Torsdagen den 24 mn.j Sid (Riksdagens protokoll 1962:24)

RIKSDAGENS

** PROTOKOLL

Nr 24

FORSTA KAMMAREN

1962

24—26 maj

Debatter in. m.

Torsdagen den 24 mn.j Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Svedberg, Lage, ang. samhällets möjligheter att i vissa

fall skydda sina värden gentemot det privata ägandet...... 4

av herr Larsson, Åke, ang. radio- och TV-anställdas deltagande
i politisk verksamhet .................................. G

av herr Wikner ang. ifrågasatt nedläggande av järnvägen Sveg_

Hede .................................................. 12

Fredagen den 25 maj

Svar på interpellation av herr Andersson, Axel Johannes, om åt -

gärder i anledning av det ökade fritidsfisket ................ 18

Ortsavdragen vid beskattningen, m. m......................... 20

Uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten, m. m..... 78

Vissa anslag till stöd åt konstnärlig, litterär och musikalisk verk -

samhet :

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m....... 83

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom
bibliotek m. m................................... 104

Konstnärsstipendier .................................... 106

Utställningar av svensk konst i utlandet, m. m............. 108

Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder ........................ 110

Svenskt utvecklingsbistånd:

Riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet ............ 116

Anslag till fältprojekt .... 133

1 Första kammarens protokoll 1962. Nr 24

Nr 24

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 24 maj Sid.

Särskilda utskottets memorial nr 5, ang. gemensam votering i
fråga om anslag till Vidareutbildning av lärare m. m......... 15

— nr 6, ang. gemensam votering i fråga om anslag till Folkskole seminarierna:

Utrustning ................................ 15

— nr 7, ang. gemensam votering i fråga om anslag till Folkskole seminarierna:

Materiel, böcker m. m....................... 15

Fredagen den 25 maj

Gemensamma omröstningar:

ang. anslag till Vidareutbildning av lärare m. m............. 17

ang. anslag till Folkskoleseminarierna: Utrustning .......... 17

ang. anslag till Folkskoleseminarierna: Materiel, böcker m. m. 18

Bevillningsutskottets betänkande nr 45, ang. ortsavdragen vid beskattningen
samt de vid taxering till statlig inkomstskatt gällande
skatteskalorna .................................... 20

— nr 55, ang. höjning av vissa postavgifter m. m............... 78

—- nr 50, ang. beräkning av bevillningarna, m. m............... 78

Statsutskottets utlåtande nr 145, ang. vissa anslag till stöd åt
konstnärlig, litterär och musikalisk verksamhet ............ 83

Utrikesutskottets utlåtande nr 5, ang. redogörelse för Nordiska
rådets tionde session .................................... 110

Konstitutionsutskottets memorial nr 19, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden .............................. 110

Statsutskottets utlåtande nr 80, ang. ytterligare utgifter å tillläggsstat
II: socialdepartementet .......................... 110

— nr 134, ang. vissa anslag till universitet och högskolor m. m. 115

—- nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition ang. svenskt

utvecklingsbistånd, i vad propositionen avser allmänna riktlinjer
och utrikesdepartementets verksamhetsområde ........ 115

— nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition ang. svenskt

utvecklingsbistånd, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde .............................. 135

— nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition ang. svenskt

utvecklingsbistånd, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde .............................. 135

— nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition ang. svenskt

utvecklingsbistånd, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde .............................. 135

— nr 139, ang. anslag till bidrag till handelshamnar och farleder 135

— nr 140, ang. anslag till byggande av fiskhamnar.............. 135

Torsdagen den 24 maj 1962

Nr 24

Torsdagen den 24 maj

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 18 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Till riksdagens första kammare

Fru Rut Hamrin-Tliorell är på grund
av sjukdom förhindrad att närvara fr.
o. m. 23/5 t. o. m. 27/5 1962, intygas.

Uppsala den 23/5 1962

Lars Ilallén

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
fru Hamrin-Thorell för den i
läkarintyget angivna tiden.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 256,
till Konungen angående val av fullmäktige
i riksbanken med suppleanter;

dels ock till riksdagens förordnanden:
nr 257, för herr Nils Gunnar Svärd att
vara fullmäktig i riksbanken;

nr 258, för herr Karl Emil Ahlkvist att
vara fullmäktig i riksbanken;

nr 259, för herr Otto Ragnar Sundén
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken; och

nr 260, för herr Gösta Tore Edvin
Bengtsson att vara suppleant för en av
riksdagens fullmäktige i riksbanken.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 261,
till Konungen angående val av fullmäktige
i riksgäldskontoret med suppleanter; -

dels ock till riksdagens förordnanden:
nr 262, för herr Waldemar Svensson
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 263, för herr Axel Gustav Birger
Andersson att vara fullmäktig i riksgäldskontoret; nr

264, för herr Gustaf Henning Gustafsson
att vara suppleant för en fullmäktig
i riksgäldskontoret; och

nr 265, för herr Hans Lennart Gustafsson
att vara suppleant för en fullmäktig
i riksgäldskontoret.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 279, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 30 § lagen den 17
juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse
m. m.;

nr 280, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande godkännande av en
internationell konvention om skydd för
utövande konstnärer, framställare av fonogram
samt radioföretag;

nr 281, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
konvention mellan Sverige, Danmark,
Finland, Island och Norge angående indrivning
av underhållsbidrag m. m.;
samt

nr 282, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 4:o), 14:o),
16:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 283, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63;

nr 284, i anledning av riksdagens år
1961 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av stats -

Nr 24

Torsdagen den 24 maj 1962

Ang. samhällets möjligheter att i vissa fall
privata ägandet

verket m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

285, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående medelsbelioven
under försvarsgrenarnas avlöningsanslag
för budgetåret 1962/63 m. fl. anslagsfrågor
m. m. inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 286, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1962/
63 till Armén: Avlöningar till viss arbetarpersonal; nr

287, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 för Flyttning av Stockholms
örlogsbas (Muskövarvet) m. m.
jämte i ämnet väckt motion;

nr 288, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret;

nr 289, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om överlåtelse av viss kronan
tillhörig mark;

nr 291, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående teckning av aktier
i Aktiebolaget Statens skogsindustrier,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 292, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till kommunala musikskolor; nr

293, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vidgad vuxenutbildning; nr

294, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående grunder
för avlöning och andra ersättningar
åt civilförsvarspliktiga m. m., i vad propositionen
hänvisats till statsutskottet;

nr 295, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om förhöjning
av vissa ersättningar i anledning
av yrkesskada m. m., i vad propositionen
hänvisats till statsutskottet;

nr 296, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
centrala sjukvårdsberedningen m. m.;

nr 297, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1962/63 till vissa byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

skydda sina värden gentemot det

nr 298, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändringar i det till
grund för samarbetet inom SAS liggande
konsortialavtalet;

nr 299, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa televisionsfrågor; nr

300, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1962/63; och

nr 301, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1961/62, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar
m. m.

Ang. samhällets möjligheter att i vissa
fall skydda sina värden gentemot det
privata ägandet

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Lage Svedbergs
interpellation angående samhällets
möjligheter att i vissa fall skydda sina
värden gentemot det privata ägandet,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! I en till statsministern
ställd interpellation har herr Lage Svedberg
— mot bakgrunden av ett fall, vari
ett företag nedlagt driften vid en industrianläggning
i en norrlandskommun —
frågat, huruvida samhället i ett fall som
det ifrågavarande äger möjlighet att
gentemot det privata ägandet skydda
sina värden.

Då interpellationen närmast synes avse
spörsmålet, huruvida kommunen i sådana
fall som det åsyftade kan expropriera
industrianläggningen för fortsatt
drift därå, har det överlämnats till mig
att besvara interpellationen. Jag får därvid
anföra följande.

Enligt stadgande i expropriationslagen
kan fastighet, som tillhör annan än kronan,
tagas i anspråk genom expropriation,
om det prövas nödigt för ändamål,
som det enligt lag eller författning tillkommer
kommun eller annan dylik sam -

Torsdagen den 24 maj 1962

Nr 24

Ang. samhällets möjligheter att i vissa fall skydda sina värden gentemot det

privata ägandet

fällighet alt tillgodose. Om det är nödvändigt
för att motverka omfattande arbetslöshet
i en kommun, torde det icke
vara helt uteslutet att med stöd av detta
stadgande använda expropriation för att
i kommunens ägo överföra en industrianläggning,
varå driften nedlagts. Härför
torde emellertid ytterligare förutsättas
bl. a., att det är möjligt för kommunen
att driva anläggningen med godtagbart
ekonomiskt resultat.

Med det sagda har jag givetvis inte
tagit någon ställning till frågan, huruvida
expropriation kan medges i det av
interpellantcn närmast åsyftade fallet.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Till herr statsrådet får
jag framföra ett tack för svaret. I den
interpellation jag framfört har frågan
gällt huruvida samhället genom lagbestämmelser
bör åstadkomma garantier
från industriellt rationaliserande ägande
gentemot de löneanställda.

Denna fråga har enligt min uppfattning
fått sin särskilda aktualitet i en
tid då centraliseringar och storleksrationaliseringar
inom företagen i vårt
land bedrives i ett så hastigt tempo som
nu är fallet. Arbetarna uppsäges och
avpolletteras nästan som brickor i ett
damspel, utan hänsyn till framtida existensmöjligheter.
Många anställda har
byggt egna bostäder i tro på företagets
framtida bestånd och där lagt ned sparmedel
från sin långa arbetstid i förhoppning
om en låg bostadskostnad på ålderns
dagar. Kommunerna har planerat
och gjort investeringar i vatten- och
avloppsanläggningar m. m.

Om konkursmässiga företag lägger ned
sin produktion så är det en tvingande
åtgärd, men läget är ett annat när det
gäller storföretag — för att inte säga
miljardkoncerner — som i sitt speciella
intresse rationaliserar och samtidigt
därmed övervältrar den ekonomiska bördan
vid de företag, som rationaliseras
bort, på de anställda som till följd av
hög ålder eller andra omständigheter
inte kan flytta till annan ort. Anställda

som byggt egna hem, ofta toppbelånade,
får vraka bort dem till underpris i de
fall det icke finns någon som har intresse
att uppträda såsom köpare.

Här blir den frågan aktuell: Vem skall
stå som garant för dessa förluster ■—
staten eller företaget? Enligt min uppfattning
borde staten i första hand träda
in som garant och hålla de löneanställda
skadeslösa. Även om de löneanställda
har avtal kollektivt råder
otryggheten. Det kan enligt min mening
icke vara förenligt med medborgarskydd
att ägandets företrädare får bedriva sin
exploateringsverksamhet utan att de löneanställdas
trygghet i händelse av en
avveckling är garanterad. Det torde inte
vara möjligt att genom avtal skapa verkliga
garantier när det gäller företag som
vid en eventuell nedläggning saknar ekonomiska
tillgångar, och staten bör därför
genom lagstiftning säkerställa dessa
garantier.

Senast när riksdagen för en kort tid
sedan diskuterade förslag om försäljning
av LKAB-aktier hörde vi lovsånger
över det enskilda egendomsägandets demokratiska
värde. Ja, till och med under
gårdagens debatt om ASSI var man
i färd med att kräva en försäljning av
dess företag i södra och mellersta Sverige.
Man ställer sig frågande inför de
anspråken.

Min socialdemokratiska samhällsåskådning
har alltid förestavat mig att vara
glad över att människor äger någonting,
men jag kan inte glädjas över att ägandet
koncentreras till ett fåtal, som till
slut får bestämmanderätten över huruvida
företag skall hållas i gång eller
icke. Där tycker jag att skiljelinjen bör
gå mellan en demokratisk uppfattning
som sätter samhällets intresse framför
fåtalets.

I interpellationssvaret anges förutsättningarna
för en kommun att via gällande
lagstiftning åstadkomma en expropriation,
men herr statsrådet säger att
förutsättningen härför är att kommunen
skall kunna driva industriverksamheten
med godtagbart ekonomiskt resultat. Det
kan ju dock tänkas att kommunen kan

Nr 24

Torsdagen den 24 maj 1962

Ang. radio- och TV-anställdas deltagande
utnyttja lokaliteter, i den mån sådana
finns, för att få till stånd ett ersättningsföretag
som kan sysselsätta de arbetare
som har blivit bortrationaliserade. Det
är klart att man kan säga att företagen
liar erbjudit dem som lagt ned sina
bästa år i företagen att erhålla en pension
när de har kommit upp i 55 eller
60 års ålder och har tjänat företaget i
25 å 30 år; de får då en pension på
1 200 kronor om året, och de som inte
har nått upp till denna åldersnivå, får
ett engångsbelopp. De har emellertid
gjort sin livsinsats i företaget, som utnyttjat
deras arbetskrafter. Kan det, herr
talman, vara riktigt att övervältra dels
på kommunen och dels på de anställda
att klara återstående tid av livet med en
reducerad inkomst i väntan på en pension,
som ger dem drägliga existensmöjligheter? När

man talar om demokrati i ett
samhälle har jag den bestämda uppfattningen
att detta begrepp skall innesluta
alla näringsutövare. Samhället skall även
stödja företagen -— det är inte tu tal
om annat — men det skall först och
främst säkerställa de löneanställda, så
att de känner trygghet i sin livsinsats.
Därvidlag får det inte vara någon skiljelinje
mellan åskådningen hos mig som
socialdemokrat och hos den som representerar
en annan politisk uppfattning.

Jag anser att detta är en samhällsfråga
av stora mått, i en tid då praktiskt taget
alla företag speglar sig i en framtid av
storleksrationalisering och centraliseringar.
Då får inte de som befinner sig
i åldern 50, 55, 60 år upp till pensionsåldern
bli utsatta för otrygghet. Dessa
problem borde mana alla i vårt samhälle
till en kooperativ uppslutning. Det
torde finnas en väg att nå målet för en
sådan trygghet, om kompromissviljan
är tillräckligt stor.

Min inställning i denna fråga har inte
bara föranletts av vad som har förekommit
vid det företag som jag har pekat
på i min interpellation. Jag tror att
denna fråga hastar och att den måste
framtvinga ett ingrepp i tid av samhällets
beslutande organ. Man kan inte
vältra över ansvaret på de löneanställda,

politisk verksamhet

för vilka otryggheten är en ledstjärna
från det de uppnått 55, 60, 65 år och
fram till pensionsåldern. Det är nödvändigt
för både stat och kommun och
hela vårt samhälle att pröva även andra
vägar för att skapa en trygghet som kan
sägas vara en trygghet för nationens alla
löneanställda.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. radio- och TV-anställdas deltagande
i politisk verksamhet

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Åke Larssons interpellation
angående radio- och TV-anställdas
deltagande i politisk verksamhet,
och nu yttrade:

Herr talman! Herr Åke Larsson har
frågat mig vilka åtgärder jag överväger
till en ökad frihet för de TV- och radioanställda
att på sin fritid delta i politisk
verksamhet på samma sätt som tillkommer
övriga medborgare.

I anledning av herr Larssons interpellation
vill jag först säga, att jag anser
det vara en bärande princip i vårt
demokratiska samhällssystem att alla
medborgare bör ha rätt att på olika sätt
medverka i politiska och andra medborgerliga
sammanhang. Endast då mycket
speciella omständigheter föreligger, kan
undantag från denna regel accepteras.

Enligt principbeslut, som fattats av
statsmakterna rörande rundradioverksamheten,
skall Aktiebolaget Sveriges radio
med iakttagande av vissa allmänna
riktlinjer handha produktion av program
för ljudradio och television. Gällande
överenskommelse av den 15 maj 1959
mellan staten och Sveriges radio angående
rundradions programverksamhet är
utformad helt i enlighet med dessa riktlinjer.
Detta innebär bland annat att
ansvaret för och utformningen av företagets
personalpolitik uteslutande åvilar
bolagets styrelse och verkställande ledning.

Torsdagen den 24 maj 1962

Nr 24

Ang. radio- och TV-anställdas deltagande i politisk verksamhet

Aktierna i Sveriges radio innehas av
tidningspressen, folkrörelserna och näringslivet.
Staten har inga aktier i bolaget
men äger rätt att utse ett visst antal
styrelseledamöter.

Övriga styrelseledamöter utses av aktieägarna.
Jag kan upplysa om att i den
nuvarande styrelsen på elva ordinarie
ledamöter och tio suppleanter ingår representanter
bl. a. för tidningarna, LO,
TCO, folkbildnings- och nykterhetsorganisationerna
samt näringslivet.

Enligt vad jag inhämtat från Sveriges
radio har gällande regler om personalens
förhållande utom tjänsten tillkommit
efter överenskommelse mellan företaget
och personalföreningarna. I vad
mån en revision av nyss avsedda regler
bör aktualiseras är en fråga mellan styrelsen
och personalföreningarna. Med
hänsyn till karaktären av de organisationer
som är representerade i Sveriges
radios styrelse, och de möjligheter att
hävda de anställdas intressen som personalföreningarna
torde ha vid avtalsförhandlingar
med bolagsledningen synes
man ha anledning anta att på sikt
en för alla parter tillfredsställande lösning
skall kunna uppnås.

Med det anförda, herr talman, anser
jag mig ha besvarat herr Larssons interpellation.

Herr LARSSON, ÅKE, (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min interpellation.
Herr Skoglund har nyss sagt
att det är statsmakterna som har fattat
det principbeslut som ligger till grund
för rundradioverksamheten. Han omtalade
också att staten inte har några aktier
i Aktiebolaget Sverige radio utan att
det är tidningspressen, folkrörelserna
och näringslivet som äger aktierna. Men
han har också talat om att staten utser
ett visst antal styrelseledamöter. Då så
är fallet tror jag nog att det kan vara på
sin plats att i riksdagen anlägga några
synpunkter på radioverksamheten. Man
ser ju hur överenskommelsen mellan staten
och Sveriges radio tolkas när det
gäller objektiviteten.

I svaret säger herr Skoglund att hac
anser det vara en bärande princip i
vårt demokratiska samhälle att alla medborgare
bör ha rätt att på olika sätt
medverka i politiska och andra medborgerliga
sammanhang, och detta kan
vi väl vara alldeles överens om. Men så
tillägger statsrådet: »Endast då mycket
speciella omständigheter föreligger, kan
undantag från denna regel accepteras.»
Jag skulle vilja fråga statsrådet: Föreliggger
det då några så alldeles speciella
omständigheter då det gäller de TVoch
radioanställda, att de inte skall på
sin fritid få delta i politisk verksamhet?

Jag kan vara överens med alla som
anser att radions och televisionens anställda
skall iaktta full politisk neutralitet
i sin verksamhet inom radio och
TV. Det tycker jag är ett oeftergivligt
krav, som vi nog alla kan vara överens
om, men att ha bestämmelser som inskränker
den enskilde medborgarens rättigheter
att på sin fritid delta i politiskt
arbete och på så sätt ställa de anställda
vid radio och TV på undantag från de
rättigheter som eljest tillkommer alla
medborgare, det tycker jag för min del
är i högsta grad otidsenligt och misskrediterande
för vår demokrati. När därtill
kommer att bestämmelsen är så vagt
formulerad att den vid den praktiska
tillämpningen är beroende av de beslutandes
förmåga till opartiskt bedömande
— och det är ju inte alltid så
lätt att vara opartisk — så blir man betänksam.

Jag förstår mycket väl svårigheterna
att utforma bestämmelser på det här området
som är klara och otvetydiga, och
det är kanske det som har gjort att det
i vissa fall har gått för sig att uppträda
i politiska sammanhang, i andra inte.

Herr talman! Jag måste nog för att
kunna belysa olika tolkningar trots allt
ta fram något aktuellt exempel. Nu är
det ju så att grundlagarna endast ger
mig möjlighet att vända mig till regeringen,
i detta fall statsrådet Skoglund,
i annat fall skulle kanske adressen bli
en annan. Men statsrådet kan nog inte
annat än ge mig rätt i att när en bestämmelse
kan tolkas så att vad som går för

Nr 21

Torsdagen den 24 maj 1962

Ang. radio- och TV-anställdas deltagande
sig i Eksjö plötsligt kan bli något som
strider mot radions objektivitet eller något
som kan komma radions objektivitet
att betvivlas, om det sker i Karlskoga
eller Degerfors — även om det på de
två sistnämnda platserna inte gällde att
hålla ett politiskt föredrag utan endast
det i dessa dagar så vällovliga syftet att
sprida upplysning om ett land som är
i behov av hjälp och, som vi alla känner
till, terroriseras av OAS — är det dags
att vidtaga sådana åtgärder att de radiooch
TV-anställda får rätt att på sin fritid
delta i politiskt arbete. Bestämmelsen
fråntar en grupp människor deras,
som jag tycker, självklara rättigheter.
Jag tycker att det går för långt när man
lägger sig i vad de anställda gör på sin
fritid.

Ett annat skäl till att bestämmelsen
bör försvinna är att den oklarhet som
vidlåder densamma vid tolkningen och
tillämpningen kan, i stället för att, som
jag förmodar författarna till densamma
avsåg, vara ett instrument för att skydda
och värna om radions objektivitet,
leda fram till beslut då radions objektivitet
kan komma att ifrågasättas. Under
sådana förhållanden kan ju bestämmelsen
bli mera till skada för radion än
till gagn. Det synes mig därför som om
det även ur radions synpunkt vore angeläget
och av intresse att inte längre
behålla en bestämmelse av så tvivelaktigt
värde.

Herr Skoglund har i sitt svar sagt så
här: »Enligt vad jag inhämtat från Sveriges
radio har gällande regler om personalens
förhållande utom tjänsten tillkommit
efter överenskommelse mellan
företaget och personalföreningarna.» Det
är ju alldeles riktigt, och jag tror, som
jag har sagt förut, att man har avsett att
slå vakt om radions objektivitet, i vart
fall har man gjort ett försök att slå vakt
om den. Men när bestämmelsen tolkas
på ett sådant sätt att radions objektivitet
kan komma i fara utifrån en annan
synpunkt, då tror jag att det är tid att
överväga om man skall ha kvar en regel
av så tvivelaktigt värde för radion själv.
Om jag inte utläser herr Skoglunds svar
alldeles galet, tror jag att hans tanke -

i politisk verksamhet
gångar inte är så fjärran från vad jag
här har sagt. Statsrådet slutar med att
säga att man synes ha anledning anta
»att pa sikt en för alla parter tillfredsställande
lösning skall kunna uppnås».

Herr talman! I den debatt som förts
utanför detta hus har pekats på att folk
identifierar nyhetsuppläsaren med den
text han läser, och därför måste uppläsarna
vara neutrala. Det tror jag för
min del inte alls på, ty om det vore så
illa ställt skulle ju nyhetsuppläsandet •—
framför allt i TV — vara ett av världens
ruskigaste jobb. Tänk, så många ruskigheter
som publiken skulle komma att
identifiera uppläsarna med! Inte var det
väl någon som identifierade t. ex. Gerd
Almgren med FLN, då hon läste nyheterna
från Algeriet. Inte är det väl heller
någon som identifierar de politiska
kommentatorerna med vad dessa säger
i sina rapporter utifrån världen. Ändå
snickrar de ihop kommentarerna självva,
i motsats till dem som läser upp nj’-heterna i TV.

Jag har personligen gjort en del förfrågningar
hos olika människor på denna
punkt, och jag har fått svar som tyder
på att man inte i så stor utsträckning
som det görs gällande identifierar
nyhetsuppläsaren med den text han läser.
Jag har fått bekräftat att lyssnarna
har bättre omdöme i detta avseende.

Reglerna för programverksamheten
vid Sverige radio under rubriken övriga
allmänna regler, punkt 8, tredje stycket
lyder så här: »I princip bör hävdas att
bestämmelsen om opartiskhet endast
gäller personalens uppträdande i tjänsten
och inte dess engagement utom
tjänsten.» Men så tillägger man: »Emellertid
har det visat sig, att Sveriges Radios
opartiskhet har misstänkliggjorts
med hänvisning till dess anställdas framträdanden
utom tjänsten. Otvivelaktigt
kan sådana framträdanden, som innebär
ett bestämt ställningstagande i någon
kontroversiell fråga, försvåra vederbörandes
arbete i tjänsten.»

Herr statsråd! Med utgångspunkt från
detta torde det väl inte vara någon överdrift
om jag säger att man i det fall som
föranlett mig att interpellera har till vt -

Torsdagen den 24 maj 1962

Nr 24

Ang. radio- och TV-anställdas deltagande i politisk verksamhet

terlighet hårdragit reglerna och bestämmelserna.
Gerd Almgren var inte någon
huvudtalare i vare sig Karlskoga eller
Degerfors. Det var inte någon kontroversiell
fråga som hon talade om i Karlskoga
eller Degerfors. Om det finns några
med en annan uppfattning om vad
som händer i Algeriet — och det finns
det väl, annars skulle händelser av det
slag som inträffade på Gärdet den 1 maj
inte ha inträffat — är det endast ett
fåtal, och även om man kunde säga att
det vore ett flertal finns det ingen anledning
att ta hänsyn till den ytterlighetsriktningen.
Hårdragningen av bestämmelserna
i detta fall har gjort att förtroendet
för radions objektivitet har
kommit att diskuteras på ett sätt som
radion inte kan vara betjänt av, och det
är beklagligt. Hur man skall återställa
förtroendet kan jag inte här säga någonting
om. Men jag tror att det vore
klokt att ge de anställda den frihet som
de är väl värda på sin fritid. Det vore
inte ur vägen med litet generositet, det
skulle inte skada radions anseende på
något sätt. Tvärtom tror jag att visad generositet
på den här punkten skulle ge
ökad arbetsglädje, och det gagnar alla
företag mer än spärrar på de anställdas
fritid.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag är angelägen att understryka
vad som här sagts angående
värdet av radion med hänsyn till de allmänna
och aktuella frågor av politisk
och social art som vi har i vårt land.
Det är synnerligen värdefullt att radion
ägnar stor uppmärksamhet åt dessa frågor.
Likaså är jag gärna villig att understryka
vad som här sagts angående
kraven på radions politiska objektivitet.
Det var en enda passus i den föregående
talarens anförande som jag en smula reagerade
mot. Han gav sig på att gradera
hur stor en majoritet eller minoritet skulle
vara för att man skulle ta hänsyn till
den vid upprätthållandet av radions
neutralitet på denna punkt. Det kan hända
att jag häktar på en felsägning från
hans sida, ty troligen menade han väl
It Första kammarens protokoll 1962. Nr 24

ändå att radion oavsett majoritet och
minoritet skall iaktta full neutralitet. Jag
förmodar det.

Sedan vill jag beröra några andra saker.
Vi är rätt så många som anser att
det inte är bra att pruta på kravet på
objektivitet och neutralitet från radions
sida, på allsidighet i dess verksamhet
o. s. v. Jag vill beröra två exempel för
att belysa saken. Vi hade för kort tid
sedan en stor jordbruksdebatt. Den refererades
i radion genom att man omnämnde
att den ägde rum, varefter maii
med flit och energi utredde förskollärarnas
förhållanden. Jag tror att den
stora folkgrupp det gällde kände sig
måttligt uppbyggd av denna form av
allmänintresse och av de föreställningar
man har om hur man skall behandla frågor
som för ögonblicket tilldrar sig stor
uppmärksamhet.

.Vidare en annan sak. Det förekommer
kanske i pressen, och det förekommer
absolut också i radion, att man redan
har gatt författningsutredningen i förväg
i ingalunda liten utsträckning, då
man har gjort sitt bästa att om inte
precis avskaffa så i varje fall skjuta åt
sidan första kammaren och vad där förekommer.
Jag tycker att man skulle
vänta tills man får se om det blir något
av det där avskaffandet av denna kammare,
och jag har en bestämd känsla
av att detta bör sägas ifrån.

När jag således har den uppfattningen
att vi på många håll har anledning att
verka för att här verkligen förekommer
en objektiv uppläggning av problem och
en omsikt som inte ensidigt stirrar sig
blind på somliga saker, då menar jag
också att man kanske inte bör förebrå
radioledningen om den på andra punkter
kanske har varit lite rigorös. Snarare
skulle man vilja säga att det är
många som menar att det är viktigt och
värdefullt att man bevarar objektiviteten,
att man bevarar en neutral inställning
till vad som händer och sker i tiden
men att man också bevarar skenet
därav. Det kan hända att det i alla fall
ligger något i radioledningens uppfattning
att man i detta fall från medarbetarnas
sida inte bör ge intryck av att

Nr 24

Torsdagen den 24 maj 1962

Ang. radio- och TV-anställdas deltagande i politisk verksamhet

de är så förfärligt hårt engagerade. Jag
skall inte tala mer härom ty jag vet att
frågan om radion och dess problem,
frågan om allsidighet, frågan om nyansering
av radioprogrammen torde komma
att behandlas i samband med en
viss betydelsefull fråga i nästa vecka och
att vi då får tillfälle att ytterligare resonera
om saken.

Emellertid skulle jag, herr talman, till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
även vilja göra
det påpekandet att det finns ett problem
som hittills framstår som olöst, och det
är frågan om ansvaret för radions sändningar.
Om det jämföres med det lagstiftningsförslag
som legat på riksdagens
bord, när man bedömer viss radio, när
man bedömer frågan om radioledningens
och medarbetarnas ansvar för sändningarna,
framstår det som önskvärt att
man kan komma fram till att fixt och
klart kunna säga att för det och det är
den och den ansvarig; det och det svarar
den och den för. I pressen har vi
den ansvarige utgivaren, som svarar för
tidningen och dess verksamhet. På samma
sätt bör kanske inte radion i dess
helhet ledas, men de olika programgrenarna
kunde ha ansvariga som tar ansvaret
för vad där förekommer, till vilka
kritiken skall riktas och vilka kanske
också skall få beröm när de sköter sig
bra.

Herr förste vice talmannen erinrade
om, att interpellationen avsåge allenast
radio- och TV-anställdas deltagande i
politisk verksamhet.

Herr BILLMAN (fp):

Herr talman! Herr Åke Larsson har
med sin interpellation gett sig in på ett
mycket ömtåligt område, där det som
statsrådet Skoglund påpekade föreligger
synnerligen speciella omständigheter. Nu
är det ju också, som statsrådet likaledes
påpekade, på det sättet att det mellan
radioledningen och de anställda råder
fullkomlig överensstämmelse i åsikterna
beträffande de regler som för närvarande
tillämpas.

Jag anser också att det inte finns någon
anledning att rucka på dessa bestämmelser,
och skälen härför tror jag
inte jag behöver utveckla för kammarens
ledamöter, som säkerligen är medvetna
om problemets olika aspekter. Emellertid
är det ju chevalereskt av herr Larsson
att ha skyndat Gerd Almgren till
hjälp i detta fall, även om hon såvitt
jag vet inte har beklagat sig. Men hon
kan ju i alla fall ha anledning att skicka
herr Larsson en blomma och på det åtföljande
kortet skriva: »En ringa gärd
av tacksamhet!» Men detta, herr talman,
finner jag också för min del vara den
enda åtgärd som är befogad i det här
fallet.

Herr LARSSON, ÅKE, (s):

Herr talman! Jag vill bara fråga herr
Billman: Vart tar de stora frihetskämparna
vägen i sådana sammanhang? Är
den TV-anställda gruppen så liten att
den inte har något intresse för folkpartiet? Herr

Ferdinand Nilsson ställde en
fråga till mig. Han hade tydligen missuppfattat
vad jag menade när jag talade
om att vi inte hade något skäl att ta hänsyn
till denna grupp. Då avsåg jag vad
som står i punkt 8 i reglerna för programverksamheten
vid Sveriges radio:
»Såsom tidigare framhållits innebär kravet
på opartiskhet att Sveriges radio
själv icke får ta direkt ställning i några
kontroversiella frågor med undantag,
när det gäller hävdandet av demokratiska
och andra likartade värden.» Jag
menar att det var ett demokratiskt värde
som fröken Almgren slog vakt om då
hon uppträdde den 1 maj och talade om
Algeriet, och därför borde man inte ha
trampat på som man gjort.

Låt mig citera ett brev som jag har i
min hand och som också herr Skoglund
har tagit del av. Det är från Sveriges
radio och är tillställt dels herr Skoglund,
dels arbetarkommunen i Karlskoga.
Man skriver där: »Avsikten har
däremot aldrig varit att driva den ofrånkomliga
restriktiviteten längre än som
är absolut nödvändigt, och så har hel -

Torsdagen den 24 maj 19G2

Nr 24

Ang. radio- och TV-anställdas deltagande i politisk verksamhet

ler inte skett vid den praktiska tillämpningen
av tjänstereglementets § 5, mom.
2. Det har naturligtvis under inga förhållanden
varit fråga om att förbjuda
de anställda att engagera sig politiskt
eller att generellt motsätta sig att de
uppträder som talare i politiska föreningar
eller skriver artiklar i politiska
frågor. Långt ifrån att intaga en sådan
ståndpunkt har företagsledningen betraktat
det som en fördel att de anställda
aktivt deltager i den allmänna kultur-
och samhällsdebatten, med den enda
begränsningen alltså, att en sådan
verksamhet inte får medföra risker för
tilltron till Sveriges radios opartiskhet.»

Jag tycker nog att det är litet för långt
mellan ord och handling i detta sammanhang,
om man tänker på tillämpningen
i fallet Gerd. Jag skulle tro att
det finns anledning att fundera över
detta. Jag vill tillägga att regelsamlingen
avslutas med följande ord: »En regelsamling
kan aldrig helt ersätta det goda
omdömet.» Grundlagarna ger mig inte
möjlighet att säga, om Sveriges radio använt
det goda omdömet i detta fall. Det
överlåter jag åt kammarens ledamöter att
avgöra.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill bara upprepa
vad jag sade i mitt interpellationssvar,
nämligen att det finns ett avtal mellan
å ena sidan Sveriges radio och å andra
sidan staten, enligt vilket företaget har
ansvaret för och utformningen av personalpolitiken.
Det tillkommer alltså inte
mig att här göra några uttalanden.

Jag vill alltså göra kammaren uppmärksam
på var ansvaret ligger i detta
sammanhang. Om det föreligger missnöje
inom Sveriges radio med den personalpolitik
som där föres —- om vilket
jag för ögonblicket inte vet någonting —
finns det ju i den överenskommelse som
är träffad mellan personalorganisationen
å ena sidan och styrelsen å den
andra vissa regler som säger hur sådana
frågor skall lösas. Det var med tanke
därpå — och inte minst med hänsyn till
den sammansättning som styrelsen har

med en allsidig representation för Organisationssverige
— som jag sade att om
man har anledning att ta upp denna
överenskommelse i personalfrågan till
diskussion, skall man säkerligen finna
en tillfredsställande lösning och ett tillfredsställande
avtal, i den mån det nuvarande
avtalet är otillfredsställande.
Jag har för ögonblicket ingen mening i
den saken.

Herr BILLMAN (fp):

Herr talman! Herr Larsson tyckte att
jag var en dålig frihetskämpe som inte
försvarar personalen på Sveriges radio.
Nu förelåg det nog en missuppfattning
från hans sida. Det är ju i detta
fall allmänhetens intresse som vi har att
tänka på, och i ett sådant yrke som det
som vi nu diskuterar finns det vissa
saker som man måste förklara sig vara
införstådd med i och med att man tar
en sådan tjänst. Om man inte tycker om
dessa förhållanden skall man inte engagera
sig där. Detta är fallet inte bara i
Sveriges radio utan inom många andra
företag.

Jag vill ytterligare understryka att
trots den överenskommelse som gäller
mellan Sveriges radio och personalen
har personalen inte beklagat sig över de
nuvarande förhållandena. Även den nu
aktuella damen, Gerd Almgren, har ju
förklarat i pressen att hon för sin del
är fullt belåten med de förhållanden
som råder.

I övrigt tycker jag att statsrådet Skoglunds
förklaring här kan tillfredsställa
oss alla.

Herr LARSSON, ÅKE, (s):

Herr talman! Herr Billman säger att
radion måste tillfredsställa allmänheten,
och det är ju detta jag förut försökt att
förklara — om herr Billman inte lyssnade
på mig, är det hans eget fel. Jag
menar att om man har en regel som kan
tolkas på så sätt att personalen blir lidande
därpå och att personalens frihet
under fritiden blir beskuren, och om
dessutom reglerna kan tolkas på det sät -

Nr 24

Torsdagen den 24 maj 1962

Ang. ifrågasatt nedläggande av järnvägen
tet att radions opartiskhet kommer i
blåsväder — vilket har hänt just nu då
man snävt tolkat reglerna på det sätt
som skett beträffande Gerd Almgren —
är inte detta lyckligt. Annars har jag betonat
att radions objektivitet obönhörligen
måste upprätthållas. Men det är
skillnad på radions objektivitet och personalens
fritid — på den tycker jag att
personalen själv får uppträda som den
vill.

Jag vill inte alls göra herr Skoglund
ansvarig för vad som har hänt på radiotjänst.
Jag sade att grundlagarna endast
gav mig möjlighet att vända mig till regeringen
på detta sätt — annars hade
adressen varit en annan.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. ifrågasatt nedläggande av järnvägen
Sveg—Hede

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND,
som förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Wikners
interpellation angående ifrågasatt nedläggande
av järnvägen Sveg—Hede, erhöll
ånyo ordet och anförde:

Herr talman! Herr Wikner har frågat
mig om det är SJ:s mening att Sveg—
Hede-banan skall läggas ned samt om jag
är beredd medverka till att härjedalingarna
får behålla denna järnväg.

Med anledning härav vill jag meddela,
att, bandelen Sveg—Hede finnes upptagen
i det program för undersökning av
trafiksvaga bandelar som 1953 års trafikutredning
lagt fram i samråd med järnvägsstyrelsen.
Vissa undersökningar om
det ekonomiska utfallet och om förutsättningarna
att tillgodose transportbehoven
med andra trafikmedel har utförts
genom vederbörande distriktskansli. Enligt
vad jag erfarit har man därvid funnit
att järnvägstrafiken bör läggas ned.

Ärendet har nu överlämnats till järnvägsstyrelsen
som kommer att ta upp
det till behandling inom en samarbetsnämnd,
där arbetsmarknadsstyrelsen,

Sveg—Hede

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt
näringslivets trafikdelegation är representerade.
Prövningen avser bl. a. de
ekonomiska kalkylerna samt förutsättningarna
att flytta över järnvägens trafikuppgifter
på andra trafikmedel. Vidare
studeras de sociala och samhällsekonomiska
konsekvenserna av en sådan
trafikomläggning och i vad mån en
upprustning av landsvägarna bör ske i
händelse av järnvägstrafikens nedläggning.
Först härefter har järnvägsstyrelsen
att ta ställning till huruvida framställning
skall göras till Kungl. Maj :t om
nedläggning av bandelen.

Av det sagda framgår, att det nu är
för tidigt att göra några uttalanden om
eventuell nedläggning av trafiken på
denna bandel.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag ber alt få framföra
ett tack till herr statsrådet Skoglund för
svaret på min interpellation.

Enligt svaret kan statsrådet inte nu
göra något bestämt uttalande i denna
fråga. De trafiksvaga bandelarna har för
SJ blivit den största sjukdomshärden för
närvarande. Man gör en utredning, och
i denna är det de ekonomiska resultaten
som väger tyngst. Om man redan på förhand
bestämt sig för att en järnväg måste
läggas ned, torde resultatet av utredningen
bli ganska ensidigt. Jag tror att
så ej sker. Utredningar av detta slag är
endast till för att förbereda en operation
och att snabbt avlägsna sjukdomshärden.
Det är inte alltid så att såren efter ifrågavarande
operationer läkes igen smärtfritt
— utan sveda och värk —- men det
kanske man inte bekymrar sig för så
mycket.

Härjedalen är en typisk glesbygd, och
alla känner väl till att dessa bygder har
det svårare än tätorterna inte enbart då
det gäller kommunikationerna. Staten
måste här träda emellan för att de som
bor inom dessa områden skall få en service
som något så när motsvarar den
som finns i övriga delar av vårt land.
Innan bandelar av nämnda slag lägges
ned bör man noga överväga de sociala

Torsdagen den 24 maj 1962

Nr 24

Ang. ifrågasatt nedläggande av järnvägen Sveg—Hede

och samhällsekonomiska konsekvenserna
— de bör väga lika tungt som de rent
ekonomiska.

Det är mycket vi kostar på oss i ett
välfärdssamhälle som inte är direkt lönsamt,
men vi gör det för att öka trivseln
för dem som bor i samhället. Med den
råvarutillgång i form av skog och vattenkraft
som finns i Härjedalen torde en
mindre lönsam investering vara berättigad
och detta framför allt då det gäller
kommunikationerna — kontakten med
omvärlden.

Då järnvägen Sveg—Hede byggdes
kalkylerade SJ inte med några större
vinster utan snarare tvärtom. Den skulle
tjänstgöra som transportled för att därigenom
skapa bättre levnadsbetingelser
för befolkningen. Tar man bort järnvägen
är det risk för att andra företag
övertar godstrafiken m. m.; och när så
skett överlämnar man helt åt dessa att
bestämma frakttaxor o. d. Kan staten
garantera samma fraktsatser som hitintills
om banan lägges ned?

Härjedalen är en turistmetropol —
som alla väl känner till. Turistnäringen
kommer på andra plats som näringsgren
och kommer troligen att ytterligare utökas
med tanke på femdagarsveckan,
fyraveckorssemestern m. m. Då det gäller
turisttransporterna har den här omnämnda
järnvägen en stor uppgift att
fylla. Turisten åker i regel till de turistorter
dit de bekvämt kan komma — helst
åker de på natten i sovkupé. Den möjligheten
har de nu. Lägges banan Sveg
—Hede ned, måste de åka buss ytterligare
cirka 8 mil — hela resan med
buss skulle då bli cirka 15—18 mil, beroende
på vilken ort man väljer. Det innebär
naturligtvis en klar försämring för
turisterna att besöka Härjedalens turistområden.
Personligen tror jag att det
blir ett hårt slag för turistnäringen om
vi mister järnvägen. Många turister kommer
säkert att välja andra orter för sin
semester.

I berättelsen rörande granskning av
statens järnvägars räkenskaper och förvaltning
under tiden 1/7 1960—30/6
1961 anför överrevisorerna på s. 27
följande: »Där det av allmänt samhälle -

liga skäl ej låter sig göra att nedlägga
trafiksvaga järnvägslinjer torde det vara
nödvändigt att statsmakterna fortsätter
på den inslagna vägen med driftbidrag,
vilka SJ har att räkna med vid utarbetande
av sin taxepolitik.»

Jag anser att denna järnvägslinje har
den karaktär det här talas om. I varje
fall borde trafiksvaga bandelar belägna
inom glesbygderna nedläggas sist av alla.

Jag har här inte tagit upp frågan vad
vi skulle få i stället om Sveg—Hedebanan
lägges ned, t. ex. om vi skulle få
bättre vägar. Jag har heller inte tagit
upp frågan om vad som skulle ske med
den SJ-anställda personal som skulle
komma att frigöras. Tids nog får vi ta
upp diskussion om dessa frågor tillsammans
med flera andra problem då vi
blir ställda inför fullbordat faktum: att
järnvägen måste rivas. Jag utgår från att
SJ och Kungl. Maj:t noga överväger sitt
beslut innan detta sker och alt allt göres
för att vi skall få behålla vår järnväg.
Låt landskapet Härjedalen i fortsättningen
förbli en levande landsbygd, där
befolkningen kan känna trivsel! Staten
bör ej bidraga till en fortsatt avfolkning
inom Härjedalen. Vi måste även ge turisterna
möjligheter att komma till Härjedalens
vackra fjällvärd och där få den
vila och rekreation de så väl behöver.
Detta kan endast ske om vi får behålla
goda kommunikationer. Staten måste påtaga
sig ansvaret härför.

Med det nu anförda ber jag att få vädja
till statsrådet Skoglund, att de synpunkter
jag här har framfört måtte beaktas.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag skulle kanske inte
tagit till orda i diskussionen, om inte
herr Wikner i början av sitt anförande
gjort ett uttalande som föranleder ett
påpekande från min sida. Han lät nämligen
inte bara förstå utan han påstod att
de undersökningar som man nu utför
och som föregår ett eventuellt järnvägsnedläggande
är ett rent kamouflage. Han
gav även uttryck för att operationen
kominer att genomföras oavsett vad dessa
undersökningar ger vid handen.

Nr 21

Torsdagen den 24 maj 1962

Ang. ifrågasatt nedläggande av järnvägen Sveg—Hede

Jag föreställer mig att det här var fråga
om en missägning av herr Wikner,
ty han måste veta att de undersökningar
och de diskussioner som föregår varje
beslut om järnvägsnedläggning är utomordentligt
grundliga. När frågan kommer
upp på departementsplanet diskuteras
den med de kommunalt ansvariga,
med skolmyndigheter, med länsmyndigheterna,
med representanter för näringslivet,
ja, över huvud taget med alla dem
som på något sätt har intresse av att
man bibehåller en levande bygd.

De diskussioner som vi har fört i andra
sammanhang i samband med nedläggande
av järnvägstrafik har resulterat i
överenskommelser där det har fastslagits
— detta har jag åtskilliga gånger
betonat även i denna kammare, men
ibland tydligen för döva öron ■— att
järnvägen inte skall läggas ned förrän
bygden i fråga vet vad den får i stället
i form av nya eller ombyggda landsvägar
och vilka kommunikationsmedel som
ställes till förfogande. I det fall vi nu
diskuterar tror jag inte att man kan räkna
med att någon annan än SJ kommer
att svara för busstrafiken, om järnvägen
skulle komma att nedläggas. Trafiken
i dessa bygder är inte av den omfattningen
att ett enskilt företag skulle
vilja satsa på trafik på denna sträcka.

Under de senaste ca 2 åren, då vi
nedlagt ungefär 1 600 km järnväg, har
till kommunikationsdepartementet inte
inkommit ett enda protestbrev. Vad man
möjligen skrivit om är att man önskat
en finputsning av den överenskommelse
som träffats. Man har kanske kommit
till insikt om att man behöver något
högre anslag för att kunna genomföra ytterligare
något mindre vägbygge. I regel
har vi kommit överens om det.

Hela den verksamhet som vi nu under
dessa år har bedrivit, enligt min mening
med framgång, visar att den metodik
vi tillämpar och det sätt vi går fram
på vid järnvägsnedläggande accepteras
av de kommunalt ansvariga. Vi är i hög
grad angelägna att nå inte bara kontakt
utan också en överenskommelse
med kommunalmännen. Jag kan försäkra
herr Wikner att när man resonerar med

kommunalmännen visar det sig som regel
inte svårt att nå en överenskommelse,
om man själv är beredd att inte bara
ta utan också ge, ty kommunalmännen
befinner sig många gånger i den situationen
i sitt kommunala värv att de
själva får både ge och ta. Skolindragningarna,
exempelvis, har kommunerna
sannerligen inte gjort därför att det har
roat dem, utan därför att det har varit
en bjudande nödvändighet.

Här har jag uttalat att det är för tidigt
att säga någonting om vad som kommer
att ske med Sveg—Hede-banan.
Ärendet har ännu inte kommit upp i departementet,
och därför har vi inte fått
den kontakt med kommunalmännen som
jag här har beskrivit.

Herr Wikner säger att staten måste
satsa driftmedel för att hålla trafiksvaga
bandelar i gång. Ja, det är också min
uppfattning. Det finns vissa bandelar
som, i varje fall såvitt jag kan bedöma
för ögonblicket, av sociala och kanske
också militära skäl inte kan läggas ned,
men jag vill göra kammarens ledamöter
uppmärksamma på att underskottet för
statens järnvägar nästa år kommer att
öka till 190 miljoner kronor. Skall vi till
det lägga också fyra procent på nedlagt
kapital, är vi uppe i ett underskott
på 290 miljoner. Jag tror det blir mycket
svårt att övertyga riksdagens kamrar om
att driftbidraget bör vara något i den
storleksordningen.

Kamrarna kommer nog att säga, vilket
de har gjort tidigare, att de trafiksvaga
bandelarna bör läggas ned i snabbare
takt än som hittills skett. Det är
nämligen med hänsyn till näringslivets
funktion nödvändigt att satsa pengar på
andra delar av järnvägsnätet, så att de
sträckor som är och kommer att bli de
stora trafiklederna för statens järnvägar
verkligen blir funktionsdugliga och tilllåter
en snabb trafik, och att i övrigt
göra det möjligt för statens järnvägar att
funktionera på ett sätt som tillgodoser
samhällets och näringslivets behov.

Jag beklagar, herr talman, att jag blev
en aning mångordig, men jag ville gärna
använda de här minuterna för att
påpeka för herr Wikner att vår under -

Torsdagen den 24 maj 1962

Nr 24

Ang. ifrågasatt nedläggande av järnvägen Sveg—Hede

sökning har ett reellt syfte och inte är
betingad av att vi vill ge sken av en undersökning
när exekutionen redan vore
bestämd på förhand.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag menade naturligtvis
att då det gäller att ta bort järnvägarna
bör man först och främst ta mycket stor
hänsyn till de sociala aspekterna, hur
det kommer att bli i fortsättningen. Jag
är mycket tacksam för herr Skoglunds
förklaring att statens järnvägar även i
fortsättningen, trots att järnvägen blir
nedlagd, kommer att klara av våra kommunikationer
och om vi finge behålla
samma fraktavgifter som tidigare. Detta
var den springande punkten för mig.
Jag är något bekymrad över om andra
här skulle få operera fritt och bestämma
fraktkostnaderna.

Då det gäller indragningar av bandelar
vill jag påpeka att det finns även inom
förhållandevis goda tätorter bandelar
som kanske inte ger så stort netto
och som borde dras in före bandelarna
i dessa glesbygder. Dessa tätorter har
kanske mindre svårigheter att brottas
med än glesbygderna. Jag menade att
man i så fall borde spara glesbygderna
till sist.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 5, konstitutionsutskottets
memorial nr 19, statsutskottets
utlåtanden nr 80 och 134—149,
bevillningsutskottets betänkanden nr 50
och 55 samt memorial nr 56, bankoutskottets
memorial nr 29, andra lagutskottets
utlåtanden nr 29—31 samt memorial
nr 32 ävensom jordbruksutskottets
utlåtande nr 22 samt memorial nr 23.

Föredrogs särskilda utskottets memorial
nr 5, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut angående anslag för
budgetåret 1962/63 till Vidareutbildning
av lärare m. m.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte företagas
till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

På sedermera gjord proposition godkändes
den i memorialet föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogs särskilda utskottets memorial
nr 6, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1962/63 till Folkskoleseminarierna:
Utrustning.

Utskottet hade beträffande detta memorial
hemställt, att detsamma måtte företagas
till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

På härefter gjord proposition godkändes
den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogs särskilda utskottets memorial
nr 7, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1962/63 till Folkskoleseminarierna:
Materiel, böcker m. m.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte företagas
till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

På sedermera gjord proposition godkändes
den i memorialet föreslagna voteringspropositionen.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN yttrade
:

Efter samråd med andra kammarens
talman får jag meddela, att gemensam
omröstning beträffande de nu godkända
voteringspropositionerna kommer att
äga rum vid morgondagens plenum kl.
11.00.

Nr 24

Torsdagen den 24 maj 1962

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att bevillningsutskottets
betänkanden nr 45, 55 och 50 samt
statsutskottets utlåtande nr 145 skulle i
nu nämnd ordning uppföras främst
bland två gånger bordlagda ärenden på
föredragningslistan för morgondagens
sammanträde.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.12.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Fredagen den 25

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av särskilda
utskottet i dess memorial nr 5 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må med avslag
på motionerna 1:582 och 11:702, 1:585
och II: 718 samt I: 602 och II: 729, samtliga
såvitt de avser medelsanvisningen
och förslag om vidareutbildningskurser
för folkskollärare i ämnet kristendomskunskap,
till Vidareutbildning av lärare
m. in. för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 800 000 kr., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren beslutat, att, med bifall
till motionerna I: 582 och II: 702
samt i anledning av motionerna 1:585
och II: 718 samt I: 602 och II: 729, samtliga
såvitt de avser medelsanvisningen
och förslag om vidareutbildningskurser
för folkskollärare i ämnet kristendomskunskap,
till Vidareutbildning av lärare
m. m. för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 840 000i kr.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 68.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagi vit,

att han avstode från att rösta.

maj förmiddagen

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 544, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 103 ja och 116
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 177 ja
och 184 nej, vadan beslut i frågan blivit
av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av särskilda
utskottet i dess memorial nr 6
föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna 1:697 och 11:839
samt II: 814, samtliga såvitt här är i fråga,
till Folkskolcseminarierna: Utrustning
för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 660 000 kr., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Viinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat, att, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionen
11:814 samt med bifall till motionerna
I: 697 och II: 839, samtliga såvitt
här är i fråga, till Folkskoleseminarierna:
Utrustning för budgetåret 1962/63
under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 950 000 kr.

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Om åtgärder i anledning av det ökade fritidsfisket
Ja — 77;

Nej — 65.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 545, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 95 ja och 125 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 172 ja och
190 nej, vadan beslut i frågan blivit av
riksdagen fattat i överensstämmelse med
nej-propositionen.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av särskilda
utskottet i dess memorial nr 7 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionen II: 814, såvitt här är i
fråga, till Folkskoleseminarierna: Materiel,
böcker rn. m. för budgetåret 1962/
63 under åttonde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 465 000 kr., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren beslutat, att, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionen
II: 814, såvitt här är i fråga, till
Folkskoleseminarierna: Materiel, böcker
m. m. för budgetåret 1962/63 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 695 000 kr.

Ja — 78;

Nej — 64.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagi vit,

att han avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 546, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 94 ja och 126 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 172 ja och
190 nej, vadan beslut i frågan blivit av
riksdagen fattat i överensstämmelse med
nej-propositionen.

Herr TALMANNEN yttrade:

För att kunna bedöma till vilken tidpunkt
på dagen plenum på måndag skall
utsättas är det av intresse att snarast
kunna få en uppfattning om, huruvida
samtliga de på dagens föredragningslista
upptagna ärendena skall kunna
behandlas i dag eller om en del ärenden
måste stå över till på måndag. Jag
hemställer därför att de som avser att
under dagen yttra sig vid de på dagens
föredragningslista upptagna ärendena
ville så snart så är möjligt anmäla
detta till mig.

Justerades protokollet för den 19 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 309, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående grunder
för avlöning och andra ersättningar
åt civilförsvarspliktiga m. m., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott; samt
nr 310, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om förhöjning
av vissa ersättningar i anledning
av yrkesskada m. m., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott.

Om åtgärder i anledning av det ökade
fritidsfisket

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQYIST, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Axel Johannes Anderssons interpella -

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Om åtgärder i anledning av det ökade fritidsfisket

tion om åtgärder i anledning av det ökade
fritidsfisket, erhöll ordet och anförde: Herr

talman! Herr Axel Johannes Andersson
har i en interpellation frågat
mig, om jag är villig att vidta åtgärder
för att stödja en utveckling, som ger
våra fiskevatten ett ökat ekonomiskt
värde samtidigt som allmänhetens behov
av flera och bättre vatten för fritidsfisket
tillgodoses.

Den allmänna standardhöjningen, längre
semester och kortare arbetstid har
gett oss ökade möjligheter till fritidssysselsättningar.
Det får anses som rimligt
att staten och kommunerna medverkar
till att den ökade fritiden kan utnyttjas
på bästa sätt. När det gäller sport- och
fritidsfisket är för närvarande den statliga
fiskeriadministrationen och de statsavlönade
fiskerikonsulenterna vid hushållningssällskapen
verksamma bland
annat i detta syfte.

För kort tid sedan inkom till Kungl.
Maj :t en framställning från Hushållningssällskapens
förbund om ytterligare
åtgärder i anledning av fritidsfiskets
ökade utbredning. Förbundet redovisar i
huvudsak samma synpunkter som de,
vilka herr Andersson gett uttryck åt i
sin interpellation. Framställningen är för
närvarande föremål för remissbehandling,
varför jag inte nu är beredd ta någon
ståndpunkt i ämnet.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret. Det var visserligen
kortfattat, men det innehöll i alla fall
ett bevis för att det finns intresse för
denna sak, då departementschefen uttalar
det som rimligt, att staten och kommunerna
skall se till att den ökade fritiden
utnyttjas på bästa sätt.

Ett enligt min mening mycket bra sätt
att utnyttja fritiden är att ägna sig åt
sportfiske eller fritidsfiske.

Det är inte så förfärligt länge sedan
det egentligen bara fanns två grupper
här i landet som ägnade sig åt fritids -

fiske; det var småpojkar, som skar sina
spön i buskarna, och det var grosshandlare,
som tyckte att en stunds avkoppling
på abborrgrundet var lämpligt innan
man ägnade sig åt nästa sysselsättning,
som väl i allmänhet bestod av punschdrickning
på verandan. Ja, det fanns väl
också en tredje mera exklusiv grupp,
den som ägnade sig åt sportfiske med
fluga. Det betraktades närmast som ett
nöje för överklassen.

I dag är det inte bara några få som
utgör den där gruppen, som man förr
talade om så här: en latmask i ena ändan
av spöet och en metmask i den andra.
I dag är det många hundratusental
svenskar, både unga och gamla, som
har ett jag vågar nästan påstå lidelsefullt
intresse för sportfiske. Vi kan nästan
tala om en folkrörelse. Det säljs varje
år för tiotals miljoner kronor sportfiskeredskap
i vårt land, och sportfiskeintresset
i landet har hjälpt till att frarnskapa
en industri på detta område, som
också i stor utsträckning ägnar sig åt
export.

Det finns alltså goda redskap, och det
finns många som vill nyttja dem, men
vi har mycket dåligt ställt med fiskevatten,
trots att Sverige är så rikt på
vatten. Vi har många utfiskade vatten,
och vi har många vatten där det inte
finns sådan fisk, som sportfiskarna
egentligen vill pröva sin skicklighet på.

Det är därför enligt min mening nödvändigt
att ägare av fiskevatten får råd,
anvisningar och hjälp för att man skall
kunna göra dessa vatten åtråvärda för
sportfiskarna. Jag tror att det också
skulle ha en mycket stor ekonomisk betydelse
för många av dessa ägare till
fiskevatten. Ja, jag vågar påstå att många
av dem, om de skötte sina vatten rationellt,
skulle kunna tjäna mer på dem än
vad de många gånger tjänar på sina
jordbruk.

Av sportfisketidskrifterna kan man
inhämta vad som gjorts på detta område
i Amerika, och jag tror att vi har mycket
att lära från det hållet. Kan vi bara
komma i närheten av en sådan utveckling,
som har ägt rum i Amerika, skulle
sportfiskarna här i Sverige ha anledning

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

att känna sig nöjda, och fiskevattensägarna
skulle göra goda inkomster.

Egentligen skulle man väl avsluta en
sådan här interpellation med att berätta
en fiskehistoria, men med anledning av
att kammaren är ansträngd i dag skall
jag avstå från det och i stället uttala den
förhoppningen, att allt fler själva skall
få uppleva äventyrets tjusning vid ett
fiskevatten och själva ha många goda
fiskehistorier att berätta, sig själva till
påminnelse om upplevelsen och många
andra till glädje.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. ortsavdragen vid beskattningen,
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 45, i anledning av väckta
motioner angående ortsavdragen vid beskattningen
samt de vid taxering till
statlig inkomstskatt gällande skatteskalorna.

Bevillningsutskottet hade till behandling
i ett sammanhang upptagit följande
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:62,
av herr Gustaf Elof sson m. fl., och II:
100, av herr Larsson i Borrby m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring i kommunalskattelagen
respektive förordningen om statlig
inkomstskatt, att ålders- och invalidpensionärer
medgåves ett extra skatteavdrag
motsvarande det i varje särskilt
fall utgående årliga pensionsbeloppet;

2) de likalydande motionerna I: 151,
av fru Hamrin-Thorell m. fl., och II:
190, av fröken Elmén m. fl., vari anhållits,
att riksdagen måtte besluta sådan
ändring i gällande skattelagstiftning,
att ensamstående skattskyldig erhölle
rätt till det högre ortsavdraget samt beskattades
enligt den för gift gällande
skatteskalan, så länge vederbörande hade
hemmavarande barn under 19 år;

3) de likalydande motionerna I: 155,
av fröken Mattson in. fl., samt II: 192,
av fru Giinne och herr Antonsson;

4) de likalydande motionerna 1:158,
av herr Eric Peterson m. fl., samt II:
187, av herrar Carlsson i Huskvarna och
Carlsson i Tibro, vari föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla om skyndsam utredning
och förslag till särskilda bottenavdrag
för folkpensionärer, så att smärre inkomster
vid sidan av folkpensionen
bleve i ökad utsträckning skattefria;

5) de likalydande motionerna I: 229,
av herr Schött m. fl., och 11:276, av
herr Magnusson i Borås m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte, efter företagen utredning,
för riksdagen framlägga förslag om en
indexreglering av ortsavdragen och av
inkomstskatteskalornas skiktintervaller;

6) de likalydande motionerna 1:230,
av herr Schött m. fl., och II: 275, av
fru Gunne m. fl., vari bland annat anhållits,
att riksdagen måtte

dels besluta, att ensam barnförsörjare
skulle, även sedan yngsta barnet
fyllt 16 år, beskattas enligt den för gifta
gällande skatteskalan intill dess barnet
fyllt 19 år, såvitt barnet ej hade egen
inkomst för vilken det finge betala skatt,

dels ock hemställa om utredning avseende
en höjning av den åldersgräns
för ensam barnförsörjares barn intill
vilken dubbelt ortsavdrag medgåves,
samt på grund härav

a) antaga i motionerna infört förslag
till förordning angående ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt,

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning angående höjning av
gränsen för barnets ålder för bibehållande
av det högre ortsavdraget vad
gällde ensam barnförsörjares inkomstbeskattning; 7)

de likalydande motionerna 1:277,
av herrar Jonasson och Harald Pettersson,
samt 11:345, av herr Gustavsson i
Alvesta m. fl., vari föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
anhålla om skyndsam prövning av möjligheterna
att undantaga från deklara -

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

tionsskyldighet folkpensionärer, som i
huvudsak icke hade andra inkomster
än folkpension, samt därmed i inkomstavseende
likställda;

8) de likalydande motionerna 1:341,
av herr Lundström m. fl., och II: 417,
av herr Ohlin m. fl., vari bland annat
hemställts, att riksdagen måtte

dels, i huvudsakligt syfte att undanröja
den höjning av skatten som liöstriksdagens
skattebeslut i fjol hade medfört
för stora grupper av skattskyldiga
med låga och medelstora inkomster, besluta
höja den skattefria inkomsten
(ortsavdragen) med 200 kronor för gift
och för ensamstående skattskyldig med
minderårigt barn och med 100 kronor
för övriga skattskyldiga, avseende såväl
statlig som kommunal inkomstskatt och
att gälla från och med 1963 års inkomster,

dels ock fastställa ändrad skatteskala
för statlig inkomstskatt i enlighet med
i motionerna angivna förslag, att gälla
från och med 1963 års inkomster;

de i dessa motioner föreslagna skatteskalorna
inneburo sänkning av marginalskatten
för gifta i inkomstläget 15 000—
35 000 kronor och för ogifta i inkomstläget
9 000—17 000 kronor;

9) de likalydande motionerna 1:455,
av herr Bengtson m. fl., och II: 543, av
herr Hedlund m. fl., vari bland annat
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa att frågan
om särskild kompensation till främst
övre Norrland för dess speciella avstånds-
och klimatkostnader måtte utredas
i enlighet med vad i motionerna
anförts;

10) de likalydande motionerna I: 460,
av herr Hagberg m. fl., och II: 539, av
herr Heckscher m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle

A) besluta, att ortsavdragen skulle
höjas med 200 kronor för äkta makar
och 100 kronor för ensamstående, samt
på grund härav antaga i motionerna
infört förslag till lag angående ändring
av 48 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

B) besluta, att för ålders- och invalidpensionär
skulle utgå förhöjda ortsavdrag,
nämligen med 3 600 kronor för
ensam pensionär, med 6 000 kronor för
makar av vilka en vore pensionär och
med 7 200 kronor för makar som båda
vore pensionärer, samt på grund härav
antaga i motionerna införda förslag till

a) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

b) förordning om ändrad lydelse av
8 § och 10 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; C)

antaga i motionerna infört förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 10 § 1 mom. förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,
vilket förslag avsåg sådana ändringar
av procentsatserna, att marginalskatten
sänktes i inkomstläget 15 000—
75 000 kronor för gifta och i inkomstläget
9 000—13 000 kronor för ogifta. Yrkandet
innebar vidare, att tudelningsgränsen
för äkta makar skulle höjas till
cirka 40 000 kronor;

11) de likalydande motionerna I: 517,
av herr Mattsson m. fl., och 11:627, av
herr Antonsson m. fl., vari, utom annat,
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
prövning och förslag angående
möjligheterna att underlätta de ensamstående
barnförsörjarnas situation genom
bland annat vidgning av rätten till
ortsavdrag; ävensom

12) motionen II: 45, av herr Westberg,
vari anhållits, att riksdagen måtte
ändra reglerna för avdraget enligt kommunalskattelagen
46 § 2 mom. punkt 4,
i enlighet med vad i motionen anförts,
så att en efter ortsavdragshöjningen
avpassad uppräkning skedde av avdraget
för underhåll till eget barn för vilket
vederbörande icke vore vårdnadshavare
och så att sådant avdrag skulle
kunna medgivas även efter det att barnet
fyllt 16 år.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

A) beträffande generell höjning av
ortsavdragen

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:341,
av herr Lundström m. fl., och II: 417,
av herr Ohlin m. fl., ävensom

2) de likalydande motionerna I: 460,
av herr Hagberg m. fl., och II: 539, av
herr Heckscher m. fl.,

samtliga motioner i vad de avsåge
förevarande fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B) beträffande skatteskalorna för
statlig inkomstskatt

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:341,
av herr Lundström m. fl., och II: 417,
av herr Ohlin m. fl., ävensom

2) de likalydande motionerna I: 460,
av herr Hagberg m. fl., och II: 539, av
herr Heckscher m. fl.,

samtliga motioner i vad de avsåge
förevarande fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C) beträffande ortsavdrag för ensamstående
skattskyldig med hemmavarande
barn

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:151,
av fru Hamrin-Thorell m. fl., och II: 190,
av fröken Elmén m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 230,
av herr Schött m. fl., och 11:275, av
fru Gunne m. fl., samt

3) de likalydande motionerna I: 517,
av herr Mattsson m. fl., och II: 627, av
herr Antonsson m. fl.,

samtliga motioner i vad de avsåge
förevarande fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D) beträffande skatteskala för ensamstående
skattskyldig med hemmavarande
barn

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 151,
av fru Hamrin-Thorell m. fl., och II:
190, av fröken Elmén m. fl., samt

2) de likalydande motionerna 1:230,
av herr Schött m. fl., och II: 275, av fru
Gunne m. fl.,

samtliga motioner i vad de avsåge
förevarande fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

E) beträffande avdrag för ensamstående
barnförsörjares underhållsbidrag
till icke hemmavarande barn

att motionen II: 45, av herr Westberg,
om höjning av ensamstående barnförsörjare
tillkommande avdrag för underhåll
av icke hemmavarande barn,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

F) beträffande ortsavdrag för åldersoch
invalidpensionärer

I) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:460,
av herr Hagberg m. fl., och II: 539, av
herr Heckscher m. fl., ävensom

2) de likalydande motionerna 1:62,
av herr Gustaf Elofsson m. fl., och II:
100, av herr Larsson i Borrby m. fl.,

samtliga motioner i vad de avsåge
omedelbara lagstiftningsåtgärder i förevarande
hänseende,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II) att de likalydande motionerna I:
158, av herr Eric Peterson m. fl., samt
11:187, av herrar Carlsson i Huskvarna
och Carlsson i Tibro, rörande utredning
om särskilt bottenavdrag för folkpensionärer,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

III) att de likalydande motionerna I:
277, av herrar Jonasson och Harald
Pettersson, samt 11:345, av herr Gustavsson
i Alvesta m. fl., rörande utredning
om deklarationsplikten för folkpensionärer,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

G) beträffande utredning rörande indexreglering
av ortsavdrag och skatteskalornas
skiktintervaller

att de likalydande motionerna I: 229,
av herr Schött m. fl., och II: 276, av

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

herr Magnusson i Borås m. fl., icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

II) om införande av beteckningen
grundavdrag i stället för ortsavdrag i
skatteförfattningarna

att de likalydande motionerna I: 155,
av fröken Mattsson m. fl., samt 11:192,
av fru Gunne och herr Antonsson, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; I)

beträffande utredning rörande särskild
kompensation till främst övre
Norrland

att de likalydande motionerna I: 455,
av herr Bengtson m. fl., och II: 543, av
herr Hedlund m. fl., i vad de hänvisats
till bevillningsutskottet och avsåge förevarande
fråga, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits
beträffande generell höjning av ortsavdragen I)

av herrar Hagberg, Söderquist,
Yngve Nilsson, Lundström, Nilsson i
Svalöv, Magnusson i Borås, Rydén och
Larsson i Umeå, vilka — under åberopande
av innehållet i de likalydande
motionerna 1:341 och 11:417 ävensom
de likalydande motionerna I: 460 och
11:539 —- ansett, att utskottet bort tillstyrka
den i motionerna föreslagna höjningen
av ortsavdragen med 200 kronor
för gift skattskyldig ävensom för
ensamstående skattskyldig med minderårigt
barn samt med 100 kronor för övriga
ensamstående, och att utskottet således
bort under A hemställa, att riksdagen
-— med bifall till de likalydande
motionerna 1:341, av herr Lundström
m. fl., och II: 417, av herr Ohlin m. fl.,
ävensom de likalydande motionerna I:
460, av herr Ilagberg m. fl., och II: 539,
av herr Heckscher m. fl., samtliga motioner
i vad de avsåge förevarande fråga
— måtte antaga i reservationen infört
förslag till lag angående ändring av 48 §
2 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);

beträffande skatteskalorna för statlig inkomstskatt -

II) av herrar Söderquist, Lundström,
Rydén och Larsson i Umeå, vilka —
under åberopande av innehållet i de
likalydande motionerna 1:341 och II:
417, i vad motionerna avsåge skatteskalorna
— ansett, att utskottet bort
tillstyrka de i motionerna föreslagna
ändringarna av skatteskalorna, och att
utskottet således bort under B 1 hemställa
att riksdagen med bifall i denna
del till de likalydande motionerna I: 341,
av herr Lundström m. fl., och II: 417, av
herr Ohlin m. fl., måtte antaga i reservationen
infört förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt;

III) av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Nilsson i Svalöv och Magnusson i
Borås, vilka — under åberopande av
innehållet i de likalydande motionerna
I: 460 och II: 539, i vad motionerna avsåge
skatteskalorna — ansett, att utskottet
bort under B 2 hemställa, att riksdagen
måtte besluta, att för äkta makar
fastställa en skatteskala med en mjukare
övergång från det proportionella
bottenskiktet och med en väsentligt
högre tudelningsgräns än vad som beslöts
vid 1961 års höstriksdag,

samt på grund härav antaga det i
motionerna under C) upptagna förslaget
till förordning angående ändrad lydelse
av 10 § 1 mom. förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; beträffande

ortsavdragen för ensamstående
skattskyldig med hemmavarande
barn

IV) av herrar Hagberg, Söderquist,
Yngve Nilsson, Lundström, Sundin, Nilsson
i Svalöv, Magnusson i Borås, Rydén,
Nilsson i Tvärålund och Larsson i
Umeå, vilka ansett, att utskottets yttrande
i förevarande del bort erhålla
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under C hemställa, att
riksdagen — i anledning av de likalydande
motionerna I: 151, av fru Ilamrin-Thorell
m. fl., och II: 190, av fröken
Elmén m. fl., de likalydande motionerna

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

I: 230, av herr Schött m. fl., och II: 275,
av fru Gunne m. fl., samt de likalydande
motionerna 1:517, av herr Mattsson
m. fl., och 11:627, av herr Antonsson
m. fl., samtliga motioner i vad de avsåge
förevarande fråga — måtte besluta

dels att i 48 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370) skulle införas ett nytt fjärde stycke
av följande lydelse:

»Har skattskyldig som i nästföregående
stycke sägs haft hemmavarande barn,
vilket fyllt 16 år men ej 19 år och vilket
icke för beskattningsåret påföres skatt
på grund av taxering till statlig eller
kommunal inkomstskatt, äger han åtnjuta
kommunalt ortsavdrag med 3 375
kronor.»;

dels att lagrummets nuvarande fjärde
och femte stycken på grund härav med
bibehållen ordningsföljd skulle placeras
såsom stycke fem respektive sex;

dels ock att orden »Annan skattskyldig
än i andra eller tredje stycket sägs»
i det nya femte stycket till följd av nu
berörda ändringar skulle utbytas mot
orden: »Annan skattskyldig än i andra,
tredje eller fjärde stycket sägs»;

beträffande skatteskala för ensamstående
skattskyldig med hemmavarande barn

V) av herrar Hagberg, Söderquist,
Yngve Nilsson, Lundström, Nilsson i
Svalöv, Magnusson i Borås, Rydén och
Larsson i Umeå, vilka — under åberopande
av innehållet i de likalydande
motionerna 1:151 och 11:190 samt I:
230 och II: 275 — ansett, att utskottet
bort tillstyrka förslaget i motionerna,
att ensamstående skattskyldig med hemmavarande
barn skulle beskattas enligt
den för gift skattskyldig gällande
skalan intill dess barnet fyllt 19 år
och icke påförts inkomstskatt, och att
utskottet således bort under D hemställa,
att riksdagen — med bifall till
de likalydande motionerna I: 151, av
fru Hamrin-Thorell m. fl., och II: 190,
av fröken Elmén m. fl., samt I: 230, av
herr Schött m. fl., och II: 275, av fru
Gunne m. fl., —- måtte antaga i reservationen
infört förslag till förordning an -

gående ändrad lydelse av 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt;

beträffande avdrag för ensamstående
barnförsörjares underhållsbidrag till
icke hemmavarande barn

VI) av herrar Ilagberg, Söderquist,
Yngve Nilsson, Lundström, Nilsson i
Svalöv, Magnusson i Borås, Rydén och
Larsson i Umeå, vilka ansett, att utskottet
i anledning av motionen 11:45 bort
föreslå en mot ortsavdragshöjningen
svarande uppräkning av ifrågavarande
avdrag, som för närvarande uppginge
till 1 000 kronor, med avrundat 200 kronor,
och att utskottet således bort under
E hemställa, att riksdagen måtte
antaga i reservationen infört förslag till
lag angående ändrad lydelse av 46 §
2 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);

beträffande ortsavdrag för ålders- och
invalidpensionärer

VII) av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Nilsson i Svalöv och Magnusson
i Borås — under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna I: 460
och II: 539 i förevarande del samt I: 62
och II: 100 —- ansett, att utskottet bort föreslå,
att för ålders- och invalidpensionärer
skulle utgå förhöjda ortsavdrag,
nämligen med 3 600 kronor för ensam
pensionär, med 6 000 kronor för makar
av vilka en vore pensionär och med
7 200 kronor för makar som båda vore
pensionärer, samt att utskottet på grund
härav bort under F I hemställa, att
riksdagen måtte

a) antaga det i motionerna I: 460, av
herr Hagberg m. fl., och II: 539, av herr
Heckscher m. fl., under B upptagna
förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370); ävensom

b) besluta följande ändringar i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt att träda i kraft den
1 januari 1963 (från och med 1964 års
taxering), nämligen

dels att 8 § skulle erhålla i reservationen
angiven lydelse,

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

dels ock att 10 § 1 mom. andra stycket
första ledet skulle erhålla i reservationen
införd lydelse;

VIII) av herrar Söderquist, Lundström,
Rydén och Larsson i Umeå, vilka
ansett, att utskottet bort under F II
hemställa, att riksdagen — med bifall
till de likalydande motionerna I: 158,
av herr Eric Peterson m. fl., samt II:
187, av herrar Carlsson i Huskvarna
och Carlsson i Tibro — i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
utredning och förslag till en särskild
förhöjning av de skattefria bottenavdragen
för folkpensionärer, så att
smärre inkomster vid sidan av folkpensionen
bleve i ökad utsträckning skattefria; IX)

av herrar Sundin och Nilsson i
Tvärålund, vilka ansett, att utskottets
yttrande beträffande ortsavdrag och deklarationsskyldighet
för folkpensionärer
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under F III hemställa, att riksdagen -—
med bifall till de likalydande motionerna
1:277, av herrar Jonasson och
Harald Pettersson, samt II: 345, av herr
Gustavsson i Alvesta m. fl. —- i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam
prövning av möjligheterna att undantaga
från deklarationsskyldighet
folkpensionärer, som i huvudsak icke
hade andra inkomster än folkpensionen,
samt därmed i inkomstavseende likställda
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

beträffande utredning rörande indexreglering
av ortsavdrag och skatteskalornas
skiktintervaller

X) av herrar Hagberg, Söderquist,
Yngve Nilsson, Lundström, Sundin, Nilsson
i Svalöv, Magnusson i Borås, Rydén,
Nilsson i Tvärålund och Larsson i
Umeå, vilka under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna I:
229, av herr Schött m. fl., och 11:276,
av herr Magnusson i Borås m. fl., ansett,
att utskottet bort under G hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte

giva allmänna skatteberedningen i uppdrag
att framlägga förslag om en indexreglering
av ortsavdragen och av
inkomstskatteskalornas skiktintervaller;

beträffande utredning rörande särskild
kompensation till främst övre Norrland

XI) av herrar Hagberg, Söderquist,
Yngve Nilsson, Lundström, Sundin, Nilsson
i Svalöv, Magnusson i Borås, Rydén,
Nilsson i Tvärålund och Larsson
i Umeå, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den avfattning,
som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under I hemställa,
att riksdagen med bifall till de
likalydande motionerna 1:455, av herr
Bengtson m. fl., och II: 543, av herr
Hedlund m. fl., såvitt här vore i fråga,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att frågan om särskild kompensation
till främst övre Norrland för dess
speciella avstånds- och klimatkostnader
måtte utredas i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Herr talmannen anförde, att överläggningen
vid det nu föredragna betänkandet,
till vilken ett flertal talare anmält
sig, finge omfatta jämväl frågor,
som berördes i bevillningsutskottets betänkanden
nr 55 och 50. Eventuella yrkanden
vid sistnämnda båda betänkanden
skulle dock ställas först sedan respektive
betänkande föredragits.

Redogörelse för innehållet i bevillningsutskottets
betänkande nr 50 återfinnes
å sid. 78—80.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Blott kort tid har förflutit,
sedan vi bär i kammaren hade en
omfattande ekonomisk debatt. Under sådana
förhållanden må det anses begripligt,
om tillgången på nya synpunkter
och nya argument är begränsad på båda
sidor om barrikaden. För min del i varje
fall kan därför kommentarerna kring
de i och för sig naturligtvis högst betydelsefulla
betänkanden från bevillningsutskottet,
som vi här har att ta ställning
till, göras tämligen kortfattade. Jag tror
att jag, om jag uppför mig på det sättet,

Nr 21

Fredagen den 25 maj 19G2 fm.

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

också kommer att i någon mån tillmötesgå
avsikten med det något underfundiga
meddelande, som herr talmannen
för en stund sedan gjorde till kammarens
ledamöter.

Jag börjar med bevillningsutskottets
betänkande nr 45, det som handlar om
ortsavdragen och skatteskalorna, och
knyter till detta en inledande reflexion
av mera allmän karaktär.

En utomstående, som läser detta bevillningsutskottets
yttrande — det lär ju
faktiskt finnas personer som gör sådant
— skulle säkerligen bli i någon
mån förvånad. Han skulle lägga märke
till att utskottet behandlar flertalet motionsyrkanden
särdeles högaktningsfullt
och särdeles välvilligt, men överraskande
nog avvisar utskottet allesammans
nästan i klump. Utskottet anser exempelvis
att vissa skäl skulle kunna anföras
för en ytterligare höjning av ortsavdragen
och säger om de motionsledes föreslagna
skalorna, att de från teknisk synpunkt
får anses äga vissa företräden
framför de nu gällande. I fråga om ensamstående
skattskyldiga med minderåriga
barn finner utskottet rent av starka
skäl tala för den i vissa motioner
föreslagna utsträckningen av rätten till
högre ortsavdrag och till placering i den
gynnsammare skatteskala som gäller för
gifta, även efter det att hemmavarande
barn fyllt 16 år, o. s. v. — eller jag
kanske skulle säga »m. m.» för att använda
en känd term ur en i onsdags
här i riksdagen gravsatt kunglig proposition.

Vi motionärer är naturligtvis glada åt
den vänliga bedömning, som utskottet
har ägnat oss, ehuru vi naturligtvis skulle
vara ännu mera tillfredsställda med
ett annat förhållande. Vi kan nämligen
inte vara tillfredsställda med den, om
jag så får säga, egendomliga saltomortal
som utskottet gör varje gång, då det
efter att ha gjort mycket erkännsamma
uttalanden skall försöka att avstyrka motionerna.

Nå, vi får väl försöka att gå vidare
med våra önskemål. Vi får väl hoppas
att de ett efter ett kommer tillbaka i
form av kungliga propositioner. Sådant

händer som bekant! Och då visar ju erfarenheten,
att berövas förslagen etiketten
att vara högerframstötar eller folkpartistötar
eller centerpartiframstötar
och åsättes etiketten »Kungl. Maj:ts proposition
nr det och det», så går de utmärkt
i riksdagen.

Låt mig ta ett litet exempel. I fjol
våras begärde högern och folkpartiet en
höjning av ortsavdragen med 500 respektive
250 kronor, samtidigt som vi tog
upp frågan om dyrortsgrupperingens avskaffande.
Socialdemokraterna med finansministern
i spetsen vinkade med
kalla handen. Jag minns mycket väl debatten
här i kammaren. Från utskottsmajoritetens
sida framfördes hekatomber
av övertygande argument, vilka alla
gick ut på att visa hur orimliga de förslag
var som vi framställde. Vi tog också
upp frågan om breddning av det proportionella
bottenskiktet i skatteskalorna,
men förståelsen föreföll inte större
på den punkten.

Men vad hände, ärade kammarledamöter,
innan höstlöven ens hade fallit?
Jo, efter ett knappt halvår tog finansministern
i en proposition upp alla dessa
frågor, i vilka riksdagen sex månader
tidigare kraftigt hade tillbakavisat
alla reformförslag. När förslagen kom i
form av en proposition, gick de naturligtvis
igenom! Många andra sådana
exempel skulle kunna anföras.

Jag tar därför inte dessa avstyrkanden
så allvarligt, ty jag är uppriktigt
sagt övertygad om att förslagen ganska
snart kommer tilbaka, ehuru i en annan
förpackning.

I ett avseende synes utskottet sakna
varje förståelse för motionsyrkandena.
Jag syftar på det förslag som vi i högerpartiet
har fört fram om en extra
höjning av ortsavdragen för invalid- och
ålderspensionärer. Jag måste nog säga,
att jag är en liten smula förvånad över
bevillningsutskottets kallsinnighet just
på denna punkt. Ett bifall till förslaget
skulle, säger utskottet, bl. a. medföra att
folkpensionärer med höga inkomster
skulle få en skattelättnad som inte skulle
komma i fråga för andra skattskyldiga
i motsvarande inkomstläge. Jag vill

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

betyga att jag har svårt att vara med om
det där resonemanget. Är det inte, ärade
kammarledamöter, dock att driva
perfektionismen väl långt, om man vägrar
de många en förmån —- att det är
en förmån har ju inte bestritts — bara
därför att man anser att den skulle betyda
en inte motiverad lättnad för de
få? Jag förstår inte ett sådant betraktelsesätt.

Beträffande det från vårt håll framförda
önskemålet att inträffade förändringar
i penningvärdet automatiskt skulle
beaktas vid beskattningen noterar jag
med särskild tillfredsställelse, att vi i
år har kunnat få en borgerlig samling
kring det förslaget.

Det enligt min mening från flera synpunkter
väsentligaste av de motionsyrkanden,
som behandlas i detta betänkande
nr 45, avser skatteskalorna.

Det synes mig inte kunna råda någon
tvekan om — vi har diskuterat denna
sak många gånger, och jag skall inte
mycket fördjupa mig i den — att den
starka progressionen har mycket skadliga
verkningar. Det blir alltmer vanligt
att de skattskyldiga såsom sin verkliga
inkomst räknar vad som återstår sedan
skatterna betalats. Det är ett nettolönetänkande,
till vilket jag tillät mig knyta
några synpunkter när vi för fjorton dagar
sedan hade vår tidigare ekonomiska
debatt.

Det finns en synpunkt på detta problem,
alltså nettolönetänkandet, som såvitt
jag har konstaterat inte hittills har
beaktats av riksdagen på ett sätt som
skulle anses motiverat. Inom det enskilda
näringslivet har lönesättningen,
främst för personer i särskilt ansvarsfull
ställning, men även för andra, alltmer
kommit att ske med hänsyn till den progressiva
inkomstskatten. Nu inträffar det
ganska remarkabla, nämligen att staten
under senare år för att kunna konkurrera
om den dugliga arbetskraften har
måst följa med i denna lönepolitik och
för sin del acceptera nettolönetänkandet.

Vad innebär nu detta? Har kammarens
ledamöter satt sig in i den saken?
Jo, resultatet har naturligtvis i stor utsträckning
blivit att den inkomstutjäm -

ning, vartill progressiviteten kan sägas
ha strävat, av det ekonomiska livet självt
har satts ur spel. Jag skulle vara väldigt
intresserad av om någon av dem
som skall företräda utskottet eller möjligen
någon från statsrådsbänken gav en
upplysning om denna ytterligt intressanta
och för många oväntade utveckling.

De som i verkligheten har kommit att
drabbas har i stor utsträckning blivit
de s. k. mellanskikten. Vi har inom den
meningsriktning jag tillhör tagit hänsyn
till detta, då vi för skikten närmast
ovanför det proportionella bottenskiktet
förordat en väsentligt mjukare övergång
än den som nu gäller. Den reformering
av skatteskalor, som vi förordar, betraktar
vi dock såsom blott ett första steg
i riktning mot ett förnuftigare skattesystem
för fysiska personers del. Den
bör enligt vår mening så snart som möjligt
åtföljas av en väsentlig breddning av
de proportionella skikten i skalorna
samt av en högst betydande lindring av
progressiviteten.

Vi finner sådana förbättringar så angelägna,
att vi ansett oss böra föreslå
riksdagen att göra ett uttalande i denna
riktning. Det senare förslaget återfinnes
i vår motion i anslutning till kompletteringspropositionen,
men jag har
ansett mig böra nämna det redan nu.
Som framgår av utskottets betänkande
nr 50 har folkpartiet anslutit sig till
detta vårt yrkande.

Så kommer jag över till proposition
nr 150, kompletteringspropositionen,
även kallad »den lilla luntan».

När finansministern häromdagen presenterade
kompletteringspropositionen
för allmänheten, tror jag man kan säga
att denna presentation väckte en något
större uppmärksamhet än vad fallet i
allmänhet brukar vara. Vad kunde nu
detta bero på? Jo, såvitt jag vågar en
bedömning, berodde det på den omständigheten,
att presentationen av kompletteringspropositionen
åtföljdes av smällarna
från en hel rad oväntade och
plötsliga kostnadsexplosioner: posten,
järnvägarna o. s. v. Folk undrade, och
vad som har hänt därefter har förvisso

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

inte gjort denna undran mindre. Man
börjar fundera över vart vi i själva verket
är på väg i fråga om kostnadsläget.

Men om dessa människor ville närmare
studera propositionen nr 150, skulle
de finna att en våldsam stegring av
statsutgifterna har ägt rum under de senaste
åren. Jag vill i och för sig skänka
ett erkännande åt den omsorgsfulla statistiska
redovisning som i detta hänseende
förekommer i propositionen. Konklusionen
av ett studium av detta material
måste dock bli, att regeringens
politik lider av ett ständigt ökat behov
av statsinkomster i form av högre skatter
och högre avgifter samt leder till
ökade svårigheter att behålla ett fast
penningvärde.

Alla utfästelser i den riktningen har
ju, ärade kammarledamöter, skändligen
misslyckats. Regeringen kan inte bevara
penningvärdet. Detta försämras ju varje
år. Härigenom försvåras också möjligheten
att i framtiden hålla takten i produktionsökningen
och i välståndshöjningen
med risker för den fulla sysselsättningen
som följd.

Det finns ett avsnitt i kompletteringspropositionen
som jag personligen har
känt mig ganska överraskad av. Det är
att finansministern i detta viktiga dokument
— och det är ju detta dokument
som ligger till grund för fastställandet
av beskattningen i detta land för nästa
budgetår — nästan fullständigt förbigår
den för vårt land så enormt viktiga frågan
om den ekonomiska integrationen i
Europa i allmänhet och vår anslutning
i någon form till EEC i synnerhet.

Man har visserligen på många håll
trott sig förstå, att finansministern hyser
ett tämligen svalt intresse för en
svensk anslutning till EEC. Men även om
så är fallet och finansministern alltså
inte känner sig särskilt engagerad i detta
ärende, så borde han enligt min mening
inte desto mindre ha fört ett resonemang
i frågan med utgångspunkt i
olika alternativ. Ty självfallet vill inte
ens finansministern bestrida, att vår situation
ekonomiskt, statsfinansiellt, samhällsekonomiskt
är intimt förbunden med
hur utvecklingen kommer att gestalta sig

utanför våra gränser. Den europeiska
gemenskapen, kort sagt, ställer oss, mina
damer och herrar, vare sig vi kommer
med eller inte kommer med, inför nya
och svåra uppgifter.

Om vi i denna nya situation skall kunna
upprätthålla full sysselsättning och
öka välståndet, måste vår ekonomiska
politik bestämt och målmedvetet inriktas
på att underlätta näringslivets anpassning
till den europeiska stormarknaden.
Jag kan inte underlåta att beteckna
det som en stor brist i kompletteringspropositionen,
att detta dominerande
problemkomplex knappast ens
omnämnes i densamma.

Och så konjunkturbedömningen! Hur
ser finansministerns konjunkturbedömning
ut?

Om jag rätt förstått finansministern,
ansåg han i statsverkspropositionen i
januari, att konjunkturutsikterna var
ganska hyggliga men att det förelåg
risk för att det kunde gå sämre. I kompletteringspropositionen,
som i dag ligger
på medlemmarnas pulpeter, hoppas
jag, tycks han bedöma läget så, att det
finns risk för att konjunkturen blir försämrad
men att det också iir möjligt att
konjunkturen utvecklar sig något hyggligare.
En viss nyansskillnad lär väl finnas
mellan de två bedömningarna.

Däremot finner man ingen som helst
skillnad i bedömningen, när fråga blir
om skattetrycket. Den föreliggande kompletteringspropositionen,
ärade ledamöter
av denna kammare, skulle jag vilja
beteckna som ett enda långt »njet» till
varje tanke på en rimlig lindring av
skattebördan i detta land.

Som vi så många gånger haft anledning
framhålla, ser finansministern i en
högkonjunktur en anledning att, som det
heter, dra in köpkraft genom att hålla
högre skatter än som statsfinansiellt erfordras.
Vid lågkonjunktur finner han
också anledning att hålla skattetrycket
högt. Då behöver han höga eller t. o. m.
höjda statsskatteinkomster. Det finns redan
i resonemangen i kompletteringspropositionen
vissa indikationer på att
vi kan vänta ytterligare skattehöjningar
inom en nära framtid. Då behöver han,

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

som jag sade, höga eller t. o. m. höjda
skatteinkomster för att finansiera sysselsättningsbefrämjande
åtgärder.

Vilka slutsatser kan man vara berättigad
att dra av dessa finansministerns
resonemang? Den enda slutsatsen är väl,
att frivilligt går finansministern inte
med på några skattesänkningar, möjligen
på en omfördelning av skattetrycket.

Skall något bli gjort på detta område,
krävs kraftfulla insatser från oppositionen.
För min del vill jag uttrycka den
förhoppningen, att det i framtiden skall
visa sig möjligt att få en ännu bredare
samling inom oppositionen bakom förslag
till angelägna skattelättnader.

Jag övergår så till ett par mycket kor*
ta reflexioner om högerpartiets alternativ
till regeringens budgetpolitik. Vi har
i år liksom tidigare, låt vara med vissa
modifikationer, velat underbygga våra
skatieförslag med utgiftsminskningar. I
vår partimotion med anledning av proposition
nr 150 har vi på vanligt sätt,
som ju är känt för kammarens ledamöter,
sammanfattat de statsfinansiella
verkningarna av våra under denna riksdag
väckta förslag.

Vad budgetåret 1962/63 angår, visar
vår sammanställning att våra olika förslag
— bortsett från skattesänkningarna
— skulle ha inneburit en budgetförstärkning
på 351 miljoner. Häremot står
de inkomstminskningar för staten, som
våra skatteförslag skulle ha medfört, på
sammanlagt 342 miljoner. Någon försämring
statsfinansiellt sett skulle, som
kammarens ledamöter säkert omedelbart
funnit, inte ha uppkommit genom vårt
alternativ för detta budgetår.

Går vi därefter över till budgetåret
1963/64 finner vi, att mot budgetförstärkningar
på cirka 420 miljoner svarar
konkret föreslagna skattesänkningar
på 620 miljoner. En minskning av driftbudgetöverskottet
på 200 miljoner skulle
därmed uppkomma. I vår partimotion
har vi emellertid gått så långt i självplågeri
— om jag nu vågar använda den
termen —- att vi även medräknat effekten
av ett borttagande av omsen på s. k.
förbrukningsvaror inom näringslivet, för

det fall att regeringen redan 1963 skulle
tillmötesgå vår hemställan om utredning
och förslag i detta avseende. Härigenom
skulle minskningen i driftbudgetöverskottet
bli cirka 300 miljoner.

Frågan uppstår då, vilka de samhällsekonomiska
effekterna skulle bli.

De belopp som jag här angett för inkomstminskningar
på grund av våra
skatteförslag är —- och kan självfallet
inte vara något annat — framräknade
rent statistiskt. Det är ju det enda sätt
som står till buds. Hänsyn har inte tagits
till den stimulerande effekt på arbetsvilja,
sparande och företagsamhet,
som en sänkning av de direkta skatterna
otvivelaktigt medför. Redan härutinnan
— jag har understrukit det många gånger
förr för kammarens ledamöter — ligger
en gynnsam samhällsekonomisk effekt,
som även får statsfinansiell betydelse
och som på längre sikt snarare
leder till en ökning i stället för en minskning
av statsinkomsterna. Jag har gång
på gång i våra många ekonomiska debatter
och skattedebatter bestämt reagerat
mot det statiska tänkande, som socialdemokratien
i dessa ting ger uttryck åt, ett
statiskt tänkande, som icke bestyrkes av
verkligheten eller erfarenheten. Ser man
speciellt till dem av våra skattesänkningsförslag
som direkt gynnar sparandet
liksom dem som rör företagsamheten
som sådan, förstärkes den gynnsamma
skattesänkningseffekten.

Herr talman! Vad jag här har försökt
framhålla hoppas jag i någon mån måtte
visa att det alternativ, som högerpartiets
samlade förslag under denna riksdag innebär,
icke blott från skattebetalarnas
synpunkt, utan även samhällsekonomiskt
och på längre sikt också statsfinansiellt
är hållbarare än regeringens budgetalternativ,
samtidigt som det bildar underlag
för en snabbare och säkrare välståndsökning
i vårt land och för ett vidgande
av den enskildes självbestämmanderätt.

Jag vill, herr talman, sluta nu. Med
hänsyn till vad jag här anfört hemställer
jag redan nu om bifall till reservationerna
I, III, IV, V, VI, VII, X och XI
i bevillningsutskottets betänkande nr 45.

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det är väl en yrkesuppgift
för landets finansminister att inte
låta förleda sig till någon form av optimism
i fråga om den statsfinansiella utvecklingen.
Är finansministern därtill
socialdemokrat med uppfattningen att
utvecklingen bäst främjas, om samhället
får hand om det mesta, tillkommer ju
ytterligare ett skäl för alt inte ge medborgarna
den minsta lilla grund för en
förhoppning om lättnader i skattebelastningen
under överskådlig tid.

Finansminister Sträng säger i sin kompletteringsproposition,
att expansionen
på den offentliga sektorn inte är något
övergående fenomen. Jag håller med
honom om detta, men jag kan inte dela
hans uppfattning, att denna expansion
skall så kunna undantränga alla andra
intressen, att det blir en naturlig sak
att det statsfinansiella läget framöver
skall av detta skäl vara ansträngt. Detta
är emellertid, såvitt jag har kunnat
läsa rätt, innebörden av det uttalande
som finansministern gör i sin proposition.

Även i fråga om den samhälleliga
verksamhetens vidare utveckling får
man nog lov att från fall till fall avväga
både samhällets resurser och åtgärdens
verkningar. Jag kan alltså inte dela finansministerns
uppfattning, att det av
det angivna skälet är naturligt, att det
statsfinansiella läget på sikt kommer att
vara ansträngt.

Dessutom tycker jag att det finns mycket
goda skäl att ställa frågan: Är verkligen
det statsfinansiella läget på sikt
så ansträngt som finansministern vill
göra gällande i sin proposition?

Jag skulle tro, att svaret närmast beror
på vilka förutsättningar man utgår ifrån.
Om riktpunkten är att samtliga utgifter
på driftbudgeten såväl som på kapitalbudgeten
skall täckas med skattemedel
och andra löpande inkomster, då kan det
säkerligen finnas skäl för farhågor. Såvitt
jag förstår är detta finansministerns principiella
uppfattning. Efter att för några
år sedan ha talat litet mer dämpat om
totalbudgeten förefaller finansministern
nu helt ha återgått till totalbudgettän -

kandet. Jämförelser och uppställningar
i olika sammanhang tar i största omfattning
sikte på totalbudgetens balansering.
I kompletteringspropositionens
avsnitt om budgetutvecklingen under innevarande
och kommande budgetår rör
sig resonemanget helt om balansering av
totalbudgeten. Det noteras att denna i
år kommer att ge ett överskott av 200
miljoner kronor och för nästa år ett underskott
av 700 miljoner kronor. När det
gäller prognoserna för de följande tre
åren gör både finansministern och socialdemokraterna
i bevillningsutskottet
vad som är möjligt för att påvisa svårigheterna
att fylla totalbudgetens krav.

Vi kan i folkpartiet icke godkänna
detta sätt att bestämma statens skattebehov.
Jag har sagt det många gånger
förut i kammaren, och jag upprepar det
igen, att vi icke godkänner totalbudgetens
utgiftssida som normgivande för
beskattningens storlek. I remissdebatten
i januari i år pekade jag på det oformliga
i att kapital till räntabla investeringar
och affärsmässig utlåning, som
staten bedriver, skall hopbringas genom
beskattning. Detta är ju utgifter, som
normalt skall finansieras via kapitalmarknaden.

Normgivande för beskattningen enligt
vårt sätt att se bör vara driftbudgetens
behov. Det väsentliga vid bedömningen
av hur ansträngt det statfinansiella läget
är eller kan bli måste därför vara möjligheterna
att med skatte- och andra löpande
inkomster balansera driftbudgeten.
Att man härutöver kan av andra
skäl i vissa lägen vilja överbalansera
driftbudgeten i större eller mindre utsträckning
är en helt annan fråga.

När statsverkspropositionen lades
fram i januari, frapperades man av driftbudgetens
rekordartat starka överbalansering
med 1 503 miljoner kronor —
eller 1 528 miljoner kronor om man
medräknar en av kommunalskattemedel
föranledd justering. Detta överskott har
nu enligt kompletteringspropositionen
sjunkit till 851 miljoner kronor. Helt
oväntat har inte denna sänkning kommit.
Ehuru man inte i förväg kunde
veta, hur stora lönejusteringarna skulle

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

bli och vad tilläggsstaten kunde kräva,
räknade man ändå i januari med betydande
ökningar av utgifterna. Räknar
man nu ifrån det överskott, som
jag nyss nämnde, en bokföringsmässig
avräkning till budgetutjämningsfonden
av kommunalskattemedel, blir behållningen
451 miljoner kronor.

Lyckligtvis kommer man sannolikt att
i verkligheten få lägga till betydande belopp
till denna siffra. På utgiftssidan
har finansministern upptagit 150 miljoner
kronor för beräknad minskning av
den samlade behållningen på reservationsanslagen.
Men, herr talman, de icke
förbrukade anslagen har ju redan en
gång förut stått på driftbudgetens utgiftssida
och har alltså redan tidigare
utgjort underlag för skatteberäkningen.
Att en gång till föra upp beloppet och
ännu en gång debitera skatt för samma
ändamål, kan inte vara rimligt. Beloppet
bör naturligtvis denna gång belasta
lånebudgeten, eftersom det tidigare använts
just för att minska lånebehovet.

Man observerar vidare, att skatteunderlaget
i propositionen har beräknats
stiga 1—2 procent mindre än vad den
reviderade nationalbudgeten räknar med.
Med hänsyn till inte minst det senaste
löneavtalet föreligger starka skäl för att
anse, att nationalbudgetens kalkyl är den
riktiga, vilket skulle betyda en ytterligare
inkomstreserv av 100 eller 200 miljoner
kronor.

Vi har från folkpartiets sida påyrkat,
att riksbanksvinsten i budgeten skall
uppföras med 100 miljoner kronor i stället
för med 50 miljoner kronor såsom
skett i propositionen. När bevillningsutskottet
avstyrker detta förslag, sker
det utan ett ords motivering. Man anför
bara, att det är bankoutskottet, som skall
avge förslag till hur stor avsättningen
bör göras. Men frågan är nu, vilket belopp
man kalkylmässigt skall upptaga i
budgeten. Då ger riksbankens vinster
under senare år liksom riksbankslagens
tydliga bestämmelser all anledning att
räkna med ett belopp på åtminstone 100
miljoner kronor. Att 50 miljoner kronor
har avsatts under en följd av år har i
detta sammanhang ingen betydelse. Re -

sultatet har också visat, att det har funnits
en samlad kapitalreserv i riksbanken,
som man nu delvis vill använda till
donationer.

Tar man hänsyn till de tillskott på
inkomstsidan, som jag här har nämnt,
finner man att driftbudgetens överskott
blir inte 450 miljoner kronor, utan cirka
800 miljoner kronor.

Hur intensivt totalbudgetideologien
slagit rot visar det resonemang, som förs
beträffande kalkylen för statsfinansernas
utveckling under de tre budgetår
som följer efter nästa budgetår. Folkpartiet
har i sin motion påpekat, att de
särskilt för budgetåret 1963/64 låga inkomstsiffrorna
bl. a. föranletts av att
någon justering icke skett för transaktionerna
med kommunalskattemedel. Jag
har lärt mig att man inte skall ta upp
någon bokföringsdebatt i sådana här finansdebatter
och skall inte heller göra
det nu. Men jag vill säga, att detta system
att redovisa inkomsterna är direkt
förvillande, om man nämligen vill skapa
ett begrepp om utdebiteringsbehovet.
Gör man en sådan justering, som jag
nämnt, t. ex. för budgetåret 1963/64, visar
det sig att ökningen av de inkomster
som står till driftbudgetens förfogande
blir 875 miljoner och inte de 150
miljoner, som propositionen ger intryck
av. På detta svarar nu utskottet med
hänvisning till att det är statens lånebehov,
som är avgörande för budgetpolitikens
utformning, och att det av
finansministern använda redovisningssättet
därför är befogat.

Herr talman! Jag vill ytterligare understryka,
att detta fixerande av budgetpolitiken
först och sist och uteslutande
vid totalbudgetens mer eller mindre lyckade
balansering av oss inte kan godtas.
Det trollar helt behändigt bort den
normala utgångspunkten för utdebiteringsbehovet
— nämligen uppfattningen
om driftbudgetens krav.

Om man i övrigt godtar finansministerns
beräkningar och därtill gör de
justeringar för kommunalskattemedlen
m. m. — som jag omnämnt — får man
fram helt andra — och riktigare — siffror
för driftbudgeten. För de fyra när -

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

maste åren blir det ett överskott, som
varierar mellan 700 miljoner och 1 100
miljoner kronor -—- olika för olika år.
Jag vill verkligen ställa frågan: Tyder
dessa siffror på så ansträngda statsfinanser,
att varje tanke på lättnader i skattebördan
är utesluten? Jag kan omöjligen
dela finansministerns pessimistiska syn
i detta avseende.

Utskottets socialdemokrater nöjer sig
inte med att bara upprepa och understryka
finansministerns uppfattning, utan
de tillägger för egen del, att om skatteunderlaget
skulle öka snabbare än beräknat,
så följer nya bekymmer och
krav på skärpning av budgetpolitiken.
Jag skall inte gå in på något sakligt resonemang
om detta utan hänvisa till vad
jag sagt, men jag kan inte undgå att
tycka att resonemanget på något sätt påminner
om pojken som grät, då han
trampade sin cykel uppför en backe, och
också grät, när han åkte utför backen,
därför att han visste att han snart skulle
vara tvungen att åka uppför igen —■
man får aldrig vara riktigt glad!

Nu vill jag naturligtvis ingalunda förringa
svårigheten att i dagens läge bedöma
konjunkturutvecklingen. Där befinner
vi oss alla i samma båt. Tecknen
är mångskiftande. Vid den ekonomiska
debatten för ett par veckor sedan uppehöll
jag mig rätt utförligt vid dessa
problem — inte minst vid integrationsfrågan.
Jag skall därför inte nu gå närmare
in på dem. Så mycket kan dock
konstateras, att riskerna för en kostnadsinflation
är högst påtagliga, samtidigt
som en konjunkturdämpning föreligger
inom vissa viktiga branscher.

De stegringar i arbetslönerna, som
under de senaste åren förekommit, bidrar
liksom omsättningsskatten till att
driva produktions- och distributionskostnaderna
i höjden. Detta problem har
vi från folkpartiets sida i flera sammanhang
uppmärksammat. Vi har framhållit
betydelsen av att de samhälleliga åtgärderna
mot kostnadsstegringarna föres på
bred front och inte bara koncentreras
till vissa avsnitt. Till sådana åtgärder
hör bl. a. en förstärkt och effektiv samhällelig
informationsverksamhet rörande

samhällsekonomien och de faktorer, som
påverkar denna — jag tror att den breda
massan och många av dem som förhandlar,
i varje fall i mindre sammanhang,
har ganska diffusa uppfattningar i dessa
frågor — dit hör vidare beredskapsåtgärder
av olika slag och naturligtvis en allmän
ekonomisk politik, som inte minst
bereder näringslivet tillgång till kapital
för effektiva rationaliseringsåtgärder.
Dit hör givetvis också skattepolitiken.
Från sistnämnda synpunkt måste jag
djupt beklaga att riksdagen inte velat
biträda folkpartiets förslag till sådana
lättnader i skattelagstiftningen som direkt
motverkar kostnadsstegringarna —
det gäller bl. a. drivmedelsbeskattningen,
varulagervärderingsreglerna och belastningen
på produktionsförnödenheterna
av omsättningsskatten.

I väsentlig grad gäller detta också
den enskildes direkta skattebelastning.
Här föreligger i dag motioner från folkpartiet
om vissa skattelättnader, av vilka
de allmängiltiga gäller dels höjda
ortsavdrag — som skulle ge alla en
skattelättnad — dels justeringar i skatteskalan.
Förslaget rörande ortsavdragen
motiveras inte minst av den orättvisa,
som skattepaketet i fjol höstas
medförde för ett icke ringa antal medborgare
i Stockholm och Norrland. De
fick som bekant en skattehöjning i stället
för en skattesänkning. Den invändning
mot detta påpekande som jag i fjol
höstas mötte i kammardebatten var att
skattehöjningen var relativt ringa. I
detta sammanhang är den dock icke
oväsentlig, ty det råder en skillnad mellan
att få en skatt isänkning ocli få en
skatte/iö/n/w/, även om skattehöjningen
i alla fall inte uppgår till hundratals
kronor. Den uppkomna oegenttigheten
skulle genom vårt förslag tas bort, samtidigt
som även alla andra skattetdragare
får en lättnad. Då denna fråga så utförligt
diskuterades i fjol höstas kan
jag här avstå från vidare argumentation.

Herr Hagberg har nyss rätt utförligt
uppehållit sig vid marginalskattens verkningar
på löne- och kostnadsläget, och
jag kan instämma i det principiella resonemang
han förde.

Fredagen den 25 maj 19G2 fm.

Nr 24

Nettolönetänkandet ger starkare utslag
ju högre man kommer upp i löneskalan,
därför att progressiviteten då tar en allt
större andel. Detta medför att chefsbefattningar
kommer att kräva utomordentligt
höga nominallöner. Men det
drabbar även lägre inkomsttagare, inte
minst dem som ligger strax över det proportionella
skiktet. Omedelbart över det
proportionella skatteskiktet är progressiviteten
oerhört stark, och det påverkar
alldeles påtagligt också lönekraven.
Jag tycker att detta ger en alldeles särskild
tyngd åt folkpartiets motion och
åt vår reservation om en justering av
skatteskalorna för inkomster närmast
ovanför den gräns, där det proportionella
skatteuttaget slutar. Jag vill erinra
om att den nuvarande skatteskalan
innebär en tredubbling av den statliga
marginalskatten vid en gift persons inkomsthöjning
från 20 000 till 25 000 kronor.
Det är väl ändå en ren oformlighet.
Bevillningsutskottet har uttalat sympatier
för förslaget om en mindre brant
stegring än den som tillämpas nu, men
som vanligt avstyrker man motionerna
med hänvisning till skattebortfallet.

Reservationen om uppdrag åt allmänna
skatteberedningen att i sitt arbete utgå
ifrån att det proportionella inkomstskiktet
bör väsentligt breddas och
progressiviteten ytterligare lindras har
herr Hagberg utförligt berört. Jag vill
endast tillägga att en sådan reform givetvis
även måste innefatta en höjning
av det skattefria bottenavdraget.

Förutom dessa mera generella skattelättnader
föreslår folkpartiet i de motioner
som nu föreligger till behandling
en del mer socialt betingade förändringar
i beskattningen. Dit hör förslagen att
ensamstående skattskyldig med hemmavarande
barn i åldern 16—19 år skall få
behålla 11/2 ortsavdrag och beskattas
enligt den för gifta gällande skalan.

I anledning av en motion av herr
Westberg i andra kammaren har vi vidare
förordat att avdraget för ensamstående
barnförsörjares underhållsbidrag
till icke hemmavarande barn höjs
med 200 kronor. Utskottet medger det
berättigade i motionärernas påpekande

ig. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.
men tycker att det rör sig om ett så litet
belopp att en ändring är onödig. Jag
tycker det är ett svagt resonemang. Vi
har haft många debatter här i kammaren
om skatteavdrag som gällt något
100-tal kronor, och även i detta fall tycker
vi det hade varit värt att biträda
förslaget.

Slutligen vill jag erinra om att folkpartiets
representanter i utskottet reserverat
sig för en utredning i syfte att
folkpensionärerna skulle få större möjligheter
att förtjäna en liten slant vid
sidan av folkpensionen utan att denna
inkomst behövde beskattas. Frågan är
inte alldeles oväsentlig för att samhället
skall kunna tillgodogöra sig den arbetskraftsreserv
som finns bland folkpensionärerna.
Dessa är ju för närvarande
helt skattebefriade, om de inte
har någon annan inkomst än folkpensionen.
Men tillkommer annan inkomst
blir inte bara den beskattad utan dessutom
viss del av folkpensionen. Beskattningen
på tilläggsinkomsten blir därigenom
oproportionerligt hård, och vederbörande
stimuleras knappast till ett
arbete som ger så liten behållning. Jag
är övertygad om att fler än jag, som har
haft anledning att söka förmå pensionerat
folk att hjälpa till med olika uppgifter,
har mötts av den invändningen
att i så fall kommer skatten att ta alltför
stor del.

Vi har i folkpartiet inte ansett det
vara möjligt att begära mer än en utredning
på denna punkt, eftersom problemet
är komplicerat. En utredning tycker
vi däremot är högst befogad.

Önskvärdheten att kunna bättre utnyttja
arbetskraftsreserven har också legat
till grund för vårt yrkande, som riksdagen
tyvärr redan avslagit, om höjda
förvärvsavdrag för gifta kvinnor.

Ett bifall till de skattelindringsförslag
jag här berört skulle för nästa år ha
inneburit ett inkomstbortfall på 290 miljoner
kronor. Mot bakgrund av vad jag
förut nämnt om överbalanseringen av
driftbudgeten vågar jag bestämt hävda
att utrymme väl finns för denna skattesänkning.
Driftbudgeten skulle av allt
att döma i alla fall komma att uppvisa

2 Första kammarens protokoll 1962. Nr 24

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. r
ett överskott på 500 miljoner eller någonting
däromkring. Då har ändå ingen
hänsyn tagits till en anpassning av spritpriserna
till den aktuella löne- och prisnivån.
Redan i fjol höstas eller möjligen
i början av detta år uttalade ju inrikesministern
att en justering av alkoholbeskattningen
var påkallad, och de nykterhetspolitiska
skälen för en sådan åtgärd
gör det sannolikt att en dylik prisjustering
kommer att ske under budgetåret.
Därmed kommer budgeten att tillföras
ytterligare något hundratal miljoner
i inkomster.

Att en skattelättnad på 300 miljoner i
nuvarande läge skulle medföra några
negativa verkningar på samhällsekonomien
anser jag uteslutet. Motsatsen är enligt
min mening troligare.

Jag ber till sist, herrr talman, att beträffande
det nu föreliggande betänkandet
nr 45 få yrka bifall till reservationerna
1, 2, 4, 5, 6, 8, 10 och 11.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Kassaförvaltaren-finansministern
har med den avlämnade kompletteringspropositionen
för sitt företag
gjort något av ett bokslut, och i dag kommer
det an på bolags- eller föreningsstämman-riksdagen
att bevilja ansvarsfrihet.
Om inte detta blir fallet, måste
väl finansministern ta konsekvenserna
och lämna direktörsstolen. Det alternativet
torde vara det minst tänkbara. Hans
mångåriga vana att sitta samt det faktum
att även riksdagen i viss utsträckning
torde vara medansvarig gör att finansministern
sannolikt kan behålla sitt
upphöjda lugn.

Som vanligt innehåller handlingarna
en redogörelse för den utveckling som
ligger bakom men även ett försök att
med siarens blick ge en antydan om den
utveckling som komma skall. Trots den
avmattning som redovisas när det gäller
den internationella konjunkturutvecklingen
med konsekvenser även för vårt
näringsliv och de särskilt märkbara avmattningstendenserna
för exportindustrien
torde, med det förbättrade läge
som inträtt från och med hösten 1961,

framtidsutsikterna kunna bedömas som
relativt goda. Man kan fråga sig om inte
finansministern sin vana trogen ser väl
pessimistiskt på utvecklingen. Det för
1962/63 beräknade budgetunderskottet
kommer med all sannolikhet på grund
av löneutvecklingen att bli betydligt
mindre än det som förutsäges i propositionen.

De konjunkturstimulerande åtgärder
som vidtagits, en viss lättnad i fråga om
finanspolitiken, räntesänkningen, frigörandet
av investeringsfonderna och vidtagna
åtgärder i fråga om bostadsproduktionen
kommer i positiv riktning att
påverka statens inkomster.

De av riksdagen fattade besluten som
för framtiden för med sig bundna stora
utgiftsökningar inom flera sektorer gör
att eventuellt nya samhällsekonomiska
åtaganden bör diskuteras med mycket
stor försiktighet.

För en jämn ekonomisk utveckling ter
det sig nödvändigt att staten finans- och
penningpolitiskt aktivt medverkar i samförstånd
med näringslivet. De konjunkturpolitiska
åtgärderna såväl på den inhemska
marknaden som i fråga om samarbetet
på en större marknad utgör instrument
som i reglerande syfte har en
stor betydelse.

Samhällets insatser får aldrig bli ett
självändamål utan skall utgöra en service
åt medborgarna. Det ankommer på
riksdagen att avgöra tjänsternas storlek
och mångfald. Samhället kan lika litet
som de enskilda utföra tjänster utan betalning,
och i detta sammanhang har
företaget, samhället, en favoriserad men
samtidigt farlig ställning, nämligen att
vid ebb i kassan kunna uttaga mera skatter
av den enskilde och av företagaren.

Vi har för närvarande om vi slår ihop
de direkta och indirekta skatterna ett
hårt skattetryck. En målsättning måste
vara lägre skatter. Möjligheterna härtill
är ökning av den samlade nationalprodukten,
sparsamhet i fråga om utgifterna
och avvägning i fråga om samhällets
åtaganden.

Ökningen av produktionsresultatet beror
i hög grad på det företagsklimat som
med samhällets medverkan är rådande.

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Företagsbeskattningen måste utformas
så att den inte hämmar utan främjar
företagsviljan. I det progressiva samhälle
som vi har och med kravet på en
god service måste företagsbeskattningen
utformas på ett sätt som tjänar alla företagstyper.
Beskattningen får med andra
ord inte bli ett bortrationaliseringsinstrument.
På lika villkor skattemässigt
bör olika företagstvper, stora och små,
företagsmässigt konkurrera.

En riktningsvisare för de fysiska personernas
beskattning bör vara att de av
samhället till de enskilda utförda tjänsterna
skall, oavsett bosättningsort, av
den enskilde betalas lika. Om vi i dag
ser på den 20-miljarders budget vi har,
måste vi konstatera att det i fråga om
utgiftssidan i stort sett råder en rörande
enighet mellan de olika partierna. Beträffande
sådana sektorer som försvar,
socialpolitik, utbildning, vägar och kommunikationer
samt sjukvård råder det
inga delade meningar. Bortsett från de
tre faktorerna produktionsökning, sparsamhet
och eventuellt en annan avvägning
i fråga om samhällets tjänster finns
det ytterst små möjligheter att vidta någon
längre gående skattesänkning.

Jag betecknar det alltså, herr talman,
som osakligt att mot bättre vetande, såsom
ändå sker från visst håll, tala om
de stora skattesänkningsmöjligheter vi
har — det är något av romantik. Det
skulle nog vara ett hälsotecken, om högern
och folkpartiet lämnade önsketänkandet
och i stället angrep problemet
från en annan sida.

Vi inom centerpartiet anser att det
förutom den omfördelning och skattesänkning
som med centerpartiets medverkan
beslutades under höstriksdagen
finns utrymme för en ny omfördelning,
som skulle ge de låga inkomsttagarna
större rättvisa. De krav som vi under
året fört fram i fråga om den kommunala
beskattningen, innebärande en rättvisare
avvägning mellan statens och
kommunernas ekonomiska åtaganden,
hoppas vi snart skall uppfyllas. Principen
lika skatt för lika tjänster måste
utgöra ledmotivet.

Utöver detta har vi i reservation till

ng. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.
bevillningsutskottets betänkande nr 50
föreslagit att folkpensionsavgiften skall
uttas icke på den taxerade inkomsten
utan på den beskattningsbara. Detta utgör
en provisorisk lösning. Vår strävan
är att grundtryggheten helt skall skattefinansieras.

Man förstår den nuvarande orättvisan
när man vet att den som i dag har en
inkomst på 4 000 kronor får i avgifter
betala 7,9 procent av sin inkomst, eller
317 kronor. Den som tjänar 10 000 betalar
5,0 procent, den som tjänar 20 000
betalar 4,3 procent, och den som har en
inkomst av 50 000 kronor betalar i avgifter
bara 1,7 procent av sin inkomst.

Ett tredje krav på en rättvisare beskattning
är en annan utformning av
ortsavdragen. Målsättningen bör här vara
en skattefri inkomst i paritet med ett
taxeringsmässigt existensminimum.

Herr talman! Likheten mellan vårt
parti och de andra partierna är att vi
alla strävar mot en lägre skatt. Skillnaden
mellan centerpartiet och högern och
folkpartiet samt delvis även socialdemokraterna
är att vi vill ha skatterättvisa
till förmån för de låga inkomsttagarna,
en omfördelning. Högern och folkpartiet
vill med sina förslag ge skattelättnad
åt de stora inkomsttagarna. Vad gäller
socialdemokraterna hoppas vi att de
så småningom skall acceptera våra förslag
på beskattningens område.

Herr talman, låt mig framföra en vädjan
till den frånvarande finansministern.
Skulle inte finansministern kunna uppleva
en andra höst och för höstriksdagen
framlägga förslag i linje med vad som
vi anfört i vår reservation? Om så skulle
ske i tanke på samarbetets betydelse under
ett valår, så låt eventuella preludier
även komma högern och folkpartiet till
godo.

Efter detta, herr talman, skall jag övergå
till bevillningsutskottets betänkande
nr 45.

Den under 1961 års höstriksdag beslutade
reformen av ortsavdragen utgör förverkligandet
av en tvåfaldig rättvisa,
som centerpartiet under årtionden kämpat
för. För det första har dyrortsgrupperingen
i skattehänseende fått sin del -

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. n

lösning. Kvar står speciellt för övre
Norrland att via skatteutjämning eller
på annat sätt åstadkomma en större
skatterättvisa. För det andra har genom
höjningen av ortsavdragen den indexmässiga
eftersläpningen beaktats.
Riksdagens beslut i höstas i denna fråga
betyder inte på stället marsch. Det framhölls
i bevillningsutskottets betänkande
att det var att anse som ett provisorium
intill dess att skatteberedningen skall
avge sitt förslag.

Den framtida målsättningen bör vara
ett skattefritt existensminimum i paritet
med ett taxeringsmässigt sådant. Majoritet
tycks även finnas i fråga om hur
finansieringen skall ske. Utöver den totala
finansieringen av den skatteomfördelning
som skedde vill jag med tillfredsställelse
notera att beslutet icke
kommer att belasta kommunerna. Efter
vad man nu kan förstå är det endast
högern som på sitt vanliga sätt i för
kommunerna negativ riktning avviker
från linjen om kommunernas fulla kompensation.
Detta till eventuell uppbyggelse
för våra ansvariga kommunalmän.

Bevillningsutskottet erinrar i anledning
av motionsyrkanden om en ytterligare
höjning av ortsavdragen, dels om
kostnaderna och dels om budgetutfallet.
Både om man ser till budgetens januariberäkning
och till det nu mer preciserade
budgetutfallet liksom till konjunkturläget
bör utrymme finnas för en längre
gående skattesänkning eller skatteomfördelning.

Inom centerpartiet anser vi — inte
minst med tanke på de låga inkomsttagarna
—- att nästa rättviseåtgärd i fråga
om beskattningen måste vidtas inom
den kommunala sektorn samt att den nu
avgiftsfinansierade grundtryggheten bör
skattefinansieras. Av den anledningen
kan vi i dag icke biträda högerns och
folkpartiets förslag om en höjning av
ortsavdragen.

När man i dag från högern och folkpartiet
kritiserar den i höstas beslutade
ortsavdragsreformen samt förändringen
av skatteskalorna bör dessa partier göra
klart för sig att reformen drabbar alla
lika. Några i den förutvarande gruppe -

ringen sägs ha kommit i ett sämre läge.
Sanningen måste väl vara att de grupperna
tidigare haft en favoriserad ställning.
När man nu kritiserar de nuvarande
ortsavdragen måste den kritiken
betyda att man fortfarande anser den
gamla skattegrupperingen rättvis.

Vad gäller ortsavdragen för ensamstående
skattskyldiga med hemmavarande
barn vill jag instämma i de förslag
som framförts i reservation IV. Detta
innebär att den nuvarande 16-årsgränsen
flyttas till 19 år. Ett första steg i den
reformen skulle vara en höjning med 50
procent av de nuvarande ortsavdragen
från 16 till 18 år. Skillnaden blir ett högre
ortsavdrag med 1 125 kronor. I tanke
på de ensamma barnförsörjarnas svårigheter
är det väl motiverat.

I fråga om skatteskalorna anser jag
att gränsen för progressionens början
— 20 000 kronor — är lämpligt avvägd.
Skalornas utformning från 20 000 kronor
och uppåt bör av skatteberedningen
bli föremål för justering. En högre gräns,
som föreslås av både högern och folkpartiet,
kan med vår nuvarande totala
beskattning och rådande belastning på
de låga inkomsttagarna inte anses förenlig
med det som kallas för rättvisa.

Pensionärernas skatt och deklarationsmässiga
skyldigheter bör i likhet med
vad som sägs i reservation IX bli föremål
för en skyndsam utredning.

Med den förändring som skett på
grund av inflationen och därmed förenade
reella omvärderingar måste en
indexreglering av ortsavdragen och
skatteskalornas skiktintcrvaller bli föremål
för prövning.

Det kända förhållandet att klimat och
stora avstånd medför ökade kostnader
bör i beskattningen medföra motsvarande
lättnader. I motionerna 1:455 och
11:543, den senare av herr Hedlund,
framhålles nödvändigheten av att dessa
förhållanden beaktas i större utsträckning
än vad som hittills skett.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till de vid bevillningsutskottets
betänkande nr 45 avgivna reservationerna
IV, IX, X och XI och i övrigt
till utskottets hemställan.

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag nekar inte till att
jag känner mig en smula överraskad av
ett avsnitt i herr Sundins anförande.

Herr Sundin tog upp det gamla talet
om att högerns skattepolitik syftar till
att gynna de högre inkomsttagarna.
Skulle vi dock inte, herr Sundin, snart
kunna komma överens om att skära hort
detta gamla slitna argument från diskussionen
oss emellan? Det är ju inte relevant
vad gäller de verkliga förhållandena.
Särskilt mot bakgrunden av den
omständigheten att de borgerliga grupperna
i bevillningsutskottet, såsom framgår
av utskottets betänkande och såsom
framgår av andra delar av herr Sundins
eget anförande, har närmat sig varandra
avsevärt i sin bedömning av skatteläget,
finner jag detta avsnitt av herr
Sundins anförande förvånande. Det
korresponderar inte bra med den ställning
som de borgerliga meningsriktningarnas
företrädare har intagit i utskottet
och i reservationerna.

Sedan är det självfallet riktigt, att de
ändringar, som vi vill ha genomförda
i skatteskalorna ger de förhållandevis
största skattelättnaderna i inkomstskikt
som ligger en bit ovanför det proportionella
skiktet. Det är riktigt, och jag
har för min del många gånger framhållit
det. Ingen kan bestrida att vad vi
brukar kalla för mellanskikten i samhället
är särskilt hårt belastade genom
progressiviteten. Det vill säkert inte heller
herr Sundin bestrida.

Det har mycket länge funnits en
puckel i skatteskalan för de gifta i skiktet
närmast ovanför bottenskiktet. I höstas
schaktade man bort en del av denna
puckel med resultat att puckeln, där den
sedan började, blev ännu brantare än
den var tidigare.

Bakom formuleringen i bevillningsutskottets
skrivning om att oppositionsförslagen
från teknisk synpunkt har företräde
framför gällande skalor — det är
att observera att detta är en skrivning
som har majoritetens stöd — ligger såvitt
jag förstår, och jag tror att herr
Sundin har samma uppfattning, ett erkännande
av just den saken. Vi vill för -

söka få bort denna puckel, och då är
det naturligt, att vi vill scliackta bort
den del som är mest framträdande.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag finner det naturligt
att herr Sundin känner sig irriterad
över att man kritiserar det skattepaket
som centern var med om att genomföra
i höstas, men jag tycker nog att några
av hans uttalanden förtjänar en kommentar.

Herr Sundin medger att några grupper
fick en skatteökning, men han säger att
de tidigare befann sig i en särskilt gynnad
ställning. Om han anser att stockholmarna
har haft alltför låga skatter,
kan man fråga vad han då anser om
norrbottningarna, som också fick skattehöjningar,
trots att de redan förut hade
de högsta skatterna i landet; jag kan
inte finna att de haft någon särskilt
gynnad ställning.

Om man dessutom tar hänsyn till den
numera genomförda höjningen av bensinpriset
blir det ju oerhört många fler
som får en skattehöjning än fallet var
innan bensinskattehöjningen hade genomförts.

Herr Sundin tolkar vår hållning i kritiken
av de skatteskalor som fastställdes
i höstas så som om vi skulle anse att de
gamla skatteskalorna var bättre. Jag förstår
inte vad herr Sundin grundar en
sådan tolkning på. Vi har tidigare i olika
sammanhang förordat att en justering
av skatteskalorna skulle ske. Vi har
ansett det vara en viktig åtgärd, men
när den äntligen genomfördes tyckte
vi att den oerhört branta trappan mellan
20 000 och 25 000 kronor borde ha
kunnat göras något lättare — och det
är vad vi har föreslagit —• och vi har
funnit det naturligt att skatteberedningen
tar upp detta problem på litet längre
sikt, när vi ändå har en utredning om
sådana frågor i gång.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill i likhet med bevillningsutskottets
ärade vice ordförande

Nr 21

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle
:

beklaga att denna diskussion över huvud
taget skall behöva förekomma här
i dag.

Jag har tidigare i diskussion med herr
Hagberg talat om vad vi med tanke på
kommunernas möjligheter betecknar som
högerns syndaregister. Jag har här med
mig en förteckning — men det kanske
skulle vara överflödigt att ännu en gång
läsa upp den — över alla de negativa
förslag som högern under årens lopp har
fört fram när det gäller kommunerna.

Anledningen till att jag vid detta tillfälle
dristade mig att uttala de ord som
herr Hagberg anmärkte på är helt enkelt
att jag har studerat er motion och även
er reservation, där det mycket tydligt
framgår på vilket sätt ni vill finansiera
skattebortfallet j>å grund av den ortsavdragshöjning
som beslutades hösten
1961. När det gäller de förslag som ni
här framför tror jag att riksdagen i gemen
har den uppfattningen att ekonomiseringen
skall lösas på ett annat sätt och
inte på det vis högern har tänkt sig.

Jag försäkrar -— med all den älskvärdhet
som jag kan åstadkomma — att
jag med glädje vill uppleva den dag då
man som kommunalman i denna kammare
inte skall behöva få del av högerns
negativa inställning till de kommunala
utgifterna.

Till herr Lundström har jag väl inte
något att tillägga utöver vad jag sade
inledningsvis, nämligen att jag förutsätter
att skatteberedningen skall ta om
hand frågan om skatteskalornas utformning
i skikten från 20 000 kronor och
uppåt. Jag erkänner gärna att det bör
ske en viss justering, men vi anser att
det finns andra krav som är mera angelägna
och som därför bör tillgodoses i
första hand.

Om jag har någon sekund kvar, herr
talman, så låt mig till herr Lundström
bara säga att vad beträffar jämförelsen
mellan den gamla dyrortsgrupperingen
och den nuvarande och den propaganda
ni har lagt in i denna, står jag sakligt
rätt väl till med de ord jag uttalade
vid förra tillfället. Kritiserar man i dag,
är man inte heller benägen att anamma
ett slopande av den dyrortsgruppering
som genomfördes i höstas.

Herr talman! Jag kan inte förstå logiken
i herr Sundins senaste resonemang.
Förslaget om att slopa dyrortsgrupperingen
har man ju under många år liksom
haft på känn. Det har inte heller
mötts av något motstånd från vår sida.
Vi var också eniga när det genomfördes.
Att det skulle betyda att vi har några
avvikande meningar av det slag som
lierr Sundin talade om, förstår jag inte.
Vi har inga sådana.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Representanterna för de
borgerliga partierna har nu haft tillfälle
att framföra sina meningar om de spörsmål
som behandlas i de föreliggande betänkandena.
De har också på slutet haft
tillfälle att tala om vilka meningsskiljaktigheter
det råder dem emellan, och
det är kanske fullt i sin ordning att så
sker.

När man skall resonera om önskvärdheten
av att lätta beskattningen är
det klart att det kanske ligger en favör
för den sida som jämt och ständigt talar
om att det finns möjligheter att
sänka skatterna, bara regeringen hade
den rätta viljan. Men på längre sikt tror
jag inte att den metoden ger några fördelar.
Det som skedde under höstriksdagen
i denna fråga var ju av den karaktären
att vi kunde säga att skatten
lättades för betydande grupper av medborgare
och att omfördelningen av skatterna
till förmån för dessa stora grupper
blev ännu större.

Om man nu, som det har skett motionsvägen,
säger att det var otillräckliga
förbättringar — vi behöver höja
ortsavdragen ytterligare — så är naturligtvis
det en synpunkt och ett krav
som kan framföras. Jag vill absolut inte
påstå att vi motsätter oss en reform i
den riktningen längre fram. Efter vad
som nu har skett är väl ortsavdragen
en mycket väsentlig del i hela vårt
skattesystem. Vi får väl där ge oss till
tåls, när det gäller de stora ändringarna,
till dess att skatteberedningen är färdig.
I princip hör jag till dem som anser

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

att vi måste komma fram till ett ortsavdrag
som motsvarar existensminium,
men jag ser å andra sidan alldeles klart
att varje förändring i ortsavdragen innebär
betydande inkomstbortfall för staten.
Detta senare måste vi beakta.

Herr Hagberg i Malmö anför beträffande
skatteskalorna att utskottets majoritet
erkänner att det finns skönhetsfel
i de beslutade skalorna, och det gör
vi. .lag betonar ordet skönhetsfel, ty i
stort sett innebar utformningen av de
nya skatteskalorna att det stora flertalet
skattebetalare fick lättnader.

Det högern och folkpartiet nu föreslår
skulle kanske kunna karakteriseras så
att folkpartiet begränsar sina yrkanden
till att gälla inkomstgrupperna
15 000—35 000 kronor för gifta och
9 000—17 000 kronor för ogifta. Högern
sträcker sina önskemål från 15 000—
75 000 kronors inkomst för gifta, men
för de ogifta stannar de på en så blygsam
nivå som 9 000—13 000 kronor.

Det är rätt intressant att i detta sammanhang
erinra om hur de taxerade inkomsterna
är fördelade på vårt lands
medborgare. Enligt 1961 års taxering —
1960 års inkomster — är totalt 3 400 000
inkomster taxerade. För personer som
har en sammanräknad nettoinkomst av
20 000 kronor eller mindre per år och är
gifta finner man att de utgör tre fjärdedelar
av alla gifta skattedragare vilkas
antal uppgår till 1 280 000.

Motionärerna yrkar på lättnader för
inkomster över den gränsen, vilka alltså
skulle gälla för en fjärdedel av de gifta
inkomsttagarna. När man begränsar
önskemålen beträffande de ogifta eller
ensamstående till så blygsamma krav
som man gör, kan det kanske vara intressant
med en erinran om att den
gruppen skattebetalare utgör precis hälften
av alla skattebetalande fysiska personer,
nämligen 1 730 000 stycken. Där
är kraven mycket blygsamma. Man vill
ha en lättnad på 60 respektive 90 kronor
per år. På den punkten kan man direkt
ur handlingarna utläsa vad effekten
av motionerna blir och hur ett beslut
i den riktningen skulle verka. Jag
avstår ifrån att i detalj kommentera det.

De ledamöter som är intresserade kan
ändå lätt få det klart för sig. En effekt
blir det ju om ett sådant beslut fattas,
nämligen ännu större skillnad i beskattning
mellan gifta och ensamstående.
Den skärps ytterligare genom de i
motionerna föreslagna åtgärderna.

En annan grupp som varit föremål
för motionärernas intresse är ensamstående
med hemmavarande minderåriga
barn. Det är en grupp skattebetalare
som under de senaste åren har
fått betydande lättnader, märk väl, betydande
lättnader. I lagstiftningen finns
det ju i regel vissa åldersgränser. I detta
fall anges att så länge barnet inte har
uppnått 16 års ålder skall det få vissa favörer.
Sedan faller favörerna bort. Nu
säger många att det slår orimligt hårt
att dessa förmåner bortfaller redan vid
16-årsåldern. Det bevisar ju bara att reformerna
har visat sig vara effektiva.
Hade det inte märkts någon skillnad
när barnet kommit upp till 16 års ålder,
hade inte förmånerna varit så stora.
Dessa grupper av skattebetalare har fått
särskilda favörer under de senaste åren,
och motionärerna säger nu att vi borde
låta dessa favörer utgå till dess barnet
har uppnått 19 års ålder. Det går givetvis
att tänka sig en sådan ordning
för att klara detta s. k. tröskelproblem,
att man ger vederbörande ett och ett
halvt ortsavdrag såsom reservanterna
föreslår. Jag har dock mycket svårt att
tänka mig att majoriteten i riksdagen
vill gå med på denna konstruktion. Det
förvånar mig i allra högsta grad att herr
Sundin och hans meningsfränder har
gått med på den. Som jag ser det innebär
reservationen en direkt diskriminering
av de medborgare som tar förvärvsarbete.
Så snart, säger reservanterna, som
vederbörande har uppnått en inkomst
2 250 kronor och kommit upp till beskattningsbar
nivå skall förmånerna
bortfalla. Låt oss säga att de tjänar 3 000
—4 000 kronor. Om man skulle hjälpa
de ensamstående och säga att barnet är
minderårigt så länge det inte har fyllt
19 år, skulle alltså ett barn som studerar
få studiebidrag, medan ett barn som arbetar
inte bara skulle få betala skatt

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m.
på sin inkomst, utan även modern respektive
fadern, vilken det nu är, skulle
förlora skatteförmåner.

Jag tycker att jag liar hört någon
gång, att det skall löna sig att arbeta.
Är det inte så att det skall löna sig att
arbeta? Här säger man att den som arbetar
inte skall få några förmåner. Han
skall bara betala skatt. En sådan konstruktion
tror jag inte går att genomdriva.
Den skulle inte framstå såsom
rättvis. Jag bar ingenting emot att skattereglerna
ändras, men låt oss då göra
det på ett bättre och effektivare sätt än
vad reservanterna föreslår.

När det talas om att våra folkpensionärer
borde få en lättnad i beskattningen
låter det ju rörande och vackert, ty det
verkar såsom om denna befolkningsgrupp
skulle ha alldeles speciella besvärligheter.
Den har inga besvärligheter i
skattehänseende. Även där har statsmakterna
givit särskilda favörer genom
de avdragsmöjligheter folkpensionärerna
har. Jag utgår ifrån att de utnyttjas.
Vi kan väl inte ordna så att folkpensionärer
med stora inkomster bredvid folkpensionen
kommer i en alldeles privilegierad
klass i förhållande till andra
medborgare med samma inkomster. Skall
inte beskattningen vara rättvis, eller har
motionärerna och reservanterna gått
ifrån det kravet?

Även här kan man ju diskutera delreformer.
Det har emellertid tillsatts en
särskild skatteberedning, och många av
ledamöterna i denna anser att vi nu har
det första tillfället på länge att verkligen
kunna stuva om skattesystemet.
Den motiveringen använde också majoriteten
i beredningen för att vägra finansministern
att utarbeta ett delförslag,
det s. k. skattepaketet. Majoriteten ansåg
att vi inte skulle syssla med delreformer
som bara rörde sig om detaljer
utan i stället ägna oss åt en hel reform
av vårt skattesystem. Då är det väl ganska
naturligt att man inte dessförinnan
skulle göra speciella regler och ge ytterligare
favörer åt dem vi redan givit vissa
favörer.

Om kravet att flytta upp gränsen för
deklarationsskyldigheten har jag uttalat

mig tidigare. Man kan tycka att det är
meningslöst att ålägga folk deklarationsskyldighet
när inkomsten inte når upp
till någon beskattningsbar inkomst. Vårt
skattesystem är dock kombinerat med ett
uppbördssystem med varjehanda avgifter,
och därför är det som det nu är.
Det är klart att det ligger mycket förnuft
i att t. ex. två äkta makar som liar
en inkomst av endast 3 500 kronor inte
skulle behöva deklarera en inkomst när
grundavdraget ligger på 4 500 kronor.
Det säger sig självt, och det kan hända
att de tankegångar som herr Sundin var
inne på, nämligen att man skulle betala
socialavgifterna på ett annat sätt än man
gör nu, skulle lösa det här spörsmålet.
Jag är inte främmande för ett resonemang
i den riktningen, men problemet
är utan tvivel stort.

Det har sagts att kommunerna måste
ha ytterligare hjälp till skatteutjämning.
Sakligt sett är det väl så att efter det
att den här riksdagen har fattat beslut
har vi tid på oss att invänta skatteutjämningskommitténs
förslag. Problemet
har alltså blivit mindre brännande än
det var före den här riksdagen.

Under senare år har statens inkomster
räckt till för att klara alla statens
utgifter, och flertalet är väl överens om
att detta är en önskvärd ordning, när
vi har en allmän ekonomisk konjunktur
av den karaktär som vi har haft de senaste
åren. Men även om alltså statens
inkomster har räckt till att betala både
driftutgifterna och vad statens investerar
i varaktiga nyttigheter, är det klart
att det kan inträffa förändringar i konjunkturen
som kan motivera att man
försvagar budgeten. Den budget som nu
föreligger för fastställelse innebär ju en
relativ försvagning i förhållande till tidigare
år. Jag kan inte med bestämdhet
karakterisera budgeten och säga att den
är svag eller att den är stark — sådana
omdömen tjänar till föga — men jag
tror att det finns en sak som i konjunktursammanhanget
kanske har intresse.
De ledamöter som har sett på de stora
posterna bland statsinkomsterna —•
d. v. s skatt på inkomst och förmögenhet,
fordonsskatt och bensinskatt, tullar

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

och acciser, uppbörd i statens verksamhet,
som det heter, alltså totomedel och
liknande ting, samt inkomster av kapitalfonderna
— finner att hela inkomstsidan
i år slutar på 19 200 miljoner kronor.
Men vilken förändring sker på inkomstsidan?
Om vi ser på de tre budgetåren
från 1960/61 och fram till 1962/63,
finner vi att skatten på inkomst och förmögenhet,
alltså den direkta skatten, har
ökat ungefär 1,3 miljarder — vi rör oss
då med faktiska siffror för budgetåret
1960/61 och beräknade inkomster för
1962/63. Under samma period har bensin-
och fordonsskatten ökat 200 miljoner
från 1,2 till 1,4 miljarder, en inte
alltför våldsam förskjutning. Däremot
har tullar och acciser — däri ingår den
nya varuskatten — ökat från 5,7 miljarder
till 7,5 miljarder kronor. Om vi då
återigen ser på de totala siffrorna, finner
vi att inkomsterna ökat från 15,5
miljarder budgetåret 1960/61 till 19,2
miljarder — beräknade inkomster — för
1962/63. Det är alltså omkring 25 procent
stegring av statsinkomsterna under
de här åren.

Om man då delar upp statsinkomsterna
i vad som kommer in på direkt skatt
från medborgarna och vad som kommer
från andra inkomstkällor, får man en
mycket intressant bild. Under budgetåret
1960/61 tog staten in 7,2 miljarder
på direkta skatter av totalt 15,5 miljarder
och alltså 8,3 miljarder på andra inkomstkällor.
1961/62 var siffran 8,2 miljarder
för direkt skatt och 8,8 miljarder
för andra inkomstkällor av en summa
på 17 miljarder. I det budgetförslag som
nu föreligger har de direkta skatterna
beräknats till ett belopp av 8,5 miljarder
kronor och intäkterna från andra inkomstkällor
till 10,7 miljarder kronor.
Av dessa siffror framgår att statens inkomster
härrör allt mer och mer från
andra inkomstkällor än direkt skatt, och
det är klart att det går att anlägga synpunkter
på hur det kommer att bli om
vi får en konjunkturförändring. Det troliga
är väl, om det blir en dämpning av
konjunkturen, att det störa flertalet medborgare
ändå får en hygglig minimiinkomst.
Kanske den också blir skattefri.

Det skulle innebära att konjunkturdämpningen
skulle inverka vid inkomsttaxeringen,
men i huvudsak kvarstå när det
gäller den indirekta beskattningen av
olika slag. Om den här tendensen kommer
att fortsätta, att vi får mer och
mer inkomster på andra sätt än genom
direkt skatt, skulle man möjligen våga
dra den slutsatsen att en sådan utveckling
inte verkar ogynnsam från statsbudgetens
synpunkt. Den skulle rent av, vågar
man kanske säga, verka i stabiliserande
riktning, hålla statsinkomsterna
uppe. Om vi får en försämrad konjunktur,
måste ju å andra sidan statens utgifter
öka, föreställer jag mig. Då är det ju
rimligt att man försöker klara de statliga
investeringarna. Det leder till underskott
i budgeten och upplåning på
marknaden, allt syftande till att hålla
människor i arbete. Det var i en sådan
situation som Ernst Wigforss sade i en
redogörelse i svensk radio för budgeten,
att det vid dylika tillfällen är en tillgång
att vi har höga och jämna statsutgifter,
ty det är ju svårt att få ut tillräckligt
mycket pengar, om människorna
blir sysslolösa på grund av att företagen
inte får några order o. s. v. Detta är vi
numera tämligen överens om. Men nu är
som sagt våra statsutgifter och statsinkomster
sådana att majoriteten i utskottet
kan godkänna den bedömning
som i första hand finansministern har
gjort i tilläggspropositionen. Avvägningen
är med andra ord gjord på ett sådant
sätt att vi inte har några större invändningar
mot den.

Herr Hagberg i Malmö sade att han
vid upprepade tillfällen under många år
framfört krav på skattesänkningar. Jag
vill vitsorda att det är riktigt. Men han
sade dessutom att vårt nuvarande skattesystem
leder till en motsatt effekt än
regeringspartiet har åsyftat. Det omöjliggör
en inkomstutjämning, därför att
till och med staten nu har erkänt nettolönesystemet,
d. v. s. att lönen beräknas
efter avdrag av skatt.

Ja, herr Hagberg, jag anförde nyss
några siffror som bl. a. visade att 75
procent av alla familjer har inkomster
under 20 000 kronor. I den gruppen mås -

ät Första kammarens protokoll 1962. Nr 24

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

le den senaste skattereformen ha verkat
på ett sådant sätt att det blev en favör
för de många skattebetalarna. Det är nog
obestridligt. Nu för man fram, som herr
Hagberg sade, krav i första hand beträffande
mellangrupperna. Jag erinra om
att högerns motion går ända upp till
75 000 kronor i årsinkomst och där ger
en nettoeffekt på 2 300 kronor i skattelättnad.
Man säger att man måste sänka
skatten där, ty annars leder det till att
lönerna saxas uppåt. Herr Hagberg! För
det första måste vi väl vara överens om
att vi skall ha en progressiv skatt. För
det andra är det väl ändå ofrånkomligt
att vad som skett i det svenska samhället,
låt oss säga under de senaste 30
åren, är att den stora massan har fått
väsentliga reallöneförbättringar -—- jag
räknar netto och bortser alltså från penningvärdeförsämringen.
Jag erkänner
emellertid att det progressiva skattesystemet
har verkat så att de högre inkomsttagarna
inte har fått en relativt
sett lika gynnsam inkomstutveckling. Om
vi konstaterar dessa fakta, vill jag slå
fast att nuvarande ordning verkar i riktning
mot inkomstutjämning.

Frågan om lönernas inverkan på priserna
tror jag att herr Eriksson i Uppsala
kommer att syssla med. Jag skall
alltså avstå från den saken. Jag vill bara
säga att det är alldeles uppenbart att
många människor faller för vad som predikas
om att det inte lönar sig att arbeta,
därför att skatten tar hela merinkomsten.
Okunnigheten om utformningen
av vårt svenska skattesystem gör
stor skada, eftersom människor kan bli
lurade att avstå från att arbeta. Men vi
får naturligtvis fortsätta vår upplysningsverksamhet
på olika sätt, så att det inte
uppstår från allmän samhällelig synpunkt
ogynnsamma effekter.

När det gäller att bedöma de här sakerna
på längre sikt är det klart att vi
är beroende av de allmänna konjunkturerna,
men det finns väl ingen speciell
anledning att tro att våra statsinkomster
skall falla katastrofalt. Beträffande
utgifterna är väl denna riksdag liksom
alla andra riksdagar villig att se till att
de håller sig på en hög nivå. Vi har fått

besked från tre håll i dag att de som
kräver skattesänkningar inte är rädda
för statsutsgifter — och det kommer att
bli så även framgent, det vet vi av erfarenhet.
Sedan har oppositionens hela
resonemang gått ut på att räkna inkomsterna
så gynnsamt som möjligt och pressa
ned utgifterna för att få plats för
skattesänkningar.

Herr Lundström var ute och luftade
sina funderingar beträffande spritskatterna.
Det är klart att det går att göra
det i plenisalen. Det har funnits andra
tillfällen när han inte har velat vara
med om något i detta avseende. Men jag
vill varna herr Lundström för att tro
att det skall bli stora inkomstökningar
för staten. När man skulle höja spritskatterna,
var det för att få en nykterhetspolitisk
effekt, alltså räknade man
med att konsumtionen inte skulle öka.
Spritskattehöjningen skulle i stället
åstadkomma att konsumtionen minskade.
Så skedde efter höjningen 1958. Om
jag minns rätt, blev det en inkomstökning
på summa summarum 10 miljoner
kronor på ett år, och då skall vi komma
ihåg att omsättningsskatten på alkoholhaltiga
varor då rörde sig om 1 200 miljoner
kronor och att den nu är ännu
högre.

Herr Lundströms teori skulle inte förverkligas,
om man höjde spritskatterna
nu och räknade med några väsentliga belopp
för budgeten redan 1962/63. Om det
blir en ändring på inkomstsidan, så kommer
den först efter en anpassningsperiod,
kanske en intervall på flera år. Jag tror
alltså inte att vi kan säga att detta extra
tillskott till budgeten är realistiskt, och
det är inte heller den sidan av saken
som aktualiserat funderingarna utan den
nykterhetsfrämjande effekten.

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
längre. Jag befinner mig i den gynnsamma
situationen att jag bara behöver yrka
bifall till utskottets hemställan på samtliga
punkter.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:
Herr talman! Utskottets ordförande tog
upp som jag hade väntat vårt förslag om

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, in. m.

höjda ortsavdrag för folkpensionärer och
anförde, vilket jag också hade väntat,
att det skulle »gynna de rika». Ett gammalt
gott argument! Men jag måste erkänna,
att jag blir mer och mer förvånad
varje gång jag hör detta upprepas, i varje
fall här i riksdagen. Under alla omständigheter
känner ju ledamöterna av
bevillningsutskottet väl till att de riktigt
stora inkomsttagarna får sin skattebörda
bestämd av 80-procentspärren. För dem
spelar en ändring av ortsavdragen inte
den minsta roll. Den har ingen som helst
betydelse i detta sammanhang. De får
under alla förhållanden betala den skatt,
som framkommer vid tillämpning av
spärregeln. Är inte detta riktigt, herr
John Ericsson?

Sedan skulle jag vilja formulera min
lilla kommentar i en fråga till bevillningsutskottets
ordförande. Det var en
angelägenhet, som han till min överraskning
över huvud taget inte berörde i sitt
anförande här. Det är nämligen så att
vi på högerhåll i en partimotion föreslagit
att riksdagen i vissa hänseenden
skulle uttala sig närmare om inriktningen
av allmänna skatteberedningens utredningsarbete.
Detta är en ganska viktig
sak. Utskottet vill inte gå med på
vårt förslag, och det kan jag kanske begripa.
Men vad jag inte kan begripa är
utskottets motivering för sin avvisande
hållning. Utskottsmajoriteten skriver
nämligen följande ganska anmärkningsvärda
satser: »Enligt utskottets mening
bör eventuella framtida förändringar i
den totala skattebördan ligga utanför utredningens
arbetsområde, då de betingas
av politiska värderingar och beslut. Uttalanden
av den art motionärerna önskat
skulle innebära att utredningens möjligheter
till ur olika synpunkter lämpliga
lösningar allvarligt försvåras.»

Finansministern har ju utfärdat direktiven
för utredningen, och därför skulle
jag bara vilja fråga: Är inte dessa finansministerns
direktiv dikterade av politiska
värderingar? Naturligtvis! Finansministern,
för vilken jag personligen
har en mycket stor respekt, är dock
icke och vill förvisso heller icke framföras
som någon sorts överjordisk va -

relse, höjd ovan världens ävlan. Han är
politiker som alla vi andra, och han har
sett politiskt på denna sak och utformat
sina direktiv därefter. Jag vore tacksam,
om herr John Ericsson ville ta upp
denna angelägenhet.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag börjar med det
sista. Beträffande alkoholbeskattningen
har jag inte motsatt mig något annat än
att ge finansministern den fullmakt som
vi nyligen diskuterat. Några möjligheter
har jag däremot inte haft att ta ställning
till förslag om alkoholbeskattningen, eftersom
någon proposition inte framlagts.
Därför har ingen heller kunnat motionera.
Men jag vill än en gång erinra om
vad jag sade i mitt förra anförande att
jag byggde på uttalanden från regeringskretsar
att en höjning av alkoholskatten
var motiverad av nykterhetspolitiska
skäl.

Utskottets ärade ordförande yttrar på
tal om skatteskalorna, att de förändringar
som våra förslag kan komma att innebära
berör en fjärdedel av inkomsttagarna.
Med anledning härav vill jag
framhålla, att de förslag som gäller skatteskalorna
måste ses tillsammans med
det förslag, som vi har lagt fram beträffande
ortsavdragen. Vi anser att dessa
två skattefrågor hänger ihop. Jag betonade
i mitt första anförande, att om ytterligare
justeringar av gränsen för det
proportionella inkomstskiktet och av
skatteskalorna skall ske, detta också måste
förbindas med frågan om ortsavdragens
höjd. Man kan således enligt min
mening inte ta ut den ena faktorn av de
två och behandla den som helt fristående.

När det gäller de ensamstående barnförsörjarna
skall jag bara konstatera, att
herr Ericsson förklarade sig inte ovillig
att ytterligare överväga en lösning av deras
problem. Det är enligt min mening
ett framsteg, ty det gäller här ett problem,
som det är oerhört viktigt att försöka
lösa. Bortfallet av förmånerna, när
barnet har fyllt 16 år, är nämligen verkligt
kännbart.

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

Till slut vill jag tillägga, att jag anser
herr Ericssons tolkningar av de verkningar,
som vårt förslag skulle medföra,
vara väsentligt överdrivna och ensidiga.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! När bevillningsutskottets
ordförande uttryckte sin förundran över
att jag har kunnat biträda en reservation,
som rör ett högre ortsavdrag för
ensamstående barnförsörjare, vill jag
bara ställa frågan, om det inte — med
skrivningen i reservationen och dess reella
innebörd för alla de ensamma mödrar,
som har det svårt — är befogat
med den reform, som där föreslås.

Jag trodde till en början, herr talman,
att herr Ericsson förmodade att
jag biträdde reservationen V. Jag har
emellertid, när jag studerat utlåtandet,
inte kunnat finna, att mitt namn förekommer
under den reservationen. Jag är
vidare fullt medveten om att jag vid behandlingen
i bevillningsutskottet aldrig
har förklarat mig beredd att biträda det
förslag som där avses.

Det är en intressant företeelse, att herr
Ericsson anser sig kunna gå mig till mötes
när det gäller finansieringen av vad
vi inom centerpartiet kallar grundtryggheten,
d. v. s. folkpensioneringen, sjukförsäkringen
m. m. Herr Ericsson menar
emellertid att vi ju nu har en skatteberedning
som arbetar, och att vi väl får
avvakta de förslag, som beredningen så
småningom kan komma att framlägga.
Jag hoppas att bevillningsutskottets ordförande,
som tillika är ledamot av skatteberedningen,
kommer att lämna oss sitt
benägna stöd, när vi framlägger våra förslag
i detta hänseende. Jag fattade i varje
fall hans uttalande på det sättet.

När vi här kräver som en provisorisk
lösning att avgifterna skall beräknas på
den beskattningsbara inkomsten i stället
för på den taxerade, gör vi det i medvetande
om att det föreligger utrymme
härför från rent budgetmässig synpunkt.
Vi har räknat med — och det tror vi är
hållbart — att inkomstökningen av den
direkta skatten till följd av löneökningarna
samt höjningen av inkomsterna på

omsättningsskatten tillsammans kommer
att bli i runt tal 400 miljoner kronor
mer än som förutskickas i propositionen.

Herr talman! Låt mig härutöver endast
göra en rent summarisk överblick över
vad föreliggande olika skattesänkningsförslag
kan medföra för olika inkomstskikt.

För en inkomsttagare, som tjänar
20 000 kronor, innebär folkpartiets förslag
en skattelättnad av 50 kronor. Om
han tjänar 10 000 kronor, medför förslaget
ett skattelättnad av 25 kronor. I
dessa inkomstskikt är verkningarna av
högerns skatteförslag desamma. Jag
tänker nu på den föreslagna höjningen
av ortsavdragen. Härutöver kräver man
ju ett betydligt högre tak för den proportionella,
progressiva skattens uttagande.

Om man sedan går över till det förslag
till skattesänkning, som vi har lagt
fram från centerpartiets sida, finner man,
att vi vill att folkpensionerna skall finansieras
på ett annat sätt, nämligen genom
att beräkna avgiften på grundval av den
beskattningsbara inkomsten. Förslaget innebär,
herr talman, att inkomsttagare
med inkomster upp till 18 000 kronor får
en skattelättnad av 180 kronor.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle: Herr

talman! När herr Sundin frågar
om det enligt min mening är berättigat
att genomföra en reform av beskattningen
av ensamstående med barn, vill
jag svara att jag trodde att jag uttalade
mig tydligt nog tidigare. Jag yttrade ju,
att vi inte kan acceptera de former, som
här har föreslagits av reservanterna.
Helst skulle vi vilja se något bättre.

När det gäller frågan om man skall
finansiera socialförsäkringen med de
allmänna skatterna, ställde jag inte ut
några löften till herr Sundin. Jag kommer
inte att göra det i skatteberedningen
heller. Jag anförda bara att jag är
beredd att diskutera möjligheterna att
lösa detta spörsmål på ett förnuftigt sätt.

Herr Lundström klagade över att det

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

inte finns formella möjligheter att lägga
fram förslag till höjningar av spritskatten.
Visst är det möjligt! Det har funnits
möjligheter härtill under hela riksdagen.
Herr Lundström är ju vidare
ledamot av bevillningsutskottet, och där
har också funnits möjligheter att lägga
fram förslag i ämnet. Jag konstaterar
emellertid att något sådant förslag inte
lades fram.

Till herr Hagberg vill jag säga, att jag
ingalunda skall bestrida att uttalanden
från finansministerns sida kan grunda
sig på politiska värderingar. Visst gör
de det. Det är i och för sig ingenting
anmärkningsvärt. Det måste vara så.
Men, herr Hagberg, i alla dessa resonemang
om hur olika skatteförslag verkar
är det enligt min mening inte särdeles
starkt att hänvisa till den s. k.
80-procentregeln, ty den ligger utanför
resonemanget. Den påverkas inte av sådana
här småavdrag och speciella små
förmåner. Här har man satt en fix gräns.
Det kan alltid diskuteras hur hög skatten
bör vara — det är riktigt — men det
är inte den frågan det här gäller. Jag
vill helst tala för den stora grupp, som
omfattar minst 75 procent av alla familjer.
Det väsentliga är enligt min mening
att lätta skattebördan just för den. Det
är nog vår framtida uppgift.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Bevillningsutskottets
ordförande ger mig alltså rätt i mitt
omdöme alt finansministern givetvis anlägger
politiska värderingar, när han
utfärdar direktiv för t. ex. statliga utredningar,
följaktligen också för allmänna
skatteberedningen. Detta har jag
ingen erinran mot, utan vad jag har
erinran emot är att man förebrår oss
för att vi anlägger politiska värdgringar
i våra förslag i riksdagen rörande visst
uppdrag till allmänna skatteberedningen;
när vi gör det är det högeligen
opassande. Nå, det är kanske så i detta
sammanhang som i så många andra
sammanhang här i livet, att vad som
passar för Jupiter, det passar inte för

oxen. I alla fall vågar jag tolka herr
Ericssons anförande nu såsom en indirekt
desavuering av utskottsmajoritetens
skrivning i den punkten.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle: Herr

talman! Eftersom herr Ericsson
påpekat att jag som medlem av bevillningsutskottet
borde ha kunnat medverka
till en höjning av spritbeskattningen,
känner jag mig oförhindrad att säga
att den frågan fördes på tal i bevillningsutskottet
från folkpartiets sida, men
det visade sig under hand att det inte
förelåg någon resonans för ett sådant
yrkande från bevillningsutskotetts sida.
Det var förmodligen därför som vederbörande,
som förde saken på tal, inte
framlade något direkt förslag i utskottet.

Jag vill tillägga en sak som jag glömde
bort i min förra replik. Jag kan inte
tolka bevillningsutskottets ordförandes
uttalanden i hans första yttrande annat
än som en klar anslutning till totalbudgetideologien.
Det kan vara rimligt, menar
herr Ericsson, alt undebbalansera
budgeten i vissa konjunkturlägen. Detta
måste innebära att man i normala lägen
alltså bör ha en totalbalansering av
budgeten. Det är den principen vi inte
kan acceptera — vi har en helt annan
uppfattning. Vi anser att man, när man
skal! bedöma skatteuttaget, inte bör ta
hänsyn till tolalbudgetens utan i första
hand till driftbudgetens behov. Sedan är
det klart att man av konjunkturpolitiska
skäl i olika lägen kan önska en viss
överbalansering, men normen och riktlinjen
bör inte vara totalbudgetens balansering.

Till sist antecknade jag här, att herr
Ericsson citerade förre finansministern
Wigforss och talade om en jämn och
hög skatt. Jag vill säga att hög skatt
har vi nog, men jämn är den inte, eftersom
den indirekta skatten måste räknas
såväl som den direkta, och på den
indirekta beskattningens område har ju
väsentliga höjningar gjorts under årens
lopp.

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

Ilerr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle: -

Herr talman! Jag vill erinra, herr
Lundström, att jag inte talade om en
hög och jämn skatt, utan jag talade om
höga och jämna statsutgifter. Det är litet
skillnad; det föreställer jag mig att
kammaren kan förstå.

När det gäller resonemanget om totalbalansering
av budgeten kan jag gärna
erkänna, att detta låg i min värdering
när jag sade att man då det råder högkonjunktur,
som det gjort de senaste
åren, bör ha en budgetpolitik som innebär
att man betalar alla utgifter och
helst får kvar ett överskott i budgeten.
Från den utgångspunkten kan jag godkänna
•— och det gjorde jag också i mitt
första anförande -— att blir det en dämpning
i konjunkturen, under vilken vi
inte kan använda våra produktiva krafter
i full utsträckning, kan staten göra
utgifter utan att det finns inkomster på
annat sätt än genom upplåning. Detta
anser jag alltså från samhällsekonomisk
synpunkt vara en helt försvarlig åtgärd.

Till sist, herr talman! Ilerr Lundström
sade att han kände sig oförhindrad
att säga att man från folkpartiets
sida i utskottet talade om att man eventuellt
skulle göra en framstöt i fråga om
spritbeskattningen. Jag känner mig oförhindrad,
herr Lundström, att säga att
det är många som undrat över vad denna
framstöt bestått i. Det var etl obegripligt
resonemang, som då fördes, och
det hade ingen slutsats. Men nu säger
herr Lundström att vederbörande partiriktning
under hand hade fått reda på
att det inte fanns något intresse för saken.
På vad sätt har den undcrhandsinformationen
skaffats?

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle: Herr

talman! Två gånger fördes denna
sak på tal i bevillningsutskottet vid
sammanträdet men ingen gång blev reaktionen
positiv från något håll. Inte
något tecken tydde på detta.

Och så en annan sak: Har staten höga
och jämna utgifter, måste det medföra

att staten också skall ha höga och jämna
inkomster. Det var den logik jag tilllämpade,
när jag svarade på det sätt jag
tidigare gjorde.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det är inte ofta som den
ekonomiska situationen förändras så
markant, att man kan ge entydig anvisning
om vad som bör företas. Det
måste bedömas efter tendenserna i den
ekonomiska utvecklingen, och så får
man vidtaga de åtgärder som man hoppas
är riktiga.

Vårt land är starkt beroende av andra
länder. Export, import och betalningsbalans
är faktorer som vi måste ta hänsyn
till. Men det är klart att våra egna
åtgärder inom vårt eget land har den
största betydelse när det gäller investeringar,
arbetsmarknad, kapitalmarknad
o. s. v. Regeringen är givetvis den som
i första hand skall ta initiativ till de
åtgärder som bör vidtagas, och i synnerhet
med den majoritet som regeringen
har bakom sig, måste det bli dess
skyldighet i första hand att föreslå åtgärder.

I proposition 150 har givits en redovisning
för den ekonomiska situationen
som den är nu och hur man bedömer
den från regeringens sida. Med ledning
av den skulle vi dra vissa slutsatser om
vad som bör företagas den närmaste tiden,
liksom hur detta skulle kunna påverka
statens inkomster och utgifter och
i vilken utsträckning det skulle finnas
möjligheter till skattesänkningar eller
förändringar i annat avseende.

Regeringen har haft en tacksam uppgift
under den senaste tiden. Vi kan se
tillbaka på ett par framgångsrika år för
det svenska folkhushållet. Både produktions-
och investeringsökningen har
varit starkare än tidigare under efterkrigstiden.
Utrikeshandeln har expanderat
kraftigt, och vi har haft bibehållen
balans i varuutbytet, så att valutareserven
har förbättrats. Inte heller på hemmamarknadsområdet
har det varit några
besvärande tendenser. Arbetslösheten
har hållit sig ganska låg.

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

Det är icke desto mindre viktigt, att
man nogsamt iakttar allt vad som förekommer
på det ekonomiska området för
att försöka få fram bästa möjliga förslag
på vad som skall kunna genomföras. I
detta sammanhang är att observera att
de åtgärder, som vidtages för att påverka
konjunkturen i den ena eller andra
riktningen, verkar ganska långsamt,
i synnerhet när de skall göras i stimulerande
riktning.

Hur bedöms situationen just nu på det
ekonomiska området? Nationalbudgetdelegationen
har skrivit om denna sak
och karakteriserat läget på så sätt, att
jämfört med fjolåret skall man bedöma
den samhällsekonomiska balansen så, att
på efterfrågesidan är det en något dämpad
industriell investeringskonjunktur
och en starkt minskad lagerinvestering
samtidigt med en stark ökning av antalet
offentliga och privata investeringar
och en något mer än normal ökning av
både offentlig och privat konsumtion
liksom en ökning av exporten. På tillgångssidan
är det en något mindre än
maximal ökning av produktionen jämte
en importökning som innebär jämvikt
i bytesbalansen eller tillåter någon ökning
av valutareserverna. Det gäller den
realekonomiska utvecklingen, men, tilllägger
man, årets ovanligt starka avtalsmässiga
lönehöjningar innebär också en
kostnadsinflation, som torde medföra en
prisstegring med åtminstone 3 procent
utöver omsättningsskattehöjningen.

Vi har ju varit medvetna om de, om
jag får uttrycka det så, något vikande
tendenser, som förekommit ganska länge.
I slutet av 1961 blev de märkbara på åtskilliga
områden. De förstärktes ytterligare,
och vid statsverkspropositionens
framläggande underströks det, att vi inte
kunde se fram emot fullt så gynnsamma
förutsättningar på vissa områden som
vi hade tidigare. Möjligheterna att ytterligare
stimulera investeringsverksamheten
för att därmed förebygga arbetslöshet
måste tillvaratagas, och regeringen
har ju på det området vidtagit vissa
åtgärder.

På senare tid har man släppt bostadsbyggandet
helt fritt. Det är väl en rik -

tig åtgärd, men jag skulle vilja tillägga,
att man inte får stirra sig blind på bostadsbyggande
och offentliga investeringar
i detta sammanhang, om man
skall få något resultat.

När det gäller bostadsinvesteringarna
får jag först och främst erinra om att
det också finns väldigt många andra
områden som vi också måste beakta och
som jag hoppas regeringen kommer att
se upp med i fortsättningen. I går höll generaldirektören
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ett tal, där han påvisade
att vägarna inte är så gynnsamt ställda
just nu. Av riksvägnätet har i förhållande
till dagens trafik bara 35 procent
fullgod standard, 23 procent har godtagbar
standard, och hela 37 procent är i
behov av omedelbar ombyggnad. Om
man skall se på längre sikt, fram till
1975, är det inte mer än 19 procent av
vägarna, som är av sådan standard att
man kan godkänna dem. Det är sådana
områden som jag gärna önskar att man
vid eventuellt ytterligare vikande konjunkturer
också observerar. Kommunikationerna
är så betydelsefulla för vårt
land, att vi måste satsa mera på dem, i
den mån vi kan få möjligheter till det.

Det är också att observera, att de offentliga
investeringarna inte alltid bör
ha företrädesrätt. Man bör också se till
att de privata investeringarna gynnas.
Även där är mycket eftersatt, i varje
fall är det önskvärt att man vidtar ytterligare
åtgärder för det område.

Ur nationalbudgetdelegationens rapport
citerade jag något av vad som sades
om löner och priser. Jag skulle vilja
tillägga något. Jag har tidigare frågat
finansministern om man kan fortsätta
på så sätt, att man har en ungefär fyraprocentig
produktionsökning och samtidigt
lönehöjningarna rör sig om cirka
tio procent. Det går givetvis som nu,
d. v. s. att det blir en större eller mindre
inflation, men jag tycker det bör observeras
att detta inte precis är någon
gynnsam utveckling. De lönehöjningar
som nu förekommit inger en viss oro
från många olika synpunkter.

När man hörde det första resultatet
av ramavtalet för nästa år, tyckte man

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

att förhandlarna iakttagit en föredömlig
måttfullhet, men det visade sig bara
vara början på det hela. Naturligtvis
ansåg varje grupp att detta var ett minimum
som knappast ens kunde accepteras
och att man borde sträva bra mycket
högre. Då blev det som det brukar
bli i sådana fall, en tävlan mellan olika
grupper om hur långt man skulle komma
över ramavtalets bestämmelser.

Många grupper kände sig relativt tillfredsställda
med den lönehöjning de
fick, men man glömde ofta bort att detta
följdes av en rad prisstegringar. Det
är ganska självfallet att det, som man
genast kunde förutse, blev omkostnadsstegringar.
Jag kan nämna en sådan
bransch som livsmedelsbranschen, där
mjölken är så aktuell. Om man bortser
från jordbrukarnas del i detta fall, är
det givet att mejeriarbetarna och den
personal som står i mjölkbutikerna också
måste ha en lönehöjning. Det kan inte
sluta på annat sätt än med en prishöjning
av de varor som de har att handskas
med. Det blir så också inom andra
områden, att där lönehöjningarna kommer
får man räkna med en viss prishöjning,
oavsett att intet händer i övrigt.

Jag är medveten om att jag får den
repliken att man skall rationalisera. Naturligtvis
skall man det. Vi skall rationalisera
så långt det finns möjlighet,
men att på detta sött nu få något hopp
framåt i rationaliseringen, så att man
helt plötsligt kan eliminera en del tillkommande
kostnader, tror jag inte det
är realistiskt att tänka sig. En viss rationalisering
pågår oavbrutet i all den
utsträckning de tekniska och ekonomiska
resurserna det medger.

Vad prisstegringarna beträffar har ju
både Landsorganisationen och TCO
ägnat särskild uppmärksamhet åt livsmedlen.
Jag anser inte att man speciellt
skall se på den gruppen. Jag skulle vilja
säga att man bör vidga området mycket
kraftigt på det sättet, att det bör vidtagas
en objektiv och ingående undersökning
av såväl priserna som hur löneökningarna
påverkar dem. Det är
inte endast inom ett område som vi bör

observera hur prishöjningarna sker utan
också inom andra.

Jag skulle också vilja säga några ord
om statstjänstemännens löner, fastän frågan
om dessa kommer upp i annat sammanhang.
När jag nämnde ramavtalet
och dess bestämmelser hade jag den bestämda
känslan av att lönegradsplaceringarna
var ett uttryck för hur man
skulle placera olika tjänster i förhållande
till utbildning och dylika saker, hur
man skulle gradera de olika tjänstemännens
lön efter deras kvalifikationer. Det
förefaller nästan som om denna princip
spårat ur, som om detta inte längre är
riktlinjen utan att lönegraden är ett
trappsteg att komma vidare på så snart
det är möjligt. Jag vill icke rikta något
klander mot någon, ty alla är vi mer
eller mindre egoister och försöker att
få de förbättringar vi kan få, men jag
vill påvisa att fältet tycks bara fullständigt
upprivet och att man inte längre
kan tänka sig att lönegrad är uttryck
för utbildning och kvalifikationer utan
har blivit något annat i stället.

När det gäller löneutvecklingen och
därmed tyvärr ofta följande inflation
säger man att staten måste betala mera,
i annat fall får vi inga tjänstemän. Ja,
jag tror säkert att det finns områden
inom statens verksamhet som är alltför
lågt betalda, så lågt att vi inte kan hävda
oss i konkurrensen, men, jag måste säga
att man i princip inte löser problemet
på detta sätt. Om vi har för få tjänstemän
inom ett visst område — jag tänker
i så fall på både privat och statligt
arbete — så hjälper det inte om den
statliga verksamheten ger en högre lön;
ingå fler tjänstemän kommer till härigenom,
utan det blir den privata sektorn
som säger att vi måste betala mer, annars
får vi inte tjänstemän på detta område,
och så fortsätter konkurrensen.
Här är naturligtvis det viktigaste att få
utbildning av så många personer att man
får det antal som någorlunda motsvarar
behovet.

Jag vill också beröra en annan sak
som är rätt anmärkningsvärd i dessa
inkomstförbättringarnas tider, även om
det inte precis reellt men i absoluta tal

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

blivit inkomstförbättringar. I diskussionen
har vi tidagare varit inne på en
speciell grupp, jordbrukarna. Beträffande
dessa vägrar man bestämt att ens
göra en beräkning, huruvida de fått den
ersättning som det sexåriga avtalet förutsatte.
Man kan förstå att denna grupp
inte känner sig så värst tilltalad av höjningar
inom en rad områden, när riksdagen
vägrar att ens göra en beräkning
av om man följer avtalet eller inte.

Det är klart att det i den karusell
som förekommit finns vissa grupper som
kommer att bli särskilt hårt klämda,
nämligen pensionärerna och i synnerhet
den stora gruppen av folkpensionärer.
De har fått vissa förbättringar, men se
på vad de egentligen har fått i verkligheten
och inte bara i siffror! De
stackars kronor de får motsvarar inte
så värst stor kompensation för denna
grupp.

Vissa småsparare blir illa ställda, och
det finns även en annan grupp som vi
särskilt har pekat på flera gånger, nämligen
låglönegrupperna. Jag vet att man
vid avtalsförhandlingarna sökt få en viss
förbättring för låglönegrupperna. En sådan
har också åstadkommits, men den
är långt ifrån tillfredsställande. Det borde
vara kraftigare åtgärder för att fora
upp låglönegrupperna i en bättre nivå.
Det skulle ha varit intressant att ha en
statistik om löneutvecklingen. Vad fick
de störa grupperna, som fick nöja sig
med ramavtalets bestämmelser? Vad fick
metall, textil o. s. v., och vad blev det
på andra områden, som kunde bedriva
mera självständiga operationer på detta
fält?

Efter dessa reflexioner om löner och
priser vill jag, herr talman, i fråga om
den ekonomiska politiken särskilt understryka
investeringarnas betydelse.
Jag har påpekat den saken redan tidigare
och vill nu göra det ännu en gång i
anknytning till den störa ovisshet som
råder i fråga om Europamarknaden,
som vi nu ser fram emot. Det är i det
läget av allra största betydelse att vi
ägnar stor uppmärksamhet åt investeringarna,
framför allt sådana som gäller
exportmarknaden och sådana privata

investeringar som kan ge vår produktionskapacitet
ytterligare styrka vid den
konkurrens som vårt näringsliv säkerligen
kommer att möta när vårt land
blir mer engagerat i den stora reformen
på handelns område i Europa.

Dagens debatt har rört sig mycket om
ett tema som alltid är kärt i politikers
uttalanden, dvs. hur man skall kunna
sänka skatten och därigenom ge medborgarna
ytterligare förmåner. Jag vill,
herr talman, säga några ord även om den
frågan.

Om vi, som jag hoppas och tror, får
en fortsatt gynnsam produktionsutveckling,
en fortsättning på den inkomststegring,
som nu har förekommit ganska
länge, och därmed ett fortsatt klättrande
upp i progressiviteten, måste resultatet
bli, att vi ganska ofta kommer att syssla
med olika skattesänkningsförslag. Det
är naturligtvis möjligt, om man nu skall
diskutera denna sak från socialdemokraternas
synpunkter, att av ideologiska
skäl säga att vi inte alls behöver
åstadkomma några skattesänkningar. Om
man nämligen har den meningen, att
staten bör ha ett mycket stort inflytande
över samhällslivet, kan man givetvis
fortsätta att göra statens inkomster
och utgifter allt störrre med hjälp av de
resurser man får genom den höga skatteprogressionen
och den ökade produktionen.
Centern, högern och folkpartiet
har emellertid den uppfattningen, att vi
skall tillvarata varje tillfälle att sänka
skatterna. Därom råder det inte bland
oss någon oenighet. Jag vill dock i detta
sammanhang understryka vissa begrepp,
ty det verkar faktiskt soin om man ändå
inte vill höra på dem. När jag konstaterar
angelägenheten av en skattesänkning,
säger kanske både herr Hagberg
och herr Lundström: Det är alldeles riktigt,
och det är vi fullt med om. Då vi
kommer fram till nästa steg, nämligen
på vilket sätt vi skall sänka skatten, blir
situationen en annan. Jag är förvånad
över att man efter många års debatter
i denna sak ständigt i synnerhet från
högerns sida tycks fullständigt glömma
bort att det finns två former av direkt
beskattning, dvs. den statliga och den

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.
kommunala skatten. Här har man under
mänga år drivit en intensiv propaganda

och gång på gång talat om skattesänkningar.
Hela tiden har man dock endast
sysslat med den statliga skatten. Det
är en ensidig debatt att blott tänka på
den statliga skatten i detta sammanhang.
Man måste också tala om kommunalskatten.

Utskottets ärade ordförande, herr
Ericsson, nämnde att tre fjärdedelar av
alla skattebetalare befinner sig i inkomstlaget
under 20 000 kronor om
året. Det är riktigt. Jag vill inte alls polemisera
mot honom i den delen men
vill bara tillägga, att för alla dessa
skattebetalare är det kommunalskatten
som betyder mest. Jag kan gå ännu högre
upp i inkomstlägena och alltjämt säga,
att kommunalskatten är den tyngsta bördan.
När man diskuterar skattesänkningar,
kan man därför inte bara tala
om den statliga skatten, utan man måste
också tänka på kommunalskatten.

Från högerns sida opponerar man sig
ofta emot att vi framför det argumentet,
att då högern vill sänka skatterna så är
det de större inkomsttagarna som högern
tänker på. Vi gör det därför att vi har
funnit att högern inte har förändrat sin
inställning på denna punkt. Det första
skattesänkningskrav som högern i allmänhet
framför är ju att man skall ändra
skatteskalorna. Det är emellertid inte
alls nödvändigt att åstadkomma en skattesänkning
bara genom att ändra skatteskalorna.
Det finns en rad andra områden,
som vi från vår sida anser ha
prioritet och där man i första hand
bör söka få till stånd ändringar.

När herr Hagberg talade om skatteförslagen
nämnde han bl. a., att det visat
sig att vissa högerförslag, som inte kunnat
genomföras då de först framlades,
kommit tillbaka senare och att det då
varit möjligt att förverkliga dem. Han
syftade bl. a. på ortsavdragen. Ja, det
kan väl råda olika meningar om vem
som först framförde tanken att ortsavdragen
skulle ändras. Jag tror för min
del att den tanken framkommit från
många olika håll. Men när herr Hagberg
sedan talade om dyrortsgrupperingens

avskaffande kan jag, som hållit på med
politik så länge, inte undgå att erinra
mig den tid då centern ensam fick kämpa
mot både socialdemokraterna, högern
och folkpartiet för att få bort dyrortsgrupperingen
på skatteområdet. Högern
bör inte nu alldeles avsvära sig den inställning
som partiet tidigare haft i skattefrågorna.

När det sedan gäller skatteskalornas
utformning, talade herr Hagberg, såsom
skett redan tidigare, om den puckel som
nu skulle ha åstadkommits. Det är klart
att om man har en viss jämnt stigande
skatteskala och så anser, att vissa grupper,
i synnerhet de lägre inkomsttagarna,
skall få en sänkning, och genomför
åtgärder härför, åstadkommer man en
svacka i den raka linjen. Därmed behöver
man dock inte ha åstadkommit någon
puckel som ligger ovanpå, ty det
hela ligger ju kvar vid samma nivå.
Jag kan alltså inte acceptera den bedömning
som man gjort i detta fall. Det
är inte alls säkert att skattteskalorna
skall bestämmas så att det blir en snörrät
linje. En annan utformning av skatteskalorna
kan vara motiverad av helt
andra skäl.

Vad skattesänkningen i övrigt angår
sade herr Hagberg, att finansministern
aldrig frivilligt kommer att gå med på
en skattesänkning, utan att det behövs
krafttag för att få till stånd en sådan.
Jag vill då erinra om att vi i alla fall fick
en skattesänkning på 300 miljoner i höstas
genom de åtgärder som då vidtogs.
Man måste väl då i alla fall erkänna,
att centern kan förmå en del, eftersom
vi fick till stånd denna skattesänkning.

I fråga om framtida skattesänkningar
vill jag instämma med herr Hagberg.
Även jag hoppas att det skall bli skattesänkningar,
men i första hand hoppas
jag att de som verkligen behöver sådana
skall få dem.

Liksom herr Sundin måste jag fråga
mig vad herr Lundström menar med sitt
tal om det orättvisa i de differentierade
ortsavdragens avskaffande. Det har förekommit
en del diskussioner om detta i
tidningarna vid olika tillfällen. Jag vill
ställa en fråga direkt till herr Lund -

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

ström: Menar ni att vi skall återinföra
skattegrupperingen, eller hur skall det
problemet lösas? Vi vill gärna ha ett besked
på den punkten. Som bekant motsätter
sig centerpartiet mycket bestämt
att en ny skattegruppering införs.

Vad beträffar kommunalskatten har
det genomförts en hel del åtgärder på
det området, som vi tycker är värdefulla.
Bl. a. har skattelindningsbidraget
ändrats. Vi anser dock att mycket ytterligare
behöver göras. Framför allt bör
kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun utjämnas på en hel rad områden.

Vi diskuterade skolfrågan ytterligt intensivt
här i onsdags, och man bör observera
att det finns åtskilligt som även
i fortsättningen behöver vidtas på detta
område. Man kan inte anse att alla
problem har lösts tillfredsställande, då
kommunerna år 1948 fick 70 procent av
kostnaderna för skolmåltiderna täckta
genom statsbidrag och nu får endast 15
procent.

Vad beträffar skolbyggnaderna fick
kommunerna tidigare 50 procent i statsbidrag,
medan de nu bara får 37 procent.
Jag skulle kunna påvisa ytterligare
en rad områden, där statsbidragen totalt
har urholkats. Vi måste ta itu med denna
sak.

De åtgärder som nu vidtas på skatteutjämningens
område utgör enligt min
mening bara ett första steg mot en effektiv
skatteutjämning, när 1958 års skatteutjämningskommitté
om några år kommer
med sina förslag. Vi har också i år
framfört vissa propåer som vi hade
hoppats skulle kunna genomföras, men
som vi tyvärr inte fått gehör för.

På längre sikt önskar vi för det första
att kommunernas kostnad för folkpensionerna
och polisväsendet skall överföras
på staten, utan att man först behöver
avvakta 1958 års skatteutjämningskommiitcs
förslag. Detta är ju och blir alltmer
statliga angelägenheter. Den kommunala
finansieringen av dessa utgifter
är ett orättvist system. Kommunernas
varierande skatteunderlag och olika
proportioner av folkpensionerna vållar
att denna orättvisa uppkommer.

För det andra bör det också bli en
rättvisare fördelning av skolkostnaderna,
en ökad kostnadsandel på staten enligt
grundbidragsprincipen.

För det tredje bör det ske en skatteutjämning
i fråga om kostnaderna för
övriga samhällsangelägenheter genom
förstärkta statsbidrag.

Med detta har jag, herr talman, fått
tillfälle att framföra vissa synpunkter i
fråga om våra önskemål beträffande skatten.
Jag skall sluta mitt anförande med
att erinra om att den budget som vi nu
går att fatta beslut om måste som vanligt
innehålla en del felmarginaler. Det
är oundvikligt. Men det återkommer en
tendens hos finansministern att räkna
en smula för pessimistiskt. Vi godkänner
inte principen om att få en balanserad
totalbudget. Enligt de beräkningar
som framlagts skulle totalbudgeten, när
vi kommer fram till 1962/63, utvisa ett
underskott på 700 miljoner kronor. Jag
skulle inte tro att jag räknar mycket fel,
om jag tror att vi, att döma av finansministerns
tidigare beräkningar, vid
detta budgetårs slut kan konstatera att
det blivit en balanserad totalbudget som
resultat av det hela.

Herr talman! Jag ber att få ansluta
mig till de yrkanden som framförts avherr
Sundin.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade inte tillfälle
att höra herr Torsten Bengtsons anförande,
men man har sagt mig, att centerpartiets
gruppledare här i kammaren
delvis skulle ha uppehållit sig vid det
röd-gröna skattepaketet från i höstas och
gjort gällande att med det genomfördes
en nettoskattesänkning på 300 miljoner
kronor netto. Jag är förvånad över att
man alltjämt manövrerar med detta begrepp:
nettoskattesänkning. Det förhåller
sig inte på det sättet. I stället är det
så, att det väsentligen endast var fråga
om en omfördelning av skatterna. Skillnaden
mellan de skattesänkningar som
genomfördes på den direkta beskattningens
område och de skatteskärpningar,
vi fick genom omsättningsskatten

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

och genom höjningarna av skatterna på
motorbränsle, uppgår till 65 miljoner
kronor. Vi bör kanske komma ihåg att
i denna s. k. skattesänkning på 300 miljoner
ingick bl. a. höjningen av barnbidragen
med 175 miljoner kronor, men
det är en höjning som kommer på driftbudgeten,
och den kan alltså inte hänföras
till någon skattesänkning.

Vidare ingick i »skattesänkningen» ca
40 miljoner kronor till folkpensionärerna.
Men, ärade ledamöter, det indextilllägget
hade folkpensionärerna under alla
omständigheter fått enligt rådande bestämmelser,
oavsett vilket beslut riksdagen
hade fattat i skattefrågan.

Nettoeffekten blev, som sagt, 65 miljoner
kronor. Nu har emellertid det egendomliga
inträffat, som jag vill fästa uppmärksamheten
på, nämligen att det beloppet
redan har ätits upp av den automatiska
skatteskärpning, som den därefter
inträffade inflationen har medfört.
Det är ett faktum, som kammarens ledamöter
skall komma ihåg, när man talar
om »skattesänkningen i höstas». Den är,
herr talman, redan borta med vinden!

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag vet mig inte ha kritiserat
skattegrupperingens avskaffande.
Vad jag har kritiserat är att »skattepaketet»
innebar att vissa skattebetalare
i dyrortsgrupp 5 inte kom att få en skattesänkning
utan en skattehöjning i stället.
Det är detta vi har velat korrigera
genom en höjning av ortsavdraget. Om
man av vad jag tidigare uttalat har fått
den uppfattningen, att jag har kritiserat
själva åtgärden med skattegrupperingens
avskaffande, vill jag med dessa ord ha
korrigerat den uppfattningen. Jag beklagar
om ett sådant missförstånd uppstått.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:
Herr talman! Endast ett par förtydliganden.

Jag har ingen anledning att polemisera
mot herr Hagberg. Vad han sade är

korrekt återgivet — det finns redovisat
i Kungl. Maj:ts proposition 188 år 1961,
som jag har i min hand — och jag kunde
ju ha redogjort mera i detalj för den
saken.

Jag hälsar med tillfredsställelse om
herr Lundström tar avstånd från införandet
av någon ny dyrortsgruppering,
och i det fallet har jag alltså ingenting
att anmärka.

När det gäller skattehöjningarna redovisade
ju finansministern vid årets remissdebatt,
att de enligt hans mening
var ytterst begränsade, och den saken
har jag ju ingen anledning att ytterligare
ta upp. Det har redovisats en skattehöjning
av 5 kronor i vissa fall, i andra
fall 30 kronor för en familj o. s. v.

Det skulle emellertid glädja mig mycket,
om i varje fall inte den gamla dyrortsgrupperingen
återuppstår.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Två frågor vållar säkerligen
oro och bekymmer för de allra
flesta familjer i detta land. Det är för
det första prisstegringarna, som slukar
de blygsamma löneförbättringar som den
senaste avtalsrörelsen medförde, och för
det andra det ständigt stegrade skattetrycket
i olika former; indirekta skatter
och den direkta skatten.

Låt mig, herr talman, med några ord
först uppehålla mig vid prisstegringarna,
deras orsaker och vad man enligt vår
mening bör göra för att komma till rätta
med dem.

I statsverkspropositionen sades det att
detta år skulle medföra prisstegringar
på ungefär 5 procent. Nu vet vi att denna
förutsägelse var alltför blygsam, och
vi kommer kanske innan året är slut —
om utvecklingen försiggår som nu — att
komma fram till den dubbla procentsatsen.

Det är förvånansvärt att man i den
reviderade nationalbudgeten påstår att
anledningen till prisstegringarna är årets
ovanligt starka avtalsmässiga lönehöjningar.
Jag vet inte om Landsorganisationen
och de olika fackförbunden —
framför allt då de fackförbund som till -

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

hör de s. k. låglönegrupperna — kan instämma
i den karakteristik som nationalbudgetdelegerade
har gjort. Jag är ganska
övertygad om att bara en liten konfrontation
med exempelvis skogsarbetarna
skulle säga oss, att de inte kan förstå
att deras mycket otillfredsställande löneförbättring
skulle vara en orsak till den
prisstegringsvåg, som vi nu har kommit
in i.

Från fackföreningsfolkets sida är det
ett alltmera allmänt krav att åtgärder
måste vidtas för att sätta stopp för prisstegringsvågen.
Pris- och kartellnämnden
har ju också börjat vakna upp och
gjort vissa undersökningar, som så långt
de hittills är redovisade inte alls styrker
att prisstegringarna beror på de genomförda
lönehöjningarna. Häromdagen
redovisade pris- och kartellnämnden en
undersökning som gjorts beträffande
handeln. Nu tillhör ju de handelsanställda
de grupper, som jämförelsevis sett
kanske fick den bästa löneförbättringen
■—- det finns grupper som fått upp till 18
procent i löneförbättring — men prisoch
kartellnämndens undersökning visar
att dessa relativt sett stora lönestegringar
bör påverka priserna med bara
1,75 procent. Detta bestyrkes också i finansplanen
för innevarande år, där man
kan läsa att 7 procent lönehöjning, om
den tillätes slå igenom i priserna, inte
behöver innebära mer än 1,9 procent
prisstegring.

Vi bestrider alltså — och det tror jag
vi kan göra med all skärpa och med
mycket starka sakliga skäl — att prisstegringsvågen
beror på de löneförbättringar,
som har genomförts detta år.

Då är nästa fråga, som jag tycker att
det borde vara angeläget för regeringen
och även för riksdagen att söka få besvarad.
Vad är orsaken? Jag vill peka
på fyra orsaker. Den första är monopolprissättningen,
handelskedjornas och
kartellernas frihet att utan hänsyn till
någonting annat än sina egna vinstintressen
kunna bestämma priserna. Någon
effektiv prisövervakning från myndigheternas
sida förekommer inte.

Den andra orsaken är de väldiga militärutgifterna,
i huvudsak improduktiva

utgifter, som ju år för år bidrar till att
undergräva penningvärdet och sänker
kronans köpkraft.

Den tredje orsaken är högräntepolitiken.
Jag erinra om vad vi säger i vår
motion, att från det man övergav lågräntepolitiken
år 1955 och fram till nu
har den genomsnittliga hyresnivån stigit
med 40 procent. Nu har man ju sänkt
diskontot med en halv procent från början
av april månad, men detta är alldeles
otillräckligt. Dessutom finns ingen garanti
för att denna räntesänkning slår
igenom på kostnadsnivån.

Den fjärde orsaken till prisstegringarna
är enligt vår mening regeringens
skattepolitik, framför allt den konsumtionsbeskattning
som genomförts. Dessa
skatter verkar direkt prishöjande; enbart
den stegring av omsättningsskatten
som genomfördes i fjol höst har beräknats
höja konsumtionspriserna med över
eller i varje fall omkring 2 procent.

Denna utveckling kan inte få fortsätta
utan att myndigheterna, statsmakten, ingriper.
Vi har förordat införande av
prisstopp: hitintill men icke längre! Detta
är enligt vår mening ett minimikrav,
och jag erinrar om att regeringen har
befogenheter att fastställa maximipriser,
när den anser det påkallat. Om inte detta
sker, om man låter prisutvecklingen
fortgå som nu och med en nämnd som
bara registrerar att priserna stiger, så
är det ju fara värt att de blygsamma
lönehöjningar som avtalsrörelsen medförde
kommer att förbytas i en faktisk
standardsänkning i stället för den standardhöjning
som detta samhälle ändå
borde kunna orka med.

Sedan också några ord till frågan om
skattepolitikens utformning. Herr Ericsson
sade att staten måste ha höga och
jämna inkomster, och jag är ense med
honom på den punkten; staten måste
självklart lia resurser för att kunna genomföra
en framstegsvänlig politik. Det
är alltså inte på den punkten vi från
vårt håll har kritik att anföra mot regeringens
skattepolitik, utan vi riktar vår
kritik mot avvägningen av skattetrycket
med hänsyn till olika befolkningsgruppers
bärkraft.

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

Herr Ericsson verifierade -— jag har
ingen invändning att göra på den punkten;
siffrorna stämmer precis — att tre
fjärdedelar av de svenska inkomsttagarna
har mindre än 20 000 kronor i årsinkomst;
det handlar om familjeinkomster.
Jag vet inte om alla här i kammaren
har tänkt på vad det innebär för
75 procent av de svenska inkomsttagarna,
att de och deras familjer skall existera
på mindre än 20 000 kronor om
året. Och jag blev mycket förvånad över
att herr Ericsson anförde dessa siffror
— från det parti han representerar brukar
man ganska ofta tala om välfärdssamhället,
ja, ibland använder man till
och med den amerikanska termen överflödssamhället.
Men säg mig: Vad kan
det bli för överflöd på en familjeinkomst
under 20 000 kronor? Det skulle jag verkligen
vilja fråga.

Vårt parti menar, som jag sade, att
staten bör ha goda ekonomiska resurser
för att den skall kunna fylla sin uppgift.
Men staten skall inte skaffa sig dessa
resurser på de små inkomsttagarnas bekostnad,
inte genom att man —• som herr
Ericsson sade — tar mer och mer i indirekt
skatt genom en fortgående stegring
av omsättningsskatten eller andra
punktskatter. Enligt vår mening måste
skattepolitiken utformas så att en långt
större del av statens inkomster än som
nu är fallet tas direkt ur produktionen.
Vi måste lotsa betydande resurser förbi
de privata monopolens kassavalv och
använda dessa för de uppgifter en stat
som den svenska bör genomföra.

Vi anser också att de stora förmögenheterna
och de verkligt stora inkomsttagarna
bör få svara för en större del
av skattebördan än vad de gör i dag. Högern
har — delvis på samma linje är
ju även folkpartiet — lagt fram motioner
om att sänka skatterna och förändra
skatteskalan. De vill minska statens
inkomster i direkt skatt med enligt egna
beräkningar 265 miljoner kronor. De
skatteskalor som högern föreslår är så
konstruerade att det i huvudsak blir skattelättnader
för folk med inkomster mellan
30 000 och 75 000 kronor eller däröver.

Om vi då slår upp årets statsverksproposition
skall vi finna, att av omkring
4 miljoner inkomsttagare bara 150 000
tjänar mera än de inkomstsiffror jag
nämnde. Det är alltså 150 000 människor
i hela landet som är så högt avlönade,
och till dessa vill högern generöst dela
ut 265 miljoner kronor. Det är väl om
något en skattedemagogi, som jag tycker
att i varje fall arbetarrörelsen på allt
sätt bör avslöja, inte minst inför höstens
val. Det låter så vackert att tala om
sänkta skatter, och det är alltid tacksamt,
om man inte samtidigt upplyser om att
det gäller skattesänkningar för de rika
och inte för dem som verkligen behöver
skattesänkningar.

Det finns flera områden där man kan
ta ut högre skatter utan att det på något
sätt skulle försvaga den svenska ekonomien
och utan att det skulle behöva
drabba de små inkomsttagarna. Jag kan
inte underlåta att återvända till det tema
jag har fört fram vid en råd riksdagar,
nämligen att man måste göra en
översyn av förmögenhetsbeskattningen
och höja skatten framför allt för de stora
förmögenheterna. Vi har också presenterat
en skatteskala. Jag skall dock inte
uppehålla mig vid den för ögonblicket. Vi
har i vår motion hänvisat till den.

Under hela 1950-talet, när skattestegringen
har varit nästan oavbruten för
vanliga inkomsttagare, har förmögenhetsägarna
fått lindringar i beskattningen.
Det har skett i omgångar. Det skattefria
beloppet har höjts, och uttagningsprocenten
har sänkts, men även på annat sätt
har man gjort det lindrigare för de stora
förmögenhetsägarna. Jag erinrar bara om
att vi enligt 1960 års taxering i runt tal
hade 33 000 miljoner kronor i taxerade
förmögenheter. Av den summan levererades
215 miljoner kronor till staten. Av
33 000 miljoner! Vanliga inkomsttagare
får ju betala 25—30 procent i skatt. Förmögenheterna
slipper undan med i genomsnitt
0,6 procent i skatt. Är det någon
här som verkligen tycker att det
är ett oblygt och orimligt förslag när vi
begär att skatteskalan skall justeras så
att den stannar vid i genomsnitt 2 procent?
Det skulle innebära många hund -

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

ra miljoner kronor i nya inkomster för
statskassan.

Se på bolagsskatten! Sverige tillhör de
länder som har den mest generösa lagstiftningen
beträffande bolagen. Jag erinrade
om — jag tror det var i remissdebatten
— att medan USA redovisar att
bolagen får stå för 28 procent av statsbudgetens
inkomster, så betalar bolagen
i Sverige ungefär 5 procent. Då klagar
det s. k. näringslivet och begär lättnader
i beskattningen! I högermotionen
sägs att vi framför allt måste lägga om
en skattepolitik som belastar företagen.
Finansministern sade i en diskussion för
några veckor sedan i andra kammaren,
att medan bolagen under den sista tioårsperioden
har haft sin skatt praktiskt
taget oförändrad — det rör sig om cirka
1 000 miljoner kronor om året både
1950 och 1960 — har vanliga inkomsttagares
skatteutgifter tredubblats.

Enligt statsverkspropositionens siffror
låg bolagens taxerade vinster bara 5 procent
över 1951 års nivå, men vi vanliga
människor var i genomsnitt 79 procent
högre taxerade än vi var 1951. Det är
dessa uppenbara orättvisor på beskattningens
område som det parti jag representerar
vill rikta uppmärksamheten på
och som vi vill avlägsna. Vi har också
i en särskild motion, som kommer upp
till behandling i annat sammanhang, påvisat
nödvändigheten av en annan fördelning
av skattebelastningen mellan
stat och kommun. I det fallet är jag överens
med herr Bengtson. Det måste åstadkommas
en omfördelning av skattebördan,
då ju som bekant för alla vanliga
inkomsttagare, d. v. s. personer med inkomster
upp till mellan 20 000 och 25 000
kronor, den kommunala beskattningen utgör
den drygaste andelen.

Herr talman! Jag skall nöja mig med
detta och ber att få yrka bifall till motion
nr 729 i denna kammare.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! I anslutning till det nyss
hållna anförandet kan jag inte motstå
frestelsen att fästa kammarens uppmärksamhet
på ett uttalande i den motion, på

vilken herr öhman stödde sitt inlägg,
ett uttalande som enligt min mening i
fråga om politisk fördomsfrihet måste anses
stå ovanligt högt. I denna kommunistisk
motion heter det följande, vilket
herr Öhman delvis upprepade i sitt
anförande:

»Enligt 1960 års taxering uppgick de
samlade beskattningsbara förmögenheterna
till 33 235 miljoner kronor, och för
detta jättebelopp betalas i statlig förmögenhetsskatt
endast 215 miljoner kronor.
För att illustrera hur orimlig en sådan
skatteavvägning är behöver man endast
göra följande räkneexempel: antag att
avkastningen på förmögenhetssumman
genomsnittligen är så låg som 5 procent
(i de allra flesta fall är den väsentligt
högre) så ger den förmögenhetsägarna i
runt tal 1 600 miljoner om året i inkomster.
Därav betalas 215 miljoner kronor i
skatt. Inte mindre än 1 385 miljoner kronor
av den arbetsfria inkomsten plus
den ograverade förmögenheten återstår.»

Jag går ut ifrån, att kammarens ledamöter
redan har observerat, att motionären
alldeles synes ha förbisett det förhållandet,
att vi även har en inkomstbeskattning
i Sverige vid sidan av förmögenhetsbeskattningen.
Jag skulle sålunda
vilja fråga honom: Om man även
tar i betraktande inkomstbeskattningen,
hur mycket skulle då blir kvar av summan
1 385 miljoner kronor, alltså av »den
arbetsfria inkomst» som skulle återstå
enligt herr öhmans uttalande? I det sammanhanget
vill jag erinra om det bekanta
förhållandet att åtskilliga förmögenhetsägare
som bekant betalar intill 80 procent
i skatt. Jag avvaktar med intresse
ett svar på min fråga.

Herr öhman talade i sitt anförande
någonting om »skattedemagogi, som bör
avslöjas inför höstens val». Jag ifrågasätter,
herr talman, huruvida inte detta
uttalande lämpligen skulle kunna appliceras
på motion nr 729 i denna kammare,
undertecknad bl. a. med herr öhmans
namn.

Ilcrr ÖHMAN (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag är mycket tacksam
för att herr Hagberg hade vänligheten

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

att läsa upp detta avsnitt ur motionen.
Hans argumentering förändrar ingenting
i fråga om sanningshalten av vad jag har
skrivit.

Vi talar, herr Hagberg, om förmögenhetsbeskattningen,
och de siffror vi har
anfört är obestridliga. Vi har t. ex. sagt
att 5 procents avkastning är en mycket
låg sådan, och det tror jag att herr Hagberg
måste instämma i. Men om man
har en förmögenhet på en miljon eller
mer och dessutom har inkomst av tjänst,
så är det väl självklart att inkomsten av
tjänst skall beskattas i vanlig ordning.
Denne förmögenhetsägare får ju lov att
leva, liksom andra människor, på det han
kan förtjäna på sin tjänst, det må vara
hur mycket som helst. Vi har ju fastställt
skatteskalor för inkomstskatt.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Så lätt går det nog inte,
herr öhman, att slippa ur den här situationen! Jag

vill än en gång fästa uppmärksamheten
på att herr öhman skrivit att av
det där beloppet 1 600 miljoner kronor
betalas 215 miljoner i skatt — det står
inte i förmögenhetsskatt utan i skatt —
och det står att »inte mindre än 1 385
miljoner kronor av den arbetsfria inkomsten
plus den ograverade förmögenheten
återstår».

Herr ÖHMAN (k) kort genmäle:

Herr talman! Menar då herr Hagberg
att den som har förmögenhet inte kan
leva på sin inkomst av tjänst?

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Då riksdagen under förra
året genomförde ortsavdragshöjningen,
yttrade bevillningsutskottet i sitt betänkande
nr 79, att en dylik reform
framstod för utskottet såsom en av de
mest angelägna inom den direkta beskattningens
område, inte minst med
hänsyn till att densamma är ägnad att i
särskilt hög grad lätta skattetrycket för
de mindre inkomsttagarna. Beslutet som

följde innebar ett slopande av ortsgrupperingen
och en höjning av ortsavdragen
med 250 kronor för ensamstående
och 500 kronor för gift skattskyldig
till 2 250 kronor respektive 4 500
kronor.

Så långt var allt gott och väl, men
samtidigt höjdes omsättningsskatten, så
att ett stort antal gifta inom den tidigare
högsta ortsgruppen fick en skattehöjning
i stället för en skattelättnad.
Detta förhållande observerades av såväl
högerpartiet som folkpartiet redan
vid reformens genomförande, men framstötar
för att ändra detta förhållande
blev inte beaktade, utan avvisades. Vi
återkommer i år med förslag till höjningar
av ortsavdragen med 200 kronor
för gifta, d. v. s till 4 700 kronor, och
med 100 kronor, d. v. s. till 2 350 kronor,
för ogifta skattskyldiga. Men även i år
avvisas förslaget, trots att bevillningsutskottets
majoritet framhåller att vissa
skäl kan anföras för en ytterligare höjning
av ortsavdragen.

Motiveringen för avstyrkandet är tvåfaldig.
Dels hänvisar man till skattebortfallet,
som för helt år beräknas till 135
miljoner, däri inberäknat kompensationen
till kommunerna som kommer att belasta
staten, och dels hänvisar man till
att ytterligare förändringar beträffande
ortsavdragen bör anstå till dess att allmänna
skatteberedningens arbete fullgjorts.

Till detta vill jag framhålla, vad det
första skälet beträffar, att varje form
av skattelättnad givetvis innebär skattebortfall,
men att vi tagit hänsyn till den
saken i vårt budgetalternativ och sålunda
visat att reformen inte behöver avvisas
av statsfinansiella skäl.

Det sista argumentet, hänvisningen till
allmänna skatteberedningen, torde, tilllåter
jag mig konstatera, endast vara ett
svepskäl. Vid ortsavdragsreformen 1961
hänvisade man inte till beredningen,
och då gällde det ändå betydligt större
belopp.

Angående ensamstående skattskyldig
med barn under 16 år gäller numera
beträffande ortsavdrag och skatteskalor
samma regler som för gifta skattskyldiga.

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

Men då yngsta barnet fyllt 16 år inträder
en skatteskärpning dels genom att
försörjaren förlorar det högre ortsavdraget
och dels genom att vederbörande
mister rätten att beskattas enligt den
förmånligare skatteskalan. Dessutom
försvinner barnbidraget och en del andra
sociala förmåner, knutna till samma
åldersgräns. Detta kan bli nog så betungande,
då skolgången för många ungdomar
fortsätter upp i 20-årsåldern. Vi
anser därför att ortsavdraget i dessa fall
bör höjas med 50 procent till dess barnet
fyllt 19 år.

Reservanternas förslag enligt reservation
IV innebär alltså att ortsavdraget,
som sänkes från 4 500 kronor, då
barnet fyllt 16 år, till 2 250 kronor, ökas
med 50 procent, d. v. s. till 3 375 kronor,
under tiden barnet är 16—18 år.

Med samma motivering anser reservanterna
i reservation V att ensamstående
skattskyldig med hemmavarande
barn skall beskattas enligt den för
gift skattskyldig gällande skatteskalan
intill dess barnet fyllt 19 år, under förutsättning
att barnet ej har egen inkomst.
Man skulle kunna tycka, att detta
är en reform som alla skulle kunna
samlas kring. Utskottet har också skrivit
mycket välvilligt, och man blir närmast
förbluffad över att utskottets yttrande
utmynnar i en hemställan om avslag.

I reservation X, som gäller ett förslag
som framförts i motioner av herrar
Schött och Magnusson m. fl. om indexreglering
av ortsavdrag och skatteskalornas
skiktintervaller, liar begärts en
utredning. Ärendet var uppe till behandling
vid fjolårets riksdag och avslogs.
I år avstyrker utskottsmajoriteten
utredningsförslaget på ungefär samma
grunder som förut. Man erkänner att
det skulle vara av stort värde, om inträffande
förändringar i penningvärdet automatiskt
kunde beaktas vid beskattningen.
Man resignerar emellertid inför svårigheterna,
och då man inte själv kan
finna en framkomlig väg, avstyrker man
förslaget om utredning.

Herr talman! Det är väl i sådana fall,
då vi inte riktigt är säkra på utform -

ningen av en ny reform, som vi både vill
ha och bör få en utredning. Speciellt i
detta fall, där vi till synes är överens
om att det skulle vara av stort värde att
inträffande förändringar i penningvärdet
automatiskt kunde beaktas vid beskattningen,
förefaller det märkligt att
utredningsyrkandet avvisas.

I reservation III hemställer reservanterna,
att riksdagen måtte besluta att
för äkta makar fastställa en skatteskala
med mjukare övergång från det proportionella
bottenskiktet och med en väsentligt
högre tudelningsgräns än vad
som beslöts vid 1961 års höstriksdag.
Enligt reservanternas mening var det ett
väsentligt fel i de skatteskalor som
genomfördes hösten 1961, att progressionen
skärptes beträffande beskattningsbara
inkomster närmast över 6 000 kronor
för ensamstående och 12 000 kronor
för gifta. Vi anser att en viss reducering
bör göras och finner därför förslaget
till andra skatteskalor i motioner
av herrar Hagberg och Heckscher
väl motiverat. De skalor vi förordar
skulle dessutom innebära att gränsen
för tudelningsprincipen reellt skulle höjas
från 25 000 kronor till något över
40 000 kronor. Vi vidhåller vår uppfattning
att tudelningsprincipen borde genomföras
över hela fältet, och högerpartiet
kommer att fortsätta sitt arbete i
denna riktning. För närvarande är vi
emellertid beredda att nöja oss med den
förbättring i detta avseende, som blir
resultatet av de skatteskalor vi föreslagit.
Lättnaden i statsskatten vid genomförandet
av reservanternas förslag skulle
uppgå till cirka 265 miljoner kronor för
helt år och i det väsentliga komma gifta
skattskyldiga till godo.

Reservation VI avser en mot ortsavdragshöjningen
svarande uppräkning
av avdrag för ensamstående barnförsörjares
underhållsbidrag till icke hemmavarande
barn. Avdraget uppgår för närvarande
till 1 000 kronor, och höjningen
föreslås med till 200 kronor avrundat
belopp, eller till 1 200 kronor. Reservanterna
finner en sådan höjning rimlig
och mycket väl motiverad.

Reservation VII innebär bifall till

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, in. m.

motioner av herrar Hagberg och Heckscher
med yrkande om att ortsavdragen
skall höjas för ålders- och invalidpensionärer
med sådana belopp att ortsavdragen
för dessa kommer att uppgå till
3 600 kronor för ensamstående pensionär,
6 000 kronor för makar av vilka en
är pensionär och 7 200 kronor för makar
som båda är pensionärer. Även folkpartiet
och centerpartiet har tagit upp
denna fråga. Ett väsentligt motiv för
vårt förslag är att det både ur sociala,
medicinska och andra synpunkter är
lämpligt att stimulera pensionärer till
att skaffa sig extra inkomster. Nu gällande
regler inverkar oförmånligt på
arbetsviljan.

Det extra avdrag på 3 000 kronor utöver
ortsavdraget, som nu får göras av
pensionär vars inkomst helt eller som
det heter till huvudsaklig del utgöres av
folkpension, minskas kraftigt, om pensionären
skaffar sig inkomster utöver
pensionen. Samtidigt reduceras det kommunala
bostadstillägget. Behållningen
av den extra inkomsten blir därför ofta
ytterst obetydlig, i vissa lägen mindre
än en femtedel. En sådan ordning är
mycket otillfredsställande både för åldringarnas
och för samhällets del i ett
befolkningsläge då antalet åldringar
snabbt växer och då deras insatser behövs,
så länge de orkar och vill skaffa
sig sysselsättning.

Herr talman! Med detta inlägg ber
jag att få yrka bifall till de reservationer
som är knutna till bevillningsutskottets
betänkande nr 45 och som har herr
Hagberg som första namn.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Jag är alldeles på det
klara med att det vid det här laget i debatten
är omöjligt att undvika upprepningar,
och jag ber herr talmannen ha
överseende med mig, då jag kommer att
misslyckas i mina försök härvidlag.

I reservation II vid betänkandet —
reservanter är folkpartiledamöterna i
utskottet — föreslås vissa förändringar i
skatteskalorna. Avsikten härmed är att
minska den enligt reservanternas me -

ning alltför branta stegringen av marginalskatterna
för inkomstskikten ovanför
den proportionella delen. För gift skattskyldig
trefaldigas för närvarande marginalskatten
inom en kort inkomstintervall
och stiger från 10 procent vid
en taxerad inkomst strax under 20 000
kronor till 30 procent vid en taxerad inkomst
över 25 000 kronor.

Argumenten för reservanternas förslag
är så väl kända och förslaget som
sådant så rimligt att jag inte behöver
upprepa dem, i synnerhet som de berörts
tidigare här i dag. Låt mig hänvisa
till motionen II: 417 och till reservation
II vid utskottets betänkande! Låt mig
vidare endast nämna, att bevillningsutskottet
om de här föreslagna skatteskalorna
vid fjolårets höstriksdag uttalade,
att de ur teknisk synpunkt finge anses
äga vissa företräden framför de som föreslagits
i den då föreliggande propositionen.
De skulle bland annat, sades
det, ge en jämnare stegring av skattesatsen
vid stigande inkomster. Bevillningsutskottets
ordförande kallade här i
dag nu gällande skalors svagheter för
» skönhetsfläckar».

Jag yrkar bifall till reservationen II.

I reservation VIII föreslår samma reservanter,
att riksdagen med anledning
av motioner av herr Eric Peterson m. fl.
i första kammaren och herrar Carlsson
i Huskvarna och Carlsson i Tibro i andra
kammaren måtte hos Kungl. Maj:t
anhålla om skyndsam utredning och
förslag till en särskild höjning av de
skattefria bottenavdragen för folkpensionärer,
så att smärre inkomster vid
sidan av folkpensionen blir i ökad utsträckning
skattefria.

Även detta problem har tidigare berörts
här i debatten, och argumenteringen
är så känd och jag skulle tro i
så stor utsträckning accepterad, att jag
kan inskränka mig till att yrka bifall till
här ifrågavarande reservation, vilken
har samma kläm som nyss åberopade
motioner.

Herr Lundström från mitt parti har
förut också berört detta problem i sitt
anförande. Låt mig endast tillägga att de
folkpensionärer som har en liten in -

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, in. m.

komst vid sidan om pensionen har ett
alldeles särskilt marginalskatteproblem.
Det är nämligen så att de inte bara får
skatta för extra inkomster, utan deras
bostadsbidrag, som är inkomstprövade,
kan komma att reduceras.

Det finns alltså, herr talman, stor anledning
att undersöka detta folkpensionärsproblem,
och det bör kunna ske,
menar vi, oberoende av skatteberedningen.
Man bör genom denna eller någon
annan utredning även kunna åstadkomma
den av bevillningsutskottets ordförande
efterlysta rättvisan vid beskattningen
av folkpensionärerna. Det finns
nämligen folkpensionärer, det har han
rätt i, som har höga inkomster vid sidan
om folkpensionen.

I fråga om ortsavdragen för ensamstående
skattskyldig med hemmavarande
barn — vilken fråga också berörts
tidigare här i debatten — gäller för närvarande
att en till beloppet betydande
skatteskärpning inträder, då det yngsta
hemmavarande barnet passerar 16-årsgränsen.
Barnförsörjaren förlorar då —
som tidigare här sagts — inte blott det
högre ortsavdraget och den förmånligare
skatteberäkningen i fråga om skatteskala,
utan går dessutom förlustig det
allmänna barnbidraget och kanske en
hel del andra sociala förmåner. Även
om barnbidraget inte sällan ersättes av
studiebidrag under några år, kan den
ekonomiska påfrestningen bli mycket
kännbar. Det bör beaktas att också rätten
till ett flertal socialförmåner är beroende
av förekomsten av hemmavarande
barn under 16 år, som herr Yngve
Nilsson nyss påpekat. Därtill kommer
att den nu ifrågavarande kategorien
skattskyldiga till största delen består av
ensamma mödrar, vilka ofta lever under
pressande ekonomiska förhållanden.
Detta är ett tryck på dem. Det skulle nu
enligt bevillningsutskottets ordförande
betyda, att redan tidigare vidtagna åtgärder
för att lätta bördorna för ensamstående
mödrar inom nuvarande åldersgräns
i fråga om barnen haft god effekt,
eftersom svårigheterna är så kännbara
när det gäller åldrarna mellan 16 och
19 år. Detta kunde kanske också sägas,

men de av reservanterna nämnda förhållandena
är i alla fall för närvarande
gällande.

Enligt vår mening talar starka skäl för
åtgärder som bidrar till att mildra den
faktiskt skarpa övergången i och med
att yngsta barnet fyllt 16 år. Sådana åtgärder
ter sig än mer naturliga mot bakgrunden
av att barnets skolgång numera
i stor utsträckning fortsätter efter 16-årsåldern, vilket gör att den ensamstående
moderns eller faderns försörjningsbörda
gentemot barnet är lika stor som
före barnets 16-årsålder.

Reservanterna föreslår här att ortsavdraget
som ett första steg i en fortsatt
reform höjes med 50 procent till dess
barnet fyllt 19 år. Som villkor bör givetvis
gälla att barnet inte självt påföres inkomstskatt
och är hemmavarande.

Jag yrkar bifall till den med IV betecknade
reservationen.

Slutligen, herr talman, ber jag att få
instämma i yrkandet om bifall till reservation
V. I den föreslås att ensamstående
skattskyldig med hemmavarande
barn skall beskattas enligt den för gift
skattskyldig gällande skalan intill dess
barnet fyllt 19 år och icke påförts inkomstskatt.
Det rättvisa i en sådan förändring
av beskattningen för dessa medborgare
är så påtaglig att ingen ytterligare
argumentering torde erfordras —
flera talare har f. ö. berört detta förhållande.

Jag yrkar alltså bifall, herr talman,
också till reservation V.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
mig vid de olika reservationerna, utan
jag skall bara med några korta ord anföra
några synpunkter på den ekonomiska
utvecklingen här i vårt land.

Vi vet ju att vårt lands utveckling har
varit mycket gynnsam — inkomsterna
har flödat och det har gjorts förbättringar
på alla områden under en lång
följd av år. Men samtidigt med detta
penningflöde försämras den svenska valutan
år från år, och följden av det hela
blir att den svenska kronans köpkraft
blir svagare och svagare.

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

Det har t. ex. här talats om att produktionsökningen
under det gångna året
gav 4 procent. Om vi ser på den uppgörelse,
som i år träffats på löneområdet,
innebär den ju en löneökning med
i genomsnitt 10 procent. Jag kan aldrig
tänka mig, herr talman, att man kan
upprätthålla ett fast penningvärde, om
man år efter år gör större utgifter än
som motsvaras av produktionsökningen.
Jag tror att detta iir en ganska farlig utveckling.
Den påskyndar inflationen —
den saken är klar — och det blir en stadigvarande
försämring.

Jag skulle därför nu liksom så många
gånger förut vilja ställa frågan: Skulle
det inte vara rimligt, att man i stället för
dessa uppgörelser om ständiga prisstegringar
och löneökningar på arbetsmarknaden
skulle kunna göra som exempelvis
Schweiz, nämligen åstadkomma ett prisoch
lönestopp på rimliga villkor?

Detta har man inte velat vara med om.
Men är det inte så, herr talman, att har
man tagit ut allt som finns att ta i ekonomiskt
avseende, så måste man göra en
vändning? Och den vändningen tycker
jag att man skall göra på ett sådant sätt
att den länder till gagn för båda parter.

Det kan inte hjälpas, men jag måste
ställa frågan till regeringen, om den tror
att den gynnsamma utveckling som vårt
land haft kommer att fortsätta för all
framtid. .lag anser nog att regeringen
bör bedöma det hela litet mera ur den
synpunkten och se till att det vidtas åtgärder
i rätt tid. Det skulle vara alltför
blåögt att tänka sig, att det aldrig mer
kommer att bli några depressionstider,
att produktionsökningen ständigt skulle
vara i stigande och att vi kan öka lönerna
utan någon fara för stegrade priser.

Sedan skulle jag, herr talman, vilja
tala om för herr öhman vad prisstegringen
kan innebära för ett litet jordbruk,
men jag skall vänta något härmed.

Man har nog inte någon nytta enligt
min mening av att fortsätta på den väg
man nu har beträtt. Det torde väl ligga
i hela svenska folkets intresse att försöka
åstadkomma en stabilisering på vår
marknad både åt det ena eller andra

hållet. Jag tror inte att vi närmast kommer
att mötas av en ytterligare uppgång
av konjunkturen. Snarare kommer motsatsen
att inträffa. Den största risken
ligger i löneutvecklingen, om vi får till
stånd en anslutning till den gemensamma
marknaden. Om vi jämför löneutvecklingen
i andra länder med löneutvecklingen
här i vårt land, kan vi visserligen
i samband därmed konstatera
att produktionsökningen i Sverige ligger
i toppen, men, herr talman, det är inte
alldeles säkert att vi kan fortsätta att
sälja våra produkter med de höga framställningskostnader,
som betingas av den
löneutveckling vi liar i vårt land.

Jag anser att det därför hade varit
önskvärt att man åtminstone från regeringens
sida hade lämnat en redogörelse
för hur regeringen bedömer situationen.
Har man den uppfattningen, att vi inte
alls riskerar någon nedgång i konjunkturen
utan snarare en höjning, är det
klart att vi kan fortsätta att handla som
vi gjort. Jag tror emellertid, att utvecklingen
säkert kommer att undergå förändringar.
Så länge det fortfarande råder
oro i vissa delar av världen och man
gång efter annan kan befara att ett krig
kan bryta ut, kan väl prisutvecklingen
bestå, men om den allmänna politiska
situationen skulle förbättras är det möjligt
att vi nödgas ta under omprövning
om vi kan behålla en hel del av de mycket
värdefulla förmåner, som våra inbyggare
nu har. Det är inte säkert att
vi bör följa det råd som herr öhman gav,
nämligen att man skulle konfiskera kapitalet
i landet. Det är klart att man väl
skulle kunna leva något år på detta kapital,
men även kapital brukar ta slut.
Jag tror därför inte att denna rekommendation
är någonting att ta fasta på.

Enligt min mening bör man följa den
gamla regeln, att när inkomsterna är
goda bör man spara något för sämre tider.
Under en lång tid har det svenska
statsverket haft flödande inkomster, men
man gör också nya utgifter på olika områden.
Jag vill inte göra gällande, att
många av dessa inte skulle vara berättigade,
men man hade kanske kunnat vänta
med dem och sett tiden an.

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

Varken löntagare eller näringsidkare
kan väl egentligen vinna någonting på
uppgörelser av det slag, som man numera
träffar för varje år. Enligt mitt sätt
att se vore det mycket förnämligare och
klokare att i stället söka nå en överenskommelse,
som innebär att prisstegringarna
hejdades och priserna hölls på en
nivå som ingen behövde förlora på.
Trots den starka löneökning, som nu har
skett, torde knappast arbetarna ha fått
någon större ökning av sina reella inkomster.
Inkomsthöjningen uppslukas av
de ökade kostnader, som måste följa i
spåren.

Herr öhman anförde, att de anställdas
merinkomster på det sättet försvann helt
och hållet. Jag vill tala om för herr Öhman,
att jag själv har ett litet jordbruk
med två anställda under hela året och
en anställd under halva året, nämligen
under sommarmånaderna. Vi vet att det
enligt avtalet kan uttagas 2 000 timmar
per man och år. Min fasta personal utför
alltså cirka 5 000 arbetstimmar årligen.
En löneökning med 80 öre per timme
medför en merutgift för mig av 4 000
kronor. Härtill kommer kostnader för
ATP och sjukförsäkringen, som medför
en ytterligare utgift av 1 200—1 500 kronor.
Herr öhman förvånade sig över att
man ökade priserna, men på vad sätt
skall man kunna täcka dessa merutgifter
om inte priserna får stiga?

I tidningarna har det klankats mycket
över att mjölken är så dyr. Jag kan
tala om för er, mina damer och herrar,
att vi, som lämnar mjölk till det mejeri
jag tillhör, fick ett halvt öre mindre per
liter för den gångna månaden än vad vi
fick motsvarande månad förra året. Om
priserna stegras mindre än hela löneökningen
är det producenten inom jordbruket
som får sitta emellan.

I en interpellation för en kort tid sedan
i riksdagen har vi efterlyst inkomstberäkningarna
på jordbrukets område.
Man gör ju i olika sammanhang gällande,
att man bör granska inkomstutvecklingen
inom jordbruket. Vi har ännu
inte fått uppgifter om prisutvecklingen
under 1960. Uppgifterna ligger hos lantbruksstyrelsen.
Det skulle vara av intres -

se att fortast möjligt få besked om inkomster
och utgifter för jordbruket. Därigenom
skulle man nog åtskilligt kunna
modifiera den föreställning, som många
har om att jordbruket skulle vara så
lukrativt.

Jag tror man skall vara försiktig när
det gäller att planera för framtiden. Den
enskilde mannen i ledet får göra en beräkning
av vad han har råd med, och
jag tror att detsamma borde gälla regeringen,
så att den inte gång efter annan
kommer och säger att vi måste öka skatterna
— även om man inte direkt ännu
vågat sig på att öka de direkta skatterna,
så har man alltid möjligheten att ta ut
högre omsättningsskatt.

Vi hörde de siffror, som ordföranden
i bevillningsutskottet anförde om de beskattningar
som sker. Jag antecknade
de mycket intressanta siffror, som han
drog fram, och jag betvivlar inte att de
stämmer. Men när man ser vilka väldiga
summor detta blir kan man fråga
sig: Finns det över huvud taget någon
möjlighet att i fortsättningen kunna ytterligare
öka skattebördan? Jag tror att
vad svenska folket kräver är i stället att
få en skattesänkning. En sådan kan man
åstadkomma endast om man spar på utgifterna.

Kanske här ställs frågan: Vilka utgifter
skall man spara?

Ja, det kan vara svårt att ange dem
så här i en hast. Men nog har vi en hel
del utgifter, som vi åtminstone kunde
titta över. Jag tänker på att man fortfarande
är ganska generös när det gäller
bostadsbyggen. Där skulle man säkert
kunna spara ihop åtskilliga miljoner.
Och det finns säkert andra områden där
jag tror man skulle kunna få en minskning
på de statliga utgifterna.

En sak måste man ju vara på det klara
med: Kan man inte minska på utgifterna,
så kan man heller inte minska på
skattebördan. Statsmakterna måste kunna
finansiera sin verksamhet, och vi vet
alla vad det kostar med sjukhus och skolor
och allt. Det går till väldiga summor.
Jag tror att här föreligger starka skäl
för att snarast möjligt göra en översyn
och lämna riksdagen en fullständig re -

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m.
dogörelse ifrån regeringens sida på hur
den tänker finansiera det hela för framtiden.

Vi har sett att det finns skilda meningar
om beräkningen av inkomsterna.
Finansministern beräknade överskottet
till 400 miljoner, medan andra fått fram
andra siffror på vad överskottet skulle
bli. Jag tror snarast att de senare, högre
siffrorna kommer att visa sig vara de
rätta.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
tiden längre. Jag har med detta bara velat
säga: Vi bör nog inte uteslutande ha
den tanken inom oss, att den gynnsamma
utvecklingen i vårt land kommer att
fortsätta framdeles. Vi bör nog fundera
över om vi har sådana inkomster, att vi
kan klara oss även om det skulle inträda
en lågkonjunktur.

Herr NORDENSON (h):

Herr talman! Det är med tvekan som
jag tar till orda så här sent i debatten.
Dels har den dragit långt ut på tiden,
och dels avser jag att uppehålla mig i
första hand vid det allmänna, inledande
avsnittet i proposition 150 angående den
ekonomiska politiken och mindre beröra
de direkta bevillningsärendena. Det är
också så, att jag närmast avser att dröja
vid vad som inte står i propositionen.

Departementschefen talar om en relativt
god balans i vår ekonomi, och jag
tror att man i rent teknisk mening kan
hålla med honom. Men detta kan skapa
det felaktiga intrycket, att vår ekonomi
karakteriseras av stabilitet. Om jag, som
många andra, utgår ifrån att målet är
inte bara full sysselsättning, balans i utrikesbetalningarna
och en rimlig tillväxt
på längre sikt, utan också ett stabilt
penningvärde, så har vi inte för
närvarande en stabil ekonomi.

Det största problemet, såvitt jag förstår,
som vi för närvarande har att tackla
gäller kostnadsutvecklingen och kostnadsinflationen.

Det är intressant att konstatera, att
finansministern själv i sin proposition
säger, att i den mån som generaliserande
omdömen om den allmänna inter -

nationella utvecklingen kan göras, synes
den ekonomiska politiken i flera av de
kontinentaleuropeiska länderna alltjämt
på kort sikt domineras av farhågor för
en inflationistisk utveckling, speciellt
det stigande trycket från kostnadssidan.
Det betyder att vi i stigande utsträckning
måste räkna med att kostnadsutvecklingen
i andra länder inte kommer
att förlöpa okontrollerad.

Därmed står löneutvecklingen i förgrunden.
Här har tidigare i dag gjorts
en karakteristisk av denna utveckling.
Det är i korthet så att vi under två år
haft cirka tio procent höjning av lönekostnaderna,
medan produktivitetsutvecklingen
har varit väsentligt lägre. Jag
anser, herr talman, att jag har rätt att
granska den ekonomiska politiken ur
synpunkten hur man tänker komma till
rätta med det här problemet. Är det då
inte uppseendeväckande, att i denna
proposition, liksom i huvudsak i statsverkspropositionen,
råder en praktiskt
taget fullkomlig avsaknad av varje som
helst lönepolitisk diskussion eller analys?
Därmed har man också resignerat
inför prisstabiliseringsproblemet.

Jag vet inte om detta går tillbaka på
den omhuldade tesen om arbetsmarknadsparternas
frihet. Jag undrar om inte
denna tes håller på att drivas in absurdum,
när statsmakterna och riksdagen
över huvud taget icke gör dessa frågor
till föremål för diskussion. Det är så
mycket allvarligare, som frågan träder
alltmer i förgrunden. Ett bevis för detta
är, att den s. k. Parisorganisationen
OECD rätt nyligen tillkallade ett antal
sakkunniga för att studera problemet om
de stigande priserna i Europa. Det dokument,
som blev resultatet av de sakkunnigas
arbete, innehåller ganska intressanta
karakteristiker av bl. a. den
svenska lönebildningen.

Låt mig dröja ett ögonblick vid ett
par drag som jag tror är nödvändiga
som utgångspunkt. Vi har stora och
mäktiga organisationer på arbetsmarknaden
med en starkt centraliserad aktivitet.
Det har den konsekvensen, att lönerörelser
på ett område med mycket
stor snabbhet sprider sig över hela löne -

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

området. En annan karakteristisk sak är
dominansen för ackordssystemet inom
den svenska ekonomien och det därmed
sammanhängande förhållandet, att man
i våra avtalsrörelser utgår ifrån de faktiska
förtjänsterna och inte från standardlöner
i avtal.

Därmed ställs löneglidningen i blickpunkten.
Dess betydelse blir mycket
stor. Oavsett om man kan ge mera nyanserade
analyser och förklaringar till
löneglidningen är det väl klart att denna
i mycket stor utsträckning sammanhänger
med förhållandet mellan tillgång
och efterfrågan av arbetskraft på olika
områden. Uppstår det arbetskraftsbrist
på ett område, så tenderar löneglidningen
att bli kraftig. Men, ärade kammarledamöter,
erfarenheterna visar också
att det inte är den genomsnittliga löneglidningen,
som blir bestämmande för
den kommande löneutvecklingen, utan
att det är löneglidningen inom det område,
där den är som starkast och som
karakteriseras av den största arbetskraftsbristen
som blir riktgivande. Detta
innebär, att det inte är tillräckligt för
att komma till rätta med detta problem
att tala om en genomsnittlig balans i vår
samhällsekonomi.

För övrigt kan jag parentetiskt fästa
uppmärksamheten på att detta förhållande
gör oss speciellt känsliga för utlandskonjunkturerna,
nämligen på det
viset, att när det är goda exportkonjunkturer
så tenderar arbetskraftsknapphet
att uppkomma inom exportindustrierna.
Detta ger i sin tur upphov till
löneglidning, och denna blir normerande
för den övriga arbetsmarknadens lönenivå.
Goda exportkonjunkturer leder
då till lönestegringar, men vikande exportkonjunkturer
har inte motsvarande
inflytande i lönesänkande riktning.

Vad innebär nu detta för den ekonomiska
politiken? Jo, det allmänna kravet
att man bör försöka undvika överskottsefterfrågan
i samhället är bara en
första hållpunkt för den ekonomiska politiken.
Vi måste ha en mera differentierad
syn. Det förefaller vara särskilt viktigt
i dagens läge, när situationen präglas
av en stark splittring med avmatt -

ningstendenser, men också med kvarblivande
arbetskraftsbrist på vissa områden.

Man måste därför sträva efter balans
på alla områden. Mot den bakgrunden
kan jag acceptera och finna det i hög
grad vettigt med s. k. rörlighetsstimulerande
åtgärder i syfte att utjämna
överskotts- och underskottssituationer på
arbetsmarknaden.

Låt mig emellertid fästa särskild uppmärksamhet
på den betydelse som statens
utgiftspolitik har. Den bör syfta
inte enbart till en utjämning säsongmässigt
i tiden, utan också till att verka
utjämnande mellan olika branscher och
områden. Tar man upp detta problem
finner man att redovisningen av budgetsituationen
är ytterst otillfredsställande.
Jag frågar mig, om det över huvud taget
har någon mening i dagens läge att
diskutera smärre förändringar i budgetbalansen
totalt, när vi inte vet något om
budgetens sammansättning och denna
sammansättnings betydelse för efterfrågan
på olika områden.

Om den offentliga utgiftspolitiken ger
upphov till efterfrågan på resurser där
de redan är knappa, vare sig det gäller
geografiska områden eller branscher, så
hjälper det inte ur kostnadsinflationssynpunkt
hur mycket budgeten än är
överbalanserad. Det går helt enkelt inte
med det underlag vi har att säga något
om budgetens samhällsekonomiska inverkan
ur dessa synpunkter därför att
vi inte får en presentation av budgeten,
som gör det möjligt för oss att bedöma,
huruvida staten ökar arbetskraftsbristen
där den redan finns eller verkar utjämnande.

Jag kan nämna ett — visserligen litet
—• exempel på detta. Kapitalbudgetutgifterna
har stigit på grund av riksdagens
beslut om ökade kapitalinsatser
för exportkreditinstitut och företagskreditinstitut,
men, herr talman, utgifter av
detta slag har inte någon som helst direkt
inverkan på efterfrågan av resurserna
och säger alltså icke någonting om
att budgeten är mer eller mindre expansiv.
Utgifter av denna typ faller inom en
annan kategori än sådana som ger di -

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m.
rekt upphov till efterfrågan på varor,
tjänster och arbetskraft.

Det första steget i en medveten statlig
lönepolitik måste vara att granska
budgetens sammansättning och förändringarna
i denna sammansättning och
inte uteslutande hålla sig till totalbalansen.
I själva verket tror jag att denna
totalhalansfråga kommer att få en minskad
betydelse framöver.

Det räcker emellertid inte att gå så
långt. Även om vi skulle ha en gynnsam
balans på alla områden tyder erfarenheterna
på att vi får lönerörelser utöver
produktivitetsökningen i ett fullt sysselsatt
samhälle. Men även för dessa lönerörelser
anser jag att statsmakterna har
ett ansvar. Det är då naturligt att ett
ögonblick dröja vid skattepolitiken och
anknyta till några av de synpunkter,
som här tidigare har anförts.

Är vår skattepolitik, sådan den i dag
är utformad, ägnad att hålla tillbaka lönekostnadsstegringar
utöver produktivitetsökningen?
Jag tror att man kan svara
nej på den frågan. Den kombination
av hög skattenivå och progressiva skatteskalor,
som vi har, verkar i motsatt riktning.
Vi har nämligen, såvitt jag förstår,
i vårt samhälle inte bara krav på inkomststegringar,
utan också starka krav
på inkomstskillnader, inkomstdifferentiering.
Detta har för övrigt kommit till
uttryck i Landsorganisationens ändring
av beteckningen på sin politik från solidarisk
lönepolitik till s. k. koordinerad
lönepolitik, som just är avsedd att
ge större utrymme åt lönedifferentiering.
Knappheten på högt utbildad arbetskraft
bidrar även till kravet på att vidmakthålla
eller öka löneskillnaderna. Det är
ju meningen att det progressiva skattesystemet
skall verka inkomstutjämnande
mellan olika inkomstklasser. Men har
det verkligen den effekten i dagens
läge? Jag tror att det är tveksamt. Tidigare
analyser av inkomstfördelningen
visar att skattepolitiken har ett rätt
ringa inflytande på inkomstutjämningen
mellan olika inkomstklasser.

Jag ifrågasätter inte nu om skattepolitiken
bör syfta till detta, utan jag
frågar mig bara om den faktiskt gör det.

Jag tror att den för närvarande huvudsakligen
leder till en lönekostnadsstegring
på grund av denna kombination av
hög skattenivå och hög progressivitet.
De som sitter i företagen i dag kan konstatera,
att lönesättningen nu ofta får
göras med hänsyn till att tillgodose kravet
på vad olika löntagare betraktar som
acceptabla löneskillnader och inte bara
med hänsyn till kraven på allmänna
nivåhöjningar. Den omläggning, som har
skett från direkt skatt till indirekt, verkar
väl i rätt riktning, men den har
långt ifrån löst problemet.

Det är ändå ganska anmärkningsvärt
att det i denna diskussion om bevillningarna
inte finns någon redovisning
från regeringens sida av donna aspekt
på den offentliga politiken, och speciellt
skattepolitiken. Det är väl också märkligt
att den störste arbetsgivaren i samhället
helt har undandragit sig varje inflytande
på lönebildningen i vårt samhälle,
lägger sig helt i efterhand och
betraktar sig som en passiv iakttagare
vid de överväganden som bestämmer
vår allmänna lönenivå.

Det råder nu en ganska hög grad av
enighet bland icke-politiska experter om
att statsmakterna måste hålla sig med
någon form av lönepolitik, att detta måste
ingå i den allmänna stabiliseringspolitiken
och i den politik som syftar
till ekonomisk tillväxt.

Vad är då en statlig lönepolitik? Jag
är, herr talman, inte beredd att i detalj
skissera upp riktlinjer för en sådan —-det är en alltför svår och komplicerad
fråga —- men jag vill peka på några komponenter
i en sådan lönepolitik.

För det första bör det finnas ett uttalat
och genomtänkt mål i fråga om
det löneutrymme, som står till buds inför
varje lönerörelse. Detta har ju försökts
tidigare, och jag skall återkomma
till den saken senare.

För det andra bör det klart anges, i
vilken mån den ekonomiska politiken
har utformats och anpassats för att medverka
till att detta mål uppnås. Något
sådant är icke redovisat i vare sig statsverkspropositionen
eller den nu föreliggande
kompletteringspropositionen.

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

Slutligen skall i den offentliga lönepolitiken
ingå åtgärder i syfte att påverka
opinionen och inställningen hos
arbetsmarknadens parter beträffande
vad som är skäligt och samhällsekonomiskt
rimligt vad beträffar den allmänna
lönenivåns utveckling.

Detta tycks nu stöta på patrull i ett
avseende, nämligen — som jag förut
nämnde — den nästan religiösa dogmen
om arbetsmarknadsparternas frihet. Jag
undrar om det inte råder vissa missuppfattningar
om vad man rimligen
skall lägga in i denna frihet. En sak är
att statsmakterna inte intervenerar eller
direkt ingriper i löneförhandlingarna
utan betraktar detta som ett fält för de
fria organisationerna. Men det kan väl
rimligtvis inte innebära att statsmakterna,
och för övrigt den allmänna opinionen
över huvud taget, inte får delta i
diskussionerna —■ varken före eller efter
löneförhandlingarna — om vad som
är samhällsekonomiskt lämpligt och socialt
rimligt.

När man hör uttalanden från våra
mäktiga arbetsmarknadschefer får man
nästan intrycket att det tas illa upp från
såväl Arbetsgivareföreningen som Landsorganisationen
om t. ex. utredningsinstitut
eller andra fristående experter dristar
sig att peka på vad som sannolikt är
löneutrymmet och vad som vore ett samhällsekonomiskt
godtagbart resultat av
löneförhandlingarna. Vi har haft vissa
försök i denna riktning under 50-talet,
då statsmakterna angivit vissa riktlinjer
eller åtminstone riktpunkter för löneutvecklingen.
Det är möjligt att man från
regeringens sida kan säga att detta har
misslyckats. Det har i varje fall inte lett
till något påtagligt resultat.

Men varför har det ej lyckats? Jag
tror att försöken misslyckades därför
att de företogs i en situation, som karakteriserades
av en allmän överskottsefterfrågan,
en efterfrågeinflation inom
vårt samhälle. I ett sådant läge är det
lönlöst med alla rekommendationer.
Men om vi befinner oss i en totalt någorlunda
balanserad utveckling och
samtidigt ser till att det bakom denna
totala balans döljer sig också en huvud 3

Första kammarens protokoll 1962. AV 24

saklig balans inom olika branscher och
geografiska områden, finns det såvitt
jag förstår helt andra förutsättningar att
från statsmakternas sida göra sin röst
hörd och påverka både den allmänna
opinionen och arbetsmarknadens parter.

Jag är medveten om att det är ganska
litet givande att i dag tala om denna
fråga, eftersom vi nyligen haft löneförhandlingar.
Det är emellertid viktigt för
kommande överläggningar i riksdagen
att vi i regeringens bedömningar av det
ekonomiska läget kommer att återfinna
en redovisning från regeringens sida
om hur den ser på löneutvecklingen,
vilka intentioner den har och
vilka åtgärder den är beredd att vidta
för att så långt som möjligt uppnå
dessa. Likaledes är det angeläget att riksdagen
inte betraktar detta område som
tabu, utan att även en opinionsbildning
äger rum i detta hus, som kan påverka
vårt svåraste problem i en så fördelaktig
riktning som möjligt. Arbetsmarknadsorganisationernas
frihet skall helt
visst respekteras men detta får inte tolkas
så att väsentliga samhällsekonomiska
problem får sin lösning försvårad.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Den siste ärade talaren
har tagit upp ett synnerligen intressant
och viktigt spörsmål när det gäller den
ekonomiska politiken. Jag delar nog
hans uppfattning om att vi kanske inte
i dag kan ge oss in på den djupplöjning
på detta område, som ämnet förtjänar,
och vars stora vikt vi väl alla vill
erkänna.

Jag delar också hans uppfattning om,
att från att ha haft en relativt stabilt
ekonomiskt läge under de senaste åren,
så oroas nu självfallet alla av dagens
situation, där man liksom har på känn
att den lönerörelse, som vi nyligen har
lämnat bakom oss, kan förorsaka en
kostnadsutveckling som blir ogynnsam
och som inte går att styra.

Såvitt jag kan förstå har i varje fall
ingalunda de arbetsmarknadsorganisa -

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. n
tioner, som haft med förhandlingarna
att göra, gått vida utöver vad som ändå
skulle ha kunnat tjäna som en riktlinje
för en uppgörelse. Såväl herr Nordenson
som herr Elofsson i Vä anförde att
vi här har haft en produktivitetsökning
på ungefär 4 procent och att vi får ta
emot en genomsnittlig lönehöjning på
ungefär 10 procent. Jag vet inte i vilken
mån man kan vitsorda den senare procentsatsen,
men så mycket är väl känt
att åtminstone de förhandlingar, som
har förts mellan LO och Arbetsgivareföreningen,
har visat att den genomsnittliga
löneökningen för innevarande
år blir 4 procent.

Eftersom vi måste ta hänsyn till hela
lönekvoten måste vi ta med i bilden även
de stats- och kommunalanställda och
med dem inte bara de generella lönclyftningar
som har skett, utan också de
lönegradsjusteringar, som har inträffat.
Gör man det är det mycket möjligt att
man kommer upp till 10 procent.

Det kan emellertid också ligga så till
att det relativt stabila prisläge vi haft
de senaste åren har blivit pressat upp
till sin övre gräns, och i så fall har löneökningarna
nu helt enkelt utlöst ett behov
att täcka in sig för något mer än
lönekostnadernas stegring. Om läget bedöms
så, att vi håller på att råka in i
en inflationistisk situation, höjer man
priserna, och då inte bara i takt med
den ökning av lönerna, som har skett,
utan man försöker också fånga in de
kostnadsstegringar som man tycker sig
se bakom knuten. Följaktligen kan vi få
en kraftigare prisstegring än vad som är
motiverat av lönelyftningen.

Hur man nu skall komma till rätta
med detta spörsmål är det väl ingen som
kan lämna någon patentlösning för. Jag
tyckte mig uppfatta herr Nordenson så,
att han ansåg att samhället borde lägga
sig något mera i själva löneutvecklingen
än vad som är fallet. Jag tror han uttryckte
sig på det sättet, att eftersom
staten ändå är den största arbetsgivaren,
får den inte ställa sig passiv när det gäller
löneutvecklingen i landet. Han uppfattade
det som en anmärkningsvärd
brist i kompletteringspropositionen att

finansministern inte har velat beröra
detta spörsmål.

Jag understryker vad herr Nordenson
var inne på, nämligen att vi från
samhällets sida alltid har ansett att vi
inte, eller i varje fall så litet som möjligt,
skall lägga oss i organisationers
fria spel. Vi har utgått från att de är att
lita på när de sätter sig ner för att förhandla
om lönerna. Jag tror att det vore
en förolämpning att uttrycka sig på
det sättet, att de förhandlare som rör sig
nere på Blasieholmen skulle vara ansvarslösa
inför den ekonomiska politiken
och utsätta samhället för faror. Säkert
är ansträngningarna där stora när
det gäller att få till stånd en löneuppgörelse
som någorlunda passar mot produktionsutvecklingen.
Att tillgripa någon
annan metodik här i landet är väl
ändå mycket svårt.

Herr Elofsson i Vä hade en klarare
text — i varje fall denna gång — än
herr Nordenson, när han helt enkelt sade,
att samhället bör gripa in och dirigera
priser och löner. Det vore en vådlig
utveckling om vi gav oss in på någonting
sådant — och, som sagt, jag kan
i varje fall inte se hur samhället i detta
sammanhang skulle agera på annat sätt
än man nu gör.

Herr Elofsson i Vä framhöll vidare att
staten bör gå före och sänka utgifterna
för att skaffa utrymme för skattesänkningar.
Ja, det är alldeles riktigt att statens
utgiftspolitik är avgörande också
för skattetrycket, och det är naturligt
att man inte kan angripa problemet på
annat sätt. Därom är högern, socialdemokraterna
och herr Elofsson i Vä ense;
jag säger inte centerpartiet utan herr
Elofsson — centerpartiet har nämligen
en annan uppfattning, såsom kan framgå
av dess motioner. Men hur svårt är
det inte, herr Elofsson, att liksom i praktiken
också demonstrera sin egen moral
— i förmiddags voterade vi ju om vissa
statliga utgifter och jag vet inte på vilken
knapp herr Elofsson tryckte, men
jag är ganska övertygad om att han
tryckte på den knapp som innebar ökning
av statens utgifter med bortåt en
miljon. Där försökte regeringen ändock

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

att hålla igen, men riksdagens majoritet
beslöt alt frångå regeringens förslag
och ökade utgifterna. Om vi håller på i
den stilen är det ju inte så lätt att också
tillgodose våra ambitioner att hålla
nere skatterna.

Därmed är jag inne på ett avsnitt av
herr Hagbergs anförande. Han sade
nämligen att socialdemokraterna aldrig
kommer att frivilligt gå med på skattesänkningar,
möjligen på en omfördelning
av skatten. Vidare sade han att det
krävs en enhetligare och starkare opinion
för att åstadkomma angelägna
skattelättnader. Ja, jag förstår att det
var en ärlig suck av bevillningsutskottets
värderade vice ordförande, ty när
man tittar på de föreliggande handlingarna
finner man ju att inte ens oppositionen
är enig om på vilket sätt skatterna
bör sänkas. Var och en kommer med
sitt bud. Och skall man möjligtvis kunna
åstadkomma någon enhetligare och
starkare opinion, borde ju i alla händelser
den borgerliga oppositionen vara
ense — då kunde man åtminstone börja
tala om en opinion. Nej, det är nog lättast
att få till stånd en enhetlig opinion
när det gäller att höja utgifterna — då
kan man också få med sig en och annan
socialdemokrat som man fick i förmiddagens
omröstningar.

Herr Hagberg sade vidare att högerns
budgetalternativ är mera realistiskt och
hållbart än regeringens. Jag skulle ha
instämt i den värderingen om det i dag
gällt statsverkspropositionen — då
skulle värderingen ha varit riktig —
men inte när vi nu har att behandla
kompletteringspropositionen. I högerns
budgetalternativ ingår nämligen en
kraftig sänkning av statsutgifterna, och
eftersom vi i detta skede av riksdagen
har fastställt alla utgifter är det ju inte
lätt att ändra någonting därvidlag, utan
har vi beslutat utgifterna måste vi också
försöka att finansiera dem.

Herr Lundström ansåg att en finansminister
på grund av yrkets karaktär
alltid måste vara pessimistisk och dyster
när han lägger fram sin budget. Ja, jag
är övertygad om att alla finansministrar
oavsett vad de heter kommer att avun -

das folkpartiet dess verkligt glada optimism
när det gäller att lägga fram budgetalternativ
— folkpartiet klarar sig ju
bäst av oss alla genom att helt enkelt behålla
alla utgifter och klara dem med
lägre inkomster. Den metoden har man
tillämpat länge, men den liar så sällan

— eller vad jag vet aldrig — varit prövad
i praktiken.

När det gällde att presentera folkpartiets
budgetalternativ var herr Lundström
också inne på de rent bokföringstekniska
tingen men sade, att han inte ville
besvära kammaren med att närmare tala
om sådana tekniska frågor. Det var synd

— jag är i varje fall intresserad av dem;
men jag kan ju möjligen ta privatlektioner
hos herr Lundström. Den folkpartistiska
bokföringstekniken förutsätter
nämligen att man kan lyfta bort utgifter
på driftsidan även om utgifterna skall
likvideras. En sådan metodik skulle jag
faktiskt ha rätt god användning för i
mitt borgerliga yrke, ty om man där har
en utgift är man alltid tvingad alt skaffa
en inkomst som täcker den.

Herr Lundström framhöll också att
folkpartiet inte kunde godta en budgetpolitik
som har totalbalanseringen till
riktmärke. Statens lånebehov får icke,
underströk herr Lundström, vara det huvudsakliga
motivet vid en budgetuppställning.
Ja, herr talman, jag har en
motsatt uppfattning och jag får bekänna
att jag inte ens helt instämmer i departementschefens
och inte heller i bevillningsutskottets
ärade ordförandes bedömning
att försvagningen av totalbalansen
i budgeten sådan den nu föreligger
kan vara försvarlig. Jag anser att
budgeten i förhållande till statsverkspropositionen
innebär en avsevärd försvagning,
och jag gör detta framför
allt i egenskap av bostadsbyggare. När
staten tvingas att gå ut på lånemarknaden
och konkurrera om krediterna, kommer
vi nämligen alltid i efterhand.
Tack vare att staten under de senaste
åren kunnat föra en balanserad budgetpolitik
har förhållandena på kreditmarknaden
ändock varit relativt hyfsade,
men tvingas staten att återigen börja
operera där måste inte bara bostadsbyg -

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m
garna utan alla andra som behöver krediter
få uppenbara svårigheter.

Ja, herr talman, detta var några noteringar
i anledning av de anföranden
som hållits. Jag ber att få ansluta mig
till de yrkanden som här framställts av
bevillningsutskottets ordförande, herr
John Ericsson.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr NORDENSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Tar man upp ett i viss
mån nytt och ömtåligt ämne och med
hänsyn till debatten försöker att begränsa
sig, råkar man naturligtvis lätt ut för
missförstånd. Låt mig i korthet klara ut
några missförstånd, som jag tyckte mig
skönja.

Jag har aldrig talat om någon arbetsmarknadsorganisationernas
ansvarslöshet.
Tvärtom är det min uppfattning, att
man lägger ett alltför stort ansvar på
arbetsmarknadsorganisationerna när det
gäller uppgiften att vidmakthålla samhällsekonomisk
balans genom att inte gå
över det löneutrymme, som faktiskt föreligger.
Om man skall använda ett så
starkt uttryck som ansvarslöshet, så gäller
det regeringens passivitet inför denna
problematik.

Jag har inte heller — och det trodde
jag att jag hade gjort klart — talat om
direkta ingrepp i arbetsmarknaden, men
med de resurser som står till statens förfogande
— de stora statsutgifterna, kreditpolitiken,
arbetsmarknadspolitiken och
bostadspolitiken — finns det möjligheter
att utöver andra målsättningar vid
utformningen av denna politik såvitt möjligt
söka främja en utveckling, som leder
arbetsmarknadsparterna till löneavtal inom
ramen för det existerande löneutrymmet.
Jag har inte sagt att det går utan
vidare, men man kan ändå arbeta i den
riktningen. Jag tror att statens utgiftspolitik,
kreditpolitik och politik även på
andra områden har en betydligt större
roll att fylla än som redovisas av regeringen
i dess ekonomiska politik.

Låt mig också ett ögonblick beröra
frågan om prishöjningar och lönehöjningar.
Jag känner inte till — och jag
tror inte heller att någon annan gör det
—- huruvida prishöjningarna kommer att
gå utöver vad lönehöjningarna motiverar.
Men strävar vi inte alla efter att
få en fri prisbildning och efter att försöka
få till stånd en prisbildning under
fri konkurrens? Det förefaller emellertid
som om lönehöjningarna försvårar
en riktig prisbildning inom samhället,
bl. a. på grund av väntade kommande
ytterligare kostnadsstegringar — herr
Eriksson var också inne på det — som
man så att säga försöker ta ut i förväg.
Jag vill inte säga att detta är önskvärt,
men jag tror inte att det beror på att
företagarna handlar annat än utifrån i
huvudsak rationella företagsekonomiska
överväganden. Jag tror snarare att det
beror på att de inte har förtroende för
prisstabiliteten och möjligheterna att
kanske vid ett senare tillfälle kunna få
täckning för ytterligare kostnadshöjningar.

Vill vi ha en fri prisbildning och över
huvud taget en fri marknadshushållning,
måste vi på något sätt lösa löneutvecklingsproblemet.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Till herr Eriksson i Uppsala
vill jag säga, att jag inte har påstått
att samhället skall regleras, utan jag sade
att regeringen bör överväga, om det inte
vore klokt att införa ett allmänt prisoch
lönestopp. Det har herr Eriksson varit
med om en gång förut, om jag inte
minns fel. Vi hade ju ett sådant stopp
för en del år sedan, och det skedde väl
inte några olyckor den gången. I Schweiz
har man haft ett pris- och lönestopp ända
sedan krigets slut, och inte heller
där har det inträffat någon olycka; det
finns väl inget land som har så goda
tillgångar som Schweiz. Jag tror därför
inte, om vi skulle göra en undersökning
på detta område, att vi behöver
riskera att råka ut för några mera

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

bekymmersamma historier i det avseendet.

Jag skulle emellertid vilja ställa en
fråga till herr Eriksson i Uppsala. Tror
herr Eriksson att den gynnsamma utveckling,
som vi under en mycket lång
följd av år har haft här i landet, aldrig
kan brytas utan kommer att fortsätta?
Om man har den uppfattningen,
skall man följa den väg som herr Eriksson
i Uppsala har talat för. Men, herr
Eriksson, om det blir sämre förhållanden—
om det blir svårare för industrien
att finna avsättning för sina produkter
därför att vi ligger för högt i pris i förhållande
till andra länder — så börjar
det nog kännas i ryggraden även i vårt
land. Och då är utgifterna spikade men
inkomsterna inte fastslagna.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle: Herr

talman! Den del av herr Erikssons
i Uppsala anförande, som jag hörde,
tyckte jag var så fullt av missuppfattningar
rörande mitt tidigare anförande,
att jag inte finner det möjligt
att korrigera honom på alla punkter.
Jag nöjer mig med att hänvisa honom
till att läsa mitt anförande, som han
snart kan se i tryck.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag anser att herr Einar
Eriksson slätade över väl mycket när
han behandlade löneutvecklingen i vårt
land. När det anföres att siffrorna inte
skulle vara så stora, ber jag herr Eriksson
att läsa på sid. 26 i Kungl. Maj:ts
proposition 150, där det sägs att beräkningen
bygger på en stegring av den totala
lönesumman med 8 å 9 procent under
1962. Skulle utvecklingen i fråga om
lönerna gå vidare, torde herr Eriksson
observera att siffran sannolikt blir 10
procent för 1962, enligt vad propositionen
anfört. På sidan 12 i samma proposition
finns en redovisning varav framgår
att lönehöjningen åren 1960 och
1961 uppgick till mellan tio och elva
procent per år. Således håller vi fortfarande
den takten. Jag vill göra denna

korrigering för att ytterligare poängtera
att vi här har ett verkligt problem att ta
itu med.

Förre finansministern gjorde alltid ett
uttalande om det utrymme för lönehöjningar
som borde finnas, men den nuvarande
finansministern har icke någon
gång vågat göra ett sådant uttalande i
statsverkspropositionen.

Hur frågan om löneutvecklingen skall
lösas har jag ingen möjlighet att ge någon
rekommendation om, men jag måste
säga att lönehöjningarna kan bli ett inflationsincitament
som vi i framtiden på
något sätt måste försöka att ta itu med.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Det är lätt att befria sig
från ansvar med att säga att man inte
vet någonting om hur det här problemet
skall lösas. Men man riktar anmärkningar
mot regeringen och säger att den väl
skall kunna lösa det. Någon form av
egen påhittighet får väl ändock finnas!
Herr Bengtson brukar ju inte vara alldeles
idélös när det gäller andra saker.

Herr Nordenson talade om att han
inte har förordat direkta ingrepp i arbetsmarknadsparternas
fria förhandlingar.
Jag tolkade inte heller hans första
anförande på det sättet, men jag drar
den slutsatsen att om man skall kunna
styra utvecklingen tvingas man väl in
på någon form av ingrepp i deras förhandlingar.
Det är klart att staten har
möjligheter genom sin egen utgiftspolitik
och sin ränte- och kreditpolitik att
bestämma liksom i vilken atmosfär förhandlingarna
skall föras, men det har
ju visat sig att det är en metodik som
är otillräcklig.

Jag sade att det är möjligt att det blir
ett genomsnittligt lönelyft på tio procent,
men man får inte anklaga arbetsmarknadsparterna,
d. v. s. LO och Arbetsgivareföreningen,
ty de har ändå, såvitt
jag kan se, hållit sig inom ramen för
vad produktivitetsökningen medger. Vidare
tycker jag att vi skulle kunna fundera
på, herr Nordenson, om vi inte
skulle kunna förvandla produktivitetsök -

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

ningarna i sänkta priser i stället för att
ta ut dem i pengar. Det vore cn lösning
som vore verkligt befrämjande både för
de enskilda människorna och för samhället.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att ge mig in i den här senaste
knivkastningen och inte heller för att
uppta den lilla handske som herr Elofsson
i Vä nyss helt jovialiskt kastade åt
regeringen. Jag skall alltså inte ge mig
in på någon konjunkturbedömning eller
budgetanalys. Jag har begärt ordet endast
för en kort kommentar i en speciell
fråga, bara säga några ord om en kategori
skattedragare som bevillningsutskottet
har yttrat sig positivt om i föreliggande
utlåtande och som även debatten
i dag har omfattat med sympati. Jag syftar
på de ensamstående skattskyldiga
med barn som har fyllt 16 år.

När 1960 års riksdag beslöt att ensamstående
med hemmavarande barn under
16 år skulle, med tillämpning från
beskattningsåret 1961, beskattas efter
samma skatteskala som gifta och medges
rätt till samma ortsavdrag, så innebar
ju det, att enförälderfamiljerna i ett betydelsefullt
avseende jämställdes med de
familjer där två föräldrar gemensamt
delar försörjningen och vårdnaden av
sina minderåriga barn. Men varken utskottet,
riksdagen eller regeringen betraktade
denna 1960 års skattereform
som slutpunkten för strävan efter större
ekonomisk likställighet mellan s. k.
ofullständiga och fullständiga familjer,
den strävan som dikteras av hänsyn till
barnens bästa. Att vara barn till en ogift
mor betyder alltjämt ett dubbelt handikapp:
att sakna den tillgång som en far
normalt utgör och att behöva utstå materiella
försakelser dessutom.

Åt den allmänna skatteberedningen
uppdrogs därför att penetrera de problem
som sammanhänger med familjebeskattningen
under ökat hänsynstagande
till försörjningsbördan. Enföriilderfamiljen
är i och för sig ett sådant problem.
Även om proportionen ogifta möd -

rar och änkor med barn inte lär ha förändrats
nämnvärt i förhållande till antalet
barnfamiljer, där föräldrarna sammanlever,
har antalet frånskilda, tillika
vårdnadshavare, efter hand ökat, och
därtill har svårigheterna ökat för samtliga
kategorier ensamstående att dra försorg
om de barn, som har uppnått 16
års ålder men inte, såsom vanligast var
förr, har inträtt i förvärvslivet utan fortsätter
sin skolgång eller utbildning och
därmed sitt beroende av vårdnadshavaren.
Härom dagen beslöt riksdagen om
den nioåriga grundskolan. Ovanpå denna
måste komma den egentliga yrkesutbildningen.
Därmed minskar ytterligare
antalet ungdomar som i ekonomiskt
avseende står på egna ben redan vid 16
års ålder.

Vad motionärerna har anfört om den
försämring i försörjningsvillkoren, som
inträder för en ensam förälder vars enda
barn eller yngsta barn fyller 16 år
är ingen ny upptäckt. Det är endast gamla
fakta som utvecklingen har gett en ny
accentuering. Inom regeringen har vi
diskuterat denna fråga av och till. I likhet
med utskottet anser regeringen att
frågan om de ensamstående barnförsörjarnas
beskattning icke är tillfredsställande
ordnad för närvarande. Men inte
heller den provisoriska lösning som reservation
IV innehåller kan anses godtagbar.
I andra kammaren har finansministern
alldeles nyss tillkännagivit
att det är regeringens avsikt att närmare
pröva frågan och till höstriksdagen
framlägga förslag om en mera tillfredsställande
lösning. De nya reglerna
kan under sådana förhållanden få sin
tillämpning redan vid taxeringen 1963
och gälla för inkomståret 1962.

Jag upprepar finansministerns deklaration
i denna kammare för att ingen
som önskar att vi snarast måtte få en
mildare beskattning av de ensamstående,
som vi här talat om, skall förbli i den
tron att det saknas alternativ till reservation
IV. Ett bättre alternativ kommer
att erbjudas redan i höst, och jag vill
därför som ledamot av denna kammare
ansluta mig till dem som yrkar avslag
på reservation IV.

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Ett yttrande som fälldes
av herr Torsten Bengtson gjorde att jag
begärde ordet. Han talade om löneutvecklingen
och jordbrukets situation och
sade att riksdagen hade vägrat att ens
undersöka vad jordbruket fått i inkomstförändringar.
Detta — det vet herr
Bengtson själv — är inte rätt. Det har
inte riksdagen vägrat. Det kan herr
Bengtson försöka inbilla någon annan
men inte denna kammares ledamöter, att
de skulle ha varit med om att fatta ett
sådant beslut. Jag förstår att herr Bengtson
hänvisar till jordbruksutskottets utlåtande
i denna sak och den jordbruksdebatt
vi förde på denna punkt.

Jag vill samtidigt fästa strålkastaren
på ett problem som i och för sig är mycket
intressant och som ger mig anledning
att anknyta till vad herr Nordenson
här har sagt. I sådana situationer
som den vi nu upplever kommer vissa
grupper i kläm. Jordbruket är i det läget
att det kommer i kläm just därför att
det inte kan, som många andra, kompensera
sig för ökade lönekostnader. Jordbruket
befinner sig i den situationen i
dag, trots att vi har ett avtal. Detta skapar
problem som vi inte kan komma
ifrån och som ger oss anledning att diskutera
dessa spörsmål just från de utgångspunkter
herr Nordenson har angivit.
Jag tror inte att riksdagen i längden
kan komma ifrån en långsiktig debatt
om dessa frågor. Jag är för min del
glad över att han tog upp dem, ty jag
tycker att de har saknats i diskussionen
förut i dag.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Vad som är oriktigt och
inte behöver vi inte diskutera, fakta står
ju i jordbruksutskottets utlåtanden. Vi
ansåg att den reservation som fanns där
var den enda som gav möjlighet att göra
beräkningarna omedelbart. Som bekant
var det också en representant för herr
Isacsons eget parti som anslöt sig till
denna reservation och ansåg att den
måste skrivas på ett sådant sätt för att
möjliggöra beräkningarna. I denna kam -

mare röstade också sju av herr Isacsons
partivänner med centerpartireservationen.
Ingen skulle vara gladare än jag
om riksdagens beslut verkligen innebar
att vi kunde ta itu med beräkningarna
omedelbart. Kan herr Isacson garantera
det är vi fullständigt eniga, och jag är
mycket nöjd.

Herr ISACSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag förutsatte att ledamöterna
kan läsa utskottsutlåtandet. Då
behöver vi inte diskutera detta utan kan
gå tillbaka och läsa vad som finns där.
Det är där uttalat: »Utskottet utgår från
att lantbruksstyrelsen sätter in de resurser,
som erfordras för att frambringa
behövligt material från den jordbruksekonomiska
undersökningen i sådan tid
att jordbruksutredningens tidsplan skall
kunna följas.» Detta har utskottet varit
enigt om, fast utskottet var inte enigt på
en annan punkt. Här har man emellertid
klart och tydligt sagt, att man skall
ta till alla resurser för att detta material
skall komma in och bearbetas. Mera
kunde inte riksdagen göra i den här
situationen, och då skall man inte begära
mera. Jag tycker man kan vara
överens om att riksdagen inte har vägrat
behandla problemet. Alltså är inte
herr Bengtsons påstående sant.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag begärde ordet i anledning
av statsrådet Ulla Lindströms
anförande alldeles nyss. Jag vill bara
först säga att det är med tillfredsställelse
jag konstaterar att statsrådets inställning
i denna fråga inte är överensstämmande
med deklarationen av bevillningsutskottets
ordförande från denna talarstol för
en stund sedan. Reservanterna uttrycker
sin glädje över att en representant för
regeringen i detta sammanhang konstaterar
att reservation IV är i sak berättigad
och att problemet med dessa
ensamma mödrar är stort.

Sedan, herr talman, är även reservanterna
fullständigt medvetna om att
de inte har hittat på någonting nytt. Det

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

är en rådande orättvisa, som vi har velat
få avskaffad. I övrigt är det klart att
reservanterna med tanke på att det är
en rättvisefråga står kvar vid sitt yrkande
trots den deklaration som här
har gjorts från regeringsbänken. Det är
ju ändå så, herr talman, att loven är en
sak, men propositionen i ärendet är
ännu inte avlämnad.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Herr Sundin misstar sig
om han tycker sig spåra någon skillnad
i uppfattning mellan å ena sidan utskottet
och utskottets ärade ordförande och
å andra sidan regeringen. Jag avlyssnade
också herr John Ericssons anförande
och fann full överensstämmelse mellan
våra synpunkter. Jag har inte sagt att
reservationen var bra. Jag har sagt att
syftet med reservationen var gott. Både
reservanterna och utskottet önskar en
jämställdhet mellan gifta och ogifta föräldrar
härvidlag. Om jag säger att jag
betraktar förslaget i reservation IV som
en halvmesyr, så ligger i detta ord att
det alternativa förslag som herr Sundin
kommer att få se vid höstriksdagen måste
innebära en mera hel utjämning mellan
gifta och ogifta föräldrar till barn,
som överskridit 16-årsgränsen och alltjämt
måste försörjas — alltså inte ett
»diskriminerande» av de ogifta, som utskottets
ärade ordförande uttryckte sig
i sitt anförande och menade att reservanternas
förslag skulle leda till.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag måste säga, att avslutningen
av denna debatt fått en något
annorlunda karaktär än jag räknat med.
Jag påpekade i morse i mitt anförande
det inte obekanta förhållandet, att förslag,
som vi framfört i motioner, blir
kontinuerligt och traditionellt avslagna,
men understundom kommer de tillbaka
paketerade som kungl. propositioner.
Det hände som bekant i fjol, att sådana
förslag — och förvisso ganska betydelsefulla
initiativ på skattelagstiftningens
område — i vederbörlig ordning avslogs.

De kom tillbaka efter något halvår såsom
kungl. propositioner och då gick
det galant. Efter statsrådet Lindströms
anförande för en stund sedan förstår vi,
att de förslag som bl. a. vi framfört i
reservationen IV, och som förmodligen
om en stund kommer att avslås av
denna kammare, kommer tillbaka vid
höstriksdagen i form av en kungl. proposition,
inte efter sex månader utan
efter tre till fyra månader eller så —
onekligen ett framsteg i det svenska
politiska livet.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det står i utskottsbetänkandet,
statsrådet Lindström, att utskottet
hemställer att »samtliga motioner i
vad de avser förevarande fråga, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd».
Del är väl så klart besked, att
man till för några minuter sedan hade
den bestämda uppfattningen att regeringen
inte ville vidta några åtgärder i
denna fråga.

Sedan, herr talman, är det väl bara
att med glädje konstatera att det har
skett en omvändelse till det bättre, och
det får vi väl notera med tacksamhet,
överensstämmelsen har blivit trefaldig
mellan reservanterna, utskottsmajoriteten
-— som trots vad jag alldeles nyss
har läst upp också säges ha samma uppfattning
— och statsrådet. När uppfattningen
är trefaldig, då får man hoppas
att det snarast möjligt skall bli en positiv
lösning.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag är förvånad över att
herr Sundin läst utskottsutlåtandet så
mycket slarvigare än vi gjort i kanslihuset.
Jag skall läsa upp vad som står
ovanför den kläm han citerade: »Starka
skäl talar således även enligt utskottets
mening för en utsträckning av rätten
till det högre ortsavdraget och den
gynnsammare skatteskalan att gälla något
eller några år efter det den skattskyldiges
hemmavarande barn fyllt 16
år. Åtgärden ter sig än mer naturlig där -

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

est beslut fattas om förlängd skolplikt.»
Och ett sådant beslut har just fattats.
Litet längre ned säger utskottet att »huruvida
bestämmelserna skall utsträckas
att generellt gälla tills barnet fyllt 19
år är utskottet inte nu berett att yttra
sig om på nu föreliggande material».
Att man kan se något negativt i detta
har jag svårt att förstå.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag är föga road av sådana
här försök att pådyvla människor
en annan uppfattning än den de säger
sig ha. Jag har i dag uttalat att den lösning
av detta speciella problem som föreslagits
i reservationen inte är bra. Den
bör kunna göras bättre. Jag motiverade
varför jag ansåg att den inte var bra. Nu
säger herr Sundin att om det i utskottets
skrivning heter att framställningen
inte föranleder någon åtgärd, är man
emot saken. Vi måste från vår sida avstyrka
motioner när de fått en utformning
som vi tycker är oriktig. Det är
naturligt. Om sedan alla är glada och
man säger att man har påverkat det politiska
livet, varför skall vi då vara sura?
Det finns ingen anledning till det.
Viktigast är saken.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag instämmer med bevillningsutskottets
ärade ordförande i
att när alla är glada är allting bra.

Bara ett par ord till statsrådet fru
Lindström. Under de få år jag varit med
i riksdagen har jag lärt mig att när man
vill avslå något som man liksom har
svårt att gå förbi, brukar man använda
sig av en välvillig motivering som ändå
mynnar ut i ett avslag, och det är
vad som skett vid utskottsbehandlingen
av denna fråga.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
45 punkten A, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna med I betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej — 47.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

I vad avsåge punkten B, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats l:o)
att utskottets hemställan skulle bifallas;
2:o), av herr Lundström, att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Söderquist m. fl. vid betänkandet
avgivna, med II betecknade

3f Första kammarens protokoll 1962. Nr 24

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

reservationen; samt 3:o), av herr Hagberg,
att kammaren skulle godkänna det
förslag, som innehölles i den av honom
m. fl. anförda reservationen III.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren
ha utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Söderquists
yrkande.

Herr Hagberg äskade emellertid votering
jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 45 punkten B
antager godkännande av det förslag,
som innefattas i den av herr Söderquist
m. fl. vid betänkandet avgivna, med II
betecknade reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det förslag
som innefattas i reservationen III av
herr Hagberg m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befun -

nos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —25;

Nej —31.

Därjämte hade 81 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
45 punkten B, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med III betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 90;

Nej — 25.

Därjämte hade 24 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten C förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Hagberg m. fl. vid
betänkandet avgivna, med IV betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 45
punkten C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med IV betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —75;

Nej — 63.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Beträffande punkten D, yttrade nu
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med V betecknade
reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 45
punkten D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.

vid betänkandet avgivna, med V betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —90;

Nej — 47.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de beträffande punkten E
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Hagberg m. fl. vid betänkandet avgivna,
med VI betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 45
punkten E, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med VI betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

76 Nr 24

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —90;

Nej —- 46.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad gällde punkten F I, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med VII betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 45
punkten F I, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med VII betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —93;

Nej — 25.

Därjämte hade 21 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå gjorde herr talmannen enligt de
angående punkten F II förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Söderquist m. fl. vid betänkandet
avgivna, med VIII betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Söderquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 45
punkten F II, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Söderquist
m. fl. vid betänkandet avgivna, med
VIII betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Söderquist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 86;

Nej — 50.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande punkten F III, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herrar Sundin
och Vigelsbo vid betänkandet avgivna
reservationen.

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ang. ortsavdragen vid beskattningen, m. m.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 45
punkten F III, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Sundin och
Vigelsbo vid betänkandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Sandin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —89;

Nej —19.

Därjämte hade 31 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som framkommit
beträffande punkten G, propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Hagberg
m. fl. vid betänkandet avgivna, med X
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 45
punkten G, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med X betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —75;

Nej — 61.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i punkten H hemställt.

Slutligen gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten I framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med XI betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 45
punkten I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ang. uttagningsprocenten för den statliga

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med XI betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst oinröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 67.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 55, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
höjning av vissa postavgifter
m. m„ bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Ang. uttagningsprocenten för den statliga
inkomstskatten, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 50, angående beräkning
av bevillningarna för budgetåret 1962/
63, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 27 april 1962 dagtecknad
proposition, nr 150, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1962/63, m. m., hade Kungl. Maj:t
bland annat föreslagit riksdagen att besluta,
att statlig inkomstskatt för skattskyldig,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle
ingå i preliminär skatt för budgetåret
1962/63 med 100 procent av grundbeloppet.

Propositionen nr 150 hade i här berörd
del hänvisats till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

inkomstskatten, m. m.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:725,
av herr Bengtson m. fl., och II: 880,
av herr Hedlund m. fl., vari hemställts,
att riksdagen vid sin behandling av proposition
nr 150 i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om skyndsamt framläggande
av förslag, i erforderlig omfattning
till innevarande års höstriksdag,
rörande skattelättnad och omfördelning
av skattetrycket i enlighet med
vad i motionerna anförts;

2) de likalydande motionerna I: 726,
av herr Hagberg m. fl., och II: 879, av
herr Heckscher m. fl., vari anhållits,
att riksdagen — under uttalande att
en utgifts- och inkomstpolitik enligt de
i motionerna anförda riktlinjerna bort
och borde föras —- måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna, att enligt
dess mening allmänna skatteberedningen
borde, vid utformningen av sina förslag
till statliga skatteskalor, arbeta med
den utgångspunkten, att det proportionella
inkomstskiktet skulle breddas högst
väsentligt och att progressiviteten skulle
i betydande grad lindras;

3) de likalydande motionerna I: 727,
av herr Lundström m. fl., och II: 881,
av herr Ohlin rti. fl., vari föreslagits,
att riksdagen

a) med ändring av vad Kungl. Maj:t
hemställt i propositionen nr 150 skulle
vid fastställande av inkomsterna å driftbudgeten
för budgetåret 1962/63 upptaga
inkomsterna från riksbanksfonden
till 100 000 000 kronor,

b) i övrigt skulle beakta vad som
i motionerna anförts i fråga om utformningen
av statens skattepolitik samt en
mera rättvisande redovisning av de
statsfinansiella förutsättningarna;

4) de likalydande motionerna I: 728,
av herrar Ringaby och Kaijser, samt II:
878, av herrar Fröding och Hedin, vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att statlig inkomstskatt för skattskyldig,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle ingå
i preliminär skatt

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 21

Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten, m. m.

a) för andra kalenderhalvåret 1962
med 100 procent av grundbeloppet och

b) för första kalenderhalvåret 1963
med 90 procent av grundbeloppet; ävensom 5)

de likalydande motionerna I: 729,
av herr öhman m. fl., och II: 877, av
herr Hagberg m. fl., vari anhållits,

a) att riksdagen måtte bifalla Kungl.
Maj :ts proposition nr 150 i fråga om att
preliminär skatt för budgetåret 1962/63
skulle utgå med 100 procent av grundbeloppet,

b) att riksdagen måtte hemställa till
Kungl. Maj :t att uppdraga åt den allmänna
skatteberedningen att skyndsamt
framlägga utredning och förslag beträffande
den omfördelning av skattebördan
som förordats i motionerna.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen — med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
nr 150, i vad propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, och med bifall
till de likalydande motionerna I: 729,
av herr öhman m. fl., och 11:877, av
herr Hagberg m. fl., såvitt motionerna
avsåge skatteprocenten, ävensom med
avslag å de likalydande motionerna I:
728, av herrar Ringaby och Kaijser,
samt II: 878, av herrar Fröding och
Hedin —• måtte besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldig, som avsåges
i 10 § 1 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt skulle ingå i preliminär
skatt för budgetåret 1962/63 med
100 procent av grundbeloppet;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 725,
av herr Bengtson m. fl., och II: 880, av
av herr Hedlund m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 726,
av herr Hagberg m. fl., och II: 879, av
herr Heckscher m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 727,
av herr Lundström m. fl., och 11:881,
av herr Ohlin m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 728,
av herrar Ringaby och Kaijser, samt
II: 878, av herrar Fröding och Hedin,
ävensom

5) de likalydande motionerna I: 729,
av herr öhman m. fl., och II: 877, av
herr Hagberg m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd;

C) att bevillningarna för budgetåret
1962/63 måtte beräknas på sätt under
punkten närmare angivits.

Reservationer hade anförts

I) av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Nilsson i Svalöv och von Sydow, vilka —
under åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna I: 726 och II: 879
samt de likalydande motionerna I: 728
och 11:878 — ansett, att utskottet bort
under A hemställa, att riksdagen — i anledning
av Kungl. Maj :ts i proposition nr
150 framlagda förslag angående skatteprocenten
samt med bifall till de likalydande
motionerna 1:726 och 11:879
samt 1:728 och II: 878, förstnämnda
motionspar såvitt här vore i fråga, ävensom
i anledning av de likalydande motionerna
I: 729 och II: 877, sistnämnda
motioner såvitt här vore i fråga — måtte
— under uttalande att en utgifts- och
inkomstpolitik enligt de i motionerna I:
726 och II: 879 anförda riktlinjerna bort
och borde föras — besluta, att statlig
inkomstskatt för skattskyldig, som avsåges
i 10 § 1 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt

a) för andra kalenderhalvåret 1962
med 100 procent av grundbeloppet och

b) för första kalenderhalvåret 1963
med 90 procent av grundbeloppet;

II) av herrar Sundin och Vigelsbo, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under B 1 hemställa, att riksdagen —
med bifall till de likalydande motionerna
I: 725, av herr Bengtson m. fl., och

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ang. uttagningsprocenten för den statliga
II: 880, av herr Hedlund m. fl. —- måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
skyndsamt framläggande av förslag, i erforderlig
omfattning till innevarande års
höstriksdag, rörande skattelättnad och
omfördelning av skattetrycket i enlighet
med vad reservanterna anfört;

III) av herrar Hagberg, Söderquist,
Yngve Nilsson, Lundström och Nilsson i
Svalöv, fru Nettelbrandt samt herrar
Larsson i Umeå och von Sydow, vilka
på anförda skäl ansett, att utskottet bort
under B 2 hemställa, att riksdagen —
med bifall till motionerna I: 726 och II:
879, såvitt här vore i fråga, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna, att
enligt dess mening allmänna skatteberedningen
borde, vid utformningen av sina
förslag till statliga skatteskalor, arbeta
med utgångspunkt från att väsentligt
bredda det proportionella inkomstskiktet
och lindra progressiviteten;

IV) av herrar Söderquist och Lundström,
fru Nettelbrandt samt herr Larsson
i Umeå, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under B 3 hemställa, att riksdagen
— med bifall till de likalydande motionerna
I: 727, av herr Lundström m. fl.,
och II: 881, av herr Ohlin m. fl., och med
ändring av vad Kungl. Maj:t föreslagit i
proposition nr 150 — måtte vad avsåge
inkomsterna å driftbudgeten för budgetåret
1962/63 upptaga inkomsterna från
riksbanksfonden till 100 000 000 kronor.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna I och III.

Ilerr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation II.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
IV.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
729 i denna kammare och 877 i
andra kammaren.

inkomstskatten, in. m.

Herr ERICSSON, JOHN (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande betänkande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Hagberg m. fl. vid
betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 50
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 96;

Nej — 22.

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Nr 24

Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten, m. m.

Därjämte hade 20 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de angående punkten B 1 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herrar Sundin och Vigelsbo
vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 50
punkten Bl, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Sundin och Vigelsbo
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 16.

Därjämte hade 28 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten B 2 förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Hagberg m. fl.

vid betänkandet avgivna, med III betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 50
punkten B 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med III betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 47.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad gällde punkten B 3, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Söderquist m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Söderquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 fm.

Ang. uttagningsprocenten för den statliga

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 50
punkten B 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Söderquist m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Söderquist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 27.

Därjämte hade 22 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord hemställan bifölls härefter
vad utskottet i punkten B 4 hemställt.

Ytterligare gjordes enligt de beträffande
punkten B 5 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna I: 729 och II: 877, såvitt nu
vore i fråga; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten C hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskatte -

inkomstskatten, m. m.

medel till budgetutjämningsfonden för

budgetåret 1962/63;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1962/63
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statstjänstemännens
löner under åren 1962 och 1963
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 30, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående ändringar
i tjänste- och personalförteckningarna
för riksbanken;

nr 31, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning angående
ändringar i tjänste- och personalförteckningarna
för vissa riksdagens verk,
m. m.; samt

nr 32, angående regleringen för budgetåret
1962/63 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.;

första lagutskottets utlåtande och memorial: nr

40, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag med förbud
i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

nr 41, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade ärenden; tredje

lagutskottets utlåtande och memorial: nr

35, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om äganderättsutredning,
lagfart och sammanläggning
av fastigheter i vissa fall i Kopparbergs
län, dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

nr 36, angående uppskov med behandling
av vissa utskottet tilldelade ärenden; jordbruksutskottets

memorial och utlåtande: -

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24

nr 24, angående uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet
hänvisade ärenden; samt

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av viss
häradsjord, m. m.; ävensom

särskilda utskottets memorial nr 8, föranlett
av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
särskilda utskottets utlåtande i

anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till skollag m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.02.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Fredagen den 25 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Anmäldes och godkändes särskilda utskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 328, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reformering av
den obligatoriska skolan m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 329, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1961/62 till förberedelseåtgärder för
skolreformen m. m.; och

nr 330, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
lärarutbildning jämte i ämnet
väckta motioner.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 145, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa anslag för budgetåret
1962/63 till stöd åt konstnärlig,
litterär och musikalisk verksamhet jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Anslag till konstnärlig utsmyckning av
statliga byggnader m. m.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
62 förslagit riksdagen att för budgetåret
1962/63 under åttonde huvudtiteln an -

visa a) till Statens konstråd ett anslag
av 23 000 kronor; b) till Konstnärlig utsmyckning
av statliga byggnader ett reservationsanslag
av 500 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Källqvist m. fl. (1:329) och den
andra inom andra kammaren av herr
Itydén m. fl. (11:319);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Carl Albert Anderson m. fl. (1:671)
och den andra inom andra kammaren
av herr Zetterberg m. fl. (II: 812), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att från och med budgetåret 1962/
63 en återgång skulle ske till den ordning
som avsåges med 1937 års riksdagsbeslut
om åtgärder för att bereda vidgade
arbetsuppgifter åt svenska konstnärer,
innebärande att vid projektering av
statliga nybyggnader skulle inräknas ett
belopp icke understigande 1 procent till
konstnärlig utsmyckning;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Aspling och Bergman (1:672)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Lundkvist och Lindahl (II:
810), i vilka anhållits, att riksdagen hos
Kungl. Maj:t måtte hemställa, att frågan
om ett återinförande av den s. k.

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

procentregeln måtte bliva föremål för
förnyad prövning, så att i anslagen till
statliga byggnader måtte inräknas medel
för kostnärlig utsmyckning ej understigande
1 procent av byggnadskostnaderna; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengtson m. fl. (I: 676) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund m. fl. (11:818), i vilka föreslagits,
såvitt här vore i fråga, att riksdagen
vid behandling av proposition nr
62 skulle a) till Konstnärlig utsmyckning
av statliga byggnader för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor; b) till Statens
konstråd för budgetåret 1962/63 anvisa
ett anslag av 40 000 kronor; c) i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
förslag till 1963 års riksdag om den s.

k. enprocentregelns återinförande vad
gällde anslag till konstnärlig utsmyckning
av statliga byggnader;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Källqvist m. fl. (I: 678) och den
andra inom andra kammaren av herr
Rydén m. fl. (II: 819), i vilka hemställts,
såvitt här vore i fråga, att riksdagen i
samband med behandlingen av proposition
nr 62 måtte besluta att anslå 32 000
kronor till statens konstråd för dess
verksamhet.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att motionerna 1:329 och 11:319, i
vad de avsåge avsättning av medel för
konstnärlig utsmyckning av statliga
byggnader, icke måtte av riksdagen bifallas; II.

att motionerna 1:671 och 11:812
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna I: 676
och II: 818 samt I: 678 och II: 819, samtliga
motioner i vad de avsåge medelstilldelningen
till statens konstråd, till
Statens konstråd för budgetåret 1962/63

å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 23 000 kronor;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
676 och II: 818, i vad de avsåge medelstilldelningen
till konstnärlig utsmyckning
av statliga byggnader, till
Konstnärlig utsmyckning av statliga
byggnader för budgetåret 1962/63 å
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 500 000
kronor;

IV. att motionerna 1:672 och 11:810
samt I: 676 och II: 818, i vad de avsåge
skrivelse till Kungl. Maj :t om återinförande
av den s. k. enprocentregeln, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid punkten hade reservationer avgivits,
utom av andra,

a) av herrar Ivar Johansson, Axel Johannes
Andersson, Per Jacobsson, Bengtson
och Källqvist, fröken Elmén samt
herrar Andersson i Knäred, Gustafsson
i Kårby och Kelander, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under III
och IV hemställa,

III. att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna 1:678 och 11:819
ävensom med bifall till motionerna I:
676 och II: 818, samtliga motioner i vad
de avsåge medelstilldelningen till statens
konstråd, till Statens konstråd för
budgetåret 1962/63 å driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag
av 40 000 kronor;

b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
676 och II: 818, i vad de avsåge medelstilldelningen
till kostnärlig utsmyckning
av statliga byggnader, till Konstnärlig
utsmyckning av statliga byggnader för
budgetåret 1962/63 å driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor;

IV. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 672 och II: 810 samt

Fredagen den 25 maj 19G2 em.

Nr 24

Anslag till konstnärlig
I: 676 och II: 818, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om förslag till 1963 års
riksdag om återinförande av den s. k.
enprocentregeln;

b) av herr Birger Andersson, som
dock ej antytt sin mening.

Herr talmannen yttrade, att överläggningen
vid förevarande punkt jämväl
finge omfatta frågor, som behandlades i
övriga punkter i utlåtandet. Yrkanden
vid dessa övriga punkter skulle dock
ställas först sedan respektive punkt föredragits.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Vid början av denna
vårsession hade statsutskottets andra avdelning
att ta hand om en fråga, som
ansågs vara av så angelägen och brådskande
natur, att den fick en behandling
som närmast påminner om den som
finansministern häromdagen i kammaren
så vältaligt skildrade och som
gällde de två propositioner angående
höjning av spritpriserna, som han hade
lagt fram.

Nu var vi väl alla överens om att vi
var tvungna att skynda på. Det gällde
en viktig fråga, eftersom de åtgärder
som Kungl. Maj:t ville ha igenom i riksdagen
redan var på gång när riksdagen
skulle fatta sitt beslut. Denna brådska
var föranledd av att det gällde att ordna
bättre förhållanden beträffande teknikerutbildningcn,
och det är inte bara
vid det tillfället som vi har mött
detta förhållande. Man har ett intryck
av att det för oss just nu är allra viktigast
att få fram yrkeskunniga och tekniskt
kunniga människor. Vad vi brukar
kalla kultur och humanism har liksom
fått träda i bakgrunden. Humanisterna
är inte matnyttiga, men det är
teknikerna; de skall klara den levnadsstandard,
som vi alla anser oss vara så
beroende av, och dagligen och stundligen
tutar det också i våra öron sådana
ord som just standardförbättring,
rationalisering o. s. v. Men nog är det
ändå litet underligt, att när svenska fol -

utsmyckning av statliga byggnader m. m.
ket var ett ganska fattigt, för att inte
säga mycket fattigt folk, ansåg det sig
ha råd med både kultur och humanism,
men nu när vi har fått det så oändligt
mycket bättre, är vi mycket försiktiga,
när vi skall satsa på sådana ting. Om vi
ser på de vackraste byggnadsverken
som vi har i vårt land, är den sannerligen
inte av sent datum, utan det är
byggnader som i många fall kom till
för mycket länge sedan. Vi betraktar
dem nu som skatter, som vi är mycket
angelägna att bevara.

Någon av de gamla romerska kejsarna
präglade uttrycket »bröd och skådespel»;
han menade alltså att folket
fordrade inte bara bröd utan också skådespel.
Nu vill vi inte ge oss in på att
bjuda vårt folk sådana skådespel, som
var aktuella på den tiden, men nog känner
väl ändå de allra flesta av oss innerst
inne ett behov av någonting utöver
det som anses vara matnyttigt.
Det har väl inte gjorts några vetenskapliga
undersökningar om den saken
och inte heller om i vad mån vår arbetsförmåga
ökas genom att vi är omgivna
av sköna ting. Det har emellertid
gjorts en eller kanske flera undersökningar
beträffande musiken. Om jag
inte minns fel, började man med hönsen;
man kom underfund med att hönsen
värpte betydligt bättre till musik,
och man konstaterade också att kossorna
mjölkade mycket bättre till musik.
Man gick så långt att man började tro
på att musiken också kunde inverka på
människornas arbetsförmåga, och så
fick vi i radion en programpunkt, som
heter »Musik under arbetet».

Det är emellertid inte bara musik som
konsten omfattar. Visserligen kan man
få en underlig uppfattning av rubriken
till utlåtandet, där det står »stöd åt
konstnärlig, litterär och musikalisk
verksamhet», precis som om det vore
fråga om tre från varandra skilda ting.

Det är just nu dags för två 25-årsjubiléer.
Det ena består däri att vi kan
fira 25-årsminnet av den dag då riksdagen
beslöt att införa den s. k. procentregeln.
Samma år tillkom också en
konstnärsorganisation — kanske var det

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 cm.

Anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

så att vingsuset från Sveriges riksdag
väckte konstnärerna till medvetande om
att de borde organisera sig och försöka
utnyttja de möjligheter som man väntade
att riksdagen skulle komma att
ställa till deras förfogande. Som vi alla
vet, blev det inte mycket av med procentregeln
— kriget kom emellan, och
sedan har ecklesiastikministrarna tydligen
inte ansett det möjligt att börja tilllämpa
den igen.

I år föreligger flera motioner om enprocentregeln
och även en reservation.
Utskottsmajoriteten är mycket nöjd med
vad departementschefen har föreslagit
— och vi skall väl alla villigt erkänna
att det i år framlagda förslaget på
många punkter innebär en betydande
förbättring. Men för mig och många
andra ter det sig ändå som om förnöjsamheten
är för stor.

Utskottets majoritet har egentligen
tre motiv för att avböja förslaget om
återinförande av den gamla enprocentregeln.
Man är rädd att den inte skall
kunna tillämpas på rätt sätt och har
t. ex. ställt frågan: Skall enprocentregeln
tillämpas när statens järnvägar
bygger lokstallar? Och skall den tillämpas
när kraftstationer byggs långt uppe
i ödemarken? Till detta vill jag säga,
att det naturligtvis inte är meningen att
regeln skulle tillämpas så, att varje ny
byggnad skall få konstnärlig utsmyckning
till en kostnad motsvarande en procent
av byggnadskostnaderna. I vår reservation
vid punkten 1 sägs ju också
mycket tydligt ifrån att det skall gälla
»utsmyckning av statliga byggnader,
som är lämpade för konstnärlig utsmyckning».
Man kan givetvis fråga sig
om ett lokstall är lämpat för utsmyckning,
men å andra sidan kan det väl
också på en sådan arbetsplats behövas
någonting vackert att titta på. När det
gäller kraftstationer långt borta i ödemarken,
där bara några få människor
vistas sedan anläggningen blivit färdig,
vore det ju rätt underligt att använda
störa belopp till konstnärlig utsmyckning
— även om jag anser att kraftverksbyggarna
har förstört skönhetsvärden
för miljarder här i landet och att

de därför borde vara skyldiga att åtminstone
här och där försöka sona sina
synder i någon utsträckning, t. ex. i
kommuner där de sprängt sönder vattenfallen
eller genom regleringssjöarna
ställt stora, vackra områden under vatten.
I sådana kommuner finns det säkert
många skolor och andra lokaler
som skulle må väl av en konstnärlig utsmyckning,
och genom den kunde man
ju ge bygdens folk en smula ersättning
för vad som gått förlorat.

Vidare säger utskottsmajoriteten att
man genom att tillämpa enprocentregeln
skulle vålla konstnärerna svårigheter;
de skulle bli beroende av konjunkturväxlingarna.
Genom ett fixt belopp skulle
de däremot, menar man, veta vad de
har att räkna med. Men lika väl som det
går att höja ett belopp så kan man ju
höja procenten. Den behöver inte absolut
vara spikad vid en procent, utan
den går naturligtvis att höja.

Vidare säger utskottsmajoriteten att
den här procentregeln skulle egentligen
bara gynnas en viss grupp av konstnärer,
nämligen målarna, skulptörerna och
grafikerna, medan de andra skulle komma
att ställas utanför. Jag skall återkomma
till den saken vid ett senare
tillfälle tillfälle.

Nu är det ju så att åtskilliga kommuner,
bland dem Stockholms stad, tilllämpar
den här procentregeln, och det
har visat sig gå mycket bra att göra det.
Vi har ju också fattat ett beslut här i
riksdagen om att man vid bostadsbygbande
kan få lägga till en procent till
konstnärlig utsmyckning och att detta
skall rymmas under lånetaket. Men då
blir det ju hyresgästerna som får betala.
Jag tror att de flesta av dem gör det
villigt och glatt, men nog tycker man
att det vore värdigt, om också staten,
när staten själv bygger, såg till att det
blev en konstnärlig utsmyckning av dess
byggnader.

Vi har också i reservationen föreslagit
en höjning av anslaget till konstrådet.
Konstrådet kom ju till i samband med
att riksdagen fattade principbeslut om
procentregeln, och rådet fick då ett anslag
på 9 000 kronor. I dag är man uppe

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24

Anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

i ett förslag på 20 000 kronor. Det är
enligt vår mening inte mer än vad som
ungefär motsvarar penningvärdeförsämringen,
och därför föreslår vi att
anslaget till konstrådet skall höjas ytterligare.

Vad beträffar konstnärsstipendierna
har det i propositionen föreslagits —
det skall erkännas —- en väsentlig ökning
i jämförelse med tidigare, men det
är ju också en väldigt stor skara konstnärer
som nu för första gången kommer
med i sammanhanget. Departementschefen
räknar upp dem, och jag skall nämna
några: dramatiker, regissörer, skådespelare,
filmskapare, dansöser, dans-,
sång- och teaterpedagoger, illustratörer
och konstnärligt arbetande fotografer,
och det skall erkännas att det nog finns
ytterligare grupper som man hör tänka
på. Det är klart, när så många kommer
till, att om det över huvud taget skall
bli några större stipendier som åtminstone
en liten del av dessa konstnärer
undan för undan skall få nytta av, så
krävs det ett större belopp, och vi har
också i vår reservation föreslagit att dessa
anslag skall höjas med, om jag inte
minns fel, 370 000 kronor.

1 det här sammanhanget har det också
väckts förslag om att konsthantverkarna
skulle få samma möjligheter som
vad vi kallar konstnärerna, men det har
utskottets majoritet inte alls velat vara
med om, utan den säger att det bör anstå.
»Frågan om stipendier åt den relativt
stora och i viss mån heterogena
grupp, som utgöres av konsthantverkare,
kräver», säger utskottet, »ett närmare
klarläggande». Skall det vara så svårt
att bedöma om en sak är konsthantverk
eller inte? Om det t. ex. gäller utsmyckningen
av en kyrka, då är det alldeles
självklart att altartavlan, som utförs med
tillhjälp av pensel och färg räknas som
ett konstverk, men kyrksilvret som silversmeden
vackert formar och förser
med ornament skall inte betraktas som
konst! För mig är det alldeles självklart
att bägge är konstverk. Det bör vara
minst lika lätt att klargöra den saken
som det är att klargöra t. ex. begreppet
»konstnärligt arbetande fotografer». Vil -

ka fotografer är konstnärligt arbetande
och vilka fotografer är inte konstnärligt
arbetande? Jag tror att det är svårare
att skilja mellan dessa än att avgöra
vilken del av konsthantverket som inte
bör räknas till konsten.

I fråga om den svenska konstens kontakt
med utlandet har vi föreslagit en
fördubbling av anslaget. Utskottet går
med på 100 000 kronor och avser då
konstutställningar, d. v. s. det är målare,
skulptörer och grafiker som här skulle
få möjlighet att visa sina alster. Vi
vill att anslaget skall höjas med 100 000
kronor för att också tonkonstnärerna
och andra grupper skall ha möjlighet
att visa vad vi här i Sverige förmår på
deras områden och att knyta kontakter.
Jag tycker att det är väldigt inkonsekvent
av utskottsmajoriteten att säga,
när det gällde procentregeln, att den bara
gynnade en grupp, nämligen målare,
skulptörer och grafiker, när den med
det här anslaget på 100 000 kronor gynnar
just den gruppen, medan de andra
grupperna tills vidare ställs utanför.

När det från folkpartihåll först lades
fram förslag om väsentligt ökade anslag
på dessa områden kan man ju inte precis
påstå att de möttes med någon större
förståelse. Nu tycks det ha blivit en
viss islossning. På departementsplanet
har en hel del redan gjorts, och om vi
ser på motionerandet i kamrarna i år
finner vi att det föreligger motioner från
alla de fyra demokratiska partierna. Det
är ett par motioner från folkpartiet, en
motion från centerpartiet, som väl närmast
får betraktas som en partimotion,
och från socialdemokratiskt håll ett par
motioner undertecknade av framstående
ledamöter av denna kammare. Vi
tycks alltså ändå vara på väg, och i förhoppning
om att det skall lyckas oss att
komma fram till målet, ber jag, herr talman,
att vid detta tillfälle få yrka bifall
till reservationen vid punkt 1 av
herr Ivar Johansson m. fl.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):
Herr talman! Jag har ju till detta utlåtande
fogat en blank reservation. Or -

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

saken till det är närmast att jag har en
från både utskottsmajoriteten och reservanterna
avvikande mening när det gäller
den s. k. procentregeln. Då den infördes
på 1930-talet av Arthur Engberg var
den mycket befogad. Vi levde då i en
tid, då inte minst konstnärerna hade det
ytterst besvärligt. Man kunde då, därest
man hade pengar, köpa framstående
konstnärers verk för ungefär det pris
det kostade att köpa det material som
konstnärerna använde. Det var omöjligt
för konstnärligt skapande människor
att kunna leva på sitt arbete.

Det var i den situationen som Arthur
Engberg lade fram sitt förslag. Det var
mycket revolutionerande för sin tid,
hälsades med stor glädje och var säkerligen
mycket värdefullt för de skapande
konstnärerna. Så småningom -—■
som vi redan har hört från denna talarstol
alldeles nyss — kom emellertid,
liksom så mycket annat under andra
världskriget, denna regel bort. Sedan har
det undan för undan gjorts framstötar
om att få den återinförd. Man har här
och var ute i kommunerna tagit upp något
liknande för att på den vägen gynna
konsten men framför allt gynna människornas
möjligheter att se förnämlig
konst. Men man har på sistone allt mer
och mer kommit underfund med att
denna procentregel är en stel mekanisk
regel, som inte är den allra bästa. Fördenskull
har ju i den motion som i denna
kammare har väckts av herrar Aspling
och Bergman föreslagit en prövning
av denna regel. Man skulle undersöka
om det fanns några andra möjligheter
att på ett tillfredsställande sätt
kunna stödja konsten och medverka till
utsmyckningen av offentliga byggnader.
Jag tycker det ligger mycket förståndigt
i detta.

Det vore bra om vi kunde få fram någonting
som passade bättre än procentregeln,
som ju infördes i ett krisläge
Det är fördenskull jag inte har ansett
mig kunna följa vare sig majoriteten i
utskottet eller reservanterna. Jag anser
att man här skall pröva sig fram. Vi vet
ju att intresset för konst har ökat oavbrutet.
Människorna har fått större möj -

ligheter att köpa konst, men detta till
trots är det svårt för många allvarligt
syftande konstnärer att få en hygglig
inkomst och få arbetsro. Nu är det ju
också så att allmänheten ofta när den
tror sig stödja konsten tyvärr köper s. k.
hötorgskonst och stöder sådant som skapas
så att säga på löpande band, medan
de allvarligt syftande konstnärerna
har ytterst svåra förhållanden.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall
till den motion nr 672 som väckts
i denna kammare av herrar Aspling och
Bergman samt till den likalydande motionen
nr 810 som väckts i andra kammaren
av herrar Lundkvist och Lindahl.

Med talmannens tillstånd skall jag säga
ett par ord om en annan reservation
jag har. Det gäller närmast anslagen
i Kungl. Maj :ts proposition nr 62.
Där har vissa anslag till stöd åt konstnärlig,
litterär och musikalisk verksamhet
föreslagits samt att de belopp som
av biblioteksersättningsmedel skall utgå
till originalförfattare skall höjas. Någon
höjning av ersättningen till översättare
har däremot icke föreslagits. Jag
vet inte om det har blivit bortglömt eller
om man medvetet har ansett sig icke
nu kunna höja anslagen beträffande den
översatta litteraturen.

Nu är det emellertid så att den största
delen av den utländska litteratur som
vi svenskar läser, den läser vi i översättning.
På grund av att litteratur översätts
har vi ju fått möjligheter att läsa
en stor del av världslitteraturen. Det är
angeläget att det blir goda översättningar.
Alltför många översättningar är
hastverk, tillkomna i brådskans tecken,
och många gånger är det så att upprörande
sakfel och andra fel vidlåder
dem. För att översätta ett diktverk, det
må vara lyrik eller prosa, måste ju översättaren
nästan vara något av en diktare.
lian skall kunna återge stämningar,
språkets glans och allt detta, vilket
innebär att det måste vara en verkligt
kvalificerad kraft.

Nu är det ju känt, att översättarna
har en mycket ringa ersättning för sitt
ytterst värdefulla arbete. Jag vet att man
inom statsutskottets andra avdelning

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24

Anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

har resonerat så, att det inte är statens
eller allmänhetens sak att hjälpa översättarna
— det skall förlagen göra. Men
vi kan ju inte tvinga förlagen till något.
Om förlagen skall lägga på ytterligare,
blir det i varje fall ytterst allmänheten
som får betala. När man nu höjer den
ersättning som via författarfondens fria
del går till originalförfattarna -— i detta
fall alltså de som skriver på svenska
— tycker jag att man borde ha ökat bidraget
även för översättningar. När denna
punkt föredras, kommer jag att yrka
bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade litet svårt att
följa herr Birger Andersson från början
till slutet, eller också var det så att
min namne i slutet hade tappat bort
vad han sade i början. Han började med
att tala om för oss, att den här procentregeln,
som herr Engberg föreslog,
kom till under en tid, när konstnärerna
hade det mycket svårare än nu och man
kunde köpa konstverk för vad materialet
kostade. På slutet av sitt anförande
sade herr Birger Andersson, att många
allvarligt syftande konstnärer har det
ytterst svårt. Likadant alltså som på herr
Engbergs tid. Det är ju just dessa allvarligt
syftande konstnärer som procentregeln
gäller. Jag vet inte om herr Birger
Andersson brukar titta på TV, men
för inte länge sedan fick man där se
några kända konstnärer, som arbetade i
sina ateljéer. De berättade att många av
dem inte fick ut mer än vad materialet
kostade. De hade andra sysselsättningar
vid sidan om, som de levde på. Sitt
konstnärskap fick de idka som en hobby,
och de fick vara nöjda, om de fick
igen materialkostnaderna.

Så betecknade herr Birger Andersson
enproccntregeln som en stel och mekanisk
regel. Vi har i kammaren stadsfullmäktiges
ordförande i Stockholm. I
Stockholm har man ju tillämpat denna
regel, och jag finner att herr Carl Albert
Anderson har som första namn skrivit
på en motion, där det föreslås att det

från och med budgetåret 1962/63 skall
ske en återgång till den gamla ordningen,
som avsågs med 1937 års riksdagsbeslut.
I Stockholm har man tydligen
inte så skrämmande erfarenheter av den
här stela och mekaniska regeln. Det
märkvärdiga är ju också att konstnärerna
själva genom sin riksorganisation
kräver — eller rättare sagt begär och
önskar -— att den där regeln skall tilllämpas.
Men det är kanske så att de
inte förstår sitt eget bästa!

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kanske inte utvecklade
mina synpunkter så utförligt
att herr Axel Johannes Andersson kom
underfund med vad jag menade. Jag ville
nämligen komma till slutet av mitt
anförande litet fortare än herr Andersson
gjorde.

Att Stockholms stad tillämpar enprocentregeln
innebär för mig inte på något
sätt att den är riktig. Till och med
om min gode vän Carl Albert Anderson
har varit med om att införa en regel,
kan jag ha mina dubier om den. Jag anser
att man skall utreda olika möjligheter.
Vad som här föreslås är att Kungl.
Maj:t skall pröva inte bara procentregeln,
utan även andra möjligheter att ge
konstnärerna stöd.

Så sade herr Axel Johannes Andersson
att jag hade varit ologisk, när jag
sade att det var en nödsituation på
1930-talet, eftersom det var besvärligt
för konstnärerna även nu, men det är nog
inte jämförbara förhållanden. Då var det
så att praktiskt taget varenda konstnär
i detta land hade svårigheter. Nu är det
åtskilliga som klarar sig hyggligt, och
en del klarar sig mycket bra. Men det
gäller att sätta in statligt stöd för att de
människor som är skapande konstnärer
skall få något så när hyggliga och med
andra grupper likvärdiga inkomster.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! I den ekonomiska debatt
som vi hade tidigare i dag fram -

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader in. m.

Jiölls från flera håll att det varit en synnerligen
gynnsam utveckling inom vårt
land ur ekonomisk synpunkt med produktionsstegring
och standardhöjningar
på olika områden. Jag måste dock beklaga
att kultursträvandena inte har
kunnat hålla jämna steg med denna utveckling,
utan man måste tvärtom säga
att det funnits ett inte överdrivet intresse
för kultursträvandena. Inte minst
från regeringen, som närmast skulle ha
ansvaret för dessa angelägenheter, hade
man kunnat vänta litet hårdare tag för
att förbättra konstnärernas ställning.

Av de 1 490 medlemmarna i Konstnärernas
riksorganisation har det redovisats
att ungefär hälften lever på en nivå,
som är under existensminimum. En
tidigare gjord undersökning gav ungefär
samma resultat. Ser man efter hur
förhållandena är på andra områden,
t. ex. musiken, så visar det sig att den
kanske rentav ekonomiskt och socialt
släpar efter det övriga kulturlivet. Orkestermusikerna
och solisterna är underbetalda,
tonsättarna har det sämre
ställt än de flesta, eleverna på Musikaliska
akademien är en studiegrupp som
inte kan se särskilt ljust på framtiden.
Om det inte vore för intresset för konsten
kunde man slå igen Musikaliska akademien
med detsamma, ty skulle någon
se till de ekonomiska förmåner som väntar
efter utbildningens slut, skulle de inte
stanna där. På liknande sätt ligger
det i allmänhet till inom kulturens område.
Enligt min mening måste vi ta
ordentliga tag för att skapa mera tillfredsställande
förhållanden på detta
område.

Det kan invändas: Varför har vi inte
tagit itu med dessa problem tidigare?
Jag tror att resurserna är betydligt
större nu. Vi har gått igenom olika besvärligheter
i vårt land, då vi fått spara
på allt. Då har kulturfrågorna kommit
ännu mera i kläm. Men nu har vi så
pass goda resurser att vi borde kunna
göra något.

Det som diskuteras i dag i statsutskottets
utlåtande nr 145 om den konstnärliga
utsmyckningen av lokaler och
enprocentregeln kan, som herr Axel Jo -

hannes Andersson anfört, fira sitt 25-årsjubileum. Det var redan i februari
1936 som det tillkallades en utredning
för att arbeta med dessa frågor. Det var
dåvarande ecklesiastikministern Arthur
Engberg som framlade förslaget om detta,
och senare efter diverse förhandlingar
kom man fram till att man skulle
sträva efter denna enprocentregel. Det
är klart att det kan anföras mot den att
det inte alltid kan vara så lämpligt att
man använder just en procent, att utfallet
alltså skulle bli felaktigt. I en del
fall är byggnadsverken inte lämpliga
för utsmyckning, kraftverk t. ex. Men det
står ju i reservationen att i statliga byggnader
som är lämpade för konstnärlig
utsmyckning skall en procent av byggnadskostnaderna
anslås för sådan. Man
är absolut inte fastlåst vid att varenda
byggnad som staten bygger, kraftverk eller
vad det är, skall utnyttja enprocentregeln.
Jag tror att det vore tryggare om
vi hade en viss mall som vi kunde sträva
efter, och jag befarar att när man
är så angelägen att ta bort denna enprocentregel,
kommer det att leda till
att man stannar på ett betydligt lägre
belopp än en procent.

Beträffande de övriga punkterna —
om jag tar dem i ordning —• skulle jag
vilja tillägga att jag när det gäller ersättning
åt författare för utlåning av deras
verk från bibliotek med allra största
tvekan ansåg mig kunna biträda utskottets
förslag. Jag har starka sympatier
för den reservation som är avgiven härvidlag,
och om det inte blir några ytterligare
åtgärder så småningom, kommer
jag i fortsättningen att anse att
jag bör hjälpa till i strävandena att få
en bättre ersättning åt författarna för
utlåning av deras verk på bibliotek.

I fråga om konstnärsstipendierna har
vi yrkat på ett högre anslag. En sak är
att observera i utskottets skrivning. Det
har i olika sammanhang nämnts att det
skall ankomma på Kungl. Maj:t att . . .
utskottet hoppas att Kungl. Maj :t skall
finna det möjligt ... o. s. v. Det är ständigt
bara en framställning som går ut
på att Kungl. Maj:t skall vidta åtgärderna.
Jag är naturligtvis tacksam om i

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24

Anslag till konstnärlig
första hand ecklesiastikministern tar
itu med dessa saker, men det finns ett
starkt intresse på andra håll också, och
därför skulle man mycket väl kunna
besluta vissa åtgärder utan att alltid
hänvisa till Kungl. Maj:t.

Jag vill uttala min tillfredsställelse
med den förbättring som gjorts beträffande
kvalitetsstödet åt svensk filmproduktion.
Det är väl tio eller elva år sedan
jag första gången motionerade i riksdagen
och fick ett bestämt avslag. Det
gick inte alls för sig att stödja någon
kvalitet på filmproduktionen. Det fanns
ingen möjlighet att förverkliga en sådan
tanke. Det gläder mig så mycket mera
att tanken nu är genomförd och att man
ökat anslaget med 500 000 kronor samt
överfört det från sjunde till åttonde huvudtiteln.
Jag förmodar att det inte skall
bli någon förändring beträffande anslagen
till detta ändamål, ty pengarna tas
ju egentligen från den återbäring som
skall ske till svensk filmproduktion över
huvud taget. Jag skulle naturligtvis gärna
se, när det ges som ett anslag på åttonde
huvudtiteln, att svensk filmproduktion
skulle få hela återbäringen. Jag
har framfört det önskemålet tidigare här
i kammaren.

Den sista punkten, vilken gäller utställningar
av svensk konst i utlandet
har vi ju inte ansett oss nöjda med utan
yrkar på en höjning även av detta anslag.
Jag har särskilt observerat en motion
i andra kammaren, nr 811, som
är framburen av Viola Sandell in. fl.
Motsvarande motion har här i första
kammaren väckts av några socialdemokrater.
Motionärerna påvisar de små
möjligheter vi har att göra oss gällande
i olika länder till följd av otillräckliga
resurser. Man påpekar att materialet är
dyrbart, enär nottryck är kostsammare
än vanligt boktryck. Man framhåller att
framställning av grammofonskivor för
med sig kostnader inte bara för musiker
utan även för lokalhyra m. m. Jag vill
helt instämma i vad som anförts i dessa
motioner och vill erinra om det beklagliga
faktum, som jag haft tillfälle
att påtala tidigare, att vi ju har en skatt
på grammofonskivor, som utgår med än -

utsmyckning av statliga byggnader m. m.
da upp till 25 procent på inspelningar
av klassisk musik. Det vore inte möjligt
för ett grammofonbolag här i landet att
spela in klassisk musik, om man endast
skulle ta ekonomiska hänsyn. Det är
ytterligare något som man bör observera.

Anslaget är visserligen rubricerat »Utställningar
av svensk konst i utlandet»,
men vi har ju i motiveringen till den vid
punkt 5 fogade reservationen uttalat, att
medelsanvisningen bör gälla även författare
och tonkonstnärer. Även om rubriken
är något missvisande, skulle man
därigenom få möjlighet att hjälpa författare
och tonsättare att bli representerade
i större utsträckning i andra länder.

Med det anförda ber jag, herr talman,
i första hand få yrka bifall till den vid
punkten 1 fogade reservationen av herr
Ivar Johansson m. fl.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! I den debatt som vi förde
här i kammaren i onsdags kom ju
med även kulturella värderingar, i det
att man på något håll gjorde gällande
att en praktisk utbildning var viktigare
än litteraturhistoria. Jag vågar ändock,
herr talman, säga några ord om litteraturen
och författarna.

Det har sagts, inte bara vid högtidliga
tillfällen, att litteraturen är vår andes
stämma i världen och att litteraturen,
den goda boken, är vårt samvete.
Enligt min mening finns det också anledning
att säga detta i alla sammanhang.
Kontakten med det verkliga livet,
såsom de goda författarna kan forma
den, har en utomordentligt stor betydelse.
Litteraturen berikar också tillvaron
för många människor. Den ger utblickar
och inblickar i vår tillvaro. Böckerna,
har någon sagt, är våra tysta vänner, alltid
redo och till vårt förfogande när vi
så önskar. Boken kommer alltid, oavsett
radio, television och andra massmedia,
att bli vårt främsta kulturmedel. Författarnas
insatser, deras tankearbete och
deras skapande, är utomordentligt betydelsefulla.

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

Det är mot denna bakgrund, som riksdagen
bar beslutat att författarna skall
erhålla ersättning för utlåningen av deras
verk genom bibliotek. I propositionen
62 föreslås en uppräkning av anslaget
för ändamålet med icke obetydliga
belopp. Likväl är jag, herr talman, beredd
att stödja reservationen under
punkt 2 i föreliggande utlåtande nr 145.
Det beror dels på vad styrelsen för Sveriges
författarfond anfört i sin anslagsframställning,
dels också på den kontakt
jag har med många författare och den
kännedom jag har om deras villkor i
dag. Får jag helt kort uttala, att ett bifall
till vad styrelsen för författarfonden
har begärt skulle medge ett tryggande
av ålderdomen för ett antal äldre författare,
trygghet i yrkesutövningen åt
vissa erkända författare och arbets- och
resestipendier åt yngre författare. En
sådan höjning skulle vara av stor betydelse
och hälsas med stor glädje av
såväl författarna som den litteraturintresserade
publiken.

I samma reservation tas även upp
frågan om ersättning till översättarna.
Det gäller likaledes ett mycket viktigt
område. Jag har av anledning, som jag
inte här skall gå in på, sökt översättningar
av skönlitteratur från ett visst
land i Europa. Vad som slog mig är hur
liten tillgång till litteratur vi har från
vissa länder. Ändock är det skönlitteraturen,
som kan ge oss möjlighet att öka
vår inblick i andra folks liv och förhållanden,
deras känslor och tankar. Att det
finns goda översättningar är av väsentlig
betydelse för våra internationella
kontakter på kulturens och litteraturens
område. Jag skulle tro, att en sådan tillgång
också skapar intresse i dessa länder
för svensk litteratur, vilket bör beaktas
i detta sammanhang.

Med denna motivering kommer jag,
herr talman, att yrka bifall till reservationerna
vid punkten 2 dels reservationen
a, som gäller ersättning till författare
vilka gjort översättningar av litteratur
till vårt språk, dels också reservationen
b, som gäller ersättning åt författare
m. fl. för utlåning av deras verk genom
bibliotek.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag skall försöka att
fatta mig ganska kort när det gäller detta
utskottsutlåtande. Alla, som har tagil
del av detsamma, kan ju finna att skrivningen
på de olika punkterna är ganska
fyllig och klarläggande — jag utgår också
ifrån att samtliga ledamöter i denna
kammare har läst såväl propositionen
som utskottets utlåtande.

Man kan ju få en god överblick över
de anslagshöjningar, som föreslås i propositionen,
i den bilaga som finnes fogad
till utskottets utlåtande på sid. 19.
Av denna framgår att det föreslås en
uppräkning av de anslag det här gäller
jämfört med föregående år med 1 873 060
kronor fördelade på sex olika punkter,
och detta gör att det i år blir en anslagssumma
på nära 5 miljoner kronor, vilket
innebär en ökning av anslagen med 60
procent jämfört med föregående budgetår.
Jag tycker alt man bör uttala sin
tillfredsställelse över denna kraftiga uppräkning
och att detta har varit möjligt
för departementschefen.

Som jag förut sade behandlas i proposition
nr 62 en hel råd olika frågor
på detta område. Jag vill också nämna,
då det nu föreslagits en anslagsuppräkning
med 60 procent, att det var likadant
i fjol — även om det inte var fråga
om ett lika stort belopp, blev det
dock en ökning med ett ganska avsevärt
belopp. Det är ju så att denna upprustning
har skett och sker etappvis.

När det gäller den konstnärliga utsmyckningen
av statliga byggnader föreslås
en anslagsuppräkning med 100 000
kronor till 500 000 kronor. Men det kan
nog påstås att denna anslagsökning i realiteten
är betydligt större. Jag skulle tro
att ökningen uppgår till närmare 200 000
kronor och att anslaget till konstnärlig
utsmyckning av statliga byggnader därför
är uppe i närmare 600 000 kronor.
Att det blir en höjning för nästa budgetår
med nära 200 000 kronor, beror på att
det från detta anslag har bestritts en hel
del andra utgifter, som under nästkommande
budgetår inte kommer att belasta
detsamma.

Det har talats mycket om denna s. k.

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24

Anslag till konstnärlig
enprocentregel. Alla de föregående talarna
har varit inne på detta, och herr
Axel Johannes Andersson sade att man
nu kunde fira 25-årsjubileum med anledning
av att detta anslag infördes år
1937. Ja, det har ju hänt ganska mycket
under dessa 25 år. Riksdagen har fått
en helt ny sammansättning, men vad som
är viktigt i detta sammanhang är vad
riksdagen sade föregående år om denna
enprocentregel, och detta uttalande återfinnes
på sid. 5 i utskottets utlåtande.
Utskottet sade då följande: »Utskottet
vill i detta sammanhang erinra om att
utskottet med anledning av motionsyrkanden
av motsvarande innebörd vid
fjolårets riksdag uttalade, att en successiv
höjning av det nuvarande riksstatsanslaget
för ändamålet var att föredraga
framför en återgång till enprocentregeln.
» Detta var alltså vad riksdagen sade
föregående år, och det beslut som då
fattades var de flesta av kammarens ledamöter
med om att fatta. Jag finner
inte att det hänt någonting under det
nu snart tilländalupna året som föranleder
att man bör gå ifrån vad utskottet
då uttalade. Det bör ändå vara på det
sättet, att man bör ta hänsyn till vad
riksdagen i sådana sammanhang sist har
uttalat och att man alltså inte behöver
gå tillbaka 25 år i tiden.

Motivet för att vi inom utskottet inte
vill vara med om denna enprocentregel
har ju bland andra herr Axel Johannes
Andersson varit inne på. Det är ju så
att byggnadskostnaderna för staten kan
starkt variera år från år. Jag tror nog
att konstnärerna skulle tycka att det var
ganska egendomligt, om vi ett år hade
ett högt anslag och ett annat år ett lägre
anslag på grund av byggnadskostnadernas
minskning och att vi strikt skulle
följa denna enprocentregel. Jag tror att
konstnärerna tillhör den grupp människor
som skulle ha mycket svårt att förstå
en sådan åtgärd. Herr Axel Johannes
Andersson säger att denna procent kan
höjas år från år. Ja, men vad är det då
för mening med denna enprocentregel?
Då är det ju lika bra att ha ett fast anslag,
som också kan höjas år från år,
och att inte spika en enprocentregel.

utsmyckning av statliga byggnader m. m.

Herr Birger Andersson var också inne
på denna enprocentregel, men hans yrkande
överensstämmer inte helt och hållet
med det som återfinnes i reservationen.
Vi inom utskottet har resonerat så,
att vi väl näppeligen kan ta hänsyn till
detta utredningskrav, eftersom riksdagen
så sent som i fjol sade att det var
lämpligare med ett fast anslag år för
år. Detta anslag har ju, som jag nyss
nämnde uppräknats ganska mycket, men
även utskottets majoritet menar att det i
framtiden kan uppräknas ytterligare; det
framgår av vad utskottet säger på sidan
6: »Utskottet utgår emellertid från att
Kungl. Maj:t som en konsekvens av de
uppdragna riktlinjerna för utbyggnad av
det statliga stödet till den fria sektorn
av kulturlivet skall finna det möjligt
att för nästa års riksdag framlägga förslag
om en fortsatt ökning av det här avsedda
anslaget.»

Majoriteten av utskottet är alltså inte
främmande för att det kan bli nödvändigt
med en uppräkning av detta anslag,
även om vi förordar en annan form än
reservanterna.

När det gäller ersättning till författarna
vill jag påminna om att detta anslag
har fått en mycket kraftig uppräkning,
som kommer att tillämpas från och med
nästa budgetår, en uppräkning med
790 000 kronor till 2 020 000 kronor. Det
tycker jag är en glädjande och kraftig
anslagsökning.

Nu utgår det ingen individuell gottgörelse
till översättarna motsvarande den
s. k. författarpenningen. Enligt propositionen
och utskottets förslag, blir det
dock en väsentlig höjning av den s. k.
biblioteksersättningen, nämligen från 3
till 5 öre per utlånat bokexemplar och
10 öre när det gäller de s. k. referensexemplaren.
Av detta belopp går ju tre
fjärdedelar av förhöjningen till den s. k.
fria delen av författarfonden. Härigenom
blir det större möjligheter för författarfondens
styrelse, som disponerar denna
fond, att även kunna hjälpa översättarna.
Ersättningen till översättarna kan
utgå som stipendier eller understöd eller
i andra former.

När det gäller konstnärsstipendierna

94 Nr 24 Fredagen den 25 maj 1962 em.

Anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

har reservanterna också där föreslagit
en uppräkning. Det har ju väckts ett flertal
motioner i sådant syfte. Jag vill erinra
om att departementschefen, när han
lade fram detta förslag, följde Akademien
för de fria konsterna och Musikaliska
akademien, vilka för nästa budgetår
har begärt oförändrade anslag. Anslagshöjningen
som begärts i reservationen
rör sig om ett belopp av 380 000 kronor.

Sedan var herr Axel Johannes Andersson
inne på vad som återfinns i reservationen
angående understöd till tonsättarna.
Vi har ju också i utskottet skrivit
ganska positivt på denna punkt. Reservanterna
har dock i sin kläm knappast
tagit någon hänsyn till tonkostnärerna,
eftersom det yrkas att till utställningar
av svensk konst i utlandet för
budgetåret 1962/63 skall anvisas ett reservationsanslag
av 200 000 kr. Det är
väl ändå lite svårt att utställa svensk
musik, och det var ju musiken motionerna
gällde.

Herr Birger Andersson var inne på en
tanke som vi skulle ha diskuterat på avdelningen,
att man skulle kunna tänka
sig att bokförlagen skulle lämna en större
ersättning till översättarna. Den saken
har vi inte alls diskuterat på avdelningen,
utan det är min personliga
åsikt. Till syvende og sidst borde det
vara angeläget för bokförlagen, som man
väl får betrakta som dessa översättares
arbetsgivare, att ge dem en sådan ersättning
för deras arbete, att även dessa
människor kan leva på en hygglig standard.

Nu vet jag, liksom herr Birger Andersson,
att riksdagen inte kan göra mycket
åt detta. Jag förmodar också att översättarna
inte har någon speciell facklig
organisation, som kan föra fram deras
önskemål. Man skulle väl kanske kunna
tänka sig att Författarföreningen förde
fram önskemålen om ersättningarna till
översättarna.

Jag lovade att jag skulle fatta mig
kort, och därför ber jag nu att få yrka
bifall till utskottets förslag på samtliga
punkter.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag har begärt ordet närmast
med anledning av herr Einar Perssons
tolkning av reservationen vid punkten
5. Jag sade redan tidigare att rubriken
löd: »Utställningar av svensk konst
i utlandet.» Vi har inte kunnat ändra
Kungl. Maj :ts rubricering på detta, men
det är uttryckligen sagt i motiveringen
att bidraget också skall gälla författare
och tonkonstnärer. Skulle riksdagen besluta
i enlighet med reservationen, vilket
jag hoppas att den skall göra, så
kommer inte bara klämmen utan också
motiveringen att innefattas i beslutet.

Talesmannen för utskottet andades
idel tillfredsställelse över vad som skett,
och visst är det glädjande att det skett
en uppräkning med 1 873 000 kronor.
Han ville att vi skulle uttala vår tillfredsställelse
över detta. Det kan vi göra
men inte på det sättet att vi anser
att det är tillräckligt, utan ifrån centerns
sida anser vi att det bör göras
åtskilligt mera. Det är inte heller någon
särskilt imponerande siffra när vi kommer
upp till 5 miljoner. Tvärtom kan
vi säga att det är ganska måttliga bidrag
vi ger i det fallet. Vi borde ge
mångdubbelt mera.

Vad gäller utsmyckning av offentliga
byggnader skulle jag vilja visa på att
det säkert inte är så stora svårigheter
att tillämpa vårt förslag. I Frankrike
avsättes en procent av kostnaderna för
statliga ministeriers byggnadsarbeten
för konstnärlig utsmyckning. I Holland
beslöt man 1951 att 1,5 procent av kostnaden
för statliga byggnader som är
lämpade för utsmyckning skulle gå till
detta ändamål. På samma sätt ger västtyska
förbundsstaten en å två procent
av kostnaden för statliga byggnader till
detta ändamål. Har detta system kunnat
tillämpas i andra länder tror jag också
att det skulle kunna tillämpas i vårt
land.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Persson sade att
det hänt ganska mycket under de 25 år

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24

Anslag till konstnärlig
som gått sedan Arthur Engberg lade
fram sitt förslag och fick riksdagen att
ta det. Ja, det är sant att det hänt ganska
mycket sedan dess, men på det här området
har det hänt sorgligt litet.

Herr Persson nämnde vidare att det
bl. a. hade hänt att riksdagen hade fått
en annan sammansättning. Herr Persson
menar väl ändå inte att det skulle innebära
en förändring till det sämre, men
så måste man ju faktiskt tolka det i detta
sammanhang.

Herr Persson var mycket fast i sin
tro på att det skulle vara bättre för
konstnärerna att slippa denna procentregel
och i stället lita till det fasta belopp
som de skulle få. Det skulle föreligga
risker för att de skulle komma i
ett nödläge annars, sade herr Einar
Persson. Men är det inte så nu att vi
försöker föra en sådan arbetsmarknadspolitik,
inte minst när det gäller byggnadsfacket,
att vi vill hålla byggenskapen
i gång? Helt nyligen, när det upptäcktes
att det rådde arbetslöshet bland
byggnadsarbetarna, vidtog man ansträngningar
för att byggena skulle komma
i gång. Dessa konstnärer skulle alltså
komma att följa byggnadsfacket, och
jag tror att de skulle vara nöjda om
de fick göra det. Jag tror inte att det
skulle bli några besvärligheter i den vägen.

Jag pekade nyss på den förste motionären
i en motion, nämligen herr
Carl Albert Anderson, som hade erfarenheter
på detta område. Jag skall denna
gång nämna den förste motionären i
en annan motion, nämligen herr Sven
Aspling, ledamot av denna kammare,
som säger att inte några praktiska olägenheter
kan anses föreligga för att på
nytt aktualisera procentregeln.

Det är märkvärdigt hur många det ändå
är — både konstnärerna själva och
en hel del andra — som tror att procentregeln
vore bra. Det är tydligen bara
utskottets majoritet som är övertygad
om att den i längden inte går att
tillämpa.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep) kort genmäle: -

utsmyckning av statliga byggnader m. m.

Herr talman! Herr Persson verkade
mycket belåten med höjningen från 3
till 5 öre per boklån. Det var en mycket
kraftig höjning enligt herr Persson. Får
jag då erinra om att 1948 års bokutredning
i sitt år 1952 publicerade betänkande
kom fram till att en rimlig ersättning
var 5 öre per boklån — alltså den
ersättning som man anno 1962, 10 år
senare, föreslår i propositionen. Jag
måste nog säga, herr talman, att om författarna
skall få en ersättning som motsvarar
vad som ansågs lämpligt 1952,
då är det rimligt med 8 öre, som hemställts
om i reservationen. Jag tror inte,
herr talman, att ordföranden i bokutredningen
har några invändningar mot
den av reservanterna föreslagna höjningen.

Sedan har vi frågan om översättningarna.
För att översätta utländsk litteratur,
framför allt från mera okända
språkområden — jag tänker på vissa
öststater —- fordras en mycket stor insats
och ett stort kunnande från översättarens
sida om man skall få fram
verkligt förnämliga översättningar. Ersättningen
för detta arbete blir enligt
det framlagda förslaget mycket dålig.
Även med reservanternas förslag skulle
ersättningen inte på något sätt bli för
hög med tanke på de krav som här
ställs på en skicklig översättare.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr PERSSON, EINAR (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Axel Johannes Andersson
sade att jag i debatten påpekat,
att det har hänt mycket under dessa 25
år. Ja, det har det otvivelaktigt gjort,
men vad som hänt under dessa 25 år
har väl inte varit till det sämre utan
tvärtom till det bättre även på detta område.

Sedan har man nämnt enprocentregeln.
Herr Axel Johannes Andersson vet
lika bra som jag hur det här ligger till,
varför jag inte behöver upprepa vad
jag nyss sade, nämligen att riksdagen
föregående år uttalat sig just i denna

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. in.

sak. Jag anser att det inte finns någon
anledning att nu blott ett år efteråt ändra
uppfattning då riksdagen så sent som
i fjol uttalade som sin bestämda mening
att det är bättre att ha ett fast anslag.

Herr Eric Carlsson förklarade, att
höjningen från 3 till 5 öre kanske inte
är så mycket att hurra för. Yi bör dock
komma ihåg att detta är en höjning med
70 procent av den ersättning som skall
utgå till översättarna. Jag upprepar vad
jag sade i mitt första inlägg, nämligen
att också bokförlagen väl bör ha ett ansvar
i detta hänseende och inte bara
staten.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Både Kungl. Maj:ts proposition
och statsutskottets utlåtande i
detta ärende talar med självklarhet om
det ansvar, som samhället har som kultursamhälle
också när det gäller stödet
åt konstnärlig, litterär och musikalisk
verksamhet. Jag noterar detta och stryker
med tacksamhet under, att det talas
om detta ansvar som något självklart.

Debatten här har ju rört sig om omfattningen
och i viss mån även om utformningen
av detta ekonomiska stöd.
På den senare punkten vill jag säga ett
par ord i anslutning till en motion, som
jag väckte här i kammaren i början av
detta år.

Idealet vore naturligtvis, att även det
konstnärliga skapandet kunde bli ekonomiskt
bärkraftigt, likaväl som vi talar
om önskvärdheten av bärkraftiga jordbruk.
Men hur mycket den materiella
standarden än stiger, är kulturkonsumtion
inte något självklart. Jag tror och
hoppas, att det beslut i den stora utbildningsfrågan,
som riksdagen fattade
häromdagen, skall leda till en utveckling
även på denna punkt, således en
ökning av kulturbehovet hos människorna
i vårt land.

I punkt 3 i statsutskottets utlåtande,
där det talas om konstnärsstipendier,
yrkar utskottet i sin hemställan i mom.
IV, att motionerna 1:207 och 11:252
icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Emellertid har utskottet i sin

motivering givit ett — visserligen med
tveksamhet omgivet — stöd åt de nämnda
motionernas syfte. Motionernas syfte
är nämligen att staten genom nya former
av stöd åt utövarna av alla arter av
de sköna konsterna skulle stimulera allmänhetens
kulturkonsumtion. Vad vi
hittills diskuterat här i dag rör ju i
stor utsträckning den offentliga kulturkonsumtionen.
Svårigheterna är att stimulera
allmänhetens kulturkonsumtion.
Som ett bidrag i den diskussionen föreslås
i de båda motionerna, att man skall
överväga möjligheten av att i konstnärsstipendiernas
sammanhang tillskapa en
institution med statliga konstnärspriser.
Det är väl känt av alla att t. ex. utdelandet
av ett berömt pris åt en författare
omedelbart ökar försäljningen av
hans böcker enormt. Ett par konstnärspriser
skulle kunna verka i en likartad
stimulerande riktning och, om de årligen
utdelas, hjälpa den ene efter den
andre av välförtjänta konstnärer fram i
ljuset.

Jag skulle, herr talman, egentligen
kunna nöja mig med vad utskottet skriver
beträffande motionerna 1:207 och
II: 252, då utskottet, åtminstone som jag
uppfattar dess skrivning, hoppas att
prövningen av dessa frågor, när den ligger
i Kungl. Maj :ts händer, kommer att
leda till att också denna synpunkt kommer
att uppmärksammas. Nu finns det
emellertid en reservation vid punkten 3,
där man också framhåller angelägenheten
av att sådana former av stöd åt konstnärerna,
som åsyftas i den motion jag
nyss talade om, allvarligt överväges. I
reservationen a vid punkten 3 mom. V föreslås,
att riksdagen skall i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om en skyndsam
översyn av formerna för fördelningen
av samhällets stöd till konstnärlig, litterär
och musikalisk verksamhet. Reservanterna
går en aning längre och vill
vara mer pådrivande än vad utskottet
har velat vara. Eftersom detta är i överensstämmelse
med vad jag i motionen
åsyftar yrkar jag, herr talman, bifall till
statsutskottets utlåtande utom beträffande
punkt 3 mom. V, där jag kommer att
biträda reservationen a.

Fredagen den 25 maj 19(52 em.

Nr 24

Anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Jag tycker i likhet med
utskottets ärade talesman, att det finns
anledning att uttrycka sin glädje över
den anslagshöjning som i år har föreslagits
som ett fullföljande av fjolårets
handlingsprogram för samhällets insatser
på kulturens fria sektor.

Ser man det så, måste jag å andra
sidan konstatera, att även om 5 miljoner
i och för sig är ett ganska stort belopp,
är det ändå obetydligt med tanke
på de behov som här behöver tillfredsställas.
Jag ansluter mig till de synpunkter
som motionärerna Aspling och
Bergman har anfört då det gäller möjligheten
att finna former för ett vidgat
och effektivare stöd åt konstnärerna.

Jag är emellertid, herr talman, i dag
inte beredd att stödja förslaget om procentregeln.
Jag vill instämma i de synpunkter,
som herr Birger Andersson här
har anfört både i fråga om konstnärernas
villkor och förhållanden och värdet
av att få det i motionen G72 framförda
förslaget under förnyad prövning.

Jag skall inskränka mig, herr talman,
till att liksom herr Birger Andersson yrka
bifall till motionen i fråga.

I detta anförande instämde herr Sandler
(s).

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! Jag skall begränsa mig
till att ange några synpunkter beträffande
motionerna 1:673 och 11:811, där
vi föreslagit att riksdagen skulle uttala
sig för att det inom Svenska institutet
tillsättes en nämnd som skall arbeta för
ökad kännedom i andra länder om den
svenska tonkonsten. Vi har föreslagit ett
reservationsanslag för detta ändamål på
100 000 kronor för budgetåret 1962/63.

Det finns ju numera ett glädjande stort
intresse för kulturarbetets upprustning i
vårt land, och det finns också ett stort
intresse för de internationella kontakterna.
Det borde, tycker jag, mot bakgrunden
av detta faktum vara rimligt att ge
det svenska musiklivet ett handtag i dess
strävan att öka de utländska kontakter 4

Första kammarens protokoll 1962. Nr 24

na på det sätt som föreslås i nyssnämnda
motioner.

Situationen på detta område är långt
ifrån tillfredsställande. Svenska institutet,
som närmast har att svara för våra
internationella kontakter på kulturlivets
område, har praktiskt taget inga resurser
för att göra den svenska tonkonsten
känd i andra länder. Inom institutet
finns ingen särskild nämnd som kan
ägna sig åt denna verksamhet, och de
medel som i bästa fall kan anslås för
arbetet är helt otillräckliga.

Det bar uppgivits att det vid flera tillfällen
förekommit, och förekommer, att
utländska ambassader begär att få svenska
noter för att det i respektive länder
skall kunna ges konserter med svensk
musik, men man har inte kunnat tillmötesgå
dessa önskemål på grund av att
man saknat ekonomiska medel. Det skulle
givetvis vara av stort värde i många
avseenden om vårt land hade möjlighet
att tillhandahålla noter, grammofonskivor
och annat material för att göra den
svenska musiken internationellt känd
och därmed bidraga till ökade internationella
kontakter över huvud taget. I
det här fallet kan det väl sägas, att musiken
har alldeles speciella förutsättningar
härför.

Svenska institutet har nu kontakter
med bl. a. ett 30-tal universitet i andra
länder. Det har sagts att det vid dessa
universitet finns ett starkt önskemål om
att kunna undervisa om svensk musik
och göra den känd, men också på denna
punkt har Svenska institutet i stor utsträckning
tvingats säga nej, därför att
man inte har kunnat skicka vederbörande
universitet det material som behövs
för denna undervisning om svensk
musik som universiteten är beredda att
ge och tydligen önskar ge.

Självfallet vore det också av stort värde
om någon svensk orkester med statlig
hjälp kunde få göra turnéer i andra
länder och därigenom mera direkt presentera
svensk musik. Att dylika kontakter
skulle vara givande också för den
svenska musiken är alldeles uppenbart.

Nu har den svenska bildkonsten glädjande
nog fått förbättrade förutsättning -

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

ar att sprida upplysning i andra länder.
Jag tycker nog att det hade varit rimligt
om man hade givit våra tonkonstnärer
samma förutsättningar som våra
bildkonstnärer nu har. Statsutskottet har
också i sitt utlåtande understrukit vikten
av att vi kan åstadkomma ökade internationella
kontakter och ökad kännedom
i utlandet om svenskt kulturarbete
över huvud taget. Man förutsätter i utskottets
skrivning, att de i motionerna
framförda kraven skall beaktas framdeles,
och jag är för min del övertygad
om att frågan inom en mycket snar framtid
kommer upp till behandling här i
riksdagen. Men jag tycker nog att man
redan nu borde ha varit mogen att ta
det mycket blygsamma steg vi föreslagit
för att ge de svenska tonkonstnärerna
denna chans till ökad internationell
verksamhet.

Nu har det ju sagts beträffande reservationen
vid punkt 5, att reservationen
är så skriven, att om anslaget för utställningar
av svensk konst i utlandet
höjs till föreslagna 200 000 kronor så
skulle dessa pengar också kunna användas
för den musikverksamhet vi närmast
har åsyftat i motionerna. Utskottets
talesman däremot menar, att reservationens
kläm är så avfattad att pengarna
rimligtvis endast kan användas för
bildkonsten. Det är ju beklagligt att man
inte kunnat finna en klarare skrivning
på den punkten, så att det med bestämdhet
kunnat avgöras i vad mån det i reservationen
begärda ökade anslaget
verkligen kunnat komma även tonkonsten
till del.

Jag har, herr talman, för avsikt att
senare återkomma med yrkande om bifall
till motionerna 1:673 och 11:811.

Häri instämde herr Jonsson (s).

Herr ASPLING (s):

Herr talman! Jag finner ingen svårighet
att uttrycka min tillfredsställelse
med de väsentliga anslagshöjningar som
detta viktiga dokument inrymmer —■ här
har ju redan nämnts att det rör sig om
en uppräkning av anslagen med inte
mindre än 1 873 000 kronor, vilket in -

nebär att den totala summan för budgetåret
1962/63 kommer att sluta på
4 983 000 eller i runt tal 5 miljoner kronor.
Likaså är det i hög grad glädjande
att anslaget för konstnärlig utsmyckning
nu blir höjt med nominellt 100 000
kronor, vilket innebär att totala anslaget
för detta ändamål kommer upp i
500 000 kronor eller en halv miljon. Härtill
kommer, såsom utskottets värderade
talesman herr Persson också har påpekat,
att den summan fritages från kostnader
för mindre byggnadsåtgärder i samband
med utsmyckningsarbetena, något som
i sin tur kommer att innebära en realhöjning
av betydande storleksordning.

Allt detta är utomordentligt tillfredsställande
och glädjande, och jag vill
gärna ha sagt, herr talman, att jag tycker
att propositionen i hög grad är i
takt med utveckling och tid.

Jag vill också säga några ord beträffande
den procentregel som här kommit
att bli föremål för ganska många inlägg.
Först ber jag då att få erinra om beslutet
år 1937, något som ju redan tidigare
har skett. Jag ser den mycket stora
betydelsen av detta beslut kanske
inte så mycket i själva procentregeln
som fastmera i att det markerade principen,
att samhället skall engagera sig
på detta område. Genom beslutet fastslogs
att konsten tillgodoser ett legitimt
samhälleligt behov och att konstnärlig
utsmyckning bör ingå som ett normalt
led vid uppförandet av statliga byggnader.

Naturligtvis kom krigsåren att förändra
utvecklingen även i detta avseende,
men vi kan å andra sidan glädja oss åt
en ganska snabb utveckling på området
under åren efter kriget, utan att procentregeln
tillämpats.

Också jag tror, herr talman, att ett
vidgat samhälleligt engagemang på detta
område nu är ännu mer angeläget än
tidigare, av den anledningen att konstintresset
har vidgats och fördjupats. Detta
är en av de företeelser i dagens samhälle
som jag tycker att vi har anledning
att notera med stor tillfredsställelse.
Över huvud taget råder en aktivitet på
dessa avsnitt av kulturlivet som jag tycker
att samhället, stat och kommun, har

Fredagen den 25 maj 1962 erri.

Nr 24

Anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

anledning att i allra högsta grad stimulera.

Naturligtvis kan procentregelns lämplighet
diskuteras, det är jag medveten
om. Någon stel och osmidig tillämpning
kan det inte få bli tal om. ökade statliga
byggnadskostnader motiverar väl
inte i och för sig en ökad utsmyckning,
men en fri och smidig tillämpning —
en procentregel kanske mera som ett
riktmärke, en tumregel — anser jag
vara värd att pröva.

Procentregeln har självfallet fördelar.
Genom indexregeln åstadkommer man
en fasthet, som väl icke minst är av
värde för de utövande konstnärerna
själva. Jag vill också erinra om —- det
har betonats tidigare — att denna regel
har kommit att tillämpas på vissa kommunala
avsnitt i Stockholm. Det bör tillläggas
att de städer och kommuner, där
regeln icke har tillämpats, ändå i ökad
utsträckning är medvetna om vikten av
att engagera sig på detta område.

Jag skulle, herr talman, gärna se att
en utredning om denna fråga kommer
till stånd. Anser man att procentregeln
inte längre är lämplig och att den verkligen
skulle vara förenad med praktiska
olägenheter, skulle jag gärna vilja se
argumenten härför mera i detalj redovisade
än som faktiskt har gjorts i utskottets
utlåtande.

Jag skall stanna här och inte förlänga
debatten. I likhet med herr Birger Andersson
anser jag att frågan är av sådan
betydelse, att man inte på en gång
skall ta steget fullt ut och binda sig
utan att frågan först bör bli föremål för
en prövning så att hela detta område
blir belyst. Så brukar vi förfara i Sveriges
riksdag, och jag anser att den regeln
bör gälla även i fråga om detta
spörsmål.

Därför kommer jag inte, herr talman,
att medverka till någon röstning om reservationen.
Däremot ber jag att få förena
mig med herr Birger Anderssons yrkande
om bifall till motionen nr 1:672.

I herr Asplings yttrande instämde
herrar Elmgren (s), Bengt Gustavsson
(s) och Nyström (s) samt fröken Mattson
(s).

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 145 redovisas departementschefens
förslag samt en del motioner, söm
tillkommit i anslutning till propositionen.

Jag tillhör också dem som har motionerat
i denna fråga, och jag skulle på
många punkter kunna ansluta mig till
de synpunkter, som herr Aspling alldeles
nyss gav uttryck åt. Jag vill i likhet
med honom gärna uttala min uppskattning
av den upprustning som sker på
kulturlivets olika områden. Det finns på
dessa områden, både i fråga om omfattning
och utformning, många betydelsefulla
och värdefulla ting som man tacksamt
tar del av.

Anledningen till att jag ändå har begärt
ordet är att jag mera allmänt skulle
vilja säga något om betydelsen av en
ökad kulturupprustning.

I motionen har jag talat för tanken
på en anslutning till ett system, som har
prövats på kommunalt håll, nämligen att
vid utsmyckning av byggnader en procent
av byggnadskostnaderna skulle få
användas för det ändamålet. Erfarenheterna
utifrån landet kan väl vara annorlunda
än från exempelvis Stockholm och
en del andra kommuner. Varken i Stockholm
eller i större kommuner i allmänhet
bygger man kraftverk eller lokstall,
så det argumentet är ju mördande mot
enprocenttanken, om den skulle tillämpas
generellt. Som väl är tror jag inte
någon har uppfattat saken så, utan det
är väl mera en retorisk fint för att slippa
göra någonting i ett sammanhang
som detta av den ökande omfattning som
en anslutning till motionens tanke innebär.

Det är nog en ganska spridd uppfattning
att det bör göras mer än vad som
göres på detta område. Debatten i kammaren
tyder ju också på detta. Visserligen
vill man inte vara med om en anslutning
till enprocenttanken utan utredning,
men man uttalar sig ändå och
i positiva ordalag om värdet i själva
tankegången, som innebär att mera bör
göras än vad som göres.

I gamla tider var det kyrkan och

100

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

furstarna, som stod för samhällets
konstnärliga utsmyckning. I senare tider
har penningmagnater inom handeln,
hantverket och så småningom industrien
kommit till och tagit hand om utsmyckningen.
Även i dag finns det enskilda
som offrar mycket på konst och utsmyckning.
Men deras antal minskar,
och deras möjligheter att som i gamla
tider offra mycket på konsten blir
mindre och mindre.

Folkrörelserna uppfattar klart det behov
som föreligger och gör mycket i
rätt riktning. En del kommuner gör det
också. Vad är naturligare än att man
begär att även staten skall göra mera?

Jag har inte velat uppta tiden enbart
för att säga detta utan för att föra fram
en tanke, som inte har förts fram tidigare
i debatten, mig veterligt, och som
heller inte — och det vill jag säga till
herr Birger Andersson —■ har kommit i
tillämpning i Stockholm, nämligen att
man inte skall stanna vid att för ett
bygge ha en arkitekt och naturligtvis en
byggmästare, utan att även konstnärlig
expertis skulle kopplas in redan vid
uppgörandet av planerna för byggnader
eller för områden eller för stadsdelar.

Det är ingen ny tanke i och för sig
själv, den fanns i antiken. Den som har
varit i Rom vet att Berninis fontän är
omgiven av byggnadsverk, som väl ansluter
sig till den. På samma sätt är det
med den fontän som ligger vid termerna,
de gamla romarnas badinrättning.
Michelangelo var inte bara cn stor
konstnär, en stor målare och skulptör,
han var också arkitekt. I dag är dessa
ämnesområden specialiteter, som är
uppdelade på olika människor.

Jag tror att vi nalkas en tid, då man
inte längre går till väga så som skedde
förr och som kan illustreras av detta
exempel: Det gjordes en skulptur, sedan
diskuterade man var man skulle
ställa den, och hittade man en monumental
plats satte man dit exempelvis en
ryttarstaty, föreställande någon av dem
som historien företrädesvis handlade
om. Men omgivningen, parken, var färdig
redan förut, och det fanns då inga

möjligheter att få den samlade komposition
av hela området, som man så gärna
skulle önska. Jag har ett starkt intryck
av att vi nu är på väg tillbaka
till förhållanden som ansågs riktiga en
gång i tiden, även om den ligger århundraden
tillbaka, nämligen att det
måste ske en samverkan mellan konstnärer,
arkitekter och byggare för att
man därigenom skall kunna få fram en
större skönhet, en odling av estetiken
och möjligheter till en finare och mera
tilltalande utformning, där helheten erbjuder
skönhet och inte bara detaljer
som har plockats ut.

Även i fråga om monumentalbyggnadsverken
borde ett intimt samråd ske
mellan konstnärer, som tillkallades, så
att resonemang mellan konstnär och arkitekt,
helst också byggmästare, kundeske
på ett tidigt stadium.

Det är klart att detta kostar pengar,
och i dagens läge går det inte att engagera
konstnärer för sådant arbete, om
de inte är tillförsäkrade någon ekonomisk
möjlighet för beaktande av de arbetsresultat
de kommer fram till. Jag
tror inte att det är riktigt, som man
har sagt, att konstnärerna i dag har det
så mycket bättre i jämförelse med vad
de hade förr. Verkligt stora namn, de
som har slagit igenom, kan i regel alltid
klara sig. Tyvärr liar en del blivit
berömda först efter sin död, men i
många fall har konstnärer också blivit
det under sin livstid. Det fanns färre
konstnärer förr, men befolkningen var
då också mindre. Det är ingen tvekan
om att yngre konstnärer i dag, innan
de har slagit igenom, har svårigheter
som knappast någon yrkesarbetare har
vad ekonomien beträffar. Jag har haft
kontakt med många unga konstnärer
och jag vet att de lever på en ekonomisk
minimistandard, ibland långt under
vad man anser möjligt och mänskligt
— många gånger, exempelvis inom
målarkonsten, blir de för att kunna existera
tvingade att avyttra alster till ett
alltför lågt pris, rent objektivt sett.

Jag är inte så naiv att jag tror att
man löser dessa frågor genom att in -

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24

101

Anslag till konstnärlig
föra en enprocentregel för statliga byggnader,
men jag har ändå velat säga, att
det är visst inte någon guldålder nu för
tiden för yngre konstnärer, och många
äldre har det också svårt. Det gäller
att komma i gunst hos allmänheten och
bryta igenom, och det gäller, höll jag
på att säga, att komma i gunst även hos
konstkritikerna. Då lyckas man, då är
framtiden tillrättalagd. Men det finns
också många som inte når berömmelse
men som ändå har en konstnärlig ådra
och som kanhända, om de finge fortsätta
att arbeta under lugnare ekonomiska
förhållanden, även de skulle kunna
komma upp i ljuset på ett sådant sätt
att de både kunde göra goda samhälleliga
insatser och klara sig själva. Det
är denna tanke, som ligger bakom önskemålet
om enprocentregeln, och det är
den jag har velat föra fram i det här
sammanhanget.

Jag skulle vilja säga att det är inte
avgörande för den framtida kulturutvecklingen,
om man bestämmer sig för
en procentregel eller för någon annan
form. Det avgörande för den framtida
utvecklingen är att man inte stannar
vid vad som nu är, utan gör mera. Det
är i förhoppningen att så skall ske, herr
talman, som jag har motionerat, och
det är i den förhoppningen som jag nu
liar talat.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord i all korthet. Herr Tage Johansson
yrkade bifall till en motion angående
tonkonstens utövare, och den har
ju utskottet skrivit rätt så positivt om.
Dessa 100 000 kronor skulle emellertid
gälla ett alldeles nytt verksamhetsfält,
och då har utskottet ansett det lämpligt
att i första hand Kungl. Maj:t måtte pröva
denna fråga innan riksdagen fattade
beslut. Utskottet har emellertid skrivit
även när det gäller denna verksamhet att
den närmare borde övervägas.

Sedan har det talats ganska mycket
här från flera håll om högre anslag till
olika ändamål inom detta avsnitt av
samhällslivet som vi nu behandlar. Om
man, som jag nyss nämnde, skulle bi -

utsmyckning av statliga byggnader m. m.
falla samtliga motioner och reservationer
här i dag, i förevarande utskottsutlåtande
skulle man öka anslagen med
drygt 3 miljoner kronor. Jag tycker det
är litet ologiskt att vissa talare vill öka
anslagen så pass mycket med hänsyn
till den debatt angående skattesänkningar,
som fördes före middagen. Man kan
inte åstadkomma bägge delarna samtidigt,
nämligen att sänka skatterna och
höja utgifterna — det är tyvärr ganska
omöjligt.

Herr Aspling yrkade bifall till motion
nr 072 och ansåg att enprocentregeln
borde utredas. Jag får upprepa vad jag
har sagt tidigare om riksdagens uttalande
i fjol, som jag misstänker att herr
Aspling också var med om att besluta.
Nu säger herr Aspling, att denna enprocentregel
skulle gå att tillämpa om
det bleve »en fri och smidig tillämpning».
Jag vet inte vad denna fria och
smidiga tillämpning består i.

Sedan sade herr Aspling också, att
Stockholms stad gått in för denna regel.
Det är sant att den har gjort det,
men bara på vissa avsnitt av sina byggnader,
framför allt skolbyggnader och
sjukhusbyggnader. Sedan står det »m.

m.» i motionen. Jag vet inte heller vad
detta »m. m.» betyder. Jag skulle tro att
två procent på skolbyggnader och en
procent på sjukhusbyggnader betyder ett
relativt högt belopp i båda fallen, men
om man slår ut det på hela den byggnadsverksamhet
som Stockholms stad
bedriver, tror jag att man inte ens kommer
upp till i genomsnitt en procent.
När det gäller staten vill man att regeln
skall tillämpas för alla statliga byggnader.
Det står åtminstone så i herr
Asplings motion.

Herr Axel Johannes Andersson slutade
sitt anförande med att hoppas, att
vi skulle komma fram till målet. Ja, i
den förhoppningen vill också jag instämma,
och jag tror att vi har gjort en
god början även om vi följer utskottets
förslag.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s):

Herr talman! Jag vill bara meddela
den ärade utskottsrepresentanten att för

102 Nt 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

Stockholms stad gäller regeln om en procent
på vad staden bygger. När enskilda
bygger, kan staden naturligtvis inte engagera
sig.

Det har varit tvistigheter i stadsfullmäktige
på en ptinkt, nämligen när det
gäller skolhusbyggen och sjukhusbyggen.
Man har diskuterat om man skulle
gå på enprocentregeln eller om man
skulle gå på ett visst fast anslag per
klassrum eller per sjuksal. Där har meningarna
varit delade. Det rör sig dock
bara om hundradelar av en procent, som
skiljer därvidlag. Principiellt gäller enprocentregeln
men i en del fall har man
gått på anslag per klassrum och då har
det blivit ibland något mera men ibland
också något mindre.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Innan vi slutar skall jag
be att få påpeka en sak, som tydligen
många av dem som varit med i debatten
inte har lagt märke till. I reservationen
föreslås för budgetåret 1962/63
inte någon tillämpning av enprocentregeln,
utan där föreslås en direkt anslagshöjning.
Alla de som i likhet med herr
Aspling och herr Carl Albert Anderson
har talat om att det måste göras mera
kan alltså nu utan hänsyn till enprocentregeln
rösta på denna reservation.

I den andra delen i reservationen står
det, att reservanterna hemställer att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t begär
förslag till 1963 års riksdag om återinförande
av den s. k. enprocentregeln.
Det är praktiskt taget precis detsamma
som herr Aspling föreslår i sin motion
och som herr Birger Andersson m. fl.
har yrkat bifall till.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje moment av utskottets
i förevarande punkt gjorda
hemställan.

På särskilda propositioner bifölls vad
utskottet i mom. I och II hemställt.

I fråga om mom. III a, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen
i förevarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel Johannes, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 145 punkten
1 mom. III a, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen
i förevarande del.

Då emellertid herr Andersson, Axel
Johannes, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 83;

Nej — 39.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande mom. III b framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt

Fredagen den 25 maj 1962 em. Nr 24 403

Anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader m. m.

skulle bifalla motionerna 1:672 och II:

vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen
i förevarande del; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel Johannes, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 145 punkten
1 mom. III b, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m, fl. vid punkten avgivna reservationen
i förevarande del.

Då emellertid herr Andersson, Axel
Johannes, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 85;

Nej — 38.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande mom. IV, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats l:o) att
utskottets hemställan skulle bifallas;
2:o), av herr Andersson, Axel Johannes,
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen
i förevarande del; samt 3:o), av
herr Andersson, Birger, att kammaren

810.

• Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Andersson> Axel Johannes, begärde
votering, i anledning varav herr
talmannen upptog vartdera av de båda
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr
talmannen sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Axel
Johannes Anderssons yrkande.

Herr Andersson, Birger, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 145 punkten 1 mom. IV antager
godkännande av det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen
i förevarande del, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till motionerna
1:672 och 11:810.

Då emellertid herr Andersson, Axel
Johannes, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

104

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Ang. ersättning åt författare m. fl. för
Ja — 47;

Nej — 48.

Därjämte hade 33 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 145 punkten

1 mom. IV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas motionerna 1:672
och II: 810.

Då emellertid herr Andersson, Birger,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 57;

Nej — 65.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 2

Ang. ersättning åt författare m. fl. för utlåning
av deras verk genom bibliotek
m. m.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
62 föreslagit riksdagen att till Ersättning
åt författare m. fl. för utlåning av
deras verk genom bibliotek m. m. för
budgetåret 1962/63 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av

2 020 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat, att biblioteksersättningens grundbelopp,
såvitt gällde ersättningen för
hemlån och referensexemplar av originalverk,
skulle höjas från nuvarande tre
öre respektive tolv öre till fem öre respektive
tjugu öre.

utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.
I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Birger Andersson (I: 670) och den andra
inom andra kammaren av herr Arvidson
(11:809), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att som ersättning
för utlåning genom bibliotek skulle
till Sveriges författarfonds s. k. fria del
utgå 21/2 öre per lån av översatt verk
och 10 öre per referensexemplar av
översatt verk;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Arvidson väckt motion (11:808),
vari anhållits, att riksdagen måtte besluta,
att ersättning till författarna för
utlåningen av deras verk genom bibliotek
skulle fastställas till 8 öre per boklån
och 32 öre per referensexemplar.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna 1:670 och 11:809, i
vad de avsåge höjning av ersättningen
för utlåningen genom bibliotek av översatta
verk, icke måtte av riksdagen bifallas; II.

att motionen II: 808, i vad den avsåge
höjning av ersättningen för utlåning
genom bibliotek av originalverk,
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att riksdagen måtte till Ersättning
åt författare m. fl. för utlåning av deras
verk genom bibliotek m. m. för budgetåret
1962/63 å driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 2 020 000 kronor.

Reservationer hade anförts

a) av herrar Birger Andersson, Arvidson
och Kellgren, vilka ansett, att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
1:670 och 11:809, besluta, att som ersättning
för utlåning genom bibliotek
skulle till Sveriges författarfonds s. k.
fria del utgå 21/2 öre per lån av översatt
verk och 10 öre per referensexemplar
av översatt verk;

b) av herrar Arvidson och Kellgren,
vilka ansett, att utskottet bort under II
hemställa, att riksdagen måtte, med bi -

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24

105

Ang. ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

fall till motionen II: 808, besluta, att ersättning
till författarna för utlåningen av
deras verk genom bibliotek skulle fastställas
till 8 öre per boklån och 32 öre
per referensexemplar.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation a av mig jämte herrar
Arvidson och Kellgren.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation b av herrar Arvidson
och Kellgren.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje moment av utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de beträffande mom. I förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Birger Andersson m.
fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Andersson, Birger, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 145 punkten
2 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

5 Första kammarens protokoll 1962. Nr 24

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Birger Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande mom. II framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herrar Arvidson och
Kellgren vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Carlsson, Eric, begärde votering,

1 anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 145 punkten

2 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Arvidson och
Kellgren vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Svärd begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 106;

Nej — 13.

10G

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Anslag till konstnärsstipendier

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. III hemställt.

Punkten 3

Anslag till konstnärsstipendier

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
62 föreslagit riksdagen att till Konstnärsstipendier
för budgetåret 1962/63
under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 840 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Ljungberg (1:207) och den andra
inom andra kammaren av fru Gunne
(11:252), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning och förslag till
årets höstriksdag om speciella årliga
priser/stipendier för prestationer av
hög konstnärlig kvalitet i enlighet med
motionernas syfte;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Kållqvist m. fl. (I: 329) och den andra
inom andra kammaren av herr Rydén
m. fl. (II: 319), i vilka föreslagits, såvitt
här vore i fråga, att riksdagen skulle besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam utredning för översyn
av den nuvarande splittrade administrationsformen
i syfte att nå ökad
enhetlighet, varvid borde övervägas att
skapa ett fristående administrativt organ
för statens stöd till kulturlivet;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (I: 676) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (II: 818), i vilka anhållits, såvitt
här vore i fråga, att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 62 måtte
a) godkänna den i motionerna föreslagna
treårsplanen för utvidgning av samhällets
stipendiestöd åt konstnärlig, litterär
och musikalisk verksamhet; b) i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om en

skyndsam översyn av formerna för fördelningen
av samhällets stöd till konstnärlig,
litterär och musikalisk verksamhet
i enlighet med vad i motionerna anförts;
c) till Konstnärsstipendier för
budgetåret 1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 1 210 000 kronor i enlighet
med vad i motionerna anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lennar Geijer och Lars Larsson (I: 677)
samt den andra inom andra kammaren
av fru Sjöuall och herr Arvidson (II:
820), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte till Konstnärsstipendier för budgetåret
1962/63 anvisa 1 060 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta, den ena inom första kammaren
av herr Kållqvist m. fl. (I: 678) och den
andra inom andra kammaren av herr
Rydén m. fl. (II: 819).

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna 1:676 och 11:818, i
vad de avsåge treårsplan för utvidgning
av samhällets stipendiestöd åt konstnärlig,
litterär och musikalisk verksamhet,
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionerna I: 678 och II: 819, i
vad de avsåge anslag för beställningsarbeten
av svenska dramatiker och tonsättare,
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 676 och II: 818 samt
1:677 och 11:820, förstnämnda två motioner
i vad de avsåge medelsanvisningen
til! konstnärsstipendier, till Konstnärsstipendier
för budgetåret 1962/63 å
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 840 000
kronor;

IV. att motionerna 1:207 och 11:252
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

V. att motionerna I: 329 och II: 319
samt I: 676 och II: 818, i vad de avsåge
skrivelse till Kungl. Maj :t om översyn av
formerna för fördelningen av samhällets
stöd till konstnärlig, litterär och musika -

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24

107

lisk verksamhet, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts, utom av annan,
av herrar Ivar Johansson, Axel Johannes
Andersson, Per Jacobsson, Bengtson
och Kållqvist, fröken Elmén samt
herrar Andersson i Knäred, Gustafsson
i Kårby och Nelander, vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under I, III
och V hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 676 och II: 818, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att en treårsplan för utvidgning
av samhällets stipendiestöd åt konstnärlig,
litterär och musikalisk verksamhet
måtte införas i enlighet med vad i motionerna
angivits;

III. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna I:
677 och II: 820 ävensom med bifall till
motionerna I: 676 och II: 818, sistnämnda
två motioner i vad de avsåge medelsanvisningen
till konstnärsstipendier, till
Konstnärsstipendier för budgetåret 1962/
63 å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
1 210 000 kronor;

Y. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 329 och II: 319 samt I: 676
och II: 818, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om en skyndsam översyn av
formerna för fördelningen av samhällets
stöd till konstnärlig, litterär och musikalisk
verksamhet.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen a vid punkt 3.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i anledning av vad därunder yrkats

Anslag till konstnärsstipendier
propositioner komme att framställas särskilt
beträffande varje moment av utskottets
i den nu föredragna punkten gjorda
hemställan.

I fråga om mom. I, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets hemställan
skulle bifallas, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Ivar Johansson m. fl. vid
punkten avgivna reservationen i förevarande
del.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel Johannes, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 145 punkten
3 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen
i förevarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel Johannes,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 82;

Nej — 42.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjort proposition bifölls härefter
vad utskottet i mom. II hemställt.

108 Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Anslag till utställningar av svensk konst i

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. III förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ivar Johansson m. fl.
vid punkten avgivna reservationen i förevarande
del; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel Johannes, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 145 punkten
3 mom. III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen
i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel Johannes,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 41.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. IV hemställt.

utlandet, m. m.

son m. fl. vid punkten avgivna reservationen
i förevarande del; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 145 punkten
3 mom. V, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen
i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 79;

Nej — 43.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 4

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5

Anslag till utställningar av svensk konst
i utlandet, m. m.

Ytterligare gjorde herr talmannen i en- Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
lighet med de angående mom. V fram- 62 föreslagit riksdagen att till Utställkomna
yrkandena propositioner, först på ningar av svensk konst i utlandet för
bifall till vad utskottet hemställt samt vi- budgetåret 1962/63 under åttonde huvuddare
på antagande av det förslag, som titeln anvisa ett reservationsanslag av
innefattades i den av herr Ivar Johans- 100 000 kronor.

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24 109

Anslag till utställningar av svensk konst i utlandet, m. m.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Tage Johansson m. fl. (I: 673) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Sandell m. fl. (11:811), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att hos
Kungl. Maj :t uttala sig för inrättandet av
en Svenska institutets tonkonstnämnd
samt att till denna nämnds förfogande
skulle ställas ett reservationsanslag på
100 000 kronor för budgetåret 1962/63;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Källqvist m. fl. (I: 678) och den
andra inom andra kammaren av herr
Rydén m. fl. (II: 819), i vilka anhållits,
såvitt här vore i fråga, att riksdagen vid
behandlingen av propositionen nr 62
måtte besluta att anvisa ett reservationsanslag
av 200 000 kronor till utställningar
i utlandet och för annan kulturell
kontaktverksamhet utomlands.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att motionerna 1:673 och 11:811
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 678 och II: 819, till Utställningar
av svensk konst i utlandet för
budgetåret 1962/63 å driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson, Bengtson och Källqvist,
fröken Elmén samt herrar Arvidson,
Andersson i Knäred, Gustafsson i
Kårby och Nelander, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort under II hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 678 och II: 819, till
Utställningar av svensk konst i utlandet
för budgetåret 1962/63 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 200 000 kronor.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den under punkten 5 i utskottets
utlåtande avgivna reservationen.

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna nr 673 i första kammaren
och nr 811 i andra kammaren.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan.

Därefter gjordes enligt de rörande
mom. I förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på bifall till motionerna
1:673 och 11:811; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de angående mom. II framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 145 punkten
5 mom. II, röstar

Ja;

Den, det cj vill, röstar
Nej;

110 Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Ang. vissa sysselsättningspoiitiska åtgärder

Yinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 82;

Nej — 41.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av
dels Kungl. Maj:ts skrivelse med redogörelse
för Nordiska rådets tionde session,
dels motioner väckta i anslutning härtill,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av konstitutionsutskottets
memorial nr 19, angående
uppskov med behandlingen av
vissa ärenden, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ytterligare utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1961/62, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i anslutning härtill väckta motioner.

Punkten i

Ang. vissa sysselsättningspoiitiska
åtgärder

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
105, under åberopande av bilagt utdrag

av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 9 mars 1962, föreslagit riksdagen
att till Vissa sysselsättningspolitiska
åtgärder å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1961/62 anvisa ett
reservationsanslag av 50 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sundin m. fl. (1:681) och den andra
inom andra kammaren av herr Fälldin
m. fl. (II: 824), i vilka hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 105 måtte 1) i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utfärdande av
sådana riktlinjer för arbetsmarknadsorganen,
att arbetsmarknadspolitiken i
första hand inriktades på främjande av
sysselsättningen inom de regioner, som
nu hade sysselsättningssvårigheter, och
2) anvisa till Statens hantverks- och industrilånefond
å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1961/62 ett investeringsanslag
av 10 000 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sundin m. fl. (I: 682) och den
andra inom andra kammaren av herr
Fälldin m. fl. (11:823), i vilka anhållits,
att riksdagen vid behandlingen av
propositionen nr 105, Vissa sysselsättningspoiitiska
åtgärder, måtte medgiva
att de rörlighetsstimulerande medlen
finge tagas i anspråk även för underlättande
i regioner med betydande sysselsättningssvårigheter
av företags rekrytering
av kvalificerad arbetskraft, som
ej funnes att tillgå inom den egna bygden,
i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
i punkten anfört rörande föreslagna
stödåtgärder åt egnahemsägare m. fl.
som drabbats av arbetslöshet;

II. att riksdagen måtte godkänna vad
departementschefen i statsrådsprotokol -

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24

111

let över socialärenden för den 9 mars
1962 föreslagit rörande respenning och
särskilt bidrag till vissa arbetslösa;

III. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:682 och 11:823 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört rörande utnyttjandet
av de rörlighetsfrämjande medlen
för att underlätta rekrytering av kvalificerad
arbetskraft;

IV. att riksdagen måtte till Vissa sysselsättningspolitiska
åtgärder å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1961/
62 å driftbudgeten under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
50 000 000 kronor;

V. att riksdagen måtte avslå i motionerna
I: 681 och II: 824 framställt yrkande
om anvisande av anslag å tillläggsstat
II till Statens hantverks- och
industrilånefond;

VI. att motionerna 1:681 och 11:824
till den del de icke behandlats under

V. icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts, utom av annan,
av herrar Ivar Johansson, Bengtson,
Andersson i Knäred och Gustafsson i
Kårby, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under V hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
I: 681 och II: 824, såvitt nu vore i fråga,
till Statens hantverks- och industrilånefond
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1961/62 å kapitalbudgeten
under statens utlåningsfonder anvisa ett
investeringsanslag av 10 000 000 kronor.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Efter den utflykt till Parnassens
höjder som debatten under de
senaste timmarna har gjort, må det kanske
tillgivas mig om jag kommer att
tala om något mera vardagsnära ting.

Vid årets remissdebatt hade jag tillfälle
att något beröra de problem som
framför allt Norrland drabbas av genom
de befolkningsomflyttningar till södra
och mellersta Sverige vilka i allt has -

Ang. vissa sysselsättningspolitiska åtgärder
tigare takt skett under de senaste åren.
Jag tillät mig då säga att arbetsmarknadsmyndigheterna
i alltför hög grad
och ganska ensidigt satsat på de rörlighetsstimulerande
åtgärderna när det
gäller själva arbetskraften. Jag sade att
arbetsmarknadsstyrelsen ofta och tyvärr
fått karaktären av resebyrå samt framhöll
vikten av att de lokaliseringspolitiska
strävandena får en mera framskjuten
roll i den serie av olika åtgärder
som samhället har skyldighet att vidtaga,
när arbetslöshet hotar människorna
i en bygd. Det naturliga borde framför
allt vara att försöka skaffa varaktiga arbetstillfällen
i den bygd som hotas, i
stället för att till varje pris söka genomföra
en omflyttning av arbetskraften.

Dessa frågeställningar aktualiseras
ånyo i dag, då vi har att behandla å tillläggsstat
äskade ytterligare medel för
vissa sysselsättningspolitiska åtgärder.
Kungl. Maj:ts av statsutskottet tillstyrkta
förslag innebär att möjligheterna för
dem som måste flytta till annan arbetsplats
förbättras i ekonomiskt avseende.
Då jag förutsätter att sådana åtgärder i
framtiden endast tillgrips i de fall lokaliseringspolitiska
ingrepp visat sig
omöjliga, och då statsutskottet i anledning
av centerpartimotionerna I: 681 och
II: 824, i denna kammare framburen av
herr Sundin m. fl., klart sagt ifrån att de
rörlighetsstimulerande åtgärderna även
bör kunna utnyttjas för att underlätta rekrytering
av kvalificerad arbetskraft till
regioner med betydande sysselsättningssvårigheter,
har jag vid tredje avdelningens
behandling av dessa frågor ansett
mig kunna godtaga utlåtandet i dessa
delar. En ydterligare orsak till detta
är att avdelningens och utskottets skrivning
beträffande lokaliseringspolitikens
vikt kan anses vara klar och otvetydig.
Utskottet säger: »Vid driflnedläggelse av
enstaka företag är det givetvis angeläget
att i första hand utröna möjligheterna
att bereda de friställda arbetstagarna
sysselsättning på annat sätt inom den
egna bygden.» Jag vill understryka detta
utskottets uttalande.

Donna klart uttalade mening har emel -

112

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Ang. vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

lertid inte förmått utskottsmajoriteten
till ett tillstyrkande av de förut nämnda
motionerna i den del dessa begär ett belopp
av 10 miljoner kronor att tillföras
statens hantverks- och industrilånefond
för utlåning genom företagarföreningarna
till mindre företag. Såsom framhållits
i motionerna har företagarföreningarna
i de sysselsättningssvaga områdena
ofta brist på medel för utlåning. Då riksdagen
tidigare uttalat att den kreditgivning
som sker via företagarföreningarna
är av mycket stor betydelse inte minst
ur sysselsättningspolitisk synpunkt synes
det mig vara en bjudande konsekvens att
genom lokaliseringsfrämjande åtgärder
eliminera uppkomsten inom en region av
arbetslöshet vilken kanhända i många
fall orsakats av just bristen på krediter.
Vi reservanter har ansett att en sådan
konsekvens måste finnas och har därför
tillstyrkt motionsyrkandet i denna
del.

Med det anförda, herr talman, yrkar
jag bifall till den vid punkten 1 fogade
reservationen av herr Ivar Johansson
m. fl., och i övrigt bifall till utskottets
förslag.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat i
vad avser sysselsättningspolitiska åtgärder
är ett ganska tunt häfte, som kanske
inte tilldragit sig så särskilt stor uppmärksamhet.
Det rör sig dock om ganska
stora pengar, och det är ett utlåtande
som i övrigt också är ganska intressant
ur många synpunkter. De förslag
som där framlägges är, kan man
väl säga, i långa stycken en fortsättning
på de åtgärder man tidigare tillämpat,
men det finns också nya och framför
allt vidare grepp, visserligen efter gamla
tankelinjer.

Det är inte min avsikt att här ställa
något annat yrkande än utskottets förslag,
men jag vill ändå få tillfälle att
göra några reflexioner i anslutning till
detta utskottsutlåtande.

Huvudlinjen i vår arbetsmarknadspolitik
är ju att stimulera den geografiska

rörligheten. Ingen bestrider att detta är
nödvändigt. Det är otvivelaktigt nödvändigt
med hänsyn till den ekonomiska och
industriella utveckling soin sker i detta
land. Vi är inte blinda för detta, och
jag vet att samhällsekonomiska motiveringar
alltid kan mobiliseras för denna
linje. Arbetskraften skall sättas in där
den bäst gagnar produktionen och samhällsintresset
— det är ju ett bestickande
argument som det i långa stycken är
svårt att göra några väsentliga invändningar
emot.

Emellertid skulle jag vilja ställa frågan
huruvida det kan sägas vara alldeles
klart vad som i detta fall är samhällsintresset.
Jag tror inte att det alla gånger
är så självklart. Det är så lätt att förbise
den mänskliga faktorn. Här närmar
vi oss i många avseenden skärningspunkten,
kan man säga, mellan ett kallhamrat
nationalekonomiskt tänkande
och vad man skulle vilja beteckna som
grunden för den enskildes värderingar
och ett sunt samhällsbyggande. Ekonomiska
faktorer är väl också många gånger
svåra att väga och mäta, och det
är kanske inte alltid som man vid dessa
spekulationer kommer till en absolut
entydig lösning. Man bör säkerligen inte
underskatta värdet av att människor får
verka i den miljö som de smält samman
med och där de av tradition har sina
rötter.

Problemet hur man skall kunna skaffa
arbetstillfällen där arbetskraften finns
har varit föremål för många utredningar
och många utläggningar. Det är
många utredningar som har gått bet på
att finna en lösning på den saken. Man
fortsätter att utreda detta, men det kan
inte den arbetskraft som blir friställd
leva på, utan man måste finna utvägar.
Här tror jag är ett område där politikerna
borde försöka finna en enig linje
och ett samlat grepp. Jag tror att här
skulle man kunna göra mera om man
verkligen samlade sig till ett krafttag.

Det är sagt att de rörlighetsstimulerande
åtgärderna dominerar. Jag vill
fortsätta detta resonemang och säga att
det tråkiga just när det gäller dessa rörlighetsstimulerande
åtgärder är att rör -

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24

113

Ang. vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

ligheten i huvudsak riktas endast åt ett
håll. Jag har roat mig med att försöka
skaffa några siffror som visar hur dessa
åtgärder har verkat.

Det är framför allt de fyra nordligaste
länen soin är föremål för dessa rörlighetsstimulerande
åtgärder. I Västerbottens
län t. ex. fick år 1961 203 personer
familjebidrag, 1 117 personer starthjälp,
och 264 personer fick bidrag till flyttningskostnader.
I Norrbottens län är
siffrorna väsentligt högre. I Västernorrlands
och Jämtlands län är de ungefär
jämförliga med Västerbottens läns siffror.
Jag ser också till min glädje att en
person i Stockholms stad har fått bidrag
till flyttningskostnader. Jag hoppas
att han flyttat till nordligaste Norrland
och att han där trivs och har det
lugnt och bra och gör en god samhällsinsats.

Det kan inte undgås att man gör den
reflexionen att detta, även om det är
nödvändigt och betingat av omständigheterna,
samtidigt innebär en av staten
subventionerad utflyttning som måste
inverka ogynnsamt på de landsdelar
som närmast berörs av den. Det kan inte
förtänkas att vi som bor i dessa delar
av landet ser med oro på utvecklingen.
Utbildning kostar pengar. Vi lägger ner
stora kostnader på utbildning av vår
ungdom och den arbetskraft som växer
upp, och det är framför allt den arbetskraften
som berörs av denna rörlighet
på arbetsmarknaden.

Jag tror att man måste konstatera att
det är vantro långa vägar att inte industri,
hantverk och företagsamhet har
möjligheter i övre Norrland. Vi har
många framgångsrika företag där, men
jag är övertygad om att om lokaliseringsexperterna
skulle få bedöma dessa
företags lokalisering så skulle de i
många fall finna att de är alldeles galet
placerade.

Det är denna vantro som håller det
riskvilliga kapitalet tillbaka. Det är den
trenden som vi måste finna utvägar att
bryta. Jag tror att däri ligger också ett
väsentligt samhällsintresse.

Arbetsmarknadsstyrelsens chef har
upprepade gånger framhållit att vi är

öf Första kammarens protokoll 1962. Nr 24

utomordentligt väl rustade när det gäller
att flytta folk men ytterst handfallna
när det är fråga om att flytta arbetstillfällena
dit där arbetskraften
finns. Han har uttalat sig i den riktningen
allra senast vid en konferens i Östersund,
och en av våra större norrlandstidningar
har med anledning av
dessa uttalanden gjort vissa kommentarer
som jag ber att få citera.

Tidningen skriver: »Om man successivt
fortsätter att överföra arbetskraft
från landsändar och orter där säsongmässig
knapphet på sysselsättning uppträder,
till de expansionsområden som
har brist på arbetskraft, så ger man expansionskrafterna
inom dessa områden
ytterligare stimulans. Samtidigt rycker
man i fråga om de sysselsättningssvaga
orterna undan grunden för en eventuellt
möjlig vändning till det bättre. På
längre sikt leder därför den rörlighetsstimulerande
arbetsmarknadspolitiken
till ett påskyndande och en skärpning
av avfolltningsbygdernas kris.»

Det kan ju inte vara en rimlig politik
i längden, och jag tror att arbetsmarknadsstyrelsens
chef har fullkomligt
rätt när han som en kompletterande
och balanserande kraft efterlyser rörlighet
också för arbetstillfällena. Det är
svårt att säga hur detta skall förverkligas,
men jag tror han har fullständigt
rätt i sin slutsats att en alldeles hejdlös
rörlighet skapar problem för den kvarblivande
arbetskraften, för kommunerna
och länen, som även ur arbetsmarknadssynpunkt
är mycket svåra att lösa.

Vi bör inte heller glömma att vi inte
får de rörlighetsstimulerande åtgärderna
gratis. De kostar mycket pengar, och
ju fler miljoner vi offrar på den detaljen,
desto angelägnare blir det att pröva
andra utvägar. Jag tror det är särskilt
angeläget att vi här inte låser oss
för en sådan linje, att i längden ingen
återvändo blir möjlig.

Utskottet har också beaktat dessa synpunkter
i sitt utlåtande, och jag ber
att få citera vad utskottet anför just på
denna punkt: »Med hänsyn till de brytande
kostnader som bland annat beredskapsarbeten
och kontantunderstöd med -

114

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Ang. vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

för är det enligt utskottet angeläget,
att de rörlighetsstimulerande åtgärderna
får önskad effekt, ävensom att sysselsättningsstimulerande
åtgärder av
mera varaktigt slag främjas inom områden,
där arbetstillgången är otillräcklig.
Utskottet är därför i princip positivt
till att nya åtgärder prövas i detta
avseende.»

Herr talman! Jag anser att det uttalandet
bör strykas under med grova
streck.

Jag har intet yrkande.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Efter att vi tidigare i
ett par timmar har sysslat med kultur
har vi nu kommit in på hur vi skall klara
sysselsättningen i landet.

Inom statsutskottets tredje avdelning
har vi varit fullständigt överens om de
sysselsättningspolitiska åtgärder som
här förordas. Vi har gjort vissa avvikelser
från vad departementschefen har
föreslagit, och det är de sakerna som
herr Jacobsson nu senast var inne på.
De gäller att rörligheten inte skall vara
riktad bara åt ett håll och att man inte
bara skall flytta människor från vissa
bygder utan även ha möjlighet att skaffa
industrier och arbetstillfällen åt orter,
som är i behov därav.

Här har ju åtskilliga gånger diskuterats
liknande ting. Förut har det varit
ganska svårt att nå någon enighet om
dem, men nu tycks tiden vara mogen
för att man skall kunna åstadkomma en
ström av människor och även industrier
åt både det ena och det andra hållet.
Jag är personligen glad över denna
enighet.

Det finns vid detta utlåtande en reservation,
av herrar Ivar Johansson och
Bengtson m. fl., som förordar ett investeringsanslag
av 10 miljoner kronor på tillläggsstat
till statens hantverks- och industrilånefond.

Vi har inte alls kunnat gå med på
detta förslag, dels därför att vi anser
att det ligger något utanför det ärende
vi nu behandlar, dels därför att det inte
är mycket kvar på detta budgetår. Ef -

tersom riksdagen för nästa budgetår har
beslutat öka denna fond med jag vill
minnas 15 miljoner kronor och eftersom
det finns möjlighet att klara sig
med de medel som finns tills man kommer
in i ett nytt budgetår, har vi ansett
att denna motion ur sakliga synpunkter
inte kan bifallas och att den för övrigt
är väckt åtskilligt för sent.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Jag ber kammarens ledamöter
om överseende för att jag åter
tar till orda.

Herr Birger Andersson bör lägga på
minnet att så länge vi är kvar i detta
hus, vilket vi väl skall vara fram till
tisdag, kan det inte vara för sent att
ställa förslag.

Vidare vet herr Birger Andersson lika
bra som jag, kanske bättre, att det nya
budgetåret som börjar den 1 juli åtminstone
enligt hittills rådande praxis inte
ger företagarföreningarna möjlighet att
få ut något av dessa pengar förrän fram
i augusti-september månader. Det har
varit ett av skälen till att reservanterna
velat gå med på det motionsvis framställda
yrkandet om ett anslag på ytterligare
10 miljoner kronor.

Läget när det gäller företagarföreningarnas
medelstillgång är i dag inte tillfredsställande.
Jag har skaffat upplysningar
på den punkten beträffande de
fyra nordligaste länen. Där är det egentligen
bara i Norrbottens län man har
ett något så när tillräckligt belopp till
förfogande. I de övriga tre Norrlandslänen
finns det mycket små möjligheter
i detta avseende.

Statsutskottet har ju nu skrivit mycket
vackert och anser att lokaliseringspolitiken
bör vara en mycket viktig del
av sysselsättningspolitiken. Då bör, upprepar
jag, konsekvensen bjuda att man
går på reservanternas förslag.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag vill bara till detta
säga att vi ju brukar behandla var för

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24

115

sig frågaa om anslag till hantverks- och
industrilånefonden och åtgärder för arbetslöshetens
bekämpande och liknande
ting. Yi brukar faktiskt inte koppla
samman hantverks- och industrilånefonden
med de ting som det nu är fråga
om. När det nu i vår kom en motion
som gäller denna fond, vilken i regel
brukar behandlas av statsutskottets första
avdelning, ansåg vi att den kommit
för sent. Den har kommit under fel
punkt och har egentligen inget sammanhang
med de sysselsättningspolitiska
frågor som det här är tal om.

Det är detta som varit vår motivering
jämte det faktum att man har hantverks-
och industrilånefonden, som en
särskild sak. Om vi skulle acceptera
denna nya metod att »går det inte här så
försöker man i stället i något annat
sammanhang», skulle det ju uppstå ett
ganska ohållbart läge. Det är det läget
statsutskottets majoritet velat undvika.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Herr Birger Anderssons
sista inlägg skulle väl egentligen tala
för att man inte borde ha behandlat
denna motion i utskottet. Så har ju dock
skett, och det är jag tacksam för. Yrkandet
från min sida kvarstår.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande mom. V av utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
och därefter särskilt angående
punkten i övrigt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. V förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ivar Johansson m. fl.
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Ang. vissa sysselsättningspolitiska åtgärder

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 80 punkten
1 mom. V, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Yinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 103;

Nej — 14.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i punkten
1.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr
134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag för budgetåret
1962/63 till universitet och högskolor
m. m., bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående svenskt utveck -

116

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Ang. riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

lingsbistånd, i vad propositionen avser
allmänna riktlinjer och utrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Ang. riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet I

propositionen nr 100 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
för den 23 februari
1962, föreslagit riksdagen att godkänna
av statsministern framlagda riktlinjer
för det svenska utvecklingsbibiståndet.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Kaijser m. fl. (I: 641) och den andra inom
andra kammaren av herr Gustafsson
i Stockholm m. fl. (II: 793), i vilka hemställts
bland annat att riksdagen måtte
a) i skrivelse till Kungl. Maj :t understryka
vad i motionerna anförts rörande
önskvärdheten av en samordning
mellan kommersiella och offentliga insatser
i u-länderna samt anhålla om en
kartläggning av olika former för sådan
samordning, b) uttala, dels att bilateral
biståndsverksamhet borde anses fullt
likvärdig med multilateral verksamhet,
dels ock att Sverige snarast borde fullt
ut deltaga i OECD:s verksamhet på här
ifrågavarande område,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundström m. fl. (I: 642) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (II: 794), i vilka anhållits
bland annat, att riksdagen måtte a) uttala,
att Sverige borde inträda som
medlemsland i det till OECD knutna organet
för bistånd till u-länderna, Development
Assistance Committee (DAC),
samt i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
genomförandet av Sveriges anslutning,
b) i övrigt beakta i motionerna
anförda synpunkter beträffande utform -

ningen och inriktningen av det svenska
utvecklingsbiståndet,

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Wahlund och Nilsson i Tvärålund
väckt motion (II: 797), vari föreslagits
bland annat, att riksdagen skulle
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna, att som allmänt mål för ökningen
av den svenska biståndsverksamheten
måtte gälla, att den årliga ökningen
ej borde underskrida 0,1 procent av
bruttonationalprodukten.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:641 och 11:793, såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört rörande samordning mellan
kommersiella och offentliga insatser
i utvecklingsländerna samt kartläggning
av olika former för sådan samordning;

b) att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 642 och II: 794, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad utskottet anfört rörande
utformningen och inriktningen av
det svenska utvecklingsbiståndet;

c) att riksdagen måtte, i anledning av
motionen II: 797, såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet anfört rörande allmänt
mål för ökningen av den svenska
biståndsgivningen;

d) att motionerna 1:641 och 11:793,
i vad de avsåge uttalande av innebörd
att bilateral biståndsverksamhet skulle
anses fullt likvärdig med multilateral
verksamhet, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

e) att motionerna I: 641 och II: 793
samt I: 642 och II: 794, i vad de avsåge
Sveriges inträde i den av vissa OECDländer
bildade kommittén för utvecklingsbistånd,
DAC, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

f) att riksdagen måtte godkänna de av
statsministern i statsrådsprotokollet över
utrikesdepartementsärenden för den 23
februari 1962 framlagda riktlinjerna för
det svenska utvecklingsbiståndet.

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24 117

Ang. riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

Reservation hade avgivits av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Ivar Johansson,
Axel Johannes Andersson, Ragnar
Bergh, Per Jacobsson, Bengtson och
Staxång, fröken Elmén samt herrar Andersson
i Knäred, Bohman, Gustafsson
i Kårby och Nelander, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under e
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 641 och II: 793
samt I: 642 och II: 794, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört angående Sveriges
medverkan i OECD:s särskilda kommitté
för utvecklingsbistånd (DAC).

Herr talmannen anförde, att överläggningen
vid förevarande punkt jämväl
finge omfatta frågor, som behandlades
i övriga punkter i utlåtandet. Yrkanden
vid dessa övriga punkter skulle dock
ställas först sedan respektive punkt föredragits.

Herr NORDENSON (h):

Herr talman! I den fråga vi nu går
att diskutera synes det mig angeläget att
i första hand framhålla den betydande
grad av enighet som råder mellan alla
parter beträffande den svenska biståndsverksamheten.
Vi är eniga inte bara
i vår strävan att utöka och utveckla
detta bistånd, utan vi tycks också i
viktiga avseenden vara eniga om principerna
för biståndets utformning. De
principer som framlagts i proposition
nr 100 kan jag i många och i de viktigaste
avseendena acceptera. Naturligtvis
blir formuleringarna av dessa principer
rätt allmänna och någon gång teoretiska,
eftersom vår kunskap och erfarenhet
i dessa stycken är mycket begränsade,
och det leder ofta till att vi
kan tolka problematiken något olika.

I motionen nr 1:641 har framförts
vissa synpunkter som delvis får betraktas
såsom en utveckling och nyansering
av tankegångar vilka enligt motionärernas
uppfattning visserligen har beaktats
men inte fått tillräckligt framträ -

dande plats i propositionen. Jag skall
bara i korthet anföra vad jag här avser,
nämligen betydelsen av de kommersiella
insatserna för biståndsverksamheten
i stort och för våra möjligheter
att mobilisera resurser för denna biståndsverksamhet
till de underutvecklade
länderna. I motionen betonas också
vikten av samordning mellan olika former
av offentligt bistånd samt mellan
offentligt bistånd och kommersiella insatser.

Låt mig, herr talman, komplimentera
utskottet för att det vid sina försök att
ta hänsyn till dessa synpunkter i många
avseenden funnit lyckade formuleringar
av realistiska och enligt min mening
odoktrinära riktlinjer för biståndsverksamheten.
Jag kan alltså i de flesta avseenden
ansluta mig till utskottets skrivning.

På en punkt råder emellertid vissa
meningsskiljaktigheter, nämligen beträffande
Sveriges medverkan i det arbete
som bedrives av OECD. Mer konkret
innebär den till statsutskottets utlåtande
nr 135 vid punkten 1 avgivna
reservationen att man hävdar att Sverige
bör inträda i den särskilda kommitté
för utvecklingsbistånd som har
bildats inom OECD; jag skall återkomma
till att detta krav är framställt i
något mjukare ordalag, men det är huvudinnebörden.

Låt mig då, herr talman, mycket kort
nämna något om OECD och dess verksamhet.
OECD är ju en ombildning av det
gamla OEEC, och i samband med ombildningen
har tyngdpunkten i verksamheten
förskjutits just mot utvecklingshjälpsfrågor.
Organisationen skall enligt
konventionen bidraga till ekonomisk
utveckling i de underutvecklade länderna
genom att åstadkomma bästa möjliga
kapitaltillförsel och tekniskt bistånd
samt ge dessa länder goda exportmarknader.
Arbetet sker till icke oväsentlig
del inom en särskild kommitté för utvecklingsbistånd,
den s. k. Development
Assistance Committee, som bildats inom
OECD. Den är i själva verket en fortsättning
på en mera fristående grupp
som hade bildats innan OECD tillkom.

118

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Ang. riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

Denna grupp eller kommitté verkar närmast
genom konsultationer och arbetar
för en samordning mellan givarländerna,
den gör rekommendationer beträffande
storleken och arten av de olika
medlemmarnas bistånd, den är avsedd
att ge underlag för utbyte av erfarenheter
från hjälpverksamheten och framför
allt för den långfristiga kapitalgivningen.

Medlemmar i kommittén är Förenta
Staterna, Kanada, Belgien, Frankrike,
Portugal, Storbritannien, Italien och
Västtyskland; senare har Japan och Nederländerna
tillkommit och numera ingår
även Brysselkommissionen som medlem.
Det är alltså fråga om elva parter.

OECD-kommittén består väsentligen
av givarländer, och det är de som svarar
för en mycket stor del av den bilaterala
finansiella hjälp, alltså den kapitalexport
som kommer u-länderna till
del. Denna bilaterala hjälp är i och för
sig den viktigaste formen av hjälp till
u-länderna, och de länder som här
nämnts svarar för en mycket stor del av
denna kapitalström.

Nu kan man fråga sig om det finns
skäl till en samordning mellan givarländerna
i deras verksamhet. Jag tror
att den bärande synpunkten i det avseendet
är att man därigenom kan effektivisera
hjälpen. Det måste givetvis vara
i huvudsak likartade problem som
möter givarländer vilka till sin struktur
och utvecklingsnivå är likartade och
riktar sin verksamhet till u-länder av
ungefär samma typ.

Man har gjort gällande att FN och
dess organ är det naturligaste forum för
en samordning av den internationella
hjälpen och biståndsverksamheten inklusive
kapitalexporten. Ett av skälen
för detta har angivits vara att också
mottagarländerna är representerade i
Förenta nationerna. Jag vill då betona
att det kanske icke under alla förhållanden
är enbart en fördel att såväl givarländer
som mottagarländer sysslar med
alla samordningsfrågorna. Verksamheten
inom Förenta nationerna kan lätt leda
till en intensiv konkurrens mellan de underutvecklade
länderna om til! buds

stående hjälpresurser, medan givarländerna
kan anlägga något andra och
kanske stundtals rationellare synpunkter
på fördelningen, inte minst tidsmässigt,
av olika insatser.

Jag menar inte att det föreligger någon
motsatsställning mellan den verksamhet
som bedrivs inom FN och den
verksamhet av samordnande natur som
äger rum och skulle utvecklas inom
OECD, utan jag tror att verksamheterna
är komplementära.

Jag har lite svårt att förstå regeringens
tveksamhet när det gäller att söka
former för en direkt medverkan från
Sveriges sida i den särskilda kommittén
för utvecklingsfrågor i OECD. Det borde
vara naturligt för Sverige att allmänt
stödja verksamheten inom just OECD,
där inte bara de europeiska länderna
utan även Förenta staterna och Kanada
är representerade. OECD utgör ju också
ett forum där vi kan demonstrera vår
önskan att på olika punkter samarbeta
med sexmakterna som ju här spelar en
väsentlig roll. Jag tycker till och med
att det kan ge ett något egendomligt intryck
att vi, samtidigt som vi diskuterar
associering i olika samarbetsformer
med sexstaterna, drar oss undan eller
ställer oss tveksamma till ett annat samarbete
med dessa länder liksom med Förenta
staterna och några andra länder,
som inte tillhör sexstaterna men med
vilka vi har många gemensamma intressen.
Det skulle för mig te sig naturligare
om man här såg en särskild möjlighet
för Sverige att demonstrera sin samarbetsvilja
i stället för att ge ett intryck
av en viss isolationism.

Jag vill emellertid, herr talman, gärna
betona att vi är medvetna om de
problem som kan vara förknippade med
denna anslutning. Därför vill jag framhålla
att reservationen är försiktigt hållen
och inte kategoriskt talar om en
omedelbar anslutning. I den i reservationen
föreslagna skrivningen heter det:
»Utskottet vill understryka den i propositionen
framhållna angelägenheten
av att de svenska biståndsinsatserna
samordnas med andra länders. Även om
sådan samordning i görligaste mån bör

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24

119

Ang. riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

ske inom FN och dess fackorgan, där
såväl givar- som mottagarländerna äro
representerade, höra även andra möjligheter
kunna prövas i den mån de kunna
bedömas höja den svenska biståndsgivningens
effektivitet. Utskottet förutsätter
därvid, att Kungl. Maj :t har sin
uppmärksamhet särskilt riktad på
OECD:s verksamhet på biståndsområdet
och så snart ske kan aktualiserar frågan
om Sveriges medverkan i OECD:s särskilda
kommitté för utvecklingsbistånd.»
Detta är alltså den i reservationen föreslagna
skrivningen.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen, som
är fogad vid punkten 1 i statsutskottets
utlåtande nr 135.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag tycker det är på sin
plats att man ger en komplimang åt författarna
till propositionen nr 100, som
gäller den fråga vi nu diskuterar. Man
har enligt min uppfattning lagt ner ett
mycket gott arbete när det gäller att angripa
några av de centrala problemen
på detta område, och man har verkligen
försökt att reda ut den problematik
som det här rör sig om. Den är inte lätt
utan tvärtom mycket komplicerad, och
det är värdefullt att det i propositionen
har givits en så pass fyllig belysning av
olika aspekter på dessa problem. Att
denna belysning inte har fått med alla
aspekter må vara hänt, men det bör ändå
vara sagt att mycket av detta är värdefullt.

Låt mig, herr talman, få uttrycka förhoppningen
att sedan nu nämnden för
internationellt bistånd har trätt i funktion
skall man äntligen kunna hoppas
på en effektivare och snabbare planering
av de svenska biståndsinsatserna
och att denna nämnd förses med nödvändig
personal så att den skall kunna
arbeta effektivt.

Jag har i detta ärende varit med om
cn motion, som gäller en mindre förstärkning
av personalen närmast över
skrivbiträdesnivå vid nämnden, därför
att det har sagts mig att nämnden i det

avseendet var underbemannad. Under
utskottsbehandlingen har det sagts att
något särskilt beslut från riksdagens sida
inte behövs utan att det ändå finns
möjligheter till nödvändiga förstärkningar.
Jag har därför inte något yrkande
på denna punkt, men jag utgår från att
de närmast ansvariga ser till att det
verkligen finns tillräckligt med arbetskraft,
så att det inte blir någon flaskhals
eller någon försening i det trängande
planeringsarbetet.

Propositionens detaljerade förslag på
olika punkter finner jag väl underbyggda
men på ett och annat avsnitt otillräckliga.
I särskilda reservationer yrkar
vi från vårt håll därför på en del medelsökningar,
som sammanlagt slutar på
5 miljoner kronor.

Jag skall vid denna sena timma, herr
talman, inte gå in på de enskilda punkterna
i utlåtandet — senare talare kommer
delvis att ta upp dem — utan jag
skall gå in på en del andra saker som
jag anser på längre sikt ha större betydelse
än de ändå relativt begränsade
ting som reservationerna rör sig om,
med ett enda undantag, som också den
förste talaren var inne på, nämligen
frågan om OECD.

De allmänna riktlinjerna, sådana de
dragits upp här, kan jag i stort sett ansluta
mig till, men jag vill understryka
att det nog är cn ganska fruktlös sysselsättning
att försöka i princip diskutera
fördelningen mellan multilateral och bilateral
hjälp. Det blir ändå från tid till
annan skiftande förhållanden som avgör
vad som kommer att bli den pratiska avvägningen
därvidlag. Det viktiga tror
jag är att man, hur det än blir med avvägningen
mellan dessa huvudmetoder,
kan komma ifrån vad som väl i alltför
stor utsträckning har varit utvecklingshjälp
och komma fram till en verklig
utvecklingspolitik. Därmed menar jag då
en långsiktigt planlagd och väl genomtänkt
strategi.

Då reser sig på ett ofrånkomligt sätt
frågan om samordningen av såväl planering
som genomförande av olika biståndsinsatser.
Jag kan kanske våga mig
på att formulera det så att man i varje

120

Nr 24

Fredagen den 25 maj 19C2 em.

Ang. riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

fall måste sköta programmeringen för
denna utvecklingspolitik på multilateral
väg, och sedan blir det en fråga från
fall till fall om själva verkställigheten
skall ske på bilateral eller multilateral
väg. Jag skule tro att i många fall är det
en fördel att välja den bilaterala vägen.

Men nu till frågan om OECD och DAC.
Jag delar den föregående talarens uppfattning
att det är litet förvånande att
man är så tveksam när det gäller anslutningen
till det arbete som OECD
skall göra på det här området. Utskottet
skriver ju på den här punkten så att
man nästan får intrycket att utskottet
menar att det inte har åstadkommits någonting
särskilt inom OECD på det här
området, och därför brådskar det inte.
Utskottet anför att medlemskretsen är
begränsad till givarländer, vilket i och
för sig framställs som beklagligt, och att
det är bättre att samarbeta inom FN eller
på annat sätt. Jag kan inte dela den
uppfattningen, och jag kan inte anse de
sakskäl som är anförda — eller snarare
antydda —- såsom bärande. Det är nämligen
fundamentalt att man kommer
fram till en bättre samordning, och har
man nu ett organ som just är till för att
samla upp och koordinera arbetat från
givarländernas sida tror jag att det är
väsentligt att man tar vara på dessa möjligheter.

Det är ju många olika problem som
det här gäller. Vi har i den partimotion
som folkpartiet har väckt pekat på
åtskilliga av dessa saker. Vi har bl. a.
pekat på de möjligheter som en organisaion
av OECD:s typ skulle kunna ha
för att göra någonting åt den mycket
svåra och komplicerade frågan huruvida
man skulle kunna stabilisera priset
på råvaror, en fråga som är av utomordentlig
betydelse för utvecklingsländerna.

En annan sak som en organisation av
OECD:s typ borde kunna göra mycket
åt är frågan om skyddet för investeringar
i utvecklingsländerna. Jag efterlyser
sålunda sakskälen till att man i
propositionen inte ens tagit upp frågan
och från utskottets sida ställer sig så
tveksam och dröjande till frågan om an -

slutning. OECD är visserligen en relativt
ny organisation. Den efterträdde
OEEC den 1 oktober 1961, och man kan
säga att den bara har startat, men just
på det här området har den ändå hunnit
en god bit på väg i diskussionerna
och kommit fram till vissa riktlinjer.
Inom DAC har man sålunda diskuterat
utförligt bland annat olika arter av kapitaltillförsel.
Man har diskuterat de olika
alternativ som utgöres av privata direkta
investeringar, privata krediter, exportkrediter,
rena gåvor av statliga medel,
offentliga krediter o. s. v., och därvid
har man lagt särskild vikt vid frågan
hur man skall kunna undvika att
en alltför stor del av kreditgivningen
sker kortfristigt. Man har inom DAC ansett
sig kunna konstatera att det är nödvändigt
att få en betydande andel i form
av långfristiga krediter som måste ges
på gynnsamma villkor för att erforderligt
kapital skall kunna ställas till förfogande
för vad man med ett lärt ord
brukar kalla infrastrukturella investeringar
— vägar, hamnar och sådant som
måste till för utvecklingen.

Man har inom gruppen bestämt sig för
att periodiskt diskutera igenom vars och
ens bilaterala och multilaterala biståndsinsatser.
Det är i och för sig av utomordentlig
betydelse att Sverige kan få
vara med i dessa diskussioner. Man skall
vidare i det sammanhanget ägna särskild
uppmärksamhet åt de enskilda givarländernas
förmåga att på olika sätt
bidra, vilket ju också är en sak som
har mycket stor betydelse. En särskild
arbetsgrupp inom DAC arbetar just nu
med de här frågorna och med en kartläggning
av medlemmarnas utvecklingspolitik
med sikte på att komma fram
till riktlinjer för framtiden. Så länge vi
inte är med i denna specialkommitté har
vi inte förstahandsupplysningar om vad
som där pågår. Vi får, såvitt jag känner
till, inte på ett tillfredsställande sätt
tillgång till de dokument och arbetsresultat
som gruppen har. Det är beklagligt
att vi därför får svårare att samordna
våra egna insatser med vad som i övrigt
pågår.

Herr talman! Jag vill mot bakgrun -

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24

121

Ang. riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

den av det sagda yrka bifall till reservationen
vid punkten 1 och ber senare
att få återkomma med yrkande om bifall
till reservationerna vid punkten 2, moment
a, b, c och d.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! Efter de två senaste talarnas
inlägg kan jag egentligen inskränka
mig till att instämma i de synpunkter
som de framfört på problemet om
Sveriges anslutning till DAC. Jag tror att
det ur rent allmänpolitiska synpunkter
och med hänsyn till de förhandlingar
som förestår med sexstatsgruppen skulle
vara välgörande om man från svensk sida
ställde sig positiv till det samarbete
som nu pågår inom denna grupp. Ju mera
tiden framskrider desto mera förefaller
det mig som om behovet av en
samordning av de högt industrialiserade
ländernas hjälpverksamhet gjorde sig
gällande och krävde allt större uppmärksamhet,
ty den rivalitet som finns
mellan utvecklingsländerna gör att ett
samarbete åtminstone om principerna
för hur denna hjälpverksamhet skall utvecklas
kan ge för vårt land synnerligen
fördelaktiga resultat. Därtill kommer
ju att ett deltagande i denna grupps
verksamhet såvitt jag kan förstå är ivrigt
önskad av åtminstone en del av de
länder som där deltar men även av
OECD:s sekretariat. Att det inom denna
grupp givetvis kan framställas förslag
om hjälpverksamhet som inte förefaller
oss vara särskilt tilltalande må vara
hänt, men vi får då tillfälle att framföra
vår mening, och DAC är ju heller
inte någon beslutande myndighet.

Till dessa få synpunkter, som i själva
verket bara utgör ett instämmande i
vad de båda föregående ärade talarna
framfört, skulle jag endast vilja till hela
detta problemkomplex foga en stilla
reflexion. För närvarande finns i Sverige
en stark och bärande opinion för att
vi skall göra vår insats för utvecklingsländerna
så omfattande och välorganiserad
som möjligt. Det är ytterst glädjande,
och jag hoppas att den opinion som
ligger bakom dessa strävanden kommer

att hålla i sig. Jag skulle dock vilja vid
detta tillfälle uttala den varningen, att
vi får och måste beväpna oss med stort
tålamod och mycket överseende om vi
skall kunna bibehålla denna verksamhet
utan att den opinion som stöder den
slappnar. Det är ju exempelvis på det
sättet, att av de 29 länder som senast
vunnit oberoende är det inte mindre än
26, där det inte längre finns någon politisk
opposition. Vi har alltså att
vänta oss att vi i mycket stor utsträckning
kommer att ha att göra med
länder som inte kan och i många fall
inte vill tillämpa ett demokratiskt system.
Vi kommer att möta en oändlig
myckenhet av byråkrati, svårigheter och
motgångar. Vi kommer att få se att en
hel del av de pengar vi offrar kommer
att användas på ett ur våra synpunkter
sett otillfredsställande sätt.

Jag har bara velat uttala att det är av
stor vikt att man här i landet verkligen
ser på denna hjälpverksamhet med
nyktra ögon och icke omger den med
romantik. Svårigheterna kommer att visa
sig vara sådana att vi får mobilisera
en hel del av mycket nyktert bedömande
i denna verksamhet, och jag vill bara
uttrycka den förhoppningen att de svårigheter
och de besvikelser som vi säkerligen
kommer att utsättas för i denna
verksamhet inte måtte göra att vi
förslappas i vår vilja att spela vår roll
i denna verksamhet.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag vill först säga att
någon skillnad i uppfattning beträffande
de projekt som berörs i de tre reservationer
som herr Per-Olof Hanson
omnämnde för en stund sedan inte finns
mellan reservanterna och oss. Vi har
samma synpunkter på de verksamheter
som berörs där. Men såsom utskottet
skriver i sitt utlåtande finns det all sannolikhet
för att vi har tillräckliga medel
reserverade för att verksamheten
skall kunna fullgöras i den omfattning
som reservanterna begär även med ett
beslut i enlighet med utskottets förslag.
Jag ber på denna punkt att få yrka bifall
till utskottets förslag.

122

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Ang. riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

Sedan vill jag tillägga en del som
kanske i någon mån kan belysa det
som herr Boheman sade allra sist. När
jag begärde ordet i denna fråga var
det egentligen inte för att framföra något
yrkande. Jag skulle bara vilja göra
några reflexioner i ett ärende som i
och för sig är angeläget men samtidigt
också svåröverskådligt och svårbedömt.
Det gäller familjeplaneringen i de u-länder
där befolkningstillväxten ser ut att
ta nära nog enorma proportioner. Utgångspunkten
och incitamentet till mina
reflexioner är den omständigheten att
den psykiatriska kliniken vid det centrallasarett
där jag är verksam och där
jag är chefsläkare — och sålunda har
ett visst ansvar inte bara för min egen
klinik utan för hela sjukhusets drift ■—-är stängd sedan den 17 februari i år,
därför att den läkare som varit överläkare
för den kliniken begivit sig ut till
Pakistan för att delta i familjeplaneringsarbetet
där. Den läkaren har måst
ta avsked från sin tjänst, vilket jag tycker
är mycket beklagligt. Med den brist
på utbildade läkare som råder i det fack
han tillhör, nämligen mentalsjukvården,
var förutsättningen för att få någon som
ville uppehålla tjänsten som överläkare,
att han skulle få tjänsten såsom ordinarie
innehavare av densamma. Ingen ville
ha tjänsten på förordnande. Man ledigförklarade
förordnandet ett par gånger
men kunde inte locka någon tillfällig vikarie.
Landstingets sjukvårdsstyrelse —
som har att ansvara för sjukhusvården
inom länet — hade givit sin tillstyrkan
till den tvååriga tjänstledigheten under
villkor att vikarie kunde anskaffas. När
detta visade sig ej vara möjligt var enda
förutsättningen för att vederbörande läkare
skulle få möjlighet att i enlighet
med sina kontraktsbestämmelser resa till
Pakistan att han tog avsked. Det gjorde
han. Nu håller tjänsten på att tillsättas
på nytt med en annan innehavare.

Utan vidare måste beklagas att vederbörande
läkare på detta sätt måst sitta
emellan. Det är visserligen lyckligt nog
så att det finns gott om tjänster inom
hans specialitet, mentalsjukvården, och
han kan säkerligen lätt få en ny tjänst

när lian kommer tillbaka, men han måste
räkna med att få ta en tjänst på annat
håll. Det hem som han med mycken
omsorg ordnat för sig i närheten av
sin hittillsvarande arbetsort kan han
kanske inte alls utnyttja när han kommer
tillbaka.

Allt det här är mycket beklagligt. Yi
vet å ena sidan att det är de personella
resurserna som i väsentlig grad bidrar
till att begränsa våra möjligheter till en
angelägen experthjälp i u-länderna, men
å andra sidan är det också särskilt
olyckligt om experterna skall tagas från
ett underutvecklat område hos oss. Hur
beklagligt det hela än är tror jag dock
att man måste se saken så att sjukvårdsstyrelsen,
som inför sina uppdragsgivare
har att svara för driften av sjukvården
vid styrelsen underställda lasarett, har
bedömt saken rätt.

När man sedan ser på den andra sidan
av saken, drivandet av familjeplaneringsverksamhet
i u-länderna, möter
man stora frågetecken. Innan jag fortsätter
vill jag för undvikande av missförstånd
understryka att jag anser det
riktigt med en försöksverksamhet av
denna art. Jag har också klart för mig
att en sådan försöksverksamhet måste
pågå under många år för att den skall
ge några skönjbara resultat. Mycket
pengar kommer den att kosta. Många
människor har — förutom dem som
direkt är engagerade i arbetet -— redan
gjort den långa och dyrbara resan till
det land där verksamheten pågår för
att planera, inspektera, studera, och
många kommer väl ytterligare att göra
detta. Om man, efter åtskilliga års verksamhet
till slut kommer till den uppfattningen
att inga resultat vunnits måste
man erkänna att nästan intet av de
satsade pengarna kommit den nödlidande
befolkningen till del. Men, som jag
redan sagt, rent förståndsmässigt verkar
en familjeplanering med nativitetsbegränsning
vara den enda vettiga,
framkomliga vägen för att nå fram till
hyggliga sociala förhållanden i de länder
det här är fråga om. Detta gäller
alldeles särskilt numera, sedan man med
medicinska och allmänhygieniska åtgär -

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24

123

Ang. riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

der redan har i avsevärd grad minskat
den tidigare barnadödligheten. Den är
naturligtvis hög ändå.

Låt oss bara kasta en blick på det aktuella
landet Pakistan. Där har befolkningen
ökat med cirka 24 procent sedan
1951 till 94 miljoner, och om utvecklingen
fortsätter som nu kan man räkna med
•att den blir 120 miljoner år 1971. Alla
försök att höja befolkningens materiella
standard förefaller att vara i förväg
dömda att misslyckas, om inte någon begränsning
av barnalstringen kommer till
stånd —- det verkar alldeles obestridligt.

Men problemet har också andra aspekter.
Även om de ledande i vederbörande
land vid överläggningar med de ledande
inom försöksverksamheten tycks ha
intresse för verksamheten, stannar intresset
synbarligen ofta vid dessa ord.
Och i den lokala verksamheten uppkommer
ofta problem av helt ovidkommande
art som omöjliggör eller försvårar
verksamheten. På Ceylon har man, såsom
redovisas i propositionen, två försöksområden,
det ena ett byområde med
singalesiska risodlare av buddistisk trosuppfattning,
beläget cirka 40 kilometer
söder om Colombo, det andra en teplantage,
belägen längre ut på landsbygden
och bebodd av indiska tamiler med hinduisk
religion, de senare tillhörande en
minoritet med en mycket besvärlig och
osäker rättslig ställning inom den ceylonesiska
staten. Ja, tamilerna fick för
sig att det hela gällde en av singaleserna
igångsatt aktion för att så småningom
på ett enkelt och lättfattligt sätt
komma till rätta med tamilernas minoritet
— den stammen skulle snart vara
utslocknad. Detta gjorde ju inte tamilerna
särskilt intresserade för familjeplanering.
Man fick börja om från början
och övergå till enbart förebyggande
barnavård och i samband därmed försöka
smyga in problemet om en familjeplanering
utan att mera direkt gå in
på det. I Pakistan lär man behöva tre
vuxna söner för att få en försörjning
på sin ålderdom. Eftersom barnadödligheten
har varit mycket stor — och ännu
är avsevärd — har man kanske behövt
få tolv barn för att få tre vuxna söner.

Inte heller där är det så lätt att komma
förbi fördomar och fast förankrade
uppfattningar.

Men nästan ännu mera prekärt är myndigheternas
obetydliga intresse för saken
sådant det ter sig i verkligheten, kanske
alldeles särskilt de underordnade och
åsidoställda myndigheternas sätt att försvåra
arbetet. Se t. ex. på tullmyndigheterna
i Pakistan! Den mobila klinik som
de socialdemokratiska kvinnorna — om
jag fattat rätt —■ överlämnade till familjeplaneringsverksamheten
i Pakistan, kom
med båt och avlastades i Karachi i senare
hälften av januari. Eftersom man
inte visste vad den hade för pris kunde
man inte beräkna vad man skulle ta i
tull för den. Det gjordes upprepade uppvaktningar.
I mitten av mars ordnades
ett sammanträde för att klara av affären.
Den 29 mars kom kliniken loss från
tullen och kunde hämtas den 3 april.

Den hade stått utan tillsyn hela tiden.
Diverse fönster var sönderslagna,
och en del inrednings- och demonstrationsmaterial
var borta. Reparationerna
kostade 1 265 rupies, d. v. s. ungefär
1 360 kronor.

Ett annat fall är från Chittagong,
hamnstaden i Östpakistan, som skall bli
platsen för en sådan verksamhet. Där
började tullkrånglet när utrustningen
kom med båt. Man måste dela upp godset
i å ena sidan personliga, tullfria tillhörigheter
och å den andra tullpliktigt
gods, och detta senare skulle specialgranskas
med avseende på vad som hade
bestämts i den svensk-pakistanska överenskommelsen.
Och så måste man vänta
en tid för att få ut sina tillhörigheter.

När statsrådet Lindström var nere i
Pakistan i slutet av 1960, sade man att det
fanns gott om familjeplaneringscentraler.
Det skulle vara ungefär 500 stycken. I januari
1961 var det 793 och vid årsskiftet
1961/62 1 200. Nu skall det vara
1 500. Den praktiska erfarenheten från
verksamheten visar emellertid att dessa
centraler är något som egentligen endast
existerar på papperet. De många
familjeplaneringscentralerna har rutinmässigt
inrättats i tidigare befintliga hälso-
och sjukvårdsorgan utan att den an -

124 Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Ang. riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

svariga personalens intresse undersökts
och utan att den fått någon utbildning
för uppgiften och material för att sprida
upplysning bland patienterna. Verksamhetens
omfattning torde variera avsevärt,
skriver den rapporterande läkaren,
från ingen alls till en å två patienter
per dag. Med någon större energi
tycks det hela inte drivas.

Ibland har man t. o. m. intrycket av
passivt motstånd. Doktor Johnsson skrev
från Chittagong i mitten av april: »Rörande
familjeplaneringen fortskrider det
med iskall passivitet från administratorn
Kurshed. Jag var där i dag för sjätte
gången utan att han hade tillfälle att
träffa mig.»

Ja, med detta har jag velat belysa en
del av svårigheterna. Påtagligt är att man
inte får tro på stora och snabba framgångar.
Det är möjligt att man kan hysa
förhoppningar att en viss effekt av verksamheten
har kommit till synes i byområdet
utanför Colombo. Det förefaller
som om det där hade inträtt en påtaglig
minskning i födelsetalet, men det är också
det område där standarden är högst
av dessa olika ställen. Det är kanske så
att om standarden stiger behövs inte
denna verksamhet. Utvecklingen här i
Sverige skulle måhända kunna tolkas på
det sättet. Om standarden däremot inte
stiger utan står kvar på låg nivå gör verksamheten
kanske inte någon effekt alls.
Detta är bara en fundering. Jag skall
gärna erkänna att rent förnuftsmässigt
verkar familjeplaneringen under alla omständigheter
vara det enda vettiga och
det oundgängligen nödvändiga för att
man skall komma fram till något som
kan vara en verklig standardhöjning.

Hur som helst — problemen är många
och svårigheterna stora. Tydligen får
man inte ställa förhoppningarna för
högt. Det är som herr Boheman alldeles
nyss sade så att man tydligen måste vänta
sig en lång, mödosam väg, där det
för alla, arbetare på fältet och administratörer
i Stockholm, gäller att fortsätta
med oändligt tålamod, oändlig energi
och oändlig uthållighet. Det hela ter sig
olika för den som ser det från Stockholms
horisont och för den som ser det

på platsen. Alla erfarenheter som görs på
platsen måste vara av värde, också erfarenheter
som inte riktigt går ihop med
önsketänkande om hur det helst skulle
vara. Jag tycker att det är olyckligt att
den som startade verksamheten på Ceylon
och tog emot de första törnarna inte
får vara med vidare och inte kan med
sina erfarenheter berika arbetet i NIB.
Jag är förvissad om att man kan ha olika
erfarenheter och olika synpunkter, men
i ett så svårt arbete som detta skall man
inte kasta bort de erfarenheter som man
inte riktigt gillar. Det kanske finns somt
i dessa erfarenheter som man inte tror
på och som man inte gillar tolkningen
av, men det kan också finnas somt som
är av värde.

Ja, herr talman, detta var några reflexioner
över ett svårt och motigt arbete
med motigheter både hemma och
borta. Jag vill tillönska det arbetet all
framgång, men jag vill samtidigt understryka
att familjeplaneringen måste
betraktas som bara ett litet led i ett omfattande
system av olika åtgärder, när
man vill arbeta för höjande av ett lands
standard. Obestridligen är det också en
avvägningsfråga om man skall ge prioritet
åt ett underutvecklat land ute i världen
eller åt ett underutvecklat område
hemma hos oss.

Herr PALME (s):

Herr talman! Jag har förberett ett
längre principiellt anförande om utgivningen
av den svenska utvecklingshjälpen.
Det skall besparas kammaren, och
jag tror inte att kammaren därmed gör
någon större förlust — om ens någon.

En del av anförandet har helt täckts
av vad herr Boheman yttrade, när han
underströk att man måste beväpna sig
med tålamod och bereda sig på besvikelser
men att det likväl är nödvändigt
att hålla opinionen för denna internationella
solidaritet levande. Just ur denna
synpunkt kan jag inte underlåta att
säga — det innebär inte en kritik mot
någon — att det är nästan tragiskt att
denna fråga kommer upp sent en natt i
trötthetens tecken. Om man vill hålla

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24

125

Ang. riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

opinionen för hjälp levande, måste man
ju också från riksdagens sida markera
att man anser detta vara en viktig fråga,
som man vill ge sådant utrymme att
det kan verka vägledande för den allmänna
debatten.

Jag skall bara ta upp några av de
ting, som här anförts av de tidigare talarna.

Herr Nordenson var nöjd med vad
som i utskottsutlåtandet hade skrivits
om de kommersiella insatserna. Eftersom
det som står i utskottets utlåtande
såvitt jag kan finna exakt överensstämmer
med vad som står i propositionen,
måste herr Nordenson sålunda vara
dubbelt nöjd.

Skälet till att frågan om de kommersiella
insatserna tills vidare inte varit
föremål för någon mer ingående diskussion
är att de ting, som därvid kan komma
i fråga — dubbelbeskattningen, investeringsgarantierna,
exportkrediter
och andra skattefrågor — alla för närvarande
är under utredning i en speciell
arbetsgrupp under den s. k. u-beredningen.
Man har velat avvakta det material
och de synpunkter denna arbetsgrupp
kan framföra, innan man har gått
från en allmän positiv inställning beträffande
statligt stöd för sådana kommersiella
insatser till mera konkreta förslag.
Ett undantag utgör det förslag som
i dag behandlas beträffande exportkrediter
på mera liberala villkor.

Vidare har flera talare tagit upp frågan
om OECD. Det har funnits två argumentationslinjer
för att Sverige så
snart som möjligt bör ansluta sig till
OECD:s särskilda kommitté, DAC. Enligt
den ena linjen skulle detta vara sakligt
betydelsefullt. Vi kunde därigenom
inhämta värdefulla upplysningar. Vi
kunde finna vägar för att samordna vår
hjälp med andra länders. Jag vill inte
alls bestrida, att det kan finnas sådana
sakliga synpunkter. Jag tror däremot
att de exempel, som herr Hanson valde,
om råvaruprisstabilisering och investeringsskydd
var något olyckliga, enär
dessa frågor är föremål för en mycket
ingående behandling i andra sammanhang.
Exempelvis pågår ju förhandling -

ar rörande kaffeavtalet i FN:s regi med
råvaruprisstabiliserande sj''fte. Investeringsskyddet
utredes ju i många andra
sammanhang.

Den andra argumentationslinjen har
varit att det av allmänpolitiska skäl skulle
vara önskvärt att vi kom med i kommittén.
Herr Boheman antydde därvid
såvitt jag förstår det förestående europeiska
samarbetet och hänvisade till att
alla de länder, som vi hoppas få förhandlingar
med i samband med EEC-associationen,
är medlemmar av DAC. Ett
svenskt medlemskap skulle då göra ett
positivt intryck på dessa länder. Jag vill
inte heller alls förneka, att det kan finnas
sådana allmänpolitiska skäl. Jag vill
emellertid göra den inskränkningen, att
det kan finnas vissa allmänpolitiska skäl
som talar emot framför allt den traditionella
svenska uppfattningen att man
bör stödja Förenta Nationerna och inte
alltför mycket engagera sig i organ, som
med rätt eller orätt kan uppfattas som
konkurrerande med FN. Man känner
vidare en viss tveksamhet mot organ,
som bara är sammansatta av givarländer.
Vidare föreligger det skälet, att i
samband med eventuella förhandlingar
med EEC kommer ju frågan om svensk
medverkan i EEC:s utvecklingsfond
självfallet att aktualiseras. Man kanske
skulle ha litet större klarhet i vad detta
kan innebära för svensk del, innan
man engagerar sig starkare i ett sådant
samarbetsorgan.

Det väsentliga allmänpolitiska skälet
emot ett medlemskap är helt enkelt det
att de länder, med vilka vi i internationella
sammanhang brukar gå samman
— våra skandinaviska grannar Danmark
och Norge samt de två övriga neutrala
länderna i Europa, Österrike och
Schweiz — inte är medlemmar i DAC.
Ett svenskt medlemskap bör därför ses
i samband med dessa andra länders ställningstagande
till frågan.

Läser man utskottsutlåtandet och reservationen
bredvid varandra, finner
man att skillnaderna i realiteten är mycket
små. Utskottet menar att man -—-utan att gå emot tanken på ett svenskt
medlemskap i DAC — kan vänta och se

126

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Ang. riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

tiden något an, tills man får klarare
besked om DAC:s inriktning och om de
övriga ländernas ställningstagande samt
om vissa andra internationella frågor.

Jag har inte uppfattat det så att den
vikt, som av några talare tillmätes samarbetet
med OECD, i denna debatt är
ett uttryck för att man betraktar detta
som en stor stridsfråga. Jag har snarare
betraktat det som ett uttryck för att
det utlåtande, som i dag behandlas av
kammaren, vunnit en så vidsträckt enighet
bland kammarens ledamöter, att man
kan diskutera ting där meningarna är
ganska likartade och som på ett sätt ligger
något i marginalen.

Herr Hanson talade vidare om de ytterligare
tilläggsanslag som han hade begärt
i en reservation. Om dem torde
enigheten om möjligt vara ännu större,
därför att utskottets mening har varit
att de i och för sig värdefulla projekt,
som reservanterna här nämner, mycket
väl kan realiseras inom den nu föreslagna
ekonomiska ramen och att en ytterligare
anslagstilldelning därför är helt
onödig. Utskottet förmenar därjämte —
och det gäller småindustriinstitutet i Indien
— att förutsättningen för bilaterala
svenska projekt är att man från mottagarsidan
verkligen önskar att dessa
projekt genomföres.

Med dessa ord, herr talman, yrkar jag
bifall till utskottets förslag.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det vore mycket att säga
med anledning av det som här senast
anfördes, men jag skall inte gå in på
någon närmare motivering på de enskilda
reservationspunkterna med hänsyn
till den långt framskridna tiden och
eftersom jag vet att en senare talare
kommer att ta upp detta. Men låt mig i
stället konstatera att det är tillfredsställande,
att man nu äntligen på allvar har
börjat ta itu med den kommersiella sidan
av denna fråga. Det är inte första
gången vi från vårt håll diskuterar detta,
utan vi har tvärtom diskuterat det
utförligt i våra motioner redan 1960 och

1961 medan regeringen ännu var obenägen
att beakta dessa insatsers roll. Vi
menade att de kommersiella förbindelserna
under alla omständigheter måste
spela en mycket stor roll i en vettig utvecklingspolitik.
Jag konstaterar således
med tillfredsställelse att regeringen äntligen
har börjat ta itu med detta. Men
jag vill erinra om att det dröjde mycket
länge innan man inom beredningen för
internationella biståndsfrågor tillsatte
den arbetsgrupp som skulle syssla just
med dessa saker.

Jag vill sedan ta upp frågan om OECD
och allt detta. Herr Palme tyckte att jag
hade valt olyckliga exempel när jag tog
upp frågorna om råvaruprisernas stabilisering
och om investeringsskyddet.
Jag tror inte att det var så olyckligt
med dessa exempel. Jag anser att det är
bra exempel på områden, där OECD kan
komma att göra en mycket effektiv insats
just därför att OECD är en organisation
framför allt för industriländer.
De utgör ju ändå den störa majoriteten
av dem som kan komma att uppträda
som stora köpare, och det finns ju en
möjlighet —• om de håller samman när
det gäller politiken på denna marknad
— att starkt bidra till en stabilisering
av råvarupriserna.

Ungefär detsamma kan sägas beträffande
frågan om investeringsskyddet.
Om det i betydande omfattning är kapitalexporterande
länder, industriländer,
som vill investera i utvecklingsländerna,
är det klart att om de håller
samman när det gäller vissa grundnormer
för att skydda dessa investeringar,
finns det utsikter att få mottagarländerna
att respektera dessa anordningar. Det
är sant att detta har diskuterats inom
GATT och inom FN, men det diskuteras
också mycket och har nått ganska
långt inom OECD, därför att starten gjordes
inom OEEC. Mina exempel var alltså
goda!

Beträffande de allmänna skälen till
att Sverige ännu inte gjort någonting för
att gå med i denna verksamhet vill jag
säga, att verksamheten naturligtvis inte
är någonting som står i motsatsställning
till Förenta Nationernas arbete —

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24

127

Ang. riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

det är inte fråga om någon konkurrens.
Att det här är fråga om givarländer betraktar
jag snarast som en fördel i detta
sammanhang. Och EEC och det eventuella
samarbete vi där kan få kan inte
vara något skäl till att vi skulle ställa
oss utanför denna verksamhet, ty EEC
har mycket nära kontakt med denna organisation.

Det fanns flera skäl av dem herr Palme
räknade upp, herr talman, som jag
skulle ha velat beröra, men jag måste
tyvärr eftersom den medgivna tiden är
slut avstå därifrån.

Herr BOHEMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Palme erkände att
det fanns vissa allmänpolitiska skäl för
en närmare anslutning till OECD:s verksamhet
på detta område, men han räknade
också upp vissa skäl som talade
emot detta. Ett av de skäl han ansåg talade
emot var att de övriga skandinaviska
länderna liksom Schweiz och Österrike
inte var med i denna kommitté.
Men skulle det inte vara ganska antagligt
att om Sverige gick med, skulle man
kunna få något annat av de skandinaviska
länderna att också gå med? Att
man från denna organisations sida
tycks önska ett svenskt deltagande, beror
väl i hög grad på att Sverige av
de utanför kommittén stående länderna
är ett av de i finansiellt hänseende starkaste
och därför ett land, som skulle
kunna ge ett mer betydande bidrag.

Liksom herr Hanson tror jag inte att
ett deltagande i denna organisation på
minsta sätt utgör en konkurrens med
vår verksamhet i detta avseende inom
Förenta Nationerna. Dessutom förefaller
det mig som om det vore en viss fördel
att ha denna intimare kontakt med givarländerna.
Vi vet i själva verket inte,
hur Förenta Nationernas möjligheter på
detta område kommer att utveckla sig.
Det försiggår en stark strävan att omorganisera
Förenta nationernas sekretariat
i en riktning som ur svensk synpunkt
skulle vara olycklig, och därför
kan det vara en viss fördel att också ha
denna samarbetsmöjlighet öppen på detta
område.

I övrigt vill jag visst erkänna att skillnaden
mellan utskottets uttryckssätt och
reservationen inte är så förfärligt stor;
inte heller är frågan av någon avgörande
vikt, det vill jag ge herr Palme rätt
i. Vad jag har velat understryka är min
förhoppning om att regeringen vid närmare
övervägande av denna fråga måtte
komma fram till det resultatet, att en
anslutning till detta samarbetsorgan
skall vara både möjlig och lämplig.

Herr PALME (s) kort genmäle:

Herr talman! Plerr Boheman, jag vet
inte riktigt om det skulle leda till medlemskap
för de andra skandinaviska länderna
om Sverige gick med.

Man kan hysa viss tvekan inför de
kriterier som här anläggs på medlemskap,
som tenderar att vara en kombination
av faktisk given hjälp och beräknad
förmåga att ge hjälp. Enligt dessa
kriterier förefaller det just, som herr
Boheman understrukit, som om Sverige
på senare tid skulle vara kvalificerad
som medlem. Rent principiellt tror jag
emellertid att samarbetet inom OECD
inte bör läggas upp efter sådana kriterier
utan att alla medlemmar skall ha
samma rättigheter och möjligheter.

I den mån som DAC blir en vanlig
kommitté inom OECD i den meningen
att medlemskapet är öppet på helt lika
villkor för alla OECD:s medlemsstater
kan jag gärna medge att situationen förändrats
till förmån för ett svenskt deltagande.
Ännu är så inte fallet.

Jag har understrukit att meningarna
inte är särskilt delade. Jag är övertygad
om att den tid som kommer att förflyta
under det närmaste året tills vi nästa
gång får diskutera utvecklingshjälpen
kommer att ge svar på vart OECD bär
hän, så att det blir möjligt att ta en
klarare svensk ställning, hur den nu än
kommer att bli.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tycker att det är
ett egendomligt resonemang som herr

128

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Ang. riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

Palme för, när han tydligen är oroad för
att vi skulle komma med i en klubb av
givarländer, ty är det inte så, herr Palme,
att just givarländerna har ganska
mycket att tala med varandra om? Det
är nog ett av de starka skälen till att vi
har anledning att delta i DAC:s arbete.
På det sättet kan man otvivelaktigt nå
en bättre samordning och en större effektivitet
på detta område. Att vi av
rädsla för att komma i sällskap med en
klubb av givare skulle vänta tills DAC
blir något annat än vad den är förefaller
knappast motiverat.

Jag ser inte att något hållbart skäl
hittills framförts emot att gå med i
DAC, ehuru det har antytts några av de
möjligheter som kan ha verkat hämmande.
För övrigt medger jag visst att
detta inte bör bli någon stridsfråga,
men jag insisterar på att det vore klokt
och värdefullt om Sverige komme med.

Herr PALME (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är förtvivlad över att
jag i min förra replik glömde bort herr
Hanson. Jag har större anledning att
vara förtvivlad, eftersom han med iver
polemiserade mot något som jag faktiskt
inte menade.

Det är inte det förhållandet att OECD
är en klubb av givarländer som varit avgörande
utan att denna klubb av givarländer
var sammansatt på ett särskilt
sätt, nämligen med hänsyn tagen till
medlemmarnas ekonomiska kapacitet,
vilket jag ut principiell synpunkt inte
fann så helt tilltalande.

När nu herr Hanson i sin förra replik
tog upp frågan om kommersiella
svenska insatser, vill jag understryka att
den tillsatta arbetsgruppen inte innebär
att förut ingenting skett. På några centrala
punkter har sedan länge vidtagits
åtgärder till påtagligt gagn för näringslivets
ansträngningar. Jag nämner dels
dubbelbeskattningsavtalen, där såvitt jag
vet Sverige har flera dubbelbeskattningsavtal
än något annat land, dels också
exportkrediterna, som ju till väsentlig
del just har gått till utvecklingsländer
under senare år. Yad beträffar de andra

möjligheterna, nämligen då det gällt att
skapa ett skydd för investeringar, har
Sverige efter måttet av sin förmåga deltagit
i olika internationella överläggningar.
Frågan tillhör ju perennerna i internationella
sammanhang.

När jag sade att exemplet investeringsskydd
för OECD:s verksamhet inte var
särskilt lyckligt valt, så var det mot bakgrund
därav att de förslag som OEEC
på sin tid utarbetade till investeringsskydd
kanske var de minst effektiva av
alla de förslag om utarbetats, bl. a. därför
att de förutsatte ensidiga förpliktelser
från mottagarländerna, utarbetade
vid konferenser där dessa mottagarländer
inte ens hade deltagit.

Jag tror säkerligen, att de kommersiella
insatserna är av stor betydelse för
utvecklingsländerna och att det kan vara
värt att söka utforma statliga stimulansåtgärder
för denna verksamhet. Men jag
vill göra det klart, vilket jag hoppas herr
Hanson inte bestrider, att vi skall vidtaga
dessa åtgärder inte för att stödja
svensk export eller ge svensk export speciella
favörer — det gör vi i andra sammanhang.
Denna hjälp skall vi ge därför
att det finns en övertygelse om att näringslivet
på grundval av sin praktiska
erfarenhet och sitt kunnande på många
områden kan göra en verkningsfull insats
till stöd för de fattiga länderna. Den
distinktionen tror jag är mycket nödvändig,
när man resonerar om de kommersiella
insatserna, för att man inte
skall råka in på fel spår.

Herr HANSSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det verkar som om herr
Palme ville få oss att tro, att Sverige
skulle ligga särskilt väl framme när det
gäller att stimulera de privata investeringarna
och insatserna i u-länderna.
Men så förhåller det sig inte. När det
gäller exportkrediter och skydd för investeringar
i utlandet är Sverige, tillåt
mig uttrycket, ett klart underutvecklat
land i jämförelse med de flesta industristater
som ägnar sig åt detta.

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24

129''

Ang. riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

Herr PALME (s) kort genmäle:

Herr talman! När vi skildras som underutvecklade
då det gäller att skapa effektiva
skydd för investeringar, kan jag
inte underlåta att påpeka att såvitt jag
vet är det endast tre länder som har någonting
på detta område, nämligen
Förenta staterna, Japan och Tyskland.
De har skapat särskilda försäkringssystem
för sådana investeringar. Dessa system
har över huvud taget trätt i funktion
först helt nyligen, och man har ännu
inte kunnat skönja deras verkningar.

Dessutom är ju dessa länder stora länder,
som har helt andra möjligheter att
bära upp en så pass invecklad historia
som ett skydd för investeringar. Eftersom
vi endast kan utgöra ett så litet
försäkringskollektiv, söker vi oss av naturliga
skäl fram på den internationella
vägen för att finna ett internationellt system
för investeringsskydd.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag vill vid denna sena
timme fatta mig mycket kort, först och
främst på grund av att det praktiskt taget
inte råder några meningsskiljaktigheter
om detta utlåtande och vidare därför
att det, såvitt jag funnit under debatten,
inte finns några skiljaktiga meningar
i princip. Det är närmast gradskillnaden.

Då det gäller framför allt den fråga
som nu senast debatterats, nämligen anslutning
till OECD:s verksamhet, kan vi
väl lugna oss litet och aktualisera frågan
efter hand som den ur praktiska synpunkter
bör tas upp. Ungefär så ser vi
från reservantsidan på denna fråga.

I övrigt vill jag säga, att de meningsskiljaktigheter
som tycks förefinnas här,
framför allt framförda reservationsvis
av ledamöter från folkpartiet, angående
en höjning av anslaget, inte heller innebär
några meningsskiljaktigheter i fråga
om behoven och önskemålen. Vad vi
dock vill trycka på är, att om det finns
möjligheter att ur skilda synpunkter realisera
önskemålen, finns det också pengar
till den uppgiften.

Jag vill därför till slut bara energiskt
understryka de ord som här av herr
Boheman har riktats till oss, nämligen
att vi måste se nyktert på dessa frågor,,
beväpna oss med tålamod, noga planera
och organisera och se till att vi får effektiv
personal, så att vi kan behålla
det förtroende som nu tycks finnas
bland allmänheten för denna verksamhet
och så att statens medel alltid på
ett riktigt sätt kan användas för den
stora uppgift varom här är fråga.

Herr talman, med dessa ord ber jag
att få hemställa om bifall till utskottets
utlåtande utom då det gäller den första
reservationen, till vilken jag ber att få
yrka bifall.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att det inte finns några större meningsskiljaktigheter
beträffande riktlinjerna i
proposition 100. Det är riktlinjer som är
förpliktande och realistiska. Jag skall
bara här ta upp i korthet några punkter
som inte har berörts under den tidigare
debatten.

Det förefaller mig som om statsrådet,
då hon behandlar frågan om de s. k.
juniorexperterna, tar litet väl snävt på
saken. Intrycket blir att världen inte behöver
någon insats från svenska ungdomar
i det stora och växlande uppbyggnadsarbete
som pågår i utvecklingsländerna.
Det sägs att någon spontan efterfrågan
inte finns men att man kanske
kan placera ett femtontal ungdomar
nästa budgetår.

Det är naturligtvis klokt att dämpa
entusiasmen, om den blir orealistisk och
alltför översvallande. Även om herr Boheman
nyss varnade alltför mycket för
vad han kallade romantik, tror jag dock
det kan vara realistiskt med den typen
av romantik. Man bör därför inte för
mycket dämpa den ungdomliga entusiasmen.
Genom att framställa läget
som om deras hjälp inte är behövlig
uppmanar man dem indirekt att vända
ryggen till utvecklingsländerna. Det tror
jag ingalunda att statsrådet Lindström
eller utskottet har för avsikt att göra,.

130

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Ang. riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

men jag beklagar den framställning som
här har gjorts även om man i princip
ansluter sig till aktionen »Sverige Hjälper».
Jag beklagar det därför att jag tror
att bilden är missvisande i jämförelse
med de verkliga förhållandena. Det har
gjorts inventeringar både i Norge och
här, som visar att experterna verkligen
vill ha juniorexperter vid sin sida. Så
framstående experter som makarna Höjer
har sagt, att de finner juniorexperterna
vara till stor hjälp och även gör
det lättare att skaffa fram fler verkliga
experter i det att deras arbete underlättas.
Juniorerna kan vara både sådana som
inte har börjat sin utbildning ännu men
som kan utföra enklare okvalificerat arbete
och verkliga juniorexperter, som
på egen hand kan utföra speciella uppdrag.

Det är sant att mycken skada kan
åstadkommas om olämpliga individer
sänds ut, men här vill jag peka på den
utbildning av ett 40-tal ungdomar som
startas i sommar. Det är en utbildning
som sker på initiativ av en rad ideella
föreningar. Man förbereder ungdomarna
för arbete i u-länderna, så att de
verkligen kan uträtta någonting, men
skall den insatsen kunna komma till
stånd, måste också statliga stöd lämnas.

En annan punkt i utlåtandet, herr talman,
behandlar en begäran från folkpartiet
om ökat anslag till kampen mot
spetälska. Man får av utskottets skrivning
närmast intrycket att en ökning inte
är av nöden. Utskottet hänvisar till
de frivilliga organisationernas möjlighet
att erhålla statsbidrag, men dessa organisationer
har redan startat ett arbete
av sådan storleksordning, att de under
de närmaste fem åren inte torde kunna
åtaga sig något mer. Här behövs alltså
en komplettering, och den bör lämpligen
ske genom NIB.

Det kommer ständigt nödrop från
spetälska i hela världen. Det har kommit
en vädjan om hjälp från spetälska
i Sydkorea, och det borde vara möjligt
att hälpa dem i anknytning till arbetet
på Koreasjukhuset. Det finns planer färdiga,
men medel saknas.

Det har också kommit böner om hjälp

från de spetälska i norra Nigeria. Där
lever 400 000 spetälska, som för närvarande
får hjälp av summa två läkare,
som reser runt bland dem. I Tanganjika,
där det gemensamma nordiska arbetet
bedrivs, saknas i den stora Lake
West-provinsen vård åt de spetälska. Hela
sjukhusvården arbetar med samma
anslag som för tio år sedan, vilket i realiteten
innebär försämrade resurser, medan
välståndet i vårt land stiger.

I mer än 5 000 år, herr talman, har
spetälskan åsamkat människor lidanden,
som ibland har förvärrats genom bestialiska
förföljelser av de friska, men sedan
femton år står det i mänsklig makt
att hejda spetälskans härjningar. Genom
att lämna bidrag kan vi rädda kommande
generationer från lidanden som deras
föräldrar inte kan undgå.

Herr Palme har nyss sagt, att det finns
reservationsmedel för de yrkanden som
har framställts av reservanterna, men
jag tar det säkra för det osäkra, herr
talman, och kommer att yrka bifall till
reservationerna b och c vid punkten 13.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Vårriksdagens sista otåliga
andedrag lämpar sig just inte för
några djupandningar i frågor lika den
vi nu behandlar, frågor som rymmer så
många synpunkter, att nästan alla riksdagsmän
skulle kunna ha något värdefullt
att säga — jag avser alltså frågan
om internationell hjälp. Jag skall för
egen del avstå från de stora visionerna
och programuttalandena och inskränka
mig till några kommentarer till reservationerna
och vissa synpunkter som här
har anförts.

Herr Boheman började sitt anförande
med att säga, att vi har en glädjande
enhällig opinion bakom utlandshjälpen.
Jag kan vitsorda detta. Det finns frågor
som mår väl av att »lyftas över partierna»,
som det heter. Vi brukar ju eftersträva
s. k. samlande lösningar i frågor
som rör utrikespolitik och försvar, och
biståndet till underutvecklade länder hör
till samma kategori. Mottagarländerna är

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24

131

Ang. riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

känsliga för hur gåvorna presenteras.
De vill naturligtvis hellre ha en helhjärtad
nation som givare än ta emot en
hjälp som voteras igenom ett parlament
så att säga med partipolitiska armbågar.
Jag är glad att kunna säga, att den senare
attityden inte är svensk. Tvärtom
är reservationerna i den svenska riksdagen
när det gäller hjälpen till u-länder
nästan alltid av överbudskaraktär — reservanterna
vill räkna upp ett anslag,
inte räkna ner det. Hur hedrande detta
än må vara som uttryck för ivern att
hjälpa andra folk, är det inte desto
mindre av föga praktisk betydelse. Det
är nämligen inte de pekuniära utan de
personella resurserna som bestämmer
hjälpverksamhetens praktiska omfång.
Herr Kaijser belyste detta drastiskt med
sitt läkarexempel från Karlstad. Hittills
har inget bra svenskt hjälpprojekt fastnat
på för små anslag. Tröghet att komma
i gång, dröjsmål vid utbyggnaden av
fältprojekt, kursverksamhet m. m., sådant
har haft helt andra orsaker. Det kan ha
bottnat i parternas olika sätt att anlägga
administrativa spörsmål, sociala
och religiösa tabun m. m. som jag här
bara vill antyda. Sverige gör härvidlag
samma erfarenheter av svårigheterna
som andra givarländer. De exempel som
herr Kaijser gav på detta från den nyss
påbörjade familjeplaneringsverksamheten
i Pakistan rymde några bittra sanningar
men också en del missförstånd
och åtskilliga indiskretioner. Till det
fundamentala i internationel hjälpverksamhet
hör att i u-landet skapa en bas
av förtroende för samarbetet. Det kräver
mycken takt och stort tålamod.

Vad jag nyss lät förstå om det ringa
gagnet av överhud i reservationer kanske
verkar litet retsamt. Det är icke avsett
att vara det. Vad jag här åberopar
är endast fakta. Herr Hanson nämnde
att vissa anslag kanske var »otillräckliga»
— det var hans adjektiv. Fru Segerstedt
Wiberg ville ta »det säkra för
det osäkra» och saftade på. Jag vill för
min del säga att av de anslag, som riksdagen
i fjol vid denna tid beviljade till
direkta svenska insatser i och för u-länder,
torde mellan 6 och 7 miljoner kro -

nor ännu vara outnyttjade vid budgetårets
utgång om någon månad. Hur mycket
mer innestående medel skulle vi då
inte ha haft, om folkpartiet i fjol fått
riksdagens bifall till sitt överbud?

Samma sak gäller de reservationer till
det nu aktuella utskottsutlåtandet, där
folkpartiet vill kruta på med mer pengar
till ett indiskt hantverks- och småindustriinstitut,
till biträdande experter
och till viss kurs för sådana experter.
Pengar för dessa ändamål finns det redan
tillräckligt av inom ramen för de
anslag som regeringen har hemställt hos
riksdagen om. Inget hinder föreligger
heller att utanordna dem.

Jag talade nyss om överbud. De manifesteras
bl. a. i reservationerna vid
punkten 13 av herr Boman m. fl., där reservanterna
begär en ökning av anslaget
till bilaterala ändamål med sammanlagt 5
miljoner kronor samt yrkar på 1,5 miljon
kronor till ett hantverks- och småindustriinstitut
i Indien — vilket har varit på
tal alltsedan 1959, påpekar reservanterna
litet förebrående. Man får det intrycket
att de tror att dröjsmålet beror på
att Sverige skulle ställa för stränga villkor,
nämligen att indierna måste kosta
på de erforderliga byggnaderna alldeles
själva. Så förhåller det sig dock inte.
Dröjsmålet har inte haft något som helst
sammanhang med kostnadsramen utan
har berott på att indierna inte riktigt
vetat vad för slags institution som de
har velat ge prioritet och var den skall
förläggas. Diskussionerna härom konkretiserades
först i höstas, närmare bestämt
i september 1961, genom att vi från
svensk sida skickade ett avtalsutkast
till indiska regeringen, som alltjämt
överväger detta. I det utkastet har Sverige
åtagit sig att förutom kostnaderna
för utrustning och drift av den blivande
institutionen även betala hälften av kostnaderna
för institutionsbyggnaderna.
Det tar tid att fatta beslut och att omsätta
besluten i handling, när ett land
är så väldigt och har så enorma problem
som Indien. Jag tro därför att det räcker
med 1 miljon kronor i första etappen
under budgetåret 1962/63. Om inte
—- så finns det mera pengar att ta till

132

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Ang. riktlinjer för det svenska utvecklingsbiståndet

inom ramen för vad riksdagen kan komma
att besluta i dagarna.

Detta gäller även anslaget till biträdande
experter, som berörs i en av dessa
reservationer. Det kan fyllas på, om det
skulle bli erforderligt. Det är inte så,
fru Segerstedt Wiberg, att vi är kallsinniga
i regeringen mot detta. Tvärtom,
jag ser gärna att det blir erforderligt
och har i det stycket samma mening
som reservanterna, att det vore bra om
man kunde få fler unga yrkesmänniskor
i arbete i u-länder. Men jag delar
å andra sidan inte reservanternas optimism
i fråga om möjligheterna att placera,
som de säger, »ett betydligt utökat
antal» biträdande experter. Jag
kan ju bara i förbigående nämna, att
jag i fjol underhandlade med EPTA-chefen
för att få svenska biträdande experter
inom dess program. Han hade
just då gjort en kartläggning av behovet
och uppskattade det för hela
EPTA:s verksamhet till totalt 200. En
kvot av 10 var vad han fann rimligt för
svensk räkning. Men det finns också
möjligheter att placera biträdande experter
i bilaterala program, där vi har
större utrymme att själva ta initiativ,
och jag vågar säga att vår nya nämnd
för internationellt bistånd kommer att
göra sitt allra bästa när det gäller att
vidga utrymmet för biträdande experter,
med tanke inte minst på betydelsen
för framtiden av flera utlandserfarna
att anlita för ett växande antal arbetsuppgifter.

Ja, herr talman, tiden är långt framskriden,
och vi längtar alla efter att diskussionen
snart skall ta slut. Debatten
kring OECD har redan fått ett så oproportionerligt
utrymme i denna diskussion,
som tidsnöden satt tvångströja på,
att jag skall avstå från att dröja mera
vid det ämnet. Herr Palme har på det
hela taget utvecklat alla de argument
som varit utslagsgivande för regeringens
hållning och även utskottets.

Herr talman! Jag tillåter mig som ledamot
av denna kammare att yrka bifall
till utskottets utlåtande i alla punkter,
eftersom jag har för mig att det ännu
inte skett.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Vad statsrådet Lindström
sade om regeringens ansträngningar
att få i gång frågan om biträdande
experter finner jag mycket glädjande
och jag hoppas att vederbörande skall
lyckas med sin uppgift.

När det gäller frågan om ett hantverksinstitut
i Indien har motionärerna
och reservanterna helt enkelt förordat
petita från centralkommittén för svenskt
tekniskt bistånd, alltså NIB:s föregångare.
Den vet säkert vad den talar om.

Till sist vill jag säga att mycket givetvis
beror på det handlag och den energi,
varmed planeringen bedrives. Det är en
allmän erfarenhet att en god planläggning
kräver betydande reserver; det var
ju därför president Kennedy ville ha ett
femårsanslag för att verkligen kunna planera
framåt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande mom. a—d av utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
samt därefter särskilt rörande
vartdera momentet e och f.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. a—d hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de angående mom. e förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hanson, Per-OIof, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 135 punkten
1 mom. e, röstar
Ja;

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24

133

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
xeservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Hanson, Per-Olof,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 46.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. f hemställt.

Punkterna 2—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Anslag till fältprojekt

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Fältprojekt för budgetåret 1962/
63 anvisa ett reservationsanslag av
11 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, 1:642,
av herr Lundström m. fl., och 11:794,
av herr Ohlin m. fl., såvitt nu vore i fråga.

dels ock en inom andra kammaren av
fru Sjövall m. fl. väckt motion (II: 796).

I motionerna I: 642 och II: 794 hade
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen måtte besluta a) att i stället
för av Kungl. Maj:t föreslagna 1 miljon
kronor — i enlighet med Centralkommitténs
äskande — 2,5 miljoner kronor
skulle anslås till uppförandet av ett

Anslag till fältprojekt
hantverks- och småindustriinstitut i Indien,
b) att till utsändande av svenska
biträdande experter anslå ytterligare 1,5
miljon kronor, så att sammanlagt 2,5
miljoner kronor ställdes till förfogande
för ändamålet samt c) att till en vidgad
svensk insats för bekämpande av
spetälskan anslå 2 miljoner kronor, att
administreras av nämnden för internationellt
bistånd, vilket sammanlagt innebar
att i förhållande till Kungl. Maj:ts
förslag anslaget till Fältprojekt skulle
uppräknas med 5 miljoner kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

a) att motionerna 1:642 och 11:794,
i vad de avsåge ytterligare medel till
uppförande av ett hantverks- och småindustriinstitut
i Indien, icke måtte av
riksdagen bifallas;

b) att motionerna 1:642 och 11:794,
i vad de avsåge ytterligare medel till biträdande
experter, icke måtte av riksdagen
bifallas;

c) att motionerna 1:642 och 11:794,
i vad de avsåge anvisande av 2 miljoner
kronor för bekämpande av spetälska,
icke måtte av riksdagen bifallas;

d) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 642 och II: 794, såvitt nu
vore i fråga, till Fältprojekt för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 11 000 000 kronor;

e) att motionen II: 796 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade anförts

a) av herrar Boman,, Axel Johannes
Andersson och Per Jacobsson, fröken Elmén
samt herr Kelander, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
a hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna 1:642 och 11:794,
såvitt nu vore i fråga, utöver av Kungl.
Maj:t föreslaget belopp till uppförande
av ett hantverks- och småindustriinstitut
i Indien anvisa ytterligare 1 500 000
kronor;

134

Nr 24

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Anslag till fältprojekt

b) av herrar Boman, Axel Johannes
Andersson och Per Jacobsson, fröken Elmén
samt herr Neländer, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under b
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:642 och 11:794,
såvitt nu vore i fråga, utöver av Kungl.
Maj :t föreslaget belopp till svenska biträdande
experter anvisa ytterligare
1 500 000 kronor;

c) av herrar Boman, Axel Johannes
Andersson, Per Jacobsson och Staxäng,
fröken Elmén samt herr Nelander, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del lyda så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under c
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:642 och II: 794,
såvitt nu vore i fråga, till bekämpande
av spetälska anvisa 2 000 000 kronor;

d) av herrar Boman, Axel Johannes
Andersson och Per Jacobsson, fröken Elmén
samt herr Nelander, vilka under
förutsättning av bifall till reservationerna
a)—c) ansett, att utskottet bort under
d hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 642 och
II: 794, såvitt nu vore i fråga, till Fältprojekt
för budgetåret 1962/63 anvisa
ett reservationsanslag av 16 000 000 kronor; e)

av herr Staxäng, som under förutsättning
av bifall till reservationen c)
ansett, att utskottet bort under d hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 642 och 11:794, i vad
de avsåge bekämpande av spetälska, till
Fältprojekt för budgetåret 1962/63 anvisa
ett reservationsanslag av 13 000 000
kronor.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna a—b under förevarande
punkt.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje moment av
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

Sedermera gjordes enligt de rörande
mom. a framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Boman m. fl. vid punkten avgivna,
med a betecknade reservationen; och
förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de angående mom. b förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Boman m. fl.
vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fru Segerstedt Wiberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 135 punkten
13 mom. b, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringsproposi -

Fredagen den 25 maj 1962 em.

Nr 24

135

tionen ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid fru Segerstedt Wiberg
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 19.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de avseende mom. c framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Boman m. fl. vid
punkten avgivna, med c betecknade reservationen
; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hanson, Per-Olof, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 135 punkten
13 mom. c, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Yinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid punkten avgivna, med c betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hanson, Per-Olof,
begärde rösträkning, verkställdes nu vo -

Anslag till fältprojekt
tering medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 22.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i mom. d och e hemställt.

Punkterna 14—17

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statutskottets utlåtanden: nr

136, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående svenskt utvecklingsbistånd,
i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

137, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående svenskt utvecklingsbistånd,
i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsiområde; nr

138, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående svenskt utvecklingsbistånd,
i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1962/
63 till bidrag till handelshamnar och
farleder jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1962/
63 till byggande av fiskhamnar jämte
i ämnet väckta motioner,

varvid utlåtandet nr 137 företogs
punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Då tiden nu var långt framskriden beslöts,
på framställning av herr talman -

136

Nr 24

Lördagen den 26 maj 1962

nen, att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till kammarens sammanträde
måndagen den 28 maj.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 00.24.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Lördagen den 26 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 150—153, bankoutskottets
utlåtanden nr 30—32, första
lagutskottets utlåtande nr 40 och memorial
nr 41, tredje lagutskottets utlåtande
nr 35 och memorial nr 36, jordbruksutskottets
memorial nr 24 och utlåtande
nr 27 samt särskilda utskottets memorial
nr 8.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 311, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggstat II till riksstaten för budgetåret
1961/62, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i anslutning härtill väckta
motioner;

nr 312, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1962/63 till universitet och
högskolor m. m.;

nr 313, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående svenskt utvecklingsbistånd,
i vad propositionen avser
allmänna riktlinjer och utrikesdepartementets
verksamhetsområde, järntet i
ämnet väckta motioner;

nr 314, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående svenskt utveck -

lingsbistånd, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

315, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående svenskt utvecklingsbistånd,
i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde; nr

316, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående svenskt utvecklingsbistånd,
i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 317, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1962/
63 till bidrag till handelshamnar och
farleder jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 318, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1962/
63 till byggande av fiskhamnar.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 10.02.

In fidem

Fritz af Petersens

Stockholm 1962. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

620788