Torsdagen den 25 maj (Riksdagens protokoll 1950:22)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950

ANDRA KAMMAREN

Nr 22

25 maj.

Debatter m. m.

Torsdagen den 25 maj.

Sid.

Uppskov med behandlingen av vissa tredje lagutskottet tilldelade

ärenden .............................................. 4

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1950/51, m. m....... 5

Allmänna riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland.......... 47

Samtliga avgjorda ärenden.

Torsdagen den 25 maj.

Byggnadsarbeten m. m. vid statens skolor tillhörande barna- och

ungdomsvården (gemensam votering) ...................... 3

Bevillningsutskottets memorial nr 60, ang. uppskov med behandlingen

av vissa till utskottet hänvisade ärenden.................... 3

Tredje lagutskottets memorial nr 21, ang. uppskov med behandlingen

av vissa utskottet tilldelade ärenden........................ 4

Bevillningsutskottets betänkande nr 59, ang. beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1950/51, m. m......................... 5

Första lagutskottets utlåtande nr 30, ang. godkännande av allmänna

riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland ................ 47

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20, ang. viss ändring av villkoren vid
övergång från fjällägenhetsarrcnde till besittningsrätt.......... 67

1 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 22.

AJOÄU i Om

•J A

Or.<! I

. i : i''

•r> ,m

!il ■

■

.I -

Torsdagen den 25 maj 1950.

Nr 22.

Torsdagen den 25 maj.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 189
föreslagna, av riksdagens båda kamrar
godkända voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 389 och II: 488 samt
I: 390 och II: 485, såvitt de beröra medelsanvisningen
under förevarande anslag,
till Statens skolor tillhörande barna-
och ungdomsvården: Byggnadsarbeten
m. m. för budgetåret 1950/51 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 660 000 kronor, röstar

Ja;

Den det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och
motionerna I: 389 och II: 488 samt
1: 390 och II: 485, såvitt de beröra medelsanvisningen
under förevarande anslag,
till Statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården: Byggnadsarbeten
m. in. för budgetåret 1950/51
under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 075 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst oraröstningsapparat;
och utföll densamma
med 111 ja och 100 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna
voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, bli -

vit av första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit

med ............ 72 ja och 62 nej,

vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller .......... 111 ja och 100 nej,

sammanräkningen

visade ........ 183 ja och 162 nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

§ 2.

Justerades protokollet för den 19 innevarande
maj.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
memorial och utlåtanden nr
190—192.

§ 4.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 60, angående uppskjutande
till innevarande års höstsession av behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden.

Kammaren beslöt till en början, på
utskottets framställning, att memorialet
skulle företagas till avgörande efter
allenast en bordläggning.

Härefter bifölls utskottets i memorialet
gjorda hemställan.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkande nr 61,
bankoutskottets utlåtande nr 21, jordbruksutskottets
utlåtande nr 52 samt
särskilda utskottets utlåtande nr 1.

Nr 22.

Torsdagen den 25 maj 1950.

§ 6.

Uppskov med behandlingen av vissa
tredje lagutskottet tilldelade ärenden.

Föredrogs tredje lagutskottets memorial
nr 21, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade
ärenden.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Som framgår av föreliggande memorial
angående uppskov med behandlingen
av vissa tredje lagutskottet tilldelade
ärenden, har utskottet tagit uppskovsinitiativ
endast beträffande tre av
de ärenden, som föreslås skola uppskjutas
till riksdagens höstsession. I
skrivelse av den 10 maj meddelade utskottet
sitt beslut till talmanskonferensen.
Enligt protokoll hållet vid talmanskonferensen
den 11 maj har konferensen
meddelat, att den icke hade något
att erinra mot uppskov med nämnda
ärenden. Med hänsyn till arten och
omfattningen av de ärenden, som måste
slutbehandlas under återstående delen
av innevarande vårsession, hade emellertid
talmanskonferensen funnit sig
föranlåten att rikta en vädjan till utskottet
att taga under övervägande att
till höstsessionen även uppskjuta dels
den nya fiskelagen, dels den s. k.
strandlagen jämte de ärenden, som ansåges
böra behandlas i samband med
dessa propositioner. På grund av de
omständigheter, som anförts vid talmanskonferensen,
har utskottet icke velat
motsätta sig att föreslå uppskov även
i fråga om de ärenden, beträffande vilka
talmanskonferensen sålunda riktat
en vädjan till utskottet.

Jag har begärt ordet för att vid behandlingen
av utskottets memorial få
avge en personlig deklaration, vars innehåll
jag tror i huvudsak godkännes av
såväl utskottets ordförande som majoriteten,
ja, måhända av samtliga utskottets
ledamöter.

Det var med rätt stor besvikelse, som
utskottet nödgades konstatera, att fiskelagen
med vad därtill hör samt strandlagen
måste uppskjutas till riksdagens
höstsession. Att så måste ske beträffande
dessa två ärenden medför olägenheter,
som jag anser mig i detta sammanhang
böra beröra.

Vad fiskelagen beträffar, var det avsikten
att trycklov för utskottets utlåtande
skulle ges samma dag som talmanskonferensen
gjorde sin vädjan till
utskottet. Utlåtandet skulle således kunna
komma på kamrarnas bord den 13
maj. Olägenheten med att uppskjuta
fiskelagens behandling i kamrarna är
den, att den tid, som förflyter mellan
den dag då riksdagens beslut i höst
kommer att fattas och den 1 januari
1951, då lagen är avsedd att träda i
kraft, blir rätt kort. Jag hoppas dock
att ärendet vid höstsessionen skall kunna
föreläggas kamrarna så tidigt, att
beslutet kan komma att fattas i slutet av
oktober eller början av november
månad.

Utskottets överläggningar beträffande
strandlagen voro i huvudsak avslutade
den 11 maj. Enligt vad dessa överläggningar
utvisade, fanns det en klar majoritet
för lagens antagande i princip,
trots att betydande meningsskiljaktigheter
angående utformningen av vissa
detaljer förelågo. Uppskovet med
strandlagens behandling kan medföra
uppenbara olägenheter i två skilda hänseenden.
Kamrarnas ledamöter torde
känna till att principen i propositionen
om strandlagen, vilken är avsedd att bli
av provisorisk karaktär och gälla till
utgången av år 1952, är den, att länsstyrelserna
skola äga förbjuda bebyggelse
på visst avstånd från stränder för
att genom ett dylikt förbud trygga allmänhetens
intresse av att få tillträde till
stranden. En proposition av detta innehåll
måste betyda en hämsko på fastighetshandel,
lantmäteriverksamhet och
byggnadsverksamhet när det gäller stora
strandområden. Den enskilde vet ju
icke var ett förbud kan komma att sätta

Torsdagen den 25 maj 1950.

Nr 22.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1950/51, m. m.

in och känner icke till hur stort det avstånd
blir, som förbudet kan komma
att omfatta innanför den föreslagna trehundrametersgränsen.

Det hade därför varit önskvärt att
förslaget kunnat snabbt behandlas av
riksdagen och att därefter länsstyrelserna
bestämt sig för vilka strandlinjer
förbudet skall omfatta och på bur stort
avstånd från stranden bestämmelserna
komma att gälla. Enligt vad jag erfarit
har Kungl. Maj:t redan i april månad,
måhända även tidigare, anbefallt länsstyrelserna
att göra undersökningar i
dessa avseenden. Det synes vara av
värde, att dessa undersökningar icke
avstanna på grund av att ärendet uppskjutes
till hösten. Undersökningarna
böra i stället fortsättas, och önskvärt
vore att deras resultat kunde föreligga,
när riksdagen fram emot jultiden fattar
sitt beslut i frågan. Den ovisshet, som
jag bär omnämnt, är den ena olägenheten
av uppskovet.

Den andra olägenheten, som kan uppkomma
och som kan vara av större
räckvidd, sammanhänger med att det
möjligen kan uppstå större spekulation
i strandtomter under den tid, som kommer
att förflyta, innan riksdagens beslut
om strandlagen kan fattas. På
grund av faran för sådan spekulation
har det, efter det att talmanskonferensen
riktat sin vädjan till utskottet, hållits
en rad överläggningar. Syftet med
dessa överläggningar, i vilka deltagit
representanter för regeringen, partiledarna
och tredje lagutskottets presidium,
har varit att söka nå en kompromiss
i själva sakfrågan, en kompromiss
vilken skulle kunna antagas passera
kamrarna utan att förorsaka nämnvärda
debatter och alltså utan att belasta
kamrarnas just nu mycket ansträngda
tid. överläggningarna ha främst gällt
ersättningsfrågan. Försöken ha dock
icke lett till åsyftat resultat, utan man
har nu bara att konstatera alt de ha
misslyckats. Frågan om strandlagen
står alltså öppen till höstriksdagen, och

det mest sannolika är väl att när behandlingen
därav återupptages, komma
utskottsledamöterna att återfalla på sina
i principdebatten intagna ståndpunkter.

Jag har, herr talman, icke möjlighet
att bedöma i vilken utsträckning fara
för spekulation föreligger. Jag vill emellertid,
utan att nu gå in på den svåra
frågan om ersättningens omfattning och
bestämmande, göra den deklarationen,
att det inom utskottet finnes en klar majoritet,
kanske t. o. m. enhällighet, för
att man icke bör bestämma reglerna för
de ersättningar, som framdeles komma
att utgå till strandägare, på sådant sätt
att ersättning gives för förlust, som kan
uppstå genom att rena spekulationsvinster
utebliva. Jag är för min del fullständigt
på det klara med riktigheten
av denna ståndpunkt, och jag vill med
särskild styrka göra denna deklaration
när det gäller spekulationsvinster, som
kunna uppstå under tiden från propositionens
framläggande till dess riksdagens
beslut blir fattat och kan träda i
kraft. Jag vill uttryckligt tillkännage,
att till eventuella ersättningskrav av sådan
karaktär kommer jag icke att ge
min anslutning.

Herr talman! Med vad jag här anfört
yrkar jag bifall till utskottets memorial.

I detta yttrande instämde herrar Andersson
i Mölndal, Ericsson i Sörsjön,
Ilolm och Johansson i Torp.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 7.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret
1950/51, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 59, angående beräkning av
bevillningarna för budgetåret 1950/51,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

1 statsverkspropositionen hade Kungl.
Maj:t bl. a. föreslagit riksdagen besluta,

Nr 22.

Torsdagen den 25 maj 1950.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1930/51, m. m.

att skogsvårdsavgift enligt förordningen
om skogsvårdsavgift skulle för år 1950
utgå med en och en halv promille.
Statsverkspropositionen hade i denna
del hänvisats till bevillningsutskottet.

I en den 31 mars 1950 dagtecknad
proposition, nr 237, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1950/51, m. m., hade Kungl. Maj:t
framlagt förslag angående grunderna
för uttagande av skatt å inkomst och
förmögenhet för samma budgetår m. in.
Kungl. Maj:t hade därvid föreslagit
riksdagen bl. a. att besluta, att statlig
inkomstskatt för skattskyldiga, som avsåges
i 10 § 1 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för hela budgetåret 1950/51
med 100 procent av grundbeloppet.
Även sistnämnda proposition hade, såvitt
anginge bl. a. grunderna för uttagande
av preliminär skatt för inkomst
under budgetåret 1950/51, hänvisats
till bevillningsutskottet.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet upptagit de vid riksdagens
början väckta, likalydande motionerna
I: 315 av herr Elon Andersson
in. fl. och 11:380 av herr Ohlin m. fl.,
vari hemställts, »att riksdagen måtte
besluta, att statlig inkomstskatt för
skattskyldiga, som avses i 10 § 1 mom.
förordningen om statlig inkomstskatt,
skall ingå i preliminär skatt för den
del av budgetåret 1950/51, som faller
inom tiden 1 juli till 31 december med
100 % av grundbeloppet samt för tiden
1 januari till 30 juni med 90 % av
grundbeloppet.»

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts i propositionen nr 237
framlagda förslag angående skatteprocenten
samt med avslag å de likalydande
motionerna I: 315 av herr Elon Andersson
in. fl. och II: 380 av herr Ohlin
m. fl. besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldiga, som avsåges i 10 § 1
mom. förordningen om statlig inkomst -

skatt, skulle ingå i preliminär skatt för
hela budgetåret 1950/51 med 100 procent
av grundbeloppet;

B) att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag angående skogsvårdsavgiften
besluta, att skogsvårdsavgift
enligt förordningen om skogsvårdsavgift
skulle för år 1950 utgå med en och
en halv promille; samt

C) att bevillningarna för budgetåret
1950/51 måtte beräknas enligt en i utskottets
hemställan intagen uppställning.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Elon Andersson, Sandberg,
Kristensson i Osby och Sjölin,
vilka hemställt,

A) att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts i propositionen nr 237
framlagda förslag angående skatteprocenten
och med bifall till de likalydande
motionerna I: 315 av herr Elon Andersson
in. fl. och II: 380 av herr Ohlin
m. fl. besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldiga, som avsåges i 10 § 1
mom. förordningen om statlig inkomstskatt,
skulle ingå i preliminär skatt för
förra hälften av budgetåret 1950/51 med
100 procent av grundbeloppet och för
senare hälften av samma budgetår med
90 procent av grundbeloppet;

B) att riksdagen måtte---(= utskottet)
---halv promille; samt

C) att bevillningarna för budgetåret
1950/51 måtte beräknas på sätt reservanterna
angivit;

II) av herrar Y eländer, Niklasson,
Wehtje, Werner, Jonsson i Skedsbygd
och Hagberg i Malmö, vilka med biträdande
av utskottets hemställan ansett,
att motiveringen bort hava annan, av
dessa reservanter angiven lydelse.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr SANDBERG: Herr talman! Det
torde inte behövas någon längre moti -

Torsdagen den 25 maj 1950.

Nr 22.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1950/51, m. m.

vering för att här klargöra, att en sänkning
av den statliga inkomstskatten är
en högst angelägen sak. Även utskottet
ger ju till känna, att en sänkning av
den direkta beskattningen är synnerligen
önskvärd. I detta avseende råda
sålunda inte några delade meningar,
och det skulle ju också vara mycket underligt,
om en motsatt uppfattning
skulle kunna göra sig gällande.

Meningsskiljaktigheterna hänföra sig
i stället väsentligen till frågan om huruvida
det för närvarande med hänsyn
till det budgetära läget är möjligt att
företaga en önskvärd skattesänkning.
Jag vill, innan jag närmare går in på
den frågan, helt kort erinra om att det
dock har kunnat ske en viss sänkning
av det mycket höga skattetryck, som
under krigsåren blev nödvändigt. Omsättningsskattens
borttagande betydde
en inte oväsentlig lättnad av den indirekta
beskattningen, som i detta fall
kännbart drabbade även oumbärliga
varor. Sedermera vidtogs visserligen
genom beslut av 1948 års riksdag en
stark skärpning av den indirekta beskattningen,
av vilken omkring hälften
kommer att tills vidare bibehållas, men
denna extra skatt, som nu stannar kvar,
drabbar ju mera umbärliga ting, varför
det knappast finns något att invända
mot dess bestånd, så mycket mera som
det mesta av de medel, som sålunda
inflyta, skall inom en nära framtid användas
för att möjliggöra vissa lättnader
i den kommunala beskattningen.

Om alltså vissa lättnader i beskattningen
redan skett eller beslutats, är
det dock ingen tvekan om att det samlade
skattetrycket för närvarande är
orimligt hårt och medför mycket ogynnsamma
verkningar på det ekonomiska
livet. Frågan gäller därför i dag, om
något kan göras för att sänka även den
statliga inkomstskatten. Genom riksdagens
beslut år 1947 skedde visserligen
en viss sänkning av denna skatt. Sänkningen
kom då de lägre inkomstgrupperna
till godo, och det rådde inte någ -

ra delade meningar om det riktiga i
denna del av skattebeslutet.

Under senare år har emellertid, såsom
också betonas i reservationen från
folkpartihåll, genom den höjning av
pris- och inkomstnivån, som skett, en
skatteskärpning faktiskt kommit till
stånd i jämförelse med läget vid riksdagens
beslut i skattefrågan år 1947. En
person med en viss höjd inkomst kommer
därför icke att få någon höjd levnadsstandard
men kommer däremot att
beskattas hårdare än som var avsikten
vid fastställandet av skatteskalorna år
1947. Det är enligt reservanternas mening
högst angeläget att redan nu avlägsna
denna icke avsedda skärpning
av det direkta skattetrycket. Frågan
gäller alltså icke om den för några år
sedan beslutade direkta beskattningen
skall bestå, utan frågan är om en icke
förutsedd skärpning av beskattningen
skall fortsätta att äga bestånd. På den
frågan blir enligt vår mening svaret
nekande.

Men därmed är inte sagt att det inte
även är nödvändigt med en skattesänkning
utöver den jämkning av beskattningen,
som är betingad av pris- och
inkomstutvecklingen och det minskade
penningvärdet. Det förslag, som framföres
i vår reservation, innebär därför
ett provisorium i avvaktan på vad som
kan komma som resultat av 1949 års
skatteutredning. Vi anse nämligen att
man redan nu bör kunna företaga en
sådan jämkning, som inte behöver föregripa
utredningens resultat på något
sätt som vållar svårigheter.

Det resonemang, som förts i reservationen
om att det här gäller att avlägsna
en för några är sedan icke förutsedd
skärpning av beskattningen, vill jag tillmäta
stor betydelse då det gäller skälen
varför en sänkning av den direkta
statsskatten bör ske nu. Skattetrycket
är för högt, därom kan det inte råda
några delade meningar, och därför bör
man utan dröjsmål vidtaga en åtgärd
som är möjlig i dagens läge för att

Nr 22.

Torsdagen den 25 maj 1950.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1950/51, m. m.

åstadkomma lättnader, även om denna
åtgärd blott blir av provisorisk natur
och av begränsad omfattning. Den får
säkerligen ändå sin stimulerande verkan
på det ekonomiska livet.

Enligt folkpartiets mening lämna statens
finansiella resurser utrvmme för en
sänkning av den direkta statsskatten av
den storlek vi föreslagit i vår motion.
Förutsättningen härför är givetvis, som
vi starkt understryka, att under de
kommande åren stor återhållsamhet
iakttages i fråga om statsutgifterna och
att varje möjlighet till besparingar utnyttjas.
Driftbudgeten för nästa budgetår
visar enligt nu tillgängliga beräkningar
ett överskott av omkring 160
miljoner, ett belopp som vi anse riktigare
kunna beräknas till ungefär 185
miljoner. En sänkning av inkomstskatten,
som för detta budgetår endast träffar
med ungefär en tredjedel av beloppet
eller 50 miljoner, kan alltså inte behöva
vara ägnad att inge betänkligheter.

Detta gäller alltså budgetåret 1950/51.
Men även för tiden efter nästa budgetår
måste de stalsfinansiella möjligheterna
beaktas, och man får därvid närmast''
tänka på budgetåret 1951/52. I jämförelse
med budgetåret 1950/51 kommer
för det därpå följande budgetåret den
av oss föreslagna skattesänkningen att
medföra ytterligare omkring 100 miljoner
kronor i minskade statsinkomster,
alltså utöver de 50 miljoner som belasta
budgetåret 1950/51, allt under i övrigt
lika förutsättningar. Därtill komma reducerade
inkomster genom sänkning av
bensinskatten, kanske också genom
jämkning i reglerna för familjebeskattningen,
vilket kan få verkan redan 1952.

Man får sålunda räkna med vissa reduktioner
av statsinkomsterna, men till
detta kommer också att man nog, trots
all strävan till sparsamhet, måste räkna
med ökade statsutgifter i inte så ringa
utsträckning. Den lättnad i kommunalbeskattningen
som avses genom de höjda
ortsavdrag, vilka enligt riksdagens

beslut skola träda i kraft fr. o. m. nyåret
1952, kommer att ställa inte så obetydliga
krav på statskassan redan för
budgetåret 1951/52. Vidare får man
räkna med betydande automatiska utgiftsstegringar
samt sannolikt utökade
tillägg till statstjiinarnas löner, höjda
tillägg till folkpensionärerna och måhända
ökade kostnader för försvaret
m. m.

Det är ju inte lätt att säga vad dessa
inkomstbortfall å ena sidan och ökade
utgifter å den andra tillsammans kunna
betyda. Vi ha emellertid i vår reservation
beräknat det till sammanlagt omkring
550 miljoner kronor, vilken summa
alltså utgör dels minskade intäkter,
dels ökade utgifter för staten. Å andra
sidan får man naturligtvis räkna med
vissa besparingar och inkomstökningar.
Fn avveckling enbart av de genom devalveringen
införda subventionerna
medför således en besparing på omkring
100 miljoner kronor. Det förefaller
vidare möjligt att räkna med att subventionerna
på livsmedel kunna reduceras
steg för stpg under kommande år.

När det sedan gäller frågan om möjligheterna
till inkomstökning för staten
måste ju den ökning, som följer av nationalinkomstens
stegring, om denna
får fortgå på normalt sätt, tillmätas den
största betydelsen. Denna ökning kommer
alt röra sig om avsevärda belopp.
1 den mån subventionernas avveckling
medför en allmän höjning av inkomstnivån,
kommer statskassan också att erhålla
ökade skatteintäkter till icke ringa
belopp utöver vad som blir resultatet
av den förut berörda normala kvantitativa
expansionen inom näringslivet.

Summan av besparingar och inkomststegringar
har av oss i vår reservation
angivits till omkring 450 miljoner kronor.
I jämförelse med budgetåret
1950/51 skulle alltså för budgetåret
1951/52 budgetöverskottet minska med
omkring 100 miljoner. Då emellertid
överskottet för 1950/51 kan beräknas till
över 100 miljoner eller, som vi uppskat -

Torsdagen den 25 maj 1950.

Nr 22.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1950/51, m. in.

tat det, till 135 miljoner även efter den
skattesänkning som vi föreslå, skulle
det ändå vara möjligt att uppnå en balanserad
budget för budgetåret 1951/52.

Jag har för min del mycket summariskt
rört vid denna fråga om det statsfinansiella
läget och de möjligheter,
som föreligga för budgetåret 1951/52.
Det är självklart att alla beräkningar
för framtiden måste vara osäkra. Det
belopp, varmed en förändring i den ena
eller den andra riktningen kan komma
att göra sig gällande, får dock ses mot
bakgrunden av att det här gäller en
budget av mycket avsevärd storleksordning,
nämligen 5 000 miljoner.

Mot förslaget om en procentuell sänkning
av inkomstskatten kommer väl nu
som i fjol att riktas den anmärkningen,
att skattelättnaden blir mycket obetydlig
i kronor räknat för de lägre inkomstgrupperna.
Den kommitté, som
utarbetade de nu gällande skatteskalorna,
tänkte sig att uttagningsprocenten
skulle kunna variera mellan 110 och 90.
Kommittén, där som bekant herr Wigforss
var ordförande, räknade med att
man, när de nya skalorna skulle börja
tillämpas, skulle uttaga 110 procent av
grundbeloppet. Sedan föreslog emellertid
herr Wigforss att uttagningsprocenten
skulle stanna vid 100. Man företog
alltså en sänkning med 10 procent över
hela linjen, och detta betraktades nog
då som en förtjänstfull åtgärd av samma
personer, som nu måhända klandra
en liknande sänkning.

Om man emellertid vill en skattesänkning,
synes det mig vara helt naturligt,
att man använder sig av det sätt
som konstruktionen av vårt skattesystem
förutsätter och som man också
vid dess tillkomst tänkte skulle vara
möjligt.

En procentuell sänkning är för övrigt
kanske inte så orimlig. Man har ju
ofta, med all rätt, från många håll anmärkt
på den orimligt höga marginalskatten
och framhållit dess ogynnsamma
verkningar på arbetslust, företag -

samhet och sparande. Denna marginalskatt
är ingenting annat än följden av
den starka progressiviteten i skatteskalorna.
En sänkning av skatten, som inte
vore procentuell, skulle därför innebära,
att progressiviteten underginge en
ytterligare stegring, vilket väl ändå inte
kan betraktas som riktigt. Jag vill för
övrigt också erinra om att slutresultatet
av de skattesänkningar — direkta och
indirekta — som företagits efter kriget,
den nu av oss föreslagna inräknad,
dock är att den procentuella sänkningen
av skatten är mångdubbelt större i
de lägre inkomstgrupperna än i de
högre.

Givetvis är frågan om en rimlig avvägning
av skattetrycket inte löst om,
som jag tycker rimligt är, en viss sänkning
av inkomstskatten nu skulle beslutas.
När det gäller den direkta beskattningen
anmäla sig ju också andra
problem; där möta vi frågan om den
årliga förmögenhetsskatten, en mycket
allvarlig sak, frågan om arvs- och kvarlåtenskapsskatten
m. in.

Men vad som redan nu bör kunna göras
hänför sig uppenbarligen till inkomstskatten.
Den gynnsamma effekten
även av den av oss föreslagna åtgärden
bör inte underskattas. Inte minst bör
den psykologiska effekten av att skattedragarna
finge känna, att det även då
det gäller den direkta statsskatten sker
en vändning, tillmätas stor betydelse.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till den reservation,
som vid detta betänkande fogats av herr
Elon Andersson m. fl.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag konstaterar med mycket stor tillfredsställelse
det uttalande herr Sandberg
inledde sitt anförande med, nämligen
att alla vilja vi sträva fram emot
skattesänkningar. Det skulle vara önskligt
att vi nu kommit så långt, att vi
inte behövde uppdela varandra i
skattesänkningsvänner av första och

Nr 22.

Torsdagen den 25 maj 1950.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1950/51, m. m.

andra klassen samt skattesänkningsmotståndare
under alla förhållanden.
Det är, herr talman, som sagt med tillfredsställelse
jag. stryker under detta
herr Sandbergs uttalande.

Det är självfallet, att när utskottet
haft att ta ställning till Kungl. Maj:ts
proposition angående skatteuttagningsprocenten
för nästkommande budgetår,
har utskottet icke kunnat avstå från
dels att se på utfallet under innevarande
budgetår, dels att också kasta blicken
en liten smula framåt för att se,
hurudant läget då blir.

Utskottsmajoriteten — jag skulle kanske
kunna säga den mycket övervägande
delen av utskottets ledamöter, vilket
parti de än tillhöra — har ansett detta
vara överensstämmande med den uppgift
som tillkommer bevillningsutskottet.
När vi i fjol hade att fastställa budgeten,
räknade vi med ett överskott på
079 miljoner kronor. Däri lågo då extraskatterna
på i runt tal 500 miljoner
kronor. Av dessa extraskatter försvinna
nu 50 miljoner på pappersskatten
och 80 miljoner på bensinskatten för
ett halvt år, summa 130 miljoner kronor,
men återstoden eller ca 370 miljoner
går ändock in i den budget vi skola
fastställa för nästa år. Av budgetöverskottet
på 679 miljoner kronor — för
att nu räkna som herr Ohlin begärde
att utskottet skulle räkna, när vi behandlade
bensinskatten — återstå således
endast 200 miljoner kronor. Det är
det resultat som är uppnått under det
budgetår, av vilket det nu kvarstår en
månad.

Den inkomstberäkning, som Kungl.
Maj:t har förelagt riksdagen i proposition
nr 237, upptog ett från 472 till 221
miljoner reducerat budgetöverskott. Vi
veta att det genom jordbruksrcgleringen
tillkommit en ytterligare utgift på
Cl miljoner kronor. Bevillningsutskottet
räknar därför med att överskottet
för nästa budgetår skall kunna beräknas
till i runt tal 160 miljoner kronor.
Jag skulle tro att när den slutliga riks -

staten föreligger, kommer det att ligga
någonstans mellan 158 och 159 miljoner
kronor. Om allenast något skulle
inträffa av det som inträffat under nu
löpande budgetår, kan ju den summan
inte anses vara särskilt stor. Vi veta att
lönestoppet skall upphävas den 1 januari.
Vi veta ingenting om vad det kommer
att föranleda av ökade utgifter för
staten, men att det kommer att medföra
väsentligt ökade utgifter, därom
kunna väl knappast råda några som
helst delade meningar.

Nu sägs det, att om man följer folkpartiets
linje, så betyder det — på
grund av att endast två skatteterminer
infalla under den delen av budgetåret
— inte mer än att man får räkna bort
50 miljoner kronor. Vi ha en annan
uppfattning i bevillningsutskottet. Av
de tekniska anordningar, som riksdagen
bar genomfört på detta område och
som hänga samman med källskattereformen,
följer att man inte under ett löpande
kalenderår kan byta uttagningsprocent
utan måste behålla den under
hela kalenderåret. Därför måste det vara
rimligt, när man talar om en skattesänkning,
att inte bara ha för ögonen
de 50 miljonerna. Om vi också skulle
ägna en blick åt det budgetår som följer
därefter bär det klart framgått, att
vi inte komma ifrån ökade utgifter. Det
är detta som föranlett denna tveksamhet
hos bevillningsutskottet att vidta åtgärder,
som skulle försätta oss i ytterligare
svåra situationer, som inte nu
kunna överblickas.

Vi ha, herr talman, i 1949 års skatteutredning
sökt oss fram efter vad man
kallat ramen för de statliga utgifterna.
Kanske det var en uppgift som var
dömd att misslyckas i förväg, och jag
vågar nästan säga i detta nu, att det
är en uppgift som skatteutredningen
kommer att gå bet på. Ty om man över
huvud taget skall kunna åstadkomma
någonting i detta sammanhang måste
det förutsätta en allmän sänkning avstatens
utgifter. Skatteutredningen har

Torsdagen den 25 maj 1950. Nr 22.

Beräkning av berillningarna för budgetåret 1950/51, m. m.

också ansett sig böra gå den vägen att
den under de närmaste dagarna uppvaktar
finansministern med en framställning,
att finansministern skall allvarligt
tillråda alla ämbetsverk och institutioner
i detta land, som ha anspråk
på att åtnjuta anslag ur statens kassor,
att söka pressa ned utgiftskraven.

Om det inte lyckas med denna åtgärd,
om vi inte alla söka medverka i
detta arbete, inte bara ämbetsverk, inte
bara olika organisationer, utan även
departementschefer, även riksdagen och
även kommittéer och utredningar, vilka
sistnämnda många gånger för sill
prestige inte kunna avstå från att lägga
fram nya förslag till miljonrullning, så
kan jag förklara för damerna och herrarna,
att då äro under överskådlig tid
alla möjligheter till skattesänkningar i
detta land uteslutna.

Detta är den brutala sanningen, och
den komma vi inte ifrån. Nu hoppas
jag att det skall vara möjligt att komma
fram ett stycke på denna väg. Jag
har inte uppgivit allt hopp att man i
detta avseende skall kunna nå fram till
vissa resultat. Men om man befinner sig
i ett läge, där osäkerheten vilar över
det hela — jag ber att få påpeka att
herr Sandberg själv konstaterade, »att
alla beräkningar här äro osäkra» — vad
gör man då? Då iakttar man, enligt bevillningsutskottets
uppfattning, försiktighet
i sitt handlande. Det är vad bevillningsutskottet
gjort i detta avseende,
när det har anslutit sig till Kungl.
Maj:ts förslag om att uttagningsprocenten
skall stanna vid 100, såsom den har
varit sedan 1947.

Jag skall, herr talman, inte förlänga
denna debatt utan nöjer mig med vad
jag här anfört. Jag ber att få hemställa
om bifall till bevillningsutskottets här
föreliggande förslag i vad det gäller såväl
klämmen som motiveringen.

Herr SANDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Man kunde av herr Ols -

sons i Gävle framställning i första delen
av hans anförande få den uppfattningen,
att vi från vårt håll förbisett
det förhållandet, att om man bestämmer
en viss uttagningsprocent för skatten
under första halvåret av ett kalenderår,
måste man också räkna med att
den skall bli gällande under det senare
halvåret. Det ha vi inte gjort, utan både
i mitt anförande och i vår reservation
har framhållits, att man också
måste ta hänsyn till resultatet för det
kommande budgetåret, alltså inte bara
till de 50 miljonerna, som komma att
belasta nästkommande budgetår genom
den av oss föreslagna skattesänkningen,
utan man måste också räkna med verkningarna
för budgetåret 1951/52. Det
var egentligen detta jag ville säga nu.

Sedan vill jag gärna instämma i herr
Olssons uttalanden om nödvändigheten
av att här söka åstadkomma besparingar
för att möjliggöra skattelättnader.
Vi ha också i vår reservation pekat på
just den saken såsom synnerligen viktig
och ha även angivit åtskilliga möjligheter
i den vägen.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill bara anmärka till
herr Sandbergs yttrande, att jag inte
har påstått, att han förbisett detta. Men
det betyder ju att man har att räkna
med ytterligare 150 miljoner kronor under
nästa budgetår.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det
finns egentligen ingenting att säga om
den fråga, som här behandlas med avseende
på budgetåret 1950/51, som inte
redan har sagts i den diskussion som
ägde rum rörande sänkning av bensinskatten.
Därför skall jag inte här på
nytt upprepa vad jag härvidlag har anfört
utan bara fästa uppmärksamheten
på och understryka betydelsen av att
det blir en reell balansering av budgeten
även under nästa budgetår med
hänsyn till det ovissa läge, vi fortfa -

Nr 22.

Torsdagen den 25 maj 1950.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1950/51, m. m.

rande befinna oss i, och att vi inte
skola betrakta det såsom en nackdel om
det uppstår någon liten överbalansering.

Jag säger detta med hänsyn till att
för nästa budgetår innebär folkpartiets
förslag en skattesänkning på 50 miljoner
kronor i förevarande fall, under det
att bensinskatteförslaget innebär en
sänkning på 80 miljoner — det finns
onekligen där en liten skillnad. Det
starkaste skälet emot folkpartiets förslag
i dag hänför sig emellertid inte till
dess verkningar för budgetåret 1950/51
utan till dess verkningar under det därpå
följande budgetåret, 1951/52. Från
folkpartiets sida har i reservationen
lagts fram en förhandsprognos rörande
statsfinansernas ställning under det
nämnda budgetåret. En sådan förhandsprognos
har också gjorts upp i finansdepartementet,
och jag måste säga att
de båda prognoserna skilja sig högst
väsentligt.

Om jag då vill närmare undersöka,
vad som är den största anledningen till
att prognoserna avvika från varandra,
finner jag det bero på att man i folkpartiets
prognos inte har tagit hänsyn
till en särskild omständighet, som föreligger
för budgetåret 1950/51. Det är
nämligen så, att under detta budgetår
få vi en osedvanligt hög inkomst till
staten av inkomstskatten, en större inkomst
än normalt. Detta hänger samman
därmed att medan enligt de grundläggande
bestämmelserna för källskatteuppbörden
kvarskatten skall betalas under
påföljande uppbördsårs två första
skatteterminer, ha vi nu under två år
fattat beslut om att kvarskatten får betalats
under en åttamånadersperiod.
Men för budgetåret 1951/52 är detta
icke föreslaget, och från regeringens
sida har man icke tänkt föreslå, att
uppbörden av kvarskatt skall utsträckas,
utan den kommer att helt inflyta
under 1951 års första halvår. Detta betyder
att för budgetåret 1950/51 få vi
dels kvarskatteinkomster på hösten i år,

hänförande sig till 1949 års taxering,
och dels få vi kvarskatt under de två
första terminerna under uppbördsåret
1951, hänförande sig till 1950 års taxering,
varvid hela kvarskatten faller på
de två terminerna.

Detta innebär brutto, att inkomstskatten
kommer vid lika förhållanden
att under budgetåret 1951/52 ge ca 200
miljoner kronor mindre än den är beräknad
att ge 1950/51. Det blir inte en
lika stor minskning av statsinkomsterna,
på grund av vissa förhållanden mellan
stat och kommun, som jag inte närmare
skall gå in på, men man kan under
alla förhållanden räkna med att utfallet
av inkomstskatten för budgetåret
1951/52 kommer att med minst 100 miljoner
understiga utfallet för budgetåret
1950/51.

Om man tar hänsyn till detta, vilket
är en realitet som man inte kan komma
förbi, och om man vidare utgår ifrån
att det kommer att bli höjda löner för
statstjänstemännen och höjda pensioner
för folkpensionärerna genom indextilllägg,
kan man givetvis tänka sig att
de ökade statsutgifter, som härigenom
uppstå, komma att kunna täckas
av den större skatteinkomst, som
kommer statsverket till del på grund
av att det blir en allmän inkomststegring
och därmed också en allmän
ökning av de till staten flytande
skattemedlen. Man kan göra gällande,
att inkomsterna komma att bli större
än utgifterna. Men det kanske också
blir så, att statstjänstemännen komma
att få något större lönehöjningar än
som motsvara den genomsnittliga inkomststegringen
med hänsyn till omständigheter,
som vi alla känna till.
Därför är det klokast att räkna med att
dessa två poster komma att något så
när balansera varandra.

Med utgångspunkt från dessa två fakta
och de beräkningar vi i övrigt kunnat
göra innebär vår prognos, att det
trots allt skulle bli ett budgetunderskott
för budgetåret 1951/52 på 140 miljoner

Torsdagen den 25 maj 1950.

Nr 22.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1950/51, m. m.

kronor, detta med bibehållande av 100
i uttagningsprocent. Skulle riksdagen
besluta att sänka uttagningsprocenten
till 90, kommer detta underskott att stiga
till 290 å 300 miljoner kronor.

Jag för min del har inte tappat modet.
Jag tror det skall vara möjligt att,
trots det ogynnsamma läge som är för
handen, med de utgångspunkter som
jag har — alltså med bibehållande av
uttagningsprocenten vid 100 -— ändå
uppnå budgetbalansering för 1951/52.
Men det är enligt mitt sätt att se absolut
uteslutet att göra detta, om uttagningsprocenten
sänkes. Jag vill fästa
uppmärksamheten på att om folkpartiet
tar hänsyn till den särskilda omständighet
jag har påpekat och som kommer
att leda till en minskning av skatteinkomsten
för staten på åtminstone 100
miljoner kronor, så kommer även den
mycket sangviniska prognos, som folkpartiet
lagt fram, att visa ett underskott
med dessa 100 miljoner. Det behöver
väl inte sägas mera här för att det skall
vara klart, att det finns icke någon möjlighet
att få budgeten för 1951/52 att balansera,
om man sänker uttagningsprocenten
med tio enheter.

Detta kan vara beklagligt och är det
också, därför att det är ju riktigt, som
man här säger, att det vore bra om vi
kunde åstadkomma en skattesänkning.
Våra skatter äro höga, och det skulle
vara nyttigt ur många synpunkter, om
vi kunde sänka dem, men det är inte
mycket att göra åt saken. Vi ha ännu
icke kommit riktigt i botten beträffande
statsfinanserna, vilket hänger samman
med inkomststoppet och stabiliseringspolitiken.
Statsfinanserna komma
en smula i efterhand, och det kommer
att ta någon tid, innan vi få känning av
en förändring, som jag tror skall komma.
Även om herr Olsson i Gävle har
rätt i att vi måste iakttaga allra största
sparsamhet och säkerligen också bli
nödsakade att minska många statsutgifter
för att det skall kunna bli några
reella skattesänkningar, så anser jag

inte att det på längre sikt är hopplöst
att tänka sig en skattesänkning. Men
jag vill säga att det är ganska meningslöst
att resonera om det i dag, ty det är
som det är. Det kommer icke att bli
möjligt att få balans i budgeten för
1951/52, om skatteprocenten i dag
sänkes.

Herr SANDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Det kan ju hända att jag
inte uppfattat finansministerns framställning
rätt, men jag har behov av att
ge uttryck åt den tanken, att om det genom
en ändring i uppbördssystemet blir
en större statsinkomst på i övrigt samma
skatteunderlag för budgetåret 1950/
51 än för budgetåret 1951/52, borde väl
detta kunna utjämnas på något sätt, så
att denna omständighet inte skall behöva
innebära ett avgörande skäl mot
en skattesänkning under budgetåret
1951/52.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag vill
bara med anledning av herr Sandbergs
yttrande påpeka att den högre inkomst,
som förändringen i inbetalningen av
kvarskatten medför, har tagits i betraktande
vid beräkningen av inkomsterna
för budgetåret 1950/51.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Jag skall börja med att uttrycka
min tillfredsställelse över det uttalande
herr Sandberg gjorde i sista delen av
sitt inlägg, då han, i olikhet med vad
folkpartitidningarna hittills ha gjort,
inte ville kritisera oss, som vid detta
tillfälle inte kunna gå med på en skattesänkning.
Jag hoppas, att resultatet av
denna debatt skall bli, att vi kunna resonera
sakligt om detta spörsmål utan
att det skall behöva påstås, att det här
är fråga om motvilja mot skattesänkning
från deras sida, som inte nu vilja
gå med på en sådan.

Det är givet att, innan utskottet gick
att fatta beslut i denna fråga, hade man

Nr 22.

Torsdagen den 25 maj 1950.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1950/51, m. m.

mycket noga undersökt möjligheterna
att åstadkomma skattesänkning. För oss
har det emellertid stått fullständigt
klart, att sådana möjligheter inte föreligga
i dagens läge. Vi ha, både herr
Sandberg och jag, vid vårt arbete i skattekommittén
kommit till den uppfattningen,
att man måste vidta ganska
långt gående åtgärder för att kunna
genomföra en skattesänkning, och i avvaktan
därpå vågar det parti jag tillhör
inte föreslå någon sådan. Budgetöverskottet,
som har sjunkit från beräknade
679 miljoner kronor i fjol till 472 miljoner
kronor vid början av årets riksdag,
har nu ytterligare krympt samman
till omkring 160 miljoner kronor. Även
om det verkliga budgetöverskottet skulle,
såsom herr Olsson i Gävle här sade,
bli omkring 160 miljoner kronor, måste
man ändå ha klart för sig, att detta budgetöverskott
inte är ett överskott i statsbudgeten
i den meningen, att det härstammar
från inkomstskatten, från förmögenhetsskatten
o. s. v., utan att det
har tillkommit genom den höga bensinskatten.
Riksdagen har emellertid uttryckligen
sagt, att de medel, som inflyta
genom bensinbeskattningen, skola
komma till användning för vägväsendets
finansiering. Nu hör jag, att finansministern
och även utskottets ordförande
inte ha räknat på det sättet, men
det är ju ett faktum, att riksdagen har
så beslutat, och även om man nu tar
dessa medel i anspråk, blir ju följden,
att budgeten kommer att stå i skuld till
vägväsendet med detta belopp.

Vårt vägväsen har, som jag haft anledning
framhålla vid flera tillfällen,
försummats i mycket hög grad. Jag är
övertygad om att det behövs krafttag
på detta område. Frågan är var man
skall ta medel till detta. Jag läste i en
folkpartitidning i går: »Vägarna ett dystert
kapitel. Fem å sju miljarder kronor
skulle uppskattningsvis gå åt för att
sätta vägarna i det skick som fordras
för närvarande.» De medel, som ha influtit
i bensinskatt, har man tagit i an -

språk för statsfinansiella ändamål på
annat sätt, och nu har man kvar ett
litet belopp, och det vill man nu utnyttja
genom att ta det i anspråk för att
åstadkomma en sänkning av inkomstskatten.
Man tar ingen hänsyn till att
dessa medel ha kommit till genom en
högre beskattning av våra trafikmedel
eller att fiskarbefolkningen, som förbrukar
bensin, har fått ta del i betalningen
av denna skatt. Det kan ju inte
vara rimligt att vidta en skattesänkning
med användande av sådana medel.

Motionärerna och reservanterna från
folkpartiet ha beräknat, att man skall
få en fortgående inkomststegring, och
på grundval härav anser man det vara
möjligt att nu åstadkomma en skattelindring.
Jag skulle bara vilja fråga:
lfa vi inte de senaste åren alldeles för
mycket spekulerat i sådana inkomststegringar?
Är det inte därför, som vi i
dagens läge befinna oss i den situationen,
att vi ha det mycket trångt på det
ekonomiska området? Herr Ohlin sade
ju i går, när det talades om uppsägning
av det ryska handelsavtalet, att vi hade
bedömt vårt läge alltför optimistiskt.
Man vill fortsätta att bedöma läget optimistiskt
under alla förhållanden och
därpå bygga möjligheter att åstadkomma
en skattesänkning, men jag är inte
så övertygad om att utvecklingen kommer
att gå enbart i den riktningen.
Vissa tecken tyda på att vi nått toppen
för närvarande. Vissa tecken ge sig till
känna, som tyda på att vi kanske kunna
motse en stiltje eller rent av en nedgång
i den gemensamma nationalinkomsten.
Detta sammanhänger i mycket
hög grad med förhållandena ute i
världen. Det sammanhänger med vår
deklarerade vilja att gå in för det fria
handelsutbytet mellan länderna med de
följder, som det kan komma att ha med
sig. Jag tror, att det är klokt att inte
spekulera i framtiden och därpå bygga
möjligheter till en skattesänkning. Jag
tror att det är klokare att avvakta utvecklingen
och därvid i första hand in -

Torsdagen den 25 maj 1950.

Nr 22.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1950/51, m. m.

rikta sig på att söka beskära en del utgifter.

Vi ha, som utskottets ordförande här
talade om, inom skattekommittén kommit
till den uppfattningen, att det i dagens
läge inte finns någon möjlighet
att sänka skatterna, om man inte vill
vidta ganska långt gående åtgärder för
att åstadkomma minskning av statsutgifterna.
Om folkpartiets representanter
i skatteutredningen hade velat tala
om för sitt parti, att man biträdde en
sådan uppfattning, kanske vi hade kunnat
vara eniga även på denna punkt
i dag.

Jag har, herr talman, inte anledning
att i delta läge uppehålla mig vid några
detaljer. Utskottets ordförande och
finansministern ha ju nyss ganska utförligt
belyst vårt ekonomiska läge och
möjligheterna för en skattesänkning.
.lag kommer därför att yrka bifall till
den kläm, som utskottet har kommit
till. Men jag vill innan dess säga, att
det är vår förhoppning —• jag hoppas,
att denna mening delas av de vidaste
kretsar i riksdagen — att man vid den
utredning, som 1949 års skattekommitté
verkställer, skall komma fram till ett
resultat, som gör det möjligt att åstadkomma
en verklig skattelättnad. Denna
hör i så fall inte omfatta enbart inkomstskatten.
Vi ha många andra trängande
behov när det gäller en skattesänkning,
och vi ha många uppgifter
som vänta oss. Vi fattade i förrgår ett
beslut om kompensation till kommunerna
för den minskade inkomst, som
kommunerna få genom det höjda ortsavdraget.
Där finns otvivelaktigt plats
för en bättre kompensation. Förmögenhetsbeskattningen,
som numera allmänt
erkännes vara för hård, drabbar också,
särskilt på grund av penningvärdets
fall, hårdare än som kanske var avsett.
Komma därtill genom ny taxering
stegrade fastighetsvärden, blir naturligtvis
denna skatt ännu mera betungande.
Detta iir ett par exempel på ändringar
som man behövde vidta.

Vi ha inte kunnat godta utskottets
motivering för en skattesänkning. Vi
ha velat, kanske litet hårdare än utskottet,
trycka på nödvändigheten för
de enskilda medborgarna, nödvändigheten
för spararna, som vilja försörja sig
och sin familj och försöka lägga undan
ett sparkapital, att kunna få möjlighet
att komma fram till bättre förhållanden.
Det är därför som jag, herr talman, ber
att, samtidigt som jag yrkar bifall till
utskottets kläm, i fråga om motiveringen
få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Velander m. fl.

Häruti instämde herr Vigelsbo.

Herr SANDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Herr Jonsson i Skedsbygd
var inne på frågan om bilskattemedlen,
och jag vill därför bara med några korta
ord beröra den saken. Jag delar hans
uppfattning, och det gör också vårt
parti, att bilskattemedlen skola användas
för vägarna. Jag delar även hans
mening, att det härvidlag finns stora
och eftersatta behov, som måste tillgodoses.
Emellertid vill jag fästa uppmärksamheten
på att vi i vår reservation
ha pekat på att även om vårt yrkande
om en minskning av den extra
bensinskatten för nästa budgetår skulle
ha bifallits, och alltså endast ett överskott
av 17 miljoner kronor skulle ha
funnits utöver vad riksdagen redan beslutat
avräkna mot bilskattemedlen för
nästa år, skulle det ha funnits rum för
den skattesänkning för nästa budgetår
som vi föreslagit.

Finansministern betonade, att problemet
om eu skattesänkning dock inte
hänför sig till nästa budgetår utan till
budgetåret 1951/52. I de kalkyler vi
sökt göra ha vi för budgetåret 1951/52
givetvis riiknat med att den extra bensinskatten
inte skulle utgå. Då skulle
sålunda i bensinskatt inflyta 320 miljoner
kronor. För nästa år ha vi till vägarna
anslagit 303 miljoner kronor alt
avräknas mot bilskattemedel. Jag vill

Nr 22.

Torsdagen den 25 maj 1950.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1950/51, m. m.

gärna tänka mig, att man för budgetåret
1951/52 kommer att ta allt som inflyter
i bilskattemedel till vägarna, alltså
hela 320 miljoner.

Herr JONSSON i Skedsbygd (kort genmäle):
Herr talman! Mitt resonemang i
detta fall rör sig ju om den extra bensinskatten,
som undan för undan har
dragits in och använts i statsbudgeten.
Jag tror nog, att herr Sandberg och jag
äro ganska överens om att vi behöva
bilskattemedlen till vägarna, men jag
hoppas också, att vi äro ganska överens
om att ifall staten en gång tagit hand
om dessa pengar, blir det ganska svårt
att få dem tillbaka till vägarna.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Även jag vill gärna skänka herr
Sandberg ett erkännande för hans villighet
att här framhålla det oriktiga i
att söka dela upp oss i skattesänkare
av den ena eller andra digniteten. Verkligheten
är ju den, att vi nog alla i
denna församling äro besjälade av samma
åstundan att sänka skatterna. Trycket
är ju, som många gånger under de
senare åren framhållits, sådant att det
inte behöver råda några delade meningar
därom. Vad vi tvista om äro de möjligheter
som föreligga att i den nu aktuella
situationen nå fram till denna
skattesänkning. Jag skulle vara tacksam,
om herr Sandberg kunde medverka
till att något av de strävanden till
ett objektivt bedömande av dessa spörsmål,
som herr Sandberg lagt i dagen,
även kunde få sätta sin prägel på den
propaganda i skattefrågan, som med all
sannolikhet herr Sandbergs meningsriktning
kommer att bedriva, i varje
fall utanför detta rum.

Vad nu folkpartiets förslag beträffar
erinra vi oss alla, att det har sin upprinnelse
i den motion, som från folkpartiets
sida väcktes vid riksdagens
början, en motion, som gick ut på en
sänkning av uttagningsprocenten med
10, alltså från 100 till 90. Förutsätt -

ningen för den sänkningen angavs
emellertid uttryckligen i motionen
1:315 vara det budgetöverskott på omkring
470 miljoner, som det i den då
framlagda statsverkspropositionen kalkylerades
med. Det är mot bakgrunden
av det budgetöverskottet, som man har
att betrakta folkpartiets förslag till
skattesänkning. I dag veta vi alla, att
största delen av detta budgetöverskott
är borta med vinden. Därmed har ju
också den motivering, som budgetöverskottet
utgjorde för folkpartiets skattesänkningsförslag,
bortfallit. Jag tror att
den betydande folkpartitidning här i
Stockholm, som häromdagen betecknade
resonemanget i folkpartimotionen
i denna del såsom varande icke realistiskt,
har rätt. Men var resonemanget i
motionen inte realistiskt, så är resonemanget
i den reservation, som folkpartiledamöterna
i bevillningsutskottet här
ha avlämnat, ännu mindre realistiskt.
Detta mitt omdöme tror jag inte att jag
här behöver utveckla närmare. Jag tror
att det kan räcka med att hänvisa till
det ganska korta, men som jag tycker
mycket talande meddelande, som finansministern
lämnade här för en stund
sedan. Den mening, som kommit till
uttryck i folkpartireservationen, har
enligt min bestämda uppfattning inte
tillbörlig relevans till det statsfinansiella
läget, sådant det för ögonblicket
gestaltar sig. Jag skall härmed lämna
den sidan av problemet.

Jag skulle så, herr talman, gärna vilja
anknyta till något av vad bevillningsutskottets
ärade ordförande här var
inne på. Han framhöll mycket starkt
— och man har ävenledes gjort det i
skattekommittén, vars ordförande han
är — att, om det över huvud taget skall
vara någon mening med det arbete, som
denna utredning har sig ålagt, nämligen
att komma fram till ett förslag om skattesänkning,
är en oundgänglig förutsättning
härför inte endast en mycket långt
driven aktsamhet från statsmakternas
sida i fråga om nya utgifter, utan också

Torsdagen den 25 maj 1950.

Nr 22.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1950/51, m. m.

en ny mentalitet, som tager sig uttryck
i en allvarlig strävan att undersöka,
huruvida man inte kan sänka även nu
utgående anslag.

Jag tycker, herr talman, att det inte
kan vara alldeles ur vägen, att vi vid
ett tillfälle som detta, då vi diskutera
en fråga av en så dominerande betydelse
som skattefrågan är i dagens läge,
konfrontera oss själva med vad vi litet
till mans ha varit med om att besluta
de senare åren. Jag skall bara beröra
en sådan sektor som den, som gäller
den statliga administrationen. Jag skall
inte anklaga någon — vi sitta nog i glashus
de flesta av oss, om vi vilja vara
uppriktiga mot varandra —- men det
kan vara nyttigt för oss att ett ögonblick
fundera över vad vi mer eller mindre
allesammans medverkat till. Vi fingo
förra året 1949 års rationaliseringsutredning.
Den framlade för en tid sedan
sitt första betänkande. I detta betänkande
räknar rationaliseringsutredningen
upp en del, som den säger, av
under senare åren inrättade verk och
myndigheter. Det är nästan förbluffande
att nu ställas inför denna katalog
över vad vi ha varit med om.

Rationaliseringsutredningen räknar
upp följande myndigheter, som tillkommit
under de senaste åren, nämligen
riksåklagarämbetet, arbetarskyddsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen med
länsarbetsnämnderna, bostadsstyrelsen
med länsbostadsnämnderna, civilförsvarsstyrelsen,
luftfartsstyrelsen med
luftfartsverket, statens biltrafiknämnd,
skogsstyrelsen, veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök,
försvarets fabriksstyrelse och krigsmaterielverket.
Flera av de uppgifter, som
nu handläggas av ett särskilt ämbetsverk,
sköttes förut av en byrå inom ett
äldre verk. Arbetarskyddsfrågorna hörde
under riksförsäkringsanstalten, fiskcriärendena
under lantbruksstyrelsen,
arbetsmarknadsfrågorna under socialstyrelsen,
för att nu nämna några exem -

några uppgifter om hur många generaldirektörer
vi för närvarande ha, men
det är åtskilliga tiotal, och jag tror, att
det är rätt som det sagts från något håll,
att för ögonblicket råder full inflation
i generaldirektörstitlar.

Beträffande åtskilliga stora uppgifter
och beslutade omläggningar på grund
av olika reformer tror jag att man kan
säga, att de dragit betydligt större kostnader
än som voro beräknade, när vi
fattade beslut om dem. Det förekommer
vidare inom den statliga verksamheten
inte så sällan att utredningsarbeten av
väsentlig omfattning igångsättas utan
att vara oundgängligen erforderliga.
Härvidlag kan det tagas initiativ från
administrationens sida, men vi här i
riksdagen ha ett stort ansvar på denna
punkt. Hur ofta observera vi nämligen
inte, hurusom ambitiösa riksdagsmän
komma med det ena eller det andra
uppslaget, och hur ofta observera vi
inte, hurusom ambitiösa utskottsordförande
i sin begripliga strävan att ena
sina respektive utskott till en något så
när samstämmig uppfattning gärna
kompromissa ihop det hela till en utredning?
Det låter så oskyldigt med
detta tal om en utredning; man kan ju
alltid besluta en utredning, heter det.
I många fall är Kungl. Maj:t klok nog
att stoppa de sålunda framkomna utredningskraven
i en låda, men andra utredningar
måste effektueras, och detta
kostar pengar. Det som emellertid är
det mest betänkliga med den oerhörda
ansvällningen av utredningsväsendet är
att detta komplex av utredningar berövar
statsförvaltningen massor av högt
förtjänta ämbetsmän, som skulle kunna
göra bättre nytta i sina ordinarie befattningar
än som sekreterare, experter
eller biträden i utredningsarbetet.

Nu säger kanske någon: Vi ha beaktat
dessa problem; vi ha ju tidigare uttalat
oss om nödvändigheten av besparingsaktioner.
Ja, mina damer och herrar,
visst ha vi det. Under åren 1941—
1943 hade vi en besparingsutredning.

pel. .lag har, herr talman, inte till hands
2 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 22.

Nr 22.

Torsdagen den 25 maj 1950.

Beräkning av bevillningarna för budgetaret 1950/51, m. m.

Men vad blev resultatet i besparingsavseende?
Jo, utredningen i fråga gav
uppslaget till ett särskilt organ för organisationsundersökningar
inom statsförvaltningen.
Det kom till stånd 1944
och fick namnet statens organisationsnämnd.
Dess uppgift anges vara att tillvarata
de besparingar i fråga om personal
och kostnader, som kunna vinnas
genom rationalisering av arbetet i statens
olika verk. Nu har man emellertid
fått den uppfattningen att det inte kommit
så förfärligt mycket av positivt värde
från statens organisationsnämnd,
och så har man tillsatt ett nytt organ.
Genom beslut den 22 april 1949 tillkallades
1949 års rationaliseringsutredning.
Dess uppdrag blev, som det hette,
att framlägga förslag om effeklivisering
av rationaliseringsverksamheten inom
statsverksamheten. Många menade, att
man skulle kunna översätta denna en
smula svårbegripliga sats så, att meningen
skulle vara den att rationaliseringsutredningen
skulle rationalisera
rationaliseringsverksamheten. Jag vill
inte bestrida värdet av vad som härvidlag
kunnat göras, men jag tror, att vi
allesammans måste säga oss, att statsfinansiellt
sett något särskilt imponerande
resultat inte hittills varit att inregistrera.

Det är enligt min åsikt ganska meningslöst
att tala om skattesänkning
utan att samtidigt tala om sparsamhet
med statens utgifter. Vi kunna inte
med den ena handen öka utgifterna och
samtidigt med den andra sänka skatterna;
det finns ju ett oupplösligt samband
mellan dessa två problem. Jag
anser det vara ett kategoriskt imperativ
för statsmakterna att söka få utgifterna
under kontroll. Men härför fordras enligt
min mening, såsom jag antydde för
ett ögonblick sedan, på många håll —
ja, jag skulle vilja säga på alla, för att
nu inte här apostrofera någon särskild
-— en ny mentalitet. Det gäller inte
bara att tills vidare säga nej till nyheter
utan också att undersöka möjlighe -

terna till besparingar i fråga om olika
nu utgående anslag. Ibland, herr talman,
har jag det intrycket att de nästan
astronomiska tal, som vi numera
här i riksdagen röra oss med, faktiskt
hålla på att trubba av vår reaktionsförmåga.
Det är de stora talens mystik,
som på något underligt sätt fångat oss.
Förr talade man i denna församling om
kronor och ören, nu tala vi inte i kronor
och ören utan i siffror. Vi ha vant
oss vid under en rätt lång följd av år
här i riksdagen — jag har själv varit
med om det i betydande utsträckning
—- att nästan endast säga ja. Nu tvingar
oss en hård nödvändighet, vilket ju
gång på gång den senaste tiden illustrerats
från statsrådsbänken, att åter ta i
anspråk det ibland i politiska sammanhang
något missaktade ordet nej. Uppvaknandet
har kanske kommit en smula
sent, men vi få hoppas, att det inte kommit
för sent.

Jag har, herr talman, väsentligen uppehållit
mig vid sparsamhetskravet.
Jag anser nämligen — och jag har försökt
ge uttryck åt den meningen — att
det är så utomordentligt viktigt att vi
inskärpa detta, att det kan ha varit motiverat
att bereda ett så pass stort utrymme
häråt, som jag nu gjort.

Vad sedan högerns inställning till det
aktuella skattesänkningsproblemet beträffar
kan jag hänvisa till vår reservation,
som är gemensam med bondeförbundets.
Vi äro nog lika goda vänner
av en skattesänkning som trots någon
annan, men, såsom vi uttryckt saken:
Vi äro inte vänner av en provisorisk
skattesänkning. Vi vilja ha en rationell
och varaktig sänkning av den direkta
beskattningen, och vi vilja att denna
sänkning inte bara skall beröra den statliga
inkomstbeskattningen utan även
andra former av den direkta beskattningen.
Vi mena, att riktpunkten för
en dylik angelägen reform bör vara
skattelättnad för alla. Nu äro våra blickar
riktade på arbetet inom 1949 års
skatteutredning. Med den erfarenhet

Torsdagen den 25 maj 1950.

Nr 22.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1950/51, m. m.

jag personligen har av ordförandens
sätt att där driva arbetet tror jag, att
det finns fog för den förhoppning, som
jag här vill uttala, nämligen att denna
skatteutredning skall bli i tillfälle att
i så god tid avsluta viktiga delar av
sitt arbete, att det skall kunna finnas
möjlighet att inför 1951 års riksdag
framlägga förslag, som kan ge svenska
folket förhoppning om att det äntligen
skall bli en nedgång i den hittills ständigt
uppåtgående skattekurvan.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den reservation,
som avgivits av herr Velander m. fl.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Jag förmodar att vi i denna diskussion
äro överens om att inflationen
medfört ett ökat skattetryck sedan man
bestämde skatteskalorna 1947. Detta är
en skatteskärpning, som icke är avsedd
och icke är önskvärd. Detta är ett av
de skäl, som vi inom folkpartiet åberopat
när vi velat ha en snar skattesänkning
till stånd, ja, ha den till stånd redan
under nästa år. Jag förmodar också,
att vi äro överens om att det är ett
viktigt samhällsintresse, att den direkta
statsskatten snarast möjligt sänkes. Vägen
till framgång för dem som arbeta
inom näringslivet är brantare nu än
den var tidigare, då skattetrycket var
mindre.

Om man då vill ha en sänkning redan
nästa år av den direkta statsskatten,
finns det ingen annan väg att gå
än att vidta en ändring i skatteprocenten.
Då måste man spela på detta instrument,
som folkpartiet föreslår. Sedan
gammalt ha vi i vårt land haft en
helt eller delvis rörlig skatteskala —
för närvarande helt rörlig — och man
använder då som bekant skatteprocenten
som budgetregulator.

I övrigt har herr Sandberg här utvecklat
skälen för vårt yrkande i denna
fråga, och jag behöver därför inte
närmare ingå på dessa skäl. Jag skall

i stället beröra de invändningar, som
här gjorts mot vårt förslag.

Herr Hagberg i Malmö sade, att han
inte var någon vän av en provisorisk
sänkning av inkomstskatten. Men i fjol
var det ett annat ljud i skällan på högerhåll.
Då sade man, att man ville ha
en provisorisk sänkning och skrev i sin
reservation följande: »Det är emellertid
nödvändigt att riksdagen i handling
ger svenska folket fog för förhoppningen
att skattetrycket kan minskas.» Och
vidare: »Detta provisorium får icke fattas
som ett föregripande av de pågående
skatteutredningarnas resultat.» I reservationen
från bondeförbundet ville
man också i fjol gå in för en provisorisk
skattesänkning i avvaktan på skatteutredningens
resultat.

I övrigt har diskussionen i dag gällt
det budgetära läget. Om man då riktar
blicken på budgetläget för 1950/51 finner
man att bevillningsutskottets majoritet
räknar med ett budgetöverskott för
nästa budgetår på 110 miljoner kronor
efter 10 procents sänkning av inkomstskatten.
Nu ha vi med hänvisning till
den diskussion, som här gick av stapeln
för fjorton dagar sedan, räknat upp denna
summa till 135 miljoner kronor. Herr
Sandberg har tidigare berört detta. Vi
finna, att det för närvarande inte är
särskilt angeläget att eftersträva ett
högt budgetöverskott, utan att det i stället
är angeläget att den enskilde får behålla
mera. Därigenom befrämjas möjligheterna
till enskilt sparande, något
som vi anse mera värt än det statliga
tvångssparandet. Nu tala bevillningsutskottet
liksom reservanterna från högern
och bondeförbundet om det osäkra
läget, och i utskottsutlåtandet pekar
man på att man under nuvarande budgetår
inte fått det överskott som förväntats.
Detta beror ju till en del på
devalveringen och de subventioner, som
följt i spåren på densamma. Men i vart
fall torde man väl nu ha kommit in i
mera normala förhållanden, då man
kan göra något fastare beräkningar, och

Nr 22.

Torsdagen den 25 maj 1950.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1950/51, m. m.

jag skulle vilja uttala den förhoppningen
att de sista årens erfarenheter i fråga
om budgetutfallet skola ha gjort att regeringen
gått försiktigare till verket när
det gäller att upprätta staten för budgetåret
1950/51.

I såväl utskottets utlåtande som reservationen
från högern och bondeförbundet
talar man om de löneökningar,
som troligen komma att uppstå vid årsskiftet
för tjänstemännen. På den punkten
erinra vi i vår reservation om att
särskilt i den mån det blir allmänna
löneökningar blir det ökade skatteinkomster.
Om jag inte fattade fel, var
också finansministern inne på detta resonemang.
Medan man från bevillningsutskottets
sida säger, att läget är
osäkert, äro högerns och bondeförbundets
talesmän, efter vad det förefaller
mig, ännu mera angelägna i sin reservation
att stapla upp hinder för denna
provisoriska skattelättnad. Jag skulle
vilja fråga högerns talesman, herr Hagberg
i Malmö: Hur har man inom högern
tänkt att man skall kunna från och
med 1952 realisera högerns skattelättnadsprogram,
som rör sig om en högre
summa än den provisoriska sänkning
som vi från folkpartihåll föreslagit?

Det upplystes i den debatt, som gick
av stapeln här för fjorton dagar sedan,
att den lättnad i familjebeskattningen,
som man åsyftade inom högern, gick
inte bara till beräknade 135 miljoner
kronor utan till en summa av 200 miljoner.
Kommer härtill det förvärvsavdrag
man räknar med och dessutom den
skattelättnad, som man vill ha för de
ensamstående, måste högerns skattelättnadsprogram
bli betydligt dyrare än
det folkpartiet föreslagit. Då frågar
man: Vad har högern väntat att det
skall hända för underverk 1951 för att
man under 1952 skall få rum för detta
högerns skattelättnadsprogram?

Vad bondeförbundet beträffar nämnde
herr Hedlund i Rådom häromkvällen,
att också bondeförbundet hade ett
skattelättnadsprogram. Det gick under

vissa förutsättningar ut på att man
skulle lämna full kompensation åt kommunerna
på grund av ortsavdragsreformen,
vilket kostade ytterligare en summa
av 130 miljoner kronor plus de 17
miljoner kronor man räknade med i
lorm av ökade barnbidrag. Då är man
emellertid också på bondeförbundets
sida uppe i samma summa 1952, som vi
yrkat i fråga om provisorisk skattelättnad
under 1951. Det förefaller mig som
om man på höger- och bondeförbundsliåll
varit angelägen att måla tavlan mycket
mörk. Detta går emellertid knappast
ihop med det yrkande man till sist ställer
i reservationen, då man uttalar en
förväntan »att 1949 års skatteutredning''
skall kunna i så god tid avsluta sitt arbete
för översyn av skattefrågan i dess
helhet, att därav föranledda förslag rörande
en från grunden gående reformering
av vårt skattesystem samt en därtill
knuten bestående skattelättnad skola
kunna föreläggas 1951 års riksdag».
När jag ser på denna reservation förefaller
den mig vara ett lapptäcke, där
färgerna gå mycket dåligt ihop. Man
talar nämligen om utgiftsökningen under
kommande tider, och man sträcker
då blicken också till budgetåret 1951/52,
vilket man givetvis bör göra i det sammanhanget.
Man talar om de skattelättnader,
som komma att uppstå, men omnämner
inte de positiva faktorerna,
exempelvis skatteunderlagets tillväxt,
subventionernas bortfallande från och
med årsskiftet, något som torde komma
att medföra en besparing av ungefär
100 miljoner kronor, och den inkomstökning,
som uppstår genom löneökningar
beroende på subventionernas
borttagande. Det förefaller mig som
om man målade en mörk tavla, och jag
frågar när högern skall börja måla i
ljusare färger för att få rum för det
fagra löftet om skattelättnader för alla,
som man gång efter annan fört fram.

Vi ha från folkpartiets sida så gott
vi kunnat tagit hänsyn till faktorer, som
påverka budgetutfallet 1951/52, och ha

Torsdagen den 25 maj 1950.

Nr 22.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1950/51, m. m.

då kommit till negativa poster på 550
miljoner kronor och positiva på 450
miljoner. Nu säger herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet, att vi
inte tagit hänsyn till de förändrade förhållanden,
som komma att uppstå i fråga
om betalningen av kvarskatten. Till
detta påstående skulle jag vilja göra
den reflexionen: Är det så alldeles säkert
att man bör göra en sådan förändring
när det gäller betalningen av
kvarskatt? I vart fall är det inte till förmån
för skattebetalarna, om man gör
terminerna färre för denna betalning.
Vidare föreföll det som om statsrådet
i sitt resonemang inte tillräckligt beaktat
det förhållandet att man kan vänta
en tillväxt av det normala skatteunderlaget
genom normal expansion. Om man
går till siffrorna för 1940—1948 och studerar
dem finner man, att skatteunderlaget
när det var som minst i tillväxt
ökade med 5 procent. Nu kan man ju
säga, att det under 1940-talet i långa
stycken var inflation. Men den inverkade
inte varje år. Jag rör mig därför uteslutande
med minimisiffran. Om man
räknar med 5 procent på det nuvarande
skatteunderlaget, skulle det bli en
ökning av 800 miljoner, d. v. s. en ökning
av de direkta och indirekta skatterna
på låt mig säga 200 å 250 miljoner
kronor. Jag vet inte om finansministern
räknat med detta i sitt resonemang.
Vidare vet jag inte, om finansministern
i sina budgetkalkyler tagit
med reservationsmedlen. Då komma vi
in i en diskussion som tidigare förts
här i riksdagen.

Det förefaller mig som om man från
våra utgångspunkter i vart fall hade belägg
för att man bör kunna få fram en
balanserad budget för budgetåret
1951/52 även om man vidtar den skattesänkning
som vi bär föreslå. Jag anser
vidare, att detta bör kunna ske utan
sänkning av den sociala standarden.
Men jag är medveten om att det gäller
att spara på olika områden, och det är
med tillfredsställelse jag noterar med -

delandet från bevillningsutskottets ordförande,
som också är ordförande i den
stora skattekommittén, att man därifrån
tillskrivit regeringen med uppmaning
att göra besparingar i statsförvaltningen.
Vad man uträttat i fråga om t. ex.
riksförsäkringsanstalten är ju något
som inbjuder till efterföljd också på
andra håll.

Vi ha från vårt håll varit mycket angelägna
om att framhålla, att det är en
provisorisk lättnad som vi föreslå. Vi
vänta också att 1949 års skatteutredning
skall komma fram med ett mera varaktigt
förslag. Inom kommittén bör
man ju kunna mot varandra väga de
båda grundtankar, som ofta framföras
i skattedebatten: å ena sidan fördelningstanken,
som också den har sitt
värde, å andra sidan tanken på framåtskridande
genom ökad produktivitet,
vilken givetvis väger tungt. Vi hoppas
väl litet var, att man vid denna utredning
skall komma fram till en syntes,
till en samlande lösning på detta område.

Under dagens debatt har man icke
alls fört fram det som förut var huvudskälet,
nämligen att en skattelättnad
skulle bli större för de större inkomsttagarna
än för de mindre. Jag förstår
varför man icke gör det. Det är därför
att om man gjorde detta, riktade man
kritik mot de skalor, som man själv var
med om att göra upp 1947. När jag säger
detta, talar jag om det socialdemokratiska
lägret. Jag skall icke gå närmare
in på den saken för närvarande
utan endast säga, att vi inom folkpartiet
ha den uppfattningen, att en skattelättnad
stimulerar sparandet och produktionen
och därigenom blir till fördel
för näringslivet samt också indirekt
och på längre sikt till gagn för alla
folkgrupper.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
reservation, som är avgiven av herr
Elon Andersson in. fl.

Herr förste vice talmannen övertog

Nr 22.

Torsdagen den 25 maj 1950.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1950/51, m. m.

nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle):
Herr talman! När jag lyssnade
till den senaste ärade talaren, kom jag
att tänka på en vers i Fänrik Ståls sägner.
Det står där på något ställe ungefär
så här: »Det hopp vi satt till Klingspor
tycks ej fullbordat bli.» Det hopp
vi satte till herr Sandberg och till att
den ganska objektiva inställning till
detta problem, som han illustrerade i
sitt anförande, skulle bli utmärkande
för folkpartiets vidare meningsyttringar
i detta ämne, har tyvärr icke gått i uppfyllelse.
Vi förstå nu hur slipstenen i
fortsättningen kommer att dragas —
för att använda en liknelse som alla
förstå. Jag beklagar, att icke herr Sandbergs
goda exempel vunnit tillräcklig
uppskattning.

Herr Kristensson i Osbv riktade sig
mot min meningsriktning och förmenade,
att vi hade handskats en smula lättsinnigt
med siffrorna. Han tycktes anse,
att det icke finns täckning för vårt
skatteförslag, som enligt folkpartiets
påståenden skulle minska statens inkomster
med 200 miljoner kronor —
jag talar, som alla förstå, om en reformering
av familjebeskattningen. Med,
anledning av herr Kristenssons uttalande
skulle jag vilja göra en motfråga sålunda:
Finns det inte täckning för högerns
skatteförslag, som påstås minska
statens inkomster med 200 milj. kronor,
hur kan det då finnas täckning för folkpartiets
förslag om ett inkomstbortfall
av nära nog samma storlek, per budgetår
räknat, genom sänkt uttagningsprocent
för statsskatten och dessutom en
reformering av familjebeskattningen
till hittills obekanta kostnader? Tv det
är väl icke så att folkpartiet motsätter
sig en reformering av familjebeskattningen?
Frågan är så mycket mera motiverad
som vårt förslag gick ut på en
tillämpning av det nya skattesystemet
från den 1 januari 1952, under det att

folkpartiets förslag går ut på att det
skulle gälla redan från den 1 januari
1951.

I övrigt synes mig anmärkningsvärt,
att folkpartiet i år icke lägger i dagen
samma intresse för överbalansering av
budgeten som det gjorde i fjol. Detta
spörsmål har skjutits i bakgrunden. Om
man ägnar en låt vara förströdd uppmärksamhet
åt protokollet för fredagen
den 27 maj förra året och läser vad
folkpartiets talare där anförde om nödvändigheten
av en betydande överbalansering
av budgeten, får man en annan
uppfattning. Jag har ofta grubblat
över vad anledningen kan vara att folkpartiet
nu icke tycker att det är så nödvändigt
med en överbalansering. Kan
det möjligen bero på att »vanstyret»
har upphört, eller vilken kan anledningen
eljest vara till en sådan ändrad inställning? -

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Herr Kristensson i Osby
uttalade sin stora glädje över att skatteutredningen
hade skrivit till regeringen
och hemställt att den skulle ompröva
utgifterna. Nu var det icke bara regeringen
som skulle göra detta. Men när
jag hör herr Kristenssons anförande
här och lägger samman det med vissa
omröstningar, som vi haft på sista tiden
inom detta hus, undrar jag om inte
skattekommittén borde taga sig friheten
att skriva även till folkpartiets riksdagsgrupp.

Sedan måste jag i detta sammanhang
säga, att man helt och hållet glömmer
bort vad vi beslutade här i tisdags. Herr
Kristensson talade om subventionerna.
Alla subventionerna voro tagna av 500-miljonersbeloppet. Således skulle det
för det kommande budgetåret återstå i
runt tal 200 miljoner kronor, som äro
avsedda att täcka den utgift på 180
miljoner kronor, som vi beslöto här i
tisdags kväll. Man kan ju icke genomföra
beslutet och giva kommunerna

Torsdagen den 25 maj 1950.

Nr 22.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1950/51, m. m.

dessa belopp utan att man har några
pengar till det.

Jag har ingen anledning att lägga
mig i högerns och folkpartiets tvist om
vem som talar med två tungor. Jag tycker
emellertid, att man icke behöver
gå så långt tillbaka som herr Hagberg
gjorde eller till i fjol. Man kan nöja sig
med att gå tillbaka till i går och titta
på s. 23 i bankoutskottets utlåtande om
penningpolitiken. Då får man tämligen
klart för sig, att det även där talas med
två tungor.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
undrar om icke herr Kristensson i Osby
hade kunnat komma på den tanken, att
den omständigheten, att det icke i denna
debatt begagnats några extra motiv
för att avstyrka folkpartiets förslag,
möjligen skulle kunna bero på att det
icke behövs. Herr Kristensson gör
hjältemodiga försök att komma ifrån
fakta. Så försöker han t. ex. att misstänkliggöra
den prognos, som vi gjort
i finansdepartementet. Han ställde till
mig två frågor. Jag skall besvara dem.
Han frågade, om jag tagit hänsyn till
den tillväxt i skatteunderlaget, som kan
uppkomma genom inkomststegring. Jag
säger: Ja, vi ha fullt ut tagit hänsyn
till detta, så långt vi över huvud taget
ha vågat gå. Han frågade om jag i min
prognos medräknat reservationsmedlen.
Jag svarar: Nej, de ligga utanför. I så
fall ökas underbalanseringen ytterligare.

Men jag säger: Varför behöva vi tala
om min kalkyl? Det är ju ett faktum
att även den av folkpartiet i reservationen
framlagda kalkylen, så sangviniskt
beräknad som den är, ändå kommer
att visa ett underskott, en ren underbalansering
av statsbudgeten, om
man tar hänsyn till det minskade tillflöde
av inkomstskattemedel som följer
av den ändrade uppbörden av kvarskattemcdel.
Nu försöker herr Kristensson
finna en utväg genom att säga: Är

det så riktigt att vi göra denna förändring;
det kan väl icke vara till skattebetalarnas
fördel? Det kan naturligtvis
diskuteras. Men om vi göra som herr
Kristensson vill, vad blir följden? Då
blir det så att vi få räkna ned inkomsterna
för budgetåret 1950/51 med 200
miljoner kronor. Tv i den beräkning av
inkomsterna, som jag framlagt, är hänsyn
tagen till ändringen av kvarskatteuppbörden.
Bestämma vi oss för att fortsätta
på det gamla sättet, måste vi räkna
ned inkomsten med 200 miljoner kronor.
Då blir även lierr Kristenssons
storslagna budgetöverskott på 135 miljoner
kronor förvandlat till ett rent och
skärt budgetunderskott. Hur herr Kristensson
vänder sig har han ändå svansen
bak.

Herr JONSSON i Skedsbygd (kort
genmäle): Herr talman! Herr Kristensson
i Osby talade om att växande inkomster
möjliggöra en skattesänkning
genom att de ge större statsintäkter i
form av skatt. Jag har förut sagt, att
jag icke kan acceptera en sådan beräkning,
åtminstone icke i nuvarande läge.
Läget är alltför labilt för att man skulle
kunna bygga något så allvarligt som
en skattesänkning på beräkningen av
kommande inkomster. Om min inställning
beror på att vi jordbrukare av
ålder och nödtvång pläga räkna med
att först skaffa inkomsterna, innan vi
göra utgifterna, vet jag icke. Andra
folkgrupper kanske ha lättare att göra
på annat sätt. En järnhandlare t. ex.
kan ju lägga på något högre utförsäljningsprocent
på varan och därigenom
bereda sig en större inkomst.

Herr Kristensson talar också i likhet
med folkpartireservationen om möjligheten
att sänka subventionerna på vissa
livsmedel för att härigenom få medel
till en skattesänkning. Ja, nog önska vi
allesamman att subventionerna skulle
kunna komma bort. Men då återstår
frågan: Om vi taga bort subventionerna,

Nr 22.

Torsdagen den 25 maj 1950.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1950/51, m. m.

vem skall då bära kostnaden härför?
Skola jordbrukarna sälja sina produkter
billigare eller skola konsumenterna
köpa dem dyrare? Det är bara dessa
två vägar att välja på. Vilken av dem
anser herr Kristensson vara den rätta?

Herr KRISTENSSON i Osby (kort
genmäle): Herr talman! Till herr Jonsson
i Skedsbygd vill jag säga, att vi
givetvis i detta resonemang räknat
med, att när livsmedelsrabatterna till
viss del försvinna skola konsumenterna
bära kostnaderna. Livsmedelsrabatterna
uppgå för närvarande till 190 miljoner
kronor. Kan man i skattekommittén få
bort en väsentlig del av dessa 190 miljoner
kronor, betyder det mycket för
kommande kalkyler. Men där finns en
del poster som det måhända icke är
önskvärt att få bort, och man får nog
räkna med att denna vandring måste
ske steg för steg.

Av herr Hagberg i Malmö fick jag
icke alls svar på min fråga, vad som
skulle hända under 1951, som så radikalt
skulle förändra läget, att man med
ens hade råd till en skattelättnad av
stora mått för familjer och dessutom
för ensamstående efter högerns linjer.
På detta fick jag alltså icke något svar.
Jag vill erinra om att herr Hjalmarson
i debatten för fjorton dagar sedan yttrade
följande: »Vi bedöma saken så,
att statsbudgeten borde kunna medgiva
denna lättnad samtidigt med lättnader
även för andra inkomsttagare.» Vid det
tillfället målade högern det budgetära
läget i ljusa färger. Då var det ett högerförslag;
nu gäller det ett folkpartiförslag.
Men realiteten blir densamma
ändå, herr Hagberg. År det från högerns
sida bristande vilja? Jag bara frågar.

Under debatten i fjol sade bondeförbundets
ledare att det gällde att manifestera
sin vilja att driva fram skattelättnader.
Jag frågar: Var finns nu den
viljan?

Dessutom talade herr Hagberg om att

man också nu borde ha ett budgetöverskott.
Ja, men herr Hagberg känner ju
till, att vi i riksdagen räkna med att vi
i fråga om inflationen kommit i ett
annat läge än under fjolåret. Det kan
icke vara obekant för herr Hagberg.
Då böra vi också draga den naturliga
slutsatsen därav, att vi icke behöva
räkna med ett större budgetöverskott.

Herr Olsson i Gävle talade om att
folkpartiet yrkat på ökade utgifter
men ändå ville ha sänkta skatter. Jag
vill nämna för herr Olsson, att vi detta
år från folkpartiets sida yrkat på besparingar
i följande hänseenden: i fråga
om subventioner 44,7 miljoner, Kvarntorp
3,2 miljoner, ekonomisk information
750 000, sparkampanjen 340 000,
priskontrollen 330 000 och tyskgruvorna
— det gällde årets stat — 12 miljoner
kronor.

De ökade utgifter som vi påyrkat gå
till ungefär en tredjedel av de besparingar
vi yrkat på.

Då det gäller finansministerns och
min diskussion om budgetåret 1951/52
är det klart, att när man icke på någotdera
hållet har siffermaterialet till för-,
fogande, blir diskussionen icke så klar
som den givetvis blir, om man har
detta material till hands. Den saken är
uppenbar. Om jag fattade finansministern
rätt påverkar det förhållandet, att
man i fråga om kvarskatten skjuter debiteringen
på flera terminer, budgeten
med ett belopp på cirka 100 miljoner
kronor, därför att man får frånräkna
den skatt som återbetalas till kommu.-nerna. Om denna post å 100 miljoner
kronor medräknas, uppstår den balanserade
budget som vi eftersträva endast
om sträng sparsamhet tillämpas. Vi
kräva också att man borttager subventioner.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Det är ju gott och väl att
herr Kristensson här räknar upp en
massa områden, där man föreslagit be -

Torsdagen den 25 maj 1950.

Nr 22.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1950/51, m. m.

sparingar. Han säger att det är stora
summor. Men hur mycket det blir kvar
av dem, om man lyckas få en sänkning
av uttagningsprocenten till 90, vilket för
ett helt år betyder 150 miljoner kronor,
talar han ej om.

För övrigt kan jag icke underlåta att
säga, att herr Kristensson glömde de
10,5 miljoner kronor för rationalisering,
som herr Svensson i Ljungskile ville
rädda häromkvällen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
räknade med att herr Kristensson skulle
göra ännu ett försök. Denna gång kan
jag mycket väl förlåta honom. Han har
naturligtvis rätt i att det icke är så lätt
att på rak arm genomskåda dessa mysterier.
Alltså, saken är den, att om vi
icke låta den i gällande författningar
stadgade ordningen för kvarskattens
betalande träda i kraft, bli vi nödsakade
att i den riksstat, som snart skall
antagas av riksdagen, räkna ned inkomsterna
för staten av skatterna på
inkomst och förmögenhet från 2 200
miljoner till 2 miljarder kronor. Däremot
blir för nästa år, om man alltså
lägger om uppbörden, nettobelastningen
bara 100 miljoner kronor, eftersom
förskotten till kommunerna beräknas
på ett tidigare års skatteunderlag och
kommunerna sålunda icke omedelbart
få del av det ökade skatteunderlaget.
Därigenom blir det en nettobelastning
för det budgetåret på kanske något över
100 miljoner kronor. Så hänger det
samman med den saken. Därför är det
så, att om vi skola behålla det nu provisoriskt
tillämpade systemet för uppbörden
av kvarskatten få vi en minskad
inkomst för budgetåret 1950/51 med
200 miljoner kronor. Göra vi en ändring
och beräkna inkomsten till 2,2
miljarder kronor, kunna vi för budgetåret
1951/52 räkna med att nettominskningen
i stället blir något över 100
miljoner kronor. På det sättet går det

icke, herr Kristensson, att komma ifrån
att folkpartiets förslag leder till en underbalansering
av budgeten, vilken ordning
man än väljer och hur man än
gör med kvarskatteuppbörden.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle):
Herr talman! Jag måste ett
ögonblick komma tillbaka till herr Kristenssons
resonemang om budgetbalanseringen.
Jag är ledsen, att han visat
sig så ointresserad av att få till stånd
en överbalansering i år, då han i fjol
hade en annan uppfattning. Jag skall
icke gå in på detta. Men jag vill erinra
om — det har redan åberopats — det
betänkande vi behandlade i går, nämligen
bankoutskottets utlåtande nr 20,
där folkpartiets reservanter i överbalanseringsfrågan
göra följande uttalande:
»En betydelsefull fråga gäller, om
ett statligt budgetöverskott bör eftersträvas
under goda konjunkturer för
att förhindra, att en överkonjunktur
med bristfenomen uppkommer. Enligt
vår mening tala starka skäl därför under
en tid, då man kan säga, att överfull
sysselsättning råder, vilket varit
fallet under senare år. Att innan den
samhällsekonomiska balansen med full
säkerhet återställts tillgripa en finanspolitik,
som innebär att staten för löpande
utgifter får låna hundratals miljoner
kronor under ett år, kan icke vara
välbetänkt.»

Herr Kristensson! Det finnes en sats,
som herr Kristensson nog känner till
och som lyder ungefär så här: »Vad
som är sanning i Berlin och Jena är
bara dåligt skämt i Heidelberg.» Jag
skulle kunna travestera den så, att vad
som är sanning för folkpartiets reservanter
i bankoutskottet är uppenbarligen
dåligt skämt för folkpartiets reservanter
i bevillningsutskottet.

Herr JONSSON i Skedsbygd (kort
genmäle): Herr talman! Jag fick mycket
riktigt klart för mig av herr Kristenssons
anförande, att herr Kristens -

Nr 22.

Torsdagen den 25 maj 1950.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1950/51, m. m.

son menar, att de höjda livsmedelspriserna
skola bäras av konsumenterna.
Naturligtvis äro vi producenter mycket
glada över detta, och vi förvänta att
saken kommer att lösas så om folkpartiet
får makten och härligheten i detta
land. Det skulle emellertid medföra en
del andra problem, herr Kristensson.
Det skulle betyda, att smöret komme
upp i ett pris på omkring 8 kronor och
margarinet i ungefär 2 kronor 50 öre.
Det blir alltså en prisdifferens på 5
kronor 50 öre. Hur skall man vinna avsättning
för det svenska smöret under
sådana förhållanden? Jag förmodar att
herr Kristensson bär recept även
för det.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill upprepa
för herr Jonsson i Skedsbygd vad jag
har sagt tidigare, att man inte skall avskaffa
livsmedelssubventionerna på 190
miljoner i en handvändning utan att
det får i den mån det är önskvärt ske
steg för steg. Herr Jonsson sitter ju
själv i den skattekommitté, som arbetar
med dessa problem, och där får herr
Jonsson tillfälle att överväga dem tillsammans
med sina kamrater.

Herr Hagberg stannade i sin läsning
av bankoutskottets utlåtande precis på
det ställe, där jag tycker att han inte
borde stanna. Det förefaller mig som
om nästa mening också hör till sammanhanget,
och det står där: »Men det
är icke givet att — när den samhällsekonomiska
balansen återställts — ett
budgetöverskott, som innebär ett statligt
tvångssparande, bör eftersträvas.»

Varför vill inte herr Hagberg läsa
upp denna mening? Den hör ju till en
aktuell situation. Och för övrigt, herr
Hagberg, står det i föregående mening
talat om hundratals miljoner. Det kan
man ju betona i sammanhanget, och då
får man säga, att vi inte vilja ha någon
underbalansering på hundratals miljoner.
När vi för fjorton dagar sedan hade

en skattedebatt i denna kammare och
herr Wedén stod mot herr Hjalmarson,
påpekade herr Wedén, att högerns familjebeskattningsförslag
kostade 65 miljoner
kronor mer än vad man räknade
med i utredningen. Men då sade herr
Hjalmarson, att det i alla fall inte vore
fråga om ett belopp av sådan storleksordning,
att det behövde påverka ställningstagandet.

Detta gällde alltså högerns skatteförslag.
Herr Hagberg vill inte resonera
likadant nu gentemot folkpartiet. Men,
herr Hagberg, jag tror man på goda
grunder kan upprepa frågan, vad herr
Hagberg väntar för underverk under
1951 som skall lämna utrymme för högern
att 1952 börja infria det stolta
löfte, som man nu spikar på husväggar,
som man sprider i broschyrer och tidningar
och predikar från talarstolar om
skattelättnad för alla och den största
skattelättnaden för familjer.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle)
: Herr talman! Jag är ingen stjärntydare
och vill inte ingå på någon
astrologisk diskussion med herr Kristensson
om förestående underverk. Men
vilka underverk väntar herr Kristensson,
som skapa möjlighet för en sänkning
på 150—175 miljoner av inkomstskatten
för ett helt år, som han räknar
med, plus en reformerad familjebeskattning?
Jag kan nämligen inte tänka mig,
att folkpartiet skulle vilja gå emot en
reformering av familjebeskattningen.

Härtill skulle jag vilja foga följande.
Herr Kristensson frågade mig, varför
jag stannade i min uppläsning ur
bankoutskottets utlåtande nr 20. Ja,
herr Kristensson, det var egentligen
mest av hänsyn till folkpartiet självt
jag gjorde det. Den sats, som herr Kristensson
nu åberopar som stöd för sin
mening, lyder så: »Men det är icke givet
att —- när den samhällsekonomiska
balansen återställs — ett budgetöverskott,
som innebär ett statligt tvångssparande,
bör eftersträvas.»

Torsdagen den 25 maj 1950.

Nr 22.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1950/51, m. m.

Nu menar uppenbarligen lierr Kristensson,
att den samhällsekonomiska
balansen bär återställts. Men därav
måste ju följa att också vanstyret bar
upphört!

Herr JONSSON i Skedsbygd (kort genmäle):
Herr talman! Jag måste medge
att läget klarnar litet undan för undan.
Men samtidigt krånglar det till sig, och
jag vet inte riktigt vad herr Kristensson
menar. Han säger att man skall avskaffa
livsmedelsrabatterna steg för steg. Jag
vet inte om herr Kristensson menar
man skall göra det länsvis och börja i
Kristianstads län, eller hur man skall
göra. Men under alla förhållanden skall
man ta det steg för steg, och då får man
ju inte fram den summa man skall ha
för en omedelbar skattesänkning.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort genmäle)
: Herr talman! Jag tror inte herr
Jonsson i Skedsbygd har så svårt att
fatta som det verkar av hans replik.
När jag talar om att livsmedelsrabatterna
delvis böra avskaffas steg för steg,
menar jag givetvis att det skall gälla
hela landet — det förstod nog herr
Jonsson i Skedsbvgd.

Min fråga till herr Hagberg, som jag
har upprepat flera gånger, tycker jag
står lika obesvarad. 1951 ha vi inte råd
med skattelättnader, säger herr Hagberg,
men 1952 lättar det, och då ha vi
råd att genomföra ett stort skattelättnadsprogram.
Jag kan inte låta bli att
tycka, att när högern här uppträder
mot folkpartiet, binder den ris till egen
rygg och skapar svårigheter för sitt
eget skattelättnadsprogram. Helt andra
toner kommo från högern för fjorton
dagar sedan, då vi behandlade familjebeskattningen
här i kammaren. Herr
Hagberg kan ha nytta av att så småningom
studera protokollet från den
debatten och göra cn jämförelse med
sin egen mörkmålning i dag.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
tror att det är fler som kunna ha nytta
av att studera protokollet från debatten
om sambeskattningen, och till dem som
ha nytta därav skulle jag också vilja
hänföra herr Kristensson i Osby. Jag
fick nämligen ett starkt intryck att herr
Kristensson inte har läst protokollet på
det rätta sättet och med den rätta viljan
att läsa vad där står efter ordalydelsen.
Jag skall strax återkomma till detta.

I själva verket skulle herr Kristensson
ha funnit, att han redan har fått
ett svar på den fråga han här så många
gången har upprepat, om han hade läst
t. ex. vad jag yttrade —- jag har ju
speciellt apostroferats i detta sammanhang.

Jag skall nu, lierr talman, inte gå in
på en bedömning av budgetläget 1950/
51. Många ha gjort det förut här i debatten,
och det finns inte mycket att
tillägga i sak. Jag vill bara framhålla,
att de från vårt håll föreslagna besparingarna
mer än väl täcka de anslagshöjningar,
som vi ha väckt förslag om.
Något statsfinansiellt lättsinne kan man
alltså inte beskylla oss för. Hur man
än räknar måste det ändå vara uppenbart
för oss alla, att den marginal som
vi ha att röra oss inom under nästa
budgetår är utomordentligt smal. Jag
vill i likhet med de föregående talarna
stryka under angelägenheten av väsentliga
skattelättnader för att stimulera
arbetsvilja, sparsamhet och företagsamhet.
Verkan av sådana lättnader framträder
emellertid inte omedelbart, såsom
också framhålles i folkpartiets reservation.
För att de skola få avsedd
effekt måste de ha bestående karaktär.
En återgång inom kort till högre skatter
skulle medföra ogynnsamma återverkningar
för hela vår ekonomi.

När det gäller att skapa en säker
grund för varaktiga skattelättnader
måste därför bedömningen av situationen
under budgetåret 1951/52 tillmätas
stor betydelse. För vår del ha vi räknat
med eu reformering vid ingången

Nr 22.

Torsdagen den 25 maj 1950.
Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1950/51, m. m.

av kalenderåret 1952 av kommunalbeskattningen
i enlighet med högerns och
bondeförbundets reservation — alltså
kombinerad med ändrad skatteutjämning
— och vidare ha vi räknat med
en omläggning av familjebeskattningen.
Dessa båda skattereformer måste vi
under alla förhållanden ta med i vår
kalkyl. Slutligen måste vi från och med
den 1 januari 1952 kalkylera med den
skattelättnad, som kan bli resultatet av
1949 års skatteutredning, under förutsättning
att denna blir färdig i god tid,
vilket vi för vår del önska. Kostnaden
för kommunalskattercformen enligt högerns
och bondeförbundets huvudlinje
blir lägre än enligt majoritetens linje.
Inkomstbortfallet genom den ändrade
familjebeskattningen blir däremot högre
enligt högerförslaget. Ett frågetecken få
vi alla sätta tills vidare när det gäller
att bedöma de ekonomiska konsekvenserna
av 1949 års skatteutredning, men
vi måste alla kalkylera med åtminstone
ett ungefärligt belopp.

Å andra sidan veta vi, att vi stå inför
vissa ofrånkomliga utgiftshöjningar.
Detta har varit den allmänna bakgrunden
till resonemanget inom den grupp
här i riksdagen som jag tillhör. Och nu
kommer jag till det svar som jag vill
ge herr Kristensson och som han mycket
lätt hade kunnat utläsa genast när
han så ivrigt studerade protokollet från
debatten om sambeskattningen för ett
par veckor sedan. Våra överslagsberäkningar
ha visat, att en nödvändig förutsättning
för väsentliga bestående
skattelättnader är, att vi få till stånd
en begränsning av den statliga verksamheten.
Även vi ha i första hand pekat
på subventionerna och understrukit,
att vi icke kunna lita endast till ett
förbättrat skatteunderlag genom en produktionsökning.
Och vi ha också framkastat
tanken på att man, med reservation
för vissa områden, nämligen försvaret,
vissa grundläggande sociala
rättigheter, framför allt folkpensionerna
och barnbidragen, borde inrikta sig på

att få till stånd en procentuell minskning
av statsutgifterna. Vi ha från vårt
håll gång på gång strukit under denna
synpunkt. Vi ha gjort det både i remissdebatten
och vid överläggningarna
om familjebeskattningen, och jag har
också för min del i vartenda offentligt
föredrag under året, när skattefrågan
behandlats, framhållit, att vi på allvar
måste angripa den svällande statsbudgeten
om vi skola kunna få utrymme
för den radikala skattesänkning som
framstår som eftersträvansvärd.

Jag vill i detta sammanhang med tillfredsställelse
notera, att folkpartiet från
och med detta år går på samma linje
som vi när det gäller importsubventionerna,
och jag vill också i förväg uttala
min tillfredsställelse över att vi om ett
par dagar, som jag väl vågar räkna
med, få folkpartiets stöd för den motion
vi ha väckt om en successiv avveckling
av de s. k. livsmedelssubventionerna.
I varje fall hoppas jag att
folkpartiet kommer att rösta för vår
reservation.

Detta är bakgrunden till det speciella
problem vi ha att ta ställning till i samband
med diskussionen om uttagningsprocenten.
Detta problem kan formuleras
så: Kunna vi undvara de 100 miljoner
kronor som falla på första hälften
av budgetåret 1951/52 vid en sänkning
med 10 enheter av uttagningsproeenten?
Vid besvarandet av denna fråga
kan man, herr talman, icke underlåta
att ta vederbörlig hänsyn till den sannolika
utvecklingen av våra försvarskostnader.

Den förste talaren från folkpartiet,
herr Sandberg, tog i mitt tycke ganska
lätt på denna mycket väsentliga fråga.
Hela problemet kommer ju att belysas
av det betänkande, som skall avges av
den pågående försvarsutredningen. Jag
vill bara fästa uppmärksamheten på att
våra försvarskostnader på grund av
flera samverkande omständigheter tillfälligtvis
ha kommit att bli väsentligt
lägre än vad de egentligen skulle ha

Torsdagen den 25 maj 1950.

Nr 22.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1950/51, m. m.

varit. Det är framför allt fyra omständigheter
som här ha spelat in. För det
första har den omfattande materielanskaffningen
under kriget möjliggjort en
minskning av det normala anskaffningsprogrammet
under åren närmast efter
krigets slut. För det andra ha vi efter
kriget haft stora reservationsanslag till
förfogande. För det tredje ha vi, då vi
nu ha igångsatt ny materielanskaffning,
övergått till ett system med bemyndiganden
för Kungl. Maj:t att lägga ut
nya beställningar, vilka belasta löpande
budget endast med de belopp, som beräknas
förfalla till betalning under
budgetåret. För det fjärde ha personalvakanserna
varit osedvanligt omfattande
under de senaste åren.

Framför allt dessa fyra faktorer ha
bidragit till att försvarskostnaderna varit
väsentligt lägre än vad de skulle ha
varit vid jämvikt i materielanskaffningen
och vid normalt besatta personalstater.
För min del, herr talman,
hoppas jag livligt att det skall bli möjligt
att få till stånd en samförståndslösning
mellan alla de demokratiska
partierna i försvarsfrågan. Om detta
inte skulle gå, hoppas jag likväl, att försvarsutredningens
blivande förslag skall
bli en stark manifestation av svensk
försvarsvilja. Under alla förhållanden
måste samtliga demokratiska partier,
även folkpartiet, räkna med väsentligt
höjda materielanslag redan från och
med ingången av budgetåret 1951/52.

Slutsatsen av dessa överväganden ha
för vår del blivit att ekvationen inte
går ihop om vi nu sänka uttagningsprocenten.

Jag vill till sist än en gång stryka under
vad jag började med, att vi för vår
del vilja sätta in all vår kraft för att
skapa eu hållfast grund för varaktiga
skattelättnader. Den synpunkten har
varit ledstjärnan i alla våra resonemang.

Herr OHLIN: Herr talman! Den debatt
som här har förts rörande uppskatt -

ningen av statsinkomsterna icke endast
för nästkommande budgetår utan
även för det följande lider av den svagheten,
att det på ömse håll har förekommit
en viss obestämdhet i uppskattningen.
En sådan obestämdhet är naturligtvis
ganska ofrånkomlig emedan
det är svårt att säga mera bestämt, hur
statens inkomster och utgifter komma
att te sig under två år. Men det har nog
inte undgått kammaren, att finansministern
är den som mest har rört sig
med allmänna siffror utan att närmare
motivera sitt påstående om ett underskott
av storleksordningen 300 miljoner
kronor. Jag vill konstatera att finansministern
har underlåtit att försöka
underbygga en profetia av den arten.

Finansministern har emellertid gjort
ett påpekande av om man så vill teknisk
natur, som jag ingalunda vill frånkänna
en viss betydelse. Det är klart
att man måste ta hänsyn till förskjutningen
i restskattebetalningarna från
det ena budgetåret till det andra. Jag
skulle emellertid vilja resa den frågan,
om det inte kommer att inverka i någon
mån att restskatterna av tekniska
skäl komma att avtaga år efter år. Jag
trodde att vi höllo på med vissa reformer
i fråga om den tekniska sidan av
skattesystemet som skulle göra att restskatterna
komme att sjunka. Även om
detta inte inverkar i någon högre grad,
undrar jag om det inte kan komma att
göra sig gällande inte minst under budgetåret
1951/52.

I debatten mellan finansministern
och herr Kristensson bär den frågan
rests av herr Kristensson, med all rätt
enligt min mening, om det är så alldeles
säkert, att när vi nu under två år
ha medgivit skattebetalarna uppskov
med betalningen till höstmånaderna, vi
inte böra göra det ett tredje år. Finansministern
vill inte ta någon bestämd
ställning till det, men han svarar, att
om vi göra på det sättet, bli inkomsterna
200 miljoner kronor mindre under
budgetåret 1950/51. Det är klart alt man

Nr 22.

Torsdagen den 25 maj 1950.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1950/51, m. m.

inte kan få dessa pengar under båda
budgetåren. Nu skulle jag ju ha trott,
att om en viss teknisk förändring skulle
åstadkomma att det blir 200 miljoner
kronor mindre det ena året, skulle det
bli 200 miljoner kronor mer det andra
året. Om man gör på detta sätt, blir
resultatet visserligen enligt finansministerns
påstående en försämring med
200 miljoner under 1950/51, men det
blir i gengäld en förbättring med 200
miljoner under ett kommande år.

Jag skall inte fullfölja den tankegången
vidare utan hellre göra finansministern
en fråga. Finansministerns
senaste ståndpunkt, som i viss mån har
stöd av riksräkenskapsverket, innebär
följande. Om man skulle ge skattebetalarna
uppskovsrätt även nästkommande
år, får man för budgetåret 1950/51
räkna med en inkomstskatt på 2 miljarder.
Det är samma belopp som riksräkenskapsverket
räknat med under
budgetåret 1949/50. Man kan inte underlåta
att fråga sig, vad orsaken kan
vara till detta. Här få vi läsa i tidningarna
om att lönenivån har stigit
med 3 å 4 procent, att det varit en relativt
god skörd och att nationalinkomstberäkningen
visar en betydande
stegring av nationalinkomsten, som regeringen
inte brukar underlåta att med
tillfredsställelse hänvisa till. Statsrådet
Sven Andersson brukar ju i sina »förnämliga»
publikationer ofta återkomma
till siffrorna i dessa avseenden. Men nu
få vi höra, att man måste räkna så försiktigt
att man i inkomstskatt under nästa
budgetår inte skulle få in en enda krona
mer än man beräknar få in under
budgetåret 1949/50! Jag kan inte neka
till att när man anför dessa siffror i debatten,
får jag en känsla av att det finns
cn benägenhet hos finansministern att
göra uppskattningen så, att det statsfinansiella
läget skall se så dystert ut
som möjligt allteftersom argumenteringen
gör det lämpligt att det ena
eller andra året framstår i särskilt
mörk dager. Vi kunna återkomma till

en diskussion om den saken senare.
Finansministern och jag ha en gång i
fjol mer eller mindre avtalat, att vi
skulle återkomma till den debatt, som
vi hade då. Den debatten kommer i
höst och kommer att gälla prisutvecklingen
under det gångna året. Finansministern
hade relativt optimistiska
förväntningar om att det fanns goda
chanser för att priserna skulle komma
att falla under detta år, så att man
skulle kunna avveckla subventionerna
utan någon prisstegring. Det berättigade
i denna stora optimism från finansministerns
sida, som då var en optimism
som passade mycket bra i argumenteringen,
därför att det då var lättare
att få igenom subventionerna, få
vi diskutera i höst. Nu har finansministern
här i dag en mycket stark pessimism
i alla sina beräkningar, och jag
skall inte neka till att den passar ganska
bra när man vill motivera, att det inte
går att sänka skatterna. Det förefaller
mig, som om finansministerns uppskattningar
lede av en sådan kanske litet
överdriven pessimism.

Sedan är det ju klart, att om man
skulle gå in för metoden att medge
skattebetalarna uppskovsrätt även nästa
år, kommer budgetåret 1950/51 att visa
ett något svagare resultat. Men jag har
för min del satt ett frågetecken för
om det verkligen är nödvändigt att räkna
så lågt att man icke för detta budgetår
kan räkna med någon höjning av
inkomsterna från inkomst- och förmögenhetsbeskattningen.

När finansministern talar om folkpartiets
mycket sangviniska beräkningar
kanske jag kan få påpeka, att vi
tvärtom anse att vi ha varit rätt återhållsamma
och försiktiga i våra uppskattningar.

Får jag så säga ett ord om livsmedelssubventionerna.
Jag trodde att vi
på alla håll voro överens om att livsmedelssubventionerna
inte voro önskvärda.
.lag trodde att det var ett intresse
inte minst från jordbrukarnas

Torsdagen den 25 maj 1950.

Nr 22.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1950/51, m. m.

sida, herr Jonsson i Skedsbygd, att produkterna
skulle betalas med vad de
kosta. Jag trodde att man var mycket
intresserad av detta inom bondeförbundet.
Det har varit en principiell linje
hos bondeförbundet. — Jag medger att
när jag säger ordet principiell, sväljer
jag ett tag, ty bondeförbundet brukar
inte ha så mycket principiella linjer.
Men det har i alla fall varit någon liten
konsekvens hittills i bondeförbundets
ståndpunkt att vilja ha priserna i överensstämmelse
med vad produkterna
kosta utan statliga subventioner, vilka
man betraktar som rätt osäkra i ett
besvärande statsfinansiellt läge. Men i
dag uppträder herr Jonsson i Skedsbygd
och uttalar sig på ett sätt som
får en att förmoda, att han mycket
gärna skulle se att livsmedelssubventionerna
bibehölles. Jag trodde det närmast
var en fråga för jordbruksorganisationernas
förhandlingsdelegerade att
taga upp den saken. Vi i folkpartiet ha
räknat försiktigt, när det gäller en avveckling
av dessa subventioner. Jag får
lov att säga, att jag för min del tycker
det vore naturligt, om man där gick
litet snabbare fram, och gör man det,
kommer i samma mån det statsfinansiella
läget att förbättras.

Det är klart — för att avsluta observationerna
om budgetåret 1951/52 — att
när det gäller uppskattningar så långt
fram i tiden, rör man sig med en betydande
felmarginal. Även om jag utgår
från finansministerns uppskattningssiffror,
som kammaren hörde att jag
satte ett frågetecken för, och utgår från
den siffra, som han nämnde, nämligen
att det med folkpartiets kalkyl skulle
bli en brist på 100 miljoner kronor, får
jag säga att så försiktigt som vi räknat
på olika punkter, t. ex. i fråga om subventionerna,
och med en budget av
storleksordningen 5 000 miljoner kronor,
är det icke möjligt för någon, finansminister
eller icke, att stå upp och
med absolut tvärsäkerhet, som herr
Sköld i dag gjort, säga att man kan

utgå ifrån att det icke går ihop. Jag
tror att man tvärtom måste säga, att
vad som här möjligen kan komma att
skilja ligger inom felmarginalen för en
uppskattning, som görs två år i förväg,
av eu statsinkomst på 5 000 miljoner
kronor.

Sedan skulle jag vilja ge en replik till
herr Adolv Olsson, bevillningsutskottets
ordförande. Herr Olsson har tydligen
inte observerat, att vi ha räknat med
de 180 miljonerna i samband med kommunalskattereformen.
Hans replik att
vi skulle ha förbisett sambandet mellan
denna utgift och de extra konsumtionsskatterna
var därför icke hållbar.

Till högern skulle jag vilja säga, att
jag nog måste bedröva herr Hjalmarson
med att påpeka, att herr Kristensson
ännu inte har fått något tillfredsställande
svar på sin fråga, hur det kan
komma sig att högern, när det gäller
tiden från den 1 januari 1952, obestridligen
intar den mest optimistiska hållningen.
Jag skall strax motivera det.
Men för 1951 har högern, som i fjol
var med och röstade för en skattesänkning
som vi hade föreslagit, ändrat mening
och säger: 1951 ser det rätt dystert
ut, då ha vi inte råd att sänka skatterna.
Att högerns ståndpunkt från och
med 1952 är den mest optimistiska
torde väl inte kunna bestridas. Jag observerade
en sådan sak som att herr
Hagberg i Malmö för att kunna få sitt
resonemang att gå ihop icke räknade
med någon skattesänkning för ensamstående
skattebetalare. Han talade bara
om en revision av familjebeskattningcn.
Men högern har ju ställt i utsikt att
utöver reduktionen av familjebeskattningen
med cirka 200 miljoner kronor
skulle man ha en reduktion av beskattningen
för ensamstående. Om man inte
skall ha särskilda skatteskalor för ensamstående
— och då överger man ju
fullständigt den amerikanska principen,
som hela det nuvarande högerförslagct
om familjebeskattningen bygger
på — måste man tydligen ytterligare re -

Nr 22.

Torsdagen den 25 maj 1950.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1950/51, m. m.

ducera skatterna för familjerna. Det
går inte på något sätt att uppfylla högerns
löften, när det gäller den direkta
beskattningen, utan en kostnad av 300
miljoner kronor eller dubbelt så mycket
som folkpartiförslaget här skulle
kosta.

Jag skulle förmoda, att det är också
medvetandet om detta som ligger bakom
den av herr Kristensson berörda högeraffischen.
Men herr Hagberg, som ägnade
sig åt studier om Jena och Heidelberg
och utan någon som helst grund
försökte göra gällande, att folkpartiets
ståndpunkt i bankoutskottet var en annan
än i bevillningsutskottet — vilket
jag strax skall visa att den inte var —
kan med fördel ägna sig åt att studera
problemet, huruvida högerns ståndpunkt
i riksdagen är en annan än högerns
ståndpunkt på affischpelarna.

Sedan förklarade herr Hjalmarson,
att vi måste räkna med starkt ökade
försvarsutgifter. Jag tror vi alla äro
överens om att det blir ökade försvarsutgifter,
men tiden är inte inne i dag
att diskutera ökningens storlek. Men
när herr Hjalmarson med sådan styrka
framhäver — och vi veta ju att högern
på grund av sin allmänna inställning
är benägen att gå högt, när det gäller
försvarsutgifterna — att det redan från
budgetåret 1951/52 blir starkt ökade utgifter,
hur kan då detta förenas med
högerns ståndpunkt att under 1951 ha
vi inte råd till skattesänkning, men
från och med januari 1952 ha vi råd till
skattesänkning? Särskilt om man tar
hänsyn till att försvarsutgifterna väl av
tekniska skäl komma att stiga i någon
mån etappvis, kan man ingalunda säga,
att försvarsutgifterna speciellt under
höstmånaderna 1951 bli alldeles exceptionellt
höga. Jag tror att man kan slå
fast, att det är en total brist på logik i
detta resonemang.

Även när det gäller den kommunala
beskattningen sågo vi för någon dag
sedan, hur högern jämte bondeförbundet
ville att under en övergångsperiod,

intill dess man kunde genomföra skatteutjämningen,
statskassan skulle betala
120—130 miljoner kronor mer till kommunerna
än vad regeringspartiet och
i detta fall även folkpartiet var med
på. Jag skulle förmoda, att tron att det
inte blir något övergångsår utan att
man omedelbart kan ordna skatteutjämningen
är ganska svagt grundad. Det
angavs i bondeförbundets och högerns
reservationer, att om det behövs övergångsår,
ville man att staten skall betala
130 miljoner mera.

Sedan har högern i sin ståndpunkt,
när det gäller bensinbeskattningen, uttalat
sig för att man så snart som möjligt
skulle sänka denna skatt med ytterligare
7 öre, vilket komme att medföra
en inkomstminskning av omkring 70
miljoner. Jag ber kammarledamöterna
att addera tillsammans alla dessa summor,
och jag tror inte det finns någon
som skall kunna komma till den slutsatsen,
att vi från och med 1952 ha
gott om medel och kunna genomföra
dessa stora skattesänkningar och utgiftshöjningar
men under 1951 icke
möjlighet till något.

Det förhåller sig nog snarare så —-och det är onekligen mera i överensstämmelse
med regeringens uppskattningar
-— att om vårt statsfinansiella
läge undergår någon förskjutning, blir
det tyvärr allvarligare 1952 än 1951.
Så mycket, det medger jag, har finansministerns
anförande här visat. Det är
svårare att få rum för skattesänkning
under 1952 än under 1951. Men högern
drar den slutsatsen, att man skall säga
nej för det år, då det onekligen är lättare
men ge så mycket mera under det
år, då det obestridligen är svårare.

Det är klart att man kan åstadkomma
något genom att begränsa den statliga
administrationen. Vi äro i folkpartiet
lika intresserade av detta som högern.
Men låt mig säga en sak. Tyvärr
kan man inte göra något plötsligt ingrepp
i administrationen, som ger väldiga
summor. Om man inte konkreti -

Torsdagen den 25 maj 1950.

Nr 22.

Beräkning av bevillningarna för budgetaret 1950/al, m. m.

serar kravet på begränsning av administrationen,
få sådana i och för sig
tilltalande önskemål inte den tyngd, att
man kan säga att de väga väsentligt i
en statsfinansiell diskussion om det närmaste
eller därpå följande året. Men
jag instämmer till fullo i att vi böra
göra allt som göras kan för att uppnå
förenklingar och besparingar och vara
återhållsamma med nya utgifter.

Sedan måste jag säga ett ord med
anledning av herr Hagbergs balanseringsresonemang.
Det var verkligen
hårresande.

Det förhåller sig ju på det sättet, att
behovet av en överbalansering av budgeten
gör sig gällande, när man har en
överkonjunktur, när man har ett inflationstryck.
Det var därför som vi gingo
till en överbalansering för några år
sedan. Den naturliga slutsatsen är den
som dragés av folkpartireservanterna i
bankoutskottet, nämligen att i den mån
balansen återställes, behöva vi icke någon
överbalansering. Det är i full konsekvens
med detta som folkpartiet i
skattefrågan intar den ståndpunkt som
det gjort. Men vilken har högerns ståndpunkt
varit? Jo, under budgetåret
1949/50, då det ännu på hösten var
ovisst, om balansen var återställd, intogo
högern och bondeförbundet en
ståndpunkt, som skulle ha inneburit en
underbalansering av budgeten, efter vad
vi nu veta, och dessutom en upplåning
av reservationsmedel på 200 miljoner.
Men under året 1950/51, när vi äro
överens om att balansen är återställd
och när vi i folkpartiet därför anse
att det då inte behövs någon överbalansering,
kommer en talare från högerpartiet
och angriper oss för detta. Jag
måste säga, att herr Hagberg behövde
inte studera Jena och Heidelberg, han
kunde hålla sig till Malmö och tala med
herr Hagberg i Malmö en liten duett för
att finna, alt det som herr Hagberg i
Malmö tänker i ena ögonblicket om budgeten
1949/50 inte på något sätt rimmar
med vad herr Hagberg i Malmö län -

ker i nästa ögonblick om budgeten
1950/51.

Jag trodde det var grundläggande för
högerns ståndpunkt, när vi diskutera
den ekonomiska politiken, att vi nu
hade en samhällsekonomisk balans och
därför kunde släppa på regleringarna i
något hastigare takt än vissa andra
föreslagit. Men nu få vi höra högern
angripa folkpartiets ståndpunkt om
sänkning av skatterna med motivering,
att folkpartiet i fråga om balansen ändrat
mening. Herr Hagbergs uttalande,
att vanstyret då måste ha upphört,
byggde tydligen på det antagandet, att
det enda vanstyre, det enda misstag,
som en regering kan göra sig skyldig
till, gäller den samhällsekonomiska balansen.
Det var ett märkligt antagande.
Det skall bli av intresse att följa, om
högern verkligen kommer att intaga den
ståndpunkten, att det inte förekommer
några regeringsmisstag att kritisera, såvida
vi ha samhällsekonomisk balans.
Jag vill nog slå fast, att det är mycket
trevligt med försök till små lustigheter,
vare sig de komma från herr Dickson
eller andra, men det får finnas ett visst
minimum av intellektuell hållbarhet,
reda och konsekvens i tankegången.
Det finns det uppenbarligen inte hos
herr Hagberg — såvida inte högern
tänker lägga ned all kritik mot regeringen
därför att den samhällsekonomiska
balansen blivit återställd, enligt
vår mening några år senare än som bort
ske. Jag tror över huvud taget att detta
herr Hagbergs sätt att lägga upp skattedebatten
knappast kommer att betraktas
ens i högerkretsar såsom något så
värdefullt inlägg. Kvar står i alla fall,
när det gäller högerns ståndpunkt, att
man icke har kunnat visa, varför det
skulle vara svårare att sänka skatterna
1951 än 1952 när det statsfinansiella
läget snarare kommer att bli mera ansträngt.
Inte heller har man kunnat
visa, att ett bifall till folkpartiets förslag
skulle låsa riksdagen i reformarbetet
på något olyckligt sätt.

3 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 22.

Nr 22.

Torsdagen den 25 maj 1950.

Beräkning av bevillningarna för budgetaret 1950/51, m. m.

Jag vill, herr talman, sluta med att
säga, att det är inte här fråga om huruvida
vi skola behålla det direkta skattetryck,
som riksdagen beslöt på förslag
från regeringspartiet 1947. Detta skattetryck
har ju, som bl. a. herr Sandberg
påpekat, blivit skärpt genom att inflationen
höjt inkomsterna. På grund av
de progressiva skatteskalorna ha människorna
fått avstå en större del av sin
inkomst i skatt än vad man tänkte sig.

Den som i dag anser, att vi inte ha
anledning att sänka den direkta inkomstbeskattningen,
hyser såvitt jag
förstår den uppfattningen, att herr Wigforss’
skatteskalor år 1947 voro alltför
låga och att det inte betyder så mycket,
att inflationen har skärpt skattetrycket
och gjort skatterna ännu tyngre och delvis
även ännu mer progressiva. Denna
ståndpunkt ha vi inom folkpartiet inte
kunnat intaga. Vi anse det tvärtom angeläget
att man inte försummar någon
tid, när det gäller att reducera detta
direkta skattetryck. Vi fästa måhända
även någon vikt därvid, att om man
inte gör detta i tid, vet man inte vad
som kan inträffa med den statliga utgiftspolitiken.
Har man ett lägre skattetryck
och en lägre inkomstram att röra
sig inom, är det större utsikter till den
sparsamhet, som -— det ha även vi betonat
— är en förutsättning för att
skattetrycket skall kunna hållas på en
skälig nivå. Detta är ett väsentligt skäl
för att man inte skall dröja med att
rätta till den skärpning av skattetrycket,
som skett med herr Wigforss’ skalor,
och att man inte skall dröja med att ge
skattebetalarna den känslan, att det går
att justera även den statliga direkta beskattningen
nedåt.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Till herr Ohlin skulle jag
bara vilja säga, att han har naturligtvis
rätt i att det är lättare att sänka skatten

i år än nästa år. Det är just den synpunkten
som har spelat en mycket stor
roll för bevillningsutskottet. Om vi skulle
sänka skatten i år med 10 enheter
och sedan taga igen dem och kanske
ännu mer nästa år, vilken skuffelse
skulle det inte bli för det svenska folket!

Jag skulle också vilja säga till herr
Ohlin, att när det gäller uppskovet med
kvarskatten får man inte glömma vad
som har inträffat. Kung]. Maj :t har lagt
fram en proposition, som riksdagen har
behandlat och enhälligt godtagit. I denna
proposition uttalar finansministern,
att han inte längre tänker fortsätta på
den väg som vi ha gått under de två
sista åren. Jag kan inte minnas, att det
i detta avseende rests någon avvikande
mening från något håll.

Låt mig till sist säga: Jag har med
mycket stort intresse hört herrar Ohlin
och Hjalmarson m. fl. resonera om de
förslag, som herrarna i respektive partier
ha tänkt sig som en lösning av familjebeskattningen.
Inom skatteutredningen
äro vi för närvarande sysselsatta med
att pröva såväl fru Gärde Widemars som
Ebon Anderssons linje. Jag skall därför
inte uttala någon bestämd mening om
detta. Men när jag hörde herrarna förebrå
varandra -— och särskilt då hur
herr Ohlin förebrådde herrar Hjalmarson
och Hagberg i Malmö — för de utsvävningar
som gjorts, kom den tanken
för mig, att de senare kanske behärskas
av samma tanke, som i dag behärskar
folkpartiet: det finns inte någon risk
för att något av deras förslag går igenom.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Till herr Adolv Olsson vill
jag säga, att det förslag till familjebeskattning,
som från vårt håll framlagts,
har rönt en så stark anslutning från
både myndigheter och olika ideella
sammanslutningar, att det i längden inte
är möjligt att spjärna emot den opinion,
som växer fram för dessa linjer. Jag
hoppas, att även herr Adolv Olsson, som

Torsdagen den 25 maj 1950.

Nr 22.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1950/51, m. m.

vill bortse från partipolitiska prestigesynpunkter,
skall kunna ha förståelse
för de bärkraftiga principer, som ha
legat till grund för detta förslag.

Jag är mycket ledsen, herr talman,
att jag inte hörde mer än slutet av herr
Ohlins anförande — det berodde inte
på någon avsiktlig brist på uppmärksamhet
utan på force majeure. Jag är
därför inte riktigt säker på att jag har
riktigt uppfattat de synpunkter, som
herr Ohlin har framfört. Jag skulle
emellertid vilja i korthet koncentrera
mitt resonemang på följande sätt.

Herr Ohlin beskyller oss för att under
budgetåret 1949/50 ha medverkat till en
politik, som skulle ha medfört underbalansering.
Häremot vill jag bara erinra,
att när vi togo ställning till frågan
om utgifterna under det löpande budgetåret,
hade vi alltjämt att räkna med
ett budgetöverskott på omkring 700 miljoner
kronor. När vi togo ställning till
de olika skattefrågorna, exempelvis bensinskatten,
var det inte någon av oss
som kunde förutse krondevalveringen.
Jag anser därför, att den förebråelse,
som har riktats mot oss och även mot
bondeförbundet — i den mån jag nu
må tala för deras räkning — inte är
befogad.

Vad angår budgetåret 1950/51 skall
jag inte gå in på några siffror; det har
herr Hagberg i Malmö förut gjort. Jag
vill bara konstatera, att ingen oenighet
råder om att marginalen för detta budgetår
är mycket smal.

Herr Ohlin har vidare framhållit, att
det blir stora svårigheter för oss att
kunna genomföra vårt skattesänkningsprogram
år 1952 samtidigt som vi räkna
med ofrånkomliga utgiftshöjningar av
olika slag, bl. a. för försvaret, vilket ju
även herr Ohlin räknar med. Men, herr
Ohlin, det är just detta som är avgörande
för vårt ståndpunktstagande. Det
är just därför, att vi räkna med dessa
svårigheter för hudgetåret 1951/52, som
vi vid våra överslagsberäkningar inte
anse att vi kunna klara oss utan de 100

miljoner kronor, som falla bort första
hälften av budgetåret 1951/52, om vi
skulle följa folkpartiets linje. Vad finns
det för inkonsekvent och orimligt i denna
ståndpunkt?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
skall inte blanda mig i den inre uppgörelse,
som pågår inom det borgerliga
regeringsalternativet. Den få de sköta
själva. Jag har bara begärt ordet för
att klara upp några småsaker med herr
Ohlin.

Herr Ohlin frågade: Hur kan det
komma sig, att det är samma inkomst
av den statliga skatten för budgetåret
1950/51 som för budgetåret 1949/50 trots
alt det har skett en viss inkomstökning?
Det är mycket lätt att förklara. Det är
helt enkelt så, att inkomsten var för
högt beräknad för budgetåret 1949/50,
vilket sammanhängde med att man då
inte hade — och fortfarande inte har
— nått samma säkerhet beträffande beräkningen
av skatterna som man hade
innan källskattesystemet tillkom.

Herr Adolv Olsson har redan varit
inne på en annan sak, som det egentligen
är synd att upprepa, men jag tycker
nog, att jag har lov att göra det
ändå. Jag har i en proposition till riksdagen
sagt: Min avsikt är inte att föreslå
ett förnyat uppskov med betalningen
av kvarskatten. Riksdagen har enhälligt
lämnat detta uttalande utan erinran.
Det är underligt, att folkpartiet
inte har kommit att tänka på denna
sak förrän i dag, men folkpartiet har
kanske inte behövt taga ståndpunkt till
frågan förut.

När herr Ohlin insinuerar, att jag
har låtit göra en särskilt mörk budgetprognos
för att den skulle kunna bli ett
avskräckande argument, vill jag bara
säga: Jag har låtit göra denna prognos
på tjänstemannaplanet. Jag har inte givit
några direktiv, utan jag har endast
begärt att få fram så säkra beräkningar

Nr 22.

Torsdagen den 25 maj 1950.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1950/51, m. m.

som möjligt över vad som kan väntas
inträffa. När jag fick denna prognos,
herr Ohlin, blev jag inte glad utan ledsen.
Jag skulle hellre ha tillåtit herr
Ohlin alt ha starkare argument i dagens
debatt än han har än att behöva möta
dessa utsikter för uppläggandet av nästa
års budget. Men, herr Ohlin, hur är det
med den prognos, som folkpartiet har
gjort? Har man inte där skrapat och
skrapat och återigen skrapat ihop medel
för att få en så optimistisk bild av
läget som möjligt? Är det inte en prognos,
som i verkligheten är tillrättalagd
i en alltför optimistisk riktning?

Är det slutligen riktigt klokt, herr
Ohlin, att här i riksdagen — inför ett
annat forum kan det kanske vara möjligt
— som herr Ohlin gjorde i slutet
av sitt anförande, med brösttoner förklara,
att det går att genomföra en skattesänkning
nu? Det är bevisat, att det
inte går att nu genomföra den av folkpartiet
föreslagna skattesänkningen med
bibehållen balans i statsbudgeten.

Herr JONSSON i Skedsbygd (kort genmäle):
Herr talman! Jag kan tillfredsställa
herr Ohlin med att bondeförbundet
har inte ändrat mening i fråga om
subventionernas avskaffande. Vi anse,
att dessa äro ett oting, som fortast möjligt
bör komma bort. Men då folkpartiet
har räknat med en eventuell möjlighet
alt sänka skatten genom att skära ned
subventionerna, tillåter jag mig att peka
på en del svårigheter, som skulle uppstå.
Jag kan t. ex. välja smöret. Om man
sänkte subventionen där, vem skulle då
få betala det? Herr Kristensson i Osby
svarade, att konsumenterna skola göra
det. När det gällde att få fram medel
ville herr Kristensson undan för undan
så sakta skära ned subventionerna, men
då skulle man ju inte få några medel
till en omedelbar skattesänkning. Det
var bara detta som gav anledning till
mina små reflexioner.

Beträffande bensinskatten är det inte

någon som har talat om den senare i
debatten. Faktum är ju, att det formella
budgetöverskott vi räkna med helt och
hållet består av medel, som influtit från
den extra bensinskatten och som enligt
riksdagens beslut skola komma vägväsendet
till godo. Om man nu som folkpartiet
föreslår tar dessa medel i anspråk
för en skattesänkning, vill man
då sedan från statsbudgeten anslå motsvarande
medel till vägunderhållet?

Herr Ohlin talar om principiella linjer.
Den saken tror jag inte jag skall ge
mig in på i detta sammanhang. Jag kan
för övrigt bara nämna ett ord: bensinskatten.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
På alla håll förklarar man sig intresserad
av en skattesänkning. Man är
till och med övertygad om att en sådan
är nödvändig inom en snar framtid.
De borgerliga partierna ha genom sitt
ställningstagande i riksdagen under denna
vecka klargjort, att en skattesänkning
enligt deras mening är möjlig. Det
föreligger dock den skillnaden mellan
folkpartiets ståndpunkt å ena och bondeförbundets-högerns
å andra sidan, att
skattesänkningen enligt folkpartiet skulle
vara möjlig redan från och med år
1951, medan den enligt de övriga två
borgerliga partierna först kan komma
i fråga år 1952. Från socialdemokratiskt
håll kan man notera vad finansministern
sade för en stund sedan. Han framhöll,
att en skattesänkning för budgetåret
1951/52 får inte betraktas som utesluten.

Det har också betonats, att om en
skattesänkning skall kunna genomföras,
är en mycket stor återhållsamhet med
allmänna utgifter ofrånkomlig. I detta
sammanhang var herr Hjalmarson inne
på frågan om importsubventioner. Han
trodde sig här kunna konstatera en
principiell motsättning. För egen del
har jag inte kunnat upptäcka någon sådan.
Riksdagens samtliga partier för -

Torsdagen den 25 maj 1950.

Nr 22.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1950/51, m. m.

klarade ju häromdagen, att importsubventionerna
skulle bort. Skillnaden mellan
majoriteten, bestående av socialdemokrater
och bondeförbundare, å ena,
och högern och folkpartiet å andra sidan
var ju bara, att man från majoritetens
sida ville ha en något smidigare
övergång beträffande subventionen för
hudar och textilvaror och därför kunde
tänka sig, att denna — och endast denna
bland importsubventionerna — skulle
få kvarstå, som det står i utskottets
utlåtande, ett stycke in på nästa år.

Herr Jonsson i Skedsbygd har lämnat
herr Ohlin besked om bondeförbundets
inställning i fråga om jordbruksprodukternas
subventionering. Jag har inte någonting
att tillägga. Men när herr Ohlin
i detta sammanhang hade älskvärdheten
att göra vissa reflexioner i fråga om
bondeförbundets principiella inställning,
skulle jag vilja fråga honom, vad
som närmast låg honom i hågen. Var
det det principiella avsteg från sin politik,
som bondeförbundet gjorde på 1930-talet, när det gick in på den aktiva
konjunkturpolitiken, något som herr
Ohlins meningsfränder i allmänhet funno
sig förhindrade att göra, sannolikt
i känslan av sin bundenhet av låt-gåliberalismens
principer? Eller var det
något, som hade samband med bensinskattefrågan,
en sak, som vi tidigare ha
talat om här i riksdagen, men som jag
ändå tycker mig ha anledning återkomma
till, eftersom herr Ohlin förde
även den frågan på tal?

År 1948 hade vi ett valår. Då ville
folkpartiet ha en extra bensinskatt på
10 öre. Året därpå var inte ett valår;
då skulle den bli 27 öre. År 1950 ha vi
åter ett valår, och då bör den enligt
folkpartiet bli 7 öre. Jag tycker oss
emellan, att folkpartiets representanter
inte skola tala så vitt och brett om principiell
åskådning.

Herr Ohlin undrade vidare, varifrån
pengarna till överbalanseringen skulle
ha tagits, om vi år 1948 hade fått vår
vilja igenom angående den extra ben -

sinskatten. Det var ju så, att vi ville,
att den extra bensinskatten skulle sättas
lika med noll, d. v. s. vi ville inte ha
någon extra skatt alls. Det var vårt
partis inställning, och övervägande antalet
av dess ledamöter gingo på den
linjen. Herr Ohlin var något frikostigare,
inte mot bilisterna men mot statskassan,
och ville medge en extra bensinskatt
på 10 öre. Skillnaden i statsinkomsten
lär väl inte röra sig om mer
än 80 miljoner kronor. Överbalanseringsbeloppet
var vid det tillfället ungefär
V2 miljard kronor i runt tal. Vi äro
tillräckligt kätterska att säga, att det
hade varit bättre, om man hade skonat
landsbygdens folk från bensinskattens
bördor och funnit sig i att den halva
miljarden hade minskats med de 80 miljoner
kronorna.

Man har vidare efterlyst anledningen
till att vi på vårt håll anse, att det finns
goda möjligheter för en skattesänkning
år 1952, medan vi inte vilja vara med
om en sådan år 1951. Delvis är det väl
så, att vi ännu inte kunna sägas ha helt
övervunnit verkningarna av krisen. Det
avgörande skälet för oss är emellertid,
att vad som kan bli kvar i form av överbalansering
är till allra största delen
hämtat från bensinskattemedlen. De
pengarna vilja vi ha till vägväsendet,
medan herr Ohlin vill ha dem för att
sänka den statliga inkomstskatten. Här
vilja vi inte under några förhållanden
följa herr Ohlin. Även om vi i andra
frågor kanske kunna komma överens,
kommer det inte att ske i den riktningen
att vi låta bensinskattebetalarna finansiera
en sänkning av inkomstskatten.

Niir jag ser på folkpartiets ställning
i skattefrågan i dag och på deras ställning
i förrgår, då vi behandlade frågan
om de kommunala ortsavdragen och
kompensationen till kommunerna, kan
jag inte med bästa vilja i världen komma
fram till annat resultat än att herr
Ohlin och hans parti äro mera intresserade
av skattesänkningar för de större
inkomsttagarna, medan vi anse, att med

Nr 22.

Torsdagen den 25 maj 1950.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1950/51, m. m.

vår linje i första hand de små och medelstora
inkomsttagarna tillgodoses.

Ett låt vara mycket obetydligt tecken
i samma riktning innebär folkpartiets
inställning i fråga om barnbidragets
storlek. Folkpartiet ansåg i motsats till
socialdemokraterna, att statskassan kan
avvara åtskilliga 10-tal miljoner kronor.
Men herr Ohlin menar nu att pengarna
skola användas till en sänkning av den
statliga inkomstskatten framför till en
höjning av barnbidraget från 30 till 40
kronor. Den höjningen måste herr Ohlin
likväl — det förmodar jag han vill erkänna
— finna sakligt motiverad med
hänsyn till att detta barnbidrag ersätter
de statliga avdragen, som inte ha blivit
höjda sedan år 1928 och som alltså nu
hade bort undergå en väsentlig höjning,
om de bibehållits.

Yi nödgas med viss ledsnad konstatera,
att denna vecka har bringat en
viss klarhet om vilka skattebetalare här
i landet som folkpartiet närmast tänker
på, när det är fråga om skattesänkning.

sats som jag här citerade och som avsåg
nästkommande budgetår. För budgetåret
1951/52 ha vi ju i de överslagskalkyler,
som vi sökt göra, räknat med
en ytterligare minskning av 80 miljoner
i bilskattemedel jämfört med vad som
inflyter under nästkommande budgetår.
Det betyder ju, som jag sade i min
förra replik, att det inte kommer att
inflyta mer än omkring 320 miljoner i
skatt på brännoljor och bilar för budgetåret
1951/52 under i övrigt lika förhållanden.
Jag framhöll förut och vill
nu ytterligare betona, att om vi i år ha
beslutat att avräkna ett belopp av 303
miljoner kronor mot bilskattemedel, så
vill jag hoppas att vi budgetåret 1951/52
skola kunna taga alla de medel, som inflyta
från bilväsendet, i anspråk för
vägväsendet. Jag vill sålunda alldeles
bestämt bestrida den framställning, som
herr Hedlund här lämnade, att vi från
folkpartiets sida skulle syfta till att
använda bilskattemedlen för sänkning
av den statliga inkomstskatten.

Herr SANDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Herr Hedlund var inne
på frågan om bensinskattemedlen och
vägväsendet. Jag har redan berört den
frågan i en replik till herr Jonsson i
Skedsbygd, men jag finner mig föranlåten
att på nytt säga några ord i denna
sak.

Jag vill då först fästa uppmärksamheten
vid att vi i vår reservation framhålla,
att om sänkningen av bensinskatten
genomförts redan den 1 juli men
å andra sidan de reduktioner av vissa
subventioner beslutats, som från vårt
håll i annat sammanhang förordats,
skulle likväl ett budgetöverskott ha
kvarstått på omkring 100 miljoner kronor.
Bilskattemedel skulle sålunda ej
behövt tillgripas för en skattesänkning
nästa budgetår. Det har icke varit vår
avsikt och är icke vår avsikt att använda
bilskattemedlen till sänkning av
inkomstskatten. Detta framgår av den

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle):
Herr talman! Ja, på vårt håll
göra vi gällande, att vägväsendet har
en fordran på bensinskatten på minst
det överskott, som kan uppkomma i år.
Dessa pengar, mena vi, skola i första
hand komma vägväsendet till godo och
inte användas till en sänkning av den
statliga inkomstskatten.

Herr SANDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill bara säga, alt jag
har ingenting emot att herr Hedlund
och vi alla hjälpas åt, så att de 97 miljoner
kronor, som han närmast syftar
på, verkligen kunna tillföras vägväsendet.
Jag har dock i något annat sammanhang
uttryckt ett visst tvivel på den
möjligheten. Det kanske kan gå med
dessa pengar som det har gått med det
mycket stora belopp, 420 miljoner kronor,
som vi ha tagit in på den extra
bensinskatten under de två år som den -

Torsdagen den 25 maj 1950. Nr 22. 39

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1950/51, m. m.

na bestått. Vi få nog tyvärr se oss om
efter möjligheter att tillföra vägväsendet
detta belopp.

Herr OHLIN: Herr talman! Herr Hjalmarson
svarade mig, att han bestred
inte att högerns ståndpunkt i fjol hade
inneburit, att det under innevarande
år skulle ha blivit en direkt brist i budgeten
och att dessutom en upplåning
på 260 miljoner kronor varit nödvändig
för finansiering av löpande utgifter till
reservationsanslag. Han sade att det visserligen
var synd, att det under detta
övergångsår skulle bli på det sättet,
men det kunde man inte förutse i fjol.
Ja, det kan man naturligtvis säga. Jag
vill ingalunda påstå, att man kunde
förutse hurudan utvecklingen skulle bli.
Men det är väl ändå ett rätt svagt försvar.
Diskussionen i fjol gick ju på den
linjen, att vi på vårt håll sade, att det
var fråga om ett övergångsår, under vilket
man måste vara mycket försiktig,
så att man kunde vara säker på att man
verkligen lyckades åstadkomma en
samhällsekonomisk balans. Varken högern
eller vi eller någon annan kan
avveckla regleringarna här i landet,
om man inte först har en pålitlig samhällsekonomisk
balans. Vi voro därför
för vår del villiga att taga på oss bördan
att bibehålla den enligt vår mening
alltför höga bensinskatten under detta
övergångsår för att vara säkra på att vi
inte skulle komma in i ett olyckligt
läge. Nu visar det sig att vårt land med
högerns och bondeförbundets linje skulle
ha kommit i en mycket olycklig belägenhet
under detta år. Vem var det som
den gången, just under ett kritiskt
övergångsår, intog den klokaste och
försiktigaste hållningen?

Jag får kanske anknyta till vad herr
Hedlund sade och säga ett ord till honom
med anledning av hans uttalande
om budgetåret 1948/49. Herr Hedlund
talade om bensinskatten budgetåret
1948/49 men glömde som vanligt att beröra
den uppfattning i denna fråga som

hystes av hans företrädare som partiledare,
herr Pehrsson-Bramstorp, som
hade samma inställning som folkpartiet.
Det gjordes ju då ett försök att få till
stånd en kompromiss — det enda som
kunde ha utsikt att lyckas. Högerns och
bondeförbundets linje voro socialdemokraterna
inte hågade att tänka på ett
ögonblick. Men det var det följande
budgetåret 1949/50 — det var detta år
som jag talade om, men det förbigår
herr Hedlund med förlägen tystnad —
som var själva övergångsåret till den
samhällsekonomiska balansen. Det må
vara hänt att vi under budgetåret 1948/
49 möjligen hade kunnat klara oss med
litet mindre överskott. Dock var ju
herr Hedlunds kalkyl för detta år felaktig
— det behöver jag inte närmare
ingå på. Men jag vill säga, att om man
räknar med att den höjning av bensinskatten
med 27 öre, som bondeförbundet
motsatte sig, icke hade kommit till
stånd, så skulle det ha medfört en
minskning i intäkterna från bensinskatten
med 230 miljoner kronor. Enligt
bondeförbundets linje skulle sålunda
budgetöverskottet ha minskats med 230
miljoner och inte med 80 miljoner, som
herr Hedlund sade. Men jag skall inte
fördjupa mig i den saken.

Budgetåret 1949/50 var sålunda ett
övergångsår, då det gällde att se till,
att den statsfinansiella politiken var
samordnad med vår allmänna ekonomiska
politik för att vi skulle komma i
balans och sedan kunna börja avveckla
regleringarna. Det var det året som vi
i folkpartiet togo på oss bördan — jag
medger gärna att det var en mycket
tung börda — att acceptera ett bibehållande
av den extra bensinskatten på 27
öre under ytterligare 12 månader. Men
vi gjorde det av nyss anförda skäl, och
nu komma herrar Hedlund och Hjalmarson,
som själva ha gått den, låt
mig säga, lättsinniga vägen, den väg som
vi för vår del anse skulle ha varit oklok
ur synpunkten av den allmänna ekonomiska
politiken, och förebrå och kri -

Nr 22.

Torsdagen den 25 maj 1950.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1950/51, m. m.

tisera oss för att vi i den statsfinansiella
trygghetens intresse och för att
vara säkra på att vi skulle komma i
ett läge av en allmän balans, varit med
om att bibehålla denna skatt.

Jag måste säga till herr Hedlund att
detta att anpassa skattepolitiken efter
lägets förändringar är ett bättre uttryck
för en principiell hållning till
våra samhällsekonomiska problem än
den ståndpunkt, som herr Hedlund och
bondeförbundspressen ständigt tyckas
återkomma till, nämligen att man skall
i en viss skattefråga alltid intaga samma
hållning oberoende av lägets förändringar.
Det är en märkvärdig sorts
konsekvens, särskilt om man tänker på
att herr Hedlund berömmer sig av att
inte ha velat höja skatten något under
två år men i nuvarande läge är med
om att höja den ordinarie bensinskatten
med 7 öre. Inte ens herr Hedlund
har sålunda hållit en oförändrad ståndpunkt.

Får jag säga ett ord till herr Hjalmarson.
Herr Hjalmarson hävdade att
man inte kan klara budgeten under budgetåret
1951/52 utan de 100 miljoner
som ett genomförande av folkpartiets
skatteförslag skulle beröva statskassan
under tiden juli—december 1951. Det
är ju för det första en felkalkyl, herr
Hjalmarson, tv under ett halvår inflyter
ju hälften av ett års belopp, ungefär
75 eller möjligen 80 miljoner kronor.
För det andra vill jag fråga: Är det
verkligen så, att det är dessa medel,
som högern tänker sig skola vara den
kassakista, ur vilken man sedan år efter
år skall kunna taga medel till de utgiftshöjningar
och ökade skattelättnader,
som högern föreslår och som såvitt
jag förstår utgöra en rätt väsentlig
merbelastning i jämförelse med vad
något annat parti har föreslagit? Skulle
vi inte kunna se på denna fråga utan
att trolla med detta, om budgetåret
slutar sista juni och skatterna ändras
den första januari. Låt oss se på saken
med litet enkelt sunt förnuft. Om vi

äro överens om att det statsfinansiella
läget tyvärr snart kommer att bli allvarligare
än det är, kunde jag möjligen
ha förstått högern, om den sagt,
att vi få vänta litet med skattelättnaderna
och kunna sedan från 1952 ändå
inte göra dem större än vad folkpartiet
vill. Men jag kan inte förstå högern
när man där säger: Efter 1952 ha vi
ett skattelättnadsprogram, som är mera
omfattande än alla andra partiers, och
dessutom komma vi förmodligen att föreslå
försvarsutgifter som äro större
än vad andra partier förorda, men trots
detta mena vi, att man har inte råd
till någon skattelättnad under budgetåret
1951/52. Jag kan inte förstå att
denna återhållsamhet i ett trots allt
relativt gynnsamt statsfinansiellt läge
skall kunna motivera att man sedan
kan släppa på rikligare under en period,
finansår eller kalenderår, som i
alla fall snarast blir av något allvarligare
beskaffenhet i statsfinansiellt hänseende.

Jag vill säga ytterligare en sak till
herr Hedund. Herr Hedlund försökte,
av anledning som jag inte känner till,
att göra gällande, att man nu kunde
se vilka folkgrupper folkpartiet närmast
tänker på när det gäller skattesänkningen.
Herr Hedlund, får jag för
det första erinra om att finansminister
Wigforss själv, när han framlade dessa
skatteskalor, talade om, att man kunde
variera dem på det sätt som vi ha föreslagit.
Låt mig för det andra understryka
vad jag sagt förut, att skattetrycket
ju har blivit skärpt utöver den av herr
Wigforss som rimlig ansedda nivån genom
inflationen. Gör det inte något
intryck alls? Tycker man inte att en
justering är motiverad med hänsyn till
det på grund av inflationen höjda skattetrycket?
Jag trodde att herr Wigforss
själv var duktig nog att pressa upp
skatterna och att den hjälp han fått av
inflationen inte skulle anses vara någonting
som man bara skulle tacka för
och ta emot.

Torsdagen den 25 maj 1950.

Nr 22.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1950/51, in. m.

Men, herr Hedlund, om vi gå igenom
alla skatteförändringar från 1946 fram
till 1952, då kommunalskatten sänkes
genom att den beslutade höjningen av
de kommunala ortsavdragen träder i
kraft, och lägga in i detta program
folkpartiets förslag om sänkning av den
statliga inkomstskatten med en tiondedel,
kommer man till den slutsatsen,
att en person, som 1946 hade 5 000 kronor
i inkomst, får en samlad skattereduktion
av krigstidens höga skattetryck
med åtminstone 40 procent, under
det att en person, som hade en inkomst
på 50 000 kronor 1946, får en
sänkning av sin beskattning på nominellt
6 procent. Men om man tar hänsyn
till att dessa 50 000 kronor och
5 000 kronor ha olika penningvärden,
blir den verkliga skattesänkningen
mindre — för den högre inkomsttagaren
sammanlagt mindre än 6 procent.
Det är mot bakgrunden av denna samlade
skattepolitik man har att bedöma
folkpartiets inställning till skattefrågorna.
Och då tror jag att vi kunna nog
ganska lugnt avvakta vad svenska folket
tycker om en sådan skattesänkningspolitik.
Men försöker man rycka
ut en sak ur sitt sammanhang, så kan
det hända att man kan få den att framstå
i en litet annan men icke rättvis belysning.

Till finansministern vill jag bara
säga några få ord. Vad gäller folkpartiets
prognos, så har jag redan betonat,
att vi beträffande livsmedelssubventionerna
endast räknat med eu avveckling
av en del av dessa. Det kan naturligtvis
ifrågasättas hur hastigt man på det området
kan gå fram. Men det är min förhoppning
att det i det avseendet skall
finnas vissa möjligheter till en något
snabbare avveckling. Jag undrar om
inte också finansministern räknat med
att livsmedelssubventionerna skulle
kunna väsentligt minskas.

Sedan sade finansministern, att det
hade en viss betydelse om kvarskatten
inbetalades på våren eller på hösten,

alltså under det ena eller det andra
finansåret. Jag vill visst inte bestrida
att det är en faktor man skall taga hänsyn
till, och jag vill visst inte förneka,
att det ligger åtskilligt i vad finansministern
i det avseendet har sagt. Men
jag skulle ändå vilja fråga, om man
inte snarare kunde bedöma även den
saken ur allmänna sunda förnuftssynpunkter
än med hänsyn till om betalningen
faller på den ena eller andra
månaden under loppet av ett och samma
kalenderår. Det kan väl ändå knappast
vara så, att det avgörande skälet
till att det skulle vara omöjligt att sänka
inkomstbeskattningen med en tiondedel
skulle äga samband med det för
en icke tekniker svåröverskådliga förhållandet
att kvarskatten inbetalas med
litet större del på det ena eller på det
andra finansåret.

Vad sedan beträffar inkomstberäkningen
för budgetåret 1950/51 svarade
finansministern, att det kan se egendomligt
ut att man nu uppskattar inkomst-
och förmögenhetsskatten bara
till 2 000 miljoner kronor, vilket är
samma belopp som ett år tidigare. Finansministern
säger, att detta berodde
på att man har uppskattat denna inkomst
för statskassan för högt under
budgetåret 1949/50, så att det inte blir
så mycket som 2 000 miljoner kronor,
och att man därför vid sina beräkningar
för 1950/51 inte vågar utgå från siffran
2 000 miljoner. Ja, det var ju onekligen
intressant att höra detta, men i
Kungl. Maj ds proposition nr 237, som
avlämnades för något mindre än två
månader sedan, står det, att finansministern
ansluter sig till riksräkenskapsverkets
beräkningar — han tar i varje
fall inte avstånd från dem — att de
direkta skatterna på inkomst och förmögenhet
skulle minskas med 200 miljoner
kronor, d. v. s. gå ned från 2 200
miljoner kronor till 2 000 miljoner kronor.
Redan innan finansministern hade
lämnat sin upplysning hade jag ett samtal
med en tjänsteman i riksräkenskaps -

Nr 22.

Torsdagen den 25 maj 1950.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1950/51, m. m.

verket — visserligen icke föredragande
— och han sade, att riksräkenskapsverket
i sin sista beräkning utgått från
siffran 2 000 miljoner och inte haft anledning
att justera denna siffra. Det är
detta som jag har haft att hålla mig
till. Jag vill visst inte betvivla finansministerns
nu lämnade upplysning,
men denna uppgift finns inte redovisad
i det riksdagstryck, som jag känner till.

Finansministern slutade med följande:
Det är bevisat att det inte går att
sänka inkomstbeskattningen med en
tiondedel — underförstått med tanke
på budgetåret 1951/52. .Tåg skulle för
min del vilja säga, att varken finansministern
eller jag kan bevisa i dag något
som helst om den saken. Ty här
röra vi oss, frånsett framtidens svårbedömlighet
i allmänhet, med uppskattningar
som äro rätt oprecisa. Och när
det gäller en budget på 5 000 miljoner
är en felmarginal på 2 procent som det
här skulle gälla en ganska blygsam sådan.
Men därtill kommer — jag förbigår
i detta sammanhang skattesänkningens
indirekt gynnsamma stimulerande
verkningar, om vilka jag saknade
något omnämnande i herr Hedlunds
anförande men som för oss äro
en så väsentlig sak — att har man en
snäv ram för statens inkomster, så blir
det ett hårdare tryck både på ämbetsverk
och myndigheter och riksdag, när
det gäller att besluta om nya utgifter.
Herr Hjalmarson har säkerligen en ärlig
önskan att liksom vi inskränka utgifterna,
men jag tror att även herr
Hjalmarson skall få medge, att det nog
blir större kraft i arbetet på att hålla
nere, begränsa och beskära statsutgifterna,
om staten har en litet trängre
ram att röra sig inom. Vi betrakta
detta som ett skäl för att man i skattesänkningspolitiken
i rådande läge skall
sträva efter att gå så långt ned med
skattetrycket, som man tycker kan vara
rimligt och motiverat. Det är detta som
ligger bakom vår syn, och vi tro att
kanske så småningom även finansmi -

nistern, som ju är angelägen om att
hålla statsutgifterna nere, skall komma
att anlägga samma synpunkt, att det är
lättare att göra besparingar och att
få till stånd återhållsamhet, om det
inte finns så rikliga medel i statskassan.
Då det nu uppenbarligen är ett
önskemål att hålla skattetrycket nere,
bör man också göra ett försök att göra
det i en period, då det statsfinansiella
läget möjligen är något mindre allvarligt
än det kan bli nästa år. Man bör
inte vänta till dess läget blir allvarligare,
som högerförslaget innebär.

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle):
Herr talman! På två punkter
hade jag väldigt svårt att följa herr
Ohlin. Hans argumentering var ju den,
att om man hade antagit en viss skatteskala
för den statliga inkomstskatten,
så kunde man inte gärna förorda en
minskning av den kommunala beskattningen,
eftersom detta inte medför en
sänkning enligt nämnda skatteskalas
grunder utan i stället en sänkning som
är relativt sett större för de små och
de stora inkomsttagarna. Jag måste ha
missförstått herr Ohlin på den punkten,
och jag skulle gärna vilja veta vad
herr Ohlin menade där.

Sedan kunde jag inte heller följa
med i herr Ohlins matematik riktigt,
när han talade om skillnaden i statens
inkomster mellan folkpartiets och bondeförbundets
bensinskattelinje 1948. Såvitt
jag minns rätt var skillnaden då
10 öre, och jag tycker inte man kan få
det till att bli något mellan 100 och
200 miljoner kronor. För mig ter det sig
som om det skulle bli omkring 80 miljoner
kronor, och det sade jag.

Vidare sade herr Ohlin att bondeförbundets
tidningar ständigt återkomma
till att om man en gång har intagit en
ståndpunkt, så är man tvungen att vidhålla
den, vad som än händer. Jag läser
bondeförbundets tidningar varje dag,
men jag har inte kunnat hitta något så -

Torsdagen den 25 maj 1950.

Nr 22.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1950/51, m. m.

dant, trots att jag har haft uppmärksamheten
riktad på saken på grund av
att herr Ohlin har varit inne på samma
tema en gång förut. Yad bondeförbundets
tidningar säga är, att de tycka att
man i folkpartiet använder en underlig
terminologi, när man där säger, att en
bensinskattelinje, som oscillerar mellan
10, 27 och 7 öre, är rak. Jag tycker
det är bättre att använda vanlig terminologi,
så att man förstår varandra
bättre. Det är bara den saken vi ha haft
anledning att rikta oss mot i detta sammanhang.

Sedan återkom herr Ohlin även denna
gång till herr Pehrsson-Bramstorps ställningstagande
i den förberedande voteringen
i bensinskattefrågan 1948. Om
Pehrsson-Bramstorp då i första omgången
röstade på 10-öresförslaget, som
jag tror att han gjorde, så var det väl
kanske — jag har inte frågat honom —
beroende på att han visste, att han inte
skulle få herr Ohlins parti med på att
fälla skatten och att det därför var meningslöst
att gå emot skatten helt. Orsaken
till att jag inte vidrörde herr
Pehrsson-Bramstorps ställningstagande
i mitt svar var att jag från tidigare tillfällen
hade klart för mig att herr Ohlin
skulle komma med detta och att jag ej
ville beröva honom hans enda argument.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag förstår inte vad det
tjänar till, herr Ohlin, att gång på gång
komma tillbaka till bensinskattefrågan.
Yi ha angivit vår ståndpunkt i den frågan
så många gånger, att jag tycker det
är onödigt att åter deklarera våra synpunkter
här. .lag vill bara säga, att det
bestämt ändå var en lycka för herr
Ohlin att tioöreskompromissen inte gick
igenom 1948, tv om den hade gjort det,
så hade ju inte herr Ohlin haft någon
möjlighet att förebrå högern och bondeförbundet
för den stora ansvarslöshet
som vi visade, när vi 1949 röstade för
27-öresskattens borttagande.

Sedan vill jag också erinra om att vi
inom högern ha satt hela frågan om
bensinskatten i samband med penningpolitiken,
och vi ha gång på gång här
i kammaren framhållit, att vi äro övertygade
om att man med en annan penningpolitik
hade kunnat åstadkomma
den nettoökning i det frivilliga sparandet,
som vi nu måste använda bensinbeskattning
för att få fram.

Herr Ohlin har här talat om hur vi
bedöma läget för budgetåret 1951/52.
Ja, herr talman, vi ha väl allesamman
försökt att göra upp en kalkyl, efter
vilken vi skola arbeta. Åtminstone ha vi
gjort det inom högern. Då ha vi kommit
fram till att för att få det hela att gå
ihop måste vi räkna med dels en viss
höjning av skatteunderlaget genom produktionsförbättringar,
dels en minskning
av vissa statsutgifter, framför allt
subventionerna. Vi tro dessutom att
man måste angripa också andra statsutgifter.
Vi ha där pekat på det danska
systemet, där man strävar efter en procentuell
minskning av vissa statsutgifter,
men vi ha sagt att det icke är möjligt
att få igenom dessa utgiftsbegränsningar
på en gång. I likhet med herr
Ohlin tro inte heller vi att man på en
gång kan avveckla alla subventioner. I
den kalkyl, som vi ha gjort upp, ha vi
kommit fram till att vi icke kunna undvara
de 75 eller 100 miljoner kronor,
vilket det nu blir, som gå bort under
det första halvåret av budgetåret
1951/52 vid skattesänkning enligt folkpartiets
förslag, medan vi däremot givetvis
räkna med att vi i fortsättningen,
i samma mån som avvecklingen av
framför allt subventionerna fortskrider,
skola kunna få utrymme för den skattelättnad,
som vi kalkylera med.

Sedan, herr talman, säger herr Ohlin:
»Nog är det väl ändå bra egendomligt
med högerpartiet! Det räknar dels med
de största försvarsutgifterna av alla
partier och dels med de största skattelättnaderna.
» Detta säger herr Ohlin
ögonblicket efter det att jag försökt att

Nr 22.

Torsdagen den 25 maj 1950.

Beräkning av beviliningarna för budgetåret 1950/51, m. m.

med största eftertryck ge uttryck åt förhoppningen,
att vi skola kunna komma
til! en samförståndslösning i försvarsfrågan.
Jag har varit angelägen om att
betona, att vi här icke vilja försöka
driva något slags överbjudarpolitik,
utan i stället se om vi icke kunna
komma fram till gemensamma linjer.

Vad sedan gäller storleken av skattelättnaderna
under 1951/52 skall jag inte
yttra mig om huruvida folkpartiets eller
vår linje ger största lättnaden, och jag
vill inte på något sätt inleda någon tävlan
därvidlag. Jag har sagt att jag tror, att
kommunalskattereformen blir billigare
efter vår linje. Vad familjebeskattningen
beträffar, så blir nog inkomstbortfallet
för staten högre efter vårt förslag, hur
mycket vet jag dock inte, eftersom jag
inte vet vad folkpartiets linje därvidlag
innebär. Vad resultatet av 1949 års
skatteutredning beträffar få vi alla sätta
ett frågetecken där, men vi få ändå
göra en approximativ kalkyl.

Herr talman! Man skali inte från folkpartiets
och från herr Ohlins sida beskylla
oss för att vi ha visat lättsinne
i den ekonomiska politiken.

Vi behöva inte här rikta sådana förebråelser
mot varandra. Vi böra i stället
försöka att så gott det i vår förmåga
står och med hjälp av det material,
som vi för närvarande ha, gå fram efter
riktiga och sunda linjer. Jag upprepar
än cn gång att vår enda önskan varit
att skapa en fast och tillförlitlig grund
för en varaktig skattelättnad.

Herr JANSSON i Aspeboda: Herr talman!
Jag har lyssnat på denna debatt,
som har spänt över ett stort område
och under vilken man från båda sidor
har deklarerat sina synpunkter, och jag
ber nu, trots att det kanske kunde vara
nog diskuterat, att få säga några ord
om något, som kanske ändå inte bär
kommit fram i tillräckligt hög grad.

Enligt den senaste statistiken ha vi i
vårt land 3 368 000 personer, som över

huvud taget ha deklarerat för inkomst.
Av dessa deklarera 1 104 000 för en inkomst
av 600—3 000 kronor. I runt tal
cn tredjedel av det inkomstdeklarerande
svenska folket ligger alltså, enligt de
avgivna deklarationerna, i denna grupp,
som knappast beröres av den här föreslagna
skattesänkningen. Jag frågar mig
då: Ha vi inte möjligheter att söka oss
fram till sådana vägar, på vilka samtliga
medborgare i vårt land kunna få nytta
av skattesänkningarna?

Jag kan exempelvis nämna, att vi ha
en statlig nöjesskatt på 45 miljoner
kronor, en skatt på läskedrycker på 30
miljoner kronor och en skatt på maltdrycker
på 67 miljoner kronor. Jag
skulle kunna räkna upp ännu fler.

Nu får jag kanske ögonblickligen den
repliken, att ingen behöver köpa socker
dricka eller betala nöjesskatt, eftersom
man kan dricka vatten och låta
bli att köpa biljetter till nöjestillställningar.
Men jag har märkt, att det finns
behov hos oss människor, som det inte
går att utan vidare befalla över. Man
går därför på biograf, och man köper
en läskedryck, och därmed bidrar man
till att framskapa det skattebelopp, som
för dessa båda områden rör sig om 75
miljoner kronor.

Jag skulle nu vilja fråga: Är det inte
nödvändigare att se till att kostnaderna
för varudistributionen sänkas, när vi
nu så småningom få lägre bensinskatt?
På det området kan man säkerligen ta
bort ytterligare miljoner och sänka skatterna.
För de tusen och åter tusen små
inkomsttagare, som icke beröras av här
ifrågavarande skattesänkning, skulle
detta betyda ganska mycket. De skulle
indirekt få glädje av den.

Jag kan nämna, att den stora grupp
medborgare med en årsinkomst av mellan
5 000 och 8 000 kronor, som 1945
uppgick till 462 000, år 1948 hade ökat
till 915 000, vilket nära nog innebär en
fördubbling. En stor del av dessa inkomsttagare
äro familjeförsörjare, och i
de fall, där det finns tre barn i famil -

Torsdagen den 25 maj 1950.

Nr 22.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1950/51, m. m.

jen, kan man säga, att de i stort sett
äro skattefria redan nu. Man kan enligt
mitt förmenande därför inte påstå, att
det nödvändigaste i dag är att sänka
den direkta skatten — åtminstone inte
om man som grund för sitt påstående
lägger, att vi kunna räkna med stigande
inkomster och ett ökat skatteunderlag.
Från 1945 till 1948 steg antalet inkomsttagare
i gruppen över 20 000 kronor
med 17 000, så att de sistnämnda år
utgjorde 48 000. Vidare fingo vi under
samma tid 64 000 fler inkomsttagare i
gruppen 12 000—20 000 kronor, d. v. s.
tillsammans 124 000, och i gruppen
8 000—12 000 kronor hade vi sistnämnda
år 338 000 personer, vilket innebär
en ökning med 198 000 under
dessa tre år. I gruppen 5 000—8 000
kronor slutligen hade vi som sagt sammanlagt
915 000 personer, d. v. s. en
ökning med 453 000.

Inför denna kraftiga stegring av inkomsterna
för vårt lands medborgare
frågar jag mig: Ha vi någon garanti för
att det i fortsättningen blir möjligt att
successivt pressa fram allt högre och
högre löner? Ha vi möjligheter att där
bedöma marknaden och se hur det kommer
att ställa sig och om det finns
utrymme för den löneökning, som man
så livligt hoppas skall bli möjlig, när
lönestoppet liäves?

Jag tror att det skulle vara att bygga
på alltför lös grund att utgå från saker
och ting, som man inte vet någonting
om. Jag tror därför det är bättre att
vi vänta och se tiden an, till dess vi
få underlaget färdigt, så vi veta vad
vi ha att bygga på.

Herr talman! Med dessa få ord har
jag endast helt kort velat deklarera
min inställning i denna fråga. Jag kommer
icke att under några omständigheter
låta mig förledas till att rösta på
folkpartiets motion, eftersom det här
finns andra vägar att gå, som kanske
kunna hjälpa hela svenska folket, inte
bara ett mindretal.

Herr OHLIN: Herr talman! Får jag
först säga till herr Hjalmarson, för undvikande
av missförstånd, att jag har
inte, såvitt jag vet, påstått, att högern
skulle komma med förslag om högre
försvarskostnader, men jag har sagt, att
högern mot bakgrunden av vår svenska
politiska historia får räkna med möjligheten,
att högern vill höja försvarskostnaderna
utöver andra partier. När
herr Hjalmarson säger, att man skall
skapa en fast och varaktig grund för
skattesänkning, tycker jag, att han som
högerman borde ta hänsyn till detta.
Det var ju också det som herr Hjalmarson
antydde i ett tidigare anförande.

Sedan vill jag säga, att allmänt tal
om minskning av vissa statsutgifter,
inte subventionerna utan vissa andra
ting, har naturligtvis inte så stor tyngd,
när högerpartiet självt innevarande år
inte har föreslagit några nämnvärda besparingar
av den typen. Varför inte i
år, varför skall det komma några anonyma,
okända besparingar nästa år?
Subventionerna äro, som jag sade, en
sak för sig. Jag skall i övrigt vad herr
Hjalmarson beträffar bara hänvisa till
vad jag sade i mitt föregående anförande
och inte trötta kammaren med att
upprepa det. Jag skall bara tillägga, att
herr Hjalmarson nu försvarar en högerståndpunkt,
som skulle ha inneburit
en statlig upplåning av 300 miljoner
kronor under det kritiska övergångsåret
1949/50, med att högern ville ha en
annan penningpolitik. Det är detta som
är det konkreta exemplet på samordning
av penningpolitik och statsfinansiell
politik! Det skulle betytt, förmodar
jag, en högre ränta; en högre ränta
skulle verkat åtstramande. Men under
samma finansår skulle man haft en
upplåning för löpande utgifter med 300
miljoner kronor. Kan verkligen herr
Hjalmarson på allvar mena, att detta är
en klok samordning av penningpolitik
och statlig finanspolitik?

Till herr Hedlund i Rådom vill jag

Nr 22.

Torsdagen den 25 maj 1950.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1950/51, m. m.

svara, att det tycks vara så, att jag på
denna punkt litet bättre känner till herr
Pehrsson-Bramstorps ståndpunkt när
det gäller bensinskatten 1948. Jag hade
många samtal med honom i frågan, och
han var mycket intresserad av att utnyttja
den kompromissmöjlighet som
kunde finnas. Herr Pehrsson-Bramstorp
röstade inte, som herr Hedlund
sagt, bara i sista omgången med folkpartiet
— det gjorde ju hela bondeförbundet
och högern — utan han stödde,
såvitt jag vet, hela tiden tioöreslinjen.

Sedan kanske jag får säga några ord
med anledning av herr Hedlunds direkta
fråga om skatteskalorna. Jag har påpekat,
att det är grundlöst att karakterisera
folkpartiets skattepolitik och avvägning
mellan olika folkgrupper såsom
herr Hedlund gjorde.

Från 1946 till 1952 blir det nämligen
för familjer med 5 000 kronors inkomst
— om de inte äro stora spritkonsumenter
kanske jag får lov att tillägga — en
sänkning med ungefär 40 procent, medan
det för familjer med 50 000 kronors
inkomst blir en sänkning med 6 procent.
Detta är om man inte justerar för
inflationen, annars blir sänkningen
mindre än 6 procent. Detta är det samlade
resultatet av omsättningsskattens
borttagande, kommunalskattereformen
och vårt förslag om statlig inkomstskattesänkning.

Herr Hedlund kom till sist in på frågan
om folkpartiets bensinskattepolitik
och sade, att han inte hade kritiserat
den så mycket. Han hade emellertid observerat,
att en tidning skrivit, att folkpartiet
följde en rak linje, och den terminologien
tyckte han var märkvärdig.
Jag skall gärna erkänna, att man kan
diskutera den terminologien. Jag tror
att om man anpassar skattepolitiken efter
det ekonomiska lägets förändringar,
är det nog riktigare att säga, att en sådan
anpassning innebär, att man följer
en klok skattepolitisk linje. Vill herr
Hedlund använda det uttrycket, så gärna
för mig.

Jag tror helt allmänt att det är
motiverat att man försöker tillvarata de
tillfällen till skattesänkning som kunna
erbjuda sig. Diskussionen har väl i alla
fall visat, att det kanske blir anledning
för dem, som i dag inta en negativ hållning
till inkomstskattesänkningen, att
besinna sanningen i det gamla ordspråket,
att »en annan gång är en skälm».

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Elön Andersson
in. fl. avgivna reservationen; samt
3:o) bifall till den av herr Velander
m. fl. avgivna reservationen; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Sandberg begärde emellertid
votering, i anledning varav herr
talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 2:o)
anmärkta hava flertalets mening för
sig. Beträffande kontrapropositionen
yrkade emellertid herr Haeggblom votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets förevarande
betänkande nr 59 antager den av
herr Elon Andersson m. fl. avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den av herr Velander m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

Torsdagen den 25 maj 1950. Nr 22.

Allmänna riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland.

han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för nej-propositionen.
Herr Sandberg begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
73 ja och 113 nej, varjämte 16 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av herr Velander m. fl. avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 59,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Velander m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Rösträkning begärdes
emellertid av herr Hagberg i Malmö,
varför votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 105
ja och 47 nej, varjämte 51 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8.

Allmänna riktlinjer för en tvångsclearing
med Tyskland.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av dels Kung].

Maj :ts proposition angående godkännande
av allmänna riktlinjer för en
tvångsclearing med Tyskland, dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 24 mars 1950 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 197, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
för riksdagen
framlagt förslag angående fördelning av
de tyska tillgångarna i riket med anhållan
att de allmänna grundsatser, som
föredragande departementschefen, ministern
för utrikes ärendena Undén,
framlagt, måtte få lända till efterrättelse.

De huvudsakliga riktlinjerna för fördelningen
av de tyska tillgångarna i riket
hade i propositionen sammanfattats
i 18 särskilda punkter. Förslaget innebar
bl. a., att tvångsclearing med
Tyskland skulle genomföras med stöd
av gällande clearinglagstiftning. Bland
fordringsanspråken i clearingen skulle
upptagas statens anspråk på ersättning
av det tyska riket för en till Belgien av
Sverige utlämnad guldkvantitet, som
den tyska riksbanken levererat till den
svenska riksbanken. Vissa fordringsanspråk
skulle utgå med förmånsrätt, däribland
statens nämnda fordran. Vid
clearingen skulle guldklausuler icke beaktas
annat än beträffande post- och
telegrafverkets i guldfrancs uttryckta
fordringsanspråk.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen
inom riksdagen väckta motioner, nämligen inom

första kammaren
nr 496 av herr Petersson, Emil,
nr 497 av herr Persson, Ivar, m. fl.,
nr 498 av herr Ewerlöf in. fl., samt
nr 499 av herr Ewerlöf ävensom

48 Nr 22. Torsdagen den 25 maj 1950.

Allmänna riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland.

inom andra kammaren

nr 583 av herr Håstad m. fl., likalydande
med motionen nr 497 i första
kammaren,

nr 584 av herr Hagberg i Malmö
m. fl., likalydande med motionen nr 498
i första kammaren, samt

nr 585 av herr Häckner m. fl., likalydande
med motionen nr 496 i första
kammaren.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen, i anledning av förevarande
proposition, nr 197, måtte med
de ändringar som föranleddes av utskottets
i motiveringen gjorda uttalanden
godkänna de allmänna grundsatser
för fördelning av de tyska tillgångarna
här i riket, som i propositionen framlagts; B)

att motionerna I: 496, II: 585,
I: 497, II: 583, I: 498, II: 584 och I: 499,
i den mån de icke besvarats genom vad
utskottet hemställt under A), icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Beträffande frågan om upptagande
bland fordringsanspråken i clearingen
av statens anspråk på ersättning för
den till Belgien utlämnade guldkvantiteten
och beredande av förmånsrätt för
denna fordran samt rörande frågan om
beaktande av guldklausuler hade utskottet
uttalat sin anslutning till det i
propositionen framlagda förslaget.

Vid utskottets utlåtande hade fogats
ett flertal reservationer.

I en av herrar Lundgren och Cassel
avgiven, med 2) betecknad reservation
hade uttalats, att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen, i anledning av förevarande
proposition nr 197 och i anslutning
till motionerna I: 498 och II: 584,
måtte godkänna vad reservanterna i
motiveringen anfört angående sättet för
fördelningen av de tyska tillgångarna
här i riket, samt

B) att motionerna I: 496, II: 585,
I: 497, II: 583 och I: 499, i den mån de

icke besvarats genom vad reservanterna
hemställt under A), icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservanterna hade i motiveringen
angivit vissa punkter, där de ställt sig
tveksamma till riktigheten av Kungl.
Maj ds förslag, bl. a. avseende upptagandet
av statens anspråk på ersättning för
det till Belgien utlämnade guldet såsom
fordringsanspråk i clearingen och beredande
av förmånsrätt för denna fordran
samt beaktandet av guldklausuler.
Vidare hade reservanterna förklarat sig
anse, att riksdagen borde hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt ett fristående
organ av domstolsliknande karaktär
att handlägga och avgöra de rättsliga
spörsmål, som vore förbundna med
tvångsclearingens genomförande, särskilt
frågorna om fordrans existens, clearinggillhet
och eventuella förmånsrätt.

Herr Håstad och fru Gärde Widemar
hade i en vid utlåtandet fogad, med 3)
betecknad reservation föreslagit vissa
ändringar av motiveringen och i samband
därmed gjort vissa allmänna uttalanden
rörande ställningstagandet till
förevarande proposition. Enligt dessa
reservanter borde frågan, huruvida statens
fordran mot Tyskland för det guldparti,
som Sverige återställt till Belgien,
skulle ställas utanför tvångsclearingen
eller ingå i denna, eventuellt med prioritetsrätt,
överlämnas till avgörande av
ett tremannakollegium av framstående
opartiska domare.

I en med 4) betecknad reservation
hade herr Håstad förklarat sig anse, att
frågan om beaktandet av guldklausuler
borde av Kungl. Maj :t upptagas till förnyat
övervägande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag vill
börja med att säga, att den fråga, som
vi nu ha att avgöra, enligt min mening
är den svåraste fråga, som riksdagen på
många år haft att ta ställning till. Ifrån

Torsdagen den 25 maj 1950. Nr 22.

Allmänna riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland.

mina egna nio riksdagsår känner jag intet
problem som har framkallat så stora
bekymmer hos de personer som suttit
runt utskottsbordet som denna fråga.
Hos första lagutskottet fanns inte heller,
såvitt jag förstår, någon önskan att få till
sig överlämnat detta mycket intrikata
problem. Ur många synpunkter hade det
kunnat vara lika ändamålsenligt att utrikesutskottet
hade fått denna fråga remitterad
till sig. Emellertid undanbad
sig utrikesutskottet och i varje fall dess
av skolutskottets ledning arbetstyngde
ordförande, att frågan skulle behandlas
av utrikesutskottet. När nu första
lagutskottet alltså måste bita i det sura
äpplet och inte kunde låta denna kalk
gå ifrån sig, så uttalades inom utskottet
önskemål, att denna fråga skulle
uppskjutas till hösten. Jag vill också
meddela kammaren, att denna önskan
hystes inte bara bland medlemmar av
lagutskottet utan även inom talmanskonferensen,
som hemställde till utskottet
att föreslå uppskov. Vid voteringen
om uppskov blev emellertid ställningen
åtta röster mot åtta, och lotten utföll
till deras favör, som påyrkade en omedelbar
behandling. Man skulle kunna
ställa sig frågan: Vad skulle ha hänt,
om vi som representerade minoriteten
i detta fall, hade fått lotten på vår sida?

Då hade ett memorial om uppskov avgivits
till kamrarna. Kamrarna hade
sedan haft att ta ståndpunkt till frågan,
sannolikt ej förrän i går eller i förrgår.
Kamrarna hade kunnat avslå det yrkande
om uppskov, som memorialet
skulle ha innefattat, och lagutskottet
skulle då ha fått på någon dag snickra
ihop ett utlåtande i denna ytterst intrikata
fråga. För ett uppskov talar
självfallet, att frågan är så enormt komplicerad.
Emot ett uppskov talar otvivelaktigt
rent objektivt, att många av
dessa fordringsägare äro i största behov
av hjälp snarast möjligt och dessutom,
att man måste räkna med, att ju längre
det dröjer med genomförandet av detta
tvångsförfarandc, desto svårare blir det

4—Andra kammarens protokoll 1050. Nr

att i vissa fall åstadkomma den för frågornas
lösning nödiga bevisningen. En
utbrytning av vissa frågor om understöd
åt nödställda förutsattes dock.

Emellertid vill jag nu inte här i dag,

1 det läge vari frågan kommit, tala för
uppskov, utan jag förutsätter, att kammaren
är beredd på ett omedelbart avgörande
av själva sakfrågan. Även om
jag inte kan eller på något sätt ämnar
gå in på många av de frågor, som här
behandlas — jag skall huvudsakligen
dröja vid två — måste jag i alla fall
först framhålla, att de synpunkter, mellan
vilka utskottet har haft att träffa
ett val, ha varit, vad man har kallat, civilrättsiiga
och folkrättsliga. Man har
med andra ord ställt sig den frågan, huruvida
utdelningen i detta konkursförfarande,
om vi få använda detta starka
uttryck, skall ske enligt civilrättsliga
eller folkrättsliga normer. Det kan nog
sägas — i varje fall tror jag mig kunna
stå för den uppfattningen för min egen
del — att det har anförts goda skäl för
bägge synpunkterna. Men svårigheterna
att här göra ett val ha varit så stora,
att utskottet verkligen självt haft de
yttersta vanskligheter att bilda sig en
egen säker uppfattning.

För det civilrättsliga förfarandet talar
nämligen clearinglagen själv, dess

2 §. För det folkrättsliga förfarandet har
hans excellens utrikesministern i propositionen
framfört en serie av argument,
framför allt en hänvisning till
praxis och ett åberopande av den rätt,
som det heter, till en diskretionär prövning
av fordringsanspråken, vilken
skulle tillkomma ett lands regering, när
det gäller ett retorsionsförfarande emot
ett land. Vilken ståndpunkt de svenska
juridiska instanserna skulle ha intagit
till detta, därom svävar utskottet i ganska
stor okunnighet. Fn av de personer,
som sutto i lagrådet, när 2 § clearinglagen
infördes, hävdar bestämt den
meningen, att om det då hade kunnat
tänkas, att man skulle kunna tolka denna
lagstiftning så vidsträckt, som man

22.

Nr 22.

Torsdagen den 25 maj 1950.

Allmänna riktlinjer för en tvångsclearing

nu gjort i propositionen, så skulle lagrådets
dåvarande ledamöter inte kunnat
tillstyrka att åt Kungl. Maj:t ge den
vida fullmakt, som lagen innefattar. Enligt
min mening skulle det ur många
synpunkter ha varit ändamålsenligt att
i detta fall riksdagens beslut i stället
för att sammanfattas i några punkter
hade kunat utformas som en lag med
remiss i vederbörlig ordning till lagrådet,
ty då hade det blivit tillfälle för
riksdagens ledamöter att få full klarhet
om de olika civilrättsliga, folkrättsliga
och allmänrättsliga synpunkter som
kunna anläggas på frågan.

En sak framstår i alla fall för mig
mycket oklar, nämligen vart det skulle
ha fört hän, om man skulle ha dragit
de fulla konsekvenserna av det civilrättsliga
resonemang, som här åberopats
under diskussionen och i vissa remissyttranden.
Skulle alla dessa problem,
såsom det nu ifrågasattes i en reservation,
ha gått till domstol, eller
skulle riksdagen ha kunnat nöja sig med
en lösning i likhet med den som nu
föreslås, förutsatt att utskottet varit
övertygat om att ett civilrättsligt avgörande
alltigenom har legat till grund
för denna? Jag ser inte något absolut
svar på denna fråga. Jag vill inte heller
fördjupa mig i dessa oklarheter, utan
jag vill bara göra några allmänna konstateranden,
som för mig varit vägledande.

För det första ger clearinglagen otvivelaktigt
efter ordalydelsen Kungl. Maj :t
befogenhet till tvångsclearing.

För det andra bruka enligt konstitutionell
praxis frågor av dessa dimensioner
avgöras med riksdagen, alltså i den
form som här föreslås. Visserligen kan
man säga, att detta avgörande inte sker
på ett sätt, så som om det vore en lagstiftning,
bl. a. därför att det är uppställt
i punkter och därför att lagrådet
inte hörts, men det är i alla fall samma
statsmakter vilka ha att stifta lag, som
här träffa avgörandet.

För det tredje, om man skulle helt

med Tyskland.

anlägga civilrättsliga synpunkter, så
förutsätter detta att det skulle alltigenom
finnas civilrättsliga regler att gå
efter. Men det är, såsom framhålles i
propositionen, uppenbart, att man likväl
långa stycken skulle ha varit hänvisad
uteslutande till analogier, i vissa
fall till mycket vaga analogier och i
andra fall inte till några analogier alls.
Jag vill blott hänvisa till en sådan fråga
som frågan om tvångskursen; jag kan
inte tänka mig, att en domstol kan ha
större möjlighet att träffa ett avgörande
om denna kurs än de politiska instanser,
som eljest i dylika fall äro närmast
till att i dylika ting bestämma den. Detsamma
gäller frågan om maximeringen
av pensioner eller andra fordringar,
livräntor osv. Jag tror att det skulle vara
mycket svårt, även för vilket domarkollektiv
som helst, att här uppbringa
några civilrättsliga analogier att gå efter.
Med andra ord måste det i långa
stycken, vilket förfarande man än tilllåter
sig, bli uteslutande skälighetsavgöranden.

För det fjärde kompliceras denna
fråga i mycket högre grad genom de
svenska åtaganden, som gjordes i och
med Washingtonöverenskommelsen. Jag
behöver inte här närmare gå in på själva
denna överenskommelse. Den föreligger
som ett faktum. Det är meningslöst
att gå in på någon närmare diskussion
av densamma. Jag vill endast konstatera,
att de svenska statsmakterna
enligt denna ha utbetalt 125 miljoner
kronor såsom en fortsättning på det internationella
hjälparbetet, och man har
på sina håll velat göra gällande, att dessa
125 miljoner kronor utgjorde bl. a.
det pris, som den svenska staten eller
det .svenska samhället fick betala för
de medgivanden som vunnos i Washingtonöverenskommelsen.

Om det, för det femte, ändå blir fråga
om skälighetsavgöranden och skälighetsavgöranden,
som måste göras även
med beaktande av de prestationer, som
den svenska staten åtog sig enligt

Torsdagen den 25 maj 1950. Nr 22.

Allmänna riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland.

Washingtonöverenskommelsen, så synes
det mig i varje fall ligga närmast
till hands, att dessa få göras av riksdagen.

Ytterligare en sjätte synpunkt skulle
jag vilja göra gällande rent principiellt.
Man har sagt här, och jag tror kanske
med en viss rätt — i varje fall ge formuleringarna
i propositionen ett visst
stöd för det — att staten genom denna
överenskommelse skor sig själv, i första
hand tillvaratar sitt eget intresse. En
sådan misstanke måste riksdagen röja
ur världen. Jag hävdar tvärtom den
uppfattningen, att om lagutskottet och
om riksdagen har att träffa ett avgörande
i denna fråga, så måste det träffas
precis som alla andra riksdagsavgöranden,
nämligen med beaktande såväl av
allmänna som av enskilda intressen.
Riksdagen är inte och får aldrig bli ett
organ för statsintresset gentemot medborgarna.

Härmed har jag, låt vara mycket ytligt,
med några synpunkter velat beröra
de rent principiella ståndpunkterna.
Jag har kommit till det resultatet,
att i allt väsentligt, om man bortser
från det rövade guldet, ha de personer
eller de instanser eller de intresseorganisationer,
som yttrat sig i denna fråga,
varit ense. Jag säger i väsentliga stycken.
Det har därför inte varit nödvändigt
för utskottet eller i varje fall för
någon inom utskottet att ta ståndpunkt
till huruvida man skulle tillerkänna de
civilrättsliga eller de folkrättsliga synpunkterna
försteget.

Jag och fru Gärde Widemar, som
dock tyvärr på grund av utrikes uppdrag
är förhindrad att deltaga i debatten
här i dag, ha i väsentliga stycken
kunnat ansluta oss till det förslag, som
första lagutskottet har enat sig om. Jag
har gjort detta efter bästa förstånd och
samvete, sedan alla här på saken inverkande
motiv och intressen ha tagits
i beaktande. .lag tvekar inte personligen
alt säga, att den överenskommelse,
som kan sägas ligga innesluten i lag -

utskottets förevarande förslag, i stort
sett tillgodoser alla skäliga intressen
på ett billigt och rättmätigt sätt.

Jag har här reserverat mig på två
punkter. Den första punkten, som gäller
guldklausulen, skall jag ytterst
hastigt gå förbi. Det förhåller sig faktiskt
på det sättet, att regeringen icke
har presterat någon som helst utredning,
ägnad att ligga till grund för utskottets
bedömande, och det har inte
heller funnits någon tid för utskottet —
så pressat som utskottet varit på grund
av att propositionen framlades så sent
— att här ingå på alla de överväganden,
som skulle vara önskliga. Jag nöjer mig
därför på denna punkt med att hänvisa
till min reservation, där jag föreslår
att denna fråga borde återremitteras,
d. v. s. att Kungl. Maj:t skulle få
riksdagens fullmakt att ta denna fråga
under förnyat övervägande.

Den andra punkten gäller den mycket
viktigare frågan om det s. k. rövade
guldet. Denna fråga har under flera
dagar blivit föremål för en så ingående
diskussion inom utskottet, som det över
huvud taget varit oss möjligt med hänsyn
till föreliggande upplysningar. Jag
vill först hänvisa till att utskottet när
det gäller det s. k. holländska guldet
har förbehållit riksdagen möjligheten
att på nytt pröva denna fråga, därest
regeringen inte av någon anledning
skulle anse sig nödsakad att gå holländska
intressen till mötes på denna
punkt.

När det gäller det belgiska guldet ha
meningarna brutit sig starkt under den
föregående diskussionen inom tyskmedelskommittén
och på remisstadiet.
Som kammarens ärade ledamöter säkerligen
ha sett, ha bland andra tre förutvarande
justitieråd och en professor i
civilrätt i Uppsala uttalat den meningen,
att det s. k. rövade guldet icke
borde ingå i tvångsclearingen. Fru Gärde
Widemar och jag ha huvudsakligen
kommit till den uppfattningen, att
Tyskland, oavsett vilka motiveringar,

Nr 22.

Torsdagen den 25 maj 1950.

Allmänna riktlinjer för eu tvångsclearing med Tyskland.

som här anföras — och de kunna vara
många — faktiskt har ådragit sig betalningsansvar
gentemot Sverige, dels
därför att Tyskland i februari 1943 har
levererat till Sverige det guld, det här
gäller och som efter att ha förvarats
i Pétains Frankrike rekvirerades av
den tyska regeringen trots den belgiska
bankens protester, dels därför att Sverige
återlämnat detta guld till Belgien.

En annan fråga är, om det kan vara
skäligt att låta denna svenska fordran
ingå i tvångsclearingen. Som kammarens
ledamöter säkerligen veta, har utrikesministern
härvid argumenterat uteslutande
efter folkrättsliga principer.
Det framgår dock klart av hans motivering,
att han anser att denna fordran
har en annan karaktär än andra fordringar
och att den alltså inte, i varje
fall inte primärt — möjligen sekundärt
•— kan göras gällande med stöd av
clearinglagen; regeringen vore däremot
berättigad att vidtaga en retorsionsåtgärd
eller att utöva sin »diskretionära
makt». Jag vill gentemot detta yttra,
att Washingtonuppgörelsen ingenting
innehåller om det sätt, på vilket Sverige
skall försöka hålla sig skadeslöst
på grund av föreskriften i Washingtonuppgörelsen
om Sveriges plikt att återlämna
detta guld. Tvärtom framhålles
på sidan 18 i den bilaga, som bifogats
propositionen, att Washingtonuppgörelsen
ingenting innehåller om den
svenska clearinglagstiftningen över huvud
taget annat än att behållningen må
användas som betalning för leveranser
av förnödenheter till Tyskland i enlighet
med den svenska clearinglagstiftningen.

Det kanske kommer att sägas i den
fortsatta debatten, att riksdagen har
gjort vissa uttalanden i denna fråga.
Jag vill först principiellt fastslå, att ett
riksdagsuttalande formellt inte kan vara
till varje pris bindande, eftersom varje
efterföljande riksdag har en ny prövningsrätt.
Alldeles oavsett detta har utskottet
haft att fastslå ej blott huruvida

denna fordran borde ingå i tvångsclearingen
eller inte utan även huruvida
den borde ingå med prioritetsrätt eller
inte. När riksdagen tidigare uttalat sig
i frågan har den aldrig haft att taga
hänsyn till andra fordringsrätter. Sålunda
har statsutskottet en gång gjort
ett uttalande — utskottet åberopar det
dock icke — för att denna fråga skulle
vara i förväg prejudicerad. Jag vill
tillåta mig att med all vördnad för statsutskottet
draga i starkaste tvivelsmål,
att utskottet ens ägnat en minut åt frågan,
huruvida fordran skulle ingå i
tvångsclearingen med bättre rätt än
andra fordringar.

Det har vidare sagts, att det vore
naturligt att Sverige får betalt för denna
sin fordran, därför att bland fordringsägarna
skulle befinna sig åtskilliga, som
skulle ha gjort en vinst genom Washingtonuppgörelsen
och de prestationer,
som Sverige i detta sammanhang åtagit
sig. Det är ju möjligt, att så är förhållandet
i det enskilda fallet, men å andra
sidan är det fullkomligt otänkbart att
kunna bevisa att dessa vinster skulle
ha kommit alla fordringsägare i tvångsclearingen
till godo.

Konsekvensen av att låta detta s. k.
rövade guld ingå såsom en fordran i
tvångsclearingen blir, som vi alla veta,
att de övriga fordringsägarna på grund
av en minskad utdelning faktiskt få
hålla staten skadeslös för denna utbetalning.
Denna lösning är enligt min mening
mycket tvivelaktig; den är inte
bara tvivelaktig med hänsyn till clearinglagen
utan den är det också sakligt
och faktiskt. Dessutom måste jag säga
-—- och jag återkommer nu till detta
spörsmål — att det aldrig kan vara
riksdagens uppgift att till varje pris
försöka slå vakt om statens intressen
gentemot de enskildas eller att skydda
staten i konkurrensen med de enskilda,
utan det är lika väsentligt för den
svenska rättsstaten, att den enskilde
medborgarens intressen gentemot utlandet
hävdas, dessa intressen må nu

Torsdagen den 25 maj 1950. Nr 22.

Allmänna riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland.

representeras av obligationsinnehavare
eller inte.

Nu har det under hand sagts — och
jag kanske får göra detta tillägg — att
det är möjligt att åtskilliga obligationsinnehavare
ändå komma att få en större
utdelning än de komma att få i andra
länder och att det därför från denna
utgångspunkt inte skulle vara oskäligt
att obligationsinnehavarna genom att
avstå någonting från sin fordran fingo
lämna ett bidrag till staten. Häremot
kunde anföras, att dessa obligationsinnehavare
som ej tillhöra de prioriterade
fordringsägarna, på sin höjd
kunna beräkna att få en utdelning på
20 å 25 procent — det kan här alltså
aldrig bli tal om att de komma att få
full betalning.

Vad själva guldaffären beträffar är
det kanske inte nödvändigt, och av
vissa skäl inte heller lämpligt, att närmare
gå in på detaljerna utöver den
kungl. propositionens innehåll. Jag kan
ändå inte undgå att fastslå, att de
svenska förhandlingsdelegerade i Tyskland
vid denna tidpunkt under kriget
själva i förväg voro ytterst misstänksamma
mot tyskarna och hemställde om
garantier för att det guld, som Sverige
fick köpa som likvid, inte var rövat
eller på något annat sätt befläckat. Jag
skulle också tro, att man på riksbankshåll
inte var ovetande om dessa förhandlingar
eller utan misstanke, när
guldet accepterades som likvid den 19
februari 1943.

Det har anförts, att Sveriges ställning
vid den tiden var så svag, att
Sverige hade varit absolut piskat att
mottaga detta guld. Jag kan naturligtvis
inte helt bedöma denna fråga, men jag
vill framhålla att det var just under
detta år som Sverige uppsade permittenttrafiken;
Sverige hade då en förhållandevis
stark förhandlingsställning,
i varje fall mycket starkare än ett par
år tidigare.

I den långa motivering, som utskottet
på sidan 45 presterar till förmån för

att den fordran, som i enlighet med
regeringens uppfattning bör upptas i
tvångsclearingen, också bör tillerkännas
företrädesrätt, heter det bl. a.: »Vidare
kan hävdas, alt Tysklands svikliga
förfarande med guldet gjort Sverige
berättigat att omedelbart, sedan rätta
sammanhanget kommit i dagen, genom
en särskild retorsionsåtgärd göra sig
betalt för fordringen ur de tyska statliga
tillgångarna här i riket.» I någon
mån säges ungefär detsamma längre
ned på samma sida. Men om vi skulle
draga konsekvenserna av det uttalande,
som utskottet här gjort, och en retorsionsåtgärd
hade vidtagits omedelbart,
låt oss säga redan år 1943 på hösten
eller år 1944 i samband med handelsfördragsförhandlingarna,
skulle man med
visshet ha försökt att få betalt för dessa
fordringar av Tyskland vid sidan om
clearingen och inte på ett sådant sätt,
att övriga fordringsägare i clearingen
skulle ha behövt betala via clearingen.
Vad som borde ha hänt före den 1 maj
1945 bör enligt min mening också vara
vägledande för oss efter denna tidpunkt.

Allt detta har varit anledningen, herr
talman, till att fru Gärde Widemar och
jag beträffande frågan om det s. k. rövade
guldet ha varit mycket tveksamma.
Vi ha således ställt oss tveksamma till
huruvida denna fordran verkligen kan
anses vara clearinggill, men om så
skulle vara förhållandet, kan det ändå
råda tvekan om huruvida denna fordran
bör ingå i clearingen med prioritetsrätt
eller inte. I denna situation och
för att inte försena hela förfarandet
ha vi ansett att en lösning kan ligga i
det förslag, som upptagits i den av herr
Ewerlöf m. fl. väckta motionen i första
kammaren och i den av herr Hagberg i
Malmö m. fl. väckta motionen i andra
kammaren. Vårt förslag går ut på att
för avgörande av frågan om det rövade
belgiska guldet inrätta ett fristående
statligt organ, bestående av tre framträdande
jurister, som i enlighet med

Nr 22.

Torsdagen den 25 maj 1950.

Allmänna riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland.

gällande civilrättsliga, internationelltprivaträttsliga
och folkrättsliga regler
eller allmänna rättsgrundsatser har att
ingå i prövning, huruvida den fordran,
det här gäller, bör ingå i clearingen
och om den i så fall bör åtnjuta företrädesrätt
eller inte. Av många skäl
skulle vara önskligt att ett sådant förslag
finge riksdagens stöd, inte minst
med tanke på att staten i detta tvivelaktiga
fall inte bör utsättas för misstanken
att i första hand vilja tillgodose
sina egna intressen.

Ett förfarande av denna art skulle
i motsats till det förfarande, som föreslås
i herrar Lundgrens och Cassels
reservation, inte behöva leda till något
dröjsmål. Avgörandet av övriga spörsmål
kunde ju sättas i gång mycket snart
av den treinannanämnd, som regeringen
föreslår skola inrättas för att pröva
betalningsanspråken och fördelningen
och som utskottet för sin del har godkänt;
och nämnden hade sedan automatiskt
att iakttaga domarkollegiets utslag
i fråga om guldet.

Jag vill i detta sammanhang tillägga,
att även om det av utskottets utlåtande
kan synas, som om ganska få inom
utskottet intagit denna ståndpunkt,
tveksamheten i själva verket var mycket
stor. Jag tror att jag inte röjer någon
hemlighet, om jag säger att ytterligare
två ledamöter i utskottet anslöto
sig till vår uppfattning, och den sjunde
ledamoten nedlade sin röst. Det är alltså
med en ytterst knapp majoritet, som
utskottet, i varje fall före justeringen,
fattade sitt beslut.

Vad slutligen beträffar tysklandssvenskarna
förhåller det sig på det sättet,
att jag och några andra av denna
kammare, representerande olika partier,
ha väckt en motion med uttalanden om
vissa önskemål. Jag vill här begagna
tillfället att uttala vår erkänsla till regeringen
för det mycket välvilliga sätt,
på vilket regeringen i jämförelse med
den s. k. tyskmedelskommittén behandlat
frågan om tysklandssvenskarna. Jag

är också för min del fullt tillfredsställd
med de uttalanden, som utskottet gjort
i anslutning till vår motion; och även
om inte alla motionens önskemål ha
blivit tillgodosedda, vill jag inte på
denna punkt ställa några yrkanden.

Jag förutsätter, herr talman, att voteringen
kommer att äga rum först mellan
utskottets hemställan och det yrkande
om bifall till herrar Lundgrens och
Cassels reservation, som jag vet kommer
att ställas här efter mig, och att
vi därefter övergå till att votera om
själva motiveringen; och när det gäller
motiveringen skall jag be att få yrka
bifall till de reservationer som jag avgivit.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Det förhåller sig givetvis så som
den föregående ärade talaren påpekade,
att den fråga, som nu föreligger till
kammarens avgörande, är utomordentligt
svårlöst. Jag tvekar knappast att
säga att det är den mest svårlösta fråga,
som riksdagen har haft att taga
ställning till, eftersom vi praktiskt taget
allesammans äro lekmän på detta område
och denna frågas lösning ju förutsätter
en mycket hög juridisk skarpsinnighet.

Frågan är inte bara svårlöst ur denna
synpunkt, utan den är också ytterligt
betydelsefull ur rent principiell synpunkt,
och den är betydelsefull därför
att, såvitt jag förstår, våra åtgöranden
härvidlag redan nu följas med mycket
stor uppmärksamhet ute i världen. Det
framgår inte minst av det intresse, som
man exempelvis i Schweiz har visat för
vårt sätt att behandla de tyska kapital,
som finnas här i landet. Det är inte alldeles
obekant, antar jag, för åtskilliga av
kammarens ledamöter, att den mycket
ansedda schweiziska tidningen Neue
Zurcher Zeitung för någon tid sedan
innehöll en skarp artikel, där man kritiserade
vårt sätt att beslagtaga tysk
egendom här i landet.

Torsdagen den 25 maj 1950. Nr 22.

Allmänna riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland.

Vidare äro vi nog alla på det klara
med att denna fråga också har en ganska
stor betydelse med hänsyn till vårt
framtida förhållande till Tyskland. Vi
kunna ju se på Tyskland hur vi vilja,
men vi komma inte ifrån, att Tyskland
ligger där det ligger och att vi naturligtvis
i fortsättningen måste ha tämligen
livliga handelsförbindelser med
Tyskland.

Liksom herr Håstad skulle jag gärna
ha sett att denna fråga inte nu hade
forcerats fram till ett avgörande. Jag
tror att talmanskonferensen, när den
hemställde om ett uppskov till hösten
med denna frågas avgörande, hade mycket
starkt fog för sin mening. Frågan
är verkligen så pass komplicerad, att
den fordrar ett grundligare studium, om
man vill bilda sig en uppfattning på
denna punkt. Och att samma uppfattning
även har förelegat inom utskottet,
framgick av de upplysningar, som herr
Håstad lämnade. Om jag inte missuppfattade
honom, var tveksamheten inom
utskottet mycket stor, om frågan skulle
avgöras nu eller senare. Utskottet delade
sig i två grupper, och lotten fick avgöra.
Nu stå vi där vi stå, och frågan
måste avgöras i dag.

Som kammarens ledamöter förut ha
hört anse departementschefen och utskottet,
att en tvångsclearing mot Tyskland
nu bör genomföras och att den
bör grundas på gällande clearinglag.
Clearingnämnden har naturligtvis
hörts i detta sammanhang i anledning
av tyskmedelskommitténs betänkande i
fråga om den slutliga dispositionen av
de tyska tillgodohavandena, ett betänkande
som nu ligger till grund för lösningen
av problemet. Clearingnämnden
har ifrågasatt, huruvida förutsättningarna
för en tvångsclearing mot Tyskland
för närvarande föreligga. Nämnden anser,
att särskilt frågan om möjligheterna
för de tyska fordringsägarna att erhålla
ersättning bör utredas och framhåller,
att det allmänna läget i Tyskland
fortfarande är synnerligen oklart

samt att möjligheterna till en korresponderande
avräkning i Tyskland till
förnöjande av de tyska rättsägarna äro
ovissa. Enligt min ringa uppfattning
föreligger ett ganska starkt fog för detta
uttalande från clearingnämndens sida.

Jag påpekade för ett ögonblick sedan,
att skäl tala för ett uppskov med frågan.
Man skulle kunna påpeka ytterligare
en omständighet, som talar för
ett uppskov. Såvitt jag vet är det nu
känt att Schweiz, som i viss mån intager
en ledande ställning med hänsyn
till vårt handlande i dessa spörsmål,
övervägt att genomföra en liknande
tvångsclearing mot Tyskland. Man har
emellertid — bl. a. av hänsyn till de
konsekvenser, som ett genomförande av
tvångsclearingen nu skulle få för samarbetet
med en blivande tysk regering
— avstått därifrån. Sverige blir alltså
■— såvitt jag känner till —• det första
land i världen, som tillgriper en så
ovanlig åtgärd gentemot Tyskland.

Enligt den s. k. tyskmedelskommitténs
uppfattning — vilken blivit mycket
utförligt redovisad i både propositionen
och betänkandet — äger Kungl.
Maj :t att vid genomförande av tvångsclearing
enligt clearinglagen diskretionärt
bestämma vilka fordringar, som
skola erhålla ersättning genom tvångsclearingcn
och i vilken ordning olika
fordringar eller grupper av fordringar
skola få betalning. Detta är ju en av
kärnpunkterna i problemet, och det är
här meningarna i särskild grad skilja
sig. Somliga framstående experter biträda
departementschefens och tyskmedelskommitténs
mening, under det
att andra mycket framstående experter
giva till känna en annan uppfattning.

Som kammarens ledamöter sett finns
i propositionen och utskottsutlåtandet
upptaget det uttalande, som tre i eminent
grad sakkunniga och mycket aktade
jurister — f. d. justitieråden Bagge,
Eklund och von Steyern — gemensamt
avgivit i detta ämne. Enligt dessa experters
uppfattning ha de svenska borge -

Nr 22.

Torsdagen den 25 maj 1950.

Allmänna riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland.

närernas krav på dem tillkommande
andel av medlen, när Kungl. Maj :t enligt
2 § clearinglagen utfärdat förordnande
om tvångsclearing för fördelning
av tillgängliga tyska clearingmedel, fått
rättslig grund. Om medlen ej förslå till
borgenärernas fulla förnöjande, skola
de enligt denna uppfattning fördelas
efter de för en sådan situation tillämpliga
civilrättsliga grundsatserna. Sedermera
har ytterligare en expert anslutit
sig till denna uppfattning, nämligen
professorn i civilrätt i Uppsala, Phillips
Hult.

Som jag påpekade för ett ögonblick
sedan ansluter sig emellertid departementschefen
och därmed utskottet till
kommitténs förslag. Som stöd härför
åberopar departementschefen, att enskilda
anspråk mot en främmande stat
icke kunna göras gällande med utsikt
till framgång om de ej understödjas av
landets regering och upptagas som statliga
krav. En allmänt vedertagen och
erkänd regel vore, att det härvidlag ankomme
på regeringen att avgöra, vilka
anspråk som skola stödjas.

Medan departementschefen alltså
hävdar, att Kungl. Maj:t på grund av
bestämmelserna i clearinglagen fått en
allmän fullmakt att, obunden av eljest
gällande civilrättsliga regler, handla
efter de normer, som Kungl. Maj:t anser
skäliga, så göra de av mig nämnda
sakkunniga — vilka jag särskilt apostroferat
därför att jag sympatiserar med
deras uppfattning — gällande, att den
fullmakt, som clearinglagen lämnat
Kungl. Maj :t, icke kan tolkas vidare än
att den avser rätt för Kungl. Maj :t att
med iakttagande av gällande rättsregler
genomföra tvångsclearingen.

När jag nu efter fattig förmåga försökt
bilda mig en uppfattning om dessa
ytterligt svåra problem — jag understryker
ännu en gång att vi alla här i
kammaren äro lekmän — har jag kommit
till den uppfattningen, att starka
skäl tala för riktigheten av den upp -

fattning, som företrädes av de här
nämnda experterna. Man måste ju bilda
sig en uppfattning, eftersom man skall
vara med och avgöra frågan. Även om
man i clearinglagen inlägger fullmakt
för Kungl. Maj:t att, i den utsträckning
departementschefen förutsatt, diskretionärt
pröva och avgöra dessa frågor, så
menar jag att lämplighetshänsyn i och
för sig starkt tala för att statsmakterna
införa någon form av rättslig prövning
av dessa problem.

Det är ju alldeles uppenbart, att prövningen
av de mångskiftande och invecklade
frågor, som här uppkomma,
kräver hög juridisk kompetens. Det avgörande
som träffas blir av allra största
betydelse för det allmänna och för enskilda.
Statens anspråk på clearingen
komma, om de i full utsträckning tillgodoses,
att i motsvarande grad inkräkta
på de enskilda borgenärernas
rätt. På grund av dessa omständigheter
har jag framhållit i den motion, som
jag väckt i denna kammare, att det är
skäligt och riktigt att Kungl. Maj :t uppdrager
avgörandet av rättsfrågorna åt
ett fristående organ av domstolsliknande
karaktär. Herr Håstad har ju varit
inne på detta, och jag vill bara understryka
vad han i det hänseendet framhöll,
nämligen att staten genom ett sådant
förfarande skulle fritagas från
misstanken att i dessa ärenden ha velat
gynna sina egna privaträttsliga intressen.
Även utåt -— särskilt gentemot de
tyska intressenterna — skulle ett sådant
förfaringssätt vittna om strävan
till objektivitet och rättvisa.

Då jag, som sagt, ansett att dessa
ytterligt svårbedömda rättsfrågor skola
avgöras av en nämnd med hög juridisk
kompetens, har jag, herr talman, ingen
anledning att taga ställning i sak till
de riktlinjer, som departementschefen
angivit under punkterna 2—12 samt 16
och 17 i propositionen. Med dessa ord
hemställer jag, herr talman, om bifall
till den reservation, som under punkt 2
avgivits av herrar Lundgren och Cassel.

Torsdagen den 25 maj 1950. Nr 22.

Allmänna riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland.

Herr RYLANDER: Herr talman! Med
anledning av vad herr Håstad till en
början anförde angående behandlingen
av denna fråga i utskottet och särskilt
med anledning av de yttranden, som
förekomma i början av fru Gärde Widemars
och herr Håstads reservation,
vill jag något redogöra för utskottsbehandlingen.
Man kan eljest lätt få den
föreställningen, att första lagutskottet
här hafsat ifrån sig ett mycket viktigt
ärende.

Man kan visserligen alltid i riksdagen
fram på vårkanten önska sig, att propositionerna
skola komma något tidigare
än de göra. Vi veta ju också att påsken
inte alltid infaller så lämpligt, som den
borde göra. Beträffande denna proposition
kan jag för min del inte anföra
några väsentligare anmärkningar angående
tidpunkten för dess avgivande.
Den avlämnades i riksdagen den 13
april. Lördagen den 15 april hänvisades
den till lagutskott, och första lagutskottet
kunde då misstänka att den
skulle komma på dess del. Redan dessförinnan
hade utskottets sekretariat
försökt att få ett förhandsbesked om,
vilket utskott som skulle komma i fråga.
Man kunde nämligen även tänka sig att
frågan hänvisades till ett särskilt utskott
eller till utrikesutskottet. Man
hade emellertid inte lyckats få något sådant
besked. Den 20 april diskuterades
frågan om propositionen skulle avvisas
eller om annat utskott skulle inbjudas
till ett sammansatt utskott. Själva sakbehandlingen
i utskottet påbörjades den
4 maj, och behandlingen fortgick sedan
under loppet av två veckor under sammanlagt
åtta dagar. Utskottsutlåtandet
justerades den 19 maj.

Inom utskottet hade vi tillfälle att
höra en rad sakkunniga, och vi mottogo
deputationer av vissa intressentgrupper.
Det är visserligen sant, att denna
fråga är mycket svår, och att man grips
av en viss olust att taga ställning till
den. Detta är i och för sig ingenting
ovanligt för den som sysslar med att

fatta viktiga beslut. För en domare är
det ju en ganska alldaglig erfarenhet
att det är en obehaglig sak att slutligen
bestämma sig för hur man skall göra.
Jag menar således att utskottet — för
den händelse ledamöterna ägnat riksdagsarbetet
all den tid, som man bör
göra vid denna tid på året — haft möjlighet
att sätta sig in i ärendet så grundligt,
som man över huvud taget kan
göra utan att vara fackman i folkrätt,
civilrätt, bankfrågor och allt vad som
nu kan höra hit. Man har haft tillfälle
att tränga in i det lika väl, som om
ärendet hade blivit uppskjutet till
hösten.

Jag skall nu, herr talman, något redogöra
för utskottets ståndpunkt i denna
fråga — eller åtminstone en del av
det ärende, som här behandlas. Jag
skall endast draga upp de frågor, som
aktualiserats i avgivna reservationer.
Det förekommer visserligen ett antal
andra frågor, som äro berörda i en del
väckta motioner. Somliga av dessa motioner
utmynna i en hemställan om att
utskottet noga skall tänka sig för på en
del punkter. Till dessa motionärer vill
jag säga, att utskottet verkligen gjort
detta, övriga motionärer hoppas jag —
i den mån de icke giva sig till känna
här •— äro till freds med utskottets
ståndpunktstagande.

Det synes inte vara några meningsskiljaktigheter
om att tvångsclearingen
med Tyskland bör genomföras på clearinglagens
grund. Däremot har det rått
delade meningar om ifall tvångsclearingen
bör genomföras nu. Herr Hagberg
i Malmö yttrade några ord, som
gåvo vid handen att han hyste en viss
tvekan i det hänseendet. Enligt vissa
remissinstanser och de motioner, som
tagit upp detta, beror denna tveksamhet
på att frågan om möjligheterna för tyska
fordringsägare, som fått sina tillgodohavanden
här likviderade, att erhålla
ersättning i Tyskland ännu inte
är klar.

Det är visserligen sant att på grund

Nr 22.

Torsdagen den 25 maj 1950.

Allmänna riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland.

av förhållandena i Tyskland — fred
har ännu ej slutits — oklarhet råder
om i vilken ordning ersättning kan
beredas tyskar, som fått sina tillgångar
likviderade i Sverige. Sverige måste
emellertid anses ha vidtagit alla åtgärder,
som för närvarande äro möjliga,
för att trygga deras rätt. Skulle
man vänta till den dagen kom, då man
kunde vara alldeles säker på att de
fingo någorlunda valuta för vad vi avstått,
då vore det säkerligen att skjuta
frågan så långt fram i tiden, att avgörande
hinder förelåge att över huvud
taget anordna någon tvångsclearing på
grund av de bevissvårigheter och andra
svårigheter, som då skulle uppkomma.

Jag vill fästa uppmärksamheten på
att Washingtonuppgörelsen stadgar att
vederbörande tyska ägare skola erhålla
ersättning i tysk valuta för den
egendom, som likvideras eller disponeras
här i Sverige. För detta ändamål
skall vederbörande svenska myndighet
lämna de allierade vissa uppgifter. De
allierade makterna ha vidare åtagit sig
att i sinom tid, då ett fredsavtal ingås,
kräva godkännande av dessa bestämmelser.
Man skall alltså kräva, att de
tyska fordringsägarna på ett eller annat
sätt skola tillgodoses inom Tyskland.

Även om man skulle anse att det föreligger
vissa skäl för att inte nu anordna
tvångsclearing, så anser utskottet
för sin del, att de skäl som tala
för att man skall göra detta väga betydligt
tyngre. Ett av dessa skäl är,
att många människor sedan åratal tillbaka
och kanske under stor nöd väntat
på att få dessa pengar, som skola utdelas
här i Sverige. Vidare måste man
taga hänsyn till de oerhörda bevissvårigheter,
som komma att uppstå, om
en längre tid får förflyta, innan tvångsclearingen
genomföres.

Beträffande tillvägagångssättet i övrigt
äro meningsskiljaktigheterna stora.
Departementschefens ståndpunkt är ju
den — som vi redan hört — att så
länge den nuvarande clearinglagen be -

står, finns det visserligen en ram, utanför
vilken statsmakterna icke kunna
gå, om tvångsclearingen skall genomföras
med stöd av den gällande clearinglagen.
De tyska clearingmedlen
skulle sålunda icke kunna användas
till annat än tillfredsställande av fordringsanspråk,
och härvid skola vissa
i clearinglagen närmare angivna föreskrifter
vara uppfyllda. Men inom denna
ram skulle •—- enligt departementschefen
— statsmakterna äga att diskretionärt
avgöra, både vilka fordringsanspråk
som genom tvångsclearingen
skola stödjas och den ordning, i vilken
de skola beaktas.

Departementschefen har påpekat, att
det även under normala förhållanden
ofta förekommer, att en enskild svensk
inte kan göra sin rätt gällande i utlandet.
Han måste, om han skall kunna
utfå sin fordran, få hjälp av statsmakterna
här i Sverige, som på ett eller
annat sätt då lyckas ordna hans mellanhavanden
med den andra staten genom
förhandlingar o. d. Departementschefen
säger att denna regel lett till
att regeringen själv måste avgöra, om
man vill stödja ett anspråk eller inte.
Är anspråket alldeles oberättigat, kan
något stöd från den svenska regeringens
sida inte komma i fråga. Denna regel
skulle gälla även här, och clearinglagens
bestämmelser ha ansetts inte
lägga hinder i vägen för ett sådant
förfaringssätt. De civilrättsliga reglerna
och grundsatserna kunna här, enligt
departementschefen, inte ha annat
intresse än som mer eller mindre vaga
analogier.

Som bekant har emellertid under remissbehandlingen
och senare även i
motioner framförts en annan åsikt. Enligt
denna uppfattning skulle det ur
allmän rättssäkerhetssynpunkt och med
hänsyn till uppstående internationellträttsliga
konsekvenser vara nödvändigt
att företaga en rättslig prövning av fördelningsspörsmålen.
Denna rättsliga
prövning har ansetts böra anförtros åt

Torsdagen den 25 maj 1950. Nr 22.

Allmänna riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland.

ett särskilt organ, en nämnd av domstols
karaktär. Enligt denna uppfattning
borde, i vad det gällde rättsfrågor
sådana som fordringsgillhet eller förmånsrätt,
prövningen icke bindas genom
av Kungl. Maj:t och riksdagen
givna direktiv utan bygga på gällande
civilrättsliga, internationellt-privaträltsliga
och folkrättsliga regler. I reservation
nr 2 till utskottets utlåtande har,
i anslutning till motionerna, föreslagits
en liknande inrättning.

I reservation nr 3 ha fru Gärde
Widemar och herr Håstad, som för sin
del inte velat ifrågasätta att staten har
en fordran på ersättning för det rövade
guldet, trots att de acceptera det
i propositionen angivna förfaringssättet
i övrigt, i anslutning till nyssnämnda
motioner föreslagit, att just denna
fråga om statens fordran på ersättning
för det belgiska guldet skulle ställas
utanför tvångsclearingen eller eventuellt
ingå i denna med prioritetsrätt.
Denna fråga skulle överlämnas till avgörande
av en sådan där domstolsliknande
nämnd.

De meningsskiljaktigheter som i förevarande
hänseende yppats kunna,
enligt vad utskottet kan finna, återföras
på motsättningen mellan ett civilrättsligt
och ett folkrättsligt betraktelsesätt.
Enligt propositionen bör man i
stor utsträckning även taga hänsyn till
folkrättsliga principer vid denna utdelning,
och man bör bl. a. taga hänsyn
till den nyss antydda principen att
staten själv har att diskretionärt pröva
vilka anspråk den vill understödja.

Det läge som här uppstått är ju mycket
extraordinärt. Jag har för min del
inte alls svårt att förstå, att man inte
direkt tänkt på alla konsekvenser clearinglagen
skulle få vid ett sådant här
oerhört sällsynt förfarande, när man
antog clearinglagen eller ändringar i
densamma. Det har emellertid förefallit
utskottsmajoritcten alldeles klart, att
man i en dylik situation inte kan vara
betjänt med de civilrättsliga synpunk -

terna, utan att man i mångt och mycket
måste fatta skälighetsavgöranden
och även anlägga folkrättsliga synpunkter
— även om man delvis kan draga
slutsatser med ledning av hur civilrätten
ställer sig i ett eller annat land.
Härav följer, att enligt utskottets mening
de folkrättsliga principerna böra
tagas till ledning vid tolkningen av
clearinglagens bestämmelser, och utskottet
kan alltså förorda den princip,
som godtagits av departementschefen.
Utskottet kan inte acceptera tanken på
att prövningen av fördelningsspörsmålen
eller av frågan, huruvida statens
nyssnämnda fordran på ersättning för
det belgiska guldet bör ingå i tvångsclearingen,
skulle uppdragas åt en särskild
nämnd, som inte vore bunden av
några givna direktiv. Jag skulle i så
fall beklaga denna nämnd, även om den
bestod av aldrig så skickliga jurister.

Bland de fordringar, som enligt propositionen
skola beaktas i tvångsclearingen,
har, som jag redan antytt, upptagits
också anspråken på ersättning
för det belgiska guldet. Här råder stor
meningsskiljaktighet, och för ståndpunkterna
har det ju redan tidigare
redogjorts. Enligt utskottets mening har
Sverige fått en åtminstone folkrättsligt
betingad fordran på grund av att vi
mottagit och sedermera utlämnat detta
belgiska guld. Jag skall inte här trötta
kammarens ledamöter med att redogöra
för detta gulds historia — den
intresserade kan lätt ta del härav på
s. 31 och följande i propositionen. Jag
undrar om någon av dem som läsa
detta inte får klart för sig, att det bör
vara mycket svårt för det framtida
Tyskland, som en gång måhända uppstår,
att hävda att man har förfarit juste
och hederligt i detta hänseende mot
Belgien och mot Sverige, som mottog
guldet.

Jag tror, att man inte rimligen kan
ifrågasätta att Sverige är berättigat att
reagera genom en folkrättsligt tillåten
åtgärd för att göra sig betäckt för den

Nr 22.

Torsdagen den 25 maj 1950.

Allmänna riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland.

förlust, som landet gjort genom att utbetala
guldet, sedan de rätta förhållandena
blivit uppdagade. Ett motsatt betraktelsesätt
skulle ju leda till uppenbart
orimliga konsekvenser. Tyskland,
som aldrig ersatt Belgien för guldet,
skulle göra en vinst på att Sverige gottgjort
Belgien, sedan det rätta förhållandet
klarlagts. Det skulle också vara
egendomligt om Sverige, som ju fick
guldet som likvid i ett normalt betalningssammanhang
och, om det känt till
omständigheterna kring detta guld, givetvis
hade avvisat en sådan betalning,
inte skulle ha någon fordran när det
sedan utlämnat guldet.

Utskottet är alltså ense med departementschefen
om att staten äger en fordran
hos Tyskland för återställandet av
detta guldparti, och denna fordran kan
och bör enligt utskottets mening regleras
genom tvångsclearingen. Jag vet
inte varifrån man på vissa håll fått den
uppfattningen att en folkrättsligt betingad
fordran inte skulle kunna göras
gällande i tvångsclearingen. Det har
ingen yttrat sig om.

Det göres också gällande att vissa
fordringar böra utgå med förmånsrätt,
eller kanske man skall säga företrädesrätt,
eftersom förmånsrätt klingar
litet mera civilrättsligt. Alla synas vara
ense om att vissa fordringar skola åtnjuta
företrädesrätt. Det finns inte
några juridiska bestämmelser som reglera
den ordning, i vilken anspråken
böra beaktas; någon konkurslag, som
bestämmer hur det skall förfaras när
stater gå i konkurs, finns inte. Enligt
kommitténs av departementschefen godtagna
uppfattning ankommer det under
sådana förhållanden på statsmakterna
att besluta i vilken ordning och
omfattning anspråk böra beaktas.

I det mycket omförmälda yttrandet
av vissa juridiska experter hävdas, att
om medlen inte förslå till borgenärernas
fulla förnöjande, skola de fördelas
efter de i en sådan situation tillämpliga
civilrättsliga normerna, som i fall

av behov måste utfyllas, som det heter,
ex aequo et bono.

Av den principiella inställning till
tvångsclearinginstitutet, som utskottet
enligt vad jag nyss nämnde funnit sig
böra intaga, följer att någon civilrättslig
grund inte behöver vara för handen
för att en förmånsrätt skall kunna
medgivas.

I propositionen upptagas bland fordringarna
först statens anspråk på ersättning
för de 150 miljoner kronor,
som Sverige i överensstämmelse med
Washingtonuppgörelsen ställt till det
tyska folkhushållets förfogande. Jag behöver
här inte ingå på denna förmånsrätt;
den är i huvudsak lämnad obestridd,
och i varje fall har ingen här
berört den.

Därnäst föreslås i propositionen att
den fordran, som avser det belgiska
guldet, skall utgå med förmånsrätt. Jag
nämnde nyss, att det ju inte behöver
föreligga någon civilrättslig grund för
att förmånsrätt skall få åtnjutas i denna
säregna konkurs. För tanken på att
fordringen skall utgå med prioritet tala
också mycket beaktansvärda skäl. Det
är ju som redan tidigare har sagts så,
att Sverige fått betala ett mycket högt
pris för att över huvud taget åstadkomma
den effekten att det nu finnes
några pengar att dela för de borgenärer,
som tävla därom. Vi måste komma
ihåg, att de västallierade makterna från
början hade mycket långtgående krav,
som gingo ut på att man helt enkelt
skulle till dem överlåta den tyska egendom,
som här likviderades, för avhjälpande
av krigsskador o. d. Man kan
tryggt påstå, att om inte dessa förhandlingar
från svensk sida skötts på ett så
bra sätt som skedde, hade det i dag
inte funnits någon anledning att diskutera
om åt vilket håll utdelningen
skulle gå.

Det förefaller ganska rimligt att när
Sverige, som visserligen fick en del förmåner
av Washingtonöverenskommelsen,
likväl vid sidan av avtalet har i

Torsdagen den 25 maj 1950. Nr 22.

Allmänna riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland.

förhållande till dessa allmänna förmåner
åtagit sig mycket vidsträckta förpliktelser,
belöpande sig på inte mindre
än 125 miljoner kronor, så borde staten
inte i vidare mån behöva betala för
den genom överenskommelsen vunna
förmånen. Den förlust, som uppkom genom
avståendet av det belgiska guldet,
bör därför täckas genom att ersättning
utgår av tyskmedlen med förmånsrätt
innan någon utdelning kommer till
stånd.

Det är också att märka att det svikliga
förfarande, som Tyskland gjort sig
skyldigt till beträffande det belgiska
guldet, hade kunnat berättiga Sverige
att omedelbart vidta en retorsionsåtgärd
mot Tyskland, om rätta förhållandet
upptäcks på ett tidigt stadium och
om det i övrigt varit lämpligt att tillgripa
en sådan åtgärd. Men jag tror
för min del inte som herr Håstad att
man i det läge, som då rådde, kunnat
åstadkomma någon betalning genom
förhandlingar med Tyskland, ty när vi
fingo veta hur det förhöll sig med guldet,
var inte Tyskland mycket att förhandla
med längre. Det hade då legat
närmast till hands att vi företagit en
retorsionsåtgärd genom att för täckning
av vår fordran lägga beslag på
vissa tyska statsmedel här i riket. Man
kunde t. ex. ha tagit optionsmedlen,
som torde ha varit tillräckliga för detta
ändamål. När man låtit det anstå med
en sådan retorsionsåtgärd, synes det
ganska orimligt att man skulle försämra
sin ställning, eftersom man ändå skall
vidtaga den retorsionsåtgärd, som själva
tvångsclearingen ju utgör. Utskottet har
därför godtagit propositionens förslag
i denna del.

Jag vill tillägga, att utskottet under
behandlingen av denna fråga haft tillfälle
att samråda med den svenske förhandlare,
som skötte överläggningarna
med Tyskland om det belgiska guldpartiet
innan det godtogs av Sverige,
och utskottet har därvid fått bestyrkt,
att det ifrån svensk sida inte rimligen

kunnat vidtas andra åtgärder i dåvarande
läge än som skedde. Det är ju
nämligen så, att stater emellan kan man
inte, om den ena staten bär sig illa
åt —• kanske under lång tid — bara
säga upp bekantskapen och mena, att
nu får det vara slut, utan man är
tvingad att, olika i olika lägen, vidtaga
de åtgärder, som på bästa sätt tjäna
det egna landet. Beträffande Tyskland
måste ju förbindelserna under en stor
del av krigstiden upprätthållas genom
muntliga förhandlingar på grund av
den ängslan Tyskland, nära bragt till
undergång som det var, hyste för alla
prejudikat, som kunde vara besvärliga
att handskas med i fortsättningen.

I den reservation, betecknad nr 4,
som avgivits av herr Håstad, har gjorts
gällande att utskottet borde ha hänskjutit
frågan huruvida guldklausuler
skulle gälla eller inte i vidare mån än
vad som tillstyrkts i propositionen till
fortsatt behandling av Kungl. Maj :t. Utskottet
har icke ansett detta vara nödigt,
och man kan ju fråga sig, om det
är någon större mening i att när Kungl.
Maj:t avgivit sitt yttrande i en fråga
bara skicka ärendet tillbaka till Kungl.
Maj:t med anhållan att tänka på det en
stund till — utan att ge några anvisningar
hur frågan bör kunna lösas.

Tyskmedelskommittén har ju på denna
punkt anlagt ett, som jag tycker,
praktiskt betraktelsesätt. På 1930-talet
tvingades flera stater att frångå guldmyntfoten.
Med hänsyn därtill ha många
länder helt enkelt ogiltigförklarat guldklausulen.
Så mycket är väl säkert att
innehavare av fordringar i dylika fall
för en mycket, mycket lång tid inte
skulle med framgång ha kunnat göra
gällande anspråk på betalning i guld.
När det alltså här gäller ett skälighetsavgörande,
där man väger olika fordringar
emot varandra, synes det utskottsmajoriteten
som om det skulle vara
mycket obilligt att låta dessa fordringsägare
göra gällande en fordran på betalning,
som kunde sträcka sig vida ut -

62 Nr 22. Torsdagen den 25 maj 1950.

Allmänna riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland.

över vad de skulle fått under normala
förhållanden, bara därför att de en
gång fått en guldklausul påstämplad
sina fordringar.

I den reservation, som avgivits av
herrar Lundgren och Cassel, beröras
ytterligare ett par frågor i detta sammanhang.
Reservanterna ha, ehuru deras
principiella inställning är, att hela
denna fråga bör avgöras av ett domstolsliknande
organ, i alla fall gått in
på ett par delspörsmål. Då herr Hagberg
i Malmö emellertid inte berört
dem, vilket jag med denna principiella
utgångspunkt tycker är riktigt, skall jag
avstå från att här gå närmare in på
desamma.

Det finns vidare vissa frågor, i vilka
utskottet uttalat en eller annan reflexion
över propositionens ställningstagande.
I något fall stöder sig utskottet
därvid på en motion. Jag finner inte anledning
att här gå närmare in på dessa
frågor såvida de inte sedermera upptagas
av departementschefen eller någon
motionär. Det är bara en enda sak,
varom utskottet gjort ett uttalande, som
jag slutligen skulle vilja beröra.

Det är ju så, att de förhållanden, som
skola regleras genom de här föreslagna
normerna, äro synnerligen invecklade
och svåröverskådliga. Därför är det
tänkbart att de normer, som ha framlagts
i propositionen och som i huvudsak
godtagits av utskottet, i enstaka fall
skulle kunna leda till stötande eller eljest
klart olämpliga konsekvenser. I
propositionen har också föreslagits, att
Kungl. Maj:t för skilda situationer skall
kunna utfärda dispensföreskrifter. Härvid
synes man i propositionen närmast
ha tänkt på de ömmande fallen. Enligt
utskottets mening bör emellertid möjlighet
stå Kungl. Maj :t öppen att meddela
dispens, då så befinnes nödvändigt
för alt undgå konsekvenser av nyss antydd
art. Det bör enligt utskottets mening
ankomma på fördelningsorganet
att göra framställningar till Kungl.
Maj:t om sådana dispenser i den mån

det anses erforderligt. Genom att dessa
frågor hänskjutas till en nämnd -— det
framgår av propositionen att man tänkt
sig att medlemmarna i denna nämnd
skola ha stor kompetens och att åtminstone
en av dem skall äga stora juridiska
kvalifikationer — förmenar utskottet
att det är väl sörjt för att rättvisa
och billighet skola iakttagas vid
detta extraordinära förfarande. Då vidare
denna vidsträckta dispensmöjlighet
kommer att föreligga för Kungl.
Maj:t, böra de svenska åtgärderna i
detta sammanhang enligt utskottets mening
kunna bli av den art, att vi inte
behöva löpa risken att en gång i framtiden
bli ansedda för att ha visat
mannamån eller ha avvikit från de krav
på rättvisa och billighet, som vi måste
och böra upprätthålla.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag har mycket litet att tillägga efter
den debatt som ägt rum och särskilt
efter det anförande, som utskottets ordförande
nyss hållit här i kammaren.
Jag vill gärna uttala min tacksamhet
mot utskottet för att det inte skytt
någon möda för att tränga igenom detta
mycket besvärliga och komplicerade
problem, och jag har inte någon erinran
att göra mot de smärre modifikationer
i propositionen, som utskottet föreslagit
i sin kläm.

Särskilt tacksam är jag över att denna
fråga inte uppskjutits till hösten. Jag
tror det är av stor vikt att man äntligen
kommer till en slutlig lösning, så
mycket hellre som det fortsatta fördelningsförfarandet
säkerligen kommer att
ta mycket lång tid, och jag tror inte att
de tvivel, som på sina håll framkommit
inom utskottet, skulle bli nämnvärt
skingrade genom någon längre tids
dröjsmål med behandlingen av frågan.

Det var egentligen ett speciellt ytt -

Torsdagen den 25 maj 1950. Nr 22.

Allmänna riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland.

rande här i debatten, som föranleder
mig att säga några ord. Jag tror det
var herr Hagberg i Malmö som citerade
en schweizisk tidning, Neue Ziircher
Zeitung, vilken enligt hans uppgift hade
klandrat hela det svenska förfarandet.
Även i första kammaren har hänvisats
till denna artikel i Neue Ziircher Zeitung.
Jag vill emellertid understryka
att Schweiz var det första land, som
träffade ett avtal med de allierade om
tvångslikvidering av tysk egendom. I
den proposition om Washingtonavtalet,
som den svenska regeringen framlade
år 1946, redogöres för det schweiziska
avtalet, vilket undertecknades några dagar
innan förhandlingarna började om
det svenska avtalet.

Det är riktigt att det schweiziska avtalet
inte är uppbyggt på alldeles samma
sätt som det svenska avtalet. Det
finns i det schweiziska avtalet ett parti,
som man på svensk sida inte har velat
acceptera. Det har nämligen där intagits
föreskrifter om att hela likvidationsförfarandet
skall ske under kontinuerligt
samarbete med en nämnd,
bestående även av representanter för
de allierade. I redogörelsen för avtalet
heter det sålunda: »Efterforskningen
och likvidationen av den tyska egendomen
i Schweiz skall övervakas av en
blandad kommission, vari envar av de
tre allierade regeringarna samt Schweiz
har en representant.» Vidare skall även
i fortsättningen vid försäljningar kontakt
tagas med de allierade. De allierade
ha alltså fått befogenhet att i detalj
följa det förfarande, som anlitas, och
t. o. in. att taga ståndpunkt till de särskilda
försäljningsfallen.

På svensk sida ansåg man det vara
mycket lämpligare att en gång för alla
göra upp med de allierade för att
sedan själv handhava hela likvidationsförfarandet
utan någon inblandning
från det hållet. Detta kostade oss visserligen
mera i kontanta utbetalningar;
under det att enligt det schweiziska avtalet
de allierade skulle erhålla hälften

av likvidationssumman, allteftersom
likvidationen fortgick, så fastställdes i
det svenska avtalet från början vilka
finansiella uppoffringar svenska staten
skulle få lov att göra. Men när de allierade
hade fått dessa medel, var det
sedan vår egen sak att fortsätta likvidationen.

För min del finner jag det svenska
avtalet vara bättre än det schweiziska
även ur principiell synpunkt, och om
Neue Ziircher Zeitung har en annan
mening, så tror jag inte att det är något
som vi behöva taga så starkt intryck av.

Det är också riktigt att det schweiziska
förfarandet sedermera har avstannat.
Enligt uppgift beror det därpå, att
man på schweizisk sida hade förbehållit
sig att vara med även om den del
av förfarandet, som avsåg ersättningar
till de fordringsägare i Tyskland, vilkas
egendom användes för täckande av
tyska gäldenärsskulder. Man ville alltså
på schweizisk sida, på samma sätt som
man tillät de allierade att vara med om
hela likvidationsförfarandet, själv vara
med om det fortsatta förfarandet i detta
avseende och inte helt överlämna åt
de allierade att sköta den sidan av saken.
Det har emellertid nu uppstått
meningsskiljaktigheter om efter vilken
kurs de tyska intressenterna skulle erhålla
ersättning, och genom att denna
fråga ännu inte har kunnat lösas har
hela likvidationsförfarandet stoppat
upp.

Trots de skiljaktigheter, som sålunda
föreligga i fråga om avtalens struktur,
kan jag inte se annat än att vi här i
Sverige ha i princip gått på samma
linje som man gjort i Schweiz när det
gäller att lösa frågan om likvidationsförfarandet.

Vidare vill jag något beröra en speciell
fråga, nämligen frågan om det belgiska
guldet. Det är ju egentligen på
den punkten, som utskottsledamöterna
inte ha kunnat enas. I reservationerna
av herrar Lundgren ocli Cassel samt
av herr Håstad och fru Gärde Widemar

Nr 22.

Torsdagen den 25 maj 1950.

Allmänna riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland.

kommer det fram, att det i grund och
botten är frågan om det belgiska guldet,
som har väckt den största tvekan hos
reservanterna.

För min del anser jag att denna fråga
är den enklaste i hela det besvärliga
komplex som vi här möta. Att Sverige
skulle ha ersättning för de 30 miljoner
kronor, som vi fingo betala ut till Belgien,
därför att tyskarna hade använt
den guldkassa, som de berövat Belgien,
för likvider till Sverige, är en ståndpunkt,
för vilken det kan anföras
många skäl. Utskottets ordförande har
här redan redovisat flera av dessa skäl.
Jag har bara ett litet tillägg att göra.
Jag vill anföra ett skäl, som åberopades
i 1946 års proposition rörande de tyska
tillgångarna i Sverige, där man ju utgick
ifrån att svenska staten skulle få
ersättning för utbetalningen till Belgien.

Om man i Sverige år 1943 hade vetat
att det var fråga om rövat guld och därför
vägrat att taga emot pengarna, vad
hade följden blivit? Jo, vi hade sannolikt
i stället fått ge Tyskland handelskrediter
för motsvarande belopp. Det
vill med andra ord säga, att en del av
de exportörer, som nu tack vare guldet
fingo kontant betalning, skulle i stället
ha fått nöja sig med en clearingfordran.
När vi sedan gingo till en uppgörelse,
skulle alltså dessa exportörer
fortfarande ha haft en fordran som
skulle gäldas över clearingen, och eftersom
enligt det föreliggande förslaget
kommersiella fordringsägare ha prioritet,
så skulle alltså de, som på grund av
de uteblivna guldlikviderna fått sälja
på kredit, ha fått full betalning. Det
belgiska guldet har alltså direkt, kan
man säga, trätt i stället för fordringar,
som annars skulle gäldas över clearingen.

Detta är ytterligare ett skäl till dem,
som utskottets ordförande här framfört,
och jag kan för min del inte se,
att frågan om det belgiska guldet behöver
bereda oss några särskilda bekymmer.

När det gäller de små modifikationer,
som utskottet har gjort, har jag inte
några erinringar att anföra, utan jag är
tacksam om kammaren antager utskottets
förslag.

Herr IIÅSTAD: Herr talman! Innan
jag något berör en synpunkt, som utrikesministern
anförde, vill jag säga
några ord med anledning av vad utskottets
ärade ordförande nyss framhöll.

Enligt min uppfattning verkade utskottets
ordförande alltför angelägen
om att fritaga regeringen från delaktighet
i ansvaret när det gäller den alltför
korta tid, som utskottet fått till sitt förfogande
för behandling av här föreliggande
ärende. Utskottets ordförande
använde en bevismetod, som innebär
att om blott en proposition vore avlämnad
till den 13 april, så vore all rättfärdighet
uppfylld. Men när man utsträckte
propositionstiden till början
av april, så var det icke meningen att
detta skulle vara någon lämplig tidpunkt
för avlämnande av propositioner,
utan det var här fråga om en yttersta
tidsgräns för att möjliggöra avlämnandet
allenast av sådana propositioner,
som annars inte skulle kunna föreläggas
den sittande riksdagen.

Alla som suttit i första lagutskottet
veta också, att det inte bara varit den
här föreliggande frågan, som utskottet
haft att behandla, utan också åtskilliga
andra, mycket svåra frågor, t. ex. medborgarskapslagen.
Naturligtvis har utskottet
dock försökt att efter bästa förmåga
tränga igenom det problem som
det här gäller — vi ha ganska ingående
sysslat med det under ett par veckor —■
men det är ju stor skillnad, om utskottet
får sig förelagt att taga ställning
till ett problem, som redan tidigare är
bekant för utskottet eller som kanske
utskottsledamöterna ha erfarenhet av
från sin privata verksamhet, eller om
uppgiften gäller en fråga, som för envar

Torsdagen den 25 maj 1950.

Nr 22.

Allmänna riktlinjer för en tvår.gsclearing med Tyskland.

av utskottets ledamöter är fullkomligt
ny och därtill mycket svår att penetrera.
Det är detta som berättigar reservanterna
att säga, att det på grund av
den korta tiden varit omöjligt att ägna
förevarande ärende så ingående behandling
som vore betingad av dess
svårighetsgrad.

Det tillskapades ju i fjol ett tredje
lagutskott för att de olika lagutskotten
skulle få grundlig tid att bearbeta de
ofta mycket komplicerade problem som
föreläggas dem — det är ju för lagutskottens
del inte antalet ärenden utan
uteslutande svårighetsgraden, som är
det avgörande för arbetets omfattning.
Men trots att vi sålunda ha fått tre
lagutskott, ha alla tre utskotten i år,
bl. a. till följd av att propositionerna
kommit så sent, blivit överbelastade
med arbete och delvis måst skjuta ärenden
till höstsessionen. Och den bästa
illustrationen till att denna ordning inte
kan vara förebildlig är väl, att första
lagutskottets här förevarande utlåtande
inte kunde utdelas till riksdagens ledamöter
förrän sent i tisdags kväll. Jag
undrar verkligen, om det med hänsyn
till gårdagens långa arbetsplenum över
huvud taget har varit möjligt för någon
av kammarens ledamöter att grundligt
sätta sig in i utlåtandets innehåll. Flertalet
av kammarens ledamöter befinna
sig nog här i den situationen, att de få
rösta på förtroende, precis såsom vi,
som inte ha suttit i skolutskottet, i morgon
komma att få göra när det gäller
skolfrågan.

Allt detta kan väl inte, herr Rylander,
anses vara en idealisk ordning. Och den
är så mycket mindre idealisk som den
fråga det här gäller inte är alldeles ny.
Den kom ju upp redan år 1945, och
även om de utredningar, som måst
företagas, varit mycket omfattande och
svåra, så säger ju dock inte detta, att
propositionen behövt lämnas år 1950 så
sent som den 13 april.

Till sist vill jag bara helt kort uppehålla
mig vid vad hans excellens herr

utrikesministern nyss yttrade. Det tjänar
naturligtvis nu inte något till att
ytterligare precisera sin egen argumentering
i frågan — vad kammarens
ståndpunktstagande blir är ju alldeles
klart. Men jag undrar om det inte är
bara för hans excellens, som frågan om
det belgiska guldet förefaller att vara
den enklaste att lösa. Att döma av handlingarna
verkar det, som om man på
alla håll, alltifrån tysklandskommiltén,
där ju meningarna voro delade, remissinstanserna
och fram till utskottet, varit
mycket tveksam just beträffande denna
fråga. Detta sammanhänger naturligtvis
med de speciella omständigheter, som
voro förknippade med dessa guldlikvider.
Jag skall nu inte ta upp någon diskussion
på den punkten, men jag upprepar:
Vad hade hänt, om Sverige den
19 februari 1943 icke hade accepterat
detta guld som likvid? Jo, om Sverige
med den, såsom jag vågar påstå relativt
starka ställning som Sverige dock då
hade med hänsyn till sin järnmalm
och annat, hade krävt annan ersättning,
så är det mycket möjligt att Sverige
hade kunnat framtvinga en sådan. I så
fall hade ju inte de, som nu äro fordringsägare
i tvångsclearingen, behövt
lämna sin tribut i form av minskad
utdelning.

Redan med hänsyn till detta resonemang
förefaller det mig inte självfallet,
att man även med den utgångspunkt,
som excellensen nu sist valde, skulle
komma till den slutsats, för vilken han
stannade.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Jag
skall fatta mig kort, så att vi inte riskera
att det blir kvällsplenum, men
det är dock ett par frågor som jag hör
vill beröra.

Hans excellens herr utrikesministern
framhöll nyss, att Schweiz och Sverige
vid avtalens träffande ha stått på ungefär
samma principiella linje. Det är nog
riktigt, men med ett viktigt undantag,

Andra kammarens protokoll l!).r>0. Nr 22.

Nr 22.

Torsdagen den 25 maj 1950.

Allmänna riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland.

nämligen att Schweiz tycks ha velat
skaffa sig starkare garantier än vi gjort
för att de tyska intressenterna verkligen
få ersättning. Detta är ju dock något
mycket väsentligt, ty det är väl just
på den punkten, som man kan vänta
sig en reaktion från tysk sida, om garantierna
inte äro tillräckligt starka.

Såvitt jag kan förstå finns det alltså
en väsentlig skillnad mellan det svenska
och det schweiziska avtalet, och jag
skulle för min del mycket hellre ha
föredragit den schweiziska linjen för
att få så starka garantier som möjligt i
berörda avseende.

Herr Håstad var nyss inne på frågan
om det belgiska guldet, och jag vill
också något beröra den saken. Det har
både av utskottets ärade ordförande och
av hans excellens herr utrikesministern
sagts, att frågan om det belgiska guldet
ansåg man vara ganska ldar. Om det
nu verkligen är så — vilket jag betvivlar,
eftersom den ju ändå varit mycket
omstridd — kan man å andra sidan
fråga sig, varför inte de, som ha en
sådan uppfattning, kunna med förtroende
överlämna frågans avgörande till
den föreslagna nämnden. I denna
nämnd bör givetvis också finnas folkrättslig
sakkunskap, så att det skapas
största möjliga garantier för att ett riktigt
avgörande träffas.

Jag har för min del undertecknat en
motion med hemställan om en höjning
av det belopp, som skulle utbetalas till
tysklandssvenskarna. Utskottet har i
princip ställt sig mycket välvilligt härtill
och anser, att man framdeles bör till
förnyat övervägande upptaga frågan,
huruvida någon ytterligare ersättning
skulle kunna beredas tysklandssvenskarna.
Under sådana omständigheter
vill jag inte framställa något särskilt
yrkande på denna punkt.

Även när det gäller det belopp på 12
miljoner kronor, som vi i motionen ha
föreslagit skulle anvisas för ömmande
fall, har utskottet ställt sig välvilligt.
Utskottet framhåller att all rimlig hän -

syn bör tagas till personer, som befinna
sig i nödställt läge, och det är
tydligt att utskottet menar att det därvid
kan bli fråga om ganska betydande
belopp.

Jag vill i detta sammanhang särskilt
understryka, att hänsyn även bör tagas
till den fördel, som det kan ha inneburit
för svenska staten att medel under
lång tid stått spärrade på clearingkonto.
Såvitt jag förstår, måste riksgäldskontorets
upplåning ha rönt inverkan
av denna omständighet. Detta
är ytterligare ett förhållande, som gör
att man bör i särskilt hög grad söka
tillgodose tysklandssvenskarnas krav
och beakta behoven i de ömmande fallen.

Jag skall inskränka mig till att med
det nu anförda yrka bifall till reservationerna
under 3) och 4).

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav först propositioner
beträffande utskottets hemställan, nämligen
dels på bifall till vad utskottet i
utlåtandet hemställt dels ock på bifall
till den av herrar Lundgren och Cassel
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

I avseende å motiveringen framställde
herr talmannen härefter propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering
dels ock på bifall till det av
herr Håstad under överläggningen
framställda yrkandet om godkännande
av utskottets motivering med den ändring
däri, som föreslagits i reservationerna
nr 3) av herr Håstad och fru
Gärde Widemar samt nr 4) av herr Håstad;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Håstad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
första lagutskottets motivering i ut -

Torsdagen den 25 maj 1950.

Nr 22.

skottets förevarande utlåtande nr 30,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets motivering med den ändring
däri, som föreslagits i reservationerna
nr 3) av herr Håstad och fru Gärde
Widemar samt nr 4) av herr Håstad.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren godkänt
utskottets motivering.

§ 9.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av villkoren vid
övergång från fjällägenhetsarrende till
besittningsrätt.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
erhöll på begäran ordet och anförde:
Herr talman! Jag tillåter mig
hemställa, att å morgondagens föredragningslista
två gånger bordlagda ärenden
måtte uppföras i följande ordning:
statsutskottets memorial nr 190, statsutskottets
utlåtande nr 191, bevillingsutskottets
betänkande nr 61, bankoutskottels
utlåtande nr 21, särskilda utskottets
utlåtande nr 1, jordbruksutskottets utlåtande
nr 52 samt statsutskottets utlåtande
nr 192.

§ 11.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från utrikesutskottet:

nr 330, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till en överenskommelse
angående intereuropeiska betalningar
och kompensationer för 1949/50
m. m.; och

nr 331, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition till riksdagen angående
godkännande av eu handelsöverenskommelse
mellan Sverige och det ockuperade
Japan; samt

från konstitutionsutskottet:

nr 335, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1930
(nr 251) om kommunalstyrelse på landet
m. m. ävensom i ämnet väckta motioner;
och

nr 336, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående finansieringen av
kostnaderna för den nya kyrkomusikerorganisationen
m. m., i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

§ 13.

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
memorial nr 22, angående uppskov
med behandlingen av framställning
från styrelsen för riksdagsbiblioteket
om vissa ändringar av bibliotekets
stadgar.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.03 cm.

In fidem
Gunnar Britth.

Kammaren biföll denna hemställan.