopat vissa exempel, men dessa har
ingenting med tryckfrihetsförordningen
att göra. Det skulle vara intressant,
om någon mera konkret kunde utveckla
varför det är så farligt att ta bort denna
särbestämmelse ur tryckfrihetsförordningen.

.lag vill sedan gå över till den reservation
som väckt den största uppmärksamheten,
nämligen den som gäller trosfriden.
Man har med stor kraft hävdat
att den enskilda människans tro måste
skyddas mot skymf. När jag botaniserat
i remissyttrandena har jag uppmärksammat
ett yttrande som avgivits av
domkapitlet i Göteborg. Domkapitlet
hävdar med stor logik — jag höll i hastigheten,
herr talman, på att säga schartauansk
logik -— att helighållandet alltid
måste stå i relation till ett trossamfund
och dess trossatser och inte till
en enskild människas livsåskådning eller
trosuppfattning. Jag menar att dom -

Torsdagen den 28 maj 1970 em.

Nr 30 101

kapitlet i Göteborg har rätt på denna
punkt. Hur skall man kunna avgöra vad
som är ett skymfande av något heligt, om
man inte har något dokument, någon bekännelseskrift,
som utvisar vad som
skall vara heligt? En enskild människa
kan stiga upp och säga: »Detta är för
mig heligt.» Men hur skall en domstol
kunna avgöra om ett angrepp mot detta
är en skymf, om det inte finns en bekännelseakt
att hänvisa till, ett dokument
som klart säger att ett sådant angrepp
är en skymf mot denna tro?

I själva verket har man enligt min
mening antingen att bevara en bestämmelse
av ungefär samma karaktär som
den man äger för närvarande eller också
att inte ha någon bestämmelse alls.
Finns det då behov av ett sådant speciellt
skydd? På denna fråga vill jag
svara ett bestämt nej. Det föreligger enligt
min mening inte ett sådant behov.
Det är intressant att se att denna uppfattning
även företräds av organ med
en stark ställning inom svensk kristenhet.
Av särskilt intresse har det varit
för mig att läsa det remissvar som har
avgivits av Svenska kyrkans centralråd
för evangelisation och församlingsarbete.
Som bekant är ärkebiskop Ruben
Josefson ordförande i detta centralråd,
och däri ingår flera andra framstående
prästmän och lekmän inom svenska
kyrkan; det räcker alt jag hänvisar till
att i rådet sitter biskop Gert Borgenstierna
i Karlstad och biskop Arne
Palmqvist i Härnösand. För så vitt jag
kunnat förstå av remisshandlingen råder
det enighet inom centralrådet.

Får jag, herr talman, citera vad centralrådet
anför på denna punkt: »Ur
central kristen synpunkt — det för centralrådet
avgörande — finns det ingen
anledning att tillskapa ett speciellt
skydd för dem som tar sina kristna
trosföreställningar på allvar. Kristus
hade själv inte något speciellt skydd.
Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka,
som fritt erbjuder människor
sin förkunnelse och undervisning,

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

i den behöver inte något annat skydd
för sitt sätt att framträda och verka än
i det som är tillgodosett i lagen om församlingsfrihet.
Sanningshalten i kyri
kans trosföreställningar är inte av såt
dan art att den måste skyddas av speciella
sanktioner.

I Utifrån ovan redovisade synpunkter
i kommer centralrådet till samma slutsats
---- som reservanterna» —■

d. v. s. reservanterna inom utredningen.

Det är klara och entydiga ord. För
min del anser jag dem vara riktiga. De
i tolkar i hög grad den uppfattning jag
har i denna fråga. Jag har svårt att föri
stå att ett borttagande av nuvarande
i bestämmelse om ett speciellt skydd
skulle innebära några svårigheter för
dem som har en kristen tro. Evangeliet
l bör kunna leva i kraft av sin egen
styrka och inte i kraft av statliga be.
stämmelser. Man har haft vissa tendenser
till att vilja använda det världsliga
1 svärdet för att uppehålla kyrkans och
kristendomens ställning. Jag tror att
t det är nyttigt att man går ifrån den
r tanken. Därför har jag ansett mig kuni
na biträda vad som har föreslagits om
borttagande av detta speciella skydd,
i Detta hänger även samman med min
1, allmänna syn på dessa tryckfrihetsfråe
gor.

a Det är alltid svårt att avväga tryck1
frihetslagstiftningen på ett riktigt sätt;

man måste ta hänsyn till rätten att fritt
e föra fram sina meningar och rätten att
g få del av upplysningar men även till
i- kravet på skydd för den enskildes rätt
och den allmänna säkerheten. Ibland
i- kommer vi till olika resultat när vi gör
r dessa avvägningar, och det ingår väl
i- i den tolerans som vi måste visa varn
andra i ett demokratiskt samhälle att
t vi kan acceptera olika avvägningar,
a Men vid alla dessa avvägningar

s måste man även ta hänsyn till jämlik 1.

hetsprincipen. I så liten utsträckning
:- som möjligt bör man i tryckfrihetsförir
ordningen ge speciellt skydd åt olika
1, grupper. Från dessa utgångspunkter har

102 Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 em.

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

jäg med tillfredsställelse noterat att det
varit möjligt att ta bort något av detta
specialskydd.

Från samma jämlikhetsutgångspunkter
får vi självfallet också godta olika
värderingar och åskådningar. En hel
del av dessa värderingar gillar vi inte,
inte heller gillar vi de uttryck som dessa
tar sig. Men vi bekämpar dem inte
genom lagstiftning utan genom att angripa
de värderingar och åskådningar
som vi inte gillar. Det ter sig för mig
som en god demokratisk ståndpunkt
i detta hänseende.

Får jag lägga till, herr talman, att jag
med stor tillfredsställelse konstaterar
ätt första lagutskottet tillstyrker förslaget
om att man tar bort den skillnad
i reglerna som har funnits i tryckfrihetsförordningen
och utanför dess område
för ärekränkning av främmande
makts statsöverhuvud och representanter
här i riket. Som bekant genomfördes
1965 en ändring i tryckfrihetsförordningen
så att straffet för sådan ärekränkning
försvann. Året därpå motionerade
några av oss om att denna bestämmelse
skulle borttagas ur brottsbalken.
Tyvärr vann vi inget resultat — endast
en av ledamöterna i första lagutskottet
tillstyrkte motionen. Första lagutskottets
dåvarande ordförande förklarade
att man behövde ha särskilda rättigheter
för pressen som inte borde
finnas i övrigt.

1969 kom vi igen med en liknande
motion. Innan den hann behandlas av
första lagutskottet blev det känt att en
departementspromemoria hade utarbetats.
Av denna formella anledning avslogs,
motionen — även jag var med om
att avslå den här i kammaren.

1 dag kan vi konstatera att justitieministern
har lagt fram ett förslag som
stämmer överens med vad vi önskade
1966. Med tillfredsställelse noterar jag
också att denna tanke nu har vunnit
anslutning inom första lagutskottet.

Naturligtvis skulle det vara mer att
säga om de olika delar av propositionen

som har behandlats inom konstitutionsutskottet,
men efter genomgången av
ärendet i förmiddags — framför allt
den som gjordes av justitieministern
— saknar jag anledning att göra det.
Därför ber jag nu, herr talman, att få
yrka bifall till samtliga moment i konstitutionsutskottets
hemställan.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (m):

Herr talman! Jag vill säga några ord
i anledning av propositionen 125 med
förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen.

Tillsammans med två andra representanter
för moderata samlingspartiet
har jag i denna kammare väckt en motion
i vilken yrkas att den nuvarande
lagtexten i fråga om brott mot trosfrid
bahålles.

Under många år har regeringen visat
en viss klåfingrighet när det gäller frågor
med kristen anknytning. Man kan
peka på olika områden. På skolans område
har kristendomsundervisningen
mer eller mindre försvunnit. Morgonbönerna
bär förbjudits. På kulturlivets
område finns det en mängd saker som
man kan påtala. Korum i det militära
har tagits bort. För några år sedan upptäcktes
att bordsbön förekom i barndaghemmen.
Detta ansåg regeringen icke
vara acceptabelt, och det bestämdes att
bordsbön inte skulle förekomma. För
ett par dagar sedan behandlade vi här
i riksdagen en motion från socialdemokratiska
riksdagsmän som yrkade på
ändring av formerna vid riksdagens
högtidliga öppnande. Av den debatten
kunde man förstå att det var den gudstjänst
som föregick riksdagens högtidliga
öppnande som inte var så attraktiv.

Detta agerande, herr talman, tyder
på att det inte rör sig om någon enstaka
företeelse utan att det pågår ett systematiskt
arbete att rensa bort det som
kan ge intryck av att ha kristen anknytning.
Vi har många gånger i denna
kammare debatterat frågor som följts

Torsdagen den 28 maj 1970 em.

Nr 30 103

med stor uppmärksamhet av den kristna
opinionen. Den fråga som vi diskuterar
i dag hör nog till den mest viktiga
för dessa människor.

Regeringsförslaget, som bl. a. går ut
på att den s. k. hädelseparagrafen skall
upphävas, får konsekvenser som för de
enskilda kristna blir nedslående därigenom
att de mister det lagskydd som
tidigare funnits. Det blir tillåtet att
skymfa vad som anses heligt även om
hädelsen sker i den råaste formen. Jag
vet att man brukar invända, och det var
herr Johansson i Trollhättan också inne
på, att det inte går att lagstifta fram kultur
och stilkänsla. Vi skall emellertid
— vilket jag tycker är riktigt — ha kvar
lagskyddet när det gäller ärekränkning.
Andersson och Pettersson får man inte
kränka, men kristendomens centralgestalt
får utsättas för angrepp.

Socialdemokraterna bryr sig tydligen
inte om hur de människor som tror på
en personlig Gud reagerar. Herr Johansson
i Trollhättan drog in det mycket
använda ordet jämlikhet i denna debatt.
Men, herr talman, är det verkligen jämlikhet
när man i ett civiliserat samhälle
på detta sätt tillåter angrepp på
människor med kristen livssyn.

Jag finner för övrigt ingen konsekvens
i regeringens resonemang. I förrgår
ansåg man att skyddet skulle stärkas
för vissa grupper; skyddet mot rasdiskriminering.
I dag raseras skyddet
för andra, nämligen för dem med kristen
tro. Det är ingen konsekvens i detta.

Denna utveckling beklagas säkert av
många medborgare.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
utskottets hemställan under D i första
lagutskottets utlåtande nr 47 samt till
reservationen 4 i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 39.

Allra sist, herr talman, vill jag uttala
min förundran över en stor annons, som
jag under de senaste veckorna sett i
tidningarna. Socialdemokraterna vänder
sig i denna annons till kristligt intresserade
människor och slutar annon -

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

sen med orden: »Allt fler övertygade
kristna blir övertygade socialdemokrater.
» Tror socialdemokraterna att de
kristna kan finna förståelse för en sådan
propaganda när man handlar på
detta sätt i en väsenlig fråga?

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag avser inte att begära
replik på alla inlägg i denna debatt,
men herr Fridolfsson i Stockholm
sade ett par saker som jag måste vända
mig emot — egentligen gäller det hela
hans -sätt att lägga upp sitt anförande.
Han drog in en annons i den här diskussionen.
Vad har den med tryckfrihetsförordningen
att göra? Ingenting,
såvida inte herr Fridolfsson anser att
sådana annonser inte bör få förekomma
i pressen, och det är jag säker på
att herr Fridolfsson inte anser. Varför
då dra in detta i en tryckfrihetsdebatt? Herr

Fridolfsson förklarade att socialdemokraterna
inte vill ge de kristna
något skydd. Men det finns ett allmänt
skydd i lagen som de kristna har likaväl
som alla andra. Vad som här föreslås
försvinna är ett speciellt skydd,
och herr Fridolfsson kunde lika gärna
säga att Svenska kyrkans centralråd
önskar få bort detta -skydd. Den ståndpunkt
jag här har utvecklat stämmer
nämligen helt och hållet överens med
den som centralrådet med ärkebiskopen
i spetsen intagit.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (m)
kort genmäle:

Herr talman! Givetvis har jag inte
satt i fråga att det skulle stå i strid
med tryckfrihetsförordningen att annonsera
som socialdemokraterna gör.
Herr Johansson i Trollhättan har fullständigt
missuppfattat mig om han tror
det. Däremot hävdar jag att — annon -

104 Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 em.

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

sen som slår fast att allt fler övertygade
kristna blir övertygade socialdemokrater
— är uttryck för en missriktad och
felbedömd propagandadrive.

Herr Johansson i Trollhättan sade att
de kristna fortfarande har kvar ett lagskydd.
Men herr Johansson måste väl
ändå hålla med om att en mycket stor
del av skyddet har försvunnit. Vad som
återstår är kriminaliseringen av hets
mot folkgrupp. Den enskilda troende
människan har fått en kraftigt försämrad
situation i och med regeringens förslag.
Den saken går inte att bortförklara.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag sade att jag inte
trodde att herr Fridolfsson i Stockholm
ville i tryckfrihetsförordningen införa
något förbud mot sådana annonser. Det
har jag nu fått bekräftat. Jag kan emellertid
inte förstå varför herr Fridolfsson
drar in en sådan här isak i en debatt
om den svenska tryckfrihetslagstiftningen.

Vidare vill jag hävda att skyddet för
den kristne finns kvar i samma utsträckning
som för alla andra. Jag vill
fråga: När skedde det ett angrepp på
en kristen människa som hon värjde
sig mot med hjälp av den nuvarande
tryckfrihetsförordningen? Kan verkligen
herr Fridolfsson finna det riktigt
att den kristne skall ha en särställning
i förhållande till alla andra i detta hänseende? Herr

FRIDOLFSSON i Stockholm (m)
kort genmäle:

Herr talman! Socialdemokraternas
annons — jag har den framför mig
här —- finner jag missvisande när man
tänker på hur socialdemokraterna har
agerat. Som jag nämnde bär socialdemokraterna
på område efter område
raserat väsentliga kristna grundvalar.
Den kristna opinionen har icke haft
något stöd hos det socialdemokratiska

partiet. Att då sluta annonsen med påståendet
att allt fler övertygade kristna
blir övertygade socialdemokrater
är att föra läsarna bakom ljuset.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(m):

Herr talman! Tisdagen den 26 maj,
alltså i förrgår, tillät jag mig att till
herr statsminister Palme framställa följande
enkla fråga: »Enligt vilka allmänna
principer har regeringen möjlighet
att garantera härstädes ackrediterat sändebuds
och hans familjs säkerhet mot
förolämpningar eller våld?» Jag har inte
fått något svar på den frågan, ej
heller löfte om något dylikt, och med
hänsyn till den korta tid som återstår
av sessionen kan jag heller inte resa
några formella anspråk på att få något
svar.

.lag behöver inte ta kammarens tid
i anspråk med att redogöra för orsaken
till att frågan ställdes — alla förstår
och känner till bakgrunden.

Det var min förhoppning att svarets
utformande inte skulle ha varit alltför
betungande för herr statsministern med
hänsyn till att motsvarande fråga med
all säkerhet kommer att ställas till honom
under hans tillärnade resa till Amerikas
förenta stater i nästa vecka och
då icke kan undvikas med hänvisning
till någon iråkad tidsnöd. Svaret är uppenbarligen
noga förberett i kanslihuset.

Vissa extra svårigheter torde väl statsministern
erfara när det gäller för;
honom att bevisa klokheten i att i nuvarande
besvärliga läge ta bort det speciella
skyddet mot skymfande av främmande
lands flagga och ärekränkande
av främmande lands statsöverhuvud och
härstädes verkande representant.

Herr talman! Finns det någonting
som vi bär i riksdagen borde kunna
vara överens om alldeles oavsett partitillhörighet,
så är det att Sverige på ett
förebildligt sätt borde uppfylla sina
förpliktelser enligt folkrättens regler

Torsdagen den 28 maj 1970 em.

Nr 30 105

om skydd för främmande sändebud. Jag
tycker inte det är för mycket sagt att
det är ovärdigt ett kultursamhälle med
Sveriges ställning, om inte främmande
sändebud och deras familjer kan känna
full trygghet mot att bli attackerade,
förolämpade eller kränkta, i vilken form
det vara månde, när det än må gälla
och var de än må vistas i landet. Detta
skydd måste den svenska regeringen
garantera — det är en isjälvklar och primär
plikt. Hur det skall gå till ville
jag att riksdagen skulle bli informerad
om i dag eller i morgon. Detta, herr
talman, har herr statsministern Palme
icke velat göra.

Fröken LJUNGBERG (m):

Herr talman! Vi som var närvarande
här i kammaren under timmen närmast
före middagspausen hade tillfälle att
lyssna till justitieministern då han
muntligen gav uttryck åt de tankar som
ligger bakom propositionen 125, som
han har kontrasignerat.

När han talade om yttrande- och
tryckfriheten som rätten att fritt få ge
uttryck åt sin åsikt och sina tankar och
att debattera och kritisera, då var vi
allesamman med honom, men det fanns,
herr talman, ett par uttryck i hans allmänna
motiveringar för ställningstagandena
i propositionen som jag fäste
mig vid och som jag nog vill ta upp
här.

Justitieministern sade att debatten
egentligen gäller avvägningen, var gränsen
skall dras: litet längre till vänster
eller litet till höger. Herr justitieministern
drog gränsen litet till vänster —-jag skall strax återkomma till den saken.

Det andra uttrycket som jag fäste
mig vid och som jag har en erinran mot
var att den frihet som tar sig uttryck
inte bara i yttranden i tal och skrift
utan också på annat sätt — t. ex. genom
demonstrationer — är någonting
som vi alla vill ha. Där ville han inte
dra någon gräns, utan han sade att vi
får betala priset, och priset är det »egna

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

obehag» som man kan uppleva inför de
uttryck som friheten kan ta sig och som
man kanske inte gillar.

Herr talman! De här båda bedömningarna
ligger bakom det jag nu kommer
att säga.

Jag vill liksom justitieministern utgå
från yttrande- och tryckfriheten. Vi har
en lagfäst rätt till den, och jag tycker
den är en dyrbar fri- och rättighet — ett
kostbart ting, för att använda ett gammaldags
uttryck om en förnämlig tillgång.
Den är någonting som är väl värt
att akta och vårda.

Men vi vet också — för att använda
det gammaldags uttryckssättet — att
friheten är av intet värde om den icke
kombineras med ansvar. Också i det
sammanhanget kommer samhällets uppgifter
in i bilden. Det är därför att vi
vet att vi måste markera ansvaret inför
friheten som tryckfrihetsförordningen
finns till. Den handlar, förutom om friheten,
huvudsakligen om de gränser
som måste dras för yttrande- och tryckfriheten.
Man måste anpassa dessa gränser
till de förändringar i samhället som
den s. k. allmänna utvecklingen föranlett.

Kan man fixera bilden av dessa förändringar
så att den kan appliceras på
yttrande- och tryckfrihetens gränser?
Ja, sade förutvarande justitieministern,
statsrådet Geijers företrädare, man kan
åtminstone försöka det, och så tillsatte
han en utredningskommitté. Han gjorde
själv en lägesbeskrivning i sina direktiv,
en lägesbeskrivning, som gav honom
anledning att säga, att gränsförskjutningen
som ni skall överväga i fråga
om yttrande- och tryckfriheten bör
eller måste gå i liberaliserande riktning.
Och efter de direktiven arbetade utredningen.
Den arbetade länge och den arbetade
grundligt och den avgav ett delbetänkande
om uppviglingen och något
som jag vill kalla för huvudbetänkande,
betitlat yttrandefrihetens gränser.
Ståndpunktstaganöena var enhälliga
utom på en punkt: trosfriden.

4*—■Andra kammarens protokoll 1970. Nr 30

106 Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 em.

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

Justitieministern har i propositionen
nr 125 synbarligen inte funnit utredningens
förslag värda att ligga till grund
för ett regeringsförslag med undantag
för reservanternas synpunkter på trosfrihetsfrågan.

Det är självklart att ett statsråd skall
suveränt handlägga en utrednings resultat.
Gjorde han inte det, skulle vi
förvisso kritisera honom för alltför stor
följsamhet. Jag ser det alltså så, att propositionens
förslag innebär ett direkt
underkännande av praktiskt taget alla
ställningstaganden som denna utredning
har gjort. Propositionens förslag
måste alltså ha bättre underlag, visa
upp en bättre bedömning och en bättre
utformning. Är det på det sättet?

Jag skall inte behandla andra frågor
som skulle vara värda att ta upp här
i dag, men jag vill gärna konstatera
som en personlig bedömning att på mig
gör denna proposition intryck av ett
hastverk. Den ger det intrycket på flera
sätt.

Låt mig ta upp punkten om trosfriden
till att börja med. Den har debatterats
i dag, och jag har anledning att
litet grand beröra den igen.

När justitieministern i sin proposition
redogör för remissyttrandena till
förslaget om hur man enligt utredningens
förslag bör utforma och förändra i
trosfrihetsparagrafen sägs det, att kom- i
mitténs förslag har tillstyrkts av »över- :
vägande antalet» remissinstanser. Men i
när departementschefen skall formulera i
det hela i sina ställningstaganden nyan- ;
serar han ner det till: »flera» remissinstanser
anser i likhet med denna majoritet
att det finns behov etc. Varför i
denna plötsliga nyansering? i

Av 28 remissinstanser stöds den re- <
servation som justitieministern gjort till 1
sitt förslag av tio. 17 vill ha kvar skydd <
i någon form, antingen bibehållande av
den nuvarande trosfridsparagrafen, <
bl. a. därför att man menar att man bör 1
vänta på den FN-konvention som är un- 1
der utarbetande innan man slutgiltigt 1

tar ställning, eller också enligt kommitténs
förslag. En vet ej — och det var
Sveriges Radio. Det är situationen. Varför
i skrivningen ge ett intryck av att
endast flera remissinstanser har stött
kommitténs förslag? Hur många det är,
en majoritet eller en minoritet, får man
inte veta. Åtskilliga remissinstanser delar
emellertid reservanternas uppfattning.
Skrivningen är säkert inte avsiktlig,
men den är enligt min mening ett
hastverk, ett slarv. Det är en glidning
i uttryckssättet som jag inte tycker man
skall göra sig skyldig till i en så pass
allvarlig framställning.

Det framhålles i den reservation som
justitieministern således har tagit till
utgångspunkt för sitt ställningstagande
i trosfridsfrågan bl. a. följande: »Tack
vare massmedias snabba utveckling har
medborgarna fått helt andra möjligheter
att ta del av andras meningar och
lära känna förhållanden, som tidigare
varit okända för dem. Allmänheten har
även kommit att vänja sig vid att ta del
av åsikter och tankar, som man inte delar.
På samhällslivets alla områden har
den fria debatten alltmer kommit att
dominera och vi har alltmer närmat oss
vad som brukar kallas det ’öppna samhället’.
»

De som undertecknat denna reservation
har gjort det i en ärlig övertygelse
och jag vill gärna ge herr Martinsson,
som jag inte ser i kammaren just nu, ett
erkännande. Vid våra diskussioner i utredningen
har vi helt respekterat varandras
uppfattningar, fastän vi stannat
vid olika ståndpunkter.

När majoriteten i utredningen stannade
för behovet av att bibehålla eu
trosfridsparagraf, men med ett skydd
som grundade sig på religionsfrihetslagen,
gjorde den det bl. a. därför att
den delade uppfattningen att det öppna
samhället måste medge en fri debatt
där åsikterna får bryta sig i skarpa debatter,
där kritiken oförblommerat får
komma fram, men där benägenheten att
förlöjliga för trosuppfattningens skull

Torsdagen den 28 maj 1970 em.

Nr 30 107

i varje fall inte — observera det •— offentligen
skall vara tillåten. Det är det
som ligger bakom det förslag som kommittéutredningen
framlagt.

Det är då desto egendomligare att
kunna konstatera, att när lagförslaget
mot rasdiskriminering lades fram ville
man visserligen inte skydda den enskilde,
men man ville skydda bl. a. folkgrupp
med »viss trosbekännelse». Herr
Johansson i Trollhättan frågade varför
de kristna skall ha särskilt skydd, men
han har ju själv varit med om att ge
ett speciellt religionsskydd, ett trosskydd,
när vi tog denna lag mot rasdiskriminering.
Det är bara det att vad
man där vill ge skydd åt är minoritetsgrupper;
den enskilda människan vill
man inte skydda.

Även detta vore kanske i och för sig
en acceptabel tankegång. Jag står på
deras sida som vill ta ståndpunkt för
minoriteterna, eftersom de ofta har
svårt att föra sin egen talan. Men vad
blir effekten av det i vårt svenska samhälle?
Den som t. ex. tillhör en icke
kristen trosbekännelse —- vi har också
sådana grupper i vårt land — låt oss
säga en mohammedansk grupp, får ett
trosskydd, och en kristen grupp som är
en minoritet kan också räkna med sådant
skydd. Men den som tillhör svenska
kyrkan kan definitivt inte få det, tv
han eller hon tillhör inte någon minoritetsgrupp
här i landet. Och hur är det
för dem som tillhör ett frikyrkosamfund
? Ja, är det litet och representerar
en minoritetsgrupp, så bör de kunna
få skydd, men om det är ett större
frikyrkosamfund, så är det val mera
tveksamt.

Justitieministerns ståndpunktstaganden
inger mig allvarliga farhågor för att
de kan leda till besvärande konsekvenser.
Det är inte bara tillämpningen av
lagen utan också konsekvenserna av
den som blir besvärande. Hans ställningstagande
framstår mot bakgrunden
av den lagstiftning mot rasdikriminering,
som vi för någon vecka sedan an -

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

tog, såsom något av ett hastverk.

: Den utredning som arbetar med ytt rande-

och tryckfrihetslagstiftningen
hade också till uppgift att försöka libe:
ralisera de paragrafer i tryckfrihets t

förordningen och i brottsbalken som
: avser tukt- och sedlighetssårande hand lingar

och framställningar. Denna utredning
var anbefalld en viss samordning
av sitt arbete med filmcensurut-
redningens verksamhet. Utredningen

i fullföljde också detta uppdrag. Filni i

censurutredningen framlade ett förslag

om avskaffande av filmcensuren. Ledamöterna
av denna utredning var därL
vid mycket angelägna om att framhålla,
att tryckfrihetsutredningen borde
1 medverka till att i lagstiftningen bygga
in spärrar som skulle underlätta ett av,
skaffande av filmcensuren. Det var

^ framför allt fråga om våldsskildringar.

Filmcensurutredningen var inte beredd
c att släppa sådana alldeles fria. Men fick

1 filmcensurutredningen en garanti här i

det förslag vi lade fram, så skulle utred»
ningen kunna förorda ett avskaffande

!, av censuren. Så skedde också. Det är

, därför som vi i vårt förslag lade in

t uttrycket förråande skildringar. Jag

c skulle vilja säga att det är det enda

som är en begränsning, ty våra andra
förslag innebär liberaliseringar. Vi förf
de in detta uttryck bl. a. också för att
beakta att det kunde gälla framställt
ningar inte bara i bild och skrift utan
också i andra media.

Det är fördenskull svårt att förstå —
när vi sysslat ganska länge med dessa
e frågor — att justitieministern utan vii
dare stryker bort allt detta som representerar
spärrar, visserligen frihetsspärrar,
herr statsråd, men just sådana
t frihetsspärrar som inte bara går ut på
att befria sig själv från eget obehag
v som i fråga om skyltningen, utan som
v gäller samhällets uppgifter, om samhället
vill fortsätta att vara ett kultursami
hälle.

Vi har tillåtit oss att i den här lagstiftningen
föra in ett uttryck som av

108 Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 em.

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

flera remissinstanser har blivit kritiserat.
Det är uttrycket anständighet —•
■den allmänna känslan för anständighet.
Många har ansett att det varit för vagt,
för vardagligt. Jag vill erinra kammarens
ärade ledamöter om •—- för att något
ägna mig åt etymologi — att anständighet
hör samman med verbet anstå.
Det handlar om vad som anstår
människan i det samhälle som vi vill
kalla för kultursamhälle. Det är detta
vi vill slå vakt om. Och att slå vakt om
det, herr talman, ansåg vi inom utredningen
inte skulle innebära att resa
oöverkomliga spärrar för friheten utan
att hjälpa friheten att växa under ansvar.

Justitieministern har följt den danska
linjen i porrfrågan. Danskarnas utredningar
och förfaringssätt har vi följt
ganska noggrant. För två eller tre år sedan
gick danskarna samma väg när de
skulle revidera sin lagstiftning. De tog
bort allting utom pornografisk bild, som
var det enda man skulle förbjuda. Ett
år senare tog danskarna bort även det.
Jag blev litet orolig när jag i dag hörde
justitieministern citera den konservative
justitieministern i Danmark, som
verkade helt lycklig över effekten av
de åtgärder man hade vidtagit. Jag frågar
mig: Är det den danska linjen som
justitieministern tänker följa även i fortsättningen?
En av de stora avigsidorna
med den här hanteringen är ju den
våldsamma, ohejdade kommersialiseringen
av allt som tillhör den pornografiska
marknaden. Jag tror inte att någon
av oss är angelägen om att människor
skall kunna sko sig på intresset
för pornografi. Om vi följer det förslag
som justitieministern har lagt fram,
finns det risker för att vi får en ohejdad
kommersialism på det här området.
Möjligen kan detta hjälpa till att rädda''
vår dåliga handelsbalans, även om justitieministern
hoppas hindra exporten
med sitt lagförslag. Något litet lär väl
pornografin ha hjälpt upp den danska
handelsbalansen. Nej, jag tycker att det

är en dålig utväg.

Herr Martinsson, som var en av kamraterna
i utredningen, talade i dag på
förmiddagen bland annat om reservationen
5 till första lagutskottets utlåtande
och som handlar om att vi skall
ha kvar kravet på den yttersta gräns
som utredningen föreslår. Herr Martinsson
vädjade till justitieministern om
att denne, när han skall ta ställning till
filmcensurutredningen, också skall tänka
på möjligheten att få till stånd en
lagstiftning om denna yttersta gräns,
framför allt när det gäller våldsskildringar
men även i fråga om pornografi.
Jag är mycket glad över detta. Men jag
vet inte vad herr Martinsson tänkte när
justitieministern någon timme senare
sade: Gånge denna kalken ifrån mig —
ty det där är utbildningsministerns sak!

Jag får, herr talman, ett intryck av
att Sveriges regering i dag vill slå vakt
om friheten och att den svenska regeringen
därvidlag kan räkna på stöd
från alla håll. Men om den svenska regeringen
inte vill bibehålla den nödvändiga
kombinationen frihet och ansvar
kommer vi inte att bli överens.

Jag skall nu hastigt avbryta min framställning
med ett par frågor till justitieministern,
ty jag kan annars bli för
långrandig. Det är följande frågor, som
jag tror inte är alldeles oväsentliga. Är
det i dag friheten som är trängd och
hotad i vårt land? Är det inte snarare
de ohämmade uttrycken för tillämpad
frihet som hotar den enskilda människans
personliga integritet?

Herr talman! För att inte behöva
upprepa numren på alla reservationer
ber jag att få instämma i det yrkande
som fru Kristensson framställt.

I detta anförande instämde herrar
Ringabg, Carlshamre och Lothigius, fru
Mogård, fru Sundberg och fröken Wetterström
samt herrar Magnusson i Borås,
Enarsson, Nilsson i Agnäs och Hedin
(samtliga in).

Torsdagen den 28 maj 1970 em.

Nr 30 109

Herr MARTINSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill uttrycka min
uppskattning av det utomordentligt
skarpsinniga och ingående analyserande
anförande som fröken Ljungberg
höll. Det stod i bjärt kontrast till den
föregående talarens från moderata
samlingspartiet som på ett synnerligen
yltigt sätt behandlade dessa frågor.

Jag vill samtidigt göra en invändning
mot vad fröken Ljungberg sade
om att propositionen i sin bedömning
av kommitténs arbete praktiskt taget
hade »spolat» allt vad denna framlagt.
Nu är man ju litet främmande för
att höra fröken Ljungberg använda uttrycket
att Kungl. Maj:t hade »spolat»
regeringens förslag. Men å la bonne
heure, då får vi väl också ta det som
utgångspunkt för diskussionen. Jag skulle
vilja betona att en av grundtankarna
i kommitténs förslag, nämligen att
människor, som icke är intresserade
av att komma i kontakt med, förvärva,
avnjuta — eller vad man skall säga —
pornografiska alster, inte heller skall
behöva göra det. Det är ändå den tanken
som vi har förfäktat i kommittén
och som har godtagits i regeringen, inte
någonting annat. Jag skall inte ge
mig in i någon detaljdiskussion under
de tre minuter som jag har till förfogande,
men det är i alla fall det som
jag tror är det värdefulla i kommitténs
arbete.

Det är också en annan sak som jag
tycker är litet främmande för fröken
Ljungberg, nämligen att hon försöker
göra kvantitativa och kvalitativa bedömningar
av remissinstanserna och
deras yttranden. Vi har ju alla haft
tillfälle att läsa remissinstansernas yttranden.
Särskilt de som arbetat i kommittén
har haft anledning att värdera
de synpunkter som kommit fram i
dessa yttranden, och det är väl inte
obekant för denna kammare att man
talar om tunga och lätta remissinstanser.
Vi har haft möjlighet att göra en

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

: bedömning som jag tror varit ganska

i värdefull,
t

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (m)
l kort genmäle:

1 Herr talman! Jag kom att tänka på
1 att jag nog begärde replik i onödan.

1 När herr Martinsson betygsatte talarna
från moderata samlingspartiet och
med full rätt gav fröken Ljungberg A,

: sade han att den närmast föregående

> talaren på ett ytligt sätt behandlat dent
na fråga. Jag tog tydligen felaktigt åt

mig. Den närmast föregående talaren
var nämligen herr vice talmannen Leif
Cassel. När jag nu ändå har ordet, herr

> talman, vill jag slå fast en sak. Det
; finns ingenting som irriterar social1
demokrater mera än att påminna dom

om deras agerande i frågor vad gäller
den kristna opinionen. De har nont
chalerat denna stora folkgrupps önske;
mål på område efter område. När man
, sedan i pressen inför en annons som
jag påtalade som vilseledande förstår
1 jag att herr Martinsson blev irriterad.

1 Fröken LJUNGBERG (m) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill först tacka herr
r Martinsson för att han gav mig admonitionen
om »spola». Jag skall försöka
1 leva upp till mig själv i fortsättningen!

Vad beträffar mina ord om att allt
från utredningen var förkastat har nal
turligtvis herr Martinsson rätt. Jag vill
i dessutom tillägga, att det mesta av vad
r utredningen anför beträffande frågan
om uppvigling faktiskt har tagits upp,
i låt vara med vissa modifieringar,
t Vad angår skyltning var tanken att
man borde låta människor slippa det
de inte vill ha i fråga om pornografiska
alster. På den punkten har vi också
i följt upp direktiven, men justitieminise
tern begränsat till bild.
i Talet om kvantitativa och kvalitativa
bedömningar när det gäller hänsynstal
gande till remissyttrandena förstod jag

Ilo Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 em.

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

inte riktigt. Jag tog upp frågan bl. a.
därför att herr Johansson i Trollhättan
fäste så stort avseende vid ett remissyttrande,
nämligen det som avgivits av
Svenska kyrkans centralråd, förutvarande
Diakonistyrelsen, vari — som
herr Johansson påpekade två gånger
— ärkebiskopen är ordförande. Jag vill
bara tala om, att ärkebiskopen är ordförande
också i Uppsala domkapitel,
och Uppsala domkapitel har begärt att
det inte skall bli någon ändring alls
utan att den gamla trosfrihetsparagrafen
skall vara kvar. Jag ville inte säga
det på en gång, ty jag var rädd att
kammarens ledamöter skulle tycka att
ärkebiskopen talar med två tungor. Men
det tror jag inte att han gör. Utgångspunkten
är nämligen densamma i båda
fallen: den kristna tron i och för sig,
kyrkan och samfunden behöver inte detta
skydd.

Den enskilda människan behöver däremot
i dagens situation få ett bestämt
skydd i detta avseende, av samma skäl
som man i lagen mot rasdiskriminering
har räknat upp vad folkgrupper behöver
ett skydd för. I den uppräkningen
finns också »viss trosbekännelse» med.

Herr MARTINSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara beklaga
att herr andre vice talmannen gjorde
ett så svagt intryck på mig att jag inte
mindes hans anförande.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Eftersom det var jag
som provocerade fröken Ljungberg till
en kvantitativ bedömning av remissyttrandena
vill jag gärna säga att jag citerade
det yttrande som centralrådet
hade avgivit mot bakgrunden av att man
i debatten har hävdat att det är nödvändigt
för kristendomen att ha detta
stöd. Fröken Ljungberg har inte hävdat
det, men hon och jag är ju inte
de enda debattörerna.

När det sedan gäller den fråga som

fröken Ljungberg tydligen anser som
den centrala, riskerna för den enskilde
i den nya situation som uppstår, har
jag svårt att förstå att man med den
formulering av tryckfrihetsförordningen
på denna punkt som fröken Ljungberg
ställer sig bakom kan uppnå något
egentligt skydd. Man måste, som jag tidigare
försökte hävda, ställa mot varandra
samfundets och den enskildes
trosuppfattning. Man kan endast bedöma
denna fråga med utgångspunkt i
en trosförklaring eller något liknande
som har avgivits av ett samfund. Den
enskilde kan ha sin trosuppfattning i
sitt hjärta, men ett samfunds trosuppfattning
måste finnas angiven i en
trosförklaring -—■ även om man inte
nödvändigtvis måste falla tillbaka på
den nicenska bekännelsen.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag lyssnade med stor
uppmärksamhet på fröken Ljungberg,
som brukar göra intressanta och tankeväckande
inlägg. Det innebär i och för
sig inte att jag delar hennes uppfattning
på alla punkter, men jag gör det
på åtskilliga. Beträffande dagens debattämne
tror jag emellertid att vi står
ganska långt ifrån varandra.

Låt mig först bara i förbigående säga
att fröken Ljungberg kallade denna
proposition för ett hastverk. Fröken
Ljungberg har naturligtvis rätt att ha
den uppfattningen, men den grund fröken
Ljungberg byggde på eller i varje
fall framförde här var egentligen intet
annat än att hon var missnöjd med hur
man hade redovisat remissinstansernas
yttranden i propositionen. Det kan man
naturligtvis ha delade meningar om,
men det kan väl inte vara avgörande
för bedömningen av departementschefens
ståndpunktstagande. Det är naturligtvis
de skäl för de olika förslagen
som anförts i propositionen som är avgörande.

Jag skall bara i förbigående nämna

Torsdagen den 28 maj 1970 em.

Nr 30

111

den parallell fröken Ljungberg drog
med rasdiskrimineringen. Fröken Ljungberg
borde väl från sin utgångspunkt
snarare ha uppfattat förslaget i den
propositionen, som nu antagits av riksdagen,
som positivt.

Fröken Ljungberg nämnde den tillämnade
FN-konventionen. Enligt min
uppfattning är det inte försvarligt att
behålla bestämmelsen om trosfrid enbart
med hänsyn till konventionsarbetet.
Enligt de uppgifter jag har fått,
kan detta arbete inte tänkas bli avslutat
förrän om flera år. Av det utkast
till konvention som föreligger framgår
för övrigt att de bestämmelser, som
vi har vid sidan av trosfridsparagrafen,
torde vara tillräckliga för att uppfylla
de krav som konventionen, såvitt man
nu kan bedöma, kan komma att ställa.

Fröken Ljungberg, jag tror att vi i
vårt land har råd med en fri och öppen
debatt i såväl dessa frågor som vi
nu behandlar som i andra frågor. Jag
tror inte vi behöver riskera att ett
antagande av denna proposition skulle
leda till någon form av lössläppthet,
orgier eller annat sådant, som fröken
Ljungberg inte direkt har tagit upp
men som andra talare har målat ut.
Jag tror att det finns tillräckligt med
styrka och sundhet i den svenska folkopinionen
för att vi skall kunna tillåta
stor frihet i vår tryckfrihetsförordning.

Fröken Ljungberg nämnde det uttalande
av den danske justitieministern
som jag hade åberopat och ville göra
gällande att jag skulle ha sagt att han
var helt lycklig över den proposition
han lagt fram. Detta har jag inte sagt,
fröken Ljungberg, och detta vill jag ha
intaget i protokollet för att inte min
danske kollega skall tro att jag missuppfattat
hans inställning. Han sade,
att de farhågor som hade yppats vid
den danska lagens tillkomst inte hade,
såvitt han kunde bedöma och kände
till, besannats. Det var ett modest och
balanserat yttrande som man väl har

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

; anledning att fästa avseende vid.

Fröken Ljungberg kom sedan in på
en annan punkt och menade att ett
i frisläppande — som fröken Ljungberg
ser det — av bildtidningar och böcker
på det sexuella området skulle leda till
en kommersialisering av stora mått.
! Först och främst vill jag konstatera att
denna kommersialisering redan vid den
nuvarande lagens utformning är i full
gång. Jag har svårt att föreställa mig
att en ändring av lagen skulle kunna
medföra någon nämnvärd ökning. Men,
fröken Ljungberg, jag håller gärna med
om att kommersialiseringen är av ondo,
L och skall vi, fröken Ljungberg, dra
konsekvenserna därav, måste vi väl ockt
så, om vi skall bygga ett förbud på att
[ vi inte gillar kommersialiseringen, ta
upp åtskilliga andra områden i samhället
i detta sammanhang.

i Vad beträffar filmcensuren avsåg jag
egentligen bara med mitt yttrande att
l jag ville framhålla att herr Martinsson
'' liksom pekat på mig som den som
skulle skriva propositionen i detta fall,
! men det är ju inte jag som skall göra
, det utan det är utbildningsministern,
i Med detta avsåg jag inte på något
i sätt att — som fröken Ljungberg uttryckte
det — säga »Gånge denna kall
ken ifrån mig». Jag är naturligtvis som
regeringsledamot ansvarig för den proi
position som min kollega kan lägga
fram förslag till. Jag vill hänvisa till
vad jag sade i mitt förra anförande —
l och mera kan jag kanske inte säga
i just nu innan regeringen intagit någon
i position — nämligen att ingenting hindi
rar att man i den kommande lagstift,
ningen på området skapar särskilda
straffbestämmelser för film. Därmed
har jag markerat att detta är en fråga
som regeringen skall ta ställning till
och att det är för tidigt att dra några
slutsatser om regeringens ståndpunkt.

Till slut frågade fröken Ljungberg
mig om jag tyckte att friheten var
trängd och hotad. Jag vill inte påstå
att så är fallet, men jag vet inte varför

112

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 em.

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

man skall behöva vänta till dess med
att undanröja sådana bestämmelser i
vår lagstiftning som enligt min uppfattning
kan vara hindrande för en fri och
öppen debatt. Jag vill försäkra fröken
Ljungberg att fröken Ljungberg och
moderata samlingspartiet sannerligen
inte har något patent på att känna ansvar
i dessa frågor. Jag känner ett stort
ansvar inför den proposition som här
har framlagts. Den stora skillnaden
mellan mig och fröken Ljungberg i denna
fråga tycks närmast gälla uppfattningen
om värdet och betydelsen av
förbud. Jag har en stark tilltro till möjligheterna
att utan förbud ha en fri och
öppen debatt utan att detfa skall behöva
medföra några konsekvenser som
är skadliga för det svenska samhället.

Fröken LJUNGBERG (m) kort genmäle
:

Herr talman! Jag hade nästan tänkt
avstå från att begära replik därför att
det var så mycket jag tyckte om i det
som justitieministern sade. Men det sista
ettriga om att moderata samlingspartiet
inte hade patent på ansvar för de kristna
uppkallade mig verkligen — det
tyckte jag var litet onödigt i detta sammanhang.
Dessutom hade justitieministern
i början av sitt anförande gjort
mig en aning sorgsen genom att tala
om att vi står så långt ifrån varandra.
Jag beklagar det; det är ju inte riktigt
bra.

Förslaget är ett hastverk, och varför
jag påstår det försökte jag på olika sätt
redovisa. Man har så att säga kört in
två saker i förslaget: dels ett utredningsresultat,
dels en departementspromemoria.
Varför kunde inte den delen av
tryckfrihetsförordningen också skickas
till kommittén för utredning precis som
andra delar av tryckfrihetsförordningen?
Men plötsligt var det så bråttom.
Det ger väl intryck av hastverk?

Justitieministern sade att bestämmelserna
i propositionen om olaga rasdiskriminering
borde gjort mig till freds.

Nej, det finns en väsentlig skillnad. Jag
har försökt antyda det i tidigare anföranden.
I utredningens betänkande »Yttrandefrihetens
gränser» har vi klargjort
att de gränser vi vill ha i fråga
om yttrande- och tryckfrihet gällde offentligt
hot, skymfande, o. s. v. Men enligt
propositionens förslag ■— och detta
är betänkligt och jag vet inte hur man
skall klara upp det — skall straff
ådömas inte bara den som offentligen
hotar eller uttrycker missaktning för en
viss folkgrupp utan också den som på
annat sätt sprider ett brottsligt meddelande
bland allmänheten, t. ex. genom
upprepade uttalanden vid privata samtal.
Jag tror att det där blir svårt att
tillämpa. Att det blir mycket svårt att
klara trosfridsparagrafen, det kan jag
lova.

Jag har inte talat om lössläppthet, det
medgav också justitieministern. Jag sade
att jag var rädd för kommersiella excesser,
och det är vi tydligen båda två.
Detta kunde man kanske råda bot på,
om man började överväga den motion
som herr Nelander talade om i förmiddags
— jag var med på den också —
och som handlar om förverkande av
ekonomisk vinning genom pornografibrott.
Det kanske man borde börja undersöka.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Jag vill gärna något anknyta
till vad fröken Ljungberg sade
om propositionen och betänkandet
»Yttrandefrihetens gränser». Man blir
verkligen konfunderad och frågar sig
vad utredningar egentligen tjänar till.
Det är inte så värst mycket av beredningens
anda och bokstav som återfinnes
i propositionen. Det är ändå vettigt
folk som sitter i utredningen, inklusive
de socialdemokratiska ledamöterna naturligtvis.

Gränsdragningen för vad man anser
stötande, sårande och skadligt i tal,
skrift och bild är ju en svår materia,
och jag finner att departementschefen

Torsdagen den 28 maj 1970 em.

Nr 30

113

har ärvt principen för sitt ställningstagande
av sin företrädare: anpassning
till förändrade uppfattningar i samhället,
allmänna opinionen eller i varje fall
majoritetens mening. Det är i och för
sig en äventyrlig princip i rättsliga
sammanhang. Förre justitieministern
försökte ju på sin tid vid bedömningen
av sådana här tryckfrihetsärenden ansluta
sig inte till lagrummet utan till
vad han uppfattade som »allmänhetens
förändrade synsätt». Statsrådet Geijer
anför följdriktigt i sitt inledningskapitel:
»Under senare år har frågor som
rör yttrande- och tryckfrihet varit föremål
för en livlig offentlig debatt. Man
har därvid ifrågasatt om de inskränkningar
i yttrandefriheten som framför
allt vissa bestämmelser i brottsbalken
medför stämmer överens med värderingarna
i dagens samhälle.»

Varför följer man inte majoriteten i
den utredande kommittén, om man nu
har denna ledstjärna för sin bedömning?
Den majoriteten bör väl på sitt
sätt spegla majoriteten av svenska folket.
Kommittén var ju, som sagt, enig
på flera punkter. Men departementschefen
anser sig tydligen bättre representera
kunskapen om de förändrade värderingarna
i dagens samhälle. I kraft av
något ofelbart väderkorn för dessa värderingar
omgestaltar han de lagar som
hittills sökt freda personlighetslivets
ömtåligaste fält. Vilken vishetskälla har
departementschefen egentligen öst ur?
Han har ju inte heller följt majoriteten
av remissorganen, som vi hörde. Den
har ju anslutit sig till kommitténs omarbetade
förslag eller velat bibehålla nuvarande
lagtext.

När det gäller sedlighetsparagrafen
har, som vi hörde, inte mindre än 27
remissinstanser förordat kommitténs
förslag om bibehållande av en yttersta
gräns. Tre vill ha en strängare skrivning,
nämligen den nuvarande lagtexten.
Bland dem finner man länsstyrelsen
i Malmöhus län och Riksförbundet
Hem och Skola. Propositionen redovi -

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

sar bara, som vi också har erfarit, tio
'' remissinstanser, som står på propositionens
sida. Skulle inte de 27 remissin1
stanserna ändå spegla en vidare folkr
opinion än de tio? Hur har statsrådet
i registrerat den folkopinion på vilken

i han bygger sitt omdöme?

i Man diskuterar skadeverkningarna.

Kommittén menar att dess material ger
1 vid handen att sådana verkningar kan
s föreligga, men statsrådet menar annorr
lunda. Saken är alltså inte klar, och
detta tar departementschefen till intäkt
i för en avkriminalisering av detta fält.
i- Men kan det vara rådligt i ett sådant
n läge att släppa Barabbas lös? Skall man
:- inte i ett sådant läge vänta och se tills
r man fått säkra vetenskapliga rön som
n visar att inte någon skada behöver upp:-
stå? Folk kan ju i alla fall inte ta skada
av att slippa perversa sadistiska skildi
ringar som kränker den mänskliga väru
digheten.

i- Departementschefen använder en untt
derlig bevisföring. Riksåklagaren anför
1- att forskningsresultaten tyder på att ing
dividens attityder och värderingar på;-
verkas och säger att man därför egentl-
ligen borde gå mycket längre i avkrimir-
nalisering om man skulle söka hindra
v dessa skadeverkningar, men han vänr-
der sedan och menar att »det ankomn
mer på hem och skola att genom en änts
damålsenlig fostran göra det uppväxanir
de släktet motståndskraftigt». Föräld■?
rar och lärare tackar väl för den upp:n
giften men har litet svårt att förstå var:n
för samhället då skall öppna slussarna
n- för det destruktiva, medan man undan
li- för undan snöper möjligheterna att
verkligen ge uppfostran i hem och sko:n
la 27

Skyltningsförbudet eller spridningsns
förbudet i all ära, men man kan vara
ta tveksam huruvida det kommer att slå
v- igenom. Det skall ju vara fråga om nåx-
gonting som väcker »allmän anstöt».
;1- Kommer det månne att slå igenom i
et sammanbindningsbanan här ute när vi
n- får nästa pornografikonstutställning?

114

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 em.

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

Skall man kunna skydda den utställningen
från insyn? Måhända går det att
montera upp några toalettdörrar tvärs
över sammanbindningsbanan.

Departementschefen hänvisar när det
gäller trosfriden till angelägenheten av
att »en fri och öppen debatt kan föras i
alla viktiga frågor som anknyter till
mänsklig samlevnad», och denna fria
och öppna debatt har åberopats många
gånger i dag. Man menar att en vidsträckt
yttrande- och tryckfrihet är nödvändig
för debatten —- i händelse av
övertramp kan man hänvisa till bestämmelserna
om exempelvis förargelseväckande
beteende, sägs det.

Men glömmer man då inte att just
skymfandet av det heliga oftast har
mycket litet att göra med en fri och
öppen debatt? Hädelsen är som regel
inget debattinlägg, liksom inte heller de
pornografiska utsvävningarna och utgjutelserna.
Det är en föreställning avsedd
att chockera, förarga och försälja
till den grad att utgivare och andra profitörer
på kort tid skapar sig miljonförmögenheter.
Det kan inte vara i enlighet
med tryckfrihetsförordningens
anda och avsikt att skydda sådan verksamhet,
men det blir ju följden.

För några år sedan diskuterade vi
här i kammaren i ett speciellt sammanhang
hädelse och sårande av tukt och
sedlighet — det gällde finländaren Salarnas
bok om Jesus, där författaren
hade gjort Frälsaren till en pervers person
i tidelag med en åsninna. Dåvarande
justitieministern ansåg sig inte ha
anledning att inskrida i lagens namn.

Ingen torde väl kunna påstå att det
angivna groteska avsnittet i boken var
något slags inlägg i en fri och öppen debatt.
Försvararna av skriften den gången
talade om »konstnärliga inslag». En
sådan skyddsställning kan missbrukas
hur långt som helst, därför att det konstnärliga
aldrig låter sig definiera.

Men inte heller konsten har väl något
privilegium att sätta sig över lagen. Det
är väl också ytterligt tveksamt huruvida

den antydda skildringen av Frälsaren
skulle stämma överens med värderingarna
i dagens samhälle. Det vore ju att
undervärdera svenska folket. Vid en nyligen
företagen gallup var det närmare
80 procent av de vuxna som ville ansluta
sig till Jesu ideal. Uppenbarligen
är det fåvälde i mycket av dagens politik
på detta område.

Även här kan det vara av intresse att
botanisera litet grand i floran av remissorgan.
Där anar man en politisk
vågbrytare. De remissorgan som följer
de bägge socialdemokratiska reservanterna
är SSU, Broderskapsgruppen, LO,
Sveriges författarförening, Svenska
filminstitutet, Svenska teaterförbundet
och socialstyrelsen. Det har ju också anförts
med en viss förtjusning att Svenska
kyrkans centralråd hörde till den gruppen.
Men det är mycket viktigt att i
sammanhanget påpeka att Svenska kyrkans
centralråd inte på något sätt är
någon centralstyrelse, även om orden
påminner om varandra. Centralrådet
har rakt inget mandat att tala å svenska
kyrkans vägnar. Rådet har ju varit en
tummelplats för många privata meningar.

På den andra sidan återfinns majoriteten
av remissorganen med en rad
domkapitel och länsstyrelser. Man konstaterar
att både länsstyrelsen i Malmöhus
län och domkapitlet i Lund har
hamnat på den sidan. Det tycker jag
länder både Gösta Netzén och Martin
Lindström till ovansklig heder.

Ärekränkningsparagrafen låter justitieministern
utgå ur tryckfrihetsförordningen
med bibehållande i brottsbalken.
Kunde det inte räcka med en hänvisning
»förargelseväckande beteende»
även i det sammanhanget? Principiellt
föreligger ingen skillnad mellan hädelse
och ärekränkning. Om nu riksdagen
beslutar att inte ta någon trosfridslag,
kommer den övriga delen av tryckfrihetsförordningen
för framtiden att slå
vakt om människans heder och ära. Men
man låter Frälsaren stå där ensam. Tros -

Torsdagen den 28 maj 1970 em.

Nr 30

115

fridsparagrafen gäller inte endast den
troende utan även Honom som ger den
troende livsvilja och livshopp. Herr Johansson
i Trollhättan talade om att man
under vissa tider har velat använda
svärdet till skydd för kyrkans sak. Det
är nu ett bra tag sedan, och jag tror
inte att han skulle vilja likna den nuvarande
lagstiftningen vid ett sådant
svärd. I så fall har det svärdet blivit
ordentligt rundslipat. Man behöver inte
ta till så högtidliga ord, men det föreligger
ett behov av hänsyn till det heliga
och till människors tro.

Låt mig säga några ord till herr Martinsson
som fortfarande är kvar i kammaren.
Han skriver i sin reservation
någonting om metafysiska idéer: »Vi
finner icke heller skäl att genom lagbestämmelser
skapa ett speciellt skydd
för personers och gruppers känsla för
vissa metafysiska idéer.» Jesus Kristus
är i varje fall ingen metafysisk idé
utan en i högsta grad fysisk verklighet
som föddes i Betlehem, växte upp i Nasaret,
slog sig ner i Kapernaum och dog
i Jerusalem. Han var då 33 år gammal
och sade sig gå i döden för herr Martinsson,
mig och allt folket. Det är inte
metafysik, herr Martinsson, utan ett uttryck
för kärleken som icke söker sitt
och som vi alla har anledning att ta
åt oss.

Utan tvekan innebär detta lagförslag
ett steg tillbaka. Väl kommer debatten
att bli öppen och fri men säkert också
rå och frän. Jag tycker inte det är någon
vinning.

Jag är också medveten om att man
inte kan lagstifta fram takt och god ton,
men lagen kan skrämma bort åtskilliga
bustag, t. ex. den hämningslösa spekulation
som vi ju redan har sett bevis
på. Det kan ske på detta område såväl
som på alla andra lagstiftningsområden.
Lagens gräns är en god läromästare.
Den ringar in en medmänsklig hänsyn
som gör livet värt att leva.

Jag ber, herr talman, med det anförda
att få yrka bifall till i första hand

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

uppskovsreservationen och i andra
hand avslagsreservationen. Skulle båda
dessa reservationer bli avslagna, yrkar
jag bifall till reservationerna 3, 4 och 5
i konstitutionsutskottets utlåtande nr 39.

Herr andre vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):
Herr talman! Jag skall i korhet kommentera
motionen nr 1441 i denna kammare
som jag har väckt.

I Kungl. Maj:ts proposition 125 föréslås
bl. a. en förändring av tryckfrihetsförordningen
6 kap. 2 § angående spridning
bland barn och ungdom av tryckt
skrift som kan verka förråande eller
eljest medföra allvarlig fara för de
ungas sedliga fostran.

Förslaget innebär i så måtto en utvidgning
i förhållande till paragrafens
nuvarande lydelse, att förevisning av
pornografisk bild på eller vid allmän
plats genom skyltning eller annat liknande
förfarande på sätt som är ägnat
att väcka allmän anstöt förbjuds. Det
blir också förbjudet att, utan föregående
beställning med posten eller på annat
sätt, tillställa någon sådan bild.

I paragrafens första del talas om pornografisk
bild men däremot berörs ej
bilder med våldsinslag. Det skulle enligt
min mening vara ytterst angeläget
att åtgärder vidtas för att förhindra
förevisning och spridning av bilder
med våldsinslag. Sådana bilder kan
bidra till att underhålla den våldsmentalitet
som råder i samhället och även
bidra till att glorifiera våldet. Det förekommer
i tidningarna reklam för skrifter
som i huvudsak innehåller våldsskildringar.
I annonsering används bilder
med våldsinslag. Annonser som anspelar
på våld i de mest avancerade
former måste enligt min mening falla
utanför ramen för en sund reklam.

Man har anledning att kraftigt reagera
mot förekommande våldsannonsering.
Låt mig få anföra ett exempel. I
vissa kvällstidningar förekommer en an -

116 Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 em.

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

nons som med jämna mellanrum varit
införd, visande en man som på ett
markant sätt framhäver hur man sticker
ner en kvinna med en stilett. Annonsen
gör reklam för en viss tidning,
åberopande att denna tidning innehåller
skräck, spänning och sex. Det är ett
exempel, men jag tror att jag skulle
kunna plocka fram åtskilliga.

Jag anser, herr talman, att tryckfrihetsförordningen
6 kap. 2 § bör ges
en sådan utformning att för bild med
våldsinslag gäller samma restriktioner
som för pornografisk bild. Jag tror att
våldsannonser verkar skadligt på många
människor — speciellt på sådana med
sjuka hjärnor, om jag får använda det
uttrycket.

Då ett enhälligt konstitutionsutskott
inte funnit skäl att bifalla min motion
avstår jag från yrkandet men vill i stället
vädja till justitieministern att ägna
uppmärksamhet åt frågan om våldsannonsering
och vidta de åtgärder som erfordras.

I detta anförande instämde herrar
Eriksson i Bäckmora och Vigelsbo (båda
ep).

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! I detta ärende -— eller
kanske jag skall säga i detta komplex
av ärenden — finns otvivelaktigt plats
för personligt tyckande, som inte känner
av någon begränsning. De många
olika inläggen i debatten ger helt och
fullt underlag för denna min bedömning.

Det har i debatten sagts att vi bör
ta hänsyn till den enskilda människan,
och naturligtvis bör vi göra det. Men
vi måste också vara medvetna om och
ta med i bedömningen att alla människor
visst inte har en entydig uppfattning
om dessa spörsmål. Här finns
en så rik variation av uppfattningar, att
den justitieminister aldrig kommer att
finnas som vill åtaga sig att skriva en
proposition i dessa frågor med sådant
innehåll att den accepteras av alla. Vi

har på många områden så varierande
uppfattningar att vi aldrig kan komma
att ena oss om en gemensam norm på
detta, därför att traditionen och miljön
har gjort oss så oerhört olika.

Man kan inte entydigt säga att ett ord
eller en mening alltid har en adekvat
betydelse för varje individ, och samma
förhållande gäller för bilder eller
filmer. En film med frän och rå handling
kan hos en individ väcka aggressivitet,
medan samma film hos en annan
individ väcker avsky mot våld. Jag
känner personer som är de vänligaste
människor man kan tänka sig och fullständigt
främmande för varje slag av
våldshandling men som sällan har intresse
av att se andra filmer än s. k.
western där revolvrarna skall knalla i
ett, om de skall finna filmen bra. Men
inte blir en sådan person inspirerad till
våld av vad han ser. Därför är det så
oerhört svårt att få ett klart belägg för
ens en tendens av påverkan av bilder
i någon bestämd riktning.

Samma förhållande gäller den s. k.
pornografin. Visst kan en person bli
chockerad av vissa bilder som ibland
öppet utställs i skyltfönster eller som
når oss på annat sätt. Ett skydd mot det
påträngande momentet i dessa alsters
distribution hälsar jag med den största
tillfredsställelse, men detta ger mig,
enligt mitt sätt att se, ingen rätt att
förhindra den eller dem som anser sig
ha behov av dylika alster att kunna nås
av sådana. Det finns på det erotiska
området så många olika böjelser att
begreppen om vad som är normalt eller
onormalt blir i högsta grad personliga
värderingar.

Herr Larsson i Luttra förvånade mig
genom sitt inlägg. Jag tyckte att hans
intolerans var markant när han betecknade
förevarande proposition som
en moralisk nedrustning. Ja, men herr
Larsson, det är ändå så att vi människor
inte har samma bedömningar,
och våra bedömningar förändras. Det
har tidigare i kväll talats om en utställ -

Torsdagen den 28 maj 1970 em.

Nr 30 117

ning som för någon månad sedan visades
i sammanbindningsbanan. Jag är
övertygad om att herr Larsson liksom
andra ledamöter såg denna utställning.
Jag är emellertid lika övertygad om att
det inte hade varit möjligt att arrangera
denna i detta hus för låt oss
säga bara fem år sedan. Då hade man
reagerat på ett annat sätt än vad man
nu gjorde. Vi upplever dag för dag
sådana förändringar, och det är omöjligt
att tänka sig att vi kommer att nå
ett helt statiskt förhållande på detta
område.

Även beträffande nationssymbolerna
är jag övertygad om att uppfattningarna
skiljer sig åtskilligt. Det går härvidlag
en ganska markant gräns mellan
olika generationer. De äldre och
även de medelålders har i regel en
mycket högre värdering av landets fana
än vad den yngre generationen har.
Likväl är jag inte övertygad om att
den yngre generationens uppfattning
är felaktig. De ungas mer internationellt
betonade syn är kanske inte alls så
diskutabel som vi ibland finner den.
Deras respekt för landets symboler kanske
därför inte är lika stark som de
äldres. Det bör vi kunna förstå.

En starkt uppammad nationalitetskänsla
är inte alltid till fördel. Vi kan
inte bortse från att åtskilliga krigshändelser
har uppammats och framkallats
av en alltför stark nationskänsla.
T. o. m. vårt fredliga land har varit
nära att falla för denna känsla i svunnen
tid.

Vi kan inte bortse från att en hel
del av de händelser som utspelas vid
demonstrationer av olika slag — variationen
på detta område är ju synnerligen
riklig — t. ex. flaggbränning, utföres
just därför att man den vägen
väcker uppmärksamhet, vilket är avsikten
med demonstrationen. Om sådana
handlingar i fortsättningen inte
betraktas som så uppseendeväckande
kommer de förmodligen att minska i
antal, ja, kanske rent av försvinna.

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

Det har riktats anmärkningar mot
att denna proposition kommit sent,
ja alldeles för sent för att få en riktig
och genomtänkt behandling. Visst har
tiden varit knapp, men ingenting kan
få mig att tro att våra uppfattningar i
något väsentligt avseende skulle förändras
av att propositionen hade fått vila
till hösten. Ty nu som senare är det
avgörande vilket mått av tolerans vi
vill visa i frågor av denna ömtåliga
natur. Att få allas våra begrepp så
samstämmiga att anspråken på toleransen
kan nedskrivas, helt eller delvis,
är med förlov sagt en utopi. Däremot
finner jag att justitieministerns mått
av tolerans klart kommit till uttryck
i denna proposition såsom varande rikligt,
och det borde vi alla hälsa med
tillfredsställelse.

Även om det från olika håll har sagts
att denna lagändring skulle utgöra ett
hot mot betydelsefulla traditioner och
värderingar, så är min uppfattning att
ett lands kulturella status inte bör mätas
i de etiska värderingarnas stabilitet
och oföränderlighet. Då tror jag
snarare att det är ett uttryck för kultur
att man kan visa ett stort mått av tolerans
mot oliktänkande och mot ett i
förhållande till det stora flertalet avvikande
beteendemönster.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till konstitutionsutskottets
förslag.

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort genmäle: Herr

talman! Herr Henningsson har
refererat mitt yttrande felaktigt på en
punkt. Jag har inte talat om någon moralisk
nedrustning. Däremot har jag
sagt att det som föreslås i propositionen
kommer majoriteten av svenska folket
säkert att uppfatta som en nedrustning
och ett ytterligare steg mot ett
normlöshetens samhälle. Det är inte
samma sak, herr Henningsson.

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle
:

118 Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 em.

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

Herr talman! Trots mycket skärpt
uppmärksamhet kan jag inte finna någon
skillnad mellan det sätt på vilket
jag refererade herr Larsson i Luttra
och det han nu sade. Jag kan vara medveten
om att jag inte använde rätt ord,
men nedrustning var det i varje fall tal
om. Vad man sedan nedrustar — tukt
och sedlighet, anständighet eller moral
— vilket ord man väljer tycker jag
inte har någon större betydelse.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep;:

Herr talman! Härommorgonen fick
jag sällskap med en riksdagskollega,
och när vi kom till en gatukorsning
var det rött ljus. Jag påpekade att det
där röda ljuset är besvärligt därför att
det hindrar framfarten, men min kollega
bemötte mig med att säga att det
röda ljuset har förhindrat så många
olyckor och tragedier.

Jag kom att tänka på detta inför den
debatt som vi nu för. Det är inte bara
i trafiken utan också på andra områden
som det måste finnas rött ljus. Vi
människor är sådana att vi måste ha
regler att leva efter, och vi måste ta
hänsyn till dessa regler. På samma sätt
är det för våra barn. Därför måste vi
bygga ett samhälle grundat på lag och
ordning, och vi måste tidigt ge människan
i hem, skola och samhälle de regler
som är nödvändiga för att vårt samhälle
skall kunna bestå.

I debatten mellan herrar Palme och
Hedlund för några dagar sedan om den
tilltagande brottsligheten talades om
kraftåtgärder som måste vidtagas. Med
tanke på detta bör nog regeringen, som
ytterst är ansvarig, tänka sig för innan
den visar grönt ljus där riskerna är
alltför stora och konsekvenserna kan
bli alltför ödesdigra.

Man talar om att man litar på människorna.
Och det gör vi utan undantag —
vi litar på den stora massan av vårt
folk. Det är emellertid inte alla som kan
bära friheten. Det sades även när vi
införde mellanölet att vi kunde lita på

vårt folk — men i dag vet vi att vi inte
kan lita på alla.

Vi vill ha frihet och vi understryker
diktarens ord: »Frihet är det bästa ting
som sökas kan all världen kring.» Men
diktaren tillägger: »Den frihet väl kan
bära.» Det är inte alla som kan det, och
därför måste det finnas rött ljus.

De flesta medborgare färdas i trafiken.
Vi är angelägna om att det skall
finnas trafikregler. Vi tolererar inte att
någon bryter mot dem, tv om man bryter
mot reglerna i trafiken blir man,
straffad. På andra områden, inom idrottens
t. ex., finns det också regler
som man måste efterleva. Annars blir
man bestraffad.

Jag skall nu säga några ord om trosfriden
från en någon annan utgångspunkt
än som skett tidigare. Jag har
förut talat om trafiken. 98 procent av
de svenska medborgarna -— det gäller
även riksdagsmännen — vill tillhöra
ett trossamfund. Så länge 98 procent av
det svenska folket vill tillhöra ett trossamfund
och gärna betala litet extra
skatt för detta borde det vara givet att
vi slår vakt om att alla dessa 98 procent
får det skydd som finns inskrivet
i vår lag.

Herr Johansson i Trollhättan talade
för en stund sedan. Han sade att vi
inte behöver något skydd; evangeliet
bör leva i kraft av sin egen styrka, sade
han. Det är sant. Evangeliet och kristendomen
lever trots omständigheterna
omkring. Men varför skall vi behöva f&
det så att vi blir störda? Varför skall
det behöva bli förföljelser, kanske martyrier?
Kan vi inte ha lagar som ger oss
ett harmoniskt samhälle!

Jag vill fråga — jag vet inte vem
som skall svara — vad vinner vi genom
att ändra denna lag. Vilka är det som
åtrår en ändring, vilka är det som regeringen
går till mötes med detta? Det
skulle vara mycket intressant att veta,
därför att det väl måste vara några man
vill ta hänsyn till. Vilka är det? Lagen,
skall ju inte bara utgöra ett skydd, den

Torsdagen den 28 maj 1970 em.

Nr 30 119

skall också vara förebyggande.

När det gäller sårande av tukt och
sedlighet vill majoriteten av vårt folk
ha en anständighetsgräns. Vi kan sänka
den gång efter annan, men då skall vi
veta att vi når botten till slut.

Beträffande respekten för andra länders
representanter vill jag säga, att om
jag inbjuder gäster till mitt hem, tolererar
jag inte att mina söner smädar
dem och uppför sig ohövligt. Då går
snart mina gäster och kommer kanske
inte tillbaka mer. När vi inbjuder andra
länders representanter att komma hit,
är det ett minimikrav i fråga om uppförande
att man inte smädar dem.

Herr talman! Jag anser att denna fråga
är mycket viktig, och historien —
ingenting annat — får betygsätta vad
som har sagts och beslutats.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! När jag läste den proposition
som ligger till grund för förevarande
utskottsutlåtande och sedan utskottets
förslag, ställde jag mig frågan,
vilka konsekvenser ett genomförande av
detta förslag skulle få på filmområdet.
Filmcensurutredningen arbetade i slutskedet
i nära kontakt med yttrandefrihetskommittén
och även med experter
från justitiedepartementet. Jag tillhörde
filmcensurutredningen, och denna
utredning byggde sitt ställningstagande
på nödvändigheten av en yttersta
gräns i fråga om vad som skulle få visas
på filmduken. Därmed knöt också filmcensurutredningen
an till yttrandefrihetskommittén.

Efter att ha lyssnat dels på herr
Martinssons inlägg, dels på justitieministerns
inlägg i den föregående debatten,
blir man än mera konfunderad
och undrar hur det blir på filmsidan
och vilka konsekvenser det föreliggande
regeringsförslaget för med sig för filmen.

Herr Martinsson gav uttryck åt den
uppfattningen att det i och med detta
förslag inte skulle hända någonting på

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

filmens område. Således skulle, om jag
i tolkade herr Martinssons uttalande rätt,
: filmcensurutredningens förslag läggas

i på is.

i Justitieministern däremot deklarerade
för det första att det inte är justitiedepartementet
utan utbildningsdepartel
mentet som handlägger filmcensurfrågorna
och för det andra att någon yttersta
gräns för vad som kunde visas på
film inte behövdes. Det är ju ingenting
: att säga om justitieministerns yttrande

[ att det är utbildningsdepartementet som

, handlägger frågan om filmcensuren.

Däremot finns det anledning att fråga
sig vad det är som har hänt under
den senaste tiden.

När filmcensurutredningen förra året
avlämnade sitt betänkande, vilket skedde
innan yttrandefrihetskommittén lämnade
sitt, rådde den meningen att dessa
två frågor borde samordnas. Nu
föreligger alltså här till behandling
endast den ena utredningens förslag,

och kvar står frågan: Vilka konsekvenser
för detta förslag med sig på
filmsidan? Det vet vi inte. Vad är det
som har inträffat? Det skulle vara intressant
att få veta det av justitieministern.

Beträffande justitieministerns andra
påstående, att det inte behövs någon
yttersta gräns för vad som skall kunna
visas på filmduken, måste man fråga
sig: På vilka dokument grundar justitieministern
denna uppfattning? Jag kan
med lika stort berättigande hävda, att
vi behöver en yttersta gräns därför att
det inte är bevisat att sadistiska våldsinslag
o. s. v. inte har betydelse för den
allmänna inställningen till våldet. Den
ökning av ungdomskriminaliteten som
skett under senare år kan ha samband
med de allt råare och sadistiska inslagen
i vissa filmer. Även om vi inte
har mycket av forskning på detta område,
tyder dock de forskningsresultat
som föreligger på att filmer med våldsinslag
under vissa omständigheter kan
stimulera till ett aggresivt beteende

120 Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 em.

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

och i undantagsfall också utlösa kriminella
handlingar eller psykiska störningar.

Mot bakgrunden av denna situation
och efter den debatt, som förra veckan
fördes här i kammaren mellan statsminister
Olof Palme och centerledaren
Gunnar Hedlund om det ökande antalet
våldsbrott, måste vi säga oss, att vi inte
helt kan bortse från att faktorer som
de här nämnda kan antas påverka attityder
och beteendemönster i negativ
riktning.

Herr ÅBERG (fp):

Herr talman! Eftersom jag tidigare
i dag instämde i herr Nelanders yttrande
och följaktligen också i han yrkanden
borde jag kanske ha kunnat
nöja mig med det. Det är emellertid en
synpunkt som jag har behov av att
framhålla.

Den allmänna attitydförskjutning som
har ägt rum i vårt land då det gäller
inställningen till pornografin i dess olika
former är verkligen beklaglig — mest
naturligtvis från rent moraliska synpunkter,
därför att den innebär en
standardsänkning etiskt, moraliskt och
kulturellt. Vad jag nu mest tänker på
är emellertid den föga smickrande uppmärksamhet
som Sverige har fått genom
produktion och export av mer
eller mindre pornografiska filmer samt
genom den flod av pornografiska tidskrifter
som nu översvämmar vårt land
— ja, också exporteras härifrån.

Många av oss i denna kammare har
internationella kontakter, och det är
tyvärr ett faktum att vi ofta med stor
ledsnad får konstatera hur vårt rykte
som nation nu totalt dras ned i smutsen.
Vart man kommer i utlandet måste man
försöka dämpa de åsikter som alltmer
breder ut sig om Sverige som ett land
där sexuell lössläppthet accepteras som
något mer eller mindre normalt.

Vi vet för all del att det inte är så
illa ställt här, men det är tråkigt nog
som det är, när människor både i

Sverige och utomlands får en känsla av
att de högsta beslutande myndigheterna
sanktionerar den försumpning som
sker. Det utskottsförslag som föreligger
får i viss utsträckning en negativ effekt.
Utskottsförslaget uppfattas nämligen i
långa stycken som en eftergift åt och
ett undanglidande för den förskämda
smaken.

Jag var häromdagen i London. På en
gata passerade jag en biograf som med
jättestora affischer talade om att man
visade en film »from Sweden». övrig
text på affischen gav klart vid handen
att man satte likhetstecken mellan »made
in Sweden» och pornografi. I dag
på eftermiddagen sammanträffade jag
med en affärsman som spontant berättade
att han vid sina ofta återkommande
besök i USA alltmer kan konstatera
amerikanernas ändrade syn på Sverige
— de anser att det moraliska förfallet
här fortsätter.

Vad jag här har sagt rör visserligen
den negativa verkan som filmen har,
men intrycket från dessa filmer får ju
utländska besökare i vårt land ytterligare
förstärkt genom de talrika skyltfönster,
packade med pornografi av
värsta slag, som finns exempelvis här i
Stockholm.

Häromdagen passerade jag genom
Klarakvarteren och såg då hur det
bland en hel del flanörer med tydligt
exotiskt utseende fanns personer som
gick från fönster till fönster och filmade
och fotograferade, på långt håll och
på nära håll. På så sätt fick de ju med
sig hem till sitt land, vilket det nu var,
otvetydiga bevis, då de hemma skulle
berätta om det syndiga Sverige.

Låt mig här i detta sammanhang instämma
med alla dem som har uttryckt
tillfredsställelse över att man i utskottsförslaget
har tagit med förbud mot denna
form av skyltning. En hel del vinnes
därmed utan tvekan.

Herr talman! Jag kan inte låta bli att
påpeka hur ytterst beklagligt det är att
vårt lands anseende såsom nu sker dras

Torsdagen den 28 maj 1970 em.

Nr 30

121

ner i smutsen. Vi vill gärna ha anseende
utåt såsom högtstående nation, socialt,
kulturellt och ekonomiskt. Ja, hur måna
är vi inte om vårt anseende exempelvis
i idrottsliga sammanhang. Då är det ju
synnerligen beklagligt, när man i utländska
tidningar — ja, också i svenska
för resten — häromdagen fick läsa om
att svenska ungdomar, som prånglade
ut pornografiska tidningar, tagits av polisen
i Paris på själva Place Pigalle, av
många svenskar tidigare ansedd som en
syndens och omoralens högborg. Inte
blev intrycket bättre av att ungdomarna
försvarade sig med att dylika tidskrifter
utan vidare kan tryckas och
spridas i ungdomarnas eget hemland
Sverige.

Vi måste sätta en yttersta gräns, har
det sagts många gånger i dag, för såväl
film som litteratur, så att vi kan om
möjligt ändra på förhållandena till det
bättre. Jag delar helt den uppfattningen.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen återtog ledningen av förhandlingarna,
instämde herrar Sellgren
och Westberg i Ljusdal (båda fp).

Fröken ÅSBRINK (s):

Herr talman! Det har i den här debatten
redan och med rätta framhållits
att de frågor som vi nu diskuterar
ingalunda är partiskiljande utan sammanhänger
med vars och ens helt personliga
ståndpunkt.

Låt mig då, herr talman, deklarera
att jag för mitt eget samvetes skull inte
kan dela den uppfattning som kommer
till uttryck i utskottsmajoritetens förslag.
Jag kan inte heller bortse från
att för stora men oftast lågmälda grupper
i vårt land — också inom mitt eget
parti —- ter det sig stötande att upphäva
bestämmelser som de anser vårda
väsentliga värden.

Beträffande herr Johanssons i Trollhättan
inlägg vill jag instämma i att
självfallet beror inte kristendomens va -

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

: ra eller icke vara på att de nuvarande

, bestämmelserna bibehålies. Den lever
i av egen inneboende styrka. Vad det rör
s sig om är snarare sättet att bedöma
i hur man bäst skyddar trosfriden för
den enskilde.

i Fröken Ljungberg talade bl. a. om
i gränsdragningen mellan ansvar och fri;
het. Jag instämmer i hennes synpunkter.

Herr talman! Jag ber att få tillstyrr
ka reservationerna 3 och 5 i första lagl
utskottets utlåtande nr 77 samt reserva3
tionerna 3, 4 och 5 i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 39.

I detta anförande instämde fru Anér

\ (fp).

r Herr TRANA (s):

1 Herr talman! Jag förmodar att kam1
marens ledamöter kan fråga sig varför
t jag går upp i debatten i en sådan här
fråga där jag ju ändå är »en katt bland
hermeliner». Jag hade inte heller tänkt
r göra det, men när jag lyssnade till herr
Åberg tyckte jag att det fanns anled^
ning. Jag är nämligen en av dem som
under 15—20 år suttit som tryckfrihetsjuryman
vid Stockholms rådhusrätts
sjätte avdelning och under de senaste
åren mest haft att ta ställning i
pornografimål. När det gäller pornos
grafi får jag säga att vad jag inte vet
r om det är inte värt att veta.

Vad vi har haft att utgå ifrån när vi
haft att bedöma dessa frågor är ju
tryckfrihetsförordningens och i någon
3 mån strafflagens bestämmelser om tukt
e och sedlighet. Men vad är tukt och sedr
ligliet? Vi har grubblat mycket över
detta när vi haft att ta ställning till såi
dana här spörsmål. Det som den ene —
det märker man i debatten här i dag,
t och det är ganska naturligt — blir
högst uppbragt över anses av den andre
vara en bagatell.

De som skall ta ställning och döma i
sådana här frågor måste väl försöka
t avpassa sina domar så att de så nära
i- som möjligt överensstämmer med vad

122

Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 em.

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

de tror motsvarar människornas tänkesätt,
oavsett vad de sedan personligen
har för uppfattning i frågan.

De av er som läste kvällstidningarna
i går — jag undrar om det inte stod
att läsa i Dagens Nyheter också ■— kunde
lägga märke till en artikel om en
statistisk undersökning som påbörjades
år 1955. Man undersökte vad man kallade
Miniatyrsverige och ställde frågor
om en hel del olika problem på olika
områden. År 1955 tillfrågade man 3 000
människor i åldern 15—27 år om vad
de tyckte om sexuellt umgänge mellan
ogift man och ogift kvinna som inte
hade någon tanke på äktenskap. Vid
det tillfället ansåg 58 procent av de tillfrågade
att det var olämpligt. När man
i år ställde samma fråga till i stort sett
samma klientel — en del har naturligtvis
bortfallit på grund av dödsfall — visade
det sig att det i dag bara är 11
procent av människorna som har den
uppfattningen.

Det bevisar väl vilken omsvängning
som här har skett. Det är klart att man
kan säga att detta är en felaktig utveckling,
det tyder på en sämre moral. Särskilt
säger man väl det från kristna utgångspunkter,
och jag förstår att man 1
på det hållet har den uppfattningen. 1
Men det är väl lika självklart att man
på andra håll har en annan uppfattning. ''
Man har fått en friare syn. Man har 1
lyckats göra sig kvitt de synd- och
skuldkänslor som man tidigare i stor
omfattning drogs med på detta område 1
och har fått en annan syn på proble- ''
men. Jag vill inte säga vad som är det :
riktiga, men själv delar jag den senare 3
uppfattningen. ]

Vad sedan gäller själva pornografi- 1
vågen tror jag fuller väl att det finns
individer som kan ta skada av att komma
i kontakt med pornografi, det må
gälla bilder, film eller litteratur. Men «
på vilka områden är det inte som män- c
niskor tar skada? Vi vet att det på våra c
landsvägar dödas över 1 000 människor s
om året. Hur många tusen som blir in -

valider vet jag inte, men det är åtskilliga.
Inte är vi därför inne på tanken
att vi skall förbjuda trafiken på vägarna.
Man får ta det onda med det goda.
Jag tror ändå att det finns en sådan
sund tåga i vårt folk att de allra flesta
kan bedöma vad som är riktigt eller
inte.

Med hänsyn till att jag har haft och
fortfarande har det uppdrag jag inledningsvis
nämnde följer jag med och
tittar på utvecklingen på annonssidorna.
Särskilt kvällstidningarna har haft
mycket annonser om pornografiska alster,
men jag har fäst mig vid att de
stora annonser som fanns för bara
några år sedan finns inte mer i dag.

Jag har också fäst mig vid en annan
sak. En hel del småannonser innehåller
alla möjliga benämningar, t. ex. storrea,
vrålrea, och man tar till det allra
värsta man kan. Där uppräknas också
pornografisk litteratur och pornografiska
tidskrifter som kanske har kostat
15—20 kronor per styck. Nu kan man
få upp till ett dussin för 20 kronor.
Vad tyder det på? Det måste väl ändå
tyda på att marknaden håller på att
bli mättad och att det uppstått större
svårigheter än tidigare att bli av med
dessa tidskrifter.

Jag har mer och mer kommit till den
uppfattningen att den här vågen måste
ha sin gång, och att det blir en självsanering.
Jag tror icke på förbud.
Ju mer man försöker förbjuda saker
och ting — det visar all historia —
desto mer publikdragande blir det. Det
som är förbjudet vill människorna komma
underfund med. Det som visas öppet
förlorar i mycket stor utsträckning
sin lockelse.

Herr ÅBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Också jag är ledamot av
eu pessfrihetsjury och har några års
erfarenheter på detta område — även
om jag kanske inte är lika sakkunnig
som herr Trana sade sig vara.

Jag kan instämma i hans uppfattning

Torsdagen den 28 maj 1970 em.

Nr 30 123

beträffande svårigheten att vara med
och döma i sådana mål med nuvarande
lagstiftning. Det är svårt — det
skall villigt erkännas. Men blir det bättre
av att man luckrar upp lagarna och
gör dem sådana att man egentligen inte
får något grepp om någonting? Jag anser
inte att det är rätt att gömma sig
bakom en beklaglig utveckling, som
bär skett på detta område i vårt land.

Herr Trana säger att man inte förbjuder
trafiken fastän det händer en
hel del olyckor på våra vägar. Nej, det
är riktigt, men vi lättar inte heller på
trafiklagstiftningen och låter varenda
människa köra precis som hon vill,
utan vi skärper trafiklagstiftningen
undan för undan för att därmed rädda
liv. Även om bilden är litet drastisk
vill jag säga att vad vi nu gör på detta
område är just att lätta på lagstiftningen.

Vi kan ta exempel från andra håll.
Lättar vi på alkohollagstiftningen därför
att allt fler människor super? Lättar
vi på narkotikalagstiftningen därför att
allt fler ungdomar knarkar? Jag skulle
kunna fortsätta exemplifierandet, men
jag nöjer mig med detta.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Yttrandefrihet och
tryckfrihet är omistliga värden i en
demokrati. Det hindrar inte att vissa
begränsningar av dessa friheter kan
vara nödvändiga. Men den som vill inskränka
yttrandefriheten eller tryckfriheten
måste kunna anföra synnerligen
starka skäl för det — det är han
som har bevisbördan. Denna principiella
syn är ett grundläggande element
i min liberala samhällsåskådning.

Det var med den bakgrunden som jag
häromdagen röstade emot regeringens
förslag att utvidga det straffbara området
vid hets mot folkgrupp till att
gälla även missaktning av folkgrupp.
Jag ansåg inte att tillräckligt starka
skäl hade anförts för denna inskränkning
av yttrandefriheten.

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

Med samma motivering stöder jag i
dag förslagen att avskaffa de lagparagrafer
som gäller brott mot trosfriden,
sårande av tukt och sedlighet och
skymfande av rikssymbol. Jag anser
inte att de som vill behålla paragraferna
i nuvarande eller något ändrad
lydelse har framfört tillräckligt starka
skäl för dessa inskränkningar av yttrandefriheten.

Det har heller inte gjorts troligt att
det med hjälp av denna lagstiftning
skulle vara möjligt att åstadkomma den
tolerans, den hänsyn till andras uppfattning,
den goda smak -—- eller säg
gärna anständighet — och det goda
omdöme i opinionsyttringar som flertalet
medborgare önskar. Dessa värden
måste främjas på andra sätt än genom
de förbudsregler som i dag diskuteras.

Herr talman! Det är kanske en självklarhet,
men jag vill ändå framhålla att
ett försvar för yttrandefriheten ingalunda
innebär att man solidariserar sig
med innehållet i eller formerna för de
framställningar som kan förekomma
inom ramen för denna yttrandefrihet.
Det framgår bl. a. av att sådana yttringar
ofta är inbördes motstridande.

Låt mig anknyta till det exempel som
flera gånger har nämnts i debatten i
dag: Svenska kyrkans centralråd tillstyrker
i sitt remissyttrande förslaget
om upphävande av bestämmelsen om
brott mot trosfrid. Det innebär självfallet
inte att centralrådet solidariserar
sig med de angrepp som nu kan förekomma
mot det som av skilda trossamfund
hålls heligt. Det innebär bara att
centralrådet anser att sådana angrepp
bör få framföras.

Med dessa ord har jag velat helt kort
motivera varför jag ansluter mig till
konstitutionsutskottets och första lagutskottets
förslag på samtliga punkter
utom beträffande punkten D i första lagutskottets
utlåtande, där jag stöder reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

124 Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 em.

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

Första lagutskottets utlåtande nr 47

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Kristensson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom. A
i utskottets utlåtande nr 47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 av herr Schött och fru
Kristensson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fru Kristensson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 156 ja och 41 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Kristensson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom. B
i utskottets utlåtande nr 47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 av herr Schött och fru
Kristensson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fru Kristensson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 166 ja och 32 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Wiklund i Stockholm begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom. G
i utskottets utlåtande nr 47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3 av herr Alexanderson
in. fl.

Torsdagen den 28 maj 1970 em.

Nr 30

125

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Wiklund i Stockholm begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 120 ja och
79 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HOVHAMMAR (m), som yttrade:

Herr talman! Jag avsåg att rösta NEJ
men råkade trycka på JA-knappen.

Mom. D

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Martinsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom. D
i utskottets utlåtande nr 47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4 av herr Erik Svedberg
m. fl.

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 84 ja
och 115 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
4 av herr Erik Svedberg m. fl.

Mom. E

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Dockered begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom. E
i utskottets utlåtande nr 47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5 av herr Alexanderson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Dockered begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 120 ja och 81 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. F—J

Vad utskottet hemställt bifölls.

126 Nr 30

Torsdagen den 28 maj 1970 em.

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39

Punkten 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nelander begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
punkten 1 i utskottets utlåtande nr 39,
röstar

JäJ

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 av fru Segerstedt Wiberg
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nelander begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 118 ja och 76 nej, varjämte
8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Björkman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
punkten 2 i utskottets utlåtande nr 39,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 av herr Sveningsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 164 ja och 32 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,,
dels ock på bifall till reservationen 3;,
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Luttra begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan ii
punkten 3 i utskottets utlåtande nr 39,.
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3 av herr Harald Pettersson
m. fl.

Torsdagen den 28 maj 1970 em.

Nr 30 127

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Luttra begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 123 ja och 74 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Luttra begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
punkten 4 i utskottets utlåtande nr 39,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4 av herr Harald Pettersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Luttra begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 118 ja och 83 nej, varjämte

Utvidgning av yttrande- och tryckfriheten

2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Luttra begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
punkten 5 i utskottets utlåtande nr 39,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
5 av fru Segerstedt Wiberg
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Luttra begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 117 ja och 85 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 6

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
memorial och utlåtanden:

128 Nr St

Torsdagen den 28 maj 1970 em.

nr 138, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden, m. m.,
nr 139, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1909/70 i vad avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar,

nr 140, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag om anslag för budgetåret 1970/
71 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar,
m. m.,

nr 141, angående tilläggsstat II och
tilläggsstat III till riksstaten för budgetåret
1969/70, samt

nr 142, angående statsregleringen för
budgetåret 1970/71.

§ 3

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från utrikesutskottet:
nr 305, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående statliga garantier
för skadeersättning vid vissa atomolyckor,
m. m.; och

nr 306, i anledning av motioner väckta
i anslutning till Kungl. Maj ds proposition
angående anslag för budgetåret
1970/71 till utrikesförvaltningen,
in. in.;

från konstitutionsutskottet:
nr 312, i anledning av proposition
med förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen,
m. m., i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet,
jämte motioner;
från statsutskottet:

nr 318, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser i anledning av statens
övertagande av lokalhållningen för
de allmänna underrätterna, m. m., i vad
propositionen hänvisats till statsutskottet;
samt

från allmänna beredningsutskottet:
nr 313, i anledning av motioner om
åtgärder för att stimulera till ökad användning
av fruktdrycker.

Vidare anmäldes och godkändes ban -

koutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 324, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt valutareglering; nr

325, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, m. m.;

nr 326, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition om ökning av den svenska
kvoten i Internationella valutafonden;

nr 327, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag om vissa stödåtgärder
för svensk varvsindustri; och

nr 328, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ökning av garantifonden
för Skeppsfartens sekundärlånekassa.

§ 4

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista måtte uppföras dels
bevillningsutskottets betänkande nr 45,
bankoutskottets utlåtande nr 54 och
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 47 i nu nämnd ordning främst, dels
första lagutskottets utlåtande nr 45 närmast
efter tredje lagutskottets utlåtande
nr 55.

Vidare hemställer jag, att statsutskottets
i dag till bordläggning anmälda
memorial nr 141 och 142 måtte uppföras
sist på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde. Beträffande
nämnda memorial hemställer utskottet,
att de måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning.

Vad lierr talmannen sålunda hemställt
bifölls.

§ 5

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 22.23.

In fidem

Sune K. Johansson