Torsdagen den 26 maj Sid (Riksdagens protokoll 1955:22)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 22

26—27 maj

Debatter m. m.

Torsdagen den 26 maj Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Elfving ang. de växande ungdomsårskullarnas problem 3
av fru Gärde Widemar ang. lokal- och personalbristen vid sera fimerlasarettet

m. m....................................... 6

Förstärkning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens rationaliserings verksamhet

................................................ 13

Bidraget till änkor och änklingar med barn m. m............... 16

Höjning av bolagsskatten m. m................................. 20

Uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten m. m......... 64

Redovisningen av kommunalskattemedel ........................ 70

Interpellation av herr Larsson, Nils Theodor, ang. studenternas deltagande
i universitetens behandling av undervisningsfrågor .... 74
Förslag till jordförvärvslag m. m............................... 86

Fredagen den 27 maj

Svar på interpellation av herr Grym ang. hästägares förluster genom
kreaturssjukdomen smittsam blodbrist .................. 127

Återkallande av viss kungl. proposition ........................ 129

Barnmorskeväsendets organisation m. m....................... 130

Förordningsförslag om bostadssparande ........................ 132

Bankaktiebolags kassareserv m. m............................. 134

Riksbankens sedelutgivning m. m. . ........................... 136

Premiering av frivilligt sparande m. m....................... 138

Ändringar i vägtrafikförordningen .............................. 148

Expropriation för stärkande av ofullständiga jordbruk ........ 158

Ang. tidpunkten för höstsesssionens början .................... 161

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 26 maj

Statsutskottets utlåtande nr 151, ang. anslag till väg- och vattenbyggnadsverket
.......................................... 13

— nr 155, ang. ändrad lönegradsplacering för viss vård- och ekonomipersonal
m, m....................................... 16

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 4, ang.
anslag Ull Allmänna barnbidrag ............................ 16

— nr 5, ang. ändring i lagen om folkpensionering m. m......... 16

1 Försia kammarens protokoll 1955. Nr 22

Sr 22

Innehåll

Sid

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28, ang. stuteristatens organisation
in. in................................................. 20

— nr 29, ang. anslag till förvärv av aktierna i Törefors aktiebolag
in. ni................................................... 20

— memorial nr 30, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden 20
Bevillningsutskottets betänkande nr 52, ang. ändrad lydelse av 10 §

2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt m. m........... 20

— nr 53, ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1955/

56 m. m................................................... 64

Statsutskottets utlåtande nr 156, ang. vissa avsättningar till budgetutjämningsfonden
........................................ 70

•— nr 157, ang. anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar 73
Tredje lagutskottets utlåtande nr 24, ang. inskränkning i rätten att
förvärva jordbruksfastighet m. m............................. 86

Fredagen den 27 maj

Andra lagutskottets memorial nr 36, ang. återkallande av proposi -

tionen nr 197 med förslag till lag om skiljedom i viss arbetstvist 129
Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 6, ang.
barnmorskeväsendets organisation m. m..................... 130

— nr 7, ang. förslag till förordning om distriktsbarnmorskor .... 132
Bevillningsutskottets betänkande nr 49, om ändring i förordningen

ang. stämpelavgiften m. m................................. 132

— nr 51, ang. förslag till förordning om bostadssparande ...... 132

Bankoutskottets utlåtande nr 26, ang. inrättande av en postanstalt

i riksdagshuset ............................................ 133

— nr 27, inrättande av vissa nya tjänster i riksbanken m. m..... 133

— nr 28, ang. utgifterna under huvudtiteln Riksdagen och dess

verk in. in................................................. 133

— nr 29, om fortsatt giltighet av lagen ang. rätt för Konungen att
meddela bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv m. m.. . 134

— nr 30, ang. fortsatt giltighet av valutalagen m. m............. 136

— nr 31, ang. riksbankens sedelutgivning m. m................. 136

— nr 32, ang. premiering av frivilligt sparande under åren 1955

och 1956 m. m........................................... 138

— memorial nr 33, ang. sammanjämkning rörande sparbankslagen 147

—- nr 34, ang. ändring i avlöningsbestämmelserna för hos riksdagen
tillfälligt anställda tjänstemän m. m..................... 147

— nr 35, ang. uppskov med behandlingen av vissa motioner .... 147

Första lagutskottets memorial nr 36, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden ...................................... 148

— utlåtande nr 37, ang. ändrad lydelse av 2 § 2:o), 8:o), 10:o),

14 :o) och 17 :o) lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt ........ 148

— nr 38, ang. ändring i sjölagen m. m......................... 148

Andra lagutskottets memorial nr 33, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden ...................................... 148

— utlåtande nr 34, ang. ändring i vägtrafikförordningen ........ 148

— nr 35, ang. förbättring av semesterrätten för flottningsarbetare 158

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26, ang. vidgad rätt till expropriation
för stärkande av ofullständiga jordbruk ................ 158

— memorial nr 27, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden
........................................................ 159

Konstitutionsutskottets memorial nr 21, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.................................... 159

Statsutskottets memorial nr 158, ang. tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1954/55 .................................... 159

— nr 159, ang. statsregleringen för budgetåret 1955/56 .......... 159

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

Torsdagen den 26 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 20 innevarande
månad.

Ang. de växande ungdomsårskullarnas
problem

Hans excellens herr statsministern Erlander
hade tillkännagivit, att han hade
för avsikt att vid detta sammanträde besvara
herr Elfvings interpellation angående
de växande ungdomsårskullarnas
problem. Svaret, vilket omedelbart före
sammanträdet i stencilerad form utdelats
till kammarens ledamöter, finnes såsom
bilaga A fogat till detta protokoll.
Ordet lämnades nu till hans excellens
herr statsministern Erlander, som gav
en kort sammanfattning av svaret.

Herr ELPVING (s):

Herr talman! Jag beklagar att min interpellation
kom att framföras vid en så
sen tidpunkt, att dessa arbetstyngda dagars
tidsnöd inte möjliggör någon uttömmande
debatt i ärendet. Statsministerns
utomordentligt ingående och värdefulla
redovisning av fakta och synpunkter
hade bort göras till grundval
för en överläggning av helt andra dimensioner
än det i dessa timmar kan
påräknas tid och intresse för i kammaren.
Det hindrar inte att statsministerns
svar bör kunna bli föremål för ingående
studium såväl av kammarens ledamöter
som av alla dem utanför dessa murar
som hyser ett intresse för ungdomsfrågorna
och nu oroas över de närmaste
årens utveckling. Jag är övertygad om
att det material, som summerats i statsministerns
svar, kommer att spela en betydande
och positiv roll i den offentliga
debatten, som med allt större påtaglighet
inriktas på ungdomsfrågorna.

Om jag för egen del får nöja mig med
ett par reflexioner i anslutning till sva -

ret, beror det sålunda på hänsyn till
kammarens hårda arbetsprogram i slutomgången.
Jag noterar med glädje den
positiva bedömning statsministern lägger
fram då det gäller vår moderna ungdom.
Det påpekades redan av ungdomsvårdskommittén,
som jag hade äran tillhöra,
att debatten om ungdomen i alltför hög
grad inmängts med falskt moraliserande
och generaliserande anklagelser, byggda
på ett bristfälligt och stundom misstolkat
kunskapsmaterial. Vår tids ungdom
bär i många avseenden bättre startmöjligheter
än tidigare generationers. Å
andra sidan lever den under ett långt
hårdare tryck och möter svårigheter av
en storlek som var okänd för generationerna
före. Det leder helt naturligt till
att såväl optimister som pessimister kan
finna belägg för sina åsikter, då de betraktar
den moderna ungdomen genom
sina förutfattade meningars färgade glas.

Det bör också noteras med tillfredsställelse,
att statsministern så starkt understrukit
den chans de snabbt ökande
ungdomskullarna innebär för ett samhälle
i förgubbning. Här kommer ett
stort tillskott av begåvning och arbetskraft
som kan få betydelse för samhällsutvecklingen,
om samhället förstår och
mäktar att möta ungdomsvågen med utbyggda
resurser för uppfostran och yrkesutbildning.
Å andra sidan föreligger
betydande risker i olika avseenden, om
samhället icke förmår fylla sin uppgift
utan låter de stora årskullarna av ungdom
utsättas för övermäktiga destruktiva
tendenser. Därmed är utsagt, att allt
som kan göras inem måttet av våra samlade
resurser bör göras för att ge inte
minst bottenskolan, som får ta första törnen
i utbildningsgången, ökade möjligheter.
Så snabb takt som möjligt i utbyggnaden
av enhetsskolan blir nödvändig,
med allt vad det betyder i fråga
om lokaler, tillgång till lärare o. s. v.

I min första fråga till statsministern
tog jag upp samordningsproblemet. Det

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Ang. de växande ungdomsårskullarnas problem

svar som lämnats är mycket tillfredsställande
i så måtto att det visar, att
samhällsledningen har uppmärksamheten
fästad på problemet. Jag tillåter mig
emellertid understryka att vad som hittills
gjorts måste fullföljas, så att de
många skilda myndigheter och instanser,
som handlägger frågor inom detta
väldiga område, alltmer arbetar som ett
team och inte som splittrade krafter.
Samhällets resurser kommer inte att räcka
till eljest. Se på lokalfrågorna! Vi investerar
till gränsen av vår förmåga, men
behoven hopar sig likväl. I vilken mån
kan lokaler, som byggs för dagbruk, också
användas på kvällen? Nyligen kombinerades
enligt uppgift nybyggnadsplanerna
för en undervisningsanstalt, som
verkar under vanlig dagtid, med ett folkbildningsinstitut,
som arbetar med
kvällskurser. Det finns säkerligen mycket
att göra i den vägen inom olika områden
runt om i vårt land. Frågan om
formerna för en mera permanent samordning
av resurserna i olika avseenden
tränger sig fram.

Sannolikt blir det också nödvändigt
att ställa in sig på en viss prioritet de
närmaste åren för frågor som gäller undervisning
och yrkesutbildning. De stora
ungdomskullarna kulminerar redan i
början på 60-talet. Och det går inte att
lösa problemet när störtvågen är över
oss.

I detta sammanhang kommer frågan
om den aktuella kunskapen kring ungdomsfrågorna
in. Statsministern nämner
i sitt svar att förändringarna i vårt
samhälle sker så snabbt att analyser och
bedömningar snart förlorar sin giltighet.
Det är riktigt. Ungdomsvårdskommittén
fick — bland annat i samarbete med
nykterhetsutredningen — fram ett intressant
och vägledande material i fråga
om en rad betydelsefulla spörsmål i anslutning
till ungdomsåldrarna: inflyttningen
till städerna, familjemiljö och utbildningsförhållanden,
vanebildning, bostad
och anpassningsmöjligheter m. m.
Sådant aktuellt material borde finnas
tillgängligt med inte alltför långa mellanrum,
så att man kunde följa förändringarna
och avläsa resultaten av insat -

ta åtgärder. Borde detta inte vara en
uppgift, som kunde lösas i anslutning
till utbyggnaden av statistiska centralbyråns
resurser?

Jag får stanna här. Tillåt mig, herr talman,
att än en gång tacka statsministern
för hans ingående svar och uttrycka
förhoppningen alt de uppgifter och
synpunkter, som lämnas däri, måtte få
bli vägledande för kammarens bedömning
av frågor, som under de närmaste
åren i allt större utsträckning med säkerhet
kommer att pocka på uppmärksamhet
i denna plenisal.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Det må tillåtas mig att
säga några ord med anledning av interpellationssvaret.

Det föreligger till en början knappast
någon möjlighet att ta upp någon verklig
debatt om vad interpellationssvaret
innehåller, eftersom ingen har läst det.
Jag vill emellertid med anledning därav
säga, att när man från Kungl. Maj:ts
regering får ett interpellationssvar och
till och med från dess statsminister —
ett interpellationssvar som omfattar 16
foliosidor — skulle det ha varit av utomordentligt
värde, om man hade fått interpellationssvaret
antingen vid slutet av
gårdagens plenum, om kammarens arbetsstadga
icke därvidlag lägger hinder
i vägen, eller också att referatet av
statsministern gjort något fylligare, så
att man haft någon möjlighet att göra sig
ett begrepp om vad det innehöll.

Jag har för närvarande i min läsning
bara hunnit till s. 8 och kan därför
inte yttra mig om vad det hela rör
sig om. Men det allmänna intryck, som
jag redan vid en bläddring i svaret fått,
är emellertid, att det är mycket värdefullt,
att denna sammanställning gjorts.
De siffror, som där möter, är visserligen
för den initierade tidigare kända, men
det är ändå av ett stort värde att ha fått
dem samlade.

Jag har själv i en motion vid denna
riksdag, nr 303 i första kammaren, tagit
upp ett av delproblemen till diskussion,
och min uppfattning bryter sig där inte,

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

Ang. de växande ungdomsårskullarnas problem

efter vad jag nu kan finna, mot vad statsministern
här har anfört. Jag behjärtar
verkligen livligt, att problemet tagits upp
på delta sätt.

Jag vill bara ytterligare betona —
liksom även herr statsministern, efter
vad jag kunnat finna, gjort i interpellationssvaret
— de stora uppgifter vi här
ställs inför under den närmaste tioårsperioden.
Detta kan belysas med de siffror,
som vi tidigare har fått under föredragningarna
inom statsutskottets andra
avdelning denna vår och som även
återfinnes i interpellationssvaret och som
ännu tidigare skymtat i uttalanden av
de för dessa detaljer ansvariga inom
skolöverstyrelsen. Vi har sålunda för
närvarande 25 000 gymnasister vid våra
gymnasier. Antalet beräknas 1962 ha stigit
till 43 000 och 1964 till 58 000. Detta
innebär bara för gymnasiets vidkommande
mer än en fördubbling, och man frågar
sig verkligen: Hur skall detta kunna
lösas? Siffrorna innebär samtidigt, att
nyexaminationen av studenter kommer
att på ett för oss i dag fantastiskt sätt
svälla. Dessa studenter fortsätter sedan
vidare till de högre utbildningsanstalterna
— främst till universiteten, som
fortfarande tyvärr, i huvudsak, befinner
sig på en 1800-lalsmässig nivå i fråga
om lokaler och antalet lärare.

Jag har bara velat understryka dessa
två synpunkter, som ligger mig närmast
om hjärtat, för att visa, vilka stora uppgifter,
som här väntar och hur nödvändigt
det är, att statsmakterna vid avvägningen
av utgifterna i kommande budgeter
ger undervisningsfrågorna i vidaste
mening en väsentligt större del av den
varje år utdelade kakan än vad som hittills
varit fallet.

Herr talman! .Tåg har i nuvarande läge
inte någon anledning att ytterligare kommentera
svaret. Jag har emellertid velat
understryka dessa synpunkter och jag
konstaterar, liksom interpellanten, med
tillfredsställelse, att statsmakterna nu
.äntligen synes ha fått sin uppmärksamhet
riktad på dessa förhållanden.

Man kanske dock, herr talman, skulle
kunna ha anledning att tillägga, att det
är beklagligt, att detta intresse aktivise -

ras först nu — det har dock funnits möjligheter
att genom det statistiska materialet
följa denna utveckling långt tidigare.
Men bättre sent än vid den tidpunkt,
då det blir ännu svårare än nu
att bättra, vad som i dessa avseenden
fordom brast.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Det är självfallet, att
möjligheterna att få till stånd en överläggning
i kammaren i dag om dessa
viktiga problem är praktiskt taget inga.
Jag valde i alla fall att ge ett svar på interpellationen,
och jag valde att göra detta
svar så utförligt som jag gjort det,
inte därför att det skulle kunna tjäna såsom
underlag för en överläggning i riksdagens
hetsiga slutspurt, utan därför att
jag tror att det är viktigt att materialet
sammanställes, så att vi får ett underlag
för den diskussion utanför riksdagen,
som så småningom skall kunna göra oss
litet var mogna för beslut inom riksdagen.

Vi bör ha klart för oss att det inte är
någon tom fras när jag säger, att de problem,
som här aktualiseras kommer att
påfordra en anspänning av krafterna
och innebär ett investerande för framtiden,
som självfallet kan kännas besvärligt
när det är så många dagsaktuella
ting som ställer anspråk på våra tillgångar.
Skall opinionen vara mogen för
en sådan anspänning, tror jag att det
material, som finns och som är rikligt,
också blir tillgängligt för den stora allmänheten,
som är så nära berörd av
dessa frågor.

Jag skall inte ge mig in på någon polemik,
men interpellationssvaret innehåller
också uppgifter om vad som redan
gjorts. Jag vågar nog säga att även om
det är otillräckligt, så ligger dock vårt
land väl framme. Jag tror alt om den
senaste ärade talaren t. ex. ville inhämta
uppgifter från världens rikaste land,
Förenta staterna, och undersökte vad
som där göres för alt lösa detta problem,
skulle han kunna konstatera att där föreligger
ännu större brister att avhjälpa

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Ang. lokal- och personalbristen vid serafimerlasarettet m. m.

än de, som nu oroar oss. Man kan också
konstatera, att i Förenta staterna börjar
en växande opinion inse hur betydelsefulla
insatserna på detta område
för framtiden är.

Herr talman! lag har avsett att lämna
material för att få till stånd en diskussion
ute bland vårt folk för att på det
sättet åstadkomma en anspänning av
krafterna, oavsett grupp- eller partiintressen.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. lokal- och personalbristen vid serafimerlasarettet
in. m.

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
Hedlund hade meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara fru Gärde Widemars interpellation
angående lokal- och personalbristen
vid serafimerlasarettet m. m.
Svaret, vilket omedelbart före sammanträdet
i stencilerad form utdelats till
kammarens ledamöter, finnes såsom bilaga
B fogat vid detta protokoll. Herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
Hedlund erhöll nu ordet och
lämnade en kort sammanfattning av svaret.

Fru GÄRDE YVIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet få
framföra mitt tack för interpellationssvaret,
som var både utförligt och i mitt
tycke välvilligt.

Jag är särskilt tacksam över den noggranna
redogörelse, som statsrådet lämnade
över frågans läge, och statsrådets
positiva inställning till att åstadkomma
förbättringar av olika slag. Min första
fråga när den planerade förflyttningen
av serafimerlasarettets kliniker skall äga
rum till karolinska sjukhuset och Sabbatsbergs
sjukhus har i varje fall besvarats
till den de! det gäller förflyttningen
av neurologiska och neurokirurgiska klinikerna
till karolinska sjukhuset. Jag
konstaterar med tillfredsställelse, att
statsrådet utgår ifrån att staten före den

1 januari 1961 skall kunna fullfölja de
förpliktelser, som åvilar staten enligt avtal
med Stockholms stad om serafimerlasarettets
försäljning. Den enda haken i
svaret är att förhandlingarna med Stockholms
stad och Stockholms län om tecknande
av vårdplatser skulle avslutas, innan
framställning avges till Kungl. Maj :t
om den nya klinikbyggnaden. Jag förmodar
att detta inte får tolkas så att
tecknandet av vårdplatser från Stockholms
stads och Stockholms läns sida
skulle vara en förutsättning för att den
nya kliniken skall komma till stånd. Ur
både undervisnings- och forskningssynpunkt
måste det vara likgiltigt varifrån
patientmaterialet kommer, och det råder
stor brist i hela landet på sjukvårdsplatser
för både neurologiska och neurokirurgiska
fall. Staten bör med hänsyn till
detta vara liberal då det gäller tecknande
av vårdplatser från kommunernas sida,
och det bör alltså inte bli något villkor
för klinikens uppbyggnad att dessa
förhandlingar leder till ett för staten acceptabelt
förslag.

Enligt vad jag inhämtat har dessutom
dessa förhandlingar om vårdplatserna
varit nedlagda ända sedan 1953. Då detta
ärende måste anses vara mycket brådskande
med hänsyn till den tidsnöd staten
befinner sig i för att åstadkomma
byggnaderna före 1961, förutsätter jag
att staten tar initiativ till fortsatta förhandlingar
i frågan med Stockholms
stad, så att inte dessa förhandlingar kommer
att vålla dröjsmål med den uppgjorda
planen.

Jag vill i detta sammanhang säga att
medicinalstyrelsen uttalat att behovet av
sjukvårdsplatser för neurologiska och
neurokirurgiska fall är 1 200, och för
närvarande finns bara något över 200
vårdplatser i landet. Det måste därför
beräknas ta flera generationer att utbygga
landets nervkliniker så att dessa
motsvarar det aktuella behovet — i varje
fall med den takt som utbyggnaden av
sjukvårdsplatserna nu sker. Man behöver
alltså inte befara att det skall bli någon
brist på patienter, även om det inte blir
något tecknande av vårdplatser från
kommunernas sida. Min förhoppning är

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

Ang. lokal- och personalbristen vid serafimerlasarettet m. m.

att statsrådet kommer att med noggrannhet
övervaka att den uppgjorda planen
fullföljes och att de nja klinikerna verkligen
blir uppförda till 1961. Jag tror att
det behövs mycket effektiv övervakning
för att klara situationen till den tidpunkten,
i varje fall om man jämför med
den tid som det har tagit att uppföra den
nya lungkliniken vid karolinska sjukhuset,
som inte beräknas bli färdig förrän
1957.

Vad slutligen angår den aktuella situationen
på den neurologiska kliniken
vid serafimerlasarettet vill jag säga, att
jag är fullt nöjd med statsrådets löfte att
så snart begärt yttrande kommit in ta nj''
ställning till frågan om vilka omedelbara
åtgärder som kan erfordras.

Den andra delen av frågan, när Sabbatsbergs
sjukhus blir utbyggt i enlighet
med avtalet, har herr statsrådet av naturliga
skäl inte kunnat exakt besvara.
Det enda säkra är att flyttningen inte
kan ske till 1961, som avsikten var, utan
att den bedöms som betydligt mera avlägsen.
Även om jag har all förståelse för
de svårigheter som tid efter annan uppstått
vid projekteringen av Sabbatsbergs
sjukhus, kan jag inte underlåta att undra
om staten verkligen har gjort ansträngningar
för att få staden att uppfylla
sin del av avtalet inom den angivna
tiden. Har man från statens sida
gjort förfrågningar om hur långt planeringen
av sjukhusets projektering fortskridit,
och har man försökt påskynda
arbete!''? Med tanke på serafimerlasarettet,
som enligt statsrådets eget uttalande
befinner sig »i föga ändamålsenligt
skick», borde det ha gjorts ansträngningar
från statens sida för att få till
stånd ett faktiskt program för Sabbatsbergs
utbyggnad.

Herr statsrådet säger att en ökad tilldelning
av byggnadskvot inte kan göra
det möjligt för Stockholms stad att snabbare
uppfylla sin del av avtalet. Vad jag
åsyftat i det sammanhanget är det system
som för närvarande gäller för tilldelning
av byggnadskvot för sjukhusändamål.
Det är omöjligt — i varje fall
mycket svårt — för staden att göra en
långsiktig planering av sina sjukhusbyg -

gen, då den inte får besked om sin tilldelning
av byggnadskvot i förväg. I dag
är situationen t. ex. den, att staden ännu
inte fått besked om sin byggnadskvot för
sjukhusändamål för andra halvåret 1955.
Hur kan man då begära, att staden skall
göra en långsiktig planering av ett bygge,
som är kostnadsberäknat till 52 miljoner
kronor och som därför av naturliga
skäl måste ske i etapper''? Här borde
ju staden och staten, som har ett gemensamt
intresse av att få detta sjukhus till
stånd, samarbeta för att utveckla ett program
för utbyggnaden, så att man kunde
få fram ett tidsprogram som mera
exakt fastställer, när de olika klinikerna
kan tänkas bli flyttade.

Det finns dessutom ytterligare en omständighet
som medverkar till förseningen
hos Stockholms stad. Jag kan inte säga,
i vilken utsträckning den inverkar,
men jag vill i alla fall nämna den omständigheten
här, eftersom herr statsrådet
har förbigått den i svaret. I samma
avtal där det överenskoms om förflyttning
av serafimerlasarettets kliniker bestämdes
att staden skulle på Sabbatsbergsområdet
uppföra en barnklinik,
som skulle ersätta Kronprinsessan Lovisas
vårdanstalt. Tidpunkten för förflyttningen
bestämdes inte, men i början av
år 1954 framfördes från lärarkollegiet
vid karolinska institutet till Stockholms
stad ett önskemål om att barnklinikens
överflyttning skulle ske före förflyttningen
av klinikerna från serafimerlasarettet.
Detta har skapat ovisshet hos Stockholms
stad vid projekteringen av byggnadsarbetet.
Men då det nu på allvar skall sättas
i gång, förefaller det nödvändigt, eller
i varje fall önskvärt, att staten lämnar
besked till Stockholms stad om vilken
överflyttning som staten vill! ha som
första etapp.

Vad vi vet är att serafimerlasarettet
även efter år 1961 kommer att tjäna som
undervisningssjukhus och att Stockholms
stad efter den tiden skall vara huvudman
för sjukhuset. Det är klart att det
å ena sidan är svårt att företa mera betydande
ombyggnads- och förbättringsarbeten
på ett sjukhus, som man vet skall
övergå till annan iigare efter en viss kor -

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Ang. lokal- och personalbristen vid serafimerlasarettet m. m.

tare tid, men å andra sidan kan man väl
inte begära, att Stockholms stad, då staden
1961 skall övertaga sjukhusets skötsel,
skall börja rusta upp sjukhuset så att
det blir mera ändamålsenligt. Staten är
dock huvudman för sjukhuset nu och
skall vara det till 1961, och sjukhuset
borde väl överlämnas till staden i något
så när användbart skick. Det är helt säkert
alldeles riktigt, att det under årens
lopp har vidtagits åtskilliga förbättringsarbeten
på serafimerlasarettet, bland annat
har ganska nyligen en viss utvidgning
skett av det kemiska centrallaboratoriet
— det blev färdigt 1951. Men
den utvidgningen var inte på långt när
av den omfattningen att den kan anses
motsvara laboratoriets aktuella behov,
och då den planerades, skedde det närmast
med tanke på att sjukhuset inte
skulle bestå längre än till år 1953. Förbättringarna
har alltså där liksom på
många av de andra klinikerna varit otillräckliga,
och man måste räkna med att
ju längre sjukhuset skall fungera som
undervisningssjukhus, desto mer påtagliga
blir dess brister och desto svårare
blir det för personalen att bemästra problemen.

Då det gäller ordningen för anslagsbeviljandet
till sjukhuset är jag helt överens
med herr statsrådet om att anslaget
skall behandlas i vanlig ordning. Vid
läsning av statsverkspropositionen hade
man dock inte någon möjlighet att få någon
uppfattning om de verkliga förhållandena
på serafimerlasarettet. Det var
en mera schematisk redogörelse, och jag
tror knappast att ens herr statsrådet
själv visste, hur eländigt det stod till på
sjukhuset. Det var först då jag fick besparingssakkunnigas
betänkande under
mina ögon som jag på allvar började
fundera över problemet, och sedan övertygade
jag mig personligen om hur det
såg ut på serafimerlasarettet genom att
besöka sjukhuset och gå igenom de olika
lokalerna. Besparingssakkunnigas betänkande
innefattar egentligen inte några
förslag till besparingar, ulan på varje sida
föreslås förbättringar, ändringar och
utökningar. Man har funnit att situationen
på de flesta klinikerna och laborato -

rierna är ohållbar och att det oundgängligen
fordras att åtgärder vidtas.

Bristerna på sjukhuset har bland annat
tagit sig det uttrycket att långa väntetider
uppkommit vid de olika klinikerna. Plastikkirurgiska
avdelningen har exempelvis
en väntetid på sju år för män, cirka
fem år för kvinnor och mellan sex och
sju år för barn. Herr statsrådet påpekar
att man dock kan ta in akuta fall för
omedelbar vård. Det förhåller sig säkert
på det sättet, men enligt uppgift är väntetiden
för dem, som står på förturslistan
för intagning på plastikkirurgiska avdelningen,
i genomsnitt ett år. Detta gäller
ändå förturslistan. Varje akut fall,
som tas in, medför ju att väntetiden för
dem, som står på väntelistorna, ytterligare
förlängs.

I fråga om de flesta avdelningar gäller
att väntetiderna blivit långa, därför
att patienterna får ligga inne och vänta
på att undersökningar skall utföras på
andra avdelningar, t. ex. på laboratorierna
som är underdimensionerade och
därför inte kan åstadkomma de begärna
undersökningarna tillräckligt snabbt.
Det fördyrar ju vårdkostnaderna oerhört
att en patient får ligga inne t. ex.
tre veckor eller en månad i väntan på
en undersökning. Jag tror att det skulle
vara en verklig besparingsåtgärd att man
utökade undersökningskapaciteten på
vissa avdelningar, så att man slapp dessa
långa väntetider för patienterna.

En av de frågor, som jag har pekat
på, gäller hjärtkatetriseringen, som enligt
besparingssakkunniga är ett naturligt
led i ett undervisningssjukhus’ undervisningsresurser.
Herr statsrådet säger
att den frågan har redovisats i statsverkspropositionen,
och det är alldeles
riktigt. Den är redovisad på det sättet
att herr statsrådet avstyrker anslag till
den formen av undersökningar för närvarande.
Nu är emellertid hjärtkatetrisering
enligt läkarnas utsago ett nödvändigt
diagnostiskt hjälpmedel vid vissa
sjukdomar, och metoden används vid de
flesta större sjukhus. Den tillämpas sålunda
på Sabbatsbergs sjukhus och Södersjukhuset,
och provisoriskt anordnade
undersökningar utförs på karolinska

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

Ang. lokal- och personalhristen vid serafimcrlasaretlet m. m.

sjukhuset. Serafimerlasarettet, där en
stor del av den medicinska undervisningen
bedrivs, har däremot inte möjlighet
att ge de medicinska studerande
undervisning i denna metod. De patienter,
som är intagna på sjukhuset och enligt
läkares omdöme nödvändigt bör underkastas
en sådan undersökning, skickas
i väg till ett annat sjukhus och får
då vanligtvis ligga inne och vänta för
att komma i tur till undersökningen där.
Hela det omständliga förfarandet att
skicka en patient till ett annat sjukhus,
gör dock att man tillgriper den utvägen
endast i absolut nödvändiga fall.
Helt säkert skulle åtskilligt flera av de
inneliggande patienterna bli föremål för
en sådan undersökning, om man hade
möjlighet att använda metoden inom
sjukhuset.

En annan detalj, som jag har påpekat,
är mikroskopfrågan på det bakteriologiska
laboratoriet. Jag har mina uppgifter
därom från klinikchefens skrivelse
till direktionen i vilken han säger: »Situationen
skulle f. n. vara hopplös om ej
laboratoriet finge disponera två mikroskop
tillhöriga karolinska institutet.
Denna möjlighet upphör senast den 1/7
1956. Utan dessa lån skulle laboratoriets
nuvarande verksamhet nödtvunget inskränkas.
»

Enligt besparingssakkunniga är det
ytterst betydelsefullt att man gör en bestämd
gränsdragning mellan forskning
och rutinverksamhet för sjukvården både
då det gäller personal och materiel,
dels med hänsyn till forskningen men
också med tanke på att få den verkliga
sjukvårdskostnaden vid sjukhuset fastställd.
Besparingssakkunniga har konstaterat
att laboratorieverksamheten är
nödvändig för ett sjukhus, men de ser
ingen annan utväg att föreslå för närvarande
än att man minskar provtagningen
från patienterna.

Det har emellertid visat sig att antalet
prov per patient på serafimerlasarettet,
trots att det är ett undervisningssjukluis,
är mindre än på de större kommunala
sjukhusen. Jag tycker att det vore
en mycket tråkig utväg, om man skulle
behöva inskränka på provtagningen

bara därför att man inte anser sig kunna
utbygga laboratorierna i erforderlig
utsträckning.

I någon mån kommer förhållandena
dock att förbättras inom kort. Jag har
med tacksamhet noterat, att herr statsrådet
talar om att bakteriologiska laboratoriet,
som har de sämsta laboratorielokalerna
på sjukhuset, skall få flytta in
i de lokaler som blir lediga efter den endokrinologiska
klinikens flyttning till
karolinska sjukhuset. Jag hoppas, att
herr statsrådet även fortsättningsvis vill
hålla ett vaksamt öga på serafimerlasarettet
och se till, att alla förbättringar
som är möjliga kommer att vidtagas där.
Det har dock vid 1954 års höstriksdag
fattats ett beslut om att undervisningen
vid laboratorierna skall utvidgas, och
det konstateras av besparingssakkunniga,
att det inte finns möjlighet att bedriva
den undervisning som planeras i
de nuvarande lokalerna. Situationen vore
rent katastrofal om man nu skulle
kräva av sjukhuset, att där skulle meddelas
den undervisning som är beslutad.

Jag förstår naturligtvis, att man inte
på en gång kan göra allt som erfordras,
men jag tror att man måste ge serafimerlasarettet
successivt ökade resurser,
så att det bättre än för närvarande skall
kunna fylla sin uppgift som undervisningssjukhus.
Det bör dock vara ett modernt
undervisningssjukhus. Det har varit
ett av landets främsta sjukhus, kanske
det allra främsta, och nu har det
sjunkit ned till en nivå, som knappast är
försvarlig i dagens läge.

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Till att börja med några
ord i ett par detaljspörsmål, som interpellanten
här har berört. Det gäller visserligen
frågor, till vilka man har tagit
ställning här i riksdagen så sent som
för några veckor sedan, och som det
därför inle kan vara någon större anledning
att nu på nytt ta upp till närmare
debatt men som jag ändå med hänsyn
till vad interpellantcn sade vill beröra
något. Interpellantcn utelämnade den

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Ang. lokal- och personalbristen vid serafimerlasarettet in. m

motivering, som jag hade byggt på när
jag — i varje fall temporärt — tog avstånd
från förslaget till en hjärtkatetriseringsavdelning
vid serafimerlasarettet.
Jag tycker att jag kan återge något
ur propositionen på denna punkt.
Det förhåller sig nämligen så, att inom
vederbörande direktion har två ledamöter
anfört följande beträffande denna avdelning:
»Det må ifrågasättas, om icke
karolinska sjukhuset bör så utrustas, att
där kan utföras även de för serafimerlasarettets
räkning erforderliga hjärtoch
kärlkatetriseringarna. Ett ställningstagande
till frågan om inrättande av
hjärtkatetriseringsavdelning med röntgenlaboratorium
vid serafimerlasarettet
synes därför kunna anstå till dess klarhet
härom vunnits.»

Det var alltså på bl. a. dessa uttalanden,
som jag byggde mitt ställningstagande,
vilket också har blivit godkänt
av riksdagen.

Vad sedan beträffar det förhållandet,
att man för sjukvårdsverksamhet använder
mikroskop, anskaffade för forskning,
kan jag inte inse, att det är någon
större olägenhet med det. Mikroskopen
bär visserligen inköpts för forskning
men behövs inte nu för detta ändamål.
Jag tycker det är rätt naturligt att
man då efter en överenskommelse begagnar
apparaterna för sjukvårdsändamål.

Interpellanten menade, att staten borde
försöka driva på staden i dess verksamhet
för att få erforderliga sjukhusbyggnader
uppförda på Sabbatsbergsområdet.
Jag har knappast den uppfattningen,
att det skulle vara nödvändigt.
Staden själv är nog mycket intresserad
av att fullgöra inte bara det program,
som interpellanten talar om, utan också
det avtal — det är dock ett sådant träffat
— som staden och staten har ingått med
varandra. I det avtalet förutsattes, att mellankommande
omständigheter kan medföra,
att det inte blir möjligt för staden
att överlämna byggnaderna vid den angivna
tidpunkten. Så har också visat sig
bli fallet. En viktig anledning härtill har
till mig uppgivits vara, att stadsplaneringen
av detta område har blivit vä -

sentligt mycket mer tidsödande än man
hade förutsatt. Det är alltså sådana ting
och icke bvggnadstillståndsgivningen
som har fördröjt det hela.

Sedan skulle jag bara vilja tillägga, att
förhandlingarna om tecknande av vårdplatser
drives, enligt vad det har upplysts
mig, med stor intensitet. Det är
landshövding Lingman, som för statens
räkning numera bedriver dessa förhandlingar,
och det har sagts, att man har
sammanträden så ofta som varje månad.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort.

Om man bortser från ett par positiva
inslag i interpellationssvaret, måste jag
för min del säga, att de negativa överväger.
Det heter nämligen, att man inte
kan tänka sig annat än lokalförbättringar
av mindre omfång. Den oinvigde
måste då få det intrycket, att det här
rör sig antingen om ett sjukhus av
ganska hygglig kvalitet, där man inte
behöver några förbättringar, eller också
om ett sjukhus, som inom kort kommer
att upphöra. Nu föreligger i själva verket
intetdera av dessa båda alternativ.
Statsrådet säger själv, att vissa delar av
sjukhuset befinner sig i ett »föga ändamålsenligt
skick». Jag tror att man kan
skärpa det omdömet därhän, att man i
stället för »vissa delar» säger »större
delen» eller »cirka två tredjedelar» och
att man i stället för »föga ändamålsenligt
skick» säger »ganska bedrövligt
skick».

Anledningen till alt man inte nu bör
göra några större förbättringar finner
statsrådet vara den, att Stockholms stad
och staten skall samråda om eventuella
förbättringar fram till år 1961. Följaktligen
finns det intet skäl för staten att
ta några initiativ till större förbättringar,
och efter 1961 är det Stockholms
stad som helt kommer att överta sjukhuset.
När det är så — vilket herr statsrådet
är medveten om — att sjukhuset
kommer att fortsätta som undervisningssjukhus
långt efter år 1961, säkerligen
under tjugo år till, måste väl ändå en del

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

Ang. lokal- och personalbristen vid serafimerlasarettet m. in.

av ansvaret för att detta sjukhus befinner
sig i ett hyggligt skick åvila staten.

Statsrådet säger, att det inte torde vara
behövligt att utöva påtryckning på
Stockholms stad. För min del tror jag
nog att det skulle vara behövligt. Men
jag tror inte att det skulle medföra något
större resultat. Stockholms stad är
ju för närvarande upptagen av att bygga
räjongsjukhus i ytterdelarna av staden
och kan av lättbegripliga skäl inte vara
så särskilt intresserad av att förbättra
standarden vid de sjukhus, där undervisning
upprätthålles. Städerna har ju
alltid betraktat undervisningen som en
börda, som påläggs dem av staten.

Jag vågar därför hemställa till herr
statsrådet, att han inte låter statens roll
när det gäller att underhålla ett sjukhus,
som säkerligen skall fungera tjugo år
till som undervisningssjukhus, reduceras
till att bara ta hand om små lokalförbättringar.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Vi har haft förmånen
att sedan något mer än en halv timme
få höra en debatt angående förhållandena
vid ett sjukhus. Jag antar att det
är några av kammarens ledamöter som
är intresserade av denna debatt. Men
jag för min del har begärt ordet för att
ge uttryck åt min förvåning över de omständigheter,
som har tvungit herr statsrådet
till att — oaktat denna interpellation
framställdes, om jag inte misstar
mig, den 15 april — lämna detta svar
just i dag. Om herr statsrådet själv inte
har observerat det, så skulle jag be att
få fästa uppmärksamheten på dagens
föredragningslista. Den är, såsom ofta
är fallet vid slutet av riksdagen, belastad
med många ärenden. Dessa ärenden är
till mycket stor del verkligt stora, riksvårdande
ärenden, som riksdagens ledamöter
sätter ett visst värde på att få
tillfälle att diskutera. Vi är alla gripna
av en viss oro över att tiden härför kanske
blir knapp, och det föranleder, att
man i någon mån känner denna interpellationsdebatt,
som kunde ha kommit
tidigare, som ett störande och irriterande
moment.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Inte bara med tanke på
vad herr Herlitz nyss sade, utan även
av andra skäl skall jag fatta mig mycket
kort.

När herr statsrådet Hedlund säger, att
det inte är nödvändigt att driva på staden,
skulle jag vilja svara: Om man har
ett avtal, bör man se till att man får ut
sin rätt enligt avtalet. Även om staden
säkert är lika intresserad som staten av
att Sabbatsbergs sjukhus byggs ut, kan
det komma omständigheter emellan, som
gör att man måste bestämma en viss
turordning för olika åtgärder. Har man
då en press på sig genom att den andra
parten säger, att man måste fullgöra
sina skyldigheter enligt avtalet, kan
pressen verka så, att saken blir utförd
fortare än annars.

Det är alldeles riktigt, att stadsplanering
och andra omständigheter här har
försenat Stockholms stad. Men det är
inte uteslutet, att även dessa frågor kunde
ha lösts snabbare, om staten varit
mera intresserad av att staden fullföljde
avtalet.

Slutligen är det med glädje jag konstaterar,
att herr statsrådet nu meddelade,
att förhandlingarna återupptagits med
Stockholms stad angående vårdplatserna.
Den uppgift jag fått är nu kanske
en vecka gammal, men jag har tydligen
blivit felunderrättad, ty då meddelades
det mig, att några sådana förhandlingar
icke hade förts med Stockholms stad
sedan år 1953.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Med anledning av denna
interpellation, det långa tal som fru
Gärde Widemar höll här och det inlägg
herr Herlitz gjorde skulle jag vilja säga
som ett allmänt uttalande, att när stockholmarna
har kanslihuset mitt i sitt centrum
borde de kunna klara upp sina avtal
med staten utan att behöva tynga
kamrarnas föredragningslistor med
långa interpellationer och långa interpellationsinlägg,
såsom förekommit den
ena gången efter den andra. Detta är en
fullkomligt onödig omgång, och det har
jag velat säga vid detta tillfälle.

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Ang. lokal- och personalbristen vid serafimerlasarettet m. m.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s):

Herr talman! Till den föregående ärade
talaren vill jag säga, att det tillkommer
stockholmarna saipma rätt som övriga
riksdagsledamöter att både interpellera
och yttra sig i riksdagen oavsett
om kanslihuset ligger närmare för dem
än för andra.

Sedan, herr talman, vill jag endast
säga att jag ger statsrådet rätt i att det
nog inte behövs att staten driver på
Stockholms stad — jag undrar om det
inte snarare är riktigare att säga tvärtom,
att det är staden, som får driva på
staten. Jag har anledning att nämna detta,
eftersom vi har i friskt minne förhållandena
i fråga om exempelvis Långholmens
utrymning och avtalets infriande
därvidlag.

Serafimerlasarettet är inte undermåligt,
men dess klass är inte hög och bristerna
är uppenbara. Stockholms stad kan
komma att tillträda 1961 — det kan ju
hända att det blir ändringar även där,
ehuru avtalet nämner den tidpunkten.
Men fram till den tiden, under sex år,
blir de brister som i dag finns mera accentuerade
ju längre tiden går, och det
kan ju inte vara staten värdigt att överlämna
ett sjukhus som inte är av hög
klass. Därför hemställer jag till herr
statsrådet att överväga detta och vidtaga
de åtgärder som kan befinnas vara
befogade.

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Enligt de uppgifter som
jag har tillgång till skall om- och nybyggnad
av serafimerlasarettet ske i
samarbete mellan Stockholms stad och
staten. Vid fördelningen av kostnaderna
förutsättes att staden är villig att ta på
sig den anpart, som kan svara mot den
användningstid som kan komma att belöpa
på staden, medan staten svarar för
kostnaderna för den relativt korta användningstid
som kan komma på staten.

När herr Huss säger att svaret är negativt,
må det ju stå för hans egen räkning.
Såvitt jag har kunnat finna gäller
interpellationen främst nervklinikerna,
och jag har sagt om dem, att staten

avser att om möjligt ha nybyggnader för
dessa ändamål klara till 1961. Att under
sådana förhållanden investera större belopp
i motsvarande institutioner vid serafimerlasarettet
anser jag inte rimligt,
och det kan jag under inga förhållanden
vara med om att förorda. Om herr Huss
har en annan mening på den punkten,
må det också stå för hans räkning.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag vill till herr Carl
Albert Anderson säga, att det naturligtvis
inte kan falla mig in att förmena
stockholmarna att använda sin yttrandefrihet
här i riksdagen. Jag vill bara
att de skall göra det med tillbörlig hänsyn! -

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag beklagar att jag tar
kammarens tid ytterligare i anspråk,
men det är i anledning av herr Elowssons
yttrande nyss.

Herr Elowsson tycks inte ha läst min
interpellation, annars skulle han inte ha
yttrat sig som han gjorde. Den är nämligen
inte inriktad på att fråga om staten
fullgjort sina skyldigheter mot
Stockholms stad eller inte, utan den gäller
hur staten sköter serafimerlasarettet
och vilka åtgärder som planeras med
anledning av vissa missförhållanden där.
Det är en riksfråga och inte en stockholmsfråga.

Och för övrigt — om stockholmarna
har nära till kanslihuset, så har skåningarna
det också, tydligen.

Herr BERGVALL (fp):

Herr talman! Jag vill bara säga till
statsrådet Hedlund, att när det gäller
kostnadsfördelningar mellan Stockholms
stad och staten, är det omöjligt att leta
upp något fall, där inte Stockholms stad
fått betala sin andel och väl det, medan
staten har betalat sin andel och knappt
det.

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Menar herr Bergvall att
man skall utgå ifrån den fördelningsgrunden
även när det gäller serafimerlasarettet
i fortsättningen, tror jag nog
att det kan vara lättare för staten att
lägga ner kostnader på hus som tillhör
staden.

Herr ANDERSON, IWAR, (s):

Herr talman! Jag ger min namne Carl
Albert fullkomligt rätt i att stockholmarna
bör få använda sin interpellationsrätt.
Men jag ber att få säga, att jag tycker
att denna frågeframställning hade
kunnat ske i samband med behandlingen
av elfte huvudtiteln, där den hör
hemma.

Herr BERGVALL (fp):

Herr talman! Jag trodde vi skulle försöka
komma fram till en rättvisare kostnadsfördelning,
herr statsråd, och inte
godtaga den tidigare från statens sida
drivna.

Sedan vill jag erinra om att interpellationen
är framställd den 15 april. Det
har funnits god tid att svara utan att det
behövt inkräkta på vår knappa tid nu.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag vill bara meddela,
att jag väckte min interpellation före behandlingen
av elfte huvudtiteln. Det hade
stått inrikesministern fritt att besvara
den i samband med behandlingen av
elfte huvudtiteln.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 21 samt
statsutskottets memorial nr 158 och 159.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1955/56
till väg- och vattenbyggnadsverkets avlöningar
och omkostnader jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Ang. förstärkning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
rationaliseringsverksamhet I

denna punkt hade utskottet hemställt,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts under punkten 3 av sjätte
huvudtiteln i statsverkspropositionen
framlagda förslag samt med avslag å
motionerna 1:281 och 11:352, såvitt de
avsåge förevarande anslag,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
dels uppföra ytterligare
nio kontorsbiträdestjänster i Ca 8,
dels ock vidtaga de ändringar, som föranleddes
av de i propositionen angående
inrättande av ett sjöfartsverk m. m.
framförda förslagen;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr.
o. m. budgetåret 1955/56;

c) till Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret 1955/56
under sjätte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 7 250 000 kronor, varav
nio tiondelar att avräknas mot automobilskattemedlen; II.

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:281 och 11:352, såvitt de
avsåge frågan om väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
organisation, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
under punkten anfört.

I de likalydande motionerna I: 281 av
herr Björnberg m. fl. och II: 352 av herr
Cassel m. fl. hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att dels i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj :t ville låta igångsätta
en utredning rörande väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
organisation och
arbetsformer m. m. under beaktande av
de i motionerna anförda synpunkterna,
dels provisoriskt förstärka rationaliseringsverksamlieten
vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i enlighet med vad i
motionerna anförts, dels ock anvisa

14 Nr 22 Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Ang. förstärkning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens rationaliseringsverksamhet

härför erforderliga medel att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Svärd, Skoglund och
Staxäng ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
I hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
motionerna 1:281 och 11:352, såvitt de
avsåge förevarande anslag,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att i personalförteckningen
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
dels uppföra ytterligare
nio kontorsbiträdestjänster i Ca 8,
dels ock vidtaga de ändringar, som föranleddes
av de i propositionen angående
inrättande av ett sjöfartsverk m. m.
framförda förslagen;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1955/56;

c) till Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret 1955/56
under sjätte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 7 300 000 kronor, varav
nio tiondelar att avräknas mot automobilskattemedlen.

Reservanternas förslag innebar bland
annat, att ett belopp av ytterligare
50 000 kronor skulle ställas till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens förfogande för
provisorisk förstärkning av den vid styrelsen
bedrivna rationaliseringsverksamheten.

Herr BJÖRNBERG (h):

Herr talman! I denna punkt bär jag
burit fram en motion, nr 281 i denna
kammare, vari begärs en utredning rörande
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
organisation och arbetsformer och föreslås
en provisorisk förstärkning av rationaliseringsverksamheten.

När jag, herr talman, berör detta ärende,
kan jag fatta mig mycket kort. Jag
skall göra det inte bara av den anledningen
som nyss under interpellationsdebatten
underströks, nämligen att man
i riksdagens slutskede bör i möjligaste

mån begränsa sina anföranden, utan
också därför att utskottet har visat mycket
stor förståelse för de synpunkter,
som framförts av motionärerna, och
presterat en skrivning, som i många
stycken tillfredsställer motionärerna.

Det heter sålunda på ett ställe i utskottsutlåtandet:
»Vissa skäl tala för att
de instanser inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
som f. n. befattar sig med
en sådan verksamhet bör sammanföras
i en gemensam och i förhållande till
den sedvanliga byråindelningen fristående
avdelning.» Detta gäller alltså rationaliseringsverksamheten.
Vidare sägs
det: »En översyn av den ifrågavarande
verksamhetens former framstår därför
såsom önskvärd.» Och i klämmen föreslås
en skrivelse till Kungl. Maj :t angående
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
organisation.

Ja, herr talman, detta är gott och väl,
och det ligger helt i linje, kan man säga,
med motionärernas önskemål och intentioner.
Men utskottsmajoriteten gör gällande
att någon särskild utredning inte
behöver tillsättas utan att den föreslagna
översynen bör kunna verkställas av styrelsen
själv eller genom dess försorg. I
motionen och i reservationen föreslås
emellertid en särskild utredning, och jag
håller bestämt före att det förslaget är
starkt grundat. Kritiken emot verket är
ju ganska allvarlig; jag tänker då inte
bara på överrevisorernas anmärkningar
utan också på de förhållanden, som påtalats
i motionen och där utvecklats. Jag
skall inte närmare gå in på dessa förhållanden.

Det förefaller mig emellertid ganska
uppenbart att en särskild utredning, fri
och obunden, här skulle kunna utföra
en mycket gagnelig gärning, som kan ge
rikt utbyte. Det måste framstå såsom
mycket angeläget, herr talman, att man
genom en effektiv rationalisering och genom
fullgoda arbetsformer på bästa sätt
utnyttjar de stora — rent av svindlande
— summor som årligen offras av bilismen
för vägväsendet, dess utbyggnad
och modernisering.

Jag förstår mycket väl att en sådan
effektivisering av rationaliseringsverk -

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

Ang. förstärkning av vag- och vattenbyggnadsstyrelsens rationaliseringsverksanihet

samheten kommer att kosta en del pengar
och kräva en utökning av personalen.
Därför har också motionärerna liksom
reservanterna föreslagit att ytterligare
50 000 kronor ställs till styrelsens
förfogande. Men jag är, herr talman, ganska
övertygad om att dessa pengar, om
de anslås, kommer att visa sig vara mycket
väl använda pengar.

Med dessa få ord, herr talman, ber jag
få yrka bifall till reservationen.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Som herr Björnberg redan
konstaterat har utskottet gått motionärerna
till mötes i mycket stor utsträckning.
Vi är ense om att en effektivisering
av rationaliseringsverksamheten inom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen är
påkallad. De delade meningarna här rör
sig om huruvida denna effektivisering
skall ske efter en särskild utredning, jag
förmodar av den typ vi brukar ha här i
landet med sakkunniga och representanter
för riksdagen.

Vi har inom utskottet kommit till den
uppfattningen, att man skulle nå ett snabbare
resultat, om man överlåter åt vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen själv att ta
sig en funderare på detta problem. Det
är ju alltid den stora olägenheten med
utredningar, att de gärna vill ta god tid
på sig; de vill gärna blicka över hela fältet.
Och när slutresultatet kommer har
man kanske försuttit en möjlighet att
vinna resultat på ett snabbt och samtidigt
smidigt sätt.

Vi har därför, herr talman, kommit till
den uppfattningen, att motionärernas
önskemål på denna punkt snabbast och
smidigast kan tillgodoses om Kungl.
Maj:t vidtager de åtgärder, som utskottet
har rekommenderat.

Herr Björnberg konstaterade i slutet
av sitt anförande, att en effektiviserad
rationaliseringsverksanihet skulle medföra
personalökningar, men han försvarade
dessa personalökningar med att det
skulle lända hela denna verksamhet till
godo. .lag är fullt införstådd med att ökad
personal och därmed ökade avlöningskoslnadcr
kan vara mycket val använda

medel. Men, herr Björnberg, detta resonemang
rimmar mycket illa med det allmänna
talesätt, som man ofta och inte
minst från herr Björnbergs partis sida
får höra, då det gäller att söka komma
åt den statliga verksamheten på olika
områden; då görs det gällande att statsförvaltningen
växer ut utan att det ger
tillfredsställande resultat. Här har nu
herr Björnberg i alla fall medgivit, att
en ökad statlig administration kan vara
till gagn. Det är intressant att kunna
konstatera detta.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr BJÖRNBERG (h):

Herr talman! I själva sakfrågan är nog
herr Hesselbom och jag tämligen ense.
Det förefaller mig emellertid tämligen
klart, att en av styrelsen själv tillsatt utredning
inom verket, eventuellt med förstärkning
av någon utomstående, kommer
att känna sig tämligen bunden av
nu tillämpade regler och metoder. I vart
fall kommer den att bli mindre benägen
att på organisationens område bryta sig
nya vägar — för att nu använda ett uttryck
som passar i detta sammanhang.

Vad beträffar rationaliseringsverksamheten,
som herr Hesselbom var inne på,
tycker jag nog att det är en ganska angelägen
uppgift att bygga ut rationaliseringsavdelningen,
så att den får en omfattning
och inpassning i verket, som ger
avdelningen möjlighet att utöva ett större
inflytande på den tekniska verksamheten.
Rationaliseringsavdelningen tycks
för närvarande närmast ha ägnat sig åt
själva vägunderhållet, och därvidlag har
den säkerligen gjort en del goda insatser.
Men den mest kostnadskrävande delen
av verksamheten, nämligen vägbyggandet,
har den uppenbarligen icke ägnat
sig så särskilt mycket åt.

Typiskt för rationaliseringsverksamheten
inom detta verk är att kostnaderna
för det arbetet uppgår till ungefär en
tredjedels promille av de totala kostnaderna
för vägväsendet, under det att
motsvarande siffra för statens vatten -

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Ang. bidraget till änkor och änklingar med barn m. m.

fallsverk är en tredjedels procent, d. v. s.
tio gånger så mycket.

Sparsamhet i all ära —- den bör främjas
— men rationalisering är tidens lösen,
herr Hesselbom, även inom statens
verk, och leder till verklig sparsamhet.
Det är väl inte något speciellt parti som
vill en ökad rationalisering, utan det är
ett allmänt önskemål inom alla partier,
såvitt jag förstår, och bör även gälla vägbyggandet.
Det rör sig dock här om mycket
stora summor, som det gäller att rationellt
utnyttja till gagn för vägväsendet
i vårt land.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Jag vill först konstatera
att när det gäller denna rationaliseringsavdelnings
större inflytande och
mera fristående ställning är utskottet
helt överens med motionärerna. Det har
vi också skrivit i utlåtandet.

Herr Björnberg drog sedan en parallell
med vattenfallsverket. Jag kan nämna
att det är just rationaliseringsverksamheten
inom vattenfallsverket, som
lekt utskottet i hågen, när vi utformat
vårt förslag. Detta verk har självt skapat
en rationaliseringsverksamhet, som
väl kan jämföras med de enskilda kraftföretagens
i landet, utan att det har förekommit
någon högtidlig utredning.
Verksstyrelsen har själv ordnat detta och
kommit till goda resultat. Vi tror att
man också -—• om viljan finnes — skall
kunna nå goda resultat även inom vägoch
vattenbyggnadsverket utan någon
speciell utredning för ändamålet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föreslagits
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Björnberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 151 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föreslagits
i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 2—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 155, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lönegradsplacering för viss vårdoch
ekonomipersonal m. m., bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av sammansatta
stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1955/56 till
Allmänna barnbidrag jämte i ämnet
väckt motion, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. bidraget till änkor och änklingar
med barn m. m.

Föredrogs ånyo sammansatta statsoch
andra lagutskottets utlåtande nr 5,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering, m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

Ang. bidraget

Genom en den 18 februari 1955 dagtecknad
proposition, nr 128, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen
att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering
och

2) lag angående ändring i lagen den
26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till änkor
och änklingar med barn;

dels ock för budgetåret 1955/56 under
femte huvudtiteln anvisa

1) till Bidrag till folkpensioner m. m.
ett förslagsanslag av 1 365 000 000 kronor,

2) till Särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders barn m. m. ett förslagsanslag
av 12 300 000 kronor.

Det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget
till lag angående ändring i lagen om
folkpensionering innebar en höjning av
beloppen av änkepensioner, hustrutillägg
samt bidrag till änkor och änklingar med
barn. Vidare hade i lagförslaget intagits
en bestämmelse om rätt för Kungl. Maj :t
att maximera kommunalt bostadstillägg
för den som vore bosatt i ålderdomshem
eller därmed likställt hem. Förslaget till
lag angående ändring i lagen om bidrag
till änkor och änklingar med barn innebar,
att dylikt bidrag, som enligt gällande
bestämmelser kunde utgå till dess
barnet fyllt 10 år, skulle kunna utgå till
dess barnet fyllt 12 år.

1 samband med propositionen hade
utskottet behandlat

dels sex i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna nr 456 i
första kammaren av fru Sjöström-Bengtsson
och nr 564 i andra kammaren av
herr Lundqvist m. fl.,

de likalydande motionerna nr 477 i
första kammaren av herr Svärd och nr
586 i andra kammaren av fru Boman
in. fl„

2 Första kammarens protokoll It)55. Nr 22

till änkor och änklingar med barn m. m.

motionen nr 577 i andra kammaren
av fru Löfqvist m. fl. samt

motionen nr 585 i andra kammaren av
herr Anderson i Sundsvall m. fl.,

dels ock den före propositionens avlämnande
väckta motionen nr 400 i andra
kammaren av herr Johanson i Västervik.

I de likalydande motionerna I: 477
och II: 586 hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 128/1955 i vad den avsåge förslag
till lag angående ändring i lagen
den 26 juli 1947 (nr 531) om bidrag till
änkor och änklingar med barn.

Propositionen hade hänvisats, såvitt
angick anslag under femte huvudtiteln,
till statsutskottet samt i övrigt till lagutskott.
I den del vari propositionen
hänvisats till lagutskott hade den tilldelats
andra lagutskottet. Motionen II: 400
hade hänskjutits till statsutskottet, övriga
motioner hade hänskjutits till lagutskott
och tilldelats andra lagutskottet.

Efter överenskommelse mellan statsutskottet
och andra lagutskottet hade
propositionen och motionerna överlämnats
till sammansatt stats- och andra lagutskott,
vilket utskott i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas
i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag angående ändring
i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om
folkpensionering — måtte med avslag å
motionerna 1:456 och 11:564 samt II:
585 för sin del antaga nämnda förslag
med viss i utlåtandet närmare angiven
ändring;

B. att riksdagen — med avslag å motionerna
1:477 och 11:586 — måtte för
sin del antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag angående ändring
i lagen den 26 juli 1947 (nr 531) om bidrag
till änkor och änklingar med barn;

C. att motionerna

1) 11:577 samt

2) II: 400

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Ang. bidraget till änkor och änklingar med barn m. m.

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

D. att riksdagen måtte för budgetåret
1955/56 under femte huvudtiteln anvisa

1) till Bidrag till folkpensioner m. m.
ett förslagsanslag av 1 365 000 000 kronor;
samt

2) till Särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders barn m. m. ett förslagsanslag
av 12 300 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr Magnusson,
vilken ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under B och D hemställa,

B. att riksdagen — med bifall till motionerna
I: 477 och II: 586 •— måtte avslå
det vid propositionen fogade förslaget till
lag angående ändring i lagen den 26 juli
1947 (nr 531) om bidrag till änkor och
änklingar med barn;

D. att — — — (lika med utskottet)
---anvisa

1) till---(lika med utskottet)

---kronor; samt

2) till Särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders barn m. m. ett förslagsanslag
av 11 900 000 kronor.

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Vårdnadsbidrag enligt
folkpensioneringslagen skall nu utgå till
änkors barn intill det år, då barnet fyller
10 år. Socialministern föreslår i denna
proposition, att åldersgränsen skall
höjas till 12 år. I motionerna I: 477 och
11:586 yrkas avslag på denna del av
propositionen.

I utskottet har jag reserverat mig till
förmån för motionerna. Änkepensionskommittén
ansåg, att denna åldersgräns
var väl avvägd, och enligt min uppfattning
talar också starka skäl för att utredningen
därvidlag hade rätt.

Efter tioårsåldern tar ju skolan i anspråk
ganska stor del av elevernas tid.
Det torde därför inte vara förenat med
alltför stora svårigheter för mödrarna
att, när barnen kommit upp i den åldern,
ägna sig åt förvärvsarbete. Det

är säkerligen inte större svårigheter för
änkorna att göra det än för alla de gifta
mödrar som måste delta i förvärvsarbete.

Det finns, herr talman, ytterligare en
synpunkt som varit utslagsgivande för
mitt ställningstagande. Enligt min uppfattning,
är det angeläget att en kvinna,
som blivit änka vid relativt tidig ålder,
får möjlighet att åter gå ut i förvärvslivet
innan alltför många år gått. Det är
säkerligen förmånligt för vederbörande
själv att så sker så snart som möjligt.
Jag befarar att den bestämmelse, som
nu införes, kan komma att medföra, att
man faktiskt hindrar dessa kvinnor att
inom rimlig tid återgå till förvärvslivet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Utskottet är ense på alla
punkter i utlåtandet utom denna enda.

Att vi inte kunnat ena oss på denna
punkt sammanhänger med att vi inom
utskottsmajoriteten utgår från att vår
tids ungdom, som utsätts för större frestelser
än någon föregående tids, behöver
mer tillsyn och kanske också tillsyn
längre upp i åldrarna än tidigare.
Detta gäller både om barn till ensamstående
kvinnor och till gifta kvinnor,
som ju numera i allt större utsträckning
är ute i förvärvsarbetet. Även ungdomsbrottsligheten
pekar på nödvändigheten
av bättre tillsyn över ungdomen. Utskottsmajoriteten
anser därför, att om
det över huvud taget skulle göras någon
ändring i departementschefens förslag,
borde man snarare höja den föreslagna
åldersgränsen än bibehålla den
vid 10 år.

Utan att vidare orda i saken ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Herr talman! Även jag har väckt en
motion om höjning av åldersgränsen för
dessa bidrag till änkors barn. Jag vill
dock inte plädera för mitt yrkande i mo -

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

Ang. bidraget till änkor och änklingar med barn m. m.

tionen; det vore ju utsiktslöst, eftersom
det inte finns någon reservation till förmån
för min motion.

Däremot vill jag säga ett par ord gentemot
herr Magnusson. De bidrag, som
det här gäller, är tyvärr inte av den
storleksordningen, att de hindrar änkorna
från att gå ut i förvärvsarbete. Dessa
bidrag utnyttjas framför allt av änkor,
som på grund av klenhet eller andra omständigheter
inte anser sig kunna orka
med att sköta både hemmet med barnen
och ett förvärvsarbete. Jag vill ha sagt
detta för att ingen skall tro, att om vi
bibehåller åldersgränsen vid tio år eller,
som jag begärt i motionen, höjer den
med ett par år, detta bidrag är tillräckligt
stort för att änkorna skall stanna
liemma hos barnen och inte gå ut i förvärvsarbete,
om de nu är starka och
friska.

Det är, såsom jag förut sade, de som
är litet klena och som anser sig inte
kunna sköta både ett förvärvsarbete och
hemmet, som begagnar sig av dessa bidrag.
Andra går hellre ut i förvärvsarbetet,
eftersom de då förjänar betydligt
mer än vad detta bidrag ger.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Den som haft tillfälle att
något syssla med dessa frågor och som
har erfarenhet av den praktiska tillämpningen
av ifrågavarande bestämmelser
har gjort den erfarenheten, att bestämmelsen
om att änkebidraget skall upphöra,
när det yngsta barnet fyller tio år,
medför vissa besvärligheter. Den har
ofta gjort att dessa änkor genom inkomstbortfallet
måst vända sig till fattigvården
för att få den utfyllnad för
försörjningen som blivit nödvändig.

Jag tror därför att den ändring, som
här föreslagits och som innebär att gränsen
siittes vid tolv år, iir en utveckling i
rätt riktning, som vi har anledning att
hälsa med tillfredsställelse. Det kan givetvis
invändas, att dessa besvärligheter
kan föreligga även sedan barnet fyllt
tolv år, men man får väl ändå anse alt

det är en utveckling, som går i en önskvärd
riktning.

Jag har därför för min del ansett mig
kunna biträda utskottets förslag, samtidigt
som jag givetvis med tillfredsställelse
hälsat den förbättring av folkpensionärernas
villkor, som förslaget i övrigt
innebär.

Jag skulle emellertid, herr talman, när
jag har ordet, vilja säga ett par ord även
beträffande en annan punkt, ehuru jag
därvidlag inte gjort några invändningar
eller anfört någon reservation. Det gäller
frågan om det kommunala bostadstillägget.

Utskottets förslag innebär att bostadstillägget
inte skall utgå med högre belopp
till pensionärer, som är bosatta i
ålderdomshem eller därmed likställt
hem, än som följer av de inskränkningar
Kungl. Maj:t i förevarande hänseende
kan komma att föreskriva. Det har ansetts
att gränsen borde sättas vid 500
kronor.

Förslaget på denna punkt kan givetvis
sägas vara riktigt från de utgångspunkter,
som utskottet anfört i sin motivering,
men det torde ändå starkt kunna
ifrågasättas, huruvida det är riktigt att
bidraget skall sänkas för denna kategori
i det fall att bostadstillägget utgår med
generellt högre belopp till övriga pensionstagare
inom kommunen.

Detta är som sagt en punkt, där jag
inte ansett anledning föreligga att anföra
någon reservation, men jag har ändå
velat i kammaren antyda, att jag beträffande
denna fråga i varje fall är tveksam,
om utskottets linje är den riktiga.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen enligt
de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med den ändring,
som föreslagits i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.

Herr Magnusson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad ammansatta
stats- och andra lagutskottet hemställt i
sitt utlåtande nr 5, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föreslagits
i den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 28, med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
stuteristatens organisation m. in.
jämte i ämnet väckta motioner, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 29, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
förvärv av aktierna i Törefors aktiebolag,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner
m. m.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Utskottets anmälan lades till handlingarna.

För förnyad föredragning av jordbruksutskottets
memorial nr 30, angående
uppskov med behandling av vissa till
jordbruksutskottet hänvisade ärenden,
bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 52, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till för -

ordning angående ändrad lydelse av 10 §
2 mom. förordningen den 26 juli 1947 (nr
576) om statlig inkomstskatt, m. in., jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 29 april 1955 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 196, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 10 § 2 mom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;
samt

2) förordning med bestämmelser om
beräkning av den preliminära skatten
vissa år för aktiebolag m. fl.

Det i propositionen framlagda förslaget
innebar, att skatten för aktiebolag
skulle höjas från 40 till 45 procent vid
1956 års taxering och till 50 procent
fr. o. m. 1957 års taxering. För ekonomiska
föreningar skulle skatten höjas från
32 till resp. 36 och 40 procent. Den ökade
skatten skulle preliminärt erläggas
fr. o. m. uppbördsterminen i september
1955.

Till utskottets behandling hade hänvisats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:538
av herr Huss m. fl. samt II: 669 av herrar
Dahlén och Braconier;

II) de likalydande motionerna 1:539
av herr Ohlon in. fl. och II: 668 av herr
Ohlin m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 196 med förslag om höjd beskattning
för aktiebolag och ekonomiska
föreningar m. fl. juridiska personer; samt

III) de likalydande motionerna 1:541
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 671 av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts,

1) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
ville förelägga höstriksdagen förslag om
upphävande av förordningen om investeringsavgift
för år 1955 och av förordningen
om avgift vid investering i motorfordon
för år 1955 (särskild investeringsavgift)
samt

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

2) att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 196.

I de likalydande motionerna 1:538
och 11:669 hade framställts yrkande av
innebörd att studentkårs kreditkassa och
annan därmed jämförlig kreditkassa
skulle i skattehänseende jämställas med
sambruksförening och att skattesatsen sålunda
skulle utgöra 15 procent. 1 andra
hand hade motionärerna hemställt, att
förevarande kreditkassor skulle, i likhet
med sparbanker och därmed likställda
juridiska personer, bibehållas vid nuvarande
skattesats av 32 procent.

Till behandling i detta sammanhang
hade jämväl upptagits de vid riksdagens
början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande motionerna I: 108
av herrar öhman och Helmer Persson
samt II: 140 av herr Hagberg i Stockholm
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta höja den statliga inkomstskatten
för svenska aktiebolag
m. fl. från 40 till 50 procent.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte -— med bifall
till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 196 samt med avslag å de likalydande
motionerna I: 539 av herr Ohlon
m. fl. och II: 668 av herr Ohlin m. fl.
ävensom de likalydande motionerna I:
541 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 671 av
herr Iljalmarson m. fl., sistnämnda motioner
såvitt i desamma yrkats avslag å
propositionen — antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 10 § 2 mom. förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;
samt

2) förordning med bestämmelser om
beräkning av den preliminära skatten
vissa år för aktiebolag m. fl.;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:108
av herrar Öhman och Helmer Persson
samt II: 140 av herr Hagberg i Stockholm
in. fl.,

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.

2) de likalydande motionerna 1:538
av herr Huss m. fl. samt II: 669 av herrar
Dahlén och Braconier, ävensom

3) de likalydande motionerna 1:541
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 671 av herr
Hjalmarson m. fl. i vad de ej behandlats
under A),

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Spetz, Söderquist, Velander,
Kristensson i Osby, Hagberg i
Malmö, Sjölin och Kollberg, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,

dels under punkten A, att riksdagen
måtte, med bifall till de likalydande motionerna
I: 539 av herr Ohlon m. fl. och
II: 668 av herr Ohlin in. fl. samt de likalydande
motionerna I: 541 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: 671 av herr Hjalmarson
in. fl., sistnämnda motioner såvitt i desamma
yrkats avslag å propositionen, avslå
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 196,

dels ock under punkten B 3, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
1:541 och 11:671 i vad de ej behandlats
under A, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville vid innevarande
års riksdags höstsession förelägga
riksdagen förslag om upphävande
av förordningen den 11 februari 1955 (nr
19) om investeringsavgift för år 1955
samt av förordningen den 11 februari
1955 (nr 21) om avgift vid investering
i motorfordon år 1955 (särskild investeringsavgift)
;

II) av herrar Spetz, Söderquist, Velander,
Kristensson i Osby, Hagberg i
Malmö, Sjölin och Kollberg, vilka, för
den händelse det i reservation nr I framförda
avslagsyrkandet icke skulle bifallas,
med hänvisning till innehållet i de
likalydande motionerna 1:538 av herr
Huss in. fl. samt 11:669 av herrar Dahlén
och Braconier beträffande skattesatsen
för studentkårs kreditkassa, under

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.
punkten A hemställt, att riksdagen måtte,
med förklarande att Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 196 icke kunnat
av riksdagen oförändrad bifallas
samt i anledning av de likalydande motionerna
1:538 och 11:669,

1) antaga det i propositionen framlagda
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 10 § 2 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om

statlig inkomstskatt med de ändringar,
reservationen visade;

2) antaga det i propositionen framlagda
förslaget till förordning med bestämmelser
om beräkning av den preliminära
skatten vissa år för aktiebolag m. fl. med
den ändring, som i reservationen angivits.

I det förra lagförslaget var 10 § 2 mom.
så lydande:

(i utskottets förslag:)

Den statliga inkomstskatten utgör:

a) för svenska --------

b) för andra svenska ekonomiska
föreningar än sambruksföreningar:

fyrtio procent av den beskattningsbara
inkomsten;

c) för sparbanker, sparbankernas säkerhetskassa,
Sveriges allmänna hypoteksbank,
Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa, hypoteksföreningar,
svenska bostadskreditkassan och bostadskreditföreningar: trettiotvå

procent av den beskattningsbara
inkomsten;

d) för försäkringsanstalter---å

(i reservanternas förslag:)

-- här nedan;

b) för andra svenska ekonomiska föreningar
än sambruksföreningar eller studentkårs
kreditkassa och annan därmed
jämförlig kreditkassa:

fyrtio procent av den beskattningsbara
inkomsten;

c) för sparbanker, sparbankernas
säkerhetskassa, Sveriges allmänna hypoteksbank,
Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa, hypoteksföreningar,
svenska bostadskreditkassan och bostadskreditföreningar
samt studentkårs kreditkassa
och annan därmed jämförlig kreditkassa: trettiotvå

procent av den beskattningsbara
inkomsten;
livförsäkringsrörelsen.

Vid betänkandet fanns vidare fogat ett
särskilt yttrande av herr Gustaf Elofsson.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! I debatten här i kammaren
för en vecka sedan rörande omläggningen
av företagsbeskattningen var jag
något inne på att numera i frågor, berörande
den ekonomiska politiken, kraven
på gripbara och preciserade motiveringar
ställdes i bakgrunden; det var
tillräckligt att falla tillbaka på de något
magiska orden »ur konjunkturpolitisk
synpunkt» — det räckte såsom motivering
för snart sagt allt.

Ett exempel härpå möter oss också
i dag, då frågan gäller en skärpning av
skattesatsen för de juridiska personerna

med 25 procent och därmed en inkomstskatt
å företagsvinsterna av uppemot 60
procent, vartill kommer skatten på delägarna
i företagen, i den mån utdelning
sker, å 40, 50, 60, 70 procent eller mera.

Det är tredje gången under denna riksdag,
som de juridiska personerna är föremål
för regeringens alldeles särskilda
uppmärksamhet; jag bortser då från kreditåtstramningen
och räntehöjningen.

Första gången gällde det den 12-procentiga
investeringsavgiften, som på
grund av bestämda deklarationer i tidigare
sammanhang av finansministern
och andra kom såsom en fullständig
överraskning.

Andra gången gällde det omläggningen
av grunderna för företagsbeskattningen,
medförande bl. a. skyldighet för

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

ett stort antal företag att uppskriva sina
lagervärden i och för beskattning av
däremot svarande belopp, en beskattning
som jag tillät mig karakterisera såsom
både retroaktiv och konfiskatorisk. Att
denna omläggning av företagsbeskattningen
förbereddes och genomdrevs av
regeringspartierna utan att sambandet
mellan företagsbeskattningen och den
fria avskrivningsrätten på något sätt beaktades,
trots otvetydiga uttalanden eller
utfästelser därom, det har jag även
tidigare varit något inne på.

Och nu, tredje gången, gäller det den
föreliggande propositionen. Även den
utgör en överraskning, liksom den bristande
konsekvensen i de överväganden
eller den brist på överväganden, som lett
till dess framläggande. Detta har skett
utan någon föregående utredning, utan
belysning av annan sakkunskap än regeringens
egen och utan varje som helst
beaktande av det nyss åberopade sambandet
mellan företagsbeskattningens
höjd och grunderna för de hitintills gällande
avskrivningsreglerna.

Regeringens ledamöter har ju i olika
sammanhang sagt oss, att samhällsekonomisk
balans varit rådande sedan åtminstone
tre år tillbaka. Vi befinner oss
näppeligen heller nu i något inflationistiskt
skede; det räcker med att tala om
ett läge, där inflationsdrivande krafter
så att säga ligger på lur. Dessa krafter är
ej beroende av faktorer utanför det svenska
samhällets kontroll. Ingen koreakris
spelar längre någon roll i diskussionen;
inflationstendenserna är uteslutande av
inhemskt ursprung. I olika länder råder
visserligen goda konjunkturer, men där
talas icke, åtminstone inte med stora
bokstäver, om någon hotande inflation.
Där sänker man skatterna och söker stimulera
till ökad företagsamhet och produktionsstegring.
De brittiska skattebetalarna
exempelvis tillföres en skattelättnad
på omkring 2 1/4 miljard kronor,
den tredje skattesänkningen på fyra år.
I Kanada sänker man bolagsbeskattningen
samt därtill inkomstskatten för enskilda
personer med betydande belopp,
i genomsnitt It) procent. Man spekulerar
inte i någon investeringsavgift. Och syf -

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.
tet med beskattningen är att stimulera
det ekonomiska livet till insatser för en
ökning av nationalinkomsten.

Hos oss råder stark oro över det påstådda
köpkraftsöverskottet såsom ett allvarligt
hot mot den samhällsekonomiska
balansen. Att utvecklingen, som lett dithän,
är självförvållad är icke någon
tröst. Den är resultatet av främst de billiga
pengarnas politik. Med denna har
man dock till synes äntligen brutit. Diskontohöjningen
och den därav betingade
allmänna justeringen av räntesatserna
markerar, får man hoppas, att den sega
misstron mot penningpolitiska åtgärder
övergivits. En förnuftigt genomförd åtstramning
av penningmarknaden utgör
säkerligen ett effektivt eller det effektivaste
medlet mot den befarade överkonjunkturen.
Såsom en mellanlandning
fördes begreppet tvångssparande, överraskande
som vanligt, in i bilden. Skattebetalarna
skulle få förmånen att köpa
statsobligationer såsom »ett ytterst väsentligt
bidrag till stabiliseringssträvandena».
Och när tanken på denna improviserade
och löst grundade attack mot
konsumtionen närmast av politiska skäl
måste överges, kastar man på ett ögonblick
om till en än mera oövervägd och
löst grundad attack mot, icke konsumtionen,
utan produktionen och detta i form
av den föreliggande propositionen.

Allt detta är vittnesbörd om att planlöshet
och villrådighet präglat och präglar
regeringens ekonomiska politik — en
de hoppande ståndpunkternas politik.
Den förtjänar inte något större förtroende.
Människorna litar inte på att skattehöjningar
och regleringar utgör något
universalmedel till förebyggande eller
motverkande av en inflationistisk utveckling.
De bär med stigande otålighet
frågat sig, om det inte gives ett alternativ
till den sedan tio år tillhaka förda
skatte- och regleringspolitiken. Ökad produktivitet
och ökat sparande måste därvid
stiillas i förgrunden. Skattesänkningar
för alla, de juridiska personerna icke
undantagna, måste förutsättas stimulera
till eu utveckling i sådan riktning. Tesen
om angelägenheten av att försvåra
företagens självfinansiering får icke god -

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.

tagas. Några förståeliga och konkreta
motiveringar därför har icke presterats.
Det får inte betraktas såsom en självklar
sanning, att de aktuella tendenserna till
en alltför stor efterfrågan inom samhällsekonomien
skulle i första hand sammanhänga
med någon tendens till ansvällning
av investeringsanspråken från näringslivets
sida. Den reviderade nationalbudgeten
ger sålunda vid handen, att av
efterfrågeökningen mellan åren 1954 och
1955 konsumtionsefterfrågan kan uppskattas
till 1 800 miljoner kronor, medan
ökningen av de privata investeringarna
beräknas till 460 miljoner kronor.
Beaktas bör också i sammanhanget de
generella subventionerna på bostads- och
jordbruksområdet, som innebär en direkt
stimulans åt konsumtionen. De offentliga
utgifterna får slutligen icke heller
skjutas åt sidan. För vinnande av
ekonomisk stabilisering är det angeläget,
nu mer än någonsin, att det allmänna,
alltså stat och kommun, håller tillbaka
de egna anspråken på samhällets
reala resurser.

Man har också på politiskt bestämmande
håll varit på det klara med såväl
vådorna av ytterligare beskärningar av
investeringsmöjligheterna som ock behovet
av att inrikta de cfterfrågedämpande
åtgärderna direkt på konsumtionen. I
den inom finansdepartementet utarbetade
promemorian »om sparande i syfte
att begränsa konsumtionsökningen» heter
det bl. a.: »Att låta de ytterligare efterfrågebegränsande
åtgärder, som påfordras,
helt eller huvudsakligen falla
på investeringssektorn skulle kunna medföra
en disposition av de produktiva resurserna,
som inte vore rationell på längre
sikt. Det förhållandet, att den ökning i
efterfrågan, som följer av inkomststegringen,
primärt härrör från konsumenterna,
är också i sig självt ett skäl att låta
eventuella neutraliserande åtgärder ta
sikte direkt på konsumtionen.»

Man har skäl att fråga finansministern
av vad anledning den meningen icke
har fullföljts! Att märka är, att detta
konstaterande av det faktiska läget förelåg,
innan man vidtagit ytterligare ingripanden
mot investeringssektorn i

form av den kraftiga räntehöjningen och
en än mera skärpt åtstramning på kreditmarknaden
genom det upplagda 4 1/2-procentiga lånet.

I propositionen nr 190 med de nya
beräkningarna av statens inkomster och
utgifter uttalar finansministern som följer:
»En neutralisering av eu väsentlig
del av efterfrågeöverskottet genom konsumtionsbegränsande
åtgärder av den
art jag här antytt» — resonemanget gällde
projektet om tvångssparandet —
»framstår såsom motiverad, då det aktuella
överskottet främst riktar sig mot
konsumtionen och härrör från de genomförda
höjningarna av de personella
inkomsterna. Det bör också hållas i minnet,
att den gradvisa skärpningen av den
ekonomiska politiken alltsedan i somras
huvudsakligen träffat företagarsektorn
och investeringsverksamheten. En sådan
vändning av aktiviteten i företagarvärlden
är nödvändig i rådande konjunkturläge,
men den bör inte drivas hur långt
som helst. Direkta åtgärder mot en för
hastig stegring av konsumtionen skulle
därför vara ändamålsenliga i den situation
som uppstått, när de starka spänningarna
i ekonomien utkristalliserat sig
i betydande inkomsthöjningar.»

Det förefaller, åtminstone med mitt
sätt att se, som om finansministern själv
hade framfört utomordentligt starka skäl
mot bifall till den föreliggande propositionen.
Att näringslivet och dess organisationer
hyser betänkligheter med hänsyn
till olika redan vidtagna åtgärder i
investeringsdämpande syfte är naturligt.
Att den föreliggande propositionen med
förslag om en ytterligare skärpning av
företagsbeskattningen med 25 procent
mottagits, såsom orden fallit, med »känslor
av bestörtning och harm», är också
begripligt. Näringslivets män betraktar
de föreslagna skatteskärpningarna såsom
ur konjunkturpolitisk synpunkt fullständigt
meningslösa samt orimliga och icke
ägnade att främja de syften, som tillägges
desamma.

Vad nu sagts gäller såväl de självfinansierande
företagen som de kreditsökande.
För ingendera gruppen kan någon
skatteskärpning ur konjunkturpoli -

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

tisk synpunkt vara motiverad eller påkallad.
Såsom en ren konstruktion måste
det också betraktas, när man söker inbilla
sig själv och andra, att de självfinansierande
företagen skulle utgöra en stor
fara för den ekonomiska utvecklingen.
Investeringsverksamheten på det hållet
bedrives icke ryckigt och kortsiktigt liksom
regeringens ekonomiska politik. Att
planläggningen inom näringslivet påverkades
av de förbättrade konjunkturutsikterna
under nästlidet år kan icke vara
ägnat att utlösa förvåning. Motsatsen
skulle väl i stället ha väckt förvåning.
Man är dock på det hållet av den uppfattningen,
att investeringsökningen inom
näringslivet eller industrien icke
kommer att nå upp till den storleksordning,
som man i propositionen utgår
ifrån.

Inom bankverksamheten råder för närvarande
ett faktiskt kreditstopp, och svårigheterna
att bemästra de problem, som
undan för undan anmäler sig, ökar ständigt.
Fara föreligger också för att den
löpande rörelsen inom företagen icke
skall kunna nöjaktigt finansieras.

Jag kan sluta detta mitt debattinlägg
genom att, på sätt som skett i den av
näringslivets organisationer till bevillningsutskottet
ingivna skriften, understryka,
att den nu föreslagna höjningen
av företagsbeskattningen med hänsyn
icke minst till den genomförda skärpningen
av de skattemässiga avskrivningsoch
värderingsreglerna skulle medföra
en orimlig skattebelastning för företagen,
en skattebelastning som icke tillgodoser
något av nuvarande ekonomiska läge aktualiserat
konjunkturpolitiskt syfte men
måste befaras komma att hämma en i
detta läge högst angelägen produktionsutveckling.

Jag hemställer, herr talman, om avslag
på den föreliggande propositionen, vilket
är detsamma som bifall till den vid
utskottsbetänkande! fogade, med I) betecknade
reservationen.

Till den med II) betecknade reservationen
angående skattesatsen för studentkårs
kreditkassa återkommer jag i
senare sammanhang.

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag tror inte att det är
erforderligt att dra ut denna debatt någon
längre tid. Jag är nämligen, herr talman,
för en gångs skull pessimistisk. Det
ligger eljest inte för mig att vara det,
men jag känner mig rätt övertygad om
att det ärende, som vi nu har att behandla,
redan är avgjort och att de skäl,
som kan andragas, inte kan påverka
kammarens ställningstagande.

För mig framstår såsom den allvarligaste
invändningen mot Kungl. Maj :ts
proposition, att den åtminstone kan tolkas
såsom ett löftesbrott från statsmakternas
sida. Sambandet mellan avskrivningsreglerna
och skattesatsen för bolagen
har ju tidigare inte bestritts. Det
har använts såsom argument under tidigare
behandlingar av dessa frågor, visserligen
under en annan finansminister
men dock på ett sådant sätt, att företagen
enligt min mening haft fog för att
betrakta det tidigare ställningstagandet
som ett slags löfte från statsmakternas
sida.

I den proposition, som nu föreliggep,
har finansministern och sedermera även
utskottet med många ord försökt sudda
ut förutsättningarna för ett sådant antagande.
Hur man än på den punkten
försöker att komma undan, kvarstår
dock enligt min mening så mycket, att
det finns fog för att uttala ett beklagande
över att vad som har framstått såsom
ett löfte från statsmakternas sida
inte har varit mer att lita på.

Det föreliggande förslaget har ju inte
motiverats av några fiskaliska synpunkter.
Det är inte därför att staten behöver
dessa pengar, som förslaget har
lagts fram, utan det motiveras helt utav
konjunkturpolitiska synpunkter. .lag har,
herr talman, när vi diskuterade företagsbeskattningen,
redan framfört min
tvekan, om dessa åtgärder över huvud
taget hade någon
verkan. Den inverkan, som de skulle ha,
skulle bero på att företagen skulle bli
mindre likvida. Det skulle tas in pengar
från företagen till statskassan, där medlen
skulle frysas inne, och de skulle allt -

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.

så inte som jag nyss sade kunna användas
för utgifter.

Men är det så säkert, att det här blir
fråga om några mer avsevärda belopp?
Kan man inte tänka sig att den föreslagna
skattesatsen kommer att animera
företagen att använda eventuella vinstmedel
på andra sätt —• fullt lagliga sätt
— för att slippa att redovisa dem som
vinst? Man kan ju tänka sig olika slags
omkostnader, och man kan tänka sig att
motståndet — om det nu har funnits ett
sådant motstånd — mot att öka lönerna
för de anställda försvagas. Detta är måhända
tvärtemot vad finansministern
åsyftar med förslaget.

Ur dessa och åtskilliga andra synpunkter
är det faktiskt enligt min uppfattning
så, att man här har felbedömt
de konjunkturpolitiska verkningarna av
det föreliggande förslaget. Men om det
blir på det sättet, att man genomför dessa
åtgärder, vill jag nu ställa samma fråga
till finansministern som jag ställde
till honom, när företagsbeskattningen
diskuterades: Ligger det verkligen i samhällets
intresse att försvaga företagen?

Herr Velander erinrade i sitt anförande
om hur olika man behandlar företagsamheten
här i vårt land och i det
med oss konkurrerande utlandet. Jag behöver
därför inte uppehålla mig vid den
saken. Jag vill bara erinra om att den
väg, som man där beträtt, leder till en
liberalisering av avskrivningsreglerna
för att stödja företagen, till ett gynnande
av investeringar på olika sätt, medan
man här i landet i stället skärper
företagsbeskattningen, genom mera restriktiva
avskrivningsregler minskar
möjligheterna för företagen att göra investeringar
och dessutom lägger de bördor
just på investeringarna som herr
Velander talade om. De löneökningar,
som genomförts vid årets avtalsförhandlingar,
anses ju av finansdepartementet
och regeringen ha varit så stora att de
hotat att spränga den ekonomiska ramen.
Slutsatsen måste ju bli att syftet
med de nu föreslagna åtgärderna är att
försvaga näringslivet i sådan grad, att
det inte skall ha möjligheter att vid
nästa års avtalsförhandlingar ge arbetar -

na mera betalt. Det kan väl sägas att
det är en rätt märklig slutsats man här
måste dra rörande en socialdemokratisk
regerings avsikter.

Med herr talmannens medgivande kanske
jag får säga något också om bevillningsutskottets
betänkande nr 53, som
vi senare skall behandla. Det avser ju
frågan om bevillningarna under nästa år.

Jag skulle i det avseendet bara vilja
erinra om de ord som jag tillät mig yttra
i fjolårets debatt, när jag sade att oppositionen
talar ett annat språk än regeringen;
vi talar förbi varandra, och
det verkar som om vi inte förstod varandras
synpunkter. Jag tillät mig också
att uttala den meningen att vi inte har
råd att undvara en skattesänkning. Det
är ganska märkligt att vår regering inte
vid något enda tillfälle vill visa någon
förståelse för oppositionens krav. Det
göres nu gällande att det inte finns något
utrymme i budgeten för en skattesänkning.
Vi vet dock att samhällsekonomiskt
är budgeten mycket stark. Där
finns ett överskott som — jag skall inte
ange någon exakt siffra, ty man rör sig
ju här med ganska osäkra beräkningar
— kanske närmar sig 1 000 miljoner kronor.
Det finns alltså utrymme för en
skattesänkning. Men regeringen anser av
olika skäl —- de är förmodligen mycket
starkt influerade just av de konjunkturpolitiska
hänsynen — att det icke är
lämpligt att i år sänka skatteuttaget.
Från folkpartiets sida har ju påpekats
att verkningarna av en skattesänkning
kan tänkas vara ökad arbetsvilja, ökad
lust att uträtta produktivt arbete, ökad
möjlighet och ökad lust att spara — alltsammans
verkningar som i det långa
loppet måste ha en betydligt bättre effekt
när det gäller konjunkturutvecklingen
än metoden att oavlåtligt lägga
den ena bördan ovanpå den andra på
de skattskyldiga, på samhällets medlemmar.

I de motioner och den reservation, till
vilka jag tänker yrka bifall när detta betänkande
är föredraget, har vi bland annat
återupprepat det yrkande om avskaffande
av kvarlåtenskapsskatten som
vi tidigare framställt. Jag behöver inte

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

säga mera om den saken, men jag skall
be att få säga några ord om bilskatterna.

Då jag haft tillfälle att följa bilskattentredningens
arbete i själva slutspurten,
kunde jag, när bilskatterna diskuterades,
uttala den förmodan att den prognos,
som då hade uppgjorts, skulle visa
sig vara för försiktig, att alltså utvecklingen
skulle gå snabbare än utredningsmannen
trodde. Verkligheten har ju givit
dem rätt som trodde på en snabbare
utveckling. Utredningsmannen fastslog
ju så kraftigt han kunde, att uttagandet
av skatt på bilismen inte hade
något annat ändamål än att täcka de
kostnader som åsamkades samhället av
detta kommunikationsmedel. Att uttaga
högre skatt än som motsvarade dessa
kostnader innebar ett snedvridande av
förhållandet mellan de olika kommunikationsgrenarna,
en snedvridning som
kunde åstadkomma felinvesteringar, som
på längre sikt kunde visa sig mycket
dyrbara för samhället.

Nu säger man i propositionen, att
dessa medel kommer att behövas för vägväsendet
i framtiden — när, det vet
man ingenting om — men i den mån
utvecklingen medför att kostnaderna för
vägväsendet stiger måste väl detta betyda
att antalet motorfordon också stiger.
Det finns sålunda enligt min uppfattning
— och jag tror den delas av
många -—• ingen anledning att för ögonblicket
ta ut mera skatt av bilismen än
man för den närmaste framtiden anser
sig behöva! Vi har därför i vår reservation
yrkat på en sänkning av bilskatten,
och jag hemställer, herr talman, att vid
behandlingen av det betänkandet få
framställa ett sådant yrkande.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Den föregående talaren
syntes anse, att vi under debatten om
detta ärende skulle behandla båda de
föreliggande betänkandena från bevillningsutskottet.

Vad först gäller frågan om bolagsskatten
är det ju inte meningen, att höjningen
till 50 procent skall vara permanent,
utan det är fråga om ett proviso -

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.
rium, och detta provisorium föreslås i
en tid av mycket utpräglad högkonjunktur.
Frågan om de åtgärder, som under
sådana förhållanden bör vidtagas, bär
måhända inte grundligt utretts. Företagsbeskattningskommittén
hade detta
till en av sina uppgifter, men den hann,
uppriktigt sagt, inte med att grundligt
genomdiskutera vilka åtgärder som skulle
vidtagas vid mera tillfälliga svängningar
i konjunkturerna uppåt eller nedåt.
Den inriktade hela sitt arbete på att
få fram sådana permanenta regler, som
på lång sikt skulle kunna verka konjunkturutjämnande,
medan den bara
mycket löst på några fåtal sidor diskuterade
den speciella skattelagstiftning
som kunde behövas under högkonjunkturer.
Man föreslog till övervägande tillfälliga
modifikationer i avskrivningsreglerna
— skärpningar eller uppmjukningar
vid olika tider — och att man skulle
motverka lagerökningar.

Nu har departementschefen förklarat,
att denna del av den uppgift, som ursprungligen
varit förelagd företagsbeskattningskommittén
men som denna inte
hann lösa, skall tagas upp till behandling
under sommaren, och man hoppas
att resultatet av denna undersökning om
tillfälliga beskattningsregler för tillfälliga
högkonjunkturer och lågkonjunkturer
möjligen skall kunna föreläggas riksdagen
redan till hösten. Detta understryker
ju ytterligare vilket provisorium det är
från statsmakternas sida när man höjer
bolagsskatten upp till 50 procent.

Man invänder att detta är ett brytande
av förut givna löften, då man från regeringens
sida skulle ha utlovat att icke
företaga någon höjning av skattesatserna.
Vid 1947 års beslut sade man blott,
att om avskrivningsreglerna skulle ändras,
skulle man samtidigt ompröva skattesatsen,
och det iir detta som företagsbeskattningskommittén
har gjort. Dess
majoritet kom till det resultatet, att med
de ändrade avskrivningsregler som föreslogs
fanns det intet behov av att sänka
skattesatsen för bolagen, utan den kunde
bibehållas. Nu har ju företagsbeskattningskommitténs
regler i det stora hela
följts, men på en riitt viktig punkt liar

Nr 22

Torsdagen den 26 ma.j 1955 fm.

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.
de mildrats, vilket gör att det ur de av
kommittén anlagda synpunkterna ännu
mindre finns anledning att kräva någon
sänkning av skattesatsen. Tvärtom borde
det föranleda att man skulle kunna diskutera
åtminstone en tillfällig höjning
av skattesatsen för bolag.

Nu säger man att företagsbeskattningskommittén
har avvisat variationen av
skattesatserna såsom ett medel vid tillfälliga
konjunkturer. Men jag vill fästa
kammarens uppmärksamhet på att detta
avvisande har gjorts under den förutsättningen
att man inte hade tillräckligt
restriktiva avskrivnings- och nedskrivningsregler,
men fick man sådana, skulle
frågan kunna tas upp. Har man inte
tillräckligt restriktiva nedskrivningsregler,
är det uppenbart att en höjning av
skattesatsen kan stimulera till investeringar
och starka avskrivningar för att
företagen på det sättet skall kunna undvika
att betala de höga skatterna.

Den lagstiftning, som vi nu har fått,
innebär att de nya avskrivningsreglerna
gäller från och med nästföljande år. Vidare
skall inom en femårsperiod lagren
skrivas upp i en hel del fall, särskilt hos
just de företag som har de största likvida
tillgångarna. Man får anta att dessa
två regler, både den nya avskrivningsregeln
och regeln om uppskrivning av
lagren, kan verka så restriktivt att den
högre skattesatsen inte lockar företagen
till större investeringar. Till den höga
skattesatsen passar ju också som häl i
sko den upphvggnad av investeringsfonderna
som här är föreslagen. Man
får erinra sig att skattesatsen för närvarande,
om man räknar med 12 kronors
kommunal utdebitering, i verkligheten
är 47 procent för bolag, alltså med de
statliga och de kommunala skatterna
sammanlagda. Vad blir resultatet, om vi
höjer den statliga upp till 50 procent?
Sammanlagt blir det 56 procent. Det är
alltså en höjning med 9 enheter eller
med ungefärligen 19 procent. Så blir det
faktiskt, och det blir inte de där 25 procenten
som man har talat om. Höjningen
stannar vid ungefär 19 och under 20
procent. Under det första halvåret denna
skatt sätter in slås den ut över hela

året, och det blir därför en höjning med
endast cirka 10 procent. Höjningen blir
alltså inte så stor som man kanske tror
i första ögonblicket.

Jag återvänder till investeringsfonderna.
Om man i stället för att ta fram stora
belopp till beskattning använder möjligheten
med investeringsfonder, så betyder
detta — ty här är ingen ändring
föreslagen — att om man avsätter, låt
oss säga, en miljon kronor till en investeringsfond,
måste 40 procent därav sättas
in på riksbanken, medan man eljest
måst helt avhända sig 56 procent i skatt
för denna miljon. Lockelsen blir större
att använda investeringsfonderna, och
dessa fonder är ju till för alt göra det
möjligt för företagen att under lågkonjunkturer
hålla sysselsättningen uppe.

Jag understryker att detta förslag är
ett provisorium, och det bör såsom sådant
kunna behållas i avvaktan på den
utredning som pågår och som anses kunna
bli färdig till hösten.

Vidare har man från oppositionens
sida föreslagit att vi skulle begära ett
förslag till hösten om avskaffande av
den i januari i år beslutade investeringsavgiften.
Om denna skall behållas, måste
det i varje fall underställas riksdagens
prövning, ty den är bara beslutad
för innevarande år, och om den skall
förlängas måste den frågan komma på
riksdagens bord. Någon skrivelse i det
ärendet erfordras alltså inte. Det får
vara oppositionspartierna förbehållet att
absolut bestämt fasthålla vid den prognosen
att vi i höst skall vara förbi alla
inflationsfaror. Jag önskar att detta slår
in, men en så optimistisk förhoppning
törs jag inte försvära mig åt. Oppositionspartierna
ser ju i allmänhet inga
faror. De motsätter sig alla åtgärder,
varigenom man vill begränsa det inflationshot
som ändå finns i ett samhälle
med full sysselsättning, inte minst
sådant som detta ser ut i dagens läge,
då enligt de sista rapporterna praktiskt
taget alla är sysselsatta och det ropas
efter mer arbetskraft. I ett sådant fullsysselsättningssamhälle,
i denna högkonjunktur,
är det all anledning att se
faran i vitögat och vidtaga åtgärder.

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

Men oppositionen vill aldrig vara med
om obehagliga åtgärder; vare sig det
gäller den ena eller den andra så motsätter
den sig dem alltid. Nu motsätter
den sig en åtgärd i denna fråga också,
liksom den deklarerar att till hösten
finns det inget som helst behov att behålla
investeringsavgiften eller bilaccisen.
Vad vet egentligen höger och folkparti
om det? De tror, men man kan
tro mycket fåvitskt.

Här är desslikes föreslagen en annan
sak som också är litet optimistisk. Man
vill nedsätta skatten från ett uttag av
110 procent till 100. Man har inte råd,
sade herr Spetz, att undvara en sådan
skattesänkning. I samma ögonblick — så
säger man från oppositionens sida —
som det visar sig att vi har ett överskott
i vår budget, kan skatterna sänkas. Vi
har visserligen ett överskott, jag vill minnas
det är på 275 miljoner kronor, men
dessa pengar får vi in genom en investeringsavgift,
som oppositionen har motsatt
sig och vill helt avskaffa för nästa
år, och genom den höjning av bolagsskatten
som oppositionen nu motsätter
sig. Den vill alltså sänka skatten med
hjälp av skatter som den inte vill ha.

Det är en ytterst besynnerlig politisk
och finansiell motivering. Den går i stil
med den bekymmerslösa inställning till
fullsysselsättningssamhällets svårigheter
som man har från oppositionens sida.
Det finns alltså inget utrymme för denna
nedsättning. De där 275 miljonerna
skall enligt propositionen steriliseras på
riksbanken och icke komma ut i rörelsen.
De är icke tillgängliga, och allra
minst borde de vara tillgängliga för höger
och folkparti som inte vill ha dem.
I varje fall är de inte tillgängliga för
någon skattenedsättning. Man får ju också
erinra sig att här pågår en utredning
som syftar till att genomföra en .skattereform,
genom vilken man framför allt
skulle hjälpa de mindre inkomsttagarna
och dem som har måttliga inkomster.
Men detta bekymrar varken höger eller
folkparti. De vill sänka uttagningsproeenten
nu ögonblickligen och i ett sammanhang
från 110 till 100. Vi vet alla att
detta väsentligen skulle bli en hjälp åt

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.
de större inkomsttagarna och i mycket
ringa mån åt de mindre.

Samtidigt pekar man på England och
prisar den reform, som där är föreslagen
av den konservative finansministern.
Jag tycker att folkpartiet skulle
vara litet försiktigt med att peka på det
engelska exemplet. Om det blir förverkligat
eller inte, kommer det engelska folket
att avgöra vid val, och därom vill
jag för min del inte profetera. Men jag
vill erinra om att av den sänkning, som
föreslagits av finansminister Butler, skulle
ungefär en miljard kronor gå till sänkning
av skatten för bolag och personer
med aktieutdelningar. En huvuddel av
skattesänkningen skulle alltså gå dit. Det
har påvisats i underhusdebatten, vilken
refererats av den mycket vederhäftiga
Times — en tidning som vi knappast på
oppositionsliåll har någon motsvarighet
till i detta land — att för 300 bolag skulle
det bli en sänkning av bolagsskatten
med ungefär en miljon kronor i genomsnitt.
Dessa bolag skulle också ha en årlig
genomsnittsvinst på 15 miljoner kronor.
Det är denna skattesänkning som
det konservativa partiet med sina ledare
i spetsen kämpar för och som man nu
tydligen från oppositionshåll här sneglar
efter och skulle finna vara lycklig
för oss.

Jag kan fortsätta denna undersökning.
Enligt samma källa, Times, kompletterad
med en källa som väl godkännes här,
nämligen Ekonomisk Revy, som utgives
av Svenska bankföreningen, skulle en
person med 9 000 kronors inkomst, vilket
motsvarar 600 pund, som var gift
och hade två barn, få en minskning av
skatten med 110 kronor, om han bara
hade inkomst av arbete. Det var ju alltid
något. Men om hans inkomst helt bestod
av räntor, vad engelsmännen kallar
oförtjänt inkomst, finge han nedsättning
på skatten med 180 kronor. Han finge
en extra belöning därför att han var kapitalist.
Det är det som högern och folkpartiet
sneglar åt. Hur skulle det gå för
en, som hade 400 pund eller 6 000 kronors
inkomst? Jo, han skulle få en ökad
skatt på 52 shilling, d. v. s. visserligen
bara 40 kronor, men ändå en ökad skatt.

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.

Om han hade 1 000 pund, alltså 15 000
kronor i inkomst, skulle han få en skatteminskning
på 200 kronor, och hade han
10 000 pund en skatteminskning på 3 500.
Det är just i stil med —• fastän kanske
ändå värre — vad högern och folkpartiet
skulle önska att genomföra med den
här sänkningen ifrån 110 till 100 procent
utan att avvakta den undersökning
som nu pågår för att genomföra en skattesänkning,
som skulle hjälpa framför
allt de många små inkomsttagarna här i
landet.

Man kan bedöma personer efter deras
vänner — man bör vara litet försiktig
i det fallet — men man kan göra det.
Akta er för era engelska konservativa
vänner och deras skattereformer!

I detta sammanhang finns också ett
förslag om att man skall avskaffa kvarlåtenskapsskatten.
Det går i samma stil.
Det är här fråga om en skatt, som bara
drabbar dem, som har minst 100 000
kronor i kvarlåtenskap, och som drabbar
mycket försiktigt till en början men
som drabbar framför allt de stora förmögenheterna.
Där vill man också sänka
skatten. På den punkten vågar sig
inte den konservative Mr Butler fram för
att göra någon skattesänkning, men den
svenska högern och folkpartiet, med
applåder från vissa bondeförbundarc,
tycker att det är en utomordentligt
lämplig åtgärd att där införa inte bara
skattesänkning utan ett fullständigt slopande
av skatten.

Tyvärr, herr talman, måste jag till
slut också säga några ord om bilbeskattningen.
Där ligger det ju så till att
riksdagen redan har godkänt ett förslag
om en budgetteknisk uppläggning, som
vi inte nu kan göra någonting åt, och
denna budgettekniska uppläggning kräver
i det stora hela det belopp, som de
nuvarande skatterna utgör. Nu får vi
erinra oss att där har man lagt upp systemet
på så sätt att det kommer att bli
överskott under de första åren, men detta
kommer sedermera med det stigande
investeringsbehovet och de stigande investeringsmöjligheterna
ute på vägarna
att gå åt. Under en viss period skall bilskatterna
kunna användas helt och hål -

let och uteslutande för vägarnas behov
och ingentining annat. Inkomsterna har
ökats något mer än vad man avsett. Finansministern
rättade sig förra året efter
vad motororganisationerna beräknade
av ökat bilbestånd och räknade skatterna
därefter. Nu visade det sig att inte
heller motororganisationerna var tillräckligt
optimistiska, varför det har blivit
större inkomster än beräknat. Å andra
sidan har vi beroende på läget måst
i någon mån tillfälligt beskära investeringarna
när det gäller vägarna. Pengarna
skall emellertid inte användas för
något annat ändamål, utan det är meningen
att alla dessa pengar skall gå åt
under en viss period. Jag kan inte finna
annat än att man på den punkten bör ta
utskottets och regeringens förslag sådant
det här föreligger.

Herr talman! Jag ber att tills vidare få
yrka bifall till vad bevillningsutskottet
har föreslagit i sitt betänkande nr 52
angående bolagsskatten och skall sedermera
återvända med yrkande, när vi
kommer in på behandlingen av betänkandet
nr 53.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf) :

Herr talman! Vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 196 har jag
avgivit ett särskilt yttrande. Jag framställde
ett yrkande om att man i utskottsutlåtandet
skulle skriva, att det
var en begränsad tid som denna ökade
uttagningsprocent skulle verka, och inte
bara säga att det var tillfälliga konjunkturer
som nödvändiggjort dessa åtgärder.

Man kan väl inte förneka att industrien,
företagarna, har haft en mycket
god inkomst under de senaste åren, men
jag vill också säga det, att man därför
inte bör försöka att med alla till buds
stående medel försämra dessa företags
möjligheter i framtiden. De bör ha möjligheter
att vid en lågkonjunktur kunna
klara situationen något så när. Därför
har jag ansett, att om man tillfälligtvis,
för att dämpa en högkonjunktur, behöver
ta till ytterligare en skatt, skall den
vara av mycket kort och tillfällig natur.
Man skall inte låta denna extra skatt

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

löpa hur lång tid som helst. Särskilt
från herr Sjödahls sida har poängterats,
att denna skatt är av tillfällig natur och
att det inte alls är meningen att den
skall fortsätta. Det förvånar mig då att
inte bevillningsutskottet, där herr Sjödahl
förde talan ganska mycket, tog in
något därom i sitt betänkande.

Jag anser att vi bör klart säga ifrån att
denna extra bolagsskatt är av tillfällig
natur och skall försvinna i och med att
man till hösten eller till 1956 års riksdag
får det från finansministerns sida
förebådade förslaget till skattesänkningar,
så att dessa provisoriska skatter då
skall avvecklas.

Det är självklart att det hade varit angenämare
att göra på samma sätt som
när det gällde skogens höga priser. Då
ansåg man, att en del av vinsterna borde
steriliseras, och det gjordes genom
insättningar på ett statligt spärrkonto.
Jag har den uppfattningen att man hade
kunnat gå samma väg när det gäller industrien.
Vi skall inte tro annat än att
även sådana tider kommer, då det också
för industrierna vore bra att ha en sådan
fond att tillgå. Man hade då nått målet
fullt ut, men det hade funnits en reserv
för industrien vid sämre förhållanden.

Det är med dessa skäl för ögonen, herr
talman, som jag i mitt yttrande till detta
utskottsutlåtande har framhållit, att skatten
borde vara tidsbegränsad till ett år.

Jag blev litet förvånad, när jag hörde
herr Sjödahl. Jag vet att han någon
gång kan smälla till rätt bra, men jag
blev förvånad när han sade, att en person
med 9 000 kronors inkomst i England
är en kapitalist. Då är de flesta i
Sverige kapitalister, tv det är ju den
normala inkomsten; men det torde råda
tvivel om huruvida de som har 9 000
kronors inkomst känner sig som kapitalister.
Jag tror inte att herr Sjödahl
menade vad han sade niir han återgav
dessa uppgifter, men jag fick i alla fall
den uppfattningen att man i England
betraktade människor med en sådan inkomst
som kapitalister, ty då fick de
ett högre skatteavdrag, sade herr Sjödahl.

Jag skall inte orda mera om detta,

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.
utan jag skall i huvudsak ansluta mig
till bevillningsutskottets betänkande på
den punkten. Jag har nu i alla fall tillkännagivit
min åsikt. År det så att man
inte anser att skatten kan upphöra efter
ett år, får vi ta upp den diskussionen
vid ett annat tillfälle.

Då man även berört nästkommande
ärende, skall jag, herr talman, medan
jag ändå har ordet säga något om kvarlåtenskapsskatten.

Herr Sjödahl sade att motstånd mot
denna görs av oppositionspartierna med
biträde av vissa bondeförbundare. Jag
vill säga herr Sjödahl, att om denna
kvarlåtenskapsskatt har jag ända från
dess tillkomst 1947 framhållit, att den
inte är någon skatt i vanlig bemärkelse,
utan en kapitalkonfiskation. Man kunde
lika väl acceptera kommunisternas förslag
på den punkten och lägga beslag
på alla förmögenheter. Som det nu är
konfiskeras förmögenheterna inte genast,
utan under en längre utsträckt tid.

När vi diskuterat denna fråga, har
jag vid flera tillfällen begärt, att man
skulle låta göra en utredning genom
taxeringsmyndigheternas försorg och se
vad staten har förlorat i förmögenhetsskatt.
Jag tror att denna förlust överstiger
den vinst staten gjort genom kvarlåtenskapsskatten.

1947 beräknade man att kvarlåtenskapsskatten
skulle ge 40 miljoner kronor
per år. För budgetåret 1955/56 beräknar
man att den skall ge 18 miljoner
kronor. På åtta år har den sålunda hunnit
gå ned med över 50 procent.

Det är självklart att den som har möjlighet
till det försöker dela upp sin förmögenhet
på barn och på släktingar, medan
han är i livet, så att det inte efter
hans bortgång skall finnas någon sådan
förmögenhet, som det blir kvarlåtenskapsskatt
på.

Detta innebär att förmögenhetsskatten
till statsverket bortfaller, ty kapitalet delas
ut på så många händer, att beloppen
inte blir skattepliktiga. På grund av att
åtgärder vidtagits för att skingra förmögenheterna
blir det ingen skatt på
förmögenheter som förut varit beskattade.

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.

Låt oss tänka oss att fadern eller modern
i en familj med många barn hastigt
rycks bort, vilket många gånger inträffar.
Familjen bar på papperet en viss
förmögenhet. Om tillgångarna måste realiseras,
kan man ibland få ut taxeringsvärdet
och t. o. in. mer men ofla mindre.
Fn dvlik familj, där det kanske finns
fem, sex, sju oförsörjda barn, måste då
först vid försörjarens bortgång betala
vanlig arvsskatt och sedan kvarlåtenskapsskatt.
Vad som blir kvar skall sedan
räcka för barnens försörjning. Om
man tänker på sådana fall som detta,
måste väl även herr Sjödahl, förmodar
jag, anse det berättigat att man i enlighet
med vad vi begär i vår motion får
till stånd en utredning om kvarlåtenskapsskattens
vara eller inte vara. Då
kvarlåtenskapsskatten infördes, skedde
det ju mot den bestämda mening som
uttalats av alla de myndigheter som fick
yttra sig över förslaget. De avstyrkte
kvarlåtenskapsskatten, men likväl trumfades
den igenom.

Vi får så ofta höra, att vi lever i ett
samhälle, där man bör ta vederbörlig
hänsyn till varandra. Då borde man väl
göra det även på ett sådant område som
detta och således inte bara tänka på en
grupps intressen och envist kräva att
de tillgångar, som eventuellt kan finnas
hos ett dödsbo, genom kvarlåtenskapsskatten
skall indras till det allmänna.
Det kan inte vara rättvist att t. ex. en
sådan familj som jag nyss nämnde, där
kanske alla familjemedlemmarna hjälpts
åt att skrapa ihop vissa tillgångar, vid
familjeförsörjarens bortgång skall drabbas
av en sådan börda som kvarlåtenskapsskatten,
som många gånger faktiskt
slår sönder vad man skrapat ihop.

I detta sammanhang måste vi även
tänka på de höjda taxeringsvärdena. Vid
den senaste fastighetstaxeringen höjdes
taxeringsvärdena med i genomsnitt 40
procent. Tiden är nu snart inne för en
ny fastighetstaxering. Det kan tänkas att
penningvärdeförsämringen då kommer
att föranleda en lika stor höjning av
taxeringsvärdena. Genom taxeringsvärdenas
höjning skapas på detta sätt på
papperet förmögenheter, men det är ju

ingalunda säkert att ägaren, om han
tvingas realisera sina tillgångar, kan få
ut lika mycket som taxeringsvärdet.

Detta gör, herr talman, att jag anser
att kvarlåtenskapsskatten bör avskaffas,
gärna om så behövs med en samtidig
justering av arvsskatten på större förmögenheter.
Det är enligt min mening ett
berättigat krav, och jag tycker att även
herr Sjödahl här i riksdagen borde kunna
medverka till en sådan åtgärd.

Vad sedan beträffar kravet på en skattesänkning
vill jag endast säga, att det
är självklart att en skattesänkning måste
komma till stånd. Finansministern har
ju också bebådat en skattesänkning 1956.
Det borde då vara lämpligt att i samband
därmed ompröva hela skattesystemet
och även ta upp frågan om kvarlåtenskapsskatten.

Jag skall inte ingå på frågan, om det
redan i år finns utrymme för att sänka
uttagningsprocenten från 110 till 100.
Det har ju här nämnts högst varierande
belopp för överskottet i statens budget.
Herr Spetz räknade med ett överskott
av en miljard kronor, medan herr Sjödahl
sade att beloppet är 275 miljoner
kronor. Siffrorna varierar som sagt, och
jag skall inte uttala någon mening om
hur stort beloppet kan tänkas bli. Jag
nöjer mig med att avvakta Kungl. Maj:ts
förslag om en skattesänkning år 1956.

Herr talman! När bevillningsutskottets
betänkande nr 53 upptas till avgörande,
kommer jag att framställa yrkande
om bifall till den reservation som
jag har avgivit.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! I samband med den proposition
nr 196, som bevillningsutskottets
betänkande nr 52 avser, har jag med
flera ledamöter väckt en motion av den
innebörden, att någon skattehöjning inte
skulle komma i fråga för studentkårernas
kreditkassor eller andra därmed jämförliga
kreditkassor. Alla som jag har
talat med här i kammaren och medkammaren,
från både oppositionen och regeringspartierna,
hor ansett detta yrkande
vara väl motiverat.

Dessa kreditkassor arbetar utan att ge

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

några styrelsearvoden eller att lämna någon
utdelning till de enskilda medlemmarna
med undantag av små utdelningar
till de kollektiva medlemmar, som delvis
uppbär kassorna, d. v. s. studentnalionerna.
Genom välvilja från olika håll
och ett intensivt arbete, som nedlagts
utan någon som helst ersättning, har det
lyckats dessa kassor att hålla en ränta
som med en kvarts procent understiger
räntan på de statsgaranterade studieoch
akademikerlånen. Det måste då förefalla
ganska hårt och meningslöst att
i detta sammanhang skärpa skatten från
32 till 40 procent på den behållning, som
dessa kassor får och som huvudsakligen
går till att öka fonderna.

Det har sagts att utskottet har, när
det tagit ställning till motionen, yttrat
sig på ett välvilligt sätt. Det skulle då
bestå däri, att utskottet har sagt att den
ökning av skattebelastningen, som det
här kan bli fråga om, är relativt obetydlig.
Den skulle vara så obetydlig, att
den inte skulle spela någon nämnvärd
roll för kassornas verksamhet, menar
utskottet.

Jag kan inte finna, herr talman, att
en sådan motivering för ett avstyrkande
av motionen är nämnvärt välvillig. Hade
man velat visa välvilja från utskottets
sida, borde det åtminstone ha kunnat
ske i den formen, att utskottet ifrågasatt
en utredning om beskattningen av
dessa kreditkassor. Redan den nuvarande
skattesatsen, 32 procent, måste nämligen
anses vara för hög, och det kan
med skärpa betonas att skatten på dessa
kassor inte borde vara högre än på sambruksföreningarna,
som ju har endast 15
procent i skatt. Det är inte heller möjligt
att motivera avslaget på denna motion
med att det här är fråga ont en
tillfällig skattehöjning.

■lag menar alltså att därest utskottet
velat intaga en välvillig inställning till
motionen, borde detta rimligen ha tagit
sig uttryck i ett förslag om utredning
angående eu ännu lägre skattesats iin
den nuvarande. Med anledning härav ber
jag att få yrka bifall till den med II)
betecknade, till bevillningsutskottets betänkande
nr 52 fogade reservationen.

3 Första kammarens protokoll 1955. Nr 22

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag glömde i mitt anförande
nyss att gå in på frågan om studentkreditkassorna.
Jag vill därför nu
med några ord klargöra utskottsmajoritetens
ställning till den saken.

När det gäller studentkårernas kreditkassor
kan ju en höjning av deras skatt
inte alls ha någon betydelse ur konjunktursynpunkt.
En dylik skattehöjning har
alltså inte någon betydelse för syftet
med förevarande lagstiftning. När fråga
uppkom att undantaga dem, ansåg emellertid
utskottet att vi först måste ha klart
för oss vad en dylik åtgärd kunde ha
för konsekvenser, när det gäller andra
likartade kassor. Vi kunde emellertid inte
överblicka den saken på den korta tid,
som stod till vårt förfogande, och därför
fick vi avböja att ta upp frågan till
behandling. Ännu mindre kunde vi ta
upp hela det principiella spörsmålet, då
det ju här bara gäller en tillfällig lagstiftning.

Jag vill med detta ha sagt, att utskottet
var .välvilligt inställt till själva
tanken i motionen men inte kunde finna
formerna för ett tillmötesgående.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! Jag ber att först få säga
några ord med anledning av herr Sjödahls
anförande.

Han nämnde att oppositionen inte vill
vara med om några obehagliga åtgärder
för att få balans i vår ekonomi. Det är ju
en sanning med mycket stor modifikation.
Vi har sedan lång tid tillbaka rekommenderat
en skärpt penningpolitik
med rörlig ränta. Men vad har vi fått i
stället? Jo, riksbanken har fört en penningpolitik,
som inneburit en påspädning,
som vissa år varit ganska kraftig,
av våra tillgångar på penningmarknaden.
Jag återkommer till den saken senare.

Herr Sjödahl sade vidare att oppositionen
vill sänka skatten med en skatt,
som den inte vill vara med om att den
tas ut. Om herr Sjödahl ville höra på nu,
vore jag tacksam, men jag vet inte om
han kanske slår dövörat till med vilja.

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Ang. höjning av bolagsskatten nt. m.

Vad herr Sjödahl sade i sitt anförande
överensstämmer emellertid faktiskt inte
på något sätt med sanningen. Att herr
Sjödahl yttrade sig som han gjorde vill
jag tro beror på att han inte har läst vårt
förslag till uppgörande av budget och
skatteuttag.

Herr Sjödahl talade sedan om förhållandena
i England. Jag tror inte att kammaren
är så intresserad av några detaljer
därvidlag, och jag skall därför inte
gå in på dem. Jag vill bara säga att
man i England har fullt fog för att lägga
upp den ekonomiska politiken som man
gjort där. Man måste där se realistiskt
på förhållandena, sträva efter att nå inre
och yttre ekonomisk balans och sörja
för att produktionen rationaliseras, så
att den kan göra sig gällande i den internationella
konkurrensen. Vi sitter ungefär
i samma båt. Vi är också beroende
i mycket stor utsträckning av vår utrikeshandel.
Och jag är ganska övertygad
om att vi kommer i den situationen, att
vi också får ta hänsyn till utvecklingen
sådan den måste väntas bli i fråga om
vår handelsbalans och den ekonomiska
balansen i övrigt inom landet.

Jag skall sedan övergå till att behandla
det nu föreliggande utskottsbetänkandet
och propositionen nr 196, som det
anknyter till.

När vi för en vecka sedan diskuterade
propositionen nr 100 om ändrade regler
för företagsbeskattningen, framhöll jag
att handläggningen av denna fråga blev
fullkomligt orimlig genom att spörsmålet
om skattesatsen togs till behandling fristående
från de övriga frågor, med vilka
det så intimt hänger samman.

Riksdagen har ju nyligen beslutat en
skärpning av de permanenta reglerna
om företagens rätt till avskrivning och
lagervärdering. Det har angetts, att detta
sker i konjunkturutjämnande syfte, och
för att undvika bestämmelser som varieras
med hänsyn till konjunkturerna har
man valt den vägen att införa permanent
gällande stramare regler, alltså avvisat
tidigare vid vissa tillfällen för bestämd,
kortare tid införda skärpningar
både i form av begränsad avskrivningsrätt
och liknande, liksom också för till -

fället pålagda avgifter, såsom investeringsavgift
och dylikt.

Om skattesatsen har det klart sagts ut
av de utredande organen och sedan allmänt
accepterats, att en variation av
skattesatsen inte är lämplig som konjunkturutjämningsmedel.
Vid övervägande
av skattesatsens höjd har det starkt
ifrågasatts, att de nuvarande procentsatserna
skulle sänkas. Jag tänker mig att
herr Sjödahl erinrar sig det; det var när
de nya reglerna för avskrivning och lagervärdering
— som kom att innebära
en inte obetydlig skatteskärpning •— hade
framräknats och var klara. Någon
ökad beskattning av företagen avsågs ju
inte med omarbetningen av skattereglerna,
och det rådde fullständig enighet
om — såsom 1949 års skatteutredning
säger — att den direkta skatten på företagen
liksom på enskilda var så hög att
en höjning måste anses utesluten.

Trots detta förfar nu finansministern
och med honom bevillningsutskottet så,
att man först förmår riksdagen att besluta
en skärpning av de permanenta
reglerna i enlighet med företagsbeskattningskommitténs
förslag, och sedan —
innan bläcket hunnit torka på detta beslut
— går man in för att också genomföra
en högst betydande höjning av skattesatsen,
detta som man alldeles nyss
förklarat orimligt och inte förenligt med
de nya reglerna.

Hur känner sig herr Sjödahl, företagsbeskattningskommitténs
ordförande, till
mods efter denna utveckling? Han måste
naturligtvis känna sig mycket besviken
över sin höge uppdragsgivares, finansministerns,
oförklarliga ombytlighet.
Herr Sjödahl måste väl också känna stor
besvikelse över att det med stor möda
utarbetade kommittéförslaget nu så
skändligt frångås. Rent personligt måste
det ju gräma en man, som lagt ned så
mycket arbete på en stor och svår uppgift,
att bli desavuerad på det sätt som
kommittén i detta fall har blivit.

I proposition nr 190 om komplettering
av riksstatsförslaget är finansministern
inne på hela nya överväganden i fråga
om företagsbeskattningen och konjunkturanpassningen.
Uttalandena där måste

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

väcka förvåning; de går stick i stäv mot
vad som helt nyss beslutats. Jag återkommer
strax till denna sak. Bestämmelserna
om investeringsfonder, som
också behandlats här, har ju omarbetats
men ännu inte hunnit prövas, innan de
nu återigen skall göras till föremål för
utredning. Vore det inte skäl att söka få
något lugn och någon stabilitet? Företagen
kommer ju med denna ombytlighet
och ryckighet inte att veta från det ena
året till det andra —• eller kanske rättare
från den ena veckan till den andra —•
vad de har att rätta sig efter.

Men det största bekymret måste ju ligga
i medvetandet, att gränsen för en
rimlig avvägning av de permanenta
skattereglerna nu så avsevärt överskrides.
Inom kommittén har man mätt och
vägt vad företagen ansetts kunna bära,
men detta tas nu ingen hänsyn till. Man
går friskt in för en med hela 25 procent
höjd skattesats. De som kan överblicka
förhållandena och bedöma verkningarna,
kan helt visst inte undgå att förstå, att
detta väcker stark oro inom hela vårt
lands näringsliv.

Jag ber sedan, herr talman att få ställa
de nu föreliggande förslagen mot bakgrunden
av några tidigare gjorda uttalanden.

Först skall jag be att få referera ett
yttrande av herr Sjödahl 1952 vid behandlingen
av inskränkningen i den fria
avskrivningsrätten. Han sade att om man
i framtiden avskaffar den fria avskrivningen,
»då måste vi allvarligt ta upp
till undersökning och omprövning, huruvida
nu utgående bolagsskatt skulle
kunna i fortsättningen utgå. Jag hade
den meningen för fem år sedan» -—- alltså
1947 — »och jag har den fortfarande».
Men var är denna herr Sjödahls
uppfattning i dag?

Därnäst ber jag att få referera vad finansministern
yttrade i ett interpellationssvar
1949 till kommunisten Persson
i Landafors angående beskattningen av
devalveringsvinsterna: »Regeringen bär
emellertid vid övervägandet av denna
fråga ansett sig böra taga hänsyn särskilt
till angelägenheten av att främja
vår export på hårdvalutamarknader och

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.
har därför icke velat förorda åtgärder,
som syftar till en särskild beskattning
av dessa exportvinster, enär dessa strävanden
därigenom skulle motverkas.»

Sedan säger finansministern: »Regeringen
har icke heller funnit anledning
föreligga till en allmän skärpning av
företagsbeskattningen, då denna redan
är ganska hög. Jag påminner om att bolagsbeskattningen
uppgår till cirka 50
procent av årsvinsten samt att vinstutdelningen
i sin tur underkastas en snabb
progressiv beskattning.» Läget var ju
då ännu mera skärpt än vad det är nu,
och vad som gällde då borde kanske gälla
i ännu högre grad i dag.

Jag vill vidare upprepa vad finansministern
sade i den fortsatta debatten.
Han säger: »Då uppkommer frågan:
Skall man i stället såsom ett surrogat
göra en allmän skattehöjning på företag,
vilken drabbar onda och goda om vartannat,
inte bara dem som vinna utan
även dem som förlora? Jag har tyckt,
att detta vore en ganska meningslös sak.
Jag har i stället måst resonera så, att
om det nu blir sådana extravinster, komma
de ju i toppen så att säga på företagsvinsten,
och denna topp måste ju under
alla förhållanden bli fullt ut beskattad.
Man kan resonera hur mycket man vill
om avdrag, avskrivningar och allt sådant,
men toppen måste under alla förhållanden
bli fullt ut beskattad. Det veta
vi, att av en sådan extravinst, som ligger
i toppen på ett företags hela samlade
vinst, går först 50 procent till stat
och kommun i skatt. Delar man sedan ut
från bolaget, kan man beräkna, att med
hänsyn till aktieägarnas genomsnittliga
inkomst- och förmögenhetsställning går
minst hälften av utdelningen till skatt.
Man kommer alltså faktiskt att till staten
draga in större delen av denna extravinst.
»

Detta är väl synpunkter, som har sin
stora aktualitet även i dag. Synd bara att
de inte numera beaktas!

•lag skulle också vilja ställa en direkt
fråga: Hur stämmer den inställning,
som i dag deklareras, med de synpunkter,
som framfördes i finansplanen förra
året? Där säger finansministern, att ut -

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.

vecklingen nu hade lett till att de finanspolitiska
möjligheterna att i begränsande
riktning påverka köpkraft och efterfrågan
hos företag och konsumenter
minskat. Vidare heter det: »Det torde
ligga utanför området för en praktisk
politik att genom skattehöjningar eller
drastiska utgiftsnedskärningar åstadkomma
en överbalansering av budgeten och
därigenom en indragning av köpkraft
från allmänheten.» Finansministern fortsätter
med att säga, att »penningpolitiken
nu skjutes i förgrunden såsom det
kanske betydelsefullaste konjunkturpolitiska
instrumentet i ett läge där alltjämt
vissa spänningsmoment kan uppkomma».

Att man nu tillgripit penningpolitiken,
har vi ju sett, men man fortsätter likaväl
att utnyttja skattepolitikens möjligheter
till bristningsgränsen eller däröver.

I vilken riktning övervägandena kring
företagsbeskattningen nu går, bär jag
sökt bilda mig en uppfattning om genom
att studera propositionens uttalanden
härom. De är, i de aktuella styckena,
återgivna i bevillningsutskottets betänkande
på s. 15. I det sammanhanget
framhålles att åtgärder såsom tillfälliga
modifikationer i avskrivnings- och lagervärderingsreglerna
kan utgöra grundvalen
för ett system innefattande en av
konjunkturväxlingarna betingad rörlig
vinstbeskattning. Ja, är det inte just dessa
frågor, som företagsbeskattningskommittén
för tre år sedan fick i uppdrag
att utreda och som nu skulle ha fått sin
lösning med det beslut, som riksdagen
fattade förra veckan genom fastställande
av de nya reglerna, innebärande en
skärpning just i syfte att de skulle verka
konjunkttirutjämnande och konjunkturdämpande? Den

taktik, som man nu slagit in på,
ger mig närmast intryck av att man gripits
av någon sorts vinstkonjunkturpsykos,
som saknar all grund. Hur vore det,
om man också tänkte på ett annat alternativ,
nämligen på möjligheterna av att
vi kan komma in i en kärvare konjunktur.
En sådan är väl ändå inte helt utesluten,
och då kan det helt visst bli mycket
värre. Har vi inte en fast grund,
byggd på ett effektivt och konsoliderat

näringsliv, kommer vi att i så fall bli
mycket illa ställda.

Motiven för den i propositionen nr
196 föreslagna höjningen av skattesatserna
för aktiebolag och ekonomiska föreningar
anges vara den för närvarande
rådande starka spänningen i det ekonomiska
livet. Finansministern vill genom
ytterligare snabbt insatta åtgärder motverka
ett inflationsdrivande efterfrågeöverskott.
Den situation, i vilken vi kommit,
har emellertid inte uppstått så plötsligt
att anledning först nu funnits att ingripa.
Den under de sista åren inträffade
överansträngningen av våra ekonomiska
resurser grundlädes redan under
år 1953. Redan då påyrkades en omläggning
av den ekonomiska politiken, bland
annat penning- och finanspolitiken. Från
vårt håll framhölls, att en begränsning
av det allmännas starkt stigande utgifter
vore nödvändig och att en omläggning
av finansieringen av det statliga lånebehovet
för upplåning i marknaden i
stället för i bankerna var nödvändig.
Försök att komma över till en effektiv
penningpolitik, där även räntan fick spela
en roll, vidtogs först under hösten
1954, men försöken fullföljdes ej, och
det blev snart klart att utvecklingen därmed
ej komme att föras in på lugnare
banor. De mest påtagbara bevisen härför
fick vi när utvecklingen på lönefronten
i början av detta år kom till synes.
Regeringen försökte då tidigt i år att få
grepp om utvecklingen genom införande
av den nya investeringsavgiften och
bilaccisen samt genom en ytterligare begränsning
av byggnadstillstånden. Förnyade
ingrepp för att minska likviditeten
vidtogs senare i vår genom den generella
räntehöjningen och genom en
premiering av det frivilliga sparandet,
och nu föreslås slutligen en höjning av
skattesatserna för företagen.

Händelseförloppet på den ekonomiska
politikens område visar ganska klart, att
om man tidigare konsekvent genomfört
en smidig omläggning och målmedvetet
fullföljt den, skulle en del av de senare
företagna ingreppen, som kan få skadliga
verkningar, ha kunnat undvikas. De
åtgärder, som nu staplats på varandra,

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

liar samtliga riktats mot näringslivets investeringar.
Vi har nu kommit in i ett läge
med en utomordentlig knapphet på
kredit. Främst går detta ut över näringslivets
lånebehov, och det måste medföra
en kraftig uppbromsning av investeringarna,
särskilt som företagsinvesteringar
drabbas av en investeringsavgift. Även
den kommer att verka kraftigt återhållande.
Även för de investeringar, som
ändå måste fullföljas, medför den en
kraftig fördyring. Den mycket restriktiva
byggnadsregleringen verkar i samma
riktning. Till sist måste den nyligen
beslutade skärpta företagsbeskattningen
föra till en begränsning av investeringarna.

Allvarliga betänkligheter måste anföras
mot att åtgärderna så ensidigt inriktas
mot näringslivets investeringar, detta
särskilt som utvecklingen mot alltför
stora anspråk på våra resurser inte
främst beror på ökningen av de enskilda
investeringarna. I nationalbudgeten redovisas
en efterfrågeökning åren 1954—
1955, liänförlig till konsumtionen, med
1 800 miljoner kronor. Ökningen av de
enskilda investeringarna beräknas till
460 miljoner kronor. Mot denna bakgrund
är det inte rimligt att främst inrikta
de efterfrågebegränsande åtgärderna
mot det privata investeringsområdet,
delta .särskilt som konsumtionen alltjämt
stimuleras genom vidhållande av
generella subventioner.

Även i propositionen nr 190 är finansministern
inne på det temat, att man
borde inrikta åtgärderna mot konsumtionen.
Det säges där: »Det bör också
hållas i minnet, att den gradvisa skärpningen
av den ekonomiska politiken alltsedan
i somras huvudsakligen träffat företagarsektorn
och investeringsverksamheten.
Fn sådan dämpning av aktiviteten
i företagarvärlden är nödvändig i rådande
konjunkturläge, men den bör inte drivas
hur långt som helst. Direkta åtgärder
mot en för hastig stegring av konsumtionen
skulle därför vara ändamålsenliga
i den situation som uppstått, när
de starka spänningarna i ekonomien utkristalliserat
sig i betydande inkomsthöjningar.
»

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.

Att trots detta ovanpå alla de redan
vidtagna åtgärderna mot företagen och
deras investeringar ytterligare genomföra
den nu föreslagna skattehöjningen är
orimligt, men också inkonsekvent ur
ekonomisk-politisk synpunkt.

Jag har redan inledningsvis antytt den
kraftiga skärpningen av företagsbeskattningen,
som de ändrade reglerna medfört.
Dessa, nu påbyggda med en höjd
skattesats, gör en sund utveckling av
vårt ekonomiska liv omöjlig. Efter den
nu föreslagna 25-procentiga höjningen
av skattesatsen kommer den direkta
statsskatten och kommunalskatten att
uppgå till inte mindre än 56 procent av
inkomsten. Under den övergångstid, som
stadgats för de nya skattereglernas införande,
kommer skattebelastningen för
åtskilliga företag, som blir tvungna att
ta fram sina reserver, att bli ännu högre,
och inkomsten kommer att bli direkt
underkastad en beskattning av rent konfiskatorisk
art.

Den föreslagna höjningen av skattesatserna
har som sagt motiverats som
konjunkturpolitiska åtgärder. Skattehöjningen
kan emellertid enligt min mening
ej utgöra en åtgärd, som logiskt och
nödvändigt kan tjäna till att motverka
den nuvarande inflationistiska utvecklingen.
Denna önskvärda ekonomiska
jämvikt kan tvärtom med en sådan åtgärd
bli svårare att uppnå. Efterfrågeökningen
är i huvudsak beroende av
den kraftiga inkomststegring, som kan
väntas av årets avtalsrörelse. I första
hand måste man räkna med att den
kommer att medföra en ökning av den
privata konsumtionen. Ett tillbakahållande
av denna konsumtionsökning måste
främst eftersträvas med en efterfrågebegränsande
ekonomisk politik. Räntehöjningen
och åtgärderna för att öka det
enskilda sparandet torde få en sådan
verkan. En höjning av företagsbeskattningen
kan emellertid inte väntas medföra
några direkta verkningar i den riktningen.
Eventuella konsumtionsbegränsande
verkningar kan inte väntas bli
uppnådda annat än indirekt genom
driftsinskränkningar och investeringsminskningar
inom företagen, och det

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.

kan först på längre sikt bli fråga härom.

Verkningarna av skattehöjningen kommer
emellertid också att hämma produktionen.
Det syfte, som den ekonomiska
politiken måste söka tillgodose, kommer
därigenom att motverka uppnåendet
av en jämvikt mellan tillgång och
efterfrågan i samhällsekonomien. Det är
nämligen också önskvärt, att man söker
främja en ökning av produktionen. I nationalbudgeten
räknar man med att den
totala produktionen i vårt land skulle
kunna ökas 1955 jämfört med 1954 med
icke mindre än 4,5 procent, och man
säger att man nu synes ha »grund för
en något mer optimistisk syn på möjligheterna
till fortsatt produktivitetsstegring».
Möjligheten att göra en säker bedömning
är givetvis svag, men nog tycker
jag att försiktighet här vore på sin
plats. Att bedöma möjligheterna till produktivitetsökning
så optimistiskt synes
mig visa att man inte alls tagit med i
beräkningen verkningarna av de direkt
och indirekt produktionshämmande åtgärder,
som nu föreslås. En sådan politik
kan inte undgå att eliminera många
produktivitetshöjande investeringar och
fördröja en i och för sig önskvärd rationalisering.
Dessa beklagliga verkningar
vid en investeringshämmande politik
kommer att framträda i en större omfattning,
om den föreslagna höjningen
av skattesatserna genomföres.

Riskerna för utvecklingshämmande
verkningar av de mot företagen riktade
åtgärderna kommer att framstå som än
större, om man även betraktar den press,
som kommer att utövas på vår handelsbalans.
Det gäller att förebygga en alltför
stor ökning av vår import; vår valutareserv
har redan krympt i sådan utsträckning,
att vi med all makt måste
försöka stoppa en fortsatt avtappning. I
detta syfte måste vi också stärka vår export,
och detta kan ej ske annat än genom
en fortsatt investeringsverksamhet
på en hög nivå. Åtgärderna mot företagen
rimmar ej väl härmed. Detta kanske
också får ses emot den bakgrunden, att
inom de länder, som vi i första rummet
har att konkurrera med, går utvecklingen
i rakt motsatt riktning. Där söker

man mildra beskattningen och i övrigt
vidta åtgärder, som direkt stärker företagens
konkurrensförmåga.

Jag har en hel del uppgifter, som visar
att tendensen är alldeles klar i detta
avseende, men jag skall med hänsyn till
den tid, som vi har till förfogande för
våra förhandlingar nu, avstå från att
redovisa dem. Jag räknar med att de är
kända för de flesta av kammarens ledamöter,
i varje fall av finansministern
och av dem, som företräder utskottet.

Herr talman! Jag skulle sedan vilja
beröra frågan om avvägningen av skattesatserna
mellan olika företagargrupper,
mellan aktiebolag och ekonomiska
föreningar. Skatten för de ekonomiska
föreningarna föreslås visserligen höjd
med 25 procent, alltså från 32 procent
till 40 procent av den beskattningsbara
inkomsten. Alltså med en höjning med
samma procentsats som för bolagen. Men
vi bör komma ihåg, att eftersom det förelåg
en viss olikhet och man nu lägger
på detta procenttal på båda skattesatserna,
vidgar man ytterligare skillnaden,
gör skattebelastningen å bolagen relativt
högre och därigenom försvårar den möjlighet
till konkurrens på lika villkor,
som är så eftersträvansvärd. Skillnaden
blir nu 10 procent i skattesatsen i
stället för som förut 8 procent. Jag hoppas
att vi skall kunna räkna med allas
medverkan när det gäller att ta bort
denna fula fläck, och jag hoppas att vi
skall kunna vinna även finansministerns
intresse härför. Jag kan inte tänka
mig att de, som nu drar fördel av denna
ökade skillnad, skall undandra sig
att vara med om att söka skapa rättvisa
och opartiskhet på detta område.

Jag skulle sedan också vilja säga ett
par ord om en fråga, som mera i förbigående
har berörts. Det är frågan om
hur man tänker sig att näringslivet i
fortsättningen skall kunna få sin kapitalförsörjning
tillfredsställande ordnad. Med
den hårdare belastning på företagen,
som nu genomföres, kommer det att bli
mycket svårt för dem att uppfylla de
krav på skälig räntabilitet, som ändå
måste uppställas och som måste vara för
handen för att företaget skall kunna

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

startas eller drivas eller utvidgas. Det
gäller ju att sörja för tillskott av kapital
både för förnyelse och utveckling av företagen.
Denna fråga är helt visst mycket
angelägen men jag hoppas att den i
fortsättningen kommer att tillbörligt beaktas.
Finansministern erinrar sig nog,
att denna fråga framförts till honom vid
flera tillfällen. Men man har icke i något
sammanhang sett spår av att han insett
behovet av att sörja för en tillfredsställande
lösning av detta spörsmål.

Till sist skulle jag vilja knyta några
ord till de synpunkter, som framförts i
motionerna nr 541 i första kammaren
och nr 671 i andra kammaren. Motionärerna
har sökt påvisa nödvändigheten
av att komma över till en friare ekonomi
med övergivande av den hittills förda
regleringspolitiken och den politik,
genom vilken man beskattningsvägen söker
styra utvecklingen. Vad som gjort
att vi råkat i svårigheter är den fulla
sysselsättningens politik, som har drivits
till överdrift och utan hänsyn till
penningvärdet. Nu pågår en utredning
därom, och vi lär ju få ta del av den
efter hand. Men det är säkerligen plats
för att redan nu uttala en varning för
att fortsätta på den väg, som regeringen
hitintills har följt. Det har varit fråga
om regleringar och direkta ingrepp utan
utnyttjande av allmänt verkande medel.
Det har visat sig att den ena regleringen
bara föder nya ingrepp och nya regleringar.
Beskattningspolitiken och den
återhållsamma politiken, kombinerad
med fortsatta subventioner, är ju också
en anomali, som bara leder till ökade
krav och ökade subventioner. Det är helt
visst nödvändigt att söka komma ifrån
den ransoneringsmentalitet, som följer
med denna politiska uppläggning. Den
skapar bara ständigt redovisade bristsituationer
med brister som aldrig kommer
att kunna täckas utan som leder utvecklingen
till en fortsättning i de gamla
spåren.

Jag vill med detta ha sagt, att det synes
mig nödvändigt att vi kommer över
till eu fri ekonomi, där man låter varorna
säljas fritt till de priser som det kostar
att framställa dem och gör avsteg

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.
från den grundregeln endast för klart
sociala fall. Regeringen måste ju inse,
att våra svårigheter inte kan lösas med
de medel som nu föreslås. Det kommer
bara att leda till att dagens svårigheter
blir morgondagens.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Wehtjes uttalande i början av sitt anförande
vill jag säga, att jag alltid i diskussioner
om bolagsbeskattningen har
sammanfört frågan om skattereglerna
och skattesatserna. Jag har vid flera
tillfällen sagt, att en ändring av skattereglerna
måste leda till en omprövning
av skattesatsen, och det var under det
mottot som jag arbetade inom företagsbeskattningskommittén
för att se, om de
mera permanenta regler, som vi där kom
fram till, borde föranleda någon sänkning
i skattesatsen. Jag kom till ett negativt
resultat. Herr Wehtje hade en annan
mening, men jag och majoriteten ansåg
att denna ändring av skattereglerna
inte behövde föranleda någon sänkning
av skattesatserna.

Nu är det fråga om en tillfällig höjning
av skattesatsen under en tid av
våldsamma expansionstendenser och medan
man väntar på en undersökning, som
utlovats från finansdepartementet om olika
åtgärder av skatterättslig natur att
vidtagas i starkt utpräglade konjunkturlägen.
Resultatet av denna utredning
väntas redan till hösten, och därmed är
den provisoriska karaktären av det förslag
som här ligger på kammarens bord
ytterligare understruken.

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara be att få
uppfriska herr Sjödahls minne med att
säga, att det var han som föreslog att vi
skulle taga under övervägande att sänka
skattesatsen, när vi hade format ut de
permanenta reglerna för avskrivning
och varulagervärdering; det var inte jag.
Det var jag som sade nej till herr Sjödahls
förslag.

Sedan vill jag säga, att när vi inom

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.

företagsbeskattningskommittén talade om
särskilda åtgärder, som skulle vidtagas i
exceptionella konjunkturlägen, menade
vi att det verkligen skulle vara fråga om
en exceptionell högkonjunktur. Yi hade
väl närmast i tankarna en sådan som vi
upplevde 1950, 1951 och 1952 och inte
ett sådant läge som vi nu har. Vi har ju
en ungefär stabil prisnivå, exportpriserna
är ingenting att anmärka på och importpriserna
är tämligen stabila. Jag kan
inte förstå att man kan kalla detta för en
överdriven konjunktur. I vilket avseende
är den det? Och om vi inte har en exceptionell
högkonjunktur, faller ju herr
Sjödahls argumentering för en skatteskärpning
helt och hållet.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! När läget är sådant att
praktiskt taget varje arbetare är sysselsatt,
när det är en utomordentlig efterfrågan
på arbetskraft och när det uppenbarligen
på industriellt och andra håll
finns en investeringslust som spränger
våra resurser, då har vi ett extremt läge.

Herr Wehtje berättade litet om vad
som hade förevarit inom företagsbeskattningskommittén.
Jag trodde verkligen att
herr Wehtje under sin riksdagsmannatid
så småningom hade utvecklat sig till en
så snarfyndig politisk räv som åtskilliga
här blir och att han hade förstått, att
det var ett slags blodprov som jag tog
på herr Wehtje, då jag ställde den frågan.

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte tala om
rävar i detta sammanhang, men jag frågar:
Den som uppträder på det sätt som
herr Sjödahl nu bekänt, att han gjort,
vad tycker han själv att han är förtjänt
att kallas, när han ser på sina göranden
och låtanden? Hur känner sig herr Sjödahl,
när han säger att han framställde
denna fråga till mig utan att mena vad
han sade?

Angående konjunkturläget skulle jag
vilja fråga: Syftar man inte till att ha
en sådan normal konjunktur bär i lan -

det, att alla människor är fullt sysselsatta?
Det har ju vitsordats även under
debatterna i bevillningsutskottet, att detta
skall vara det normala. Då kan man
väl inte efteråt komma och säga, att eftersom
alle man nu är sysselsatta, har
man genast fått en överkonjunktur.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Om förhållandena är sådana, herr talman,
att man har 100 arbetare men efterfrågar
150, att man har möjlighet att
göra investeringar för en miljon kronor
men vill göra investeringar för två, då
råder en sådan konjunktur, att kraftiga
motåtgärder måste vidtagas.

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:

Jag skall inte ytterligare förlänga debatten.
Jag vet inte, om herr Sjödahl hörde
på mitt anförande nyss, när jag
framhöll att det just är reglerings- och
ransoneringsmentaliteten som vi har så
mycket ont av.

Låt mig ta ett enkelt exempel. Om vi
frågade svenska folket, hur mycket kaffe
det skulle vilja köpa, för den händelse
det skulle bli ont om kaffe, så kan herr
Sjödahl vara övertygad om att det deklarerade
behovet skulle vara så stort,
att vi omedelbart finge införa kafferansonering.
Min mening är, att om man slopar
regleringar och ransoneringar och i
övrigt för en efter läget avpassad penningpolitik,
så kommer inte kraven på
vare sig arbetskraft eller investeringar
att bli större än våra resurser medger.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Under överläggningen
har ifrågasatts, huruvida inte diskussionen
lämpligen kunde omfatta även
bevillningsutskottets betänkande nr 53,
och vissa talare har redan fullföljt den
tankegången. Också jag skall därför tilllåta
mig att säga några ord i anslutning
till det sistnämnda betänkandet.

Innan jag går in därpå, skulle jag
emellertid vilja rikta mig till herr Sjödahl
beträffande ett par frågor. I sina
genmäle!! gav herr Sjödahl, såvitt jag

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

uppfattade honom rätt, inte något besked
om vad han egentligen menade
med sitt uttalande att högern ville sänka
skatterna medelst en skatt, som högern
inte ville ha. Jag tror, att det finns anledning
för herr Sjödahl alt komma med
ett klarläggande på den punkten. Jag
tolkar nämligen uttalandet på det sättet,
att det ägde något samband med eller
utgjorde ett återfall till den myckel
enkla eller förenklade agitation, som
under förra året gjorde sig så bred och
som gick ut på att inbilla människor,
att högern var beredd att höja beskattningen
för de fysiska personerna för att
kunna sänka den för de juridiska. Jag
finner det lämpligt att söka förebygga,
att en sådan agitation upprepas.

Herr Sjödahl sökte krångla till eller
krångla bort tidigare i olika sammanhang
gjorda uttalanden att, därest en ändring
av reglerna för den fria avskrivningsrätten
bleve aktuell, skulle också
i det sammanhanget frågan om företagsbeskattningen
upptagas till omprövning.
I anslutning till vad herr Sjödahl yttrade
på den punkten skulle jag vilja
fråga: Menar herr Sjödahl verkligen,
att denna omprövning lika väl skulle
kunna resultera i en ytterligare skärpning
av företagsbeskattningen som i en
sänkning därav? Om herr Sjödahl svarar
ja på den frågan, kommer jag med
hänsyn till den benägenhet för överord,
som ett sådant jakande svar skulle kunna
utlösa, att avstå från att kommentera
detsamma. Men jag skulle gärna vilja ha
ett svar av herr Sjödahl.

Herr Sjödahl sade också något om att
det inte var meningen, att den extra beskattning,
som man nu avser att belasta
företagsamheten med, skulle bli permanent.
I utskottet var man från visst håll
mycket angelägen om att utskottet skulle
göra ett bestämt uttalande på den
punkten, men ett sådant uttalande ansågs
dock inte böra ifrågakomma.

Vad beträffar bevillningsutskottets betänkande
nr 53 berör det frågan om en
sänkning av bilskatterna samt vidare
frågan om kvarlåtenskapsskattcns vara
eller inte vara och slutligen frågan om
uttagningsproeentcns storlek.

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.

I fråga om bilskatterna krävs måhända
ett klarläggande från min sida, som
innefattar besked om hur vi på högerliåll
ser på spörsmålet därom. Den vid
fjolårets riksdag genomförda höjningen
av bilbeskattningen beslutades ju under
den motiveringen att den var nödvändig
för finansiering av väginvesteringarna
enligt en plan, som då framlades och
som omfattade åren 1953 till och med
1959. I dagens läge torde det emellertid
framstå såsom obestridligt, att bilskatterna
därigenom bestämdes högre än
som erfordades för det angivna syftet.
Nya beräkningar har också visat, att
bilskatteinkomsterna, om de gällande
drivmedels- och fordonsskatterna bibehålies,
kommer att bli icke oväsentligt
större än som förutsatts. Det förefaller
även sannolikt, för att inte säga säkert,
att väginvesteringarna i varje fall under
de två första av planens fem år måste
väsentligen skäras ned i förhållande
till vad som tidigare avsetts. Någonting
nytt har också kommit till på detta område
genom den återinförda bilaccisen,
som man inte räknade med i fjol. Den
kommer att ge en avkastning på kanske
100 miljoner kronor eller mer, och denna
avkastning skall tillgodoföras automobilskattemedlen.

Bilaccisens återinförande medför alltså
ett kraftigt nettotillskott till »bilskattebudgeten»,
vilket i sin ordning ytterligare
understryker kravet på en sänkning
av de ordinarie bilskatterna.

Vidare kommer säkerligen utbyggnadstakten
beträffande våra vägar inte att
bli densamma, som tidigare räknats med.
I statsverkspropositionen framhålles också,
att arbetsmarknadssituationen och
konjunkturläget i allmänhet inte är vidare
gynnsamma för en forcering av
väginvesteringarna. Statsrådet Hjalmar
Nilson antyder till och med, att det kan
krävas nedskärningar av vägbyggandet
under åren 1955 och 1956 till samma nivå
som år 1954, vilket skulle innebära en
årlig anslagsförbrukning av 250 miljoner
kronor, d. v. s. långt under fernårsplanens
kalkyl och de anslag, som upptagits
i budgetkalkylerna. Kungl. Maj:t
har också för någon tid sedan fastställt

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.

förbrukningen av bilskattemedlen för
vägbyggandet under innevarande år till
250 miljoner kronor, alltså 70 miljoner
kronor mindre än enligt femårsplanen.
Bilskatterna kommer följaktligen att ge
en större avkastning än som beräknats,
och väginvesteringarna i förhållande till
det uppgjorda programmet blir mindre
än som beräknats. Konsekvensen härav
blir, att bilismen kommer att avkrävas
stora belopp, som inte under respektive
år kommer att användas för de avsedda
ändamålen. Automobilskattemedelsfonden
kommer sålunda att uppvisa växande
överskott, och icke förbrukade anslag
kommer att lagras. Konsekvensen
härav kan inte gärna, åtminstone med
mitt sätt att se, bli någon annan än en
sänkning av skattepålagorna för bilismen.

Sedan några ord om kvarlåtenskapsskatten!
Den bär ju diskuterats i många
tidigare sammanhang, och de synpunkter,
som därvid har framförts från högerhåll,
skall väl inte här upprepas. De
bör vara kända för kammarens ärade
ledamöter. Så mycket bör i alla fall sägas,
att vår bristande förståelse för denna
skatteform sammanhänger med dess
konstruktion, dess inkonsekventa och irrationella
ställning i skattesystemet, dess
säkerligen destruktiva verkningar på
människornas vilja till sparande och
risktagande och till produktiva insatser
över huvud taget. Den har inte heller
fiskaliskt sett lämnat en avkastning som
tillnärmelsevis svarar mot vad som förutsatts.

Att kvarlåtenskapsskatten måste framstå
såsom ganska orimlig kan belysas
med ett exempel. De fall är inte sällsynta,
då på grund av den årliga förmögenhetsskatten
eller främst på grund av
denna den sammanlagda skatten till stat
och kommun närmar sig och i vissa fall
överstiger den skattskyldiges totala beskattningsbara
inkomst. Hur kan man
motivera eller betrakta såsom försvarligt
att en sådan skattskyldig skall vid
sitt frånfälle anses häfta i skuld till det
allmänna, understundom för belopp
som i de extrema fallen närmar sig hälften
av hans förmögenhet? De samhälls -

ekonomiska verkningarna av en sådan
ordning har jag i sammanhanget bortsett
från, och jag skall inte heller inlåta mig
på några uttalanden därom.

Jag vill sluta med att säga, att skälen
för kvarlåtenskapsskattens avskaffande
har varit och är så starka, att det inte
tarvas något slag av utredning därom,
såsom bondeförbundet har föreslagit,
och inte heller överväganden om någon
kompenserande höjning av arvslottsbeskattningen,
som folkpartiet tycks vara
intresserat av. Kvarlåtenskapsskatten bör
sålunda bort utan vidare; det är den
enda linjen som bör följas med högerns
sätt att se.

Slutligen några ord om uttagningsprocenten
för den statliga inkomstskatten
för fysiska personer under nästa budgetår.
Frågan härom ligger för högerns
vidkommande till på alldeles samma sätt
i dag som vid motsvarande tidpunkt
åren 1953 och 1954. Då som nu har högern
stannat för en uttagningsprocent
av 100. Grunden därför är principiellt
sett alltjämt densamma. Högerns inställning
är sålunda den, att en minoritet
inom riksdagen inte är ansvarig för vad
majoriteten mot dess avrådande eller avstyrkande
beslutat och att denna minoritet
är i sin fulla rätt att ge uttryck för
hur budgetläget skulle ha tett sig och
vilken skattebelastning å medborgarna
som skulle ha krävts därest dess ställningstaganden
i de skilda sammanhangen
accepterats av riksdagen. Högern har
också den inställningen, att ramen för
det allmännas förfogande över medborgarnas
inkomster bör krympas. Rätten
till personlig disposition över den egna
arbetsinsatsens avkastning bör stärkas
och vidgas. Detta är inte blott en väg
till stabilare penningvärde och säkrare
sysselsättning, utan också en metod att
befordra eller underbygga den utveckling
mot en vidgad personlig äganderätt
även för de stora grupperna av medborgare,
som ligger i tiden.

Någon kan ställa den frågan: Ger högerns
utgiftspolitik utrymme för en
sänkning av uttagningsprocenten för den
statliga inkomstskatten från och med
nästa års ingång med 10 enheter? Till

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

svar på den frågan vill jag hänvisa till
innehållet i de föreliggande högermotionerna.
Därav framgår, att en sänkning
av uttagningsprocenten med 10 enheter
ned till den nivå, som förutsattes, då de
nu gällande skatteskalorna fastställdes,
är möjlig under de förutsättningar som
högern genom sin politik sökt skapa.
Därvid har behörig hänsyn tagits till den
statsfinansiella effekten av från högerns
sida framlagda förslag till utgiftsminskningar
respektive utgiftshöjningar samt
inkomstminskningar. Detta helyses närmare
i den bilaga, som är fogad till högermotionerna.
Jag ber att få hänvisa
till den.

När herr Sjödahl var inne på frågan
om uttagningsprocentens sänkning med
10 enheter inlät han sig ju på utsvävningar
i alla möjliga riktningar. Bland
annat hade han mycket att säga om hur
obetydlig den skattesänkning skulle bli,
som ett fullföljande av högerns tankegångar
skulle medföra. Jag vill på den
punkten blott säga, att när herr Sjödahl
resonerar på detta sätt, riktas ju hans
kritik i första rummet mot 1949 års skatteutredning,
tv det är dess förslag, som
högern här fullföljer. Den ståndpunkt,
som skatteutredningen intog, var enhällig,
och för resultatet svarade flera framträdande
medlemmar av herr Sjödahls
parti. Utredningen arbetade jämväl under
ordförandeskap av en aktad medlem
av det partiet. Jag har mycket svårt att
tänka mig, att herr Sjödahl skall kunna
inbilla folk att vad denna kommitté föreslog
och ansåg böra eftersträvas skulle
vara rena meningslösheten!

Jag skall, herr talman, i vederbörligt
sammanhang på de olika punkterna ställa
de yrkanden, som jag kan finna påkallade.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Det är intressant att konstatera,
att det regerande partiet nu verkligen
har fått upp ögonen för att det föreligger
en fara för inflation. Men låt
oss gå tillhaka och undersöka, var denna
fara har sitt ursprung. Jo, synbarligen
i den ekonomiska politik som har
knäsatts bär i landet från och med för -

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.
sommaren 1953. När vi från vårt håll i
remissdebatten vid höstsessionen 1953
och vid remissdebatterna i fjol förutsade,
att denna ekonomiska politik måste
dra med sig ett inflationstryck, då blev
vi föraktfullt avvisade.

Vad som här föreslås, säger herr Sjödahl,
är ett provisorium. Han hänvisar
till att den nu arbetande konjunkturexpertkommittén
skall bli färdig i höst.
Men förhåller det sig inte på det sättet,
att dessa experters resultat måste överarbetas
av en politisk instans? Om så
är fallet, torde vad som här i dag kommer
att fastställas inte bli bara ett provisorium.

Herr Sjödahl gav en mycket bestämd
utfästelse om att den skärpta bolagsbeskattningen
är en tillfällig åtgärd. Har
herr Sjödahl bett finansministern om
lov, innan herr Sjödahl lämnade denna
utfästelse? För övrigt kan man fråga sig,
vad utfästelsen är vård, sedd mot bakgrunden
av vad herr Sjödahl i övrigt
yttrade eller sedd mot bakgrunden av
att han har varit med om att avslå herr
Gustaf Elofssons yrkande om att i utskottets
skrivning skulle ingå ett särskilt
stycke, där utskottet utlovade, att skattehöjningen
skulle ha en tillfällig karaktär.
Vidare är att märka att vad som här
föreslås är avsett att intas i de ordinarie
skatteförfattningarna. Detta skulle väl
näppeligen komma i fråga, om avsikten
vore att skatteskärpningen bara skulle
vara provisorisk.

I övrigt vill jag inte använda så hårda
ord som herr Velander nyss, när han
sade att herr Sjödahl inlät sig på »utsvävningar
i alla riktningar». Men det
var på en punkt i sitt anförande, som
Sjödahl nog sade för mycket. Han yttrade,
att här inte föreligger något som
helst löftesbrott från år 1947, då företagsbeskattningen
ökades med 25 procent.
Men när den ökningen verkställdes
hänvisades det ju — inte minst ifrån
dåvarande finansministern Wigforss —
till att den ökade företagsbeskattningen
kompenserades av den fria avskrivningsriitten,
och samma synpunkter har
kommit fram från socialdemokratiska
partiets sida senare i olika sammanhang.

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.

Jag kan erinra om att 1949 års skatteutredning
betonade, att frågan om bolagsskattens
höjd var intimt sammankopplad
med bolagens möjligheter att
skattefritt bilda dolda reserver. Om rätten
för bolagen till avskrivning av inventarier
och nedskrivning av lager
skulle bli väsentligt beskuren, skulle frågan
om beskattningens höjd böra tagas
till förnyad omprövning. Jag föreställer
mig att kommittén inte hade tänkt sig,
att en inskränkning i den fria avskrivningsrätten
samtidigt skulle dra med sig
en höjning av bolagsskatten, utan i stället
en sänkning av densamma.

Samma inställning hade också den företagsbeskattningskommitté
där herr Sjödahl
var ordförande. I kommitténs betänkande,
liksom i proposition nr 100 i
år, har just diskuterats frågan om en
sänkning av bolagsskatten. Det har inte
gjorts några löften, men frågan har diskuterats,
och en höjning av denna skatt
har aldrig tidigare ifrågasatts.

Nu säger herr Sjödahl: Varför yrkar
oppositionen på en skattesänkning under
det att en utredning pågår på skatteområdet?
Resonemanget är tydligen det,
att en skatteökning alltid är motiverad,
vare sig utredning pågår eller inte och
vare sig det har funnits någon föregående
utredning bakom vad som föreslås
eller inte.

Herr Sjödahl sökte att förta intrycket
av att här återigen ägde rum en 25-procentig
höjning av den statliga bolagsskatten
genom att dra in kommunalskatten
i sammanhanget. Han kom fram till att
i själva verket skattehöjningen bara är
på 19 procent — skatten stiger från ungefär
47 till 56 procent totaliter, alltså
statsskatten och kommunalskatten tillsammantagna.
Men, herr Sjödahl, det är
ju den statliga beskattningen vi i dag
resonerar om! Vad som sker ute i kommunerna
behöver vi inte blanda in i
detta sammanhang.

Herr Wehtje har förut i dag starkt understrukit,
att den största faran av alla
de skatteåtgärder som nu staplas på varandra
är, att den konsolidering som har
ägt rum i våra företag de senaste åren
kan komma att bli väsentligt rubbad in -

för en nedgång i konjunkturerna. Jag
läste häromdagen en notis i Morgon-Tidningen.
Den rörde en rapport till Internationella
arbetskommissionens årskonferens,
som skall hållas i Geneve i juni
månad. I den rapporten framhålles, att
i de redan industrialiserade länderna går
för närvarande förändringen i industriens
produktionsinriktning snabbare än
någonsin. Det har beräknats att hälften
av befolkningen i USA nu är sysselsatt
i produktion och distribution av produkter,
som för femtio år sedan var
mänskligheten fullkomligt okända, och
det har beräknats att om tjugofem år
kommer hälften av befolkningen att vara
sysselsatt med framställning av produkter
som vi nu inte känner till, men
som vi kan ana på grund av den naturvetenskapliga
utvecklingen. Att det har
gått så snabbt beror på att just i dessa
nya industrier är möjligheten till hög
produktivitet störst. Särskilt gäller detta
de kemiska och elektriska industrierna
samt olje- och gummiindustrierna, vilka
uppvisat den snabbaste tillväxten, under
det att en relativ tillbakagång noterats
för textil- och beklädnadsindustrien.

När man träffar företagare i vårt land,
kommer alltid det problemet fram, hur
vi i den internationella konkurrensen
skall kunna hålla ut. Det är endast genom
att företa eu konsolidering och en
på grund av konsolideringen effektiv investering,
som vi kan hålla ut i det långa
loppet.

Nu vet jag att det är ganska meningslöst
med denna diskussion i dag. Majoriteten
finns, och beslutet är redan latent
fattat. Men skulle jag uttala ett önskemål,
så vore det att herr Sjödahls utfästelse,
att det som här beslutas i dag endast
skall vara en tillfällig åtgärd, måtte
gå i uppfyllelse.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Det kan väl inte gärna
råda några delade meningar i denna
kammare därom, att konjunkturläget
just nu karakteriseras av ett efterfrågeöverskott.
Jag nämner detta då det på
herr Spetz verkade, som om han på denna
punkt hyste sina tvivel. Det var väl

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

närmast fråga om den precisering, som
nationalbudgeten innefattar av beloppet
1 000 miljoner. Jag säger att alldeles
oavsett denna precisering kan man
inte undgå att finna att det är många
kriterier, som visar oss att det råder
en spänning i vår samhällsekonomi. Det
är en icke önskvärd valutautströmning;
det är en ökad efterfrågan av arbetskraft,
över tillgången inom åtskilliga områden;
det är en tillströmning av ansökningar
om byggnadstillstånd för enskilda
investeringar, som växer och
växer. Jag behöver väl inte spilla många
ord på detta, ty det är väl, som sagt, en
relativt allmän mening att detta är riktigt.
Det har här kommit fram synpunkter
från olika håll, som gått ut på
att det tidigare hade bort vidtagas åtgärder
för att icke det läge som nu är
skulle ha inträffat. Detta tyder ju på att
man inser att läget är sådant, att någonting
borde ha gjorts.

Jag måste säga att de synpunkter,
som herr Wehtje och herr Ohlon här
har framfört, är rätt så vågsamma, när
de talade om vad högerpartiet och folkpartiet
sade 1953, då de krävde en omläggning
av den ekonomiska politiken.
Javäl, det kunde man väl säga. Men innebar
det att man ansåg, att det då
fanns klara — eller ens dunkla — utsikter
till en tillspetsning av konjunkturen?
Hade herr Wehtje, som tillhör
den grupp av samhällsmedborgare som
under 1953 och långt in på 1954 utmålade
konjunkturläget i vårt land såsom
mycket tryckt, som talade om hur omöjligt
det var att sälja svenska varor till
utlandet på grund av våra höga kostnader
och den hårda utländska konkurrensen,
och hade alla de, som ständigt
siade om en depression, samtidigt den
meningen, att det var nödvändigt att
skärpa den ekonomiska politiken för att
hindra en inflationistisk utveckling?

Nej, mina herrar, det är bäst att sluta
upp med detta tal, ty det är ingen konsekvens
i resonemanget. Man sammanblandar
två ting. Man har velat ha en
annan typ av ekonomisk politik, men
frågan om konjunkturutvecklingen berörde
man icke.

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.

Jag skulle för min del vilja säga, att
trots vad man nu säger om att åtgärder
borde ha vidtagits tidigare — jag vet
ju själv hur orimlig den tanken egentligen
ur politisk synpunkt är •—- finns
det väl i alla fall ganska goda utsikter
till att vi skall kunna hindra en inflationistisk
prisstegring. Den skall vi hindra
med den ekonomiska politikens hjälp.
Skulle man hålla sig till principiella
deklarationer, vill jag säga att det råder
stor enighet om hur den återhållande
politiken egentligen skall se ut. Det skall
vara kreditpolitik, det säger alla.

Det finns naturligtvis en betydande
skillnad mellan regeringspartierna och
oppositionen därutinnan, att regeringspartierna
i kreditåtstramningen ser det
verksamma elementet medan ränteändringar
bara spelar den sekundära rollen
av att vara en regleringsfaktor, som ger
tekniska förutsättningar för en kreditåtstramning,
under det att oppositionspartierna
tycks betrakta själva ränterörligheten
som en självverkande kostnadsfaktor.
Det är klart att denna skillnad avspeglar
sig på det sättet, att vi från
regeringspartiernas sida är mera återhållsamma
i vår lust att använda räntevapnet
än vad man är på oppositionssidan.

Men, ärade kammarledamöter, vad
vänder sig en kreditpolitik i åtstramande
riktning emot? Vad är det den skall
åstadkomma? Jo, den skall åstadkomma
en begränsning av investeringarna, i
främsta rummet de enskilda investeringarna.
Samtidigt med att man på högerhåll
är anhängare av tanken på en restriktiv
kreditpolitik, beklagar man sig,
såsom herr Velander här gjorde, över
att den ekonomiska politiken riktar sig
mot investeringarna, och herr Wehtje
förklarar, att en politik, som syftar till
att hålla tillbaka investeringarna, är
orimlig och inkonsekvent.

I själva verket har ju kreditpolitiken
liksom andra åtgärder med samma syfte
naturligtvis icke bara en gynnsam verkan.
Jag säger utan vidare, att det här är
fråga om ett nödvändigt ont. Det är
ingen människa som anser annat än att
det är nyttigt med investeringar och

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.

rationaliseringar. Så långt man kan investera
och rationalisera är detta bra
för den framtida produktionsutvecklingen.
Men jag upprepar vad jag tidigare
sagt mer än en gång, att det är ingen
nytta med att driva fram investeringar,
vilka går utöver ramen för samhällets resurser.
Det betyder inte att man skapar
mera investeringar. Det betyder bara att
man gör dem dyrare. Man kan aldrig
använda mera tillgångar än som finns.
Åtgärder för att motverka investeringar
måste därför alltid läggas så, att man får
den avvägningen, att man inte hindrar
mer än vad som är nödvändigt. Det som
är nödvändigt att hålla tillbaka måste
emellertid hållas tillbaka.

Från flera håll, bland annat från herr
Spetz och från herr Wehtje, bar den
frågan kommit: Varför riktar vi oss mot
investeringarna, när vi egentligen borde
rikta oss mot konsumtionen? Ja, mina
ärade damer och herrar i oppositionen,
varför gör vi det? Kan man från oppositionens
sida påstå, att regeringspartierna
har röstat ned något förslag från
oppositionens sida om åtgärder för att
skapa återhållsamhet i konsumtionen?
När fick vi i så fall något förslag därom?
Åren 1946 och 1947 föreslog högern en
omsättningsskatt, och 1949 begärde högern
allmänt verkande åtgärder för att
hålla tillbaka konsumtionen. Men därefter
har jag aldrig haft anledning att
ta ståndpunkt till något förslag i den
riktningen, varken från högern eller
från folkpartiet. Vad är det för mening
med att komma med detta tal om att regeringen
i sina åtgärder riktar sig mot
investeringarna, fastän den i verkligheten
borde rikta sig mot konsumtionen,
när de som säger detta icke själva velat
ge något aktivt bidrag till en konsumtionsbegränsning? Jag

tog upp detta resonemang i samband
med kreditpolitiken, därför att det
bör föras där. Kreditpolitiken är ju nämligen
huvudåtgärden när det gäller att
hålla tillbaka investeringar. Men jag
trodde faktiskt att vi från båda sidor
var överens om en annan sak, nämligen
att kreditpolitiken bör kompletteras med
en återhållande finanspolitik. I princip

kan vi väl också sägas vara eniga därom.
Men jag undrar nu hur den enigheten
ser ut i praktiken.

Vi har nu föreslagit en vinstbeskattning
i den formen, att skattesatsen för
bolagen skall höjas. Det förslaget har
i dag mötts med, jag skulle nästan vilja
säga, moralisk indignation. Här talas om
löftesbrott. Man säger t. o. m. att det är
löftesbrott av statsmakterna. Men jag
har då aldrig varit med om att vare sig
Kungl. Maj:t eller riksdagen har skrivit
på några växlar i detta avseende, vilket
egentligen vore orimligt. Ty varken
riksdagen eller Kungl. Maj:t bör väl ge
utfästelser, som icke en kommande riksdag
eller en kommande regering vill hålla.
Allt detta tal om att det 1947 skedde
utfästelser är oriktigt. Det skedde väl
inga andra utfästelser än de som gällde
det då aktuella läget. År det inte
orimligt att tänka sig, att man skulle
binda statsmakterna för all framtid genom
uttalanden, vare sig dessa kommer
från ett statsråd eller ledamöter av riksdagen? När

det här från herr Wehtjes sida så
mycket talats om vad jag har sagt vid
olika tillfällen, vill jag en gång för alla
slå fast, att då jag talar om en sak, hänför
jag mig till den föreliggande situationen,
och mina uttalanden är inte avsedda
att vara något slags programförklaring
för evärdelig tid. Jag skall väl
inte behöva varje gång stå här och säga,
att detta är min bedömning av situationen
i dag och de medel, som behövs i
dag, och att ni inte får tro, att jag menar
att mina uttalanden gäller för år
2000.

Vi är, säger man, löftesbrytare. Vi är
nedrivande och förstörande vandaler
— uttrycket är inte använt, men det var
väl i alla fall innehållet. Ja, det är bra
när man själv kan tillhöra en god och
rättfärdig skara av kämpar mot en annan
skara, som stämplas med moralisk
mindervärdighet. Men jag tycker att
man bör sluta upp med detta sätt att
höja sina egna intentioner så högt i moraliskt
avseende och nedvärdera motståndarnas
till något mvcket, mycket
lågt.

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

Om man nu här går in för en kreditåtstramning,
som mycket hårt drabbar
alla dem som behöver låna pengar och
som hindrar dem från att göra investeringar
och rationaliseringar, är det då
inte konsekvent att också säga: Bör det
inte finnas en återhållande motvikt även
för sådana företag, som inte behöver
låna pengar därför att de har ekonomiska
resurser att göra sina investeringar
utan att anlita kreditinstituten? Jag
kan inte finna att det är något felaktigt
däri, utan tycker tvärtom att det är en
ganska naturlig komplettering.

Här har jag å ena sidan fått höra av
herr Spetz och även av någon annan talare,
att den höjda bolagsskatten inte
får någon återhållande verkan på investeringarna.
Å andra sidan har jag här i
dag också fått höra, att den kommer att
få en förödande inverkan på investeringarnas
omfattning. Det är väl ändå på
det sättet, att den får en verkan. Den
kommer att hindra investeringar, vilket
ju också är avsikten.

Man klagar över att en sådan åtgärd
som denna hindrar företagen från att
planera och säger, att läget ändras från
vecka till vecka. Jag är överraskad över
att höra ett dylikt argument emot mig
från dem som anser, att räntepolitiken
är en utomordentligt bra väg att gå
just emedan den är så smidig, att den
kan ändras från vecka till vecka. Så smidig
är nu inte beskattningen, men den
är ändå sådan att den kan ändras.

Denna vinstbeskattning har — jag vill
säga tillfälligt — tagit sig formen av en
höjd bolagsskatt. Jag kan tillägga, att
höjden på skatten har anpassats efter
kreditåtstramningen, eftersom den skall
vara ett komplement till den. Men jag
har väl observerat, att företagsbeskattningskommittén
allvarligt diskuterat frågan,
om detta är en lämplig form med
rörlighet i företagsbeskattningen. Jag är
fullt medveten om att företagsbeskattningskommittén
har ställt detta i tvivelsmål.
Kommittémajoriteten har i stället
pekat på att det i de konjunkturlägen,
där det kan vara nödvändigt, finns en
möjlighet att göra avskrivningsreglerna
rörliga och att det är en bättre väg. Den

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.
vägen kan dock icke beträdas i dag därför
att de nya reglerna ännu inte trätt
i kraft. Det kommer att ta åtskillig tid
innan de blivit genomförda, och några
förutsättningar att använda en viss rörlighet
i avskrivningarna såsom en motvikt
vid en överkonjunktur har vi icke
för närvarande. Men det är inte meningen
att denna fråga skall ligga oprövad
ända till dess att den penningvärdeutredningskommitté,
som till hösten skall
tillsättas, blir färdig med sitt arbete. Jag
har i kompletteringspropositionen förutskickat,
afl det skall hli en utredning,
som skall ha till syfte att utreda frågan
om en viss rörlighet i företagsbeskattningen,
som skall verka under tiden intill
dess penningvärdeutredningen blir
färdig. Därför kan vi säga, att detta är
en tillfällig åtgärd. Vi har inte velat tidsbegränsa
denna höjning av skattesatsen
därför att vi inte vet när den tiden kommer,
då man borde sänka den. Men det
har hela tiden förutskickats, att frågan
skulle tagas upp till omprövning inom
en inte alltför lång tidrymd.

Det är i stil med denna inställning som
vi från regeringens sida har ansett, att
de medel, som inflyter genom dessa skatter,
vilka nu användes för att hålla tillbaka
investeringsverksamheten — den
höjda bolagsskatten och investeringsavgiften
— inte får gå ut i rörelsen igen
utan att medlen skall steriliseras och
därmed ytterligare hjälpa till att skapa
en åtstramning.

Det har på något håll satts i fråga, att
man kanske borde göra på samma sätt
med överskottet i automobilskattemedelsfonden.
Men det är ju ändå på det sättet,
att dessa medel bör vara lätt tillgängliga
och bör kunna tagas i anspråk utan
särskilda riksdagsbeslut, om det uppstår
situationer där det är möjligt att öka investeringarna
på vägområdet. Därför är
det ur tekniska synpunkter inte lämpligt
alt på samma sätt binda överskottet
i automobilskattemedelsfonden.

Även statens budget är väl en del av
finanspolitiken, och även budgeten bör
väl göras upp på ett sådant siitt, att den
bidrager till att skapa förutsättningar för
åtstramning i eu situation där detta be -

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.
hövs. Den gamla regeln att löpande utgifter
skall täckas med löpande inkomster
och inte med lånemedel måste vi
vidhålla.

Den budget, som nu föreligger till godkännande
och som är tillstyrkt, följer
gällande principer i allt, även i fråga
om avskrivningarna. Jag kan därför säga
att denna budget faller inom ramen
för den politik, som vi nu bör föra.

Det kan under sådana omständigheter
inte gärna vara rimligt att nu genomföra
en skattesänkning. En allmän skattesänkning
med 10 procent på den statliga
inkomstskatten, som här har föreslagits,
kan inte genomföras utan att den ökar
behovet av upplåning för statsverket.
Den kommer att sätta i gång mer pengar,
och den kommer att öka efterfrågan.
Därför är det enligt min mening
inte lämpligt att i nuvarande läge sänka
skatten.

En skattesänkning är alltid eftersträvansvärd,
men inte såsom ett konjunkturpolitiskt
medel. Kan man sänka skatterna
och låta människorna få behålla
mera av sina pengar för sina alldeles
privata utgifter, så är det bra. Men då
skall man göra det med den klara förutsättningen,
att man därigenom vill
åstadkomma en höjning av levnadsstandarden.
En skattesänkning blir på det
sättet någonting som liknar en social
reform. Man återbär pengar till människorna
för att de skall få mer pengar att
bruka. En sådan skattesänkning bör
man göra när man har råd till det. Eft
av de motiv, som gör att vi från regeringspartiernas
sida nu så starkt arbetar
för att få jämvikt och stadga i samhällsekonomien,
är just att vi därigenom skall
få möjlighet att genomföra en skattesänkning
vid nästa års riksdag.

Det är inte någonting ovanligt att det
sker skattesänkningar. När man hör oppositionen,
verkar det ibland som om vi
inte någon gång i världen hade kunnat
tänka oss eu skattesänkning. De kommunala
ortsavdragen höjdes år 1950 med
betydande kostnader för statskassan såsom
följd. År 1952 skedde det en betydelsefull
sänkning av statsskatten. Vid
årets riksdag har i samband med skatte -

förenklingen fattats beslut, som innebär
skattelättnader för mycket stora grupper
av de skattskyldiga, och vi tänker oss
att det vid 1956 års riksdag skall komma
ett förslag om en allmän skattesänkning.
Men vi kommer inte med dessa
förslag med något tal om att vi därigenom
skall kunna motverka en överkonjunktur.
Vi vill inte göra svart till vitt.
Vi kommer med förslagen med den uttryckliga
motiveringen, att om statens
finanser kan tåla det, så skall människorna
inte behöva betala lika stor skatt
som förut. De skall få tillfälle att höja
sin levnadsstandard.

Vad jag nu sagt om den tioprocentiga
skattesänkningen gäller också automobilbeskattningen.
Det är ju ändå på
det sättet, att när vi fattade beslut om
nya skattesatser för motorfordonen var
det förutsett, att det i början av femårsperioden
skulle bli överskott men att
dessa överskott skulle komma att tagas
i anspråk i slutet av denna period. Hittills
har ingenting i princip inträffat,
som förändrar denna planläggning.

Det har bär sagts: men nu kommer ju
den nya bilaccisen till, som också skall
tillföras automobilskattemedlen. Ja, det
är sant. Men vi måste också komma ihåg
att det kanske inom kort blir fråga om
t. ex. att genomföra högertrafik, och
man har ju från alla håll förutsatt, att
de mycket betydande kostnaderna för
den omläggningen skall betalas med
automobilskattemedel. År vi så säkra på
att här finns några överflödiga pengar?
Och nog är det väl bättre att ha dessa
tillgångar i automobilskattemedelsfonden
än att nu sänka skatten, för att kanske
sedan om ett par år nödgas höja den
igen. Hur kan man vara med om en
sänkning i detta fall, när man är så kolossalt
intresserad av stabilitet och så
rädd för ändringar i beskattningen? -—
Men också ur konjunkturpolitisk synpunkt
är det motiverat att inte nu genomföra
en sänkning av automobilskatterna.

Jag kan väl utan vidare säga, att oppositionens
inställning till konjunkturpolitiken
är, att den vill göra mindre än
regeringspartierna. Man vill inte vara

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

med om vinstbeskattningen — och därigenom
blir aktionen mot inflationsrisken
inte lika bred. Utöver kreditpolitiken bär
man egentligen ingenting att komma
med. Man talar om skattesänkning och
uppmuntran av frivilligt sparande, men
det är åtgärder som icke har någon positiv
verkan i nuvarande konjunkturpolitiska
läge. En skattesänkning har, som
jag sagt, sitt egenvärde. Också åtgärder
för att uppmuntra frivilligt sparande kan
ha sitt egenvärde. Men man skall inte
försöka få folk att tro, att dessa åtgärder
dessutom har den egenskapen, att
de motverkar en överansträngning av
konjunkturen. Det gör de icke! För min
del tycker jag nog, att det närmast är
ett kamouflage för brist på förslag, när
man från oppositionens sida anser att
dessa åtgärder är ett komplement till
kreditpolitiken.

I fråga om budgeten har oppositionen
två alternativ. Dessa alternativ har helt
naturligt ingen annan betydelse än att de
utgör principdeklarationer med åskådliggörande
exempel; det är uppenbart
att alternativen icke kan läggas till
grund för riksdagens beslut om budgeten
nästa år.

Högerpartiets alternativ är i all korthet
detta: genom minskade statsutgifter,
i främsta rummet minskade bostadssubventioner,
skall utrymme för en skattesänkning
beredas. Budgeten skall inte
påverkas, ty inkomstminskningen motsvaras
av en utgiftsminskning.

Det finns ingen anledning för mig att
gå in på någon lång utläggning om denna
sak. Alternativet låter sig diskutera.
Det är bara så att riksdagen redan tagit
ståndpunkt till det — utgiftsminskningarna
har inte skett, och förutsättningen
för alternativet är därmed borta.

Men jag vill för min del säga, att alternativet
inte var så hållfast som man
inom högerpartiet tror. Man ansåg att
man kom fram till plus minus noll, men
då hade man räknat med att det successiva
genomförandet av den fria avskrivningen,
som man föreslagit, skulle för
nästa budgetår kosta 40 miljoner. Våra
experter har kommit till siffran 100 miljoner.
Jag skall inte diskutera vem som

4 Första kammarens protokoll l''J!>5. Nr 22

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.

i verkligheten har rätt, men sannolikt
skulle högeralternativet komma att innebära
ett underskott.

Det är bara en reflexion jag kan göra
här. Borttagandet av den fria avskrivningen
ansågs ju vara ett fruktansvärt
slag mot näringslivet; det skulle leda
till mycket stora bördor. Men när man
nu från högerpartiets sida vänder på
steken och skall räkna ut hur stor inkomstminskningen
blir om man återinför
den fria avskrivningen, låt vara successivt,
så kommer man fram till relativt
sett obetydliga belopp. — Det är
alltid svårt att motivera på två håll samtidigt! Folkpartiets

alternativ kan sägas bestå
i minskade statsinkomster med bibehållna
utgifter — det är väl den rätta beskrivningen.
Och den skillnad, som uppstår,
skall lånas upp. Jag skall för min
del inte mera vidlyftigt ta upp frågan
om avskrivningarna på bostadslånen till
diskussion; där har inte något nytt inträffat.
Problemet är detsamma som diskuterats
vid föregående riksdagar och
som i förra årets valrörelse var föremål
för en ingående granskning, och dessutom
har ju riksdagen i går och i dag
fattat beslut om saken. Det enda man
skulle kunna tillägga är att det är en
förunderlig elasticitet i folkpartiets
ståndpunktstagande. Man vill inte att tillläggslånen
på hyreshus skall avskrivas
på kortare tid än 30 år. Ända tills i år
har man inte observerat att det finns
ett avskrivningsproblem i fråga om subventionerna
till egna hem, men i år har
man plötsligt upptäckt det, och subventionerna
skall nu enligt folkpartiets förslag
avskrivas med 100 procent. Det är
ganska förvånansvärt med denna olika
behandling av två principiellt så likartade
ting. Vi har för vår del också observerat
problemet. Jag anser liksom
folkpartiet att dessa egnahemssubventioner
principiellt sett bör avskrivas med
100 procent. Men jag har inte velat göra
det på en gång, eftersom vi kan räkna
med att subventionsbeloppen kommer att
minska, och därför kan vi med en viss
årlig summa få dem avskrivna enligt eu
avskrivningsplan, som leder till samma

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.

resultat utan att man alltför mycket
rubbar budgeten. Men om man skall avskriva
egnahemssubventionerna med 100
procent, borde man val också, liksom regeringspartierna
gör, göra det på hyreshusen.

Jag skall inte heller gå vidare in på
det förslag, som folkpartiet framlagt,
nämligen att man skall öka budgetens
inkomster genom att ur kommunalmedelsfonden
tillföra den pengar, som aldrig
blivit avsatta där. Frågan är en ren
bokföringsfråga. Den påverkar inte det
realekonomiska sammanhanget, och den
har ingen inverkan på den kassamässiga
utvecklingen. Det är inte felaktigt i princip
.att göra så, och de nya förslagen
leder ju till att vi efter något år kommer
att vara i en situation, där detta
system är helt genomfört. Men folkpartiet
vill göra detta för att förgylla budgeten,
för att göra den starkare än den
är, för att ge den intryck av att visa
ett stort budgetöverskott och för att på
det sättet få ett motiv för det förslag till
skattesänkning, som man inte — som högern
— har sökt att vinna genom att
minska utgifterna. .lag skulle för min del
vilja slå fast, att folkpartiet tillsammans
med kommunisterna i alla fall är den
grupp, som vill göra minst för att hålla
inflationsriskerna tillbaka. Jag kan inte
undgå att göra den reflexionen.

Alla åtgärder, som vidtagits för att
hämma konjunkturutvecklingen, drar alltid
med sig sina svårigheter. De drabbar
många människor och många företag
hårt — det vet vi. Detta självklara faktum
får vi se i ögonen. Trots detta måste
man vara med om åtgärderna, tv om
man inte vill medverka till sådana åtgärder,
mäler man sig ut ur strävandena
att bibehålla samhällsekonomisk jämvikt.
Det är naturligt att de, som drabbas av
sådana konjunkturdämpande åtgärder,
reagerar surt. Men vi får akta oss för att
sammanblanda enskildas svårigheter
med det helas bästa. Vi får se saken i
stort. Jag måste göra gällande, att det
inte kan vara klokt att bara söka nedvärdera
och nedsätta alla åtgärder, som
föreslås, därför att de är obekväma. Jag
får säga att när jag hör t. ex. herr Wehtje

beteckna alla skatteåtgärder, som ingriper
i konjunkturen, såsom regleringar —
och regleringar är någonting förskräckligt
— väntade jag bara på en sak —
och jag tycker nog att herr Wehtje snuddade
vid den — och det är att ränteförändringar
också blir regleringar. Det
är i och för sig inte så konstigt, att när
man nu snart börjar att känna att en så
långt gående kreditåtstramning, som
framtvingat en räntehöjning på en procent,
får obehagliga verkningar, så blir
detta också en reglering som man ber
att få slippa. Men tänk på en sak: om
vi kommer i den situationen, då står faktiskt
oppositionen alldeles naken inför
frågan om konjunkturpolitiken!

Hem EWERLÖF (h):

Herr talman! Finansministern har ju
under sitt verksamma liv haft tillfälle
att göra framstående insatser på många
olika områden. Men när han i detta sammanhang
och inte minst i propositionen
nr 190 har iklätt sig rollen av historieskrivare,
så måste jag säga att resultatet
har blivit mycket klent. Finansministern
har här sagt någonting om
att vi skulle försöka komma ifrån det
där sättet att höja våra egna insatser
till skyarna och nedvärdera motståndarna.
Det är en maxim som jag gärna
vill ansluta mig till. Men lever verkligen
finansministern som han lär?

Jag har upprepade gånger vid våra
diskussioner, inte minst i år — senast
under remissdebatten den 29 april —
inbjudit till att få en diskussion om
var orsaken är att finna till den situation,
i vilken vi nu hamnat. När vi läser
propositionens beskrivning får vi
återigen samma bild som statsministern
den gången gav i denna kammare, att
regeringen vid varje särskild tidpunkt
har vidtagit varje åtgärd, som påkallats
för att gardera den samhällsekonomiska
balansen. Och då ger sig utan vidare
den frågan: Hur kommer det sig
då att vi mist balansen? Är inte detta
ett eklatant bevis på att någonting måste
varit fel i den förda politiken? Men
detta kan man inte förmå sig att erkän -

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

na. Då kan det inte heller begäras, att
det skall hysas förtroende för de åtgärder,
som i fortsättningen föreslås.

Jag har alltså inbjudit till en diskussion
om vad regeringen anser vara felet
i politiken, vad som har föranlett att
denna situation har kunnat uppkomma,
då vi från att ha haft en klar himmel
rätt som det står med åskmoln över oss
— trots att inte något som helst misstag
skulle ha begåtts och inte någonting
brustit i vad regeringen har gjort,
fastän den tagit på sig uppgiften att
framför allt sörja för den samhällsekonomiska
balansen. Gång på gång har jag
gått in i närkamp genom att deklarera,
hur vi ser på saken och vad vi anser vara
förklaringen till att vi har hamnat där
vi är. Men man tar inte upp saken till
diskussion, avvisar våra skäl, som om det
vore nonsens, utan att för egen del prestera
någonting till förklaring av vad
som hänt. Något misstag har denna utomordentliga
regering inte vid något tillfälle
begått, och den står nu i färd med
att bättra upp det hela och laga så att
allt skall bli bra igen. Jag frågar mig,
hur detta kan gå ihop med det faktum,
som ändå alla människor är medvetna
om, nämligen att det är något som brakat
ihop i fråga om vår ekonomiska politik.
Och vi har ingen möjlighet att
skylla på utlandet, utan det beror på
oss själva.

Jag har inget intresse av något rättshaveri,
och jag tycker inte om att hålla på
att tjata om vem som har rätt och vem
som har fel. Vad jag skulle vilja komma
fram till är något som jag skulle vilja
låna från den propaganda, som »Moralisk
upprustning» brukar använda sig
av, nämligen alt man inte skall bry sig
om vem som har rätt, utan intressera
sig för vad som är rätt. Det är försök
att komma fram till en analys av vad
som är rätt, som varit riktmärke åtminstone
för mig, när vi har fört dessa
diskussioner.

Jag skall gärna erkänna, att jag har en
känsla av att även våra politiska debatter
skulle ha mycket att vinna på eu viss
moralisk upprustning, för att vi skall nå
det mål, som finansministern själv talar

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.

om, nämligen att vi inte skall alltför
mycket höja våra egna intentioner till
skyarna och nedvärdera våra motståndare.

Här har frågats, vad vi egentligen har
haft att komma med. Det har anmärkts
på att vi vill gå tillbaka till 1953 och
1954 för att få förklaring på det hela.
Men då var ju allting gott och väl —
ingen anledning fanns att vidtaga några
åtgärder, och inte heller var det några
som då ville göra någonting, säger finansministern.

Men det var just vad vi ville! Vi ville
år 1953 motverka den utveckling, som
då ägde rum genom den stora kreditexpansionen,
vilken i sin tur var beroende
på penningpolitiken med dess låsta
ränta. Om man då hade varit beredd
att vidtaga en sådan åtgärd, som man
företog 1954 genom att bjuda ut ett
statslån på kapitalmarknaden till något
högre ränta, hade denna kreditexpansion
kunnat undvikas, och det var den
som spädde ut det monetära utrymmet
och kom att spöka under 1954. Därför
vågar jag i denna stund hävda, att om
detta hade skett, hade vi inte varit i
dagens situation. Jag har inte blivit
motbevisad.

När vi sedan kom till 1954 sade finansministern
i remissdebatten, att han ansåg
att det var nödvändigt att alltjämt
hålla på restriktiviteten. Jag har följt
finansministern i spåren varenda gång
det har varit tal om restriktivitet och
sagt, att jag är fullkomligt medveten om
att det framför allt är detta som kräves.
Då sade finansministern, att i det läget
avsåg han att gå över till de penningpolitiska
hjälpmedlen. Jag sade samtidigt
— i början av 1954 — att det ju var
beklagligt, att under 1953 denna utspädning
av det monetära utrymmet hade
fått förekomma, eftersom därigenom de
penningpolitiska möjligheterna blivit betydligt
mindre, men jag framhöll att
det fortfarande gällde att komma över
till eu penningpolitik, som höll efter det
monetära utrymmet. Detta framhöll vi
också i den ekonomiska debatten i slutet
av föregående vårsession. Och vi menar
alltjämt, att om vi då hade fått en

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.

omläggning till den penningpolitik, som
regeringen nu, när vi kommit i ån i stället
för i bäcken, jämte mycket annat har
huggit till med, så skulle läget ha varit
ett annat.

Nu säger finansministern: »Oppositionen
har inte velat göra någonting för
att komma åt konsumtionen.» Men varför
sade vi allt detta år 1954? Jo, det var
därför att vi förstod att sådant som läget
då var, skulle löneuppgörelserna till
hösten komma att spränga ramen för
våra resurser om ingenting skedde som
kom både arbetsgivare och arbetare att
förstå att regeringen avsåg att hindra en
sådan utveckling. Någonting sådant skedde
inte — man gjorde en ansats, men
man vek undan igen. Detta har i sin
tur enligt vår mening givit upphov till
den stora inkomstökningen, vilken i sin
tur medför efterfrågeöverskott. Förra
året hade det varit möjligt att förebygga
denna situation. Det är, som om det vore
omöjligt att få finansministern att
förstå att det alternativ, som vi hela tiden
har förordat, gått ut på att förebygga
att några kalamiteter skulle inträffa.
Finansministern håller envist fast
vid att ingenting kan göras, förrän något
har hänt. Då kommer man i efterhand
med sina tunga trupper av regleringar,
skatter och alltihop detta, för att
rätta till vad som har brustit. Här föreligger
en kardinalskillnad mellan hans
och vårt sätt att se på de här tingen.

Men nu är vi där vi är, och det gäller
ju att försöka ta sig ur detta läge. Jag
är inte den som förnekar förefintligheten
av efterfrågeöverskott. Jag tycker
visst att alla tecken tyder på att vi är inne
i en allvarlig utveckling. Vår valutareserv
sjunker, och vi läser om hur svårt
det är att få arbetskraft och det ena med
det andra. Ingen lär väl kunna förneka
att alla dessa tecken tyder på att inflationen
är i faggorna och att det verkligen
gäller krafttag för att mota den.

Vad beträffar de metoder som här föreslås
i den ekonomiska politiken hade
jag anledning att i debatten den 29 april
säga min mening om den redan då aviserade
höjningen av företagsbeskattningen.
Jag tror inte på lämpligheten av den -

na anhopning av åtgärder, varigenom
man utdelar alla dessa örfilar bara åt
ett enda håll, nämligen mot produktionen.
Det är ju produktionen som måste
ökas för att vi skall kunna växa i våra
för stora kläder, men här lägger man
all makt på att hålla tillbaka produktionen,
under det att konsumtionen får
kvarstå tämligen obeskuren. Då frågar
finansministern, om vi har velat vara
med om att minska konsumtionen. Vi
har ju inte kunnat acceptera tvångssparandet,
och vi har tydligt talat om varför
vi funnit detta medel inadekvat ur
både principiella och praktiska synpunkter.

Vi har förmenat, att våra rekommendationer
om en friare politik på olika
områden skulle, så långt det nu går i efterhand,
rätta till situationen. Men jag
ber också få erinra om att vi många
gånger erbjudit oss att samverka til! lösningen
av frågor som på grund av sin
ömtåliga beskaffenhet förutsätter gemensamt
ansvar. Från regeringens sida har
emellertid inte visats den minsta tendens
till att söka en sådan samverkan för att
resonera om problem som under sådana
förutsättningar lättare hade kunnat lösas.

Jag måste se med stort allvar på verkningarna
av de samlade åtgärder mot
produktionen, som regeringsprogrammet
nu innefattar. Jag skall inte mer uppehålla
mig vid frågan om bolagsskatten,
den har ju redan utvecklats här så pass
utförligt att det kan vara onödigt att ta
upp tiden ytterligare med det.

Jag kommer då till spörsmålet om inkomstskatten.
Också den frågan diskuterades
den 29 april. Jag är angelägen att
understryka att den invändning mot en
sänkning av skatten, som jag väntade
mig, nämligen att en sådan vore ägnad
att ytterligare öka efterfrågeöverskottet,
förfaller vid det förhållandet att, såsom
förutsättes åtminstone enligt högerns linje,
en motsvarande sänkning åstadkommes
i den offentliga konsumtionen. Någon
konsumtionsökning skulle således
inte uppkomma.

Vad beträffar själva skattesänkningen
och den betydelse vi tillmäter den har

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

vi ju haft tillfälle att diskutera den saken
en rad av år. Här föreligger ju den
skillnaden, att vi för vår del har varit
konsekventa i våra linjer och år efter år
fört fram samma uppfattning beträffande
dessa ting, under det att det ju har
varit litet annorlunda på den andra sidan.
Nu säger emellertid finansministern
att den här gången går det inte att genomföra
en skattesänkning, ty situationen
är olämplig, men däremot kommer
det att gå nästa år. Han visste redan i
fjol att en skattesänkning skulle vara
möjlig år 1956. Jag har haft mycket
svårt att förstå, hur det har varit möjligt
att göra en sådan särskillnad mellan
de olika åren. Men jag förstår mycket
väl —• och det har jag sagt förut —
att det ligger i en finansministers hand
att servera en budget antingen på ett sådant
sätt, att den ger möjlighet till en
skattesänkning, eller på ett sådant, att
en skattesänkning till synes icke är möjlig.
Hittills har ju finansministern strävat
att lägga upp budgeten så, att det
skulle se ut, som om det inte fanns några
möjligheter att genomföra en skattesänkning,
som första året skulle stanna
vid 90 miljoner kronor, aliså mindre än
en procent av hela budgeten. Och så säger
han att det inte går nu, eftersom vi inte
för närvarande har någon balans i samhällsekonomien,
men han avser att arbeta
för att vi till nästa år skall ha uppnått
sådan stadga i vår ekonomi, att det
då skall vara möjligt. Då vill jag fråga
finansministern: Hur förhöll det sig med
dessa möjligheter åren 1952, 1953 och
1954? Det var ju just under de åren regeringen
slog sig för sitt bröst och förklarade
att man hade löst balansproblemet
och att allting var lugnt och bra. Vi
yrkade på denna sänkning av uttagningsprocenten
från 110 till 100 under alla dessa
år, men den förklarades då vara lika
omöjlig som nu. I det besvärliga läge,
där vi nu befinner oss, utgår emellertid
finansministern från att det ändå
skall bli möjligt att ordna för en skattesänkning
till ett följande år.

Jag är övertygad om att när finansministern
har sagt att vi har att vänta
förslag om skattesänkning nästa år, så

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.
blir det också sänkning, hurudana konjunkturerna
än är, men detta ger ju inte
anledning att betrakta förslaget som vilande
på sakliga synpunkter, utan inställningen
har berott på andra överväganden.

Vi kan således icke se, att det finns
någonting i den ekonomiska situationen
som talar emot att den angelägna skattesänkningen
skulle få ske redan nu. Man
har ju på alla sätt försökt att komma undan
det krav som vi rest ända sedan man
år 1952 fick skattesatsen höjd till 110
procent, att vi skulle få komma ned till
normalläget enligt de skalor som då utarbetades
av en enhällig skatteberedning.
Det är att märka att man redan vid dessa
skatteskalors utformning gick så
långt i progressivitet som man ansåg vara
möjligt, och sedan förklarade man att
skalorna skulle användas vid en uttagning
av 100 procent och att de inte var
direkt lämpade att ytterligare ökas på.
Det blev 110 procent, men vad blev konsekvensen?
Jo, naturligtvis att det alltefter
progressionen lades på ökade skattebelopp,
mindre i de lägre registren och
större i de högre, men när det nu är
fråga om att — fortfarande på grundval
av det läge som vi kom till genom dessa
skatteskalor — gå den motsatta vägen,
vad säger man då? Då blir man moraliskt
förtörnad och säger: »Ja, men herre
gud, det innebär ju att de högre inkomsttagarna
skulle få lindring med större
belopp än de lägre!» Men hela skatteskalan
är ju konstruerad från den utgångspunkten.
Det är ju inte fråga om
annat än att var och en skall slippa den
höjning som drabbade honom i provisorisk
form år 1952. Då sade man att detta
var ett provisorium, men när det sedan
är fråga om att gå ned till grundbeloppet,
då säger man att detta är ju orimligt;
de högre inkomsttagarna får ju mycket
större vinst av denna skattesänkning än
de lägre!

Det finns ett begrepp, som tyvärr inte
kan översättas till svenska men som engelsmännen
har mycket användning för,
och det är begreppet fair play. .lag frågar,
om det verkligen är fair play alt
föra ett resonemang av denna beskaf -

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.

fenhet. Jag förstår att detta ligger väl
till rätta för den argumentation som herr
Sjödahl brukar uppbygga kammaren
med, men jag kan inte underlåta att säga,
att det för mig har varit en personlig
besvikelse, att finansministern så småningom
har tvingats in på samma resonemang.
Jag säger »så småningom»,
därför att det gick två år, då finansministern
här i denna kammare uttryckligen
förklarade, att när det blev fråga
om en skattesänkning, så ansåg även
han att det var riktigt att den skedde
i den formen, att vi gick ned från 110
till 100 procent. Men sedan har här inträffat
olika saker — jag föreställer mig
att en framstöt ifrån folkpartihåll också
har spelat en viss roll — så att nu
är finansministern helt inne på samma
resonemang, att man kan ju inte begära
att man skall vidtaga en skattesänkning
som innebär att de högre inkomsttagarna
får mycket större nedsättning än de
mindre, och därför har man satt i gång
en utredning, genom vilken man nu skall
göra om dessa skalor.

Jag tycker det är beklagligt, att vi skall
behöva föra resonemanget i denna fråga
från sådana utgångspunkter. Vi vidhåller
i alla fall, att det första steget och
det riktiga steget är att gå ned från 110
procent till 100 procent. Vi är inte främmande
för att det sedan kan bli fråga om
att taga bort vissa skönhetsfläckar i skalorna,
ty jag är medveten om att allra
längst ned i dessa skalor låg det redan
från början vissa ojämnheter, som alla
skulle önska komma ifrån, även finansministern,
ehuru det förklarades att man
inte funnit någon lämplig form för detta.
Vi är gärna med om att lösa det problemet,
men det kan lösas utan att man
behöver angripa själva grundvalarna för
hela skattesystemet. Vi kan gå ned till
dessa 100 procent och därjämte göra
denna justering utan några större svårigheter.

Jag instämmer alltså i de reservationer
som här är framförda både i fråga om
bolagsskatten och i fråga om inkomstskatten.

Jag kanske kan passa på att säga något
om finansministerns uttalande om

våra beräkningar av det belopp, med
vilket skatterna skulle minskas vid bifall
till vårt förslag angående företagsbeskattningen.
Vi har, om jag minns rätt, i vår
budgetkalkyl ett överskott på 38 miljoner,
och nu säger finansministern att
man kan uppskatta inkomstbortfallet i
vårt modifierade förslag till företagsbeskattning
till ca 100 miljoner. Jag vill
då nämna, att vi försökt upprepade
gånger, genom hänvändelse både till finansdepartementet
och till riksräkenskapsverket,
att få den siffra som man
ansåg att detta skulle uppskattas till, men
man förklarade att en sådan uppskattning
var så utomordentligt vansklig, att
man inte kunde tillhandahålla oss några
siffror. I det läget vände vi oss till skatteexpertis
inom industrien för att få ett
begrepp om storleksordningen, och därifrån
bär vi fått det beskedet, att det torde
röra sig om någonting mellan 20 och
30 miljoner, alltså väl inom ramen för
de 38 miljoner som vi har till övers i
vår skattebudget. Jag tror att det lönar
sig mycket litet att här diskutera om vilken
av dessa beräkningar som är riktig,
men jag har velat framföra detta för att
ingen skall tro att vår beräkning är tillyxad
på en höft. Vi har försökt att få
den siffran så säkert grundad som möjligt.

Finansministern slutade med att säga
att vi tydligen inte har någonting annat
att komma med än kreditåtstramningen.
Den tolkar han nu på sitt sätt, precis
käpprätt emot vad som har sagts här
varje gång. Han säger att vad vi är intresserade
av är rörligheten i räntan, under
det att vad han är intresserad av är
kreditåtstramningen, medan räntan är någonting
sekundärt. Kan finansministern
visa mig ett enda tillfälle under alla dessa
år — jag tror att vi har haft upp till
ett tjugutal diskussioner härom — där
inte jag har sagt att det är kreditåtstramningen
soin är det väsentliga men för att
kunna genomföra den krävs det en rörlig
ränta? Och så får man nu höra här
igen att vi håller på räntan såsom någonting
primärt, under det att finansministern
håller på kreditåtstramningen
som någonting primärt! Är det inte

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

ofruktbart att behöva diskutera med sådana
utgångspunkter?

Emellertid säger finansministern att
vi inte har någonting annat att komma
med, och i det sammanhanget avvisar
han själv uppmuntran av det enskilda
sparandet. Jag erinrar om att detta serverades
med stor éclat i nationalbudgeten,
och det sades att så här var regeringens
nya giv: nr 1 var den nya penningpolitiken,
nr 2 var uppmuntran av
enskilt sparande, och nr 3 var något slags
skärpt byggnadsreglering, som kom bort
i diskussionen. I varje fall stod denna
uppmuntran av det enskilda sparandet
angivet såsom en framträdande punkt på
regeringens nya program. När detta händelsevis
är vårt program av gammalt, kan
det ju inte finnas någon anledning för
mig att underkänna betydelsen av detta
hjälpmedel i dagens situation.

Vidare vill jag erinra om att jag, låt
vara i korthet, berörde en annan sak.
Vi hade anledning att i går vidlyftigare
uppehålla oss vid det. Jag syftar på att
vi fäster ett utomordentligt avseende vid
att man begagnar just den situation, där
vi nu har hamnat, till att så långt det
över huvud taget är möjligt sanera bostadspolitiken,
närma sig en normalisering
av förhållandena på bostadsområdet,
så långt det går just i detta läge.
Vi har ju varit överens om att de regleringar,
som vi för närvarande rör oss
med, har en provisorisk karaktär. De är
inte avsedda för framtiden, utan de är
till för att överbrygga tillfälliga svårigheter.
Är inte just nu situationen inne
att där försöka komma så långt som
möjligt? Där har man också chansen att
åstadkomma någonting som kan sägas vara
konsumtionsbegriinsande.

Därutöver vill jag erinra om vår uppfattning
om statsbudgeten, om inskränkningarna
på de olika anslagen där. Vi
har inte i år fått tillfälle att diskutera
detta i riksdagen, lika litet som i fjol,
därför afl de motioner som vi har väckt
i detta syfte inte har ansetts angelägnare
än att de har skjutits upp till
höstsessionen. Vi betraktar dem såsom
ett viktigt förslag i detta sammanhang.

Kvar står som sagt från vår sida be -

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.
redvillighet till samråd kring sådana frågor
som inte ens det mäktiga majoritetspartiet
anser sig kunna ta ansvaret lör,
med mindre detta delas även av andra.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag skall börja med något
av det sista som herr Ewerlöf här
talade om, nämligen frågan om hans inställning
till kreditåtstramning och rörlig
ränta.

Jag noterar med tillfredsställelse att
herr Ewerlöf deklarerar sig vara av samma
uppfattning i den frågan som jag.
Jag kan emellertid försäkra herr Ewerlöf
att jag under det sista halvåret har
antecknat många yttranden från oppositionspartihåll
vilka haft en helt annan
innebörd. Jag fäster bara uppmärksamheten
på att mitt yttrande här inte var
speciellt riktat till herr Ewerlöf. Han
behöver inte ta åt sig allt vad jag sade
i mitt förra anförande.

Låt mig också säga några ord om herr
Ewerlöfs diskussion av skattesänkningen!
Han frågade: »Vad fanns det för anledning
att motsätta sig en skattesänkning
1952, 1953 och 1954?» — det är ju
så bra att gripa några årtal ur det förgångna
för att ge åhörarna en föreställning
om att då var läget alldeles självklart.

Jag fäster herr Ewerlöfs uppmärksamhet
på att vi hela tiden har haft en svårighet
här att få ett sådant förhållande
mellan statens inkomster och utgifter,
att en skattesänkning har varit möjlig.
Det är först på de allra sista åren som
man genom återhållsamhet med statsutgifterna
och en samtidig stegring av
statsinkomsterna kommit i den situationen,
att man kan räkna med att inom
inte alltför lång tid nå fram till ett läge,
där en skattesänkning är möjlig.

Jag skulle också vilja säga några ord
om skatteskalorna. Herr Ewerlöf försöker
ge oss det intrycket, att den skatteskala
som föreslogs av 1949 års skatteutredning
var så avpassad, att den inte
kunde användas annat än vid en uttagningsprocent
av 100. Det är alldeles fel.
Denna skatteskala liksom andra var kon -

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.
struerad så, att den var flexibel; uttagningsprocenten
kunde ligga över 100 eller
under 100 utan att skalan förlorade
sin karaktär.

Därefter säger herr Ewerlöf, att vi
blandade in i diskussionen ett moraliskt
tonfall och började tala om större och
mindre inkomsttagare. Det är alldeles
riktigt som herr Ewerlöf säger, att jag
hade den uppfattningen, att en skattesänkning
mycket väl kunde ske genom
en enkel sänkning av uttagningsprocenten
från 110 till 100. Men när jag fick
tillfälle att närmare tränga in i frågan,
fann jag att den skatteskala, som jag hade
förelagt riksdagen år 1952, var trots
alla sina förtjänster felaktigt konstruerad
på det sättet, att den i förhållande
till 1947 års förslag medförde en större
skattesänkning för de mindre inkomsttagarna
än på skiktet däröver och att
alltså den genom penningvärdeförsämringen
framkallade skattehöjningen blev
relativt sett större där nere på skalan än
där uppe. Det är klart att man kunde
bota detta på två sätt: genom en höjning
av ortsavdragen och genom en förändring
av skatteskalan. Att höja ortsavdragen
medför svårigheter, eftersom de är
sammankopplade med de kommunala
ortsavdragen. Därför kom jag till den
uppfattningen, att det riktiga icke var
att sänka uttagningsprocenten från 110
till 100, utan det riktiga var att göra om
skatteskalan. För min del har det aldrig
legat någonting moraliskt i just det resonemanget.

Herr talman! Jag går nu över till de
större ting som herr Ewerlöf här talade
om. Han kom med en fråga som jag kanske
hade väntat mig: »Vad är felet? Vad
är det som gör att det plötsligt drar upp
åskmoln och att den ekonomiska situationen
blir osäker?» Det är lätt att säga
vad som är »felet». Det är den omständigheten,
att vi har full sysselsättning
— om nu det är ett fel. I själva verket är
det ju ett ofantligt stort framsteg, att de
breda folklagren i vårt land fått trygghet
för arbete och utkomst och fått en mera
oberoende ställning än de hade förr.
Men den fulla sysselsättningen medför
ju den konsekvensen, att marginalerna

blir små. När alla produktionsresurser är
i det allra närmaste utnyttjade och det
plötsligt av olika anledningar kommer
en snabb ökning av inkomster och efterfrågan,
räcker inte marginalerna till.
Då blir det ett tryck på resursernas ram,
då utsätts vi för risken att spränga ramen.
När sådana risker uppkommer,
skall de självfallet mötas. Det är då som
frågan om de återhållande åtgärderna
sätter in.

Men nu säger herr Ewerlöf, att den
nuvarande situationen helt och hållet beror
på den penningpolitik som förts och
att oppositionen hela tiden förutsagt, att
denna penningpolitik skulle komma att
leda till en inflatorisk utveckling — och
så gick det som man hade sagt. Penningpolitiken
i fråga inaugurerades på
våren 1952. överkonjunkturen visade sig
inte det året, inte nästa år men 1954,
och då kunde herr Ewerlöf säga: »Det
gick som vi sade, inflationen hotade.»
Men om man litet närmare begrundar
vad som egentligen skedde, ser det väl
ut på ett annat sätt. Som alla känner
till förhöll det sig så, att ännu under
vintern 1953/1954 rådde det stor pessimism
i hela företagarviirlden över utvecklingen.
Företagarna var inställda på
att minska sina investeringar. Man räknade
med att det skulle bli svårigheter
att exportera och över huvud taget att
det var en lågkonjunktur i faggorna. Jag
frågade herr Ewerlöf: »Var det penningpolitiken
som gjorde att företagarna såg
pessimistiskt på utvecklingen 1953/
1954?» Jag tror att det är en konstruktion
när man vågar påstå, att det var
penningpolitiken som skapade den situation
som nu råder. Nej, vad som hände
var att företagarna upptäckte att de hade
tagit alldeles fel. Det gick utmärkt
att till utlandet sälja produkterna till goda
priser, och man kunde sälja så mycke
som man kunde skrapa fram. Det
fanns utsikter till höjda vinster. Investeringsbenägenheten
ökade i mycket hög
grad. Man ville göra större anläggningar.
Det observerades av alla dem som
på egna eller andras vägnar hade att
placera pengar. Man anade höjda vinster,
man anade fondemissioner. Efter -

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

frågan på aktier å börsen steg, aktiekurserna
sprang i höjden. Det skapade
hos hela svenska folket en stämning av
förväntan om ökade inkomster, och det
är ganska naturligt att denna förväntan
också kom att delas av löntagarna. Det
är klart att löntagarnas organisationer
sade: »Blir här mera att dela, skall väl
vi också vara med och dela.»

Nu tror herr Ewerlöf, att om det hade
satts in några alldeles särskilt kraftiga
åtgärder under sommaren 1954 —
det var ju då som denna situation plötsligt
framträdde — skulle det ha kommit
att förändra avtalsrörelsens gång. Det är
en fråga, som jag naturligtvis ofta har
ställt mig och försökt att få klarhet i.
Jag har kommit till den uppfattningen,
att det icke skulle haft någon betydelse.
I så fall skulle man ha kört i gång med
en mycket hård politik redan vid den
tidpunkten, då företagarna började vänta
sig lågkonjunktur, och jag ville bara
se oppositionens ansikten, om regeringen
vid en tidpunkt, när företagarna väntade
lågkonjunktur, hade börjat tala om
en skärpt ekonomisk politik.

Jag vill bara säga detta för att göra
klart att det icke är, såsom herr Ewerlöf
säger, nämligen att här finns ett klart
sammanhang mellan penningpolitiken
och den situation, som nu har uppkommit.
Men situationen uppkom, och det
är den som skall bekämpas eller rättas
till, och det är medlen därtill som vi nu
diskuterar. Där är vi nu, herr Ewerlöf.

Jag kommer nu tillbaka till frågan
vad det är som man ifrån oppositionens
sida vill göra mot konsumtionen, eftersom
man har krävt sådana åtgärder i
dag. Herr Ewerlöf säger: »Ja, vi ville
inte tvångssparande av vissa skäl, och
för övrigt ankommer det inte på oss att
avge förslag.» Jaså, det menar herr
Ewerlöf! Han menar att oppositionens
uppgift endast är att säga nej till det
som presenteras från regeringssidan.
Oppositionen har inte sjiilv att ge positiva
bidrag! Det var underligt. Jag tyckte
att herr Ewerlöf försökte förklara vilka
positiva bidrag som man gett.

Nej, herr Ewerlöf, till sist blir det här
fråga om marginaler, det blir fråga om

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.
hur stora marginaler man skall ha i den
fulla sysselsättningens samhälle, med
andra ord, hur stor arbetslöshet man
skall ha eller om man ingen skall ha.
Jag har fullt klart för mig, att om man
bara ökar marginalerna tillräckligt, inträffar
sådana situationer som den, vi nu
står inför, mera sällan. Där har man att
välja. Jag har för min del den uppfattningen,
att jag hellre tar en sådan här liten
figlit med inflationstendenser för att
hålla dem tillbaka och därigenom bli i tillfälle
att slippa arbetslöshet än jag skulle
vilja ha en större marginal för att slippa
de bekymmer, som en stram ekonomisk
politik onekligen medför.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var något överraskande
att få finansministern att erkänna
att han, varken när han har skrivit proposition
nr 190 eller när han har talat
i diskussionen här i dag om vad som
skulle vara vår uppfattning om räntan
och dess betydelse, har haft någon tanke
på mig. Även med bevarad blygsamhet
tycker jag det är att förbise mig
litet för mycket, med hänsyn till de
många diskussioner vi har fört här, då
jag inte bara talat å mina egna vägnar,
utan också haft förtroendet att tala å mina
partikamraters vägnar. Det, som från
den ena allmänna debatten efter den
andra är belagt såsom vår uttolkning av
innebörden i det hela, har finansministern
viftat bort, och han har polemiserat
mot någon annan — jag vet inte i närvarande
stund vem denne kan vara —
som skulle ha uttryckt någonting så absolut
stridande emot den instiillning vi
har i denna fråga. Det visar, som jag
förut sade, att finansministerns historieskrivning
inte är mycket värd.

Så sade finansministern att det ingenting
fanns att erinra emot att man tillliimpade
1952 års skalor till 110 procent.
Jag skall be att få citera vad som
står i den enhälliga utredningens utlå -

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.

tande på denna punkt: »Vid skalornas
utformning ha vi utgått ifrån att grundbeloppet
skall uttagas med 100 %. Det
är enligt vår mening en väsentlig förutsättning
att övergången till systemet sker
vid grundbeloppsnivån.»

Men det var vid övergången till systemet
som man frångick detta och bestämde
sig för 110. Det står i direkt strid
mot den rekommendation som gjordes
av kommitterade.

Så har vi det mest överraskande av
allt. Jag har gått och grunnat så mycket
på vad som verkligen — inte vad jag
hört sägas här, det har jag inte fäst så
mycket avseende vid — ur majoritetens
egen synpunkt betraktades såsom orsaken
till att vi kommit i detta läge med
avseende på den ekonomiska politiken.
Nu har jag fått svaret: det är den fulla
sysselsättningen som är orsaken till att
vi befinner oss i detta läge! Och jag som
trodde att allt vad vi resonerade om
här, när det gällde utformningen av vår
ekonomiska politik, var vilka remedier
av olika slag som behövs för att tillförsäkra
oss samhällsekonomisk balans,
trots att vi har full sysselsättning! Det
är ju detsamma som att fullkomligt ge
upp, när man säger, att så länge den fulla
sysselsättningen består — som man
önskar skall bestå — måste vi leva i denna
absoluta ovisshet om vart det skall
ta vägen med vår samhällsekonomiska
balans.

Nu gör finansministern gällande, att
man med det förslag, som kommit från
majoritetens sida, återigen har klarat
problemet och att vi kommer att hålla
balansen tack vare dessa åtgärder. Men
hur skall man då kunna påstå att det
inte varit någon brist i de åtgärder man
hade till hands i fjol, när vi kom i de
förhållanden vi nu lider under? Att på
frågan om vad som är orsaken till att
dessa åtgärder har kapsejsat svara enbart,
att det är den fulla sysselsättningen,
är mer än avslöjande i fråga om den
bristande beredskap man haft från majoritetens
sida.

Sedan har vi frågan om vad som skedde
på hösten 1953. Det är kanske förmätet
att begära att finansministern

skall läsa vad som sades från denna talarstol
av mig i vår remissdebatt hösten
1953, där jag precis utvecklade de
risker vi hade dragit över oss genom
sättet för upplåningen. Vi menade att
upplåningen borde ha skett på kapitalmarknaden.
Det kunde icke ske med den
spikade räntan, utan man hade fått höja
den något. Tror finansministern att det
hade blivit en reaktion av den beskaffenhet
han nu talar om, om man hade
vidtagit en så pass lindrig åtgärd då,
varigenom man hade kunnat förebygga
mycket av vad som nu skett? Det stora
felet är, att det icke har gått upp för finansministern
vilken avgörande betydelse
som det tillgängliga monetära utrymmet
har för det ekonomiska förloppet.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Först vill jag säga ett
par ord om skatteskalan.

Det fanns inte något i det som herr
Ewerlöf läste upp, som hade någon hänvisning
till det tekniskt möjliga eller
lämpliga. Det hela verkade som en motivering
för en kompromiss, där ett antal
kommittéledamöter hade kommit
överens om att inta en gemensam ståndpunkt
under en viss förutsättning. Något
tekniskt hinder för att tillämpa uttagningsprocenten
110 kan väl inte läsas ut
ur detta.

Jag vill också säga, att det var väl
ändå litet övertro, när herr Ewerlöf
skildrade en så pass lindrig åtgärd såsom
någonting som på sommaren 1954
skulle skapa förväntningar om ökade inkomster.

(Herr Ewerlöf: »1953!»)

Men 1953—1954 hade man en allmän
tro på lågkonjunktur. Det var på sommaren
1954, som förväntningen om de höjda
inkomsterna inställde sig.

Till sist ett ord om den fulla sysselsättningen
och den samhällsekonomiska
balansen! Jag anser för min
del inte att någon politik har kapsejsat.
Jag tycker att det är fullkomligt logiskt
klart detta, att en full sysselsättning,
som tar i anspråk praktiskt taget alla
produktiva resurser, måste få såsom

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

följd att det i vissa lägen uppstår en inkomsthöjning
eller förväntan om inkomsthöjning,
som pressar sig över resursernas
ram. Någon sådan vill vi
inte ha.

Det finns två sätt att komma ifrån
denna inkomsthöjning. Det ena är att
öka marginalen, och det andra är att,
när påfrestningen kommer, sätta in
motmedlen för att hålla tillbaka överansträngningen.
Jag kan inte spå, hur
framtiden kommer att te sig och vilka
medel som politiker, lärda, ekonomer
och företagare skall kunna finna för att
skapa en mera lugn ordning på det ekonomiska
fältet under den fulla sysselsättningens
era. I nuvarande tid betraktar
jag det såsom någonting, som
man har att räkna med, att det från tid
till tid kommer påfrestningar, och man
får möta dem. Detta får man betrakta
såsom någonting som hänger samman
med den fulla sysselsättningen och som
någonting, som man får betala för det
stora värde som den fulla sysselsättningen
är.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag skall i motsats till
alla övriga deltagare i denna debatt inte
försöka ge mig in på en repetition av
vad som sagts under alla de ekonomiska
debatter vi haft i denna kammare under
den gångna tiden. Jag begärde ordet
bara för att knyta några synpunkter till
en av de frågor som här diskuteras.

Genom föreliggande utskottsutlåtande
har en motion, som bl. a. jag har inlämnat
i denna kammare, fått ett positivt
mottagande. Vi har från vårt håll under
en följd av år föreslagit en höjning av
bolagsskatten från 40 till 50 procent,
och nu har också bevillningsutskottet
och regeringen kommit fram till samma
ståndpunkt, vilket jag naturligtvis inte
kan annat än hälsa med tillfredsställelse.
Vad jag emellertid vill påpeka är ett par
saker i motiveringen, som jag inte är
överens med majoriteten om.

Både i utskottets skrivning och i vad
som sagts här i debatten från utskottets
talesman har tyngdpunkten i detta

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.
förslag lagts på de konjunkturpolitiska
skäl som åberopats, och man understryker
mycket starkt — det har gjorts upprepade
gånger här under debatten -—
att förslaget om bolagsskattens höjning
är av tillfällig natur. Vi anser för vår
del att den nu föreslagna skattesatsen
på 50 procent för det första borde ha
införts långt tidigare, och för det andra
bör gälla under överskådlig tid. Man bör
alltså inte nu i förväg spika fast, att
detta skall vara en mycket temporär åtgärd.
Vi anser vidare att de 250 miljoner
kronor, som beräknats inflyta genom
denna skatteskiirpning för bolagen,
bör användas till att sänka skatterna,
framför allt för personer med inkomster
under 12 000 kronor om året.

Vad bolagen redovisar såsom vinst är
nämligen i verkligheten en del av de värden,
som arbetarna, teknikerna och andra
anställda har skapat i produktionen.
Vi menar sålunda att dessa vinstmedel är
samhällets egendom. Det är då inte för
mycket begärt, att staten tillföres hälften
av de värden, som skapats av arbetare
och anställda i företaget.

Herr talman! Det var dessa reflexioner
som jag ville göra. Låt mig bara slutligen
framhålla en sak till!

Finansministern försökte koppla ihop
kommunisterna och folkpartiet. Han hävdade
att varken folkpartiet eller kommunisterna
vill göra någonting emot inflationsfaran.
Jag vill därtill bara göra den
reflexionen, att finansministern råkade
väl ändå därvid glömma bort, att initiativet
till den höjda bolagsskatten, som
man från utskottets och regeringens sida
tror bara är ett medel för att hålla inflationstendenserna
tillbaka, kommer från
vårt håll.

Jag ber att med det anförda få yrka
bifall till bevillningsutskottets betänkande
nr 52.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! I gårdagens tidningar såg
man en uppgift om att det nu finns
42 400 lediga platser vid arbetsförmedlingarna.
Det är det största underskott
på arbetskraft, som förekommit i Sveri -

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.

ge sedan arbetsmarknadsstyrelsen började
med sin nya statistik 1951.

Herr Ewerlöf ville tolka finansministerns
anförande så, att det är den fulla
sysselsättningen som ställer till svårigheterna.
Detta är kanske inte fullt riktigt.
Det är inte den fulla sysselsättningen
utan den överfulla sysselsättningen
som utgör ett av de problem, vi har att
brottas med. Det skulle vara intressant,
om även högern och folkpartiet ville medverka
till en lösning av det problemet.

Herr Wehtje och herr Velander talade
om investeringarna. För egen del vill jag
säga att rationaliseringar och investeringar
bör naturligtvis på allt sätt eftersträvas.
Det finns dock investeringar,
som syftar till en direkt utvidgning av
industrien. I dylika fall måste man fråga
sig, hur det skall bli möjligt att få arbetskraft
med den stora brist därpå som
nu råder. För första kvartalet 1955 har
det redovisats 50 procent flera ansökningar
om byggnadstillstånd från industrien
än för första kvartalet 1954. Vi
vet att industriens investeringar förra
året ökade med 15 procent, trots att det
vid förfrågan 1953 hade uppgivits, att
man trodde att det skulle bli en minskning
med 15 procent. Jag har velat säga
detta för att erinra om att ett land har
en viss investeringskapacitet, som inte
får överskridas. Det är inte på något
sätt så, att regeringen är företagsfientlig,
bara därför att den måste vidtaga vissa
begränsande åtgärder, som företagen
måste underordna sig. Vi kan inte bara
begränsa konsumtionen, som det har
sagts här från högerns sida, utan vi måste
också ta hänsyn till den överfulla
sysselsättning, vi har för närvarande.
Det är för att hindra inflationstendenserna,
som vi har föreslagit en höjning
av företagsbeskattningen. Jag anser därför
att den måste accepteras, även om
den inte är i alla hänseenden behaglig.

Det var inte för att säga detta som jag
egentligen begärde ordet, utan närmast
för att yttra några ord om bevillningsutskottets
betänkande nr 53, som vi ocksä
debatterar i dag. Den gäller en av de
skatteformer, som vi av principiella skäl
inte velat acceptera, nämligen kvarlå -

tenskapsskatten. Jag har ingenting emot
att arvsskatter uttagas, men de bör i så
fall utformas med hänsyn till de omständigheter
som föreligger. Kvarlåtenskapsskatten
hyser jag principiella betänkligheter
emot. Varje annan beskattning för
fysiska personer är individuellt utformad.
Kvarlåtenskapsskatten däremot är
en beskattning för fysiska personer, vilken
är kollektivt utformad. Den drabbar
på ett sätt, som vi inte anser vara rättvist.
Det är inte ofta en skatteform blir
så perfekt utformad redan från början,
att den sedan kan bestå för all framtid.
Det är ytterligare ett skäl som talar för
den reservation, som vi avgivit, där vi
hemställer om en utredning i frågan om
kvarlåtenskapsskatten. Vi har nu haft
denna skatt i snart tio år. Det kan därför
inte anses obilligt att begära en utredning
angående hur kvarlåtenskapsskatten
har verkat och om det inte vore
lämpligt att den togs bort, eventuellt i
samband med en i någon mån höjd arvsbeskattning.

Det är bara på denna punkt som vi
inom bondeförbundet har anmält avvikande
mening inom utskottet. I övrigt
har vi stött den uppfattning, som anförts
från utskottsmajoritetens sida.

Jag skulle sedan vilja säga ett par ord
om de förslag till skattesänkning soin
framlagts. Den ordning, som är avsedd
att gälla, är väl att sedan riksdagen beslutat
om alla statens utgifter, skall skatteprocenten
fastställas. Den meningen
hävdas också av utskottsmajoriteten.
Men en skattesänkning är så åtråvärd
från högerns och folkpartiets sida, att
den i deras agitation behandlas på ett
sätt, som jag finner rätt anmärkningsvärt.

Finansministern har redan här behandlat
folkpartiets skattesänkningsförslag.
Folkpartiet vill, kan man säga, närmast
slå in på den vägen att man skulle
låna pengar för skattesänkning. Jag undrar,
om man verkligen kan säga att det
finns någon konsekvens i folkpartiets
förslag, när man från det hållet så bestämt
yrkar, att skatteuttagningsprocenten
skall sänkas från 110 till 100, vilket
kommer att resultera i att de största in -

Torsdagen den 26 maj 1955 fm

Nr 22

komsttagarna också får den största skattesänkningen,
samtidigt som folkpartiet
också förordar en utredning om åtgärder
i syfte att stödja de mindre inkomsttagarna.
Jag vet inte, om detta sistnämnda
krav bara är ett kompletteringsönskemål
från folkpartiets sida eller hur man
skall tolka det.

Högern har inte på samma sätt som
folkpartiet ansett det vara möjligt att
laborera med kommunalskattemedlens
återbetalning, utan har verkligen under
den riksdag, som nu snart är slut, gjort
försök att åstadkomma besparingar. Högergruppen
bär framlagt förslag till utgiftsminskningar
i fråga om mödrahjälpen,
ferieresor för barn, bidrag till utrustning
av vissa samlingslokaler, upplysningskampanjen
i samband med övergången
till en friare försäljning av spritdrycker,
bidrag till föreningen Fruktdrycker,
understöd åt folkbiblioteksväsendet,
utbildning av ungdomsledare, bidrag
till ungdomens fritidsverksamhet,
bidrag till instruktörsverksamheten inom
ungdomsorganisationerna samt i fråga
om anslaget till Åtgärder för ökad
skogsproduktion i Norrland in. m.

Faktum är emellertid nu att riksdagen
vid sin behandling av dessa olika anslagsfrågor
icke accepterat högerns förslag
till besparingar. Då måste också
skatteuttagningsprocenten nu fastställas
med hänsyn till det faktiska läget i dag
och inte, som om högerns besparingsönskemål
under den gångna riksdagen
hade förverkligats. Det är orimligt att
resonera som högern här gör och så att
säga göra upp en specialbudget för sig
själv. Alla partier har olika uppfattningar
i mångt och mycket. Om vi skulle
tillämpa högerns metod, kunde varje
parti göra upp en specialbudget för sig,
med utgångspunkt från att dess förslag
hade accepterats av riksdagen.

Sedan vill jag, herr talman, säga några
ord om de av 1949 års skattekommitté
utarbetade skatteskalorna, som har
debatterats mycket både här i riksdagen
och ute i landet. Herr Ewerlöf sade, att
1949 års skattekommitté rekommenderade
att man skulle göra ett skatteuttag av
100 procent. Det är möjligt att kommit -

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.
ten rekommenderade det, men det är
riksdagen som har att besluta. Riksdagen
fastställer utgifterna, och följaktligen
måste också riksdagen bestämma
skatteuttagningsprocenten med hänsyn
till de utgifter som tidigare beslutats under
riksdagens gång.

Kommittén förklarade heller inte att
skatteuttagningsprocenten på något sätt
måste betraktas som fastlåst. Finansministern
har redan påpekat, att man från
kommitténs sida anförde, att man i fråga
om skatteuttagningsprocenten kunde röra
sig inom vissa gränser. Men, framhöll
kommittén, om man går under eller över
dessa gränser verkar inte skatteskalorna
tekniskt riktigt. Efter vad jag vill minnas,
var det dock en rätt vid marginal,
som vi hade att röra oss inom.

Jag slutar, herr talman, med att säga,
att utskottet har tagit hänsyn till de beslut,
som har fattats under den nu snart
gångna riksdagen, och föreslagit skattesatsernas
höjd med hänsyn till de beslutade
utgifterna. Högern däremot föreslår,
att skattesatsernas höjd skall sättas
i relation till en budget som inte finns,
eftersom riksdagen inte följt högerns förslag
i fråga om utgifterna. Folkpartiet
vill närmast låna pengar för skattesänkning.
Under sådana förhållanden finns
det väl knappast någon anledning för
mig att göra annat än att yrka bifall till
det av bevillningsutskottet framlagda förslaget.

Herr SVÄRD (b):

Herr talman! Hela den argumentation,
som herr Bengtson här fört, är både till
sin principiella uppläggning och i sina
enskildheter bemött i denna kammare
för två år sedan. Vid det tillfället diskuterades
hela problemet om den parlamentariska
minoritetens rätt att presentera
ett alternativ och frågan om de
statsrättsliga och praktiska konsekvenser,
som man måste vara beredd att dra
av denna enligt hävdvunna parlamentariska
principer självklara rättighet. Det
finns därför ingen som helst anledning
alt i dag ännu en gång syssla med dessa
ting, i hur hög grad än herr Bengtson

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.

åtagit sig uppgiften som adjutant åt finansministern.

Vad bondeförbundets representant hade
att anföra om kvarlåtenskapsskatten
ger mig inte anledning till någon annan
reflexion än till en fråga: Hur är det
möjligt i praktiken att låta verkställa en
skyndsam utredning angående avveckling
av kvarlåtenskapsskatten samt för
riksdagen framlägga förslag om dess avskaffande?
Vad är det som skall utredas?
Utredningsresultatet föreligger ju
redan färdigt i de tre sista orden av den
kläm, för vilken herr Bengtson av lätt insedda
skäl kommer att rösta.

Vad herr Bengtson hade att anföra om
investeringarna var i och för sig märkligt,
men märkligt i negativ bemärkelse.
Herr Bengtson gjorde något slags klassifikation
av de olika typerna av investeringar.
Han förklarade, att från hans utgångspunkt
skulle vissa investeringar
vara tillåtna, andra inte tillåtna, och en
tredje grupp slutligen förbjudna.

Jag känner inte närmare till vare sig
herr Bengtsons klassifikationsgrunder eller
hans kvalifikationer att göra en sådan
klassifikation. Därför tror jag att
man får inta den ståndpunkt, som finansministern
här intagit, nämligen att
antingen får man driva en politik, som
hämmar investeringarna som sådana, eller
också får man driva en politik som
inte gör det. Det går inte att rida på tre
hästar samtidigt, hur man än bär sig åt.

Sedan har jag endast två korta konstateranden
att göra.

Vi fick i dag av finansministern en ny
beräkning — den femte i ordningen —
på vad en övergång till friare avskrivningsrätt
skulle medföra statsfinansiellt
i form av en förskjutning av skatteinkomster
från ett budgetår till andra. Nu
går det att matematiskt bevisa, att om finansministerns
i dag lämnade uppgift är
riklig, så var hans förra året lämnade
uppgift felaktig. Var däremot förra årets
uppgift — som ju under hela valrörelsen
var herr Hedlunds ljus och hans fotters
lykta — riktig, så är dagens siffra felaktig.
Eftersom herrarna sitter i koalition,
skulle ni kanske kunna komma
överens om vilken av de båda uppgifter -

na vi för framtiden skall röra oss med;
det har onekligen sin betydelse.

Det av oss i högerpartiet framlagda
budgetalternativet innebär inte heller,
såsom här i debatten har påståtts, att vi
för att nå budgetbalans skulle ta i anspråk
skatteinkomster som vi motsatt
oss. Hävdar man det, herr Sjödahl, då
beskyller man finansministern för att i
nuvarande konjunkturläge ha presenterat
en underbalanserad budget, och den
beskyllningen tror jag knappast att herr
Sjödahl är beredd att stå för.

Vi har, såsom finansministern uttrycker
saken, velat ge en principförklaring
av hur man enligt vår uppfattning
skulle ha gått till väga, om man hade
velat skapa möjligheterna att redan nu
fatta beslut om en skattelättnad för alla
skattebetalare i vårt land. Den principförklaringen
är hållbar; det har inte
framförts några avgörande invändningar
mot den. Men låt mig till slut markera,
att förslaget om en sänkning av uttagningsprocenten
med tio enheter för oss
bara är ett första steg. Det är vår bestämda
avsikt att försöka skapa utrymmen
för ytterligare steg på skattelättnadernas
väg, därför att den vägen är den
enda som kan föra fram till en hållbar
samhällsekonomisk jämvikt.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Det är inte alls min
mening att förvägra oppositionen att
komma med alternativ, men när beslut
är fattade i parlamentarisk ordning, får
man, såvitt jag förstår, också i någon
mån hålla sig till den realiteten. Jag
vet inte, hur långt herr Svärd menar
att detta alternativ skall kunna utsträckas
— om man skall gå åtskilliga år tillbaka
och stanna vid 1949 års skattekommitté
o. s. v., men jag undrar vilken
drömvärld högern egentligen kommer
att befinna sig i, om den så litet
skall beakta realiteterna.

Vad sedan gäller kvarlåtenskapsskatten
och utredningen om den, så föreföll
det, som om herr Svärd ansåg att
det egentligen inte skulle vara något att
utreda. Eftersom kvarlåtenskapsskatten
funnits, såsom jag sade, i snart tio år, är

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

det väl ändå anledning att se på hur
den verkar för olika grupper av medborgare
och att undersöka på vilket sätt
den skulle kunna ersättas, om vi anser
att det i någon form skulle införas en
höjd arvsbeskattning, som skulle kompensera
något av kvarlåtenskapsskatten.

Vad sedan gäller investeringarna, vet
jag inte, hur herr Svärd uppfattade mitt
anförande. Jag gjorde där endast ett försök
att kortfattat analysera investeringarnas
olika karaktär. Om man investerar
på det sättet, att man rationaliserar, blir
det för ögonblicket en åtgång på arbetskraft
och material, men på längre sikt
vinner man arbetskraft i stället. Om man
t. ex. direkt utvidgar en industri från
1 000 till 1 200 man, blir det en bestående
sak. Det var så jag menade och
ingalunda att den ena investeringen
skulle vara tillåten och den andra förbjuden.
Därför kanske herr Svärd i sitt
anförande kunde ha sagt någonting om
vilka det är han vill skall fylla dessa
luckor. Varifrån skall vi ta dessa 42 400
personer?

Jag har hela tiden haft den uppfattningen,
att vår industri och vårt näringsliv
bör vara av den omfattningen,
att svenska arbetare kan sysselsättas där.
Det är det väsentliga, och då får man
anpassa industrien därefter.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Det är ett egendomligt
sätt att främja rationaliseringen herr
Bengtson har. Ena dagen röstar han för
investeringsavgift, i uppenbar avsikt att
främja rationaliseringarna, andra dagen
röstar hån för höjd bolagsskatt, i uppenbar
avsikt att främja rationaliseringarna.
Fortsätter herr Bengtson på det sättet,
är jag rädd för att det inte blir mycket
kvar, vare sig av rationaliseringsviljan
eller av rationaliseringsvinsterna.

Till slut vill jag säga, att herr Bengtson
och jag är överens om att kvarlåtenskapsskatten
av principiella skäl är
omöjlig att acceptera. Den betyder statsfinansiellt
mycket litet. Om vi är överens
om dess principiella vidrighet, herr
Bengtson, vad skall vi då utreda?

Ang. höjning av bolagsskatten m. m.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner
konmie att framställas först särskilt rörande
punkten A av utskottets i det nu
ifrågavarande betänkandet gjorda hemställan,
utom såvitt anginge frågan om
skattesatsen för studentkårs kreditkassa
och annan därmed jämförlig kreditkassa,
vidare särskilt angående punkten A,
i vad den avsåge berörda fråga, samt
slutligen särskilt beträffande punkten B.

Sedermera gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som förekommit
i fråga om utskottets hemställan i
förstnämnda del, propositioner, först på
bifall till berörda hemställan samt vidare
på godkännande av punkten A i den
av herr Spetz m. fl. avgivna, med I betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan i förevarande del, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 52
punkten A utom såvitt avser frågan om
skattesatsen för studentkårs kreditkassa
och annan därmed jämförlig kreditkassa,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes punkten A i
den av herr Spetz m. fl. avgivna, med I
betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Veländer begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos.

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Ang. uttagningsprocenten för den statliga

vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 93;

Nej —39.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan, såvitt
avsåge frågan om skattesatsen för studentkårs
kreditkassa och annan därmed
jämförlig kreditkassa, samt vidare på
godkännande av det förslag i detta avseende,
som innefattades i den av herr
Spetz m. fl. avgivna, med II betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan i
angivna del, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Huss begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 52
punkten A, såvitt avser frågan om skattesatsen
för studentkårs kreditkassa och
annan därmed jämförlig kreditkassa, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes det förslag i
detta avseende, som innefattas i den av
herr Spetz m. fl. avgivna, med II betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Huss begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 90;

Nej — 41.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

inkomstskatten m. m.

Slutligen gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten B framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föreslagits i den
av herr Spetz m. fl. avgivna, med I betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 52
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring som föreslagits
i den av herr Spetz m. fl. avgivna, med
I betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 41.

Ang. uttagningsprocenten för den statliga
inkomstskatten m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 53, angående beräkning
av bevillningarna för budgetåret 1955/
56, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten m. m.

I en den 29 april 1955 dagtecknad proposition,
nr 190, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1955/56, m. m., hade Kungl. Maj:t framlagt
förslag angående grunderna för uttagande
av preliminär skatt för inkomst
under samma budgetår m. m. Kungl.
Maj:t hade därvid föreslagit riksdagen
bl. a. att besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldiga, som avsåges i 10 § 1
mom. förordningen om statlig inkomstskatt,
skulle ingå i preliminär skatt för
hela budgetåret 1955/56 med 110 procent
av grundbeloppet. Propositionen
hade, såvitt angick berörda procenttal,
hänvisats till bevillningsutskottet.

Till utskottets behandling hade hänvisats
följande i anledning av propositionen
nr 190 väckta motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 542 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 672 av herr
Hjcilmarson m. fl.; samt

II) de likalydande motionerna I: 543
av herr Ohlon m. fl. och II: 673 av herr
Ohlin m. fl.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta motioner,
nämligen

A) de likalydande motionerna I: 101
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 132 av
herr Hjalmarson m. fl.;

B) de likalydande motionerna 1:102
av herr Ohlon m. fl. och II: 135 av herr
Ohlin m. fl.;

C) de likalydande motionerna I: 148
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 177 av
herr Hjalmarson m. fl.;

D) de likalydande motionerna I: 149
av herr Ohlon m. fl. och II: 184 av herr
Ohlin m. fl.; samt

E) de likalydande motionerna 1:352
av herr Gustaf Elof sson m. fl. samt II:
168 av herr Persson i Norrby m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte ■— i anledning
av Kungl. Maj:ts i proposition nr 190
framlagda förslag angående skattepro 5

Första kammarens protokoll 1955. Nr 22

centen samt med avslag å de likalydande
motionerna 1:542 av herr Ewerlöf
m. fl. och 11:672 av herr Hjalmarson
m. fl. samt de likalydande motionerna
1:543 av herr Ohlon m. fl. och 11:673
av herr Ohlin m. fl. — besluta, att statlig
inkomstskatt för skattskyldiga, som
avsåges i 10 § 1 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för hela budgetåret 1955/56
med 110 procent av grundbeloppet;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 101
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 132 av
herr Hjalmarson m. fl. samt de likalydande
motionerna I: 102 av herr Ohlon
m. fl. och II: 135 av herr Ohlin m. fl.,
sistnämnda motioner såvitt avsåge avskaffande
av kvarlåtenskapsskatten,

2) de likalydande motionerna I: 102
av herr Ohlon m. fl. och II: 135 av herr
Ohlin m. fl., i vad de ej behandlats under
B 1,

3) de likalydande motionerna 1:352
av herr Gustaf Elofsson in, fl. och II:
168 av herr Persson i Norrby m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 148
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 177 av
herr Hjalmarson m. fl. samt de likalydande
motionerna I: 149 av herr Ohlon
m. fl. och II: 184 av herr Ohlin m. fl.,
såvitt motionerna avsåge ändring i förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt,

5) de likalydande motionerna I: 148
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 177 av
herr Hjalmarson m. fl. samt de likalydande
motionerna I: 149 av herr Ohlon
m. fl. och 11:184 av herr Ohlin m. fl.,
såvitt motionerna avsåge ändring i förordningen
3 maj 1929 (nr 62) om särskild
skatt å bensin och motorsprit;
ävensom

6) de likalydande motionerna 1:148
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 177 av
herr Hjalmarson m. fl. samt de likalydande
motionerna I: 149 av herr Ohlon
in. fl. och 11:184 av herr Ohlin m. fl.,
såvitt motionerna avsåge ändring i förordningen
den 21 maj 1954 (nr 260) om
brännoljeskatt,

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Ang. uttagningsprocenten för den statliga

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C) att bevillningarna för budgetåret
1955/56 måtte beräknas på sätt under
punkten närmare angivits.

Reservationer hade anförts

I) av herrar Gustaf Elofsson, Bengtson
och Vigelsbo, vilka ansgtt, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under punkten B 3 hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna I: 352 av
herr Gustaf Elofsson m. fl. och II: 168
av herr Persson i Norrby m. fl., i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville låta verkställa skyndsam utredning
angående avveckling av kvarlåtenskapsskatten
samt för riksdagen framlägga
förslag om dess avskaffande;

II) av herrar Spetz, Söderquist, Vetander,
Kristensson i Osby, Hagberg i Malmö,
Sjölin och Kollberg, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
avfattning, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort under
punkterna B 4—B 6 hemställa,

B 4) att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna I: 148 av
herr Ewerlöf m. fl. och 11:177 av herr
Hjalmarson m. fL samt de likalydande
motionerna I: 149 av herr Ohlon m. fl.
och II: 184 av herr Ohlin m. fl., såvitt
motionerna avsåge ändring i förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt,
antaga i motionerna I: 148
och II: 177 intaget förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 §
förordningen den 2 juni 1922 (nr 260)
om automobilskatt,

B 5) att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna I: 148 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 177 av herr
Hjalmarson m. fl. samt de likalydande
motionerna 1:149 av herr Ohlon m_^ fl.
och 11:184 av herr Ohlin m. fl., såvitt
motionerna avsåge ändring i förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild
skatt å bensin och motorsprit, antaga
i motionerna I: 148 och II: 177 intaget
förslag till förordning angående

inkomstskatten m. m.

ändrad lydelse av 1 § förordningen den
3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å
bensin och motorsprit,

B 6) att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna I: 148 av
herr Ewerlöf m. fl. och 11:177 av herr
Hjalmarson m. fl. samt de likalydande
motionerna I: 149 av herr Ohlon m. fl.
och 11:184 av herr Ohlin m. fl., såvitt
motionerna avsåge ändring i förordningen
den 21 maj 1954 (nr 260) om
brännoljeskatt, antaga i motionerna I:
148 och II: 177 intaget förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 §
förordningen den 21 maj 1954 (nr 260)
om brännoljeskatt;

III) av herrar Velander och Hagberg
i Malmö, vilka ansett, att utskottet under
punkterna A, B 1 och C bort hemställa,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj:ts i proposition nr 190
framlagda förslag angående skatteprocenten
icke kunnat av riksdagen oförändrat
antagas samt med bifall till de
likalydande motionerna 1:542 av herr
Ewerlöf m. fl. och 11:672 av herr Hjalmarson
m. fl. — måtte, under uttalande
av att en statlig budgetpolitik enligt i
motionerna angivna riktlinjer bort och
borde föras, besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldiga, som avsåges i
10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt,
skulle ingå i preliminär
skatt för förra hälften av budgetåret
1955/56 med 110 procent av grundbeloppet
och för senare hälften av samma
budgetår med 100 procent av grundbeloppet,
samt

att de likalydande motionerna 1:543
av herr Ohlon m. fl. och II: 673 av herr
Ohlin m. fl. måtte anses besvarade genom
vad reservanterna förut hemställt;

Bl) att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna I: 101 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 132 av herr
Hjalmarson m. fl. samt i anledning av
de likalydande motionerna 1:102 av
herr Ohlon m. fl. och II: 135 av herr
Ohlin m. fl., såvitt avsåge avskaffande
av kvarlåtenskapsskatten, antaga i reser -

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten m. m.

vationen infört förslag till förordning
om upphävande av förordningen den 26
juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt; C)

att bevillningarna för budgetåret
1955/56 måtte beräknas på sätt i reservationen
angivits;

IV) av herrar Spetz, Söderquist, Kristensson
i Osbv, Sjölin och Kollberg,
vilka

dels under hänvisning till innehållet
i de likalydande motionerna 1:543 av
herr Ohlon m. fl. och II: 673 av herr
Ohlin m. fl. ansett, att utskottet under
punkten A bort hemställa,

att riksdagen måtte — i anledning av
Kungl. Maj:ts i proposition nr 190 framlagda
förslag angående skatteprocenten
samt med bifall till de likalydande motionerna
I: 543 av herr Ohlon m. fl. och
11:673 av herr Ohlin m. fl. ävensom de
likalydande motionerna 1:542 av herr
Ewerlöf m. fl. och II: 672 av herr Hjalmarson
m. fl., såvitt avsåge skatteprocenten
— besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldiga, som avsåges i
10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt,
skulle ingå i preliminär
skatt för förra hälften av budgetåret
1955/56 med 110 procent av grundbeloppet
och för senare hälften av samma
budgetår med 100 procent av grundbeloppet,
samt

att de likalydande motionerna 1:542
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 672 av
herr Hjalmarson in. fl. måtte, i den mån
de icke kunde anses besvarade genom
vad reservanterna förut hemställt, av
riksdagen lämnas utan åtgärd;

dels under hänvisning till innehållet i
de likalydande motionerna I: 102 av
herr Ohlon in. fl. och II: 135 av herr
Ohlin in. fl., samt de likalydande motionerna
I: 101 av herr Ewerlöf in. fl. och
II: 132 av herr Hjalmarson m. fl. ansett,
att utskottet under punkterna B 1 och
B 2 bort hemställa,

Bl) att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna I: 101 av
herr Ewerlöf in. fl. och II: 132 av herr
Hjalmarson m. fl. samt de likalydande

motionerna I: 102 av herr Ohlon m. fl.
och II: 135 av herr Ohlin m. fl., sistnämnda
motioner i vad de avsåge upphävande
av förordningen om kvarlåtenskapsskatt,
antaga i reservationen infört
förslag till förordning om upphävande
av förordningen den 26 juli 1947 (nr
581) om kvarlåtenskapsskatt;

B 2) att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna I: 102 av
herr Ohlon m. fl. och II: 135 av herr
Ohlin m. fl., i vad motionerna avsåge
utredning om en mindre höjning av
arvslottsbeskaltningen, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om en sådan utredning
enligt i motionerna angivna
riktlinjer samt om framläggande snarast
möjligt för riksdagen av de förslag utredningen
kunde föranleda;

dels ock ansett, att utskottet under
punkten C bort hemställa, att bevillningarna
för budgetåret 1955/56 måtte beräknas
på sätt i reservationen angivits.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Med åberopande av den
diskussion, som har förts vid behandlingen
av föregående ärende på föredragningslistan,
ber jag att få yrka, beträffande
punkten A bifall till den av
mig m. fl. avgivna, med IV) betecknade
reservationen, i fråga om punkterna B 1
och 2 likaledes bifall till nämnda reservation,
vad beträffar punkterna B 4, 5
och 6 bifall till den av mig m. fl. avgivna,
med II) betecknade reservationen
samt, för den händelse dessa mina
yrkanden bifallas, beträffande punkten
G bifall till förenämnda, med IV) betecknade
reservation.

Herr VELANDER (h):

Jag ber, herr talman, att få biträda
herr Spetz’ yrkande i vad det avser reservationen
II). Härjämte her jag att få
yrka bifall till den av mig och herr Hagberg
i Malmö avgivna, med III) betecknade
reservationen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan oförändrad.

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Ang. uttagningsprocenten för den statliga

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till den av mig m. fl. under punkten
B 3 avlämnade, med I) betecknade
reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av de därunder förekomna
yrkandena propositioner komme att
framställas först särskilt beträffande envar
av punkterna A, B 1, B 2 och B 3 av
utskottets i förevarande betänkande gjorda
hemställan, vidare särskilt angående
punkterna B 4—B 6 och slutligen särskilt
rörande punkten C.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o),
av herr Velander, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i motsvarande
del av den av honom och herr Hagberg
i Malmö vid betänkandet avgivna, med
III betecknade reservationen; samt 3:o),
av herr Spetz, att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i motsvarande
del av den av honom m. fl.
vid betänkandet anförda, med IV betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Velanders yrkande.

Herr Spetz äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll, i anledning
varav uppsattes samt efter given

inkomstskatten m. m.

varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 53 punkten A antager
herr Velanders yrkande, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär till kontraproposition
i nämnda votering antagits herr Spetz’
yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 52;

Nej — 37.

Därjämte hade 43 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 53
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Velander och
Hagberg i Malmö avgivna, med III betecknade
reservationen i motsvarande
del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten m. m.

Då emellertid herr Veländer begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 31.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande punkten B 1, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
l:o) att utskottets hemställan skulle bifallas;
2:o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades i motsvarande del av
den av herrar Velander och Hagberg i
Malmö vid betänkandet avgivna, med III
betecknade reservationen; samt 3:o) att
det förslag skulle godkännas, som innehölles
i motsvarande del av den av herr
Spetz in. fl. vid betänkandet anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av
det förslag, som innefattades i den av
honom och herr Hagberg i Malmö avgivna
reservationen i nu ifrågavarande
del, uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 53
punkten B 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Velander och
Hagberg i Malmö avgivna, med III betecknade
reservationen i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr

talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej — 37.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå gjordes i enlighet med de beträffande
punkten B 2 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i motsvarande
del av den av herr Spetz m. fl. avgivna,
med IV betecknade reservationen; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten B 3 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Gustaf Elofsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med I
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Elofsson, Gustaf, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 53
punkten B 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gustaf Elofsson
m. fl. avgivna, med I betecknade reservationen.

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Ang. redovisningen av kommunalskattemedel

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Elofsson, Gustaf,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 59.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen jämlikt
de beträffande punkterna B 4—B 6
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i nämnda
punkter hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Spetz m. fl. avgivna, med
II betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 53
punkterna B 4—B 6, röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Spetz m. fl. avgivna,
med II betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propo
sitionen.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 93;

Nej — 39.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten C hemställt.

Ang. redovisningen av kommunalskattemedel Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa avsättningar
till budgetutjämningsfonden jämte
i ämnet väckta motioner.

I innevarande års statsverksproposition
(bilaga 1) hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för
den 4 januari 1955, föreslagit riksdagen,
såvitt nu var i fråga, att dels besluta de
ändrade redovisningsgrunder för fonden
för reglering av utbetalningarna av kommunalskattemedel,
som av föredragande
departementschefen förordats, dels ock
medgiva, att avsättning till fonden finge
verkställas för budgetåret 1955/56.

Kungl. Maj:t hade vidare i en till riksdagen
avlåten proposition, nr 190, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för
den 29 april 1955, föreslagit riksdagen,
såvitt nu var i fråga, medgiva, att i enlighet
med de grunder, som av föredragande
departementschefen förordats, ett
belopp av 275 miljoner kronor finge avsättas
till budgetutjämningsfonden för
att där särredovisas samt att motsvarande
belopp finge av statskontoret överföras
till ett särskilt konto i riksbanken.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lindblom m. fl. (I: 337)
och den andra inom andra kammaren

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

Ang. redovisningen av kommunalskattemedel

av herr Ohlin m. fl. (II: 399), i vilka
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t ville anhålla, att Kungl.
Maj:t ville dels låta riksräkenskapsverket
pröva vilka olika utvägar som stode
till buds för att snarast möjligt uppnå
en utrensning av kommunalskattemedlens
inflytande på den statliga driftbudgeten,
så att denna så klart som möjligt
redovisade statens utgifter och inkomster
för budgetåren 1954/55 och 1955/56
samt följande år, dels i samband med
fastställande av riksstaten för budgetåret
1955/56 framlägga de förslag, vartill
denna utredning kunde föranleda.

I förevarande sammanhang hade utskottet
vidare till behandling förehaft
en inom andra kammaren av herr Johansson
i Stockholm m. fl. väckt motion
(11:674), i vilken hemställts, att riksdagen
måtte besluta avslå Kungl. Maj:ts
i propositionen nr 190 framlagda förslag,
att ett belopp av 275 miljoner kronor
skulle avsättas till budgetutjämningsfonden.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte besluta de ändrade
redovisningsgrunder för fonden för
reglering av utbetalningarna av kommunalskattemedel,
som i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 4 januari
1955 förordats;

II. att motionerna I: 337 och II: 399
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att riksdagen måtte medgiva, att
avsättning till ovannämnda fond finge
verkställas för budgetåret 1955/56 och
i riksstaten för samma budgetår upptagas
med ett belopp av 400 miljoner kronor; IV.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionen II: 674, medgiva, att i enlighet
med de grunder, som i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 29
april 1955 förordats, ett belopp av 275
miljoner kronor finge avsättas till budgetutjämningsfonden
för att där särredovisas
samt att motsvarande belopp

finge av statskontoret överföras till ett
särskilt konto i riksbanken.

Reservationer hade anmälts av, utom
annan,

1) herrar Ohlon, Sundelin, Jacobsson
och Malmborg i Skövde, fröken Elmén
samt herrar Gustafsson i Skellefteå och
Löfroth, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under II och III
hemställa,

II. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 337 och II: 399, dels besluta,
att den på budgetutjämningsfonden
per den 1 juli 1954 redovisade behållningen
skulle uppdelas på så sätt,
att det belopp av 300 miljoner kronor,
som kunde beräknas motsvara i fonden
ingående kommunalskattemedel, redovisades
för sig, dels medgiva, att avsättning
till fonden för reglering av utbetalningarna
av kommunalskattemedel
finge verkställas för budgetåret 1954/55
och på tilläggsstat II till riksstaten för
samma budgetår upptagas med ett belopp
av 150 miljoner kronor;

III. att riksdagen måtte medgiva, att
avsättning till sistnämnda fond finge
verkställas för budgetåret 1955/56 och i
riksstaten för samma budgetår upptagas
med ett belopp av 150 miljoner kronor;

2) herrar Svärd, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Detta utlåtande från
statsutskottet aktualiserar en bokföringsfråga,
som redan tidigare har berörts i
diskussionen och som det därför inte
finns mycket anledning att mer ingående
uppehålla sig vid. Situationen är ju
helt enkelt der,, alt Kungl. Maj:t bar
föreslagit en åtgärd i syfte att vinna en
riktigare redovisning av de i del av preliminärskatten
som skall tillfalla staten
och den del som kommunerna skall ha.
Iliksräkenskapsverket, som är upphovsman
till detta reformförslag, har tänkt
sig att detta syfte skall uppnås genom

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Ang. redovisningen av kommunalskattemedel

regelbundna avsättningar till en särskild
fond för utbetalning av kommunalskattemedel,
när sådana avsättningar kan
anses nödvändiga framför allt med hänsyn
till skatteunderlagets utveckling. Det
är angeläget att markera, att förslaget
innebär regelbundna, icke sporadiska
avsättningar. Utan tvekan innebär detta
ämbetsverkets förslag, som Kungl. Maj:t
har godtagit, en förbättring. Man får ett
säkrare grepp om hur stora statens inkomster
i själva verket kan beräknas
bli. Det är emellertid synd att den nya
metoden inte kommer att tillämpas förr
än från och med nästa budgetår. Det hade
uppenbarligen varit avsevärt mycket
bättre, om man hade tillämpat den redan
från och med det budgetår, då det
blev uppenbart att det höll på att växa
fram en statens skuld till kommunerna,
så att man på det sättet redan från början
hade fått den riktiga bokföringsprincipen
fastslagen.

Reservanterna till utskottsbetänkandet
har föreslagit eu anordning, som i det
hänseendet är en klar förbättring. De
vill ha den nya redovisningsprincipen
retroaktivt genomförd. Det kan anföras
starka skäl för detta, men trots allt är
enligt vår uppfattning varken Kungl.
Maj :ts av utskottet tillstyrka förslag eller
reservanternas förslag tillfredsställande.
Vi har den uppfattningen, att man måste
söka sig fram till en säkrare och mera
automatiskt verkande metod i detta avseende.
Det är vår mycket bestämda förhoppning,
att riksräkenskapsverket, som
ju är den närmast sakkunniga instansen,
skall kunna lägga fram ett förslag snart
nog. För oss förefaller det framför allt
vara avgörande, att denna teknik utformas
på sådant sätt att beräkningarna av
avsättningarnas storlek görs på expertplanet,
alltså inte på det politiska planet.
I den mån under det budgetår som
fortfarande löper ett överskott uppstår,
som möjliggör avsättningar till denna
fond för utbetalningar av kommunalskatt,
bör enligt vår uppfattning sådana
avsättningar göras redan under löpande
år upp till ett belopp av 200 miljoner
kronor.

Jag har, herr talman, velat säga detta,

därför att av de skäl som jag har anfört
är det oss inte möjligt att rösta vare sig
för utskottets förslag eller för reservanternas
förslag. Vi kommer alltså att avstå
i voteringen.

Därtill innehåller detta betänkande
förslag om något slags antiinflationsavsättningsfond.
Det är ett belopp på 275
miljoner kronor som på det viset skall
hållas utanför budgeten och behandlas
på speciellt sätt. De inkomster, från vilka
dessa avsättningar härleder sig, är den
skärpta bolagsskatten och investeringsavgiften.
Vi på vår sida har ju motsatt
oss den skärpta bolagsskatten, och vi
har också motsatt oss investeringsavgifter.
Man kan följaktligen uttrycka saken
på det sättet att de pengar, över vilka
statsutskottet här förfogar för avsättningsändamål,
har inte vi med våra utgångspunkter,
och därför är det fullkomligt
självklart att vi även på denna
punkt avstår från att deltaga i voteringen.
Jag vill bara tillägga att ett ytterligare
skäl för ett sådant ståndpunktstagande
är att regeringens förslag inte
ens från sina egna utgångspunkter
hänger ihop. Logiskt sett borde nämligen
även de medel, som inflyter genom
investeringsavgifter på motorfordon, ha
tillförts denna fond.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Svärd nämnde att denna fråga
närmast är en bokföringsfråga. Då vi
nu under en lång debatt har behandlat
bevillningsutskottets betänkande och
därefter fattat beslut om uttagningsprocenten,
så torde de motiv, som väl närmast
låg reservanterna om hjärtat, inte
längre vara aktuella, nämligen att en
del av ifrågavarande pengar skulle kunna
tas i anspråk för ett sänkt skatteuttag.

Utskottet har nu föreslagit att en avsättning
av dessa medel skall äga rum
från och med nästa budgetår och har
för innevarande år föreslagit ett preliminärt
avsättningsbelopp å 400 miljoner
kronor. Beloppets exakta storlek
kan man inte på förhand yttra sig om.

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

Ang. redovisningen av kommunalskattemedel

Det kommer att uppgå till den summa
som riksräkenskapsverket kommer fram
till, sedan det räknat ut skillnaden mellan
vad som har influtit i kommunalskatter
och vad staten skall redovisa till
kommunerna.

Jag behöver väl inte, herr talman, gå
in på orsakerna till hela detta arrangemang.
De ar väl redan kända, och det
är därför onödigt att utveckla den här
saken nu.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Finansministern yttrade
i något av sina anföranden här i kammaren
i dag att den statliga bokföringen
bör läggas upp så, att varje år får
bära sin egen börda. Vad som föreslås
i Kungl. Maj:ts proposition är att av
kommunalskattemedel avsättes ett belopp,
vars storlek uppskattas, men varom
någon exakt visshet inte finns för
närvarande.

Med utgångspunkt från denna finansministerns
principiella inställning vill
jag yrka bifall till reservationen under
detta utlåtande, i vilken föreslås att
icke mer avsättes än man vet kommer
att behöva utgå under budgetåret. Herr
Karl Andersson gjorde nyss gällande att
det inte längre skulle finnas något behov
för oss reservanter att få vårt förslag
bifallet, eftersom skattesänkningskravet
hade avvisats. Till detta yttrande
av herr Karl Andersson vill jag säga,
att vår reservation inte syftar till att
skaffa ett underlag för en skattesänkning,
utan åsyftar en klarare redovisning
budgetår för budgetår av kommunalskattemedlen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föreslagits i den
av herr Ohlon in. fl. vid utlåtandet av -

givna reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 156, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föreslagits
i den av herr Ohlon m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlon begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 91;

Nej — 27.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 157, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1955/56 till avskrivning av nya
kapitalinvesteringar, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Interpellation ang. studenternas deltatagande
i universitetens behandling av
undervisningsfrågor

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf)
erhöll på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Den 21 april i år överlämnade
universitetskanslern till Kungl.
Maj:t ett förslag till nya statuter för
universiteten i Uppsala och Lund. Förslaget
kommer så vitt jag kan förstå att
granskas i departementet i sommar för
att sedan nya statuter skall kunna fastställas
under hösten. I sitt remissyttrande
över det utkast till statuter, som legat
till grund för kanslerns förslag, begärde
Sveriges förenade studentkårer
att studenterna skulle få bli representerade
vid fakulteters och sektioners behandling
av frågor som berör undervisningen.

Under en lång följd av år har studenterna
och deras organisationer visat ett
stort intresse för handläggningen av
undervisningsfrågor. SFS har varit representerat
i en rad statliga utredningar,
som berört undervisningsfrågor. Senast
har studenternas intresse för sådana
ärenden ådagalagts genom den hemställan
om upprustning av den högre
undervisningens kapacitet, som SFS inlämnade
till Kungl. Maj:t i november i
fjol. Skrivelsen byggde på ett par omfattande
utredningar, som SFS verkställt.
Dessa utredningar har ju utgjort
underlaget för det senaste halvårets
diskussion på det här området.

Vid universiteten och högskolorna
får studenterna inom s. k. undervisningsnämnder
deltaga i beredningen av

vissa undervisningsfrågor, nämligen
fastställandet av kurs- och timplaner.
En representation i de beslutande organen
förekommer icke i Sverige, men
däremot i många andra länder, bl. a. i
Norge. I universitetsberedningens tredje
betänkande föreslås också en sådan
reform. Man konstaterar i betänkandet:
»Härigenom skulle nämligen en fakultet
eller sektion vid sitt ställningstagande
till undervisningsfrågor äga möjlighet
att direkt taga del av studenternas uppfattning
och allsidigare belysning av
dessa kunna vinnas.»

Jag skulle här vilja tillägga, att ett avvisande
av förslaget om studentrepresentation
i fakulteter och sektioner enligt
min mening skulle innebära ett
omotiverat avsteg från allmänt vedertagna
demokratiska principer.

Med stöd av vad här sagts anhåller
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande fråga:
Är herr statsrådet beredd att vid granskningen
av kanslerns förslag till universitetsstatuter
ge studenterna representation
i fakulteter och sektioner?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.53.

In fidem
Per Bergsten

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

Bilaga A.

Herr Talman!

I en med första kammarens tillstånd
framställd interpellation har ledamoten
av första kammaren herr Elfving till mig
riktat följande frågor:

1) Anser statsministern en allmän aktivisering
och samordning av samhällets
åtgärder önskvärd i syfte att möta
de problem som uppstår eller accentueras
genom de unga årskullarnas starka
tillväxt under den närmast kommande
perioden?

2) Vilka synpunkter på de aktuella
ungdomsfrågorna är statsministern i övrigt
beredd att framlägga för kammaren? Interpellanten

har med rätta framhållit
den betydelse som vid en bedömning
av ungdomsfrågorna bör tillmätas
de kraftiga förändringarna i samhällets
sociala och ekonomiska struktur. Så
snabbt sker förändringarna att de analyser
och bedömningar av ungdomens
situation som företas snabbt förlorar sin
giltighet. Detta kräver i sin tur en hög
grad av förutseende från samhällets sida
så att de samhälleliga åtgärderna på
ungdomsområdet i tid anpassas efter utvecklingens
krav.

Vissa utvecklingstendenser är dock
klart skönjbara. Det som kanske i första
hand fångar vår uppmärksamhet är den
närmast fantastiska ökningen av utbildningsintresset.
Det är en följd av standardstegringen,
av de senaste decenniernas
ekonomiska och sociala utjämning.
Kvalificerad utbildning är icke längre
förbehållen ett privilegierat fåtal. Den
ekonomiska tryggheten och den fulla
sysselsättningen medför att de unga i
högre grad än tidigare vågar ta risken
av en tidskrävande och måhända dyrbar
utbildning i medvetande om att den
ökade yrkesskickligheten kommer att ge
dem förbättrade utkomstmöjligheter i
framtiden och förbättrade möjligheter

att finna ett arbete som passar deras
speciella förutsättningar. Denna ökade
utbildningsaptit kan icke endast avläsas
i det ökade trycket på yrkesskolor, läroverk
och högskolor. Den kommer
även till uttryck i det ständigt ökade
antalet deltagare i fackutbildning av olika
slag som påbyggnad till student- och
realexamen, i kvällsundervisning, studiekurser
och korrespondensundervisning.
Ofta är det något äldre ungdomar
som efter någon tids praktisk verksamhet
återvänder till studierna. Naturligtvis
spelar föräldraambitionen och föräldrarnas
förbättrade ekonomiska möjligheter
en avgörande roll i hela denna
utveckling. Men utan tvekan är det också
ett tecken på ett genuint utbildningsintresse
hos allt vidare kretsar av ungdomar.

Ur samhällets synpunkt är detta ökade
utbildningsintresse en synnerligen
positiv företeelse. I ett progressivt samhälle
kan man nämligen konstatera ett
ständigt ökat behov av utbildad arbetskraft.
Knappheten på yrkesutbildad arbetskraft
har varit genomgående under
hela efterkrigstiden. Om det nuvarande
starkt expansiva draget i den svenska
ekonomien kan upprätthållas, finns det
all anledning att förmoda att denna
knapphet kommer att bestå även i fortsättningen.
I själva verket kommer vår
förmåga att utnyttja våra begränsade
arbetskraftstillgångar att vara av avgörande
betydelse för möjligheterna till
fortsatta framsteg. Takten i den industriella
utvecklingen är i hög grad beroende
av tillgången på yrkesskickliga arbetare,
ingenjörer och tekniker. Takten
i det sociala och kulturella reformarbetet
beror till stor del på tillgången av
läkare, lärare, socialvårdstjänsteinän

o. s. v.

Det måste i detta läge vara ett samhällsintresse
av första ordningen att
bygga upp en utbildningsapparat som

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

förmår att på ett konstruktivt sätt möta
det ökade utbildningsintresset och rationellt
fördela de tillgängliga arbetskraftsresurserna
på olika produktiva
uppgifter i samhället. Utan att närmare
ingå på denna fördelningsfråga vill jag
emellertid kraftigt understryka att man
härvid bör söka undvika en snedvridning
av hela utbildningsväsendet i ensidigt
teoretisk riktning. De praktiska
utbildningsvägarnas behov får under
inga omständigheter eftersättas.

Ungdomens iver att utnyttja utbildningsmöjligheterna
för att bygga sig en
bättre framtid gör ett övervägande positivt
intryck. Interpellanten har emellertid
även understrukit en helt annan
sida av dagens ungdomsproblem, nämligen
det växande frestelsetrycket, den
stegrade rörligheten, anpassningssvårigheterna
vid övergången från skola till
arbetsliv och bristen på lämpliga fritidssysselsättningar.
Detta är problem
som var föremål för en grundlig genomlysning
i ungdomsvårdskommitténs betänkanden
och som också i hög grad sammanhänger
med samhällets strukturförändringar.
Den mycket kraftiga omflyttningen
från landsbygden till stär
derna, uppbrytandet av gamla traditioner
och värderingar som numera mist
sin giltighet, de snabbt stigande inkomsterna
— allt detta har skapat anpassningssvårigheter
som tidigare ungdomsgenerationer
inte haft att kämpa mot.

Vi kan i statistiken lätt finna symtom
på dessa anpassningssvårigheter. Ungdomsbrottsligheten
är ett sådant symtom.
Spritmissbruket är ett annat. Det
är en förödmjukelse att såväl alkoholkonsumtion
som fyllerifrekvens stabiliserat
sig på en högre nivå nu än närmast
före kriget och att alkoholfrågan i
allt högre grad blivit en ungdomsfråga.
Fyllerifrekvensen når numera sitt maximum
redan i början av 20-årsåldern.
Bakom statistikens siffror ligger personliga
tragedier, skövlade hem, sönderslagna
familjer. I det stora flertalet fall står
orsaken till missanpassningen att finna
i upplevelser under tidiga uppväxtår,
usla hemförhållanden, misslyckanden i
försöken att få en någorlunda gynnsam
start i livet.

Vi skall inte låta förleda oss till att
svartmåla eller moralisera. Ungdomsvårdskommittén
kunde genom sina undersökningar
visa, att den svenska ungdomen
i stort sett är sund och oanfrätt.
Men eftersom vi känner de existerande
missförhållandena och eftersom vi också
väl känner till många av orsakerna till
dessa missförhållanden är det ett oavvisligt
krav att samhället genom konstruktiva
åtgärder söker förebygga social
urspåring och missanpassning av
olika slag.

De ovannämnda problemen kommer
under det närmaste decenniet att accentueras
av de kraftigt ökande ungdomskullarna.
Såsom interpellanten påpekat
väntas antalet ungdomar i åldern 13—
14 år — 17—18 år öka från 486 000 år
1955 till 635 000 år 1961. Efter 1961 sker
en långsam minskning, men år 1965 beräknas
det finnas cirka 150 000 fler ungdomar
än 1950. Från 1955 till 1961 ökar
antalet ungdomar med i genomsnitt
30 000 per år.

De ökade ungdomskullarna innebär en
mycket betydande tillgång för samhället.
Den kontinuerliga stegringen av de
arbetsföra åldrarna inom vår befolkning
har skapat underlag för den industriella
expansionen och därmed välståndsökningen.
Den rika tillgången på
ung arbetskraft var utan tvekan en starkt
bidragande orsak till att det svenska näringslivets
produktionsresultat steg så
hastigt under 1930-talet. Främst genom
den snabbt sjunkande nativiteten efter
det första världskriget och fram till
1930-talets mitt har denna befolkningsutveckling
emellertid brutits. Den totala
arbetsföra befolkningen har stagnerat,
och befolkningens ålderssammansättning
över huvud undergår en förskjutning
mot högre åldrar.

I detta läge utgör de ökande ungdomskullar
som nu kommer att träda ut på
arbetsmarknaden ett ytterligt värdefullt
tillskott av ungdomlig arbetskraft. Fn av
samhällets och näringslivets angelägnaste
uppgifter under de kommande åren
blir att rätt tillvarata dessa årskullar, ge
dem en utbildning som skapar möjlighet
för dem att slå rot i sysselsättningar
som ur samhällets synpunkt är nödvän -

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

diga och önskvärda och som kan skänka
de unga trivsel och arbetsglädje. Det
får inte bli så att denna ungdom får sämre
chanser till utbildning och sysselsättning
än de som föddes under år med
låga födelsetal. Lika angeläget är att genom
samhälleliga åtgärder exempelvis
för främjande av fritidssysselsättningar
och familjebildning se till att den stora
ungdomsvågen icke blir en källa till anpassningssvårigheter,
missnöje och sociala
störningar.

Jag övergår nu till att i korthet redogöra
för de åtgärder, som från samhällets
sida vidtagits eller planeras på ungdomsvårdens
område, varvid speciell
hänsyn skall tagas till de problem som
sammanhänger med de stora ungdomskullarna.

Många har frågat sig huruvida de
ökande ungdomskullarna riskerar att råka
ut för sysselsättningssvårigheter av
det slag som mötte 1930-talets stora kullar
vid deras utträde på arbetsmarknaden.
År 1933 hade vi 180 000 hjälpsökande
arbetslösa i Sverige, varav 60 000
ungdomar under 25 år. Interpellanten
erinrar med skäl om de följder för stora
ungdomsgenerationer som samhällets
bristande beredskap mot ungdomsarbetslösheten
i början av 1930-talet medförde.

Självfallet är den bästa hjälp man kan
ge de ökande ungdomskullarna på arbetsmarknadens
område därför ett beslutsamt
värnande av den fulla sysselsättningens
politik. En allmänt hög sysselsättning
kommer att ge arbete även
åt ungdomarna. Det förhållandet att antalet
ungdomar kraftigt ökar de närmaste
åren behöver under denna förutsättning
inte spela någon avgörande roll.
Samtidigt som de nytillträdande ungdomskullarna
på arbetsmarknaden ökar
så lämnar också mycket stora åldersklasser
densamma. Det totala arbetskraftsutbudet
kommer att under det närmaste
årtiondet uppvisa en mycket måttlig
ökning som i och för sig inte behöver
betyda någon särskild påfrestning
på arbetsmarknaden. Detta utesluter
emellertid inte att man får räkna med
att problem kan komma att uppstå fram -

för allt inom sådana områden, där antalet
ungdomar ökar mycket kraftigt.
Även en relativt måttlig konjunkturdämpning
synes ge förhållandevis starka
utslag på ungdomens arbetsmarknad.
Många arbetsuppgifter är av sådant slag
att ungdomarna inte utan vidare kan ersätta
den avgående äldre arbetskraften.
Framför allt på orter med ensidigt näringsliv
kan sådana omständigheter skapa
vissa problem. Den rikliga tillgången
på ungdomar kommer antagligen att
medföra en hårdare gallring av de arbetssökande.
Man kommer att ställa större
krav på den ungdomliga arbetskraften.
Det kan därför komma att bli svårare
att skaffa arbete åt ungdomar som
till följd av fysisk eller psykisk svaghet,
social missanpassning, ekonomiska hinder
e. d. är handikappade i konkurrensen.

Åtgärder för upprätthållande av full
sysselsättning är sålunda av primär betydelse.
Men härutöver torde det komma
att fordras extraordinära åtgärder från
samhällets sida på vissa områden t. ex.
inom yrkesvägledningen och arbetsförmedlingen.

Den offentliga arbetsförmedlingen och
yrkesvägledningen har under de senaste
15 åren successivt utbyggts och förstärkts.
Huruvida organisationen är tillräcklig
för att möta de påfrestningar,
som de ökade ungdomskullarna kan komma
att ställa på den kan kanske synas
tveksamt. I första hand bör man givetvis
undersöka, i vad mån den erforderliga
förstärkningen kan åstadkommas genom
rationaliseringsåtgärder inom organisationen.
Denna undersökning pågåiför
närvarande i arbetsmarknadsstyrelsen.
Skulle härutöver ytterligare förstärkning
i form av ökad personal o. d.
behövas kommer frågan att underställas
riksdagen.

För den enskilde innebär en god utbildning
det bästa skyddet mot arbetslöshet.
Utan tvekan kommer vårt utbildningsväsende
att under de närmaste decennierna
sättas på hårda prov.

Tillströmningen till läroverken har
kraftigt ökat. 1931 motsvarade antalet i
realskolans nybörjarklass intagna elever
11,8 % av en årskull. 1948 hade detta

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

procenttal stigit till 31,7. Nu går ca 40 %
av en årskull till läroverk och därmed
jämförbara skolor. Läsåret 1939—40 hade
vi drygt 51 000 elever vid de allmänna
läroverken. I år är elevantalet 114 000,
och om man räknar med kommunala
mellanskolor och flickskolor och motsvarande
skolor, blir det totala elevantalet
nära 167 000. Trots den kraftigt ökade
intagningen är tillströmningen till
dessa skolor så stark att för varje år allt
flera ungdomar på grund av platsbrist
måste avvisas. Hösten 1954 utgjorde det
totala antalet av detta skäl avvisade över
12 000 eller nära 27 % av de inträdessökande.

Samma starka expansion och samma
påfrestningar kan redan konstateras på
gymnasierna. År 1931 gick 3,6 % av en
årskull till gymnasiestadiet. Nu är siffran
ca 15 %. Hösten 1953 fanns det
25 000 elever i de vanliga läroverksgymnasierna.
Om en lika stor del av varje
årskull även i framtiden går till gymnasiet,
kommer det enligt skolöverstyrelsens
beräkningar att 1962 finnas 43 000
elever vid gymnasierna. Vid fortsatt
stegrad efterfrågan på gymnasieutbildning,
vilken är sannolik och på grund
av ökning av behovet av utbildad arbetskraft
även önskvärd, blir antalet avsevärt
högre. Skolöverstyrelsen beräknar
den för sin del till 58 000 år 1964.

Det är alldeles uppenbart att om samhället
inte förmår vidtaga kraftiga åtgärder
för att möta den ökade pressen på utbildningsanstalterna
kommer vår skolorganisation
att sprängas inifrån, vilket i
viss utsträckning redan skett i fråga om
realskolan. Det kan väl nu klart sägas,
att enhetsskolans genomförande är en
förutsättning för lösandet av detta problem.
Alternativet är antingen en allt
snävare spärr vid intagningen till realskolan,
vilket emellertid ur såväl samhällets
som de enskilda individernas
synpunkt måste framstå såsom mindre
önskvärt, eller också en mycket kraftig
utbyggnad av den traditionella realskolan.
Det senare ligger knappast inom
möjligheternas gräns och kan i varje
fall endast ske till priset av en snedvridning
av hela utbildningssystemet i teoretisk
riktning. Det är därför synnerli -

gen glädjande att finna, att enhetsskoletanken
vinner anslutning inom allt vidare
kretsar i vårt land och att man kan
förmärka ett ökat intresse från kommunernas
sida att deltaga i försöksverksamheten.
Ännu befinner sig enhetsskolan
på försöksstadiet. Ännu är det för tidigt
att dra definitiva slutsatser om de hittillsvarande
försökens resultat. Men detta
får icke förhindra att den nuvarande
försöksverksamheten bygges ut så snabbt
som våra materiella och personella resurser
medger. Samtidigt reser sig emellertid
kraven på att bereda ökade utbildningsmöjligheter
på realskolestadiet under
övergångstiden före enhetsskolans
allmänna genomförande och en fördubbling
av gymnasiernas kapacitet.

Det innebär ingen överdrift att säga,
att vårt skolsystem lider av växtvärk. De
organisatoriska problemen på alla stadier
ligger i stöpsleven. Vi har en svår
brist på lärare, framför allt i naturvetenskapliga
ämnen. Vi har en brist på
skollokaler, som för närvarande beräknas
till 4 500 klassrum i folkskolan och
1 000 klassrum på högre stadier. Under
de närmaste åren kommer vi att ställas
inför många besvärliga avvägningsproblem,
när det gäller skolväsendets utbyggnad.
Eu del av dessa problem befinner
sig under utredning. 1954 års realskoleutredning,
som särskilt har att beakta
övergångstidens skolproblem, väntas
under året framlägga sitt betänkande.
Om utredningen leder till ett borttagande
av de med realskolan parallella
realskoleklasserna, skulle detta bl. a.
medföra en ökad tillgång på akademiskt
utbildade lärare. Inom skolöverstyrelsen
har det vidare tillsatts en särskild planeringskommitté
för de stora årskullarna.
Genom statistiska undersökningar söker
denna kommitté belysa den sannolika utvecklingen
under den närmaste 10-årsperioden
av folkskolan, realskolan, enhetsskolan
och gymnasiet. Kommittén har
till uppgift att till i höst framlägga förslag
rörande de aktuella problemens lösande.
Beträffande gymnasiestadiet vill
jag vidare hänvisa till den icke oväsentliga
utbyggnad, som ägt rum i fråga om
handelsgymnasier, och det ökade statliga
stöd åt dessa gymnasier, som beslöts

Torsdagen den 26 mai 1955 fm.

Nr 22

av 1953 års riksdag. Vidare har de tekniska
läroverken under senare år byggts
ut i betydande omfattning, och förslag
om ytterligare utbyggnad kan förväntas
i ett betänkande om den tekniska skolutbildningen,
som inom kort kommer att
framläggas.

Naturligtvis har expansionen på utbildningsväsendet
även kommit att gälla
universitet och högskolor. 1923 fanns
det knappt 9 000 studenter vid våra universitet
och högskolor. 1933 var siffran
11 700. 1943 hade den ökat till 12 500.
För närvarande finns det omkring 20 000
studenter. Det är rimligt att anta, att
denna siffra kommer att stiga kraftigt
under det närmaste decenniet. De ökande
ungdomskullarna, expansionen på läroverksområdet,
de vidtagna åtgärderna
för att vidga tillträdet till högre studier
är alla faktorer, som bidrar till att vi på
1960-talet kan räkna med ett studentantal
på minst 30 000.

Det sista decenniet saknar motstycke,
när det gäller samhälleliga insatser för
forskning och högre undervisning. Anslagen
på driftbudgeten till universitet
och högskolor under åttonde huvudtiteln
har i runda tal ökats från 8 milj. 1933
till 25 milj. 1944—45, till 95 milj. i årets
budgetförslag. Ändå är universitetens kapacitet
icke tillräcklig för att kunna effektivt
ta hand om den nuvarande tillströmningen.
Än mindre är de rustade
att ta emot den ytterligare intagning av
studerande som är att förutse, om vi
skall kunna tillgodose de ständigt ökade
kraven på akademisk arbetskraft. Regeringen
har härav dragit den slutsatsen,
att det är nödvändigt att, på grundval av
beräkningar om det framtida behovet av
akademisk arbetskraft och vetenskaplig
forskning, främst 1949 års arbetskraftsutredning;
som inom kort kommer att
framläggas, företa en långsiktig planering
av universitetens och högskolornas
fortsatta utbyggnad. I samband härmed
skall möjligheterna till rationaliseringar
inom den nuvarande universitetsorganisationen
tillvaratas. För denna uppgift
kommer särskilda sakkunniga att tillkallas.

Även på yrkesutbildningens område
står vi inför mycket betydande problem.

Knappheten på yrkesutbildad arbetskraft,
som länge varit mycket kännbar,
kan komma att ytterligare skärpas. Under
de närmaste 10—15 åren lämnar ett
stort antal vrkesskickliga arbetare produktionen
på grund av åldersskäl. Om
inte produktiviteten skall sjunka, måste
näringslivet därför tillse, att det finns
utbildad arbetskraft att ersätta dessa
med. Inom flertalet arbetsområden är
produktionen först och främst beroende
av tillgången på yrkeskunnigt folk. För
att säkerställa denna produktionsfaktor
krävs det på många håll avsevärt ökade
insatser för yrkesutbildningen.

Även ur beredskapssynpunkt är yrkesutbildningen
av stor betydelse. Vid ett
försämrat konjunkturläge tvingas helt säkert
många företag att ställa om sin produktion.
För att kunna hävda sig i den
internationella konkurrensen måste den
svenska industrien i större utsträckning
inrikta sig på kvalitetstillverkning. En
anpassning av detta slag förutsätter
emellertid att arbetskraften har den erforderliga
yrkesutbildningen.

Det svenska yrkesskolväsendet har under
det senaste decenniet utbyggts i snabb
takt. Hösten 1943 fanns det sammanlagt
234 yrkesskolor i landet med sammanlagt
47 600 elever. Hösten 1954 hade antalet
yrkesskolor ökat till 507, varav 21
centrala verkstadsskolor, 426 kommunala
anstalter för yrkesundervisning och 60
statsunderstödda enskilda anstalter för
yrkesundervisning. Det sammanlagda antalet
elever hade ökat till 109 300. Av
uppgifterna framgår att såväl antalet skolor
som antalet elever under den angivna
tidsperioden mer än fördubblats. Riksdagen
har denna vecka som en av årets
viktigaste reformer beslutat om väsentligt
ökade bidrag till yrkesskolväsendet.
Yrkesskolornas utbyggnad är till övervägande
delen beroende av kommunala åtaganden
och beslut. Kommunerna har full
frihet att besluta om de vill ha en yrkesskola
eller inte. Det mycket glädjande intresse,
som kommunerna under senare
år visat för yrkesutbildningens utveckling,
borgar dock för att kommunerna
kommer att utnyttja det förbättrade statliga
stödet till kraftfulla insatser. Framför
allt räknar man med en utbyggnad

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

av heldagsundervisningen för ungdom.
Vissa åtgärder från centralt håll erfordras
emellertid också, om man skall få
alla kommuner intresserade och om man
skall kunna samordna olika kommuners
strävanden på ett ändamålsenligt sätt. I
vissa län har därför bildats särskilda planeringskommittéer
i samarbete mellan
skol- och arbetsmarknadsmyndigheterna,
och det är avsikten att gå vidare på den
därigenom inslagna vägen.

Den skolmässiga yrkesutbildningen
förslår emellertid ej att täcka hela behovet
av yrkesutbildning. Utbildningen inom
företagen måste intensifieras. Riksdagen
har i år beslutat om höjda statsbidrag
till hantverksmästare, som anställer
lärlingar. Detta bör öka hantverkets
intresse av att utbilda ungdomar. När
det gäller industrien är intresset mycket
varierande från företag till företag. Det
finns industrier med välordnade verkstadsskolor,
där antalet elever uppgår till
20—30 % av antalet yrkesarbetare. Men
det finns också stora och i övrigt välskötta
företag, som knappast har några
lärlingar alls, trots att behovet av utbildad
arbetskraft är stort inom vederbörande
företags bransch. Här måste ett
ökat intresse från industriens sida efterlysas.

Jag har sökt ge kammarens ledamöter
en bild av den starkt dynamiska utvecklingen
av det svenska utbildningsväsendet,
en utveckling som innebär en mycket
hård press på våra personella och
materiella resurser. Det torde också ha
framgått av redogörelsen, att befolkningsutvecklingen
i fråga om ungdomen
kommer att ställa utbildningsväsendet
och arbetsmarknadsorganen inför svårbemästrade
planeringsuppgifter. Jag har
i min redogörelse sökt antyda det planerings-
och utredningsarbete som utförts
inom respektive ämbetsverks ämnesområde.
Härutöver krävs emellertid
en samordning av insatserna på ett högre
plan. Den 24 september 1954 gav
Kungl. Maj:t i uppdrag åt arbetsmarknadsstyrelsen,
skolöverstyrelsen och
överstyrelsen för yrkesutbildning att gemensamt
utföra planeringsarbete, vidtaga
de åtgärder och inkomma med de förslag
som kan vara erforderliga för att

på lämpligt sätt möta de svårigheter som
det växande antalet ungdomar kan medföra.
De tre verken har upprättat en särskild
nämnd, samarbetsnämnden för yrkesutbildning
och arbetsförmedling, som
närmast svarar för utredning av dessa
frågor.

Självfallet utgör säkrade arbetstillfällen
och fullgoda utbildningsmöjligheter
den grundläggande förutsättningen för
ungdomens anpassning. Vid sidan därav
finns det naturligtvis behov av samhälleliga
insatser på en mängd olika områden
inom den allmänna ungdomsvården.
Det gäller stöd till ungdomens fritidsverksamhet,
till bostadsförsörjningen
och till familjebildningen. Det gäller
även vården av missanpassad ungdom,
den psykiska barna- och ungdomsvården
etc.

När det gäller stödet till ungdomens
fritidsverksamhet tog 1954 års riksdag
ett viktigt steg, när den beslöt att anslå
2,7 milj. kr. till det frivilliga ungdomsarbetet
och därvid satsa på ungdomens
egna organisationer. Beslutet låg helt i
linje med den uppfattning, som ungdomsvårdskommittén
framfört, nämligen
att ungdomens eget föreningsliv är en
sällsynt effektiv medborgarskola. Ännu
är det för tidigt att uttala sig om resultatet
av denna verksamhet. Men det är
omvittnat att det statliga stödet på
många håll inneburit en värdefull stimulans
för föreningslivet. För någon tid
sedan har vidare en särskild utredning
tillsatts för att undersöka möjligheterna
till en utvidgning av de statliga bidragen
även till de politiska ungdomsförbundens
ungdomsvårdande verksamhet.

Även på andra sätt har samhället sökt
stödja ungdomens fritidssysselsättningar.
Väsentliga bidrag har utbetalats från
allmänna arvsfonden till direkt ungdomsvårdande
åtgärder. Till ungdomsgårdar
och andra ungdomslokaler, till
scout- och friluftsliv har från arvsfonden
anslagits 8 milj. kronor, därav under
de tre sista åren 3,7 milj. kronor.
Även till inackorderingshem för ungdom
anordnade av organisationer eller
kommuner har bidrag från arvsfonden
utgått. Vidare har som statliga lån till
samlingslokaler, vilka ju i stor utsträck -

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

ning kommer ungdomen till godo, från
1942 till 1954 utgått sammanlagt 39,5
milj. kronor, varav den senaste tiden årligen
6 milj. kronor samt 3 milj. kronor
på tilläggsstat i arbetslöshetsbekämpande
syfte. Till kommuner har som bidrag
till uppförande av samlingslokaler sedan
1942 utbetalats 2,5 milj. kronor.
Därtill kommer under de senaste åren ett
särskilt bidrag till utrustning av samlingslokaler.
I årets budget har detta bidrag
höjts till 450 000 kr. Jag vill vidare nämna,
att försvarets övertaliga baracker
försålts till förmånligt pris till olika organisationer
för användning som samlingslokaler.
Riksdagen anslog åren 1946
—50 sammanlagt 1,3 milj. kronor till
statlig subvention för dessa barackinköp.
För närvarande torde cirka tusentalet
baracker utnyttjas av de frivilliga organisationerna.
Anordnande av särskilda
fritidslokaler i bostadsfastigheter vid
större byggnadsföretag blir allt vanligare,
varvid samma lånevillkor tillämpas
för fritidslokalerna som för bostäderna.
Upplåtelse av skollokaler för frivillig
bildningsverksamhet och liknande fostrande
verksamhet bland ungdomen ingår
ofta i villkoren för statsbidrag till
skolbyggen.

På olika sätt har samhället sålunda
sökt tillgodose ungdomens behov av fritidslokaler.
Det är möjligt att bostadskollektiva
kommittén kan komma att
framlägga ytterligare förslag i denna
riktning. Jag vill emellertid understryka,
att de konkreta verksamhetsprogrammen
måste komma från de lokala myndigheterna
och organisationerna, från kommunerna
och från ungdomsorganisationerna
själva. Det är från dem initiativet
måste komma.

Det finns vidare all anledning att understryka
den betydelsefulla insats som
göres genom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet
för att stimulera fritidsverksamhet.
Studiecirklarna har under
årens lopp utvecklats till en alltmer
dominerande studieform inom folkbildningsarbetet.
År 1953/54 beräknas antalet
deltagare i studiecirklarna till nära
en halv miljon. Det är glädjande att kunna
konstatera, att antalet deltagande
ungdomar på senare år visat eu särskilt

(1 Första kammarens protokoll 1''Jöö. Xr 22

brant stegring. Statsbidraget till studiecirklarna
har på tre år mer än fördubblats
och uppgår för nästa budgetår till
4,85 milj. kronor. Ökad uppmärksamhet
har på senare år ägnats ledarutbildningen
och den pedagogiska uppläggningen
av cirkelarbetet för att därigenom
finna metoder att stimulera ungdomarna
till en aktiv insats.

Utlåningen från skolbibliotek och
folkbibliotek visar en markant stegring.
1949 var den totala utlåningen från dessa
bibliotek 24,8 miljoner böcker, varav
12 miljoner böcker för barn och ungdom.
1953 hade utlåningen ökat till sammanlagt
35,3 miljoner böcker, varav 18
miljoner böcker för barn och ungdom.
Det statliga stödet till folkbiblioteksväsendet
har sedan 1950 ökats från 3,4 til!
8,5 miljoner. Genom den i år genomförda
skolbiblioteksreformen har förutsättningar
skapats för en väsentlig förstärkning
av skolbibliotekens ställning.

De olika statliga åtgärderna för att
främja familjebildningen förutsätter jag
vara så väl kända att en mera ingående
redogörelse icke torde vara nödvändig
i detta sammanhang. Familjepolitiken i
sin helhet är för närvarande föremål
för en samlad översyn i 1954 års familjeutredning,
som beräknas framlägga
sitt betänkande inom ett par månader.
Säkerligen kommer det material som utredningen
framlägger att kunna bilda
underlag för en livlig och ingående debatt
om familjepolitikens framtida utformning.

Bristen pa bostäder är för många ungdomar
ett mycket allvarligt problem.
Eftersom det framför allt är ungdomen
som svarar för den stora inflyttningen
till städerna, blir det den som kommer
att drabbas hårdast. Bristen på fast bostad
ökar risken för isolering och social
urspåring. Familjebildningen försenas.
Jag vill emellertid understryka, att de
olika bostadspolitiska åtgärderna, vilka
alla har till syfte alt upprätthålla en stor
produktion av goda bostäder till rimliga
hyror, tar sikte på samtliga befolkningsgrupper,
alltså även på ungdomen. Den
successiva förbättring av bostadsförsörjningen
som iiger rum kommer sålunda
också ungdomen till del på olika

Nr 22

Torsdagen den 20 maj 1955 fm.

sätt. Å andra sidan kan man inte komma
ifrån det faktum, att så länge tillgången
på bostäder — och särskilt då
tillgången på goda bostäder — är otillräcklig,
även ungdomen får känning av
knappheten, och detta kanske särskilt
gäller många av dem som står i begrepp
att gifta sig.

Tonvikten i ungdomsvården måste
ligga vid de allmänt förebyggande åtgärderna.
Härutöver finns det dock en
liten grupp klart missanpassad ungdom
som måste bli föremål för speciella åtgärder
från samhällets sida. Vården av
denna grupp har stått under intensiv
debatt de senaste åren. Man har diskuterat
sättet för tillrättaförandet, eftervården,
frågan om öppna eller slutna
anstalter m. m. Jag saknar anledning att
i detta sammanhang närmare beröra
denna debatt. Ej heller skall jag redogöra
för den upprustning, både personellt
och materiellt, av framför allt den
slutna vården, som ägt rum genom flera
riksdagsbeslut de senaste åren. Jag vill
bara begagna detta tillfälle att framhålla,
att de moderna pedagogiska principer
för vården av missanpassad ungdom,
som ännu för några år sedan utsattes
för häftiga angrepp, numera, när
de någon tid prövats i praktiken, kunnat
uppvisa, trots allt, glädjande resultat.
Jag vill även begagna tillfället att
inför kammaren understryka den stora
tacksamhetsskuld som samhället står i
emot alla de utmärkta fosterhem vi har
i vårt land. I det tysta gör här tusentals
svenska hem en insats av den allra största
betydelse. Jag tror, att denna verksamhet
är värd både mera uppskattning

och mera uppmärksamhet än vad som
hittills kommit den till del.

1 ett interpellationssvar är det naturligtvis
ogörligt att ge annat än en mycket
schematisk översikt av ett så vittomspännande
frågekomplex som det vi
i dag står inför på utbildningens och
ungdomsvårdens område. När jag ändå
dristat mig till att så länge ta kammarens
tid i anspråk är skälet härtill, att jag
är övertygad om att vi i denna riksdag
under de närmaste åren kommer att få
många tillfällen att återvända och ta
ställning till olika aspekter av detta problem.

Vi skall ha fullkomligt klart för oss
att vi på ungdomsfrågornas område står
inför problem av en mycket betydande
storleksordning, som kommer att kräva
en nära samverkan mellan alla positiva
krafter — statliga och kommunala myndigheter,
näringslivet och alla de frivilliga
organisationerna. Vi kan inte undvara
någon av alla dem som här vill
och kan göra en insats. Det kommer
att kräva en stark anspänning av våra
krafter och en hård ansträngning av våra
personella och materiella resurser. Finligt
min uppfattning bör det inte råda
någon tvekan om att denna kraftansträngning
är värd att göra. Vad det
gäller är nämligen att rätt tillvarata vår
viktigaste nationalrikedom: den mänskliga
begåvningen och dugligheten. Det
gäller också i hög grad vad som kanske
är politikens väsentligaste uppgift: att
underlätta de enskilda människornas anpassning
till och inväxande i det moderna
samhället.

Bilaga B.

Herr talman!

Ledamoten av riksdagens första kammare,
fru Gärde Widemar har till mig
riktat två frågor, som berör förhållandena
vid serafimerlasarettet.

De av interpellanten framställda frågorna
äger intimt samband med två beslut
som fattades av 1948 års riksdag.
Riksdagen godkände då dels ett avtalsförslag
om stiftelsen Scrafimerlasarettets

Torsdagen den 1!(S maj 1955 fm.

Nr 22

försäljning till Stockholms stad och dels
ett förslag till avtal om samarbete med
Stockholms stad i fråga om ny- och ombyggnad
samt drift av Sabbatsbergs sjukhus.
Serafimerlasarettet skulle övergå i
Stockholms stads ägo den 1 januari 1961.

Vid riksdagsbeslutets fattande förutsattes,
att serafimerlasarettets neurologiska
och neurokirurgiska kliniker skulle
överflyttas till karolinska sjukhuset.
Till Sabbatsbergs sjukhus skulle överflyttas
de medicinska och kirurgiska klinikerna
med tillhörande institutioner,
ävensom barnkliniken vid Kronprinsessan
[.ovisas vårdastalt, varjämte vissa
andra instiutioner vid sjukhuset skulle
upplåtas för undervisning och forskning.
Riksdagsbeslutet innebar, afl det skulle
ankomma på staten att sörja för att de
nya neurologiska och neurokirurgiska
klinikerna uppfördes inom den avtalade
tiden, medan Stockholms siad skulle ombesörja
erforderlig utbyggnad av Sabbatsbergs
sjukhus, varvid staten enligt
vissa regler skulle bidraga till byggnadsoch
driftkostnader.

Vad först angår de neurologiska och
neurokirurgiska klinikerna vid serafimerlasarettet
bär utredningen om nya
kliniker handlagts av kommissionen för
förhandlingar rörande Karolinska sjukhusets
utbyggande. I slutet av år 1949
lämnade kommissionen en första redogörelse
i nybyggnadsfrågan och år 1950
framlades skissritningar för de nya klinikerna,
enligt vilka dessa skulle förläggas
i närheten av psykiatriska kliniken
vid Karolinska sjukhuset, varvid
förutsattes att en mindre del av Eugeniahemmets
tomtmark skulle tagas i anspråk
för ändamålet. Vid 1951 års riksdag
framlades ett förslag till generalplan
för Karolinska sjukhusets fortsatta
utbyggande. Vid sin prövning av förslaget
uttalade statsutskottet, att det fann
det angeläget, att en begränsning av generalplanen
om möjligt komme till stånd
och framhöll bl. a., att en begränsning
av platsantalet icke syntes utesluten vid
en förläggning av nervklinikerna till annat
sjukhus än det karolinska.

Med anledning av statsutskottets uttalande
har förhandlingskommissionen enligt
vad jag inhämtat prövat frågan om

klinikernas förläggning till annat sjukhus.
I sitt remissyttrande den 7 januari
1955 över 1951 års vanförevårdsutrednings
betänkande har kommissionen
lämnat en redogörelse för hithörande
frågor samt framhållit, att förutsättningar
enligt kommissionens mening saknas
för en placering av klinikerna vid an
nät sjukhus än karolinska sjukhuset,
varvid det vore nödvändigt att utnyttja
viss del av Eugeniahemmets tomtmark.
Kommissionen har understrukit angelägenheten
av att de nya klinikerna uppföres
snarast möjligt samt anmält sin avsikt,
att så snart förhandlingarna med
Stockholms stad och Stockholms län om
tecknande av vårdplatser å klinikerna
avslutats, hos Kungl. Maj :t göra slutlig
framställning i frågan. I propositionen
nr 135 angående vanföreanstalterna och
Eugeniahemmet till årets riksdag har jag
för egen del uttalat, att jag av vad kommissionen
anfört blivit övertygad om
att det torde bli nödvändigt att inom
det s. k. Norrbackaområdet söka finna
utrymme för nervklinikerna. Enligt vad
jag inhämtat anser förhandlingskommissionen
det för sin del vara möjligt att
slutföra sitt utredningsuppdrag under
innevarande år under förutsättning, att
en överenskommelse kan träffas med
Stockholms stad och län. Ett principförslag
angående nervklinikernas uppförande
skulle sålunda, om så efter vederbörliga
överväganden inom Kungl. Maj:ts
kansli befinnes möjligt, kunna framläggas
till 1956 års riksdag, varefter frågan
om anslag till klinikernas uppförande
på grundval av upprättat ritningsförslag
kunde framläggas för 1957 års riksdag.
Under nyssnämnda förutsättningar utgår
jag ifrån att staten — genom att uppföra
de nya nervklinikerna — före den 1 januari
1961 skall uppfylla de förpliktelser,
som åvilar staten på grundval av avtalet
om serafimerlasarettets försäljning
till Stockholms stad.

Vad härefter angår utbygganden av
Sabbatsbergs sjukhus, får jag erinra att
detta sjukhus tillhör Stockholms stad
samt att ny- och ombyggnaden samt utrustningen
därav enligt 1948 års avtal
såsom nämnts skall utföras av Stockholms
stad. Hithörande frågor är alltså

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

i första hand av kommunal natur, men
äger givetvis stort intresse även för staten,
eftersom sjukhuset till väsentliga delar
i framtiden kommer att ersätta serafimerlasarettet
såsom undervisningssjukhus.
Hitintills har ny- och ombyggnaden
av Sabbatsbergs sjukhus icke skett
så snabbt som från början avsetts. Frånsett
det bakteriologiska centrallaboratoriet
har ännu icke tillkommit några av
de ursprungligen planerade klinikerna
eller institutionerna. En arkitekttävling
om sjukhusets utformning har ägt rum,
och det antagna arkitektförslaget är f. n.
föremål för bearbetning. En viktig anledning
till att utbyggnaden ej kunnat
ske i beräknad takt synes vara att stadsplaneringsarbetet
inom området varit
tidsödande. Stockholms stad torde därför
ännu icke kunna ange något bestämt
tidschema för sjukhusets utbyggnad.
Emellertid torde man icke från
stadens sida nu anse sig kunna räkna
med att en överflyttning av undervisningsklinikerna
från serafimerlasarettet
skall kunna äga rum fr. o. m. år 1961.
Av det sagda torde framgå att det i interpellationen
framförda antagandet, att en
ökad tilldelning av byggnadskvot skulle
göra det möjligt för Stockholms stad att
snabbare uppfylla sin del av avtalet icke
är riktigt.

Man torde sålunda få räkna med att
serafimerlasarettet även efter 1961 kommer
att tjäna såsom undervisningssjukhus.
Denna eventualitet har förutsetts i
1948 års avtal, där det stadgas, att om
»på grund av omständigheter, över vilka
parterna icke kunna råda» hinder
möter att färdigställa nya lokaler för
medicinsk undervisning, Stockholms
stad förbinder sig att såsom huvudman
uppehålla sjukhusdriften vid serafimerlasarettet.
Staten skall då i stället lämna
bidrag till löner, pensioner och driftkostnader
efter i huvudsak de grunder
enligt vilka Sabbatsbergs sjukhus skall
upplåtas till undervisning. Serafimerlasarettet
kommer alltså att efter nämnda
tidpunkt stå under kommunalt huvudmannaskap.
För tiden fram till år 1961
innebär det träffade avtalet att, i den
mån ändrings- eller byggnadsarbeten
erfordras å lasarettets fastigheter, över -

enskommelse härom i varje särskilt fall
får träffas med Stockholms stad, vilken
liksom hittills förutsatts deltaga i kostnaderna
för sådana arbeten, varvid torde
få beaktas den tid, som återstår för
staten att utnyttja sjukhuset.

Med hänsyn till vad jag framhållit,
kan det enligt min mening knappast anses
vara ekonomiskt försvarligt att under
de närmaste åren företaga mera betydande
ombyggnads- eller förbättringsarbeten
vid serafimerlasarettet. Detta
gäller i all synnerhet nervklinikerna,
som enligt min mening snarast möjligt
bör flyttas från lasarettet. Jag kan emellertid
vitsorda, att vissa delar av lasarettet
är ålderdomliga och i föga ändamålsenligt
skick. Detta betyder emellertid
inte, att statsmakterna under de senaste
decennierna underlåtit att vidtaga
förbättringsåtgärder vid lasarettet. År
1928 tillkom den nuvarande badavdelningen,
1930 erhöll de kemiska och fysiologiska
laboratorierna ökade utrymmen,
samma år ombyggdes poliklinikbyggnaden,
röntgen- och operationsbyggnaden
ombyggdes och utvidgades
1932, 1933 ombyggdes privatavdelningen
inom kirurgiska kliniken och 1942
fick neurokirurgiska kliniken sina nuvarande
lokaler. Så sent som vid 1947 och
1949 års riksdagar beviljades medel till
nya lokaler för patologiska avdelningen,
kemiska centrallaboratoriet, endokrinologiska
avdelningen samt djurstallar.
Dessa senare byggnadsarbeten slutfördes
år 1951. Sedan riksdagen i år bifallit
elt förslag om överflyttning av den
endokrinologiska avdelningen till karolinska
sjukhuset yppas vidare möjligheter
att ställa ökade lokaler till bakteriologiska
centrallaboratoriets förfogande,
varvid laboratoriets lokaler kan användas
för andra trängande behov. I avvaktan
på överflyttningen har emellertid
direktionen för karolinska sjukhuset
vidtagit vissa åtgärder för att förbättra
arbetsförhållandena vid laboratoriet.

Om staten sålunda icke kan engagera
sig i mera omfattande byggnadsarbeten
vid serafimerlasarettet, bör detta icke
hindra att lokalförbättringar av mindre
omfång upptages till prövning liksom
att frågan om sjukhusets personella och

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

materiella standard ägnas erforderlig
uppmärksamhet. Interpellantens andra
fråga synes också avse åtgärder av hithörande
slag. Jag vill emellertid erinra
om det kända förhållandet, att direktionens
anslagsäskanden varje år i sedvanlig
ordning behandlas inom departementet
samt redovisas för riksdagen,
och att riksdagen efter utskottsgranskningen
har att taga ställning till departementschefens
förslag under elfte huvudtiteln
samt i anslutning därtill eventuellt
väckta motioner. För nästkommande
budgetår har serafimerlasarettets
anslagsfrågor helt nyligen behandlats
av riksdagen. Denna ordning för granskning
av sjukhusens och andra institutioners
anslagsäskanden — som ju möjliggör
för statsmakterna att mot varandra
väga olika behov — måste självfallet
även för framtiden tillämpas. Vad det
aktuella fallet angår vill jag emellertid
gärna understryka, att jag, i den mån det
visar sig att utbyggnaden av Sabbatsbergs
sjukhus kommer att bli mera avsevärt
fördröjd, naturligtvis är beredd
att medverka till sådana förbättringar
vid lasarettet, som kan anses försvarbara
med hänsyn till lasarettets upphörande
inom en nära framtid som statligt
undervisningssjukhus.

I interpellationen anges, att det finnes
avdelningar vid lasarettet, där väntetiden
för patienterna är mycket lång.
Detta torde särskilt gälla den plastikkirurgiska
avdelningen, som endast omfattar
23 vårdplatser. Behandlingen på
avdelningen tager i allmänhet mycket
lång tid, men enligt uppgift från sjukhusledningen
intages akuta fall omedelbart
för vård. Jag vill erinra om att en brännskadeavdelning
omfattande 18 vårdplatser
tillkom för ett och ett halvt år sedan
vid karolinska sjukhuset, varigenom
den plastikkirurgiska avdelningen
avlastats. I generalplanen för karolinska
sjukhuset har vidare upptagits en plastikkirurgisk
avdelning med omkring 50

vårdplatser. Jag vill i detta sammanhang
framhålla, att dimensioneringen av nytillkommande
kliniker eller utökandet
av redan befintliga måste ses mot bakgrunden
av att såväl serafimerlasarettet
som karolinska sjukhuset är undervisningssjukhus
och att det sammanlagda
sjukvårdsbehovet därför icke betraktats
som avgörande vid bestämmandet
av antalet vårdplatser vid kliniker och
avdelningar.

Interpellantens exempel på de nuvarande
bristerna i utrustningen vid lasarettet
kan jag inte helt vitsorda. När i
interpellationen sägs att mikroskop och
skrivmaskiner lånats, så är detta visserligen
riktigt men endast såtillvida att för
sjukvården använts dylik utrustning som
anskaffats för forskningsändamål men
ännu inte behövt tas i anspråk härför
eller behövts först när vissa nya lokaler
färdigställts. Frågan om resurser för
hjärtkatetrisering har redovisats i årets
statsverksproposition. Vad det kemiska
centrallaboratoriet angår har personalen
provisoriskt förstärkts fr. o. in. årsskiftet
med ett extra laboratoriebiträde samt
ett ekonomibiträde med halvtidstjänstgöring.
Vidare har en andre underläkare
fr. o. m. den 1 mars 1955 överförts till
laboratoriet. Denna tjänst kommer att
omändras till en förste underläkartjänst
den 1 juli 1955. Vad slutligen angår den
neurologiska kliniken har klinikchefen
vid tiden för interpellationens väckande
i en skrivelse till Konungen framfört
allvarliga anmärkningar mot förhållandena
vid kliniken. Då denna kritik av
klinikchefen tidigare ej framförts till
sjukhusdirektionen, har jag begärt direktionens
yttrande över klinikchefens
framställning och kommer sedan att taga
ställning till vilka åtgärder, soin kan
bli nödvändiga med anledning av skrivelsen.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Nr 22

Torsdagen den 20 maj 1955 em.

Torsdagen den 26 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Förslag till jordförvärvslag m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet m. in., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 25 mars 1955 dagtecknad
proposition, nr 165, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om inskränkning i rätten att
förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslag)
;

2) lag angående ändrad lydelse av 2
och 4 §§ lagen den 22 december 1943
(nr 884) om arrendators förköpsrätt.

Det förra lagförslaget, som var avsett
att ersätta dels 1948 års lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet,
vilken lag upphörde att
gälla den 30 juni 1955, dels ock 1947
års lag om kronans förköpsrätt, var i nedan
angivna delar så lydande:

1 § första stycket

Fast egendom, som är taxerad såsom
jordbruksfastighet, må ej genom köp, byte
eller gåva förvärvas utan tillstånd av
lantbruksnämnd. Sådant förvärvstillstånd
erfordras dock ej

1. där kronan är förvärvare;

2. där egendomen förvärvas av kommun
eller annan dylik samfällighet för
ändamål som avses i 1 § 4, 7 eller 16
lagen den 12 maj 1917 om expropriation; 3.

där förvärvaren är fångesmannens
make och ej heller där förvärvaren eller,
om makar förvärva gemensamt, endera
av dem är fångesmannens eller

ock, där denne är gift, hans makes av»
komling'', adoptivbarn, syskon eller
adoptivbarns eller syskons avkomling,
allt under förutsättning att fångesmannen
ej är avyttringspliktig jämlikt 11 §;

4. där tillstånd skall sökas enligt lagen
den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom
eller gruva eller aktier i vissa bolag
eller lagen den 18 juni 1925 angående
förbud i vissa fall för bolag, förening
och stiftelse att förvärva fast
egendom och ej heller där egendomen
enligt förklaring av länsstyrelsen är avbeskaffenhet
att få förvärvas utan sådant
tillstånd;

5. där förvärvet sker genom inrop på
exekutiv auktion;

6. där egendomen ingår i stadsplan eller
enligt byggnadsplan, fastställd efter
den 1 januari 1948, är avsedd för annat
ändamål än jordbruk eller skogsbruk;

7. där egendomen utgör fastighet som
genom avstyckning bildats för annat ändamål
än jordbruk eller skogsbruk och
ej därefter undergått taxering; samt ej
heller

8. där andel i fastighet förvärvas av
någon som redan äger till samma taxeringsenhet
hörande andel i fastigheten
och ej enligt 11 § är skyldig att avyttra
sistnämnda andel.

2 § första stycket

Avser fång, som enligt 1 § skulle kräva
förvärvstillstånd, del av fastighet och
göres sist tre månader efter fånget
skriftlig ansökan om avstyckning, erfordras
ej förvärvstillstånd, såframt
egendomen genom avstyckningen avskiljes
för annat ändamål än jordbruk eller
skogsbruk.

.7 §

Förvärvstillstånd skall vägras, om anledning
finnes till antagande att egendomen
skulle bliva vanskött i förvärvarens
ägo eller att förvärvaren med fång -

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22

et huvudsakligen åsyftar att utan nytta
för visst jordbruk i orten tillgodogöra
sig skogstillgång, som är behövlig såsom
stöd för ortens jordbruk eller att bereda
sig vinst genom snar avyttring av egendomen,
del av densamma eller andel
däri eller genom bortförande av byggnader
eller annat som tarvas för egendomens
brukande.

7 S

Jämväl i fall som icke avses i 3 §
skall, om annat ej föranledes av bestämmelserna
i andra stycket, förvärvstillstånd
vägras

1. där anledning finnes till antagande
att förvärvaren vill åtkomma egendomen
huvudsakligen för kapitalplacering
eller, vad angår egendom med jordbruk,
i annat syfte än att själv ägna sig åt
detta;

2. där fånget avser sådan fastighet eller
sämjelott, som jämte annan fångesmannen
tillhörig jord utgör en för sitt
ändamål lämpad brukningsenhet, eller
andel i sådan egendom samt brukningsenhetens
bestånd eller ändamålsenlighet
skulle äventyras genom att egendomen
frånskiljes; eller

3. där fånget medför att skilda brukningsenheter,
vilka kunna anses lämpade
för sitt ändamål, eller andelar i dylika
brukningsenheter sammanföras i en
ägo.

I fall varom stadgas i denna paragraf
må tillstånd meddelas, om fånget kan
väntas medföra övervägande nytta för
jordbruket eller för näringslivet i orten
eller egendomen för förvärvaren har
synnerligt värde utöver det ekonomiska
eller eljest särskilt skäl föreligger att
godtaga fånget.

5 §

Förvärvst i Ilstånd må vägras, om egendomen
finnes böra tagas i anspråk för
att underlätta bildandet av till storlek
och ägoanordning ändamålsenliga brukningsenheter.
Dock må ej av sådan anledning
vägran ske

1. där förvärvaren är arrendator som
jämlikt 2 kap. 57 § lagen den 14 juni
1907 om nyttjanderätt till fast egendom
åtnjuter förköpsrätt till egendomen;

Förslag till jordförvärvslag m. m.

2. där lantbruksnämnden tidigare på
begäran av ägaren till egendomen förklarat,
att densamma må överlåtas utan
hinder av bestämmelserna i denna paragraf,
samt fånget sker inom fem år därefter
eller den kortare tid som må hava
utsatts i förklaringen; eller

3. där tillstånd sökes till förvärv å
auktion varom stadgas i 12 §.

6 § första stycket

Finnes förvärvstillstånd icke kunna
lagligen meddelas med mindre förvärvaren
därvid ålägges att inom viss tid
verkställa erforderlig åtgärd till främjande
av jordbruket eller skogsbruket å
egendomen eller att under viss tid nyttja
denna för bestämt ändamål eller underlåta
särskild användning av densamma,
må tillstånd meddelas allenast om
förvärvaren lämnat skriftlig utfästelse
att ställa sig det avsedda åläggandet till
efterrättelse. I tillståndsbeslutet skall utsättas
vite för tredska att fullgöra åläggandet.

9 §''

Blir köp ogillt till följd av att förvärvstillstånd
vägras jämlikt 5 § och
har köpehandlingen i huvudskrift eller
bestyrkt avskrift varit företedd i ärendet,
är kronan skyldig att, om säljaren
det yrkar, lösa egendomen till det pris
köparen utfäst. Lösningsplikt föreligger
dock ej, om priset uppenbart överstiger
egendomens värde eller egendomen häftar
för intecknad gäld till högre belopp
än priset.

Innefattar köpehandlingen jämväl fastighetsförsäljning,
som ej omedelbart
träffas av ogiltigheten men i anledning
av densamma bringas att återgå, skola
bestämmelserna i första stycket vara
tillämpliga även å den sålunda försålda
egendomen, såframt den ingår i samma
brukningsenhet som den övriga egendomen
eller eljest icke kan utan olägenhet
skiljas från denna.

It tf första stycket

Egendom som förvärvats medelst inrop
på exekutiv auktion skall, om vid
vanligt köp skulle hava krävts förvärvstillstånd,
åter avyttras innan två år för -

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Förslag till jordförvärvslag m. m.

flutit från det auktionen vann laga kraft,
såvida ej dessförinnan, före eller efter
auktionen, inroparen erhållit lantbruksnämndens
tillstånd att behålla egendomen.
Har inropet skett för skyddande
av någon inroparens fordran eller rättighet,
varför egendomen häftar på
grund av inteckning eller jämlikt 11 kap.
2 § jordabalken, må länsstyrelsen på ansökan
medgiva skäligt anstånd med egendomens
avyttrande, om sannolika skäl
visas, att förlust för inroparen eljest
skulle uppkomma. Avyttras ej egendomen
inom föreskriven tid, skall länsstyrelsen
på framställning av lantbruksnämnden
förordna, att den skall säljas
å offentlig auktion efter vad i 12 § sägs.
Anteckning om vad sålunda är stadgat
skall göras i det köpebrev som utfärdas
med anledning av den exekutiva auktionen
och skall tillika, när lagfart sökes,
införas i fastighetsboken, såframt ej sökanden
visar att hans skyldighet att avyttra
egendomen upphört.

12 § första stycket
Förordnande som sägs i 11 § skall,
där ej lantbruksnämnden återkallar sin
framställning i ärendet, gå i verkställighet
även om det befinnes att inroparen,
när förordnandet meddelades, redan avyttrat
egendomen eller han sedermera
avyttrar den.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat 14 i anledning därav
väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:
nr 494 av herr Svensson, Axel, och
herr Anderberg,

nr 510 av herr Jonsson, Jon, m. fl.,
nr 511 av herr Andersson, Axel,
nr 515 av herr Ewerlöf m. fl.,
nr 516 av herr Persson, Karl, m. fl.,
nr 517 av herr Ohlon och herr Boman
och

nr 518 av herr Persson, Helmer, och
herr öhman samt

inom andra kammaren:
nr 630 av herr Jonsson i Strömsund
m. fl.,

nr 631 av herr Stenberg,

nr 637 av herr Hjalmurson in. fl.,

nr 638 av herr Cassel m. fl.,
nr 639 av herr Ohlin m. fl.,
nr 640 av herr Svensson i Vä och herr
Larsson i Hedenäset och

nr 641 av herr Holmberg m. fl.

I motionen I: 494 hade hemställts, att
riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 165 med förslag till lag
om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet m. m., måtte besluta
sådan ändring i lagförslaget, att 1 § 2.
skulle lyda »där egendomen förvärvas
av kommun eller annan dylik samfällighet».

Motionerna I: 510 och II: 630, som voro
likalydande, utmynnade i en hemställan,
att riksdagen vid behandlingen av
propositionen nr 165 måtte besluta

dels att till 3 § skulle fogas ett tillägg
av lydelse »så ock om fånget finnes medföra
uppenbart olämplig ändring av indelningen
i brukningsenheter»,

dels att 9 § skulle erhålla sådan ändrad
lydelse, att i första stycket första
raden före orden »jämlikt 5 §» införes
ordet »allenast».

I de likalydande motionerna 1:511
och 11:631 hade yrkats, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen skulle
besluta, att 1 och 2 §§ i lagförslaget
skulle erhålla den ändrade lydelse, som
i motionerna angivits.

De ävenledes likalydande motionerna
I: 515 och II: 637 utmynnade i en hemställan,
att riksdagen måtte

A) avslå Kungl. Maj:ts proposition nr
165,

B) antaga i motionerna infört förslag
till lag om upphävande av lagen den 30
juni 1947 (nr 324) om kronans förköpsrätt,

C) antaga i motionerna infört förslag
till ändring av lagen den 22 december
1943 (nr 884) om arrendators förköpsrätt.

I de likalydande motionerna 1:516
och II: 640 hade yrkats, utom annat, att
riksdagen skulle besluta följande tillägg
till 4 § andra stycket i lagen om till -

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22

stånd att förvärva jordbruksfastighet:
Tillstånd må vägras om genom fånget
nybildas större jordbruk än bondejordbruk,
dvs. jordbruk vars brukare kan beräknas
få sin huvudsakliga inkomst av
det arbete han och hans familjemedlemmar
utföra på brukningsenheten.

Motionerna 1:517 och 11:639, som
jämväl voro likalydande, utmynnade i
en hemställan, att riksdagen måtte för
sin del besluta

1. avslå det i Kungl. Maj:ts proposition
nr 165 innefattade förslaget till lag om
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslag),

2. att lagen av den 13 juni 1947 (nr
324) om kronans förköpsrätt (förköpslagen)
skulle upphöra att gälla från och
med 1 juli 1955,

3. antaga i motionerna infört förslag
titll lag angående ändrad lydelse av 2
och 4 §§ lagen den 22 december 1943
(nr 884) om arrendators förköpsrätt.

I de likalydande motionerna I: 518
och II: 641 hade hemställts, att riksdagen,
med bifall i övrigt till Kungl. Maj:ts
proposition nr 165, måtte besluta om den
ändringen i förslaget till lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet,
att sista stycket i 4 § utginge
ur lagtexten.

I motionen IT. 638 slutligen hade hemställts,
att därest riksdagen icke beslutade
avslå Kungl. Maj:ts förslag i proposition
nr 165 till lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslag), riksdagen måtte antaga
detsamma med de ändringar, att dels
6, 11 och 12 §§ utginge, dels 1, 4, 5, 9
och 10 §§ erhölle den ändrade lydelse,
som i motionen angivits.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna 1:494, 1:510 och 11:630, T:
511 och IT 631, I: 515 och IT 637, I: 516
och IT 640, 1: 517 och IT 639, I: 518 och
11:641 samt 11:638, antaga de genom
förevarande proposition framlagda lagförslagen.

Förslag till jordförvärvslag m. m.

Reservationer hade avgivits av, utom
andra,

1) herrar Osvald, Ebbe Ohlsson,
Åhman, von Seth och Berggren, vilka
ansett, att utskottets utlåtande bort hava
den lydelse, reservationen visade, och
avslutas med en hemställan, att riksdagen
i anledning av motionerna 1:515
och IT. 637 samt I: 517 och IT 639 måtte A)

avslå det i Kungl. Maj:ts proposition
nr 165 innefattade förslaget till lag
om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet (jordförvärvslag);

B) antaga i reservationen infört förslag
till lag om upphävande av lagen den
30 juni 1947 (nr 324) om kronans förköpsrätt; C)

antaga i reservationen infört förslag
till lag angående ändrad lydelse av
2 och 4 §§ lagen den 22 december 1943
(nr 884) om arrendators förköpsrätt;

2) herr Johansson, vilken ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen — med anmälan att förevarande
proposition, i vad densamma avsåge
förslag till jordförvärvslag, ej kunnat
oförändrad bifallas — i anledning
av motionerna 1:510 och 11:630 måtte
för sin del

dels besluta, att 9 § i jordförvärvslagen
skulle erhålla sådan ändrad lydelse,
att i första stycket första raden före orden
»jämlikt 5 §» infördes ordet »allenast»,

dels ock i övrigt bifalla förevarande
proposition och avslå i ämnet väckta
motioner;

3) av herrar Ebbe Ohlsson och von
Seth, vilka, för den händelse riksdagen
icke bifölle den med 1 betecknade reservationen,
på anförda skäl hemställt,
att riksdagen •—- med avslag å motionerna
1:494, 1:510 och 11:630, 1:511 och
II: 631, I: 516 och 11: 640 ävensom 1: 518
och IT 641 samt med förklaring, att riksdagen
fjunnit vissa ändringar böra vidtagas
i förslaget till lag om inskränk -

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
ning i rätten att förvärva jordbruksfastig
(jordförvärvslag) — måtte för sin
del antaga de genom propositionen framlagda
lagförslagen med de av motionen
II: 638 föranledda ändringar i förslaget
till jordförvärvslag, att dels 6, 11 och
12 §§ utginge, dels 1, 4, 5, 9 ocli 10 §§
erhölle den lydelse, reservationen visade.

I sistnämnda reservation hade för 1 §
första stycket tredje punkten föreslagits
följande avfattning: »där förvärvaren

---(lika med utskottet)---

---syskons avkomling eller fånges mannens

eller hans makes foder, moder
eller adoptivförälder». I 4 § första stycket
hade punkten 3 utelämnats. I 5 §
hade punkten 3 utelämnats, varjämte
första meningen erhållit följande lydelse:
Förvärvstillstånd må vägras, om det
befinnes oundgängligen nödvändigt alt
egendomen tages i anspråk för att underlätta
bildandet av till storlek och
ägoanordning ändamålsenliga brukningsenheter.

I 9 § hade första stycket avfattats sålunda:
»Blir köp---(lika med ut skottet)

— — — köparen utfäst. Lösningsplikt
föreligger dock ej om omständigheterna
klart ge vid handen att köpet
är ett skenavtal eller egendomen
häftar för intecknad gäld till högre belopp
än priset. Endahanda lösningsplild
gäller vid gåva eller byte. Löseskillingen
skall därvid utgöra fastighetens värde
enligt normerna i expropriationslagen.

Till sistnämnda paragraf hade därjämte
fogats två nya stycken av följande
lydelse:

Ingå i köpet kreatur, redskap eller
andra sådana lösören, vilka finnas å fastighet,
som skall lösas, skall vad i andra
stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Såväl den köpare vilken förvägrats
förvärvstillstånd enligt 5 § som dennes
fångesman skall gottgöras nödiga kostnader
i anledning av fånget ävensom vad
de efter detsamma må hava nedlagt å
fastigheten utom värdet av dem tillfallen
avkastning.

Angående sättet för utlåtandets föredragning
anförde

Herr OSVALD (fp);

Herr talman! I avseende å föredragningen
av tredje lagutskottets utlåtande
nr 24 hemställes,

att de av utskottet tillstyrkta lagförslagen
må föredragas vart för sig, förslaget
till jordförvärvslag paragrafvis och eventuellt
moment- och styckevis med 2 §
först, därefter övriga paragrafer i ordningsföljd
samt sist övergångsbestämmelser,
ingress och rubrik;

att sedan lagförslagen blivit genomgångna
utskottets hemställan föredrages;

att vid behandlingen av den del av utlåtandet,
varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess
helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare
mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

1 enlighet härmed föredrogs nu

Det av utskottet tillstyrkta förslaget
till lag om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet (jordförvärvslag) 2

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Innan jag övergår till att
säga någonting om lagförslaget, ber jag
att få meddela, att det utdelats ett ändringsblad
till sidorna 63 och 64 i utskottets
utlåtande. För att inte kammarens
ärade ledamöter skall behöva leta efter
ändringen vill jag meddela, att det är
på rad 4 nedifrån på sidan 64 ett fel har
rättats.

Herr talman! I det nu föreliggande utlåtandet
från tredje lagutskottet uttalar
utskottet bl.a., att det svenska jordbruket
är ett bondejordbruk, och att äganderätten
till jorden kunnat bevaras hos jordbrukarna.
Det sägs också, och med all
rätt, att detta har varit av betydelse för
samhällsutvecklingen i vårt land. Skulle
tendenser visa sig, säger utskottet, till att
jorden övergår i icke jordbrukares ägo,

Torsdagen den 2(i maj 1955 em.

Nr 22

Öl

bör lagstiftningsåtgärder övervägas i syfte
att hindra en sådan utveckling. Detta
är alltså det ena syftemålet med lagen.

Men lagen har också ett annat syftemål,
och det är att underlätta jordbrukets
rationalisering och därigenom möjliggöra
en anpassning av jordbruket efter
den ekonomiska och tekniska utvecklingen.

Vad beträffar det först angivna syftet
vill jag framhålla, att det redan i början
av detta århundrade infördes en lagstiftning
i syfte att inskränka rätten för bolag
och andra juridiska personer att förvärva
fast egendom; sedan år 1925 gäller
den s. k. bolagsförbudslagen. Men först
genom 1945 års lag om inskränkning i
rätten att förvärva fast egendom ingrep
man i den enskildes rätt att förvärva
jordbruksfastighet. Det måste, som tredje
lagutskottet också säger, enligt svensk
rättsuppfattning anses principiellt otillfredsställande
att den enskilde medborgaren
icke tillätes förvärva visst slags
egendom. Sådana hinder bör därför resas
endast i den mån så krävs med hänsyn
till ett samhiillsintresse av betydande
mått.

Föreligger det då för närvarande ett
sådant samhällsintresse? Utskottets majoritet
menar, att jordbruksjordens bibehållande
i den jordbrukande befolkningens
hand är ett sådant intresse och
att detta intresse för närvarande skulle
vara hotat i en sådan grad, att enskilda
personers rätt att förvärva jordbruksfastighet
måste inskränkas.

Vi reservanter menar däremot, att
man inte utan mycket tvingande skäl
bör begränsa den rätt, som varje svensk
medborgare bör äga att förvärva fast
egendom. Det finns icke och har icke
på länge funnits tendenser till att jord
i stor utsträckning skulle övergå från
jordbrukare till icke jordbrukare. Vi
menar därför all det för närvarande
icke föreligger något skäl till en lagstiftning
av nu angiven art.

Utskottet säger bl. a., atl det genom
den nu gällande lagstiftningen varit möjligt
att förhindra olämpliga förvärv. De
»olämpliga förvärv», varoin utskottet talar,
är emellertid i främsta rummet så -

Förslag till jordförvärvslag m. m.
dana, där köparen varit inriktad på att
tillgodogöra sig fastighetens kapitalvärde
snarare än den löpande avkastningen,
d. v. s. spekulationsköp, och
även s. k. kapitalplaceringsköp, vilka
man också kan ta med i detta fall.

Spekulationsköpen torde i främsta
rummet gälla fastigheter med betydande
skogstillgångar. Sådana köp leder ofta
till överavverkning och måste därför
helt naturligt anses olämpliga. De skulle
emellertid mycket väl kunna förhindras
genom en särskild lagstiftning t. ex. —
som det sägs i reservationen — genom
förbud mot skogsavverkning å nyförvärvade
fastigheter under en lämplig tidrymd,
såvitt inte skogsvårdsstyrelsen
lämnat tillstånd till avverkningen. För
de s. k. spekulationsköpen är en jordförvärvslagstiftning
av den art som vi nu
behandlar icke erforderlig.

Vad återigen de egentliga kapitalplaceringsköpen
beträffar må framhållas,
att dessa i främsta rummet beror på en
misstro mot penningvärdet. Inflationsartade
konjunkturförhållanden kännetecknas
ju alltid av kapitalflykt till sakvärden
och därmed också till jordbruksfastigheter.
Under tider med ett stabilt penningvärde
torde därför köp av denna
art, som bland annat jordbruksnämnden
framhållit, »ha tämligen ringa omfattning
och torde i varje fall icke medföra,
att jord frångår den jordbrukande befolkningen
i sådan utsträckning, att jordbruket
eller folkhushållningen åsamkas
nämnvärd skada».

Allvarliga fall av ur sistnämnda synpunkt
— alltså med hänsyn till jordbruket
och folkhushållet — olämpliga förvärv
kan för övrigt beivras med hjälp
av vanhävdslagstiftningen, framhåller
också jordbruksnämnden. Statsmakternas
åtgärder i svfle att hålla tillbaka kapitalplaceringsköp
av jordbruksfastigheter
bör därför i främsta rummet inriktas
på att hålla elt stabilt penningvärde.

Utom förvärv av nu behandlad art
förekom det som bekant före jordförvärvslagens
tillkomst inte sällan,
att andra än jordbrukare förvärvade
jordbruksfastigheter. De flesta av
dvlika förvärv torde inte kunna be -

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Förslag till jordförvärvslag in. m.
tecknas som ur saklig synpunkt olämpliga.
Ur jordbrukets synpunkt har det,
som jordbruksnämnden framhållit, varit
till nackdel att sådana köp försvårats.
»Det är», säger nämnden, »ett känt förhållande,
att åtskilliga av de gårdar, som
förvärvats av icke jordbrukare före lagens
ikraftträdande, är förebildligt skötta
och att de stundom kan sägas utgöra
mönster för ett rationellt drivet jordbruk.
» Genom förvärv av nu angiven art
har både kapital och nyskapande initiativkraft
tillförts jordbruket från personer.
som handlat av intresse för näringen
och icke enbart med tanke på en
omedelbar ekonomisk vinst. På längre
sikt kan det också, säger jordbruksnämnden
vidare, lända jordbruksnäringen till
skada att dylika förvärv försvåras. Även
med hänsyn till de förvärv, som jag nu
senast har talat om, måste man således
säga, att man inte har behov av en jordförvärvslagstiftning
och att tvärtom en
sådan kan vara mera till skada än till
nytta.

Det finns också andra synpunkter som
man kan lägga på detta spörsmål än dem
jag här lagt, bl. a. frågan om tillgången
på arrendejordbruk. Ty även om det ur
många synpunkter är önskvärt att den
ÖATervägande delen av de svenska jordbruksfastigheterna
ägs av jordbrukare,
är det å andra sidan ingalunda oväsentligt,
att tillgången på jordbruksarrenden
ar något så när god. Många personer
utan kapital har genom att arrendera
jordbruk kunnat arbeta sig fram till
självägande jordbrukare.

I fråga om det andra syftet med jordförvärvslagen,
nämligen att underlätta
jordbrukets rationalisering, har, som
bl. a. också jordbruksnämnden framhållit,
lagstiftningen hindrat eller försvårat
en utveckling mot ett mera rationellt
jordbruk. Detta kommer också alltjämt
framgent att kunna ske. Lagstiftningen
kan alltså resa ett sådant hinder genom
bestämmelserna i 4 § 3 stycket, som säger
att skilda brukningsdelar, vilka var
för sig är lämpade för sitt ändamål, icke
får sammanföras i en ägo. Denna bestämmelse
kan i många fall vara hinder -

sam för jordbrukets rationella utveckling.

Anspråken på vad som kan anses vara
ett rationellt jordbruk är nu andra än
de var för t. ex. tio år sedan, och de
undergår också en ständig förändring.
Under sådana omständigheter är det meningslöst
att söka angiva en storleksgräns
för vad som skall anses vara ett
rationellt jordbruk, även om gränsen göres
mycket tänjbar. Det finns i många
delar av vårt land brukningsenheter på
låt oss säga fem hektar, där hushållningen
är så intensiv, att arbetskraften är
fullt sysselsatt och maskinerna effektivt
utnyttjade. I andra fall kan det behövas
tio-, tjugo- eller trettiofaldigt större
brukningsenheter för att en rationell
drift skall kunna ordnas. Under de vitt
skiftande betingelserna i vårt land är det
naturligt att brukningsenheternas storlek
växlar mycket starkt. Det kan inte
vara ekonomiskt riktigt att söka pressa
in jordbruket i den tvångströja, som det
nu föreliggande förslaget innebär. En
sund utveckling efter de ekonomiska förutsättningarna
nås bäst med en av en
lämpligt utformad fastighetsbildningslagstiftning
reglerad frihet.

Jag skulle också vilja säga, att man
inte gärna kan begära, att lantbruksnämnderna
och deras tjänstemän skall
kunna avgöra vad som i varje enskilt
fall är bäst för jordbruket i en viss
bygd. Det beror nämligen inte bara på
areal, byggnader, maskiner och redskap
utan kanske i ännu högre grad på ägarens
uppslagsrikedom och initiativkraft,
hans kunskaper och organisationsförmåga
m. m.

I fråga om takten för rationaliseringsarbetet
har departementschefen uttalat
i propositionen, att lagstiftningen knappast
torde komma att verka pådrivande.
Jag delar denna uppfattning, och som
jag nyss sagt kan det föreliggande lagförslaget
befaras sänka takten i rationaliseringsarbetet.
Det har under senare
år från olika håll framhållits, och det
uttalas också i reservation 1), att generationsproblemet
bland småbrukarna i
vårt land är sådant, att antalet bruk -

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22

ningsdelar kommer att minska, sannolikt
mycket snabbt. Genom rådgivning
och, då så kräves, ekonomiskt stöd kan
det allmänna även utan den lagstiftning,
som vi i dag behandlar, utöva det inflytande
på utvecklingen, som kan befinnas
önskvärt. Man kan inte göra gällande
att en lokal myndighet eller en
styrelse här i Stockholm skall vara mera
kompetent än den enskilde jordbrukaren
att bedöma vad som i varje särskilt
fall är bäst för hans jordbruk eller
bedömas hans möjligheter att driva ett
jordbruk. Detta illustreras, synes det
mig, på ett ypperligt sätt av ett nyligen
inträffat fall, där stela lagparagrafer
kommit i en olöslig konflikt med sunda
förnuftet.

Som jag nyss framhållit skulle sannolikt
den önskvärda strukturrationaliseringen
åstadkommas både snabbare och
smidigare än vad som nu sker, därest
det nu diskuterade lagkomplexet helt
avskaffades. Den arbetskraft, som nu
sysslar med dessa lagars tillämpning —-alltså med den yttre rationaliseringen
— skulle kunna användas till nyttigare
uppgifter i det svenska jordbrukets
tjänst. Sådana uppgifter finns det gott
om. Under sådana förhållanden måste
man beteckna det som ett allvarligt fel,
att både pengar och arbetskraft ägnas
åt arbeten, som inte bara är onyttiga
utan i många fall t. o. m. hindersamma
för en sund utveckling.

Herr talman! Då denna lagstiftning
sålunda för det första enligt svensk
rättsuppfattning är principiellt otillfredsställande,
för det andra icke behövs
för att hindra ur saklig synpunkt
olämpliga markförvärv och för det tredje
förhindrar eller försvårar en rationell
utveckling av jordbruket, bör den
upphöra och icke ersättas med den nu
föreslagna jordförvärvslagen. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall
till den med 1) betecknade reservationen
till tredje lagutskottets utlåtande
nr 24.

Herr JANSSON, AXEL, (s):

Herr talman! .Tåg skall inte här gå in
så mycket i polemik mot vad utskottets

Förslag till iordförvärvslag m. m.
ärade ordförande, herr Osvald har varit
inne på. Det kommer väl andra att
göra. Jag vill bara beröra en del av vad
han sade. Vi har ju haft tillfälle att diskutera
med varandra förut i utskottet,
och vi har ju inte då kunnat komma på
samma linje, vilket väl är helt naturligt
med den utgångspunkt, som jag har i
denna fråga.

Innan jag går in på att säga någonting
om det föreliggande förslaget till
en ny jordförvärvlag, vill jag anföra
några personliga synpunkter på denna
fråga. Jag anser nämligen att jordförvärvslagen
och den nu gällande lagen
om kronans förköpsrätt utgör viktiga
delar av den nya jordbrukspolitik, som
1947 års riksdagsbeslut lade grunden
till. I denna jordbrukspolitik ingår
bland annat att man med statens hjälp
genom lån och bidrag skall rusta upp
det mindre jordbruket och göra det mera
lämpat för de nya driftsformer, som
den maskinella utrustningen fört med
sig, och därmed också öka möjligheten
till en bättre försörjning för innehavarna
av dessa jordbruk.

I detta syfte utbetalas från statens sida
genom lantbruksnämnderna bidrag
och lån, som årligen uppgår till rätt stora
belopp, för att påskynda den s. k.
inre rationaliseringen. Men dessa åtgärder
kan inte leda till tillfredsställande
resultat, om icke samtidigt den yttre rationaliseringen
bedrives på ett med hänsyn
till de nya driftsformerna lämpligt
sätt. Det gäller ju framförallt att inom
de områden, där detta är möjligt, tillskapa
jordbruk av en storleksordning
och med en sådan arrondering, att det
blir möjligt att rationellt utnyttja den
maskinpark, som nu står till förfogande
för det svenska jordbruket. Detta kan
inte ske utan statens medverkan, då en
jordbrukare med svag ekonomi skulle
vara fullkomligt handikappad i konkurrensen
om jordbitarna gentemot de mera
penningstarka även i sådana fall, då
hans behov av förstärkning av tillgänglig
mark skulle vara allra störst.

Jag ser sålunda denna statens medverkan
när det gäller både den inre och
den yttre rationaliseringen av det mind -

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Förslag till jordförvärvslag m. in.
re jordbruket i ett sammanhang. Vill
man det ena, så får man också ta det
andra. Detta vill nu inte folkpartiet och
högern. De vill vara med om åtgärder
när det gäller den inre rationaliseringen,
d. v. s. bidrag och lån till denna —
då skall staten vara med och bidraga
ekonomiskt. Men den yttre rationaliseringen
skall jordbrukarna själva sköta,
d. v. s. de penningstarka. Den personliga
friheten måste värnas, säger man.

Med hänvisning till här nämnda synpunkter
har jag, herr talman, accepterat
jordförvärvslagen. Jag har ansett att de
medborgare, jordbrukare och andra,
som på grund av denna lagstiftning blir
iiindrade i sitt många gånger vällovliga
syfte att förvärva ett jordbruk eller cn
skogsfastighet, också får lov att finna
sig i detta förhållande.

Vad jag hittills sagt får viil betraktas
som eu personlig deklaration, och
jag skall nu övergå till att säga något
om lagförslaget och utskottsutlåtandet.
Utskottet delar helt den uppfattning,
som departementschefen uttalat, att det
är av största vikt för samhällsutvecklingen
att det svenska jordbruket liksom
hittills i största utsträckning får
behålla karaktären av bondejordbruk.
Jag vill här göra det tillägget, att man
med uttrycket »största utsträckning»
kanske får begränsa sig till den del av
jordbruket, som denna lag omspänner.
Det är nog ingen i utskottet som bortser
ifrån — jag vill anknyta detta till
vad herr Osvald sade angående arrendejordbruken
— fördelen av tillgång till
jordbruksarrenden. Men jordförvärvslagen
minskar väl knappast tillgången på
arrendejordbruk. Vi har här de stora
bolagen och domänverket, som denna
lag inte berör, de stora godsen och andra
större jordägare, där arrendejordbruk
kommer att finnas tillgängliga som
hittills och för vilka sålunda lagen icke
innebär någon ändring. Andra arrendejordbruk
kommer väl också att finnas
i ungefär samma utsträckning som vi
nu har. Jag anser därför inte att denna
lag utgör någon fara för arrendejordbruken.

Innan jag går vidare skulle jag vilja

säga ett par ord om tillämpningen av
lagen. Jag vill här särskilt understryka
vad utskottet sagt nederst på s. 50 i sitt
utlåtande: »Med hänsyn till det anförda
vill utskottet uttala sin anslutning till
departementschefens åsikt att även i fortsättningen
behov föreligger av en lagstiftning
med jordförvärvslagens syfte.
Utskottet finner detta så mycket mindre
ägnat att inge betänkligheter som enligt
såväl den gällande som den nu föreslagna
lagen ovillkorligt förbud föreligger
endast mot sådana fång-, spekulations-
och liknande förvärv — beträffande
vilka enighet i stort sett torde råda
att de är olämpliga. I övrigt avses
icke med lagen att omöjliggöra att icke
jordbrukare förvärvar jordbruksfastighet.
Såsom från olika håll påpekats kan
sådana förvärv i många fall vara till
stort gagn för jordbruksnäringen. Med
de av departementschefen förordade
riktlinjerna för tillståndsgivningen lär
också berättigade önskemål i detta avseende
kunna tillgodoses. Om således lagen
icke syftar till att under alla förhållanden
omöjliggöra förvärv av jordbruksfastighet
från deras sida, som icke
själva ämnar ägna sig åt jordbruket, är
avsikten än mindre att förhindra att en
person från ett annat yrke övergår till
att bli jordbrukare.»

Till detta skulle jag vilja uttala som
min personliga uppfattning, att det torde
vara angeläget inte minst för dem,
som anser att denna lag bör finnas till,
att lagen tillämpas när det gäller tillstån
dsgivning med all den generositet,
som kan visas utan att man skadar eller
förhindrar en angelägen storleksrationalisering
inom jordbruket, samtidigt som
man måste tillse att den förhindrar spekulationsköp
och att jordbruk förfaller
i vanhävd.

Herr Osvald var inne på att man med
vanhävdslagens hjälp skulle kunna åstadkomma
vissa möjligheter när det gäller
eu del förvärv. Jag vill säga till herr
Osvald, med den erfarenhet jag har av
vanhävdslagen, att den torde ge mycket
små möjligheter att komma till rätta med
vanhävd ens i de mest angelägna situationer.
Jag tror sålunda inte på den sa -

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22

ken. Men i anslutning till vad jag här
yttrat om tillämpningen skulle jag vilja
säga att jag gärna medger, att gränsdragningen
kan bli mycket svår. Det
är enligt min mening omöjligt att dra
upp en fix gräns, som skall gälla i samtliga
fall; man måste bedöma varje enskilt
fall med hänsyn till föreliggande
omständigheter. I alla händelser skulle
jag vilja tillägga att min övertygelse är,
att det svenska jordbruket icke skulle
bli lidande av en liberal tillämpning av
lagen i detta avseende.

Den nu föreslagna jordförvärvslagen
innehåller bestämmelser, som ersätter lagen
om kronans förköpsrätt, den s. k.
förköpslagen, vilken enligt förslaget skall
upphöra att gälla från och med den 1
juli i år.

Man har sagt från det håll, där man
nu helt vill slopa kronans förköpsrätt,
att lagen inte haft någon verkan i rationaliseringsavseende.
Man drar den slutsatsen
därför att lagen kommit till användning
i relativt få fall. .lag måste
säga att slutsatsen är fullkomligt felaktig.
Det finns ju lantbruksnämnder som
inte i något fall gått till domstol och
stämt på kronans förköpsrätt, men ändock
på grund av lagens förekomst kunnat
genom överenskommelse med köparna
hindra förvärv av jordbruk, som
behövt tagas i anspråk till förstärkning
av näraliggande, ofullständiga jordbruk.
Vi skall komma ihåg att all storleksrationalisering
sker under jordbrukarnas
egen medverkan; så långt är det riktigt
som reservanterna här har sagt. Men det
är enligt min mening av allra största
betydelse, att lantbruksnämnderna kan
medverka till att fördelningen av ledigbliven
mark sker på ett vettigt sätt.

Departementschefen framhåller i detta
sammanhang, att någon pådrivande verkan
i fråga om rationaliseringstakten inte
är att vänta av denna lagstiftning,
lika litet som förköpslagen verkat i denna
riktning; herr Osvahl har ju också
varit inne på detta. Hent personligt skulle
jag'' vilja säga, att talet om att staten
genom ingripande av lantbruksnämnderna
rationaliserar bort småbruken det
talet bär man i varje fall tidigare hört

Förslag till jordförvärvslag m. in.
— nog inte håller streck. Det betänkliga
skulle enligt min mening vara, att
storleksrationaliseringen kanske gått
alltför sakta. Men denna olägenhet får
man bortse från, med hänsyn till de nyttiga
verkningar lagen i övrigt har. Det
viktigaste är ju, att den tillgängliga marken
tillföres dem, som har största behovet
av komplettering.

Utskottet framhåller också i anslutning
härtill behovet av en fortsatt lagstiftning
i syfte att säkerställa det allmännas
inflytande på den yttre rationaliseringen.

Jag skall i övrigt, herr talman, begränsa
mig till att beröra ett par av de
viktigaste ändringarna i jordförvärvslagen.

Kommunerna har tidigare inte behövt
söka förvärvstillstånd för sina jordförvärv.
Enligt förslaget begränsas denna
kommunernas frihet att gälla förvärv av
mark, som ingår i stadsplan eller som
enligt byggnadsplan, fastställd efter den
1 januari 1948 är avsedd för annat ändamål
än jordbruk och skogsbruk. Motion
har väckts i denna kammare som
går ut på att förutvarande bestämmelse
skall bibehållas oförändrad. Utskottet
har anslutit sig till propositionen även
i denna punkt. Utskottet tror inte att de
farhågor, som kommer till uttryck i motionen,
skall visa sig vara av allvarligare
slag, och inte heller att hinder skall
komma att föreligga för kommunerna att
förvärva mark för bebyggelse och fritidsändamål
utan att de behöver betungas
med några vidlyftiga utredningar och
besvär.

En annan nyhet i lagen är att til 1-ståndsgivningen för vissa kompletteringsförvärv
överflyttas från lantbruksorganisationen
till lantmäteriet. För en
del av dessa kompletteringsförvärv, nämligen
där brukningsenheterna kommer
att ligga över familjejordbrukets storlek,
fordras dock lantbruksnämndernas
tillstånd. Lantbruksnämnderna kan då
inte vägra förvärvstillstånd av annan anledning
än enligt bestämmelserna i 3—
5 §§ i lagen.

Ilär skiljer sig propositionen från jordbruksrationaliseringsutred
ningens för -

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
slag så till vida, att utredningen velat
överlåta åt lantbruksnämnderna att vägra
förvärvstillstånd, om det ansågs uppenbart
att sammanläggning av fastigheterna
inte kunde ske enligt jorddelningslagen.
Motioner har också väckts såväl
i denna kammare som i medkammaren
om ändring i lagen i enlighet med utredningens
förslag.

Lagrådet har emellertid ställt sig avvisande
till detta utredningens förslag.
Jag skall tillåta mig att återge bara ett
par rader av vad lagberedningen uttalar.
Lagberedningen har således yttrat,
»att utredningens förslag icke tillgodoser
kravet på den enskilde jordägarens
rättssäkerhet, enär jordägarens befogenhet
att påkalla domstols avgörande
av frågan om fastighetsbildningens
tillåtlighet kan komma att omintetgöras
av lantbruksnämnden. Ett avslag från
nämndens sida skulle enligt lagberedningen
medföra att fånget blir ogiltigt
och att frågan om dess tillåtlighet för
framtiden är undandragen laglig prövning.
»

Utskottet har inte velat gå emot lagrådet
på denna punkt utan stannat för
att tillstyrka propositionen även i detta
avseende. Inom utskottsmajoriteten fanns
det dock flera, som uttalade sina sympatier
för det i motionerna framförda
förslaget och som delade betänkligheterna
mot bestämmelsen i lagförslaget beträffande
denna del. Utskottet har här
också uttalat, att »därest lagens praktiska
tillämpning skulle ge vid handen att
behov av ändrade regler på området föreligger,
bör sådana övervägas».

Såsom tidigare nämnts ersättes lagen
om kronans förköpsrätt av bestämmelser
i denna lag. Det är egentligen bestämmelserna
i 5 §, som härvid kommer i
fråga. Denna paragraf kompletteras av
9 §, som innehåller bestämmelser om
skyldighet för kronan att inlösa egendom
när köp blivit ogillt till följd av att
förvärvstillstånd vägrats jämlikt 5 §,
d. v. s. att kronans skyldighet att inlösa
inträder om säljaren så påfordrar.

Beträffande denna bestämmelse har
också i motioner i båda kamrarna tagits
upp ett förslag, som utredningen hade,

nämligen att inlösningsplikt skulle föreligga
om tillstånd vägrades »allenast
jämlikt 5 §». Detta förefaller ju att vara
en obetydlig ändring, men i sak betyder
det givetvis en hel del. Det blir ju så
att lantbruksnämnderna här måste vara
försiktiga när det gäller förvärv, som
skall behandlas enligt 3—4 §§, så att de
inte redovisar skäl för avslag enligt 5 §,
om kronan skall undgå skyldighet att
inlösa egendomen.

Även på denna punkt har utskottsmajoriteten
enat sig om att avslå motionerna
och att tillstyrka propositionen,
vilket dock inte innebär att detta har
skett så helhjärtat från alla, som står för
majoritetsförslaget. Det har från flera
håll uttalats farhågor för eventuella ekonomiska
konsekvenser för staten, att
man inte begränsat inköpsplikten att endast
gälla avslag på förvärv, som bygger
på bestämmelserna i 5 § av lagen.

På denna punkt föreligger en reservation,
undertecknad av herr Johansson
i Torp, vilken går ut på ett bifall till
motionerna 1:510 och 11:630 i denna
del. Jag anser mig inte ha anledning att
närmare ingå på en redogörelse för utskottets
motivering för avslag på motionerna
utan nöjer mig med vad jag här
sagt och hänvisar i övrigt till utskottets
skrivning.

Jag vill dock i detta sammanhang omnämna
att statens inlösningsplikt inte
föreligger, om priset uppenbart överstiger
fastighetens värde eller om egendomen
häftar för intecknad gäld till högre
belopp än priset. Det får väl förutsättas
att tvister kommer att uppstå i
fråga om huruvida priset kan vara uppenbart
för högt, men dessa tvister får
väl klaras på vanligt sätt genom förhandlingar,
och om de inte kan lösas
på detta sätt genom utslag av domstol.
Det är klart att många varit betänksamma
inför denna bestämmelse i lagen,
men det har inte, såvitt jag kan se, förelegat
någon möjlighet att finna någon annan
formulering, som skulle kunna täcka
allt vad man vill ha fram eller som i
större utsträckning kan skydda staten
mot förluster.

Jag skall, herr talman, inte i övrigt gå

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22

in på motionsyrkandena utan hänvisar
till utskottets motiveringar för avslag
på desamma.

Beträffande reservationen nr 1, som
går ut på avslag på lagen, är det inte
mycket jag skulle vilja tillägga — jag tror
att det kan räcka med vad jag redan
har sagt. När det gäller högerns reservation,
alltså den med 3) betecknade reservationen,
skall jag här inte beröra
den i detalj, men jag vill bara, innan
jag slutar mitt anförande, fästa uppmärksamheten
på att den innehåller så
betydande uppmjukningar av jordförvärvslagen
i olika avseenden, att det väl
är alldeles orimligt att riksdagen skulle
kunna acceptera detta förslag. Den innehåller
uppmjukningar av olika slag,
inte minst i fråga om fastställandet av
priset på fastigheterna i de fall, då statens
inlösningsplikt skulle inträda. Enligt
högerns förslag skulle man uteslutande
bygga på värderingsreglerna i expropriationslagen.
Alla, som en smula
sysslat med jordbruk och jordbruksförvärv,
är väl på det klara med att det
knappast är möjligt för någon jordbrukare
att förvärva vare sig jord eller
skog, om priset skall sättas efter expropriationslagens
bestämmelser.

Högerreservanterna säger vidare, att
man genom jordförvärvslagen försvårar
rationaliseringen när det gäller vissa
stödjordbruk, då ett stödjordbruk kan
anses vara lämpligt, t. ex. om det finns
tillgång till arbetstillfällen inom andra
yrken på orten. Jag skulle vilja säga att
man enligt min mening bör vara försiktig
när det gäller bortrationaliseringen
av stödjordbruken, i varje fall på områden
där det finns tillgång till arbetstillfällen
vid sidan av jordbruksarbetet.
Man får därtill alltid taga hänsyn till
det byggnadsbestånd som finns på fastigheten.
Finns det ett gott byggnadstillstånd
på en fastighet, är det väl knappast
någon lantbruksnämnd, som vill gå
in för att rationalisera bort ■—■ om jag
får använda det uttrycket — eu mindre
brukningsenhet, utan man vill ju alltid
att det kapital, som ligger i ett gott
byggnadsbestånd, skall förbrukas innan

7 Första kammarens protokoll 1!)55. Nr 22

Förslag till jordförvärvslag m. m.
man går så långt att man rationaliserar
bort ett till salu varande jordbruk.

Därmed är jag inne på vad utskottets
ärade ordförande, herr Osvald, sade med
anledning av den av honom med flera
väckta reservationen. Han ansåg att man
genom denna lag hindrade att skapa
jordbruk av en storleksordning, som är
lämplig i vissa avseenden. Han tänker
väl närmast på slättbygder, där det går
att bruka större enheter på grund av
den maskinella utvecklingen inom lantbruket.
Jag vet inte, hur man tillämpat
jordförvärvslagen i detta avseende, men
jag vet i varje fall hur jag velat se den
tillämpad. Det är klart att man även i
dessa fall alltid får ta hänsyn till det
byggnadsbestånd, som finns på fastigheten,
och det kapitalvärde som ligger
däri, innan man tar ställning till huruvida
jordbruket skall upphöra som
självständig brukningsenhet eller inte.
Jag är fullkomligt på det klara med att
man inte kan eller bör förhindra en
lämplig storleksrationalisering, om det
är lämpligt med hänsyn till den maskinella
utveckling, som nu ägt rum inom
det svenska jordbruket.

Herr talman! Med vad jag här sagt
vill jag sluta med att yrka bifall till utskottets
förslag, som på alla punkter
överensstämmer med den kungl. propositionen.

Herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Här har nu representanter
från oppositionen genom utskottets
ordförande och här har också en representant
från utskottsmajoriteten framhållit
en del synpunkter. Jag skall tillåta
mig att innan diskussionen går vidare
anföra en del synpunkter av kanske
mera principiell art.

När det gäller detta lagförslag, liksom
lagförslag i allmänhet, kan man ju ställa
sig den frågan: År en lag behövlig? Under
de år, som gått, och även i dag märker
vi, att man är av olika mening när det
gäller denna lag. På en del håll har man
menat, att lagen är alldeles onödig, att
den inte kommer att befrämja jordbru -

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
karnas intressen och att den inte heller
kommer att åstadkomma saker och ting,
som är till gagn för samhällsutvecklingen.
Det har varit diskussioner om denna
lag vid dess tillkomst. I dag har yrkats
avslag på det lagförslag, som här föreligger.

När det gällde att ta ställning till denna
lag år 1948 hörde jag till dem, som
såg på denna lag med andra ögon än
vad jag i dag gör. Jag röstade då emot
lagen. Jag har kommit till en annan
uppfattning, och då jag gjort det, har jag
anledning att motivera mitt ståndpunktstagande.

Det har faktiskt skett och sker en
utveckling i vårt samhälle, som ger anledning
för statsmakterna att föreskriva
vissa regler angående vilka som i första
hand skall ha rätt att förvärva jordbruk.
Och varför? Jo, därför att under vissa
tidsperioder, och inte minst under den
tid som har förflutit sedan 1948, har
jord och skog varit mycket eftertraktade
objekt för dem, som inom andra näringar
har skapat sig tillgångar, som de
vill placera i så säkra värden som möjligt
med hänsyn till den ekonomiska utvecklingen.
Penningvärdets fall har medfört,
att jord och skog såsom realvärden
varit föremål för prisstegringar. Det har
följaktligen för de människor, som haft
ett kapital till övers, varit ett utmärkt
sätt att i sådana värden placera pengar
av sitt överflöd, eftersom de kunnat vara
säkra på att kapitalet inte skulle minska
utan de skulle få en god avkastning genom
värdestegringen på jorden och skogen.
Så var förhållandena innan lagen
tillkom, och det är alldeles säkert, att
om lagen inte hade funnits, skulle utvecklingen
enligt min mening ha blivit
till förfång för dem som direkt är brukare
av den svenska jorden. Såsom företrädare
för jordbrukets intressen i dag
bär jag därför anledning att hävda den
synpunkten, att denna lag är nödvändig.

Under den tid jag har varit statsråd
har jag väl inte handlagt så många ärenden
rörande tillämpningen av jordförvärvslagen.
Men de ärenden, som har
kommit till mig, har tydligt visat, att det
råder en efterfrågan på jordbruksfastig -

heter, som gör det önskvärt att statsmakterna
har ett visst grepp över de
köp av fast egendom på landsbygden
som förekommer. Jag bara ställer den
frågan: Hur tror ni, ärade kammarledamöter,
att det i dag skulle ha sett ut
på den svenska landsbygden i fråga om
äganderättsförhållandena beträffande
jorden, om inte jordförvärvslagen hade
funnits?

Det säges, att lagen är till förfång för
jordbrukarna själva. Men är det egentligen
någon, som satt sig in i jordbrukarnas
synpunkter, som vill säga att denna
lag utgör ett osäkerhetsmoment för
jordbrukarna? Jag tror inte det. Tvärtom
-—- lagen har säkerligen haft den verkan,
att antalet självägande bönder är
större än vad som skulle ha varit fallet
om lagen inte funnits till. I så fall skulle
-—• jag tillåter mig att säga det — en hel
del människor inom andra näringsfång,
kanske främst i närheten av städer, t. ex.
grosshandlare och direktörer, ha köpt
jordegendomar och därefter utbjudit
dem till arrende åt jordbrukare. Men
det är en oerhörd skillnad att bruka
jord som ägare och att bruka den som
arrendator.

Herr Osvald tog jordbruksnämnden
till vittne och sade, att även nämnden
talar om att de icke jordbrukare, som
köper ett hemman, ofta ger impulser till
att sätta jordbruket i stånd och faktiskt
kommer med en hel del nya idéer. Jag
medger att sådant kan förekomma, men,
herr Osvald, det är väl ändå så att detta i
mycket högre grad förekom för några
årtionden sedan än det sker i dag. Nu
har väl den större delen av våra jordbrukare
sådan kunskap, att de inte behöver
ta emot så många impulser ifrån
grosshandlare och direktörer. Naturligtvis
kan dessa icke jordbrukare inte själva
ge sådana goda impulser, utan förhållandet
är givetvis att de har sådana
materiella tillgångar, att de kan anställa
sakkunnigt folk, som kan undersöka vad
som behöver göras. Ofta behöver de ju
inte lägga enbart ekonomiska synpunkter
på saken, när de iståndsätter ett jordbruk.
Som jag tidigare sade erkänner jag
att detta kan vara till gagn för jordbru -

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22

ket. Men jag kan inte gärna tänka mig,
att det är dessa icke jordbrukare, som
vi har att tacka för jordbrukets framåtskridande,
utan det är alldeles säkert
bonden i gemen.

Jag tillät mig att säga, att det kan påvisas
att om människor, som inte är jordbrukare,
förvärvar jord, är de benägna
att utarrendera all sin jord. Det framhålles
särskilt från högerns och folkpartiets
sida. Men har man egentligen salt
sig in i arrendatorernas ställning, när
man går att rekommendera utvägen att
jordbrukare skall vara arrendatorer?
Jag liar vuxit upp i en trakt, där många
varit hänvisade till att vara arrendatorer.
Även om många på grund av individuell
kunnighet och skicklighet kunnat
skapa sig en ekonomiskt oberoende
ställing —- att det varit möjligt erkänner
jag villigt — har de dock gått miste
om den fördel som jordägaren haft genom
den jordvärdestegring som ägt rum.
Och ju duktigare arrendatorerna varit,
desto högre arrenden har de som belöning
fått betala. Kan detta vara ett
eftersträvansvärt förhållande? Det ansei
i varje fall inte de jordbrukare, som vill
få ut det bästa av sin näring.

Men det är inte nog med det. Tidigare
arbetade inte heller arrendatorerna under
trygga förhållanden, utan en jordägare
kunde säga: »Antingen betalar du
ett högre arrende eller också flyttar du!»
Det missförhållandet har nu avskaffats
genom den sociala arrendelagen, vilken
väl omfattar de flesta fall. Jag måste
emellertid erkänna, att denna lag med
hänsyn till de nuvarande höga byggnadskostnaderna
är så pass sträng, att
arrendatorerna kan åsamka jordägarna
mycket svåra ekonomiska bekymmer genom
att påyrka tillämpning av lagens
bestämmelser. Detta har t. ex. medfört,
att en hel del gårdar har måst indragas
till huvudgården. Mot sådana åtgärder
erbjuder arrendelagen inte något skydd.
Lantbruksstyrelsen har gjort en utredning
av dessa frågor, vilken varit utsänd
på remiss. Den har emellertid — tyvärr
— tillbakavisats av de flesta hushållningssällskap.
Jag tror att det är anledning
att ta upp denna fråga till förnyat

Förslag till jordförvärvslag m. m.

övervägande — det kommer säkert att
finnas arrendatorer kvar även sedan
jordförvärvslagen genomförts -— och se
till att det hela blir ordnat på ett sätt
som kan accepteras av både jordägare
och arrendatorer.

Förr i tiden kunde det, som jag nyss
sade, inträffa att icke jordbrukare kunde
komma med goda impulser. Då kunde
det också vara värdefullt för en medellös
person att få arrendera en egendom,
till vars köp han på grund av svårigheter
att få borgen inte kunde låna
pengar utöver det belopp, till vilket gården
kunde intecknas. Nu har statsmakterna
sökt lätta på dessa svårigheter genom
att lämna statlig kreditgaranti. Det
måste väl ändå vara bättre för en jordbrukare
att kunna köpa den jord som
han skall bruka, vilket nu för de flesta
blir möjligt på grund av den statliga
kreditgarantien.

Enligt min mening bör man sålunda
försöka åstadkomma en lagstiftning, som
ger jordbrukarna en viss favör när det
gäller förvärv av jordbruksfastigheter.
Jordförvärvslagen är inte någon för sig
själv verkande sak. Den sammanhänger
i ganska hög grad med den jordbrukspolitik,
som riksdagen beslöt år 1917
och som gick ut på att ge jordbrukarna
så stor likställighet som möjligt i ekonomiskt
avseende med andra jämförbara
befolkningsgrupper. Statsmakterna lovade,
att denna jämställdhet skulle
åstadkommas bl. a. genom ett visst gränsskydd,
och det har skett i form av
importregleringar, i form av importavgifter
och kanske också genom tullar,
vilka emellertid inte har ändrats med
hänsyn till penningvärdets försämring.
Men när statsmakterna gick in för detta
så uppsattes ett visst villkor — det var
man ganska överens om 1947, och till
dess att man har fått andra regler alt
gälla, menar jag att det är nödvändigt
att de som uppsatte detta villkor också
ser till alt vad det innehöll blir efterlevt.
Det innebar att vi skulle medverka
till en rationalisering av jordbruket. Det
bär vi gjort genom att låta lantbruksnämnderna,
som är statliga organ, vara
kontrollorgan när det gäller köp av jord -

100

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Förslag till jordförvärvslag m. m.

bruk liksom när det gäller rationaliseringsverksamlieten
inom jordbruket.

Man kan givetvis ha olika meningar
angående takten i denna rationalisering.
En del anser att den går alldeles för sakta,
andra hävdar att den går för fort. För
min del vill jag säga att om rationaliseringen,
av vilken det mesta ingalunda
är beroende av lantbruksnämndernas åtgöranden,
utan sker på jordbrukarnas
eget initiativ, kommer att fortsätta i samma
takt som under de senaste sju, åtta
åren, då är jag rädd för att frågan kommer
att uppstå, om man i framtiden alls
skall kunna tala om en levande landsbygd.
Jag tror att det är nödvändigt att
man, såsom herr Jansson framhöll, ser
till att även det mindre jordbruket får
möjlighet att existera framdeles.

Jordförvärvslagen är enligt min mening
ett instrument som har stor betydelse
inte bara för dem, som brukar jorden,
utan även för hela samhällsutvecklingen.
Om man bedömer saken objektivt,
tror jag inte att man kan komma
ifrån att det är så. Den jordbrukspolitik
med avseende på rationaliseringen och
på möjligheterna att förvärva jord, som
har förts sedan år 1947, har faktiskt givit
jordbrukarna bättre möjligheter än
de hade förut. Men sedan jordbruket
under de senaste åren råkat ut för skördesvårigheter
och sedan en del intressen
i vårt land har gjort sig gällande, som
mera sneglar på prisbildningen på jordbrukets
produkter ute på världsmarknaden
än tar hänsyn till att ge jordbrukarna
en skälig ersättning, har jordbrukets
ekonomi icke förbättrats, utan i någon
mån försämrats.

Garanterna för att 1947 års jordbrukspolitik
skulle bli genomförd har varit
regeringspartierna. Också från högerhåll
har man vid åtskilliga tillfällen stött
denna linje. Detta har dock kanske skett
på ett sätt som ibland lämnat en del övrigt
att önska, då man från högerns sida
i viss mån gjort gällande att man fört
samma jordbrukspolitik som regeringspartierna
för, samtidigt som man ändå
klandrat inte minst den ställning som
bondeförbundet har intagit i jordbruksfrågorna.
Jag anser nog att den över -

enskommelse, som träffades 1933 och nu
gällt i mer än 20 år, haft ett resultat som
givit jordbruket bättre ekonomiska möjligheter
än det hade under tidigare skeden,
då andra politiska partier än de
nuvarande regeringspartierna red för
rusthållet.

Från folkpartiets sida har ju den förda
jordbrukspolitiken kritiserats vid varje
tillfälle. Folkpartiet säger sig visserligen
företräda småbrukarnas intressen,
men det bar också mycket högljutt talat
om att den jordbrukspolitik som förts
bar givit jordbruket för stora fördelar
på konsumenternas bekostnad.

I agitationen mot den jordförvärvslag
som nu gäller — jag förmodar att det
blir likadant med den nya lag som jag
hoppas att riksdagen nu kommer att besluta
i enlighet med det förslag som föreligger
— har det sagts att enligt denna
lag endast jordbrukare får lov att köpa
jordbruk. Det är fel. Varje svensk medborgare,
som har möjlighet att sköta ett
jordbruk och som är villig att ha detta
som huvudnäring och att bosätta sig på
gården, liar rätt att köpa en gård. Han
kan inte heller hindras från detta enligt
det förslag som nu föreligger. Jag
vill också framhålla att denna lag medger
att jordbruk kan förvärvas även av
person som inte direkt manuellt arbetar
i jordbruket. Det räcker att han inspekterar
skötseln och som sakkunnig drar
upp de större riktlinjerna. Det är alltså
felaktigt att tala om att enbart jordbrukare
får köpa jordbruk.

När detta lagförslag läggs fram är det
ett glädjande förhållande att så många
står bakom det. Regeringspartierna såsom
politiska partier står väl bakom det,
och en stor majoritet i tredje lagutskottet
har anslutit sig till utskottets förslag
vilket, såsom majoritetsrepresentanten
här nyss nämnde, till alla delar överensstämmer
med propositionen. Men det är
inte enbart politiska instanser som har
stött lagförslaget. Propositionen har varit
föremål för remissbehandling, och
bland de olika remissinstanser, som yttrat
sig, finns givetvis både de som tillstyrkt
och de som avstyrkt.

Av de 54 remissinstanser som är hör -

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22

101

da liar fem avstyrkt och 49 tillstyrkt lagen
som sådan. Olika synpunkter anläggs,
och man vill ha ändringar i en del
detaljer, men beträffande själva huvudomdömet
om lagen är en överväldigande
majoritet för densamma. Bland dem,
som har mest kännedom om dessa förhållanden,
är givetvis lantbruksstyrelsen,
vilken har till uppgift att i det dagliga
livet handlägga dessa frågor. Det frarnhålles
ofta från visst håll, hur nödvändigt
det är att tillgodose vardagsmänniskans
intressen. Här är det vardagsmyndigheten
som fäller sitt omdöme om det
framlagda lagförslaget. Lantbruksstyrelsen
tillstyrker förslaget. Först säger den
att principiellt vore det kanske önskvärt
att vilken medborgare som helst ägde
rätt att förvärva jordbruksfastighet, men
efter hand som lantbruksstyrelsen kommer
in på de olika detaljerna anlägger
styrelsen den ena synpunkten efter den
andra och säger till slut: »Vad åter beträffar
jordförvärvslagens positiva verkningar
i fråga om att bevara jord och
skog i den jordbrukande befolkningens
ägo uttalar lantbruksstyrelsen som sin
bestämda uppfattning, att lagen på det
hela taget varit till avsevärd gagn för
bondejordbruket och för landsbygdens
utveckling.» Då har man anledning att
ställa den frågan: Vilka intressen är viktigast
att ta hänsyn till, när man går att
stifta en lag som denna, de mångas, som
brukar svensk jord, eller möjligen deras,
kanske till något tusental uppgående,
utanför jordbrukets krets som hävdar att
de har ett berättigat krav på att konkurrera
med jordbruket? Det är ju klart,
att om båda dessa intressen får rätt att
konkurrera med varandra, är det den
kapitalstarke som vinner loppet. Jordbrukarna
är många gånger ingalunda kapitalstarka,
utan hör tvärtom till dem
som är beroende av andra människors
större eller mindre välvilja, och detta
särskilt när de vill låna pengar. De synpunkter,
som därvid anlagts, utgör enligt
min mening ett tungt vägande skäl för att
det lagförslag som riksdagen i dag bär
att ta ställning till, bör antagas, och skälet
är så tungt, att jag inte kan tänka mig
annat än att detta lagförslag går igenom.

Förslag till jordförvärvslag m. m.

Lantbruksstyrelsen säger att lagen haft
en viss inverkan på fastighetspriserna.
Styrelsen hävdar att den har verkat pristryckande.
Jag är inte så övertygad om
det. Den har kanske verkat pristryckande,
därför att den i någon mån har minskat
antalet spekulanter, men tyvärr har
också underlättade lånemöjligheter
ibland gjort köparna så sangviniska, att
de kanske betalat mer än de skulle ha
gjort, om de haft svårighet att skaffa
pengar. Följaktligen tror jag att det där
väger upp vartannat, och man kan nog
säga att lagen som sådan inte egentligen
haft någon större inverkan på fastighetspriserna.

Vidare hävdar man från oppositionens
sida att lagen i viss mån är till förfång
till exempel för sådana människor som
har fullgjort sitt livs dagsverke, som är
gamla och vill sälja sina gårdar. De får
sämre betalt än de annars skulle få. Ja,
i den ena vågskålen kan man lägga de
äldres intressen, och i den andra vågskålen
kan man lägga de ungas intressen
som skall köpa sig fastigheter. De,
som skall köpa egendomar i dag, kommer
säkerligen att få en ekonomisk börda
att bära som sannerligen inte är
avundsvärd. Den är så pass tung, att om
vi här inför vissa restriktioner, skulle
jag tro att det betyder ganska mycket för
att hjälpa den svenska lantbruksungdomen.

Tyvärr har utvecklingen varit sådan,
att även om egendomarna stigit mycket
i pris, så har inventarierna gått upp ännu
mera. Det är mycket svårt för unga
människor i dag att sätta upp ett jordbruk.
De skall dels skaffa pengar för att
köpa jordbruket, dels skaffa pengar till
inventarierna.

De, som är kritiska mot jordförvärvslagen,
erkänner dock att den i viss utsträckning
kan vara till gagn när det
gäller skogsegendom. Man medger att
med den utveckling som ägt rum beträffande
skogspriserna är det ganska
nödvändigt med en lagstiftning. Visserligen
säger man, att om spekulationsköp
skulle hota, kan skogsvårdsstyrelserna
hålla läget i sin band, men den, som
aldrig så litet känner liil de möjligheter

102

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Förslag till jordförvärvslag in. m.

skogsvårdsstyrelserna har i det fallet,
får ändå medge, att hur nitiska de än är
och hur ivrigt de än följer de regler, som
är uppställda för dem, så blir det ganska
besvärligt att hindra spekulationsavverkningar
och dylikt.

Jag skulle tro att det skulle vara ganska
farligt, om man eftersträvade en liberal
lagstiftning i fråga om möjligheterna
att köpa skogsegendomar. Jag är av
den bestämda uppfattningen, att lagen
under de år som gått, har varit och att
den kommer att vara till gagn för bondejordbruket
och för landsbygdens utveckling.

När det gäller frågan, om denna lagstiftning
bör bestå eller inte, är lantbruksstyrelsen
mycket positiv. Man anser
att lagen erfordras för att under nu
rådande förhållanden trygga målsättningen
för jordbrukspolitiken.

Om således den myndighet, som i vardagslag
handlägger hithörande ting, tillstyrker
att lagen bibehålies, kan det tillläggas
att också en hel del andra remissinyndigheter
har yttrat sig fördelaktigt
om lagen, till exempel Svea hovrätt, lantmäteristyrelsen,
Landsorganisationen,
halva antalet länsstyrelser, flertalet hushållningssällskap,
liushållningssällkapens
förbund och RLF. Länsstyrelsen i Hallands
län har varit speciellt positiv. Det
är inte första gången som man från det
länet får uttalanden till direkt gagn för
jordbruket, tv där dominerar jordbruksintresset.

Jag tillät mig att säga, att här också
har yrkats avslag på lagen. Sålunda har
avstyrkande kommit från den sammanslutning
av stora skogsbolag som heter
Skogsägarnas förbund. Även Sparbanksföreningen
har avstyrkt •— man säger
att lagen verkar hämmande på prisbildningen.
Industriförbundet har likaledes
avstyrkt.

Här gäller det inte enbart den nuvarande
jordförvärvslagen. Även förköpslagen,
som är en permanent lag, har behandlats,
och i det lagförslag som i dag
skall avgöras av riksdagen föreslås att
denna permanenta förköpslag skall upphöra.
Den sistnämnda lagen sammanslås
nämligen med jordförvärvslagen. Jag

skall inte gå in på detaljerna i de olika
paragraferna, utan jag inskränker mig
till att säga, att man har försökt åstadkomma
bättre och smidigare förhållanden
än den hittillsvarande förköpslagen
medgivit.

En ur jordbrukets och ur landsbygdens
synpunkt betydande förbättring är,
att man har föreslagit, att även kommunernas
rätt att förvärva jordbruksfastighet
skall i viss mån kunna komma
under prövning. I fortsättningen blir det
dock så, att jordförvärv, som kommun
gör för vissa i expropriationslagen
nämnda ändamål inte skall behöva underställas
lantbruksnämnderna. Men annars
skall städer och andra kommuner,
som vill köpa egendom i spekulationssyfte,
få köpet prövat av lantbruksnämnd,
och därvid behandlas ärendet
på samma sätt som i fråga om andra köpare.

Vid utskottsutlåtandet har fogats en
del reservationer. I reservation nr 1 har
i motiveringen framhållits, att lagen gör
mera skada än nytta, och det yrkas avslag
på förslaget. Men, säger man, om det
inte skulle bli avslag, utan riksdagen skulle
fatta ett positivt beslut, önskar man en
del detaljändringar. Det är ganska märkligt,
att reservanterna lägger fram ett
ändrat lagförslag och menar att det skall
bli föremål för riksdagens beslut utan
att ha varit underställt lagrådet. Det är
därför oerhört besvärligt att avgöra, om
det är möjligt att besluta i enlighet med
det förslag som reservanterna framlagt.
Det är väl inte heller oppositionens tro,
att ett sådant beslut kommer att bli aktuellt,
och det är kanske detta, som har
gjort att man vågat sig på att lägga fram
sitt förslag.

När man till slut väger de nackdelar
och de fördelar som är förknippade med
en fortsatt lagstiftning, är jag övertygad
om att man finner, att ett bifall kommer
att vara till gagn för större delen av samhället.
Ett sådant bifall skulle ge jordbrukarna
de bästa möjligheterna att fullgöra
sin uppgift som livsmedelsproducenter.
Det är dock så, att det även i fråga
om jordförvärvslagen kan bli ändrade
förhållanden. På grund härav har inga -

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22

103

lunda —- såsom ett par av utredningsmännen
yrkat —■ lagen föreslagits bli
permanent, utan den har begränsats att
gälla t. o. m. 1962.

Om man vill se objektivt på lagförslaget,
skulle jag våga påstå, att alla som
vill jordbrukets bästa bör i dag med tillfredsställelse
kunna ansluta sig till detta
lagförslag som skall reglera hithörande
förhållanden under de närmaste sju
åren.

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern ställde
frågan, om lagen är behövlig, och då
han svarade ja på den frågan, föreföll
det mig, som om hela hans motivering
egentligen var ett erkännande av att det
framför allt är den misslyckade penningpolitiken,
som gör lagen nödvändig.
Jordbruksministern säger också att han
tidigare haft en annan uppfattning men
att han nu kommit till den uppfattningen,
att lagen behövs. Det finns säkert
många, som har ändrat uppfattning om
denna lag, och jag tror att ifall vi går ut
bland jordbrukarna, på den svenska
landsbygden, skall vi finna att många,
som tidigare gillat lagen, nu inte gillar
den.

Med ett visst förakt för grosshandlare
och direktörer, som köper jordbruk, säger
jordbruksministern att numera har
jordbrukarna sådana kunskaper, att de
inte längre är i behov av några idéeller
kapitaltillskott ifrån utomstående.
Till detta skulle jag bara vilja säga, att
alldeles oberoende av den kunskapsnivå
våra jordbrukare befinner sig på, är
det alltid idéerna och idéernas bärare,
som är de nyskapande inom svenskt
jordbruk, såväl som inom all annan
mänsklig verksamhet.

Då vi i reservationen har framhållit behovet
av att ha arrenden, svaras det
ifrån utskottets majoritet, att dessa arrenden
spelar så förfärligt liten roll.
Härtill vill jag säga att då spelar det också
en mycket liten roll för äganderättsförhållandena.
Men nu talar jordbruksministern
om hur förfärligt dåligt arrcndatorerna
har det. Jag vill emellertid sä -

Förslag till jordförvärvslag m. m.
ga att jag känner många mycket framstående
svenska jordbrukare, som har
börjat som arrendatorer, och vi har också
i denna kammare en mycket aktad
medlem som har gått denna väg.

Herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Osvald säger, att
när jag talar om att denna lag är alldeles
nödvändig, innebär detta ett erkännande
av en misslyckad ekonomisk politik.
Jag tror att det under rent av några
årtionden har varit ett fallande penningvärde,
och då söker sig folk till
realtillgångar. Dessa kan vara olika under
olika tider. Under de senaste åren
har det rått sådana förhållanden — det
medges — att det på grund av penningvärdets
fall har varit fördelaktigt att äga
realtillgångar.

Beträffande att jag med förakt skulle
ha uttalat mig om direktörer och grosshandlare
vill jag säga, att jag ingalunda
menade något föraktfullt med mitt uttalande.
Tvärtom ansåg jag att de var personer
som ekonomiskt kunnat sköta sig,
så att de, såsom jag sade, fått pengar
över som de inte längre behövde i sin
verksamhet, utan kunde sätta in i tillgångar
som de menar har bestående
värde.

Herr Osvald talade om att dessa människor
skulle vara bärare av idéerna. Jag
har svårt att förstå att det faktum, att
man är direktör eller grosshandlare
skulle vara en garanti för att man är
bärare av en idé. En bonde kan vara
bärare av en idé men har, som jag sade
tidigare, kanske inte pengar. Det har
emellertid många gånger de andra, och
de har därför möjlighet, om de inte
själva har idéer, att vända sig till dem,
som har det, och så betala dem. Jag
skulle kunna räkna upp många, som
ingalunda har några idéer om hur ett
jordbruk egentligen skall skötas men
som ändå har mycket förnäma jordbruk,
därför att de har råd att betala sakkunniga
som har idéer. I våra dagar har de
ju så stora möjligheter att vända sig
till lantbrukshögskolan och andra läroanstalter,
där i varje fall en hel del forskare
är mycket rika på idéer.

104

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Förslag till jordförvärvslag m. m.

Det skall villigt erkännas att det finns
många arrendatorer som tjänat pengar
och har det bra. Men de flesta önskar
ändå att de hade haft möjlighet att äga
den gård de arrenderar.

Och vad sedan beträffar att arrendatorer
kan nå mycket förnäma ämbeten
och klara sig fint, så skulle det väl ändå
vara ett underkännande av dem, som
händelsevis från början kommit att vara
arrendatorer, att säga att de inte skulle
duga till något annat. Jag är säker på
att det inte är i egenskap av arrendatorer
som en del människor nått hög^ positioner,
utan det är på grund av inneboende
individuell kraft och kunnighet.

Det skulle vara lätt att nämna hundratals,
ja, tusentals olyckliga arrendatorer
som jag har mött. Det är bara ett
par, tre månader sedan en arrendator
kom hem till mig och var mycket nedslagen.
Han var nygift och hade övertagit
arrendet efter sin far, och det var
två å tre år kvar på arrendet. Till nästa
år skulle fars arrende gå ut, och sonen
hade visserligen fått lov att arrendera
gården, tills arrendetiden var ute, men
jordägaren hade meddelat sin avsikt att
på grund av de dåliga byggnaderna dela
upp den gården — den var på 50 tunnland
— på två andra, och han hade fått
lantbruksnämndens tillåtelse att göra
detta. Den unge arrendatorn frågade mig,
hur han skulle göra. Jag vände mig till
godsägaren och sade till honom att han
handlade oförståndigt. »Ni har er lagliga
rätt att köra bort pojken från gården»,
sade jag, »men han har arbetat
där i femton år och hjälpt sin far, och
om man går till väga på det sättet och
kör bort pojkar som vill fortsätta att
arbeta på sin fars gård, måste det sägas,
att om någon arbetar för att det
skall bli en strängare jordlagstiftning,
är det de som handlar på det sättet.» —
»Ja», sade han, »jag har nog inte menat
det så allvarligt, och jag skall avstå från
att göra så.»

Litet senare kom en annan arrendator
till mig med precis samma bekymmer,
men även i det fallet ordnade det
upp sig, tack vare att man kunde tala
förnuft med jordägaren. I den mån det

går att tala förnuft med folk, kan sådana
här saker klaras upp, men många gånger
finns det inte möjligheter därtill, och
då kan det bli nödvändigt med åtgärder
från det allmännas sida.

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vad jordbruksministern
senast har sagt om arrendatorerna och
deras möjligheter att skaffa sig en ställning
tycker jag snarast styrker den
uppfattning, som kommit till synes i
reservationen, nämligen att genom arrendesystemet
har dugande människor
en möjlighet att komma fram. Den kanske
de inte skulle ha haft, ifall inte arrendesystemet
hade funnits.

Vad idéerna beträffar hoppas jag att
inte någon av kammarens ärade medlemmar
missuppfattade mig på det sätt,
som jordbruksministern gjorde. Jag har
aldrig sagt att det endast var grosshandlare
och direktörer, som hade idéer.
Jag sade bara att det är idéernas bärare
som för utvecklingen fram, de må vara
vilka som helst.

Låt mig också, herr talman, säga, att
då jordbruksministern påstår att det genom
denna lag i alla fall finnes möjligheter
även för icke jordbrukare att
skaffa sig jordbruk, vill jag erinra om
vad det står i 4 § att förvärvstillstånd
skall vägras, om det finns anledning till
antagande att förvärvaren vill åtkomma
egendomen i annat syfte än att själv ägna
sig åt den. Det kan alltså inträffa att
en person vill köpa en egendom, låt oss
säga — som i det fall jag syftade på i
mitt första anförande — för att sörja
för sin ålderdom. Han får då inte köpa
egendomen, därför att han inte omedelbart
kan sysselsätta sig på den.

Jag tror, att jordbruksministern underskattar
de möjligheter, som skogsvårdsstyrelserna
har när det gäller att
komma till rätta med spekulationsköp.
Jordbruksnämnden har också sagt beträffande
skogsfastigheterna att där finns
det möjligheter att ingripa. För den, som
själv på nära håll har kunnat följa vad
skogsvårdsstyrelserna kan göra, står det
alldeles klart, att det där finns möjligheter.

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22 105

Då det gäller vanhävden vill jag säga
att bl. a. jordbruksnämnden sagt, att
grava fall av olämpliga förvärv kan beivras
med utnyttjande av vanhävdslagstiflningen.
Är det så att vanhävdslagstiftningen
inte skulle visa sig tillräcklig
för sitt ändamål, finns det ju möjligheter
att ändra den lagstiftningen.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Man måste nog fastställa,
att jordförvärvslagen har varit ett visst
hinder för kapitalistisk spekulation i
fråga om köp och försäljning av jord
och skog. Men det vore också fel att säga
att lagen helt förhindrat denna spekulation.
Detta framgår ju också av utskottets
yttrande, där det bl. a. heter: »Det
torde icke kunna förnekas att under de
konjunkturförhållanden, som rått under
senare år, förefunnits icke obetydlig benägenhet
hos icke jordbrukare att i spekulations-
eller kapitalplaceringssyfte
förvärva jordbruks- och skogsfastigheter.
» Jordbruksministern underströk också
i sitt tal vilket tacksamt spekulationsobjekt
som nu framför allt skog och jord
utgör. Dessutom bör det emellertid observeras,
att nu gällande lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
i mycket ringa grad hindrat
uppkomsten av mycket stora jordbruk
genom inköp av mindre jordbruk.
Det bör uppmärksammas att antalet
brukningsdelar på 30—50 hektar ökat
från år 1944 till år 1951 med inte mindre
än 525 stycken. Antalet brukningsdelar
på 50—100 hektar har under samma
tid ökat med inte mindre än 356. Man
kan med säkerhet utgå ifrån att denna
process med de små jordbruksfastigheternas
uppgång i de större främst har
ägt rum inom slättbygdsområdena i mellersta
och södra Sverige.

Är det nu föreliggande förslaget till
ny jordförvärvslag en uppluckring av
den lag som nu gäller? Ja, den är utan
tvivel en uppluckring av den lag som nu
gäller. Del söker ju inte ens jordbruksministern
hemlighålla. Jag skall citera
ett kort avsnitt ur hans kommentarer till
föreliggande lagförslag. Det heter: »I

Förslag till jordförvärvslag m. m.
fråga om stora och mera kapitalkrävande
egendomar kan det t. ex. stundom
vara anledning att meddela förvärvstillstånd,
även om förvärvaren icke ämnar
ägna sig åt egendomens skötsel.»

Är det på det sättet Kungl. Maj :t tolkar
denna lag, kan ju dessa grosshandlare
och direktörer, som jordbruksministern
gick så hårt åt i sitt anförande, i kraft
av sina pengar — och icke i kraft av
sina idéer — förvärva jord och skog.
Vad jordbruksministern här skrivit är
ju icke annat än en väldig eftergift åt
de kapitalistiska grupper, som i åratal
krävt en revision av jordförvärvslagen.
Med stöd av den nu föreslagna uppluckringen
av lagen kan kapitalstarka grupper
och kapitalstarka personer få vidgad
möjlighet att spekulera i jord- och
skogsförvärv. Jag vill inom parentes säga
att med kapitalstarka personer åsyftar
jag inte bara grosshandlare och direktörer,
utan det bör nog sägas klart
ut, att det även finns kapitalstarka storbönder
och kapitalstarka godsägare. Den
saken bör nog inte jordbruksministern
sticka under stol med; han bör inte
skära alla bönder över en kam, ty det
finns fattiga bönder och rika bönder.

Den s. k. ideella motiveringen för att
uppluckra jordförvärvslagen anges vara
att skaffa bättre och smidigare betingelser
för jordbrukets yttre rationalisering.
Det låter vackert och bestickande, men
jag vill fråga: Kommer den nya lagen att
befrämja i första hand möjligheterna för
innehavarna av, låt mig säga, 10 hektars
jordbruk att låta dessa bli 30 hektars
jordbruk? Jag tror att de största möjligheterna
kommer att yppa sig för ägarna
av storjordbruk om 100 hektar att
göra dem dubbelt så stora. Här är det
nämligen pengarna som kommer att
fälla utslaget, vilket jordbruksministern
förnekade i sitt anförande — han menade
att pengarna var av underordnad betydelse.
Och jag vill understryka att när
det gäller tillgången på pengar ligger de
små jordbrukarna jämt i underläge,
oavsett vilka goda syften de har. Det är
ingalunda någon tillfällighet att lagen
om förvärv av jordbruksfastighet nu
uppluckras. Mycket starka krafter har

106

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
ju mycket liögt larmat om detta i flera
år. Det återspeglas ju också i reservationerna.
Man måste tyvärr konstatera, att
jordbruksministern och regeringen har
fallit undan för denna väldiga anstormning,
som ägt rum på detta område.

Man säger att lagen skall främja jordbrukets
yttre rationalisering. Men jag
frågar då: Vilken målsättning föreligger
i fråga om den yttre rationaliseringen?
Gäller fortfarande 1947 års målsättning,
det s. k. familjejordbruket? Det är tydligt
att man sprungit bort från den målsättningen.
Den kapitalistiska ekonomiens
lagar skall nu ges större möjligheter
att mera fritt få verka utan alltför stort
bromsande av jordförvärvslagen. Den
lag, som nu gäller, har givetvis icke
kunnat upphäva de ekonomiska lagarna
i dagens svenska samhälle, men väl i
viss grad kunnat hämma deras fulla genomslagskraft
i fråga om jordegendomarnas
koncentration i ett fåtal händer.
En rad av dessa hinder avlägsnas i och
med antagandet av föreliggande lagförslag.

Vi har föreslagit att sista stycket i’4 §
skall utgå ur lagtexten. Detta stycke har
följande lydelse: »I fall varom stadgas i
denna paragraf må tillstånd meddelas,
om fånget kan väntas medföra övervägande
nytta för jordbruket eller för näringslivet
i orten eller egendomen för
förvärvaren har synnerligt värde utöver
det ekonomiska eller eljest särskilt skäl
föreligger att godtaga fånget.»

Vi är inte ensamma om betänkligheterna
gentemot det citerade avsnittet i
lagförslagets 4 §. Det är ju motionärer
från bondeförbundet, som också hyser
allvarliga farhågor för de konsekvenser,
som kan komma att bli följden. Jag nöjer
mig med att i korthet säga, att det
måste vara till fördel för de mindre
jordbrukarna — vilket är det avgörande
för oss — att ur lagtexten stryka nämnda
avsnitt av 4 §.

Såsom jag nämnde, vill reservanterna
ha en ytterligare uppluckring av lagen.
Därest vårt yrkande faller, kommer vi
givetvis att i sista hand rösta för utskottsmajoritetens
förslag.

Jag kan inte underlåta att till sist kom -

mentera utskottets högtidliga principförklaring.
Den lyder på följande sätt:
»Enligt svensk rättsuppfattning måste
det sålunda anses principiellt otillfredsställande
att den enskilde medborgaren
icke tillätes förvärva visst slags egendom.
» Ja, vad skall man säga om detta?
Att högerns, folkpartiets och bondeförbundets
representanter deklarerar denna
principiella syn på tingen, det är nu
ingen överraskning, tv de säger ju klart
ifrån, att de bygger på en borgerlig livsåskådning.
Men utskottets socialdemokratiska
ledamöter hävdar ju, att de hyser
en socialistisk livsåskådning, och man
måste säga, att det givetvis inte finns någon
s. k. svensk rättsuppfattning i fråga
om att förvärva egendom. Man menar
givetvis en kapitalistisk rättsuppfattning.
Kronotorparen Vallgren, Edefors
socken, må åberopa sig så mycket han
vill på »svensk rättsuppfattning», men i
fråga om förvärv av egendom kan han
likväl inte lägga upp 3—4 miljoner kronor
och förvärva något av de större
svenska godsen. Men Wallenberg och
Bonnier m. fl. kan ju plocka fram »stålarna»,
och följaktligen har de nytta av
att framställa sin kapitalistiska rättsuppfattning
såsom varande en svensk
rättsuppfattning när det gäller rätten att
förvärva visst slag av egendom. Denna
principdeklaration om rättsuppfattningen
har utskottets socialdemokratiska ledamöter
svalt med hull och hår, och det
blir sannerligen en uppbygglig situation
vi kommer att få uppleva, därest socialdemokratien
någon gång skulle genomföra
sitt program att socialisera, låt oss
säga storindustrien och bankerna. Med
hänvisning till principdeklarationen om
»svensk rättsuppfattning» om rätten att
förvärva egendom kommer givetvis alla
kapitalister att kräva att få köpa den
eller den storindustrien, den eller den
banken, att å fortsätta med spekulation
i egendom, som skapats fram genom folkets
idoga arbete. Ja, det blir sannerligen
en socialism, som blir mera kapitalistisk
än kapitalismen själv!

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till motionerna 1:518
och II: 641.

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22

107

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
med anledning av motion nr 494 i första
kammaren, som är avgiven av herr Anderberg
och mig, och jag skulle gärna
vilja säga någonting om vad som föreslås
i 1 § 2. i lagen om inskränkning i
rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Enligt såväl propositionen som utskottsutlåtandet
framgår att jordförvärvslagen
har till syfte att förhindra
olämpligt förvärv av jordbruk och
skogsfastiglieter, främst spekulationsförvärv
och vissa slag av kapitalplaceringsköp.
Det är således ett av de motiv
som anföres för förslaget om jordförvärvslag.

Jag har förgäves sökt efter ett verkligt
bärande motiv från jordbruksministerns
sida i det förslag, som här föreligger,
att begränsa kommunernas tidigare
rätt att förvärva egendom. Alla vi
gamla kommunalmän är fullt på det
klara med att denna rätt är det högst
nödvändigt att ha kvar, om man över
huvud taget skall kunna få fram en ändamålsenlig
planering i våra kommuner.
Staten har ju själv genom beslut av
1947 års byggnadslag spikat en skyldighet
för våra kommuner, som innebär
att dessa har fått påtaga sig ett särskilt
ansvar för att bebyggelseplaneringen
inom städer och andra tätorter sker efter
rationella principer. En genomgående
grundtanke härvidlag har varit att
för bebyggelse olämplig mark icke bör
få utnyttjas på sådant sätt, att därigenom
sociala missförhållanden och onödiga
kostnader för det allmänna uppkommer.

.lag vet inte riktigt vad som har hänt
sedan 1945, men jag erinrar om att vid
tillkomsten av 1945 års jordförvärvslag
blev denna kommunernas rätt mycket
ingående prövad. De sakkunniga hade
ju föreslagit att kommunernas rätt till
jordförvärv skulle undantagas. Kungl.
Maj:t hade i sitt förslag icke upptagit
detta, men det väcktes motioner i fråga
om att kommunerna skulle befrias från
skyldigheten att söka tillstånd. Motionerna
blev också bifallna av riksdagen,

Förslag till jordförvärvslag m. m.
vilket innebär att man avslog Kungl.
Maj:ts förslag i denna del.

Sedan hände ingenting speciellt förrän
år 1951, när frågan åter kom upp i
riksdagen genom en hemställan från en
lantbruksnämnd, som hade yrkat att
kommunen skulle åläggas att söka tillstånd
i fråga om förvärv utom kommunens
gränser. Dåvarande chefen för departementet
ansåg emellertid den gången,
att han efter vad som hade förevarit
vid 1945 års riksdag inte ville förorda
någon ändring i lagen.

Riksdagen har således hittills slagit
fast, att kommunerna skall vara jämställda
med staten i detta avseende. Detta
anser jag fullt i sin ordning, och det
kan vara riktigt, herr statsråd, att
svenska riksdagen och staten ålägger
kommunerna skyldigheter, som inte bara
är tunga utan även i många fall leder
till svårigheter när det gäller att förverkliga
allt som inrymmes i dessa skyldigheter,
men det kan inte vara riktigt
att man i det ena fallet säger, att kommunen
har denna skyldighet, och i det
andra fallet tar bort det instrument,
som kommunen haft till sitt förfogande
för att, så långt det är möjligt, på ett
nöjaktigt sätt uppfylla de förpliktelser
som skyldigheten innebär.

Såsom gammal kommunalman måste
jag säga, att trots den rätt, som kommunerna
haft att förvärva mark enligt 1945
års lag, har vi icke varit befriade från
bekymmer när det gällt att förvärva
mark. Statsrådet är ju inte främmande
för — det kan jag utläsa av propositionen
— att det på detta område pågår
mycken spekulation. Så snart man vädrar
att kommunens utveckling går i en
viss riktning, följer därmed också stigande
bud på den mark, som kommunen
nödvändigt kan behöva för en ändamålsenlig
planering, antingen det nu
gäller bostäder eller något annat ändamål,
som sammanfaller med kommunens
väl och ve. Markvärdestegringen
utgör således ett mycket stort bekymmer
för kommunerna. Jag befarar allvarligt,
herr statsråd, att spekulationsköpen
i och med avgränsningen av

108

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
kommunernas rätt kommer att kraftigt
öka, och det kommer att kosta våra
kommuner åtskilliga miljoner kronor.

Den nyhet, som här föreslås och som
innebär, att mark, vilken ingår i stadsplan
eller byggnadsplan, fastställd efter
den 1 januari 1948, skall ligga utanför
kontrollen, är i och för sig inte någon
ny tillgång. Om det inom en kommun
sker en utveckling i en viss riktning,
vilken för kommunen själv på ett tidigt
stadium framstår såsom den rätta, gör
ju inte kommunen så, att den först lägger
ett område under stadsplan eller
byggnadsplan. I samma ögonblick som
stadsplanen lägges fram, har ju ägarna
eller ägaren fått en klar bild av på vilket
sätt kommunen tänker exploatera.
För en storkommun är det således mycket
viktigt, att den icke på ett så tidigt
stadium röjer någonting av själva utvecklingsskeendet
vare sig i långa inlagor
eller på annat sätt. I det ögonblick
så sker springer också markvärdena
upp. Kommunerna har ju hittills därvidlag
fått lov att, så långt det varit möjligt,
hålla tyst med förvärvet, och först
när ett preliminärt förvärvstillstånd föreligger,
som vandrar till den kommunala
myndigheten för att sanktioneras,
offentliggöra förvärvet. Det har ändå
inte blivit billigt. För massor av våra
kommuner, inte minst för den hemstad,
där jag verkat såsom kommunalman sedan
år 1930, är läget i dag det, att expanderingen
av kommunerna har fört
oss dithän, att de egendomar, som kan
stå till förfogande, är sådana som sedan
årtionden utgjort spekulationsobjekt.
Vi kan i dag inte förvärva dessa
egendomar ens efter det pris, som kungl.
bostadsstyrelsen fastställer såsom ett
högsta värde för kvadratmeter per nyttig
våningsyta. Och det priset är ju för
en stad av Malmös storlek inte något
föraktligt belopp, ty i det ligger ju en
sådan stegring på grund av den utveckling
som skett, att en ägare till en jordbit
inom våra gränser — alltså min
hemstads gränser — väl skulle kunna
känna sig nöjd med detta pris.

Detta är således ett bekymmer, herr
statsråd, som jag tycker inte har blivit

mindre för kommunerna genom att denna
undantagsbestämmelse faller bort.

Det har framskymtat i handlingarna,
att egendomar köpes i syfte att placera
kapital. Man har inte klart sagt ut, vilka
det egentligen är man syftar på, och
den saken har för mig särskilt intresse.
Jag föreställer mig att våra kommuner
i dag icke har kapital i den utsträckning,
att de kan köpa egendomar för
kanske miljontals kronor enbart i syfte
att placera kapital.

Men jag undrar, herr statsråd, vad
som egentligen skulle ha hänt i ett fall
som jag själv varit med om att handlägga.
När Malmö stad på sin tid, liksom
många andra kommuner, ställdes inför
svårigheten att skaffa vatten i en utsträckning,
motsvarande det växande
behovet, så löstes frågan på det sättet,
såsom herr statsrådet vet, att vi inköpte
hälften av en mycket stor egendom cirka
fem mil från Malmö; köpet omfattade
3 000 tunnland, till största delen
skog. Staden behövde icke denna mycket
stora egendom enbart för sin vattenförsörjning,
utan vi, som handlade
ärendet, såg frågan i ett framtidsperspektiv,
som innehar att vi hade skyldighet
mot stadens medborgare att sörja
för att staden fick ett fritidsområde
på icke alltför långt avstånd.

Nu har man sagt, att det givetvis betraktas
som ett särskilt skäl för fastighetsförvärv
om syftet är att skapa ett
fritidsområde, men jag är inte så säker
på, herr statsråd, att denna välvilliga
tolkning i det föreliggande trycket
kommer att stå sig i alla sammanhang
inför våra nämnders prövning. Jag befarar
nästan, herr statsråd, att om jordbruksnämnderna
funnits vid den tid, då
Malmö stad avslutade detta köp, så hade
vi ganska säkert fått åtskilliga bekymmer
med att övertyga vederbörande
nämnder om önskvärdheten och riktigheten
av att Malmö stad skulle förvärva
ett så stort område som dessa
3 000 tunnland.

Herr Jansson har ju varit utskottets
talesman, och jag vill säga till honom
att utskottet, enligt vad jag kan läsa ut,
har förenklat denna fråga på ett ganska

Torsdagen den 2G maj 1955 em.

Nr 22

109

förtjusande sätt. Om en kommun vill
förvärva en egendom, är det, enligt vad
utskottet säger, bara att skicka in protokollet
på beslutet till inskrivningsdomaren,
som skall pröva lagfarten. Ja, herr
Jansson, vi, som haft att göra med myndigheter
av olika slag, har ju aldrig
träffat på denna enkelhet. Om en kommun
i framtiden skall förvärva en egendom,
kommer vi inte ifrån att här införes
nya moment, som betyder att man
med nya myndigheter skall diskutera
den planläggning kommunen kan ha
för framtiden. Och lägg märke till, att
vi inte utan vidare kan yppa de projekt
som är i faggorna. När det gäller markförvärv,
måste en stad planera 10, 15
eller 20 år framåt i tiden, om man inte
skall komma i det läget, att de privata
markägarna får övertaget över kommunen,
så att man är fullständigt slagen
till slant. Kommunen måste alltid ha en
så stor markreserv, att den, om de privata
vägrar att sälja mark, kan på sitt
eget område bygga vad som behövs för
att den över huvud taget skall fullgöra
sin skyldighet i detta avseende.

Nu sade statsrådet, enligt vad jag noterade,
att folk med kapital sedan 1948
köpt skog och jordbruk för att skydda
värdet av sitt kapital. Detta må vara
riktigt, men det kan inte gälla våra
kommuner i det avseende jag här har
talat om. När en kommun lägger ned
några miljoner på att köpa mark, sker
det inte för att skydda ett kapital, utan
för att tillgodose medborgarnas intressen
och bereda dem plats inom kommunens
hank och stör.

Men skulle det nu vara så märkvärdigt,
herr statsråd, om en person med
litet pengar köper ett jordbruk för att
därmed skydda det han äger? Det kan
väl egentligen vara varje människas
rätt i detta land —- det bör inte vara en
rätt bara för dem som i dag äger och
brukar jordegendomar. Vi skall inte
glömma att befolkningen i våra städer
till minst 50 procent består av människor
som kommit från svensk landsbygd,
av olika skäl som jag inte här
skall beröra. Jag har själv vänner, som
härstammar från svenska bondehem

Förslag till jordförvärvslag in. m.
och som i dag har barn. De har förvärvat
egendom för att deras barn skall
kunna återgå till jordbruksdriften. Jag
anser därför att vi inte skall handla på
ett sådant sätt, att den kärlek till jorden,
som t. o. m. kan finnas i andra led
och som kan finnas hos personer, som
nu är grosshandlare eller byggmästare
eller dylikt, inte förkvävs utan snarare
uppmuntras. Jag anser således, att motiveringen
för lagen inte är så hållbar, att
lagen bör accepteras i ograverat skick.

Jag kan inte komma till något annat
resultat, herr talman, än att den urgamla
rätt, som kommunerna haft att förvärva
egendom utan annan inblandning
från myndigheternas sida än som hittills
gällt, bör bibehållas. Jag tillåter
mig således, herr talman, att yrka bifall
till motion nr 494 i första kammaren, i
vilken hemställes, att 1 § 2. måtte ändras
på så sätt, att lagrummet i stället
för vad som i lagförslaget intagits kommer
att ha följande lydelse: »Där egendomen
förvärvas av kommun eller annan
dylik samfällighet.» Därmed skulle
meningen vara avslutad.

Jag ber att få yrka bifall till detta
förslag, herr talman.

Häri instämde herr Anderberg (s).

Herr JANSSON, AXEL, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Axel Svensson har
anfört starka betänkligheter mot att kommunerna
inrymts under lagen —- jag berörde
denna fråga något i mitt första
anförande. Jag måste emellertid säga att
jag tycker att herr Svensson överdriver
farhågorna alldeles för mycket. Jag vill
citera vad utskottet har anfört nederst på
s. 53. Det heter där: »Emellertid framgår
av departementschefens uttalande,
att det av kommunen i protokollsutdrag
över beslutet att förvärva egendomen
eller på annat tillförlitligt sätt angivna
ändamålet med förvärvet skall äga vitsord
vid ansökan om lagfart och att inskrivningsdomaren
endast har att pröva
huruvida det sålunda uppgivna ändamålet
enligt lagen medför frihet från
att söka förvärvstillstånd.»

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Förslag till jordförvärvslag m. in.

Jag berörde som sagt detta i mitt första
anförande och sade, att jag trodde att
de besvärligheter för kommunernas vidkommande,
som här i motionerna påtalats,
kan sägas vara undanröjda.

Herr Svensson sade vidare, att förvärvet
skulle bli känt genom de åtgärder,
som måste vidtas när man söker
förvärvstillstånd o. s. v. och att detta
skulle komma att medföra en jordvärdestegring,
då kommunerna hade för
avsikt att förvärva mark. Jag måste säga
— med de erfarenheter jag har i dessa
frågor — att sådana förvärv blir kända
i alla fall, innan kommunerna hinner
förvärva marken. Åtminstone kan inte
jag tänka mig, att lantbruksnämnderna
på något sätt kommer att lägga hinder
i vägen för kommunerna att förvärva
den mark, de behöver för bebyggelseändamål
eller för, såsom här nämnts, fritidsändamål.
Tvärtom har det varit så
—- i varje fall inom det län jag själv
tillhör —• att man i vissa fall har animerat
kommunerna att köpa jordbruksfastigheter,
som varit till salu i den öppna
marknaden, då kommunerna inte uppmärksammat,
att fastigheterna skulle säljas,
trots att dessa legat inom kommunernas
byggnadsområde. Om lagen kan
tillämpas med tillräcklig omtanke och
med förstånd, tror jag inte att kommunerna
i detta, lika litet som i andra fall,
behöver befara de risker, som herr
Svensson här så kraftigt har överdrivit.

Herr SVENSSON, AXEL, (s) kort genmäle: Herr

talman! Endast en kort replik!

Jag vill till herr Jansson säga, att när
det gäller markförvärv och vad därmed
sammanhänger är det klart att ju fler,
som kopplas in i diskussionen, ju svårare
blir det att hålla saken okänd för
folk. Ju flera man diskuterar med, ju
flera blir den känd för, och ju större
blir risken för att kommunens planer
röjes. Jag anser att vi både såsom riksdagsmän
och kommunalmän har all anledning
att se till, att man icke försvårar
de möjligheter för våra kommuner att
förvärva mark, som de hittills har haft,

utan vi bör snarare medverka till förenklingar,
så att de kan köpa mark och
köpa den till lägre pris än de i dag
tvingas att betala.

Jag tycker att detta är en riktpunkt,
som man över huvud taget bör ha i vår
samhälleliga verksamhet. Jag är mycket
rädd för att varje förslag, som utökar
diskussionen om ett markförvärv, kommer
att medföra en fördyring, herr Jansson.
Detta behöver vi inte på något sätt
sticka under stol med, ty spekulationen
har alltid varit en drivfjäder och spekulanterna
tar ofta hem det sista spelet
i markaffärerna, och det är detta vi bör
förhindra.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Jordförvärvslagen kan i
år fira 10-årsjubileum. Under dessa 16
år har vi också haft en ständig penningvärdeförsämring,
som faktiskt har gått
i ökad takt under den tid herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
har varit medlem av regeringen. Herr
statsrådet nämnde i sitt inledningsanförande,
att han för 10 år sedan var motståndare
till jordförvärvslagen. Nu har
herr statsrådet själv lagt fram en proposition,
som i väsentliga delar innebär
en skärpt lagstiftning. Denna penningvärdeförsämring
skulle alltså vara ett
försvar för lagen. Regeringens ekonomiska
politik har med andra ord den
lilla egenheten, att den behöver kompletteras
med allehanda regleringar för att
motverka sig själv. Ett sådant motverkande
medel är alltså jordförvärvslagen.

Bortsett från att jordförvärvslagen ur
principiell synpunkt inte kan accepteras,
bör man ställa sig frågan: Behöver
vi denna lagstiftning rent praktiskt sett?
Den utredning, som hade till huvudsyfte
eller fortfarande har till huvudsyfte att
utreda frågan om skogskompletteringen,
skulle enligt direktiven från jordbruksministern
även utreda behovet av en
fortsatt lagstiftning på det här området.
Den utredningens metoder att mäta behovet
kan jag, herr talman, inte finna
annat än ganska anmärkningsvärda. Vad
gör man? Jo, man skickar ut ett fråge -

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22

111

formulär till lantbruksnämnderna för att
höra deras inställning till behovet av en
jordlagstiftning i rationaliseringssyfte.
Nu kan man fråga sig: Kan man mäta
behovet av jordförvärvslagen genom att
fråga enbart lantbruksnämnderna? Jag
finner inte att utredningen på något sätt
har kunnat objektivt bevisa behovet av
en fortsatt lagstiftning. Man kan utgå
ifrån att lagstiftningen skall trumfas
igenom. Vi stå alltså här inför ett politiskt
beslut. Socialdemokrater och bondeförbundare
har i denna fråga en gemensam
uppfattning, nämligen att lantbruksnämnderna
bättre än jordbrukarna
själva kan sköta om strukturrationaliseringen
här i landet.

De erfarenheter, som vi fått av lantbruksnämndernas
handhavande av jordbrukets,
låt mig kalla det tvångslagar,
har gjort det fullkomligt klart, att lagarna
såsom sådana är alltför farliga
instrument för lantbruksnämnderna. Den
enskildes rättssäkerhet är inte längre
tryggad. I det enskilda fallet använder
lantbruksnämnderna sin makt och ser
objektivt rationellt från sin utgångspunkt
på strukturfrågan, när det i verkligheten
gäller att sätta sig in i den enskildes
svårigheter.

Den enskilde jordbrukaren -—■ framför
allt säljaren — kommer i den situationen,
när han på äldre dar vill sälja sin
gård, att han inte kan välja köpare. Det
är lantbruksnämnden som avgör vem
som skall bli köpare. Man använder jordförvärvslagen
som ett medel att hålla
tillbaka spekulation i jord, vilket skulle
kunna innebära att fastighetsvärdena
skulle ligga på en lägre nivå än de skulle
ha gjort i en fri marknad. Hur är läget
i dag i praktiken? Vi har fått fastighetsvärden,
som faktiskt ligger på en mycket
högre nivå än som motsvaras av penningvärdets
fall. Generellt har jordförvärvslagen
inte haft någon som helst
inverkan i detta avseende. I enstaka fall
har däremot överlåtaren eller säljaren
antingen fått sälja till lägre pris, sedan
den högstbjudande förvägrats förvärvs
tillstånd, eller också har han inte kunnat
sälja alls. Den, som i det enstaka
fallet kan få tillträda en gård till ett

Förslag till jordförvärvslag m. m.

lägre pris än som motsvaras av marknadspriset,
tjänar visserligen, men säljaren,
som också är jordbrukare, förlorar
precis lika mycket.

En person, som ämnar köpa ett jordbruk,
måste alltid räkna med att jordförvärvslagen
kan komma att bereda honom
svårigheter den dag han vill sälja
på grund av sjukdom eller ekonomiska
svårigheter eller av den anledningen att
han vill skaffa sig ett annat jordbruk
i stället. Detta visar, herr talman, att
säljare och köpare i längden har samma
intresse av ett pris, som tar hänsyn till
gällande jordbruksvärden och inte minst
till rådande penningvärde. Vi tycker att
det är fel att skilja på köparintresse och
säljarintresse, när man skall behandla
en så pass allvarlig sak som jordförvärvslagen,
ty på längre sikt har köpare
och säljare samma intresse. Man är köpare
i dag och säljare i morgon.

Många anser att lagen utgör ett skydd
mot en utbredning av arrendeformen.
Redan före lagens tillkomst år 1945 kunde
man konstatera, att utvecklingen gick
mot en minskning av arrendegårdarnas
antal och deras andel av åkerarealen.
Denna utveckling skulle ha fortsatt, om
ej jordförvärvslagen hade införts. Den
har nämligen haft den konsekvensen, att
den ökat arrendeformen, därför att ingen
människa vågar sälja. Allt flera arrenderar
ut sina brukningsdelar, och i
många fall rör det sig om olämpliga
brukningsdelar.

Bortsett från önskvärdheten av att
jorden äges av en jordbrukande befolkning,
måste vi ha klart för oss, att en
viss tillgång på arrenden är nödvändig
för att tillmötesgå efterfrågan från dem,
som vill ägna sig åt jordbruk utan att
äga tillräckligt kapital för såväl fastighets-
som inventarieköp. Arrendeefterfrågan
har ökats, och behovet av arrenden
har likaledes ökat i samband
med att mekaniseringen kräver större
kapital. Detta får man bevisat inte minst
genom att studera arrendeavgifternas
fantastiska höjning under senare år.

Ur rent principiella eller rättssynpunkler
kan starka skäl anföras mot
jordförvärvs- och förköpslagarna i ilen

112

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
form de fått i den s. k. nya jordförvärvslagen.
Lagen är så skriven att den
enskilde i många fall är helt utlämnad
åt lantbruksnämnderna. Är nämnderna
och deras tjänstemän inställda på att i
minsta möjliga utsträckning använda
tvång —- vilket på vissa håll sällan tillgrips
— kan samarbetet med jordbrukarna
ske utan större gnissel. Men varför
skall man ha dessa lagar, när den
enda möjligheten för lantbruksnämnden
att skapa förståelse är att inte använda
lagarna? Används tvångslagen är jordbrukarens
bestämmanderätt faktiskt inte
mycket vård i dagens Sverige. Han är i
vissa fall rättslös. Justitieombudsmannen,
som ju funnit det lämpligt att granska
nämndernas verksamhet, har också
funnit att bristande förmåga att bedöma
frågor av rättslig natur lett till att den
enskildes rätt inte längre varit tryggad.
Lagar, vilkas tillämpning får sådana
konsekvenser, kan enligt min mening
inte utgöra annat än ett oberättigat
tvång mot den enskilde, ett tvång som är
ovärdigt en nation med en jordbrukarkår
som kanske står högst i världen i
fråga om utbildning m. m.

För den händelse riksdagen inte går
med på reservanternas avslagsyrkande,
har vi högerreservanter i tredje lagutskottet
avgivit en särskild reservation,
då vi ansett det angeläget att vissa ändringar
i lagens utformning vidtas, om
nu lagförslaget, såsom man kan förmoda,
antages av riksdagen. Jag skall nu
inte, herr talman, fördjupa mig så mycket
i de olika detaljerna, vilket skulle
föra alldeles för långt. Jag skall begränsa
mig endast till några väsentliga punkter.

Vi har bl. a. ansett, att liksom förvärv
utan tillstånd är möjligt från föräldrar
till barn, bör detta förhållande tillämpas
även på förvärv i motsatt riktning, alltså
från barn till föräldrar. Det är väl
ofta på det sättet, att föräldrar har stora
ekonomiska intressen att bevaka i en
gård som äges av barnen. Vi har därför
ansett att undantagsregeln bör kompletteras
så, att förvärv kan ske även från
barn till föräldrar, utan att man därför
behöver ha tillstånd av en myndighet.

Utskottet föreslår att förvärvstillstånd
skall vägras, om förvärvet medför att
skilda brukningsenheter, vilka kan anses
lämpade för sitt ändamål, sammanförs
i en ägo. Härigenom försvårar man
ju väsentligen den frivilliga rationaliseringen.
I praktiken reses hinder för en
jordbrukare att utvidga sin gård genom
inköp. Vi föreslår därför att denna bestämmelse
utgår.

Paragraf 5 ersätter i stort sett den tidigare
förköpslagen. Bestämmelserna innebär
stora risker för säljaren. Har en
köpare vägrats förvärv, återstår med säkerhet
ingen annan utväg än att hembjuda
gården till lantbruksnämnden.
Ekonomiskt betyder detta att säljaren, i
det fall då lösningsplikt inte föreligger,
helt är i händerna på lantbruksnämnden
då det gäller köpesummans storlek.

Vi kan inte heller godta bestämmelsen
att förvärvstillstånd kan kompletteras
med åläggande för köparen att inom viss
tid vidta åtgärder på egendomen och att
denne i det sammanhanget kan ådraga
sig vite för tredska, om han inte gör som
lantbruksnämnden bestämmer.

Enligt 9 § är kronan i de fall förvärvstillstånd
vägras, skyldig att lösa egendomen
till det pris köparen utfäst. Men
denna lösningsplikt gäller enligt det omarbetade
förslaget inte, om priset enligt
lantbruksnämndens uppfattning uppenbart
överstiger egendomens värde. Detta
medför en avsevärd försämring för säljaren.
På samma sätt förhåller det sig
beträffande inlösningsplikten beträffande
levande och döda inventarier. Enligt
den nuvarande förköpslagen finns denna
skyldighet. Nu vill man ta bort den, och
därmed utsättes säljaren enligt det nya
förslaget för ännu större risker.

Det är alltså en i väsentliga stycken
skärpt tvångslag som riksdagsmajoriteten
står i begrepp att antaga. Den kommer
att leda till ökad rättsosäkerhet för
jordbrukarna i landet, och detta kan enligt
vårt förmenande inte gagna någon
part. Med hänsyn till den utomordentligt
stora betydelse lagstiftningen har skulle
det, herr talman, finnas mycket mera att
anföra, vare sig man är motståndare till
eller anhängare av densamma. Med de

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22

113

utgångspunkter jag har är jag för min
del emot lagen och de konsekvenser den
medför. Jag skall emellertid med tanke
på den sena timmen inte gå in på fler
detaljer, utan jag nöjer mig med att nu
i första hand yrka bifall till reservation
nr 1. Om riksdagen inte behagar bifalla
denna reservation, yrkar jag i andra
hand bifall till reservation nr 3.

Herr NORD (fp):

Herr talman! Vid förra årets riksdag
väckte jag en motion om upphävande av
jordförvärvslagen. När motionen kom
upp till behandling i kammaren, var det
sent på natten, varför jag ej ville besvära
kammaren med att dra upp en
debatt. Jag inskränkte mig därför till
att yrka bifall till min motion.

Då nu frågan om jordförvärvslagen
återigen är uppe till behandling, vill jag
gärna säga, att även om jag i år inte är
motionär i denna fråga, så är jag ändå
av samma mening när det gäller denna
lag som jag gav uttryck för i min motion
förra året, nämligen att lagen strider
mot liberalismens uppfattning om ett
fritt näringsliv.

Jag anser också, att jordförvärvslagen
strider mot gammal rättsuppfattning, enligt
vilken den som är ägare av en jordbruksfastighet
— denna må vara stor eller
liten — har rätt att sälja sin fastighet
till vem han vill. Lika självklart anser
jag det vara, att varje ssrensk medborgare,
som vill ägna sig åt jordbruksnäringen,
skall ha rätt att förvärva sig
ett eget jordbruk. Nu säger man att denna
rätt finns, och det är sant att lagförslaget
mjukats upp något i det fallet.
Kvar står emellertid, att lagen kommer
att stå hindrande i vägen för många som
önskar förvärva ett jordbruk.

Det siigs vidare, att lagen behövs för
att man skall kunna förhindra att jorden
kommer i händerna på icke jordbrukare.
Även om jag kan medge att det
är önskvärt att så inte sker i alltför stor
utsträckning, tror jag inte att faran härför
är så stor. Priserna på såväl skogssom
jordbruksfastigheter är för närvarande
så högt uppdrivna, att de inte
längre torde vara så lockande som kapi 8

Första kammarens protokoll 1955. Nr 22

Förslag till jordförvärvslag m. m.

talplaceringsobjekt. I det fallet torde också
det nu höjda diskontot spela en icke
obetydlig roll. Att icke jordbrukare i
vissa fall förvärvar jordbruksfastigheter
torde icke ens jordförvärvslagen kunna
hindra, t. ex. när det sker genom arv eller
på annat liknande sätt. Något som
inte heller är så ovanligt är att ägare av
jordbruksfastigheter sluta med jordbruket,
arrenderar ut gården och flyttar in
till staden eller samhället för att ägna
sig åt någon annan sysselsättning eller
näring. Hur vill man i ett sådant fall
förhindra en icke jordbrukare att vara
ägare till jorden? Det är väl inte ens
alldeles uteslutet att någon jordbrukare,
som tillhör denna kammare, arrenderat
ut sin gård.

Reservanterna påpekar också att -—
vilket även har sagts här tidigare —
det har betydelse att det finns gårdar
som kan arrenderas. Jordbruksministern
vill göra gällande, att vi inom oppositionen
skulle anse det vara önskvärt
att arrendegårdar blev det vanliga. Detta
är naturligtvis en överdrift. Vi har i vår
motion och i reservationen icke uttalat
att det är önskvärt att det till övervägande
del är arrendatorer som brukar
jorden. Vi menar bara, att det bör finnas
möjligheter att arrendera jordbruk. Professor
Osvald har påpekat, att många
jordbrukare har börjat som arrendatorer,
då de inte kunnat skaffa sig en egen
gård. Med detta har jag inte velat säga,
att det inte skulle vara en fördel att ha
en egen gård. Det är emellertid inte
möjligt för alla att på en gång skaffa sig
en sådan. Jag har också på nära håll
bevittnat, vad det kan betyda för jordbruket
att en icke jordbrukare förvärvat
ett lantbruk. Det finns en gård inte långt
från den plats där jag är hemma, som var
mycket förfallen både beträffande hus
och jord, och det var ingen som ville
köpa den. Så småningom kom emellertid
eu företagare från staden och köpte gården.
Han har rustat upp den med mycket
präktiga byggnader, han har rustat
upp jorden och han har skaffat en förnämlig
kreatursstam. .lag tror att det är
värt ett erkännande, att han på detta sätt
satt elt förfallet hemman i gott stånd.

114 Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Förslag till jordförvärvslag m. m.

Ett annat argument för jordförvärvslagen
är att den behövs för rationaliseringen.
Jag tror emellertid att lagen lika
mycket hindrar som främjar en sammanslagning
av mindre jordbruksenheter till
större sådana. Som rationaliseringsinstrument
är lagen enligt min uppfattning
obehövlig, ty det pågår för närvarande
en sammanslagning av de små
brukningsdelarna, och den utvecklingen
kommer att gå allt fortare om något år
på grund av att de nuvarande innehavarna
av dessa ofullständiga jordbruk,
såsom reservanterna påpekar, till stor
del är över femtio år gamla och inte
har några barn som vill överta jordbruket.

Statsrådet erkände att det föreligger
fara för att landsbygden skall avfolkas,
så att den inte längre blir en levande
landsbygd. Detta tycker jag innebär att
man snart får vidtaga åtgärder för att
kunna hålla folk kvar på landsbygden,
om inte för annat så för att tillgodose
den animaliska produktionen och kanske
framför allt mjölkproduktionen.

Jag finner alltså, herr talman, att en
förlängning av jordförvärvslagen inte bara
är onödig utan jag vågar säga till skada
för jordbruket. I det fallet är jag inte
ensam bland jordbrukarna. Herr jordbruksministern
började med att säga att
det rådde olika meningar om denna lags
nödvändighet, men under senare delen
av hans anförande föreföll det åtminstone
mig som om han skulle ha velat tala
å samtliga jordbrukares vägnar. Jag kan
försäkra herr statsrådet, att en mycket
stor del av jordbrukarna själva är motståndare
till denna lag. De anser den,
som jag tror att professor Osvald uttryckte
det, som en tvångströja, som
ett hinder för utvecklingen.

På grund av den långt framskridna tiden
skall jag sluta nu. Jag ber att få yrka
bifall till reservationen nr 1.

Herr PERSSON, KARL, (bf):

Herr talman! Låt mig först deklarera,
att jag i motsats till de båda senaste talarna
är av den uppfattningen att en
jordförvärvslag behövs. Herr Osvald sa -

de att det inte på länge förekommit någon
tendens till att icke-jordbrukare köpt
upp jordbruk. Nej, det kan nog hända
att detta inte har förekommit sedan
1945, när den nuvarande jordförvärvslagen
infördes, men den beslöts just
därför att det fanns så många icke-jordbrukare
som köpte jordbruk helt enkelt
i spekulationssyfte. Sedan behöll de i
allmänhet skogen, använde många gånger
boningshuset som sommarnöje och arrenderade
ut det mer eller mindre svaga
jordbruket. Det var just av den anledningen
som den nuvarande jordförvärvslagen
kom till.

Här har talats så mycket om arrendesystemet,
och man har sagt att det är
bra att det finns icke-jordbrukare som
äger fastigheter, vilka de kan arrendera
ut till sådana nybörjare som inte har
möjlighet att köpa jordbruk utan kan
börja som arrendatorer och senare arbeta
sig upp till jordbrukare på egna
gårdar. Jag vill gärna medge att sådana
fall har förekommit och säkerligen också
kommer att inträffa, men trots detta
kan jag inte underlåta att säga, att jag
är övertygad om att de allra flesta föredrar
att äga ett eget jordbruk, gärna ett
mindre sådant, framför att arrendera ett
större. Jag är viss om att det är oerhört
mycket bättre att brukarna äger den jord
som de brukar. De har då helt andra och
mycket större möjligheter att göra förbättringar
i detta jordbruk. De vet att
när de gör sådana på jordbruken, kommer
detta dem själva till godo. Det råder
ett betydande osäkerhetstillstånd för
dem som brukar annans jord. De vet
inte hur länge de får bo kvar, och de
vet inte om de själva får tillgodogöra
sig de förbättringar de vidtar i jordbruket
eller ej.

Vad sedan gäller den andra lag som
nu är sammanslagen med jordförvärvslagen,
nämligen lagen om kronans förköpsrätt,
går det kanske inte så klart att
motivera behovet av den som av själva
jordförvärvslagen, men jag tror i alla fall
att när dessa båda lagar nu blir sammanslagna,
så kommer det motstånd som
faktiskt har funnits ute i bygderna mot
kronans förköpsrätt att minskas. Med

Torsdagen den 20 maj 1955 em.

Nr 22

115

den utformning som lagen nu har fått
har ju faktiskt också bestämmelserna om
kronans förköpsrätt mildrats. Det har
kommit till en del nya bestämmelser,
t. ex. att om någon har sålt sitt jordbruk
och om köparen inte får förvärvstillstånd,
har säljaren möjlighet att fordra
att lantbruksnämnden övertar jordbruket
till det pris han har sålt det för,
eller också kan han själv återtaga jordbruket
och leta upp en annan köpare.
Detta är ju en klar förbättring i fråga
om kronans förköpsrätt.

Det var inte närmast dessa saker jag
hade tänkt att yttra mig om, men jag
har sagt detta inledningsvis. Det finns
en annan tendens i den nya lagstiftningen,
som jag tycker är mera tvivelaktig.
Jag syftar på den tendens som
kanske inte så mycket framträder i lagparagraferna
men desto mera i motiveringarna,
både i statsrådets och i utskottets
uttalanden, varigenom det ges
möjlighet att sammanslå jordbruk till
större enheter än man faktiskt kunnat
förut.

Jag hörde med uppmärksamhet på
statsrådet Norups deklaration om stödjordbruken.
Han sade, att vi behövde
bevara så många stödjordbruk som möjligt
för att få en levande landsbygd. Jag
vill till fullo instämma i detta. Men då
tycker jag också, att vi behöver försöka
bevara så många familjejordbruk som
möjligt och inte tillåta att även förutvarande
familjejordbruk sammanslås till
större enheter. Detta blir faktiskt möjligt
med den nya lagstiftningen. Jag
skall bara citera ett enda stycke ur statsrådets
motivering till fjärde paragrafen.
Han skriver: »Understundom kan tvåfamiljsjordbruk
befinnas vara den lämpligaste
driftsformen, och hinder hör då
ej heller resas mot förvärv, som syftar
till bildande av dylikt jordbruk.» Detta
visar, att det kommer att finnas möjlighet
att sammanslå redan förut bärkraftiga
jordbruk till s. k. tvåfamiljsjordbruk.

Det är inte klart utryckt och kan inte
klart tittryckas i lagtexten, vilken storlek
som krävs för ett familjejordbruk
och ännu mindre vilken storlek som

Förslag till jordförvärvslag m. m.
fordras för ett tvåfamiljsjordbruk. Såsom
tidigare påpekats kan arealen variera
avsevärt. Jag menar, att ett jordbruk på
hundratals hektar kan med nuvarande
tekniska möjligheter drivas som tvåfamiljsjordbruk
med extensiv drift. Då
kan det bli som det berättas om en jordbrukare,
som köpte upp jordbruk i närheten,
så snart det blev några till salu.
Man frågade honom: »Hur länge skall
du hålla på och köpa de jordbruk som
är till salu?» Han svarade: »Jag har tänkt
försöka köpa upp jordbruk så länge det
finns några som gränsar intill mitt.» Det
kan ju betyda, att han kunde köpa snart
sagt hur mycket som helst.

När det sedan gäller de små jordbruken,
som är mindre än familjejordbruken,
tror jag — liksom statsrådet Norup
—- att vi skall vara ytterst rädda om dem
och inte lägga ned fler än som är alldeles
nödvändigt. Jag förstår nog, att i
vissa bygder kommer utvecklingen, vare
sig det blir någon jordförvärvslag eller
inte, att leda till att en hel del av dessa
små jordbruk får läggas ned. Det är nog
inte så mycket att göra åt detta när de
ligger avlägset och är för små och när
det inte finns någon möjlighet att förbättra
dem på ett eller annat sätt. Jag
åsyftar i synnerhet sådana jordbruk som
har blivit bildade på så sätt, att kapitalstarka
skogsspekulanter har köpt jordbruk
i en skogstrakt, behållit skogen
själva och sedan arrenderat ut eller sålt
jorden, när ett sådant jordbruk är för
litet för att kunna lämna nöjaktig utkomst.
ålen åtminstone i de allra flesta
bygder finns det många sätt att rationalisera
de små jordbruken. Det är inte alldeles
nödvändigt att sammanslå dem. 1
de blandade bygderna har ju de som
äger dessa små jordbruk möjlighet att
göra dagsverken och hjälpa de större
jordbruken under bråda tider, då det
är ytterst svårt att skaffa tillfällig hjälp.
I min hemtrakt finns det flera småjordbrukare,
som använder sin lediga tid till
att hjälpa större jordbrukare, och i
många fall är de den enda arbetskraft
som står att uppbringa, där inte jordbruken
iir så stora, att de har lejd arbetskraft
både vinter och sommar. Små -

116

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Förslag till jordförvärvslag m. m.

jordbrukarna klarar sig många gånger
alldeles utmärkt på denna kombination.
Jag tänker nu på tvåfamiljsjordbruket,
där jordbrukaren kanske har en familj
sysselsatt men inte kan bereda den arbete
helt och hållet på vintern, så att
den då måste få hjälp från arbetslöshetskassorna.
Det liar ju i tidningarna
just i dessa dagar talats om hur stor arbetslöshet
som råder bland lantarbetarna
under vintern. De småjordbrukare,
som går och hjälper till hos en eller flera
större jordbrukare, behöver inte under
vintern begära hjälp av arbetslöshetskassorna.

Det finns flera andra sätt att göra dessa
små jordbruk rationella. De kan ha
specialodlingar, om de t. ex. ligger i närheten
av konservfabriker eller andra avsättningscentra.
Jag kan i detta fall hålla
med herr Osvald om att det finns jordbrukare
med tio tunnland som gott och
väl kan försörja sig. Sådana känner också
jag till. De kan t. ex. driva en mer
intensiv animalieproduktion och på det
sättet göra jordbruket räntabelt.

Jag anser att vi bör försöka rationalisera
dessa jordbruk i stället för att rationalisera
bort dem. Jag tror det är ett
bättre framtidsprojekt att försöka göra
dem räntabla. Jag vet att det går på
många olika sätt. I stället för att sammanslå
dem borde vi ge dem åtminstone
samma möjligheter till statliga lån och
bidrag som de något större jordbruken,
de s. k. familjejordbruken, har. För sådana
små jordbruk, som lantbruksnämnderna
har bestämt inte skall fortbestå i
längden, är det så gott som omöjligt att
få några statliga lån, vare sig vid inköp,
vid byggnationer eller vid de flesta förbättringar.
De får blankt avslag och har
således sämre möjligheter än vad familjejordbruken
för närvarande har.

Låt mig ta ett enda exempel. Hemma
i min kommun finns en sådan småjordbrukare.
Han har C 1/2 hektar åker. Han
begärde att få statligt lån för att bygga
om kostallet. Det gick inte. Han begärde
lån för att förbättra bostaden. Det
gick inte heller, ty lantbruksnämnden
deklarerade att han hade ett sådant övergångsjordbruk
som inte skulle bestå i

längden. Med goda vänners hjälp lyckades
han dock bygga om ekonomibyggnaderna.
Sedan han hade visat lantbruksnämnden
och länsbostadsnämnden att
han lyckats göra detta, fick han statlig
hjälp till att bygga om bostadshuset. Då
hade de kommit underfund med att ett
sådant där litet jordbruk kunde förbättras
och göras rationellt. Jag är övertygad
om att han har sin bärgning där.
Han är en sådan, som hjälper till på
andra jordbruk, när han har tid över.
Han gör säkert allt vad han själv kan för
att få sitt jordbruk räntabelt, och jag är
övertygad om att han håller på att lyckas.

Jag skulle kunna nämna oändligt
många sådana exempel på att man genom
olika åtgärder kunnat göra även
småbruk rationella. Den ene kan specialisera
sig på äggproduktion, den andre
kan specialisera sig på smågrisuppfödning,
den tredje på gödsvinsuppfödning
och den fjärde kanske på en utvecklad
mjölkproduktion. Det har till och med
förekommit att småbruk kunnat klara
sig på avel och kunnat konkurrera med
större jordbrukare vid försäljning av
avelsdjur.

Jag anser att det är mera nödvändigt
för småbrukarna att de får bättre utbildning
än den hittills vanliga. Det äi
alldeles för få av de blivande jordbrukarna
som bevistar en folkhögskola eller,
vilket vore än bättre, en lantmannaskola.
Jag går till och med så långt, att jag
säger som min åsikt, att det vore mer
behövligt att lantbruksnämnderna ställde
upp som villkor för statliga lån att
nytillträdande jordbrukare bär åtminstone
så .stora kunskaper som motsvarar
en fem månaders vinterkurs vid en lantmannaskola.
Det är mera viktigt att lantbruksnämnderna
ser efter denna personliga
kompetens än att de ser efter att
jordbruket utökas till en viss areal, tv
det är inte alls säkert att jordbrukets
storlek är det avgörande för om ett småbruk
skall bära sig eller ej, utan det är
i mycket större utsträckning ägarens
möjligheter att sköta jordbruket som avgör
detta.

Det har talats så mycket om att små -

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22

117

bruken är dyra för staten därför att
den lämnar särskilt stöd till det mindre
jordbruket. Jag tror det behövs ett sådant
stöd även i fortsättningen, inte därför
att dessa jordbruk är så små att de
inte kan klara sig utan därför att de i allmänhet
är belägna på den kargare och
sämre jorden. Jag vågar till och med påstå,
att om småbruket i genomsnitt hade
haft lika bra jordmån på sin jord som
det större jordbruket, hade vi inte alls
behövt tala om något särskilt stöd till
det mindre jordbruket. Detta hör kanske
inte så mycket hit, varför jag inte
skall orda så mycket om det, men jag
är av den uppfattningen, att stödet bör
läggas som ett särskilt bidrag på en viss
grundkvantitet mjölk. Härigenom skulle
småbrukarna få möjlighet att även bedriva
annan produktion rationellt. Just
genom att kunna bedriva mjölkproduktion
i större utsträckning får de bättre
tillgång till skummjölk, vilket möjliggör
konkurrens med de andra jordbrukarna
om den övriga animalieproduktionen.

Jag begärde egentligen ordet i denna
debatt för att varna för alt gå för långt
med sammanslagningen av jordbruk. Vi
bör åtminstone inte gå längre än att sammanslå
jordbruken till familjejordbruk.
Därför har jag tillsammans med andra
kammarledamöter i anledning av denna
proposition väckt en motion om tillägg
till 4 g i jordrationaliseringslagen, vilket
går ut på att man inte genom sammanslagning
bör nybilda större jordbruk än
som motsvarar ett normalt bondejordbruk,
och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till denna motion, som har
nr 516 i denna kammare.

Herr JONSSON, JON, (s):

Herr talman! När man skall diskutera
det föreliggande förslaget om jordförvärvslagen
är det nödvändigt att beakta
de beslut som fattades vid 1947 års riksdag.
Man kan nog säga, att detta beslut
i stor utsträckning innebar ett tillgodoseende
av rent sociala synpunkter på
jordbrukets område. Det var huvudsakligen
det mindre jordbruket, som man
syftade till att hjälpa. När man vet att

Förslag till jordförvärvslag m. m.
det icke går att hjälpa dessa jordbruks
innehavare att få en skälig inkomst prisvägen,
menade man att det var nödvändigt
att genom sammanläggning av fastigheter
söka skapa den erforderliga försörjningsgrunden.
Därefter har tillkommit
en ofantlig utveckling på det tekniska
området. Skördetröskor och traktorer
har i stor utsträckning kommit till användning
inom jordbruket, och dessa
pressas år från år och dag för dag fram
väsentligt större fastigheter. Jag är övertygad
om att begreppet familjejordbruk
i stor utsträckning har utvidgats på det
viset, att man nu kräver allt större och
större arealer.

Nu har, för att gå direkt på saken,
herrar Osvald och Nord och andra frågat,
om det verkligen föreligger ett samhällsintresse
att fortsätta med den lagstiftning
som här föreligger. För min del
vill jag svara ja till detta. De lagar som
nu ersättes med den nya jordförvärvslagen
är den gamla jordförvärvslagen och
förköpslagen. Förköpslagen har inte
kommit till användning i så stor utsträckning,
men jag tror att den haft betydelse
på det sättet, att den underlättat för
lantbruksnämnderna att förhandlingsvägen
komma fram till det resultat som
önskats. Jag har den bestämda uppfattningen
att när nu förköpslagen, som har
irriterat många och som kanske en och
annan gång har använts i ovist nit, nu
har inarbetats i den nya jordförvärvslagen
och när man har tagit bort det
väsentliga av det som tidigare har irriterat
allmänheten, kan man säga att den
jordförvärvslag, som nu föreligger på
riksdagens bord, icke är av sådan beskaffenhet
att den skall skapa sådana
förhållanden som utskottsordföranden
och andra sökt teckna.

När herr Osvald här skulle försöka att
dokumentera sin uppfattning, citerade
han jordbruksnämnden. Man måste säga
att det är egendomligt att han inte citerade
t. ex. lantbruksstyrelsen, som ju är
det organ, under vilket lantbruksnämnderna
arbetar, och som sålunda bör ha
den största erfarenheten, eller lantmätcristyrelsen.
Dessa har emellertid uttalat
sig i positiv riktning för lagen, och det

118

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
passar inte herr Osvald att citera deras
uttalanden.

Var och en som har tänkt sig in i
denna fråga har kommit till den uppfattningen,
att detta att samhället reglerar
fastighetsköp inte är någonting nytt.
Jag vill mera som en kuriositet nämna,
att i den gamla Hälsingelagen, som
skrevs år 1352, fanns det en bestämmelse
om att den, som skulle sälja en jordbruksfastighet
men icke sålde den till
son eller någon nära släkting, skulle
anmäla försäljningen på tinget. Om han
inte fick sälja den under året, skulle han
anmäla det vid nästa ting, och först då
kunde han få sälja till vem han ville. Det
finns alltså på detta område gamla anor,
och sedan har samhället i olika former
taget ställning till saken.

Jag vill taga fasta på ett par saker, som
reservanterna har kommit med. Det gäller
reservation 1), som väsentligen är
ett hopkok på högerns motion och berör
fastighetsvärdena. Det har i dag talats
mycket om säljarnas intressen. Man
säger, att man inte får sälja till vem man
vill, och i reservationen säges det också,
att många på det sättet går miste om en
väsentlig del av sitt hopsparade kapital.
När man nu ganska ofta talar om framtiden
och ungdomen, tycker jag att det
är egendomligt att man inte också i detta
sammanhang tänker på de unga, som
skall träda till och köpa fastigheterna.
De har ett stort intresse av att fastighetsvärdena
inte spekuleras upp. Jag
tycker faktiskt, att det är egendomligt
att folkpartiets representanter här, som
väl bör ha i minnet det stora program,
som dess ledare, professor Ohlin, framlade
för ungefär ett år sedan, försöker
skapa svårigheter för de unga. I detta
programuttalande betonades starkt, att
man från folkpartihåll ville medverka
till att de unga fick köpa gårdarna till
ett pris som inte var orimligt, ty det var
de unga, som ju hör framtiden till, som
man ville hjälpa. I denna fråga tar folkpartisterna
helt parti för säljarna. Jag
vill framhålla att den fastighetsrationalisering
som pågår, i allra största utsträckning
sker frivilligt, och jag vill
påminna om att även enligt denna lag

kan ingen tvingas att sälja och ingen att
köpa. Det står var och en fritt att köpa en
fastighet, om han vill ägna sig åt den,
och därför tycker jag att det förefaller
litet egendomligt, när särskilt herr Nord
och före honom herr Osvald säger, att
denna lag innebär ett så stort intrång för
jordbrukarna. Den medför inte något väsentligt
intrång för jordbrukarna; den
utgör ett intrång endast för dem, som
icke tänker etablera sig som jordbrukare
men ändå köper fastigheter. Det är ju
dessa som man vill förhindra att komma
över gårdarna i konkurrens med jordbrukarna.
Genom att de har större möjligheter
att betala fastigheterna till högre
värden undantränger de verkliga jordbrukare,
ty en jordbrukare kan inte
betala ett högre pris än vad av kastningsvärdet
på lånqre sikt möjliggör för honom,
men en spekulant eller en kapitalplacerare
kan betala ett högre pris, och
om marknaden är fri, kan man på det
sättet också bli ägare till fastigheten. Jag
har i min egen landsända lagt märke till
att det finns många fastigheter, även
mindre, som sågverksägare och andra
spekulanter bjuder rätt höga priser för,
och på det sättet förstör de rationaliseringsmöjligheterna,
även om dessa fastigheter
aldrig så väl behövdes till komplettering
av ett mindre jordbruk. Finns
det bara litet skog på dem, är de rätt begärliga.

Man säger också att jordförvärvslagen
skulle vara en alldeles särskild frihetskränkande
inskränkning för jordbrukarna.
Om vi ser till jordfördelningslagen
vill jag framhålla, att de bestämmelser,
som begränsar den enskilde jordbrukarens
rätt att dela upp sin fastighet genom
att sälja ifrån skog o. s. v., är lika
frihetsinskränkande för den enskilde
jordbrukaren som jordförvärvslagen.
Jordförvärvslagen är ju ett komplement
till jorddelningslagen för att nå det målet
att de, som arbetar i jordbruket, också
skall ha möjligheter att skaffa sig
jordbruk och kunna tillköpa jord och
skog och få dem så stora att de kan bli
bärkraftiga och kan anpassas efter den
tekniska utvecklingen på jordbruksområdet.

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22 119

Jag har tillsammans med några andra
väckt en motion nr 510. Den gäller ett
tillägg till 3 §, att om fånget medför uppenbar
olämplig ändring av indelningen
i brukningsenheter, skulle lantbruksnämnderna
kunna vägra förvärvstillstånd.
Jag skall på grund av den sena
timmen inte gå närmare in på dessa saker.
Jag vill bara säga, att även om utskottsutlåtandet
skrivits något välvilligt
mot motionärerna, har jag den bestämda
uppfattningen, att även om det kan lämnas
vissa juridiska förklaringar, kan det
i vissa fall uppkomma ett läge, som är
ganska besvärligt för lantbruksnämnderna
och som ställer dem i en situation,
som icke kan vara att rekommendera.

Detsamma gäller det av oss föreslagna
tillägget till 9 §, där ordet »allenast»
skulle tillfogas. Det finns en reservation
nr 2) av herr Johansson med detta yrkande,
och jag tror att reservanten har
rätt, när han säger att det kan uppkomma
fall, då lantbruksnämnden blir
tvungen att lösa in jordbruk, trots att
den anser priserna vara för höga.

Till sist vill jag säga, att jag är fullt
övertygad om att det föreliggande förslaget
till jordförvärvslag kommer att
ha betydelse för jordbruket, ty det är
inte alla gånger med hänsyn till värdet
av en rationalisering, som en person —
även om han har ett jordbruk förut —
köper till sig ett jordbruk. Lagen ger
också möjlighet för samhället att påverka
fastighetsbildningen, så att den
blir ändamålsenlig och kan få en utveckling
som överensstämmer med innehållet
i 1947 års beslut och jordbrukarnas
egna intressen.

Enär jag är övertygad om detta, ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen nr 2) och i övriga delar
till utskottets utlåtande.

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:

Herr talman! I anledning av det yrkande
som herr Jon Jonsson nyss ställde
ber jag att få fästa kammarens uppmärksamhet
på att den förändring, som
det yrkandet innebär, med mycket stor
bestämdhet har avstyrkts av lagrådet.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
Jag tror därför inte att det skulle vara
tillrådligt för kammaren att fatta beslut
i enlighet med det yrkandet.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Den föregående ärade talaren,
herr Jon Jonsson, har sagt en hel
del av vad jag tänkte säga. Jag kan därför
i dessa stycken instämma med honom.
Då jag i alla fall nu har ordet,
vill jag emellertid framföra några synpunkter
på det föreliggande ärendet.

I likhet med herr Jonsson tror jag, att
om det- nu föreliggande förslaget till
jordförvärvslag skulle falla, skulle detta
vara till jag höll på att säga obotlig skada
för jordbruksbefolkningen, särskilt i
de norrländska länen. Såsom torde vara
bekant för de flesta av kammarens ledamöter
har sedan mitten av förra århundradet
kanske tusentals jord- och
skogsfastigheter inom de norrländska länen
övergått från de enskilda jordbrukarnas
till bolagens ägo. Helt naturligt
avsåg dessa överlåtelser i främsta rummet
sådana hemman och fastigheter, på
vilka det fanns någorlunda rikligt med
skog. Beträffande de priser som tillämpades
skulle åtskilligt vara att säga, men
det hör ju egentligen inte hit, och jag
skall därför inte uppehålla mig därvid.
Jag vill bara med några ord erinra om
hur det gick till, när vi fick den första
lagstiftningen på detta område.

Efter åtskilliga diskussioner och utredningar
i saken kom man så småningom
fram till att därest inte hela den
självägande jordbruksbefolkningen i de
län som jag nyss nämnde skulle försvinna,
måste lagstiftningsvägen åtgärder
vidtagas för att förhindra en dylik utveckling.
Trots ett mycket hårt och bestämt
motstånd från särskilt bolagen och
den tidens förstakammarmajoritet antogs
till slut lagen om förbud i vissa
fall för bolag och föreningar att förvärva
fast egendom. Det skedde, såsom vi
minns, år 1906. Denna lag kompletterades
sedan — jag tror att det var år 1925
— så att den kom att gälla för hela riket.
Efter många år blev det emellertid
alldeles uppenbart, att lagen inte mot -

120 Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
svarade sitt ändamål. Den kringgicks på
det sättet, att representanter för bolagen
i eget namn inköpte sådana fastigheter,
om vilka jag nyss talade. Det var främst
bolagets direktörer och disponenter
men även andra tjänstemän, som köpte
in fastigheterna i eget namn, men naturligtvis
med anlitande av bolagens medel.
Det var s. k. bulvanköp.

Vi fick då den s. k. buLvanlagen. Den
var ett försök att eliminera dessa möjligheter
att kringgå lagen om förbud att
köpa fast egendom. Men det visade sig
att även denna var otillräcklig. I ytterst
få fall ansågs det föreligga sådana skäl,
att vederbörande domstol fann ett bulvanförhållande
föreligga och dömde i
enlighet därmed.

Sedan fick vi den s. k. jordförvärvslagen,
och då blev det mycket bättre på
detta område. Man kan säga att genom
den lagens tillkomst stoppades sådana
affärer, som man inte önskade skulle förekomma
på detta område.

Jag tror att jag kan säga att jag har
ganska stor erfarenhet av dessa förhållanden
från min 25-åriga verksamhet
som ordförande i jordbrukskommissionen
i mitt hemlän. Jag har haft en hel
del att göra med bolagshemman och även
med arrendatorer och med allt vad därtill
hör.

Nu vill man på vissa håll slopa lagen.
Jag kan förstå att den inställningen
finns hos vissa, som skulle kunna drabbas
— om jag nu får begagna det uttrycket
— av denna lag. Om professor Osvald
exempelvis skulle vilja köpa en
jordbruksfastighet, skulle han kanske inte
få tillstånd till det. Jag kan därför
förstå herr Osvald i detta sammanhang.
Däremot kan jag inte förstå att representanten
på kronobergslänsbänken,
som såvitt jag vet själv är jordbrukare,
kan gå emot denna lag. Den är ju tillkommen
för att skydda och bevara jordbruket
åt den jordbrukande befolkningen.
Att han kan ha intresse att gå emot
lagen förstår jag alltså inte. Jag har inte
kunnat underlåta att säga detta. Det
vore enligt min mening nästan oförsvarligt
om man nu på ett bräde slopade
lagen.

Jag kan inte heller riktigt förstå ett
yttrande av tredje lagutskottets ärade
ordförande, herr Osvald, då han säger
att det blir lättare för dem som nu vill
köpa jord att göra det, om de först är
arrendatorer. I vissa fall blir det kanske
så, men efter vad jag kan förstå blir
de fallen mycket få. Om emellertid priserna
drives upp genom att personer
som icke är jordbrukare betalar ett högre
pris, såsom här flera gånger har
nämnts, så har jag svårt att förstå att
dessa bondsöner eller arrendatorer eller
vad de nu är skulle få lättare att förvärva
fastigheter.

Jag har inte mycket att tillägga efter
vad som förekommit, och med hänsyn
till den sena timmen skall jag, herr talman,
begränsa mig till det anförda. Men
jag vill än en gång säga, att om denna
lag inte skulle förnyas, så vore detta enligt
min bestämda uppfattning mycket
olyckligt för jordbruksbefolkningen, särskilt
— jag upprepar det — för jordbruksbefolkningen
i de norrländska länen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Först ber jag att få anmäla
ett instämmande i det resonemang,
som herr Jon N. Jonsson här förde
i anslutning till sin motion nr 510
och reservationen nr 2) av herr Johansson,
och jag gör det trots varningen
från tredje lagutskottets ärade ordförande.

Jag kommer i övrigt inte att säga så
mycket i denna fråga, men herr Osvalds
första anförande gav mig anledning
till en del reflexioner, då han förklarade
lagen obehövlig och i sin argumentering
sade någonting om att spekulationsköpen
och de s. k. kapitalplaceringsköpen
var företeelser som kunde
bemästras med hjälp av skogsvårds- och
vanhävdslagstiftningen. Jag har ungefär
lika lång erfarenhet som den föregående
ärade talaren av vad man kan uträtta
med gällande vanhävdslagstiftning,
och den erfarenheten säger mig, att det

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22 121

knappast är möjligt att bemästra dessa
företeelser med den lagstiftningen. Lika
litet kan nuvarande skogsvårdslagstiftning
utgöra en tillräckligt korrektiv i
detta sammanhang.

Nu förstår jag — och det har kanske
redan sagts — att herr Osvald svarar
att man kan skärpa lagstiftningen. Ja,
visst går det, men jag undrar om inte situationen
då blir ungefär densamma
som dagens. Också en skärpning av dessa
lagar innebär ju ett ingrepp i den enskildes
handlingsfrihet, och jag skulle
knappast tro att man misstar sig särdeles
mycket om man säger, att vi i ett sådant
läge skulle få se ungefär samma
uppsättning reservanter som dagens gå
emot även en åtgärd av den typen.

Här har också sagts någonting om att
kapitalplaceringsköpen i många fall varit
till nytta för orten och dess jordbruk.
Ja, det skall jag inte förneka;
också jag har sett en del exempel på sådana
förvärv. Men antalet av dessa förvärv
är så ringa, att de för jordbrukets
vidkommande i det stora sammanhanget
säkerligen inte betyder särdeles mycket,
även om det i allmänhet varit större
och bättre gårdar som undergått denna
upprustning och försköning i olika avseenden.

I detta sammanhang har man talat
om att köpen skulle vara ett resultat av
den penningpolitik som förts här i landet.
Jag för min del är mera benägen
att tro, att de är ett resultat av våra
skattebestämmelser. Folk, som fått det
bra ställt och som har pengar utöver
vad som behövs för den egna utkomsten,
finner det naturligtvis fördelaktigt
att lägga sig till med ett jordbruk och
därmed placera sina medel i mera realbetonade
tillgångar. Det är ganska förståenligt
att man så gör, så länge vi har
nuvarande konjunkturer, men jag tror
att det är riktigt som här nyss sades,
att detta är en omgång som inte underlättar
för de verkliga jordbrukarna att
förvärva de gårdar som skall ge dem deras
utkomst.

•lag tror emellertid att denna bild av
läget är rätt kortsiktig och i allt väsentligt
återspeglar endast vad som hänt un -

Förslag till jordförvärvslag m. m.
der de senaste tio åren. Har man minnesbilder
av förhållandena i vanhävdsavseende
åtminstone 30 år tillbaka i tiden,
då får man nog ett något annat intryck
av de s. k. spekulanternas och kapitalplacerarnas
villighet att rusta upp
förvärvade gårdar. På den tiden gick
det i regel så till, att de inköpta egendomarna
skövlades ganska ordentligt på
skog, varefter inägojorden avstyckades,
i bästa fall tillsammans med 10 eller 15
hektar skogsmark. Det är bl. a. trasorna
från den epoken som nu måste lappas
ihop. Om man på det sättet vill bemöda
sig om att tänka litet grand tillbaka, så
förefaller det mig litet starkt att säga
som herr Osvald, att detta är att använda
pengar och arbetskraft för direkt
onyttiga ändamål.

Här har sagts att jordbrukarna själva
sörjer för att rationaliseringen ändå
kommer till stånd. Ja, det är riktigt att
så sker i viss utsträckning, men det är
inte så säkert att rationaliseringen i det
sammanhanget blir den bästa och lämpligaste.
Jag tror att det finns fall, då
hopköp skett av smärre brukningsdelar,
vilka lämnar oförtydbara bevis på att
det säkerligen skulle ha gått att åstadkomma
både bättre arrondering och
bättre ägofigurer för kanske flera av
byns jordbrukare än det blivit då en eller
ett par köpt en del smärre brukningsdelar,
som lagts till deras förutvarande
jordbruk.

Då samhället funnit det nödvändigt
att vidtaga åtgärder för att åstadkomma
en bättre arrondering, en bättre rationalisering
över huvud taget av brukningsdelarna
inom det svenska jordbruket,
förefaller det mig som om samhället
också skulle ha ett givet intresse av
att med både pengar och arbetskraft bidraga
till bästa möjliga resultat. Jag är
medveten om att det kanske kan pekas
på något enstaka exempel, där en lantbruksnämnds
åtgärder inte varit så helt
lyckade. Jag tror dock att detta är mindre
farligt iin om man laborerar ulan sikt
över det hela, och jag tror att det blir
ett större antal misslyckanden i fråga
om samordning och rationalisering om
inte det allmänna genom lantbruks -

122

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Förslag till jordförvärvslag m. m.
nämnderna får ha ett ord med i laget
och avväga hur fördelningen lämpligen
bör ske.

Med dessa ord, herr talman, skall jag
inskränka mig till att yrka bifall till utskottets
förslag, i den mån det inte tangerar
det yrkande, som jag ställde beträffande
reservationen nr 2.

Herr NILZON, IVAR, (bf):

Herr talman! På grund av den sena
timmen skall jag lova att fatta mig kort.

Jag begärde närmast ordet när utskottets
ärade ordförande i början av sitt
anförande gjorde några reflexioner om
att det ju ändå var jordbruket som, därest
folk från andra samhällsgrupper förvärvar
jordbruksfastigheter, tillföres kapital.
Jag kan helt instämma i vad herr
Pålsson härvidlag sagt och behöver därför
inte fortsätta någon argumentering
på den punkten.

Jag kan för övrigt i stort sett instämma
i vad herr Axel Jansson, som fört utskottsmajoritetens
talan, sade.

Herr Ebbe Ohlsson sade någonting om
att vi, som är intresserade av denna lag,
inte tror att bönderna själva kan rationalisera
sin jord utan tror att lantbruksnämnderna
kan göra det på ett mycket
bättre sätt. Herr Ohlsson ville påstå, att
lantbruksnämndernas arbete då det gäller
rationaliseringen inte hade haft någon
betydelse. Jag måste säga, att jag på
den punkten har en annan uppfattning.
Man kan ju inte bedöma en lags verkliga
betydelse uteslutande med utgångspunkt
från det antal gånger, som ingrepp
skett på grund av bestämmelserna
i lagen. Jag skulle tro att rationaliseringen
i mycket hög grad påverkats av
just det förhållandet, att lagen har funnits
till.

Herr Ohlsson sade också att om vi nu
tar denna lag, får vi en lag som är betydligt
strängare än den lag, som vi för närvarande
har. Även i denna fråga har
jag en annan uppfattning. Denna lag är
enligt mitt sätt att se avsevärt liberaliserad
i förhållande till den nuvarande
lagen. Vad som däremot skett är att dess
kompetensområde något utökats.

Herr Nord sade att lagen strider mot
svensk rättsuppfattning. Ja, det må ju
vara herr Nords egen uppfattning. Jag
vet inte om jag kan instämma i det påståendet.
Vad menar man med svensk
rättsuppfattning i detta fall? Menar man
att icke något som helst ingrepp mot
äganderätten skall få ske? Äganderätten
i detta land har väl aldrig varit absolut
och ovillkorlig utan bär alltid varit omgärdad
med vissa regler, och jag tror att
så måste vara fallet även i fortsättningen.

Herr Nord framhöll vidare, att varje
svensk medborgare, som önskar driva
jordbruk, bör ha rätt att göra det. Ja,
herr Nord, men vad säger jordförvärvslagen
om det? Den förbjuder väl inte
den, som vill driva jordbruk, att göra
det. Om en person vill köpa en gård, får
han ju göra det, även om han inte är
jordbrukare tidigare.

Herr Nord ville även göra gällande,
att det för närvarande inte anses vara
särskilt lockande att placera kapital i
jordbruksfastigheter. Menar verkligen
herr Nord på fullt allvar, att ett jordbruk
med skog inte är ett lockande placeringsköp
för närvarande? Jag tror
tvärtom, att jordbruksfastigheter, särskilt
de med skog, är mycket lockande
kapitalplaceringsobjekt. Det är klart att
det kan variera något. Under uppåtgående
och höga konjunkturer är det klart,
att intresset för att köpa är större än när
konjunkturerna är i dalande, men under
alla förhållanden finns det ett stort intresse
för att köpa skogsfastiglieter såsom
kapitalplacering. Det får väl stå för
herr Nords egen räkning, om han tror
att det inte är så. Jag tror i alla fall, att
det är på det sättet.

Vidare anförde herr Nord som ett bevis
för att vi inte skulle behöva jordförvärvslagen,
att vi har fått ett höjt
diskonto, vilket skulle förhindra en spekulation
i jordbruk. Vi har ju hört talas
om den höjda räntan som ett medel i
penningpolitiken, och från det parti,
som herr Nord tillhör, har det många
gånger sagts, att vi skall ha en rörlig
ränta. Under sådana förhållanden kan
vi väl inte basera en jordlag, som är

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22 123

avsedd att gälla åtskilliga år framåt, på
just det diskonto som vi har i dag. Vem
vet hur länge den nuvarande räntan
kommer att bestå? För min del hoppas
jag att förhållandena snart skall bli sådana,
att diskontot ånyo kan sänkas. Att
anföra det höjda diskontot såsom ett
skäl för att vi inte behöver denna lag
tycker jag därför är mycket egendomligt.

Jag skall inte, herr talman, längre uppta
tiden. Det mesta som kan sägas i denna
fråga har väl också redan sagts i debatten.

Jag ber att få yrka bifall till utskottsförslaget.

Herr NORD (fp):

Herr talman! Den föregående ärade
talaren yttrade, att jag skulle ha sagt att
endast jordbrukare får köpa jordbruk.
Han kan då inte ha uppfattat mig riktigt.
Jag sade att enligt den nya lagens
regler får även andra än jordbrukare
förvärva jord, men att den nuvarande
lagen ändock lägger stora hinder i vägen
för dem, då lantbruksnämnden skall,
såsom någon sade, rannsaka hjärtan och
njurar och pröva om vederbörande är
lämplig som jordbrukare.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på godkännande av
den nu föredragna paragrafen samt vidare
därpå att kammaren skulle i överensstämmelse
med den av herr Osvald
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
avslå utskottets förslag i denna
del; och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på paragrafens
godkännande, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Osvald begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som godkänner 2 § i det av tredje
lagutskottet tillstyrkta förslaget till
jordförvärvslag, röstar

Förslag till jordförvärvslag m. m.
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets förslag i
överensstämmelse med den av herr Osvald
m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Osvald begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 88;

Nej — 36.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Härefter föredrogs

1 §

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med 3) betecknade reservationen.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion nr 494 i första kammaren.

Herr JANSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först särskilt bebeträffande
första stycket punkten 2 av
den nu förevarande paragrafen, vidare
särskilt angående första stycket punkten
3 av samma paragraf samt slutligen särskilt
rörande paragrafen i övrigt.

I fråga om första stycket punkten 2,
fortsatte herr talmannen, hade yrkats
dels att densamma skulle godkännas en -

124 Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Förslag till jordförvärvslag m. m.

ligt utskottets förslag, dels ock att nämnda
punkt skulle godkännas med den lydelse,
som föreslagits i motionen 1:494.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
punktens godkännande enligt utskottets
förslag vara med övervägande ja besvarad.

Herr Svensson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 1 § första stycket
punkt 2 i det av tredje lagutskottet
tillstyrkta förslaget till jordförvärvslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes lagrummet i
den lydelse, som föreslagits i motionen
I: 494.

Då emellertid herr Svensson, Axel, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 37.

Därjämte hade 22 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjordes i enlighet med de beträffande
första stycket punkten 3 gjorda
yrkandena propositioner, först på
punktens godkännande enligt utskottets
förslag samt vidare därpå att densamma
skulle godkännas med den lydelse,
som förordats i den av herrar Ebbe Ohlsson
och von Seth vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Slutligen godkändes på gjord proposition
återstående delar av ifrågavarande
paragraf.

3 §

Godkändes.

4 § första stycket

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med 3) betecknade reservationen.

Herr JANSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på godkännande
av det nu föredragna stycket
samt vidare på styckets godkännande
med den lydelse, som förordats i den av
herrar Ebbe Ohlsson och von Seth vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

4 § andra stycket

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till motionerna nr 518 i första kammaren
och 641 i andra kammaren.

Herr PERSSON, KARL, (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna nr 516 i första kammaren
och nr 640 i andra kammaren.

Herr JANSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, dels på godkännande av
det under behandling varande stycket,
dels därpå att kammaren skulle, med bifall
till motionerna 1:518 och 11:641,
besluta, att nämnda stycke skulle utgå
ur lagförslaget, dels ock därpå att nämn -

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22

125

da stycke skulle godkännas med det tilllägg,
som föreslagits i motionerna I: 516
och II: 640; och förklarades den förstnämnda
propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

5 §

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med 3) betecknade reservationen.

Herr JANSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på godkännande av den nu ifrågavarande
paragrafen samt vidare därpå att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse,
som föreslagits i den av herrar
Ebbe Ohlsson och von Seth vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på paragrafens godkännande
enligt utskottets förslag, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner 5 § i det av tredje
lagutskottet tillstyrkta förslaget till
jordförvärvslag, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen i
den lydelse, som föreslagits i den av
herrar Ebbe Ohlsson och von Seth avgivna
reservationen.

Förslag till jordförvärvslag m. m.

6§

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med 3) betecknade reservationen.

Herr JANSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på godkännande av den nu föredragna
paragrafen samt vidare därpå att paragrafen
skulle utgå ur lagförslaget; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

7 och 8 §§

-Godkändes.

9 §

Herr JONSSON, JON, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med 2) betecknade reservationen.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med 3) betecknade reservationen.

Herr JANSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på den nu förevarande paragrafen
yrkats l:o) att densamma skulle godkännas
enligt utskottets förslag; 2:o) att
paragrafen skulle godkännas med den
ändring, som föreslagits i den av herr
Johansson vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o) att paragrafen skulle
godkännas med den lydelse, som förordats
i herrar Ebbe Ohlssons och von
Seths vid utlåtandet anförda reservation.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades pro -

126 Nr 22 Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Förslag till jordförvärvslag m. m.

positionen på godkännande av utskottets Det av utskottet tillstyrkta förslaget
förslag till paragrafens lydelse vara med till lag angående ändrad lydelse av 2
övervägande ja besvarad. och 4 §§ lagen om arrendators förköps rätt Godkändes.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med 3) betecknade reservationen.

Herr JANSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på godkännande av
den under behandling varande paragrafen
samt vidare därpå att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse, som
förordats i den av herrar Ebbe Ohlsson
och von Seth avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

11 och 12 §§

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med 3) betecknade reservationen.

Herr JANSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på godkännande
av de nu föredragna paragraferna
samt vidare därpå att nämnda paragrafer
skulle utgå ur lagförslaget; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Återstående delar av ifrågavarande
lagförslag

Godkändes.

Utskottets hemställan

Förklarades vara besvarad genom
kammarens föregående beslut.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till morgondagens sammanträde.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 337, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om rätt för utländska bolag och
föreningar att idka näring här i riket,
m. m.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 340, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 10 § 2 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt, m. m.; och
nr 341, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1955/56, m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och bordlädes andra lagutskottets
memorial nr 36, i anledning av
Kungl. Maj:ts skrivelse med återkallande
av propositionen nr 197 med förslag till
lag om skiljedom i viss arbetstvist.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 23.32.

In fidem
Per Bergsten

Fredagen den 27 maj 1955

Nr 22 127

Fredagen den 27 maj

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollen för den 21 och
den 23 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 283, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändring i
taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379), m. m., i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet,
ävensom i ämnet väckta motioner.

Ang. hästägares förluster genom kreaturssjukdomen
smittsam blodbrist

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
NORUP, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Gryms interpellation angående hästägares
förluster genom kreaturssjukdomen
smittsam blodbrist, erhöll ordet och anförde: Herr

talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Grym frågat mig,

1) om jag uppmärksammat, att sjukdomen
smittsam blodbrist hos häst ökar
i oroväckande grad i Norrbotten;

2) om jag har för avsikt att medverka
till att hästägare i Norrbotten på lämpligt
sätt skyddas mot förluster på grund av
denna sjukdom; samt

3) om det kan förväntas, att forsknings-
och försöksverksamheten rörande
bekämpande av sjukdomen intensifieras.

Som svar härå får jag meddela följande.

Ifrågavarande sjukdom förekommer i
nämnvärd utsträckning endast i Gällivare,
Kiruna och Pajala veterinärdistrikt.
Enligt uppgift från länsveterinären inträffade
i Pajala distrikt under tiden 1/10
—28/2 åren 1950/51—1954/55 respekti -

ve 38, 67, 31, 10 och 83 fall. En kraftig
ökning av sjukdomens frekvens har alltså
på senare tid skett i detta distrikt.
Däremot rapporteras icke någon markant
ökning av antalet sjukdomsfall i de
båda andra distrikten. Under den av interpellanten
angivna tiden 1/10 1954—
18/1 1955 uppges sålunda inom Gällivare
distrikt ha förekommit endast 9 fall, vilket
motsvarar 1,5 procent av hela hästbeståndet
där.

Vid bedömande av den smittsamma
blodbristens utbredning, är att beakta,
att det även för veterinärer med mångårig
erfarenhet är mycket svårt att avgöra,
huruvida ett sjukdomsfall är att
hänföra till just denna sjukdom. Mången
gång torde det nämligen i stället vara
fråga om s. k. utfodringsanemi. Det är
därför icke uteslutet, att en del rapporterade
fall icke avser smittsam blodbrist.
Vad angår ökningen av antalet sjukdomsfall
inom Pajala distrikt må vidare framhållas,
att både läns- och distriktsveterinären
anser att denna beror på att hästarna
under den senaste vintern farit
särskilt illa på grund av stor snömängd,
dåligt tillfrusna myrar samt dålig foderkvalitet.
Dessa faktorer i förening torde
nämligen ha nedsatt hästarnas allmänkondition
och gjort dem lättare mottagliga
för sjukdomen.

Man torde därför kunna säga, att under
sistlidna vinter i Norrbottens län
visserligen konstaterats en ökad frekvens
av sjukdomsfall hos häst, liknande smittsam
blodbrist, men att — med hänsyn
till nyss angivna förhållanden — läget
fördenskull knappast kan anses vara särskilt
oroväckande.

Vad härefter angår interpellantens
andra fråga torde jag först få lämna ett
par upplysningar. Under senare år bar
endast Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget
och Svenska ömsesidiga
kreatursförsäkringsbolaget lämnat ersättning
för häst, som angripits av smittsam
blodbrist. Förstnämnda bolag betalade

128 Nr 22

Fredagen den 27 maj 1955

Ang. hästägares förluster genom kreaturssjukdomen smittsam blodbrist

under perioderna 1/4 1953—31/3 1954
och 1/4 1954—28/2 1955 ersättning med
i medeltal 1 066 respektive 1 030 kronor
per häst. Därtill bör emellertid läggas
ersättningen för slaktvärdet med ungefär
450 kronor per häst.

Ersättningen från Svenska ömsesidiga
kreatursförsäkringsbolaget var under perioderna
1/4 1953—31/3 1954, 1/4 1954
—28/2 1955 samt 1/3—17/3 1955 i medeltal
781, 1 051 samt 940 kronor per
häst. Slaktvärdet var här i genomsnitt
668, 472 samt 516 kronor. Tilläggas bör
emellertid, att sistnämnda bolag enligt
uppgift från början av mars i år icke vidare
lämnar försäkring mot ifrågavarande
sjukdom inom de därav hemsökta delarna
av Norrbottens län.

Enligt för kreatursförsäkring i allmänhet
tillämpad praxis har djurägaren att
stå .självrisk å cirka 10 procent av djurets
uppskattade värde. 1 de fall, varom
nu är fråga, gäller vidare att den försäkrade
hästens värde efter det djuret uppnått
en ålder av 10 år nedskrives med 10
procent. Dessa försäkringsprinciper
drabbar icke särskilt hårt ägare av hästar
med smittsam blodbrist. Samma normer
gäller nämligen även vid t. ex. sjukdomar
i rörelseorganen — en ur försäkringssynpunkt
sannolikt än mer omfattande
kategori än blodbristfallen. Syftet
med denna självrisk synes vara att säkerställa
en god vård av djuret samt en
medverkan från ägarens sida vid allmänna
åtgärder för bekämpande av ifrågavarande
sjukdomar. Möjligheterna att
försäkringsvägen skydda sig mot förluster
på grund av den smittsamma blodbristen
får sålunda anses vara relativt
goda. Ett ställningstagande till om några
särskilda åtgärder i ämnet från statsmakternas
sida är påkallade finner jag
sålunda för närvarande kunna anstå, i
vart fall till dess resultaten av den pågående
försöksverksamheten på området
föreligger.

I detta sammanhang vill jag med anledning
av vad interpellanten anfört om
priserna på arbetshästar i länet och behovet
av att under arbetssäsongen snabbt
kunna ersätta insjuknade djur erinra om
importen från Finland. Denna import

har under senare år stigit avsevärt och
var under 1953, 1954, januari—februari
1955 samt mars—april 1955 respektive
67, 131, 48 samt 95 hästar. Inköpskostnaden
har under angivna tidsperioder enligt
vad länsveterinären uppgivit varil
i medeltal 921, 1 052, 1 075 samt 1 149
kronor per djur, eller sålunda avseväri
lägre än de inhemska priserna.

Vad slutligen angår interpellantens
sista fråga vill jag endast erinra om att
årets riksdag med anledning av Kungl.
Maj:ts förslag i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln, punkt 84, beslutat
öka medelsanvisningen till forsknings-
och försöksverksamheten rörande
den smittsamma blodbristen från 30 000
till 65 000 kronor för nästa budgetår. Motivet
härför var, att veterinärstyrelsen
skulle få möjlighet att utföra vissa fältförsök,
vilket enligt styrelsen för närvarande
är mest angeläget. Någon ytterligare
utvidgning av verksamheten är enligt
min mening fördenskull icke erforderlig
för närvarande. Jag kommer givetvis
dock att följa detta spörsmål med
uppmärksamhet, särskilt som detsamma
synes ingå i ett större frågekomplex
nämligen hur det nordsvenska jord- och
skogsbrukets behov av lämpliga och
motståndskraftiga hästar till skäliga priser
skall kunna tryggas.

Herr GRYM (s):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra mitt tack för det svar
som jag har fått på min interpellation.
Statsrådets svar är ju i stort sett positivt,
och ger mig för den skull inte någon anledning
att hålla något längre anförande.
Jag har ju också haft tillfälle att personligen
på ett tidigare stadium tala med
herr statsrådet i ärendet, och i sak är vi
nog överens.

Beträffande priserna på arbetshästar,
som jag omnämnde i min interpellation,
kan jag meddela här att de uppgifter
som jag hade, dem hade jag fått från
distriktsveterinären i Pajala. Jag hade
alltså inte gripit dem ur luften.

Herr statsrådet talade något om im -

Fredagen den 27 maj 1955

Nr 22 129

Ang. återkallande av viss kungl. proposition

porten av finska hästar. Jag tror, och
som skogsman har jag för resten även
erfarenhet av det, att den finska hästen
är mera motståndskraftig mot denna
sjukdom, infektiös kreatursanemi, än
vad den sydsvenska och mellansvenska
hästen är. Den finska hästen har liksom
lättare att motstå strapatser i skogen,
särskilt när det är kalla och snörika
vintrar som det nu har varit i år. Jag
noterar med tillfredsställelse att herr
statsrådet kommer att ha sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga. Man kan
väl också förmoda och förvänta att veterinärstyrelsen
gör allt vad den förmår
när det gäller forsknings- och försöksverksamhet
rörande den smittsamma
blodbristen hos häst.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. återkallande av viss kungl. proposition Föredrogs

andra lagutskottets memorial
nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med återkallande av propositionen
nr 197 med förslag till lag om
skiljedom i viss arbetstvist.

Genom en den 6 maj 1955 dagtecknad
proposition, nr 197, vilken hänvisats till
lagutskott och tilldelats andra lagutskottet,
hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om skiljedom i viss
arbetstvist.

Utskottet hade därjämte tilldelats åtta
i anledning av propositionen väckta motioner.

I en den 25 maj 1955 dagtecknad, till
utskottet överlämnad skrivelse, nr 199,
hade Kungl. Maj:t sedermera, under åberopande
av skrivelsen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över socialärenden
för samma dag, återkallat propositionen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
memorialet yttrat:

»På grund av Kungl. Maj:ts i skrivelsen
meddelade beslut påkallas icke något
utskottets yttrande över propositio 9

Första kammarens protokoll 1955. AV 22

nen eller de i anledning av densamma
väckta motionerna, vilket utskottet får
för riksdagen anmäla.»

Utskottet hade tillika hemställt, att
förevarande ärende måtte företagas till
avgörande efter allenast en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Utöver de handlingar
som redovisas i det föreliggande memorialet
har det funnits ännu ett aktstycke.
Lagutskottet slutbehandlade ärendet
på tisdag morgon, och utskottets utlåtande
samt enskilda medlemmars erinran i
form av reservation befordrades omedelbart
till tryckning. När den förändrade
situationen inträffade på onsdagen var
denna tryckning så gott som färdig; det
återstod knappast mer än hophäftningen.
I anledning av den förändrade situationen
kallades utskottet till sammanträde
på onsdag kväll. Det var en personlig
kallelse till alla ledamöter och alla
suppleanter med en begäran om att de
ledamöter, som hade varit med om ärendets
handläggning tidigare, skulle delge
huruvida de kunde komma till sammanträdet
eller inte. I kallelsen upptogs också
de två ärendena, frågan om upphävande
av det föregående beslutet och
frågan om beslut i övrigt med anledning
av det förändrade läget.

Utskottet beslöt enhälligt att upphäva
sitt förut fattade beslut. Nu har en del
kammarledamöter frågat hur det förhåller
sig med det där tryckta utlåtandet
från utskottet, om det har karaktär av
offentlig handling eller inte. Med anledning
av utskottets beslut har det ju försvunnit.
Utlåtandet är en nullitet, men
inom utskottet diskuterade vi saken, och
det sades att det skulle vara av värde för
kommande diskussioner om även innehållet
i detta aktstycke på något sätt
fanns tillgängligt. Utskottet beslöt att
med omredigering av det tryckta utlåtandet,
så att det blev endast ett förslagstryck,
lägga det som bilaga till protokollet
över sammanträdet. I och med det

130

Nr 22

Fredagen den 27 maj 1955

Ang. barnmorskeväsendets organisation m. m.

har detta tryck alltså, sådant det nu föreligger
omredigerat, samma karaktär av
offentlig handling som utskottets protokoll
har.

Jag har velat lämna denna upplysning,
därför att jag tror att det är ett intresse
för åtskilliga ledamöter av riksdagen och
kanske framför allt ett intresse för kommande
forskning i detta problem att få
veta hur det ligger till i detta fall. Det
förslagstryck, varom här är fråga, kommer
också att finnas i ett antal exemplar
tillgängligt på riksdagens tryckeriexpedition.

Efter denna upplysning, herr talman,
hemställer jag att kammaren måtte besluta
att lägga utskottets anmälan till
handlingarna.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, lades förevarande memorial till
handlingarna.

Ang. barnmorskeväsendets organisation
m. m.

Föredrogs ånyo sammansatta statsoch
andra lagutskottets utlåtande nr 6,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående barnmorskeväsendets
organisation och den förebyggande mödravården
m. in., dels ock i ämnet väckta
motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,

A. att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna 1:435 och 11:550 ävensom,
såvitt nu vore i fråga, motionen 11:552
samt med bifall till förevarande proposition,
nr 129,

dels godkänna de ändrade grunder för
statsbidrag till avlöning åt distriktsbarnmorskor
m. in., som i propositionen förordats,
att med särskilt nämnt undantag
tiilämpas fr. o. m. den 1 januari 1956;

dels godkänna de ändrade grunder för
bidrag till förebyggande mödra- och
barnavård, som i propositionen förordats,
att tillämpas fr. o. m. den 1 januari
1956;

dels godkänna de ändrade grunder för
kostnadsfritt tillhandahållande av läkemedel
åt vissa kvinnor, lidande av havandeskapssjukdomar,
som i propositionen
förordats, att tillämpas fr. o. in. den
1 januari 1956;

dels ock medgiva, att för anordnande
av försöksverksamhet med speciell kontroll
av havande kvinnor, lidande av vissa
sjukdomar, finge för budgetåret 1955/
56 från förslagsanslaget till Bidrag till
avlöningar m. m. inom förebyggande
mödra- och barnavård disponeras ett
belopp av högst 5 000 kronor;

B. alt motionerna 1:436 och 11:549
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionerna 1:437 och 11:551
samt 11:552, i den män de icke kunde
anses besvarade genom vad utskottet
förut i utlåtandet anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I de likalydande motionerna 1:436, av
fru Svenson in. fl., och II: 549, av fröken
Liljeclahl in. fl., hade hemställts att riksdagen
måtte besluta, att statsbidrag skulle
utgå till samtliga av distriktssköterskor
in. fl. företagna resor i tjänsten efter
samma grunder, som nu gällde beträffande
statsbidrag till resor i förebyggande
mödra- och barnavård.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade fröken Elmén och fru Sandström
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under B
hemställa, att riksdagen, med bifall till
motionerna I: 436 och II: 549, måtte godkänna
i reservationen förordade ändrade
grunder för statsbidrag till av distriktssköterska,
distriktsbarnmorska och distriktssköterske-barnmorska
i tjänsten
företagna resor, att tillämpas fr. o. in. den
1 januari 1956.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Det är en organisation
av barnmorskeväsendet och en utbyggnad
av den förebyggande mödravården
som är innesluten i detta utlåtande, och

Fredagen den 27 maj 1955

Nr 22 131

Ang.

jag tar mig friheten alt kommentera det
med några ord.

Jag tycker nämligen att det är en för
de svenska kvinnorna oerhört viktig sak
som det här kommer att beslutas om,
och som jag hoppas i tillfredsställande
riktning. I synnerhet är utbyggnaden av
den förebyggande mödravården att hälsa
med stor tillfredsställelse. Vi har hittills,
trots vårt Social-Sverige, varit på
efterkälken i det fallet och liar åtskilligt
att ta igen.

Barnmorskorna i den öppna vården
har förlorat många av de arbetsuppgifter
de förr hade men har i stället fått
en hel del nya, som jag tror skall visa
sig vara av utomordentligt stor betydelse
för alla blivande och nyblivna mödrar.
Dessa behöver nämligen sina barnmorskor,
inte minst på landsbygden,
även om de väljer att under själva förlossningen
ligga inne på anslalt. Det hade
varit mycket olyckligt om hela förlossningsvården
i framtiden hade knutets
till anstalterna; nu har man bibehållit
valmöjligheten för kvinnorna.

Det är klart att barnmorskornas utbildningsfråga
är av vital betydelse för
att de skall kunna fylla sin uppgift i
den förebyggande mödravården. Därför
hoppas man att de fortbildningskurser
för barnmorskor som ordnas kommer att
upptaga åtskilliga av de nya ämnen som
barnmorskorna behöver behärska. Vi
har t. ex. mödragymnastiken, som visat
sig vara av utomordentligt stor betydelse
och som tagits upp i detta förslag.
Vad man skulle vilja trycka särskilt på
är behovet för barnmorskorna att få undervisning''
i upplysning om födelsekontroll.
Jag anser att detta är en så betydelsefull
fråga, att barnmorskorna i
framtiden måste åtaga sig denna upplysning
i större utsträckning än vad som
sker nu. Detta är nog den enda väg på
vilken man kan möta det ödesdigra
abortproblemet, och jag tror att barnmorskorna
kommer att få en stor uppgift
när det gäller upplysning i födelsekontroll.
.lag hoppas därför att medicinalstyrelsen,
som närmast är den ansvariga
myndigheten, kommer att liehjärta
önskemålet om en sådan undcr -

barnmorskeväsendets organisation m. m.
visning. Jag har inget yrkande på den
punkten, trots att jag är motionär i frågan.

Däremot, herr talman, vill jag yrka bifall
till reservationen. Den avser att
bringa reda i systemet för statsbidrag
vid tjänsteresorna för distriktssköterskorna
och distriktsbarnmorskorna. Bestämmelserna
är nämligen kolossalt oenhetliga.
Det har visat sig vara ett pussel
både för huvudmännen och för tjänstemännen
själva att räkna ut vilka resor
som är statsbidragsberättigade. Det kan
väl knappast vara någon mening med
att ha ett så opraktiskt system. Inte heller
patienterna kan få någon reda i systemet.
Det är för dem oerhört förvirrande;
de får själva i vissa fall betala
resan för en distriktssköterska, men utgifterna
för läkarens resa betalas genom
sjukförsäkringen.

Jag vet väl att utskottets motivering
för avslag är att man vill skjuta avgörandet
på framtiden. För att slippa en replik
och då tiden är så upptagen nu vill
jag endast påpeka, att det knappast kan
vara motiverat att uppskjuta frågans lösning,
ty det går att på detta speciella
område göra en tillsvidarebestämmelse,
tills hela statsbidragssystemet justeras.

Jag skulle därför vilja yrka bifall, herr
talman, till den reservation som är fogad
till detta utskottsutlåtande.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Även frågan om statsbidragsgrunderna
har ju varit föremål för
förberedande handläggning i den departementspromemoria,
som har varit ute
på remiss i vanlig ordning. På grund av
en del invändningar som har gjorts under
denna remissbehandling har departementschefen
kommit till den uppfattningen,
att statsbidragsgrunderna i detta
fall inte skall tas upp till avgörande
för sig. Det har därför ansetts lämpligt
att skjuta på detta spörsmål, till dess alt
statsbidragsutredningen kommer med
sitt förslag. Denua utredning har själv
ansett att detta iir det lämpligaste. Departementschefen
liar kommit till samma
uppfattning, och även utskottet de -

132

Nr 22

Fredagen den 27 maj 1955

Förordningsförslag om bostadssparande
lar denna mening. Motiveringen finns
på s. 13, som jag hänvisar till, och jag
hemställer om hifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt samt
vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som förordats i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om distriktsbarnmorskor, dels
ock i ämnet väckta motioner, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 49, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändring i förordningen
den 19 november 1914 (nr
383) angående stämpelavgiften, m. m.,
bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 339, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 49 bifölles även av andra
kammaren.

Förordningsförslag om bostadssparande

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 51, i anledning av väckta
motioner med förslag till förordning om
bostadssparande.

I två inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motioner, I: 147 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 178 av herr Hjalmarson m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen måtte antaga
i motionerna infört förslag till förordning
om bostadssparande.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I:
147 av herr Ewerlöf in. fl. och II: 178
av herr Hjalmarson m. fl. med förslag till
förordning om bostadssparande icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar Velander
och Hagberg i Malmö, vilka i anslutning
till innehållet i de likalydande
motionerna 1:147 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 178 av herr Hjalmarson in. fl. ansett,
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till sagda
motioner, antaga det däri framlagda förslaget
till förordning om bostadssparande.

Herr VELANDER (h):

Framläggandet av Kungl. Maj:ts proposition
nr 193 om premiering av frivilligt
sparande har hälsats med stor tillfredsställelse.
Bankoutskottet har också
tillstyrkt bifall till denna proposition.
Jag har fäst mig vid att bankoutskottet
i inledningen till sitt yttrande understryker
sparandets utomordentliga betydelse
för stabiliteten i vårt ekonomiska
liv och för samhällsekonomien i stort.

Jag har emellertid inte kunnat tänka
mig, att framläggandet av denna proposition
och dess, såsom jag förutsätter,
godtagande av riksdagen skulle kunna
utgöra skäl för att avvisa andra uppslag
till frivilligt sparande. Det är emellertid
vad som har skett enligt bevillningsutskottets
föreliggande betänkande. Bevillningsutskottet
menar sålunda att vid sidan
av den premiering av sparandet,
som propositionen förutsätter, är utskottet
inte berett att tillstyrka någon annan
form för befordrande av frivilligt sparande.
Jag har synnerligen svårt att godtaga
en sådan motivering, och jag upp -

Fredagen den 27 maj 1955

Nr 22 133

repar, att det är bevillningsutskottets enda
motivering. Det är dock så, att det
yrkande, som ställes i de föreliggande
högermotionerna, siktar till främjande
av ett så betydelsefullt och viktigt ändamålssparande,
att motionerna hade bort
få en annan behandling.

Från sådana utgångspunkter hemställer
jag, herr talman, utan att i detta sammanhang
ta kammarens tid ytterligare i
anspråk om bifall till den vid utskottets
betänkande fogade reservationen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Bevillningsutskottet har
avstyrkt denna motion, inte bara med
anledning av att det ifrån bankoutskottets
sida ligger här i dag på riksdagens
bord ett mera allmänt förslag som understöd
åt sparandet, utan kanske väsentligen
därför att bankoutskottets förslag
ju ändå försöker att begränsa understödet
till att avse ett nysparande.
Även de bestämmelserna har kanske sina
brister, men de syftar åt ett nysparande,
medan denna motion ingalunda
syftar åt ett nysparande. Man kan ju
flytta över från ett konto till ett annat
och få skattefrihet, om man binder beloppet
under en viss tid.

Vidare kommer detta förslag också i
motsats till bankoutskottets förslag att
ge ytterst olika hjälp alltefter den sparandes
inkomstställning. 1 de lägsta inkomstskikten
kan det vid en insättning
av maximum 8 000 kronor bli en hjälp
med besparade skatter på låt oss säga
200 kronor. Högre upp i inkomstskikten
kan det bli en besparing på 600 kronor
och mera. Detta, att mera hjälpa den
rikes sparande än den fattiges sparande,
förefaller mig vara en tämligen oriktig
väg. Jag tycker att utskottet har fullt
giltiga skäl för att avstyrka denna illa
tänkta motion.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Till herr Sjödahl vill
jag blott siiga, att om utskottet hade haft

Förordningsförslag om bostadssparande
några vägande synpunkter för bedömande
av det skäliga och lämpliga beträffande
en sådan sparform som motionerna
siktar till, hade det väl varit
på sin plats, att dessa hade kommit till
uttryck på något sätt i bevillningsutskottets
betänkande. Då hade det också
varit möjligt att taga ställning till dessa
synpunkter. Vissa sådana ventilerades ju
något i fjol, men jag trodde att, eftersom
utskottet inte upprepat något av vad
utskottet då anförde, utskottet hade lämnat
de synpunkterna helt bakom sig.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att göra en viktig ändring i min motivering
nyss. Jag avsåg att säga att hjälpen
till den mera fattige kunde bli 2 000
kronor och till den mera rike 6 000 kronor
i mitt exempel.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu förevarande betänkandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

26, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning angående
inrättande av en postanstalt i riksdagshuset; nr

27, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning rörande inrättande
av vissa nya tjänster samt rörande
höjd lönegradsplacering för vissa andra
tjänster i banken, m. m.; samt

nr 28, angående regleringen för budgetåret
1955/56 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

134

Nr 22

Fredagen den 27 maj 1955

Ang. bankaktiebolags kassareserv m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr
314) angående rätt för Konungen att i
vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 4 februari 1955 dagtecknad
proposition, nr 64, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t jämlikt § 87 regeringsformen
föreslagit riksdagen antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag om fortsatt giltighet av lagen
den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv;

2) lag om fortsatt giltighet av lagen
den 5 juni 1953 (nr 308) med särskilda
bestämmelser angående bankaktiebolags
inlåning; samt

3) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 7 december 1951 (nr 767) om
räntereglering in. in.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft två i anledning
av densamma väckta likalydande
motioner, nämligen I: 406 av herrar
De Geer och Ohlon och 11:509 av herrar
Schmidt och Gustafson i Göteborg. I motionerna
hade hemställts, att riksdagen
måtte dels med ändring av vad Kungl.
Maj:t föreslagit i propositionen nr 64 för
sin del besluta sådan lydelse i 1 § lagen
angående rätt för Konungen att i vissa
fall meddela bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, att maximitalet för
kassareservkvoten fastställdes till 25 %,
dels avslå det i propositionen nr 64 innefattade
förslaget om förlängning av ränteregleringslagen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte — med avslag å motionerna
1:406 och 11:509 — bifalla
Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Reservation hade avgivits av herrar
Ewerlöf, Wehtje, Kronstrand, Schmidt,
Dickson och Gustafson i Göteborg, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 406 och TI: 509

1) för sin del antaga Kungl. Maj ds
förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen
3 juni 1949 (nr 314) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv med den ändringen, att
1 § erhölle den ändrade lydelse, som i
reservationen angivits;

2) antaga Kungl. Maj ds förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 5 juni
1953 (nr 308) med särskilda bestämmelser
angående bankaktiebolags inlåning;

3) avslå Kungl. Maj ds förslag om fortsatt
giltighet av lagen den 7 september
1951 (nr 767) om räntereglering m. m.

Herr KRONSTRAND (fp):

Herr talman! I den reservation, som
är fogad till bankoutskottets utlåtande,
föreslås att kassareservkvoten skali bestämmas
till högst 25 procent mot i propositionen
föreslagna 50 procent. Som
skäl för detta yrkande hänvisar jag till
vad som anföres i motionerna I: 406 och
II: 509.

Kassareservlagstiftningen kan i vissa
ekonomiska lägen vara ett värdefullt
komplement till övriga penningvårdande
medel. Här som alltid när det är fråga
om beredskapslagar gäller emellertid,
att lagen får handhas med försiktighet
och smidighet. Fn så hög kvot som 50
procent kan i dagens läge medföra allvarliga
konsekvenser. Näringslivets möjligheter
till kapitalförsörjning kringskäres
på alla kanter. Detta har kraftigt
understrukits bl. a. under gårdagens debatter
kring bevillningsutskottets då föreliggande
ärenden. Går man så långt
att man inte bara lyckas dämpa ned företagens
lust till investeringar, som inte
direkt verkar produktionshöjande,
utan också förhindrar de i regel mycket
kapitalkrävande anläggningar, som behövs
för att hålla en jämn uppåtgående
kurva för produktionen, måste man

Fredagen den 27 maj 1955

Nr 22

135

vara inne på fel väg. Det kan bli ett
mycket bekymmersamt läge för vårt näringsliv
och för våra företagare. Med
detta för ögonen kan jag inte vara med
om att binda kapital i bankerna till
overksamhet i högre grad än som motsvaras
av den förut gällande bestämmelsen
om en kassareserv av högst 25
procent.

Beträffande ränteregleringslagen kan
jag fatta mig mycket kort. Den borde
nog höra till ett övervunnet stadium.
Jag hänvisar även till vad lagrådet anfört.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag har heller inget annat
yrkande än om bifall till reservationen
och har inte mycket att tillägga
till vad den föregående talaren har sagt.

Vi står här inför ett prov på finansministerns
allt omodernare vapenarsenal
på penningpolitikens område. Vi har
ju som bekant vilket också framgår av
reservationen, ingenting emot att kassareservlagen
i sin tidigare lydelse förlänges.
I år liksom i fjol vänder vi oss
emellertid emot att likviditetsprocenten
höjes från 25 till 50. De invändningar
häremot, som vi gjorde i fjol, står alltjämt
kvar, och det finns ingen anledning
att upprepa dem. Det är emellertid angeläget
att i dagens läge understryka, att
hela det motiv för höjning av likviditetsprocenten,
som åberopades i fjol, nu
har förfallit i och med att man gått över
till en helt ny penningpolitik. Med den
penningpolitik, som nu föres, liar man
icke behov av att öka kravet i fråga om
likviditeten. Annorlunda var det under
den tid man ännu räknade med att kunna
åstadkomma kreditåtstramning utan
räntehöjning. Jag skulle därför ha satt
värde på om finansministern hade varit
närvarande, så att jag till honom hade
kunnat rikta en fråga, huruvida inte
även han är beredd att erkänna att kravet
att höja likviditeten från 25 till 50
procent nu har förlorat sin motivering.

Räntelagen har vi bekämpat alltifrån

Ang. bankaktiebolags kassareserv m. m.
dess tillkomst. Även lagrådet har varje
år vidhållit sitt avstyrkande. Lagen är
ju också efter den nya penningpolitikens
införande mogen att införlivas med
ett polismuseum för förlegade vapen.

Någon erinran mot förlängning av lagen
med särskilda bestämmelser angående
bankaktiebolags inlåning har vi inte.
I vår reservation ingår följaktligen
ett yrkande om bifall till förlängning av
denna lag.

Herr BOO (s):

Herr talman! Punkterna rörande förlängning
av kassareservlagen, lagen om
bankaktiebolags inlåning och ränteregleringslagen
är ju gamla bekanta, liksom
flera andra ärenden, som vi har här i
dag från bankoutskottet.

Bankofullmäktige har i fråga om kassareservlagen
sagt att den bör bibehållas
i beredskapssvfte. Det är icke heller
några delade meningar om huruvida lagen
bör vara till eller ej. Skiljelinjen i
dag går mellan vilka procentsatser, som
skall uppställas i lagen, när det gäller
storleken av bankernas kassareserv. Vid
denna sena timme av riksdagens arbete
finns det ingen anledning att på nytt ta
upp hela den ekonomiska debatten, efter
de anspelningar som herr Ewerlöf gjorde.
Man kan väl ändå slå fast, att just
det labila läge, som vi för närvarande
befinner oss i på detta område, kan vara
en motivering för att lagstiftningen
bibehålies.

Den nu gällande lagen har en bestämmelse
om att kassareservkvoten skall vara
50 procent. I reservationen har man
velat återinföra det procenttal, som gällde
för två år sedan, d. v. s. 25 procent.
Jag vill erinra om att det väl här föreligger
också ett tredje bud. I en reservation
som inom bankofullmäktige avgavs
av folkpartisterna Kristenson i Osby och
Kollberg har det yrkats på 35 procent.
Herr Kronstrand sade, att eu så hög
kvotprocent som 50 kunde få besvärliga
konsekvenser. Men det finns alltså även
inom hans parti olika uppfattningar om
var gränsen bör dras, när det gäller att
fastställa procenttalet.

136

Nr 22

Fredagen den 27 maj 1955

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

Jag ber att med det anförda få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
i enlighet med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 30, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt giltighet av valutalagen
den 22 juni 1939 (nr 350), m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. riksbankens sedelutgivning m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning m. in. jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 11 mars 1955 dagtecknad proposition,
nr 162, som hänvisats till bankoutskottets
förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande av
propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat förslag
till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning,

dels ock medgiva, att riksbanken finge
för tiden från och med den 1 juli 1955
till och med den 30 juni 1956 vara fritagen
från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar med
guld efter deras lydelse, med rätt dock
för riksbanken att, om förhållandena
därtill gåve anledning, före utgången av
nämnda tid återupptaga inlösningen av
bankens sedlar.

I det av Kungl. Maj :t framlagda lagförslaget
var 1 § så lydande:

Riksbanken må utgiva sedlar till ett
belopp av högst femtusenåttahundra miljoner
kronor.

I samband med förevarande proposition
hade utskottet till behandling förehaft
två i anledning av densamma väckta
likalydande motioner, nämligen nr
503 i första kammaren av herr Svärd
och nr 620 i andra kammaren av herr
Cassel. I motionerna hade hemställts, att
riksdagen måtte antaga det i propositionen
nr 162 framlagda förslaget till lag
med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning med den
ändring, att 1 § finge följande lydelse:

Riksbanken må utgiva sedlar till ett
belopp av högst femtusenfemhundra miljoner
kronor.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen — med avslag å motionerna I:
503 och II: 620 — måtte bifalla Kungl.
Maj:ts förevarande proposition.

Reservation hade anmälts av herrar
Ewerlöf, Wehtje, Kronstrand, Schmidt,
Dickson och Gustafson i Göteborg, vilka
ansett, att utskottets utlåtande bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, och avslutas med en hemställan,
att riksdagen, med förklarande att
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
icke kunnat i oförändrat skick bifallas,
måtte med bifall till motionerna 1:503
och II: 620

dels för sin del antaga det i proposition
nr 162 framlagda förslaget till lag
med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning med den
ändring, att 1 § finge följande lydelse:

Riksbanken må utgiva sedlar till ett
belopp av högst femtusenfemhundra miljoner
kronor.

Fredagen den 27 maj 1955

Nr 22 137

för riksbanken att, om förhållandena
därtill gåve anledning, före utgången av
nämnda tid återupptaga inlösningen av
bankens sedlar.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Under senare år har alltid
diskussionerna om ändring av den
provisoriska lagen om sedeltaket inletts
med ett beklagande av att den sedan år
1951 pågående utredningen om en definitiv
lagstiftning ännu icke slutfört sitt
uppdrag. Tyvärr måste utredningen efterlysas
även denna gång. Undan för undan
har löftena om tiden för dess färdigblivande
svikits. I berättelsen om vad
sig i riket tilldragit står det att utredningen
kommer att avlämna sitt betänkande
i början av detta år. Det bär ju
nu inte skett. Det sista som vi hört är
att den skall vara att förvänta i början
av sommaren.

Det är uppenbart att provisoriska regleringar
på detta område är utomordentligt
otillfredsställande och snarast
måste efterträdas av en definitiv reglering.
Om vi nu kan vänta betänkandet
till sommaren, har vi resonerat som så,
att denna fråga är så angelägen, att den
borde kunna göras till föremål för proposition
redan till hösten. Även om detta
skulle visa sig omöjligt, menar vi att det
skulle vara av värde att få kännedom
om utredningens innehåll, innan man
skrider till ett beslut om en ny förlängning
av den provisoriska lagen.

Ytterligare ett skäl för uppskov till
hösten med denna fråga ser vi däri, att
den nya penningpolitiken kan förväntas
komma att återverka på behovet av sedlar
i sådan utsträckning, att erfarenheter
härom bör avvaktas innan man bedömer
frågan om sedeltakets höjd.

För det tredje må framhållas, att ett
uppskov med frågans avgörande till hösten
icke är förenat med någon som helst
olägenhet. I den mån man behöver räkna
med en risk för att det nu gällande
sedeltaket kan bli genomslaget under det
kommande året, så är det tiden vid årsskiftet
som är den kritiska; förr kan det
aldrig bli fråga om att det nu gällande
sedeltaket skulle genombrytas.

Ang. riksbankens sedelutgivning ni. m.

Med hänsyn till alla dessa omständigheter
har vi reservationsvis yrkat, att
man skulle vila på hanen till hösten med
en förändring av sedeltaket och att det
definitiva beslutet skulle få fattas med
stöd av dels den nu pågående utredningen,
dels erfarenheterna av den nya
penningpolitiken.

Med den motiveringen ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Hansson
(fp).

Herr BOO (s):

Herr talman! Herr Ewerlöf vill göra
gällande att ett uppskov till hösten i
denna fråga inte skulle vålla några som
helst olägenheter. Detta låter kanske bestickande.
Om den nuvarande lagen hade
gällt även under hösten, skulle väl
utskottet ha kunnat utan vidare låta behandlingen
av denna proposition anstå
till höstriksdagen för att på det sättet
tillmötesgå oppositionens önskemål. Men
nu utlöper ju lagens giltighetstid den
sista juni. Reservanternas förslag innebär
därför att riksdagen skulle besluta
en ny lag med oförändrat sedeltak, alltså
5,5 miljarder, och avslå Kungl. Maj:ts
proposition evad avser begäran om höjning
av sedeltaket från 5,5 till 5,8 miljarder.
Under alla förhållanden skulle
Kungl. Maj:t vid ett sådant beslut få
återkomma till höstriksdagen med en
eventuell ny framställning just i detta
avseende.

Yi har på det ekonomiska området
under 1953 och 1954 haft en lugn utveckling
med prisstabilitet, men även
under dessa båda år liar behovet av ett
ökat sedelomlopp gett sig till känna på
normalt sätt. Sedelomloppets maximum
har för vart och ett av de bägge åren
ökats med 5,5 procent. Den 23 december
förra året var sedelomloppet uppe i 5 189
miljoner kronor, och om man för 1955
räknar enbart med samma ökning som
de tidigare åren, skulle ökningen av sedelbehovet
i år bli ungefär 285 miljoner
kronor. Det skulle då inte vara mer än
cirka 25 miljoner kvar till det nuvaran -

138

Nr 22

Fredagen den 27 mai 1955

Forordningsförslag om premiering av frivilligt sparande m. m.

de taket 5,5 miljarder. Man får dessutom
komma ihåg att utvecklingen på det ekonomiska
området i år varit litet mer
orolig än tidigare. Vi har redan haft en
viss prisstegring, och det blir kanske ytterligare
någon stegring under årets
lopp. Även detta kommer att medföra
ökat behov av sedlar. Redan nu kan
man alltså räkna med ett större behov
av betalningsmedel i år, och jag tror att
det från dessa utgångspunkter finns skäl
att ifrågasätta, om reservanternas ställningstagande
är hållbart.

Även om man räknar med en förändring
i det ekonomiska klimatet, t. ex.
genom räntejusteringen, kan detta knappast
få en så omedelbar verkan just beträffande
de löpande betalningsmedlen,
sedlarna, att vi kan vänta en direkt nedgång
eller att behovet inte normalt skall
fortsätta att stiga. Om räntejusteringen
får gynnsamma verkningar, slår de väl
i första hand ut på andra delar av kapitalmarknaden
och andra betalningsmedel.
Det ökade sedelbehovet sammanhänger
närmast med de höjda lönerna
och den ökade köpkraften, och därför
tror jag att man kommer att få gå den
av Ivungl. Maj:t föreslagna vägen och
höja sedeltaket med 300 miljoner kronor,
oavsett om man väntar till hösten eller
avgör frågan nu.

Den nu föreslagna justeringen uppåt
motsvarar justeringen förra året, och det
är alltså ingenting onormalt som här har
föreslagits.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag fäster uppmärksamheten
på att herr Boo inte har gjort gällande,
att det skulle föreligga någon som
helst risk för att det nu gällande sedeltaket
skulle bli genomslaget förrän tidigast
vid årsskiftet. Det innebär att vi har
hela hösten på oss för att fatta ett beslut
på grundval av de erfarenheter, som vi
då kan ha förskaffat oss.

Det är riktigt som här sagts, att ett
uppskov med frågans behandling på

grund av formella skäl inie kan åstadkommas
på annat sätt än att det fattas
beslut om en ny lag från den 1 juli, eftersom
nu gällande lag slocknar vid denna
tidpunkt. Den nya lag, som vi föreslår
från den 1 juli, är även i fråga om sedeltaket
helt likalydande med den som gällt
under detta år. Det är den form som
måste väljas för att kunna vinna syftemålet
att få möjligheter att bedöma denna
fråga i ljuset av erfarenheterna till
hösten.

Herr BOO (s):

Herr talman! Skillnaden mellan utskottsmajoritetens
ställningstagande och
reservanternas är, att utskottsmajoriteten
bedömer frågan på det sättet, att det inte
kan framkomma några nya omständigheter
till hösten, som rubbar det faktum
att vi normalt kommer att behöva denna
ökning av sedelomloppet. Om man
har denna uppfattning, är det naturligt
att man kommer fram till det här slutresultatet.

Jag ville vidare framhålla, att det just
är den sittande utredningen, som skall
framlägga förslag om hur denna fråga
skall ordnas på längre sikt, som bär
gjort framställningen om att vi skall besluta
denna ökning av sedelbeloppet för
det kommande året.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Forordningsförslag om premiering av frivilligt
sparande m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av dels Ivungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om premiering av frivilligt .sparande
under åren 1955 och 1956, dels i

Fredagen den 27 maj 1955

Nr 22 139

Förordningsförslag om premiering av frivilligt sparande m. m.

Utskottet hade i det nn föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

ämnet väckta motioner, dels ock väckta
motioner angående premiering av s. k.
ungdomssparande.

I en den 15 april 1955 dagtecknad proposition,
nr 193, som hänvisats till bankoutskottets
förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat förslag
till förordning om premiering av
frivilligt sparande under åren 1955 och
195G.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft

dels två före propositionens avlämnande
väckta likalydande motioner,
nämligen nr 74 i första kammaren av
herr Nilzon, Ivar, in. fl. och nr 94 i andra
kammaren av herr Adolfsson m. fl.,

dels ock följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen
motionerna i första kammaren nr 529 av
herr Ewerlöf m. fl., nr 530 av herr
Öhman och herr Persson, Helmer, nr
531 av herr Anderson, Carl Albert,
m. fl., nr 536 av herr Persson, Johan,
och nr 537 av herr Ewerlöf in. fl. samt
motionerna i andra kammaren nr 053 av
herr Holmberg, nr 654 av herr Lundqvist
m. fl., nr 655 av herr Lundberg, nr
659 av herr Ahlberg m. fl., nr 660 av
herr Nelander m. fl., nr 661 av herr
Hjalmarson in. fl. samt nr 662 av herr
Johanson i Västervik.

A. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit vissa ändringar böra
företagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning om
premiering av frivilligt sparande under
åren 1955 och 1956 — måtte, med avslag å
motionerna 1:530 och 11:653 i vad de
avsåge yrkande om avslag å propositionen
samt motionen II: 655 samt med bifall
till motionerna I: 529, I: 530 och II:
653 samt I: 536 och II: 660, de fyra sistnämnda
i vad de avsåge premiering av
sparverksamhet inom RF och HSB, samt
till motionerna I: 531 och II: 654, för sin
del antaga nämnda förslag till förordning
med den ändringen, att 1, 4, 9 och
11 §§ erhölle den lydelse, som under
punkten angivits;

B. att motionerna 1:537 och 11:661,
11:659, 11:662 samt 1:74 och 11:94 —
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet förut i utlåtandet
anfört — icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

C. att motionerna 1:536 och 11:600 i
vad de avsåge övriga under A icke upptagna
förslag icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Det av utskottet tillstyrkta förordningsförslaget
var i nedan angivna delar
så lydande:

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

t §. f S.

Å sparbelopp, som under år 1955 eller 1956 insättes å för ändamålet upplagt

av staten erhålla spcirpremie enligt vad

premiesparkonto hos bank, äger spararen
nedan sägs.

Med bank avses i denna förordning
sparbank, affärsbank, postsparbanken
samt centralkassa för jordbrukskredit.

Med bank avses i denna förordning
sparbank, affärsbank, postsparbanken,
centralkassa för jordbrukskredit, Kooperativa
förbundet och Hyresgästernas
sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
jämte till dessa riksorganisationer
anslutna föreningar, som ha egna
sparkassor.

a a.

1 000 kronor för varje

3 §.

Sparpremie må åtnjutas å ett årligt sparbelopp av högst
sparare.

140

Nr 22

Fredagen den 27 maj 1955

Förordningsförslag om premiering av frivilligt sparande m. m.

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

Sparpremie utgår med 20 procent av sparbelopp som insattes under år 1955 och
med 15 procent av sparbelopp som insattes under år 1956, allt i den mån sparbeloppet
vid utgången av år 1960 fortfarande innestår å premiesparkontot.

4 § andra stycket

Sparpremie utgår endast i den mån
sparbeloppet svarar mot en ökning under
sparåret av spararens sammanlagda
hos banker och andra penninginrättningar
innestående medel. Beträffande
äkta makar skall dylik ökning föreligga
för makarna tillhopa.

6 § första stycket

4 § andra stycket

Sparpremie utgår endast i den mån
sparbeloppet svarar mot belopp, med
vilket spararen under sparåret ökat sina
sammanlagda tillgodohavanden hos banker
och andra penninginrättningar, med
tillägg i förekommande fall av det belopp,
som han under samma år erlagt i
premier för kapitalförsäkring utöver vad
han erlagt i sådana premier under år
195b. Har beloppet av erlagda premier
enligt vad nyss sagts ökats men tillgodohavandena
hos penninginrättningar
minskats, må dock sparpremie åtnjutas
högst för ett sparbelopp motsvarande
skillnaden mellan sagda ökning och
minskning. Har spararen under sparåret
belånat, låtit återköpa eller överlåtit kapitalförsäkring,
skall hänsyn tagas endast
till den del av ökningen av tillgodohavanden
och premiebelopp, som överstiger
beloppet av vad han genom belåningen,
återköpet eller överlåtelsen uppburit.
Beträffande äkta makar skall vad
i detta stycke sägs avse makarna tillhopa.

6 § första stycket

Sparare, som vill erhålla sparpremie, har att ingiva skriftlig anmälan härom till
beskattningsnämnd, å vilken hans taxering till statlig inkomstskatt året efter sparåret
ankommer. Såvida icke särskilt hinder möter däremot, skall sådan anmälan
fogas vid allmän självdeklaration, som avgives till ledning för taxering varom nyss
sagts. För gift sparare, som icke själv har att avgiva allmän självdeklaration, må
anmälan fogas vid den andra makens deklaration. Anmälan, som inkommer efter
utgången av året efter sparåret, må icke upptagas till prövning.

Reservation hade anförts av herrar
Danmans, Carlsson i Tibro och Helander,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit vissa ändringar böra
företagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning om
premiering av frivilligt sparande under

åren 1955 och 1956 — måtte, med avslag
å motionerna 1:530 och 11:653, i vad
avsåge yrkande om avslag å propositionen,
samt motionen II :655 samt med bifall
till motionerna 1:529, 1:531 och 11:654,
1:536 och 11:660 ävensom 1:530 och II:
653, de sistnämnda i vad de avsåge premiering
av sparverksamhet inom RF och
HSB, för sin del antaga nämnda förslag
till förordning med den ändringen, att
1, 3, 4, 6, 9 och 11 § § erhölle den lydelse,
som under punkten angivits;

Fredagen den 27 maj 1955

Nr 22 141

Förordningsförslag om premiering av frivilligt sparande m. m.

B. att i motionerna —--(lika med

utskottet) — ---någon riksdagens åt gärd.

Reservanternas förslag innebar, att till
3 § i förordningsförslaget skulle fogas ett
nytt stycke av följande lydelse:

Skulle vid utgången av 1960 penningvärdet
ha sjunkit och socialstyrelsens
allmänna konsumentprisindex ha stigit
med minst 10 procent i förhållande till
indexets medeltal för kalenderåret 1956,
skall premiesparkontot för varje uppnådd
tioprocentig indexökning av statsmedel
tillgodoföras 10 procent å det
sparbelopp som vid utgången av 1960
skall premieras.

Därjämte hade reservanterna för 6 §
första stycket föreslagit följande avfattning: Sparare,

som —• — —• (lika med utskottet)
— — — sparåret ankommer,
samt härtill foga eu på heder och samvete
avgiven försäkran att belopp som
insatts å premiesparkonto har sparats av
inkomst under beskattningsåret. Såvida

icke---(lika med utskottet) — —

— till prövning.

Rörande sättet för utlåtandets föredragning
anförde

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! I avseende å föredragningen
av bankoutskottets utlåtande nr
32 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis samt det av utskottet i
punkten A framställda förordningsförslaget
paragrafvis och, där så erfordras,
styckevis, med övergångsbestämmelser,
ingress och rubrik sist,

att sedan nämnda förordningsförslag
blivit genomgånget, utskottets hemställan
i punkten A föredrages,

att vid behandlingen av den del av utlåtandet,
varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess
helhet; samt

att författningstext ej må behöva uppläsas
i vidare mån än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Vad herr Ewerlöf sålunda hemställt
bifölls.

Punkten A

Det av utskottet tillstyrkta förordningsförslaget 1

Herr DANMANS (fp):

Herr talman! Endast några ord med
anledning av den reservation, som är fogad
till utskottets utlåtande och som gäller
frågorna om nysparande och penningvärdegaranti.
Utskottet har skänkt
dessa båda problem en välvillig handläggning,
och skrivningen är också positiv.

Vad först gäller nvsparandet anser utskottet,
att departementschefens förord
för premiering av banksparandet kommit
till, emedan det rent tekniskt är en
mycket svårlöst uppgift att utsträcka
premieringen till allt sparande. På s.
25 i utlåtandet är dock utskottet inne
på tanken att låta själva förmögenhetsutvecklingen
i sin helhet ligga till grund
för premieringen. Utskottet säger där, att
det inte är berett att tillstyrka motionerna
om nysparande, men tillfogar: »Utskottet
anser sig dock böra tillägga, att,
därest kontrollen i nu ifrågavarande
hänseende kunnat ordnas på ett ändamålsenligt
och enkelt sätt, hade det i och
för sig kunnat övervägas huruvida icke
kravet på nysparande borde ha skärpts
så att det avsåge icke blott bank- och
försäkringssparandet utan förmögenhetsutvecklingen
i dess helhet.»

Såsom ytterligare ett bevis för att utskottet
haft önskemålet om nysparande
i tankarna kan anföras den spärr, som
utskottet har föreslagit angående försäkringsmedel.
Det gäller 4 § i den föreslagna
förordningen. Denna möjlighet
att genom överflyttning av pengar från
detta område erhålla sparpremie förhindras
härmed, och i motsvarande grad
ökas också nysparandet.

Reservanterna anser att man riskerar
att den sparstimulerandc effekten av de
nu föreslagna åtgärderna blir väsentligt
försvagad, om man avstår från att upp -

142

Nr 22

Fredagen den 27 maj 1955

rorordningsförslag om premiering av frivilligt sparande ni. m.

ställa krav på nysparande och därigenom
skapar möjligheter att genom omplacering
av kapital komma i åtnjutande
av ifrågavarande premie. I denna situation
har reservanterna föreslagit, att den
skattskyldige vid anmälan till beskattningsnämnd
skall avge en försäkran att
beloppet sparats av inkomst under året.

Den föreslagna penningvärdegarantien
avstyrkes av utskottet med motiveringen
att en sådan garanti kan påverka
spararna psykologiskt oförmånligt och
att den i olika sammanhang kan åberopas
såsom prejudicerande. Det sista är
naturligtvis riktigt. Men fråga är om vi
inte ändå — av många olika anledningar
— bör komma fram till stabilitet beträffande
penningvärdet på något sätt.

1 denna fråga har Internationella bankens
ekonomiska rådgivare, dr Per Jacobsson,
gjort ett uttalande, av vilket
jag skall be att få citera några rader.
Han säger: »I våra dagar med höga skatter
kan man mindre än förr räkna med
att ett relativt litet antal storsparare
skall vara i stånd att ombesörja större
delen av det behövliga samhällssparandet.
— — — Men desto mer beroende
blir samhället av de breda lagrens sparande
såsom grundval för den ekonomiska
utvecklingen.---Det är en god

sak att sparverksamheten igen håller på
att komma till sin rätt. Men man kan
inte räkna med att folk sparar stigande
belopp om de inte har förtroende till stabiliteten
i penningvärdet, för om penningvärdet
sjunker leder ju deras sparande
till en ren förlust.»

Samma fråga diskuteras också av en
av våra många tidningar, som säger följande:
»Det är så olika motiv som ligger
till grund för sparandet. Avgörande för
sparvolymen är dock vissheten om att
sparkapitalet bevaras, att pengarna behåller
sitt värde.» Det heter vidare, att
det sjunkande penningvärdet när det gäller
sparkapitalet främst drabbar småfolket,
tv den mera förmögne har alltid
sina tillgångar placerade i realvärden,
och detta håller honom sålunda i många
fall skadeslös.

Det anförda ger en antydan om vilken
nyckelställning detta problem ändå intar

i fråga om det frivilliga sparandet. Och
ett är säkert: den kraftiga penningvärdeförsämringen
under efterkrigstiden har
allvarligt skadat sparvilian. Ett grundvillkor
för sparviljans uppehållande
och stegring är, att allmänheten räknar
med att sparade medel behåller sitt
reella värde. Vad vi nu i vår reservation
har föreslagit är en penningvärdegaranti.
Konjunkturinstitutet har varit inne
på samma tanke i ett remissyttrande
över 1951 års promemoria. Även Landsorganisationen
här i landet har anfört
liknande synpunkter i remissyttrande
över de motioner i ämnet, som väckts år
1953.

Slutligen vill jag, herr talman, inte
underlåta att erkänna, att det föreliggande
förslaget har många förtjänster.
Sparviljan omnämnes nu med respekt
och återfår en hedrad plats. Sparvänligheten
markeras mycket starkt, och viljan
att nu ta ett krafttag'' för att rätta till mycket
av det som försummats, är tydligt
märkbar. Departementschefen säger, att
detta förslag mera innebär ett experiment.
Nåväl, men låt oss då hjälpas åt,
så att detta experiment lyckas väl!

Jag ber, herr talman, att få yrka hifall
till den reservation, som är fogad till
utskottets utlåtande.

Herr EWERLÖF (li):

Herr talman! Såsom den föregående
talaren har vitsordat, har vi inom bankoutskottet
i mycket stor enighet lyckats
lösa denna fråga — det föreligger ju endast
reservation på de punkter, som herr
Danmans redogjort för.

I första hand yrkar reservanterna, att
var och en som öppnar premiesparkonto
skall avge en försäkran på heder
och samvete, att det rör sig om ett nysparande.
Jag vill erinra om alt man i
denna förordning enligt Kung]. Maj ds
förslag från början bara tog hänsyn till
banksparandet såsom sådant, och det
gällde då att konstatera, om det hade tillkommit
ett nvsparande under året i form
av banksparande. Utskottet bar rättat
till detta så till vida, att man när
det gäller att bedöma, huruvida nvspa -

Fredagen den 27 maj 1955

Nr 22

143

Förordningsförslag om premiering av frivilligt sparande m. m.

rande föreligger eller inte, bär tagit hänsyn
även till försäkringssparande!. För
att styrka, att det är fråga om ett nvsparande
i denna mening, skall till deklarationerna
fogas vissa uppgifter, som är
ägnade att visa förloppet av vederbörandes
sparande både med avseende på
banksparande och försäkringssparande.
Under sådana förhållanden bar vi inte
ansett att det finns anledning att fordra
en sådan här förklaring, som ju inte
kunde förändra författningen därhän att
man, när det gäller alt bedöma, huruvida
nvsparande föreligger eller inte, även
skulle ta hänsyn till andra förmögenhetsförändringar
än sådana, som kan inträda
på banksparandets eller försäkringssparandets
område.

När det sedan gäller den föreslagna
indexgarantien för de belopp, som skulle
sparas, bär utskottet utgått ifrån att premierna
är så pass grundligt tilltagna, att
de redan i och för sig borde utgöra ett
tillräckligt incitament. Men därutöver
bar vi tyckt, att det legat något psykologiskt
motbjudande i att i detta sammanhang
annonsera, att penningvärdet
skulle falla så kraftigt, att det behövdes
någonting utöver dessa premier för att
man över huvud taget skulle intressera
sig för detta sparande. Vi bar ansett att
det är först när man kommit på det
sluttande planet i fråga om penningvärdet,
som man tvingas att mer
eller mindre gå över till sådana bär indexregleringar.
Vi bär inte velat anse,
att vi befinner oss på detta stadium; vi
bar tyckt att det skulle såsom prejudikat
vara olämpligt att införa eu indexgaranti
i detta sammanhang.

■lag ber med hänsyn till det anförda
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr PERSSON, JOHAN, (fp):

Herr talman! Då jag i den fråga, som
bankonlskottets utlåtande in- 32 avser,
bar avlämnat en motion i första kammaren
likalydande med motionen 060 i
andra kammaren vill jag anföra några
synpunkter.

Först skulle jag, herr talman, vilja

framhålla att finansministern, då han
övervägt olika alternativ för premiering
av frivilligt sparande, stannat för ett
som jag tror mycket gott förslag, när
han föreslår kontant premiering av frivilligt
sparande under åren 1955—1956.
Att den form av sparande, som departementschefen
föreslår, kommer att påverka
sparviljan, torde vara uppenbart. Den
är enkel och fordrar ingen vidlyftig administrationsapparat.

Att en ökning av det enskilda sparandet
är av stor betydelse som ett led i
strävandena att stärka stabiliteten i vårt
ekonomiska liv, torde vi alla vara överens
om, men frågan är vilka vägar man
skall gå eller vilka åtgärder som skall
vidtagas för att nå detta mål, eller i varje
fall för att nå det bästa resultatet på
området.

Vill man stimulera sparandet, får man
nog se till att spararna får en skälig ersättning
för den insats de gör. För flertalet
gäller det givetvis, att om man
skall kunna spara något av sina inkomster,
måste man avstå från något, som
man eljest önskat sig eller ansett sig behöva.

Räntan på det sparade kapitalet utgör
spararnas ersättning. När inlåningsräntan
varit 2 å 2 1/2 procent under
många tidigare år, bar åtminstone inte
denna stimulerat till sparande i någon
större omfattning.

Oavsett ekonomiska värderingar har
nog flertalet människor ett behov av att
äga någonting, och om man anser att ett
frivilligt sparande är av central betydelse
för framåtskridande och ekonomisk
stabilitet för ett land i stort, så gäller
detta givetvis också den enskilda individen.
Det måste vara en väsentlig
uppgift för den ekonomiska politiken
att skapa förutsättningar för ett sådant
förhållande i vårt land.

Vilka förutsättningar eller möjligheter
finns då att främja detta syftemål? Man
talar bland annat om önskvärdheten eller
nödvändigheten av att ett fast penningvärde
bör eftersträvas. Penningvärdesförsämringen
under de senaste åren
har nog delvis rubbat förtroendet för sparandet,
och även om sparandet för oss

144

Nr 22

Fredagen den 27 maj 1955

rorordningsförslag om premiering av frivilligt sparande m. m.

borde framstå som något självfallet och
naturligt, så vågar vi nog säga att de
senaste årens ekonomiska politik givit
anledning till att förtroendet för penningvärdet
i viss utsträckning undergrävts,
och i ett sådant läge måste nog
speciella åtgärder vidtagas. Det är därför
man nu med tillfredsställelse kan
hälsa Kungl. Maj:ts proposition nr 193
med förslag till förordning om premiering
av frivilligt sparande under åren
1955—1956. Även om förslaget avses som
försöksverksamhet och åtgärden är av
kortsiktskaraktär, har det sitt stora värde.

I anledning av denna proposition har
rätt många motioner väckts, och bankoutskottet
har också enligt föreliggande
utlåtande nr 32 föreslagit riksdagen att
företaga vissa ändringar i det genom
propositionen framlagda förslaget.

I motion nr 536 i första kammaren
och 660 i andra kammaren hemställes
bland annat om att premiering jämväl
skall omfatta den sparverksamhet, som
bedrives av Kooperativa förbundet och
HSB:s sparkassa. I flera andra motioner
har liknande framställning gjorts, och
bankoutskottet har ansett att tillräckliga
motiv föreligger för att premiera ett sådan
sparande, som bedrives av nämnda
kassor, och gör hemställan till riksdagen
att besluta i enlighet därmed.

I de angivna motionerna hemställer
motionärerna att den skattskyldige, som
ingivit skriftlig anmälan till beskattningsnämnd
om erhållande av sparpremie,
skall avlämna en på heder och samvete
avgiven försäkran att det av honom
på premiesparkontot insatta beloppet
sparats av inkomst under året. Detta vore
enligt motionärerna en säkrare kontroll
att vederbörande verkligen vore berättigad
till sparpremie. I nämnda motioner
hemställer också motionärerna att
å premiesparkonto insatta belopp skall
penningvärdeförsäkras.

Utskottet är icke berett att tillstyrka
att vare sig ett stadgande om försäkran,
att det belopp som insatts på premiesparkonto
verkligen sparats under året, eller
någon bestämmelse om penningvärdegaranti
ingår i riksdagens beslut i frågan.

Då jag är av den uppfattningen att de
i angivna motioner gjorda yrkandena
borde bifallas av riksdagen, yrkar jag,
herr talman, bifall till den av herr Danmans
m. fl. avgivna reservationen.

Herr STRANDLER (s):

Herr talman! I bankoutskottets utlåtande
står att utskottet hyser någon tveksamhet
huruvida det extra nysparande,
vartill den föreslagna premieringen
skulle föranleda, kan antagas bli tillräckligt
stor för att uppväga statens kostnader
för premieringen. Min tveksamhet
har varit mycket större än de flestas inom
utskottet. Jag ansåg att premien var
för stor, och jag är rädd för de konsekvenser
ett premiesparande skulle
kunna få för det vanliga sparandet i
framtiden. Eftersom sparpremien inte
skall utgöra skattepliktig inkomst, är avkastningen
på det sparade beloppet ganska
stor — med nuvarande högsta inlåningsränta
blir den för stora inkomsttagare
ända upp till 10 å 11 procent. Men
mer än i fråga om premiernas storlek
gäller dock min tveksamhet frågan, hur
det skall gå med det övriga mera normala
sparandet. Kanske vi i fortsättningen
ständigt måste räkna med premier
utöver ränta för att få ett tillräckligt
sparande?

Det sades inom utskottet, att det bör
vara samarbete och samförstånd när det
gäller sparandet och sparfrämjande frågor
över huvud taget. Utskottets förslagär
ett uttryck för att en sammanjämkning
har skett, men trots detta föreligger reservation
i ett par punkter från folkpartiets
sida. Den första har ju herr Ewerlöf
bemött, och jag har ingen anledning att
tillägga något. Han bemötte även mycket
i den andra punkten. Jag måste dock
säga några ord om vad den föregående
talaren anförde.

Att förtroendet till penningvärdets stabilitet
är värdefullt för sparandet är ju
alldeles riktigt, och alla vill väl vara
med om att se till att penningvärdet hålles
uppe. Men då den föregående talaren
sade, att den ekonomiska politik som
förts under de sista åren kanske är den

Fredagen den 27 maj 1955

Nr 22 145

Förordningsförslag om premiering av frivilligt sparande m. m.

främsta orsaken till att sparviljan inte
är så stor, måste man svara, att sparandet
väl aldrig har varit större än nu,
och att den ekonomiska politiken inte
har varit den enda orsaken till att sparandet
inte har varit ännu större än
det är.

I folkpartiets reservation sägs det, att
ett grundvillkor för sparviljans uppehållande
och stegring självfallet är, att allmänheten
räknar med att de sparade
medlen behåller sitt reella värde, och
därför föreslås att premiesparandet skall
kompletteras med ett stadgande om penningvärdegaranti.
Jag tror, att misstron
till penningvärdet i hög grad beror på
de attacker, som man vid flera tillfällen
gjort mot obligationerna. Man har talat
om vanstyre, man har talat om att skatterna
är så höga, att det inte lönar sig
att spara, ja, inte ens att arbeta, utan att
man måste ta sig Wigforss-dagar för att
inte få för höga skatter. Jag tror att denna
agitation har betytt mer än något
annat.

I folkpartiets stora valnummer 1918
berättades om en jordbrukare i luleåtrakten,
som hade sålt sina premieobligationer
av 1942 års emission till 28 kronor
per styck. Detta ansågs vara ett litet
bevis bland många, många andra på att
tilltron till svenska statens finansiella
vederhäftighet var i vikande hos folket.
Ja, det var väl ett bevis på att den förda
folkpartiagitationen hade åstadkommit
en viss verkan. Men det var ju en dum
affär, som denne jordbrukare gjorde, eftersom
dessa premieobligationer hela tiden
från 1948 stått i närheten av 50 kronor
och först nu på grund av räntehöjningen
bär gått ned till omkring 45 kronor.
Det är ju så, att en räntehöjning
automatiskt medför att obligationerna
sjunker i värde. Agitationen har ju fortsatt
under snart tio år. Våren 1948 var
det ju en attack mot statsobligationerna
genom massutbud av obligationer i marknaden,
men man lyckades inte då åstadkomma
det önskade resultatet — högre
ränta.

Jag tror inte heller att vad vi på sista
tiden fått höra beträffande det obligatoriska
sparandet och penningvärdet har

10 Första kammarens protokoll 1955. Nr 22

bidragit till att skapa ett mera sparvänligt
klimat. Man har talat om inflationsobligationer,
och redan det uttrycket är
ju ägnat att förringa tilltron till obligationerna,
men om statsobligationerna
inte har något värde, har ju inte heller
våra pengar något värde, varken tiorna
eller hundralapparna.

Det har sagts, att statsobligationer är
en nutida motsvarighet till nödmynten
i det karolinska enväldets slutepok. »Man
har inte svårt», sägs det, »att tänka sig
en framtida scen från Värnamo marknad,
där den folkhemsfrälste Per visar
sin Kersti sina statsobligationer som den
höga kronans mynt och Kersti blottar
hela svenska folkets oro med att säga att
det är bara papper, Per, med Skölds insignier
på.»

Det råder väl i alla fall rätt stor enighet
om försvaret av vårt lands neutralitet
och oberoende. Vi borde nog också
hålla litet mer samman, när det gäller
försvaret av vårt lands penningvärde.
Jag hoppas att det skall bli så, men det
sker genom att vi samarbetar och inte
genom att vi förstör förtroendet till penningvärdet
genom våldsamma överdrifter
om Sveriges dåliga ekonomiska läge.

Herr talman! Trots att det var med en
viss tvekan som jag gick med på utskottets
förslag, har jag inget annat yrkande
än om bifall till detta.

Herr BJÖRNBERG (h):

Herr talman! Jag lovar att i ett avseende
tala föredömligt i dag: Jag skall
fatta mig kort.

Jag vill emellertid inte underlåta att
ge min anslutning till utskottsutlåtandet.
Det förefaller uppenbart, att om det
framlagda förslaget nu antages, kommer
det att stimulera sparviljan och därmed
också leda till ökad sparsamhet, något
som ju är mycket angeläget i nuvarande
situation, såsom här framhållits av flera
talare.

Nog skulle väl även andra former av
sparslimulans kunna rekommenderas.
Jag vill inte sticka under stol med, herr
talman, att enligt min mening det föreslagna
skattegynnade sparandet — tan -

146

Nr 22

Fredagen den 27 maj 1955

Förordningsförslag om premiering av frivilligt sparande m. m.

ken på detta har framförts i olika sammanhang
— skulle skapa en mera beständig
sparvilja och på längre sikt ge
ett bättre resultat. Men nu gäller det ju
att snabbt nå fram till ett ökat sparande,
och då tror jag att den här föreslagna
vägen är värd att beträda.

Under diskussionen i denna fråga har
framförts en del erinringar mot förslaget.
Det har sagts att det är svårt att
konstatera, huruvida det verkligen ar
nytt sparande som på detta sätt gynnas,
och man har menat att det föreslagna
systemet ger möjligheter till missbruk
från mindre nogräknade personers sida,
o. s. v. Gentemot detta vill jag säga att
det nog är tämligen otänkbart att utfinna
ett system som hundraprocentigt
utesluter missbruk. Men även om missbruk
skulle förekomma i ett eller annat
fall, kan detta inte vara en anledning
till att förkasta detta nu föreslagna system.
Och vad krångligheten beträffar
—- det talas även om den saken i detta
sammanhang —• vill jag säga att varje
nytt system, som innehåller en del bestämmelser,
på papperet ter sig ganska
krångligt, men när det tillämpats en tid
i praktiken, brukar det löpa tämligen
lätt. Den krånglighet, som kan vidlåda
systemet, drabbar för övrigt egentligen
inte spararna, utan fastmer sparinstituten.
Dessa kommer ju att få en hel del
arbete att utföra och en del komplicerade
frågor att lösa. Men jag är ganska övertygad
om att de kommer att gå in för
uppgiften med stort intresse, och med
den kännedom jag har om sparinstituten
tror jag mig, herr talman, kunna
säga att de kommer att göra sitt allra
bästa för att få systemet effektivt och
uppnå så goda resultat som möjligt.

Jag kanske bör tillägga med anledning
av vad herr Danmans här yttrade att jag
inte kan ansluta mig till tanken på att
detta nysparande inte bara skulle premieras
genom de 15—20 procenten, utan
även skulle få ett slags värdebeständighetsgaranti.
Det vore mycket att säga
därom, herr talman, men jag skall nöja
mig med att beteckna förslaget som ett
överbud, som en förtvivlans åtgärd, som
psykologiskt kan skada allt annat pen -

ningsparande. Yi skall väl inte utgå ifrån
att penningvärdet med naturnödvändighet
allt framgent kommer att försämras.
Att bibringa folk den uppfattningen,
vore att skada sparandet och alt skada
vårt land.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr DANMANS (fp):

Herr talman! I reservationen konstateras
att en viss penningvärdeförändring
har inträtt. Reservanterna vill att
denna penningvärdeförändring på något
sätt skall förhindras. Vi anser inte
att det med naturnödvändighet måste vara
så, att pengarna undan för undan förändras
till det sämre, utan vi menar att
det är ett allmänt intresse att ett stabilt
penningvärde säkerställes ju förr dess
hellre.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, godkändes den nu föredragna
paragrafen.

2 §

Godkändes.

3 §

Herr DANMANS (fp):

Jag yrkar bifall till paragrafen i den
lydelse som upptas i reservationen.

Herr EWERLÖF (h):

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner,
först på godkännande av den nu
ifrågavarande paragrafen samt vidare
därpå att paragrafen skulle godkännas
med den lydelse, som föreslagits i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på paragrafens
godkännande enligt utskottets förslag,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Danmans begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given

Fredagen den 27 maj 1955

Nr 22 147

Förordningsförslag om premiering av frivilligt sparande m. m.

varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 3 § i det av bankoutskottet
tillstyrkta förslaget till förordning
om premiering av frivilligt sparande
under åren 1955 och 1956, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen i
den lydelse, som föreslagits i den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Danmans begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej — 25.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

4 och 5 §§

Godkändes.

6 S

Herr DANMANS (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen i enlighet med föreliggande
yrkanden propositioner, först
på godkännande av den under behandling
varande paragrafen samt vidare
därpå alt paragrafen skulle godkännas
med den lydelse, som föreslagits i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan

han upprepat propositionen på paragrafens
godkännande enligt utskottets förslag,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Danmans begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 6 § i det av bankoutskottet
tillstyrkta förslaget till förordning
om premiering av frivilligt sparande
under åren 1955 och 1956, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen i
den lydelse som föreslagits i den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Återstående delar av ifrågavarande
förordningsförslag

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A

Förklarades vara besvarad genom
kammarens föregående beslut.

Punkterna B och C

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets memorial: nr

33, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande bankoutskottets
utlåtande i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om sparbanker, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner;

nr 34, angående ändring i avlöningsbestämmelserna
för hos riksdagen tillfälligt
anställda tjänstemän, m. in.; och
nr 35, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet hänvisade
motioner.

148 Nr 22

Fredagen den 27 maj 1955

Ang. vissa ändringar i vägtrafikförordningen
Vad utskottet i dessa memorial hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
memorial och utlåtanden:

nr 36, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade ärenden; nr

37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 8:o),
10:o), 14:o) och 17:o) lagen den 26 maj
1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;
och

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i sjölagen, m. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets memorial nr 33, angående
uppskov med behandlingen av vissa
ärenden, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Ang. vissa ändringar i vägtrafikförordningen Föredrogs

ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648),
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 25 mars 1955 dagtecknad
proposition, nr 172, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden, anhållit om
riksdagens yttrande över ett vid propositionen
fogat förslag till förordning om
ändring i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648).

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen -

de likalydande motionerna I: 496 av
herr Andersson, Birger, och herr Elowsson,
Nils, samt II: 614 av herr Nilsson i
Göteborg m. fl.;

de likalydande motionerna I: 504 av
herr Bergvall m. fl. samt II: 622 av herr
Asp m. fl.;

de likalydande motionerna I: 505 av
herr Bergvall m. fl. samt II: 623 av herr
Asp m. fl.;

de likalydande motionerna 1:506 av
herr Sunne m. fl. samt 11:626 av herr
Carlsson i Stockholm m. fl.;

de likalydande motionerna I: 507 av
herr Sunne och herr Johansson, Anders,
samt 11:625 av herrar Christenson i
Malmö och Carlsson i Stockholm;

de likalydande motionerna 1:508 av
herr Bergh samt II: 624 av herrar Cassel
och Asp;

motionen 11:613 av herr Hansson i
Skegrie m. fl.; ävensom

motionen 11:627 av herrar Hansson i
Önnarp och Andersson i Brämhult.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet uttalat sig bland annat beträffande
följande i propositionen behandlade,
under särskilda rubriker upptagna
spörsmål:

Hastighetsbegränsning.

Skyldighet att stanna vid huvudled.

Passerande av vissa järnvägskorsningar.

Omkörning.

överskridande av maximilast m. m.

Fordonsbelysning m. m.

Hastighetsmätare.

Under rubriken Hastighetsbegränsning
hade utskottet bland annat förklarat, att
utskottet icke kunde ansluta sig till ett
i motionerna I: 496 och II: 614 framställt
yrkande om införande av en allmän hastighetsbegränsning
på vägar utom tättbebyggda
områden till 80 kilometer i timmen.
Under samma rubrik hade utskottet
vidare i anslutning till motionerna I: 505
och 11:623 samt 1:507 och 11:625 förordat,
att den av Kungl. Maj:t för bussar
och lastbilar föreslagna maximihastigheten
av 60 kilometer i timmen skulle

Fredagen den 27 maj 1955

Nr 22 149

Ang. vissa ändringar i vägtrafikförordningen

gälla endast för buss eller lastbil, vars
totalvikt överstege 2,5 ton.

Under rubriken Överskridande av
maximilast m. m. hade utskottet anslutit
sig till ett av Kungl. Maj :t framlagt förslag
om skyldighet för polisman att förbjuda
eller hindra fortsatt färd med fordon,
då maximilasten överskridits med
mer än 20 procent eller axeltrycket med
mer än 10 procent. I enlighet härmed
hade utskottet avstyrkt i motionerna I:
504 och II: 622 framställt förslag, att berörda
skyldighet för polisman skulle inträda
först då maximilasten överskridits
med 30 procent eller axeltrycket med
mer än 20 procent samt att ifrågavarande
bestämmelser skulle träda i kraft
först sedan Kungl. Maj :t därom meddelat
särskilt förordnande.

Under rubriken Fordonsbelysning
in. m. hade utskottet anfört bland annat: »För

propositionens förslag, att cykel
fr. o. m. den 1 juli 1956 vid cykling
under mörker baktill skall vara försedd
med såväl lykta som reflexanordning, talar
enligt utskottets mening från trafiksäkerhetssynpunkter
goda skäl. Mot förslaget
kan anföras huvudsakligen kostnadsskäl.
Vad angår nya cyklar har visserligen
Svenska cykelfabrikant- och
grossistföreningen i remissyttrande över
utredningens betänkande framhållit, att
baklykta och reflexanordning kan ingå i
cyklarnas standardutrustning utan någon
betungande ökning av cyklarnas pris.
Men hittills har cyklarna endast i mycket
ringa omfattning utrustats med lykta
baktill, och beträffande det mycket stora
antal cyklar som redan finns i marknaden
kvarstår därför de nämnda kostnadsskälen.
Utskottet vill icke motsätta
sig, att den i propositionen föreslagna
bestämmelsen nu införes i vägtrafikförordningen,
men anser, att Kungl. Maj:t
bör överväga, om icke med ikraftträdandet
av densamma kan tills vidare anstå.
Man skulle vid en sådan anordning enligt
utskottets mening ha anledning räkna
med att baklykta komme att ingå i
standardutrustningen på nya cyklar och
att bruket av baklykta alltså efter hand

bleve mera allmänt. Bestämmelsen kan
sedan vid lämplig tidpunkt sättas i kraft.

— Vad utskottet anfört innebär, att utskottet
icke kan tillstyrka förslaget i
motionerna I: 507 och II: 625, att ifrågavarande
bestämmelse skall träda i kraft
redan den 1 januari 1956.»

Utskottet hade sedermera hemställt,

A. att riksdagen i anledning av förevarande
proposition, nr 172, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad utskottet förut i
utlåtandet anfört;

B. att förevarande motioner •— 1:496
och II: 614, 1:504 och 11:622, 1:505 och
11:623, 1:506 och 11:626, 1:507 och II:
625, I: 508 och II: 624, II: 613 samt II: 627

— i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet förut anfört, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet hade reservationer avgivits I.

beträffande hastighetsbegränsning:

a) av herrar Nils Elowsson, Nilsson i
Göteborg och Johansson i Södertälje, vilka
ansett, att utskottets yttrande beträffande
en allmän hastighetsbegränsning
utom tättbebyggt område bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
samt föreslagit, att i vägtrafikförordningen
skulle i enlighet med motionerna nr
I: 496 och II: 614 intagas en bestämmelse
av följande innebörd: Utom tättbebyggt
område får motorfordon icke föras
med högre hastighet än 80 kilometer
i timmen.

b) av herrar Nils Elowsson, Nilsson i
Göteborg och Johansson i Södertälje, vilka
ansett, att utskottets yttrande beträffande
undantagande av vissa bussar och
lastbilar från reglerna om hastighetsbegränsning
bort hava den avfattning, som
i reservationen angivits, samt föreslagit,
alt riksdagen skulle förorda propositionens
förslag i denna del och alltså avstyrka
förslaget i motionerna 1:505 och
11:623 om fri hastighet för bussar och
lastbilar med en totalvikt av högst 2,5
ton;

150 Nr 22

Fredagen den 27 maj 1955

Ang. vissa ändringar i vägtrafikförordningen

II. beträffande skyldighet att stanna
vid huvudled av herr Nilsson i Göteborg,
som doek ej antytt sin mening;

III. beträffande överskridande av
maximilast m. in. av herr Magnusson och
fru Sandström, vilka ansett, att utskottets
yttrande i förevarande del bort hava den
lydelse, reservationen visade, innebärande
att utskottet förordade de i motionerna
1:504 och 11:622 framställda förslagen; IV.

beträffande fordonsbelysning
in. m. av herrar Sanne, Alexanderson och
Nilsson i Göteborg, vilka ansett, att utskottets
yttrande i angivna del bort hava
den avfattning, som i reservationen angivits,
innebärande att utskottet tillstyrkte
propositionens förslag, att cykel vid
cykling under mörker skulle fr. o. m. den
1 juli 1956 baktill vara försedd med
lykta och reflexanordning.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Man får väl säga att den
här frågan hör till de viktigare som vi
haft att behandla under denna riksdag.
Det är beklagligt, att den inte kan ägnas
längre tid än som troligen blir fallet här
i dag. Den är förtjänt av att väcka den
allra största uppmärksamhet, ty det gäller
ju dock att varje år ettusen människor
förlorar livet och sextusen svårt
skadas och att mycket stora materiella
värden går till spillo på grund av de
många olyckorna i trafiken.

När vi under år 1953 tog del av vägarnas
olycksfallsstatistik, var det åtskilliga
som fick en chock, och det uppseende
statistiken väckte resulterade i att
regeringen tillsatte en kommitté för att
utreda vad som eventuellt kunde göras
för att minska olycksfallsfrekvensen.
Kommittén har gjort ett utomordentligt
gott arbete med vad den har utfört hittills,
och det är min tro, att om man realiserar
vad kommittén föreslagit, skall
man kunna nedbringa antalet trafikolyckor
högst väsentligt.

Vad vi har fått att behandla här i dag
innebär emellertid att på en mycket väsentlig
punkt -— den som gäller hastigheten
för motorfordon — har departe -

mentschefen frångått utredningens förslag.
Utredningen hade föreslagit en hastighetsbegränsning
till 80 km i timmen,
men departementschefen föreslår, att
farten alltjämt skall få vara fri. Till denna
sistnämnda mening har utskottet anslutit
sig. Med anledning av att propositionen
innehöll förslag om fri hastighet,
har jag tillsammans med några andra
motionerat om begränsning till 80 km i
timmen. Det är också till förmån för dessa
motioner som jag har reserverat mig
jämte några till.

När man skall ta ståndpunkt till denna
fråga, är det nödvändigt att man gör
klart för sig vilken oerhört betydelsefull
roll som farten spelar i trafiken. Det är
bekant för varenda en som kör bil eller
motorcykel, att ju längre rådrum
man har, om man råkar in i en besvärlig
situation, desto lättare är det att klara
den. Därtill kommer, att ju högre hastigheten
är, desto större blir skadeverkningarna,
vare sig det är fråga om krock
med mötande fordon eller med annat
föremål. Båda dessa omständigheter tycker
man tydligt talar för att man allmänt
borde söka få våra motorförare att intressera
sig för att begränsa hastigheten.
Det har emellertid inte gått hittills. Alla
de motororganisationer, som yttrat sig
om denna sak, håller på den fria farten,
och det gör de, därför att de bedömer
frågan utifrån sina egna erfarenheter. De
vet med sig, hur pass säkra de själva är,
när de håller i ratt och styrstång, och
det gör att de felbedömer andra trafikanters
möjligheter att handla lika bra
som de själva handlar. Man får emellertid
gå ut ifrån att det finns mycket
ovant folk och oansvarigt folk i trafiken
och att dessa människor inte kan
väntas handla lika ordentligt och lika
säkert som de som tillhör motororganisationerna,
i varje fall inte i i allmänhet.

Nu görs det vanligen gällande, att om
man skulle köra med endast 80 km
hastighet, skulle man därigenom förlora
mycken tid. Men av en utredning som
gjorts i Danmark framgår, att den tidsvinst
man gör genom att öka farten är
högst oväsentlig. Om man ökar hastighe -

Fredagen den 27 maj 1955

Nr 22 151

Ang. vissa ändringar i vägtrafikförordningen

ten från 20 till 30 km i timmen, vinner
man 10 minuter per mil. Ökar man från
30 till 40 km i timmen, vinner man 5
minuter på milen, ökar man från 40 till
50 km, vinner man 3 minuter, ökar man
från 50 till 60 km, vinner man två minuter,
ökar man från 60 till 70 km i
timmen, vinner man 1 minut 24 sekunder,
och om man ökar från 70 till 80 km
i timmen, vinner man 1 minut 6 sekunder.
Man måste ovillkorligen ställa den
frågan, huruvida det verkligen kan vara
motiverat att driva upp farten över 80
km i timmen, när man vet, att man för
varje mil inte vinner mer än 1 minut 6
sekunder, om man ökar från 70 till 80
km. Ökar man från 80 till 90 km, vinner
man per mil inte mer än 50 sekunder —
man vinner alltså inte ens en minut. Man
måste fråga sig vad det är som gör det
nödvändigt att vinna dessa 50 sekunder
för varje mil man kör. Det är inte rimligt,
att man riskerar all denna värdeförstöring
och offrar alla dessa liv och lemlästar
så många människor bara för att
vinna dessa 50 sekunder på milen.

Det är emellertid mycket egendomligt,
att man, när man skall bedöma denna
fråga, inte tar den hänsyn till dessa
fakta som vore att vänta. Man gör det
inte, tv alla de, som kör eller åker bil
eller motorcykel, vill fort fram. De tycker
visserligen att det är olustigt, när
det går galet för dem själva eller för någon
annan, men det är, som om de hade
fått farten i blodet så att de inte kan
reagera på rätt sätt. Det riktiga vore
därför enligt vår mening att man försökte
begränsa hastigheten.

Om man begränsar hastigheten till 80
km i timmen, skulle det för alla dem,
soin för ett motorfordon, bli en tankeställare,
som de inte skulle kunna komma
förbi. Hastighetsbegränsningen skulle
alltid spöka i deras medvetande. De
skulle alltid veta med sig, att när de
drev upp farten över 80 km i timmen,
gjorde de någonting som de inte hade
rätt till. Jag är övertygad om att, i fall
man begränsade farten till SO km, man
skulle vinna betydligt i säkerhetsavseendc
när det gäller trafiken.

Nu sägs det, att om hastigheten be -

gränsas till 80 kilometer i timmen, uppstår
svårigheter vid omkörningarna. Den
som skall bli omkörd saktar inte in, och
därför måste den, som skall köra om,
antingen hålla sig bakom hela tiden eller
också öka farten. Även om den framförvarande
bara kör med 70 kilometer i
timmen, måste den omkörande öka farten
avsevärt för att komma förbi. Men
detta gäller för alla liastiglieter, vilken
gräns man än håller. Emellertid stadgar
förordningen att den, som skall köra
om, skall ge tecken, antingen med signalhornet
eller också med ljuset, så att den
framförkörande får klart för sig att det
är fråga om omkörning, och denne skall
då svara på signalen. Skall förordningen
efterlevas, måste man se till, att polisen
får möjligheter att åstadkomma större
respekt för förordningen än som nu visas
den.

Det sägs vidare att det är orimligt att
köra med bara 80 kilometers hastighet
på långa sträckor. Enligt min mening är
det inte orimligt. Om man håller sig till
80-kilometersgränsen, håller man därmed
farten nere, och just detta, att man
håller farten nere så mycket som möjligt
utan att gå till orimligheter, kommer
över huvud taget att dämpa ned farten
och minska jäktet i trafiken, och detta
är oerhört betydelsefullt när det gäller
att minska trafikolyckorna.

Det är väl också tämligen tydligt att
vi här i vårt land inte har ett vägnät
som på något sätt svarar mot den oerhörda
ökningen i antalet motorcyklar
och bilar. Det är inte här, som exempelvis
på kontinenten, att romarna har
byggt vägar, utan det har vi fått göra
själva med ringa tillgång till pengar för
sådana ändamål. Det har medfört att vi
alltjämt har ett vägnät som icke svarar
mot trafiken. Det kan mycket väl tänkas,
att vi en gång kan få vårt vägnät så
utbyggt, att det inte erbjuder några risker
att öka hastigheten över låt oss säga
80 kilometer i timmen, men enligt min
mening innebär högre fart för närvarande
så stora risker ■— och detta är väl så
väl dokumenterat genom de många olyckor
som hänt — att jag måste yrka bifall
till den reservation i detta avseende som

152 Nr 22

Fredagen den 27 maj 1955

Ang. vissa ändringar i vägtrafikförordningen

jag har avlämnat och som är betecknad
med I a).

Jag har avlämnat ytterligare en reservation
tillsammans med samma reservanter.
Den avser den ändring som utskottet
har gjort i propositionen. Det
gäller lastbilar med en totalvikt under
2 500 kilogram. Dessa lastbilar har nu
inte rätt att köra hur fort som helst, då
de faller under samma paragraf som de
vanliga lastbilarna. Utskottet föreslår nu,
till skillnad från departementschefen,
att de skall få köra med fri hastighet.
Risken är härvid inte så ringa som man
sökt göra gällande. Dessa små lastvagnar
lastas mycket ofta med rullande gods,
svetsningsattiralj, gastuber, rördelar som
sticker fram både framför och bakom
fordonet, skrymmande gods, paketgods
o. s. v. De är över huvud taget riskabla
i trafiken. Om de får framföras med
samma hastighet som vanliga personbilar,
kommer olycksrisken att ökas. När
man satte i gång utredningen om en
förändring av vägtrafikförordningen, var
avsikten ändock att minska trafikriskerna.
Jag för min del anser att utskottet
inte minskat riskerna när utskottet föreslagit
denna ändring, och jag anser
också att departementschefen inte tagit
tillräckligt allvarligt på denna sak när
han inte fullföljt utredningens förslag
om en hastighetsbegränsning till 80 kilometer
i timmen.

Därför ber jag, herr talman, att till sist
få yrka bifall också till reservation I b).

I detta anförande instämde herrar
Karl Persson (bf), Ahlkvist (s), Snygg
(s), Niklasson (bf), Birger Andersson
(s), Einar Persson (s), Tjällgren (bf),
Näsström (s), Pålsson (bf), Lage Svedberg
(s) och Leander (s).

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! I den vägtrafikförordning,
som vi nu håller på att diskutera,
har det föreslagits att i 57 § införa ett
nytt stycke, innehållande bestämmelser
om att en polisman skall ha rätt att
hindra vidare färd, därest maximilasten
har överskridits med mer än 20 pro -

cent eller axeltrycket med mer än 10
procent.

I motionerna nr 504 i denna kammare
och 622 i andra kammaren har det
framställts yrkande om att dessa procentsiffror
skulle höjas till 30 respektive
20. Jag tror inte att man kan säga att
ett överskridande av högsta tillåtna
maximilast och axeltryck upp till dessa
procentsiffror skulle innebära några
större risker ur trafiksäkerhetssynpunkt,
då det är på det viset att de bilar det
här är fråga om i allmänhet är byggda
för betydligt högre belastningar än de
föreskrivna.

Jag tror också att projekteringen av i
varje fall våra stora riksvägar numera
är upplagd efter sådana principer, att
de kan tåla en betydligt högre belastning
än här föreskrivits. Det är onekligen
på det viset, att det föreligger stora
svårigheter att vid en lastning avgöra,
hur stor belastningen kommer att bli.
Många orsaker spelar här in. Lasten
kan t. ex. bestå av grus och sand, där
fuktigheten spelar en ganska stor roll.
Det kan vara virkeslast, där det ju också
är svårt att avgöra, hur tung lasten
blir.

Det skulle onekligen te sig ganska
orimligt, om man inte skulle kunna överskrida
dessa bestämmelser vid vissa tillfällen.
Det har ju också signalerats att
man skulle kunna godkänna överbelastningar
vid mjölktransporter. Jag tror
för min del att det med hänsyn till värdet
av att ekonomiskt utnyttja vår fordonspark
är angeläget att man här inte
fastställer allt för snäva gränser.

Jag ber därför, herr talman, att med
dessa ord få yrka bifall till den föreliggande
reservationen, som jag tillsammans
med fru Sandström har avgivit beträffande
överskridande av maximilast
m. m.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Jag har biträtt ett par
motioner, som väckts i denna fråga, och
då utskottet i ett flertal fall tagit hänsyn
till de däri framställda önskemålen,
är jag i stort sett ense med utskottet.

Fredagen den 27 maj 1955

Nr 22 153

Ang. vissa ändringar i vägtrafikförordningen

Det finns emellertid ett par kategorier,
som jag förmodar att ingen bekymrat sig
om, nämligen de gående och cyklande
på våra vägar, och därför skulle jag gärna
vilja göra mig till talesman för dem.
Jag vill uttrycka min tillfredsställelse över
utskottets uttalande med anledning av
motionerna nr 506 i denna kammare och
626 i andra kammaren, i vilka yrkats att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte ta initativet till en upplysningskampanj
i syfte att redovisa riskerna
för fotgängare i mörker och att visa på
de skyddsmöjligheter som erbjuder sig
i form av reflekterande material. Uppgiften
att föka denna kampanj torde
lämpligen kunna anförtros åt Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande.
Utskottet uttalar att det anser att
det skulle vara av synnerligt värde, om
en upplysningskampanj insattes i syfte
att göra klart för fotgängarna vilka risker
de utsättes för i trafiken under mörker,
och att visa på de möjligheter till
skydd som finns.

I likhet med motionärerna anser utskottet
att en sådan upplysningskampanj
lämpligen bör anförtros åt Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande.
Utskottet finner det emellertid inte
nödvändigt att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa att Kungl. Maj:t tar initiativet
till en sådan kampanj. Då jag
förmodar att Kungl. Maj :t även utan särskild
skrivelse tar initiativ till den begärda
upplvsningskanipanjen och att Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens
främjande får utföra densamma, är det
en sak som jag vill påpeka och som varken
omnämnts i motionerna eller i utskottsutlåtandet.
För att fullgöra ett sådant
uppdrag måste nämligen ett ökat
anslag ställas till Nationalföreningens
förfogande. Jag vill uttala den förhoppningen,
att Kungl. Maj:t beaktar detta
vid anslagsbeviljande till den nämnda
föreningen.

Jag har till utskottsutlåtandet tillsammans
med herr Alexanderson i denna
kammare och herr Nilsson i Giiteborg i
medkammaren fogat en reservation när
det gäller cykelns utrustning. Vi får ju
gcnoin pressen ständigt uppgifter om

olyckor som inträffat genom att cykelåkande
efter mörkrets inbrott blivit påkörda
bakifrån av bilar, vilket i regel
har orsakats av att bilisten i mörkret inte
har kunnat upptäcka cyklisten. Ofta har
detta berott på att cykelns reflexanordning
vid belysning av det s. k. kattögat
varit för svag. I propositionen har föreslagits
att cykel fr. o. m. med den 1 juli
1956 vid cykling under mörker skall vara
försedd med såväl lykta som reflexanordning,
vilka vid belysning kastar
rött sken bakåt. Då det ur trafiksäkerhetssynpunkt
är lämpligt att denna bestämmelse
träder i kraft snarast möjligt,
har jag och några medmotionärer yrkat
att bestämmelsen skulle träda i kraft redan
den 1 januari 1956.

Då det under utskottsbehandlingen
framkom att ett så snart ikraftträdande
skulle förorsaka en betydande import av
cykellyktor, vilka annars skulle kunna
tillverkas på hemmamarknaden, har jag
frånträtt detta yrkande. Utskottet har yrkat
att med ikraftträdandet skall tills vidare
anstå. Man förutsätter emellertid att
cykellyktor och reflexanordningar så
småningom kommer att ingå i de nya
cyklarnas standardutrustning utan att
detta i någon högre grad skall öka cyklarnas
pris.

Jag har i detta fall icke kunnat förena
mig med utskottet i dess yrkande utan
anser att propositionens förslag vore att
föredraga. Då emellertid vägtrafikförordningens
slutliga utformning under alla
omständigheter ligger i Kungl. Maj:ts
hand och dessutom utskoltsmajoritetens
rekommendation inte utesluter att bestämmelsen
om baklykta på cykel sätts
i kraft, anser jag mig, herr talman, med
anledning härav inte böra ställa något
yrkande.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Alla torde väl vara överens
om att i den mån åtgärder kan vidtas,
som kan nedbringa antalet olyckor
i samband med trafiken, bör detta göras.
Alla de detaljförslag, som behandlas
i det föreliggande utskottsutlåtandet,
syftar ju också framför allt till att ned -

154 Nr 22

Fredagen den 27 maj 1955

Ang. vissa ändringar i vägtrafikförordningen

bringa antalet olyckor. Som på många
andra områden råder emellertid på vissa
punkter olika uppfattningar om hur
målet skall nås. En del anser, att vi bör
söka nå målet genom införande av hastighetsbegränsning,
medan däremot
Kungl. Maj :t och utskottet önskar fri
fart. Det är för övrigt inte rätt att här
tala om hastighetsbegränsning. Vad det
är fråga om är egentligen hastighetsanpassning,
således en anpassning av hastigheten
efter förhållandena på de vägar
som vederbörande trafikerar. Det är ju
uppenbart, att man inte kan hålla samma
hastighet på en dålig grusväg som på
en modern autostrada. Det gäller för motorfolket
att anpassa hastigheten efter
de möjligheter som vägbanan ger. Jag är
övertygad om att i den mån denna regel
mera allmänt iakttas av motorfolket,
kommer det också att resultera i att antalet
olyckor nedbringas.

Ett huvudskäl för att man bör medge
fri fart är, att man ju alltid måste räkna
med omkörningar på vägarna. Statistiken
visar att en mängd olyckor inträffar
just vid omkörningar. Här har vi
faktiskt ett stort faromoment. Om hastighetsbegränsning
införes, kommer motorförarna
att ständigt ställas inför det problemet,
huruvida de vid en omkörning
skall hålla sig inom den medgivna högsta
hastigheten eller ta risken att överträda
lagen för att kanske förhindra att
en besvärlig situation uppstår vid omkörningen.

Det är just med beaktande av svårigheterna
vid omkörning som utskottet har
stannat för att lastbilar och därmed jämförliga
fordon under 2 500 kilo nu bör få
rätt till fri fart och således slippa det
undantag som därvidlag tidigare gällt för
dem. Dessa bilar, som numera är utrustade
nästan på samma sätt som goda personvagnar,
bör också medges samma
möjligheter som personbilarna att ta sig
fram i trafiken.

Som gammal motorman vill jag, herr
talman, säga att det viktigaste här är
att genom trafikförordningarna få till
stånd en uppfostran av alla våra motorförare
till att inte alltid hålla högsta
tänkbara hastighet, oavsett hurudan vä -

gen än är, utan att anpassa hastigheten
efter vägbanans beskaffenhet och övriga
förhållanden.

Det är emellertid inte bara motorförarna
som vållar olyckor. På vägarna
finns även en mängd gående och cyklister.
Det kan ofta vara fotgängare och
cyklister som vållar olycksfall. Vi får
alltså inte tolka statistiken på det sättet,
att det är motorförarna enbart som har
skulden för de olyckor som inträffar på
vägarna. Det gäller för oss att söka uppfostra
även fotgängare och cyklister till
bättre trafikkultur och större försiktighet
på våra vägar. Om vi kan få till
stånd en större insikt om nödvändigheten
av försiktighet och varsamhet i trafiken
bland alla grupper, som trafikerar
vägarna, är jag övertygad om att det
skall bli möjligt att med trafiklagstiftningens
hjälp uppnå ett bättre sakernas
tillstånd.

Jag ber, herr tahnan, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Jag har ett behov av att
säga, att samtliga utskottets ledamöter
har handlagt detta ärende i en mycket
stark känsla av ansvar och strävat efter
att få fram sådana bestämmelser i vägtrafikförordningen,
att trafiksäkerheten
därigenom befrämjas. Att vi i vissa fall
har kommit till olika uppfattningar om
vad som lämpligen bör stå i denna vägtrafikförordning,
beror därpå att vi har
olika meningar om vad som är mest trafiksäkerhetsfrämjande.
Endast i två avseenden
redovisar utlåtandet en viss modifikation
av denna grund för vårt
ståndpunktstagande. Det gäller dels reservanternas
ställningstagande till frågan
om maximilastens överskridande,
dels utskottets ställning till frågan om
baklyktan på cyklarna. Man anser visserligen
icke i någondera av dessa båda
fall, att vad som förordas är direkt trafiksäkerhetsbefrämjande,
men man menar
att även om bestämmelserna icke
innebära en något ökad säkerhet så skall
deras införlivande med vägtrafikförordningen
i vart fall inte innebära någon
försämring.

Fredagen den 27 maj 1955

Nr 22 155

Ang. vissa ändringar i vägtrafikförordningen

Jag skulle kunna sluta med att säga
detta och i övrigt begränsa mig till att
hänvisa till utskottets motivering och
yrka bifall till utskottets förslag i ärendet.
Men jag kanske ändå därutöver bör
säga några ord beträffande den fråga,
som väl är den viktigaste när det gäller
trafiksäkerheten, nämligen frågan, om
man bör ha en generell fartbegränsning
eller ej.

Herr Elowsson har anfört många goda
skäl för att en fartbegränsning bör stadgas.
Jag tror att utskottet redovisar
minst lika många goda skäl för att
Kungl. Maj:ts förslag i detta hänseende
är det lämpligaste ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Jag skall inte redogöra för utskottets
motivering utan inskränker mig
till att hänvisa till vad utskottet säger
på s. 28 och 29. Till det skall jag bara
knyta en reflexion av mera personlig art.

Jag har vid alla de tillfällen, då problemet
om en generell fartbegränsning
eller ej har behandlats i andra lagutskottet
och i kamrarna, varit motståndare till
en sådan generell fartbegränsning. Jag
är inte bilist, och jag åker mycket sällan
bil. Jag har aldrig använt farligare fortskaffningsmedel
på vägarna än cykel.
Numera tar jag mig för övrigt fram huvudsakligen
till fots. Men jag är ändå
starkt övertygad om att en generell fartbegränsning
inte är det riktiga, när man
strävar efter ökad trafiksäkerhet. Jag
tror att vilken fartgräns man än 6ätter,
så kommer den att visa sig för hög,
tv en maximigräns kommer många gånger
i praktiken att vara en minimigräns.
Jag tycker att departementschefen har
alldeles rätt, när han säger att kärnpunkten
i detta problem icke är en fråga
om en fartbegränsning eller ej utan
en fråga om fartanpassning. I det hänseendet
innehåller ju vägtrafikförordningen
cn mycket bra regel, nämligen
att hastigheten alltid skall anpassas efter
de förhandenvarande förhållandena. Det
är just det som våra bilister, och för all
del även cyklister, behöver uppfostras
till. Det sker bäst, om man inte har eu
generell fartbegränsning, ty finns en föreskrift
härom, kommer övervakningen
— det är ju framför allt på övervakning -

en det beror och på de påföljder, som
i anledning av den kan uppkomma —
icke att inrikta sig på vad den huvudsakligen
bör inrikta sig på, nämligen att
farten anpassas efter vad som är lämpligt
ur trafiksäkerhetssynpunkt under de
vid tillfället givna förutsättningarna. Utskottet
och andra betonar starkt vikten
av att en skärpt övervakning inriktar
sig på att farten är anpassad till förhållandena
i den givna situationen.

Detta tror jag är av särskild vikt och
betydelse, såsom jag sade, ur uppfostringssynpunkt.
Vi bör sträva efter att
få till stånd bestämmelser i anslutning
till vad som i fortsättningen kommer
att föreslås från trafiksäkerhetsutredningens
sida beträffande bättre kontroll
över motorförarna med möjlighet att tillgripa
hårdare medel mot vårdslösa bilförare
och mot bilförare, som saknar den
besinning och den takt som är nödvändig.
Vi måste få bestämmelser, som säger
att körkortet kan vara i fara, även när
inte någon olycka inträffat, och bestämmelser,
som tillämpas på ett sådant sätt,
att de leder till statuerande exempel för
motorförarna. Det är nödvändigt att få
en skärpt övervakning, inriktad på fartanpassning,
oberoende av vad som är
föreskrivet i fråga om detaljbestämmelser
eller generella bestämmelser, men
med beaktande av vad vägtrafikförordningen
stadgar om förares skyldighet att
anpassa hastigheten efter rådande förhållanden
och med utrangering, genom
körkortets indragande, av bilförare som
inte iakttar dessa saker. Detta tror jag
är de viktigaste och förnämsta åtgärderna,
som vi bör inrikta oss på, för att nå
ökad trafiksäkerhet.

Jag ber att få instämma i herr Axel
Svenssons yrkande om bifall till utskottets
förslag till yttrande.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! .lag kan helt och hållet
instämma i vad herr Norman sade om
den generella fartbegränsningen och om
nödvändigheten av att i alla situationer
anpassa hastigheten efter omständigheterna.

156 Nr 22

Fredagen den 27 maj 1955

Ang. vissa ändringar i vägtrafikförordningen

Jag har begärt ordet för att med ett
par siffror komplettera den statistik, som
reservanterna har anfört på s. 57 i utlåtandet.
Reservanterna skriver: »Av år
1952 registrerade 718 dödsolyckor hade
137 vållats enbart av för hög hastighet,
medan vid sammanstötning med annat
motorfordon i 146 fall olyckan vållats av
för hög hastighet vid korsande av väg
eller passerande av sidoväg.»

Jag hittade för en vecka sedan i en
tidning en statistik, som ett försäkringsbolag
hade uppgjort, över olika anledningar
till motorolyckor. Den ser ut på
följande sätt.

Felaktig körning i vägkorsningar är
orsaken till 28 procent av alla trafikolyckor
med personskador, 21 procent
kommer på omkörningarnas konto, och
vårdslöst passerande av fotgängare vållar
14 procent. Möten svarar för 13 procent,
fortkörning för 10 procent och
oförsiktig bac.kning för 4 procent.

Herr talman, dessa siffror stärker ytterligare
de argument, som utskottets
ärade ordförande nyss anförde.

Då jag finner utskottets yttrande väl
avvägt, ber jag att få tillstyrka detsamma.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Vad herr Näsgård nu
sade bevisar ju ingenting, ty han nämnde
inte alls den roll hastigheten spelar
i olika sammanhang. Det har däremot utredningen
försökt klargöra, så långt det
gått, och även visat med mycket tydliga
siffror.

Det är naturligtvis bra, om man kan
genomföra en hastighetsanpassning och
på den vägen nedbringa antalet olyckor,
men när man talar om att hastigheten
spelar en mycket underordnad roll, tycker
jag att man bör intressera sig för
de erfarenheter som gjorts i Danmark.
Danskarna hade tidigare hastighetsbegränsning,
men övergick nyligen till fri
hastighet. Det visade sig då att antalet
trafikolyckor ökade. Under 1952 inträffade
3 874 trafikolyckor, men sedan man
övergått till fri hastighet, ökade antalet
olyckor år 1953 till 4 594. Detta innebär
en ökning med cirka 20 procent, medan

antalet bilar under samma tid inte steg
med mer än omkring 15 procent. Antalet
olyckor på grund av för hög hastighet
steg samtidigt från 170 till 280, och ökningen
på landsbygden var starkast, från
91 till 172, d. v. s. nära nog en fördubbling.

Det farliga är just, att man inte vill
göra klart för sig vilken stor fara den
höga hastigheten är i trafiken. Om man
ville göra det och försökte bidraga till
att sprida insikten om detta, då skulle vi
kunna räkna med att vinna förståelse
också bland motorförarna. Det skulle
behövas en allmän, allvarlig opinion på
detta område, så att motorförarna förstod
att folk reagerar mot att man kör
med hög fart och vedervågar liv och
egendom både för sig själv och för andra.

Det är märkvärdigt att man hesiterar
inför just detta krav att farten skall nedbringas.
Om vi vill öka säkerheten på
vägarna, måste körhastigheten nedbringas.
Nedbringar vi inte farten, får vi ta
ansvaret för det stora antalet dödade
och lemlästade på grund av trafikolyckor
och för det tillstånd vi nu har och
kommer att få inom trafiken i detta land.
Jag tycker att det knappast kan vara ett
angenämt ansvar att bära.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av de därunder förekomna yrkandena
särskilda propositioner komme
att framställas dels angående 1—8 styckena
av utskottets i det nu föredragna
utlåtandet gjorda yttrande beträffande
hastighetsbegränsning, dels angående 9
—12 styckena av nämnda yttrande, dels
angående utskottets yttrande beträffande
överskridande av maximilast m. m.,
dels angående utskottets yttrande i övrigt,
dels ock angående vardera av punkterna
A och B av utskottets hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen till
en början propositioner, först på godkännande
av 1—8 styckena av utskottets
yttrande beträffande hastighetsbegränsning
samt vidare på godkännande av det
yttrande, som föreslagits i den av herr
Nils Elowsson m. fl. avgivna, med 1 a)
betecknade reservationen; och förklara -

Fredagen den 27 maj 1955

Nr 22 157

Ang. vissa ändringar i vägtrafikförordningen

de herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på godkännande av
utskottets yttrande i angivna del, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Elowsson, Nils, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner andra lagutskottets
i utlåtande nr 34 gjorda yttrande beträffande
hastighetsbegränsning, 1—8
styckena, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes det yttrande,
som föreslagits i den av herr Nils Elowsson
m. fl. avgivna, med I a) betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Elowsson, Nils, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej — 38.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner,
först på godkännande av 9—
12 styckena av utskottets yttrande beträffande
hastighetsbegränsning samt vidare
på godkännande av det yttrande,
som föreslagits i den av herr Nils Elowsson
m. fl. avgivna, med 1 b) betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på godkännande av utskottets yttrande
i denna del, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Elowsson, Nils, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som godkänner andra lagutskottets
yttrande beträffande hastighetsbegränsning,
9—12 styckena, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes det yttrande,
som föreslagits i den av herr Nils Elowsson
m. fl. avgivna, med I b) betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Elowsson, Nils, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 50.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjordes propositioner, först
på godkännande av utskottets yttrande
beträffande överskridande av maximilast
m. m. samt vidare på godkännande
av det yttrande, som föreslagits i den av
herr Magnusson och fru Sandström avgivna,
med III betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

På sedermera gjord proposition godkändes
utskottets yttrande i övrigt.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten A, i vad
den ej kunde anses besvarad genom
kammarens föregående beslut.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten B hemställt.

158 Nr 22

Fredagen den 27 maj 1955

Ang. expropriation för stärkande av ofullständiga jordbruk

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 35, i anledning
av väckt motion om viss förbättring av
semesterrätten för flottningsarbetare, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. expropriation för stärkande av ofullständiga
jordbruk

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt till expropriation
av mark för stärkande av ofullständiga
jordbruk.

Tredje lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen nr 364 i
första kammaren av herr Persson, Helmer,
m. fl. samt nr 446 i andra kammaren
av herrar Holmberg och Hagberg i
Stockholm.

I motionerna, som voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
förslag till sådan ändring resp. komplettering
av gällande bestämmelser om expropriation
av mark för stärkande av
ofullständiga jordbruk, att tillfredsställande
reella möjligheter öppnades till
komplettering av ofullständiga jordbruk
genom avstyckning från godsen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 364 och II:
446, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Detta kommer att bli ett
rekordkort anförande i en viktig fråga.

Vi anser att 1917 års expropriationslag
i dess efter 1947 års lagändring gällande
lydelse ger ytterst små möjligheter
att expropriationsvägen komplettera
de mindre jordbruken med jord ocli
skog. Vi har därför föreslagit att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
hemställa om förslag till sådan ändring
av denna lag, som skulle möjliggöra en

komplettering av de mindre jordbruken
med jord och skog.

Tydligen har utskottet inte fattat vårt
yrkande rätt, ty det säger att det är en
överloppsgärning att sätta igång nya utredningar.
Jag poängterar, att vi inte begärt
någon ny utredning, utan vi anser
att frågan är tillräckligt utredd ■— den
är nämligen utredd under årtiondenas
lopp.

Man blir verkligen mer och mer imponerad,
ju mer man ser på utredningarnas
stigande antal och på den kvantitet
som de med åren har fått. Vi har
nu fått den upplysningen, att denna fråga
för närvarande utredes av 1951 års
jordbruksrationaliseringskommitté, den
sedan år 1952 arbetande fideikommissutredningen
samt 1954 års fastighetsbildningskommitté.
Ja, visst är allt detta imponerande
med utredningen av denna
gamla fråga. Men tänk bara om klyftan
mellan utredning och handling på detta
område någon gång skulle minskas!

Jag slutar med att säga: Spara inte till
dess alla småbruk i detta land är bortrationaliserade! Med

detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till motionerna nr 364 i första
kammaren och nr 446 i andra kammaren.

Herr GRYM (s):

Herr talman! Jag tror att jag kommer
att slå herr Helmer Perssons rekord beträffande
anförandets längd!

Under hänvisning till vad tredje lagutskottet
skrivit i denna fråga ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare på bifall
till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Fredagen den 27 maj 1955

Nr 22 159

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets memorial nr 27, angående
uppskov med behandlingen av vissa utskottet
tilldelade ärenden, bifölls vad utskottet
i detta memorial hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av konstitutionsutskottets
memorial nr 21, angående
uppskov med behandlingen av
vissa ärenden, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 158, angående tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1954/55, bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets memorial
nr 159, angående statsregleringen för
budgetåret 1955/56.

Punkterna 1—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 13 och 14

Lades till handlingarna.

Punkten 15

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 16

Lades till handlingarna.

Punkten 17

Utskottets hemställan bifölls.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts proposition nr 198,
angående den framtida utformningen av
prissättningen på jordbrukets produkter.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och hänvisad till jordbruksutskottet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 309, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i bestämmelserna
om statlig studiehjälp åt elever vid
folkhögskolor;

nr 328, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för budgetåret
1955/56 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.;

nr 329, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1955/
56 till väg- och vattenbyggnadsverkets
avlöningar och omkostnader jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 332, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statens inlösen av
T rafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds
aktier i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag;

nr 333, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrad lönegradsplacering
för viss vård- och ekonomipersonal
m. m.;

nr 334, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa avsättningar
till budgetutjämningsfonden; och
nr 335, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1955/
56 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 320, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

321, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag för budgetåret

1955/56 till Lantbruksnämnderna: Avlöningar
och Omkostnader jämte i ämnena
väckta motioner;

nr 322, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m., såvitt
avser mark under Gripsholms kungsladugård
l2 i Mariefreds stad och Bogesund
l1 i Stockholms län, m. in.;

nr 343, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående stuterislatens
organisation in. m. jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 344, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående anslag till

160

Nr 22

Fredagen den 27 maj 1955

förvärv av aktierna i Törefors aktiebolag,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner
m. m.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 336, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1954/55;

nr 349, angående statsregleringen för
budgetåret 1955/56; och

nr 350, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1955/56.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att kammaren i avseende å motsvarande
utskotts memorial fattade samma
beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 338, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i sjölagen, m. m.; samt

nr 342, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 8:o),
10 :o), 14 :o) och 17:o) lagen den 26 maj
1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 345, till Konungen i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om inskränkning i rätten att
förvärva jordbruksfastighet m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 346, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition (nr 151) med förslag
till lag om sparbanker, m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner;

nr 354, angående regleringen för budgetåret
1955/56 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.;

nr 355, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition (nr 64) med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni

1949 (nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv
m. m., jämte i ämnet väckta motioner; nr

356, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition (nr 65) med förslag till lag
om fortsatt giltighet av valutalagen den
22 juni 1939 (nr 350) m. m.;

nr 357, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition (nr 162) med förslag till lag
med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning m. m. jämte
i ämnet väckta motioner; samt

nr 358, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition (nr 193) med förslag
till förordning om premiering av frivilligt
sparande under åren 1955 och 1956,
dels i ämnet väckta motioner, dels ock
väckta motioner angående premiering
av s. k. ungdomssparande.

Anmäldes och godkändes sammansatta
stats- och andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 347, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering, m. m.;

nr 348, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1955/56 till Allmänna
barnbidrag;

nr 352, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om distriktsbarnmorskor; samt

nr 353, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående barnmorskeväsendets
organisation och den förebyggande
mödravården m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 351, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr
648).

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

Fredagen den 27 maj 1955

Nr 22 161

Herr TALMANNEN yttrade: Efter samråd
med andra kammarens talman får
jag tillkännagiva, att riksdagens höstsession
kommer att taga sin början tisdagen
den 18 oktober, då kamrarna kommer
att kallas till sammanträde kl. 14.00.

Kallelser kommer att utfärdas genom
sedvanlig annonsering i dagspressen och
genom tillkännagivande i radio.

Efter att hava tillönskat kammarens
ledamöter en god sommar förklarade
herr talmannen 1955 års riksdags vårsession
avslutad.

Kammarens ledamöter åtskildes kl.
13.41.

In fidem

Per Bergsten

11 Första kammarens protokoll 1955. Nr 22