Torsdagen den 28 maj fm (Riksdagens protokoll 1964:29)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 29

ANDRA KAMMAREN

28 maj

Debatter m. m.

Torsdagen den 28 maj fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären.......

Torsdagen den 28 maj em.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären (forts.)

1964

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 28 maj fm.

Bevillningsutskottets memorial nr 59, ang. uppskov med behandlingen
av viss proposition.........................................

1—Andra kammarens protokoll 1964. Nr 29

I M>>jOTOJJrf

.(si? [««.»<B; *• ts n ciiwf. »>l

■ ''ft ■ um ’> ■ ■

it f5t< i ”i, t-.liS* iji •

w-tjbuan*.

Is; 8Y ’I / Itf''>! 1 tf_

s *«.

• iajrr ftS ivtft itr*^.j;fckto J

''>’** *l<» •((£ I!-;; :<»<:»-''.i; ivViV;.-

• i. . i..

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Nr 29

Torsdagen den 28 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 22 innevarande
maj.

§ 2

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 19
och 20.

§ 3

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 59, angående uppskov med
behandlingen av viss till bevillningsutskottet
hänvisad proposition.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
om memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning, bifölls
utskottets i memorialet i övrigt
gjorda hemställan.

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter bankoutskottets
utlåtanden och memorial
nr 39—41. §

§ 5

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären Föredrogs

konstitutionsutskottets memorial
nr 21, angående statsrådens befattning
med Wennerströmaffären.

Genom memorial nr 16 till 1963 års
riksdag hade konstitutionsutskottet för
riksdagen anmält, att den s. k. Wennerströmaffären
kommit till utskottets kännedom
under tiden mellan riksdagens
vårsession och höstsession, att utskottet
den 16 oktober 1963 infordrat material
för bedömning av ärendets konstitutio -

nella sida, att utskottets granskning ej
kunde avslutas under höstsessionen,
enär ytterligare material av betydelse
för fullgörande av utskottets granskningsuppgift
i förevarande fall kunde
väntas föreligga först under år 1964,
samt att det därför ankomme på konstitutionsutskottet
vid 1964 års riksdag
att fortsätta och slutföra granskningen
av Wennerströmaffärens konstitutionella
sida.

I nu föreliggande memorial hade konstitutionsutskottet
anmält att utskottet
fortsatt och slutfört denna granskning
och därvid tagit del av det utlåtande,
som avgivits av den av Kungl. Maj :t
förordnade undersökningskommissionen
(juristkommissionen i Wennerströmaffären),
samt den rapport, som
framlagts av den av Kungl. Maj:t utsedda
parlamentariska nämnden —
även i de delar nämnda utlåtande och
rapport ej offentliggjorts — ävensom
ytterligare material i ärendet.

I avdelning A hade utskottet anmält,
att vid granskningen av olika statsråds
befattning med Wennerströmaffären —
otvivelaktigt det allvarligaste spionerifall
som inträffat i vårt land i modern
tid — utskottet enhälligt funnit anledning
icke förekomma att mot någon ledamot
av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen.

I avdelning B hade utskottet anfört,
att inom utskottet yrkanden om anmärkning
enligt § 107 regeringsformen
framställts dels mot statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet Sven Andersson,
vilket yrkande av utskottet avslagits
(I), dels mot förutvarande ministern
för utrikes ärendena östen Un -

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

dén, vilket yrkande av utskottet bifallits
(II).

Utskottets överväganden beträffande
nämnda båda statsrådsledamöters befattning
med Wennerströmaffären och
de skiljaktiga meningar som härutinnan
framförts inom utskottet hade i memorialet
redovisats under I respektive II.

I sin anmälan under punkten I hade
utskottet sammanfattningsvis uttalat, att
det vid sin granskning av detta ärende
-— vilket i fråga om utredningens omfattning
och noggrannhet intoge en särställning
bland de ärenden, som varit
föremål för granskning med hänsyn till
106 och 107 §§ regeringsformen — icke
funnit anledning till anmärkning mot
statsrådet Andersson.

Av de i ärendets behandling deltagande
medlemmarna av utskottet hade
herr Torsten Andersson, fru Segerstedt
Wiberg samt herrar Sveningsson, Dahlén,
Hernelius, von Friesen, Larsson i
Luttra, Hamrin i Jönköping, Braconier
och Anners på denna punkt anmält
skiljaktig mening och ansett, att utskottets
yttrande bort ha av dem angiven
lydelse och utmynna i följande anmälan
:

På grund av de felbedömningar och
försummelser som enligt det ovan anförda
ligger statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet Sven Andersson
till last har utskottet mot honom framställt
anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen
för det han vid sin befattning
med Wennerströmärendet icke
iakttagit rikets sannskyldiga nytta, vilket
utskottet vill för riksdagen anmäla.

I sin anmälan under punkten II hade
utskottet sammanfattningsvis uttalat, att
även om förutvarande statsrådet och
ministern för utrikes ärendena östen
Undén inom regeringen icke burit huvudansvaret
för Wennerströmärendet
hade hans handläggning av ärendet visat
sådana brister, att utskottet icke
kunde underlåta att jämlikt § 107 regeringsformen
framställa anmärkning mot
honom.

Av de i ärendets behandling deltagande
medlemmarna av utskottet hade
herrar Elmgren, Damström, Georg Pettersson,
Palm, Strand, Spångberg, Andersson
i Linköping, Adamsson, Bengtsson
i Halmstad och Johansson i Trollhättan
på denna punkt anmält skiljaktig
mening och ansett, att utskottets
yttrande bort ha av dem angiven lydelse
och utmynna i följande anmälan:

Sammanfattningsvis vill utskottet uttala,
att det icke funnit underlag för någon
anmärkning mot professor Undén
på grund av dennes befattning med
Wennerströmaffären i egenskap av minister
för utrikes ärendena under den
ifrågavarande tidsperioden. Denna sin
uppfattning vill utskottet för riksdagen
anmäla.

I avdelning C hade utskottet anfört,
att yrkanden om tillkännagivande utan
åberopande av § 107 regeringsformen,
vilka avslagits av utskottet, framställts
beträffande dels statsministern Tage
Erlanders, dels chefens för inrikesdepartementet,
statsrådet Rune Johansson,
befattning med Wennerströmaffären.

Utskottets skäl för avslag på dessa
yrkanden jämte i vartdera fallet inom
utskottet framförda skiljaktiga meningar
hade i memorialet redovisats under
I respektive II.

Under punkten I hade utskottet bl. a.
framhållit, att formerna för säkerhetsärendens
handläggning inom statsrådet
och departementen blivit föremål för
översyn i anledning av Wennerströmaffären,
och uttalat, att det vore både
naturligt och tillfredsställande att en
sådan översyn kommit till stånd. Till
något ytterligare uttalande i detta spörsmål
funne sig utskottet sakna anledning,
då det av den företagna utredningen
blivit övertygat om att en annan
ordning vid säkerhetsfrågornas beredning
inom statsrådet icke skulle ha påverkat
Wennerströmaffären.

Torsdagen den 28 maj 1961 fm.

Nr 29

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

Av de i ärendets behandling deltagande
medlemmarna av utskottet hade:

a) herrar Torsten Andersson och
Larsson i Luttra hiträtt utskottets beslut
om avslag på yrkandet om tillkännagivande
i förevarande fall utan åberopande
av § 107 regeringsformen; samt

b) fru Segerstedt Wiberg ävensom
herrar Sveningsson, Dahlén, Hernelius,
von Friesen, Hamrin i Jönköping, Braconier
och Anners anmält skiljaktig mening
mot beslutet samt ansett, att utskottets
yttrande i förevarande punkt
bort ha av dem angiven lydelse och utmynna
i följande tillkännagivande:

Den bristande samordning av säkerhetsfrågornas
handläggning inom regeringen,
som uppenbarats genom omständigheterna
i Wennerströmaffären,
visar att statsminister Erlander icke
ägnat hithörande frågor tillbörlig uppmärksamhet,
vilket utskottet har velat
för riksdagen tillkännagiva.

Under punkten II hade utskottet bl. a.
framhållit, att chefen för inrikesdepartementet,
statsrådet Johansson, deltagit i
en beredning den 22 mars 1962 för att
bli informerad om Wennerströmaffären,
att det överensstämde med sedan länge
tillämpad praxis, att ett militärt säkerhetsärende
handlades inom försvarsdepartementet,
en ordning vars ändamålsenlighet
utskottet icke ville ifrågasätta,
samt att utskottet därför funne
det naturligt att statsrådet Johansson,
då han icke vidare kontaktades i Wennerströmaffären,
ej heller ansåge sig
själv böra taga något initiativ i ärendet.
Till något ytterligare uttalande i anledning
av statsrådet Johanssons befattning
med Wennerströmaffären funne
sig utskottet sakna anledning.

Av de i ärendets behandling deltagande
medlemmarna av utskottet hade:

a) herr Torsten Andersson, fru Segerstedt
Véiberg samt herrar Dahlén, von
Friesen, Larsson i Luttra och Hamrin
i Jönköping biträtt utskottets beslut om
avslag på yrkandet om tillkännagivande

i förevarande fall utan åberopande av
§ 107 regeringsformen; samt

b) herrar Sveningsson, Hernelius,
Braconier och Anners anmält skiljaktig
mening mot beslutet samt ansett, att
utskottets yttrande i förevarande punkt
bort ha av dem angiven lydelse och utmynna
i ett tillkännagivande, att den
bristande aktivitet, som inrikesministern
ådagalagt, utvisade att han icke
ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt detta
utomordentligt viktiga säkerhetsärende.

Vad utskottet anfört föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! »Man kan utan överdrift
fastslå, att ingen svensk domstol i
modern tid haft att bedöma ett grövre
och nesligare brott än detta och mer
allvarligt beträffande skadeverkningarna.
De faktiska förhållandena har
klarlagts inför rätten under huvudförhandlingens
gång, och svaranden har
erkänt sin brottslighet.»

Med dessa kraftiga ord inledde en
man, som kanske mer än många har
stor förtjänst för att denna sak äntligen
uppklarats, nämligen stadsfiskalen
Ryhninger, sin plädering inför Stockholms
rådhusrätt. De kraftfulla orden
markerar ytterligare, att det här rör
sig om en försvarsfråga av allra främsta
ordningen, om en riksangelägenhet
av ovanliga mått.

Därmed måste också statsrådens ansvarighet
anses fullt klarlagd. Vilken
bedömning man sedan än ger .statsrådens
åtgärder är det alldeles uppenbart,
att det här är fråga om en första
rangens försvarsangelägenhet. Denna
ansvarighet har väl i princip knappast
bestritts av någon. Att ärendet över
huvud taget skulle bli föremål för den
prövning som skett har synts alldeles
uppenbart.

Låt mig innan jag går in på de bedömningar
som företagits i utskotts -

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

memorialet säga några ord om förutsättningarna
för vår granskning.

Förutsättningarna är ett par paragrafer
i gällande regeringsform som är
mycket ålderdomliga. Men det åligger
utskottet att bedöma ansvarigheten efter
dessa paragrafer och inte efter någonting
annat. Vad § 107 beträffar får
väl tolkningen för närvarande anses
vara den, att ett både sakligt och politiskt
bedömande försiggår enligt denna
paragraf; när utskottet vill ge eftertryck
åt sitt missnöje med handläggningen
av ett visst ärende brukar utskottet
åberopa § 107.

Under en tjugoårig verksamhet i konstitutionsutskottet
har jag ofta stått inför
överväganden, som tett sig personligt
en smula obehagliga, ty det är ju
inte mot åsikter och principer man
härvidlag ingriper utan det är mot personer.
Det är ju så inom den svenska
riksdagen, att de personliga vänskapsbanden
sträcker sig långt utanför partigränserna.
Det är rätt och riktigt att
det är så, men det faktum att ett dyligt
vänskapsförhållande existerar får
inte skymma blicken för det som är det
väsentliga: vår rätt men kanske främst
vår skyldighet att utöva även en personligt
formulerad kritik när det är
nödvändigt.

Så har skett i detta fall, och vi har
inte haft någonting att beklaga från
oppositionens sida när vi gått till
granskningen. Vi anser att vår bedömning
vilar på en mycket stark saklig
grund. Vi har framför oss en osedvanligt
stark dokumentation, såväl i juristkommissionens
och den parlamentariska
nämndens utlåtanden som i de
många föredragningar som gjorts inför
utskottet. Vi har vidare haft tillgång
till kommissionernas förhör med framför
allt statsråden samt en hel del andra
dokument. Jag hävdar att vi sällan
i en fråga haft en så stark saklig underbyggnad
för vår plädering, och vi
kan inte härvidlag ta de personliga
hänsyn som man begär av oss. Det
skulle vara ett föraktligt kamaraderi

att ta sådana hänsyn. Vi skulle svika
vår plikt som kritiker av de styrande,
en plikt som är långt mera viktig i dagens
situation, då vi haft ett sådant
långt regeringsinneliav.

Våra grundlagar känner inte heller
till några dispensbestämmelser för åldrade
statsmän med mycket hög förtjänst
på andra områden. Med en liten
ändring av en berömd formulering av en
svensk skald skulle jag vilja säga, att
statsråden härvidlag bedöms inte för
sina förtjänsters skull utan för sina
fels. Någonting annat kan inte ifrågakomma
i detta sammanhang.

Det är därför, herr talman, som det
på mig gör ett utomordentligt olustigt
intryck att ta del av ett papper, vilket
jag är övertygad om att flera av kammarens
ledamöter har erhållit. Det är
undertecknat av Stockholms Arbetarekommun
och rubricerat »Slag under
bältet». Bredvid rubriken återfinns ett
porträtt av förutvarande utrikesministern
östen Undén.

Meningen är tydligen att inleda någon
sorts medlidandeskampanj för detta
statsråd inte på grundval av den sakliga
argumentation, som föreligger på
denna punkt, utan på helt andra grunder.
Det finns inte mycket som är riktigt
i arbetarekommunens på detta sätt
uttalade mening. Det står i uttalandet:
»I dag behandlar riksdagen detta tarvliga
angrepp på den statsman, som mer
än någon annan representerar den
obrutna svenska neutralitetspolitiken
och den aktiva svenska insatsen för
fred och internationellt samarbete, östen
Undén högaktas såväl i Sverige som
världen runt för sina framstående personliga
och politiska egenskaper. De
borgerliga tar ingen hänsyn till detta
— de tar inte ens hänsyn till att deras
anklagelser är alldeles orimliga.»

I den plädering från oppositionen
som så småningom kommer att följa avser
vi att visa, att anklagelserna långtifrån
är orimliga. De har en saklig
grund.

Tillåt mig, herr talman, med några

Nr 2»

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wenncrströmaftären

ord beröra det faktum, att man inom
utskottet måst använda sig av lottning
för att komma till ett avgörande. Sammanhanget
är helt enkelt det, att vi på
denna punkt stöder oss på grundlagens
uttryckliga föreskrifter sådana de är
formulerade i § 48 riksdagsordningen.

I denna paragraf talas om tillvägagångssättet
då två lika stora hälfter
inom ett utskott har stannat i olika beslut.
Det skall då förrättas lottning. Detta
förfarande har tillämpats sedan 1949.
Utskottets ledamöter har varit eniga om
detta förfaringssätt och de handlar
helt i enlighet med lagens föreskrifter.
Tidigare har sluten omröstning ägt rum
då de avgivna rösterna inom ett utskott
befunnits lika delade. Därefter
bär man dragit undan en av valsedlarna
och på detta sätt fått ett utslag.

Även detta är naturligtvis en form
av lotteri. Men motiveringen för det nu
tillämpade tillvägagångssättet skulle
kunna tänkas vara, att utskottets ledamöter
när de är skyddade av sekretessen
eventuellt skulle kunna ändra sin
mening. Så har faktiskt också bevisligen
inträffat i något fall.

Ett annat förfaringssätt som kan nämnas
i detta sammanhang — författningsutredningen
är för övrigt inne på
denna linje —- är att man i stället för
lottdragning tillämpar principen att den
mening, som ordföranden biträder,
skall vara utslagsgivande. Jag tycker
att man mycket väl kan överväga ett
sådant förslag, men jag är synnerligen
tveksam inför om det kan och bör tilllämpas
beträffande konstitutionsutskottets
ansvarsutkrävande. Detta förfaringssätt
skulle kanhända omöjliggöra
varje form av reaktion från utskottets
ledamöter.

.lag skulle för min del inte alls stå
främmande för tanken att regeringspartiet
inte skulle ha majoritet i utskottet,
såsom för närvarande är fallet,
utan att man införde en anordning, vilken
skulle ge möjlighet till uttalande
av den kritik som är en oundgänglig

förutsättning för att folkstyret över huvud
taget skall kunna fungera.

Efter detta skall jag säga några ord
om sakinnehållet i konstitutionsutskottets
föreliggande dcchargemeinorial och
skall då börja med anmärkningarna mot
försvarsministern, statsrådet Sven Andersson.

Jag stannar här vid den punkt, då
överste Wennerström skulle gå i pension
efter sin tjänstgöring på försvarets kommandoexpedition
och då man enligt
handlingarna sökte skaffa honom en
arvodesbefattning, där han skulle vara
om inte helt ofarlig så i alla fall relativt
ofarlig. Jag frågar mig då: Var det
alldeles nödvändigt med denna beskäftighet
att skaffa denne person, som i
alla fall utgjorde en säkerhetsrisk, en
sådan arvodesbefattning? Denna form
av »extraknäck» är inte en oavvislig
rättighet för officerare som gått i pension;
det är en förmån som de kan
få i den mån det över huvud taget finns
sådana befattningar. Jag känner för min
del åtskilliga personer i Wennerströms
militära tjänsteställning, vilka inte har
fått en dylik arvodestjänst. Det kan
omöjligen höra till de mänskliga rättigheterna
att få en sådan.

Vad som främst gör ett olustigt intryck
i sammanhanget är den energi,
med vilken man från regeringens sida,
från försvarsministerns sida, från höga
militärers sida bedrev ett spaningsarbete
för att hjälpa Wennerström att få
en befattning. Man motiverar detta med
att man på goda grunder funnit sig föranlåten
att inte låta honom få en tjänst
som expeditionsofficer i flygstaben och
att det därför förelåg någon form av
skyldighet att ge honom någonting annat.
Jag kan inte dela den uppfattningen.
Wennerström var uppenbarligen
överkvalificerad för befattningen vid
flygstaben; den var avsedd för en officer
av kaptens, högst majors, tjänsteställning.
Med kännedom om den militära
hierarkiens funktionssätt måste
jag säga, att det i vissa avseenden ter

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

sig tvivelaktigt att ge en person med
alltför hög tjänsteställning en befattning,
där han kanske som överordnade
får personer i lägre tjänsteställning.

Det fanns alltså välgrundade sakliga
skäl för att direkt säga vederbörande
att han av denna anledning inte ansågs
lämplig för befattningen i fråga. Jämför
denna intensitet i ansträngningarna
att tillvarata den sedermera för
spioneri gripne överstens rättigheter
med den summariska behandling som
drabbar låt mig säga underbefäl, som
bar tillhört någon politisk ytterlighetsriktning,
t. ex. kommunistpartiet. Det
kan bidra till att för all framtid stäcka
deras karriär. I sådana sammanhang
yttras aldrig någonting om de mänskliga
rättigheterna, men för denne överste
skulle de mänskliga rättigheterna
åberopas.

Beträffande placeringen i utrikesdepartementet
kan jag hänvisa till vad
juristkommissionen anfört. Jag skall
inte här, herr talman, framföra någon
kritik mot juristkommissionens formuleringar,
som kanske i vissa avseenden
ter sig diskutabla, men jag vill ändå
säga att dessa formuleringar i regel är
utomordentligt försiktiga. Man väger,
som jurister har för vana — och det
är kanhända en mycket god vana hos
dem — för och emot, pro et contra;
man kommer med en argumentation i
en riktning, och sedan säger man att
mot detta kan naturligtvis anföras andra
synpunkter. Det gör att intrycken i
vissa fall blir vaga. Men mot bakgrunden
av den allmänna försiktigheten i juristkommissionens
skrivning ter sig dess
nära nog kategoriska omdömen om placeringen
i utrikesdepartementet i hög
grad anmärkningsvärda. Statsrädet får
icke något som helst stöd för sin uppfattning
att Wennerström borde placeras
i utrikesdepartementet. Där hade
man alltså ett tillfälle, där var han ofarlig,
heter det i statsrådets redogörelse.
Representanterna för oppositionspartierna
i konstitutionsutskottet erinrar

också om att det från spaningsledningens
sida inte förekom några som helst
yrkanden på att man för att underlätta
spaningen skulle ha Wennerström
under övervakning i en tjänsteutövning,
där man skulle kunna avslöja honom
så att säga in flagranti, d. v. s.
då han utövade sitt spioneri. Ur allmän
rättssynpunkt förstår jag både spaningsledningens
och juristkommissionens
resonemang, ty det är en olustig
tanke att man skulle låta misstänkta
personer vara kvar och beredas tillfälle
att utöva sin verksamhet enbart
för att få möjlighet att sedan gripa dem.
Det är ju ett förfaringssätt som man
inte tillämpar på andra områden.

Om vi alltså inom oppositionen utskottshälft
anser att det var felaktigt
att placera Wennerström i utrikesdepatementet,
så anser vi att det var än
mer felaktigt att Wennerström, då misstankarna
skärptes, inte entledigades
från sin befattning. Statsrådet Andersson
talar i ett avsnitt om en vändpunkt
i spaningsarbetet. Jag skulle vilja tillhigga
att det är en huvudpunkt för oppositionen
att anmärka på att Wennerström
icke befriades från detta uppdrag,
då det redan hade utsetts en
framstående officer som skulle biträda
nedrustningsdelegationen i Geneve.
Wennerströms uppdrag var inte ett livstidsuppdrag;
det kunde ju återkallas
när som helst, och det fanns också
möjlighet att göra det.

Efter detta skall jag övergå till den
roll som spelades av förre utrikesministern
Undén. Man kan närmast karakterisera
herr Undéns roll i sammanhanget
som utpräglat passiv, alltför
passiv, en passivitet, som emellertid
hade vissa nära nog aggressiva drag
mot varje form av insyn.

Vad vi framför allt angriper förre
utrikesministern för är att han inte
ville underrätta någon annan inom departementet
om att en expert, som
stod till försvarsministerns och utrikesministerns
förfogande, var en sä -

Torsdagen (Len 28 maj 1964 fm.

Nr 29

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

kerhctsrisk. Han borde ha underrättat
dåvarande statsrådet af Geijerstam som
var vikarie för honom när han var
utomlands. Detta var så mycket mera
motiverat som af Geijerstam hade betydande
erfarenheter av dylika säkerhetsärenden
från sin tid i inrikesdepartementet.
Han borde också ha underrättat
säkerhetschefen inom departementet,
kabinettssekreterare Belfrage,
och det förefaller mig ytterligare
ostridigt att han borde ha underrättat
ambassadör Alva Myrdal som under
utrikesministern ledde arbetet i nedrustningsfrågan.
Beträffande ambassadör
Alva Myrdal tycker jag med kännedom
om den heroiska roll som spelats
av kvinnorna i detta drama, att
det inte fanns någon anledning att utesluta
henne ur kretsen av dem som
fick ett förtroligt meddelande. Är det
inte så, ärade kammarledamöter, med
dessa ledande tjänstemän i utrikesdepartementet,
att det ingår i hela deras
uppfostran och attityd att vara synnerligen
försiktiga med meddelanden
till utomstående? De är ju alldeles speciellt
tränade för den uppgiften. Varför
meddelade man inte då dessa?

Från något håll -— från militärt håll
vill jag minnas — har det i pressen
gjorts gällande, att en av anledningarna
till att det inte ansågs lämpligt
att underrätta så många personer var
att man fruktade, inte att de skulle
skvallra om saken för obehöriga men
att de i sin mimik och sin attityd i alla
fall skulle röja vad de visste. De hade
med andra ord inte den talang av
pokerspelare som här skulle ha varit
önskvärd. Men med ett sådant resonemang
kommer man ju till slutsatsen, att
man över huvud taget inte skall underrätta
några människor alls! Vad hade
man för garantier för att de redan underrättade
— och några måste man
ju ändå underrätta — inte genom åtbörder
eller på annat sätt skulle visa
mera än som var nyttigt att låta spionen
veta.

Vi anmärker alltså på denna brist
på meddelanden från utrikesministerns
sida och även på att han inte
tog någon del i utfärdandet av den
instruktion och den generalorder som
gällde för Wennerströms uppdrag i utrikesdepartementet.

För det tredje skall jag säga några
ord om statsministerns roll i sammanhanget.
Mot statsministern har vi som
fungerat som minoritet i utskottet inte
riktat någon anmärkning enligt § 107
i regeringsformen utan i stället gjort
ett »tillkännagivande», vilket kortast
uttryckt innebär en mild form av anmärkning.

Anledningen ligger i öppen dag.
Statsministern förmådde inte — om det
nu berodde på en långvarig förkylning
eller annan ohälsa — höra på ett uppenbart
sensationellt meddelande som
justitieministern lämnade, när denne
kom och anmälde för statsministern att
det var en överste som var en säkerhetsrisk
och att man måste ha en beredning
i det ärendet. Tidpunkt för
två sådana beredningar utsattes, men
de blev aldrig av. Det är detta vi
velat påtala.

Jag fäster uppmärksamheten vid att
i minoritetens kritik av herr Erlander
ligger samtidigt en form av uppskattning.
Vi har nämligen den meningen,
att om statsministern hade blivit
underrättad så skulle han ha igångsatt
en verklig beredning för detta
ärende med statsministern som ordförande
och två eller tre statsråd som
bisittare, ett förfaringssätt som inte
torde vara ovanligt för regeringen. Vi
trodde så mycket om honom, att han
skulle ha lystrat i detta fall. Men efteråt
förklarar han att allt som gjordes
nog i stort sett var bra, och han skulle
inte ha kommit till ett beslut om någon
annan behandling.

Statsministern var otvivelaktigt mycket
upptagen. Eu anmärkning, som
emellertid aldrig kommer att kunna
riktas mot statsminister Erlander från

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

konstitutionsutskottet, är att han vid
något tillfälle skulle försumma att utöva
sin egen PR-verksamhet. Det var
nämligen denna som upptog honom, så
att han inte hade tid att vara med om
eu beredning i spioneriärendet: han var
alldeles tvungen att trots sin dåliga hälsa
delta i en filminspelning till förmån
för världsutställningen i Seattle.

Med dessa ord, herr talman, har jag
i stora drag angett huvudpunkten i oppositionens
ståndpunkt. Vi bortser i
detta sammanhang alldeles från slumpens
skördar i form av olika lottmajoritet.
Vi konstaterar att beräffande
Sven Andersson och förre utrikesministern
Undén har oppositionshälften i
konstitutionsutskottet velat yrka anmärkning
enligt § 107 regeringsformen.
Vad vi har att hålla oss till är detta och
inte de resultat som av en tillfällighet
blev utskottets.

Ett par slutord i detta sammanhang.
Man talar mycket ofta om nödvändigheten
av en stark regering. Var det en
stark regering som fungerade vid den
här angivna tidpunkten när Wennerström
var påtalad som en säkerhetsrisk
och sedan ända till den tidpunkt
då polisen vid midsommaren förra året
grep honom och han sedan lagfördes
inför domstol? Var det en stark regering
som bestod av en statsminister,
som inte ville och inte kunde höra, av
en försvarsminister som bland mycket
annat för att uppdaga vad spionen
egentligen hade för sig i utrikesdepartementet
måste gå omkring med försiktiga
utfrågningar för att ta reda på detta
i stället för att få upplysningarna på
något annat sätt, av eu utrikesminister,
departementschef och samtidigt chef
för ett ämbetsverk, som är totalt likgiltig
för överste Wennerströms förehavanden
i departementet, som inte bryr
sig om att underrätta några medarbetare
och inte heller att ta del av de
instruktioner som bedömts nödvändiga,
och till slut av en inrikesminister,
som visserligen mycket sent fick

reda på misstankarna mot Wennerström
men sedan inte vidtog några som
helst åtgärder i ärendet?

Nej, förvisso är detta ingen stark regering.
En stark regering är nämligen
inte bara en regering som förfogar över
eu pålitlig majoritet och som med användande
av inströmmande skattemedel
kan besluta om den ena eller andra
reformen. Av en stark regering kräver
man också administrativ skicklighet,
samordningsförmåga och en bestämd
vilja att i varje enskilt fall stå i full
nivå med det föreliggande ärendet.

Så har inte skett i detta fall, och
det är mot en sådan regering som vi
här riktar en anmärkning. Vi kanske
litet var drar den slutsatsen, att om
det går till på det sättet i denna fråga,
som var så alldeles särskilt väl dokumenterad
för oss, hur kan det då inte
gå till i en lång rad av de tiotusentals
ärenden som handlägges av regeringen?
Det blir till slut den fråga som
vi inom oppositionen med en viss oro
ställer oss.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Det är ingen tvekan
om att fallet Wennerström är en nationell
katastrof. Man kan säga att med
hänsyn till den värdegemenskap, som
kommer att krävas av de demokratiska
partierna när det gäller det svenska försvaret,
kan en debatt av detta slag möjligen
verka hämmande på de ansträngningar
som måste göras för att reparera
följderna av ett spionage, som i varje
fall har kostat flera hundratal miljoner
kronor — hur mycket vet väl ännu
ingen. Det är över huvud taget så, att
en bedömning av vad överste Wennerström
bär utlämnat är ganska besvärlig
att göra i en kammardebatt, eftersom
det gäller hemliga handlingar och
vissa upplysningar så att säga kan ge
besked åt makter som inte skall ha dem.

Det har sagts att när konstitutionsutskottet
har gjort denna granskning
efter den praxis och de regler som är

Torsdagen den 28 maj 1904 fm.

Nr 29

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

hundraåriga, utmanar man löjet därför
att man tillgripit lottning. .Statsministern
uttryckte det så i en debatt i höstas,
att det iir ett fattigdomsbevis av oppositionen
att syssla med denna sak.
Det skulle alltså vara ett fattigdomsbevis
att konstitutionsutskottet följer den
praxis som socialdemokraterna följde i
sådan utsträckning när de år 1930 var
i oppositionsställning, att de riktade
inte mindre än tio anmärkningar mot
statsråd i den Lindmanska ministären.
De riktade kritik mot en ecklesiastikminister,
som hade följt de sakkunnigas
majoritet vid utnämningen till en professur
i filosofi vid Lunds universitet.
De riktade kritik mot statsråd, som vid
varje punkt kunde säga att de hade de
sakkunniga bakom sig.

Det är med hänsyn till detta, herr
talman, som jag vill säga att konstitutionsutskottet
här i den mån de borgerliga
blivit i majoritet har följt den
praxis, som inte minst Per Albin Hansson
i den stora debatten mot Ernst
Trygger som utrikesminister 1930 tilllämpade.
Frågan gällde då, huruvida
utrikesnämnden hade hörts på ett tillräckligt
tidigt stadium eller inte.

Det är i denna situation som man
bland annat har att bedöma de anmärkningar
som har framkommit inte
minst i regeringspressen om att det är
löjligt att pricka en hedrad och gammal
statsman som Östen Undén. Det är
sålunda löjligt att konstitutionsutskottet
nu följer den praxis som socialdemokraterna
följt i alla andra sammanhang
när de agerat i konstitutionsutskottet.
När kommer löjligheten in i bilden?
När blev det så, att vi skulle börja
tillämpa en ny och annan praxis än
den som oppositionen följde mot exempelvis
den Lindmanska regeringen? År
1929 fälldes en finansminister därför
att man tillgrep § 107 regeringsformen.
Man tog för övrigt i det sammanhanget
också upp frågan om kungamakten.

Jag säger detta därför att det återstår
för socialdemokraterna och regerings -

partiet att bevisa, att oppositionspartierna
i konstitutionsutskottet handlat
mot de regler som vi har att utgå från
vid bedömningen av statsrådens handlande.
Vore det så att man skulle ta
hänsyn till vad eu person tidigare hade
uträttat, kunde Per Albin Hansson 1930
ha sagt att Ernst Trygger också uträttat
en del. Även Ernst Trygger betraktades
av den dåvarande oppositionen
som en framstående politiker. Men i den
mycket långvariga debatt som då förekom
var det inte tal om något sådant.
Skulle vi ha avstått från att yrka anmärkning
mot en förutvarande utrikesminister
därför att han har en lång och
hedrande bana bakom sig? Då hade vi
inte tillämpat § 107 i regeringsformen.

Socialdemokraterna och regeringspartiet
kan säga att det nuvarande systemet
för konstitutionsutskottets
granskning är tungrott och gammalmodigt.
Men det är ett tiotal år sedan
som jag i denna kammare diskuterade
denna sak med dåvarande konstitutionsutskottets
ordförande prosten Hallén.
Han sade då, att det var angeläget
att vi fick nya regler för att fastställa
statsrådens ansvar. Samma uppfattning
utvecklas av författningsutredningen.
Men vem har ansvaret för att vi inte
fått dessa nya regler? År det oppositionen
som haft majoritet i riksdagens
båda kamrar? År det mot oppositionen
som det skall riktas kritik för att
vi har bestämmelser som man nu i regeringspressen
vill förlöjliga? Det är
väl socialdemokraterna som i decennier
haft möjligheter att ändra de regler
som nu anses föråldrade och löjliga.
Nej, konstitutionsutskottet har vid sin
granskning uppenbarligen måst hävda
grundlagens bestämmelser i sin egenskap
av ett grundlagsvårdande utskott.
Och dessa bestämmelser har icke upphävts
av det maktägande partiet.

.lag skall sedan övergå till den kritik
som vi har riktat. Jag tror att kammarens
ledamöter håller mig räkning för
om jag inte närmare går in på många

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

av de punkter som finns upptagna i
konstitutionsutskottets memorial. Jag
skall bara försöka att något belysa den
kritik som kommit fram.

För försvarsministerns ställningstagande
i denna fråga är det avgörande
—- och det är en hederlig deklaration
från hans sida — att han säger sig ta
ansvar för vad som förekommit. Därmed
går det inte att skylla på polisintendenter
och andra. Det konstitutionella
ansvaret kan aldrig överflyttas
till en underlydande, något som också
starkt underströks i en socialdemokratisk
reservation år 1930 gällande kritik
mot dåvarande statsråd.

Den telefonkontroll, som det varit tal
om i detta sammanhang, har spelat en
mycket stor roll i debatten. Det är klart,
herr försvarsminister, att man kan
glömma innehållet i propositioner som
man själv varit med om att utforma.
Men vid tillkomsten av 1952 års lag om
telefonkontroll satt försvarsminister Andersson
med i regeringen och gjorde
ingen reservation i fråga om den proposition
som gällde telefonkontroll. Det
är därför märkligt att man i aktstyckena
till detta ärende kan finna, att försvarsministern
säger sig inte känna till
de legala förutsättningarna för telefonkontroll.
Dåvarande justitieministern
hävdade vid 1952 års debatt i denna
fråga, att spörsmålet om tvångsmedel i
samband med undersökningar om spionage
ingående hade diskuterats i den
regering som statsrådet Sven Andersson
även då var ledamot av.

Visst kan man i ett stort sammanhang
glömma mycket, men vad som
förvånar mig är ändå att försvarsministern,
med det intresse han ägnat
dessa frågor, aldrig direkt och på ett
tidigt stadium ställde den frågan till
polisen: Har ni utövat de tvångsmedel
som den socialdemokratiska regeringen
genomförde 1952?

Varför genomfördes denna lagstiftning
om telefonkontroll? Det kan, herr
talman, vara skäl att anknyta till det

.spioneri som då hade uppdagats, t. ex.
Enbomsaffären och många andra. Statsministern
förklarade vid det tillfället,
att det nu krävdes av envar svensk
medborgare att man iakttog vaksamhet
mot spionage. Vi behövde tvångsmedel
och, som justitieministern utvecklade
saken, kan det uppkomma situationer
där deklarationer om mänskliga rättigheter
kan komma i kläm, ty vid bekämpningen
av spionage måste man ha
långtgående medel till buds. Sådana
medel har man också senare velat tillgripa.
Det är bara några år sedan som
finansminister Sträng i denna kammare
förklarade, att husrannsakan och
handräckning kan användas t. o. in.
när det gäller sådana bagatellförseelser
som snatteri etc. Finns det då någon
anledning att vara upprörd för att man
diskuterar frågan, huruvida det fanns
skäliga misstankar mot den person som
blev föremål för telefonkontroll? Anser
man att misstankarna var så vaga,
att det inte var befogat med telefonkontroll?
Ja, då har domstolen gjort
fel. Då underkänner man den argumentering
som låg till grund för justitieministerns
resonemang vid tillkomsten
av 1952 års lagstiftning om telefonkontroll.
Det är en mycket central fråga
hur ett .statsråd uppfattar en lagstiftning
som han själv varit med om att
genomföra.

Herr von Friesen har berört några
av de anmärkningar, som vi riktat mot
placeringen av överste Wennerström i
utrikesdepartementet. Något som bland
annat var beklagligt med placeringen i
utrikesdepartementet är att spionen
därmed fick möjligheter att umgås med
sina uppdragsgivare utan att det behövde
väcka uppmärksamhet. Han kunde
hela tiden hänvisa till sitt uppdrag
i utrikesdepartementet. Han kunde
t. o. m. i vissa sammanhang göra gällande,
att han var något av en regeringens
förtroendeman. Det är bland
annat därför som placeringen i utrikesdepartementet
var så olycklig. Ju -

Torsdagen den 28 maj 1964 fin.

Nr 29

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

ristkommissionen bär på en punkt i
sitt utlåtande uttalat sin förvåning över
placeringen. Kommissionen finner det
märkligt, att man vid placeringen av
överste Wennerström i utrikesdepartementet
inte tagit hänsyn till att han
därmed fick en social ställning, en position
som underlättade hans spionage.

Polisintendenten Thulin, som man
hänvisar till i detta sammanhang, fick
den uppfattningen, att vad herr Wennerström
skulle syssla med i utrikesdepartementet
var ofarliga ting. Jag
vet, herr talman, att det råder delade
meningar i utredningarna om vad försvarsminister
Sven Andersson direkt
har sagt till Thulin, men faktum är att
det finns återgivet ett yttrande enligt
vilket i varje fall Thulin skulle ha uppfattat
saken så, att det var ganska ofarliga
saker som herr Wennerström skulle
syssla med. Och märk väl, spaningsledningen
tillstyrkte placeringen endast
mot bakgrund av den från början avsedda
sysselsättningen.

Då blir nästa fråga: Hur skulle polisen
ha möjlighet att få en inblick i vilka
frågor som herr Wennerström sysslade
med? Jag skall gärna ge försvarsministern
det erkännandet, att han i
det fallet försökte få någon liten precisering
till stånd av de uppgifter som
herr Wennerström sysslade med. Men
uppenbarligen har han inte fått de uppgifterna
från departementschefen,
d. v. s. utrikesministern. Han har varit
tvungen att gå och fråga kabinettssekreteraren
och även herr Åström om
vad herr Wennerström sysslade med.
Men, herr talman, säkerhetschefen i
utrikesdepartementet var av herr Undén
aldrig invigd i denna fråga. Han
visste inte att herr Wennerström var
en säkerhetsrisk. Det var också därför
som det dröjde så länge med utfärdandet
av instruktionen för herr Wennerström.

Om man anser att utrikesdepartementet
är ett lämpligt ställe att placera
en för spioneri misstänkt på, bör väl

det första villkoret vara att man preciserar
hans uppgifter. Denna precisering
kom över huvud taget aldrig till stånd.
Det förhållandet, att säkerhetschefen
icke var underrättad, gjorde över huvud
taget behandlingen av denna fråga
mycket egendomlig.

Det har sagts att polisledningen ansåg
att det var farligt att låta alltför många
personer bli informerade i denna fråga.
Herr talman! Nog var det ganska
märkligt att, medan ett trettiotal militärer
blev informerade utan att polisledningen
ansåg att det skulle kunna medföra
någon skada, så kunde inte en enda
man i utrikesdepartementet utom
utrikesministern bli informerad — inte
ens den person som hade att följa 1954
års förordning, som dåvarande inrikesministern
herr Hedlund utfärdade och
i vilken det står att man inom departementen
skall utöva vaksam kontroll i
dessa frågor.

Hade det inte varit rimligt av hr Undén
att underrätta sina närmaste män.
Det gjorde ju den nuvarande utrikesministern
Torsten Nilsson — visserligen
sedan det gått några månader,
därför att han var upptagen av andra
göromål.

Det framgår av juristkommissionens
utlåtande — jag åberopar det därför
att det är en allmän uppfattning att
kommissionen uttrycker sig mycket försiktigt
— att det var till skada för saken
att det icke fanns en kontaktman
inom utrikesdepartementet som kunde
ge bland annat polisen t. ex. upplysningar
om vad herr Wennerström sysslade
med.

Allteftersom tiden gick blev inte bara
försvarsministern själv bekymrad.
Statsrådet Andersson talar om att det i
september 1961 blev en »vändpunkt».
Polisen får en föredragning. Det diskuteras
varför herr Wennerström egentligen
haft anledning att begära vissa
hemliga handlingar. Hans uppdrag var
så litet preciserat i det ögonblicket, att
varken dåvarande utrikesministern el -

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

ler försvarsministern egentligen visste,
om herr Wennerström hade en naturlig
anledning att efterfråga dessa handlingar.
Vid en senare tidpunkt understryker
även spaningsledningen att det
finns alla skäl att avkoppla herr Wennerström
från hans uppdrag inom utrikesdepartementet.

Jag vill, herr talman, med detta inte
ha bestritt att försvarsministern i en
svår avvägningsfråga — det skall medges
— visat en viss aktivitet. Men vad
som förvånar mig bland annat hr att
man inte fick en kontaktman och ett sådant
samarbete med utrikesdepartementet
och en sådan precisering av herr
Wennerströms arbetsuppgifter där, att
övervakningen kunde underlättas, och
desslikes att man i en regering som den
svenska och i en nationell fråga av den
allra största vikt, inte har kommit på
tanken att underrätta statsministern?
Hade det inte varit skäl, om det nu varit
så svåra bedömningar som statsrådet
Andersson hävdar, att frågan underställts
regeringens främste? Jag medger
— och där kan jag anknyta till vad herr
von Friesen sade — att statsministern
har ändrat praxis för säkerhetsfrågors
behandling i regeringen. Den olyckliga
praxis som förut tillämpades i regeringen,
att försvarsministern inte fick kännedom
om att inrikesministern meddelat
säkerhetsfallet till statsministern,
denna praxis har ju lyckligtvis förändrats;
den kan ju inte ha varit en rimlig
anordning i en regering, allra helst efter
de stora spionaffärer som vi hade i
början på 1950-talet och som bidrog till
tillkomsten av 1952 års lagstiftning.
Ilade det inte funnits verkligt vägande
skäl för de två statsråden, ansvariga
för siikerhetsärenden som försvarsministern
var när det gällde det militära
området och som inrikesministern var
när det gällde andra säkerhetsärenden,
att ha en beredning i denna fråga? Om
jag inte minns fel, så hade inrikesminister
Johansson, när han blev informerad i
denna sak, fått den uppfattningen, att

det inte var så farliga saker som herr
Wennerström sysslade med.

Herr talman! Jag skulle beträffande
herr östen Undén kunna hänvisa i stort
sett till vad herr von Friesen sade. Det
för mig mest anmärkningsvärda är enligt
min mening utrikesministerns nästan
maximala passivitet — och märk
väl: utrikesministern var chef för det
departement för vilket han själv i en
skrift utvecklat den tesen, att utrikesministern
har mycket vittgående befogenheter,
I detta departement tillämpas
också verkligen en sådan ministerstyrelse,
som vi har exempel på i andra
länder men som vi inte har när det gäller
statsråd i allmänhet i Sverige. Inom
utrikesdepartementet har det sålunda
varit praxis att utrikesministern kan
sätta befattningshavare i disponibilitet
o. s. v. Men i denna diskussion om en
storspion — det är det största spionaget
i vårt lands historia — börjar man
plötsligt att ingående diskutera, om utrikesministern
egentligen har befogenhet
att informera t. o. m. sina närmaste
män. Hur skulle den instruktion som
1954 utfärdades till departementen kunna
efterföljas i ett departement, om det
anses skadligt att informera den som
bär ansvaret för säkerhetsärendena i
departementet, nämligen i detta fall kabinettssekreterare
Belfrage?

Uppenbart är också, att om ett statsråd
tillfälligt lämnar sin post —• vilket
utrikesminister Undén gjorde, delvis
på grund av sjukdom, delvis på grund
av utländskt uppdrag — så skall den
som fungerar i hans ställe vara underrättad
om att i samma departement där
den fungerande departementschefen
verkar också förekommer en person
som är så skäligen misstänkt för spioneri,
att han står under telefonkontroll.
Men af Geijerstam underrättades aldrig
i denna fråga. Detta är får man hoppas,
herr statsråd, en praxis som socialdemokraterna
inte tänker praktisera i
kommande tider, nämligen att det konstitutionella
ansvaret inte skulle kunna ut -

Torsdagen den 2g maj 1964 fm.

Nr 29

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

krävas av den som fungerar såsom departementschef?
Det hade väl funnits
alla skäl att underrätta af Geijerstam om
säkerhetsrisken Wennerström.

.lag skall till slut, herr talman, uttala
min förvåning över att säkerhetspolisens
chef statsrådet ltune Johansson
underrättades mycket sent. Det är som
jag sade mycket märkligt, att medan
försvarsministern i åratal går och funderar
på vad man skall göra med en
spion, så är det statsråd, som har att
syssla med säkerhetsärenden, hela tiden
okunnig om detta. Och när statsrådet
Johansson sedan hade underrättats
om att man skulle ha en beredning
i frågan, varför ställde han då inte närmare
frågor om vilka åtgärder som borde
vidtagas? Det är möjligt — vissa uppgifter
har ju utelämnats i handlingarna
— att jag begår en orättvisa. Men jag
bygger på de utredningar som konstitutionsutskottet
haft tillgång till. Jag kan
inte finna annat än att säkerhetspolisens
chef statsrådet Johansson efter det
han underrättats om förhållandena visat
passivitet.

Beträffande statsminister Erlander
skulle man däremot i viss män kunna
lägga ner talan av det skälet, att statsministern
har erkänt att den praxis som
förut tillämpats inte varit tillfredsställande.
Han bär vidare erkänt att en
mycket stor arbetsbörda i förening med
sjukdom gjort att han inte, sedan han
fått de två första påstötningarna av
justitieminister Kling, sedan kommit
ihåg denna sak. Men han har medgivit
att detta var otillfredsställande. Man
får väl säga att ett av de märkligaste
förhållandena i denna affär är att när
spionen hade gripits var det första meddelandet
från statsminister Erlander,
vilket kom från den Reso-bv där han
befann sig, att han inte kände till frågan.
Sedan erinrade han sig den.

Det är tyvärr så, herr talman, att hela
denna historia visar en brist på samarbete
inom den svenska regeringen som
jag tror illa överensstämmer med de

uttalanden som statsråden själva har
gjort i den utredning om regeringsarbete!
som var den första frukten av förfa
ttningsutredningens utlåtande.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Vad överste Wennerström
låtit komma sig till last betraktas
med rätta som den genom tiderna största
spioneri- och förräderiaffär som
drabbat Sverige och det svenska försvaret.
Skadorna har uppskattats till hundratals
miljoner kronor, och i händelse
av ett ryskt angrepp på Sverige en tid
före eller efter Wennerströms avslöjande
skulle verkningarna av spioneriet
sannolikt ha blivit rent katastrofala för
det svenska försvaret med tiotusentals
eljest onödiga offer i människoliv som
en direkt följd av spionverksamheten.

När man påstår att Wennerström är
vår genom tiderna farligaste spion får
man kanske göra en liten reservation.
Man måste tillägga »såvitt man vet» eller
kanske ännu hellre »som har blivit
avslöjad». Vilka spioner som aldrig blivit
avslöjade och vilka spionaffärer som
aldrig blivit uppklarade vet vi självfallet
ingenting om. Men även med denna
reservation är Wennerströmaffären sannolikt
en riksolycka av aldrig tidigare
skådad omfattning i sitt slag.

Jämfört med annan brottslig verksamhet
intar spioneriet en särställning.
Vid andra brott är polisens uppgift att
gripa brottslingen sedan brotten blivit
anmälda eller kommit i dagen. Vid brott
mot rikets säkerhet blir polisens uppgift
oändligt mycket svårare. Det är inte
bara fråga om att gripa brottslingen
utan också att avslöja, om brottslig
verksamhet över huvud taget förekommit
eller pågår. Uppgiften är som sagt
mycket svår, och man måste därför tyvärr
räkna med att huvudparten av denna
brottsliga verksamhet sannolikt inte
blir avslöjad. Det talas ibland om att utländska
erfarenheter skulle ge vid handen
att det är realistiskt att räkna med

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

att endast cirka 10 procent av säkerhetsbrotten
blir uppklarade.

Att Wennerström till sist kunde avslöjas
och gripas är resultatet av ett
ihärdigt och skickligt polisarbete. För
egen del vill jag helt instämma i juristkommissionens
omdöme då man säger:
»Det måste sålunda konstateras, att
Wennerströms förslagenhet, personliga
förutsättningar i övrigt, tjänsteställning
och allmänna bakgrund utgjort sällsynt
gynnsamma förutsättningar för hans
verksamhet som spion. Det finns i verkligheten
knappast skäl att förvåna sig
över att Wennerströms spioneriverksamhet
kunnat fortgå under en lång
följd av år. Snarare är det ägnat att förvåna
att Wennerström kunnat avslöjas.»
Jag vill gärna ha sagt detta eftersom jag
av parlamentariska nämndens rapport
fått intrycket av en viss kritik mot statspolisintendent
Thulin för alltför stor
försiktighet. Om det är avsikten delar
jag inte det omdömet. Om en oförsiktighet
från säkerhetspolisens sida hade resulterat
i att Wennerström krupit ur nätet
skulle hela affären sannolikt ha fått
läggas till avdelningen för ouppklarade
brott. Försiktigheten var dessutom betingad
både av spaningstekniska skäl
och av respekt för den personliga integriteten
hos den som kommit under polisens
observans men där man inte visste
om det fanns någon grund för misstankarna.

Härefter, herr talman, skall jag gå
över till konstitutionsutskottets granskning
av detta ärende. Jag tror att kammaren
håller mig räkning för om jag
sparar tid genom att inte gå närmare
in på problematiken med lottningen i
utskottet. Det är en olustig sak, men det
är inte ledamöternas utan grundlagens
fel.

Sedan interpellationsdebatten i höstas
har värdefullt material tillförts genom
juristkommissionens och parlamentariska
nämndens rapporter. Styrkan i parlamentariska
nämndens rapport ligger
väl framför allt däri, att det är ledamö -

ter både från regeringspartiet och från
oppositionen som står bakom de omdömen
och de uttalanden som finns i
den rapporten. Det blir nu genom detta
material möjligt att göra en nyanserad
bedömning av hela ärendet.

I ett fall som detta ligger alltid efterklokheten
på lur. Bedömningen av statsrådens
åtgärder och underlåtenhet att
vidta åtgärder måste självfallet ske med
utgångspunkt ifrån vad som vid varje
tidpunkt var känt eller borde vara känt
för statsråden. Att bedömningen skall
ske ifrån sakliga utgångspunkter anser
jag vara självklart. § 107 i regeringsformen
gäller ju det politiska ansvaret,
men jag tror att kritiken vinner i styrka,
om de partipolitiska spekulationerna
kan hållas tillbaka.

Det kan sedan också finnas personliga
nyanser i bedömningen av de särskilda
avsnitt som kritiken här gäller. Jag
vill därför något närmare ta upp några
av dessa och börjar då med anställningen
i försvarets kommandoexpedition,
där Wennerström var chef för flygsektionen
sedan 1957. Under den tiden
hade han särskilt uppdrag att vara föredragande
i robot- och kärnvapenfrågor
inför försvarsministern. Detta uppdrag
återkallades inte, trots att det fick
anses slutfört i och med att vissa robotbeställningar
gjordes. Det hade givetvis
varit bra om ett återkallande hade skett.
Men med hänsyn till vad som redovisats
kan jag inte fästa någon avgörande
vikt vid den detaljen.

Avgörande för min anslutning till anmärkningsvrkandet
har varit de framkomna
omständigheterna under placeringen
i utrikesdepartementet från sommaren
1961. Wennerströms placering i
UD, med de arbetsuppgifter som försvarsministern
hade uppfattat att det
rörde sig om, borde enligt min mening
kunna accepteras men endast under den
självklara förutsättningen att övervakningen
var effektiv. Men vad inträffade?
Ja, troligen har försvarsministern
från början i viss mån missuppfattat

Torsdagen de» 2K maj 1964 fm.

Nr 29

Statsrådens befattning med Wennerströmaftaren

uppdraget i UD. Arbetsuppgifterna förundrades
ju dessutom. Punkten 13 i parlamentariska
nämndens sammanfattning
ger en ganska vältalig skildring av situationen;
jag citerar: »Ovissheten om
Wennerströms uppdrag i UD vållade
svårigheter att bedöma, huruvida Wennerströms
önskemål att få tillgång till
olika handlingar kunde anses legitima
eller ej. Från statspolisens sida framställdes
på grund härav flera gånger
önskemål till försvarsministern om en
precisering av uppdragets omfattning,
och försvarsministern gjorde i sin tur
förfrågningar hos utrikesministern. Dessa
förfrågningar ledde ej till ett klarläggande.
»

Wennerströms arbete i UD skulle regleras
genom en instruktion. På grund
av att chefen för politiska avdelningen
i UD ej var informerad om misstankarna
mot Wennerström och därför ansåg
instruktionen onödig blev denna försenad,
så att den blev klar först den 15
juni 1962. Enligt parlamentariska nämnden
tog utrikesministern del av denna
instruktion först efter Wennerströms
gripande. Enligt utrikesministerns mening
hade instruktionen givit Wennerström
storpolitiska uppgifter som Undén
ej avsett.

Det kan här finnas anledning att
göra ett annat citat nämligen ur juristkommissionens
utlåtande, vilket också
belyser situationen. Där säges att först
i december 1962 vid föredragningen för
utrikesminister Torsten Nilsson synes
polisen ha erhållit något utförligare
upplysningar om Wennerströms göromål
och om vilka slags handlingar som
mer eller mindre automatiskt delgavs
honom i UD. Detta var alltså i december
1962, och då hade Wennerström varit
i UD nära ett och ett halvt år.

Den bild som denna skildring ger är
ju att ingen vare sig i försvarsdepartementet,
utrikesdepartementet eller säkerhetspolisen
visste vad Wennerström
egentligen hade för uppdrag eller arbetsuppgifter
i UD. Den ende som möj2—Andra
kammarens protokoll 1964. N

ligen visste det var Wennerström, men
lian tolkade tydligen allt efter sitt eget
huvud.

Hur blev det då med övervakningen?
Ja, i UD blev det ingen övervakning.
Jag citerar på nytt parlamentariska
nämndens sammanfattning: »Kabinettssekreterare
Belfrage, som enligt då gällande
bestämmelser var säkerhetschef
inom UD, underrättades icke under Undéns
tid som utrikesminister om Wennerströms
egenskap av säkerhetsrisk.
Undén har uttalat, att han i sammanhanget
ej hade säkerhetschefens befattning
i tankarna. Han vidtog ej under
sin tid som utrikesminister något som
helst försiktighetsmått och granskade
ej hur gällande säkerhetsbestämmelser
fungerade, därest Wennerström var underrättelseman.
»

I påföljande punkt heter det: »Under
professor Undéns frånvaro i anledning
av FN-uppdrag och sjukdom tjänstgjorde
dåvarande statsrådet Sven af
Geijerstam som utrikesminister. Undén
invigde icke denne i misstankarna mot
Wennerström.»

Jag understryker ännu en gång att
parlamentariska nämnden är enig i dessa
uttalanden. Den valhänthet som kännetecknat
detta ärendes handläggning
inom regeringen kan väl förklaras endast
genom den totala avsaknaden av
erfarenhet från säkerhetsärenden av
denna storleksordning. Ingen regering
kommer sannolikt hädanefter att göra
sig skyldig till något liknande. I vissa
avseenden — har vi fått veta — har en
ändrad praxis redan genomförts.

Herr talman! De förhållanden som jag
här har refererat utgör den huvudsakliga
anledningen till att jag finns bland
dem som yrkat anmärkning enligt § 107
regeringsformen mot statsrådet Andersson
och mot professor Undén i dennes
egenskap av minister för utrikes ärendena.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Egentligen skulle jag
29

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

kunna hänvisa till det anförande som
jag höll i denna kammare den 29 oktober
förra året. Vad jag då yttrade kan
jag punkt för punkt upprepa även sedan
juristkommissionens utlåtande och
den parlamentariska nämndens rapport
lagts fram och konstitutionsutskottet nu
är färdigt med sin behandling av Wennerströmaffären.
De anföranden som
har hållits här ändrar heller ingenting.

Oppositionen anklagar mig för felbedömningar
och försummelser. I minoritetsanmärkningen
görs helt andra
bedömningar än juristkommissionens.
Minoritetsanmärkningen ger dessutom
en klart missvisande bild av Wennerströmaffärens
handläggning.

Vad är det då man anmärker på i
min handläggning av denna affär? Den
första anmärkningen gäller Wennerströms
placering i utrikesdepartementet,
den andra avser övervakningen av
Wennerström inom utrikesdepartementet
och den tredje rör frågan om
huruvida Wennerström från våren 1962
skulle ha avkopplats från befattningen
inom utrikesdepartementet. Jag har tidigare
tillbakavisat dessa beskyllningar
om felbedömningar och försummelser,
och jag är glad över att minoritetsanmärkningen
ger mig ännu en chans
att inför kammaren tillbakavisa anklagelserna.

Jag skall börja med frågan om Wennerströms
UD-uppdrag och vill då
först hänvisa till vad juristkommissionen
säger, nämligen att indicierna mot
Wennerström på våren 1961 var svaga.
De uppgifter soin fanns om Wennerström
gav inga hållpunkter för några
verkliga misstankar mot honom. Spaningsledningen,
som ensam satt inne
med alla uppgifter om Wennerström,
ansåg sig kunna förklara de omständigheter
och händelser som var kända
beträffande honom och som vi nu kan
se beskrivna i juristkommissionens utlåtande.
Det fanns inte heller för mig
anledning att vid denna tidpunkt bedöma
Wennerström som en illojal officer.

Det var ingen som gjorde det. Det fanns
inga rapporter om att Wennerström visade
något anmärkningsvärt intresse
för hemliga handlingar. Inga indicier i
sådan riktning förelåg under våren
1961. Juristkommissionen har också efter
en ingående penetration av allt som
hänt fram till denna tidpunkt gjort den
bedömningen att »ringa grund för
misstankar förelåg». Det fanns vid denna
tid — såsom framgår av juristkommissionens
utlåtande — planer på att
spaningsarbete skulle nedläggas.

Wennerström fick inte den befattning
vid flygstaben som han hade sökt
och för vilken han var den mest meriterade.
Denna tjänst tillsätter inte jag,
utan det gör flygledningen; annars skulle
jag icke ha kopplats in på ärendet
på detta sätt. Wennerström lockades av
mitt erbjudande att i stället få detta
expertuppdrag i utrikesdepartementet.
Den ansvariga spaningsledningen och
jag var helt ense om denna lösning.

Jag trodde att det rådde enighet om
att denna tjänst var en från säkerhetssynpunkt
mindre farlig befattning än
den som Wennerström sökt vid flygstaben
och hade därför kanske inte
tänkt gå närmare in på den saken, men
jag skall strax återkomma till den efter
herr von Friesens anförande. Juristkommissionens
uppfattning var till och
med, att denna befattning var »avsevärt
mindre farlig».

Först några ord om hur jag har beskrivit
detta uppdrag för statspolisintendenten.
Det finnes minnesanteckningar
från mina samtal med honom
och i dessa anteckningar är inte saken
upptagen på det sätt statspolisintendenten
har uppfattat den. Jag vill gå efter
dessa minnesanteckningar som inte jag
själv, utan en tredje närvarande person
har fört. Det heter där bl. a. att
farlighetsgraden berördes på det sättet
att jag framhöll att inom utrikesdepartementet
finns inga topphemliga
handlingar som berör det svenska försvaret
och att Wennerström i första

Torsdagen den 28 maj 1964 fin.

Nr 29

Statsrådens) befattning med Wennerströmaffären

hand skulle kartliigga situationen i den
internationella nedrustningsfrågan.

Nu anser reservanterna att även om
UD-uppdraget ur säkerhetssynpunkt var
mindre farligt än befattningen i flygstaben,
måste det likväl enligt deras mening
betraktas såsom förenat med sådana
risker att Wennerström icke bort
erhålla uppdraget. Reservanterna slår
alltså fast att det var riktigt att jag
hindrade Wennerström från att komma
till flygstaben men att det däremot var
felaktigt att låta honom komma till utrikesdepartementet.

Det är bekvämt att inta denna ståndpunkt
mot bakgrunden av vad vi nu
vet om Wennerström. Men jag vill ändå
fråga: Vilken lösning skulle ha valts?
Skulle vi ha hindrat Wennerström att
få någon befattning i statens tjänst och
låta honom gå i pension? Ja, säger herr
von Friesen, det finns många officerare
som inte får någon arvodesbefattning;
varför skulle just Wennerström
bli gynnad?

Jag vill svara herr von Friesen att alla
svenska officerare, som avgår med pension
från aktiv stat, kan om de är meriterade
erhålla en arvodesbefattning,
och detta vet officerarna. Det finns
inom försvaret 400 arvodesbefattningar
för officerare och vi har icke lyckats
besätta alla dessa arvodesbefattningar
med officerare på aktiv stat, eftersom
det icke har funnits tillräckligt många
sökande, utan vi uppehåller — såsom
jag nyligen sagt i ett interpellationssvar
här i kammaren — en rad av dessa
arvodesbefattningar med reservofficerare.

Varje officer har alltså rätt till dessa
arvodesbefattningar. På grund av att
pensionsåldern för officerare är låg och
med hänsyn till statsnyttan — lägg
märke till att det är fråga om billig
arbetskraft; officerarna skall ju ändå
ha sin pension — har vi inrättat relativt
många sådana befattningar. Juristkommissionen
har också klart påvisat
den rätt som en tjänsteman i statens
tjänst härvidlag har.

Trots vad herr von Friesen sagt har
jag också uppfattat reservanterna på
det sättet att de delar juristkommissionens
uppfattning att man inte borde
ha vägrat Wennerström en arvodesbefattning
efter avgången med pension
den 1 oktober 1961. Även reservanterna
menar alt han då borde ha erhållit
något slags befattning. Men var skulle
han ha placerats? Inte i flygstaben,
ty där fanns det för mycket kvalificerat
hemliga handlingar, inte i utrikesdepartementet
och inte i utlandstjänst.
Det skulle vara intressant att få en anvisning
om var en överste i Wennerströms
situation borde ha placerats,
när man måste utesluta bl. a. de möjligheter
som jag nämnt och när det
gällde — observera detta! —- att placera
honom utan att väcka hans misstankar.
Från det jag inkopplades på fallet
och ända till slutet har spaningsledningen
och åklagarmyndigheten gång
på gång vädjat till mig att handla
så, att Wennerström inte misstänkte att
han stod under övervakning.

Jag har hela tiden framhållit att det
inom utrikesdepartementet inte finns
några topphemliga svenska försvarshandlingar,
och det var sådana som
man i första hand ville förhindra att
Wennerström kom åt. Wennerström lämnade
den 1 oktober 1961 sitt tjänsterum
och sin befattning vid försvarets kommandoexpedition,
där han automatiskt
haft tillgång till en del sådana handlingar.
Han hade sökt en befattning hos flygstabens
expedition, där tillgången till
kvalificerat hemliga handlingar var tio
gånger större än på den befattning vid
kommandoexpeditionen som han lämnade.
Han fick inte befattningen vid
flygstabens expedition.

Hur har nu, sedan Wennerströmspioneriet
är klarlagt, befattningen i
UD utfallit ur Wennerströms speciella
synpunkt som underrättelseman? Jo,
Wennerström lyckades under sina nära
två år i UD komma över summa en kvalificerat
hemlig handling, och den fick
han inte i UD utan i den då arbetande

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

försvarskommit,téns sekretariat. Och
han kom över den genom ett rent bedrägligt
förfarande. Han hade fått låna
den en halv timme.

Under tiden på kommandoexpeditionen
utlämnade Wennerström 23 kvalificerat
hemliga handlingar mot denna
enda under UD-tiden. Jämförelsen får
tala för sig själv. Om Wennerström hade
suttit på flygstabens expedition, skulle
han ha konunit över tio gånger så
många kvalificerat hemliga handlingar
som han gjorde på kommandoexpeditionen.

Men Wennerström lämnade också ut
andra handlingar. Han fotograferade eller
angav innehållet i handlingar, som
betecknas som strängt förtroliga eller
förtroliga. Jag skall här hålla mig till
sådana militära handlingar, som av försvarsstaben
benämnes hemliga, alltså
inte kvalificerat hemliga. Under tiden
på kommandoexpeditionen utlämnade
Wennerström 62 sådana handlingar, som
berör Sveriges försvar. Under UD-tiden
lämnade han ut 23 handlingar från bokoch
blankettförrådet, betecknade hemliga
och berörande Sveriges försvar,
samt fyra handlingar i övrigt som berör
den svenska krigsmakten. Härutöver utlämnade
han också 19 handlingar som
inte berör svenska försvarsfrågor utan
är rapporter om internationella förhållanden.

Om jag alltså summerar och bortser
från bok- och blankettförrådet, så lyckades
Wennerström under UD-tiden
endast utlämna fyra hemliga handlingar
plus den kvalificerat hemliga handling
som jag förut nämnde om. Försvarets
bok- och blankettförråd var sålunda
Wennerströms huvudsakliga källa
under UD-tiden.

Under Wennerströms försök att komma
över dessa handlingar — och framför
allt de handlingar som han hindrades
från att utfå — gjordes viktiga iakttagelser,
som stärkte misstankarna mot
honom. Man kan säga att det var på
försöken att forcera de spärrar, som

anbragts inom staberna, i försvarets
forskningsanstalt och i försvarets kommandoexpedition,
som Wennerström
stupade. Med undantag för bok- och
blankettförrådet, där ingen spärr hade
upprättats, har de motåtgärder som sattes
in under hösten 1961, sedan vi fått
klart för oss att Wennerström sökte efter
hemliga handlingar i staberna, i
stort sett varit tillfredsställande.

Juristkommissionen skriver att motåtgärderna
icke blev helt effektiva, och
så kan man naturligtvis också uttrycka
det. Men man skall komma ihåg att åtgärderna
sattes in mot en man, som vid
denna tidpunkt inte med säkerhet kunde
bedömas som illojal. Då får man ett
annat perspektiv på spaningarna och
övervakningen, och från den utgångspunkten
får man anse resultatet som
tillfredsställande.

Jag är den förste att beklaga att Wennerström
inte hejdades i försvarets bokoch
blankettförråd, men jag skall inte
här uppehålla mig vid de missförstånd
som möjliggjorde för Wennerström att
upprepade gånger besöka bokförrådet
utan att några motåtgärder vidtogs. Jag
fick hela tiden uppgifter om Wennerströms
försök att få ut hemliga handlingar
i staberna och på andra håll,
men jag fick aldrig några rapporter om
hans intresse för försvarets bokförråd.

Det som bidrog till att Wennerström
i stort sett misslyckades i staberna var
naturligtvis att vi hade informerat folk.
Den generalorder som sedan utfärdades
hänvisade Wennerström till en enda
legal väg, nämligen till chefen för den
militära säkerhetstjänsten. Man har
gjort stor affär av att genoinslagskopior
av generalordern inte skickades
till flera myndigheter för kännedom.
Eftersom det har uppstått så många
missförstånd i den frågan vill jag erinra
om att generalordern var ställd
till överbefälhavaren. Han fick Kungl.
Majrts uppdrag att reglera Wennerströms
åtkomst av försvarshandlingar.
ÖB och de ledande männen i hans stab

Nr 29

Torsdagen den 2X maj 1901 fm.

Statsrådens befattning med Wcnnerstriimaffaren

var i detalj informerade om vad det
gällde. Ja, det var till och med så att
uppslaget till att på detta sätt kanalisera
Wennerströms aktivitet kom från
den militära säkerhetstjänsten.

Det hela var alltså noga planerat i
försvarsstaben, och skall jag uttrycka
mig rakt på sak, var generalordern beställd.
1 generalordern anges det uppdrag
ÖB fick, nämligen att reglera Wennerströms
åtkomst av handlingar inom
krigsmakten. Genomslagskopiorna var
i och för sig alldeles onödiga. ÖB hade
fått sitt uppdrag. Genom övervakningen
skulle konstateras, när Wennerström
var ute i illegalt ärende. Instruktionen
spelar en helt underordnad roll i sammanhanget.
Den var bara ett underlag
och en formell förutsättning för generalordern.
Juristkommissionens utredning
ger inte något belägg för att Wennerström
har använt instruktionen för att,
isolerat med denna i hand och med
dess innehåll till förfogande, göra några
försök att få ut hemliga handlingar.
Även försvarsstabschefen har bestyrkt,
att så inte har skett.

Beträffande det uppdrag som Wennerström
hade för min räkning, nämligen
att bevaka internationella robotoch
kärnvapenfrågor, vill jag framhålla,
att det, så långt jag vet, bara var ett
muntligt uppdrag. Det upphörde självfallet,
när han lämnade försvarets kommandoexpedition.
Något meddelande
till staber eller förvaltningar om att
Wennerström hade ett sådant uppdrag
har aldrig utgått. Det var ett förhållande
mellan Wennerström och mig. Han
försåg mig med översättningsmaterial
— i huvudsak öppet — för att jag skulle
vara informerad framför allt beträffande
den internationella robotutvecklingen.
Vad Wennerström i övrigt sysslade
med beträffande robotar hörde till hans
uppgift som chef för flygsektionen inom
försvarets kommandoexpedition. Han
deltog inte i beredningar i robotfrågor
annat än om han tillkallats av chefen
för flygvapnet. Han deltog inte heller i

mina resor ute i landet för att se på
robotar eller för att inspektera vad vi
höll på med på detta område.

Därefter vill jag säga några ord om
den fråga som kommit att få så stor betydelse
i denna affär. Varför blev inte
fler personer informerade om misstankarna
mot Wennerström — t. ex. inom
UD? Varför satte inte utrikesminister
Undén och jag oss över spaningsledningens
bestämda avrådan? Jag vill inte
gärna göra denna frågeställning till en
kompetensfråga mellan å ena sidan
polis- och åklagarmyndigheten och å
andra sidan statsråden. Det är klart,
att ett statsråd kan handla efter egen
bedömning i dessa frågor, men förutsättningen
är då, att statsrådet är säker
på att han har alla informationer
i ärendet och även har uppgifter om
de personer som skall motta informationer.
Enligt all min erfarenhet av säkerhetsfrågor
är det endast polisen och
möjligen åklagarmyndigheten som förfogar
över alla nödvändiga informationer
för att bedöma, om en sådan åtgärd
är ändamålsenlig. Polisen är vår
enda expertis i sådana frågor. Om utrikesministern
eller jag hade tagit denna
sak i egna händer och, mot polisens
bestämda avrådan — ty det är det som
det här gäller — informerat, så hade vi
också fått ta på oss ansvaret ifall spaningarna
av den anledningen hade
misslyckats. Många spionaffärer har
förblivit ouppklarade på grund av informationers
utlämnande. Man måste
också som en möjlighet räkna med att
en oskyldig tjänsteman blivit misstänkliggjord.

Man kommer inte ifrån att polismyndighetens
åsikt i en avvägningsfråga
som denna kräver den allra största respekt.
Jag bygger mitt påstående på vid
det här laget ganska många års erfarenhet
om det vi menar med säkerhetsrisk.
.lag skulle kunna berätta om säkerhetsfall
vid vilka den övervakade
själv plötsligt, kanske i samband med
en befordrings- eller utnämningsfråga,

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

upptäcker sin situation och vänder sig
till sina chefer och begär förklaring.
I några uppmärksammade fall har vederbörande,
när de inte ansett chefernas
förklaring till fyllest, vänt sig till
mig och begärt förklaring. I andra fall
har de riktat sig till den fackliga organisation
de tillhört. De personer som
bär vänt sig till mig och begärt förklaring
har förstått, att de var misstänkta.
Varför? Jo, därför att personer i deras
omgivning, vilka hade spaningsledningens
förtroende och som hade fått
vissa övervakningsuppgifter, hade pratat
bredvid munnen och röjt sig.

Sådana misslyckanden i spaningsarbete!
gör naturligtvis att spaningsledningen
är ytterst försiktig — och jag
medger att erfarenheten också har
stämt mig till försiktighet. Det var enligt
min mening rätt — ja, jag vill skärpa
det och säga nödvändigt — att hålla
kretsen av informerade så snäv som
möjligt. Jag hade en annan mening än
spaningsledningen beträffande några
personer i utrikesdepartementet — det
är känt. Jag menade att man skulle
våga informera några i utrikesdepartementet.
Men eftersom jag hade framfört
denna mening och diskuterat saken
ingående med statspolisintendenten
vid flera tillfällen och han ändå
bestämt avrådde, ansåg jag mig icke
böra gå emot honom.

Vi vet nu att Wennerströms avslöjande
helt höll på att äventyras genom att
några av dem som var informerade
hade svårt att hålla masken. Det är
nämligen mycket svårt att vara oberörd
och obesvärad i sällskap med en
man, som man vet mycket om och som
man vet att polisen misstänker.

Det är väl ingen som ifrågasätter att
regeringens ledamöter skall överta polis-
och åklagarmyndigheternas ansvar
för spaning, förhör, anhållande och
häktning? Dessa ting faller ju inom
polis- och åklagarmyndigheternas kompetens-
och ansvarsområde, önskar någon
riksdagsman ändring på denna

punkt bör detta lämpligen kunna sägas
ut under debatten.

Jag förutsätter att den parlamentariska
nämnden — som ju ingalunda är
färdig med sin grannlaga uppgift utan
skall fortsätta arbetet och försöka klara
ut i varje fall principerna för hur vi
bör handlägga säkerhetsärenden i fortsättningen
— kommer att ta upp dessa
intrikata frågor. Man kommer då att
finna att vad jag här sagt om att endast
spaningsledningen förfogar över
alla uppgifter i ett säkerhetsfall är riktigt.
Även för mig var juristkommissionens
utlåtande fullt av nyheter från
spaningsfronten.

Jag kommer så till frågan om Wennerström
borde ha avskedats på våren
1962 — det som herr von Friesen här
betecknade som en av huvudpunkterna
i anmärkningen.

Hur var då läget vid denna tidpunkt?
Den 22 mars — vi är alltså nu framme
vid våren 1962 — hölls det stora sammanträdet
inför inrikesministern och
mig i närvaro av riksåklagaren, statsåklagaren
i Stockholm, spionåklagaren,
statspolisintendenten och hans närmaste
man samt chefen för den militära säkerhetstjänsten.
Vid sammanträdet gav
jag — tillsammans med flera andra —
klart uttryck för misstankar mot Wennerström.
Både inrikesministern och
jag fick vid sammanträdet klart för oss
att Wennerström stod under telefonkontroll.
Vi uppfattade — och det gjorde
övriga deltagare också — överläggningen
så att det rådde enighet om att
spaningarna skulle fortsätta.

Någon vecka senare informerades
justitieministern. Han och jag hade därefter
diskussioner om saken, och även
vi var eniga om att det var nödvändigt
att försöka få klarhet.

Polisen fortsatte alltså övervakningen.
Wennerström hade stoppats i staberna,
i försvarets forskningsanstalt och
på kommandoexpeditionen. Han telefonavlyssnades
nu både i hemmet och
på arbetsplatsen. Vad han gjorde upp -

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1904 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaftaren

märksammades av både polis och ett
tjugotal militära befattningshavare.

ÖB och jag ifrågasatte — kanske litet
nervöst; jag tror det var i maj månad
— om man inte genom att sätta Wennerström
under förhör på vissa punkter
skulle kunna komma till klarhet.
Spaningsledningen övertygade oss om
att sådana förhör inte skulle kunna leda
till någonting. Spaningsledningen var
osaker om det över huvud taget var
något farligt — men om det var det, så
skulle Wennerström i den situationen
utan vidare kunna smita ut ur förhören.
Därmed vore det hela spolierat.

På den militära sidan vidtogs vid
denna tid en hel rad nya åtgärder. Generalordern
är känd. Däremot är en
annan aktivitet, som utvecklades på den
militära sidan, inte lika känd — vad
jag kallal för »fällorna mot Wennerström».

Den första fällan arrangerades i maj

_juni. Statspolisintendenten var med

om saken. Den gav inget resultat.

I augusti och september utlades nya
fällor. Man försökte genom att följa
vissa handlingar och deras öde få klarlagt,
om Wennerström sysslade med något
olagligt. Det misslyckades.

I februari 1963 gjordes ett nytt försök.
Fällorna arrangerades mycket noggrant.
Det tog lång tid att arrangera
dem och många personer inom försvaret
var invecklade i verksamheten.
Framför allt valet av lämpliga handlingar
var besvärligt.

Denna aktivitet har inte redovisats
av juristkommissionen eller av den parlamentariska
nämnden. Men för mig
som höll ständigt kontakt med i första
hand den militära säkerhetstjänsten
spelade denna aktivitet en mycket stor
roll.

Jag visste att man gjorde allt vad man
kunde för att försöka förhindra Wennerström
att komma över handlingar
men också för att komma till klarhet
om han var skyldig. I september—oktober
hölls nya överläggningar och den

6 december informerades utrikesminister
Torsten Nilsson av statspolisen om
misstankarna. Resultatet av denna överläggning
är också känt. Vi kom överens
om att utrikesministern och jag skulle
överväga om Wennerström skulle hållas
kvar inom UD eller om han skulle
avkopplas.

En ganska kort tid efter denna sammankomst
— det var för övrigt omkring
årsskiftet — fick jag av den militära
säkerhetstjänsten sådana informatoner,
att jag ansåg att ett avgörande
»så eller så» måste komma till stånd.
Jag föreslog då utrikesministern att vi
borde avvakta ännu en tid. Men dagarna,
veckorna och t. o. m. månaderna
gick. Polis- och åklagarmyndigheterna
ansåg sig inte ha tillräckliga skäl för
något ingripande.

Mina misstankar hade — det erkänner
jag — med anledning av de nya
upplysningar jag fått tagit fastare former.
Men polisen kunde inte skaffa fram
de bevis som krävdes för ett anhållande.
Nu vet vi att detta till slut lyckades.
Vi har också lyckats skapa tillräcklig
klarhet för att kunna fälla Wennerström.

Nu hävdar oppositionen att det var
en felbedömning av mig att inte avskeda
Wennerström på våren 1962. Hade
han då blivit avkopplad, skulle de skador
han tillfogat landet ha blivit mindre.
Det har i pressen — på många håll
med skärpa — hävdats att det var ansvarslöst
av mig att inte förflytta honom
våren 1962, eftersom jag själv vid
denna tidpunkt ansåg att det fanns skäl
till misstankar mot honom. En handlingskraftig
försvarsminister skulle omedelbart
ha gått till aktion. Men jag var
alltså inte vuxen min uppgift och därför
lät jag »spionen» hållas!

Ja, detta är en tacksam tes att upprepa
i en personkampanj. Höger- och
folkpartipress har flitigt ägnat sig —
och gör det fortfarande — åt denna
legendbildning.

Men jag upprepar vad jag framhållit

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

i denna kammare: jag ansåg inte då
och anser fortfarande inte, att det skulle
ha varit rätt att avskeda Wennerström
sedan misstankarna mot honom
hade skärpts. Vi visste inte att Wennerström
bedrev olaglig verksamhet. Att
avskeda en tjänsteman mot vilken det
endast finns obekräftade misstankar är
— jag upprepar det — i en rättsstat
som vår en högst allvarlig sak.

Men rättssynpunkterna var aldrig —
det erkänner jag — ensamt avgörande
för mig. Affären Wennerström var till
sin karaktär sådan, att det enligt min
mening var nödvändigt att gå till botten
med den. En överste med den ställning
och de möjligheter att skada vårt försvar,
som Wennerström hade haft, kunde
inte utan vidare släppas.

Vid denna tidpunkt förstod vi att vi,
om misstankarna var riktiga, stod inför
en så allvarlig spionaffär som det
sedan visat sig vara fråga om. Omtanken
om rikets säkerhet krävde ett bestämt
svar på frågan om denne överste
verkligen varit spion under hela den
långa tid han suttit på viktiga befattningar
och stått under polisens observans.
Var han spion eller var han
oskyldig?

Den fråga, som vi nu står inför har,
såsom kammarens ärade ledamöter säkerligen
inser, två viktiga aspekter. Den
första är: Skall den preventiva skyddssynpunkten
ges företräde framför kravet
på att avslöja brottslig gärning?
Ställer man sig på den linjen att skyddssynpunkten
skall ges företräde, måste
man samtidigt vara fullt klar över att
de skador man kan misstänka har tillfogats
landet aldrig blir kända och
klarlagda.

Den andra aspekten är den, att man
bedömer det som nödvändigt att klarhet
vinnes i frågan huruvida den misstänkte
är skyldig eller oskyldig, och då
måste man vara beredd att ta risker.

Det är möjligt — och det antagandet
har jag kunnat göra först sedan jag läst
protokollen från samtalen och förhören

inför juristkommissionen — att spaningsledningen
haft den förstnämnda
synpunkten som ledstjärna. Det är möjligt,
men i så fall har man aldrig låtit
dessa tankar komma till uttryck inför
mig. Inom försvarsledningen, som ju
jag haft den närmaste kontakten med,
var utgångspunkten i varje fall en annan.
Den militära säkerhetstjänsten
gjorde ingen hemlighet av att man önskade
att spaningsarbetet skulle inriktas
på att ge ett resultat, alt fria eller fälla.
Jag delade denna mening, trots att jag
naturligtvis också begrep att den var
förenad med ett risktagande. Genom att
ständigt stärka skyddet inom den militära
sektorn sökte vi eliminera riskerna;
ingen kan förneka vår aktivitet på
den punkten, och som jag har påvisat
blev Wennerströms möjligheter att skada
försvaret under UD-tiden starkt begränsade,
vilket också understryks av
juristkommissionen. De skador som tillfogades
det svenska försvaret under
denna tid är små, ja, i själva verket
mycket små, i förhållande till de skador
som drabbade försvaret under Wennerströms
tid på kommandoexpeditionen,
och framför allt är de av ringa vikt
i förhållande till värdet av den kartläggning
av hans skadegörelse som nu
kunnat göras. Nu när vi vet om resultaten
av hans verksamhet råder det ingen
som helst tvekan om att det var värt
risken att ha honom kvar på UD; skadorna
för vårt försvar hade självfallet
blivit betydligt allvarligare, om vi låtit
honom gå och inte vetat någonting.

Jag antar den parlamentariska nämnden
kommer att ta upp dessa principer
till behandling. Nämnden kommer då
att finna att den frågeställning som jag
här berört ständigt är aktuell. Vi har ett
stort antal säkerhetsärenden på olika
nivåer. En del av dem är mycket svårbedömda,
känsliga och allvarliga med
hänyn till rikets säkerhet. Skall vi då
för att undvika varje risk inrikta oss
på att oskadliggöra den misstänkte genom
preventiva åtgärder, d. v. s. berö -

Torsdagen den 28 maj 1904 fm.

Nr 29

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

va honom lians tjänst eller placera om
honom? Det galler här mycket allvarliga
rättsfrågor för den enskilde, men
också väsentliga frågor för rikets säkerhet.
Oppositionen hävdar tvärsäkert att
det med hänsyn till rikets sannskyldiga
nytta hade varit riktigast att avskeda
Wennerström och därmed avbryta spaningarna.
Här står åsikt mot åsikt.

Vad är rikets sannskyldiga nytta i ett
fall som detta? Om jag hade avskedat
Wennerström såsom jag enligt de borgerligas
uppfattning borde ha gjort, hade
den enda effekten blivit — det vet
vi nu, nu är jag efterklok — att undersökningen
nedlagts och Wennerströms
spionage aldrig avslöjats. Han själv
skulle ha suttit i Madrid med svensk
och sovjetrysk pension och kunnat fortsätta
sin för hela västerlandet vådliga
verksamhet. Hade det stått i överensstämmelse
med rikets sannskyldiga nytta?
Om Wennerström hade avskedats
och kunnat förverkliga sina utlandsplaner,
vilken hade reaktionen då blivit
om affären förr eller senare avslöjats
inför offentligheten? Tänk er nyheten
om spionen som av ett stort uppbåd av
polis och militära myndigheter hade
misstänkts och övervakats i flera år
hemma i Sverige och sedan i panikens
tecken av försvarsministern avskedats
innan spaningsarbetet givit resultat och
nu levde flott i utlandet! Jag överlämnar
åt kammarens ärade ledamöter och
svenska folket att gissa hur situationen
då skulle ha varit här i kammaren.
Tror någon att oppositionen då skulle
ha ansett att avskedandet stått i överensstämmelse
med rikets sannskyldiga
nytta? Nej, allt talar för att man i stället
skulle ha inriktat sig på en anmärkning
jämlikt § 107 regeringsformen och
kanske också skrikit på riksrätt. Jag
har lärt känna oppositionen grundligt
under denna kampanj.

Jag har nu pekat på de fakta som varit
avgörande vid min bedömning av
Wennerströmaffären. Min befattning
med ärendet härrör till tiden före Wen -

nerströms gripande, då allt vad vi nu
vet var höljt i dunkel. De som i dag är
ute efter att söka fel och brister befinner
sig i den avundsvärda situationen
att de kan göra det utifrån full vetskap
om vad Wennerström sysslade med. Till
denna himmelsvida skillnad, som juristkommissionen
fäster utomordentlig vikt
vid, tar oppositionen knappast någon
hänsyn. Man vill till varje pris ha någon
i regeringen fastnaglad såsom ansvarig
för att Wennerström var spion.
Man utnyttjar denna för vårt land så
allvarliga spionaffär i partipolitiska
syften — i varje fall delar av oppositionen
gör det. Möjligen spekulerade
man i att folkvreden mot spionen skulle
vändas mot regeringen. Jag föreställer
mig att det är dessa spekulationer
och beräkningar som tvingar oppositionen
att dölja väsentliga, för frågans
bedömning avgörande fakta. Det är endast
på det sättet som myten om missskötsel
och försummelse kan hållas vid
liv.

Det är i den situationen som regeringen
har funnit det riktigast att lägga
alla papper på bordet. Nu kan var och
en som så önskar få en fullständig inblick
i hela Wennerströmaffärens handläggning
från början till slut. Längre i
öppenhet har aldrig någon regering gått.
Ingenting som inte direkt har med rikets
säkerhet att göra har undanhållits
eller kommer att undanhållas allmänheten.
För egen del avvaktar jag
därefter lugnt allmänhetens bedömning
av min roll. Jag har hela tiden eftersträvat
i denna affär att tillvarata »rikets
sannskyldiga nytta» för att nu använda
det uttrycket. Jag är naturligtvis
medveten om att det i denna omfattande
— och svåra — affär finns detaljer
i handläggningen som kan diskuteras.
Det är lätt att kritisera efteråt. Jag skulle
kunna peka på en hel rad misstag
som vi har begått, och naturligtvis begår
man alltid misstag när man är på
jakt efter någon som man ingenting vet
om. Jag kan återkomma till detaljerna

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

senare. Debatten i dag gäller huvudfrågorna,
och där tvingades vi ta risker.
I efterhand vet jag att det var rätt att
ta de riskerna: spionen avslöjades och
kunde gripas. Skadorna på vårt försvar
blev mindre än om jag hade följt de råd
som i efterklokhetens tecken nu ges. Jag
vet att jag har tillvaratagit »rikets sannskyldiga
nytta».

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle: Herr

talman! Det är för visso icke
så, att oppositionen här rör sig i myternas
och fablernas sagovärld. Vi ha;
som tidigare påpekats en mycket omfattande
dokumentation som grund för
vårt ställningstagande.

Låt mig med några ord bemöta vad
försvarsministern här yttrat.

Försvarsministern inledde med att
säga att det fanns föga grund för misstankarna
mot Wennerström vid tiden
för dennes tillträde till sin tjänst i ED.
Hur hänger detta samman med att åklagarmyndigheten
den 10 november 1959
beslöt om telefonavlyssning av Wennerström,
en telefonavlyssning som sedan
kontinuerligt varje månad förlängdes?
Telefonavlyssning är ju ett icke
ringa ingrepp i en medborgares privata
liv. Att det kunde betraktas som en
kränkning av en medborgares rättigheter
hade vi erfarenhet av under kriget.
Det var ju därför vi ville ha skärpta
bestämmelser för telefonövervakning.
Det skulle föreligga skälig misstanke
för vissa, i lagrummet åberopade brott.
Detta stämmer inte riktigt med försvarsministerns
plädering att det inte
fanns grund för misstankarna.

Försvarsministern kommer i dag med
en alldeles ny upplysning som inte förekommer
i något av de dokument som
vi har framför oss, att han någon gång
— jag tror det var i mars 1962 — hade
ett samtal med den högsta övervakaren
av rättsordningen här i landet, justitieminister
Herman Kling. .lag skulle
vilja fråga försvarsministern: Berördes

inte alls frågan om telefonavlyssning
vid det tillfället? Vid det tillfället kanske
inte försvarsministern hade klart
för sig — vilket ju är uppseendeväckande
i och för sig i sammanhanget —
de lagliga förutsättningarna för telefonkontroll.
Det fick han ju först senare.

Då vi kommer till Wennerströms placering
i UD eller placeringen av honom
över huvud taget frågar man sig: Fanns
det ingen ofarligare befattning än dels
en ganska absurd tanke att placera honom
som flygattaché i Paris, dels också
den ingalunda ofarliga placeringen i
UD? Här fanns dock många arvodestjänster
för pensionsavgångna officerare.
Kunde man inte ha lagt ned någon
större möda, om det nu var så nödvändigt
att hjälpa spionöversten till
detta? Fanns det inte något annat? Jag
erinrar mig också från handlingarna
en uppgift om att Wennerström umgick
med tanken på att ägna sig åt privat
affärsverksamhet inom något familjeföretag.
Fanns inte någon behjärtad
människa som kunde uppmuntra
honom till detta? Han skulle på det sättet
ha kunnat lösa de ekonomiska problem,
vilka tydligen var särskilt brännande
för denne pensionär.

Beträffande UD-tiden vill jag ytterligare
säga, att generalordern och instruktionen
enligt vad försvarsministern
själv uppger var av central betydelse
för spaningsarbetet, men utfärdandet
av generalordern och instruktionen
fördröjdes genom att ingen på UD
var informerad — utom utrikesminister
Undén som ju ingenting gjorde. Här
kan vi få belägg för denna uppfattning
i vad juristkommissionen säger dels på
s. 101 och dels på s. 102, där man konstaterar:
Vidare skulle en sådan kontaktman
ha kunnat underlätta och påskynda
handläggningen på våren 1962
av ärendet rörande instruktion för Wennerström,
vilket nu drog ut på tiden,
säkerligen delvis till följd av att ej
någon av dem inom UD som sysslade

Torsdagen den 28 maj 1904 fm.

Nr 29

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

med det ärendet visste vad det verkligen
var fråga om.

Detta allvarliga dröjsmål, herr talman,
kunde lätt ha resulterat i att Wennerström
slapp undan.

Försvarsministern åberopar juristkommissionens
uttalande om placeringen
i utrikesdepartementet, och det är
klart att om man bara tar juristkommissionens
argument å ena sidan och
glömmer å andra sidan, kanske man
hittar sådana formuleringar som citerats.
Men om vi ser på någonting som
skulle kunna kallas för klämmen i kommissionens
uttalande om placeringen,
säger denna: Det kan göras gällande att
placeringen i UD likväl var förenad
med sådana risker att den inte kunde
anses godtagbar och att någon annan
lösning därför borde eftersträvas.

Herr Wedén som har stor erfarenhet
av detta ärende genom sin verksamhet
i den parlamentariska nämnden kommer
att redogöra för de mera militära
aspekterna på Wennerströms tjänstgöring
på olika håll. Låt mig bara, herr
talman, i anslutning till försvarsministerns
konstaterande att det bara var
fråga om en kvalificerad handling som
han kom över säga att denna enda
handling kunde ha lett till att Wennerström
hade dömts till livstids straffarbete.

Eftersom min tid för replik inte är
så lång som .statsrådens, ber jag att få
återkomma i ett senare sammanhang.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Försvarsministern sade
nyss något om att regeringen inför oppositionens
kritik beslöt sig för att i
detta läge lägga alla papperen på bordet.
Ja, just det. Länge vägrade regeringen
att tillåta parlamentarisk insyn.
Det gick några månader under krav
från oppositionen, men regeringen ville
då inte medge att man skulle få parlamentarisk
undersökning och insyn i
frågan. Man sade att juristerna kunde
titta på det hela.

I dagens läge är det väl ingen som
nekar till att den parlamentariska utredningen
har bidragit till att ge eu
mera fullständig belysning av frågan
än som annars hade kommit till stånd.
Det är allvarligt när man på regeringens
sida inför den oppositionens kritik
som oppositionen enligt grundlagen är
skyldig att utöva här inte har annat att
svara än att kritiken övergått i partipolitiska
manövrer o. d. Får jag så
långt tiden medger, herr talman, lov
att räkna upp en del saker, vilka det
föreföll mig som om försvarsministern
i rätt hög grad antingen gick förbi eller
gav en ofullständig framställning av.

Han förklarade att han fortfarande
står för sin redogörelse i höstas. Får
jag då då erinra om att han både nu
och då hävdat att det vid denna tidpunkt
— på våren 1961 — »icke fanns
konkreta indicier som pekade på att
Wennerström var spion, till och med
spion för visst lands räkning». Uttryckssättet
är ägnat att ge Sveriges folk intrycket
att ingenting fanns att ta på,
men det förelåg dock en PM, som använts
som grund vid föredragningen för
försvarsministern i januari 1960 och
som slutade med att Wennerström var
skäligen misstänkt för spioneri, närmast
för rysk räkning. Alltså, skäligen
misstänkt för spioneri! Tänk om försvarsministern
hade varit ärlig nog att
meddela detta. Då skulle bilden ha blivit
en annan.

Försvarsministern sade då — nu
gick han förbi detta — att säkerhetschefen
i försvarsdepartementet, överstelöjtnant
Bondeson, informerades och
beordrades att noga övervaka Wennerström
etc. Men det förhöll sig så att
försvarsministerns egen säkerhetschef
under tio månader fick fungera i denna
uppgift utan att alls informeras om att
Wennerström utgjorde en säkerhetsrisk.
Hur kan då försvarsministern genom
att fälla ett omdöme som hänför
sig till en senare situation underlåta
att tala om att försvarsdepartementets

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerstromaffaren

egen säkerhetschef inte informerades?
Det är bara två exempel.

Får jag nämna att försvarsministerns
tanke att placera Wennerström i Paris
som flygattaché har mött enig kritik.
Beträffande placeringen i utrikesdepartementet
kan sägas att Wennerström
gavs ett arbete i UD trots att säkerhetspolisen
ur säkerhetssynpunkt ansåg det
häst att Wennerström icke fick vara
kvar i försvarets tjänst och trots att
försvarsministern själv ur försvarssynpunkt
ansåg det inte vara önskvärt att
Wennerström var kvar, utan förklarade
att om han bara hade tagit sådana
hänsyn, skulle han ha varit med om
att neka Wennerström fortsatt anställning
i försvaret efter pensionsålderns
inträde. Om försvarsministern då har
handlat på motsatt sätt och givit Wennerström
anställning i UD, har detta
alltså inte skett av hänsyn till försvarets
intressen och inte av hänsyn
till säkerhetstjänstens önskemål i detta
avseende utan av hänsyn till att Wennerströms
rätt att få någon arvodesbefattning
som pensionerad ansågs ta
över hänsynen till rikets säkerhet och
försvar. Försvarsministern handlade på
ett sätt som varken säkerhetspolisen
eller han själv ansåg motiverat av försvars-
och säkerhetshänsyn.

Försvarsministern vilseledde säkerhetspolisen
rörande de risker som var
förenade med arbetet i utrikesdepartementet.
Han studerade inte föreskrifterna
i fråga om personalens rätt till
hemliga handlingar i UD, han gav inte
polisen besked om arbetets art, och
inte ens längre fram när säkerhetspolisen
begärde detta kunde den få något
besked i saken. Han beaktade inte den
prestigevinst som Wennerström enligt
juristkommissionen erhöll genom att
få vara rådgivare i militära frågor åt
två statsråd. Han glömde att kontrollera
att källorna till hemliga handlingar
täpptes till, att begära en PM om detta,
och han är därför i hög grad ansvarig
för att försvarets bokförråd förblev

öppet för Wennerström så att han där
även under UD-tiden kunde hämta
mycket viktiga handlingar.

Detta är en mycket liten början till
den förteckning som jag skall återkommat
till och som ger en helt annan bild
än försvarsministern har givit här i dag
av vad som har förekommit.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Försvarsministern erkända
i slutet av sitt anförande att det
gjorts misstag i fråga om detaljer men
inte beträffande de stora principerna
som vi menar man här skulle diskutera.

Försvarsministern utgår från den
uppfattningen, att regeringen helt skall
följa spaningsledningens synpunkter.
Jag vill då ställan den frågan : Var det efter
påtryckningar från polisens sida som
nuvarande utrikesminister Torsten
Nilsson informerade säkerhetschefen i
utrikesdepartementet? Enligt försvarsministerns
uppfattning skall ju regeringen
bara följa spaningsledningens
synpunkter.

Den uppfattning försvarsministern
här hävdar stöds inte av juristkommissionen.
Statsrådet Andersson citerar ju
utförligt vad kommissionen anfört. I
juristkommissionens rapport heter det
bl. a. att det borde ha framstått såsom
värdefullt att inom UD funnits någon
informerad kontaktman. Men går man
ut från det principiella betraktelsesätt
som försvarsministern har, att man
endast skall följa vad spaningsledningen
rekommenderar, kommer man fram
till en annan slutsats. Det är att märka
att spaningsledningen utgick från ett
yttrande om att Wennerströms arbetsuppgifter
skulle bestå i att studera en
trave gamla handlingar. Men ju mer
spaningsledningen granskade ärendet,
desto mer fann den att någon precisering
inte skett av Wennerströms befogenheter.
Försvarsministern tog inte själv
del av den instruktion som tillkom efter
visst dröjsmål. Är det en detalj att
studera en instruktion som reglerar en

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Nr 29

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

säkerhetsrisks handläggande? Är det
en detaljfråga att inte ha underrättat
dem som har ansvaret för säkerhetsärenden
inom utrikesdepartementet om
en säkerhetsrisk? Är det dessutom, herr
försvarsminister, en detalj när den fungerande
utrikesministern icke underrättades?
Jag trodde, herr försvarsminister,
att frågan om vilka funktioner
eu fungerande minister skall ha var en
stor principiell fråga. Skall inte det
konstitutionella ansvaret kunna utövas
mot honom? Det är väl ingen detaljfråga?
Det är väl en för hela den konstitutionella
granskningen stor och central
fråga.

Försvarsministern säger att Wennerström
bara kom över en enda kvalificerad
handling. Till detta kan sägas att
denna handling var av den allvarliga
arten att åtkomsten av den lände rikets
försvar till allvarligt men.

Jag vill tillägga att juristkommissionen
på sid. 102 i sin rapport framhåller:
»Av vad Wennerström numera erkänt
framgår att Wennerström vid några
tillfällen under UD-tiden lyckades
hos olika myndigheter — även bortsett
från FBF, vartill framställningen strax
återkommer — få låna hemliga handlingar,
avsedda att användas i hans
brottsliga verksamhet.»

Det var sålunda, herr statsråd, inte
fråga om endast en hemlig handling.
Även de övriga hemliga handlingar
Wennerström kom över och som även
där de kanske mest berörde främmande
makt har varit till allvarligt men för rikets
försvar.

När man jämför vad Wennerström
fick ut under tiden på kommandoexpeditionen
med vad som förekom under
hans tid på UD måste man beakta, att
han inte skulle sitta kvar på försvarets
kommandoexpedition och kunna utöva
spionageverksamhet utan att han skulle
pensioneras från den posten. Det måste
man också ta hänsyn till när man bedömer
denna fråga.

.lag vill dessutom påpeka, som även

herr Ohlin underströk, att generalordern
— och jag antar även försvarsministerns
instruktion — inte delgavs försvarets
civilförvaltning. Detta medförde
att inte heller försvarets bokförråd underrättades.

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall nu bara ta upp
en liten sak i försvarsministerns anförande.
En av de springande punkterna
i vårt resonemang är ju övervakningen
av Wennerström i UD. Det är riktigt,
att polisen var angelägen om att starkt
begränsa kretsen av dem som var informerade
om misstankarna mot Wennerström.
Men i fråga om placeringen
i UD bör väl motviljan mot att låta
fler bli underrättade ses mot bakgrunden
av att polisen inte fick veta hur
pass kvalificerade uppgifter Wennerström
sysslade med. Enligt utrikesminister
Undén var det fråga om storpolitiska
uppgifter — som utrikesministern
dessutom egentligen inte hade menat
att Wennerström skulle ha.

Här förelåg det egendomliga förhållandet
att ingen hade riktigt klart för
sig inte bara vad Wennerström sysslade
med — för det var kanske inte så enkelt
att få tag på — men man visste inte
heller vad han skulle syssla med enligt
sitt uppdrag. Hade polisen alltså före
december 1962 vetat vad man då fick
veta i samband med föredragningen för
den nye utrikesministern Torsten Nilsson,
så hade kanske polisens bedömning
av frågan om bättre övervakning i UD
blivit en annan.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag skulle egentligen
polemisera mot herr Larsson i Luttra,
men jag skall avstå. Herr Larsson i
Luttra har tillhört samrådsnämnden
och varit informerad om Wennerströmaffären
under längre tid än jag.
Det har hållits ett tiotal sammanträden

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

i samrådsnämnden, där informationer
i Wennerströmaffären har utlämnats under
hela tiden. Herr Larsson i Luttra är
ändå med på att vilja ge mig en anmärkning.

Om nu herr Larsson i Luttra är så
klok i efterhand, varför var inte herr
Larsson i Luttra så klok när det gällde?
Anser sig inte herr Larsson i Luttra ha
något ansvar, så borde han väl åtminstone
ha skämts för att gå med på anmärkning.

Herr Ohlins anförande här bekräftar,
att det inte är fakta och sak som för
honom är huvudsaken i Wennerströmaffären,
utan det är från herr Ohlins
sida en fråga om politisk spekulation.
I annat fall skulle han ha satt sig in i
frågan. Han är okunnig, och jag skall
bevisa det.

För det första. Herr Ohlin säger, att
det för mig någon gång 1960 föredrogs
en promemoria, som slutar med orden:
»Han är skäligen misstänkt för spioneri.
»

Lögn, herr Ohlin! Detta är den s. k.
telefonkontrollspromemorian, den Danielssonska
promemorian. Den har jag
aldrig sett förrän juristkommissionen
avlämnade sitt utlåtande. Jag visste inte
ens att den fanns. Danielsson bär jag
icke träffat under hela den tid ärendet
pågått. Det måste vara den handlingen
herr Ohlin menar.

För det andra. Herr Ohlin sade, att
jag tillsatte Wennerström i utrikesdepartementet
mot säkerhetstjänstens önskemål.

Vad menar herr Ohlin? Läs vad spaningsledningen
säger! Spaningsledningen
bad mig att skaffa Wennerström ett
annat jobb än det farliga, som han hade
sökt och som flygledningen ville ge honom.
Av de olika uppslag jag framlade
tog man ett, nämligen utrikesdepartementet.
Det var vi eniga om. Kan herr
Ohlin hålla fast vid att detta stred mot
spaningsledningens önskemål?

Beträffande de andra punkter som
herr Ohlin tog upp, skall jag bara kom -

mentera dem. Jag väntar med spänning
på hela den rad av felaktiga uppgifter,
som herr Ohlin lovade att han
skulle lämna.

Om jag tar mitt förslag att man skulle
lata Wennerström få flygattachéposten
i Paris. Mot bakgrunden av vad vi då
visste var detta inte alls något dumt
förslag. Jag kan tala om för herrarna
— eftersom materialet nu är frisläppt —
att spionåklagare Ryhninger — som
herr von Friesen nyss stod här och sade
var en av dem som var med och fick
fast Wennerström — i mars 1961 föreslog
att Wennerström borde få en utlandstjänst.
»Det är bättre att ha honom
i utlandet än här hemma.» Det föreslog
den ansvariga åklagarmyndighetens
chef i detta mål.

Herr Ohlin tog vidare upp frågan om
jag tillvaratog försvarets intressen på
varen 1961, när Wennerström kom till
UD. Han ifrågasatte det, eftersom jag
ju »bara trycker på den enskilde tjänstemannens
rätt». Också det är fel, herr
Ohlin. Skall jag behöva upprepa vad
jag skrivit i min redogörelse och vad
jag sade i mitt anförande i oktober?
Jag skall läsa upp vad jag sade i min
redogörelse i juli om detta väsentliga
avsnitt, som visar att även där har herr
Ohlin fel.

Säkerhetstjänsten, sade jag, var vid
denna tidpunkt — på våren 1961 — angelägen
om att Wennerström skulle behandlas
väl. De utsagda motiven för
denna hållning var att det inte fanns
några hållfasta misstankar mot honom
och att man icke fick behandla en oförvitlig
tjänsteman på ett diskriminerande
sätt. Att man begärde en omplacering
av honom kunde dock försvaras med
att man funnit vissa omständigheter
kring hans person säregna och att man
därför ville undvika att han fick fri och
okontrollerad tillgång till hemliga försvarshandlingar
i den tjänst han sökt.
Jag uppfattade, sade jag, denna önskan
att handla korrekt mot Wennerström
men att ändå påverka hans placering

Torsdagen den 28 maj 1904 fin.

Nr 29

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

och att ha honom under fortsatt uppsikt
som en naturlig försiktighetsåtgärd.

Det var på våren 1961 inte bara fråga
om — som herr Ohlin och herr von Friesen
så starkt framhåller—att ge en pensionsavgången
överste ett levebröd; det
var inte bara detta det gällde, utan det
var fråga om huruvida man skulle låta
Wennerström redan vid den tidpunkten
utan vidare försvinna ur bilden. Det
fanns de som menade att vi borde göra
det. Jag skulle tro att spaningsledningen,
som hade räknat med att bli av med
ärendet när Wennerström skulle gå i
pension den 1 oktober, från början var
inställd på att man skulle låta honom
försvinna ur bilden. Men sedan vi nu
har fått tillgång till handlingarna i
ärendet — det är möjligt att alla inte
har hunnit läsa de digra luntorna från
juristkommissionen — så ser vi ju att
det finns några män inom spaningsledningen
som redan då tryckte på: Släpp
honom inte, bed försvarsministern om
hjälp, hindra honom från en placering
i flygledningen men håll honom kvar,
så att vi får titta på honom! Skicka honom
inte till Paris, ty där kan vi inte
hålla honom under övervakning!

Statspolisintendenten, herr Ohlin, —
inte Thulin! — kom till slut med önskemålet
om denna omplacering. Eljest hade
omplaceringen icke gjorts. Herr
Ohlin kan läsa vad jag har sagt i juristkommissionen.
Jag var beredd, om spaningsledningen
inte önskade fortsätta
— det var vid denna tidpunkt bara vaga
misstankar mot honom som juristkommissionen
säger — att låta någon annan
få befattningen på flygexpeditionen.
Detta framgår klart av vad jag där
har sagt.

Herr talman! Det finns mycket annat
som jag skulle kunna ta upp här, t. ex.
herr Ohlins påstående, att vi nu släpper
loss alla handlingar men att vi i
flera månader vägrade oppositionen att
få insyn i denna affär. Herr Ohlin vet
mycket väl hur regeringen lade upp

den här saken: först skulle juristkommissionen
få tillfälle att i lugn och ro
och utan inflytande från parlamentariker
hålla alla förhör och ha samtal med
de i saken inblandade — .statsråd, generaler,
överstar, polis och andra. När
sedan detta material förelåg färdigt,
borde en parlamentarisk kommitté få
hand om materialet och studera det. Så
har också skett. Att kalla detta tillvägagångssätt
för att vägra parlamentet insyn
i ärendet är verkligen ohlinskt så
det förslår!

Herr Ohlin säger: Är inte oppositionen
skyldig att noga kontrollera vad
regeringen gör och syna allt i sömmarna
för att på det sättet tillvarata rikets
intressen? Jo, naturligtvis, men den är
icke skyldig att utnyttja en spionaffär i
politiskt syfte!

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Jag hade verkligen inte
väntat mig att samrådsnämnden skulle
komma upp i detta sammanhang.

Vid interpellationsdebatten i höstas
togs ju detta upp. Jag tolkade det den
gången som så, att det var en diversionsmanöver
för att lätta trycket i huvudfrågan,
men att man nu, efter de
utredningar som har gjorts, skulle komma
tillbaka till ämnet, förvånar mig
högeligen.

Det fastslogs redan i höstas att samrådsnämnden
inte alls hade den roll
och de uppgifter som man ville tillmäta
den i denna affär. Vad vet försvarsministern
om våra informationer? Vad
visste nämnden? Nämnden var ju informerad
om att Wennerström stod under
polisens observans. I stort sett var
väl nämnden också informerad om de
omständigheter som gjort att vissa misstankar
mot honom fanns.

Vad visste då samrådsnämnden om
placeringen i UD? Ja, här kan det vara
av intresse att citera vad juristkommissionen
har uttalat i frågan om statspolisintendent
Thulins samråd med för -

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

svarsministern: »Vid det nyss berörda
samtalet med Thulin förklarade försvarsministern,
att han nu hade fått tag
på någonting som han trodde vara bra.
Undén hade sagt sig behöva en militär,
som skulle kunna gå igenom gamla nedrustningspapper.
Det skulle vara ett
systematiserings- och uppsamlingsarbete
’så där i största allmänhet’. Samtalet
slutade med ett yttrande av försvarsministern,
vilket etsade sig in i Thulins
minne därför att han kände stor lättnad:
’Där, förstår Du, där är han ofarlig’.
Detta samtal trodde sig Thulin ha
omnämnt för samrådsnämnden. I varje
fall sade han till nämnden, att det arbete
på vilket Wennerström skulle placeras
i UD ansågs vara ofarligt. Själv
undersökte Thulin icke vad Wennerström
skulle göra.» Det fanns självfallet
heller inte några möjligheter för samrådsnämnden
att göra en sådan undersökning
och det var inte heller dess
uppgift. Jag kan i sammanhanget nämna
att det var först en tid efter Wennerströms
gripande som jag för min del
fick veta att Wennerströms uppdrag i
UD rubricerades såsom militär expert
i nedrustningsfrågan. Nämnden visste
ingenting om hur övervakningen var
ordnad. Jag hoppas att varken jag eller
någon annan ledamot av samrådsnämnden
skall behöva ställas vid skampålen
av försvarsministern för våra åtgärder.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Försvarsministern lyckades
lämna tre felaktiga uppgifter när
han beskyllde mig för detsamma. Han
sade att regeringen lade upp frågan så
att först skulle juristerna pröva den och
sedan skulle en parlamentarisk nämnd
få undersöka den. Men, herr statsråd,
först hade vi under ett par månader
pressat och pressat under häftig kritik
från regeringssidan i pressen. Så till
slut gav statsministern vika på hösten
och sade: »All right, vi kan tänka oss
en parlamentarisk utredning.» Sedan
ville han begränsa utredningens arbets -

möjligheter. Den skulle inte få skaffa
fram nytt material. Så pressade vi på
den punkten också.

Beträffande föredragningen för statsrådet
i januari 1960 fanns det hos polisen
en promemoria om misstankarna
mot Wennerström. Den var uppgjord
med anledning av telefonkontrollfrågan.
Det förklaras här att försvarsministern
vid föredragningen av Hasselrot
fick del av de omständigheter som
förelåg. Möjligen blev föredragningen
fullständigare än om man direkt hade
följt promemorian, säges det. Promemorians
slutsats var att Wennerström
måste anses skäligen misstänkt för spioneri
för sovjetrysk räkning eller alternativt
för olovlig underrättelseverksamhet.

För det första försöker försvarsministern
nu att ge det intrycket att han
inte kände till vad som fanns i denna
promemoria trots att han fått veta allt
vad den innehöll. Men det förtiger han.
För det andra försöker han påstå att
jag lämnat felaktig information.

Beträffande arbetet i UD konstaterar
juristerna att något intresse i och för
sig av att Wennerström för att eventuellt
kunna avslöjas skulle bibehållas
i någon ur säkerhetssynpunkt riskabel
tjänst ingalunda förelåg från statspolisens
sida, enligt vad Thulin uppgivit.
Det var alltså andra skäl, t. ex. hänsyn
till Wennerströms rätt, som man beaktade.
Säkerhetsskälen ansågs inte tala
för Wennerströms anställning i UD.
Försvarsministern har själv uttalat att
om han av statspolisen blott hade fått
veta att Wennerström icke av dessa
skäl borde erhålla någon tjänst inom
försvaret när han pensionerades, hade
han gått med därpå även om Wennerström
därigenom blivit orättvist behandlad.
Försvarsministern accepterade
alltså då den slutsatsen att försvarsoch
säkerhetshänsyn icke motiverade
Wennerströms anställning. När försvarsministern
ändå anställde honom
var det av den anledningen att säker -

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1904 fm.

Statsrådens befattning

hetspolisen framfört även synpunkten

om Wennerströms rätt.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Herr Ohlin har dåligt
läst på läxan före denna debatt. För det
första: Uppgiften om att vi inte utlovade
en parlamentarisk undersökning
är fel. Herr Ohlin vet mycket väl att
statsministern den 29 juni, någon vecka
efter Wennerströms gripande, utlovade
antingen behandling i konstitutionsutskottet
eller tillsättandet av en
särskild parlamentarisk nämnd efter
juristkommissionens undersökning. Täcker
inte det vad jag säger om att vi har
utlovat parlamentarisk undersökning?

(Ohlin: Nej, det gör det inte!)

Läs statsministerns tal!

För det andra: Om man läser parlamentariska
nämndens handlingar
och läser dem riktigt — visar det sig
att herr Ohlin fullkomligt har missuppfattat
situationen. Det har i denna affär
varje månad förekommit s. k. telefonkontrollpromemorior.
Dem bär jag aldrig
sett.

Vid en föredragning följde föredraganden
i huvudsak en sådan promemoria,
men han gick inte igenom den,
och om herr Ohlin frågar herr Hasselrot
är jag alldeles övertygad om att
Hasselrot också kommer att säga till
herr Ohlin att promemorian inte blev
uppläst utan den följdes endast. Alltså
har inte föredraganden slutat med att
säga att Wennerström var skäligen misstänkt.
Det har aldrig sagts vid den tidpunkten.
Herr Ohlin får vara snäll och
ta tillbaka ett påstående som ingen
kommission trots noggranna undersökningar
gjort.

Herr Ohlin vågade inte upprepa det
felaktiga påståendet, det tredje i raden
av sådana påståenden som herr Ohlin
gjorde i sitt anförande, att jag mot spaningsledningens
önskemål placerade
Wennerström i UD. Försök nu herr
Ohlin att uppträda som en gentleman i

med Wennerströmaflären

debatten, försök att inte sprida ut nya
lögner i Wennerströmaffären. Vi skall
hälla oss till fakta.

Herr IIECKSCHElt (h) kort genmäle:

Herr talman! Det har inte varit min
avsikt att blanda mig i debatten pa detta
stadium, men en uppgift som statsrådet
Andersson nu lämnade var så påtagligt
oriktig, med en oriktighet som jag kan
bestyrka, att den föranlett mig att begära
ordet.

Statsrådet Andersson förklarade att
vid den överläggning som hölls den 29
juni 1963 med partiledarna skulle statsministern
ha utlovat att en parlamentarisk
undersökningskommission skulle
tillsättas. Det är inte sant. Vid ifrågavarande
tillfälle hände följande. Det
framställdes önskemål av herr Ohlin,
herr Hedlund och mig om att man skulle
komplettera juristkommissionen med
en parlamentarisk utredning. Detta avvisades
av statsministern. Under den
fortsatta diskussionen vid det tillfället
framställde jag frågan om inte statsministern
möjligen skulle kunna tänka
sig att på ett senare stadium tillsätta en
parlamentarisk undersökningskommission.
Statsministern svarade: »Det har
jag inte möjlighet att nu lämna något
svar på.» Statsministern gav alltså icke
vid det tillfället den utfästelse som försvarsministern
här har påstått att statsministern
skulle ha gjort. Om statsministern
gjort det vid något annat tillfälle,
skulle det vara intressant att få
veta när det var. Det står i så fall i
direkt strid mot det uttalande han gjorde
vid överläggningen med partiledarna.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Försvarsministern framställer
sig här såsom en mycket modig
man, och det är otvivelaktigt en egenskap
som pryder en försvarsminister.
Samtidigt går hans argumentering ut
på att den modiga placeringen i UD i

3—Andra kammarens protokoll 1964. Nr 29

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

själva verket var relativt ofarlig ur
svensk synpunkt. Jag vill med anledning
därav erinra om att försvarsministern
själv medgivit att ett antal handlingar
utlämnats som inte direkt berört
det svenska försvaret men som rör
västmakterna. Är det inte en mot Sverige
mycket allvarlig handling, att man
på det sättet utsår missämja med länder
med vilka vi lever i mycket vänskapliga
förhållanden? Även om dessa
åtgärder från Wennerströms sida icke
direkt bär skadat det svenska försvaret
såsom de utlämnade försvarshandlingarna
gjorde, har de dock allvarligt
skadat vårt förhållande till vänskapligt
sinnade makter.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag skall bemöta herr
Heckschers anförande, men jag måste
först läsa igenom en handling. Det är
frågan om när statsministern utlovade
det jag sade, nämligen den undersökning
av det konstitutionella ansvaret
inför parlamentet genom konstitutionsutskottet
eller genom parlamentariker
— jag använde uttryckligen båda dessa
uttryckssätt. Såvitt jag förstår av denna
handling var det inte vid partiöverläggningarna
utan samma eftermiddag
eller dagen efter som det gick ut ett
sådant meddelande.

Det gäller här officiella dokument
som det är mycket lätt att plocka fram,
om man bara har tid. Jag har själv
inte med dem i mina handlingar, eller
i den handling jag nu har framför mig,
varför jag skall be att få återkomma.

Jag har, herr von Friesen, aldrig sagt
att Wennerströms placering var ofarlig
ur svensk synpunkt. Redan i oktober
framhöll jag ju här att Wennerström
spionerade mot Sverige under
UD-tiden. Läs mitt anförande! Men jag
har gjort jämförelser med placeringen
vid försvarets kommandoexpedition
och den befattning han sökte, och vid
dessa jämförelser måste man komma

till det resultatet att det var mycket
små skador som åstadkoms i UD i jämförelse
med i den befattning han hade
haft tidigare. Den kvalificerat hemliga
handling han fick under UD-tiden har
inte medfört skador för det svenska
försvaret till ett enda öres kostnad. Det
är en helt annan slags handling. Jag
kan om herrarna vill diskutera närmare
om vad som skedde under UDtiden
framhålla att de handlingar om
det svenska försvaret han utfick under
denna tid fick han tag på utanför UD.
Jag är även beredd på en diskussion
om hur mycket av de äskanden som
överbefälhavaren har lagt fram som
hänför sig till dessa handlingar. Därav
framgår som väl var att det inte var
under UD-tiden som skadorna mot Sverige
blev stora, utan det var tyvärr
under den tid han satt i försvarets
kommandoexpedition.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Andersson
säger att statsministern hade utlovat en
konstitutionell granskning genom konstitutionsutskottet.
Det är, herr talman,
mycket möjligt att statsministern gjort
detta. Men det var i så fall mycket billigt
att ge det löftet. Såvitt jag vet är
inte konstitutionsutskottet i behov av
något tillstånd från statsministern för
att utöva sin granskningsbefogenhet.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag skall helt kort redovisa
— eftersom statsrådet Andersson
inte hann med detta — vad statsministern
meddelade i sin kommuniké den
29 juni på eftermiddagen. Efter att bl. a.
ha framhållit att det gäller en mycket
invecklad fråga och att man inom regeringen
tror att man genom tillsättandet
av en juristkommission skall kunna
få frågorna kartlagda säger statsministern
följande:

»Det viktigaste är att sanningen blir
klarlagd. När utredningen är slutförd

Torsdagen den 28 maj 1904 fm.

Nr 29

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

kan det tänkas att vi alla tycker att vi
har reda på allt som hänt. En förutsättningslös
granskning av domare tror vi
är hra. Vi har dock inte velat bestrida
att det finns ett legitimt intresse att
även aktualisera det parlamentariska
ansvaret. Den frågan får dock diskuteras
i andra former sedan akterna i målet
är klara. Då skall partierna ha hela
sin möjlighet att utkräva det politiska
ansvaret.»

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Efter den intressanta
replikväxling som nu ägt rum är det en
föga angenäm uppgift för en talare att
återvända till den situation som konstitutionsutskottet
för sin del haft att
granska.

När konstitutionsutskottet företog sin
granskning, befann sig utskottet i ett
mycket unikt läge. Normalt bygger utskottet
sin granskning på protokoll och
protokollsbilagor. I Wennerströmärendet
utgjordes materialet väsentligen av
samtal och förhör som juristkommissionen
hade haft.

Jag skall inte, herr talman, ett ögonblick
ifrågasätta det konstitutionellt
riktiga i att bygga dechargearbetet på
ett sådant material — det var det enda
material som stod till buds för utskottet.
Men jag vill fästa uppmärksamheten
på att materialet är ytterst bräckligt.
Det grundas på samtal och förhör
om vad människor har upplevt, minnesbilderna
går isär och redan detta ger
anledning till försiktighet vid bedömningen.

Framför allt vill jag emellertid fästa
kammarens uppmärksamhet på att vi
nu vet mycket mera än vad statsråden
gjorde när de hade att handlägga ärendet.
Herr Larsson i Luttra har med all
rätt sagt att efterklokheten ligger på
lur, och detta har ytterligare bekräftats
av den replikväxling som nyss förekom.

Min motkritik gentemot de borgerliga
kritikerna av statsråden är att dessa
kritiker i alltför stor utsträckning bort -

ser från det faktum att vi nu har helt
andra kunskaper om förhållandena än
vad statsråden ägde vid sin handläggning
av frågan. Alldeles särskilt giiller
detta styrkan av de misstankar som förelåg
gentemot Wennerström. Det är lätt
att nu stiga upp och kalla Wennerström
för storspion. Enligt de uppgifter som
statsråden då hade tillgång till och enligt
den bedömning som då gjordes var
Wennerström bara en säkerhetsrisk.

Jag skulle gärna ha velat grundligt
gå igenom den situation som förelåg vid
tre avgörande tidpunkter, men jag skall
så mycket som möjligt inskränka denna
genomgång.

Det första stora avgörandet hade statsrådet
Andersson att träffa när han skulle
ta ställning till frågan om huruvida
Wennerström skulle skiljas från sin
tjänst vid kommandoexpeditionen eller
icke. Såvitt jag har kunnat förstå av
diskussionen, är man numera ganska
överens om att misstankarna mot Wennerström
vid den tidpunkten hade en
mycket svag grundval.

Det har här åberopats den omständigheten
att Wennerström vid denna
tidpunkt var föremål för telefonkontroll.
Jag skall inte ett ögonblick, herr
talman, diskutera domstolens beslut om
denna telefonkontroll. Det behöver jag
över huvud taget inte göra, eftersom
det relevanta i detta sammanhang och
det som anknyter till den nyss förda
replikväxlingen är det faktum, att statsrådet
Andersson inte underrättades om
telefonkontrollen, utan först så småningom
kunde själv sluta sig till att det
förekom en sådan kontroll. Självfallet
hade det varit av betydelse att statsrådet
fått en direkt underrättelse om att
telefonavlyssning ägde rum. Det hade
givit honom en upplysning om arten
av misstankarna hos den domare, som
hade att handlägga ärendet.

Herr Braconier fann det mycket underligt
att inte statsrådet Andersson,
när han slöt sig till att telefonkontroll
förekom, erinrade sig förutsättningar -

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

na för en kontroll av detta slag. Med
den erfarenhet jag har av herr Braconiers
sätt att se på saken förstår jag
hans reaktion på denna punkt, men jag
skulle ändå vilja påminna herr Braconier
om att det konstitutionella ansvaret
för telefonkontroll aldrig åvilar ett
statsråd. Dess bättre är beslutet om sådana
åtgärder avskilda från den politiska
bedömningen. Det är uteslutande
en domstol och ingen annan som fattar
beslut därom, och ett sådant beslut
ger alltså en bild av hur domstolen ser
på ett ärende. Enligt min mening hade
det därför varit naturligt att statsrådet
Andersson underrättats om att telefonavlyssning
pågick och om förutsättningarna
för denna avlyssning. Nu skedde
inte detta.

Den andra situation, som behöver
prövas från den synpunkten att man
måste undersöka hur starka misstankarna
mot Wennerström var, inträdde
när det gällde att placera Wennerström
i utrikesdepartementet. Det kan konstateras,
att misstankarna inte hade
vuxit under tiden på FKE. Telefonavlyssning
hade förekommit men inte gett
något resultat, och man övervägde att
avveckla den, när Wennerström skulle
sluta sin tjänst på FKE. Grunden för
misstankar var alltså mycket bräcklig
under han tjänstgöring på FKE.
Det är mot denna bakgrund vi får se
placeringen.

In i detta sammanhang kommer naturligtvis
också frågan om den andra
tjänst, som liar berörts i diskussionen
har, nämligen den tjänst på flvgstaben
som Wennerström hade sökt. På den
punkten skulle jag gärna vilja ta upp
en diskussion med herr von Friesen,
som förklarade att statsrådet Andersson
var mycket beskäftig när det gällde
att ordna en tjänst åt Wennerström
vid dennes pensionering. Jag skulle vilja
tillfoga, att denna beskäftighet faktiskt
var berättigad. Självfallet hade
Wennerström ingen juridisk rättighet
att få en arvodesbefattning när han

avgick. Inte heller kan det räknas in
bland de mänskliga rättigheterna att
få en sådan tjänst. Situationen var
emellertid den, att en tjänst var ledigförklarad
och att Wennerström hade
sökt den och var den mest meriterade.
Skulle man då säga nej till honom?
Skulle man förklara att han inte kunde
får den tjänst till vilken han var mest
meriterad?

Herr von Friesen förde in argumentet
att Wennerström var överkvalificerad
för tjänsten. Det låter säga sig,
men vart skulle vi komma i svensk
statsförvaltning om vi bland de sökande
skilde bort personer som har högre
kvalifikationer än vad som formellt erfordras?
Låt oss, herr von Friesen, göra
det tankeexperimentet att en filosofie
doktor söker en adjunkttjänst, för
vilken det fordras filosofisk ämbetsexamen.
Skulle han föras bort ur förslagsrummet
med den motiveringen att
han har högre formella meriter än vad
som fordras för tjänsten? Situationen
blir orimlig om man handlar på det
sättet.

Det enda skäl som enligt min mening
skulle ha kunnat anföras mot Wennerströms
placering på den tjänst han hade
sökt var att det förelåg misstankar
mot honom, men i sa fall hade man
måst underrätta honom om detta eller
också placera honom på en annan tjänst.
Då kom tjänsten i UD in i sammanhanget.
Det finns ingen anledning till att
här gå in på detaljerna, det är enbart
att konstatera att en möjlighet här öppnades.
Denna tjänst var mindre farlig.
Misstankarna var även utomordentligt
vaga vid denna tid. Jag har dragit den
slutsatsen att man med hänsyn till misstankarnas
styrka kunde placera Wennerström
på tjänsten i utrikesdepartementet.

Den tredje situation, som det finns
anledning att diskutera, inträdde på
hösten 1961 och framför allt på våren
1962, då det inträffat en del händelser
som skärpte misstankarna mot Wen -

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning

nerström. Att dessa händelser hade inrapporterats
berodde delvis på de säkerhetsåtgärder
som hade vidtagits mot
Wennerström. Jag skall senare återkomma
till dem.

Vi kan konstatera att man vid denna
tidpunkt inte kunde fastslå att Wennerström
var spion. Misstankarna liade
vuxit i styrka, men åtskilliga bland de
initierade lutade fortfarande åt den
uppfattningen att Wennerström var
oskyldig. Andra hade starkare misstankar
mot honom men var ändå ytterst
osäkra i sin bedömning. Man kunde
knappast tänka sig Wennerström som
en spion, ehuru man inte riktigt visste
vad man skulle anse om honom.

Denna oklara situation fortsatte under
hela år 1902 och fram till våren
1963. Jag behöver bara erinra om statspolisintendenten
Thulins uttalande i
början av maj 1963 till riksåklagaren
Wahlberg: »Jag tror trots allt innerst
inne att han är oskyldig.»

I det läge som rådde våren 1962 fanns
enligt min mening tre alternativ att
välja mellan. Det första var att man
helt enkelt anhöll Wennerström för
spioneri. För så vitt jag kan förstå av
de handlingar jag haft tillfälle att genomgå
var det ingen som yrkade på att
något sådant skulle ske. Man ansåg sig
inte ha tillräckliga bevis för en sådan
handlingslinje. Jag kan inte låta bli att
inför kammaren göra denna reflexion:
Tänk om man på grundval av det material
som då fanns hade anhållit Wennerström
men han inte hade erkänt!
Man hade inte kunnat döma honom i
brist på bevis. I vilken situation hade
vi då stått?

Det andra alternativet — som var
betydligt mera realistiskt — var att
finna en naturlig anledning för Wennerström
att sluta uppdraget på utrikesdepartementet.
Denna linje kunde
man mycket väl överväga, och så skedde.
Jag vill starkt understryka, att det
här måste röra sig om en naturlig anledning.
Man fann ingen sådan, men
man sökte efter en. Att utan vidare

med Wennerströmaffären

skicka i väg Wennerström hade enligt
min uppfattning varit både oriktigt och
oklokt. Det hade varit oriktigt därför
att man på den svenska arbetsmarknaden
— även den statliga — bör uppehålla
principen att inte avskeda någon
utan att ange motiven för detta.

Man kunde här inte åberopa att uppdraget
var avslutat, ty så förhöll det
sig inte, och det var Wennerström
medveten om. Det hade också varit
oklokt att göra det, tv det hade kunnat
bli en signal till Wennerström, om att
han var misstänkt. Då återstod bara
det tredje alternativet att låta Wennerström
stanna kvar i UD och att fortast
möjligt försöka bringa klarhet i fallet.

När jag här nu helt kort har granskat
styrkan i de misstankar som förelåg
mot Wennerström, kommer jag till resultatet,
att statsrådets bedömning var
riktig med hänsyn till den avvägning
som måste göras mellan kraven på rikets
säkerhet, demokratiens fordringar
på rättssäkerhet och spaningspolisens
intresse att skapa klarhet i fallet.

Om vi i dag hade haft ett annat facit
i vår hand, hade kritiken från oppositionen
säkerligen varit en annan. Låt
oss säga att statsrådet Andersson hade
handlat så resolut som oppositionen
nu begär och förflyttat Wennerström
från sin tjänst på grund av att han var
spionmisstänkt! Det är givetvis ett hypotetiskt
fall, men hade oppositionen
inte då talat om brist på rättssäkerhet?
Låt oss göra det tankeexperimentet att
försvarsministern hade skilt Wennerström
från tjänsten på kommandoexpeditionen
och givit honom en annan befattning!
Hade det då inte framkommit
kritik, om det sedan upptäckts, att
Wennerström inte var spion? Eller låt
oss förutsätta att försvarsministern
hade ordnat så att Wennerström inte
fick den tjänst han sökte på flygstaben
och ingen annan arvodesbefattning heller!
Hade inte oppositionen då kritiserat
detta förfaringssätt, eftersom Wennerström
ju var den mest meriterade?

Kan det inte rentav tänkas att de

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

som i dag vill rikta anmärkning mot
statsrådet Andersson då hade kritiserat
honom för att han hade förbigått
den mest meriterade? Även om det var
flygstaben som tillsatte tjänsten, kunde
ju ärendet ändå överklagas och komma
till försvarsministern för handläggning.
Ja, det kunde rent av ha hänt att ärendet
kommit upp i konstitutionsutskottet,
innan vi fått kännedom om att Wennerström
var spion. Då hade vi kunnat
få uppleva att det först riktats anmärkning
mot försvarsministern för handläggningen
av ärendet, och sedan hade
Wennerström avslöjats som spion.

Det är ytterligare en sida av händelseförloppet,
som jag här helt kort
vill beröra. Man kan självfallet ha olika
meningar om hur spaningsverksamheten
skall bedrivas i ett fall som detta,
och man kan ha den åsikten att det
hade varit av vikt att flera personer
blivit informerade om misstankarna
mot Wennerström. Men vid en genomgång
av materialet finner man att säkerhetspolisen
hade mycket starka skäl
för att begränsa kretsen av informerade
så mycket som möjligt. Om Wennerström
var oskyldig — och man lutade
länge åt den uppfattningen — var det
olustigt att sprida misstankarna, och
ur spaningssynpunkt måste man också
säga att det var risker förbundna med
en sådan spridning. Säkerhetspolisen
har förklarat att varje ytterligare person
som delgivits dessa misstankar kunde
ha inneburit en risk.

Man kan från denna talarstol ironisera
över att det skall vara så svårt att
dölja att man delgivits sådana misstankar,
men erfarenheten säger att man
inte kan komma ifrån en förändring i
sina attityder i sådant fall. Man stelnar
till i sitt uppträdande o. s. v. Vi vet
också att Wennerström märkte detta.
Trots att jag tycker att det hade varit
önskvärt att ytterligare några personer
inom utrikesdepartementet hade blivit
informerade om misstankarna, förstår
jag inte hur någon kan göra statsråden

Andersson och Undén ansvariga för att
någon speciell person inte blev informerad.
Man måste se statsrådens handlingar
i det fallet mot säkerhetspolisens
bedömning.

Från oppositionens håll säger man
nu att nämnda statsråd skulle ha satt
sig över säkerhetspolisens bedömning,
och detta kunde de självfallet ha gjort
rent formellt, men det synes mig orimligt
att rikta anmärkning mot ett statsråd
för att han inte har satt sig över
säkerhetspolisens bedömning. Jag ansluter
mig till den uppfattning, som
några talare från denna plats tidigare
har givit uttryck åt, nämligen att säkerhetspolisen
måste få bestämma om spaningsåtgärderna
och vad med dem sammanhänger,
alltså även den krets som
skall invigas.

Från dessa synpunkter vill jag här
ta upp några ytterligare detaljer. Det
har anmärkts på att överstelöjtnant
Bondeson, företrädaren på Wennerströms
tjänst, inte informerades. Men
vid den tidpunkten var misstankarna
mot Wennerström mycket vaga, och när
säkerhetspolisen inte önskade utvidga
kretsen av invigda, tycker jag det är
naturligt att statsrådet Andersson inte
gjorde det.

Beträffande statsrådet af Geijerstani
vill jag säga, att han uppenbarligen
hade kunnat underrättas om misstankarna,
men om det från spaningspolisens
sida hade funnits intresse härför,
kunde givetvis denna tagit ett initiativ.
Såvitt jag kan förstå har något sådant
initiativ inte tagits. Det hade också varit
möjligt för försvarsministern att underrätta
sin statsrådskollega, men här
låg spaningspolisens synpunkt till
grund för bedömningen. Detsamma gäller
underrättelse till kabinettssekreterare
Belfrage. Enligt min bedömning
ligger det till på samma sätt.

Beträffande den föregående diskussionen
om generalordern in. m. kan det
hända att jag får tillfälle att återkomma
vid replikväxlingar, .lag vill här in -

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1904 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffaren

flicka några ord om försvarets bok- och
blankettförråd. Det var beklagligt, att
inte detta förråd blev underrättat om
förhållandena. Jag vill emellertid gärna
tillägga två saker.

För det första kunde detta bok- och
blankettförråd utan vidare ha utnyttjats
av Wennerström, vilken tjänst i det
militära han än hade. Det var inte hans
placering i UD, som öppnade dörrarna
till detta förråd, utan hans militära
ställning — inte främst detta att han
var överste, men väl att han var i militärtjänst.

För det andra har jag, efter allt vad
jag har undersökt, inte kunnat finna,
att statsrådet Andersson någon gång
informerades om att Wennerström lånat
handlingar på detta förråd. Därför
kan man inte lägga statsrådet Andersson
till last, att Wennerström lånade
handlingar på förrådet, så mycket mera
som generalordern inte nådde dit.

Jag kanske också skall säga några
ord om Wennerströms uppdrag som
robot- och kärnvapenexpert. Efter
statsrådet Anderssons förklaringar i
kammaren på denna punkt, kan jag
fatta mig mycket kort. Jag har inte
kunnat finna, att det finns något skriftligt
förordnande av Wennerström för
detta uppdrag. Han hade det helt enkelt
på grund av sin tjänst inom försvarets
kommandoexpedition. Det förefaller
mig omöjligt, att man skulle ha
kunnat skilja honom från uppdraget, sa
länge han hade denna tjänst. Tjänsten
var i så hög grad förenad med uppdraget.
Däremot fanns det möjligheter att
låta honom upphöra med föredragningarna.
Så har också skett. Därmed hade
uppdraget upphört, och eftersom det
inte hade givits på annat sätt än muntligt,
var det också naturligt att det inte
blev återkallat skriftligt. Jag tror inte
heller att innehavet av detta uppdrag
betytt någonting i detta sammanhang.
På grund av sina andra tjänsteställningar
kunde Wennerström komma i
beröring med det material det gällde.

Givetvis står inte de synpunkter som
jag här försökt att i korthet utveckla i
någon som helst motsatsställning till
den rapport från parlamentariska
nämnden som jag skrivit under. Den
parlamentariska nämnden har endast
haft att redovisa ett material som grundat
sig på juristkommissionens undersökning,
och de 18 punkterna utgör endast
observationer, som ledamöterna
har gjort vid genomgången av handlingarna
och som de funnit vara relevanta
för konstitutionsutskottets prövning.
Numreringen skedde för att få anknytning
till den föregående texten. Så
sker i originalupplagan.

Jag vill gärna betona-, att dessa
punkter inte innebär något som helst
ställningstagande eller anvisning till
anmärkning. Läser man in någonting
annat i punkterna, läser man helt enkelt
fel. Nämnden valde nämligen att
överlåta åt konstitutionsutskottet att bedöma
statsrådens åtgärder eller uteblivna
åtgärder, eftersom det är detta och
endast detta, som har att utmäta det
konstitutionella ansvaret för statsrådet.
När jag för min del gjorde min granskning
inom konstitutionsutskottet, kom
jag fram till att ingen av de gjorda observationerna
kan läggas till grund för
anmärkningar eller tillkännagivanden.

Man har här tagit upp en diskussion
om sättet för den parlamentariska
granskningen. Jag skulle för ett kort
ögonblick vilja anknyta till denna diskussion.
Det har självfallet varit av betydelse,
att parlamentariker haft möjlighet
att tränga in i materialet. Det har
emellertid skett under stor tidsnöd,
och jag skall inte fördölja att jag personligen
helst sett, att hela denna
granskning utanför juristkommissionen
hade kunnat äga rum inom konstitutionsutskottet,
eftersom det ändå är
konstitutionsutskottet, som grundlagsenligt
har att göra prövningarna av det
konstitutionella ansvaret.

Efter denna prövning inom konstitutionsutskottet
kan man konstatera, att

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

utskottet utan vidare skilt bort statsråden
Nilsson och Kling.

I fråga om statsrådet Johansson har
bara högerledamöterna i konstitutionsutskottet
velat vara med om ett tillkännagivande.
Övriga borgerliga ledamöter
har tydligen funnit det vara förklarligt,
att han inte fullföljde ett ärende
som låg hos försvarsdepartementet.

I fråga om statsministern har centerpartisterna
inom utskottet inte velat
gå med på ett tillkännagivande. Jag förstår
dem mycket väl och tycker att de
handlat klokt. Jag har nämligen svårt
att förstå att man i detta sammanhang
velat sätta statsministern på de anklagades
bänk.

Det har framhållits i debatten, att det
rör sig om en fråga av enastående och
sensationell karaktär. Ja, men frågans
enastående karaktär framträdde först
på ett mycket senare stadium än vid
den tidpunkt då statsministern blev informerad.
Statsrådet Kling har i de
handlingar som finns i ärendet berättat,
att han uppfattade misstankarna
som vaga, och han refererade dem också
som vaga vid sitt samtal med statsministern.
Det är mot denna bakgrund
man får se statsministerns bandläggning
av frågan.

När det vidare gäller regeringens
handläggning av säkerhetsfrågorna, vilken
också tagits upp, skall vi kanske
inte rekapitulera den debatt som vi
förde i höstas. Den ordning regeringen
tillämpat växte fram under beredskapsåren.
Enligt vad jag förstår accepterade
man den då, eftersom det inte tidigare
riktats någon anmärkning mot
den. Detta har inte gjorts av något av
de partier, som nu vill lasta regeringen
för denna ordning. De gjorde det
inte heller under samlingsregeringens
dagar. Såvitt jag kan förstå accepterade
man ordningen under den koalitionsregering,
som bestod av socialdemokrater
och centerpartister, vilket
också centerpartiet dragit konsekvenserna
av.

Jag övergår så till den anmärkning,
som lottmajoriteten inom utskottet riktat
mot östen Undén. Jag måste säga att
den ter sig underlig för mig. Jag vill
framför allt fästa uppmärksamheten på
att försvarsministern tog ansvaret för
Wennerströms placering i utrikesdepartementet
och allt vad som hänger samman
med denna. Man kan betrakta Wennerström
som utlånad från försvarsdepartementet
till utrikesdepartementet.

Eftersom nu försvarsministern har
förklarat sig ta detta ansvar, ter det
sig för mig rimligt att man utkräver
ansvaret av honom. Alla formella resonemang
i detta stycke studsar tillbaka
på det faktum att statsrådet Andersson
tagit detta ansvar. Följaktligen skall
detta utkrävas av honom och inte av
någon annan. Redan av denna anledning
anser jag att man borde undanta
professor östen Undén från ansvarsprocessen.
Men även om man inte gjorde
detta, skulle anmärkningen fortfarande
vara felaktig eftersom misstankarna under
hans tid som utrikesminister var
vaga. Det är även orimligt att begära
att ett statsråd skall sätta sig över säkerhetspolisens
uppfattning och råd.

Herr Braconier gjorde på denna
punkt en jämförelse med situationen
för herr Trygger. Men om jag inte minns
fel var det dock så, att ifrågavarande
ärende direkt handlades av herr Trygger.

Slutligen anser jag beträffande det
statsråd som bär ansvaret — statsrådet
Sven Andersson — att utredningen har
friat honom. Han har stått inför mycket
svåra avvägningsproblem. Han har
tagit ställning till ett säkerhetsfall, som
har varit mycket svårbedömt på grund
av att misstankarna varit vaga. Han
har haft att mot varandra väga hänsynen
till kravet på rikets säkerhet, de
fordringar på rättssäkerhet och personlig
integritet, som demokratien innesluter,
och spaningsledningens intresse
av att inga åtgärder skall försvåra
arbetet att skapa klarhet i fallet. Detta

Torsdagen ilen 28 maj 19(54 fm.

Nr 29

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

har varit ett övervägande av utomordentligt
vansklig och grannlaga natur.

Vi har inom konstitutionsutskottet
funnit, att statsrådet gjort denna avvägning
på ett sådant sätt, att det inte
funnits anledning att rikta anmärkning
mot honom. Detta står inte i något motsättning
till det ideal om en stark regering,
som åtminstone jag omfattar.
En stark regering måste självfallet värna
om rikets säkerhet men också ta
hänsyn till demokratiens fordringar på
rättssäkerhet och personlig integritet.
Med hänsyn till de svagt underbyggda
misstankar som förelåg gjorde statsrådet
Andersson enligt min mening en
riktig bedömning i detta fall.

I anslutning till de första anförandena
vill jag slutligen framhålla, att det
inte råder något tvivel om att Wennerströms
spionage är en nationell olycka.
Men det är Wennerström och inte regeringen
som bär skulden för denna nationella
olycka.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Johansson har
ägnat denna fråga en mycket grundlig
behandling, och jag vill framföra en
komplimang till honom för hans sätt
att föra debatten. Jag vill fastslå att
herr Johansson säger att ansvaret vilar
på försvarsministern. Jag kan dock inte
undgå att tycka, att hela hans argumentering
utgick från en annan ståndpunkt,
nämligen att det var polisen
som hade ansvaret. Jag förstår emellertid
i så fall inte varför regeringen
egentligen ändrat praxis. Om det inte
haft någon betydelse hur regeringen
handlat, hade väl inte statsministern
haft någon anledning att ändra praxis.
Det måste föreligga något samband
med det som har inträffat.

Det är alldeles riktigt att Sven Andersson
påtagit sig ansvaret. Men herr
Undén hade ansvaret när det gällde att
precisera de åtgärder som eventuellt

skulle vidtas inom det område, där herr
Wennerström arbetade direkt under
herr Undén. Man kan inte hävda att
polisen har ansvaret för detta, eftersom
polisen inte fått dessa preciserande
uppgifter.

Jag vill hänvisa herr Johansson till
s. 75 i juristkommissionens betänkande,
där det bl. a. understryks att polisledningen
var mycket oroad men fick
lugnande försäkringar från försvarsministern,
vilka gick ut på att statsrådet
trodde att herr Wennerström haft
anledning att fråga efter dessa handlingar
på grundval av det uppdrag som
denne hade haft. På denna punkt blev
alltså spaningsledningen vilseledd, eftersom
den inte fick någon precisering
av herr Wennerströms uppdrag. Detta
är en utomordentligt allvarlig sak, som
regeringen har sitt ansvar för.

Herr Johansson missförstod vad jag
sade om det som skedde 1930. Att jag
visat på vilka grunder socialdemokraterna
gjort anmärkningar t. o. m. när
det gällde en ecklesiastikminister som
följt de sakkunniga beror på att socialdemokraterna
nu hävdar att det är något
av en skandal att man vill pricka
Östen Undén, en gammal statsman. År
1930 ansåg emellertid socialdemokraterna
att det var riktigt att framföra
anmärkningar där kritiken var betydligt
mindre.

Så några ord om telefonkontrollen!

Försvarsministern var såsom kommunikationsminister
med i den regering
som utfärdade lagen om telefonkontroll
1952. När lagförslaget i mars
1952 behandlades här i kammaren uttalade
dåvarande justitieministern att
frågan noga diskuterats inom regeringen.
Herr Johansson måste väl medge att
det då är märkligt att försvarsministern
utan vidare säger att han inte känner
till de legala förutsättningarna för
lagen. Justitieministern utfärdade så
att säga en garanti till riksdagen att
frågan noga penetrerats inom regeringen.

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffåren

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill gärna ge herr
Johansson i Trollhättan en eloge för
den lugna och sakliga ton han använde
i sin argumentering. Det är ett uppföljande
av hans uppträdande i utskottet.

Samtidigt vill jag beklaga herr Johansson
för hans dubbla egenskap av
nämndledamot och konstitutionsutskottsledamot.
Var och en som läser
parlamentariska nämndens utlåtande
och i synnerhet de 18 punkterna får
nämligen fullt klart för sig, att här föreligger
om inte precis så nära nog 18
anklagelsepunkter. Om nämnden inte
åsyftat att framlägga sådana anklagelsepunkter
måste den ha uttryckt sig
mycket illa, och det tror jag inte att
den gjort. Jag tycker att parlamenariska
nämndens uppläggning av behandlingen
av frågan är föredömlig, och utlåtandet
pekar mot de slutsatser som
vi inom oppositionen har kommit till.

Vidare har herr Johansson en hopplös
uppgift när han försöker jämföra
orden »vaga misstankar» med »skälig
misstanke» — det senare föreskrivs ju
för att telefonavlyssning skall få göras
vid vissa misstänkta brott. Jag tror jag
kan säga att ingen här i landet blir
föremål för telefonavlyssning bara på
»vaga misstankar»; en sådan rättslöshet
råder med säkerhet inte.

I fråga om placeringen på försvarsstaben
tillät jag mig säga, att jag tyckte
att den omständigheten att Wennerström
var överkvalificerad utgjorde
tillräckligt skäl att utesluta honom från
uppdraget. Det resonemanget gäller,
som herr Johansson riktigt påpekade,
naturligtvis inte alla områden av statlig
eller kommunal verksamhet, men
det måste i alldeles särskild grad gälla
inom det militära, med den speciella
rangordning som där förekommer.

Några ord också om det förhållandet
att Sven Andersson inte underrättades
om detta spioneri vid försvarets bokoch
blankettförråd. Det var ju hans

eget fel — han hade utfärdat och skrivit
under en generalorder som inte nådde
fram till vederbörande.

Slutligen »meddelandet till andra personer»
som man här gjort en dygd av.
Inom oppositionen tycker vi att utrikesminister
Torsten Nilsson handlade alldeles
riktigt då han lät underrätta både
kabinettssekreteraren och chefen för
den politiska avdelningen inom utrikesdepartementet.
Vill man från regeringens
sida rikta klander mot utrikesminister
Nilsson för att han härvidlag
inte följde de råd som gavs av spaningsledningen?
Tyvärr måste vi ju
konstatera att denna underrättelse skulle
ha lämnats betydligt tidigare.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag inregistrerar naturligtvis
komplimangerna för att jag
talat lugnt och sakligt. Men att jag gjort
det beror på att tycker att mitt utgångsläge
är så gott, att jag utan vidare
kan tala på detta sätt. De sakargument
jag kunnat lägga fram är av
den arten att de talar för sig själva.

Herr von Friesen menade att den
parlamentariska nämndens rapport var
sådan, att min uppgift inom konstitutionsutskottet
varit svår. Själv har jag
inte känt det så; kanske får jag tillfälle
att med herr Wedén diskutera den saken
något senare. Jag har aldrig uppfattat
parlamentariska nämndens uppgift
på det sättet, att den skulle framföra
anmärkningar. Nej, den skulle enligt
min uppfattning leverera ett material
—- den skulle föra fram de observationer
som gjorts, och sedan skulle
det överlämnas åt konstitutionsutskottets
ledamöter att dra slutsatserna av
detta material. Det var ett naturligt arbetssätt,
eftersom ledamöterna i nämnden
ingick i konstitutionsutskottet där
de, grundlagen likmätigt, skulle träffa
sina avgöranden.

Låt mig ta upp ytterligare några ting,
så långt tiden det tillåter.

Torsdagen den 28 maj 1904 fm.

Nr 29

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

Jämförelsen med vad som hände 1930
bär kanske både herr Braconier och
jag visst intresse av att diskutera. Min
uppfattning är den, att man självfallet
kan göra anmärkningar mot herr Undén,
men det är orimligt att i detta fall
framföra anmärkning mot honom, eftersom
statsrådet Andersson förklarat sig
ta ansvaret. Det är en ansvarsdivision
inom regeringen, och konstitutionsutskottet
har att utgå från den fördelning
av ansvaret som regeringen gör mellan
statsrådets ledamöter.

När det gäller spaningslcdningen har
ju varken herr von Friesen eller jag
gjort någon anmärkning eller ens någon
erinran mot statsrådet Nilsson för
hans sätt att handla. Men det är inte
detta det gäller, herr von Friesen. Vad
det gäller är om man skall betrakta
det som rimligt att rikta anmärkning
mot statsråd vilka följder de råd och
bedömningar som de mest initierade på
området framför.

Naturligtvis kan statsråden ha egna
meningar — det vill jag inte ett ögonblick
förmena dem. Men det är naturligt,
att de tar mycket stor hänsyn till
vad de mest initierade på detta område
föreslår. För att statsråden skall
handla efter en egen bedömning som
avviker från sakkunskapens måste det
finnas utomordentligt starka skäl. Då
menar jag, herr von Friesen, att man
inte heller kan rikta några anmärkningar,
ehuru man naturligtvis kan resonera
och fråga.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag skall senare i ett
enda avseende ta upp det resonemang
som herr Johansson i Trollhättan förde,
men jag skall börja med att säga
honom följande.

Det är riktigt att den parlamentariska
nämnden i sina 18 punkter gjort
konstateranden eller — som jag tror
herr Johanssons ord föll — observationer.
Men i nämndens utlåtande finns
konstateranden och observationer som

på grund av sin karaktär har tyngden
av värdeomdömen.

När herr Johansson säger att han
själv inte upplevt situationen i konstitutionsutskottet
som svår, så tror jag
honom naturligtvis, ehuru jag hade
väntat mig att en man med så höga intellektuella
krav på sig själv som herr
Johansson har skulle ha upplevt åtminstone
någon svårighet.

Sedan vill jag, herr talman, säga några
få ord om ett avsnitt i försvarsministerns
anförande — jag återkommer
senare till mycket annat av det han
sade. Försvarsministern liksom slog sig
för sitt bröst och sade, att nu lägger vi
alla papperen på bordet. Han åsyftade
uppenbarligen inte bara publiceringen
av polisens förundersökningsprotokoll
utan även den publicering av juristkommissionens
samtals- och förhörsprotokoll
som påbörjats. Beträffande båda
dessa publiceringar men framför allt
beträffande de senare vill jag göra en
observation -— för att nu använda
herr Johanssons uttryck — och samtidigt
rikta en begäran till regeringen.
Bandupptagningarna från samtalen inom
juristkommissionen har ju förstörts.
Det har vidare sagts att av de ursprungliga
fyra eller fem exemplaren av utskrifterna
från juristkommissionens förhör
och samtal finns numera endast två
exemplar kvar — de andra bär förstörts.
Ett av de två exemplaren finns
väl fortfarande i konstitutionsutskottet,
ehuru det var vissa svårigheter att få
det tillbaka dit. Det andra finns i
kanslihuset.

Jag tror — och nu kommer jag till
min begäran —• att det ligger i både
sakens och regeringens intresse att något
organ — t. ex. parlamentariska
nämnden, ehuru just detta inte är något
krav från min sida -— får tillfälle
att granska efter vilka normer publiceringen
nu sker. Jag säger helt öppet
och frankt att jag tror att det vore till
fördel för en fortsatt lugn debatt, att
inga misstankar kommer att kvarstå

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffaren

om att inskränkningar beträffande publiceringen
sker med hänsyn endast till
landets intresse och att ingenting tas
bort med hänsyn till regeringens intresse.

Jag skall sedan diskutera Wennerströms
spionage huvudsakligen ur tre
aspekter. Den första gäller de skador
som vållats det svenska försvaret, den
andra de brister i vårt skydd mot verksamhet
av detta slag som uppenbarats
och den tredje sammanhänger med den
problemställning som möter i en äkta
demokrati när det gäller att skaffa sig
ett skydd mot sådan verksamhet.

Det gäller här den största och farligaste
attack som genom spioneri någonsin
riktats mot Sverige. Även internationellt
sett torde detta vara en av
de största spioneriaffärer som förekommit.

För att undvika varje missförstånd
vill jag kraftigt stryka under, att jag
inte alls tror att den sovjetiska regeringen
har som något primärt mål att
angripa vårt land. Det uttalandet bygger
naturligtvis inte alls på någon tilltro
till utsagor av Wennerström i samma
riktning. Det bygger på min allmänna
bedömning. När Wennerström
av den sovjetiska underrättelsetjänsten
under de senare åren successivt fick
långtgående uppdrag att utröna försvarshemligheter,
kan detta därför inte
i och för sig ses som ett led i en mot
Sverige riktad aggressiv sovjetisk politik.
Jag tycker att det finns skäl att
göra den betydelsefulla distinktionen.
Sedan kan vi med desto större skärpa
säga ifrån, att en så onödig och obefogad
»beredskapsåtgärd» från rysk
sida sannerligen inte är ägnad att stärka
den svenska allmänhetens tilltro till
Sovjetunionens uttalanden om sina
fredliga avsikter, och vi kan också uttala
vårt fördömande av det landsförräderi
som ansiftats och ägt rum.

Men ingen kan med fullständig säkerhet
se in i framtiden. Olyckliga omständigheter
kan leda till en ny skärp -

ning av de världspolitiska motsättningarna;
det osäkerhetstillstånd som i dagarna
uppstått i Indien med anledning
av den tragiska händelsen där utgör
härvidlag bara en av många illustrationer.
Om en eventuell ny förtätning av
de storpolitiska motsättningarna uppstår
på det ena eller andra hållet i
världen kan således bero på tillfälligheter,
och Skandinavien utgör härvidlag
inte något fridlyst område.

Vår förmåga att föra en självständig
utrikespolitik, som syftar till neutralitet
under krig, liksom andra länders
respekt för denna politik och vår egen
förmåga att föra den bygger i betydande
utsträckning på att vi har ett försvar
av sådan styrka, att en bekämpning
av vårt försvar bedömes erfordra
så stora insatser att dessa av en stormakt,
som ju har andra intressen och
krav att tillgodose, kan te sig allt för
påkostande i förhållande till de fördelar
som skulle kunna uppnås med dem.

Det är främst ur denna synpunkt,
herr talman, som en nedgång i det
svenska försvarets styrka måste bedömas
som allvarlig. Särskilt gäller detta
om nedgången sker utan att det bakom
den ligger någon medvetet tagen risk
och bedömning från de svenska statsmakternas
sida. De skador som Wennerströms
spioneri har vållat det svenska
försvaret är till sin art och omfattning
i varje särskilt fall självklart hemligstämplade.
Det är bara detta förhållande
som har gjort det möjligt för en
del av den socialdemokartiska pressen,
främst Aftonbladet, som i denna sak
tappat all kontakt med verkligheten
och anständigheten, att söka dimensionera
ned konsekvenserna för Sverige
av Wennerströms spioneri, framför
allt av vad han gjort efter det att
överenskommelsen träffades mellan försvarsminister
Sven Andersson och dåvarande
utrikesminister Undén om
Wennerströms placering i utrikesdepartementet.
Skulle inte denna — jag
upprepar: nödvändiga — hemligstäm -

Torsdagen den 28 maj 19G4 fm.

Nr 29

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

pel ha åsatts de bär ifrågavarande dokumenten,
hade dylika förvrängningar
i partinitets tecken och i syfte att
skydda regeringen över huvud taget
aldrig ens kunnat försökas.

Vad som sägs i pressen eller eljest
av personer som inte har fått full överblick
över materialet är emellertid en
sak, och den är inte så allvarlig. Mycket,
mycket allvarligare blir situationen
om regeringen själv visar sig vara så
svag att den av fruktan för att fä repor
i sitt eget skinn söker krypa bakom
sin egen hemligstämpel, även om sekretessen
inte alls kan försvaras såsom
nödvändig för rikets säkerhet. Därför
är det nödvändigt att på denna punkt
ställa en fråga av bestämd karaktär till
regeringen.

Försvarsministern bär här givit en
översikt över de handlingar som Wennerström
utlämnade efter det att han
hade börjat sin verksamhet i UD. Den
översikten stämmer inte antalsmässigt
med den redogörelse jag har fått i den
parlamentariska nämnden, men diskrepansen
tror jag spelar en mindre roll.
Försvarsministern gjorde ett stort nummer
av att bara ett topphemligt dokument
under denna senare period hade
utlämnats, och detta dokument hade
Wennerström skaffat sig, sade försvarsministern
med en litet inlindad formulering,
i försvarsutredningen. Det kan
man möjligen säga. Men enligt de upplysningar
jag har fått var förhållandet
det, att Wennerström fick ögonen på
detta papper i UD men tyckte det var
obekvämt på något sätt att ta hand om
det där och därför i stället lånade det
i själva försvarsdepartementet. Jag tycker
att man skulle använda det uttryckssättet
och inte det inlindade uttrycket
»i försvarsutredningen» om
man är angelägen att ge en riktig bild.

Den fråga, herr talman, som jag här
vill komma fram till är följande: Vill
regeringen — statsministern är inte här
men jag antar att försvarsministern vill
svara för regeringen i detta samman -

hang — vitsorda att Wennerström sedan
lian började sin verksamhet i utrikesdepartementet
skaffat sig tillgång
till flera dussin hemliga svenska försvarsliandlingar,
varav flera av stor omfattning
och vilkas utlämnande i 15 ä
20 fall medfört synnerligt men för försvaret
enligt överbefälhavarens och försvarsstabschefens
bedömning? Jag har
här hållit mig till de svenska handlingarna,
men som tidigare sagts här är det
inte bara de svenska försvarshandlingarnas
utlämnande utan även utlämnandet
av andra hemliga dokument som
kan skada det svenska försvaret.

Jag hoppas att vi inte nu återigen
skall få höra liksom i försvarsministerns
första anförande att detta inte är
så mycket att tala om, detta som hände
efter och under tiden för Wennerströms
placering i UD, därför att hans
spioneri på kommandoexpeditionen i
själva verket var ännu mera allvarligt.
Jag bestrider inte det. Men det är inte
något starkt argument. Jag skall bara
ange ett skäl till att jag anser det resonemanget
svagt.

Statsministern har i allmänna ordalag
då och då framhävt den snabba tekniska
utvecklingens betydelse för läkningen
av spionskadorna. Den tankegången
gäller verkligen inte i alla sammanhang,
men en hel del ligger det
naturligtvis i den typen av resonemang.
Men ju större betydelse man vill tilllägga
det resonemanget -— och statsministern
är tydligen beredd att tillmäta
det en mycket stor betydelse —
desto mera stiger alltså allvarlighetsgraden
av Wennerströms spioneri under
den senaste perioden — UD-perioden
— och desto mera försvagas allvarlighetsgraden
av det spioneri han
bedrivit tidigare.

I sin plädering inför rådhusrätten
sade stadsfiskal Ryhninger om de skador
som han åsamkat det svenska försvaret
bl. a. följande:

»En del skador är redan reparerade,
en del blir snabbt reparerade, men myc -

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

ket kan inte repareras på lång tid. Vi
har soldater och officerare som vill försvara
vårt land, men vart kommer man
med mod och vilja när baser förråds,
stridsledningens uppehållsplatser röjs
och våra modernaste vapen utlämnas.»

Tidigare i sin plädering hade åklagaren
karakteriserat de skador som
spioneriet vållat försvaret som »enorma».
I en i detaljerna hemlig skrivelse
till regeringen har överbefälhavaren anmält
önskemål om anslag på mellan 280
och 290 miljoner kronor för att bota en
del av skadorna. Regeringen har förklarat
att den ämnar äska 50 miljoner kronor
för detta ändamål för nästa budgetår.
Alla detaljer som skulle göra det möjligt
för kammaren att i varje fall för
närvarande närmare bedöma omständigheterna
är således tills vidare instängda
bakom hemligstäinpclns rullgardin.
Något är det i varje fall möjligt att
säga rent allmänt: överbefälhavarens
framställning torde grunda sig på en beräkning
av kostnaderna för åtgärdersom
bedömts möjliga att vidta under de närmaste
tre åren. Den innebär inte någon
uppskattning av värdet av de svenska
försvarsanläggningar och den försvarsmateriel
som av Wennerström utlämnats
till Sovjetunionen. För den senare typen
av uppskattning skulle inte ett miljardbelopp
räcka till. En sådan uppskattning
vore emellertid icke heller rättvisande
när det gäller att bedöma de ekonomiska
konsekvenserna i nuläget av
de skador som Wennerströms spioneri
orsakat. Tidsfaktorn har redan — jag
antydde det förut — verkat mildrande
på en del av dessa skador. Den ekonomiska
värderingen beror naturligtvis
också på hur mycket tid man vill anslå
framöver innan försvaret återvunnit
nu avsedd styrka. En treårsperiod
räcker över huvud taget inte till för
den saken. Skulle det vara möjligt att
inom en treårsperiod åstadkomma ett
sådant återställande av det svenska försvarets
styrka, är det för mig klart att
det av ÖB angivna beloppet är för lågt.

Det av regeringen angivna beloppet är
löjligt lågt, om det skulle avse en slutpunkt
för vad regeringen tänkt göra.

Det är klart att om man vill acceptera
en nedskärning av målsättningen
för det svenska försvaret i förhållande
till det beslut som riksdagen för kort
tid sedan fattade, kan man också skriva
ned de ekonomiska konsekvenserna av
Wennerströms spioneri. Men då skall
regeringen också våga träda fram och
säga att den är beredd att acceptera en
sådan nedskärning med den därav följande
försvagningen av Sveriges möjligheter
att driva en oberoende alliansfri
politik med syfte att upprätthålla
neutralitet under krig.

Jag skall nu, herr talman, övergå till
att tala om de brister som uppdagats
i vårt skydd mot spioneri och landsförrädisk
verksamhet. Jag kan göra detta
ganska kortfattat, eftersom flera talare
före mig varit inne på den frågan
och då flera talare efter mig kommer
att uppehålla sig vid den.

Låt mig till att börja med peka på en
omständighet som jag fäst mig vid. I
sitt interpellationssvar i Wennerströmdebatten
i andra kammaren den 29 oktober
förra året sade statsministern
bl. a. beträffande den orientering som
lämnades försvarsminister Sven Andersson
senast den 4 januari 1960:
»1957 placerades Wennerström på kommandoexpeditionen.
Ingen anmälan
skedde till regeringen att han skulle
vara misstänkt för spioneri. 1959, när
han hade tjänstgjort två år på kommandoexpeditionen,
förs ärendet upp.
De papper som då lades fram var i
stort sett desamma, på vilka försvarsledningen
hade tillstyrkt hans placering
1957.»

Den uppgiften från statsministern är
helt felaktig. Placeringen av Wennerström
på kommandoexpeditionen i försvarsdepartementet
skedde enligt juristkommissionens
redogörelse på förslag
den 3 april 1957 av dåvarande chefen
för flygvapnet, general Ljungdahl, med

Torsdagen den 28 maj 1904 fm.

Nr 29

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

kontrasignation av dåvarande chefen
för flygstaben, general Peyron. Juristkommissionen
tillägger: »Både Ljungdahl
och Peyron har förklarat att de
icke förrän Wennerström anhållits hörde
talas om att misstankar uppstått
mot honom.»

Jag kan tillägga, ehuru juristkommissionen
inte omnämnt detta, att såväl
försvarsstabschefen mellan 1951 och
1957 som försvarsstabschefen mellan
1957 och 1961, generalerna Åkerman
och Göransson, inför juristkommissionen
förklarat att de icke underrättats
om att Wennerström var en säkerhetsrisk.
Uet vore orimligt om någon skulle
försöka göra gällande, att dessa fyra
personer i hög ansvarsställning inom
försvaret skulle sökt föra undersökningskommissionen
bakom ljuset. Det
synes mig därför vara klart att de upplysningar,
som i slutet av 1959 och i
början på 1960 delgavs försvarsministern,
icke då förelåg och icke 1957 förelegat
hos chefen för flygvapnet eller
hos försvarsstabschefen.

Statsministerns yttrande i andra kammaren
förra hösten är alltså felaktigt.
Det vore nyttigt och ärligt om statsministern
nu, mot bakgrunden av den
gjorda utredningen, ville klart medge
att så är fallet. Jag förutsätter naturligtvis
inte att statsministern då var
underkunnig om det verkliga förhållandet.
Jag förutsätter bara att han i
detta sammanhang, liksom över huvud
taget i detta ärende, icke var tillnärmelsevis
tillfredsställande informerad.
Statsministern gjorde för övrigt i andra
kammaren förra hösten en rad uttalanden
av samma karaktär som det
jag här belyst, nämligen att försvarsledningen
redan långt före 1961 skulle ha
varit lika insatt i bilden som försvarsministern
blev 1959—61, och att försvarsledningen
ändå hade kommenderat
Wennerström till olika betydelsefulla
befattningar. Så informerad var alltså
icke försvarsledningen och jag tycker
det är rättvist att detta klarlägges.

Men dessa omständigheter klarlägger
också brister i den militära säkerhetstjänsten,
som det enligt min mening
icke finns någon anledning att underlåta
att påtala, även om det sker kortfattat.
Det är klart att de utgör ett exempel
på bristande kommunikation mellan
den militära säkerhetstjänstens ledning
och den högsta militärledningen.
På sådan bristande kommunikation är
det som jag nu anfört ingalunda något
enastående exempel i detta ärende.

Nu hade det emellertid funnits en
mycket enkel åtgärd varigenom försvarsministern
kunnat rätta till denna
brist, en allvarlig brist när det gäller
fallet Wennerströms behandling. Försvarsministern
hade alltså denna säkerhetsrisk
— Wennerström -— alldeles inpå
sig och han visste att kommandoexpeditionen
matades, på ett i förhållande
till dess faktiska funktioner och
betydelse enligt min mening överdrivet
sätt, med långa serier av hemliga handlingar.
Det som förvånar mig är då, att
inte hos honom ändå uppstod ett spontant
behov att lyfta på telefonluren och
säga till försvarsstabschefen: »Hör du,
jag har fått ett besvärligt fall på halsen
här. Tag med dig chefen för flygvapnet
och kom upp för att resonera om vad
vi möjligen skulle göra för att minska
riskerna.»

Därmed hade två saker vunnits. För
det första hade bristerna i kommunikationerna
uppåt till militärledningen
från den militära säkerhetstjänstens
sida genast klarlagts. För det andra och
viktigare hade möjligheter öppnats att
vidtaga en viss allmän — och således ej
endast mot Wennerström riktad —- inskränkning
i distributionen av hemligt
material till kommandoexpeditionen.
En sådan inskränkning skedde i begränsad
utsträckning senare, men då
var det så dags.

Jag skulle också, herr talman, vilja
säga några ord om säkerhetspolisen och
framför allt om förhållandet mellan
dess ledning och regeringskretsen. Den

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffaren

huvudlinje som redan framskymtat här
i försvaret för regeringens och särskilt
försvarsministerns och dåvarande utrikesministerns
bristfälliga handläggning
går ut på att man städse bara
följt statspolisintendentens råd. Förvisso
är ett av huvudintrycken som stannar
kvar efter genomläsning av det mycket
omfattande utredningsmaterialet
följande: vi har inte i detta ärende
haft någon fungerande försvarsminister,
inte någon fungerande utrikesminister
och inte någon fungerande inrikesminister.
Och vi vet redan tidigare
att vi inte har haft någon fungerande
statsminister. Vad vi har haft är en
överförsvarsminister som hetat Thulin,
vi har haft en överutrikesminister som
hetat Thulin, vi har haft en överinrikesminister
som hetat Thulin och i praktiken
har vi också haft en överstatsminister
som hetat Thulin. Att först
prisa säkerhetspolisens ledning och sedan
krypa bakom dess rock, att förvandla
sig själva till namnstämplar på
säkerhetspolisens förslag, är det genomgående
temat i den melodi statsråden
försökt att spela upp. Den inställningen
hos statsråden karakteriserar
också deras förhållande till säkerhetspolisen
under de kritiska åren. Den
har uppenbarligen, såvitt jag förstår,
också försatt statspolisintendenten i
en position, som det aldrig varit avsett
att han skulle ha och som man inte
heller kan begära att han riktigt skulle
orka med. Statspolisintendenten är chef
för den särskilda polisverksamhet, som
avser att motverka spioneri mot rikets
säkerhet. Det är det som i detta sammanhang
är hans uppgift. Däremot är
han sannerligen inte — och jag hoppas
att ingen chef för säkerhetspolisen
någonsin skall bli det — rättsskyddets
högsta vårdare här i landet. Det är inte
han som har att göra avvägning mellan
vad rikets säkerhet och många medborgares
liv erfordrar å ena sidan och
vad den enskildes rättssäkerhet fordrar
å den andra. Det ansvaret måste

ligga hos regeringen. Det är inte lätt
att bära det, men vem skulle annars
bära det?

Jag skall återkomma avslutningsvis
till detta problem. Det är knappast ens
enligt min mening statspolisintendentens
uppgift att ge regeringen råd beträffande
denna avvägning. Han har att
företräda spaningsintresset inom lagens
råmärken, men därmed upphör
hans kompetensområde.

När det gäller de speciella ansvariglietsfrågor
för statsråden som vi nu behandlar
är det för mig självklart att
utgå från den parlamentariska nämndens
enhälliga utlåtande. Kammarens
ledamöter har naturligtvis läst detta,
och jag skall inte annat än undantagsvis
upprepa någon passus däri.

Jag skall först säga några ord om
robotuppdraget till Wennerström, uppdraget
att vara särskild föredragande
för försvarsministern i robot- och kärnvapenfrågor,
en sak som försvarsministern
själv berört och som även berörts
av någon annan talare. Försvarsministern
dimensionerar ned detta uppdrags
betydelse. Han sade att det var
ett — jag hoppas att jag hörde rätt — •
personligt uppdrag från mig till Wennerström,
att det förekom några få föredragningar
o. s. v. Något annat betydde
det inte.

Jag ber kammaren att hålla dessa
försvarsministerns ord i minnet som en
bakgrund till vad jag nu tänker säga.
Detta är den enda punkt där det förefaller
mig som om även den socialdemokratiska
lottmajoriteten i konstitutionsutskottet
har varit något tveksam
om huruvida försvarsministern verkligen
handlat rätt, och det kan man väl
förstå. Man hänvisar till att uppdraget
sammanhängde med Wennerströms
tjänst och att det alltså skulle vara tveksamt,
om han kunnat skiljas från det
på ett naturligt sätt.

Härtill vill jag säga att det av statssekreterare
Frithiofsons uttalanden inför
juristkommissionen — såvitt jag

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Nr 29

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

kan bedöma — framgår alt Wennerströms
uppdrag torde ha saknat varje
praktisk betydelse för robotfrågornas
handläggning i försvarsdepartementet;
för detta fordrades expertis från de militära
staberna och förvaltningarna. Ur
den synvinkeln var alltså Wennerströms
uppdrag onödigt. Som reservanterna
påpekat borde det ha funnits god anledning
och goda möjligheter att skilja
honom från detta onödiga uppdrag.

Men sedan, ärade kammarledamöter,
är det av utredningen helt klarlagt, att
Wennerströms robotuppdrag spelade in,
även om försvarsministern ville tillägna
det en personlig karaktär, på ett högst
olyckligt sätt under spaningsarbetet och
över huvud taget för utredningen av
denna fråga. Wennerströms intresse för
robotpapper ännu så sent som i augusti
1961 föranledde försvarsministern att
den 31 oktober samma år inför polisintendenterna
Thulin och Hasselrot
samt amiral Henning säga, att uppdraget
otvivelaktigt från Wennerströms sida
hade kunnat åberopas som ett stöd
för detta hans intresse för robotar.

Detta var alltså i augusti 1961 — om
försvarsministern inte hört detta förut
—- och hans yttrande till dessa personer
fälldes den 31 oktober 1961. Det var
också vid detta tillfälle som försvarsministern
gav polisledningen intrycket,
att han ville dimensionera ned sina tidigare
i september samma år hysta farhågor
för Wennerströms ansträngningar
att skaffa sig kännedom om flygplan 37,
Viggen.

Det var alltså denna försvarsministerns
egen attityd i slutet av oktober
1961 som kom polisledningen att därefter
— i mitten av november — summera,
att misstankarna »kan verka att
ha uttunnats», nämligen i jämförelse
med vad de var i september samma år.
Juristkommissionen säger också, att
»vad som förekom vid sammanträdet
hos försvarsministern den 31 oktober
1961 synes ha varit ägnat att något stilla
polisens oro för ärendet.» Alltså: för4—Andra
kammarens protokoll 1964. Nr

svarsministerns egna utsagor och försvarsministerns
eget uppträdande stillar
på ett obefogat sätt polisens oro för
ärendet! Därefter åberopas polisens inställning
— att misstankarna alltså har
uttunnats! — av utslcottsmajoriteten såsom
stöd för försvarsministerns handlande.
Nog sagt om det här cirkelresomanget,
i varje fall i här berörda sammanhang.

Men jag måste tillägga när det gäller
robotuppdraget, att så sent som när
Wennerström i mars 1962 gjorde Wagnerkupen
mot flygstaben spelade föreställningen
om att Wennerström fortfarande
hade robotvapenuppdrag en betydande
roll för att han fick ta del av
två kvalificerat hemliga handlingar.

Jag skall i ett avseende be att få återge
den parlamentariska nämndens punkt
nr 3 som den står i nämndens betänkande:
»Den 15 november 1960 blev
överstelöjtnanten Ingemar Bondeson
chef för armésektionen på FKE och därmed
också säkerhetschef inom försvarsdepartementet.
Det var därför av stor
vikt, att Bondeson hade kännedom om
att Wennerström utgjorde en säkerhetsrisk.
» Jag vet inte vad herr Johansson
i Trollhättan anser om uttrycket att det
var av stor vikt, men något måste väl
även han ha menat med det. »Bondeson
blev dock först omkring den 1 oktober
1961 informerad om misstankarna mot
Wennerström.»

Därefter skall jag be att få återge vad
konstitutionsutskottets socialdemokrater
skriver om detta i det enda avsnitt, vari
de, såvitt jag kunnat finna, kommer in
på detta förhållande. De säger: »Utskottet
har ytterligare noterat, att jämväl
cheferna för FKE:s armé- och marinsektioner
kände till misstankarna mot
Wennerström.»

Det är klart, herr talman, att man kan
ha olika subjektiva uppfattningar om
den betydelse som man vill inlägga i ett
visst händelseförlopp, i synnerhet i ett
ärende som detta. Och det är klart att
sådana omdömen kan undergå en för29 -

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

ändring med tiden. Men det är märkligt
när man ändrar uppfattning om vad
som är bevisbara fakta i fråga om det
verkliga förloppet.

Den 23 april i år hade även de tre
socialdemokratiska ledamöterna av den
parlamentariska nämnden den uppfattningen,
att chefen för armésektionen
och säkerhetschefen i försvarsdepartementet,
överstelöjtnant Ingemar Bondeson,
icke var informerad mellan den 15
november 1960 och den 1 oktober 1961.
Det var, som var och en som följt ärendet
har klart för sig, en mycket betydelsefull
tid i detta ärende. Men den
28 maj i år hade de den uppfattningen,
att han var informerad. Jag vill då bara
säga, att det är den uppfattning de hade
den 23 april som är med verkliga förhållandet
överensstämmande. För övrigt
är uppgiften i utskottets memorial
beträffande chefen för marinsektionen
i försvarets kommandoexpedition även
den ganska dubiös, men jag skall inte gå
in på det nu.

Jag'' måste med några ord återknyta
till försvarsministerns inlägg beträffande
de problem som uppstod, och i det
sammanhanget vill jag också anknyta
till utskottets memorial då Wennerström
sökte kaptens- eller majorsbefattning
som expeditionsofficer i flygstaben.
Här lämnar socialdemokraterna i
konstitutionsutskottets memorial inom
parentes sagt ett besynnerligt meddelande.
De säger, att chefen för flygvapnet,
som då var general Rapp, ansåg sig
böra förorda Wennerström som den
mest meriterade. Man säger detta till
och med två gånger. Jag tror det är
nödvändigt att här göra ett tillrättaläggande.
Det spelar då mindre roll att
det inte var chefen för flygvapnet general
Rapp, utan chefen för flygstaben
general Norén, som här agerade, ehuru
han naturligtvis gjorde det på flygvapenchefens
vägnar. Man ansåg säkert på
militärt håll Wennerström, frånsett misstankarna,
mest meriterad. Men tvärtemot
vad som sägs i utskottsmemorialet

och tvärtemot vad som kommit fram i
debatten från försvarsministerns sida
här i dag har jag fått följande bestämda
intryck av min genomgång av utredningsmaterialet.
På den militära sidan
förklarade man sig kunna vara med om
att icke utnämna Wennerström, under
förutsättning att man fick direktiv av
den arten och under förutsättning att
man icke löpte risken att sedan bli
desavouerad av försvarsministern, därest
Wennerström klagade över en utebliven
utnämning.

Ja, herr talman, jag skall inte gå så
mycket in på vad försvarsministern sade
i en del avseenden på denna punkt; han
sade faktiskt att Wennerström vid den
tidpunkt som jag nu talar om på alla
håll betraktades som en lojal officer och
att det inte ansågs att han hade visat
något särskilt intresse för hemliga papper.
Men om så är fallet, herr talman,
varför uppkom då hela problemställningen?
Jag vill säga att man väl inte
på en gång kan göra gällande, att han
här på alla håll, som uttrycket föll, betraktades
som en lojal officer och samtidigt
sätta i gång hela denna apparat
för att lösa ett problem om en säkerhetsrisk!
Det är alldeles uppenbart att
det ena motsäger det andra. Man måste
bestämma sig för vad man anser.

Efter försvarsministerns konstiga
replik till herr Ohlin har jag anledning
upprepa, herr talman, att säkerhetspolisen
förklarat att om man uteslutande
bedömer saken från polisens synpunkt
— det anser jag var säkerhetspolisens
uppgift — så var det inget intresse att
Wennerström placerades på en ur säkerhetssynpunkt
farlig position. Därför
ville man alltså ha bort honom från
ifrågavarande tjänst vid flygstaben.
Men, herr talman, av samma skäl ville
säkerhetspolisen inte heller att Wennerström
skulle bli placerad i någon
annan ur säkerhetssynpunkt farlig position
— vilket han ju faktiskt blev i
utrikesdepartementet.

Frånsett den tvist som uppenbarli -

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1904 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

gen råder mellan försvarsministern och
dåvarande statspolisintendenten om
förutsättningarna för Wcnnerströms
placering i UD, har jag inte kunnat
finna någon enda annan punkt av betydelse,
där det föreligger olikheter i
uppfattningen mellan försvarsministern
och statspolisintendenten. Vad man än
kan säga om statspolisintendenten Thulin,
så har han icke i något annat sammanhang
— och inte i detta heller — givit
uttryck för någon ovilja mot försvarsministern.
Därför är jag beredd att
tillmäta vad han säger i och för sig stor
betydelse. Men framför allt är det ju
helt klarlagt, att de upplysningar som
trängde fram till statspolisintendentens
samrådsnämnd var att Wennerströms
befattning i utrikesdepartementet ur säkerhetssynpunkt
var ofarlig.

Jag har tagit fram dessa punkter och
sammanställt vad den socialdemokratiska
utskottsmajoriteten skrivit i här berörda
avseenden med den parlamentariska
nämndens och juristkommissionens
konstateranden. Resultatet är att
utskottsutlåtandet då uppvisas innehålla
en del rena felaktigheter. Det utgör
bl. a. därför en mycket bräcklig grund
för den socialdemokratiska majoritetens
försvar för att Wennerström över
huvud taget placerades i utrikesdepartementet
och för att någon övervakning
av honom där icke anordnades.

Ännu svagare blir försvaret när man
kommer till frågan, varför han inte
entledigades från UD-uppdraget. Mellan
sommaren 1961 och våren 1962 inträffade
i själva verket en koncentrerad serie
av alarmerande händelser. Även
med all tillbörlig respekt för juristkommissionens
uttalande — som utskottsmajoriteten
noggrant citerar — om svårigheterna
att bedöma bevisvärdet vid
den tidpunkt då händelserna inträffade,
borde såvitt jag förstår de oerhörda riskerna
för land och folk i varje fall under
denna tid ha avtecknat sig i allt
klarare dager — och det gjorde de också
— även för försvarsministern. Jag

skall bo att få göra en kort rekapitulation
:

På sommaren 1961 hade Wennerström
gjort ett försök att på kommandoexpeditionen
få ut planerna för kommandoexpeditionens
evakuering i händelse av
krig. I själva verket avsågs krigsplanläggningen
för riksstyrelsen. Jag hoppas
att regeringen sänder en tanke av
omsorg även till dem av riksdagens ledamöter
som skall åtfölja regeringen i
ett sådant svårt läge. Den 22 augusti
1961 gjorde Wennerström en förfrågan
på försvarets teletekniska laboratorium
angående handlingar om jämförelser
mellan två olika robotsystem. Den 12
september beställde han från flygstaben
två hemliga handlingar, vilka han fick
ut, och den 14 september var han på
lunch med den sovjetiske militärattachén.
Den 10 oktober uppsökte han
försvarsministern och anhöll att generalorder
om hans tillträde till försvarets
forskningsanstalt skulle utfärdas. Den
15 november efterhörde han på kommandoexpeditionen
gällande plan för
flygvapnets beredskap. Den 26 november
flög han till Helsingfors; polisen
följde honom till Bromma flygplats men
tyvärr ej längre. Jag vet inte om det
var resurserna som inte räckte till eller
om det var av något annat skäl. Den 4
januari 1962 var Wennerström hos ÖB
och begärde bl. a. tillgång till utlandsrapporterna
från försvarsstabens underrättelseavdelning.
Den 6 februari
var han hos Bondeson på kommandoexpeditionen
och uppgav att han fått
utrikesministerns uppdrag att utröna
ryska diplomaters inställning till nedrustningsproblem.
Den 15 februari begärde
polisen försvarsministerns medverkan
för att få klarhet i om Wennerström
hade fått något sådant uppdrag.
Men någon klarhet lyckades försvarsministern
och dåvarande utrikesministern
inte åstadkomma. Den 10 mars
sammanträffade Wennerström med
överste Wagner i flygstaben och uppgav
för denne, att han erhållit en viss

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fnv

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

promemoria från chefen för marinstaben
och ville ha motsvarande promemoria
beträffande flygvapnet. Den 13
mars kom Wenn erström till flygstaben
och fick av Wagner i anslutning härtill
två kvalificerat hemliga dokument.
Dessa lyckades han dock, på grund av
utfärdade order, ej medföra utan fick
endast ta del av dem på platsen. Den
14 mars hade Wennerström lunch för
den sovjetiske militärattachén.

Under denna period, från hösten 1961
till våren 1962 — detta bör kammarens
ledamöter kanske uppmärksamma —
hade Berlinkrisen skärpts och Sovjetunionen
hade aktualiserat sitt s. k. biståndsavtal
med Finland. Det var alltså
inte precis i någon idyllisk tid som de
ansvariga statsråden hade att handlägga
säkerhetsrisken Wennerström. Det
var ett av de skeden, då krigshotet för
stunden tycktes rycka närmare, och
landets försvarsintressen därför var i
hög grad aktuella.

Det är klart, herr talman, att en summering
som den jag nu snabbt gjort
gör ett starkt intryck i dag. Men vad
jag verkligen har frågat mig det är:
Måste ändå inte någon motsvarighet till
sådan summering ha gjorts åtminstone
i slutet av mars 1962? Då borde den
också ha gjort ett starkt intryck. Dels
måste riskernas omfattning, därest Wennerström
var spion, ha tett sig kolossala,
och dels måste misstankarna ha
skärpts. Det sistnämnda var också fallet.
Det är inte fråga om annat. Försvarsministern
kom också själv till det
resultatet vid sammanträdet den 22
mars, då han med ja besvarade frågan
om W7ennerström kunde anses skäligen
misstänkt för spioneri — låt vara att
han då uppenbarligen talade en del
fram och tillbaka, vilket icke varit någon
enastående företeelse vid försvarsministerns
handläggning av detta ärende.

Om jag skall sammanfatta mitt huvudintryck
av detta ärendes behandling
inom de tre viktigaste instanserna,

statsrådskretsen, den militära säkerhetstjänsten
och säkerhetspolisen, bladet
följande:

För det första har allvarliga felbedömningar
skett på statsrådsplanet.
Detta gäller Wennerströms placering i
och hans bibehållande vid tjänsten i
utrikesdepartementet.

För det andra har försummelser
skett på statsrådsplanet. En del av dem
har jag här berört. Till dessa försummelser
kan man även lägga herr Undéns
passivitet inför den fullständiga bristen
på övervakning i UD och ointresse
för Wennerströms s. k. instruktion, vars
innehåll försvarsministern själv förklarat
icke särskilt väl överensstämma
med den uppfattning försvarsministern
från början hade om vad uppdraget i
UD skulle omfatta. Det gäller uraktlåtenheten
att kontrollera att avsikten
med den på instruktionen byggda generalordern
verkligen uppnåddes. Försvarsministern
har här talat en hel del
härom, men enligt min mening kunde
försvarsministern inte på ett tillfredsställande
sätt förklara denna uraktlåtenhet.
När han dock visste att man från
militär sida ämnade begagna generalordern
för att — som han själv sade
i ett anförande i kammaren förra hösten
—- kanalisera Wennerströms tillgång
på hemliga papper till en enda
källa, när han deltog i diskussionen om
instruktionen — även om han inte var
med om att utforma den, vilket jag finner
egendomligt —• så är det för mig
oförklarligt, och i det fallet lägger jag
ett stort ansvar på försvarsministern,
att han inte sedan denna apparat satts
i gång förvissade sig om att man verkligen
hade sådan kontroll över de olika
källorna att den avsikt man hade kunde
uppnås. Försvarsministern har sagt att
han litade på ÖB, men här var det försvarsministern
som hade ansvaret.

För det tredje har emellertid också,
som framgår av vad jag redan sagt, betydande
brister framträtt inom den militära
säkerhetstjänsten, framför allt

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Nr 29

Statsrådens befattning med Wennerströmaffiiren

när det gäller dess kommunikationer
med militärledningen.

För det fjärde bär, främst på grund
av de berörda statsrådens egen inställning,
säkerhetspolisens chef kommit
att påläggas ett ansvar som sträckt sig
långt utöver lians uppgift att vara ledare
för den polis som skall skydda vårt
land mot spioneri. Hans bedömningar
har sträckt sig vida utöver denna uppgift
och sedan av statsråden tagits till
intäkt för att de själva skulle slippa
besvärliga bedömningar, som de och
inga andra måste ta ansvaret för. Detta
har uppenbart minskat effektiviteten i
övervakningen av Wennerström.

Jag kan alltså omöjligen hysa uppfattningen,
att denna sak skötts acceptabelt
av regeringen och icke heller i
alla avseenden tillfredsställande av den
militära och civila säkerhetstjänsten.
Försvarsministern har kämpat och brottats
med ärendet, men han har inte
mäktat med det.

lag vill säga, herr talman, att jag har
den uppfattningen, att den nuvarande
försvarsministern efter detta aldrig kan
bli hela svenska folkets försvarsminister.
Det vore bra om statsministern hade
det klart för sig. En anmärkning
enligt § 107 regeringsformen är enligt
min mening mycket befogad. Däremot
är det inte befogat att försvarsministern
här uppträder som en upprörd och förföljd
oskuld. Det är försvarsministern
som bär det tyngsta ansvaret.

Jag vill även säga några ord om förre
utrikesministern Undén. Eftersom
jag i början av min tid här i riksdagen
hörde till herr Undéns utpräglade kritiker
vill jag först säga, att det sedan
länge är klart, att den boskillnad beträffande
utrikespolitiken som för 15
år sedan inträffade i Norden var det
bästa som då kunde ske. I ett annat avseende,
FN-solidariteten, som jag alltid
känt starkt för, har läget förskjutits och
perspektiven för alla blivit andra än
vad de var under 1950-talets allra förstta
år. Herr Undén har t. ex. när det

gällt Kongo blivit en mer kraftfull företrädare
för FN-solidariteten än många
av hans tidigare kritiker. Jag har i det
avseendet varit glad att stödja honom.

Men vi är nog många som ganska
länge kunnat gissa oss till att det under
herr Undéns tillknäppta yta hos honom
finns ett speciellt drag beträffande inställningen
till den svenska kombinationen
av utrikespolitik och försvarspolitik.
Detta drag, som jag här måste påtala,
har såvitt jag förstår spelat en stor
roll för herr Undéns eljest oförklarligt
passiva hållning när det gäller fallet
Wennerström. Jag har redan tidigare
haft svårt att undgå intrycket, att herr
Undén tillmätt den försvarspolitiska
komponenten en alltför underordnad
roll när det gällt problemet att trygga
den svenska demokratiens fred och säkerhet.
Jag har också haft intrycket, att
denna benägenhet hos den förre utrikesministern
för det mesta neutraliserats
av andra krafter inom regeringen,
främst kanske av statsministern och den
nuvarande utrikesministern.

Herr Undén visade en nästan sublim
likgiltighet för de fruktansvärda risker
som Wennerströms placering i UD
skulle medföra om han var spion och
som i varje fall från den 10 oktober
1961 även för utrikesministern måste
ha avtecknat sig i en klarare dager. Han
visade en lika sublim likgiltighet inför
frånvaron av all övervakning av Wennerström
i UD och försvarsministerns
låt vara föga effektiva försök att skapa
klarhet om Wennerströms arbetsuppgifter.

Jag måste då säga, att inte någon utrikesminister
kan tillåta sig att ha ett
sådant blint fält. Hans kolleger kan inte
i alla avseenden och på varje punkt
förebygga de risker som ett sådant blint
fält för med sig, och det kunde de inte
heller i Wennerströmärendet. KU:s anmärkning
mot förre utrikesminister
Undén enligt regeringsformens § 107
anser jag därför befogad.

Det innebär inte att de som står bak -

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

om anmärkningen därmed sätter något
slutbetyg för herr Undéns gärning som
statsman. Det innebär att man till de
stora och klara förtjänsterna lägger en
bestämd reservation i ett bestämt avseende.
Det innebär att man inte går
med på någon helgonförklaring utan
säger att även en politisk personlighet
av herr Undéns mått i en äkta demokrati
måste underkasta sig den skarpa
och hårda granskning förutan vilken
en sådan demokrati inte förblir sund.

Jag måste, herr talman, också ta upp
ett tema som försvarsministern nästan
gjorde till sitt huvudtema. Från regeringens
sida och även från militärt
håll har man tidigare gjort gällande det
som försvarsministern nu också hävdar,
nämligen att det var bättre att
Wennerström fick behålla sin placering
i UD, ty därigenom kunde Wennerström
till slut avslöjas.

När försvarsministern spinner mycket
hårt på detta, så har han tydligen
ingen som helst minnesbild kvar av att
han själv på våren 1961 med anledning
av att Wennerström sökt en befattning
vid flvgstabens expedition, vilket ledde
till att Wennerström i stället fick befattningen
i UD, inte intog den ståndpunkten.
Han sade då, att om man från
statspolisens sida hade tryckt på önskemålet
att Wennerström med hänsyn till
säkerhetssynpunkterna och försvarets
intressen inte skulle få någon tjänst
inom försvaret, så hade försvarsministern
gått med på det. Nu intar emellertid
försvarsministern en helt annan
attityd än den som var hans när händelserna
inträffade.

Låt oss tänka på argumentet att det
var bra att Wennerström till slut kunde
avslöjas, ty då kunde man få reda på
vilka försvarshemligheter han utlämnat.
Jag tycker att det är märkligt att
detta argument återkommer gång på
gång, även sedan juristkommissionen
för sin del helt utmönstrat det.

Denna kommission säger i detta avseende: -

»Såsom ett skäl mot att skilja Wennerström
från UD-uppdraget har anförts,
att han skulle kunna avslöjas i
samband med tjänstgöringen där. Detta
motiv synes dock ej ha förelegat hos
spaningsledningen, vilken nu liksom
förut torde ha föredragit att Wennerström
helt avkopplades. Motiveringen
hade ock enligt kommissionens mening
föga bärkraft. Utsikterna att få Wennerström
avslöjad kunde inte gärna
bedömas särskilt optimistiskt. Och
även om ansträngningarna därutinnan
skulle krönas med framgång — såsom
ju till slut skedde — kunde man likväl
knappast räkna med att genom uppgifter
av Wennerström få omfattningen
av hans brottsliga verksamhet klarlagd.

Mångahanda synpunkter kan anläggas
på frågan om Wennerströins skiljande
från UD-uppdraget. Onekligen talade
åtskilligt för att Wennerström åtminstone
från våren 1962 avlägsnades från
UD.» Så långt juristkommissionen.

Det är väl också för vanligt lekmannaförnuft
alldeles klart, att om man
skall lita på vad en fullfjädrad och kallhamrad
spion, som under nära 15 år
bedragit och utlämnat sitt eget land,
har att säga om de skador han förorsakat,
så ger man sig ut på lösan sand.
Dess bättre är det heller inte nödvändigt
att göra detta. Trots de bristfälligheter,
som kommit i dagen när det gäller
förfarandet på den militära sidan
för utbekommande av hemliga handlingar
har det samtidigt förklarats, att
det vid den genomgång som skett i de
militära instanserna kunnat i mycket
stor utsträckning klarläggas vilka papper
Wennerström haft i sin hand. Och
ju starkare misstankarna blev desto
större måste ju anledningen bli att räkna
med att allt av betydelse som han
haft i sin hand, det hade han också utlämnat.

Över huvud taget synes det mig som
om såväl försvarsministern som de för
händelserna ansvariga personerna på

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 19G4 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

den militära sidan varit så förhäxade
av uppgiften att ta fast boven, att man
försummat uppgiften att söka stoppa
den brottsliga verksamheten.

Vi förstår säkert alla, att vid behandlingen
av denna fråga det brännande
spörsmålet ofta kommit in om avvägningen
mellan den enskildes rätt och
vad man kallar statens säkerhet. Men
låt mig först säga att jag hyser verklig
oro för de skador, som kan orsakas
vårt skydd mot spioneri nu och i framtiden,
om en del av de tendenser som
nu gör sig gällande i debatten skulle bli
normgivande.

För länge sedan präglades satsen att
kriget är en fortsättning av politiken
med andra medel. Lika väl kan man
säga att spioneri är ett sätt att införa
en del av krigets metoder under ett
fredligt tillstånd. Såsom världen tyvärr
alltjämt ännu i dag ser ut måste demokratien
kunna försvara sig, inte bara
idémässigt och psykologiskt utan även
militärt. Att genom spioneri underminera
vårt försvar är en metod att
utan krig försvaga detta.

Lika väl som vi upprätthåller ett försvar
mot yttre angrepp och räknar med
att vi alltjämt måste göra detta för den
tid vi nu kan överblicka, lika väl måste
vi ha ett försvar mot den tillämpning
av krigsmetoder under fred som spioneri
innebär. Och det gäller här inte
endast att ha organisatoriska resurser,
personal och pengar. Det gäller också
att ha insikten om just vad jag här
sagt, nämligen att spioneri är en metod
att arbeta med krigets medel i ett fredligt
land. Det gäller också att ha insikten
om att ifall ett sådant spioneri lyckas,
så blir uppgiften att försvara landet
svårare och om krigets olycka skulle
drabba oss kan då riskerna för långtgående
förluster av människoliv och
för demokratiens bestånd över huvud
taget stegras enormt. Landets säkerhet
är icke något abstrakt begrepp. Landets
säkerhet är detsamma som de
svenska medborgarnas liv och möjlig -

heter att fortsätta sin tillvaro på (let
sätt de vill. Allra minst eu regering får
vara blind för deras integritet och intressen
som, om krigets svåra påfrestningar
skulle komma över oss, skall
direkt i våra försvarsstyrkor söka avvärja
anfallet eller i hemorten eller på
evakueringsorten bära dess bördor.

Ingen säger att i en demokrati är det
lätt att tillgodose både de allmänna
krav på rättssäkerhet som de hederliga
medborgarna måste få tillgodosedda
och det ansvar som vilar på en regering
när det gäller att skydda landets
säkerhet i den reella betydelse som
jag här angivit. Men det är ändå en
uppgift som en regering i ett demokratiskt
land måste klara. Klarar den inte
denna uppgift något så när har vi skyldighet
att klandra den.

Jag är alltså allvarligt oroad av tanken
på att de tendenser i den nuvarande
debatten skulle kunna få överhand,
som t. ex. vill göra gällande att Stockholms
rådhusrätt fattat ett felaktigt beslut
när den på ett så pass tidigt stadium
medgav telefonkontroll av Wennerström,
eller som hävdar det såsom
mera sannolikt att polisen senare vid
ett eller annat tillfälle överskred sina
befogenheter än att det förelåg möjlighet
att få slut på den brottsliga verksamheten,
antingen genom att Wennerström
avfördes från all kontakt med
försvarets angelägenheter eller genom
att man tidigare försökte skaffa fällande
bevismaterial. Skulle dessa tendenser
få löpa linan ut är det fara värt att
vårt land kommer att bli en alltför lätttillgänglig
jaktmark för andra spioner,
som utan tvivel kommer att verka i
framtiden och som för den delen säkert
verkar redan i dag. Jag säger detta med
full insikt om att jag kan bli beskylld
för att inte tillräckligt beakta demokratiens
grundregler i avseende på den
enskildes rätt. Det gör jag visst. Men
samtidigt har jag en stark känsla för
de krav på en statsledning, som vetskapen
om att spioneri innebär en an -

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

vändning av en del av krigets medel i
en fredlig värld måste föra med sig. Det
kanske inte heller är alldeles förmätet,
om jag uttrycker saken så, att jag genom
att påpeka detta förhållande i
någon man velat inge regeringen förvissning
om att den ingalunda i onödan
skall attackeras, om den söker uppfylla
dessa krav.

Herr talman! Det är på det faktum
att regeringen i fallet Wennerström
icke beaktat dessa krav som oppositionens
kritik i dag grundar sig.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Herr Wedén sade att
jag brottats och kämpat med detta ärende
men inte mäktat med det. Har inte
herr Wedén ännu upptäckt att Wennerström
är gripen, att vi har lyckats få
fast spionen? Det är ändå det väsentliga.
Tillhör verkligen herr Wedén dem
som önskar att Wennerström skulle ha
släppts år 1962?

Herr Wedén menade att jag inte kan
åberopa spaningsledningen när jag hävdade
att Wennerström borde få fortsätta
för att vi skulle kunna få fast honom.
Tidigare påstod emellertid herr Wedén
att jag bara följt spaningsledningen och
intendenten Thulin; det fanns alltså en
överförsvarsminister som heter Thulin.
Nu säger herr Wedén att spaningsledningen
önskade att Wennerström skulle
avlägsnas 1962, men att försvarsministern
vägrade och vidhöll att spionen
måste bli fast. Det stämmer ju inte, herr
Wedén.

I verkligheten har spaningsledningen
efteråt förklarat sig anse att den preventiva
skyddsmetoden i en spionaffär
av detta slag bör ha företräde framför
önskan att få fast brottslingen. Det kan
man läsa sig till framför allt av intendenten
Hasselrots resonemang inför juristkommissionen.
Under hela den tid

då arbetet pågick kom dessa tankar
emellertid aldrig till uttryck; det har
jag nämnt tidigare.

Däremot har jag och den militära säkerhetstjänsten
hela tiden hävdat, att
vi måste ha klarhet i frågan om huruvida
Wennerström var spion eller inte.
Vi har som sagt tagit risker, men det
har vi gjort medvetet, och detta har lett
fram till att spionen blev fast.

Om de borgerliga partierna inte har
förtroende för mig därför att vi lyckades
i spionjakten på Wennerström kan
var och en själv bedöma halten i den
borgerliga oppositionens reaktion.

Jag skall ta upp en del av de i herr
Wedéns anförande nämnda s. k. detaljerna
i Wennerströmaffären, vilka skulle
visa att jag har begått försummelser.

Först och främst gör herr Wedén gällande,
att statsministern har lämnat en
felaktig uppgift i sitt interpellationssvar
i oktober månad förra året, då han
sade att försvarsledningen var tidigt informerad
i Wennerströmaffären. Naturligtvis
har inte statsministern lämnat
någon felaktig upplysning. Försvarsstaben
har hela tiden varit informerad i
denna fråga. Chefen för sektion 2 —
försvarsstabschefens närmaste man på
detta område — har ju haft kontakt med
statspolisen och har till och med brevväxlat
med denna i affären Wennerström
redan i början av 1950-talet. Detta
finns relaterat i akterna. Huruvida
sedan chefen för sektion 2 har informerat
försvarsstabschefen eller inte,
känner jag inte till, men den som inom
försvarsstaben är ansvarig för säkerhetsärenden
har hela tiden i samarbete
med statspolisen skött detta ärende.

Jag övergår till nästa fråga, det s. k.
robotuppdraget. Herr Wedén bör ändå
ha observerat, att jag i mitt tidigare anförande
förklarade att det aldrig har
utgått några besked till någon utanför
försvarsdepartementet om att ett sådant
uppdrag fanns. Om herr Wedén kan bevisa,
att detta var ett uppdrag som meddelats
staber och förvaltningar, så var

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Nr 29

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

så god gör det! Det var ett personligt
förhållande, vilket jag meddelade statspolisintendenten
Thulin, när denne
första gången kom upp till mig och talade
om Wennerström. Då berättade jag
bl. a., att han hjälpte mig med dessa
frågor. Det väsentliga med Wennerströms
behandling av robotfrågor är
emellertid, att han var chef för flygsektionen.
Inom denna flygsektion handläggs
flyg- och robotfrågor. I den egenskapen
hade han hand om dessa frågor.
Det framgår ju av utredningsmaterialet
— inte minst av juristkommissionens
bedömningar — att flygvapenledningen
vid den tidpunkt då Wennerström
var sektionschef utnyttjade Wennerström
för att försöka påverka mig
att följa flygvapenchefens förslag vid
inköp av robotar och inte de andra försvarsgrenschefernas.
Det var nämligen
vid denna tidpunkt en strid mellan försvarsgrenarna
om vilka robotar som
skulle inköpas. Den första roboten blev
inte flygvapnets stora robot, utan vi satsade
på armén. Det är väl alldeles klart
att Wennerström hade i uppdrag att
försöka förse mig med uppgifter om de
robotar, som just flygvapnet var intresserat
av och som vi inte hade i landet
och som vi aldrig köpt eftersom vi valt
andra robotar.

Ett sådant personligt uppdrag försvinner
när vederbörande slutar. Hade
det funnits papper på det hade det legat
annorlunda till. Lägg märke till, herr
Wedén, att jag var mycket försiktig när
den tiden närmade sig då Wennerström
skulle sluta på FKE. Vi undersökte mycket
noga att det inte hade tillkommit
ett papper med denna uppgift, vilket
det kunde ha gjort. I så fall hade man
behövt ta uppdraget från honom, men
det behövdes inte, eftersom det var en
personlig överenskommelse mellan honom
och mig. Han hade naturligtvis
detta uppdrag fram till den 1 oktober
1961. Det skulle ha varit oärligt av mig,
herr Wedén, om jag inte hade meddelat
statspolisintendenten detta i sam -

band med våra överläggningar om varför
Wennerström sökte en viss handling
i september 1961. Man kan säga att
han då fortfarande hade detta uppdrag.
Därefter hade han det inte, men jag vill
också meddela, vilket framgår av de
protokoll som förts vid alla samtal jag
haft med polisen, att Wennerström för
mig inte har haft några föredragningar
i robotärenden sedan vintern 1960/61.
Att sedan en officer som är god vän
med Wennerström känner till att Wennerström
har haft uppdraget är all
right, men vad man inte kan åberopa
är, att det har utgått några som helst
besked från försvarsdepartementet om
att Wennerström hade detta uppdrag
eller att han särskilt skulle hjälpa mig.

Jag tror att Wennerström har försökt
att missbruka detta, vilket jag också
sagt till juristkommissionen, men det
är en annan sak.

Låt oss sedan ta nästa fråga. Herr
Wedén frågar, om det inte fanns starka
misstankar på våren 1961 utan om de
bara var så vaga som jag och juristkommissionen
påstår, varför uppstod då
problemet 1961? Det är just detta som
är det intressanta. Polisen hade klarlagt
för mig, att Wennerström vid pensionsavgången
inte längre skulle vara föremål
för övervakning. Detta framgår
också klart av juristkommissionens utlåtande.
Då gör Wennerström det överraskande
draget, som förvånar oss alla,
att inte avgå utan söka denna befattning
vid flygstaben. Vad tror herr Wedén
händer då? Jag har beskrivit detta
tidigare i dag. Jo, spaningsledningen
börjar fundera: varför?

Det var inte, herr Wedén, bara fråga
om att här tillvarata en ämbetsmans
rätt att få en befattning, som enligt
praxis alla hans kamrater brukar få.
Det var också det att spaningsledningen
naturligtvis började fundera. När jag nu
efteråt får läsa kommissarie Danielssons
telefonkontrollspromemoria, som
jag tyvärr aldrig fick ta del av, och ser
de bedömningar som denne poliskorn -

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

missarie hela tiden gjort — bedömningar
som jag själv försökt att göra —
då förstår jag ju varför man ändå ville
ha en möjlighet till fortsatt övervakning.
Hade vi inte gjort så, hade Wennerström
inte nu suttit och väntat på
sin dom.

Statspolisintendenten och jag lämnar,
såvitt jag vet, något olika uppgifter på
en enda punkt. För mig spelar det ingen
roll. Det tråkiga är att statspolisintendenten
för samrådsnämnden ju alldeles
uppenbart har beskrivit expertuppdraget
i UD på ett visst sätt. Detta har jag
aldrig förnekat. Jag förstår att hela
samrådsnämnden är enig om detta, men
de anteckningar som jag har från sammanträdet,
i vilket en tredje person var
närvarande, ger inga belägg för att ett
sådant yttrande av mig skulle ha fällts.
Jag hade talat om att det inte finns
topphemliga svenska försvarshandlingar
i UD. Det kan jag ha beskrivit på ett
sådant sätt att statspolisintendenten
uppfattat placeringen som ofarlig och
sedan i samrådsnämnden sagt att det var
alldeles ofarligt att släppa in en sådan
man i UD. I samrådsnämnden sitter ju
en mängd riksdagsmän, och jag tycker
att de möjligen hade kunnat tala om vad
UD var, om inte statspolisintendenten
hade haft det klart för sig, när han nu
vände sig till sin nämnd för att få råd.

Nästa fråga, som många talare var
inne på men som herr Wedén koncentrerade
sig på, gäller instruktionen och
generalordern. När man efteråt diskuterar
instruktionen och generalordern,
som var ett led i spaningsarbctet, kan
det se fullkomligt obegripligt ut. Varför
kom instruktionen till? Därför att ÖB
krävde att få den som underlag för en
generalorder. Vem skrev instruktionen?
Det gjorde Wennerström själv. Utrikesdepartementets
tjänstemän var inte informerade
och sade att instruktionen
var onödig. Försvarsstabens folk försökte
övertyga UD-tjänstemännen men
kunde ju inte använda de riktiga argumenten.
Följden blev, att den av Wen -

nerström skrivna instruktionen överarbetades
av försvarsstabschefen generalmajor
Almgren och överste Westin,
sa att allt om svenska handlingar föll
bort. UD-tjänstemännen, som var ointresserade,
brydde sig i och för sig inte
så mycket om instruktionen — det har
vi förstått efteråt. Instruktionen kom
alltså att i många avseenden vara felaktig.
Men det spelar ju ingen roll; den
kunde inte användas i något syfte. Den
var inte avsedd att klargöra i detalj
vilka uppgifter Wennerström hade, ehuru
detta naturligtvis hade varit önskvärt.
I det rådande läget var det viktigaste
att det blev en instruktion, där
det stod att Wennerström fick hämta
ut internationella papper.

Sedan kom generalordern, ställd till
ÖB. ÖB skickar ut en försvarsstabsorder,
och Wennerström får inte ut papper,
oavsett vad som står i instruktionen,
utan att vända sig till chefen för den
militära säkerhetstjänsten. Det spel som
har pågått att ta upp detta i en anmärkning
mot mig eller någon av tjänstemännen
som varit med om behandlingen
— förlåt mig, men det är en orimlighet.
Vi har gjort andra saker i Wennerströmaffären,
som skulle kunna kritiseras.
Det här är en av de saker som
lyckades. Med hjälp av generalordern
och försvarsstabsordern lyckades vi
nämligen kanalisera Wennerström, och
det var en bidragande orsak till att skadorna
under UD-tiden faktiskt blev så
mycket mindre än under FKE-tiden.

Om jag sedan skall ta upp det förhållandet
att denna generalorder inte
kom till försvarets civilförvaltning, vill
jag säga till herr Wedén att försvarets
civilförvaltning icke kan bestämma över
de handlingar som finns i bok- och
blankettförrådet. Detta förråd är en
serviceorganisation för tre försvarsgrenar.
Enligt de bestämmelser som gäller
kan ingen handling därifrån utlämnas
utan att försvarsgrensstaberna bestämmer
det. Detta kanske är en nyhet, eftersom
det inte står i några av de utlå -

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Nr 29

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

tanden som finns, men så är bestämmelserna.

Då dessa försvarsgrensstaber jn var
informerade, skulle man kunna lägga
ansvaret på dem. Det vill inte jag göra.
Men om det bär är fråga om konstitutionellt
och parlamentariskt ansvar,
måste ändå de som anmärker på mig
ta hänsyn till vad det är för kompetensfrågor
vi står inför. .lag har givit ÖB en
order. Den har skickats ut till vissa
myndigheter — det var inte nödvändigt.
Det var ÖB som skulle sköta denna
fråga och informera alla som skulle
informeras, det är klart och otvetydigt.
Beträffande bok- och blankettförrådet
är det försvarsgrensstaberna som bestämmer
vilka handlingar som får utlämnas
av arméns, flygets eller marinens
handlingar i detta förråd.

Varför informerades inte överstelöjtnant
Bondeson? Han kom till försvarets
kommandoexpedition någon gång
på hösten 1960 —- jag tror i november
— och han blev informerad i september—oktober
1961. Varför informerades
han inte under mellantiden? Han
var ju säkerhetschef. Det spelar ingen
roll. Formellt är han säkerhetschef, men
han tjänstgör under expeditionschefen
och kommandochefen som sådan. Säkerhetschefens
uppgift är inte att övervaka
misstänkta personer i departementet.
Där är instruktionerna klara,
och juristkommissionen, som gått igenom
de instruktioner som finns, påvisar
detta. Men det spelar också mindre
roll.

Det väsentliga, herr Wedén, är följande:
Huruvida överstelöjtnant Bondeson
skulle informeras har noga övervägts
på hösten 1960 av statspolisen och
den militära säkerhetstjänsten gemensamt,
och man hade beslutat att tills
vidare icke informera honom. Man
övergav denna ståndpunkt när det blev
nödvändigt att informera honom på
hösten 1961. Jag kan inte ange skäl till
att den ene eller den andre inte blev
informerad.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag hinner bara ta upp
ett par, tre saker.

Jag tycker att försvarsministern har
otur i dag, när han skall försvara statsministerns
tidigare uttalanden. Han
hade otur redan för några timmar sedan,
och i sitt svar till mig nu gav han
närmast bevis på oskicklighet. Försvarsministern
säger att statsministerns
uttalande att flygvapenledningen, och
i andra sammanhang militärledningen,
var lika informerad 1957 som försvarsministern
blev 1960 var alldeles riktigt.
Men när försvarsministern sedan talade
om varför det var riktigt, sade han
att chefen för sektion IT i försvarsstaben,
alltså högste chefen för den militära
säkerhetstjänsten, visste om det.
En person som varit försvarsminister
så länge som statsrådet Andersson sätter
alltså likhetstecken mellan den militära
ledningen och flygledningen å
ena sidan — som statsministern talade
om —- och chefen för sektion II i försvarsstaben,
som försvarsministern talade
om!

Jag vidhåller att statsministerns uttalande
här i kammaren gav det helt
felaktiga intrycket att flygvapenledningen,
som placerade Wennerström på
försvarets kommandoexpedition 1957,
då var informerad. Det förhåller sig så
att den visste ingenting och den visste
heller ingenting 1960, när försvarsministern
blev informerad.

Sedan sade försvarsministern en annan
mycket märklig sak, nämligen att
det var en efterhandskonstruktion från
polisens sida när den sagt att den ur
säkerhetssynpunkt önskade att Wennerström
inte placerades på en post
som kunde vara farlig. Ett sådant besked
skulle aldrig ha givits till försvarsministern
under det aktuella skedet.
Och bara några minuter efter det
att försvarsministern sagt detta, förklarade
han att polisen på våren 1961, då
fråga uppkom att placera Wennerström
som expeditionsofficer i flygstaben, var

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

inställd på att lägga ner undersökningen.
Wennerström skulle då pensioneras,
och om han lämnade sin tjänst
i försvaret tyckte polisen att det var en
bra upplösning av hela ärendet. Där har
sålunda försvarsministern själv bekräftat
att det inte föreligger en efterhandsrekonstruktion.

Däremot är det en efterhandskonstruktion
när försvarsministern i dag
gör gällande att han hela tiden konsekvent
har intagit den ståndpunkten
att det var bra att ha Wennerström
kvar för att han skulle kunna avslöjas.
Det har försvarsministern inte gjort.
Vem som helst som går igenom utredningsmaterialet
skall finna att försvarsministern
förklarat, att om det endast
hade varit fråga om försvarets intressen,
så skulle han ha varit beredd att
koppla av Wennerström.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Bara en kort replik.
Jag uppfattade herr Wedén så, att man
inom militärledningen inte var informerad
— men det var man! Chefen för
sektion II, som handlägger dessa frågor,
var hela tiden informerad och
hade alla akter i målet.

På våren 1961 ville polisen lägga ned
målet — men man ändrade sig, herr
Wedén! Det är det som är det väsentliga.
Vi hade vid den tidpunkten våra
misstankar mot Wennerström, och om
statspolisen hade uttryckt önskemål
därom, skulle vi då ha kunnat medverka
till att målet lagts ned. Men nu
gäller det huruvida man skulle lägga
ned målet på våren 1962, när vi visste
mycket mer, och då misstankarna mot
Wennerström var mycket starkare.

Det fanns kanske de som ville göra
det, men jag ville det inte.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Med militärledningen
menar jag ÖB, försvarsstabschefen och
vapengrenscheferna. Landets försvars -

minister menar med militärledningen
chefen för sektion II i försvarsstaben.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! I den stora förvaltning
som utgör vår militärledning spelar en
överste och ansvarig sektionschef en
stor roll. Och dessutom anser sig den
man som då var chef för sektion II ha
informerat uppåt vilket han själv har
sagt, medan de som skulle fått information
säger sig aldrig ha hört talas om
Wennerström.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON:

Herr talman! Låt mig göra ett försök
att betrakta denna i och för sig bedrövliga
historia ur en annan kameravinkel
än den som använts under den senaste
halvtimmen.

Jag vill gärna understryka att det
sannerligen — jag vet det av erfarenhet
— är en vansklig för att inte säga
omöjlig uppgift att nu i efterhand med
bestämdhet fastställa graden av misstankarna
mot Wennerström vid olika
tidpunkter. Inte minst är så förhållandet
i dessa dagar, när vi dränks i detaljer
om den verksamhet i det fördolda
som förrädaren efter avslöjandet
— märk väl detta — själv medgivit.

Det är lätt att vara efterklok. Herr
Wedén anser uppenbarligen att han
skulle ha vetat vad som skulle ha gjorts
i varje skede av utvecklingen i affären
Wennerström. Han skulle ha kunnat
fungera som stats-, utrikes- och försvarsminister.
Han kommer antagligen
aldrig att prövas i ett motsvarande
fall. Vi måste acceptera hans storhet
i god tro.

Jag vill påpeka att juristkommissionen
understrukit att det krävs »en
ouppnåelig förmåga att helt frigöra sig
från den nu vunna kunskapen om Wennerströms
skuld och om de skilda iakttagelsernas
verkliga innebörd». Juristkommissionen
har studerat akterna.

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Nr 29

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

Följaktligen är dess ledamöter inte så
säkra som herr Wcdén i sin uppfattning,
och de är ännu mindre säkra än
herr Ohlin, som i sina inlägg i dag gav
ett påtagligt intryck av att inte ha studerat
akterna.

Men jag går vidare och säger: Det
framstår mot bakgrund av juristkommissionens
yttrande som närmast orimligt
att begära att någon skulle visa sig
besitta denna förmåga att frigöra sig
från den nu vunna kunskapen. De som
i dag så självsäkert och indignerat går
till storms mot dem som på sin tid hade
att ta ståndpunkt borde i varje fall i
någon mån bemöda sig om att bortse
från vad som nu är känt. Frågans allvar
borde mana kritikerna att i sina
efterhandsbedömningar av bevisläget
vid varje tidpunkt försöka se saken med
deras ögon, som då hade att ta ställning
till de ytterst svåra och —- jag understryker
det — ömtåliga avvägningsfrågor
som uppkom. Och, herr talman, eftersom
jag inte blivit föremål för någon
anmärkning eller kritik kanske jag
kan bidra till att underlätta ett sådant
betraktelsesätt, om jag nu ger en skildring
av hur fallet Wennerström tedde
sig för mig så sent som den 6 december
1962, då ärendet föredrogs för mig.

I den redogörelse som gavs vid tillfället
nämndes en rad spridda iakttagelser
som gjorts om Wennerström och
vissa egenheter som iakttagits i dennes
uppträdande under — märk väl detta
— de senaste tjugo åren. Eu stor del
av redogörelsen rörde det material som
förelåg om Wennerström när det gällde
tiden för andra världskriget. Han hade
en gång skrivit en rapport om det ryska
underrättelseväsendet, men med den
kännedom jag hade om dylika ting från
min tid som försvarsminister fann jag
den inte särskilt märklig. Den kunde
ha skrivits lika initierat av andra officerare
med Wennerströms kunskap om
Sovjetryssland och militär underrättelsetjänst.
Jag kan försäkra herrarna att
jag läst intressantare rapporter från

Moskva än den Wennerströmska, och
jag utgår från att de som skrivit dessa
rapporter inte har stått i det ryska
spionagets tjänst.

Stort utrymme gavs också åt Wennerströms
kontakter med en statslös utlänning
vid namn Prey. Vetskapen härom
ledde som bekant till ingenting.
Alltså: fortfarande ingenting!

Vidare nämndes strödda iakttagelser
såsom kontakter med utländsk beskickningspersonal,
utlandsresor, Wennerströms
privata ekonomiska förhållanden
och visst i och för sig förklarligt
intresse för hemliga handlingar. Men
vi skall veta att han på grund av sin
tjänst borde, lika väl som så många
andra militärer, ta del av sådana hemliga
handlingar.

Nu säger herr Wedén: Men varför
hölls då hela denna apparat i gång?
Ja, herr Wedén, den apparaten hålls i
gång även i andra fall alltfort, och den
har hållits i gång i ärenden som redan
är avskrivna; sådant händer, som försvarsministern
påpekade. Säkerhetstjänsten
får emellertid inte ge upp. Den
fortsätter med sin inträngande spaningsverksamhet.
I de flesta fall leder
denna till ingenting.

Detta är det enkla skälet till att apparaten
hölls i gång. Herr Wedén visar
med sitt yttrande en sådan okunnighet
om vad som i själva verket försiggår,
om hur man arbetar, att jag tycker att
han inte skall yttra sig så tvärsäkert
om hur regeringen bör handla, som han
faktiskt gjorde i sitt senaste anförande.

Hela föredragningen präglades sålunda
av i tiden ytterst glest förekommande
iakttagelser och egendomligheter —
jag skulle nästan vilja säga ogripbara
som cigarrettrök —- beträffande Wennerström
och hans uppträdande under
en lång följd av år. Det klargjordes uttryckligen
att allt man observerat kunde
ha helt naturliga förklaringar och att
Wennerström enligt polisens uppfattning
kunde vara helt oförvitlig.

Trots långvarig övervakning hade po -

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

lisen endast fått ytterst vaga misstankar.
Wennerström ansågs dock på visst
sätt kunna betraktas som en säkerhetsrisk.
Man hade inte tillräckliga misstankar
för att vidtaga åtgärder mot honom,
men man ville heller inte lägga ned saken.
Det var kanske en viss kommissaries
envishet i bedrivandet av sin spaningsverksamhet
som gjorde att man
inte uppgav arbetet.

Min återblick på läget i december
1962 blir emellertid inte fullständig
utan att jag tillfogar, att jag efter den
föredragning, som då ägde rum, ställde
frågan, om telefonavlyssning förekommit.
Detta bejakades. Av svar på frågor
som jag därefter ställde framgick, att
man trots långvarig noggrann telefonkontroll
emot Wennerström ej kommit
på just någonting som tydde på att han
gjort sig skyldig till brott.

Mot bakgrunden av de svaga indicier
som jag fått del av förvånade det mig,
herr talman, att telefonkontroll av Wennerström
hade medgivits. Min reflexion
var också att det var anmärkningsvärt,
att man på så svag grund kunde råka
ut för telefonavlyssning i vårt land. Vi
lever ändock inte i en polisstat — en
reflexion som med hänsyn till det underliggande
materialet var förklarlig.

Jag skall gå närmare in på det avsnitt,
som herr Wedén uppehöll sig vid i slutet
av sitt senaste anförande. Det gällde
spioneriet som en metod att med andra
medel än krigets bedriva fientlig verksamhet.
Det är nämligen enligt mitt förmenande
egentligen rätt skrämmande
perspektiv, som herr Wedén trots sin
tidigare liberala, pålitligt demokratiska
inställning kommit fram till i detta sammanhang.

Detta var, herr talman, den bild jag
fick av den redogörelse, som lämnades
vid föredragningen i december 1962 och
som då ledde mig till slutsatsen, att fallet
var svårbedömbart. Jag delade experternas
slutsats att det egentligen
knappast fanns några konkreta ting att
hänvisa till, som inte kunde anses ha

en naturlig förklaring. När herr Wedén
i ett koncentrat på tre minuter räknar
upp den ena iakttagelsen efter den andra
underlåter han att påpeka att vad
som har skett och lagts Wennerström
till last sträcker sig över en tidrymd av
20 år. Då och då har någon iakttagelse
droppat in, som gjort att man blivit
misstänksam.

Herr Wedén! Om Ni och jag skulle
utsättas för samma inträngande personliga
övervakning, skulle det säkerligen
droppa in ett och annat, som också riktade
misstankarna mot oss. Jag fruktar
att det kanske t. o. m. skulle kunna inträffa
oftare än vad som var fallet med
Wennerström.

När jag efter Wennerströms anhållande
och sedermera efter det att hans
grovt brottsliga verksamhet kommit i
dagen själv tänker tillbaka på den redovisning
av fallet, som jag fick i december
1962, och den bedömning jag då
gjorde, finner jag alltjämt mina slutsatser
berättigade. Jag finner det också förklarligt
att de som tidigare var informerade
— jag tänker därvid på de övriga
statsråden — med tanke på det
ännu magrare material, som de haft till
förfogande för att pröva fallet Wennerström,
ansåg indicierna alltför svaga för
att kunna bedöma Wennerström som
misstänkt för brottslig verksamhet.

Vad jag nu har sagt om ärendets
handläggning på regeringsplanet är inte
att uppfatta som ett uttryck för ofelbarhet
— det vill jag understryka. Men det
kan väl sägas vara uttryck för en övertygelse
om att inga sådana felbedömningar
förekommit, som ger grund för
beskyllningar mot medlemmar av regeringen
för att ha brustit i nit och skicklighet
i ämbetsutövningen eller rent av
i iakttagandet av rikets sannskyldiga
nytta.

Jag tror inte att någon, som tagit del
av det material, vilket står till förfogande,
och som uppriktigt vill söka leva
sig in i läget vid de olika aktuella tidpunkterna
före anhållandet, på allvar

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Nr 29

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

kan göra gällande att fallet Wennerström
framstod som så graverande att
det borde bedömas hårdare och borde
ha föranlett mera långtgående ingripanden
vid ett tidigare skede än som
blev fallet. Handlingarna talar sitt tydliga
språk; de lämnar inte stöd för en
sådan uppfattning. Utan att känna facit
— det har herr Wedén gjort alltsedan
han började ägna sitt intresse åt detla
ärende — var det icke möjligt att förrän
rätt kort tid före anhållandet avgöra
om Wennerström var skyldig. Det förhöll
sig i själva verket sä, att alla som
hade att ta ställning till fallet ännu År
1962 var ytterst ovissa om hur fallet
borde bedömas. Egentligen var det försvarsministern
som var den mest avancerade
i fråga om misstänksamheten
mot Wennerström. Åtskilliga lutade närmast
åt uppfattningen att han var oskyldig.
»Jag tror trots allt innerst inne att
han är oskyldig», sade statspolisintendenten
— som ledde spaningsverksamheten
— i början av maj 1963, d. v. s.
ett halvår efter den föredragning, som
kom mig att anse att något egentligt underlag
för misstankar mot Wennerström
knappast förelåge — jag erkänner öppet
att det var fallet för mitt personliga
vidkommande.

Herr talman! Att telefonkontroll förekom
föranledde icke någon ändring i
detta mitt bedömande. Det är att märka
att trots intensiv avlyssning av alla telefonsamtal
under tre år framkom icke
någonting som direkt var ägnat att styrka
misstankarna om brottslig verksamhet.
Ärade ledamöter! Tänk er in i vad
detta innebär! När föredragningen för
mig skedde hade hans telefon avlyssnats
i omkring 26 300 timmar — det blir
omkring 1,5 miljoner minuter, och endast
någon eller några minuters samtal
kunde förefalla litet egendomligt. Det
är ju det perspektivet vi skall lägga på
problemet. Det var ju ingen av dem som
agerade som visste om Wennerström var
skyldig eller inte. Det är lätt att nu efteråt
uttala sig tvärsäkert. Inte heller i

övrigt hade någonting framkommit som
kunde ge anledning till en skärpning
av misstänksamheten. Juristkommissionen
konstaterar också på grundval av
sin granskning av det material, som låg
till grund för det ursprungliga beslutet
om telefonkontroll 1959, att materialet
saknade egentlig betydelse som bevis
för att Wennerström var oskyldig, över
huvud taget är det enligt kommissionens
mening »synnerligen tveksamt, om
det i telefonkontrollspromemorian åberopade
bevismaterialet verkligen kunde

— även med en för Wennerström oförmånlig
tolkning av bedömningsspörsmålen
— vid en objektiv prövning anses
innefatta grund för skälig misstanke
mot honom».

Av det framlagda materialet framgår
vidare, att polis- och åklagarmyndigheterna
ända långt in på år 1962 hade så
ringa material till grund för sina ansökningar
om fortsatt telefonkontroll,
att de allvarligt befarade att beslut därom
icke längre skulle kunna erhållas.
Det visar sig att en väsentlig motivering
till att medgivandena till telefonavlyssningen
förnyades var särskild hänsyn
till Wennerströms ansvarsfulla ställning
snarare än nya misstankar. Min reaktion
i december 1962, att det tydligen inte
behövs mycket för att telefonkontroll
skall sättas in, kan således knappast anses
obefogad. Man har emellertid här att
göra med en bedömningsfråga. Rättens
ordförande rådman Nordström, som beviljade
ansökan om telefonavlyssning,
ansåg att man när det gäller misstankar
i spionerifall måste — som han uttryckte
det — »vara relativt frikostig i tilllämpningen
och icke uppställa alltför
stora fordringar för att bevilja telefonkontroll».
Jag vill inte polemisera mot
detta resonemang; det finns skäl som
talar för en sådan inställning. Däremot
vill jag säga — och vänder mig då speciellt
till herrar von Friesen och Ohlin

— att beslut om beviljande av telefonavlyssning
enligt lagens bestämmelser
i sista hand grundar sig på en subjek -

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

tiv bedömning i två avseenden: dels av
misstankarnas styrka och dels av det
misstänkta brottets allvarlighetsgrad. I
fallet Wennerström kom därtill en tredje
bedömningsgrund med i bilden, nämligen
det faktum att han genom sin ställning
hade möjlighet att komma över
särskilt hemligt material.

Jag lämnar nu därhän om det var rätt
eller fel att ställa honom under telefonavlyssning.
Däremot vill jag säga att
det är definitivt orimligt — och nu
polemiserar jag mot herr von Friesens
lättfärdiga sätt att komma till slutsatser
— att argumentera på följade sätt:
»Eftersom ni visste att Wennerström
stod under telefonkontroll, så borde ni
också ha vetat att han var skäligen misstänkt
för spioneri, och ni borde ha
handlat därefter.» Först säger man att
det inte finns tillräckligt fog för telefonkontroll,
sedan att man på grund av
hans ställning ändå skall utöva en sådan
kontroll. Efteråt vänder man på
steken och säger, att just därför att han
var utsatt för telefonkontroll så borde
de, som hade att ta ståndpunkt i frågan,
ha vetat, att han var skäligen misstänkt
för spioneri, och handlat därefter.

I fallet Wennerström hade, som jag
sade, telefonkontrollen beviljats på erkänt
svaga grunder, och den hade under
de år den utövats inte gett något
resultat av värde. Telefonkontrollen gav
bedömarna snarare anledning att dra
slutsatsen, att Wennerström sannolikt
inte var skyldig.

Herr talman! 1 anslutning till vad jag
nu sagt om telefonkontrollsbesluten och
deras berättigande i förhållande till de
bedömningar som gjorts av misstankarna
mot Wennerström, är det angeläget
att föra fram mina synpunkter i en allvarlig
principfråga som aktualiserats
i detta fall och som juristkommissionen
också berört. Jag kommer därvid in på
herr Wedéns enligt mitt förmenande
i ett rättssamhälle nästan skrämmande
resonemang om vilka rättigheter som
den hemliga polisen bör ha. Det är inte

opportunt att säga detta i dessa dagar
då man försöker framkalla hysteri med
anledning av detta spionerifall. Men jag
anser det vara mycket viktigt att vi i
vårt land inte får sådana förhållanden
som man upplevt i andra länder i liknande
situationer — jag tänker t. ex.
på Mc Carthy’s Amerika. Jag vill inte att
vi skall hamna i ett sådant läge, och
det tycker jag bör sägas ifrån i samband
med behandlingen av detta beklagliga
ärende. Om åklagar- och polismyndigheterna
för spaningsändamål begärt och
erhållit rättens medgivande till telefonkontroll,
så måste detta förvisso ingå
som ett element i deras bedömanden,
som får kännedom om att telefonavlyssning
äger rum i samband med utredning
av ett fall liknande detta. Men
det måste, herr talman — och det framhåller
också juristkommissionen — ankomma
på myndigheterna att självständigt
och förutsättningslöst pröva de föreliggande
indicierna, däribland självfallet
även sådana som framkommer under
telefonspaningen. Det vore emellertid
högst betänkligt om enbart förekomsten
av telefonkontroll skulle automatiskt
skärpa misstankarna mot den
person, vars fall ännu är under utredning.
I Wennerströms fall visade det
sig vara fråga om en brottsling, t. o. m.
om en storspion och en landsförrädare.
Men vart skulle det leda om en person
i officiell och ansvarsfull ställning i
statsförvaltningen utan vidare skulle
misstänkliggöras och behandlas som
latent farlig för landets säkerhet bara
av den anledningen att polisen anser sig
ha skäl att pröva hans lojalitet och har
lyckats få tillstånd att avlyssna hans
telefon? Då har vi fått ett system som
mig veterligt herr Wedén alltid sagt sig
bekämpa. Jag vill tillägga att jag som
ansvarig på utrikesdepartementet finner
det angeläget att peka på denna
principiella sida av saken, eftersom utrikestjänstemännen,
till följd av att de
i sitt arbete ofta har att göra både med
känsligt material och med utlänningar,

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1904 fm.

Statsrådens befattning med

kan komma att figurera i sammanhang
som iir föremål för säkerhetspolisens
uppmärksamhet. Vi får inte försätta dem
i en situation, där de, av rädsla för att
bli föremål för sådan uppmärksamhet,
inte kan fullgöra sitt i och för sig viktiga
arbete. Det är därför som jag inte
vill ha den fullmakt som herr Wedén
vill ge. Jag hoppas att riksdagen skall
inse, att den inte bör ge regeringen eu
sådan fullmakt. Något sådant skulle öppna
perspektiv som vi inte kan överblicka;
det skulle ge regeringen möjligheter
till godtycke och det skulle försätta
tjänstemännen i en helt enkelt orimlig
situation. Jag betackar mig, herr
Wedén, för sådana fullmakter, och jag
hoppas att det inte finns någon demokratisk
institution i detta land — allra
minst Sveriges riksdag — som vill tilldela
oss sådana fullmakter.

På samma sätt som telefonkontroll i
och för sig ej bör tillåtas konstituera
skuld eller misstankar bör enligt min
mening också den största försiktighet
iakttagas när det gäller att dra slutsatser
beträffande någon som kan komma att
betecknas som en säkerhetsrisk. Jag
framhåller igen — jag har sagt det tidigare
och sade det förra gången när vi
debatterade denna fråga i riksdagen —
att uttrycket säkerhetsrisk är lättare att
använda än att definiera. Det kan röra
sig om konkreta misstankar, grundade
på ett omfattande indiciematerial; det
kan innebära att en person på grund av
svagheter i karaktären bedöms som
mindre lämplig att anförtros hemligheter
av vikt för landet. Det kan också innebära
att en person råkar att få skenet
emot sig och att beteenden, som kan ha
en fullt naturlig förklaring, inregistreras
såsom egendomligheter. Jag skall erkänna
att jag för min del var benägen
att hänföra fallet Wennerström till denna
kategori ända fram till våren 1963,
då misstankarna mot honom fick en
mera preciserad karaktär.

Wcnnerströmaffären

att konfronteras med s. k. säkerhetsrisker
avseende personer i offentlig ställning,
kommer jag även då att låta min
egen övertygelse om det faktiska bevisläget
bli avgörande för min inställning
och mina åtgärder. Jag kommer
att akta mig noga för att låta mitt omdöme
alltför starkt färgas av spaningsmetoderna
som sådana eller av beteckningen
säkerhetsrisk. En annan inställning
skulle verkligen inte stå i god överensstämmelse
med de principer som
måste utmärka ett rättssamhälle, och vi
lever, trots allt vad som bär sagts och
skrivits under senare tid i detta land,
fortfarande i ett rättssamhälle.

Regeringen har anklagats för att inta
en attityd av ofelbarhet i sin handläggning
av Wennerströmaffären, och jag
vill i det avseendet instämma i vad
försvarsministern har sagt. Om härmed
menas att regeringen skulle anse att
alla åtgärder, som vidtagits, visat sig
vara de riktiga och att inga åtgärder,
som bort vidtagas, underlåtits, så är
påståendet närmast löjeväckande. Ingen
lär väl komma på idén att uppträda med
sådana anspråk. Denna argumentering
kan endast uppfattas som ett konstlat
försök att misstänkliggöra regeringens
handlande. Om man däremot med anklagelserna
för ofelbarhetsattityd menar att
regeringen i de stora linjerna anser sig
ha behandlat Wennerströmaffären på ett
korrekt sätt, så är beskrivningen riktig.
Det är lätt att, sedan man lagt korten
på bordet, säga att man i stället skulle
ha bjudit så, eller att vi skulle ha spelat
så. Men innan man har sett de andra
korten, får man lita på dem man själv
har på hand och försöka att få ut det
bästa möjliga spelet med dem.

Nå, hur har då Wennerströmspelet
slutat? Det har som alla vet slutat med
att spionen avslöjats, att brotten bär
kartlagts och att skadorna kan repareras.
Vill någon verkligen med anspråk
på rättrådighet bestrida att detta är
just vad man maximalt har kunnat nå?
Ja, säger oppositionen, visst blev han

Jag kommer nu att göra herr Wedén
ledsen. Skulle jag i framtiden komma
5—Andra kammarens protokoll 196b. Nr 29

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

fast, men han hann med att göra alldeles
för stora skador dessförinnan; priset
för hans avslöjande blev onödigt
högt.

Ja, i efterhand kan man påstå detta.
Svårare är att visa på ett alternativ och
allra svårast att utföra detta, särskilt när
man ingenting vet om facit. Nu när vi
känner förloppet kan man möjligen säga
att om den eller den åtgärden hade vidtagits
eller underlåtits hade han avslöjats
tidigare. Men anledningen till att
så inte skedde var just att man inte
visste om Wennerström var skyldig eller
oskyldig. Til] och med chefen för säkerhetspolisen
trodde, som jag förut
påpekade, en månad innan Wennerström
greps innerst inne att han var
oskyldig. Ett misstag på den punkten
hade kunnat få allvarliga konsekvenser
och hade säkert givit oppositionen anledning,
och kanske berättigad sådan,
att anklaga regeringen för bristande
nit och skicklighet.

Nej, kritisera gärna regeringens åtgärder
i Wennerströmaffären! Vi anser oss
förvisso inte ofelbara, men vi har haft
goda skäl för våra ställningstaganden
och fruktar inte en diskussion om deras
ändamålsenlighet. Men när anklagelserna
slungas ut om att regeringen i detta
ärende inte med nit och skicklighet iakttagit
rikets sannskyldiga bästa, då kan
vi inte vara med längre. Och det kan
inte heller den socialdemokratiska delen
av konstitutionsutskottet. Om regeringen
genom ett förhastat ingripande
på ett eller annat sätt hade låtit spionen
slinka ut ur garnen, då hade man
snarare kunnat tala om att rikets bästa
inte tillgodosetts. Men det är inte fallet.
Denna allvarliga affär har klarats
upp. Vad vi nu begär är att vår handläggning
av detta ärende skall bli bedömd
på basis av de vid varje tillfälle
kända faktiska omständigheterna och på
basis av det slutligen uppnådda resultatet.
En sådan prövning kan vi emotse
med tillförsikt, men, kom ihåg, när man
bedömer detta skall man inte räkna med

alla de fakta som man nu läser i tidningarna,
utan då skall man sätta sig
in i hur litet man hade som grund för att
kunna vidta vissa åtgärder och för att
ha en bestämd uppfattning om att det
här var fråga om en brottsling.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber bara att helt kort
få påpeka att utrikesministern för ett
egendomligt resonemang i fråga om telefonkontrollen.

I 27 kapitlet 16 § rättegångsbalken
står: »Kan någon skäligen misstänkas
för brott, varå icke kan följa lindrigare
straff än straffarbete i två år, och finnes
det vara av synnerlig vikt för utredningen,
att undersökningsledaren eller
åklagaren erhåller del av samtal till och

från telefonapparat--- — äge rätten

meddela tillstånd till deras avhörande.»
Villkoret för telefonavlyssning är alltså
att någon kan »skäligen misstänkas
för brott».

Utrikesministern säger att det förhållandet,
att någon står under telefonkontroll,
inte skall föranleda oss att dra
slutsatsen att han skäligen kan misstänkas
för brott av den karaktär som är
ett villkor för att telefonkontroll skall
få tillgripas. Detta resonemang hänger
inte ihop.

Herr talman! Jag talade aldrig om
»utvidgade rättigheter för den hemliga
polisen», som utrikesministerns ord föll.
Tvärtom sade jag att statspolisintendenten
i sin egenskap av chef för säkerhetspolisen
hade tagit på sig för stora
uPPgifter och tagit på sig en avvägning
som det borde ankomma på regeringen
att göra. Jag har inte talat för att riksdagen
skulle ge regeringen några ökade
fullmakter. Men jag har talat för att regeringen
skall bära det ansvar den har
och som den, enligt min mening, inte
burit på ett riktigt sätt vid avvägningen
av landets och dess medborgares säkerhet
contra Wennerströms rättsintresse.
Jag har varnat för — det är alldeles
riktigt ■— att om den typ av resone -

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Nr 29

Statsrådens befattning med Wcnnerströmaffären

mang som utrikesministern för blir
normgivande för det fortsatta handläggandet
av sådana här saker, kan vårt
land bli ett eldorado för spioner. Den
synpunkten har mycket att säga oss,
och den hör allra minst eu person i
utrikesministerns ställning söka undfly
för att kunna föra det demagogiska resonemang
som vi fått lyssna till.

Utrikesministern sade att de uppgifter
som kommit under loppet av omkring
tjugo år hade varit glesa och
ogripbara. Han sade vidare att det är
klart att om man, som herr Wedén, räknar
upp dessa uppgifter på tre minuter
kan de göra ett visst intryck. Men, herr
talman, den uppräkning jag gjorde av
säkerligen ett tjugotal omständigheter
omfattade en period på föga mer än
sex månader, från hösten 1961 fram till
våren 1962. Alla de saker jag räknade
upp inträffade under detta koncentrerade
skede.

Sedan skall jag gärna medge, herr talman,
att den föredragning som hölls
för utrikesministern den 6 december
1962 enligt det intryck jag har fått av
undersökningsmaterialet, icke var en föredragning
av samma uttömmande karaktär
som den föredragning vilken
hölls den 22 mars samma år. Stadsfiskal
Ryhninger var inte med vid föredragningen
hos utrikesministern. Jag har
frågat om anledningen därtill utan att
få något egentligt svar.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Utrikesministern berörde
i sitt anförande det bekanta sammanträde,
då han fick en fullständig orientering
om Wennerströmaffären. Han
upprepar nu några reflexioner som han
då gjorde i anslutning till de meddelanden
han fick i samband med denna
orientering. Jag vill tillägga att det är
alldeles uppenbart att, även om denna
föredragning varit relativt långvarig,
gav den ändå inte utrikesministern den
belysning av hela fallet som de övriga

i ärendet informerade hade fält. Jag erinrar
om vad intendent Vinge säger i
parlamentariska nämndens rapport på
sid. 36: »De värderingar statspolisen
gjort kommer inte fram så tydligt som
man nu efteråt skulle ha önskat.»

•lag skulle nog också vilja fråga utrikesministern:
Om det hela nu var så
vagt som dessa ogripbara rökslöjor, varför
går utrikesministern tvärtemot spaningsledningens
önskan och informerar
först säkerhetschefen och kabinettssekreterare
Belfrage och därefter i samförstånd
med denne chefen för UD:s
politiska avdelning Sverker Åström? Det
borde väl ändå i bakgrunden hos utrikesministern
ha funnits något starkare
misstankar än dem han just här
ger uttryck åt.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag är verkligen bedrövad
över att herr Wedén inte kan förstå
mitt resonemang. Han hänvisar till
lagens bestämmelser, och det var precis
det jag gjorde. Men det beror på hur
man tillämpar dem. Det är det sätt att
tillämpa lagen som herr Wedén förordar
som verkligen oroar mig. Hur har domare,
åklagare, polis och spaningsledning
handlat? Jo, de har för sig själva
erkänt att här egentligen inte finns skäl
för att vi kan säga att Wennerström
skäligen misstänkes för brott, men därigenom
att vi gör en generös tolkning
sätter vi ändå in telefonkontroll på Wennerström.

Herr Wedén som har läst alla handlingar
i målet vet också att åklagaroch
polisledning ständigt levde i fruktan
för att domstolen på det föreliggande
materialet inte kunde ge tillstånd
till fortsatt telefonkontroll.

Men vad gör man då? Jo, efter det
att man på så vaga grunder beslutat om
telefonkontroll går man till vederbörande
statsråd och säger: Eftersom Wennerström
är utsatt för telefonkontroll
är han skäligen misstänkt. Med sådana

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

metoder kan vilken människa som helst
— och här måste jag verkligen värna
om rättssäkerheten — på detta lättvindiga
sätt drabbas av de allvarligaste och
för den personliga integriteten förödande
misstankar. Förstår herr Wedén mig
nu?

När herr Wedén vill ge oss i regeringen
denna fullmakt, som han uttryckte
det, säger han att det är inte hemliga
polisen som skall ha fullmakten. Men
det är ju hemliga polisen som skall rikta
regeringens uppmärksamhet på om
det finns någon som man misstänker.
Om vi skulle handla i enlighet med de
metoder, som herr Wedén nu förordar,
då skulle vi få ett ministerstyre i detta
land som jag ber Gud bevare oss för.
Vi skall inte ha sådant ministerstyre. Vi
skall inte framkalla ett tillstånd där vederbörande
statsråd kanske avskedar
eller flyttar undan en människa som på
så lättvindiga grunder har utsatts för
viss uppmärksamhet.

Herr von Friesen säger, att här fanns
ändå ett rätt betydande material, som
utrikesministern fick del av. Båda herrarna
har förklarat att jag inte hade blivit
lika väl upplyst som de övriga. Det
var kanske skälet till att jag inte fick
anmärkning, medan de övriga fick det.
Fn underlig ödets skickelse!

Men så säger herr von Friesen, att det
fanns ju så mycket material, att utrikesministern
underrättade både kabinettssekreterare
Belfrage och chefen för
utrikesdepartementets politiska avdelning.
Javisst gjorde jag det. Varför? Jo,
därför att jag var relativt ny i utrikesdepartementet.
Jag använder mina metoder
i samarbetet med mina medarbetare.
Det är inte säkert att alla som befinner
sig i en regering använder samma
metod. Men det ena handlandet är
inte sämre, är inte mindre motiverat
än det andra.

Det är riktigt, att jag inte till alla
delar följde säkerhetspolisens anvisningar.
Men jag handlade efter noggrant
övervägande, det skall jag erkänna. Det

kunde lika gärna ha inneburit, med tanke
på det slutgiltiga resultatet, att jag
handlat fel. Genom omständigheternas
makt fick jag nu omdömet att jag handlade
rätt. Men det är detta herrarna
inte begriper, att när man ställs inför
ett sådant här problem, är det inte självklart
hur man skall handla.

Beträffande det tillgängliga materialet,
herr Wedén: Jag var beredd att
handla snabbt när Wennerström en gång
hade anhållits. Jag ville verkställa snabba
utvisningar — vilket också skedde.
Men jag ville ha någorlunda belägg för
att jag handlade rätt här, så att jag inte
i det avseendet begick ett övergrepp,
som kunde ha blivit rätt så förödande
för landet. Men märk väl, efter det att
Wennerström hade anhållits, skyggade
—- om jag nu skall tala om denna hemlighet
— polisen rätt länge, innan man
ville ge mig det material, på vilket jag
skulle kunna stödja mig för att verkställa
dessa utvisningar. Säkrare på sin
sak kunde man inte ens då vara. Och
vid den tidpunkten hade spionen ändå
fastnat i nätet.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vad utrikesministerns
sista uttalande, om utvisning av vissa
ryska diplomater, har för samband med
den fråga vi nu behandlar — det förstår
jag inte.

Det är väl ändå så, herr talman, att
utrikesministern och jag är överens om
en sak, nämligen att beslut om telefonkontroll
skall inte fattas vare sig av
någon polisledning eller av regeringen.
Beslut om telefonkontroll skall fatlas av
landets domstolar. Det tror jag är den
säkraste garanti man kan ha för rättssäkerheten.
Men då skall man också
vara försiktig med att kritisera de beslut
som domstolarna fattar.

Beträffande telefonkontrollen har jag
behov av att tillägga en enda sak för
att belysa en grov felaktighet i vad utrikesministern
sade i sitt första anförande.
Han sade nämligen att när före -

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

dragningen hölls för honom den 6 december
1962, hade telefonkontrollen pågått
tre år, men ingenting av betydelse
hade kommit fram.

•lag vill inte använda något strängt
uttryck, men här skulle man sannerligen
kunna tala om okunnighet. Det var
ju en rad saker som kommit fram. Wcnnerström
hade denna mycket speciella
radioapparat. Det kom fram genom telefonkontrollen
innan föredragningen.
Att Wennerström var intresserad av
Viggen-papperen, det kom fram genom
telefonkontrollen långt innan föredragningen.
Att han hade sina sammanträffanden
med de ryska militärattachéerna,
det kom fram genom telefonkontrollen.
Jag skall inte fortsätta uppräkningen,
herr talman, men det skulle finnas
mycket att tillägga.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Inför utrikesministerns
skildring av hur vi alla, inklusive han
själv, mycket väl skulle kunna bli lika
misstänkta under lång tid, t. o. m. genom
tätare förekommande händelser än i fallet
Wennerström, vill jag säga att jag
har mycket större förtroende för utrikesministern
än så.

Får jag bara räkna upp några saker
som ger en annan bild än utrikesministerns
av vad som hände. Enligt uppgift
av överste Leche, som var chef för den
avdelning i försvarsstaben som handlade
säkerhetsfrågor, ansåg han för sin
del, att det redan när Wennerström vid
årsskiftet 1948/49 uttogs till flygattaché
i Moskva, förelåg sådana underrättelser
att han icke borde ha tilldelats denna
befattning. Sedan var Wennerström i utlandet.
När han kom tillbaka 1957, började
man återigen år 1958 att uppmärksamma
honom. Därefter fick försvarsministern
i januari 1960 en föredragning
— jag refererar bara — där man
något utförligare än i telefonkontrollspromemorian
gick in på vad som hade
förevarit i fallet Wennerström. I telefonkontrollspromeinorian
drog man

slutsatsen av dessa fakta, som utmynnade
i att Wennerström »ansågs skäligen
misstänkt för spioneri, alternativt olovlig
underrättelseverksamhet, för Sovjetunionens
räkning». Huruvida den som
gjorde denna föredragning, som var något
utförligare än telefonkontrollspromemorian,
därvid hoppat över något,
vet jag inte. Jag bara nämner vad som
står i handlingarna.

Försvarsministern har förklarat, att
hösten 1961 inträffade — enligt herr
Sven Anderssons egen mening — en
vändpunkt. Det måste väl betyda att
han då blev mera allvarligt oroad: nu
var situationen mera allvarlig. Från
hösten 1961 till våren 1962 kom sedan
denna långa rad av händelser som herr
Wedén har talat om. Det var ett halvt år
efter detta som den nye utrikesministern
Torsten Nilsson konfronterades
med fallet och nu försöker ge kammaren
det intrycket, att egentligen fanns
det ju ingenting att ta fasta på.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON:

Herr talman! Herr Ohlin har alltid
varit en Besserwisser, och han är det
också i dag! Han gör gällande emot min
redogörelse, att vid den föredragning
som ägde rum den 6 mars 1962 skulle ha
förelegat så graverande ting, att det
borde ha varit en självklarhet att betrakta
Wennerström som en brottsling.

(Herr Ohlin: Nej!)

— Vad bråkar herr Ohlin då för,
om han förnekar vad jag säger nu och
den slutsats som jag drar av hans resonemang? Följaktligen

måste herr Ohlin, eftersom
han nu svarar nej på denna fråga,
inse att min bedömning var någorlunda
riktig när jag inte utan vidare kunde
betrakta Wennerström som en brottsling,
utan att han lika gärna — som
statspolisintendenten ansåg — kunde
vara oskyldig. Detta förklarades vid den
föredragning som jag hade i ärendet.

När jag säger att Wennerström varit

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

utsatt för tclefonkontroll i, som jag uttryckte
det, 26 300 timmar och att det
bara fanns några få minutslånga samtal
som kunde framstå som egendomligheter,
så säger detta väl ändå en hel del
om resultatet av telefonkontrollen. Herr
Ohlin säger: Nej! Han och jag kunde
också ha blivit utsatta för telefonkontroll,
och då skulle han i alla fall för
mig ha hyst ett så stort förtroende, att
han inte skulle ha misstänkt mig. —
Jag kan tyvärr inte säga detsamma om
herr Ohlin, ty jag är av naturen misstänksam! Men

jag vill ändå poängtera, att vad
som omtalades för mig var särskilt ett
samtal, som hade gått till flygstaben och
som väckte misstankar, och det var
ytterligare någon egendomlighet beträffande
militärattachéerna. Jag vill emellertid
understryka, att om telefonsamtal
med militärattachéer skall uppväcka
misstänksamhet mot folk som är sysselsatta
i utrikesdepartementet och i försvarets
kommandoexpedition, då måste
vederbörande tjänstemän där upphöra
att fungera som tjänstemän, ty det ingår
i deras naturliga uppgifter att både telefonera
till dem, att träda i förbindelse
med dem och att inhämta de upplysningar
som är nödvändiga för att de
skall kunna bedriva sin verksamhet.

Så säger herr Wedén slutligen, att det
inte är den hemliga polisen och inte
åklagarmyndigheten som skall avgöra,
huruvida en människa skall utsättas för
telefonkontroll eller inte. Nej, men hur
var det, herr Wedén? Försök inte smita
undan nu! Ni har läst handlingarna
lika ingående som jag, det hörde jag.
Åklagarmyndigheten och hemliga polisen
vågade knappast fortsätta och gå
till domstol för att begära telefonkontroll
av Wennerström därför att det
fanns så litet att stödja sig på emot honom.
Vid den tidpunkten, 1962, hade
man till och med tänkt lägga ned all
sådan verksamhet. Vad domstolarna beträffar,
herr Wedén, kan vi hänvisa till
vad vederbörande domare själv har sagt.

Han har sagt att det fanns vaga grunder
för att utdöma en telefonkontroll, men
han har vidare sagt, att just på grund
av att det i detta fall rörde sig om en
man i framskjuten ställning som hade
tillgång till hemliga handlingar så fick
man tillämpa lagens bestämmelser »generöst»,
som han uttryckte det. Vad jag
gör är att jag helt enkelt omtalar detta
faktum beträffande domstolarna, och
försök nu inte komma upp igen och
gå runt omkring detta. Försöker herr
Wedén bestrida detta, går vi gemensamt
till de handlingar som ligger till grund
för detta mitt påstående.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utrikesminister Torsten
Nilsson jagar upp sig i en sådan stämning,
att hans eljest vanligtvis mycket
goda logiska sinne helt sviker honom.
Han säger att antingen måste jag väl
medge, att hans skildring här om att
det fanns praktiskt taget ingen anledning
att misstänka Wennerström 1962
var riktig, eller också måste jag påstå,
att det utan vidare var fullt klart att
han var en brottsling.

Jag har aldrig förr hört Torsten Nilsson
—• fastän jag hört honom vara
mycket fri när han debatterar — använda
ett så enkelt knep. Försök att förstå
detta: den skildring som herr Wedén
gav var mycket riktigare än den som
Torsten Nilsson lämnade, fastän man
inte kan säga med absolut säkerhet, att
Wennerström var en brottsling. Jag har
aldrig påstått detta, utan det är en ren
karikatyr och ett nödfallsargument,
herr utrikesminister!

Risken var tydligen större på våren
1962 än utrikesministern vill göra gällande
här. Nu säger han att han av naturen
är misstänksam och denna misstänksamhet
riktas i detta fall mot mig.
Jo, det är nog sant att jag har märkt att
man på regeringsbänken inte har så
svårt för det, men jag tycker nog ändå
att man fått bevis för att Torsten Nils -

Torsdagen den 28 maj 19C4 fm.

Nr 29

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

sons misstänksamhet mot Wennerström
inte var så särskilt påfallande.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON:

Herr talman! Anledningen till att min
misstänksamhet inte var så stor gentemot
Wennerström som mot herr Ohlin
var det enkla faktum, att Wennerström
var bra mycket skickligare än vad herr
Ohlin är!

Sedan vill jag ytterligare understryka
avsikten med mitt yrkande. Kalla det
gärna mina förlöpningar, herr Ohlin,
men jag är inte så upprörd som jag
kanske ser ut. Det var bara för att jag
ville locka upp herr Ohlin — och han
kom också mycket riktigt upp i debatten
och gav uttryck för sin uppfattning, att
om han hade befunnit sig i samma situation
som jag var i, när ärendet föredrogs,
så skulle även han ha varit tveksam,
och han skulle inte heller utan
vidare ha ansett att Wennerström var
en brottsling.

Jag är fullt nöjd med detta medgivande.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Det är nästan på dagen
sju månader — till och med något längre
tid än hans excellens utrikesministern
med sin kända skicklighet lyckats
hålla sig kvar i talarstolen — sedan vi
i denna kammare först hade tillfälle att
diskutera de frågor som sammanhänger
med Wennerströms spioneri.

Sedan dess har vi fått tillgång till
juristkommissionens och parlamentariska
nämndens utredningsresultat,
konstitutionsutskottet har utfört en ingående
granskning och i de yttersta av
dessa dagar har regeringen frigivit vad
den ansett lämpligt att släppa ut av det
hemliga utredningsmaterialet. Det sistnämnda
materialet har vi naturligtvis
inte haft samma tid och möjlighet som
regeringen att studera i alla detaljer.
Om urvalet och tidpunkten för frigivandet
kan man ha delade meningar. I hu -

vudsak är det emellertid tillfredsställande,
att papperen i så stor utsträckning
blivit lagda på bordet.

De nu tillgängliga sakuppgifterna bestyrker
till alla delar de farhågor och
förmodanden, som oppositionen gav
uttryck åt för sju månader sedan och
som regeringens talesmän då försökte
komma ifrån. Därtill har kommit nya
belägg för det betänkliga i vad som förekommit.
Jag behöver därför inte nu,
allra minst efter den debatt som ägt
rum i samband med herr Wedéns anförande,
gå in på de särskilda punkter,
som granskningen aktualiserat. I stället
finns det anledning att omedelbart ta
upp det grundläggande spörsmålet om
regeringens och regeringsledamöternas
ansvar.

Om det skulle behövas något bevis
för att våra grundlagar behöver reformeras,
när det gäller det parlamentariska
ansvaret för regeringens handlande,
är det ärende tillräckligt som vi i
dag har att behandla. Eftersom det här
inte är fråga om någon regeringsproposition,
som skall bifallas eller avslås,
utan om regeringens handlingssätt i
egenskap av högsta förvaltningsmyndighet,
är den enda tillåtna vägen den som
går över konstitutionsutskottets dechargeförfarande.

Men det tillvägagångssättet är oändligt
tungrott. Både grundlagsregler och
praxis hindrar hela riksdagen att göra
en bedömning. Grundlagarna förutsätter
främst två reaktionsformer: dels åtal
inför riksrätt, dels skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om entledigande
av ett eller flera statsråd. Det förra förfarandet
har inte använts på 110 år,
det senare har aldrig någonsin använts.
I stället har här i kammaren utbildats
en praxis, enligt vilken konstitutionsutskottets
anmärkningar enligt § 107 kan
göras till föremål för »gillande» eller
»ogillande». Men detta gäller endast sådana
anmärkningar som framställts av
utskottsmajoriteten. Det har i varje fall
hittills inte funnits någon möjlighet eu -

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

ligt vare sig grundlag eller praxis att
framställa yrkande om åtgärd med anledning
av sådana anmärkningar, som
inte vunnit majoritet i utskottet.

I detta fall har läget blivit särskilt
egendomligt till följd av lottdragningen
i konstitutionsutskottet. Det orimliga
ligger inte i att en sådan lottdragning
ägt rum -— vid lika röstetal är det
förfarandet varken bättre eller sämre
än något annat som kan komma i fråga
-—- utan i att lottdragningen blir avgörande
för kammarens möjligbeter att
ta ställning. Där lotten utfallit så, att
anmärkning fastställts, kan kammaren
uttala sitt gillande eller ogillande av
denna anmärkning. Där lotten utfallit
på motsatt sätt, kan riksdagen inte säga
någonting. Det är ett urmodigt förfaringssätt,
det skapar en situation, som
ur många synpunkter måste sägas vara
ovärdig. Av den anledningen skall jag
här inte gå in på någon diskussion om
tidigare prejudikat, om jämförelser med
handläggningen av tidigare anmärkningsärenden
o. s. v. Vad vi har att utgå
ifrån är helt enkelt, att ena hälften
av konstitutionsutskottet anslutit sig
till anmärkningar mot statsrådet Sven
Andersson och förutvarande utrikesministern
Undén, och att minoriteter i utskottet
krävt »omförmälan» i fråga om
statsministern och statsrådet Rune Johansson.
Att sedan lottdragningen i fråga
om anmärkningarna utfallit på visst
sätt är fullkomligt likgiltigt i alla hänseenden
utom det rent formella.

Det finns skäl att ånyo erinra om att
hela saken är utomordentligt allvarlig.
Det uttryck, olyckshändelse, som visst
använts i medkammaren, är verkligen
så svagt, att det är svårt att förstå, att
någon har velat begagna det. Inte heller
finns det anledning för mig att gå
in på några detaljer. Herr Wedén har
redan diskuterat den saken och en annan
talare kommer senare i debatten
att också göra det. Klart är emellertid
att Wennerströms spioneri åsamkat det
svenska försvaret skador, vilkas omfatt -

ning är större än vad som går att mäta
i pengar.

Överbefälhavaren har uppskattat kostnaderna
för de reparationsarbeten, som
skulle vara utförbara inom tre år, till
283 miljoner kronor. Denna siffra innefattar
inte kostnaderna för sådana åtgärder,
som skulle kunna genomföras
först något senare. Självfallet innefattar
beräkningen inte heller någon bedömning
av de förluster, som försvaret
väl lidit men som över huvud taget inte
går att reparera. Därtill kommer att
överbefälhavarens siffra enligt vad jag
tror mig veta understiger den ursprungliga
bedömning, som gjorts inom de
särskilda försvarsgrenarna.

Att regeringen enligt vad som har
meddelats tänker begränsa sina äskanden
av medel för »reparationsarbeten»
till 50 miljoner kronor, saknar i nuvarande
sammanhang all betydelse. Detta
förslag får naturligtvis diskuteras när
propositionen avlämnats. Beträffande
den del av skadorna som kan mätas i
pengar är det uppenbart att siffran 283
miljoner ligger under och inte över den
verkliga siffran.

Men ännu viktigare är att siffror av
detta slag över huvud taget inte ger något
mått på skadorna. Innebörden av
dessa framgår tydligast om man gör
det tankeexperimentet att Sverige skulle
ha blivit utsatt för ett angrepp —
exempelvis vid tiden för Kuba-krisen.
Vad skulle då ha inträffat? Hur många
människoliv skulle ha gått förlorade,
och i hur hög grad skulle våra försvarsmöjligheter
ha minskats till följd
av de uppgifter Wennerström lämnat
och alltjämt höll på att lämna vid den
tidpunkten?

Här ligger också kärnpunkten när det
gäller regeringens ansvar. Vår statsledning
har inte lyckats hindra Wennerström
att fortsätta sin landsförrädiska
verksamhet under flera år efter den
tidpunkt då regeringen först underrättades
om misstankarna. Uppenbarligen
har han hållit på ända in i det sista.

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Nr 29

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

Överbefälhavarens omdöme att hans
verksamhet vållat »allvarligt men» gäller
alla stadier, både före och efter
19G1. Statsrådet Andersson får ursäkta
om jag tycker att överbefälhavarens
bedömning i det fallet väger betydligt
tyngre än den statistik över handlingar
av olika hemlighetsgrad som statsrådet
på grundval av Wennerslröms egna uppgifter
fann för gott att lämna i kammaren.
För det första vet vi inte alls om
Wennerström talade om allt vad han
hade gjort. För det andra förbigick
statsrådet i det sammanhanget sådana
saker som inte var direkt utan endast
indirekt riktade mot Sveriges försvar.
I ett annat sammanhang talade statsrådet
om Wennerströms »för hela västerlandet
farliga verksamhet». Beträffande
hans verksamhet under UD-tiden
nämner statsrådet endast de handlingar
som härrör från försvarets myndigheter.

Frågan om ansvaret är mest påtaglig
och allvarlig vad gäller statsrådet Andersson.
De misstankar mot Wennerström,
om vilka statsrådet underrättades
omkring årsskiftet 1959/60, skulle
ha varit helt tillräckliga för att hindra
en vanlig värnpliktig att bli konstituerad
till värnpliktig sergeant. Detta oaktat
vidtog statsrådet — för att citera
den parlamentariska nämnden — »icke
i anledning av vad sålunda meddelats
honom —--några konkreta åtgär der

i syfte att begränsa de med Wennerströms
anställning på FKE förenade riskerna».
Tvärtom placerades han efter
pensionsålderns inträde i utrikesdepartementet
i ett uppdrag som — för att den
här gången i stället citera juristkommissionen
— »måste betraktas som en utmärkelse
för den som erhöll det». Juristkommissionen
har också konstaterat att
Wennerströms position här gjorde det
lättare för honom att få del av upplysningar
om material av hemlig natur,
och kommissionen finner det »ägnat att
förvåna» att denna omständighet inte
beaktades.

Wennerström fick också sedan statsrådet
fått dessa uppgifter behålla uppdraget
som departementschefens föredragande
i robot- och kärnvapenfrågor.
Detta kan inte ha berott på att andra
experter inte fanns att tillgå. Det räcker
med att hänvisa till den militära
expertis, som arbetade för 1960 respektive
1962 års försvarskommittéer. Påståendet
att placeringen i UD »blev en
fälla», som statsrådet sade i höstas,
motbevisas också på ett påtagligt sätt
genom de utredningar som nu föreligger.

Här måste man också uppmärksamma
förhållandet mellan statsrådet Andersson
och dåvarande statspolisintendenten
Thulin. Herr Thulins omdöme och utsagor
har ständigt åberopats i diskussionen.
I själva verket visar detta åberopande
tydligare än något annat, att
här förelegat en oklarhet i fördelningen
av avgörandena och att denna oklarhet
haft allvarliga följder. Ansvaret härför
ligger självfallet på det berörda statsrådet
och inte på ämbetsmannen.

Det finns därför ingen anledning att
fälla några vare sig positiva eller negativa
omdömen om Thulins förfarande
-— inte ens om hans formulering i maj
1963: »Jag tror trots allt innerst inne
att han är oskyldig.» Vad man kan konstatera
är att säkerhetschefen för sin
del fann ansvaret tungt att bära och
därför underställde saken statsrådet Anderssons
prövning. Statsrådet skulle ha
varit i sin fulla rätt om han vägrat att
ta ställning. Ansvaret skulle då ha legat
kvar hos statspolisintendenten och kunnat
utkrävas i vanlig ordning, i sista
hand genom ingripande av JK eller JO.
Men statsrådet valde att ta detta avgörande
och därmed ansvaret i sin hand.
Sedan statsrådet valt detta alternativ
hade han inte längre någon möjlighet
att gömma sig och söka skydd bakom
statspolisintendentens bedömning. Ansvaret
vilade nu på honom, vare sig han
följde statspolisintendentens råd eller
inte. På den punkten kan det inte få

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

finnas någon som helst tvekan. När
statsrådet ansåg sig kompetent att bedöma
hur säkerhetsärendet skulle handläggas,
är det inte något försvar om
hans åsikter sammanföll med deii underordnade
ämbetsmannens uppfattning.

Det är i själva verket olustigt — för
att använda ett mycket milt uttryck -—
att höra hur regeringens medlemmar i
denna fråga skyller ifrån sig på ämbetsoch
tjänstemän. Det är för övrigt typiskt
att statsrådet inte förflyttade Wennerström
från tjänsten i utrikesdepartementet
när spionåklagaren och riksåklagaren
i mars 1962 ansåg det underligt
att denne fick vara kvar där. Påståendet
att det inte fanns något annat
uppdrag att placera Wennerström i faller
på sin egen orimlighet. Statsrådet
har här i kammaren lämnat en uppgift
om hur oerhört många arvodesbefattningar
som inte kan besättas. Kunde
inte statsrådet möjligen ha sökt bland
alla dessa arvodesbefattningar, eller
skulle statsrådet kanske med hänsyn till
Wennerströms kunskaper i ryska språket
och hans förutvarande tjänstgöring
i Moskva inte ha kunnat använda denne
för utredningsarbete, grundat på öppet
material, rörande det sovjetryska
flyget och dess verksamhet? Det är
ingen konst att räkna upp 10—20—30
olika uppgifter för vilka statsrådet skulla
ha kunnat använda herr Wennerström.
Att jag nöjer mig med dessa två
exempel beror på att jag inte önskar
tävla med hans excellens utrikesministern
i konsten att stanna kvar i denna
talarstol.

Mot den bakgrunden är det man har
att se statsrådet Anderssons handlande
i denna fråga. Jag vill sammanfattningsvis,
för att använda regeringens formuleringar,
inte ifrågasätta statsrådets
»oväld», knappast heller hans »nit».
Däremot är det uppenbart att han icke
visat den »skicklighet och drift» som
man har rätt att kräva, och att »rikets
sannskyldiga nytta» därför blivit efter -

satt. Detta har vi all anledning att nu
fastslå.

I fråga om dåvarande utrikesministern
Undén är läget ett annat. Han har
aldrig påtagit sig något ansvar för ärendets
handläggning. Frågan är helt enkelt
om han varit berättigad att skjuta
ansvaret ifrån sig.

Allvarligast är att han över huvud taget
inte följde ärendets utveckling. Man
bör nämligen komma ihåg att utrikesministern
till skillnad från andra departementschefer
också är den administrative
chefen för en stor förvaltning,
för hela utrikesförvaltningen. Även för
sina göranden och låtanden i den egenskapen
är han konstitutionellt ansvarig,
eftersom det vanliga rättsliga ansvar,
som andra verkschefer har, inte gäller
för honom.

Wennerströms ställning och uppgifter
i utrikedepartementet var oklara,
något som i hög grad underlättade hans
spioneriverksamhet. Herr Undén underlät
att skapa klarhet i detta hänseende,
och han fortsatte att låta oklarheten
bestå också sedan han vid flera tillfällen
av sin kollega i försvarsdepartementet
fått veta att den medförde allvarliga
risker. Också han rättade sig efter statspolisintendentens
råd utan att ens ta
personlig kontakt med Thulin, trots att
statspolisen hade mycket ringa möjligheter
att bedöma arbetsförhållandena i
utrikesdepartementet. Han underrättade
inte sin närmaste man, kabinettssekreteraren,
trots att denne även var departementets
säkerhetschef. Än märkligare
är att han vid frånvaro från departementet
inte underrättade sin vikarie,
dåvarande statsrådet af Geijerstam. Inga
säkerhetsskäl kunde motivera denna Underlätelse,
i synnerhet som af Geijerstam
från tidigare verksamhet var utomordentligt
väl förtrogen just med handläggningen
av säkerhetsfrågor.

Det har påståtts att man vid bedömningen
av herr Undéns handlande i
denna fråga skulle ta hänsyn till de
förtjänster han i övrigt visat under sin

Torsdagen den 28 maj 1904 fm.

Nr 29

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

offentliga verksamhet. Jag vill inte ett
ögonblick bestrida dessa förtjänster.
Därvidlag kan det vara tillräckligt för
mig att hänvisa till vad jag hade den
äran att få yttra i denna kammare efter
herr Undéns avgång från utrikesministerposten.
Jag skulle inom parentes
vilja tillägga att också statsrådet
Andersson i andra hänseenden ådagalagt
stora förtjänster — särskilt när han haft
bättre rådgivare än vad han tycks ha
haft i dag. Frågan är emellertid om detta
över huvud taget har någonting att
göra med det ärende som är föremål för
våra överläggningar just nu.

Får jag, herr talman, peka på en parallell!
Åren 1961 och 1962 fällde Svea
hovrätt och högsta domstolen domar i
fråga om två högst förtjänta tjänstemän
inom utrikesförvaltningen, numera
ambassadörerna Åström och Pripp. Vad
som lades dem till last var att de under
tjänstgöring på beskickningen i London
inte utövat tillräckligt noggrann
kontroll över medelsförvaltningen, vilket
möjliggjorde förskingringar som
åsamkade statsverket förluster på sammanlagt
£ 1 354 16 sh 11 d, som det står
i domen, eller, om jag räknat rätt, 19 306
kronor 55 öre. Bristerna i Åströms kontroll
hade förekommit under en tid då
i själva verket ingen förskingring inträffat,
men detta hindrade inte att åtal
väcktes. Både Åström och Pripp fälldes
till ansvar för försumlighet i tjänsten,
därför att de åsidosatt den erforderliga
ekonomiska kontrollen. Detta skedde
oavsett lång och hedrande tjänstgöring
både före och efter de berörda händelserna.

I fråga om dåvarande utrikesministern
Undén gäller saken en bristande
administrativ kontroll, som gjorde det
möjligt för Wennerström att med tjänsten
i utrikedepartementet som bas fortsätta
en allvarlig spioneriverksamhet.
Såvitt jag kan förstå låter det inte säga
sig att detta skulle vara mindre betänkligt
än den försumlighet, för vilken
Åström och Pripp dömdes i Svea hovrätt
och högsta domstolen.

Ett av de främsta kännetecknen på
en rättsstat är att man där inte får ha
anseende till person, utan att var och
en, vem han än iir, skall stå till ansvar
för vad han gjort eller underlåtit att
göra. Därför är det i dag inte fråga om
något annat än vad som förekommit i
Wennerströmaffären. Och därvidlag
måste det sägas att även dåvarande utrikesministern
har brustit i fråga om
den »skicklighet och drift» som var påkallad
av hänsyn till »rikets sannskyldiga
nytta».

Chefen för inrikesdepartementet,
statsrådet Rune Johansson, informerades
i Wennerströmärendet först i mars
1962. Han måste då ha fått klart för sig
att saken var mycket allvarlig, eftersom
han bl. a. underrättades om att telefonavlyssning
ägde rum. Om fortsättningen
säger den parlamentariska nämnden att
»inrikesministern företog icke något i
ärendet och ej heller efterhörde han,
vare sig hos statspolisen eller försvarsministern,
ärendets fortsatta utveckling».
Man bör i det sammanhanget
komma ihåg att säkerhetsärendena normalt
lyder under inrikesdepartementet.
Det är överraskande att statsrådet Johansson
inte tidigare underrättades av
statspolisintendenten, och det är mer
än märkligt att han inte brydde sig om
att följa ärendets utveckling sedan han
väl blivit underrättad om det. Om högerledamöterna
i konstitutionsutskottet
stannat vid att i anledning härav kräva
en omförmälan, är det därför att statsrådet
Johansson tycks ha blivit offer
för en olycklig praxis inom regeringen.
Han har emellertid inte gjort någonting
för att ändra denna praxis.

Den fjärde regeringsmedlem, vilkens
åtgöranden — eller rättare sagt brist på
åtgöranden — varit föremål för konstitutionsutskottets
bedömning, är statsministern.
Även statsministern erbjöds en
föredragning på våren 1962. Denna föredragning
uteblev, och .statsministern
var inte tillräckligt intresserad för att
själv se till att han vid något senare
tillfälle blev underrättad om läget. När

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

Wennerström på försommaren 1963 avslöjades,
visade det sig att statsministern
redan glömt bort att saken någonsin
varit på tal, och han gjorde därför
ett uttalande som han senare blev
tvungen att ta tillbaka. Dessa omständigheter
är enligt vår uppfattning tillräckligt
märkliga för att ge anledning
till en »omförmälan» från konstitutionsutskottets
sida.

Men, herr talman, detta är inte huvudsaken
när det gäller statsministern.
Herr Erlander talar ständigt om att man
måste ha en »stark regering». Det måste
då stå klart, att en regerings styrka inte
bara ligger däri att den har en tillräckligt
stor och tillräckligt lydaktig majoritet
i riksdagens kamrar. Med kravet
på styrka följer också ett krav på att
regeringen skall ha förmåga att lösa
sina uppgifter, bl. a. på förvaltningens
område, att samarbetet inom regeringen
fungerar tillfredsställande, att regeringen
som helhet och dess olika ledamöter
visar tillräcklig »skicklighet och
drift» för att »rikets sannskyldiga nytta»
skall tillgodoses. I det nu aktuella
ärendet har allvarliga brister framträtt
därvidlag, med svåra och betydelsefulla
följder. Ansvaret för den saken vilar
i sista hand på statsministern, och det
är ett ansvar som är betydligt tyngre
än det som följer av hans personliga
handlande 1962 och 1963. Statsministerns
uttalanden på senaste tiden ger
särskild anledning att understryka detta.
Den som tog del av vad han hade
att säga den första maj i år måste få
det intrycket, att han inte med tillräckligt
allvar var medveten om det ansvar
i dessa hänseenden som åligger honom
i egenskap av regeringschef och statsrådets
främste ledamot.

Herr talman! En hörnsten i det svenska
statsskicket, liksom i varje parlamentarisk
demokrati, utgöres av riksdagens
kontrollmakt. Dessa parlamentets
kontrollerande uppgifter innefattar
inte bara en rättighet utan också en
plikt. Vi överlägger i dag om ett bety -

delsefullt ärende, där vi kan konstatera
att riket åsamkats svår skada. Utgångspunkten
för kammarens prövning
är konstitutionsutskottets betänkande,
men förfaringssättets formella egendomligheter
är ingen huvudsak. Viktigare är
att utskottets, den parlamentariska
nämndens och juristkommissionens undersökningar
bestyrker vad som framgick
redan av vissa statsrådsmedlemmars
tidigare redogörelser, nämligen att
ärendet icke på tillfredsställande sätt
handlagts av regeringen. Det är riksdagens
rätt och även dess plikt att reagera
häremot.

Många ord och mycken trycksvärta
har spillts på frågan om den s. k. »parlamentariska»
och »partipolitiska» innebörden
av Wennerströmaffären, och
både statsrådet Andersson och utrikesminister
Nilsson har i dag med tonfall
ganska högt upp i falsett ondgjort
sig över den saken. Tillåt mig att säga:
denna »parlamentariska» och »partipolitiska»
innebörd beror så gott som
uteslutande på regeringens eget sätt att
behandla frågan efter juni 1963. Med en
annan, mindre anspråksfull inställning
från regeringens sida skulle de parlamentariska
och partipolitiska följderna
ha kunnat starkt begränsas. På varje
stadium av ärendets behandlingar, herr
talman, har regeringen haft möjlighet
att erkänna begångna misstag. Hade
den från början gått med på ett parlamentariskt
inslag i undersökningsarbetet,
skulle det inte ha blivit någon så
hetsig diskussion i somras och i höstas.
Och hade regeringen sedan undersökningarna
slutförts medgivit att allvarliga
brister i handläggningen påvisats
och låtit sina representanter i konstitutionsutskottet
erkänna detta, liksom
de gjorde på den tid de satt i parlamentariska
nämnden, skulle dagens diskussion
ha ägt rum under helt andra
förutsättningar än de nuvarande.

Men regeringen har valt att handla på
ett annat sätt. Den har föredragit att
förneka sitt ansvar, att gömma sig bak -

Torsdagen den 28 maj 1964 fm.

Nr 29

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

om tjänstemän, att göra anspråk på ofelbarhet,
att begagna sin parlamentariska
majoritet och de föreliggande formella
möjligheterna för att komma ifrån saken.
Det är detta och ingenting annat
som ger frågan en parlamentarisk och
partipolitisk innebörd. När regeringen
och regeringspartiet uppträder på det
sättet, är det den parlamentariska oppositionens
skyldighet att säga ifrån; och
det är vad vi har gjort.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Efter den rätt hetsiga
debatt som har förekommit i dag skall
jag försöka hålla mig i ett något lugnare
tonläge.

Det är naturligtvis ofattbart att ett så
omfattande och grovt spioneri har kunnat
pågå i så många år, trots att både
den civila säkerhetspolisen och den militära
säkerhetstjänsten under lång tid
—- för övrigt redan i början på 1940-talet och därefter mera avgjort de senare
åren på 50-talet och ända fram till
avslöjandet —- haft sin uppmärksamhet
riktad på Wennerström, som även stått
under telefonkontroll både i början på
40-talet och under de sista fyra åren
fram till avslöjandet.

Som bekant hade jag under några år
som inrikesminister med säkerhetspolisen
att skaffa, och min uppfattning var
att den arbetade utomordentligt målmedvetet
och effektivt i sin svåra uppgift,
som ju främst går ut på att försöka
få veta huruvida ett brott verkligen är
begånget — alltså en helt annan uppgift
än vad som vanligen ankommer på
polisen.

Jag var också under 40-talet i flera år
med i den utredning, Sandlerkommissionen,
som hade till uppgift att undersöka
bland annat om det under kriget
hade gjorts ingripanden mot enskilda
personer på alltför lösa grunder. Erfarenheterna
från båda dessa arbetsuppgifter
har bidragit till att jag finner att
en stor försiktighet, naturligtvis parad
med en omsorgsfull granskning, är hö -

geligen påkallad när man bedömer huruvida
åtgärder som vidtagits mot någon
misstänkt varit tillräckligt effektiva eller
inte.

Trots en som det synes intensiv spaning
med telefonkontroll har, så långt
av handlingarna framgår, enighet rått i
varje fall ända fram till mars 1962 mellan
spaningsledningen och åklagarsidan
om att underlag icke fanns för ett ingripande
mot Wennerström i form av
anhållande eller jämförligt tvångsmedel.

Det sagda ger närmast vid handen att
stora svårigheter föreligger att skaffa
bevis om spioneri, utövat av en person
som i sin dagliga verksamhet har att
handskas med hemliga uppgifter.

I ett sammanhang som detta får man
naturligtvis noga akta sig för sådant
som bär efterklokhetens prägel. Men det
måste alltid inge stora betänkligheter
att i sin närhet ha en person, som man
på mer eller mindre vaga eller starka
grunder tror kan vara spion. Alla rimliga
åtgärder för att hindra vederbörande
att få tillgång till viktiga handlingar
är då självfallet angelägna.

Jag skall inte mera ingående delta i
debatten i denna fråga. Den har för
övrigt enligt min mening varit alltför
tillspetsad, som jag inledningsvis antydde,
och alltför onyanserad från båda
håll. Det finns otvivelaktigt punkter att
angripa i handläggningen, men saken
skulle ha vunnit på om påtalandet gjorts
med något större måtta. Likaså hade det
enligt min mening varit en vinst, om
man från regeringen hade ställt in sig
på att göra medgivanden i den omfattning
skäl funnits härför, och man har
ju här i debatten antytt att sådana skäl
förelegat. På det sättet skulle hela denna
fråga ha kunnat reduceras till sina
rätta proportioner.

Ärendets handläggning har tvivelsutan
varit mycket besvärlig. Det har
bl. a. gällt att om möjligt inte fästa Wennerströms
uppmärksamhet på att han
var misstänkt. Likväl har jag, utan att
nu ingå på någon detaljmotivering.

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

stannat för den uppfattningen att det
med en systematisk inriktning härpå
skulle ha låtit sig göra att utan att varna
Wennerström i icke obetydlig grad begränsa
hans möjligheter att komma över
hemliga uppgifter.

I belysning av alla kända omständigheter
i detta svårbemästrade fall har
min slutsats efter ett ingående övervägande
dock blivit att någon sådan försummelse
eller felbedömning icke föreligger
att § 107 regeringsformen bör
åberopas, utan att anmärkningarna bort
framföras i form av en omförmälan.

När nu något sådant ställningstagande
icke föreligger från konstitutionsutskottet,
kommer jag att vid en eventuell
votering rörande försvarsministerns eller
förre utrikesministerns befattning

med detta ärende att markera min ståndpunkt
genom att avstå från att rösta.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta behandlingen av förevarande
memorial samt behandlingen
av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.53.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 28 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av lierr
förste vice talmannen.

§ 1

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären
(forts.)

Herr förste vice talmannen meddelale,
att överläggningen rörande konstioitionsutskottets
memorial nr 21, angående
statsrådens befattning med Wennerströmaffären,
nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid ordet, i enlighet
med förut gjord anteckning, till

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s),
som yttrade:

Herr talman! I detta skede av debatten
tänker jag inte göra någon genom -

gång av de olika punkterna i Wennerströmaffären
— genomgången har ju
gjorts så utförligt tidigare.

Jag vill först säga några ord till herr
von Friesen med anledning av det anförande
som han öppnade debatten med.
Herr von Friesen ondgjorde sig över
ett flygblad som Stockholms arbetarekommun
har delat ut i dag. Tror verkligen
herr von Friesen — och tror herrarna
i övrigt — att ni skall kunna
driva den svinaktiga kampanjen i Wennerströinaffären
utan att vi går till motangrepp?
Tror ni att ni skall kunna
hålla på med detta utan att den socialdemokratiska
riksdagsgruppen och det
socialdemokratiska partiet försvarar
sig? I så fall, mina herrar, har ni fullkomligt
felbedömt situationen.

Efter att ha sagt detta skall jag koncentrera
mig på ett par av de punkter
som tidigare diskuterats och därutöver

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Nr 29

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

ta upp en punkt som jag tycker alltför
litet liar berörts i debatten.

Jag bär under denna tid många gånger
haft anledning att sätta mig ned och
fundera över frågan: Hurudan var bedömningen
i varje skede av utvecklingen
i Wennerströmaffären? Jag har
allvarligt försökt, eftersom jag haft tillfälle
att följa affären från början till
slut, att fråga mig själv: Har vid någon
av dessa tidpunkter gjorts felbedömningar
som kan föranleda den våldsamma
kritik som nu riktas mot regeringen?
Jag måste säga, ärade kammarledamöter,
att när jag gjort detta och i
efterhand försökt att utifrån de vid
varje tidpunkt föreliggande omständigheterna
bedöma läget, har jag kommit
fram till — och jag hyser den meningen
även nu — att det inte fanns någon möjlighet
att bedöma saken på annat sätt
än som skett.

Jag tror man kan säga, att om inte
de åtgärder genomförts, som vidtogs i
de olika skedena, och genomförts så
som var fallet, hade vi i dag med stor
sannolikhet inte haft något fall Wennerström
att diskutera. Åtgärderna har
kunnat vidtagas framför allt tack vare
ett fint samarbete mellan statspolisintendenten
och försvarsministern och
därtill ett ytterst skickligt arbete från
statspolisens och statspolisintendentens
sida. Detta ledde till att Wennerström
kunde avslöjas, och jag tycker att detta
samarbete och detta spaningsarbete är
värt en eloge.

Herr Larsson i Luttra sade att han
hoppades att debatten inte skulle röra
polisens samarbetsnämnd. Jag måste
göra herr Larsson besviken i det hänseendet,
ty jag tänker syssla något med
just polisens samarbetsnämnd.

Jag sade redan i höstas och jag har
sagt det också inför juristkommissionen,
efter det att statspolisintendenen Thulin
deklarerat att ansvaret för verksamheten
helt och hållet föll på honom: Detta
är givetvis formellt riktigt, men samrådsnämnden
kan ju aldrig undandra

sig det moraliska ansvaret för de råd
som nämnden givit eller underlåtit att
ge polisledningen. — I det yttrande som
jag fällde inför jusristkommissionen instämde
samtliga övriga ledamöter av
samrådsnämnden.

Man försökte i höstas, och herr Larsson
i Luttra har gjort det också i dag,
att bagatellisera nämndens uppgift till
att endast avse skyddet för den enskilda
individen. Jag sade redan i höstas och
upprepar det i dag, att detta är ju endast
en sida av saken, ty för att kunna
verka för skyddet av den enskilda individen
måste nämnden även göra bedömningar
av den andra sidan —- bedöma
hur man skall handla i det ena
eller andra läget.

Jag vill fråga herr Larsson i Luttra,
som i dag är beredd att sätta sitt namn
under en prickning av Sven Andersson
och Östen Undén: Varför begärde aldrig
herr Larsson i Luttra under hela den
tid, som vi gemensamt har kunnat följa
detta ärende, att en framställning skulle
göras till Sven Andersson eller någon
annan om att ett ingripande skulle ske?
Någon sådan propå har aldrig framförts
från vare sig herr Larsson i Luttra
eller någon annan i samrådsnämnden
— inte från mig heller för den delen.

Jag tycker att hela detta uppträdande
är ohederligt. Jag är visserligen hedning
men det finns många i denna kammare
som vill lägga de kristna urkunderna
som grund för sitt handlande — och
även en hedning kanske kan finna ett.
sanningens ord på något ställe i dessa
kristna urkunder. Jag erinrar mig i
detta sammanhang ett ord, som om jag
inte minns fel lyder: »Dömen icke, så
värden I icke dömde.»

Nu vill herr Larsson i Luttra döma
Sven Andersson och östen Undén. Han
framförde i denna debatt den åsikten
att man i varje fall på ett tidigare stadium
skulle ha avskedat Wennerström
från hans befattning. Ja, herr Larsson i
Luttra har haft möjlighet att framföra
denna uppfattning vid en rad tillfällen.

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

Med reservation för att herr Larsson
möjligen inte deltagit vid något av följande
sammanträden har det funnits
tillfälle att göra detta den 23 oktober
1959, den 24 februari och den 1 december
1960, den 26 januari, den 24 maj
och den 1 november 1961, den 22 februari,
den 8 juni och den 24 oktober
1962, den 7 mars, den 15 mars och den
3 maj 1963. Inte vid något av dessa tillfällen
har vare sig herr Larsson i Luttra
eller någon annan begärt att det skulle
vidtagas någon åtgärd i fallet Wennerström.

Herr Larsson i Luttra hävdade vidare
i höstas och tidigare i dag — jag kan
för övrigt helt instämma i den första
delen av hans anförande — att Wennerström
var en säkerhetsrisk. Jag skall
citera vad herr Larsson i Luttra sade
inför juristkommissionen den 6 september
1963. Det står på sidan 707, om herr
Larsson vill slå upp det: »Vad man
s. a. s. misstänkte Wennerström för, det
var ju bara att vi bedömde det som
säkerhetspolisen som en viss säkerhetsrisk,
mest därför att det var konstaterade
kontakter med folk ifrån främmande
ambassader som han hade och
kontakterna på försvarsstaben, så bedömdes
det ju såsom en risk, men det
var väl ingen som hyste någon misstanke
om att han sysslade med spioneri,
utan det var just detta att vi måste
konstatera att det kunde finnas en
risk.» På sid. 708 fortsätter herr Larsson:
»Jag tror för min del att det gällde
sammanträdet hösten 1961 och det
gällde väl sedan frågan om den här omplaceringen»
■— alltså omplaceringen
till UD.

Varken herr Larsson i Luttra eller
någon annan i samrådsnämnden ville
någon gång under ärendets handläggning
rekommendera att man skulle avskeda
någon som herr Larsson själv
karakteriserade som en säkerhetsrisk.
Och mina vänner, hur skulle det se ut
att göra på det sättet? Vill herr Larsson
eller någon annan av dem som uppträtt

i dagens debatt kräva att vi skall avskeda
alla dem som under årens lopp
— jag kan ta hela den tid som jag sysslat
med denna verksamhet -—- kunnat
betecknas som säkerhetsrisker? Det
finns även i dag en hel del personer
som kan betecknas som säkerhetsrisker.

Om herrarna vill, kan jag stå till
tjänst med att från denna talarstol presentera
en lista på aktuella säkerhetsrisker,
så att vi sedan kan säga: De
där är farliga personer. Dem måste vi
avskeda fortast möjligt!

Jag kan i detta resonemang om bedömningen
av fallet Wennerström även
hänvisa till ett yttrande av överbefälhavaren
Rapp, även detta från polisförhören.
Förhörsledaren säger: »Så att ni
betraktade detta närmast så att det var
inte någon anledning till allvarlig oro
i det här läget.» På detta svarar Rapp:
»Nej. Nu efteråt har jag ju fått för mig
föredraget vad vi har för s. k. säkerhetsrisker
och i förhållande till dem så
var det här inte någonting. Vad jag
kan förstå betraktades det inte som något
speciellt allvarligt fall. Men den där
föredragningen fick jag inte då.»

Inte ens överbefälhavaren Rapp betraktade
alltså vid denna tidpunkt Wennerström
som något särskilt allvarligt
fall.

Jag skall nu övergå till en annan sida
av denna problematik. De som tillhör
oppositionen borde efter sin huvudlösa
uppläggning av attackerna i fallet Wennerström
kanske ändå ta sig en funderare.

Har ni någon gång tänkt på, när ni
talar om vilka skador Wennerström förorsakat,
vilka skador ni själva kan ha
förorsakat genom just denna uppläggning?
Ni har drivit denna affär dithän,
att man nu anser sig vara tvungen att
redovisa det mesta möjliga av det material
som finns, d. v. s. allt material som
kan utlämnas utan direkt skada för rikets
säkerhet. Men, ärade kammarledamöter,
i detta material finns en hel del
av oskattbart värde för den som vill dra

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

ut kontentan av det. Oppositionen har
genom sin uppläggning öppet redovisat
för dem som vill ha reda på det hur
den svenska säkerhetspolisen bedriver
sitt arbete. Jag är ganska övertygad om
att ryssarna gnuggar händerna av förtjusning
över att de får veta allt detta
utan att ens behöva betala något för det.
Vad jag är mest oroad för är att just
detta i framtiden kanske kan åstadkomma
större skador för Sverige och
för det svenska försvaret än vad till och
med Wennerström åstadkommit.

Har inte den borgerliga oppositionen
tänkt igenom de konsekvenserna? Hur
menar ni att man skall göra med andra
säkerhetsrisker? Skall de avskedas på
hur lösa misstankar som helst? Skall
man stoppa dem i karriären? Vågar säkerhetspolisen
efter detta föra några
registeruppgifter om någon person över
huvud taget? Det kan vara en helt oskyldig
som hamnar i polisens register, därför
att han har uppträtt på ett oförklarligt
sätt vid något tillfälle och därför
kommit att dra uppmärksamheten till
sig.

Jag ser i andanom den dag då Expressen
kommer att kräva att statspolisens
hemliga personregister skall göras offentligt
och utlämnas till pressen. Tänk
så duktig man då varit!

Den debatt som här förts har gett mig
intrycket att oppositionen inte begripit
ett dugg av denna verksamhet. Herr
Larsson i Luttra och även herr Heckscher
borde begripa någonting av den.
Herr Hedlund har — dess bättre — uppträtt
på ett sådant sätt att han bevisat
att han begripit någonting av vad det
är fråga om.

Jag skall slutligen bara kommentera
ett par detaljer. Herr Braconier och
även herr Larsson i Luttra ställde en
fråga som varit uppe många gånger tidigare:
Varför informerades ingen på UD
om att Wennerström betraktades som
en säkerhetsrisk? Jag trodde inte att
jag skulle få höra detta av herr Larsson
i Luttra. Här är vi ute på djupt
6—Andra kammarens protokoll 196b. Nr

vatten, herr Larsson i i.uttra. nerr Ivarsson
vet lika bra som jag vad anledningen
är till att inga sådana informationer
lämnades inom UD. Vill herr
Larsson fortsätta den diskussionen med
mig, så å la bonne lieure — men jag
tvivlar på att han vill det.

Herr Wedén sade i sitt anförande, att
efter detta så kommer Sven Andersson
aldrig att kunna bli hela det svenska
folkets försvarsminister. Jag har, herr
Wedén, sannerligen inga pretentioner
på att den borgerliga oppositionen skall
acceptera Sven Andersson som sin försvarsminister.
Men jag tror ändå jag
vågar säga att Sven Andersson även i
fortsättningen kommer att ha förtroendet
att vara socialdemokratisk försvarsminister.

I detta anförande instämde fru Ekendahl,
herrar Ilagnell, Carbell, Zetterberg
och Lindkvist, fröken Olsson, herr
Johansson i Södertälje, fru LewénEliasson,
herrar Lindahl, Trana, Nyström,
Ekström i Björkvik och Lundkvist,
fröken Andersson i Strängnäs,
herrar Berg, Persson i Skänninge och
Andersson i Linköping, fröken Bergegren,
herrar Johansson i Norrköping
och Forsberg, fru Ekroth, herr Fagerlund,
fru Torbrink, herrar Arweson,
Heidenberg och Karlsson i Olofström,
fru Löfqvist, herrar Fridolfsson, Engkvist,
Blidfors, Svenning, Henningsson
och Bengtsson i Landskrona, fru Skantz,
herr Levin, fru Holmquist, herrar Nilsson
i Göteborg, Andreasson, Kristenson
i Göteborg, Carlsson i Göteborg och
Andersson i Billingsfors, fröken Anderson
i Lerum, herrar Johansson i
Trollhättan, Carlstein och Odhe, fru Johansson,
fröken Sandell, herrar Andersson
i Storfors, Eskilsson, Eskel, Petterson
i Degerfors och Allard, fru Renström-Ingenäs,
herrar Carlsson i Västerås,
Hammarberg, östrand, Persson i
Tandö, Mellqvist och Asp, fru Thunvall,
herrar Ekström i Iggesund, Haglund
och Sundelin, fru Holmberg, herr Martinsson,
fru Edin, herr Lundmark, fru

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

Lindekvist samt herrar Svanberg och
Lassinantti (samtliga s).

Därefter anförde:

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är glädjande att
socialdemokratiska gruppen har funnit
något att instämma i. Jag förstår att
herr Gustafssons anförande var karakteristiskt
för gruppens ståndpunkt, och
jag noterar bara dessa instämmanden.

Vad som emellertid har kommit mig
att begära ordet var några andra saker.

För det första vill jag instämma med
herr Gustafsson i Stockholm även jag
på en punkt: själva spaningsarbetet är
värt en eloge.

För det andra: Det har aldrig på något
som helst sätt bevisats eller ens anförts
avgörande skäl för att Wennerströms
placering på UD skulle ha varit
nödvändig för att han skulle bli avslöjad.

För det tredje vill jag med anledning
av vad herr Gustafsson sade till herr
Larsson i Luttra om informationen i UD
konstatera att det såvitt jag vet i varje
fall inte har funnits några hinder för
att informera statsrådet af Geijerstam.
Det skulle vara mycket intressant om
herr Gustafsson kunde påpeka sådana
hinder.

Herr Gustafsson vill nu göra oppositionen
ansvarig för urvalet av de handlingar
som regeringen valt att publicera.
Det är verkligen att gå ovanligt långt.
Vi har inte ens haft tillfälle att kontrollera
hur urvalet är beskaffat. Om regeringen
har valt att publicera sådant som
borde ha hållits hemligt — vilket jag
inte vet och inte har någon anledning att
påstå, men det gör ju herr Gustafsson
gällande — måste ansvaret för detta helt
och hållet vila på regeringen själv.

Det finns ju också mellanformer mellan
ett snålt hemlighållande av uppgifter
och publicering av sådant som kan
vara ömtåligt. Redan den 29 juni begärde
vi från oppositionens sida ett för -

troendefullt samarbete med regeringen
med utlämnande till oss av de upplysningar
som man kunde anförtro oss;
en del av oss har ju sysslat med hemliga
ärenden förut i andra sammanhang. Det
fick vi inte. Om den omständigheten att
vi inte fick det och att vi därför måste
fullfölja vår kritik kan vara en förklaring
till att regeringen sedan publicerar
handlingar som herr Gustafsson
anser borde ha förblivit opublicerade,
får regeringen faktiskt ta på sig ansvaret
för det själv. Herr Gustafsson har
antagligen heller inte varit rådfrågad,
så honom vill jag inte lägga något ansvar
på.

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson i Stockholm
har här ställt en rad frågor till
mig, frågor som jag är ganska förvånad
över eftersom vi ju hade ett samtal i
höstas som gav mig intrycket att vi var
rätt eniga om vilken funktion polisnämnden
hade och vilka uppgifter den
inte hade.

Nu frågar herr Gustafsson varför aldrig
jag eller någon annan i nämnden
begärde att vi skulle göra något ingripande.
Jag har förut i dag sagt att det
angavs två förutsättningar för placeringen
i UD. För det första att arbetsuppgifterna
skulle vara de som från
början angavs och för det andra att
övervakningen skulle vara effektiv. Det
var självfallna förutsättningar.

I enlighet med vad jag sagt tidigare
i dag anser jag att om dessa båda förutsättningar
hade uppfyllts så hade placeringen
i UD kunnat accepteras. Nu
vet vi att det brast i båda dessa avseenden.
Det vet vi nu, men ända fram till
föredragningen inför utrikesministern
den 6 december 1962 visste inte ens
säkerhetspolisen hur illa det var ställt
i dessa avseenden, vilka arbetsuppgifter
som Wennerström egentligen hade
o. s. v. Säkerhetspolisen, statspolisintendenten
i första hand, är ju samråds -

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Statsrådens befattning med Wenncrströmaffärcn

nämndens enda informationskälla. Alldeles
uppenbart är att vi inte liade möjlighet
att den vägen få informationer
om hur det stod till i försvars- och utrikesdepartementen
med dessa frågor.

Det förefaller mig som om herr Gustafsson
i Stockholm skulle mena att samrådsnämndens
ledamöter knappast
skulle ha rätt att kritisera regeringen
för vad som har skett inom försvars- och
utrikesdepartementen. Jag tycker tvärtom:
samrådsnämndens ledamöter har
särskilt stor anledning att vara besvikna
över utvecklingen och större anledning
än andra att kritisera dem som burit
ansvaret för Wennerströms arbetsuppgifter
och övervakning.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först bara säga
till herr Heckscher, att han nu försöker
krypa bakoin regeringen och säga att
det är denna som bestämmer vad som
skall offentliggöras. Det är riktigt. Det
är också en riktig slutsats som herr
Heckscher drar att jag inte tillfrågats,
men jag har samma uppfattning som
regeringen att här skall allt offentliggöras
som över huvud taget går att offentliggöra.

Men det var inte det jag vände mig
mot, utan mot att ni drivit fram denna
situation. Det var från den utgångspunkten
jag tillät mig att också peka på
en annan sida av detta problem.

Herr Larsson i Luttra försöker att
komma ur sitt dilemma genom att göra
en glidning, och det är en känd taktik
i alla diskussioner. Han säger, att placeringen
i UD betraktades som ofarlig.
Ja, vi kan väl säga att vi är överens om
detta, men, herr Larsson, vi blev ganska
snart i denna samrådsnämnd underkunniga
om att Wennerström var på
jakt efter uppgifter med vilka han inte
hade att skaffa. Herr Larsson var lika
väl som jag medveten om denna utveckling
och det hade funnits utrymme för
herr Larsson att vid alla de tidpunkter

jag räknade upp begära ett ingripande.
Men någon sådan framställning har aldrig
gjorts.

Sedan säger herr Larsson att även om
man suttit i denna samrådsnämnd och
varit med om detta, har man fördenskull
inte rätt att kritisera försvars- och
utrikesministrarna? Jo, herr Larsson
har givetvis rätt att kritisera vem han
vill. Det är hans sak att avgöra. Men
herr Larsson får också vara medveten
om att om han sätter sig i den situationen,
tar jag mig friheten att kritisera
något som jag vill beteckna som djupt
ohederligt. Det skulle ha klätt herr
Larsson i Luttra betydligt bättre, om
han hade föredragit att vid detta ärendes
behandling i konstitutionsutskottet
sätta sig vid väggen i stället för vid
bordet.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har ingen längtan
efter att krypa bakom regeringen i vare
sig det ena eller andra ärendet, men i
detta fall befinner jag mig i den lyckliga
situationen att jag inte känner något
behov av att söka skydd hos någon
som helst person. Jag har lika litet som
herr Gustafsson i Stockholm varit tillfrågad
om vilka handlingar som skulle
publiceras. Det är regeringen som beslutar
om publiceringen.

Nu säger herr Gustafsson i Stockholm
att oppositionens kritik har medfört,
att regeringen funnit att den bör offentliggöra
allt som över huvud taget går
att offentliggöra. Ja, jag tycker att det
är en mycket klok ståndpunkt, och om
det är oppositionens kritik som medfört
att regeringen intar denna kloka ståndpunkt,
är jag naturligtvis fullt beredd
att vara med och ta ansvaret och understödja
regeringens handlande. Men då
kan man inte komma och säga att här
har publicerats saker som gör skada,
kanske större skada än hela Wennerströmaffären,
som herr Gustafsson i
Stockholm tycktes antyda i sitt förra
inlägg. Ingen har gjort någonting som

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

kan ge regeringen anledning att publicera
sådana saker som gör landet skada.
Om regeringen har gjort detta — jag
vill påpeka att jag i motsats till herr
Gustafsson i Stockholm inte sett exempel
på det i de publicerade handlingarna
— måste den ta ansvaret för den
saken. Jag tycker att herr Gustafsson i
Stockholm skall ordna krypandet i rätt
riktning. Här är det fråga om att regeringen
inte skall få krypa bakom oppositionen,
om det gäller att ta ansvaret
för sådana åtgärder.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Hecksclier kan
vara fullkomligt lugn! Varken regeringen,
den socialdemokratiska riksdagsgruppen
eller det socialdemokratiska
partiet har någon önskan eller något
behov av att krypa bakom oppositionens
rygg. Det skyddet, herr Heckscher,
betraktar vi inte vara av den arten att
det är något att krypa bakom.

Herr Heckscher säger att han inte fattar
min tankegång, och det är kanske
mitt eget fel. Jag trodde ändå att herr
Heckscher sysslat så mycket med säkerhetsfrågor,
att han skulle kunna begripa
någonting av det resonemang som jag
förde i mitt första inlägg här. Bland det
som redovisats i den svenska pressen
finns även saker, som en skicklig bedömare
kan dra slutsatser av och som
kan vålla landet betydande skada. Det
bär herr Heckscher inte fattat. Ja, vad
skall man säga om det? Man kan bara
beklaga!

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara till herr
Gustafsson i Stockholm i allra största
korthet säga, att samrådsnämnden, som
är knuten till säkerhetspolisen, framför
allt för att trygga den enskildes integritet
och rättssäkerhet är en sak och att

den konstitutionella granskningen av
regeringens handläggning av frågor en
helt annan sak. Jag kommer för min del
inte att ta några order av herr Gustafsson
i Stockholm om huruvida jag vill
sitta vid bordet eller vid väggen i konstitutionsutskottet.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Man kan väl förstå att
herr Larsson i Luttra själv vill bestämma
om han skall delta i konstitutionsutskottets
granskningsarbete eller ej.
Men vad som onekligen överraskar är
det som ligger bakom herr Gustafssons
i Stockholm intensitet i inläggen, nämligen
att det gavs en mängd tillfällen för
alla i den parlamentariska samrådsnämnden
att noggrant följa vad som
hände i Wennerströmaffären och att
man, trots detta noggranna uppföljande,
varvid man naturligtvis också fick upplysningar
om vad som hände i utrikesdepartementet,
icke vid något tillfälle
framställde de krav som herr Larsson i
Luttra nu anser vara så självklara att
han kräver försvarsministerns avgång
för att han inte tillgodosett dem. Detta
verkar mycket besynnerligt, och jag
tror att herr Larsson i Luttra kommer
att få det besvärligt att förklara att han,
med kännedom om alla de ting försvarsministern
visste om 1962, hade en uppfattning
då men nu, 1964, har en annan
uppfattning om hur Wennerströmaffären
bort handläggas. Det är en förändring
i bedömningen som har skett under
en relativt kort tid.

Jag har suttit i första kammaren och
bara sporadiskt haft möjligheter att
följa debatten i andra kammaren. Ett
par yttranden i debatten i denna kammare
har jag emellertid hört. Ett av
dem gjorde mig ganska förvånad och
ledsen. Det var när herr Wedén sade:
»Den nuvarande försvarsministern kan
efter detta aldrig bli hela svenska folkets
försvarsminister. Det vore bra om
statsministern hade detta klart för sig.»

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 19G4 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

Jag frågar nu herr Wedén om detta
år en lek med ord eller om det ligger
en realitet bakom och om det parti herr
Wedén representerar har för avsikt att
hryta den praxis som vi följt under
många år — enligt min uppfattning till
landets och försvarets gagn —• att försöka
komma fram till samförståndslösningar
under försvarsministerns ledning
i vår nationella säkerhetsfråga. Är
inte avsikten att helt enkelt bryta den
traditionella behandlingen av försvarsfrågor,
är det en lättsinnig lek med ord
när man slungar fram ett sådant påstående
som herr Wedéns. Men jag skall
inte gå in i en närmare diskussion om
denna sak förrän jag fått höra vad som
ligger bakom herr Wedéns yttrande, om
det är allvar eller om det, som så mycket
annat i denna affär, är tomt prat utan
innehåll.

Två talare i första kammaren och en
i denna kammare, vilkas anföranden jag
lyssnat till, har med skärpa vänt sig
mot mitt förstamajtal. Herr Heckscher,
vars inlägg jag lyssnade till, sade att
landets statsminister icke tagit upp
Wennerströmaffären med tillbörligt allvar
i sitt förstamajtal. Det uppstår så
lätt mytbildningar. Rätt som det är
framstår kanske herr Heckschers fullkomligt
orättfärdiga beskyllning som ett
faktum. Jag hoppas därför att herr talmannen
ursäktar att jag läser upp den
passus — den är inte särskilt lång — ur
mitt förstamajtal som handlar om Wennerströmaffären.
Det kan vara nyttigt
att läsa in denna passus i kammarens
protokoll så att vi vet vad det är som
enligt herr Heckschers mening inte vittnar
om att statsministern tar denna sak
med tillräckligt allvar. Vad jag sade var
följande:

»Sverige har genom Wennerströmaffären
fått en hårdhänt erinran om de
internationella motsättningarnas styrka
och det internationella lägets allvar.
Wennerströmaffären är en nationell
olycka. Gemensamt måste vi bota de
skador den vållat. De materiella skade -

verkningarna har lyckligtvis visat sig
vara långt mera begränsade än de miljardbelopp
som antyddes i den första
upphetsningen efter avslöjandet. Det är
av vikt både inåt och utåt att vi manifesterar,
att vår försvarsvilja är orubbad
och att vi alltjämt har tillit till vår förmåga
att värna oss.

Wennerströmaffären har framkallat
en hård politisk strid rörande det politiska
ansvaret.

Att en sådan diskussion uppkommer
är naturligt i en demokrati. För regeringen
är det angeläget att tillse att debatten
i Wennerströmaffären föres på
grundval av ett så rikhaltigt och tillförlitligt
material som möjligt. Vi har
därför redan från första dagen efter
avslöjandet förklarat, att alla papper
skall läggas på bordet. Regeringen tillkallade
omedelbart några av landets
främsta domare för att i grunden klarlägga
vad som inträffat. Juristkommissionen
erhöll utomordentliga fullmakter
för att möjliggöra för den att rikta
strålkastarna på varje del av Wennerströmaffärens
handläggning. Vi hävdade
att den parlamentariska granskningen
skall ske av riksdagens konstitutionsutskott
och att ansvarsfrågan skall avgöras
av riksdagen. Vi förklarade vidare
att denna riksdagens granskning möjligen
skulle underlättas om materialet
först genomgicks av en parlamentarisk
kommission, bestående av riksdagsmän,
utsedda av de fyra demokratiska partierna.
Tidpunkten för en sådan kommissions
tillsättande var när juristkommissionen
slutfört sina förhör.

Denna av regeringen föreslagna arbetsmetod
har tillämpats. Juristkommissionen
och den parlamentariska
kommissionen har redovisat sina uppdrag
i vad de avser statsrådens handläggning
av Wennerströmaffären. Resultaten
har redovisats med en öppenhet
som icke torde ha något internationellt
motstycke.

Det tillkommer nu riksdagen att ta
ställning på grundval av föreliggande

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 om.

Nr 29

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

material. Varje svensk medborgare kan
bilda sig en uppfattning om detta materials
beskaffenhet.

De två kommissionernas skildring är
historien om ett mödosamt och tålmodigt
arbete från polisens sida som till
slut ledde fram till ett avslöjande. Det
är också historien om försvarsministerns
intensiva arbete för att stödja polisens
ansträngningar och för att i samarbete
med den militära säkerhetstjänsten
förhindra Wennerström att få tag
på hemliga försvarshandlingar. Det är
mot bakgrund av detta upprörande när
det partipolitiska nitet drives så långt
att försvarsministerns handläggning beskrives
som ett uttryck för nonchalans
och lättsinne. Den som läser juristkommissionens
betänkande måste instämma
i dess omdöme: att Wennerström
kunde fortsätta sin verskamhet så länge
är inte förvånande, det förvånande är
att han någon gång avslöjades.

Svenska folket har rätt att få klara
besked i Wennerströmaffären. Regeringen
har rätt att förvänta en noggrann
prövning på grundval av det föreliggande
materialet och att detta icke
vantolkas för att nå partipolitiska syften.
Redan dagen efter Wennerströms
gripande tycks folkpartiet och högern
ha bestämt sig för att göra en enskild
mans landsförräderi till en stor politisk
stridsfråga. Det förefaller som om
de alldeles oavsett materialet nu ämnar
framhärda i denna partipolitiska iver.
Söker de strid i denna fråga, då skall
de få den. Vi hyser ingen tvekan om utgången.
»

Jag vädjar till de ärade kammarledamöterna
att påvisa på vilken punkt
som statsministern här har uttryckt
sig på ett sätt som icke präglats av det
allvar som Wennerströmaffären motiverat.
Jag tycker faktiskt att det är
ganska besynnerligt att man som argument
i debatten skall citera ett tal som
kammarens ledamöter nu sannolikt för
första gången hör. Man kunde väl inte
vänta sig att jag skulle begå den fräck -

heten att läsa in talet i kammarens protokoll,
men nu är det, herr talman,
gjort. Jag hoppas emellertid att det i
fortsättningen inte skall bli nödvändigt
att läsa in mina förstamajtal i
kammarens protokoll, men för att förhindra
den mycket besynnerliga mytbildning
som höll på att uppstå här om
detta tals innehåll är det lika bra att
göra det. Och jag ångrar att jag inte
på sin tid läste in Metalltalet 1961 i
kammarens protokoll, ty då hade många
onödiga och hårda ord kunnat unvikas,
eftersom så många tvärsäkert yttrade
sig på hörsägner om vad detta tal innehöll.

Ja, det är riktigt som herr Gustafsson
i Stockholm sade, att det är med
en förbluffande öppenhet som vi nu
redovisar detta material. Vi tror att
det är riktigt att göra det. Det är också
riktigt att det aldrig har förekommit
i Sverige, och det har säkerligen aldrig
förekommit någon annanstans heller,
att man med sådan iver har försökt att
lägga varje kort på bordet som kan
ha någon betydelse för frågans bedömande.
Jag kan väl förstå att många
tycker att det här materialet är så
överväldigande att det är svårt att få
någon reda i det, att det är så mycket
som kommer fram här att de väsentliga
punkterna kommer bort.

Nu vill jag emellertid fästa uppmärksamheten
på att det inte kan vara
för alla kammarens ledamöter som
detta material kommer så plötsligt och
våldsamt forsande. De som sitter i
nämnden har haft tillgång till det —
till och med innan regeringen hade det
— konstitutionsutskottets ledamöter har
haft tillgång till det, och därför är jag
överraskad över att representanter för
dessa två grupper klagar. Men det är
riktigt att det är ett stort material. Ä
andra sidan har vi diskuterat dessa
ting så mycket att det ändå finns saker
om vilka vi kan vara fullkomligt
överens. Vi är för det första överens
om att vi haft att göra med en mycket

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1904 cm.

Statsrådens

förslagen brottsling. Vi kan val också,
oavsett att partinitet nu tycks driva
andra till en annan uppfattning, erkänna
att det var mycket vaga misstankar
mot honom ända fram till början
av 1953 och vi kan väl också medge
att hans arbetsuppgifter var sådana,
att lian hade liitt att kamouflera sin
brottsliga verksamhet.

Det är ett nästan otroligt arbete som
polisledning och militär säkerhetsledning
har lagt ner för att få fast honom.
Det är inte bara det att det är ett kolossalt
mödosamt arbete, utan det är också
ett mycket besvärligt arbete därför
att det gång på gång har ställt de ansvariga
myndigheterna inför avvägningsproblem,
vilka — som jag tycker åtminstone
av vad jag har hört av denna
kammares debatt — har fullständigt
kommit bort i diskussionen.

Vi har avvägt problemet med den enskildes
rätt och samhällets rätt att skydda
sig. Det problemet tror jag har blivit
belyst. Men det är ett annat avvägningsproblem
som jag tror att kammaren
har anledning att fundera på. Om
det är så att en person är spion och
han sitter på en plats där han har tillgång
till mycket hemligt material, så
är det givetvis ett säkerlietsintresse att
få bort honom från den platsen så fort
som möjligt. Det är det ena intresset.

Men om det är en människa som hållitpå
med verksamheten en lång tid,
kan det vara lika viktigt att få fast
honom. Inte därför att straffutmätningen
är så otroligt viktig. Den är viktig
den också, men det viktigaste skälet till
att få fast honom är att man skall få
reda på vad han ställt till. Här har talats
om vilka fruktansvärda ting han har
dragit över landet med sitt förräderi.
Men då är det ju väl att vi åtminstone
vet det nu. Hur skulle vi annars kunna
reparera någonting? Om man inte hade
vetat någonting i dag, hade vi ju inte
kunnat göra någonting för att reparera
dessa skador. Här är alltså två fullkomligt
berättigade intressen, som kommer
i konflikt med varandra.

befattning med Wennerströmaffären

Det ena är intresset att snabbt få bort
honom, så att han inte kan fortsätta sin
verksamhet. Det andra är intresset att
få fast honom. För att straffa honom,
javäl, men framför allt för att kunna
få reda på var stötarna har satts in.

I det mycket omfattande materialet
finns det ett vittnesmål, som jag verkligen
skulle önska att så många svenska
medborgare som möjligt läste, och det
är kommissarie Danielssons första förhör
— jag tror det hölls i augusti 1963
— där han drar upp denna problematik.
Jag tror inte man behöver göra mer
iin att läsa kommissarie Danielssons analys
för att förstå hur mycket av de
borgerliga kritikernas tolkning som ligger
helt vid sidan av en förståelse av
vad denna affär innebär.

Men det finns en ännu mer intressant
illustration i konkret form av ett förhör
som hölls med överbefälhavaren.
Det finns redogjort på s. 194, och det
vill jag också gärna rekommendera var
och en att ta del av, därför att den belyser
inte bara det problem som jag
bär vill erinra om, utan också hur lögnaktigt
talet är om att icke försvarsministerns
åtgärder för att sätta fast spionen
spelade någon roll; att försvarsministern
bara handlade rent passivt, överbefälhavaren
berättar följande.

Den 14 mars 1962 redogjorde flygstabschefen
inför överbefälhavaren att
Wennerström hade hos inspektören för
luftbevakningen begärt att få ta del av
kvalificerat hemliga handlingar. Hur
fick de reda på det? Jo, de fick reda på
det därför att genom de åtgärder som
överbefälhavaren efter samråd med försvarsministern
vidtagit, hade man kanaliserat
alla Wennerströms försök att få
upplysningar om hemliga handlingar på
ett sådant sätt, att man ögonblickligen
kunde få en kontroll över om han gjorde
försök att få eu kvalificerat hemlig
handling som rörde svenska försvaret
och som inte fanns tillgänglig i utrikesdepartementet.
Det är kolossalt viktigt.
Här kommer alltså flygstabschefen och
berättar detta, överbefälhavaren under -

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

rättar ögonblickligen statspolischefen
och frågar honom: Vad skall jag nu
göra? Vad svarar statspolischefen? Han
säger till överbefälhavaren: ÖB skall
ingenting göra.

Överbefälhavaren fortsätter: »Jag hade
nämligen velat kalla upp Wennerström
och be honom om en förklaring.
Här ställdes jag inför en skiljeväg. Rent
formellt övertygades jag om att jag i
det här fallet var skyldig att följa statspolisintendentens
planer och vad han
ansåg vara riktigt.» Det är klart att
han i sin egenskap av högsta chef för
säkerhetstjänsten inom krigsmakten kunde
ställas inför en intresse- eller samvetskonflikt.
»Men det blev inJe fallet»,
säger överbefälhavaren, »därför att jagövertygades
om att här gällde det inte
att få Wennerström fast för ett disciplinbrott,
som skulle ha gett honom
några dagars vaktarrest, utan om han
var spion, så gällde det verkligen att
få fast honom.» Om han nu inte fick
det där arreststraffet för att han överträtt
en förordning, gjorde det inte så
mycket, allra helst jämfört med om han
var spion och genom det straffet blev
varnad och skulle gå fri.

överbefälhavaren fortsätter: »Sålunda
den 14 mars 1962 valde jag min väg.
Formellt var jag väl skyldig till det,
men det är klart att jag kunde opponerat
mig och bråkat i den frågan, men efter
diskussionen här inom försvarsstaben
valde jag i det ögonblicket den linjen
att här skulle de (statspolisen) få sköta
affären, och vi skulle gå på den linjen.
Den stora fisken skulle fångas och
inte den lilla.»

Om kammarens ledamöter här i stället
för »arreststraff» sätter in ordet
»avsked», så har ni precis situationen,
den situation som utrikesministern ställdes
inför. Skulle han ta den mindre
bestraffningen av Wennerström, arresten,
och på det sättet befria honom
från att bli fast för den stora försummelsen? Jag

kan inte begripa att det skall

vara så svårt att förstå att den synpunkten
har värde. Det är klart att det här
var ett svårt ställningstagande. Det var
ett svårt ställningstagande under det
här samtalet, för statspolischefen och för
överbefälhavaren.

Vi som nu har tillgång till facit —
vilket de inte hade när de fattade sitt
beslut — vi vet att det var ett riktigt
ställningstagande. Hade de vidtagit någon
åtgärd, som hade väckt misstankar
hos Wennerström, skulle vi i dag icke
haft spionen fast. Han skulle med all
sannolikhet ha kunnat fortsätta sin
verksamhet på utländsk botten. Men,
ärade kammarledamöter, när dåvarande
utrikesministern östen Undén ställdes
inför ett motsvarande avvägningsproblem
och intog samma ställning, nämligen
att i denna fråga var det polisledningen
som säkrast kunde bedöma
vilka åtgärder som skulle vidtagas mot
en person, mot vilken endast vaga misstankar
restes, anser konstitutionsutskottet
att Undén icke iakttagit rikets samskyldiga
nytta och finner det rimligt
att mot honom framställa en anmärkning
enligt § 107 regeringsformen. Undén
har ju gjort precis samma bedömning
av polisens prioritet och vikten
av att följa polisledningens råd.

Det vore lätt att ur det stora materialet
framdra många fler belägg för hur orimligt
konstitutionsutskottets majoritet bedömt
denna ansvarsfråga. Jag behöver
inte göra det. överste Leche har i en
artikel i Stockholms-Tidningen på ett
mycket bättre sätt än jag kan göra det
klarlagt problemet. Ingen advokatyr från
konstitutionsutskottets sida kommer att
kunna bortförklara det övergrepp som
anmärkningen mot Undén utgör.

Man har sagt att den omständigheten,
att Undén på många poster och under
många år varit en av de statsmän som
skickligare än kanske någon annan visat
sig kunna tillvarata Sveriges intressen,
inte skall åberopas för att skydda
honom mot en anmärkning, om han begått
ett fel. Nej, det är riktigt, man kan

Torsdagen den 28 maj 1904 em.

Nr 29

Statsrådens befattning med Wenncrströmaffären

inte leva på meriter förvärvade på andra
fiilt. Har han begått ett fel som är
så allvarligt att han, om han vore i regeringen,
borde skiljas från sitt ämbete,
så skall det ske. Men vad vi begär
är detta: Skulle man inte när det gäller
en man som i så många kritiska situationer
— jag skulle kunna räkna upp
den ena efter den andra — på ett överlägset
skickligt sätt hävdat Sveriges intressen
och därvid visat hur man skall
tillvarata rikets sannskyldiga nytta, kunna
lyssna till hans argument och säga
sig, att eftersom vi ändå känner hans
insatser på andra fält, kan det då ändå
inte vara skäl i att, innan vi fäller en
dom och begär att han skall prickas
för nu ifrågavarande handlande, låta
hans synpunkter som så många andra
gånger förut i kritiska situationer få
göra sig gällande? Det är den omständigheten,
att man från oppositionens sida
inte velat göra detta som har upprört
oss —- jag medger det villigt — inte för
att vi begär att någon av oss skall placeras
i en särställning, utan därför att
det funnits anledning att man, om man
anser att en person har visat sig så
omdömesgill i ännu mera kritiska frågor
än denna, skulle ha visat sig angelägen
att ta reda på hur det varit möjligt
att omdömet i denna affär kunde
klicka på detta sätt.

Jag skulle kanske säga några ord med
anledning av ett uttalande om att vi på
något sätt föraktar konstitutionsutskottets
granskning. Jag vet inte riktigt hur
orden föll; jag kanske kan lämna det
därhän. Men om någon sagt det, vill jag
framhålla att jag som gammal statssekreterare
i kanslihuset många gånger
haft anledning att säga i denna kammare,
sedan jag blev regeringsledamot,
att jag vet att konstitutionsutskottets
granskning är mycket värdefull. Det är
bra att landets ledning blir underkastad
granskning och får stå till svars för
vad den gör. Det är en fördel. Jag hoppas
att vad som nu hänt inte skall rubba
tilliten itill konstitutionsutskottets
granskning.

Jag skall bara på denna punkt säga,
att i den mån jag varit berörd av denna
granskning har jag på ett mycket tidigt
stadium medgivit, att det var ett
misstag alt jag inte underrättades. Till
eu del var det misstaget beroende på
att mitt sätt att organisera arbetet i
statsrådsberedningen kunde göras till
föremål för kritik. Jag har rättat till
det nu, så att sådana saker inte skall
upprepas i fortsättningen. Därmed skulle
man kunna tänka sig att denna historia
är ur världen. Men jag har inte försökt
rida på någon ofelbarhetsdogm.
Hela det talet faller till marken, eftersom
jag har medgivit att det var ett fel.
Men jag är ytterligt angelägen att understryka
vad jag också sagt, nämligen
att iirendet hade behandlats på precis
samma sätt om jag hade blivit underrättad.
Jag har satt mig in i hur jag
skulle ha reagerat och försökt tänka mig
in i vad som skulle ha hänt. Jag är som
sagt övertygad om att ärendet skulle ha
handlagts på precis samma sätt.

När jag därför förklarar mig solidarisk
med försvarsministern, sker det
inte för att jag i varje situation skulle
förklara mig solidarisk med regeringsledamöter,
såsom man påstått, utan helt
enkelt därför att om jag efter moget
övervägande kommer till det resultatet,
att jag skulle ha handlat på samma sätt,
skulle det vara fegt, om jag skulle begagna
mig av den slumpen att jag inte
blev underrättad för att säga att jag
inte har med saken att göra. Eftersom
jag skulle ha gjort på samma sätt som
försvarsministern är det naturligt för
mig att utfärda denna solidaritetsförklaring.

Det är ganska intressant att konstatera
det som jag började mitt anförande
med: 1962 fanns det såvitt jag vet, ingen
bland de ansvariga myndigheterna som
på allvar ifrågasatte att Wennerström
skulle skiljas från sin tjänst. Men ändå
hyser oppositionen ingen tvekan utan
säger nu: Det var fel att inte skilja Wennerström
från tjänsten, den försummelsen
är så allvarlig att försvarsministern

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffaren

också liksom Undén skall prickas, han
skall fällas genom att § 107 i regeringsformen
mobiliseras mot honom.

Det kan under sådana förhållanden
vara ganska värdefullt att fundera ett
ögonblick på hur det såg ut vid denna
tidpunkt. Det förelåg misstankar, det
är klart, men misstankarna var inte
större än att man i mars 1962 var tveksam
om huruvida de var så starka, att
telefonavlyssning kunde fortsätta. Telefonavlyssningen
hade pågått länge,
längre än regeringen kände till, men i
mars 1962 var man som sagt tveksam
beträffande denna därför att misstankarna
var så vaga. Juristkommissionen
säger att »alla de som under år 1962
hade att taga ställning till fallet Wennerström
synes ha varit ytterst ovissa om
hur det borde bedömas».

Det fanns vid den tidpunkten uppenbarligen
ingen grund för ett ingripande.
Fanns det grund för ett entledigande?
Om han hade entledigats skulle det
ha varit en inkorrekt handling för det
fall han var oskyldig. Om han entledigades
var det nödvändigt att ge honom
ett annat uppdrag i kompensation —•
och inte vilket uppdrag som helst, herr
Heckscher. Det måste vara ett uppdrag
som han accepterade, ty om han inte
erbjöds ett uppdrag som han kunde
acceptera, kunde han ha blivit misstänksam,
och det var något som polisledning
och säkerhetsledning varnade
för. Han måste alltså frivilligt acceptera
uppdraget. Sådana uppdrag växer inte
på trä’n utan det var faktiskt besvärligt
att hitta något sådant.

Så ställs försvarsministern inför det
avvägningsproblem som ÖB skildrade
vid polisförhöret. Å ena sidan: var han
skyldig, så bort med honom fortast
möjligt. Å andra sidan: var han skyldig,
hade han bedrivit spioneri under en
lång tid, så var det ändå viktigt att han
blev fast. Där har vi avvägningsproblemet
igen, precis i samma form som i
det uttalande jag nyss erinrade om
från ÖB.

Det är självklart att det kan finnas
skäl för båda dessa ståndpunkter. Jag
kritiserar ingalunda t. ex. poliskommissarien
Hasselrot som i efterhand sagt
att det skulle varit bra om Wennerström
hade blivit avskedad 1962. Han förde
inte fram den tanken till försvarsministern
då. Man kan mycket väl ha den
uppfattningen, att det kunde ha varit
riktigt att Wennerström blivit avskedad
1962. Men det kan vara lika riktigt att
följa kommissarie Danielsson, som var
närmast ansvarig för spaningarna. Han
bär sagt att ur spaningssynpunkt är fallet
Wennerström ett mönsterexempel
på hur en sak skall skötas. Han säger
att det är hans uppfattning, att om vi
hade haft en hetsporre i låt oss säga
försvarsministern eller någon annan som
hade sagt: »Vi skall ha slut på detta,
kalla honom till förhör!» och han hade
nekat eller om han hade blivit skickad
till en obetydlig befattning där han
inte hade haft möjlighet att skaffa uppgifter,
då hade vi haft en dold spion,
vi hade aldrig fått reda på den oerhörda
skada han åstadkommit, vi hade levat
i tron att allt var välbeställt.

Båda dessa oförenliga uppfattningar
kan ha fog för sig. Vad vi inte kan begripa
från vår sida är att inte oppositionen
någon gång tänkt på de avvägningsproblem,
den intressekollision som
uppstod utan omedelbart är färdig att
fälla sina domar.

Ärade kammarledamöter, försvarsministern
intog samma position som kommissarie
Danielsson. Han lät Wennerström
fortsätta. Var det värt risken? Det
visste inte försvarsministern när han
fattade beslutet, men i dag vet vi det. I
dag vet vi att vi tack vare det heslutet
har kunnat avslöja spionen och har
fått reda på skadeverkningarna. I efterhand
har vi fått klart för oss, att försvarsministern
intog sin position på ett
riktigt sätt. Hade vi skilt Wennerström
från hans tjänst 1962, hade vi i dag inte
haft någon Wennerströmaffär. Han hade
varit en fri man. Han hade från inter -

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Nr 29

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

nationell ort kunnat fortsätta sitt spioneri.
Skadorna för vårt försvar hade
funnits kvar, men vi hade inte vetat
om dem och de hade därför inte kunnat
repareras.

Låt oss göra det tankeexperimentet,
att Wennerström hade flyttat till Spanien,
som han hade för avsikt, och att
han hade blivit fast där. Vad hade det
betytt? Tänk, vilken kampanj man hade
fått uppleva här från de borgerliga partierna
mot regeringens slapphet och
slöhet som låtit en livsfarlig spion gå
ur fällan. Då hade vi väl allesammans i
regeringen suttit på de anklagades bänk
och fått erinringar enligt § 107 regeringsformen.
Det borde man också tänka
på.

När oppositionen nu går att bedöma
hur denna affär har skötts har den stora
trumf på hand. När det verkligen gällde
för försvarsministern att ta ställning,
handlade han under stark tidspress på
grundval av vaga och osäkra upplysningar.
Många andra ting upptog då
försvarsministerns och utrikesministerns
uppmärksamhet. Ett av de viktigaste
skedena i Wennerströmaffären
sammanföll med en tillspetsad internationell
situation, där de internationella
kriserna avlöste varandra. Hösten 1961
hade vi Kongo-krisen, Dag Hammarskjölds
bortgång och krisen i FN. EECdebatten
stod på sin höjdpunkt. Finlands-krisen
kom att betraktas som det
kanske mest kritiska momentet i den
nordiska efterkrigstidens historia. Utrikesministern
var intensivt engagerad i
nedrustningsdiskussionen.

Det var sådana ting som tog utrikesministerns
och försvarsministerns uppmärksamhet
i anspråk under nästan
varje minut av deras tid.

Under denna period skulle försvarsministern
göra de ställningstaganden
som nu kritiseras. Ingen av dessa svårigheter
möter oppositionen när man
nu i efterhand granskar vad som skett.
Korten ligger på bordet; efterklokheten
kan blomma oförhindrad. Man har god

tid på sig. Det verkar som om oppositionen
inte under det senaste året skulle
ha sysslat med något annat än frågan
om hur man skulle komma åt regeringen
i Wennerströmaffären.

Vad har blivit resultatet av dessa
oerhörda tankemödor? Jo, man kräver
att Wennerström år 1962 skulle ha avskedats
från utrikesdepartementet. Resultatet
har blivit att oppositionen, med
alla kort på bordet och med god tid att
ta position, kommer fram till en lösning
som ur landets synpunkt är långt sämre
än den lösning som försvarsministern
under mycket besvärligare betingelser
stannade för. Det är egentligen en fascinerande
tanke: Om oppositionen bär
sig åt på detta sätt när den har chansen
att vara efterklok, hur skulle den
då handla om den kom i ansvarsställning? Jag

har vid flera tillfällen varit frestad
att ta upp frågan: Hur är det möjligt
att en angelägenhet av Wennerströmaffärens
karaktär har kunnat bli en stor
politisk stridsfråga? Det är ju en fråga
som berör betydande nationella säkerhetsvärden
och som dessutom i sig
rymmer mycket invecklade avvägningsspörsmål.
En sådan fråga borde inte
vara särskilt lämpad som slagträ i den
partipolitiska striden.

Jag har emellertid inte behövt ta upp
saken. I sitt anförande före middagspausen
besvarade herr Heckscher min
fråga redan innan jag framställt den.

Herr Heckschers anförande var något
av det mest häpnadsväckande som jag
har hört här i kammaren. Vad är det
herr Heckscher säger? Jo, att skälet till
att Wennerströmaffären fått en parlamentarisk
och partipolitisk innebörd
så gott som uteslutande är att regeringen
har handlagt ärendet på det sätt som
den gjorde efier juni månad 1963.

Herr talman! Det viktiga i Wennerströmaffären
är alltså enligt herr Heckscher
inte vad som inträffade åren 1961
och 1962 utan vad som hände efter juni
månad 1963. Kammarens ledamöter tor -

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

de observera, att när herr Iieckscher
kan tillåta sig att säga detta, betyder
det att sakmaterialet inte har någon
som helst betydelse för i varje fall högerpartiets
bedömning av ärendet. Det
viktiga är enligt herr Heckscher vad
som hände efter avslöjandet av Wennerström.
Med andra ord: hade regeringen
efter sommaren 1963 handlat på ett annat
sätt än vi gjorde, då skulle Sven
Andersson och östen Undén vid sin
handläggning av Wennerströmaffären
under åren 1961 och 1962 enligt herr
Heckschers mening iakttagit rikets sannskyldiga
nytta. Men eftersom regeringen
efter avslöjandet handlat på det sätt som
den gjort, så anser herr Heckscher att
Sven Andersson och Östen Undén under
åren 1961 och 1962 icke iakttog rikets
sannskyldiga nytta.

Herr Heckschers yttrande är det mest
avslöjande som förekommit i denna debatt.
Det innebär ett erkännande av
att hela sakmaterialet icke har spelat
den ringaste roll för högerns ställningstagande.
Tydligen har alltihop hängts
upp på den partipolitiska effekten.

För oss som betraktar konstitutionsutskottets
granskning som en allvarlig
sak och som sätter värde på att det finns
ett konstitutionsutskott som granskar
regeringen, ställer herr Heckschers yttrande
de borgerliga ledamöternas deltagande
i utskottets granskning i en
minst sagt egendomlig dager.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Vi är ju vana vid statsministerns
sätt att citera och referera
och det finns därför ingen anledning
för mig att närmare beröra det sätt varpå
han återgav en del av mina uttalanden.

Min avsikt var emellertid att framhålla,
att de parlamentariska och partipolitiska
konsekvenserna av vad som förekommit
skulle ha kunnat starkt begränsas,
om regeringen handlagt Wennerströmaffären
på ett annat sätt. Statsministern
förstår mycket väl vad jag

därvid syftar på. Statsministern vet att
man skulle, såsom jag sade vid våra
överläggningar den 29 juni, genom ett
förtroendefullt samarbete i frågan ha
kunnat undvika en alltför långtgående
politisering.

Det är bland annat därför som statsministerns
förstamajtal — som han var
älskvärd nog att läsa in i kammarens
protokoll — är så belysande. Han säger
där, att redan dagen efter det Wennerström
gripits tycks högern och folkpartiet
ha beslutat sig för att ta Wennerströmaffären
till utgångspunkt för en
partipolitisk strid. Statsministern vet
mycket väl att jag vid våra överläggningar
den 29 juni sade, att man borde
göra en gemensam ansträngning att undvika
en partipolitisk strid och att detta
skulle kunna ske genom en gemensam
parlamentarisk utredning.

Jag vill ta en annan punkt ur statsministerns
förstamajtal som jag tycker
är belysande för hans bristande ansvarskänsla
när detta tal hölls. Han sade,
att de materiella skadeverkningarna
lyckligtvis visat sig vara mycket mer
begränsade än det miljardbelopp som
man i början talade om. Statsministern
var kanske inte inne i kammaren då
herr Wedén höll sitt anförande. Herr
Wedén konstaterade emellertid mot bakgrunden
av de studier, som han haft
tillfälle göra i frågan, att det antagligen
inte räcker med ett miljardbelopp, överbefälhavarens
äskanden i avseende på
vad som skulle kunna klaras under en
treårsperiod uppgår i nedprutat skick
till 283 miljoner kronor. Statsministern
vet mycket väl att det är avsevärt mindre
än vad de materiella skadorna i
verkligheten belöper sig till. Jag tycker
att dessa bägge saker, som statsministern
älskvärt bär läst in i protokollet,
är tillräckligt belysande för arten av
hans anförande.

Statsministern säger nu att jag när det
gällde herr Undén skulle ha lyssnat till
dennes argument. Ja, herr talman, jag
har faktiskt läst redogörelsen för herr

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Nr 29

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

Undéns uttalanden inför kommissionerna
— det är en av de saker jag hunnit
studera av detta rikhaltiga material —
men det ändrar inte någonting på de
punkter som jag framför allt berörde i
mitt anförande. Herr Undén andrar t. ex.
som argument för att han inte underrättade
statsrådet af Geijerstam, att säkerhetstjänsten
kunde ha talat med denne
om den hade velat. Jag tycker att det är
ett mycket dåligt argument, när en
verkschef lämnar över sin befattning till
en vikarie för relativt lång tid, att mena
att någon annan skulle kunna tala om
för vikarien vad verkschefen inte gjorde
sig besvär att nämna för honom.

Utrikesministern deltog inte i överläggningarna
om instruktionen för Wennerström
och tog över huvud taget inte
del av den, fastän han visste att de som
författade instruktionen icke var medvetna
om misstankarna mot Wennerström.
Några argument på den punkten
har jag inte heller kunnat stöta på i
hans redogörelse.

Statsministern gjorde ett påstående
— och försvarsministern var förut inne
på samma sak — som jag tror helt
enkelt är felaktigt, nämligen att det
skulle ha underlättat Wennerströms avslöjande
att han fick detta uppdrag i
utrikesdepartementet. Herr talman! Det
har inte anförts några som helst bevis
för det.

Statsministern säger nu att man kanske
kunde ha satt Wennerström i någon
obetydlig befattning, där han inte hade
möjlighet att fortsätta sitt spioneri, men
då hade han aldrig avslöjats. Det är inte
så säkert. Skulle inte, just om han hade
suttit i en obetydlig befattning som
inte hade gett honom någon anledning
att över huvud taget syssla med hemliga
handlingar, hans fortsatta strävanden
efter att få tag i det ena eller det
andra ha blivit ännu mer markerade?
Det har framhållits av båda kommissionerna,
att ovissheten om vad Wennerströms
uppdrag i UD innefattade var
en väsentlig orsak till att det var så

svårt att fullfölja spaningsvcrksamheten
under den tid då han tjänstgjorde
i utrikesdepartementet. Vid ett par tillfällen
har herr Undén sagt att Wennerström
kanske kunde förmoda, att hans
uppdrag innefattade skyldighet att ta
del av vissa handlingar.

Tror man verkligen eller — för att
gå ett steg längre — är man så övertygad
om att Wennerström glatt och villigt
skulle ha slutat leta efter hemliga
handlingar, om han fått ett mera obetydligt
uppdrag? Naturligtvis inte. Han
skulle ha fortsatt så länge han haft möjlighet.
Det är fullt ut lika tänkbart, att
det skulle ha blivit lättare att avslöja
honom och gått snabbare att gripa honom
under sådana förhållanden.

Det är klart att denna fråga om avvägningen
— som statsministern var inne
på — är mycket väsentlig. Statsministern
omnämnde en del kriser som
inträffade under den tid då Wennerströmaffären
handlades. Jag förstår att
vederbörande departementschefer därför
hade svårt att hinna med allt, men
dessa kriser visar också hur allvarligt
det var att Wennerström ännu vid
denna tid fick fortsätta sin spioneriverksamhet.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern har här
återgivit åtskilliga yttranden ur protokollen
från de samtal och förhör som
juristkommissionen har föranstaltat. Jag
har tidigare i dag riktat en fråga till
regeringsbänken som, såvitt jag kunnat
uppfatta, hittills inte blivit besvarad. Jag
ber därför att få upprepa frågan till
statsministern.

Detta offentliggörande har skett i
den elfte timmens femtionionde minut
före dagens debatt. Det har givit regeringen
alla tillfällen att genom sina
medhjälpare klara ut enskildheter i dessa
protokoll, under det att oppositionssidan
i stort sett fått lita till tre människors
minne. I vad gäller ett vidare
offentliggörande inskränker jag mig för

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

dagen — men enbart för dagen, ty det
finns vidare och även internationella
perspektiv på denna fråga — till att
upprepa min fråga: Är regeringen villig
att se till att de två exemplaren —•
de enda som såvitt jag vet finns kvar
sedan bandinspelningarna förstörts och
de andra exemplaren bränts — ställs
till förfogande för en opartisk instans,
den parlamentariska nämnden eller någon
annan, på ett sådant sätt att vi —
vilket är lyckligt för den fortsatta debattens
balans och lugn — får fullständig
klarhet beträffande att vad som
publiceras är i landets intresse och inte
i regeringens?

Statsministern har alltså här upprepat
en del uttalanden ur dessa protokoll,
och de stöder det resonemang som försvarsministern
tidigare förde om att
det var bra att ha Wennerström kvar i
utrikesdepartementet eftersom han därigenom
kunde avslöjas. Jag vill tillåta
mig, herr talman, att ännu en gång
läsa upp vad juristkommissionen säger
i sin rapport, eftersom statsministern
tydligen inte har varit i tillfälle att uppfatta
att det innebär ett fullständigt
underkännande av detta resonemang.
Kommissionen säger:

»Såsom ett skäl mot att skilja Wennerström
från UD-uppdraget har anförts,
att han skulle kunna avslöjas i samband
med tjänstgöringen där. Detta motiv
synes dock ej ha förelegat hos spaningsledningen,
vilken nu liksom förut
torde ha föredragit att Wennerström
helt avkopplades. Motiveringen hade
ock enligt kommissionens mening föga
bärkraft. Utsikterna att få Wennerström
avslöjad kunde inte gärna bedömas särskilt
optimistiskt. Och även om ansträngningarna
därutinnan skulle krönas
med framgång -— såsom ju till slut
skedde — kunde man likväl knappast
räkna med att genom uppgifter av Wennerström
få omfattningen av hans brottsliga
verksamhet klarlagd.»

Herr statsminister! Jag vet att man
på den militära sidan har haft en mot -

satt uppfattning. Jag vet att man — liksom
försvarsministern i sitt försvar här
i dag, vilket strider mot den uppfattning
som försvarsministern uttalade under
det aktuella skeendet — har fört
det resonemang som statsministern nyss
här förde. Men just intresset av att inte
låta efterklokheten tala borde väl medföra,
att man talar om de bedömningar
som skedde när händelseförloppet
utspelades. Dessa bedömningar var alltså
de som framgår av vad juristkommissionen
här uttalat.

Sedan sade statsministern att man väl
i denna säkerhetsfråga, i denna militärpolitiska
fråga, skulle kunna lita till
herr Undéns omdöme såsom man gjort
i så många andra avseenden. Herr talman,
jag har här tidigare i dag ■—- alla
de ledamöter av kammaren som var närvarande
då kommer säkert ihåg det —
sagt flera uttryckligen uppskattande ord
i de avseenden statsministern åsyftade
—- utom detta. Jag har också sagt, att
här hade herr Undén ett blint fält som
var till stor skada. Jag har sagt att i de
försvarspolitiska och militärpolitiska bedömningarna
utövade statsministern och
nuvarande utrikesministern säkerligen
ett för landet välsignelsebringande neutraliserande
inflytande på herr Undéns
uppfattning om försvarspolitikens betydelse
för Sveriges möjligheter att upprätthålla
den speciella svenska politiken
med en alliansfri, oberoende hållning,
som syftar till neutralitet under
krig, och en stark försvarspolitik. Men
jag har alltså gjort gällande, att det hos
Undén fanns ett blint fält, och jag bestrider
helt och hållet att statsministern
har kunnat motargumentera detta.

Statsministern har frågat mig, om
mitt uttalande beträffande försvarsministern
betyder, att försvarsministern
inte efter vad som hänt kan vara hela
svenska folkets försvarsminister och att
jag och den meningsriktning jag företräder
vill bryta samarbetet i försvarsfrågan.
Nej, herr statsminister, det sista
betyder det inte; vi är synnerligen an -

Torsdagen den 28 maj 19G4 em.

Nr 29

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

gelägna om detta samarbete. Men det
betyder, herr talman, att statsministern
själv skall besinna sitt ansvar för de
personliga förutsättningar under vilka
detta samarbete skall fortsättas.

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort genmäle: Herr

talman! Statsministern var också
inne på mitt ställningstagande i konstitutionsutskottet.
Men innan jag säger
något om det skall jag återge några
rader ur det meningsutbyte, som herr
Gustafsson i Stockholm och jag hade i
interpellationsdebatten den 29 oktober
19G3. Där svarade jag på en fråga från
herr Gustafsson: »Vad herr Gustafsson
i Stockholm nu sade bekräftar väl egentligen
bara att vi inte hade ett tillräckligt
fylligt material för att kunna göra en
bedömning av säkerhetsriskerna. Någon
sådan behövdes väl inte heller, eftersom
man får förutsätta att regeringen på
denna punkt hade alla möjligheter att
göra en riktig bedömning.» På detta
svarade herr Gustafsson i Stockholm:
»Om herr Larsson i Luttra med ''bedömning
av säkerhetsriskerna’ avser de
säkerhetsrisker som skulle föreligga på
UD, kan jag hålla med honom om att vi
inte hade något material för att göra
den bedömningen. Det material vi hade
att göra bedömningen på var det
material som fanns samlat om Wennerström
och den säkerhetsrisk han utgjorde.
» Jag instämde och sade att vi var
överens på den punkten.

Nu har vi emellertid ett helt annat
material för bedömningen av regeringens
åtgärder, framför allt juristkommissionens
och den parlamentariska
nämndens material samt det material
i övrigt som stått till konstitutionsutskottets
förfogande. Det är på grundval
av det materialet jag har tagit min ställning.
Jag vågar påstå att jag har gjort
det på sakliga och objektiva grunder.
Det har som bekant hänt att jag någon
gång blivit ensam på den borgerliga
kanten när det gällt att försvara ett so -

cialdemokratiskt statsråd för hans åtgärder
i ett visst ärende. Jag har också
gjort det på objektiva grunder.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Till vad herr Larsson i
Luttra senast anförde skall jag bara än
en gång säga, att det är riktigt då det
gäller bedömningen av Wennerströms
placering på UI). Men herr Larsson vill
väl ändå inte förneka, att från denna
tidpunkt på hösten 1961 och fram till
i maj månad 1963 strömmade det in en
hel del material, som hade möjliggjort
för herr Larsson att under den tiden
begära att åtgärder skulle vidtas.

Jag begärde egentligen ordet därför
att jag inte fick tillfälle förut att replikera
herr Larsson när han sade i sin
replik, att han inte tar några order av
mig om hur han skall göra i konstitutionsutskottet.
Det var — om ej ordagrant
—■ så i varje fall innebörden i
hans yttrande. Nej, herr Larsson, det
har jag aldrig begärt. Jag försökte bara
ge herr Larsson ett vänligt råd. Nu försöker
herr Larsson glida undan det faktum,
att han ända fram till den 3 maj
1963 var fortlöpande informerad i Wennerströmaffären.
Trots detta är herr
Larsson nu beredd att pricka Sven Andersson
och Östen Undén. Det är det
som jag har betecknat som ett politiskt
ohederligt uppträdande, och jag vidhåller
den karakteristiken.

Herr talman! Jag har inte fått något
svar på min fråga, om man på oppositionens
sida är beredd att rekommendera,
att alla de som med lika stor styrka
som Wennerström på sin tid, nu kan
betecknas som säkerhetsrisker, skall avskedas.
Det skulle vara mycket intressant
att få ett svar på den frågan.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! När herr Heckscher
blir besvärad i en debatt, svarar han
alltid att han är felrefererad. Men jag

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

har bär använt herr Heckschers eget
ordval, och jag skall gärna än en gång
läsa upp vad han sade om den parlamentariska
och partipolitiska innebörden
av ''Wennerströmaffären. Han sade:
»Denna innebörd beror så gott som uteslutande
på regeringens sätt att behandla
frågan efter juni 1963.» Det
måste väl betyda precis vad jag sade,
och ingen advokatyr i världen kan väl
ta bort intrycket av detta herr Heckschers
anförande. Den mödan tycker
jag han kunde ha besparat sig.

Vad jag sagt är alltså, att det är sakfrågan
som skall diskuteras, att vi skall
pröva vad som hände 1961 och 1962.
Regeringens eventuella misstag och
klumpigheter efter 1963 kan väl inte påverka
frågan, huruvida Östen Undén
och Sven Andersson 1961 och 1962 har
iakttagit rikets sannskyldiga nytta eller
inte.

Men antag att det ligger en tanke
bakom herr Heckschers senaste yttrande.
Då måste väl herr Heckscher ha
menat, att visserligen begick Sven Andersson
och Östen Undén en mängd
fel 1961 och 1962, men frågan skulle
ha kommit i ett helt annat läge om vi
hade tillsatt en parlamentarisk kommission
i juni 1963. Skulle vi då ha mörklagt
affären? Är det den tanken som ligger
bakom? Skulle vi bakom fällda rullgardiner
ha kommit fram till att släta
över hela affären? Om det inte är det
som är meningen, så finns det väl ingen
mening alls — och det gör det tyvärr
ofta inte i herr Heckschers uttalanden.
Det skall bli intressant att höra vad
som ligger bakom.

Sedan talade herr Wedén om offentligheten,
och jag skall gärna se till att
så mycket som möjligt blir bevarat.
Det är justitieministern som sköter det.
Han är inte här nu, men jag skall framföra
mina synpunkter till honom. Jag
tror det ligger mycket i vad herr Wedén
där sade. Men det kanske kan vara av
värde för kammarens ledamöter att veta,
att hela materialet i Wennerström -

affären har stått till den parlamentariska
nämndens förfogande och funnits
i konstitutionsutskottet. Det kan därför
inte bli några större överraskningar
för dem som satt sig in i ärendet på
annat håll. Jag föreställer mig också att
de uteslutningar som gjorts kommer att
visa sig befogade med hänsyn till rikets
säkerhet, polisens spaningsverksamhet
och dylika ting.

I den kris vi nu hamnat, där oppositionen
till varje pris vill försöka skapa
misstroende mot allt vad vi gör, är det
självklart att vi på allt sätt vill försöka
ta bort grunden för denna misstro. Vi
skall därför göra vårt yttersta för att
än en gång tillhandahålla herrarna hela
materialet.

Sedan var herr Heckscher och herr
Wedén inne på frågan om avskedande
eller icke avskedande. Om man inte
vill förstå, så räcker det inte ens med
ett så gott och skarpt förstånd som herr
Wedéns. Jag har gång på gång sagt,
att frågan om avskedande 1962 kunde
det råda delade meningar om. Det fanns
personer inom spaningsledningen —- representerad
av intendenten Hasselrot —■
som ville att Wennerström skulle avskedas.
Det önskemålet framfördes inte
till försvarsministern, men det är gjort
nu. Och det fanns starka skäl för den
uppfattningen. Det tillät jag mig säga i
mitt första anförande. Man ville då bli
av men en spion på en farlig post. Det
var det avgörande. All riglit! Men det
fanns lika starka eller ännu starkare
skäl för försvarets vilja att ha Wennerström
kvar, och det var rätt naturligt
att försvarsministern där lyssnade till
försvarets representanter. Det var naturligt
för en försvarsminister att göra
det. Därför blev hans beslut det som
nu kritiseras. Men 1962 var det som
sagt alldeles riktigt, att man kunde ha
olika meningar om den saken.

Men hur man nu, när affären granskas
i efterklokhetens ljus, kan ha någon
annan mening än att försvarsministern
då handlade rätt, är för mig full -

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1904 em.

Statsrådens befattning med

komligt obegripligt. Jag medger att man
1962 kunde ha delade meningar om
detta, och det och ingenting annat är
vad juristkommissionen också säger.
Om herr Wedén läser vilket tempus
kommissionen där använder, så skall
lian se att kommissionen lieskriver läget
1962, inte läget sådant det är nu. Och
menar herr Wedén på fullt allvar att
det nu, år 1964, hade varit bättre, om
Wennerström hade varit fri och att vi
inte hade fått saken klarlagd?

Det skulle vara mycket intressant att
få ett svar på den frågan — och helst
ett svar utan sådana undanflykter som
oppositionen har begagnat sig av i dag.

Herr Heckscher var också inne på
denna fråga. Han har tyvärr inte någon
aning om vad materialet innehåller,
och det är ingen idé att ta upp en diskussion
med honom på den punkten.
Herr Wedén har åtminstone läst igenom
materialet, och det gör att man i varje
fall kan resonera med honom.

Men det viktiga var vad herr Wedén
sade mot slutet av sitt anförande, då
han först deklarerade sitt partis vilja
att fortsätta att medverka till samförståndslösningar
i försvarsfrågan men
därefter uppställde personella förutsättningar
för denna medverkan. Jag frågar
förfarande: Leker herr Wedén med
ord eller menar herr Wedén allvar?
Ifall herr Wedén menar allvar, så har
den socialdemokratiska riksdagsgruppen
nyss givit svaret.

Jag vill be herr Wedén fundera en
gång till. Det kanske är bättre att han
säger att han bara pratar i luften.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
diskussionen med statsministern om
hans citatkonst. Statsministern tycker
mycket om att avbryta ett citat där han
så finner lämpligt. I det citat han nu
anförde fanns förklaringen i efterföljande
meningar. Men på detta sätt gör statsministern
alltid, så det är egentligen
ingenting att förvåna sig över.

Wennerst ro maffären

Däremot kanske det finns anledning
att gå närmare in på ett par andra saker.

Jag skall be att få citera några ord
som står på s. 28 i parlamentariska
nämndens rapport. Det gäller vad som
hände vid sammanträdet den 22 mars
1962: »Både Ryhninger, under föredragningen,
och Walberg» — det var alltså
spionåklagaren och riksåklagaren —
»framhöll det motsägelsefulla i att en
man, som av rådhusrätten bedömts skäligen
misstänkt för spioneri, försatts
i eller kommit att utöva sådan förtroendeställning
som Wennerström.»

Om jag kan läsa betyder det ju inte
bara att dessa erfarna personer i mars
1962 tyckte att Wennerström lämpligen
borde flyttas till en annan befattning,
utan även att de ansåg att Wennerström
aldrig borde ha satts på den befattningen
med hänsyn till att han ju av
rådhusrätten »bedömts skäligen misstänkt
för spioneri». — Det är sålunda
inte bara intendenten Hasselrot utan
också spionåklagaren Ryhninger och
riksåklagaren Walberg som haft denna
bedömning, och de har framfört den
vid ett tillfälle då i varje fall några
statsråd var närvarande.

Vidare säger statsministern: Om nu
Sven Andersson och östen Undén gjort
fel, skulle man då ha kommit överens
med oppositionen om att mörklägga det
hela? Nej, naturligtvis inte, herr statsminister
— något så fånigt har jag verkligen
aldrig föreställt mig, och det tror
statsministern inte heller att jag menar.
Vad jag sagt är att man vid konstaterandet
av ett eller flera fel, som är begångna
av berörda regeringsledamöter,
kan ge saken en större eller mindre
partipolitisk tyngd. Om regeringen säger:
Vi kan vara överens om att detta
var fel —• regeringen medger det och
godtar att det blir en anmärkning i
konstitutionsutskottet, som det blivit
ibland mot statsråd utan att det föranlett
några parlamenariska konsekven—
då hade den partipolitiska inne -

ser

7—Andra kammarens protokoll 196b. Nr 29

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

börden blivit utomordentligt ringa.
Affären hade inte kunnat användas som
något politiskt slagträ, lika litet som
så skett vid de tillfällen då anmärkningar
tidigare framställts under sådana
omständigheter. Men statsministern
tycker detta är löjligt, ty statsministern
kan inte tänka sig att det socialdemokratiska
partiet skall öppet erkänna
att något av statsråden begått ett fel.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tar fasta på statsministerns
utfästelse — låt vara utfärdad
i litet krystade ordalag — att det
verkligen skall bli en prövning av det
material som publicerades så hastigt i
går och att det material som fortsättningsvis
kommer att publiceras frisläpps
med utgångspunkt i vad som är
rikets nytta och inte regeringens. Jag
sätter värde på det.

Det ligger något nästan rörande över
statsministerns yttrande, när han vill
att jag skall bedöma ärendet från de synpunkter
som nu kan anläggas. Tidigare
har vi fått uppbära mycket förebråelser
för att vi skulle gjort just detta och
alltså varit efterkloka. Och jag har just
därför understrukit att jag sökt bedöma
skeendet som det tedde sig för de agerande
personerna då det utspelades. Var
så snäll och svara mig, herr statsminister:
Vad är det ni egentligen vill? Jag
för min del har alltså försökt anlägga
objektiva synpunkter, som borde kunnat
anläggas i det ögonblick då skeendet
utspelade sig.

Men det allvarligaste i diskussionen
mellan statsministern och mig är väl,
herr talman, vad som sagts om det fortsatta
samarbetet rörande försvarspolitiken
och enigheten kring den. Statsministern
säger: »Leker herr Wedén
med ord? I så fall har den socialdemokratiska
riksdagsgruppen redan givit
svaret.»

Nej, herr statsminister och herr talman,
jag leker inte med ord. Vad jag

har försökt förklara för statsministern
och för kammaren är att vi härvidlag
alla har vårt ansvar. Jag har lagt fram
min uppfattning och försökt förklara
för statsministern, att de personliga förutsättningarna
ändå spelar en betydande
roll för hur man skall lyckas med
detta samarbete. Jag har dessutom tilllåtit
mig framhålla — såsom kammarens
ledamöter känner till — att jag
har satt värde på de instatser, som statsministern
och den nuvarande utrikesministern
gjort i detta avseende.

Vad jag har begärt av statsministern
är att han skall ta någon hänsyn till
den opinion som utgörs av de väljare
som står bakom de svenska oppositionspartierna
— alltså ungefär hälften
av väljarna inom det svenska folket.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag skall inte med hänsyn
till att vi i framtiden har många allallvariga
beslut att fatta i försvarsfrågan
pressa den dimbildning, som herr Wedén
tillät sig skapa. Han sade uttryckligen
i sitt första anförande, att det
fanns personella förutsättningar för ett
fortsättande av det samarbete i försvarsfrågan,
vilket tidigare förekommit. Jag
svarade: Riksdagsgruppen har uttalat att
den har förtroende för den nuvarande
försvarsministern — och jag frågade:
Leker herr Wedén med ord i sitt tal om
att de personella förutsättningarna är så
väsentliga?

Kammaren kunde märka hur han vred
sig som en orm i en myrstack utan att
lämna något svar. Jag avstår från att
pressa honom, eftersom det kan komma
en dag i framtiden, då det kari vara
lika bra att herr Wedén inte framfört
de oöverlagda saker han har på läpparna.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Tillåt mig i direkt anslutning
till statsministerns senaste anförande
säga, att herr statsministern

Torsdagen den 28 maj 19(14 em.

Nr 29

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

inte borde ha svårt att fatta att det, om
det inför kammaren uttalas att den socialdemokratiska
riksdagsgruppen har
förtroende för Sven Andersson, kan
vara riktigt och berättigat att det från
annat håll deklareras, att det förtroende
som man hyst för försvarsminister Sven
Andersson har minskat. Däremot betyder
detta inte att vi på något sätt säger
upp arbetet på att finna samlande lösningar
i försvarsfrågan. Därvidlag står
vi fast vid vår ståndpunkt.

Herr talman! Så många frågor har
redan berörts i detta ärende, att jag
tvingats att utesluta en hel del i mitt
manuskript. Jag hoppas kammaren ursäktar
mig att jag därför tar upp några
punkter utan att försöka åstadkomma
någon större kontinuitet. I gengäld skall
jag avkorta mitt anförande.

Men jag måste inledningsvis göra ett
tillägg, nämligen med anledning av
statsministerns och herr Hans Gustafssons
uttalanden om samrådsnämnden
och herr Larssons i Luttra ställning i
denna. Det är dock ett faktum, att försvarsminister
Sven Andersson vilseledde
säkerhetspolisen, så att dennas uppgifter
till samrådsnämnden blev missledande
rörande de risker som Wennerströms
placering i utrikesdepartementet
kunde medföra.

Försvarsministern bestrider visserligen
detta, men det finns ändå åtminstone
sju personer som har en annan mening.
Det är inte möjligt att bestrida att
den redogörelse, som säkerhetspolisen
själv lämnat både inför annan polisman
och till samrådsnämnden, har haft den
karaktär som angivits, nämligen att riskerna
med en placering i utrikesdepartementet
var mycket små.

Juristkommissionen påvisar vidare:
»Utredningen visar också, att polisen
under nästan hela den tid Wennerström
var i UD hade svårigheter i detta hänseende»
—- d. v. s. att få uppgifter om
vad Wennerström egentligen hade att
syssla med inom utrikesdepartementet
— »och icke lyckades få full klarhet

häri, vare sig genom förfrågningar hos
försvarsministern eller eljest.»

Säkerhetspolisen kunde inte gärna undervisa
samrådsnämnden om saker,
som den själv inte kunde få reda på,
eller fatta det som sin uppgift att
engagera samrådsnämnden i alla detaljer
rörande olika grader av okunnighet
därvidlag, som de bristande upplysningarna
skapade.

Jag tycker därför verkligen att det är
en förbluffande tankegång, att samrådsnämndens
ledamöter skulle ta initiativ
till att visa regeringen och försvarsministern
till rätta när dess ledamöter inte
ens har ordentliga informationer om
hurudant läget är. Tanken är väl den,
att samrådsnämnden skulle tjänstgöra
som något slags polisöverstyrelse. Skulle
ledamöterna i samrådsnämnden kanske
säga sig, att det är deras plikt att se
till att regeringen inte gör några allvarliga
misstag på detta område?

Hela denna tankegång är verklighetsfrämmande.
Om den vore realistisk,
skulle väl försvarsministern, som kallat
så många andra, också ha kallat samrådsnämnden
till överläggningar — men
det gjorde han inte och skulle inte heller
såvitt jag förstår ha drömt om att göra.
Samrådsnämndens uppgifter var nämligen
helt andra, såsom redan förut har
angivits i debatten.

Herr talman! Jag måste säga att jag
reagerar mycket bestämt mot det sätt,
på vilket Hans Gustafsson riktar närmast
kränkande beskyllningar mot herr
Larsson i Luttra. Man har över huvud
taget under dagens debatt kunnat konstatera,
att oppositionens talare har
framfört sakliga argument med hänvisning
till fakta, som man har kunnat
kommentera på ett eller annat sätt. Från
oppositionssidan har man icke riktat
allehanda personliga förebråelser mot
regeringens medlemmar. Man har t. ex.
inte bestridit Sven Anderssons goda
vilja att efter förmåga beakta försvarets
intresse.

Däremot har det i dag vid många till -

100

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

fallen från regeringspartiets sida — jag
skulle tro i brist på argument — framförts
mer eller mindre personligt kritiska
eller kränkande anmärkningar mot
oppositionens talare.

Jag tror att det skulle vara till fördel
om man åtminstone under resten av
denna debatt kunde få ett sakligt meningsutbyte
och undvika beskyllningar
av den art som herr Hans Gustafsson
utan anledning riktat mot herr Larsson
i Luttra.

Statsminister Erlander sade att det
vore önskvärt att oppositionen klargjorde
varför den ansåg att en person
som utrikesminister Undén, vilken gjort
en mycket förtjänstfull gärning och
därvid i stort sett visat gott omdöme,
gjort de misstag som tillskrivits honom.
Får jag bara helt kort räkna upp något
av det som herr Undén kritiserats för.

1. Under Undéns frånvaro från UD
tjänstgjorde statsrådet af Geijerstam
som utrikesminister. Herr Undén invigde
icke honom i misstankarna mot
Wennerström — icke en enda människa
i UD kände under dessa månader
till misstankarna mot Wennerström.

2. Utrikesministern insisterade inte
på att UD:s säkerhetschef Belfrage skulle
informeras om misstankarna. Att han
därvid följde säkerhetspolischefens rekommendationer
är icke något vägande
försvar, eftersom — vilket vi sedan fått
veta — säkerhetspolischefen var vilseledd
rörande arbetsuppgifterna i UD
och eftersom försvarsministerns svårigheter
att lämna ordentliga upplysningar
till säkerhetspolischefen berodde på att
utrikesministern inte intresserade sig
för att ge försvarsministern dessa upplysningar.

3. Utrikesministern tog inte del av
den instruktion som utfärdats för Wennerströms
arbete förrän Wennerström
gripits.

4. Instruktionen utarbetades i samverkan
mellan representanter för försvarsstaben
och utrikesdepartementet,
men de senare hade inte av utrikesmi -

nistern invigts i misstankarna mot Wennerström
och insåg därför inte varför
instruktionen behövdes.

5. Instruktionen låg till grund för en
generalorder. Detta dokument tillkom i
syfte att begränsa Wennerströms handlingsmöjligheter,
men i realiteten gav
instruktionen Wennerström goda möjligheter
att inhämta hemligheter, inte
minst rörande en viss statsgrupps försvar.
Enligt vad utrikesministern sagt
gav instruktionen Wennerström storpolitiska
uppgifter, något som utrikesministern
inte hade avsett. Utrikesministern
synes över huvud taget inte ha
observerat att Wennerströms spioneri
mot NATO kunde försämra våra relationer
till NATO och medföra allvarliga
skadeverkningar både ur försvarssynpunkt
och ur allmän utrikespolitisk
synpunkt. Låt mig parentetiskt få säga
att det var ganska skrämmande att i
dag höra hur försvarsministern hela
tiden talade om vilka skador Wennerström
hade gjort det svenska försvaret
-— den omständigheten att Wennerström
utlämnat informationer om andra
länders försvar syntes vara någonting
som inte angick oss särskilt mycket. Jag
tror — för att nu använda en något
Eirlandersk tankegång -—• att när försvarsministern
i protokollet läser vad
han i förmiddags sade på den punkten,
så kommer han nog att finna att han
inte bör be någon i utrikesdepartementet
om en kommentar till detta.

6. Vid flera tillfällen frågade försvarsministern
utrikesministern om
Wennerström hade tillgång till olika
hemliga handlingar, för vilka han visat
intresse. Men enligt utrikesministern
kunde Wennerströms intresse bero på
att Wennerström vid samtal med Undén
fått en oriktig uppfattning om sina uppgifter:
han hade inte denna rätt, men
det kunde föreligga ett missförstånd.
Borde man inte då dragit slutsatsen, att
detta missförstånd borde klaras upp?
Den slutsatsen drog inte utrikesminister
Undén. Över huvud taget var herr Un -

Nr 29

101

Torsdagen den 28 maj 1904 em.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffaren

dtn mycket förtegen gentemot försvarsministern
om Wennerströms uppgifter,
så att försvarsministern t. o. m. fick
försöka få informationer rörande Wennerströms
arbete på andra, indirekta
vägar.

.lag vill svara statsministern, att i
belysning av sådana fakta kan det inte
framstå som överraskande att vi kritiserar
förre utrikesministern Undén. Det
är tvärtom vår skyldighet att göra det.
Däremot kan det inte vara vår sak att
psykologiskt förklara hur det var möjligt
att utrikesministern handlade på
det sättet.

Den kritik som framförts härvidlag
inverkar inte på den uppskattning som
vi i övrigt har haft och har om utrikesminister
Undéns person och långa politiska
gärning. Man bör dock här skilja
mellan denna uppskattning, som även
herr Wedén givit uttryck åt, och den
kritik för misstag och underlåtenhetssvnder
som det varit konstitutionsutskottets
plikt att framföra och vår plikt
att understödja.

Jag tycker att det är beklagligt att
den organisation, som har utrikesminister
Torsten Nilsson till ordförande, sprider
propagandablad som sannerligen
står på en mycket låg nivå och i vilka
man försöker att på allt sätt utsudda
skillnaden mellan dessa båda saker.
Med en saklig politisk debatt, herr utrikesminister,
har spridandet av sådana
trycksaker ingenting att skaffa. Men det
kan ju hända att det inte bara är inom
regeringen som kontakterna är bristfälliga.
Det kan vara så även inom arbetarkommunen,
att man inte frågar
den ledande kraften innan man handlar
— jag hoppas det!

Statsminister Erlander har flera
gånger kommit tillbaka till frågan, om
det inte bör anses vara alldeles självklart
att försvarsministern handlade
rätt, när man nu vet hur det gick, när
man har facit.

Som Sven Wedén redan antydde måste
man när man skall bedöma ansvars -

frågan utgå från hurudana förutsättningarna
var när åtgärderna vidtogs och
försummelserna gjordes. Allt det andra
är efterklokhet. Förhåller det sig nu inte
i själva verket så, att det var mycket
nära att Wennerströin hade kommit undan
till följd bl. a. av oklarheten om
Wennerströms uppdrag på UD och det
långa dröjsmålet med utfärdandet av
generalorder ocli vidtagandet av andra
försiktighetsmått? Det kunde mycket
väl ha gått så, att Wennerströin, som
var beredd att flyga till utlandet när
som helst, hade kommit undan just på
grund av de försummelser och den bristande
effektivitet som visats från regeringens
sida. I så fall — ingen kan säga
något med säkerhet om detta, herr statsminister
— är det sannerligen inte
»olycksfall i arbetet», vilket varit statsministerns
älsklingsuttryck hittills, utan
snarare »en kombination av oskicklighet
och tur» som kan anses vara karakteristikum
på regeringens handlande.
Tur nämligen därför att det i sista stund
gick att få Wennerström fast.

Att argumentera efter linjen vad som
skulle ha hänt om etc. är i regel inte
vidare fruktbart. I varje fall är det
orimligt att säga att man vet, att om
Wennerström inte hade fått arbete i
UD eller om han hade blivit avskedad
när bl. a. en del av spaningsledningen
ville det, då hade han i dag varit en fri
man. När jag hörde statsministern verkade
det som om han ansåg att man
utan vidare kunde utgå från detta. Med
ett annat förfaringssätt från regeringens
sida, försvarsministerns närmast, kunde
det mycket väl ha hänt att Wennerström,
utan att vara i försvarets tjänst,
skulle ha utnyttjat sina personliga förbindelser
till att söka fortsätta spioneriet
i Sverige och att det därigenom
hade skapats en situation där han blivit
avslöjad mycket snabbare än som nu
skedde. Statsministern vet ingenting om
det. Kanske hade man i det läget kontaktat
Wennerströms städerska långt tidigare
än som nu skedde, och Wenner -

102

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

ström hade då blivit fast betydligt tidigare.
Vad vet herr Erlander om denna
tänkbara utveckling?

Det är verkligen regeringen som med
efterklokhet låtsar som om den skulle
kunna få ett godkännande av sitt förfaringssätt
genom en jämförelse med ett
mycket godtyckligt antagande om hur
det skulle ha gått om man inte förfarit
som man gjorde. En helt annan sak är
att det kan påvisas försummelse vid
handläggningen utifrån de förutsättningar
som rådde vid de olika tidpunkterna.
Då bör detta kritiseras. Man kan
inte komma från ansvaret genom att
säga: »Ja, ja, men han blev ju i alla fall
fast till slut — låt vara i sista stund.»

När statsministern gör gällande att
försvarsministern tydligen visade stor
klokhet i handläggningen måste jag
komma tillbaka till det som försvarsministern
och jag diskuterade på förmiddagen
då Sven Andersson tillskrev
mig en uppfattning som jag inte alls
hade givit uttryck åt. .lag sade inte, att
säkerhetspolisen hade avstyrkt att Wennerström
skulle få ett arbete i utrikesdepartementet
när Sven Andersson föreslog
det. Jag sade att i den mån säkerhetspolisen
bedömde det ur säkerhetssynpunkt,
förordade den inte detta,
utan det var andra motiv som gjorde
att den placeringen accepterades eller
förordades. Det är verkligen häpnadsväckande
att landets försvarsminister
skall stå här och tala, t. o. m. för en stor
del av Sveriges folk, och säga att jag
liar kommit med orimliga beskyllningar,
när de yttranden av mig som han
angriper är fria fantasier från hans
sida. Jag försökte tillrättalägga diskussionen
i min korta replik, men det
brydde han sig ju inte om.

Det var ju så, att från säkerhetspolisens
sida hade man inte något intresse
ur spaningssynpunkt av att Wennerström
stannade kvar i försvarets tjänst.
Det var det jag sade: man förordade
det inte »ur säkerhetssynpunkt», »ur
spaningssynpunkt»; att det fanns andra

synpunkter som säkerhetspolisen tog
hänsyn till påpekade jag också. Det
skulle verkligen kläda försvarsministern
om han ville läsa igenom protokollet
från denna diskussion och sedan framföra
en oreserverad ursäkt för de förlöpningar
han där gjorde sig skyldig
till.

Jag återgår nu till statsministerns uttalande
att försvarsministern handlade
klokt och riktigt. Juristkommissionen
konstaterar ju att försvarsministern uttalat
att om statspolisen hade tryckt
endast på önskemålet att Wennerström
inte skulle erhålla någon tjänst inom
försvaret när han pensionerades, hade
försvarsministern gått med därpå, »även
om Wennerström därigenom kunde ha
blivit orättvist behandlad». Det var alltså
andra synpunkter som säkerhetspolisen
framförde — om Wennerströms rätt
— som påverkade försvarsministern.
Men om man bara hade uttryckt önskemålet
att Wennerström icke vidare skulle
erhålla någon tjänst inom försvaret
när han pensionerades — vilket var
säkerhetspolisens bedömning ur nyssnämnda
spaningssynpunkt — skulle
försvarsministern ha gått med på att
Wennerström icke fått någon tjänst inom
försvaret, även om detta betydde
att Wennerström blivit i viss mening
orättvist behandlad. Försvarsministern
var alltså beredd att i den mån han bedömde
saken ur försvarets synpunkt
handla just på det sätt varom statsministern
säger: »Det var väl en guds
lycka att vi inte handlade på det sättet!
Det visar hur klok försvarsministern
var och hur oklok man är inom oppositionen.
» Försvarsministern var alltså
beredd att göra just det som herr Erlander
i dag anser skulle ha varit så
olyckligt. Det går inte att komma ifrån
denna deklaration om hur försvarsministern
såg på saken vid det tillfället.

Därmed har jag också belyst en del
av det som utrikesminister Torsten Nilsson
vältaligt utvecklade i eftermiddags
om att det skulle ha varit början til]

Torsdagen den 28 maj 190-1 em.

Nr 29

103

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

McCarthyisni i Sverige om inte Wennerström
fått och behållit ett arvodesuppdrag
efter det att han inträtt i pensionsåldern.
Utrikesministern menade att
denna rätt för Wennerström inte bara
gällde så länge lian var kvar på försvarets
kommandoexpedition utan även vid
en senare tidpunkt.

Utrikesministern utvecklade också
vältaligt individens rätt etc. i ett rättssamhälle
och att han inte ville ha fullmakter
för att begränsa denna rätt. Vi
har från vårt håll ifrågasatt det riktiga
i att Wennerström skulle erhålla en arvodesbefattning
sedan han inträtt i
pensionsåldern. Det var denna vår hållning
som utrikesministern, såvitt jag
kan förstå, nu opponerade sig mot.

Nu förhåller det sig så att det råder
litet delade meningar om rätten för
pensionerade officerare att få arvodestjänster.
Enligt vad jag lyckats inhämta
finns det en hel del arvodestjänster,
avsedda för pensionerade kaptener och
majorer, som ju pensioneras i unga år.
Men mina talesmän säger att de inte
känner till någon moralisk rätt för en
pensionerad överste att under alla omständigheter
få en arvodestjänst. Man
kan här inte alls göra jämförelser med
en ämbetsman som har en verkligt varaktig
tjänst och avskedas. Det är nog
omöjligt att undgå intrycket att utrikesministern
här spelar något över när
han vill göra gällande att det från vår
sida har förordats en politik som skulle
inkräkta på en medborgares naturliga
rättigheter i en demokrati.

Herr talman! Herr Heckscher har redan
på ett klargörande sätt belyst frågan
om statsministerns inställning till
en parlamentarisk kommission. Statsministern
försökte i sitt anförande den
1 maj — och såvitt jag fattade honom
rätt även här — ge oss det intrycket,
som både försvarsministern och inrikesministern
tidigare försökt ge, att regeringen
från början haft inställningen
att juristerna först skulle pröva Wennerströmaffären
och att man sedan skul -

le få en parlamentarisk kommission.
Men detta påstående är i grunden felaktigt,
och jag tycker det är beklagligt
att det kunnat framläggas. Ett sådant
löfte gav regeringen inte förrän vid
höstriksdagens början. Låt mig läsa
upp exempelvis ett uttalande av statsministern
i Dagens Nyheter den 30 juni
1963. Det heter där: »Det är möjligt att
vi alla skall komma till slutsatsen att
ingenting ytterligare behövs. Men det
är också möjligt att vi alla finner att vi
skall släppa in politikerna.» Är det inte
därmed alldeles klart att statsministern
håller möjligheten öppen att inte gå
med på en parlamentarisk utredning?
På samma sätt förhåller det sig när han
säger att frågan får prövas i konstitutionsutskottet
eller på annat sätt. Som
herr Heckscher också påpekade behövs
inget tillstånd för att konstitutionsutskottet
skall kunna pröva en sak. När
statsministern hänvisar till att det kanske
räcker med denna granskning är
det också ett uttryck för att han inte
vill ställa i utsikt en parlamentarisk
undersökningskommission på det stadiet.

Jag kan också nämna att de tre oppositionspartiernas
ordförande vid höstriksdagens
början interpellerade regeringen
i Wennerströmaffären och begärde
besked om huruvida regeringen
tänkte komplettera juristkommissionen
med parlamentariker. Inte någon påstod
vid det tillfället att »detta har regeringen
redan lovat». Hela sommaren
1963 hade gått och regeringen hade inte
lovat någonting. Vad som i stället
skedde var att statsministern samma
dag äntligen gjorde ett uttalande och
sade att »av dessa skäl kommer regeringen
att inbjuda de demokratiska partierna
att utse representanter med uppgift
att, sedan juristkommissionen avslutat
sitt utredande arbete, såväl granska
Wennerströmaffärens handläggning som
överväga de principiella riktlinjerna
för handläggning av säkerhetsfrågor».
Efter tre och en halv månaders påtryck -

104 Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

ningar från oppositionen gav regeringen
äntligen vika och lovade att tillsätta
denna parlamentariska kommission. Jag
är glad att utrikesministern är här i
kammaren så att vi kan förvänta oss ett
svar om hur det varit möjligt att regeringen
försökt att lämna en så oriktig
upplysning som man gjort tidigare i
dag och som man även gjort i den offentliga
debatten.

Nå, tanken var att parlamentarikerna
skulle få bygga sin undersökning på juristkommissionens
material. De skulle
inte få samla nytt material. Så småningom
gav man vika också på den
punkten. Men parlamentarikerna skulle
inte få ställa frågor direkt till regeringen,
utan det skulle juristkommissionens
ordförande göra. Tänk vilka faror för
landets försvar som undanröjdes genom
att man hindrade den parlamentariska
nämndens ledamöter att få ställa frågor
direkt till berörda statsråd! I stället
fick parlamentarikerna meddela juristkommissionens
ordförande vilka frågor
de önskade få framställda. Denne ställde
sedan dessa frågor och statsråden svarade.
När det blev tal om en följdfråga
— som det blev flera gånger —- fick
statsråden gå ut och vänta medan parlamentariska
nämndens ledamöter framställde
nya frågeförslag till juristkommissionens
ordförande. Sedan framställde
han dessa frågor när statsråden kommit
in igen. Vad skulle det egentligen
tjäna till med denna indirekta utfrågning?
Var det uttryck för en brinnande
önskan att på allt sätt underlätta
den parlamentariska nämndens arbete?

Jag förbigår nu av tidsskäl det egendomliga
faktum att statsministern emfatiskt
hävdade att genom att ordna så
att parlamentarikerna inte fick börja
sitt arbete med att sätta sig in i det
material som redan förelåg förrän på
ett mycket sent stadium påskyndade
han arbetet. Det går fortare att komma
till resultat, ju senare man börjar —
det har varit hans motto för den parlamentariska
nämndens arbete. Resultatet

av denna handläggning har tyvärr blivit
att konstitutionsutskottet fick mycket
ont om tid och att riksdagen fått
behandla Wennerströmaffären under
denna sista oerhört pressade vecka av
riksdagssessionen. Tänk om man i stället
hade låtit den parlamentariska
nämnden börja två månader tidigare!
Då hade den parlamentariska nämndens
önskemål till juristerna kunnat
komma tidigare och då hade både jurister
och parlamentariker kunnat vara
färdiga tidigare.

Sedan har vi frågan om ansvaret. Det
är i hög grad den saken det gäller i dag.
Jag tycker att regeringen visar en benägenhet
att skjuta ifrån sig ansvaret.
Den säger: Visst tar vi vårt ansvar! —
varefter man skrider till allehanda bortförklaringar.
Statsministern har tidigare
sagt och han håller tydligen på det
-—- han yttrade det i höstens remissdebatt:
Kritisera gärna oss men kritisera
då också ämbetsmännen! Jag bortser
ifrån att statsministern, om man är
mycket formell, bär uppmanar oss till
grundlagsbrott, ty om vi skulle ta upp
de enskilda ämbetsmännens detaljerade
handläggning av denn-a fråga, skulle
vi onekligen komma i konflikt med
grundlagens bestämmelser. En hänvisning
mera i förbigående har väl praxis
numera godkänt, men det är inte det
som statsministern är nöjd med. Han
säger att man inte får kritisera regeringen
utan att samtidigt kritisera de
ämbetsmän, vilka varit regeringens rådgivare.

Det är en mycket märklig inställning.
Alldeles frånsett att som herr Wedén
påvisade statsministerns skildring rörande
vad den höga försvarsledningen
visste inte är hållbar. Denna kände inte
till det som statsministern påstod, och
därför bedömde den saken från delvis
andra förutsättningar än försvarsministern.
Men detta, att man inte får kräva
ansvar av en regering om man inte samtidigt
kritiserar underlydande ämbetsmän,
är verkligen en föreställning som

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Nr 29 105

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

jag måste säga att jag är mycket förbluffad
över. I ett land som England,
parlamentarismens hemland, skulle, vågar
jag påstå, ett framförande av den
uppfattningen — statsministern får ursäkta
mig — mötas med ett gapskratt.
Nu råder inte precis engelska förhållanden
här, och därför är jag inte så ovänlig
att jag reagerar på det sättet, utan
jag uttrycker bara eu vänlig men dock
stark förvåning över att regeringen kan
se på det sättet på sitt ansvar.

Det var kanske inte en tillfällighet
att det framkom — herr Johansson i
Trollhättan var inne på denna sak —
att om statsråden följer sina närmaste
rådgivare bland ämbetsmännen, även
om andra ämbetsmän har en annan uppfattning,
har de inte något ansvar. Ja,
har man den teorien blir väl konsekvensen
att statsråden alltmer följer sina
närmaste ämbetsmän. Men jag trodde
att det var en regeringens skyldighet
att alltemellanåt avvika. Jag har sannerligen
inte kritiserat utrikesminister
Torsten Nilsson för att han avvek från
säkerhetspolischefens råd och informerade
kabinettssekreterare Belfrage och
en annan tjänsteman i utrikesdepartementet.

Nu är det väl alldeles självklart att
en polistjänstemäns råd främst gäller
polisärenden. När det gäller avvägningen
av storleken av de skador, som
Wennerström kunde göra försvaret om
han fick en farlig befattning i UD, som
gav honom goda chanser till spionage
både där och på andra ställen, skall
man väga detta mot fördelen av att man
kunde hålla honom under en viss tillsyn.
Då är det klart att detta inte i
främsta rummet åligger säkerhetspolischefen
att bedöma. Det är väl vederbörande
statsråd som fått saken föredragen
ett dussintal gånger och som mot
andra hänsyn skall väga vidden av de
risker det medför, om Wennerström
kan fortsätta spionaget. Därför måste
jag säga att det även ur den synpunkten
är egendomligt att regeringen tycks an -

se att den kan urskulda sig sjiilv genom
att hänvisa till råd från underlydande,
alldeles särskilt när det finns olika meningar
bland de underlydande ämbetsmännen.

Jag lovade försvarsministern att jag
utöver de saker som jag nämnde på förmiddagen
skulle öka på förteckningen
över vad jag ansåg att han hade försummat.
Lät mig här göra detta mycket
kort. Jag hoppar över det som redan
förut har berörts. Försvarsministern intresserade
sig inte för att försvarsledningen
informerades på ett tidigt stadium;
med försvarsledningen menar jag
den egentliga försvarsledningen. Han
satte sig inte in i de grunder, på vilka
telefonkontroll medges, trots att, som
herr Braconier påpekade, han var med
i regeringen som kommunikationsminister
när denna lag antogs. Wennerström
var anställd av försvaret, och försvarsministern
hade ansvaret för honom
i den meningen även när han var
i utrikesdepartementet. Men försvarsministern
tog inga överläggningar med
utrikesminister Undén om säkerhetsanordningar
i utrikesdepartementet. Han
var alltså medansvarig för att utrikesdepartementets
säkerhetschef inte underrättades.
Man kan säga att polisen
gav ett visst råd. Men polisen var ju
vilseledd just av försvarsministern själv
rörande riskerna med placeringen i utrikesdepartementet.
Då kan ju inte försvarsministern
ursäkta sig med att »jag
följde bara polisens råd på denna
punkt». Försvarsministern visste att under
utrikesminister Undéns frånvaro
från UD för FN-resa och på grund av
sjukdom fanns det inte en enda människa
i UD som var informerad om att
Wennerström var misstänkt. Men försvarsministern
gjorde ingenting åt saken.

Herr Sven Andersson tog ingen befattning
med utformningen av instruktioner
till Wennerström och studerade
inte dessa instruktioner förrän senare,
efter häktningen.

106

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

Wenncrström införskaffade hemliga
handlingar, som han inte behövde för
sitt arbete. Utrikesminister Undén svarade,
att Wennerström inte behövde
dem men att det var möjligt att han
missuppfattat utrikesministern. Detta
missförstånd gjorde försvarsministern
ingenting för att undanröja.

Beträffande informationen inom regeringen
informerade försvarsministern
under tre år inga andra statsråd, och
han glömde helt och hållet bort statsministern.
Enligt inrikesminister Johansson
kände försvarsministern inte
till praxis för behandling av säkerhetsärenden
inom regeringen — onekligen
ganska förbluffande upplysningar.

Herr talman! Det är väl ändå omöjligt
att gå igenom en sådan lista utan
att komma till slutsatsen att det har
brustit åtskilligt hos försvarsministern.
•lag skall med hänsyn till tiden nu bara
göra en kortfattad överblick över hur
jag ser på det här problemet.

Redan när Wennerström år 1948 placerades
som attaché i Moskva, fanns det
enligt dåvarande chefen för försvarsstabens
inrikesavdelning, som handlägger
sådana här frågor, goda skäl att avvisa
förslaget att ge honom denna post.

Sedan Wennerström återvänt till Sverige,
1957, och tilldelats en viktig post
som avdelningschef i försvarets kommandoexpedition,
blev han snart åter
föremål för misstankar. De skärptes sedan,
först i långsam takt, men från hösten
1961 i snabb takt.

Redan 1960 förelåg det en telefonkontrollspromemoria,
vars innehåll föredrogs
för försvarsminister Sven Andersson.
Sedan hösten 1961 betraktade
försvarsministern det som om en vändpunkt
hade inträtt. Han är nu mycket
allvarligt oroad.

Från hösten 1961 till våren 1962 bedrev
Wennerström en omfattande insamling
av hemliga handlingar, som
han inte behövde, vilket ju var ytterst
oroande.

Nåväl, frågan handlades under den -

na period likväl så, att Wennerström
efter det han inträtt i pensionsåldern
1961 framstod som en man som i särskilt
hög grad åtnjöt regeringens förtroende.
Han fick ett arbete som han
själv ansåg ge honom utomordentliga
möjligheter till spionage. Han var utrikesministerns
rådgivare i nedrustningsfrågor,
och hans uppdrag som försvarsministerns
rådgivare i robotfrågor återkallades
inte. Ryktet om ett sådant uppdrag
sprider sig, även om det inte meddelas
i några särskilda kommunikéer.
Föga underligt att Wennerström av alla
dem, som inte varskoddes om att han
misstänktes för spioneri, bemöttes med
en respekt som underlättade hans spioneri.
Under tiden efter det att Wennerström
inträtt i pensionsåldern bedrev
han ett omfattande spioneri mot Sverige
— och även i hög grad mot andra
makter. Att hans spioneri tidigare varit
ännu mera omfattande kan ju inte
på något sätt minska allvaret i det
spioneri som förekom under denna tid.

Varför handlades frågan på detta sätt
i regeringen? Var regeringen enig om
att denna mycket viktiga angelägenhet
skulle handläggas på det sättet? Vad
ansåg regeringens chef? Ack, han ansåg
ingenting! Att en överste misstänktes
för spioneri var en angelägenhet som
så föga intresserade regeringschefen,
att han inte ens lade på minnet en förfrågan
om en föredragning av ärendet
för honom själv, och den föredragningen
kom inte till stånd.

Säkerhetspolisens chef — inrikesminister
Rune Johansson •— som informerats
glömde sedan bort hela saken tills
Wennerström var häktad och har ingen
annan förklaring till detta än att han
ansåg att två statsråd inte kunde handlägga
samma ärende — precis som om
det skulle finnas någon regel som säger,
att om ett statsråd handlägger en fråga,
så kan ett annat statsråd inte intressera
sig för den frågan! Under den korta
tid då jag var i regeringen var det ofta
en tremannagrupp som diskuterade vis -

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Nr 29

107

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

sa frågor, även om en av dem var den
ansvarige. Utrikesministern, vars rådgivare
Wennerström var, underrättade
inte ens departementets säkerhetschef
eller sin egen vikarie som utrikesminister
under semestertid.

Försvarsministern då? Ja, under tre
års tid kom han inte på tanken att informera
inrikesministern, och att frågan
borde diskuteras med regeringens
chef kom han inte att tänka på alls.

Den största spionaffär i modern tid
i Sveriges land är det jag talar om. Genom
försvarsministerns åtgärder fick
Wennerström denna ställning som två
statsråds rådgivare — efter uppnådd
pensionsålder. Till yttermera visso gav
försvarsministern polisen och indirekt
polisens samrådsnämnd tämligen ofullständiga
och vilseledande informationer
som gav polisen intrycket att Wennerströms
uppdrag ansågs vara ofarligt.

Vidtogs då alla tänkbara försiktighetsmått?
Nej, ingalunda. Den nye chefen
för säkerhetsavdelningen i försvarsdepartementet,
d. v. s. chefen för den
avdelning som handlägger dessa frågor,
underrättades inte förrän efter nära ett
år. Försvarets bokförråd, där Wennerström
hämtade ett betydande antal hemliga
handlingar, glömdes bort när åtgärder
för att försvåra Wennerströms spioneri
började på allvar planeras året
före hans gripande. Det var alltså inte
så, att man kanaliserade alla möjligheter
på ett ställe utan man lämnade
utanför kontrollen en mycket viktig
källa.

I detta sammanhang uppgjordes en
arbetsinstruktion åt Wennerström, men
varken utrikesministern eller försvarsministern
brydde sig om att ta del av
den. Efteråt erkännes att den fick en
storpolitisk karaktär, som inte var motiverad.
Den tjänsteman i utrikesdepartementet,
som bearbetade ett av Wennerström
gjort utkast till instruktion
var helt okunnig om att Wennerström
var en säkerhetsrisk, och samverkan

mellan denna tjänsteman och den militära
säkerhetsavdelningen gick därför
inte så bra. — Det kan man förstå.

Vad svarar nu regeringen när oppositionen
sin plikt likmätigt framhåller
regeringens ansvar?

Jo, man säger att man tar sitt ansvar,
men sedan skyller man i hög grad på
underordnade ämbetsmän — trots att
flera av dessa bedömde Wennerströmfallet
allvarligare än vederbörande i
regeringen.

Men, herr talman, dessutom går man
till angrepp på oppositionen, som beskvlles
för allehanda skumma avsikter
och för att vilja politisera hela affären.
Medan vi, som sagt, inte har ifrågasatt
regeringens goda vilja, utan dess förmåga,
och påpekat dess försummelser,
så har regeringen inte funnit något annat
att svara än att komma med en serie
mera personliga beskyllningar. Den psykologiska
förklaringen till detta uppträdande
är väl att varje kritik mot vår
ofelbara regring anses vara ett försök
att »politisera». När regeringens chef
talade den 1 maj var han sannerligen
inte sparsam med kritiken mot oppositionen
därför att den framfört kritik
mot regeringen.

Vi tar det med mycket stort lugn,
herr talman. Det är försvarets intresse
och landets intresse att regeringens
fögderi blir kritiskt belyst. En vaksam
opposition är en viktig del av landets
styrelse.

Medvetandet om denna vaksamhet
bidrar till att hos Sveriges folk befästa
viljan att i framtiden som hittills göra
uppoffringar för att vidmakthålla ett
starkt försvar. Alla försök att släta över
och skjuta över ansvaret på andra skapar
däremot oro. Det kan försvaga försvarsviljan.
Låt oss försöka att hindra
det och låt oss — det vill jag gärna
säga — göra det tillsammans! Sanningen
skall fram så långt som det med
hänsyn till viktiga sekretesshänsyn är
möjligt.

Men låt mig tillägga:

108

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffaren

Det får inte gå så, att å ena sidan
officerare och tjänstemän med låg tjänsteställning
åtalas för att de har låtit
sig imponeras av den höge och av regeringen
till synes högt betrodde Wennerström,
medan å andra sidan de
högt uppsatta herrarna i regeringen
själva inte ens vill medge sitt ansvar
för bristerna i en handläggning som
gav Wennerström dessa ökade möjligheter
att utfå handlingar av stor betydelse
för landets försvar.

När vi i oppositionen har pressat
fram den parlamentariska undersökningen,
som gav en klarare bild av regeringens
andel i affären än juristkommissionen
och när vi till offentlig debatt
och kritik tar upp regeringens misstag
fullgör vi tillsammans med den fria
pressen en viktig uppgift i den svenska
demokratien. Ty demokrati betyder att
makt förenas med ansvar.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Affären Wennerström
synes i likhet med den berömda insekten
vid närmare betraktande sönderfalla
i tre delar, för det första Wennerströms
verksamhet, för det andra säkerhetsorganens
och militärledningens åtgärder
och för det tredje de politiska
aspekterna.

Den s. k. gåtan Wennerström synes
numera icke så komplicerad. Genom att
bl. a. polisrapporten till stora delar frisläppts
förfogar allmänheten över ett
relativt rikt material för bedömning av
överste Stig Wennerströms verksamhet.
Det är glädjande att regeringen frisläppt
så utförligt material, en åtgärd
som inom parentes visar det oberättigade
i att själva rättegången hölls så
hemlig. Hemlighetsmakeriet har icke
varit till gagn.

Stig Wennerström, svensk officer med
överstes titel, har enligt vad vi nu känner
till gjort tjänster åt fyra staters
underrättelseverksamhet — Sveriges,
Nazitysklands, Förenta staternas och
Sovjetunionens. Han har varit engage -

rad i tre staters underrättelsetjänst, till
viss tid samtidigt — Sveriges, Förenta
staternas och Sovjetunionens.

För en fullständig bedömning av alla
förhållanden som är av betydelse vid
en värdering av Wennerströms verksamhet
krävs det givetvis tillgång till ett
mera omfattande material än som nu
lagts på bordet. Huvuddragen synes
emellertid klara.

Sin första inblick i såväl »legal» som
»illegal» underrättelseverksamhet —
jag återkommer till uttrycken — fick
Wennerström under språkstudier i Riga
1933—1934. När Stig Wennerström 1940
blev flygattaché i Moskva hade han enligt
egen utsago i uppdrag bl. a. att
anskaffa uppgifter om det sovjetiska
flygvapnets storlek och organisation
samt om flygplatser i gränstrakterna
mellan Sovjetunionen och Finland. Han
började »ett utbyte av stor omfattning»
av material med de nazityska underrättelseofficerarna.
Under Moskvavistelsen
gjorde Wennerström bl. a. en resa
till Murmansk. De informationer han
fick på denna resa redovisade han till
Sverige, sedan de tyska militärerna
först fått ta del av desamma. När Wennerström
i mars 1941 återvände till
Stockholm var det känt av de tyska
militärattachéerna i vår huvudstad, att
han samarbetat med deras kolleger i
Moskva. Han blev livligt uppvaktad med
begäran om upplysningar från Sovjetunionen.
Wennerström lämnade vissa
upplysningar, vilka vidarebefordrades
till Tyskland. »Visst utbyte av informationer,
huvudsakligen om ryska förhållanden,
förekom, ett par gånger från
Wennerströms sida med överordnades
goda minne», skriver juristkommissionen.
Wennerström registrerades i den
tyska spionorganisationen, benämnd efter
general Gehlen.

I samband med att Wennerström 1946
skulle representera det svenska flygvapnet
vid en flyguppvisning i Moskva
utförde han i Leningrad ett uppdrag
för den amerikanska underrättelsetjäns -

Torsdagen den 28 maj 1964 ein.

Nr 29

109

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

ten. När Wennerström 1948 erbjöds befattningen
soin flygattaché i Moskva
fick han, enligt egen utsago, under
samtal med en överordnad svensk officer
— av Wennerström beskriven som
agent för den amerikanska underrättelsetjänsten
— idén att söka komma in i
det sovjetiska underrättelseväsendet och
bli s. k. dubbelagent. Han sålde uppgiften
om ett nybyggt svenskt flygfält för
5 000 kronor till en sovjetisk militärattaché
i Stockholm och inrangerades
i den sovjetiska underrättelsetjänsten.
Väl på plats i Moskva erbjöd han också
amerikanerna sina tjänster och knöts
till den amerikanska underrättelsecentralen
i Wiesbaden med flygattachén i
Moskva som kontaktman. Exakt hur
länge Wennerström på detta sätf arbetade
som tredubbel agent förefaller inte
helt klart av det utredningsmaterial
som publicerats. Enligt hans egna uppgifter
skulle en förskjutning ha skett
i hans inställning och hans lojalitetsförhållanden
— om nu detta ord kan
användas om den komplicerade och
splittrade tillvaro som skildras i polisraporten.
Åren 1959 och 1960 började
enligt Wennerströms egna uppgifter
rent svenska förhållanden att höra till
det material han utlämnade till sina
sovjetiska uppdragsgivare.

Det bör givetvis understrykas, som
redan gjorts här i debatten, att materialet
i många avseenden är bräckligt.
Vad som är intressant i de uppgifter
som ovan anförts efter polisrapporten
är, oavsett om alla uppgifter är korrekta
eller inte, att den miljö som där
tecknas torde haft och ha sin motsvarighet
i verkligheten. Det är mot denna
bakgrund man måste söka förstå
hur en hög svensk officer, fostrad enligt
de lojalitetsbegrepp som finns inorr
den militära hierarkien, kunde mot be
talning i pengar utlämna viktiga militära
hemligheter från sitt land till en
främmande makt.

Det som för oss är av avgörande betydelse
när det gäller överste Stig Wen -

nerströms verksamhet är naturligtvis
hans militära spionage, riktat mot Sverige
och utfört för Sovjetunionens räkning,
en verksamhet som givetvis måste
skarpt fördömas. Wennerström var under
sin praktik som militärattaché skolad
till s. k. underrättelseman. Han
insamlade upplysningar och sålde dem,
bytte dem, köpte dem. Det är så det
går till i den perverterade skenverklighet,
som frodats i det kalla krigets
skugga och som tydligen fascinerar
vissa människor — spelare, äventyrare,
hasardörer. När Wennerström väl börjat
göra sina insatser i det farliga spelet
fanns det ingen återvändo. Han satt
fast.

Det är bekant, att Stig Wennerström
under en stor del av sin tid som agent
åt främmande makt även var verksam
som svensk underrättelseman. Gränsen
mellan legal och illegal underrättelseverksamhet
förefaller mycket flytande.
I denna säregna terminologi är tydligen
upplysningar som i statlig tjänst
öppet anställda spioner, d. v. s. militärattachéer,
inhämtat åt sin egen stat legala.
Annan verksamhet, d. v. s. genom
icke öppet anställda personer eller åt
annan stat, är illegal. En legal underrättelseman
kan emellertid inköpa eller
byta till sig illegala nyheter, vilka därigenom
legaliseras. Legala nyheter på
drift blir illegala, o. s. v.

Alla stater som har möjlighet till det
bedriver synbarligen underrättelseverksamhet.
Den egna statens verksamhet
av detta slag är prisvärd, andra staters
är endast värd fördömande. Denna accepterade
moral kan synas vara i hög
grad dubbelbottnad, men är i själva
verket enkel. Den är en produkt av det
faktum att spionage- eller underrättelseverksamhet
tjänar den militära apparatens
eller andra statliga syften. I krig
är det prisvärt om man skjuter en
fiende, i hög grad förkastligt om man
skjuter någon på den egna sidan, d. v. s.
om det inte handlar om en överlöpare
eller desertör. Enda möjligheten att få

Ilo Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

slut på staternas spionageverksamhet
är uppenbarligen att få till stånd allmän
och total nedrustning.

Den som är anhängare av att det egna
landets självständighet och gränser
skyddas måste givetvis med skärpa vända
sig mot varje försök att till främmande
makt utlämna militära hemligheter.
På denna punkt får det inte råda
någon tvekan eller vacklan. Det gäller
oavsett om landet är Förenta staterna
eller Sovjetunionen, oavsett om den
brottslige är professionell underrättelseman
eller något på andra grunder värvat
element. .lag tror däremot inte att man
skall, som vissa borgerliga talare här
i debatten, tala om att det gäller Västerlandets,
d. v. s. Atlantpaktens, intressen.
Det skulle vara utomordentligt farligt
om vi underordnade våra nationella intressen
Atlantpakten.

De nämnda reglerna förutsätter att
det finns en effektiv och opartisk säkerhetstjänst
som utgör ett viktigt led i
det nationella försvaret. Redan 1942
ådrog sig Wennerström säkerhetstjänstens
uppmärksamhet. Det måste betraktas
som anmärkningsvärt att han så
länge — under 23 år — kunde till olika
makter utlämna upplysningar av spionkaraktär
utan att ingripande skedde. Juristkommissionen
diskuterar i sitt utlåtande,
hur det kunde komma sig att
Wennerström under krigsåren inte ens
togs i förhör med anledning av misstankarna
att han fungerat som källa för
vissa telegram från den tyske flygattachén
i Stockholm om vissa sovjetiska
militära förhållanden. Orsaken torde
vara så enkel som att säkerhetstjänsten,
enligt vad vi vet bl. a. från den parlamentariska
utredning som senare gjordes,
i många fall samarbetade med Hitlers
underrättelseorgan och tydligen
mycket länge hade Nazitysklands seger
som arbetshypotes. Wennerströms uppgiftslämnande
betraktades måhända
som ett led i en officiell politik. Enligt
juristkommissionen skedde ju byte av
informationer mellan Wennerström och

tyska spioner »med överordnades goda
minne».

Det finns i juristkommissionens utlåtande
en anmärkningsvärd formulering,
som också anförts i ett tal av försvarsminister
Sven Andersson. Den lyder:
»Det finns i verkligheten knappast skäl
att förvåna sig över att Wennerströms
spioneriverksamhet kunnat fortgå under
en lång följd av år. Snarare är det ägnat
att förvåna att Wennerström kunnat avslöjas.
» Juristkommissionen anför att
»Wennerströms förslagenhet, personliga
förutsättningar i övrigt, tjänsteställning
och allmänna bakgrund utgjort sällsynt
gynnsamma förutsättningar för hans
verksamhet som spion». Det är alldeles
klart att en hög officer med tjänst i underrättelseverksamhet
har stora förutsättningar
att undgå upptäckt om han
börjar skaffa sig »extraknäck» inom sitt
yrke.

Det brukar talas stora ord om officersklassens
lojalitet och pålitlighet. Jag
vill inte bestrida att den svenska officerskåren
torde ha en patriotisk inställning.
Under beredskapsåren, de värsta
tysknazistiska åren 1940 och 1941, kunde
dock iakttagas exempel på vacklan.
Jag förstår att officerskåren måste känna
sig mycket illa berörd av affären
Wennerström. De som åtnjuter ett stort
förtroende måste dock också finna sig
i en mycket skärpt uppmärksamhet. På
den punkten förefaller det att ha klickat
under Wennerströmåren. Det kan inte
undvikas att den misstanken ligger nära
till hands att Wennerströms sociala
ställning försvårat hans avslöjande. Hade
det gällt en person med annan ställning,
som så länge varit föremål för
säkerhetspolisens uppmärksamhet, torde
man kunna utgå från att ingripande
skett tidigare. Men jag erkänner att det
rörde sig om svåra avvägningsproblem
för de ansvariga myndigheterna.

Det iir också anmärkningsvärt att så
inånga höga militärer varit underrättade
om misstankarna mot överste Wennerström
men att denne ändå kunnat

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Nr 29

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

undgå upptäckt. Tyder inte detta på en
viss slentrian i tjänsten? Man vill uttala
förhoppningen att en likartad mekanism,
som via det internationella underrättelsespelet
förde överste Wennerström
till spionage mot sitt fädernesland,
om möjligt för framtiden inte
skall kunna fungera. Jag hoppas att detta
kan bli fallet trots de uppgifter
som nu figurerar om ytterligare och
kanske större säkerhetsrisker bland militära
befattningshavare. Det förutsätter
skiirpt uppmärksamhet även mot höga
befattningshavare inom det militära området,
och det förutsätter att .svensk underrättelseverksamhet
icke på minsta
sätt knyts samman med andra staters
underrättelsetjänst. Jag vill också uttala
förhoppningen att det alliansfria
Sveriges försvarsföranstaltningar i fortsättningen
skall slippa undan stormakternas
intressen och uppmärksamhet.
Det är möjligt att detta önskemål hör
till kategorien fromma förhoppningar,
men det bör i varje fall uttalas.

Jag kommer så över på affärens rent
politiska aspekter och följder. De borgerliga
partierna har tagit affären Wennerström
till intäkt för en våldsam
attack mot regeringen. De borgerliga
partiledarna har länge haft vittringen
av de väl insuttna taburetterna i näsborrarna
och resonerar tydligen som
så att varje prickning av regeringen
är en seger. Diskussionen om vad de
olika statsråden uraktlåtit eller gjort i
denna affär har för länge sedan passerat
det stadium, då en saklig granskning
av enskilda åtgärder förefaller särskilt
meningsfylld. Jag skall därför inte
gå in på de olika anmärkningar, som
man enligt min mening kan framställa
mot vissa underlåtenhetssynder från regeringens
sida. Det väsentliga har nu
blivit om dessa anmärkningar är av den
arten, att de gör ett direkt misstroendevotum
mot något nuvarande eller förutvarande
statsråd eller mot hela regeringen
berättigat. Ty härom handlar ju
i verkligheten denna debatt.

Den kommunistiska riksdagsgruppen
anser att det finns skäl för anmärkningar
mot vissa åtgärder och brister
i fråga om åtgöranden. Men vi anser inte
att försummelserna är av den grava arten
att de berättigar till anmärkningar
i grundlagens mening mot något statsråd
eller ens till tillkännagivanden. Vi
kommer därför att i eventuella omröstningar
stödja de socialdemokratiska yrkandena.
Vi anser det viktigt och nödvändigt
att slå tillbaka de borgerliga
attackerna mot regeringen.

Herr talman! Nu tycks vi — i varje
fall på två punkter — ha fått den länge
efterlysta borgerliga samlingen. Som en
man anser de borgerliga ledamöterna i
konstitutionsutskottet att anmärkningar
måste göras mot förre utrikesministern
Undén och försvarsminister Andersson.
Här i kammaren kan vi lyckligtvis
— om man får döma av herr
Hedlunds deklaration — räkna med vissa
avhopp från denna egendomliga samling.
Jag säger »lyckligtvis» inte från
moralisk utan från politisk synpunkt,
eftersom högerns och folkpartiets hetsiga
aktioner endast torde skada dem
själva.

Herrar Undén och Andersson har —-såsom framgår av alla tillgängliga handlingar
— i allt följt säkerhetspolisens
anvisningar. Den senare har mycket
aktivt deltagit i överläggningar med anledning
av misstankarna mot överste
Wennerström. Spionen har avslöjats —
kanske mera genom tur än genom skicklighet.
Vad vill de borgerliga att försvarsministern
dessutom skulle ha gjort?
Tagit på sig lösskägg och personligen
gått ut i spaningsarbetet? I andra sammanhang
brukar de borgerliga partierna
klaga över tendenser till ministerstyre.
Här klagar de plötsligt över att statsråden
inte ännu mera blandat sig i de ansvariga
myndigheternas verksamhet. Logiken
är obefintlig.

Jag vill tillägga att jag finner den form
av konstitutionellt ansvar som utmätes
genom dccliargebehandlingen ha över -

112

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffaren

levt sig själv. Den har sitt ursprung i
andra förhållanden och skapades från
början för en ämbetsmannaregering och
i anslutning till en folkrepresentation
sammansatt på annat sätt. Med den moderna
partiriksdagen och den utvecklade
parlamentarismen har förhållandena
helt förändrats. Granskningen blir,
såsom all erfarenhet visar, rent partipolitiskt
betonad, fastän den insvepes i
dechargeinstitutets något malätna slöjor.
Medborgarna kan inte förstå den
nuvarande proceduren, i vilken lotten
såsom nu kan avgöra om ett statsråd enligt
konstitutionsutskottets mening iakttagit
rikets sannskyldiga nytta eller icke.

Det handlar i verkligheten i dag om
politiska ställningstaganden. Ingen förutsätter
ju heller att någon av statsråden
skulle ha begått handlingar som i annat
fall skulle ha varit åtalbara enligt allmän
lag. Kammarens ledamöter kommer
att rösta för eller mot regeringen, mot
eller för de borgerliga partiernas strävan
att bereda arbetarrörelsens partier
ett nederlag och själva äntra de åtrådda
taburetterna. Valet är verkligen inte
svårt att göra.

Herr talman! Den intressantaste
aspekten i denna debatt har faktiskt nu
blivit högerns och folkpartiets avståndstagande
från det samarbete som hittills
förekommit med socialdemokratien i
viktiga frågor, exempelvis försvarsfrågan.
Handlar det om ett definitivt adjö
till vad som med en felaktig term kallats
den demokratiska samlingen? En
del talar härför. Motiven för detta ställningstagande
skall jag här inte gå in på
— det är kanske en komplicerad historia.
Men, herr talman, utomordentligt
intressant från den politiska utvecklingens
synpunkt är vad denna debatt avslöjat.

Herr ANDERSSON i Linköping (s):

Herr talman! Dagarna efter konstitutionsutskottets
beslut i ansvarsfrågan
kunde man i de likriktade höger- och
folkpartitidningarna läsa om de s. k.

ofelbara statsråden och om hur konstitutionsutskottets
socialdemokrater uppträdde
som en skyddsvakt. Vi har i dag
länge sluppit höra liknande tongångar,
men vid 16.30-tiden fördes debatten ned
på denna nivå även här i kammaren.
Det var herr Heckscher som talade om
vad som konstituerade en stark regering.
En sådan behövde inte vara en
regering som har en lydaktig majoritet
och inte heller en regering, fortsatte
han, som inte tillåter att dess representanter
i konstitutionsutskottet erkänner
regeringens fel.

Detta uttalande måste innebära ett påstående
att regeringen har tvingat socialdemokraterna
i konstitutionsutskottet
till ett visst ställningstagande. Ett så
orimligt påstående kan väl näppeligen
kastas fram av en partiledare annat än
om han befinner sig i ett mycket trängt
läge — eller skildrar han möjligen de
arbetsförhållanden som råder inom högerpartiet? Eftersom

vissa allmänna synpunkter
på dechargeinstitutet och dess användning
har förts fram av bl. a. herrar von
Friesen och Braconier vill jag knyta
några likaledes allmänna reflexioner till
dessa frågor.

Herr von Friesen framhöll att grundlagen
bara känner till två ålderdomliga
former att tillämpa när riksdagen vill
uttrycka missnöje över ett statsråds
handläggning av ett ärende. Ja, det är
riktigt; vi har en gammal grundlag. Att
den har kunnat existera så länge, beror
förmodligen på att den har tillämpats
på ett förnuftigt sätt. Den har anpassats
till en ny tid. Vid sidan av, men inte i
strid med grundlagen, har på olika områden
utvecklats en praxis som minskat
behovet av en grundlagsändring. Vi kan
beklaga denna utveckling eller icke, men
den är ett historiskt faktum.

Jag tror att jag bäst illustrerar den
förskjutning som ägt rum på detta område
genom att anknyta till den principdebatt
som vid 1961 års riksdag fördes i
anslutning till behandlingen av konsti -

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Nr 29

113

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

tutionsutskottets dechargememorial. Då
jag inledde denna debatt erinrade jag
om att det hade från eu del håll krävts
att § 107 skulle av utskottet användas
för att få en politisk udd på ett kritiskt
uttalande mot ett statsråd. Personligen
var jag inte övertygad om att konstitutionsutskottets
granskning borde ha
eu sådan inriktning, och jag trodde mig
också finna växande sympatier för denna
syn även inom andra partier, där
man stundom talade om § 107 såsom ett
gammalt och klumpigt muskedunder.

Under senare år har också konstitutionsutskottets
kritiska inställning tagit
sig formen av omförmälan eller tillkännagivande.
Att det i dessa aktstycken
saknats en politisk biton, betyder givetvis
inte att konstitutionsutskottet ser
mindre allvarligt på de slutsatser som
tillkännages på detta sätt.

Till min glädje fann jag att dessa synpunkter
som jag framförde i 1961 års
dechargedebatt inte föranledde några
kritiska kommentarer. Tvärtom. Herr
von Friesen, som i många år varit folkpartiets
främsta talesman i denna kammare
när det gäller konstitutionella
frågor, deklarerade att han i långa stycken
kunde instämma med mig. Och herr
Braconier, som har en liknande ställning
inom högergruppen, yttrade: »Jag
vill gärna medge att även utskottsmajoriteten
i flera punkter skrivit på ett sätt.
som onekligen måste tolkas som ett klander
av statsråd.»

Men även om man med den ärligaste
vilja går till verket för att granska regeringens
fögderi, kan det vara nog så
besvärligt att skipa rättvisa. Jag läste
häromdagen några gamla handlingar
från tidigare dechargebehandling, bl. a.
från år 1946, då det riktades en anmärkning
mot förre handelsministern, professor
Bertil Ohlin. Utskottet fann —
hur märkligt det än kan förefalla för
herrar folkpartister — att folkpartiets
ledare hade handlat felaktigt beträffande
ett anslag från statens friluftsfond.
Men utskottet var inte enigt härvidlag.

Kanhända att herr von Friesen, som jag
ser närvarande i kammaren, eller någon
annan folkpartist kan förklara, hur det
kom sig att de som ville fria folkpartiledaren
från eu anmärkning var just de
båda folkpartistiska ledamöterna av
konstitutionsutskottet.

Sedan dess har inte konstitutionsutskottet
— av skäl som vi alla känner
till — haft att granska några folkpartistiska
statsråds göranden och låtanden.
Det finns därför inte några färskare
exempel på hur folkpartister eventuellt
kan ha agerat som s. k. skyddsvakt för
egna statsråd.

När gripandet av Wennerström meddelades
i TT-nyheterna kl. 18.30 den
20 juni 1963 skakade detta meddelande
säkerligen de flesta av oss. Vi kände det
som en nationell olycka, en katastrof
som hade drabbat vårt land. Flera personer
som lyssnande på ett följande Eko
i radio — jag hade tyvärr inte tillfälle
att göra det — har omvittnat hur beklämmande
det var att höra en av partiledarna
omedelbart försöka utnyttja
saken i partipolitiskt syfte. Ungefär
fyrtioåtta timmar senare, om jag inte
minns fel, fullföljdes denna taktik i
TV-Aktuellt, dör herr Ohlin och herr
Heckscher helt fann varandra. Det
märkliga—för att inte använda ett kraftigare
uttryck — var att man utan tillgång
till närmare informationer ansåg
sig kunna ange hur ansvaret skulle fördelas.

Det har sagts att herr Ohlins informationer
vid detta tillfälle bestod av de
uppgifter som hade lämnats av herr
Ståhl i Karlstad, en av de fem ledamöterna
i statspolisintendentens samrådsnämnd.
Ja, herr Ståhl var ju välinformerad.
Han blev tidigare än någon av
statsråden informerad om att Wennerström
var en säkerhetsrisk. Herr Ståhl
kunde säkert berätta om åtskilligt för
folkpartiledaren. Men först sedan spionen
hade gripits var denne stora värmländska
blomkvistare liksom vissa andra
beredd att tala om, hur eländigt Wen -

8—Andra kammarens protokoll 1964. År 29

114

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

nerströmärendet hade handlagts av alla
andra än av honom själv.

Ja, efterklokhet har inte saknats i
Wennerströmaffären. Det är så lätt att
i efterhand vara vis. Sedan man tittat i
facit kan även eu professor som blivit
partiledare svara rätt.

Herr Johansson i Trollhättan har
klart naglat fast att man måste bedöma
varje åtgärd mot bakgrunden av vad
som var känt vid den aktuella tiden.
Eftersom herr von Friesen nu har begärt
ordet, skall jag ta en parallell, som
han kanske har lätt att fatta. Jag skulle
tro att herr von Friesen i egenskap av
läkare någon gång har stått tveksam
inför valet av behandlingsmetod. Många
andra läkare har gjort det, inte minst
kirurger. Indikationerna har kanske inte
varit fullt klara, men läkaren har varit
tvungen att handla. I medicinalstyrelsens
disciplinnämnd har jag under
årens lopp mött många fall, där läkare
i sådana situationer har valt fel. Vid
obduktionen har det varit lätt att bedöma
hur man skulle ha handlat. Men
hur skulle den svenska läkarkåren reagera,
om man i medicinalstyrelsen vid
bedömningen av en läkares eventuella
fel i en viss situation tog hänsyn till
den kunskap som vunnits först vid obduktionen?
Jag tror att herr von Friesen
och landets övriga läkare skulle reagera
starkt, om man på det sättet lät efterklokheten
vara avgörande.

Vi har i dag hört att herr Ohlin har
en otrolig förmåga och stora kunskaper
när det gäller att se in i framtiden. Tyvärr
använde sig folkpartiets ledare inte
av de egenskaperna i den stora politiska
fråga som kostade honom en
tredjedel av folkpartiets riksdagsgrupp.
Om han gjort det, skulle han inte gått
emot förslaget i den stora trvgghetsfrågan
ATP. Herr Heckscher å sin sida
hade väl heller aldrig låtit herr Sam
Nilsson födas då. Han hade säkert begärt
legal abort på det missfostret, även
om han själv var pappa till det.

Som jag tidigare framhöll valde folk -

partiet och högern ståndpunkt redan
kort efter Wennerströms gripande. De
intog då ståndpunkten att regeringen
har handlat fel, och alltsedan dess har
de försökt att med växlande argument
försvara det ståndpunktstagandet. Och
alla kan vi väl konstatera hur de sedan
på punkt efter punkt har nödgats retirera.

Men man försöker ändå utnyttja Wennerströmaffären
partipolitiskt. I veckoskiftet
damp det ner en broschyr i min
brevlåda här i Stockholm, en broschyr
som klart visar vart högern syftar i
denna kampanj. Den tyder på att högern
skall fullfölja avsikten att bildligt
talat låta Wennerström bli medarbetare
i partiets valrörelse i höst.

Herr Wedén har alltid så lätt för att
inkompetensförklara statsråd. Jag minns
herr Wedéns första riksdagsår, när han
jungfrutalade i 1949 års remissdebatt.
I sin egenskap av Atlantpaktanhängare
förklarade han då att herr Undén inte
var någon bra utrikesminister. Några
dagar efteråt skrev en självständig folkpartitidning
emellertid att herr Wedén
hade snubblat i starten av sin riksdagsbana.
I dag har han visat att han fortfarande
snubblar, även om det inte sker
i starten, då han säger att den nuvarande
försvarsministern aldrig blir hela
landets försvarsminister.

Men, herr talman, det som har chockerat
mig mest i dagens debatt har varit
den skakande likgiltighet som herrar
von Friesen och Wedén lagt i dagen i
fråga om den enskildes integritet och
hur nonchalant de talat om de s. k.
mänskliga rättigheterna. Jag tänker här
på Wennerströms arvodestjänst i utrikesdepartementet.
Det är riktigt som
det sagts att det inte hör till de mänskliga
rättigheterna att varje officer här
i landet skall kunna kräva att vid pensionsålderns
inträde få en arvodestjänst.
Men normala rättigheter innebär
väl att varje officer har rätt att söka en
sådan tjänst och att denna ansökan prövas
i enlighet med grundlagens bud om

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Nr 29

115

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

förtjänst och skicklighet. Ilar herr von
Friesen och herr Wedén ingen känsla
för detta grundlagsbud?

Jag skall inte fullfölja diskussionen
om denna arvodestjänst någon längre
stund. Jag vill bara slå fast att den militära
ledningen var beredd att ge honom
tjänsten i flygstaben. Man kunde
endast förhindra detta genom att förmå
Wennerström att ta tillbaka sin ansökan.
För att han skulle ta tillbaka sin
ansökan måste man ställa i utsikt en
annan anställning, som tedde sig lockande
för honom, bl. a. ur den sociala
prestigens synpunkt, och som medförde
att han inte anade att han var misstänkt.

Jag tycker att den attityd till den
enskilda människans integritet, till
rättssäkerheten, som i dag har uttryckts
från ledande folkpartihåll rimmar mycket
illa med de insatser som folkpartiet
gjorde i början av 50-talet när det
drev sin stora rättsrötekampanj. Man
behöver bara tänka sig in i den situationen
att det 1951 eller 1953, när vi
hade de stora diskussionerna, hade
förekommit ett dylikt fall där det så
småningom visat sig att vederbörande
varit oskyldig. Vilken storm hade det
inte blivit från folkpartiet, om en oskyldig
och oförvitlig svensk officer lidit
en stor rättsförlust genom ingripande
av överheten-regeringen!

Konstitutionsutskottet har vid sin omsorgsfulla
granskning funnit, att försvarsministern
noga har följt Wennerströmärendet
och vidtagit en rad åtgärder
i intim samverkan med spaningsledningen
och den militära säkerhetstjänsten.
Den politiska oppositionen,
bortsett från centerpartiledaren,
underkänner försvarsministerns handlande.
Men vad säger då de personer,
som stått försvarsministern närmast i
det dagliga arbetet i frågan om Wennerström?
Statspolisintendenten Thulin
förklarar enligt protokollet: »Jag vill
klart ha utsagt, att försvarsministern
varit utomordentligt förnämlig i sam -

arbetshänseendc.» Riksåklagaren Walberg
förklarar: »Vi fick det intrycket
att försvarsministern tog allvarligt på
den här saken.» Den som under de senaste
åren på den militära sidan främst
ägnat sig åt Wennerströmfallet är ju
överste Westin. Han säger: »Utan statsrådet
hade vi inte fått någon lösning
på den här gåtan. Den militära säkerhetstjänsten
skulle ha stått sig slätt utan
hans stöd.» Jag sätter större tilltro till
den expertis och den erfarenhet som
finns samlad hos statspolisintendenten,
riksåklagare Walberg och överste Westin
än till de blomkvistare som i partipolitiskt
syfte har blåst till strid i denna
tragiska fråga.

Ett av skälen till anmärkningarna
är ju att Wennerström inte formellt
har fråntagits uppdraget som föredragande
i robot- och kärnvapenfrågor.
När jag lyssnade till dem som kritiserade
på den punkten, kunde jag inte
dra någon annan slutsats än att de levde
i föreställnnigen att Wennerström
fortfarande har uppdraget som föredragande
i robot- och kärnvapenfrågor.
Hade polisen, de militära myndigheterna
och statsråden handlat på annat
sätt än vad som skett, hade vi i dag
haft en f. d. svensk officer bosatt nere
Spanien. Spioneriet hade aldrig blivit
upptäckt och skadorna aldrig reparerade.

Jag har avsiktligt undvikit att beröra
centerpartiets roll i detta ärende. I motsats
till herr Ohlin och herr Heckscher
avstod herr Hedlund från början från
att ta ställning innan papperen låg på
bordet. Vi har nu hört hur herr Hedlund
har desavouerat sitt eget partis representanter
i konstitutionsutskottet. Då herr
Larsson i Luttra har det svårt nog ändå
vill jag inte lägga ytterligare lök på
laxen genom att beröra hans »insatser»
på detta område.

Herr talman! Jag har huvudsakligen
uppehållit mig vid statsrådet Sven Andersson.
Anledningen är ju att han har
haft huvudansvaret, och därav följer

8*—Andra kammarens protokoll 1964. Nr 29

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 cm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

att förre utrikesministern Undéns roll
här kan behandlas mycket kort. Oppositionen
har främst kritiserat honom
för att han inte mot spaningsledningens
önskan informerat flera personer i utrikesdepartementet.
Ur spaningssynpunkt
skulle det enligt oppositionens mening
ha varit fördelaktigt om han gjort det.

Men det är väl ändå orimligt att
pricka herr Undén för att han följt
spaningsledningens råd när det gällt
just en spaningsfråga. Därför framstår
den anmärkningen som fullkomligt obefogad.

Herr talman! Jag slutar med att yrka
att andra kammaren med ogillande måtte
lägga den av konstitutionsutskottet
framställda anmärkningen mot herr Undén
till handlingarna.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Andersson i Linköping
hävdade att det endast var partipolitiska
syften bakom kritiken. Hans
excellens statsministern gav uttryck åt
uppfattningen, att det var betydelsefullt
att konstitutionsutskottet framförde
kritik.

Jag hade väntat mig att herr Andersson,
som jag antar inte ser partipolitiskt
på frågan, skulle ha tagit upp det principiella
problem jag berörde. Jag tillät
mig rikta sju eller åtta frågor till försvarsministern
som gällde det problemet.

Det är nämligen så att försvarsministerns
huvudtes, att polisen skall avgöra,
inte följts av försvarsministern
när vi kommer fram till 1962. Det kan
herr Andersson läsa i juristkommissionens
rapport. Polisledningen ville 1962
att herr Wennerström skulle avkopplas
från utrikesdepartementet. Följer man
försvarsministerns resonemang, att det
är polisen som skall avgöra, skulle ju
polisen ha avgjort även 1962.

Så till frågan, om inte utrikesministerns
vikarie skall underrättas av departementschefen
i ett sådant här fall.

Enligt gällande grundlagsregler skall
det konstitutionella ansvaret utkrävas
av den som förestår departementet. Detta
är väl ingen partipolitisk synpunkt
utan en rent konstitutionell fråga. Eller
menar herr Andersson att alla de problem
vi tar upp är partipolitiskt betonade? Herr

Andersson sade att man lika
gärna kunde göra en omförmälan. Ja,
herr Andersson vet att vi skrev ihop
oss till en omförmälan när det gällde
Undénplanen. Statsministern sade då
att det egentligen inte var någon kritik
alls. Vi däremot hade faktiskt utgått
från att det var en kritik.

Om socialdemokraterna tänker driva
tesen, att när ett svenskt statsråd säger
att han tar ansvaret, innebär det bara
att han skulle följa polisens anvisningar,
så försvinner ju det konstitutionella
ansvaret. Eftersom jag, herr talman,
inte lär uppträda i någon mer valdebatt
tror jag inte att denna synpunkt behöver
anses vara rent partipolitisk, när
jag framför den. Den är tvärtom i hög
grad konstitutionellt betonad.

Herr Andersson sade i inledningen av
sitt anförande att vi hade ålderdomliga
och tunga former på detta område.
Ja, herr Andersson, jag har försökt få
nya former. Jag sade redan i början
på 1950-talet: Det går inte med nuvarande
system. Herr Hallén, som då var
konstitutionsutskottets ordförande, instämde
och sade: Det kommer snart
förslag. Detta var alltså i början av
1950-talet. Det förslag herr Hallén utlovade
fick vi inte.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Andersson i Linköping
gjorde några historiska djupdykningar
och förklarade, att då herr
Ohlin var handelsminister reserverade
sig ett par folkpartister i konstitutionsutskottet
mot en majoritetsanmärkning
som riktades mot herr Ohlin. Det är

Nr 29

117

Torsdagen den 28 maj 19C4 em.

Statsrådens befattning med

riktigt. Men, herr Andersson, jag kan

inte ange deras motivering — jag var
inte en av dessa båda folkpartister.

Däremot kan jag tala om för herr Andersson
att jag har ett mycket gott alibi
när det gäller denna fråga om partipolitiska
bedömningar. .lag gjorde nämligen
ensam i utskottet en anmärkning
mot dåvarande statsrådet Bergquist. Jag
fick inte ens mina egna partivänner
med mig på denna punkt.

Sedan gjorde herr Andersson några
ganska halsbrytande jämförelser mellan
min verksamhet som läkare och min
roll i konstitutionsutskottet. Det är visserligen
riktigt att vi har att på något
sätt ställa diagnoser inom konstitutionsutskottet,
men behandlingen av patienterna
befattar vi oss sannerligen inte
med. Att göra det tror jag efter dagens
debatt skulle te sig än svårare. Jag skulle
vara benägen att betrakta ett par fall
som obotliga och gärna utskriva ett intyg
på varaktig oförmåga hos dem för
erhållande av folkpension. Det gör jag
ganska ofta.

Vad herr Andersson sade om illegala
aborter och obduktion förbigår jag. Jag
brukar aldrig föra in så allvarliga saker
i en debatt av detta slag ens i ironisk,
skämtsam ton. Jag tycker att det bör
finnas åtminstone någon botten i den
politiska debatten i Sveriges riksdag.

Till sist ett par ord om de mänskliga
rättigheterna!

Jag har under ett långt liv försökt att
efter fattig förmåga försvara de mänskliga
rättigheterna. Men hur är det med
herr Andersson i Linköping och hans
meningsfränder i många fall? Har det
inte skett i kommuner och även i regeringen
utnämningar av personer, där
meriten i främsta rummet varit partiboken
och där alltså den mest meriterades
mänskliga rättigheter har kränkts?
Hur är det med kollektivanslutningen
till fackföreningarna, där man tvingar
människor med en annan åskådning än
den socialdemokratiska att ansluta sig
till det socialdemokratiska partiet?

Wennerströmaffären

Sannerligen, herr Andersson — Ni
och Edra meningsfränder har ett betydligt
större missionsfält för er verksamhet
när det gäller de mänskliga rättigheterna
än detta patetiska försvar för
en spionmisstänkt pensionerad överste
i arvodesställning.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag var en stund borta
från kammaren, vilket jag beklagar.
.Herr Andersson i Linköping har enligt
flera referat till mig påstått att herr
Ståhl hållit mig informerad om Wennerströmaffären.
Detta är en många gånger
avlivad osanning. Herr Andersson i
Linköping borde inte se så belåten ut,
när han får höra att han trots att detta
påstående många gånger har avlivats
inte dragit sig för att ge ny spridning
åt denna osanning.

Jag hoppas emellertid att herr Andersson
i Linköping nu framför ett beklagande.
Herr Ståhls kontakt med mig
gjordes i samband med Wennerströms
arrestering och icke tidigare, eftersom
herr Ståhl dessförinnan var bunden av
sekretesshänsyn.

Herr ANDERSSON i Linköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin behöver inte
be mig om ursäkt för att han inte kunde
citera vad jag sagt. Han var själv inte i
tillfälle att höra vad jag sade och han
har tydligen haft en dålig informator.
Jag har icke påstått att herr Ståhl hållit
herr Ohlin informerad innan Wennerström
var gripen. Jag har endast sagt,
att herr Ståhl informerade herr Ohlin
om denna fråga efter det att Wennerström
hade gripits. Det var detta som
möjliggjorde för herr Ohlin att bestämma
sig för att regeringen hade handlat
felaktigt.

Om denna uppfattning inte är riktig,
är jag tacksam för att få besked om
detta.

Talet om partipolitiska utnämningar
i kommande sammanhang kan man na -

118

Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

turligtvis inte rent generellt ta upp till
debatt. Vi har några gånger haft frågan
om statliga utnämningar uppe till
behandling, men det har knappast någon
gång med framgång kunnat hävdas,
att det har förelegat partipolitiska motiveringar
bakom utnämningar.

Beträffande frågan om herr von Friesens
alibi vid dechargen av herr Ohlins
verksamhet som statsråd 1945 har jag
aldrig påstått, att herr von Friesen vid
detta tillfälle sökte fria herr Ohlin.
Jag har däremot sagt att de två folkpartister,
som satt vid konstitutionsutskottets
bord, i motsats till övriga ledamöter
i konstitutionsutskottet ville fria
herr Ohlin från anmärkning — och det
är en väsentlig skillnad.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Egentligen bär det mig
en smula emot att ta upp sådant löst
prat, som herr Andersson anser det förenligt
med sitt ansvar som riksdagsman
att sprida inte bara i denna kammare
utan över hela Sverige. Men eftersom
nu herr Andersson ändå har visat
denna tvivelaktiga smak, vill jag meddela
att det av samtliga av oss som sitter
i samrådsnämnden är fastslaget att
jag, dagen innan publiceringen av Wennerströms
anhållande ägde rum, i nämnden
hemställde om möjlighet för alla
ledamöter att samma dag samtidigt meddela
våra partipresidicr om att anhållandet
skulle ske dagen därpå.

Det var vad som inträffade. Herr Andersson
bör vidare verkligen själv kunna
räkna ut hur orimligt det är att påstå
att jag skulle ha haft någon bättre
möjlighet att hålla herr Ohlin underrättad
än vad herr Gustafsson i Stockholm
kunde göra beträffande herr Erlander,
herr Hedin beträffande herr Heckscher
eller herr Larsson i Luttra beträffande
herr Hedlund. Har man haft panna att
sprida en så vilseledande för att inte
säga lögnaktig uppgift, anser jag nog
att man, om man är mån om sin heder,
är skyldig att framföra en viss ursäkt.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara eftersom
herr Andersson tydligen vidhåller en
annan myt förklara för herr Andersson
vilket uttalande jag gjorde den vecka
under vilken Wennerströmaffären blev
offentlig. Det har nämligen från olika
håll hävdats att jag då riktade de mest
häftiga förebråelser mot regeringen.

Jag har i min hand en serie uttalanden,
som allesammans går ut på att regeringens
roll bör bli prövad. Jag framhöll
den 26/6: »I andra demokratiska
länder är det självklart att man noga
prövar frågan om regeringen visat tillbörlig
vaksamhet och omdöme. En sådan
prövning bör naturligtvis äga rum
efter vad som nu inträffat.»

Jag vidhöll den 27/6: »Det finns all
anledning att ganska snart tillsätta en
sådan parlamentarisk undersökningskommission
som med ledning av bl. a.
polisutredningen och den nya juristkommissionens
material kan klargöra

hela frågan — ---. Sveriges folk har

rätt att få veta vad som förekommit
utan andra inskränkningar än ur säkerhetssynpunkt
självklara.

Dessutom måste man undersöka om
regeringen i tid vidtagit de försiktighetsmått
som var naturliga vid olika
tillfällen de senaste åren med hänsyn
till polisens då aktuella misstankar rörande
överste Wennerström.»

Påståendet att jag redan under den
första och den andra dagen efter publiceringen
av anhållandet varit färdig att
rikta en häftig kritik mot regeringens
handläggning är alltså helt grundlöst.
Jag vidhöll däremot hela sommaren kravet
på en parlamentarisk kommission,
vilken man i förmiddags från regeringshåll
med inrikesminister Johansson inte
i spetsen utan i kön hävdade att regeringen
redan hade gått med på. Detta är
emellertid inte riktigt.

Jag vidhöll i olika yttranden kravet
att en parlamentarisk undersökningskommission
skulle tillsättas och gjorde
vidare en del kommentarer till att re -

Torsdagen den 28 maj 1904 em.

Nr 29

119

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

geringen vägrade att gå med på detta.
Det torde inte vara möjligt att hävda att
det var fråga om några våldsamma politiska
angrepp när jag krävde upplysning.

Herr ANDERSSON i Linköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Ståhls sista inlägg
endast bekräftar vad jag förut konstaterade,
nämligen att det var herr Ståhl
som informerade herr Ohlin om vad
som hänt.

Till herr Ohlin vill jag bara säga, att
han tydligen har mycket svårt att i televisionen
uttrycka sig på sådant sätt
att folk verkligen förstår vad han menar.
Jag tror inte att någon som såg och
hörde herr Ohlin vid det tillfället kunde
få någon annan uppfattning än att han
var mycket kritiskt inställd till handläggningen
av denna fråga. Vad herr
Ohlin yttrade i dagens eko den 27/6 —
jag har ett referat av det framför mig —
måste tolkas som ett ställningstagande
redan vid den tidpunkten. Herr Ohlin
sade bl. a.: »Jag vill hänvisa till att om
regeringsmedlemmar har begått allvarliga
fel, vilket här tydligen finns anledning
att man frågar sig, då är det naturligt,
att detta utredes, inte av jurister
utan på ett annat sätt.»

Kan allmänheten få något annat intryck
än att herr Ohlin redan då kommit
fram till den ståndpunkten att det
fanns anledning att räkna med att regeringen
begått ett fel?

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar att herr
Andersson i sitt sista anförande uttryckte
sig så, att lyssnarna både här i kammaren
och i radio fått det intrycket att
jag på ett tidigt stadium hade lämnat
herr Ohlin sådana informationer att han
kommit i en särskilt gynnad position.
I verkligheten förhåller det sig så, att
samtliga medlemmar i nämnden efter
ett beslut inom nämnden samtidigt underrättade
sina partiledningar; samtli -

ga partiledningar har alltså fått underrättelser
samma (lag. Herr Ohlin har
alltså genom mina informationer inte
fått någon som helst fördel.

Jag tycker nog att det vore rimligt,
att herr Andersson som ansvarig riksdagsman
valde sina uttryckssätt och nu
erkände hur det verkligen förhåller sig.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Den som fällde det yttrande
som nu senast blivit föremål för
diskussion läste här själv upp ett uttalande
av herr Ohlin såsom något slags
belägg för sina beskyllningar mot herr
Ohlin. Jag skulle vilja be kammarens
ledamöter att i protokollet läsa igenom
det upplästa uttalandet. De kommer då
att finna att det inte utgjorde något belägg
för de beståenden som här har
gjorts om att herr Ohlin tog ställning i
förväg. Uttalandet gick ju ut på att herr
Ohlin krävde en parlamentarisk bedömning
av fallet och var inget ställningstagande
till regeringens handläggning.

För övrigt konstaterar jag bara att den
ursäkt från herr Anderssons sida som
varit alldeles självklar mot bakgrunden
av vad som förekommit, den har uteblivit.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta den fortsatta behandlingen
av förevarande memorial
samt behandlingen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till
morgondagens sammanträde.

§ 2

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att på morgondagens föredragningslista
dels de en gång bordlagda
ärendena skulle uppföras närmast
efter de två gånger bordlagda ärendena,
dels andra lagutskottets utlåtande
nr 53 skulle uppföras närmast efter
konstitutionsutskottets memorial nr 21
bland två gånger bordlagda ärenden,

120 Nr 29

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

dels statsutskottets memorial nr 145 och
146 skulle i angiven ordning uppföras
sist bland en gång bordlagda ärenden.

§ 3

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

137, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1964/65 jämte en i ämnet
väckt motion,

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1963/64, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar,

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1964/65
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 140, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

första lagutskottets memorial nr 34,
angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade ärenden;

särskilda utskottets memorial nr 2,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
vid behandling av särskilda utskottets
utlåtande i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående studiesocialt
stöd till studerande ungdom, dels
Kungl. Maj :ts förslag i statsverkspropositionen
angående anslag till kostnader
för avskrivning av vissa studielån med
statlig kreditgaranti, dels ock i ämnet
väckta motioner; samt
statsutskottets memorial:
nr 145, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1963/64, och
nr 146, angående statsregleringen för
budgetåret 1964/65.

§ 4

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen; nämligen

från statsutskottet:

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1964/65 till skolväsendet jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående provisoriska åtgärder
för forskarutbildning, forskarliandledning
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 258, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående skolväsendets
centrala ledning m. in., såvitt propositionen
hänvisats till statsutskottet, jämte
i ämnet väckta motioner, m. in.; och
nr 299, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1964/65 till allmänna barnbidrag
och till bostadsrabatter jämte i ämnet
väckta motioner;

från bevillningsutskottet:
nr 309, i anledning av väckta motioner
angående höjning av förvärvsavdragen
och ortsavdragen vid beskattningen
m. m.; och

från andra lagutskottet:
nr 310, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående ändrade
grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen,
i vad propositionen hänvisats
till lagutskott, dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
14 december 1956 (nr 629) om erkända
arbetslöshetskassor, m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner; samt

nr 311, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 och 3 § §
lagen den 14 oktober 1939 (nr 727) om
förbud mot arbetstagares avskedande
med anledning av värnpliktstjänstgöring
m. m., dels ock i ämnet väckt motion.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 278,
till Konungen angående val av fullmäktige
i riksbanken med suppleanter;

Torsdagen den 28 maj 1964 em.

Nr 29

121

dels ock till riksdagens förordnanden:
nr 279, för herr Gustaf Napoleon Kollberg
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 280, för herr Torsten Stanley
Bengtson att vara fullmäktig i riksbanken; nr

281, för herr Sven Mauritz Wedén
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken; och

nr 282, för herr Nils Gunnar Hansson
att vara suppleant för en fullmäktig i
riksbanken.

Slutligen anmäldes och godkändes
riksdagens kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 283,
till Konungen angående val av ordförande
och fullmäktige i riksgäldskontoret
med suppleanter;

dels ock till riksdagens förordnanden: nr

284, för herr Rolf Gösta Renlund

att vara ordförande i riksgäldskontoret;

nr 285, för herr andre vice talmannen
Johansson att vara fullmäktig i
riksgäldskontoret;

nr 286, för herr Frans Oscar östman
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 287, för herr Erik Selmer Johan
Adamsson att vara suppleant för ordföranden
i riksgäldskontoret;

nr 288, för herr Lars Magnus Eliasson
att vara suppleant för en fullmäktig i
riksgäldskontoret; och

nr 289, för herr Eric Ferdinand Nilsson
att vara suppleant för en fullmäktig
i riksgäldskontoret.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.20.

In fidem

Sune K. Johansson