Torsdagen den 25 maj Sid (Riksdagens protokoll 1967:32)

RIKSDAGENS

** PROTOKOLL

\fif

Nr 32

FÖRSTA KAMMAREN

1967

25 maj

Debatter m. m.

Torsdagen den 25 maj Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Fälldin ang. restitution av fordonsskatt för lastbil, som
på grund av myndighets beslut om vägavstängning ej kan

användas ............................................ 3

av herr Olsson, Johan, ang. översvämningsskador i vissa vattendrag
.............................................. 4

av herr Svanström ang. åtgärder mot skadeverkningar av översvämningar
i ådalarna ................................ 4

Svar på interpellationer:

av herr Edström om fluoridering av dricksvatten............ 7

av herr Petersson, Erik Filip, ang. forskning och information
om kvicksilverförgiftning av fisk ........................ 9

Tryggande av pensionsutfästelse ............................ 11

Flyttning av fordon i vissa fall .............................. 19

Ändrad organisation av televerket ............................ 26

Differentierad hastighetsbegränsning ........................ 27

Avveckling av Törefors aktiebolags verksamhet ................ 35

Slopande av de särskilda mantalsuppgifterna, m. m........... 36

Ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet ............ 44

Formerna för den statliga representationen.................... 57

Samtliga avgjorda ärenden
Torsdagen den 25 maj

Första lagutskottets utlåtande nr 38, ang. tryggande av pensionsutfästelse
m. m........................................... 11

Bankoutskottets utlåtande nr 34, ang. tryggande av pensionsutfästelse
m. m............................................... 18

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr 32

Nr 32

Innehåll

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 45, ang. ändring i kommunalskattelagen,
m. m......................................... 19

Första lagutskottets utlåtande nr 39, ang. flyttning av fordon i
vissa fall och ang. omhändertagandet av skrotbilar ........ 19

— memorial nr 40, ang. uppskov med behandlingen av vissa

ärenden ................................................ 28

Andra lagutskottets utlåtande nr 46, ang. ändrad lydelse av 34 §

arbetarskyddslagen ...................................... 26

Jordbruksutskottets memorial nr 22, ang. uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet hänvisade ärenden .... 26

Andra lagutskottets utlåtande nr 41, ang. ändring i lagen om allmän
försäkring, m. m................................... 26

Statsutskottets utlåtande nr 114, ang. ändring i lagen om allmän
försäkring, m. m......................................... 26

— nr 115, om pension åt änkefru Anna Nordqvist ............ 26

— nr 116, ang. ändrad organisation av televerket.............. 26

Andra lagutskottets utlåtande nr 43, ang. skyldigheten att anordna
enskilda skyddsrum .................................. 27

— nr 47, om ersättning till arbetsgivare för anmälan till allmän

försäkringskassa ........................................ 27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 38, ang. ändrad lydelse av 56 §

4 mom. vägtrafikförordningen och om försök med differentierad
permanent hastighetsbegränsning ...... 27

— nr 41, ang. ändring i vattenlagen m. m..................... 34

— nr 44, ang. ändrad lydelse av 7 § byggnadslagen ............ 34

— nr 45, ang. ändrad lydelse av 81 § konkurslagen ............ 34

— nr 46, ang. ändring i lagen om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag,

m. m................................................... 34

•— nr 47, ang. ändrad lydelse av 86 och 88 §§ lagen om försäkringsavtal,
m. m......................................... 34

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 34, om utbildning av

borgerliga medlare ...................................... 35

Statsutskottets utlåtande nr 118, ang. avveckling av Törefors aktiebolags
verksamhet m. m............................... 35

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34, ang. förslag till folkbokfö ringsförordning

m. m..................................... 36

Bevillningsutskottets betänkande nr 44, ang. förslag till folkbokfö ringsförordning,

m. m................................... 44

Tredje lagutskottets utlåtande nr 42, ang. ställande av säkerhet

vid sällskapsresa till utlandet ............................ 44

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 33, ang. skolungdomens
ferieresor .......................................... 56

Jordbruksutskottets memorial nr 24, ang. departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar av viss staten tillhörig

fast egendom ............................................ 56

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 35, om ett centralt
granskningsorgan för instrument använda vid psykologisk testning
inom statsförvaltningen .............................. 56

— nr 36, om arbetsvärdering inom den statliga sektorn ........ 57

— nr 37, ang. formerna för den statliga representationen ...... 57

Torsdagen den 25 maj 1967

Nr 32

Torsdagen den 25 maj

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollen för den 17 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
268, till Konungen i anledning av Kung].
Maj:ts proposition angående delning av
byggnadsstyrelseorganisationen m. m.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 287, till Riksdagens förvaltningskontor
i anledning av motioner om pension
åt vissa f. d. tjänstemän hos riksdagen.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 288, i anledning av motioner angående
riktlinjerna för lokaliseringspolitiken,
m. m.; samt

nr 289, i anledning av Kungl. Maj :ts
propositioner (nr 56 och 102) angående
dels bildande av ett statligt kreditaktiebolag
för finansiering av investeringar
inom näringslivet, dels vissa författningsändringar
i samband därmed
jämte av propositionerna föranledda
motioner.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 291, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 4 §
3 mom. förordningen den 16 maj 1884
(nr 25) angående patent.

Ang. restitution av fordonsskatt för lastbil,
som på grund av myndighets beslut

om vägavstängning ej kan användas

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG erhöll ordet för
att besvara herr Fälldins fråga angående
restitution av fordonsskatt för lastbil,
som på grund av myndighets beslut
om vägavstängning ej kan användas,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 18 maj, och anförde:

Herr talman! Herr Fälldin har frågat
om jag är beredd att, mot bakgrund av
de regionala skillnaderna i vägarnas
kvalitet, medverka till att restitution
medges av fordonsskatt för lastbil som
på grund av myndighets beslut om vägavstängning
ej kan användas.

Det spörsmål som herr Fälldin aktualiserat
är en följd av den nuvarande
fordonsbeskattningens utformning. Enligt
gällande bilskatteförordning kan
någon restitution inte medges i det påtalade
fallet. Med andra principer för
vägtrafikbeskattningen skulle man kunna
undgå dessa olägenheter. Rent hypotetiskt
skulle man sålunda kunna tänka
sig att införa ett system ilied kilometerskatt
såsom tillämpas i Norge. En annan
möjlighet är att lägga huvudvikten
i beskattningen på bränsleskatt.

Frågan om vägtrafikbeskattningen är
emellertid under utredning av bilskatteutredningen.
Innan utredningen framlagt
resultatet av sitt arbete anser jag
mig därför inte kunna göra något uttalande
i frågan.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på min fråga.

De lastbilsägare som drabbas av långvariga
vägavstängningar på grund av

Nr 32

Torsdagen den 25 maj 1967

Ang. oversvammngsskador i vissa vattendrag

tjällossning och andra omständigheter
lider mycket stora ekonomiska förluster.
Det finns allmänna vägar av stor
betydelse för t. ex. virkestransporterna,
där vägavstängningen nu löper på
den sjunde veckan. I andra områden av
landet behöver sådana åtgärder inte
vidtas. Fordonsskatten för likvärdiga
bilar är dock densamma i båda fallen,
och det uppleves självfallet som en uppenbar
orättvisa av dem som drabbas.
Efter den kraftiga höjning som träder i
kraft nästa år blir effekten ännu mer
kännbar.

Jag tycker mig förstå av svaret att finansministern
finner den nuvarande
ordningen otillfredsställande i detta avseende.
Han vill emellertid inte göra
något klart uttalande och förmodligen
inte heller vidta några åtgärder därför
att bilskatteutredningen sysslar med
dessa frågor.

Men, herr talman, om det är möjligt
att — utan att avvakta utredningsresultatet
— höja fordonsskatten med 50
procent, borde det väl också vara möjligt
att inom den nuvarande beskattningens
ram vidta åtgärder som möjliggjorde
att restitution kunde komma
i fråga då bilen, på grund av att myndighet
stängt vägarna, bevisligen inte
har kunnat användas.

Överläggningen ansågs härmed slutad.
‘ *

Ang. översvämningsskador i vissa
vattendrag

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST erhöll
ordet för att besvara dels herr Johan
Olssons fråga angående översvämningsskador
i vissa vattendrag, dels ock herr
Svanströms fråga angående åtgärder
mot skadeverkningar av översvämningar
i ådalarna, vilka frågor intagits i
kammarens protokoll för den 17 respektive
den 19 maj, och yttrade:

Herr talman! Herr Olsson har frågat
om jag med anledning av de svåra

översvämningarna i vissa vattendrag
under år 1966, vilka delvis synes komma
att upprepas år 1967, är beredd att
vidta åtgärder för att förebygga och
mildra översvämningsskadorna samt
även i år medge att ersättningar utgår
för gjorda förluster.

Herr Svanström har frågat om jag är
beredd att, genom initiativ i syfte att
åstadkomma jämnare avrinning under
våren, minska skadeverkningarna i form
av översvämningar i våra ådalar.

Jag är medveten om att svåra problem
föreligger inom de områden som
är utsatta för översvämningsrisker. Frågan
om hur dessa risker skall kunna
förebyggas är mycket komplicerad och
är inte möjlig att besvara inom ramen
för en enkel fråga.

Vad gäller ersättningsfrågan vill jag
erinra om att bidrag vid förlust på
grund av naturkatastrof m. m. utgår efter
behovsprövning enligt principer
som godkänts av 1960 års riksdag. År
1966 uppkom relativt omfattande översvämningsskador.
Riksdagen har nyligen
anvisat medel för att bidrag skall kunna
utgå för dessa skador. Om behov
uppkommer av bidrag för att avhjälpa
skador på grund av årets översvämningar
bör de skadelidande göra ansökan
hos vederbörande länsstyrelse. Det får
därefter ankomma på länsstyrelserna att
göra erforderliga framställningar till
Kungl. Maj :t.

Plerr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret. Jag beklagar
att han inte ansett sig kunna
lämna några synpunkter på de förebyggande
åtgärder, som jag här frågat
om och som jag anser borde vidtagas.
Det måste sägas att jag i detta fall har
verklig otur. Jag framställde vid denna
tidpunkt i fjol en interpellation i frågan
och fick tyvärr heller inte svar på
denna. Vi har emellertid ändå i proposition
nr 105 till årets riksdag fått några
synpunkter på frågan.

Torsdagen den 25 maj 1967

Nr 32

Ang. översvämningsskador i vissa vattendrag

Anledningen till min fråga är att det
har varit rent exceptionella översvämningskatastrofer
under fjolåret, och i
viss mån har de återupprepats i år. I
Ljusnan, som flyter genom Härjedalen
och Hälsingland och som jag närmast
känner till, hade vi i fjol det högsta
vattenståndet på 50 år. I år har vattenståndet
ännu inte nått sin höjdpunkt.
Det är tveksamt hur det kommer att gå,
men vattenståndet är nu inte mycket
lägre än i fjol. Länsstyrelsen beräknade
att skadorna 1966 i Ljusnans floddal
uppgick till 1 100 000 kronor, och
då har man inte räknat med skördeskador
i någon form.

Beredskapen har dock i år varit
bättre än i fjol. Länsstyrelsen har i
samråd med regleringsföretaget för älven
med ledning av tillgängliga uppgifter
om snömängd i god tid varnat
allmänheten och dem som kommer att
drabbas av ett högt vattenstånd. Detta
har utan tvivel varit till stor nytta.

När det har blivit två sådana år i
följd måste man ändå fråga sig om det
inte borde vidtagas förebyggande åtgärder.
Riksrevisionsverket har i år i
proposition nr 105 förklarat att det borde
skapas en samordnad och intensifierad
aktion. Jordbruksministern svarar
där att det ankommer på länsstyrelserna
att ta erforderliga initiativ.

Jag anser för min del att det borde
företagas en samordnad aktion. Det rör
sig dock i mycket hög grad om expertfrågor
som kräver kostnader vilka länsstyrelserna
inte anser sig ha medel att
bestrida.

Beträffande Ljusnan har det t. ex.
diskuterats om inte ett nytt vattenmagasin,
beläget vid Tjuvforsarna strax
norr om Sveg, skulle klara alla dessa
översvämningsproblem. Man räknar
med att det skulle vara möjligt att bygga
ut vattenmagasinet till en volym av
200 miljoner kubikmeter. Det skulle
givetvis byggas i samband med ett
kraftverk. Vattenmagasinet skulle ligga
så pass långt ned i floden att man där
skulle kunna toppa de nu uppstående

höga tillflödena, och på det sättet skulle
man förhindra översvämningar. Samtidigt
skulle man också utvinna elektrisk
kraft, och ett sådant arbetsobjekt
skulle också ha stor betydelse ur sysselsättningssynpunkt.

Det vore angeläget att få en expertgrupp
på regeringsnivå som tittade på
dessa frågor, inte bara när det gäller
Ljusnan utan även på andra håll där
översvämning är aktuell.

Vad beträffar ersättningen för översvämningsskador
har vi ju i den nämnda
propositionen fått vissa riktlinjer.
Emellertid får man beklaga att det tar
så lång tid innan ersättningar utbetalas.
De som led skador under fjolåret
har ännu inte fått veta huruvida de får
några bidrag. Det kan dock noteras
med tillfredsställelse att jordbruksministern
säger att ersättningar kan tänkas
utgå även i år.

Emellertid måste man ifrågasätta, om
inte en omprövning måste ske av de
ersättningsgrunder som tillämpas. De
som har över 14 000 kronor i taxerad
inkomst har inte möjlighet att få bidrag,
och inte heller de som är taxerade
för förmögenhet. Frågan är väl
ändå om inte vanligt folk med normala
inkomster och som drabbas av sådana
här skador, som de absolut inte kunnat
förutse, borde få någon form av
ersättning — gärna 50 procent, men
de borde i alla fall komma med vid behandlingen
av ersättningsfrågan. Jag
uttalar den förhoppningen att länsstyrelserna
verkligen får möjlighet att
tillämpa undantagsregler i vid utsträckning.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Holmqvist för svaret på min
enkla fråga. Jag respekterar till fullo
att det stora problem som den inrymmer
inte kan behandlas inom ramen
för en frågestund.

Jag har lyssnat med intresse till det
svar statsrådet givit min medfrågare

Nr 32

Torsdagen den 25 mai 1967

Ang. översvämningsskador i vissa vattendrag

och till diskussionen mellan honom och
jordbruksministern, och jag vill understryka
de synpunkter som herr Olsson
har anfört. Säkerligen skulle det vara
ett mycket stort stöd för länsstyrelserna
i de tid efter annan berörda länen,
om man centralt hade åtgjort någonting
för att åstadkomma en i möjligaste
mån jämn avrinning i floderna, såväl i
Norrland som i Småland.

Att jag blivit hänvisad till svaret på
herr Olssons fråga gör att jag kanske
också har möjlighet att ta upp frågan
om bidrag för att avhjälpa skador. I
det sammanhanget finns det anledning
hänvisa till en liknande fråga i fjol,
som jordbruksministern tyvärr inte hade
möjlighet att själv besvara. Vid den
diskussion som hölls här i kammaren
torsdagen den 26 maj 1966 var det statsrådet
Johansson som besvarade frågan
i jordbruksministerns ställe. Vid den
efterföljande debatten sade herr Johansson
att han personligen hade kännedom
om denna fråga, eftersom naturkatastrofanslaget
handhas av inrikesdepartementet.
Han sade också på
min fråga att han ansåg möjligheter
föreligga att förändra strataområdena,
så att de kunde få bättre anslutning till
av översvämningar berörda dalgångar,
varigenom skadelidande kunde få del
av den ordinarie skördeskadeersättningen.
Jag fick även den uppgiften av
statsrådet Johansson att regeringen
»mycket tidigt anmodat alla berörda
länsstyrelser att i respektive län göra
undersökningar beträffande översvämningarnas
omfattning och deras verkningar».

Nu säger jordbruksministern att det
ankommer på de skadelidande att göra
ansökan hos vederbörande länsstyrelse,
och så får länsstyrelsen göra framställning
till Kungl. Maj:t. I debatten i fjol
fick jag alltså den uppgiften att regeringen
tagit initiativ.

När jag under den för alla riksdagsmän
vilsamma sommaren blev uppringd
av en tidningsman, fick jag anledning
fundera över det svar statsrå -

det Johansson lämnat. Tidningsmannen
hade nämligen talat med en tjänsteman
vid länsstyrelsen i ett län där betydande
översvämningar ägt rum och fått
den uppgiften att länsstyrelsen inte
mottagit någon propå från regeringen.
Tidningsmannen, som tydligen var
mycket nitisk i sin ämbetsutövning,
hade också ringt till inrikesdepartementet,
där man sagt att man inte hade
någon naturkatastroffond.

Jag vet ingenting om vem som har
fel i detta sammanhang. Det betyder
också ganska litet eftersom vi nu, precis
såsom herr Olsson säger, har fått
ett anslag att fördela.

Jag vill än en gång understryka herr
Olssons synpunkter i detta sammanhang,
eftersom det är tydligt att behovsprövningen
är så pass hård att den i
många fall måste betraktas såsom otillbörlig.
Skadorna är ju ofta mycket stora.
Det är möjligt att de i vissa fall kan
lindras genom inkomster från annat
håll. Ersättningsbehoven borde dock i
första hand ses i förhållande till den
skada som vederbörande har lidit.

Jag ber, herr talman, beträffande den
stora frågan om möjligheterna till reglering
av åar och floder att få återkomma.
Jag skulle dock i sammanhanget
vilja veta anledningen till att den s. k.
Emå-utredningen nedlades. Det skulle
väl ha varit bra, om den hade kunnat
fullföljas såsom meningen var, så att
man på det sättet hade kunnat få fram
uppgifter om en i fråga om översvämningsrisker
representativ flod. Jag ber
alltså att i det sammanhanget få återkomma,
kanhända under höstriksdagen.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det kunde kanske vara
överflödigt för mig att ta till orda, eftersom
åtminstone en av frågeställarna
har förklarat, att han är väl medveten
om att den fråga vi nu behandlar egentligen
inte kan klaras av i ett enkelt svar.
Jag är tacksam för repetitionen av vad
som har förekommit i år och av vad

Torsdagen den 25 maj 1967

Nr 32

inrikesministern har sagt. Jag'' vill dock
betona, herr Svanström, att vi inte får
göra alltför klar boskillnad mellan länsstyrelsernas
och regeringens handlande
i olika frågor, ty regeringen har inga
andra organ att arbeta genom än länsstyrelserna,
som får uppgiften att omsätta
handlandet i praktiska åtgärder.

Jag hade tidigare också i medkammaren
anledning att erinra om att det,
oavsett vad det rör sig om, ofta är fråga
om genomgripande åtgärder, om det
nu gäller ett byggnadsföretag i ett vattendrag,
t. ex. en sprängning. Det har
beträffande Ljusnan diskuterats att
man skulle spränga bort en klack, och
man har där preliminärt kommit fram
till att kostnaden för en sådan åtgärd
kanske skulle belöpa sig till 7—8 miljoner
kronor. Det är inte möjligt att på
annat sätt än genom domstolsförfarande
och den vanliga gång som tillämpas
i vattenmål vidtaga åtgärder över huvud
taget. Vittgående åtgärder är därför
självfallet inte något som jag utan
vidare kan ta ställning till i dag. De
kräver långtgående utredningar. Jag
föreställer mig att vi för att få ett
snabbt handlande kanske först finge
ändra på lagstiftningen på detta område.

Då man skall ersätta skador eller
utnyttja den prognosverksamhet som
bygger på meteorologiska observationer
och den ledning som dessa kan ge när
det gäller att avgöra om man skall fylla
magasinen eller tömma dem, finns det
naturligtvis möjlighet att komma fram
till vissa förbättringar. Mera genomgripande
åtgärder måste dock som sagt
kräva stora förberedelser. Jag är väl
medveten om att vi i dag inte har den
lagstiftning och de resurser som i och
för sig skulle kunna vara önskvärda.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jordbruksministern
framhåller att de förebyggande åtgärder
som här skulle kunna vara effektiva
är av mycket stor omfattning. Då för -

Om fluoridering av dricksvatten
utsätter jag också att länsstyrelserna
inte ensamma kan ta initiativ till sådana
planeringar och utredningar som erfordras.
Jag uttalar därför den förhoppningen
att jordbruksministern ändå
vill angripa dessa problem på något sätt
för att undersöka vilka möjligheter man
har att vidtaga åtgärder. Det kan ju bli
fråga om åtgärder, som förutom att förebygga
översvämningar även kan ge
resultat i form av elkraft och ökade
sysselsättningsmöjligheter.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om fluoridering av dricksvatten

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Edströms
interpellation om fluoridering av
dricksvatten, och nu anförde:

Herr talman! Herr Edström har frågat
mig om jag har möjlighet att utan
tidsutdräkt bifalla inkomna ansökningar
om fluoridering av dricksvatten samt
om jag vill stimulera till att sådana ansökningar
inkommer i ökad utsträckning.

Jag vill först erinra om att jag hade
tillfälle att i slutet på förra året i andra
kammaren besvara en interpellation
i detta ämne. I svaret framhöll jag bl. a.
att erfarenheterna visat att fluor har
en klart karieshämmande verkan. Inom
barntandvården har goda resultat nåtts
med pensling eller sköljning med fluor.
Den största effekten för man om man
kombinerar dessa metoder med fluoridering
av dricksvattnet. Genom vattenfluoridering
når man också vuxna.

I interpellationssvaret upplyste jag
vidare om att en särskild arbetsgrupp
för fluorideringsfrågor tillsatts av medicinalstyrelsen,
folkhälsoinstitutet samt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Genom
Kungl. Maj:ts beslut har numera

Nr 32

Torsdagen den 25 maj 1967

Om fluoridering av dricksvatten
inrättats en statlig fluorkommitté, i vilken
den tidigare arbetsgruppens medlemmar
ingår. Kommittén har till uppgift
att utarbeta förslag till normer och
anvisningar för tillsättning av fluor till
vattenledningsvatten och att följa utvecklingen
på området. Vidare skall
kommuner och andra kunna vända sig
till kommittén och få råd och upplysningar
i frågor rörande de tekniska
förutsättningarna för fluoridering.
Kommittén håller på att utarbeta ett
förslag till anvisningar för fluoridering,
vilket enligt uppgift blir färdigt inom
kort.

Sedan Norrköpings stad erhållit tillstånd
till viss fluoridering har ytterligare
fem ansökningar kommit in till socialdepartementet.
Ansökningarna är
f. n. på remiss hos berörda myndigheter.
Granskningen av de aktuella ansökningarna
bör kunna avslutas mycket
snabbt sedan fluorkommittén utarbetat
sitt förslag till anvisningar. Regeringen
är för sin del beredd att pröva ansökningarna
när erforderliga remissyttranden
kommit in.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet för det
erhållna positiva svaret på min interpellation.

Våra uppfattningar är samstämmiga
— fluoren har en klart karieshämmande
verkan, och man får största och
bästa fluoreffekt genom fluoridering av
dricksvattnet. Herr statsrådet säger att
man därigenom når även vuxna, men än
viktigare är väl att man därigenom når
barnen före och efter skolåldern, vilket
man i så liten utsträckning gör då det
gäller pensling eller sköljning med
fluor.

Det är just i tidiga barnaår som fluorens
allra kraftigaste effekt på tänderna
erhålles, med ökad resistens mot karies,
ett mer livskraftigt ben och en
mer livskraftig emalj. Man har genom

vetenskapliga undersökningar med elektronmikroskop
konstaterat hur fluor
byggs in i emaljvävnaden, förbinder
sig med emaljens submikroskopiska kristaller,
gör dessa hårdare och minskar
deras löslighet vid syraangrepp, som
orsakas av viss föda och framkallar karies.
Ju tidigare man kan motarbeta
uppkomsten av karies under barnaåren,
dess effektivare blir det. En parallell effekt
på benvävnaderna nås också, med
ökad resistens mot en lång rad sjukdomar.

Fluor är ju inget gift utan tillhör de
normala grundämnen som måste tillföras,
omsättas och utsöndras av vår
kropp för bästa hälsa. Frångår vi vårt
naturliga levnadssätt, t. ex. genom urbaniseringen,
att man bor i en storstad
med fluorfritt ytvatten som dricksvatten
i stället för fluorhaltigt källvatten,
får man en sämre emalj och sämre
benvävnad, med ökad frekvens av vissa
sjukdomar — inte bara karies utan
även en del andra, som påverkar vårt
bensystem och som jag mer utförligt
har talat om i min interpellation. Att
tillföra viss halt av fluor, vanligen 1
p. p., till dricksvattnet som saknar detta
grundämne är alltså — för att tala
med Jean Jacques Rousseau — en väg
»tillbaka till naturen», till ett mer naturligt
levnadssätt.

Landskrona t. ex. har ju blott begärt
att få återföra sitt dricksvatten till dess
tidigare halt av fluor, nämligen 0,5 p. p.,
innan man tvingades att övergå till att
ta dricksvatten från Ringsjön.

Om vi på detta sätt i stor utsträckning
kan förebygga karies får vi ökade
möjligheter att genomföra den önskade
tandvårdsförsäkringen genom att vår
tillgängliga tandvårdspersonal bättre
räcker till och kan behandla fler individer;
det är ju det vi önskar, det är
ju så oerhört betydelsefullt för samhället
om så kan bli fallet.

Detta problem är ju principiellt långt
ifrån någonting nytt. Redan för tjugu
år sedan diskuterade vi samma problem
i fråga om jod. Jod är också nödvän -

Torsdagen den 25 maj 1967

Nr 32

Ang. forskning och information om kvicksilverförgiftning av fisk

digt för vår kropps normala omsättning.
Vid brist på jod uppstår sjukliga
förändringar, framför allt struma, och
andra sjukliga förändringar i sköldkörteln.
Man har funnit att dessa sjukdomar
framför allt uppträder i trakter där
jodhalten i födan är dålig. Jod finns
framför allt i havsfisk, och dessa sjukdomar
förekommer därför mest i inlandet.
Särskilt i Schweiz har frekvensen
av struma och sköldkörtelsjukdomar
varit mycket hög. Därför har i
Schweiz bestämts att allt koksalt som
används i mat obligatoriskt måste tillsättas
med jod. Analoga är förhållandena
i inlandet hos oss. Genom sådan tillsats
av jod har vi fått en mycket lägre
frekvens av struma, Basedowsjuka och
andra thyreoideaförändringar. Vi har
nu tjuguårig erfarenhet av hur vår folkhälsa
på det sättet har förbättrats. Vi
hoppas nu att vi inte hara skall få en
förbättring av folkhälsan när det gäller
karies utan även när det gäller en lång
rad sjukdomar i bensystemet genom
analog tillsats av fluor där brist på detta
ämne föreligger.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. forskning och information om
kvicksilverförgiftning av fisk

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Erik Filip
Peterssons interpellation angående
forskning och information om kvicksilverförgiftning
av fisk, erhöll ånyo ordet
och yttrade:

Herr talman! Herr Erik Filip Petersson
har frågat om jag avser att föranstalta
om utökade möjligheter för
riskanalys från vattendrag, där kvicksilverförgiftning
kan misstänkas, och
se till att objektiva och entydiga infor -

mationer delges allmänheten allteftersom
forskningsresultat kommer fram.

Flera undersökningar som gäller
kvicksilverförekomst i fisk pågår f. n. i
landet. I samråd med olika institutioner
och myndigheter lade statens institut
för folkhälsan förra året fram ett
program för en rad utredningar, vilka
syftade till att skapa underlag för bedömning
av hälsorisken vid förtäring
av kvicksilverhaltig fisk. För betydande
avsnitt av undersökningskomplexet
har regeringen redan ställt medel till
förfogande. Årets riksdag har anvisat
medel för undersökningsprogrammets
slutförande under nästa budgetår. Vidare
bör nämnas att särskilda medel
anvisas under jordbruksdepartementets
huvudtitel för s. k. biocidundersökningar.
Dessa medel har också i betydande
utsträckning använts för att bekosta undersökningar
om kvicksilverförekomst
i fisk.

Bland viktigare nu pågående undersökningar
kan nämnas en systematisk
kartläggning vid 40 provstationer av
kvicksilverhalter i fisk under ledningav
Naturhistoriska riksmuseet, en kartläggning
av fiskkonsumtionen hos olika
befolkningsgrupper och en undersökning
av kronisk förgiftning hos djur av
metylkvicksilver, båda vid folkhälsoinstitutet,
samt en undersökning av
kvicksilverhalten i blod och hår hos
personer med hög konsumtion av sötvattenfisk,
vilken undersökning utförs
av en särskild grupp av forskare vid
universiteten m. m.

Åtgärder har även vidtagits för att
minska kvicksilverutsläpp i vattendrag.
Giftnämnden har således beslutat förbjuda
användning av fenylkvicksilver i
pappersmasseindustrin fr. o. in. år 1966
och i slipmasseindustrin fr. o. m. oktober
i år.

Berörda myndigheter och institutioner
ägnar dessa frågor mycket stort intresse.
Jag utgår därför från att de följer
utvecklingen och tar de initiativ till
fortsatta undersökningar som kan anses
erforderliga.

Nr 32

Torsdagen den 25 maj 1967

Ang. forskning och information om kvicksilverförgiftning av fisk

Vad beträffar herr Peterssons fråga
om behovet av objektiva och entydiga
informationer vill jag framhålla, att en
fortlöpande publicering av forskningsoch
undersökningsresultat sker i olika
tidskrifter, bl.a. i den av folkhälsoinstitutet
utgivna tidskriften Vår föda.

Medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen
har vidare helt nyligen skickat
ut en skrivelse till samtliga hälsovårdsnämnder,
vari de båda verken gör ett
gemensamt uttalande i kvicksilverfrågan.
Verken anför därvid bl. a. att frågan
om kvicksilverhalten i fisk och förgiftningsrisk
i samband därmed är under
fortsatt utredning och att berörda
centrala myndigheter följer utredningarna
med uppmärksamhet för att vid
behov lämna direktiv. Om verken skulle
finna det befogat att utfärda någon
varning för daglig fiskkonsumtion eller
förbud mot försäljning av fisk från visst
vattenområde, kommer självfallet meddelande
därom att lämnas till vederbörande
hälsovårdsnämnd.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min interpellation.
Jag har fullt förtroende för alla
de åtgärder som redovisas av statsrådet,
men denna fråga är ju något tillkrånglad,
och allmänhetens uppfattning
om möjligheten att utan skadeverkan
förtära fisk är mycket oklar.
Vad som kanske mest kännetecknar
problemet är att det genom publicering
av forskarnas resultat på detta
område i många fall skapats en så uppjagad
stämning att det medfört betydande
skadeverkningar för utövare av
insjöfiske.

Det har från fiskarnas håll anförts
alt försäljningen i vissa sammanhang
gått ned med 50 procent och att priserna
har rasat nedåt så att dessa näringsutövare
kommit i ett besvärligt läge.

Det är också naturligt att allmänheten
reagerat som den gjort när man
i eu av våra större tidningar — liksom

kanske i samtliga — på första sidan
läser stora rubriker lydande: »Farligt
kvicksilver i fisk, snabba undersökningar
nödvändiga.» Det upplyses vidare
att åtta av elva fiskar som inköpts
här i Stockholm har befunnits
innehålla farligt kvicksilver.

Nu har styrelsen för Svenska insjöfiskarenas
centralförbund blandat sig
i denna debatt. Den har under förra
veckan till regeringen överlämnat en
skrivelse i ärendet, ur vilken jag skall
citera ett par meningar. Det heter där:
»Det är enligt vår uppfattning till en
början något som klickar i informationen
mellan upptäckten, kontrollen av
upptäckten och spridande av kännedom
om densamma.» Förbundet anser
»att bl. a. utredning bör ske för att få
fram en plan för hur uttalanden fortsättningsvis
bör äga rum i sådana här
fall, att det icke skadar en stor yrkesgrupp
allra helst som man ännu saknar
ett godtagbart underlag för att ta
slutgiltig ställning till otjänlighetsfrågan».

Det har också verkat något förbryllande
när det från vad som får betraktas
som ansvarigt håll vid olika tillfällen
givits olika rekommendationer till
allmänheten beträffande fiskkonsumtion.
Ibland har det varit farligt att äta
gädda, ibland har det inte varit farligt
bara man inte har ätit mer än en gång
i veckan o. s. v.

Statens institut för folkhälsan har
under en som jag tror ganska lång tid
i samband med genomförda undersökningar
utfärdat en rekommendation,
som går ut på att fisk med högre kvicksilverhalt
än 1 mg per kg inte bör förtäras
dagligen. När forskarna nu har
redovisat kvicksilverförekomster upp
till 5 mg och i enstaka fall ända upp
till mellan 5 och 10 mg per kg bar självfallet
många människor reagerat.

När sedan den av statsrådet nämnda
skrivelsen till hälsovårdsnämnderna
kom, den 27 april i år, blev det en annan
tolkning. Medicinalstyrelsen säger
exempelvis först någonting som inte

Torsdagen den 25 maj 1967

Nr 32

är så särskilt klart: »Av de i Sverige
företagna undersökningarna framgår,
att risk för metylkvicksilverförgiftning
även vid daglig förtäring av fisk och
skaldjur är väsentligt mindre hos oss
än i Japan.» Detta ger ingen vägledning
utan säger närmast, att det är viss
risk. Sedan fortsätter man: »Därest det
befinnes befogat att utfärda varning
för daglig fiskkonsumtion eller förbud
för försäljning av fisk från visst vattenområde,
kommer särskilt meddelande
härom att lämnas berörd hälsovårdsnämnd.
» Detta säger närmast att det
f. n. inte är någon risk.

När medicinalstyrelsens skrivelse
kom ändrade statens institut för folkhälsan
uppfattning och strök sin rekommendation
att det inte var farligt
att förtära fisk med högre kvicksilverhalt
än 1 mg, om det bara inte skedde
dagligen.

Ännu är inte resultaten av forskningen
så långt framskridna att man kan
fatta ett definitivt beslut om vilken rekommendation
som skall ges. Man kan
väl — och det vill jag göra -— instämma
i följande uttalande av professor
Gunnar Birke i denna fråga vid en konferens
i samband med utställningen
Sjukhus 67: »Vi diskuterar inte ett paniktillstånd,
men ett allvarligt medicinskt
dilemma.» Han fortsatte: »Jag
tror att det gäller att lugna debatten,
men vi kan inte reagera så att vi väntar
med åtgärder tills vi får allvarliga
förgiftningsfall.»

Utöver de åtgärder som har redovisats
i interpellationssvaret skulle jag
vilja peka på att det vore av särskilt
värde — det framgår också av skrivelsen
från styrelsen för Svenska insjöfiskarenas
centralförbund — att man
gjorde analyser på importerad fisk och
fiskkonserver. Styrelsen anhåller också
i sin skrivelse, »att i den mån som fullgoda
forskningsresultat föreligger om
livsskadliga föroreningar omedelbar
skyldighet föreligger för de myndigheter
som handlägger åtgärder mot dessa
alt sådana föroreningar skall be -

Ang. tryggande av pensionsutfästelse
handlas med förtursrätt». Det är givetvis
ett krav som man tycker är berättigat.

Jag ber ännu en gång att få tacka
för svaret. Jag uppfattar det så att mycket
är på gång och att vi snart kan
räkna med ett entydigt och fullt tillfredsställande
forskningsresultat och i
samband därmed bättre konsumentupplysning
än vad nu är fallet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 135,
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 1 och 3 §§ förordningen den
4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 34 och
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 38—41.

Ang. tryggande av pensionsutfästelse

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 38, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om tryggande av pensionsutfästelse
in. m., dels ock i anledning av
propositionen väckta motioner.

Genom en den 31 mars 1967 dagtecknad
proposition, nr 83, vilken hänvisats
till bankoutskottet såvitt avsåge
ändring i lagarna om bankrörelse, om
sparbanker och om jordbrukskasserörelsen
samt i övrigt till lagutskott, i
vilken sistnämnda del propositionen
behandlats av första lagutskottet, hade
Kungl. Maj :t, såvitt nu vore i fråga,
under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och protokoll hållet
i lagrådet, föreslagit riksdagen att
antaga förslag till

Nr 32

Torsdagen den 25 maj 1967

Ang. tryggande av pensionsutfästelse

1) lag om tryggande av pensionsutfästelse
m. m.,

2) lag om ändring i 17 kap. handelsbalken,

3) lag om ändring i konkurslagen,

4) lag om ändring i utsökningslagen,

5) lag om ändrad lydelse av 7 § bokföringslagen
den 31 maj 1929 (nr 117),

6) lag angående ändring i lagen den
24 maj 1929 (nr 116) om tillsyn över
stiftelser,

7) lag angående ändring i lagen den
14 september 1944 (nr 705) om aktiebolag,

8) lag angående ändring i lagen den
17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse,
och

9) lag angående ändring i lagen den
1 juni 1951 (nr 308) om ekonomiska
föreningar.

Kungl. Maj:ts förslag innebar en omläggning
av de former, under vilka en
arbetsgivare kunde trygga sina pensionsutfästelser.
I stället för att avsätta
medel till en pensionsstiftelse genom
att till stiftelsen överlämna en revers
på beloppet (reversstiftelse) skulle arbetsgivaren
kunna redovisa motsvarande
avsättning enbart i bokföringen som
en särskild skuldpost. Det vore avsett,
att sådan avsättning skulle berättiga till
avdrag vid inkomsttaxeringen. Befintliga
reversstiftelser skulle i samband härmed
avskaffas. Möjlighet att på angivet
sätt bokföra pensionsskuld skulle tillkomma
alla arbetsgivare i fråga om sådana
pensioner, som inginge i s. k. allmän
pensionsplan. Arbetsgivare, som
vore aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag,
ekonomisk förening eller sparbank,
skulle kunna redovisa skuld på
samma sätt även för andra pensionsutfästelser.
Särregler gåves för pensionsutfästelse
till s. k. huvuddelägare i aktiebolag
eller ekonomisk förening. Sådana
pensionsstiftelser, som hade andra
medel än fordringar mot arbetsgivaren,
s. k. realstiftelser, skulle finnas
kvar.

Särskilda bestämmelser meddelades
till skydd för pensionsborgenärerna för
det fall, att arbetsgivaren överläte sin
näringsverksamhet på annan eller i annat
fall upphörde med den. För sådana
arbetstagare, som på grund av sin ålder
icke alls eller endast i begränsad
omfattning finge del av den allmänna
tilläggspensionen (ATP) innebure förslaget,
att deras pensionsfordringar i
arbetsgivarens konkurs intill visst belopp
skulle utgå med förmånsrätt närmast
efter fastighetsinteckningar. Om
en arbetsgivare ville bereda sina arbetstagare
annan välfärd än pension, kunde
detta enligt förslaget ske genom särskild
S. k. personalstiftelse.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat

dels de likalydande motionerna I:

813, av herr Thorsten Larsson och herr
Nils-Eric Gustafsson, samt II: 1017, av
herr Gustavsson i Alvesta och herr
Mattsson,

dels de likalydande motionerna I:

814, av herr Palm in. fl., och 11:1019,
av herr Nihlfors m. fl.,

dels ock de likalydande motionerna
1:815, av herr Yngve Persson m. fl.,
och II: 1018, av herr Hagnell in. fl.

I motionerna I: 814 och II: 1019 samt
1:815 och 11:1018 hade anhållits, att
riksdagen för sin del måtte antaga i
motionerna angiven lydelse av 17 kap.
11 § tredje stycket handelsbalken, vilket
förslag avsåg, att fordran på framtida
pension skulle förlänas en generellt
verkande förmånsrätt efter bland
annat fastighets- och företagsinteckningar
men före skatter och böter.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen — med avslag å motionerna
1:813 och 11:1017 — måtte
bifalla det genom förevarande proposition,
nr 83, framlagda förslaget till lag
om tryggande av pensionsutfästelse
m. m.;

Torsdagen den 25 maj 1967

Nr 32

B. att riksdagen — med avslag å motionerna
I: 814 och II: 1019 samt I: 815
och II: 1018 — måtte bifalla det genom
propositionen framlagda förslaget till
lag om ändring i 17 kap. handelsbalken;
samt

C. att riksdagen måtte jämväl i övrigt
bifalla propositionen såvitt nu vore i
fråga.

Reservation hade avgivits av herr
Gustafsson i Borås, vilken ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under B
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:814 och 11:1019
samt I: 815 och II: 1018, antaga det genom
förevarande proposition, nr 83,
framlagda förslaget till lag om ändring
i 17 kap. handelsbalken med den ändringen,
att 11 § erhölle i reservationen
angiven lydelse.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Det problemkomplex
som justitieministern har haft att lösa
är invecklat och svårt, och jag hyser
stor respekt för det arbete som utförts.
Det är emellertid på en punkt — och
en väsentlig sådan —• som jag finner
förslaget otillfredsställande.

I tvenne motionspar yrkas som bekant,
i enlighet med förslag av pensionsstiftelseutredningen,
att — för att
nu använda utskottets formulering —■
framtida pension skall förlänas en generellt
verkande förmånsrätt enligt 17
kap. 11 § handelsbalken, d. v. s. förmånsrätt
efter bl. a. fastighets- och företagsinteckningar
men före skatter och
böter.

Första lagutskottet har för sin del
ansett sig inte böra förorda att någon
annan förmånsrätt införes för ännu ej
förfallna pensionsfordringar än den
som föreslås i propositionen och som
avser vissa äldre arbetstagare, vilket
skydd föreslås reglerat genom en ny
bestämmelse i handelsbalken kapitel 17

Ang. tryggande av pensionsutfästelse
§ 6 a. I enlighet härmed avstyrker utskottet
motionerna.

Att löntagarorganisationerna tillmäter
denna fråga stor betydelse framgår
därav att såväl LO som TCO uttalat sig
för en lösning i överensstämmelse med
motionernas förslag. Dessa har för övrigt
avgivits av löntagarrepresentanter,
om jag så får uttrycka mig.

Den omständigheten att löntagarorganisationerna
önskar en sådan reform
behöver i och för sig inte innebära att
deras hållning är mera riktig än Kungl.
Maj:ts och utskottets. Det är klart. Det
kan också erkännas att det finns skäl
både för och emot. Jag kan emellertid
inte frigöra mig från den uppfattningen
att övervägande skäl talar för en
anslutning till motionärernas yrkande
genom godkännande av reservationen,
vilken helt sammanfaller med yrkandena
i berörda motioner. Jag har också
den känslan att utskottet i grunden
är rätt tilltalat av motionärernas förslag.

När man läser utskottets utlåtande
får man nämligen det intrycket att det
som blivit avgörande för utskottets avstyrkande
av motionerna är frågans
läge på det internordiska planet, eller
annorlunda uttryckt: man vill inte gå
längre än vad som föreslås i propositionen
förrän frågan om skattefordringarnas
ställning vid konkurs blivit
närmare penetrerad inom Nordiska rådet.

Propositionen liksom utskottet vill
begränsa förmånsrätten till den kategori
löntagare — pensionärer sona inte
har det försörjningsskydd som yngre
löntagare har genom ATP. Man har sålunda
anfört ett socialt motiv för en
prioritering till förmån för de äldre
löntagarna. Klart är också att därest
en kategoriklyvning skall göras är det
i första hand de äldres intressen som
skall skyddas, eftersom de ofta inte har
annat att falla tillbaka på än folkpensionen.

Det finns emellertid en annan viktig

Nr 32

Torsdagen den 25 mai 1967

Ang. tryggande av pensionsutfästelse
aspekt att beakta i sammanhanget, nämligen
att de i företagen avsatta pensionsmedlen
av löntagarna uppfattas
— såvitt jag förstår med betydande
rätt — som en intjänad förmån, alltså
en del av arbetslönen, som man har
rättighet till på samma sätt som egentlig
lön och semesterersättning. Härtill
kommer att åtskilliga av de löntagarepensionärer
som enligt propositionen
skulle falla utanför ifrågavarande förtur
vid företagskonkurser, trots förmåner
från ATP kommer att få nöja sig
med rätt begränsade pensioner, varför
påslag via företagsfonder ter sig sakligt
sett angelägna, alltså socialt välmotiverade,
i vart fall jämfört med
samhällets krav på skatt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

I detta anförande instämde herr Arne
Gei jer (s), fru Hultell (h) samt herrar
Knut Johansson (s), Wirtén (fp), Palm
(s), Karl-Erik Eriksson (fp), Damström
(s) och Stadling (s).

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Det finns ingen anledning
att ha någon annan mening än den
som herr Yngve Persson inledningsvis
framförde, nämligen att det här förslaget
till lag om tryggande av pensionsutfästelser
består av en rätt komplicerad
materia. Den nya lagen syftar i vart
fall till en fastare civilrättslig reglering
av det privata pensionsstiftelseväsendet,
som i vårt land i avsevärd utsträckning
förekommer vid sidan av den allmänna
pensioneringen.

Den föreslagna lagstiftningen bygger,
som herr Yngve Persson sade, på pensionsstiftelseutredningens
betänkande,
som innebär en radikal förändring av
det sätt på vilket arbetsgivarna kan
trygga sina pensionslöften till de anställda.
De s. k. reversstiftelserna föreslås
nu bli avskaffade. I stället för att
avsätta medel till eu pensionsstiftelse
genom att lämna en revers på beloppet

skall arbetsgivaren kunna redovisa motsvarande
avsättning genom att ta upp
den som skuldpost i sina räkenskaper.
En sådan avsättning kommer att för arbetsgivaren
medföra avdragsrätt vid inkomsttaxeringen.
De skatterättsliga reglerna
har tagits upp i en särskild proposition
som har behandlats av bevillningsutskottet
och som senare kommer
att behandlas här.

Aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag,
ekonomisk förening eller sparbank
skall kunna redovisa pensionsskuld på
det angivna sättet. Denna möjlighet skall
även tillkomma andra arbetsgivare i
fråga om sådana pensioner som ingår
s. k. allmän pensionsplan, varigenom
pensionsutfästelserna garanteras av ett
särskilt bildat försäkringsbolag efter
överenskommelse mellan arbetsmarknadens
parter.

Pensionsstiftelser med andra tillgångar
än fordringar på arbetsgivarna,
s. k. realstiftelser, skall dock finnas
kvar. För dessa föreslås bestämmelser
som ger dem en starkare ställning gentemot
arbetsgivarna än tidigare. I stiftelsens
styrelse skall sålunda arbetstagarrepresentanter
ingå i samma antal
som från arbetsgivarsidan. Företagets
ekonomiska situation skall i princip
inte få återverka på värdet av stiftelsens
tillgångar.

I propositionen heter det, att syftet
med den föreslagna reformen är att
skapa trygghet för privata pensionsfordringar
i former som inte innebär
onödiga ekonomiska eller praktiska påfrestningar
för näringslivet. Enligt utskottets
mening har också i det förslag
som föreligger en lämplig och skälig avvägning
gjorts för att tillgodose dessa
grundläggande synpunkter.

I anslutning till propositionen har
väckts flera motioner som dels berör
frågan hur tillsynsmyndigheten skall
vara organiserad och dels frågan om
arbetstagarens förmånsrätt till pension
när det företag som gjort utfästelsen
kommer på obestånd och går i konkurs.
Herr Yngve Persson gick ju närmare in

Torsdagen den 25 maj 1967

Nr 32

på dessa senare motioner. På grundval
av de yrkandena föreligger även en reservation
där denna förmånsrätt föreslås,
och reservationen anknyter även
till pensionsstiftelseutredningens betänkande
i det avsnittet. Enligt reservationen
talar starka sociala skäl för en utökad
förmånsrätt i linje med motionernas
yrkanden.

Beträffande de sociala synpunkterna
på frågan kan först konstateras att denna
bedömningsgrund förändrats efter
tillkomsten av allmänna tjänstepensionen
och givetvis även genom den förbättrade
folkpensionen. De äldre arbetstagargrupperna
har dock inte så
stor glädje av pensionsutfallet genom
ATP. Därför föreslås i propositionen
för deras del en speciell förmånsrätt,
som innebär att personer födda år 1907
eller tidigare får förmånsrätt efter fastighetsinteckning
till en årlig pension
som motsvarar ett basbelopp enligt lagen
om allmän försäkring. Dessutom bibehålies
givetvis den också tidigare befintliga
förmånsrätten enligt handelsbalken
17:4, vilken garanterar ett års
förfallen pension efter samma grunder
som löner till den anställde. Enligt motionerna
och reservationen föreslås för
återstående pensionsfordringar ytterligare
förmånsrätt genom ett tillägg i
bandelsbalken 17: 11, som skulle garantera
nämnda rätt efter företags- och fastighetsinteckningar
men före skatter
och böter och oprioriterade fordringar.

I reservationen påtalas särskilt att
enligt propositionens förslag skulle vid
eu arbetsgivares konkurs det allmännas
skattekrav erhålla utdelning före arbetstagarens
pensionsfordringar. Gentemot
detta kan först och främst invändas
att resonemanget inte håller beträffande
vare sig den förut nämnda förmånsrätten
enligt handelsbalken 17: 4
för ett års förfallen pension eller den
nya föreslagna paragrafen 17:6a med
förmånsrätt för arbetstagare födda 1907
eller tidigare. Givetvis är det dock klart
att skattekrav på detta sätt även kommer
att gå före ytterligare pensions -

Ang. tryggande av pensionsutfästelse
fordringar i åtskilliga konkurser. I det
hänseendet vill utskottet emellertid fästa
uppmärksamheten på att konkurslagstiftningen
och förmånsrätten är föremål
för reformförslag i nordiskt samarbete.
Den svenska lagberedningen har
i en promemoria, som även varit föremål
för remissbehandling föreslagit att
förmånsrätten för skatter skall upphävas,
och i Danmark och Norge förbereds
lagstiftning i samma riktning.

Skatternas förmånsställning i hithörande
frågor är därför föremål för
Kungl. Maj:ts uppmärksamhet i annat
sammanhang och torde komma att finna
sin lösning i nordiskt samarbete.

När det i reservationen särskilt förs
på tal det sociala motivet för en utvidgad
förmånsrätt för pensionsfordringar
i konkurser bör även erinras om den
stora betydelse de mellan parterna på
arbetsmarknaden överenskomna förut
nämnda pensionsplanerna har för att
trygga den utfästa pensionen.

I propositionen sägs också att med
den utveckling som nu pågår mot en
alltmer omfattande planpensionering är
det sannolikt att den väsentliga uppgiften
för en förmånsrätt i enlighet med
reservationens förslag skulle bli att
trygga regresskrav från försäkringsbolaget
Pensionsgaranti och liknande institut
mot arbetsgivare för utgivna garantibelopp.
Mot dylika förluster kan
dock vederbörande försäkringsbolag
skydda sig även genom en viss jämkning
av avgifterna.

Mot en utvidgad förmånsrätt för pensionsfordringar
vid konkurser enligt reservationen
har även framhållits att det
skulle medföra en allvarlig press på
kreditmarknaden. Att dylika farhågor
kan ha fog för sig förstås även av det
faktum att den sammanlagda pensionsskulden
i de s. k. reversstiftelserna är
över 6 miljarder kronor. Det förtjänar
även att observeras att pensionsstiftelseutredningen
inte vågat ta steget fullt
ut och föreslå skyldighet för företagen
att ta upp sina pensionsåtaganden som
en sådan bokförd skuld, vilken skall tas

Nr 32

Torsdagen den 25 maj 1967

Ang. tryggande av pensionsutfästelse
med vid bedömningen av ett företags
likviditet. Utredningen framhåller att
det inom en del branscher, t. ex. husbyggnad
och väg- och vattenbyggnad
finns företag som arbetar med ett ganska
litet eget kapital i förhållande till
omsättningen. I och för sig fullt bärkraftiga
företag skulle kunna bli tvingade
likvidera, om pensionsskulden togs
med, enär aktiekapitalet skulle ansetts
ha gått förlorat till mer än två tredjedelar.
Det måste anses vara i viss mån
inkonsekvent av utredningen att efter
detta konstaterande ändå räkna med att
det ur kreditsynpunkt inte skulle vara
av så stor betydelse att införa den utökade
förmånsrätten före oprioriterade
fordringar. Det bör väl inte råda något
tvivel om att 6 miljarder kronor i till
stor del dolda skulder hos företagen
skulle uppkalla leverantörer och kreditgivare
till stor försiktighet.

När det i reservationen säges att farhågorna
för att den föreslagna förmånsrätten
skulle inverka menligt på kreditmarknaden
är starkt överdrivna så torde
därför kunna konstateras att denna
bedömning ej är realistisk.

En komplikation ur kreditsynpunkt
med den i reservationen föreslagna ordningen
skulle även bli den att en förmånsberättigad
pensionsfordran av stor
omfattning kunde uppstå genom att arbetsgivare
gett sina anställda utfästelser
om pension som intjänats under förfluten
tid. Lagberedningen har särskilt
tryckt på det riskfyllda i en sådan retroaktiv
verkan av ett pensionslöfte.

Sammanfattningsvis kan sägas att departementschefen
enligt utskottets mening
har funnit en hygglig lösning på
dessa komplicerade problem, en lösning
som garanterar de anställda ökad
trygghet och säkerhet för pensionsutfästelser,
samtidigt som den inte torde
medföra någon nämnvärd påfrestning
för företagen ur likviditets- och kreditsynpunkt.

När herr Yngve Persson i sitt anförande
sedan hänvisade till remissinstanserna
och framhöll att såväl LO som

TCO hade uttalat sig positivt för utredningen
i detta avsnitt, kan det ändå
erinras om att LO visserligen har skrivit
om detta, men TCO har inte nämnt
ett ord i det sammanhanget. Däremot
har TCO givetvis tillstyrkt utredningen
i dess helhet.

Herr talman, jag ber med detta att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Av vad som har förekommit
här i kammaren i denna fråga
skulle man kunna få det intrycket att
det råder oenighet om den stora reform
som kammaren nu står i begrepp att
fatta beslut om. Men i själva verket
föreligger det glädjande nog praktiskt
taget hundraprocentig enighet om varje
detalj i denna reform, som har eftersträvats
under trettio år och som nu senast
har utretts sedan 1954.

Första lagutskottet redovisar det stora
lagkomplexet på 30 trycksidor i sitt
utlåtande, och två andra utskott har
vissa följdförfattningar att behandla.
Endast om en enda detalj i detta lagkomplex
har fullständig enighet inte
kunnat uppnås. En av utskottets ledamöter
har reserverat sig till förmån för
två motionspar.

Jag vill i detta sammanhang, herr talman,
tillåta mig att framföra en gratulation
till utskottets fungerande ordförande
för att han har lyckats uppnå så
stor enighet om detta oerhört svårtillgängliga
och komplicerade lagförslag.

Den detalj i fråga om vilken fullständig
enighet icke har uppnåtts gäller,
som framgått av de tidigare inläggen,
vilken omfattning förmånsrätt för fordringar
av detta slag skall ha i konkurs.
Men förmånsrätt är ju bara ett av flera
instrument då det gäller att trygga en
fordran. Den företrädesrätt till betalning
som förmånsrätt kan ge har sitt
egentliga värde först då gäldenärens
ekonomi är så undergrävd att han går
i konkurs. Åtminstone är det regeln då
förmånsrätten inte är knuten till en
särskild panträtt.

Torsdagen den 25 maj 1967

Nr 32

Då det gäller att trygga fordran på
privat pension, står och faller tryggandet
inte alls med förmånsrätten. Tvärtom
upptar den föreslagna lagstiftningen
i de delar som det råder fullständig
enighet om en rad nya åtgärder som tar
sikte på tryggandet av sådan fordran,
åtgärder som sätts in på ett tidigare
stadium än vad som är fallet med förmånsrätten.
Skall man bedöma en pensionsberättigad
arbetstagares rättsliga
ställning, kan man inte gärna avstå från
att ta hänsyn till samtliga de regler som
gäller till förmån för denne arbetstagare.
Förmånsrätten blir därmed endast
en beståndsdel i det mönster som lagen
innehåller.

Jag behöver här inte erinra om alla
de åtgärder som föreslås för tryggande
av pensionerna genom andra åtgärder
än förmånsrätten. Herr Svedberg har
i huvudsak redogjort för dem.

Införandet av en ny förmånsrätt är
alltid en grannlaga och ömtålig sak.
Innebörden är ju att rubba relationen
mellan olika borgenärsgrupper då det
gäller att fördela ett konkursbos givna
tillgångar. Man måste här nog väga skälen
för och emot. Avvägningen är naturligtvis
inte så lätt att göra, och jag
förstår till fullo dem som här har gjort
gällande en annan mening än jag har
gjort. Man måste emellertid tänka sig
för flera gånger innan man går längre
än som föreslagits i propositionen i detta
hänseende.

Till sist vill jag bara påpeka, herr
talman, en detalj i reservationen. Det
sägs i den att man bör särskilt beakta
det av motionärerna påtalade förhållandet
att det allmännas skattekrav i en
arbetsgivares konkurs enligt propositionens
förslag skulle erhålla utdelning
före arbetstagarnas pensionsfordringar.
Det förhåller sig nämligen så att skatter
har en viss förmånsrätt i konkurs
enligt 17 kap. 12 § handelsbalken. Enligt
reservationsförslaget har man velat
sätta in vissa pensionsfordringar i 11 §,
varigenom de skulle få bättre förmånsrätt
än skattefordringar.

2 Första kammarens protokoll 1967. Nr 32

Ang. tryggande av pensionsutfästelse

En i dessa frågor mycket erfaren ledamot
av andra kammaren, som i sin
dagliga gärning har med utmätningar
att göra, påpekade i debatten i andra
kammaren i natt att det är en utmätningsmans
skyldighet i tjänsten att i
god tid söka utmätning för oguldna
skatter, och oguldna skatter som är
utmätta har förmånsrätt enligt 17: 8 HB
och alltså bättre rätt än föreslagna 17:
11. Det innebär, sade han till reservanten,
att reservationen, om utmätningsmannen
liar skött sin tjänst, är ett slag
i luften. Propositionsförslaget beträffande
de äldre pensionstagarna däremot
går ut på att deras förmånsrätt skall gå
efter 6 a § och alltså njuta bättre rätt
än utmätt skattefordran.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr förste vice talmannen.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort. Innan statsrådet Kling kom in
i kammaren sade jag just att det var ett
gott jobb och en mycket svår fråga. Jag
vill bara göra den korta kommentaren
att jag är helt på det klara med att vad
jag här talat om är ett av många sätt
att skydda pensionärernas rättigheter.
Jag har inte talat i blindo i denna fråga,
men jag har ansett att det finns
starka skäl för ur pensionärernas synpunkt
generösare bestämmelser än utskottsförslagets.
Det är ingen mening
att i en dylik fråga försöka konstruera
några åsiktsskillnader som inte stämmer
med verkligheten. Jag förstår i och
för sig att man på departementet vid
handläggningen av denna fråga ansett
sig böra stanna för den lösning som
nu presenteras.

Om jag ändå skall komma med en
synpunkt vill jag säga att vi som sysslar
med dessa problem mera dagligdags
ofta möter personer som gått omkring

Nr 32

Torsdagen den 25 maj 1967

Ang. tryggande av pensionsutfästelse
och trott att de haft en pension att få
enligt en pensionsutfästelse, men så
kommer konkursen och man upptäcker
att det blev ingen utdelning. Vederbörande
kan ha råkat tillhöra dem som
har begränsade resurser och noterar
detta som en brist i bestämmelserna.
Men vi får naturligtvis inte överdriva
det.

Jag inser att det här är ett sätt att
efter nya, delvis mycket breda linjer
samordna lagstiftningen på olika områden
med den allmänna planpensioneringen,
men vi kommer, som sagt, att
ha problemet kvar, och det skall bli
intressant — jag vänder mig till utskottets
talesman — att se hur långt
man kommer att gå på det nordiska
planet i den här frågan.

I departementschefens resonemang,
liksom i utskottets, ligger naturligtvis
något av vänta och se, även om jag
föreställer mig att det inte är så lätt
att komma tillbaka ganska snart och
röra vid en så pass noga genomtänkt
och omfattande reform.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Om jag inte hörde fel
eller missuppfattade vad som sades,
bör det förhålla sig så att de kategorier
som herr Yngve Persson åsyftade skyddas
genom förmånsrätt enligt 17 kap.
6 a §, vilken ingår i den del av utskottsutlåtandet
som är enhällig.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande varje
punkt av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de rörande
punkten B förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets

hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sörenson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Petersson, Erik
Filip, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —96;

Nej — 35.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets i punkten C gjorda hemställan.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 34, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om tryggande av pensionsutfästelse
m. in., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Torsdagen den 25 maj 1967

Nr 32

Vid ånyo skedd föredragning av bevillingsutskottets
betänkande nr 45, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370), m. in., bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Ang. flyttning av fordon i vissa fall

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 39, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om flyttning av fordon i vissa
fall, dels i ämnet väckta motioner, dels
ock en motion angående omhändertagandet
av skrotbilar.

Genom en den 31 mars 1967 dagtecknad
proposition, nr 107, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
första lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden och protokoll
hållet i lagrådet, föreslagit riksdagen
att antaga ett vid propositionen
fogat förslag till lag om flyttning av fordon
i vissa fall.

Kungl. Maj :ts förslag innebar, att vissa
myndigheter skulle få rätt att ingripa
mot olämpligt uppställda fordon,
när allmänna intressen påkallade det.
Polismyndighet kunde flytta fordon,
som utgjorde trafikfara eller betydande
trafikhinder. Vägförvaltning och kommunal
myndighet skulle få rätt att ingripa
med hänsyn till väghållningen
eller för att undanskaffa övergivna fordon,
således även de s. k. bilvraken.
Sådant ingripande förutsatte beslut av
polismyndighet, om icke Kungl. Maj :t
givit myndigheten rätt att själv meddela
flyttningsbeslut.

Fordon som flyttades skulle enligt
lagen ställas upp i närheten av den
plats, där det anträffats. Kunde det icke
lämpligen ske, skulle det föras till och
förvaras på särskilt anordnad uppställningsplats.
Övergivet fordon finge dock

Ang. flyttning av fordon i vissa fall
icke flyttas över gatan eller runt gathörnet.
Vore fordonet att anse som vrak
skulle det i princip skrotas omedelbart;
annars måste det tagas om hand
och förvaras.

Fordon, som förvarades på uppställningsplats,
finge hämtas av ägaren inom
tre månader från det han underrättats
om flyttningen eller, om han icke kunnat
nås med underrättelse, inom sex
månader från det flyttningen kungjorts.
Underläte ägare att hämta fordonet
inom angiven tidsfrist tillfölle det staten
eller kommunen.

Myndigheterna skulle utom i vissa
undantagsfall få rätt att av fordonsägaren
taga ut kostnaderna i samband
med flyttningen.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat, dels två i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen de likalydande motionerna
I: 830, av herr Strandberg in. fl., samt
II: 1034, av herr Bengtson i Solna och
herr Söderström, dels ock en vid riksdagens
början väckt motion 11:296, av
herr Norrby, angående omhändertagandet
av skrotbilar.

I de likalydande motionerna 1:830
och II: 1034 hade anhållits, att riksdagen
för sin del måtte besluta

dels att 7 § i lagen om flyttning av
fordon i vissa fall erhölle i motionerna
angiven lydelse;

dels ock att 8 § i lagen erhölle den
lydelse, som angivits i motionerna.

Motionärernas förslag avsåg beträffande
7 § i förevarande lagförslag att
den tid, inom vilken fordon, som förvarades
på särskild uppställningsplats,
tillfölle kommunen eller staten, måtte
bestämmas till en månad från det ägaren
underrättats om flyttningsbeslutet
eller — om kungörelse om flyttningen
skett — till tre månader från kungörandet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

Nr 32

Torsdagen den 25 maj 1967

Ang. flyttning av fordon i vissa fall

A. att riksdagen, med avslag å motionerna
1:830 och 11:1034, måtte bifalla
förevarande proposition, nr 107;

B. att motionen II: 296 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Svanström, Schött, Lidgard, Svensson
i Va, Gustafsson i Borås och Sjöholm
samt fru Heurlin, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under A
hemställa,

1) att riksdagen — med förklaring
att riksdagen icke kunnat i oförändrat
skick antaga det genom förevarande
proposition, nr 107, framlagda förslaget
till lag om flyttning av fordon i
vissa fal! — måtte, med bifall till motionerna
1:830 och 11:1034 såvitt avsåge
7 §, för sin del antaga förslaget
med den ändringen, att 7 § erhölle i
reservationen angiven lydelse;

2) att motionerna I: 830 och II: 1034
i övrigt icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Det är mig angeläget
att först framhålla att den lag om flyttning
av fordon i vissa fall som riksdagen
nu står i begrepp att besluta fyller
ett mycket stort behov och därför är
mycket välkommen. Ett faktum är nämligen
att de många bilvraken i naturen
och de många bilar som uppställts
olämpligt så att de kommit att utgöra
hinder för trafik eller väghållningsarbete
har blivit ett verkligt samhällsproblem.
Jag skall begränsa mig till att
här endast erinra om att det ur naturvårdssynpunkt
har varit mycket beklagligt
med de många nedskräpande
bilvraken, vartill har kommit att dessa
utgjort en direkt fara för både lekande
barn och djur av skilda slag.

I första lagutskottet har det rått enighet
om att lagförslaget i allt väsentligt
har varit väl avvägt och ägnat att läggas
till grund för lagstiftning. På eu

punkt har utskottet emellertid varit
oenigt, nämligen i fråga om de tidsfrister
efter vilka på särskild förvaringsplats
ställt fordon skall tillfalla
stat eller kommun. Utskottsmajoriteten
förordar i likhet med propositionen
sex månader från den dag då flyttningen
kungjordes eller tre månader från
den dag då ägaren mottog underrättelse
om flyttningsbeslutet, medan minoriteten
i reservation förordar de av
flera remissinstanser samt motionsvis
föreslagna tidsfristerna tre månader
respektive en månad. Med hänsyn till
de betydande kostnader och besvär
som förvaring av motorfordon medför
anser vi reservanter det önskvärt att
man begränsar tidsfristerna så mycket
som möjligt utan att därför göra avkall
på den enskildes behöriga anspråk på
rättssäkerhet. Tidsfristerna tre månader
respektive en månad måste enligt
vår mening anses tillgodose sådana anspråk.
Någon anledning för det allmänna
att visa större generositet mot det
slarviga klientel som det här ofta gäller
synes inte föreligga. Den av utskottsmajoriteten
gjorda jämförelsen
med hittegods är knappast riktig. Det
är säkerligen mycket sällan som vederbörande
ägare »tappat» dessa bilar och
ej vet var de kan återfinnas. Av någon
anledning finner de det emellertid förenligt
med sitt intresse att låta bilarna
stå kvar tills vidare — i fråga om vraken
för alltid — trots de olägenheter
som detta innebär för det allmänna.

Herr talman! Då de av reservanterna
förordade tidsfristerna syns mig fullt
tillräckliga ur rättssäkerhetssynpunkt
och de syns mig mera lämpade att tjäna
syftet med den nya lagstiftningen,
ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Som vi hörde av herr
Schötts inlägg har det inte riktats kritik
mot den nya lagen som sådan. Den
anses synnerligen angelägen, då den

Torsdagen den 25 maj 1967

Nr 32

skapar möjligheter för myndigheterna
att ta om hand övergivna bilar som i
vissa fall kan utgöra en direkt trafikfara
och i varje fall kan vara till hinders.

Det är, såsom vi hörde nyss, mot de
respittider som anges i 7 § i den föreslagna
lagen som reservationen riktar
sig, då reservanterna anser dem vara
väl långa. I propositionen föreslås sex
respektive tre månader under de förutsättningar
som herr Schött redogjorde
för, medan reservanterna tycker att det
bör kunna räcka med tre månader respektive
en månad.

Utskottet har dock ansett det vara
lämpligt att det råder överensstämmelse
på denna punkt mellan hittegodslagstiftningen
och den nu föreslagna
nya lagen. Hittegodslagstiftningen är föremål
för översyn, och om de tider som
anges där eventuellt skall förkortas, kan
ändringen framdeles samordnas med en
viss förkortning även av de tider som
gäller beträffande bilarna, om en sådan
förkortning betingas av erfarenheterna.

Ytterligare en anledning till att det
kan vara lämpligt att inte ta till respittiderna
för snävt är att det inte skall
finnas någon form av besvärsrätt. Efter
de föreslagna tidsintervallerna — sex
månader efter kungörandet och tre månader
efter det att ägaren meddelats —
tillfaller fordonet myndigheterna, och
då ett fordon i vissa fall kan ha ett avsevärt
värde är det skäl att gå litet försiktigt
fram från början och låta en
eventuell förkortning av tiderna anstå
till dess man har vunnit erfarenheter av
lagens verkningar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Låt mig erinra om att
det i den departementspromemoria som
först utarbetades i ärendet föreslogs en
respittid av en månad för ägare som
bevisligen underrättats om flyttning.

Ang. flyttning av fordon i vissa fall
Det är att märka att tiden räknas från
det vederbörande bevisligen underrättats
om beslutet. Endast en remissinstans
hade någon erinran mot detta förslag
i departementspromemorian.

Jag vill också erinra om att länsstyrelserna
i Malmöhus, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs och Västernorrlands
län samt fyra polismästare
har framhållit att den i departementspromemorian
föreslagna förvaringstiden
av sex månader i fall där ägaren
inte kunnat anträffas är för lång och
borde förkortas till tre månader.

Vi reservanter här den uppfattningen
att man bör ta till de kortare tiderna
om man vill att lagstiftningen redan
från början skall vara effektiv. Situationen
på detta område är nämligen sådan
att det fordras kraftåtgärder. Jag vill
också gärna understryka att även om
någon är sjuk eller bortrest bör han
kunna hålla reda på sin bil eller bevaka
sina intressen genom kurator, anhörig
eller annan bekant.

Det hela är givetvis en avvägningsfråga,
där vi har kommit till olika uppfattningar.
Vi reservanter tror emellertid
att det vore lyckligast för att få till
stånd en effektiv ordning på detta område
att man går på den strängare linjen.

Jag ber än en gång, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Det är kanske inte angeläget
att tvista så mycket beträffande
denna fråga. Möjligheterna är väl
ändå inte så stora att vi skall få varandra
att ändra mening.

Vad gäller den kortare respittiden på
en månad efter det att vederbörande
har fått vetskap om att bilen är omhändertagen
vill jag framhålla att det dock
kan inträffa att den det gäller på grund
av resa, sjukdom eller sådana saker som
även herr Schött nämnde inte har möjlighet
att skaffa undan fordonet. Har
det då gått en månad och en dag tar

Nr 32

Torsdagen den 25 maj 1967

Ang. flyttning av fordon i vissa fall
myndigheterna hand om bilen. Det kan
väl i vissa fall anses vara betänkligt.

Det har också ansetts att omhändertagandet
av fordon inte skall vara en
fråga som är samordnad med hittegodslagstiftningen.
Det låter sig kanske bra
säga när det gäller 7 § i den föreslagna
lagen. Men om vi ser på 9 § talas där
om föremål som kan finnas inne i en
bil, kläder, väskor o. d. Beträffande sådana
föremål skall tillämpas samma
lag som gäller för bilen. Även när det
gäller dessa hittegodsföremål skulle då
enligt reservanternas förslag tillämpas
de kortare respittiderna. Om ett paraply
hittas utanför bilen skulle tiderna
tre och sex månader gälla, men hittas
det inte i hilen skulle tiderna en och
tre månader tillämpas.

I 9 § talas också om bilar som betecknas
som fordonsvrak. Beträffande
dem skall hittegodslagen vara tillämplig.
Enligt reservanternas förslag skulle
man ha olika bedömningar i dessa fall.
Det är ju en sak att medverka till att
lagar blir stiftade här i riksdagen, men
man får väl också se till att de myndigheter
som skall använda sig av dem
inte blir huvudyra inför uppgiften. Jag
anser därför att det bör vara en samordning
mellan hittegods och övergivna
bilar. Det är nog den bästa och mest
rationella lösningen.

Jag ber än en gång att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr JANSSON, ERIK, (s):

Herr talman ! Jag är varken motionär
eller reservant i detta ärende, men jag
kan väl säga att jag är både arg och
ledsen — för att inte använda ett starkare
ord som inte passar sig i denna
kammare — på allt vad skrotbilar heter.
Detta är én fråga som inte bara
gäller naturvård och nedskräpning i
naturen utan som i hög grad gäller trafiksäkerheten
och ordningen på våra
gator.

Det sägs från utskottets sida så mycket
om rättssäkerheten, men vore det

inte rimligt att emot detta krav på
rättssäkerhet ställa det faktum att den
som lämnar sin bil — ofta en skrotbil
— på en gata eller i en park så uppenbart
har brutit mot allmän ordning och
visat sådan hrist på omdöme att något
större hänsynstagande från samhällets
sida sannerligen inte är motiverat. Därtill
kommer att själva omhändertagandet
av bilarna och även förvaringen av
dem i och för sig skapar problem för
kommunerna som i dag är mycket stora.
Jag anser därför att en respektive
tre månaders respittid som reservanterna
har föreslagit är en rimlig tid.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

I herr Erik Janssons yttrande instämde
herr Anderson, Carl Albert, (s) och
herr Lokander (s).

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag har alltid varit förvånad
över den stora generositet som
man visar bilägarna. I själva verket
borde det väl vara så att en person innan
han får rätt att skaffa sig en bil
skulle ha en plats att förvara den på.
Vi klagar mycket över att anslagen till
gator, vägar o. s. v. inte räcker till, men
ändå aniser vi att det är fullt korrekt
och riktigt att en stor del av dessa,
naturligtvis främst gatorna, skall utnyttjas
som förvaringsplatser för bilar
i stället för att användas för sitt egentliga
ändamål, nämligen för rullande
fordon.

Senast i går kväll hade jag anledning
att färdas med taxi här i Stockholm,
och den chaufför som körde mig klagade
bittert över svårframkomligheten
på grund av de på bägge sidor om
gatorna uppställda bilarna.

Detta är ändå i allmänhet bilar som
används i trafiken. Skall man dessutom
få finna sig i att bilar står stilla under
många månader på gator och vägar,
blir det svårigheter inte minst i samband
med snöröjningen. I varje fall
uppe i de bygder där jag vistas har vi

Torsdagen den 25 maj 1967

Nr 32

en mycket stor olägenhet av bilar som
på detta sätt står uppställda i månader,
så att man inte kommer åt att röja undan
snön. Jag tycker att reservanterna
är nog generösa när de har stannat för
tre månader respektive en månad i
uppställningstid.

Ännu en sak, herr talman! Herr Svedberg
framhöll att det ofta i dessa fall
gäller stora värden. Men om en bil fortfarande
har ett stort värde är det väl
ändå orimligt att ägaren skall få vara
så vårdslös att han lämnar denna dyrbara
bil stående i många månader utan
att på något sätt se till den.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Efter anförandena av
herrar Erik Jansson och Axel Andersson,
i vilka jag helt kan instämma, kan
jag fatta mig mycket kort.

Utskottets ärade fungerande ordförande
menade att det skulle vara svårare
för myndigheterna att tillämpa
den aktuella lagen om man följde reservanternas
förslag. Jag har litet svårt
att förstå denna uppfattning och har
en större tilltro till myndigheternas
förmåga.

Än en gång ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Herr Jansson tog i sitt
anförande upp frågan om skrotbilarna.
Det är inte avsett att dessa skall förvaras
på särskilda uppsamlingsplatser,
utan de skall skrotas ned. Om bilarna
är att beteckna som bilvrak skall de
inte få ställa till något besvär för myndigheterna.

Jag förstod inte herr Axel Andersson,
som klagade över att bilarna står
parkerade längs gatorna. De har legal
rätt att stå där. Skall ytterligare bilar
placeras där, måste det verka hindrande
i ännu högre grad.

Ang. flyttning av fordon i vissa fall
Men det är ju tänkt att bilar som
anträffas längs gatorna och vägarna
och som är till hinders skall föras undan
till särskilda uppsamlingsplatser,
där de skall förvaras under en viss tid
tills man kan finna den rätte ägaren,
och om man inte så snart finner någon
som vill återfå bilen är det ändå skäl
att gå försiktigt fram innan det allmänna
konfiskerar bilen. Det kan inträffa
vissa omständigheter, såsom sjukdom,
resor eller annat, som medför att en
ägare annars i onödan går miste om
ett värdefullt fordon.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag är motionär i frågan
och ber därför att få säga några
ord.

Det resonemang som utskottets ärade
ordförande förde har jag svårt att förstå.
Att tala om sjukdomar och resor
och liknande är ju inte relevant i sammanhanget,
då lagen säger att ägaren
skall ha en viss tid på sig från det han
bevisligen underrättats. Därför förvånar
det mig att man skall ta så stor
hänsyn till dessa bilägare. På det kommunala
planet har vi många gånger åtgärder
där vi minsann tillgriper hårda
bandage när det gäller att se till att
medborgarna sköter sina åligganden.
Betalar jag inte min telefonräkning precis
på utsatt dag, klipper man bort
mina telefonmöjligheter, betalar jag inte
mina elräkningar precis på utsatt
dag, blir jag avkopplad och får dessutom
betala särskilda bötesbelopp

o. s. v.

Herr Axel Andersson säger, om jag
fattade honom rätt, att vi inte skall vara
så måna att slå vakt om bilägarna.
Jag förstår vad han menar därmed.
Men jag skulle för min del vilja säga
att man ju i allra högsta grad slår vakt
om bilägare genom att införa kortare
respittider, nämligen de bilägare som
följer gällande lagar och förordningar
och får det lättare i trafiken. De människor
som är lagbrytare bör inte på

Nr 32

Torsdagen den 25 maj 1967

Ang. flyttning av fordon i vissa fall
det allmännas bekostnad — med en
massa besvärligheter som det tidigare
sagts — få alltför lång tid på sig efter
det att de fått klarhet i att deras fordon
är omhändertaget. De måste hämta
tillbaka sin bil i tid. Har de inget intresse
för sina fordon, då må det allmänna
också behålla dem.

Jag hemställer om bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Herr Strandberg förstod
mig tydligen inte, när jag sade att
samhället är synnerligen generöst mot
bilägarna. Jag ville få fram att vi bygger
dyrbara gator och vägar men att
det finns bilägare som inbillar sig att
vi gjort det delvis för att de skall använda
gatorna som garage — de har
inte någon annan förvaringsplats för
bilen när de inte använder den. Det är
orimligt att man skall ha råd att vara
så generös. Men skall man då sträcka
generositeten så långt att de får använda
gatan som garageplats i flera
månader utan att man får röra vid
bilen?

Har man genomfört s. k. datumparkering,
kan man delvis komma till rätta
med det. Då tvingas ju bilägaren att
i varje fall en gång om dagen flytta sin
bil från den ena sidan av gatan till den
andra. Men sådana bilägare, som anser
sig kunna lämna bilen i månadtal, finns
det väl ingen anledning att, som det
sades, slå vakt om.

Herr JANSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Herr Svedberg säger
att vad jag tidigare nämnde inte är tilllämpligt
därför att skrotbilar skrotas
ned. Om det vore så väl! Det går nämligen
aldrig för oss i kommunerna att
dra en gräns mellan en bil som betraktas
som skrot och en bil som inte betraktas
som skrot. Därför blir skrotbilarna
i regel omhändertagna av kommunen.

Jag skall bara göra en jämförelse
med hur det är vid en vindsröjning.
Man plockar bort en massa gamla cyklar
som måste ligga hos polisen i sex
månader och inte skrotas ned. Man
skall lämna in uppgift om fabrikationsnummer
och sådant. Det är inte enklare
med bilar, och det är inte så enkelt
som utskottets talesman säger att
klara av detta.

Sedan vill jag säga några ord beträffande
de bilar som inte är skrot.
Kan man verkligen jämföra detta med
hittegodslagen? Om en bra bil står övergiven
på en gata, är den då borttappad
i lagens mening? Jag har mycket svårt
att tro att någon tappar bort en bil.
Den står där nog av helt andra skäl.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Om herr Jansson tittar
inte bara på sjunde utan även på nionde
paragrafen i lagen kanske han finner
att det bör vara en överensstämmelse
mellan denna lag och hittegodslagen.

Herr Strandberg sade att om man
inte har betalat telefon- eller el-räkning
så blir man avstängd, och man
blir inte så generöst behandlad i det
fallet. Jag vill då erinra om att om en
bilägare, som fått sin bil omhändertagen
enligt den föreslagna lagen, inte
betalar de kostnader som åsamkats det
allmänna, så förlorar han bilen. Det
är heller inte så generöst.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag vill i diskussionen
erinra om att det inte bara är fråga om
sådana bilar som vederbörande ägare
lämnat på gatan eller annan plats och
sedan inte avhämtat. Det förekommer
också i ganska stor utsträckning bilar
som är stulna och som av den som begått
stölden lämnats utan tillsyn på något
ställe. Det är visserligen sant att då
skall ägaren också underrättas, och ofta
kan man komma i kontakt med ho -

Torsdagen den 25 maj 1967

Nr 32

nom om inte sådana åtgärder vidtagits
med fordonet att det inte kan identifieras.

Det resonemang som förts liär om
att ägaren får stå sitt kast därför att
han lämnat bilen på gatan under längre
tid är i sådana fall inte tillämpligt.
Det kan sägas att bilar ofta är stöldförsäkrade,
men det gäller långt ifrån
alla bilar — inte ens alla bilar som har
ett ganska högt värde.

Jag menar att det kan finnas anledning
att i detta avseende skynda långsamt
och avvakta erfarenheten av denna
lags tillämpning innan man pressar
tiderna för förflyttning från uppställningsplatser
så som i reservationen
föreslagits.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Om någon stjäl min bil
meddelar jag detta till polisen, och då
blir stölden registrerad. Detta kan alltså
inte vara ett bärande skäl för lång
respittid, tvärtom.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Eftersom jag inom ramen
för en ganska kort tid har företrätt
båda de här debatterade åsikterna
kanske jag bör redovisa varför jag har
ändrat mig. Departementspromemorian
upptog den kortare tiden och propositionen
den längre. Ganska många remissinstanser
stödde den kortare tiden
eller hade inte någon invändning mot
den. Skälet till att jag ändrade mig var
helt enkelt rättssäkerhetsintresset. Det
gäller inte så många fall, men när man
gör så pass långtgående ingrepp som
denna lagstiftning innebär och måste
innebära för att det skall bli någon
effektivitet på lagen, ansåg vi att man
borde tillmäta rättssäkerhetsaspekterna
betydande vikt, särskilt med hänsyn
till att det inte fanns någon besvärsrätt.

Sedan uppmärksammade vi den anomalin
att gods som hittats i en bil vilken
omhändertagits eller i en skrotbil

Ang. flyttning av fordon i vissa fall
skulle behandlas på olika sätt. Slutligen
— som herr Alexanderson nyss påpekade
— var ju hela hittegodslagen under
översyn. Det är mycket möjligt att det
blir kortare respittider för hittegods
i allmänhet, och det finns starka skäl
för att ha likartade tidsfrister för hittegods
och för bilar av den här typen.
Med anledning av detta skynda-långsamt-argument
som herr Alexanderson
anförde tyckte jag efter remissbehandlingen
att det fanns anledning att ändra
min inställning och att i varje fall
tills vidare använda de längre tidsfristerna.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komine
att framställas särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen propositioner enligt dessa
båda yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Schött begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes eu
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 39
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Torsdagen den 25 maj 1967

26 Nr 32

Ang. ändrad organisation av televerket

Då emellertid herr Schött begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 63.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därefter
utskottets i punkten B gjorda hemställan.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets memorial nr 40, angående
uppskov med behandlingen av vissa
ärenden, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 46, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 34 § arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1).

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets
memorial nr 22, angående
uppskov med behandlingen av
vissa till jordbruksutskottet hänvisade
ärenden, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 41, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring, m. in., såvitt proposi -

tionen hänvisats till lagutskott, jämte
i ämnet väckta motioner, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 114, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962
(nr 381) om allmän försäkring, m. m.,
i vad propositionen avser medelsanvisning
till folkpensioner; och

nr 115, i anledning av väckta motioner
om pension åt änkefru Anna Nordqvist.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. ändrad organisation av televerket

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 116, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående ändrad organisation
av televerket jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 103 hade Kungl.
Maj d, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 31 mars
1967, föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen i statsrådsprotokollet
angivna riktlinjer för
omorganisation av televerket, dels bemyndiga
Kungl. Maj d att i fråga om
tjänster på löneplan C ändra personalförteckningen
för verket i enlighet med
vad departementschefen i statsrådsprotokollet
föreslagit, dels ock bemyndiga
Kungl. Majd att vidtaga de övergångsanordningar,
som erfordrades i anledning
av omorganisationen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
behandlat två likalydande motioner,
väckta den ena inom första
kammaren av fru Landberg m. fl. (I:
812) och den andra inom andra kammaren
av herr Söderström m. fl. (II:
1016), i vilka föreslagits, att riksdagen

Torsdagen den 25 maj 1967

Nr 32

skulle besluta, att Stockholms teleområde
även framdeles skulle få fungera
som ett eget distrikt, direkt underställt
centralförvaltningen inom televerket,
samt att övriga delar av östra distriktet
skulle sammanföras till ett distrikt.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna 1:812 och 11:1016
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att riksdagen måtte godkänna de
riktlinjer, som i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den
31 mars 1967 föreslagits för omorganisationen
av televerket;

III. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att i fråga om tjänster på
löneplan C ändra personalförteckningen
för verket i enlighet med vad i
statsrådsprotokollet föreslagits;

IV. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de övergångsanordningar,
som fordrades i anledning
av omorganisationen.

Fru LANDBERG (s):

Herr talman! Statsutskottets utlåtande
nr 116 gäller ändrad organisation av
televerket. I anslutning härtill har jag
tillsammans med flera medmotionärer
väckt motion nr 812 i denna kammare.

Vad vi har vänt oss emot är att
Stockholm skall bli central för östra distriktet
och att Norrköping och Gävle
skall upphöra att vara distriktsorter.
Båda dessa orter har ett stort behov
av att få hjälp med lokalisering av
verksamhet till orten i stället för från
orten. Särskilt Norrköping har under
den gångna tiden drabbats av nedläggning
av företag som gör att varje utflyttning
av verksamhet från Norrköping
naturligtvis inger bekymmer. Som
bekant säger ordspråket: Många bäckar
små gör en stor å.

Det är också angeläget att för kammaren
ge till känna att Stockholms
nuvarande teleområde är lika stort som
det planerade södra distriktet och dubbelt
så stort som norra distriktet, och

Ang. differentierad hastighetsbegränsning
därtill skall nu läggas Norrköpings och
Gävle distrikt.

Det finns i utskottets utlåtande en rad
som säger något om en planerad utflyttning
av vissa verksamhetsgrenar. Det
är min förhoppning att denna planerade
utflyttning av verksamhetsgrenar skall
påskyndas och lokaliseras i första hand
till Norrköping.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 43, i anledning av väckta motioner
angående skyldigheten att anordna
enskilda skyddsrum; och

nr 47, i anledning av väckta motioner
om ersättning till arbetsgivare för
anmälan till allmän försäkringskassa.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Ang differentierad hastighetsbegränsning Föredrogs

ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 38, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr
648) jämte i ämnet väckta motioner,
dels väckta motioner om försök med
differentierad permanent hastighetsbegränsning.

Genom eu den 31 mars 1967 dagtecknad
proposition, nr 111, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden, velat inhämta
riksdagens yttrande över vid propositionen
fogat förslag till förordning om
ändrad lydelse av 56 § 4 mom. vägtra -

Nr 32

Torsdagen den 25 maj 1967

Ang. differentierad hastighetsbegränsning
fikförordningen den 28 september 1951
(nr 648).

I propositionen hade förordats en
ordning med hastighetsbegränsningar
differentierade efter olika vägars beskaffenhet.
Det hade föreslagits, att
56 § 4 mom. vägtrafikförordningen skulle
ändras så, att Kungl. Maj :t eller den
myndighet Kungl. Maj:t bestämde kunde
meddela allmänna föreskrifter om
hastighetsbegränsning utan nuvarande
inskränkning till viss tid.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat dels i anledning av
densamma väckta motioner, dels till
lagutskott hänvisade fristående motioner: A.

de likalydande motionerna 1:831,
av herr Larsson, Nils Theodor, samt II:
1036, av herr Eliasson i Sundborn och
herr Larsson i Luttra, i vilka motioner
hemställts, att riksdagen med avslag
på Kungl. Maj :ts proposition nr
111 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om fortsatt försöksverksamhet
inom ramen för nu gällande lagstiftning
med olika slag av trafiksäkerhetsfrämjande
åtgärder för vinnande av tillräckligt
underlag för ny proposition till
riksdagen med ställningstaganden beträffande
trafiksäkerhetens främjande,
enligt i motionerna anförda riktlinjer;

B. de likalydande motionerna I: 832,
av herr Peterson, Eric Gustaf, och herr
Eriksson, Ilarl-Erik, samt 11:1037, av
fru Nettelbrandt in. fl., vari yrkats, att
riksdagen skulle besluta att

1. avslå Kungl. Maj ds proposition nr

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t dels
anhålla om fristående försöksverksamhet
av längre omfattning med permanenta
fartbegränsningar enligt i motionerna
angivna riktlinjer, dels begära
att — i den händelse försöken vid representativ
jämförelse gåve positiva resultat
— särskild proposition i ämnet
måtte föreläggas riksdagen;

G. de likalydande motionerna 1:833,
av herr Strandberg in. fl., och II: 1035,

av herr Bengtson i Solna in. fl., vari
anhållits, att riksdagen måtte besluta

1. att avslå Kungl. Maj ds proposition
nr 111,

2. att i skrivelse till Kungl. Maj d
hemställa om fortsatt försöksverksamhet
med tillfälliga hastighetsbegränsningar,
varvid dessa skulle differentieras
bland annat med hänsyn till trafikintensiteten,
samt att s. k. rekommenderade
hastigheter försöksvis måtte
anordnas; ävensom

D. de likalydande motionerna I: 639,
av herr Ernulf och fröken Stenberg,
samt II: 815, av herr Ullsten m. fl., vari
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj d skulle begära, att en längre
sammanhängande försöksperiod med
differentierad permanent hastighetsbegränsning
skulle förberedas och att förslag
om dess genomförande snarast
skulle föreläggas riksdagen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte i anledning
av propositionen nr 111 samt motionerna
I: 639 och II: 815,1: 831 och II: 1036,
1:832 och 11:1037 ävensom 1:833 och
II: 1035 giva Kungl. Majt till känna vad
utskottet i utlåtandet anfört, samt

B. att nyssnämnda motioner, i vad
de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet i utlåtandet anfört och
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Tredje lagutskottets utlåtande
nr 38 behandlar förslaget i
Kungl. Maj:ts proposition nr 111. Kommunikationsminister
Palme begär fullmakt
att på våra allmänna vägar fastställa
ständig'' och generell hastighetsbegränsning.
Utskottets utlåtande är enhälligt,
men trots det vill jag anföra
några ord. Ärendena på dagens föredragningslista
är ju inte så tyngda av
reservationer, så det kanske inte vållar
någon särskild irritation i kammaren

Torsdagen den 25 maj 1967

Nr 32

med några uttalanden i anledning av ett
enhälligt utlåtande.

Här har väckts ett antal motioner
med anledning av propositionen. I alla
reagerar man mer eller mindre starkt
mot kommunikationsministerns förslag.
Vi är några högerledamöter i både första
och andra kammaren som har yrkat
avslag på denna proposition; inte därför
att vi är mindre intresserade av den
bästa tänkbara trafiksäkerhet än någon
annan, utan därför att vi anser att
samma resultat kan uppnås med andra
medel.

Nu åberopas i propositionen, att man
i det stora landet USA, bilismens verkliga
hemland, har hastighetsbegränsning.
Vi skall nog inte för mycket göra
jämförelser med det stora landet USA.
Får vi sådana vägar, att vi kan köra
med samma hastigheter som förekommer
där, kan vi vara belåtna.

När man började med tillfälliga hastighetsbegränsningar,
vid julhelgen
1960/61, och dessa hastighetsbegränsningar
sedan har tillämpats under allt
längre perioder, har åtminstone jag för
min del från början haft den misstanken,
att detta var inledningen till en
ständig och generell hastighetsbegränsning.
Man behöver inte tvivla på att en
lägre medelhastighet i trafiken kan leda
till minskat antal olyckor, men samtidigt
är det dock ett steg tillbaka i utvecklingen.

Med tanke på de förhållanden, under
vilka man började försöksverksamheten
med tillfälliga hastighetsbegränsningar,
vill jag vid detta tillfälle ha
sagt att det enligt min mening inte har
blivit ett rättvist resultat. När man började
denna verksamhet använde man
alla möjligheter till upplysning om att
vi nu ute på vägarna har en mycket
stark trafikkontroll. Man meddelade
från myndigheterna att vi skickar ut
all tillgänglig personal för vakthållning
och man gav order till polisdistrikten
att inga semestrar fick beviljas och för
all bevakning där så kunde ske fick
förordnas särskilda ordningsvakter.

Ang. differentierad hastighetsbegränsning
Även om man inte kunde fortsätta med
denna stränga polisbevakning under
åren framöver anser jag att det i betydande
omfattning har levat kvar i
medvetandet hos många bilister att det
samtidigt med en hastighetsbegränsning
förekommer en starkare polisövervakning
än vid andra tillfällen.

Detta system hade inte varit felaktigt
om man byggt ut försöksverksamheten
med motsvarande tidsperioder
med en stark trafikövervakning utan
någon hastighetsbegränsning. Det skulle
ha kungjorts i radio, TV och tidningspress
på samma effektiva sätt. Några sådana
försök med fria hastigheter och
en stark trafikövervakning har emellertid
inte blivit utförda för hela landet
vid ett och samma tillfälle, varför en
jämförbar statistik inte har kunnat
upprättas.

Rikspolisstyrelsen har gjort vissa försök
med stark trafikövervakning inom
begränsade områden och nått enastående
resultat. Dessa försök har inte de
institutioner som för övrigt sysslar med
trafiksäkerhet haft något vidare intresse
av. Den tanken och den uppfattningen
ligger så nära till, att statens trafiksäkerhetsråd,
som här varit rådgivare,
alltför ensidigt har bitit sig fast vid
den uppfattningen, att det enda som duger,
det enda saliggörande i kampen för
eu bättre trafiksäkerhet är hastighetsbegränsning.

Det är en långt gående och otrevlig
fullmakt som kommunikationsministern
här begär, men utskottet är dess bättre
inte berett att tillstyrka denna fullmakt
på det sätt som har begärts. I en så
viktig fråga som denna, som direkt berör
ett så stort antal medborgare, är det
underligt att den inle blivit föremål för
en grundligare utredning och ett remissförfarande
i vanlig ordning, så att
de organisationer och institutioner som
i detta fall varit lämpliga remissinstanser
fått säga sin mening.

I propositionen gör statsrådet ett underligt
uttalande om att motorstyrkan
hos vissa bilar är så stor, att man kan

Nr 32

Torsdagen den 25 maj 1967

Ang. differentierad hastighetsbegränsning
hålla alltför hög hastighet. Intet talar
för att en bil med stor motorstyrka är
särskilt trafikfarlig, ty så stor motorstyrka
finns det nog i alla bilar att den
kan missbrukas. I verkligheten är det
så, som också statsrådet måste erkänna,
att en bil med god prestationsförmåga
är trafiksäkrare. En omkörning
kan göras på kortare tid och det är värdefullt.

I vägtrafikförordningen finns redan
en bestämmelse som är tillräcklig om
den följes. Av den framgår att fordonens
hastighet skall anpassas till vad
trafiksäkerheten och behörig hänsyn till
omständigheterna i övrigt kräver. Om
den bestämmelsen följs blir trafikolyckorna
starkt begränsade. Varför söker
man inte med kraft tillse att den bestämmelsen
efterlevs? Nu vet man att
dessa föreskrifter i vägtrafikförordningen
inte efterlevs. Därför vill man
skapa nya bestämmelser. Säkert har
man dock från början klart för sig att
nya bestämmelser om generell hastighetsbegränsning
i stort sett bara kommer
att tillämpas av de bilister som
redan är ansvarsmedvetna och inte behöver
någon ny lagstiftning.

Är man inte inne på ett rätt farligt
system när man försöker stifta lagar
om vilka man tydligen vet från början
att de inte kommer att efterlevas? Min
uppfattning är att man nog mera bör
satsa på den enskildes ansvar.

Utskottet ger sin anslutning till tanken
att skall vi ha bestämmelser om
begränsade hastigheter på vägarna utanför
tättbebyggda områden, bör dessa
hastigheter vara differentierade. Mot
denna uppfattning finns inget att erinra.
Vägarna är av så olika beskaffenhet
att en allmän hastighetsbegränsning har
inneburit en begränsning enbart på vissa
vägar och inte på alla.

Nu lämnar visserligen tredje lagutskottet
för sin del ett medgivande till
Kungl. Maj :t att utan inskränkning i
tiden meddela allmänna föreskrifter om
högsta hastighet på väg utanför tättbebyggt
område, men jag kan inte fatta

utskottets förslag på annat sätt än att
detta skall ha formen av försöksverksamhet
så att man får ett bättre underlag
för bedömningen. Jag stöder mig på
ett uttalande om att det för närvarande
saknas erforderligt jämförelsematerial
för att slutgiltigt kunna ta ställning. Det
slutliga ställningstagandet måste vara
riktigt, och därför krävs ett tillfredsställande
utredningsmaterial, om bestående
hastighetsgränser skall fastställas.

I vår motion, där vi yrkar avslag på
den kungliga propositionen, föreslår vi
fortsatt försöksverksamhet med tillfälliga
hastighetsbegränsningar och vad som
kan kallas för rekommenderade hastigheter.
Det skulle enligt vår mening vara
ett bättre och trevligare system, om man
gick in för rekommenderade hastigheter.

Mot ett enhälligt utskott har jag, herr
talman, inget yrkande utan har bara velat
anföra dessa synpunkter.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Eftersom herr Sveningsson
inte hade något yrkande, kanske
det inte finns anledning till någon
längre utläggning, men jag vill understryka
att förslaget om en differentierad
hastighetsbegränsning inte kommit
fram av sig självt, utan det är ju
byggt på de erfarenheter som vunnits
vid de försök med generell hastighetsbegränsning
som förekommit vid olika
tillfällen under de senaste åren.

Anledningen till fartbegränsningarna
är ju att de höga farterna medför betydande
olycksrisker. Det är angeläget
att till varje pris försöka nedbringa
trafikolycksfallens antal och svårighetsgrad.
Som det nu förhåller sig är
ju olyckorna skrämmande många och
svåra. Vid de försök som gjorts med
hastighetsbegränsningar har man jo
vunnit betydelsefulla resultat, och när
man nu vill frångå de riktlinjer för begränsningarna
som man använt hittills
och försöker åstadkomma olika hastigheter
beroende på olika vägars beskaf -

Torsdagen den 2ö maj 1967

Nr 32

fenliet, så tycker jag att det är värt att
satsa på det försöket.

Utskottet har i den här frågan varit
fullständigt enigt, som herr Sveningsson
sade, och vi har resonerat oss fram till
en lösning. I sak skiljer ingenting mellan
vad kommunikationsministern anfört
i sin framställning och vad utskottet
kommit fram till.

Att utskottet räknar med att få resultaten
av försöken redovisade för sig är
ganska naturligt, eftersom det här rör
sig om ett fält där det behövs ännu
mera fakta, innan man kanske alldeles
definitivt bestämmer sig för en hastighetsbegränsning
av det här slaget.

Av herr Sveningssons uttalanden i
olika hänseenden skall jag ta upp ett
enda. Han talade om de starka motorerna
och ville nonchalera de risker
som dessa medför. Herr Sveningsson
sade att starkare motorer i och för sig
inte innebär risk för ökat antal trafikolyckor.
Naturligtvis inte, men självfallet
är det de höga farterna som medför
de svåraste olycksfallen ■— det kan
man inte komma ifrån — och de höga
farterna beror ju på att det i dag finns
bilar med mycket kraftiga motorer som
möjliggör höga hastigheter.

Herr talman! Med det här anförandet
ber jag att få yrka bifall till tredje
lagutskottets förslag.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Det kanske inte finns
så stor anledning att fortsätta debatten,
då här inte har ställts något annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr Göran Karlsson framhåller, att
det framlagda förslaget bygger på de
generella hastighetsbegränsningar som
har rått under en lång följd av år, och
det påståendet är väl riktigt. Detta är
ju det enda utredningsmaterial som
finns. Jag försökte emellertid i mitt
första anförande redovisa den uppfattningen
att försöken med hastighetsbe -

Ang. differentierad hastighetsbegränsning
gränsningar inte har givit ett rättvist
resultat. Jämförbara försök med en
bättre och starkare trafikkontroll har
aldrig genomförts utan bara sådana
försök inom mycket begränsade områden.

Såsom jag har sagt tidigare vill vi
väl alla ha bästa tänkbara trafiksäkerhet,
men när vi sätter så farliga redskap
som bilarna är i händerna på så många
människor, kan vi, som någon uttalade
för någon vecka sedan, inte helt komma
bort från trafikolyckorna. Det allra
bästa och säkraste medlet att reducera
antalet trafikolyckor skulle givetvis vara
att helt förbjuda trafik med motorfordon,
men ingen vill ju vara med om
ett sådant beslut.

Det skulle vara intressant att få veta
hur en eventuell hastighetsbegränsning
med differentierade hastigheter skall
genomföras. Vilka hastigheter skall det
röra sig om? Det finns i vårt land vägar,
herr Göran Karlsson, som ligger
nära varandra men som är mycket olika
i fråga om standarden. Förra söndagen
reste jag i närheten av herr Göran
Karlssons bygder och var då inne
på en väg, om vilken jag vågar påstå
att en hastighetsbegränsning till 25 km
i timmen är för hög. Det skulle inte gå
att köra trafiksäkert ens med en sådan
hastighet så dålig och smal vägbana
och så kurviga och backiga vägar som
i vissa fall förekommer.

Å andra sidan finns det vägar, där
det går att köra trafiksäkert med rätt
hög hastighet. Jag vill inte sätta likhetstecken
mellan att ta trafikrisker
och en rätt hög hastighet, som när vägen
och trafiken tillåter kan ligga över
100 kilometer i timmen.

Hur skall en differentierad hastighetsbegränsning
göras? Skall det vara
samma hastighet vintertid och sommartid?
Skall det vara samma hastighet
vid mörkerkörning som på dagen? Vi
vet ju alla att det är mera riskfyllt att
köra i mörker, och det händer då flera
olyckor. Ja, det är många problem som
här kan rullas upp. Skall man ha sam -

Nr 32

Torsdagen den 25 maj 1967

Ang. differentierad hastighetsbegränsning

ma hastighet för alla bilar — för de got annorlunda beskaffat än det som

allra minsta bilarna som för de stora i dag föreligger, men jag är övertygad

och mera trafiksäkra bilarna? Det vore om att de försök som vi skall besluta

intressant att få svar på någon av des- om kommer att vara till gagn föl trasa
många frågor. fiksäkerheten.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Visst finns det krokiga
och backiga vägar i Småland, men jag
betvivlar att de är så krokiga och backiga
att de inte skulle tillåta farter över
25 km i timmen. Det är möjligt att herr
Sveningsson brukar köra på de allra
krokigaste vägarna, medan jag kör på
vägar som är någorlunda raka.

Herr Sveningsson förde ett resonemang
om olika hastigheter vinter och
sommar, dag och natt. Om det har fastställts
en hastighetsgräns för en väg,
är det emellertid inte förbjudet att köra
saktare. Gränsen är en högsta gräns,
och det kommer an på föraren att bedöma
hur fort han kan köra med hänsyn
till vägens beskaffenhet. Om det
är halt väglag på en väg med en hastighetsgräns
vid låt oss säga 70 km i
timmen, föreställer jag mig att en vettig
förare inte pressar bilen till 70,
utan kanske håller sig till 50 km i timmen.
Förslaget innebär ju inte att man
låter förarna fara fram hur som helst,
utan de måste alltid bedöma hur fort
de kan köra.

Vidare säger herr Sveningsson att
de försök som har gjorts med generella
hastighetsbegränsningar egentligen inte
är rättvisande och att man också kan
tillämpa metoden att låta polisen övervaka
trafiken i större utsträckning. Jag
är medveten om att de flesta av oss
som kör bil tar det litet försiktigare
om det finns en polis på vägbanan,
men vi kan inte ha poliser överallt på
hela vårt stora svenska vägnät, och
med hänsyn därtill tror jag att detta
försök med differentierad hastighetsbegränsning
är vad vi behöver just nu.
Det är möjligt att vi efter hand kan
komma fram till ett förslag som är nå -

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag tycker att herr Göran
Karlsson och jag om tiden medger
borde ta en gemensam tur på de smala,
krokiga och backiga vägarna. Sådana
finns, vill jag påstå, både i Jönköpings
och i Älvsborgs län, så det är inte svårt
att visa dem.

Herr Karlsson gjorde ett uttalande
som jag vill vända mig emot, nämligen
att även om det fastställts en generell
hastighetsgräns för en väg, så är det
tillåtet att köra med lägre fart. Ja, helt
naturligt — man kan inte bestämma
en hastighet som bilisterna nödvändigtvis
skall hålla på våra ofta dåliga
vägar. Han tilläde att en förnuftig bilist
naturligtvis håller lägre hastighet
när så behövs. Javisst, men det är ju
inte för de laglydiga och förnuftiga bilisterna
som man behöver lagstifta,
utan för de oförnuftiga och de oförsiktiga.
Vi bör väl ändå inte införa ett
system som inbjuder bilisterna till att
köra med högre hastighet än de bör
använda men som är sådant att de ändå
håller sig inom lagens gränser.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Jag vill säga till herr Sveningsson
att jag inte tror att man genom lagstiftning
kan åstadkomma större förnuft
hos människorna.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Det är ganska anmärkningsvärt
och enligt min mening glädjande
att tredje lagutskottet har kunnat
avge ett enhälligt utlåtande i en så kontroversiell
fråga som den om hastighetsbegränsning
på våra vägar.

Torsdagen den 25 maj 1967

Nr 32

Nu innebär utlåtandet inte någon
fullständig anslutning till vad som sägs
i propositionen. När departementschefen
inhämtar yttrande i den fråga det
gäller här begär han en mycket vidsträckt
fullmakt av riksdagen. Han begär,
som han säger, ett principiellt
ställningstagande av Kungl. Maj:t och
riksdagen till frågan om differentierade
fartgränser. Enligt vad jag kan förstå
efter studium av propositionen innebär
detta att departementschefen vill
ha befogenhet inte bara att anordna
icke tidsbegränsade försök med differentierade
fartgränser, utan dessutom
att på grundval av försöken fritt bedöma,
om sådana begränsningar definitivt
bör införas utan att riksdagen
behöver höras.

Mot detta har man reagerat i de motioner
som från flera partiers sida har
väckts i anledning av propositionen.
Det har i motionerna sagts att man kan
medverka till försök med differentierade
fartbegränsningar men att försöken
även bör omfatta vissa andra möjligheter.
I motioner både från högern,
folkpartiet och centern har — för att
ge eftertryck åt invändningarna — yrkats
avslag på den författningsändring
beträffande vilken Kungl. Maj:t har
begärt riksdagens yttrande.

Utskottet har i sitt utlåtande så till
vida tillmötesgått motionärerna att utskottet
framhåller att det inte nu vill
ta någon slutgiltig ställning till frågan
om hastighetsbegränsningens utformning.
Utskottet går med på försöken,
även icke tidsbegränsade försök, men
begär en redovisning från Kungl. Maj:t
till riksdagen av försöken för att riksdagen
därefter skall kunna ta definitiv
ställning till frågan. Utskottet förklarar
sig tillstyrka den författningsändring
som Kungl. Maj:t överväger, för att
man inte vid försöksverksamheten skall
behöva tänja för mycket på författningstexten.

Den kompromiss som vi på detta sätt
åstadkommit inom utskottet tycker jag
ganska väl tillgodoser både regering 3

Första kammarens protokoll 1967. Nr 32

Ang. differentierad hastighetsbegränsning
ens berättigade intresse av att få rörelsefrihet
i sin försöksverksamhet och
motionärernas önskemål om att den
slutliga bestämmanderätten dock skall
ligga hos riksdagen. För mig har det
varit så mycket lättare att ansluta mig
till en sådan kompromiss som jag i
januari väckte en motion som i stort
sett gick ut på samma sak.

Jag skall inte gå in på någon diskussion
om hastighetsbegränsningarnas
vara eller icke vara, eller deras närmare
utformning. Visst kan man sätta
många frågetecken i det sammanhanget,
men syftet med försöksverksamheten
är väl just att såvitt möjligt skapa klarhet
på den punkten. Jag tror därför att
utskottets lösning av problemet är godtagbar
och lämplig när det gäller att
främja trafiksäkerheten.

Jag vill i detta sammanhang understryka
min mening att hastighetsbegränsningar
inte får bli en ursäkt för
att underlåta eller inskränka den trafikövervakning
som nog under alla omständigheter
måste betraktas som ett
viktigt medel i fråga om trafiksäkerheten.
Man bör alltså inte ta hastighetsbegränsningarna
som en ursäkt
för att minska polisväsendets resurser
för trafikövervakningen.

I likhet med herr Göran Karlsson
yrkar jag, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Eftersom i detta ärende
samtliga partier har väckt motioner
som tillsammans med propositionen
har bildat underlag för tredje lagutskottets
skrivning i denna fråga och eftersom
det har blivit debatt kring det enhälliga
utskottsutlåtandet har jag funnit
anledning att begära ordet.

Jag har emellertid inte begärt ordet
för att göra någon speciell tolkning av
vad utskottet skrivit. Jag tror att det
skulle vara ett fel om vi som motionärer
från våra utgångspunkter skulle

Nr 32

Torsdagen den 25 maj 1967

Ang. differentierad hastighetsbegränsning
försöka lägga in en viss tolkning i utskottets
skrivning. Den skrivning som
utskottet har gjort är, som jag ser det,
ett försök att fånga upp de olika synpunkter
som har kommit till uttryck
i motioner och inom utskottet. Mot bakgrunden
av detta har Kungl. Maj:t eller
den Kungl. Maj:t därtill utser möjlighet
att utforma försöksverksamheten.

Vad det egentligen stått strid om torde
helt enkelt ha varit huruvida man
skulle genomföra en definitiv författningsändring
eller inte. Det har under
debatten gjorts gällande att ändringen
inte skulle vara definitiv utan att avgörandet
härvidlag får anstå tills man
har besked om hur försöksverksamheten
utfaller.

Låt mig därefter med anledning av
alla de frågetecken som naturligtvis
kan sättas inför värdet av att införa
en differentierad hastighetsbegränsning
fastslå, att man självfallet lika
litet med differentierad hastighetsbegränsning
som med en generell kan
sätta ur spel den huvudregel som herr
Sveningsson berörde, nämligen att man
aldrig skall köra snabbare än omständigheterna
medger.

Jag tycker att det ligger en klar fördel
i att man med hänsyn till vägarnas
beskaffenhet kan hålla skilda hastigheter.
Jag tror emellertid att en sådan
ordning måste genomföras så, att en
viss väg blir bunden för en viss hastighet.
Eljest kommer skyltningen att
kräva en sådan uppmärksamhet att
differentieringen kanske bara blir till
besvär.

Jag framhöll under utskottsarbetet
en synpunkt som jag också nu vill
framföra. Det finns som bekant vägar
byggda och dimensionerade för en viss
hastighet, t. ex. 60 km i timmen. I Norrland
finns det många sådana vägkilometer
som går genom stora skogsområden.
Samhället kan rimligen inte göra
annat än att sätta gränsen så låg som
vägen är dimensionerad för, även om
denna naturligtvis liksom en hiss i en
byggnad har en viss säkerhetsmarginal.

I sådana områden tror jag att det
vore klokt att inte införa någon hastighetsbegränsning,
ty en bestämmelse
som av trafikanterna uppfattades som
orimlig vore ju mer till skada än till
nytta.

I detta avseende föreligger det enligt
min mening ingen dissonans mellan
motionärernas och propositionens
förslag. Jag har uppfattat propositionen
så att det inte nödvändigtvis skall
behöva vara hastighetsbegränsning på
varje väg. Detta torde också ha varit
utskottets uppfattning.

Herr talman! Jag har velat ge uttryck
åt dessa synpunkter eftersom det blev
debatt om detta enhälliga utskottsutlåtande.
De befogenheter som Kungl.
Maj:t har fått tycker jag framgår med
den klarhet som är möjlig att åstadkomma
i tredje lagutskottets skrivning,
till vilken jag ber att få yrka bifall.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 41, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändring i vattenlagen m. in. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 7 § byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385);

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 81 g konkurslagen;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 30 maj 1916
(nr 156) om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom eller
gruva eller aktier i vissa bolag, m. in.;
samt

nr 47, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 86 och 88 §§ lagen

Torsdagen den 25 mai 1967

Nr 32

Ang. avveckling av Törefors aktiebolags verksamhet

den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal,
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr
34, i anledning av väckta motioner om
utbildning av borgerliga medlare, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. avveckling av Törefors aktiebolags
verksamhet

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 118, i anledning av Kungl.
Majds proposition angående avveckling
av Törefors aktiebolags verksamhet
m. m. jämte i ämnet väckt motion.

I propositionen nr 128 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 21 april 1967, föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl.
Maj :t att, i huvudsak enligt de riktlinjer
som i protokollet förordats, medgiva
ändrad användning av statens lån till
Törefors aktiebolag och att eftergiva
fordran, som tillkomme staten på grund
av sådant lån.

Enligt beslut på extra bolagsstämma
den 19 april 1967 skulle Törefors aktiebolag
träda i likvidation. Detta medförde,
att bolagets verksamhet komme att
avvecklas. I propositionen hade riksdagen
föreslagits bemyndiga Kungl. Maj:t
att medgiva ändrad användning av statens
lån till bolaget och att helt eller
delvis eftergiva fordran, som tillkomme
staten på grund av sådant lån. Sammanlagt
uppginge lånen, i den mån de
icke tidigare eftergivits, till 5,5 miljoner
kronor. Lånen vore förut avskrivna :
statens räkenskaper. Någon medelsanvisning
fordrades sålunda icke i dettf
sammanhang.

I anledning av propositionen hade
inom andra kammaren av herr Andersson
i Luleå och herr Lorentzon väckts
en motion (11:1064).

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1. att motionen II: 1064 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

2. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att, i huvudsak enligt de
riktlinjer, som förordats i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 21
april 1967, medgiva ändrad användning
av statens lån till Törefors aktiebolag
och att eftergiva fordran, som tillkomrne
staten på grund av sådant lån.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! När Törefors AB nu
skall träda i likvidation och verksamheten
läggas ned kan jag inte låta bli
att säga att jag aldrig begripit, och förmodligen
aldrig lär göra det, varför regeringen
tackade nej till det erbjudande
som lämnades för två år sedan av ett
stort privat företag att överta Törefors
och ordna sysselsättningen för det fyrtital
anställda som Törebolaget hade. I
statsutskottets femte avdelning var en
överenskommelse i princip så nära
mellan Töreforsbolagets dåvarande ordförande,
nuvarande civilministern, och
oss att bara det slutgiltiga handslaget
återstod för att detaljförhandlingarna
skulle kunna komma i gång. Nu är det
för sent att göra något åt saken, men
nog är socialdemokratisk företagspolitik
många gånger konstig.

Jag har inget annat yrkande än om
bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Nr 32

Torsdagen den 25 maj 1967

Ang. slopande av de särskilda mantalsuppgifterna,
m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 34, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till folkbokföringsförordning
m. m., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott och
behandlats av tredje lagutskottet, jämte
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 24 februari 1967 dagtecknad
proposition, nr 88, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden, föreslagit riksdagen
att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) folkbokföringsförordning,

2) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november
1956 (nr 623);

dels bifalla de förslag i övrigt, om
vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

De sistnämnda förslagen innebure, att
Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att
dels bemyndiga Kungl. Maj :t eller den
myndighet Kungl. Maj:t förordnade att
medgiva de avvikelser från uppbördsförordningen,
som behövdes år 1967
med hänsyn till övergången till automatisk
databehandling inom uppbördsväsendet,
dels bemyndiga Kungl. Maj :t att
medgiva kommun rätt att från fastighetsägare
inhämta de uppgifter om fastigheterna,
som behövdes för den kommunala
samhällsplaneringen.

I propositionen hade föreslagits, att
1946 års folkbokföringsförordning skulle
ersättas med en ny folkbokföringsförordning.

Den nya förordningen betingades
bland annat av statsmakternas principbeslut
år 1963 om övergång till datamaskinsystem
för registrerings-, beräknings-
och redovisningsarbeten inom
folkbokföring, taxering och uppbörd
senast vid årsskiftet 1967/68. I den nya
folkbokföringsförordningen hade endast
medtagits sådana grundläggande be -

stämmelser av huvudsakligen materiell
innebörd, som krävde ställningstagande
från riksdagens sida.

Förslaget innefattade en avsevärd förenkling
av mantalsskrivningsförfarandet
genom slopande av de särskilda
mantalsuppgifterna. Även hyresvärds
skyldighet att lämna huvudförteckning
hade föreslagits bliva avskaffad. Mantalsskrivningen
skulle i princip bygga
på den faktiska bosättningen den 1 november.
S. k. kvarskrivning av person,
som saknade känt hemvist i inflyttningsförsamling,
hade föreslagits avskaffad.

Den nuvarande mantalsskrivningen
av fastigheter hade även föreslagits avskaffad.
Omläggningen av mantalsskrivningssystemet
hade föranlett, att systemet
med roteombud ansetts böra slopas.

I fråga om allmänhetens skyldighet
att göra anmälan till pastorsämbete hade
i propositionen föreslagits vissa förenklingar.
Sålunda skulle telefonanmälan
i regel godtagas. Skyldigheten att
vid flyttning inom landet anmäla denna
i utflyttningsförsamlingen skulle slopas
och flyttningsbetygen avskaffas. Utlänningar,
som lämnat landet, skulle
lättare kunna avregistreras.

Besvärstiden i mantalsskrivningsmål
och en del andra tidsfrister hade föreslagits
ändrade.

Den nya folkbokföringsförordningen
avsåges börja tillämpas den 1 januari
1968. Mantalsskrivningen hösten 1967
hade dock föreslagits följa de nya bestämmelserna.

Propositionen hade hänvisats till bevillningsutskottet
i vad avsåge ändring
i taxeringsförordningen och bemyndigande
att medgiva vissa avvikelser från
uppbördsförordningen, medan den i övrigt
hänvisats till lagutskott och tilldelats
tredje lagutskottet.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen A.

de likalydande motionerna I: 809,
av herr Pettersson, Arne, och herr

Torsdagen den 25 maj 1967

Nr 32

Ang. slopande av de särskilda mantalsuppgifterna, m. in.

Hansson, Torsten, samt II: 1011, av herr
Hngosson in. fl., vari hemställts, att
riksdagen vid sin behandling av proposition
nr 88 måtte besluta,

1. att mantalsblanketternas avskaffande
för städer och landskommuner
med mer än 30 000 invånare skulle
uppskjutas till dess frågan om flyttningsanmälan
samordnats med flyttningsanmälan
till postverket och försäkringskassan,

2. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle hemställa om skyndsam
utredning beträffande samordning av
flyttningsanmälan till postverket, försäkringskassan
och folkbokföringsmyndigheten,

3. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle hemställa om att centrala
folkbokförings- och uppbördsnämnden
tillsammans med berörda myndigheter
och företrädare för kommunerna finge
till uppgift att utreda frågan om hushållsidentifiering
i den mantalsskrivna
befolkningen;

B. de likalydande motionerna 1:810,
av herrar Schött och Enarsson, samt
II: 1012, av herrar Nordstranclh och
Nordgren, i vilka motioner anhållits,
att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj :ts proposition nr 88 med
förslag till folkbokföringsförordning
m. m. måtte besluta

att avslå förslaget om slopande av
de särskilda mantalsuppgifterna,

att komplettera de föreslagna bestämmelserna
med åläggande för fastighetsägare
eller innehavare av bostadslägenhet,
som uppläte bostad åt annan, om
skyldighet att till pastorsämbetet anmäla
jämväl utflyttning, samt

att nuvarande system med roteombud
såsom medhjälpare åt pastorsämbeten
och lokal skattemyndighet skulle bibehållas.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen med avslag på motionerna
I: 809 och II: 1011 samt I: 810

och II: 1012, såvitt däri yrkats ändringar
i det genom förevarande proposition,
nr 88, framlagda förslaget till folkbokföringsförordning,
måtte dels antaga
nämnda förslag till folkbokföringsförordning,
dels bemyndiga Kungl. Maj :t
att medgiva kommun rätt att från fastighetsägare
inhämta de uppgifter om
fastigheterna som behövdes för den
kommunala samhällsplaneringen;

B. att nämnda motioner, i vad de ej
kunde anses besvarade genom vad utskottet
i utlåtandet anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Beservation hade avgivits av herrar
Erik Jansson, Johansson i Torp, Nyberg
och Hugo sson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort, utom såvitt avsåge
punkten A, hemställa,

B. att riksdagen i anledning av motionerna
1:809 och 11:1011 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning av frågan om genomförande
av ett system, som möjliggjorde hushållsidentifikation
inom den mantalsskrivna
befolkningen;

C. att motionerna 1:809 och 11:1011
samt 1:810 och 11:1012, i vad de ej
kunde anses besvarade genom vad reservanterna
anfört och hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr JANSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Det utlåtande som här
föreligger om folkbokförings- och taxeringsförordningarna
innebär i klartext
att tekniken går vidare och datamaskinerna
går segrande fram. I både längder
och handlingar försvinner mer och
mer Andersson, Pettersson och Lundström
och allt vad de heter och ersätts
av för den oinvigde obegripliga siffror
på ett magnetband.

Vi varken kan eller bör strida mot
utvecklingen, men motionärerna i denna
fråga har varit tveksamma beträf -

Nr 32

Torsdagen den 25 maj 1967

Ang. slopande av de särskilda mantalsuppgifterna, m. m.

fande mantalsskrivningens upphörande
redan i år. Det råder inget tvivel om att
denna haft många fördelar, inte minst
när det gäller kommunernas planeringar
av olika slag. Då en kommun planerar
och söker inventera sitt invånarantal
m. m. vill man gärna ha reda på
familjesammansättningen, och det kan
man lätt få genom mantalsskrivningslängderna.
Inte minst gäller detta när
man skall försöka klara ut olika kommundelars
och stadsdelars inbördes förhållande,
t. ex. beträffande antalet
barnfamiljer och antalet barn inom olika
områden. Jag vet av egen erfarenhet
att det dessutom har mycket stor betydelse
för dem som handhar bostadsområdena
rent förvaltningsmässigt och när
det gäller att t. ex. blanda de barnrika
familjerna med dem som har ett eller
inget barn — detta inte minst med tanke
på anhopningen av boende i de stora
husen.

En annan sak som ofta kommer fram
vid mantalsskrivningarna är det inte
alltför ringa antal människor som flyttar
in i kommunerna utan att över huvud
taget ha anmält sig. Till denna kategori
hör i regel de inneboende. Varken
fastighetsägare eller kommuner känner
till dem förrän de genom mantalsskrivningen
och egen önskan att bli mantalsskrivna
ger sig till känna. Sedan mantalsskrivningsuppgifterna
bearbetats
har det framkommit synpunkter som
varit oerhört värdefulla både för fastighetsägare
och för kommunen som
helhet.

På begäran av vissa ledamöter i utskottet
gjordes en expertutredning för
att utröna om det fanns möjligheter att
i varje fall 1968 bibehålla mantalsskrivningen.
Vi fick en promemoria från experterna
som visade att det var meningslöst
att behålla den. Det skulle
rent tekniskt inte gå att lösa detta; i
samband med den lag som nu föreslås
måste av praktiska och formella skäl
mantalsskrivningen slopas.

Nu hänvisar utskottet till propositionen
som säger att kommunerna vid pla -

nering kommer att ha möjlighet att infordra
uppgifter från fastighetsägarna
beträffande hushållsbeståndet. Det är
väl riktigt men knappast värdefullt att
man kan få detta. Personligen förstår
jag inte vad det har för praktisk betydelse.
Hur många människor som bor
inom ett område är det inte svårt för de
planerande organen att ta reda på, och
någon annan uppgift kan fastighetsägarna
inte ge. De har själva ingen vetskap
om hur många barn som finns i en familj.
Man kan visserligen, när man
granskar ett förslag till hyresgäster, få
reda på hur familjen ser ut, men som
bekant ändrar den sig ibland rätt hastigt,
och efter något år är den statistik
man har från inflyttningen inaktuell.
Fastighetsägarna har ingen möjlighet att
för kommunen tala om familjernas sammansättning
inom respektive områden.
Därför är denna hänvisning, som jag
här har sagt, tämligen värdelös.

Motionärerna och reservanterna har
framlagt ett förslag som syftar till att
i någon mån undanröja de olägenheter
som man anser följer av att mantalsskrivningen
slopas. Jag tycker att när
både reservanterna och jag vet många
med dem är tveksamma i denna sak
borde man åtminstone kunnat kosta på
sig att begära en utredning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Som motionär i ärendet
och då jag i min civila gärning sysslat
med folkbokföring i mer än 30 år
ber jag att få göra några kommentarer
till tredje lagutskottets utlåtande över
förslaget till ny folkbokföringsordning
i stället för den som nu gäller och är av
år 1946.

Först vill jag då gärna framhålla att
vi i vårt land har en folkbokföring av
hög kvalitet — den anses stå sig mycket
väl vid internationella jämförelser. Att
folkbokföringen för närvarande fungerar
såväl beror i hög grad på det nu -

Torsdagen den 25 maj 1967

Nr 32

Ang. slopande av de särskilda mantalsuppgifterna, m. m.

varande systemet med mantalsuppgifter.
Såsom vi hört och vet föreslås i
propositionen, som tillstyrkts av tredje
lagutskottet, att detta system skall slopas.
Att detta slopande kominer att inbära
en ökad arbetsbelastning för kommunerna
och en ökning av antalet mantalsskrivningsprocesser
framhålles av
en del remissinstanser, bl. a. kammarrätten.
Detta förhållande torde inte kunna
bestridas av någon. Vi har också
nyss av herr Erik Jansson hört vilka
olägenheter som blir en följd av slopandet
av mantalsuppgifterna.

En rad remissinstanser — främst Sveriges
häradsskrivarförening — har också,
vilket tydligt framgår av både proposition
och motioner, framhållit allvaret
i dessa olägenheter. Häradsskrivarföreningen
för sin del befararen allvarlig
försämring av vår folkbokföring
som en följd av slopandet av mantalsuppgifterna,
men har liksom här nyss
anförts endast att notera att detta är
ett nytt offer på rationaliseringens och
datamaskinernas altare.

Föreningens farhågor delas av många,
bl. a. av domkapitlet i Göteborg, som
anser förslaget innebära ett så betydande
osäkerhetsmoment i befolkningsregistreringen
att dennas tillförlitlighet
sätts i fara. Även ur rättssäkerhetssynpunkt
finner domkapitlet det svårt att
motivera förslaget.

Lagutskottet torde under sitt arbete
— liksom andra som sökt sätta sig in i
detta ärende —• ha funnit att förberedelserna
för övergång till det nya folkbokföringssystemet
nu avancerat så
långt att det, så som herr Erik Jansson
framhöll, i praktiken torde vara meningslöst
att i dag yrka på ett bibehållande
av mantalsuppgifterna. Man
får tydligen trots stora betänkligheter
acceptera deras avskaffande och inrikta
sig på att minska skadeverkningarna
härav. I det syftet har vi motionärer
föreslagit en kompletterande bestämmelse
med åläggande för fastighetsägare
eller innehavare av bostadslägenhet,
som upplåter bostad åt annan, om skyl -

dighet att till pastorsämbetet anmäla
jämväl utflyttning, icke enbart inflyttning.
Yi har därvid framhållit att exempelvis
uppgift om utlänning som flyttar
från riket knappast kan erhållas på
annat sätt än genom skyldighet för
bostadsupplåtaren att anmäla avflyttning.
Utskottet har visserligen inte motsagt
motionärerna på denna punkt, men
det har tyvärr ej heller tillstyrkt förslaget.
Utskottet har endast framhållit
att frågan eventuellt bör övervägas längre
fram.

Samma sak gäller vårt andra förslag,
som innebär att systemet med roteombud
såsom medhjälpare åt pastorsämbete
och lokal skattemyndighet borde
bibehållas. Behovet av roteombud har
ingalunda minskat; befolkningens ökade
rörlighet även på landsbygden och
de föreslagna större kyrkobokföringsdistrikten
understryker behovet av
medhjälpare med god lokalkännedom.
I gamla tider hade man på landsbygden
utomordentligt god hjälp av fjärdingsmannen
vilka som regel kände
till sin bygd och dess befolkning synnerligen
väl. Nu efter polisens förstatligande
är situationen en helt annan.
Den nya polisen har inte längre samma
förankring i bygden som förut och
helt naturligt inte samma personkännedom
som tidigare. I detta nya läge vore
det synnerligen värdefullt att ha ett
väl uppbyggt system med roteombud.

På denna punkt framhåller utskottet
att kommunerna är oförhindrade att utse
särskilda ombud med uppgift att bevaka
deras intressen i folkbokföringsärenden.
Detta är visserligen sant, men
lyckligast hade det varit med direkta
bestämmelser om ett fast, moderniserat
roteombudssystem.

Som motionär måste jag givetvis beklaga
att utskottet icke mer helhjärtat
stött de båda förslagen till förbättringar
i propositionen, för vilka jag här
redogjort. Personligen är jag övertygad
om att det skulle varit av stort värde
att man redan från början hade haft
bestämmelser både om skyldighet till

Nr 32

Torsdagen den 25 maj 1967

Ang. slopande av de särskilda mantalsuppgifterna, m. m.

ntflyttningsanmälan och om ett roteombudssystem.

I övrigt vill jag helt instämma med
utskottet, då detta understryker vikten
av att man på olika sätt försöker förmå
allmänheten att fullgöra den anmälningsskyldighet
som föreligger beträffande
kyrkobokföringen, ävensom när
utskottet förordar att en propagandakampanj
för flyttningsanmälningar snarast
igångsättes genom massmedia, över
huvud taget är det nödvändigt att varje
år tillräckliga resurser ställs till förfogande
för en effektiv propaganda om
vad allmänheten har att iaktta på detta
område.

58 § i den nya folkbokföringsförordningen
föreskriver att »pastoratet skall
tillhandahålla pastorsämbetet erforderlig
biträdespersonal, kontorslokaler, inventarier,
material, tjänstetelefon och
det som i övrigt fordras för kyrkobokföringen».

Det är angeläget att pastoraten visar
generositet vid tillämpningen av denna
föreskrift. Framför allt i fråga om biträdespersonal
är det på många håll
behov av en snabb förstärkning, så att
pastorsämbetena på ett tillfredsställande
sätt skall kunna klara1 sin viktiga
uppgift inom folkbokföringen. Pastor
själv bör ej belastas med rutinarbete
härvidlag till förfång för sin huvudsakliga
gärning. I detta sammanhang
kan jag inte underlåta att nämna, att
vi inom fögderiförvaltningen är imponerade
av det stora intresse och den
skicklighet som många präster lägger
i dagen i fråga om folkbokföringen,
ehuru ju denna ligger långt vid sidan
om deras huvuduppgift.

Mantalsuppgifterna har varit ett värdefullt
material ur statistisk synpunkt,
bl. a. vid samhällsplaneringen. Herr
Jansson berörde detta. Jag vill därför
uttala min sympati för den vid utskottet
fogade reservationen, då den klart
uttalar att slopandet av mantalsuppgifterna
innebär en allvarlig försämring
för den kommunala samhällsplaneringen.
Här behövs en utredning om hur

man nu på något sätt skall kunna kompensera
denna försämring. Vid en
eventuell votering kommer jag därför
att stödja reservationen.

Herr talman! I det tvångsläge där vi
nu befinner oss har jag intet särskilt
yrkande, utan jag vill avslutningsvis
endast understryka angelägenheten av
att utvecklingen på folkbokföringens
område följs med uppmärksamhet och
att man utan dröjsmål vidtar de åtgärder
som visar sig erforderliga för att
den svenska folkbokföringen skall kunna
hållas på en hög nivå.

Herr HANSSON, TORSTEN, (s):

Herr talman! De båda föregående
talarna i detta ärende har redan redogjort
för de olägenheter som man befarar
och de fördelar som kunde vinnas
genom en ändring av utskottets förslag
i den riktning som reservationen
anger.

Som talesman för motionärerna bakom
motionsparet I: 809 och II: 1011
vill jag inledningsvis bara säga att vi
är ganska nöjda med att man avskaffar
mantalsblanketten. Den innebar ett
krångel, och den har inte gett tillfredsställande
resultat. Men att avskaffa den
utan vidare är inte så lätt som man vill
göra gällande. Vi är givetvis tacksamma
för det tillmötesgående som utskottet
har visat beträffande våra två första
önskemål. Invändningarna kommer på
den punkt som berör frågan om hur
man i framtiden skall kunna få en tillfredsställande
hushållsidentifikation i
folkbokföringsarbetet.

Folkbokföringsarbetet har ju inte
något egenvärde. Det har mer och mer
kommit att bli underlag för mycket
långtgående prognosverksamhet för all
slags planering av samhällets uppbyggnad
och organisation. Det gäller alltså
att på en punkt i vårt väl utbyggda
prognosväsen inte få ett för grovmaskigt
och föråldrat material som grund
för utredningsarbete. Här läggs årligen
ned ganska stora summor på att få

Torsdagen den 25 maj 1967

Nr 32

Ang. slopande av de särskilda mantalsuppgifterna, m. m.

fram prognoser och prognosmaterial
för skilda ändamål. Det är fråga om
hundratusentals kronor. Det kan vara
fråga om femårsplaner, generalplanering
m. m. Då är den förfining av folkbokföringen
som här åsyftas alldeles
nödvändig.

Samtidigt vet vi att fastighetsregistersakkunniga
i sitt första betänkande
har lagt fram förslag om hur man skall
få fram ett geografiskt mycket finmaskigt
material och att remissinstanser
kommer att påpeka hur väl lämpat detta
material är för att utbyggas med alla
andra för planeringen nödvändiga uppgifter.

Vi kan alltså inte godta den situation
som skulle uppkomma, om man inte
omedelbart tog itu med frågan om att
täppa till den lucka som skulle uppstå.
Jag vill därför, herr talman, bara instämma
i herr Erik Janssons yrkande
om bifall till reservationen.

Hem ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Det väsentliga i detta
ärende är, som här redan har framhållits,
omläggningen av vårt folkbokföringssystem
till databehandling och
därmed följande slopande av de hittillsvarande
mantalsuppgifterna.

Det har sagts att vi i mantalsuppgifterna
haft ett gott system som fungerat
bra. Men det har å andra sidan varit
uppenbart att det varit ett ganska
otympligt system. Man har samlat in
miljontals uppgifter och lagt ned mycket
arbete på att behandla dem utan
att i de flesta fall få ut någonting av
varje uppgift. Det är bara i enstaka
fall som man fått fram någonting som
inte stämmer med kyrkobokföringen.

Man har nu efter utredning lagt fram
ett system, av vilket man tror att man
skulle kunna få ett likvärdigt resultat.
Det bör väl erkännas att man i enstaka
fall har fått värdefulla uppgifter ur
mantalsuppgifterna. Man avser att i
samband med det nya systemet pröva
nya vägar för att komplettera de uppgifter
som man redan har från kyrko -

bokförings- och folkbokföringsregister.
Det är naturligtvis inte lätt att bedöma
om resultatet kommer att bli bättre
eller sämre eller ungefärligen likvärdigt
med det nuvarande. Men den närmare
undersökning som utskottet har
gjort i anledning av väckta motioner
genom inhämtande av närmare yttranden
från centrala uppbörds- och folkbokföringsnämnden
visar att det inte
är värt kostnaderna att göra en övergång
på det sättet att man ett eller annat
år liksom tillämpar båda systemen
bredvid varandra. Det har efter de inhämtade
yttrandena inte heller i utskottet
ställts något slutligt yrkande
eller väckts några reservationer för
bibehållande av mantalsuppgifterna.

Det finns vissa andra punkter, där
man också har vänt sig mot förslagen
i propositionen. Herr Schött har varit
inne på ett par av dem. En av dessa
punkter är frågan om bibehållande av
roteombuden. Jag vill påpeka att roteombuden
inte heller nu är obligatoriska
i alla kommuner. Det finns också
möjligheter för kommunerna, som herr
Schött själv nämnde, att tillgodose sina
egna intressen genom särskilda ombud
som då får ungefär samma funktion
som de nuvarande roteombuden. Det
får bli kommunernas egen sak att avgöra
i vilken utsträckning de vill göra
detta.

I fråga om anmälan om utflyttning
får man väl avvakta resultatet av den
föreslagna nya ordningen. Meningen är
att i större utsträckning söka stimulera
allmänheten att lämna uppgifter om
flyttningar. Dessa uppgifter skall sedan
kompletteras på olika sätt genom inhämtande
av kompletterande upplysningar
från de myndigheter, dit folk
eljest kanske har särskild anledning att
meddela flyttning, t. ex. postverket.

Vad slutligen beträffar den till utskottets
utlåtande fogade reservationen,
som herr Jansson här närmast talade
för, upptar den ett uppslag som i viss
mån har varit under övervägande vid
den utredning som här har skett. Ut -

Nr 32

Torsdagen den 25 maj 1967

Äng. slopande av de särskilda mantalsuppgiflerna, in. m.

redningen har också föranlett ett förslag
som ingår i propositionen, nämligen
att Kungl. Maj :t skall ha möjlighet
att ålägga fastighetsägarna att lämna
uppgifter som kan behövas för den
kommunala planeringen. Herr Jansson
betvivlade att fastighetsägarna över
huvud taget hade kännedom om dessa
förhållanden, men jag tror att det i regel
skall bli möjligt att genom en kombination
av fastighetsägarnas uppgifter
och folk- och kyrkobokföringens
få fram erforderligt material.

Även i detta avseende har vi försökt
att få en närmare belysning av problemet
genom kontakt med centrala folkbokförings-
och uppbördsnämnden, som
har anvisat inte bara denna utväg utan
även andra upplysningskällor som kan
stå kommunerna till buds. I befolkningsregistren
sker sålunda av taxeringsskäl
en redovisning som gör det
möjligt att identifiera man och hustru
samt deras barn under 18 år. Det bör
redan med ledning av det materialet
vara möjligt för kommunerna att komma
en bit på väg när det gäller att få
fram för planeringen erforderliga uppgifter.
Vart femte år skall det vidare
ordnas folk- och bostadsräkningar, då
fullständiga uppgifter om bland annat
hushållen samlas in. Härtill kommer
det bemyndigande att inhämta särskilda
uppgifter från fastighetsägarna som
är infört i propositionen. Någon försämring
för kommunerna bör sålunda
inte behöva uppstå.

Det system som motionärerna har
tänkt sig skulle säkerligen bli både
komplicerat och dyrbart. Det skulle bli
nödvändigt att i folkbokföringen införa
en särskild kodbeteckning för husliållsföreståndare
till vilken övriga
hushållsme dlemmar kan anknytas. I
hushållens sammansättning sker ständiga
ändringar vilka, om systemet skall
hållas ä jour, medför åtskilligt arbete.
Inom många landsbygdskommuner torde
behovet av att ständigt ha tillgång
till en fullständig hushållsredovisning
vara mycket ringa.

I expansiva kommuner finns otvivelaktigt
ett behov av hushållsredovisning,
men det torde inte föreligga konstant
och ofta inte heller avse hela kommuner.
Behov av engångskaraktär, t. ex.
vid sanering av ett område eller en
stadsdel, kan sannolikt enklare fyllas
genom uppgifter som för det särskilda
fallet införskaffas från fastighetsägarna.
I alla händelser tycks det vara skäl
att avvakta erfarenheterna av de bestämmelser
som Kungl. Maj :t utfärdar
om dessa skyldigheter.

Slutligen kan sägas att övergången
till databehandlingssystem kommer att
ställa folkbokföringsmyndigheterna inför
så stora problem att reformen bör
få vara i tillämpning några år innan
man börjar fundera på nya arbetsuppgifter.
Reservanterna har visserligen
bara ställt ett utredningsyrkande, men
med hänsyn till de uppgifter som inhämtats
har utskottet ansett att det
knappast finns anledning att för närvarande
sätta i gång en sådan utredning,
utan man bör först avvakta verkningarna
av de olika möjligheter som
enligt vad som förut har sagts kommer
att stå kommunerna till buds för att
tillgodose de behov som det här är
fråga om.

Jag ber med det anförda, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Herr SCHÖTT (h) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
talade om att det nuvarande
systemet var otympligt, att man samlar
in en massa uppgifter men att det
är så få man har någon glädje och nytta
av. Jag tycker att det är att ge en
skev bild, när han säger att man endast
i enstaka fall har verklig nytta av
dessa uppgifter. Så är faktiskt inte
fallet.

Det har också talats om att det innebär
ett stort besvär för allmänheten
att lämna mantalsuppgifter. På den
punkten har utskottet dock varit försiktigare
i sin skrivning. När jag tidi -

Torsdagen den 25 maj 1967

Nr 32

Ang. slopande
gare har diskuterat detta har jag brukat
säga att det är underligt att man
tycker att det kan vara en så stor börda
för den svenska allmänheten att en
gång om året fylla i en mantalsblankett,
då en stor del av allmänheten ju har
för vana att en gång i veckan fylla i
en tipskupong. Jag tycker f. ö. att man
har underskattat svårigheterna i den
svenska folkbokföringen, inte minst
med hänsyn till alla utlänningar. De
uppgår ju nu till i det närmaste en
kvarts miljon. Det är då förvånansvärt
att man exempelvis inte vill vara med
om en bestämmelse om skyldighet att
anmäla utflyttning. Den skulle ju vara
till mycket stor nytta.

När vi redan har en institution med
roteombud, vore det väl också rimligt
att man i detta svåra läge behöll den
institutionen, byggde ut den samt gjorde
den modernare och effektivare. Roteombuden
har fyllt en utomordentligt
viktig uppgift. Många av dem har nedlagt
ett synnerligen intresserat arbete.
lag tycker också att det är något av
otacksamhet att på detta sätt avskaffa
dem.

Utskottets ordförande sade att det
fanns skäl att avvakta utvecklingen
med hänsyn till datasystemets införande.
Det hade enligt mitt förmenande
varit riktigare att man hade infört datasystemet
och sedan avvaktat en tid
innan man ev. avskaffade mantalsuppgifterna.

Det som förvånade mig mest var att
utskottets ordförande menade, att vi får
vänta och se om det nya systemet är
sämre än det nuvarande eller inte. På
den punkten kan det inte råda någon
tvekan. Vad som här nu kommer att
beslutas innebär en klar försämring av
den svenska folkbokföringen.

Vart femte år skall vi visserligen ha
folkräkning och bostadsräkning, vilket
är gott och väl. Men det kan inte på
något sätt ersätta de årliga mantalsuppgifterna
och inte göra den nytta
som dessa har haft bl. a. för samhällsplaneringen.

av de särskilda mantalsuppgifterna, m. m.

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! Efter utskottets ärade
ordförande, som redan har lämnat en
utförlig redogörelse över de ståndpunktstaganden
som utskottet har gjort,
har jag endast att göra några kommentarer
till de motioner som sedan slutligen
har bildat underlag för en reservation.

När vi från början hade att taga
ställning till motionerna av herr Hansson
in. fl., gällde det ju att mantalsblanketterna
skulle bibehållas under
ett år. När utredningen sedan blev klar
visade det sig dels att kostnadsfrågan
var så besvärlig och dels att svårigheterna
i övrigt var så stora att även
motionärerna redan på ett tidigt stadium
övergav sin ställning.

Dessutom fanns i motionerna en passus,
som gjorde att värdet av denna
hushållsredovisning kunde ifrågasättas.
Man utgick nämligen ifrån att alla orter
med under 30 000 invånare inte
skulle ha något behov av den. Bara det
påståendet gjorde att man kunde ifrågasätta
värdet av förslaget. Om nu motionärerna
hade haft rätt, skulle väl värdet
för små kommuner vara lika stort
som för stora städer och stora kommuner.

När tredje lagutskottet slutbehandlade
detta ärende, hade vi kommit fram
så långt att det endast fanns en blank
reservation. Vid justeringen kom sedan
den nya och motiverade reservationen.
Om man ser närmare på reservationen
finner man också att den har ungefär
samma svagheter som motionerna hade.
Det är ganska svårt att tänka sig att
riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t begära
en utredning om genomförande av
ett system som möjliggör en hushållsidentifikation
inom den mantalsskrivna
befolkningen, när det redan har beslutats
att materialet skall behandlas i datamaskiner
och då är självfallet materialet
disponibelt för kommunerna.

Frågan behöver sålunda ej bli föremål
för utredning, önskade uppgifter
kan beställas av vederbörande kommun.

Nr 32

Torsdagen den 25 maj 1967

Ang. ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet

Sedan skulle jag vilja ifrågasätta om
man inte överdriver värdet av mantalsskrivningsblanketterna
för planeringen
av nya bostadsområden. Jag tror inte att
dessa blanketter har så stort värde som
man vill tillskriva dem. Framtidsplaneringen
av nya stadsdelar eller kommundelar
görs från andra utgångspunkter.
Därför har jag inte kunnat ansluta mig
till reservationen, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr andre vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
att med anledning av föreliggande yrkanden
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

Sedermera gjorde herr andre vice talmannen
enligt de avseende punkten B
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jansson, Erik, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 34
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstat för japropositionen.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 44, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till folkbokföringsförordning,
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet.

Vad utskottet i detta betänkande hemställt
bifölls.

Ang. ställande av säkerhet vid sällskapsresa
till utlandet

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 42, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ställande av säkerhet vid sällskapsresa
till utlandet jämte i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 17 mars 1967 dagtecknad
proposition, nr 106, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till
lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa
till utlandet.

I propositionen hade framlagts förslag
till lag med syfte att skydda resenärer
vid s. k. reseskandaler. Förslaget
innebure, att den, som anordnade sällskapsresa
till utomnordiskt land, skulle
vara skyldig ställa säkerhet. Säkerhet
skulle få tagas i anspråk för återbetalning
av medel, vilka erlagts för resa,
som bleve inställd. I fråga om sällskapsresa,
som påbörjats men icke slutförts,
finge säkerheten tagas i anspråk för resenärernas
uppehälle i utlandet och deras
återresa. Säkerhet skulle gälla det

Torsdagen den 25 maj 1967

Nr 32

Ang. ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet

belopp, som kommerskollegium med
hänsyn till reseverksamhetens art och
omfattning bestämde, dock minst
200 000 kronor. Om synnerliga skäl förelåge,
ägde kollegiet fastställa säkerheten
till lägre belopp än 200 000 kronor
eller helt eftergiva kravet på säkerhet.

Ärenden om ianspråktagande av säkerhet
skulle prövas av en särskild
nämnd, resegarantinämnden.

Den nya lagen hade föreslagits skola
gälla till och med den 30 juni 1972 .

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

A. de likalydande motionerna 1:826,
av herr Lundström m. fl., och II: 1030,
av herr Andersson i Örebro m. fl., i
vilka motioner hemställts, att riksdagen
vid sin behandling av Kungl. Maj ds
proposition nr 106 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
i motionerna anförts angående tillämpning
av dispensbestämmelsen beträffande
säkerhetskravet i fall som avsåge
de mindre lokala bussföretagens sällskapsresor
till utomnordiskt land;

B. motionen 1:827, av herr Strandberg,
vari anhållits, att riksdagen vid
behandling av propositionen nr 106
måtte uttala, att lagförslaget 3 § borde
tolkas så, att »synnerliga skäl» bland
annat skulle innefatta sådana resetiänster
och företag, som anordnade utrikes
bussresor, varvid relation mellan sådana
företags omfattning och säkerhetsbeloppets
storlek skulle beaktas;

C. de likalydande motionerna 1:828,
av herr Sveningsson m. fl., samt II:
1031, av herr Bengtson i Solna och herr
Ringaby, i vilka motioner föreslagits,
att riksdagen skulle

I. avslå Kungl. Maj ds proposition nr
106;

II. , om yrkandet under I ej bifölles,
besluta,

a) att säkerhet enligt § 3 i lagen skulle
gälla minst 100 000 kronor,

b) att kommerskollegium efter prövning
ägde nedsätta kravet på säkerhet,
då detta med hänsyn till verksamhetens
art och omfattning framstode som obilligt; D.

de likalydande motionerna 1:829,
av herr Wirtén m. fl., och II: 1032, av
herr From in. fl., i vilka motioner yrkats,
att riksdagen vid sin behandling
av Kungl. Maj ds proposition nr 106
skulle i skrivelse till Kungl. Maj d hemställa
om åtgärder för införande av
reklamationsmöjligheter beträffande
sällskapsresor från och med den 1 juli
1967 genom inrättande av antingen den
i propositionen föreslagna avdelningen
inom konsumentrådets reklamationsnämnd
eller en särskild nämnd;

E. motionen II: 1033, av herr Lindkvist,
vari hemställts, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj ds proposition nr
106 samt att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Majd måtte anhålla om förslag
till lag om obligatorisk auktorisation för
arrangör av sällskapsresor utomlands
och i anslutning därtill en reklamationsnämnd
med ett brett konsumentinflytande.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:828 och 11:1031, såvitt däri
yrkats avslag på förevarande proposition,
nr 106, ävensom motionen II:
1033;

B. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:828 och 11:1031, såvitt
däri yrkats ändring i lagens utformning,
antaga det genom propositionen
framlagda lagförslaget;

C. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 826 och II: 1030 samt I: 827
måtte i skrivelse giva Kungl. Maj d till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört
beträffande tillämpningen av reglerna
om bestämmande av säkerhetens bei°pp; D.

att följande motioner, nämligen

1. I: 826 och II: 1030,

Nr 32

Torsdagen den 25 maj 1967

Ang. ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet

2. I: 827 samt

3. I: 829 och II: 1032,

i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet i utlåtandet anfört
och hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

I. av herr Carlshamre, som ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte med bifall till
dels förstahandsyrkandena i motionerna
1:828 och 11:1031, dels avslagsyrkandet
i motionen 11:1033 avslå förevarande
proposition, nr 106;

B. att motionerna I: 829 och II: 1032
samt II: 1033, i vad de ej kunde anses
besvarade genom vad reservanten anfört
och hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

C. att följande motioner, nämligen

1. I: 826 och II: 1030,

2. I: 827 samt

3. I: 828 och II: 1031, såvitt avsåge i
andra hand framställda yrkanden,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II. av herr Ohlsson, Ebbe, vilken likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Med anledning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 42 vill jag
besvära kammaren en liten stund.

När det gäller detta lagförslag, som
skall vara ett försök att hindra s. k.
skandalresor, har jag och några andra
högerledamöter i en motion yrkat avslag
på den kungl. propositionen. Även
om inte vårt yrkande har tillstyrkts har
en del av vad som föreslagits i övrigt i
motionen blivit beaktat, och det är vi
tacksamma för. Vad som således blivit
uppmärksammat i utskottets förslag är
de mindre reseföretag som anordnar
bussresor. Jag skulle tro att det på olika
håll i landet finns en hel del företag
som i mindre omfattning ordnar
bussresor utanför Norden. Skulle dessa

behöva ställa en garanti på 200 000 kr.*
skulle det säkert innebära att de i
mycket stor omfattning fick lägga ned
sin rörelse.

I en artikel nyligen i Aftonbladet —
vi har även fått cirkulär av samma innehåll
— befarades att hela denna verksamhet
med sällskapsresor av olika slag
i Sverige kommer att få läggas ned med
anledning av lagförslaget. Men jag kan
inte tänka mig annat än att många av
de uttalanden som gjordes i den artikeln
var en misstolkning. Så oförnuftigt
och tokigt skall väl ändå inte dessa
bestämmelser tolkas, att det blir katastrof
för alla eller ens för någon av
de nu auktoriserade företag som skött
sin rörelse mönstergillt.

När man lagt fram förslaget om reseskandalerna
har med sannolikhet
bussreseföretagen inte uppmärksammats.
På det sättet har de nu i förslaget
blivit alltför mycket uppmärksammade.

Det finns anledning efterlysa huruvida
någon verkligen känner till om något
reseföretag av denna kategori, som
bara anordnar bussresor, någonsin
gjort sig skyldigt till en s. k. reseskandal.
Jag har i varje fall inte hört talas
om något sådant. Nu får vi hoppas att
just dessa företag, som inte alls har givit
anledning till någon ny lagstiftning,
blir hänsynsfullt behandlade.

Jag vill också gärna ha sagt att jag
tycker att hela denna lagstiftning är
onödig; den innebär större våld än nöden
kräver.

Jag vill i detta sammanhang citera
vad en tidning skrev häromdagen, nämligen
följande: »Under trycket av en
stark pressopinion kring en handfull
skandalbetonade sällskapsresor med
flyg till fjärran badparadis är man i
färd med att lagstifta bort populära
och billiga resemöjligheter för många
människor.» Det har förekommit en och
annan skandalresa anordnad av skumma
reseföretagare, men på vilket område
kan man inte köpa en vara av
dålig kvalitet, om man inte har något

Torsdagen den 25 maj 1967

Nr 32

Ang. ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet

intresse av att undersöka vad det är
för produkt man får?

I förhållande till den enormt stora
resetrafiken är det dock ett mycket
litet antal resenärer som råkat ut för
en s. k. reseskandal. De som blivit utsatta
för en sådan skandalresa har
själva med sannolikhet den största skulden
härtill. Visserligen kan det vara
bristande kännedom om förhållandena
som spelar in, men det finns nu så
många auktoriserade resebyråer att det
är fullständigt onödigt att köpa resor
hos ett icke auktoriserat företag.

De som köper en resa hos ett icke
auktoriserat företag, d. v. s. ett företag
som inte haft intresse eller förmåga att
ställa en frivillig garanti på 100 000
kronor, är nog ofta medvetna om att
de tar en chans mot att få ett kanske
något lägre pris. När det är så bör de
själva svara för den risk de tar. Jag
tror inte någon kan göra gällande att
de sällskapsresebyråer som har STRmärket
i sin annonsering och som alltså
är auktoriserade inte har skött sina
åtaganden. De auktoriserade resebyråernas
antal har också starkt ökat. De
var år 1960 bara tre men är nu mer än
ett tjugutal.

Jag anser för min del att det föreliggande
lagförslaget mot s. k. reseskandaler
bygger på ett fullkomligt felaktigt
antagande. Sällskapsreseutredningen
uttalade först att antalet skandalresor
är ett litet problem vad resornas
antal beträffar. Men sedan man konstaterat
att det sammanlagda antalet personer
som utnyttjar sällskapsresor är
omkring 400 000 uttalar man att om det
bara är en procent av de resande
som råkar ut för dessa skumma resebyråföretag
är det skäl att ingripa med
en lagstiftning.

Jag delar den uppfattningen att situationen
skulle vara allvarlig om det
vore 4 000 personer om året som råkade
ut för reseäventyr av detta slag.
Men jag anser att siffran 4 000 är gripen
ur luften och en orimlig överdrift,
tillkommen för att få en förevändning

för en lagstiftning, vilken man så gärna
vill ha och för vilken man inte kan
finna ett sakligt starkt argument.

Ett annat antagande som utredningen
gör är också säkerligen i högsta grad
oriktigt, nämligen att problemet allteftersom
reselivet ökar blir alltmer
allvarligt, ty då kommer samtidigt reseskandalerna
att öka och bekymren att
bil allt större, eftersom resorna går
till mera avlägsna mål än förr. Jag anser
att det är precis tvärtom. På denna
punkt vill jag helt ansluta mig till vad
kommerskollegium yttrat i sitt avstyrkande
remissvar, nämligen följande:

»Det är ej ovanligt, att missförhållanden
framträder på ett verksamhetsområde,
som är statt i stark utveckling,
men att de försvinner, när verksamheten
stadgat sig. Det synes troligt, att de
få icke auktoriserade arrangörsföretag,
som förekommit i samband med
missförhållanden, blir utslagna i den
hårdnande konkurrensen, när branschens
expansionstakt avstannat och
marknaden blivit mättad. Det kan också
förväntas, att genom insatser icke
minst från de på frivillig väg auktoriserade
företagen en fortsatt sanering
av branschen kommer att äga rum.»

Det finns också anledning att ansluta
sig till den av kommerskollegium
hävdade uppfattningen, »att statsmakterna
ej bör ingripa reglerande i
näringslivets förhållanden, med mindre
detta är påkallat av samhälleliga eller
eljest allmänna skäl; i vanliga fall är
obunden konkurrens det som på längre
sikt är bäst ägnat att gagna konsumenternas
intressen».

En stark motivering för avslag på
den kungl. propositionen finns även i
ett remissutlåtande från Stockholms
handelskammare, som bl. a. framhåller
att skandalresebegreppet överdimensionerats,
icke minst i pressen. Ett belysande
exempel på denna överdimensionering
finns i utredningens punktundersökning
beträffande en skandalresa. Undersökningen
klargör att såväl uppenbart
överdrivna som rent felaktiga upp -

Nr 32

Torsdagen den 25 maj 1967

Ang. ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet

gifter om resan lämnats i tidningarnas
reportage. Detta enda exempel visar
hur osäkert underlaget är för utredningens
påstående, att flera tusen personer
årligen berörs av skandalresor.
Om mot all förmodan, fortsätter handelskammaren,
uppskattningen skulle
vara riktig, är ändå »skandalandelen»
så försvinnande liten, att ett statligt
ingripande i den form som föreslagits
inte kan anses motiverat.

Till sist vill jag framhålla att även
om denna lagstiftning, som jag betraktar
som onödig, blir antagen, är
detta inte någon garanti för att inte
svenska medborgare kan råka ut för
skandalresor. De som har intresse av
att i denna bransch uppträda ohederligt
kan bedriva sin rörelse i ett annat
land och organisera resorna därifrån,
men ändå värva resenärer i Sverige.
Redan nu är det många svenskar som
börjar sin sällskapsresa i Köpenhamn.
Därmed har jag inte riktat någon kritik
mot dessa resenärer eller mot de mycket
bra resebyråer som finns i vårt
grannland. Men det kan bli ännu
många fler som kommer att börja
sin resa från Köpenhamn, utanför den
svenska kontrollen, om här ovillkorligen
skall lagstiftas så att resorna i vårt
land blir onödigt dyra. Ty detta att resorna
genom lagstiftningen blir dyrare
är också något allvarligt.

Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen av herr Carlsliamre.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Herr Sveningsson tillhör
förvisso de ambitiösa ledamöter av
denna kammare som läser remissyttranden
och allt som finns tryckt i sådana
avseenden. Men jag är inte säker på att
herr Sveningsson alltid drar de rätta
slutsatserna av vad han läser. Det är
klart att han inte vill försvara de s. k.
reseskandalerna, men bara om man inte
vill dra konsekvenser av vad som har
skett på området, kan man uppträda
som herr Sveningsson gjorde.

Skandalresorna eller reseskandalerna
— vilket man nu vill kalla det —
berör enskilda människor som förlorar
arbetsinkomst och som många gånger
blir sittande, om inte på en öde ö så
dock på platser där de vistats på semester
och varifrån de borde ha kommit
hem snabbare. Det kan inte vara
rimligt att man inte gör någonting för
att täppa till de luckor som finns för
närvarande. Det förslag till lag som
handelsministern har lagt fram är väl
motiverat mot bakgrunden av vad som
hänt.

Herr Sveningsson kom in på de små
bussföretagen. Jag skall gärna hålla
med honom om att problemets kärna
inte ligger där. Men det framgår också
av utskottets utlåtande. Utskottet räknar
med att det skall finnas möjligheter
för bussföretagen att inte behöva
satsa de 200 000 kronorna som det här
är fråga om. Vi inom utskottet är också
angelägna att understryka att bussföretagen
i regel skött resorna mönstergillt
— det är inte dem som anmärkningarna
gäller. Det har onekligen varit alldeles
för lätt att starta resebyråföretag.
Man har inte behövt några stora kapital
för att klara starten och så har man
genom att skjuta utgifterna framför sig
hamnat i den situationen att man till
sist inte kunnat klara betalningen, vilket
har gått ut över de resenärer som
anlitat dessa resebyråer.

Herr Sveningsson sade att det köps
dåliga varor utan att man fördenskull
behöver lagstifta mot det. Men, herr
Sveningsson, när det gäller varor i allmänhet
förekommer oftast någonting
som heter varudeklaration, och det kan
man med bästa vilja i världen inte säga
att det gör i detta avseende även om en
del resebyråer har auktorisationsmärke.

Herr Sveningsson säger vidare att det
är en orimlig siffra att 4 000 personer
skulle ha råkat ut för reseskandaler.
Jag tror också att den siffran, om den
nu skall tas på allvar, är överdriven.
Men om det är 400 eller 40 som råkar i
en sådan situation att de hamnar i ett

Torsdagen den 25 maj 1967

Nr 32

Ang. ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet

främmande land och att det företag
som fått pengar av dem inte kan ordna
deras hemresa, då är det väl angeläget
att det lagstiftas. Det är inte antalet
i och för sig som är avgörande, utan
vad som motiverar lagstiftningen är det
förhållandet att människor utlämnas på
det sätt som skett.

Handelsministern har också sagt
ifrån att siffran inte är hög, men att
det inte är det som är avgörande i detta
fall.

Från resebyråföreningen har man
sagt att man inte vill ha denna anordning,
och man tycker att nuvarande
förhållande med 100 000 kronor som
grundplåt för auktorisationen borde
vara tillräckligt. Det har emellertid inte
varit tillräckligt, och då får man väl
finna sig i att även företag som är
auktoriserade och välskötta måste ge det
grundkapital som behövs för att man
skall kunna ordna på bästa möjliga sätt
för de människor som i annat fall drabbas
av skandalresorna.

Det har sagts i en tidningsartikel
och i en skrivelse som kommit riksdagsledamöterna
till handa, att det
skulle kosta ungefär 80 miljoner kronor
i garantisummor för de företag det gäller.
Jag tar inte herr Sveningssons siffra
med 4 000 för gott och ännu mindre
resebyråföreningens siffra på 80 miljoner
att ställas till förfogande som garantibelopp
i detta sammanhang.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till tredje lagutskottets förslag.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Uppgiften att cirka
4 000 resenärer om året skulle ha varit
utsatta för skandalresor är ingen siffra
som jag hittat på. Den finns i propositionen.
Jag har heller inte till någon
del byggt mitt anförande på det propagandamaterial
som vi fått oss tillsänt.

Herr Göran Karlsson beskyllde mig
inte för att jag ville hålla skandalrese 4

Första kammarens protokoll 1967. Nr 32

företagen om ryggen och gynna dem,
men det var inte långt ifrån. Det skulle
vara intressant att veta om utskottet har
någon bedömning av hur många som
under låt oss säga de senaste fem åren
har varit utsatta för vad som här kallas
skandalresor. Jag har ingen siffra,
men som jag sade i mitt första anförande
tror jag att man här överdrivit
och överdimensionerat.

Det är gott och väl att skapa trygghet
på olika områden, det är vad vi vill ha.
Men jag vill bestämt ifrågasätta om det
går att skapa hundraprocentig trygghet
i alla sammanhang när det gäller en
sådan rörelse som den stora sällskapsreserörelsen.

Herr Karlsson erinrade om den varudeklaration
som finns i andra sammanhang.
Jag tycker att vi har en varudeklaration
här, ty de som är auktoriserade
sköter resorna på ett enastående
bra sätt.

Herr Göran Karlsson uttalar sig på
ett sådant sätt som om det skulle ha
förekommit att människor som rest ut
sedan inte kunnat komma hem igen.
Jag undrar om man skall tolka det så.
Alla resenärer har ju kommit hem igen
på ett eller annat sätt. Ingen som forslagts
ut av något enda resebyråföretag
har behövt stanna kvar i främmande
land. Jag anser att hela resebyråbranschen
i stort sett fungerat på ett enastående
bra sätt. Verksamheten har allmänhetens
stora förtroende. Det framgår
också därav att dessa resor ökar
år från år. De har t. o. m. ökat så kraftigt
att det har vädjats till min bänkkamrat
finansminister Sträng att han
skall föreslå en extra beskattning på
dessa resor, vilket jag livligt hoppas att
han icke skall göra.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Visst har, herr Sveningsson,
resenärerna kommit hem,
men de har inte kommit hem på bekostnad
av de resebyråföretag till vilka de

Nr 32

Torsdagen den 25 maj 1967

Ang. ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet

betalt sina avgifter, utan samhället och
andra har fått ta hand om dem. Konsulaten
har fått förskottera deras hemresa.

Dessutom, herr Sveningsson, kan man
inte komma ifrån att människor som
varit utlämnade åt dessa resebyråföretags
obskyra verksamhet dels har fått
försätta tid i främmande länder, medan
deras anhöriga varit oroliga för dem,
och dels förlorat viss arbetsinkomst på
grund av att de inte kommit hem i tid.

Jag tycker att detta är tillräckliga
skäl för att genom lagstiftning söka
åstadkomma en bättre ordning på detta
område.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Jag har avlämnat en
blank reservation, som jag vill kommentera
med några ord.

Den betydande expansion inom resebyråbranschen,
som har förekommit
här i landet under 1950-talet, har i stort
sett skett tämligen friktionsfritt. En och
annan s. k. reseskandal har likväl förekommit
under årens lopp. Detta har
dock tidigare icke väckt någon större
uppmärksamhet. Det är först under de
senaste tre åren, herr Sveningsson, som
åtskilliga missförhållanden i samband
med resor konstaterats, däribland några
fall av mycket allvarlig karaktär som
fått stor publicitet i pressen och som
väckt en betydande indignation hos allmänheten.

Jag har ingenting att erinra mot utskottets
uppfattning att det krävs ett
ingripande genom lagstiftning för att
stävja missförhållandena. Man kanske
enklast kommer till rätta med problemet
om man som ett obligatoriskt villkor
för rätten att få utöva denna verksamhet
inom resebranschen uppställer
att ekonomisk säkerhet ställs. Jag delar
också utskottets uppfattning att lagens
största betydelse kanske ligger just däri
att den kan bidra till en sanering av
branschen.

Jag har, herr talman, begärt ordet
närmast för att yttra mig om dispens -

regeln i paragraf 3 i förslaget. Här åsyftas
främst sällskapsresor av den typ
som omnämns i motionerna I: 826 och
II: 1030 samt i högermotionen I: 827,
d. v. s. resor som anordnas av lokala
mindre bussföretag vid speciella tillfällen
i anslutning till något idrottsevenemang
eller dylikt. I den sistnämnda
motionen står det bl. a. att
den vaga formuleringen i 3 § bör föranleda
riksdagen till uttalande i den
riktningen att »synnerliga skäl» icke
endast skall avse de enstaka fallen som
av departementschefen angetts utan
också innefatta bl. a. sådana resetjänster
och företag som anordnas i utrikes
bussresor varvid relationerna mellan
sådana företags omfattning och säkerhetsbeloppets
storlek skall beaktas.

Jag vill gärna säga att utskottet i motiveringen
beaktat denna form av mindre
resetjänst och uttalat att man bör gå
varsamt fram vid bestämmandet av säkerheten
samt medge erforderliga lättnader
så att man undviker de ogynnsamma
verkningar som annars lätt kan
bli följden. Jag hade emellertid för
min del gärna sett att utskottet hade
preciserat ett minsta belopp, som för
denna del av verksamheten måste ligga
ofantligt mycket lägre än det belopp
som föreslagits och som naturligtvis
också bör stå i rimlig proportion till
företagets omsättning. Man kanske också
borde ha sagt att om synnerliga
skäl föreligger kan man helt efterge
kravet på säkerhet. Nu har som sagt
utskottet skrivit hårt i denna del, och
man får anta att den nämnd som skall
hålla i det hela i kommerskollegium,
skall iaktta en mycket stor försiktighet
i sin bedömning. Går man inte mycket
långt ner i säkerhetskravet för denna
kategori och ställer säkerheten i rimlig
proportion till omfattningen av den
bedrivna verksamheten, så kommer alla
dessa väl skötta mindre företag att bli
helt utslagna av de större företagen.
Då åstadkommer man en allvarlig konkurrensbegränsning
som ingen människa
önskar i en starkt expanderande

Torsdagen den 25 maj 1967

Nr 32

Ang. ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet

bransch. Det kanske finns anledning för
riksdagen att följa utvecklingen på
detta område med uppmärksamhet.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag skall försöka fatta
mig kort, men i anledning av den diskussion
som förts här har jag faktiskt
behov att understryka några ting.

Det är givet att bakgrunden till de
ingripanden som förordades i propositionen
och som utskottets majoritet ansett
sig kunna tillstyrka har varit vissa
missförhållanden på detta område. Det
har varit, det kan inte bestridas, en rad
reseskandaler i samband med sällskapsresor.
Det kan inte heller bestridas att
enskilda resenärer härigenom har kommit
i kläm, utsatts för svårigheter som
knappast är att jämställa med att en
konsument väljer en felaktig vara här
i landet, utan konsekvenserna kan bli
mera allvarliga för de enskilda resenärerna.
Därtill kommer att dessa skandalresor
uppmärksammats inte bara i
vårt land utan också väckt en inte särskilt
önskvärd publicitet utomlands i
vissa sammanhang, vilket sannerligen
kan vara till viss skada för vårt lands
anseende.

Den första fråga man ställer sig då är
ju: Behövs verkligen åtgärder för att
komma till rätta med detta problem,
för att skydda resenärerna och undvika
— eller i varje fall minska —
riskerna för skandalresor? Jag erkänner
utan vidare att antalet resenärer
som berörs troligtvis är mycket litet, om
man ser det i förhållande till det totala
antalet. En del uppskattningar har
gjorts, och jag vill inte säga att antalet
på något sätt är särskilt imponerande.
Men även något tusental resenärer som
kommer i svårigheter kan åberopas, och
har ju även åberopats av opinionen,
som skäl för ett ingripande. Jag måste
säga att själv var jag ytterst tveksam
om något skulle göras eller ej i detta
sammanhang. Jag frågade mig: Borde

man inte ge branschen en chans att genomföra
en sådan sanering? Trots att
det gjordes inte så få framställningar
till mig i handelsdepartementet sade
jag i det längsta att jag ville avvakta
utvecklingen och se om inte de här
missförhållandena i själva verket kom
att undanröjas genom åtgärder av branschen
själv. Men det blev inte fallet.
Jag erkänner gärna att mot de av
branschen auktoriserade företagen ingen
rimlig anklagelse kan riktas för att
de skulle ha misskött sin verksamhet.
Men när ändå ingen rättelse kom till
stånd och när det föreföll att finnas
en ganska stark opinion för ett ingripande,
sade jag mig själv att jag väl
inte skulle tveka längre utan att något
måste ske på detta område.

Då uppkom omedelbart frågan vad
man kan göra och på vilket sätt man
i så fall kan komma till rätta med rådande
missförhållanden. Såvitt jag förstår
finns det två vägar att gå.

Den ena är att helt enkelt införa något
slags statlig eller offentlig auktorisation.
Den vägen bedömde jag för
egen del som nästan omöjlig, i varje
fall om det gällde att på kort sikt komma
till rätta med missförhållandena.
Jag vill parentetiskt här inskjuta att hur
bra bussföretagen än är, så redovisas
ju exempelvis i sällskapsreseutredningen
från 1950-talet åtskilliga fall av
skandalresor även med bussar.

Jag ansåg själv att ett obligatoriskt
auktorisationssystem i första hand medför
stora risker för begränsning av
nyetablering och konkurrens, betydligt
större risker än den väg som nu finns
anvisad i utskottsutlåtandet på grundval
av propositionens förslag. Jag tyckte
inte att det gärna kunde komma
i fråga att skapa ett obligatoriskt auktorisationssystem,
i varje fall inte utan
att staten antingen helt svarade för
auktorisationen av ett sådant system
eller på annat sätt fick bära ett centralt
ansvar för auktorisationen. Man kan
inte bortse ifrån att ett sådant system
skulle kunna uppfattas som om staten

Nr 32

Torsdagen den 25 maj 1967

Ang. ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet

stod som garant i fråga om företagens
sätt att sköta verksamheten, och det
ansåg jag inte lämpligt att medverka
till. Om man ville gå den vägen skulle
det i varje fall förutsätta en offentlig
administration som det skulle ta tid
att bygga upp och som skulle kräva ytterligare
utredning. Dessutom skulle det
innebära sådana olägenheter som jag
nyss berört.

Det var därför jag stannade inför
tanken att ha ett så enkelt förfarande
som möjligt och utgå ifrån att de som
vill engagera sig i ifrågavarande verksamhet
också kan förväntas ha några
ekonomiska resurser att göra det. Därmed
valde jag vägen att föreskriva ett
garantibelopp, för vilket minimigränsen
sattes till 200 000 kronor. Jag tror
inte det är någon större risk för att
härigenom så många reseföretag, som
vissa företrädare för branschen velat
göra gällande, skulle komma att försvinna.
Jag bedömer det emellertid
som en mindre olägenhet, om så sker,
eftersom denna verksamhet ändå kommer
att bjuda på tillräcklig konkurrens
mellan de företag som blir kvar
i branschen. Detta känner jag mig helt
övertygad om.

Man kan också fråga sig var gränsen
för garantibeloppet skall sättas. Det
blir naturligtvis en avvägningsfråga. Yi
har stannat för 200 000 kronor såsom
minimum. Vi har velat ha så enkla
regler som möjligt — schabloner med
andra ord — för att slippa en detaljprövning.

Huvudsyftet med minimikravet på
200 000 kronor är att erhålla en viss
ekonomisk standard hos de företag
som ägnar sig åt denna verksamhet
när den sträcker sig — observera det
— utanför de nordiska länderna. För
resor inom Norden uppställs ju inga
sådana villkor. Vid synnerliga skäl kan,
sade vi i propositionen, ett lägre belopp
vara tillräckligt. Den dispensmöjligheten
är avsedd att tillämpas i undantagsfall,
där kravet på säkerhet kan
sänkas under de 200 000 kronorna utan

att man därför gör avsteg från huvudprincipen
om den ekonomiska standarden
hos reseföretagen. Jag kan väl föreställa
mig enskilda reseföretag, där icke
en så hög gräns som de 200 000 kronorna
behöver fixeras.

Utskottet har godtagit lagförslaget på
den punkten men föreslagit en tillämpning
som är något mindre rigorös än
den som jag förordat i propositionen.
Jag kan för egen del ha förståelse för
en något liberalare syn, om jag får uttrycka
mig så, beträffande regleringen.
Jag skall därför inte göra några invändningar
mot att lagen tillämpas så
att ett mindre företag i enstaka fall
skall kunna anordna en sällskapsresa
utanför Norden utan att behöva ställa
så stor säkerhet som 200 000 kronor.
Jag vill samtidigt understryka att ett
sådant synsätt inte får leda till att fältet
är fritt för småföretagen inom branschen
att bedriva reseverksamhet utan
full säkerhet. Det är ju, uppriktigt sagt,
resenärernas intressen vi vill slå vakt
om och ingenting annat. Om inte administrationen
av regleringen skall bli alltför
betungande måste bedömningen av
säkerheterna göras ganska schablonmässigt.
För att begränsa övervakningen
av företagen till en rimlig nivå måste
säkerheten bestämmas så högt att variationer
i omfattningen av företagets reseverksamhet
inte genast behöver medföra
att säkerheten måste ändras för
detta företag.

När jag har läst utskottets utlåtande
har jag inte funnit någonting som strider
mot vad jag nyss har sagt, och jag
finner det angeläget att den reglering
på försök som vi nu är beredda att ta
ställning till inte innebär att den tilllämpande
myndigheten skall tvingas att
från fall till fall avväga säkerheten för
varje enskilt företag utan att i stället
myndigheten får tillämpa enkla tumregler
och därvid begränsa avstegen
från 200 000-kronorsgränsen till undantagsfall,
där upprätthållandet av kravet
skulle medföra alldeles påtagliga
olägenheter. Jag tror att detta i prak -

Torsdagen den 25 maj 1967

Nr 32

Ang. ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet

tiken inte kommer att visa sig vara
något alltför stort problem.

Herr talman! Det var vad jag ansåg
önskvärt att framhålla i detta sammanhang.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Vad som väcker uppmärksamhet
och föranleder det största
bekymret och mycket skriverier i tidningarna
är de s. k. skandalresorna, resor
där resebyråerna inte kan fullfölja
en redan påbörjad resa. Man kan naturligtvis
ha olika meningar om hur
detta problem skall bemästras. Jag måste
medge att jag liksom handelsministern
var tveksam om man över huvud
taget skulle vara med på att här införa
lagliga begränsningar. Jag har för några
år sedan i Nordiska rådet varit med
om att avstyrka förslag om obligatorisk
auktorisation, och man kan ifrågasätta
om inte detta också är i strängaste laget.
Emellertid har jag ansett mig kunna
med vissa modifikationer biträda det
förslag som har förelegat. Jag kan med
tillfredsställelse konstatera att utskottsutlåtandet
i frågan förefaller mycket
väl avvägt och försett med bestämmelser
som syftar till att ge de föreslagna
reglerna en önskvärd smidighet. Jag
tror nämligen att detta är alldeles nödvändigt,
så skiftande som researrangerandet
är.

I anslutning till den planerade reklamationsnämnden
skulle jag vilja nämna
en del malörer av annat slag än s. k.
skandalresor, malörer som har inträffat
hos både större och mindre reseföretag
och som kan vara förtjänta av uppmärksamhet
i en sådan här reklamationsnämnd.
När en sällskapsresa kommer
till en fjärran ort, belägen långt från
Sverige, befinns det emellanåt att t. ex.
hotellrum saknas för en del av deltagarna
i resan, kanske för ett stort antal
deltagare, eller att bekvämligheter, som
man har betalt för i förväg på utpekade
hotell, inte går att få o. s. v. Det innebär
ju inte någon katastrof, men för

den enskilde resenären utgör dessa händelser
obehagliga och många gånger
mycket pinsamma fataliteter.

Om resenären klagar hos researrangören,
hänvisar denne inte sällan till
vad som står i prospekten, nämligen att
han är en förmedlare mellan resenären
å ena sidan samt hotell- och kommunikationsföretag
å den andra sidan.
Ibland ordnas en sådan här liten sak
upp, särskilt om det gäller väl ansedda
och konsoliderade reseföretag. Inte sällan
ebbar dock det hela ut med att vederbörande
företag framför sitt beklagande.
Resenären, som har fått sitta
emellan, är emellertid inte särskilt förtjust
över ett sådant slut. Han vill ha
kompensation för den lidna förlusten,
även om den inte är stor. Han vill ha
tillbaka de pengar som han har betalt,
även om det inte är mycket. Ordnas det
inte spontant eller efter påstötningar,
är spörsmålet för bagatellartat för att
resenären skall ge sig in i någon rättegång.
Han bryr sig således inte om att
stämma reseföretaget för en sådan liten
fordran, utan han får knyta handen i
byxfickan och tiga.

Ja, herr talman, det var i korthet vad
jag ville peka på i detta sammanhang.
Påpekandet grundar sig på en inte så
liten erfarenhet av sådana här resor.
Just i dessa fall skulle en reklamationsnämnd
ha en stor uppgift, alltså när det
gäller relativt små men för den enskilde
ändå känsliga fataliteter, som har inträffat,
men som han inte gärna vill
blanda in rättsväsendet i. Jag instämmer
därför med utskottets uttalande att
en reklamationsnämnd bör komma till
så snart som möjligt, och jag gör det
med det tillägg som återfinns i vad jag
nu har anfört.

Herr HtiBINETTE (h):

Herr talman! Efter allt som har sagts
i denna fråga är det kanske inte så mycket
att tillägga. Jag vill bara deklarera
att jag instämmer i vad reservanten säger.
Jag tror att en frivillig auktorisa -

Nr 32

Torsdagen den 25 maj 1967

Ang. ställands av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet

tion är bättre än en lagstiftning. Det är
precis som herr Lundström framhåller,
nämligen att man lagstiftningsvägen bara
kommer åt återbetalning av förskott
och kanske transporten hem om resenärer
blir fast utomlands. Är det dåligt arrangerade
resor i övrigt och man inte
får den utlovade standard som man har
betalt för, kan ingen genom lagstiftningen
få rättelse i en sådan sak.

Det är märkligt att statsrådet Lange
i sitt anförande påstår att det har förekommit
sådan publicitet kring detta
problem. Det verkar som om det just
var publiciteten som utövade påtryckning
på honom när han skrev propositionen.
Jag tycker att det är ganska
svagt att använda en sådan argumentering.
Vidare säger han — och det förvånar
mig mest — att man dessutom har
fått en obehaglig publicitet utomlands
som är till skada för vårt lands anseende.
Vad är det som har tilldragit sig i
Sveriges land och i Stockholm på sista
tiden som har skadat vårt land genom
den publicitet det har fått? Det skulle
jag vilja fråga. Det är nog helt andra
skador än vad en reseskandal kan åstadkomma.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Det är en övertro att göra
gällande att man med en sådan här
åtgärd skulle komma till rätta med alla
missförhållanden i branschen. Det har
inte varit syftet med den föreslagna lagen.
Vad vi velat göra är att skydda resenärerna
från de påtagliga missförhållanden
och de olägenheter som de utsätts
för när de blir kvar på en plats
dit de förts och inte kan komma hem.

Har ett reseföretag på annat sätt missskött
sig, finns det möjligheter — om
missförhållandena är av grav art — att
gå till domstol och få prövat huruvida
resebyråns utfästelser när resan kontrakterades
verkligen också uppfyllts.
Därvidlag är det ingen ändring. Om syftet
varit något annat än det jag nyss
nämnde, skulle det behövts en helt annan
typ av lagstiftning.

Man kan väl inte förbise att några av
de mindre nogräknade företagen har
utsatts för en besynnerlig publicitet,
t. ex. i spansk press och även i Grekland,
erinrar jag mig. Det har gjorts
gällande att vi har en lagstiftning genom
vilken vi försöker hindra hotellföretag
som inte har förutsättningar
o. s. v. att erbjuda sina gäster vad de
har rätt att fordra. Vad det gäller är ju
researrangörer som skickar ut resenärerna''
vind för våg, och det är ju litet
skillnad.

De andra parallellerna som herr
Hiibinette försökte dra får stå för hans
egen räkning.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Bara några ord till!
Herr Lundström förde i den här debatten
in resonemanget att många resenärer
i sällskapsresor är missbelåtna med
att de inte när de kommer fram får de
rum och den bekvämlighet som de räknat
med. Jag har inte någon som helst
anledning att försöka uppträda som försvarsadvokat
för dessa sällskapsresebvråer,
men jag förstår litet av hur
svårt det är att bedriva sådan verksamhet.
Jag vill säga som jag sagt i något
annat sammanhang att de som reser på
sällskapsresor nog bör ha klart för sig
att det inte är riktigt detsamma att köpa
en sällskapsresa som att köpa ett kilo
kaffe eller ett kilo socker i affären där
de brukar handla. Det är en annan
mentalitet i söderns länder när det gäller
att stå för avtal och sådana saker än
vi är vana vid i vårt land, och det bör
man ta med i beräkningen.

Det var intressant att höra att statsrådet
Lange var tveksam innan han läde
fram detta lagförslag. Han nästan
bad om ursäkt för att han gjort det. Han
framhöll att det nog ändå är något tusental
svenskar som varje år råkar ut
för vad man kallar reseskandaler. Jag
tror att den siffran är överdriven, utan
att på något sätt försvara dessa skandalresor,
vilket jag redan sagt. Det skulle

Torsdagen den 25 maj 1967

Nr 32

Ang. ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet

inte vara svårt att visa upp exempel på
att människor kommer i kläm även i
andra sammanhang på grund av att de
gör affärer som de inte borde göra.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Till herr Sveningsson
vill jag säga att min anmärkning inte
gällde resenärer som inte fått de bekvämligheter
som de räknat med utan
dem som inte fått vad de betalat för,
vilket är en viss skillnad, och att de begär
få ersättning för vad de betalat för
mycket tycker jag är rimligt. Det kanske
inte rör sig om så stora kostnader att
de vill gå till domstol med saken. Det
gäller inte bara rum med extra bekvämligheter
såsom bad eller dusch, vilket ju
resebyråerna brukar ta extra betalt för.
Naturligtvis är jag medveten om att resebyråerna
har svårigheter, särskilt när
det gäller utomeuropeiska resor, men
även i fråga om resor till vissa länder
i Sydeuropa kan det uppstå problem.
Men det märkliga är att sådana här problem
ytterst sällan uppstår för väletablerade
och välskötta företag. Sådana resebyråer
betalar tillbaka en viss ersättning
om standarden inte är vad som
utlovats. Andra struntar helt enkelt i
detta och litar på att svenskarna är så
snälla att de inte går till rätten med sådana
saker, och så ebbar det hela ut.

Jag vill säga till handelsministern att
jag trodde att reklamationsnämnden
skulle kunna ta upp även sådana mera
bagatellartade spörsmål. I varje fall har
jag velat få antecknat till protokollet
att jag hoppas den kommer att göra det.
Jag tror nämligen att det skulle ha en
viss betydelse för resenärernas trevnad
och dessutom eventuellt befria vårt
rättsväsende från många struntsaker
som det bar nog av redan förut.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Endast ett klargörande
för att inget missförstånd skall föreligga! -

Avsikten är inte, som herr Lundström
tycktes tro, att man hos reklamationsnämnden
skulle kunna anhängiggöra
talan mot en resebyrå för att man inte
fått den standard som man trott sig
köpa. Den garanti som ligegr i reklamationsnämndens
verksamhet skall bestå
i att nämnden snabbt kan ta ställning
till om sådana förhållanden föreligger
att pengar måste utanordnas för
att resenärer skall kunna ta sig hem
och inte behöva sitta strandade på ett
flygfält utomlands eller för all del också
ta ställning till om man skall hjälpa
resenärer som har betalat sin resa och
får sitta på Bromma eller Arlanda och
vänta på utresa när något företag inte
kunnat fullgöra sina förpliktelser. Däremot
skall nämnden inte granska standarden
— det tror jag skulle förutsätta
en så omfattande och besvärande
administrativ apparat att jag inte vill
rekommendera det.

Jag fäste mig vid att herr Lundström
sade att många resenärer som inte klagar
— i varje fall inte klagar så att det
hörs — ändå är mycket missnöjda därför
att de inte ansett sig ha fått vad de
trodde sig betala för. Sådant har ofta
berott på att reseföretagen inte haft tillräckliga
resurser. Det kan hända att en
bieffekt av den föreslagna åtgärden blir
att en del sådana resebyråer försvinner,
och det tror jag vi alla skulle hälsa med
tillfredsställelse.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Att reklamationsnämnden
skall ha de uppgifter som handelsministern
anger är jag klart medveten
om, men jag tänkte att den möjligen
också skulle kunna ta upp mindre saker.
På andra områden finns det reklamationsnämnder
som tar upp just
sådana fall där någon anser att ett visst
arbete icke har utförts tillfredsställande.
En del av dessa nämnder är »domstolar»,
som har tillsatts av vederbörande
branschorganisationer, andra
kan bara göra uttalanden som ändå kan
ha en viss betydelse.

Nr 32

Torsdagen den 25 maj 1967

Ang. ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet

Till sist vill jag säga att det tyvärr
inte bara är hos misskötta reseföretag
med dålig ekonomi som sådana saker
kan förekomma som jag tidigare beskrev.
Jag har personlig erfarenhet av
ett sådant fall, där en mycket ansedd
resebyrå efter diverse skriverier oss
emellan erbjöd mig en ersättning som
jag inte alls var ute efter — jag ville
bara protestera mot behandlingen av
resenärerna. Det erbjudandet kom efter
åtskillig brevväxling, så någon spontaneitet
var det inte fråga om. Jag avser
därmed inte att beskylla väl etablerade
företag för att normalt göra på det sättet.
Då slipper visserligen resenärerna
betala, men i ett sådant fall som jag
nämnt — inte i mitt fall men i liknande
— kunde det ha varit bra att ha en instans
av något slag som man hade kunnat
vädja till.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är ledsen att jag tar
till orda ännu en gång, men jag vill
klara upp ett missförstånd mellan herr
Lundström och mig, som kanske delvis
är mitt fel.

Det finns två nämnder. Jag talade om
resegarantinämnden som har att ta ställning
till när pengarna skall utanordnas.
En annan sak är att man inom ramen
för konsumentinstitutets verksamhet
har tänkt sig att följa denna verksamhet
genom en reklamationsnämnd. Från
dess sida kan såvitt jag förstår knappast
några direkta åtgärder komma i fråga.
Däremot bör den nämnden upplysningsvägen
på ett ganska effektivt sätt
kunna ge konsumenten ett råd.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag är tacksam för den
upplysningen. Den undanröjer ett missförstånd
som tydligen har förelegat mellan
oss.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talman -

nen jämlikt därunder förekomma yrkanden
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Carlshamre vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herrar Hubinette och Sveningsson
begärde votering, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Carlshamre
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr
33, i anledning av motioner angående
skolungdomens ferieresor, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial
nr 24, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss staten tillhörig fast egendom.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 35, i anledning av motioner om
ett centralt granskningsorgan för instru -

Torsdagen den 25 maj 1967

Nr 32

Ang. formerna för den statliga representationen

ment använda vid psykologisk testning
inom statsförvaltningen; och

nr 36, i anledning av väckta motioner
om arbetsvärdering inom den statliga
sektorn.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. formerna för den statliga representationen Föredrogs

ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 37, i anledning
av väckta motioner angående formerna
för den statliga representationen.

I de till allmänna beredningsutskottet
hänvisade likalydande motionerna
I: 663, av fru Hamrin-Thorell m. fl.,
och 11:843, av fru Nettelbrandt m. fl.,
hade anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära en utredning
av formerna för den statliga representationen
och i vilken mån särskild
ersättning för representationsarbete
borde utgå.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna
1:663 och 11:843 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herr Eric Gustaf Peterson, fru
Hamrin-Thorell och herr Hamrin i Kalmar,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till de
likalydande motionerna 1:663 och II:
843 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära en utredning av formerna för
den statliga representationen och i vilken
mån särskild ersättning för representationsarbete
borde utgå.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag inser att det är lätt
att göra sig lustig över den motion som
föranlett allmänna beredningsutskottet

att avgiva föreliggande utlåtande. Som
gammal journalist förstår jag, hur frestande
det skulle vara att sätta en tidningsrubrik
över detta motionsuppslag
av ungefär följande lydelse: »Bort med
landshövdingskorna!» och som underrubrik:
»Låt ambassadriserna gå samma
väg!»

Men, herr talman, jag vågar påstå att
det varit oss fjärran att ens snudda
vid landshövdingskornas eller ambassadrisernas
kompetens att sköta representation
eller att ens ifrågasätta konserverandet
av sådana gamla goda traditioner
som representation eller privat
gästfrihet.

Vår motivering är en helt annan. Vi
anser att systemet för den statliga representationen,
som gäller bl. a. ute i
länen för Konungens troman liksom
för ambassadernas tjänstemän och andra
högre tjänstemän, är otidsenligt och
i framtiden inte kan fungera på samma
sätt som nu. Denna uppfattning har
flera orsaker.

På den representativa tjänstemannens
hustru vilar mycket betydande
arbetsuppgifter som blivit allt tyngre
ju svårare det blivit att få hushållshjälp.
Det är inte stor glädje att få pengar för
att betala sådan hemhjälp när det inte
går att uppbringa någon.

Vidare har dessa tjänstemäns hustrur
allt oftare ett eget yrke samt en lång
utbildning med åtföljande studieskulder
bakom sig.

Det nuvarande representationssystemet
innebär att hustrun i icke så få
fall får upphöra med sitt arbete för att
sköta sin mans representation •—• eller
rättare sagt statens representation —
utan någon ersättning alls. De ersättningar
som utgår är ämnade att täcka
direkta kostnader.

Några tjänstemäns hustrur har begärt
tjänstledighet från sina befattningar —
statliga eller kommunala vilket dock
förvägrats dem. Detta innebär att vederbörande
faller ur karriären och inte
kan tjänstgöra, vilket bl. a. betyder att
hon mister sin pension, Av mannens

Nr 32

Torsdagen den 25 maj 1967

Ang. formerna för den statliga representationen

pension får hon ju som bekant högst
50 procent. Enligt motionärernas och
reservanternas mening bör under alla
förhållanden tjänstledighet beviljas.
Och varför bör inte fullgörandet av representationsuppgifter
som staten förutsätter,
ja, rent av fordrar, kunna räknas
som offentligt uppdrag?

Om man avstår från att anlägga
trånga synpunkter på statens representation
och försöker se den ur samhällsutvecklingens
synpunkt, kan man sätta
vissa frågetecken inför det nuvarande
systemet. Till en början: Skall staten
ha någon representation alls? Jo, det
tycker jag att den bör ha. Det är ett utslag
av gammal fin gästfrihet. Det ger
möjligheter att föra människor tillsammans
och skapa kontakter och utbyta
erfarenheter utanför deras arbetsområden.
Det är väl fördenskull som de
högre tjänstemännen får bostäder svarande
mot deras representationsskyldigheter.

Men bör inte representationen moderniseras?
Bör det åtminstone inte finnas
valfrihet att utnyttja dessa ofta
otidsenligt inredda slott och residens,
för att ta landshövdingarnas bostäder
som exempel. Jag är övertygad om att
slott och residens i framtiden kommer
att inredas och utrustas främst med
tanke på representation och att det ges
möjlighet för de högre tjänstemännen
att ha en privat bostad vid sidan, om
de så skulle vilja. Det bör naturligtvis
vara valfritt. Föredrar de att bo i dessa
ibland monstruösa våningar bör det
vara dem väl unnat.

I synnerhet om de skulle få välja en
annan bostad erbjuder sig alternativet
med någon annan än tjänstemannens
fru som representativ värdinna. Det kan
ju tänkas att just hon inte är road eller
tilltalad av uppdraget att sköta statens
representation. Åtar hon sig uppdraget
är det så mycket bättre, men då bör hon
också ha ersättning för detta och inte
bara tas i anspråk för en arbetstyngd
uppgift. Det är väl också rimligt att
den som vill behålla sitt förvärvsarbete

kan sätta någon annan i stället som representativ
värdinna.

Enligt min uppfattning har representationen
på högsta nivå ordnats på ett
fullt föredömligt sätt. Ingenting hindrar
att hustrun till en av regeringens ledamöter
ägnar sig åt det yrke som hon
utbildat sig för och väljer den bostad
som passar familjen. För statens representation
finns särskilda lokaler. Jag
tycker att någonting i samma väg skulle
kunna ordnas även ute i länen och på
ambassaderna. Jag erkänner att det är
svårare för ambassadörhustrurna och
hustrurna till tjänstemän som är anställda
i utrikesdepartementet men har
sin hemvist utanför landet att behålla
ett förvärvsarbete i främmande land.
Men en översyn av möjligheterna borde
väl ändå kunna göras.

En utredning av statens representation
över huvud är alltså befogad, herr
talman. Den skulle röra sig om formerna
för den statliga representationen
och i vilken mån särskild ersättning
för representationsarbetet skall
utges. Därför ber jag att få yrka bifall
till den reservation som är fogad till
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 37.

Herr HELLEBLADH (s):

Herr talman! Efter den högstämda
utläggning som fru Hamrin-Thorell hållit
skall jag försöka återföra detta ärende
till dess verkliga proportioner. Ärendet
är väl inte så stort som man kan
uppfatta det, åtminstone av det tal
som hållits.

Vid handläggningen av motionerna
1: 663 och II: 843 har utskottet haft att
taga ställning till frågan om utredning
av formerna för den statliga representationen
och i vilken mån särskild ersättning
för representationsarbete bör
utgå. Jag behöver inte redogöra för
motionernas innehåll. Det har fru Hamrin-Thorell
som talesman för reservanterna
redan förut gjort. Det slutar med
att man vill ha en utredning beträffande
dessa frågor.

Torsdagen den 25 maj 1967

Nr 32

Ang. formerna för den statliga representationen

Avlöningssystemet för tjänstemän inom
utrikesrepresentationen omlades
1963. översynen av utlandslönerna hade
uppdragits åt utrikesförvaltningens lönenämnd
och avsåg huvudsakligen att
komma fram till ett system för avvägningen
av de sammanlagda förmånerna
vid en befattning utomlands, med vilket
avsedd löneställning och standard
kunde nås med minsta utrymme för
subjektivt färgade bedömningar. Då det
emellertid inte kunde komma i fråga
att fixera utlandslönerna på så hög
nivå att hänsyn ej behövde tas till
tjänstemännens civilstånd och dylikt,
ansågs att utlandslönerna måste vara
behovsprövade med av tjänstemännen
upprättade budgeter som grund. Utöver
den fastställda normallönen föreslogs
att vid tjänstgöring utomlands
skulle utgå särskilda utlandsförmåner,
i vilka bl. a. barnbidrag, utbildningsbidrag,
barnresebidrag och hemresebidrag
ingick. Vidare föreslogs att medel
för representation skulle utgå i form
av särskilda bidrag ur ett för ändamålet
anvisat anslag. Representationsbidraget
föreslogs utgå för viss befattning
och avvägas med hänsyn till gift befattningshavares
behov. Någon differentiering
med hänsyn till tjänstemannens
civilstånd föreslogs inte. Representationsbidragen
skulle fastställas av
Kungl. Maj:t efter förslag av lönenämnden.

I proposition nr 75 till 1963 års riksdag
delade departementschefen lönenämndens
uppfattning samt anförde att
riktlinjerna för regleringen av representationskostnaderna
syftar till ett fastare
lönesystem med hänsyn tagen till
skiftande förhållanden på olika stationsorter.
Riksdagen godkände efter hemställan
av statsutskottet riktlinjerna för
lönesystemet.

Sedan år 1966 handlägger statens avtalsverk
frågor om utländsk änstemännens
och även landshövdingarnas löner,
vilka omfattas av avtalen med de
olika personalorganisationerna. För
sändebud skall enligt avtalet finnas

bostad med utrymme och möbler för
representation. Även landshövdingarna
har fri bostad. Däremot omfattas icke
representationsförmånerna av något avtal,
utan dessa regleras direkt genom
respektive departement.

Med hänsyn till vad som anförts finner
utskottet att vid den nyligen företagna
omläggningen av lönesystemet för
utlandstjänstemännen de synpunkter
som motionärerna framfört beaktats beträffande
diplomaternas hustrur och deras
arbetsinsatser.

Vad beträffar landshövdingarnas
hustrur anser utskottsmajoriteten inte
påkallat att en utredning för närvarande
tillsättes.

Det synes enligt min uppfattning
inte råda någon större brist på landshövdingar,
och om den reform som i
den senast avlämnade utredningen signalerats
kommer till stånd torde det
finnas ett ännu större antal att tillgå.
Det torde i stället vara så att man har
svårt att placera alla som vill komma
i fråga som landshövdingar.

Herr talman! Jag ber med det anförda
att få yrka bifall till allmänna
beredningsutskottets utlåtande.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag har aldrig blivit
kallad liögstämd förut, så jag borde
känna mig mycket smickrad av herr
Hellebladhs ord. Själv läste herr Hellebladh
upp delar av utskottets utlåtande,
och något mindre högstämt än
ett riksdagsutskottsutlåtande kan jag
absolut inte tänka mig. Jag föreställer
mig också att kammarens ledamöter
kan läsa innantill och att de också har
gjort det. Jag anser därför att herr Hellebladhs
anförande var onödigt. Men
eftersom det ändå har hållits vill jag
ställa en fråga.

Jag förmodar att herr Hellebladh är
tillräckligt modern för att ta ställning
i den s. k. könsrollsdebatten och väl då
gör det från den utgångspunkten att
även kvinnor någon gång kan komma

Nr 32

Torsdagen den 25 maj 1967

Ang. formerna för den statliga representationen

att bekläda högre tjänster här i landet.
Man behöver inte ha så förfärligt stor
fantasi för att tänka sig att vi kan få
en kvinnlig landshövding. Kvinnlig ambassadör
har vi ju redan haft. Om
vi skulle få en kvinnlig landshövding,
kan herr Hellebladh då hjälpa oss och
ge oss en anvisning på hur representationen
skall skötas? Skall hon ha dubbelarbete,
d. v. s. sköta landshövdingeämbetet
och dessutom servera kaffe etc.
i residenset i den utsträckning som erfordras?
Eller skall den som hon är
gift med sköta arbetet? Jag misstänker
att om han skulle göra det skulle han
prompt begära ersättning för vad han
lägger ned på statens representation.
Detta är inget skoj, utan det är en utveckling
som är fullt naturlig, och vi
hoppas väl ändå att den skall komma.

Att ersättning för statens representation
över huvud taget skall ha något
att göra med vissa herrars karriärlystnad
och önskan om att få bekläda ett
landshövdingeämbete, kan jag absolut
inte förstå. Man väljer inte landshövding
med tanke på hur hans fru är beskaffad;
gör man det då tycker jag vi är
illa ute.

Herr HELLEBLADH (s):

Herr talman! För att återföra debatten
till verkligheten skulle jag vilja fråga
fru Hamrin-Thorell om hon här i
kammaren skulle vilja tala om de verkliga
löneförmåner och representationsanslag
som en landshövding har. Hon
har inte med ett ord berört de kostnader
som det verkligen gäller. Jag vill vidare
bestämt bestrida att jag inte skulle
ha någon kännedom om den s. k. könsdebatten.
Jag är klart medveten om
att kvinnor kan bli landshövdingar, och
jag skulle gärna se att de blir det.
Det skulle inte medföra några större
problem för mannen att klara sig. Jag
skulle tro att om man lägger ihop representationsanslagen
och mannens lön
kommer man till en summa som är så
hög att inte ens 10 procent av landets
invånare har sådana inkomster.

När man gör sig till talesman för en
sådan grupp tror jag inte att man bör
ta så högstämda ord i sin mun.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag kan också börja på
att läsa innantill. Det är ju ett enkelt
sätt att föra en debatt. Här står i reservationen
att oavsett om eventuella kostnadsersättningar
bör föranleda tillägg
i representationsanslaget eller förändrad
lönesättning rör det sig här endast
om ersättning för extra kostnader för
representation.

Det har aldrig varit tal om att ge ersättning
för arbetsuppgiften representation,
utan det har varit fråga om ersättning
för de utlägg som vederbörande
tjänsteman har för denna representation.
Och det är ju en helt annan
sak än att diskutera om landshövdingarnas
löner är tillräckliga eller ej för
den standard som de skall hålla. Jag tycker
inte att den saken hör hit. Här
gäller det ersättning till en person
som utför ett uppdrag för statens räkning.

Herr HELLEBLADH (s):

Herr talman! Jag konstaterar bara att
inte talar fru Hamrin-Thorell för låglönegrupperna
i detta sammanhang!

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
enligt de därunder framkomna yrkandena
gjorde propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och god -

Torsdagen den 25 maj 1967

Nr 32

Ang. formerna för den statliga representationen

kändes en så lydande oinröstningsproposition: Den,

som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 37, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —109;

Nej— 16.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 260, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962
(nr 381) om allmän försäkring, m. in.,
såvitt propositionen hänvisats till lagutskott,
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 261, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 34 § arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1).

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 279, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition an -

gående bemyndigande att sälja viss staten
tillhörig fast egendom, in. in., jämte
i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 292, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om tryggande
av pensionsutfästelse m. m.; och
nr 293, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
flyttning av fordon i vissa fall.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial nr
35, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

statsutskottets memorial och utlåtanden
:

nr 119, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om ytterligare anslag på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1966/67 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

122, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1967/68;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1967/68;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag om anslag för budgetåret 1967/
68 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;
och

nr 125, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa löneanslag
jämte vissa motioner berörande lönegrupperingen; -

Nr 32

Torsdagen den 25 maj 1967

bankoutskottets utlåtanden:
nr 31, i anledning av motioner om
åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier; nr

32, i anledning av motioner angående
den ekonomiska politiken;

nr 40, i anledning av motioner angående
inkomsten från riksbanksfonden;
och

nr 42, över motioner i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående
komplettering av riksstatsförslaget för
budgetåret 1967/68, in. m.; samt

tredje lagutskottets memorial nr 48,
angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade ärenden
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.37.

In fidem
K.-G. Lindelöiv

KUNGL. BOKTR. STHLM I9G7-