Torsdagen den 26 maj fin (Riksdagens protokoll 1955:22)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955

ANDRA KAMMAREN

Nr 22

26 maj—10 juni

Debatter m. m.

Torsdagen den 26 maj fin.

Sid.

Svar på frågor av:

Herr Nyberg ang. informationer rörande ett av Sovjetryska myndigheter
företaget kvarhållande av fyra svenska fiskebåtar m. m.
och

Herr Svensson i Stenkyrka ang. de ryska myndigheternas åtgöranden
i fråga om uppbringandet av de svenska fiskebåtar, som in -

förts till Pionersk, m. m................................. 5

Herr Johansson i Öckerö ang. ytterligare medelstilldelning till sjö räddningsväsendet

............... 7

Herr Cassel ang. en teknisk-ekonomisk utredning av Norrbottens

Järnverks AB ........................................ 9

Herr Hamrin ang. anledningen till att läroboken »Jesus och hans
apostlar» kvarstår på förteckningen över för skolbruk godkända

läroböcker .......................................... 12

Herr Widén ang. bestämmelserna om lärjungars fördelning på lära reavdelningar

vid folk- och småskolor .................... 15

Främjande av bostadsförsörjningen (Forts.).................... 17

Anslag till väg- och vattenbyggnadsverket..................... 34

Stuteristatens organisation.................................. 38

Inkomstskatten för vissa juridiska personer .................... 40

Torsdagen den 26 maj em.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer (Forts.).............. 81

Beräkning av bevillningarna för budgeåret 1955/1956 m. m.......111

Avsättningar till budgetutjämningsfonden...................... 119

Jordförvärvslag .......................................... 120

Särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv .......... 158

Riksbankens sedelutgivning ................................ 159

1—Andra kammarens protokoll 1955. Nr 22

Nr 22

Innehåll

Sid.

Fredagen den 27 maj

Premiering av frivilligt sparande m. m......................... 161

Premiering av bostadssparande.............................. 177

Ändring i vägtrafikförordningen.............................. 179

Barnmorskeväsendets organisation och den förebyggande mödravården 186
Studiehjälp vid folkhögskolor................................ 192

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 26 maj £m.

Statsutskottets utlåtande nr 150, ang. främjande av bostadsförsörjningen
m. m........................................... 17

— nr 151, om anslag till väg-och vattenbyggnadsverket.......... 34

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28, ang. stuteristatens organisation m.m. 38
•—- nr 29, ang. förvärv av aktierna i Törefors aktiebolag och Åry

manufakturverk........................................ 40

— memorial nr 30, ang. uppskov med behandling av vissa ärenden.. 40

Torsdagen den 26 maj em.

Bevillningsutskottets betänkande nr 52, ang. ändrad lydelse av 10 §

2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt, m. m........... 81

— nr 53, ang. bevillningarna för budgetåret 1955/56, m. m....... 111

Statsutskottets utlåtande nr 156, ang. avsättningar till budgetutjämningsfonden
.......................................... 119

— nr 157, om avskrivning av nya kapitalinvesteringar.......... 120

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24, ang. lag om inskränkning i rätten

att förvärva jordbruksfastighet m. m....................... 120

Bankoutskottets utlåtande nr 29, om fortsatt giltighet av lagen ang.
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv m. m..................... 158

— nr 30, om fortsatt giltighet av valutalagen m. m............. 159

— nr 31, rörande riksbankens sedelutgivning m. m............. 159

Fredagen den 27 maj

Bankoutskottets utlåtande nr 32, om premiering av frivilligt sparande
under åren 1955 och 1956 m. m........................... 161

— memorial nr 33, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga be slut

beträffande bankoutskottets utlåtande ang. lag om sparbanker,
m. m............................................. 177

— nr 34, ang. ändring i avlöningsbestämmelserna för hos riksdagen

tillfälligt anställda tjänstemän, m. m....................... 177

— nr 35, ang. uppskov med behandlingen av vissa motioner...... 177

Bevillningsutskottets betänkande nr 49, om ändring i förordningen angående
stämpelavgiften, m. m............................. 177

— nr 51, om bostadssparande .............................. 177

Innehåll

Nr 22

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 34, om ändring i vägtrafikförordningen 179
Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 6, ang. barnmorskeväsendets
organisation och den förebyggande mödravården
m. m................................................. 186

— nr 7, ang. förordning om distriktsbarnmorskor.............. 191

Första lagutskottets utlåtande nr 37, ang. ändrad lydelse av 2 § 2:o),

8:o), 10:o), 14:o) och 17:o) lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

— nr 38, om ändring i sjölagen, m. m....................... 191

Andra lagutskottets utlåtande nr 35, om förbättring av semesterrätten

för flottningsarbetare.................................... 191

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26, om vidgad rätt till expropriation
av mark för ofullständiga jordbruk........................ 191

— memorial nr 27, ang. uppskov med vissa ärenden............ 192

Statsutskottets utlåtande nr 137, ang. ändring i bestämmelserna om

studiehjälp vid folkhögskolor ............................ 192

Konstitutionsutskottets memorial nr 21, ang. uppskov med vissa ärenden 192
Statsutskottets memorial nr 158, ang. tilläggsstat II till riksstaten för

budgetåret 1954/55 192

— nr 159 ang. statsregleringen för budgetåret 1955/56 192

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

Torsdagen den 26 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 20 innevarande
maj.

§ 2

Svar på frågor ang. informationer

rörande uppbringandet av svenska
fiskebåtar m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som yttrade:

Herr talman! Herr Nybergs fråga om
händelseförloppet när de svenska fiskebåtarna
uppbringades besvarar jag
med en hänvisning till uttalanden som
några av fartygens besättningar gjort
till pressen. Någon skriftlig redogörelse
direkt från vederbörande har hittills
inte lämnats utrikesdepartementet.

Vad beträffar herr Nybergs fråga om
vilka åtgärder regeringen vidtagit eller
planerat, svarar jag att vidtagna åtgärder
kontinuerligt offentliggjorts i pressen.
Allt har gjorts som kunnat göras
för att införskaffa underrättelser om
fartygen och sedan påskynda deras lössläppande.
Som bekant visade de sovjetryska
myndigheterna särskilt tillmötesgående
genom att ordna med återsändande
av den fiskare som var sjuk,
innan rättegången begynt.

Herr Svenssons i Stenkyrka fråga
huruvida de ryska myndigheternas åtgöranden
varit helt i överensstämmelse
med allmänt vedertagna regler för det
mellanfolkliga umgänget vill jag besvara
på följande sätt.

I och för sig är det vanligt i mellanfolkligt
umgänge, att utländska fartyg,
som olovligen fiskar eller eljest företar

något lagstridigt i annat lands territorialvatten
eller, om gränsen för territorialvattnet
är omstridd, i område som
kuststaten betraktar som territorialvatten,
behandlas så som skett i förevarande
fall. Såsom exempel kan jag nämna
att under åren 1948—1949 ett tiotal brittiska
fiskefartyg, som fiskat inom område
som enligt norsk lag — men inte
enligt brittisk åsikt — var norskt territorialvatten,
uppbringades och fördes
till norsk hamn. Efter rättegång ådömdes
böter och förverkande av fångst.
Innevarande år uppbringades två amerikanska
fiskefartyg av Perus bevakningsfartyg
därför att de bedrivit fiske
innanför den 200-milsgräns, som Peru
gör anspråk på. Även i detta fall ådömdes
böter. Utanför Islands kust uppbringades
1952 och 1953 brittiska trålare
på grund av fiske innanför den av
Island hävdade territorialgränsen. Böter
och förverkande av redskap och
fångst blev påföljden. Även svenska
myndigheter handlar på likartat sätt
såsom framgår av inträffade fall.

Men givetvis kan tillämpningen av
gängse regler ske mer eller mindre
strängt. Oss i Sverige förefaller det
vara en alltför rigorös tillämpning att
uppbringa fartyg vid ett obetydligt
överskridande av gränsen vid fiske, allra
helst som dessa små fiskefartyg inte
alltid har möjlighet att exakt fastställa
sitt läge. Det hade också ur svensk
synpunkt varit naturligt, om någon från
besättningen tillåtits sända telegram till
de anhöriga, så snart fartygen konnnit
till sovjetrysk hamn.

Vad som inträffat synes mig ge anledning
till konversationer med Sovjetunionen
angående möjligheten att utöver
den överenskommelse, som nyligen

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Svar på frågor ang. informationer rörande uppbringandet av svenska fiskebåtar m.m.

slutits om samarbete beträffande sjöräddning,
träffa något arrangemang som
täcker sådana fall, varom nu varit fråga.

Härefter anförde:

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
hans excellens utrikesministern för svaret
på min enkla fråga.

De ryska myndigheternas kvarhållande
av svenska fiskebåtar och omständigheterna
kring detta intermezzo har
ju väckt mycken uppmärksamhet. Jag
ansåg det därför värdefullt, om riksdagen
fick en redogörelse för vad som
inträffat och för de åtgärder, som från
utrikesdepartementets sida vidtagits eller
kan väntas bli vidtagna.

Jag måste dock säga att svaret har
blivit rätt magert. Det är mest en hänvisning
till vad tidningarna har skrivit.
Men jag vill ändå ännu en gång
uttala ett tack till utrikesministern för
att han besvarat min fråga.

Svaret behöver inte föranleda någon
längre kommentar från min sida. Såvitt
jag kan bedöma har utrikesdepartementet
handlat både raskt och berömvärt i
detta ärende, och jag ämnar alltså inte
framföra någon kritik emot utrikesdepartementet.
Däremot är det klart att
man inte kan vara fullt tillfreds med
de ryska myndigheternas handlingssätt,
även om det förekommit överord vid
bedömningen av det inträffade.

Man kan fråga sig, varför de svenska
fiskebåtarna över huvud taget uppbringades.
Det är ju klart att detta
varit fullt berättigat, därest fiskebåtarna
kommit innanför den ryska tolvmilsgränsen.
Men detta tycks inte ha varit
fallet, i varje fall inte beträffande samtliga
båtar. En av båtarna, hasslötrålaren
Vasa, har enligt vad dess skeppare
förklarat befunnit sig utanför den ryska
sjögränsen.

En annan sak som blivit mycket uppmärksammad
är ju, att det tog så lång
tid innan de anhöriga i Sverige fick

meddelande om var de kvarhållna båtarna
befann sig. Det gick flera dagar
innan ett sådant meddelande kom, och
man tycker nog att det kunde skett betydligt
snabbare. Man förstår den oro,
som grep de hemmavarande, och den
bitterhet, som uppstod gentemot de
ryska myndigheterna. I detta sammanhang
frågar man sig varför de svenska
fiskebåtarna skulle kvarhållas i hela
tre veckor, medan enligt uppgift en
dansk fiskebåt, som också uppbringats,
fick återvända redan efter ungefär en
vecka. Om man kunde få fram några
överenskommelser, som för framtiden
undanröjde hemlighetsfullhet av det
slag som förefunnits i detta fall, skulle
det vara ytterst tacknämligt. Det är förståeligt
om fiskarna nu inte har någon
större lust att fiska i Danzigbukten.
Faran för ett upprepande i framtiden
kan ju inte anses vara undanröjd. Men
man får komma ihåg att det här gäller
mycket värdefulla fiskevatten.

En viktig fråga för fiskarna är givetvis
också, om de kan erhålla någon ersättning
för de lidna förlusterna. Denna
fråga kan inte lämpligen diskuteras i
detta sammanhang, men enligt vad som
upplysts genom tidningarna kommer
uppvaktning att ske för regeringen för
att begära bidrag av statsmakterna till
ersättning för de förluster, som fiskarna
lidit genom kvarhållandet i Pionersk.
Jag vill uttala en förhoppning
om att man skall finna någon form för
att ge ersättning åt fiskarna för dessa
förluster.

Utrikesministern säger i slutet av sitt
svar på denna fråga, att vad som inträffat
synes ge anledning till konversationer
med Sovjetunionen angående
möjligheterna att utöver den överenskommelse,
som nyligen slutits om samarbete
beträffande sjöräddning, träffa
något arrangemang som täcker sådana
fall, varom nu varit fråga. Jag finner
denna avslutande passus i utrikesministerns
tal vara positiv, och jag vill uttrycka
en förhoppning om att de kon -

Torsdagen den 26 maj 1955 fin.

Nr 22

Svar på fråga ang. ytterligare medelstilldelning till sjöräddningsväsendet

versationer, som det här talas om, också
skall ge resultat, så att man för framtiden
kan undvika sådana intermezzon,
som här har inträffat och som har
väckt så mycken uppmärksamhet och
medfört så stora skador för dem som
har varit direkt berörda därav.

Herr talman! Jag skall inte säga mer
i detta sammanhang. Jag ber ännu en
gång att få tacka för svaret.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (bf):

Herr talman! Även jag ber att få framföra
mitt tack till hans excellens utrikesministern
för svaret på min fråga.
Jag kan också begagna tillfället att tacka
herr Nyberg för att han även å mina
vägnar framförde ett tack.

Jag kan inte, såsom den föregående
frågeställaren gjorde, säga att svaret
var magert. Det var visserligen koncentrerat
men utomordentligt klarläggande
när det gäller de rätt komplicerade
spörsmål det här är fråga om.

Om jag skulle göra ett tillägg så skulle
det vara, att det ju är betänkligt att familjerna
till vederbörande har fått vänta
på underrättelse i veckotal, fastän
vi ändå lever under lugna och fredliga
betingelser. Nu hör jag att excellensen
har uppmärksammat detta och att framställning
skett i vederbörlig ordning,
och det kan ju kännas som en viss
trygghet för de yrkesmän, som har sin
arbetsplats på havet och är underkastade
därmed förenade vanskligheter.
Jag ber ännu en gång att få tacka för
svaret.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. ytterligare medelstilldelning
till sjöräddningsväsendet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Johansson i öckerö
har frågat mig, om man kan för -

vänta, att jag i en snar framtid medverkar
till en ytterligare medelstilldelning
till sjöräddningsväsendet i enlighet
med 1952 års riksdags beslut.

Till svar härå vill jag anföra följande.

I anledning av det i frågan angivna
beslutet föreskrev Kungl. Maj:t i december
1952, att 2 000 000 kronor av
överskottet från statens krigsförsäkringsnämnds
verksamhet skulle avsättas
till en särskild diversemedelsfond,
benämnd fonden för förbättring av sjöräddningsväsendet.
Redan dessförinnan,
nämligen i november 1952, hade
Sjöräddningssällskapet hos Kungl. Maj :t
anhållit, att sällskapet måtte tillerkännas
hela beloppet för att bygga och
driva tre snabbgående undsättningsbåtar
för sjöräddningstjänst. I yttrande
över ansökningen hemställde lotsstyrelsen,
att fondmedlen måtte ställas till
styrelsens förfogande för anskaffande
av snabbgående båtar, som skulle användas
i sjöräddningstjänsten och därutöver
för lotsuppassning. Enligt beslut
den 26 juni 1953 tillerkände Kungl.
Maj:t Sjöräddningssällskapet statsbidrag
med 370 000 kronor för anskaffning
av en snabbgående undsättningsbåt
för sjöräddningstjänst jämte radarutrustning
till densamma. Såsom följd
av sistnämnda beslut hemställde lotsstyrelsen
i augusti 1953 om en särskild
utredning rörande den framtida organisationen
av livräddningsväsendet till
sjöss. Den 27 november 1953 uppdrog
Kungl. Maj:t åt sjöfartsorganisationsutredningen
att verkställa den av lotsstyrelsen
begärda utredningen. Sedan
sjöfartsorganisationsutredningen slutfört
sitt huvuduppdrag, har arbetet med
utredningen rörande sjöräddningsväsendet
påbörjats vid månadsskiftet januari/februari
1955. Sjöräddningssällskapets
framställning från november
1952 har, i den del den icke behandlats
genom Kungl. Maj:ts beslut den 26 juni
1953, remitterats till sjöfartsorganisationsutredningen
i mitten av mars i år.

Jag är icke beredd att taga ställning

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Svar på fråga ang. ytterligare medelstilldelning till sjöräddningsväsendet

till frågan om ytterligare medelstilldelning
till sjöräddningsväsendet, förrän
sjöfartsorganisationsutredningen avgivit
utlåtande i ämnet. För närvarande
kan ej angivas någon exakt tidpunkt,
när utlåtandet är att påräkna, men jag
hoppas att det ej skall dröja länge.

Vidare anförde:

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för det svar jag fått på min
fråga.

Jag vill ta fasta på uttalandet i slutet
av statsrådets svar, att statsrådet hoppas,
att det inte skall dröja länge färrän
dessa pengar skall kunna utbetalas.
Emellertid kan det inte hjälpas att man
ändå måste ifrågasätta om det inte
dröjt väl länge, när riksdagen dock
beslutat, att dessa pengar skulle utbetalas
inom en snar framtid. Utskottet
förutsatte ju, att nu ifrågavarande medelstilldelning
skulle utan avsevärd
tidsutdräkt omsättas i praktiska åtgär der.

Det är bra lång tid från hösten

1952 till nu. Sjöräddningssällskapet har
visserligen under tiden fått 370 Ouö
kronor till en båt, vilket sällskapet är
mycket tacksamt för, men å andra sidan
har ju, om jag inte fattade svaret
fel, den utredning som blev tillsatt

1953 — det var väl i november — börjat
sitt arbete först i januari/februari
1955. Det är klart att man kan tycka
att det har gått lång tid.

Den som har följt med arbetet i Svenska
sällskapet för räddning af skeppsbrutne,
vilket jag kunnat göra på nära
håll, måste erkänna, att detta sällskap
bär utfört ett mycket värdefullt arbete
på detta område, vilket inte heller har
förnekats från något håll. Det är att
märka att Sjöräddningssällskapet bedriver
sin verksamhet helt och hållet
med hjälp av frivilliga medel. Jag har
sett en uppgift om att sällskapet under
de tre senaste åren har samlat in över
två miljoner kronor i kontanter och

omkring 150 000 kronor in natura från
olika företag. Sällskapet är därför enligt
min uppfattning väl förtjänt av en
uppmuntran från statsmakterna. Visst
är det bra att saker och ting blir utredda,
men å andra sidan hade det säkerligen
för sällskapets verksamhet varit
till större nytta och glädje, om sällskapet
hade fått sätta i gång att bygga
nya båtar i stället för att få frågan utredd
ytterligare.

Handelsministern var med vid sjösättningen
av räddningskryssaren Hjälparen,
och jag tillåter mig här citera
vad man skriver härom i sällskapets
verksamhetsberättelse för år 1954. Där
står: »Handelsminister Ericsson uttalade
sin glädje över att ett nytt modernt
instrument nu kunde börja sin vakttjänst
vid våra kuster, och han framhöll
att han gärna såge, att de medel, som
han själv begärt av riksdagen för effektivisering
av sjöräddningstjänsten, snart
omvandlades i förstklassig materiel.»

Ja, herr statsråd, det där är vi säkert
alla ense om.

Jag vill sluta med att än en gång
tacka statsrådet för vad han gjort och
vädjar samtidigt till honom att försöka
påskynda behandlingen av detta ärende,
så att vi så snart som möjligt kan
få frågan löst.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! För att inte kammarens
ledamöter av herr Johanssons i öckerö
anförande skall få den uppfattningen,
att vi har tillsatt en utredning för att
fördröja anslagstilldelningen, vill jag
säga, att alla inte är lika säkra på att
Sjöräddningssällskapet är den enda och
riktigaste organisationen av sjöräddningstjänsten.
Det finns tvärtom statliga
myndigheter, som hävdar den meningen,
att vi måste försöka skapa klarhet
i hur vi för framtiden skall organisera
denna verksamhet. Och även herr
Johansson i öckerö kan väl erkänna,

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

att jag inte bör bestraffas för att jag
lämnat ett anslag på 370 000 kronor till
sällskapet för att man där skall kunna
skaffa ett passande räddningsfartyg.

Vi har inte alls försökt fördröja hela
frågan genom att tillsätta en utredning;
vi har tillsatt utredningen för att få
kartlagt hur vi bör organisera sjöräddningsväsendet
för framtiden.

Det är väl också naturligt att jag uttalade
min glädje över sjöräddningskryssaren
Hjälparen, eftersom ju det
fartygets uppgift är att rädda människoliv.

Jag hoppas att den tillsatta utredningen
skall bli klar i rimlig tid, så att
vi därefter skall kunna disponera pengarna
på ett ur alla synpunkter lämpligt
sätt.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Jag hoppas att herr
statsrådet inte fick den uppfattningen
av mitt förra anförande, att jag är missbelåten
med vad statsrådet hittills gjort
i denna fråga utan med vad han inte
gjort. Tvärtom tackade jag statsrådet
för de pengar som anslagits.

Sedan förstår jag också att det kan
vara nödvändigt med en utredning på
detta område. Men statsutskottet skriver
i sitt utlåtande nr 212 år 1952, att det
»synes utskottet riktigt och lämpligt,
att såsom departementschefen förordat
en del av medlen tagits i anspråk för
särskilda sjöfartsändamål, vilka eljest
icke alls eller blott i otillräcklig mån
tillgodoses genom anslag å riksstaten».
Och ett sådant särskilt sjöfartsändamål
som räddningstjänsten är, om jag fattat
saken rätt, Svenska sällskapet för räddning
af skeppsbrutne ensamt om att
syssla med.

Jag har aldrig misstänkt att statsrådet
med avsikt fördröjer hela denna
fråga, och jag vill sluta med att än en
gång tacka herr statsrådet för vad han
gjort i delta hänseende.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. en teknisk-ekonomisk
utredning av Norrbottens Järnverks AB

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Cassel har frågat
mig om jag — med hänsyn till det av
Norrbottens järnverks aktiebolag offentliggjorda
bokslutet för 1954 — nu
anser tidpunkten vara inne att företaga
den noggranna tekniskt-ekonomiska utredning
om verkets dagsläge och framtida
räntabilitetsutsikter, varom förslag
framställts i motioner till föregående
års riksdag »och mot vilken statsutskottet
då förklarade sig i och för sig
icke ha något att erinra».

Jag vill i anledning härav framhålla,
att 1954 års riksdag förklarade, att tidpunkten
ännu inte var inne för en sådan
utredning, som herr Cassel här
syftar på. Statsutskottets majoritet framhöll
nämligen, att bolaget tidigast år
1956 syntes kunna uppnå normal produktion.
Tillräckligt underlag saknades
därför ännu för en mera långsiktig undersökning
av bolagets utsikter.

Det nu framlagda bokslutet för
NJA beträffande år 1954 har blivit väsentligt
ogynnsammare än vad bolaget
antog i den i november 1953 dagtecknade
framställning, som ligger till
grund för 1954 års proposition. Resultatet
från föregående år torde dock inte
ensamt vara tillräckligt underlag för
att bedöma bolagets ställning i dag. Det
är mera rättvisande att också ta i betraktande
ett senare bokslut, nämligen
för första kvartalet i år. Sedan rörelsen
påförts 3,3 milj. kr. i avskrivningar visar
detta bokslut ett underskott av 1,2
milj. kr. Järnverkets styrelse kan givetvis
inte med ledning av detta bokslut
dra några säkra slutsatser för hela år
1955, men enligt styrelsens mening
finns det intet som tyder på att kvartalsbokslutet
ej skulle vara representativt
för bolagets nuvarande räntabilitets-
och produktionsmöjligheter. Vad
man vet om andra kvartalets utveck -

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fin.

Svar på fråga ang. en teknisk-ekonomisk

ling tyder snarast på en ytterligare förbättring.

Järnverkets styrelse följer säkerligen
med uppmärksamhet utvecklingen och
har självfallet möjlighet att tillkalla den
expertis, som styrelsen för sin del kan
finna erforderlig. I likhet med föregående
års riksdag anser jag, att det f. n.
inte finns anledning göra en särskild
teknisk-ekonomisk utredning.

Härpå anförde:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för hans snabba svar på en
fråga, som måst ställas så sent som
denna.

Vårt intresse för detta spörsmål härleder
sig bland annat därav, att vi vill
kunna bedöma det reella värde som
aktierna i NJA har i förhållande till
det bokförda. Jag erinrar om att de är
bokförda till pari i statens böcker. Det
är ju alldeles uppenbart, att om denna
tillgångspost i den statliga balansräkning,
som vi i dag skall fastställa, är
mer eller mindre fiktiv hjälper det i
längden inte att invagga sig i några
illusioner. Förr eller senare måste vi
för att få balans mellan det bokförda
värdet på aktierna och det värde man
rimligtvis kan anse att de har vidta vissa
åtgärder. Tydligen tänker regeringen
göra den operationen senare.

Handelsministern grundar sina förhoppningar
om att de 200 miljoner kronor,
som skattebetalarna tvingats sätta
in i NJA, en gång skall bli räntabla, på
utfallet under de fyra första månaderna
i år av företagets drift. Handelsministern
sätter sin lit till att styrelsen
med uppmärksamhet följer utvecklingen.
Ja, det vill man hoppas, särskilt
som bolaget inte haft någon verkställande
direktör sedan årsskiftet. Styrelsen
för NJA använder när den skall resonera
om framtiden två på varandra
följande negationer. Det kan, säger styrelsen,
inte finnas någonting som tyder

utredning av Norrbottens Järnverks AB

på att icke första kvartalsbokslutet för
i år skulle vara representativt. Så kan
man naturligtvis uttrycka sig, särskilt
om man, som styrelsen gör, utgår ifrån
att ens egna räntabilitetskalkyler icke
är någon grund för ett bedömande av
företagets nuvarande räntabilitets- och
produktionsmöjligheter. Dessa kalkyler
framlades emellertid så sent som den
11 november 1953, alltså för endast ett
och ett halvt år sedan. På vissa, kanske
tämligen ovissa grunder hävdar styrelsen
därutöver, att 1954 års resultat inte
kan användas för en bedömning av den
framtida räntabiliteten. Först det första
kvartalet 1955 skulle tydligen lämpa sig
för en sådan beräkning.

Den senaste kapitalinvestering vi
gjorde i företaget gick löst på 200 miljoner
kronor. Sammanlagt har skattebetalarna
nödgats stoppa i detta företag,
som sysselsätter knappt 2 000 man,
cirka 150 kronor per skattebetalare. Om
3 miljoner skattebetalare hade placerat
150 kronor var i olika små och stora
företag, vilka arbetsmöjligheter skulle
icke detta då ha kunnat öppna även
för Norrbottens folk? Vilka bolagsskatter
skulle icke regeringen då haft nöjet
att kunna räkna in i sin kassa? Nu nödgas
vi i stället räkna med förluster år
efter år. En förlust på 14 miljoner kronor
var beräknad för 1954, den blev
32,6 miljoner, och detta under en högkonjunktur.
Detta tycks emellertid inte
vara det hela. Det är nämligen att märka
att NJA utan ett ord till motivering
radikalt ändrat sina avskrivningsregler.
Maskiner och inventarier avskrevs förra
året enligt den balansräkning som då
avlämnades med 10 procent, vilket såvitt
jag kan förstå redan det är ganska
blygsamt. Nu sänker man plötsligt avskrivningsprocenten
till sex. Det betyder
att man minskar avskrivningarna
med över 7 miljoner kronor. Vill man
ha möjlighet att jämföra resultatet i år
med tidigare år måste man väl till dessa
32,6 miljoner lägga ytterligare 7 miljoner.

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Svar på fråga ang. en teknisk-ekonomisk

Byggnader nedskrevs förra året med
3, i år med 2 procent. Skillnaden utgör
mer än en miljon kronor. Även det beloppet
måste läggas till förlusten, och
då kan jag inte förstå annat än att
denna överstiger 40 miljoner kronor på
en sammanlagd omsättning av ungefär
63 miljoner. Siffrorna talar för sig
själva.

Vi inom högerpartiet hävdade med
stort eftertryck förra året, att man innan
nya skattepengar placerades i NJA
borde underkasta företaget en ordentlig
teknisk-ekonomisk analys av utomstående
expertis. Det ville regeringen inte
vara med på. År man beredd därtill nu?
Nej, det är man fortfarande inte, det
framgår av svaret. Varför skall det vara
absolut nödvändigt att den utredningen
skall komma när det redan är för sent?

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag vill inte dölja att
det bokslut, som upprättats för NJA för
1954, är mycket ogynnsamt. Jag vill
emellertid gärna ha sagt, att jag ger styrelsen
en eloge för att den lagt fram
ett alldeles osminkat bokslut. Det är
alldeles uppenbart, och det tror jag att
herr Cassel vill hålla med om, att man
kunnat göra bokslutet på ett annat sätt.
Men när nu verket, såvitt jag kunnat
begripa det, har redovisat det verkliga
läget, är det en riktig princip. Att det
blivit motgångar och besvärligheter,
som vi hoppas inte kommer att upprepas,
har berott på många faktorer.
Jag erinrar om de extra kostnader verket
naturligtvis fått genom den rekonstruktion
som ägde rum, varvid man
fick betala rätt stora belopp i räntor på
anläggningstillgångarna och hade utgifter
i samband med ökningen av aktiekapitalet.
Man tvingades vidare ställa
om den stora koksmasugnen. Slutligen
hade man ett ogynnsamt marknadsläge
1953, som tvingade styrelsen att vidta
dispositioner med hänsyn till att importörerna
av järn här i landet kunde

utredning av Norrbottens Järnverks AB

köpa i fast räkning. Ville företaget sälja
fick det också göra sådana avslut, vilket
hade konsekvenser även 1954. Det är
klart att man kan säga, att detta skulle
man inte behövt göra, men jag kan inte
klandra styrelsen för att den vidtog sina
dispositioner på sådant sätt, att den
säkrade arbetstillgången vid verket.

När jag tillåtit mig hänvisa till första
kvartalets resultat och säga, att det är
mera tillfredsställande som bedömningsgrund
för det hela, tog jag framför allt
hänsyn till det förhållandet, att produktionen
ökat avsevärt under första
kvartalet i år jämfört med första kvartalet
i fjol. Jag tror att det föreligger
mer än en fördubbling av produktionen.
När jag ser av styrelseberättelsen, att
verket gjort avslut som säkrar arbetstillgången
under 1955, tycker jag man
vågar dra den slutsatsen därav, att kalkylen
skulle kunna ge till resultat ett
avsevärt bättre bokslut för 1955.

Herr Cassel säger, att svenska folket
fått plocka in 200 miljoner kronor i
järnverket — om man lagt dem på ett
annat ställe eller givit investeringen annan
form, skulle det ha blivit ett annat
resultat. Jag vill fråga herr Cassel: Vilka
enskilda företagare har anmält sig som
intresserade av att starta verksamhet i
Norrbottens län, och vilka enskilda företagare
har i så fall blivit bortstötta av
det allmänna? Mig veterligt har ingen
blivit bortstött. I den män enskilda
företagare velat starta rörelser i Norrbotten
har statsmakterna fullt objektivt
prövat, vilka förutsättningar som förelegat.
Det inträffade helt nyligen, att
det allmänna lämnade en enskild företagare,
som var beredd att starta en
verksamhet där uppe, en betydande
hjälp i förhoppning att han skulle
lyckas.

Men jag vill erinra om att det i
Norrbottens län alltjämt redovisas 4 000
människor, som är arbetslösa. Jag tycker
inte det är rättvist att kasta ut ett
påstående, som herr Cassel gjorde, att
skattebetalarna har »slängt in» 200 mil -

12 Nr 22 Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Svar på fråga ang. anledningen till att läroboken »Jesus och hans apostlar» kvarstår
på förteckningen över för skolbruk godkända läroböcker

joner i verket, och så avsluta med att
säga, att saken kunnat läggas upp på
annat sätt.

Det är väl ändå så, att enskilda företagare
inte vågat ta de risker, som det
ofta innebär att starta en verksamhet
uppe i Norrbotten. Det är min förhoppning,
att man skall komma till en annan
slutsats och säga, att det kommer
att löna sig framöver, och då menar
jag, att dessa initialinvesteringar på
längre sikt blir mycket lönande ur folkhushållets
synpunkt. Att det under förra
året inte gick att uppnå tillfredsställande
resultat erkänner vi, men om vi hänvisar
till det bättre resultat som vi får
fram nu, gör vi det därför att vi tror,
att det skall finnas möjligheter — om
nu inte konjunkturerna förändras alldeles
— att kunna visa upp bättre resultat
även nästa år.

Jag har inte direkt velat förorda, att
man nu skall tillsätta en utredning,
d. v. s. utse särskilda sakkunniga vid
sidan av styrelsen, ty jag litar till att
denna styrelse, som ändå har det direkta
ansvaret för verkets ledning, följer
frågorna med all möjlig uppmärksamhet.
Om det finns skälig anledning misstänka,
att verket inte är välplanerat, så
litar jag till att styrelsen ger sin mening
till känna, att man behöver särskild
sakkunskap. I princip har jag naturligtvis
ingenting emot att sakkunniga personer
får se på en anläggning av denna
karaktär.

Herr CASSEL (li):

Herr talman! Jag har naturligtvis inte
på något sätt velat göra gällande, att
inte det bokslut, som gjorts upp, innebär
en öppen och ordentlig redovisning.
Det är inte detta det är fråga om.
Jag har bara påpekat att man ändrat
avskrivningsreglerna, men detta har
man gjort öppet, och därvidlag finns
alltså ingen anmärkning att framställa.

Jag har inte heller på något sätt velat
göra gällande, att man från statens sida

skulle ha hindrat enskilda från att företaga
investeringar i Norrbotten. Men
jag vill säga, att det naturligtvis är äventyrligt
att lägga alla sina ägg i en korg
— att inrätta ett gigantiskt företag i
stället för att sprida riskerna på olika
smärre företag, av vilka några kanske
går dåligt, men de andra så mycket
bättre.

Här står vi i den situationen att, jag
höll på att säga bolagsstämman — »bolagsstämman»
är ju i detta fall handelsministern
och inga andra — möter en
styrelse, som gjort enorma förluster.
På vilken bolagsstämma som helst skulle
detta ha lett till ytterligt stormiga uppgörelser.
Här blir styrelsen i stället mottagen
med välvilja, förståelse och tacksamhet
från handelsministerns sida. Jag
har ingen anledning att säga, att styrelsen
inte skött sitt uppdrag som den
bort — den har säkerligen kämpat med
stora svårigheter, och det är ingen lätt
uppgift den har. Men nog tycker vi väl
litet var, att när så stora värden står
på spel, när man vet så litet om framtiden
och när man så många gånger
mött besvikelse, då borde tiden vara
inne, att man verkligen tog sig samman
och funderade på vad som finns
att göra åt detta verk. Vi har verket och
måste ha det, men det måste planeras
och tillverkningen läggas upp på sådant
sätt, att vi kan hoppas att inom
överskådlig tid få verket räntabelt. Det
vore inte roligt, om handelsministern
om ett eller ett par år måste komma tillbaka
till riksdagen och begära, att vi
skall satsa ytterligare medel till företaget.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. anledningen till att
läroboken »Jesus och hans apostlar»
kvarstar på förteckningen över för skolbruk
godkända läroböcker

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

Svar på fråga ang. anledningen till att läroboken »Jesus och hans apostlar» kvarstår
på förteckningen över för skolbruk godkända läroböcker

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Hamrin har frågat
mig, varför läroboken »Jesus och hans
apostlar» alltjämt står kvar på förteckningen
över för skolbruk godkända
läroböcker.

Jag vill erinra om att det är statens
läroboksnämnd, som har att granska
läroböcker och uppföra dem på den
s. k. läroboksförteckningen. Det åligger
nämnden att vid denna granskning
iakttaga, »att lärobokens innehåll står
i överensstämmelse med gällande undervisningsplaner
eller kursföreskrifter»
samt »att lärobokens innehåll är objektivt
och vederhäftigt och såvitt möjligt
överensstämmande med den vetenskapliga
och pedagogiska utvecklingen på
ifrågavarande område».

Läroboksnämnden har vid flera tillfällen
behandlat mot läroboken »Jesus
och hans apostlar» framförd kritik och
därvid enhälligt funnit, att kritiken icke
varit av den beskaffenhet, att den bort
föranleda bokens avförande från läroboksförteckningen.
Även skolöverstyrelsen
har haft tillfälle att yttra sig i denna
fråga och därvid kommit till samma
resultat som läroboksnämnden.

Härefter anförde:

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Statsrådets svar ger mig
anledning att uttala ett tack, men jag
vill genast skynda mig tillägga att den
oro, ur vilken frågan fötts och formats,
inte har blivit stillad genom de upplysningar
som här har lämnats. Jag vågar
också säga att denna oro delas av många
människor i detta land, som menar att
det inte bara är viktigt att se till att
kristendomsämnet finns med på skolschemat,
utan att det är något minst
lika viktigt att det som läres ut under
dessa lektionstimmar verkligen är autentisk
kristendom och inte någonting
annat.

Håller man på kravet att kristendomsundervisningen
skall vara objektiv —
och det skall man självfallet göra —
så menar jag, att den bok, som här påtalats,
inte borde ha blivit godkänd. Ett
faktum är dock att boken från många
håll, av en rad vederhäftiga och sakkunniga
granskare har blivit beslagen
med rena sakfel, med misstag av sådan
svårighetsgrad, att den kommit att ge
en förvanskad bild av den kristna tron,
sådan denna framställes i nya testamentet.

Det skulle kunna räcka med att hänvisa
till vad kyrkomötets utredningsnämnd
har kommit till för resultat under
sin granskning, men jag kan tilllägga
att det finns även andra sakkunniga
som kommit till alldeles samma
resultat, d. v. s. att boken på intet sätt
håller måttet som kunskapskälla om vad
kristendomens väsen, kristendomens
huvudstycken enligt nya testamentets
framställning är för något. Man kan
då fråga om det är rimligt att en bok
som blivit så kritiserad — jag vill säga
sönderkritiserad —• alltjämt skall stå
kvar på listan över för undervisningsändamål
godkända läroböcker.

Det skulle föra alldeles för långt att
här gå in på en detaljkritik. Det skall
jag inte heller göra, men får jag lov att
liksom i ett nötskal ange själva grundkaraktären
av de invändningar som riktats
emot denna bok, skulle jag vilja
säga följande. Vad som faller även en
teologiskt oskolad lekman i ögonen, när
man tar del av denna lärobok är, att
den bild den ger av kristendomens Herre,
av Jesu person — en bild av en ädel
människa, en stor religiös personlighet,
ett högt föredöme — den bilden svarar
inte på något sätt fullt ut emot vad
nya testamentet lär. Vi vet allesamman
att där är bilden en helt annan; den
säger väsentligt mycket mera än så.
Det är alltså denna långt drivna uttunning,
denna neddimensionering av det
kristna budskapet, som är så betänklig

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Svar på fråga ang. anledningen till att läroboken »Jesus och hans apostlar» kvarstår
på förteckningen över för skolbruk godkända läroböcker

och som faktiskt leder till att man får
en helt oriktig föreställning om vad
kristen tro och de kristna huvudstyckena
är. Jag skulle vilja gå så långt att
jag säger, att vad man här möter rent
av är ett förräderi emot själva kärnan
i den kristna tron och läran. Det kan
inte vara riktigt att ge barnen i våra
skolor denna bild. De skall ha rätt att
stifta bekantskap med bibelns innehåll
i oförvanskat skick. Det skall inte behöva
talas om att nya testamentets underberättelser
är legender mer eller
mindre. Man skall inte behöva möta
gissningar och omtolkningsförsök, utan
det skall vara klart besked, så som nya
testamentet lär. Det är alltså på den
punkten jag är bekymrad, när det gäller
denna lärobok.

Nu kan det sägas att statens läroboksnämnd
här har ansvaret. Men denna
nämnd tillsättes av Ivungl. Maj:t, och jag
anser att det ändå ytterst är departementschefen
som har ansvaret för dessa
ting. Det är möjligt att förklaringen är,
att denna läroboksnämnd inte inrymmer
den sakkunskap, den teologiska expertis
som är önskvärd och nödvändig,
men då bör det väl vara angeläget att
se till att den i så fall tillföres dylik
expertis.

Jag vill sluta med att rikta en vädjan
till statsrådet, vars positiva inställning
till de kristna värdena vi alla känner
och som många med mig livligt
uppskattar, att verkligen ägna denna
fråga all den uppmärksamhet den förtjänar.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Då jag ju inte heller är
teologiskt skolad och eftersom jag givetvis
då det gäller en enkel fråga har
anledning att fatta mig så kort som
möjligt, skall jag inte nu gå in på några
detaljer i den kritik, som har riktats
mot ifrågavarande lärobok. Jag har fullt
klart för mig, att det finns delade me -

ningar om densamma. Emellertid är jag
övertygad om att teologisk expertis har
stått till läroboksnämndens förfogande,
innan denna godkände boken i fråga,
ty nämnden brukar alltid arbeta så, att
den hör vissa experter, innan den fattar
sitt beslut.

Jag skall inte förneka, att också ur
mina synpunkter viss kritik mot läroboken
måste te sig berättigad. Jag vill
emellertid påpeka, att skolöverstyrelsen
i samband med det yttrande, som
jag hänvisade till i mitt svar på frågan,
hade hört sin ämneskonsulent i kristendomskunskap.
Denne hade då erinrat
om att statens läroboksnämnd år 1953
beslutat att genom förlaget uppmana
lärobokens författare att före utgivandet
av ny upplaga kontrollera vissa
sakuppgifter samt överväga, hur långt
man lämpligen bör gå i fråga om omskrivningar
av bibeltexten. Härigenom,
menade ämneskonsulenten, hade tillräckliga
garantier lämnats för en överarbetning
av vissa punkter i lärobokens
framställning, vilken både enligt hans
mening och på grund av den framförda
kritiken kunde synas motiverad.

Nu föreligger i alla fall dessa fakta
beträffande denna bok, att den är godkänd
i laga ordning av statens läroboksnämnd
— även skolöverstyrelsen var
representerad, då detta beslut fattades
— och att skolöverstyrelsen och dess
ämneskonsulent i kristendomskunskap
har ansett sig böra avstyrka, att departementet
nu skulle vidta en så pass uppseendeväckande
åtgärd som att avföra
boken från läroboksförteckningen. Det
lär ■— om jag har fått fullständiga uppgifter
— inte sedan vi fick den sista instruktionen
för statens läroboksnämnd
ha hänt, att Kungl. Maj:t har avfört någon
lärobok från förteckningen. Jag anser
mig därför inte heller nu kunna
göra detta, men jag hoppas på en viss
omarbetning av boken, varigenom de
mest anmärkningsvärda styckena skall
kunna få en annan utformning.

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

Svar på fråga ang. bestämmelserna om lärjungars fördelning på läraravdelningar
vid folk- och småskolor

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Jag noterar å ena sidan,
att statsrådet för sin del också är på
det klara med att denna bok uppenbarligen
icke är tillfredsställande. A
andra sidan finner jag det en smula
inkonsekvent, att statsrådet ändå menar,
att det icke skulle finnas någon
anledning att avföra densamma ifrån
förteckningen. Jag anser, att det är en
mindre uppseendeväckande åtgärd att
företa den amputationen än att låta boken
stå kvar i det skick, vari den nu
befinner sig.

Nu säger herr statsrådet, att det har
överlåtits åt lärobokens författare att
kontrollera vissa detaljer och att överväga
hur långt man lämpligen borde gå
i fråga om omskrivningen av bibeltexten.
Jag vill framhålla, att från mina
synpunkter är detta alls inte någon garanti
för att boken en gång skall framträda
i ett fullt tillfredsställande skick.
Med den kännedom man har om författarnas
inställning i centrala frågor tror
jag icke, att man har någon anledning
att hoppas på en rättelse. Jag finner det
varken riktigt, lämpligt eller ens försvarligt
att överlåta ansvaret på denna
punkt åt läroboksförfattarna.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Med anledning av herr
Hamrins sista inlägg vill jag påpeka, att
även nya upplagor av läroböcker ju
skall kontrolleras och eventuellt godkännas
av statens läroboksnämnd. Det
är inte fråga om att helt överlåta åt
författarna vad som skall ske i fortsättningen.

Jag begärde, herr talman, egentligen
ordet för att erinra om att det i alla
fall förhåller sig på det sättet, att därför
att en bok finns på läroboksförteckningen
är inte något skoldistrikt skyldigt
att använda just den. Det brukar

ju finnas flera olika läroböcker att
välja på i de olika ämnena.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. bestämmelserna om

lärjungars fördelning på läraravdelningar
vid folk- och småskolor

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Widén har frågat
mig, om jag anser, att vissa i frågan
angivna anvisningar till kungörelsen
den 6 juni 1947 med vissa bestämmelser
angående lärjungarnas fördelning
på läraravdelningar vid folk- och småskolor
är tillfredsställande och, om så
icke är fallet, om jag vill medverka till
en uppmjukning av dessa anvisningar.
Härpå vill jag svara följande.

Herr Widén åsyftar i sin fråga tydligen
de siffror för lärjungeantal, som
i anvisningarna angivits dels såsom lägsta
gräns för att förändring till högre
skolform skall ske och dels såsom
gräns för då förändring till lägre skolform
tidigast bör ske. När det gäller
dessa gränsdragningar inverkar olika
skäl, och jag anser mig för närvarande
icke kunna medverka till någon ändring
av reglerna i fråga.

Härpå anförde:

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! När jag ställt denna fråga
är det med hänsyn till landsbygdsskolornas
svårigheter att med sjunkande
barnantal bibehålla en önskvärd
högre skolform. Därtill kommer en strävan
på landsbygden att genom skolskjutsar
nå en högre skolform än den,
som kan nås inom nuvarande skoldistrikt.
Ändå söker man bevara sina bygdcskolor.

Att det krävs minimigränser för barn -

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Svar på fråga ang. bestämmelserna om lärjungars fördelning på läraravdelningar
vid folk- och småskolor

antalet i de olika läraravdelningarna,
därom råder inga delade meningar.
Däremot kan man fråga sig, om den
nuvarande gränsdragningen är riktig.
År 1951 antogs vissa provisoriska,
skärpta bestämmelser, som reglerar
barnantalet i skolenheter på över 500
barn. Annars gäller den regeln, att en
klass på folkskolestadiet får delas, när
antalet elever överstiger 35. Men samma
bestämmelser gäller även för en Btskola,
som skall övergå till att bli en Askola.
Jag tycker att det är mycket som
talar för att det borde kunna ske en
uppmjukning av bestämmelserna därvidlag.

Nu vet jag att man skyller på dels
lärarbristen och dels bristen på lokaler,
men det är ju landsbygdsskolor det här
gäller, och på landsbygden är det inte
så ont om lokaler som i tätorterna. Jag
kan inte se att det ur denna synpunkt
finns någonting, som hindrar att man
företar en uppmjukning av bestämmelserna.

Jag vill tacka statsrådet för svaret,
även om jag tyvärr inte kan vara belåten
med innehållet i detsamma. Jag
trodde att statsrådet skulle lia en mer
positiv inställning än han här visat.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Om herr Widén tänker
sig att det skulle bli fråga om att i
ganska stor utsträckning förändra skolformen
för skolorna ute på landsbygden,
vilket ju skulle medföra påfrestningar
av stora mått på våra lokal- och
lärartillgångar, så förstår nog var och
en att det är uteslutet att för dagen göra
någon ändring av bestämmelserna. Menar
herr Widén däremot, att det bara
skulle vara fråga om att hjälpa en och
annan liten skolrotel att få behålla sin
skola, så vill jag erinra om att det i anvisningarna
beträffande barnantalet heter:
»l:o Förändring till högre skolform

bör icke ske förrän lärjungeantalet mera
varaktigt överstiger», och så kommer
siffrorna. Vidare heter det: »2:o Förändring
till lägre skolform bör ske då
lärjungeantalet kan beräknas mera varaktigt
understiga» etc. Det finns alltså,
även om det inte är klart utskrivet, ett
visst bedömningsutrymme, inom vilket
myndigheterna kan röra sig vid handläggningen
av dessa ärenden. Särskilt
gäller detta — det vill jag understryka
— att det skall vara mera varaktiga
över- eller underskridanden av det anförda
lärjungeantalet.

Det finns alltså, såsom jag häromdagen
i ett interpellationssvar hade anledning
framhålla, vissa möjligheter för
våra myndigheter att handla så som kan
vara lämpligt med hänsyn till lokala
förhållanden. När därtill kommer att
det för närvarande inte finns någon
möjlighet att över hela linjen minska
klassernas storlek, så tror jag inte att
en formell ändring av bestämmelserna
har så stor betydelse som herr Widén
ville göra gällande. Enligt min mening
finns det plats för det sunda omdömet
vid tillämpningen av de nuvarande bestämmelserna.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! När det i bestämmelserna
talas om »mer varaktig» förändring
av barnantalet för att en skola
skall kunna överföras från en lägre till
en högre skolform, betyder det i verkligheten
att det kommer att krävas ett
större elevantal än 35, kanske både 40
och drygt det, innan man vill gå med
på en överföring till högre skolform.
Jag skulle kunna anföra ett direkt exempel
på en Byskola med över 40 barn,
fördelade på två klasser, där man inte
har kunnat få skolformen ändrad till
A-skola.

Jag erkänner att en ändring av bestämmelserna
skulle kunna öppna rätt
stora ekonomiska perspektiv, särskilt

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

med hänsyn till den dåliga tillgången
på lärarkrafter och lokaler, men jag vill
påpeka att även skolöverstyrelsen har
ansett att man borde uppmjuka de krisåtgärder,
som vidtogs år 1951. Man kan
då fråga sig, om det i första hand skall
ske en justering av de generella bestämmelserna
för de högre skolorna eller om
inte uppmjukningen till en början borde
avse bestämmelserna för överförande
av en lägre skolform till en högre.

Med min enkla fråga har jag velat
fästa uppmärksamheten på vikten av
att det vidtages sådana åtgärder, att
man kan bevara bästa möjliga skolform
åt landsbygdens skolor, och jag
hoppas att herr statsrådet nu ville ta
det av mig berörda spörsmålet under
omprövning.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Herr Widén har sig säkert
bekant, att skolöverstyrelsen varken
i år eller i fjol vågade sig på att för
Kungl. Maj:t föreslå ett frångående av
dessa 1951 års krisbestämmelser, som
han själv har erinrat om. Däremot har
skolöverstyrelsen gjort ett förslag om
att skapa större möjligheter till förstärkningsanordningar
i skolorna. Vi
ansåg oss emellertid vid höstens budgetarbete
av främst ekonomiska skäl inte
kunna gå med på en sådan ändring. Av
herr Widéns sista anförande verkar det
nästan som om han vore mest intresserad
för linjen att ändra B-skolor till Askolor.
Jag tycker inte att detta är den
linje, som är det mest behjärtansvärda,
utan det är, när man blir tvungen att
försämra en skolform. Det är där jag
sagt att plats måste beredas även för
sunda förnuftet vid handläggningen av
frågorna.

Herr WIDÉN (fp) :

Herr talman! När jag här drog fram
frågan om B- eller A-skola, gjorde jag
det egentligen endast såsom ett exempel
för att belysa problemställningen. Frå2
— Andra kammarens protokoll 1955. N

Främjande av bostadsförsörjningen

gan angående övergång från B1- till
B 2-skola har ett organiskt sammanhang
med den förra. Gör man ändring på den
ena punkten, måste denna ändring följas
av jämkningar på andra punkter.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
memorial nr 21 samt
statsutskottets memorial nr 158 och 159.

§ 8

Främjande av bostadsförsörjningen
(Forts.)

Herr talmannen anmälde, att överläggningen
rörande statsutskottets utlåtande
nr 150, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställningar angående anslag
för budgetåret 1955/56 till främjande
av bostadsförsörjningen m. m. jämte i
ämnet väckta motioner, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid, enligt
förut skedd anteckning, ordet till

Herr PERSSON i Växjö (s), som yttrade: Herr

talman! Det är svårt att föra en
diskussion med högern om bostadspolitiken,
bland annat därför att det är
svårt att få veta vad högern egentligen
menar. Nu bortser jag från alla de mer
eller mindre överdrivna eller missvisande
påståendena från detta håll och
tänker närmast på vad som skrivits i
en motion i andra kammaren och i reservationerna.
Det är en gruppmotion
i andra kammaren, som jag här skulle
vilja citera några saker ur, motion nr
663, som i första hand har undertecknats
av herr Hjalinarson.

I denna motion säger man bland annat,
att räntestegringen inte skall subventioneras
på det sätt som föreslagits
från Kungl. Maj:t. Då man behandlar
relationen mellan inkomster och hyror,
säger man bland annat: »Från 1945 till
1950 sjönk sålunda hyresprocenten,
22

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen

räknat för hela landet, från 25 å 26
procent av inkomsten till 18 å 20 procent
av densamma. Därefter har en
ytterligare nedgång skett, så att inkomsttagarna
numera torde betala i
genomsnitt endast 15 procent av sina
inkomster i hyra.» Nu finns det många
olika kategorier »inkomsttagare», och
man vet inte vilken högern har menat.
Nedgången av hyresprocenten beror
främst på inkomsthöjningar, sägs det.
»Genom årets avtalsrörelse», fortsätter
man, »har en ytterligare höjning på 8
å 10 procent kommit till stånd.»

Vidare talar man om bostadssociala
utredningen, som hade menat att industriarbetarna
i genomsnitt inte skulle
behöva lägga ned mer än 20 procent
av sin inkomst för en fullt modern 2-rumslägenhet. »Någon väsentlig höjning
av bostadskostnaderna i hittills
färdigställda hus behöver inte uppkomma»,
säger man. Man räknar inte
heller med att det skall bli någon större
höjning i de hus man bygger senare.

Emellertid verkar det som om man
blivit litet mera osäker längre fram i
motionen. I motiveringen till familjehostadsbidraget
säger man: »I den mån
en hyresstegring inträffar, bör den naturliga
vägen då vara att höja familjebostadsbidraget.
»

I reservationen har man glidit över
till en helt annan uppfattning: »Först
genom att byggnadsindustrien blir så
rationaliserad att den kan framställa
sina produkter till priser som den stora
massan av medborgare har förmåga att
själva betala blir det möjligt att komma
till rätta med de problem som här
är aktuella.» Först bevisar man alltså i
motionen att den relativa hyresnivån
nu är så låg att folk har råd att själva
betala sina bostadskostnader. Sedan
fortsätter man med att säga, att det
kanske finns ett undantag från denna
regel, det rätt viktiga undantaget att
familjer med två eller flera barn — det
kan röra sig om 1 300 000 människor
här i landet, så det är inte småpotatis

precis -—- måste ha höjda familjebostadsbidrag
för att kunna betala den
höjning av bostadskostnaderna, som
skulle bli följden av högerns förslag i
dessa frågor. Till slut fastslår man att
den stora massan av medborgare inte
kan betala sina bostadskostnader själva
ens för närvarande, eller i varje fall
inte om man följer högerns linje i bostadspolitiken.

Jag vet, som jag sade, inte vad man
egentligen menar med detta. Något riktigt
ligger väl i alla dessa olika påståenden,
men man kan å andra sidan säga,
att det mesta som högern sagt i dessa
frågor är oriktigt.

Den s. k. hyresprocenten har spökat
i denna debatt, liksom i nästan alla debatter
om bostadsfrågan. Man talar här
om att hyran utgör 20 procent av inkomsten.
Herr Rubbestad avsåg, sade
han, 20 procent av den genomsnittliga
inkomsten för en industriarbetare. Denna
måttstock på hyresbetalningsförmågan
härrör från bostadssociala utredningens
slutbetänkande, del 1. Riksdagen
anslöt sig 1946 och 1947 till huvudprinciperna
i detta betänkande, även
om besluten i många detaljer avvek från
betänkandets förslag. Om man ser efter
närmare, finner man att i detta betänkande
användes denna hyresprocentsiffra
inte som ett generellt mått på relationen
mellan hyror och inkomster
här i landet. För det första gällde beräkningen
en ordentligt utrustad familjebostad
om två rum och kök. En bostad
om två rum och kök är för liten
för många familjer här i landet, och om
vi vill fortsätta med en progressiv bostadspolitik,
kommer vi väl dithän, att
vi betraktar trerumslägenheten som en
mera normal familjebostad än tvårumslägenheten.
Men för det andra framhöll
man i bostadssociala utredningens betänkande:
»När detta mått här väljes,
är detta icke ett uttryck för en definitiv
social målsättning. Valet har i närvarande
sammanhang så till vida fog
för sig, att ett realiserande av nämnda

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

hyresprocent skulle öka det relativa
antalet (enligt definitionen) betalningskraftiga
hushåll i stort sett så mycket
som krävs för produktionsprogrammets
genomförande. Även i denna fråga är
det klokt att räkna med ett successivt
framskjutande av positionerna allteftersom
förutsättningarna förbättras i den
fortsatta utvecklingen.»

Man skall alltså använda 20-procenlsmåttet
med försiktighet. För det första
måste fortfarande många familjer, om
de vill ha en modern bostad som passar
för deras familjetyp, betala mycket
mera än 20 procent av sin inkomst i
hyra. För det andra är det inte klart,
att man när man har kommit till just
denna balans mellan hyror och inkomster
har nått ett sådant mål, att man
kan känna sig tillfredsställd och stanna
upp i ansträngningarna att pressa ned
bostadskostnaderna.

Jag läste nyligen en artikel av departementschef
Axel Skalts i Danmark,
vari han säger om förhållandena i Danmark:
»Före kriget kunde man räkna
med att en arbetare i huvudstaden när
han var fullt sysselsatt använde cirka
17 procent av sin inkomst till hyran.
Under de gångna åren har inkomsterna
stigit mer än hyrorna, och en motsvarande
beräkning år 1951 visar, att i
genomsnitt endast 9 procent av inkomsten
går till hyran.» Nu tillhör jag dem
som är mycket rädda för jämförelser
mellan förhållandena i vårt land och
andra länder. Sådana jämförelser är i
allmänhet missvisande, men det är inte
säkert, att vi i fråga om hyreskostnader
ligger så väl till, som man många gånger
föreställer sig.

I den diskussion som förts — och det
är för resten så i alla de diskussioner
som förs i bostadspolitiska frågor —
spelar byggnadskostnaderna och arbetet
för att åstadkomma billigare bostäder
mycket stor roll. Utgångspunkten
tycks alltid vara att bostadsbyggnadskostnaderna
i detta land skulle ha stigit
så avsevärt mycket mer än i andra

Främjande av bostadsförsörjningen

länder, att vårt land skulle ligga i särklass.
Nu skall man, som jag förut sade,
ta jämförelser med andra länder med
reservation. Men i en rapport, som utarbetats
av Förenta Nationernas europakommission
om bostadsförsörjning och
bostadspolitik i Europa 1953, finns en
tabell intagen som visar att vi inte alls
står i någon särklass när det gäller
byggnadskostnadsökningen från före
kriget och fram till nu. Här har man
gjort en jämförelse mellan indextalen
för hyror, levnadskostnader exklusive
hyror och byggnadskostnader 1938 och
1953. Det visar sig att i Sverige har levnadskostnaderna
och byggnadskostnaderna
stigit praktiskt taget parallellt.
Levnadskostnaderna har stigit till 210
och byggnadskostnaderna till 213. Det
är en så liten skillnad att man kan säga
att byggnadskostnadsstegringen och levnadskostnadsstegringen
har varit densamma
under denna tid. Praktiskt taget
vilket annat land man vill jämföra
med utom möjligen Schweiz har en
större skillnad att uppvisa. Det är alltså
inte utan vidare ett axiom att byggnadskostnaderna
här i landet skulle ha
stegrats på ett sådant sätt att vi i det
avseendet skulle ligga i särklass. Den
utgångspunkten skall man heller inte
glömma när man diskuterar dessa frågor.
Jag skall sedan inte närmare ingå
på dem.

Till utskottsutlåtandet är fogade två
yttranden, ett från bostadsstyrelsen och
ett från statens nämnd för byggnadsforskning.
Det är yttranden över rationalisering
och förbilligande av bostadsbyggandet.
Jag hänvisar faktiskt kammarens
ledamöter till att läsa igenom
dessa yttranden. Där framgår bl. a. att
man inte genom att bygga några stycken
experimenthus — även om kostnaderna
för dem blir relativt låga ■— kan
bevisa någonting om möjligheten att
bygga billigare över hela landet. Det
framgår vidare att man beträffande sådana
experimenthus måste ha en tämligen
lång erfarenhet av driftskostnader -

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen

na innan man vet någonting om hur
stora de årliga bostadskostnaderna blir
i jämförelse med kostnaderna i andra
hus. Detta tror jag utan vidare kan sägas
ha blivit fastslaget i dessa båda
yttranden.

Sedan finns det ju också det som är
mera positivt, och jag tror att det ligger
mycket däri. Experimentverksamhet
och rationaliseringsverksamhet över
huvud taget kan ändå på längre sikt
resultera i sänkta bvggnadskostnader
och därmed billigare bostadskostnader,
och det är väl så man måste se hela
detta problem och allt det arbete som
pågått och som alla är intresserade av.
På den punkten kan jag inte gå så långt
i misstro mot byggnadsföretag av olika
slag, kommunala företag, kooperativa
företag och enskilda byggmästare, som
högern ofta gör. Man får räkna med
att den verksamhet som pågår så småningom
kommer att ge utslag i form
av sänkta kostnader.

Om man till det som statens nämnd
för byggnadsforskning och bostadsstyrelsen
sagt i sina yttranden lägger det
uttalande som socialministern i går citerade
ur en tidskrift, som är representativ
för stora delar av den ledande
byggnadsföretagarvärlden, får man en
uppfattning om hur den förnämsta sakkunskapen
i detta land ser på dessa
problem. Sedan står det ju var och en
fritt att välja om man vill tro att det
ligger något i dessa yttranden eller om
man tror att högern har rätt när den
talar om att man genom att bygga en
rad höger- och vänsterhus under ett
valår har bevisat att man nu i hela landet
kan bygga egnahem 20 procent billigare
än man tidigare gjort.

I detta avseende skulle jag vilja tilllägga
att det enligt min mening starkt
bör understrykas att man kanske inte
skall vänta sig några mera betydande
kostnadssänkningar på bostadsbyggandets
område inom den allra närmaste
tiden. Man skall kanske inte bortse från
att det finns faktorer som kan verka

i kostnadshöjande riktning. Det behövs
t. ex. inte så stor höjning av materialpriserna
för att den rationaliseringsvinst
som kan uppnås ganska snabbt
skall neutraliseras. När man resonerar
om dessa frågor skall man alltså inte
glömma bort att det också finns tendenser
som verkar i kostnadshöjande
riktning.

Jag skulle vilja upprepa vad jag sade
i remissdebatten, nämligen att det inte
är anledning att söka inge folk föreställningen
att det förhållandet att några
experimenthus byggts är av så revolutionerande
betydelse att man utan vidare
kan sänka byggnadskostnaderna
och därmed de årliga bostadskostnaderna
mycket kraftigt.

Jag skulle härefter vilja säga några
ord om vad högerns förslag rörande
statens stöil åt bostadsförsörjningen leder
till för de arma barnfamiljerna, som
skulle drabbas av detta partis förälskelse,
om vi nu inte, vilket jag hoppas,
kan förhindra denna kärlek att nå sin
fullbordan. Finge högern praktisera sin
politik tror jag nämligen att det skulle
bli en ypperlig illustration till ordspråket:
Den man älskar, den agar man.
Högerns förslag i fråga om de s. k.
generella subventionerna och familjebostadsbidragen
leder ju för de allra
flesta familjer i detta land inte till något
annat än en kraftig höjning av de
årliga bostadskostnaderna. När jag exemplifierar
detta skall jag utgå från den
beräkning som intagits i utskottsutlåtandet,
men jag skall gå på det lägsta
alternativet. Denna beräkning är redan
från början ett minimialternativ.
Höjningen av hyrorna blir genomsnittligt
högre än vad jag kommer att redovisa,
men det spelar ingen roll, ty man
kan hålla sig ganska lågt och ta det
allra lägsta alternativet som finns och
ändå bevisa att det inte är riktigt då
högern, som den tidigare gjort, vill
göra gällande att den särskilt slår vakt
om de familjer som har familjebostadsbidrag
av olika typer.

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

Vi har här i landet bortåt en miljon
barnfamiljer, av vilka nära 500 000 är
enbarnsfamiljer. Om högern får sin
vilja igenom måste dessa familjer bära
hela hyreshöjningen. De har ju inte
några familjebostadsbidrag och får inte
några höjda bidrag. Tar man dessutom
i betraktande att högern vill gå in för
en skattesänkning genom ianspråktagande
av medel som nu används för
bostadssubventioneringen, får man väl
som herr Cassel räkna med de 60 procent
inkomsttagare som har 10 000 kronor
eller därunder i årsinkomst. Det
var ju de som fick betala en stor del
av dessa subventioner. Om jag skulle ta
ett genomsnitt beträffande den skattesänkning
som högern föreslagit för dem
som har 10 000 kronor eller därunder
i inkomst, kommer jag inte så högt som
till 60 kronor om året, men jag skall
ändå använda denna genomsnittssiffra,
ty, som jag tidigare sade, man kommer
till »goda» resultat hur man än räknar
när man ser på högerns förslag i dessa
frågor. Enbarnsfamiljerna får då en hyreshöjning
på 450 kronor i tvårumslägenheter
och en sänkning av skatten
med 60 kronor. Det gör 390 kronor i
höjning. Dessa familjer har inte några
bidrag tidigare och får inte något tilllägg
enligt högerns förslag. Dessa 390
kronor skall vi väl inte kalla familjebostadsbidrag
utan familjebostadsavgifter.
Det är alltså familjebostadsavgifter
som högern här föreslår.

Det finns 308 000 tvåbarnsfamiljer —
jag vet vad som här kommer att invändas
och skall ta upp det senare. För
dessa familjer föreslår högern en höjning
av bidragen med 40 kronor, d. v. s.
20 kronor per barn. Det betyder att
denna tvåbarnsfamilj får en höjning av
sin hyra på endast 350 kronor. Om jag
på detta siitt räknar undan för undan
enligt högerns förslag kommer jag till
330 kronor för en trebarnsfamilj, 310
kronor för en fyrbarnsfamilj, 365 kronor
för eu fembarnsfamilj, tv en sådan
familj behöver tre rum och kök, och

Främjande av bostadsförsörjningen

345 kronor för en sexbarnsfamilj. Detta
gäller sålunda familjer som har helt bidrag.

Sedan finns det familjer som har förhöjt
bidrag, och dem vill högern ge
ytterligare subventioner med 100 kronor
per barn från tre barn och upp till
åtta barn. Om jag räknar på samma
sätt beträffande dessa familjer kommer
jag till att det för alla familjer fram
till dem som har sex barn eller flera
blir en höjning av bostadskostnaderna.
Jag räknar då med en skattesänkning
och med de höjda familjebostadsbidragen.
För dem som har sex barn blir
det ett tillskott på 55 kronor och för
dem som har sju barn ett tillskott på
155 kronor.

Det blir en förbättring, men det gäller
bara dem som har förhöjda bostadsbidrag,
och jag skulle tro att det inte
finns mer än ett eller annat hundratal
sådana familjer i landet — jag törs i
varje fall garantera att det inte finns
500. Av denna nära en miljon barnfamiljer
skulle följaktligen alla utom högst
500 få en höjning av sina bostadskostnader.

Nu menar väl högern att vanligt folk
inte genomskådar detta. Bostadspolitiken
och bidragsgivningen är ju besvärliga
saker, och högern kan ändå visa
på att den föreslår 20 kronor mer respektive
100 kronor mer i bidrag. De
vanliga vardagsmänniskorna tycker naturligtvis
att det ändå är gentilt av högern
att visa sådan förståelse för deras
svårigheter och problem.

Jag vet vad man kommer att invända
mot resonemanget: Man kommer att säga
att det är de som flyttar in i nya
lägenheter som drabbas av de ökade
kostnaderna, medan alla de andra inte
drabbas. Det är samma resonemang som
när högern talar om de bostadslösa och
om vagnsstäderskan, som får betala
hyra för personer som har 30 000 kronor
i inkomst. Vagnsstäderskan får
punga ut med 58 kronor om året i skatt

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen

för att betala hyressubventionen åt högerns
30 000-kronorskarl.

Om inte räntehöjningen kompenseras,
kommer den så småningom att slå
igenom i statsbelånade hus som uppförts
efter början av 1940-talet. Man kan
väl inte heller räkna med att höja hyran
med omkring 30 procent i de hus som
byggs efter detta och som blir dyra
ändå och låta hyrorna ligga stilla i hus
som byggts tidigare. En sådan hyressplittring
är omöjlig även av reella skäl.
Om vi finge en sådan hyreshöjning i
hus som nu skall byggas kommer nämligen,
såsom socialministern påpekade,
löntagarna att kräva kompensation för
hyreshöjningen. Om löntagarna gör det,
slår det igenom i högre driftkostnader
i alla hus, och det medför att hyrorna
där måste höjas. Så småningom medför
det att taxeringsvärdena stiger, och när
hyrorna höjs måste man ha större utrymme
för hyresförluster o. s. v. Det
går inte att komma ifrån att en politik
enligt högerns förslag kommer att leda
till en mycket kraftig hyreshöjning för
alla hyreshus i detta land.

Nu säger man kanske: Skall vi nu
subventionera de nya husen? Det är
ju många som inte bor i sådana hus,
och det finns ju så många bostadslösa.
Skall de vara med om att betala subventionerna? Jag

anser att vi så småningom skall
avveckla de generella subventionerna,
men det måste gå till på ett rimligt
sätt. Om man inte kan klara av detta
på ett rimligt sätt, kommer det att leda
till sådana konsekvenser som jag nyss
nämnde. Det betyder att den här vagnsstäderskan,
som bor i ett gammalt hus
någonstans på Söder och betalar 58 kronor
i skatt för bostadssubventioner, får
räkna med en hyreshöjning som blir
bra mycket större än 58 kronor. Även
de som bor i gamla hus har intresse av
att se till, för det första att hyresnivån
hålls så jämn som möjligt och för det
andra att vi inte får så stora hyreshöjningar
i de hus som byggs nu, att man

blir tvungen att kraftigt släppa upp hyran
också i gamla hus.

Så har vi till slut kvar de bostadslösa.
Men vilka är det? Det är ju inte riktigt
samma människor som är bostadslösa i
år som de som var bostadslösa i fjol.
Varje år lämnar en hel mängd familjer
bostadskön och flyttar in i nybyggda
bostäder, där hyrorna skulle springa
kraftigt i höjden, om högern fick hållas.
Sedan kommer det till nya bostadssökande
som står i bostadskön något
eller några år och därefter får bostäder.
Har inte de intresse av att det förs en
hyres- och bostadspolitik som innebär
att det inte uppstår sådana här fantastiska
språng i hyreskostnaderna som
en politik i enlighet med högerns förslag
skulle leda till? Man bör vara på
det klara med att det förhåller sig på
det sättet.

Jag har nu bara talat litet om konsekvenserna
av en bostadspolitik sådan
som den högern har föreslagit i år. Jag
skall inte gå in på folkpartiets förslag
i olika hänseenden. Jag tror inte det
tjänar så värst mycket till. Jag tror till
och med att herr Gustafsson i Skellefteå
har rätt när han säger, att de många
reservationerna i utskottsutlåtandet som
talar om att det råder mycket delade
meningar när det gäller bostadspolitiken
icke riktigt avspeglar det verkliga
förhållandet. Det är uppenbart att det
i långa stycken råder samstämmighet
åtminstone mellan oss och folkpartiet.
Det kan man inte komma ifrån, även
om meningarna är delade när det gäller
vissa detaljer.

Emellertid har ju folkpartiet efter sitt
påhitt i fjol att man skulle betala bostadssubventionerna
med lån en sådan
sorglig upplevelse då valresultatet blev
kungjort, att jag tycker att man i riksdagens
slutskede skall vara vänlig och
generös och inte diskutera det för mycket.
Därför skall jag inte här i kammaren
säga ett dugg om folkpartiet och
dess bostadspolitik.

Jag har med tillfredsställelse lyssnat

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

till socialministerns uttalande att regeringen
med alla till buds stående medel
försöker tillse, att finansieringen av bostadsbyggandet
enligt programmet för
innevarande år inte skall äventyras. Enligt
min mening kan det inte vara riktigt
att regeringen och riksdagen skall
gå in för ett bostadsbyggnadsprogram,
som sedan inte kan fullföljas därför att
man inte kan ställa finansiella resurser
till förfogande, utan det är naturligtvis
den riktiga vägen att regeringen och
andra krafter, som här kan ha inflytande,
gör så mycket som möjligt för
att man skall kunna finansiera bostadsbyggandet
på ett hyggligt sätt.

För min del har jag den meningen,
att de uppnådda resultaten av den förda
bostadspolitiken visar, att de huvudlinjer
vi följt varit riktiga, och det kan
inte vara någon anledning för oss att
gå ifrån de huvudlinjerna. Sedan kan
vi hålla på och tvista om detaljer i hur
stor utsträckning som helst, det kan väl
inte skada det heller.

Det är med stöd av detta, herr talman,
som jag för min del vill yrka bifall
till utskottets utlåtande i samtliga
punkter.

Härefter anförde:

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Om det är någon som
har lyssnat till herr Perssons i Växjö
framställning angående högerns bostadspolitik
i den förhoppningen att av
denna framställning få någon lärdom
om vad högern verkligen vill, måste
denne någon ha blivit i högsta grad
besviken. Den framställning som herr
Persson ger är en vrångbild av vad
högern velat åstadkomma. Herr Persson
hoppade helt över den grundläggande
principen för högerns tankegångar,
nämligen att det här gäller att pressa
ned bostadskostnaderna och därmed
boendekostnaderna. Gör vi inte detta
utan behåller det nuvarande systemet
med generella subventioner, kan vi vara
övertygade om att dessa byggnadskost -

Främjande av bostadsförsörjningen

nader och därmed de verkliga boendekostnaderna
undan för undan stiger.

Sedan säger herr Persson att folk inte
längre skall bo i tvårumslägenheter utan
i trerumslägenheter. Det har herr Persson
innerligt rätt i, det tycker jag också.
Men är det rimligt att i en situation,
där vi har nära hundratusen bostadslösa,
flytta fram våra positioner på det
sättet? Vore det inte skäl att först se
till att vi får de bostadslösa under tak
och sedan gå vidare undan för undan
och se till att folk kan få ett bättre
bostadsutrymme ?

Herr Persson talar om den vagnstäderska,
som skulle betala 58 kronor för
att en trettiotusenkronorsman skulle bo
bättre, och så säger han att de bostadslösa
skall man inte bry sig om, ty om
några år upphör de att vara bostadslösa
och får nytta och glädje av de
subventioner, som lämnas till nybebyggelsen.
Det kan vara riktigt, men hur
ställer det sig för dem som bor på landet,
jordbrukarna? Får de någonsin någon
glädje av dessa subventioner?

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Varje år vi diskuterar
bostadsfrågan här i riksdagen får man
ett intryck av att regeringen inte riktigt
behärskar problemet eller i varje
fall inte vågar ta itu med det på allvar.
Ibland får man t. o. m. ett intryck
av att den känner sig ganska hjälplös.
Uppenbart är att en lösning av bostadsfrågan,
som man fullt riktigt förklarar
vara vår tids största sociala problem,
inte kan ske genom de åtgärder regeringen
föreslår. En lösning av problemet
förutsätter att tillgången på bostäder
blir tillräcklig. Det betyder att
samhället måste svara för hela bostadsförsörjningen,
göra slut på spekulationen
inte minst på materialproduktionens
område och bygga bostäder i tillräcklig
omfattning till rimliga hyror.

Det är onödigt att i detta sammanhang
belysa bostadsfrågans läge. Alla

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen

måste ju vid det här laget vara medvetna
om att läget förvärras år från är.
Jag vill bara nämna att antalet bostadssökande
i Göteborg under år 1954 ökade
med tio procent. Förhållandet är
enahanda i de flesta städer och andra
tätorter i landet.

Eftersläpningen har under de senaste
åren varit en konstant företeelse. Regeringen
har mer eller mindre passivt
åsett denna utveckling eller rättare sagt
återveckling. Den har tröstat sig med
— det gjorde socialministern också i
går — att det nu byggs flera bostäder
än tidigare. Men det förändrar inte
alls det faktum att läget förvärras genom
att bostadsbyggandet inte håller
takt med utvecklingen i övrigt, och det
är denna fråga som är av avgörande
betydelse, oberoende av vilka storslagna
siffror man än redovisar om antalet
färdigställda lägenheter.

Detta är enligt vår mening synnerligen
anmärkningsvärt. Bostadsfrågans
läge är sådant att det borde vara tabu
för investeringsbegränsningar. Regeringen
kan inte försvara sig med det
numera så moderna talesättet om »överansträngning
av våra resurser». Detta
talesätt bar tillämpning bara på ett område:
de alltmer svindlande militära utgifterna
innebär en verklig »överansträngning
av våra resurser». Men ett
tillgodoseende av folkets behov av goda
och sunda bostäder kan aldrig betyda
en överansträngning. Tvärtom innebär
eu lösning av bostadsfrågan enligt min
mening en förstärkning av våra resurser
— det är dock den mänskliga arbetskraften
och endast den som genom
sitt värdeskapande skall ge oss tillräckliga
resurser.

I en situation då de som helt saknar
egen bostad snarare över- än understiger
100 000 föreslår nu regeringen
att bostadsbyggandet skall bromsas.
Det finns möjligheter att färdigställa
60 000—65 000 lägenheter under innevarande
år. Rostadsstyrelsen har också
rekommenderat en lånegivning med

hänsyn till denna möjlighet. Om man
följde bostadsstyrelsens rekommendationer,
skulle man äntligen kunna åtminstone
påbörja uppfyllandet av det
gamla löftet om en bostadsproduktion
som successivt avverkar eftersläpningen.

Den föreslagna nedskärningen motiveras
med behovet av investeringsbegränsning.
Denna motivering känner
man igen från tidigare tillfällen. Den
har alltid använts som betäckning för
oförmågan och bristen på mod att ta
krafttag i vår tids största sociala fråga.
Bostadsinvesteringarna har under de
senaste åren fått tjäna som en regulator
av den samhällsekonomiska balansen,
som enligt den ekonomiska expertisen
numera befinner sig i ständig
sjönöd.

Vi för vår del vägrar absolut att godkänna
talet om att ett ökat bostadsbyggande
betyder en »överansträngning
av våra resurser». Vi betraktar sådant
tal som en förevändning, som skall
dölja oförmågan och bristen på handlingskraft.
I en motion har vi därför
reserverat oss mot begränsningen av
bostadsproduktionen och påyrkat att
riksdagen följer bostadsstyrelsens förslag,
vilket förutsätter en igångsättning
av upp till 65 000 lägenheter, att lån
från lånefonden må meddelas intill ett
belopp av 790 miljoner, att till lånefonden
anvisas ett investeringsanslag
av 645 miljoner, att tilläggslån meddelas
intill ett belopp av 230 miljoner samt
att till tilläggslån för viss bostadsbyggnadsverksamhet
anvisas ett investeringsanslag
av 240 miljoner kronor.

Detta är ett minimum av vad som erfordras
för ett tillgodoseende av de
mest trängande behoven. Jag vill än en
gång understryka, att förslagen ansluter
sig till vad bostadsstyrelsen ansett
vara behövligt för en i andra avseenden
möjlig bostadsproduktion.

Jag går så över till en annan fråga,
som vi också gjort till föremål för en
motion. Regeringens fatala beslut att

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

höja räntan skapar självfallet ökade
svårigheter för bostadsbyggandet. Framför
allt föreligger uppenbar risk för
att de redan tidigare höga hyrorna
kommer att drivas kraftigt i höjden.
Här har vi sålunda åter att göra med
en regeringsåtgärd som avgjort kan
komma att påverka läget på bostadsmarknaden
i försämrande riktning.
Räntehöjningen genomfördes ju i all
hast — jag höll på att säga i ren panik
— utan att regeringen tagit ställning
till huruvida den skulle få slå
igenom i hyrorna eller inte.

Socialminister Sträng uttalade i Dagens
Nyheter den 19 april: »Nu får vi
ta oss en grundlig funderare på om
hyrorna skall skyddas eller om räntehöjningen
skall få slå igenom.» Resultatet
av detta funderande blev att regeringen
framlade en proposition, nr 194.
Det beräknas att denna proposition endast
får begränsad räckvidd. Uppgifterna
har varierat, och det talas i propositionen
om cirka 30 procent av fastighetsbeståndet,
men vi är för vår del
övertygade om att siffran mera närmar
sig 20 procent. I de övriga 70 eller
80 procenten — d. v. s. fastigheter som
byggts före 1941 — skulle man få räkna
med hyreshöjningar. Om storleken
av dessa höjningar föreligger divergerande
uppgifter, ehuru divergenserna
inte är så stora. Finansminister Sköld
förklarade i investeringsdebatten den
9 februari: »Jag kan utan vidare säga,
att om det här i Sverige sker en räntehöjning
på 1 procent, så kommer det
att bli prisstegringar på livsmedel, och
hyrorna kommer att stiga. I det långa
loppet kommer denna höjning av hyrorna
att uppgå till 14 procent.»

Skånska Dagbladet skrev den 2 april:
»Fn höjning av hyrorna kan inte undvikas.
Det är i första hand hyrorna i
äldre fastigheter, byggda före kriget,
som kommer i farozonen. Man får säkerligen
räkna med en hyrcsstegring på
15 procent. Det kommer att kännas»

Främjande av bostadsförsörjningen

— slutar tidningen -— »för många hyresgäster.
»

Morgon-Tidningen skrev den 20 april
i en fyrspaltig rubrik: »Höjd hyra

ofrånkomlig i hus byggda före 1942»
och fortsatte sedan i ingressen: »En
höjning av hyrorna med cirka 10 procent
i äldre fastigheter, d. v. s. i hus
byggda före 1942, blir en ofrånkomlig
följd av riksbankens beslut att höja
diskontot med 1 procent.»

På grund av räntehöjningen har också
Hyresgästernas riksförbund i skrivelse
till regeringen begärt åtgärder för
att skydda hyresnivån även i det äldre
fastighetsbeståndet.

Om räntehöjningens verkningar för
egnahemsägare skrev Stockholms-Tidningen
den 19 april: »För ett eget hem
i 50 000-kronorsklassen med bottenlån
på 25 000 kronor till 3 procent innebär
en höjning till 4 procent att egnahemsägaren
får sin årskostnad höjd
med 250 kronor utöver nuvarande
ränteutgifter.»

Ja, det blir konsekvenserna av räntestegringen,
när det gäller hyrorna. Detta
står i bestämd motsättning till vad
man fick läsa i socialdemokratiska partiets
valbroschyr 1954, där man hade
en rubrik »Kamp för bättre bostäder»
och en underrubrik som löd »Vilka
hushåll skulle drabbas av en hyreshöjning?»
Svaret blir: Man kan tryggt utgå
ifrån att i första hand hushåll med små
inkomster — det må sedan vara fråga
om familjer, pensionärer eller ogifta
— skulle drabbas av en kraftig hyreshöjning.

Om räntehöjningens inverkan på bostadsproduktionen
förklarade chefen
för bostadsstyrelsen, generaldirektör Alf
Johansson, då han talade den 21 april
inför Nationalekonomiska föreningen
enligt referat i Svenska Dagbladet följande:
»Det finns risk för att bostadsbyggandet
under senvåren och sommaren
kan komma in i ett krisartat tillstånd.
Det viktigaste är nu att beviljade
byggnadskreditiv avlyftas i normal

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen

ordning och att pengar till nya byggnadslån
kan anskaffas, så att en bostadsproduktion
av nuvarande storlek
upprätthålles. Bostadsbyggandet måste
med andra ord på något sätt avskärmas
från de kreditsvårigheter, som nu kommer
att drabba andra investeringar.»

Man måste fråga sig: Vad vill regeringen
och vad ämnar den göra för att
hindra de befarade hyreshöjningarna?
Skall man döma av vad socialministern
uttalade här i går är man tydligen inställd
på att inte gå längre än vad som
föreslås i proposition nr 194, d. v. s.
att för mellan 70 och 80 procent av
lägenheterna här i landet skulle man
tillåta att ränfestegringen slår igenom
i form av höjda hyror.

Utskottet, vars majoritet inte lär vara
alldeles fri från inflytande från regeringen,
har inte heller velat göra någonting
mera än vad regeringen föreslår
i proposition 194. Det innebär alltså
att åtgärderna för att förhindra de
ödesdigra verkningarna av räntestegringen
endast kommer att gälla en
mindre procent av lägenhetsbeståndet.
Mellan 70 och 80 procent blir lämnade
utanför.

Vi har i en motion påyrkat, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer
om förslag till riksdagen om sådana
åtgärder, att hyresstegring kan
undvikas i all bostadsbebyggelse. Utskottet
har, som jag tidigare nämnt,
ställt sig avvisande. Jag skulle vilja fråga:
Kan verkligen riksdagen ta på sitt
ansvar att förvärra läget på bostadsmarknaden
genom att låta räntestegringen
slå igenom i form av höjda hyror?
Jag är förvissad om att landets hyresgäster
mycket noga kommer att följa
vad som sker i denna fråga. En hyresstegring
för det stora flertalet av landets
hyresgäster skall med säkerhet utlösa
en proteststorm, som inte kommer
att stå tillbaka för den som fällde det
olyckliga projektet om tvångssparande.

Det är uppenbart att regeringens svaga
position i bostadsfrågan utnyttjats

av den borgerliga s. k. oppositionen.
Högern och folkpartiet har under senare
år gjort den ena djärva framstöten
efter den andra. Kravet på en avveckling
av subventionspolitiken är ett
av de mera framträdande. Att den privata
byggnadsproduktionen skall få
friare spelrum är ett annat. Tyvärr faller
regeringen och dess partier undan
för framför allt det förstnämnda kravet,
och en successiv avveckling av subventionerna
ställs nu som perspektiv också
av utskottet.

Jag vill här förklara, att vi är motståndare
till en avveckling av subventionerna.
Jag måste säga att det verkade
nästan som en västgötaklimax på herr
Perssons i Växjö eljest utomordentliga
anförande, när han förklarade att också
han var anhängare av en avveckling av
subventionerna.

Vi har den meningen, att förhållandena
här i landet är sådana på bostadsbyggandets
område, att därest man vill
bibehålla den standard som vi nu gått
in för och som vi naturligtvis måste
räkna med skall förbättras, kommer vi
inte ifrån att subventionera ett mycket
stort antal av hyresgästerna här i
landet. Hyresnivån är nämligen så hög,
att det inte finns möjlighet för en familj
att betala hyran för en lägenhet
med god standard utan att på ett eller
annat sätt få subvention av staten.

Om man går in för en avveckling av
subventionerna, kommer det självfallet
att betyda att många familjer får en
hyreskostnad, som de inte förmår bära.
Högerns och folkpartiets linje innebär
alltså en avgjord försämring för de små
löntagarna, och detta faktum kan inte
döljas av att man samtidigt för fram
krav exempelvis på att bostadsbyggandet
skall ökas. För övrigt har man rätt
att ifrågasätta, om detta krav från högern
och folkpartiet är allvarligt menat.
Jag vill erinra om att då vi den 11
februari i år behandlade utgifter på
tilläggsstat II, lånefonden för bostadsbyggande,
hade varken högern eller

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

folkpartiet något som helst att invända
mot statsutskottets enhälliga förslag,
som gick ut på att godkänna den investeringsbegränsning
som förordades
och som hade samma innehåll som vad
som nu föreslås. Högern och folkpartiet
godkände då faktiskt i princip detsamma
som man nu föreslår, den sanningen
kan inte rubbas, men båda partierna
är utan tvivel ute för att gagna
andra intressen än hyresgästernas.

Herr talman! Med vad jag här anfört
ber jag att få yrka bifall till motionen
i andra kammaren nr 287 och motionen
i första kammaren nr 527.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag tar till orda i den
här bostadsdebatten med ett kort inlägg
i anledning av en motion om utredning
och förslag till statliga åtgärder i syfte
att hyran för specialinredd invalidlägenhet
icke skall bli högre än för en
vanlig lägenhet. Utskottet har i det föreliggande
utlåtandet sagt sig icke kunna
biträda motionärernas hemställan.
Man har därvid åberopat den ståndpunkt,
som riksdagen intog 1953 till
frågan om ett särskilt bostadsbidrag
för täckande av speciella bostadsbehov.

Jag skall inte ingå på bostadsutredningens
förslag till särskilt bostadsbidrag,
även om det skulle vara frestande
att göra det i detta sammanhang.
Men jag vill erinra om att när riksdagen
1953 behandlade den här frågan
förelåg i första kammaren en motion
av herr Einar Eriksson m. fl. och i
andra kammaren en av fru Wallin
m. fl., vari hemställdes om bostadsbidrag
till ensamstående mödrar med ett
barn. I sitt utlåtande över motionerna
sade statsutskottet att det delade departementschefens
ståndpunkt, att ifrågavarande
hjälpbehov icke borde täckas
inom bostadspolitikens ram. Men så
fortsatte utskottet, och det vill jag särskilt
fästa uppmärksamheten på: »Utskottet
anser ändock att skäl talar för
att frågan om bostadsbidrag till ensam -

Främjande av bostadsförsörjningen

stående mödrar med ett barn framdeles
på nytt upptages till övervägande.»
Jag fäster uppmärksamheten på detta.
Riksdagen godkände detta utlåtande,
och skrivelsen i anledning därav innebär
följaktligen en hemställan från riksdagen
till socialdepartementet på den
punkten.

Av skrivningen i dag sådan den föreligger
i anledning av motionen angående
invalidlägenheterna kan man få den
uppfattningen, att man numera inom
statsutskottet även på den punkten har
intagit en ny ståndpunkt.

Jag vill säga att riksdagen menade
nog allvar med sitt ställningstagande
heträffande ensamstående mödrar med
ett barn. Enligt bostadsutredningens
förslag om ett särskilt bostadsbidrag
skulle bidrag utgå till hushåll, vilka på
grund av särskilda omständigheter har
speciella bostadsbehov. Till den gruppen
hör utan tvivel vanföra och invalider.
Det är naturligtvis också riktigt
att riksdagen följde departementschefen
men med det undantag jag här har
nämnt.

På denna punkt ville riksdagen ha en
lörnyad prövning, och jag tycker att
mycket starka skäl talar för att om en
särskild sådan prövning skall göras den
även bör omfatta vanföra och invalider.
Det kan ju ändå inte vara rimligt, att
merkostnaderna för inredande av speciallägenheter
för invalider slås ut på
samtliga lägenheter. Alla är väl överens
om att det bästa är att dessa bostäder
insprängs i det vanliga bostadsbeståndet.
Man vill inte att det på detta område
lika litet som på andra områden
skall byggas särskilda kategorihus. Behovet
av sådana specialinrcdda lägenheter
behöver jag inte särskilt orda om.
Det är uppenbart för var och en som
ägnat denna fråga aldrig så liten uppmärksamhet.
Jag skall här helt kort
hänvisa till vad som sagts i motionen,
där också merkostnaden för inredande
av invalidlägenheter av olika typer redovisas.
Kostnadsuppgifterna där byg -

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen

ger emellertid på utredningar som är
gjorda i Malmö, och det är inte säkert
att kostnaderna är likartade på andra
håll. Det är därför önskvärt att det på
denna punkt görs en närmare utredning.

I sin skrivning synes utskottet närmast
ha tänkt på det särskilda bostadsbidraget.
Jag vill påpeka att motionärerna
inte närmast tänkt på detta utan
främst tänkt sig att merkostnaderna
skulle kunna skäras bort på en gång ur
produktionskostnaderna genom en utvidgning
av tilläggslånet, men motionärerna
står också öppna för andra lösningar.
De har endast velat att frågan
skulle utredas och att det skulle framkomma
förslag till lösningar.

När departementschefen 1953 uttalade
sin förhoppning, att kommunerna
skulle visa sig villiga att beakta dessa
särskilda behov, var han enligt min
mening väl optimistisk. Jag skall inte
närmare ingå på den saken.

Jag skall bara i korthet konstatera
hur läget är i dag. Frågan om vem som
skall betala merkostnaden, när man inreder
speciallägenheter för invalider, är
nämligen inte löst, och det kan inte anses
rimligt, som jag tidigare sagt, att
denna kostnad slås ut på hyresgästerna
i flerfamiljshus. Lika orättvist ter
det sig ur min synpunkt, att kostnaden
helt skulle bestridas av invaliderna. De
har ju inte större möjligheter att betala
högre hyror än andra, snarare tvärtom.

Jag vill till slut framhålla angelägenheten
av att statsmakterna ägnar invalidernas
bostadsfråga all uppmärksamhet,
och med dessa ord ber jag att få
yrka bifall till motionen 11:275.

Häruti instämde fru Lindskog (s),
herr Lundqvist (s), fru Wallin (s), fru
Lewén Eliasson (s) och fru Holmquist
(s).

Överläggningen förklarades härmed
avslutad.

Beträffande punkten /. gav herr talmannen
propositioner på 1 :o) bifall till

utskottets hemställan; 2:o) bifall till
reservationen 1 a) av herr Bergh m. fl.;
samt 3:o) bifall till reservationen 1 b)
av herr Ohlon m. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition antagits
den under 3:o) anmärkta propositionen
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten I. i
utskottets utlåtande nr 150, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
nr 1 b) av herr Ohlon m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.

Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Gustafsson i Skellefteå begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 129 ja och 51 nej, varjämte 26
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Beträffande punkten II. framställde
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till reservationen
2) av herr Bergh m. fl.; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Cassel begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten II.
i utskottets utlåtande nr 150, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen nr 2) av herr Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Cassel begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
166 ja och 29 nej, varjämte 15
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
gjorda hemställan.

I avseende å punkten III. gav herr talmannen
propositioner på 1 :o) bifall till
utskottets hemställan; 2:o) bifall till
den med 3) a) betecknade reservationen
av herr Bergh m. fl.; 3:o) bifall till reservationen
3) b) av herr Ohlon m. fl.;
samt 4:o) bifall till utskottets förslag
med den ändrade motivering, som föreslagits
i reservationen 3) c) av herr
Pålsson m. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Cassel
begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de
tre återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening för
sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Wedén votering, i
anledning varav och sedan till kontra -

Främjande av bostadsförsörjningen

proposition i denna votering antagits
den vid 3:o) anmärkta propositionen
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten III. i statsutskottets utlåtande
nr 150 antager det förslag, som
innefattas i reservationen nr 3) a) av
herr Bergh m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen nr 3) b) av herr Ohlon
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 78 ja och 68 nej, varjämte
59 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av herr Bergh m. fl. avgivna reservationen
nr 3) a).

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten III.
i utskottets utlåtande nr 150, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
nr 3) a) av herr Bergh m. fl.

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Cassel begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 126 ja och 26 nej, varjämte
57 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Beträffande punkten IV. gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till reservationen 4) av herr Ohlon
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

I avseende å punkten V. gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den med 5) betecknade reservationen
av herr Bergli m. fl., och fann herr
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Cassel begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten V.
i utskottets utlåtande nr 150, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen nr 5) av herr Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av

kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Beträffande punkten VI. gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till reservationen 6) av herr Ohlon
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Med avseende å punkten VII. gav herr
talmannen propositioner på l:o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) bifall till
reservationen 7 a) av herr Bergh m. fl.;
3:o) bifall till reservationen 7 b) av
herr Ohlon m. fl.; 4:o) bifall till utskottets
förslag med den ändring i motiveringen
som föreslagits i reservationen
7 c) av herr Pålsson m. fl.; samt 5:o)
bifall till motionen I: 527 av herrar Norling
och Helmer Persson såvitt avsåg
denna fråga; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Härefter gav herr talmannen propositioner
i fråga om punkten VIII., nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna del dels ock på bifall
till reservationen 8) av herr Bergh
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

I avseende å punkten IX. gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den med 9) betecknade reservationen
av herr Ohlon m. fl.; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafsson i Skellefteå begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten IX.
i utskottets utlåtande nr 150, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen nr 9) av herr Ohlon m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställ des.

Därvid avgåvos 130 ja och 81 nej,
varjämte en av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Beträffande punkten X. gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till utskottets hemställan med den
ändrade motivering, som föreslagits i
reservationen 10) av herr Ohlon m. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

I avseende å punkten XI. gav herr talmannen
propositioner på 1 :o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) bifall
till reservationen 11 a) av herr Bergh
m. fl.; 3:o) bifall till reservationen
11 b) av herr Ohlon m. fl.; 4:o) bifall
till reservationen 11 c) av herr Pålsson
m. fl.; samt 5:o) bifall till motionerna
1:222 av herrar Norling och öhman
samt 11:287 av herrar Senander och
Johansson i Stockholm, såvitt avsåg
denna fråga; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafsson i Skellefteå begärde likväl
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de fyra återstående
propositionerna, av vilka herr
talmannen nu fann den under 3:o) angivna
hava flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen äska -

Främjande av bostadsförsörjningen

de likväl herr Rubbestad votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen antagits
den vid 4:o) anmärkta propositionen
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten XI. i statsutskottets
utlåtande nr 150 antager det förslag,
som innefattas i reservationen nr 11 b)
av herr Ohlon m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen nr 11 c) av herr
Pålsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Bubbestad begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 87 ja och 59 nej, varjämte 67
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den av herr Ohlon m. fl. avgivna reservationen
nr 11 b).

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten XI.
i utskottets utlåtande nr 150, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen nr 11 b) av herr Ohlon
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit
ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Därvid befanns
flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.

Beträffande punkten XII. gav herr
talmannen propositioner på l:o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) bifall
till reservationen 12 a) av herr Bergh
m. fl.; 3:o) bifall till reservationen
12 b) av herr Ohlon m. fl.; samt 4:o)
bifall till motionen 1:527 av herrar
Norling och Helmer Persson, såvitt avsåg
denna fråga; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Beträffande punkten XIII. gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till reservationen 13) av herr
Bergh m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

I avseende å punkten XIV. gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ockå på
bifall till reservationen 14) av herr
Ohlon m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

I fråga om punkten XV. gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till reservationen 15) av herr Bergh
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Härefter gav herr talmannen propositioner
beträffande punkten XVI., nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till reservationen
16) av herr Bergh m. fl.; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

I avseende å punkten XVII. gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till reservationen 17) av herr
Ohlon m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

I fråga om punkten XVIII, blev utskottets
hemställan på framställd proposition
av kammaren bifallen.

Beträffande punkten XIX. gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till motionen 11:275 av herr
Adamsson m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Vad utskottet i punkterna XX. och
XXI. hemställt blev på därå framställd
proposition av kammaren bifallet.

Beträffande punkten XXII. gav herr
talmannen propositioner på l:o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) bifall
till reservationen 19 a) av herr
Bergh m. fl.; samt 3:o) bifall till reservationen
19 b) av herr Ohlon m. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

I fråga om punkten XXIII. gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till reservationen 20) av herr
Bergh m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Härpå gåvos propositioner beträffande
punkten XXIV., nämligen dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till reservationen 21) av herr
Ohlon m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

På framställda propositioner biföll
kammaren vad utskottet hemställt i
punkterna XXV.—XXVII.

Beträffande punkten XXVIII. gav herr
talmannen propositioner på l:o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) bi -

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

fall till reservationen 22 b) av herr
Ohlon m. fl.; 3:o) bifall till utskottets
hemställan med den motivering, som
föreslagits i reservationen 22 a) av herr
Bergh m. fl.; samt 4:o) bifall till motionen
II: 287, såvitt avsåg denna fråga;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

I avseende å punkten XXIX. gav herr
talmannen propositioner på l:o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) bifall
till reservationen 23) av herr Ohlon
m. fl.; samt 3:o) bifall till motionen
11:287, såvitt avsåg denna fråga; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Utskottets hemställan i punkten XXX.
blev på framställd proposition av kammaren
bifallen.

I fråga om punkten XXXI. gav herr
talmannen propositioner på 1 :o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) bifall
till reservationen 24) av herr Ohlon
m. fl.; samt 3:o) bifall till motionen
II: 287, såvitt avsåg denna fråga; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

I fråga om punkten XXXII. gav herr
talmannen propositioner på l:o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) bifall
till reservationen 25) av herr Ohlon
m. fl.; samt 3:o) bifall till motionen
II: 287, i vad avsåg denna fråga; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Härefter biföll kammaren på framställd
proposition vad utskottet hemställt
i punkterna XXXIII.—XXXV.

Beträffande punkten XXXVI. gav herr
talmannen propositioner på 1 :o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) bifall
till reservationen 26 a) av herr Bergh
m. fl.; samt 3:o) bifall till reservationen
26 b) av herr Ohlon m. fl.; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

I fråga om punkten XXXVII. gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på

Främjande av bostadsförsörjningen

bifall till reservationen 27) av herr
Ohlon m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

I avseende å punkten XXXVIII. gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till reservationen 28) av herr
Bergh m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

På därå framställd proposition biföll
kammaren utskottets hemställan i
punkten XXXIX.

I fråga om punkten XXXX. gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till reservationen 29) av herr
Bergh m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Härefter bifölls på framställd proposition
vad utskottets hemställan i punkten
XXXX/.

I fråga om punkten XXXX//. gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till reservationen 30) av herr
Bergh m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Beträffande punkten XXXX///. gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till reservationen 31) av herr
Bergh m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Utskottets hemställan i punkten
XXXXIV. blev härefter på framställd
proposition av kammaren bifallen.

Slutligen gav herr talmannen propositioner
beträffande motiveringen, såvitt
avsåg utskottets yttrande under rubriken
Mcdelsbehovet för lånc- och bidragsverksamheten,
nämligen dels på
godkännande av utskottets motivering
i detta avseende dels ock på godkännande
av det förslag till motivering i

3 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 22

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen: Avlöningar

denna del, som framlagts i reservationen
18) av herr Bergh m. fl.; och
godkände kammaren utskottets motivering.

§ 9

Anslag till väg- och vattenbyggnadsverket Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
151, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1955/56 till
väg- och vattenbyggnadsverkets avlöningar
och omkostnader jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen:

Avlöningar

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under sjätte huvudtiteln (punkt
3, s. 3—7 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 4 januari 1955) föreslagit
riksdagen att dels bemyndiga Kungl.
Maj :t att i personalförteckningen för
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppföra
ytterligare nio kontorsbiträdestjänster
i Ca 8, dels godkänna av föredraganden
förordad avlöningsstat för
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1955/56, dels ock till Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen:
Avlöningar för

budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 7 385 000 kronor, varav nio
tiondelar att avräknas mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Björnberg m. fl.
(1:281) och den andra inom andra
kammaren av herr Cassel m.fl. (II: 352),
i vilka, såvitt nu var i fråga, hemställts
att riksdagen måtte besluta att provisoriskt
förstärka rationaliseringsverksamheten
vid väg- och vattenbyggnadssty -

relsen i enlighet med vad i motionerna
anförts samt anvisa härför erforderliga
medel att avräknas mot automobilskattemedlen.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:281 och 11:352, såvitt
de avsåge förevarande anslag,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att i personalförteckningen
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
dels uppföra ytterligare
nio kontorsbiträdestjänster i Ca 8,
dels ock vidtaga de ändringar som föranleddes
av de i propositionen angående
inrättande av ett sjöfartsverk m. m.
framförda förslagen;

b) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1955/56;

c) till Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret 1955/56
under sjätte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 7 250 000 kronor, varav
nio tiondelar att avräknas mot automobilskattemedlen; II.

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 281 och II: 352, såvitt de
avsåge frågan om väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
organisation, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Svärd, Skoglund i Doverstorp och Staxäng,
vilka ansett att utskottet bort under
I hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
motionerna 1:281 och 11:352, såvitt
de avsåge förevarande anslag,

a) bemyndiga etc. (= utskottet) —•

---förslagen;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1955/56;

c) till Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret 1955/56
under sjätte huvudtiteln anvisa ett för -

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen: Avlöningar

slagsanslag av 7 300 000 kronor, varav
nio tiondelar att avräknas mot automobilskattemedlen.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

SVENSSON i Krokstorp (h):

Herr talman! Jag vill börja med att
ge ett erkännande åt statsutskottet, närmast
dess fjärde avdelning, för det sätt
på vilket utskottet behandlat den motion
beträffande väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
verksamhet som väckts
från högerhåll. Utskottet har i väsentliga
avseenden gått oss till mötes, och
dess yrkande om avslag på vår motion
betraktar jag närmast som en formalitet.

Det kan då kanske vara ägnat att
förvåna att några av mina partikamrater
i utskottet ändå avgivit en reservation.
Anledningen härtill är kort och
gott, att man velat något starkare än
utskottsmajoriteten understryka de anmärkningar
som överrevisorerna för
väg- och vattenbyggnadsväsendet framfört
i sin berättelse över verksamheten
under budgetåret 1953/54. Den som tagit
del av denna berättelse har kunnat
iakttaga, att dessa anmärkningar betraktats
såsom ganska allvarliga. Överrevisorerna
har kritiserat det sätt på
vilket den teknisk-ekonomiska granskningen
inom verket, alltså rationaliseringsavdelningen,
utformats. Vidare har
de tagit upp vissa organisatoriska frågor.
Det är på dessa två punkter som
vi velat ha en annan utformning av utskottsutlåtandet
än den majoriteten gått
in för.

Med de väldiga belopp, som väg- och
vattenbyggnadsstyrclsen har att röra sig
med, är det särskilt viktigt att anslagen
användes på det mest rationella sättet.
Det borde därför vara angeläget att
bygga ut rationaliseringsavdelningen,
så att den får en sådan omfafttning och
en så självständig placering inom verket
att avdelningen kan få ett påtag -

ligt inflytande över verkets tekniska
verksamhet. Såvitt vi kunna bedöma är
detta nu inte fallet. Rationaliseringsavdelningen
tycks huvudsakligen ha fått
ägna sig åt sådant som rör vägunderhållet,
och den har utan tvivel gjort
en hel del betydelsefulla insatser i detta
avseende. Vägbyggandet, som ju är den
mest kostnadskrävande delen, har avdelningen
däremot knappast haft några
tillfällen att påverka. Det är betecknande,
att man från verkets sida inte kunnat
göra några reella sakliga jämförelser
mellan kostnaderna för vägbyggande
i egen regi och för entreprenadbyggande.
Det kan också vara belysande,
att kostnaderna för verkets rationaliseringsavdelning
bara utgör 1J3 promille
av vägväsendets omslutning, medan
kostnaden för motsvarande avdelning
inom statens vattenfallsverk uppgår till
ungefär ij3 procent. Det skulle enligt
vår mening vara lämpligt att understryka
behovet av en vidgad kostnadsgranskning
och kostnadskontroll genom
att anvisa ett ytterligare belopp härför.
Vi har för vår del velat öka anslaget
för nästa budgetår med 50 000 kronor.

Beträffande verkets organisation har
utskottsmajoriteten liksom vi velat ha
en översyn. Men medan majoriteten ansett,
att denna översyn kan ske inom
verket med anlitande av utomstående
expertis, har vi velat ha en fristående
utredning. Vi har därvid observerat, att
statens organisationsnämnd så tidigt
som 1946 gjort gällande, att rationaliseringsavdelningen
borde inta en mer fristående
ställning. I sin proposition till
1946 års riksdag anförde också den dåvarande
departementschefen, att han
visserligen inte själv var beredd att
framlägga något förslag i den riktningen,
men att han förutsatte, att styrelsen
skulle ägna frågan tillbörlig uppmärksamhet.
Styrelsen har alltså haft god
tid på sig men har inte, efter vad jag
kunnat finna, återkommit till detta
spörsmål. Det förefaller mig därför sannolikt,
att en fristående utredning

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen: Avlöningar

skulle ge ett både snabbare och effektivare
resultat.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den av herr Svärd
m. fl. avgivna reservationen till statsutskottets
utlåtande.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr BERGGREN (fp):

Herr talman! Jag skall inte inkräkta
mycket på kammarens tid, men jag finner
anledning till viss tillfredsställelse
över statsutskottets uttalande i vad det
gäller rationaliseringsverksamhetens organisation.

De frågor, som jag förra året riktade
till statsrådet Hjalmar Nilsson i en interpellation,
siktade till bästa möjliga
utnyttjande av den tillgängliga arbetskraften.
Det gällde kanske närmast det
då nyligen tillkomna rationaliseringsorganet,
men den ökade trafikbelastningen
på våra vägar kräver också insatser
i större utsträckning, när det gäller
planeringar och undersökningar i
fråga om rationaliseringar, som kan
vara möjliga.

Jag vill särskilt poängtera följande
uttalande av utskottet: »Icke minst angeläget
synes det utskottet vara, att frågan
om förutsättningarna för en fortsatt
decentralisering av beslutanderätten
från styrelsen vid vägförvaltningarna
ägnas vederbörlig uppmärksamhet.»
Dessa förberedande uppgifter kräver
arbetskraft, vilket gör att jag för min
del finner skäl för reservationen, som
är avgiven av herr Svärd m. fl. Jag ber
att få yrka bifall till denna reservation.

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! Den förste talesmannen
för reservationen, herr Svensson i
Krokstorp, började med att säga, att
det inte är stor skillnad mellan utskottets
utlåtande och reservationen. Detta
vill jag verkligen understryka. Skillnaden
är minimal, och det finns ingen an -

ledning att föra någon längre process
här i kammaren om den saken.

Högern har i en motion hemställt
dels om en utredning rörande väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens organisation
och arbetsformer, dels om en provisorisk
förstärkning av rationaliseringsverksamheten.
Den har också hemställt
om medel utöver vad Kungl. Maj:t anvisat.
Vi har tillmötesgått motionens
hemställan i fråga om rationalisering.
Vi har också biträtt önskemålet om en
utredning rörande verkets organisations-
och arbetsformer med den målsättning
som föreslås i skrivningen.

Nu har man i reservationen sagt —-och detta underströks också av herr
Svensson i Krokstorp liksom av herr
Berggren — att det behövs mera pengar.
Detta är, herr talman, för mig fullkomligt
obegripligt. Kungl. Maj :t har
föreslagit en förstärkning av avlöningsanslaget
dels med 220 000 kronor, dels
med ytterligare 440 000 kronor. Vi har
skrivit — och detta är riktigt — att av
dessa 440 000 kronor är endast 40 000
avsedda för visst ändamål. De övriga
pengarna står till förfogande för anställning
av viss speciell arbetskraft. Utskottet
förutsätter att styrelsen i samband
med fördelningen av medlen på olika
ändamål noggrant prövar behovet av
förstärkning jämväl av den för rationaliseringsuppgifter
avsedda personalen. Vi
kan därför inte finna att det är någon
anledning att begära mera pengar.

Jag tycker att det är olikt högern,
som här i riksdagen på skilda punkter
fört fram mycket omfattande besparingskrav,
att anse att man här skall
spara på det sättet, att man i onödan
åsamkar statsverket en utgift som inte
är motiverad.

Sedan har man i reservationen anmärkt
på vårt förslag, att en utredning
bör företas inom verket självt. Man säger
följande i reservationen: »Att låta
denna översyn ske genom styrelsens
egen försorg finner utskottet knappast
vara ändamålsenligt.» Herr talman! Jag
tror mig kunna säga att fjärde avdel -

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen: Avlöningar

ningen, som sysslat med dessa ärenden
år efter år, har grundat sitt uttalande
på saklig erfarenhet. Vi påstår att det
är både möjligt och ändamålsenligt att
lägga denna utredning inom verket
självt. Jag vill i det sammanhanget som
min personliga uppfattning tillägga —
jag tror att den delas av mina kamrater
inom fjärde avdelningen i statsutskottet
— att min erfarenhet av vägoch
vattenbyggnadsverkets verksamhet
är den, att när nu utskottet skrivit, att
en sådan utredning skall företas, då
kommer man inom verket verkligen att
på allvar beflita sig om en effektiv
sådan.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr SVENSSON i Krokstorp (h):

Herr talman! Herr Malmborg i Skövde
säger, att det är olikt högern att
begära mera pengar än vad utskottet
brukar anvisa. I det här sammanhanget
är det emellertid inte alls vid sidan av
vår linje att begära mer pengar. Vägbyggandet
och rationaliseringen därav
är ett allvarligt problem. Dessa 50 000
kronor kan då vara synnerligen väl använda
pengar. Vi är för närvarande i
det läget, att vi har för mycket pengar
i vår vägbudget, under det att vi lär ha
för litet arbetskraft för att kunna bygga
i den takt, som vi har ekonomiska
möjligheter till. Då gäller det väl i alla
fall att snabbt utreda på vilket sätt vi
bäst och billigast skall kunna rationalisera
och förbättra våra vägar. Vi är
övertygade om att dessa 50 000 kronor
verksamt skulle bidra till att snabbare
få till stånd en utredning i denna fråga,
och då är det väl använda pengar.

Herr MALMHORG i Skövde (fp):

Herr talman! Jag förstår inte herr
Svenssons i Krokstorp resonemang.
Jag tror att jag har rätt i vad jag sade
förut, att de pengar vi anvisar räcker
till för en verkligt effektiv utredning.
Att 50 000 kronor till skulle påskynda
utredningen eller göra denna mera ef -

fektiv, är ett resonemang som inte har
i elevans i verkligheten. Jag vidhåller
således mitt tidigare uttalande.

Herr BERGGREN (fp):

Herr talman! Jag vill bara göra kammaren
uppmärksam på att jag inte gjorde
någon anmärkning mot utskottet.
Tvärtom poängterade jag utskottets välvilliga
inställning. Men jag sträckte mig
så långt som till att anföra den uppfattningen,
att det fanns i hög grad angelägna
önskemål som gjorde, att man
borde tillföra förslagsanslaget det belopp
som reservationen föreslår. Huruvida
detta belopp verkligen går att använda,
vågar jag inte ge mig in i en
diskussion med utskottets talesman om.
Jag förutsätter att när väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har fått det högre
förslagsanslag, som reservationen föreslår,
så kan styrelsen också om möjlighet
föreligger utöka arbetskraften.

Herr ANDERSSON i Malmö (s):

Herr talman! Vi är alla, såväl vi i
utskottet som motionärerna och reservanterna,
ense om vikten av rationaliseringar
på detta område. Många miljoner
läggs ju ned på byggande och
underhåll av vägar, och alla nyheter,
som utan att sänka standarden kan nedbringa
kostnaderna, vill vi alla vara
med om. Jag kan försäkra både motionärer
och reservanter, att vi i statsutskottet
är lika intresserade av rationaliseringar
på detta område som de
själva. Jag skulle för egen del vilja
sträcka mig ett litet stycke längre. Jag
tror att det är nödvändigt för oss i
vårt land — vilket vi kanske inte har
trott så mycket på förut — att utvidga
dessa utredningar till att omfatta även
forskning för att få fram de olika metoder,
som är mest ändamålsenliga i
olika delar av vårt land. Jag tror inte
att det blir mera rationaliserat, om vi
bifaller förslaget om 50 000 kronors anslagshöjning.
Hiir finns redan medel
till rationalisering. Hade vi bara också
kunnat få fram folk till detta, hade ra -

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Stuteristatens organisation m. m.

tionaliseringsverksamheten kunnat öka.
Tyvärr är det i vårt land ont om kvalificerat
folk på detta område.

Frågan om det borde bli en särskild
utredning eller inte diskuterade vi rätt
ingående på statsutskottets fjärde avdelning.
Vi var också inne på tanken
att anlita ett annat organ än väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen för att utföra
denna utredning, men vi blev eniga om
att denna utredning bäst utföres inom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen själv,
emedan denna fråga är tekniskt mycket
komplicerad. Den berör inte bara
rationaliserings- eller organisationsavdelningen
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
utan också den på senare
år av riksdagen beslutade teknisk-ekonomiska
granskningen. Det är möjligt
att utredningen kommer att tangera
uppgifter som ligger snubblande nära
överinspektörernas inom byggnads- och
underhållsbyrån. Därför har vi stannat
för det förslag, som vi har framlagt,
till vilket jag ber att få yrka bifall.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring som
föreslagits i den vid punkten fogade reservationen;
och fattade kammaren beslut
i enlighet med innehållet i den
förra propositionen.

Punkterna 2—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10

Stuteristatens organisation m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 28, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående stuteristatens organisation
in. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Kungl. Maj :t hade i en till riksdagen
den 18 februari 1955 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr
102, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att dels medgiva
ändringar i personalförteckningen för
statens hingstdepåer och stuteri samt
fastställa ändrad avlöningsstat, dels till
Statens hingstdepåer och stuteri: Avlöningar
och Omkostnader anvisa förslagsanslag
av respektive 526 400 och
161 300 kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner,
nämligen:

1) 1:451 av herr Andersson, Bertil,
m. fl., likalydande med 11:556 av herr
Vigelsbo m. fl., i vilka motioner yrkats
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om en allsidig och
grundlig utredning angående den framtida
organisationen av statens hingstdepåer
och att denna fråga måtte lösas
i samband med övriga just nu aktuella
frågor på hästavelns område; samt

2) II: 528 av herr Hansson i önnarp.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj :ts framställning samt med
avslag å motionen 11:528,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens hingstdepåer och stuteri,
som angivits av utskottet;

b) fastställa av utskottet framlagd
avlöningsstat för statens hingstdepåer
och stuteri, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1955/56;

c) till Statens hingstdepåer och stuteri
: Avlöningar å riksstaten för budgetåret
1955/56 under nionde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 526 400 kronor;
samt

d) till Statens hingstdepåer och stuteri:
Omkostnader å riksstaten för budgetåret
1955/56 under nionde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 161 300
kronor.

II. att motionerna 1:451 och 11:556
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HANSSON i Önnarp (bf):

Herr talman! I detta ärende har jag
väckt en motion, där jag hemställt om
att avelsstohållningen vid stuteriet i
Flyinge skulle slopas. Utskottet har avslagit
denna hemställan och jag vill nu
göra några stillsamma erinringar mot
utskottets motivering.

Utskottet hänvisar till att utredningsmannen
anfört, »att en samling elitston
vid stuteriet utgör en garanti för
att beskällarbeståndet även i fortsättningen
kan hållas på en tillräckligt hög
nivå». I verkligheten bevisar emellertid
inmönstringen av hingstar vid
Flyinge, att den verkligt höga kvaliteten
på avelsdjur finns bland de enskilt
uppfödda. Om man allvarligt vill slå
vakt om det värdefullaste avelsmaterialet,
bör man inte helt stirra sig blind
på avelsstobeståndet på stuteriet utan
i högre grad beakta det avelsdjursbestånd
som finns i enskild uppfödning.
Det är detta jag med min motion har
velat betona.

Jag nämnde något om inmönstringssiffrorna.
För att inte upprepa vad som
nämnes i motionen, kan jag här nöja
mig med att endast anföra siffrorna för
de sista fem åren. Det visar sig då att
av 40 inmönstrade hingstar är det 25
som inköpts från enskilda uppfödare,
under det att endast 15 kunnat presteras
av stuteriet. Jag vill härmed i någon
mån belysa att min uppfattning
har vissa grunder. Jag skulle också här
vilja slå fast min tillfredsställelse över
att det inte är alldeles uteslutet att man
i fortsättningen inte skulle vara främmande
för att gå den väg jag rekommenderat
i min motion. När emellertid
utskottet skriver att den i propositionen
förordade minskningen av antalet
ston skulle ske -— förutom av besparingsskäl
— i avsikt att bereda enskilda
uppfödare erforderligt utrymme för avsättning
av högt kvalificerade avels -

Stuteristatens organisation m. m.

djur, förhåller det sig egentligen så, att
man i stället borde ha siktat till ett
ökat utrymme. Denna minskning från
30 till 20 av antalet ston innebär nämligen
i realiteten att det blir ungefär
samma förhållande som tidigare. Då
höll man 30 ston och hade bortåt 90
unghästar på stuteriet. Nu skall antalet
unghästar minskas till mellan 50
och 60 och antalet ston minskas till 20.

Jag skall inte göra någon längre utläggning
i denna fråga, och jag tänker
heller inte ställa något yrkande. Jag
vill endast än en gång uttrycka min
förväntan att man inriktar sig på att
tillvarata det värdefulla avelsmaterial
som finns hos de enskilda uppfödarna
på ett sätt som mera överensstämmer
med vad som angivits i motionen och
mindre med det i utskottets motivering
gjorda uttalandet, som kanske -— får
jag hoppas — är av mera tillfällig art.

Herr talman! Jag ställer inte något
yrkande.

Herr JACOBSSON i Sala (s):

Herr talman! Herr Hanssons i Önnarp
yttrande stärkte mig i uppfattningen
att det på hästavelns område
ändå föreligger en hel del frågor som
är av den karaktär att det skulle vara
lämpligt med en närmare och mera
allsidig utredning än den som företagits
av generaldirektören och chefen
för lantbruksstyrelsen. Därigenom skulle
man också nå vad vi i vår motion,
nr 11:556, syftar till beträffande ridskolan
och stuteriet vid Strömsholm.
Det finns tydligen problem, beträffande
vilka jag föreställer mig att nämnda utredning
inte kunnat ge ett ur flera synpunkter
tillfredsställande resultat. Genom
ett bifall till motionen skulle man
även kunna klara en hel del av de lokala
problem som föreligger. Nu sorterar
ridskolan under de militära myndigheterna
och stuteriet under lantbruksstyrelsen,
en omständighet som
inte har varit ägnad att göra förhållandena
så bra som de borde vara. Det

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

skulle därför med säkerhet kunna ordnas
så, att det blir möjligt att utnyttja
det stora antal byggnader, som finns
ute vid Strömsholm och som man ju
eljest inte skulle ha någon användning
för. Detta är ur statens synpunkt en
omständighet som är värd beaktande
när man beräknar de besparingar man
skulle kunna göra genom nedläggandet
av dessa anstalter. Jag är övertygad
om att en utredning härvidlag skulle
kunna ge ett bättre resultat. För Kolbäcks
kommun skulle nedläggandet för
övrigt betyda i det närmaste en katastrof.
Genom den utflyttning som skulle
ske komme den centralskola som
kommunen byggt inte längre att kunna
användas, man skulle inte längre kunna
ha läkare och apotek på platsen
o. s. v. Detta är ju i nu förevarande
sammanhang en bisak, men det är dock
ett förhållande som bör beaktas. Jag
tar mig därför, herr talman, friheten
att yrka bifall till motionen nr II: 556.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skall bara med några
få ord bemöta herr Jacobsson i Sala
när han säger att en indragning av vissa
anordningar i Strömsholm skulle
medföra en katastrof för kommunen.
Men herr Jacobsson måste väl vara
medveten om att utvecklingen går
ofantligt fort och att här måste göras
någonting. Jordbruksutskottet har ju
halvvägs gått utredningsmannen, generaldirektör
Nordlander, till mötes
men skjutit på en del av vad han har
föreslagit. Vi kan inte komma ifrån att
vi måste vidta åtgärder för att göra besparingar,
när armén kräver ett för
varje år allt mindre antal hästar. Det
blir ett senare problem hur vi skall
ordna krigsberedskapen för att tillgodose
arméns behov av levande dragkraft,
och vi hoppas att man skall komma
fram till någon lösning under höstsessionen.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som följde av bifall till motionen
II: 556; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 11

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 29, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
förvärv av aktierna i Törefors aktiebolag,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

Utskottets anmälan angående återkallelse
av Kungl. Maj:ts hemställan om
riksdagens medgivande till förvärv av
aktierna i Aktiebolaget Åry manufakturverk
lades till handlingarna.

§ 12

Föredrogs jordbruksutskottets memorial
nr 30, angående uppskov med behandling
av vissa till jordbruksutskottet
hänvisade ärenden.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Inkomstskatten för vissa juridiska
personer

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 52, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av
10 § 2 mom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 29 april 1955 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 196, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

1) förordning angående ändrad lydelse
av 10 § 2 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;
samt

2) förordning med bestämmelser
om beräkning av den preliminära skatten
vissa år för aktiebolag in. fl.

I propositionen hade föreslagits en
av konjunkturpolitiska skäl betingad
höjning av den statliga inkomstskatten
för vissa juridiska personer. För aktiebolag
skulle skatten höjas från 40 till
45 procent vid 1956 års taxering och till
50 procent fr. o. m. 1957 års taxering
samt för ekonomiska föreningar från 32
till resp. 36 och 40 procent. Den ökade
skatten skulle preliminärt erläggas
fr. o. m. uppbördsterminen i september
1955.

Till utskottets behandling hade hänvisats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 538
av herr Huss m. fl. samt II: 669 av herrar
Dahlén och Braconier, vari framställts
vissa yrkanden avseende skattesatsen
för studentkårs kreditkassa;

II) de likalydande motionerna I: 539
av herr Ohlon m. fl. och II: 668 av herr
Ohlin m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 196 med förslag om höjd
beskattning för aktiebolag och ekonomiska
föreningar m. fl. juridiska personer»;
samt

III) de likalydande motionerna I: 541
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:671 av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts,

»1) att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa, att Kungl.
Maj:t förelägger höstriksdagen förslag
om upphävande av förordningen om investeringsavgift
för år 1955 och av förordningen
om avgift vid investering i
motorfordon för år 1955 (särskild investeringsavgift)
samt

2) att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 196.»

Till behandling i detta sammanhang
hade jämväl upptagits de vid riksdagens
början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande motionerna
I: 108 av herrar öhman och Helmer
Persson samt II: 140 av herr Hagberg
i Stockholm m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta höja den
statliga inkomstskatten för svenska aktiebolag
m. fl. från 40 till 50 procent».

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte — med bifall
till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 196 samt med avslag å de likalydande
motionerna I: 539 av herr
Ohlon m. fl. och II: 668 av herr Ohlin
m. fl. ävensom de likalydande motionerna
I: 541 av herr Ewerlöf m. fl. och
II: 671 av herr Hjalmarson m. fl., sistnämnda
motioner såvitt i desamma yrkats
avslag å propositionen — antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 10 § 2 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;
samt

2) förordning med bestämmelser om
beräkning av den preliminära skatten
vissa år för aktiebolag m. fl.;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 108
av herrar Öhman och Helmer Persson
samt II: 140 av herr Hagberg i Stockholm
m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 538
av herr Huss m. fl. samt II: 669 av herrar
Dahlén och Braconier, ävensom

3) de likalydande motionerna 1:541
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:671 av
herr Hjalmarson m. fl. i vad de ej behandlats
under A),

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Spetz, Söderquist, Velander,
Krislenssori i Osby, Hagberg i

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

Malmö, Sjölin och Kollberg, vilka ansett
att utskottet i punkterna A) och
B 3) bort hemställa

A) att riksdagen måtte, med bifall till
de likalydande motionerna I: 539 av
herr Ohlon m. fl. och II: 668 av herr
Ohlin m. fl. samt de likalydande motionerna
I: 541 av herr Ewerlöf m. fl.
och 11:671 av herr Hjalmarson m. fl.,
sistnämnda motioner såvitt i desamma
yrkats avslag å propositionen, avslå
Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 196;

B 3) att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:541 och 11:671 i vad
de ej behandlats under A), i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla att Kungl.
Maj:t ville vid innevarande års riksdags
höstsession förelägga riksdagen förslag
om upphävande av förordningen den 11
februari 1955 (nr 19) om investeringsavgift
för år 1955 samt av förordningen
den 11 februari 1955 (nr 21) om avgift
vid investering i motorfordon år 1955
(särskild investeringsavgift);

II) av herrar Spetz, Söderquist, Velander,
Kristensson i Osby, Hagberg i
Malmö, Sjölin och Kollberg, vilka, för
den händelse det i reservation nr I
framförda avslagsyrkandet icke skulle
bifallas, under punkten A) hemställt,
att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 196 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt i anledning
av de likalydande motionerna I: 538
och II: 669,

1) antaga det i propositionen framlagda
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 10 § 2 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt med vissa av reservanterna
angivna ändringar;

2) antaga det i propositionen framlagda
förslaget till förordning med bestämmelser
om beräkning av den preliminära
skatten vissa år för aktiebolag
m. fl. med viss ändring av 1 §.

Enligt den med II) betecknade reservationen
skulle studentkårs kreditkassa
och annan därmed jämförlig kreditkassa
bibehållas vid nuvarande skattesats
av 32 procent.

Vid betänkandet hade vidare fogats
ett särskilt yttrande av herr Gustaf
Elofsson.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! De nya skatternas riksdag,
så har man tyvärr anledning att
kalla den vårsession som nu närmar sig
sitt slut, detta trots allt tal under valrörelsen,
också från regeringspartiernas
sida, om skattesänkningar.

Det är företagsamheten i vårt land
som drabbas av dessa nya skatter, av investeringsavgiften,
av de skärpta reglerna
för företagsbeskattningen och nu av
denna höjning av beskattningen på aktiebolag
och ekonomiska föreningar
med inte mindre än en fjärdedel.

Det är förslaget om sistnämnda höjning
som vi nu går att behandla. Propositionen
i detta ärende är hastigt
framkastad. Det har inte skett någon
utredning, och inget remissförfarande
har förekommit. Finansministern är i
sanning en överraskningarnas man. Han
gör vad som faller honom in, och utskottsmajoriteten
följer. Dess signaturmelodi
tycks vara denna: »Vi anser liksom
departementschefen---—.»

I denna fråga vill jag först framhålla
att regeringens och utskottsmajoritetens
förslag innebär ett klart avsteg från
statsmakternas tidigare intentioner.
När denna beskattning år 1947 höjdes
från 32 procent till 40 procent, föregicks
höjningen av en utredning inom
1945 års statsskatteberedning. Där diskuterade
majoriteten, om en sådan skatteskärpning
skulle inverka liämmande
på företagsamheten. Man åberopade

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

därvid avskrivningsreglerna och lagervärderingsförliållandena,
och man
skrev: »Med hänsyn till dessa möjligheter
för aktiebolag att konsolidera sin
ställning och skapa dolda reserver finner
beredningen icke sannolikt att en
viss skärpning av bolagsbeskattningen
skulle kunna befaras medföra hämmande
verkningar med avseende på företagsamheten.
» Man var alltså inom beredningen
fullt på det klara med att
det finns ett samband mellan värderingsreglerna
å ena sidan och skattesatsen
å den andra. Detta bekräftades
sedan i propositionen till 1947 års riksdag,
och i debatten i första kammaren
förklarade den dåvarande finansministern
i detta sammanhang, att man finge
»väl väga det ena mot det andra». Jag
kan för min del inte finna annat än att
detta var en realistisk syn på tingen.

1949 års skattekommitté, vars ordförande
var bevillningsutskottets nuvarande
ordförande, herr Olsson i Gävle, var
också inne på detta, och man ansåg, att
om avskrivnings- och lagervärderingsreglerna
skulle bli beskurna på ett mera
varaktigt sätt, borde man ta upp beskattningens
höjd till omprövning. Man
erkände alltså därvid att ett sådant samband
föreligger.

Företagsbeskattningskommittén var
inne på frågan att variera beskattningsreglerna
efter konjunktursituationen.
Om detta vill kommittén särskilt framhålla
nödvändigheten av försiktighet
med sådana variationer som kan vara
ägnade att försvåra för företagen att
planera på längre sikt. Denna kommitté
var också inne på frågan om variation
av skattesatsen, och på den punkten
skriver kommittén ordagrant: »Kom mittén

har ansett sig böra avvisa en
variation i skattesatsen.» Det är alltså
ett bestämt besked från denna kommittés
sida.

I denna kommitté satt också herr
Jansson i Aspeboda. Han var med och
arbetade i utredningen ungefär två års
tid. Han bildade sig naturligtvis då en

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

bestämd uppfattning om dessa ting. Det
n är väl ändå inte så, att herr Jansson
:- svängde om på en eftermiddag då pron
positionen kom. Eller har herr Jansson
i- fortfarande samma uppfattning som han
n hade i kommittén?

n När sedan regeringsförslaget kom om
i- företagsbeskattning —- det var daterat
>- den 4 februari i år — diskuterade fi:-
nansministern där som bekant om man
tf möjligen skulle kunna sänka bolagsskatten
med anledning av de remissyrkan--
den därom, som hade framkommit på
:S grund av skärpningen i beskattnings>-
reglerna. Men finansministern går inte
n med på någon sänkning, och han mo''■
tiverar varför. Men vid det tillfället var
e det inte fråga om någon höjning, en såg
dan var inte aktuell.

^ Men tiden rider snabba hästar. Rege1-
ringen går sina egna vägar utan hänsyn
till utredningar. Den är sig själv nog,
och i propositionen av den 29 april i
,r år framlägger regeringen förslag om
K denna höjning av skatten på aktiebolag
3_ och ekonomiska föreningar med en fjära
dedel. Nog kan man säga att det går
undan i svängarna.

n Jag vill här framför allt understryka,
att statsmakternas tidigare intentioner
på detta område av dem det gällde har
ir uppfattats som utfästelser, och detta
s'' borde ha väckt till liv allvarliga be1’
tänkligheter också inom regeringspar1_
tierna. Ett sådant tillvägagångssätt inger
ingalunda förtroende.

* I propositionen till kompletterande
av riksstatförslaget står talat om att ren
geringen för en fast stabiliseringspolitik.
Jag kan för min del inte finna annat
^ än att detta är eu förskönande beskrivning.
Ryckighet, villrådighet och rörig^
het är det rätta namnet, och det inger
j som sagt inte förtroende.

Vid horisonten stiger nya moln upp.
rr Finansministern ställer på hösten i ut.
], sikt nya ingrep]), eventuellt i form av
rs ändringar i avskrivnings- eller lager•n
värderingsreglerna eller eventuellt i

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

form av tvångsinsättning på investeringsfonderna.

Motiveringen för detta förslag är ju
av konjunkturpolitisk art. Man vill genom
denna skatteskärpning dämpa investeringarna.
Men om detta förslag
över huvud taget har någon konjunkturpolitisk
betydelse, så är det ju
tänkbart att det kan leda till raka motsatsen
genom att denna skatteskärpning
frestar till ökade utgifter. Företagsbeskattningskommittén
var av den uppfattningen,
och jag kan inte finna annat
än att denna kommittés mening därvidlag
utgör ett starkt skäl, kanske rent
av ett avgörande skäl emot detta förslag.

Under den diskussion vi hade om
företagsbeskattningen ställde jag den
frågan till finansministern, vilken mening
han hade om konjunkturutvecklingen
1956. På det fick jag då inte något
svar. Men frågan är motiverad av
det förhållandet att denna skatteskärpning
också avses att gälla nästa år, och
jag låter därför frågan gå till bevillningsutskottets
ärade ordförande: På
vad sätt vill herr Olsson för sin del motivera
att denna skatteskärpning skall
gälla 1956? Vad vet herr Olsson om konjunkturläget
då?

Jag vill för min del framhålla, att en
ökad skattebelastning bromsar produktionen,
försvårar en utveckling för gamla
företag och innebär en hämsko på
nystartandet. Man behöver en vinst på
ungefär 12 å 13 procent före skatt, om
man i ett företag skall göra en aktieutdelning
som ungefär motsvarar den nuvarande
obligationsräntan. Och ändå
gäller det ju här riskbärande kapital,
där man tycker att förräntningen skulle
vara något större.

I ett anförande för någon tid sedan
framhöll handelsministern vikten av att
man investerar inom exportindustrien
för att kunna hålla exporten uppe i den
konkurrens som tycks hårdna. Jag menar
att denna handelsministerns syn -

punkt är riktig, och den bör beaktas i
sammanhanget.

För övrigt tror jag att man inte alltför
ofta kan framhålla att ett företags
styrka är till fördel för de anställda,
att en produktionsökning är till gagn
för alla och att förutsättningarna härför
är rationaliseringar och investeringar.
Jag medger naturligtvis att konsumtion
och investeringar bör hållas inom
resursernas ram, den saken är ju given.

I proposition angående komplettering
av riksstatförslaget står talat om att
tvångssparandet skulle vara det rätta,
det skulle medföra den bästa balanseringen
rent samhällsekonomiskt sett. I
varje fall har man väl anledning säga,
att om socialdemokraterna hade haft
majoriteten i denna kammare hade vi
i dessa dagar haft ett beslut om tvångssparande.
Gör man nu vad man inte
gillar, när man går in för denna skatteskärpning
i stället?

Enligt min uppfattning kräver inte
läget denna åtgärd. Denna skatteskärpning
är onödig och olämplig, och därför
har vi för vår del avgivit en reservation
som yrkar avslag på den kungl.
propositionen. Detta är alltså vårt huvudyrkande.
Men vi har också ett andrahandsyrkande,
som gäller en detalj.
Utskottsmajoritetens förslag ansluter sig
till Kungl. Maj:ts linje, och jag skulle
väl förmoda att koalitionsbröderna sörjer
för att utskottets förslag segrar och
att man alltså godkänner propositionen.
Vi har därför framställt ett andrahandsyrkande,
som tar sikte på att man bör
behandla studenternas kreditkassor på
samma sätt som sparbankerna. De skulle
alltså undantagas från denna skatteskärpning.
När det gäller förslaget att
sparbankerna skall fritas är motiveringen
i propositionen mycket kort — den
omfattar en rad. Där står: »övervägande
skäl torde tala för att inte höja skatten
på sparbanker.» Vi anser att studenternas
kreditkassor på detta område
bör behandlas som sparbankerna och
också fritas.

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

Då riksdagen i februari i år diskuterade
införandet av investeringsavgiften
och bilaccisen, framhöll flera talare
från majoritetspartierna, att man hade
att välja mellan dessa ting å ena sidan
och en räntehöjning å andra sidan. Vi
vet alla hur det har gått: vi har fått
bådadera. Då menar vi att det är konsekvent
att ta bort investeringsavgiften
och bilaccisen för innevarande år och
vi har i en reservation yrkat, att riksdagen
skall besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om en proposition
av denna innebörd till höstriksdagen.

Såsom talmannen har upplyst får
denna debatt också spänna över de motioner
som gäller den allmänna inkomstskatten.
Folkpartiet har år efter
år konsekvent yrkat på en skattelättnad.
Det har skett ända sedan 1949, och
vi upprepar detta krav i år. Vi finner
det nämligen angeläget att en skattelättnad
kommer till stånd.

Vi är givetvis alla överens om att vi
har ett högt skattetryck i vårt land. Om
vi tar hänsyn till kommunalskatten kan
vi säga, att det reella skattetrycket nu
är mer än en tiondel högre än det som
beslöts 1947. Detta är delvis en följd av
inflationen, men därtill kommer också
den skönhetsfläck som 1952 års skatteskalor
innebar och vilka medförde en
särskild skärpning för de lägre inkomsttagarna.

Liksom i fjol har vi nu begärt en utredning
på detta område för att snarast
få till stånd en skattelättnad som är
procentuellt större för de lägre inkomsttagarna.
Vi yrkade i en motion, som avgavs
i januari i år, på en snabbutredning
av denna sak. Tyvärr har riksdagen
avslagit denna framställning. Jag
vill här skjuta in att när finansministern
är angelägen om en sak, går det
fort att få fram en proposition, men vill
finansministern inte det, går det med
snigelfart. Jag menar att det med god
vilja från finansministerns och regeringens
sida hade varit möjligt att
åstadkomma ett förslag av denna inne -

börd till innevarande års riksdag, så
att vi till nästa år kunde få en skattelättnad
som medförde en procentuellt
sett större lättnad för de lägre inkomsttagarna.

Jag måste alltså beklaga att folkpartiet
inte har vunnit gehör inom de andra
partierna för denna framställning.
Detta förhållande har gjort att vi nu
har måst inskränka oss till att påyrka
en skattelättnad som består däri, att uttagningsprocenten
sänks från 110 till
100 från 1 januari 1956.

Vi har ofta talat om att en skattelättnad
är till fördel för sparandet och
arbetsvilja. Jag vill tillägga att en skattelättnad
medför en standardhöjning som
inte är förenad med någon kostnadsökning
och därför inte föranleder kompensationskrav.
Ur konjunkturpolitisk
synpunkt bör det inte föreligga några
hinder för denna skattelättnad. Budgeten
1955/56 är ju överbalanserad med
ungefär 900 miljoner samhällsekonomiskt
sett och den skattelättnad vi yrkar
på skulle medföra en minskning av
statens inkomster under det budgetåret
med ungefär 90 miljoner. Beloppet är
alltså ringa i förhållande till det belopp
jag först nämnde. Det betyder med
andra ord att en skattelättnad inte kan
medföra någon stor ökning av efterfrågan.

Därtill kommer att man i inflationskampen
nu mer än tidigare har satt
in penningpolitiska medel, och detta
öppnar ur samhällsekonomisk synpunkt
mer lättframkomliga vägar för en skattelättnad.
För övrigt befrämjar skattelättnader
på längre sikt sparande och arbetsvilja
så att konjunkturförloppet påverkas
i rätt riktning.

Jag vill nu också understryka att det
rent statsfinansiellt finns möjligheter
att genomföra det förslag vi har framfört.
Den frågan kommer närmare att
behandlas av herr Malmborg i Skövde
i samband med reservationer inom
statsutskottet. Jag vill bara understryka
att läget är sådant, att det finns stats -

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

finansiella möjligheter för den lättnad
vi har yrkat på från nästa år genom
sänkning av uttagningsprocenten såväl
som för den lättnad beträffande de lägre
inkomsttagarna som vi ville ha också
från nästa år. Det går att förena våra
krav på dessa båda områden med kravet
på en väl balanserad budget.

Beträffande kvarlåtenskapsskatten
skall jag fatta mig kort, eftersom vi under
fjolårets skattedebatt mycket uppehöll
oss vid den frågan. År efter år har
vi yrkat på att denna skatt skall borttas,
och samtidigt har vi rest krav på
en utredning om en viss höjning av
arvslottsskatten. Detta önskemål har vi
upprepat i år. Jag har fått den uppfattningen
att i princip står bondeförbundet
i denna sak på vår sida. Vi har
samma uppfattning, och det har ju också
rent principiellt kommit till synes i
bondeförbundets reservation till detta
betänkande, där man ånyo framhåller,
att det beräknade beloppet i inkomster
på cirka 18 miljoner kronor inte kompenserar
de obestridliga nackdelar i
produktionshämmande hänseende som
skattens uttagande innebär. Detta utgör
en mycket hård dom över kvarlåtenskapsskatten.
Det är ju ord och inga visor!
Under fjolårets debatt yttrade inrikesminister
Hedlund om detta ungefär
följande: Vi tycker inte om kvarlåtenskapsskatten
på grund av dess
konstruktion och vi vill ha en utredning
för att få klarlagt om och i vad
mån det kan finnas skäl att utbyta denna
skatt mot en något höjd arvslottsbeskattning.
Inrikesministern är inte
närvarande, men jag kanske ändå kan
få frågan framförd till honom, om han
fått någon köbricka i detta ärende hos
finansministern, så att vi kan veta, när
ärendet kommer att expedieras.

Denna debatt skall ju också gälla de
motioner som från folkparti- och högerhåll
framförts beträffande återförande
av fordons- och drivmedelsskatten
till den nivå den hade i fjol före den
senaste skatteskärpningen. Jag skall

inte mycket fördjupa mig i detta, men
jag vill erinra om att då jag i fjol ställde
en fråga till finansministern, om
han skulle kunna tänka sig en skattelättnad
under vissa förhållanden, svarade
finansministern ordagrant så här:
»Om det här blir en utveckling i sådan
riktning att bilskattemedlen stiger till
högre belopp än riksdagen anser vara
rimligt att ge ut till vägväsendet, då är
det självklart att skatten skall sänkas.»
Hur har utvecklingen blivit? Jo, vi är
i det läget att vi har ett överskott för
budgetåret 1955/56 på vägbudgeten på
80 miljoner kronor. Det har alltså vuxit
avsevärt i förhållande till finansministerns
beräkningar. Vårt förslag till
skattelättnad på detta område avser
ungefär 40 å 50 miljoner kronor. Jag
skulle gärna vilja ha följande fråga
framförd till finansministern: När vill
finansministern infria sitt löfte, göra
det som var självklart? Vi inom folkpartiet
önskar upprustning av vägarna,
men vi vänder oss mot att statsmakterna
tar förskott av bilismen. Jag menar
alltså att det finns starka skäl för krav
på reducering av denna skattebörda enligt
vår reservation och enligt motionen
från folkpartihåll.

Herr talman! Jag vill med anförande
av dessa synpunkter yrka bifall till reservationen
I) i betänkandet nr 52, men
för den händelse denna reservation inte
bifalles, så ber jag att i andra hand få
yrka bifall till reservation II) i samma
betänkande. Vidare vill jag, herr talman,
yrka bifall till reservationerna

II) och IV), avgivna av herr Spetz m. fl.
till betänkandet nr 53. Emellertid skulle
jag gärna vilja redan nu säga, att om
reservation IV) blir utslagen, så kommer
jag att rösta för reservation III A)
utan att fördenskull ansluta mig till
den budgetpolitik som där förordas.
Att jag i så fall kommer att rösta för
den reservationen beror på att uttagningsprocenten
enligt denna också
skulle bli 100 procent, alltså överens -

Torsdagen den 26 maj 1955 fin.

Nr 22

stämma med vårt yrkande i detta hänseende.

Herr HAGBERG i Malmö (h):

Herr talman! Jag är säker på att kammarens
ledamöter väl kommer ihåg hur
finansplanen i årets statsverksproposition
tedde sig, när den överlämnades
till oss den 11 januari. I denna finansplan
— och det är ju mot bakgrunden
av den som denna debatt egentligen
skall äga rum, delvis i varje fall — räknade
man med en stegring av den privata
konsumtionen på en halv miljard
kronor. Denna kalkyl var emellertid
uppgjord under den orealistiska förutsättningen,
att några lönestegringar inte
skulle äga rum. Hur gick det?

Då jag nu ser statsministern här närvarande
i kammaren, vill jag gärna begagna
tillfället att erinra om att statsministern
i debatten i första kammaren
den 29 april, alltså för cirka en månad
sedan, med hänvisning till den s. k.
kompletteringspropositionen av samma
dag — det är ju den kompletteringsproposition,
som vi också har framför
oss här i dag — ansåg sig föranlåten
meddela, att »lönestegringar och andra
inkomststegringar har inneburit en ökning
av den privata konsumtionsförmågan
med 1,8 miljarder kronor». Skillnaden
i förhållande till januarisiffran
utgör som synes 1,3 miljarder kronor,
ett även i våra dagar, tycker jag, ganska
betydande belopp. Jag skulle emellertid
i detta sammanhang också vilja
understryka, att samtidigt som sålunda
ökningen av konsumtionseftcrfrågan, i
den mån man nu kan lita på dessa
siffror i den reviderade nationalbudgeten,
uppskattas till 1 800 miljoner kronor,
beräknas i samma aktstycke ökningen
av de privata investeringarna
till 460 miljoner kronor.

Vad gör man då på bestämmande
håll för att komma åt denna, jag tror
jag vågar säga väldiga ökning i konsumtionsefterfrågan?
Att den är riska -

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

i- bel med hänsyn till penningvärdet behöver
vi inte här närmare tvista om.
Men vad gör man då för att komma åt
denna stegring i konsumtionsefterfrågan?
Jo, överraskande nog skärper man
vinstbeskattningen för bolag och ekonomiska
föreningar.

Nu frågar sig många människor: Om
s efterfrågeökningen på konsumtionssi_
dan svällt så ansenligt som de sakkun1
niga i den reviderade budgeten uppger,
a om konsumtionsefterfrågan tagit denna
väldiga omfattning, varför tillgriper
man då åtgärder, som nästan exklusivt
j riktar sig emot produktionssidan inom
j samhällsekonomien? Det är ju en dominerande
fråga i den debatt, vi här
e skall föra.

Denna fråga förefaller så mycket mera
berättigad som finansministern själv
— och jag antar att kammarens ledamöter
redan observerat detta märkliga
a uttalande — i denna kompletteringsj
proposition förklarat — jag tillåter mig
här citera ordagrant: »En neutralisea
ring av en väsentlig del av efterfrågeöverskottet
genom konsumtionsbegränr
sande åtgärder av den art, jag här ana
tytt, framstår som motiverad, då det
a aktuella överskottet främst riktar sig
mot konsumtionen och härrör från de
genomförda höjningarna av de personella
inkomsterna.»

a Finansministern gör här en bedömning
av situationen, som jag för min del
anser vara riktig, men han vänder sig
inte mot konsumtionen utan i stället
a mot produktionen.

a Att dessa nya pålagor på företagsam 1

heten inom näringslivets kretsar mota
tagits med harm, som det heter i den

skrivelse som överlämnades till bevillningsutskottet
vid den bekanta uppvaktningen,
kan man förstå. Att nu till de
a övriga bördorna på företagsamheten
den allra senaste tiden — jag behöver

2 bara erinra kammarens ledamöter om
r investeringsavgiften på 12 procent, om

de skärpta avskrivnings- och lagervärderingsreglerna
o. s. v. — lägga ytter -

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

ligare denna skattehöjning måste, för
att ännu en gång citera denna framställning
från ett antal av näringslivets
organisationer, framstå såsom »icke
blott obilligt utan också som irrationellt
från ekonomisk-politisk synpunkt».

I realiteten innebär denna skattehöjning,
om man samtidigt tar hänsyn till
kommunalskatten, vilket man ju skall
göra, ävensom om man tar hänsyn till
den genomförda åtstramningen av avskrivnings-
och lagervärderingsreglerna,
att den effektiva skattebelastningen
för välkonsoliderade företag kan komma
att utgå med skattesatser mellan 61
och 77 procent av vinsten. Härtill kommer
då, som kammarens ledamöter helt
säkert erinra sig, det förhållandet att
aktieutdelningarna ju också beskattas.

I detta sammanhang skulle jag nog
samtidigt vilja erinra om att man genom
ett riksdagens beslut i enlighet
med bevillningsutskottets hemställan
icke får något bestämt besked i den
viktiga frågan, huruvida denna skatteskärpning
är avsedd att vara tillfällig
eller innebär en permanent anordning.
Jag vill erinra om — det är ju ingen
hemlighet, som jag här röjer -— att
man från bondeförbundsliåll inom bevillningsutskottet
i hovsamma ordalag
sporde, om det inte möjligen kunde
ges något klarare besked från dem, som
bestämmer, på den punkten i utskottets
skrivning. Detta vägrades. Vederbörande
frågare har kommit tillbaka
med ett eget yttrande, som kammarens
ledamöter har kunnat ta del av i utskottets
betänkande. Denne representant
för bondeförbundet anser, att bestämmelserna
borde ha gjorts provisoriska
med giltighetstid under ett år,
men han finner att, även om lagstiftningen
sådan den föreligger icke är till
tiden begränsad, så »ger departementschefens
och utskottets motivering» —
jag citerar honom här — »stöd för uppfattningen,
att åtgärden är av tillfällig
art i avbidan på en skyndsam utredning
av hithörande frågor».

Herr talman! Om detta uttalande må
förvisso kunna sägas, att det fyller även
högt ställda anspråk på undergivenhet
och resignation.

Finansministern förefaller, som jag
tillåtit mig påpeka, själv övertygad om
att risken hotar från konsumtionssidan,
men icke desto mindre slår han till på
produktionssidan. Varför förfar finansministern
på detta överraskande sätt,
överraskande inte minst med utgångspunkt
från hans egen bedömning av
situationen? Ja, man har ju bland annat
fått veta av statsministern i den debatt
i första kammaren den 29 april, som
jag här talade om, att »när det inte gick
att få tillräcklig anslutning till förslaget
om obligatoriskt sparande, är det följdriktigt,
att man höjer vinstbeskattningen
och på det viset pressar ihop inflationsgapet».

Jag menar nog, herr talman, att detta
lesonemang måste betecknas såsom ganska
egendomligt. Detta resonemang
måste ju betyda, att, om åtstramande
åtgärder av det ena eller andra skälet
inte kan sättas in mot en sida i samhällsekonomien,
så kan man utan vidare
flytta över dem, så att de riktar
sig mot en helt annan sida av samhällsekonomien.

Jag föreställer mig, herr talman, -—
jag gör mig inga som helst illusioner i
motsatt riktning — att regeringens beslut
att ytterligare »klämma åt bolagen»,
som det brukar heta, på många
håll mottagits med ganska ogrumlad
tillfredsställelse. Och varför har många
människor blivit belåtna med denna
nya börda på företagsamheten? Ja, det
är ett intressant folkpsykologiskt problem
detta, som väl förtjänar en grundlig
belysning. Jag skall dock inte försöka
mig på en dylik här. Jag vill bara
påpeka att här träder många människors
motvilja att sätta sig in i de ekonomiska
sammanhangen fram i blickfältet.
Vi får inte glömma att här har
vi också att stanna vid det förhållandet,
att decenniers primitiva agitation

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

om »kupongklippare», och »bolagsvälde»
otvivelaktigt har satt djupa spår i
svensk folkmentalitet. Förståelsen för
vår företagsamhet, som ju oftast bedri\es
i bolagsform, och för dess betydelse
för vårt välstånd och vår oavlåtliga
standardhöjning är alltjämt trots all
upplysning på många håll — jag måste
säga det — betänkligt låg för att nu
inte använda ett ännu starkare uttryck.

Jag skall ta ett exempel, som kanske
kan intressera kammarens ledamöter.
Jag läste häromdagen i en socialdemokratisk
tidning på västkusten en resolution
från ett möte med en av våra
större verkstadsklubbar i den fråga,
som vi här diskuterar. Jag utgår givetvis
ifrån att uppgifterna i denna socialdemokratiska
tidning är riktiga. Där
återgavs som sagt en resolution, i vilken
det heter: »Med tillfredsställelse hälsar
vi förslaget om en höjd bolagsbeskattning,
medan däremot förslaget om den
höjda räntan fyller oss med oro och
tveksamhet.» När jag läste detta uttalande
från denna stora verkstadsgrupp i
en av våra mest betydande industristäder,
frågade jag mig verkligen, om resolutionsförfattarna
närmare undersökt
grunden för den tillfredsställelse som
de sålunda givit uttryck åt. Har de
tänkt på den press på vår handelsbalans,
som de aktuella inflationstendenserna
utövar? För att förebygga ett
kraftigt importöverskott och därav förorsakad
avtappning av våra valutareserver
fordras naturligtvis framför allt att
vårt näringsliv hävdar och stärker sin
ställning i den internationella konkurrensen.
Detta kräver emellertid i nuvarande
läge icke blott en oavbruten
utan även en intensifierad investeringsverksamhet,
särskilt inom exportindustrien.
En ytterligare skärpning av företagsbeskattningen
rimmar ganska illa
med detta krav. Och då reser sig frågan
hur det går om vi inte kan hålla ut
i kapplöpningen med utlandet. Vi kan
ju inte gå ut ifrån att vårt läge för all
framtid skall vara så gynnsamt som det

nu i vissa hänseenden är. Konkurrensen
från vissa högt industrialiserade länder
måste ju bli större och större ju mera
dessa länder återvinner följderna av
två världskrig. Om vi inte kan hålla
ut i kapplöpningen med våra närmaste
utländska konkurrenter, hur går det
med oss alla, inklusive resolutionsförfattarna?
Kan vi då fortsätta med vår
välståndsökning? Kan vi då upprätthålla
och ytterligare utveckla vår höga
standard? Målet är ju att försöka ytterligare
öka vår standard och vårt välstånd.
Kan vi upprätthålla och ytterligare
utveckla detta välstånd, om man
inte på ett något så när förnuftigt sätt
sörjer för att konkurrensförmågan,
framför allt för exportindustrien, bevaras
och utvecklas?

Man talar så ofta om bolagsvinsterna.
Ja, herr talman, »bolagsvinsterna» är
ju ett ord som sticker många människor
i ögonen. Och varför, frågar jag? Jo,
oftast därför att man inte närmare satt
sig in i vad saken gäller. Man är alltjämt,
som jag sade för ett ögonblick
sedan, fången i en gammal primitiv
agitation om kupongklippare och bolagsvälde.
Men hur förhåller det sig
med dessa bolagsvinster? Ja, jag skall
lämnar några uppgifter, som jag tror
att ingen här i kammaren kan vederlägga
riktigheten av. Av de bolag, som
har sina aktier noterade på Stockholms
fondbörs A-lista och dessutom har räkenskapsår
lika med kalenderår, har
hittills i år 82 bolag lämnat vinst- och
utdelningsbesked. Hur ser dessa vinstutdelningsbesked
ut? Jo, av dessa 82
företag redovisar 51 högre nettovinst
för 1954 än för 1953, 15 i stort sett
oförändrat resultat och 16 lägre netto.
Vid beträffar de totala belopp, som delats
ut i år och som kommer att delas
ut — det är en siffra som människorna
är intresserade av — i respektive företag,
så kan ökning i utdelningarna
konstateras för 32 bolag, oförändrad utdelning
för 49 bolag och minskad utdelning
för ett bolag.

4—Andni kammarens protokoll 1955. Nr 22

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

Om jag nu räknar samman dessa 82
bolags nettovinster för 1954, får jag
siffran 599 miljoner kronor, mot 524,6
miljoner kronor för 1953. Lägger man
ihop de summor, som bolagen i fråga
delar ut till aktieägarna, får man ett
totalbelopp på 345 miljoner kronor i
år, mot 321 miljoner kronor i fjol. Ökningen
blir alltså 24 miljoner kronor.
Detta är alltså ökningen av de utdelade
beloppen för nämnda 82 bolag.

Nu skall man naturligtvis inte dra
alltför vida slutsatser av dessa siffror,
som dock i och för sig är riktiga. Jag
förbiser inte ett ögonblick att vi har
massor av bolag, som icke har sina aktier
noterade på börsen. Det är i regel
mindre bolag, men man måste ändå ta
den största hänsynen även till dem.
Men, ärade kammarledamöter, om vi
ställer siffran 24 miljoner, som är ökningen
i de utdelade vinsterna för dessa
bolag, mot de 1 800 miljoner kronor
varmed — enligt statsministerns ord i
första kammaren den 29 april — »lönestegringar
och andra inkomstökningar»
drivit upp den privata konsumtionsförmågan,
så får man ändock en liten föreställning
om vad det här i själva verket
gäller. Över huvud taget vill jag
säga att många, ja, alltför många människor
gör sig ganska fantastiskt överdrivna
föreställningar om bolagsvinsterna
och bolagens förtjänster.

På tal om bolagsvinsterna kanske det
inte heller är ur vägen att erinra om
det bekanta faktum —- det borde åtminstone
vara bekant — att aktieutdelningarnas
realvärde generellt sett ännu
icke återställts till vad det var 1938.
Det är dock en omständighet, som man
inte alldeles får glömma bort, när man
diskuterar dessa ting. Det kanske låter
groteskt för någon att också aktieägarna
skall ha kompensation för penningvärdets
fall, men varför skulle de inte
ha det? Aktiesparande är ju också en
form av sparande!

I stark kontrast mot denna bild av
utvecklingen på aktiemarknaden står

reallöneutvecklingen för industriarbetarna.
Enligt föreliggande statistik —
och jag tror att siffrorna är riktiga —
har reallönen mellan 1938 och 1953 stigit
med 57 procent för vuxna män och
med 75 procent för vuxna kvinnor. Enbart
mellan 1951 och 1953 har reallönestegringen
varit 14 respektive 13
procent. Jag har självfallet inte något
som helst att erinra mot denna stegring
av reallönen för industriarbetarna,
inte det minsta. Tvärtom! Jag har bara
velat nämna siffrorna för att något så
när sätta tingen på deras rätta plats.

I Aftontidningen fanns härom dagen
en intervju med ett par betydande företagsledare,
som uttalade sig om konsekvenserna
av den skärpta vinstbeskattningen.
Jag tycker att det i och
för sig var frimodigt gjort av ÅT att
intervjua dessa företagsledare och att,
såvitt jag förstår, alldeles korrekt återge
vad de sade. En av dessa företagsledare,
som har ansvaret för många tusen
arbetare, kom med ett konkret exempel
på vad bolagsskatteskärpningen
betyder. Enligt ÅT yttrade han, och jag
utgår ifrån att referatet är riktigt, bl. a.:
»För att få en nettovinst på en krona
måste jag i dag betala 91 öre i skatt.
Enligt det nya förslaget får jag ge ut
1: 29 i skatt innan jag når en nettovinst
på en krona. Det heter att man skall
genomföra en 25-procentig höjning på
skatten, men mitt räkneexempel visar
att det blir en med 42 procent ökad
belastning genom denna åtgärd. Det är
ju självklart att en sådan utveckling är
högst allvarlig. Det är ju pengar som
någonstans måste tas. Man kan inte
bara höja priserna. Man kommer förmodligen
fram till den uppfattningen
att det är ''lättast’ att låta bli de långsiktiga
investeringarna. Men det är en
åtgärd som alla blir lidande av i det
långa loppet.»

Så långt ÅT.

Som ett ytterligare exempel på de
nya kostnadsbördorna på näringslivet
kan jag nämna — även med risk att

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

trötta kammarens ledamöter — att en
beräkning ger vid handen, att det nya
skatteuttaget plus årets lönehöjning för
ett storföretag, som vi alla känner till,
nämligen ASEA-koncernen, skulle betyda
en ungefärlig kostnadstillväxt med
omkring 35 miljoner kronor. Alla vet
ju, att ASEA:s produktion till stor del
går på export. För företag inriktade
på exportmarknaden kan det med nuvarande
hårda utlandskonkurrens förmodligen
inte finnas stora möjligheter
att kompensera en ny stor utgiftsökning
genom höjda priser. Dessa kompensationsmöjligheter
finns naturligtvis
i viss utsträckning för sådana företag,
som arbetar på hemmamarknaden, men
de finns inte för våra stora exportföretag,
och vårt beroende av dem behöver
jag här inte närmare understryka.

Det talas så mycket om att målet för
regeringens ekonomiska och sociala politik
är att skapa trygghet, trygghet för
de många. Ja, herr talman, jag anser
för min del — och det gör vi väl alla
här i kammaren — att detta är ett mycket
lovvärt mål att sträva efter. Men
grunden för tryggheten måste ju dock
självfallet vara ett starkt och utvecklingskraftigt
näringsliv. Och då skulle
jag vilja fråga — jag vågar rikta den
frågan till statsministern direkt, eftersom
han är närvarande nu i kammaren:
Kan man öka tryggheten för människorna
genom att minska tryggheten
för näringslivet?

Tyvärr måste jag konstatera att detta
fundamentala spörsmål har blivit föremål
för endast ett ganska förstrött intresse
från författarna av de regeringsdokument,
som vi här har framför oss.

Nu säger givetvis åtskilliga — och till
min stora överraskning gjorde även bevillningsutskottets
aktade ordförande i
ett anförande i debatten om företagsbeskattningen
häromdagen ett sådant
uttalande: Vi har så ofta från näringslivets
sida hört dessa dystra spådomar
om framtiden, men vi tror inte på dem.
»Det är», sade herr Adolv Olsson en -

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

a lig protokollet, »inte vi som fått fel —
a det är företagarsidan. Därför tror vi, att
r de kommer att klara av denna sak
1, också.»

s- Jag tycker nog, ärade kammarledad
möter, att ett uttalande sådant som
:t detta — att det kom från herr Olsson
il i Gävle överraskade mig, det vill jag
e än en gång stryka under -— präglas av
i- en egendomlig motsägelsefullhet. Tv
vad innebär det egentligen? Jo, å ena
r sidan uttalar man sitt djupaste misstrot-
ende mot företagarvärldens bedömning
i- av framtiden, men — och nu kommer
is det egendomliga — å andra sidan ut5,
talar man ett lika djupt förtroende för
n samma företagares förmåga att klara
s- av de bördor, som regeringen lägger på
r dem, hur orimliga dessa än må vara.

Jag har förgäves sökt finna en förklair
ring till denna motsägelsefullhet; kan)-
ske jag kan få den under debattens
,r fortsättning.

ir Jag skall i övrigt inte nu närmare gå
a in på denna en smula sällsamma form
> av argumentering. Jag skall inskränka
n mig till ett vördsamt påpekande, att den
k gamla fabeln om kamelen och halmt-
strået nog håller även i det s. k. planle
hushållarsamhället. På vårt håll avvin
sar vi alltså det förslag om skärpningar
r- i beskattningen av arbetslivet, vilka vid
i- detta års riksdag — jag vill påminna
i- om det — först aktualiserades i komn
munistiska partimotioner i båda kamrarna
och sedan genom Kungl. Maj:ts
a proposition nr 196 underställts rikse-
''lagen.

i- Det finns — och nu har jag strax
s- kommit till slutet av min framställning
s. — i de tre betänkanden, som debatten
11 enligt herr talmannens medgivande
e- skall få röra sig om, åtskilliga andra
i betydelsefulla ämnen, som man skulle
s- kunna knyta kommentarer till. Jag skall
it emellertid inte fördjupa mig i dem —
s- jag föreställer mig att åtskilliga andra
ir talare kommer att göra det. Vår ståndn.
punkt är i varje fall känd och klar. Vi
i- kräver, inom den meningsriktning jag

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

tillhör, att uttagningsprocenten sättes
ned till 100. Vi gör det med hänvisning
till det budgetalternativ, som vi lämnat.
Den omedelbara skattelättnad för alla,
som vi föreslår, är till sista öret betald
genom de minskningar i statens utgifter,
som vi samtidigt föreslår. Att skattesänkningsperioden
i svensk politik
omedelbart inledes är enligt vår uppfattning
med hänsyn till produktionen,
produktiviteten och sparandet nödvändigt.
Det ger också enligt vår mening
en av förutsättningarna för att nästa avtalsrörelse
skall kunna realekonomiskt
och psykologiskt underbyggas. En sänkning
av den statliga inkomstskatten med
cirka en tiondel är emellertid för oss
intet slutmål, endast ett första steg på
skattesänkningens väg. Vi hemställer
vidare, att kvarlåtenskapsskatten avskaffas
med utgången av december månad
i år och att motionerna om sänkning
av bilmedelsskatterna måtte bifallas.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här anfört hemställer jag i fråga om
bevillningsutskottets betänkande nr 52
om bifall till de av herr Spetz m. fl.
avgivna reservationerna nr I) och II).
I fråga om bevillningsutskottets betänkande
nr 53 hemställer jag dels om bifall
till reservationen nr II) av herr
Spetz in. fl., dels om bifall till reservationen
nr III) av herr Velander och undertecknad.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! När jag hörde herr Kristensson
i Osby kunde jag inte undgå att
göra den reflexionen, att han gav intryck
av eu dålig förlorare, som gav sitt
missnöje till känna. Jag kan glädja herr
Ivristensson med att jag själv under
halva min riksdagstid tillhört oppositionen
och av herr Kristenssons då
mäktiga partivänner blivit behandlad
ungefär på samma sätt som herr Kristensson
i dag känner sig ha blivit behandlad.
Det måste väl vara så, när

ärendena skall avgöras av en majoritet.
Det gäller bara, herr Kristensson,
att när man förlorar söka behålla den
lilla glimten i ögat, så ordnar det kanske
upp sig så småningom. Jag tycker
för övrigt att högern ger intryck av att
vara en bättre förlorare än folkpartiet.

Herr Kristensson talade mycket bestämt
om att bevillningsutskottets majoritet
sväljer allt vad Kungl. Maj:t föreslår.
Låt mig, herr Kristensson, inte
göra några jämförelser. Då skulle jag
kanske nödgas kostatera, att det även
finns ett parti, som sväljer allt som någon
medlem i det partiet föreslår och
sedan framför reservationsvägen. Jag
tror att vi skall akta oss för att föra
över debatten på det planet; det är nog
inte hälsosamt.

När det här gäller skatteprocenten
och den anmärkning herr Kristensson
i det sammanhanget riktade emot bevillningsutskottet,
förhåller det sig ju
så, att skatteprocenten för juridiska
personer under många år varit fast.
Därför är det väl rätt uppseendeväckande
för den, som inte varit med alltför
länge, att man börjar röra på denna
skattesats. Men jag skall säga herr Kristensson,
att jag aldrig under mina 37
riksdagar varit med om att man har
remitterat ärenden om skatteprocenten
vare sig på det ena eller andra området.
Jag vill också erinra om att när man
här förut talat om folkomröstningen,
var man mycket angelägen om att hålla
skattespörsmålen utanför.

Herr Kristensson talade mycket om
den extra skatten. Han sporde varför vi
skulle ta den. Jag kan svara herr Kristensson,
att det beror på den uppfattning
man kommit till i fråga om den
ekonomiska situationen. Sedan må det
roa herr Kristensson att fråga bevillningsutskottets
ordförande: Vad vet

herr Olsson om det ekonomiska läget
1956? Och bevillningsutskottets ordförande
svarar herr Kristensson i Osby:
ungefär lika mycket som bankofullmäktigen
herr Kristensson i Osby kan svara.
Jag tror vi skall akta oss för att bolla

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

med sådana termer som kan vara farliga
för litet till mans, om man börjar
utnyttja dem på det sättet. Vi vet förfärligt
litet om det läge som ligger framför
oss. Ändå är det väl ingen som förnekar
att det samhälle, i vilket vi nu
lever, medför så många risker för inflation
och dylikt, att man måste ha
blundat med båda ögonen för att över
huvud taget kunna säga: Det är ingenting
som intresserar oss.

Jag kan med detta ha sagt tillräckligt
om den saken. Att bevillningsutskottet
tillstyrker Kungl. Maj:ts här föreliggande
proposition beror på att vi kommit
till det resultatet, att det är fråga om
åtgärder, som ingår i de strävanden vi,
som för närvarande uppbär riksdagsmajoriteten,
har gjort till våra. Vi måste
ha klart för oss att denna proposition
ingenting annat är än ett led i strävanden
att försöka dämpa den uppdrivna
konjunkturen. Den är ett led i alla de
olika åtgärder, som har vidtagits på
senare tid: investeringsavgiften och bilaccisen,
etc., och däri ingår också den
nya företagsbeskattningen.

Jag skulle närmast tro, att hade vi
inte i fråga om den nya företagsbeskattningen
stannat för en övergångstid av
väl fem år, hade måhända denna proposition
aldrig sett dagens ljus. Utskottets
majoritet har därför ansett sig kunna
tillstyrka propositionen såsom ett
led i de kreditåtstramande åtgärderna,
framför allt då man måste rikta dem
mot den verksamhet i samhället, som
själv finansierar sina investeringar.

Vi skall komma ihåg att full effekt av
den nya företagsbeskattningen vinner
vi inte förrän några år in på 1960-talet,
men det är ju situationen i dag det här
gäller att ingripa emot. Nu yrkas det
avslag. Detta kanske är skäligt ur deras
synpunkt, som inte vill vidta dessa åtgärder.
Jag skulle tro att när man i hastigheten
också begär, att det skall framläggas
ett förslag till i höst om avveckling
av investeringsavgiften och den
särskilda accisen på bilar, så är detta

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

en överloppsgärning som man inte ber
höver göra. Ty dessa båda författningar
gäller bara i år och måste således koml-
ma under riksdagens prövning, om de
över huvud taget skall äga giltighet i
u fortsättningen. Jag fäster kammarleda l-

möternas uppmärksamhet på att finans a

ministern liksom bevillningsutskottet

r klart och tydligt understryker, att dessa

i- spörsmål måste komma upp vid höst sessionen

och då i större omfattning
;t föranleda beslut.

it Det har sagts här: Visste man att den>-
na skatt skulle vara tillfällig, hade man

it väl kunnat ta den med större ro än

n man gör, och det var väl den melodien

i> som man vid uppvaktningen i bevill 5-

ningsutskottet från företagslivets spet e

sar också var inne på. Bevillningsut n

skottet anger dock klart och tydligt att

i- denna skatt är tillfällig, men det är na a

turligtvis en annan sak att skriva in i

e lagstiftningen att bestämmelserna bara

å skall gälla innevarande år. Man vet ju

1- inte, hur det hela kan komma att te sig.

n Det skulle, herrar Kristensson och Hag berg,

kunna tänkas att vi i höst befind
ner oss i ett sådant läge, att vi måste

t- söka oss fram till en ny konstruktion

v av det hela och försöka nå ett resultat,

)- som är bättre och framför allt mera

t- gynnsamt för företagarlivet men också

i- för samhället över huvud taget,

i* Herr Hagberg i Malmö roade sig med
a> att citera ett uttalande av mig i debatten
om företagsbeskattningen. Han sade,
11 att detta uttalande var mycket uppseendeväckande,
särskilt när det kom
v från mig. Jag har, herr Hagberg, gjort

“r precis samma uttalande, när närings livets

spetsar uppvaktade bevillnings ‘r

utskottet beträffande det här förelig gande

förslaget, och jag vidhåller fortfarande
denna uppfattning, nämligen
att man bör ha klart för sig att det
måste ligga i deras intresse att inta den
position som de intagit. Jag har aldrig
n ett ögonblick förnekat, att de har rätt

[a att protestera och säga att de inte vill

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

ha en viss beskattning, eftersom de tror i
att de inte orkar med den. ]

Det har, herr talman, vid många till- 1
fällen tidigare, när samhället nödgats i
göra vissa ingrepp, sagts att näringslivet i
inte skulle kunna bära de nya bördorna, i
men erfarenheten har visat att detta re- 1
sonemang inte hållit i realiteten. Det 1
har inte blivit de följder som man siat i
om. Jag erinrar herr Hagberg om att då <
vi år 1933 brottades med frågan om åt- ''
gärder mot arbetslösheten, förklarade i
spetsarna inom bankvärlden m. m., att ''■
den linje som förfäktades av dåvarande 1
finansministern, av professor Ohlin och
andra, d. v. s. att man skulle försöka få
ut mera pengar i marknaden, så att ]
verksamheten på olika håll åter kunde j
komma i gång, innebar detsamma som 1
att undergräva hela samhällets bestånd. ■
Men hur blev det? Jag har stor respekt i
för de ledande inom vårt näringsliv, :
och jag tar inte, herr Hagberg, tillbaka ''
ett ord av att det i regel är mycket duk- i
tigt folk. Men därifrån och till att tro, i
att allt vad som på det hållet säges är 1
Guds heliga ord, är steget mycket långt, :
herr Hagberg.

Jag är således, herr talman, beredd :
att tillstyrka bevillningsutskottets förslag
i dess betänkande nr 52, och jag s
vill nu yrka bifall till detsamma. ;

Vad sedan gäller bevillningsutskot- 1
tets utlåtande nr 53 återfinner man ju 1
där den gamla frontuppställningen, så <
att säga. Jag har själv en gång i tiden (
varit en glad förlorare, och jag tycker (
att oppositionen nu också skulle för- 1
söka att vara det — då blir man kanske i
en vacker dag inte de som förlorar. <
Men naturligtvis finns det ett visst be- 1
rättigande för den bitterhet som kommer
till uttryck — jag skall säga några i
ord om den saken också. Jag tycker <
emellertid att högern är en gladare för- (
lorare än vad folkpartiet är, åtminstone j
när det representeras av herr Kristens- i
son i Osby. ]

Vi har inom bevillningsutskottet gjort 1
vissa beräkningar, inte bara med led- ''

ning av de uppgifter som vi fått från
Kungl. Maj:t utan också med hänsyn
tagen till vad som hänt under ärendenas
gång genom riksdagen, och i morgon
föreligger väl statsutskottets memorial
angående budgeten för 1955/56.
Herr Kristensson sade, att det skulle
finnas 900 miljoner kronor tillgängliga
för skattesänkning. Jag erkänner, att
det kanske finns en och annan dold reserv,
om man till de dolda reserverna
räknar tillfälliga inkomster, kommunalskatteandelen
och allt sådant, och vill
ta dessa i anspråk. Det är alldeles klart.
Jag blev emellertid en smula förvånad
— kanske mer förvånad än vad folkpartiets
representanter är i dag — när
jag häromdagen i statsutskottet kunde
konstatera, att budgeten för nästa år visar
en underbalansering på 562 000 kronor.
Man skall således inte vara så där
absolut tvärsäker och säga: Här finns
det pengar; här kan vi göra så. Herr
Hagberg var klokare; han sade: »Om
riksdagen hade bifallit de förslag, som
högern framlagt, hade vi kunnat sänka
skatten med tio enheter.» Nu har emellertid
inte riksdagen bifallit dessa förslag.

Jag erkänner gärna oppositionens
svårigheter. Det är alltid svårt att i ett
sådant läge, som vi befinner oss i,
vara opposition. Den har intet inflytande
på de grundläggande besluten
och har således inte möjlighet att, när
det hela är färdigt, få sådana ting under
omprövning, som riksdagen kanske
vid närmare eftertanke skulle vara beredd
att ändra på. Det är möjligt, att en
ordning, där detta kunde ske, skulle
vara lämpligare för oppositionen.

Jag kan glädja herr Hagberg i Malmö
med att budgetdeputerades ordförande
och vice ordförande i går skrev under
en skrivelse till den sittande författningsutredningen,
i vilken de bad denna
ägna uppmärksamhet åt budgetdeputationens
ställning i vår grundlag.
Vi är nog alla överens — vilket parti
vi än tillhör — om vi gästspelat längre

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

eller kortare tid i budgetdeputationen,
att denna inte spelar någon som helst
roll. När den infördes någon gång på
trettiotalet, trodde man, att den skulle
vara räddningen och utgöra en bro
mellan de anslagsbeviljande utskotten.
Detta har visat sig inte vara möjligt.
Jag har sagt någon gång förr i kammaren,
att budgetdeputationen ingenting
annat är än ett litet kontor, som
med lånad personal arbetar med att
sätta upp ett siffermaterial, som statsutskottet
— och även jordbruksutskottet
— har åstadkommit. Det senare har
ju också rätt att bevilja anslag.

Att man skulle kunna lösa frågan på
den väg, som högern har tänkt sig i ett
par motioner vid föregående tillfällen,
är jag starkt tveksam om. Det är givet,
att hela detta problem tål en allvarlig
översyn, så att man får klart för sig,
hur utgifterna över hela fältet blir, och
så att inte bevillningsutskottet i sitt arbete
också bara blir ett kontor, som
summerar ihop vad som behövs för att
täcka alla de mer eller mindre berättigade
utsvävningar, som de andra utskotten
har tillåtit sig.

Det är klart, herr talman, att det
skulle vara mycket intressant att få det
problemet löst. Jag tror inte, att det
är lättlöst, ty att riksdagen, sedan den
en gång fattat ett beslut rörande olika
ting, skulle ta upp dem på nytt, ompröva
dem och komma till det resultatet,
att beslutet skulle upphävas, det
förefaller mig vara praktiskt taget en
omöjlighet. Man skulle emellertid kunna
tänka sig att införa en budgetdelegation
såsom ett särskilt riksdagsutskott
med verklig auktoritet, som på ett förberedande
plan kunde upprätthålla förbindelser
såväl med de anslagsbeviljande
utskotten som med det utskott,
som skall skapa täckning för utgifterna.
Jag har många gånger inbillat mig, att
det skulle vara nyttigt för både statsutskottets
och jordbruksutskottets ledamöter
att få en liten kort sejour i bevillningsutskottet
för att lära sig förstå

även den sida av saken, som gäller hur
man skall ta in pengarna; detta är nämligen
inte så lätt vid alla tillfällen. Men
detta är väl en förflugen tanke, som
inte är lätt att genomföra. Men om riksdagen
kunde få verklig överblick över
hela utgiftsbeviljandet och detta vid
en sådan tidpunkt, att det vore möjligt
för ett auktoritativt riksdagsutskott att
ge pekpinnar, skulle detta utan tvivel
vara till fördel både för vår statliga utgiftspolitik
och för vår beskattning.

Herr talman! Jag skall av hänsyn till
föredragningslistan inte uppehålla tiden
längre. Jag har den bestämda uppfattningen,
att såväl i fråga om bevillningsutskottets
betänkande nr 53 som
det efterföljande statsutskottsutlåtandet
finns det inte annat att göra än att
bifalla dem. Att sänka skatterna genom
att göra bokföringskonster eller
genom att inte avsätta tillfälliga inkomster
eller genom att använda kommunala
skattemedel för detta ändamål har vi
i bevillningsutskottet icke kunnat vara
med om. Vi har därför avstyrkt en
skattesänkning i år men uttalat den bestämda
uppfattningen — i likhet med
vad vi gjorde i fjol —- att 1956 års riksdag
bör bli i tillfälle att fatta ett beslut,
som i skattespörsmålet skall kunna tillfredsställa
oss litet till mans.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
får gärna för mig fortsätta med
att kritisera folkpartiet och klappa högern
på axeln.

Jag skulle vilja fråga herr Olsson,
om han för sin del anser, att det samband
existerar mellan värderingsreglerna
och beskattningsprocenten, som
jag tidigare har talat om. Om han medger
detta, kunde han väl också ta nästa
steg och medge, att framhållandet av
detta samband, som betonats av 1949
års skattekommitté och många andra,
har tolkats som en utfästelse. Detta bör
väl i varje fall inge betänkligheter.

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

Jag frågade honom vad han visste om
konjunkturläget 1956, och jag gjorde det
därför att det ju är meningen att denna
skatteskärpning skall gälla även nästa
år. Han visste ingenting om den saken,
sade han, och i det fallet är vi i samma
belägenhet. Men om man inte kan veta
i. ågonting om konjunkturläget 1956, hur
kan man då veta att denna skatteskärpning
ur konjunkturpolitiska synpunkter
behövs 1956? Jag vore tacksam för
ett svar på denna fråga. Jag har ställt
den för att belysa, att skattepolitiken
är osmidig som medel för konjunkturpolitiken.
För övrigt biter sig tillfälliga
skatter lätt fast.

Jag vore tacksam för ett uttalande av
herr Olsson, om han inte har samma
uppfattning som företagsbeskattningskommittén,
att företagens vilja att hålla
nere sina löpande utgifter försvagas av
en hög beskattning.

Till slut vill jag göra ett tillrättaläggande.
Herr Olsson har talat om att jag
skulle ha sagt, att det finns ett statsfinansiellt
överskott på 900 miljoner
kronor i form av dolda reserver i budgeten
1955/56, som man kunde använda
lör skattelättnader. När jag nämnde
siffran 900 miljoner kronor, gällde det
rent samhällsekonomiskt sett. Statsfinansiellt
rör sig överskottet om en lägre
siffra, men ändå om ett så avsevärt belopp,
att det finns plats för den skattelättnad
vi har yrkat på.

Herr HAGBERG i Malmö (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Olsson i Gävle betecknade
i sitt anförande högern som
en glad förlorare. Jag vill återgälda
vänligheten med att förklara, att herr
Olsson är en glad vinnare, ja, så glad
till och med, att han alldeles glömde
bort att tala om vad vi här egentligen
skulle diskutera, nämligen den föreslagna
vinstbeskattningens ändamålsenlighet
som konjunkturdämpande
faktor.

Vidare förklarade han, att han inte
alls hade ändrat ställning under tiden
mellan uttalandet i debatten om företagsbeskattningen
och det uttalande han
gjorde inför »näringslivets spetsar» när
dessa kom till bevillningsutskottet. Nej
visst inte, herr Olsson förklarade vid
båda tillfällena å ena sidan att näringslivet
gång på gång bedömt de ekonomiska
framtidsutsikterna fel och att han i
sådant hänseende hyste misstroende
gentemot företagarvärlden men å andra
sidan att »vi» — alltså herr Olsson
och hans meningsfränder — »har fullt
förtroende för att näringslivet väl kommer
att klara de nya skatterna». Det är
denna motsägelsefullhet jag har påpekat.
Man kan väl inte på en gång frånkänna
näringslivet all förmåga att bedöma
utvecklingen och samtidigt hysa
hundraprocentigt förtroende till att det
kan bära de ytterligare bördor, man nu
lägger på detsamma.

Jag medger gärna att det är svårt att
vara profet. Herr Olsson går tillbaka
till början av 30-talet och erinrar om
hur felaktigt näringslivet då bedömde
utvecklingen. Jag skall inte gå så långt
tillbaka utan gör halt femton år längre
fram i tiden, vid mitten av 40-talet. Då,
herr Adolv Olsson, gjordes den mest
fantastiska felbedömning av den ekonomiska
framtiden i detta land, som i
modern tid har gjorts, den felbedömning
nämligen som tog gestalt i det nu
halvt glömda, i arkiven multnande dokument,
som benämnes Arbetarrörelsens
efterkrigsprogram.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag skulle vilja säga till
herr Hagberg i Malmö, att han inte bara
behövde ta exemplet med arbetarrörelsens
efterkrigsprogram. Vi kan även ta
den stora kungl. utredningskommittén,
bestående av mer eller mindre framstående
politiker och professorer från
alla håll. Inom denna kommitté spådde

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

man, att vi efter kriget skulle få en arbetslöshet,
vilken det gällde att rusta
sig emot. Den spådomen var också felaktig.
Visst kan var och en spå fel, men
vilka har inte gjort det? Herr Hagberg
säger att herr Olsson i Gävle och en
annan till tog fel. Så där enkelt skall
vi inte ta det.

Herr Hagberg skulle ha suttit med i
välfärdsutskottet 1933 och hört herrar
Tryggers och Lindmans underkännande
av de synpunkter, som dåvarande
finansministern lade fram. Vissa ledamöter
i folkpartiet lade fram i stort sett
samma synpunkter. Herr Ohlin var inte
med den gången, han var professor någonstans
— i Köpenhamn tror jag det
var. Vad spådde man då? Jo, någonting
fruktansvärt skulle komma enligt de
röster som man där lyssnade till. När
det sedan blev fråga om att låna upp
dessa pengar visade det sig emellertid,
att man var mycket intresserad av att
skaffa dem och låna dem till staten.

Jag glömmer inte alltid så lätt. Jag
har ju ändå varit med så länge och sett
så mycket av det som förekommer i
vårt samhälle. Jag har sett utvecklingen,
och därför har jag lov att ta alla,
som har mycket lätt för att gissa i överensstämmelse
med sina intressen, en
smula kallt. Jag tror att det är klokt för
varje politiker att göra det.

Det fanns en tid, herr Hagberg, då
man i bevillningsutskottets trappor
hade efter sig en lång rad — från verkställande
direktören och ned till springpojken,
däremellan verkmästare och
arbetare — som bönade om tullarna.
Detta är lyckligtvis avskaffat för ögonblicket,
men det kanske kommer igen
när tullkommittén blir färdig.

Låt mig säga till sist ett ord till herr
Kristensson i Osby. Om jag klappade
herr Hagberg i Malmö på axeln, så må
det vara hänt. Jag har gjort det en och
annan gång med herr Kristensson också,
och det må ursäktas mig, men i dag
är han •— som så många gånger förut
— en dålig förlorare.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skulle tro att kammarens
ärade ledamöter observerade,
att herr Olsson i Gävle inte svarade på
de tre frågor jag ställde till honom. Jag
frågade honom dels om han ansåg att
det var något samband mellan beskattningsprocenten
och avskrivningsreglerna,
dels varför han ville ha denna
skatteskärpning 1956, då han inte visste
någonting om konjunkturläget under
det året, och dels om han ansåg att en
skärpt beskattning möjligen ledde till
stegrade utgifter.

Herr Olsson nämnde i sitt förra anförande
att folkpartiet ville göra bokföringskonster.
Herr Olsson! Vi har
bl. a. anvisat en riktigare redovisning
beträffande kommunalskattemedlen.
Riksräkenskapsverket anser vårt förslag
tekniskt möjligt och vi har yrkat på
en redovisning, som skulle leda till en
förbättring av budgetutfallet med 250
miljoner kronor. Skall man kalla det
bokföringskonster, herr Olsson, om en
revisor ändrar en felaktig bokföring?
Givetvis inte. Jag menar att vi har täckning
för våra yrkanden på detta område.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall gärna svara på
herr Kristenssons i Osby tre frågor.
Vad han sade sist bryr jag mig inte alls
om. Det är sådant som ibland kan vara
lämpligt att använda men som man
även kan låta bli att använda.

Jag vill säga till herr Kristensson, att
visst finns det ett samband här, det är
fullkomligt klart. Den reform som genomfördes
för en vecka sedan gick
emellertid ut på att man skulle variera
skattesatsen även för juridiska personer.

Sedan skulle jag vilja säga, att om
vi nu fattar beslut om att denna lagstiftning
inte skall upphöra att gälla vid

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

årsskiftet, så hindrar detta inte att
höstriksdagen blir i tillfälle att ompröva
saken, och att skatten kan upphävas
när som helst. Kan man finna någonting
som är bättre, så gärna för mig.

Sedan talade herr Kristensson om
att tillfälliga skatter alltid har haft benägenhet
att hålla sig kvar. Herr Kristensson,
de skatter som 1948 infördes
till ett belopp av ungefär 500 miljoner
kronor försvann vid 1950 års riksdag
på förslag av 1949 års skattekommitté,
i vilken herr Hagberg i Malmö,
jag och några partivänner till herr Kristensson
var med. De försvann helt och
hållet! Det är inte tu tal om den saken.
Det är bara att vara påpasslig då
läget förbättras och man kan upphäva
skatten. Vi hade inga som helst delade
meningar om att 1948 års konsumtionsskatter
skulle upphävas år 1950, det kan
herr Hagberg vittna om.

Herr HAGBERG i Malmö (h) kort

genmäle:

Herr talman! Det var en intressant
upplysning, som herr Olsson i Gävle
lämnade, då han talade om att han jämte
budgetdeputationens ordförande hade
skrivit till författningskommissionen,
fäst dess uppmärksamhet på den
ganska egendomliga roll som budgetdeputationen
spelar och påfordrat en
översyn av bestämmelserna i detta hänseende.
Jag är glad för detta initiativ,
ty det är angeläget att söka komma
fram till en annan ordning i dessa ting
än den, under vilken vi för närvarande
arbetar.

Det är dock ganska orimligt som det
för närvarande går till. Här fattar riksdagen
beslut om utgifter efter vartannat,
i januari, februari, mars etc.,
och alla dessa beslut är definitiva. Riksdagen
har ju som i dag ingenting annat
att göra än att summera denna räkning,
konstatera att så och så mycket
kostar det och och så och så mycket
pengar måste vi ta ut i form av skatt

för att betala räkningen. Ett sådant system
sätter ju oppositionen — var den
politiskt hör hemma, det spelar ingen
roll — alldeles ur spel. Dess budgetalternativ
kan ju aldrig komma under
en verklig omprövning, eftersom utgiftsbesluten
är definitiva, i många fall
kanske träffade redan i januari eller
februari månader.

Detta är en, som jag tycker otillfredsställande
ordning i riksdagens
budgetarbete, och, kunde resultatet av
herrarnas skrivelse till författningskommissionen
bli förslag i sinom tid om
ändringar härutinnan, vill jag säga, att
det är ett värdefullt initiativ, som tagits
i och med denna skrivelse.

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! Som från talmannens
sida tidigare erinrats, förutsätts att vi
i den nu pågående debatten också får
inbegripa statsutskottets utlåtande nr
156 angående avsättningar till budgetutjämningsfonden.
Det är såsom reservant
i det sammanhanget jag nu tar
till orda.

Innan jag går in på denna fråga vill
jag ett ögonblick anknyta till ett yttrande
av herr Olsson i Gävle. Herr Olsson
erinrade om att han hade haft tillfälle
att ta del av memorialet angående
statsregleringen för budgetåret 1955/56,
och att där anges ett underskott på
statsregleringen av 563 400 kronor. Det
är i första hand på fjärde avdelningen
i statsutskottet som vi behandlar detta
memorial, och jag är alltså medansvarig
för detsamma. Jag vill då betyga
att det är alldeles riktigt, vad herr Olsson
sade. Men jag vill erinra om att
detta memorial uppgörs under förutsättning
att Kungl. Maj:ts förslag liksom
i detta sammanhang bevillningsutskottets
majoritets förslag genomförs.
Vi måste ju arbeta med den ordningen,
eftersom vi måste ha memorialet liggande
på kamrarnas bord någon tid,
innan vi avslutar vårsessionen.

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

Så vill jag också erinra om den ställning
den grupp intar, vilken jag representerar.
I den riksstat, som inneslutes
i memorialet, ingår avsättning beträffande
kommunalskattemedel med 400
miljoner kronor. Vi har reservationsvis
i statsutskottets utlåtande nr 156 föreslagit
en avsättning med 150 miljoner
kronor, och om detta förslag skulle
vinna gehör skulle följaktligen förutsättningarna
bli helt annorlunda. Då
skulle inkomsterna räcka till för att
få underskottet att försvinna och mycket
mera därtill.

Herr talman! Jag skall försöka att så
koncentrerat som möjligt redogöra för
de förutsättningar vi har ansett föreligga
för vårt ståndpunktstagande i fråga
om avsättning för kommunalskattemedel.
Jag nödgas därvid gå något tillbaka
i tiden.

Vi vet alla att på grund av det nuvarande
källskattesystemet kommunalskattemedel
redovisas över statsverket.
Då beslutet om detta uppbördsförfarande
fattades var man nog medveten om
att det skulle uppstå en viss eftersläpning
i fråga om kommunalskatteutbetalningarna
på grund av successivt
stegrat skatteunderlag, men man menade
att denna eftersläpning skulle bli
relativt obetydlig och att man därför
inte behövde ta någon särskild hänsyn
därtill.

Så inträffade under åren 1951 och
1952 en mycket väsentlig stegring av
den nominella inkomstnivån, och det
hade till följd att eftersläpningarna i
fråga om kommunalskattemedlens utbetalning
kom att uppgå till betydande
belopp. För att då få en mera rättvisande
redovisning av de statsverket
tillkommande inkomsterna och för att
avbalansera denna kraftiga förskjutning
beslöt 1952 års riksdag, att vi
skulle avsätta medel till en särskild
fond. Så skedde också för budgetåren
1951/52 och 1952/53. De avsatta medlen
skulle sedan återföras från fonden
under de budgetår, under vilka de en -

ligt gällande regler skulle utbetalas från
statsverket till kommunerna. Härigenom
blev den statliga driftbudgeten
inte längre påverkad av de kommunala
skatternas in- och utbetalning under
olika budgetår.

Detta skedde alltså för budgetåren
1951/52 och 1952/53, men budgetåren
1953/54 och 1954/55 har inte någon sådan
avsättning skett. Under erinran om
de av mig nu i korthet berörda förhållandena
har riksräkenskapsverket i
en skrivelse till Kungl. Maj:t den 9 december
i fjol framhållit, att det system
vi nu använder på detta område leder
till situationer som är mindre tillfredsställande.
Vid beslutet 1952 var förutsättningen
den, att en sådan reglering
skulle ske när man kunde räkna med
en större eftersläpning av dessa medel.
Riksräkenskapsverket förordar emellertid
nu en regelmässig avsättning och
redovisning för att förebygga att en
sådan situation som nu uppstått skall
kunna tänkas i framtiden. Det föreslår
att överskott skall föras på en budgetutjämningsfond,
som särredovisas på
samma sätt som för närvarande sker
beträffande automobilskattemedel.

Nu har departementschefen, såsom av
statsverkspropositionen framgår, i överensstämmelse
med riksräkenskapsverkets
förslag förordat att en avsättning
skall ske för budgetåret 1955/56. Den
beräknades tidigare till 350 miljoner
kronor men har sedermera uppskrivits
till 400 miljoner kronor. I vår reservation
har vi på anförda grunder funnit
ess böra förorda att avsättningar görs
för både budgetåret 1953/54 och budgetåret
1954/55. Därest en sådan åtgärd genomföres
skulle vi alltså för nästa budgetår
kunna stanna vid en avsättning på
150 miljoner kronor. Vi har haft tillgång
till ett av riksräkenskapsverket avgivet
yttrande beträffande den sakliga
möjligheten att genomföra en sådan åtgärd,
och i detta remissyttrande säges
en sådan åtgärd vara tekniskt möjlig.
Med hänsyn till alla de olägenheter,

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

som blir en följd av den på förevarande
område hittills tillämpade ordningen,
finner vi förslaget om en reglering
även för de två närmast gångna budgetåren
starkt motiverat. Det kan väl också
sägas att alla bör kunna instämma
i kravet att redovisningen ordnas sfi,
att man i budgeten kan utläsa statens
skatteinkomster under ett budgetår utan
ett förvirrande inflytande av kommunernas
skatter. Man bör ju syfta till en
enhetlig redovisning, som gör det möjligt
att utan speciella kalkyler studera
utvecklingen av statsinkomsterna under
en följd av år.

I kompletteringspropositionen nr 190
har finansministern redovisat rådande
förhållanden, och han har där, som jag
tidigare nämnde, föreslagit en avsättning
på 400 miljoner kronor. Vad beträffar
innevarande budgetår vill han
emellertid inte vara med om någon reglering
av dessa avsättningsmedel. Han
har inte på något sätt motiverat detta
sitt ståndpunktstagande. Han säger endast
att han inte finner sig böra framföra
ett sådant förslag nu, då vi befinner
oss i slutet av ett budgetår. Vi reservanter
har dock funnit att detta
statsrådets ställningstagande knappast
är sakligt hållbart. Jag vill i detta sammanhang
erinra om Kungl. Maj :ts förslag
i denna fråga, när det gällde budgetåret
1951/52, det förslag som framlades
i den dåvarande kompletteringspropositionen.
Det skedde i slutet av
budgetåret, alldeles som vi nu är i slutet
av ett budgetår. I detta förslag sägs att
denna fonds hela konstruktion är sådan,
att avsättningarna måste verkställas
i efterhand. Så har också skett både
1951/52 och 1952/53. Departementschefen
framhöll, att avsättningarna till fonden
beräknas för varje halvår och verkställs
i efterskott vid budgetårsskiftet
i samband med upprättandet av bokslut
för det förflutna året.

Jag tycker, herr talman, att det är i
full överensstämmelse med den av departementschefen
i nyssnämnda propo -

sition redovisade uppfattningen som
vi nu föreslår avsättning för budgetåret
1954/55, och vi har, som jag tidigare
nämnt, enligt ett yttrande av riksräkenskapsverket
sakligt fog för och teknisk
formell möjlighet att göra en sådan avsättning
också för budgetåret 1953/54.

Utskottet har på den punkten anfört
en mycket knapphändig motivering för
sitt avstyrkande av vårt förslag. Det heter
därom: »Därest ett beslut av denna
innebörd nu fattas, kan dock icke undvikas
att det får ett bestämt drag av
efterhandskonstruktion.» Ja, det kan
det väl sägas ha haft även tidigare. Det
är ingen nyhet, eftersom avsättningen
måste göras vid slutet av budgetåret. I
utskottets utlåtande anföres vidare: »Utskottet
finner också för sill del mest
angeläget att rättelse sker för framtiden,
så att i förevarande hänseende erforderliga
åtgärder kunna övervägas redan i
samband med fastställandet av riksstaten
för vederbörande budgetår. Då, såsom
av det föregående framgår, en mera
rättvisande ordning kan påräknas i
fortsättningen, anser sig utskottet i likhet
med departementschefen ej kunna
lörorda, att avsättningar till regleringsfonden
för de båda budgetåren 1953/54
och 1954/55 nu verkställas.»

Vi reservanter i utskottet hälsar med
tillfredsställelse om vi får en sådan
regelmässig redovisning kommande år.
Men, herr talman, det finns såvitt jag
förstår i utskottets motivering för avslag
ingenting som säger, att vår linje
inte är möjlig att tillämpa.

Jag vill också för att styrka mitt påstående
citera något av vad utskottsmajoriteten
• har anfört. Om de avsättningar
görs som vi föreslår i vår motion,
säger utskottet, blir innebörden,
att den avsättning som nu skall ske för
budgetåret 1955/56 inte skall beräknas
till 400 miljoner kronor, utan till 150
miljoner. Det har vi också föreslagit,
och jag ber, herr talman, att i anslutning
till vad vi har skrivit i reservationen
och vad jag har anfört här få

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

yrka bifall till reservationen av herr
Ohlon m. fl. i statsutskottets utlåtande
nr 156.

Medan jag har ordet skall jag be att
få säga något om den blanka reservation
som jag har avgivit till utlåtandet.
Den syftar på Kungl. Maj :ts förslag, att
275 miljoner kronor nu skall avsättas
till budgetutjämningsfonden för att särredovisas
samt att motsvarande belopp
må av statskontoret överföras till särskilt
konto i riksbanken. Det belopp som
inneslutes i de 275 miljonerna är dels
investeringsavgifter och dels medel som
beräknas inflyta därest riksdagen accepterar
Kungl. Maj :ts förslag om höjning
av bolagsskatten. Vad investeringsavgiften
beträffar har jag för egen del
inte medverkat till beslutet om den,
herr talman, och då jag inte heller
vill vara med om en höjning av bolagsskatten,
är själva förutsättningen för
denna avsättning till budgetutjämningsfonden
mig ovidkommande. Beträffande
den sålunda föreslagna avsättningen
finner jag inte skäl att gå emot den.
Men jag vill, herr talman, rent principiellt,
för framtiden ha fria händer
när det gäller att bedöma en dylik
konjunkturpolitiskt betingad åtgärds berättigande.

Herr ANDERSSON i Malmö (s):

Herr talman! Jag liar begärt ordet
för att motivera statsutskottets förslag
i utlåtandet nr 156 och skall följaktligen
uppehålla mig vid samma saker
som den föregående ärade talaren.

Jag vill i likhet med herr Malmborg
i Skövde erinra om att frågan om inrättande
av en fond för reglering av
utbetalningarna av kommunalskattemedel
behandlades vid 1952 års riksdag.
Det beslöts då att till en dylik fond
skulle avsättas medel, motsvarande den
eftersläpning i utbetalningarna av kommunalskattemcdlen,
som kan uppkomma
under år med stigande skatteunderlag.
Beslutet avsåg således i princip år

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

r med snabbt stigande skatteunderlag,
e Förfaringssättet skulle vara, att det för
ett visst budgetår framräknade avsättt
ningsbeloppet skulle avföras från inkomsttiteln
Skatt å inkomst och förmö:.
genhet m. m. och återföras till samma
t inkomsttitel under den närmaste tres
årsperioden.

Såsom herr Malmborg meddelade avP
sattes vid riksdagen 1952 medel till
denna fond för budgetåren 1951/52 och
a 1952/53. Ingen avsättning skedde för
s budgetåret 1953/54, och i riksstaten
a har ej heller räknats med någon avsättning
för budgetåret 1954/55.

I december månad avlämnade riksräkenskapsverket
till departementet en
1 skrivelse, där verket uttalade, att det
l> är mindre tillfredsställande att avsättr
ningar av detta slag endast sker då eftersläpningen
vid kommunalskatteutr
betalningarna kan förutses bli särskilt
" betydande. Verket ville därför förorda,
att eftersläpning regelmässigt skulle för1
anleda avsättningar till regleringsfonden,
och verket föreslog att avsättning
till fonden skulle ske för budgetåret
r 1955/56 med ett belopp av 400 miljoner
k kronor. Därjämte har riksräkenskapsverket
föreslagit en omläggning av den
budgetmässiga redovisningen av fonden.

Departementschefen har anslutit sig
till båda dessa förslag från riksräkenskapsverket,
om avsättning på 400 milt
joner till fonden för budgetåret 1955/56
g och om en omläggning av den budgetmässiga
redovisningen. Han föreslår
r därför, att ett belopp på 400 miljoner
kronor skall avsättas till denna fond
g för budgetåret 1955/56.

Det har i denna fråga, som herr
v Malmborg erinrade, väckts motioner
:- som går ut på att det på något sätt
;. även skulle göras avsättningar för det
d föregående budgetåret 1953/54 samt för
n innevarande budgetår 1954/55.
i- Statsutskottet har varit i förbindelse
i- med riksräkenskapsverket och från dess
sida har, som herr Malmborg berörde,
angivits vissa tekniska möjligheter för

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

att klara av detta. Det måste ju till en
teknisk utformning, som inte är vanlig,
för att klara denna situation, om reservanternas
förslag skulle bifallas.

Om reservanternas förslag vinner
riksdagens bifall, hur skulle det då se
ut beträffande förhållandet mellan riksstat,
budget och denna fond som vi
här talar om? För budgetåret 1953/54
har bokslutet fastställts, och det måste
således där ordnas på något annat sätt
än det vanliga. Då har riksräkenskapsverket
under hand föreslagit metoden
att fonden från den 1 juli 1954 uppdelas
så, att 300 miljoner kronor redovisas
för sig och betraktas som avsättningar
av kommunalskattemedel. För budgetåret
1954/55 innebär reservanternas förslag
en avsättning på 150 miljoner kronor.
Det skulle ha varit 250 miljoner
som behövts där, men av det belopp
som jag förut nämnde återföres från
fonden för det budgetåret ett belopp
på 100 miljoner kronor.

När vi då kommer fram till budgetåret
1955/56, sker under det budgetåret
en återföring från fonden på 250 miljoner,
och därför skulle det enligt reservanternas
förslag för budgetåret
1955/56 endast behöva avsättas ett belopp
av 150 miljoner kronor. Det skulle
således bli ett belopp av 150 miljoner
kronor som avsättning för budgetåret
1955/56 i stället för de av departementschefen
föreslagna 400 miljonerna.

Man kan egentligen fråga sig vad allt
detta skall tjäna till. Statens ekonomiska
ställning blir ju i grund och botten
precis densamma, men formellt sker
förändringar. Man skapar då ett utrymme
för skattesänkning, formellt i
varje fall, på 250 miljoner kronor, och
det är naturligtvis det som är syftemålet
med både motionerna och reservationen.

Utskottet har här sagt, som herr
Malmborg erinrade om, att det förslag,
som motionärerna och reservanterna
framburit har ett bestämt drag av efterhandskonstruktion.
Det tycker jag är

fullkomligt riktigt, inte minst i vad
gäller budgetåret 1953/54, där det i
fonden får göras särskilda anordningar
för att klara det räknemässiga.

Jag har förut vid behandlingen av
detta ärende personligen tyckt att det
inte funnits skäl för ett bollande med
siffrorna hit och dit under den gångna
tiden. I det förevarande läget har inte
riksräkenskapsverket föreslagit några
anordningar rörande den gångna tiden
eller innevarande budgetår. Dess förslag
innebär ju ett belopp på 400 miljoner
för budgetåret 1955/56 att avsättas till
denna fond, och det är också det som
departementschefen föreslår riksdagen.

Vi i utskottet har funnit det mest
angeläget att rättelse sker för framtiden,
och det sker med det förslag som här
föreligger från utskottets sida. Jag kommer
sedermera att yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr MALMBORG i Skövde (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bestyrka riktigheten
av vad min vän herr Andersson
i Malmö sade, att riksräkenskapsverket
inte har tagit ställning till vårt förslag.
Verket har, som jag antydde i mitt anförande,
bara i remissyttrandet förklarat,
att det ur teknisk synpunkt inte
finns någonting att erinra mot vårt
förslag.

Herr Andersson förmenade att det
inte skulle vara motiverat att följa vår
linje, därför att det inte har någon betydelse,
eftersom det bara är en formell
åtgärd. Men jag kanske då får tilllåta
mig att erinra om vad riksräkenskapsverket
har sagt om dessa problem.
Man får ändå förutsätta att man där
besitter nödig sakkunskap, och den har
jag varit beredd att ta största möjliga
hänsyn till. Jag får således, herr talman,
referera en passus ur verkets yttrande.
Ämbetsverket framhåller att
konstruktionen med en regleringsfond
principiellt förutsätter en fortlöpande

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

tillämpning i och med att den innefattar
två faser, avsättning under visst år och
återföring två år senare. Redovisningen
för ett visst år kan därför icke isoleras
från de närmast föregående och de
närmast efterföljande. Sporadiska avsättningar
måste ofta leda till att irrationella
fluktuationer uppkommer —
vilket man velat förhindra med regleringsfonden
-— och till att redovisningen
vissa år varken blir ett uttryck för
en konsekvent kassamässig redovisning
eller en för den statsfinansiella utvecklingen
rättvisande redovisning.

Jag tycker att de två sista påståendena
är högst väsentliga. Det är önskvärt
att man får en konsekvent och saklig
redovisning både kassamässigt och
statsfinansiellt.

Herr HENRIKSSON (s):

Herr talman! Den senaste månadens
offentliga ekonomiska debatt har väl
medfört att man nu mera allmänt än
förut accepterar det förhållandet att
tillgången på pengar och efterfrågan
på varor under detta år blir större än
att tillgången på varor kan nöjaktigt
täckas genom ökad produktion och att
det förhållandet alldeles särskilt skulle
inträda, om man inte från statsmakternas
sida förde en kraftig ekonomisk åtstramningspolitik.
Även om folkpartiets
representanter i bevillningsutskottet,
när det ärende, som vi nu behandlar
i kammaren, där har diskuterats, har
uttryckt sig tämligen svävande och obestämt
om hur man bedömer den ekonomiska
situationen, så är det väl klart,
att man inte med någon större styrka
har kunnat bestrida, att det ekonomiska
läget är sådant, att det påkallar åtgärder
från statsmakternas sida.

I den situation som vi nu har kan
det ju inte vara anledning att återigen
ta upp till diskussion orsakerna till
dagens problem. Jag skall inte heller
göra det. Jag vill bara understryka att
den fråga som väl framför allt möter

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

r är frågan hur man på bästa sätt skall
ti kunna förhindra, att vi på nytt kommer
i in i en inflationistisk utveckling. Jag
!- vill därför gärna för egen del undere
stryka vad finansministern har framhållit
i propositionen nr 190, där han,
i- efter att ha understrukit att kampen
mot inflationen bör föras, på s. 37 fram!-
håller följande: »Detta förutsätter, att
[- den hårda ekonomiska politiken målr
medvetet fullföljes, även om på en del
g punkter i ekonomien vissa avmattnings:-
tendenser framträder. Sådana avmattningar
bör mötas genom en smidig och
i- vaksam arbetsförmedlingspolitik och

:- inte genom en uppluckring av åtstram:-
ningsåtgärderna. Å andra sidan är det
h självfallet icke meningen att driva den
återhållande politiken så långt att fara
för depression och arbetslöshet uppstår.
Full sysselsättning utgör alltjämt den
grundläggande målsättningen för reges
ringens politik.» Så långt citatet ur pro.
j position nr 190.

n Även om den borgerliga politiska
tt oppositionen kanske inte för sin del
n accepterar vad som på detta sätt har
n uttryckts från regeringens sida, så är
^ jag övertygad om att det som här har
tt sagts är en mening, som ute bland vårt
e folk kan vinna allmän anslutning. Jag
tror att man ser frågan så — och man
t- gör det inte minst från de stora löntas
garorganisationernas sida -— att det är
t, en angelägen uppgift för statsmakterna
,r att förhindra, att vi glider in i en utir
veckling med inflationistiska prisstegringar.
Samtidigt har man anledning
). att understryka att detta inte får innet(
bära att vi lämnar den allmänna måla
sättningen om den fulla sysselsättninga
ens politik.

r- Ett målmedvetet fullföljande av åtstramningspolitiken
utgör i det konn
junkturläge vi nu har och det konjunk n

turläge som vi kan väntas få under se II

nare delen av detta år men väl också

:r under 1956 eu avgörande förutsättning

tt för att man skall kunna våga emotse

sr ett tämligen lugnt förlopp och att vi

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

under den tiden skall kunna undvika
en ytterligare skärpning av situationen
och en kraftig ökning av inflationstrycket,
något som, ifall det hände, uppenbarligen
skulle medföra, att de svårigheter
som nu kan finnas att bemästra
läget skulle komma att bli ännu större
vid den tidpunkten.

Det är ju möjligt att man från oppositionspartiernas
sida tycker att det
inte ur deras synpunkt kan vara en så
angelägen uppgift att förhindra en sådan
utveckling. Det är ju möjligt att
man spekulerar i att om det blir en besvärlig
ekonomisk situation under 1956
och det ekonomiska läget då förvärras,
så kan det tjäna oppositionens intressen,
när man längre fram under 1956
har att gå ut i allmänt val. I så fall
är ju bedömningen betingad av partipolitiska
spekulationer, och det är väl
uppenbart att det inte har mycket att
göra med vad som kan vara gagnande
för utvecklingen i det svenska samhället.
Det kan inte vara gagnande för de
stora grupper som har intresse av att vi
får en stabiliserad ekonomi. Dessa grupper
har anledning säga sig att det är
bättre att ta tillfälliga svårigheter nu
och möta påfrestningarna i detta läge än
att riskera att man får skärpta svårigheter
längre fram. Vi vet att de åtgärder
som här på olika punkter har genomförts
eller föreslagits ändå har till
uppgift att säkra den levnadsstandard
som är uppnådd och att skapa förutsättningar
för fortsatta framsteg.

Jag kommer sedan över till att säga
några ord om de olika skattefrågor,
som vi nu har att behandla.

Herr Hagberg i Malmö framhöll såsom
en egendomlighet, att man, när det inte
var möjligt att få en begränsning av
konsumtionen genom ett obligatoriskt
sparande, går över till att i stället söka
begränsa på investeringssidan.

Jag vill då först påpeka, att även i
det obligatoriska sparandet var ju företagen
medtagna. De skulle, om detta förslag
hade blivit fullföljt, ha fått betala

in en större del av sina vinster än de
får göra enligt gällande beskattning.

Det kan också vara anledning framhålla,
att när denna fråga var på remiss,
uttalade sig LO för att man borde
skärpa företagens insättningar. Man kan
därför inte säga, att man i detta läge
bortsåg från att det kunde vara nödvändigt
att göra något ytterligare emot
företagarsidan. Men alldeles oavsett
detta kan det väl sägas, att det nu är
önskvärt att komma till rätta med situationen
inte bara sådan den ter sig
direkt för dagen. Vi måste räkna med
möjligheten att vi under detta år kan
få en något för hög konsumtion, som
leder till att valutareserven tas i anspråk
till någon del. Att detta är förutsatt
i de beräkningar som är gjorda,
bör väl ändå inte få användas såsom
ett argument för att man inte skall vidta
beredskapsåtgärder, som leder till
att vi längre fram i år kan få en lugnare
utveckling. Jag tror att en ökad vinstbeskattning
av det slag, som nu är föreslagen,
kan medverka till en sådan åtstramning,
att det framöver kan bli en
lugnare utveckling på lönesidan än om
förslaget icke hade framlagts.

Jag vill sedan gentemot vad herr Hagberg
framhöll i sitt inlägg säga, att när
man nu ifrån högern och folkpartiet
går emot denna skärpning i företagsbeskattningen,
så är det ju ändå inte
någonting annat än alla de gamla argumenten
som kommer tillbaka. Det är
den gamla visan om att denna extra belastning,
som här ifrågasättes, kommer
företagen inte att tåla, att åtgärderna
kommer att verka hämmande på utvecklingen
och att de kommer att försvåra
de framsteg vi normalt räknar
med.

Under de senare åren har vi haft
tillfälle att möta den argumenteringen
i praktiskt taget varje fråga, som i något
avseende har inneburit att företagen
har fått lämna ifrån sig pengar till
samhället. Det må nu gälla, om det varit
fråga om att diskutera investeringsav -

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

gifter eller ändrade avskrivningsregler
eller om det har varit fråga om att diskutera
en ytterligare beskattning av
våra motorfordon. Ständigt har samma
olycksprofetior kommit från den borgerliga
oppositionens sida.

Det är då inte så egendomligt om vi
så småningom kommit att inte tro så
mycket på detta. Det har ju ändå visat
sig att de åtgärder, som tidigare har
vidtagits, inte har medfört de konsekvenser,
som man särskilt från den
borgerliga oppositionens sida har framfört.
Jag vill därför ställa den frågan
till herr Hagberg — jag tror inte han
är här nu, men jag kan ställa frågan
till herr Edström, som kommer efter
mig: Skulle det inte vara tänkbart att
oppositionen någon gång begrundade
det som man vid alla de olika tillfällena
har sagt, toge sig samman och undersökte
om det verkligen har blivit så
att de tankegångar, som man gjort sig
till tolk för, har kommit att bli omsatta
i den praktiska verkligheten? Har —
för att nu ta ett exempel, där vi fört
otaliga diskussioner under senare år —
de investeringsavgifter som vid ett par
tillfällen gällt och som nu gäller, verkligen
fått de konsekvenser som oppositionen
gång på gång spått om? Har
de medfört någon allvarlig och bestående
skada för vårt näringsliv? Är det
inte så att de i stället, om än inte med
den styrka som var förutsatt, fyllt uppgiften
att medverka till balans i vår
ekonomi under tider, då det varit risk
för att den samlade efterfrågan skulle
komma att överstiga de samlade tillgångarna? Om

man toge sig samman på det sättet,
skulle man nog komma till att det
är riktigt att det spåtts alltför felaktigt
i de här tingen ifrån oppositionens
sida.

Bortser man nu från dessa gamla
vanliga argument, så är det ju inte något
nytt soin oppositionen har att föra

så fall vara det som herr Hagberg drog
fram i sin liknelse om kamelen och
halmstrået, att företagen kan råka i svårigheter,
om vi nu lägger på för mycket.
Då vill jag emellertid genmäla, att
om åtstramningen får för kraftig effekt,
så är det ju alltid möjligt att vända och
gå åt andra hållet. Som herr Adolv
Olsson redan framhållit är det beslut
om skärpt bolagsbeskattning, som vi nu
skall fatta, icke någonting som kan beräknas
gälla för evigt. Beskattningen
kan ändras. Om konjunkturerna blir
sådana, att skatten vid sin föreslagna
höjd medför svårigheter, ligger det naturligtvis
i sakens natur att vi går åt
andra hållet och mildrar de åtgärder
som nu vidtages.

Vad sedan gäller de övriga olika skattefrågor,
som behandlas i bevillningsutskottets
betänkande nr 53, skall jag
inte komma med några omfattande kommentarer
till de skilda uppfattningarna
hos bevillningsutskottets majoritet och
företrädarna för oppositionspartierna.
Jag vill bara helt allmänt säga, att om
man erkänner att vi nu befinner oss i
ett läge, där efterfrågan tenderar att bli
större än tillgången, så kan det väl inte
vara klokt att här gå fram med ett tämligen
omfattande skattesänkningsprogram
på kort sikt. Det kan väl inte vara
skäl att nu besluta om en tioprocentig
sänkning av statsskatten, att träda i
kraft från den 1 januari 1956, när vi
inte gärna kan tro att vi vid årsskiftet
skall ha ett helt annat konjunkturläge
än i dag. Jag siigcr detta alldeles oberoende
av vilka möjligheter som ur
statsfinansiella synpunkter kan förefinnas
för att vid nämnda tidpunkt genomföra
en dylik skattesänkning. Jag kan
inte inse att det skulle vara till fördel
för den allmänna ekonomiska utvecklingen
att genom en allmän skattesänkning
i ganska stor utsträckning öka
köpkraften i landet och samtidigt göra
avkall på kravet om en viss överbalansering
av budgeten under det närmast
kommande budgetåret. Detta giil -

fram, när det giiller den skärpta bolagsbeskattningen.
Det enda nya skulle i
5 — Andra kammarens jirolokoll 1955. Nr 22

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

ler inte bara de olika direkta skatterna
utan också oppositionens förslag om
att nu företa en sänkning av motorfordons-
och bensinskatterna. Såvitt jag
förstår kan en sådan sänkning endast
få till följd att vi ökar de allmänekonomiska
svårigheterna. Jag kan för min
del inte heller förstå att det hos motorfordonsägarna
eller bilismen i stort
kan föreligga ett så starkt intresse av
dylika skattesänkningar, eftersom man
ju därmed på längre sikt försämrar
möjligheterna att få vägväsendet utbyggt.

Jag kan inte finna att det är förenat
med några nämnvärda olägenheter att
ha dessa skatter kvar oförändrade, även
om inkomsterna av dem under något
år ännu skulle komma att inbringa
större summor än vad vi ger ut på vårt
vägväsende, ty pengarna lagras ju.
Ingen ifrågasätter annat än att dessa
pengar skall komma vägväsendet till
godo, och detta är ju enbart till fördel
för motorfordonsägarna och bilismen.
Det måste väl vara en klok politik att
låta ifrågavarande skattesänkningar anstå,
även om skatteintäkterna tillfälligtvis
blir större än utgifterna, ty överskottet
kan ju användas senare.

Så till sist några ord om ett yrkande,
som i år på nytt har förts fram från
såväl den borgerliga oppositionen som
från bondeförbundet, nämligen yrkandet
om upphävande av kvarlåtenskapsskatten.
Vi har diskuterat den frågan
under en följd av år, och i och för sig
är det kanske inte så märkligt att en
fråga återkommer på riksdagens bord.
Men jag tycker det är anmärkningsvärt,
när frågan nu tages upp gång på gång
till diskussion, att man från nämnda
partiers sida inte på något sätt försöker
anlägga nya synpunkter på den
eller anföra några faktiska exempel på
de olägenheter som vidlåder denna
skatt. Man säger att kvarlåtenskapsskatten
verkar konfiskatoriskt, att den hämmar
vår produktion och att den är en
destruktiv skatt. Men om så är, borde

det väl inte vara svårt för förslagsställarna
att anföra exempel på skattens
ödesdigra verkningar. Så länge
man inte anför några exempel på det,
tror jag inte bevillningsutskottets majoritet
har någon anledning att svara
annat än att skatten ändå inte är så
betungande att det föreligger anledning
att vidtaga andra ändringar i densamma,
än vad som tidigare beslutats. Ty
det är en skatteform, som till sina verkningar
huvudsakligen drabbar de mycket
stora förmögenheterna, och verkningarna
för exempelvis jordbrukare
och småföretagare är utomordentligt
små -— i den mån skatten över huvud
taget har någon inverkan för dessa
gruppers vidkommande.

Herr talman! Jag ber att få sluta med
att yrka bifall till vad utskottet hemställer
i betänkandena nr 52 och 53.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av
förhandlingarna.

Herr EDSTRÖM (h):

Herr talman! Jag skall bara hålla mig
till bevillningsutskottets betänkande nr
52, som gäller den fråga som närmast
intresserar mig i detta sammanhang.

Ändamålet med denna höjning av
skatten med 25 procent anges vara att
den skulle vara konjunkturpolitiskt berättigad
och att man genom densamma
skulle kunna få ett ytterligare vapen i
kampen mot konjunkturstegringen. Det
är ju ganska märkligt att varje sådant
vapen, som på nytt skall tas fram i
detta avseende, måste gå ut över näringslivet
och att det närmast är näringslivet
som skall bära bördan. Man
avser att med dessa åtgärder, som det
sägs, ytterligare dämpa expansionstendenserna
i näringslivet. Då frågar man
sig naturligtvis: Har dessa expansionstendenser
varit så stora efter de kraftiga
åtgärder som redan i år kommit
från regeringshåll? Jag anser: Nej! Syftet
är, som det heter, att genom att

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

minska expansionstendenserna kunna
bibehålla den levnadsstandard vi nu bär
och inte försämra densamma. Jag för
min del har emellertid flera gånger
framhållit, att det inte är dessa expansionstendenser
inom företagen som är
det utslagsgivande i detta fall, utan det
är konsumtionen, vilken överstigit våra
resurser, och det är således konsumtionen
man närmast skall inrikta sig på
att hålla tillbaka. Avsikten med detta
förslag om en 25-procentig skattehöjning
på företagsvinsterna är kanske att
den skall slå igenom för att på så sätt
vara en dämpare på konsumtionen. Ja,
om förhållandet är detta så tror jag, att
enda möjligheten är att den slår igenom,
annars har den inte en dämpande
inverkan. Då måste jag säga att det vapnet
kommer att träffa mycket ojämnt
och kommer inte att leda till en sådan
generell dämpning som vi skulle behöva.
Jag kan inte finna att det är den
rätta vägen.

Det synes mig som om finansministern
skulle vilja införa något slags omsättningsskatt
på omvägar över företagen
och den verksamhet de utövar.
Men är nu det rätta sättet att nå detta
mål och därigenom ytterligare belasta
näringslivet? Vad blir följden härav?
Jo, följden blir i bästa fall en sämre
likviditet hos företaget och i sämsta fall
att företagets existens kanske kommer
att stå på spel.

Nu framhålles från olika håll, exempelvis
av herr Olsson i Gävle och senast
av herr Henriksson, att vi målar
hin på väggen, alt vi målar för svart,
och man undrar om vi har fog för det.
Ja, det har vi. Herr Henriksson frågade
mig om det verkligen blivit det dåliga
resultat som vi förutsagt. Ja, jag vill
vända på frågan och säga: Vilket hade
resultatet blivit om vi inte haft denna
belastning? Då hade kanske näringslivet
i Sverige varit mycket kraftigare
och bättre än vad fallet är nu. Som det
nu är lever alla företag i Sverige i en
atmosfär av tryck på näringslivet, nå -

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

a got som inte kan vara till fördel för
r detsamma och inte heller till fördel för
r vårt samhälle. Det är inte genom att
r förstöra det svenska näringslivet eller i
i- vart fall göra det svårare för detsamr
ma att fortsätta sin verksamhet som

it man bibehåller levnadsstandarden i

a Sverige.

''■ Jag har för min del många gånger
å funderat över om det finns så stora

a möjligheter att ytterligare belasta föreI"
tagen med skatter. Det har nyss talats
!t om historien med kamelen, som fick
bära halmstrå på halmstrå tills dess
*> rvgg blev knäckt. Det är möjligt att
it näringslivet på den vägen kan bli

knäckt, som herr Henriksson sade, men
e då skulle vi, menade han, kunna minska
>'' belastningen och få näringslivet på föt''t
ter igen. Men, herr Henriksson, en

n knäckt kamelrygg läker man inte så
lätt, när den väl är knäckt, så att man
11 får aldrig den kamelen livsduglig igen.

Man har många gånger frågat mig: Vad
>- kommer att hända om näringslivet
i- skall fortsätta betala dessa höga skatter
:- och leva i den stora otrygghet som det
gör nu? Ja, jag kan inte se annat än
a att det kanske är andra länder som
a skapat en mera angenäm atmosfär för
? näringslivet. Det är väl möjligt att näe
ringslivets män då söker sig dit. Jag
11 märker en viss tendens från många håll
r att redan söka sig ut på andra håll,
där det finns bättre möjligheter till
i- utveckling och en angenämare och
drägligare tillvaro än här. Vi har hört
r från flera håll, att denna skatt skall
t, vara provisorisk. Herr Olsson i Gävle
t. påpekade detta, vi läser det i beville
ningsutskottets betänkande och vi kana
ske också kan utläsa det av departeII
mentschefens proposition nr 190, när
e han hänvisar till att han vill ha frågan

a vidare utredd. Men det är väl i alla

i- fall mycket svårt för regeringen att
e minska en sådan här skatt, när den en
:t gång blivit genomförd. Det fordrar
n självövervinnelse!

i- Det är nog så bra att vår värderade

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

ordförande i bevillningsutskottet lovar
att skatten skall vara provisorisk, men
jag har inte hört finansministern säga
det, och det är närmast från det hållet
vi skulle vilja ha ett löfte om att skatten
är tillfällig. Finansministern kanske
svarar, att han ju inte tagit upp detta
belopp i budgeten som en normal inkomst
utan som en tillfällig och att
detta skulle vara ett bevis.

Men våra erfarenheter i det avseendet
gör oss ganska otrygga. Jag kan
bara hänvisa till hur det var, när vi år
1952 fick propositionen nr 232 angående
inskränkningen av den fria avskrivningen.
Också den gången tog finansministern
upp de 250 miljonerna
som tillfällig inkomst. Men vad har sedan
hänt? Jo, sedan vi inte längre har
den fria avskrivningen, har denna »tillfälliga»
inkomst blivit en permanent
inkomst.

Jag vill poängtera, att vi från näringslivets
sida är alldeles särskilt intresserade
av att få ett besked just om denna
höjning med 25 procent av den tidigare
beskattningen är avsedd som en
permanent eller en tillfällig belastning.
Men om den vore avsedd att vara tillfällig,
varför har det inte sagts i propositionen,
att bestämmelserna skall
gälla för ett eller för två år? Stadgandena
har ju lagts in i den vanliga skattelagen,
och det är kanske detta som
vållar oss den största oron. Om de
såsom bestämmelserna om investeringsavgiften
införts i en speciell lag, hade
det varit betydligt mera troligt att det
vore fråga om ett provisorium, som
skulle tas bort, när förhållandena så
medgåve. Men bedömningen av när sådana
förhållanden inträder blir naturligtvis
helt olika från finansministerns
håll och från vårt.

Jag ser just att finansministern kommer
in i kammaren, och jag vill på
nytt vädja till honom, att han talar om
för oss, ifall denna lag kommer att bli
permanent eller om den är avsedd att
vara provisorisk.

Denna belastning på näringslivet är
så tung, att vi ser mörkt på läget. Man
tycker, att vi upprepar gamla argument.
Men argument kan vara riktiga
även om de är gamla, eller hur, herr
Henriksson? Gamla goda argument slår
precis lika bra i dag som de gjort förut,
när de är riktiga.

Tiden är nog inte mogen i dag för
skattesänkning. Någon skattesänkning
eller någon minskning av belastningen
på näringslivet kommer säkerligen inte.
Det passar naturligtvis mycket bättre
att göra skattesänkningen omkring den
1 juli nästa år.

Herr talman! Vi måste från näringslivets
håll på det bestämdaste motsätta
oss denna otillbörliga belastning. Det
är inte riktigt att vi skall bära denna
tunga börda i nuvarande situation, och
jag ber att få yrka bifall till reservationen
av herr Spetz m. fl.

Herr HENRIKSSON (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Edström frågade,
om inte också gamla argument kunde
vara goda. Det är väl ingen som bestridit
att de kan vara det. Vad jag
framhöll var, att om man från oppositionens
sida vid varje tillfälle, när
av statsmakterna en åtgärd vidtages,
som kan medverka till att företagarna
får betala pengar till staten, framhåller
att det enskilda näringslivet inte tål
denna politik, så är det i hög grad
berättigat att vi säger: Ni får väl ändå
gå tillbaka och peka på vad det är som
näringslivet inte tålt, för att vi skall tro
på att de gamla argumenten är goda!
Jag nämnde investeringsavgifterna och
frågade, vilka allvarliga bestående skadeverkningar
de har fört med sig.

Herr Edström svarar inte utan säger:
Men hurudant hade läget varit, om vi
inte haft dessa avgifter? Det är klart
att detta låter sig sägas, och ingen kan
bevisa någonting. Men vi har ändå ett
väl konsoliderat näringsliv. Vi har en

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

utmärkt hög och god sysselsättning, och
ingen kan väl då påstå, att detta är en
tingens ordning, som inte är bra. Den
har kunnat uppnås i trots av eller som
en följd av de skatter och de regleringar,
som har genomförts.

När herr Edström sedan talar om
att det inte är lätt att bota en bruten
kamelrygg, så kanske jag får påpeka,
att det inte var jag som liknade näringslivet
vid en kamel, utan det var
herr Edströms partivän herr Hagberg
i Malmö.

Herr EDSTRÖM (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Henriksson anser
att vi har ett väl konsoliderat näringsliv,
men det återstår för honom att
bevisa att vi har det. Jag påstår att det
för närvarande inte är så väl konsoliderat.
Som stöd för min uppfattning
kan jag därvid hänvisa till våra stora
svårigheter i exporthänseende, och till
den omständigheten exempelvis att vi
för närvarande inte kan exportera till
Tyskland. Att det föreligger en skillnad
mellan export och import på nära
en miljard kronor bevisar väl att vi
icke har möjlighet att konkurrera på
det landet, Tyskland, så som vi skulle
önska och kunna göra, om vi hade ett
bättre konsoliderat näringsliv.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Her Adolv Olsson gjorde
ett uttalande om budgetbehandlingen
här i riksdagen som var både intressant
och glädjande. Jag kunde i långa stycken
följa herr Olssons resonemang. På
en punkt vill jag dock göra en reservation.

Herr Olsson ansåg det verklighetsfrämmande
att tänka sig att riksdagen
vid arbetsperiodens slut skulle ompröva
en utgift, till vilken den redan hade
tagit ställning. Nej, herr Olsson, varför
skulle det behöva vara verklighetsfrämmande?
Det kan väl inte vara mera
verklighetsfrämmande än att regeringen
genom ingripanden sådana som i

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

h höstas, då den utfärdade sina bespan
ringsdirektiv, reellt sett gjorde en omn
prövning av en serie utgifter, vilka
n riksdagen förordat. Från mina utgångs!-
punkter är det faktiskt mer naturligt
att riksdagen gör en sådan omprövning
n än att regeringen gör det utan att ens
n fråga riksdagen till råds.

''» Herr talman! När finansministern tai-
lar om stabiliseringsåtgärder menar han
r åtgärder för att i ett läge med risk för
g efterfrågeöverskott lätta trycket på den
samhällsekonomiska balansen. Denna
formulering kunde jag ha hämtat ur
någon av finansdepartementets proposir
tioner till detta års riksdag, praktiskt
i- taget vilken som helst. För att få en an ;t

ledning att tacka för brev citerar jag

■t den emellertid ur det älskvärda svar
i- som min ärade broder Per Edvin Sköld
g haft vänligheten tillställa mig, på ett
a brev som jag till inrikesministerns förII
trytelse skrev till finansministern.

Vad betyder då denna finansminisU
terns principdeklaration i praktiken?

Den måste helt enkelt betyda att den
a nuvarande regeringens ekonomiske ex 1

pert med stabiliseringsåtgärder menar

å ingripanden i syfte att hindra männi e

skorna från att utnyttja sina efterfråget
möjligheter. Det stora flertalet medborgare
får sina möjligheter att fråga efter
varor bestämda av sina arbetsförtjänster.
Innebörden av finansministerns
strävanden är alltså att den ekonomiska
n politiken direkt eller indirekt skall in t

riktas på att begränsa människornas

möjligheter att använda sina arbetsförå
tjänster för det ändamål, som ur dei-
ras egen synpunkt framstår som mest
nödvändigt eller mest tilltalande,
i- Utgångspunkten för ett sådant resonera
mang måste vara att de som har dessa

I- arbetsinkomster inte själva kan hus e

hålla på ett sätt som ur samliällsekono r

inisk synpunkt är godtagbart. Nästa

i- frågeställning blir då: På vilket sätt

a tänker sig finansministern att genom

’- centrala beslut kunna åstadkomma den

i eftertraktade begränsningen? Svaret ger

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

sig omedelbart: regeringen vill använda
statens tvångsmedel för att tvinga fram
de resultat den syftar till. Regeringen
vill göra det till en laglig skyldighet för
medborgarna att hushålla på det sätt,
som regeringen av den ena eller andra
anledningen finner vara nödvändigt.

Jag tror inte att jag bättre kan illustrera
denna bärande princip för den
nuvarande regeringens politik än genom
att hänvisa till finansministerns
uttalanden om det frivilliga sparandets
förmåga att verka i riktning mot samhällsekonomisk
jämvikt. På kort sikt
når man ingen nämnvärd effekt genom
att uppmuntra enskilt sparande, säger
herr Sköld. Därav har finansministern
i varje läge, då inflationsrisken förefallit
akut, dragit den slutsatsen att det
egentligen inte lönar sig med sparstimulerande
åtgärder. Eftersom sådana endast,
enligt regeringens uppfattning,
verkar på lång sikt, borde man tvärtom
ha varit angelägen om att få den
nödvändiga sparstimulansen så snabbt
som möjligt. Man borde inte ha väntat
tills inflationen knackat på tamburdörren,
man borde ha handlat redan innan
den hunnit fram till porten. Då hade
man från regeringens egna utgångspunkter
handlat följdriktigt och logiskt.

Men inte heller på längre sikt har
det enskilda, frivilliga sparandet någon
mer väsentlig effekt, anser herr Sköld.
Det betyder främst en ny fördelning
mellan konsumtion och investeringar,
något som i och för sig kan vara nyttigt.
Av intresse i detta sammanhang
är att den socialdemokratiska ekonomiska
politiken sätter punkt vid ordet
investeringar. Nästa logiska led, att investeringarna
ökar tillgången på varor
och därmed utrymmet för en stigande
efterfrågan, utelämnas helt. Att sparandet
således indirekt angriper inflationsproblemet
från tillgångssidan fäster
man intet avseende vid.

Genom skattesänkningar kan man
inte nämnvärt påverka sparandets om -

fattning, såvida man inte särskilt gynnar
de större inkomsttagarna, hävdar
finansministern. Enligt hans uppfattning
är således frivilligt sparande någonting
som huvudsakligen förekommer
bland större inkomsttagare. Denna
uppfattning är icke hållbar. Erfarenheten
visar, att sparandet skär igenom
alla inkomstgränser. De stora sparbeloppen
kommer från de många små
och medelstora inkomsttagarna. Det fyller
en i själva verket med förvåning
och beundran att människor med mycket
begränsade inkomster visar en så
stor förmåga att lägga undan sparslantar.
Jag har inte någon klar bild av
sparmotiven, men dessa tycks snarare
vara ett uttryck för en personlig inställning
än för inkomstskillnader. Finansministerns
tes om sparandet leder
emellertid till den slutsatsen, att herr
Sköld antingen måste tänka sig ett samhälle
med en mycket ojämn inkomstfördelning
eller någon form av tvångssparande.
Den ojämna inkomstfördelningens
samhälle är ett passerat stadium.
En jämnare inkomstfördelning är
i själva verket ett resultat av den tekniska
utvecklingen, ett resultat åt vilket
alla måste vara glada. Då återstår
endast för en modern socialdemokratisk
politik tvångssparandet. Det är också
förståeligt, att tanken på tvångssparandet
så långt ifrån att vara död tydligen
lever med tilltagande vitalitet i
de bestämmande regeringskretsarna.

Det har, herr talman, förefallit mig
väsentligt att ge denna bakgrund för
att så skarpt som möjligt kunna belysa
den grundläggande skillnaden mellan
den politik, för vilken högerpartiet arbetar,
och den som regeringen driver.

För oss i högerpartiet är den permanenta
inflationskris, till vilken socialdemokratisk
politik lett, absolut icke enbart
en fråga om en för stor efterfrågan.
Vi är medvetna om att under förutsättning
av en felaktig offentlig finansieringspolitik
och av en ineffektiv
penningpolitik kan människornas an -

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

språk bli för stora för att kunna täckas
av tillgångarna.

Problemet är emellertid också en
fråga om att tillgångarna är för små,
och därför tror vi inte på klokheten
i en politik, som staplar på varandra
det ena ingripandet mot produktionen
efter det andra. Jag skall dock, herr
talman, för att spara tid inte närmare
gå in på denna fråga, som ju utförligt
har utvecklats av några av de föregående
talarna.

Byggnadsregleringen är ett statligt
tvångsingripande inom en speciell sektor.
Genom att avveckla byggnadsregleringen
i ett läge med efterfrågeöverskott
bidrar man inte till stabiliseringen, snarare
tvärtom. Detta är regeringens officiösa
uppfattning. Vår ståndpunkt är,
att regleringsavvecklingen är en förutsättning
för att tillståndsmentaliteten
skall försvinna, att byggandet snabbare
skall kunna rationaliseras och att räntabilitetssynpunkterna
skall få behövligt
utrymme, allt i syfte att få till stånd
sunda och effektiva konkurrensförhållanden
i näringslivet, övergår man för
bostadsbyggandets del till ett system
med kreditgarantier i stället för den nu
tillämpade metoden med direkta statliga
lån, får man en garanti för att
byggandet håller sig inom de finansiella
resursernas ram, inom sparandets
ram. Därmed har man nått åsyftade resultat
utan tvångsingripande och därför
också utan tvångsingripandets ofrånkomliga
biverkningar.

Att avveckla priskontrollen är för oss
intet självändamål. Vad vi därmed vill
åstadkomma är prisbildning i stället
för prissättning, smidighet och snabbhet
i stället för stelhet. För att detta resultat
skall nås erfordras i nuvarande läge en
tillräckligt knapp penningmarknad samt
en skattepolitik som främjar nyföretagsamhet
och rationaliseringar och därför
stärker konkurrensen i samhällsekonomien.

Regeringen synes leva i den föreställningen,
att man, endast om myndighe -

terna får hand om mer av människornas
sparande, kan nå den konjunkturdämpning,
som man nu ännu en gång
är ute efter. Detta betyder, att regeringen
i nuvarande läge vill försöka
åstadkomma ett sparande, som är större
än investeringarna. Den hoppas på
ett steriliserat sparöverskott. Vi har
krävt sedeltäckningsbestämmelser, som
skulle göra det omöjligt för regeringen
att finansiera sina utgifter med sedelpressarnas
hjälp. Därmed har vi velat
försvåra möjligheterna till överinvesteringar.

Åren 1947 och 1948 föreslogs — finansministern
erinrar om det i sitt brev
till mig — från vårt håll direkta åtgärder
i efterfrågedämpande riktning. Vi
lekommenderade en överbalansering av
budgeten, men vi förutsatte då en effektiv
sterilisering av detta överskott.
De gångna årens erfarenheter har emellertid
lärt oss, att allt tvångssparande
framkallar kompensationssträvanden,
att inga hållbara garantier kan skapas
för att ett budgetöverskott verkligen
blir steriliserat och framför allt att ett
budgetöverskott är en dynamitladdning
i den statliga hushållningen. Utgifterna
rusar i höjden och äter snabbt upp inte
bara budgetöverskottet utan också det
statliga inkomstöverskott, som är en
följd av de stigande inkomsterna i samhället.
Vår linje år 1948 var att åstadkomma
ett överskott i statshushållningen
genom att minska de statliga utgifterna.
Regeringens linje har hela tiden
varit att få till stånd ett kortvarigt budgetöverskott
genom att öka pålagorna
på människorna eller på vissa grupper
av människor. En sådan politik är med
våra utgångspunkter icke godtagbar.
Den leder icke till stabilitet, utan till
instabilitet.

För oss i högerpartiet framstår omedelbara
skattesänkningar som stabiliseringsåtgärder.
En riktigt underbyggd
skattesänkning ökar inte efterfrågan i
samhället. Den har snarare en förmåga
att förvandla en del av en omedelbar

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

efterfrågan till sparande. Vår förutsättning
är då att skattesänkningen bygger
på en begränsning av de offentliga utgifterna,
såväl statens som kommunernas.
För kommunernas del kan vi här
i riksdagen av fullt naturliga skäl endast
föreslå generellt verkande åtgärder.
Från riksdagens sida kan emellertid
reformer i sådana ting som statsbidragsförordningar,
då det gäller de
skyldigheter staten ålägger kommunerna
och på andra områden, skapa några
av förutsättningarna för en stramare
kommunal hushållning. Vi är dessutom
övertygade om att en närmare förbindelse
mellan den inbetalda preliminärskatten
och de pengar, som kommunerna
får i handen, för det stora flertalet
av dem, icke minst för de mindre,
skulle göra sammanhanget mellan utgifter
och skatter mera levande.

I detta sammanhang, herr talman,
vill jag beröra en fråga som redan varit
uppe i debatten här.

Som från vår sida redan i årets remissdebatt
underströks, är sättet att
bokföra statens resp. kommunernas andel
av under ett budgetår inflytande
preliminärskatt icke tillfredsställande.
Riksräkenskapsverket har fäst uppmärksamheten
på saken och för sin del
föreslagit att den skuld, i vilken statsverket
kommer till kommunerna i tider
då skatteunderlaget snabbt stiger,
skall öppet redovisas som en skuld.
Det finns anledning att markera, att
riksräkenskapsverkets förslag innebär
en fordran på regelbundna avsättningar.
Ämbetsverket motsätter sig bestämt
att man endast sporadiskt skulle redovisa
denna statens skuld.

Regeringen har för sin del godtagit
den av riksräkenskapsverket föreslagna
anordningen med en regelbunden
beräkning av det ekonomiska mellanhavandet
mellan statsverket och kommunerna,
men velat tillämpa principen
först från och med nästa budgetår. Att
detta innebär ett framsteg är alldeles
uppenbart.

Givetvis hade det varit ännu bättre,
om man för budgetåren 1953/54 och
1954/55 hade fullföljt den linje man
slog in på 1952. Då hade avsättningen
för budgetåret 1955 56 kunnat göras
med ett belopp som varit ett par hundra
miljoner lägre än det som nu föreslås
i den kungl. propositionen.

Ett riktigt resultat skulle emellertid,
herr talman, kunna erhållas från och
med budgetåret efter det nästa, om man
för budgetåret 1954 55 kunde avsätta
200 miljoner på kommunalskattekontot.
I den mån ett budgetöverskott på upp
till 200 miljoner kronor uppkommer utöver
bilskatteöverskott och reservationsmedel,
borde detta enligt vårt
förmenande avsättas till kommunskattefonden
i stället för till budgetutjämningsfonden.
Vi är emellertid av formella
skäl förhindrade att ställa yrkande
i denna punkt, och därför kommer
vi att avstå från att delta i eventuella
voteringar om saken. Jag betonar dock
att det hör uteslutande rör sig om en
bokföringsfråga.

Vad så förslaget om avsättning till
budgetutjämningsfonden för antiinflationsändamål
angår, finns det för oss
ingen anledning att deltaga i ett beslut
därom. Vi har icke medverkat till
de extraskatter, vilkas beräknade belopp
skall avsättas. Vi kan icke finna
att finansdepartementets tankegång är
konsekvent genomförd ens från de egna
utgångspunkterna. I så fall borde också
bilaccismedlen ha avförts från skattebudgeten.

Vad statens hushållning angår, herr
talman, har vi från högerpartiet dels
ställt en rad yrkanden, som omedelbart
skulle medföra minskade statsutgifter,
dels i själva framställningen aktualiserat
hela den problematik som
man kan kalla det för höga statliga utgiftslägets
problematik. Det är uppenbart,
att vi därmed velat nå dels omedelbara
lättnader för skattebetalarna,
dels en sådan atmosfär att fortsatta
skattelättnader för de stora grupperna

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

medborgare framstår som både möjliga
och närliggande. Vi har på intet vis
dolt att vad det här gäller egentligen
är en förskjutning mellan offentlig och
enskild disposition av de enskildas arbetsförtjänster.
Därmed är man framme
vid en självklar skärningspunkt mellan
uppfattningen hos företrädarna för
en socialistisk samhällsuppfattning och
företrädarna för en konservativ inställning.
Den socialistiska värderingen
måste ju gå ut därpå, att en vidgad rätt
för det allmänna att förfoga över människornas
inkomster ger en bättre hushållning.
För en konservativ människa
framstår det som lika självklart, att
sedan utgifterna för vissa gemensamma
hushållnings- och ordningsangelägenheter
och en rationell social politik
samt den nödvändiga försvarspolitiken
täckts, så är det till fördel inte bara
för den enskilde utan också för gemenskapen
att människorna själva får ta
hand om vad deras eget arbete ger,
detta även i nuvarande läge.

Skattesänkningen är alltså för oss en
metod att åstadkomma bättre hushållning.
Vi är misstänksamma mot statens
förmåga att hushålla och tycker oss ha
stöd för denna misstänksamhet. Vi är
övertygade om det stora flertalet människors
förmåga till rationell personlig
hushållning.

Vår skattesänkningslinje är alltså ett
sätt att främja sparande, produktion
och produktivitet. Att vi med den utgångspunkten
inte kan reflektera på sådana
ting som investeringsavgift och
skärpt beskattning av arbetslivet, är
fullkomligt självklart.

Intill det sista har regeringen levt i
föreställningen, att det skulle vara möjligt
att åstadkomma den behövliga återhållsamheten
i kreditgivningen fastän
man har en låst ränta. I det avseendet
är inställningen nu en annan även inom
majoritetspartierna. Det är därför synnerligen
märkligt, att man just när
man kommit fram till denna ståndpunkt,
just när man insett den rörliga

räntans nödvändighet som förutsättning
för en aktiv penningpolitik, hårt angriper
dem som konsekvent företrätt
denna linje.

Jag förstår mycket väl, herr talman,
den politiska nödvändigheten för regeringen
att måla svarta räntedjävlar
på väggen. På det viset blir ju den egna
nyansen en smula ljusare. Däremot är
det mig, trots herr Skölds vänliga svarsbrev,
omöjligt att finna något belägg för
tesen om att räntan för högerpartiet någonsin
skulle ha varit ett självändamål.

Jag lyssnade bara ett par ögonblick
på debatten i första kammaren, och
jag råkade komma in när herr Ewerlöf
förklarade, att finansministern fritagit
honom från anklagelsen att ha förfäktat
åsikten om räntan som ett universalmedel.
Därmed är högergruppen i
första kammaren fritagen från denna
anmärkning, och jag hoppas nu — man
är ju ändå optimist i det längsta, herr
talman — att herr Sköld, som ju understundom
vill vara renhårigt objektiv,
drar konsekvenserna och även här
i andra kammaren medger, att de olika
uttalanden, som från regeringshåll har
gjorts om vår inställning i räntefrågan
inte bara varit tillspetsade och för
litet nyanserade — de håller helt enkelt
inte, herr Sköld, för en närmare
granskning.

Vad vi i högerpartiet tror på är alltså
icke en annan tvångspolitik än den regeringen
företräder. Vi tror på en annan
politik, på en politik som angriper
hela det samhällsekonomiska problemet,
vi tror på en politik som arbetar
med skattesänkningar, prisbildning, aktiv
penningpolitik, med rörlig ränta, rationellare
bostadspolitik, säkrare sedelsutgivningsbcstämmclser
och ett både
på kort och lång sikt frivilligt sparande,
inlemmat i ett fritt kreditväsende.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle: Herr

talman! För att intet missförstånd
skall uppstå om vart jag syftade
då jag uttalade mig om högerns förslag
till omprövning av utgifterna ytterligare
en gång under varje riksdag,
skall jag be att få säga, att min mening
var, att det inte var möjligt för högern
att skapa en majoritet i detta hus för
en sådan linje. Därför är förslaget
verklighetsfrämmande.

Herr talman! Jag är närmast böjd
för att tro, att om vi skulle överlämna
åt den samlade oppositionen att själv
få avgörandet i denna fråga så skulle
herr Hjalmarson fortfarande befinna
sig i minoritet i den frågan.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Vi har ju för inte så
länge sedan i riksdagen haft en debatt
om den ekonomiska politiken —• i varje
fall i denna kammare. Vi har också haft
en debatt i radio. Under dagens debatt
har ett par talare belyst frågorna från
vår synpunkt, och jag hänvisar till vad
som sagts här av herr Kristensson i
Osby i skattefrågorna och av herr
Malmborg i Skövde rörande budgetredovisningen.
Det må ursäktas mig, om
jag därför i detta onekligen mycket omfattande
ämne endast väljer ut några
punkter, som måhända kan förtjäna ytterligare
någon belysning, även om jag
på en eller annan punkt kommer att
vidröra sådant som förut berörts — inte
minst av herr Kristensson och av herr
Malmborg.

Vi har i folkpartiet under flera år
sökt väcka intresse för problemet, att
inflationen skärper skattetrycket och
att detta särskilt gäller för människor
med små eller måttliga inkomster. Vi
har lagt fram tabeller för att visa detta,
bl. a. i en motion i januari 1954. Vi
har hävdat att detta motiverade en utredning
om på vad sätt man skulle kunna
skapa rättvisa genom en skattesänk -

ning, som särskilt tog hänsyn till människor
med måttliga inkomster.

Länge föreföll det som om finansminister
Sköld inte riktigt ville fatta vad
vi talade om. Han svarade endast, att
skalorna inte var så väl konstruerade i
vissa intervaller — särskilt för icke gifta
— när han genomförde förra skattereformen.
Bevillningsutskottet följde
herr Sköld genom att böja undan för
de problem vi hade rest och likaså tala
om att skalorna kanske inte var så väl
konstruerade.

Jag hoppas att situationen i dag är
den, att finansministern oreserverat vill
erkänna, att det problem vi rest är verkligt
betydelsefullt och att detta är den
viktigaste orsaken till att skattebeslutet
inte bör innebära bara ändrade procentuella
uttag utan också måste innebära
en justering av skalorna eller en
ökning av ortsavdragen eller bådadera
för att rätta till det som blivit skevt genom
inflationen.

Vi har begärt en utredning om detta
problem. Vi har gjort en mycket provisorisk
sådan, om inflationens verkan,
men Kungl. Maj:ts kansli har naturligtvis
bättre möjligheter. Regeringspartierna
har dock, med finansministern i
spetsen, vägrat att göra denna utredning.
Jag måste upprepa beklagandet
av att regeringen inte velat vara med på
en utredning som kunde ha utförts i
fjol och vars resultat skulle ha kunnat
framläggas i år, så att riksdagen i dag
haft möjlighet att fatta ett beslut, som
medfört en skattelättnad på de punkter
där man fått den största höjningen av
skattetrycket genom inflationen — en
höjning som ingen avsett. Men, som
sagt, regeringspartierna har inte velat
göra denna utredning. Kanske kan finansministern
nu förklara vilka samhällsintressen
som blivit tillgodosedda
genom att man inte velat göra detta utredningsarbete
tidigare. Jag fattade finansministerns
förklaring för ett par
månader sedan så, att de experter som
arbetar med skattefrågorna även skall

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

ta itu med detta. Det betyder att utredningen
ännu inte är färdig. Sedan skall
den parlamentariska kommittén överarbeta
det hela.

Det ligger något egendomligt i detta,
att finansministern inte bara hade så
svårt att fatta vad vi menade — kanske
uttryckte vi oss illa, fastän jag tyckte
att vi var rätt utförliga — utan också
visat sig ha mycket lätt att glömma bort
detta problem. Han talar ofta i sina föredrag,
att döma av TT-referaten, om
att oppositionens linje är en ändring av
skatteuttaget från 110 till 100 procent.
Jag har sett flera sådana uttalanden på
sista tiden. Finansministern tycks glömma
bort att nämna om att folkpartiets
linje har två beståndsdelar, sänkning av
uttagningsprocenten och den justering
av skattefördelningen som jag nyss talade
om.

Vi beklagar att regeringen inte har
velat skapa förutsättningar för beslut
i dessa frågor redan nu. Sambandet
mellan ortsavdragens storlek och skalornas
avvägning är nämligen faktiskt
ett ganska besvärligt problem. Åtminstone
är det min erfarenhet att det är
mera invecklat än det ser ut. Det är inte
något som man improviserar på en eftermiddag.

Vad sänkningen av skatteprocenten
beträffar skall jag bara hänvisa till vad
som har sagts från vårt håll i dag och
många gånger tidigare. Jag skall inte
heller gå närmare in på vad 1949 års
skattekommitté uttalade. Vi har redan
många gånger hänvisat till att denna
kommitté förordade att övergången till
det nya skattesystemet skulle ske vid
100 procents uttag. Någon teknisk svårighet
att välja 110 eller 120 eller 90
procents uttag finns naturligtvis inte,
men kommittén menade väl någonting
med sin rekommendation. .lag tror att
det man menade var en viktig anvisning,
men finansministern har bara
skjutit den åt sidan.

När det gäller att bedöma det statsfinansiella
läget i dag, förtjänar uppen -

barligen själva redovisningsfrågan att
mycket allvarligt uppmärksammas. Detta
framgår inte minst av herr Malmborgs
tidigare yttrande. Medan finansminister
Sköld befann sig i början av
sin bana som finansminister höll han —
om jag fortfarande får uttrycka mig litet
vanvördigt — icke strängt isär kommunskattemedel
och statsskattemedel,
men så småningom förmåddes han övergå
till att söka skilja på kassorna. Ett
par år senare upphörde han emellertid
med denna vana. Jag kritiserar honom
inte så hårt för detta, eftersom experterna
sade, att det dessa år gällde ganska
små belopp, så att sammanblandningen
av kassorna inte blev så stor.
Men det har visat sig att den därefter
åter blev mera betydande.

Då uppkommer frågan — och det är
en viktig fråga — hur man bokföringsmässigt
skall ordna det, så att statens
medel redovisas för sig och så att det
förebygges att man får intrycket att
staten har större inkomster än den
verkligen har, därför att staten tillfälligt
fått in en del kommunskattemedel som
skall redovisas om några år. Det gäller
också att undgå att statens medel vissa
år redovisas för lågt, därför att staten
just dessa år håller på att betala tillbaka
tidigare till staten inbetalda kommunskattemedel.
Hela diskussionen om
budgetbalansen, herr finansminister,
blir meningslös, ifall man säger, att
det inte spelar någon roll om man redovisar
några hundra miljoner kronor fel
hit eller dit. Problemet om budgetbalans
är till väsentlig del ett problem om någorlunda
rättvisande bokföring.

Vad nu beträffar budgetåret 1954/55
har finansministern valt att tillföra detta
år 300 miljoner kronor av tidigare
avsatta kommunskattemedel. Men finansministern
redovisar inte de netto
150 miljonerna — 250 miljoner minus
100 miljoner — som är en ny eftersläpning.
Detta betyder att finansministern
för detta år redovisar ett resultat, som
är 150 miljoner kronor gynnsammare

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

än det skulle vara, om man utgick från
den princip, som vi alla var överens
om för några år sedan och som finansministern
vill tillämpa för budgetår
längre fram i tiden. Finansministern
vill fortsätta att i år göra fel. Vad som
har blivit snedvridet under 1953/54
skall vridas ännu snedare 1954/55. Under
de följande åren skall man börja
att rätta till felet, och det tar tre, fyra
år innan det blir fullt rättat.

Man måste då verkligen fråga vad det
kan finnas för anledning till att inte
redan innevarande budgetår söka förfara
på ett riktigare sätt, utgående från
den principiella inställning som vi alla
är överens om. Varför ett år redovisa
ett överskott i statskassan, som till en
del består av kommunalskattemedel, för
att därefter under följande år redovisa
sämre ställning än den verkliga, därför
att man då skall betala tillbaka till kommunerna?
Finansministern säger: Jag
skall börja med en reform under nästa
år; men inte i år. I går, när diskussionen
gällde LKAB, sade finansministern:
Nu eller aldrig! Det var en situation
där man mycket väl kunde och borde
ha vilat på hanen. Men i dagens fråga,
där man har möjligheter att rätta till en
sak tidigare än finansministern avser,
säger finansministern: Nej, först i morgon,
under nästa år skall vi börja! Jag
förstår inte varför finansministern skall
fortsätta att synda på detta sätt och
bättra sig först nästa år. Varför inte
börja att bättra sig i dag? Jag vet att
det finns folk — men det är folk med
vilka finansministern personligen inte
har någon likhet — som är benägna att
synda i dag och säga: I morgon skall
jag bättra mig. Jag kan emellertid inte
förstå varför finansministern i sin budgetpolitik
skall hemfalla åt sådana tendenser.

Om detta problem har herr Hjalmarson
här nyligen sagt några ord som, om
jag fattade honom rätt, i stort sett gav
uttryck för samma allmänna synpunkter
rörande önskvärdheten av att det

under innevarande budgetår gjordes vad
som göras kunde för att rätta till en
snedvridning i stället för att låta den
bli ännu större det här året och börja
en reform av redovisningen först nästa
år.

Nu har herr Andersson i Malmö och
statsutskottets majoritet gjort en invändning
mot folkpartiförslaget. De säger
att detta väl är att göra en rättelse
i efterhand. Ja, herr Malmborg i Skövde
har redan effektivt avrättat det argumentet
genom att läsa upp vad finansministern
har uttalat om att dessa bokföringstransaktioner
bör ske i efterhand!
Det förefaller mig som om herr
Andersson i Malmö — och jag måste
säga att det är rätt ovanligt — verkligen
gjorde en reträtt och nog var tveksam
om han kunde vidmakthålla utskottets
argument, i varje fall vad beträffar budgetåret
1954/55. Såvitt jag förstår vore
det klokt av herr Andersson att släppa
argumentet åtminstone för det året, ty
herr Andersson hade ju ingenting att
genmäla till vad herr Malmborg här
läste upp.

Emellertid finns det möjligheter, herr
talman, att korrigera det misstag som
blivit begånget även för det föregående
budgetåret 1953/54. Där redovisades
nämligen i budgeten ett överskott som
till väsentlig del berodde på att man
räknade in kommunalskattemedel. Dessa
pengar förbrukades inte utan överfördes
bokföringsmässigt till budgetutjämningsfonden.
Riksräkenskapsverket
har påpekat, att det tekniskt sett går
mycket bra att skilja av dem till ett
särskilt konto för kommunalskattemedel.
Om man förfar på det sättet, vilket
experterna alltså förklarat inte möter
några hinder, får man redan nu, den
sista juni 1955, detta problem vridet
rätt igen. Man får inte under 1953/54
och 1954/55 ett statligt budgetöverskott
som beror på kommunalskattemedel.
Man får heller inte 1955/56 och längre
fram i den statliga budgeten försäm -

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

ringar som beror på en tidigare missvisande
bokföring.

Herr talman! Mig förefaller det vara
mycket klart att det är ett viktigt önskemål,
att statens affärer redovisas så riktigt
och tydligt som möjligt. Jag hade
hoppats att vi, alldeles oberoende av
vilken ståndpunkt den ene eller andre
ledamoten av denna kammare kan ha
i frågan om skatternas höjd, skulle kunnat
enas om att en klar och tydlig redovisning
är en fördel ur alla synpunkter.
Jag ställer då frågan: Vad har man att
vinna på att budgetredovisningen under
alla dessa år blir felaktig, när man har
erkänt riktigheten av en princip, på
vilken vi här alla vill bygga längre
fram?

Jag skall nu inte, herr talman, ta upp
tiden med att redogöra för de besparingar
som från folkpartihåll föreslagits
i budgeten för nästa år. Jag skall heller
inte närmare diskutera de förslag rörande
finansieringen av en del bostadsinvesteringar,
som belystes av herr Gustafsson
i Skellefteå under gårdagens bostadsdebatt.
Jag nöjer mig därvidlag
med att konstatera att vad vi vill göra
är att beträffande bostadsinvesteringarna
låna till vissa statliga investeringar.
Vidare att det med vår allmänna uppläggning
av budgetproblemen blir ett
överskott i budgeten 1955/56. Det är
icke tal om någon underskottsbudget.
När man på regeringssidan använder
uttryckssätt som avser att ge svenska
folket intrycket, att vi skulle vilja underbalansera
budgeten, så är detta inte
sakligt grundat. Det tillhör det mest
vilseledande som förekommer i dagens
ekonomiska och politiska debatt, ty det
verkliga förhållandet är, att budgeten
blir överbalanserad med den politik vi
föreslår. Men vi vill använda en del av
budgetöverskotten till skattesänkningar
utan dröjsmål.

Finansminister Sköld har tidigare polemiserat
mot vår ståndpunkt därför att
vi var nog djiirva att göra en del prognoser
rörande den statliga inkomstut -

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

i- vecklingen och redan då hävdade, att
man skulle vara återhållsam med nya
a utgifter och försöka få en del av den

:- automatiska inkomstökningen reserve :-

rad för successiva skattesänkningar

e framöver. Om dessa våra beräkningar

v uttalade finansministern den 2 maj

e 1954, att redogörelsen — det är väl

a riksräkenskapsverkets redogörelse han

i- syftar på, förmodar jag — »visar att

i- folkpartiets kalkyler för den automa tiska

ökningen av statsinkomsterna, vil;t
ken rör sig med 400 miljoner kronor
r per år, vilar på lösan sand». Finansmir
nistern har i sin politiska skattehandå
bok i fjol — vilken var avsedd att vara
e en vägledning för alla dessa tusentals
talare, som skulle gå ut och predika
p sanningen för folket — skrivit följande:
»Resultatet av riksräkenskapsvers
kets uppskattning blev att man kunde

r räkna med ett årligt tillskott av stats ).

inkomster av ungefär 300 miljoner kro j.

nor. Det kan här nämnas att från folk j-

partihåll gjordes tidigare stort väsen

). av denna presumtiva inkomstökning. I

g sina önskedrömmar hade folkpartister a

na kommit till 400 miljoner om året.

Det påstås att det stod en berömd nar.
tionalekonom bakom beräkningarna.

). Sedan nu riksräkenskapsverkets bedöm tt

ning kommit har det blivit tyst om

r folkpartiets kalkyler.»

t. Finansministern har levat högt på
r den uppfattningen, att detta bara var

a önskedrömmar. Jag måste därför nu

i- kondolera finansministern, när här

:e föreligger nya beräkningar, gjorda av

it riksräkenskapsverket, som visar en ge is

nomsnittlig inkomsthöjning på något

it över 400 miljoner kronor per år. Jag vet

n inte vad finansministern nu skall an ,

''i vända för uttryckssätt i stället för »lö v

san sand»; kanske han vill säga att våra

ir beräkningar vilar på fast granit, medan

hans egna omdömen har vilat på lösan
sand, eller hur han nu kommer att uttt
trycka det. Men det vore i alla händel >-

ser intressant att höra.

t- Jag vill gärna medge, herr talman, att

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

det givetvis är en slump, att riksräkenskapsverkets
nya beräkningar har kommit
att visa något över 400 miljoner
kronor och att de alltså under denna
fyraårsperiod, som jag här tänker på,
redovisar en inkomsthöjning som sammanlagt
bara ligger ett par hundra miljoner
kronor över våra beräkningar.
Det som är väsentligt här är, att det
har visat sig — jag håller mig till beräkningar
som är uppgjorda innan man
räknade med någon inflation under år
1955 — att våra beräkningar var mera
realistiska än vad finansministern har
velat medge.

Bevillningsutskottets ärade ordförande
uttalade här i kammaren i dag någonting
om att det är en del som har
så lätt för att gissa och att det vore
bra om man ville ta gissningarna med
en nypa salt. Ack ja, bara herr Olsson
i Gävle ville göra det även när finansministern
gör sina beryktade gissningar! Det

som man på regeringsbänken,
när det gäller dessa skatteproblem, särskilt
sedda på längre sikt, så ofta förbiser
är, att skattepolitiken har en långtidsverkan;
om man ger folket ett intryck,
att skatterna steg för steg kan
sänkas, har detta psykologiska verkningar
av praktisk betydelse för produktionen
och sparandet. Det är detta
som jag, om jag inte minns fel, i en
diskussion med hans excellens herr
statsministern tillät mig kalla för det
ekonomiska livets fjärde dimension,
därvid lånande ett uttryck från tidskriften
Economist; det kan hända att jag
även nämnde det här i kammaren. I
varje fall är det en synpunkt som förtjänar
att upprepas, att man inte skall
tänka alltför statiskt på dessa problem.
Det är en dynamisk utveckling det gäller,
och snabbheten i utvecklingen kan
bli beroende av den ekonomiska politiken.

Man har på vårt håll fäst mycket
stor vikt vid att det allmänna i tid inskrider
för att försvara penningvärdet,

och vi har därvidlag betonat kreditpolitiken
— och den rörliga räntan som
ett led i denna — mer än regeringspartierna
har gjort. Får jag bara knyta ett
par mycket korta reflexioner till detta
spörsmål, som vi diskuterade för en
månad sedan i kammaren. Varför är det
så viktigt med kreditpolitiken? Visserligen
finns det också en lång rad andra
åtgärder som man ifrån vår sida ständigt
diskuterar i dessa sammanhang.
Jag skall inte här diskutera detta. Jag
nämnde det också i radiodebatten. Men
orsaken till att kreditpolitiken är så
viktig är, att den samhällsekonomiska
balansen i sista hand är en balans mellan
investeringar och sparande, och både
investeringarna och sparandet påverkas
av kreditpolitiken.

Om man på ett tidigt stadium inskrider
i åtstramande riktning genom kreditpolitiken,
innan investeringarna har
fått hämta fart utav att överkonjunkturen
har tillåtits fortgå t. ex. ett halvår,
så kan man bromsa och hålla investeringarna
på en lagom hög nivå utan
våldsamma medel. Men om man först
låter överkonjunkturen samla styrka
och kraft, då växer naturligtvis investeringslusten,
och då blir det nödvändigt
att tillgripa mycket hårdare bromsmedel.

Från regeringens sida har man försökt
vältra över ansvaret på näringslivet
och säga att dess investeringsplaner
ju blir ändrade och att näringslivet ville
investera mera än beräknat. Ja. tacka
för det, när konjunkturerna i utlandet
ändras och dessa och andra inflytanden
sedan tillåts slå igenom här i landet,
medan regeringen sitter och håller
fast vid att man inte vill använda den
rörliga räntans politik på det sätt, som
man emellertid nu, de senaste veckorna,
har slagit in på. Om man hade gjort
detta år 1954, så hade man kunnat hejda
överkonjunkturen i dess begynnelse,
och det är väl ändå inte någonting egendomligt
i att man i ett sådant fall inte
behöver tillgripa så hårda medel som

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Nr 22

man får göra när man väntar länge
innan man ingriper.

Inom regeringspressen har man försökt
sig på att i polemik mot vår ståndpunkt
säga att det är inkonsekvent av
mig att hävda, att regeringen borde ha
ingripit i tid, eftersom jag i januari
skulle ha sagt att det inte var någon
risk för inflation. Då behövde väl regeringen
inte ingripa, säger man. Men
jag sade uttryckligen i januari, att jag
inte trodde på någon allvarlig inflationsrisk
under förutsättning bl. a. att
regeringen för en riktig politik. Jag
sade inte, att det inte är risk för inflation
om regeringen sitter med armarna
i kors. Det regeringspartierna här har
sökt prestera är något av det mest
egendomliga i argumentationsväg som
jag har varit med om vad gäller ekonomiska
problem. Vi har ju i folkpartiet
bl. a. i anslutning till debatterna kring
bankoutskottets utlåtanden under flera
år framfört krav på en stramare kreditpolitik.
Och likväl kommer man nu
och säger att det är konstigt, att vi inte
har begärt ingripanden tidigare. Det är
just vad vi har gjort! Vi har ofta upprepat
att om man inskrider mot en
överkonjunktur på ett tidigt stadium,
går det lättare att behärska den. Jag
ber om ursäkt, herr talman, om jag
uppehåller mig så utförligt vid en självklar
sak, men det är tyvärr nödvändigt.

Räntepolitiken allena hjälper inte. Vi
har under många år predikat, att det
är en kreditåtstramning som går hand
i hand med en rörlig räntepolitik som
är det väsentliga i penningpolitiken.
— Får jag emellertid göra en reflexion
av något mer dagsaktuellt slag.

Vi är inom folkpartiet övertygade
om att en bestämd kreditstramhet är
erforderlig här i landet, men det är
naturligtvis risk för att kvantitativt bestämda
likviditetskvoter, om de sätts
för högt och om terminerna för anpassning
görs för korta, kan leda till
kreditstopp inom en eller annan sektor
av kapitalmarknaden. Jag uppmanar

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

e regeringen liksom naturligtvis fullmäktige
i riksbanken att noga följa utvecklingen
härvidlag. En fast hand kan
[- förena smidighet och försiktighet, och
v det är vad som behövs,
a När det nu gäller balansproblemet
i bör man naturligtvis inte glömma spa n

randets omfattning, men jag går inte

;- in på den saken i dag, eftersom vi talat

n om den tidigare. Man får heller inte

g glömma inverkan på produktionens

t- storlek och därmed också på varutill 11

gångens omfattning, men det har vi

g också talat om många gånger. Vilken

i- betydelse den förda politiken har för

a produktionens omfattning har belysts

r inte minst här i kammaren under går ;t

dagen, när vi diskuterade det engelska

a bostadsbyggandet. Det engelska arbe »-

tarpartiet var lika tvärsäkert som nå ''t

gonsin herr Sköld på att det inte skulle

g gå att bygga mer än ett par hundra a

tusen hus, men man har nu byggt unge i-

fär 350 000 hus.

11 Till sist vill jag säga, herr talman,
e att regeringen i början av detta år valr
de att lägga upp debatten om de aktuella
ekonomiska problemen kring ter11
men köpkraftsöverskott. Det frågades

b bl. a. av mig, vad regeringen egentligen

g menade med köpkraftsöverskott, när

g detta sattes i samband med löneutveck lingen,

men finansministern har för en
^ månad sedan och statsministern sedan

ri i radiodebatten vägrat att ingå i svaro ‘t

mål.

d Situationen är ju den, att vi har fått
n vissa lönestegringar, en viss höjning

*• av produktionskostnaderna och till

n följd därav eu viss prisstegring — jag

följer där regeringens egna beräkningar
e utan att vare sig lägga till eller dra

r ifrån. I vilken mening, herr finansmi r

nister, har själva lönestegringen då

dessutom varit huvudorsaken till upps
komsten av ett köpkraftsöverskott? Jag

i- har studerat nationalbudgetdelegatio 11

nens rapport. Där talar man om att

r kvarskatten är större i år än i fjol, men

r det har i och för sig ingenting att göra

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 fm.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

med lönestegringarna i år. Man talar
om att det skulle vara naturligt om
affärsmännen ökade sina lager i år —-det gäller tiden före räntehöjningen —
men det har inte heller någonting direkt
att göra med lönehöjningarna,
även om man alltid kan få fram en del
mycket indirekta samband. Så talar
man om eftersläpningen, att lönestegringen
kommer i början av året och
prisstegringen successivt.

Finansminister Sköld har givit svenska
folket intryck av att det var lönestegringen
som sådan som var den förnämsta
orsaken till köpkraftsöverskottet.
Jag har inte kunnat förstå vad han
menar. Två gånger har jag frågat utan
att få svar, kanske lyckas jag bättre
tredje gången. Med mitt sätt att se är
tendensen till överkonjunktur ett resultat
av bristande balans mellan investering
och sparande, där investeringen
har hotat att ta litet för mycket fart för
att kunna rymmas inom det av sparandet
bestämda utrymmet. När finansministern
i sina tal ute i landet påstår
att oppositionen nu gör gällande att
det är konsumtionens ökning som är
huvudorsaken, tycks han i varje fall
vad folkpartiet beträffar ha förväxlat
oss med sig själv. I varje fall har han
felrefererat oss på den punkten. Herr
Hjalmarson har påtalat andra uttalanden,
som inte heller är korrekta. Vi
har sagt att det frivilliga sparandet
skulle ha kunnat utvecklas gynnsammare,
om regeringen fört en annan politik,
och i den meningen skulle konsumtionen
ha varit mindre. Det är
emellertid inte det finansministern har
talat om.

Herr talman! Det finns ett annat
prisproblem än köpkraftsöverskottet,
och detta andra har ett direkt samband
med lönepolitiken, nämligen att lönerna
har ett direkt inflytande på kostnaderna
och prisutvecklingen. På lång sikt,
herr talman, är det väl det problemet
som särskilt förtjänar att beaktas i dessa
sammanhang: hur får man en sådan

löneutveckling i landet att samtidigt tre
saker kan uppnås, för det första att de
möjligheter som finns till en reell standardhöjning
kan utnyttjas av hela folket,
för det andra att den nominella
inkomststegringen inte blir större än
som är förenligt med bevarande av vår
internationella konkurrensförmåga, och
för det tredje att den fulla sysselsättningen
bibehålls men överkonjunktur
:>ch inflation undviks?

Detta problem har vi fäst uppmärksamheten
vid, jag tror nästan varje år
sedan 1946. Vi har framhållit det som
kanske den ekonomiska politikens centrala
problem i vår tid. Problemet är
inte löst. Det påståendet behöver jag
väl inte motivera; problemet är i hög
grad olöst. Det är regeringen allena
som här kan ta initiativ. Det är regeringen
allena som här kan skapa förutsättningar
för en lösning, även om
denna inte heror uteslutande av staten.
Men regeringen kan inte gömma
sig bakom att den har satt i gång några
teoretiska utredningar. Den kan heller
inte gömma sig bakom ett allmänt tal
att den vill ha full sysselsättning, tv
det ingår ju just i själva problemets
förutsättningar.

Regeringen måste ge besked om efter
vilka linjer den menar att detta
problem skall kunna lösas utan att vi
vartannat år får inflation och överkonjunktur.
Yttranden i statsverkspropositionen
sådana som finansminister
Skölds i år kan vara mycket välmenta
men löser uppenbarligen icke detta
problem. Jag begär inte av regeringen
något detaljprogram i dag, men jag
tycker att efter nio år borde regeringen
ändå kunna veta något väsentligt
om hur den vill angripa detta problem,
så att man kan förebygga bland annat
en sådan utveckling som vi har haft
i år.

Det finns ett tillfälle för finansministern
att här i dag lämna något besked
i stället för de allmänna talesätt, som
han har åstadkommit tidigare när detta

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

spörsmål bragts på tal. Det är på det
svar finansministern ger på denna fråga,
herr talman, som det främst beror
om dagens debatt skall ge något väsentligt
utöver den offentliga diskussionen
de senaste veckorna.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på för -

slag av herr talmannen att uppskjuta
överläggningen i förevarande ärende
till kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes här -

efter kl. 16.56.

In fidem

Gunnar Brilth

Torsdagen den 26 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1

Inkomstskatten för vissa juridiska
personer (Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande bevillningsutskottets
betänkande nr 52, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändrad
lydelse av 10 § 2 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,
m. m., jämte i ämnet väckta
motioner nu komme att fortsättas; och
lämnades därvid enligt förut skedd anteckning
ordet till

Ilerr KOLLBERG (fp), som yttrade:

Herr talman! Mot den brist på konsekvens
som utmärkt den ekonomiska
politiken kan riktas inte bara allmänna
invändningar med hänsyn till vådan
för samhällsekonomien i stort. Man har
även anledning att särskilt beakta de
skadeverkningar som dessa kastningar
i skattepolitiken kan få för de enskilda
företagarna. 6

Fn företagare har ju ansvar för sin
rörelse, han har ansvar för sina anställda.
Han kan inte driva verksamheten
på en höft. Han måste kunna
planera rörelsens verksamhet, inte bara
för dagen utan också på lång sikt. Om
han inte förmår att göra en sådan planering,
kommer hans rörelse obönhörligen
att visa sämre resultat.

Vid sin planering av verksamheten
måste företagaren ta hänsyn även till
den allmänna ekonomiska politik som
förs inom landet.

Vilka statliga åtgärder har då en
företagare haft anledning räkna med
under, låt oss säga, de allra senaste
månaderna? Ja, om vi föreställer oss
en enskild näringsidkare som inte känner
det politiska spelet, så har han kanske
genom pressen eller på annat sätt
fäst sig vid ett par som han trott auktoritativa
uttalanden från senare tid.
I det betänkande som avgavs av företagsbeskattningskommittén
och som ju
var av direkt intresse för det stora flertalet
företagare i vårt land fick han
veta att någon variation i skattesatsen
för bolag av konjunkturpolitiska skäl
inte borde ske. Hela denna utredning
gick ut på att åstadkomma sådana
skattebestämmelser att de lämpade sig

6 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 22

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

för en konjunkturutjämnande politik,
och det hette där att åtgärder borde
sattas in på avskrivningsreglerna och
inte på skattesatsen.

Så har vi den andra upplysningen
som företagarna har att ta hänsyn till.
Det var finansministerns promemoria
om tvångssparande. Den blev ju mycket
läst och kalfatrad. Där fick företagarna
veta att om ytterligare ingripanden
skulle göras så skulle de riktas
direkt mot konsumtionen. Och det hette
vidare: »Att låta de ytterligare efterfrågebegränsande
åtgärder som påfordras
helt eller huvudsakligen falla på investeringssektorn
skulle kunna medföra
en disposition av de produktiva
resurserna som inte vore rationell på
något längre sikt.» Det var ju bara
några månader sedan vi fick det uttalandet
från finansdepartementet.

En företagare kan ju ställa sig kritisk
mot t. ex. de bestämmelser som
nyligen har antagits på företagsbeskattningsområdet,
men han måste arbeta
efter de linjer som däri blivit uppdragna.
Nu har de givna förutsättningarna
med ett slag ryckts undan, och näringsidkarna
måste då bli helt desorienterade.

De anmärkningar jag här har gjort
om nödvändigheten av att företagaren
skall i sin verksamhet kunna räkna
med något så när fasta skatteregler får
kanske alldeles särskild pregnans däri
att företagsbeskattningskommittén enhälligt
framhållit just dessa synpunkter
såsom avgörande, när den motsatte
sig variation av skattesatsen såsom
konjunkturpolitiskt instrument.

När regeringen vill göra ett sådant
avsteg från den tidigare deklarerade
uppfattningen hade man kunnat vänta
en ingående belysning såväl av behovet
av ännu ett ingrepp som av lämpligheten
att ge detta formen av en höjning
av vinstbeskattningen.

Nu skulle kanske i alla fall en och
annan vara betänkt att inte fästa avgörande
vikt vid dessa synpunkter, om

man kunde säga sig att den här skattehöjningen
verkligen tjänar det ändamål
i dagens läge som den anses skola
fylla.

Jag nödgas här inskränka mig till aft
i korthet framhålla några synpunkter,
som enligt min mening visar att en höjning
av skattesatsen inte är försvarlig
ur de synpunkter som finansministern
anlagt. Det kan inte bli fråga om
något allsidigt belysande av spörsmålet.
Därtill är ju kammarens tid nu i
kväll alltför dyrbar.

Skatteförslaget anges ha till syfte att
dämpa konjunkturen genom att dels
försvåra investeringar, dels verka återhållande
på löneutvecklingen. Har då
en höjning av vinstbeskattningen dessa
verkningar? För att få ett riktigt svar
på denna fråga bör man hålla i minnet,
att varje skattehöjning omedelbart befordrar
det s. k. skattetänkandet hos
allmänheten och givetvis också hos
företagarna. Det föranleder i detta fall
företagarna att söka utvägar att i möjligaste
män begränsa den beskattningsbara
inkomsten. Jag talar här endast
om ur taxeringssynpunkt och ur företagsekonomisk
synpunkt fullt lojala åtgärder.
En begränsning av den beskattningsbara
inkomsten sker direkt om ett
företag anser det vara med sin fördel
förenligt att vidta vissa utgiftsdispositioner,
som det annars inte skulle ha
vidtagit. En sådan utgiftsökning kan ske
genom förbättrade förmåner åt de anställda
eller genom ökade investeringar,
tillfälligt ökad lagerhållning eller
ökade inköp av förbrukningsartiklar,
utökning av reklamverksamheten etc.

Låt oss först bara ett ögonblick se
på skattehöjningen såsom medel att
återhålla löneökningar. Löner till arbetare
och tjänstemän ingår som bekant
bland de kostnadsposter, som är helt
och hållet avdragsgilla vid företagens
taxering. Detta innebär i själva verket
att en lönehöjning drabbar företaget
med höjningens belopp med avdrag av
skatten. Det är då svårt att inse hur

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22

en höjning av skatten skulle kunna
vara en återhållande åtgärd i detta fall.

Vänder man sig sedan till frågan om
skattehöjningens inverkan på investeringsverksamheten
gäller i viss mån
samma synpunkter. Investeringsutgifterna
är ju omedelbart till en viss del
avdragsgilla. Det är då uppenbart, att
den som anser sig behöva göra investeringar
har anledning att göra det vid
en tidpunkt, då skattetrycket på företagsvinsten
är som störst. Jag skulle
kunna peka på en rad ytterligare ur
företagsekonomisk synpunkt försvarbara
utgifter, som företagen kan anse
lämpligt att göra i tider av högt skattetryck.

Regeringen kanske kan genmäla, att
förslaget har en sådan tyngd, att det
varken finns utrymme för investeringar
eller lönehöjningar. Om den invändningen
är riktig, har förslaget en rent
destruktiv innebörd. Näringslivet skulle
då tillfogas sådan skada, att dess utvecklingsmöjligheter
blir beskurna.

Om man sålunda renodlar hela denna
frågeställning, finner man att ettdera
av två ting kan inträffa. Antingen
tåf näringslivet den föreslagna skatteskärpningen.
Om så är fallet måste denna
skärpning, som — låt vara i vaga
ordalag — signaleras som tillfällig, stimulera
till ökade utgifter för att undgå
extrabeskattningen. Förslaget motverkar
då sitt eget syfte och kommer
att verka inflationsdrivande. Eller också
tål näringslivet inte den ökade skattebördan
med påföljd, att driftsinskränkningar
och investeringsminskningar
kommer till synes. Därmed har
regeringens mål tillfälligt nåtts till priset
av ett allvarligt försvagande av vårt
näringslivs produktionsförmåga.

Man har då åstadkommit en kortsiktig
jämvikt mellan tillgång och efterfrågan,
inte genom att öka våra resurser
utan genom att minska dem. På
längre sikt blir emellertid resultatet en
ytterligare ökad spänning mellan tillgångssidan
och konsumtionssidan.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

a Om detta förslag till skattehöjning
1. sålunda ter sig betänkligt med tanke
n på dess rent interna verkningar inom
i- landet, så blir det än värre när man
n vidgar perspektivet och ser på dess
effekt för vår utrikeshandel och vår
1 handelsbalans. Om vi skall kunna und;t
vika ett kraftigt importöverskott och ett
;- raserande av vår valutaställning fordI
ras att vårt näringsliv stärker sin ställ:—
ning i den internationella konkurrene
sen. En höjning av bolagsskatten kan,
r om den verkligen medför de resultat
finansministern avser, inte annat än på
e längre sikt försvaga vår ställning i detta
sammanhang. I själva verket är det
just de förkättrade investeringarna,
t som härvidlag är den primära förut t

sättningen för att vi skall kunna hävda

vår ställning i konkurrensen med utlandet.

t Sammanfattningsvis vill jag säga, att
detta förslag med dess nästan totala
brist på saklig motivering och dess
fullständiga åsidosättande av bara några
månader gamla deklarationer från
regeringen för mig framstår som det
i hitintills mest beklagliga ingreppet.

Den som till äventyrs är benägen att
underskatta de invändningar, som jag
a här ur olika synpunkter gjort mot en
höjning av bolagsskatten såsom en konjunkturdämpande
åtgärd, bör betänka
vad som redan gjorts för att via förer
tagssektorn, som del heter, sänka temperaturen
inom vårt ekonomiska liv.
Den utomordentligt kraftiga åtstramning,
som vi för närvarande har på
- kreditmarknaden, i förening med den
r höjda räntan är en starkt investeringsbegränsande
faktor. I sin omtanke om
t de självfinansierande företagen har
finansministern dessutom begåvat oss
med en tolvprocentig investeringsavgift,
som verkar i samma riktning. Den
mycket skärpta byggnadstillståndsgiv1
ningen bidrar också till att hålla tilli
baka investeringarna inom den privata
sektorn. Med denna arsenal av restriktiva
åtgärder framstår det framlagda

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

förslaget om höjning av bolagsskatten
som i högsta grad opåkallat. Jag har
svårt att förstå att sakliga överväganden
kan ligga bakom förslaget.

När man tar del av proposition nr
196 får man närmast den känslan, att
den skattehöjning som föreslås i nämnda
proposition är något slags reaktion
i anledning av att tvångssparandet inte
vann fullständig anslutning inom regeringspartierna.
Den anda i vilken
förslaget och propositionen tillkommit
fick också sin särskilda belysning av
ett uttalande av finansministern, när
han för en tid sedan sade, att då oppositionen,
som väl företräder företagarna,
stjälpte förslaget om ett obligatoriskt
sparande, så har jag ansett att
den del av det obligatoriska sparandet,
som skulle fallit på företagens lott, skall
förvandlas till skatt. Är det däri motiveringen
ligger?

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de vid bevillningsutskottets betänkande
nr 52 fogade reservationerna.

Vidare anförde:

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! När man hört representanter
för motionärer och reservanter
beträffande det ärende, som nu föreligger
till behandling, har det varit svårt
att frigöra sig från den känslan, att
man har kämpat med mycket liten entusiasm.
Om det tillåtes mig skulle
jag vilja säga, att man närmast har fått
ett intryck av att reservanterna och
motionärerna egentligen är ute för att
rasta en del käpphästar. Ty man föreställer
sig väl inte att alla de krav och
yrkanden som framställts skulle accepteras
av majoriteten? Detta skulle nämligen
innebära en sådan försvagning av
hela det antiinflationsprogram som
lagts upp och som nu har börjat verka,
att detta program till stor del skulle
förfela sin uppgift. Nej, de skatteskärpande
åtgärder, som här föreslås, och
de avstyrkanden på yrkandena om ändring
av nu gällande regler som skett,

får ses som ett led i kampen för en
stabil prisnivå och ett stabilt penningvärde.

Den föreslagna höjningen av företagsbeskattningen
är givetvis ingen populär
åtgärd, och man kan anföra
många skäl, som talar emot densamma,
eftersom det väl är en allmän mening
att det i och för sig är önskvärt att kunna
göra investeringar. Men å andra sidan
är det fel att, som herr Kollberg
nyss sökte göra gällande, det skulle
föreligga några andra motiv för skattehöjningen
än en strävan att dämpa
konjunkturen. Att det, som herr Kollberg
nära nog antydde, skulle ligga
några hämndkänslor bakom åtgärden,
ber jag att på det bestämdaste få tillbakavisa.
Vidare är det fel att, som
herr Kollberg också gjorde, sätta denna
som vi hoppas tillfälliga skattehöjning
i samband med reglerna för företagsbeskattningen.
Företagsbeskattningskommittén
har nämligen byggt upp sina
regler på sådant sätt, att de skulle passa
såväl för den skattesats vi nu har som
för sänkta skattesatser men också för
höjda skattesatser. Här finns icke något
samband med nämnda regler, utan
här är det fråga om att i konjunkturdämpande
syfte vidtaga en tillfällig
höjning, och det ställer enligt mitt förmenande
företagsbeskattningskommitténs
resultat vid sidan av diskussionen.

Sedan hyste herr Kollberg farhågor
för att nämnda skattehöjning skulle
leda till en minskning av nödvändiga
investeringar, att den skulle stimulera
till löneökningar samt befordra en icke
affärsmässigt motiverad reklam — i
den mån reklamen är affärsmässigt motiverad,
är den väl ingenting att beklaga
sig över — och medföra en hel
del andra nackdelar. Ja, det där har anförts
som skäl också mot den skattesats
vi nu har. Dessa anmärkningar
kan därför med samma styrka — eller
brist på styrka — riktas mot nu gällande
skattesatser för företagsvinster.

Jag anser att denna tillfälliga skatte -

Torsdagen den 2G maj 1955 em.

Nr 22

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

höjning är ganska motiverad, därför att
den företagna räntehöjningen, som
skulle göra skattehöjningen i viss mån
överflödig, i varje fall inte hittills har
haft avsedd verkan. Benägenheten att
låna och investera pengar är lika stor
nu som före räntehöjningen — det tror
jag att varje bankman kan vitsorda —
och det kommer säkerligen att dröja,
innan räntevapnet får någon nämnvärd
effekt i det stycket. Och innan så skett
tror jag det är berättigat att vidtaga en
höjning av företagsbeskattningen.

Vad sedan kravet på en sänkning av
uttagningsprocenten beträffar, så är det
tämligen orimligt. Det är säkerligen riktigt
som herr Kollberg sade, att investeringssidan
har drabbats hårdare än
konsumtionssidan, men vad skulle det
innebära om vi sänkte uttagningsprocenten
till 100? Jo, det skulle utan tvekan
vara ett kraftigt stöd åt konsumtionssidan,
och man måste sålunda redan
ur den synpunkten säga sig att en
sänkning av uttagningsprocenten inte
kan vara tillrådlig.

Herr Ohlin gjorde i förmiddags ett
i och för sig riktigt uttalande, nämligen
att folkpartiet i uttagningsprocentfrågan
har ett yrkande med tvenne led.
Det ena ledet är att vi skall sänka uttagningsprocenten,
och det andra är att
vi samtidigt skall överväga en ändring
av skalorna, så att den skattesänkning
som sker väsentligen gynnar de små inkomsttagarna.
Jag tror emellertid att
det ur det senare ledets synpunkt är
felaktigt att utan vidare sänka uttagningsprocenten,
ty det är alldeles uppenbart
att om man gör det nu minskar
man möjligheterna att vid ett senare
(tillfälle genomföra en skattesänkning,
som verkligen tillgodoser de mindre inkomsttagarnas
intressen. Jag tror därför
att om man verkligen vill vinna något
för folkpartiets syfte skall man
vänta till nästa år och då samla sig
omkring ett förslag om en skattesänkning,
som just tar sikte på alt åstadkomma
en skattesänkning för de mindre

inkomsttagarna. Då är det också möjligt
att denna skattesänkning kan bli
av den storleksordningen att den verkligen
betyder något. I nuvarande situation
vill jag för min del bestämt hävda,
att det ur alla synpunkter som vi nu
här företräder är orimligt att sänka
skatteprocenten.

Vad frågan om upphävandet av investeringsavgiften
och sänkningen av
bilskatten beträffar måste detta också
betraktas såsom krav, som är oförenliga
med det mål som vi allesammans bör
samla oss omkring, nämligen bekämpandet
av inflationstendenserna och uppnåendet
av samhällsekonomisk balans.

Jag skulle också vilja säga några ord
om den kritik mot redovisningen av
överskottet i statsbudgeten som här av
flera talare framförts. Framför allt har
det ansetts att man nu tar ut skatter,
ehuru det finns mycket stora reserver
i budgeten. För min del hälsar jag med
särskild tillfredsställelse att vi nu har
fått en överflyttning till budgetregleringsfonden
av ett så stort belopp som
275 miljoner kronor och att vi sålunda
har steriliserat det beloppet och
på det sättet skaffat oss vissa reserver.
Jag skulle i det fallet på det allvarligaste
vilja rekommendera att gå fram
vidare på den vägen. Jag tror nämligen
att statens metod att leva ur hand i mun
inte är en så vidare lyckad ekonomisk
politik. Jag tror att det är bättre att
handla ungefär som kommuner och
landsting gör nu för tiden, nämligen att
lägga upp stora förråd i stället för att
sänka skatterna. Det är säkerligen en
metod att ekonomisera, som är att föredra
framför att ständigt leva precis
jämnt om jämnt och aldrig kunna
skaffa sig några reserver. Jag vill erinra
om att när det på det sättet ute i kommunerna
och landstingen gäller att
samla upp mycket stora reserver och
göra mycket stora funderingar, då är
det det egendomliga alt vi allesamman
är eniga. Folkpartiet, högern, bondeförbundet
och vi socialdemokrater är full -

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

komligt ense om att vi skall handla på
det sättet, och resultatet har också blivit
att både kommuner och landsting
nu har en mycket grundmurad ekonomisk
ställning. Jag skulle vilja rekommendera
något av detta sunda ekonomiska
handlande även när det gäller
statens affärer.

Herr talman! Det skulle naturligtvis
vara mycket intressant att gå in på en
hel del andra frågor i detta sammanhang.
Jag vet emellertid att det mesta
av fältet nu är avbetat, och något försök
att komma med något nytt kan väl
ingen begära. Jag tror kammaren håller
mig räkning för om jag inte kommer
med någon upprepning, och jag ber
därför att med det anförda få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sundström utgick
ifrån att ökningen av vinstbeskattningen
var en nödvändig åtgärd, ett nödvändigt
tillägg till den arsenal av olika
åtgärder som genomförts under den
sista tiden, och han ville utan att ange
skäl härför påstå att denna vinstbeskattning
skulle vara en åtgärd i syfte att
dämpa konjunkturen. Jag har en annan
uppfattning, men det är kanske ingen
idé att diskutera den saken ytterligare.

Jag vill dock ytterligare understryka
att jag anser, att en ökning av vinstbeskattningen
är i mycket stor utsträckning
inflationsdrivande, och därför kan
jag inte finna att tillräckliga skäl finnes
för ett bifall till förslaget.

Jag begärde egentligen ordet i anledning
av herr Sundströms yttrande att
denna tillfälliga skattehöjning inte berörs
av företagsbeskattningskommittén.
I dess betänkande står emellertid tydligt,
att kommittén har ansett sig böra
avvisa en variation av skattesatserna,
men det är ju just en variation av skattesatserna
som regeringen, om man läser
propositionen noggrant, syftar till. Det
är nu fråga om vissa höjningar, och
sedan skall det bli en ytterligare ut -

redning bl. a. berörande variation i
skattesatserna. En sådan variation anser
jag mycket olycklig för företagarna,
därför att då försvåras hela långtidsplaneringen
för dem.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Då herr Kollberg konstaterade,
att vi har diametralt motsatta
uppfattningar om företagsbeskattningens
effekt, är det naturligtvis inte lönt
att diskutera saken. Herr Kollberg förmenar,
att företagsbeskattningen är inflationsdrivande
— hela hans uppläggning
har gått i den riktningen — medan
regeringens och utskottsmajoritetens
motivering ju är, att den verkar
i dämpande riktning. Dessa två uppfattningar
är givetvis oförenliga.

Vad företagsbeskattningskommittén
beträffar vidhåller jag, att dess arbete
inte står i det sammanhang med skattesatsens
höjd som man vill göra gällande,
utan att företagsbeskattningskommittén
har arbetat uteslutande från
utgångspunkten att uppställa regler för
hur man skall göra avskrivning på inventarier,
maskiner, varulager osv.

Att däremot företagsbeskattningens
förändringar skulle kunna inverka på
företagens långtidsplaneringar tror jag
inte har någonting med beskattningsreglerna
att göra.

Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sundström sade
helt kort någonting om att jag hävdat,
att företagsbeskattningen är inflationsdrivande.
Därav kan man kanske få
den uppfattningen, att jag åsyftade den
för någon tid sedan vidtagna ändringen
i företagsbeskattningen, och för att
undvika missförstånd vill jag påpeka,
att det är den ökade vinstbeskattning,
vi nu behandlar, som jag anser vara i
stor utsträckning inflationsdrivande.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Med hänsyn till nattens
långa föredragningslista lovar jag att

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

fatta mig mycket kort. Vad gäller den
allmänna skattedebatten ansluter jag
mig helt till innehållet i det av herr
Kollberg nyss hållna anförandet. Jag
skall till detta bara säga några få ord
om en enda detalj i frågekomplexet,
nämligen om beskattningen av bilismen.

Utskottet redovisar, att det på automobilskattemedlens
specialbudget under
nästa år uppkommer ett nettoöverskott
på 131 miljoner kronor. Säkerligen
blir överskottet betydligt större,
dels på grund av den ytterligare ökning
av bilbeståndet utöver vad utskottet
räknat med, som man redan nu
torde kunna fastslå, dels på grund av
att investeringarna i vägar icke kommer
att få den omfattning som beräknats.

Under de fyra första månaderna i år
har inte mindre än 36 500 personbilar
inregistrerats, och säkerligen gör man
sig inte skyldig till någon felbedömning,
om man säger, att denna takt kommer
att hållas, i varje fall under de närmaste
månaderna. Bruttoökningen enligt
motororganisationernas beräkningar
i bilskatteutredningen var ju 72 000
personbilar under hela år 1955, och
nettoökningen beräknades till 40 000.
De nu tillgängliga siffrorna för de fyra
första månaderna visar tydligt, att även
dessa beräkningar var för pessimistiska,
och då vi har redovisningen för
de bästa försäljningsmånaderna — maj
och juni — kvar, så kommer siffran
att stiga ytterligare. Riksräkenskapsverket
har räknat med en lägre tillväxtsiffra
under år 1955, vilket emellertid
på grund av de siffror jag nämnde och
mot bakgrunden av vad som i övrigt
för dagen kan överblickas knappast är
relevant. Tvärtom visar nu tillgängliga
registrerings-, import- och lagersiffror
att tillväxten blir betydligt större än
vad någon har räknat med. Detta skulle
då, utan att jag vågar ange någon bestämd
siffra, ge åtskilliga miljoner ytterligare
i ökade inkomster.

Vad sedan vägarnas utbyggnad beträffar
konstaterar bevillningsutskottet
självt, att viss återhållsamhet med investeringsvolymen
för vägväsendet är
nödvändig av konjunkturmässiga skäl.
Samtidigt konstaterar man emellertid,
att samtliga bilskattemedel under alla
förhållanden skall komma vägväsendet
till godo. Jag noterar detta senare med
tillfredsställelse men måste fråga mig:
Varför skall man då här taga ut större
skatt än som betingas av de kostnader
under året, som denna skatt avser att
täcka?

Som vi från folkpartihåll påpekat i
vår motion nr 184 var de förhöjda skattesatserna
i viss mån avsedda som ett
provisorium i avvaktan på resultatet av
fortsatta utredningar rörande trafikpolitiken
och motorfordonsbeskattningen.
Skattehöjningen kunde i icke oväsentlig
omfattning begränsas utan att femårsplanen
för vägväsendets utbyggnad
och upprustning behövde riskeras. Skatteuttaget
borde anpassas till de faktiska
utgifterna på väganslagen under
perioden.

Men vad är det nu som händer? Jo,
nu föreslås att bilskatten fastställes till
ett belopp som ger ett överskott på,
enligt utskottets beräkningar, 131 miljoner
kronor för kommande budgetår.
I verkligheten torde detta belopp, av
skäl som jag tidigare framhållit, bli
betydligt större. Motiveringen till utskottets
ställningstagande är att det
föreligger ett mycket stort investeringsbehov
för framtiden på vägväsendets
område. Det skall villigt erkännas att
vägarna behöver byggas ut i betydligt
snabbare takt än hittills. Och kunde
alla de medel som flyter in från bilarna
komma det avsedda ändamålet
till godo under budgetåret, skulle jag
inte i dag protestera mot skattesatsen.

Men alla är överens om att detta
icke går. Varför skall man så snart det
gäller detta område alltid räkna i underkant
på inkomstsidan och i överkant
på utgiftssidan? Vi måste dock

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

alla innerst inne erkänna att med alla
de behov på andra områden, som tränger
på, kan inom de närmaste åren icke
väginvesteringarna öka i samma takt
som inkomsterna gör med den nya
föreslagna skattesatsen på fordon och
drivmedel. Jag tror jag vågar säga att
kan ett väl planlagt investeringsprogram
för ett snabbt utbyggande av våra
vägar genomföras, med ett effektivt utnyttjande
av alla tekniska hjälpmedel,
så är bilismens folk villigt att betala
kostnaderna härför. Då, men först då,
bör skatten fixeras.

Hur stor bilskatt som behöver utgå
i framtiden blir helt beroende på vilket
bilbestånd som då finnes, det konjunkturläge
som då råder och i vad
mån Väg och vatten kan detaljplanera
för det framtida vägnätet. I dag föreligger
icke en sådan detaljplanering,
och konjunkturen tillåter icke, hur
önskvärt det än skulle vara med tanke
på våra vägar, att helt förbruka de
medel som beräknas inflyta. Ett bibehållande
av den i fjol beslutade höjda
bilskatten under så ovissa antaganden
om framtiden synes ej förenligt med
principen, att bilbeskattningen skall
avvägas efter vägväsendets behov. Under
alla förhållanden reagerar jag emot
att bilskattemedlen skall inbetalas i
förskott, såsom nu blir fallet till en
icke oväsentlig del.

Jag ansluter mig därför, herr talman,
till den reservation som är betecknad
med nr II i bevillningsutskottets betänkande
nr 53 och som är undertecknad
av herr Spetz m. fl.

Herr HENRIKSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Carlsson i Stockholm
har som motiv för folkpartiets
yrkande beträffande motorfordonsbeskattningen
anfört, att bilbeståndet under
senare tid har ökat väsentligt mycket
mera än man tidigare beräknat. Om
jag inte minns fel tillhörde herr Carlsson
dem som tidigare i år förutskickade,
att vi skulle få mycket allvarliga

svårigheter på detta område genom den
då beslutade bilaccisen. Jag konstaterar
alltså nu att endera hade herr
Carlsson vid detta tillfälle en uppfattning,
som han inte stödde på vad som
kunde komma att väntas, eller också
har utvecklingen uppenbarligen blivit
en annan än som vid tillfället i fråga
förutspåddes från oppositionens sida.

För min del kan jag inte finna att
det skulle vara något fel i det sparande
som nu kommer till stånd genom att
tillämpa en beskattning av motorfordon,
som ligger något högre än vad
som motsvarar den allmänna förbrukningen
för vägväsendets del under ett
särskilt år. När herr Carlsson säger
att han skulle kunna acceptera de nuvarande
skatterna om man använder
pengarna under budgetåret, så tycker
jag det är en uppfattning som illa överensstämmer
med de allmänna riktlinjerna
för en klok ekonomisk politik. Ty
om det är så att man under ett budgetår
kan spara pengar men ändå kan
garantera, att dessa pengar vid ett
senare tillfälle skall kunna användas för
vägväsendet, är väl detta någonting som
i dagens läge är en alldeles utmärkt
anordning. Fordonsägarna har i varje
fall ingenting att förlora på det.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Till det sista som herr
Henriksson anförde vill jag bara säga,
att bilismen har tråkiga erfarenheter
av dessa »garantier». Det torde väl ändock
vara oriktigt att på det sätt som
man nu gör ständigt fondera och öka
dessa bilskattemedel, innan man har
den planläggning av vägarnas utbyggnad,
som jag efterlyste.

Herr VIGELSBO (bf):

Herr talman! Även vi har biträtt bevillningsutskottets
betänkande nr 52.
Det står i finansministerns motivering
till propositionen att den är avlämnad
med hänsyn till konjunkturpoli -

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22

tiska skäl. Av detta uttalande bibringas
man den uppfattningen att den skatt
som föreslås i propositionen är av tillfällig
natur. Om jag inte missuppfattade
finansministern under den ekonomiska
radiodebatten, gav han även där
uttryck för en liknande uppfattning.

Jag tror det var herr Kristensson i
Osby som sade, att vi har fått flera
extra skatter — vi har fått företagsbeskattning,
och nu får vi den här
ytterligare pålagan. Men om jag inte är
fel underrättad kommer företagsbeskattningen
sådan som den är utformad
icke att verka omedelbart, i varje
fall inte i hela sin omfattning, utan
först efter rätt lång tid. Följaktligen
har jag fattat den nu föreslagna bolagsbeskattningen
såsom en övergångsform
mellan de nuvarande förhållandena
och dem som inträder den dag då
den nya företagsbeskattningen helt träder
i kraft.

Vi som i stor utsträckning är lekmän
på företagsbeskattningens område
är ju beroende av att få veta vad sakkunniga
personer anser om dessa saker,
och jag skall, herr talman, tillåta
mig att erinra om en del av vad direktör
Welitje yttrade under debatten i
första kammaren om företagsbeskattningen.
Det var han som inledde denna
debatt i första kammaren, och jag tycker
att hans anförande är mycket väl
avvägt och ger ett gott uttryck för förhållandena,
sådana som de för dagen
nog gestaltar sig. »Vi har en hög bolagsbeskattning
i detta land» — det
ansåg sig direktör Wehtje böra understryka
— »och den höga skattesatsen
verkar i och för sig tryckande på företagens
lönsamhet. Emellertid har å
andra sidan en liberal utformning av
avskrivnings- och värderingsregler i
skattelagstiftningen berett företagen goda
tillfällen till konsolidering. Företagen
har haft möjligheter att kvarhålla
både avskrivningsmedel och andra
reserverade medel samt även vinster
i företagen och att använda dessa me -

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

s del för förnyelse och viss utbyggnad
:t av produktionsapparaten. Skattelagl-
stiftningens utformning har i och för

i- sig utgjort en stimulans till expansion,

i- som motvägt effekten av den höga

r skattesatsen.»

;. Direktör Wehtje medger alltså att
i reglerna har varit liberala och att detta
a har medverkat till en expansion inom
>- näringslivet. Men om det visar sig att
r denna expansion blir för kraftig ur
r samhällets synpunkt, är det väl vik;-
tigt att samhället vidtar åtgärder för
att hålla expansionen och investeringse
volymen inom den ram som svarar

n mot tillgängliga resurser. Det är också

n svårt att förstå, hur herr Kollberg kan

)- göra gällande att avskrivningsregler,
s- beskattningsregler och sådant har haft
i- skadeverkningar för det ekonomiska liå
vet, när det från så auktoritativt håll
i- som från herr Wehtjes sida har understrukits
att reglerna anses liberala.

5_ Jag ber att få återge ytterligare
[e några rader ur direktör Wehtjes anfö£_
rande: »I detta avseende har vi utan
a. tvivel haft ett försteg framför många
fa av våra konkurrentländer, där avskrivningsregler
och dylikt dikterats av mei
ra trånga fiskala synpunkter. Det är
t- heller ingen tillfällighet, att den svenla
ska skattelagstiftningen i dessa liänc_
seenden i utlandet ofta framhållits

äl som ett mönster, och på många håll
r_ har man kunnat iakttaga en utveck.
n ling i riktning mot liberalare skatteo-
regler.»

et Det finns väl ingen anledning att tro
r- annat än att dessa uppgifter och på?n
ståenden är riktiga, och då måste det
ö- väl också vara begripligt att man nu
å vidtar åtgärder för att försöka hålla
lv investeringsvolymen inom skälig ram.

i Vi på vårt håll har, som sagt, komo-
mit till den uppfattningen att vi kan
c- biträda det här föreliggande förslaget,
r- och jag ber således, herr talman, att
d- få yrka bifall till bevillningsutskottets
er betänkande nr 52.

e- Jag skulle också be att få säga några

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

ord med anledning av bevillningsutskottets
betänkande nr 53, alltså förslaget
till skatteuttag för kommande
budgetår.

När man talar om skatterna, är det
ett argument som ständigt återkommer,
nämligen att skatterna är för höga.
Skatterna har alltid varit för höga, och
de är alltjämt för höga. Men det var
nog mycket värre åren 1931 och 1932,
då vi inte tjänade några pengar och
samtidigt skulle betala höga skatter
på tidigare inkomster. I dag kan vi väl
inte, vare sig vi är företagare, tjänstemän,
arbetare eller bönder, säga att
vi inte har möjlighet att betala de
skatter som vi skall erlägga. Men vi
klagar ändå på att skatterna är höga,
och det bör vi också göra. Det bör
vi fortsätta med i alla tider, ty annars
kan vi riskera att skatterna blir ännu
högre.

När det gäller det skattesänkningsförslag,
som högern lagt fram, måste
jag säga att man blir ganska förvånad
över att konstatera, på vilket sätt högern
anser sig kunna skaffa de pengar
som behövs för den föreslagna sänkningen
av uttagningsprocenten. Man
vill t. ex. minska anslaget till mödrahjälpen
med två miljoner. Ämnar man
slopa mödrahjälpen eller skall kommunerna
överta en del av denna uppgift?
Vidare vill man minska anslaget
till utrustning av samlingslokaler med
450 000 kronor. Skall detta bidrag till
samlingslokalerna försvinna, eller skall
kommunerna betala det? En annan
punkt i förslaget är att bidraget till
arbetslöshetskassorna skall minskas
med två miljoner. Skall kommunerna i
stället betala detta belopp? Vidare har
man föreslagit att det provisoriska bidrag
för skattencdsättning, som staten
lämnat kommunerna och som uppgått
till 23 400 000 kronor, skall dragas in.
Likadant föreslås i fråga om bidraget
till byggnadsarbeten för vissa lantbruksundervisningsanstalter
på 2 500 000
kronor, bidraget till jordbrukets ra -

tionalisering på 11 miljoner och bidraget
till skogsvården på 1,5 miljoner.
En hel del av dessa pengar, som man
skaffat som underlag till skattesänkningar,
är ju belopp, som kommunerna
nödgas betala under förutsättning att
staten inte lämnar sitt bidrag. Om
skatteuttaget är 100 eller 110 procent
betyder mindre, det är de kommunala
skatterna, som är väsentliga ur vår synpunkt
— och jag kan inte tro annat än
att det också är den allmänna uppfattningen.
Vi kan för vår del aldrig vara
med om att sänka uttagningsprocenten
när det gäller statsbeskattningen för att
i stället få öka på den kommunala.
Följaktligen kan vi inte heller stödja
högerns förslag eller de reservationer,
som har anförts till bevillningsutskottets
betänkande nr 53.

I fråga om kvarlåtenskapsskatten har
vi anfört en med nummer 1 betecknad
reservation till bevillningsutskottets
betänkande nr 53. Denna s. k. kvarlåtenskapsskatt
har vi från vårt håll aldrig
accepterat och kan heller inte göra

det. Herr Henriksson har varit uppe
och talat om den och sagt, att inga
olägenheter av densamma har anförts.
Nej, det är kanhända svårt att anföra
några olägenheter av kvarlåtenskapsskatten,
men nog måste vi säga, att den
är oerhört orättvis i tillämpningen. —
Ja, säger man då, men inte är det så
många, som lämnar en sådan förmögenhet
efter sig, att kvarlåtenskapsskatt
måste erläggas. Det är emellertid
inte antalet vi har hängt upp oss på;
vi har den principiella uppfattningen,
att en skatt skall vara så avvägd, att
den är rättvis. Det är inte kvarlåtenskapsskatten,
oavsett vem eller vilka
den drabbar.

Om vi t. ex. utgår från att en lantbrukare
hjälper sina söner att få gårdar,
d. v. s. realvärden, måste de betala
kvarlåtenskapsskatt, om han dör
inom behaglig tid, Den som däremot
skickar sina söner till skolor och lär
dem till präster, nationalekonomer och

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22

försäkringstjänstemän, klarar dem undan
kvarlåtenskapsskatt, därför att de
kunskaper de har och drar nytta av i
livet inte är beskattningsbara på samma
sätt som en jordbrukares egendom
och övriga realvärden. Vi måste anse
detta som en orättfärdighet, som drabbar
dem, som skaffar sig realvärden
och räknar med att genom praktiskt
arbete förvärva sin utkomst. För den
skull har vi alltid varit motståndare
till kvarlåtenskapsskatten och kommer
alltid att förbli det, oavsett om den
drabbar dem som äger 100 000 eller
200 000 kronor; det är likgiltigt vem,
ty vi har den uppfattningen, att skatterna
enligt svenska regler skall verka
rättvist. Det gör de inte i detta fall.
Det tas inte heller någon hänsyn till
hur många bodelägare som skall dela
arvet; kvarlåtenskapsskatten utgår
nämligen på det oskiftade boet.

Vi är emellertid fullt på det klara
med att det inte går att avskaffa kvarlåtenskapsskatten
direkt. Under tidigare
år har vi föreslagit en utredning,
och vi återkommer med detta förslag
i vår reservation även i år. Vi önskar
en utredning om kvarlåtenskapsskattens
avskaffande och att man skall
kompensera det därigenom uppkommande
inkomstbortfallet genom att lägga
högre arvslottsbeskattning på mycket
stora förmögenheter. Det är den
ståndpunkt, som vi alltjämt intar.

.lag ber, herr talman, att få yrka
bifall till den med nr 1 betecknade
reservationen till bevillningsutskottets
betänkande nr 53. I övrigt yrkar jag
bifall till utskottets hemställan.

Under detta anförande övertog herr
talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Ilerr KOLLBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Vigelsbo blandade
in mitt yttrande och påstod felaktigt,
att jag hade berört avskrivningsreglerna
i detta sammanhang. Det har jag

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

i- inte gjort. Det är en missuppfattning

e även i sak.

i I övrigt var det intressant att höra,
i- att herr Vigelsbo inte litar på rege n

ringens visserligen mycket vaga, men

e — efter vad man kan läsa i proposi >-

tionen — dock syfte, att höjningen av

n bolagsskatten skall vara tillfällig; det

;t har även bevillningsutskottet i sitt ut n

talande understrukit,
e Jag instämmer gärna med herr Vir
gelsbo i att vi bör utgå från att detta

n är en tillfällig åtgärd. Vad som gjorde

r mig betänksam var emellertid att herr

i, Vigelsbo sade, att denna skatt borde

t- gälla, tills företagsbeskattningen helt

a trätt i kraft. Det vill jag i alla fall pro 1.

testera mot, tv det sker — såvitt jag

11 bär räknat rätt — först år 1960. Det var

a väl inte heller herr Vigelsbos mening,

r att skatten skulle gälla så länge.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

>’ Herr talman! Vissa yttranden tidigare

® i dag har gjort, att jag anser nödvänr
digt att här i kväll ta till orda.

Ingen har åtminstone hittills i dag
11 °

* förklarat, att ett efterfrågeöverskott inte

l" föreligger och att en åtstramning av den

>" ekonomiska politiken inte är nödvän dig.

Det har skapats spänningar i vår
n samhällsekonomi. Orsaken härtill är

primärt de förväntningar om vinst,
a som uppkom bland företagarna under

e sommaren 1954 på grund av den för s

bättrade exportkonjunkturen. Jag har

8 aldrig, herr Ohlin, sagt att löneökning arna

är huvudorsaken till dessa spänningar.
Jag har alltid varit angelägen
T om att framhålla, att löneökningarna i

'' stor utsträckning är ett uttryck för den

inflatoriska spänning, som har uppkommit
genom dessa stegrade vinstmöjlig■:
heter inom näringslivet,

i- När jag nu säger att den primära ort,
saken är vinstförväntningarna inom nä j-

ringslivet, betyder detta inte att jag

g vill vältra över något ansvar på nä -

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

ringslivet. Jag gör inte något annat än
att påpeka klara fakta. Jag vill inte
söka undkomma det ansvar, som kan
ankomma på mig i fråga om ingripande
mot dessa tendenser till överkonjunktur.
Men de som nu så högröstat
hävdar, alt regeringen borde ha ingripit
mycket tidigare, borde fråga sig om
de inte bör rikta anmärkningar också
mot sig själva. Herr Ohlin har talat
mycket i allmänna talesätt om folkpartiets
upprepade krav på en åtstramad
kreditpolitik. Jag vill inte förneka att
sådana krav har ställts, men de har
ställts kontinuerligt, även vid de tidpunkter
då man inom näringslivet allvarligt
fruktat lågkonjunktur. Men varför
slog inte herr Ohlin larm, när tendenserna
till inflation under loppet av
1954 gjorde sig gällande? Vi har alla
säkert ett klart minne av att från 1954
till dess att valet var över var herr
Ohlin ganska tystlåten om allt som
hade med konjunkturpolitik att göra.
Jag tycker inte oppositionen här har
något att berömma sig av. Jag kräver
visst inte att oppositionen skall vidtaga
åtgärder, men när man nu är så
förbålt duktig på detta område som
herr Ohlin, kunde man dock på allvar
ha sagt ifrån.

Hela detta bollande med anklagelser
hit och dit är dock ganska betydelselöst.
Det viktigaste i dag är i stället, om
det finns förutsättningar för att vi skall
kunna med den politik vi för upprätthålla
jämvikten i vår ekonomi. Jag har
uppfattningen att vi kan göra detta.

Det tycks vara en allmän mening, att
när det gäller en åtstramad konjunkturpolitik
bör huvudvikten läggas på
kreditpolitik.

Jag vill säga till herr Hjalmarson, att
den diskussion som herr Ewerlöf och
jag hade i första kammaren om räntan
inte hade något att göra med herr Hjalmarsons
brev till mig utan gällde ett
yttrande av mig, vari jag hade vänt mig
mot att man på oppositionshåll samtidigt
hade beklagat sig över kreditåt -

stramningen och välkomnat räntehöjningen.
Jag var nödsakad att frita herr
Ewerlöf från beskyllningen att ha anfört
en sådan mening, men som herr
Hjalmarson finner rör detta inte något
som diskuterats i vår brevväxling.

Det som mest har frapperat mig i dagens
diskussion är detta, att det från
alla sidor inom oppositionen framkommer
sådana beklaganden över att åtgärder
vidtas, som riktar sig mot investeringarna.
Ärade kammarledamöter, den
åtstramade kreditpolitiken, riktar sig
inte den i främsta rummet just mot investeringarna?
Allra främst riktar den
sig väl mot de privata investeringarna.
När man alltså själv är med om en
politik, som just syftar till att hålla
tillbaka de privata investeringarna, förvånar
det mig att dessa beklaganden kan
%ara huvudtemat i oppositionens kritik
i dag.

Jag har nu hört ett par stämmor från
högern, herr Hagberg i Malmö och herr
Edström, som har anfört att det är felaktigt
att med sådan skärpa rikta de
åtstramande åtgärderna mot investeringarna
och att man i stället borde ha
vidtagit åtgärder mot konsumtionen.
Detta framkallar den intressanta frågan,
vad högern har för mening om konsumtionshämmande
åtgärder. Inte har
jag på de sista sex åren någon gång här
i riksdagen haft att ta ställning till något
förslag från högerns sida om konsumtionsbegränsning.
1946, 1947 och
1949 lekte högern med tanken på omsättningsskatt.
Sedan har den försvunnit
från högerns repertoar. Det går inte
att komma undan med att säga, att det
är inte vi som skall framlägga förslag.
Varje riksdagsman har initiativrätt. Om
han anser att regeringsförslagen icke
har den läggning som de bör ha, så
har han möjlighet att föreslå alternativ.
Det har ju också framlagts förslag på
olika punkter av regeringens ekonomiska
politik, men det har icke kommit
något förslag från högern om konsumtionsbegränsning.
Jag tycker därför att

Torsdagen den 2G maj 1955 em.

Nr 22

det är rätt meningslöst av högern att
här komma och beklaga sig över att
den ekonomiska politiken riktar sin udd
mot investeringarna och inte mot konsumtionen
— när man inte själv velat
ge något bidrag till en lösning. Ja,
jag observerade herr Hjalmarsons teoretiska
förutsättningar för ett ingripande
mot konsumtionen, men dessa är ju
icke av någon betydelse i dag, ty har
man den principiella inställningen att
det bör vidtas åtgärder mot konsumtionen,
så kan man i alla fall ge till
känna vad det är man vill ha genomfört.

Jag skulle också vilja säga till herr
Hjalmarson, att det väl ändå är rätt meningslöst
att komma och tala om hurusom
regeringspolitiken syftar till att
tvinga människor med arbetsförtjänster
att använda dessa på det sätt som staten
bestämmer. Är det inte i själva verket
på det sättet, att den stramare ekonomiska
politik vi sysslar med syftar
till att tvinga människor att använda
pengarna på ett annat sätt än de tidigare
hade tänkt sig eller vad de själva
betraktar såsom mest önskvärt? Jag tror
därför inte att det finns någon anledning
att särskilt dra fram arbetsförtjänsterna.
Det hade nog ett bestämt
syfte när herr Hjalmarson gjorde det,
men själva principen för en stram ekonomisk
politik blir densamma vem som
än för den, nämligen att sätta en gräns
för människornas möjligheter att använda
pengarna precis så som de själva
tänkt sig.

Det är klart att jag har förståelse för
de bekymmer, som framkommer över
att det nu skapas eu hämmande inverkan
på investeringar och rationaliseringar.
Detta kan jag så väl förstå, ty
jag delar den uppfattningen att investeringar
och rationaliseringar är goda och
nyttiga ting, som behövs för att hela
vår utveckling skall kunna föras framåt.
Det finns väl inte någon människa
som skulle vilja påstå att investeringar
är någonting ont, någonting som man

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

tt skall förhindra. Det är ju emellertid

tt inte detta frågan gäller här. Det gäller

d ju endast att förhindra, att människor i-

na försöker genomföra investeringar,

it för vilka det icke finns något utrymme,

i, En sådan strävan skapar nämligen

i- ingenting nytt. Den skapar säkert myc i-

ket litet nya varor. Även om den skulle

u skapa några nya varor kommer de icke

r fram förrän efter så lång tid, att de

tt inflationistiska krafterna under tiden

i- fått tillfälle att utveckla sig till skada

11 för det hela.

i- För övrigt är det väl alldeles självklart
att man inte vinner någonting på
r att ta arbetskraft från ett område där
varor produceras och flytta över denna
i- arbetskraft till områden där andra vatt
ror produceras. Följden blir ju bara att
;r produktionen minskar på en kant och
i- kanske ökar på den andra kanten. Det
r_ är ju detta som måste förhindras.

)- Jag vill därför säga, att det inte är
ir någon mening i att med beklagande
a komma och säga, att det här förs en
i- politik som förhindrar investeringar,
a Om det skall vara någon mening med

ir den ekonomiska politiken måste vi låta

1- den få en sådan verkan, att den icke

r- lockar till att försöka göra investering it

ar som det inte finns utrymme för. Där t,

för blir det en avvägningsfråga hur

3- mycket vi har råd med, hur mycket vi

in kan och får lov att avstå ifrån. — Jag

is har anknutit detta resonemang till kre n-

ditpolitiken helt enkelt därför att den

m strama kreditpolitiken till sin natur är

investeringshämmande.
ir Jag kommer sedan över till frågan,
jr om det inte är rimligt och riktigt att

r- man försöker stödja kreditpolitiken

e- med finanspolitiska åtgärder. Jag hör

tv så ofta, att det även från oppositions e-

håll uttalas sympatier för tanken att

di man kan och bör vidtaga finanspoli la

tiska åtgärder som ett led i den eko n-

nomiska politiken. Nu föreslår rcgc m

ringen här en skärpt vinstbcskaltning

ar som ett led i den ekonomiska politiken,

in som ett komplement till kreditpolitiken.

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 om.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

Detta föreslås för att trycket på investeringarna
skall bli mera jämnt fördelat,
så att även sådana företag, som i
det väsentliga eller i mycket är självfinansierande,
får känna trycket av den
ekonomiska politiken. Om man inte
vidtar en sådan åtgärd blir ju följden
närmast den, att man ingriper mot de
sämst ställda företagen och låter de
bäst ställda företagen röra sig fritt.

Detta vill man emellertid nu inte
vara med om från oppositionens sida.
För sådana bättre ställda företag ömmar
man på det bestämdaste, men man
kan vara med om en kreditpolitik som
tar hårdast på dem som sitter värst till.
Jag tycker inte det är någon konsekvens
i detta.

Denna vinstbeskattning har vi nu,
tillfälligt vill jag säga, föreslagit i form
av en höjd skattesats. Jag säger tillfälligt»
ty visst har vi i regeringen observerat
företagsbeskattningskommitténs
invändningar mot ändringar i
skattesatsen såsom ett medel i konjunkturpolitiken.
Kommitténs majoritet har
ju uttalat sig för att sådana förändringar
i lägen där det är erforderligt i
stället bör ske så, att avskrivningsreglerna
för inventarier och lager görs
rörliga. Det är mycket möjligt, att denna
åsikt från kommitténs sida är grundad.
Vi har inte haft tillfälle att ingående
pröva den. Vi vet bara att nu,
innan det fattade beslutet om företagsbeskattningen
har trätt i kraft och innan
vi har kommit någonstans i fråga
om de nya reglernas genomförande, är
den av kommittén förordade vägen
icke framkomlig, och därför har vi som
sagt tillfälligt valt att gå över den höjda
skattesatsen. Denna fråga kommer emellertid
att ytterligare prövas, och man
kan därför utgå ifrån att denna skattesats
inte är den som kommer att bestå
i längden. Det blir möjlighet att ta
ståndpunkt till den inom någon tid,
men vi vill för vår del inte här säga
hur länge det dröjer; det skulle vara
meningslöst och motverka denna be -

skattnings verkningar, om vi skulle
göra något sådant.

I den ekonomiska politiken och inoi~
finanspolitiken spelar naturligtvis statens
budget en icke liten roll. Vi har
ofta här sagt att vi, för att statens budget
inte skall verka inflationsdrivande,
måste se till att löpande utgifter täcks
av löpande inkomster och att vi inte
lånar pengar för att betala statens löpande
utgifter. Den nu föreliggande
budgeten följer hittills tillämpade regler
för avskrivningarna. Den fyller kravet
på alt de löpande utgifterna skall
täckas av löpande inkomster. Jag vill
säga: Budgeten fyller måttet för att
kunna ingå i en åtstramande ekonomisk
politik. När det särskilt från folkpartiets
sida ständigt talas om att vi tilllämpar
alldeles för hårda avskrivningsregler
och att vi betalar onödigt mycket
med skattemedel, vill jag bara fästa uppmärksamheten
på att man i de flesta
andra länder betalar långt större del av
investeringarna med skattemedel än
vad vi gör här i vårt land. Vi kan därför
inte säga, att våra budgetprinciper
tillhör de strängare här i världen. Vi får
väl nöja oss med att säga att de är
passabla.

Vi har förklarat, att det i dagsläget
inte går att genomföra en sänkning
av den statliga inkomstskatten. Det är
konjunkturpolitiskt felaktigt att göra
det. Det betyder ju att man ökar möjligheterna
till efterfrågan, att man alltså
skapar ytterligare förutsättningar
för tryck mot våra resurser. Därför menar
vi att man över huvud taget inte
skall komma och tala om att den statliga
inkomstskatten kan användas såsom
ett medel i konjunkturpolitiskt avseende.
En skattesänkning med, såsom
man här har föreslagit, tio procent kommer
inte att medföra något större sparande.
Det blir inte någon större del
av de lössläppta pengarna som kommer
att bli sparmedel. Men en skattesänkning
är ju en i sig själv nyttig sak. I den
mån staten kan få överskott på sina in -

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22

komster är det rimligt, att ett sådant
överskott användes till att sänka skatten.
Man skall emellerid inte motivera
detta med att man därigenom skall påverka
konjunkturen, åtminstone inte i
åtstramande riktning, utan man får väl
hålla sig till att detta är ett sätt att öka
det svenska folkets levnadsstandard.
Staten avstår från att ta ut lika mycket
pengar som tidigare, och människorna
får alltså mer pengar att använda för
egen del.

Herr Hjalmarson, när jag nu anger
denna uppfattning och ändå skall räknas
som socialist, så är det väl i alla
fall litet konstigt för mig att höra, att
herr Hjalmarson förklarar att det är
en socialistisk uppfattning, att staten
skall ta hand om så mycket som möjligt
av den enskildes pengar. Jag vet
nu inte var herr Hjalmarson har inhämtat
sina kunskaper om socialismen.
Jag vill för min del säga, att det kan
inte vara sant, det herr Hjalmarson säger,
ty då skulle jag någon gång ha
hört talas om det.

För vår del anser vi, att vi har kommit
i ett läge där vi på nytt kan börja
tänka på skattesänkningar. Jag vill nämligen
tillbakavisa allt tal om att regeringen
inte har varit intresserad av
skattesänkningar. Vi höjde det kommunala
ortsavdraget år 1950 med stora
uppoffringar från statskassans sida. Vi
gjorde en icke liten sänkning av den
statliga inkomstskatten år 1952. Vi har
vid detta års riksdag i samband med
skatteförenklingen antagit regler, som
ger skattesänkningar för stora grupper
av människor, och vi räknar med att
kunna göra en allmän skattesänkning
vid nästa års riksdag.

Herr Ohlin säger, att vi gång på gång
har sagt nej till framställda krav på
skattesänkning. Ja, det har vi gjort, men
vad har det berott på? Det har främst
berott därpå, att förhållandet mellan
statens utgifter och inkomster efter
skattesänkningen år 1952 och de fortsatta
sociala reformerna icke har varit

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

t sådant, att det har funnits utrymme för
;- en ny skattesänkning. Nu har vi koma
mit i ett annat läge. Genom återhålli-
samhet i fråga om statsutgifterna och
i genom de ökade skatteinkomsterna står
il vi nu i den belägenheten, att vi kan
a räkna med att göra en ny skattesänkl.
ning. För att vi skall kunna göra detta
:t är det viktigt, att vi åstadkommer jäma
vikt i samhällsekonomien, och häri 1igr
ger ett av de skäl, som gör att vi vill
föra en så hård ekonomisk politik, att
r denna jämvikt kan återvinnas.
i- Herr Ohlin hade i sitt anförande gläda
jen att kondolera mig för att herr Ohlin
tt hade gissat rätt och riksräkenskapsverr
ket hade gissat fel. Jag betraktar mig
n inte såsom någon gissningsexpert, herr
j- Ohlin, och jag har därför inte varit så
;t förmäten att jag har ansett mig kunna
!- räkna ut de där tingen och gissa på
!, dem. Jag har låtit riksräkenskapsvern
ket gissa för mig, men jag medger gärna
i- att herr Ohlin har gissat bättre än riksa
räkenskapsverket. Jag gratulerar till
detta och hoppas att herr Ohlins inter!_
nationella anseende på grund härutav
a ytterligare skall komma att växa i folkj_
partipressen.

Herr Ohlin har här sagt, att jag inte
v skulle ha något intresse för en ändrad
i- skatteskala, att jag har vägrat att sätta
•a i gång en utredning. Jag skall inte bry
Ii mig om att gå in på dessa ting. Jag vill
n bara påpeka att utredningen pågår och
tr att det, såvitt jag kan förstå, kommer
d ett förslag till nästa års riksdag.
in Jag skall här också säga några ord
:r om automobilbeskattningen, eftersom

tt herr Kristensson i Osby har varit inne

ig på den frågan. Det var ju på det sättet

när vi justerade automobilskatten förra
ig gången, att vi visste att denna skatt

iå skulle komma att ge överskott de första

n åren men att vi kunde räkna med un st

derskott under senare delen av perio n

den. Det har ju ännu inte hänt någon ;r

ting som har kullkastat den tanken,

t- Man kan visserligen säga att det för it

hållandet sedan dess har kommit till,

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

att det har blivit, som man säger, en
ny bilaccis, som skall gå till automobilskattemedelsfonden,
men å andra sidan
är det ju ett allmänt tal om att det skall
införas högertrafik och att kostnader
för denna omläggning med flera hundra
miljoner kronor skall betalas av automobilskattemedlen.
Vad vet vi alltså i
dag om den påfrestning på automobilskattemedlen
som kan komma? Skulle
det vara så förfärligt förståndigt att nu
sänka skatten, därför att det händelsevis
finns litet pengar i fonden, för att
kanske om något år på nytt höja den?
Jag tycker inte det kan vara förståndigt,
och därför tycker jag det är bäst
att vi följer den princip, som vi bestämde
oss för när vi sist justerade
dessa skattesatser.

Jag vill bara nu slå fast, att oppositionen
vill motsätta sig den föreslagna
ökningen av vinstbeskattningen och att
alltså, om vi följde oppositionens linje,
den ekonomiska politikens verkan skulle
komma att utövas på mindre bred
front. Det är alltså ett av oppositionens
alternativ.

I fråga om budgeten har som alla
känner till oppositionspartierna var
sitt alternativ. Dessa alternativ har ju
ingen annan betydelse i dag än som
principdeklarationer med åskådliggörande
exempel. De kan av lätt förklarliga
skäl inte läggas till grund för riksdagsbeslut.

Högerns alternativ är ju, att man
skall minska statens utgifter, därigenom
behövs det mindre inkomster och så kan
man sänka skatten. Utgiftsminskningen
skulle främst ske genom sänkta bostadssubventioner.
Det är klart att det
är ett alternativ som kan diskuteras.
Nu har riksdagen emellertid tagit sin
ståndpunkt i denna fråga, och därför
är det inte mycket att tala om.

Folkpartiets alternativ innebär väl
närmast minskade statsinkomster genom
skattesänkning med bibehållna utgifter.
Herr Ohlin yttrade i sitt anförande
på förmiddagen, att på grund av

den långt framskridna tiden ville han
inte ta upp tiden med att redogöra för
de förslag till utgiftsminskningar som
folkpartiet har lagt fram. Herr Ohlin!
De är inte så omfattande, det borde
inte ta så lång tid att gå igenom dem.
Men jag kan mycket gärna medge, att
det inte finns någon större anledning
att syssla med dem, ty minskningen
består ju mest i bokföringsomföringar
utan någon betydelse för statens reella
utgifter. Därför tillåter jag mig också
att gå förbi dem.

Om man sänker skatten utan att minska
utgifterna, blir följden att staten
måste låna mera pengar. Det måste betyda
att staten sätter mera pengar i
rörelse än vad som annars skulle ha
skett, och då blir resultatet en budget,
som lämpar sig mindre i en tid när
man för en stram ekonomisk politik.

Det är ingen anledning för mig att
här diskutera folkpartiets förslag till
avskrivningar på bostadslån. Det har
visserligen inträffat vissa förändringar
i folkpartiets ståndpunkter där, men
jag skall inte ta upp tiden med att redogöra
för dem. I huvudsak är det precis
samma problem, som vi har diskuterat
flera föregående år, som vi har diskuterat
till leda i förra årets valrörelse och
som vi har tagit ståndpunkt till gång
på gång, senast under gårdagen och i
dag.

Jag skall inte heller uppehålla mig
vid något, som herr Ohlin gör till en
mycket stor sak, nämligen frågan om
hur man skall redovisa uppbörden av
kommunalskattemedel. Såsom jag yttrade
redan i remissdebatten är herr
Ohlins hela resonemang knutet till en
bokföringsfråga. Det är uteslutande en
bokföringsfråga, som herr Hjalmarson
så riktigt uttalade tidigare i dag. Förändringen,
som herr Ohlin vill ha, skulle
icke leda till några realekonomiska
förändringar, den skulle inte ändra
någonting i statens kassaställning. Och
i själva verket är det så, att med de beslut
som kommer att fattas i år blir den

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

redovisningen ändå genomförd efter
några år. Regeringen har byggt på ett
förslag av riksräkenskapsverket. Det
förslaget vidhåller riksräkenskapsverket
fortfarande, även om verket har förklarat
att det naturligtvis inte finns några
tekniska hinder för att ge sig till att
rota i det förgångna, såsom herr Ohlin
vill göra. Men det är till absolut ingen
nytta och spelar ingen roll för det ekonomiska
läget, och därför finns det
heller ingen mening i att vi sknlle göra
den ändring, som herr Ohlin vill ha
gjord.

Herr Ohlin yttrade till sist i sitt anförande
någonting om att regeringen
borde komma fram och deklarera sitt
program för den ekonomiska politiken.
Tio års erfarenhet borde väl ha lärt
regeringen vad man skulle göra. Ja,
regeringen har kommit till den uppfattningen,
antar jag, att vi tills vidare
här är nödsakade att använda de medel,
som vi i princip har använt på
olika sätt under de gångna åren, nämligen
kreditpolitiken och finanspolitiken.
Vi får väl supplera dem som tidigare
med prisövervakning och en och
annan reglering. Det finns visst områden
här som kan fordra ytterligare klarläggande,
och dit räknar jag frågan om
beskattningens former, i den mån man
skall använda beskattningen såsom ett
finanspolitiskt hjälpmedel. Det är min
avsikt att få till stånd ett övervägande
på den punkten, och jag hoppas att man
sedan efter dessa överväganden skall
få fram ett system, som man kan använda
på kort sikt — inte på lång sikt.
På lång sikt får vi väl ändå, herr Ohlin,
sätta någon förhoppning till den stora
utredning, som regeringen med tillmötesgående
av herr Ohlins önskemål snart
tänker sätta i gång, nämligen den som
skall bli en fortsättning på de teoretiska
penningvärdesutredningarna. T
den kommittén skall det komma med
politiker från alla partier, det skall
komma med folk från näringslivet och
de ekonomiska organisationerna, och 7

det kanske skall sörjas för att det kommer
med en och annan ekonom också,
kanske t. o. m. någon nationalekonom.

De problem, som denna kommitté
skall syssla med, kommer vi givetvis att
försöka inventera i de direktiv, som
skall läggas till grund för kommitténs
arbete. Men vi kommer icke att i dessa
direktiv presentera någon oförgriplig
mening från regeringens sida. Vi kommer
inte att lägga fram något regeringsprogram,
lika litet som vi tror att herr
Ohlin träder in i den kommittén — om
han nu vill komma med — med ett färdigt
folkpartiförslag, som han sedan
efter några år skall reservera sig för.
Vi får väl hoppas, att den utredningen
kan bli förutsättningslös.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Mina kunskaper om socialism
i teorien inhämtade jag redan
i min ungdom, och mina kunskaper om
socialism i praktiken har jag inhämtat
av rätt ingående studier av herr Skölds
egen politik. Innebörden redovisade
finansministern så sent som för ett par
dagar sedan i ett tal då han framhöll,
att sparandet blir mer effektivt om
pengarna stannar hos staten.

Orsaken till läget i dag såg finansministern
i vinstförväntningarna på
sommaren 1954. Dessa förväntningar
och konsumenternas anspråk nu är ju
ingenting annat än nya symptom på en
djupgående och långvarig brist på balans
i vår samhällsekonomi, en brist
soin har sin grund i ett otillräckligt
sparande. Regeringen fastnar vid varje
tillfällig svårighet i dess väg i tron alt
just denna svårighet är orsaken till
allt trassel.

Det måste ju ändå, herr finansminister,
vara så, att ekonomisk jämvikt skapas
genom ett samspel av en oändlig
mängd faktorer på marknaden. Vår ekonomiska
politik, byggd på prisbildning,
konkurrens, säkerhet och lönsamhet
som enda grund för kreditmedlens fördelning,
penningpolitik av vår typ,

7 — Andra kammarens protokoll 1:9,75. Xr 22

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

stopp för statlig upplåning i riksbanken,
begränsning av statsutgifter, skatte- i
sänkning som möjliggörs härigenom, t
en rationellare bostadspolitik, spar- f
främjande över hela fältet o. s. v., en c
sådan politik får till resultat ett jäm- $.
viktsskapande samspel mellan de olika $:
faktorerna i ekonomien. c

Detta är en annan sorts politik än i
regeringens. Det är en politik som byg- 1
ger på människornas egna åtgärder och f
värderingar. Skillnaden kan man åskåd- 1
liggöra genom att knyta an till frågan 1
om kreditväsendet. Vad bygger vår kre- i
ditpolitik på? Om endast säkerhet och £
lönsamhet skall vara avgörande för kre- i
ditmedlens fördelning, betyder det att
spararna får största möjliga trygghet. 1
Vidare får konsumenterna därigenom i
ett ord med i laget vid fördelningen av 1
kreditmedlen. Därigenom kan man även 1
bättre ta hänsyn till förhållandena ute f
i bygderna. Det är alltså spararnas egna <
intressen, konsumenternas egna önske- 1
mål och de lokala behoven som skall £
bestämma kreditmedlens fördelning, J
inte regeringens uppfattning om vad £
som är bäst för spararna, konsumenter- 1
na och människorna ute i bygderna. (
Finansministern vände sig mot mitt !
uttalande om innebörden av de statliga
ingreppen mot människornas möjlighe- ''
ter att disponera över sina inkomster,
men, herr finansminister, vad innebär
då förslaget om tvångssparande? Man 1
skulle ju lyfta bort 1 300 miljoner från ^
människornas disposition. I stället skul- ''
le folk få disponera dessa pengar vid 1
en viss tidpunkt i framtiden, som rege- !
ringen fastställer. Vad är detta annat ^
än uttryck just för den uppfattningen,
att regeringen begriper bättre än vi 1
själva hur våra arbetsförtjänster skall !
användas? Vad bygger hela högskatte- ''
politiken på annat än åsikten, att de 1
utgifter som denna politik möjliggör
är riktigare och mer ekonomiskt motiverade
än sådana dispositioner, som
kommer till stånd om de enskilda får 1
behålla mer av sina inkomster? :

Vi har den uppfattningen, att en mera
inträngande genomgång av statsbudgeten
skulle kunna ge vid handen, att det
finns flera utgiftsposter som kunde utgå
och alt de medel som härigenom frigjordes
med större fördel kunde nyttiggöras
i de enskilda hushållen. Det är
denna tanke som har legat bakom vår
motion om uppgörande av alternativa
budgetplaner för olika grenar av statsförvaltningen
inom ramen för generella
besparingsnormer. Härigenom skulle vi
på ett konkret och gripbart sätt få fler
möjligheter att välja mellan utgifter i
statens regi och ekonomiska dispositioner
i vår egen privata regi.

Det är naturligtvis också denna tanke,
herr finansminister, som ligger bakom
min framställning i dag om att vi i
högerpartiet vill få till stånd en ny avvägning
mellan offentligt och enskilt
förfogande över våra arbetsförtjänster,
en ny avvägning mellan de tjänster staten
gör oss och de tjänster vi gör oss
själva med våra egna ansträngningar.
Därför ser vi också våra förslag till
skattelättnader i dag endast som en
första etapp på vägen mot längre gående
reduktioner av det allmännas anspråk
på våra inkomster. Det är en
klart borgerlig tankegång som ligger
bakom detta resonemang.

Till sist, herr talman, skulle jag bara
vilja säga, att jag är ledsen att det var
eu förhastad slutsats jag drog, då jag
trodde att herr Sköld hade gjort ett
erkännande om att det var felaktigt att
påstå, att vår politik byggde på räntan
som universalmedel. Jag vill bara med
herr talmannens tillstånd slutligen be
herr finansministern vara vänlig att här
i kammaren med direkta citat bevisa,
att den uppfattning som finansministern
har givit uttryck åt i proposition nr 190
i denna punkt är riktig.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern försöker
undkomma konsekvensen av den
ståndpunkt han intog i januari i stats -

Torsdagen den 2G maj 1955 em.

Nr 22

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

verkspropositionen, där han hänvisade
till löneökningarna, till inkomstökningarna.

Får jag be finansministern läsa s. 15
där. Jag hinner inte nu läsa upp dessa
långa citat. Läs slutet, näst sista stycket
på s. 15, och erinra Er sedan, herr
finansminister, att Ni drog den konsekvensen
av dessa resonemang om verkan
av för stora inkomstökningar genom
att låta utarbeta förslag om tvångssparande,
som just skulle drabba konsumtionsefterfrågan!
Nej, herr finansminister,
det går inte att komma ifrån
den ståndpunkt Ni där intog.

Finansministern säger: Varför föreslog
inte herr Ohlin några skärpta åtgärder
1954? Herr finansminister! Vi
har reservationen i bankoutskottets betänkande
på våren 1954, där man kritiserade
den tidigare förda politiken och
sade: »Enligt utskottets uppfattning har
en kortfristig statlig upplåning sålunda
medfört å ena sidan avsevärda risker
för penningvärdet, å andra sidan vissa
ännu icke överskådliga verkningar för
kreditmarknadens struktur.»

Sedan krävde vi vid olika tillfällen
en rörlig ränta. Jag har här avskrift av
en socialdemokratisk broschyr från våren
1954, där man beskyller oppositionen
för att vilja ha en räntehöjning
av storleksordningen en procent för att
uppnå åtstramning. Detta kan socialdemokratiska
partiet driva valkampanj
på, men efteråt kommer finansministern
och säger: Nej, oppositionen har
alls inte krävt något i den stilen.

Får inte finansministern lov att bestämma
sig för vad socialdemokratien
skall påstå att vi har gjort? Vill finansministern
ta avstånd från trycksakerna
från valkampanjen? Det vore i så fall
välkommet.

Under höstriksdagen krävde både jag
och många andra, att den fyraprocentiga
linjen skulle slå igenom vid en
kreditåtstramning, men regeringspartierna
backade ut. Det kunde nämnas
andra exempel.

Finansministern vill inte tala om det
som har varit. Nej, det förstår jag så
väl. När oppositionen utkräver ansvar
av regeringen och det därvid börjar
brännas, då säger man: Låt oss tala om
något annat!

Finansministern sade i fjol, att vår
uppfattning var ett uttryck för önskedrömmar
och vilade på lösan sand. Men
nu säger han, att han blott utgick från
riksräkenskapsverkets bedömning. Men,
herr finansminister, riksräkenskapsverket
har inte sagt något sådant. Dessa
omdömen får stå för finansministerns
egen räkning. De är en bumerang! Det
var Ni, herr finansminister, som hade
önskedrömmar om hur det skulle gå
med folkpartiets prognoser, önskedrömmarna
blev inte uppfyllda.

Sedan, statsrådets intresse för de
mindre skattedragarnas beskattningsproblem
har onekligen kommit mycket
sent. Ni kan endast svara: Ja, men nu
har det kommit i gång. Men sedan drar
Ni Er inte för att låtsas som om folkpartiet
aldrig haft några tankegångar
av den art som Ni framfört! Detta utelämnar
Ni i Edra TT-referat om folkpartiet,
herr finansminister.

Vad till sist beträffar utgiftsminskningen,
som finansministern talar om,
så är det klart att både Edra förslag
och förslag från andra partier många
gånger innebär bokföringstransaktioner.
Men låt oss se på de samhällsekonomiska
verkningarna, ty det är väl egentligen
de som i regel är huvudsaken. De
skattereduktioner vi föreslagit t. ex. i
fråga om slopande av kvarlåtenskapsskatten
medför inte någon ökad efterfrågan
i det svenska samhället! Det är
alltså en sådan »belastning» på budgeten
som man kan kvitta mot en »besparing»
på andra sidan, som inte heller
har någon omedelbar efterfrågeförändrande
verkan. Och, herr finansminister,
de 250 miljoner kronor för mycket
som Ni i bokföringen för bort från
statskassan under nästkommande år,
inte medför de någon belastning på

100 Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

det svenska folkhushållet. Låt oss verkligen
tala om den samhällsekonomiska
balansen. Finansministern måste då erkänna,
att ett mera riktigt uttryck för
vad som där sker och inte sker får
man med den av oss föreslagna redovisningen.

Nu säger statsrådet: Ja, men det är
bara en bokföringsfråga, och då spelar
det ju ingen roll.

Det är ett märkvärdigt resonemang.
Om finansministern trollar bort ett budgetöverskott
eller om finansministern
gör tvärtom, så kan han alltid komma
och säga: Att rätta till detta är bara en
bokföringsfråga, så att det finns ingen
anledning att göra det.

Finns det ingen anledning att försöka
få en någorlunda rättvisande redovisning
av svenska statens finansiella läge?
Med statsrådet Skölds resonemang kan
vilken finansminister som helst när som
helst redovisa hur stort budgetöverskott
och hur stort budgetunderskott som helst
och när man kritiserar hans uppställning
svara: Men det är bara en bokföringsfråga,
så att det spelar ingen
roll!

Självklart har vi som sysslar med
statens affärer all anledning att försöka
komma till en så riktig redovisning
som möjligt. Vi är överens om
vilka principer som på lång sikt skall
tillämpas i fråga om kommunmedlen.
Varför skall man då fortsätta till och
med under innevarande finansår med
att underlåta att vrida det rätt igen så
långt det går, ja, varför skall man ytterligare
öka snedvridningen, vilket regeringen
vill men vilket herr Hjalmarson
uttalade sig mot? Detta senare förbisåg
finansministern.

Finansministern säger att regeringen
har fört en politik, som den tror på
etc., i avsikt att trygga den fulla sysselsättningen
och ett fast penningvärde.
Ja, det har varit ett rätt dåligt resultat
under perioden 1946—1948, 1950—1952
och nu 1955. Men, säger finansministern,
efter nio år av diskussion har vi

kommit så långt, att nu skall vi tillsätta
en utredning. Ett i sanning storartat
resultat, att nu skall man börja
tillsätta en utredning!

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Företagsbeskattningskommittén
har för sin del framhållit,
att man behöver fasta skatteregler för
att företagen skall kunna planera på
längre sikt. Den har för sin del avvisat
variationer i skattesatsen som medel
i konjunkturpolitiken. Finansministern
sade under debatten den 18 maj
och upprepade något liknande i dag,
att han inte har tagit ståndpunkt i denna
sak. Ändå kommer finansministern
med denna proposition om en skattehöjning.
Det förefaller mig som om
detta innebär att först vidta en åtgärd
och därefter komma med en utredning,
herr finansminister!

Jag framställde i mitt första anförande
den frågan till finansministern, närhan
vore villig att infria ett löfte, som
han gav under fjolåret, då vi här diskuterade
bilbeskattningen. Jag frågade
dä finansministern, om han under vissa
förhållanden ville gå in för en sänkning
av denna beskattning. Då svarade
finansministern enligt riksdagens protokoll:
Om det här blir en utveckling
i en sådan riktning, att bilskattemedlen
stiger till högre belopp än riksdagen
anser vara rimligt att ge ut till vägväsendet,
då är det självklart att skatten
skall sänkas. Hur har det blivit?
Överskottet för budgetåret 1955/56 beräknas
beträffande vägbudgeten bliva
131 miljoner kronor. Om man därifrån
drar de medel som beräknas komma in
genom bilaccisen, 50 miljoner kronor,
så står ändå ungefär 80 miljoner kronor
kvar. Finansministern räknade i
sin femårsprognos på detta område
med ett överskott på 21 miljoner kronor
för budgetåret 1955/56. Vårt skattelättnadsförslag
här går på 40 å 50 mil -

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22

101

joner kronor. Jag vill alltså här säga,
att finansministern kunde infria utfästelsen
från i fjol genom att biträda den
skattelättnad som vi här yrkat på och
som det finns utrymme för.

Herr HAGBERG i Malmö (h) kort genmäle: Herr

talman! Finansministern menade
i sitt anförande, att det är oriktigt
att om regeringen säga, att den inte är
intresserad av skattesänkning. Visst är
vi intresserade av skattesänkning, sade
finansministern, och han tilläde: Har
vi inte sänkt skatterna, gjorde vi
inte en icke ringa skattesänkning
1952, har vi inte höjt ortsavdragen med
icke ringa uppoffring för statskassan,
har vi inte genom schablontaxeringen
i år gått vidare på skattesänkningsvägen?
Jo, herr statsråd, visst har man
det. Men vore det inte skäl, herr finansminister,
att i detta sammanhang
även skänka någon liten tanke åt penningvärdeförsämringen?
Har skattesänkningen
hållit jämn takt med penningvärdeförsämringen
eller med andra
ord, vilket är nettoresultatet av regeringens
skattesänkningar? Har vi
ännu hunnit tillbaka till det skatteläge,
som blev följden av 1947 års skattebeslut,
och var det inte mot bakgrunden
av 1947 års skattebeslut, som 1949 års
skatteutredning år 1951 enhälligt rekommenderade
sin skattesänkningslinje?
Det är enligt min mening orimligt
att tala om skattesänkning, så länge
skattesänkningen inte har kompenserat
penningvärdeförsämringen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Hagberg i Malmö här sist yttrade
skulle jag vilja säga, att då får väl herr
Hagberg också tala tyst om den där förändringen
av uttagningsprocenten från
110 till 100 såsom en skattesänkningsåtgiird,
ty den åtgärden kommer val

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

i, inte heller att räcka till för att återföra
;- skatteläget för alla till 1947 års tänkta
a nivå.

a Till herr Kristensson i Osby vill jag
bara säga, att det förslag till ökad bolagsskatt
som här har lagts fram är
möjligt att tillämpa. Vad jag menade
var bara, att det möjligen kunde vara
bättre att gå fram över en rörlighet i
avskrivningsreglerna men att den sa *

ken ännu inte har kunnat tas upp till
r

provning.

Sedan vill jag säga att vad herr Krisr
tensson anförde om bilbeskattningen
ändrar väl ingenting i vad jag tidigare
1 här yttrat.

Med anledning av herr Ohlins påstående,
att jag skulle på s. 15 i stats’
verkspropositionen ha gjort ett uttalande,
som kunde tolkas som om jag ansåg,
att eventuella lönehöjningar var
1 den största orsaken till efterfrågeöverskottet,
så vill jag bara fästa uppmårkD
samheten på att där finns ingenting i
detta uttalande om orsaken. Det finns
ingenting som motsäger vad jag här
tidigare yttrat, nämligen att jag betraktade
löneökningen som ett uttryck för
" de inflatoriska spänningar som upp1
kommit genom den förbättrade vinst’
konjunkturen.

Herr Ohlin säger att när han börjar
s tala om det som har varit, så vill jag
tala om något annat, därför att det
bränns. Nej, herr Ohlin, jag är verkligen
inte rädd för mitt förflutna. Jag
bara tycker att det kan räcka med att
“ eu upptar tiden med att fördjupa sig
i det förgångna. Andra människor kan
ju ha större intresse av att tala om vad
som är.

r Vidare säger herr Ohlin att jag kryper
bakom riksräkenskapsverket. Det
I gör jag visst inte. När jag för fram
t riksräkenskapsverkcts siffror, så betyr
der det, herr Ohlin, att jag ställt mig
bakom dem. Jag ville bara påpeka, att
i i fråga om min förmåga att gissa är
jag mera blygsam än herr Ohlin, och
1 det kan man viil ha lov att vara.

102 Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

Jag trollar inte bort något budgetöverskott,
herr Ohlin. Herr Ohlin får
resonera hur mycket han vill om sina
bokföringsfrågor. Det är bokföringsfrågor
och de förändrar ingenting i det
realekonomiska läget och inte heller
i det kassamässiga. Det är egentligen
fullständigt meningslöst, att herr Ohlin
här skall hålla på att misstänkliggöra
alla siffror och alla utredningar, hålla
på fram och tillbaka och påstå att man
trollar bort och förvanskar. Det finns
ju ingen grund för det, och det får stå
för herr Ohlins egen räkning.

Så ber jag till sist att här få tala
litet med herr Hjalmarson. Herr Hjalmarson
sade sig ha inhämtat den socialistiska
praktiken av mig, och det
skulle bestå däri, att jag sagt, att pengarna
sparas bäst om de stannar hos
staten. Det är väl i verkligheten så,
herr Hjalmarson, att om staten inte
ökar sina utgifter och om staten inte
sänker skatterna, blir alla pengarna
sparade, men om man gör en skattesänkning,
blir inte alla pengarna sparade.
Detta är nu ett fullkomligt klart
faktum men, herr Hjalmarson, det betyder
väl inte, att jag skulle anse att
så mycket pengar som möjligt bör stanna
hos staten i stället för hos de enskilda?
År inte det en helt annan sak?
Jag har inte den uppfattningen, att så
mycket som möjligt av den enskildes
pengar skall stanna hos staten.

Sedan hade vi frågan om det obligatoriska
sparandet. 1 300 miljoner kronor
skulle hållas inne för att komma
tillbaka om några år. Först då skulle
folk få bestämma över pengarnas användning.
Är det mera tvång i detta än
när vi har beslutat, att alla medborgare
i detta land varje år skall betala
en viss del av sin inkomst i folkpensionsavgift?
Vi bestämmer, att de skall
göra så, och vi bestämmer också, att
de efter en viss tid skall få ut en viss
summa som folkpension. Det finns ingen
som helst skillnad i tillvägagångssättet,
och är herr Hjalmarson emot det

ena i princip, antar jag, att han också
är emot det andra.

Jag kommer nu till den sista och fjärde
punkten. Herr Hjalmarson påstod,
att han hade inhämtat den socialistiska
teorien i sin ungdom. Det kan jag förstå;
det är väl därför han minns den
så dåligt! Däremot känner han så mycket
bättre till högerns sista tio punkter,
tv dem har han upprepat så många
gånger vid det här laget, att dem bör
han kunna.

Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle;

Herr talman! Finansministern sade,
att målsättningen bör vara att inte
locka till att göra för stora investeringar.
För en företagare är det ostridigt,
att höjd vinstbeskattning lockar — just
lockar är det rätta ordet — till sådana
åtgärder från företagens sida, vilka
finansministern vill att de skall undvika
i dagens situation. Finansministern
har enligt min mening därmed underkänt
det i propositionen nr 196
framlagda förslaget om ökad vinstbeskattning.
Företagen kan inte trolla
bort eventuella överskott och undvika
följderna av ökad vinstbeskattning genom
»bokföringsåtgärder», utan de lockas
till ökade maskininköp, till ökade
inköp av förbrukningsartiklar, ökad
reklam och tillfällig ökning av lager.
De kanske också anser, att det är bättre
att höja lönerna än att betala högre
skatt.

Herr MALMBORG i Skövde (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Finansministern har
här på sitt kategoriska sätt förklarat,
att folkpartiets förslag till avsättning
av kommunalskattemedel uteslutande
är en bokföringsfråga. Jag kan därför
inte underlåta att på nytt erinra om
vad jag i mitt tidigare anförande här
i dag har sagt beträffande dessa frågor.

Det ursprungliga förslaget för redovisning
av eftersläpande kommunalskattemedel
framlades i komplette -

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22

103

ringspropositionen 1952, således mot
slutet av budgetåret i fråga. Vi har nu
för vår del bl. a. föreslagit, att en liknande
åtgärd skulle vidtagas, när det
gäller budgetåret 1954/55, men finansministern
har nu inte velat vara med
om en sådan åtgärd. Jag förstår inte
detta, ty på den punkten står vårt förslag
i full överensstämmelse med den
av departementschefen själv föreslagna
ordningen 1952. Om det den gången
inte var fråga om bara en bokföringsåtgärd,
är väl detta inte heller fallet i
dagens läge.

Herr talman! Jag har gjort en reflexion
i denna fråga, och jag hoppas
att den håller. Jag har därvid utgått
ifrån, att vi hade det gamla systemet
i fråga om uppbörd av skattemedel -—-kommunerna uppbar således sina skattemedel
och staten sina utan den sammanblandning
vi nu bär. Det skulle
då, såvitt jag förstår, under i övrigt
likartade ekonomiska förhållanden ha
funnits ett överskott i statskassan på
250 miljoner kronor. Då är det väl
ändå inte enbart en bokföringsfråga,
om man på vägar, som den högsta sakkunskapen,
riksräkenskapsverket, har
godkänt, vill söka få fram en realistisk
budgetredovisning.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kanske kan förbigå
frågan om att herr Sköld är så blygsam
när det gäller att gissa. Han var tvärsäker
på att folkpartiets prognoser var
felaktiga. Det är också ett sätt att vara
blygsam! Får jag också erinra om finansministerns
blygsamhet, när det
gällde bestämda prognoser tiotal år
framåt under gårdagens debatt.

Jag begärde ordet för att säga några
ord om den s. k. bokföringsfrågan. Jag
instämmer till alla delar med herr
Malmborg i Skövde men vill tillägga att
om man har bokföring och försöker att
göra bokslut, är det väl därför att man
— oberoende av om budgeten visar ba -

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

it lans, överskott eller underskott — vill

u ha en så riktig redovisning av statens

:- och samhällets läge som möjligt och

t för att man skall kunna dra slutsatser

!- av detta material. Vartill tjänar annars

d alla resonemang om budgetbalans och

e dylikt? Med finansminister Skölds re sonemang

här i kammaren kan man
n emellertid försvara vilka transaktioner

a som helst som ökar eller minskar bud n

getöverskottet eller skapar budgetun i-

derskott och mot kritiken bara an i

föra: Det är en bokföringsfråga.

Herr finansminister, varför föreslår
:- Ni egentligen att vi, som riksräken s

skapsverket föreslagit, skall rätta till

t bokföringen för framtiden, om det är

:t så likgiltigt att hålla statens och kom -

munernas pengar isär? Ånej, jag tror

t- nog att alla inser att det inte är lik i-

giltigt att vi får en sådan redovisning,

e att det som är statens inkomster och

;t utgifter redovisas för sig och att staten

a så långt det går skiljer ifrån de kom å

munala medlen. Om man försöker be il

strida det, så måste man ha någon sär i,

skild anledning därtill. Jag kan inte

;- förstå hur finansminister Per Edvin

r Sköld kan inta denna ståndpunkt till

k kravet på en ordentlig redovisning, om

han inte har något alldeles särskilt skäl
till att mycket ogärna vilja att nästa
budgetårs verkliga situation skall klart
framstå för Sveriges folk.

r- Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
ir Herr talman! För att inga missför•a
stånd skall uppstå vill jag först frami-
hålla, att en rättvisande bokföringsmäset
sig redovisning av finansläget självir
fallet framstår som angelägen även för
oss, och det är önskemålet härom som
•a ligger bakom det förslag i fråga om
ig koinnnmalskattekontot jag här skisse rr

rat. Det var emellertid inte huvudsaktt
ligen för att säga detta, som jag bett
gärde ordet.

in Herr finansminister! Vad innebär det
a- statliga tvångssparandet för medbor -

104 Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

garna? Jo, givetvis en utgift. Om en ask
cigarrer kostar två kronor plus tre
kronor i tvångssparande till staten,
rubricerat som skatt, så säger ju ingen
förnuftig människa att han köper cigarrer
för två kronor och sparar tre
kronor, utan han säger att cigarrerna
kostar fem kronor. Ett tvångssparande
via beskattning framstår för den enskilde
som en utgift. Det är detta som
gör att det aldrig kan få samma gynnsamma
verkningar på samhällsekonomien
som det frivilliga sparandet. Ett
tvångssparande skärper människornas
anspråk på ökade inkomster. Det drar
nytt bränsle till kompensationstänkandet
och trycker därför statsutgifterna
i höjden. Och den som tvingas att spara,
han sparar inte frivilligt sedan!

Den jämförelse finansministern gjorde
mellan folkpensionsavgiften och
tvångssparandet fyllde mig med verklig
häpnad. Tvångssparandet syftar ju
till att staten skall ta hand om en del
av våra personliga inkomster, som annars
skulle ha stått till vårt fria förfogande.
Finansministern menar väl inte
rent av att tvångssparandet är ett
nytt led i socialdemokratiens sociala
reformarbete? I så fall ställes den fortsatta
reformverksamheten i en minst
sagt säregen belysning.

Finansministern var irriterad över
att jag tillät mig upprepa några av
huvudpunkterna i vårt ekonomiska alternativ.
Ja, herr Sköld får inte bli
ledsen på mig, om jag kommer att göra
det en och annan gång i fortsättningen
också. Det beror på, herr finansminister,
att Ni på äldre, vördnadsvärda
herrars sätt har så lätt för att glömma.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Vid denna sena tidpunkt
i debatten skall jag inte ta kammarens
tid i anspråk många minuter.

I sitt tidigare anförande i dag berörde
herr Ohlin vissa samhällsekono -

miska problem. Jag skall här bara ta
upp ett par av de saker han därvid
nämnde. Herr Ohlin sade, att om regeringen
hade inskridit exempelvis ett
halvt år tidigare och vidtagit det slags
kreditåtstramning, som kom i april i år,
så hade vi inte behövt tillgripa så hårda
medel. Men som bekant ingrep regeringen
redan på hösten 1954 med det
stora obligationslånet på nära trekvarts
miljard kronor. Och så sent som i remissdebatten
i januari i år nämnde herr
Ohlin ingenting alls om att regeringen
hade bort inskrida kraftigare i höstas.
Då sade herr Ohlin endast: »Naturligtvis
kan man tala om en inflationsrisk,
som man gjort här på olika håll, även
ser jag i dag på bankhåll, om inte erforderliga
åtgärder vidtages och om
statsmakten blir helt passiv.»

Finns det verkligen någon som kan
tolka detta herr Ohlins uttalande så, att
han menat att det icke hade förelegat
någon inflationsfara, om regeringen hade
tagit till kraftigare medel i höstas?
Får man inte i stället fatta uttalandet
så, att om regeringen komme att handla
på det eller det sättet, så bleve det ingen
inflation? Det fanns inte ens en antydan
om att vi bort tillgripa hårdare
medel i höstas, men väl får man intrycket
att herr Ohlin menade att regeringen
hade tagit till de inflationsdämpande
åtgärderna i överkant!

På tal om bankernas kassareservbestämmelser
förklarade herr Ohlin oförbehållsamt
att kreditåtstramningen var
nödvändig, och i sammanhanget tillrådde
han regeringen att uppmärksamt
följa utvecklingen — och det kan herr
Ohlin vara förvissad om att regeringen
gör. För egen del skulle jag uppskatta,
om herr Ohlin kunde instämma med
mig i en maning till bankerna när det
gäller kreditåtstramningen. Vad herr
Hjalmarson beträffar vet jag inte, om
jag vågar hysa någon förhoppning i
det avseendet.

Huruvida kreditåtstramningen får
ogynnsamma verkningar för de mindre

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22

105

företagarna beror i hög grad på hur
bankerna tillgodoser de olika låntagarkategoriernas
behov. Man får hoppas
att bankerna — som staten begåvat med
en särställning, med vilken följer stort
ansvar — skall visa tillbörlig hänsyn
till de skilda intressen som uppträder.
Det vore inte värdigt våra banker, om
de skulle gynna de större låntagarna på
de mindres bekostnad.

Till herr Iljalmarson skulle jag i
detta sammanhang vilja säga: Varifrån
har herr Hjalmarson fått detta, att det
är regeringen som bestämmer, huruvida
Andersson eller Pettersson skall
få ett lån i en bank? Det har regeringen
inte med att skaffa. Det är banken
själv som bestämmer, vilken låntagare
som skall erhålla ett begärt lån,
och ingalunda regeringen.

Vad vinstbeskattningen beträffar skall
jag begränsa mig till att stryka under
vad finansministern sade, nämligen att
den är att betrakta som ett komplement
till kreditåtstramningen. Företag med
stora egna kapitalresurser, som alltså
inte själva behöver låna, kommer ju
inte att ha någon känning alls av kreditåtstramningen,
men väl av en skärpt
vinstbeskattning. Det är bakgrunden till
att vi från bondeförbundets sida gått
in för denna skärpta vinstbeskattning.

Jag skall så övergå till att säga några
ord om skattelättnadsförslagen.

Säg mig vilken politiker, som inte
skulle vara rent själaglad, om han kunde
säga till medborgarna: Vi skall lätta
på skattetrycket och vi skall göra det
nu med detsamma! Själv är jag den
förste att erkänna, att vårt skattetryck
är så pass hårt, att alla rimliga möjligheter
bör utnyttjas för att sänka
skatten. Vi vill också från bondeförbundets
sida att alla människor skall
få ha kvar så mycket pengar som möjligt.
Men skatten, herr Hjalmarson,
måste ju ändå bestämmas så, att den
räcker till statens utgifter.

Men går det då inte att åstadkomma
en skattelättnad nu? Regeringen har

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

r inte den uppfattningen; med nuvarande
skattetryck väger enligt regeringens bes
räkningar inkomster och utgifter ungei
fär jämnt. Visst går det att sänka skat•t
ten med 9 procent, säger högern och
n folkpartiet. Ja, en sådan sänkning gör
för en inkomsttagare med 8 000 kronor
n en skattelättnad på 42 kronor och för
å en inkomsttagare med 12 000 kronor
gör det 85 kronor, allt i ortsgrupp 3.
i Det är naturligtvis en kärkommen skatn
telättnad, det är inte tu tal om den sa:t
ken, men nog hoppas jag att den
i- skattelättnad, som regeringen avser att
[1 föreslå blir något frikostigare.

!- Hur går då ekvationen ihop för höi-
gern och folkpartiet? Hur räcker ini-
komsterna till utgifterna? Herr Ohlin
i, lånar med än vad finansministern, herr
Hjalmarson och bondeförbundet anser
11 sig kunna vara med om och vill klara

r saken på det sättet. Jag skall inte gå

tt in på några bokföringstransaktioner
it här utan begränsar mig till att göra
d detta korta konstaterande,
å Hur bär sig då herr Hjalmarson åt?
u Han lånar inte mera än vad regeringen
vill låna upp. Men han tar in en del
^ på att slopa hyressubventionerna, med
hyreshöjning som följd.

^ Herr Hjalmarson tar in en annan del
’■ från kommunerna. Han vill ta ifrån
a kommunerna en del pengar som de nu
får i statsbidrag. Därigenom påverkas
e deras skatter naturligtvis i höjande
1_ riktning. Inte mindre än en fjärdedel
a av vad som behövs för en skattelättnåd
tar herr Hjalmarson på detta sätt
n från kommunerna. I praktiken betyder
j1 detta bara att han flyttar ett motsva1"
rande belopp från den ena raden till
a den andra på skattsedeln, från raden
för statlig skatt till radon för kommunalskatt.
Det kallar herr Hjalmarson
| skattelättnad. Men inte mindre viktigt
n i detta sammanhang är att herr Hjalmarson
via avskrivningsbestämmelsera
na minskar statens inkomster så mycir
ket, att det inte finns något nämnvärt

106 Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

med pengar kvar för att sänka skatten 1
för vanligt folk! <

Men låt oss göra ett tankeexperi- (
ment. Vi bortser ifrån bolagsskatten i i
detta sammanhang och frågar: Skulle f
herrar Ohlin och Hjalmarson — om de I
tillsammans hade haft majoritet i riks- s
dagens båda kamrar ■—• ha kunnat
genomföra en 9-procentig skattesänk- £
ning? Jag begriper inte hur det skulle s
ha kunnat gå till. Högern och folkpar- i
tiet drar ju här åt var sitt håll. Herr 1
Ohlin vill låna mer men herr Hjalmar- 1
son säger: Nej, det kan man inte stå \
till svars med. Herr Hjalmarson vill i \
stället vidta en del åtgärder som höjer 5
hyrorna. Det kan vi inte vara med om,
säger herr Ohlin. Vad skulle det kunna s
bli för skattesänkningsresultat med en 1
sådan gemensam politik? 1

När man hör högerns och folkpartiets c
resonemang om skattesänkning, rinner r
en historia osökt i minnet om honom f
som stod och metade och blev tillfrå- a
gad vad han metade. Jo, svarade han, f
jag metar lax. Är du galen, karl, det 1
finns väl ingen lax här, invände nå- c
gon. Nej, det vet jag väl svarade man- J
nen, men lax är en så fin fisk att den s
metar man, även om man vet att man r
inte får någon! r

Herr OHLIN (fp) kort genmäle: ^

Herr talman! Jag får hänvisa statsrådet
Hedlund till vad jag sagt förut
och till de olika rekommendationer om
åtstramning av politiken, som jag tidi- 1
gare angivit. På hösten, när ni virrade c
tillbaka till 3,6-procentslinjen, krävde c
vi från vårt håll ett fullföljande av 4- 1

procentslinjen med kreditåtstramning. i
Jag framhöll i remissdebatten, för att i:
motverka regeringens litet panikartade s
sätt att uppträda, som stärkte inflations- v
farhågorna, att om man för en riktig I
ekonomisk politik — närmast åsyftades d
en politik av den art vi många gånger f
förordat — bör det vara möjligt att d
undvika inflation. Då kan man väl inte li
argumentera på det sätt som statsrådet

Hedlund nu gör med att säga, att i
detta yttrande berörde herr Ohlin inte
det eller det, och alltså menade han det
inte — när jag i många, många föregående
uttalanden varit inne på frågan.
Måste jag i varje yttrande tala om alla
saker?

Statsrådet Hedlund talar här om att
en tioprocentig skattesänkning ger inte
så mycket för de mindre inkomsttagarna.
Men jag har ju framhållit, att vi vill
ha en särskild skattesänkning, som
kompenserar inflationens skattehöjande
verkan, och denna synpunkt har vi drivit
även på en tid då finansminister
Sköld ryckte på axlarna åt den.

Herr Vigelsbo tycker att kvarlåtenskapsskatten
är mycket orättvis och
konfiskatorisk, och statsrådet Hedlund
har samma uppfattning. Bondeförbundet
motionerade i fjol om en utredning
rörande kvarlåtenskapsskattens avskaffande.
Jag kan inte tänka mig annat än
att statsrådet Hedlund inom regeringen
föreslagit detta. Kan inte statsrådet
Hedlund vara en liten aning indiskret
och tala om för oss: Vad svarade herr
Sköld, när han vägrade gå med på att
sätta i gång denna av er önskade utredning?
Om den satts i gång i fjol, hade
den varit färdig nu, och vi hade kunnat
fatta beslut i full enighet mellan bondeförbundet,
folkpartiet och högern.

Herr HJALMARSON (h)kort genmäle:

Herr talman! Vi har föreslagit att de
bidrag till kommunerna, som beslöts då
ortsavdragen senast höjdes och som då
uttryckligen betecknades såsom tillfälliga,
nu skall börja avvecklas. Menar
inrikesministern att vi skall fortsätta
med dessa bidrag i all evighet? Vår besparing
i den delen rör sig för statens
vidkommande om 23 miljoner kronor.
Ur kommunernas synpunkt uppväges
detta av att vi, då vi motsatte oss införandet
av det s. k. schablonskatteavdraget,
åt kommunerna bevarade ett belopp
på cirka 25 miljoner kronor.

När, herr Hedlund, har jag påstått att

Nr 22 107

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

regeringen skulle bestämma om Andersson
eller Pettersson skall få låna? Jag
har erinrat om vad som är ett känt
faktum, nämligen att det är regeringen
som ansett sig i grova drag böra dra
upp riktlinjerna för lånemedlens fördelning.
Det är ju därför vi har kreditransonering
och de frivilliga överenskommelserna
med våra sparinstitutioner,
som berövat spararna en del av
deras lagliga rättigheter. Vill herr Hedlund
upphäva dem?

Om statsrådet Hedlund för egen del
vill bli konfronterad med vad denna
kreditpolitik betyder ur den enskildes
synpunkt, skulle jag vilja rekommendera
honom, om han är den lycklige
innehavaren av en statsobligation, att
gå in på riksbanken och be att få belåna
obligationen. Han får då fylla i ett formulär,
upptagande även en punkt, där
det står: Ändamål. Med andra ord: endast
om man använder sina egna slantar
på det sätt som överheten har bestämt,
får man lånet i banken! Detta är,
herr Hedlund, ett uttryck för en socialistisk
politik på kreditområdet, som vi
från våra utgångspunkter icke kan vara
med om.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Jag skulle vilja ställa
en fråga till herr Hjalmarson: Menar
herr Hjalmarson att bankerna skulle
vara förhindrade att lämna herr Hjalmarson
ett lån, om han lämnar betryggande
säkerhet? Har inte bankerna då
rätt att göra detta, eller är de förbjudna
av staten att göra det? Ett ja eller ett
nej som svar på den frågan tror jag är
något som svenska folket skulle sätta
ett visst värde på.

Vad sedan beträffar minskningen av
statsbidraget till kommunerna uppgår
detta till 47 miljoner kronor om året
och den summan kan ingalunda kompenseras
genom de minskningar, som
schablonskatteavdraget medför för kommunerna.
Schablonskatteavdraget inne -

bär nämligen inte någon ökad belastning
för kommunmedlemmarna. Verkan
av detta avdrag blir i stort sett
att man sänker det beskattningsbara
beloppet och i stället höjer skattesatsen
så att skattesumman blir oförändrad.
Men herr Hjalmarson vill — kan man
säga — ta pengar från kommunerna
och föra över till staten. Han vill, som
jag sade nyss, minska beloppet på den
rad på skattsedeln där det står statsskatt
och i stället öka summan på den
råd där det står kommunalskatt. Har
herr Hjalmarson tänkt på vad det kan
betyda för de små skattebetalarna, eftersom
ortsavdraget ju är ganska litet
i fråga om kommunalskatten och eftersom
kommunalskatten inte är progressiv
utan proportionell?

Sedan vill jag bara säga en enda sak
till herr Ohlin: Om kvarlåtenskaps skatten

kommer bort, så sker det tack
vare bondeförbundet.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! I fjol sommar köpte
jag till en tomtbit till mitt lilla sommarställe.
Jag ville då öka belåningen
av fastigheten och vände mig därför till
ortens sparbank. Det fanns inte, herr
Hedlund, någon tvekan om att inte
säkerheten var fullgod, men jag fick det
beskedet att sådana lån inte kunde
lämnas, då det inte stod i överensstämmelse
med de principer för kreditmedlens
fördelning som överheten
fastställt.

Efter herr Hedlunds anförande här
i dag vill jag uttala den förhoppningen,
att det skall gå lättare för mig att i
framtiden få ett sådant lån, åtminstone
om jag kan räkna med att herr Hedlund
skriver på det åt mig.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Hedlund var
för en gångs skull mycket upplysande,
ehuru han inte svarade på min fråga.
Han sade: »Om kvarlåtenskapsskatten
kommer bort, blir det tack vare bonde -

108 Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

förbundet.» Tydligen har statsrådet
Hedlund rätt obestämda förhoppningar
om den saken, vilket måste bedröva
herr Vigelsbo och flera med honom.

Inrikesministern kunde inte tala om
när man kunde hoppas på att det möjligen
skulle gå att skapa förutsättningar
för att få bort skatten, vilket också
var nedslående. Jag tror emellertid, att
herr Hedlund kanske bör överväga frågan
en gång till. Av allt att döma är
socialdemokraterna bestämda motståndare
till ett avskaffande av kvarlåtenskapsskatten.
Då krävs det en majoritet
av de tre icke socialistiska partierna
— kommunisterna röstar här med
socialdemokraterna —- om vi skall få
bort skatten i fråga. Naturligtvis måste
det då ordnas så, att de i denna fråga
kan rösta tillsammans. Nåväl, herr statsråd,
om en majoritet för dessa tre partier
uppkommer, beror det nog inte
bara på bondeförbundet. Det beror nog
på alla tre partierna och inte i särskilt
hög grad på det parti, som snarast har
visat en tendens att gå tillbaka under
efterkrigstiden. Kanske statsrådet Hedlund
skall tänka på — oberoende av
röstfördelningen mellan partierna —
att det gäller att ordna saken så, att de
som vill ha bort kvarlåtenskapsskatten
kan få tillfälle att rösta tillsamman och
på så sätt verkligen genomföra ett beslut
i den riktningen.

Herr JANSSON i Aspeboda (bf):

Herr talman! Herr Kristensson i Osby
lär i sitt första anförande här i dag
ha sagt en hel del som var riktat mot
mig — enligt de upplysningar, som jag
har fått, skulle han bl. a. ha beskyllt
mig för att ändra åskådning på en eftermiddag.
Herr Kristensson menade
tydligen att eftersom jag som ledamot
av företagsbeskattningskommittén godkänt
de nuvarande skattesatserna för
ekonomiska föreningar och aktiebolag,
så skulle jag inte kunna, om jag så
ville, rösta för den proposition om

förhöjd holagsbeskattning som här
framlagts. Om herr Kristensson lyssnat
till vad herr Vigelsbo och inte minst
finansministern här sagt, har han kanske
fått reda på att det rör sig om två
från varandra skilda saker, som var
och en måste ses mot sin egen bakgrund.

Antingen måste herr Kristensson avsiktligt
ha missförstått det hela eller
också har han gjort det för att söka
sak med mig.

Vad sedan beträffar bevillningsutskottets
betänkande nr 53 angående
uttagningsprocenten, så skall jag be
att få erinra om en synpunkt, som man
alltid glömmer bort när vi har skattedebatter
här i kammaren, nämligen
frågan om hur det hela inverkar på
kommunalskatten, som ju dock för
över 90 procent av de svenska skattedragarna
utgör den största posten på
skattsedeln.

Utvecklingen har med mycket snabba
steg gått i en sådan riktning, att vi
som sysslar med landstingens och
kommunernas angelägenheter oroligt
frågar oss, vart det hela bär hän. Jag
skall be att få anföra ett exempel bland
många. När jag i måndags deltog i
revisionen inom mitt eget landsting,
kunde vi av bokslutet för ett av våra
sanatorier konstatera, hurusom statsbidraget
höll på att bli så litet att det
knappast spelade någon roll. Vi fann
saken intressant och gjorde en jämförelse
mellan boksluten för 1939 och
1954. Bokslutet för 1939 visade att
statsbidraget utgjorde 145 379 kronor
av det totala beloppet 325 379 kronor
eller ungefär 45 procent, medan landstinget
betalade återstående 55 procent.
Av bokslutet för 1954 framgick att vi
fick 109 000 kronor från staten, medan
vi själva betalade 1 085 000 kronor.
Staten bidrar alltså med inte fullt 10
procent, medan landstinget får betala
resterande 90 procent.

Beslutet om de nuvarande statsbidragsbestämmelserna
fattades den 26/2

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22 109

1939, men trots vad som skett sedan
1939 har de inte blivit ändrade.

Om inte detta exempel skulle räcka,
kan jag anföra en mängd liknande
från olika landsting men speciellt från
mitt eget landsting, som alla visar att
vi har fått ta på oss ökade kommunala
utgifter, beroende på att statens bidrag
kraftigt minskat.

Nu kanske någon säger, att det väl
egentligen är bäst att helt ta bort statsbidragen,
när de ändå är så små; kommunerna
har mera besvär än glädje av
det hela. Men den, som verkligen har
studerat hurudant skatteunderlaget är
på olika håll i vårt land och konstaterat
de ojämnheter som därvidlag
finns, inser att statsbidragen i stället
måste utformas på ett sådant sätt att de
verkar skatteutjämnande.

Jag nämnde nyss, att av deklaranterna
upp till 90 procent som brorslott
på skattsedeln har kommunalskatten
och landstingsskatten. Vi får ta i
betraktande, att i ortsgrupp 3 —- dit
de allra flesta hör — det kommunala
ortsavdraget endast är 1 840 kronor.
Låt oss som exempel ta en person med
en inkomst på 12 000 kronor. Det är
en måttlig inkomst, såvitt jag förstår,
och det har ju sagts här i dag, att det
skulle bli en skattelättnad just för måttliga
inkomsttagare. Denne får ett beskattningsbart
belopp, som närmar sig
10 000 kronor. Om utdebiteringen är
12 procent, får han en skatt på 1 200
kronor. I norrlandskommunerna, där
man har en utjämning i kommunalskattehänseende
att motse, blir den
1 500—1 600—1 700 kronor. Det är
inte småsaker.

Det är alltså 90 procent av deklaranterna
som har upp till 12 000 kronor
i inkomst; detta enligt statistisk
årsbok för år 1953. Vi får kanske något
förbättrade sifferuppgifter, när Statistisk
årsbok kominer i år, eftersom
inkomsterna har varit stigande. Några
större förändringar tror jag dock inte
kommer alt ske.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

n Jag skulle vara intresserad, om herr
Ohlin ville tala om, vad han anser är

i, måttliga inkomster. Hur långt upp kan

e man sträcka sig? Stannar vi vid 12 000
a kronor, fångar vi, som jag sade, 90
;t procent av människorna. Bland dem
a har vi nära en halv miljon familjer

i- med två eller flera barn. Beträffande

hela denna grupp kan man kontrollera
,] statsskatten. Vi finner då, att de sociala
förmånerna uppväger denna, ja,
att de till och med är större än statsv
skatten. Detta förhållande bör vi ockr
så ta med i beräkningen,
r Sedan skulle jag vilja fråga herr
t- Hjalmarson hur han har hjärta och

g mage att i dag försvara de 23 400 000
•t kronor, som skulle gå till byggnadsar e

beten vid lantbruksundervisningsan stalterna,

när vissa landsting har rätt
t_ stora fordringar mot staten för utebliv j.

na statsbidrag. En kamrat här i kammaren
har i dag berättat, att man i

i hans landsting har en fordran sedan

it minst fem år tillbaka på 1,5 miljon

a kronor. När man för saken på tal blir

svaret från statens sida: Vi har inga
(j pengar. Det vore väl bättre, herr Hjalr
marson, om vi betalade ut statsbidragen
» till landstingen! Hur länge skall man
■t på kommunalskattens väg hålla staten
i_ med kredit?

i- Detta är bara ett exempel; jag skulle
g kunna räkna upp en rad sådana. När

r jag nu kommer att gå med på uttag 0

ningsprocenten 110, gör jag det alltså

r därför att jag inte tror på en skatte 1-

sänkning, som gör det svårare och svå n

rare för staten att fullgöra sina skyl r

digheter. Om högern och folkpartiet

får igenom sina förslag, går det, kan
i- man säga, med båda partierna som med
)- gubben, som inte hade något sängtäcke,
k Han tog då eu skinnfäll, men den var
>t för kort och han frös hela vintern. På
i- sommaren tog han och klippte av övre
n änden av fällen och skarvade till den
a i nedre änden. På det viset gjorde han
e den sista villan värre än den första.

Med dessa ord, herr talman, ber jag

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Inkomstskatten för vissa juridiska personer

att få yrka bifall till vad utskottet före- 1
slagit, utom i vad avser kvarlåtenskaps- i
skatten, där jag yrkar bifall till reserva- i
tionen nr 1. 1

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Jag vill endast erinra
om att företagsbeskattningskommittén
har uttalat följande: »Kommittén har 1
ansett sig böra avvisa en variation i ]
skattesatsen.» Detta har för sin del i

herr Jansson i Aspeboda godkänt i s
kommittén. Detta står i motsättning till i
denna propositions tanke. När herr i

Jansson här tar ståndpunkt för propositionen,
strider detta mot herr Janssons
tidigare inställning i företagsbeskattningskommittén.

Herr JANSSON i Aspeboda (bf): (

Herr talman! Som jag sade nyss från 1
talarstolen har herr Kristensson i Osby 1
trots den långa debatten här i dag inte
lärt sig att skilja på vad som är vad. j
I företagsbeskattningskommittén har vi j
räknat med få fram ett förslag, som ^
skulle kunna bli av permanent natur. j
Här har herr Kristensson hela dagen j
upplysts om det vi verkligen har före- j
slagit och även försvarat i riksdagen. j
Om nu regeringen föreslår en åtgärd j
som är helt motiverad av den konjunk- (
tur som vi har i dag, då tror jag att j
herr Kristensson bör lägga sina ord på j
ett annat sätt än han gör. I annat fall j
vill jag tolka herr Kristenssons ord som
om han gör sig all möda i världen för
att missförstå vad jag och andra har *
sagt och gjort. i

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början i av- i
seende å punklen A propositioner be- f
träffande utskottets hemställan utom i c
vad denna avsåg skattesatsen för stu- (
dentkårs kreditkassa och annan därmed \
jämförlig kreditkassa, nämligen dels på c
bifall till utskottets hemställan i dessa t
delar dels ock på bifall till punkten A i f
den med I betecknade reservationen av 1

herr Spetz m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Kristensson i Osby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan under
punkten A i utskottets betänkande nr
52 utom såvitt avser frågan om skattesatsen
för studentkårs kreditkassa och
annan därmed jämförlig kreditkassa,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade med nr I
betecknade reservationen av herr Spetz
m. fl. såvitt den avser punkten A.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 133 ja och 80 nej, varjämte
en av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande delar av
punkten A.

Härefter framställde herr talmannen
propositioner i avseende å skattesatsen
för studentkårs kreditkassa och annan
därmed jämförlig kreditkassa, nämligen
dels på godkännande av utskottets i
punkten A härom gjorda förslag dels
ock på godkännande av det i reservationen
II av herr Spetz m. fl. framlagda
förslaget i motsvarande del; och fann
herr talmannen den förra propositio -

Torsdagen den 26 maj 1955 em. Nr 22

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1955/56 m. m.

nen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kristensson i Osby begärde emellertid
votering, vadan efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
bevillningsutskottets förslag i utskottets
betänkande nr 52 såvitt avser
frågan om skattesatsen för studentkårs
kreditkassa och annan därmed jämförlig
kreditkassa, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
det förslag i detta avseende som framförts
i den vid betänkandet fogade, med
nr II betecknade reservationen av herr
Spetz m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
ansåge flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 131 ja och 78 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag i denna del. I

I avseende å punkten B gav herr talmannen
slutligen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i reservationen I av herr Spetz
m. fl.; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hagberg i Malmö
begärde emellertid votering, vadan
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan under
punkten B i utskottets betänkande nr
52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i reservation
I av herr Spetz m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
ansåge flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Hagberg i Malmö begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 131 ja och 79 nej, varjämte
en av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten B.

§ 2

Beräkning av bevillningarna för budgetåret
1955/56 m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 53, angående beräkning av
bevillningarna för budgetåret 1955/56,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Jämlikt § 40 riksdagsordningen hade
bevillningsutskottet avgivit förslag till
beräkning av de särskilda bevillningarnas
belopp för budgetåret 1955/56 vid
tillämpning av gällande eller vid innevarande
års riksdag fastställda grunder.

På sätt framgick av det vid årets
statsverksproposition fogade utdraget
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 4 januari 1955 (Bilaga 1 till
statsverkspropositionen 1955: Inkomster
å driftbudgeten) bade chefen för
finansdepartementet nämnda dag un -

112 Nr 22 Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1955/56 m. m.

derställt Kungl. Maj:ts prövning finansplan
och beräkning av inkomster å driftbudgeten
för budgetåret 1955/56 jämte
därmed sammanhängande frågor och
därvid anmält riksräkenskapsverkets
skrivelse den 9 december 1954 med inkomstberäkning
för nämnda budgetår.

I en den 29 april 1955 dagtecknad
proposition nr 190 angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1955/56, m. m., hade Kungl. Maj:t framlagt
förslag angående grunderna för uttagande
av preliminär skatt för inkomst
under samma budgetår m. m. samt därvid
föreslagit riksdagen bl. a. att besluta,
att statlig inkomstskatt för skattskyldiga,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle
ingå i preliminär skatt för hela budgetåret
1955/56 med 110 procent av
grundbeloppet.

Propositionen nr 190 hade, såvitt angick
berörda procenttal, hänvisats till
bevillningsutskottet.

Till utskottets behandling hade hänvisats
följande i anledning av proposition
nr 190 väckta motioner, nämligen I)

de likalydande motionerna 1:542
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:672 av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts
att riksdagen i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 190 måtte, under
uttalande av att en statlig budgetpolitik
enligt i motionerna angivna riktlinjer
bort och borde föras, besluta, att statlig
inkomstskatt för skattskyldiga, som avsåges
i 10 § 1 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt, skulle vad angår
senare hälften av budgetåret 1955/56
ingå i preliminär skatt med 100 procent
av grundbeloppet; samt

II) de likalydande motionerna 1:543
av herr Ohlon m. fl. och II: 673 av herr
Ohlin m. fl., vari hemställts, att »riksdagen
med ändring av Kungl. Maj ds
förslag i proposition nr 190 om en uttagningsprocent
av 110 för hela budgetåret
1955/56 måtte besluta, att statlig
inkomstskatt för skattskyldiga, som av -

ses i 10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt, skall för senare hälften
av budgetåret 1955/56, d. v. s. från
1 januari 1956, sänkas till att utgå med
100 procent av grundbeloppet».

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta motioner,
nämligen

A) de likalydande motionerna 1:101
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 132 av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts
»att riksdagen måtte antaga av motionärerna
framlagt förslag till förordning
om upphävande av förordningen den
26 juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt; B)

de likalydande motionerna I: 102
av herr Ohlon m. fl. och II: 135 av herr
Ohlin m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta dels att kvarlåtenskapsskatten
skulle avskaffas från utgången
av innevarande budgetår dels
att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
utredning om en mindre höjning av
arvslottsbeskattningen enligt de riktlinjer
som i motionerna angivits samt
framläggande för riksdagen av de förslag
utredningen kunde föranleda;

C) de likalydande motionerna I: 148
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 177 av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte antaga i motionerna
framlagda förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 5 § förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt;

2) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 3 maj 1929
(nr 62) om särskild skatt å bensin och
motorsprit; samt

3) förordning angående ändrad lydelse
av 3 § förordningen den 21 maj
1954 (nr 260) om brännoljeskatt;

D) de likalydande motionerna 1:149
av herr Ohlon m. fl. och II: 184 av herr
Ohlin m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta

a) sänka fordonsskatten till de skattesatser,
som var gällande före den av

Torsdagen den 26 maj 1955 em. Nr 22 113

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1955/56 m. m.

1954 års riksdag beslutade höjningen,
att träda i kraft den 1 januari 1956,

b) sänka skatten å bensin med 1 öre
per liter från och med den 1 juli 1955;
samt

c) sänka skatten å motorbrännolja
med 6 öre per liter ävenledes från och
med den 1 juli 1955; samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag
till erforderlig författningstext; ävensom E)

de likalydande motionerna 1:352
av herr Gustaf Elofsson m. fl. samt
II: 168 av herr Persson i Norrby m. fl.,
vari hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära utredning och förslag angående
avskaffande av kvarlåtenskapsskatten
och eventuellt, om så bedöms nödvändigt
som kompensation härför, en skärpning
av arvsskatten på större förmögenheter».

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte — i anledning
av Kungl. Maj :ts i proposition nr
190 framlagda förslag angående skatteprocenten
samt med avslag å de likalydande
motionerna 1:542 av herr
Ewerlöf m. fl. och II: 672 av herr Hjalmarson
m. fl. samt de likalydande motionerna
1:543 av herr Ohlon m. fl.
och II: 673 av herr Ohlin m. fl. — besluta,
att statlig inkomstskatt för skattskyldiga,
som avsåges i 10 § 1 mom.
förordningen om statlig inkomstskatt,
skulle ingå i preliminär skatt för hela
budgetåret 1955/56 med 110 procent av
grundbeloppet;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:101
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 132 av
herr Hjalmarson m. fl. samt de likalydande
motionerna I: 102 av herr Ohlon
m. fl. och II: 135 av herr Ohlin m. fl.,
sistnämnda motioner såvitt avsåge avskaffande
av kvarlåtenskapsskatten,

2) de likalydande motionerna I: 102
av herr Ohlon m. fl. och II: 135 av herr
Ohlin m. fl., i vad de ej behandlats under
Bl), 8

3) de likalydande motionerna 1:352
av herr Gustaf Elofsson m. fl. och II: 168
av herr Persson i Norrby m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:148
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 177 av
herr Hjalmarson m. fl. samt de likalydande
motionerna I: 149 av herr Ohlon
m. fl. och II: 184 av herr Ohlin in. fl.,
såvitt motionerna avsåge ändring i förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt,

5) de likalydande motionerna I: 148
av herr Ewerlöf in. fl. och 11:177 av
herr Hjalmarson m. fl. samt de likalydande
motionerna I: 149 av herr Ohlon
m. fl. och II: 184 av herr Ohlin m. fl.,
såvitt motionerna avsåge ändring i förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om
särskild skatt å bensin och motorsprit,
ävensom

6) de likalydande motionerna I: 148
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 177 av
herr Hjalmarson m. fl. samt de likalydande
motionerna I: 149 av herr Ohlon
m. fl. och II: 184 av herr Ohlin m. fl.,
såvitt motionerna avsåge ändring i förordningen
den 21 maj 1954 (nr 260)
om brännoljeskatt,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C) att bevillningarna för budgetåret
1955/56 måtte beräknas enligt en i utskottets
hemställan intagen uppställning.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Gustaf Elofsson, Bengtson
och Vigelsbo, vilka ansett att utskottet
bort under punkten B 3 hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till de
likalydande motionerna 1: 352 av herr
Gustaf Elofsson in. fl. och II: 168 av
herr Persson i Norrby m. fl., i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj :t ville låta verkställa skyndsam utredning
angående avveckling av kvarlåtenskapsskatten
samt för riksdagen
framlägga förslag om dess avskaffande.

II) av herrar Spetz, Söderquist, Veländer,
Kristensson i Osby, Hagberg i

8 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 22

114 Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1955/56 m. m.

Malmö, Sjölin och Kollberg, vilka ansett
att utskottet bort under punkterna
B 4—6 hemställa

4) att riksdagen måtte, med bifall till
de likalydande motionerna 1:148 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 177 av herr
Hjalmarson m. fl. samt de likalydande
motionerna I: 149 av herr Ohlon m. fl.
och 11:184 av herr Ohlin m. fl., såvitt
motionerna avsåge ändring i förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt, antaga det i motionerna
1:148 och 11:177 intagna förslaget till
förordning angående ändrad lydelse av
5 § förordningen den 2 juni 1922 (nr
260) om automobilskatt,

5) att riksdagen måtte, med bifall till
de likalydande motionerna 1:148 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 177 av herr
Hjalmarson m. fl. samt de likalydande
motionerna I: 149 av herr Ohlon m. fl.
och II: 184 av herr Ohlin m. fl., såvitt
motionerna avsåge ändring i förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild
skatt å bensin och motorsprit, antaga
det i motionerna I: 148 och II: 177
intagna förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild
skatt å bensin och motorsprit,

6) att riksdagen måtte, med bifall till
de likalydande motionerna 1:148 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 177 av herr
Hjalmarson m. fl. samt de likalydande
motionerna I: 149 av herr Ohlon m. fl.
och II: 184 av herr Ohlin m. fl., såvitt
motionerna avsåge ändring i förordningen
den 21 maj 1954 (nr 260) om
brännoljeskatt, antaga det i motionerna
1:148 och 11:177 intagna förslaget
till förordning angående ändrad lydelse
av 3 § förordningen den 21 maj 1954
(nr 260) om brännoljeskatt.

III) av herrar Veländer och Hagberg
i Malmö, vilka ansett, att utskottet under
punkterna A), B 1) och C) bort hemställa,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj:ts i proposition nr 190
framlagda förslag angående skattepro -

centen icke kunnat av riksdagen oförändrat
antagas samt med bifall till de
likalydande motionerna 1: 542 av herr
Ewerlöf m. fl. och II: 672 av herr Hjalmarson
m. fl. — måtte, under uttalande
av att en statlig budgetpolitik enligt i
motionerna angivna riktlinjer bort och
borde föras, besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldiga, som avsåges i
10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för förra hälften av budgetåret
1955/56 med 110 procent av grundbeloppet
och för senare hälften av samma
budgetår med 100 procent av grundbeloppet,

samt att de likalydande motionerna
1:543 av herr Ohlon m. fl. och 11:673
av herr Ohlin m. fl. måtte anses besvarade
genom vad sålunda hemställts;

Bl) att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna I: 101 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 132 av herr
Hjalmarson m. fl. samt i anledning av
de likalydande motionerna 1:102 av
herr Ohlon m. fl. och 11:135 av herr
Ohlin m. fl., såvitt avsåge avskaffande
av kvarlåtenskapsskatten, antaga av reservanterna
framlagt förslag till förordning
om upphävande av förordningen
den 26 juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt; C)

att bevillningarna för budgetåret
1955/56 måtte beräknas enligt en i denna
reservation intagen uppställning;

IV) av herrar Spetz, Söderquist, Kristensson
i Osby, Sjölin och Kollberg,
vilka ansett, att utskottet i punkterna
A), Bl—2) samt C) bort hemställa,

A) att riksdagen måtte — i anledning
av Kungl. Maj:ts i proposition nr
190 framlagda förslag angående skatteprocenten
samt med bifall till de likalydande
motionerna 1:543 av herr
Ohlon m. fl. och 11:673 av herr Ohlin
m. fl. ävensom de likalydande motionerna
1: 542 av herr Ewerlöf m. fl. och
II: 672 av herr Hjalmarson m. fl., såvitt
avsåge skatteprocenten — besluta, att
statlig inkomstskatt för skattskyldiga,

115

Torsdagen den 26 maj 1955 em. Nr 22

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1955/56 m. m.

som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle ingå
i preliminär skatt för förra hälften av
budgetåret 1955/56 med 110 procent av
grundbeloppet och för senare hälften
av samma budgetår med 100 procent av
grundbeloppet,

samt att de likalydande motionerna
I: 542 av herr Ewerlöf in. fl. och II: 672
av herr Hjalmarson m. fl. måtte, i den
mån de icke kunde anses besvarade
genom vad sålunda hemställts, av riksdagen
lämnas utan åtgärd;

Bl) att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna I: 101
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 132 av
herr Hjalmarson m. fl. samt de likalydande
motionerna I: 102 av herr Ohlon
in. fl. och 11:135 av herr Ohlin m. fl.,
sistnämnda motioner i vad de avsåge
upphävande av förordningen om kvarlåtenskapsskatt,
antaga av reservanterna
framlagt förslag till förordning om upphävande
av förordningen den 26 juli
1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt;

2) att riksdagen måtte, med bifall till
de likalydande motionerna I: 102 av
herr Ohlon m. fl. och II: 135 av herr
Ohlin m. fl., i vad motionerna avsåge
utredning om en mindre höjning av
arvslottsbeskattningen, i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om en sådan utredning
enligt i motionerna angivna
riktlinjer samt om framläggande snarast
möjligt för riksdagen av de förslag
utredningen kunde föranleda,

C) att bevillningarna för budgetåret
1955/56 måtte beräknas enligt en i reservationen
intagen uppställning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HAGBERG i Malmö (h):

Herr talman! .lag hemställer om hifall
till reservation nr III av herr Velander
och mig i tillämpliga delar.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr IV av herr Spel/, in. fl.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde till en början
propositioner beträffande utskottets
hemställan i punkten A), nämligen på
l:o) bifall till utskottets hemställan i
denna del; 2:o) bifall till den med III
betecknade reservationen av herrar
Velander och Hagberg i Malmö i motsvarande
del samt 3:o) bifall till reservationen
IV av herr Spetz m. fl. i samma
del; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Kristensson
i Osby begärde likväl votering, i
anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 3:o) angivna hava
flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen äskade likväl herr
Hagberg i Malmö votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten A) i bevillningsutskottets
betänkande nr 53 antager det förslag,
som innefattas i reservationen nr
IV av herr Spetz in. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservation nr III av herrar Velander
och Hagberg i Malmö.

Nr 22

116

Torsdagen den 26 maj 1955 cm.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1955/56 m. m.

möter liava röstat för ja-propositionen.
Herr Hagberg i Malmö begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 72 ja och 71 nej, varjämte 68
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan under
punkten A) i utskottets betänkande nr
53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
nr IV av herr Spetz m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Kristensson i
Osby begärde likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 133 ja och
78 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten A.

Härefter gav herr talmannen propositioner
i avseende å utskottets i punkten
B 1) gjorda hemställan, nämligen
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan
i denna del; 2:o) bifall till reservationen
III av herrar Velander och Hagberg
i Malmö i motsvarande del; samt 3:o)
bifall till den av herr Spetz m. fl. av -

givna reservationen IV i samma del;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hagberg i
Malmö begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna hava
flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen äskade likväl herr
Kristensson i Osby votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten B 1) i bevillningsutskottets
betänkande nr 53 antager det förslag,
som innefattas i reservationen nr
III av herrar Velander och Hagberg i
Malmö, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservation IV av herr Spetz m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda beträffande
omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 86 ja och 70
nej, varjämte 57 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av herrar Velander och Hagberg i
Malmö avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

117

Torsdagen den 26 maj 1955 em. Nr 22

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1955/56 m. m.

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan under
punkten B 1) i utskottets betänkande
nr 53, röstar

.Ta;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
nr III av herrar Velander och Hagberg
i Malmö.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hagberg i Malmö
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 131 ja och 79
nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten B 1.

Härefter gav herr talmannen beträffande
punkten B 2) propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av herr Spetz
m. fl. avgivna reservationen IV i nu
förevarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Herr talmannen gav härefter propositioner
beträffande punkten B 3, nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den av
herr Gustaf Elofsson in. fl. avgivna reservationen
I; och fann herr talmannen
den förra propositionen med övervägande
ja besvarad. Herr Vigclsbo begärde
emellertid votering, vadan efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, alt kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan under

punkten B 3) i utskottets betänkande
nr 53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade, med I betecknade
reservationen av herr Gustaf
Elofsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
ansåge flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Vigelsbo begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 106 ja och 104 nej, varjämte 4
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten B 3).

Härpå gav herr talmannen propositioner
i avseende å punkterna B 4—
B 6, nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den med II betecknade reservationen av
herr Spetz m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hagberg i Malmö begärde emellertid
votering, vadan efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan under
punkterna B 4)—B 6) i utskottets betänkande
nr 53, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade, med II be -

118 Nr 22 Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1955/56 m. m.

tecknade reservationen av herr Spetz
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han ansåge flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herrar Hagberg i Malmö och Kristensson
i Osby begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
132 ja och 80 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkterna B 4—
B 6.

Slutligen framställde herr talmannen
propositioner i avseende å punkten C),
nämligen på l:o) bifall till utskottets
hemställan i denna punkt; 2:o) bifall
till den med III betecknade reservationen
av herrar Velander och Hagberg
i Malmö i förevarande del samt 3:o) bifall
till reservationen IV av herr Spetz
in. fl. i samma del; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hagberg i Malmö begärde likväl
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 3:o)
angivna hava flertalets mening för sig.
Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade herr Hagberg i Malmö votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten C) i bevillningsutskottets
betänkande nr 53 antager det förslag,
som innefattas i reservationen IV av
herr Spetz m. fl., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen nr III av herrar
Velander och Hagberg i Malmö i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hagberg i Malmö begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 74 ja och 67 nej, varjämte
73 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den av herr Spetz m. fl. avgivna med
IV betecknade reservationen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan under
punkten C) i utskottets betänkande nr
53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservatioIV
av herr Spetz m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Därvid befanns flertalet
av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan i
punkten C).

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22 119

§ 3

Avsättningar till budgetutjämningsfonden

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
156, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
angående vissa avsättningar
till budgetutjämningsfonden jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 1 (bilaga 1) hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för den 4 januari 1955,
föreslagit riksdagen, såvitt nu var i
fråga, att dels besluta de ändrade redovisningsgrunder
för fonden för reglering
av utbetalningarna av kommunalskattemedel
som av föredragande departementschefen
förordats dels ock
medgiva att avsättning till fonden måtte
få verkställas för budgetåret 1955/56.

Kungl. Maj:t hade vidare i propositionen
nr 190, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 29 april 1955, föreslagit
riksdagen, såvitt nu var i fråga,
medgiva att i enlighet med de grunder
som av föredragande departementschefen
förordats ett belopp av 275 miljoner
kronor måtte få avsättas till budgetutjämningsfonden
för att där särredovisas
samt motsvarande belopp av
statskontoret överföras till ett särskilt
konto i riksbanken.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft tre motioner.

I de likalydande motionerna 1:337
av herr Lindblom m. fl. och II: 399
av herr Ohlin m. fl. hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t ville anhålla att Kungl. Maj:t
dels läte riksräkenskapsverket pröva
vilka olika utvägar som stode till buds
för att snarast möjligt uppnå en utrensning
av kommunalskattemedlens
inflytande på den statliga driftbudgeten,
så att denna så klart som möjligt
redovisade statens utgifter och inkomster
för budgetåren 1954/55 och 1955/56
samt följande år, dels i samband med
fastställande av riksstaten för budgetåret
1955/56 ville framlägga de förslag,

vartill denna utredning kunde föranleda.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte besluta de ändrade
redovisningsgrunder för fonden
för reglering av utbetalningarna av
kommunalskattemedel som i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den
4 januari 1955 förordats;

II. att motionerna 1:337 och 11:399
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att riksdagen måtte medgiva, att
avsättning till ovannämnda fond finge
verkställas för budgetåret 1955/56 och
i riksstaten för samma budgetår upptagas
med ett belopp av 400 milj. kronor; IV.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionen II: 674, medgiva att i enlighet
med de grunder som i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 29
april 1955 förordats ett belopp av 275
milj. kronor finge avsättas till budgetutjämningsfonden
för att där särredovisas
samt motsvarande belopp av statskontoret
överföras till ett särskilt konto
i riksbanken.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar O hlon, Sundelin, Jacobsson
och Malmborg i Skövde, fröken Elmén
samt herrar Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, vilka ansett att utskottet
under II. och III. bort hemställa

II. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 337 och II: 399, dels
besluta att den på budgetutjämningsfonden
per den 1 juli 1954 redovisade
behållningen skulle uppdelas på så sätt,
att det belopp av 300 milj. kronor som
kunde beräknas motsvara i fonden ingående
kommunalskattemedel skulle redovisas
för sig dels medgiva att avsättning
till fonden för reglering av utbetalningarna
av kommunalskattemedel
måtte få verkställas för budgetåret 1954/
55 och på tilläggsstat 11 till riksstaten
för samma budgetår upptagas med ett
belopp av 150 milj. kronor;

120 Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Jordförvärvslag

III. att riksdagen måtte medgiva att
avsättning till sistnämnda fond finge
verkställas för budgetåret 1955/56 och
i riksstaten för samma budgetår upptagas
med ett belopp av 150 milj. kronor;

2) av herrar Svärd, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, utan angivet yrkande;
samt

3) av herr Malmborg i Skövde, likaledes
utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den i ärendet anförda reservationen.

Herr ANDERSSON i Malmö (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den av
herr Ohlon m. fl. vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Malmborg
i Skövde begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 156, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Ohlon m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkänna -

gav, att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen.
Herr Malmborg i Skövde
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 132 ja och 51
nej, varjämte 24 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1955/
56 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Jordförvärvslag

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet m. in., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 25 mars 1955 dagtecknad
proposition, nr 165, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
genom propositionen framlagda
förslag till

1) Lag om inskränkning i rätten att
förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslag)
; och

2) Lag angående ändrad lydelse av
2 och 4 §§ lagen den 22 december 1943
(nr 884) om arrendators förköpsrätt.

I propositionen hade upptagits förslag
till ny jordförvärvslag, avsedd att
ersätta dels 1948 års lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruks -

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22

121

fastighet, vilken lag upphörde att gälla
den 30 juni i år, dels lagen om kronans
förköpsrätt. Förslaget byggde i
väsentliga delar på samma principer
som 1948 års lag. Jordbruks- och skogsfastigheter
skulle sålunda ej genom köp,
byte eller gåva få förvärvas utan tillstånd
av lantbruksnämnd. Från denna
huvudregel skulle dock åtskilliga undantag
gälla i nära anslutning till gällande
lag. De grunder, efter vilka lantbruksnämndernas
tillståndsprövning
skulle ske, överensstämde i stora delar
med motsvarande regler i 1948 års lag.
Den nuvarande inskränkningen i förvärvsrätten
för den, som redan ägde
jordbruksfastighet, hade dock utbytts
mot vissa regler till förebyggande av att
flera var för sig ändamålsenliga brukningsenheter
sammanfördes i en hand
eller att sådan enhet uppdelades på
olika händer. Förvärvstillstånd skulle
emellertid också kunna vägras, om fastigheten
i fråga funnes böra tagas i
anspråk för att underlätta bildandet av
till storlek och ägoanordning ändamålsenliga
brukningsenheter. Vägrades av
sådan anledning tillstånd till köp, skulle
säljaren äga i regel påfordra att kronan
löste fastigheten till det av köparen utfästa
priset. Den nya lagen skulle gälla
t. o. in. den 30 juni 1962.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat fjorton i anledning
därav väckta motioner, nämligen inom
första kammaren

nr 494 av herr Svensson, Axel, och
herr Anderberg,

nr 510 av herr Jonsson, Jon, rn. fl.,
nr 511 av herr Andersson, Axel,
nr 515 av herr Ewerlöf in. fl.,
nr 516 av herr Persson, Karl, in. fl.,
nr 517 av herr Ohlon och herr Boman
och

nr 518 av herr Persson, Helmer, och
herr öhman samt inom andra kammaren nr

630 av herr Jonsson i Strömsund
in. fl.,

nr 631 av herr Stenberg,

Jordförvärvslag

nr 637 av herr Hjalmarson m. fl.,
nr 638 av herr Cassel m. fl.,
nr 639 av herr Ohlin m. fl.,
nr 640 av herr Svensson i Vä och herr
Larsson i Hedenäset och

nr 641 av herr Holmberg m. fl.
Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle
2 och 9 §§ i jordförvärvslagen lyda sålunda
:

2 §•

Avser fång, som enligt 1 § skulle kräva
förvärvstillstånd, del av fastighet och
göres sist tre månader efter fånget
skriftlig ansökan om avstyckning, erfordras
ej förvärvstillstånd, såframt
egendomen genom avstyckningen avskiljes
för annat ändamål än jordbruk
eller skogsbruk.

Finnes i avstyckningsärendet egendomen
vara avsedd för jordbruk eller
skogsbruk, må avstyckning på grund
av fångeshandlingen ej tillåtas utan att
frågan om förvärvstillstånd av förrättningsmannen
underställts lantbruksnämndens
prövning. Sådan underställning
må dock underlåtas under förutsättning
att egendomen skall sammanläggas
med jordbruk varåt förvärvaren
ägnar sig samt anledning ej finnes till
antagande att egendomen kan med
större fördel läggas till annat jordbruk.
Där ej egendomen är av allenast obetydlig
omfattning, skall såsom ytterligare
förutsättning gälla att den uppkommande
brukningsenheten icke blir
större än att den huvudsakligen kan
skötas av brukaren och hans familj
utan anlitande av främmande arbetskraft.

Om vid avstyckningsförrättning som
i andra stycket avses underställning
icke göres, erfordras ej tillstånd till förvärvet.

9 §•

122

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Jordförvärvslag

köparen utfäst. Lösningsplikt föreligger
dock ej, om priset uppenbart överstiger
egendomens värde eller egendomen häftar
för intecknad gäld till högre belopp
än priset.

Innefattar köpehandlingen jämväl
fastighetsförsäljning, som ej omedelbart
träffas av ogiltigheten men i anledning
av densamma bringas att återgå, skola
bestämmelserna i första stycket vara
tillämpliga även å den sålunda försålda
egendomen, såframt den ingår i samma
brukningsenliet som den övriga
egendomen eller eljest icke kan utan
olägenhet skiljas från denna.

I motionerna 1:510 och 11:630, som
voro likalydande, hade hemställts bl. a.,
att 9 § skulle erhålla sådan ändrad lydelse
att i första stycket första raden
före orden »jämlikt 5 §» infördes ordet
»allenast».

De ävenledes likalydande motionerna
1:515 och 11:637 utmynnade i en
hemställan att riksdagen måtte

A) avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 165,

B) antaga i motionerna framlagt förslag
till lag om upphävande av lagen
den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans
förköpsrätt;

C) antaga ett i motionerna framlagt
förslag till ändring av lagen den 22 december
1943 (nr 884) om arrendators
förköpsrätt.

I motionerna 1:517 och 11:639, som
även voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte för sin del besluta

1. avslå det i Kungl. Maj:ts proposition
nr 165 innefattade förslaget till lag
om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet (jordförvärvslag),

2. att lagen den 13 juni 1947 (nr 324)
om kronans förköpsrätt (förköpslagen)
skulle upphöra att gälla från och med
1 juli 1955,

3. antaga ett i dessa motioner framlagt
förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december
1943 (nr 884) om arrendators
förköpsrätt.

I motionen 11:638 hade hemställts
att, därest riksdagen icke beslutade avslå
Kungl. Maj:ts förslag till jordförvärvslag,
riksdagen måtte antaga detsamma
med bl. a. den ändringen att
9 § erhölle följande lydelse:

9 §•

Blir köp ogillt till följd av att förvärvstillstånd
vägras jämlikt 5 § och
har köpehandlingen i huvudskrift eller
bestyrkt avskrift varit företedd i
ärendet, är kronan skyldig att, om säljaren
det yrkar, lösa egendomen till det
pris köparen utfäst. Lösningsplikt föreligger
dock ej om omständigheterna
klart ge vid handen att köpet är ett
skenavtal eller egendomen häftar för
intecknad gäld till högre belopp än
priset. Enahanda lösningsplikt gäller
vid gåva eller byte. Löseskillingen skall
därvid utgöra fastighetens värde enligt
normerna i expropriationslagen.

Innefattar fångeshandlingen jämväl
fastighetsöverlåtelse, som ej omedelbart
träffas av ogiltigheten men i anledning
av densamma bringas att återgå, skola
bestämmelserna i första stycket vara
tillämpliga även å den sålunda överlåtna
egendomen, såframt den ingår i
samma brukningsenhet som den övriga
egendomen eller eljest icke kan utan
olägenhet skiljas från denna.

Ingå i fånget kreatur, redskap eller
andra sådana lösören, vilka finnas å
fastighet, som skall lösas, skall vad i
andra stycket stadgas äga motsvarande
tillämpning.

Såväl den förvärvare vilken förvägrats
förvärvstillstånd enligt 5 § som
dennes fångesman skall gottgöras nödiga
kostnader i anledning av fånget
ävensom vad de efter detsamma må
hava nedlagt å fastigheten utom värdet
av dem tillfallen avkastning.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med avslag å motionerna 1:494,
1:510 och 11:630, 1:511 och 11:631,
1:515 och 11:637, 1:516 och 11:640,
1:517 och 11:639, 1:518 och 11:641
samt II: 638, antaga de genom föreva -

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22 123

rande proposition framlagda lagförslagen.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Osvald, Ebbe Ohlsson,
Ahman, von Seth och Berggren, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av motionerna
I: 515 och II: 637 samt I: 517 och II: 639
måtte

A) avslå det i Kungl. Maj :ts proposition
nr 165 innefattade förslaget till
lag om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet (jordförvärvslag)
;

B) antaga ett i reservationen framlagt
förslag till lag om upphävande av
lagen den 30 juni 1947 (nr 324) om
kronans förköpsrätt;

C) antaga ett i reservationen framlagt
förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december
1943 (nr 884) om arrendators
förköpsrätt.

2) av herr Johansson i Torp, vilken
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen — med anmälan att förevarande
proposition, i vad densamma avsåge
förslag till jordförvärvslag, ej kunnat
oförändrad bifallas — i anledning
av motionerna 1:510 och 11:630 måtte
för sin del

dels besluta att 9 § i jordförvärvslagen
skulle erhålla sådan ändrad lydelse
att i första stycket första raden före
orden »jämlikt 5 §» infördes ordet »allenast»,

dels ock i övrigt bifalla förevarande
proposition och avslå i ämnet väckta
motioner.

3) av herrar Ebbe Ohlsson och von
Seth, vilka — under förutsättning att
riksdagen ej bifölle reservationen 1)
— hemställt att riksdagen — med avslag
å motionerna 1:494, 1:510 ocli
11:630, 1:511 och 11:631, 1:516 och
11:640 ävensom 1:518 och 11:641 samt
med förklaring att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i förslaget
till lag om inskränkning i rätten att
förvärva jordbruksfastighet (jordför -

Jordförvärvslag

värvslag) — måtte för sin del antaga
de genom propositionen framlagda lagförslagen
med följande av motionen
II: 638 föranledda ändringar i förslaget
till jordförvärvslag, nämligen att dels
6, 11 och 12 §§ utginge, dels 1, 4, 5,
9 och 10 §§ erhölle i reservationen angiven
lydelse.

Enligt dessa båda reservanters förslag
skulle 9 § få följande avfattning:

9 §•

Blir köp ogillt till följd av att förvärvstillstånd
vägras jämlikt 5 § och
har köpehandlingen i huvudskrift eller
bestyrkt avskrift varit företedd i ärendet,
är kronan skyldig att, om säljaren
det yrkar, lösa egendomen till det pris
köparen utfäst. Lösningsplikt föreligger
dock ej om omständigheterna klart ge
vid handen att köpet är ett skenavtal
eller egendomen häftar för intecknad
gäld till högre belopp än priset. Enahanda
lösningsplikt gäller vid gåva eller
byte. Löseskillingen skall därvid utgöra
fastighetens värde enligt normerna
i expropriationslagen.

Ingå i köpet kreatur, redskap eller
andra sådana lösören, vilka finnas å
fastighet, som skall lösas, skall vad i
andra stycket stadgas äga motsvarande
tillämpning.

Såväl den köpare vilken förvägrats
förvärvstillstånd enligt 5 § som dennes
fångesman skall gottgöras nödiga kostnader
i anledning av fånget ävensom
vad de efter detsamma må hava nedlagt
å fastigheten utom värdet av dem
tillfallen avkastning.

4) av herrar Allmän och Berggren,
utan angivet yrkande.

124

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Jordförvärvslag

Sedan herr talmannen anmält ärendet
till handläggning begärdes, beträffande
föredragningssättet, ordet av

Herr ANDERSSON i Löbbo (s), som
yttrade:

Herr talman! I avseende å föredragningen
av tredje lagutskottets utlåtande
nr 24 liemställes

att de av utskottet tillstyrkta lagförslagen
må föredragas vart för sig, förslaget
till jordförvärvslag paragrafvis
och eventuellt moment- och styckevis
med 2 § först, därefter övriga paragrafer
i ordningsföljd samt därefter
övergångsbestämmelser, rubrik och ingress; att

sedan lagförslagen blivit genomgångna
utskottets hemställan föredrages; att

vid behandlingen av den del av
utlåtandet, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet

1 dess helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i
vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Kammaren biföll denna hemställan.

I enlighet härmed föredrogs nu det
av utskottet tillstyrkta förslaget till
jordförvärvslag. Efter föredragning av

2 § anförde:

Herr von SETH (h):

Herr talman! Detta förslag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
är ju av en mycket stor
betydelse, inte bara för det svenska
jordbruket och den svenska landsbygden;
det är också, anser jag, en fråga av
mycket stor principiell betydelse.

Med hänsyn till att redan 13 talare
är anmälda och med hänsyn till att
tiden är långt framskriden och vi har
flera viktiga ärenden att behandla skall
jag söka att i detta anförande koncentrera
mig så mycket som möjligt.

Ju mera invecklat vårt samhällsliv
blir, desto mera frestas man att reglera

det genom lagar och förordningar. Som
bakgrund till detta lagstiftande ligger
givetvis omsorgen om den enskildes
väl, vilket samtidigt borde innebära omsorgen
om hans frihet, d. v. s. frihet
innanför de gränser som lagstiftandet
uppdrar kring den enskilde för att
skydda andras rätt. Emellertid utsuddas
ofta dessa gränser, och staten kommer
med tvångsingripanden på områden där
medborgarna borde handla och verka
i frihet.

I vår tid med dess övermått av lagar
borde till synes rättssäkerheten vara
mycket stor. I praktiken, herr talman,
är det i stället så, att rättssäkerheten
försvagas i samma mån som paragrafernas
och lagarnas antal ökar. Lydnaden
mot lagarna avtrubbas också i den
mån lagar stiftas, som för menige man
framstår inte blott såsom onödiga, utan
tyvärr många gånger såsom tillkomna
direkt för att brytas. Lagarnas helgd,
som det fordom så vackert hette, blir
mer och mer ett föråldrat begrepp.
Rättskänslan försvagas då samhället
alltmer i detalj vakar över människornas
göranden och låtanden.

Den första jordförvärvslagen kom till
år 1945, och erfarenheten har bekräftat
riktigheten av den kritik som då riktades
mot lagen. Högerpartiet motsatte
sig redan då denna lagstiftning. Det är
ingen övedrift att säga, att den äventyrar
böndernas rätt att fritt äga jord
och därmed också den trygga grundvalen
för deras självständighet. Man
kan fråga sig, om det finns någon särskild
anledning att ställa svenska bönder
under någon förmyndarlag.

Motivet att jordbruket måste skyddas
mot »spekulationsköp» håller inte. I
första hand har det inte gällt jobberi
utan försök från köparnas sida att placera
pengar i realvärden därför att
statsmakterna fört en inflationistisk politik.
En regering som tryggar penningvärdet
behöver inte framlägga förslag
om en jordförvärvslagstiftning. Jag
antar att jordbruksministern nu är upp -

Torsdagen den 2G maj 1955 em.

Nr 22

125

tagen av denna lags behandling i första
kammaren, men jag vill dock säga honom:
En jordbruksminister, vars parti
gått till val under parollen »kronan är
räddad» behöver ej använda så hårda
medel som det nu föreliggande förslaget
till lag om inskränkning i rätten att
förvärva jordbruksfastighet innebär.

Herr talman! Inom parentes vill jag
inskjuta vad en högertidning så träffande
sagt om koalitionsregeringens politik:
»att den med förkärlek sysslar
med inflationskrisens symptom i stället
för dess orsaker.» Den nu föreslagna
förlängningen av lagen är ett träffande
exempel på detta.

I den mån spekulation verkligen förekommer,
gäller den i regel skogsfastiglieter;
jordbruket lockar av många orsaker
inte på samma sätt. För att förhindra
rovdrift av skog finns emellertid
redan nu stadganden i skogsvårdslagen,
som ger myndigheterna möjligheter
att uppträda med kraft och bestämdhet.
Därtill kommer att nya garantier
skulle kunna skapas lagstiftningsvägen
utan att det fördenskull
vore nödvändigt att gå fram mot både
lämpliga och olämpliga förvärv,
Ett förbud mot avverkningar på nyförvärvade
fastigheter under ett visst
antal år, för den händelse skogsvårdsstyrelsen
inte utfärdar tillstånd, skulle
förvisso vara effektivt. För min del tillhör
jag dem som tror på att vi dels via
skogsvårdslagstiftningen, dels via vanhävdslagen
skulle kunna råda bot på de
missförhållanden som kan uppkomma
när det gäller skogsfastiglietcr.

Det bör här anmärkas att det såsom
jordbruksrationaliseringsutredningen uttalat
torde vara omöjligt att skapa en
lagstiftning av jordförvärvslagens natur,
som icke kan kringgås. Detta betyder
i själva verket, att lojala köpare
böj er sig för lagens bud och därigenom
hindras från att göra en mången gång
nyttig insats för jordbruksnäringen, under
det att köpare, som icke tvekar att
använda mindre nogräknade metoder,

Jordförvärvslag

kan lägga sig till med en fastighet som
anses åtråvärd.

Den nuvarande lagen möjliggör för
icke nogräknade personer att kringgå
densamma. En elak herre har sagt att
det finns 52 olika sätt på vilka man kan
kringgå den nuvarande lagstiftningen.
Den lagstiftning, som kammaren i kväll
har att besluta om, lär inbjuda till ungefär
lika många kringgående rörelser
som effektivt kan sätta lagens syfte ur
funktion.

Vad gäller jordförvärvslagens syfte
att förhindra att jordbruksfastigheter
övergår i icke-jordbrukares ägo bör
uppmärksamhet också fästas på frågan
om tillgången på jordbruksarrenden.
Då jorden upplåtes på arrende,
skapas möjlighet för en person utan
större tillgångar att på eget ansvar och
på egen risk ägna sig åt jordbruk. Över
huvud taget bör icke en lagstiftning finnas,
som alltför starkt beskär antalet
fastigheter, som utarrenderas, enär man
då försvårar för personer utan kapital

— bland dem ofta landsbygdsungdom

— att med jordbruk såsom förvärvskälla
så småningom arbeta sig fram till
att bli självägande. Det finns ju också
bevis för att personer, som har börjat
som arrendatorer i blygsam ställning,
så småningom bär arbetat sig upp
och blivit ägare av egna gårdar.

Vad angår den nuvarande förköpslagcn
är att märka, att densamma kommit
till användning i förhållandevis få
fall, omkring 30—50 årligen. Det oaktat
har, under den tid lagen varit i kraft,
fortgått eu oavlåtlig utveckling i riktning
från mindre till större brukningsenheter.
Jag vill här inom parentes
meddela, alt det insmugit sig ett tryckfel
i reservation nr 1, där orden större
och mindre bytt plats. Det skall givetvis
vara »från mindre till större brukningsenlieter».
Den betydande yttre rationalisering
av jordbruket, som sålunda
ägt rum, har huvudsakligen vilat
på jordbrukarnas egna insatser. Erfarenheterna
av förköpslagen visar att

126 Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Jordförvärvslag

dess värde för rationaliseringen är
praktiskt taget betydelselös för en förbättring
av det svenska jordbrukets
struktur.

När statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
efter avslutad debatt
i första kammaren nu infunnit sig
här, skulle jag vilja säga till statsrådet,
att jag för min del betraktar lagen
som verktyg för jordsocialisering efter
sådana linjer som jordbruksministern
säkerligen själv inte strävar efter. Jag
är övertygad om, herr statsråd, att
Edert motiv är att bevara äganderätten
till den svenska jorden åt dess brukare,
men som lagen nu blivit utformad
lägger den i statsmakternas händer så
starka befogenheter, att den gör friheten
för den svenske bonden att förfoga
över sin jord till en chimär.

Herr talman! Jag har utlovat att inte
hålla något längre anförande. Jag skall
blott tillägga att jag med det jag nu i
princip har sagt vill starkt hävda min
mening, att denna tvångslag i längden
icke är gagnande för den svenske bonden
och för det svenska jordbruket.
Jag ber därför att få yrka bifall till reservation
nr 1 till förevarande utlåtande.

Därest inte denna reservation blir
godtagen av kammaren, anser jag och
med mig herr Ebbe Ohlsson i första
kammaren, att lagen innebär sådana
olägenheter för jordbrukarna, att den
knappast bör antagas i nu föreliggande
skick, utan att vissa paragrafer, som
andra talare efter mig kommer att peka
på, bör ändras.

Jag ber alltså, att därest inte reservation
nr 1 antages av kammaren, få yrka
bifall till reservation nr 3 av herr Ebbe
Ohlsson och mig.

Herr ÅHMAN (fp):

Herr talman! Jag skall också be att
så kort som det är mig möjligt få beröra
detta lagförslag och framföra en
del synpunkter. Jag gör det inte bara

som ledamot av tredje lagutskottet
utan också som f. d. arrendator, nu
hemmansägare. Jag känner de praktiska
förhållandena från det levande
livet.

Det förslag till ny jordförvärvslag,
vilket nu förelägges riksdagen och i
vilket införts bestämmelser, som skall
ersätta den s. k. förköpslagen, är lika
litet tilltalande ur demokratisk och
liberal synpunkt som sin föregångare,
även om försök gjorts i utredning, departement
och utskott att få bort de
värsta olägenheterna. Själva principen
i lagen är ju helt främmande för dessa
tänkesätt.

Idén är ju också hämtad från ett
samhällssystem av helt annan art än
vårt, även om utformningen blivit en
annan. Själva syftet med denna lagstiftning,
att bevara jordbruken i allmänhet
och bondejordbruken i synnerhet
i den jordbrukande befolkningens
ägo, kan synas lovvärd — och är
det givetvis också — men har detta
lyckats i nämnvärt större omfattning
under dessa lagars tillämpningstid än
tidigare? Man kan nog säga att resultaten
icke varit imponerande, men att
myndigheternas misstag emellanåt varit
så mycket mera påtagliga vid tilllämpningen.
Allt mänskligt är ju skröpligt,
och lagar av förmyndarkaraktär
har en enastående förmåga att skapa
fram en påvementalitet, som emellanåt
kan ta sig rätt olämpliga uttryck.

Jordförvärvslagen, med den inbakade
förköpslagen, kan visserligen vara ett
verksamt medel för lantbruksnämnderna
att framtvinga viss yttre rationalisering
efter de linjer som vederbörande
anser lämpliga för tillfället, men den
befordrar långt ifrån alltid ett förtroendefullt
samarbete med jordbrukarna,
vilket senare, enligt min mening, har
större betydelse för ett gott resultat.
Åtskilliga beslut på det jordbrukspolitiska
området har visat, att vad man
för tillfället ansett vara högsta visdom
snart visat sig vara största galenskap,

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22 127

som man måst ändra, exempelvis sönderstyckningen
på sin tid av stora
jordbruk till små egnahem, vilket icke
kan anses ha varit synnerligen klokt.

Den mentalitet som nu råder att med
tvångsmedel skapa om jordbrukens
storlek efter vissa mallar kan kanske
en dag visa sig vara lika tokig. Det
finns så många oberäkneliga faktorer
i utvecklingen och det mänskliga
psyket, som ofta fullständigt kullkastar
de mest fulländade skrivbordskonstruktioner,
att det finns anledning till opposition
mot här föreslagen lagstiftning.

Ser man till den storleksrationalisering
som ägt rum på privat initiativ
före dessa lagars tillkomst — och även
efter deras tillkomst — och jämför dem
med vad som utförts eller underlåtits
av lantbruksnämnderna i berörda avseende,
så måste man säga att härför
erfordras icke denna lag. Det är så
många faktorer som påverkar utvecklingen
till avskaffande av småbruken
och framskapande av större brukningsdelar,
att man i många bygder är
orolig för att denna skall drivas för
långt och befolkningsuttunningen medföra
vådor för bygden. Med nuvarande
tekniska utveckling och nödvändigheten
att rationalisera driften torde det
dock vara lämpligt att befordra en viss
utveckling i denna riktning, men härför
erfordras icke denna lagstiftning.

Den har kanske haft en viss betydelse
under krisförhållanden, men då man
från regeringspartiernas sida förklarat,
att vi haft stabila ekonomiska förhållanden
rätt länge och att allt skall
göras för att skydda penningvärdet,
finns enligt min mening ur dessa synpunkter
ingen anledning att längre behålla
denna lagstiftning. Yi får väl
hoppas att handlaget blir bättre än
tidigare.

Jag vill, herr talman, med hänvisning
i övrigt till motiveringen i den
till detta utskottsutlåtande fogade reservationen
nr 1 av herr Osvald in. fl.,
inskränka mig till att yrka bifall till

Jordförvärvslag

denna reservation, då jag icke anser
lagen vara till gagn för jordbruksnäringen
och obehövlig för det syfte man
säger sig vilja uppnå.

Jag hade för avsikt att särskilt understryka
en del synpunkter i vår reservation,
men på grund av den långt
framskridna tiden nöjer jag mig med
att i likhet med den föregående ärade
talaren påpeka vad jordrationaliseringsutredningen
uttalat, nämligen att det
torde vara omöjligt att skapa en lagstiftning
av jordförvärvslagens natur så,
att den inte kan kringgås.

Då jag emellertid till utskottsutlåtandet
har fogat en blank reservation,
vill jag i korthet motivera denna. Reservationen
avser visa att jag icke anser,
att lagen har fått en lämplig avfattning,
om den skall bibehållas, men
då jag förmodar att utsikterna till en
ändring av lagens utformning är ännu
mindre här i kammaren än de var i
utskottet, avstår jag från en detaljgranskning
av densamma.

I viss omfattning delar jag en del av
de synpunkter som framförts i reservation
nr 3 av herr Ebbe Ohlsson och
herr von Seth, men då den reservationen
även innehåller en del enligt min
mening olämpliga förslag, kan jag icke
ansluta mig till densamma i dess helhet.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s):

Herr talman! Redan i början av innevarande
sekel fann statsmakterna det
behövligt att vidtaga åtgärder för att
äganderätten till jorden i största utsträckning
skulle bevaras åt dem, som
brukade jorden eller ägnade sig åt jordbruk.
Det var den stora omfattning, i
vilken jordbruksfastigheter med skog
då överfördes från bönderna till industriföretagen,
som ledde till lagstiftningen
om inskränkning i rätten för
bolag och vissa andra juridiska personer
att förvärva fast egendom. Denna
överflyttning av äganderätten från fysiska
till juridiska personer förekom

128 Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Jordförvärvslag

framför allt och uppmärksammades
starkast i de norra och mellersta delarna
av landet. Den s. k. bolagsförbudslagen
fick sin sista utformning år 1925
och är fortfarande i gällande kraft.

Två årtionden senare, år 1945, fick
bolagsförbudslagen sin motsvarighet för
fysiska personer genom den då antagna
jordförvärvslagen. Denna lag fick från
början begränsad giltighetstid, och den
har sedan kompletterats med föreskrifter,
avsedda att förhindra skenköp, och
kompletterades senast genom en provisorisk
förlängning år 1953. Giltighetstiden
för gällande jordförvärvslag utgår
den 30 juni innevarande år. Såväl bolagsförbudslagen
som jordförvärvslagen
har haft till syfte att söka bevara den
självägande bondeklassens i förhållande
till många andra länder starka ställning
i näringslivet.

Även om den allmänna inställningen
till de juridiska personernas innehav
och vård av skog och skogsmark under
det förflutna halvseklet har förskjutits
något i för bolagens del mera fördelaktig
riktning hyser jag dock den bestämda
uppfattningen, att det var synnerligen
välbetänkt med införande och bibehållande
av bolagsförbudslagen. Min
inställning till jordförvärvslagen kommer
att framgå i fortsättningen.

Vid riksdagens beslut år 1947 angående
jordbrukets yttre och inre rationalisering
enades de politiska partierna
i huvudsak om en principiell målsättning
för jordbrukspolitiken, syftande
till att åstadkomma och vidmakthålla
likställighet i inkomsthänseende
mellan jordbrukarna och andra jämförliga
befolkningsgrupper. I de beslut
som då fattades ingick bl. a. lagen om
kronans förköpsrätt. I största koncentration
kan motiven för jordförvärvslagens
bibehållande sägas vara dels att
förhindra en icke önskvärd överlåtelse
av jord och skogsbruk till icke jordbrukare,
dels att använda lagen som ett led
i det pågående rationaliseringsarbetet
på jordbrukets område.

Det föreliggande lagförslaget överensstämmer
i väsentliga delar med nu
gällande jordförvärvslag. Bland nyheterna
kan nämnas, att den särskilda
lagen om kronans förköpsrätt upphäves,
och bestämmelserna härom har, i
den mån de fortfarande funnits böra
bestå, inarbetats i den nu föreslagna
jordförvärvslagen. Den intygsgivning,
som enligt gällande lag utövas av landsfiskalerna,
skall upphöra och överflyttas
till lantbruksnämnderna. Den nuvarande
inskränkningen i förvärvsrätten
för den som redan förut äger jordbruksfastighet
föreslås utgå och ersättas
av regler till förebyggande av uppkomsten
av icke önskvärda brukningsenheter.
Förvärvstillstånd kan emellertid
också vägras, om fastigheten i fråga
befinnes böra tagas i anspråk för att
åstadkomma till storlek och ägoanordning
ändamålsenliga brukningsdelar.
Om av sådan anledning tillstånd till förvärv
vägras, har säljaren i regel rätt att
påfordra att kronan löser fastigheten
till det av köparen utfästa priset, såvitt
detta pris icke uppenbarligen överstiger
egendomens värde.

Uppenbart är, att hinder för enskilda
medborgare att förvärva visst slag
av egendom bör uppställas endast i sådana
fall, då så erfordras med hänsyn
till samhällsintressen av betydande
styrka. Utskottet har emellertid kommit
till en bestämd uppfattning om att
jordbruksjordens bibehållande i den
jordbrukande befolkningens hand samt
behovet av fortsatt yttre rationalisering
utgör sådana starka samhällsintressen.
Med denna uppfattning har utskottet
ej funnit någon egentlig anledning till
erinran mot de i propositionen framlagda
lagförslagen utan tillstyrker departementschefens
förslag i dess helhet.

Jag vill i detta sammanhang ge min
fulla anslutning till förslaget om att
lagen blott får tidsbegränsad giltighet.
Utvecklingen går i vår tid såväl på
jordbrukets som på andra områden
mycket hastigt. Under sådana förhål -

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22

129

landen förefaller det mig vara välbetänkt
att inte permanenta en lagstiftning
av så pass ingripande och jämväl
omstridd karaktär. Jag har måhända
särskild anledning understryka detta, ty
när jordförvärvslagen första gången antogs,
hyste jag en om ock kanske svag
förhoppning om att denna lag ej skulle
visa sig behövlig alltför lång tid framåt.
Utvecklingen har dock sedan dess i betydande
grad gått andra vägar än vad
man kunde beräkna. Under de konjunkturförhållanden,
som rått under senare
år, har en benägenhet hos icke jordbrukare
att i spekulations- eller kapitalplaceringssyfte
förvärva jordbruks- och
skogsfastigheter varit tydligt märkbar.
Härtill kommer, att ännu återstår ett
efter allt att döma långt och ofta mödosamt
arbete för att den yttre rationaliseringen
skall kunna uppnå ett ur samhällsekonomisk
synpunkt önskvärt resultat.
Jämför jag det jordbrukspolitiska
läget och de faktorer, som påverkar detsamma,
samt jämväl utvecklingen på andra
områden, kan jag inte finna annat
än att behovet av ifrågavarande lagstiftning
under den tid som lagen varit gällande
inte har minskat utan synes vara
större nu än då. Detta är säkerligen i
betydande grad beroende på den ökade
penuingtillgången och den därav uppkomna
»jordhungern» från icke jordbrukande
medborgares sida.

Sedan jag med det nu anförda angivit
min rent principiella inställning
till lagstiftningen, går jag över till att
säga något om de reservationer som avgetts
mot utskottets utlåtande. I reservation
nr 1 har höger- och folkpartireservanterna
yrkat avslag på propositionen.
Något annat var väl inte att
vänta. Reservanterna gör gällande, att
jordförvärvslagen kan förhindra att
initiativ och kapital tillföres jordbruket
från icke jordbrukande personer, som
handlar av uteslutande intresse för näringen
utan att tänka på någon omedelbar
vinst av sina insatser. .lag tror att
dessa frågor är lindrigt sagt betydligt

Jordförvärvslag

överdrivna. Som lagen är skriven, avses
inte alls att omöjliggöra att ickejordbrukare
förvärvar jordbruksfastighet.
Utskottet har för sin del funnit, att
med de av departementschefen förordade
riktlinjerna för tillståndsgivningen
berättigade önskemål i detta avseende
kan tillgodoses.

Vidare gör reservanterna gällande, att
orsaken till att icke-jordbrukare visar
benägenhet att placera medel i jordoeh
skogsfastigheter, är att söka i en
misstro mot statsmakternas förmåga att
bevara ett fast penningvärde. Därför
bör ansträngningarna i främsta rummet
inriktas på att åstadkomma ett läge
av ekonomisk stabilitet. Ja, den ekonomiska
stabiliteten är vi ju alla anhängare
av, fast meningarna om möjligheterna
till och sättet för att nå fram till en
sådan stabilitet är i viss mån delade.
Reservanterna har beträffande kapitalplaceringsköpet
tydligen icke ihågkommit
en icke obetydlig sak, nämligen att
framför allt skogsfastigheterna i fastighetstaxeringshänseende
är åsatta värden,
som ofta bara är en bråkdel av det
värde de betingar i öppna marknaden.
Så har det alltid varit, och så kommer
det väl även i forlsättningen att bli. Då
förmögenheten för fastigheter beräknas
till taxeringsvärdet, blir det självfallet
ur den enskilde, kapitalstarke spekulantens
synpunkt av värde att vid
förmögenlietsberäkningen få utbyta
lösa kapitaltillgångar mot fast egendom.
Vid en köpeskilling av exempelvis
200 000 kronor för en skogsgård, som är
taxerad till 100 000 kronor, uppstår i
skattehänseende en minskning av förmögenheten
med hälften eller 100 000
kronor. Även om den i exemplet angivna
proportionen mellan köpe- och
taxeringsvärdet inte är allmänt gällande,
har tvivelsutan denna olika värdering
i ganska hög grad medverkat till
att enskilt kapital i så stor utsträckning
sökt bli placerat i fastigheter.

Tanken, att ieke önskvärda spekulations-
och kapitalplaceringsförvärv

9 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 22

130

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Jordförvärvslag

skulle kunna förhindras genom skogsvårdslagar,
torde inte alls vara genomförbar.
Enligt gällande skogsvårdslag
kan skogsvårdsstyrelsen inte motsätta
sig att »icke utvecklingsbar skog» avverkas
och inte heller att ändamålsenliga
gallringar företages i utvecklingsbar
skog. Ett förbud mot skogsavverkning
å nyförvärvad fastighet under
lämplig tidrymd — på sätt som reservanterna
förordar — skulle väl huvudsakligen
leda till att vederbörande förvärvare
bara väntade med avverkningar
under den s. k. lämpliga tidrymden.
Jag skulle för övrigt vilja ställa den
frågan: Menar reservanterna, att det
skulle vara lättare för skogsvårdsstyrelserna
än för lantbruksnämnderna att
bedöma, när spekulationsköp föreligger? Reservanterna

anför ytterligare, att
fastighetsförvärven har stigit betydligt
mera än penningvärdeförsämringen
och tar detta som ett bevis för att lagen
ur den synpunkten är obehövlig. Jag
ber då få fråga: Kan reservanterna
säga mig, bur höga fastighetsvärdena
skulle ha varit för den händelse lagen
inte funnits till? Jag har den bestämda
uppfattningen, att om jordförvärvslagen
icke varit gällande under de gångna
åren så hade fastighetsvärdena i dag
varit ännu högre. Utan att ingå på någon
polemik angående fastighetsvärdena
och penningvärdeförsämringens
relation till varandra får jag nöja mig
med att konstatera, att här — som i
många andra frågor — tycks vi stå på
skilda fronter.

Jag kan inte upptaga till debatt alla
de skäl som reservanterna anfört. Jag
skall bara nämna några saker. Deras
motivering beträffande förköpslagen ger
mig anledning till en kort erinran.

Förköpslagen är enligt reservanternas
mening lika obehövlig som jordförvärvslagen.
Det påpekas i hur litet antal
fall — 30 till 50 årligen — som lagen
kommit till användning. Jag frågar:
Vad vet reservanterna om hur många

fall som inte uppkommit på grund av
lagens blotta tillvaro? Jag måste nog
hävda den meningen, att det senare antalet
är mångdubbelt större. Att dessutom
på frivillighetens väg rationaliseringen
fortsätter är väl en sak, som
vi alla kan beteckna som lyckosam.

När herr von Seth i sitt inledningsanförande
gjorde gällande att den föreslagna
lagen skulle äventyra böndernas
rätt att äga jord, så kunde jag verkligen
inte förstå herr von Seths argumentering.
Det är ju raka motsatsen som
avses, ty det är ju meningen att lagen
skall trygga böndernas möjligheter att
fortbestå som en självägande klass.

Ärade kammarledamöter — det är
inte så många närvarande, men jag frågar
er som är närvarande: Finns det
någon lag i detta land som inte överträdes?
Jag tror det knappast, och jag
undrar om överträdelserna av jordförvärvslagen
har varit eller kommer att
bli fler än överträdelserna av andra lagar.
Statsmakterna har ju sökt täppa
till de kryphål, som funnits i lagen.

Alternativt har två av reservanterna,
herrar Ebbe Ohlsson och von Seth, under
reservation nr 3) yrkat, att tre paragrafer
skall utgå och vissa ändringar
göras i fem paragrafer av lagförslaget.
Utskottet har inte till någon del funnit
sig böra biträda yrkandena. Jag tror,
att den oro som reservanterna hyser är
obefogad. Vi får väl ändå förutsätta, att
såväl Kungl. Maj :t som lantbruksnämnderna
kommer att handlägga jordförvärvsärendena
med smidighet och gott
omdöme. Om reservanternas förslag bifölles,
skulle efter vad jag kan bedöma
lagen bli mindre användbar för sitt ändamål
— ja, dess effekt skulle rent av
elimineras.

Jag vet inte, vem som har skrivit det
alternativa lagförslaget — kanske är det
herr Cassel — men förslaget har väl
knappast varit underställt lagrådets
prövning. Det vore väl synnerligen
egendomligt, om riksdagen på grundval
av motioner skulle besluta så vittgående

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22

131

ändringar i en hel rad lagparagrafer
som här föreslås, utan att lagrådet hade
haft tillfälle till granskning.

Jag kan nämna, för att inte behöva
begära ordet på nytt, att den lilla ändring,
som herr Johansson i Torp föreslagit
i reservation nr 2), finner jag
rätt obehövlig. Utskottet har ansett, att
departementschefens uttalande anvisar
tillräckliga utvägar för att bemästra
de praktiska problem, som i detta avseende
kan uppstå.

Sammanfattningsvis kan anföras, att
föreliggande lagförslag synes på ett
lämpligt sätt dels ha löst frågan om förändringar
i jordförvärvslagen, dels ha
kompletterat denna lag med bestämmelser
i stället för den nuvarande lagen
om kronans förköpsrätt, vilken såsom
förut nämnts kommer att försvinna.
Om det sedan vid den praktiska tilllämpningen
skulle visa sig, att någon
detalj ej är fullt tillfredsställande, så
har ju statsmakterna alltid möjlighet att
vidta ändringar eller kompletteringar i
önskvärt syfte. En förutsättning för lagens
friktionsfria användning är ett
förtroendefullt samarbete mellan allmänheten
och de beslutande myndigheterna.
Jag slutar med att uttala en förhoppning
om att handläggningen av
jordförvärvsärenden, som till sitt syfte
har att bevara bondejordbruket och
främja den fortlöpande rationaliseringsulvccklingen,
skall kunna i största utsträckning
lösas i samförståndets tecken.

Härmed, herr talman, hemställer jag
om bifall till utskottets förslag i dess
helhet.

Herr von SETH (h) kort genmäle:

Herr talman! Tredje lagutskottets
högt värderade vice ordförande har
ställt flera frågor till mig. Det finns
ingen möjlighet att besvara dem under
den korta repliktiden, men det iir två
saker jag hoppas kunna hinna med, innan
herr talmannens klubba faller.

Jordförvärvslag

Det ena fallet — och det anser jag
vara viktigast — gäller att herr Andersson
i Löbbo vänder sig mot vårt uttalande,
att man beskär den svenske bondens
frihet genom denna lagstiftning. Vi
har ju tyvärr, herr Andersson i Löbbo,
så många bevis på att lagstiftningen
verkligen inskränker den svenske bondens
frihet. Det mest hänsynslösa förfarandet
har skett på Gotland, där en
ung framåtsträvande man ej fick tillstånd
att förvärva den gård han själv
ansåg lämpligast — den skulle sammanslås
med granngårdarna — utan
hänvisades till en gård, som lantbruksnämnden
ansåg lämplig såsom självständig
brukningsenhet. Denna gård,
som var 17 000 kronor dyrare, hade
åkerjorden fördelad på fem lotter, av
vilka den avlägsnaste var belägen fem
kilometer från huvudgården. Två skogslotter
hörde också till, varav en tio kilometer
avlägsen.

Jag måste för min del säga, att det
förefaller som om lantbruksnämnden
i detta fall hade handlat mycket hänsynslöst
och att den enskilde jordbrukarens
frihet var obefintlig.

Det andra påpekandet gäller ett yttrande
av utskottets vice ordförande, att
de paragrafer vi föreslagit i reservation
nr 3 inte underställts lagrådets
godkännande. Jag skulle vilja säga att
skulle man noggrant nagelfara vad lagrådet
sagt skulle praktiskt taget herr
statsrådets lagförslag falla till marken.
Lagrådet säger nämligen i sitt yttrande:
»Vägande invändningar av principiell
natur kunna resas mot att rätten att
äga jord och skog på sätt den föreslagna
lagstiftningen innebär förbehålles vissa
grupper av medborgare. De inskränkningar
i den enskildes handlingsfrihet
med avseende på honom tillhörig fast
egendom som äro förknippade med lagstiftningen
äro likaledes ägnade att
väcka principiella betänkligheter.»

Allt detta står att läsa på sid. 102 i
propositionen, och detta anser jag vara
mycket vägande skäl för omdömet att

132 Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Jordförvärrslag

denna lagstiftning är en frihetsförkvävande
lagstiftning, som vi med all rätt
går emot och kraftigt går emot.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tillhör inte det utskott
som behandlat detta ärende, och
har inte tidigare begärt ordet, men när
herr von Seth säger att det mest upprörande
fallet i detta sammanhang kommer
från Gotland, vill jag påminna om
att detta exempel har givits tidigare
här i kammaren. Detta fall som herr
von Seth tydligen åsyftar är emellertid
inte alls upprörande utan tvärtom. Den
man som det gällde fick genom lantbruksnämndens
medverkan köpa en annan
fastighet, som han nu innehaft i
flera år, och detta har såvitt jag vet
varit till utomordentlig fördel för honom
själv och hans familj.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s) kort
genmäle:

Herr talman! Att det kan förekomma
enstaka fall, som inte behandlats på ett
ur alla synpunkter tillfredsställande
sätt, är jag den förste att medgiva. Nu
har emellertid en representant från
Gotland visat, att det enstaka fall som
herr von Seth hittat där var dåligt
■salt. Jag skulle vilja tillägga att vad
Gotland beträffar finns en hel socken
där som genomgått en fullständig yttre
rationalisering, nämligen Halls socken,
och detta har skett i samverkan mellan
dess samtliga jordbrukare och lantbruksnämnden.

När herr von Seth vidare söker anföra
en ursäkt för att lagrådet inte
hörts beträffande högerreservationen,
vill jag påpeka att mitt yttrande i det
sammanhanget självfallet endast avsåg
granskningen av lagtexten som sådan.
Men då herr von Seth ville betrakta
lagrådets yttrande såsom ett avslagsyrkande
är detta knappast riktigt. Jag
kanske i det fallet kan inskränka mig
till att erinra om att av alla de remiss -

instanser som hörts beträffande jordförvärvslagen
är det ungefär 90 procent
— eller 50 av 54 — som i princip
har tillstyrkt densamma.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! När herr Andersson i
Löbbo säger att vi måst söka en ursäkt
för att högerreservationen inte underställts
lagrådet, då måste jag fråga mig,
om det inte blivit rätt sent i kväll. Inte
kan väl en enskild motionär begära att
lagrådet skall yttra sig över hans enkla
funderingar. Dessa kommer ju fram till
lagutskottet, som skall ta del av dem och
säga sin mening. Sedan går ärendet till
kamrarna, och därefter har riksdagen
att för sin del fatta beslut. Det beslutet
går så till regeringen, som har att höra
lagrådet innan den säger sin mening.
Vi kan inte alldeles ta bort rättigheten
för enskilda motionärer att föreslå ändringar
i en lagtext som kommer från
Kungl. Maj :t. Då upphör ju riksdagen
snart nog att vara en lagstiftande församling,
och det är väl inte meningen.

När vi har sett närmare på denna lag
har vi, som herr von Seth redan har
sagt, funnit att den är onödig; den
punkten skall jag inte gå vidare in på.
Vi har sagt oss att med riksdagens nuvarande
sammansättning kommer denna
lag att gå igenom. Vi har då tyckt att
det vore lämpligt att försöka överarbeta
lagen för att få den sådan, att den inte
ställer till uppenbara orättvisor och i
onödan blir direkt stötande för allmänheten.
Det är därför som vi har tagit
upp en rad punkter, som inte på något
sätt berör lagens vara eller icke vara,
men diir riksdagen genom att följa den
linje vi har lagt fram skulle kunna förekomma
onödiga och slitsamma friktioner
mellan lantbruksnämnderna och
allmänheten när det gäller att tillämpa
lagen. Enligt vår mening är det av vikt
att man försöker undvika just sådana
friktioner. Det är inte riktigt lyckligt
att, som nu är fallet, stora skaror av
jordbrukare betraktar lantbruksnämn -

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22

133

derna som någon sorts polisiär institution
som de liksom står i harnesk emot.
Så skall det inte vara. Lantbruksnämnderna
skall ju vara till för att hjälpa
jordbrukarna.

Vi har utformat lagtexten så gott vi
har förstått, och våra ändringsförslag
står på s. 70 i utskottsutlåtandet. Jag
tar nu paragraf för paragraf som vi har
tänkt oss dem. I § 1 finns under punkt
3 redovisade vissa slag av släktköp som
skulle vara undantagna från lagen. Här
har majoriteten beslutat, att friheten
skall gälla köp mellan makar, mellan
syskon och mellan föräldrar och avkomlingar.
Vi vill gå ett litet stycke
längre och också undanta de fall, då
barn säljer till sina föräldrar. Vi har då
pekat på att det naturligtvis är rätt vanligt,
att en far hjälper sin son att köpa
en gård och att komma i gång med sitt
jordbruk. Köpet sker i sonens namn.
Om det nu inträffar, att sonen blir sjuk
eller skadad, att han inte lyckas ekonomiskt
med jordbruket eller att han tröttnar
på det hela och väljer ett annat
yrke, står fadern där, realiter som ägare
till gården — det är ju han som släppt
till alla pengarna — men han kan inte
få överta den, om han inte får lantbruksnämndens
tillstånd.

Jag är övertygad om att de flesta av
kammarens ärade ledamöter skulle finna
det ytterst stötande, om en fader under
sådana förhållanden blev förvägrad
förvärvstillstånd. Detta blir emellertid
huvudregeln för det fall att fadern själv
är jordbrukare på egen gård. Då träder
nämligen 4 § tredje punkten i tillämpning,
vilket innebär, att tillstånd skall
vägras, om fånget medför att skilda
brukningsdelar, vilka kan anses lämpade
för sitt ändamål, sammanföres i en
ägo. Detta är just vårt fall. Fadern har
en gård förut och skulle alltså nu också
överta den gård, som tidigare drevs av
sonen. Det får lian inte göra enligt huvudregeln.

Nu säger utskottsmajoriteten, att en
bestämmelse om frihet vid förvärv från

Jordförvärvslag

son till far kan användas för att kringgå
lagen. Javisst, denna lag kan kringgås
på tusen sätt. Det kan friheten vid
förvärv från far till son också användas
till. Har exempelvis en fader ett tillräckligt
antal barn och barnbarn och
tillräckliga resurser, finns det ingenting
som hindrar honom att slå under
sig en hel rad gårdar genom att så fort
han förvärvat den ena gården överlåta
den på en av sina avkomlingar. Sedan
står han utan gård och har möjlighet
att själv förvärva en ny. Så kan det
rulla vidare.

I 1 § femte stycket har man föreslagit,
att nu gällande undantag för förvärv
från konkursbo skall gå bort. Vi
vill däremot ha det kvar. Vi anser, att
det är av betydelse för att trygga konkursborgenärernas
rätt, eftersom de eljest
inte kan räkna på att vid en försäljning
under hand få högsta pris. Visserligen
kan de alltid få en exekutiv
auktion till stånd, men det medför rätt
stora kostnader, och det är vanskligt att
veta, vilket pris som då kan uppnås, i
synnerhet med de regler angående förvärv
och skyldighet att åter sälja gården,
som nu gäller beträffande exekutiva
auktioner.

Utskottsmajoriteten bär inte motiverat
sitt ställningstagande för att förvärv
från konkursbo skall läggas under
lagen. För en lantbrukare, som har det
besvärligt med sin ekonomi, är det
emellertid rätt betydelsefullt att denna
bestämmelse finns kvar. Annars får han
svårt att skaffa sig borgensmän och därigenom
svårt att få kredit. Föreställningen
att ett frisläppande av förvärv
från konkursbo kunde missbrukas på
det sättet, att folk själva frivilligt satte
sig i konkurs för att undvika lagen, tror
jag är ganska verklighetsfrämmande.

I sista stycket av 1 § har man kommit
med en nyhet gentemot nu gällande
lag, som jag tycker är opraktisk, nämligen
att den, som söker förvärvstillstånd,
skall förete fångeshandling eller
fångesmannens skriftliga samtycke till

134 Nr

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Jordförvärvsla»;

att ansökan göres. Denna regel är inte
ovillkorlig och gäller inte vid exekutiv
auktion enligt 12 §. Däremot gäller den
vid frivillig auktion.

Hur går det i praktiken? Spekulanterna
måste på förhand röja sig för säljaren
och begära hans medgivande att
få söka förvärvstillstånd hos lantbruksnämnden.
På det sättet vet auktionsförrättaren,
när auktionen skall börja, vilka
som är spekulanter. Det är mycket
trevligt för honom, men det är inte så
värst roligt att ropa på en auktion under
sådana villkor. Nu säger utskottsmajoriteten,
att lantbruksnämnden skall
tillämpa denna regel med försiktighet.
Visst kan man hoppas det. Ibland går
det bra, ibland är den mindre försiktig.
Det säkraste är väl att, som vi gjort,
föreslå, att denna regel helt och hållet
skall utgå ur lagtexten; den fyller ingen
egentlig uppgift.

I 4 § punkten 3 står — vilket jag redan
berört — att förvärvstillstånd i regel
skall vägras, om fånget medför, att
skilda brukningsdelar, som kan anses
lämpade för sitt ändamål, sammanföres
i en ägo. Lämpad för sitt ändamål kan
vilken liten brukningsdel som helst anses
vara. Alltid kan den vara lämpad
till stödjordbruk. Vanligt är ju att inom
ett hemman finna en jordavstyckning.
Det kan inträffa, att den som brukar
denna avsöndrade jord — torp e. d. —
slutar med sin verksamhet och vill sälja
lägenheten. Vad är då naturligare än
att han vänder sig med anbud till ägaren
av stamfastigheten och frågar denne,
om han inte vill köpa, och att lägenheten
så återföres till sitt stamhemman?

Stamfastighetens ägare skall nu enligt
den stadga, som här föreligger, vägras
förvärvstillstånd, om han inte lyckats
övertyga lantbruksnämnden om att hans
förvärv skulle medföra övervägande
nytta för jordbruket eller för näringslivet
i orten. Vill vi ha till stånd en
jordrationalisering, är det nödvändigt
att låta jordbrukarna själva vara aktiva
och själva ordna lämpliga bruknings -

delar genom att förvärva och lägga
ihop jordbruk, som gränsar till deras
eget. Vad vi begär är inte att sådana
köp skall undantagas från jordförvärvslagen
över huvud taget. Vi begär bara
att de inte, såsom nu är fallet, skall vara
svårare att få till stånd än vanliga köp.

Jag kommer så till 5 §, det lagrum
som i stort sett skall ersätta nu gällande
förköpslag. Detta lagrum innebär — det
skall vi komma ihåg — betydande risker
för var och en här i landet som är
ägare till ett jordbruk och som alltså en
gång kan komma i den situationen att
han vill sälja en gård. I det nya lagrummet
är det inte längre fråga om köparens
person, utan här gäller det gården.
År gården av sådan beskaffenhet
och har ett sådant läge att lantbruksnämnden
vill köpa den för rationaliseringsändamål,
blir varje köpare, som
säljaren kan uppdriva, förvägrad tillstånd.
Säljaren står alltså i den situationen
att han inte kan få mer än en
enda spekulant, nämligen lantbruksnämnden.

Man söker nu trösta oss med att säljaren
då enligt 9 § har rätt att få fastigheten
inlöst av nämnden. Men det gäller
visst inte alltid. I de fall då nämnden
inte blir inlösningsskvldig, står säljaren
helt och hållet rättslös. Då är det
nämnden själv som bestämmer det pris,
för vilket fastigheten skall köpas.

Vi har ansett att man starkare bör
stryka under att förköpsregeln i 5 §
inte skall användas i oträngt mål, och
därför har vi föreslagit att förutsättning
för vägran enligt 5 § skall vara
att nämnden finner det oundgängligen
nödvändigt att fastigheten tas i anspråk
för rationaliseringsändamål.

Vi bär vidare satt oss emot att man
enligt 6 § skall använda vite för att
framtvinga en viss driftsinriktning vid
en gård.

Jag övergår därefter till frågan om
lantbruksnämndens lösningsplikt enligt
9 §, alltså den lösningsplikt som skall
trygga säljarens rätt. Vi skall strax se,

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22 135

herr talman, hur pass effektivt detta
skydd blir.

Till en början vill jag erinra om regeln
att lösningsplikt inte gäller, om
priset uppenbart överstiger egendomens
värde. Det är en nyhet i förhållande
till förköpslagen. Enligt denna fick köparen
alltid ersättning enligt det pris
han utfäst, även om det var aldrig så
högt. Kan säljaren och nämnden i fortsättningen
inte komma överens, är det
säljaren som måste stämma nämnden
till domstol med begäran om åläggande
för nämnden att lösa. Invänder nämnden
att priset uppenbarligen överstiger
egendomens värde, måste detta värde
bli föremål för rättens prövning. Den
som har erfarenhet om hur olika värden
samma fastighet, i synnerhet en
skogsfastighet, kan åsättas av olika sakkunniga
och som vet hur invecklade,
dyrbara och långdragna sådana processer
gärna blir och hur vanskligt det är
att kunna säga vad som är det verkliga
värdet, han kan lätt göra sig en föreställning
om vilka processer som skulle
uppkomma.

Enligt förköpslagen fick köparen nästan
alltid betalt för sina rättegångskostnader
av kronan, men det får inte
säljaren enligt den nya lagen. Han kan
tvärtom råka ut för att få betala både
sina egna och nämndens rättegångskostnader,
och detta kan gå löst på tusentals
kronor. Vad kommer det att innebära?
Jo, naturligtvis att den inte så
väl situerade lantbrukare, som möts av
invändningen från nämndens sida att
det pris köparen bjudit honom är för
högt, tvingas att avstå från eu vansklig
process och att låta nämnden själv, som
är hans enda tänkbara spekulant, bestämma
priset. Det kan väl inte vara
rimligt att försätta folk i ett sådant läge.

Eftersom vad man vill undvika inte
är att låta säljaren få ersättning för vad
köparen verkligen velat ge, utan att inte
uppmuntra till skenköp, så anser vi att
detta skall sägas ut i lagtexten. Där bör
alltså slå alt lösningsplikt inte skall

Jordförvärvslag

föreligga, om omständigheterna klart
ger vid handen att köpet är ett skenköp.

Enligt förköpslagen skall lantbruksnämnden
vid förköp överta kreatur och
inventarier som ingår i köpet. Nu har
man med hänsyn till nämndens bekvämlighet
tagit bort denna skyldighet.
På det sättet riskerar säljaren att nämnden
tar själva gården och att han själv
står där med levande och döda inventarier,
som han sedan får realisera bäst
han kan, kanske med betydande förlust.
Det är inte rätt att låta honom ta den
risken.

Om den föreslagna lagen går igenom
i oförändrad form, blir det i fortsättningen
mycket farligt att byta bort eller
ge bort en gård. Finner nämligen lantbruksnämnden,
att nämnden själv bör
ta gården, och därför med stöd av 5 §
avslår ansökan om förvärvstillstånd, så
uppstår inte någon lösningsskyldighet
för lantbruksnämnden. Om t. ex. en
gåvomottagare får avslag på sin ansökan
om förvärvstillstånd, står givaren där
och kan inte sälja gården till någon annan
än lantbruksnämnden och då till
det pris som nämnden själv vill betala.

Vi reservanter anser i likhet med lagrådet
att lagens inlösningsregler bör
gälla även vid byte och gåva och att,
eftersom det inte finns något pris avtalat,
expropriationslagens regler skall
gälla för lösningsskyldighet.

Enligt nu gällande förköpslag har köparen,
när han frånvunnits sin fastighet,
fått betalt för alla kostnader i anledning
av köpet, resor, värdering, anlitande
av juridiskt biträde och vad det
nu kan vara. Några bestämmelser om
sådana ersättningar finns inte i den nya
lagen, vare sig åt säljare eller köpare.
Vi har också sagt, att de skall kunna få
ersättning för nyttiga och nödiga kostnader
som de har lagt ned på fastigheten
under den tid som förflutit från
köpet tills beslut om inlösen träffats.
Det kan ta månader och halvår innan
ärendet passerat alla instanser, lantbruksnämnden,
lantbruksstyrelsen och

136 Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Jordförvärvslag

Kungl. Maj :t och de olika domstolarna.
Det har doek inte varit meningen att
köpare och säljare genom lagen skall
tillfogas ekonomiska förluster.

I förköpsinål har det varit rätt vanligt,
att köparen har gjort gällande, att
han har fått köpa särskilt billigt på
grund av släktskap eller vänskap med
säljaren. Detta kunde man åberopa emedan
det fanns ett departementschefsuttalande
beträffande förköpslagen, som
lämnade direktiv i denna riktning. Men
ett sådant departementschefsuttalande
finns inte här. Om en säljare har sålt
sin fastighet för mycket låg köpeskilling
och detta köp sedan går om intet
på grund av femte paragrafen och säljaren
då vänder sig till lantbruksnämnden
för att få gården inlöst, har lantbruksnämnden
att ge vad som erlagts
vid detta vänskapsköp som lösensumma.
Kan detta anses korrekt? Vi har yrkat
på att säljaren alltid skall få minst
egendomens fulla värde enligt expropriationslagen.
På grund av de äventyrligheter
beträffande kreditgivningen
som de speciella reglerna om exekutiv
auktion medfört har vi avstyrkt dessa.

Slutligen, herr talman, finner vi det
stötande att man, när det gäller avslag
med stöd av femte paragrafen, utesluter
säljaren från klagorätt. Situationen kan
inte sällan var den, att säljaren i realiteten
har större intresse än köparen av
att köpet kommer till stånd.

Herr talman! Med dessa ord, som jag
beklagar ha måst bli ganska många, vill
jag yrka bifall till reservationen nr 3 i
den mån reservation nr 1 kommer att
avslås.

Herr BERGGREN (fp):

Herr talman! När jag vid förra årets
riksdag i denna fråga med anledning
av en då framförd reservation tillät mig
deklarera min uppfattning, gav jag till
känna, att denna lag utgjorde ett olämpligt
och odemokratiskt ingrepp i våra
samhällsfunktioner. De som då hade en

annan uppfattning ansåg med tanke på
ett kommande utredningsförslag onödigt
tidigt att då gå in i en debatt om
berörda spörsmål.

Nu har vi fått förslaget. I tredje lagutskottet
har jag deltagit i ärendets förbehandling
och funnit skäl att hävda
min förra året deklarerade mening,
som delas av övriga höger- och folkpartirepresentanter,
att lagen bör försvinna.

Det nya lagförslagets remissväg har
ingalunda varit en väg kantad av rosor
och komplimanger. Det må vara sant
vad utskottets ärade vice ordförande
nyss sade, att flertalet remissutlåtanden
varit tillstyrkande, men även om slutyttrandena
inneburit tillstyrkanden,
kännetecknas de i flera fall av åtskillig
tveksamhet. Fem remissinstanser är
helt avstyrkande, Skogsägarförbundet,
Sparbanksföreningen, Industriförbundet,
Kooperativa förbundet och Lantarbetsgivarförbundet.
Jag vill understryka
som ett särskilt observandum,
att vi bland dessa har Sparbanksföreningen.
Man kan förutsätta att dess erfarenhet
på belåningsområdet genom
den statliga institutionen har bidragit
till dess restriktiva inställning. Starka
skäl synes mig vara för handen att lägga
märke till Sparbanksföreningens
ställningstagande.

För att knappa in på tiden skall jag
inskränka mig till att nämna att KF,
vilket förbund enligt min uppfattning
uppvisat god och praktisk ekonomisk
blick i sitt eget handlande, också har
funnit skäl att avstyrka. Det utförliga
yttrandet från lantbruksstyrelsen måste
naturligtvis stå i främsta rummet. Där
finner man ofta tveksamt formade tillstyrkanden.
Det skulle ha sitt intresse
att detalj för detalj gå in på detta yttrande,
men jag skall försöka ta det så
summariskt som möjligt. Styrelsen talar
om svårigheterna vid bedömningen av
både fastigheterna och de presumtiva
låntagarna och även om möjligheterna
att kringgå lagen. De gångna årens er -

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22

157

farenhet visar nog så många exempel
på sådana vanskligheter. För ett år sedan
stod i bara en kommun i mitt län
åtta stycken av lantbruksnämnden låneförmedlade
gårdar övergivna i mer eller
mindre skogsskövlat och i övrigt vanhävdat
tillstånd. Sedan ett år tillbaka
står en gård utan innehavare, där kapitalinvesteringarna
i egendomen påstås
ligga över 150 000 kronor, men där
60 000 i dag anses vara ett högt pris.
Detta visar något hur pass svår bedömningen
kan vara.

En synpunkt av särskilt intresse, åtminstone
enligt reservanternas mening,
är när lantbruksstyrelsen erinrar om
de många icke-jordbrukare i vanlig mening
som tidigare har köpt egendomar
och tillfört jordbruket kapital och skapat
mönstergårdar. Samtidigt för också
lantbruksstyrelsen in i bilden den starka
folkminskningen och den stigande
medelåldern, särskilt vid de mindre
jordbruken, vilket all lagstiftning förutan
kommer att bidra till den s. k.
rationaliseringen. Som ett exempel på
graden av denna folkminskning kan jag
nämna, att tre stycken av de delkommuner
vilka nu tillhör Noraskogs storkommun
på grund av olika omständigheter
— inte minst skolindragningarna
— minskat sin folkmängd under en viss
30-årsperiod med 50 procent.

Beträffande förköpslagen synes det
vara skäl att erinra om de tveksamt inställda
remissyttrandena från jordbruket
så näraliggande organ som RBF och
Hushållningssällskapens förbund. RLF
skriver: »Det synes med skäl kunna
ifrågasättas, om den fördel som eventuellt
kan påvisas av en av lantbruksnämnd
framtvingad åtgärd uppväger
en skada och de olägenheter som uppstår
av ett motsatsförhållande mellan
nämnd och jordbrukare.»

Intressant är Kooperativa förbundets
yttrande på denna punkt: »Den enda
motivering som skulle kunna tillmätas
någon betydelse för ett bibehållande av
jordförvärvslagstiftningen vore en all -

Jordför värvslag

mänt utbredd misstro mot penningvärdets
stabilitet.» Där torde kanske få
medges, att det finns ett skäl. Frågan
är dock om inte dessa lagar måste betraktas
som homeopatmedicin i sammanhanget.

Jag har tidigare uttalat som min uppfattning,
att lantbruksnämndsinstitutionen
är dyrbar. Dess verksamhet är givetvis
inte absolut beroende av dessa
lagar, även om det må vara riktigt att
den har stöd av desamma. Lantmäterispörsmålen
och därmed sammanhängande
frågor kommer vi inte ifrån, och
man kan ifrågasätta om avstyckningar
av exempelvis sommarstugetomter skall
behöva underställas två organ. Det rationcdla
vore väl att lantmäteriinstitutionerna
ensamma avgjorde dessa frågor.
Säkert skulle detta kunna ske med
tillräckligt gott omdöme. Den förkortade
tiden för tillståndsgivningen enligt
det nya förslaget torde komma att medföra
obehag.

Lansdfiskalsintygens borttagande
ökar såväl personalbehov som resekostnader
för lantbruksnämnderna.
Lantbruksnämndernas tilldelade arbetsuppgifter
vad det gäller den inre rationaliseringen
skulle med både praktisk
och ekonomisk fördel till stor del kunna
överlämnas till hushållningssällskapen.

Jag skall inte gå in på skogsfrågorna.
De har vidrörts förut, och jag skall
försöka att förkorta mitt anförande. Om
jag tar den tid som förflutit sedan fastighetsägare
genom lantbruksnämndernas
medverkan kom till — jag tänker
nu på förhållandena i mitt hemlän —
torde procenten av mer eller mindre
uthuggna och misshandlade skogar vara
störst inom just detta klientel. Å andra
sidan är det klart att det kan visas fram
exempel där lagen ur rationaliseringssynpunkt
givit gott resultat genom
nämndens medverkan. Det vore väl
dock ett stort fattigdomsbevis om en
lag och eu institution som kostar så
mycket pengar inte skulle kunna fram -

138 Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Jordförvärvslag

visa några positiva och fördelaktiga resultat.

Jag har erinrat om några remissuttalanden.
Aftontidningen hade för några
dagar sedan en ledare. Jag skall bara
citera deras slutpåstående, där tidningen
är inne på tanken att man bör avskaffa
denna lag och överlämna åt bönderna
att själva fritt få sköta denna
sak. Man säger här drastiskt: »Sämre
än det är med den nya lagen kan det
nog ändå inte bli.»

Jag skall bara med några få ord
nämna ett par saker, som tredje lagutskottets
ärade vice ordförande — vilken
jag för min del under denna riksdag
och under arbetet i tredje lagutskottet
lärt mig att högt värdera — har
sagt. Han talade om bolagsförbudslagen.
Han nämnde att förhållandena gick
tillbaka till den tid, när bolagen i rätt
stor utsträckning lade jord under sig.
Här har ingen siktat till någon ändring
i detta. Han talade om jordbrukarungdomens
bibehållande vid jordbrukaryrket.
Ja, det må vara berättigat. Men
mig förefaller det lika riktigt att ett
utbyte mellan olika yrkesgrupper bör
kunna ske, där så visar sig lämpligt.

Han säger att lagen inte utgör ett
absolut hinder, och det kan så vara,
men den utgör i alla fall en integrerande
del av resonemanget i mellanhavandena
mellan köpare och säljare.

Han säger att skogsvårdslagarna inte
var tillämpliga. Reservanterna har dock
visat på vilka åtgärder man lämpligen
skulle kunna vidtaga för att göra dessa
lagar mera tillfredsställande i den mån
någonting möjligen kan fattas.

Bondejordbruket bör bevaras, och
frågorna bör lösas i samförståndets tecken,
säger han. .lag tror att vi är överens
med honom på denna punkt, även
om synpunkterna i vissa sammanhang
kan vara skilda.

Den blanka reservation som jag har
fogat till utskottsutlåtandet innebär att
jag i en hel del hänseenden vill ansluta
mig till reservationen nr 3 men på

vissa punkter ändå anser att det inte
finns några starkare skäl för en ändring.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
nr 1 av herr Osvald m. fl.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Det lagförslag som i
dag ligger på riksdagens bord bygger
ju på den gamla lagen av år 1948, och
vi har i detsamma bibehållit en hel
del av de principer som ligger till grund
för denna lag. Man vill försöka förhindra
att människor som inte ägnar
sig åt jordbruk skall kunna köpa jordbruksfastigheter.
Man vill därmed också
försöka förverkliga vad som sades i
samband med 1947 års beslut om de
kommande jordbrukspriserna, där
statsmakterna lämnade vissa garantier,
men å andra sidan krävde vissa ting
från jordbrukarnas sida när det gällde
rationalisering.

Man har ganska länge märkt att det
kan förekomma fall där en köpare vill
komma åt jordbruk i spekulationssyfte
eller för att göra en kapitalplacering.
Sådant kan man givetvis inte från jordbrukets
sida ha något intresse av. Vad
man där strävar efter är ändå att se till
att jorden i så stor utsträckning som
möjligt bevaras i de jordbrukande människornas
händer, inom den jordbrukande
klassen. Det uppträder dock en
del andra personer, som av en eller
annan anledning är spekulanter på jord,
och det är klart att man kan sätta ett
frågetecken för sådant.

I en del remissyttranden med anledning
av jordförvärvslagen har det
sagts att man principiellt kan ha vissa
betänkligheter emot att inte vilken medborgare
som helst skall kunna få lov
att förvärva jordbruk, och det ligger
väl något i detta, men å andra sidan
gäller det att överväga vilket som är
bäst. Om man avstår från lagstiftning
på detta område får vissa krafter möj -

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22 139

lighet att spekulera på jordbruksfastigheter
och kanske driva upp priserna på
jordbruken, varvid visserligen en del
säljare kanske kan erhålla ett något
bättre pris än eljest men varvid samtidigt
unga människor, som vill köpa
jordbruk för att själva bruka jorden,
antingen kan komma på sidan av eller
också kan få betala betydligt högre
pris än de eljest skulle behövt betala.

Det är klart att man kan ha och har
olika meningar om denna lag och om
vad som är rätt i detta fall. Jag har
själv varit av den meningen, att det
kanske inte var så lyckligt att införa
en lagstiftning på detta område, och
år 1948 röstade jag såsom ledamot av
andra kammaren emot denna lag. Det
har dock förekommit en del som har
gjort att jag har kommit till en annan
uppfattning.

Sålunda har det under senare år givits
möjligheter för icke-jordbrukare
att skaffa sig stora tillgångar. Det har
varit goda konjunkturer, vilket har
gjort att icke-jordbrukare i större utsträckning
än tidigare blivit spekulanter
på jordbruk och framför allt på
skogsegendomar. Under flera årtionden
har man haft ett i stort sett fallande
penningvärde, och man har då med
nästan full visshet kunnat säga sig, att
i den mån man placerar sina pengar i
fast egendom är det inte så stor anledning
att tro att man kommer att förlora
på placeringen.

Jag har också, under de år då jag
varit jordbruksminister, vid handläggandet
av vissa ärenden sett hur denna
lag dock fyller en mycket stor uppgift.
Om inte lagen hade funnits under de
år som gått skulle det säkerligen nu
se helt annorlunda ut på vår landsbygd
än det gör i dag. De självägande böndernas
antal hade då ingalunda varit
större än det är i dag, utan säkerligen
betydligt mindre. Vederbörande hade
kanske varit bönder, men inte självägande
sådana, utan de hade förmodligen
bara varit arrendatorer.

Jordförvärvslag

Jordförvärvslagen blev efter hand
kompletterad med en förköpslag. Man
skulle tro att den mening som framförts
— och som kanske är berättigad
— att lagen på en del håll är impopulär,
härrör just från de fall, där förköpslagen
trätt i funktion. Denna lag
stiftades som en permanent lag. Nu har
den inarbetats i jordförvärvslagen, och
därmed har vi säkerligen fått en del
lindringar i förköpslagens verkningar.
Enligt min mening har man inom utredningen
sammanjämkat synpunkterna
på ett lyckligt sätt.

När det gäller 1948 års jordförvärvslag
var den ingalunda permanent utan
provisorisk. Den förnyades 1951, och
vid juni månads utgång i år har tiden
gått ut, varför det är fråga om att åter
få den förnyad. Inom utredningen har
det varit delade meningar om huruvida
den skulle vara permanent eller provisorisk.
Kungl. Maj :t har stannat för
att den skulle vara provisorisk. I propositionen
föreslås att den skulle gälla
för sju år framåt, och detta förslag har
ju också tagits av tredje lagutskottet.

De som kritiserar denna lag säger:
Det är väl alldeles fel att här avhända
en del medborgare möjligheten att skaffa
sig jordbruk. Man pekar på en del
människor inom andra näringsfång,
som har gott om pengar och som man
säger har goda förutsättningar att komma
med nya impulser. De köper en
gård och rustar upp den, och det är
nog gott och väl. Vad det gäller de nya
impulserna är jag emellertid inte övertygad
om att de i så stor utsträckning
kommer ifrån dem som verkat inom
andra näringsfång och övergått till
jordbruket. Jag skall inte förneka att
det kan förekomma, men en hel del
köper sig ett jordbruk och skaffar sig
för gårdens skötsel ett befäl eller annan
sakkunskap som kommer med impulser
och nya idéer, och på det sättet
vidtas en del åtgärder som ingalunda
kan vara till skada. Genom alt en man
från ett annat näringsfång, som kanske

140 Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Jordförvärvslag

har gott om kontanter, förvärvar en
jordbruksegendom, utestänges dock en
ung jordbrukarson soin vill köpa ett
jordbruk för att livnära sig på eller
en jordbrukare som har haft ett mindre
jordbruk som han kanske sålt för att
skaffa sig ett större. Jag tror för min
del att de impulser som jordbruket behöver
kan fås från våra läroanstalter på
olika håll, och följaktligen har man
inte anledning att säga att de som kommer
från andra näringsfång än jordbruket
fyller en så stor uppgift när
det gäller att ge jordbruket nya idéer
och impulser.

Det har från oppositionens sida också
sagts att man inte bör motsätta sig
att andra än jordbrukare får lov att
förvärva jord, eftersom många av dem,
sedan de upprustat gården och kanske
i viss mån jordbruket, låter utarrendera
egendomen. Med den kännedom jag har
om förhållandena på landsbygden vågar
jag för min del ha en något annan
mening än den herr Åhman här gav
uttryck för, även om han säger sig väl
känna till förhållandena i levande livet.
Jag har nog den erfarenheten, att en
jordbrukare föredrar ägareförhållandet
om han får välja mellan att vara arrendator
eller att vara ägare av en gård.

Förhållandena på dessa områden har
förändrats ganska mycket under senare
år. Tidigare skulle en jordbrukare som
inte hade erforderliga medel försöka
att låna pengar i en bank, och fördenskull
fick han be om borgen, vilket för
många säkert inte var så lätt att få.
Då valde han vägen att i stället arrendera
en gård. Han kunde börja med en
obetydlig inventarieuppsättning och sedan
arbeta vidare så att han så småningom
fick en egen gård. Nu är förhållandena
ändrade så att en jordbrukare,
om han vill köpa en gård, har
möjlighet att få statsgaranti och att få
låna pengar utan att gå till någon oskyld
eller en god vän. Han kan i stället få
detta stöd från staten, vilket jag tror
är ett betydligt lyckligare förhållande.

Var och en måste väl ändå erkänna att
det vore bättre om vi kunde komma
därhän att arrendatorsystemet helt kunde
avvecklas och det allmänna i stället
kunde finna en form för att hjälpa alla
som ville bedriva jordbruk att bli ägare
till de gårdar de brukar. Jag skulle tro
att herr Åhman, som säger att han tidigare
var arrendator och nu är ägare till
sin gård, väl känner sig bra mycket
angenämare till mods som ägare än som
arrendator. För min egen del har jag
haft erfarenhet av detta på mycket nära
håll, då min fader en gång i världen
arrenderade en liten gård och sedan
hade möjlighet att köpa en gård. Jag
har aldrig hört att han någonsin uttryckte
någon sorg över att han blivit
ägare till en gård. Däremot uttryckte
han många gånger ledsnad över att
det inte gavs möjlighet för vederbörande
arrendatorer att få köpa de
gårdar de brukade. På min fars gård
fanns det tio torp, och efter hand som
han sålde dessa torp lade han om
möjligt ihop ett par tre av dem och
försålde de nya enheterna. Där sitter
nu jordbrukare i andra och tredje generationen,
som varken är torpare
eller arrendatorer utan ägare av sina
gårdar, och jag skulle tro att dessa
människor är betydligt lyckligare än de
som måste göra dagsverken för att därigenom
erlägga sina arrenden. Jag har
i min bygd sett många exempel på att
dessa arrendatorer har mycket stora
svårigheter. Visserligen skyddar den sociala
arrendelagen dem i viss mån, men
de har likväl sina bekymmer om de
blir uppsagda. I många fall där vederbörande
godsägare har sagt att gården
skall delas upp, har det genom resonemang
med godsägaren kunnat gå att förmå
honom att avstå från att driva arrendatorn
från gården. Jag har någon
gång varit medlare och kunnat tala om
för godsägaren, att i den mån han håller
på med sådant som att driva bort
arrendatorerna medverkar han till att
en strängare jordlagstiftning genomförs.

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22 141

Det kunde vara mycket att säga om
möjligheterna att ställa pengar till förfogande
för jordbrukare, vilket i viss
mån ingick i 1947 års beslut om rationalisering
av jordbruket, men jag
skall inte gå in på den saken. Jag rörde
något vid den i mitt anförande i
första kammaren. Jag menar nog att
jordbrukarna tack vare den politik,
som vi har fört under senare år, faktiskt
bär kommit i ett bättre läge när
det gäller möjligheterna för dem som
vill bli jordbrukare att köpa jord. Det
beror givetvis på de riktlinjer för jordbrukspolitiken,
som beslöts 1947 och
som sedan dess har tillämpats.

Såsom garant för den jordbrukspolitiken
har de nuvarande regeringspartierna
stått. Det samarbete som inleddes
redan på 1930-talet har säkert varit
till gagn för jordbruket och försatt
detta i en helt annan ställning än det
tidigare hade. Under de senare åren
har den förda jordbrukspolitiken mött
förståelse hos högern, under det att
folkpartiet vid varje tillfälle har anfört,
att jordbrukarna har fått alldeles
för stora fördelar på konsumenternas
bekostnad.

I kritiken mot jordförvärvslagen hör
man ofta, att det endast är jordbrukare
som numera får köpa jord. Det påståendet
är alldeles felaktigt. Möjligheten
att köpa jord står öppen för varje
medborgare, som kan få det betyget av
lantbruksnämnden, att han kan sköta
en gård. Under förutsättning att vederbörande
vill bosätta sig på gården och
ha jordbruket till huvudnäring är det
ingen som förmenar honom att köpa
jord.

Bakom det lagförslag som bar lagts
fram står regeringspartierna. Majoriteten
i tredje lagutskottet bar kommit till
samma uppfattning som regeringen.
Följaktligen finns det i riksdagen en
majoritet, som vill tillstyrka det förslag
som bar lagts fram.

Det är lantbruksstyrelsen som handlägger
dessa frågor. Det talas ofta om

Jordförvärvslag

att man skall tillgodose vardagsmänniskornas
krav, och i detta fall är det
lantbruksstyrelsen som genom lantbruksnämnderna
representerar vardagsmänniskorna.
Fastän lantbruksstyrelsen
principiellt är av den meningen, att
friheten i viss mån blir beskuren, har
den dock när den har penetrerat frågan
kommit till den slutsatsen, att övervägande
skäl talar för att lagen bör
bibehållas. Vad beträffar jordförvärvslagens
positiva verkningar i fråga om
att bevara jord och skog i den jordbrukande
befolkningens ägo säger lantbruksstyrelsen,
att det är dess bestämda
uppfattning, att lagen på det hela
taget bar varit till avsevärt gagn för
bondejordbruket och för landsbygdens
utveckling. Detta uttalande talar ju för
sig självt. Lantbruksstyrelsen är av den
meningen, att det är lyckligast att bibehålla
lagen med den ändring som föreslås
i det nu framlagda förslaget.

Dessutom tillstyrks lagen av Svea
hovrätt, lantmäteristyrelsen, Landsorganisationen,
flera länsstyrelser, däribland
länsstyrelsen i Hallands län, flera
hushållningssällskap och Hushållningssällskapens
förbund. Men det finns
också remissinstanser som avstyrker
förslaget. Skogsägareförbundet, som i
så stor utsträckning består av de stora
skogsbolagen i Norrland, avstyrker, och
det är kanske naturligt. Även Sparbanksföreningen
avstyrker, vilket jag
för min del tycker är ganska märkligt.
Att Industriförbundet ställer sig på sina
närståendes sida är helt naturligt.

Av de myndigheter som har hörts är
det dock en stor majoritet som tillstyrker.
Av de 54 remissinstanserna är det
endast 5 som helt avstyrker, medan
några ställer sig ljumma till förslaget.
I tredje lagutskottet bar det som sagt
varit ganska stor majoritet för lagens
genomförande. Det bar dock anförts en
del reservationer, som går ut på avslag.
Man har i reservationerna punkt för
punkt gått igenom de olika punkterna
och föreslagit en del jämkningar, om

142

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Jordförvärvslag

inte yrkandet om avslag antas av riksdagen.
Det som framförs där och som
herr Cassel berörde är ungefär de synpunkter,
som kommit fram i motionerna.
Det är en del synpunkter av äldre
datum, som har behandlats i utredningen
och sedan i utskottet, och dessutom
har vi i jordbruksdepartementet tidigare
behandlat dem. De är ganska utförligt
bemötta i utskottsbetänkandet,
och det finns ingen anledning att här
ta upp diskussion om dessa ting, men
det är dock ett par saker som jag fäste
mig vid.

I fråga om 9 § talar man om att säljaren
kommer i så mycket sämre situation
nu, därför att lantbruksnämnden,
om den skulle lösa egendomen till sig,
icke har skyldighet att lösa inventarierna.
Jag kan inte förstå att säljaren
därmed kommer i så mycket sämre situation.
Det är väl bara vid få tillfällen
som inventarierna går med i en egendomsaffär.
Det finns kanske ibland anledningar,
som jag inte här skall ta
upp, att sälja inventarierna för högt
pris och nöja sig med lägre pris på
egendomen för att därmed få lägre lagfartskostnad,
men det blir väl i regel
lika gott ekonomiskt utbyte för den
jordbrukare, som ställer till auktion
och säljer inventarierna där. Följaktligen
kan jag inte finna att säljaren genom
detta lagförslag kommit i sämre
ställning.

Sedan anmärker också herr Cassel på
att man här ger möjlighet för en far att
sälja till sin son men att en son inte
får sälja till sin far. Det är väl dock
ganska stor skillnad. Sonen går väl i
regel in som arvsberättigad. Man kan
ju säga att en far kan ärva sin son. Men
det skulle föra med sig vissa konsekvenser,
som inte går i stil med vad
lagens anda innebär, om man skulle
medge att en son fick sälja till sin far.

I det fallet är det nog mera konsekvent
att gå till väga som här föreslagits.

Det kan givetvis vara en hel del mera
att anföra. Jag har velat framföra en

del synpunkter som motivering för att
man skall bibehålla denna jordförvärvslag.
Man kan säkerligen leta upp
många exempel på att om denna lag
inte hade funnits, skulle jordbruk, som
nu ägs av jordbrukare, i stället kommit
att ägas av andra samhällsgrupper, och
jordbrukaren hade fått sitta som arrendator
och därmed kommit i en sämre
ställning.

Jag kan inte tänka annat än att i
den mån man vill försöka fullfölja den
politik, som man gick in för 1947, att
skapa likställighet i ekonomiskt avseende
mellan jordbrukare och en del
andra jämförbara samhällsgrupper, och
i den mån man också vill se till att jorden
stannar i jordbrukarnas händer,
så skapar man inte, som oppositionen
säger, otrygghet för jordbruket genom
det nya lagförslaget, utan enligt min
mening större trygghet än det annars
skulle få.

Herr ÅHMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! När jordbruksministern
här säger att det är klart att man kan
ha delade meningar om denna lag, så
vill jag säga till jordbruksministern att
det vore önskvärt om han hade behållit
den tveksamhet till denna lag,
som han en gång hade. Det heter ju att
i tveksamma fall skall man inte handla.

Jordbruksministern säger vidare, att
det inte är många från andra näringsfång
som gör någon nytta genom att
köpa jordbruk och förbättra dem, men
det förekommer i en hel del fall, herr
jordbruksminister, att så sker. En kommunalman
från en grannsocken ringde
mig häromdagen och frågade om en
del saker. Givetvis kom han in på politik
och även på jordförvärvslagen.
Jag vet inte om vederbörande är bondeförbundare
eller högerman. Jag skulle
tro att han är bondeförbundare, fast
han inte kommit in i riksdagen som
regeringsunderlag. Han ansåg att i ett
par speciella fall hade det varit mycket

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22

143

fördelaktigt, att personer från annat
håll hade köpt ett par fullständigt förfallna
gårdar och rustat upp dem.

Herr Norup säger vidare, att han
har en annan uppfattning än jag och
anser att det är bättre att äga en gård
än att arrendera den, men att jag kanske
är av samma mening, eftersom jag
så småningom blev ägare. Ja, det är
riktigt, herr jordbruksminister, men
när jordbruksministern säger att staten
hjälper unga jordbrukare att köpa
gårdar, borde han även ha sagt att det
gäller s. k. familjejordbruk. Frågan är
om vi kommer att behålla den jordbrukstypen
i så stor utsträckning som
tidigare. Jag tror att den frivilliga rationaliseringen
här med hjälp av medel,
som anskaffas genom goda vänner
och på annat sätt, är lika bra som statens
hjälp.

Jag vill även göra en del erinringar
beträffande faran av att folk från annat
håll köper gårdar. Är lantbruket
nu av den storlek att det kan anses
som ett socialt arrende, torde nog vederbörande
köpare med den sociala
arrendelag vi nu har inte så länge
behålla gården ur ekonomisk synpunkt.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Får jag ställa ett par
frågor till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet?

Jag tänker mig att vi har en lantbrukare,
en gammal man, som är trött och
slut. Han säljer sin gård för 40 000 kronor.
Men då säger lantbruksnämnden,
att den tar vi enligt 5 § jordförvärvslagen.
Då får lantbruksnämnden betala
40 000 kronor, säger ägaren. Nej,
säger lantbruksnämnden, vi tycker inte
den är värd mer än 30 000 kronor. Vad
skall då den mannen göra? Han har
inte annat att göra än att stämma lantbruksnämnden
till häradsrätten, och så
blir det en lång process, som kan bli
mycket dyrbar. Skall man råda honom
att ta denna process? Han kan få betala

Jordförvärvslag

sina egna rättegångskostnader och han
kanske också får betala lantbruksnämndens.
Det kan därför ifrågasättas, om
han bör inlåta sig på en process, ty man
vet inte utgången. Nej, man kan inte
råda honom till det utan får väl lov att
säga, att det är bäst att han tar det
som lantbruksnämnden vill ge. Är det
inte orimligt att ordna så, att en svensk
medborgare skall befinna sig i den
situation att han bara har en enda spekulant
och att den spekulanten skall
ha rätt att bestf.mma priset? Det var
den ena frågan.

Den andra frågan är följande —
och det förekom ett sådant fall i Sunne
härom året. Där var det en farbror
till några unga pojkar och flickor i
ett sterbhus som av detta fått köpa en
gård för 8 000 kronor. Det upplystes att
han fått köpa gården billigt på grund
av stora tjänster som han gjort vederbörande.
Häradsrätten var enig om att
den gården var värd 15 000 kronor och
att han därför borde få 15 000 kronor
av lantbruksnämnden, oaktat han själv
inte givit mer än 8 000 kronor, och det
fick han. Men så kan man inte göra
enligt det nya lagförslag som här läggs
fram. Är det inte orimligt att man här
skall tvinga en säljare, som sålt billigt
till en köpare, att sälja för vänskapspris
även till lantbruksnämnden. Ingen
häradsrätt kommer att tycka att det är
anständigt och ingen lantbruksnämnd
heller.

Herr von SETH (h) kort genmäle:

Herr talman! 1 det anförande som
jordbruksministern hållit har jordbruksministern
gått vid sidan om själva
jordförvärvslagen och yttrat sig om
en del fall, om vilka jag tror vi är eniga.
Men vad vi inte är eniga om är,
att den frivilliga rationaliseringen inte
bör hindras. Enligt den nuvarande jordförvärvslagen
liar trots att lantbruksnämnderna
inte bör ingripa i den frivilliga
rationaliseringen dessa gjort det

144 Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Jordförvärvslag

i mycket stor omfattning. Om man läser
departementschefens uttalande i Kungl.
Maj:ts proposition på s. 31, blir man
ännu mera betänksam beträffande den
saken, ty där säger departementschefen
att »även om de uppgjorda planerna
givetvis måste tåla allehanda modifikationer
under tidernas lopp, vore det
— som utredningen ävenledes framhåller
— föga tillfredsställande, om enskildas
åtgöranden utan vidare kunde
rubba planer, vilka kanske redan legat
till grund för viktiga dispositioner»
och att »en snabbare takt i den
frivilliga rationaliseringen torde sålunda
till och med förstärka behovet av
ett medel att leda utvecklingen».

Jag kan för min del, herr talman,
inte tyda departementschefens ord på
annat sätt än att den frivilliga rationaliseringen
kommer att hindras.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Jag har väldigt svårt att
förstå herr Åhmans synpunkter. Vi var
väl överens om att det var bäst att
vara ägare till en gård. Vad beträffar
det andra fallet som herr Åhman anförde,
nämligen att två gårdar blivit upprustade,
så kan man säga, att det inte
är något ont i det. Men å andra sidan
skall man inte generalisera och säga,
att därför att kanske en köpman eller
vad det kan vara har restaurerat två
gårdar, så skall jordförvärvet vara fritt.
Det finns nämligen helt säkert fall, där
det skulle ha kommit sådana köpare, att
jordbrukarsöner fått stå tillbaka på
grund av att priserna drivits upp alltför
högt. Jag menar alltså, att om man
inte haft någon jordförvärvslag skulle
det ha inträffat många fall, där jordbrukarsöner
skulle ha hindrats från
alt köpa. Jag kan inte tänka mig att det
skulle ha varit bättre för jordbruket
och inte heller för vårt samhälle, ifall
det rått full frihet på detta område.

Herr Cassel frågade mig vad en jord -

brukare, som begärde 40 000 kronor för
sin gård och bara blev bjuden 30 000
kronor av lantbruksnämnden, skulle
göra. I ett sådant fall tycker jag nog,
att han borde ta kontakt med lantbruksnämnden,
men det kanske ingick i herr
Cassels resonemang att lantbruksnämnden
bara ville ge 30 000 kronor. Det är
väldigt svårt att säga ifall 40 000 kronor
var ett oskäligt pris. Vederbörande hade
kanske gjort ett skenköp. Om han tar
en process, kan den väl inte gå på så
många tusen kronor. Om han vinner
processen och det således inte är något
oskäligt pris han begärt, så får ju lantbruksnämnden
betala rättegångskostnaderna.

Det andra fallet gällde en person som
sålt billigt till en anhörig, och så kommer
lantbruksnämnden och säger, att
den vill köpa till samma pris. Är det
ett köp enligt 5 § får han kanske inte
sälja till någon annan omedelbart, men
givetvis kan han säga till lantbruksnämnden:
Jag säljer inte gården. Sedan
kan han efter kort tid bjuda ut den
till en annan och då kan han kanske få
ett bud, som lantbruksnämnden inte
kan vägra att godkänna. Är det någorlunda
skäligt får lantbruksnämnden betala
samma pris. Den kan inte tvinga
honom att sälja.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Nej, så ligger det inte
till.

Han kan inte tvingas att sälja gården,
säger statsrådet. Nej, det är klart att
han inte kan tvingas, men min förutsättning
var att det är en gammal man,
som inte orkar längre och därför måste
sälja. Han har ingen som kan ta hand
om gården. Hur ofta ser vi inte detta.
Han är inte juridiskt men faktiskt
tvingad att sälja gården. Vad skall han
göra?

Nu säger statsrådet, att han kan bjuda
ut gården till någon annan. Men är
han en ärlig själ talar han om för denne

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22 145

andre, att den förre köparen fick avslag
under åberopande av 5 § och att
därför varenda köpare som han kan
uppdriva också får avslag under åberopande
av 5 §. Ingen människa kan
ju köpa den gården, därför att lantbruksnämnden
vill ha den.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Men i det föregående
anförandet sade herr Cassel, att det var
en nära anhörig eller någon bekant, som
han sålt billigt till. Han går inte till
vem som helst, utan det är endast denne
som skulle få köpa så billigt. Han
vill inte sälja den för samma billiga
pris till lantbruksnämnden. Då får han
söka upp en spekulant, och om de kommer
överens om ett pris, som inte är
alldeles oskäligt, får lantbruksnämnden
betala det priset.

Herr ANDERSSON i Ryggestad (s):

Herr talman! När jag hör herr Cassel
tala om denne bonde, som bjuder ut
sin egendom till lantbruksnämnden för
ett vänskapspris, som han velat sälja
för till någon god vän, erinrar jag mig,
hurusom för ett par år sedan herr
Cassel och jag i denna kammare diskuterade
strandlagen. Då gjorde herr
Cassel gällande, att efter några år skulle
han kunna titta in i fängelserna och
säga, att i den cellen satt en mördare,
i den andra cellen en bedragare, i den
tredje en tjuv och i den fjärde en
gammal fiskargubbe, som brutit mot
strandlagen.

Jag tillät mig den gången att säga, att
detta var fria fantasier från herr Cassels
sida. Jag tillåter mig säga det också
i dag. Det är fria fantasier. Det finns
inga bönder som bjuder ut sin egendom
till lantbruksnämnden för samma vänskapspris
som de eventuellt sålt för
till någon granne.

Efter detta, herr talman, ber jag att
få säga, att jag har i utskottet varit med
om att biträda utskottets tillstyrkan av

Jordförvärvslag

den kungl. propositionen. Även om jag
inte till alla delar anser det föreliggande
lagförslaget vara idealiskt, har jag
gjort det ur den synpunkten, att denna
lag är bättre än ingen lag alls på detta
område.

Lägger man dessa synpunkter på förslaget,
tjänar det inte mycket till att
plottra med små ändringar här och var
och eventuellt lägga till en mening eller
ta bort någon annan.

Jag ber att få erinra om att vår nuvarande
jordförvärvslag och förköpslag
ingår som ett viktigt led i 1947 års beslut
om den framtida jordbrukspolitiken.
Man kan i dag fråga sig: Har dessa
lagar varit till nytta eller har de skadat
jordbruket i vårt land?

Den som haft tillfälle att följa dessa
frågor inom en lantbruksnämnd, har
blivit mer och mer övertygad om att
våra nuvarande jordförvärvs- och förköpslagar
har varit till övervägande
nytta för det svenska jordbruket. Jag
är fullkomligt övertygad om att hade
vi inte under dessa år haft jordförvärvslagen
och förköpslagen, så hade
det sett helt annorlunda ut på den
svenska landsbygden än det gör i dag.

Man har här sagt, att förköpslagen
har mindre att betyda, därför att den
användes bara i mellan 30 och 50 fall
per år. Det är riktigt, men å andra
sidan har väl lagens blotta existens
gjort, att den verkat i rätt riktning.

Man kan fråga sig: Behöver vi denna
lagstiftning i fortsättningen? För min
del svarar jag obetingat ja på detta.

Nu säger man från reservanternas
sida, att lagen i fortsättningen är obehövlig,
och som skäl för detta pekar
man på att under tider med stabilt
penningvärde blir det inga spekulationsköp.
Det är klart att det ligger
något i detta. Det är självklart att i
tider med försämrat penningvärde söker
sig kapitalet till realvärden. Det
är naturligtvis riktigt, men även om vi
hade ett aldrig så fast penningvärde är
det ingen tvekan om att spekulanter

It) — Andra kammarens protokoll 1955. Nr TI

146 Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Jordförvärvslag

och skogsjobbare lockas att placera sitt
kapital i skogsfastigheter.

Nu har man från reservanternas sida
sagt, att detta kan man hindra med nuvarande
skogsvårdslag. Man kan eventuellt
få en bestämmelse om förbud mot
avverkning under de första åren, och
detta skulle alltså resultera i att spekulationsköp
inte skulle komma till
stånd. Det kan man naturligtvis säga,
men därom vet man ingenting. Även
om det skulle bli på det sättet, att en
ny ägare till en skogsfastighet skulle få
avverkningsförbud under några år, så
har han säkert ekonomisk ryggrad att
vänta med avverkningen, och det kan
i och för sig vara en god affär, alldenstund
skogen lämnar en god förräntning.

Man har också här pekat på att lagen
kommer att kringgås. Jag vet inte
om jag hörde fel, när herr Cassel nämnde,
att det fanns kanske tusen sätt att
kringgå denna lag på. Herr Cassel bör
ju veta det, eftersom han är jurist, men
jag säger precis som utskottets ärade
vice ordförande sade för en stund sedan,
att vilka lagar är det som inte kan
kringgås. Det gör man med nästan alla
lagar i detta land, och även i andra
länder. Skulle vi bara se på detta, när
vi stiftar lagar i detta hus, och bara
besluta om sådana lagar som inte kan
kringgås, ja, då skulle det inte bli
många lagar vi kunde besluta.

Herr Cassel ansåg bl. a., att det skall
råda ett gott förhållande mellan lantbruksnämnderna
och jordbrukarna, och
att det inte skall förekomma några onödiga
friktioner. På den pukten ber jag
att helt få instämma med herr Cassel.
Men han gjorde vidare gällande, att
stora grupper av bönder betraktar lantbruksnämnderna
som polisiära institutioner.
Är det verkligen så, herr Cassel?
Är det så med lantbruksnämnden i
Värmland, att den betraktas som en polisiär
institution? Då vet jag inte vad
jag skall säga. Jag har tillhört denna
nämnd sedan 1948, och då har jag väl

också bidragit till detta misstroende
mot nämnden, och det har väl även
herr Cassel gjort, eftersom han varit
vår jurist under många år. Jag vill dock
säga, att han varit en mycket bra jurist
och skött tjänsten på ett utomordentligt
sätt. Det är väl alltså inte bara lantbruksnämnderna,
som har ådragit sig
böndernas missnöje, utan kanhända
även vår jurist i Värmland!

Herr talman! Jag skall strax sluta,
då tiden är långt framskriden. Jag vill
bara säga, att trots att man kan hysa
vissa betänkligheter mot att detta lagförslag
icke ger samhället tillräckliga
befogenheter, då det gäller att befrämja
rationaliseringen inom svenskt jordbruk,
vill jag ändå hoppas att tillämpningen
av lagen skall bli sådan, att den
kommer att bli ett någorlunda hyggligt
instrument för att få fram en rationaliseringstakt
inom svenskt jordbruk vilken
kan betecknas som tillfredsställande.

I den förhoppningen, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr JANSSON i Benestad (bf):

Herr talman! Denna fråga har ju varit
föremål för diskussion flera gånger
under de senaste åren, och den lag vi
hittills haft har ju prolongerats vid ett
par tillfällen. Vi har således, kan man
säga, några års erfarenhet att bygga på
när det gäller denna lagstiftning. Man
kan då fråga sig: Vad säger oss erfarenheterna?
Ja, jag tror mig utan överdrift
kunna påstå att det innan denna lagstiftning
kom till i våra skogs- och
småbrukarbygder försiggick uppköp
och ett samlande av jord- och skogsfastigheter
på ett fåtal händer i sådan
utsträckning, att man kan tala om en
rent katastrofal förskjutning av ägarsammansättningen
på landsbygden. I en
enda socken i mitt hemlän kom var
tionde gård i jobbarhänder under loppet
av ett par år före lagens tillkomst.

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22 147

I en annan socken gick 35 gårdar över
till icke-jordbrukare vid samma tidpunkt.
Självfallet var här en process
i gång, vilken på ett eller annat sätt
måste förhindras. Det är den gällande
jordförvärvslagens stora förtjänst, att
den har brutit den utvecklingen. Jag
vågar även säga, att jordförvärvslagen
har räddat tusentals tunnland skog och
hundratals gårdar, som annars skulle
kommit i händerna på icke-jordbrukare,
till självägande jordbrukare. Därvidlag
har lagen ovedersägligen varit
lyckad och befrämjat en god och riktig
utveckling.

När lagen infördes, anförde man som
huvudargument emot den, att lagen
skulle komma att sänka fastighetspriserna
på gårdarna. Därigenom skulle
den omöjliggöra för den gamle brukaren
att få skäligt betalt för sin fastighet.
Detta var det mest använda argumentet
på den tiden. Utvecklingen har
emellertid totalt jävat detta påstående.
Gårdspriserna har undan för undan
stigit, och man kan säga att lagen inte
ens i enskilda fall har verkat särskilt
pressande eller sänkande på fastighetspriset.

Denna gång tar man fram andra argument,
och när jag här hörde herr von
Seth, tyckte jag nog att han försökte
ställa verkligheten fullständigt på huvudet.
Han sade, att lagen är en socialistisk
lag, som bidrar till socialiseringen.
Jag ställer den frågan till
herr von Seth: Vad är det, som är inkarnationen
av äganderätten till fastighet
i detta samhälle? Jo, det är lagfartsbeviset
— det och ingenting annat
— och lagen har hjälpt enskilda jordbrukare
att få behålla lagfartsbeviset i sin
byrålåda. Man har tidigare sett exempel
på hur 35—40 lagfartsbevis samlats
hos en direktör i en stad. Vilket är att
sprida äganderätten mest, som högern
så ofta talar om? Man skall inte tvista
om tro och vetande, men faktum är väl
iindå, att ingen människa med något
förnuft kan siiga, att lagen tar ifrån

Jordförvärvslag

bönderna jord och skog. Det är ju
precis tvärtom. Jag tycker inte man
skall behöva säga detta i denna kammare.
Att det finns någon ledamot, som
försöker förvränga detta faktum, är jag
högst förvånad över.

Nu har man emellertid ytterligare
ett argument mot lagstiftningen. Man
säger, att den är onödig, om man har
ett fast penningvärde, om statsmakterna
vårdar sig om penningvärdet på ett
riktigt sätt. Det argumentet hade man
inte på 30-talet, och jag håller med om
att man inte behövde någon jordförvärvslag
på den tiden. Men hur hade
människorna det då vid jorden och
skogen? Det är klart, att om vi har en
sådan konjunktur, att det inte finns
intresse för folk utanför jordbrukarnas
led att placera kapital i jord och skog,
så behöver vi ingen jordförvärvslag,
men därav följer också ett tillstånd,
där människorna i jordbruket och skogen
får samma dåliga levnadsstandard
som på 1930-talet. Herr von Seth vet
lika bra som jag, att då vi fick fyra
kronor för massaveden behövde vi
ingen jordförvärvslag. Men det tillståndet
vill vi inte ha tillbaka bara för att
slippa denna lag. Det är alltså inte
riktigt att här blanda ihop penningvärdet
och jordförvärvslagen. Det är
något som man hittat på i något partikansli,
där man ju är tvungen att ha
argument för alla upptänkliga situationer.

Sedan skall jag inte här uppehålla
mig mycket vid de principiella synpunkterna
på denna lag, men jag måste
med några ord bemöta de förslag till
alternativa paragrafer, som herr Cassel
— jag hade så när sagt herr Trassel
— i detta sammanhang har lagt
fram.

Den första punkt, där reservanterna
yrkar en lagändring, är i de fall en
fader vill återköpa gården från en son.
Ja, den ändringen kan man ju vilja
genomföra, om man vill ha en lag, som
i alltför många fall skall kunna kring -

148 Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Jordförvärvslag

gås. Men jag frågar mig ändå, om vi
verkligen behöver en sådan paragraf
som den föreslagna. Om vi tar herr
Cassels exempel, alltså det där sonen
är sjuk eller fadern av andra humanitära
skäl vill köpa tillbaka gården, så
finns det väl ingen lantbruksnämnd
som vill förhindra ett sådant köp. Där
blir det nog oftare fråga om en s. k.
bättremans-pojke, som misslyckats med
litet av varje förut, och som har fått
en gård av fadern, en gård som han
misslyckas med att sköta. Då skall fadern
köpa tillbaka den gården. Sådana
exempel har vi haft. Då skall fadern
som sagt återköpa egendomen och placera
sonen på en annan gård. Om det
då hör några tunnland skog till gården,
så betyder det under loppet av några
gårdköp att mycket skog och stora
jordar samlas på en hand. Efter den
av herr Cassel föreslagna ändringen i
lagen blir denna sålunda svårare än
förut att handskas med.

Sedan har vi 4 §, 3 punkten, i vilken
stadgas att förvärvstillstånd skall vägras,
om fånget medför att skilda brukningsenheter,
som kan anses lämpade
för sitt ändamål, sammanföres i en
persons ägo. Där framhåller reservanterna
att lagen förhindrar en frivillig
rationalisering, men jag tycker tvärtom.
Är en fastighet lämplig för sitt ändamål,
så finns det väl ingen anledning
att sammanslå den med andra brukningsdelar.
De små gårdarna av stödjordhrukskaraktär
bör finnas kvar. Om
ägaren har annan inkomst — t. ex. från
industrien eller från annat håll — som
stöd för sitt jordbruk, då bör inte
gården sammanslås med andra brukningsdelar.
Och om det skulle gälla
ett litet torp i skogen — som var herr
Cassels exempel — så torde det inte
erbjuda några större svårigheter att få
förvärvstillstånd av lantbruksnämnden.
Reservanternas ändringsförslag på den
punkten medför sålunda, att förhållandena
blir bra mycket krångligare än
de behöver vara.

Beträffande 6 §, som föreskriver rätt
för lantbruksnämnden att som villkor
för köpet ålägga köparen att fullgöra
vissa arbeten på fastigheten, har reservanterna
också ett ändringsförslag. De
säger där att lagen griper in i vederbörandes
produktionsinriktning. Den
bestämmelsen har emellertid ingenting
med produktionsinriktningen att göra.
Vad man där ålägger köparen är att rationalisera
jordbruket. Det kan vara
fråga om skogsdikning, dränering och
liknande arbeten, som uppställes som
villkor för fastighetens förvärvande,
och det skapar inga olösbara problem
mellan nämnden och köparen. Där behövs
därför inte heller någon ändring
i lagen.

Vidare yrkar reservanterna ändring
av 9 § och kommer där med en rad
exempel. Jag skall inte här ta upp alla.
Man framhåller exempelvis, att om någon
vill sälja en gård billigt — eller
rentav skänka bort den — så blir till
slut lantbruksnämnden den ende spekulanten.
Om vi tar det exemplet att
man har en trotjänare på en gård, på
vilken man vill överlåta egendomen till
billigt pris — låt oss säga att gården är
värd 30 000 kronor, och att man vill
sälja den till vederbörande för 15 000
kronor — så säljes gården för sistnämnda
summa, säger herr Cassel, och
sedan går handlingarna till inskrivningsdomaren.
Denne skriver sedan
rapport till nämnden, varpå nämnden
vägrar godkänna köpet!

Men så går det väl inte till, herr
Cassel! Om jag vill överlåta en gård
för billigt pris, så vet ju både jag och
köparen att vi först bör ta kontakt med
nämnden, och om denna vägrar sitt
tillstånd till överlåtelsen, så kommer
ju köpet aldrig till stånd. Det är den
naturliga gången av ett sådant ärende.
Man behöver inte krångla till dessa saker
så, som herr Cassel här gör gång
på gång. Jag ifrågasätter för övrigt, om
de fall herr Cassel här drar fram som
exempel förekommer en enda gång på

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22 149

tiotusen, och det är beklagligt att man
här tröttar kammarens ledamöter med
att dra fram sådana fall så sent på
natten.

Vad så angår 11 och 12 §§, vilka
avser att ge skydd för fordran, så är
vi med dem inne på de gamla luckorna
i lagen. Förr gick det så till, att en
icke jordbrukare, som var intresserad
av att köpa en skogs- och jordbruksfastighet,
ordnade ett avtal med vederbörande
under hand, så att han kom i
besittning av inteckning efter inteckning
i fastigheten i fråga, och en vacker
dag hade han så många, att han fick
överta gården. Så kringgick man lagen.
Men genom nämnda paragrafers tillkomst
får vi en viss spärr därvidlag.

Till slut vill jag säga, att de lagändringar
herr Cassel här föreslår för
att göra lagen enklare att tillämpa och
för att eliminera en del friktionsanledningar
mellan nämnd och enskilda
säljare, skulle komma att verka i rakt
motsatt riktning. Det skulle skapas flera
friktionsanledningar och ges större
möjligheter att kringgå lagen.

Herr von SETH (h) kort genmäle:

Herr talman! Den som plötsligt kommit
in här och börjat lyssna till debatten
skulle ha kunnat tro, att han befann
sig på ett valmöte, där herr Fridolf
Jansson talade. Herr Jansson utgår
från exempel, som vi inte har anfört,
och slår in öppna dörrar. Krisen
på 1930-talet kunde ju inte någon lag
eller någon regering i detta land rå
för, utan det var en världsföreteelse,
som särskilt hårt drabbade jordbruket.

Jag vill slå fast, att denna lag beskär
den enskilde jordbrukarens frihet att
ordna med rationalisering, och där ger
jag inte vika en tum.

Herr Jansson talar om lagfartsbevisen.
Bönderna sålde väl ändå sina gårdar
frivilligt — ingen tog gårdarna
ifrån dem.

Jordförvärvslag

Herr JANSSON i Benestad (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan inte förstå, att
detta sammanträde skulle likna ett valmöte,
men om det gör det, så befinner
sig väl herr von Setli och jag i samma
båt. Sådana överord som att lagen är
socialistisk bär jag inte gjort mig skyldig
till. Använder man dylika uttryck,
får man väl anses hämta argumenten
från ett valmöte hemma i någon av våra
konservativaste socknar, herr von Seth.

Sedan var det frågan om lagfartsbevisen.
Det gick till på det sättet, att
när denna lag skulle komma reste spekulanter
omkring till jordbrukarna och
sade, alt ni måste sälja, tv priserna
kommer att gä ned fantastiskt. Jordbrukarna
blev grundlurade, som de alltid
blir, ty det fanns skog på gårdarna,
och priserna steg. Det hade varit bättre
att bönderna fått behålla sina gårdar
än att lagfartsbevisen samlades på ett
fåtal händer.

Herr JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! Jag har till utskottsutlåtandet
fogat en reservation, som jag
skall be att i korthet få motivera.

Reservationen anknyter till motionerna
1:510 och 11:630. Motionärerna
bär yrkat något som ser ut som en redaktionell
ändring, men är en ganska
betydande sakändring i fråga om utformningen
av 9 §. Motionärerna har
i motiveringen för sitt förslag framfört
en del synpunkter, som jag för min del
finner mycket beaktansvärda. Till dessa
har utskottsmajoriteten genmält, att
man finner övervägande skäl tala för
den i propositionen föreslagna anordningen
och anser att departementschefens
uttalande anvisar tillräckliga utvägar
för att bemästra de praktiska
problem, som kan uppkomma.

Utskottsmajoriteten har alltså inte
ifrågasatt annat än att det kan uppkomma
problem med den formulering, som
9 § fält i Kungl. Maj ds förslag, men

150 Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Jordförvärvslag

man ger sig inte in på någon diskussion
om dessa problem utan hänvisar
till departementschefens uttalande. I
detta säges endast att åberopar man
5 § får väl lantbruksnämnden lösa in
egendomen. Det låter ju för all del säga
sig, men jag tror att vi om några år
kommer att ha vunnit så pass stor erfarenhet,
att utskottet då inte hävdar
sin åsikt med samma trosvisshet som
man nu gör.

Med denna korta motivering och under
hänvisning till vad jag skrivit i
min reservation, som jag förmodar att
varenda kammarledamot läst och begrundat,
ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation, som är
betecknad med nr 2.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Eftersom jag har haft
att syssla med denna fråga och följt
den under den senaste tiden skulle det
vara av intresse att få säga en hel del
om den, men jag skall nu nöja mig
med några få kommentarer.

Först vill jag då högaktningsfullt
bocka mig för utskottet med anledning
av en passus i utlåtandet, där det heter:
»Enligt svensk rättsuppfattning

måste det sålunda anses principiellt
otillfredsställande att den enskilde
medborgaren icke tillätes förvärva visst
slags egendom.»

Detta uttalande har precis samma
innebörd som ett uttalande jag har gjort
i min reservation till rationaliseringsutredningens
betänkande i detta ärende.
Vi kan alltså konstatera att det råder
enighet om denna princip. Likaså
tror jag man kan säga, att det råder
fullständig enighet om att det, särskilt
under vissa förhållanden, finns risk
för olämpliga förvärv. Man är också
enig om att jord och skog bör skyddas
från att komma i rövarhänder.

När det sedan gäller de medel, som
skall användas för att komma till rätta
med de problem som kan uppkomma

här, har man emellertid olika uppfattning.
Det föreligger en rekommendation
från jordbruksministern och utskottsmajoriteten
om antagande av
denna lagstiftning. Jag vill dock erinra
om att det finns uttalanden, där
man ställer sig ganska avvisande mot
detta förslag. Jordbruksnämnden har
sålunda anfört, att en lagstiftning av
denna natur på lång sikt kan bli till
skada för jordbruket. Man kan inte
heller bortse från att det mången gång
har inträffat, att s. k. kapitalplacerare
skött sina gårdar utmärkt, vilket för övrigt
även jordbruksnämnden har anfört
i sitt yttrande.

Vad man bör lägga märke till är, att
man med denna lagstiftning ålägger de
myndigheter som skall handlägga dessa
ärenden, en uppgift som de har mycket
svårt att sköta. Jag tvivlar inte ett
ögonblick på att våra lantbruksnämnder
gör så gott de kan och handlar
efter bästa förstånd, men det är inte
svårt att finna exempel på att de har
misslyckats eller då man kan säga att
det är tveksamt, om de handlat riktigt.
Vi har från den allra senaste tiden fått
kännedom om exempelvis ett fall, där
en aktad och högt uppsatt person här
i landet velat förvärva en mindre jordbruksfastighet
där han ämnar bosätta
sig vid inträdd pensionsålder. Genom
den utgång som ärendet fick i lantbruksnämnden
är det emellertid tveksamt,
huruvida detta förvärv kan komma
till stånd.

Vidare bör man i sammanhanget också
lägga märke till att den form som
lagstiftningen nu får, bl. a. genom en
smidigare tillämpning än vad den förutvarande
jordförvärvs- och förköpslagstiftningen
möjliggjort, ger rationaliseringsmyndigheterna
betydligt större
svängrum då det gäller att driva den
yttre rationaliseringen.

En iakttagelse som jag många gånger
gjort och inte kan underlåta att peka
på är, att man här i landet inte tvekar
att ge en medborgare makt att med

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22 151

hjälp av en lag av denna typ utöva ett
stort inflytande över hundratals, ja
över tusentals människors ekonomiska
förhållanden, men samtidigt hyser man
en djup misstro mot att låta samma
medborgare själva ordna sina angelägenheter.
Fallet K. J. Olsson tycker jag
är ganska typiskt för denna mentalitet.

Jag kommer att rösta med reservationen
av herr Osvald m. fl.

Herr H7EGGBLOM (h):

Herr talman! Jag har under min riksdagstid
så många gånger från denna
plats argumenterat både mot jordförvärvslagen
och förköpslagen — jag har
visserligen inga illusioner om att någon
av dem som eventuellt lyssnat kommer
ihåg något av vad jag anfört därom
tidigare — att jag inte tänker begagna
tillfället att i kammarens protokoll åter
få dessa argument införda. Jag har, herr
talman, begärt ordet huvudsakligen av
ett skäl, och det är att till kammarens
protokoll få inskrivet vilket jordinnehav,
som de svenska lantbruksnämnderna
under den tid de arbetat lagt sig
till med och den tendens som därvidlag
gjort sig gällande.

I en motion som bland andra även
jag underskrivit har uttalats, att det
största hotet mot den jordbrukande befolkningens
äganderätt till jord kommer
från de statliga organen och att
det intrång, som inom näringsfrihetens
ram kan göras från andra folkgrupper,
inte är lika betydelsefullt. Så har det
varit. Det visar oss statistikuppgifter
om bur stor del av skogen och av den
odlade jorden, som har hamnat i statens
händer under tidernas lopp. Och
det är säkerligen inte staten som odlat
jorden, utan det är enskilda människor
som gjort det.

Dagens situation är följande. Vad
lantbruksnämnderna nu åstadkommer
är att de i sin ägo överfört betydande
arealer jord som varit i enskild ägo.
Vid slutet av år 1954 ägde lantbruks -

Jordförvärvslag

nämnderna 1 020 jordbruksfastigheter.
Detta innebär en ökning med 360 stycken
på två år. Dessa fastigheters åkerareal
uppgick till 5 897 hektar, motsvarande
en ökning med över 2 000 hektar
på två år. Deras skogsareal utgjorde
49 050 hektar, vilket är en ökning med
11 000 hektar på två år. Taxeringsvärdet
för lantruksnämndernas innehav av
jordbruksfastigheter uppgick vid 1954
års slut till 17,9 miljoner kronor, vilket
utgör en ökning med 7 miljoner
på två år. Såvitt jag kan förstå, är det
här fråga om en hamstring av betydande
mått. Naturligtvis kan det sägas
att lantbruksnämnderna ju inte skall
behålla dessa fastigheter under någon
längre tid, utan att fastigheterna så småningom
åter skall överföras i enskild
ägo. Jag vill emellertid påpeka att de
köp av jordbruksfastigheter från icke
jordbrukande innehavare, som sålunda
skett under tidernas lopp och vilkas
stora omfattning vi fått omvittnad vid
varje diskussion i denna fråga, dock
ännu inte har lett till att arrendejordens
areal och arrendegårdarnas antal
ökats här i landet, utan att det tvärtom
sedan 1930-talets början skett en minskning
därav. När det gäller den jord,
som förvärvats av enskilda icke jordbrukare,
har det alltså gått så att de
själva eller deras barn börjat bruka
den eller också har de sålt den till
jordbrukare. Om inte så hade skett,
skulle självklart arrendejorden undan
för undan ha ökats. Att så inte skett
bevisar alltså att sådana inköp av jordbruksfastigheter
som jordförvärvslagen
nu vill förhindra inte har lett till någon
ökning av arrendegårdarna.

Vad som skall ske med den jord och
de skogar som lantbruksnämnderna lagt
under sig, därest man inte kan sälja
dem till enskilda jordbrukare, vet vi
ännu inte. Men det ligger fara däri, att
vi har en lagstiftning, som inte behöver
ändras med en enda bokstav, om
det skulle falla staten in att vilja socialisera
jord och skogar i enskild ägo.

152

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Jordförvärvslag

Lantbruksnämnderna kan med denna
lagstiftnings hjälp köpa både odlad jord
och skog och det står inte i lagen angiven
någon skyldighet för lantbruksnämnderna
att inom bestämd tid avyttra
dessa innehav. Detta anser jag
vara en fara för den enskilda äganderätten
till jord och skog. Sedan får de,
som inte hyser samma betänkligheter,
inta vilken ståndpunkt de vill.

Om det skulle kunna göras någon
nyansering när det är fråga om ett
klart avståndstagande från lagar sådana
som den vi nu är i färd med att godkänna,
så är min inställning i dag ännu
mer avvisande än tidigare. För ett par
dagar sedan hörde jag chefen för jordbrukets
utredningsinstitut — vilken såvitt
jag vet är den främste kännaren av
sådana förhållanden inom det svenska
jordbruket som kan statistiskt redovisas
— säga att det numera inte saluföres
så många gårdar inom det svenska
jordbruket att en fri köprätt skulle
ogynnsamt påverka jordbrukets struktur
och äganderättsförhållanden. Att
det sålunda inte är så många gårdar till
salu som tidigare, torde inte bero på
förefintligheten av jordförvärvslagen —
denna lag kan ju både kringgås och
användas, vilket man önskar — utan
det torde sammanhänga därmed att det
inte bara är spekulanterna på jordbruksfastigheter,
som upptäckt realvärdenas
betydelse i en tid med osäkert
penningvärde, utan att även jordbrukarna,
som sitter med lagfart på ett
realvärde, har gjort detta. Det har medfört
att jordbrukarna inte är lika hågade
som förr att sälja sina gårdar.
Det kan också konstateras att ägoöverlåtelserna
i samma utsträckning som
förr nu inte sker genom sådana köp,
som kommer till stånd litet då och då
under en jordbrukares tillvaro, utan i
allmänhet först vid generationsskiftena;
när en gammal man frånträder sin gård
eller dör, då sker ägoöverlåtelsen. Den,
son: har lagfart på en gård, kan ju inte

tvingas att sälja och jordbrukarna vet
lika väl som spekulanterna vad gårdarna
nu är värda. Det har lett till att
köpens antal väsentligt minskats. Underligt
vore väl också, om inte så skulle
vara fallet, så upplysta och kunniga i
ekonomiska ting som jordbrukarna i
våra dar är.

Till detta skulle jag, herr talman,
bara vilja foga följande synpunkter.
Det oheliga förbund, som nu stöder
lagförslaget, består, att döma av de resonemang
som förts här i dag, både av
sådana som vill påskynda jordbrukets
rationalisering och sådana som vill förhindra
avflyttning från jordbruket. Så
egendomligt är nämligen denna kautschukartade
lagstiftning formulerad, att
de, som vill rationalisera bort bönder,
kan finna paragrafer som stödjer sådana
strävanden, och att de, som vill
förhindra avflyttning från jordbruket,
kan i viss mån ta lagen till hjälp därför.
Lagen är skriven på ett sådant sätt,
att den kan tillämpas hur olika som
helst, och detta skapar en mycket betydande
rättsosäkerhet. Bara det öde,
som drabbat landshövding Olssons i
Örebro ansökan om förvärvstillstånd,
exemplifierar på ett utmärkt sätt hurudan
lagen är. Lantbruksstyrelsen, som
måste följa lagens bokstav, anser att
landshövding Olsson inte kan få köpa
gården i fråga därför att han inte tänker
slå sig ned där och själv sköta jordbruket.
Men han kan inte heller få köpa
gården därför att hans innehav av denna
jordbruksfastighet inte kan anses
vara till övervägande nytta för jordbruket
i orten. Man kriminaliserar således
en sak, inte därför att den är
skadlig, utan därför att den inte är
till övervägande nytta.

Vad det här gäller är alltså att i vårt
fria nutida svenska samhälle placera
en lagstiftning, som sannerligen inte
kan godkännas av den som bär någon
känsla för betydelsen av den enskilda
äganderätten och näringslivets frihet.

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22

153

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORIJP:

Herr talman! Det är klart, att man
kan, som herr Haeggblom gör, rycka
lös vissa siffror och därmed komma
till ett visst resultat. Vad det gäller
att skogar hamnar i statens hand, förhåller
det sig nu så, att riksdagen på
sin tid beslutat, att de pengar, som
kommer in i domänverkets jordfond,
skall användas till köp av skog eller
jord. I varje fall under den tid, som
jag har varit jordbruksminister, har det
sålts ganska många egendomar från domänverket.
Enligt riksdagens beslut är
det alltså verkets skyldighet att se till,
att annan jord köpes för de influtna
medlen, och det har då kommit att bli
skog. Riksdagsbeslutet härom har inte
tillkommit de sista åren.

Vad sedan den jord beträffar, som nu
är tillfinnandes hos lantbruksnämnderna,
säger herr Haeggblom själv, att det
är meningen, att denna skall avhändas
nämnderna och åter delas ut till jordbrukare.
Detta är också fallet. Jag
skulle tro, att lantbruksnämnderna i sin
verksamhet får köpa upp en del egendomar,
som det inte är så enkelt att
avsätta direkt för dagen. Om nämnderna
skall bedriva någon egentlig rationalisering,
måste de vila på hanen, tills
det ges möjlighet att t. ex. lägga ett
visst antal hektar till det ställe, som
efter hand skall rationaliseras men som
det inte för dagen går att göra något
åt, därför att kanhända en gammal man
sitter på det. Följaktligen får vi räkna
med att det hos lantbruksnämnderna
blir en viss lagerhållning — om jag får
använda det uttrycket —• vilken sedan
skall användas att komplettera jordbruk
med. Det förefaller mig som om vi vore
överens om detta och som om alltså de
farhågor, vilka herr Hceggblom hyste,
vore något överdrivna.

Herr H/EGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte gärna vara
annat än överens med jordbruksminis -

Jordförvärvslag

tern, när han upprepar precis vad jag
själv sagt. I det fallet behöver vi inte
deklarera olika uppfattningar. Men när
jordbruksministern talar om, att det
är riksdagen, som beslutat att staten
skall använda dessa medel till köp av
skog, är det just en varning till riksdagen
att inte bära sig åt på det sättet,
att den befrämjar statsmaktens övertagande
av jordbruksfastigheter, som
befinner sig i enskild ägo.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården
(fp):

Herr talman! Jordbruksministern sade
nyss, att han ändrat mening sedan
denna lag första gången antogs år 1945.
Jag tillhör dem som inte ändrat mening.
Jag hyser precis samma uppfattning
som då. Det hade emellertid varit
märkvärdigt, om jordbruksministern
inte hade ändrat mening i detta avseende,
ty det har han gjort i fråga om
en hel del andra ting sedan år 1945. Jag
är bara inte övertygad om att ens hans
egna partivänner i min bygd går med
på att lagen i fråga bör förnyas. Tvärtom
tycker jag, att de, som haft med
den att göra -— och det är mest jordbrukare
— vart man kommer är förgrymmade
över den. De säger, att de
skulle reda sig bättre utan en sådan
lag.

Det värsta med denna lag är enligt
min åsikt att ärendena blir behandlade
på olika sätt i olika län. Det skulle ju
för övrigt vara märkvärdigt, om man
kunde behandla dem lika. Människor
kan inte se saker och ting på precis
samma sätt. Det är självklart, att lantbruksnämnderna
hyser olika uppfattningar.
Det finns nämnder, som tolkar
bestämmelserna på ett genlilt sätt, och
det finns nämnder, som är svårare att
ha att göra med för dem, som skall
köpa eller siilja. Jag har egen erfarenhet
av att lantbruksnämnden i Kristianstads
län är förnämlig alt förhandla
med om jordköp. Lantbruksnämnden
i Blekinge län är inte lika förnämlig,

154 Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Jordförvärvslag

men jag riktar ingen anmärkning mot
den. Om lantbruksnämnderna framställer
sina synpunkter, finner man ofta
dessa bestickande, och om sedan de,
som haft med nämnderna att göra och
fått avslag, framställer sina synpunkter,
finner man även dem bestickande.
Jag förstår, att det emellanåt är svårt
för nämnderna att fatta ståndpunkt.

Jordbruksministern påstår vidare, att
vad som gjort det lättare för många
yngre bönder att köpa gårdar är att de
får låna pengar. Tvärtom, menar jag,
får man för det mesta höra från lantbruksnämnderna,
att de inga pengar
har att låna ut och att det är mycket
svårt att skaffa sådana för den jordbrukande
befolkningen, när man vill överta
en gård. I varje fall i min bygd förhåller
det sig så — i motsats till vad
herr Jansson i Benestad sade — att det
inte handlades med gårdar under den
tid som han åberopade. Det bar skett en
del affärer senare. Köparna vill då ha så
stora hemman som möjligt, när staten
ändå lånar dem pengar. Det är inte så
underligt att tillgångarna då tar slut.
När nu jordbruksministern vill göra
gällande, att det i alla fall blivit lättare
för jordbrukarungdomen att skaffa sig
egna jordbruk, kan jag inte hålla med
om detta.

Jag skall inte diskutera penningvärdet
i detta sammanhang, men när herr
Jansson i Benestad säger att ett bärande
jordbruk eller en egendom inte ska slås
sönder så vill jag erinra därom att det
såldes i våras i min socken för 325 000
kronor ett hemman utan skog eller med
mycket litet skog men med bra hus.
Gården på 75 tunnland delades upp på
tre och därav de två största jordbrukarna
som finns i byn. Husen stor nu
öde. Jordbruksnämndens framställning
i detta ärende tycker jag ändå är alldeles
riktig. Den säger, att gården borde
delas upp därför att den ligger inkilad
i andra hemman. Men när det,
som jag tidigare berättat, finns en
liten jordbrukare, som inte får för -

värva fem eller sju eller tio tunnland
jord, då tycker jag att detta inte är
rättvist.

För närvarande finns det en liten
jordbrukare som vill skaffa ett större
jordbruk och överlämna detta tillsammans
med sitt eget till sin son. Han
fick avslag på grund av att han har
ett stödjordbruk. Han arbetar själv vid
en kraftstation men har ingen möjlighet
så vitt han nu kan se att låta sin
son komma in vid kraftstationen. Detta
ärende har — om jag läst tidningarna
rätt — skickats till Kungl. Maj :t. Jordbruksministern
får där titta på det och
försöka finna en lösning.

Sedan skulle jag vilja säga att uppfattningarna
haltar inte bara hos jordbruksministern.
När herr Andersson
i Ryggestad sade att han hoppades att
lagen skulle befrämja en tillfredsställande
rationaliseringstakt, menade han
att det skulle gå undan här. De små
jordbruken skulle bort. Herr Jansson
i Benestad höll emellertid socialdemokraterna
räkning för att de hjälper till
att bevara böndernas jordinnehav.

Beträffande lagen om inskränkning
av rätten att förvärva jordbruksfastighet
har jag ungefär lika mycket emot
denna lag som jag alltid haft. Om alla
bondpojkar kunde i ungdomen få köpa
ett hemman, som vore fullt bärkraftigt,
och verkligen finge sköta detta, då vore
det ingen fara. Men, som det sagts i
debatten, många som vill bli jordbrukare
och tycker om den uppgiften —
det finns fortfarande sådana — har
ingenting annat att göra än att skaffa
sig ett arrendejordbruk eller ett hemman
med arrendejord som tillskott eller
något liknande för att kunna krångla
sig fram i livet. Ibland kan det till sist
lyckas rätt bra.

Man kan inte dra för stora slutsatser
av att jag lyckats — jag började
på ett litet hemman på 13—14 tunnland.
Det första jag kom underfund
med var, att om jag skulle stanna som
bonde på ett sådant hemman, då skulle

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22 155

jag aldrig kunna bli en riktig jordbrukare.
På den tiden var det emellertid
fritt. Man kunde förvärva mera
mark, sätta sig i skuld och så småningom
betala skulderna. Den möjligheten
har inte bondpojkarna nu för
tiden. Om de skaffar ett jordbruk på
14—15 tunnland och finner att de inte
kan trivas med det, då är det ett helt
företag att sälja det och köpa något
annat. Som det sagts här i debatten
blir det bundet på ett annat sätt än
förut. Under friare förhållanden ginge
det bättre. Jag är ganska övertygad
om att om en sådan lag hade gällt
den gången jag började som bonde,
då hade jag antagligen fått bli kvar på
detta hemman där jag säkert skulle ha
vantrivts mycket.

Detta är ingen anmärkning mot jordbruksministern
för att han tog emot
ett färdigt hemman. Om jag fattade
honom rätt talade han här i debatten
om sin fader. Han sade att även denne
började som en liten jordbrukare. Jag
är dock inte övertygad om att han
skulle ha varit med om att genomföra
en sådan lag som denna — i varje fall
inte att döma av de uttalanden jag på
sin tid hörde honom göra här i riksdagen
och annorstädes.

Jag skall sedan inte förlänga tiden
med att ta upp de olika paragraferna
i denna lag. Klockan är mycket och
alla längtar hem. Jag vill bara sluta
med att säga, att jag från de utgångspunkter
jag nu och tidigare givit till
känna kommer att rösta för reservationen
om avslag.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Jag hör på ljudet från
bänkarna att kammaren menar att denna
debatt skall sluta nu. Jag förstår
mycket väl att alla vill gå hem och
lägga sig. Men när man hört alla de
hårda ord som fällts i debatten om
denna lag är det litet svårt att sitta
stilla i sin bänk och inte säga någonting.

Jordförvärvslag

Det har sagts senast nu av herr Hseggblom,
att ingen som har känsla för den
enskildes frihet kan godta denna lag;
det har från flera håll vittnats om att
den beskär den enskilda människans
frihet; lagen är fullständigt onödig etc.
Detta gäller emellertid i viss mån alla
sådana lagar. Då uppställer sig närmast
frågan, om vi helt kan vara utan
lagar som beskär den enskildes frihet.

Jag har närmast begärt ordet för att
påminna om de tider som en gång
varit och om vem som har börjat med
dessa restriktioner i fråga om den enskildes
frihet angående fastighetsförvärv.

1906 hade vi en statsminister, som
hette Lindman, och en jordbruksminister,
som hette Petersson i Påboda. Regeringen
föreslog då och riksdagen
antog en lag som förbjöd bolag och ekonomiska
föreningar att förvärva fast
egendom. Varför gjorde man detta? På
den tiden var man mera rädd än nu för
att beskära den enskildes frihet. Såväl
herr Lindman som herr Petersson i
Påboda kände säkert väl till förhållandena.
Men de föreslog en sådan lag,
därför att bolagen, framför allt i Norrland,
köpte upp det ena jordkomplexet
efter det andra för praktiskt taget
ingenting.

Jag har en gång tidigare nämnt ett
exempel på detta, men jag tror inte jag
behöver be om ursäkt för att jag drar
detta exempel igen. Jag reste ostkustbanan
upp för några år sedan. Då visade
en medresenär i kupén på bygden
vi for igenom — landskapet är kuperat,
och man kan se långt. Han berättade
att på slutet av 1800-talet såldes 18 000
tunnland för 300 kronor. Den som sålde
denna mark köpte en amcrikabiljett för
de 300 kronorna. De räckte naturligtvis
inte till mera. Det är sådana fall,
som har gjort att denna lag kom till
1906. De som sålde jordarna så billigt
blev lusfattiga, medan bolagen tjänte
miljonförmögcnheter. För att förebygga
sådant infördes denna förbudslag. La -

156 Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Jordförvärvslag

gen skärptes 1911 och sedan ytterligare
1925.

1937 interpellerade en högerman i
första kammaren, herr Gabrielsson i
Teg dåvarande justitieminister Westman.
Han redogjorde i interpellationen
för läget uppe i Västerbotten. Han sade
där att »på grund av de höga virkespriserna
en hejdlös spekulation å jordbruksfastigheter
med värdefull skog
uppkommit.» Och vidare: »En annan
följd av högkonjunkturen denna vinter
är att ett stort antal bondehemman blivit
föremål för spekulationsköp. Det är
beklagligt, när jordbruksfastigheter på
sådant sätt ryckas bort från sin rätta
ägarekategori. Nästan ofelbart gå de
därigenom en förfallsperiod till mötes.
Jordbruket eftersättes eller avstyckas,
där så är möjligt. Skogen avverkas till
det yttersta, och endast i undantagsfall
bli några skogsvårdsåtgärder utförda.
» Han talar om, att inköpspriserna
så gott som alltid är synnerligen
oförmånliga för säljarna och att det
första uttaget ur skogen som regel täcker
hela köpeskillingen. Jag skall inte
trötta kammaren med att räkna upp alla
hans exempel. Han slutade med att
fråga om det var för statsrådet känt,
att värdefulla bondejordbruk i stor utsträckning
i spekulationssyfte förvärvades
av enskilda skogsspekulanter i
syfte att tillgodogöra sig skogsavkastningen
och om statsrådet i så fall ämnade
vidtaga åtgärder häremot. Statsrådet
Westman svarade att dåvarande
jordbruksministern herr PehrssonBramstorp
ämnade sätta till en utredning
om dessa angelägenheter. Resultatet
härav kom 1945, då riksdagen beslöt
godtaga denna jordförvärvslag som ett
provisorium på 3 år.

Det är här i viss mån fråga om hamstring
från lantbruksnämndernas sida,
sade herr Haeggblom. Var det då inte
hamstring, när bolagen köpte alla dessa
skogsmarker?

En del av dessa som i spekulationssyfte
köpt jordbruk sköter dem mycket

bra, säger man. Det finns naturligtvis
exempel på det, men det finns tusentals
exempel på att de avverkat skogarna
och avstyckat jorden till små, alldeles
omöjliga jordbruk — vi hade inte
tidigare någon föreskrift om att jord
och skog inte fick skiljas åt. Jag tror
inte någon av oss gärna vill ha tillbaka
det läge vi hade då.

Sedan säger man här också, att bönderna
inte säljer sina jordbruk nu.
Chefen för jordbrukets utredningsinstitut
uppges ha sagt, att inte många
jordbruk är till salu. Detta är riktigt,
men jag tror det beror inte på de förhållanden
som nu diskuteras utan på att
jordbrukarna inte har någonstans att
flytta, ty att bygga sig en bostad kostar
ofta lika mycket pengar, som de får
genom att sälja sitt jordbruk.

Herr talman! Det vore mycket farligt
om vi slopade denna lag. Den har
dock varit en spärr för s. k. jordspekulanter
och skogsspekulanter.

Herr Jansson i Benestad nämnde, att
det var någon som hade 35 lagfartsbevis
i sin byrålåda. Det finns många
liknande exempel. Det har nämnts, att
det finns de som har 50 eller 60 eller
till och med 80 lagfartsbevis. Är inte
detta hamstring av jord och skog? Det
är sådan hamstring vi vill förhindra
och bevara jordbruken i den brukandes
händer.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag vill bara erinra hr
Pettersson i Dahl om att det inte är
bolagsförbudslagen vi diskuterar här
i kväll. Den lagen råder nog ganska
stor enighet om att vi skall ha kvar.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Principen är precis densamma,
herr Antby, i bolagsförbudslagen
och denna jordförvärvslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av 2 § i det av utskot -

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22 157

tet tillstyrkta förslaget till jordförvärvslag
dels ock på att kammaren måtte i
enlighet med den av herr Osvald m. fl.
avgivna reservationen avslå förslaget
i denna del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr von Seth
begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
2 § i det av tredje lagutskottet
tillstyrkta förslaget till jordförvärvslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren i enlighet
med den av herr Osvald m. fl. avgivna
reservationen avslagit förslaget i
denna del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr von Seth begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 124 ja och 74 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till lydelse av 2 §.

1 samt 3—8 §§

Godkändes.

.9 § föredrogs; och yttrade därvid:

Herr von SETH (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 3.

Jordförvärvslag

Herr ANDERSSON i Löbbo (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 2.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) godkännande av utskottets förslag
till paragrafens avfattning; 2:o) godkännande
av paragrafen i den lydelse,
som föreslagits i den av herr Johansson
i Torp avgivna reservationen; samt 3:o)
antagande av paragrafen i den lydelse,
som föreslagits i reservationen 3 av
herrar Ebbe Ohlsson och von Seth; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr von Seth begärde likväl
votering, i anledning varav herr
talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 2:o)
angivna hava flertalets mening för sig.
Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr von Seth votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående 9 § i tredje lagutskottets förslag
till jordförvärvslag antager den av
herr Johansson i Torp avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det förslag till lydelse av paragrafen,
som föreslagits i reservationen av herrar
Ebbe Ohlsson och von Seth.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång upp -

158 Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv m. m.

läst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen.
Herr von Seth begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 100 ja och 69 nej, varjämte
31 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
godkännande av paragrafen i den lydelse,
som föreslagits i den av herr
Johansson i Torp avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner
9 § i det av tredje lagutskottet
tillstyrkta förslaget till jordförvärvslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den lydelse av paragrafen, som föreslagits
i den av herr Johansson i Torp
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren godkänt
utskottets förslag till lydelse av 9 §.

Övriga delar av förslaget till jordförvärvslag Godkändes.

Det av utskottet tillstyrkta förslaget
till lag angående ändrad lydelse av 2
och 4 §§ lagen om arrendators förköpsrätt Godkändes.

Utskottets hemställan

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga om lagförslagen.

§ 6

Särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 4 februari 1955 dagtecknad
proposition, nr 64, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, jämlikt
§ 87 regeringsformen föreslagit
riksdagen antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om fortsatt giltighet av lagen
den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv;

2) lag om fortsatt giltighet av lagen
den 5 juni 1953 (nr 308) med särskilda
bestämmelser angående bankaktiebolags
inlåning; samt

3) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 7 december 1951 (nr 767)
om räntereglering m. m.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta, likalydande
motioner, nämligen nr I: 406 av
herrar De Geer och O hlon och II: 509
av herrar Schmidt och Gustafson i Göteborg.
I motionerna hade hemställts
att riksdagen måtte dels med ändring
av vad Kungl. Maj:t föreslagit i propositionen
nr 64 för sin del besluta sådan
lydelse i 1 § lagen angående rätt för

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Nr 22 159

Konungen att i vissa fall meddela bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
att maximitalet för kassareservkvoten
fastställdes till 25 % dels avslå
det i proposition nr 64 innefattade förslaget
om förlängning av ränteregleringslagen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte — med avslag å motionerna I: 406
och II: 509 -— bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition.

Reservation hade avgivits av herrar
Ewerlöf, Wehtje, Kronstrand, Schmidt,
Dickson och Gustafson i Göteborg, vilka
ansett att utskottet bort hemställa att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:406 och 11:509

1) för sin del antaga Kungl. Maj :ts
förslag till lag om fortsatt giltighet av
lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall
meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv med den
ändringen att 1 § erhölle följande lydelse: 1

§•

I den mån sådant med hänsyn till
utomordentliga omständigheter prövas
nödigt må Konungen, på framställning
av fullmäktige i riksbanken och efter
hörande av bank- och fondinspektionen,
förordna

a) att kassareserv, som avses i 49 §
2 mom. första punkten lagen den 22
juni 1911 (nr 74) om bankrörelse, tillsammans
med bankaktiebolags inneliggande
kassa skall uppgå till viss bestämd
kvotdel, högst tjugofem procent,
av bolagets förbindelser med undantag
av garantiförbindelser och skulder på
grund av insättningar å sparkasseräkning; b)

att viss bestämd kvotdel av den

summa------eller bankir;

c) att viss bestämd kvotdel av den

under b)----tre månader.

Oavsett vad---bestämda belop pet.

2) antaga Kungl. Maj:ts förslag till

Riksbankens sedelutgivning m. m.

lag om fortsatt giltighet av lagen den 5
juni 1953 (nr 308) med särskilda bestämmelser
angående bankaktiebolags
inlåning.

3) avslå Kungl. Maj:ts förslag om
fortsatt giltighet av lagen den 7 september
1951 (nr 767) om räntereglering
in. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! Då vi under denna vår
i ekonomiska ting haft inte mindre än
sex debatter, av vilka den sista fördes
i går kväll, kan jag inskränka mig till
att under hänvisning till föregående
argumentering och den motivering som
finns i vår reservation yrka bifall till
den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 7

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22
juni 1939 (nr 350) m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Riksbankens sedelutgivning m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

160

Nr 22

Torsdagen den 26 maj 1955 em.

Riksbankens sedelutgivning m. m.

I en den 11 mars 1955 dagtecknad
proposition, nr 162, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning,

dels ock medgiva, att riksbanken
skulle för tiden från och med den 1 juli
1955 till och med den 30 juni 1956 vara
fritagen från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar
med guld efter deras lydelse, med
rätt dock för riksbanken att, om förhållandena
därtill gåve anledning, före
utgången av nämnda tid återupptaga
inlösningen av bankens sedlar. I berörda
lagförslag var 1 § av följande lydelse: 1

§•

Riksbanken må utgiva sedlar till ett
belopp av högst femtusenåttahundra
miljoner kronor.

I samband med förevarande proposition
hade utskottet till behandling
förehaft två i anledning av densamma
väckta likalydande motioner, nämligen
nr 503 i första kammaren av herr Svärd
och nr 620 i andra kammaren av herr
Cassel. I motionerna hade hemställts att
riksdagen måtte antaga det i propositionen
nr 162 framlagda förslaget till
lag med särskilda bestämmelser röranden
riksbankens sedelutgivning med
den ändring att 1 § erhölle följande
lvdelse:

1 §•

Riksbanken må utgiva sedlar till ett
belopp av högst femtusenfemhundra
miljoner kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen —
med avslag å motionerna I: 503 och
11:620 — måtte bifalla Kungl. Maj:ts
förevarande proposition.

Reservation hade avgivits av herrar
Ewerlöf, Wehtje, Kronstrand, Schmidt,
Dicksort och Gustafson i Göteborg, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen, med förklarande att Kungl.
Maj:ts förevarande proposition icke
kunnat i oförändrat skick bifallas, måtte
med bifall till motionerna I: 503 och
II: 620

dels för sin del antaga det i propositionen
nr 162 framlagda förslaget till
lag med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning med den
ändring att 1 § finge följande lydelse:

1 §•

Riksbanken må utgiva sedlar till ett
belopp av högst femtusenfemhundra
miljoner kronor.

dels ock medgiva, att riksbanken
skulle för tiden från och med den 1
juli 1955 till och med den 30 juni 1956
vara fritagen från skyldigheten att vid
anfordran inlösa av banken utgivna
sedlar med guld efter deras lydelse,
med rätt dock för riksbanken att, om
förhållandena därtill gåve anledning,
före utgången av nämnda tid återupptaga
inlösningen av bankens sedlar.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

§ 9

Till bordläggning anmäldes andra
lagutskottets memorial nr 36, i anledning
av Kungl. Maj:ts skrivelse med

Fredagen den 27 maj 1955

Nr 22 161

återkallande av propositionen nr 197
med förslag till lag om skiljedom i viss
arbetstvist.

§ 10

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:
nr 340, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 10 § 2 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt, m. in.; och

nr 341, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1955/56,
m. m.; samt

från andra lagutskottet:
nr 337, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om rätt
för utländska bolag och föreningar att
idka näring här i riket, m. m.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.16.

In fidem
Gunnar Britth

Fredagen

§ 1

Justerades protokollet för den 21 innevarande
maj.

§ 2

Föredrogs andra lagutskottets memorial
nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med återkallande av propositionen
nr 197 med förslag till lag om
skiljedom i viss arbetstvist.

Kammaren beslöt till en början bifalla
utskottets hemställan att detta
ärende måtte företagas till avgörande
efter endast en bordläggning.

Härefter föredrogs utskottets i memorialet
gjorda anmälan; och lades densamma
till handlingarna.

§ 3

Premiering av frivilligt sparande m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
11—Andra kammarens protokoll 1955.

en 27 maj
.00

om premiering av frivilligt sparande
under åren 1955 och 1956, dels i ämnet
väckta motioner, dels ock väckta motioner
angående premiering av s. k. ungdomssparande.

I en den 15 april 1955 dagtecknad
proposition, nr 193, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning om premiering
av frivilligt sparande under åren
1955 och 1956.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft

dels två före propositionens avlämnande
väckta likalydande motioner,
nämligen nr 74 i första kammaren av
herr Nitzon, Ivar, in. fl. och nr 94 i
andra kammaren av herr Adolfsson
m. fl.,

dels ock följande i anledning av proNr
22

162 Nr 22

Fredagen den 27 maj 1955

Premiering av frivilligt sparande m. m.

positionen väckta motioner, nämligen
inom första kammaren nr 529 av herr
Ewerlöf m. fl., nr 530 av herr öhman
och herr Persson, Helmer, nr 531 av
herr Anderson, Carl Albert, m. fl., nr
536 av herr Persson, Johan, och nr 537
av herr Ewerlöf m. fl. samt inom andra
kammaren nr 653 av herr Holmberg,
nr 654 av herr Lundqvist m. fl., nr 655
av herr Lundberg, nr 659 av herr Ahlberg
m. fl., nr 660 av herr Helander
m. fl., nr 661 av herr Hjalmarson m. fl.
samt nr 662 av herr Johanson i Västervik.

I de likalydande motionerna I: 536 av
herr Persson, Johan, och II: 660 av herr
Helander m. fl. hade förslag framställts
om att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 193 måtte
besluta a) att premiesparkonto skulle
få öppnas även i andra kredit- och sparkassor
än de i Kungl. Maj :ts förslag angivna
efter medgivande av Kungl. Maj :t
för varje särskild kassa och således även
i Kooperativa förbundets (KF) och Hyresgästernas
sparkasse- och byggnadsföreningars
riksförbunds (HSB) sparkassor,
b) att å premiesparkonto insatta
belopp skulle penningvärdeförsäkras enligt
i motionen angivna riktlinjer och
c) beträffande kontrollen i fråga om nysparande
införa ett stadgande i förordningen
av i motionen angiven innebörd,
samt vidare att vederbörande utskott
måtte utarbeta förslag till erforderlig
författningstext.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit vissa ändringar
böra företagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning
om premiering av frivilligt sparande
under år 1955 och 1956 — måtte, med
avslag å motionerna I: 530 och II: 653
i vad de avsåge yrkande om avslag å
propositionen samt motionen II: 655
samt med bifall till motionerna I: 529,
1:530 och 11:653 samt 1:536 och II:
660, de fyra sistnämnda i vad de avsåge
premiering av sparverksamhet

inom KF och HSB, samt till motionerna
1:531 och 11:654, för sin del antaga
nämnda förslag till förordning med den
ändringen att 1, 4, 9 och 11 §§ erhölle
den lydelse utskottet föreslagit.

B. att motionerna I: 537 och II: 661,
II: 659, II: 662 samt I: 74 och II: 94 —
i den mån de icke finge anses besvarade
genom vad utskottet anfört — icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

C. att motionerna 1:536 och 11:660
i vad de avsåge övriga under A icke
upptagna förslag icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Enligt Kungl. Maj :ts av utskottet förordade
förslag skulle 3 § erhålla följande
lydelse:

3 §.

Sparpremie må åtnjutas å ett årligt
sparbelopp av högst 1 000 kronor för
varje sparare.

Sparpremie utgår med 20 procent av
sparbelopp som insättes under år 1955
och med 15 procent av sparbelopp som
insättes under år 1956, allt i den mån
sparbeloppet vid utgången av år 1960
fortfarande innestår å premiesparkontot.

Reservation hade avgivits av herrar
Danmans, Carlsson i Tibro och Helander,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring tf
riksdagen funnit vissa ändringar böra
företagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning av
premiering av frivilligt sparande under
åren 1955 och 1956 — måtte, med
avslag å motionerna 1: 530 och II: 653,
i vad avsåge yrkande om avslag å propositionen
samt motionen II: 655 samt
med bifall till motionerna I: 529, I: 531
och II: 654, I: 536 och II: 660 ävensom
I: 530 och II: 653, de sistnämnda i vad
de avsåge premiering av sparverksamhet
inom KF och HSB, för sin del antaga
nämnda förslag till förordning med
den ändringen att 1, 3, 4, 6, 9 och 11 §§
erhölle av reservanterna angiven lydelse.

Fredagen den 27 maj 1955

Nr 22 163

B. att motionerna (lika med utskottet)
-— -— -—• någon riksdagens åtgärd.

Reservanternas förslag skilde sig från
utskottets förslag bl. a. däri, att till 3 §
skulle fogas ett tredje stycke av följande
lydelse:

Skulle vid utgången av 1960 penningvärdet
ha sjunkit och socialstyrelsens
allmänna konsumentprisindex
ha stigit med minst 10 procent i förhållande
till indexets medeltal för kalenderåret
1956, skall premiesparkontot
för varje uppnådd tioprocentig indexökning
av statsmedel tillgodoföras
10 procent å det sparbelopp som vid
utgången av 1960 skall premieras.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
lämnades beträffande föredragningssättet
ordet till

Herr SEVERIN i Stockholm (s), som
yttrade:

Herr talman! I avseende å föredragningen
av bankoutskottets utlåtande nr
32 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis samt det av utskottet
i punkten A framställda förordningsförslaget
paragrafvis och, där så erfordras,
styckevis, med övergångsbestämmelser,
ingress och rubrik sist,

att sedan nämnda förordningsförslag
blivit genomgånget, utskottets hemställan
i punkten A föredrages,

att vid behandlingen av den del av
utlåtandet, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet
i dess helhet; samt

att författningstext ej må behöva uppläsas
i vidare mån än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls. I

I enlighet härmed föredrogs nu punkten
A, utskottets förslag till förordning
om premiering av frivilligt sparande
under åren 1955 och 1956, 1 §; och
anförde därvid:

Premiering av frivilligt sparande m. m.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Den reservation, som
avgivits till bankoutskottets utlåtande nr
32 om premiering av det frivilliga sparandet,
berör några speciella spörsmål.
I fråga om nödvändigheten av att få till
stånd ett större enskilt sparande råder
numera full enighet. Ett villkor för jämvikt
i samhällsekonomien är ju balans
mellan investeringar och sparande.

Från vårt håll har därför gång på
gång förfäktats den meningen, att olika
vägar för uppmuntran av det personliga
sparandet bör försökas. Alltsedan 1947
har vi motionsledes lagt fram olika förslag,
som emellertid avvisats av majoriteten
-— dock med undantag för 1951,
då riksdagen i enlighet med vårt motionsyrkande
gick med på en utredning.
Det förslag, som denna utredning lade
fram för stimulerande av sparandet,
föranledde dock inte någon proposition.
Det upptogs delvis i en folkpartimotion,
som avvisades av riksdagen.

I stället för det i år diskuterade
tvångssparandet, som vi för vår del
inte kunnat acceptera, vill vi —-i linje
med våra tidigare förslag -— gärna pröva
det försök till premierande av frivilligt
sparande, som framlagts av finansministern
och nu är föremål för
behandling. I utskottet har vi från vårt
håll i de huvudsakliga delarna anslutit
oss till regeringsförslaget. Jag vill för
min del även uttala den förhoppningen,
att det avsedda resultatet — ett ökat
sparande — skall nås därigenom.

I vår motion nr 660 i denna kammare
hade vi yrkat bl. a. att premiesparkonto
också skulle få öppnas i KF :s
och HSB:s sparkassor. Eftersom det här
inte minst gäller att få till stånd en
breddning av sparandet, fann vi ingen
anledning att undanta dessa båda organisationer
av folkrörelsekaraktär. I
KF:s egen tidning Vi ansåg man t. o. m.
propositionen vara »ett slag under
bältet på två av de mest betydande
folkrörelserna i vårt land». Yrkanden
att dessa sparkassor även skulle med -

164 Nr 22

Fredagen den 27 maj 1955

Premiering av frivilligt sparande m. m.

tagas fanns i flera andra motioner, och
utskottet har gått med på denna utökning.
Vi hade i vår motion föreslagit,
att Kungl. Maj :t skulle få fullmakt att
efter prövning ta med dessa kassor,
liksom eventuellt andra jämställda, som
kunde komma i fråga. Då nu utskottet
inbegripit KF:s och HSB:s sparkassor,
har vi emellertid ansett detta vara det
väsentliga och har här intet särskilt
yrkande.

Det torde inte råda någon tvekan om
att det som under den gångna tiden
mest motverkat sparandet har varit det
sjunkande penningvärdet. Sedan förkrigstiden
har, anses det, mellan 15 och
20 miljarder gått förlorade för de svenska
spararna genom penningvärdeförsämringen.
Man kan därför gott förstå
dem, som resonerar som så: Vad tjänar
det till att spara — om några år kanske
pengarna i banken inte är mycket
värda?

Det är dessa tankegångar som lett till
vårt förslag om värdegaranti för det
sparade beloppet i så måtto, att om
socialstyrelsens allmänna konsumentprisindex
från medeltalet för 1956 fram
till sparperiodens slut 1960 stiger med
minst 10 procent, skall för varje uppnådd
tioprocentig indexökning premiesparkontot
av statsmedel tillföras 10
procent av det belopp, som blir föremål
för premiering.

Tanken är inte ny. Tidigare har vi
bl. a. yrkat på en »utredning rörande
utgivande av ett värdefast statligt obligationslån».
År 1952 uttalade t. ex.
bankoutskottet i samband med ett sådant
förslag, att 1951 års penningvärdeundersökning
hade för avsikt att upptaga
dessa spörsmål till övervägande.
Undersökningen beräknades då vara
slutförd 1952. Som bekant pågår den
ännu.

Vi har också i tidigare sammanhang
yrkat på någon form av prisindexklausul,
som garanterade spararna en viss
ersättning för försämring av penningvärdet.

Men vi är inte ensamma om dessa
funderingar. I sitt remissyttrande över
den år 1951 utarbetade promemorian
var konjunkturinstitutet inne på samma
linje. Landsorganisationen uttalade
i ett remissyttrande 1953 bl. a., att det
förefaller »som om en utredning om
konkreta åtgärder att främja det enskilda
personliga sparandet ... främst
borde ta sikte på att undersöka förutsättningarna
för att i olika former bereda
vidgade möjligheter till värdebeständig
placering av sparmedel».

Nu menar utskottet i det föreliggande
utlåtandet, att förmånerna i regeringsförslaget
är tillräckliga för att göra
premiesparandet attraktivt. Ja, den som
lever får väl se. Men säkert är helt
visst, att en värdebeständighetsklausul
skulle betydligt stimulera sparandet. Att
en sådan garanti, som det heter i utskottsmajoritetens
utlåtande på s. 25, i
näst nedersta stycket, skulle »kunna
psykologiskt påverka spararna oförmånligt»,
kan jag för min del inte fatta.
Verkningarna bör naturligtvis bli de
rakt motsatta.

Att en garantiförsäkring — som framskymtat
från visst håll — skulle öka
medborgarnas misstro mot statens förmåga
att hålla penningvärdet uppe är
enligt min mening alldeles orimligt.
Misstron finns där helt visst redan. Men
udden i den skulle tas bort, om en garantiförsäkran
gavs.

Av utomordentligt stor betydelse är
ju att ett nysparande kommer till stånd.
En överföring av kapital från andra
tillgångar avses knappast att främjas
med premieförslaget. Vi delar utskottets
uppfattning, att ökning i premier
för kapitalförsäkringar jämställes med
ökning av banktillgodohavanden för rätt
till sparpremie, och vill även förhindra
en överföring av försäkringsmedel till
bankkonton.

Utskottet vill däremot inte vara med
om vårt förslag, att den som öppnar
premiesparkonto skall avge en försäkran
på heder och samvete, att det av

Fredagen den 27 maj 1955

Nr 22

165

honom på premiesparkonto insatta beloppet
sparats av inkomst under året.
Jag tycker detta är ett rimligt krav.
En sådan försäkran skulle verka avhållande
från att överföra medel från obligationer,
aktier och andra tillgångar.
Sådant går inte att kontrollera, säger
man. Nej visst! Men en försäkran på
heder och samvete skulle träda i stället
för den kontroll, som inte är möjlig
att åstadkomma. Och alldeles renons på
heder och samvete är vi väl ändå inte
i detta land. Den som har någon självaktning
och någon känsla för rätt och
orätt skriver väl inte en sådan försäkran,
om han vet att den är oriktig.

På s. 25 i mitten av tredje stycket bekänner
utskottet att, »därest kontrollen
i nu ifrågavarande hänseende kunnat
ordnas på ett ändamålsenligt och enkelt
sätt, hade det i och för sig kunnat övervägas,
huruvida icke kravet på nysparande
borde ha skärpts ...» Utskottet
medger alltså tydligt att det viktigaste
är att få fram ett nysparande. På grund
av svårigheten med kontroll vill man
inte ställa detta krav utöver villkoret
att banktillgodohavandena skall ha ökat
och att korrigering skall ske i fråga om
kapitalförsäkringar.

Jag håller med om att man för enkelhetens
skull måste offra åtskilligt. Men
varför skulle man inte kunna vara med
på åtminstone den av oss föreslagna
försäkran på heder och samvete? Den
skulle kunna avlämnas samtidigt med
den till självdeklarationen fogade anmälan
till taxeringsnämnden, förutan
vilken ingen sparpremie erhålles. Detta
enkla hjälpmedel för att söka undvika
premiering av överflyttat kapital borde
vi verkligen kunna kosta på oss.

Till sist vill jag understryka utskottets
uttalande, att det här rör sig om ett
försök — ett försök, som jag för min del
önskar all framgång. Under tiden detta
pågår bör naturligtvis erfarenheter och
resultat tillvaratagas, så att man senare
genom eventuellt andra lämpliga åtgärder
kan på längre sikt åstadkomma en

Premiering av frivilligt sparande m. m.

ökning av sparandet. Det torde inte
heller vara ur vägen att understryka den
begäran om utredning angående sparandets
struktur, omfattning och betingelser,
som vi tidigare framfört och som
alltfort måste anses som mycket angelägen.

Om vi skall kunna behålla vår goda
levnadsstandard och om möjligt öka
den, är det förvisso nödvändigt, att vi
inte konsumerar allt vi förtjänar. Vi
måste också spara.

Visst är det sant vad finansminister
Sköld själv yttrade vid en sparfrämjandekurs
i fjol, då han sade: »För den enskilde
är det alltid nyttigt att spara.»
Ja, jag vill tillägga: Det är inte bara
nyttigt, det är också nödvändigt. Men
då måste vi också verkligen visa medborgarna,
att det lönar sig att spara och
att man kan ha förtroende för att värdet
av det sparade bibehålies. Ty det
är när allt kommer omkring detta som
ger den bästa sparstimulerande effekten.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag med den ändring, som föreslagits
i den av herrar Danmans, Carlsson
i Tibro och mig avgivna reservationen,
och vilken innebär ändring i paragraferna
3 och 6.

I detta anförande instämde herr
Carlsson i Tibro (fp).

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När den föregående ärade
talaren har givit uttryck åt att oppositionen
har haft krav på frivilligt sparande
m. m. och finansministern nu
tillmötesgått detta, har det som vanligt,
när finansministern tillmötesgår något
av kraven från oppositionens sida, hetat,
att det hela varit något snedvridet
och illa genomtänkt.

Här har man talat vackra ord om sparande
och att det har en psykologisk
inverkan på människorna. Åtminstone
på mig, som är obligatorisk sparare av

166 Nr 22

Fredagen den 27 maj 1955

Premiering av frivilligt sparande m. m.

gammal vana, må jag säga, att oppositionens
ständiga tal om detta sparande
och dess skrämseltaktik på olika sätt
har gjort allt för att få människorna att
avstå från att spara och inte för att stimulera
dem att spara. Jag har under
denna vårriksdag fått ett livligt intryck
av att oppositionen till vilket pris som
helst vill få fram en höjning av prisnivån.
När man tar detta förslag som
ett uttryck för ett led i en vilja till att
åstadkomma en ekonomisk balans, är
det alldeles för optimistiskt.

När man talar om sparande måste
man fråga sig till vilket pris detta sparande
skall ske. Därvidlag må jag öppet
och ärligt säga, att i fråga om detta
förslag om premiering av frivilligt sparande
har jag det intrycket, att det tangerar
gränsen till ocker. För egen del
finner jag, att en hederlig sparare näppeligen
kan utnyttja denna situation, ty
är man i den lyckliga omständigheten
att man kan spara pengar och få 4 procent,
är det orimligt att man därutöver
skall få en premie, som skall tas från
skattebetalarna. Man har i olika sammanhang
talat om understödstagarandan,
och man har klandrat den. Jag har
varit med om att genom kulturella och
sociala anslag söka göra en utjämning,
men jag kan inte begripa att oppositionen
nu skall förorda, att man med varm
hand så att säga för över denna understödstagaranda
till människor som har
möjlighet att spara pengar. Jag må säga
att detta är en ny blomma i KrångelSverige.
Jag förstår att redan nu är
spekulativa intressen på det klara med
att man skall gå in för ett systematiskt
uttagande av understödet i olika former,
och där kommer inga som helst
hämningar att göra sig gällande.

Jag har intryck av att detta är Ebberöds
bank och ingenting annat. Det
finns ingen anledning för den svenska
riksdagen att gå in för ett sådant system.
Jag har väckt en motion i denna
kammare, nr 655, i vilken jag säger
ifrån, att vi inte har någon anledning

ge ut 100 å 200 miljoner kronor till
dem som har möjlighet att ha pengar
på bank. Jag anser att dessa pengar i
stället skall användas för andra ändamål.
Det finns inte någon kreditinstitution
i detta land som kan konkurrera
med ett 8-procentigt sparande. Menar
man att livförsäkringsbolagen och andra
kreditinstitutioner skall kunna hävda
sig i detta sammanhang, måste vi
generellt vara beredda på att gå upp
till en räntenivå som ligger betydligt
över de 4 procenten.

Det sades av den föregående talaren,
att han inte kunde vara med om det
obligatoriska sparandet därför att det
inte var frivilligt. I det avseenden må
jag säga, att det obligatoriska sparandet
hade medfört att vi kunnat ordna det så,
att även mindre inkomsttagare fått en
slant på banken. Men nu kommer det
att inträffa att genom den höjda räntan
avstängs alla mindre inkomsttagare
från möjligheten att utnyttja detta premiesparande,
ty dessa pengar får de ge
ut i form av höjda räntor till bankerna
eller på annat sätt, och då får de aldrig
se röken av dem. Jag tror att det är
orimligt att vi genomför ett premiesparande,
som ytterst kommer dem till
hjälp som inte behöver något stöd och
som förut har sparandet i sitt sinne.

Sedan må jag ju säga att, om man
skall hålla på och försöka komma till
rätta med en konjunktur och få folk
att spara, så har det inte alls med den
här saken att göra. Människorna är
lyckligtvis av naturen så funtade, att
om det finns möjlighet att spara, gör de
det, inte för att räntan är 3, 4 eller 8
procent, utan det är andra motiv som
därvidlag är avgörande.

Herr talman! Det finns ingen anledning
att ta upp någon längre debatt i
detta sammanhang. Det må beklagas
att man kommit därhän att understöd
även skall lämnas dessa större inkomsttagare.
.lag kan inte vara med om
detta och det ännu mindre därför, att
jag har en känsla av att, om man skall

Fredagen den 27 maj 1955

Nr 22 167

fortsätta sparandet och utnyttja denna
premie, tangerar man ocker. Jag tycker
att riksdagen har all anledning att spara
dessa 100 å 200 miljoner kronor och
yrkar därför i anslutning till min motion
avslag på det föreliggande förslaget.

I detta anförande instämde fru Eriksson
i Stockholm (s).

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Jag kan redan från början
deklarera att jag alltjämt har den
uppfattningen, att det hade varit bättre
att gå fram på det obligatoriska sparandets
väg än att, som nu sker, försöka
stimulera det frivilliga sparandet. När
man emellertid nu stannat för ett frivilligt
sparande, finner jag det beklagligt
att man utelämnat en folkrörelse, vars
medlemmar verkligen har gjort sig förtjänta
av en uppmuntran i samband
med de sparfrämjande åtgärderna. Jag
tänker här på kooperationen.

Tillsammans med några medmotionärer
har jag i anslutning till propositionen
nr 193 väckt en motion, II: 054.
Bankoutskottet har behandlat den välvilligt
och tillstyrkt densamma. Jag har
alltså ingen anledning att här uppehålla
mig länge vid denna fråga. Jag
vill emellertid understryka, när man
här talar om det frivilliga sparandet,
att i varje fall våra konsumentföreningar
praktiserar något av ett tvångssparande.
Där bedriver man verkligen en
ekonomiskt fostrande verksamhet. När
konsumentföreningarna på årssammanträdena
redovisar sitt överskott, tillfrågas
medlemmarna om de vill upprätta
snabbköpsbutiker, och om de vill medverka
till att skapa konkurrenskraftiga
produktionsföretag, som kan slåss med
både nationella och internationella karteller.
»Vill ni det, så måste ni också
avstå från en del av ert överskott», säger
man. Det är sålunda en fostrande
gärning i ekonomiska ting, som föreningarna
utför, när det framhålles för
medlemmarna att de måste rätta mun -

Premiering av frivilligt sparande m. m.

nen efter matsäcken och att man måste
ha resurser för att åstadkomma vad man
önskar. Jag tycker det är beklagligt att
den kooperativa rörelsen har utelämnats
i detta sammanhang. Där har man nämligen
slagit sönder mycket av den ekonomiska
vidskepelse, som ådagalagts
inte minst i denna kammare och som
tagit sig uttryck i påståendet, att vinstbegäret
är den enda produktionsbefrämjande
faktorn. I den konsumentkooperativa
rörelsen har bevisats, att
man kan bygga upp produktions- och
konkurrenskraftiga företag utan att det
ligger något vinstintresse bakom. I kooperationen
anställer man tjänstemän
och arbetare i vanlig ordning och använder
överskottet till rationalisering
av produktion och handel och för att
genomföra andra samhällsnyttiga åtgärder.

Jag vill understryka att jag delar den
uppfattning, som utskottet redovisar på
s. 21 i förevarande utlåtande, där utskottet
skriver: »Det nu framlagda förslaget
till särskild statlig stimulering av
det enskilda sparandet får betraktas
som en av de åtgärder som kan förtjäna
prövas i detta sammanhang. Ehuru
utskottet hyser någon tveksamhet huruvida
det extra nysparande, vartill den
föreslagna premieringen skulle föranleda,
kan antagas bli tillräckligt stort
för att uppväga statens kostnader för
premieringen, är utskottet likväl i princip
berett förorda att någon form av
statlig premiering nu praktiskt prövas.
Utskottet anser sig därvid böra betona
att det är fråga om en försöksverksamhet
och att åtgärden är av kortsiktskaraktär.
»

Detta ger utlryck åt ungefär samma
uppfattning som jag har, nämligen att
de föreslagna åtgärderna är ett försök,
som bör göras. Men då skall man inte
gå bara till de privata bankföretagen.
Även de kooperativa sammanslutningarna
bör ha möjlighet att ge sina medlemmar
del av det premierade sparande,
som vi nu står i begrepp att besluta om.

168 Nr 22

Fredagen den 27 maj 1955

Premiering av frivilligt sparande m. m.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman. I anslutning till Kungl.
Maj:ts proposition nr 193 har jag väckt
en motion, II: 662, i vilken jag har föreslagit
att sparpremien för innevarande
år begränsas till tio procent och för
1956 till fem procent. Propositionens
förslag innebär att en person vid maximalt
sparande skall år 1961 kunna uppbära
en sparpremie på 350 kronor. Om
däremot min motion bifalles, får samme
sparare en sparpremie på endast 150
kronor vid ett sparande av 1 000 kronor
per år.

Nu vet jag inte om de föreslagna åtgärderna
i realiteten kommer att medföra
något verkligt nysparande. Troligen
kommer de att verka så, att tidigare
oredovisat sparande kommer att redovisas
på ett sätt, som berättigar till
nämnda sparpremier. Jag är därför
mycket tveksam om huruvida vi här
kommer att få något verkligt nysparande
till stånd eller över huvud taget
ökat sparande.

Herr Nelander sade att man var
tvungen att vidta åtgärder i sparfrämjande
syfte. Jag har en viss erfarenhet
på det området, begränsat till den plats
där jag är anställd. När vi bildat sparklubbar
där — vi har flera stycken —
har vi sparat för vissa ändamål: somliga
för att skaffa sig ett eget hem,
andra för att skaffa sig en bil. Vi har
också klubbar som sparat för inköp av
obligationer. Men vid intet av de tillfällen
när vi diskuterat bildandet av
sparklubbar har någon berört räntans
storlek. Det har aldrig varit frågan om,
om räntan skulle vara 2 eller 3 eller 4
procent. Genom införande av sparpremier
kan man kanske så småningom
leda sparandet in på en sådan väg, vilket
jag emellertid tror skulle vara mycket
skadligt.

Oppositionen är tydligen mycket belåten
med dessa sparstimulerande åt -

gärder. Men det är egendomligt att oppositionen,
när det var fråga om det
obligatoriska sparandet, hyste en så
oerhörd oro för vad som skulle inträffa
1958, då man hade möjlighet att
förvandla andelarna eller omsätta obligationerna
i reda pengar. Man menade
att detta skulle komma att verka
i inflationistisk riktning. Om vi tänker
oss att människor i större utsträckning
lyckades — men det är väl knappast
andra än de större inkomsttagarna som
skulle göra det — utnyttja dessa sparpremier
maximalt, vad inträffar då
1961? Enligt Kungl. Maj:ts förslag kan
de äkta makar, som då utnyttjat sparpremierna
maximalt, lyfta 700 kronor
plus ränta, varjämte de har sina sparade
slantar kvar. Enligt min mening
skulle ett sådant förhållande bidra till
en inflationistisk utveckling.

Jag lovade, när jag begärde ordet, att
fatta mig kort och skall därför nu, herr
talman, endast be att få yrka bifall till
fcankoutskottets utlåtande nr 32 med
den ändring av § 3 som innebär, att
sparpremien innevarande år skall utgå
med 10 procent och nästkommande år
med 5 procent.

I detta anförande instämde fru Torbrink
(s).

Herr SEVERIN i Stockholm (s):

Herr talman! I motsats till den deklaration
som herr Nelander gjort, att
den partigrupp han tillhör sedan flera
år varit anhängare av en premiering
av det frivilliga sparandet och åtgärder
av ett eller annat slag för att uppmuntra
detta, vill jag säga att jag personligen
städse varit mycket skeptisk
emot dylika åtgärder och att jag även
inför det förslag som nu behandlas varit
mycket tveksam. Jag delar för övrigt
i det fallet uppfattning med finansministern;
det är lätt att se i propositionen
att också han med stor tveksamhet
lagt fram förslaget.

Vi kan emellertid anse att vi befinner
oss i en speciell situation och att

Fredagen den

åtgärder av radikalt slag är påkallade,
om vi skall kunna upprätthålla den
samhällsekonomiska balansen. Om inte
åtgärder av detta slag tillgripits hade
andra åtgärder måst tillgripas, möjligen
en ytterligare höjning av räntan, möjligen
en besvärande kreditransonering
eller något annat. Under alla förhållanden
är det påtagligt, att åtgärder
hade måst vidtas för att upprätthålla
balansen.

Ingen vet om detta förslag, när det
kommer att sändas ut i livet, kommer
att få de åsyftade verkningarna. Detta
vill jag för mitt vidkommande liksom
utskottet inte garantera. Det är ett
försök att i sådan grad uppmuntra det
frivilliga sparandet, att man kgn undkomma
restriktioner, som alltid måste
uppfattas såsom mera irriterande av
befolkningen. Vi får se hur experimentet
lyckas. Jag vill livligt hoppas att
det lyckas. Om så inte blir fallet, får vi
väl anledning återuppta frågan om åtgärder
för den ekonomiska balansens
upprätthållande till nästa år, förutsatt
att inte någon ändring av konjunkturläget
till dess inträffat.

Jag skall inte ingå på någon diskussion
med herr Lundberg om den motivering
han gjorde för sitt avslagsyrkande.
Hans principiella deklaration om
understödstagarandan är emellertid intressant,
i synnerhet med hänsyn till
den utbredning som understöd på andra
områden bär fått, men mot vilken, vad
jag funnit, herr Lundberg inte har gjort
samma principiella invändningar. Jag
skall emellertid låta detta vara detta.

Jag skall säga några ord om det förslag
som från folkpartihåll väckts i en
motion i kammaren med anledning av
propositionen och som går ut på värdeförsäkring
av detta sparande. Att uppnå
värdebeständighet för de sparande är
egentligen ett gammalt spörsmål, som
ventilerats här i riksdagen vid flera
tillfällen och, om jag minns riitt, alltid
på grund av en motion från folkpartihåll.
Det är rätt betecknande att prak -

27 maj 1955 Nr 22 169

Premiering av frivilligt sparande m. m.

tiskt taget samtliga remissinstanser alltid
avstyrkt förslag i denna riktning,
naturligtvis mest med hänsyn till att
förslagen i fråga varit mycket svåra att
praktisera. Det är sålunda till att börja
med oundvikligt, att en sådan värdebeständighet
måste resultera i en premiering
av en viss grupp människor,
vare sig det gäller placering i obligationer
eller annat sparande. Den grupp
som på detta sätt premierades skulle
naturligtvis inte underlåta att göra denna
förmån till föremål för en sorts spekulation.
Om vi utgår ifrån ett värdebeständigt
premieobligationslån — som
en viss grupp av samhällsmedborgare
fick köpa, ty det måste som sagt härvidlag
endast bli fråga om en viss
grupp köpare — kan jag mycket väl
föreställa mig att denna grupp omedelbart
skulle rusa till banken för att låna
pengar och köpa obligationer och sedan
sälja dem till det värde de skulle
ha på grund av värdebeständigheten,
allt under förutsättning att penningvärdet
fortfor att sjunka.

Det är ju sådana betänkligheter man
hyst mot värdebeständiga obligationer.
Samma sak är det naturligtvis med en
sådan värdebeständighet hos premiesparandet.
Herr Nelander kan inte förstå,
att det har en för sparandet oförmånlig
psykologisk verkan, om man
inför en dylik värdeförsäkring. Jag tycker
det är ganska rimligt att göra detta
antagande.

Här vidtager staten speciella åtgärder
för alt upprätthålla penningvärdet
genom uppmuntrande av det frivilliga
sparandet, och då för man fram detta
om värdebeständighet. Det är ungefär
detsamma som om staten skulle säga,
att nu försöker vi visserligen uppmuntra
det frivilliga sparandet för att upprätthålla
penningvärdet, men med detta
kommer vi inte att lyckas, och just därför
måste vi för detta sparande åstadkomma
en värdeförsäkring.

Lyckas vi upprätthålla penningvärdet,
behövs ju ingen värdeförsäkring.

170 Nr 22

Fredagen den 27 maj 1955

Premiering av frivilligt sparande m. m.

Den är därför meningslös och blir —
under förutsättning av ett penningvärdefall
— endast en premiering av de
människor, som nu anlitar premiesparandet.
Jag tror — och det har jag deklarerat
många gånger — att en av förutsättningarna
för det frivilliga sparandet
är ett något så när stabilt penningvärde.
Avsikten med de föreslagna
åtgärderna är att bidraga till en stabilisering
av penningvärdet. Tror man så
litet på möjligheterna att därmed stabilisera
penningvärdet, att man dessutom
måste införa en speciell värdeförsäkring,
så kan jag inte förstå, hur man
kan vara avhängare av förslagen. Hade
jag i sådan grad tvivlat på framgången
för sparpremierna, så skulle jag icke ha
röstat för dem.

Jag vill inte påstå, att den av folkpartiet
föreslagna deklarationen på heder
och samvete, som insättare skulle
göra, i och för sig är skadlig. Utskottet
har betraktat den såsom en tämligen
harmlöst gest, eftersom ingen som helst
möjlighet till kontroll skulle finnas, i
varje fall inte utan en rätt omfattande
administrativ apparat. Under dessa förhållanden
har utskottet funnit, att det
egentligen inte är lönt att göra någon
deklaration i denna riktning, och utskottet
kan inte tillstyrka förslaget.

Jag skall sluta med att säga ett par
ord till herr Johanson i Västervik om
premiens’ storlek. Det kan naturligtvis
alltid diskuteras, hur en sådan premie
skall avvägas. Man vet inte, vilken framgång
det skulle ha blivit, om premien
varit mindre, och ej heller vilket resultatet
skulle ha blivit, om den varit
större. Men gör ett försök, och finansministern
har vid denna avvägning
kommit fram till den i propositionen
föreslagna premien. Utskottet har för
sitt vidkommande inte kunnat säga, att
just detta premiebelopp är felaktigt och
att ett annat är bättre. Den fruktan för
ett räntetänkande som herr Johanson i
Västervik hyser tror jag är tämligen
omotiverad. Av den anledningen behö -

ver vi inte ge oss till att göra några
ändringar. Kunde för övrigt en premie
av 200 kronor framkalla ett sådant
räntetänkande, så fruktar jag att även
en premie på halva detta belopp principiellt
måste verka i samma riktning.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Severin är skeptisk
mot detta frivilliga sparande, och
jag frågar: Är det då rimligt, att utskottet
med öppna ögon går in för en
sådan här åtgärd, som kanske kostar
statsverket 100 eller 200 miljoner kronor,
utan att man har någon som helst
garanti för att det sker ett verkligt nysparande? När

jag talade om understödstagaranda,
så gjorde jag det inte ur principiell
synpunkt, utan därför att man i
andra sammanhang talar om understödstagaranda.
Då det gäller olika åtgärder,
som samhället vidtager, skall
man nog inte bara tala om principer,
utan man skall göra praktiska bedömanden,
och här gör jag ett praktiskt
bedömande, och det säger mig, att
det är orimligt att slå in på denna väg.

Jag skulle vilja fråga herr Severin:
Är detta inkörsporten till ett system
med så hög inlåningsränta, att denna
skall vara stimulerande, då skall inte
bara detta premiesparande utan även
annat sparande, exempelvis i form av
livförsäkringar, närma sig de 8 procenten.
Annars kan väl endast det inträffa,
att man överför sparandet ifrån
dessa långtidssparinrättningar till premiesparverksamheten.
Samtidigt lämnar
man ut hela sparandet till spekulativa
intressen, vilket redan nu är påtänkt
från visst håll.

Herr NELANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte alls gå in
på herr Lundbergs tal om ockerränta

Nr 22 171

Fredagen den 27 maj 1955

och Ebberöds bank. Det må andra bemöta.

Utskottets värderade ordförande sade,
att om han för sin del hade tvekat
om möjligheten av att bibehålla ett fast
penningvärde, skulle han inte alls ha
gått med på detta förslag om att premiera
ett frivilligt sparande. Jag har,
herr Severin, deklarerat, att vi gärna
går med på förslaget. I motsats till ett
tvångssparande vill vi uppmuntra ett
frivilligt sparande, och vi gör det med
den utgångspunkten, att vi anser, att
sparandet under den gångna tiden har
varit otillräckligt. Hade det varit tillräckligt,
hade man inte behövt uppmuntra
det. Vi i vårt land är för övrigt
inte de enda som anser, att ett sådant
behov skulle föreligga. Tvärtom
har andra länder flera gånger gjort liknande
insatser för att öka sparandet.

I fråga om försäkran på heder och
samvete tyckte herr Severin, att den
varken kunde skada eller nytta, och var
likgiltig inför den. Men, herr Severin,
om det förhåller sig så, kunde man väl
försöka med en sådan försäkran. Alltid
kunde den ha något av återhållande
verkan på överförandet av kapital från
andra tillgångar till banktillgodohavanden.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag har inte någon särskild
anledning att anföra någonting
till utskottets yttrande. Herr Nelander
har emellertid sagt en sak, som har gett
mig orsak att ta till orda. Han anförde
som sin mening, att den omständigheten
att den kungl. propositionen icke
har medtagit Kooperativa förbundet
och Hyresgästernas sparkasse- och
byggnadsförening hland de institutioner,
som kunde förmedla sparpremieringen,
var ett slag under bältet. Från
regeringens sida har vi visst förtroende
för dessa organisationers både ansvar
och förmåga, men vi har inte gjort

Premiering av frivilligt sparande m. m.

någon prövning från den utgångspunkten.
Vi har funnit, att det finns så
många andra organisationer som också
driver sparverksamhet bland sina medlemmar.
Det är ju uppenbart, att somliga
kan anförtros uppgiften och andra
kan det inte, men det är mycket svårt
att dra en gräns dem emellan, ja, nästan
omöjligt. Hur man än gör det, herr
Nelander, finns det organisationer som
får ett sådant här slag under bältet.
Herr Nelander ger med sitt instämmande
i utskottets förslag åtskilliga organisationer,
bland andra hantverkarnas,
ett dylikt.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag skall inte mycket
förlänga denna debatt, även om det
skulle ha varit åtskilligt att säga t. ex.
i fråga om herr Lundbergs bestämda
dekreterande, att räntan inte inverkar
på sparandet, hur hög den än är. Sådana
frågor brukar anses vara mycket
diskutabla, men herr Lundberg är nästan
ändå skickligare än finansministern,
när det gäller att ha en bestämd uppfattning
om mycket besvärliga spörsmål.
Jag skall emellertid gå förbi allt
detta för att göra en reflexion rörande
en av de punkter, som skiljer reservationen
från utskottsbetänkandet.

Både herr Nelander och herr Severin
var inne på frågan om huruvida man
skall begära en förklaring på heder och
samvete, att det rör sig om nysparande.
Vad man vill stimulera är ju det nya
sparandet. Detta talar i och för sig
starkt för att man gör det som göras
kan för att det också skall bli detta
som premieras. Emellertid finns det
risk för att allmänhetens reaktion kan
påverkas i ogynnsam riktning, om människor,
som inte har möjlighet att spara
något, kan konstatera, att vänner och
bekanta och grannar, som heller inte
sparar men som har fått ett litet arv
eller dylikt, flyttar en del pengar över
på sådant konto och får premier. Jag

172

Nr 22

Fredagen den 27 maj 1955

Premiering av frivilligt sparande m. in.

är rädd för att själva tanken på att
premiera det frivilliga sparandet kan
komma att skadas, om man inte bygger
på att det just är det nya sparandet
som skall premieras. Det hela är något
av ett experiment — det erkänner väl
alla — och då är det väl värdefullt, om
vi försöker lägga experimentet till rätta
så väl som möjligt. Det vore mycket
beklagligt, om många bland allmänheten
skulle reagera så, att enligt deras
mening en orättvisa hade kommit till
stånd. Jag tror inte, att de skulle uppfatta
det som orättvist, om det verkligen
var nysparandet som premierades.

Sedan är det också klart, att om folk
får premier utan att spara — och det
får de som har pengar disponibla —
har hela denna grupp inte längre någon
anledning att spara mera nu än när det
inte fanns sparpremier. Jag trodde det
var meningen, att vi skulle stimulera
folk att spara, men det gör vi inte, när
det gäller dem som har pengar, som kan
flyttas över. De får premier ändå. Lättast
att påverka att spara, är många
gånger de som har en litet sparvänlig
inställning och som kanske redan har
ett litet sparkapital. Men för denna
stora grupp ordnar man det nu så, att
de kan få sparpremier bara genom att
flytta över pengar. Kan det vara klokt
att avstå från en konstruktion som
skulle stimulera sparandet även hos
denna grupp?

Det är klart att verkan av dessa sparpremier
delvis blir beroende av den
upplysningsverksamhet som bedrives.
Jag läste häromdagen i regeringens huvudorgan,
vars chefredaktör är ledamot
av riksdagen, en artikel — naturligtvis
av en annan penna — där det framhölls,
att det ju gick att sälja rätten
till sparpremien; även om man själv
varken sparade eller flyttade över pengar,
kunde man få en hundralapp av en
granne som flyttade över pengar och
då fick så mycket mera i sparpremie.
Jag tvekar inte att säga att en upplysningsverksamhet
av denna art närmast

är att beteckna som ett sabotage mot
den föreslagna sparpremieringen. Jag
hoppas att finansministern tar sig ett
litet samtal med den inom hans parti
mycket anlitade ekonom som svarar
för författarskapet till artikeln i fråga.

Herr talman! Vad det här gäller är ju
att nå ett så gott resultat som möjligt
av sparandet, och jag kan inte se att
det finns någon annan invändning mot
att det skall avges en förklaring på heder
och samvete om att det är fråga om
nysparande, än att man säger, att en
sådan förklaring inte spelar någon roll.
Men detta är väl att ge ett underbetyg
åt Sveriges folk som jag är övertygad
om att Sveriges folk inte förtjänar. Det
talas här ofta, inte minst från högerpartiets
sida, om att vi skall visa folket
förtroende. Nu finns det ett tillfälle att
visa att vi har förtroende till vad en
svensk medborgare på heder och samvete
förklarar. Observera att det här är
fråga om någonting som uppfattas såsom
en extra förmån, vilken staten ger
för en viss prestation. Det kan inte vara
riktigt att då göra gällande, att folk
skulle komma att begära denna extra
förmån utan att i minsta mån låta sig
påverkas av det förhållandet att man
skall avge en förklaring på heder och
samvete. Jag är, herr talman, övertygad
om att det är en felaktig bedömning av
svenska folkets karaktär, om man påstår
något sådant. Det skulle vara mycket
beklagligt, om en försöksverksamhet av
denna art skulle byggas på oriktiga
grunder.

Herr Nelander har här varit inne på
frågan om kompensation för sjunkande
penningvärde även vid ett sparande av
detta slag. Finansministern talade i går
också om penningvärdeskompensationen
och gjorde en jämförelse mellan
folkpensionen och tvångssparandet. Jag
tycker att man med större rätt kan
göra en sådan jämförelse mellan det
frivilliga sparandet och folkpensionen,
även om jag medger att inte heller denna
jämförelse är särskilt bärande. Efter

Fredagen den 27 maj 1955

Nr 22 173

en rätt energisk verksamhet från folkpartihåll
har vi ju nu kommit så långt
att vi infört en automatisk verkande
penningvärdeskompensation när det
gäller folkpensionen. Jag tycker att det
skulle vara anledning att göra åtminstone
ett försök att åstadkomma en sådan
penningvärdeskompensation och
den trygghet, som denna innebär, även
när det gäller det frivilliga sparandet.
Detta sparande måste ju starkt påverkas
av att människorna har en känsla av
att de sparade pengarna kommer att
behålla sitt värde.

Det väsentliga i detta sammanhang
är — den saken gick herr Lundberg alldeles
förbi — att det allmänna intar en
mera intresserad hållning gentemot spararna.
Man kan tvista om konstruktionen
på den ena eller andra punkten
av det här föreslagna stödet åt det här
förslagna sparandet, men när det allmänna
efter relativt lång tvekan dock
nu är berett att göra något som vittnar
om ett intresse för att uppmuntra sparandet,
så bör man ta konsekvenserna
av denna attityd, och jag tror, herr talman,
att dessa går i den riktning som
reservationen anger.

Herr NELANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde närmast ordet
för att rätta ett litet missförstånd.
Finansministern sade, att jag hade karakteriserat
det förhållandet, att propositionen
uteslutit KF:s och HSB:s sparkassor,
såsom ett slag under bältet. Det
har jag aldrig gjort. Jag sade, att vi ansåg
att ett par så förnäma folkrörelser
som dessa, i vilkas sparkassor många
människor har sina pengar placerade,
borde ha medtagits i det föreliggande
förslaget, och jag påpekade att i RF :s
eget organ Vi hade man betecknat det
hela som »ett slag under bältet». Själv
anförde jag inte några som helst kommentarer
till detta uttalande.

Jag vill tillägga att i vårt förslag ingick,
att Kungl. Maj :t skulle få bemyn -

Premiering av frivilligt sparande m. m.

digande att ta med KF:s och HSB:s
sparkassor och eventuellt andra med
dem jämställda, såsom den av finansministern
omnämnda hantverkarnas
sparorganisation. Vi ansåg emellertid
att vi kunde gå med på utskottets förslag,
eftersom de båda största organisationerna
togs med. Vi anser, att en
sparpremiering bör ske på så bred front
som möjligt och att framför allt alla
krafter bör sättas in på att åstadkomma
ett fast penningvärde. Det är, såsom jag
tidigare sagt, den bästa stimulansen för
att öka sparandet.

Herr SEVERIN i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin fruktade att
detta, att människor såg att andra kunde
komma i åtnjutande av dessa premier
utan att egentligen ha presterat
något nysparande skulle verka psykologiskt
oförmånligt, så att människor
miste lusten att spara. Jag tror inte
detta är alldeles uteslutet. Men även om
så vore, tror herr Ohlin verkligen, att
man kan hindra dels dessa åtgärder,
som folk skulle vidta, och dels de tråkiga
verkningarna därav genom denna
deklaration på heder och samvete? Ingen
i utskottet kände sig såsom direkt
fiende till en dylik deklaration. Motivet
för utskottets ställningstagande var, att
man tyckte det vore onödigt att skriva
in i lagen en bestämmelse om en dylik
deklaration, när man vet att den komme
att sakna betydelse.

Herr Ohlin var inne på frågan om
de värdebeständiga obligationerna. Herr
Ohlin vet ju, att man har gjort försök
på sina håll med värdebeständiga obligationer,
men att man har övergivit
detta medel, därför att det inte gett
lyckliga resultat. Skall man besvära sig
med värdebeständighetsgarantier, tycker
jag det vore riktigast att göra riksbankens
sedlar värdebeständiga. Det är
också målet för vår strävan och avsikten
med sparprcmierna att upprätthålla

174 Nr 22

Fredagen den 27 maj 1955

Premiering av frivilligt sparande m. m.

värdebeständigheten hos riksbankens
sedlar. Att vidta åtgärder, som skall ge
värdebeständighet åt viss del av de
belopp som människor spar, är helt enkelt
att erkänna, att vi inte lyckas stabilisera
penningvärdet. Att vi måste ha
extra åtgärder, som premierar åtminstone
en viss del av vad människor spar,
medan penningvärdet fortsätter att sjunka,
kan inte vara psykologiskt uppmuntrande
för sparande.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Ohlin vill jag
säga, att räntan bedömes på ett annat
sätt av de större kapitalplacerarna än
av de mindre spararna, som inte har
förmåga att spara så stora belopp, att
räntan får större stimulerande betydelse.

Så skulle jag vilja fråga, om inte de
som spar för att bygga egna hem eller
för något annat ur samhällelig synpunkt
värdefullt mål inte är nysparare? De
står utanför. Deras pengar blir mindre
värda, men de får ändå vara med om
att med sina skatter betala premierna
åt dem som sätter in sina besparingar
på sparkontot.

Herr Ohlin talade om sabotage mot
sparandet. Men den propaganda som
oppositionen har fört mot obligatoriskt
sparande var ett sabotage mot allt sparande
i detta land. Att reparera den
skada som oppositionen härigenom
åstadkom kommer att kosta miljoner
och kommer också att kräva omfattande
upplysningsverksamhet.

Sedan talas det om deklarationen på
heder och samvete. Herr talman! Vi
har under de sista 14 dagarna eller tre
veckorna sett vilka uttryck politisk taktik
och politisk spekulation kan taga
sig i olika sammanhang. När de politiskt
ansvariga ledarna kan förfara såsom
de i vissa fall har gjort på senaste
tid, frågar man sig om man kan lita på
att andra människor i ekonomiska ting
är så oerhört mycket hederligare än
vissa politiska ledare?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag skall tillåta mig att
göra ett par korta repliker. Jag vill med
anledning av vad herr Nelander senast
yttrade säga, att regeringen har försökt
välja mellan de organisationer, som bedriver
sparverksamhet bland sina medlemmar.
Regeringen kom till den uppfattningen,
att det var svårt, för att inte
säga omöjligt, att göra det valet. Då
kommer ett folkpartiförslag om att riksdagen
skall ålägga regeringen att göra
det val, som regeringen har sagt är svårt
eller till och med omöjligt att göra. Det
är rätt typiskt för den meningsriktning
herr Nelander tillhör, att man på andra
vill lägga uppgifter som man själv inte
kan klara upp.

Någonting av samma anda låg i herr
Ohlins uppmaning till mig att utöva pedagogisk
verksamhet gentemot en viss
skribent. Eftersom herr Ohlin av yrke
och fallenhet är väl lämpad för den
uppgiften, förstår jag inte, varför han
skall gå omvägen över mig.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! På det sista måste jag
svara, att det är rätt bedrövligt att regeringens
huvudorgan bedriver en upplysningsverksamhet
av det slag jag för
en stund sedan karakteriserade. Jag har
i andra sammanhang försökt bedriva
upplysningsverksamhet gentemot denna
skribent, men det har varit utan framgång.
Jag utgår ifrån, att finansministern''
i det fallet har betydligt större pedagogisk
förmåga än jag, och dessutom
lär väl finansministern ha något större
anledning än jag att intressera sig för
att det i regeringens huvudorgan bedrives
en verksamhet som sticker käppar i
hjulen för finansministerns egna förslag.

Vidare sade finansministern, att folkpartiet
vill lägga uppgifter på andra.
Vi har kommit till den uppfattningen,
att gränsdragningen bör ske på det av
herr Nelander angivna sättet, och då

Fredagen den 27 maj 1955

Nr 22

175

säger finansministern, att vi lägger uppgifter
på andra. Vill finansministern
kanske beveka oss att överta ledningen
av finansdepartementet, eller vad är
meningen? Så länge finansministern har
sin post, får han väl också lov att fullgöra
de åligganden som den medför.
Såvitt jag förstår har utskottet här
gått på en annan linje än regeringens,
och finansministern bör väl då rikta
kritik även mot utskottet i dess helhet.

Herr Lundberg talade om egnahemsägarna.
Jag vill i det sammanhanget påpeka,
att det i folkpartiets förslag om
schablontaxeringen fanns en uppmuntran
just åt egnahemsägarnas sparande
genom ett visst skattefritt avdrag vid
fastighetsinkomst. Detta förslag har utarbetats
av de av finansministern tillkallade
experterna, men regeringspartierna
har avvisat det.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Folkpartimotionen har
gått bet på uppgiften att anvisa någon
väg för en uppdelning. Då väljer man i
stället att säga, att det vi inte kan göra
och det som regeringen har sagt är
svårt eller omöjligt att göra, det skall
regeringen ändå göra. Jag behöver inte
säga mer för att avslöja det förslaget.

Sedan vill jag säga, att det är något
uppseendeväckande att herr Ohlin på
detta enträgna sätt uppmanar mig att
påverka det fria ordet, då man ju vet
hur ömtålig han själv är för varje antydan
om vad som skrives i de med folkpartiet
sympatiserande tidningarna.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Herr Ohlin sade, att finansministern
är bättre pedagog än han.
Det vill jag inte bestrida, och det torde
kammaren för länge sedan ha kommit
underfund med.

Vad jag reagerar emot är, att herr
Ohlin och andra representanter för oppositionspartierna
senast i går talade

Premiering av frivilligt sparande m. m.

om skattesänkningar och att folkpartiet
tid efter annan kommer med förslag,
vars genomförande skulle kosta miljontals
kronor, samtidigt som man påstår
sig vara på det klara med att penningpolitiska
åtgärder måste vidtagas för
att vi skall kunna hålla inflationen
tillbaka. Jag frågar: Är det realpolitik
att inge svenska folket den uppfattningen,
att det nu, då det är nödvändigt att
främja en inflationshämmande verksamhet,
skulle vara möjligt att genomföra
en skattesänkning? Jag reagerar
sålunda emot att oppositionen gör partipolitik
av de ekonomiska problemen
och inte håller sig till de reella värden,
som är nödvändiga för att vi skall kunna
klara vår social- och kulturpolitik
och andra angelägna uppgifter.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav först propositioner
dels på godkännande av 1 §
första stycket i utskottets förslag till fördelning
om premiering av frivilligt sparande
dels ock på avslag å utskottets
förslag i denna del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lundberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
1 § 1 stycket i bankoutskottets föreliggande
förslag till förordning om premiering
av frivilligt sparande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets förslag i denna del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren godkänt

176 Nr 22

Fredagen den 27 maj 1955

Premiering av frivilligt sparande m. m.
utskottets förslag till styckets lydelse.

På därå framställd proposition godkändes
härefter 1 § andra stycket.

2 §

Godkändes.

3 § föredrogs; och yttrade därvid:

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan med den
ändring beträffande procentsatserna
som jag angav i mitt förra anförande.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen i denna del.

Överläggningen var härmed slutad.

På därå av herr talmannen framställd
proposition godkände kammaren till en
början utskottets förslag beträffande 3 §
första stycket.

Beträffande andra stycket gav herr
talmannen härefter propositioner dels
på godkännande av utskottets förslag
dels ock på antagande av stycket i den
lydelse, som föreslagits av herr Johanson
i Västervik; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Johanson
i Västervik begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
3 § andra stycket i bankoutskottets
föreliggande förslag till förordning om
premiering av frivilligt sparande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
bestämmelsen i den lydelse, som föreslagits
av herr Johanson i Västervik.

Herr talmannen framställde vidare
propositioner i fråga om det i reservationen
gjorda förslaget om tillägg till
3 §, nämligen dels på avslag på detta
förslag i enlighet med utskottets hemställan
dels ock på godkännande av förslaget;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nelander begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som i likhet med bankoutskottet
vill, att kammaren avslår det i reservationen
av herr Danmans m. fl.
framlagda förslaget om införande av ett
tredje stycke i 3 § av föreliggande förslag
till förordning om premiering av
frivilligt sparande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
det i reservationen föreslagna tillägget
till denna paragraf.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren godkänt
utskottets förslag i denna del.

Övriga delar av förordningsförslaget

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A

Förklarades besvarad genom kamma -

Fredagen den 27 maj 1955

Nr 22 177

rens beslut i fråga om förordningsförslaget.

Punkterna B och C

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets
memorial och utlåtanden:

nr 33, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande bankoutskottets
utlåtande i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om sparbanker, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner,

nr 34, angående ändring i avlöningsbestämmelserna
för hos riksdagen tillfälligt
anställda tjänstemän, m. m., och
nr 35, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet
hänvisade motioner; samt

bevillningsutskottets betänkande nr
49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i
nämnda memorial, utlåtanden och betänkande
hemställt.

§ 5

Premiering av bostadssparande

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 51, i anledning av väckta
motioner med förslag till förordning om
bostadssparande.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:147 av herr Ewerlöf
in. fl. och 11:178 av herr Hjalmarson
m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte antaga ett i motionerna framlagt
förslag till förordning om bostadssparande.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 147 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: 178 av herr Hjalmar -

Premiering av bostadssparande

son m. fl. med förslag till förordning
om bostadssparande icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Velander och Hagberg i Malmö, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till förevarande
motioner, antaga det däri
framlagda förslaget till förordning om
bostadssparande.

Härjämte hade ett särskilt yttrande
avgivits av herrar Spetz, Söderquist,
Kristensson i Osby, Sjölin och Christenson
i Malmö.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SJÖLIN (fp):

Herr talman! Representanterna för
folkpartiet i utskottet har inte kunnat
biträda det föreliggande förslaget till
premiering av bostadssparande. Vi har
emellertid inte heller kunnat följa majoriteten
i dess motivering för avslag
på de i detta ärende väckta motionerna.
I ett särskilt yttrande har vi angivit
vår uppfattning härom.

Enligt motionerna skall äkta makar
ha rätt att på ett särskilt konto för bostadsanskaffning
under en femårsperiod
insätta sammanlagt 8 000 kronor och
åtnjuta uppskov med taxering till kommunal
och statlig inkomstskatt för det
belopp som insatts på det särskilda kontot.
Om de sparade medlen uttages för
förvärv av eget hem eller för betalning
av insats i bostadsrättsförening inom
femårsperioden skall skatt inte utgå.
Detta betyder en extra bostadssubvention
av cirka 3 000—4 000 kronor, kanske
rent av upp till G 000 kronor, utöver
det räntefria egnahemslån som erhålles.
Detta lån utgår för närvarande med
8 000 kronor men kommer från och
med den 1 april nästa år att bli 6 000
kronor. I synnerhet med hänsyn till att
denna sparpremiering ej är bunden vid
nysparande synes det oss som om förmånerna
är olämpligt avvägda. De kan

12 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 22

178 Nr 22 Fredagen den

Premiering av bostadssparande

medföra en alldeles särskild favör utan
den motprestation som man syftar till
med sparpremierande. Kanske man
också bör tillägga att premieringen blir
progressiv i en utsträckning som man
nog helst bör undvika. Förslaget innebär
nämligen att med högre inkomster
följer allt högre premier.

Jag är emellertid angelägen att betona
att vi inte är motståndare till premiering
av bostadssparande. Från vårt
håll har motioner i detta syfte väckts
vid årets riksdag. Behandlingen av dem
har emellertid uppskjutits till höstriksdagen.
De syftar till en utredning av
spörsmålet i avsikt att uppnå en sådan
sparform som ur anförda synpunkter
kan anses vara acceptabel. Vi har
för övrigt i dessa motioner skisserat
olika sparfrämjande åtgärder. Enligt
vår mening är det synnerligen angeläget
att nysparandet på allt sätt uppmuntras
och stimuleras. Jag vill tillägga
att detta är så mycket nödvändigare
som man i vida kretsar synes sakna
klara begrepp om betydelsen av den
enskildes sparande.

Med hänsyn till den debatt om sparande
som förts tidigare i dag har jag
inte anledning att nu ytterligare utlägga
denna text.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
förhandlingarna.

Herr HAGBERG i Malmö (h):

Herr talman! Liksom böcker har uppenbarligen
även motioner sina öden.

I fjol motionerade vi på vårt håll om
skattepremiering av sådant målsparande,
som man brukar kalla bostadssparande.
Motionerna avstyrktes i ritualmässig
ordning av bevillningsutskottets
majoritet. De behandlades här i kammaren,
den 24 november, om jag inte
missminner mig. Den avgörande motiveringen
för bevillningsutskottets majoritets
avvisande hållning var, att motionärerna
inte hade kunnat »garan -

27 maj 1955

lera», att endast nysparande komme att
bli premierat och att folk inte i viss
utsträckning skulle komma att överföra
medel från redan förefintliga bankinsättningar
till detta ifrågasatta nya
konto och därmed komma i åtnjutande
av dettas förmåner. Från vårt håll invändes,
att sådana garantier inte kan
ställas. Man kan inte garantera, sade
vi, att det i alla situationer blir fråga
om endast nysparande. Man måste ta
vissa risker för att kunna nå målet.

Nu är det ganska intressant att se, att
samma problem har dryftats i den
kungl. proposition, som vi biföll för
en stund sedan, om kontantpremiering
i viss utsträckning av sparandet. Finansministern
ger där till känna den
meningen, att man inte i alla lägen
kan vara säker på att bara nysparande
belönas. Han accepterar alltså den uppfattningen,
som vi förde till torgs här i
november, att man får ta vissa risker
härvidlag. Bevillningsutskottet har
självfallet i sitt tillstyrkande av propositionen
även tillägnat sig departementschefens
inställning på denna punkt.

Vi har i år upprepat vår motion.
Denna skulle alltså nu ritualmässigt avstyrkas
av bevillningsutskottets majoritet.
Men har har då självfallet inte kunnat
använda den motivering, som dög
i november 1954, eftersom denna så att
säga har desavuerats av den kungl. propositionen
om sparpremiering. Nu har
man alltså funnit på en ny motivering,
nämligen den att det är orimligt att
ovanpå denna kontantpremiering av frivilligt
sparande lägga ytterligare en
skattepremiering av sparandet. Jag kan
inte se varför man inte jämsides med
kontantpremieringen, som vi för en
stund sedan praktiskt taget enhälligt
beslöt, skulle kunna lägga även den
form av uppmuntran av frivilligt sparande,
som i vår motion har föreslagits.

Jag vill erinra om att herr Nelander
i sitt anförande nyss talade om angelägenheten
av frivilligt sparande på
bred front. Strävan efter sådant spa -

Fredagen den 27 maj 1955

Nr 22 179

rande på bred front, ett vad jag skulle
vilja kalla differentierat sparande, är
den principiella grunden för vår framställning.

Nu är det nog inte mycket att göra
åt saken, eftersom utskottet avstyrkt motionen.
Jag hemställer med dessa få ord,
herr talman, om bifall till den reservation
av herr Velander och undertecknad,
som är knuten till bevillningsutskottets
betänkande.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag skall nöja mig med
att med hänvisning till det bankoutskottsutlåtande
som kammaren nyss
har tagit ställning till hemställa om bifall
till bevillningsutskottets här föreliggande
förslag. Det går ut på att man
skall avvakta erfarenhet av de nu beslutade
sparfrämjande åtgärderna innan
man bygger ut detta sparande och
gör det skattefritt.

Jag skulle i detta sammanhang också
vilja säga, att det inte är något vanligt
förfarande folkpartiet här föreslår,
nämligen att riksdagen på förhand uttalar
en mening om ett ärende som
kommer att behandlas i höst och som
prövas av ett annat utskott än bevillningsutskottet.
Det får vi väl ändå vänta
med till dess bankoutskottets utlåtande
föreligger i höst.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr SJÖLIN (fp):

Herr talman! Jag kan inte se att det
finns anledning till anmärkning på
folkpartiets uttalande i dess särskilda
yttrande till utskottets betänkande. Det
finns väl inget hinder mot att i ett sådant
sammanhang erinra om de motioner
som föreligger. Herr Olssons påpekande
synes mig därför vara obefogat.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! När man säger, att dessa
motioner skall behandlas av banko -

Ändring i vägtrafikförordningen

utskottet i höst men begär att riksdagen
nu skall skriva på detta sätt, finns
det nog inte mer än en mening om vad
det är man åsyftar.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 6

Ändring i vägtrafikförordningen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648),
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 25 mars 1955 dagtecknad
proposition, nr 172, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden, anhållit om
riksdagens yttrande över ett vid propositionen
fogat förslag till förordning om
ändring i vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648).

I propositionen, vilken i huvudsak
grundade sig på ett av trafiksäkerhetsutredningen
den 15 december 1954 avgivet
betänkande, hade föreslagits ändringar
rörande följande ämnen, nämligen
hastighetsbegränsning, skyldighet
att stanna vid huvudled, passerandet av
vissa järnvägskorsningar, omkörning,
överskridandet av maximilast m. m.,
fordonsbelysning m. m. samt hastighetsmätare.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat fjorton i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen de

likalydande motionerna 1:496 av
herr Andersson, Birger, och herr Elows -

180 Nr 22

Fredagen den 27 maj 1955

Ändring i vägtrafikförordningen

son, Nils, samt 11:614 av herr Nilsson
i Göteborg m. fl.;

de likalydande motionerna 1:504 av
herr Bergvall m. fl. samt II: 622 av herr
Asp m. fl.;

de likalydande motionerna 1:505 av
herr Bergvall m. fl. samt II: 623 av herr
Asp m. fl.;

de likalydande motionerna 1:506 av
herr Sunne m. fl. samt 11:626 av herr
Carlsson i Stockholm m. fl.;

de likalydande motionerna 1:507 av
herr Sunne och herr Johansson, Anders,
samt 11:625 av herrar Christenson i
Malmö och Carlsson i Stockholm;

de likalydande motionerna 1:508 av
herr Bergh samt II: 624 av herrar Cassel
och Asp;

motionen 11:613 av herr Hansson i
Skegrie m. fl.; ävensom

motionen 11:627 av herrar Hansson
i Önnarp och Andersson i Brämhult.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen i anledning av förevarande
proposition, nr 172, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening
giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört;

B. att förevarande motioner — I: 496
och 11:614, 1:504 och 11:622, 1:505
och 11:623, 1:506 och 11:626, 1:507
och 11:625, 1:508 och 11:624, 11:613
samt II: 627 — i den mån de icke kunde
anses besvarade genom vad utskottet
sålunda anfört, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets yttrande innebar bl. a. avstyrkande
av motionsvis framställda
yrkanden om en allmän hastighetsbegränsning
utom tättbebyggt område.
Beträffande maximihastigheten för lastbilar
och bussar förordade utskottet
viss avvikelse från Kungl. Maj :ts förslag.
Ett i motioner framställt yrkande,
att i fråga om åligganden för polisman
att förbjuda fortsatt färd vid överträdelse
av bestämmelserna om maximilast
eller högsta tillåtna axeltryck skulle
gälla högre gränser än av Kungl.

Maj :t föreslagits, avstyrktes av utskottet.
Angående ett i propositionen framlagt
förslag, att cykel fr. o. m. den 1
juli 1956 vid cykling under mörker baktill
skulle vara försedd med såväl lykta
som reflexanordning, uttalade utskottet
sig för att Kungl. Maj :t borde överväga,
om icke med ikraftträdandet kunde
tills vidare anstå.

Reservationer hade avgivits:

I. beträffande hastighetsbegränsning:

a) av herrar Nils Elowsson, Nilsson
i Göteborg och Johansson i Södertälje,
vilka ansett att vad utskottet yttrat beträffande
en allmän hastighetsbegränsning
utom tättbebyggt område bort ha
annan, av reservanterna angiven lydelse
och utmynna i förslag att i vägtrafikförordningen
måtte i enlighet med
motionerna nr 1:496 och 11:614 intagas
en bestämmelse av följande innebörd:
Utom tättbebyggt område får motorfordon
icke föras med högre hastighet
än 80 kilometer i timmen,

b) av herrar Nils Elowsson, Nilsson
i Göteborg och Johansson i Södertälje,
vilka ansett att vad utskottet yttrat beträffande
undantagande av vissa lastbilar
och bussar från reglerna om hastighetsbegränsning
bort ha den lydelse
dessa reservanter avgivit och utmynna
i ett tillstyrkande av propositionen i
denna del;

II. beträffande skyldighet att stanna
vid huvudled:

av herr Nilsson i Göteborg, utan angivet
yrkande;

III. beträffande överskridande av
maximilast m. m.:

av herr Magnusson och fru Sandström,
vilka ansett att de i propositionen
föreslagna högsta gränserna för
överskridande av maximilast och högsta
tillåtna axeltryck (20 resp. 10 procent)
borde höjas till 30 resp. 20 procent;

IV. beträffande fordonsbelysning
ni. m.:

av herrar Sunne, Alexanderson och
Nilsson i Göteborg, vilka ansett, att vad
utskottet härom yttrat bort ha annan

Fredagen den 27 maj 1955

Nr 22

181

av reservanterna angiven lydelse, innebärande
tillstyrkande av propositionens
förslag att cykel vid cykling
under mörker skulle fr. o. m. den 1
juli 1956 baktill vara försedd med lykta
och reflexanordning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Det tjänar knappast
något praktiskt ändamål att ta upp en
längre debatt om de skiljaktiga meningar
som anförts i reservationerna,
även om jag anser att de reservationer,
som jag och några kamrater i utskottet
har fogat till betänkandet, berör
väsentliga spörsmål och åtgärder för
en tryggare trafik.

Jag vill gärna inledningsvis säga, att
det var välbetänkt av departementschefen
att ta upp spörsmålet om åtgärder
för att öka trafiksäkerheten, och jag
vill också gärna ha sagt att utredningen
har arbetat snabbt och framlagt förslag,
som skulle kunna betyda ofantligt
mycket för trafiksäkerheten. Utredningen
har inte väjt för att förorda ett sådant
förslag som hastighetsbegränsning
till 80 kilometer i timmen, men det har
inte departementschefen ansett vara
angeläget att ta upp.

Departementschefen har i direktiven
till trafiksäkerhetsutredningen redovisat
utvecklingen av motortrafiken. Han
har också påpekat, att antalet fordon
ökas undan för undan och framför allt
att antalet olyckor i trafiken ökar. Bilden
som han har målat är skrämmande,
men den är verklighetsbetonad. Departementschefen
har sagt, att antalet
olycksoffer i trafiken väcker oro och
att det inte kan vara acceptabelt ur
samhällets synpunkt. Han förordade
därför en utredning, som ofördröjligen
borde komma till stånd och som inte
skulle väja för att pröva vägar och metoder,
vilka vi hittills av olika anledningar
tvekat att tillgripa men vilka
kan förväntas ge mer effektiva resultat.

Ändring i vägtrafikförordningen

Detta har utredningen gjort. Jag gör
honnör för landshövding Mossbergs
radikala förslag — jag tänker då särskilt
på hastighetsbegränsningen. I utskottet
har vi ingående diskuterat detta,
men där liksom annorstädes har bilorganisationerna
så kraftiga och så
många talesmän att man inte kommer
långt i detta sammanhang. Jag skall inte
ta upp alla de teoretiska diskussioner,
som har förts för eller mot en hastighetsbegränsning.
För att fatta mig kort,
herr talman, är det obestridligt att motorfordon
som framförs med hög hastighet
förorsakar olyckor av svår beskaffenhet,
och dessa olyckor blir större
än vad om sker vid de lägre hastigheterna.
Hög hastighet är enligt mitt
sätt att se den mest olycksframkallande
faktorn i trafiken. Man vet hur man kan
tolka statistiken på så många olika sätt,
men olycksstatistiken ger klara besked
om de höga hastigheternas farlighet.

Många trafikolyckor i vårt land inträffar
i städerna, men två tredjedelar
av alla olyckor inträffar på landsbygden,
där hastigheten är högre än i städerna.
Erfarenheten visar att olyckornas
antal och svårighetsgrad stigit, då
tidigare gällande generella hastighetsbegränsningar
slopats. Jag åsyftar de
erfarenheter som man har från Danmark,
där man den 1 juli 1953 slopade
den generella hastighetsbegränsningen.

Jag skall inte närmare gå in på den
frågan. Jag vill redan i detta sammanhang,
herr talman, be att få yrka bifall
till den reservation som har fogats
till utskottsutlåtandet i frågan om hastighetsbegränsningen.

Nu är ju detta utskottsförslag ett yttrande
över Kungl. Maj:ts förslag i propositionen,
och Kungl. Maj :t har sedan
att själv bestämma vilken ståndpunkt
han skall ta i här berörda kontroversiella
spörsmål. Jag har då två reservationer,
som jag hoppas att departementschefen
har all anledning att begrunda.
Den ena gäller hastighetsbegränsning
för bilar med under 2 500 kg

182 Nr 22

Fredagen den 27 maj 1955

Ändring i vägtrafikförordningen

totalvikt. Departementschefen hade det
förslaget i propositionen, men utskottet
har gått på en annan linje och velat
släppa hastigheten fri för bilar med
totalvikt under 2 500 kg.

Den andra reservationen ansluter sig
också till Kungl. Maj ds förslag i propositionen
och gäller de säkerhetsåtgärder
som skall iakttas i fråga om belysningen
av cyklar under mörkret. Det
är ur min synpunkt sett kanske ett av
de mest betydelsefulla spörsmålen, och
departementschefen torde vara vänlig
att beakta den reservation som här föreligger,
ty vid omkörningar mellan
motorfordon i mörker, där det finns
cyklister framför på vägen, är olycksriskerna
påtagligt stora.

Herr talman! Det kunde ha varit åtskilligt
annat att tillägga. Jag skall inte
fresta kammarledamöternas tålamod
med att hålla på längre, ehuru detta
spörsmål är mycket viktigt. Med vad
jag här har yttrat ber jag att få yrka
bifall till de reservationer, som är fogade
till betänkandet i punkterna I a) och
b) och i punkten IV beträffande fordonsbelysningen.

I detta anförande instämde herr Mellqvist
(s).

Herr ASP (s):

Herr talman! I det föreliggande ärendet
har jag tillsammans med andra ledamöter
av denna kammare avlämnat
två motioner. Den ena avser 56 § mom.
1, där vi yrkar på att buss eller lastbil
med totalvikt understigande 2 500
kg skall undantagas från bestämmelserna
om hastighetsbegränsning. Den
motionen har utskottet i utlåtandet yrkat
bifall till, och det ger mig endast
anledning att uttala min tillfredsställelse
med detta.

I den andra motionen, som avser 57 §
i vägtrafikförordningen, har samma motionärer
föreslagit att bestämmelsen om
överskridande av maximilast med 20
procent och överskridande av högsta

axeltryck med 10 procent skall ge skyldighet
för polisman att förbjuda vidare
färd. På denna punkt yrkar motionärerna,
att procenttalen skall höjas
till 30 respektive 20.

Motionen syftar således inte till någon
uppmjukning av ansvarighetsbestämmelserna
vid överbelastning utan
endast till en med 10 procent höjd marginal,
då polisman är skyldig att stoppa
vidare färd.

I propositionen och utskottets utlåtande
åberopas, att denna bestämmelse
tillkommit ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Motionärerna kan inte godta denna motivering.
Vägarna tillåter axeltryck på
6 å 7 ton. Bilarna är byggda för 8 ton.
I varje fall de numera vanligast förekommande
typerna av lastbilar är byggda
för 8 ton. En höjning av marginalen
med 10 procent kan därför inte anses
äventyra trafiksäkerheten.

Denna synnerligen snäva marginal
kommer inte bara att ställa stora krav
på chaufförerna utan även på statspolisens
förmåga att uppskatta lastvikten.
Vi får komma ihåg att volymvikten för
de vanligast förekommande transporterna,
schaktmassa och skogstransporter,
varierar med upp till 40 procent beroende
på materialets fuktighetsgrad. Vid
transport av skogsprodukter påverkas
därtill axeltrycket progressivt vid överskjutande
last.

Om riksdagen nu bifaller propositionen,
blir polisman sålunda skyldig att
stoppa vidare färd vid överbelastning
av en sådan kvantitet som två timmerstockar
eller en kvarts kubikmeter
schaktmassa. Marginalen rymmer inte
större kvantiteter. Motionärerna yrkar
att denna marginal skall ökas, och yrkandet
sammanfaller med vad statspolisintendenten
har föreslagit i sitt remissyttrande.

Herr talman! Med hänsyn till framför
allt det förhållandet, att volymvikten
kan variera upp till 40 procent och
vad i övrigt anförts, yrkar jag bifall
till reservation nr 3 i utskottets utlå -

Fredagen den 27 maj 1955

Nr 22 183

tande, vars yrkande sammanfaller med
yrkandena i motionen.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Det föreliggande utlåtandet
från andra lagutskottet avser ett
yttrande över ett förslag till ändringar
i vägtrafikförordningen, alltså en förordning
som Kungl. Maj :t i enlighet
med bestämmelserna om sin ekonomiska
lagstiftningsmakt äger att utfärda.

Trafiksäkerhetsutredningen avlämnade
sitt utlåtande i december 1954. Dess
förslag har nu prövats av Kungl. Maj :t
och utgör grundvalen för den proposition,
som Kungl. Maj :t nu har begärt
riksdagens yttrande om.

Ändringarna i förslaget avser dels
hastighetsbegränsning, dels skyldighet
att stanna vid huvudled, dels passerande
av vissa järnvägskorsningar, dels
omkörning, dels överskridande av maximilast,
dels fordonsbelysning m. in.,
dels ock hastighetsmätare. I huvudsak
har utskottet ansett sig kunna tillstyrka
det kungl. förslaget. I vissa fall ifrågasätter
utskottet ändringar.

Föredragande departementschefen
har anfört vissa synpunkter som är
grundläggande för förslaget, nämligen
att vi skall försöka förbättra trafiksäkerheten
så mycket som möjligt. Departementschefen
uttalar: »De förslag, som
utredningen framlagt, kan i korthet sägas
gå ut på en skärpning och närmare
reglering av bestämmelserna om förarnas
uppträdande i trafiken samt strängare
krav på de särskilda anordningar,
med vilka fordonen skall vara utrustade.
Jag ansluter mig till utredningens mening,
att vid sidan av pågående åtgärder
för förbättrande av vägnätet en
skärpning av reglerna på förevarande
områden kan på längre sikt leda till en
förbättring av trafiksäkerheten och en
minskning av olycksfrekvensen. Målet
kan givetvis icke nås utan uppoffringar.
Vad angår den föreslagna närmare regleringen
av förarnas uppträdande innc -

Ändring i vägtrafikförordningen

bär föreskrifter av denna art att på
trafikanterna lägges band, som kan synas
överflödiga och irriterande i de
fall, då vederbörandes eget omdöme
säger honom, att en överträdelse icke
skulle medföra någon fara. Bestämmelserna
om viss utrustning å fordonet
medför vissa kostnader för trafikanterna.
Frågan om trafiksäkerheten är
emellertid av den vikt, att dylika betänkligheter
icke får vara avgörande.
Det bör beaktas, att frågan i sista hand
är om åtgärder, som föreskrives i trafikanternas
eget intresse. Utan att föregripa
mitt ställningstagande till de särskilda
åtgärder, som de sakkunniga föreslagit,
vill jag därför redan här uttala,
att jag anser hänsyn till trafiksäkerheten
motivera mera långtgående bestämmelser
än de nu gällande.»

Rörande hastighetsbegränsning har
statsrådet ansett sig böra frångå trafiksäkerhetsutredningens
förslag om en generell
begränsning av hastigheten på
väg utanför tättbebyggt område, där utredningen
föreslagit en hastighet av
högst 80 kilometer i timmen. Utskottsmajoriteten
har ansett sig böra godtaga
departementschefens uppfattning härutinnan.
Utskottet anser nämligen, att
det ur trafiksäkerhetssynpunkt vore
viktigare att hastigheten i stället anpassades
med hänsyn till de i varje fall
rådande förhållandena än att allmän
hastighetsbegränsning infördes. Vid dålig
sikt på vägen måste t. ex. särskild
försiktighet iakttagas.

Härtill kommer frågan, hur man
skall kunna kontrollera att författningen
efterlevs. Skall man inrikta sig på
en kontroll av hastigheten på de fria,
fullt siktbara sträckorna, eller skall man
i stället inrikta kontrollen på de platser,
där man i särskild grad kräver anpassning
av hastigheten? Här kommer
också omkörningsproblemet in i bilden.

Det är givet, att om man har en begränsad
hastighet på eu viss sträcka,
kan detta medföra att det blir svårt att
icke överträda liastighetsbestäminelser -

184 Nr 22

Fredagen den 27 maj 1955

Ändring i vägtrafikförordningen

na vid omkörning, om inte omkörningstiden
skall förlängas.

Utskottet har ansett sig med anledning
av den motion herr Asp nyligen
nämnt böra förorda, att alla de bilar
och bussar, vilkas totalvikt icke överstiger
2 500 kilogram, skall undantagas
ifrån de hastighetsbegränsningsbestämmelser,
som föreskrives för tyngre lastbilar
och bussar. Utskottet vill alltså
förorda en prövning, huruvida man inte
skulle ändra de bestämmelser, vilka
återfinnes i 56 § 1 mom. vägtrafikförordningen.
Varför har utskottet då gått
på den linjen? Utskottet har blivit
övertygat om att det är mycket svårt
att skilja ut vissa typer av dessa vagnar;
det är bara fråga om vissa inredningsdetaljer,
som skulle avgöra, huruvida
det är den ena eller den andra
typen. Alltså förordar utskottet därvidlag
att för dessa skulle gälla den vanliga
bestämmelsen om fri fart. Det har
en viss betydelse, inte minst för att
hindra trafikstockningar.

Herr Nilsson i Göteborg har från denna
plats talat för sin reservation för
utredningens förslag, och jag skall inte
fördjupa mig i det vidare. Det är klart
att olyckorna har ökat i mycket stor
utsträckning och att detta är en allvarlig
fråga. Både de som tillhör utskottsmajoriteten
och reservanterna har samma
strävan att få bestämmelser, som minskar
riskerna i så stor utsträckning
som möjligt.

Jag kan kanske förbigå de frågor, som
inte varit kontroversiella inom utskottet,
alltså där inga motioner eller yrkanden
inom utskottet förekommit, såsom
att stanna vid huvudled och järnvägskorsningar
och dylikt liksom i fråga
om signalerna, där man har godtagit
förslaget.

När det gäller förbud vid passerande
av särskilt markerat övergångsställe,
så skall jag be att få säga, att utskottet
har för sin del ansett sig icke kunna
tillstyrka motionärernas förslag om
nya bestämmelser, därför att om veder -

börande trafikant gör sig skyldig
till oaktsamhet, som inte är ringa, så
kan han redan med nu gällande bestämmelser
befordras till straff för det.

Så har vi överskridandet av maximilasten,
den reservation som avgivits av
herr Magnusson och fru Sandström och
för vilken herr Asp nyss talat. Utskottets
majoritet har i likhet med departementschefen
ansett, att man i detta
hänseende bör söka sig fram på en annan
väg, där man icke ökar den övervikt,
som faktiskt tolereras, innan ingripanden
sker. Man kommer där in på
frågan om nedklassningen av bilar. Vi
har ansett att det inte bör angripas
på detta stadium utan från andra synpunkter.
Vi följer därvidlag departementschefens
förslag.

Beträffande fordonsbelysningen kan
jag kanske fatta mig ganska kort. Utskottet
delar departementschefens uppfattning
om att man bör försöka även
när det gäller cyklar få dem markerade
på ett sådant sätt att de upptäcks av
trafikanterna. Vad utskottet har gjort en
liten erinran om är, att man hemställer
till departementschefen att överväga,
huruvida man inte skulle kunna så att
säga ta litet längre tid på sig beträffande
övergången med hänsyn till de
äldre cyklarna. Man har alltså ansett,
att departementschefen skulle ytterligare
överväga det.

Med dessa ord tillåter jag mig, herr
talman, att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Med instämmande i vad
herr Asp sagt ber jag att få yrka bifall
till reservationen nr 3.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav till en
början propositioner i avseende å utskottets
yttrande om en allmän hastighetsbegränsning
för motorfordons framförande
utom tättbebyggt område, nämligen
dels på godkännande av utskottets
yttrande i denna del dels ock på god -

Fredagen den 27 maj 1955

Nr 22

185

kännande av det yttrande i motsvarande
del, som föreslagits i den av herr
Nils Elowsson m. fl. avgivna reservationen
nr 1 a); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Göteborg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill att kammaren godkänner
andra lagutskottets föreliggande
förslag till yttrande beträffande en allmän
hastighetsbegränsning utom tättbebyggt
område, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
det yttrande i förevarande del, som
föreslagits i den av herr Nils Elowsson
m. fl. avgivna, med 1 a) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren godkänt
utskottets yttrande i denna del.

Härefter gav herr förste vice talmannen
propositioner i fråga om utskottets
yttrande om undantag från hastighetsbegränsning
för vissa fordon, nämligen
dels på godkännande av utskottets yttrande
i detta avseende dels ock på godkännande
av yttrandet i den lydelse,
som föreslagits i den av herr Nils
Elowsson m. fl. avgivna, med 1 b) betecknade
reservationen; och godkände
kammaren utskottets yttrande. I

I avseende å utskottets yttrande i
fråga om överskridande av medgiven
maximilast m. in. gav herr förste vice
talmannen propositioner dels på god -

Ändring i vägtrafikförordningen

kännande av utskottets yttrande dels
ock på godkännande av yttrandet i den
avfattning, som föreslagits i den av herr
Magnusson och fru Sandström avgivna
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Fru Sandström
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill att kammaren godkänner
andra lagutskottets föreliggande
förslag till yttrande beträffande överskridande
av maximilast m. m., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
det yttrande i förevarande del, som
föreslagits i den av herr Magnusson
och fru Sandström avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Cassel
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 126 ja och 54
nej, varjämte 13 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
yttrande beträffande överskridande
av maximilast m. m.

Beträffande utskottets yttrande om
fordonsbelysning m. m. framställde
herr förste vice talmannen propositioner
dels på godkännande av utskottets
yttrande dels ock på godkännande av
yttrandet i den lydelse, som föreslagits

186 Nr 22

Fredagen den 27 maj 1955
Barnmorskeväsendets organisation och den förebyggande mödravården ni, m.

i reservationen av herr Sunne m. fl.;
och godkände kammaren utskottets yttrande
i denna del.

Utskottets hemställan i punkten A,
såvitt den ej vore besvarad genom kammarens
förut fattade beslut blev på därå
framställd proposition, av kammaren
bifallen.

Härefter biföll kammaren utskottets
hemställan i punkten B.

§ 7

Barnmorskeväsendets organisation och
den förebyggande mödravården m. m.

Föredrogs sammansatta stats- och
andra lagutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
angående barnmorskeväsendets
organisation och den förebyggande
mödravården m. m. dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 25 februari 1955 dagtecknad
proposition, nr 129, hade
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden, föreslagit
riksdagen att

dels godkänna de ändrade grunder
för statsbidrag till avlöning åt distriktsbarnmorskor
m. m., som i propositionen
förordats, att med särskilt nämnt
undantag tillämpas fr. o. m. den 1 januari
1956;

dels godkänna de ändrade grunder
för bidrag till förebyggande mödra- och
barnavård, som i propositionen förordats,
att tillämpas fr. o. m. den 1 januari
1956;

dels godkänna de ändrade grunder
för kostnadsfritt tillhandahållande av
läkemedel åt vissa kvinnor, lidande
av havandeskapssjukdomar, som i propositionen
förordats, att tillämpas fr.
o. m. den 1 januari 1956;

dels ock medgiva att för anordnande
av försöksverksamhet med speciell
kontroll av havande kvinnor, lidande
av vissa sjukdomar, måtte för budgetåret
1955/56 från förslagsanslaget till

Bidrag till avlöningar m. m. inom förebyggande
mödra- och barnavård få
disponeras ett belopp av högst 5 000
kronor.

I anledning av propositionen hade
inom riksdagen väckts sju motioner,
nämligen

inom första kammaren
nr 435 av herrar Huss och Sunne,
nr 436 av fru Svenson m. fl. och
nr 437 av fru Hamrin-Thorell m. fl.
samt

inom andra kammaren
nr 549 av fröken Liljedahl m. fl.,
nr 550 av fröken Höjer m. fl.,
nr 551 av fru Sjöstrand m. fl. och
nr 552 av fru Nilsson.

I motionerna I: 436 och II: 349 hade
hemställts »att riksdagen måtte besluta
att statsbidrag skall utgå till samtliga
av distriktssköterskor m. fl. företagna
resor i tjänsten efter samma grunder
som nu gälla beträffande statsbidrag till
resor i förebyggande mödra- och barnavård».

I motionen II: 552 hade hemställts att
riksdagen med bifall i övrigt till propositionens
förslag måtte besluta »sådana
ändringar i de föreslagna grunderna
för förebyggande mödra- och
barnavård att kostnadsfri skärmbildsundersökning
blir obligatorisk för blivande
mödrar; att under havandeskap
tio kontrollbesök hos barnmorska (eller
i förekommande fall av barnmorska)
fastställes som miniminorm för s. k.
normalfall; att i fall av sjukdom, som
föranletts av havandeskapet eller förlossningen,
läkarvård och medicin under
eftervården — åtta veckor — erhålles
kostnadsfritt».

Propositionen och motionerna hade
hänvisats till statsutskottet. Efter överenskommelse
mellan statsutskottet och
andra lagutskottet hade propositionen
och motionerna hänskjutits till behandling
av sammansatt stats- och andra lagutskott.

Fredagen den 27 inaj 1955

Nr 22 187

Barnmorskeväsendets organisation och

Sammansatta utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna 1:435 och 11:550 ävensom,
såvitt nu vore i fråga, motionen II: 552
samt med bifall till förevarande proposition,
nr 129,

dels godkänna de ändrade grunder
för bidrag till förebyggande mödra- och
barnavård, som i propositionen förordats,
att tillämpas fr. o. m. den 1 janauri
1956;

dels godkänna de ändrade grunder
för kostnadsfritt tillhandahållande avläkemedel
åt vissa kvinnor, lidande av
havandeskapssjukdomar, som i propositionen
förordats, att tillämpas fr. o. m.
den 1 januari 1956;

dels ock medgiva att för anordnande
av försöksverksamhet med speciell kontroll
av havande kvinnor, lidande avvissa
sjukdomar, måtte för budgetåret
1955/56 från förslagsanslaget till Bidrag
till avlöningar m. m. inom förebyggande
mödra- och barnavård få disponeras
ett belopp av högst 5 000 kronor;

B. att motionerna 1:436 och 11:549
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionerna 1:437 och 11:551
samt II: 552, i den mån de icke kunde
anses besvarade genom vad utskottet
anfört och hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fröken
Elmén och fru Sandström, vilka ansett
att utskottet under B. bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till motionerna
1:436 och 11:549, måtte godkänna
de av utskottet förordade ändrade grunderna
för statsbidrag till av distriktssköterska,
distriktsbarnmorska och distriktssköterske-barnmorska
i tjänsten
företagna resor, att tillämpas fr. o. in.
den 1 januari 1956.

den förebyggande mödravården m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Endast några ord med
anledning av den reservation, som fogats
till utskottets förevarande utlåtande.

Yi har här alltid varit rörande eniga
om att försöka avskaffa allt krångel
och alla besvärligheter på det administrativa
området, men så fort det gällt
att vidta radikala åtgärder för att bli
av med svårigheterna har vi ställt oss
avvisande. I detta speciella fall gäller
det hälso- och sjukvården, närmare bestämt
statsbidragsbestämmelserna i samband
med distriktssköterskornas sjukresor.
Nu gällande bestämmelser innebär,
att det i vissa fall icke utgår något
statsbidrag för distriktssköterskornas
resor i samband med sjukbesök, medan
däremot utgår sådant bidrag med olika
procenttal i olika län vid sådana resor,
som sammanhänger med den förebyggande
mödra- och barnavården.

Bestämmelserna på detta område är
med andra ord ytterst oenhetliga. Detta
gör att en distriktssköterska, när hon
har varit ute på resor och haft olika
uppdrag, måste dela upp kostnaderna
och redovisa dem åt olika håll. I ena
fallet skall nämligen statsbidrag utgå
och i andra inte. Detta är mycket olustigt
och verkar också mycket oförnuftigt
ur vederbörande distriktssköterskas
synpunkt. Vi bör därför försöka ordna
så, att den arbetskraft vi anställer i
sjukvården blir så effektivt utnyttjad
som möjligt. Den skall inte belastas med
administrativt krångel av detta slag. Systemet
är också besvärligt för huvudmännen.

Härtill kommer att läkarna enligt
sjukförsäkringens bestämmelser erhåller
statsbidrag för sina resor, och när
därför en distriktssköterska — som inte
har statsbidrag för resorna — kallas
till en patient, så måste denne själv
betala sköterskans resekostnader. Detta

188 Nr 22

Fredagen den 27 maj 1955
Barnmorskeväsendets organisation och den förebyggande mödravården m. m.

medför att patienten i många fall anlitar
läkaren i stället för distriktssköterskan,
därför att detta blir billigare.
Det måste emellertid anses synnerligen
oförnuftigt att på detta sätt utnyttja den
dyra arbetskraften.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen, vilken
bygger på en väckt motion, där motionärerna
hemställer om enhetliga bestämmelser
rörande statsbidragen för
resor i samband med sjukbesök.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen återtog ledningen av kammarens
förhandlingar, instämde herr
von Friesen (fp).

Fröken LILJEDAHL (fp):

Herr talman! Då jag i år liksom vid
ett par tidigare tillfällen fört frågan
om enhetliga statsbidrag för distriktssköterskornas
tjänsteresor på tal, kan
jag, på grund av den behandling ärendet
fått, inte uraktlåta att säga några
ord till försvar för motionen.

Jag blev mycket överraskad, då jag
i propositionen nr 129 läste, att inrikesministern
tagit avstånd från att avge
det i statsverkspropositionen utlovade
förslaget om vidgade statsbidrag
till distriktssköterskornas tjänsteresor.
Vad har då inträffat, sedan statsverkspropositionen
lämnades? Jo, en departementspromemoria
med förslag till bestämmelser
i ämnet har utarbetats och
blivit föremål för remissbehandling.
Statskontoret har som vanligt med tanke
på ekonomiska konsekvenser avstyrkt
förslaget. Allmänna statsbidragsutredningen
menar, att därest tanken
på att inom en nära framtid företaga en
radikal förenkling av systemet för statsbidrag
till sekundärkommunerna skulle
hållas aktuell, nya statsbidragsregler,
som skulle få en begränsad giltighetstid,
borde undvikas. Ett ytterligare skäl
härför vore enligt utredningen, att det
ifrågasatta statsbidraget skulle bli av så

ringa storlek, att det kunde sägas sakna
betydelse för dessa kommuners ekonomi.
Medicinalstyrelsen och Svenska
landstingsförbundet däremot, som väl
känner det opraktiska och irrationella
i nuvarande system, önskar få till stånd
förenklingar och förordar statsbidrag
till samtliga tjänsteresor, som företages
av dessa befattningshavare, efter samma
grunder som gäller för resor i förebyggande
mödra- och barnavård.

Vad beträffar allmänna statsbidragsutredningens
yttrande om att det ifrågasatta
statsbidraget skulle bli av så
ringa storlek, att det skulle sakna betydelse
för kommunernas ekonomi, vill
jag erinra om att det endast är ett fåtal
landsting, som åtagit sig att ersätta
distriktssköterskorna för deras tjänsteresor
i sjukvårdsarbete. Kostnaderna
drabbar därför i de flesta fall den enskilda
sjuka människan, som behöver
vård.

1946 års statsbidragssakkunniga för
hälso- och sjukvården har föreslagit, att
staten bör lämna bidrag till distriktssköterskornas
samtliga resekostnader
oavsett ändamålet. De erinrar också om
att 1947 års lag om allmän sjukförsäkring
endast inbegriper läkares resor —
sjuksköterskornas har ej medtagits i
försäkringen. 1953 års beslut om obligatorisk
sjukförsäkring har ytterligare
aktualiserat denna fråga, som ännu inte
är löst, vilket fröken Elmén tidigare
pekat på. Som bekant utgår numera ersättning
med tre fjärdedelar av kostnaden
för läkares resor, medan de, som
av olika anledningar ej kan få komma
i åtnjutande av sjukhusvård men som
behöver vård i hemmet av distriktssköterska,
fortfarande själva måste bestrida
alla utgifter för hennes resor.
Det blir alltså dyrare att ligga hemma
än att ligga på sjukhus, men på sjukhusen
kan man inte få plats. För en patient,
som kanske är i behov av daglig
tillsyn och hjälp, kan vården ställa sig
synnerligen ekonomiskt betungande.
Detta gäller i särskilt hög grad lands -

Fredagen den 27 maj 1955

Nr 22 189

Barnmorskeväsendets organisation och den förebyggande mödravården m. m.

bygdsbefolkningen. Till svårigheterna
att snabbt få den hjälp man behöver
kommer således dryga resekostnader.

Man hade väl haft rätt att vänta sig,
att i och med att sjukförsäkringsreformen
trädde i kraft, skulle en sådan olägenhet
som denna ha fallit bort. Därtill
kommer de organisatoriska svårigheter,
som fröken Elmén berört.

Motionen föreslår statsbidrag efter
samma grunder som gäller vid resor
i förebyggande mödra- och barnavård.
Det är alltså inte fråga om införande
av något nytt system. Skulle ändringar
vidtagas i nu gällande bidragsform för
förebyggande mödra- och barnavård är
det väl enkelt att också göra samma
ändringar inom denna vårdgren för
bevarande av enhetligheten.

I debatten om statsbidrag till yrkesundervisningen
häromdagen talade finansminister
Sköld om »vikten av att
undgå ett stort byråkratiskt kineseri».
Här föreligger ett exempel på byråkratiskt
kineseri, som det är väl värt att
avskaffa.

Till sist, herr talman, vill jag erinra
om vad statsutskottet skrev i fjol, då
frågan var uppe till behandling. Då var
man mycket positiv och man säger där
bl. a., »att utskottet i likhet med motionärerna
ansåg, att ikraftträdandet av
lagen om allmän sjukförsäkring komme
att aktualisera denna fråga. Ur denna
synpunkt förelåge starka skäl för motionärernas
yrkande om skyndsamt
förslag rörande ett administrativt lätthanterligt
bidrag till samtliga av distriktssköterska
företagna resor i hälsooch
sjukvårdsangelägenheter. Utskottet
förutsatte emellertid att Kungl. Maj:t
ägnade frågan erforderlig uppmärksamhet
även utan särskild framställning
från riksdagens sida.»

Så lät det i fjol. Nu vinkar man med
kalla handen fastän ingenting nytt inträffat.
Herr talman! .lag yrkar bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Häruti instämde fru Sjöstrand (fp).

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Jag måste beklaga, att
vi motionärer, som står för motion
II: 550, låtit förleda oss av chefen för
inrikesdepartementet att använda ordet
»obligatorisk» om den skärmbildsundersökning,
till vilken vi anser att
det skall utgå statsbidrag. På s. 15 i
propositionen säger nämligen departementschefen,
att det vore önskvärt, om
alla havande kvinnor obligatoriskt inom
den statsunderstödda förebyggande
mödravårdens ram kunde underkastas
skärmbildsundersökning vid centraldispensärerna.

När vi i slutklämmen till motion 550
föreslagit, att kostnadsfri undersökning
skulle bli obligatorisk för gravida kvinnor,
är det tydligen just detta »obligatorisk»
som har väckt förargelse hos
utskottet. Men, herr talman, som man
säkerligen kan finna ut av motionen,
är det inte det obligatoriska, som för
oss har varit det viktiga. Yi har ansett,
att möjlighet till skärmbildsundersökning
skall beredas alla gravida kvinnor
i den kommun, som beslutar att ordna
med sådan undersökning, och om en
kommun fattar ett dylikt beslut skall
statsbidrag utgå. Vi har inte alls menat,
att om en blivande moder av någon
anledning inte önskar skärmbildsundersökning,
så skall hon ändå dras
till en sådan. Så obligatoriskt har vi
aldrig ansett att det skulle vara.

Då jag alltså menar, att utskottet borde
ha sett till sakfrågan, vill jag säga
ett par ord just om denna. En utredning
inom medicinalstyrelsen har funnit
det angeläget, att alla blivande mödrar
skärmbildsundersöks. För närvarande
bekostar Svenska nationalföreningen
mot tuberkulos sådana undersökningar
efter ansökan av vederbörande
centraldispensärläkare. Undersökningsfrekvensen
växlar alldeles kolossalt.
En brist hos verksamheten är, att
den del av klientelet, som har långa resor,
endast undantagsvis infinner sig
till undersökning. Som det är nu, får

190 Nr 22

Fredagen den 27 maj 1955

Barnmorskcväsendets organisation och den förebyggande mödravården m. m.

nämligen patienten i allmänhet själv
bekosta sina resor.

Det är mycket troligt och naturligtvis
hoppas motionärerna, att inte så
många fall av tuberkulos kommer att
upptäckas, om vi sätter i gång med allmän
skärmbildsundersökning. Men varje
upptäckt fall är för mor och barn
av avgörande betydelse beträffande deras
framtida hälsa, det är det som är
den springande punkten. Det är alltså
fråga om en sådan profylaktisk åtgärd
som svenska folket har så svårt att förstå.
Det talas så mycket om de dryga
kostnaderna för sjukvård m. in., men
att verkligen sätta in profylaktiska åtgärder
är man trög med.

Förslaget går ut på att om läkaren
önskar att skärmbildsundersökning
skall ske, skall vederbörande kommun
få ett statsbidrag på 50 öre per patient.
Nå, vad har nu läkaren för speciell
kompetens i alla olika fall mera än vad
en kommun har att kunna bestämma,
att skärmbildsfotografering skall ske?
En läkare kan inte genom att lyssna på
en patient eller på grund av vederbörandes
allmänna symptom utesluta en
tidigt börjad tuberkulos. Detta kan endast
en skärmbildsfotografering på det
tidiga stadium, som man vill åt.

Av de yttranden, som är avgivna i
denna fråga, har praktiskt taget alla
varit positivt inställda. Endast några
få instanser har ställt sig tveksamma,
huruvida man skulle orka med att ordna
denna fråga. Det gäller exempelvis
Älvsborgs län och Gotlands län. Det är
alltså inte Norrbottens län och Västerbottens
län och de andra län som man
kunde tycka skulle ha det allra svårast,
utan det är några mellansvenska
län som anser att de inte kan ordna
denna fråga. Då frågar motionärerna:
Varför inte låta de län, de kommuner,
som anser sig ha möjlighet att gå i land
med saken, också bestämma att här
skall det bli en undersökning med statsbidrag?
Man skall alltså — för att uppmuntra
dem att verkligen gå in för

denna viktiga angelägenhet — ge dem
statsbidrag, då det ju här verkligen gäller
ett samhällets intresse som hör samman
med de praktiska åtgärder på hälsovårdens
område, till vilka vi har ansett
att statsbidrag bör utgå.

För dagen har jag intet yrkande på
denna punkt, herr talman, men jag
kommer igen. I övrigt kommer jag med
hänvisning till vad som här sagts angående
önskvärdheten av statsbidrag
till resor för distriktssköterskor m. fl.
att yrka bifall till reservationen.

Fru NILSSON (kl:

Herr talman! De åtgärder till förbättrad
mödravård, som föreslås i propositionen
nr 129, är att hälsa med
största tillfredsställelse. Trots att propositionen
går ut på förbättrad mödravård
innebär den dock på väsentliga
punkter en försämring jämfört med de
sakkunnigas förslag. Så är fallet med
t. ex. obligatorisk skärmbildsundersökning.
Den föreslogs av de sakkunniga
och en sådan har också vi i vår motion,
nr 552, yrkat på.

Visserligen kan man säga att tuberkulosen
är på tillbakagång, men erfarenheten
visar dock att det är erforderligt
med kontroll, och jag anser att
även om det komme att kosta några tusenlappar
är det välplacerade pengar,
eftersom det här gäller mödrar som
skall föda barn. Det är ju ytterst nödvändigt
att dessa mödrar är friska, vilket
är grundläggande för barnens hälsa
i framtiden.

Jag hävdar i anslutning härtill att
skärmbildsundersökningen bör ingå
som ett obligatoriskt led i den förebyggande
mödravården. Likaså är det av
stor vikt, att systemet med kontrollbesök
utbygges på sött som utredningen
skisserat, d. v. s. med ett tiotal besök
per normalfall. Särskilt för förstföderskor
är det värdefullt att under havandeskapet
kontinuerligt ha tillgång till
och stöd av specialutbildad mödra -

Fredagen den 27 maj 1955

Nr 22 191

Rarnmorskeväsendets organisation och den förebyggande mödravården m. m.

vårdspersonal. Även om vi lyckats att
få ned siffran på dödfödda barn är det
dock alltjämt fråga om ett par tusen
dödfödda barn per år. Jag tror att denna
siffra skulle kunna minska väsentligt
genom att kontrollbesöken utbyggdes,
och framför allt skulle man genom
denna utbyggnad inge kvinnorna lugn
och tillförsikt inför deras stora uppgift
att föda barn.

Jag anser också att vid fall av sjukdom,
som föranletts av havandeskap
eller förlossning, läkarvård och medicin
under eftervården — alltså åtta
veckor — borde erhållas kostnadsfritt.
Visserligen kan man hänvisa till sjukförsäkringen,
men denna är icke helt
kostnadsfri, och jag anser att de nyblivna
mödrarna borde besparas dessa
utlägg under en eventuell sjukdom efter
nedkomsten.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
få yrka bifall till motion nr 552 i andra
kammaren.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att beträffande
resor för distriktssköterskor m. fl. få
hänvisa till vad utskottet skrivit på s.
13, sista stycket, och beträffande skärmbildsundersökning
till vad utskottet
skrivit på s. 20—21, och yrkar härmed
bifall till utskottets hemställan.

Fröken LILJEDAHL (fp):

Herr talman! Då det, som herr Åkerström
hänvisade till, berörde allmänna
statsbidragsutredningskommitténs och
statskontorets remissvar, vill jag bara
påpeka, vad som står i motionen, nämligen
att »dessa myndigheter icke anmält
principiella betänkligheter att separat
lösa uppkomna frågor som gällt
överflyttande av kostnader från staten
till landstingen».

Enbart under de två sista åren har
sjukvårdskostnader om 7 miljoner kronor
överflyttats till landsting och städer
utanför landsting, och vid årets
riksdag har vi företagit en likadan

överflyttning av 5 miljoner kronor för
vanförevården. Då har man inte haft
några principiella betänkligheter i dessa
båda instanser.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
i fråga om vad utskottet i
punkten A hemställt, nämligen dels på
bifall till utskottets hemställan; dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring som föranleddes av
bifall till motionen II: 552 i motsvarande
del; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

Beträffande punkten B framställde
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

I fråga om punkten C framställde
herr talmannen slutligen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till motionen 11:552
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Föredrogos vart efter annat

sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av
dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om distriktsbarnmorskor
dels ock i ämnet väckta motioner; första

lagutskottets utlåtanden:

nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 8:o),
10:o), 14:o) och 17:o) lagen den 26 maj
1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt,
och

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i sjölagen, m. m.;

andra lagutskottets utlåtande nr 35,
i anledning av väckt motion om viss

192

Nr 22

Fredagen den 27 maj 1955

Studiehjälp vid folkhögskolor

förbättring av semesterrätten för flottningsarbetare;
samt

tredje lagutskottets utlåtande och memorial
:

nr 26, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt till expropriation
av mark för stärkande av ofullständiga
jordbruk, och

nr 27, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade
ärenden.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 9

Studiehjälp vid folkhögskolor

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 137, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i bestämmelserna
om statlig studiehjälp åt elever vid
folkhögskolor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ohlon (1:54) och den andra inom
andra kammaren av herr Svensson i
Ljungskile (11:55) hade yrkats, att
riksdagen ville besluta hemställa hos
Kungl. Maj :t om ändring av bestämmelserna
i Kungl. Maj :ts kungörelse angående
statlig studiehjälp åt elever vid
folkhögskolor, så att studiehjälp kunde
beviljas varje elev, som enligt varje
skolas reglemente kunde intagas som
lärjunge vid skolan.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna 1: 54
och 11:55, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om sådan ändring av kungörelsen
den 5 juni 1953 (nr 531) angående
statlig studiehjälp åt elever vid
folkhögskolor, som utskottet angivit.

Reservation hade avgivits av herrar
Näsström, Hesselbom, Ragnar Persson,
Nils Theodor Larsson, Åkerström, Johansson
i Mysinge, Thapper samt Jansson
i Kalix och fröken Olsson, vilka

ansett att utskottet bort hemställa, att
motionerna 1: 54 och II: 55 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):

Herr talman! Under hänvisning till
den motivering, som finns i den till
detta utlåtande fogade reservationen av
herr Näsström m. fl., ber jag att få yrka
bifall till denna reservation.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Eftersom herr Johansson
i Mysinge avstått från argumentering,
skall jag å min sida inskränka mig
till att med hänvisning till utskottets
motivering yrka bifall till utskottets förslag.
Jag ber att få erinra om att första
kammaren tidigare har biträtt utskottets
förslag.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 10

Föredrogos vart efter annat

konstitutionsutskottets memorial nr
21, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden; samt

statsutskottets memorial nr 158, angående
tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
memorial hemställt.

§ 11

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 159, angående statsregleringen för
budgetåret 1955/56.

Punkterna 13, 14 och 16.

Lades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Fredagen den 27 maj 1955

Nr 22 193

§ 12

Anmäldes, att Kungl. Maj :ts proposition,
nr 198, angående den framtida
utformningen av prissättningen på
jordbrukets produkter tillställts kammaren.

Denna proposition hänvisades omedelbart
till jordbruksutskottet.

§ 13

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet, nr 283, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379), m. m., i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet,
ävensom i ämnet väckta motioner;

från statsutskottet:
nr 309, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i bestämmelserna
om statlig studiehjälp åt elever
vid folkhögskolor;

nr 328, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1955/56 till främjande av
bostadsförsörjningen m. m.;

nr 329, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1955/56 till väg- och vattenbyggnadsverkets
avlöningar och omkostnader jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 332, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statens inlösen av
Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds
aktier i Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag;

nr 333, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrad lönegradsplacering
för viss vård- och ekonomipersonal
m. m.;

nr 334, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa avsättningar
till budgetutjämningsfonden;

nr 335, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1955/
13 — Andra kammarens protokoll 1955.

56 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

336, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1954/55;

nr 349, angående statsregleringen för
budgetåret 1955/56;

nr 350, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1955/56;

från bevillningsutskottet, nr 339, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i förordningen den 19 november 1914
(nr 383) angående stämpelavgiften,
m. m.;

från första lagutskottet:
nr 338, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i sjölagen, m. m.; och

nr 342, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 8:o),
10:o), 14:o) och 17:o) lagen den 26 maj
1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt; från

tredje lagutskottet, nr 345, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner;

från bankoutskottet, nr 346, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition
(nr 151) med förslag till lag om sparbanker,
m. in., dels ock i ämnet väckta
motioner;

från jordbruksutskottet:
nr 320, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående åtgärder
i prisreglcrandc syfte på jordbrukets
område m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 321, med anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag för budgetåret
1955/56 till Lantbruksnämnderna: Avlöningar
och Omkostnader jämte i ämnena
väckta motioner;

nr 322, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m., såvitt
Nr 22

194 Nr 22

Fredagen den 27 maj 1955

avser mark under Gripsholms kungsladugård
l2 i Mariefreds stad och Bogesund
l1 i Stockholms län, m. m.;

nr 343, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående stuteristatens
organisation m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 344, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
förvärv av aktierna i Törefors aktiebolag,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner
m. m.; samt

från sammansatta stats- och andra
lagutskottet:

nr 347, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering, in. m.; och
nr 348, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställning om
anslag för budgetåret 1955/56 till Allmänna
barnbidrag.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från andra lagutskottet, nr 351, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i vägtrafikförordningen den 28 september
1951 (nr 648); samt

från sammansatta stats- och andra
lagutskottet:

nr 352, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om distriktsbarnmorskor; och

nr 353, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående barnmorskeväsendets
organisation och den förebyggande
mödravården m. m.

Slutligen anmäldes och godkändes
bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 354, angående regleringen för budgetåret
1955/56 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. m.;

nr 355, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition (nr 64) med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni
1949 (nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv
m. m., jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 356, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition (nr 65) med förslag till lag
om fortsatt giltighet av valutalagen den
22 juni 1939 (nr 350) m. m.;

nr 357, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition (nr 162) med förslag till
lag med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning m. m.
jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 358, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition (nr 193) med förslag
till förordning om premiering av frivilligt
sparande under åren 1955 och
1956, dels i ämnet väckta motioner,
dels ock väckta motioner angående
premiering av s. k. ungdomssparande.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

§ 15

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman vill jag meddela, att riksdagens
höstsession kommer att ta sin början
tisdagen den 18 oktober, då kammaren
sammanträder klockan 14. Kallelse kommer
på sedvanligt sätt att ske genom
annonsering och tillkännagivande i
radio.

När vi nu åtskils efter att ha fullföljt
vårsessionen, tillåter jag mig att tillönska
kammarens ärade ledamöter och
kammarens personal en angenäm sommar.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 13.42.

In fidem
Gunnar Britth

Nr 22

fredagen den 10 juni 1955

Nr 22 195

Fredagen den 10 juni

Kl. 12.00

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit i
vederbörlig ordning utfärdat därom,
att justering av de kammarens protokoll,
vilka vid vårsessionens slut återstode
ojusterade, komme att denna dag
kl. 12.00 försiggå i kammarens konferensrum;
och tillstädeskommo därvid
följande ledamöter:

Herr Olsson i Gävle,

» Thapper,

Herr Svensson i Stenkyrka,

• Karlsson i Olofström, och
» Dahlén.

Protokollen för den 23, den 24, den
25, den 26 och den 27 nästlidna maj
upplästes för justering och blevo av
kammarens tillstädesvarande ledamöter
godkända.

In fidem
Per Bergsten