Torsdagen den 25 maj. Sid
ProtokollRiksdagens protokoll 1950:22
RIKSDAGENS
** PROTOKOLL
1950
FÖRSTA KAMMAREN
Nr 22
25 maj.
Debatter m. m.
Torsdagen den 25 maj. Sid.
Ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden ............... 4
Uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten .............. 14
Riktlinjer för en tvångselearing med Tyskland .................. 37
Samtliga avgjorda ärenden.
Torsdagen den 25 maj.
Gemensam omröstning ang. anslag till byggnadsarbeten m. m. vid
statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården ........ 3
Bevillningsutskottets memorial nr 60, ang. uppskjutande av behandlingen
av vissa ärenden .................................... 3
Tredje lagutskottets memorial nr 21, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden ................................... 4
Bevillningsutskottets betänkande nr 59, ang. beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1950/51 m. m....................... 14
Första lagutskottets utlåtande nr 30, ang. allmänna riktlinjer för
en tvångselearing med Tyskland ............................ 37
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20, ang. villkoren vid övergång
från fjällägenhetsarrende till besittningsrätt .................. 52
1 Första kammarens protokoll 1950. Nr 22.
t
Torsdagen den 25 maj 1950.
Nr 22.
3
Torsdagen den 25 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.
Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 189 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:
Den som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:389 och 11:488 samtl:
390 och II: 485, såvitt de beröra medelsanvisningen
under förevarande anslag,
till Statens skolor tillhörande barnaoch
ungdomsvården: Byggnadsarbeten
m. m. för budgetåret 1950/51 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 660 000 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och
motionerna I: 389 och II: 488 samt I:
390 och II: 485, såvitt de beröra medelsanvisningen
under förevarande anslag,
till Statens skolor tillhörande barnaoch
ungdomsvården: Byggnadsarbeten
m. m. för budgetåret 1950/51 under femte
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 075 000 kronor.
Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 72;
Nej — 62.
Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 489, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 111 ja och 100
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 183 ja
och 162 nej, vadan beslut i frågan blivit
av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.
Justerades protokollet för den 19 innevarande
månad.
Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 330, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till en överenskommelse
angående intereuropeiska betalningar
och kompensationer för 1949/50
m. m.; samt
nr 331, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition till riksdagen angående godkännande
av en handelsöverenskommelse
mellan Sverige och det ockuperade
Japan.
Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
memorial nr 190 samt utlåtanden
nr 191 och 192.
Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 60, angående uppskjutande
till innevarande års höstsession av behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden.
Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter endast en
bordläggning.
4
Nr 22.
Torsdagen den 25 maj 1950.
Ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden.
På gjord proposition bifölls denna
hemställan.
Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i det nu föredragna
memorialet hemställt.
Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 61,
bankoutskottets utlåtande nr 21, jordbruksutskottets
utlåtande nr 52 och särskilda
utskottets utlåtande nr 1.
Ang. uppskov med behandlingen av vissa
ärenden.
Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
memorial nr 21, angående uppskov med
behandlingen av vissa utskottet tilldelade
ärenden.
I förevarande memorial hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte besluta
att till höstsessionen med innevarande
års riksdag uppskjuta behandlingen
av propositionerna nr 59, 60, 184, 209,
216 och 223 ävensom av de motioner,
som väckts i anledning av nämnda propositioner,
och av motionen nr 66 i
andra kammaren.
Herr HOLMBÄCK: Herr talman! I endast
tre av de ärenden, som föreslås till
uppskov i tredje lagutskottets memorial,
har det verkliga initiativet tagits
av utskottet. Anledningen till att utskottet
begärt uppskov är i samtliga dessa
tre fall, att ärendena skulle erfordra ingående
och långvariga debatter inom
utskottet. Jag anser mig böra påpeka,
att i ett av de tre fallen — det gäller
propositionen om ändringar i den ecklesiastika
boställsordningen —- uppskovet
till hösten torde komma att medföra
en saklig nackdel. Det är möjligt
att de nya reglerna i boställsordningen,
vilka röra arrendatorer av ecklesiastik
jord, på grund av uppskovet icke kunna
sättas i tillämpning förrän ett år senare
än om de behandlats nu under
vårsessionen.
I de övriga ärendena har initiativet
tagits av talmanskonferensen. Vid sam
-
manträde den 11 maj har talmanskonferensen,
med hänsyn till arten och omfattningen
av de ärenden, som måste
slutbehandlas under den återstående delen
av vårsessionen, funnit sig föranlåten
att rikta en vädjan till utskottet
att till höstsessionen uppskjuta behandlingen
av ytterligare vissa ärenden utom
de tre, som jag nyss berört. Motivet
till uppskovet är alltså icke hänsyn till
utskottets, utan till riksdagens arbete.
Det ena av de två ärenden det gäller >—
den nya fiskelagen med den lagstiftning,
som ansluter sig därtill — har utskottet
slutbehandlat. Samma dag, som talmanskonferensen
gjorde sin vädjan,
skulle trycklov ges på utskottets betänkande.
Ett uppskov till hösten med betänkandets
framläggande medför att ny
motionstid börjar löpa, och om nya motioner
skulle väckas, måste frågan om
fiskelagen behandlas inom utskottet på
nytt i de delar motionerna avse. Det
andra ärendet — den s. k. strandlagen
— hade, då talmanskonferensens vädjan
kom, varit föremål för en ingående
föredragning och utförliga debatter inom
utskottet, debatter, vilka i det närmaste
avslutats. Även i fråga om strandlagen
kommer ett uppskov till hösten
att innebära en förnyad behandling av
ärendet inom utskottet. Trots detta har
utskottet emellertid icke ansett sig böra
motsätta sig talmanskonferensens önskan,
och utskottet hemställer därför om
sådant uppskov i det memorial, som vi
nu behandla.
Att vi komma att skjuta på dessa två
ärenden —- jag föreställer mig att kammaren
kommer att följa utskottets anhållan
— medför emellertid vissa olägenheter
i sak, och det är närmast av
den anledningen jag begärt ordet.
I fråga om fiskelagstiftningen kommer
den tid att bli mycket kort, som
kommer att förflyta från det de nya
reglerna utfärdas och till den 1 januari
1951, då de äro avsedda att träda i
kraft. I lyckligaste fall, d. v. s. om icke
de redan av utskottet fattade besluten
måste rivas upp på grund av nya motioner,
kommer debatten i riksdagen att
kunna äga rum i slutet av oktober eller
Torsdagen den 25 maj 1950.
Nr 22.
5
Ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden.
början av november — jag förutsätter
då, att riksdagens talmän komma att
besluta att höstsessionen skall börja
den 16 eller 17 oktober. Den nya lagstiftningen
skulle då kunna promulgeras
vid mitten av november, d. v. s. i
bästa fall endast sex veckor innan den
skall träda i kraft. Detta är en utomordentligt
kort frist, när det gäller ett
så stort lagförslag som detta. Om det
skulle visa sig, att tiden mellan lagstiftningens
promulgation och dess ikraftträdande
skulle bli alltför knapp, finnes
emellertid möjligheten att skjuta på
tidpunkten för ikraftträdandet. Sådan
förskjutning ägde i fjol rum när det
gällde ändringarna i expropriationslagen
och hlir kanske i framtiden vanlig
för lagförslag, som framläggas vid en
vårsession men behandlas vid en höstsession.
Beträffande strandlagen ha vi — och
det är det viktigaste — att räkna med
olägenheter av uppskovet i två särskilda
hänseenden.
Kammarens ledamöter känna till att
principen i propositionen om strandla
gen, vilken är avsedd att bli av provisorisk
karaktär och av Kungl. Maj:t föreslås
att gälla till utgången av år 1952,
i korthet sagt är, att länsstyrelserna skola
äga förbjuda bebyggelse på visst avstånd
från stränder för åt! genom dylikt
förbud trygga allmänhetens intresse
att få tillträde till stränderna. Länsstyrelsen
skall bestämma, vilka strandområden
förbudet skall gälla och likaså
den sträcka från stranden, där byggnadsförbud
skall råda, dock så att länsstyrelsen
icke får gå utöver ett visst i
lagen bestämt maximalavstånd. Regeringen
föreslår att detta avstånd skall
bestämmas till 300 meter. Det är klart
att framläggandet av en proposition av
detta innehåll måste betyda en stark
hämsko på fastighetshandel, lantmäteriverksamhet
och byggnadsverksamhet å
synnerligen stora strandområden i riket.
Den enskilde vet ju icke val- ett
förhud kan komma att sätta in och känner
ännu mindre till hur stort det avstånd
blir, som förbudet i varje särskilt
fall kan komma att omfatta innanför
trehundrametersgränsen. Det måste då
bli en allmän osäkerhet om vilka rättsregler
som komma att gälla vid stränderna.
Det skulle därför ha varit viktigt
med snabbaste möjliga behandling
av propositionen i riksdagen och att
därefter länsstyrelserna snabbt bestämt
sig för vilka strandlinjer förbudet skall
omfatta och vilket avstånd från stranden
som skall tillämpas i de särskilda
fallen. När nu strandlagens behandling
i riksdagen kommer att skjutas till hösten,
skulle jag vilja understryka att
man redan under den kommande sommaren
och under förhösten bör göra
de undersökningar som erfordras, för
att länsstyrelserna, sedan lagförslaget
eventuellt antagits och trätt i kraft,
snabbt måtte kunna fatta sina beslut om
vilka områden förbudet skall avse. Enligt
vad jag erfarit, har Kungl. Maj:t
redan i april anbefallt länsstyrelserna
att göra undersökningar i dessa hänseenden.
Det synes vara av vikt för att
snabbast möjligt häva den ovisshet, som
förslaget om den nya lagstiftningen
medför, att dessa undersökningar icke
avstanna på grund av att riksdagen uppskjuter
sin behandling av ärendet till
hösten. Undersökningarna böra i stället
enligt min uppfattning med all kraft
fortsättas, så att de kunna vara avslutade
vid mitten av oktober. Deras resultat
skulle då föreligga samtidigt med
att riksdagen fattar sitt beslut i anledning
av propositionen.
Den ovisshet, jag har talat om, är den
ena olägenheten av uppskovet med
strandlagen. Den andra olägenheten visar
sig, om det skulle uppstå större spekulation
i strandtomter under den tid,
som kommer att förflyta, innan strandlagen
beslutas av riksdagen. På grund av
faran för denna spekulation ha långa
överläggningar ägt rum efter det att
talmanskonferensen riktat sin vädjan till
utskottet. Målet för dessa underhandlingar
— i vilka deltagit ledamöter av
regringen, partiledarna samt utskottets
ordförande och vice ordförande — har
varit att söka nå fram till eu kompromiss
i själva saken, en kompromiss vilken
skulle kunna antagas komma att pas
-
6
Nr 22.
Torsdagen den 25 maj 1950.
Ang. uppskov med behandlingen av vissa
sera genom kamrarna utan att förorsaka
nämnvärda debatter och alltså utan
att belasta kamrarnas just nu synnerligen
ansträngda tid. Försöken till kompromiss
ha särskilt rört ersättningsfrågan. De ha
avsett att söka nå fram till en lagtext,
vilken skulle kunna ge ett direkt löfte
om att ersättning kommer att givas för
det intrång i äganderätten, som ett enligt
strandlagen utfärdat byggnadsförbud
utgör, samtidigt som lagtexten icke skulle
binda en kommande, närmare reglering
av ersättningsfrågan så, att ohemula
ersättningsanspråk måste tillgodoses.
Att formulera en lagtext på detta område
är emellertid ytterst vanskligt, och de
gjorda försöken ha också misslyckats.
Enligt min uppfattning är faran för
spekulation överdriven. Det kan ju blott
röra sig om strandtomter, vilka äro obebyggda.
Huru många skulle kunna tänkas
vilja köpa obebyggda strandtomter
med det hot hängande över dessa, som
redan propositionen om strandlagen utgör?
I varje fall har man svårt att föreställa
sig, att någon skulle vilja ge ett
högt pris för dylika strandtomter. Möjlighet
att under den kommande sommaren
på legal väg uppföra byggnader på
strandtomter och därigenom binda utvecklingen
torde knappast finnas —
kvoten för byggande av sportstugor är ju
mycket liten, och byggnadsregleringen
innebär över huvud taget ett starkt hinder.
Är det fråga om förvärv av en hel
jordbruksfastighet, i vilken strandtomterna
ingå, komma de restriktiva bestämmelserna
i 1948 års lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
i tillämpning. Även de restriktiva
avstyckningsreglerna komma i tillämpning
o. s. v. Vidare är att märka, att
grunderna icke äro bestämda för de ersättningar,
som strandägarna böra erhålla
på grund av att byggnadsförbud
kommer att läggas på deras jord. Utan
att närmare ingå på den mycket svåra
frågan om ersättningens bestämmande,
tror jag mig kunna uttala, att det inom
utskottet finnes en klar majoritet — jag
skulle tro enhällighet — för att man icke
bör bestämma reglerna om de ersättningar,
som framdeles komma att utgå
ärenden.
till strandägarna, på det sättet att ersättning
gives för att rena spekulationsvinster
komma att utebliva. Med alldeles
särskild styrka gäller detta för spekulationsvinster,
som kunna uppstå genom
transaktioner under instundande sommar.
För min del står jag fullständigt
klart på den ståndpunkten.
Därmed har jag, herr talman, sagt vad
jag ämnat rörande de ärenden, som utskottet
i sitt memorial föreslår skola
uppskjutas till hösten. Memorialets innehåll
föranleder emellertid även vissa
andra reflexioner, som jag tror att det
är lämpligt att framföra i detta sammanhang.
De ändringar i riksdagsarbetets organisation,
som beslutades år 1949, skedde
icke utan motstånd. För min del höll jag
ett anförande här i kammaren, där jag
betonade två saker: den ena, att det avgörande
för riksdagsarbetet är den tidpunkt,
då propositionerna framläggas,
och den andra att det icke vore rimligt
att binda sig så hårt, som man då gjorde,
för att riksdagsarbetet skulle sluta
just 1 juni.
Vad propositionerna angår måste det
för tredje lagutskottets del sägas, att förhållandena
icke varit tillfredsställande
under denna riksdag, lika litet som de
tidigare voro det för andra lagutskottets
del. Propositionerna ha kommit senare,
i vissa fall betydligt senare, än som
ställts i utsikt i den förteckning över
väntade propositioner, som tillställdes
riksdagen vid dess öppnande i januari.
Man har över huvud taget varit för
sangvinisk. Propositionen om fiskelagen,
vars behandling nu föreslås framflyttad
till höstriksdagen, skulle enligt denna
förteckning kommit den 20 januari. Den
avlämnades 14 dagar för sent, den 4
februari. Förlängningen av lagstiftningen
om hyresreglering skulle underställas
riksdagen genom proposition den 20
januari. Propositionen kom den 11 februari,
alltså 22 dagar för sent. Propositionen
med förslag till lag om gränsbestämning
mot allmänt vatten skulle
komma den 1 februari, men avlämnades
inte förrän den 13 april, d. v. s. två och
en halv månad för sent. Den ingår bland
Torsdagen den 25 maj 1950.
Nr 22.
7
Ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden.
de propositioner, som vi nu på talmans-.4igt att viktiga ärendens behandling måskonferensens
initiativ föreslå till upp- te forceras så som nu sker. Utskottsut
-
skov. Förslaget till de ändringar i jorddelningslagen,
genom vilka länsstyrelsens
befogenheter att fastställa avstyckningar
skulle upphöra, var avsett att
komma den 15 februari. Det kom den 24
mars, alltså en månad och nio dagar för
sent. Förslaget till ändrade bestämmelser
om tillämpningsområdet för jord- och
fastighetsregister skulle kommit den 1
mars. Det kom den 13 april, d. v. s. en
månad och tolv dagar för sent. Det gäller
i dessa fall visserligen icke ämnen,
som ha politisk porté, men fråga är om
stora lagförslag, som måste bli föremål
för ingående föredragning i utskottet.
Propositionen om strandlagen skulle
kommit den 15 mars, men kom den 13
april, alltså nära en månad för sent.
Jag skall inte trötta med ytterligare exemplifiering.
Genom att förslaget till fiskelag kom
så sent, kunde utskottsarbetet på denna
lag börja först den 23 februari, d. v. s.
en och en halv månad efter riksdagens
början. Förut hade utskottet blott några
smärre propositioner och några motioner
att behandla. Fiskelagen är ett utomordentligt
svårt ämne — det lär ha
tagit fyra månader att föredra den i
lagrådet. Om fiskelagen och strandlagen
kommit på de tidpunkter, som ställts i
utsikt, hade utskottet, så vitt jag kan
bedöma, kunnat avlämna sina utlåtanden
i dessa ärenden så tidigt, att det icke
mött svårigheter att diskutera dem under
vårsessionen. Det hade heller icke
som nu skett någon sammanstötning med
förslaget om ändrade regler rörande ecklesiastika
arrenden, vilket förslag då
även kunnat behandlas vid vårsessionen.
Fortfarande är — jag måste betona
det — tidpunkten för avgivandet av
kungi. propositioner det viktigaste för
riksdagsarbetet.
Att det icke varit riktigt att man
bundit sig så hårt som skett för att riksdagens
vårsession ovillkorligen skulle
sluta före den 1 juni, torde vara fullt
tydligt av vad som inträffat vid denna
riksdag nu i maj. Det kan icke vara rik
-
f låtandena komma på löpande band, och
möjlighet att studera dem alla finns ej.
Jag tror att det är nödvändigt att man
söker sig fram till andra, mindre stela
linjer för riksdagsarbetets avslutande under
våren än riksdagsordningen nu innehåller,
linjer som emellertid — det
vill jag betona — fortfarande böra utgå
från att man skall undvika sommarriksdag.
Herr talman! Jag tillåter mig att yrka
bifall till tredje lagutskottets förevarande
memorial.
Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Det kan inte vara
lämpligt att upptaga någon stor debatt
om riksdagsarbetet i detta sammanhang,
men eftersom herr Holmbäck har vidrört
vissa ömtåliga saker, vill jag säga
några ord.
De i fjol beslutade nya reglerna för
riksdagsarbetet ha ju nu tillämpats, så
att vi kunna se framför allt vilka nackdelar
som äro förenade med dem. Det
är ingen tvekan om att vissa av riksdagens
beslut i denna fråga borde revideras,
och jag vill uttala den förhoppningen,
att en revision kommer till
stånd.
Det är riktigt som herr Holmbäck
sade, att propositionerna ha kommit för
sent. Ändå vet man, att arbetet i kanslihuset
har varit så forcerat som det gärna
kan vara. Det kan alltså inte bero
på något fel från regeringens sida, när
propositionerna ha kommit för sent.
Man kan möjligtvis säga, att regeringen
har plockat på riksdagen för många
propositioner. Det vill jag inte vttra
mig om — det är sedan gammalt en
svaghet hos regeringarna att överbelasta
riksdagen med arbete. Bestämmelsen, att
regeringen inte får avge några propositioner
till höstriksdagen, förefaller
mig emellertid vara ett regulativ när
det gäller den forcering, som det här är
fråga om. Jag vill inte väcka något förslag
om en ändring av denna bestämmelse
— det bör kanske göras en ny
8
Nr 22.
Torsdagen den 25 mai 1950.
Ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden.
utredning om den saken — men jag
tror att en ändring på denna punkt
skulle bidraga till att lätta nervositeten
i kanslihuset och därmed också nervositeten
i riksdagen.
Det är många andra saker som behöva
revideras. Jag tror att talmanskonferensen,
som nu har en viktigare mission
än förut, inte heller har varit fullt
på det klara med sin uppgift. Den har
inte i tid ingripit reglerande i riksdagens
arbete. Först när det såg ut att bli
en katastrof under de sista veckorna av
denna riksdag, ingrep talmanskonferensen
och tog initiativ till att bland annat
behandlingen av strandlagen uppsköts.
Men det förefaller mig, som om talmanskonferensen
på ett mycket tidigare stadium,
med ledning av regeringens vid
början av denna riksdag lämnade meddelande
om antalet propositioner, skulle
ha kunnat ingripa och fatta vissa avgörande
beslut beträffande arbetet.
Flera representanter för utskotten
borde nog också ha säte i talmanskonferensen.
Nu deltar ju bara ordföranden,
och det gör att vice ordföranden
— som i allmänhet tillhör den andra
kammaren och ett annat parti •— inte
har tillfälle att lämna informationer
som kunna vara av värde när det gäller
för talmanskonferensen att fatta, inte
bara vissa utan även visa beslut.
Herr talman! Jag har velat säga detta,
inte för att ta bort skulden från regeringen
utan för att peka på att riksdagen
har en betydande uppgift när det
gäller att revidera bestämmelserna.
Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
tror för min del, att man skulle nå ett
ganska gott resultat, om man toge bort
bestämmelsen, att riksdagen skall sluta
före den 1 juni, och i stället föreskrev
att utskotten skulle framlägga sina betänkanden,
låt mig säga före den 15
maj, om dessa skulle bli behandlade
under vårsessionen. Sedan kunde riksdagen
i lugn och ro använda den tid
som erfordras -— till den 1 eller 3 eller
5 juni — för att slutbehandla de utlåtanden,
som utskotten lagt på riksdagens
bord.
Herr DOMÖ: Herr talman! Diskussioner
om brådskan i slutet av riksdagsarbetet,
om för sent avlämnade propositioner
och dylikt äro ju inte ovanliga
i riksdagen. Jag minns hurusom man
upprepade gånger — nästan årligen —
har debatterat dessa spörsmål under de
rätt många år jag varit med.
Herr Holmbäck vill få en möjlighet att
förlänga riksdagens vårsession, men
detta förefaller mig knappast lämpligt.
Vi ha ju gått in för en kortare riksdagsperiod
på våren för att slippa ifrån
riksdagsarbete mitt i den varma sommaren.
Jag kommer till det resultatet,
att det inte hjälper vare sig att fastställa
ett datum, då utskotten skola ha
avlämnat sina utlåtanden, eller att vidtaga
andra åtgärder från riksdagens
sida. Den springande punkten när det
gäller att få det hela att gå i lås är
hur tidigt regeringens förslag framläggas
för riksdagen. Herr Holmbäck
åskådliggjorde genom exempel, hur vissa
propositioner i år ha framlagts till
och med mera än en månad senare än
enligt planen.
Det är därför nödvändigt att understryka
riksdagens bestämda krav att de
förslag, som avses bli behandlade under
vårriksdagen, skola framläggas i så
god tid, att vi inte ställas i ett sådant
läge som nu, då vi nödgas att gå till
voteringarna i en rad frågor efter att
bara i all hast ha tagit del av förslag
och motiveringar. Vad skall det göra för
intryck ute i landet, att riksdagen under
de sista veckorna forcerar igenom
förslag, som tidningarna inte ens hinna
redogöra för? Allmänhetens intryck
av riksdagens arbete måste ju under sådana
förhållanden bli mycket dåligt.
Jag skulle nu, herr talman, vilja ta
mig friheten att direkt till statsministern
rikta frågan, om det inte finns någon
möjlighet att över huvud taget komma
till en bättre ordning. Svårigheterna ha
varit stora många gånger förr, och jag
har själv fått mottaga anmärkningar —
men under krigstiden — för att propositioner
avlämnats för sent. Detta är
alltså ingenting nytt, men det verkar,
som om det i år vore värre än någon
-
Torsdagen den 25 maj 1950.
Nr 22.
9
Ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden.
sin, trots att vi ha resonerat så mycket
om denna sak, inte minst i samband
med ändringen av riksdagens sessionstider.
Det borde finnas någon möjlighet
att nå fram till en annan ordning,
men det hänger enligt min mening på
regeringen. Skulle statsministern här
kunna ge oss ett lugnande besked om
att han ett annat år skall göra vad på
honom ankommer — om lian då är statsminister,
som väl är troligt — för att
propositionerna skola avlämnas i tid?
Jag vill, under uttalande av ett bestämt
krav från riksdagens sida om en
annan ordning, vädja till statsministern
och regeringen att avlämna propositionerna
i tid.
Häri instämde herr Andrén.
Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! Jag skall gärna
efterkomma herr Doniös uppmaning
och säga några ord i den här debatten.
Herr Domö vet ju lika bra som jag,
hur pressat Kungl. Maj:ts kansli är och
att någon ökad arbetsbörda inte kan
läggas på detta kansli, om man inte på
ett kraftigt sätt vill öka ut dess kvalificerade
personal. Herr Domö vet också lika
bra som jag, att alla de förslag, som skola
fram till riksdagen, först skola passera
departementschef och statssekreterare
och kanske ofta också en rättsavdelningschef.
Genom alla dessa tre måste
ärendena gå, och det är inte lätt —■ med
så ambitiösa departementschefer som
vi ha, som ta på sig en så stor arbetsbörda
som de göra för att, som de anse,
bidraga till att förbättra detta samhälle
— att få nyckelposterna inom departementen
att räcka till. Det är ett problem,
som möter varje år och som är
ytterligt besvärligt att bemästra.
Jag tror inte, att propositionerna lämnats
senare än vanligt i år. Jag beklagar,
om till talmännen uppgifter lämnats
— och det förefaller ju så — som
utlovat ett tidigare avlämnande av propositionerna
än som sedan skett. Avsikten
med dessa listor var ju att möjliggöra
ett verkligt planerande av riksdagsarbetet,
och jag vill för det första lova,
att jag skall upprepa de maningar, som
konsulterna och även jag riktat till departementen
att lämna realistiska uppgifter
beträffande tidpunkterna för propositionernas
avlämnande. Det kan se
ut, som om det vore en bagatell, herr
Holmbäck tagit upp, men det är ingen
bagatell. Vi som sitta i riksdagen veta,
att skall det vara någon mening med
propositionslistorna, skola de inte bara
vara fullständiga, utan man skall också
med ledning av listornas datumbestämningar
kunna något så när planera utskottsarbetet.
Har man här gjort sig
skyldig till ett mera optimistiskt och
sangviniskt bedömande, tror jag att redan
den omständigheten, att det skett i
år, kommer att leda till en rättelse nästa
år.
Jag kan ju nämna att vi försökt att
genom konferenser med statssekreterarna
få tidpunkter fastställda, som kunna
anses vara rimliga. Även om listorna i
och för sig, när de lämnats i januari månad,
sett föga lovande ut, ha både konsulterna
och jag sagt, att det är bättre
att få en avskräckande lista, ty det ger
i alla fall riksdagen möjligheter att säkrare
planlägga sitt arbete. På denna
punkt skall jag alltså försöka att tillmötesgå
det önskemål, som här har uttalats.
Att ge några bindande löften om ett
tidigare avlämnande av propositionerna
är svårare. Vi ha gjort stora ansträngningar
härvidlag för att komma
till rätta med de svårigheter, som jag
antydde i början av mitt anförande.
Riksdagen kanske säger: »Låt oss då
vänta med dessa propositioner, om statssekreteraravdelningarna
inte hinna med
att få dem färdiga i tid!» Jag vill på det
svara, att vi från regeringens sida trott,
att de nya arbetsformerna skulle göra
det möjligt för riksdagen att själv klara
dessa problem genom att skjuta på propositioner,
som man inte hinner behandla,
till höstriksdagen. Vi ha trott att de
nya formerna för riksdagsarbetet skulle
ge denna möjlighet för riksdagen att,
när en proposition kommer sent, säga,
att detta är visserligen ett viktigt ärende,
som det vore värdefullt att få fram, men
10
Nr 22.
Torsdagen den 25 maj 1950.
Ang. uppskov med behandlingen av vissa
eftersom vi inte hinna ta upp det på
våren, få vi skjuta på det till hösten. Vi
ha trott att det skulle innebära en smidigare
form för riksdagsarbetet med en
sådan ordning. Det är möjligt att herr
andre vice talmannen har rätt, när han
säger, att det skulle bli ännu smidigare,
om Kungl. Maj:t hade möjlighet att komma
ännu senare med sina propositioner.
Hans förslag innebar ju, att vi skulle få
lämna propositioner även vid höstriksdagen.
Det är en överraskande vändning
på det önskemål, som uttalades av
herrar Holmbäck och Domö, men så
överraskande det än låter, kanske det
ligger någonting i denna tankegång.
Men, som sagt, vi skola naturligtvis göra
vårt yttersta för att propositionerna
skola komma i tid. Jag har endast velat
säga, att med den nya ordningen och de
nya arbetsformerna har riksdagen fått en
annan möjlighet än tidigare att värja sig
genom att skjuta frågorna till höstriksdagen.
Jag kanske sedan, herr talman, får säga
ett ord i sakfrågan. Jag hade inte tillfälle
att höra herr Holmbäcks anförande.
Jag lyssnade däremot på anförandet
i andra kammaren av tredje lagutskottets
vice ordförande, och jag uttrycker
min stora tillfredsställelse över vad han
sade. Jag föreställer mig att herr Holmbäck
i sin egenskap av tredje lagutskottets
ordförande i sakfrågan yttrade ungefär
detsamma. Propositionen rörande
strandlagen är nämligen icke en proposition
vilken som helst. Jag har nvss
sagt att det är rimligt, att riksdagen
skjuter ifrån sig propositioner, som
komma för sent. Ett uppskjutande av
denna proposition har dock otvivelaktigt
vissa risker med sig. Jag tror därför
det hade varit önskvärt om man,
trots slutspurten och därmed förenade
svårigheter, hade kunnat komma till ett
beslut i denna fråga vid vårriksdagen,
och det är mycket möjligt att det funnits
andra ärenden, som man utan större
olägenhet kunnat skjuta på. För att
minska de risker och de olägenheter,
som ett uppskov i detta fall kan föra
med sig, tror jag det är av stort värde,
att svenska folket får klart för sig att
ärenden.
uppskovet är framkallat av riksdagstekniska
skäl och att det icke är någon tvekan
om att det finns en stor majoritet i
Sveriges riksdag, som principiellt är beredd
att acceptera de grundlinjer, efter
vilka propositionen är skriven. Jag tror,
att om sådana deklarationer avgivas —
och sådana ha ju avgivits i andra kammaren
— och om nu också samma sak
säges från regeringshåll, blir det väl inte
så stora följdverkningar av ett uppskov,
utan då kunna vi ta det hela med lugn
och behandla frågan på hösten. Skulle
det mot förmodan visa sig, att folk börjar
spekulera, få väl Kungl. Maj:t och
riksdagen finna vägar att ta bort de
spekulationsvinster, som kunnat uppstå.
Som sagt, herr talman, vi skola försöka
att göra upp sannfärdiga listor, så
att riksdagen vet vad den har att rätta
sig efter från Kungl. Maj ds sida, och vi
skola försöka pressa fram propositionerna
så snabbt som möjligt. Riksdagen
har emellertid, jag upprepar det, med
de nya formerna för sitt arbete möjlighet
att värna sig mot att Kungl. Maj :t
kommer för sent med propositionerna
genom att hänskjuta de frågor, som där
avhandlas, till höstriksdagen. Vi kunna
väl dessutom säga, att vi ännu treva litet
grand — både, om jag vågar säga
det, talmanskonferensen och regeringen
och utskottspresidierna — innan vi funnit
de smidigaste formerna för riksdagsarbetets
ordnande efter de nya linjerna.
Men det går ändå förbluffande
bra, tycker jag. Inte ha väl ändock
kammarens ledamöter det intrycket, att
slutspurten i år är tillnärmelsevis så
kraftig som de slutspurter vi haft tidigare,
då vi arbetat dag och natt och då
det kunde finnas anledning att uttala
sig på det sätt som herr Domö gjorde,
då han sade, att man fått votera igenom
förslag, om vilka man inte vetat så myckel
och som man knappast hunnit kasta
en blick på? Sådana ha förhållandena
icke varit i år, utan det måste väl ändå
konstateras, att de nya arbetsformerna
givit bättre möjligheter till en realprövning
av ärendena än under någon tidigare
riksdagsslutspurt. Under sådana förhållanden
bör det ett annat år bli ännu
Torsdagen den 25 maj 1950.
Nr 22.
11
Ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden.
bättre i det avseendet, när de nya formerna
hunnit verka en tid.
Jag påpekar i detta sammanhang att
förr i världen, t. ex. på den tid herr
Domö och jag voro regeringskamrater,
kunde det hända att man kom med propositioner
långt fram i maj. Jag erinrar
mig att exempelvis den stora universitetspropositionen
år 1946 lämnades den
18 maj, och år 1947 var man, om jag
inte missminner mig, ute ännu senare.
Då fanns det, herr Domö, säkert större
anledning till klagomål än vid denna
relativt lugna riksdagsspurt. Om vi
emellertid hjälpas åt, kanske det kan gå
ännu bättre ett annat år.
Herr STEN: Herr talman! Jag har begärt
ordet för att ur den enskilde kammarledamotens
synpunkt fästa uppmärksamheten
på att föreliggande memorial
innehåller ett mycket anmärkningsvärt
förslag även på en annan
punkt än vad gäller strandlagen. Det
står nämligen att läsa i memorialet, att
talmanskonferensen hemställt till tredje
lagutskottet att ta under övervägande
att till höstsessionen uppskjuta behandingen
av bland andra Kungl. Maj:ts proposition
nr 60 med förslag till lag om
rätt till fiske, m. m. Såsom framgick
av utskottsordförandens redovisning
nyss hade utskottet slutbehandlat detta
ärende. Man frågar sig, om det verkligen.
när vi fattade beslutet om de nya
arbetsformerna, var förutsett att uttrycket
»till höstsessionen uppskjuta ett
ärende» skulle kunna tolkas på det sättet,
att utskottsbehandlingen av ett ärende
förlägges till en session och kammarbehandlingen
till en annan session.
Jag bestrider inte att det är konstitutionellt
i överensstämmelse med de fastställda
grunderna för riksdagsarbetet,
eftersom talmanskonferensen har gjort
en sådan propå, men jag betvivlar, att
någon av oss enkla kammarledamöter
hade tänkt sig, att de nya grunderna
för vårt arbete skulle tillämpas på detta
sätt. Det må nu vara att propositionen
kommit en eller annan vecka senare
än som angivits i schemat, men utskottsbehandlingen
var ändå slutförd. Vad
det gällde var alltså att hitta en lämplig
dag för dess behandling i kamrarna.
Jag åtar mig inte att ta reda på var
felet kan ligga i detta avseende. Man
har velat skylla på talmanskonferensen.
Jag skulle tro, att den väl inte har så
stort inflytande, och bör väl inte heller
ha så stort inflytande, i den fria republik,
som den svenska riksdagen utgör
i sitt inre arbete. Det brukar emellertid
vara vanligt att det konfereras mellan
utskottspresidierna och kammarpresidierna
om lämpliga dagar för behandlingen
av de stora ärenden, som under
en längre tid sysselsatt utskotten. Jag
har endast velat fästa uppmärksamheten
på att här föreligger ett mycket anmärkningsvärt
förhållande, som i sin
mån bör medverka till en omprövning
av frågan om riksdagens arbetsformer,
om det nu skall ske genom en planering
med större omsikt eller genom den
ändring av formerna, som ordföranden
i tredje lagutskottet förutsatte.
Jag vill härtill lägga, att utskotten
tydligen inte äro utan skuld till de förhållanden,
som uppstått i riksdagens
sista skede. Det är synd att jag inte har
kunnat finna något exempel från andra
lagutskottet — det hade ju varit trevligare
— men det kan ju hända att det
är mänskligare att se grandet i sin broders
öga. Vi behandlade häromdagen,
samma dag som de stora frågorna om
sambeskattningen och om bensinskatten
voro uppe, en motion, som bar nr 6,
vill jag minnas, och som alltså väckts
en av de första dagarna vi voro församlade.
Denna motion hade icke föranlett
någon som helst remissbehandling. Den
förelädes emellertid riksdagen samma
dag som dessa stora debatter skulle äga
rum, och behandlingen i kammaren av
denna motion tog en eller ett par timmar
i anspråk. Det borde vara möjligt
att genom ett bättre samarbete undvika
sådana saker och att få till stånd en
jämnare arbetsförsörjning vid kammarplena
i början av riksdagen och att förhindra
en onödig anhopning i slutet av
riksdagen.
12
Nr 22.
Torsdagen den 25 maj 1950.
Ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden.
Herr ANDRÉN: Herr talman! Jag vill
intet bidraga till riksdagsarbetets ytterligare
försening genom att utförligt diskutera
denna försening. Jag kan fatta mig
relativt kort även därför, att jag redan tidigare
instämt i herr Domös anförande.
Jag tror att herr Domö tryckte på den
avgörande punkten, när han framhöll,
hur allvarligt det är för riksdagsarbetet
att propositionerna bli så sent avlämnade.
Det var med tillfredsställelse jag
nu hörde hans excellens herr statsministern
förklara, att man inom regeringen
skulle göra sitt yttersta för att avhjälpa
detta missförhållande. Emellertid ha
vi ju fått sådana löften så många gånger,
att det må tillåtas mig att vara något
skeptisk.
Vi kunna nu inte tala i denna fråga,
vare sig herr Domö, hans excellens herr
statsministern eller jag, utan att samtidigt
bekänna våra synder. Vi ha nämligen
allesammans på det ena eller andra
sättet bidragit till att propositioner ha
kommit sent fram.
Det var emellertid en synpunkt som
hans excellens herr statsministern särskilt
underströk, och det var den ambition
som utmärker hans departementschefer
att avlämna många propositioner.
Jag tror att -både departementscheferna
själva, riksdagen och det
svenska riket skulle må väl av om denna
ambition kunde hållas under någon
kontroll. Den fara, som hotar oss, består
inte i att vi få för få lagar, utan
däri att vi få för många.
Jag skall emellertid lägga en annan
aspekt på problemet om propositionernas
sena avlämnande. Hans excellens
herr statsministern framhöll, att om man
ville ha fram propositionerna tidigare,
skulle detta kräva en utbyggnad av
Kungl. Maj:ts kansli. Ja, det måste väl
inte minst ur ekonomiska synpunkter
vara mycket bättre att låta Kungl. Maj :ts
kansli få en sådan förstärkning och på
det sättet kunna förkorta riksdagarna, ty
det blir oerhört mycket dyrbarare att
ändra våra arbetsformer och hålla en
riksdag länge samlad i Stockholm än att
anställa en eller annan extra arbetskraft
i Kungl. Maj:ts kansli.
Sedan nämnde lians excellens herr
statsministern såsom ett exempel på sent
avlämnade propositioner universitetspropositionen
år 1946. Om jag inte missuppfattade
hans excellens, antydde han,
att det skett i samarbete med herr Domö.
Jag vill erinra om att samlingsregeringen
upplöstes redan år 1945, och med
den proposition, som avlämnades år
1946, hade samlingsregeringen således
ingenting att göra.
Jag skulle inte gå in på den fråga,
som nu ventileras, om det är önskvärt
eller icke att behandlingen av strandlagen
uppskjutes till hösten. Vi stå här inför
ett faktum. Det går inte att behandla
ärendet denna vår, och jag vill inte
uppta kammarens tid med denna fråga.
När hans excellens herr statsministern
säger, att de nya arbetsformerna
ha inneburit en lättnad för riksdagen
och att arbetet därför inte varit så forcerat
denna vår som andra vårar, kan
man förstå att det kan te sig så från
Kungl. Maj:ts kansli, men de, som varit
med i det slit och släp, som utmärkt utskottsarbetet
under den sista månaden,
kunna inte se på detta problem på samma
sätt. Jag tror att utskottsarbetet har
varit ovanligt forcerat och ovanligt betungande
under denna sista månad, mera
forcerat och mera betungande än jag
kan minnas från någon tidigare riksdag.
Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! Herr Andrén erinrade
om universitetspropositionens sena
avlämnande år 1946. Det var från
min sida ingalunda något försök att
göra herr Domö ansvarig för den saken.
Vad jag sade hade närmast karaktären
av en syndabekännelse, för egen del, ty
det var naturligtvis ganska upprörande
att en av den riksdagens stora propositioner
på det sättet framlades vid en
tidpunkt, då vi bruka betrakta utskottsarbetet
som praktiskt taget avslutat.
Jag minns nu inte precis, när olika
propositioner ha avlämnats, men jag har
här just fått en uppgift att det var åtskilliga
propositioner från kommunika
-
Torsdagen den 25 maj 1950.
Nr 22.
13
Ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden.
tionsdepartementet som kommo ganska
sent år 1945, då herr Domö var ansvarig
för detta departement.
Men det är egentligen ingen mening
med att gräla om vad som har varit. Jag
vill bara i all stillsamhet erinra om att
alla, som suttit i Kungl. Maj:ts regering,
vid olika tillfällen blivit utsatta för dessa
angrepp på grund av för sent avlämnade
propositioner. Det måste ju finnas
något alldeles speciellt skäl till alla
dessa förseningar, och skälet är arbetsbelastningen
i Kungl. Maj:ts kansli. Man
kan inte •— och det vet nog herr Andrén
mycket väl — klara denna arbetsbelastning
med hjälp av en eller annan förstärkning
på någon punkt.
Vi ha vidtagit vissa åtgärder, som
göra att Kungl. Maj:ts arbete nu glider
bättre. En av de viktigaste var uppdelningen
av det stora och tunga socialdepartementet
i två departement, och en
annan var att vi på konsultativa statsråd
lastat över föredragningen även av sådana
ärenden som tidigare tillhörde departementschefen.
Det är den vägen som
man måste gå. Det är statsråden, statssekreterarna
och rättsavdelningscheferna,
alltså toppunkterna i departementen,
som utsättas för denna hårda belastning,
som har gjort att det i alla tider
har varit så svårt att hålla tiderna.
Men, herr talman, mot bakgrunden av
vad som har varit är det väl ändå i år
en ändring i rätt riktning. Här har icke
lämnats någon proposition efter den dag
som de, som skrevo riksdagsordningen,
ansågo vara rimlig tidsgräns, såvida det
inte funnits särskilda skäl, såsom beträffande
propositionen om jordbruksregleringen.
De bestämda tiderna ha hållits
för första gången, och jag tycker
det iir underligt, att man tar upp denna
diskussion, när alla budgetpropositioner
ha avlämnats före den 22 mars och alla
lagpropositioner före den 11 april. Jag
vill bara påpeka, vilken skillnad och
vilken förbättring av tillståndet som har
inträtt, och jag tycker att vi ha all anledning
att göra detta klart även för den
svenska allmänheten, så att den inte, när
den läser sådana yttranden som herr
Andréns och herr Domös, får den upp
-
fattningen, att det här under de sista
veckorna vräks över riksdagen ett arbetsmaterial,
som riksdagen inte ens hinner
titta på. Det har, herr talman, i år
inte förhållit sig på det sättet. Jag har
emellertid lovat, att vi skola försöka göra
det ännu bättre, och det skall väl gå att
klara det.
För att herr Andrén inte skall känna
sig förbigången, när jag talade om departementschefer
som lämnat sina propositioner
för sent, vill jag påpeka, att
den stora propositionen om de tekniska
högskolorna till 1945 års riksdag var
daterad den 27 april och uppenbarligen
har lämnats till riksdagen i maj månad.
Något dylikt, herr Andrén, har icke förekommit
vid årets riksdag.
Herr ANDRÉN: Herr talman! Jag har
redan gjort en syndabekännelse, och jag
står fast vid den, men jag vill erinra
hans excellens herr statsministern om
att vi 1945 inte hade de regler för riksdagsarbetets
avslutande som vi nu laborera
med. Då hans execellens nu påstår,
att propositionerna blivit så tidigt avlämnade
i år, vill jag fråga: När under
maj månad fingo vi förslaget om handelsavtalet
med Japan?
Sedan är det en aspekt, som hans excellens
herr statsministern inte tänkt något
på i detta sammanhang, och det är:
När skola riksdagsledamöterna få tid att
läsa igenom alla de utlåtanden, som nu
komma som ett skyfall på deras pulpeter?
Detta är en av de allvarligaste frågorna
här, tv om riksdagen skall arbeta
på tillfredsställande sätt, måste riksdagsmännen
ha någon tid på sig för att
sätta sig in i de stora och svåra frågor,
under vilkas tryck vi just nu digna. Jag
tror att det för oss vanliga riksdagsmän
knappast är möjligt, när det är plena
dag efter dag, att sätta oss in i de stora
och tungt vägande utskottsutlåtanden,
som vi nu skola taga ställning till. Jag
vill erinra om att skolutskottets förslag
avlämnades i går någon gång vid 2-tiden
och att det skall diskuteras i morgon.
Hur många av riksdagens ledamöter hinna
läsa detta utskottsbetänkande, när de
Nr 22.
Torsdagen den 25 maj 1950.
1 4
Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten.
äro upptagna av plena både i går och i
dag?
Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! Jag har inte sagt
att det är bra; jag har bara sagt att det
är bättre.
Herr HERLITZ: Herr talman! Jag vill
inte taga upp någon diskussion med
hans excellens herr statsministern om
huruvida det blivit bättre i år då propositionerna
icke kommit för sent. Men
jag vill starkt stryka under en olägenhet,
som vi lidit mycket av under detta
år, och det är att en sådan oerhörd
mängd av propositioner kommo på
riksdagens bord vid ett och samma tillfälle,
nämligen just vid utgången av de
där ominösa 90 dagarna. Hans excellens
undrar, om det egentligen i något hänseende
varit sämre i år än tidigare. Ja,
de veckorna, Eders Excellens, ha varit
de värsta som jag har varit med om
under mina riksdagsår. Det kom en
oändlig mängd av propositioner på en
gång, och jag ber att man från regeringsbänken
skulle vilja försöka sätta
sig in i vad det betyder för ett oppositionsparti.
Vi ha 10 eller kanske 20 dagar
för att överväga, om det skall motioneras,
och under de dagarna ha vi —
jag ber herrarna erinra sig att vi äro
rätt få inom varje parti — att läsa alla
de där tjocka luntorna, att konferera
med våra meningsfränder och att överväga
om hur man skall göra. Jag är säker
på att det inom högern finns många
som dela den känsla som jag har, att det
var absolut omöjligt att på något sätt få
ett grepp om dessa ting. Regeringen och
riksdagsmajoriteten böra ha klart för
sig, att något verkligt övervägande från
oppositionens sida blir det inte möjlighet
till under sådana förhållanden.
Nu svarade hans excellens på detta:
»Ja, men nu är det ju meningen, att vi
skola lägga fram propositioner vid vårriksdagen,
och så skall man ha möjlighet
att skjuta över avgörandet till
hösten.» Först och främst skulle jag då
vilja påpeka en rent praktisk omständighet.
Ur de enskilda riksdagsmännens
synpunkt ställer saken sig så, att då vi
få en proposition på vårt bord vi inte
under den tid, då motionstiden löper,
veta, huruvida det blir något uppskov av
eller inte. Vi hoppas kanske på det och vi
resonera om saken, men vi äro piskade
till att för alla eventualiteter göra vår
ståndpunkt klar.
Jag skulle också vilja påpeka en annan
synpunkt på dessa frågor: Hur ställer
sig detta för Kungl. Maj:ts kansli?
Man måste väl ändå säga, att det ur
Kungl. Maj:ts kanslis synpunkt är det
orimligaste av allting att ha det ställt
regelmässigt på det sättet, att ett stort
antal propositioner skola forceras fram
vid den där tiden i april månad. Inte
bara de propositioner som man vill skola
avgöras på våren, utan man skall
samtidigt pressa personal och tryckeri
för att få fram de propositioner som
skola avgöras på hösten. Jag har alltid i
diskussionen om dessa frågor hävdat
den ståndpunkten, som herr andre vice
talmannen nu uttryckte, nämligen att
det vore rimligare, att regeringen finge
möjlighet att lägga fram propositioner
vid höstriksdagen.
Herr talman! Detta var bara några
anmärkningar i förbigående. Jag har nu
inte velat ta upp den allmänna frågan
om riksdagens arbetsformer. Det är
självklart, med den ståndpunkt jag intog
till den saken i fjol, att det inte förvånar
mig, att svårigheter ha visat sig
uppkomma.
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
memorialet hemställt.
Ang. uttagningsprocenten för den statliga
inkomstskatten.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 59, angående beräkning
av bevillningarna för budgetåret 1950/
51, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.
I detta betänkande hade utskottet på
anförda skäl hemställt,
Torsdagen den 25 maj 1950.
Nr 22.
15
Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten.
A) att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts i propositionen nr 237
framlagda förslag angående skatteprocenten
samt med avslag å de likalydande
motionerna 1:315 av herr Elon Andersson
m. fl. och II: 380 av herr Ohlin m. fl.
besluta, att statlig inkomstskatt för skattskyldiga,
som avsåges i 10 § 1 inom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle
ingå i preliminär skatt för hela budgetåret
1950/51 med 100 procent av
grundbeloppet;
B) att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag angående skogsvårdsavgiften
besluta, att skogvårdsavgift enligt
förordningen om skogsvårdsavgift
skulle för år 1950 utgå med en och en
halv promille; samt
C) att bevillningarna för budgetåret
1950/51 måtte beräknas på sätt i betänkandet
närmare angivits.
I de likalydande motionerna I: 315
och 11:380 hade hemställts, att det procenttal,
med vilket den statliga inkomstskatten
skulle utgå under den senare
hälften av budgetåret 1950/51, skulle bestämmas
till 90.
I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:
»En sänkning av den direkta beskattningen
är enligt utskottets mening synnerligen
önskvärd. Utskottet har dock
icke kunnat undgå att känna stark tveksamhet
inför tanken att i nuvarande
statsfinansiella läge vidtaga en sänkning
av skatteprocenten. Vid bedömandet av
möjligheten till en sådan sänkning bör
hänsyn tagas ej allenast till det beräknade
budgetutfallet för nästkommande
budgetår utan även till utsikterna i detta
hänseende för tiden därefter. Den skatteprocent,
som faststiillcs för senare hälften
av nästkommande budgetår, skall
författningsenligt iakttagas jämväl under
första hälften av budgetåret 1951/52.
En nu beslutad sänkning av skatteprocenten
får således återverkningar även å
budgetutfallet för budgetåret 1951/52. I
realiteten innebär alltså den nu föreslagna
sänkningen av skatteprocenten ett
inkomstbortfall för de närmaste två budgetåren
av minst 150 miljoner kronor,
räknat efter nuvarande skatteunderlag.
Därest efter beslut vid 1951 års riksdag
denna sänkning skulle bibehållas under
hela budgetåret 1951/52, blir inkomstbortfallet
enbart under samma budgetår
efter angiven beräkningsgrund minst 150
miljoner kronor.
Med hänsyn till vad ovan anförts anser
sig utskottet icke kunna tillmötesgå
motionärernas förslag. Utskottet tillstyrker
således, att skatteprocenten i enlighet
med Kungl. Maj :ts förslag skall för
hela budgetåret 1950/51 utgöra 100, varemot
utskottet avstyrker motionerna.»
Reservationer hade avgivits
I) av herrar Elon Andersson, Sandberg,
Kristensson i Osby och Sjölin, vilka
på åberopade grunder hemställt,
A) att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts i propositionen nr 237
framlagda förslag angående skatteprocenten
och med bifall till de likalydande
motionerna I: 315 av herr Elon Andersson
m. fl. och II: 380 av herr Ohlin m. fl.
besluta, att statlig inkomstskatt för skattskyldiga,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle
ingå i preliminär skatt för förra hälften
av budgetåret 1950/51 med 100 procent
av grundbeloppet och för senare
hälften av samma budgetår med 90 procent
av grundbeloppet;
B) att riksdagen måtte---(= utskottet)
—--halv promille; samt
C) att bevillningarna för budgetåret
1950/51 måtte beräknas på sätt i reservationen
närmare angivits;
II) av herrar Veländer, Niklasson,
Wehtje, Werner, Jonsson i Skedsbygd
och Hagberg i Malmö, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa,
A) att riksdagen måtte — —- — (lika
med utskottet).
6
Nr 22.
Torsdagen den 25 maj 1950.
Ang. uttagningsprocenten för den statliga
I den av sistnämnda reservanter förordade
motiveringen hade anförts bland
annat följande:
»Möjligheterna till en sådan sänkning
av uttagningsprocenten, som i ovannämnda
motioner ifrågasatts, kunna givetvis
ej bedömas allenast med hänsynstagande
till det beräknade budgetutfallet
för nästkommande budgetår. Även de
statsfinansiella möjligheterna för tiden
därefter måste beaktas. Den skatteprocent,
som fastställes för senare hälften
av nästkommande budgetår, skall författningsenligt
iakttagas jämväl under första
hälften av budgetåret 1951/52. En nu
beslutad sänkning av skatteprocenten
får således återverkningar även å budgetutfallet
för budgetåret 1951/52. I realiteten
innebär alltså en dylik sänkning av
skatteprocenten ett inkomstbortfall för
de närmaste två budgetåren av omkring
150 miljoner kronor med utgångspunkt
från nuvarande skatteunderlag.
Ovan antydda omständigheter föranleda
enligt utskottets mening betänkligheter
mot att nu företaga en sänkning
av uttagningsprocenten av tillfällig natur,
hur önskvärd och nödvändig en sådan
skattesänkning än får anses vara.
En tillfällig skattesänkning av ifrågasatt
karaktär skulle icke heller beröra skattesystemet
såsom sådant. Detta skulle
sålunda alltjämt bestå med dess enligt
utskottets uppfattning synnerligen betänkliga
utformning i skilda hänseenden,
ledande till en framträdande brist
på jämlikhet och rättvisa de skattskyldiga
emellan.
Ehuru utskottet finner en skattesänkning
synnerligen önskvärd, anser sig utskottet
med hänsyn till vad i det föregående
anförts icke kunna biträda motionärernas
förslag. Utskottet förväntar
emellertid att 1949 års skatteutredning
skall kunna i så god tid avsluta sitt arbete
för översyn av skattefrågan i dess
helhet, att därav föranledda förslag rörande
en från grunden gående reformering
av vårt skattesystem samt en därtill
knuten bestående skattelättnad skola
kunna föreläggas 1951 års riksdag.»
inkomstskatten.
Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Jag antar att det inte är nödvändigt
att uppta kammarens tid med en
diskussion om skattetryckets hårdhet
och om önskvärdheten av att åstadkomma
en skattesänkning. Därom lära väl
alla inom denna kammare vara eniga,
önskvärdheten därav bestyrkes även av
utskottet, och även om det skulle förhålla
sig så, att vissa enskilda röster
inom utskottet protesterat emot att det
skulle vara önskvärt, tror jag att dessa
röster inte ha någon resonans. Det är
inte heller nödvändigt, föreställer jag
mig, att utveckla, varför en skattesänkning
är önskvärd. Den saken har berörts
så många gånger under de debatter
som i skilda sammanhang förts angående
vår skattenivå, att jag tror att
kammarens ledamöter känna till det lika
väl som jag och att ett upprepande därför
är alldeles onödigt. I den reservation,
som jag har undertecknat till bevillningsutskottets
betänkande, ha skälen
kortfattat uttryckts så, att en skattesänkning
skulle medföra en stimulerande
effekt på produktionen och sparandet,
och om det är någon av kammarens
ledamöter, som vill se den saken litet
mera vältaligt utvecklad, så ber jag att
få rekommendera detta avsnitt i den
andra reservationen till utskottsbetänkande!
— en rekommendation som tyvärr
bara kan gälla det stycke i reservationen
som handlar om önskvärdheten
och behovet av en skattesänkning.
För min del kan jag inskränka mig
till att understryka det för alla uppenbara
sambandet mellan produktionsstegring
och skattetryck. Man förbiser gärna
under debatten, att bakom skatteskalornas
och skatteprocenternas siffror
gömma sig andra faktorer, som också
påverka det allmännas inkomster, även
om dessa verkningar icke kunna omedelbart
utläsas i någon statistik. Jag tror
att det är ett ödesdigert misstag, herr
talman, om man glömmer denna omständighet
i diskussionen om skatterna.
Jag skall således icke diskutera skattesänkningens
önskvärdhet. Det återstår
då att diskutera den lika viktiga frågan
om skattesänkningens möjlighet, och det
Torsdagen den 25 maj 1950.
Nr 22.
17
Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten.
är om den saken, som det för dagen råder
olika meningar, en meningsskiftning
som är ganska naturlig och som
man kanske inte behöver undra så mycket
över.
Om jag först begränsar mig till frågan
om möjligheten för nästkommande budgetår
av den skattesänkning som föreslås
i reservationen nr I, så tror jag att
jag inte behöver syssla så mycket med
den. Det förefaller mig ganska klart, att
en sänkning av uttagningsprocenten med
10 från 100 till 90, som reservanterna
föreslå, skall kunna väl inrymmas i budgeten
för nästa budgetår. Jag skall inte
taga upp någon tvist om huruvida finansministern
har räknat inkomstbortfallet
av bensinskatten för högt eller ej,
och jag skall inte taga upp någon tvist
om huruvida budgetöverskottet rätteligen
bör uppskattas till 160 eller 185 miljoner
kronor. Även om jag håller mig
till den lägsta siffran, ICO miljoner kronor,
så inrymmer budgeten för nästa år
en tillräcklig marginal såväl för den inkomstskattesänkning
med 10 procent,
som föreslås, som för den nettobelastning
som utöver nu redovisade utgifter
kan följa med de stegrade löner man
har att vänta vid årsskiftet. Denna möjlighet
att i nästa års budget inrymma
den föreslagna skattesänkningen är enligt
min mening ganska uppenbar.
Jag medger oförbehållsamt, att det ter
sig åtskilligt tveksammare, om man utsträcker
bedömandet till budgetåret
1951/52, det som kommer därnäst. En
del utgiftsstegringar utöver dem, som
upptagas i årets budget, äro uppenbara
och kända. Likaledes är det uppenbart
och känt, att man i 1951/52 års budget
måste räkna med ett ytterligare inkomstbortfall
genom att den höjda bensinskatten
bortfaller för hela budgetåret. Men
lika känt är det förhållandet, att man
för budgetåret 1951/52 i jämförelse med
det nuvarande kan räkna med vissa besparingar.
En av dem är ganska uppenbar:
den som ligger i avskaffandet av
subventionerna. De mest betydande såväl
inkomstposterna som utgiftsstegringarna
äro svårare att bedöma för den,
som inte har till sitt förfogande de siff
-
ror som möjligen redan kunna finnas i
Kungl. Maj :ts kansli. Man måste således
grunda sitt omdöme på ett bedömande,
vars säkerhet givetvis kan diskuteras.
De mest betydande utgiftsstegringarna
och inkomstökningarna hänföra sig
ju dels till de automatiska stegringarna
av utgifterna och dels till den ökning av
statens inkomster som följer med produktivitetsstegringen
jämte den inverkan
som lönehöjningen kommer att medföra.
Reservanterna ha för sin del gjort
ett försök att bedöma å ena sidan inkomstbortfallet
och utgiftsstegringen och
å den andra sidan besparingar och inkomstökningar,
och bedömningen slutar
i ett antagande, att förändringarna på
båda sidor i jämförelse med innevarande
år komma att så nära uppväga varandra,
att även 1951/52 års budget kan
bli balanserad, även om den inte skulle
kunna uppvisa något budgetöverskott av
väsentligare storleksordning.
Jag har uppmärksammat, herr talman,
att statsministern under gårdagens
debatt citerade ett uttalande i den reservation,
som var fogad till bankoutskottets
då behandlade utlåtande nr 20,
och med tillfredsställelse konstaterade,
att man från folkpartiets sida uttryckte
sin mening på följande sätt: »Att innan
den samhällsekonomiska balansen med
full säkerhet återställts tillgripa en finanspolitik,
som innebär att staten för
löpande utgifter får låna hundratals miljoner
kronor under ett år, kan icke vara
välbetänkt.» Hans excellens undrade då,
huruvida folkpartiet var berett att även
i dag vidhålla den ståndpunkten. Ja, herr
talman, folkpartiet är berett att här i
dag vidhålla den ståndpunkten, och förklaringen
till att den kan sammanfogas
med den ståndpunkt, som partiet i dag
intar beträffande möjligheten av en skattesänkning,
ligger i fortsättningen av det
citatet, som statsministern icke uppläste
och där det heter: »Men det är icke
givet att — när den samhällsekonomiska
balansen återställts — ett budgetöverskott,
som innebär ett statligt tvångssparande,
bör eftersträvas.» Vi anse det således
icke absolut nödvändigt att för
budgetåret 1951/52, då man kan vänta
2 Första kammarens protokoll 1950. Nr 22.
18
Nr 22.
Torsdagen den 25 maj 1950.
Ang. uttagningsprocenten för den statliga
att den ekonomiska utvecklingen har
fortskridit på sådant sätt, att den samhällsekonomiska
balansen är återställd,
behålla ett budgetöverskott som innebär
ett tvångssparande.
Det är givet, att hela det resonemang,
som jag nu för, sker under förutsättning
av att den största återhållsamhet iakttages
i fråga om statsutgifterna. Men detta
hör ju också till de kardinalpunkter,
om vilka, såvitt jag förstår, riksdagen är
alldeles ense. Jag delar således inte utskottets
farhågor för att den föreslagna
skattesänkningen skulle så ofördelaktigt
inverka på budgetläget 1951/52, att den
skulle omöjliggöra uppnåendet av balans
i budgeten för det året.
Utskottet uttrycker sig emellertid mycket
försiktigt både om svårigheterna nu
och om utsikterna för framtiden, och
denna försiktiga bedömning har också
avhållit utskottet ifrån att göra några
uttalanden om ett framtida skattesänkningsprogram
och dess innehåll. När utskottet
av statsfinansiella skäl bär avstyrkt
en skattesänkning, bär det också
avstått från att samtidigt kräva en sådan,
eventuellt efter andra linjer än dem
som reservanterna föreslå. Jag delar inte
utskottets uppfattning, herr talman, i
frågorna om möjligheten eller omöjligheten
av en skattesänkning, men jag hyser
givetvis respekt för den uppfattning,
som inom utskottet kommit till synes.
Tyvärr måste jag säga, att jag har mindre
respekt för de reservanter, som med
en annan motivering ha kommit till samma
slut som utskottet. Det beror inte på
att dessa reservanter ha varit mera angelägna
än utskottet att utveckla de
statsfinansiella hinder och andra svårigheter
som tala emot en skattesänkning.
Det är givetvis reservanternas ensak att
betrakta läget som de vilja och att, om
de finna förslaget vara orimligt, ännu
starkare än utskottet har gjort leta upp
hinder för tillmötesgående av motionärernas
önskemål. Den mindre respekten
beror därpå, att jag har svårt att få något
sammanhang mellan denna del av
reservanternas argumentering och den,
varmed resonemanget avslutas. Man anser
det av statsfinansiella skäl uteslutet,
inkomstskatten.
att den föreslagna skattesänkningen kan
genomföras nästa budgetår och ännu
mindre under budgetåret 1951/52, då
svårigheterna uppenbarligen bli större,
så stora, att de förefalla den gruppen av
reservanter övermäktiga. Ett uttryck för
den uppfattningen har man ju i det ordalag
i reservationen, som karakteriserar
en eventuellt möjlig skattesänkning
nästa budgetår såsom tillfällig. Men samtidigt
slutar denna reservations resonemang
med ett krav om skattesänkning
1951. Vad som i ena ögonblicket är omöjligt,
det är således i det andra ögonblicket
så möjligt, att man kräver åtgärder
för en skattesänkning 1951! Jag måste
säga att jag har svårt att förstå logiken
i detta resonemang. Finns det möjligheter
att genomföra denna skattesänkning
1951, då svårigheterna också enligt
mitt förmenande äro större än under
nästa budgetår, borde sänkningen kunna
genomföras även nu.
Jag har i högerns och bondeförbundets
reservation också kunnat konstatera
en underlig uppfattning om att en sänkning
av uttagningsprocenten skulle på
något sätt försvåra utredningen om andra
grunder för vårt skattesystem. Men,
herr talman, det lär väl gå lika bra att
resonera om den saken, ifall skatteuttagningsprocenten
är 90 som om den är
100. Jag har undrat, om det möjligen
döljer sig någon dunkel mening om en
skattesänkning, som inte minskar statens
inkomster, d. v. s. en skattesänkning
som ernås endast genom en omfördelning
av nu utgående skatter. Detta
kan i så fall inte ske utan att skattelättnad
på ett håll får köpas med skatteskärpning
på andra håll. Är det en sådan
ändring, som eventuellt leker den
gruppen av reservanter i hågen? Det är
möjligt att man kan förebära skäl även
för en sådan, men man kan inte kalla
ett sådant slag av skattesänkning för
en skattesänkning för alla.
Det kan till slut, herr talman, diskuteras,
huruvida denna skattesänkning,
som folkpartiets reservanter föreslå,
egentligen är någon sänkning eller om
inte det hela inskränker sig till ett återställande
av den relation mellan skatt
Torsdagen den 25 mai 1950.
Nr 22.
19
Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten.
och realinkomst som rådde, då den senaste
skattereformen genomfördes. Genom
den försämring av penningvärdet,
som har inträtt sedan dess, har ju den
nominella lönen, på vilken skatterna beräknas,
ökats, medan realinkomsten däremot
snarare bär sänkts än stigit. Relationen
mellan skatt och realinkomst är
således nu en helt annan än år 1947,
Under de senaste åren har genom penningvärdets
försämring inträtt en faktisk
skatteskärpuing, ooh den sänkning
av uttagningsprocenten med 10, som nu
föreslås, utgör i själva verket en mycket
knapp ersättning för den förändring
som sålunda bär inträtt i relationen
mellan skatt och realinkomst.
Jag skall, herr talman, tills vidare, inte
fortsätta min argumentation längre. Jag
skall med hänvisning till vad jag sagt
be att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservation, som
är undertecknad av mig och ett par kamrater
från andra kammaren.
Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag skall inte länge uppehålla mig vid
frågan, hur en sänkt inkomstskatteprocent
kommer att verka på statsbudgeten
för budgetåret 1950/51, tv där har jag
inga andra synpunkter att anföra än
dem, som jag redan har framfört i diskussionen
om den sänkta bensinskatten.
Jag kan bara på den punkten säga, att
det måste i nuvarande ovissa läge inom
den allmänna samhällsekonomien vara
nödvändigt med en real balansering
av budgeten och till och med önskvärt
med en överbalansering. När det gällde
sänkningen av bensinskatten, var det
fråga om ett ytterligare hål i statens inkomster
på 80 miljoner kronor. Det,
som här föreslås, ligger ju 30 miljoner
kronor lägre, men det är också i grund
och botten den enda skillnaden.
Det starkaste skälet mot det förslag,
som herr Elon Andersson nyss pläderade
för, hänför sig emellertid till budgetåret
1951/52. Herr Elon Andersson
förklarade själv, att beträffande det
året var det mera tvivelaktigt, vad man
kunde göra, men det få vi ha klart för
oss, att ett beslut i dag om en sänkning
av uttagningsprocenten med 10
kommer att få inverkan för hela kalenderåret
1951. Det betyder ju att denna
sänkning utan vidare överföres till påföljande
budgetår och t. o. m. med det
större beloppet, nämligen 100 miljoner,
och skall man kunna begränsa sig till
100 miljoner kronor, måste man vara
beredd att vid nästa riksdag besluta att
från och med nyåret 1951/52 ånyo höja
uttagningsprocenten med 10 enheter.
Nu har det här i den reservation,
som folkpartiets representanter ha lagt
fram, gjorts en förhandsprognos rörande
budgetläget under budgetåret 1951/
52. Den förefinnes ju här tämligen detaljerat
utförd i reservationen. Inom
finansdepartementet ha vi också gjort
försök att få fram en sådan förhandsprognos,
och när jag jämför dessa båda
beräkningar med varandra, finner jag
att det föreligger en högst betydande
skillnad. Utfallet av beräkningen i finansdepartementet
är oerhört mycket
mer pessimistiskt än det som folkpartiets
reservanter ha kommit till. När jag
närmare studerat orsaken till detta, så
finner jag att den främsta anledningen
därtill är att reservanterna ha förbisett
en särskild omständighet, som hänger
samman med uppbörden av kvarskatten.
Enligt gällande regler, fastställda
i av riksdagen antagna författningar,
skall den kvarskatt, som beräknas på
grundval av ett års taxeringar, inbetalas
till staten under de två första betalningsterminerna
under det påföljande
uppbördsåret. Nu har under två år som
en övergångsform för att lindra trycket
av de mycket stora kvarskatterna beslutats,
att dessa kvarskatter i stället få
betalas under en åttamånadersperiod
(fyra terminer). Därav följer, att denna
kvarskatt hittills har fallit på två
budgetår, men från och med kalenderåret
1951 är det ju avsikten att återgå
till den i författningarna inskrivna ordningen,
d. v. s. att den kvarskatt, som
konstateras vid innevarande års taxeringar,
kommer att helt och hållet inbetalas
under de två första terminerna
20
Nr 22.
Torsdagen den 25 maj 1950.
Ang. uttagningsprocenten för den statliga
under uppbördsåret 1951. Från regeringens
sida ha vi icke lagt fram något
förslag om provisoriska ändringar, och
det är inte heller vår mening att göra
detta. Följden härav blir, att för budgetåret
1950/51 kommer staten att få
större inkomst av inkomstskatten än
den som normalt under lika förhållanden
uppkommer, och man kan beräkna,
att denna ökade inkomst utgör brutto
cirka 200 miljoner kronor. Detta hänger
ju samman med att vi för budgetåret
1950/51 få dels en del av den kvarskatt,
som regelmässigt skulle ha betalats
under innevarande uppbördsårs båda
första terminer, och dessutom få vi
hela den kvarskatt, som grundats på
1950 års taxering, under samma budgetår.
Detta leder till att statens inkomster
genom ett engångsbelopp stiga med
200 miljoner kronor, och detta ha vi
tagit hänsyn till vid beräkningarna av
inkomsterna för budgetåret 1950/51.
Det betyder alltså, att för budgetåret
1951/52 blir det en bruttominskning under
i övrigt lika förhållanden på inkomstskatteposten
av ungefär 200 miljoner
kronor. Med hänsyn till vissa förhållanden
mellan staten och kommunerna
kommer det icke att bli fråga om hela
detta belopp, men jag skulle tänka mig,
att det blir en nettominskning, som
man kan uppskatta till gott och väl 100
miljoner kronor.
Om man nu går ut ifrån detta och
samtidigt gör ett annat antagande, nämligen
att nu komma i samband med avtalsrörelserna
lönerna för statstjänstemännen
och övriga statsanställda att
stiga och att samtidigt levnadskostnadsindex
också kommer att stiga vid subventionernas
bortfallande, så att det
blir åtminstone ett indextillägg till för
folkpensionärerna, då har jag där en
ny utgift. Mot detta kan jag sätta en ny
inkomst tv allmänna lönehöjningar betyda
ju att inkomsten stiger och därmed
stiga också skatterna, så att det
kommer att bli större inkomster för staten.
Om jag antar att dessa utgifter och
dessa inkomster balansera varandra —
och det gör jag, även om man skulle
tycka att detta är väl pessimistiskt, ty
inkomstskatten.
man måste ju räkna med att statstjänstemännen
kanske få en större lönestegring
än som motsvarar den genomsnittliga
inkomststegringen på grund av allmänt
kända förhållanden — då ha vi i
vår prognos kommit till att vi för att
uppnå balansering måste täcka ett underskott
på inte mindre än 140 miljoner
kronor. Om riksdagen nu skulle besluta
att sänka inkomstskatten med 10
enheter, betyder alltså detta, att detta
underskott stiger till 290—300 miljoner
kronor.
Jag vill säga, att det blir mycket svårt
att även med en bibehållen uttagningsprocent
få balans i 1951/52 års budget,
men det kommer att bli omöjligt — därom
är ingen tvekan — om man nu
skulle sänka uttagningsprocenten. Även
om jag godtoge folkpartiets prognos och
sedan toge hänsyn till att man måste
räkna ned statens inkomster med åtminstone
de 100 miljoner kronor, som
folkpartiet icke har medräknat, kommer
även folkpartiets prognos att visa
ett underskott på 100 miljoner kronor.
Jag skulle för min del tro, att det inte
behöver sägas mera för att det nu skall
framstå som klart, att det icke finns något
utrymme för en sänkning av inkomstskatten
för budgetåret 1951/52.
I själva verket är det så, att den inkomststabilisering,
som vi ändå trots
allt ha haft och som ju har lett till att
konsumtionsutrymmet under de närmaste
två gångna åren icke har fullt
tagits ut, har medfört en stagnation
även i statens inkomster, vilket ju måste
vara naturligt, och eftersom statsinkomsterna
komma i efterhand, så är
det också naturligt, att vändningen beträffande
statens inkomster också kommer
efter. Därför vill jag inte se så
mörkt på framtiden, att jag säger att
det är omöjligt att här komma fram
till en skattesänkning, men jag vill säga,
att vi icke ännu nått botten. Jag hoppas
att vi skola ha nått botten med budgetåret
1951/52 och att vi sedan skola med
sparsamhet och återhållsamhet beträffande
nya statsutgifter och med de stegrade
inkomster som man kan räkna med
— vid ett lugnt konjunkturförlopp, nota
Torsdagen den 25 maj 1950.
Nr 22.
21
Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten.
bene — komma i den belägenheten, att
vi så småningom skola kunna räkna även
med skattesänkningar, som jag för min
del betraktar såsom angelägna, nyttiga
och eftersträvansvärda. Jag måste bara
förklara, att det icke finns någon möjlighet
att nu vidtaga större skattesänkningar
än dem vi redan nu ha tagit på
oss genom beslutet om sänkt bensinskatt
och genom beslutet om höjda ortsavdrag
vid kommunalskattetaxeringen. Nu måste
vi vänta och se, om statens finanser
komma till en vändpunkt, innan vi kunna
fortsätta på den vägen.
Herr VELANDER: Herr talman! Jag
delar den förste ärade talarens uppfattning,
att det icke är någon anledning att
här diskutera angelägenheten av en
skattesänkning. Därom äro de borgerliga
partierna ense, och även regeringspartiet
har anslutit sig till den ståndpunkten.
Jag utgår också ifrån att det
föreligger enighet inom regeringspartiet
därvidlag. Det är inte heller någon anledning
att här diskutera betydelsen i
olika hänseenden av en skattesänkning.
På borgerligt håll åtminstone äro vi alldeles
på det klara med att en skattesänkning
kommer att stimulera företagsamhet,
sparande, kapitalbildning och
den samhälleliga utvecklingen över huvud
taget — det är ju termer som de
borgerliga partierna i diskussionen om
dessa ting pläga begagna.
Den fråga, som det i dagens läge gäller
att besvara, har redan markerats av
de föregående talarna, och det är den:
Kan man med iakttagande av försiktiga
och sunda budgetprinciper gå in för en
skattelindring i form av en sänkning av
uttagningsprocenten från 100 till 90 för
det kommande budgetåret? På den frågan
svarar folkpartiet ja; de övriga partierna
svara nej. Folkpartiet avgav sitt
svar redan vid riksdagens början. Det
väcktes då en motion från folkpartiets
sida, där detta skattesänkningskrav framställdes,
men den utgångspunkt, som
folkpartiet då hade att falla tillbaka på,
var ett beräknat budgetöverskott på 472
miljoner kronor. I dagens läge kan man
säga, att detta budgetöverskott är fullständigt
obefintligt. Vi kunna rekapitulera
vad handlingarna utvisa på den
punkten.
Om vi se bort från jordbruksregleringen,
ha vi alltså 160 miljoner kronor att
hålla oss till. Av dessa 160 miljoner
kronor är det 80 miljoner kronor, som
sammanhänga med den extra bensinskatten.
Och det är riksdagens ståndpunkt,
att avkastningen av denna skatt icke får
användas såsom något slags budgetregulator,
utan dessa 80 miljoner kronor skola
komma det allmänna vägväsendet till
del. Man måste alltså se bort ifrån dem
i detta sammanhang. Då återstår det endast
80 miljoner kronor. Och så vill
man nagga på dessa genom en sänkning
av uttagningsprocenten ifrån 100
till 90, och därvid resonerar man från
folkpartiets sida en smula försåtligt. Man
säger, att vi icke behöva räkna med
större inkomstbortfall än vad som av
skattesänkningen på sammanlagt minst
150 miljoner kronor belöper på uppbördsterminerna
i mars och i maj 1951.
Det skulle alltså stanna vid 50 miljoner
kronor. Därmed skulle då folkpartiet
från sin utgångspunkt ha ett nominellt
budgetöverskott på endast 30 miljoner
kronor.
Alla äro emellertid införstådda med —
det deklarerades senast under gårdagen
— att inkomststabiliseringen faller bort i
och med det stundande årsskiftet. Alla
äro vi också på det klara med att detta
kommer att föranleda lönerörelser i olika
riktningar. På de flesta håll har
man sålunda räknat med att de statsanställda
därmed komma att kräva en viss
kompensation, en kompensation som
man, såvitt jag förstår, från regeringens
sida har ställt sig välvillig till och som
även vi andra måste vara beredda att
överväga i positiv anda. Om man därvid
utgår ifrån alt en ökning av de rörliga
tilläggen till statstjänarna skulle komma
att röra sig om 12—18 procent •— vi kunna
anta det — skulle det betyda en
ökad årlig utgift för statsverket på 80
—100 miljoner kronor, alltså för det närmaste
budgetåret minst 40- -50 miljoner
kronor. Därmed äro de 30 miljoner kro
-
22
Nr 22.
Torsdagen den 25 maj 1950.
Ang. uttagningsprocenten för den statliga
nor, som folkpartiet söker deducera
fram, förvandlade till ett budgetunderskott.
Sedan äro vi väl alla på det klara
med att detta icke är den enda utgiftsökning,
som kan vara att förvänta under
nästkommande budgetår icke minst
på grund av de ovissa möjligheter i olika
hänseenden, som nu måste vara att räkna
med.
För övrigt kan man ha anledning att
draga vissa slutsatser av den erfarenhet
som vi gjort under senaste tid. Hur var
läget för ett år sedan? Ja, då diskuterades
också en sänkning av uttagningsprocenten
av samma omfattning som nu.
Även högern och bondeförbundet biträdde
den tankegången. Men vad var
utgångspunkten då? Jo, utgångspunkten
var ett beräknat budgetöverskott på ca
670 miljoner kronor. Vart har detta budgetöverskott
tagit vägen i dag? Ja man
beräknar, att det möjligen kan komma
att uppgå till 200 miljoner kronor, och
skulle man korrigera detta, vilket väl
inte ovillkorligen behöver ske, då frågan
gäller budgetens balansering, med hänsyn
till förskjutningarna i behållningen
å reservationsanslagen, skulle det förvandlas
till ett underskott. Men jag vill
fastslå, att om vi i fjol hade beslutat en
sänkning av uttagningsprocenten från
100 till 90, så skulle det under den första
hälften av det kommande budgetåret
icke ha funnits täckning för det inkomstbelopp,
som man därigenom hade
berövat staten. Konsekvenser av ett sådant
beslut i fjol hade alltså kommit att
gå ut över det första halvåret av det
stundande budgetåret, som börjar löpa
den 1 juli, och det med ett belopp av ca
100 miljoner kronor, som då hade återstått
att täcka. För dessa ca 100 miljoner
kronor hade det icke funits någon
som helst täckning. De hade sålunda
icke kunnat täckas på annat sätt än genom
höjda skatter, eventuellt upplåning.
Detta visar, att man måste vara ganska
försiktig, när man ger sig in på dessa
ting, och att man icke med en så bräcklig
marginal, som den som föreligger i dagens
läge, kan inlåta sig på ett så djärvt
steg som en sänkning av den direkta beskattningen
med åtminstone ca 150 mil
-
inkomstskatten.
joner kronor. Som chefen för finansdepartementet
berörde, är det nämligen
så, att frågan därom innefattar en bedömning
även av budgetläget för budgetåret
1951/52, och där skulle man alltså
ha att skaffa täckning för åtminstone
100 miljoner kronor på grund av det beslut,
som folkpartiet i dag inbjuder oss
att fatta. Jag skall icke söka komplettera
finansministerns uttalande på den
punkten. Han säger dock, att man enligt
verkställda beräkningar under sådan förutsättning
kan vänta ett underskott för
budgetåret 1951/52 på 290—300 miljoner
kronor.
I fjol, när vi diskuterade uttagningsprocentens
storlek, betonades ifrån folkpartihåll,
att man utöver skattesänkningen
även tog sikte på en bestämd överbalansering
av budgeten, och efter den
diskussion, som fördes i går i anslutning
till bankoutskottets betänkande nr 20,
och vad som har sagts i dag, ha vi väl
alltjämt att gå ut ifrån att folkpartiet
skattar åt den uppfattningen, att det även
nu är nödvändigt med en överbalansering
av budgeten. Detta gör ju, att den
ståndpunkt, som folkpartiet här förfäktar,
måste anses vara än mera svårförståelig.
Jag utgår ifrån att, när nu ifrån
folkpartihåll kräves besked av de övriga
reservanterna om anledningen till deras
ståndpunkt beträffande frågan om sänkningen
av den direkta beskattningen i
dagens läge, är det beskedet givet med
vad jag här har anfört.
Det är en annan sak, som inte heller
bör förbigås i detta sammanhang. Det nu
gällande skattesystemet är enligt allas
mening behäftat med stora inadvertenser
och ojämnheter, som leda till beskattningsresultat,
vilka icke ha med jämlikhet
och rättvisa att göra. Man talar bland
annat om den orimliga marginalbeskattningen.
Man talar också om verkningarna
av att man vid sidan av varandra
uppbyggt ett flertal progressiva skatter
utan att göra klart för sig konsekvenserna
av dem, sedda i ett sammanhang. Man
kommer icke till rätta med dessa ojämnheter
genom en skattesänkning efter de
linjer, som bär diskuteras. Det ligger säkerligen
ock så till, att vid en revision av
Torsdagen den 25 mai 1950.
Nr 22.
23
Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten.
vårt beskattningsystem — och vi stå ju
inför en sådan revision — många skattskyldiga,
som med folkpartiets linje komma
att tillföras en tillfällig skattelättnad,
efter det att revisionen av skattesystemet
är slutförd komma att få en höjd skatt i
förhållande till den som nu utgår och
detta just på grund av de ojämnheter
vilka, som sagt, vidlåda det det nuvarande
skattesystemet.
När vi diskuterade denna fråga i fjol,
låg den i ett annat läge. Nu räkna ju
alla med att den sittande skatteutredningen
skall presentera sitt arbetsresultat
i så god tid, att proposition i ämnet skall
kunna föreläggas nästa års riksdag. Den
uppfattningen har hävdats från statsrådsbänken
och från ledamöter av kommittén.
Därpå kunde man inte lita i fjol;
men alldeles oavsett den saken, är det väl
klart, att det skall vara utomordentligt
starka skäl för att man i dagens läge
skall kunna fatta ett beslut, som det näppeligen
går att prestera bärande motiveringar
för och som sträcker sina verkningar
inte blott till budgetåret 1950/51
utan även till det därpå följande budgetåret
1951/52. Det förefaller mig, som om
man måste avvakta denna proposition
om en till grunden gående, som det heter,
omvandling av vårt gällande skattesystem.
Det är tillräckligt att hänvisa härtill,
då herr Elon Andersson efterlyser något
klarläggande uttalande om vad t. ex. högern
i detta sammanhang menar. Högern,
säger herr Elon Andersson, kräver skattesänkningar,
utan att dock kunna anvisa
de vägar, på vilka dessa skattesänkningar
skola åstadkommas. Det kan hända
att jag missuppfattade herr Elon Andersson
på den punkten, men jag lade in
ungefär den betydelsen i vissa hans uttalanden.
Vissa förslag av skatteutredningen
ha redan kommit till uttryck.
Riksdagen har också fattat beslut om att
avkastningen av de kvarstående extra
skatterna från år 1948 skall användas för
skattesänkning. Skatteutredningen skall
vidare pröva ramen för statens utgifter
och klarlägga skattesystemets samhällsekonomiska
verkningar, alltså även verkningarna
av den nu gällande orimligt
höga beskattningen på skatteunderlaget
etc. Sedan ha reservanterna från bondeförbundet
och högern understrukit, att
det inte är nog med detta, utan att möjligheten
att komma längre, att de alltså
icke får stanna med någon halvmesyr, är
beroende av statsmakternas vilja och förmåga
att ålägga sig den största aktsamhet,
när det gäller beslut om nya statsutgifter
eller vidgande av statens uppgifter,
där man har att räkna med undan
för undan stegrade anslagskrav. Vi ha
även understrukit, att de automatiska utgiftsstegringarna
ovillkorligen måste
bringas under en effektiv kontroll från
riksdagens sida samt att en sänkning av
vissa nu utgående anslag måste tagas
under omprövning. Jag kan icke förstå
annat än att det bör vara en riktig ståndpunkt,
att man inrättar sig härför och
att man i dagens ansträngda budgetläge
avvaktar vad som kan komma att ske vid
nästa års riksdag. Man må vara otålig
över att det dröjer så länge med åtgärder
på detta område, men detta kan icke
läggas högern till last, ty redan år 1947
krävdes från dess sida en ingående undersökning
rörande statens inkomster
och utgifter, grunderna för skattesystemet
och dess samhällsekonomiska verkningar
och andra därmed sammanhängande
spörsmål. Vi kämpade ensamma på
den punkten. År 1948 upprepade vi vår
framstöt. Intet annat parti följde oss. År
1949 upprepade vi igen denna framstöt,
och då äntligen inträffade en fullständig
omkastning inom riksdagen kanske
närmast i anslutning till vad man kallade
kvarskatteeländet. Detta blev uppenbart
för allt folket, men för dem, som
voro med, när källskattesystemet infördes,
och hade anledning att ställa sig
den frågan, huru detta vid tillämpningen
skulle komma att te sig, var det inte
någon överraskning att det blev — jag
skulle kunna använda ett starkt ord men
nöjer mig med att säga — så pass olustigt
som det faktiskt blev. Den, som vill
studera riksdagens protokoll från december
månad 1945, finner de starkaste
uttryck för farhågor i det hänseendet.
Om emellertid högerns ståndpunkt i
skattefrågan hade följts tidigare, hade
24
Nr 22.
Torsdagen den 25 maj 1950.
Ang. uttagningsprocenten för den statliga
förmodligen den översyn av skattesystemet,
som 1949 års skatteutredning nu
sysslar med, varit verkställd och ett
mera definitivt ställningstagande i riksdagen
möjligt.
Herr talman! Jag skall inskränka mig
till vad jag här har anfört. Jag tillåter
mig att i anslutning därtill hemställa om
bifall till utskottets kläm och beträffande
motiveringen bifall till den reservation,
som har avgivits av mig och vissa
mina kamrater inom utskottet.
Herr WERNER: Herr talman! Såsom
herr Elon Andersson framhöll i sitt inledningsanförande,
råder det inga delade
meningar om önskvärdheten och
nödvändigheten av en minskning av det
direkta skattetrycket. Man kan utan vidare
konstatera, att skattetrycket nu
har nått en sådan höjd, att det, om det
kommer att fortsätta, kommer att utgöra
ett kvävningsgrepp över såväl viljan till
sparsamhet som viljan till värdeskapande
produktion. Det är ett faktum, att så
är förhållandet och att hela näringslivet
i hög gad pressas av detta skattetryck,
vilket i sin tur måste få konsekvenser
i form av högre produktionskostnader,
högre varupriser och försvårad
stabilisering av vårt penningvärde.
Även för jordbruket utgör skattetrycket
en mycket besvärande faktor, eftersom
jordbruket inte äger samma möjligheter
till avskrivningar på sina investeringar
som exempelvis industrien och handeln.
Det hindrar nödvändiga rationaliseringsåtgärder
och arbetsbesparande kapitalinsatser
i både byggnader och inventarier.
Vi kunna alltså konstatera,
att en stark folkmening kräver en skattesänkning,
så snart detta låter sig göra,
och vi kunna kanske också konstatera,
att det är mycket populärt att fara runt
i landet och tala om att man är förespråkare
för en skattesänkning.
Diskussionen rör sig alltså inte om
huruvida en skattesänkning är nödvändig
eller inte, utan huruvida den är
möjlig eller icke i dagens läge. Det är
väl ändå så, att vi inte ha skapat de
nödiga förutsättningarna för att kunna
inkomstskatten.
för ögonblicket genomföra denna lättnad,
ty vi ha gemensamt bundit staten
vid konstanta utgifter. Vi äro skyldiga
att ta konsekvenserna härav och försöka
täcka dessa utgifter genom motsvarande
inkomster, och detta måste i mycket
hög grad ske genom de direkta skatterna.
Det är den reella sidan av saken,
som vi inte kunna komma ifrån och som
väl i dagens läge är avgörande.
Herr Velander erinrade om läget i
fjol. Jag skall upprepa något av vad
han sade. Vi tänka oss tillbaka till för
ett år sedan. Då sammanknöto vi en
riksstat, som visade ett överskott på
679 miljoner kronor. Det var en överbalansering,
som vi ansågo skulle ge lysande
möjligheter till en stabilisering,
men nog var det väl en kalldusch för
oss, när riksräkenskapsverket för några
veckor sedan kom med sitt sammandrag.
Vart hade det där lysande överskottet
tagit vägen? Statsinkomsterna
ha ibland en obehaglig tendens att
minska, och det gjorde de i fjol med
cirka 200 miljoner kronor. Vi ha i riksstatens
driftbudget samlat på vissa reservationsanslag,
som i fjol belöpte sig
till sammanlagt cirka 1 400 miljoner kronor,
för vilka det knappast fanns täckning
eller, om täckning tidigare funnits,
hade den förbrukats. Ur dessa reservationsanslag
togs det ut 260 miljoner
kronor. Om jag betraktar detta belopp
såsom icke täckt, kommer jag — i stället
för att konstatera ett överskott på
fjolårets riksstat — fram till en brist
på inte mindre än 60 miljoner kronor.
Till denna brist bidrogo också de under
hösten på grund av devalveringen uppkomna
oförutsedda utgifterna för subventionerna
med mycket stora belopp.
Man kan härur hämta vissa lärdomar.
Sedan vi i fjol anslöto oss till folkpartiets
motion i tro att läget var stabilt,
har tilltron till denna stabilitet i någon
mån rubbats, liksom också tilltron till
folkpartiets ekonomiska prognoser. Här
gäller det att tänka självständigt, och
det är vad vi ha försökt att göra, då vi
icke — trots det trängande önskemål
som en omedelbar skattelättnad kan anses
vara — ha kunnat biträda folk
-
Torsdagen den 25 maj 1950.
Nr 22.
25
Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten.
partiets motion om 10 procents skattesänkning.
Hurudant är läget i år? Redan från
början var läget synbart försämrat.
Överskottet uppgick vid första uppläggningen
av statsbudgeten till 472 miljoner
kronor. Under de få riksdagsmånaderna
ha vi tappat 300 miljoner kronor
härav, och dessutom komma nu verkningarna
av bensinskattesänkningen
m. m. Om vi skola bifalla folkpartiets
motion tror jag inte att vi få kvar något
överskott alls. Läget på löneområdet
är för närvarande sådant, att vi ha
kommit bra nära det farliga indextaket
169 — om jag inte misstar mig är siffran
nu 168,3. Vad som händer, när indextaket
genombrytes, förmodar jag att
vi komma att få erfara fram på höstkanten.
Hur skola vi då kunna tillgodose
de lönekrav, som ovillkorligen
måste resas? Jag hoppas, att de skola
kunna begränsas, så att vi kunna bevara
penningvärdet och grunden för vår
ekonomiska jämvikt och hålla den lönelavin,
som kan antas komma, inom
rimliga gränser. Men varmed skola vi
betala löneökningarna, om vi inte ha
någon reserv i riksstaten?
Herr Andersson i Bollnäs drar optimistiska
slutsatser om framtiden. Jag
kan delvis förstå dem. Det ekonomiska
läget är kanske i någon mån förbättrat
genom devalveringen, ty vi ha möjlighet
att få mera betalt, räknat i den nu
uttunnade svenska kronan för våra exportvaror
o. s. v. Detta torde skapa en
stimulans till ökad produktion. Men det
är i varje fall inte något att dra växlar
på och diskontera i förväg — det är
tillgångar som vi ännu inte ha förvärvat
och som vi inte med säkerhet kunna
anse som gripbara. Det är väl inte
riktigt ansvarsmedvetet av den svenska
riksdagen att handla på det sättet, att
vi icke täcka de utgifter som vi veta,
att vi absolut inte kunna komma undan.
Vi ha byggt upp vår socialvård och
därmed åsamkat samhället utgifter, som
vi ingalunda vilja avveckla. Vår socialbudget
överstiger 1 400 miljoner kronor,
varav 1 220 miljoner kronor belöpa
på folkpensionerna och barnbidragen.
Vi kunna inte sänka dem. Vi ha utgifter
för försvaret, som antagligen komma
att öka. Vi kunna inte sänka vägutgifterna.
Vi kunna inte heller sänka
utgifterna på åttonde huvudtiteln. Man
kan sätta i fråga att minska subventionerna
på nionde huvudtiteln, men eftersom
dessa avse konsumenterna, måste
detta utlösa en effekt på indexskalan,
som inte kan utjämnas på annat sätt än
genom ökade löner. Vi ha vidare civiloch
inrikesdepartementens utgifter.
Sammanlagt ha vi bundna statsutgifter
på 4 800 miljoner kronor, och våra inkomster
för innevarande budgetår ha
under riksdagsmånaderna visat en tendens
att minska med 140 å 150 miljoner
kronor i jämförelse med tidigare kalkyler.
Efter denna analys av dagens läge,
som vi måste göra, har bondeförbundet
för sin del inte i år kunnat biträda förslaget
om en skattesänkning i den form
som folkpartiet föreslagit.
Jag begrep inte herr Anderssons kritik
av innehållet i den reservation beträffande
motiveringen till utskottets
utlåtande, för vilken jag jämte vissa
andra är ansvarig. Jag kan lugna herr
Andersson med att bondeförbundet
ingalunda strävar efter att övervältra
skattebördor på de små inkomsttagarna.
Det är alldeles onödigt att insinuera någonting
sådant. Jag kan erinra om den
debatt, som fördes här för några dagar
sedan, då det gällde att befria landskommunernas
svaga och känsliga skatteunderlag
från vissa större utgifter och
överföra dem till den statliga skatteskalan.
Det är väl ändå så, att de kommunala
skatterna beräknas på proportionell
grund, medan däremot den statliga
skatteskalan är progressiv. Den
gången hyste bondeförbundet och folkpartiet
motsatta uppfattningar, och jag
undrar ändå, om man av den uppfattning,
som bondeförbundet förfäktade,
kan dra den slutsatsen, att bondeförbundet
skulle vilja hjälpa till att övervältra
skattebördor på de mindre inkomsttagarna.
Men låt oss erkänna, att i skattesyste -
26
Nr 22.
Torsdagen den 25 maj 1950.
Ang. uttagningsprocenten för den statliga
met finnas så många ojämnheter — som
vi hoppas att den sittande skatteutredningen
skall komma att utjämna — att
vi icke för ögonblicket kunna göra annat
än avvakta det förslag till revision
av hela vårt skattesystem, som utredningen
måste framlägga.
Herr talman! Jag skall inte ta upp
tiden med något längre anförande i frågan.
Jag har endast velat motivera, varför
vi i år icke ha kunnat biträda förslaget
om att sänka de direkta skatterna
med 10 procent. Det beror ju på rent
materiella hinder. En sådan sänkning
måste nämligen, såvitt vi nu kunna bedöma,
leda till en underbalansering av
statsbudgeten mitt i en högkonjunktur,
vilket vi inte kunna stå till svars med.
Jag skall sluta med att yrka bifall till
utskottets hemställan och till den motivering,
som återfinnes i den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen av
herr Velander m. fl.
Herr SJÖDAHL: Herr talman! Den
förste talaren har dragit fram några
synpunkter på det existerande statliga
skattesystemet, vilket vi ha diskuterat
här i kammaren vid så många föregående
tillfällen, att jag är rätt tveksam,
om jag skall kasta mig in i en diskussion
om det. Därtill kommer, att vi ha
tillsatt en skatteutredning, som har till
uppgift att ompröva vårt statliga skattesystem,
och jag tycker att man nog kunde
nöja sig med att ta upp denna diskussion,
sedan man sett resultatet av
utredningen. Men jag kan inte underlåta
att helt kort yttra mig på några punkter.
Här sades, att vårt skattesystem inte
är lyckligt med hänsyn till produktionens
effektivitet och produktionens utveckling.
Men det är ju ändå så för
närvarande i landet, att alla produktiva
krafter äro fullt upptagna. Vårt kapital
är, efter vad jag har förstått, fullt sysselsatt
och vår arbetskraft är också fullt
sysselsatt. Vi ha stigande löner, trots lönestoppet,
och företagens verksamhet
ger goda resultat. Jag såg nyligen i någon
tidning, hurusom ett stort företag, vars
direktör hade klagat över skatterna och
deras tryck på näringslivet, redovisade
inkomstskatten.
en inkomst på 24 miljoner kronor. Av
detta belopp använde man ungefär 15
miljoner kronor för att göra avskrivningar,
och det måste betyda en utomordentlig
förstärkning av företaget, vilket
jag för min del tycker är mycket
lyckligt. Efter dessa mycket betydande
avskrivningar redovisade företaget ändå
en rörelsevinst på 5 miljoner kronor.
När man vet, att resultat av denna art
inte alls äro ovanliga, måste man säga
sig att — trots detta skattesystem, som
vi fingo år 1947 och som nu verkat i
åtskilliga år — företagsamheten och
produktionen synas ha anpassat sig
synnerligen väl. Vi hörde ju i går, hur
det från borgerligt håll prisades, att
man bland annat genom företagarnas
verksamhet — som jag gärna bugar mig
för, inte med ett leende, utan med allvar
— hade lyckats reda upp landets
ekonomi på det sätt som skett.
Det tycks uppenbarligen inte, efter
vad erfarenheten hittills har visat, ha
varit någon fara för produktionen, men
jag vill avvakta, vad skatteutredningen
kan komma till för resultat vid sin omprövning.
Sedan få vi föra diskussionen
vidare på denna punkt. Jag har
emellanåt sett, hur det på affischerna
ifrågasättes, om det över huvud taget lönar
sig att arbeta. Det är ju egendomligt
i en tid, då vi ha så full sysselsättning
som vi ha och då de, som det
verkligen gäller, anse att det lönar sig
att arbeta. Trots att vi ha lönestopp,
redovisas en stegring av lönesumman
både för arbetare och för tjänstemän
med 3, 4 procent. Det har kanske blivit
litet flera arbetare och tjänstemän,
och detta kan vara orsaken till att lönesumman
har stigit. Det är mycket möjligt.
Men det kan också vara så, att arbetarna
och tjänstemännen ta ut sin
kraft och fullgöra mera arbete än förr.
Det lönar sig tydligen här i landet att
arbeta, och det lönar sig tydligen att
idka företagsamhet.
Men trots detta är det ju alldeles uppenbart,
att det är synnerligen önskvärt,
att vi kunna nedpressa skattebördan
och kunna lämna åt den enskilde
så mycket som möjligt av hans inkomst
Torsdagen den 25 maj 1950.
Nr 22.
27
Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten.
att användas efter hans eget gottfinnande.
Om man kan åstadkomma skattesänkningar,
är det i och för sig någonting
rekommendabelt. Men frågan är ju
alltid om det går, och sedan ha vi frågan
om på vilket sätt de skola genomföras.
Innan jag går vidare i detta resonemang
får även jag erinra — liksom finansministern
redan har gjort — om de
mycket kloka ord, som folkpartiet skrev
i sin reservation till bankoutskottets utlåtande
nr 20. Där erkänner man först
och främst, att ett statligt budgetöverskott
bör eftersträvas under en tid av
överfull sysselsättning. Men reservanterna
fortsätta: »Att innan den samhällsekonomiska
balansen med full säkerhet
återställts tillgripa en finanspolitik, som
innebär att staten för löpande utgifter
får låna hundratals milj. kr. under ett
år, kan icke vara välbetänkt.» Är den
samhällsekonomiska balansen med säkerhet
nu nådd? Det är en fråga, som
jag undrar om vi kunna besvara med
ett otvetydigt ja. Jag tror inte man kan
göra det. Vi vänta nästa år påfrestningar
på grund av lönestoppets upphävande
och på grund av de prishöjningar,
som vi ha att räkna med och påfrestningar
som kunna bli en följd av den
i och för sig lyckosamma, undan för
undan pågående liberaliseringen av
vårt ekonomiska liv och vår utrikeshandel.
Under dessa omständigheter är
det väl i varje fall klokt att undvika en
sådan situation, att staten till äventyrs
måste låna för att täcka löpande utgifter.
Nu skrevs folkpartimotionen vid riksdagens
början, och det är därför ingenting
att säga om att man i denna räknade
med ett överskott på 150 å 200
miljoner kronor. I sin reservation nu
räknar folkpartiet — liksom utskottsmajoriteten
— med ett överskott för nästföljande
budgetår på 100 miljoner kronor.
Men dessa 160 miljoner kronor
måste ju minskas med den till 40 å 50
miljoner kronor uppgående ökningen av
löneutgifterna, som vi ha att räkna med
och som är angiven redan i statsverkspropositionen.
Vidare beräkna vi att ta i
bruk reservationer för driftbudgeten på
omkring 100 miljoner kronor. Resultatet
blir med andra ord ungefärligen
plus minus noll. Vi komma fram till en
reell balans i driftbudgeten, men inte
mer. Det är uppenbart, att om man då
beslutar en skattelättnad med 50 miljoner
kronor, det med all sannolikhet
uppstår ett underskott på ungefär detta
belopp.
Jag vill påminna om något som jag
tyckte mig höra en erinran om i något
av de föregående anförandena, nämligen
att våra erfarenheter från de föregående
årens beräkningar ju inte äro
särskilt goda. Jag kan erinra om att vi
under budgetåret 1948/49 räknade med
inemot 600 miljoner kronor i överskott.
Det blev 400 miljoner kronor.
Medräknas reservationer, som togos i
anspråk, blev resultatet ett överskott på
300 miljoner kronor. Ett så stort överskott
behövdes säkerligen för budgetåret
1948/49. Nästföljande budgetår -—
således det innevarande •— räknade vi
med ett överskott av 679 miljoner kronor.
Det blev omkring 200 miljoner
kronor. Sedermera medräknade riksräkenskapsverket
reservationerna på 260
miljoner kronor och kom då fram till
en brist, icke ett överskott. Man ser alltså,
att tendensen åtminstone hittills tyvärr
har varit, att överskotten bli mindre
än man räknat med. Nu kan man
hoppas, att man med större erfarenheter
inom finansdepartementet och kanske
litet hårdare hand skulle kunna hålla
de beräknade siffrorna bättre, men
därom vet man ju ingenting.
För budgetåret 1950/51 äro vi ju alla
ense om att räkna med ett överskott på
160 miljoner kronor. Men vi ha reservationer
på 100 miljoner kronor, och sedan
dessa frånräknats återstår ett överskott
på 60 miljoner kronor. Beaktas
också de ökade löneutgifterna, blir resultatet,
såsom jag nyss sade, praktiskt
taget plus minus noll. Då är driftbudgeten
reellt balanserad. Men enligt folkpartiets
förslag blir det ett underskott.
Jag undrar, om man inte om detta förfarande
att i en högkonjunktur underbalansera
budgeten, så att man med all
28
Nr 22.
Torsdagen den 25 maj 1950.
Ang. uttagningsprocenten för den statliga
sannolikhet driver ut staten på lånemarknaden,
måste använda folkpartiets
egna ord, att det »kan icke vara välbetänkt».
Jag tycker nästan, att det är ett
för milt uttryck.
Nu har finansministern redan förklarat,
att det blir ett rätt stort gap för det
därefter följande budgetåret således
1951/52. Man vet inte, hur stort gapet
blir och hur det skall fyllas. Gentemot
detta har ju folkpartiet satt upp sin beräkning
i reservationen, som rör sig med
minusposter och plusposter och slutar
med ett underskott på 100 miljoner kronor.
Sedan hoppas folkpartiet, att det
tack vare de ökade inkomsterna i landet
skall bli ökade skatteintäkter, så att
budgeten ändå kan bli balanserad. Jag
undrar, om det är riktigt klokt och
lämpligt av riksdagen att — med stöd
av det privata budgetarbete, som bedrivits
inom folkpartiets hemliga budgetbyrå,
och utan möjlighet att kontrollera
dessa löst framkastade beräkningar —-mot den ansvarige finansministerns råd
besluta om en skatteininskning, som enligt
finansministern nödvändiggör att
man går ut på lånemarknaden.
Jag vill erinra om att riksdagens beslut
om höjning av de kommunala ortsavdragen
kostar staten 130 miljoner kronor
och ökningen av barnbidragen —
som ju ersätta barnavdragen — 50 miljoner
kronor om året och att våra utgifter
för dessa reformer under budgetåret
1951/52 komma att utgöra hälften
av dessa belopp.
Man säger tillika — det har ju ofta
sagts i diskussionen — att man bör markera
inför det svenska folket, att man
vill minska skatterna. Det kan vara nog
så riktigt, men jag vill fråga: Har ändå
inte riksdagen under detta år markerat,
så att det svenska folket begriper det, att
man vill försöka få till stånd skatteminskningar
så fort det är möjligt och i
den utsträckning som det över huvud taget
är försvarligt? Jag får erinra om att
vi från och med den 1 maj i år ha avskaffat
pappersskatten, som gav staten
50 miljoner kronor. Det är ju avsett, att
denna skattelättnad skall tränga igenom
till alla och envar. Och vi komma att
inkomstskatten.
från och med nästa års början minska
bensinskatten, så att det per år räknat
blir en skatteminskning med 160 miljoner
kronor. De indirekta skatterna komma
alltså att minska med 210 miljoner
kronor per år. Detta bör väl ända markera
den svenska riksdagens vilja att
minska skatterna. De direkta skatterna
har man ju genom de redan nämnda åtgärderna
i samband med ortsavdragsreformen
minskat med en nettosumma av
180 miljoner kronor. Sammanlagt komma
de direkta och de indirekta skatterna
att minska med omkring 400 miljoner
kronor per år. Detta är väl att markera
en vilja till skattesänkning.
Nu kan man givetvis säga, att vi böra
fortsätta på denna väg. Det har inte utskottet
uttalat sig emot, lika litet som
finansministern i sitt anförande här i
dag. Utskottet har tvärtom sagt att en
sänkning av den direkta beskattningen
är synnerligen önskvärd, men att man
måste avvakta en tidpunkt, då en sänkning
är möjlig.
Det framhålles nu att sedan dessa
statsskatter och särskilt inkomstskatten
införts, ha inkomsthöjningar inträffat
med påföljd, att den behållna inkomsten,
räknad i penningvärdet för några år
sedan, minskats. Det är mycket sannolikt
att det är så, men det är väl inte
något skäl att använda den gällande skalan
och sänka skatterna med 10 procent,
utan det är väl snarare lämpligt att ompröva
skalorna, som man byggde upp
med hänsyn till inkomstfördelningen i
det svenska samhället låt oss säga 1945,
och bättre anpassa dem efter de nya inkomstförhållanden,
som inträtt. Som jag
nämnde i ett anförande häromdagen har
ju det undre skiktet alltmer uttunnats
och mellanskiktet alltmer fyllts, så att
vi ha en helt annan inkomstfördelning
än den som ligger till grund för 1947
års skattereform. Denna omprövning ha
vi nu att vänta inom skatteutredningen.
När den tillsattes, hade jag den förhoppningen,
att man skulle lugna sig litet och
se vad det blev för resultat av dess arbete,
innan man föreslog direkta åtgärder
på detta område, där ändå de olika
skatteformerna hänga så nära ihop, att
Torsdagen den 25 maj 1950.
Nr 22.
29
Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten.
man nog bör ompröva hela systemet, innan
man börjar flytta stenarna inom
systemet som sådant. Vilket resultat man
kommer till vågar jag för min del inte
yttra mig om alls, men jag har den meningen,
att den fördelning av skattebördan
emellan större och mindre förmögenhetsägare
och mellan större och
mindre inkomsttagare, som vi nu ha, får
man i det stora hela försöka bevara även
i det nya system, som till äventyrs blir
frukten av arbetet, men att där erfordras
kanske åtskilliga jämkningar både
inom den ena skatteformen och inom den
andra, står jag inte alls främmande för.
Jag tror det skulle vara mycket lyckligt,
om man i vissa svaga medelklasskikt
kunde göra en jämkning, så att skattebördan
bleve något mindre, så fort vi ha
möjlighet att effektuera det, vilket beror
på det skattebehov den svenska staten
bär.
Med detta, herr talman, vill jag deklarera
utskottsmajoritetens uppfattning om
önskvärdheten av en fortsatt omprövning
av vårt skattesystem, önskvärdheten
av att man fortsätter på den väg,
som man redan detta år har gått in
på genom att sänka skatterna med omkring
400 miljoner, vid den tidpunkt och
i den omfattning, som de blivande utredningarna
och statens behov visa vara
möjligt. Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.
Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Jag är inte lika slängd att så där
utantill röra mig med siffror och bolla
med miljoner som de närmast föregående
talarna. Jag vill bara säga, att jag är
ytterst imponerad av den sakkunskap,
som de besitta, när det gäller att så här
på fri hand verkställa omräkningar, inte
bara av mina mycket vaga prognoser -—
det är säkert mycket lätt att göra -—
utan även av de precisa siffror, som finnas
redovisade i nästa års budget, och
dem finansministern nyss har talat om,
när det gäller 1951/52. Jag konstaterar
bara, att både herr Velander och herr
Werner i sin iver att bevisa omöjligheten
av den skattesänkning, som folkpartiet
föreslår för nästkommande budget
-
år, lyckades förändra det budgetöverskott
för nästa budgetår, som dock även
finansministern accepterat till siffran 160
miljoner, till för herr Velanders vidkommande
bara något tiotal miljoner kronor,
medan herr Werner till och med var
så långt ute, att han fick fram en brist.
Det tycker jag är rätt skickligt gjort,
och det visar i varje fall, att finansministern
till sitt förfogande i riksdagens
båda kamrar har fått inte bara hjälptrupper
av mera ovanligt slag utan också
ekonomiska experter med en kunskap
och ett djup, som till och med överträffa
finansministerns egna. Jag föreställer
mig, att finansministern och hans
parti äro särdeles glada över denna
kanske oväntade förstärkning.
Om finansministerns argumentation
skall jag bara säga ett par saker. Jag
skulle vilja påpeka till den kraft och
verkan det hava kan -—• jag tror inte, att
verkningarna bli så betydande, men något
gör det kanske — att riksdagen i år
beträffande uppbördsreformen har beslutat
även sådana ändringar, som innebära
att den preliminära skattebetalningen
från och med 1951 kommer att bli
avsevärt noggrannare än vad den har varit
tidigare och att således de rätt betydande
belopp, som under de hittills
förflutna åren av uppbördsreformen ha
betalats i form av kvarskatt, sannolikt
efter ingången av 1951 komma att minska.
Jag vill inte påstå, att det har så
särdeles stor betydelse, men eftersom finansministern
har infört frågan om kvarskattebeloppet
under första hälften av
budgetåret 1951/52 i diskussionen, kan
ju också den synpunkten föras fram såsom
i någon mån motverkande hans argumentation.
Finansministerns beräkningar för
budgetåret 1951/52 visade nu en brist på
140 miljoner kronor. Jag konstaterar
inom parentes, att han har återvänt till
den siffran. Häromdagen hittade han
under promenaden mellan första och
andra kammaren 40 miljoner. Fortsätter
han de promenaderna, hittar han kanske
några till. .lag skulle föreställa mig, herr
talman, att det inte alls hör till ovanligheten,
att man vid den första konfron
-
30
Nr 22.
Torsdagen den 25 maj 1950.
Ang. uttagningsprocenten för den statliga
tationen med ämbetsverkens anspråk
och de inkomster, som stå till förfogande
för deras fyllande, kan konstatera ett
gap inte bara av den nämnda omfattningen
utan mycket större, och jag tror,
att den förhoppning, som finansministern
häromdagen gav uttryck åt i denna
kammare, att de där båda siffrorna så
småningom skola närma sig varandra,
är mycket väl grundad.
Det förefaller mig för resten ganska
märkligt, att någonting, som är så omöjligt
1950/51 och ännu omöjligare 1951/
52, skall i ett enda slag visa sig mycket
möjligt 1952/53. Det hörde ju också till
finansministerns prognoser, att han trodde,
att sedan vi ha nått bottnen år 1952,
skall det bli någonting helt annat av.
Jag har tidigare sagt, att jag är imponerad
av den möjlighet att bolla med
miljonerna, som herrar Velander och
Werner ha ådagalagt här, och jag är också
i någon män överraskad över den
utomordentliga villighet, som från det
hållet ådagalagts att visa den nu föreslagna
skattesänkningens omöjlighet. Båda
herrarna ha med ännu större iver än finansministern
propagerat emot en skattesänkning
för nästa budgetår.
Herr Velander trodde, att jag hade frågat
honom, vilken form högern tänkte
ge sin skattesänkning. Det behöver jag
inte fråga om. Jag föreställer mig, att
herr Velander inte kan svara på den
saken så precis. Det enda han kan göra
är väl att hänvisa till de debatter, som
tidigare ha förts omkring vissa av högerns
skattesänkningsprojekt. De gruppera
sig ju helt och hållet omkring den
reservation beträffande familjebeskattningen,
som fröken Ebon Andersson på
sin tid avgav. Men det var inte det jag
frågade herr Velander om, utan jag frågade,
hur han kunde förena den uppfattning
han har, när han bemöter folkpartiets
reservation med att en skattesänkning
är omöjlig med hänsyn till det
statsfinansiella läget 1951/52, och förhoppningarna
på att redan 1951 kunna
åstadkomma en skattesänkning på
grundval av ett förslag från den nu arbetande
skatteutredningen. Om en skattesänkning
är omöjlig att genomföra
inkomstskatten.
1950/51, med hänsyn till förhållandena
1951/52, då är den väl omöjlig vilken
grund man än lägger för det skattesystem,
som skall komma fram. Jag har frågat
herr Velander, hur han kan förena
bestridandet av möjligheten för en skattesänkning
med hänsyn till de statsfinansiella
svårigheterna med kravet på
en sådan skattesänkning, som så vitt
jag förstår icke kommer att underskrida
beloppet av den, som man nu begär från
folkpartihåll. Jag har konstaterat, att i
en motion, nr 316 i denna kammare, som
bland annat är undertecknad av herr
Velander, står följande skrivet: »Vi taga
för givet att den skattelättnad, som
från utredningens» — d. v. s. statsskatteutredningens
— »sida kan ifrågakomma,
till sitt totalbelopp kommer att åtminstone
vara av den storlek, att den
motsvarar en sänkning av uttagningsprocenten
med 10 enheter.» Det är således
den skattesänkning herr Velander
väntar sig allra senast 1951, och det är
möjligheten av den han i dag bestrider.
Jag har frågat herr Velander, hur detta
går ihop, och jag har ännu inte fått något
svar på den frågan.
Man skall vara ganska försiktig, sade
herr Velander, när man ger sig in på
dessa ting. Man skall inte ta ett så djärvt
steg som en sänkning av skatten, vilken
för budgetåret 1951/52 kommer att betyda
150 miljoner kronor. Men herr Velander
har nyligen argumenterat till förmån
för en skattereform, som också
skulle sättas in omkring 1952 och som
skulle kosta omkring 200 miljoner kronor.
Han röstade i tisdags för ett statsbidrag
till kommunerna, som motverkan
mot den skatteunderlagssänkning som
ortsavdragens höjning medför, vilket
skulle kosta ytterligare 140 eller 150
miljoner kronor mer än riksdagen då
beslöt. Jag tror jag kan returnera den
där repliken till herr Velander. Man
skall vara ganska försiktig, då man ger
sig in på sådana ting, och man skall i
varje fall vara försiktig, när man säger
att den ena skattesänkningen är omöjlig,
men anser den andra inte bara vara
icke omöjlig utan möjlig, önskvärd och
nödvändig.
Torsdagen den 25 maj 1950.
Nr 22.
31
Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten.
Jag kan rikta ungefär samma fråga
till herr Werner. Han har med kanske
ännu större iver än herr Velander försökt
med siffror bevisa omöjligheten av
att nu genomföra en skattesänkning.
Han kom, som jag konstaterade, fram
till det resultatet, att i nästa års budget
skulle föreligga en brist på 60 miljoner
kronor. Hur kan då herr Werner så bestämt
vänta sig en skattesänkning 1951/
52, om han i dag anser den vara fullkomligt
omöjlig att genomföra? Denna
bristande kongruens mellan reservationens
första och andra del, herr talman,
är det som jag tycker är så märklig,
och den inger mig ganska besynnerliga
föreställningar om de motiv, som ligga
bakom reservationerna.
Herr Werner hade mist tilltron till
folkpartiets ekonomiska prognoser, och
det kan jag inte på något sätt förebrå
honom för. Man skall naturligtvis inte
tro på någonting, som man inte anser
sig kunna tro på. Herr Werner föredrar
i stället att tro på sig själv. Man måste
tänka självständigt, sade herr Werner,
för att bilda sig en uppfattning i dessa
ting. Detta självständiga tänkande föranledde
herr Werner att för ett par dagar
sedan argumentera för och rösta för
en höjning av de kommunala barnbidragen,
som skulle kosta ytterligare 17
miljoner kronor. Om herr Werner är så
rädd för de ekonomiska konsekvenserna
av allt vad som här förehas och efter
sitt självständiga tänkande är övertygad
om att statens finanser befinna
sig i så fruktansvärt dåligt skick som
han nu givit uttryck åt, skulle väl detta
självständiga tänkande ha lett honom
fram till en stark sparsamhet med statens
medel. Det skulle i varje fall leda
honom fram till den alldeles bestämda
uppfattningen, att om han i dag inte ser
någon möjlighet att på folkpartiets
grunder sänka skatten med hänsyn till
förhållandena 1951/52, skulle han inte
heller kunna tänka sig möjligheten att
på några andra besynnerliga grunder
komma fram till en skattesänkning vid
det budgetåret.
Om herr Sjödahls anförande har jag
inte så mycket att säga. Jag fick det in
-
trycket, att antingen har herr Sjödahl
inte läst folkpartiets reservation, eller
också har han inte begripit den. Det
senare kan ju lika mycket bero på reservanternas
oförmåga att skriva begripligt
som på herr Sjödahls förmåga
att begripa det som skrives, så det innebär
inte någon som helst anklagelse
mot herr Sjödahls intellektuella utrustning.
Men jag fick det intrycket, att
herr Sjödahl balanserade med siffror,
som inte motsvara dem som finnas i
reservationen. Vi ha räknat med ett
överskott i nästa års budget, sedan den
av oss föreslagna skattesänkningen
kommit till stånd, på 110 miljoner kronor.
Det räknar också herr Sjödahl med.
Vi konstaterade, att budgeten 1951/52
enligt våra prognoser skall ge en ungefärlig
balans utan att lämna något budgetöverskott.
Den brist på 100 miljoner,
som vi konstatera där, betyder såsom
det är skrivet i reservationen, att budgetöverskottet
på 110 miljoner för budgetåret
1951/52 skulle komma att smälta
ihop till 10 miljoner eller med den
fördelaktigare beräkningen 35 miljoner.
Men det konstateras, att utöver de inkomstposter,
som vi ha ansett oss kunna
räkna med, komma kanske också andra,
som göra att marginalen för 1951/52
blir större än den, som efter dessa beräkningar
kommer till synes. Det är således
inte på det sättet, herr Sjödahl,
att de där 100 miljonerna i brist mellan
inkomster och utgifter, som folkpartiet
räknat med för 1951/52, komma
till utöver den minskning av budgetöverskottet
för nästkommande budgetår,
som ingår i beräkningarna.
Jag har, herr talman, ingenting mer
att säga för tillfället. Det är möjligt jag
får anledning återkomma.
Herr VELANDER: Herr talman! Jag
kände mig mycket överraskad över det
sätt, varpå den siste ärade talaren resonerade.
Det var, höll jag på att säga, mycket
olikt honom. Ilan sade, att jag i diskussionen
påstått, att det för budgetåret
1951/52 inte skulle finnas utrymme
för ett tagande av konsekvenserna
32
Nr 22.
Torsdagen den 25 maj 1950.
Ang. uttagningsprocenten för den statliga
av ett beslut i överensstämmelse med
folkpartireservationen i dag. Jag är kemiskt
fri från att ha fällt det yttrandet.
När man emellertid måste räkna med
att konsekvenserna av folkpartiståndpunkten
i dag betyda minskade skatteintäkter
för det allmänna på minst 150
miljoner kronor och när för det kommande
budgetåret folkpartiet räknar
med att endast tredjedelen av detta belopp
kommer att inverka på budgetens
balansering för detta budgetår, då har
jag tillåtit mig att säga: Hur kan man i
dag fatta ett beslut, som innebär, om det
nu skall vara behörigen grundat, att
man också inlåtit sig på ett faktiskt bedömande
av budgetläget, sådant det
kommer att föreligga budgetåret 1951/
52? Jag har sålunda inte sagt, att resultatet
då kommer att bli, att det inte finns
utrymme för de 100 miljonerna, som
herr Elon Andersson m. fl. i sin reservation
skjuter över på det budgetåret,
utan jag bär frågat: Hur kan man prestera
några premisser i dagens läge, ådagaläggande
huruvida det är möjligt eller
inte? För egen del har jag ingen
uppfattning därom. Jag hänförde mig
dock till vad finansministern yttrade,
när han omnämnde, att enligt beräkningar,
som numera gjorts i finansdepartementet,
skulle konsekvensen av
folkpartiståndpunkten för budgetåret
1951/52 bli ett budgetunderskott på
minst 290 å 300 miljoner kronor.
Jag tycker nog, att det är rätt underligt
att herr Elon Andersson med denna
felaktiga utgångspunkt inlåter sig på ett
mycket vidlyftigt argumenterande, där
han drar en hel del fullständigt felaktiga
slutsatser beträffande min inställning
till den föreliggande frågan.
Jag har emellertid, herr Elon Andersson,
sagt, att, om vi i fjol hade gått in
för den ståndpunkt, som folkpartiet då
företrädde och som biträddes av bondeförbundet
och åtminstone flertalet inom
högern, så skulle det i dagens läge inte
ha funnits utrymme för konsekvenserna
därav. Vi skulle nämligen då ha minskat
skatteintäkterna även för första hälften
av budgetåret 1950/51 med cirka 100
miljoner, och härför hade det inte fun
-
inkomstskatten.
nits täckning utan hade man fått höja
andra skatter i stället, eventuellt öka
den statliga upplåningen. Det är vad jag
har hävdat på den punkten.
För övrigt vill jag säga, att jag känner
mig något överraskad inför herr
Elon Anderssons uttalande, att jag i dessa
sammanhang har bollat med siffror i
så stor utsträckning. Jag använde knappast
andra siffror än dem som återfinnas
i utskottsbetänkandet och i propositionen
nr 237. Av dessa siffror fann jag,
att vi hade ett beräknat budgetöverskott
på 160 miljoner kronor. Man skall dock
komma ihåg, att halva beloppet, 80 miljoner
kronor, hänför sig till den extra
bensinskattens avkastning. Den extra
bensinskatten skall dock i sin helhet,
enligt riksdagens beslut, användas för
vägändamål. Herr Elon Andersson använde
dessa 80 miljoner kronor för budgetbalanseringen.
Är det verkligen herr
Elon Anderssons ståndpunkt, att det är
tillbörligt att förfara på det sättet? Jag
skulle gärna vilja ha reda på om det
verkligen är herr Elon Anderssons mening,
att han kan använda sig av bilskattemedel
för att nå balans i budgeten
enligt det förslag rörande uttagningsprocenten,
som han här urgerar.
Jag skulle också vilja ställa den frågan
till lierr Elon Andersson: Om statstjänarna,
såsom vi väl alla räkna med,
inför lönestoppets bortfallande, komma
och kräva kompensation i lönehänseende,
en kompensation som man på vissa
håll har utlovat, menar herr Elon Andersson
då, att man skall försätta sig i
det läget, att man inte har någon möjlighet
att budgetmässigt tillgodose ett sådant
krav, med mindre man höjer andra
skatter?
Herr Werner svarar för sig själv. Jag
vill dock säga, att »herr Velanders och
herr Werners iver» har i detta sammanhang
varit rätt måttfull. Vi ha haft att
liksom herr Elon Andersson söka motivera
och försvara en reservation, och
det är klart, att man inte gör det genom
att stillatigande lyssna till vad andra ha
att säga.
Herr talman! Jag har velat tillrättalägga
herr Elon Anderssons utgångs
-
Torsdagen den 25 maj 1950.
Nr 22.
33
Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten.
punkt beträffande det väsentliga i hela
hans resonemang. Utgångspunkten är
oriktig, när han påstår, att jag har sagt,
att det för budgetåret 1951/52 inte finns
utrymme för den skattesänkning, som
han tar sikte på. Jag har däremot sagt,
och det upprepar jag, att i dagens läge
kan knappast någon bedöma den saken.
Jag skulle dock gärna vilja höra något
om, hur herr Elon Andersson bedömer
den! Har han inga som helst siffror?
Sedan vill jag säga, att, när jag har
talat om skattesänkning, har jag utgått
ifrån en uppfattning, som väl delas av
alla partier inom riksdagen, den nämligen
att en skattesänkning är på marsch.
1949 års skatteutredning har redan träffat
vissa beslut i sådan riktning och är
inte utan förhoppningar i fråga om fortsättningen.
Man talar nästan med visshet
om att en proposition är att förvänta
till nästa års riksdag. Det är den propositionen
jag vill avvakta, innan jag tar
slutlig ståndpunkt till de vägar man bör
gå för att åstadkomma den av alla efterlängtade
skattesänkningen.
Som kammarens ärade ledamöter läde
märke till var finansministern, ehuru
han i vissa hänseenden deklarerade en
bestämd pessimism, dock optimist beträffande
möjligheten att till slut komma
fram till en verklig skattesänkning.
Det har jag velat ta fasta på i dagens
debatt, och jag hoppas, att det skall lyckas
att nå fram till den.
Herr WERNER: Herr talman! Jag känner
mig också i högsta grad imponerad
av herr Anderssons bevisföring, för att
använda herr Anderssons uttryck när
han mer eller mindre medvetet misstolkade
vad jag sade i mitt första anförande.
Jag gick ut från fjolårets utgångsläge
för årets riksstat, och jag sökte påvisa,
att om det icke fanns täckning för
det uttag ur reservationerna på 2C0 miljoner
kronor, som har skett under året,
skulle man kunna räkna fram en brist
i årets stat på (it) miljoner kronor. Däremot
yttrade jag mig ingalunda om att
en sådan brist skulle kunna uppstå i
‘5 Första kammarens protokoll 1950. Nr 22.
riksstaten för 1950/51, med mindre än
att en löneaktion komme i fråga. Den
kan man icke på något sätt beräkna
verkningarna av.
Jag förvånar mig över herr Anderssons
påstående att reservanterna voro
mera villiga att bevisa, att en skattesänkning
var omöjlig, än vad finansministern
var. Herr Andersson säger att finansministern
har konstaterat att det
fanns ett överskott i årets riksstat, men
å andra sidan säger herr Andersson att
finansministern under vandringen mellan
kamrarna funnit ett gap i statsbudgeten
på 100 å 140 miljoner kronor. Det
är ju någonting, som finansministern
själv får svara för. Vad jag har gjort
gällande är, att förutsättningar icke finnas
i årets riksstat för den skattesänkning,
som har föreslagits av folkpartiet,
med mindre än vi riskera en underbalansering
av årets statsbudget, vilket vi
anse vara oförsvarligt i ett högkonjunkturläge.
Vi kunna tala om dessa saker
om ett år, och vi skola göra det också.
Då ha vi möjlighet att konstatera, vem
som har haft rätt. Jag hoppas att herr
Andersson får rätt, och jag gav också i
mitt första anförande uttryck åt att vi
på grund av vissa omständigheter i en
nära framtid kunna emotse ökade statsinkomster,
som göra det möjligt att genomföra
den skattesänkning vilken vi
liksom folkpartiet anse vara nödvändig.
Jag har sålunda inte talat om någon brist
i årets statsbudget på 60 miljoner kronor.
Jag vill rätta till det, för att det inte
skall leda till några missförstånd.
Jag vågade verkligen rösta för höjning
av barnbidragen, vilket skulle ha
belastat statsbudgeten med 17 miljoner
kronor. Det kan man kalla inkonsekvent
och ansvarslöst, om man så vill. Men
faktum är, att dessa 17 miljoner kronor
i ett stort antal kommuner skulle täcka
den förlust, som de inkomstsvaga barnfamiljerna
få vidkännas genom att det
kommunala barnavdraget frånhänts dem.
Vi behöva bara gå till kommuner med
en uttaxering av 11, 12 kronor för att
genast kunna konstatera denna förlust
för dessa familjer, och det är fråga, om
34
Nr 22.
Torsdagen den 25 maj 1950.
Ang. uttagningsprocenten för den statliga
inte det är ett så starkt skäl, som mer
än väl motiverar denna höjning. Jag tror
att man kan säga att det här är ett fall,
då man tänkt självständigt, för att åter
använda det uttrycket.
Jag har ingenting mer att tillägga. Vi
kunna som sagt tala om dessa ting om
ett år, tv då få vi veta ur erfarenheten,
vem som haft rätt vid bedömandet av
årets budgetläge.
Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Jag får be herr Werner om ursäkt
för att jag hörde på honom så dåligt,
att jag fick den uppfattningen, att de 60
miljoner, som han talade om, skulle gälla
nästkommande års budget. Då herr
Werner accepterar riksräkenskapsverkets
underliga sätt att blanda in reservationerna
i behållningen i ett budgetårs
driftbudget, kommer han naturligtvis
fram till det resultatet. Jag hörde uppenbarligen
dåligt på honom, och därför
ber jag honom om ursäkt.
Herr Werners resonemang om finansministern
och mig utgör ett nytt bevis
på hur riskabelt det är att bolla med
siffror, när man inte har dem framför
ögonen. Den brist på 140 miljoner kronor,
som finansministern talade om här
i kammaren, gällde budgetåret 1951/52
och icke budgetåret 1950/51. För detta
kvarstår det beräknade överskottet på
160 miljoner kronor.
Herr Velander ställde till mig frågan,
huruvida jag anser att de medel, som inflyta
genom bensinskatten, skola reserveras
för vägväsendet eller ingå i den
allmänna budgeten. Jag delar den uppfattning,
som tidigare har kommit till
uttryck i riksdagen, nämligen att bensinskattemedlen
böra användas för vägarna,
men herr Velander vet lika väl
som jag, att under de senast gångna åren
har det inte förekommit någon sådan
där bestämd skillnad mellan å ena sidan
vägutgifter och å andra sidan vanliga
utgifter. Jag har inte kunnat finna,
att herr Velanders resonemang går
ut på att det budgetöverskott, som
med tillhjälp av bensinskattemedel kan
konstateras för nästa budgetår, skall
inkomstskatten.
uppdelas på det sättet, att en del föres
till bilskattemedelsfonden och en del föres
till den allmänna budgetregleringsfonden.
Jag föreställer mig att herr Velander
liksom andra ledamöter av kammaren
har tänkt sig, att budgetöverskottet,
om sådant uppstår, skall avräknas
mot budgetregleringsfonden.
I fråga om statstjänarlönernas inverkan
på budgetberäkningen vill jag bara
påpeka för herr Velander, att det i den
reservation, som folkpartiet har avgivit,
konstateras ■— det står på sidan 22 — att
den vid nyåret 1951 sannolika höjningen
av levnadskostnaderna kommer att belasta
statskassan med ökade utgifter under
senare hälften av budgetåret 1950/
51. Men det påstås också att med en allmän
höjning av inkomstnivån, en höjning
som omfattar inte ändast statstjänarna,
utan över huvud taget alla arbetar-
och tjänstemannagrupper, även
följa ökade inkomster av den direkta
beskattningen och säkerligen även i viss
mån av den indirekta beskattningen,
varför den nettobelastning på statskassan,
som därav kommer att uppstå, inte
torde ha någon väsentlig betydelse för
beräkningen av budgetöverskottet för
nästkommande år.
Herr Velander har här försökt göra
gällande att han ingalunda har bestritt
möjligheten att under budgetåret 1951/
52 få utrymme för en skattesänkning av
ungefär samma storleksordning som den
vi här diskutera om. Ja, herr talman,
det är möjligt att jag i större utsträckning
än kammarens övriga ledamöter ser
spöken på ljusa dagen, men när jag har
läst den del av högerns och bondeförbundets
gemensamma reservation, som
utgör andra och tredje styckena på sidan
26, har jag inte kunnat komma till någon
annan uppfattning än att hela det
resonemanget går ut på att bevisa hur
omöjligt det av statsfinansiella skäl är
att företaga en sänkning av skatterna
under nästa budgetår, och ännu mera om
man tar hänsyn till förhållandena under
budgetåret 1951/52. Om herr Velander
gör gällande att de där två styckena inte
innehålla någon mening om svårigheten
att under budgetåret 1951/52 balansera
Torsdagen den 25 maj 1950.
Nr 22.
35
Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten.
en nu genomförd skattesänkning, får jag
naturligtvs lov att tro honom, men då
betyder det faktiskt att herr Velander
har undertecknat en reservation med
en argumentering som han inte har menat
något med.
I dagens läge, säger herr Velander, är
det inte möjligt att bedöma hur det
kommer att förhålla sig under budgetåret
1951/52. Men i dagens läge har
herr Velander dock ansett sig kunna göra
den bedömningen, att han förväntar
att en reform av skattesystemet kan ge
anledning till bestående skattelättnad
redan under budgetåret 1951/52. Om inte
det är en bedömning av utvecklingen
fram till budgetåret 1951/52, då vet
inte jag vad herr Velander menar med
en bedömning, och om han har rättighet
och möjlighet att göra en sådan bedömning,
föreställer jag mig att folkpartiet å
sin sida har rättighet och möjlighet att
göra samma bedömning, om också från
andra utgångspunkter än herr Velander.
Herr VELANDER: Herr talman! Eftersom
herr Elon Andersson säger, att han
har läst reservationen nr II, enkannerligen
de två styckena överst på sidan 26 i
utskottsbetänkandet, bör han inte kunna
falla tillbaka ens på något missförstånd,
när det gäller att förklara, att han i ett
tidigare anförande hävdade någonting så
oriktigt, som att jag skulle ha inlåtit mig
på en bedömning av budgetmöjligheterna
för budgetåret 1951/52. De avsnitt i
reservationen, som herr Elon Andersson
ansåg sakna mening, äro inte mera meningslösa
än att de bl. a. beröra det förhållande,
som herr Elon Andersson själv
var inne på, nämligen möjligheten av att
statstjänarna kunna komma att kräva beaktande
av vissa lönekrav under det
stundande budgetåret.
Med anledning av herr Elon Anderssons
yttrande om bensinskattemedlens
användning vill jag påpeka, att när vi
resonera om budgetläget, sådant det kan
komma att te sig för nästa budgetår,
gäller det närmast den extra bensinskatten,
men det må gärna gälla automobilskattemedlen
över huvud taget. Det är
dock första gången som jag har hört
någon i denna kammare hävda, att man
kan använda dessa medel såsom budgetregulator.
Jag har inte påstått, att det ovillkorligen
måste hli skattelättnader med budgetåret
1951/52, men jag hoppas därpå
och har sagt, att frågan därom får prövas
av 1949 års skatteutredning och att
den proposition, som kommer att fotas
på denna utredning och som vi förvänta
till nästkommande års riksdag, får anvisa
vägarna och klarlägga för oss, i vilken
utsträckning skattelättnader äro
möjliga och i vilket tempo de böra och
kunna genomföras.
Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Jag vill bara till detta om herr Velanders
försiktiga bedömning av förhållandena
år 1952 konstatera, att det i
den motion av bland andra herr Velander,
som jag tidigare har citerat, yrkas
sådana ändringar från och med den 1
januari 1952 av vederbörande skatteförfattningar,
att äkta makar bli beskattade
enligt ett av motionärerna förordat system.
Det gäller alltså doktor Ebon Anderssons
system, som kostar ett par
hundra miljoner.
Herr VELANDER: Herr talman! Det är
ett fullständigt misstag av den siste ärade
talaren att hävda, att den Ebon-Anderssonska
linjen i sambeskattningsfrågan
kostar 135 miljoner kronor eller någon
annan bestämd summa. Till siffran
135 miljoner kronor kommer måhända
herr Elon Andersson, om han applicerar
den Ebon-Anderssonska linjen i sambeskattningsfrågan
på de nuvarande inkomstskatteskalorna.
Men herr Elon Andersson
är kanske inte och bör inte vara
okunnig om att sambeskattningssakkunniga
inte sysslade med skatteskalorna.
Till det kan jag foga den upplysningen,
att sambeskattningssakkunniga förfrågade
sig hos departementet, om de skulle
ge sig i kast med skatteskalorna, men
alt de fingo det svaret, att de inte skulle
ha någonting med dessa att skaffa.
36
Nr 22.
Torsdagen den 25 maj 1950.
Ang. uttagningsprocenten för den statliga
Det är också ostridigt — det fattades
beslut därom av Kungl. Maj:t den 17
sistlidne mars — att frågan om skatteskalor
och sådant, även när det gäller
sambeskattningen eller äkta makars beskattning,
skall behandlas av 1949 års
skatteutredning.
Jag tar alltså för mitt vidkommande
avstånd från alla uttalanden eller påståenden
om att den Ebon-Anderssonska
linjen kommer att kosta så eller så mycket.
Den Ebon-Anderssonska linjen innebär,
att man principiellt fördelar skattebördan
mellan gifta och ogifta på ett
visst angivet sätt, och kostnadsberäkningarna
äro helt konstruerade genom att
man har applicerat linjen i fråga på den
skatteskala som för närvarande gäller,
men den skatteskalan eller de skatteskalorna
äro ju föremål för revision.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att,
utom beträffande motiveringen, till vilken
han ville återkomma efteråt, om anledning
därtill gåves, hade i avseende på
det nu föredragna betänkandet yrkats
dels att vad utskottet hemställt skulle
bifallas, dels ock att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den
av herr Elon Andersson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.
Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.
Herr Andersson, Elon, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:
Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
59, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Elon Andersson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.
inkomstskatten.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Andersson, Elon,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 111;
Nej — 17.
Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.
Vidkommande motiveringen, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets uttalanden skulle godkännas,
dels ock att kammaren skulle godkänna
det yttrande, som förordats i den av
herr Velander m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på godkännande av utskottets uttalanden
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Velander begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:
Den, som beträffande motiveringen i
bevillningsutskottets betänkande nr 59
godkänner utskottets uttalanden, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes det yttrande,
som förordats i den av herr Velander
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Torsdagen den 25 maj 1950.
Nr 22.
37
Ang. riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland.
Då emellertid herr Veländer begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 73;
Nej — 39.
Därjämte hade 17 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Ang. riktlinjer för en tvångsclearing
med Tyskland.
Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 30, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition ang. godkännande
av allmänna riktlinjer för en
tvångsclearing med Tyskland, dels ock
i ämnet väckta motioner.
Genom en den 24 mars 1950 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 197, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden,
för riksdagen
framlagt förslag angående fördelning av
de tyska tillgångarna i riket med anhållan
att de allmänna grundsatser, som
föredragande departementschefen, ministern
för utrikes ärendena Undén,
framlagt, måtte få lända till efterrättelse.
I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen inom
riksdagen väckta motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 490 av herr Petersson, Emil,
nr 497, av herr Persson, Ivar, m. fl.,
nr 498 av herr Ewerlöf m. fl., samt
nr 499 av herr Ewerlöf ävensom
inom andra kammaren:
nr 583 av herr Håstad m. fl., likalydande
med motionen nr 497 i första
kammaren,
nr 584 av herr Hagberg i Malmö m. fl.,
likalydandc med motionen nr 498 i första
kammaren, samt
nr 585 av herr Iläckner m. fl., likalydande
med motionen nr 496 i första
kammaren.
Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
A) att riksdagen, i anledning av förevarande
proposition, nr 197, måtte med
de ändringar, som föranleddes av utskottets
i utlåtandet gjorda uttalanden,
godkänna de allmänna grundsatser för
fördelning av de tyska tillgångarna här
i riket, som i propositionen framlagts;
B) att motionerna 1:496, 11:585, I:
497, 11:583, 1:498, 11:584 och 1:499, i
den mån de icke besvarats genom vad
utskottet hemställt under A), icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.
I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:
»Såsom i reciten här ovan närmare
utvecklats har i motionerna I: 498 och
II: 584 yrkats, att prövningen av fördelningsspörsmålen
skulle uppdragas åt en
särskild nämnd, som icke borde bindas
genom av Kungl. Maj:t och riksdagen
givna direktiv. Utskottet kan icke acceptera
en sådan tanke. Den prövning, varom
här är fråga, är allenast till en mycket
liten del av rent rättsskipande natur.
I övrigt är fråga om skälighets- och
lämplighetsöverväganden eller alltså om
avgöranden av samma natur som de
frågor som regelmässigt ankomma å
riksdagen. Med hänsyn till förevarande
spörsmåls stora betydelse och då de
rent rättsliga problemen icke lämpligen
kunna utsöndras till särskild behandling,
kan det enligt utskottets mening
icke komma i fråga, att riksdagen skulle
undandraga sig sitt ansvar genom alt
avstå från att själv deltaga i prövningen.
»
Reservationer hade anmälts av, utom
andra,
1) herr Lodenius, som dock ej antytt
sin mening;
2) av herrar Lundgren ocli Cassel,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
38
Nr 22.
Torsdagen den 25 mai 1950.
Ang. riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland.
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
A) att riksdagen, i anledning av förevarande
proposition nr 197 och i anslutning
till motionerna 1:498 och II:
584, måtte godkänna vad i reservationen
anförts angående sättet för fördelningen
av de tyska tillgångarna här i
riket; samt
B) att motionerna 1:496, 11:585, I:
497, 11:583 och 1:499, i den mån de
icke besvarats genom vad under A)
hemställts, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
I den av sistnämnda reservanter förordade
motiveringen hade anförts bland
annat:
»I anslutning till motionerna I: 498
och 11:584 anser utskottet att riksdagen
bör hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
uppdraga åt en nämnd bestående av tre
medlemmar, av Kungl. Maj:t utsedda om
möjligt bland ledamöterna av Konungens
högsta domstol, att såsom första och
sista instans handlägga och avgöra alla
de rättsliga spörsmål, som äro förbundna
med tvångsclearingens genomförande,
särskilt frågorna om fordrans existens,
clearinggillhet och eventuella förmånsrätt.
Denna nämnd bör enligt utskottets
uppfattning avgöra de uppkomna
rättsfrågorna utan av Kungl.
Maj:t och riksdagen lämnade direktiv.
Vägledande för nämnden böra vara gällande
civilrättsliga, internationellt privaträttsliga
och folkrättsliga normer, i
den mån sådana finnas, eller eljest allmänna
rättsgrundsatser.»
Herr LUNDGREN: Herr talman! Den
nu föreliggande propositionen rörande
allmänna riktlinjer för en tvångsclearing
mot Tyskland berör säkerligen ett av de
mest betydelsefulla spörsmål, som innevarande
års riksdag har att ta ställning
till. Frågan är av särskild vikt ur principiell
synpunkt, och den har stor betydelse
även därför, att våra åtgöranden
i detta avseende komma att följas
med spänd uppmärksamhet och vaken
kritik utomlands. Detta framgår bl. a.
av det intresse, som den schweiziska
tidningspressen visat vårt sätt att behandla
härvarande tyskt kapital. Denna
fråga har tidigare berörts bl. a. av professor
Herlitz, som citerat ett uttalande
av den kända och aktade tidningen Neue
Ziircher Zeitung, vilken skarpt kritiserat
vårt sätt att beslagtaga härvarande tysk
egendom. Den är även av mycket stor
betydelse med hänsyn till vårt framtida
förhållande till Tyskland, som i framtiden
liksom tidigare måste bli en stat,
med vilken vi fä räkna med livliga handelsförbindelser.
Med hänsyn till denna frågas utomordentligt
stora betydelse hade det därför
varit motiverat att avgörandet av dessa
problem uppskjutits till riksdagens höstsession.
För frågans avgörande redan innevarande
år talar huvudsakligen önskemålet
att så snart som möjligt kunna
utbetala vissa ersättningsbelopp till personer,
vilka förlorat all sin egendom i
samband med sammanbrottet i Tyskland
och vilka äro i starkt behov av att erhålla
omedelbar hjälp. Även om riksdagen
uppskjutit realbehandlingen av
frågan till höstsessionen, hade det dock
funnits möjlighet att redan nu bereda
dessa personer hjälp.
Visserligen ha utskottets ledamöter genom
ett intensivt arbete någorlunda kunnat
sätt sig in i de föreliggande problemen.
Men det finns säkerligen icke någon
möjlighet för det stora flertalet av
riksdagens ledamöter att nu kunna
tränga in i och bilda sig en självständig
uppfattning om dessa mycket invecklade
spörsmål under dessa bråda
dagar, då riksdagen har att fatta ståndpunkt
till många och betydelsefulla frågor.
Tyvärr blev dock ett i utskottet
framställt yrkande om uppskjutande av
denna fråga till höstsessionen avslaget.
Det är så mycket märkligare att så skedde
som talmanskonferensen förordat ett
dylikt uppskjutande av frågan. Beslutet
fattades dock med lottens hjälp.
Utskottets beslut att tillstyrka propositionen
är dock icke enhälligt. Herr
Cassel och jag ha anmält reservation,
och denna reservation grundar sig därpå
att vi icke kunnat ansluta oss till de
-
Torsdagen den 25 maj 1950.
Nr 22.
39
Ang. riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland.
partementschefens och utskottets tolkning
av bestämmelserna i gällande clearinglag.
Några andra av utskottets ledamöter
ha ävenledes anmält reservationer,
men dessa röra icke principfrågorna,
utan vissa detaljspörsmål. Ehuru det
för en lekman givetvis är utomordentligt
svårt att kunna sätta sig in i dessa invecklade
problem, skall jag dock i korthet
söka motivera vår principiella inställning
till den föreliggande betydelsefulla
frågan.
Departementschefen och utskottet anse,
att en tvångsclearing mot Tyskland
nu bör genomföras och att denna bör
grundas på gällande clearinglag. Clearingnämnden,
vilken avgivit yttrande
över tyskmedelskommitténs betänkande
rörande den slutliga dispositionen av
tyska tillgohavanden, vilket betänkande
ligger till grund för propositionen,
har ifrågasatt, huruvida förutsättningarna
för en tvångsclearing mot
Tyskland för närvarande föreligga.
Nämnden anser, att särskilt frågan om
möjligheterna för de tyska fordringsägarna
att erhålla ersättning bör utredas,
och framhåller, att det allmänna läget
i Tyskland fortfarande är synnerligen
oklart samt att möjligheterna till en
korresponderande avräkning i Tyskland
till förnöjande av de tyska rättsägarna
äro ovissa. För ett uppskov med hela
frågan talar även att Schweiz enligt uppgift
tidigare har övervägt att genomföra
en liknande tvångsclearing mot Tyskland
men avstått därifrån bl. a. av hänsyn till
de konsekvenser, som ett genomförande
av tvångsclearing skulle få för samarbetet
med en blivande tysk demokratisk
regering. Sverige blir alltså det första
land som genomför en så drastisk åtgärd,
som en tvångsclearing mot Tyskland
måste anses vara. Ehuru enligt vår
uppfattning starka skäl tala för ett uppskov
med tvångsclearingens genomförande
tills förhållandena i Tyskland stabiliserats,
vilja vi dock icke motsätta oss att
tvångsclearingen nu genomföres, under
förutsättning att den genomföres på sätt
vi i vår reservation förordat.
Enligt kommitténs uppfattning äger
Kungl. Maj:t att vid genomförande av
tvångsclearing enligt clearinglagen diskretionärt
bestämma, vilka fordringar
som skola erhålla ersättning genom
tvångsclearingen och i vilken ordning
olika fordringar eller grupper av fordringar
skola få betalning. F. d. justitierådet
Bagge har i en den 28 april 1948
dagtecknad utredning bestritt denna
uppfattning. Han framhåller, att det varken
i propositionerna 1932 eller 1934, då
nu gällande clearinglag antogs av riksdagen,
eller i Kungl. Maj:ts proposition
nr 384/1945 rörande vite för fullgörande
av betalningsskyldighet inom viss tid
har fällts något yttrande som antyder,
att meningen varit, att den Kungl. Maj:t
enligt clearinglagen meddelade befogenheten
skulle åsyfta annat än att möjliggöra
för respektive svenska fordringsägare
att åtnjuta den rätt till betalning,
som grundades på deras civilrättsliga
förhållanden till den utländske gäldenären.
Den omständigheten, att svenska staten
genom tvångsclearing skyddar sina
undersåtars rätt, medför enligt Bagge
icke någon rättsligen grundad befogenhet
för staten att, i vidare mån än då en
prioritet kan grundas på civilrättsliga
regler, gynna den ene fordringsägaren
framför den andre, vare sig han är enskild
eller statlig fordringsägare. Att staten
genom tvångsclearingen inträder till
fordringsägarnas skydd kan icke berättiga
staten att i egenskap av jämväl fordringsägare
tillskansa sig civilrättsligt
ogrundade fördelar i jämförelse med de
övriga fordringsägarna eller att utan civilrättslig
grund gynna en enskild fordringsägare
på de andras bekostnad. F. d.
justitieråden Eklund och von Stevern ha
anslutit sig till denna uppfattning.
1 ett gemensamt utlåtande angående
tyskmedelskommitténs betänkande ha
dessa tre sakkunniga, f. d. justitieråden
Bagge, Eklund och von Steyern, ytterligare
utvecklat dessa synpunkter. Enligt
justitierådens uppfattning ha de
svenska borgenärernas krav på dem tillkommande
andel av medlen, när Kungl.
Maj:t enligt 2 § clearinglagen utfärdat
förordnande om tvångsclearing för fördelning
av tillgängliga tyska clearingtnedel,
fått rättslig grund. Om medlen ej
40
Nr 22.
Torsdagen den 25 maj 1950.
Ang. riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland.
förslå till borgenärernas fulla förnöjande,
skola de enligt denna upfattning fördelas
efter de för en sådan situation tilllämpliga
civilrättsliga grundsatserna.
Även professor Phillips Hult ansluter sig
till denna uppfattning.
Inför utskottet har f. d. justitierådet
Eklund ytterligare framhållit att 2 §
clearinglagen icke ger Kungl. Maj:t rätt
att diskretionärt bestämma vilka fordringar
som skola erhålla ersättning genom
tvångsclearingen och i vilken ordning
de olika fordringarna skola få betalning.
Han framhöll, att det under förarbetena
till 1934 års lag om tvångsclearing
aldrig varit fråga om att tolka 2 §
så vidsträckt som departementschefen
nu ville göra. Hade så varit förhållandet,
skulle lagrådet, som justitierådet Eklund
då var ledamot av, vid granskning av
lagförslaget enligt Eklunds uppfattning
bestämt ha opponerat sig mot en sådan
lagstiftning.
Departementschefen och utskottet ansluta
sig dock till kommitténs förslag.
Som stöd härför åberopar departementschefen,
att enskilda anspråk mot en
främmande stat icke kunna göras gällande
med utsikt till framgång, om de ej
understödjas av landets regering och
upptagas som statliga krav. En allmänt
vedertagen och erkänd regel vore att
det härvidlag ankomme på regeringen att
avgöra, vilka anspråk som skola stödjas
Särskilt vore det anledning för regeringen
att då det gäller en främmande stat
som befunne sig i det läge, som nu föreligger
beträffande Tyskland, utöva sin
diskretionära prövningsrätt. Clearinglagens
bestämmelser lägga enligt departementschefens
mening icke hinder i vägen
för ett sådant förfaringssätt.
Medan departementschefen alltså hävdar,
att Kungl. Maj :t på grund av bestämmelserna
i clearinglagen fått en allmän
fullmakt att, obunden av eljest gällande
civilrättsliga regler, handla efter de normer,
som Kungl. Maj:t anser skäliga, göra
de ovan angivna sakkunniga gällande,
att den fullmakt, som clearinglagen
lämnat Kungl. Maj:t, icke kan tolkas vidare
än att den avser rätt för Kungl.
Maj:t att med iakttagande såvitt möjligt
av gällande rättsregler genomföra tvångsclearingen.
När vi sökt bilda oss en uppfattning
av dessa mycket svåra problem, ha vi
kommit till den ståndpunkten, att vi anse
starka skäl tala för riktigheten av den
uppfattning, som företrädes av f. d. justitieråden
Bagge, Eklund och von Steyern
samt professor Hull angående innebörden
av den befogenhet som enligt clearinglagen
lämnas Kungl. Maj:t.
Även om man inlägger i clearinglagen
fullmakt för Kungl. Maj :t att i den utsträckning,
departementschefen förutsatt,
diskretionärt pröva och avgöra dessa
frågor, vilket vi för vår del bestrida
att Kungl. Maj:t har rätt att göra, anse vi
att lämplighetshänsyn i och för sig
starkt tala för att statsmakterna införa
någon form av rättslig prövning av dessa
problem.
I motion i denna kammare av herr
Ewerlöf m. fl. och i andra kammaren av
herr Hagberg i Malmö m. fl. framhålles
att det ur den allmänna rättssäkerhetens
synpunkt och med hänsyn till eventuellt
uppstående internationellträttsliga
konsekvenser måste vara utomordentligt
angeläget, att vid genomförandet av en
så extraordinär åtgärd som en tvångsclearing
all rimlig och möjlig hänsyn tages
till gällande rätt — till de speciella
lagrum på vilka åtgärden vilar, till vedertagna
civilrättsliga regler och till internationellträttsliga
normer. Prövningen
av de mångskiftande och invecklade
frågor som här uppkomna kräver hög
juridisk kompetens. Det avgörande som
träffas blir av allra största betydelse för
det allmänna och för enskilda. Statens
anspråk på clearingen komma, därest de
i full utsträckning tillgodoses, att i motsvarande
grad inkräkta på de enskilda
borgenärernas rätt. På grund av dessa
omständigheter anse vi i likhet med motionärerna
att det är skäligt och riktigt,
att Kungl. Maj:t uppdrager avgörandet
av rättsfrågorna åt ett fristående organ
av domstolsliknande karaktär. Genom ett
sådant förfarande skulle staten frilagas
från misstanken att i dessa ärenden ha
velat gynna sina egna privaträttsliga intressen.
Även utåt och särskilt gentemot
Torsdagen den 25 maj 1950.
Nr 22.
41
Ang. riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland.
de tyska intressenterna skulle ett sådant
förfaringssätt vittna om strävan till objektivitet
och rättvisa.
I anslutning till de nämnda motionerna
anse vi därför, att riksdagen bör
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte uppdraga
åt en nämnd, bestående av tre ledamöter,
av Kungl. Maj:t utsedda om
möjligt bland ledamöterna av Konungens
högsta domstol, att såsom första och
sista instans handlägga och avgöra alla
de rättsliga spörsmål, som äro förbundna
med tvångsclearingens genomförande,
särskilt frågorna om fordrans existens,
clearinggillhet och eventuellt förmånsrätt.
Det ligger i saken natur, att
denna nämnd skall avgöra rättsfrågorna
utan av Kungl. Maj :t och riksdagen lämnade
direktiv. Vägledande för nämnden
böra vara gällande civilrättsliga, internationelltprivaträttsliga
och folkrättsliga
normer, i den mån sådana finnas, eller
eljest allmänna rättsgrundsatser.
I propositionen har departementschefen
begärt riksdagens uttalande rörande
de huvudsakliga riktlinjerna för clearingens
genomförande.
Riksdagen skall sålunda uttala sig rörande
vilka fordringar som skola medtagas
vid clearingen och rörande förmånsrätt
för vissa av dessa fordringar.
Då vi, såsom jag förut angivit, ansett att
dessa rättsfrågor skola avgöras av en
nämnd med hög juridisk kompetens, ha
vi ingen anledning att taga ställning i
sak till de riktlinjer som departementschefen
angivit under punkterna 2—12
samt 1C och 17 i propositionen.
Med den motivering, herr talman, som
jag nu har anfört, ber jag att få yrka bifall
till den reservation, som vid utskottets
betänkande är avgiven av herr Cassel
och mig.
I detta anförande instämde herr Ewer
löf.
Herr L1NDRLOM: Herr talman! Såsom
den föregående ärade talaren redan har
sagt, är det föreliggande ärendet mycket
svårbedömbart. Det framgår också
ganska klart både av propositionen och
av de remissyttranden, som ha inkom
-
mit. Det hade därför varit önskvärt, att
propositionen hade kunnat komma på
riksdagens bord tidigare, så att utskottet
haft mera tid på sig att grundligt
penetrera saken. Såsom redan nämnts,
övervägde man inom utskottet ett uppskov
av frågan till höstsessionen, men
vid votering segrade förslaget om att
avgöra frågan redan i vår. Det är möjligt
att ett uppskov skulle ha kunnat
skapa ytterligare klarhet och säkrare utgångspunkter
för frågans bedömande.
Det skall dock icke förnekas, att vissa
skäl tala för ett avgörande så snart som
möjligt. Många av dem, som skola ha
utdelning av de medel, varom här är
fråga, äro i stort behov därav. De ha
tyvärr redan fått vänta ganska länge.
Även bland vissa remissinstanser har
man varit benägen för ett uppskov.
Tveksamheten hos dem synes väsentligen
ha gällt frågan om utsikterna för
tyskar, vilkas egendom likvideras i Sverige,
att erhålla ersättning enligt de bestämmelser,
som fastställdes i Washingtonöverenskoinmelsen.
Enligt punkt 8 i den överenskommelsen
ha de allierade makterna förbundit
sig att av Tyskland eller den blivande
tyska regeringen kräva godkännande av
överenskommelsens bestämmelser, i Jen
mån de beröra tysk egendom i Sverige.
Det förutsättes sålunda att de tyska
rättsägarna genom de allierades försorg
i sitt hemland skola erhålla kompensation,
i den män deras egendom i Sverige
likviderats. Det har inte varit möjligt
för utskottet att bedöma värdet och
räckvidden av denna utfästelse, men såsom
framgår av uppgörelsen vilar ansvaret
härför på de allierade och icke
på Sverige.
Utvecklingen har väl inte gått riktigt
så som man länktc sig 1946, och förhållandena
i den tyska östzonen ge anledning
till tveksamhet, om de allierade inom
överskådlig tid skola kunna förverkliga
sina utfästelser beträffande denna
del av Tyskland. Det kan emellertid inte
vara skäligt att svenska fordringsägare
skola vara tvungna att vänta med
sin del i avvaktan på att de politiska
och ekonomiska förhållandena i Tysk
-
42
Nr 22.
Torsdagen den 25 maj 1950.
Ang. riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland.
land skola i sin helhet klaras upp. Utskottsmajoriteten
har därför på denna
punkt funnit, att en ytterligare förlängning
av betalningsspärren skulle medföra
så stora olägenheter för de svenska
borgenärerna, att ett uppskov icke
kan förordas. Man får, anför utskottet
vidare, härvid besinna, att många fordringsägare
befinna sig i nödställd belägenhet
och att möjligheterna att åvägabringa
en tillfredsställande utredning
om framställda anspråk försämras ju
längre tiden lider.
Utskottets majoritet har därför kommit
till den uppfattningen, att tillgängliga
medel skola fördelas utan uppskov.
I denna del äro också utskottets ledamöter
eniga, sedan det avgjorts att ärendet
skall behandlas vid vårsessionen,
med undantag dock för att reservanterna
ha önskat en annan bedömning i
fråga om det s. k. rövade guldet.
Såsom tidigare anförts, har det varit
delade meningar hos remissinstanserna
i vissa detaljfrågor. Inom utskottet har
det rått delade meningar väsentligen endast
om det rövade guldet. Detta framgår
av de vid utlåtandet fogade reservationerna.
För bedömande av den frågan bör
man bland annat gå tillbaka till det beslut,
som fattades av riksdagen 1946 i
anledning av den då träffade överenskommelsen
i Washington. Denna överenskommelse
ratificerades, sedan riksdagen
godkänt propositionerna nr 367,
368 och 369, vilka behandlades under
höstriksdagen 1946.
Den förstnämnda propositionen gällde
godkännande av uppgörelsens principer
och utmynnade i en hemställan
om utbetalande av 150 miljoner kronor
för betalning av tysk import för det
tyska folkhushållet. Om dessa 150 miljoner
kronor råda inom utskottet inga
delade meningar. Denna summa ingick
i uppgörelsen, varvid fastställdes att beloppet
skulle uttagas av tyska tillgångar
i Sverige.
Propositionen nr 368 innehöll en
hemställan om ett förslagsanslag till ersättning
åt riksbanken för till Belgien
utlämnat guld. Däri angavs också att be
-
loppet skulle ersättas av de tyska medlen
och utgå med företrädesrätt. Någon
erinran däremot gjordes icke då av
riksdagen.
I propositionen nr 369 slutligen hemställdes
om anslag i enlighet med Washingtonuppgörelsen
för belopp, som
Sverige utfäst sig att såsom fristående
bidrag — således utan gottgörelse från
de tyska tillgångarna — utbetala, nämligen
dels 50 miljoner till den internationella
flyktingkommittén i London,
att användas för gottgörelse och ny bosättning
åt de offer för naziregimen,
vilka icke kunde repatrieras, och dels
75 miljoner kronor såsom en fortsättning
av de svenska bidragen till återuppbyggnaden
i de krigshärjade länderna.
Det var således ett sammanlagt belopp
av 125 miljoner kronor att utgå
direkt av statsmedel. Detta kan betraktas
som ett den svenska statens bidrag
med anledning av den träffade uppgörelsen.
Efter denna historiska återblick kan
jag, herr talman, i huvudsak hänvisa
till utskottets uttalande i frågan. Det råder
i stort sett ingen tvist om att svenska
staten erhöll en fordran på Tyskland,
då den nödgades att återlämna
guld som mottagits för gäldande av underskott
på clearingen. Det var guld
som trots försäkringar om motsatsen
dock kan hava ansetts som rövat. Tveksamheten
gäller huruvida denna fordran
skall täckas av de tyska tillgångarna
och om i så fall beloppet skall gäldas
med förmånsrätt.
Jag skall inte förneka, att även jag
var något tveksam i början av ärendets
handläggning, främst av den anledningen
att uppgörelsen i Washington gällde
vissa handels- och bankfrågor samt frågan
om svartlistningen m. m. Visserligen
kunde man säga, att om inte denna
uppgörelse kommit till stånd, hade de
svenska fordringsägarna måhända inte
fått någonting, men om i uppgörelsen
ingingo en del rent statliga intressen,
så kunde det anses skäligt att åtminstone
viss del av priset gäldades av staten.
Då emellertid såsom förut framhållits
staten redan, vid sidan om clearingen,
Torsdagen den 25 maj 1950.
Nr 22.
43
Ang. riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland.
betalt 125 miljoner kronor och dessutom
enligt hemställan i den nu föreliggande
propositionen avstår ytterligare
6 miljoner till vissa närmare angivna
hjälpåtgärder, har jag känt mig övertygad
om att staten måste anses ha gäldat
sin del av priset för den träffade uppgörelsen
med de allierade. Naturligtvis
kan man diskutera värdet av uppgörelsen
ur bank- och handelsintressenas
synpunkt och om detta motsvarade ett
högre eller lägre värde än de nu angivna
beloppen, men med hänsyn till hela
den summa, tyskmedlen motsvara, sedan
de icke tvistiga 150 miljonerna
frånräknats, torde det få anses att det
utgivna beloppet, som lämnats direkt av
staten, får anses vara skäligt. Det uppgår
då till 131 miljoner kronor.
Såsom lekman skall jag inte diskutera
problemet ur folkrättslig och civilrättslig
synpunkt. Jag hänvisar i det avseendet
till sidorna 39 och 40 i utskottets
utlåtande.
Vad slutligen gäller tillämpningen av
de regler, som angivits för lösande av
detta spörsmål, så är det möjligt att
dessa kunna i vissa enstaka fall i praktiken
leda till olämpliga konsekvenser.
Det har därför synts utskottet lämpligt
att Kungl. Maj :t skall för skilda situationer
kunna meddela dispensföreskrifter.
Då utskottets majoritet inte ansett sig
böra föreslå att statens fordran skall
ställas utanför clearingen, har man icke
heller ansett lämpligt att biträda förslaget
om ett tremannakollegium av framstående
domare, som skulle särskilt behandla
den del som enligt förslaget
skall falla på staten. Det torde få anses
tillräckligt med den nämnd, som skall
ha hand om fördelningen av medlen i
deras helhet. Det förutsättes också, att
en av dessa ledamöter skall besitta beprövad
och kvalificerad erfarenhet i
domarvärv.
Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets framställning.
Herr LODENIUS: Herr talman! Den
kungl. proposition, som första lagutskot
-
tet haft att behandla och som redovisas
i det nu framlagda betänkandet, har enligt
min mening varit av en helt annan
karaktär än de propositioner, som utskottet
normalt brukar ha att handlägga.
Man kan kanske därför ifrågasätta, om
inte denna proposition, som väl i stor
utsträckning grundas på folkrättsliga regler,
lämpligen hade bort behandlas av
utrikesutskottet.
Svårigheten att komma till rätta med
de komplicerade problem, som propositionen
behandlar, har väl inte heller underlättats
av att behandlingen inom utskottet
har måst företagas i slutskedet av
riksdagens vårsession. Jag vill, herr talman,
dock understryka, att jag med detta
inte vill ha sagt, att propositionen inte
blivit föremål för en omsorgsfull och
noggrann behandling inom utskottet.
Flera frågor ha emellertid uppställt
sig, som i varje fall för en lekman varit
ytterst svåra att taga bestämd ståndpunkt
till.
Redan frågan, om de formella förutsättningarna
för en tvångsclearing med
Tyskland äro för handen, förefaller, såsom
redan herr Lundgren påpekade, av
vissa remissyttranden att döma att inte
vara så klar. Hans excellens utrikesministern
framhåller emellertid, att det är
uppenbart att dylika formella förutsättningar
föreligga, och utskottet har anslutit
sig till detta uttalande. För min del
vill jag inte bestrida att utrikesministern
och utskottet ha rätt i detta ställningstagande,
men jag har anfört det för att
belysa att meningarna redan beträffande
detta grundläggande spörsmål äro delade.
Starka skäl synas emellertid tala
för att tvångsclearingen så snart som
möjligt kommer till stånd, inte minst
med hänsyn till de svenska borgenärerna,
av vilka många torde befinna sig i
nödställd belägenhet.
Den fråga, där meningarna väl gå mest
isär och som, såvitt jag förstår, är den
svåraste att taga ställning till, är vilka
fordringsanspråk som skola beaktas vid
clearingen och i vilken ordning de skola
tillgodoses. Utrikesministern framhåller
i propositionen bl. a., att de civilrättsliga
reglerna och grundsatserna ic
-
44
Nr 22.
Torsdagen den 25 maj 1950.
Ang. riktlinjer för en tvångsclearing med
ke kunna ha annat intresse för hithörande
frågors bedömning än såsom mer eller
mindre vaga analogier. Mot detta
hävdas i vissa av juridiska experter avgivna
yttranden, vilka herr Lundgren
omnämnde, att fördelningen skall ske
efter privaträttsliga regler och, om medlen
icke skulle förslå till borgenärernas
förnöjande, civilrättsliga grundsatser
skola tillämpas vid bestämmande av förtursrätt
och andra grunder för det konkursliknande
förfarandet.
Dessa meningsskiljaktigheter, säger utskottet,
torde bero på motsättningen mellan
ett civilrättsligt och ett folkrättsligt
betraktelsesätt. Enligt det sistnämnda betraktelsesättet
skall staten själv ha att
diskretionärt pröva vilka anspråk den
vill stödja, och utskottet ansluter sig till
den av utrikesministern förordade huvudprincipen
— att det inom clearinglagens
ram skall avgöras, vilka fordringsanspråk
som skola beaktas och i vilken
ordning de skola tillgodoses — och menar
att denna huvudprincip står i samklang
med erkända folkrättsliga regler
och låter sig väl förena med clearinglagens
ordalydelse.
Jag måste, herr talman, bekänna, att
jag inte ansett mig kompetent att taga
bestämd ståndpunkt till dessa spörsmål.
Jag har därför ej heller reservationslöst
kunnat ansluta mig till utskottets uttalande
i detta avseende.
Såsom utskottet framhåller, synes
emellertid den meningsskiljaktighet, som
råder i nu nämnt avseende, huvudsakligen
begränsa sig till den punkt i propositionens
förslag, nämligen frågan om
statens anspråk på ersättning för återställandet
av s. k. rövat guld. Av detta
guld, som dels gäller Holland och dels
Belgien, är för dagen det till Belgien utlämnade
guldet om cirka 29 miljoner
kronor mest aktuellt. För min del har
jag, när det gällt det till Belgien utlämnade
guldet, haft stora sympatier för den
av herr Håstad och fru Gärde Widemar
avgivna reservationen. Att jag ändock
inte anslutit mig till den beror närmast
på att jag är tveksam om lämpligheten
av att, såsom i reservationen föreslås,
överlämna till ett tremannakolle
-
Tyskland.
gium av svenska domare att avgöra, huruvida
statens fordringar beträffande
ifrågavarande guld skall ställas utanför
eller ingå i tvångsclearingen, eventuellt
med prioritetsrätt.
Jag har därför, herr talman, begränsat
mig till att anteckna en blank reservation
till utskottets utlåtande, och jag har
därmed velat markera att jag, såsom jag
framhållit, inte ansett mig kunna taga
så bestämd ståndpunkt till samtliga frågeställningar
i propositionen att jag velat
reservationslöst ansluta mig till utskottets
uttalanden i alla delar.
Jag har, herr talman, intet yrkande.
Herr CASSEL: Herr talman! När första
lagutskottet, trots att halva antalet ledamöter
satte sig däremot, tvingades att
i rekordsnabb takt söka tränga in i det
komplex av utomordentligt intrikata
problem, som den tyska tvångsclearingen
innefattar, gick man inom utskottet
till verket med en känsla av bekymmer.
Man hade en oroande förnimmelse av
att regeringen här inbjöd utskottet och
riksdagen att dela ansvaret för åtgöranden,
vilkas berättigande och följder utskottets
ledamöter och övriga riksdagsmän
knappast skulle få tillräckligt rådrum
att i grunden undersöka. Slumpen
gjorde att utskottet accepterade utrikesministerns
Aufforderung zum Tanz. Alla
ansågo emellertid att utskottets och
riksdagens ledamöter hade och ha skyldighet
att pröva de förelagda problemen
med samma omsorg och noggrannhet,
som om ledamöterna hade varit
satta att såsom domare avgöra detta sällsynt
omfattande och invecklade mål.
Ställningstagandet blev så mycket svårare,
eftersom i eminent grad sakkunniga
framfört diametralt motsatta meningar
angående själva den rättsliga
grunden för tvångsclearingen.
Å ena sidan har hans excellens herr
ministern för utrikes ärendena med sin
auktoritet som rättslärd försäkrat, att
tvångsclearingen grundas på gängse
folkrättsliga principer och att enligt
folkrätten fördelningen av de tillgängliga
clearingmedlen kan ske diskretio
-
Torsdagen den 25 maj 1950.
Nr 22.
45
Ang. riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland.
närt utan hänsynstagande till eljest gällande
civilrättsliga grunder. Å andra sidan
ha f. d. justitieråden Bagge, Eklund
och von Steyern samt professor Phillips
Hult förfäktat den rakt motsatta meningen,
att de svenska borgenärerna genom
att förordnande om tvångsclearing
meddelats fått en juridisk rätt till de
medel, som innestå på clearingkontot
och att fördelningen dem emellan måste
följa civilrättsliga regler eller, i
brist på sådana, allmänna rättsgrundsatser.
Att justitieråden och professor Hult
här uppträda som sakkunniga åt en part
i målet, gör icke tyngden av deras argument
mindre, då jurister av deras
kvalitet icke härigenom kunna förmås
avge andra vota, än om de själva suttit
som domare. Utskottet och kammarens
ledamöter äro i den situationen, att de
tvingas välja mellan sinsemellan stridande
auktoriteter av samma höga rang.
Vid detta val saknar man ledning av
lagrådet, som här icke kunnat höras.
Avgörandet blir särskilt betydelsefullt
och svårt, därför alt Sverige — det neutrala
Sverige — är det första land som
ger sig in på att göra en tvångsclearing
med det slagna Tyskland. Vår position
skulle verka föga heroisk, om man inte
måste räkna med att det ställningstagande
vi göra kan komma att leda till
förvecklingar med en f. d. handelspartner,
som sannolikt åter kommer att spela
en högst betydande roll för vårt ekonomiska
liv.
Tvångsclearing är enligt utskottet ett
internrättsligt instrument för genomförande
av en folkrättslig retorsionsåtgärd,
och enligt departementschefens
mening får den regering, som vidtager
en dylik åtgärd, rätt att handskas med
de medel som därvid ställas till dess
förfogande efter gottfinnande — jag menar
därmed inte godtyckligt. Uttrycket
folkrättslig retorsionsåtgärd klingar förnämt
och förtroendeingivande. Men undersöker
man dess egentliga innebörd,
finner man att därmed menas, att en
stat företager eu ur folkrättslig synpunkt
ej rättsstridig men dock såsom ovänlig
ansedd handling, aete pen amicale,
såsom svar å en av annan stat företagen
handling av samma slag.
Även vi reservanter kunna förstå, att
det tredje riket genom sitt uppträdande
mot Sverige kan ha gjort sig förtjänt av
en ovänlig handling av detta slag. Fördelningen
av de medel, som genom en
tvångsclearing ställts till förfogande, kan
dock enligt vår mening icke få genomföras
på ett sådant sätt, att man därvid
begår ovänliga handlingar vare sig mot
privata tyska rättssubjekt eller mot
svenska borgenärer. Det bör noga ihågkommas
att de medel, som nu tagas i anspråk
genom tvångsclearingen, tillhöra
tyska rättssubjekt och att dessas rätt till
ersättning i Tyskland är ytterligt oviss.
Vad de svenska borgenärerna angår är
det uppenbart, att clearingmedlen inte
på långt när kunna räcka till att förnöja
dem alla helt. Därest anspråk tillåtas få
vara med i clearingen, som rätteligen
icke bort upptagas, eller utan skäl lätnnas
förmånsrätt framför övriga borgenärers
fordringar, innebär detta automatiskt
att de oprioriterade fordringsägarna
få så mycket mindre. Särskilt
känsligt är naturligen förhållandet i de
fall, då staten gör gällande fordringar,
vilkas clearinggillhet har satts i fråga,
och kräver att dessa fordringar skola
lämnas förmånsrätt.
Såsom herr Lundgren närmare utvecklat
hade det enligt hans och min mening
varit lämpligt och korrekt, att staten
här icke så att säga dömt i egen sak,
utan att Kungl. Maj:t och riksdagen lämnat
åt ett domstolsliknande organ att
fritt och utan att bindas av några direktiv
pröva det berättigade hos alla framställda
anspråk, även de statliga. Om
man nu icke vill gå den vägen, utan
riksdagen i stället, såsom utskottets
majoritet föreslagit, skall ge sig in på
en saklig prövning av dessa rätts- och
skälighetsfrågor, måste riksdagen uppenbarligen
gå till verket med fullaste
objektivitet och höra de skäl för och
emot som blivit framförda.
Tillåt mig, herr talman, att i allra
största korthet och utan några egna
kommentarer redogöra för vad som från
olika håll har blivit sagt rörande en av
46
Nr 22.
Torsdagen den 25 maj 1950.
Ang. riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland.
de mest omdiskuterade frågorna, nämligen
frågan om ersättning för det »rövade»
belgiska guldet. Jag skall inte på
något sätt göra den redogörelsen fullständig.
Frågan sönderfaller i tre delfrågor.
För det första: Har svenska staten
genom att enligt Washingtonöverenskommelsen
återlämna denna guldkvantitet
till Belgien förvärvat en fordran
gentemot den tyska staten? För det
andra: Är i så fall denna fordran av beskaffenhet
att kunna göras gällande i en
tvångsclearing, som verkställes inom ramen
för 1934 års clearinglag? För det
tredje: Har staten förmånsrätt för sin
fordran?
Det faktiska händelseförloppet i saken
är refererat i utskottets utlåtande,
och därom äro meningarna ganska enstämmiga.
Däremot gå åsikterna rörande
de rättsliga konsekvenserna av detta
händelseförlopp så mycket starkare
isär. Tyskmedelskommittén har anfört
följande: »Kommittén finner sig icke ha
anledning närmare ingå på det händelseförlopp,
som föranlett guldkvantiteternas
utlämnande till Tyskland och vars
bedömande är av betydelse för frågan
huruvida guldet i tyskarnas hand skall
anses som ''rövat’ eller ej. Det synes
doek kunna hävdas, att tyskarnas åtgärder
för att få guldet överfört till
Tyskland och därigenom underkastat rekvisitionsförfarande
varit stridande mot
internationell rätt. Oavsett detta och
därmed sammanhängande spörsmål vill
det emellertid förefalla som om — också
för det fall att guldet icke kunde anses
''rövat'' — tyska regeringens åtgärd
att, trots guldets ömtåliga ursprung, låta
detsamma ingå i affärstransaktioner med
ett neutralt land och därvid stillatigande
eller uttryckligt beteckna detsamma såsom
härrörande från tyska riksbankens
s. a. s. reguljära guldförråd är ägnad att
grunda skadeståndsanspråk mot Tyskland,
när de svenska vederbörande senare,
efter upptäckten av guldets verkliga
ursprung och under hårt förhandlingstryck,
eventuellt funnit sig böra
återställa guldet i fråga, över huvud synes
det väsentliga spörsmålet vara icke
huruvida Sverige med hänsyn till vad
som förekommit varit juridiskt förpliktat
att återställa guldet utan huruvida
dels tyskarna förfarit inkorrekt genom
att låta guldet ingå i de ifrågavarande
transaktionerna med svenska riksbanken,
dels svenska staten har fog för sin
åtgärd att i samband med Washingtonuppgörelsen
och därtill sig anslutande
förhandlingar återlämna guldet.»
Kommittén framhåller därjämte, att
Sverige måst göra betydande uppoffringar
för att uppnå de fördelar, som
Washingtonuppgörelsen skänker. Avståendet
av det »rövade» guldet ingick
bland de prestationer, som Sverige måste
göra för att Washingtonavtalet skulle
komma till stånd. Kommittén finner därför
naturligt, att »priset betalas av clearingmedlen,
innan dylika användas till
utdelning åt personer, som ha direkt fördel
av att Washingtonuppgörelsen kommit
till stånd». Fn ledamot av kommittén
var skiljaktig.
Departementschefen själv liar anfört:
»Enligt folkrätten kan detta tyska förfarande
anses grunda skadeståndsrätt för
Sverige mot Tyskland. Efter det tyska
sammanbrottet önskar svenska staten
helt naturligt göra sig skadeslös genom
att uttaga ersättning ur de tyska tillgångarna
i Sverige. Denna åtgärd faller
helt inom ramen för folkrätten.»
Justiticråden och professor Hult ha
uttolkat händelseförloppets rättsliga innebörd
på ett annat sätt och ha därav
dragit helt andra slutsatser. Deras mening
har sammanfattats på följande sätt:
De göra gällande, att, såvitt tillgängliga
uppgifter visa, de ifrågavarande guldkvantiteterna
icke kunna anses vara »rövade»
och, även om så skulle varit förhållandet,
har riksbanken icke rättslig
skyldighet att utlämna guldpartierna,
enär riksbanken ostridigt varit i god
tro vid leveransernas mottagande. Sveriges
riksbank har alltså enligt denna
uppfattning icke något rättsligt grundat
krav på ersättning av den tyska riksbanken.
Till samma resultat har professor
Hult kommit. Han avvisar den av
kommittén framförda tanken, att utlämnande
av guldet skulle utgöra ett pris
för Washingtonuppgörelsen och att clea
-
Torsdagen den 25 maj 1950.
Nr 22.
47
Ang. riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland.
ringborgenärerna borde betala detta
pris, enär de haft den största fördelen
av uppgörelsen.
Herr talman! Jag har tagit mig friheten
att uppehålla kammarens tid genom
att här referera vad som sagts från
några håll rörande frågan om det belgiska
guldet. Jag har gjort detta framför
allt för att visa dem av kammarens
ledamöter, som inte varit med om utskottsbehandlingen,
hur ytterligt komplicerad
denna fråga är, och hur
svårt det är att träffa ett riktigt avgörande.
Herr Lundgren och jag ha i vår reservation
uttalat att denna fråga och
andra frågor av rättslig art inte borde
avgöras i den form som nu skall ske
utan borde lämnas till ett juridiskt organ,
som hade att ta ställning i rättsliga
former. Det är möjligt att övriga
ledamöter av denna kammare ha nått
fram till en fast övertygelse om hur de
omtvistade spörsmålen rätteligen skola
lösas eller komma att nå fram till en sådan
övertygelse genom den debatt som
här föres. Skulle så icke vara fallet, utan
en viss tvekan återstå, synes mig konsekvensen
bjuda att den som känner sig
osäker, hur han skall döma, följer reservationens
linje och överlämnar prövningen
av dessa spörsmål till ett organ
med större kompetens på detta speciella
och mycket svårtillgängliga område.
Till slut vill jag endast understryka
att det för mig betydelsefulla icke är om
det ena eller andra rättssubjektet skall
få uppbära en större eller mindre penningsumma.
Vad som verkligen bär betyder
något är att avgörandet träffas
på ett sådant sätt och i sådana former,
att Sveriges tradition som rättsstat icke
blir lidande. Till dessa traditioner hör
ovedersägligt, att staten som part och
bärare av ett privat intresse icke bär
något företräde framför enskild part.
.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Lundgren och mig avgivna
reservationen.
I herr Cassels yttrande instämde herr
Herlitz.
Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag förstår mycket väl att utskottets ledamöter
ha funnit, att detta är en komplicerad
och besvärlig fråga och att de
ha känt sig tveksamma på många punkter
angående det förslag, som här framlagts
för riksdagen. Jag är utskottet mycket
tacksam för att det ägnat så mycken
möda åt att penetrera dessa spörsmål,
och jag är ytterligare tacksam för att
utskottet inte har givit vika för frestelsen
att skjuta över denna fråga till höstriksdagen.
Jag tror nämligen att den har
vilat länge nog och att det är synnerligen
angeläget att den äntligen kommer
till en lösning, så mycket hellre som det
förfarande som föreslås i propositionen
säkerligen kommer att ta mycket lång
Hd — minst ett år, kanske mer — då den
blivande nämnden får en stor arbetsuppgift.
Den förste ärade representanten för
utskottet framhöll, att Sverige är det
första neutrala land, som gör en sådan
uppgörelse som denna och att man i utlandet
kommer att med stor uppmärksamhet
följa behandlingen av denna fråga
i Sverige. Alldeles riktigt är det kanske
inte, att vi äro det första land, som
träffar ett sådant bär avtal. Schweiz har
ju redan före Sverige gjort ett avtal med
de allierade. Det schweiziska avtalet är
antaget i vederbörliga former och alltså
i och för sig definitivt, och det torde
ha börjat att verkställas. Men detta avtal
var konstruerat på ett något annat
sätt än det svenska. Där bibehölls å ena
sidan en större medverkan från de allierade
vid själva likvidationerna och å
andra sidan en större medbestämmanderätt
för Schweiz i fråga om den kommande
ersättningen åt de tyska rättsligare,
som skulle få gottgörelse på grund
av att deras egendom togs i anspråk för
andra tyska skulder. Det har nu uppstått
meningskiljaktigheter i en speciell
fråga, nämligen angående den kurs, efter
vilken de tyska intressenterna skulle få
sina intressen tillgodosedda. På grund
av denna tvist i kursfrågan har avtalet
skjutits på framtiden, och dess fullgörande
har stoppats upp. Men det är inga
-
48
Nr 22.
Torsdagen den 25 maj 1950.
Ang. riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland.
lunda så, att Schweiz inte följer samma
principiella linje som vi. Det har också
åtagit sig att likvidera den tyska egendomen
och har ett förfarande av samma
natur som vårt, fastän, som sagt, det
schweiziska avtalet i vissa punkter har
en annan struktur.
Det är klart att man med uppmärksamhet
följer vårt avtal i andra länder.
I Tyskland är det givet att man känner
det besvärande, att en mängd tyska enskilda
personers egendom i utlandet tas
i anspråk för gäldande av andra tyska
skulder enligt den clearingprincip som
tillämpas. Till det vill jag bara foga, att
det ju nu var ganska länge sedan den
enskilda äganderätten till den grad respekterades
efter ett krig, att exempelvis
enskilda personer i Tyskland skulle
kunna säga sig, att vad som än sker i
världen, skall den egendom som de ha
i ett främmande land skonas och aldrig
av andra kunna tas i anspråk; om de ha
placerat egendom i ett annat land, skall
den respekteras av andra stater och får
icke användas för gäldande av några
tyska förpliktelser. Redan efter det första
världskriget intogo de allierade makterna
en helt annan ställning. De likviderade
ju i utomordentlig utsträckning
enskild tysk egendom i olika länder för
att i någon mån tillgodose sina intressen,
skaffa sig ett skadestånd för den förödelse,
som det tyska kriget åsamkat
dem.
Sedermera, under mellankrigstiden,
började man så småningom införa ett
clearingsystem, med hjälp av transfereringsförbud
för valuta. I själva verket är
ju varje sådant system ett ingrepp i den
privates rätt, ty det innebär att en stat
säger till sina egna medborgare: »Ni få
inte ta ut, inte utan vidare göra er till
godo er egendom i utlandet, utan den
skall användas för kvittningsändamål efter
uppgörelse mellan staterna». Exempelvis
hade vi under många år före det
sista kriget ett svensk-tyskt clearingavtal.
De som hade fordringar på Tyskland
kunde inte få ut dem i större utsträckning
än vad som överenskoms i samband
med handelsavtalen, och vad som ställdes
till förfogande för transferering var
det som blev över, sedan andra intressen
blivit tillgodosedda.
Hela detta system går alltså ut på att
tvinga de enskilda att bli i viss mån solidariska
med sitt folk, d. v. s. de få
vara med om att avstå från tillgodohavanden
utomlands mot ett ersättningskrav
gentemot det egna landets clearingkonto,
d. v. s. av tyska gäldenärer tillhandahållna
medel. På detta sätt tas
deras egendom i främmande länder faktiskt
i anspråk eller i varje fall kan den
inte fritt disponeras av de enskilda ägarna.
Och detta är ett system som Tyskland
framför allt lancerade och som sedan
spred sig över hela Europa.
Såsom herr Lundgren utvecklade sin
reservation, gick den ju inte ut på att
bestrida själva likvidationsförfarandet.
Visserligen talade herr Lundgren i sin
motivering om hur ömtåligt det var i
förhållande till Tyskland att ta i anspråk
tysk egendom, men när han kom fram
till sina konklusioner, inskränkte sig det
hela till en tävlan mellan olika grupper
av fordringsägare; hans konklusion blev
ju bara, att medlen kanske inte ha fördelats
på det rätta sättet mellan olika
svenska fordringsägargrupper. Jag får ju
säga, att jag knappast tror att man i
Tyskland så förfärligt mycket bryr sig
sig om, huruvida den ena eller andra
gruppen av fordringsägare i Sverige får
större eller mindre andel i den egendom
som står till förfogande. Herr Lundgren
talar alltså bär om hur ömtåligt förhållandet
är gentemot Tyskland, men hans
slutsats innebär egentligen bara att vi
skola ge obligationsinnehavarna något
större utdelning på bekostnad av bl. a.
svenska staten. Det är den reella innebörden
av lians konklusioner.
Nu säges det, att det hade varit angenämare
om riksdagen hade skjutit ifrån
sig hela denna fråga om att dra upp riktlinjer
i detta fall och i stället beslutat
utse något kollegium, exempelvis av tre
justitieråd, som skulle få avgöra alla
rättsfrågor. Det har särskilt betonats, att
det var mycket framstående experter,
som kritiserat den ståndpunkt som intagits
i propositionen. Det har redan tidigare
meddelats av herr Cassel att dessa
Torsdagen den 25 maj 1950.
Nr 22.
49
Ang. riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland.
experter, som ha anlitats och som även
ha fått tillfälle att uttala sig inför utskottet,
äro ombud för en viss fordringsägargrupp.
Ett av de tre justitieråden är
ordförande i en grupp av fordringsägare
på Tyskland. Jag tvivlar inte ett ögonblick
på att de ha uttalat sina egna meningar
och inte varit beroende av att de
representera en part. Men man kan i alla
fall inte betrakta dem såsom utomstående
domare, när de framträda såsom anlitade
av en part. Jag vill i övrigt påminna
om att regeringen också anlitade en
förutvarande medlem av högsta domstolen,
både när det gällde avslutandet av
Wasliingtonavtalet och när det sedan
gällde utarbetande av propositionen.
Då det talats så mycket om den uppmärksamhet,
varmed man skulle följa
denna fråga i Tyskland, vill jag påpeka
att man, såsom framgår av 1946 års proposition,
också har uppmärksammat frågan
i de allierade länderna. Det står i
den nämnda propositionen i redogörelsen
för de förhandlingar, som föregingo
Wasliingtonavtalet, att man på de allierades
sida uttalat, att »innehavare av
exempelvis tyska rikslåneobligationer
funnes i snart sagt alla länder, och det
skulle uppenbarligen göra ett beklagligt
intryck, om de i Sverige skulle tillgodonjuta
en helt annan behandling» — man
menar förmånligare behandling — »än i
övriga delar av världen». »Krav från dylika
fordringsägare», heter det vidare,
»hade enligt allierade uppgifter konsekvent
avvisats i de allierade länderna.»
Herrar Lundgrens och Cassels reservation
går i realiteten ut på att man skall
höja utdelningen för obligationsinnehavarna.
Jag vill då som en motvikt mot
detta, eftersom de ju själva velat fästa
stort avseende vid vad som säges i utlandet,
påpeka det faktum, att man på
allierat håll varit angelägen om att det
inte skulle ges för hög utdelning till
obligationsinnehavarna, givetvis hl. a.
med hänsyn till att kursen på dessa obligationsinnehav
växlat mycket och att det
kan ligga mycken spekulation bakom förvärven.
Från de allierades sida liar vid
också anlagts den synpunkten, att de som
investerat sina pengar i Tyskland också
få ta konsekvenserna av den tyska
bankrutten.
När det nu gäller att tillämpa de direktiv,
som föreslås i propositionen, har
regeringen förutsatt, att frågorna skola
prövas av en nämnd, i vars ledning skall
stå en väl kvalificerad domare. Tanken
att en sådan nämnd, som föreslås i högerreservationen,
skulle ha fullkomligt
obegränsade möjligheter att uppställa
regler för fördelningen är i grund och
botten orimlig. Det skulle vara en ytterst
besvärande uppgift för en sådan nämnd
att, såsom herr Lundgren ifrågasätter,
försöka få fram olika rättsregler för vilka
som skola ha förmånsrätt i denna
konkurs. Det finns ingen förmånsrätt eller
konkurslag i fråga om bankrutta stater.
Inget justitieråd i världen kan ur sitt
medvetande skapa fram några objektiva
normer härvidlag. De som sitta i nämnden
kunna naturligtvis, om de få fria
händer att bedöma, vad de tycka är
skäligt, komma till annat resultat än vad
regeringen och utskottet ha gjort, men
de kunna icke få fram några objektiva
normer. Det finns inga lagar eller rättsprinciper,
som avgöra sådana frågor som
denna om förmånsrätt när en stat praktiskt
sett är i konkurs.
Däremot finns det i många andra rättsfrågor,
som denna nämnd kommer att få
lösa och som säkerligen komma att bli
mycket vanskliga och ställa stora anspråk
på nämnden.
Det bär av flera talare påpekats, att
det särskilt är frågan om det rövade
guldet som har oroat de olika grupperna
av reservanter, fastän i olika grad.
Det kom ju också fram i de båda högerreservanternas
anföranden, att de tycka
att denna fråga iir särskilt vansklig.
Jag vill då säga, att frågan om statens
förmånsrätt till det belopp, som har utbetalts
för det rövade guldet, enligt min
mening är den enklaste av alla de frågor
som bär äro uppe. Den frågan har
nämligen riksdagen i grund och botten
redan vid flera tillfällen tagit ståndpunkt
till. Redan år 1946, när Washingtonavtalet
slöts, sades det ifrån i propositionen,
4 Första kammarens protokoll fP50. Nr 22.
50
Nr 22.
Torsdagen den 25 maj 1950.
Ang. riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland.
att man tänkte sig att riksbanken skulle
få ersättning för detta guld, och då menade
man naturligtvis full ersättning,
även om man inte använde ordet förmånsrätt.
Såsom herr Lindblom påpekat
här i debatten har ju detta också utförts
med riksdagens medverkan, riksbanken
har fått full ersättning. Nu är det alltså
bara fråga om att i statskassan täppa till
det hål som har uppstått genom att riksbanken
har fått sin ersättning.
Det finns i själva verket tre självständiga
grunder för detta anspråk från statens
sida. Först och främst var det ett
svikligt förfarande från Tyskland, när
uppgörelsen gjordes år 1943 om denna
guldleverans för att utjämna ett underskott
på clearingkontot. Det försäkrades
från så representativt håll som den tyska
riksbanksledningen, att man icke skulle
använda guld som hade kommit från
ockuperade länder. Sedan gjorde man
tvärtemot vad man uttryckligen hade
försäkrat.
Den omständigheten att Sverige till
Belgien har betalt ut detta guld har,
kan man vidare och för det andra säga,
den naturliga konsekvensen, att vi få en
regressrätt. Belgien hade ovillkorligen en
fordran på Tyskland för det guld som
Tyskland hade tagit från den belgiska
riksbanken. Om vi då ersätta Belgien är
det — även om vi inte begärde ett uttryckligt
papper på saken, vilket vi naturligtvis
kunde ha fått — klart att det
krav, som Belgien hade mot Tyskland,
övergått på oss, som ha ersatt vad Tyskland
tagit.
Såsom en tredje självständig grund för
statens anspråk vill jag slutligen anföra
följande resonemang. Vad hade blivit
följden om svenska regeringen 1943 hade
fått reda på att det var rövat guld, som
Tyskland ville använda, och vi då hade
vägrat att ta emot det? Ja, följden hade
väl då blivit, att vi hade måst ge ökad
kredit till Tyskland. En del av de fordringsägare,
som då fingo betalt tack vare
detta guld, hade i så fall nu stått med en
fordran, och denna fordran hade de fått
tillgodogöra sig enligt detta förslag på
clearing, d. v. s. de hade med förmånsrätt
fått ut sin fordran på clearingen.
Guldet liar således, kan man säga, trätt
i stället för sådana fordringar, som annars
skulle ha funnits vid det här laget
och som skulle ha gäldats helt och hållet
ur clearingen.
Jag kan inte förstå den utomordentliga
känslighet, varmed högerreservanterna
ha närmat sig frågan om ersättning för
det rövade guldet. Den är nämligen, tycker
jag, synnerligen enkel och klar, och
riksdagen har, som sagt, realiter redan
tidigare tagit ståndpunkt till frågan utan
att det då var någon som helst diskussion
om saken.
Slutligen vill jag bara understryka
vad andra talare redan ha sagt, nämligen
att svenska staten i detta sammanhang
sannerligen icke tillskansar sig
några fördelar på enskildas bekostnad.
Svenska staten har gjort stora uppoffringar
för att nå en uppgörelse. Det har
redan nämnts att vi ha offrat 125 miljoner
kronor i samband med Wasliingtonuppgörelsen,
vilket belopp vi icke
begära utdelning för av den tyska egendomen.
Härtill kommer att svenska staten
nu skall avstå ytterligare 6 miljoner
kronor för att tillgodose vissa socialt
ömmande fall.
Jag tror alltså att det är fullständigt
oberättigat att göra gällande, att svenska
staten här på något vis skulle tillskansa
sig några fördelar på enskildas
bekostnad. Svenska staten har tvärtom
ansträngt sig till det yttersta för att få
en så gynnsam utgång som möjligt för
de enskilda intressena, och vi ha, tror
jag, också lyckats härmed.
Herr LUNDGREN: Herr talman! Hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena förklarade, att Schweiz har ett
avtal med de allierade, dock av annan
natur och konstruktion än det som vi ha
ingått, men att detta avtal av olika anledningar
icke har genomförts i praktiken.
Detta uttalande får jag väl ändå
ta som en bekräftelse på min uppgift,
att Sverige är det första land som genomför
en tvångsclearing mot Tyskland.
Excellensen Undén förklarade vidare,
att man i Tyskland inte skulle bry sig
Torsdagen den 25 maj 1950.
Nr 22.
51
Ang. riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland.
om hur fördelningen av dessa medel
sker. Jag tror knappast att det förhåller
sig på det sättet, därför att det ju liar en
viss betydelse för avräkningen på clearingkontot
med de tyska sakägarna.
Excellensen Undén menade även, att
reservanterna skulle önska att obligationsinnehavarna
skulle få större utdelning
på den svenska statens bekostnad.
Jag vill fästa excellensens uppmärksamhet
på att vi icke ha uttalat oss i den
riktningen. Vi anse att riksdagen över
huvud taget icke skall ta befattning med
dessa rättsfrågor, som i stället borde avgöras
av den nämnd, som enligt vad vi
ha föreslagit skulle döma i just dessa
speciellt svåra problem.
Excellensen gjorde också gällande, att
de sakkunniga, alltså de tre justitieråden,
skulle representera en part. Då kan
man ju i viss mån också säga, att regeringen
i detta avseende representerar en
part för tillgodoseende av statens fiskala
intressen.
Det är enligt excellensen Undén en
orimlig uppgift för en nämnd att avgöra
dessa mycket svåra frågor. Men då måste
det väl vara ännu svårare för ett
riksdagsutskott och för riksdagen att på
mycket kort tid kunna bedöma de invecklade
rättsliga problem, som äro förbundna
med genomförandet av denna
tvångsclearing.
Herr talman! Jag ber att få vidhålla
mitt yrkande.
Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Herr Lundgren ville inte erkänna, att
resultatet av hans ståndpunkt skulle bli
att obligationsinnehavarna finge större
utdelning på statens bekostnad, i hela
sitt anförande, liksom i reservationen,
ger emellertid herr Lundgren stor plats
åt det resonemanget, att staten här måhända
tillgodoser sina intressen alltför
mycket, och det är just det belgiska guldet
som det då skulle gälla. Det är en
huvudpunkt i hela hans motivering, och
den kommer sedan fram i hans slutsats,
då han säger, att bland de punkter, som
han är tveksam om, är just denna den
viktigaste, även om det finns ett par
andra punkter där han känner tvekan.
Med detta resonemang måste ju, om man
går hans linje, resultatet bli, att om
svenska staten skulle antingen av en
nämnd frånkännas rätten till guldet eller
om riksdagen skulle avslå den här
föreslagna förmånsrätten, så skulle dessa
pengar i stället användas till de
oprioriterade borgenärerna. Och huvudgruppen
bland dessa är just obligationsinnehavarna.
Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Efter
den diskussion, som här har förekommit,
och särskilt efter de anföranden,
som utrikesministern har hållit, tror jag
att allt väsentligt som bör sägas i denna
fråga redan är sagt. Jag skall heller
inte trötta kammaren med att ange
min uppfattning mera i detalj. Den framgår
för övrigt av tyskmedelskommitténs
betänkande, som är bilagt propositionen.
Det är emellertid en mera allmän
synpunkt som jag här vill föra fram.
Jag skulle ha kunnat bättre förstå oppositionen
mot att vi nu skola genomföra
en tvångslikvidering visavi Tyskland,
om det nu hade gällt att antaga den
kontrollag eller den administrationslag,
som beslöts 1945, eller om det nu hade
gällt att fatta beslut i anledning av
Washingtonöverenskommelsen. Men det
gäller nu icke detta. Vad det nu gäller
är fullföljandet av redan fattade beslut,
för vilkas realiserande vi ha gjort synnerligen
stora uppoffringar. Vi ha ju
här faktiskt redan betalat en summa av
125 miljoner kronor plus värdet av det
rövade guld, som vi ha återställt till
Belgien, d. v. s. ungefär 30 miljoner
kronor. Därtill kommer att vi kanske få
betala ytterligare en summa för värdet
av det holländska rövade guldet.
Jag har svårt att förslå, att man i den
situationen bör avbryta förfarandet och
vägra eller ställa på framtiden ersättning
åt de svenska fordringsägare, som
här skola tillgodoses, av vilka många befinna
sig i nöd och för vilka det har
varit svårt att vänta på den utdelning
som nu skall ske. Jag har varit ordförande
i tyskmedelskommittén. Jag kan
försäkra kammarens ledamöter att jag
52 Nr 22. Torsdagen den 25 maj 1950.
Ang. riktlinjer för en tvångsclearing med Tyskland.
har fått många hjärtskärande brev från
personer, som komma att få utdelning
här, men som nu befinna sig långt under
existensminimum.
Herr CASSEL: Herr talman! Gentemot
hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena vill jag klart ha sagt ifrån,
att det för mig är ganska likgiltigt, om
obligationsinnehavarna få några kronor
mer eller mindre. Vad som för mig är
viktigt och betydelsefullt är, att ingen
skall kunna göra gällande, att svenska
staten här gynnar sina egna intressen.
Det är därför som jag önskar att den
frågan skulle komma att avgöras liksom
genom skiljedom.
Jag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herrar Lundgren och Cassel
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Lundgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse:
Den,
som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 30,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Lundgren
och Cassel vid utlåtandet avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.
Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 20, i anledning
av väckt motion angående viss
ändring av villkoren vid övergång från
fjällägenhetsarrende till besittningsrätt,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.
På framställning av herr talmannen
beslöts att jordbruksutskottets utlåtande
nr 52 och statsutskottets utlåtande nr
192 skulle i angiven ordning sättas sist
på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde.
Anmäldes och bordlädes bankoutskottets
memorial nr 22, angående uppskov
med behandlingen av framställning från
styrelsen för riksdagsbiblioteket om vissa
ändringar av bibliotekets stadgar.
Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:
nr 335, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr
251) om kommunalstyrelse på landet
m. m. ävensom i ämnet väckta molioner;
och
nr 336, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående finansieringen av
kostnaderna för den nya kyrkomusikerorganisationen
m. m., i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.48 eftermidagen.
In fidem
G. H. Berggren.
Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
502108