Torsdagen den 24 mars (Riksdagens protokoll 1966:13)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 13

rcarcjl

ANDRA KAMMAREN

1966

24—25 mars

Debatter m. m.

Torsdagen den 24 mars

Sid

Svar på frågor av:

herr Börjesson i Falköping ang. åtgärder mot placering av sparmedel
i utländsk bank.....................................

herr Nilsson i Agnäs ang. den fortsatta handläggningen av ärendet

om Vindelälvens utbyggnad................................

herr Holmberg ang. statliga industriella företags medlemskap i

Svenska arbetsgivareföreningen.............................

fru Kristensson ang. fosterbarns förflyttning....................

herr Sjöholm ang. gällande bestämmelser om vräkning...........

herr Larsson i Norderön ang. underrättelse till planeringsråden om

vissa beslut rörande lån och bidrag av lokaliseringsmedel.......

herr Gustavsson i Alvesta ang. bostadsbyggandet under år 1965
herr Nilsson i Agnäs ang. vissa verkningar av den planerade regleringen
av Abelvattnet i Tärna..............................

Interpellation av herr Jansson ang. åtgärder mot spekulation i bostäder.
.......................................................

Meddelande om enkla frågor av:

herr Lindkvist ang. förvaringen av till fängelse på livstid dömda

personer.................................................

herr Larsson i Hedenäset ang. tidpunkten för anvisande av lokaliseringsmedel.
.........................................

Fredagen den 25 mars fm.

Viss införsel av och handel med fridlysta djur......

Juridisk persons förvärv av mark................

1—Andra kammarens protokoll 1966. Nr 13

Nr 13

Innehåll

Sid.

Rätt för polisen att flytta och omhändertaga fordon i vissa fall..... 32

Ökad social informationsverksamhet m. m........................ 32

Arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet, m. m.............. 33

Inflytande för de anställda inom offentlig verksamhet............. 41

Utgifterna inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde:

Skolöverstyrelsen: Avlöningar................................. 44

Bidrag till Sveriges elevers centralorganisation.................. 48

Grundskolor m. m.: Bidrag till driften av grundskolor m. m....... 59

Grundskolor m. m.: Särskilt stöd åt undervisningen i rikets nordligaste
gränsorter m. m..................................... 75

Bidrag till driften av kommunala gymnasiala skolor............. 79

Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor...................... 82

Privatskolor: Bidrag till vissa internatskolor m. m............... 83

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m...... 83

Bidrag till byggnadsarbeten inom skolväsendet m. m............. 89

Interpellationer av:

herr Eriksson i Bäckmora ang. åtgärder för upprätthållande av ett

för Norrland nödvändigt jordbruk........................... 94

herr Thylén ang. åtgärder för att trygga fiskerättsinnehavare mot
skada genom vattenförorening........... 92

Fredagen den 25 mars em.

Utgifterna inom socialdepartementets verksamhetsområde:

Ersättningar till kommunerna enligt socialhjälps- och barnavårds lagarna

m. m............................................... 93

Bidrag till social hemhjälp.................................... 9g

Bidrag till anordnande samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem 99

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar........................... 103

Ungdomsvårdsskolorna: Omkostnader......................... 115

Viss upplysningsverksamhet i ungdomsfrågor................... 117

Meddelande om enkla frågor av:

herr Gomér ang. det s. k. THX-problemet...................... 122

herr Johansson i Växjö ang. skyldigheten att föra förarbok....... 122

herr Westberg ang. transport av handikappade med hjälp av
brandkåren............................................... 122

Innehåll

Nr 13

Samtliga avgjorda ärenden

Sid.

Fredagen den 25 mars fm.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14, ang. viss införsel av och handel
med fridlysta djur..........................................

— nr 15, ang. juridisk persons förvärv av mark...................

_ nr 16, ang. bestämmandet av expropriationsersättning..........

_ nr 17, ang. prissättningen på bostadsrättslägenheter...........

— nr 22, om rätt för polisen att flytta och omhändertaga fordon i

vissa fall..................................................

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7, ang. omhändertagandet

av övergivna bilvrak.......................................

_ nr 9, om ökad social informationsverksamhet m. m. samt om

effektivisering av den statliga pressinformationen..............

_ nr 10, ang. arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet, m. m.

_ nr 11, om inflytande för de anställda inom offentlig verksamhet

— nr 12’, om ökade möjligheter till fritidssysselsättningar för vissa

värnpliktiga..........................................’

Statsutskottets utlåtande nr 8, rörande utgifterna inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde..........................

24
32
32

33
41

Fredagen den 25 mars em.

Statsutskottets utlåtande nr 5, rörande utgifterna inom socialdepartementets
verksamhetsområde (punkterna 1—27)................

Torsdagen den 24 mars 1966

Nr 13

Torsdagen den 24 mars

kl. 16.30

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Svar på fråga ang. åtgärder mot placering
av sparmedel i utländsk bank

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat mig, om jag uppmärksammat
den annonsering i svensk press
som förekommer i syfte att förmå sparare
i vårt land att placera penningmedel
i utländsk bank och om vilka åtgärder
jag i så fall avser att vidtaga
med anledning härav.

Det är mig bekant att det i en sydsvensk
tidning förekommit annonser,
där en mindre dansk bank med omnämnande
av den höga bankräntan i Danmark
propagerat för insättningar i banken.
Samma tidning har emellertid också
innehållit ett redaktionellt inlägg,
där man meddelat att svenska placeringar
i utländsk bank icke är medgivna.
Vad tidningen i detta inlägg upplyst
sina läsare om är riktigt. En svensk,
som gör insättning i utländsk kreditinrättning,
begår en överträdelse av valutaförordningen.
Enligt vad jag inhämtat
anger riksbanken till åtal alla fall
av verklig penningplacering på bankkonto
i utlandet. Däremot medges givetvis,
att svenska studerande eller andra,
som tillfälligt uppehåller sig i utlandet,
får under sin utlandsvistelse hålla t. ex.
sin resevaluta placerad i bankinrättning
på orten. Eftersom annonseringen just
gällt placering i dansk bank kan jag
nämna, att det i något fall förekommit

att svensk som insatt pengar i dansk
bank blivit angiven till åtal och fälld till
ansvar för valutabrott. Den annonsering
som förekommit synes mig olämplig, då
den innebär en uppmaning till åtgärd,
som således kan vara straffbar. Då de
nämnda förhållandena nu klarlagts, utgår
jag från att denna annonsering upphör.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra ett tack för svaret på
min enkla fråga. Innan jag går in på
att närmare kommentera svaret, som är
mycket positivt, vill jag tala om att anledningen
till att jag tog upp denna fråga
i riksdagen närmast var att det förekom
just en sådan annons, som jag åsyftade
i min fråga, i en större tidning i
landet — dock inte någon sydsvensk
tidning. Jag ber att få göra några utdrag
ur den annonsen.

Annonsören utlovar mycket hög ränta
och talar om att uppsägningen är nio
månader. Han säger också att »högsta
tillåtna insättning av utlänning, som ej
är eller har varit dansk medborgare»,
är 75 000 kronor per person. Banken
utlovar också full konvertibilitet i främmande
valuta och att inget danskt skatteavdrag
göres. Bankens namn står sedan
under annonsen.

Detta låter oerhört lockande för den
allmänhet som läser annonsen, och människorna
tycker helt säkert att det inte
är svårare att åka över till Danmark
och placera pengarna i en bank där än
att göra det i en bank på Skånekusten.
Men hur många svenska medborgare
känner till att de därmed överträder

6 Nr 13 Torsdagen den 24 mars 1966

Svar på fråga ang. den fortsatta handläggningen av ärendet om Vindelälvens utbyggnad -

gällande valutaförordning? Om TT låter
finansministerns svar gå ut till allmänheten
— vilket man säkert kommer
att göra på nyhetsbyrån — får svenska
folket dock nu vetskap om att man inte
har rätt att sätta in pengar i dansk eller
annan utländsk bank. Därmed anser jag
att jag har nått syftemålet med min
enkla fråga, nämligen att få klarlagt att
det föreligger en brottslig handling om
man placerar sina sparmedel i utländska
banker, givetvis med undantag för studerande
och dem som av annan anledning
bor utomlands utan att vara vederbörande
lands egna medborgare —
de kommer i en helt annan ställning.

Jag ber ännu en gång att få tacka för
svaret, och jag hoppas att det därmed
skall bli slut på den här trafiken.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. den fortsatta handläggningen
av ärendet om Vindelälvens
utbyggnad

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Agnäs
har frågat, om vid den fortsatta handläggningen
av ärendet av Vindelälvens
utbyggnad kommer att beaktas de synpunkter,
som anförs av den befolkning
i de berörda områdena, som motsätter
sig att bliva tvångsförflyttad.

Frågan torde avse statens vattenfallsverks
planerade utbyggnad av Långforsen.
Ansökan om tillstånd enligt vattenlagen
till denna utbyggnad har verket
den 13 april 1965 givit in till Nedre
Norrbygdens vattendomstol. Domstolen
har att pröva ärendet enligt vattenlagen.
Om medelstilldelning blir aktuell, kommer
frågan härom att underställas riksdagen.
I dessa sammanhang kommer naturligtvis
att beaktas alla de synpunkter
som i vederbörlig ordning framförts.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Agnäs (b):

Herr talman! Först vill jag tacka handelsminister
Lange för svaret. Jag fäster
mig vid dess korrekta och sakliga
form och det om jag så får säga torra
innehållet, t. ex.: »I dessa sammanhang
kommer naturligtvis att beaktas alla de
synpunkter som i vederbörlig ordning
framförts.»

Frågan gäller utbyggnaden av Långforsen,
men den gäller inte i första hand
trakten kring forsen. Frågan är föranledd
av några människors oro med anledning
av den ansökan till vattendomstolen
som omtalas i svaret.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 52 i
år heter det på s. 1: »Målet för arbetsmarknadspolitiken
skall vara att i såväl
samhällets som den enskildes intresse
åstadkomma och bevara full, produktiv
och fritt vald sysselsättning.»
Jag instämmer och betonar ytterligare
fritt vald.

Invånarna i Gautosjö och Adolfström
i övre Laisdalen vid Vindelälvens nordligare
gren inom Arjeplogs socken i
Norrbotten har valt att syssla med jord
och skog i sin hemtrakt. De har valt att
vara fiskare och fångstmän. De har
sedan gammalt tagit emot oss som älskar
fjällen. De har varit turistvärdar
långt innan turismen blev omtalad som
nu. De har varit lotsar åt folk på vetenskapliga
strövtåg, åt ornitologer, botanister,
geologer och historiker, som
t. ex. dragit till fjälls för att se Nasafjäll
eller Silbojokk. De har sin utkomst
där i dalen och bland fjällen, och de
vill vara kvar. Det är deras fria val.
Men de hotas av tvångsförflyttning.

Vi har ont om folk i Västerbotten
och Norrbotten. Vi vill gärna ha byarna
befolkade, ha gårdarna kvar. Även
de hör till landskapets skönhet och
charm. Dessa invånare i Laisdalen klarar
sig, de behöver inte bidrag, och
vi ville gärna se dem där de är. Jag

Torsdagen den 24 mars 1960 Nr 13 /

Svar på fråga ang. den fortsatta handläggningen av ärendet om Vindelälvens ut -

byggnad

måste fråga: Har de verkligen fritt val,
herr Lange? Eller är det bara samhället
som har fritt val och som väljer att
dränka den vackra fjälldalen med Galito,
Vejenäs, Adolfström och Bäverholmen,
som byarna heter?

Jag har i detta sammanhang tänkt på
historien om hur Lappmarken började
bebyggas. Redan 1328 skrev en riksdrots,
som hette Knut Jonsson, ett brev
från Telge om Norrland, »vilken landsdel
borde obehindrat bebyggas och odlas».
Jag kan vidare erinra om de två
lappmarksplakaten av 1673 och 1695,
där kronan ivrar för Lappmarkens odlande
och befolkning. Sedan gammalt
fanns alltså omtanken om detta land,
och historien om nybyggarnas erövring
av landet är fascinerande.

Nu har samhällets struktur medfört
att de flesta måste draga bort från dessa
trakter. Det är inte deportation —
i varje fall kallas det inte så. Men för
många är det trots allt samma våldsamma
förändring — det finns en hel
del som anser sig kunna stanna men
inte får det.

Det gör mig ont om dessa människor,
som nu i de norrländska tidningarna
skrivit en insändare med bön om att få
vara kvar, och det är anledningen till
att jag ställt min fråga. Jag skall be
att få läsa upp några rader ur insändaren: »Hela

Adolfström och hela Gautosjö
säger nej till att det blir ett kraftverk
och ett magasin, som dränker dessa båda
livskraftiga och livsvilliga byar.

Det är enligt Vattenfalls mening inte
bara den nuvarande bebyggelsen som
skall bort. Dalen skulle bli så illa åtgången,
att vi inte kan flytta högre upp
på dalsidorna. Vi skulle alltså alla
tvingas att flytta från vår hembygd.
Vart — bekymrar det våra motståndare?» Jag

fäster mig vid ordet »motståndare».
Det är klart att man i en insändare
kan skriva ord som man inte me -

nar så mycket med, men det är verkligen
tråkigt att det skall behöva vara
på det sätt som beskrivs i denna insändare.

Man måste fråga sig, om kraftverket
i Långforsen verkligen är värt priset
av idoga och präktiga människors förvisning.
Man måste fråga sig, om det är
klokt att reglera ännu ett fjällsjöområde
och bygga ut en älv just i den timme,
när industrien riktar sina blickar
mot andra kraftkällor — i den stund
atomkraften på allvar gör sitt intåg.

Därutöver har vi samernas rätt att
ta hänsyn till. Från samehåll har sagts
att i Västerbottens län hotas samerna
genom Vindelälvens reglering till sin
existens.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret, och jag hoppas livligt att det
som står i den sista meningen är att lita
på och kan lugna dem som skrivit den
insändare ur vilken jag läste upp ett
avsnitt -— alltså statsrådets uttalande
att »alla de synpunkter som i vederbörlig
ordning framförts» kommer att beaktas.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Nilsson i Agnäs
förstår helt säkert att det är omöjligt
att föregripa den behandling som ett
mål i vattendomstolen kommer att undergå.
Och innan den behandlingen är
klar kan inte heller kronan i annan ordning
ställa medel till förfogande i de
fall en kompensation måste utgå på
grund av att människor inte längre kan
ha sin yrkesutövning i ett visst område
utan måste flytta därifrån.

Självfallet blir det härvidlag en avvägning
mellan olika intressen — en
sådan har skett varje gång det varit
fråga om utbyggnad av våra vattenfall
— och den kan utfalla på olika sätt. Vi
har att ta hänsyn till inte bara samernas
och den bofasta jordbrukande befolkningens
intressen i dessa bygder,

8 Nr 13 Torsdagen den 24 mars 1966

Svar på fråga ang. statliga industriella företags medlemskap i Svenska arbetsgivareföreningen -

utan vi har också att tänka på den
svenska industriens krav på och behov
av en bättre energiförsörjning, ett
växande energitillskott.

Jag vill alltså betona att det är en
avvägning som görs. Vi har lyckats
upprätthålla den fulla sysselsättningen
här i landet och kunnat öka de enskilda
människornas möjligheter att välja
yrke och anställning — det råder större
frihet därvidlag nu än tidigare. Men
det innebär inte att varje människa
skall kunna påräkna att hela sitt liv få
stanna i samma företag eller på samma
plats; det är inte innebörden av den
fulla sysselsättningens och den rörliga
arbetsmarknadens politik.

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Jag förstår mycket väl
att avvägningen är svår att göra. Jag
känner också till gången i detta ärende
och tror följaktligen inte att regeringen
i dag kan göra något. Men dessa
människor är oroliga och det kanske
lugnar dem att höra att man från
regeringshåll inte tänker bortse från deras
krav.

Handelsministern framhöll att vi måste
tänka på industrien. Man kan fråga,
om det verkligen är industrien som ligger
bakom önskemålen att få den kraft
som Vindelälven kan ge.

Vidare måste man ställa frågan vem
som egentligen äger Vindelälven. Detta
spörsmål är omöjligt att besvara just i
dag, men låt mig dra en parallell. Om
några av mina grannar äger en fin
trädgård och jag av någon anledning
skulle ha vinning av att bryta sönder
deras bärbuskar, blir jag straffad om
jag gör detta.

Men om någon skulle ha vinning av
att bygga ut Långforsen och därmed
förstöra de marker ovanför forsen, vilka
ägs av några andra personer, och
mot dessas önskan exploaterar deras
mark, är frågan hur långt man skall
sträcka sig med hänsyn till industrien

och landet i stort och hur man skall
kunna se till att den enskilde inte i onödan
åsamkas ett obotligt avbräck.

Med den av mig ställda frågan tycker
jag att det borde bli aktuellt att
överväga huruvida man inte nu skulle
försöka tänka om då det gäller Vindelälvens
utbyggnad.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Vi är fullständigt på det
klara med att enskilda personer, därest
deras intressen efter ett utslag av domstol
träds för nära, kan göra anspråk på
ordentlig kompensation. Detta är inte att
jämställa med intrång på annans egendom,
utan det är fråga om en reglering
efter domstols utslag ■— det tror jag att
också herr Nilsson i Agnäs måste erkänna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. statliga industriella
företags medlemskap i Svenska arbetsgivareföreningen Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Holmberg har frågat
mig, om jag vill vidtaga åtgärder
så att LKAB och andra industriella företag
som staten är ekonomiskt engagerad
i avstår från medlemskap i Svenska
arbetsgivareföreningen.

De statsägda industriföretag, som i
dag tillhör Arbetsgivareföreningen, bl. a.
LKAB, Duroxkoncernen och ett par till
kommunikationsverken knutna företag,
var medlemmar av föreningen redan
innan staten övertog aktiemajoriteten.
Någon olägenhet därav bär ej förmälts
från något håll. Med hänsyn härtill har
jag inte funnit anledning vidta någon
ändring i detta förhållande.

Nr 13

Torsdagen den 24 mars 1960
Svar på fråt;a ang. statliga industriella företags medlemskap i Svenska arbetsgivare

föreningen

Vidare anförde:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka handelsministern
för svaret på min fråga.
Det är till sin innebörd ungefär detsamma
som har framförts i tidigare debatter
om den statliga affärsverksamheten
i detta hänseende, nämligen att
statsföretagen bör få arbeta under samma
villkor som privata bolag.

Att statsrådet inte finner någon olägenhet
vara förknippad med det förhållande
jag påtalat torde bero på att
vi inlägger olika innebörd i begreppet
»olägenhet». Jag tycker inte att vi skall
behöva ingå på någon principdiskussion
om huruvida statsföretagen och de
privata företagen skall arbeta med samma
metoder. Jag har själv tagit flera
initiativ i syfte att propagera för att
statsföretagen i vissa hänseenden skall
bli jämställda med privata företag.

För att hålla mig till LKAB vill jag
anföra att det enligt min mening vore
riktigt att även statens gruvdrift och
dess metallurgiska verksamhet ingick i
en företagsorganisation av den typ, som
herr Hagnell skisserade i sin reservation
till utredningen om statsdriften, för att
därigenom uppnå samma effektivitet
och de övriga fördelar, vilka de bästa
förebilderna inom de privata och kooperativa
storföretagen har.

Men det som är riktiga åsikter i fråga
om sådana tekniska arrangemang blir
ofta galet, om man överför det till ett
politiskt plan. Det finns nämligen också
drag hos de kapitalistiska storföretagen
som statsföretagen enligt min mening
inte bör efterlikna. Dessa bör inte leva
på samma sätt som privatföretagen;
tvärtom är det som bekant en vedertagen
uppfattning inom arbetarrörelsen
att staten i flera avseenden bör bekämpa
vissa uttryck för privat vinstbegär
och tillse att statsföretagen blir mönster
för en rakt motsatt tendens.

Dit hör frågan om företagens relationer
till sina anställda, som det i detta
1* — Andra kammarens

fall handlar om. Privata företag anser
sig oförhindrade att skaffa ökade vinster
genom att hålla lönerna så låga som
möjligt, genom att försumma arbetarskydd
och företagshälsovård och t. o. m.
genom att flytta företagen till utlandet
för att kunna utnyttja underbetald arbetskraft
eller vidta andra åtgärder
utan hänsyn till vilka verkningar de får
för de anställda. Det är klart att arbetarpartierna
inte kan godkänna någon rätt
för statsföretagen att åberopa sådana
förhållanden för att få verka under
samma villkor som privatföretagen; det
gör de väl inte heller, såvitt jag vet.

Det är emellertid lika ohållbart att
hålla fast vid kravet på paritet mellan
privata och statliga företag i fråga om
formerna för att bestämma lönesättning
och arbetsvillkor. Svenska arbetsgivareföreningen
är inte bara en ekonomisk
intresseorganisation, den fyller också
den politiska uppgiften att tillvarata
privatkapitalistiska anspråk på envälde
inom näringslivet gentemot arbetarrörelsens
krav på en demokratisk ordning
i detta hänseende.

Så har väl också saken fattats av praktiskt
taget alla statliga företags ledningar,
som ju håller sig utanför SAF; LKAB
betalar likväl stora summor till arbetsgivarnas
kamporganisation och har genom
medlemskap i SAF förpliktat sig
att visa lojalitet mot privata arbetsgivare,
om dessa vidtar kampåtgärder
mot arbetarparten. Det anser jag vara
en minst sagt olämplig anordning, och
jag är inte tröstad av handelsministerns
förklaring att någon olägenhet
därav inte bär förmälts från något håll.
Jag betraktar som en olägenhet redan
det faktum, att en del av LKAB:s vinst
— i realiteten statens pengar — används
till stöd åt SAF för kampåtgärder mot
arbetarrörelsen. För övrigt bör man inte
vänta till dess att det har uppstått ännu
allvarligare komplikationer, utan man
bör förebygga sådana genom att hålla
statsföretagen utanför SAF.

protokoll 1966. Nr 13

Nr 13

Torsdagen den 24 mars 1966

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag tror ingen kan bestrida
att statsföretagen kan ha en viss
nytta av den allmänna service byggd på
en vid erfarenhet och överblick som
Arbetsgivareföreningen ger. Det är fördelarna;
jag tror att riskerna i praktiken
är ganska små, det vill jag betona
för herr Holmberg. SAF skulle knappast
kunna tvinga LKAB att mot sin vilja
vidta konfliktåtgärder påbjudna av Arbetsgivareföreningen.
Det är en teoretisk
möjlighet; i praktiken tror jag inte
att den existerar. De böter som LKAB i
så fall skulle tvingas att betala är försvinnande
små i förhållande till de förluster
som företaget skulle få bära, därest
det gick ut i en konflikt mot sin vilja.
Därför skall man kanske inte överdriva
de nackdelar som ett medlemskap
för statsföretagen i Arbetsgivareföreningen
kan medföra.

Jag vill också påpeka att det — som
det framgår av mitt frågesvar — finns
några företag utöver de två nämnda som
tillhör Arbetsgivareföreningen.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Till vad handelsministern
tror om SAF:s kapacitet när det
gäller att tvinga LKAB till någonting
vill jag säga att denna kapacitet framgår
tydligt av SAF :s stadgar. De är mycket
rigorösa beträffande medlemmarnas
förpliktelser att stödja föreningen
om kampåtgärder vidtas mot arbetarparten.

Jag vill också erinra om en händelse
som på sin tid väckte ganska stort uppseende,
nämligen då gruvarbetarna vid
en konflikt tvingade det dåvarande privatägda
LKAB att gå ur Arbetsgivareföreningen.
Utträdet skedde inte smärtfritt,
vilket ju också visar att Arbetsgivareföreningen
har ganska stora maktresurser
när det gäller att hålla medlemmarna
på mattan och få dem att
ställa sig solidariska till de kampåtgärder
som SAF vidtar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. fosterbarns förflyttning Ordet

lämnades på begäran till

Statsrådet fru LINDSTRÖM, som yttrade: Herr

talman! Fru Kristensson har
frågat justitieministern, om han överväger
någon ändring i 50 § barnavårdslagen
med anledning av ett i pressen
uppmärksammat fall om förflyttning av
fosterbarn.

Frågan har överlämnats till mig för
besvarande.

Bestämmelserna i 50 § barnavårdslagen
innebär att en barnavårdsnämnd
för viss tid eller tills vidare kan förbjuda
föräldrar eller annan vårdnadshavare
att ta ett fosterbarn från dess
fosterhem, om det skulle vara till allvarlig
skada för barnet att skiljas från
fosterhemmet. Beslutet kan överklagas
till länsstyrelsen och därifrån till regeringsrätten.

Vid den nya barnavårdslagens tillkomst
fanns en mycket stark opinion
för bestämmelser som ger möjlighet att
hindra skadliga fosterbarnsförflyttningar.

Det är givet att tillämpningen av bestämmelser
av detta slag lätt medför
att någon av dem som beslutet rör anser
sig illa behandlad. För ett par år
sedan besvarade jag i denna kammare
en interpellation, i vilken interpellanten
efterlyste bestämmelser som gav ett
starkare skydd mot förflyttning från
fosterhem. I andra fall har den uppfattningen
förts fram, att de biologiska
föräldrarnas ställning försvagats för
mycket genom barnavårdsnämndernas
befogenheter enligt 50 § barnavårdslagen.

Åsiktsbrytningar kommer säkert alltid
att uppstå kring en lagstiftning som
går in på så centrala personliga problem
som föräldrars rätt att ha sina barn
hos sig. Det som till sist blir avgörande
är kunnigheten och omdömet hos de

Torsdagen den 24 mars 1960

Nr 13

1 1

myndigheter som har att tillämpa bestämmelserna.

Jag vill tillägga att lagberedningens
arbete med nya regler om domsverkställighet,
som rör barn, närmar sig sitt
slutskede. 50 § barnavårdslagen kommer
att bli berörd i det sammanhanget.

Vidare anförde:

Fru ItRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag ber först att få tacka
statsrådet Lindström för att statsrådet
haft vänligheten att svara på den
fråga som jag ställt till justitieministern.
Vidare tackar jag för innehållet i svaret.

Jag tror vi kan vara överens om
det mesta av det som statsrådet här har
anfört. Jag vill också understryka att
det, när barnavårdslagen tillkom, rådde
fullständig enighet bär i riksdagen
om att man skulle införa bestämmelser
som ger möjlighet att förhindra skadliga
fosterbarnsförflyttningar. På en
punkt var emellertid meningarna delade,
nämligen beträffande lämpligaste
sättet att lösa lagstiftningsfrågorna. Som
kammarens ledamöter erinrar sig, hade
lagrådet anmält tveksamhet i fråga om
att ge barnavårdsnämnderna sådan befogenhet
som stadgas i 50 § barnavårdslagen,
och vi i högerpartiet yrkade avslag
på denna paragraf. Vi menade att
man borde utreda, om inte sådana frågor
som faller under denna paragraf i
stället kunde avgöras av domstol.

Jag fick då den uppfattningen att
statsrådet Lindström hyste en viss förståelse
för lagrådets betänkligheter men
ändå ansåg att lagreformen borde genomföras
på föreslaget sätt. Den tveksamhet
som statsrådet då måhända
hyste trodde jag kunde vara en antydan
om att statsrådet inte betraktade denna
fråga som slutgiltigt löst utan att det
kunde finnas anledning till en omprövning.
Det är givet att — vilket statsrådet
också säger i sitt svar — åsiktsbrytningar
alltid kommer att uppstå kring

Svar på fråga ang. fosterbarns förflyttning

en lagstiftning som går in på så centrala
problem som detta. Jag vill också
särskilt understryka vad statsrådet säger
om att det som till sist blir avgörande
är kunnigheten och omdömet
hos de myndigheter som har att tillämpa
bestämmelserna.

När jag säger att jag tror att vi skulle
vinna bättre resultat om avgörandena
låge bos domstol i stället för hos
barnavårdsnämnd, innebär det naturligtvis
i och för sig ingen undervärdering
av barnavårdsnämndernas arbete.
Men jag tror ändå att, vilket lagrådet
också framhållit, domstol har större
möjligheter att göra en allsidig utredning
och kan behandla frågorna på ett
ur rättssäkerhetssynpunkt riktigare
sätt. Jag hoppas därför, att lagberedningens
i sitt av statsrådet i svaret
nämnda arbete med nya regler för
domsverkställigheten, vilka avses komma
att beröra även 50 § barnavårdslagen,
kommer att mera beakta de synpunkter
som lagrådet tidigare framfört.
Jag hoppas alltså att vi kommer att få
en ändring av lagstiftningen på denna
punkt. Jag kan inte riktigt finna något
klart besked därom i statsrådets svar,
men jag hoppas att jag får tolka svaret
på det sättet.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Fru Kristensson hade
frågat, huruvida vi överväger någon
ändring av 50 § barnavårdslagen, och
på den frågan har jag gett det ganska
tydliga svaret, att jag inte anser att det
föreligger något skäl att göra någon
ändring av paragrafen. I sitt anförande
har fru Kristensson däremot talat
om vilka som skall tillämpa paragrafen
och fatta beslut i enlighet med den.
Hon har därvid aninält sin gamla tveksamhet
mot barnavårdsnämnderna som
beslutfattare i sådana ärenden som dessa.

Hon trodde sig ha ett minne av att
jag, då förslag om denna lag framlades,
delade lagrådets betänkligheter. Jag tror

Nr 13

Torsdagen den 24 mars 1966

Svar på fråga ang. bestämmelser om vräkning

mig kunna säga att jag inte gjorde det.
Jag har aldrig hyst någon tvekan om
att det svenska barnavårdsnämndssystemet
varit en för svenska förhållanden
utomordentlig form för omhändertagande
av barnens intressen. Vad vi då
diskuterade var, huruvida man skulle
kunna förstärka barnavårdsnämndernas
auktoritet och förmåga att lösa sådana
här svåra frågor genom adjungerande
av juridisk och medicinsk expertis.

Lagberedningens nu pågående arbete
med nya regler för domsverkställigheten
gäller handräckningsförfarandet vid
verkställighet av domar i vårdnadsmål.
Det gäller att kringgärda denna
verkställighet med garantier för att
barnen inte blir onödigt uppskärrade
av en redan i sig kanske svår skilsmässa.
Men det arbetet berör inte själva formuleringen
av 50 § barnavårdslagen.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag kan inte säga att
jag blivit gladare över det förtydligande
som statsrådet Lindström nu gjort.
Tvärtom! Jag hade nog trott mig ur
svaret på min fråga kunna utläsa en
något, som jag bedömer det, positivare
inställning till dessa frågor. Det är därför
att beklaga att statsrådet inte anser
att man bör ompröva den här paragrafens
innehåll. Jag tror att det ur allmänhetens
synpunkt skulle vara av
mycket stort värde att undersöka, om
inte dessa, som statsrådet själv säger,
svåra frågor mer hör hemma hos domstol
än hos barnavårdsnämnd.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Fru Kristensson talar
fortfarande om något annat än sin ursprungliga
fråga. Hon säger, att jag inte
givit ett tillräckligt positivt besked på
frågan om en eventuell omprövning av
50 §. Om hon nu anser det vara positivt
att ompröva denna paragraf, vill jag
hålla med henne om att jag inte är positiv.
Men själva förfarandet vid tillämpningen
av denna paragraf, frågan om

vem som skall besluta — barnavårdsnämnd
eller domstol — är ju en helt
annan sak.

Fru Kristensson nämnde vid ett tidigare
tillfälle, att det fanns en opinion
bakom förslaget att man i den nya barnavårdslagen
skulle kringgärda sådana
förflyttningar med olika garantier. Och
jag vill betona att det verkligen stod en
mycket enhällig remissopinion bakom
den formulering som § 50 i den nya
barnavårdslagen så sent som 1960 fick.
Jag är ganska övertygad om att inget
av de fall av skilsmässor från fosterhem
och biologiska föräldrar som en Björn,
en Monica eller en Ursula har representerat,
hade kunnat undvikas genom någon
omformulering av själva paragrafen.
En ändring av en paragraf ändrar
ju inte människors naturliga sätt att
reagera i så svåra situationer.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Nej, en ändring av en
paragraf påverkar kanske inte människors
reaktioner så mycket. Men utformningen
av en lagstiftning kan ju i alla
fall påverka tilltron till myndigheters
förfarande. Jag vidhåller att det är just
50 § som förskriver att det är barnavårdsnämnden
som skall äga meddela
ett förbud, och det var ju just om 50 §
som lagrådet och statsrådet hade olika
meningar. Jag vidhåller alltså att det är
utformningen av 50 § som är kärnpunkten.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. gällande bestämmelser
om vräkning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
mig, om jag anser att gällande lagstiftning
om avhysning av hyresgäst från
bostad står i samklang med en modern

Torsdagen den 24 mars 1966

Nr 13

Svar

och humanitär rättsuppfattning. Som
svar på frågan får jag anföra följande.

Utsökningslagens bestämmelser om
avhysning av hyresgäst har blivit moderniserade
genom lagändring så sent
som år 1963. Härigenom har utmätningsmannen
getts vidgade möjligheter
att av humanitära skäl — t. ex. av hänsyn
till barnfamiljer med pressad ekonomi
— lämna anstånd upp till fyra
veckor med begärd avhysning. I vissa
avseenden torde liyreslagstiftningssakkunniga
komma att föreslå ändrade bestämmelser
beträffande förverkande av
hyresrätt.

Vidare anförde:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tackar justitieministern
för svaret, som dock egentligen
inte var något svar på frågan. Jag har
inte frågat om utformningen av detta
förfarande, utan jag har frågat om justitieministern
tycker att själva den omständigheten,
att man i vår tid faktiskt
kan kasta ut människor på gatan med
barn och allt på grund av ekonomisk
oförmåga står i överensstämmelse med
den rättsuppfattning som borde vara
vår. På det svarade alltså inte justitieministern.

Beträffande utformningen vill jag säga
att det anstånd på upp till fyra veckor
som justitieministern nämner inte
räcker långt. Som justitieministern kanske
vet så skaffar man inte i våra dagar
en bostad på fyra veckor. Det skjuter
bara tragedien litet grand fram i
tiden.

Vräkning verkställs nu just för ekonomisk
oförmågas skull eller därför att
människor inte känner till de möjligheter
de författningsmässigt har; en hyresvärd
kan fortfarande säga upp en hyresgäst
till laga fardag, och om hyresgästen
då inte vänder sig till hyresnämnden
så blir han så småningom
vräkt. Men om han händelsevis känner
till att det finns en liten paragraf som
säger att uppsägningen blir upphävd om

på fråga ang. bestämmelser om vräkning

man går till hyresnämnden, så klarar
han sig.

Det finns något som kanske är ännu
mer utmanande, och det är vad man
kallar slavkontrakt, då en anställning är
förenad med rätten till bostad. Om arbetsgivaren
då säger upp den anställde,
så mister denne därmed också bostaden
för sin familj med barn och allt.
Genom detta förfarande berövar man ju
människor en levnadsbetingelse, och det
var detta jag syftade på med min fråga.
Det är ju faktiskt en levnadsbetingelse
att ha någonstans att bo. Jag har ibland
funderat över att vi har lagstadgad rätt
till pension, lagstadgad rätt till semester
och mycket annat — alldeles utmärkta
ting naturligtvis — men vi har
ingen lagstadgad rätt till bostad. Så
länge vi inte har det finns det människor
som inte kommer att få någon
lagstadgad pension; om de inte haft någonstans
att bo under många år, så når
de aldrig den ålder då de kan komma
i åtnjutande av denna pension.

Det är en skönhetsfläck när man i
vårt .samhälle kan ställa människor på
bar backe, möblerna på trottoaren och
därefter låta barn och föräldrar skiljas
åt. Det finns känsliga barn som tar skada
för livet av en sådan situation. Jag
anser att den inte passar in i den rättsuppfattning
som är vår. Jag hade trott
att jag genom min fråga också skulle
kunna få justitieministern att ge uttryck
åt en sådan uppfattning, men justitieministern
gav inte något svar på detta.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag vet inte vilka botemedel
herr Sjöholm skulle vilja ha för
att helt kunna undvika sådana här situationer.
Men herr Sjöholm och jag
kanske kan förena oss i ett allmänt krav
på en total kommunalisering av alla hyresfastigheter.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det är jag som skall fråga
justitieministern och inte tvärtom.

Nr 13

Torsdagen den 24 mars 1966

Svar på fråga ang. underrättelse till planeringsråden om vissa beslut rörande lån
och bidrag av lokaliseringsmedel

Jag skall gärna hjälpa till, men då måste
vi först vara ense om att det är tokigt
som det är. Det var detta jag ville att
justitieministern skulle säga. En första
förutsättning för att kunna göra något
är att man anser att detta förhållande
icke står i överensstämmelse med modern
humanitär rättsuppfattning. Jag
har givit uttryck åt detta, men det har
inte justitieministern.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. underrättelse till planeringsråden
om vissa beslut rörande

lån och bidrag av lokaliseringsmedel

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Norderön
har frågat, om jag anser att beslut om
avslag på framställningar om lån och
bidrag av lokaliseringsmedel som meddelas
av arbetsmarknadsstyrelsen borde
delgivas planeringsråden åtföljda av motiveringar
— naturligtvis på sådant sätt
att vederbörande företags krav på sekretess
tillgodoses — för att därigenom underlätta
planeringsrådens fortsatta arbete
samt om jag i så fall är beredd medverka
till att en sådan ordning kommer
till stånd.

Enligt gällande bestämmelser skall avskrift
av beslut i ärende om lokaliseringsstöd
sändas till bl. a. den länsstyrelse
som yttrat sig i ärendet. Eftersom
planeringsrådet ingår i länsstyrelseorganisationen
får rådet därmed tillgång till
alla sådana beslut.

Beträffande kravet på motivering av
besluten vill jag erinra om att riksdagen
så sent som i förra veckan behandlade
hithörande spörsmål. Då godkändes
första lagutskottets utlåtande nr 17 i anledning
av motioner om skyldighet för
förvaltningsmyndighet att motivera sina
avgöranden och om införande av be -

slutsmotivering i administrativa utslag.
Därmed har riksdagen i princip anslutit
sig till uppfattningen att förvaltningsmyndighet
bör motivera sina avgöranden
men samtidigt ansett att frågan om
att införa en skyldighet i nämnda avseende
bör prövas i ett större sammanhang.
Detta ställningstagande gäller givetvis
också för nu ifrågavarande beslut.

Vidare anförde:

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min fråga.

Jag ställde frågan därför att det självfallet
är av stort intresse, i synnerhet
för de berörda bygderna, att få del av
de motiv och skäl som kan påverka
handläggningen av lokaliseringsärendena.
Tyvärr måste vi i Jämtlands län
konstatera, att lokaliseringspolitiken i
dess nuvarande utformning inte uppfyllt
våra förhoppningar. Av det hittills
meddelade stödet har vi inte erhållit
mer än cirka en procent till Jämtlands
län, och detta län är dock ett av våra
mest framträdande avfolkningslän och
följaktligen den del av landet där lokaliseringsstödet
borde ha satts in med
största utsikt till positiv effekt.

Så har nu inte blivit fallet, av allt att
döma beroende på att stödet inte är helt
tillfredsställande konstruerat och inte
tar fasta på grundläggande svagheter i
framför allt det norrländska inlandets
ekonomi. Den brist på industriell tradition
och den betydande bristen på riskvilligt
kapital som där kan noteras gör
att lokaliseringsstödet i dess nuvarande
utformning inte har blivit till den nytta
som vi haft anledning att hoppas. Just
av den anledningen är det givetvis av
stort intresse att få klara besked när
man trots det angelägna i att skapa nya
sysselsättningstillfällen möter avstyrkanden
och avslag på framlagda ansökningar.

Jag har vänt mig till inrikesminis -

Torsdagen den 24 mars 1900

Nr 13

Svar på fråga ang. underrättelse till

och bidrag av lokaliseringsmede!

tern som högste förträdare för lokaliseringspolitiken,
och jag vet att inrikesministern
hyser stort förtroende för planeringsråden
och deras verksamhet. Jag
skall bevisa detta med ett litet citat av
ett yttrande som inrikesministern gjorde
i Östersund i juni månad 1965 där
han enligt en tidningsuppgift sade: »Länens
planeringsråd kommer att få en
utomordentlig betydelse. De skall förbereda
ärendena och lägga fram respektive
sak för högre ort. Och ett ärende
som ett planeringsråd noga förberett
och sagt ja till — ja det kommer säkert
att vinna gehör hos dem som pengar
skall bevilja.»

Jag hoppas att herr statsrådet vill ge
mig rätt i att det är ett rimligt krav från
alla berörda parter att det ges klara besked
så snart som möjligt och att det i
hög grad är önskvärt att arbetsmarknadsstyrelsen
motiverar även sina avslag.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag vill gärna säga till
herr Larsson i Norderön att jag inte
ändrat min uppfattning beträffande planeringsrådens
betydelse. Detta är emellertid
en ny institution som tillkommit
innan förvaltningsutredningen avgivit
sitt betänkande om länsstyrelseverksamheten
för framtiden. Vi har varit på det
klara med att vi i någon mån gått händelserna
i förväg genom inrättande av
planeringsråden. Å andra sidan har vi
ansett det vara av betydelse att få pröva
denna verksamhetsform. Det faktiska
förhållandet att det är en ny institution
gör att formerna för dess verksamhet
inte kan anses ha varit klart utmejslade
med vissa mindre justeringar.

Det spörsmål som herr Larsson i Norderön
tar upp är närmast en liandläggningsfråga,
och jag har sagt i svaret
att länsstyrelserna och därmed planeringsråden
får handlingarna. Sedan är
det fråga om information till planerings -

planerinKsräden om vissa beslut rörande lån

rådens ledamöter vilken jag tycker borde
kunna fungera. Vi skall undersöka
detta ytterligare. Självfallet har vi möjligheter
att via central information ta
upp sådana spörsmål, eventuellt vid
konferenser, för att resonera med planeringsdirektörerna
och kanske också
landshövdingarna om hur informationen
lämpligen bör ges.

Herr Larsson i Norderön tog upp
lokaliseringspolitiken i allmänhet. Jag
skall inte fördjupa mig i ämnet, men
jag skulle ändå vilja säga att det förhållandet,
att lokaliseringsbistånd endast
med en procent gått till Jämtland, kan
inte anses vara något bevis i fråga om
lokaliseringsstödets effektivitet. Eftersom
lokaliseringsstödet har gått ut till
400 företag, och alla de medel som vi
ställer till förfogande tas i anspråk, så
har vi nog motsatt uppfattning, nämligen
att lokaliseringsstödet har god effekt
och har mottagits av företagen med
största intresse. Sedan är det fråga om
hur man skall kunna för företagen klargöra
en bygds förutsättningar. Vi medverkar
så långt vi kan för att upplysa
företagarna om lämpligheten av lokalisering
i Jämtland. Det kan betyda att
vi ibland når resultat, men inte i den
omfattning som också vi skulle ha önskat.
Vi får fundera över om det är möjligt
att göra någonting ytterligare.

När herr Larsson i Norderön säger att
stödverksamheten inte har uppfyllt våra
förhoppningar, så förmodar jag att han
menar förhoppningarna i Jämtland. Det
är givetvis alltid en fråga om hur stora
förhoppningar man har haft.

Herr LARSSON i Norderön (ep):
Herr talman! Jag medger gärna att
lokaliseringspolitiken som sådan inte
hör in i frågeställningen, men jag har
velat nämna den som bakgrund till varför
det är så angeläget att få klara besked.
Planeringsrådet hade en bestämd
uppfattning och ansåg sig gagna såväl
lokaliseringsverksamheten som sitt om -

Nr 13

Torsdagen den 24 mars 1966

Svar på fråga ang. bostadsbyggandet under år 1965

råde. Man fick avslag som icke motiverades.
Vederbörande intressent måste
då helt enkelt överklaga beslutet för att
få reda på motiveringen för avslaget. Det
bör också komma med i bilden.

Jag noterar att inrikesministern säger
att han fortfarande har förtroende för
planeringsråden, och jag vill särskilt
tacka för vad han senast sade, nämligen
att han överväger att ytterligare informera
planeringsdirektörer och andra
som har med denna verksamhet att
skaffa för att ge klara och bestämda
motiveringar i dessa synnerligen aktuella
frågor. Detta var ett positivt besked.

Beträffande hur stora förhoppningar
man kan ställa måste jag nog säga, herr
inrikesminister, att något högre än till
en procent hade vi ställt dem.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. bostadsbyggandet under
år 1965

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har frågat om jag vill lämna en
redogörelse för inom vilka delar av landet
de enligt uppgift under år 1965 på
»papperet» igångsatta 4 400 lägenheterna
är att finna och vad anledningen är
till detta förfarande.

Första ledet av herr Gustavssons fråga
kan jag besvara genom att upplysa om
att uppgifter om igångsatta byggen lämnas
av kommunerna månadsvis — för
vissa kommuner kvartalsvis — till statistiska
centralbyrån. Enligt anvisning
som finns tryckt på föreskrivna statistikblanketter
skall ett hus anses vara
igångsatt när schaktnings-, sprängningseller
utfyllningsarbeten har igångsatts.

I den statistiska redovisningen skall
alltså inte ingå några lägenheter i byggen
som har igångsatts bara på »papperet»
och av det föreliggande materialet

framgår inte heller att några sådana har
redovisats. Därmed är svaret givet även
på andra ledet i frågan. Det är här inte
fråga om något »förfarande», specifikt
för år 1965, utan redovisningen från
kommunernas sida har skett enligt principer
som har gällt under en följd av år.

Vidare anförde:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min fråga.
Jag kan försäkra att det inte är jag
själv som har myntat uttrycket på »papperet»,
utan jag tror att jag fick det genom
att lyssna på TV en kväll.

Enligt de uppgifter jag har fått — jag
får väl korrigera siffran 4 400 något —
skulle 4 221 lägenheter vara igångsatta
under senaste hälften av december månad.
Eftersom vi då haft ganska många
helgdagar har det tydligen varit en livlig
aktivitet under juldagarna i fråga
om att sätta i gång byggandet av bostadslägenheter.
Med tanke på att marken
då var ganska hårdfrusen kanske
det inte var så lätt att komma i gång
med schaktningsarbeten. Enligt uppgifter
från bostadsstyrelsen har under hela
december månad igångsatts 9 635 lägenheter
eller 10,4 procent av den totala
igångsättningen under året. Enligt bostadsstyrelsens
bedömning är det mycket
ovanligt med en så omfattande
igångsättning under senare delen av december,
eftersom antalet infallande
helgdagar då är stort. Då frågar man
sig helt naturligt, till vilka områden
igångsättningen koncentrerats under
den senaste delen av december och vad
anledningen är. Om det nu är så att
igångsättningen då koncentrerats till de
områden av landet, som har fått en
någorlunda riklig bostadskvot, medan
samtidigt någon nämnvärd igångsättning
inte förekommit i de län, som har
fått sin bostadskvot mycket nedskuren,
finns det anledning att fråga, om det
beror på att man inte har haft planer

Torsdagen den 24 mars 1900

Nr 13

Svar på fråga ang. bostadsbyggandet under år 1965

för igångsättning klara, samt efterlysa
vilka kontakter som finns mellan bostadsmyndigheterna,
när de gör upp
kvoterna, och kommunerna vad beträffar
de sistnämndas möjligheter att genomföra
programmen i enlighet med
kvottilldelningen.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det finns dels ett bostadsbyggande
som är statsbelånat och
som statistiskt går att följa ganska bra,
dels ett icke statsbelånat bostadsbyggande.

I fråga om det bostadsprogram som
riksdagen i fjol fastställde till 88 000
lägenheter, vilket var ett garanterat minimiprogram,
skulle jag vilja säga, att
igångsättningen med statslån inte har
överskridit den ram för långivningen
som statsmakterna fastställt.

Byggandet utan statslån är inte föremål
för restriktioner. Det blir vad det
blir liksom t. ex. byggandet av fritidshus.
Detsamma gäller ålderdomshem
som också ingår i bostadsbyggnadsstatistiken.
Vi märkte i fjol på våren en
mycket klar tendens till ökning av byggandet
utan statslån, exempelvis det bostadsbyggande
som skedde med enbart
räntegaranti. Det har tidigare år omfattat
300 å 700 lägenheter. I fjol uppgick
det till 1 400 å 1 500 lägenheter redan
i mars—april, då vi granskade detta
och bestämde oss för att fastställa ramen
för räntegarantien till 3 000 lägenheter.
Det blev också detta antal. Där
hade vi alltså en sektor som svällde.

Ålderdomshemsbyggandet, som under
några år ökat från 1 500 till i fjol över
3 000 vårdplatser, ingår också i denna
statistik. Det bostadsbyggande som låg
utanför statsbelåningen fick en total
omfattning av 7 255 lägenheter i fjol.
Det följs inte upp statistiskt förrän i
efterhand, och man kan inte heller ange
var det byggandet har skett.

Det kan sägas att detta är en brist
framför allt ur den synpunkten att det -

ta bostadsbyggande utanför statsbelåningen
också tar sin givna andel av kapitalutrymmet
i anspråk. Vi överväger
för närvarande i regeringen att kvotera
det liksom också att göra en kvotering
för det antal åldcrdomshemsplatser som
kan anses vara möjliga att bygga under
ett år för att på det sättet få större resurser
att kunna följa upp bostadsbyggnadsverksamheten.

Jag vill gärna medge att koncentrationen
av igångsättningen till fjärde kvartalet
1965 var en olycklig företeelse, som
kommer att medföra stark anspänning
på byggnadsmarknaden under våren
och försommaren. Därför är det angeläget
att vi gör allt för att få en gynnsammare
säsongfördelning av igångsättningarna
i år, och förutsättningarna
härför bedöms vara relativt goda.

Till sist skall jag ta upp herr Gustavssons
i Alvesta fråga, hur det byggande
var lokaliserat, som igångsattes i december.
Det är riktigt att det i mycket
stor utsträckning var lokaliserat till
storstadsregionerna — Stockholms län,
Stockholms stad samt Göteborgs och
Bohus län. Det berodde emellertid inte
på att planerna för dessa områden var
försenade, utan det berodde på kapitalmarknadsläget.
Hade det varit en försening
med avseende på planerna, så
att man i september—oktober hade kunnat
få klarlagt att det inte fanns planer
färdiga för det byggande som tilldelats
dessa områden, kunde man ha gjort en
omfördelning av kvoten. Jag lämnade
i kammaren beskedet, troligen i början
av december, att vi inte var beredda
att göra en omfördelning av kvoten från
storstadsområdet till annan del av landet
på grund av kreditmarknadsläget.
Detta hade, som sagts, däremot kunnat
ske om det hade brustit i fråga om planeringen,
men så var inte fallet.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
för den värdefulla kompletteringen, som
jag tycker gav en bättre belysning av

Nr 13

Torsdagen den 24 mars 1966

Svar på fråga ang. vissa verkningar av den planerade regleringen av Abelvattnet
i Tärna

läget. Som jag trodde var det just storstadsområdena
som släpade efter. Det
bör väl finnas anledning att ta hänsyn
härtill, när man i fortsättningen diskuterar
kvottilldelningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. vissa verkningar av
den planerade regleringen av Abelvattnet
i Tärna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Tore Nilsson har
frågat om jag lagt märke till de svårigheter
för rennäringen i Vapstens sameby
som den planerade regleringen av Abelvattnet
i Tärna kommer att medföra.

Frågan om Abelvattnets reglering har
med skrivelse den 23 oktober 1964 av
Nedre Norrbygdens vattendomstol underställts
Kungl. Maj :ts prövning. Av
handlingarna i ärendet framgår att regleringen
kan medföra svårigheter för
renskötseln. Lantbruksstyrelsen har därför
på min begäran avgett förnyat utlåtande
angående regleringens inverkan
på renskötseln.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret. Statsrådet
Holmqvist är alltså informerad om
samernas svårigheter.

I pressen har det under den senaste
tiden skrivits en hel del om Abelvattnet,
och för en tid sedan kunde man
läsa följande:

»I samband med sameriksdagen i
Lycksele kommer på lördagen efter kallelse
av lantbruksstyrelsen att hållas
en överläggning med Vapstens lappby
om skadeverkningarna av en reglering

av Abelvattnet. Sammanträdet har en
bakgrund som det finns anledning att
repetera och kommentera. Det är den
gamla vanliga trista historien om svårigheterna
för en avlägset boende minoritet
att hävda sin rätt och göra sina
synpunkter gällande inför centrala
myndigheter och makter i samhället.
Det gäller bara några samer och deras
näring...»

Jag känner till journalisterna och vet
att de tycker att det är roligt att göra
sådana här saker, och därför brydde
jag mig först inte om raderna, men det
kom nya artiklar, och därefter har jag
undersökt saken litet närmare och också
fått vissa papper från samerna.

Som bekant har kammarkollegiet kritiserat
Nedre Norrbygdens vattendomstols
utslag rörande Abelvattnets reglering
och bl. a. sagt följande:

»Skall tillåtlighetsfrågan bedömas på
grundval av föreliggande utredning, anser
kollegiet att hinder mot företaget
föreligger med hänsyn till dettas inverkan
på turismen inom Tärnabygden,
befolkningens levnadsförhållanden och
rcnskötselnäringen.»

I fortsättningen påpekar kollegiet:

»Ett beslut, varigenom företaget förklaras
tillåtligt, är i vart fall på grund
av bristande utredning av företagets inverkan
på rennäringen icke förenligt
med författningsregleringen i 2 och 11
kapitlen vattenlagen av tillåtlighetsprövningen.
Ett dylikt beslut förutsätter
att utredning gjorts av huvudsakligen
den art som lantbruksstyrelsen föreslagit
och att denna utredning visar
att intrånget i denna näring över huvud
taget kan kompenseras.»

Nu kommer Abelvattnets reglering att
ställa till svårigheter. Detta har lantbruksstyrelsen
fått besked om. Styrelsen
skrev den 15 februari en begäran
att från Vapstens sameby genom dess
juridiska ombud få svar på ett antal
viktiga frågor före den 25 februari. Denna
brådska förklaras väl av lantbruks -

1!)

Torsdagen den 24 mars 196G Nr 13

Svar på fråga ang. vissa verkningar av den planerade regleringen av Abelvattnet
i Tärna

styrelsens trängda läge. Regeringen hade
uppdragit åt lantbruksstyrclsen att
före den 1 april inkomma med ett nytt
yttrande i saken med beaktande av vad
från olika remissinstanser anförts beträffande
den driftekonomiska utredningen
rörande renskötseln i Vapstens
sameby. Men tio dagar är dock en oerhört
kort tid i detta fall. Hur skulle samerna
hinna svara före den 25 februari?
Hur skulle de hinna att få teknisk
och juridisk hjälp?

De blev kallade till Lycksele från sin
renskötsel utan hänsyn till de olägenheter
som denna snara inkallelse kunde
medföra. Dessutom påstås lantbruksstyrelsen
ha betonat att det inte kunde
bli tal om några reseersättningar eller
traktamenten för inställelsen. Jag har
kontrollerat att det förhåller sig så. Får
verkligen svenskt rättsväsen fungera på
det sättet? Skulle detta tillvägagångssätt
ha varit tänkbart om det inte hade gällt
några samer i rikets utkant? Det är underligt
att vattendomstolen har kunnat
behandla den stora regleringen så
att kammarkollegium ansett sig böra
komma med kritik -— --.

Herr andre vice talmannen avbröt talaren
med klubbslag och yttrade:

Jag får anmoda den ärade talaren
att inte ingå på kritik av domstolens beslut.

Talaren fortsatte:

Det är inte någon kritik, det är bara
förbryllande. Och det gäller inte domstolen
utan lantbruksstyrelsens begäran.
Kan man verkligen begära att samerna
skall resa så lång väg utan att
få betalt för sin resa?

Efter det inträffade hyser man naturligtvis
oro för samernas näring, och
jag frågar mig om man i lantbruksstyrelsen
förstår att detta stora renbeteslands
klyvning hotar samernas näring.
Det finns samer som sagt att nu kanske
de måste flytta till Grönland.

Vi vet också att det område det här

gäller har mycket fina fiskevatten, som
samerna har haft stor nytta av.

Vi väntar nu med spänning på regeringens
ord i detta ärende. Jag tror nog
att frågan kan få en god lösning, men
jag har känt lust att protestera mot att
denna kallelse till överläggningar utfärdades
med så kort varsel.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vill upplysa om att
även om ett regleringsföretag kan anses
otillåtet, ankommer det ändå på
Kungl. Maj:t att pröva ärendet. Och
när då det ena väges mot det andra,
kan det mycket väl hända att dispens
kan medges, om Kungl. Maj:t finner
att ett samhällsintresse av annat slag
väger över. På det sättet handlägges
dessa ärenden, och det är sålunda i och
för sig inte något märkvärdigt med det
fall som här är aktuellt. På liknande
sätt har även tidigare beslut om vattenregleringsföretag
träffats.

Men här har ännu inte något avgörande
träffats. Efter det att kammarkollegium
avgav sitt yttrande, som åberopades
i det förra inlägget, har Kungl.
Maj:t, som jag sagt i svaret, uppdragit
åt lantbruksstyrelsen att göra ytterligare
utredningar.

Sedan kan det naturligtvis i ett ärende
av detta slag vara nödvändigt att
göra utredningarna med en viss skyndsamhet.
Kungl. Maj:t kunde ha sagt att
det ankommer på parterna att inför
domstol föra sin talan och att lämna
in det material de vill åberopa för sina
yrkanden. Men nu har vi just med hänvisning
till kammarkollegii yttrande
vidtagit den mera ovanliga åtgärden att
ånyo remittera frågan till lantbruksstyrelsen
för att få garantier för att
undersökningen blir så grundlig som
möjligt.

Jag vill emellertid betona att mot
önskemålet om ytterligare utredning
står andra intressen, som vill driva på

Nr 13

Torsdagen den 24 mars 1966

Svar på fråga ang. vissa verkningar av den planerade regleringen av Abelvattnet
i Tärna

ett beslut i ärendet, och därför är det
här en svår avvägning. Jag kan försäkra
att vi vid handläggning av ärendet kommer
att ta all den hänsyn som kan vara
motiverad och ge akt på vad som säges
i utredningsmaterialet om regleringens
inverkan på renskötseln. Det
kommer att vägas mot de vinster, som
ur andra synpunkter står att vinna på
en reglering.

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Jag hoppas att man
inte av vad jag sade fick intrycket att
jag kritiserade att det blev en remiss.
Att frågan togs upp på nytt anser jag
vara riktigt. Vi tyckte bara att det var
förtvivlat fort som inlagan skulle komma.
Men det kanske var så brådskande
att det var nödvändigt.

Jag tror att samerna väntar att regeringen
här skall göra någonting gott.
I en tidning läste jag en rubrik över
en stor bild av sjön, och jag tyckte i
hastigheten att det stod »regeringsmoln
över Abelvattnet», men naturligtvis
stod det »regleringsmoln». Jag hoppas
att regeringen skall driva bort molnen
i stället för att skicka dem dit.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Som jag tidigare sade
kommer vi att pröva detta ärende. Jag
har därmed inte sagt i vilken riktning
beslutet skall gå. Jag vill erinra om att
frågan gällde om jag hade observerat
dessa förhållanden, och det har jag
självfallet gjort. Ingen har över huvud
taget kunnat undgå — i varje fall om
man bor i norra delarna av landet —
att observera att denna fråga har förts
på tal.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Justerades protokollet för den 18 innevarande
mars.

§ 10

Herr andre vice talmannen meddelade,
att fröken Elmén som vid kammarens
sammanträde den 16 innevarande
mars med läkarintyg styrkt sig vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen
under tiden den 16—den 31 mars, denna
dag äter intagit sin plats i kammaren.

§ 11

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj.ds å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid till bevillningsutskottet
propositionerna:

nr 67, med förslag till lag med vissa
bestämmelser i anledning av statens
övertagande av huvudmannaskapet för
uppbördsväsendet m. m. i vissa städer,
in. m., och

nr 69, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 24
maj 1957 (nr 209) om skatt på sprit
och vin, m. m.; samt
till statsutskottet propositionerna:
nr 72, angående bidrag till ett institut
för rationalisering av storhushållen,
nr 74, angående reformerad organisation
av skolledningen i grundskolan
m. m.,

nr 75, angående anslag till utförande
av beskickningsanläggningar i Moskva
och Stockholm, samt

nr 76, angående inrättande av ett
internationellt institut för freds- och
konfliktforskning i Sverige.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 105, angående
ytterligare utgifter på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1965/66, hänvisades propositionen, såvitt
avsåg jordbruksdepartementets
verksamhetsområde, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

§ 12

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
memorial nr 25 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 16 och 17.

Torsdagen den 24 mars 19G(i

Nr 13

§ 13

Interpellation ang. åtgärder mot spekulation
i bostäder

Ordet lämnades på begäran till

Herr JANSSON (k), som yttrade:

Herr talman! Med de planer som
finns framlagda för bostadsbyggandet
för de närmaste åren tvingas man anta
att bostadsbristen kommer att vara betydande
under överskådlig tid. Då därtill
det ökade bostadsbeståndet i alltför
liten utsträckning kommer storstadsregionerna
till del, blir det främst till dessa
områden som bostadsproblemen koncentreras.

Bostadsbristen i storstäderna, och särskilt
i Stockholm, har fått asociala följder.
En gynnsam situation har skapats
för ockrare och spekulanter som utnyttjar
bostadsbristen för att berika sig.
Lägenhetsöverlåtelser äger rum i strid
mot lagen, allt fler lägenheter saluföres
på den svarta marknaden, och människor
i nödsituation betalar höga belopp
för svartabörshajarnas tjänster och därtill
svindlande belopp till säljaren av
hyresrätten.

Genom frånvaron av en obligatorisk
kommunal bostadsförmedling undandras
en stor del av lägenhetsbeståndet
varje insyn och kontroll från det allmännas
sida. En allt större del av lägenhetsbeståndet
förmedlas svart och
blir därigenom främst förbehållen folk
med goda ekonomiska tillgångar.

En form för ökat bostadsocker framträder
i den ökade tendensen till uthyrning
av möblerade lägenheter och rum.
Dubbla och flerdubbelt högre hyror än
de som vid en opartisk bedömning kan
anses vara skäliga betalas av de hyresgäster
som nödgas förhyra möblerade
lägenheter och rum. Inte ovanligt är
numera att hyreshus med myndigheternas
tillstånd göres om till »pensionat»
där hyressättningen är fri.

Ockret i bostadsbristen drabbar i särskild
grad de unga. De unga familjerna,
de kanske mest bostadsbehövande, saknar
pengar för ockerhyror. Följden blir

en lång väntan på bostad där folk med
bättre ekonomiska resurser går före. De
ogifta ungdomarna, för vilka inneboenderummet
är den vanligaste bostadsformen,
tvingas till ockerhyror trots att
hyres-, miljö- och sanitära förhållanden
ofta är under all kritik.

En annan grupp som iir utsatt för ett
upprörande hyresocker är den utländska
arbetskraft som med eller utan
arbetsmarknadsmyndigheternas hjälp
kommit till Sverige. Det förefaller som
om de mest samvetslösa hyresskojarna
ägnar stort intresse åt utlänningarna, då
dessa i ännu större utsträckning än
svenska medborgare tycks vara ovetande
om möjligheterna till rättslig hjälp
mot uppskörtning.

Det är ingen överdrift att påstå att
bostadsbristen i Stockholm skapat ett
utomordentligt underlag för en verksamhet
som kan betecknas som kriminell.
Helt undandragna spekulation kan man
anse endast de lägenheter vara som fördelas
av de kommunala bostadsförmedlingarna.
Hela det övriga lägenhetsbeståndet
tycks mer eller mindre vara föremål
för spekulation där lägenheterna
säljes till högstbjudande.

Tidningspressen ger dagligen på såväl
nyhetssidor som annonssidor exempel
på den spekulation i bostäder som pågår.
Många privata husägare lägger i
dagen en upprörande brist på moral och
mänsklig hänsyn när det gäller uthyrning
av lägenheter. Som exempel kan
erinras om hur en ung förbrytare med
stulna pengar lyckades hyra ett flertal
lägenheter i ett av en stockholmsk storbyggmästare
färdigställt hus.

För varje år tycks »under-bordet-affärerna»
i lägenheter få allt större omfattning.
De skojare som här är i farten driver
sin verksamhet efter skilda mönster,
alltifrån flott inredda kontor till »kontor
på fickan».

I oktober månad 1965 intervjuades en
svartabörshaj i TV och förklarade ganska
ogenerat att lagarna var satta ur spel
på bostadsförsäljningens område och att
skojarna därför utan risk ansåg sig kunna
fortsätta sin hantering.

22 Nr 13 Torsdagen den 24 mars 1966

Interpellation ang. åtgärder mot spekulation i bostäder

Svartabörshajarnas alltmer öppna och
ogenerade framträdande, liksom myndigheternas
och lagövervakarnas slapphet
när det gäller att ingripa mot bostadsockrandet,
upprör inte endast dem
som står i bostadskön utan även övriga
hederliga och laglydiga medborgare.

Då ingen med anspråk på att bli tagen
på allvar vill hävda att en självsanering
på detta område är möjlig så länge
bostadsbristen finns kvar, aktualiseras
frågan om åtgärder från samhällets sida
för att skydda medborgarna för orättvisor
och ocker. Fortsatt passivitet från
det allmännas sida legaliserar hyresockrarnas
verksamhet och leder till att
den brottsliga verksamheten ges ökad
omfattning. Cirka 20 års väntan på åtgärder
från myndigheternas sida för att
stoppa hyreshajarnas hel- eller halvkriminella
verksamhet borde vara tillräcklig.
Om därtill måste räknas med
att det skydd, som hyresregleringslagen
utgjort, kommer att försvinna i en nära
framtid, framstår ett snabbt initiativ
från statsmakternas sida för att stoppa
spekulationen i lägenheter som oundgängligen
nödvändig.

På grundval av vad jag sålunda anfört,
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet få framställa följande
fråga:

Överväger statsrådet något ingripande
i syfte att göra slut pådensvartabörshandel
som pågår med lägenheter och
möblerade rum?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 95, i anledning av väckta motioner
om ersättning från den allmänna
sjukförsäkringen för fotvård m. m.; och

nr 96, i anledning av väckta motioner
om samordning av pensionsutbetalning
och skattelikvid.

§ 15

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till riksdagens andra kammare
Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet

dels 12—29 april 1966 för deltagande
i Interparlamentariska Unionens
rådsmöte i Canberra, Australien, 12—18
april jämte efterföljande besök i Wellington,
Nya Zeeland, för föredrag om
svensk politik inför olika organisationer,

dels 2—6 maj 1966 för deltagande i
Europarådets ordinarie session i Strasbourg.

Stockholm den 24 mars 1966

Kaj Björk

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 16

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Lindkvist, till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
förvaringen av till fängelse på
livstid dömda personer, och

herr Larsson i Hedenäset, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående tidpunkten för anvisande
av lokaliseringsmedel.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.46.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Nr 13

Fredagen den 25 mars

Kl. 11.00

§ 1

Herr TALMANNEN yttrade:

Det kvällsplenum, som i enlighet med
tidigare meddelande anordnas i dag,
kommer att avslutas omkring kl. 22.00.

§ 2

Föredrogs den av herr Jansson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående åtgärder mot spekulation
i bostäder.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Viss införsel av och handel med fridlysta
djur

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckta motioner
angående viss införsel av och handel
med fridlysta djur.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! Motion nr 134 i denna
kammare har tagit upp problem som
sammanhänger med fridlysning av vissa
djurarter i vårt land. En liknande motion
väcktes vid fjolårets riksdag.

Vi är väl i stort överens om att
mångfalden i vår fauna bör bevaras, så
att de arter som finns i dag skall existera
också i en framtid. Inom en del
djurarter i vårt land är nu stammen så
svag att risk för total utrotning föreligger.
Vi har garderat oss genom att frid -

lysa vissa arter, men tyvärr vidtas denna
åtgärd ofta alltför sent. Dock ger oss
denna fridlysning möjlighet att få behålla
minoriteter i vår fauna. Det är då
stötande för sinnet att veta att just de
arter, som vi efter bästa förmåga försöker
skydda och värna, om de dödats
på andra sidan vårt lands gräns kan
bli föremål för en mer eller mindre
oreglerad handel. Sålunda är t. ex.
kungsörnen fridlyst i Sverige. I Norge
är det däremot tillåtet att skjuta den,
och skjuten kan den alltså införas i
vårt land. Det borde vara självklart aft
en art som skyddas i Sverige inte utan
tillstånd skulle på detta sätt få saluföras
här. De som i våra grannländer
arbetar för låt oss säga örnarnas totalfredande
inom sitt eget land måste finna
det underligt att Sverige, som skyddar
denna djurart, dock tillåter handel
med den. Kanske någon invänder att
det väl inte förekommer någon större
gränshandel med dessa djurarter. Nej,
det kan väl hända, men jag skulle inte
alls hålla för otroligt att man även i dag
vid t. ex. skolor är intresserad av att
till sina samlingar få ett konserverat
exemplar av kungsörn eller varg. Genom
kontakter med våra grannländer i
öst och väst kan man få dessa önskemål
tillgodosedda. Vi måste väl hålla
med om att detta inte är riktigt i sin
ordning. Med varje exemplar som vi
på detta sätt tar in i vårt land medverkar
vi till att decimera arten i Norden.
Det vilda har ingen respekt för
riksgränser. Den ena stunden är örnen
i svenskt luftrum och är fredad, men
så flyger den över till grannlandet och
är fredlös.

Jag har samma uppfattning som utskottet
har givit till känna i utlåtandet
över denna motion, nämligen att en

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 fm.

samordning av de nordiska ländernas
jakt- och fridlysningstider bör komma
till stånd. Vi vet att Nordiska rådet
sysslat med dessa frågor sedan år 1958
utan att någon större framgång vunnits.
Vi vet också att jakt- och fridlysningsspörsmål
är mycket kontroversiella
i vårt land. Jag tror därför att det
kommer att möta stora svårigheter att
lösa dessa problem på det nordiska
planet. Vi borde då från svensk sida
medan Nordiska rådet arbetar med dessa
problem kunna vidtaga sådana åtgärder
som motionen syftar till, dvs.
att man inte hit till landet fick lov
att införa döda exemplar av i Sverige
fridlysta djurarter. Tredje lagutskottet
hänvisar till att 1949 års jaktutredning
enligt uppgift skulle framlägga sitt betänkande
innevarande år och förmodar
att i motionen upptagna spörsmål också
kommer att behandlas i denna. Det
är klart att denna utredning, som nu
har suttit i 17 år, borde ha haft möjlighet
att penetrera både det ena och det
andra problemet.

Herr talman! Jag avstår från att vid
detta tillfälle framställa något speciellt
yrkande. Utskottets skrivning är ju välvillig
men jag skulle ändock med större
tillfredsställelse ha sett att man i enlighet
med motionen kunnat komma fram
till en klar rekommendation från riksdagens
sida.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

Juridisk persons förvärv av mark

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckta motioner
angående juridisk persons förvärv
av mark.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 597 i
första kammaren av herr Svanström
m. fl. och nr 726 i andra kammaren av
herr Jonasson m. fl.

I motionerna, som var likalydande,
hemställdes »att riksdagen för sin del
måtte besluta, att juridisk person för
förvärv av produktionsmark från bondebruket
må ha skyldighet att lämna annan
mark i kompensation, i överensstämmelse
med vad i motionen har anförts;
samt att vederbörande utskott
måtte utarbeta förslag till den härför
erforderliga ändringen av jordförvärvslagen».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 597 och II: 726, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Nils-Eric
Gustafsson, Åkesson, Grebäck, Hedin,
Johansson i öckerö och Tobé, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 597 och II: 726,
måtte för sin del antaga följande förslag
till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § för dförvärv slag eu den 1A maj 1965 (nr 290).
Härigenom förordnas att 4 § jordförvärvslagen den 14 maj 1965 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Förvärvstillstånd må —-----i

Bestämmelserna i andra stycket gälla
ej när fånget avser skogsmark av någon
betydenhet och icke är ägnat att tillgodose
kraven på rationellt skogsbruk och
ändamålsenligt utnyttjande av avkastningen
och ej heller när andra särskilda
skäl föreligga mot att godtaga fånget.

(Föreslagen lydelse)
ändamålsenlighet.

Bestämmelserna i andra stycket gälla ej
när fånget avser skogsmark av någon betydenhet
och icke är ägnat att tillgodose
kraven på rationellt skogsbruk och ändamålsenligt
utnyttjande av avkastningen
och ej heller när andra särskilda skäl
föreligga mot att godtaga fånget. Vid

Fredagen den 25 mars 196(i fm.

Nr 13

Juridisk persons förvärv av mark

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

denna prövning bör beaktas huruvida
förvärvaren i samband med fånget genom
att avstå mark för i 5 § första stycket
angivna ändamål får anses ha medverkat
till jordbrukets eller skogsbrukets
rationalisering.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

2) att motionerna 1:597 och 11:726
i övrigt icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Till tredje lagutskottets
utlåtande nr 15 är fogad en reservation,
till vilken jag vill anföra några synpunkter.
Reservationen utmynnar i ett
yrkande att 4 § i jordförvärvslagen av
den 14 maj 1965 skall få ändrad lydelse,
så att det av lagtexten klart framgår att
det vid prövning av ansökan om tillstånd
att förvärva skogsmark bör beaktas
huruvida förvärvaren i samband
med köpet är villig att avstå mark för
att underlätta bildandet av brukningsenheter
med lämplig storlek och arrondering.

Detta yrkande överensstämmer med
vad som anfördes i reservationer vidbehandlingen
av jordförvärvslagen vid
föregående års riksdag. Någon anledning
till ändring i den principiella
uppfattning som reservanterna då hade
föreligger inte. Det bör av lagtexten
klart framgå att skäl till erhållande av
förvärvstillstånd föreligger då förvärvaren,
som har splittrade markinnehav,
s. k. enklaver, insprängda i markområden
där bondeskogsbruket dominerar,
förklarar sig villig att ställa dessa
till förfogande för rationaliseringsändamål.

I en hel del remissyttranden och motioner
som förelåg vid föregående års

utskottsbehandling påpekades såsom en
kompensationsanledning den på många
håll rådande ägosplittringen och bolagens
obenägenhet att avstå från mindre
skogsskiften som ligger insprängda i
annans skogsinnehav. Tredje lagutskottet
anförde också i sitt utlåtande
att sådant förhållande otvivelaktigt var
förtjänt av allvarligt beaktande. Trots
detta påpekande blev utskottsmajoritetens
slutsats att det inte var nödvändigt
att foga in detta krav i lagtexten. Man
satte i stället sin lit till skogsbolagens
försäkringar i deras remissvar att något
behov för bolagen att behålla dessa
enklaver inte längre förelåg, om de föreslagna
lagreglerna antogs. Liksom departementschefen
ansåg utskottsmajoriteten
att tillfredsställande resultat skulle
kunna uppnås på frivillighetens väg.

Helt övertygad var dock inte utskottsmajoriteten
om dessa möjligheter då
den förutsatte att man, om det skulle
visa sig att lagen i detta sammanhang
inte utgjorde ett tillräckligt stöd för
rationaliseringsverksamheten, kunde utgå
ifrån att Kungl. Maj:t skyndsamt
skulle ta initiativ till en erforderlig
lagändring.

Utskottsmajoriteten framhåller att
några närmare erfarenheter om lagens
verkningar uppenbarligen ännu inte kan
ha vunnits och att några motiv för en
lagändring därför inte heller kan föreligga
för närvarande.

Enligt reservanternas mening förelåg
redan då lagen antogs motiv för en
annan lydelse på denna punkt. Efter -

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Juridisk persons förvärv av mark

som dessa motiv kvarstår med oförminskad
styrka finns det skäl för en
lagändring snarast möjligt.

Vidare vill jag i korthet beröra några
ytterligare motiv som framkommit sedan
lagen antogs av riksdagen. Sedan
motionerna 1:597 och 11:726 behandlats
i utskottet har ordföranden i 1960
års jordbruksutredning landshövding
Gösta Netzén vid öppnandet av årets
lantbruksvecka — visserligen något i
förtid — lättat på den slöja som döljer
utredningens arbete och framtidsvisioner.
Av föredraget jämte åtföljande
statsrådsuttalanden samt press- och TVframställningar
framgår att landsbygdens
avfolkning inom den närmaste
framtiden skall bedrivas i ytterligare
accelererat tempo. En nedläggning av
10 000 brukningsdelar per år, något
som innebär att brukningsdelarnas antal
inom det svenska jordbruket kommer att
nedgå till hälften under den närmaste
tioårsperioden, är inte nog. Nedläggningen
måste forceras ytterligare. Det
kommer i så fall att bli långt mellan
gårdarna och ännu färre människor på
många håll på vår redan förut så folktomma
landsbygd. Men till den saken
blir det väl anledning att återkomma i
ett annat sammanhang.

Vad jag velat säga med detta är bara,
att om lantbruksnämnderna skall lyckas
pussla ihop alla dessa åkerlappar
och skogsskiften, som blir lediga vid
en forcerad nedläggning av brukningsdelar
när den nya jordbrukspolitiken
sätts i verket, då måste också lantbruksnämnderna
ges lagliga befogenheter
härför. Att på frivillighetens väg försöka
övertyga motspänstiga köpare om
att de i rationaliseringens och ägoarronderingens
namn bör avstå sina enklaver
torde bli en både tidsödande och i
många fall hopplös uppgift för lantbruksnämnderna.
Ty det är väl ändå
meningen att i första hand försöka skapa
verkligt bärkraftiga, välarronderade
jord- och skogsbruksföretag, som har
möjlighet att bestå och följa med i stan -

dardutvecklingen i vårt land och inte att
till varje pris överföra jord- och skogsmark
i andra ägarkategoriers händer.

Med den utveckling vi på många håll
har på vår svenska landsbygd är det
hög tid, att vi på allt sätt slår vakt om
de utkomstmöjligheter som ännu finns
kvar där och att vi om möjligt utvecklar
dem, så att det på landsbygden kommer
att finnas kvar människor, som kan
svara för de samhällsfunktioner som är
ofrånkomliga om vi skall kunna ta vara
på våra naturresurser och bibehålla ett
kulturlandskap, som gör skäl för beteckningen.

Enligt reservanternas mening måste
lantbruksnämnderna ha lagliga befogenheter
att snabbt och effektivt bedriva
den rationaliserings- och arronderingsverksamhet
som är nödvändig för
att skapa bärkraftiga och bestående
brukningsdelar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som är fogad
till utskottsbetänkandet.

I detta anförande instämde herrar
Johansson i Dockered, Johansson i Växjö
och Persson i Heden (samtliga ep).

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! I 4 § jordförvärvslagen,
vilken inte varit i kraft mer än knappt
ett år, ges klarsignal för skogsbolag och
storskogsbruk att förvärva ytterligare
skogsmark. Undantag härifrån kan göras
om ett förvärv inte är förenligt med
rationellt skogsbruk. Dessutom finns en
bestämmelse som föreskriver att förvärv
kan vägras, om »andra särskilda
skäl» kan anföras mot förvärvet.

När jordförvärvslagen förra året antogs
diskuterade riksdagen dessa frågor
ganska ingående. Det talades bl. a. en
hel del om vad som skall anses vara
»särskilda skäl». Man kom då in på frågan
om ströskiften eller s. k. enklaver,
som skogsbolagen och storskogsbruket i
övrigt har på olika ställen. Det framhölls
att man borde sätta som villkor, att
skogsägarna avstår från dessa enklaver

Fredagen den 25 mars 1900 fm.

Nr 13

när de förvärvar ny mark. I varje fall,
sades det, borde man försöka animera
skogsägarna därtill.

Departementschefen hade berört denna
fråga i sin proposition. Han hade
framhållit att det är troligt att skogsägarna
utan vidare kommer att avstå
från ströskiftena. Orsaken härtill skulle
vara, menade departementschefen, att
dessa skogsägare nu fick rätt att förvärva
skogsmark och att det därför inte
på samma sätt som förut skulle bli något
kompensationstänkande. En annan orsak
vore, att det skulle vara oekonomiskt
att behålla dessa ströskiften;
skogsbolagen skulle inte vilja behålla
dem, eftersom bolagen är mycket ekonomiska
i sina beräkningar. Några villkor
skulle alltså inte inskrivas i jordförvärvslagen;
man skulle i stället kunna
använda jordförvärvslagens nya utformning
som en viss påtryckning.

Departementschefen påpekade också
att det finns en expropriationslag som
tillkom samtidigt med den nya jordbruksorganisationen
1948 och som skulle
kunna tillämpas i detta sammanhang.
Såvitt jag vet har den aldrig tillämpats
ens som påtryckningsmedel.

Liksom förra året har det i år avgivits
en motion som hemställer om en
förstärkning av möjligheterna till påtryckningar
på markägarna för att de
skall utbjuda ströskiften. Den motivering
som förra året anfördes tog utskottsmajoriteten
så stort intryck av att
man i betänkandet skrev in, att en vägran
att göra sig av med ströskiften skulle
vara ett sådant särskilt skäl som anförs
i 4 §. Vägrar markägaren att sälja skulle
man alltså kunna vägra förvärvet.

Utskottsmajoriteten förväntade att departementschefen
skulle ta hänsyn till
denna skrivning och framlägga förslag
till ändrad lagstiftning, om så skulle
behövas. Reservanterna, till vilka jag
hörde, önskade ett förtydligande och
ville i lagtexten inskriva att just omständigheten
att man avstår från ett
ströskifte skulle vara ett sådant särskilt

Juridisk persons förvärv av mark

skäl. Det gjordes också ett förslag till
lagtext, och i den reservation som nu är
fogad till tredje lagutskottets utlåtande
nr 15 finns ett sådant förslag återgivit.
Vi vill formulera det så att det framgår
att storskogsbruken ges större möjligheter
till förvärv om de avstår från ströskiften.
Om det står i lagtexten skulle
det om inte bli ett villkor så i alla fall
ha eu psykologisk effekt som medför
att storskogsbruken utbjuder sina ströskiften.
Kungl. Maj: t, som ju fortfarande
behandlar en del av dessa ärenden, och
lantbruksnämnderna skulle på så sätt
få möjlighet att ta upp ett resonemang
med storskogsbruken om dessa frågor;
det kan man ju inte göra nu, eftersom
det inte står någonting därom i lagen
och man alltså där inte har tillräckligt
stöd för en dylik åtgärd.

Det kan tyckas att den föreslagna formuleringen
är vag. Men denna lag förutsätter
över huvud taget mycket tyckande.
Lantbruksnämndernas beslut i
dessa ärenden måste bli beroende av
vad man har för åsikt om frågorna just
nu. Departementschefen anförde i sin
proposition förra året att det som vi
kallar för »brukningsenheter med ändamålsenlig
storlek och ägoanordning» är
en typ av jordbruk i år, en annan typ
om några år och ännu en annan typ om
ytterligare några år. Lantbruksnämnderna
skall alltså ta hänsyn till den utveckling
som sker. Detta står i den viktigaste
delen av jordförvärvslagen, den
del som lantbruksnämndernas verksamhet
vilar på, och då kan man väl tillåta
sig en något vag formulering även i det
avseende vi nu diskuterar.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen av
herr Alexanderson m. fl.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Den fråga vi nu behandlar,
nämligen ett förslag om en mindre
ändring av 4 § i jordförvärvslagen, som
herr Grebäck noga har redovisat, har,
tycker jag, fått en särskild aktualitet ge -

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Juridisk persons förvärv av mark

nom att 1960 års jordbruksutredning
preliminärt redovisat sina ståndpunkter.
Utredningen eller rättare sagt majoriten
i utredningen anger enligt pressuppgifter
att målsättningen för vår
framtida jordbrukspolitik bl. a. bör
vara att främja tillkomsten av rationella
jordbruk och att göra det möjligt för
jordbrukets arbetskraft att följa med
i den allmänna standardstegringen.

För att nå dessa mål och då inte minst
möjligheterna för arbetskraften att följa
med i den allmänna standardstegringen
är det av största vikt att kunna bereda
dem som arbetar inom jordbruket sysselsättning
året runt. Inom vissa jordbruksområden
föreligger betydande svårigheter
att klara säsongvariationernas
inverkan på arbetskraftsbehovet. De
gårdar som är så lyckligt lottade att de
har både jord och skog och därtill i
lämpliga proportioner har däremot inga
svårigheter att erbjuda sysselsättning
året om. Eftersom jag har en gård som
har lämpliga proportioner mellan jord
och skog, kan jag säga att mina erfarenheter
visar, att det ur olika synvinklar
är utomordentligt fördelaktigt med kombinationen
jord—skog.

I den rationaliseringsprocess, som av
allt att döma i fortsättningen kommer
att försiggå i betydligt ökat tempo, är
det därför angeläget att förutsättningarna
blir bättre för att i framtiden
kunna förse de jordbruksföretag, som
skall vara kvar, med skog — liksom
naturligtvis också med en ökad jordbruksareal.
Lantbruksnämnderna bör
därför genom den föreslagna ändringen
av 4 § få större möjligheter att kräva
att bolagen vid förvärv av skog eller
jord lämnar kompensation, som kan utnyttjas
för rationalisering av jordbruket
eller skogsbruket. Självfallet är förutsättningarna
för att de skall kunna lämna
kompensation att de har någonting
att lämna och att de har t. ex. enklaver
som de utan större olägenheter kan avstå.

Det har i detta sammanhang sitt in -

tresse att konstatera att 1950 års jordlagsutredning,
som låg bakom förslaget
om den nya jordförvärvslagen, hävdat
att förvärvstillstånd för juridiska personer
skulle beviljas enbart om »särskilda
skäl» förelåg. Här har man alltså vänt
på det hela. Ett sådant särskilt skäl angav
jordbruksutredningen vara att förvärvaren
avhänder sig mark som är
ungefär likvärdig med den mark som
förvärvet avser, varigenom en rationalisering
möjliggöres eller underlättas.
Jordlagsutredningen var alltså inne på
precis samma tankegångar som reservanterna
nu är, och man kan till och
med säga att de gick litet längre på
den vägen.

Kanske jag, herr talman, i detta sammanhang
till sist kan tillåta mig att
framföra en förhoppning om att domänverket,
som inte beröres av jordförvärvslagen
också skall vara berett att avstå
mark till rationalisering av det enskilda
jordbruket och skogsbruket. Jag
yrkar bifall till reservationen av herr
Alexanderson m. fl.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Som huvudmotionär i
denna fråga skulle jag vilja säga några
ord. Efter herr Grebäcks anförande kan
jag fatta mig kort.

Denna lag har inte varit i kraft så
länge att man helt kan bedöma dess konsekvenser,
men man kan ändå utläsa
vissa tendenser. När man ser dessa,
måste man reagera, och detta är också
anledningen till att motionen har tillkommit.

I sådana fall där köpesumman understiger
100 000 kronor har lantbruksnämnderna
prövat förvärvet, medan övriga
köp prövats av Kungl. Maj:t via
lantbruksstvrelsen. Under andra halvåret
1965 har ett fyrtiotal bolag hos länsstyrelserna
ansökt om förvärv. Det gäller
7 500 hektar. Säkerligen föreligger
också många ännu obehandlade ansökningar.

Man kanske säger att de här anförda

Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Nr 13

siffrorna inte synes vara särskilt skrämmande,
men vi som bor i de bygder där
de största affärerna bar kommit till
stånd betraktar nog utvecklingen som
ganska dyster. Reformen har onekligen
öppnat viigen för de stora skogsbolagen,
och man bär fullt klart för sig att
den nya lagen favoriserar dessa.

De enskilda borde ha samma möjligheter,
sägs det, men alla vi som känner
till de praktiska förhållandena vet
att detta inte är en konkurrens på samma
villkor om man ser dels på skattefrågorna
i detta avseende, dels på kapitalfrågorna
och mycket annat. I Värmland
har hittills bolagens och stiftnämndens
köp omfattat 380 hektar åker och
3 400 hektar skog. Köpesumman är 10
miljoner kronor, och det är en ganska
stor del som försvinner från de enskilda.
Det är väl inte så att förvärvstillstånd
ännu är beviljade i samtliga förut relaterade
fall men man kan ändå se trenden-
Vad bolagen har avstått är helt
obetydligt — det torde röra sig om
9 hektar.

Denna lag borde i stället vara mera
rationaliseringsfrämjande. Det är den
för bolagen men icke för de enskilda.
Lantbruksnämnderna har, såsom här
har sagts, inte sådana möjligheter att
förhandla med skogsbolagen som de
borde ha. Det är nödvändigt att man ute
i skogsbygderna skapar rationellare
kombinerade jord- och skogsbruk, och
ett beslut i enlighet med reservationen
skulle i någon mån kunna främja detta.
Jag vill klart och tydligt säga ifrån att
den reservation som föreligger, som
ni alla har sett, inte helt tillfredsställer
motionärerna. Vi vet att både socialdemokraterna,
högern och folkpartiet
har sitt förflutna sedan i fjol i dessa
frågor, och då är det naturligt att de
högermän och folkpartister som varit
med i utskottet icke kunnat stödja denna
motion helt.

Även om jag anser att det skulle ha
varit frestande att yrka bifall till motionen,
så måste jag säga att den skriv -

Juridisk persons förvärv av mark

ning som reservanterna i tredje lagutskottet
fått fram i alla fall innebär ett
steg i rätt riktning. De nya signaler
som kommit från jordbruksutredningens
majoritet bevisar också att det är
nödvändigt att man gör någonting.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att fa yrka bifall till reservationen.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag antar att kammarledamöterna
kan hålla med om att det
inte är någon större mening i att nu
ta upp en stor debatt om jordförvärvslagen,
vilken vi diskuterade här i kammaren
för mindre än ett år sedan och
som inte varit i kraft längre än sedan
1 juli i fjol. De som här talat för reservationen
har också fattat sig föredömligt
kort och därför skall jag inte heller
ta upp någon längre tid för kammaren
—- vi har ju en lång föredragningslista.

Jag för min del, och jag tror att jag
även kan tala för utskottsmajoriteten,
har den uppfattningen att det ligger en
del i det resonemang som här förts,
nämligen att man som »särskilda skäl»
skulle betrakta den omständigheten, att
förvärvarna ville avstå någon mark,
någon enklav eller ett litet skifte som
låg så att de inte hade stor nytta av
det. Jag tycker att detta bör utvidgas
till att inte bara gälla juridiska personer
utan även enskilda. Det bör räknas
som ett särskilt skäl om de för att
åstadkomma rationella brukningsenheter
är villiga att avstå någon jordbit,
någon enklav eller något skifte som de
inte har stor nytta av men som i stället
kunde komma till större gagn i en annan
ägares hand. Jag är inte övertygad
om att det är nödvändigt att skriva in
det i lagen. Tredje lagutskottet rekommenderade
i fjol också att man noga
skulle följa utvecklingen av denna lag.
På rekommendation av tredje lagutskottet
har också lantbruksstyrelsen fått i
uppdrag att följa utvecklingen och efter
lämplig tid inkomma med redogörelse
för erfarenheterna. Vi får väl ändå ge

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1960 fm.

Juridisk persons förvärv av mark

oss tid att vänta på dessa redogörelser.
Varken lantbruksstyrelsen, riksdagen
eller några enskilda ledamöter i riksdagen
har ännu kunnat skaffa sig någon
uppfattning om lagens verkningar.

Detta är anledningen till att jag, herr
talman, har anslutit mig till vad utskottet
har skrivit, nämligen att vi bör
avvakta lantbruksstyrelsens redogörelse
för erfarenheterna av den nya lagen.
Jag yrkar därför bifall till utskottets
hemställan.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar att herr
Levin dock medger att det kan ligga
någonting i vad reservanterna säger.
Han anser det emellertid för tidigt att
genomföra någon lagändring eftersom
man inte har fått fram tillräckligt
många bevis för att en sådan behövs.
De bevis som vi har i bl. a. Värmland
visar väl dock en klar tendens.

Får jag ändå tolka tredje lagutskottets
ordförande — som jag har all respekt
för sedan den tid jag satt i tredje
lagutskottet — så att han kommer
att medverka till en lagändring längre
fram, därest det visar sig att bolagsköpen
blir alltför stora och att det blir
svårt att få bolagen att avstå arealer.
Jag hoppas emellertid att det inte skall
behöva innebära att man väntar alltför
länge. Utvecklingen får inte ha gått så
långt att man inte kan göra någonting
av vad man säger sig vilja göra, nämligen
skapa rationella jord- och skogsbruk
även för enskilda.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Endast ett par korta
reflexioner.

När herr Levin säger att han inte
skulle ha något emot att kravet på kompensation
utsträcktes att gälla även enskilda
personer vill jag påpeka, att det
dock finns en skillnad härvidlag. Bolagens
markinnehav har så att säga evighetsperspektiv,
medan man beträffande

enskilda personer kan räkna med en
omsättning av marken. Då ges helt
andra möjligheter att vid t. ex. ägarskiften
klara upp dessa problem. Om
man vill underlätta rationaliseringen
av jordbrukets brukningsdelar har därför
frågan om kompensation från juridiska
personer mycket stor betydelse.

Herr Levin sade vidare att vi bör
vänta. Det är detta jag menar att vi inte
bör göra. När vi vet att vi står inför
en forcerad rationaliseringsverksamhet
vore det riktigast att redan från början
utrusta lantbruksnämnderna med de
lagliga befogenheter som gör det möjligt
för dem att redan från början
följa upp dessa ärenden. Har man någon
erfarenhet från arbetet i en lantbruksnämnd,
vet man hur tidsödande
de frivilliga underhandlingarna med representanter
för bolagen kan bli. Vi
skulle ha helt andra möjligheter att
genomföra snabba åtgärder om vi hade
ett bättre stöd i lagen. Menar vi allvar
med att vi vill skapa verkligt bärkraftiga
brukningsdelar på landsbygden
måste vi ge lantbruksnämnderna de instrument
som är nödvändiga för att de
skall kunna klara sina uppgifter.

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker, efter vad
som har sagts här i debatten av utskottets
talesman herr Levin och i någon
mån av herr Grebäck i slutet av
hans anförande, att man måste något
klargöra begreppen. Det förslag till lagtext
som framlagts i reservationen omfattar
även det enskilda skogsbruket.
Det är av lagtekniska skäl mycket svårt
att i 4 § som handlar om både juridiska
personer och enskilda personer få
in en särskild regel för enbart juridiska
personer. Motionen gäller endast
juridiska personer, och vi vet att förhållandena
i det enskilda skogsbruket
är sådana att det där sällan blir fråga
om sådana här omständigheter, men lagtexten
är skriven så att den gäller lika
för alla.

Fredagen den 25 mars 1960 fm.

Nr 13

Herr LEVIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Min uppfattning iir att
riktmärket för lantbruksnämnderna vid
handhavande av denna verksamhet skall
vara att försöka skapa så rationella
brukningsenheter som möjligt. Man skall
försöka rationalisera bort små enklaver,
små skiften, som inte bär någon större
betydelse för ägaren. Jag anser som jag
har sagt att det bör vara ett plus, det
bör räknas som ett särskilt skäl för den
som vill förvärva en jordbruksfastighet,
att han är villig att avstå sådan
mark, som inte har någon större betydelse
för honom men kan få eu betydelse
i rationaliseringshänseende i en
annan brukares hand.

Jag är emellertid fortfarande inte
övertygad om att det är nödvändigt
att detta skrivs in i lagen. Jag tycker
att vi åtminstone tills vidare skall låta
lantbruksnämnderna försöka ordna saken
på frivillig väg. Sedan får vi väl
räkna med att lantbruksnämnderna, när
någon tid har gått, kommer att till
lantbruksstyrelsen redovisa sina erfarenheter
av den nya lagen. Då får vi
undersöka om det är nödvändigt att
skriva in detta i lagen.

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Herr Levin har naturligtvis
alldeles rätt, när han säger att
lagen är så ny att man borde kunna
avvakta erfarenheterna av dess tilllämpning,
innan man ändrar den. Vidare
sade herr Levin, att han tycker
att den skulle kunna utvidgas för att
därmed nå ett bättre resultat.

Den möjligheten hade ju funnits för
riksdagen under föregående år, om man
hade följt högerförslaget att när man
införde en jordförvärvslag med vidgade
möjligheter att förvärva jord även låta
den omfatta de förvärv som gjordes
genom domänverket och kommunerna.

Eftersom vi redan från början i
denna lag i huvudsak har sett en rationaliseringslag,
framställde vi kravet
på att den skulle omfatta alla köpar -

Juridisk persons förvärv av mark

kategorier. Men vi ställde också det
kravet, att alla köparkategorier som
villkor för ett förvärv skulle vara skyldiga
att avstå sådana enklaver eller
sådana marker som skulle behövas för
jordbrukets rationalisering.

Just i denna fråga kan man kanske
erinra om att utvecklingen mycket fort
har gått ifrån den direkt negativa inställning,
som redovisas i departementspromemorian,
till den något mjukare
skrivningen i propositionen och den ytterligare
uppmjukningen i tredje lagutskottets
skrivning förra året till lantbruksstyrelsens
anvisningar i dag, som
ger stora möjligheter. Man skulle kunna
tillägga att herr Levins anförande var
ytterligare ett steg i den riktningen att
här behövs en förändring.

Man har med andra ord hela tiden
närmat sig den uppfattning som redovisas
i reservanternas ståndpunkt. Man
kan då fråga sig varför man här vill
ha en starkare skrivning.

1960 års jordbruksutredning kräver
en rationalisering. Det är fråga om rationalisering
av två slag. Man skall försöka
utöka jordbruken till lämplig storlek,
men vad som inte är minst väsentligt
är att minska den kvarvarande
ägosplittringen på den svenska landsbygden,
som är ett hinder för genomförandet
av vissa delar av den inre
rationaliseringen, exempelvis täckdikning,
vilken är en förutsättning för en
effektiv användning av maskiner. Jag
menar att det vore bättre med en lagtext
som möjliggör dessa rationaliseringar
och som vid ett ägoskifte förhindrar
konservering av vad vi alla i
detta fall ändå anser vara felaktigt.

Herr talman! Jag är övertygad om
att denna paragraf så småningom kommer
att ändras. Med den förändring
som har skett i majoritetens uppfattning
på ett år trodde jag att man var
mogen för detta nu. När man inte är
det i dag kommer man i varje fall, när
man skall besluta om den nya jordbrukspolitiken,
att ge lantbruksnämn -

32 Nr 13 Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Rätt för polisen att flytta och omhändertaga fordon i vissa fall — ökad social in -

formationsverksamhet m. m.

derna de medel som är nödvändiga för
att få ett rationellt jordbruk här i landet.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Grebäck begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 15, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Alexanderson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannnen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 99 ja och 91 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 5

Föredrogs vart efter annat tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckta motioner
angående bestämmandet av expropriationsersättning,
och

nr 17, i anledning av väckta motioner
angående prissättningen på bostadsrättslägenheter.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 6

Rätt för polisen att flytta och omhändertaga
fordon i vissa fall

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckta motioner
om rätt för polisen att flytta och
omhändertaga fordon i vissa fall.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Tredje lagutskottets förevarande
utlåtande nr 22 behandlar
liksom det följande allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 7 frågan
om omhändertagande av bilvrak. Det
är inte min mening att här skrota några
bilar och inte heller att ta hand om
några bilvrak, men jag vill kraftigt understryka
vad allmänna beredningsutskottet
skriver, nämligen att utskottet
förutsätter att förslag inom kort lägges
fram i detta ärende. Tredje lagutskottet
skriver också, att enligt vad utskottet
erfarit är en promemoria under
utarbetande i departementet och kommer
inom kort att utsändas på remiss.

Herr talman! När den promemorian
blir tillgänglig, får jag kanske anledning
återkomma. Jag har för dagen intet
yrkande utöver utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av väckta
motioner angående omhändertagandet
av övergivna bilvrak.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Ökad social informationsverksamhet
m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av

Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Nr 13

Arbetsgivares

väckta motioner om ökad social informationsverksamhet
m. m. samt om effektivisering
av den statliga pressinformationen.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Eftersom det här föreligger
ett enhälligt utskottsutlåtande har
jag inte för avsikt att ta upp någon
stor diskussion i denna fråga.

Men jag tycker det är beklagligt att
man kopplat samman vår motion, I: 48
och 11:85, med frågan om pressinformationen
i allmänna frågor. Denna är
en i och för sig viktig sida av saken
men jag tycker att utskottet därigenom
huvudsakligen har uppehållit sig vid
sådan allmän information, som sker via
massmedia.

I debatter med socialministern med
anledning av interpellationer 1962 och
1965 har jag visserligen medgivit att
den .statligt bedrivna allmänna informationen
har blivit bättre, främst genom
att man färdigställt och spritt broschyrmaterial,
men denna information är likväl
ännu inte tillfredsställande.

Jag kan av angivna orsaker inte underlåta
att här rikta uppmärksamheten
på behovet av individuell information
och rådgivning i sociala frågor, och
jag ber att få hänvisa till vad vi anför
i vår motion: »Många människor
vill dryfta personliga angelägenheter
och problem men vet inte vart de skall
vända sig eller om det över huvud finns
någon instans som de kan vända sig
till för att få råd och bistånd.»

De kommunala socialnämnderna har
bl. a. till uppgift att stå till tjänst med
råd och upplysningar, men folk vet inte
om att det förhåller sig så. Här behövs
vad jag nästan skulle vilja kalla
för en mobilisering av socialnämnderna,
så att de visar en annan attityd mot
allmänheten och direkt erbjuder möjligheter
till rådgivning. En utökad social
informationsverksamhet kan ses såsom
2 — Andra kammarens protokoll 1966. .

uppgifts- och uppbördsskyldighet, m. m.

ett led i en mera aktiv och uppsökande
socialvård och bli av avgörande betydelse
för socialvårdens möjligheter att
nå resultat i sitt arbete. Det finns faktiskt
människor som inte vågar vända
sig till de olika sociala vårdnämnderna
därför att de uppfattar dessa nämnder
såsom organ för kontroll, övervakning
och rent av bestraffning. Det kan inte
vara tillfredsställande när det är så.
Det finns här alltså t. o. in. direkta
missuppfattningar som man bl. a. genom
information behöver försöka komma
till rätta med.

Vi får hoppas, herr talman, att det
samarbete, som enligt utskottsutlåtandet
har tagits upp via statens konsumentråd
i dessa frågor skall leda till en något
bättre ordning härvidlag. Men jag
har mina tvivel eftersom det ju gäller
statens konsumentråd och de kommunala
myndigheterna naturligt nog säkerligen
inte blir inkopplade. Antagligen
kommer det fortfarande att röra
sig enbart om den statliga informationen.
Vi har i vår motion menat att
man också skall söka förbättra och förstärka
den kommunala informationen,
i synnerhet i sociala frågor.

Herr talman! Jag har av antydda skäl
intet yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet,
m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av
väckta motioner angående arbetsgivares
uppgifts- och uppbördsskyldighet,
m. m.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 345 av herr Ottosson in. fl. och II: 785
av herr Xordgren m. fl. hemställdes, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla att utredningen beträffande
13

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet, m. m.

de samordning och förenkling av de
uppgifts- och uppbördsskyldigheter som
av det allmänna ålades företagen påskyndades
samt att utredning tillsattes
med uppgift att framlägga förslag till
bestämmelser genom vilka arbetsgivare
medgåves rätt till ersättning för de uppgifts-
och uppbördsskyldigheter till det
allmänna, vilka för närvarande icke vore
ersättningsgrundande.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:345 och 11:785
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Gustaf Peterson, Svanström, Xyman,
Axel Kristiansson, Blomquist,
Westberg, Nordgren, Johansson i Växjö,
Thylén och From, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna 1:345 och 11:785
i skrivelse till Kung], Maj :t anhölle om
utredning och förslag till bestämmelser
genom vilka arbetsgivare medgåves
rätt till ersättning för de uppgifts- och
uppbördsskyldigheter till det allmänna,
vilka för närvarande icke vore ersättningsgrundande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr THYLÉN (h):

Herr talman! I detta ärende bär de
borgerliga ledamöterna en gemensam
reservation. Vi anser i motsats till utskottsmajoriteten
att frågan om arbetsgivarnas
uppgifts- och uppbördsskyldigheter
snarast måste lösas. Att dessa frågor
år efter år tas upp i riksdagen visar
att de har en brännande aktualitet
för hela företagarvärlden. Uppgiftslämnandet
till olika statliga organ är också
en betydande ekonomisk belastning för
företagen. Enligt en undersökning som
gjordes av Sveriges företagares riksförbund
i höstas genom en enkät skulle
detta uppgiftslämnande kosta det svens -

ka näringslivet i runt tal 220 miljoner
kronor per år.

Vi har dessutom kunnat läsa i pressen
att företag som ASEA har redovisat
sitt siffermaterial. Därav framgår att
ASEA:s arbetsuppgifter i detta sammanhang
beräknas kräva ungefär 6 000
timmar per år, vilket skulle motsvara
3 V* tjänsteman och en årlig kostnad
på cirka 100 000 kronor. I denna beräkning
har ASEA icke medtagit skatteredovisning
för de anställda, kontrolluppgifter
för de anställda eller uppgifter
till taxeringsmyndigheter till ledning
för annans taxering.

Denna redogörelse från ASEA härstammar
från 1963, och vi kan vara
övertygade om att siffrorna passerats
med mycket god marginal år 1965.

Sådana betydande kostnader kräver
alltså det allmänna av företagen. Men
för statsmakternas uppgiftsservice till
enskilda och näringsidkare tar staten,
som också påpekas i remissyttrande
från Sveriges köpmannaförbund, i stor
utsträckning ut ersättning i form av
avgifter eller skatter, exempelvis stämpelavgifter.
Vi företagare anser det rimligt
och riktigt att betala till det allmänna
för denna service, eftersom vi
anser att varje sak skall bära sina kostnader.
Men vi anser det lika uppenbart
och rimligt att det allmänna skall betala
för den service som man kräver av
en speciell grupp. Vi reagerar starkt
mot den tyvärr inte ovanliga dubbelmoralen
hos det allmänna som tar sig
sådana här former, d. v. s. att man vill
ha betalt för sin egen service men inte
vill betala för den service man får.

Allmänna beredningsutskottet erinrar
om att utskottet i sitt utlåtande nr 30/
1965 anförde att företagarnas skyldighet
att lämna uppgifter i princip inte
avvek från den uppgiftsskyldighet som
i dagens samhälle åvilade varje medborgare
utan att ersättning härför utginge.
Om detta ställningstagande kan det väl
sägas att allting har en förklaring —
eller åtminstone en bortförklaring! Ty

Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Nr 13

Arbetsgivares

på annat sätt kan man inte karakterisera
eu jämförelse mellan vad den enskilde
medborgaren har att lämna för
uppgifter — deklaration och mantalsuppgifter
t. ex. — och den synnerligen
omfattande arbetsinsats som krävs av
företagarna och som, vilket är det värsta
av allt, tenderar att ständigt öka.

Det är också ett annat skäl, förutom
rättvisekravet, som gör att riksdagen
hör ta hänsyn till företagarnas synpunkter
i detta fall. Man får väl säga
att det är en mänsklig egenskap att
vilja ha så mycket som möjligt av någonting
som erhålles gratis. I detta
hänseende är staten ovanligt mänsklig.
Den kräver mer och mer gratisarbete.
Skulle det allmänna vara skyldigt att
betala någon ersättning åt alla dem
som måste lämna uppgifter vilka endast
har intresse för det allmänna, skulle
staten kanske ålägga sig en något
större restriktivitet när det gäller önskemålen
om flera uppgifter — man
skulle måhända överväga om dessa uppgifter
kommer att vara till verklig nytta
för samhällslivet. Som det nu är
känner många företagare uppgiftslämnandet
som ett föga meningsfullt tvångsarbete.

Både av principiella skäl och av hänsyn
till de stora kostnader för näringslivet
som uppgiftslämnandet medför
måste jag yrka på en utredning och
förslag till bestämmelser som ger företagarna
rätt till ersättning för de
uppgifts- och uppbördsskyldigheter, vilka
det allmänna ålägger företagarna
men som för närvarande inte medför
någon ersättning. Saken har som sagt
både en principiell och en ekonomisk
aspekt. Det är inte fråga om krav på
vad ett statsråd en gång något hånfullt
betecknade som »millimeterrättvisa»,
utan det är fråga om en »mångmiljonrättvisa».

Herr talman! Under åberopande av
vad jag anfört yrkar jag bifall till reservationen
av herr Eric Gustaf Peterson
m. fl.

uppgifts- och uppbördsskyldighet, m. in.

1 detta anförande instämde herr
Nilsson i Agniis (h).

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! Det är allmänt omvittnat
att företagarnas uppgiftsskyldighet
i olika sammanhang är betungande. Företagarna
får anslå mycken tid till detta
arbete — förfarandet blir både tidsödande
och kostnadskrävande. Såsom
framhålles i de väckta motionerna kommer
speciellt de mindre företagen i
strykklass. Företagaren är här ofta själv
aktivt deltagande i produktionen, och
företaget är ofta inte av den storleksordningen
att särskild arbetskraft finns
för de kamerala ändamål som åsyftas
i motionerna.

Det är ju också så att den uppgiftsskyldighet
som åligger företagaren i
allt väsentligt är av betydelse för staten
och inte direkt för företagaren själv.

Vad jag här pekat på ger belägg för
att en rimlig ersättning bör utgå till
företagaren för det arbete han utför
just för det allmännas räkning när det
gäller olika slag av uppgiftsåligganden.
Det är riktigt som utskottet påpekar att
viss ersättning utgår för detaljhandelns
uppbörd av varuskatt, men det är en
mycket blygsam ersättning i förhållande
till det stora belopp som detaljhandeln
förmedlar till staten. Jag vill
framhålla, att i fjol inflöt på detta sätt
cirka 1,9 miljard kronor. Ersättningen
är i förhållande till detta stora belopp
egentligen bara symbolisk.

Utskottet skriver vidare att företagarnas
skyldighet att lämna uppgifter i
princip inte avviker från den uppgiftsskyldighet
som i dagens .samhälle åvilar
varje medborgare utan att ersättning utgår.

Detta är en mycket haltande jämförelse,
och jag vill helt instämma i vad
herr Thylén för en stund sedan framhöll.
Visserligen åligger det ibland allmänheten
att fylla i egendomliga formulär,
men i princip är det två uppgifter
av någon betydelse, som man år -

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet, m. m.

ligen skall fylla i, nämligen självdeklarationen
och mantalsuppgiften.

Vid fjolårets riksdag beslutades att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla om utredning beträffande
samordning och förenkling av de uppgifts-
och uppbördsskyldigheter, som av
det allmänna ålägges företagen. Denna
utredning är ännu inte tillsatt, men samtidigt
har uppgiftsskyldigheten ytterligare
ökat. Det är därför angeläget att
den begärda utredningen snarast tillsättes.

Jag vill till sist, herr talman, yrka bifall
till den reservation vilken är fogad
till utskottets utlåtande och i vilken det
yrkas »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhåller om utredning och
förslag till bestämmelser genom vilka
arbetsgivare medgives rätt till ersättning
för de uppgifts- och uppbördsskyldigheter
till det allmänna, vilka för
närvarande icke är ersättningsgrundande».

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Tliylén säger, att denna fråga
tidigare har behandlats av riksdagen.
Men detta är snart en självklarhet, eftersom
så är fallet med, jag vågar säga de
flesta frågor här i riksdagen. Det är
bl. a. av den anledningen att frågan
tidigare har handlagts av riksdagen,
som utskottet nu fattat sitt beslut.

I föreliggande motion och utskottsutlåtande
behandlas två olika förslag,
nämligen dels att den av riksdagen föregående
år begärda utredningen om förenkling
och samordning av företagens
uppgifts- och uppbördsskyldighet gentemot
stat och samhälle skall påskyndas,
dels att spörsmålet om arbetsgivarens
rätt till ersättning för fullgörande
av berörda skyldigheter skall utredas.

Vi tycker inom utskottet med hänsyn
till att beslutet om utredning fattades
så sent som föregående år att motionärerna
visar en alltför stor otålighet
när de redan i januari månad detta år

är färdiga att skriva till Kungl. Maj:t
och yrka på ett påskyndande av denna
samordning och på en utredning om redovisningsförfarandet.
Det har också
upplysts mig att arbetet på att få till
stånd en samordning och förenkling av
denna uppbörds- och uppgiftsskyldighet
redan har påbörjats inom statistiska
centralbyrån.

När det gäller frågan om ersättning
för denna rapporterings- och uppgiftsskyldighet
anförde utskottet år 1965:
»Företagarnas skyldighet att lämna uppgifter
avviker i princip icke från den
skyldighet i detta hänseende som i dagens
samhälle i stor utsträckning åvilar
varje medborgare utan att ersättning
utgår.» Självfallet har utskottet samma
uppfattning i år som tidigare, och vi har
också erinrat om att viss ersättning
utgår vid uppbörd och redovisning av
varuskatten.

Herr Johansson i Växjö säger att denna
ersättning med hänsyn till summan
är närmast symbolisk. Ja, självfallet
kan man ha olika uppfattning om storleksgraden
av och det symboliska i olika
anslag, men summan uppgick under
föregående redovisningsår ändå till nära
27 miljoner kronor, vilket jag inte precis
tycker är någon symbolisk siffra.

Med hänvisning till det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Det har påpekats att
detta inte är någon ny fråga och det
är alldeles riktigt. Men det är en rättvisefråga
och det är därför den kommer
igen.

Tyvärr har utskottsmajoriteten inte
heller i år kunnat inse det rättvisa i
kravet att man, när man beställer en
sak från någon — vem det än vara må
— också skall betala för den.

De företag och enskilda som arbetar
i näringslivet har tjänstgjort som uppgiftslämnare
och inleverantörer av
skattemedel åt staten under flera år. Den

Fredagen den 25 mars 1900 fm.

Nr 13

:i7

Arbetsgivares

ersättning som utgår finns redovisad
under »ersättning för omsättningsskatt».

I fråga om övrig skattemedelsinleverans
utgår ingen ersättning, detta trots att
riksskattenämnden i sitt remissyttrande
framhöll att det var väl så befogat
att ge ersättning för uppbörd och inleveranser
av preliminär skatt.

.lag vill uttrycka den förhoppningen,
herr talman, att den rättvisesynpunkt
som ligger bakom motionen i detta fall
kommer att vinna beaktande, om inte i
år så dock småningom. I det allmänna
läge där vi nu befinner oss, då företagen
i ökande utsträckning belastas med
att ta hand om uppbörd och uppgiftsskyldigheter
liksom olika former av
sociala anordningar för de anställda,
vill jag hoppas att den uppfattningen
skall utbreda sig även inom den s. k.
utskottsmajoriteten att det är en rättvisesak
att göra rätt för sig när man
beställer något och får det levererat och
utfört.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Westberg och öhvall (båda fp).

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Får jag först instämma
i herr Thyléns anförande; tack vare det
kan jag fatta mig mycket kort. Jag har
talat flera gånger tidigare i denna fråga,
som är en gammal bekant för riksdagsledamöterna.

I fjol beslöt riksdagen en utredning
på den ena punkten i denna motion,
nämligen den som siktar till en rationalisering
av de uppgifter som företagen
har att lämna. Denna utredning är ännu
inte tillsatt. Herr Haglund tyckte att
vi kunde lugna oss litet och vänta. Det
har vi nog kunnat göra, och det måste
vi väl också, förstår jag. Men då man,
när en utredning är beslutad, i stället
för att tillsätta den lägger på oss flera
uppgifter är det väl inte så märkligt, om
vi påminner om att det är angeläget att
utredningen tillsätts, i all synnerhet

uppgifts- och uppbördsskyldighct, in. m.

som det finns åtskilliga exempel från
näringslivet, liknande dem som herr
Thylén påtalade, såsom att ett företag
får offra cirka G 000 arbetstimmar på
uppgifter som naturligtvis från statens
synpunkt kan ha ett visst intresse men
som för företaget inte har något som
helst värde.

Herr Haglund var också inne på tanken
att jämställa dessa uppgifter med
dem, som varje enskild människa här
i landet har att lämna i samband med
deklarationen. Jag har roat mig med att
ta med det antal blanketter som ett litet
företag av den storleksordning som
jag representerar — låt oss säga med
10—12 anställda — har att fylla i och
avlämna enbart under januari månad.
Herr talman, det är som synes en stor
packe. Detta är ändå bara för en månad,
och ändå gäller exemplet inte ett företag
som sysslar med särskilt mycket
uppgifter, så som är fallet i en del
branscher, utan en helt vanlig firma.

Jag anser, herr Haglund, det vara berättigat
att riksdagen vördsamt anhåller
att denna utredning äntligen tillsätts,
så att tiden kan användas till nyttigare
ändamål än vad vi inom näringslivet
anser det vara att lämna en del mer
eller mindre överflödiga uppgifter, ofta
i flerdubbla versioner. Dessa uppgifter
borde kunna förmedlas mellan de statliga
verken på annat sätt och utan att
vi företagare skall göra ett dubbelarbete.

I den andra delen av motionen talas
om att företagarna borde ha ersättning
för uppbörder och liknande arbete.

1 alla andra sammanhang när man
beställer någonting — t. ex. om någon
av kammarens enskilda ledamöter beställer
en bil kl. 22 i kväll när vi får
sluta dagens plenum — är man väl inställd
på att betala taxichauffören för
skjutsen. När staten för sin egen räkning
beställer ett uppbördsarbete skall
det inte betalas någon ersättning. Det
är inte rättvist, herr talman.

I ett fall utgår visserligen ersättning

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet, m. m.

delvis, nämligen när det gäller inlevererandet
av omsättningsskatten, men i
alla andra fall är inte så förhållandet,
utan det läggs oavlönat ett stort arbete
och ansvar på dem som skall leverera
ifrågavarande ofta mycket stora summor.
Inte ens semestermånaden, herr
talman, är fri, utan en del företag är
tvingade att under den tiden inkalla den
personal som sysslar med detta arbete
för statens räkning för att få det färdigt
i tid.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Fridolfsson i Stockholm och Rinqabv
(båda h).

Herr SÖDERSTRÖM (h):

Herr talman! I detta ärende konstaterar
allmänna beredningsutskottet att
frågan har prövats av riksdagen varje
år sedan 1960. Fram till 1964 har riksdagen
emellertid icke funnit skäl att bifalla
framställda yrkanden. Däremot har
1965 års riksdag anhållit om utredning
beträffande samordning och förenkling
av de uppgifts- och uppbördsskyldigheter
som av det allmänna ålägges företagen.

Detta är i och för sig en glädjande
nyhet, men det är samtidigt ett bevis
för att motionärerna har fog för sina
krav. Det har dock, som här omvittnats,
inte hänt någonting och ingen utredning
har tillsatts. Däremot kvarstår de
påtagliga orättvisorna. Dessutom tillkommer
årligen nya uppgifter, varigenom
svårigheterna undan för undan
ökar.

Riksdagens första kammare behandlade
denna fråga vid sitt plenum onsdagen
den 16 mars. Av dess protokoll
framgår att utskottets ståndpunkt för
avslag då motiverades med ungefär följande.

För det första att såväl argument
som motargument är väl kända; för det
andra att någon ny påminnelse om utredning
inte skulle behöva göras då

ärendet var föremål för prövning; för
det tredje att arbetsgivarna själva skulle
ha nytta av uppgiftslämnandet och därför
måste betraktas såsom tillhörande
kategorien »det allmänna»; för det fjärde
att de får ersättning för varuskatteuppbörden
och att de kan tillgodoräkna
sig ränteinkomster på omhänderhavda
skattemedel; för det femte att de har
rätt att ta ut ersättning för de merutgifter
som uppstår då det i vårt land
råder fri prisbildning; för det sjätte att
företagarna, om motionen bifölls, skulle
få såväl statsbidrag som ersättning,
vilket ansågs vara »en ganska orimlig
och svepande generell begäran som här
återkommer år efter år».

Jag kan, herr talman, inte godta dessa
synpunkter, och detta av följande skäl.
Att argumenten är kända kan ingalunda
förringa värdet och betydelsen av dem.
Eftersom ingenting gjorts efter 1965 års
riksdagsbeslut, anser jag att en påminnelse
kan vara välmotiverad. Arbetsgivarnas
nyttiggörande av uppgifterna får
anses vara mycket skiftande och i
många fall högst illusorisk. Såväl industristatistik
som produktionsstatistik
och ekonomisk statistik består av en
mångfald uppgifter som inte är av vare
sig intresse eller nytta för den som har
lämnat dem. Därtill kommer, som herr
Nordgren betonade, att den ekonomiska
statistiken skall lämnas mitt i den brådaste
bokslutsperioden, varför företagen
stundtals måste avbryta för dem
själva väsentligare arbeten. Man kan i
detta sammanhang fråga sig, varför statistiska
centralbyrån måste infordra sina
uppgifter till senast samma dag som
taxeringsmyndigheterna skall ha in deklarationerna.

Ett storföretag som SAAB har inte
mindre än 40 olika formulär att fylla i
bara för den ekonomiska statistiken.
Herr Thylén berättade att uppgiftslämnandet
kostar ASEA cirka 100 000 kronor
och 6 000 arbetstimmar om året.
ASEA har, enligt den utredning företaget
gjort, 46 olika uppgifter att lämna.

Fredagen den 25 mars 1900 fm.

Nr 13

Arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet, in. m.

ASEA:s direktion betecknar dessa uppgifter
som intresselösa ur bolagets synpunkt.

Själv har jag av naturliga skäl bäst
kunnat följa utvecklingen av denna uppgiftsskyldighet
i ett mindre företag. Jag
bar kunnat konstatera att denna i många
fall är än mer besvärlig och tidsödande
i ett sådant företag. De flesta människor
liar en naturlig motvilja mot statliga
blanketter. Man kan ingalunda säga att
dessa tillhör den mest lättlästa litteraturen.
Därför tvingas många företagare
av detta och andra skäl att leja ut sådana
här arbeten till specialister. Det
medför ökade kostnader för företagen,
kostnader som småföretagare i dagens
läge inte kan kompensera sig för genom
att ta ut högre priser; med den konkurrens
som i dag råder på marknaden är
det en ren chimär.

De företag, som nått en sådan storlek
att de har viss kameral personal,
tvingas lägga på denna personal en
ökad arbetsbörda utan att personalen
kan få kompensation härför, eftersom
uppgiften i dessa fall måste anses ingå
i det kamerala rutinarbetet.

Generellt sett tror jag att småföretagarna
i ännu mindre grad än de större
företagen kan ha någon nytta av alla
dessa olika uppgifter. Dessutom åsamkas
småföretagen relativt sett högre
kostnader för detta arbete. Därför måste
talet om att de skulle få såväl ersättning
som statsbidrag, om motionen bifölles,
betecknas som icke relevant.

Med stöd av vad jag anfört ber jag att
få yrka bifall till den av herr Eric Gustaf
Peterson in. fl. vid utlåtandet fogade
reservationen.

I detta anförande instämde herr
Björkman (h).

Herr THYLÉN (h):

Herr talman! Jag vill bara förklara en
sak för herr Haglund. Här beskrivs de
27 miljoner kronor som återgår från
staten till företagen såsom något slags
ersättning för det arbete företagen ut -

för. Vi måste hålla i minnet en sak som
sällan påpekas när man talar om dessa
ting, nämligen att det är företag i detaljistledet
— de säljande företagen —
som erhåller denna ersättning, medan
företag i fabrikantledet, de producerande
företagen, inte får någon del av dessa
27 miljoner kronor. Det händer så lätt
att man i propagandan talar om att det
utgår ersättning, men inte nämner denna
skillnad mellan olika slag av företag.

Herr Nordgren visade upp en bunt
blanketter, som skulle illustrera hur
inånga blanketter ett företag med 10—
15 anställda har att syssla med. Den
bunt som jag här håller i handen gäller
Dtt företag med 40 anställda; antalet
blanketter stiger med antalet anställda.

Dessutom vill jag framhålla för kammaren
att den utländska arbetskraften
medfört ytterligare blanketter och ytterligare
svårigheter för företagen, eftersom
det föreligger redovisningsplikt
för denna arbetskraft. Därmed har jag
inte sagt något negativt om den utländska
arbetskraften, men faktum är att den
medför ytterligare arbete för företagen.

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! När jag lyssnat till företagarrepresentanterna
har jag gjort den
reflexionen, att om det i våra dagar
verkligen är så fantastiskt svårt att vara
företagare — bl. a. på grund av denna
uppgiftsskyldighet — som det görs gällande,
så undrar man om inte företagarna
borde börja fundera på att skaffa sig
andra sysselsättningar.

När det gäller pålagor och statistik
reagerar vi kanske litet olika. En maktstark
organisation här i landet har publicerat
uppgifter där man kallar uppgiftslämnandet
till statistik för »samhällets
pålagor». Som pålagor räknar
man då också inlevererandet och rapporteringen
av avgifter som riksdagen
och andra institutioner har beslutat,
t. o. m. ATP-avgifter. Kan någonting som
samhällets medborgare får tillbaka i
form av sociala förmåner kallas för på -

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet, m. m.

lagor? Jag kan inte betrakta det som
pålagor. Herr Hyltander nämnde också
detta ord då han talade om uppgiftslämnandet.

I anledning av allt tal om blanketter,
rapportering och redovisning vill jag
påpeka att ASEA väl var ett illa valt
exempel. För en del år sedan cirkulerade
i rikspressen uppgifter om det antal
blanketter som ASEA själv hade inom
företaget. Med den nya given inom
ASEA förmodar jag att också detta företag
har börjat rationalisera, men det
är sannerligen inte bara staten som begär
att få blanketter ifyllda.

Staten måste faktiskt få olika uppgifter,
men jag vill ännu en gång poängtera
vad jag sade i mitt första anförande,
nämligen att man från statsmakternas
och statistiska centralbyråns sida
redan har försökt börja förenkla och
samordna de uppgifter och rapporter
som bl. a. behandlas i denna motion.
En rationalisering är alltså redan på
gång.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Herr Haglund och finansminister
Sträng tillhör samma parti
här i riksdagen. Finansminister
Sträng uppmanar i årets finansplan näringslivet
att producera mer och sälja
mer svenska varor, kort sagt att öka
produktionen. Herr Haglund rekommenderar
oss snarare att lägga ned
våra företag och avstå från produktion
hellre än att staten skall medverka
till att göra uppgifts- och uppbördsarbetet
litet enklare, så att vi kan använda
större del av tiden till att producera
varor. Är det herr Haglunds
mening att de mindre företagen så småningom
skall bortrationaliseras eller
överföras i statlig ägo? Det finns en
sådan tendens, vilken tycks göra sig
alltmer märkbar.

.lag skulle vilja ställa ytterligare en
fråga till herr Haglund. Herr Haglund
betraktar inte de uppgifter, som vi anser
förorsakar oss en mängd besvär,

som några pålagor. Om någon annan i
detta samhälle, t. ex. en organisation
på det fackliga området, skulle åläggas
exakt samma uppbördsskyldighet — och
det går lika bra att inkassera pengarna
den vägen — skulle det inte då heller
betraktas som ett arbete som borde avlönas? Herr

HYLTANDER (fp):

Herr talman! Om någon begär uppgifter
eller tjänster av en annan och
inte vill betala för att få dem, så kan
jag inte för ett sådant förfarande finna
något lämpligare ord än pålaga. De
begreppen är synonyma, herr Haglund.

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Jag vill bara svara herr
Nordgren att han tolkade mitt resonemang
felaktigt, om han trodde att jag
gav uttryck för något önskemål att företag
skulle läggas ned. Vad jag sade
var bara att när man lyssnar på enskilda
företagares resonemang, låter det
hela så besvärligt att man har svårt
att förstå varför de över huvud taget
bedriver någon verksamhet.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannnen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannnen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Thylén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Eric Gustaf Peterson
m. fl.

Fredagen den 25

Inflytande för

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HEDIN (h), som yttrade:

Herr talman! Jag avsåg att rösta nej,
men voteringstavlan visar att jag avstått
från att rösta.

§ 10

Inflytande för de anställda inom offentlig
verksamhet

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av
väckta motioner om inflytande för de
anställda inom offentlig verksamhet.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 144 av herrar Adolfsson och Werner
samt 11:193 av herr Hermansson m. fl.
föreslogs, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om tillsättande
av en utredning om sådana förändringar
i företagsformerna för den
offentliga verksamheten som tillförsäkrade
de stats- och kommunalanställda
största möjliga mått av medbestämmande
i lämplig omfattning, genom den hittillsvarande
vertikala företagsstrukturens
ersättande med självförvaltning.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:144 och 11:193
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

2* — .Andra kammarens protokoll 1966.

mars 1966 fm. Nr 13 41

de anställda inom offentlig verksamhet

Herr JANSSON (k):

Herr talman! De likalydande motionerna
1:144 och 11:193 gäller frågan
om inflytande för de anställda inom offentlig
verksamhet eller, om jag väljer
ett annat uttryck som blivit vedertaget
i debatten kring detta problem,
företagsdemokratien. Jag skall inte uppta
tiden med att belysa hela detta problemkomplex
i dess vidd och djup.
Låt mig erinra om att frågan om företagsdemokratien
dock varit en av förgrundsfrågorna
i samhällsutvecklingen
under det senaste årtiondet.

Det har med rätta understrukits att
införandet av företagsdemokratien måste
bli en av de avgörande uppgifterna
under 1960-talet. Löntagarna uppfattar
det alltmer som en skriande orättvisa
att den demokrati, som råder på det politiska
området och som numera också
börjar genomsyra skolväsende och
utbildning, inte kommer till uttryck inom
arbetslivet. Det förefaller som om
många i princip delar den uppfattningen,
att vi måste få en demokratisering
också inom arbetslivet. Den uppfattningen
har många anhängare, men
då frågan förs upp till ett konkret
ställningstagande är det överraskande
hur många som anmäler förhinder.

Kravet på ökat inflytande för löntagarna
i företagen har flera motiv. Som
ett ytterst väsentligt motiv framstår
kravet på ökad jämlikhet i samhället.
Ett annat väsentligt motiv, som särskilt
under det senaste årtiondet har sysselsatt
sociologer och samhällsvetare i alla
länder, är problemet om alienationen,
om den känsla av främlingskap som det
moderna, alltmer komplicerade samhället
skapar genom en enorm utveckling
av tekniken, automationen, atomdriften,
företagskoncentrationen, den långt
drivna rationaliseringen, centraliseringen
på snart sagt alla områden, omflyttningen
av människor geografiskt och
yrkesmässigt. Allt detta bidrar till ett
ökat främlingskap som man i alla samhällen
nu börjar att alltmer sysselsätta
Nr 13

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Inflytande för de anställda inom offentlig verksamhet

sig med. Det är önskan att motverka
den ökade känslan av främlingskap och
otrygghet som djupast måste vara motivet
till att låta demokratien utvecklas
till medbestämmanderätt i arbetslivet
eftersom detta kan komma att få betydelse
för hela människans situation
och livsinställning.

Det framstår alltmer som en orimlighet
att kapitalägare och deras representanter
skall ha hela makten när det
gäller företagens långtidspolitik och allmänna
skötsel, medan de anställda —
arbetare och tjänstemän — i stort sett
skall vara ställda utanför varje inflytande.

När det gäller företagsdemokratien
är det självklart att den privata sektorn
är den mest betydelsefulla och den mest
omfattande. Den motion vi har att ta
ställning till nu gäller emellertid ett
område där riksdagen kan sägas ha ett
mera direkt inflytande — frågan om
de offentliga företagen. Om vi är på
det klara med att vi inom arbetslivet
efter hand måste komma fram till mera
demokratiska förhållanden, analoga
med de förhållanden som råder på det
politiska området, kan ingenting vara
naturligare än att statliga och kommunala
företag tar första steget när det
gäller att förverkliga tanken på företagsdemokratien.

I ett partiprogram som inte har saknat
betydelse för utvecklingen i vårt
land hade man i varje fall tidigare
uttrycket »mönsterarbetsgivare» om de
offentliga företagen. Jag har förbisett
att undersöka om det uttrycket alltjämt
finns kvar i det partiprogrammet
men jag förmodar att det gör det. Borde
inte de offentliga företagen på detta
område gå före och visa sig vara verkliga
mönsterarbetsgivare, detta dels för
att visa viljan till att vidga demokratien,
dels för att i mera experimentellt
syfte vinna primära erfarenheter för en
fortsatt utveckling inom andra delar av
företagssektorn, där staten ännu inte
bär samma möjlighet till inflytande?

De statsanställdas förhandlingsrätt
måste numera anses tryggad. Staten
måste också ha lättare att undvika de
svårigheter som i andra, enskilda företag
är förknippade med vinstfördelningsproblemet
— med andra ord med
rädslan för insyn i fråga om vinsterna.

Utskottets huvudmotivering för avslag
på denna motion är densamma som
tidigare ofta använts, nämligen att detta
i främsta hand är en fråga för arbetsmarknadens
parter. Det skulle vara
en förenkling att säga nej till det
påståendet. Det är i hög grad en fråga
för arbetsmarknadens parter — men
inte enbart det. Det kan också i hög
grad vara en lämplig fråga för lagstiftning
som så många andra frågor efter
hand visat sig vara, som i ett tidigare
skede hänvisades till arbetsmarknadens
parter. När man inte kom någonstans
med förhandlingar mellan parterna var
vi tvungna att tillgripa lagstiftning.

Skulle inte en utredning av det slag
som motionärerna åsyftar kunna ha givit
impulser och blivit pådrivande för
arbetsmarknadens parter? Jag tror att
man här måste arbeta med en växelverkan
mellan av riksdagen givna impulser
och vad som kan åstadkommas
av arbetsmarknadens parter. Jag kan i
varje fall inte inse, att ett bifall till den
föreslagna utredningen skulle kunna bli
till förfång för arbetsmarknadens parter.
Kunde det inte ha varit ett lämpligt
sätt för riksdagen att celebrera det
faktum, att vi för 20 år sedan fick
företagsnämndsavtalet i Sverige, genom
att ge sitt bifall till denna motion?

Ibland anföres som ett skäl mot ett
ökat inflytande för de anställda inom
statens verk och bolag att det skulle
minska konkurrensförmågan gentemot
den privata sektorn. Jag tror för min
del att verkligheten är den helt motsatta.
Frågan är av så mycket större
betydelse, om vi har som perspektiv att
den offentliga sektorn skall utvidgas
efter hand till att omfatta en allt större
del av arbets- och näringsliv. Yi har i

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Inflytande för de anställda inom offentlig verksamhet

motionen givit uttryck även för den
tanken, att vissa grenar av den offentliga
verksamheten är så okomplicerade
att de skulle kunna omorganiseras efter
demokratiska självförvaltningsprinciper.

En utredning av hela detta problemkomplex
om företagsdemokrati vid statliga
och kommunala verk framstår som
ett samhällsintresse. Jag vill därför,
herr talman, med hänvisning till de
synpunkter som jag här har anlagt yrka
bifall till motionerna I: 144 och
II: 193.

Herr JOHANSSON i Simrishamn (s):

Herr talman! Den fråga som aktualiseras
i motionen är en stor och central
fråga i vårt samhälle. Problemet
om hur man skall kunna fördjupa företagsdemokratien
har arbetsmarknadens
parter ägnat sig åt under lång tid. Bl. a.
har LO ägnat frågan en djupgående
studie, vilket bekräftas i det program
om 20 punkter som lades fram 1965.
Arbetsgivareföreningen har å sin sida
gjort studier och lagt fram programmatiska
punkter. Inom den offentliga sektorn
är dessa frågor för närvarande
också föremål för övervägande i syfte
att uppnå förbättringar i vad gäller
samarbetsfrågorna på det offentliga området.

Utskottet har vid behandlingen av
detta ärende inhämtat remissyttranden
från LO, TCO och SACO.

LO anför bl. a. i sitt remissyttrande,
att förslag till åtgärder i syfte att fördjupa
de anställdas inflytande i företagen
aktualiseras rörande den privata
sektorn i två skrivelser av LO till Svenska
arbetsgivareföreningen i maj 1965.
Förhandlingar inleddes omedelbart och
pågår för närvarande. I yttrandet anföres
vidare att i en inom statstjänarkartellen
tillsatt kommitté förbereds förslag
till revision av överenskommelsen
om företagsnämnder inom statsförvaltningen.
Det förväntas att förhandlingar
i dessa frågor inom den närmaste tiden

kommer att inledas för såväl den statliga
som den kommunala sektorn.

TCO anför i sitt remissvar, att de frågor
som aktualiseras i motionen är av
den arten alt de regelmässigt är föremål
för prövning. Sålunda finns sedan
mitten av 1940-talet överenskommelser
angående samarbetsorgan bl. a. vid
kommunikationsverken och inom försvaret.
Sedermera har överenskommelser
beträffande samarbetsorgan träffats
avseende statsförvaltningen i dess helhet.
För närvarande är dessa frågor
ånyo föremål för vissa överväganden i
syfte att uppnå en förbättring i vad avser
samarbetsfrågorna inom den offentliga
sektorn.

SACO har anfört att dessa frågor bör
lösas genom förhandlingar mellan arbetsgivarparten
och löntagarorganisationen
och finner ingen anledning tillstyrka
motionen.

Det torde vara riktigt att avvakta resultatet
av dessa förhandlingar. I princip
bör inte riksdagen uttala intentioner
i ett läge då parterna förhandlar. Om de
fackliga organisationerna skulle bedöma
läget så, att frågan bör föras inför riksdagen,
är jag övertygad om att de kommer
att göra det. Den fackliga rörelsen
saknar ingalunda företrädare här i riksdagen.

Med hänvisning till utskottets utlåtande
och vad jag nu anfört ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannnen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 144
och 11:193; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 11

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 12, i anledning av
väckt motion om ökade möjligheter till
fritidssysselsättningar för vissa värnpliktiga.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 fm.

§ 12

Utgifterna inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16

Skolöverstyrelsen: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (bilaga 10, punkt
Dl, s. 191—198) föreslagit riksdagen
att dels godkänna de av departementschefen
angivna riktlinjerna för organisationen
av arbetet med pedagogiska
hjälpmedel, dels bemyndiga Kungl.
Maj :t att ändra personalförteckningen
för skolöverstyrelsen enligt vad departementschefen
förordat, dels godkänna
av departementschefen angiven avlöningsstat
för skolöverstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1966/67, dels ock till Skolöverstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 19 300 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herrar Bengtson och
Lundström (I: 134) samt den andra
inom andra kammaren av herrar Ohlin
och Hedlund (II: 183), i vilka, såvitt nu
var i fråga, hemställts att riksdagen
måtte besluta inrätta två konsulenttjänster
i skolöverstyrelsen med uppgift att
behandla frågor rörande rörelsehindrade
barn och i anledning därav till Skolöverstyrelsen
: Avlöningar för budgetåret
1966/67 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett i förhållande till Kungl. Maj :ts
förslag med 80 000 kronor förhöjt förslagsanslag
av 19 380 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 134
och II: 183, såvitt nu var i fråga,

a) godkänna de i statsrådsprotokollet
angivna riktlinjerna för organisationen
av arbetet med pedagogiska hjälpmedel;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för skolöverstyrelsen
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
förordats;

c) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för skolöverstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1966/67;

d) till Skolöverstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 19 300 000 kr.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Axel Andersson, Edström,
Thorsten Larsson, Harald Pettersson,
Wirtén, Larsson i Hedenäset,
Nelander, Mattsson, Källstad och Mundebo,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:134 och II: 183,
såvitt nu var i fråga,

a) godkänna de i statsrådsprotokollet
angivna riktlinjerna för organisationen
av arbetet med pedagogiska hjälpmedel;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för skolöverstyrelsen
enligt vad i statsrådsprotokollet
förordats;

c) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för skolöverstyrelsen, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1966/67;

d) till Skolöverstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 19 380 000 kr.;

b) av herrar Wallmark och Nordstrandh,
utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Statsutskottet har gått
med på att till avlöningar vid skolöver -

Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Nr 13

styrelsen tillstyrka ett anslag av 19,3
miljoner kronor, men majoriteten i utskottet
har inte velat godta ett förslag
om två konsulenttjänster, för vilka
kostnaderna skulle belöpa sig på omkring
80 000 kronor. Dessa båda konsulenter
skulle ha till uppgift att behandla
frågor som har att göra med rörelsehindrade
barn.

Det kanske i detta sammanhang bör
sägas att de som i dagens samhälle har
det sämst är människor som har fysiska
eller psykiska handikapp och det gäller
också barnen. Denna grupp av människor
har under senare år fått mindre
del av välståndsutvecklingen än andra.
Det är ett ganska dåligt uttryck för solidariteten
i ett kultur- och utbildningssamhälle,
att man inte hjälper dessa
människor till en rimlig levnadsnivå.

Nu gäller det alltså barnen. Samhällets
insatser för de handikappade medför
besvärliga samordningsproblem, men
vissa av dessa samordningsproblem beträffande
de rörelsehindrade skolbarnen
skulle kunna lösas genom inrättandet
av ett par konsulenttjänster vid
skolöverstyrelsen för särskild bevakning
av dessa saker.

Utskottet har för sin del hänvisat till
den inom .socialdepartementet pågående
handikapputredningen liksom också
till att man efter 1964 års omorganisation
av skolöverstyrelsen skulle kunna
förvänta insatser därifrån.

Vi reservanter tror inte att detta är
tillräckligt utan föreslår att två sådana
tjänster inrättas fr. o. in. den 1 juli
1966, och att anslaget i anledning härav
höjes med 80 000 kronor.

Herr talman! Jag vill alltså yrka bifall
till reservationen vid punkten 16
av herr Axel Andersson m. fl.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Det skall inte på något
sätt förnekas, att konsulentorganisationen
vid skolöverstyrelsen i stort sett är
i behov av förstärkning. Kravet på att
ytterligare två konsulenttjänster ome -

Skolöverstyrelsen: Avlöningar

delbart skall inrättas är värt allt stöd.
Viktiga uppgifter i fråga om samordningen
av samhällets insatser för de
handikappade väntar ju — inte minst,
såsom framhölls av herr Källstad, beträffande
de rörelsehindrade barnens
problem.

Enligt min mening är det emellertid
varken riktigt eller ändamålsenligt, att
riksdagen specialdestinerar konsulenttjänster
för vissa bestämda arbetsuppgifter.
Detta skulle rubba de hittillsvarande
principerna för skolöverstyrelsens
handhavande av konsulenttjänsterna.
Det måste finnas tillräcklig flexibilitet
för att kunna sätta in åtgärder,
inte bara på ett område, utan på flera,
allteftersom förhållandena och behoven
växlar. Antingen får man ge skolöverstyrelsen
två nya tjänster av denna typ
utan specialdestinering eller också får
man, som jag ser det, låta bli.

Min blanka reservation har tagit sikte
på just denna principfråga. Jag måste
alltså yrka bifall till utskottets förslag
men vill samtidigt understryka, att jag
hoppas, att förslaget om nya konsulenttjänster
inom skolöverstyrelsen återkommer
i en annan form.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Den reservation som är
avlämnad vid denna punkt i statsutskottets
utlåtande nr 8 gäller enligt min mening
ett mycket viktigt område, nämligen
de rörelsehindrade barnens situation
när de går i skolan.

Alla som har arbetat med frågor som
rör de handikappade vet att det finns
åtskilliga samordningsproblem. Handikappfrågorna
är uppsplittrade på olika
organ och denna uppsplittning berör
även de rörelsehindrade skolbarnen.
Det gäller att ordna transporter för dessa
elever till och från skolan samt att
skaffa lämpliga inackorderingsliem. I
skolan behöver man också ta hänsyn till
deras möjligheter att förflytta sig mellan
olika lokaliteter, vilket måste beaktas
också vid skolans inredning och utrust -

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Skolöverstyrelsen: Avlöningar

ning. Det behövs hjälpmedel både för
att eleverna skall kunna tillgodogöra sig
undervisningen och för att de skall kunna
gå i skolan över huvud taget. Likaså
bör man tänka på deras fritid, som vi
ju önskar skall bli meningsfylld, samt
möjligheterna för dem att få den fysiska
träning som de så väl behöver. Vi
vill även att de under sommaren skall
kunna komma ut på läger och där tillgodogöra
sig de värden som sommaren
och kamratskapet kan ge.

Den eftersläpning som föreligger när
det gäller att ordna det bra för rörelsehindrade
elever beror enligt min mening
inte på ovilja att uträtta något. I de flesta
fall är det säkerligen i stället så, att
man inte har klart för sig vad som
verkligen behöver göras. Om behoven
blir påtalade och man kan föreslå lösningar,
så tror jag det går att få förståelse
för vidtagandet av de arrangemang
som kan behövas. Vi har ju under senare
år fått ett alltmer handikappvänligt
klimat här i landet.

Den fråga som vi reservanter har tagit
upp är givetvis bara en del i ett stort
problemkomplex, men den berör ändå
en hel del människor: de rörelsehandikappade
barnen, deras föräldrar, vårdare
och lärare samt sociala organ och
även andra.

När vi reservanter nu har föreslagit
inrättandet av två konsulenttjänster i
skolöverstyrelsen, där vederbörande
skall ägna sig åt samordningsfrågor för
rörelsehindrade skolbarn och rörelsehindrade
barn över huvud taget, torde
det inte råda tvivel om att man därmed
skulle få möjligheter att förbättra dessa
barns situation. Vi tror också att dessa
konsulenter skulle bli till hjälp i kommunernas
arbete i detta syfte.

Herr talman! Jag skall nu inte argumentera
mera i denna fråga utan ber
att få yrka bifall till reservation 1 a vid
punkt 16 i statsutskottets utlåtande nr 8.

Herr JÖNSSON i Arlöv (s):

Herr talman! Den motion, som ett

par reservanter här har yrkat bifall
till, behandlades även vid förra årets
riksdag och blev då avslagen utan någon
egentlig diskussion. Eftersom ingen
votering då begärdes i någon av
kamrarna, förmodar jag att motionärerna
och reservanterna inte själva var
så övertygade.

År 1964 blev antalet konsulenter i
skolöverstyrelsen betydligt utökat, och
en ytterligare ökning beslöts vid förra
årets riksdag. Organisationen är nu
uppbyggd så, att skolöverstyrelsen själv
kan omfördela tjänsterna. Under innevarande
budgetår finns det i skolöverstyrelsen
anställda 65 skolkonsulenter
och därutöver 4 folkbildningskonsulenter
och 2 bibliotekskonsulenter. För att
så många områden som möjligt skall bli
tillgodosedda är vissa av dessa tjänster
uppdelade på deltidsbefattningar.
Sålunda är 7 befattningar hänförda till
sektionen för specialskolor och specialundervisning
och ytterligare en befattningshavare
har halvtidstjänstgöring.
Två av dessa befattningar är nytillkomna
från och med innevarande budgetår.
En av dem disponeras för särskola.
Den andra tjänsten disponeras för undervisning
av rörelsehindrade. Att denna
tjänst inrättats har tydligen inte
observerats av motionärerna och inte
heller av reservanterna. Önskemålet i
motionen är alltså till hälften genomfört,
och ett bifall till den skulle innebära
att tre konsulenttjänster för dessa
ändamål inrättades. Skolöverstyrelsen
har i sitt förslag inte något önskemål
om inrättande av fler tjänster för just
detta ändamål.

Under fjolåret tillsatte socialministern
en särskild utredning med uppgift
att föreslå åtgärder för social omvårdnad
av de handikappade, åtgärder som
vi väl alla anser vara önskvärda och
nödvändiga. Förutom en rad andra
områden för de handikappade ingår
även undervisningen. Utskottet räknar
med att samordningsfrågorna kommer
att få en allsidig belysning och att riks -

Nr 13

Fredagen den 25 mars 19G0 fm.

dagen därefter får bättre möjligheter
att bedöma vilka åtgärder som bör vidtas.

Det skall också nämnas, att skolöverstyrelsen
nyss bar gjort en utredning
om integreringen av undervisningen av
rörelsehindrade med den vanliga undervisningen
i grundskolan, och denna
utredning är nu på remiss. Även om
utredningen inte direkt berör konsulentorganisationen,
visar den att arbete
pågår för att så fort och rationellt
som möjligt lösa de rörelsehindrades
utbildningsproblem.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jo, herr Jönsson i Arlöv,
visst har vi observerat att vi kommit
in i ett handikappvänligare klimat
och att man också från samhällets sida
är beredd att på olika områden göra insatser
för de handikappade, i detta fall
de rörelsehandikappade.

Man hänvisar till handikapputredningen,
men det tar ju alltid sin tid
innan utredningar blir färdiga. Vi väntar
nu med spänning på det utmärkta
förslag som denna utredning kan lägga
fram. Vi hoppas att vi skall kunna lösa
samordningsfrågorna på det kommunala
planet och på landstingsnivå samt i den
statliga förvaltningen.

Jag vill försäkra herr Jönsson att
det alltid kommer att finnas plats för
duktigt folk när det gäller att arbeta
med dessa frågor. Om vi får två konsulenter
som arbetar med frågorna tills
det kanhända blir aktuellt med en omorganisation,
finns det också plats för
dessa konsulenter i en eventuell ny organisation.

Herr JÖNSSON i Arlöv (s):

Herr talman! Jag är inte alls övertygad
om att herr Mattsson hade upptäckt
att det redan fanns en konsulent;
det framgår nämligen inte alls av motionen.

Skolöverstyrelsen: Avlöningar

Eftersom herr Mattsson nu så helhjärtat
kämpar för detta förslag vill jag
nämna, att när denna fråga diskuterades
i fjol yrkade centerpartiet avslag.
Det var nämligen bara folkpartister i
statsutskottet som reserverade sig för
bifall till en liknande motion i fjol. Det
skulle väl se underligt ut, om riksdagen
i år beslutade att inrätta två nya
tjänster när skolöverstyrelsen inte har
begärt det, medan man avslog motionen
i fjol när skolöverstyrelsen önskade
tjänsterna.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Ju handikappvänligare
klimatet blir här i landet, desto bättre
är det. Ju fler som vill ansluta sig till
strävandena att förbättra de handikappades
situation, desto större glädje skall
vi väl känna över det.

Herr JÖNSSON i Arlöv (s):

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
att även centerpartiet har
blivit handikappvänligt.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1 a);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Källstad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
16 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 a) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voterings -

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Bidrag till Sveriges elevers centralorganisation

propositionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannnen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Källstad begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 126 ja och 56 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 17—21

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22

Bidrag till Sveriges elevers centralorganisation Kungl.

Maj :t hade (punkt D 7, s. 209)
föreslagit riksdagen att till Bidrag till
Sveriges elevers centralorganisation för
budgetåret 1966/67 anvisa ett anslag av
60 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Werner och Adolfsson (I: 271) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Jansson m. fl. (11:334), i vilka
hemställts att riksdagen till Bidrag till
Sveriges elevers centralorganisation för
budgetåret 1966/67 måtte anvisa ett belopp
av 100 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Hilding m. fl. (1:391) och den
andra inom andra kammaren av herr
Carlsson i Tyresö m. fl. (II: 467), i vilka
hemställts att riksdagen måtte under
åttonde huvudtiteln för budgetåret 1966/
67 till Bidrag till Sveriges elevers centralorganisation
anvisa 100 000 kronor.

Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med av -

slag å motionerna 1:271 och 11:334
samt 1:391 och 11:467, till Bidrag till
Sveriges elevers centralorganisation för
budgetåret 1966/67 anvisa ett anslag av
60 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Edström, Thorsten
Larsson, Harald Pettersson, Wirtén,
Larsson i Hedenäset, Arvidson, Helander,
Mattsson, Källstad och Mundebo,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med bifall
till motionerna 1:271 och 11:334
samt 1:391 och 11:467, till Bidrag till
Sveriges elevers centralorganisation för
budgetåret 1966/67 anvisa ett anslag av
100 000 kronor.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
fröken Andersson samt herrar Wallmark,
Bohman och Nordstrandh.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Den fråga vi nu skall
diskutera gäller anslaget till Sveriges
elevers centralorganisation, SECO. Det
har blåst en del virvelvindar kring
SECO under de senaste veckorna och
dagarna. Dessa vindar kommer från
småländska höglandet, från ostkusten,
från Gotland och från en del andra
håll i landet, och det tycks även blåsa
inom själva organisationen.

Jag skall nu inte ta upp en diskussion
om det majoritetsbeslut, som fattades
vid elevriksdagen i Jönköping i den
studiesociala frågan och som syftade
till en tänkt framtida studielön på omkring
10 000 kronor per år, vilket skulle
innebära en årlig kostnad för statsverket
på mellan 4 och 5 miljarder
kronor, d. v. s. lika mycket som hela
anslaget till den ecklesiastika huvudtiteln
eller nästan hela anslaget till det
svenska försvaret. Detta förslag får väl
hänföras till ungdomsförvillelserna. Organisationen
får väl dock ha rätt att

Fredagen den 25 mars 1960 fm.

Nr 13

Bidrag till Sveriges elevers centralorganisation

föreslå och debattera såsom den önskar.

Men detta betyder inte att det förslag
till anslag till SECO, som vi reservanter
angivit att vi önskar, skulle vara
oförsvarligt. Tvärtom stärker det vår
uppfattning att det behövs ett anslag
för att SECO skall kunna utveckla sin
verksamhet, inte minst den centrala,
och kunna medverka till att en verkligt
demokratisk inställning växer fram
bland vår skolas elever.

Framför allt är det fråga om att betona
vikten av elevernas medverkan
vid utformningen av arbetet i den nya
skolan. Vi vill framhålla vilken roll
elevråden spelar såsom kontaktorgan
mellan de olika parterna inom skolan.
Skolöverstyrelsen har också nyligen
utgivit en skrift, som heter »Arbetstrivsel
i skolan», i vilken man ytterligare
vill vidga ramen för elevernas
medansvar för den nya skolan genom
rekommendationer att samarbetsnämnder
inrättas vid varje skolenhet med
högstadium.

Vi reservanter har också betonat att
det är viktigt att ha en omfattande utbildnings-
och informationsverksamhet
bland dagens skolungdom, så att eleverna
skall kunna fullgöra sin del av
de avsikter och planer, som ingår i den
stora skolreformen.

SECO har anmält ett ekonomiskt behov
av omkring 165 000 kronor. Vi har
inte kunnat gå med på ett så högt anslag,
men vi har velat följa det förslag
som framlagts av skolöverstyrelsen och
som syftar till att SECO får ett anslag
på 100 000 kronor för budgetåret 1966/
67. Det skulle framför allt avse den
omfattande verksamhet som SECO behöver
driva med en egen instruktör och
ett eget kansli. Därtill behövs alltså en
kraftig förstärkning av den centrala
elevorganisationens ekonomiska resurser.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservation nr 2 vid
punkten 22 av herr Axel Andersson
in. fl.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Det råder inget tvivel
om att elevernas medverkan i skolan är
värdefull och förtjänt av stöd och uppmuntran.
Så långt är jag helt ense med
herr Källstad, och sådan är också samhällets
och riksdagens inställning. För
SECO:s centrala verksamhet har följaktligen
sedan några år tillhaka statsmedel
ställts till förfogande. Särskilt
mycket pengar har det visserligen icke
rört sig om, men beloppet borde ha
räckt till för att göra den centrala
organisationen funktionsduglig, om allt
hade berott bara på pengar.

De kriser och sprängningar, som just
nu pågår inom SECO, visar emellertid,
att organisationens svaghet, såsom jag
ser det, i första hand har andra orsaker
än penningknapphet. Det finns personliga
och ideologiska motsättningar,
som är ganska djupgående, och det förefaller
också — jag är ledsen att behöva
säga det — som om det saknas
balans, klokhet och över huvud taget
tillräckliga insikter. Organisationen behöver
mogna och stabiliseras centralt,
innan den är i stånd att förvalta ytterligare
pengar. Man måste i större
utsträckning än tidigare börja underifrån.

Viktigt är framför allt nu — såsom
framhålles i det särskilda yttrandet till
punkten 22 — en utbyggnad och effektivisering
på det lokala planet. Där
kan komma att behövas hjälp och bistånd
från de kommunala skolmyndigheterna
i form av lokaler, skrivhjälp,
materiel o. d., som ställs till de lokala
elevrådens förfogande. Därigenom kan
goda arbetsmöjligheter skapas för elevrepresentationen
i skolorna. Det är där
det börjar, och där ligger det viktigaste
än så länge.

Alla önskar vi SECO framgång till
skolans och samhällets bästa. Dessa
framgångar kommer på allvar, då den
centrala ledningen lär sig att ta det en
smula lugnare och litet mer eftertänksamt,
och — för att tala rent ut — litet
ödmjukare.

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Bidrag till Sveriges elevers centralorganisation

För den centrala verksamhet, som
SECO för närvarande är i stånd att på
ett meningsfyllt sätt sköta — man kan
t. o. m. betvivla det — torde den ökning
av statsbidraget som utskottsmajoriteten
förordar hyggligt förslå. Det håller
på att växa fram en opinion, att
SECO, som organisationen för närvarande
centralt ter sig, tills vidare inte skall
ha några statspengar alls. Denna uppfattning
kan jag trots dagens läge, som
ser dystert och förvirrat ut, inte dela.
Blir det —• och det finns möjligheter
till detta — två organisationer så småningom,
får vi väl pröva om. Som det
nu förhåller sig yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag har begärt ordet
därför att jag hör till motionärerna,
som har yrkat ett i förhållande till departementschefens
förslag förhöjt anslag
till SECO. Jag kommer emellertid inte
att biträda reservationen, och det är
anledningen till att jag begärt ordet; jag
vill få motivera detta ställningstagande.

Vid den tidpunkt då motionen skrevs
fick jag den bestämda uppfattningen att
SECO hade börjat bli välkonsoliderat
och hade börjat koncentrera sig på sina
uppgifter just som centralorgan för elevråden
ute i landet. Det har visat sig senare
att denna min förmodan inte var
riktig. I och för sig skall man inte bestraffa
SECO, därför att organisationen
haft svårigheter — det är inte min uppfattning
— men jag tror att det är anledning
att betona att SECO måste begränsa
sina uppgifter. Dessa är nog så
viktiga; jag delar helt och hållet den
uppfattning som reservanterna har givit
uttryck åt när de talar om elevrådens
viktiga uppgifter för skolans samhällsfostran.
Däremot synes det mig vara
felaktigt att så starkt som man här gör
hävda att SECO skall vidga de centrala
uppgifterna.

Jag tror också — det vill jag gärna
framhålla; jag har haft tillfälle att säga

det privat till departementschefen —
att man är inne på oriktig väg när statsmakterna
utnyttjar SECO alltför mycket
som remissorgan. Det splittrar otvivelaktigt
de krafter som SECO har till sitt
förfogande för de centrala uppgifterna.

Nu har det ju visat sig att tre länsorganisationer
redan brutit sig ut ur
SECO, så att det är en splittrad organisation.
Vi har nog anledning tro att
SECO kommer att klara upp denna situation
såsom det gjort en gång förut,
men det är angeläget att de centrala
uppgifterna begränsas. Det är därför
som jag, herr talman, i nuvarande situation
inte kan biträda reservationen utan
kommer att rösta med utskottet.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! I hela den skolreform
som har pågått sedan 1940-talet har det
varit en ledande grundtanke att inrikta
skolans arbete på en fostran till självständighet
å ena sidan och gemenskap å
den andra sidan. Det är det nya i skolans
målsättning, som ju lägger huvudvikten
på elevernas personlighetsutveckling.

Det viktigaste medlet för denna personlighetsutveckling
är själva arbetet i
skolan, men till detta kommer det som
vi nu kallar för elevdemokrati -—- elevernas
medverkan i skolans liv, enskilt
och organisatoriskt. Eleverna skall vara
med om att förverkliga skolans målsättning.

Det är klart att detta i första hand gäller
gymnasiet och fackskolan. Elevråden
där har fått en officiell ställning. Eleverna
skall vidare medverka i samarbetsnämnder,
ämneskonferenser och
klasskonferenser. Detta gäller också för
grundskolan. — Skolöverstyrelsens här
redan åberopade broschyr om arbetstrivsel
i skolan ger ju klara direktiv i
den riktningen. Men det bör kanske betonas
att det också gäller yrkesskolan,
och att denna i växande utsträckning
kommer att ha betydelse i dessa sammanhang
känner vi till.

Fredagen den 25 mars 19(50 fm.

Nr 13

Bidrag till Sveriges elevers centralorganisation

Nu är det en ofantlig uppgift att försöka
organisera den väldiga massan av
svensk skolungdom. Det är inte bara en
ofantlig uppgift, det är också en mycket
svår uppgift — av många skäl. För det
första är det ju så bland skolungdomen
att de ansvariga generationerna avlöser
varandra mycket snabbt och att det därför
är svårt att åstadkomma stabilitet.
F’ör det andra är de ledande unga och
oerfarna och måste göra misstag, kanske
grundliga misstag. För det tredje är det
här fråga om ett helt jungfruligt område
som kräver pionjärinsatser, för
vilka det egentligen fordras mycket erfaret
folk.

Nu är SECO en skapelse av unga eldsjälar
som har lagt ner ett uppoffrande
personligt arbete för att göra organisationen
livskraftig. Att de kunnat göra
denna insats är desto anmärkningsvärdare
som de ekonomiska resurserna i
början helt saknats och fortfarande
är otillräckliga.

SECO:s expansion pågår i rask takt.
För närvarande är det kanske framför
allt yrkesskolornas elevråd som strömmar
in i SECO jämte elevråden från
grundskolorna, vilka man ännu inte i
tillräcklig utsträckning hunnit organisera.
För detta behövs det onekligen ett
centralt kansli. Fröken Ljungberg kan
kanske ha rätt i att remissärendena inte
kan få vara en central uppgift för SECO.
Men för att kunna klara utbyggnaden
lokalt och för att få de lokala organisationerna
att leva och verka behövs
det ett centralt kansli med personal.
Det är närmast för det ändamålet som
man behöver ett större anslag.

Jag tror att bristen på informationsresurser
är en av förutsättningarna för
det nuvarande krisläget, för den splittring
som inträtt. Men djupare sett är
det här — som någon tidigare framhållit
— fråga om en motsättning av social
art — jag vill hellre använda ordet
social än politisk. Det verkar som om
ledningen för SECO är friskt radikal,
inte i den meningen att de ledande är

politiskt engagerade och företräder något
bestämt politiskt parti, utan i så
måtto att de har en allmänt radikal syn
på skola och demokrati. Det gäller ledningen.
Men när det gäller den stora
medlemsmassan, framför allt i gymnasierna,
måste man räkna med att den
till sin inställning är konservativ, eftersom
gymnasiet har en ensidig social
rekrytering. Det är huvudsakligen socialgrupperna
1 och 2 som är representerade;
socialgrupp 3 är i hög grad underrepresenterad.

Flera talare har nämnt SECO:s förslag
om studielön. Herr Nordstrandh
har fullkomligt rätt i att det krav man
enats om eller —- kanske rättare sagt
icke enats om — är orealistiskt och utopiskt.
Jag skulle vilja säga att det är ett
uttryck för ungdomligt överdåd. Men
man kan inte komma ifrån att själva
principen är riktig. Vi har här i riksdagen
varit eniga om att det är det
allmänna som skall stå för utbildningskostnaderna.
Mot detta står nu en annan
uppfattning, en konservativ, som, brutalt
sagt, innebär, att det är pappas
plånbok som skall vara avgörande. Det
är de gamla anspråken på bildningsmonopol
som här lever kvar och som
synes ligga bakom utbrytningen.

Nu tror jag att sådana här strider
är oundvikliga, men det är ett tecken
på brist på mognad, att man bryter sig
ut i stället för att arbeta för sina åsikter
inom den organisation man tillhör.
SECO bör inte få bära hundhuvudet för
detta. Jag tycker nog att fröken Ljungbergs
ändrade inställning härvidlag är
en smula orättvis.

I varje fall har ju statsmakterna under
senare år givit ekonomiskt stöd åt
SECO, och det har skett i ökad omfattning.
Man kan tycka att årets höjning
är betydande, men just i den nuvarande
situationen förefaller det mig
som om en snabbare höjning av anslaget
skulle vara av nöden. Jag var av
den uppfattningen när jag skrev på
motionen och även när jag anslöt mig

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Bidrag till Sveriges elevers centralorganisation

till reservationen. Jag skall därför be
att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Lindkvist
(s).

Herr KÄLLSTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var onekligen ett
mycket remarkabelt avhopp från den
motion fröken Ljungberg har påtecknat
som hon här demonstrerade inför kammaren.
Det är beklagligt att hon har
frångått de intentioner som hon hade
tidigare och som kommer till uttryck
i den motion hon undertecknat. Jag
tycker att det vore riktigare att i denna
situation stödja organisationen och inte
dra sig ifrån den. Vi skall, tycker jag,
inte låta oss påverka av de vindar som
har blåst kring SECO under den senaste
veckan utan se detta som ett uttryck
för en process inom organisationen.
Det är väl en Sturm-und-Drangperiod
som denna organisation genomgår,
och det får man väl ta med jämnmod.

För att verksamheten inom elevråden
skall bli tillfredsställande krävs det
onekligen skolning, det behövs information
och rådgivning. Elevorganisationen
bedriver för närvarande en sådan
verksamhet, men den behöver väsentligt
utökas. Uppbyggnaden av ett
centralt kansli är en av förutsättningarna
för detta. SECO får ju inte bidrag
som andra ungdomsorganisationer får.
I så fall skulle kanske detta bidrag uppgå
till ett par hundra tusen kronor, men
något sådant bidrag har man alltså inte.
Såvitt mig är bekant har också SSU,
Sveriges socialdemokratiska ungdom, i
tidningen Frihet stött tanken på bidrag
med 100 000 kronor till SECO.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Arvidson lever
kvar i en uppfattning om en sammansättning
av eleverna i våra skolformer,
vilken intet längre existerar. Om det till
äventyrs skulle finnas något enstaka

gymnasium med en sådan sammansättning,
som herr Arvidson skisserar, så
gäller den sammansättningen i alla fall
inte för fackskolorna, inte för yrkesskolorna
och inte på grundskolans högstadium.
Jag måste på denna punkt beteckna
herr Arvidson icke såsom en
sociolog eller någonting dylikt utan snarare,
för att använda en boktitel, såsom
»kanske en diktare».

Herr Arvidson sade vidare, att ledningen
inom SECO är friskt radikal men
att man ute i landet har konservativa,
reaktionärer och slöa figurer som driver
ett skumraskspel — som herr Arvidson
nog skulle velat kalla det, om han hade
vågat säga det, men jag kan säga det för
hans räkning, så blir det klarlagt vad
han menade. Det är alldeles givet, att det
finns motsättningar mellan eleverna —
det är självklart. Det finns motsättningar
inom samhället, när det gäller uppfattningen
om hur samhället skall se
ut, vad man skall göra inom olika organisationer
och vad man inte skall göra.
Självklart speglas dessa motsättningar
fullt riktigt i elevernas åsikter. Men att
försöka förenkla en sådan naturlig och
faktiskt konstruktiv motsättning genom
att tala om frisk radikalism contra reaktionär
konservatism, det är ju befängt.

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nordstrandh borde
vara underrättad om att det finns en organisation
som heter Konservativ skolungdom
och att det är denna organisation
som legat bakom utbrytningsförsöken.
SECO domineras av naturliga skäl
för närvarande av gymnasieeleverna.
Det hjälper inte att grundskolor, yrkesskolor
och kanske även fackskolor har
en annan elevsammansättning; i gymnasiet
är enligt alla tillgängliga siffror
socialgrupp 3 kraftigt underrepresenterad.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle
:

Herr talman! Visst finns det, herr År -

Fredagen den 25 mars 19C6 fm.

Nr 13

Bidrag- till Sveriges elevers centralorganisation

vidson, en stark och kraftig organisation
på det politiska området, som heter
Konservativ skolungdom, och jag skall
be att få göra reklam för denna, trots
att den är den starkaste i sitt slag. Men
att säga, att den är så stark, att den kan
åstadkomma utbrytningar eller splittring
överallt där SECO finns, är ungefär
lika befängt som vad herr Arvidson
tidigare har sagt.

Jag såg i en dagens tidning, att något
liknande hade hänt hemma i Göteborg,
men just i fråga om den skolan är jag
ganska väl underrättad; där kan Konservativ
skolungdom inte vara utslagsgivande.
Jag beklagar detta, men det utgör
ett bra bevis i detta sammanhang.
På den senaste elevriksdagen var det alldeles
tydligt att Konservativ skolungdom
inte var den dominerande gruppen,
utan det var de friska radikalerna, som
herr Arvidson kallar dem. Bland dem
fanns ett starkt inslag av socialdemokrater,
vilket inte är någonting att säga om.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Jag har antecknat några
uttryck som fällts här av föregående talare
om SECO. Herr Nordstrandh efterlyste
balans, klokhet och insikter, och
fröken Ljungberg trodde, när hon skrev
på motionen, att SECO hade konsoliderat
sig.

Herr Arvidson har redan påpekat att
vi aldrig kommer att uppleva den dag
när SECO blir representant för balans,
klokhet och insikter samt blir en stabil
och konsoliderad organisation. Det ligger
i sakens natur att det alltid kommer
att vara en ganska lös, besvärlig och
svårhanterlig organisation. De ansvariga
avlöser varandra mycket snabbt, såsom
herr Arvidson påpekade. Man måste
alltså räkna med att företrädarna för
SECO i stor utsträckning alltid förblir
omogna, verklighetsfrämmande och utopiska
och allt vad nu herr Arvidson
räknade upp, såsom det hör ungdomen
till och som vi hoppas att ungdomen
skall förbli.

Detta gäller naturligtvis i viss mån
alla ungdomsorganisationer, men det
gäller så mycket mer för en skolungdomsorganisation.
Vad beträffar de politiska
ungdomsorganisationerna och
en del andra vet vi att förbundsstyrelsen
i varje fall har en del medlemmar och
ibland alla, som befinner sig i 30-årsäldern
och däröver. Vi har i denna
kammare medlemmar som i sina ungdomsförbund
haft ledande poster ända
tills de kommit upp i 40-årsåldern. Sådant
kan aldrig förekomma i en skolungdomsorganisation.
Dessutom går man
där ännu lägre ned i åldrarna än vad
flertalet ungdomsorganisationer gör. Vi
får naturligtvis alltid räkna med att
denna instabilitet kommer att finnas.
Ledningen kommer att växla från år till
år och därmed också den politik organisationen
för. Men vi kan naturligtvis
inte dimensionera det stöd vi vill ge
organisationen efter dess enstaka aktioner
med hänsyn till dem som för tillfället
sitter i ledningen. Vi måste räkna
med att därifrån kan komma en hel del
överraskningar för oss gamla stofiler.
Det kan bli en hel del som vi kanske
tycker kan vara besvärligt och som vi
ibland direkt ogillar. Men det ligger i
sakens natur. Vill man ha en självverksamhet
hos eleverna på detta område,
får man sätta sig in i att det kommer
att vara på detta sätt.

Det betyder naturligtvis inte att man
skall rätta sig efter dem. I motsats till
fröken Ljungberg tror jag att det är väsentligt
att man använder dem som remissorgan.
Dels är det mycket viktigt
att få veta vad den vakna skolungdomen
själv tänker om de olika frågor som rör
den, dels är det mycket nyttigt för den
att genom att utarbeta remissvar få
sätta sig in i frågorna och se dem ur
olika synpunkter. När man sedan skall
bedöma remissvarens värde, får man
ta hänsyn till den bristande erfarenheten
hos dem, som avlämnar svaren.

Vad som däremot skulle vara direkt
fel och missvisande vore om man gåve

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Bidrag till Sveriges elevers centralorganisation

SECO möjlighet att anställa vuxna instruktörer
för utarbetande av remisssvaren;
dessa förlorade då det värde
de nu har.

Även inom majoriteten i statsutskottet
är vi helt på det klara med vilken stor
betydelse verksamheten inom denna
organisation har, men vi tror att man
skall vara litet försiktig med att bygga
ut topporganisationen. Alla andra föreningar
har byggts upp nedifrån. Herr
Arvidson sade att för att de lokala organisationerna
över huvud taget skall kunna
leva så behövs ett centralt kansli. På
det sättet är inte våra folkrörelser uppbyggda.
Där har det börjat med lokala
organisationer som, när de blivit tillräckligt
många, slutit sig samman regionalt
och så småningom kommit fram
till att de ansett sig behöva en riksorganisation
och en förbundsstyrelse; men
dessa har i de flesta fall spelat en ganska
liten roll under en rätt lång tid.
Tyngdpunkten har fortfarande legat på
de lokala organisationerna.

Sedan är det naturligtvis alldeles riktigt
att riksorganisationen har betydelse
för att ytterligare sprida verksamheten
— missionera på nya fält, så att säga.
Den behövs också. Jag tror emellertid
inte att det är den rätta ordningen att
börja med att bygga ut riksorganisationen
och att denna i sin tur skall organisera
nedåt, allra helst i detta fall där
det bör ligga i varje skoldistrikts intresse
att stödja verksamheten och göra
allt för att bygga upp den lokala organisationen.
Det är alltså inte fråga om
att ungdomarna i detta fall behöver arbeta
helt och hållet på egen hand, utan
de bör kunna få möjligheter till all den
hjälp beträffande organisation o. d.
på platsen som de kan behöva.

Utskottsmajoriteten säger också uttryckligen
att vi räknar med att vi så
småningom kommer att få hjälpa till att
bygga ut även riksorganisationen, men
vi tycker inte att det har gått långsamt
hittills. Anslagen har ökats mycket hastigt
på detta område, och vi anser att det
räcker för närvarande.

Därmed ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle: Herr

talman! I första delen av fröken
Olssons anförande instämmer jag
helt och fullt. Jag tycker att SECO skall
ha rätt att få vara en organisation för
allt det ungdomliga övermod och all den
omognad som man kan förutsätta skall
finnas där. Den må sedan kallas radikal
omognad eller konservativ omognad,
men ungdomarna skall ha rätt att demonstrera
den. När fröken Olsson sedan
drar slutsatsen att just därför är
SECO så bra som remissorgan, så kan
jag inte riktigt följa med. Jag tycker
mig ha anledning säga precis motsatsen.

När jag talade om ett konsoliderat
SECO var det ett SECO koncentrerat på
sin uppgift som centralt organ för elevråden
ute i de olika skolorna. Det var
där jag trodde att det hade skett någonting
väsentligt och bra, men det har det
kanske inte gjort. Jag är fortfarande
övertygad om att det är den uppgiften
som SECO bör ta på sig nu, och jag är
också helt övertygad om att de elevvårdande
och kamratvårdande uppgifterna
där är mycket viktiga för ungdomens
fostran. Jag motsätter mig därför
starkt den splittring av organisationens
uppgifter som den utåtriktade
verksamheten med remisskrivning innebär.

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Då jag också hör till
dem som har en motion i detta ärende
hade jag tänkt att något motivera denna.
.lag finner det emellertid helt överflödigt
då jag kan instämma i allt vad
herr Arvidson har sagt och i stort sett
också med vad herr Källstad har sagt.

Det förhållandet att SECO under de
senaste veckorna har splittrats som organisation
tycker jag inte på något sätt

Fredagen den 25 mars 19CC fm.

Nr 13

Bidrag till Sveriges elevers centralorganisation

minskar motiven för det ökade anslag
som bl. a. yrkas i min motion. Den utveckling
som nu har ägt rum anser jag
tvärtom gör motiveringen för det ökade
anslaget ännu starkare.

.lag är helt överens med herr Arvidson
om de värderingar han gjorde av
SECO. Jag tycker att hans beskrivning
av SECO som en organisation med en
friskt radikal ledning stämmer med det
sätt varpå SECO har agerat i de aktuella
skolfrågorna.

Jag är inte så litet förvånad över fröken
Ljungbergs inlägg, där hon ansåg att
man inte i så stor utsträckning skulle
använda SECO som remissinstans. Det
är en något egenartad inställning, tycker
jag, att man inte skall efterhöra
skolungdomens meningar beträffande
de aktuella skolfrågorna. Jag tycker det
är en helt naturlig ordning att man har
använt SECO och att man också i framtiden
bör använda organisationen som
remissinstans. Fröken Ljungberg talade
för ett konsoliderat SECO men samtidigt
hoppade hon av från den motion som
hon tidigare hade skrivit under och
vilken möjligen skulle kunnat bidraga
till att infria förhoppningen om ett konsoliderat
SECO, dvs. om SECO hade fått
det ökade anslag som däri yrkas.

Jag fick ordet litet för tidigt. Jag uppfattade
att herr Krönmark avser att ta
till orda. Han måste ju i viss mån betraktas
som auktoritet — inte direkt på
SECO, men på själva splittringen inom
SECO. Därför hade det varit önskvärt
om jag hade kommit efter honom.

Jag kan tänka mig att herr Krönmark
i sitt inlägg kan sprida viss upplysning
inte bara om vad som har hänt i SECO
utan också om vad som kan komma att
hända under den närmaste tiden.

Herr NILSSON i Kristianstad (s):

Herr talman! Också jag vill understryka
det angelägna i att samhället stöder
den betydelsefulla verksamhet som
SECO bedriver. Avsikten är ju att eleverna
i framtiden skall spela en mera
aktiv roll i skolsamhället, och denna

elevmedverkan hetyder utan tvekan
mycket för ungdomens inställning och
även för trivseln och andan i skolan.

Vad som för dagen gör en del något
betänksamma beträffande höjningen av
anslaget är splittringen inom SECO. Den
beror, som herr Arvidson framhöll, på
de bristande resurser som SECO för
närvarande har. SECO kan inte som förhållandena
nu är nå ut till sina medlemsorganisationer
med sin informationsverksamhet
på grund av att man
inte har en tillräckligt effektiv organisationsapparat,
vilket är nödvändigt för
att en landsomfattande organisation som
denna skall kunna hålla ihop sina skaror.

Utskottet har i sitt utlåtande anfört
att en fortsatt successiv förstärkning av
anslaget kan komma att anses motiverad.
Detta är visserligen en ljuspunkt,
men det är just nu som SECO behöver
ökad styrka och då speciellt med hänsyn
till att det nya gymnasiet och fackskolan
skall genomföras den 1 juli i år.
Därvid skall SECO också medverka
mera aktivt i skolan.

Jag vill också beklaga den politisering
som från visst håll bedrives inom
SECO. Vi är tacksamma för en politiskt
medveten ungdom, men jag tror att
det är högst olyckligt att driva partipolitik
i denna elevorganisation och
därmed klyva den i olika kategorier.

Jag ansluter mig till reservationen.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag hade ursprungligen
inte tänkt delta i denna debatt, men
då den har blivit så pass omfattande,
synes det mig vara på sin plats med en
liten kort deklaration om anledningen
till att jag har anslutit mig till reservanterna,
som yrkar bifall till motionen
om en höjning av anslaget till
SECO.

Jag vill för det första slå fast att föreningsliv
och föreningsarbete bland
ungdom över huvud taget och inte minst
bland studerande ungdom är en väsentlig
tillgång och ger en fostran för de -

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Bidrag till Sveriges elevers centralorganisation

ras kommande uppgifter i ett demokratiskt
samhälle. Jag vill för det andra
slå fast att det är en stor tillgång även
ur skolans synpunkt att få skolungdomarna
aktiverade i föreningsarbete, att
få dem till att hjälpa till även på sitt
sätt i skolarbetet och få till stånd ett
intimare samarbete mellan skolan och
eleverna. SECO har denna uppgift och
har i åtskilligt lyckats uträtta saker
av betydande värde för skolarbetet.

De splittringstendenser som har visat
sig den senaste tiden betraktar jag till
stor del som ett uttryck för att det har
förelegat en bristande kontakt mellan
SECO:s ledning och de olika elevorganisationerna
ute i skolorna, en bristande
kontakt i båda riktningarna, såväl
uppifrån som nerifrån. Denna bristande
kontakt bottnar säkerligen till stor
del i att organisationen har haft alltför
begränsade resurser för det centrala arbetet.
Det är mot den bakgrunden som
det syns mig vara riktigt med en ytterligare
förstärkning av detta anslag.
Det rör sig inte om något större belopp.
Jag är övertygad om att ett livligt
arbete inom elevorganisationerna
ute i landet ger värden för skolan och
därmed för samhället som motsvarar
flerdubbelt det belopp om 40 000 kronor
det här är fråga om.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr KRÖNMARK (h):

Herr talman! Jag tillhör ju faktiskt
dem som motionerat om höjt anslag till
SECO. Redan av denna orsak har jag
anledning att ta till orda i denna debatt.

Jag har uppfattat och uppfattar fortfarande
SECO precis på samma sätt
som tidigare talare i denna debatt har
gjort, nämligen som ett samordningsorgan
för elevråden ute i landet. Elevråden
består ju av skolungdomar i de anslutna
skolorna. Givetvis har man bland
skolungdomen liksom bland oss äldre

politiska uppfattningar och därmed
även olika politiska uppfattningar.

I fråga om SECO har man ju här
under vårmånaderna haft en utveckling
som inneburit att SECO mera utvecklats
till att bli ett slags fackorganisation
för skolungdomen, och därmed
kommer man in på frågor som har
nära anknytning till de ideologiska värderingar
som finns ute bland människorna.
Därvidlag utgör tonåringar i våra
gymnasier inget undantag från människor
i gemen. Därför tycker jag att
det är mycket osakligt av herr Arvidson
att nu stämpla de grupper, som inte
anser det förenligt med sin ideologi att
ställa sig bakom exempelvis detta studielönförslag,
som omogna, såsom varande,
som herr Arvidson uttryckte sig,
något av rika fäders söner, så att de i
stället för att lita till studielön skulle
hänvisas till pappas plånbok. Herr Arvidson,
jag tycker, att det ligger något
förnedrande i att en ledamot i denna
kammare på detta sätt stämplar en viss
grupp med en viss ideologisk uppfattning.

Från skilda håll har det vidare påståtts,
att det sker en politisering inom
SECO och att denna främjas från Konservativ
skolungdom. Eftersom Konservativ
skolungdom är en underavdelning
till Högerns ungdomsförbund, där jag
är ordförande, har jag, som herr Jansson
så vänligt uttryckte sig, en viss
auktoritet just i denna fråga. Jag kan
därför försäkra herr Jansson, herr
Nilsson i Kristianstad och kammarens
ledamöter i övrigt att det här inte förekommit
någon som helst organiserad
kampanj av Högerns ungdomsförbund
eller Konservativ skolungdom. Konservativ
skolungdom är emellertid, som
herr Arvidson framhöll, en mycket stark
organisation. Därför är det helt naturligt
att många av förtroendemännen
i elevråden tillhör Konservativ skolungdom.
Jag tror inte heller att herr Arvidson
eller någon annan vill förvägra
dessa människor att delta i SECO:s ar -

Fredagen den 25 mars 1 !)(>(> fm.

Nr 13

Bidrag till Sveriges elevers centralorganisation

bete. Detta skulle vara detsamma som
att förbjuda vilka politiskt engagerade
människor som helst att delta i fackliga
och ideella organisationer. Sådant kan
man inte göra. Då måtte de väl i all
rimlighets namn ha rättighet och möjlighet
att driva sin linje och göra detta
från sina personliga synpunkter. Men
jag vill starkt framhålla, att det inte
sker någon som helst dirigering och
politisering från vår sida.

För övrigt, om man nu skall föra en
debatt på detta plan, kan man undra
om det inte just vid denna fråga om
studielönen, som drevs fram på ett
målmedvetet sätt och tydligen efter en
ganska undermålig utredning, redan förelåg
en politisering, eftersom de intentioner
som här framkommit utomordentligt
väl överensstämmer med meningar
som härrör från exempelvis
SSU. Jag ser ingenting upprörande häri,
utan tycker att det är fullt rimligt, att
det även bland ungdomarna förs en ärlig
politisk strid.

Som framgått av det anförda är jag
väl i dag i viss mån något kritiskt inställd
till SECO som det för närvarande
framträder. Vad som ökar mitt bekymmer
är de uppgifter som cirkulerat i
pressen under senare tid om bristande
medelsredovisning inom SECO, vilket
jag tycker är en ganska allvarlig historia.
Men eftersom detta är en organisation
som består av unga människor anser
jag att de skall ha sin chans. I
vanliga fall brukar jag hylla principen
att lagt kort ligger, och detta gäller för
mig även i detta fall. Jag är motionär
i denna fråga och därför kommer jag
att rösta för reservationen.

Herr JANSSON (k) kort genmäle:

Herr talman! Herr Krönmark avstod
egentligen från att ta ställning till själva
problemet, nämligen att denna organisation
splittras. Det är ju ingen här
som talar illa om att man strider för
olika ståndpunkter inom en organisation
av detta slag. Detta gör man också

inom andra organisationer, inte minst
de äldres, och så mycket naturligare
är det om sådant sker bland de unga.

En annan fråga är emellertid om det
finns krafter som stimulerar fram denna
splittring och vilka krafter det i så
fall är. Kring detta tycker jag att herr
Krönmark har lagt en viss dimridå.
Det råkar slumpa sig så, att Konservativ
ungdom tycks ha ett alldeles särskilt
inflytande just där man har denna
utbrytning. Ingen har väl förnekat
Konservativ ungdom rätten att delta i
SECO:s arbete. Det var ju inte det diskussionen
gällde. Den gällde närmast
frågan att inte delta i SECO:s arbete
utan bryta sig ut.

Herr talman! Med denna kommentar
vill jag yrka bifall till reservationen.

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Mitt genmäle skall bli
mycket kort, men jag skall gärna senare
ge mig in på en ideologisk debatt
med herr Krönmark.

Vi har under hela detta decennium
fört en kamp för demokratisering av utbildningen.
Vi har velat bryta bildningsmonopolet,
vilket väl ändå kan definieras
som pappas plånbok. I varje
fall kan man väl sätta den rubriken
på monopolet.

Jag begärde emellertid ordet för att
säga följande. När herr Krönmark beskyller
mig för att vilja förbjuda de
konservativa krafterna bland skolungdomen
att arbeta inom SECO, så förhåller
det sig i stället precis tvärtom.
Jag karakteriserade utbrytningen som
omogen och framhöll att det hade varit
ett tecken på mogenhet att i stället stanna
kvar inom organisationen och där
kämpa för sin uppfattning.

Herr KRÖNMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Jansson fann det
remarkabelt att jag inte berörde splittringen
inom SECO i mitt tidigare inlägg.
Jag gjorde inte det, därför att jag
anser det vara en sak som jag, lika litet

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Bidrag till Sveriges elevers centralorganisation

som riksdagen, egentligen har någon
anledning att lägga mig i. Men jag kan
försäkra att det från vår sida inte försiggår
någon som helst dirigerad kampanj
för att få elevråden att utträda ur SECO:
Jag kan över huvud taget inte uttala mig
om huruvida det finns någon sådan
dirigering från visst håll. Denna företeelse
är ju ingalunda ny, eftersom
Gotlands elevförbund bröt sig ur SECO
för något år sedan. Och sedan har företeelsen
fått vidgad omfattning. Men från
vår sida försiggår det ingen medveten
kampanj i det fallet.

Sedan vill jag säga till herr Arvidson
att när det gäller att bryta bildningsmonopolet
så kan jag försäkra att vi i
Högerns ungdomsförbund och i Konservativ
skolungdom är lika angelägna om
att göra det. Men vi ser kanske andra
vägar att bryta det monopolet. Om man
hävdar att eleverna måste ha studielön,
att staten skall avlöna människor som
studerar, för att vi inte skall ha ett bildningsmonopol,
så tycker jag att man
för ett resonemang som haltar väl mycket.
Man kan gå andra vägar.

Den debatten behöver vi emellertid
inte föra i dag. Den har förts tidigare,
och vi kanske kan få föra den också
i framtiden.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag vill knyta an till den
diskussion som här förts om SECO som
remissorgan, och då vill jag påpeka att
här finns en skillnad i sätten att utnyttja
en organisation som remissinstans.
Det ena sättet är att ge en organisation
i uppdrag att utarbeta ett remissyttrande.
Där delar jag fröken
Ljungbergs uppfattning att man kanske
inte skall utnyttja SECO i den utsträckning
som skett. Likaså delar jag fröken
Ljungbergs uppfattning i den motivering
hon angav. Men sedan finns det
också den frivilliga vägen, som innebär
att om en organisation vill utarbeta
ett remissyttrande, så står det organisationen
fritt att göra det.

Herr Arvidsons första inlägg fann jag
mycket intressant — han lämnade en
redogörelse för sin principiella syn på
en ungdomsorganisations verksamhet
och arbetsuppgifter, i detta fall SECO:s
— även om jag tycker att det är mycket
tråkigt att herr Arvidson alltid skall behöva
komma med vad jag kallar buskagitation
om pappas plånbok och dylikt.
Den övriga redogörelsen tyckte jag som
sagt var mycket intressant, och i många
avseenden delar jag herr Arvidsons uppfattning.

Det skulle dessutom vara av intresse
att veta — något som vi ännu inte varit
inne på — hur kammarens ledamöter
ser på den utveckling som nu pågår,
nämligen att denna organisation sysslar
med uppgifter av facklig art. Ännu är
det bara början, men vi vet inte hur det
kommer att bli i fortsättningen, och jag
undrar om inte både herr Arvidson och
jag då blir något mera tveksamma. Det
kan väl ändå inte vara en ungdomsorganisations
uppgift att dels diskutera vilken
studielön som vederbörande skall
ha och sedan så småningom, i en framtid,
dels agera som något slags fackorganisation.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Källstad begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
22 ro) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit re -

Fredagen den 25 mars 196(5 fm. Nr 13

Grundskolor m. m.: Bidrag till driften av grundskolor in. ni.

servationen 2) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannnen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Källstad begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 107 ja och 75 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 23—25

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26

Grundskolor m. m.: Bidrag till driften
av grundskolor m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt D12, s.
219—228) föreslagit riksdagen att dels
bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta om
åtgärder för underlättande av finskspråkiga
barns skolgång, dels till Grundskolor
m. m.: Bidrag till driften av grundskolor
m. m. för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 1 600 000 000
kr.

I detta sammanhang hade riksdagen
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Blomquist m.fl. (1:28) och den andra
inom andra kammaren av herr Werner
m.fl. (II: 49);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Wirtén och Nyman (I: 170) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Mundebo m. fl. (II: 217);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Holmberg m.fl. (1:263) och den andra

inom andra kammaren av herr Bohman
m.fl. (11:333), i vilka hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om parlamentarisk utredning
och förslag i beaktande av de i
motionerna angivna synpunkterna rörande
möjligheterna att på kort respektive
lång sikt vidtaga förbättrande åtgärder
på grundskolans högstadium inom
ramen för samhällets resurser;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (1:381) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (II: 474), i vilka bl. a. hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om upptagande av överläggningar mellan
staten och kommunförbunden beträffande
frågan om utformningen av
statsbidrag till skrivhjälp åt lärare;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Elvy Olsson m. fl. (I: 401) samt
den andra inom andra kammaren av
herrar Johansson i Skärstad och Johansson
i Växjö (11:479).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att besluta
om åtgärder för underlättande av finskspråkiga
barns skolgång;

b) till Grundskolor m. m.: Bidrag till
driften av grundskolor m. m. för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 1 600 000 000 kr.;

II. att motionerna 1:28 och 11:49
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionerna I: 170 och II: 217
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att motionerna I: 263 och II: 333
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

V. att motionerna 1:381 och 11:474,
såvitt avsåge punkten I. i motionernas
hemställan, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

VI. att motionerna I: 381 och II: 474,

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Grundskolor m. m.: Bidrag- till driften av grundskolor m. m.

såvitt avsåge punkten II. i motionernas
hemställan, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

VII. att motionerna I: 381 och II: 474,
såvitt avsåge punkten III. i motionernas
hemställan, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

VIII. att motionerna I: 401 och II: 479
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservationer hade avgivits

a) av fröken Andersson samt herrar
Wallmark, Bohman och Nordstrandh,
vilka ansett att utskottet under punkten
IV. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 263 och II: 333, i skrivelse
till Kungl. Maj ;t anhålla om parlamentarisk
utredning och förslag rörande möjligheterna
att på kort respektive lång
sikt vidtaga förbättrande åtgärder på
grundskolans högstadium inom ramen
för samhällets resurser;

b) av herrar Axel Andersson, Edström,
Thorsten Larsson, Harald Pettersson,
Wirtén, Larsson i Hedenäset,
Helander, Mattsson, Kållstad och Mundebo,
vilka ansett att utskottet under
punkten VI. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:381 och 11:474, såvitt
avsåge punkten II., i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om upptagande av överläggningar
mellan staten och kommunförbunden
beträffande frågan om utformningen
av statsbidrag till skrivhjälp
åt lärare.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
fröken Andersson samt herrar Wallmark,
Bohman och Nordstrandh.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet
vid denna punkt närmast för att motivera
det i reservationen 3 b) ställda yrkandet.
Då emellertid i detta sammanhang
i statsverkspropositionen, i motioner,
i utskottets utlåtande och i reser -

vationer berörts andra betydelsefulla
detaljer avseende den obligatoriska skolan,
finner jag det vara på sin plats att
anknyta några kommentarer även i dessa
andra frågor.

I partimotionen från centerpartiet har
bl. a. dryftats frågan om grupp- och
linjedelningen av grundskolans högstadium.
Det faktiska linjevalet inom
grundskolan har ju hittills gått i riktning
mot en mera sammanhållen studiegång
än vad som ursprungligen beräknades.
Mer än Vi, i många fall mer än
4A, av eleverna i årskurs 9 väljer de
teoretiskt inriktade linjerna, och tyngdpunkten
ligger klart hos de gymnasieförberedande.
För den som redan under
de överläggningar, som föregick den
s. k. Visbykompromissen, var synnerligen
skeptisk till möjligheterna att få
ett tidigt yrkesval att bli attraktivt för
elever och målsmän, är den utveckling
vi nu bevittnar ingalunda överraskande.
Jag skall inte fördjupa mig i vad som
föregick Visbykompromissen. Uppenbart
är emellertid att varken Visbykompromissen
eller riksdagens grundskolebeslut
var avsett att i alla detaljer kvarstå
orubbat för evärdliga tider. I stället
gavs ju klara uttryck för att det borde
bli en levande skola i ett dynamiskt och
föränderligt samhälle. Mot denna bakgrund
måste det vara riktigt att tillvarataga
de erfarenheter som efter hand vinnes
och lära av dem.

I detta syfte har vi i partimotionen
begärt en översyn och därav föranledda
förslag beträffande linjedelningen på
grundskolans högstadium. Vi eftersträvar
en anpassning av grundskolans organisation
till den faktiska situationen,
vilken synes oss kräva en koncentration
av högstadiet till ett mera begränsat
antal linjer och därmed en mera
sammanhållen undervisning. Härigenom
skulle ej blott elevernas och målsmännens
valbryderier kunna reduceras —•
skolorganisationen skulle även fungera
smidigare och den fortsatta uppbyggnaden
av grundskolan samt tillgodo -

Fredagen den 25 mars 1 !)(>(> fm.

Nr 13

Öl

Grundskolor m. m.: Bidrag till driften av grundskolor in. in.

seendet av dess lokalbehov kunde på ett
bättre sätt bringas i samklang med tidens
krav.

Sedan tiden för avlämnandet av vår
motion har vi kunnat konstatera, att
skolöverstyrelsen påbörjat den översyn
vi begärt. Detta är att notera med tillfredsställelse.
Därför bar vi inte heller
längre anledning att vidhålla vårt motionsyrkande
utan vill i detta sammanhang
endast uttala den förhoppningen
att den översyn, som skolöverstyrelsen
gör, skall bedrivas med prioritet och
att därav föranledda beslut skall kunna
fattas utan något onödigt dröjsmål.

I detta sammanhang måste jag få uttala
en viss förvåning över en passus i
den reservation, som högerledamöterna
fogat till utlåtandet. I denna förordas
först en stor — och förvisso även tidsödande
— parlamentarisk utredning om
grundskolans hela organisation. Bakom
detta yrkande ligger en motion, där
man sätter frågetecken för »förändringar
av högstadiets konstruktion i riktning
mot en mera sammanhållen studiegång»
och i vilken det i samband härmed
varnas för vad som betecknas såsom
»ogenomtänkta» och »panikartade»
ingripanden. Efter allt detta anföres det
i högerreservationen att i och med den
begärda utredningen syftet i motionerna
1: 381 och II: 474 skulle få anses vara
tillgodosett.

Låt mig till detta påstående foga ett
bestämt nej. Syftet med centerpartiets
motion är ingalunda tillgodosett genom
en stor och tidsödande utredning, som
bär till uppgift snarare att bortse
från än att anpassa till den faktiska
utveckling vilken vi kan bevittna. Detta
är syften diametralt motsatta centerpartiets.

I statsverkspropositionen har departementschefen
under denna punkt gjort
en del uttalanden i vissa betydelsefulla
frågor. Bl. a. vidrördes frågan om klassernas
storlek, och därvidlag meddelade
ecklesiastikministern att det genomförts
en väsentlig minskning av klassernas

genomsnittsstorlek i grundskolan och i
folkskolan. På såväl mellanstadiet som
lågstadiet skulle det för närvarande finnas
i genomsnitt ett par elever mindre
per klass än vad skolberedningen räknade
med. Detta föranleder en uppmaning
till skolmyndigheterna att inom
ramen för 1962 års grundskolebeslut
vidtaga åtgärder i syfte att nedbringa
antalet klassavdelningar och därmed
även åstadkomma en ökning av antalet
elever per klass.

Till detta må det vara tillåtet att
knyta några kommentarer. För det första
var väl de siffror skolberedningen anförde
beträffande vilken genomsnittlig
klasstorlek, som bedömdes bli resultatet
av de ändrade delningsbestämmelser
beredningen föreslog, inte avsedda
annat än som beräkningar över hur
utfallet kunde bedömas bli. Dessa beräkningar
om klassernas storlek fastslogs
inte — såvitt jag kan minnas —
såsom några tal vilka inte fick underskridas.

För det andra vill jag även hävda att
det genomsnittliga resultatet beträffande
klassernas storlek ingalunda avviker
så mycket från skolberedningens beräkningar
som man kan sluta sig till av
detta uttalande i statsverkspropositionen.
Av en promemoria från skolöverstyrelsen
framgår sålunda att klassmedeltalet
för hela riket i A-klasser under
läsåret 1965/66 i förhållande till skolberedningens
beräkningar var följande.

För årskurserna 1—3 var medeltalet
20,51 mot skolberedningens 20—21, för
årskurserna 4—6 23,68 mot skolberedningens
26—27, för årskurserna 7—8
26,80 mot skolberedningens 26—27 och
för årskurs 9 21,71 mot skolberedningens
beräknade 22 elever. Det är sålunda
endast för mellanstadiet som beräkningarna
i fråga om klasstorleken något har
underskridits. I övrigt föreligger det ju
en överensstämmelse mellan dessa beräkningar
och det faktiska resultatet
som närmast är ägnat att förvåna.

Då nu departementschefen — i det

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Grundskolor m. m.: Bidrag till driften av grundskolor m. m.

vällovliga syftet att utnyttja resurserna
i fråga om lärare och lokaler — gjort
detta uttalande med adress till olika
skolmyndigheter och skolöverstyrelsen
redan har vidarebefordrat dessa förhållningsorder,
är det att hoppas att härav
inte skall frampressas en klassuppdimensioneringspsykos
med sådan styrka
att undervisningen ute i skolorna blir
lidande därpå. Inte minst bristen på lärare
orsakar alltför täta lärarbyten i
många skolor. Om klasserna sedan skall
stuvas om mellan varje läsår för att få
höga medeltal, blir det ännu oroligare i
skolan. Detta får befaras inverka så
pass menligt på undervisningen att en
viss försiktighet för mig framstår som
påkallad då det blir fråga om att bryta
sönder väl sammanhållna klasser. Likaså
måste det vara angeläget att denna
strävan mot en minskning av antalet
klasser inte tillåtes resultera i en av
denna orsak intensifierad skolnedläggning
på landsbygden. Den belastning
för de unga som alltför långa skolskjutsar
medför liksom de kostnader kommunerna
åsamkas vid skolnedläggningar
måste ägnas särskild uppmärksamhet.
Med tillfredsställelse vill jag notera att
utskottet gett sin anslutning till dessa
tankegångar, som framförts i centerpartimotionen.

Det gamla önskemålet om skrivhjälp
åt lärarna erhåller i propositionen en
halv lösning. Ecklesiastikministern ger
däri sin anslutning till skolöverstyrelsens
förslag om ökad skrivhjälp åt lärarna.
Detta är i och för sig gott och
väl. Mindre tillfredsställande är däremot
att departementschefen när det
blir fråga om att betala räkningen viftar
bort denna och dekreterar att det får
ankomma på de lokala huvudmännen —
d. v. s. kommunerna — att klara den
saken.

Utan tvivel är det av värde om lärarna
kan beredas skrivhjälp och därmed
frigöras från en del rutinarbete
för att i större utsträckning kunna ägna
sig åt sina pedagogiska uppgifter. Där -

emot är det mindre tillfredsställande att
statsmakterna återigen skall besluta om
åtgärder och sedan med några rader
överlämna till kommunerna att svara
för kostnaderna. Statens kostnadsandel
för grundskolan är väsentligen knuten
till lärarlönerna. Det vill därför synas
som om det vore väl så naturligt att
staten skulle ansvara för de kostnader,
som följer med skrivhjälp åt lärarna,
som att kommunen skall betala dem —
detta så mycket mer som i lärarlönebidraget
inbakats de tidigare statsbidragen
till läroböcker och annan undervisningsmateriel.
I vart fall vill det tyckas
som om överläggningar med kommunförbunden
bort föregå ett beslut varom
här är fråga, detta inte blott när det
gäller kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun utan även för att få en
lämplig dimensionering av skrivhjälpen
vid olika skolenheter. Då emellertid inte
så skett innan beslutet i dag fattas borde
dock överläggningar med kommunförbunden
komma till stånd så fort som
möjligt för att klara av denna fråga, låt
vara att det sker i efterhand.

Detta är även det yrkande vi gör i
reservation 3 b till denna punkt i utskottets
utlåtande. Jag ber att få yrka
bifall till denna vår reservation och i
övrigt — under framhållande av de synpunkter
jag här anfört — till utskottets
hemställan.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Under punkten 26 rörande
bidrag till driften av grundskolor
m. m. i föreliggande utlåtande har,
såsom redan framgått av herr Larssons
i Hedenäset anförande, skyfflats samman
en hel del ting, även motionsvis
framförda, inbördes ganska disparata
frågor. Jag skall för min del belysa
blott två av dessa frågor, de tvenne
viktigaste.

Den ena gäller ett motionsvis framfört
förslag, som herr Larsson haft välviljan
att redan nämna, om tillsättande
av en parlamentarisk utredning »ro -

Fredagen den 25 mars 19GB fm.

Nr 13

Grundskolor m. m.:

rande möjligheterna att på kort respektive
lång sikt vidtaga förbättrande åtgärder
på grundskolans högstadium inom
ramen för samhällets resurser», som
det heter i karakteristisk kurialstil.

I årets statsverksproposition tillgodoser
ecklesiastikministern, trängd av
finanskollegan, ingalunda de ekonomiska
resurser, som måste ställas till skolans
förfogande, om denna skall kunna
fungera i enlighet med statsmakternas
i många avseenden — det ser vi
nu — blåögda beslut. Det saknas skolbyggnader,
det saknas hjälpmedel i undervisningen
och det saknas kompetenta
lärare, det sistnämnda i ganska förfärande
grad. En bristlista skulle bli
mycket lång. Det i finansplanen redovisade
statsfinansiella och samhällsekonomiska
läget inför budgetåret 1960/

67 inger tyvärr ringa förhoppningar
om att det inom överskådlig tid framöver
skall bli ett bättre ekonomiskt
klimat. Förhållandena under de närmaste
åren torde inte ge utrymme för
nämnvärda utgiftsökningar inom skolväsendet
— det måste sägas — trots
att det i år vimlar av motioner med
större eller mindre överbud.

Resultatet kommer att bli ett växande
gap — tyvärr — mellan den centrala
och kommunala planeringen av skolväsendets
utveckling å ena sidan och
de faktiska realekonomiska resurserna
för dess genomförande å den andra.

Det är uppenbart att skolans högstadium
— jag säger fortfarande tyvärr
■— icke fungerar tillfredsställande. Så
långt är jag ense med herr Larsson
men knappast längre.

Skillnaden mellan teori och praktik
är stor. Här måste göras en ny och
samlad bedömning av de faktorer som
påverkar undervisningssituationen och
undervisningsresultaten. Förmodligen
— jag säger förmodligen — utmynnar
eu sådan bedömning i en omformning
och omstöpning av det framtida högstadiet.

Nu pågår inom skolöverstyrelsen,

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

som herr Larsson redan sagt, ett omfattande
arbete med sikte på en revision
av grundskolans läroplan, och det
är i och fiir sig gott och väl. Den grupp
som sysslar med saken får närmast betecknas
som en expertsamling. En sådan
sammansättning är dock enligt reservanternas
förmenande inte till fyllest.
Alla problem inom grundskolan
kan enligt vår uppfattning inte bedömas
och får faktiskt inte heller bedömas
enbart av s. k. experter, varifrån
dessa än kommer. Tydligt är, att problemkomplexet
inrymmer sådana avvägningsfrågor
på det samhällsekonomiska
planet av både personell och materiell
art, att de bör behandlas inom
en parlamentarisk — jag upprepar: en
parlamentarisk — utredning, med uppgift
att vidta de åtgärder, som jag talat
om i inledningen till mitt anförande.

Partierna och parlamentarikerna bör
ta sitt ansvar för skolan redan på utredningsplanet
på samma sätt som
skett vid våra andra större reformer.
Och här är det fråga om en ny, ganska
stor reform — det skall ni få se,
när revisionen är färdig. Parlamentarikerna
bör vara med från början och
inte komma in i slutskedet, då det mesta
på ett olyckligt sätt — ideologiskt
och politiskt — redan är låst. Förslaget
om en parlamentarisk utredning
har tyvärr inte vunnit något gehör i
statsutskottet. Högern står ensam på
denna punkt, och jag tycker, att vi kan
stå där med all heder; initiativet är
gott. Jag yrkar alltså bifall till reservationen
3 a vid punkten 26.

Jag är litet ledsen över att herr Larsson
i Hedenäset menar, att vårt yrkande
om en parlamentarisk utredning,
vilken givetvis skall vara förutsättningslös
— fattas bara annat —
inte kan godtas ens av centern, som
ju uttalat önskemål om en expertutredning.
Det är litet ledsamt det, eftersom
jag tycker, att en parlamentarisk utredning
inte är sämre utan bättre än
en expertutredning. Jag vill säga till

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Grundskolor m. m.: Bidrag till driften av grundskolor m. m.

herr Larsson, att vi helt enkelt var
tvungna att ta in denna passus i vår
reservation. Eljest hade vi godtagit centerns
förnöjsamhet med en expertutredning,
och så förnöjsamma är vi inte
på denna punkt, att vi vill solidarisera
oss med herr Larsson och centerpartiet.

Den andra fråga jag måste beröra —
ehuru jag på den punkten skall bli
mer kortfattad — gäller grundskoleklassernas
storlek.

Departementschefen har i statsverkspropositionen
uttalat, att det måste göras
en uppjustering av klassmedeltalet,
för att man skall kunna åstadkomma
besparingar av lärare och lokaler. Skolöverstyrelsen
bär innan riksdagen tagit
ställning — och det är för övrigt
ganska märkligt — tjänstvilligt skyndat
sig att ta itu med saken och redan
utsänt en PM till skolmyndigheterna,
givetvis i avsikt att kunna genomföra
dessa åtgärder redan till nästa läsår.
För någon dag sedan utsände enligt tidningsuppgifter
skolöverstyrelsen de
slutliga anvisningarna för elevernas
fördelning på klasser i grundskolan,
fortfarande alltså innan riksdagen sagt
sitt definitiva ord. Det synes mig, som
om man i ämbetsverket är litet maktfullkomlig
och självsäker.

Statsutskottet håller med ecklesiastikministern
i fråga om denna uppjustering,
om än litet försiktigt. Frågan om
klassernas storlek är en känslig sak,
och vi måste ta hänsyn till det hårda
ekonomiska klimatet. Ingen av utskottets
ledamöter har velat reservera sig
— inte heller jag, hur tveksam jag än
är om huruvida detta verkligen på något
längre sikt innebär en besparing.
Kanske blir vinsten bara skenbar. Den
aspekten utvecklas vidare i det särskilda
yttrande, som utskottets högerledamöter
fogat till punkt 26. Vi i högerpartiet
har alltid hävdat och hävdar
fortfarande, att vi vill rikta in oss på
så små klasser som det över huvud
taget är möjligt. Nu har jag alltså inte

något annat yrkande än om bifall till
utskottets hemställan. Vad jag nu sagt
vill jag endast se som en, som jag själv
bedömer det, ganska allvarlig anteckning
i marginalen.

Skolöverstyrelsens chef har i ett tidningsuttalande
sagt — så tolkar jag det
åtminstone — att de genomsnittliga
klasstorlekarna inte skall överstiga de
siffror, som låg till grund för riksdagsbeslutet
1962. Jag betvivlar verkligen
inte hans goda vilja — den är jag fullt
på det klara med — men jag vill se
resultatet, innan jag värdesätter hans
uttalande. Man kan ha sina små tvivel
om vad som kommer att hända, så energiskt
som ecklesiastikministern och generaldirektören
i skolöverstyrelsen har
velat gå fram på denna utomordentligt
känsliga punkt, när det gäller vår
grundskola.

I detta anförande instämde herr
Wennerfors (h).

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Då jag förfäktar åsikten
att den reservation som har avgivits
av högerlcdamöterna inte står i
överensstämmelse med den uppfattning
vi har givit uttryck för från centerpartiets
sida, så är det av två skäl. För det
första skulle en parlamentarisk utredning
säkerligen medföra en senareläggning
av de åtgärder som behövs för att
ernå en anpassning av skolorganisationen
till dagens situation. För det
andra skulle utredningen enligt herr
Nordstrandh vara förutsättningslös, men
han yrkar bifall till högermotionen,
dess motivering och yrkande. Följaktligen
skulle en utredning tillsatt i enlighet
med detta yrkande inte kunna
förutsättningslöst pröva frågan.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Såvitt jag bär mig bekant
var det vid TCO:s utbildningsdagar
som en av skolöverstyrelsens överdirektörer
framförde tanken på en re -

Nr 13

Fredagen den 25
Grundskolor m. m.:

vision av grundskolans läroplan. Han
frågade om inte arbetsbördan var för stor
för eleverna, om man inte kunde minska
den schemabundna tiden och eventuellt
skära ned tiden för hemarbetet.
Han ifrågasatte om man skulle kunna
åstadkomma eu allmänt bildande undervisning
för alla, också i praktiska
och estetiska ämnen. Vidare fördes
språkundervisningen på tal, det andra
språkets ställning liksom förslaget om
mer obligatorisk undervisning i engelska
språket diskuterades, och frågan
ställdes om man skall fortsätta med
alternativa kurser i dessa ämnen och
i matematik.

Vidare framfördes tanken att utfallet
av det fria tillvalet pekade mot minskad
specialisering, främst på högstadiet,
och en ökad ämneskoncentration
på samma stadium. Tanken framfördes
också att man skulle överväga om man
helt skulle kunna slopa linjeindelningen
i nionde årskursen och skapa ett
sammanhållet högstadium.

Detta har lett fram till att skolöverstyrelsen
tillsatt en arbetsgrupp som
har att framlägga sina förslag, vilket
redan har nämnts här i diskussionen.
Enligt den tidsplan som har skisserats
skulle denna arbetsgrupp under våren
1967 lämna ecklesiastikministern ett
förslag till en reviderad läroplan.

Jag har låtit mig nöja med dessa besked
i denna fråga och alltså inte gått
med på tanken på någon parlamentarisk
utredning utan vill invänta de förslag
som framläggs av denna arbetsgrupp
inom skolöverstyrelsen.

När det gäller elevantalet och klassernas
storlek så har det framlagts ett
förslag till nya anvisningar från skolöverstyrelsen,
som här har påpekats.

Anledningen till skolöverstyrelsens
PM är att ecklesiastikministern i årets
statsverksproposition har sagt, att den
genomsnittliga klasstorleken blivit väsentligt
lägre än beräknat. Detta har
medfört ett ökat behov av lokaler och
lärare, varför, som det heter, åtgärder
3 — Andra kammarens protokoll

mars 1966 fm.

Bidrag till driften av grundskolor in. m.

bör vidtagas för att åstadkomma en mer
ändamålsenlig organisation och därmed
sänka kraven på lärar- och lokalresurser.
Jag fattar detta närmast som
om det vore fråga om en uppjustering
av klassmedeltalet för att kunna reducera
behovet av lärare i den situation
vi nu befinner oss i. Det är uppenbart
att större klasser kommer att försvåra
möjligheten att ge en individualiserad
undervisning, och det kommer möjligen
också att innebära ökade disciplinsvårigheter.
Men såvitt jag förstår har
det tänkts att överskottsmetoden fortfarande
skall komma till användning,
att maximitalet i fortsättningen också
skall vara 25 och 30 för årskurserna
1—3 respektive 4—9.

Skolberedningen och senare den proposition
vi hade att behandla 1962 i
samband med grundskolan framlade
för normalklasserna av årskurserna 1—
3 ett genomsnittstal på 20—21, för årskurserna
4—8 på 26—27 och för årskurs
9 på 22. Av den sammanställning
som skolöverstyrelsen nu gjort vad beträffar
elevantalet för det innevarande
läsåret framgår, att överensstämmelse
med skolberedningens medeltalsberäkning
tycks föreligga på alla punkter
utom för årskurserna 4—6, där medeltalet
i dag är 23—24 i stället för 26—27.
Om man nu lägger samman årskurserna
4—6 och årskurserna 7—8, får man
med mycket stor sannolikhet ett medeltal
för innevarande läsår på 25—26
elever, ett tal som således understiger
skolberedningens med bara en enhet.

Jag är medveten om, herr talman, att
den rådande lärarbristen och de för
närvarande begränsade möjligheterna
att öka tillväxten i investeringstakten
för skolbyggnader kan föranleda en
successiv uppbromsning av den av riksdagen
beslutade utvecklingen mot mindre
klassenheter. Det måste vara bättre
att hålla sig med en kompetent lärare
med 30 elever än att t. ex. ha en inkompetent
lärare som har 22 elever.
Men det borde väl ändå vara klart

1966. Nr 13

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Grundskolor m. m.: Bidrag till driften av

att de åtgärder som eventuellt vidtas
i detta hänseende ges en utformning av
provisorisk karaktär med den uttalade
målsättningen att man återgår till det
nuvarande systemet när de ekonomiska
resurserna möjliggör detta.

Jag vill slutligen, herr talman, antyda
att jag är med på reservation nr 3 b,
som gäller skrivhjälp åt lärare. Vi reservanter
har beklagat departementschefens
uttalande att han inte är beredd
att biträda skolöverstyrelsens förslag
om medelsanvisning för bidrag till
skrivhjälp åt lärare vid de kommunala
skolorna såvitt gäller andra skolformer
än gymnasier och fackskolor, och
vi har i skrivelse till Kungl. Maj:t önskat
anhålla om upptagande av överläggningar
mellan staten och kommunförbunden
beträffande frågan om utformningen
av statsbidrag till skrivhjälp
åt lärare. Jag vill alltså yrka bifall
till reservation nr 3 b.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill bara göra en
mycket kort deklaration vad gäller
punkten om elevantalet i klasserna. Jag
höll på att säga att det härvidlag finns
en hel del i luften som man måste rensa
ut.

I Särskilda yttranden, punkt 2, står
t. ex., att det förefaller vara en olycklig
utveckling »att försöka öka klassmedeltalet
utöver vad skolberedningen
räknade med». Ingen har försökt att
göra det. Vad den nuvarande aktionen
går ut på är helt enkelt att återställa
det tal som riksdagen räknade med
skulle gälla för framtiden. Det är alltså
fortfarande frågan om de av riksdagen
fixerade maximitalen som nyss nämndes,
30 respektive 25.

I samband med grundskolereformens
genomförande gjorde riksdagen på skolberedningens
förslag ett försök att beräkna
behovet av lärare och skolbyggen.
Nu har vi sett att vi allesammans
har räknat fel, i skolberedningen, i re -

grundskolor m. m.

geringen och i särskilda utskottet. En
av anledningarna är att medeltalet i
klasserna, oavsett den statistik man kan
föra fram, blivit lägre än vad riksdagen
räknade med. Mina indirekta direktiv i
statsverksproposdtionens skrivning till
skolöverstyrelsen går alltså ut på att
återställa de medeltal som vi alla då var
överens om. När det gällde framtiden
var det bara högern, om jag inte missminner
mig, som hade kvar ett fixerat
lägre maximital. Vi övriga nöjde oss
med att stå på den grund som maximitalen
då utgjorde.

Jag kan inte nu — vi får väl se när
skolöverstyrelsen är färdig med sin undersökning
— i tal ange vad detta inneburit,
men jag skulle tro att vi har fått
behov av något tusental klassrum mer
än vad vi räknade med. Det är allvaret
bakom detta och jag vill, herr talman,
ha sagt detta på denna punkt därför att
det gäller i hög grad samma resonemang
när vi kommer fram till skolbyggnadsanslaget.
Felräkningen beror
alltså på att det är färre elever i klasserna
än vad vi 1962 räknade med.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle
:

Herr talman! Ja, herr ecklesiastikminister,
det är riktigt att detta är allvarligt,
och jag har inte heller vågat
göra någon reservation i denna fråga,
därför att jag till fullo inser, att vi
måste — för att använda ecklesiastikministerns
term — återställa det klassmedeltal
som vi beräknade i samband
med grundskolebeslutet.

Orsaken till att jag inte utan vidare
har velat halka över denna problematik
är emellertid, att man i årets statsverksproposition
skriver, om jag inte missminner
mig, att den genomsnittliga
klasstorleken i grundskolan blivit väsentligt
lägre än beräknat. Med utgångspunkt
från detta — »väsentligt» är ett
starkt ord — går nu både ecklesiastikministern
och än mera, synes det, skolöverstyrelsen
till aktion. Där bär man

Fredagen den 25
Grundskolor m. in.:

ohyggligt bråttom att effektuera — och
det före riksdagens uttalande i frågan!
Och detta på en konklusion och ett statistiskt
material, som icke är tillfredsställande.
Det inger mig eu fruktan för
att man kan komma att inte endast
återställa dessa medeltal, vilket är ganska
lätt gjort i två av fallen, utan även
öka dem. Det iir bara i ett fall som
glappet är större.

Var kan man lättast skapa större
klasser för att få ett gynnsamt klassmedeltal?
Jo, det blir i tätorterna och
storstäderna genom flyttning av gränserna
för rektorsområdena hit och dit.
Det finns, har det sagts mig, statistik
på att man på sina håll och även här
i Stockholm t. o. m. har överskridit taket.

Är det detta som eftersträvas, då vill
jag inlägga en protest, och det gör vi
med det särskilda yttrandet. Vi är helt
enkelt rädda för att utvecklingen på
denna punkt skall gå baklänges. Det är
detta som är bakgrunden till det hela.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Riktpunkten för klassindelningen
är maximitalen, alltså delningstalen
30 och 25. Dessa är fixerade
av riksdagen och kan inte trollas bort.
Självfallet måste det — och det räknade
vi också med i skolberedningen — vara
en strävan att komma så nära dessa
maximital som möjligt, men eftersom
detta är möjligt bara inom mycket stora
skolenheter och det finns en stor
landsbygd, där man av olika anledningar
som jag inte nu behöver anföra
måste se verkligheten i ögonen och tolerera
även mycket små klasser, hade
vi kommit fram till ett medeltal på 27.
Det medeltalet håller emellertid på att
bli en riktpunkt såsom delningstal. Detta
är anledningen till att det nästan
inte blir några klasser på över 27
elever, trots att vi har de små klasserna
på 14, 15 och 16 elever.

Ett medeltal på 27, herr Nordstrandh,

mars 1966 fm. Nr 13 67

Ridraj; till driften av grundskolor m. in.

förutsätter alltså att man i Göteborg,
Stockholm och Uppsala har många
klasser vilkas elevantal ligger mycket
nära siffran 30.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle: Herr

talman! Givetvis är resonemanget
riktigt så långt det fördes av
ecklesiastikministern, och jag missunnar
inte glesbygderna de små klasserna.
Risken är emellertid otvivelaktigt,
att det kommer att gå ut över klassbildningarna
i storstadsområdena. Det finns
redan tendenser att överskrida även
taket, och jag är rädd för att man blir
nästan tvungen göra det, om man inte
vill inskränka på de små klasserna i
glesbygderna. Om ecklesiastikministern
emellertid håller ett öga på att taket
icke överskrides, utom i yttersta undantagsfall,
kanske våra ståndpunkter
kan närma sig varandra.

Herr BERG (s):

Herr talman! En av de frågor som
behandlas under punkt 26 gäller skrivhjälpen
till lärarna och jag skall försöka
att kortfattat ange utskottets synpunkt
på den.

Motionärer och reservanter har beklagat
att departementschefen och utskottsmajoriteten
inte har kunnat tillstyrka
statsbidrag för den skrivhjälp
som vi är överens om att lärarna kan behöva
i grundskolan. Det är naturligtvis
beklagligt att resurserna inte förslår
för allt som vi i detta hus anser
oss böra kräva. För egen del tycker
jag att det finns anledning att iaktta
en viss försiktighet vid införandet av
denna reform, så att skrivhjälpen inte
överdimensioneras. Det bör ankomma
på kommunerna att bygga upp denna
verksamhet med den försiktighet som
kännetecknar kommunerna, när de
själva skall stå för kostnaderna, så att
man bara täcker in det verkliga behovet.
Skrivhjälpen till lärarna kan
sluka mycket pengar och även perso -

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Grundskolor m. m.: Bidrag till driften av

nal, vilken kanske dessutom inte står
att tillgå i obegränsad omfattning. Den
bör emellertid bara betraktas som ett
komplement till vad skolan behöver
för att kunna fungera på ett effektivt
sätt.

.lag tror sålunda att man främjar en
mera försiktig utveckling genom att
låta huvudmännen själva svara för
kostnaderna under uppbyggnadsskedet.
Därefter kan man överväga att ta
upp förhandlingar med kommunförbunden
om en eventuell fördelning av
kostnaderna. Utskottsmajoriteten har
heller inte uteslutit möjligheten att
framdeles överväga en sådan utveckling.

I övrigt vill jag endast erinra om den
utredning rörande lärarnas arbetsförhållanden
som för närvarande pågår.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan på denna
punkt.

Herr WERNER (h):

Herr talman! I detta utlåtande behandlas
också en alldeles förträfflig motion,
nr 49 i denna kammare, likalydande
med motion nr 28 i första kammaren.

I motionen föreslås undervisning i familjeetiska
frågor och andra samlevnadsfrågor,
och vi är ledamöter från
fyra olika partier som har lagt fram
den.

Motionen har fått en s. k. välvillig
skrivning. Utskottet förutsätter sålunda
att skolöverstyrelsen beaktar även de
problem som är förknippade med undervisningen
inom de i motionen åsyftade
områdena. Man skulle kanske önskat
en ännu större välvillighet och en
mera imperativ skrivning. Det är nämligen
ett mycket viktigt område det här
gäller. Motionen berör ett allvarligt samhällsproblem,
skulle man kunna säga:
vår bristande förmåga att samarbeta,
samverka och över huvud taget leva
samman.

Denna brist märks på de flesta arbetsplatser.
Det gnisslar där, och det är be -

grundskolor m. m.

klagligt när dugande yrkesmän och
tjänstemän inte kan samarbeta — många
resultat ödeläggs på det sättet. Här behövs
ingen utredning och ingen statistik,
det är bara att räkna våra arbetsplatser.

Ett annat fält där samlevnaden brister
är förstås hemmen och familjerna. Det
sista statistikåret var det drygt 10 000
hem som gick sönder. Det betyder över
20 000 olyckliga äkta makar — förtvivlade
människor, trötta människor, nervösa
och deprimerade människor — för
att nu inte tala om alla de tusentals barnen
som alltid får lida mest när hemmen
går sönder. Ibland kan man inte
heller låta bli att tänka på alla de äktenskap
som inte har gått sönder men som
borde ha gjort det, för att uttrycka sig
paradoxalt. De syns inte i någon statistik.

Den bristande kunskapen och respekten
för samlevnadens villkor tar sig
också uttryck däri att tusentals barn
kommer till världen utanför äktenskapet.
1964 föddes 16 000 barn utanför
äktenskapet. En liten glimt från den
verkligheten ger ju den stad där vi befinner
oss. Förlidet år födde 121 skolflickor
i Stockholm barn. Den yngsta
av dem var 13 år, 34 av dem var under
16 år.

Detta är en omfattande och allvarlig
problematik, herr talman, och det hjälper
inte, att man bara angriper den i
efterhand. Det är mycket av detta som
aldrig går att reparera, inte ens med
det bästa bistånd från familjerådgivningshåll.
Vi måste förekomma människors
misslyckanden, och det är i
det ärendet som motionärerna är ute,
när de föreslår undervisning i samlevnadsfrågor
i högstadiets första klass.

Våra ungdomar får ju lära sig mycket
och mångahanda i skolan och det
är gott och väl. Men de får lära sig för
litet om det mest väsentliga, och det
mest väsentliga är kamraten som sitter
vid sidan om, läraren och förmannen
som ungdomarna har framför sig och

Fredagen den 25 mars 1%C> fm.

Nr 13

Grundskolor in. ni.:

föräldrarna som de har bakom ryggen.
Därför misslyckas man med samlevnaden.
Skall man bli en lycklig människa,
måste man lära sig att handskas inte
bara med maskiner utan också med
in änniskorna.

Herr talman! .lag bar inget yrkande i
detta ärende, men byser förhoppningen
att skolöverstyrelsen verkligen tar på
allvar riksdagens rekommendation att
ge ungdomarna förutsättningar att lösa
de problem som i så rikt mått möter.
Den undervisning det här gäller ligger
också helt i linje med vad herr Arvidson
förde på tal under en tidigare diskussion
i dag. Han sade nämligen att det
varit ett ledmotiv i skolan alltsedan
reformarbetet på 40-talet »att ge ungdomarna
fostran till självständighet och
gemenskap». Jag tror att denna undervisning
verksamt kan bidra till att infria
den målsättningen.

Fru RYDING (k):

Herr talman! Den snabba reformverksamheten
på skolans område i dag är
förnämlig, men en självklar förutsättning
för att de viktiga skolreformerna
skall kunna genomföras framgångsrikt
— både organisatoriskt och
innehållsmässigt — är att tillräckliga
resurser i olika hänseenden ställs till
förfogande.

Det är därför med beklagande som
vi måste konstatera att regeringen i år
tvingats företa omfattande prutningar,
huvudsakligen med hänvisning till samhällsekonomien.
Vår förhoppning är att
redan nästa budgetår en ändring skall
kunna komma till stånd härvidlag, ty
gentemot vad departementschefen inledningsvis
framhållit, om att »utvecklingen
måste emellertid i varje läge avstämmas
med hänsyn till andra angelägna
samhällsbehov och samhällets totala,
disponibla resurser», kan man invända
att en förbättrad undervisning är själva
grundvalen för den fortsatta samhälleliga
utvecklingen.

Bristen på lärare och skollokaler kan

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

det vara svårt att snabbt avhjälpa. Desto
angelägnare anser vi det vara att de
resurser som i dag är tillgängliga utnyttjas
rationellt, och detta gäller inte
minst liirarkrafterna. Därför måste —
och det är inte i första hand en fråga
om arbetskraftstillgången — lärarna ges
det bistånd de kan få i form av tekniska
hjälpmedel liksom också i form
av skrivhjälp, så att de inte behöver
ägna sig åt saker som med fördel kan
utföras av andra.

Departementschefen är också helt
med på att lärarna bör få denna hjälp.
Han talar om »ett angeläget önskemål»
men vill att kommunerna skall betala.

Liksom i gymnasiet måste också i
grundskolan annan personal än lärarna,
såsom rektors- och skrivbiträden och
institutionstekniker, anses vara en del
av lärarkollektivet. Lärarnas skrivhjälp
är avsedd att möjliggöra att de begränsade
lärarresurser, som vi tyvärr har i
dag och kommer att ha en tid framöver,
kan användas för kvalificerade arbetsuppgifter.

Om lärarna inte får den skrivhjälp
som de så väl behöver och önskar, kommer
säkerligen också krav att ställas
på nedsättning av undervisningsskyldigheten
för att vederbörande skall hinna
med att färdigställa det material av
olika slag som i dag behövs. Den individualiserade
undervisningen kräver
långt större insatser i form av egenhändigt
från lärarens sida färdigställda arbetsuppgifter
för eleverna och framför
allt — det vill jag särskilt poängtera ■—■
gäller detta just nu, innan man hunnit
få fram tillräckligt med läroböcker och
annan undervisningsmateriel av ny typ.

Eftersom statsbidraget som tidigare
sagts är konstruerat på grundval av
lärarlönerna och skrivhjälpen måste anses
som en del därav, bör staten, inte
kommunerna, påta sig kostnaderna. Om
kostnaderna lastas över på kommunerna,
finns det risk för att man i vissa
kommuner helt enkelt struntar i att anställa
skrivhjälp. Men i motsats till vad

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Grundskolor m. m.: Bidrag till driften av herr

Berg nyss sade, är jag inte av den
meningen att kommunalmännen här i
Sverige är så lättsinniga i sitt handlande
att de skulle gå åstad och anställa
för mycket skrivhjälp bara därför
att statsbidrag utgår.

Herr talman! Med hänvisning till den
motivering som jag här anfört kommer
vi från vår grupp att vid voteringen ansluta
oss till reservation 3 b), i vilken
reservation yrkas att åtminstone överläggningar
mellan staten och kommunförbunden
skall upptagas beträffande
frågan om utformningen av statsbidraget
till skrivhjälp åt lärare.

Herr BERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att jag sade
att kommunernas styresmän är lättsinniga.
Men jag har den erfarenheten att
om statsmedel utgår för ett visst ändamål,
så försöker man från kommunernas
sida att få ut så mycket som möjligt
i bidrag. Det skulle därför, om statsbidrag
till skrivhjälp utgår redan från
början, bli en kamp om att få alla de
tjänster det här gäller avlönade med
statsmedel, och resultatet kan leda till
en överdimensionering av verksamheten.

Framför allt tror jag emellertid att
det skulle dröja mycket längre innan
verksamheten kommer i gång, därest det
först skall göras en utredning om hur
stor omfattning skrivhjälpen åt lärarna
bör ha. Om verksamheten omedelbart
får starta, kan man erhålla säkrare besked
om det verkliga behovet av skrivhjälp,
och därför anser jag att tjänsterna
bör konstitueras på det sätt som
är föreslaget. Sedan kan vi ta upp ett
resonemang om eventuella statsbidrag
till verksamheten.

Fru ItYDING (k) kort genmäle:

Herr talman! Nej, herr Berg sade inte
att kommunalmännen var lättsinniga.
Det var den slutsatsen man måste dra
med anledning av vad herr Berg yttrade,
när han ville göra gällande att man i

grundskolor m. m.

kommunerna skulle anställa för mycket
folk om statsbidrag utgick.

Sedan är det väl ingen som har talat
om en utredning i detta sammanhang.
Vad vi här diskuterar är hur skrivhjälpen
åt lärare vid kommunala skolor, där
man är i behov av sådan hjälp, skall
betalas. Och jag tror att lärarna blir
orättvist behandlade, om kommunerna
själva skall stå för alla kostnader för
skrivhjälp. Som jag sade tidigare finns
det nog ett lättsinne av annan art i en
del kommuner, nämligen att man struntar
i att anställa skrivhjälp. Eller — vad
som är ännu värre — man kanske helt
enkelt inte har råd att anställa den erforderliga
skrivhjälpen.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Det är alltid roligt att
lyssna till herr Werners djupt personligt
engagerade anföranden, och det är
ännu roligare om man också kan instämma
med honom. Det kan jag göra
i dag. Vad herr Werner sade var så att
säga talat ur skolberedningens hjärta.
Hela det arbete som låg bakom skolberedningens
betänkande samt 1962
års skolproposition om grundskolan
var präglat av den roll som de svårlösta
mänskliga samarbetsfrågorna spelar.
Och vi är alla mycket medvetna
om vikten av att skolan gör sitt för
att dessa samlevnadsproblem skall bil
mindre i samhället. Jag uttrycker samma
förhoppning som herr Werner, att
det fortsatta arbetet inom skolöverstyrelsen
skall utmynna i detta.

Jag hade emellertid begärt ordet för
att få ett litet tankeutbyte med herr
Nordstrandh. Det är närmast fråga om
reservationen 3 a). Bakom herr Nordstrandhs
reservation ligger en högermotion,
och enligt vad herr Nordstrand
nu sade syftar högern till att få
till stånd en ny, samlad bedömning av
högstadiet, en bedömning som utmynnar
i en omstöpning av detta stadium.
Herr Nordstrandh menade att frågan

Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Nr 13

Grundskolor m. m.:

var av sådan vikt att den inte kan överlämnas
enbart till experter, och han uttalade
i det sammanhanget en varning.
Han trodde att det som nu höll på alt
ske genom den översyn, som skolöverstyrelsen
är sysselsatt med, skulle innebära
en genomgripande ny skolreform,
och följaktligen krävde lian en
parlamentarisk utredning. — .lag hoppas
att detta är ett riktigt referat.

Herr Nordstrandh konstaterade att
högstadiet inte fungerar tillfredsställande,
och det kan jag nog hålla med om.
Han gav sig emellertid inte in på några
detaljer. Jag tror att den största svagheten
med högstadiet just nu är lärarbristen,
men om vi skall försöka övervinna
lärarbristen får vi i varje fall
inte gå på herr Nordstrandhs väg —
att söka hindra en anpassning av klassmedeltalet
till det tal som riksdagen tidigare
har fastställt. Man kan väl sammanfatta
saken så, att ju lägre klassmedeltalet
blir, desto fler oexaminerade
lärare kommer det att finnas i skolan.
Jag anser det betydligt viktigare att
vi får tillräckligt många utbildade lärare
än att vi fortsätter att sänka elevantalet
i klasserna.

När herr Nordstrandh talade om högstadiet
och dess brister, nämnde han
ingenting om högstadiets största organisatoriska
svaghet: splittringen på

alltför många vägar och linjer. Herr
Nordstrandh känner ju till att eleverna
själva genom sitt val av tillvalsämnen
har kastat 1962 års organisationsplan
över ända. När 80—85 procent av
eleverna väljer den teoretiska vägen,
är tiden inne för en revision av differentieringssystemet
på högstadiet i
riktning mot större enhetlighet.

Nu var det inte åt det hållet herr
Nordstrandh ville dra. .lag förstår att
det för honom närmast kommer an på
att söka hindra att utvecklingen går i
den riktningen. Därför begär han en
parlamentarisk utredning i stället för
en översyn inom det ansvariga verket,
skolöverstyrelsen.

Bidrag till driften av grundskolor in. m.

Jag skulle till herr Nordstrandhs
tjänst vilja anföra fem skäl emot en
dylik lösning, alltså att utredningen
förläggs till det parlamentariska planet
i stället för till skolöverstyrelsen.

För det första vill jag påminna herr
Nordstrandh om hur skolkommissionens
principbetänkande utmynnade i
ett krav på en fortskridande skolreform.
Det innebar att man skulle låta
skolan successivt och organiskt anpassa
sig efter utvecklingen, år från år,
i stället för att samla alla brännande
frågor i en parlamentarisk utredning,
som med nödvändighet måste ta mycket
lång tid att förbereda och ännu
liingre tid att genomföra.

Som herr Nordstrandh kanske minns
började utredningsarbetet 1940, vi fick
ett principbeslut 1950 och vi har räknat
med att det hela skulle vara klart
i början på 1970-talet — det är trettio
år. Under den tiden har samhällsutvecklingen
gått snabbt framåt; undan
för undan har målsättningen från 1940-talet överspelats. Skolreformen var föråldrad
kanske redan då den beslutades
— i varje fall är den föråldrad då den
genomförs. Redan skolkommissionen
menade —- vad jag nyss anförde var i
stort sett citat från skolkommissionen,
som alltså räknade med att de stora
skolreformernas tid skulle vara ute —
att man inte på detta sätt kan hålla
skolan å jour med samhällets utveckling.
En stor, långvarig parlamentarisk
utredning bör därför om möjligt undvikas.

För det andra vill jag påminna om
ett beslut som herr Nordstrandh och
jag var med om att fatta 1962 i samband
med grundskolebeslutet. Där står
det att skolöverstyrelsen har i uppdrag
att följa ändringarna i förutsättningarna
för skolans arbete och framlägga
förslag till förnyelse och anpassning.
Uppdraget gavs i kungl. brev den 6
juni 1962. Skolöverstyrelsen har alltså
till uppgift att göra den översyn som
det nu gäller; vi har själva varit med

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Grundskolor m. m.: Bidrag till driften av om

att ge skolöverstyrelsen den uppgiften.

För det tredje: I den instruktion, som
den nya skolöverstyrelsen fick, står det
att en av huvuduppgifterna för skolöverstyrelsen
är att tillse att utbildningen
i fråga om innehåll och metoder fortlöpande
förnyas, utvecklas och förbättras
i takt med vad som händer i samhällslivet.
Skolöverstyrelsen följer alltså
härvidlag Kungl. Maj:ts instruktion.

För det fjärde: Skolöverstyrelsen är
inte längre, som tidigare, ett verk bestående
av experter. Skolöverstyrelsen
— och därmed menas egentligen skolöverstyrelsens
styrelse, den avgörande
instansen inom skolöverstyrelsen —
består av, förutom skolöverstyrelsens
generaldirektör och överdirektör, en
representant för arbetsmarknadsverket,
en representant för universitet och högskolor,
tre arbetsgivarrepresentanter,
därav en för industri och hantverk, en
för handel och kontor och en för vårdområdet,
samt tre representanter för
arbetstagarna: en från LO, en från TCO
och en från SACO. Dessutom finns det
en representant för primärkommunerna.
Detta är inte någon samling av experter,
utan representanter för det allmänna,
och det är så det skall vara.

Herr Nordstrandh skulle naturligtvis
kunna invända att det inte är dessa
personer som gör översynen, utan
att experterna utför den på deras vägnar.
Vi kan emellertid gå tillbaka till
skolöverstyrelsens direktiv för den
översyn, som nu håller på att verkställas
av dessa experter. Det heter där att
man skall i kontinuerlig kontakt med
företrädare för näringsliv och personalorganisationer,
ämnesföreningar, pedagogisk
och psykologisk expertis, lärarutbildning
och lärarfortbildning arbeta
med denna översyn. Det står till
yttermera visso att översynen skall ske
inom ramen för fastställda mål och
riktlinjer i läroplanen och det pedagogiska
programmet i läroplanens anvisningar.
Det är alltså fråga om redan
beträdda huvudvägar.

grundskolor m. m.

Det är riktigt att denna översyn skall
vägledas av allmänna rationaliseringssynpunkter,
som kan komma att beröra
timplaner och kursplaner. Avsikten är
alldeles tydligt att åstadkomma en förenkling
av högstadiet. Vi torde också
allesammans vara överens om att det
är nödvändigt att Visbykonstruktionen
revideras. Jag instämmer på denna
punkt helt i vad som framhölls av herr
Larsson i Hedenäset.

Det gäller således en fortsättning på
det hittills bedrivna arbetet, som från
början ingått i de planer som vi varit
med om att sanktionera och som, om
det hela skall fungera, måste fullföljas
år från år. Att stoppa in detta arbete i
en parlamentarisk utredning skulle
stanna upp arbetet, försena det och
vara ödesdigert för skolans utveckling.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag vill först påpeka,
att herr Arvidson inte riktigt återgav
vad som yrkas i reservationen. Där
hemställs nämligen om en »parlamentarisk
utredning och förslag» — och
sedan kommer det viktiga i detta sammanhang
— »rörande möjligheterna
att på kort respektive lång sikt vidtaga
förbättrande åtgärder på grundskolans
högstadium inom ramen för samhällets
resurser».

Beträffande detta framhöll jag —
även om det inte står något därom i
reservanternas hemställan — att det
kan komma att utmynna i en om inte
total så dock djupgående omstöpning
av bl. a. grundskolans högstadium. Vidare
kan det — vilket onekligen antvdes
i de direktiv som expertgruppen
fått och som jag också har läst — innebära
att linjedelningen i nionde årsklassen
slopas.

Om detta är bra eller inte, skall vi
inte nu diskutera. Det är uppgiften att
utreda den saken som man skall ta
itu med. Men vi kan inte komma ifrån
att ett dylikt förslag skulle innebära

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Grundskolor m. m.

ganska djupgående förändringar från
många synpunkter.

Jag har inte sagt, att den parlamentariska
utredningen skall ha några direktiv
om att man skall bibehålla linjedelningen
eller slopa den; jag vidhåller
fortfarande, att det är fråga om en förutsättningslös
utredning. Men om allt det
skulle bli genomfört, som man i dessa
direktiv antyder kan komma att genomföras,
får problemet en sådan storlek,
att jag för min del, trots de många
punkterna om skäl mot en parlamentarisk
utredning ändå finner att en sådan
är av nöden.

Jag vill för att bemöta herr Arvidsons
tal om tidsutdräkt understryka
att situationen måste lösas snabbt även
av en parlamentarisk utredning. Vi kan
inte ha det på ett sådant sätt som för
närvarande med högstadiets funktion.

I reservationen talas om förändringar
både på kort och på lång sikt. En hel
del av förbättringarna för högstadiet
kan ganska snabbt vidtagas och kan
alltså utredas rätt omgående av en parlamentarisk
utredning. Sedan föreligger
också det långsiktiga programmet,
vilket är så långsiktigt, att det kan komma
att ingripa på ett mycket kraftigt
sätt både i samhällsekonomien och i
personella förhållanden. Herr Arvidson
har väl klart för sig, att det inte
ställes till förfogande de medel för
högstadiet och grundskolan som har
beslutats i princip? Riksdagen kunde
ju inte för några år sedan fastlägga
kostnadsramarna, men nu är det klart
vad det kostar att utrusta den nya skolan,
och då får man inte pengarna. Det
måste vi väl ta ställning till?

Jag vill erinra om att vi i högerpartiet
bär väckt en annan motion, som
har remitterats till skolöverstyrelsen
för yttrande och som kommer upp till
behandling i riksdagen först till hösten.
Genom den bär vi velat få fram en redogörelse
för riksdagen om ett realistiskt
ekonomiskt program, upplagt i tidsskeden,
för att kunna realisera vad man
3*—Andra kammarens

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

litet blåögt beslutade utan att veta hur
det ekonomiska läget skulle te sig fem
å sex år senare. Det är också en sak
som skall tas med i bilden, och för detta
räcker inte expertgruppen.

Jag vidhåller nämligen, att det är en
expertgrupp, som inom skolöverstyrelsen
sysslar med detta; sedan kan vi
diskutera vad som menas med experter.
Herr Arvidson hade vänligheten
att räkna upp vilka som skulle vara
med i denna grupp, pedagogiska experter,
psykologiska experter, personalorganisationsexperter,
arbetsmarknadsexperter
osv., men allmänhetens
inflytande — de många föräldrarnas
och målsmännens — försvinner i denna
utredning. Parlamentarikerna skulle
genom sin medverkan just garantera,
att även allmänna synpunkter ges plats
i sammanhanget. Det är dock inte skolöverstyrelsen,
inte arbetsmarknadens
organisationer, inte personalorganisationer,
inte psykologiska eller sociologiska
experter, som i sista hand skall
bestämma, hur skolan skall se ut — åtminstone
den obligatoriska skolan —
utan det är folket självt genom sina
representanter. Det kan sägas, att parlamentarikerna
kan komma in efteråt,
men jag anser fortfarande, liksom reservanterna,
att det är litet sent.

Det är naturligtvis riktigt att i skolöverstyrelsens
ledning, dess styrelse,
finns lekmannarepresentanter men det
är inte dessa representanter som utför
arbetet, utan det är den underliggande
expertgruppen som jag här nyss karakteriserat.
Skolöverstyrelsens ledning
deltar inte mycket i detta arbete, utan
den får som första instans ta hand om
slutresultatet. I viss mån är den då,
såsom vid alla utredningar är fallet med
en styrelse, ganska låst. Vi riksdagsmän
skulle också bli det, om vi inte fick
några representanter i utredningen.

Detta kan räcka som förklaring till
kravet på en parlamentarisk utredning.

.lag vill till sist med djupt beklagande
konstatera — jag känner det verkligen

protokoll 1966. Nr 13

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Grundskolor m. m.: Bidrag till driften av

som någonting oerhört ledsamt — att
herr Arvidson i fråga om intensifierad
lärarutbildning gav upp på det sätt som
han gjorde i början av sitt anförande.
Det skedde visserligen resignerat och
litet slappt, det medger jag gärna —
inte heller han tycker att det hela är
roligt — men han menade, att det inte
tjänar mycket till att söka utbilda ett
ökat antal lärare, utan att den enda
möjligheten att skaffa tillräckligt med
lärare är att höja klassmedeltalet. Det
är alltså hans botemedel. Jag måste
säga, att han då är föga progressiv, när
det gäller skolans utveckling.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag hade under herr
Nordstrandhs hela anförande ingen anledning
att göra några anteckningar.
Det innehöll egentligen ingenting för
mig att ta upp till förnyad behandling;
jag har sagt alltsammans tidigare. Men
herr Nordstrandhs slutord uppkallar
mig till en replik.

Att av mitt uttalande beträffande elevantalet
i klasserna dra den slutsatsen att
jag är likgiltig för lärarutbildningens
expansion, det trodde jag inte var möjligt.
Jag vet inte, om herr Nordstrandh
är lektor även i filosofi och logik, men
det han sade gick inte riktigt ihop.

Vad vi i dag har för ögonen är en
allvarlig lärarbrist, inte sant? Vi gör
därför allt för att vidga och förbättra
lärarutbildningen. Vi står nu också inför
den stora omläggningen av lärarutbildningen;
det kommer proposition
därom i maj.

Diskussionen här gäller emellertid
elevantalet i klasserna och dess sammanhang
med möjligheterna att förse
skolan med utbildade lärare i tillräcklig
utsträckninng, och då är det väl ett
axiom att vi, om vi sänker elevantalet
i klasserna, ökar klassernas antal och
därmed också vakanserna inom lärarkåren.

Mer har jag inte sagt, herr Nord -

grundskolor m. m.

strandh, och det finns därför ingen anledning
att ta till brösttoner.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Det skulle ha varit en
stor glädje för mig som lärare i filosofi
att, om tiden tillåtit det, få ge herr
Arvidson en liten lektion, inte i logik —
ty det var inte det som det rörde sig
om — utan i semantik. Jag har aldrig
använt ordet likgiltig, utan jag har sagt,
att det föreföll mig, som om herr Arvidson
hade gett upp. Ge upp och vara likgiltig
är semantiskt sett icke detsamma,
herr Arvidson. Var vänlig och läs på!

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. l—lll

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. IV

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3 a); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Nordstrandh begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
26:o) mom. IV) i utskottets utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3 a) av fröken Andersson
m. fl.

Fredagen den 25 mars 196(i fm. Nr 13

Grundskolor m. m.: Särskilt stöd åt undervisningen i rikets nordligaste gränsorter

kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nordstrandh begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 150 ja och
33 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. V7

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. VI

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3 b); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Hedenäset begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
26:o) mom. VI) i utskottets utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3 b) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Hedenäset
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstnings -

apparat verkställdes. Därvid avgavs 119
ja och 68 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. VII och VIII

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27

Grundskolor m. m.: Särskilt stöd åt undervisningen
i rikets nordligaste gränsorter
m. m.

Kungl. Maj :t hade (punkt D 13, s.
228—230) föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1966/67
anvisa ett anslag av 84 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Dahlberg in. fl.
(I: 386) och den andra inom andra
kammaren av herr Larsson i Hedenäset
in. fl. (11:480), i vilka hemställts att
riksdagen måtte besluta att till Grundskolor
m. m.: Särskilt stöd åt undervisningen
i rikets nordligaste gränsorter
m. m. för budgetåret 1966/67 anvisa ett
anslag av 149 500 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:386 och 11:480, till
Grundskolor m. m.: Särskilt stöd åt undervisningen
i rikets nordligaste gränsorter
m. m. för budgetåret 1966/67 anvisa
ett anslag av 84 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Thorsten Larsson, Harald Pettersson,
Larsson i Hedenäset, Lassinantti och
Mattsson, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:386 och 11:480, till Grundskolor
m. in.: Särskilt stöd åt undervisningen
i rikets nordligaste gränsorter m. m. för

Nr 13

7(5

Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Grundskolor m. m.: Särskilt stöd åt undervisningen i rikets nordligaste gränsorter
m. m.

budgetåret 1966/67 anvisa ett anslag av
110 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Vi är några reservanter
på denna punkt. Vår motion bygger
på en fyrpartimotion, i vilken påyrkas
ett kraftigare stöd till Tornedalens folkhögskola
och den bygdekursverksamhet
som bedrivs där uppe i glesbygderna.

Sedan motionen skrevs har emellertid
propositionen om det ekonomiska stödet
till folkhögskolorna överlämnats till
riksdagen. Propositionen ger klart besked
om att det ekonomiska stödet till
Tornedalens folkhögskola inte avses att
minskas, vilket reservanterna noterat
med tillfredsställelse. På denna punkt
kan motionärernas önskemål anses tillgodosedda,
varför reservationen endast
tagit upp kravet på stödet till bygdekurserna.

Låt mig, herr talman, inledningsvis
understryka, att reservanterna inte har
något i princip emot att gränsortsanslaget
— som är ett specialanslag -— avvecklas,
om detta kan ske utan att man
drar bort stödet till de angelägna ändamål
som anslaget tillgodosett och alltjämt
tillgodoser. Till sådana angelägna
ändamål kan utan tvekan hänföras stödet
till Norrbottens bildningsförbund
och Samfundet för hembygdsvård, vilka
väl hädanefter får sina rättmätiga önskemål
tillgodosedda i annat sammanhang.
Så tycks emellertid inte vara fallet
med de bvgdekurser som har Tornedalens
folkhögskola som bas. Vi har
inte hittat något i statsverkspropositionen
eller i propositionen om folkhögskolorna
som kunde vägleda oss i våra
efterforskningar när det gäller frågan,
hur ett minskat stöd från gränsortsanslaget
skulle kompenseras för att tillgodose
bygdekursverksamhetens behov.

Enligt reservanternas mening finns
det mycket goda skäl för den framställ -

ning som Tornedalens folkhögskola ingivit
om stöd för bygdekurserna. I denna
framställning beräknas medelsbehovet
för nästa budgetår till 63 000 kronor.
I statsverkspropositionen har för detta
ändamål beräknats 37 500 kronor. I reservationen
yrkas att anslaget skall uppräknas
med 26 000 kronor. Anslaget
skulle alltså, om reservationen bifalls
uppgå till vad man från folkhögskolans
sida begärt för detta ändamål.

Herr talman! Det är ju inget stort belopp
som meningsskilj aktigheterna gäller,
men ofta kan en budgetmässigt liten
fråga för många människor vara en stor
fråga. Vi har här enligt vår mening ett
sådant fall. Bygdekurserna i Norrbottens
län har en mer än 50-årig historia.
De startades på sin tid därför att
människorna i glesbygderna kände ett
mycket starkt behov av kontakt med
det svenska samhället. År 1912, då bygdekurserna
började sin verksamhet, saknade
de flesta människor i aktiv ålder
i Tornedalen och i Jukkasjärvi och
Gällivare landsbygder större kunskaper
i svenska språket. Att ge dessa människor
kunskap i svenska var en av
bygdekursernas väsentligaste uppgifter.
Många ännu levande människor har tack
vare bygdekurserna utrustats med det
språkliga redskap som givit dem möjlighet
att göra en insats i det kommunala
arbetet och i organisationslivet
eller att som laestadianpredikanter höja
moralen bland enbart svensktalande på
sydligare breddgrader. Bygdekurserna
har varit impulsgivare och givit en god
grund för självstudier. Genom bygdekurserna
har svensk samhällskunskap
förts ut till glesbygdens folk, och många
vanföreställningar, t. ex. om Helgeandsholmens
roll i vårt samhälle, har korrigerats
och lagstiftarnas anseende har
höjts. Partipolitiskt har bygdekurserna
självfallet varit neutrala.

Hur kommer det sig då att bygdekurserna
överlevt, ja, inte bara överlevt
utan under en mansålder ägnat sig åt

Fredagen den 25 mars 1966 fm. Nr 13

Grundskolor m. m.: Särskilt stöd åt undervisningen i rikets nordligaste gränsorter
m. m.

vuxenutbildningen innan denna som
term blivit aktuell inom praktisk politik
i vårt utbildningssamhälle? Svaret på
den frågan är lätt att ge. Bygdekurserna
liar tillgodosett ett verkligt behov, och
detta behov föreligger alltjämt. Man kan
säga att behovet av olika skäl accentuerats
på sistone. .lag belägger detta påstående
bara med ett bevis. Vi har en
gemensam nordisk arbetsmarknad som
tillkommit efter en högtidlig internordisk
överenskommelse. Denna gemensamma
arbetsmarknad gör att många
människor flyttar från Finland till
gränsbygderna i norr vid vuxen ålder.
De måste då erhålla orientering om det
svenska samhället och om möjligt också
bibringas kunskaper i det svenska språket.
Här har bygdekursverksamheten en
viktig uppgift, som ingalunda kan övertas
av det obligatoriska skolväsendet
eller av det frivilliga folkbildningsarbetet.
Bygdekurserna samverkar intimt
med såväl kommunerna som folkbildningsorganisationerna.
Skulle bygdekursverksamheten
upphöra på grund av
att det ekonomiska stödet dras in eller
minskas, skulle detta säkert beklagas av
inte minst folkbildningsarbetets företrädare.
Som företrädare för Norrbottens
bildningsförbund kan jag faktiskt vittna
härvidlag.

Reservanterna har velat slå vakt om
bygdekursverksamheten, inte av sentimental
traditionsbundenhet utan tvärtom
i känslan av ansvar för dagens och
morgondagens människor. 26 000 kronor
är inte något stort belopp, men det
är detta som skiljer oss från utskottsmajoriteten.
Bortfall av detta belopp kan
äventyra bygdekursernas existens på
längre sikt. Reservationen vill förhindra
en sådan utveckling.

Herr talman! Med det anförda vill
jag yrka bifall till den under punkt 27
fogade reservationen av herr Thorsten
Larsson in. fl.

I detta anförande instämde herrar
Larsson i Hedenäset (ep), Öhvall (fp)

och Petersson (h) samt fru Jäderbery
(s).

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Jag vill erinra herr
Lassinantti om att det varken är fråga
om en indragning eller en minskning
av anslaget. Propositionen föreslår oförändrat
anslag, vilket tillstyrks av utskottsmajoriteten.

Det är emellertid fråga om att detta
anslag framdeles skall upphöra. Vissa
utgiftsändamål är numera tillgodosedda
på annat sätt. Beträffande övriga är det
meningen att försöka inordna dem under
andra anslagsrubriker. Utskottet har
emellertid i år inte haft anledning att
ta ställning till hur det kommer att gå
med detta anslag i framtiden. Lämpligast
är väl att på något sätt försöka
inordna det under något annat folkbildningsanslag,
men det får vi ta ställning
till när som jag förmodar det nästa år
kommer att föreslås att hela denna anslagsrubrik
försvinner, varvid vissa poster
inom anslaget återkommer på andra
håll.

Niir det gäller Tornedalens folkhögskola
lämnar motionen många intressanta
upplysningar. Den tycks vara intressant
och ha säregna uppgifter; bl. a.
talas om hur stor betydelse den haft
för det vetenskapliga arbete som nu bedrivs
på Nordkalotten. Här har sju universitet
funnit Tornedalens folkhögskola
synnerligen användbar och nyttig; man
nämner särskilt att skolan under ferierna
kunnat ställa logimöjligheter
kostnadsfritt till utländska forskares
förfogande. Just i en sådan trakt som
denna är det självfallet en oerhört stor
tillgång att ha denna folkhögskola. Det
bör både våra egna och grannländernas
universitet samt de utländska forskare
som kommer hit vara glada åt, men det
finns ingen anledning för Tornedalens
folkhögskola att idka välgörenhet mot
dessa institutioner. Det är väl tillräckligt
att .skolan finns där och i den mån

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Grundskolor in. m.: Särskilt stöd åt undervisningen i rikets nordligaste gränsorter
m. m.

den kan ställer lokaler och logimöjliglieter
och jag förmodar även utspisningsmöjligheter
till förfogande. Om de
forskare som skall bo där i stället skulle
forska på en plats som ligger närmare
civilisationen, så skulle de bo på hotell
och betala helinackorderingsavgift där.
Det finns väl inget rimligt skäl till att
de inte skall göra rätt för sig när de
kommer till Tornedalen och får bo i en
skola som har ekonomiska svårigheter.
Här talas om att det i stor utsträckning
är arbetslösa ungdomar som är elever
vid skolan, vilka själva har små möjligheter
att betala högre inackorderingsavgifter.
Man skall alltså ta ut hyra för
rummen av dem, men professorer med
höga löner och feta dagtraktamenten
skall få bo där gratis. Om skolan tar rejält
betalt för de tjänster den gör vetenskapsmännen
bör det i någon män förbättra
ekonomien.

Det kan tyckas, herr talman, att detta
har föga att göra med bygdekurserna,
men det är motionärerna själva som dragit
fram dessa förhållanden och därför
har jag velat påpeka detta. Vi skall
hoppas att det finns möjligheter att fortsätta
bygdekurserna både i år och i fortsättningen.
De får oförändrat anslag i
år. Om det sedermera skall vara ett
självständigt anslag eller om bidraget
skall överföras på annat anslag får vi
taga ställning till nästa år.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Jag vill först notera
med tillfredsställelse, att utskottets talesman
ställde i utsikt att om detta anslag
avvecklades skulle angelägna uppgifter
tillgodoses i annan ordning. Inte
heller vi vet vilket öde gränsortsanslaget
går till mötes. Vi är i samma
situation som utskottsmajoriteten på
denna punkt, men vi som har ett speciellt
intresse för bygdekurserna har
ansett att vi måste bevaka frågan vid

årets riksdag, så att vi inte nästa år när
vi träffas här den 11 januari och får
del av statsverkspropositionen ställs
inför det obehagliga faktum, att gränsortsanslaget
har avvecklats utan att
man anvisar någon utväg att tillgodose
exempelvis bygdekursverksamhetens intressen.
Jag vill alltså på denna punkt
inte polemisera på något sätt med utskottsmajoritetens
talesman.

Vad gäller de mera perifera ting, som
fröken Olsson var inne på, är det på
det sättet att det finns en grupp vetenskapsmän
i Sverige och Finland som
ansett att gränsbygden skulle vara ett
utomordentligt intressant område för
en tvärvetenskaplig undersökning. Det
är framför allt gränsens inverkan på
folklivet i historisk, sociologisk och
språklig bemärkelse som dessa vetenskapsmän
bär tagit sig för att utreda.
De professorer, som fröken Olsson rekommenderade
att folkhögskolan skulle
ta bra betalt av, har inte fått några
pengar genom de ordinarie forskningsanslagen,
utan det är kulturfonden för
Sverige och Finland som tre år i råd
från sina hårt ansträngda tillgångar
bär ställt medel till förfogande. I fjol
beviljades 30 000 kronor och i går tillstyrkte
den rådgivande delegationen inom
fonden ett anslag på 35 000 kronor.
När fondstyrelsen prövat anslagen till
denna verksamhet har den gått så hårt
fram, att det inte blivit mycket pengar
över till vetenskapsmännens traktamenten.
Därför har folkhögskolan trätt
emellan. Men nu skall jag förklara för
fröken Olsson hur detta har kunnat
ske. Jo, vi har brandskattat den enskilda
företagsamheten som fått lämna anslag
med ett sexsiffrigt belopp till Tornedalens
folkhögskola för att bl. a. tillgodose
detta ändamål.

Herr talman! Jag har velat lämna
denna redogörelse för att vi inte skall
gå från denna debatt i den tron, att
Tornedalens folkhögskola genom en
lättsinnig ekonomisk politik har ställt

Nr 13

7!)

Fredagen den 25 mars 1960 fm.

Bidrag till driften av kommunala gymnasiala skolor

alltför stora krav på statsmakterna. Så
är ingalunda fallet. Hela denna verksamhet,
som naturligt nog har givit
Tornedalens folkhögskola en utomordentlig
goodwill, har helt och hållet
finansierats från andra källor.

Det är nog alldeles riktigt, som fröken
Osson säger, att om den tvärvetenskapliga
forskningen hade haft sin bas
närmare civilisationen, hade den kostat
mycket mera pengar. Man hade säkerligen
inte med små bidrag från
LKAB och svensk-finska kulturfonden
kunnat få så mycket uträttat. Det ligger
inte något dubbelbottnat i vad jag
säger om civilisationen, men det är ju
känt att ju längre norrut människan
kommer desto ädlare blir hon — det
har sagts i många sammanhang — och
det inverkar naturligtvis också på gästfriheten.

I stort sett är vi eniga med fröken
Olsson beträffande själva sakfrågan.
Vi hoppas att när man prövar gränsortsanslagets
framtida vara eller icke
vara skall man, om man avvecklar anslaget,
i departementet finna realistiska
utvägar för att tillgodose behoven i
annan ordning.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Lassinantti
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
27 ro) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

reservationen 4) av herr Thorsten Larsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Lassinantti begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 113 ja och 62 nej,
varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 28—34

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35

Bidrag till driften av kommunala gymnasiala
skolor

Kungl. Maj:t hade (punkt D 21, s.
245—259) föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1966/67
anvisa ett förslagsanslag av 621 434 000
kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Bengtson m. fl.
(I: 381) och den andra inom andra kammaren
av herr Hedlund m. fl. (II: 474),
i vilka under punkten V. hemställts att
riksdagen vid sin behandling av Bidrag
till driften av kommunala gymnasiala
skolor under åttonde huvudtiteln för
budgetåret 1966/67 måtte bevilja ett förslagsanslag
av 623 434 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:381 och 11:474, såvitt
nu var i fråga, till Bidrag till driften av
kommunala gymnasiala skolor för

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Bidrag till driften av kommunala gymnasiala skolor

budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 621 434 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Thorsten Larsson, Harald Pettersson,
Larsson i Hedenäset och Mattsson, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 381 och II: 474, såvitt
nu var i fråga, till Bidrag till driften av
kommunala gymnasiala skolor för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 623 434 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! I årets statsverksproposition
beräknas ett belopp av 1 miljon
kronor till särskild undervisning för
vissa kategorier elever. Det är övergången
till ett nytt skolsystem beträffande
gymnasiet och inrättandet av
fackskola som är anledningen till detta
förslag. Departementschefen har härvidlag
haft att ta ställning till ett förslag
från skolöverstyrelsen, som bär
föreslagit 5 770 000 kronor för detta ändamål.

Mot departementschefens förslag att
kompletteringsundervisning lämnas vissa
elevkategorier har utskottet inte haft
något att invända. Emellertid har departementschefen
kommit till den uppfattningen,
att skolöverstyrelsen föreslagit
ett alldeles för högt anslag för
ändamålet. Vid beräkningen av medelsbehovet
för särskilda stödåtgärder för
elever som från grundskolan respektive
från äldre skolformer intas i gymnasiet
beräknas, att erforderliga åtgärder
skall kunna genomföras inom en väsentligt
lägre kostnadsram än skolöverstyrelsen
föreslagit. Efter att ha gjort
denna bedömning föreslår departementschefen
som jag redan nämnt ett
belopp av 1 milj. kronor för detta ändamål.

De elevkategorier det här gäller är
bland andra de som 1965 intogs i gym -

nasium och som nu normalt skall flyttas
till årskurs 2 i gymnasiet. För dessa
måste göras vissa avvikelser från
gällande flyttningsvillkor. Någon kvarsittning
kommer inte i fråga, och för
att avhjälpa svårigheter som kan uppkomma
i denna situation har det bedömts
vara välbetänkt att bereda tillgång
till stödundervisning. Som vi vet
har ju tidigare inte alla elever ansett
sig kunna orka med att gå från årskurs
1 till årskurs 2. Det är väl all
anledning förmoda, att det också måste
gälla den årskurs som nu går första
året i gymnasiet.

Vidare är det fråga om de elever som
inte har genomgått grundskola utan har
fått sin undervisning i äldre skolformer.
En del av dem kommer givetvis
att bli intagna i gymnasiet, och det
bedöms att de kommer att behöva stödundervisning,
eftersom de inte har läst
efter den kursplan som det nya gymnasiet
bygger sin undervisning på.

Skolöverstyrelsen har i sin framställning
också sagt att det behövs stödundervisning
för elever på handelsgymnasiets
ettåriga studentlinje, som
vid det allmänna gymnasiet inte har
läst matematik på reallinjen eller allmän
linjes sociala gren. Departementschefen
har inte gått med på stödundervisning
för denna kategori, och
utskottsmajoriteten har inte heller velat
gå med på det. Vi reservanter anser
emellertid att kompletteringsundervisning
i matematik även i sådana fall
bör kunna få meddelas. Skolöverstyrelsen
säger för sin del att stödundervisning
i matematik beräknas vara nödvändig
för de ifrågavarande eleverna,
och med en så bestämd skrivning bedömer
jag det vara välbetänkt att lämna
stödundervisning till denna elevkategori.

Reservanternas förslag innebär att
riksdagen skall anslå 2 miljoner kronor
mera till denna kompletteringsundervisning
än vad utskottsmajoriteten
föreslår. Därmed ökas naturligtvis möj -

Fredagen den 25 mars 1900 fm.

Nr 13

Bidrag till driften av kommunala gymnasiala skolor

ligheterna att meddela stödundervisning,
och man kan också riikna med
att den blir av gedignare kvalitet. Vi
anser skillnaderna vara så stora mellan
vad skolöverstyrelsen tycker är
nödvändigt och vad Kungl. Maj:t och
utskottet föreslår, att det måste vara
mycket svårt att få 1 miljon att räcka
till.

Enligt min mening är det fråga om
eu rättvisesak. Jag anser att det inte
kan vara rättvist att de ifrågavarande
elevkategorierna inte kan få behövlig
kompletteringsundervisning. Själva kan
de inte hjälpa att de råkat in i denna
situation. För övrigt anser jag att vi
inte har råd att hålla elever i en dyrbar
skola där de, därför att vi gått in
för en ny gymnasieorganisation, inte
kan tillgodogöra sig undervisningen
på ett tillfredsställande sätt. Jag menar
att det allmänna i detta fall har ett
ansvar för att behövlig kompletteringsundervisning
lämnas eleverna.

Med stöd av det anförda ber jag att
få yrka bifall till den reservation, som
är fogad till statsutskottets utlåtande nr
8 vid punkten 35.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Särskild stödundervisning
för vissa kategorier av elever är
dyrbar. Om sådan stödundervisnings
nytta och ändamålsenlighet står icke
någon diskussion, även om man givetvis
inte får överdriva dess effekt. Man
kan ha olika mening om hur mycket
vi har råd att satsa på just denna betydelsefulla
sak inom skolväsendet. Lärare
är och kan inte vara billiga, tyvärr
inte ens när det gäller stödundervisning.
Departementschefen räknar
med 1 miljon, vilket inte är litet pengar,
och motionärerna och reservanterna
vill ha 2 miljoner mera. Det är faktiskt
en ökning med 200 procent.

Med hänsyn till allt annat som kräves
på skolväsendets område — även på
det rent pedagogiska och undervisningsmässiga
området — och som vi

tvingas att säga nej till, har utskottet
inte ansett det möjligt att nu destinera
så mycket medel till ifrågavarande .stödåtgärder,
hur bra de än är eller kan
vara. Det är ju så oändligt mycket annat
som också iir bra och nödvändigt
men som vi ändå måste avstå från tills
vidare, när vi gör våra avvägningar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan i punkten
35.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mattsson begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
35 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
5) av herr Thorsten Larsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannnen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mattsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 146 ja och 31 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor

Punkterna 36—41

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 42

Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor Sedan

punkten föredragits yttrade:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Vid punkten 42 rörande
bidrag till vissa privatskolor har
utskottet haft att behandla en motionsvis
gjord hemställan om driftbidrag till
Grännaskolan.

Det har förvisso inte varit så lätt för
utskottet att ta ställning till detta yrkande,
då det just nu pågår en utredning
om de utlandssvenska barnens
skolgång, vilken utredning beräknas bli
färdig under innevarande år. Nästa år
skall det alltså bli möjligt att i ett sammanhang
pröva hela problemet med
statsunderstödda privatskolor, varigenom
man undviker punktvisa insatser
i tid och otid. Utskottet har, som det
brukar heta, skrivit positivt och starkt
utan att därför tillstyrka bifall till motionen,
och utskottet är enhälligt. Detta
är jag som både motionär och utskottsledamot
angelägen att understryka.

Utskottet förutsätter liksom tidigare,
att Kungl. Maj :t kommer att ha uppmärksamheten
riktad på Grännaskolans
ekonomiska förhållanden och,
därest det visar sig nödvändigt, innan
något på utredningens arbete grundat
förslag kan framläggas, överväger frågan
om särskilt stöd till denna skola.
Det betyder alltså, att om det ekonomiska
läget för skolan inom den närmaste
tiden skulle bli helt ohållbart — det
kan man väl inte säga att det är just
nu — måste Kungl. Maj :t ingripa och
anvisa medel på tilläggsstat eller på
något annat, kanske mera lämpligt sätt.

Vi får i detta sammanhang inte glömma,
att de ungdomar som nu studerar
vid Grännaskolan skulle ha gått i någon
annan skola, om skolan i Gränna

inte hade funnits, och att det förvisso
också skulle ha kostat pengar.

Att tvinga skolan att höja terminsavgifterna
till fullständigt orimliga belopp
— de har talats om 11 000 å 12 000
kronor — kan inte komma i fråga enligt
mitt förmenande. Det skulle bli
helt förödande för en riktig och demokratisk
sammansättning av elevkåren.
Möjligheterna att få bli elev vid Grännaskolan
får inte uteslutande bero av
pengar — det vill givetvis ingen vara
med om.

Ingen kan heller tänka sig, att skolan
läggs ner — det vore för bedrövligt
och genant för svenskt undervisningsväsen.
Vi måste ju ändå slå vakt
om utlandssvenskarnas möjligheter att
låta sina barn gå i skola i hemlandet.
Utlandssvenskarna blir fler och fler
liksom deras studiehungriga barn.

Utskottets mening är alltså, som jag
bär uppfattat den, att Grännaskolan
bör få bestå med så allsidig elevrekrytering
som möjligt, och jag har bara att
med dessa ord yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! När det gäller privatskolornas
framtid höjs då och då röster
som inger oro. Det är en sådan röst som
nu ger mig anledning till en kommentar.
Bedömer jag situationen rätt om jag
antar att varken vår skolminister eller
det stora flertalet ledamöter av denna
kammare instämmer i det märkliga uttalande
som en representant för skolöverstyrelsen
har gjort? Jag citerar:
»Hela privatskolesystemet är under avveckling.
Passar inte den nya tiden.
Finns ingen anledning att ge statsbidrag
till skolor som inte fyller någon funktion
vid sidan av grundskolan. Det är
en rest från förr.»

Denna representant för skolöverstyrelsen
gör visserligen ett undantag för
experimentskolor och internatskolor.
Han säger att internatskolorna behövs
med tanke på utlandssvenskarnas barn

Fredagen den 25 mars 1900 fm.

Nr 13

Privatskolor: Bidrag till vissa internatskolor m. m. — Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare in. m.

och att experimentskolorna kan accepteras
på grund av den försöksverksamhet
som bedrivs.

Här aktualiseras frågan: Var går gränsen
mellan experimentskola och privatskola?
Hur omfattande och djupgående
skall försöksverksamheten vara för att
den skall accepteras? Skall man hetsa
privatskolorna att igångsätta försöksverksamhet
eller öka omfattningen av
densamma för att privatskolorna skall
få överleva?

Jag vill, herr talman, bara ha sagt att
jag hoppas att det uttalande jag citerade
inte har relevans på vare sig regeringsplanet
eller riksdagsplanet. Jag hoppas
att vi skall ha råd — alldeles särskilt
i principiellt avseende — att ge privatskolorna
utrymme i det svenska skolväsendet.

I detta anförande instämde herr Wiklund
(fp).

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkten 43

Privatskolor: Bidrag till vissa internatskolor
m. m.

Sedan punkten föredragits anförde

Fru EKROTH (s):

Herr talman! I motion II: 470 — likalydande
med 1:273 —- om anslag till
Mariannelundsskolan har vi pekat på
den alltmer uppmärksammade vuxenundervisningen
dels ur den synpunkten
att det innebär en social rättvisa att en
sådan undervisning finnes tillgänglig
för medborgarna, dels ur omskolningssynpunkt,
då omskolning blir allt angelägnare
i ett föränderligt samhälle. När
nu utbyggnaden av vuxenundervisningen
genomföres och ytterligare sådan utbyggnad
planeras, borde det vara självklart
att i första hand staten satsar på
den vuxenundervisning som redan bedrives
i landet och vid vilken lång och
värdefull erfarenhet uppsamlats.

l)ct är här som motionärerna haft anledning
att föra in Mariannelundsskolan
i bilden. Under de 02 år som denna
skola existerat har vid .skolan funnits
en tvåårig realskola, där cirka 2 000 elever
avlagt realexamen — de första tog
examen år 1907. Realskolan står sedan
år 1949 under kungl. skolöverstyrelsens
inspektion och äger examensrätt sedan
läsåret 1901/1962. Under den tid ifrågavarande
skolform stått under inspektion
har omkring 500 elever avlagt realexamen.

Denna realskoleverksamhet har under
alla de 62 åren bedrivits utan bidrag
från staten. Däremot har den övriga
verksamheten vid skolan haft statsbidrag
och har det fortfarande. Upprepade
gånger har ansökningar om statsbidrag
även för ifrågavarande realskoleverksamhet
ingivits. De har tillstyrkts
av skolöverstyrelsen men inte föranlett
proposition till riksdagen från Kungl.
Maj :t.

Eftersom utskottet nu i sitt utlåtande
framhåller att utredningen om privatskolor
m. in. beräknas vara avslutad under
innevarande år och förklarar sig
vilja avvakta utredningens betänkande,
så yrkar jag inte bifall till motionerna
utan inskränker mig till att uttala förhoppningen
att utredningen skall ge ett
sådant resultat att den tvååriga realskolan
i Mariannelund får det statsbidrag
den så väl behöver.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 44—54

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 55

Främjande av lärlingsutbildning hos
hantverksmästare m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt D 41, s. 294
och 295) föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1966/67
anvisa ett förslagsanslag av 3 684 000 kr.

84 Nr 13 Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Stefanson m. fl.
(1:408) och den andra inom andra
kammaren av herr Nordgren m. fl.
(11:492), i vilka hemställts att riksdagen,
med bifall till skolöverstyrelsens
förslag om inrättande av ytterligare 400
bidragsrum, måtte besluta att till Främjande
av lärlingsutbildning hos hantverksmästare
m. m. anvisa ett förslagsanslag
av 3 949 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:408 och 11:492, till
Främjande av lärlingsutbildning hos
hantverksmästare m. m. för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag av
3 684 000 kr.

Reservation hade avgivits av herr
Axel Andersson, fröken Andersson samt
herrar Edström, Thorsten Larsson,
Wallmark, Harald Pettersson, Wirtén,
Bohman, Larsson i Hedenäset, Nelander,
Mattsson, Nordstrandh, Källstad
och Mundebo, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:408 och 11:492, till
Främjande av lärlingsutbildning hos
hantverksmästare m. m. för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag av
3 949 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

MATTSSON (ep):

Herr talman! Det är något av en gammal
bekant vi nu har att behandla, nämligen
frågan om anslag till lärlingsutbildning
hos hantverksmästare. Statens
bidrag till denna verksamhet har säkerligen
varit av stor betydelse, och det
är känt att vi sedan ett flertal år tillbaka
har kunnat notera ett ökat intresse
för yrkesutbildning i denna form.

Utbildningen är eftersökt av ungdomarna
och betraktas allmänt som en gedigen
sådan. Man brukar anse att man
på detta sätt får lära sig yrket från grunden.
De som erhållit utbildning på denna
väg är också eftersökta på arbetsmarknaden.
Det finns därför anledning
att uppskatta det faktum att vi har denna
möjlighet att utbilda yrkesarbetare
inom olika branscher, särskilt med hänsyn
till att näringslivet har ett stort
behov av yrkesutbildat folk.

Att denna form av yrkesutbildning är
efterfrågad framgår tydligt av det förhållandet
att det varit många sökande
till de bidragsrum, som varit tillgängliga.
Det har varit så många sökande
att det antal, som har kunnat tas in, har
blivit fyllt på ett tidigt stadium, och ett
betydande antal sökande har därför
måst överföras till nästa budgetår.

I den reservation, som är fogad till
utskottets utlåtande under denna punkt,
begärs att ytterligare 400 bidragsrum
till en beräknad kostnad av 265 000 kronor
skall inrättas. Enligt min mening
finns det anledning att medverka till
att ungdomen erhåller yrkesutbildning,
och vi har på denna punkt möjlighet att
göra en insats. Denna utbildning är godkänd
av arbetsmarknadens parter, och
det finns därför enligt min mening all
anledning att uppmuntra den.

Om vi framdeles kommer att kunna
ordna yrkesutbildningen på ett ännu
bättre sätt, får vi givetvis då ta ställning
till såväl antalet bidragsrum som
storleken av det anslag som skall utgå.

Det är inte fråga om någon liten grupp
som på detta sätt erhåller yrkesutbildning.
Utskottet uttalar även att det är
väl medvetet om betydelsen av denna
yrkesutbildning. Det är sålunda inte
fråga, huruvida denna utbildning är bra
eller inte, utan det gäller om vi skall
lämna bidrag till en utökning av den
eller ej.

Utskottet uttalar vidare att det anser
sig »med hänsyn till de överväganden,
som förestår med anledning av yrkesut -

Fredagen den 25 mars 1900 fm. Nr 13

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m.

bildningsberedningens nyligen framlagdc
betänkande, icke böra biträda det i
motionerna gjorda yrkandet». Jag vill
framhålla att vi ännu inte fått någon
proposition i anledning av detta betänkande,
vilket är ganska naturligt eftersom
det så nyligen har framlagts.

Jag vill vidare framhålla att vi säkerligen
liar en lång väg att gä innan vi på
våra utbildningsanstalter kan ge alla de
ungdomar, som önskar utbilda sig i något
yrke, tillfälle att där göra detta. Jag
vet för övrigt inte om man är så övertygad
om att alla skall ha sin yrkesutbildning
där. För närvarande och säkerligen
under många år framåt behöver
vi lärlingsutbildningen. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen
C under punkten 55 i utskottsutlåtandet.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Statsrådet Edenman liksom
kammarens ledamöter i övrigt känner
säkerligen igen denna punkt och i
stort sett också det resonemang vi för
omkring den. Trots detta måste jag på
nytt påpeka några saker. Vi vet allesamman
att det råder en allvarlig brist
på kvalificerad arbetskraft inom alla
områden av näringslivet, kanske alldeles
särskilt inom byggnadsbranschen,
som upptar en betydelsefull del av den
här ifrågavarande utbildningen.

Statsrådet Edenman tillsatte på sin
tid yrkesutbildningsberedningen. Denna
har nu framlagt sitt betänkande, som
siktar till att effektivisera och rationalisera
yrkesutbildningen. Denna berednings
betänkande är nu ute på remiss.
Remisstiden är ganska lång, och
vi inom yrkesutbildarkretsar är tacksamma
för att vi får tillfälle att studera
detta förslag ingående.

Vi skall så småningom få ett nytt
yrkesutbildningssystem, men det kommer
tyvärr att dröja, och väntetiden är
svår att beräkna. Jag vet inte om statsrådet
Edenman kan tala om när man

räknar med att det nya systemet skall
vara klart.

Under väntetiden kommer det med
all säkerhet fortfarande att råda brist
på kvalificerad arbetskraft. Tusentals
ungdomar lämnar grundskolorna varje
år. Många av dem får sin utbildning i
de nu befintliga yrkesskolorna, och det
är vi självfallet glada och tacksamma
för, men åtskilliga ungdomar får inte
plats i de yrkesskolor som finns. Den
form av yrkesutbildning för ungdom,
som kan bedrivas inom näringslivet
i form av inbyggda företagsskolor, eller
lärlingsutbildning inom praktiskt taget
alla branscher, speciellt kanske hantverks-
och byggnadsbranscherna, är av
mycket stor betydelse. De företag,
branschförbund och huvudorganisationer
som är berörda av denna utbildning
nedlägger sedan många år ett omfattande
arbete på att utveckla dessa former
av yrkesutbildning. Ansträngningarna
har mött ett glädjande gensvar i
form av ökat utnyttjande av denna utbildning.

De 2 200 nya bidragsrum som står
till förfogande för dylik utbildning
kommer under innevarande budgetår
inte att tillnärmelsevis täcka behovet.
Skolöverstyrelsen framhåller också intresset
för denna form av utbildning och
föreslår just vad som har tagits upp i
motionen, nämligen en uppräkning av
antalet bidragsrum med 400.

Utskottet säger ju att det är »väl medvetet
om betydelsen av den yrkesutbildning,
som äger rum inom näringslivet,
men anser sig med hänsyn till de överväganden,
som förestår med anledning
av yrkesutbildningsberedningens nyligen
framlagda betänkande, icke böra
biträda det i motionerna gjorda yrkandet».

Det är den enda motivering som utskottet
anför vid denna punkt. Får jag
då till belysande av frågan nämna några
siffror. Den 14 januari innevarande år
hade 1 460 bidrag beviljats, 2 266 ärenden
var ute på remiss. Totalt fanns det

86 Nr 13 Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m.

3 696 ansökningar. Under innevarande
budgetår kan man bevilja 2 200.

Redan i början på januari var det
alltså en brist på 1 400 bidragsrum, om
vi tar hänsyn till att några få av någon
anledning inte bifalles, vilka jag alltså
har räknat bort.

Yrkesutbildningsberedningen förordar
att man skall utnyttja möjligheterna i
näringslivet bättre och mer än vad vi
gjort hittills. Därtill är vi fullt medvetna
om att detta är en för både samhället
och den enskilda ungdomen ekonomiskt
fördelaktig utbildning. Jag behöver
egentligen inte upprepa siffrorna,
men för staten kostar hela denna utbildning
i regel 2 000 kronor per individ,
ibland 3 500 kronor. För ungdomen är
fördelen den att de under sin lärlingstid
får kollektivavtalsenlig lön — och en
del av denna går tillbaka till statsverket
i form av skatt.

Medan vi nu väntar på det nya yrkesutbildningssystemet,
synes det mig,
statsrådet Edenman, som om vi i större
utsträckning borde utnyttja denna form
av yrkesutbildning, inte minst med
tanke på att vi behöver mer svensk
kvalificerad arbetskraft. I en del yrken
importeras ju arbetskraft, men varför
inte låta de ungdomar, som vill ha yrkesutbildning
i denna form verkligen
få det. Om jag inte minns fel, talar också
yrkesutbildningsberedningens betänkande
om att ifrågavarande bidragsrum
inte borde vara begränsade uppåt.

Vi vill ha ökad produktion, och vi
bör därför vara angelägna om att ge
de ungdomar, som i större skaror vill
söka sig till denna utbildning, möjlighet
härtill. Den är den för både staten och
den unge ekonomiskt fördelaktigaste utbildningen.

Herr talman! Det skulle, som föregående
talare framhållit, enligt det förslag
vi här har lagt inte kosta stort mer
än 265 000 kronor att ordna utbildning
av detta slag för ytterligare 400 ungdomar,
vilka sedan kanske skulle kunna
göra en insats inom bostadsbyggandet

eller andra för oss nödvändiga branscher.

Jag tror, herr talman, att det är en god
investering i denna utbildningsform om
kammaren i dag bifölle reservationen.
Jag ber i varje fall att få yrka bifall till
reservation 6.

I detta anförande instämde herrar
Jonsson och Andersson i Örebro (båda
fp).

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Sedan vi hade behandlat
detta ärende i utskottet råkade jag få se
en tidningsartikel, i vilken frisörarbetarnas
ombudsman uttalade sig om detta
lärlingssystem på följande sätt:

»Lärlingssystemet har blivit skevt. I
stället för att använda de statliga bidragen
för lärlingsutbildning till ett sunt
och vettigt änadmål, använder många
arbetsgivare dem i dag för att hålla sitt
lönekonto nere. Att skaffa lärlingar till
firman har på många håll blivit en ren
spekulation i billig arbetskraft.» Han
anför ett exemepel härpå och fortsätter:

»Exemplet är inte valt slumpvis. Just
inom frisörbranschen grasserar nämligen
detta utnyttjande av billig arbetskraft
i högre grad än inom något annat
yrke.»

Han påpekar också att det är ett yrke
med onormalt stor avgång och att det
är mycket vanligt med omskolning till
andra yrken.

Tidningen har underställt Frisörarbetareförbundets
ordförande detta uttalande.
Denne instämmer och tillägger:
»I dag förhindras en rationalisering av
frisörbranschen. Medan andra satsar på
en centralisering, på större och bärkraftigare
enheter, fortgår en decentralisering
hos frisörerna. Faktum är att
staten satsar 1,5—2 miljoner kronor
varje år för att vi skall få behålla låglönenivån
inom yrket.»

En sådan syn på lärlingsutbildningen
från fackligt håll är ju ganska betänklig.

Men vad som gjorde att jag närmare

Fredagen den 25 mars 1966 fm. Nr 13

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m.

undersökte saken var en uppgift i denna
artikel, att somliga år hälften av
bidragsrummen går till frisöryrket. Detta
föranledde mig att be skolöverstyrelsen
om en statistik. Den statistiken har
jag också fått. Den är mycket detaljerad,
och den går tre år tillbaka. I statistiken
delas bidragsrummen upp i bidrag till
hantverksmästare och bidrag till byggnadsföretag.
Antalet hantverk som är berättigade
till bidrag är bortåt 50. Enligt
statistiken stämmer det faktiskt, att frisörerna
somliga år fått mer än hälften
av bidragsrummen, medan de övriga 47
hantverksyrkena fått dela på den andra
hälften. Detta måste vara en snedvridning.
1961/62 — det första året som
redovisningen omfattar — fick frisörerna
lika många lärlingsbidrag som alla
byggnadsfack tillsammans. Sedan har
antalet bidrag till byggnadsfacken ökat
proportionsvis, men fortfarande ligger
frisörerna högt; de får ungefär en tredjedel
av samtliga beviljade bidragsrum.

Jag erfor också av skolöverstyrelsen,
att man inte företar någon prövning av
behovet inom de olika hantverksyrkena.
Man prövar endast om villkoren uppfylles
och lämnar sedan ut bidragen i
den ordning ansökningarna kommer in.
På skolöverstyrelsen var man medveten
om att man kanske var tvungen att titta
litet närmare på den här saken. Jag tror
att också vi har anledning att göra det
i samband med att vi tar upp hela vår
yrkesutbildning till grundlig genomgång.
Det är säkert riktigt som det sägs
i både reservationen och utskottsutlåtandet,
att denna utbildning inom näringslivet
är ytterligt värdefull. Vi har
visst inte råd att vara av med den. Men
det gäller naturligtvis att utnyttja den
effektivt, och det tycks otvivelaktigt
vara så, att en del förhållanden bör närmare
undersökas innan vi ytterligare
bygger ut denna verksamhet. Därför tror
jag att det är klokt att vi låter denna
fråga ingå i behandlingen av det förslag
om yrkesutbildningen som vi väntar på
och att vi då på nytt tar ställning till

frågan. I avvaktan härpå bör vi nöja
oss med ett oförändrat antal bidragsrum
i enlighet med propositionens och
utskottsmajoritetens förslag.

Herr talman! Jag ber alltså att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr NORDGREN (h) kort genmäle:

Herr talman! Får jag bara lämna fröken
Olsson ett par sifferuppgifter. Av
de 1 400 bidragsrum som i år beviljats
fick byggnadsyrkena 580 i den första
omgången — jag har tyvärr inga senare
siffror. Det är då kanske litet mycket
sagt, att man favoriserar ett visst yrke,
frisörerna.

Det var hård kritik mot skolöverstyrelsen
som fröken Olsson därefter framförde.
Med tanke på den långa tid det
tar för oss företagare att få besked om
huruvida ansökningar bifallits eller inte
synes det mig som om skolöverstyrelsen
prövar ansökningarna ordentligt innan
den beviljar bidragen. Varför annars
denna långa väntetid? Jag talar av egen
erfarenhet. Jag har en ansökan inne sedan
åtskilliga månader och har ännu
inte fått svar.

I motsats till fröken Olsson tror jag
det vore klokt att under den tid vi väntar
på det nya yrkesutbildningssystemet
utnyttja denna form av yrkesutbildning
som är mycket ekonomiskt fördelaktig
— såväl för det allmänna som för de
unga som utbildas på detta sätt.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Det var en ganska allvarlig
beskyllning som fröken Olsson
gjorde, kanske på basis av en artikel i
tidskriften Frihet, nämligen att man
inom frisöryrket utnyttjar lärlingsutbildningen
och därigenom gör yrket till
ett låglöneyrke. Jag vill inte gå in på de
problem som berör lönesättningen —
det är ju en avtalsfråga, och det får
de parter som förhandlar klara av.

Med statistik kan man ju bevisa ganska
mycket. Den statistik som fröken

88 Nr 13 Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m.

Olsson refererade och som visade att
frisöryrket tar merparten av dessa bidragsrum
är i och för sig riktig. Men
man skall se detta mot bakgrunden av
hur många dessa yrkesutövare är och
hur mycket utbildning som bedrivs
inom herr- och damfrisöryrkena. Man
måste också ta hänsyn till hur stor avgången
är.

Med undantag just för herr- och damfrisörerna
är det för de yrken, vilkas
hantverksmästare får sådana bidrag —
det gälller bl. a. målare, rörmontörer,
typografer, elektriker, skorstensfejare,
optiker, verkstadssnickare, bagare, konditorer
och urmakare — ordnat med en
utbildning på de yrkesskolor som finns.
Frisörerna har däremot en växelutbildning
som gör att de får detta bidrag
på 2 000 kronor.

Att man inom byggnadsföretagen inte
alls har utnyttjat bidragsrummen beror
på att man där tidigare inte haft några
ordnade kursplaner, men i år kommer,
tror jag, rörbranschen att i en helt annan
omfattning än tidigare söka dessa
bidragsrum.

Det är naturligt att vi har en kraftig
avgång från frisöryrket; dess utövare
rekryteras nästan uteslutande bland flickor.
Jag tror mig känna frisörbranschen
ganska väl, eftersom jag är organisationsnämndens
ordförande där, och jag
kan påvisa att den artikel och den intervju
med Frisörarbetareförbundets
ordförande som fröken Olsson har citerat
icke till alla delar har saklig bakgrund.
Uppenbart är ju att den stora avgången
från yrket på grund av den
kvinnliga arbetskraften gör att vi, för
att få något så när kontinuitet i rekryteringen,
är tvungna att hålla oss med
det antal lärlingar som är reglerat i vårt
avtal. Jag vill tillägga att det inte finns
några möjligheter för en frisörmästare
att anställa fler lärlingar än kollektivavtalet
föreskriver. Varje år görs det
upp mellan de avtalsslutande parterna
på basis av arbetstillgång, hur många
lärlingar som skall få anställas.

Jag vill också till slut, herr talman,
tilägga att frisöryrket väl är det yrke
som, när det gäller lärlingsutbildning,
har varit föregångare för de flesta andra
yrken här i landet. Det är i stort sett
det första yrke som har haft en ordnad
undervisningsplan, och normalplanen
gäller ju också för yrket och dess utbildning.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nordgren begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
55:o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
6) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nordgren begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 97 ja och 86 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 56—72

Vad utskottet hemställt bifölls.

Fredagen den 25 mars 1960 fm.

Nr 13

8!)

Punkten 73

Bidrag till byggnadsarbeten inom skolväsendet
m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt D61, s. 330
—340) föreslagit riksdagen att dels godkänna
att enligt de grunder departementschefen
förordat statsbidrag finge
utgå till tekniska hjälpmedel och särskild
inredning av lokaler i obligatoriska
skolor för specialundervisning i hörselklass,
dels till Bidrag till byggnadsarbeten
inom skolväsendet in. m. för
budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 215 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bertil Petersson in. fl. (1:266) och den
andra inom andra kammaren av fru
Torbrink m.fl. (11:341), i vilka hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställde, att statsbidraget
till provisoriska skollokaler uppräknades
till en nivå, som motsvarade penningvärdets
förändring sedan utfärdandet
av kungörelserna 1957:318 och
1957:480;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m.fl. (1:382) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m.fl. (11:475), i vilka hemställts att
riksdagen vid sin behandling av Bidrag
till byggnadsarbeten inom skolväsendet
m. m. under åttonde huvudtiteln för
budgetåret 1966/67 måtte bevilja ett förslagsanslag
av 225 000 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Dahlén och Karl-Erik Eriksson
(1:387) samt den andra inom andra
kammaren av fru Nettelbrandt m. fl.
(11:490);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Elvy Olsson och herr Johan Olsson
(I: 402) samt den andra inom andra
kammaren av herr Johansson i Växjö
(II: 478).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte godkänna, att
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
föreslagits statsbidrag finge utgå till
tekniska hjälpmedel och särskild inredning
av lokaler i obligatoriska skolor
för specialundervisning i hörselklass;

II. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:266 och 11:341, i .skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört angående behovet
av en översyn av statsbidragsbestämmelserna
för skollokaler;

III. att motionerna 1:387 och 11:490
icke måtte bifallas av riksdagen;

IV. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 382 och II: 475, till Bidrag
till byggnadsarbeten inom skolväsendet
m. m. för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 215 000 000
kr.;

V. att motionerna 1:402 och 11:478
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Edström, T horsten
Larsson, Harald Pettersson, Wirtén,
Larsson i Hedenäset, Nelander, Mattsson,
Källstad och Mundebo, vilka ansett
att utskottet under punkten IV. bort
hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 382 och II: 475, till Bidrag till byggnadsarbeten
inom skolväsendet m. m.
för budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 220 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Den successiva utbyggnad
av grundskolan som vi beslutat oss
för ställer krav på nya och ändamålsenliga
skollokaler. Samtidigt är behovet
av nya skollokaler inte så markerat under
det första året efter det att övergång
till grundskola påbörjats i ett distrikt.
Först då man kommer upp i årskurser,
för vilka obligatorisk skolplikt

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Bidrag till byggnadsarbeten inom skolväsendet m. m.

inte tidigare har gällt, blir behovet av
lokaltillskott riktigt trängande. Detta
gör även att det investeringsutrymme
som anslås för skolbyggnader blir avgörande
för om grundskolans genomförande
skall kunna fullföljas i de distrikt,
där reformen av skolan redan har påbörjats.

Det är mot denna bakgrund rätt naturligt
att våra skolmän ute i landet är
bekymrade för den restriktivitet i fråga
om skolbyggnadernas omfattning som
utskottsmajoritetens förslag innebär, om
det ses mot bakgrunden av de aktuella
behoven.

I denna situation har vi som föreslagit
en höjning av detta anslag ansett det
vara riktigt att markera angelägenheten
av att byggnadsbehoven för grundskolans
genomförande ges en klar prioritet
vid fördelningen av det begränsade investeringsutrymme
vi disponerar över.
Det är även mot denna bakgrund som
jag ber att få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till denna punkt
av utskottets utlåtande och som innebär
en anslagsförstärkning med 5 miljoner
kronor men tillika en höjning av
investeringsramen med 30 miljoner kronor.

I detta anförande instämde herr Kållstad
(fp).

Herr BERG (s):

Herr talman! Utan tvekan är en stor
del av kammarens ledamöter överens
med herr Larsson i Hedenäset om att
det är beklagligt att vi inte snabbare
kan bygga ut grundskolan, men detta är
verkligen en fråga om brist på resurser.
Jag är den förste att beklaga att man
inte har möjlighet att bygga ut skolan i
snabbare takt, framför allt därför att vi
i min hemkommun kommer att få en
mycket brydsam situation genom den
begränsning av utbyggnadstakten som
anses nödvändig för att åstadkomma
och upprätthålla en samhällsekonomisk
balans.

Jag skulle naturligtvis ha kunnat in -

stämma i reservationen om det inte varit
så att man ändå tillmätt grundskolans
utbyggnad en så stor plats i den
ram som finns uppdragen för skolans
utbyggnad. Herr Larsson säger att
grundskolan måste få en klar prioritet i
sammanhanget, och vi måste väl erkänna
att departementschefen har givit
grundskolan denna förhandsställning i
det investeringsutrymme som är tillgängligt
för skolans utbyggnad.

Med hänsyn till den dokumenterade
nödvändigheten av att upprätthålla ekonomisk
balans och visa återhållsamhet
på det ekonomiska området vill jag yrka
bifall till utskottets hemställan på denna
punkt.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I—III

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. IV

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
7); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Hedenäset begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
73 :o) mom. IV) i utskottets utlåtande
nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 7) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

Fredagen den 25 mars 19(5(S fm. Nr 13

Interpellation ant;, åtgärder för upprätthållande av ett för Norrland nödvändigt
jordbruk

ning. Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Hedenäset
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 124 ja
och 52 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. V

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 74—87

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 88

Lades till handlingarna.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 13

Interpellation ang. åtgärder för upprätthållande
av ett för Norrland nödvändigt
jordbruk

Ordet lämnades på begäran till

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep), som
yttrade:

Herr talman! Det material, som nyligen
offentliggjordes från 1960 års jordbruksutrednings
majoritetsgrupp, riktar
särskilt uppmärksamheten på det norrländska
jordbrukets framtid. Enligt det
majoritetsförslag, som uppenbarligen är
att vänta, skulle de jordbrukspolitiska
åtgärder, som har sin speciella betydel -

se för norrlandsjordbruket, i stort sett
avvecklas under eller omedelbart efter
en treårsperiod. Det gäller arealtillägget,
leveranstillägget, det allmänna
mjölkpristillägget och småningom också
det för Norrland betydelsefulla extra
mjölkpristillägget. Det som bjudes i stället
synes vara ett omställningsstöd och
arbetsmarknadspolitiska åtgärder för
överflyttning av arbetskraften till andra
näringsgrenar.

Naturligtvis är det omöjligt att komma
fram till någon mera slutgiltig bedömning
av förslagets inverkan, så
länge betänkandet inte i sin helhet bekantgjorts.
Så mycket torde dock vara
uppenbart, att man för Norrlands vidkommande
måste räkna med den konsekvensen,
att jordbruket måste läggas
ned i mycket stora områden. Det är helt
naturligt, att denna framtidsbild framkallar
oro hos den norrländska befolkningen.
Konsumenterna hyser farhågor
inför den försämrade tillförsel av
färskvaror, som oundvikligen måste bli
följden av den betydande jordbruksnedläggning,
som nu tydligen åsyftas för
norrlandslänen. Särskilt de aktiva kommunalmännen
frågar sig hur man i
framtiden skall kunna få tillräckligt underlag
för den service, som är nödvändig
för befolkningen. Den förändring av
natur- och landskapsbilden, som man
måste räkna med som en följd, måste
också befaras sätta stora värden på spel.
Inom stora områden får man väl vänta
sig att levande kulturbygder helt försvinner.

De norrländska jordbruksutövarna
har genom det nu offentliggjorda utredningsförslaget
försatts i ett förlamande
osäkerhetstillstånd. Vilka av dem kan
över huvud taget våga räkna med en
framtid i jordbruket? Det norrländska
jordbruket har sin huvudsakliga inkomst
från mjölkproduktionen. Men nu
skall tydligen enligt jordbruksutredningens
majoritet en prispresspolitik i
olika former sättas in mot mjölkproduk -

92 Nr 13 Fredagen den 25 mars 1966 fm.

Interpellation ang. åtgärder för att trygga fiskerättsinnehavare mot skada genom
vattenförorening

tionen. Vilka möjligheter finns det då
för i första hand den mjölkproduktion,
som väl ändå måste anses nödvändig
för konsumenterna i Norrland? Man får
naturligtvis räkna med att det nu offentliggjorda
utredningsmaterialet även
får den omedelbara konsekvensen, att
den pågående rationaliseringsverksamheten
allvarligt motverkas.

Under alla förhållanden får man hålla
för sannolikt, att även utredningsmajoriteten
förutsätter, att ett jordbruk skall
upprätthållas i Norrland också för framtiden.
Den betydande satsning, som under
en följd av år gjorts på KR-verksamheten,
skulle ju annars vara bortkastad.
Det kan i sammanhanget tilläggas, att
utredningsmajoritetens förslag naturligtvis
också måste få inverkan på KRgårdarna
och återverka på underlaget
för deras inkomstberäkning.

Det är uppenbart, att jordbruksutredningens
majoritetsförslag — om det genomföres
— får en betydande inverkan
på norrlandsjordbruket. Om man då utgår
från att ett jordbruk måste upprätthållas
i Norrland även för framtiden,
har man den obesvarade frågan hur de
nödvändiga förutsättningarna för produktionen
skall kunna skapas. Jordbruksutredningens
arbete är visserligen
ännu inte slutfört. Då de problem som
jag här har berört inte omnämnts i materialet
från utredningens majoritetsgrupp,
torde man dock kunna dra slutsatsen,
att gruppen inte heller haft sin
uppmärksamhet riktad på dem.

Med hänvisning till vad jag här har
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet ställa följande
fråga:

Avser herr statsrådet att tillkalla en
parlamentarisk kommitté för utredning
av de speciella problem, som kan förväntas
uppstå för det norrländska jordbruket,
om nuvarande stödåtgärder
skulle avvecklas, samt för utarbetande
av förslag till de åtgärder, som då er -

fordras för upprätthållande av ett för
Norrland nödvändigt jordbruk?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Interpellation ang. åtgärder för att trygga
fiskerättsinnehavare mot skada genom
vattenförorening

Ordet lämnades på begäran till

Herr THYLÉN (h), som yttrade:

Herr talman! Under sommaren och
hösten 1964 iakttogs förekomst av död
lax i Högvadsån, ett bivattendrag till
Ätran.

Vid undersökningar som utfördes av
myndigheterna visade det sig att anledningen
till fiskdöden var utsläpp av
galvaniska bad och sköljvatten från en
vid vattendraget belägen industri.

Med stöd av gjord polisundersökning
stämdes industriens ledning varvid
åtalspunkten var förseelse enligt 7 § förprövningskungörelsen.
Något skadeståndsmål
med anledning av skada å
laxfiske väcktes icke. Att skadeståndsmål
icke förekom får ses mot bakgrunden
av svårigheten att godtagbart bevisa
skadans ekonomiska omfång. För
enskild fiskerättsinnehavare samt, inte
minst, för den allmänna fiskeriitten kan
vattenföroreningar med förgiftande verkan
få långt gående menliga inverkningar.

Det förefaller därför naturligt att, i
de fall ansvaret för föroreningar kan
fastställas, den som orsakat skadan får
utge skadestånd till fiskerättsinnehavare
utan att den senare härför måste uttaga
stämning på skadegöraren.

Med stöd av ovanstående hemställer
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande fråga:

Anser herr jordbruksministern att åtgärder
bör vidtagas för att trygga fiske -

Fredagen den 25 inars 1966 em.

Nr 13

rättsinnehavare mot skada som orsakas
av vattenförorening?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.59.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 25 mars

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid av herr andre vice talmannen.

§ 1

Utgifterna inom socialdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17

Ersättningar till kommunerna enligt socialhjälps-
och barnavårdslagarna m. m.

Kungl. Maj:t hade (bilaga 7, punkt
C 5, s. 30 och 31) föreslagit riksdagen
att till Ersättningar till kommunerna
enligt socialhjälps- och barnavårdslagarna
m. m. för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 8 milj. kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
haft följande motioner till behandling,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Segerstedt Wiberg (1:36) och den and -

ra inom andra kammaren av herr Hamrin
i Kalmar (11:67);

dels ock en inom andra kammaren
av herr Hermansson m. fl. väckt motion
(11:46), vari föreslagits att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde
om förslag om ändrade bestämmelser
för zigenarnas undervisning och yrkesutbildning,
innefattande bl. a. saneringslån,
som avskreves med viss del varje
månad som rehabiliteringsprogrammet
följdes, och studielön för studier i internat,
utbildningsanstalt etc. i enlighet
med vad i motionen anförts.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte till Ersättningar
till kommunerna enligt socialhjälps- och
barnavårdslagarna m. in. för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag av
8 000 000 kr.;

II. att motionerna 1:36 och 11:67
samt 11:46 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

JANSSON (k):

Herr talman! I motion nr 46 i denna
kammare har yrkats »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om
förslag till ändrade bestämmelser för
zigenarnas undervisning och yrkesutbildning,
innefattande bl. a. saneringslån,
som avskrives med viss del varje
månad som rehabiliteringsprogrammet
följs, och studielön för studier i internat,
utbildningsanstalt etc».

94 Nr 13 Fredagen den 25 mars 1960 em.

Ersättningar till kommunerna enligt socialhjälps- och barnavårdslagarna m. m.

Med anledning av att utskottet föreslår
att motion nr 46 inte skall föranleda
någon riksdagens åtgärd måste jag
tillåta mig en kritisk granskning av
utskottets yttrande i så måtto att utskottet
enligt min mening inte tar ställning
till de problem och förslag som ställts
i motionen. Får jag i detta sammanhang
säga några ord om det faktiska läget
bland denna relativt lilla folkgrupp.

Zigenarundersökningen 1962—1965
som utfördes av Uppsala universitets
social-medicinska institution på uppdrag
av arbetsmarknadsstyrelsen visade,
att två tredjedelar av de vuxna zigenarna
i Stockholm inte hade gått i
skola alls eller endast mycket kort tid.
Motsvarande andel torde gälla även för
övriga vuxna zigenare i landet. Det anmärks
att analfabetismen utan tvekan är
det mest aktuella problemet sedan bostadsproblemet
nu har lösts ganska bra
eller åtminstone acceptabelt för flertalet
zigenarfamiljer och troligen kommer
att lösas även för övriga inom ett par
år.

Det kan tyckas som om det yrkande
som den kommunistiska motionen innehåller
tar sikte på en generositet mot
denna lilla grupp av människor som
inte andra grupper kan påräkna. Om
man betraktar den kommunistiska motionen
ur den synpunkten vill jag erinra
om att det för det första gäller en mycket
liten grupp av människor och att
det för det andra är en grupp för vilken
måste vidtas alldeles speciella åtgärder,
om denna grupps förhållanden skall
kunna ändras väsentligt på kort tid.

Det är nödvändigt att ge de vuxna
zigenarna som ägnar hela sin tid åt
programmerade studier en studielön
som motsvarar reguljära inkomster.
Det omskolningsbidrag som hittills utgått
har haft karaktären av fickpengar
och har inte varit av den storleksordningen,
att det möjliggjort för eleverna
att vara fria från ekonomiska bekymmer
så att de kunnat koncentrera sig
på studierna.

Antalet zigenare i vårt land är omkring
1 000. Det är lätt att räkna ut vad
varje tusental vanliga svenska medborgare
kostar stat och kommun i undervisning,
yrkesutbildning, kulturservice
och liknande.

Såsom framliålles i motionen har zigenarna
med få undantag stått vid
sidan av allt detta. Om denna lilla minoritet
under ett antal år skulle kosta
lika mycket som eller till och med ett
par tre gånger mera än ett slumpmässigt
urval av ett tusen vanliga svenskar för
undervisning och yrkesutbildning, inklusive
akademisk utbildning, kan detta
ändå aldrig kompensera den brutala
diskriminering som zigenarna varit utsatta
för och de medborgerliga rättigheter
som de ända in på sextiotalet
gått miste om. Zigenarna har, om vi
ser till genomsnittet och inte till de
lysande undantagen, ett mångårigt handikapp
att ta igen. Att för närvarande
ställa krav på »samma rättigheter och
skyldigheter» för zigenarna som för
andra svenska medborgare är att föra
rasdiskrimineringspolitiken vidare under
en mask av hyckleri, eftersom de
vuxna analfabeterna har ett oändligt
mycket sämre utgångsläge än andra
vuxna svenskar.

Svagheten i utskottets skrivning består,
enligt min mening, i att man sammankopplar
studiebidraget med socialhjälp.
Kanske kommer denna form av
hjälp inte att skilja sig, vare sig kvantitativt
eller kvalitativt från vanlig passiv
socialhjälp. Från psykologisk synpunkt
hade det varit avgjort bättre, om
vårt förslag om låneamorteringar och
studielön hade tillstyrkts. Det hade då
blivit något av lön efter prestation —
alltså en stimulans för aktiva insatser
för dem som verkligen gör en allvarlig
ansträngning att komma i nivå med
andra svenska medborgare.

Utskottet har skrivit att det nu framlagda
förslaget skall prövas i avvaktan
på erfarenheterna av de nya bestämmelserna.
Förslaget går ut på att staten

Fredagen den 25 mars 1966 em.

Nr 13

Ersättningar till kommunerna enligt socialhjälps- och barnavårdsIaKarna m. in.

från och med den 1 januari 1966 åtar
sig att i fråga om understöd till zigenarna
ersätta kommunerna för den hjälp
som lämnas zigenarna, som har försörjningssvårigheter
till följd av deltagande
i skolundervisning eller omskolningsverksamhet
för vuxna.

Det är inte utan att man vill säga, att
denna skrivning är något av byråkratiens
rutinmässiga örfil mot denna
grupp av människor. Man kan naturligtvis
tala om att avvakta erfarenheter
av nya bestämmelser — framför
allt när det gäller hundra tusentals personer,
som det ofta är fråga om när vi
diskuterar reformer. Här gäller det
emellertid en verksamhet som berör
endast 300 å 400 medborgare, om man
endast räknar med dem som är i åldern
15—50 år och inte fått grundskolning.
Utskottets grepp är alltför passivt. Medan
man avvaktar erfarenheterna av
de nya bestämmelserna uppstår ovillkorligen
nya kroniska socialhjälpsfall.

Härtill kommer att vad kommunerna
gör kan bli mycket olika. Vissa kommuner
visar god vilja, medan andra
kommuner inte visar någon vilja alls.
Stockholm ar utan tvivel den stad som
har gjort de största ansträngningarna
för att anpassa zigenarna till normala
förhållanden. En av dem som gjort
mest här i landet för att kartlägga zigenarnas
förhållanden, doktor John
Takman, skriver i en artikel följande
om Stockholms stad:

»På många håll i landet har det skett
mycket sedan arbetsmarknadsstyrelsen
blev ansvarig myndighet för zigenarnas
bosättning och rehabilitering 1960. I
Stockholm blev det av kända skäl en
hektisk verksamhet under några höstveckor
1963, när ghettot i Hammarbyhöjden
och de skandalösa segregerade
lägren i Skarpnäck och Ekstubben evakuerades.
Den gången fungerade Stockholms
stads fastighetskontor och bostadsförmedling
med en underbar
snabbhet och med en exemplarisk
mänsklig förståelse.»

Det är inte alla kommuner man kan
säga samma sak om, och därför menar
jag att ett bifall till de förslag som den
kommunistiska motionen utmynnar i
hade inneburit att vi snabbare kunnat
lösa de problem som vi här har att brottas
med.

Herr talman! Med denna motivering
yrkar jag bifall till den kommunistiska
motionen.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Det är väl överflödigt
att jag här håller ungefär samma anförande
som herr Jansson och talar om
de personliga värderingar man kan göra
av samhällets och enskilda individers
reaktioner hittills gentemot zigenarna.
Men samma patos som herr Jansson
här gav uttryck åt finns bakom det meddelande
som Kungl. Maj:t har lagt på
riksdagens bord. Därigenom öppnas
möjligheter för kommunerna att erhålla
full täckning för de kostnader de har
för zigenarnas försörjning samt för övriga
kostnader i samband med studier
och omskolning. Även återbetalning av
deras låneskulder kan kommunerna nu
få hundraprocentig täckning för.

Det språk statsutskottet använt kanske
kan betecknas som ett trist och kallt
byråkratiskt språk, men när man handlägger
ett ärende av detta slag använder
man inte samma termer som herr Jansson
kan göra i ett anförande här i kammaren.
Jag kan dock försäkra att tanken
och viljan bakom utskottets förslag,
som jag har upplevt dem vid utskottsbehandlingen,
är precis desamma som
herr Janssons. Utskottet har sagt att de
möjligheter som samhället nu erbjuder
är ett svar på den inställningen. Såvitt
vi kan bedöma får nu de zigenare som
vill studera möjligheter till det, och under
omskolningen slipper de sin försörjningsbörda.
Även de speciella ekonomiska
svårigheter som de ofta råkar
in i blir lösta, bl. a. därigenom att hjälp
också utgår för betalning av låneskulder.

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 em.

Bidrag till social hemhjälp

Herr talman! Med det anförda ber ja.y
att få yrka bifall till utskottets hem
ställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri,
som föreslagits i motionen II: 46; och
biföll kammaren vad utskottet hemställt.

Punkten 18

Bidrag till social hemhjälp

Kungl. Maj :t hade (punkt C 6, s. 31
och 32) föreslagit riksdagen att till
Bidrag till social hemhjälp för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 60 milj. kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
haft följande motioner till behandling,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Werner och Adolfsson (1:4) och
den andra inom andra kammaren av
herr Holmberg in. fl. (11:7), i vilka
föreslagits att riksdagen måtte besluta
a) att statsbidrag till kommunerna för
hemhjälp åt gamla, invalider och barnfamiljer
skulle utgå med 75 procent av
kommunernas nettokostnad, b) att till
Bidrag till social hemhjälp för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 100 milj. kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Elvy Olsson och herr Svanström
(I: 429) och den andra inom andra
kammaren av herr Gomér m. fl. (II:
505);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bengtson (1: 638) och den andra
inom andra kammaren av herr Johansson
i Skärstad in. fl. (II: 600).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:4 och 11:7 till Bidrag
till social hemhjälp för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag av
60 000 000 kr.;

II. att motionerna 1:429 och 11:505
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionerna I: 638 och II: 600,
såvitt nu var i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HOLMBERG (k):

Herr talman! Statsutskottet har inte
motiverat sin inställning till hemhjälpsproblemet
utan bara gjort ett påstående.
Men även påståendet är märkligt. Till
skillnad från tidigare förklaringar att
samhället inte hade råd att ge de gamla
en bättre omvårdnad och att det inte
fanns personal att tillgå osv., påstår nu
utskottet, som sagt utan motivering, att
de åtgärder vi föreslagit inte är påkallade.

1 och för sig är det väl bra att en del
tidigare undanflykter inte upprepas
längre av utskottet. Det blir liksom enklare
att diskutera självklara problem
om man slipper de gamla undanflykterna
— ty någonting annat var det ju inte
när man faktiskt på allvar vidhöll att
vi av ekonomiska skäl måste tolerera de
oerhörda försummelserna inom åldringsvården.
Det är nämligen inte sant
att vi av ekonomiska skäl skulle behöva
ha det så. Men den ståndpunkten intog
även utskottet, trots att vi redan för ett
tiotal år sedan kunde åberopa ganska
omfattande undersökningar, utförda av
geriatiska forskare och andra läkare,
vilka avslöjat omfattande missförhållanden
av ett slag som de betecknade som
ett formligt nödrop om bättre tillsyn
av de gamla. Jag kan som exempel erinra
om de ganska omfattande undersökningar
som gjordes av läkare i Sund -

Fredagen den 25 mars 1900 em.

Nr 13

byberg. Även sedan socialpolitiska kommitténs
skräckrapport kommit, fortsatte
påståenden om att det inte varit påkallat
med de åtgärder som kommunisterna
föreslog.

Jag vågar hoppas att ingen här skall
påstå att vi svartmålar eller att vi förnekar
de mycket betydande insatser som
vänsterkrafter både i och utanför riksdagen
genomdrivit för att bereda de
äldre en tryggare tillvaro. Den socialpolitik
som bar högerpartiernas signum
är ju dessbättre ett avverkat kapitel, i
varje fall i de flesta hänseenden.

Vi har även i den motion som nu behandlas
noterat den avgörande roll arbetarrörelsen
har spelat för utformningen
av en bättre ordning i vårt land på
detta område. Men just därför att vi är
inne på rätt väg, därför att vi har brutit
med de krafter som har försökt förhindra
utvecklingen och därför att vi
faktiskt har råd att — i varje fall på
det område vi nu behandlar — omedelbart
göra det bättre, reagerar jag mot
utskottets osakliga påståenden.

Vår motion går ut på att staten skall
ge kommunerna ekonomiska möjligheter
att klara hemhjälpens utomordentligt
viktiga uppgift. 1964 begärde vi
samma belopp och samma principiella
utformning av hemhjälpen som vi har
gjort i år. Riksdagen gick då ungefär
hälften så långt i fråga om själva anslagssumman.
Det var ett stort framsteg
därför att man då gick med på principen
att staten skulle betala kommunerna
för denna verksamhet. Det är likaledes
naturligtvis mycket värdefullt
att regeringen i år har ansett det påkallat
att öka statens medverkan via
kommunerna med ytterligare 10 miljoner
kronor.

Vi anser emellertid fortfarande att det
oerhörda behovet motiverar ett större
anslag. 35 procent av kommunernas
nettokostnader är bevisligen inte en
tillräcklig stimulans för kommunerna.
Om utskottet menar att bristerna i hemhjälpsverksamheten
inte har något sam4
— Andra kammarens protokoll 11)06.

Bidrag till social hemhjälp

band med kommunernas ekonomiska resurser
— alltså att det är så bra härvidlag
att ingen åtgärd är påkallad — vill
jag påstå att utskottet talar om någonting
som det inte känner till. Utskottet
kan ju inte mot bättre vetande göra dessa
påståenden. Det finns kanske enstaka
kommuner som har en sådan ålderssammansättning
och eu så god ekonomisk
situation, att de inte besväras av kostnaderna
för hemhjälpen. Och det är troligt
att enstaka kommuner har en så
reaktionär fullmäktigesammansättning
att de gamlas nödsituation i det fall,
som jag nu talar om, kan ges en politisk
förklaring.

Men för det stora flertalet kommuner
spelar de höga kommunalskatterna en
mycket stor roll vid bedömningen av
förslag om förbättrad åldringsvård —
det finns mängder av exempel på den
saken. För sådana kommuner — och
därmed också för de gamla i dessa kommuner
som behöver hemvård — skulle
en ökning av statsanslaget till 75 procent
av nettokostnaderna, som vi har
föreslagit, innebära ett mycket stort
framsteg.

Till dess att jag genom utskottets talesman
fått reda på om det kan vara
några andra skäl än dem jag har pekat
på som utskottet avser, när utskottet
skriver att åtgärder inte är påkallade,
avstår jag från att anlägga ytterligare
synpunkter på frågan.

Jag hemställer emellertid, herr talman,
om bifall till de likalydande motionerna
I: 4 och II: 7.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Om man hade garantier
för att utförliga motiveringar i utskottsutlåtandena
skulle minska anförandenas
längd, vore det självfallet angeläget att
göra skrivningen rätt uttömmande. Men
det står väl klart för de flesta att enligt
det språkbruk vi tillämpar här i riksdagen
är det ingen särskilt märklig
reflexion som görs, när utskottet fram Nr

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 em.

Bidrag till social hemhjälp

håller att statsbidrag med 35 procent av
kommunernas nettokostnader infördes
så sent som år 1964 och man vill avvakta
utvecklingen i fråga om denna nya,
ökade verksamhet, som innebär att 60
miljoner föreslås utgå till ett ändamål
för vilket år 1964 inte fanns ett enda
öre.

Utvecklingen av den sociala hemhjälpen
har ju gått mycket snabbt just genom
att riksdagen fattat beslut om att
statsbidrag skall utgå med 35 procent av
kommunernas nettokostnader. Det är,
tycker vi, skäl nog för att avvakta, och
detta kan man också läsa mellan raderna,
om man följer praxis för riksdagstrycket.
-— Men det är klart att om diskussionen
kan förenklas genom att utskottsutlåtandena
görs utförligare, så
skall jag härvidlag göra vad på mig ankommer
inom statsutskottets tredje avdelning.

Med detta yrkar jag, herr talman, bifall
till utskottets hemställan.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Det är möjligt att utskottsledamöterna
läser mellan raderna
‘ sin egen skrivning, att det är opåkalat
med åtgärder. Men jag tycker att
det vore skäligare och framför allt bättre
för de gamla, om utskottet avläste
de faktiska behov som finns ute i kommunerna.
Då skulle utskottet inte påstå,
som det nu gör, att ytterligare åtgärder
inte är påkallade. Man behöver inte avvakta
vidare resultat av det beslut som
riksdagen fattat för att bli på det klara
med att anslaget på denna punkt är
helt otillräckligt.

Det finns utredningar om denna fråga.
Man behöver bara gå till socialpolitiska
kommitténs rapport. Det framgår fullt
tydligt av denna att sådana summor inte
på långa vägar kan tillgodose de oerhörda
behov som avslöjats av socialpolitiska
kommittén.

Det finns som sagt också mycket annat
att erinra om i detta sammanhang,

och högre anslag på detta område är
starkt påkallade.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag är helt övertygad
om att ledamöterna av statsutskottets
tredje avdelning väl känner till de behov
och de bister som finns på detta område
i vårt land. Men de är också på det klara
med att statsbidraget till kommunerna
inte väsentligt förändrar denna situation.

Det är ont om människor som är villiga
att ta arbeten av denna karaktär. Vi
vet alla att det är förenat med stora
svårigheter att få människor engagerade
i serviceyrken och speciellt i verksamheter
på detta område. Därför tror
jag inte att ett ökat statsbidrag till kommunerna
skulle ha någon större betydelse.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jo, det är just vad det
skulle ha. I fråga om tillgången på personal
för denna sociala hemhjälpsverksamhet
behöver man lyckligtvis inte särskilt
utbildade människor. Vilken husmor
som helst som kan sköta vanliga
hushållsgöromål och har anlag för att
umgås med gamla kan utföra sådant
arbete. Husmödrarna gör det också i
mycket stor utsträckning och gör det
mycket gärna, bara kommunerna har
tillräckligt med pengar för att betala
denna arbetskraft. Jag vet av personliga
erfarenheter att det förhåller sig på
detta sätt. Personalfrågan är alltså i
detta sammanhang inte något som helst
hinder för en stark utbyggnad av hemhjälpen.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i motionerna 1:4
och II: 7; och biföll kammaren vad utskottet
hemställt.

Nr 13

Fredagen den 25

Punkten 1!)

Bidrag till anordnande samt om- och
tillbyggnad av ålderdomshem

Kungl. Maj :t hade (punkt C 7, s. 32
och 33) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till anordnande samt om- och tillbyggnad
av ålderdomshem för budgetåret
1966/07 anvisa ett reservationsanslag
av 4 milj. kr.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Dahlén m. fl. (1:419) och den andra
inom andra kammaren av herr Zetterberg
m. fl. (II: 529), hade hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställde att förslag förelädes riksdagen
om statsbidrag till uppförande
av nytt ålderdomshem för svenskar i
London.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte till Bidrag till
anordnande samt om- och tillbyggnad
av ålderdomshem för budgetåret 1966/
67 anvisa ett reservationsanslag av
4 000 000 kr.;

II. att motionerna 1:419 och 11:529
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Axel Andersson, fröken Andersson, herrar
Per Jacobsson, Edström, Nils-Eric
Gustafsson, Harald Pettersson, Strandberg,
Bohman, Larsson i Hedenäset,
Helander, Kållstad, Nilsson i Tvärålund
och Mundebo samt fröken Ljungberg,
vilka ansett att utskottet under II. bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 419 och II: 529 i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa att förslag
förelädes riksdagen om statsbidrag
till uppförande av nytt ålderdomshem
för svenskar i London.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Vid punkten 19 är fogad
en reservation, vilken tar upp ett för -

mars 1966 em.

slag som framförts i fyrpartimotioner i
båda kamrarna om statsbidrag till ombyggnad
av det svenska ålderdomshemmet
i London. Denna fråga är inte ny
för riksdagen. För två år sedan tog riksdagen
ställning till ett liknande förslag
och denna kammare stannade då vid ett
för förslaget positivt beslut — något som
jag hoppas skall upprepas i dag, helst
också med en ytterligare förstärkning i
positiv riktning.

Reservanterna och utskottsmajoriteten
är, herr talman, ense om att det i
princip skall ankomma på det land, där
vederbörande är bosatt och dit han haft
sin verksamhet förlagd under en stor
del av sitt liv, att bereda den vård som
behövs på ålderdomen. Detta står helt i
överensstämmelse med den konvention
som föreligger mellan Sverige och Storbritannien.
Men uppfattningarna skiljer
sig när det gäller, hur man skall handlägga
det enskilda fallet.

Vi reservanter menar att det, även om
denna konvention finns —- principerna
är vi överens om — här, precis som i
andra frågors sammanhang, kan finnas
anledning att göra skälighetsbedömningar
i de enskilda fallen. En sådan
skälighetsbedömning leder fram till att
Sverige bör överväga att ge det handtag
till londonsvenskarna som ett statsbidrag
till ombyggnad av ålderdomshemmet
skulle innebära.

Ålderdomshemmet är litet, omodernt
och obekvämt. Ändå håller londonsvenskarna
mycket starkt fast vid detta hem,
som de har haft i 40 år och som under
denna tid har berett många av dem en
god vård på gamla dagar.

Vad det kostar att driva detta ålderdomshem
har de klarat där ute, liksom
hela fastighetsförvaltningen. Nu tillkommer
emellertid, utom att ålderdomshemmet
är omodernt, också att brandriskerna
har föranlett londonmyndigheterna
att utdöma fastigheten. Under respittiden
innan detta beslut måste gå i verkställighet
har man planerat och projekterat
för nybyggnad. Det är dessa byggnadskostnader
som den förening som

100 Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 em.

Bidrag till anordnande samt om- och

äger och har drivit hemmet i 40 års tid
inte klarar.

Vi reservanter anser att med hänsyn
till det intresse och den omtanke som
londonsvenskarna har visat och de uppoffringar
de har gjort för att driva ålderdomshemmet
finns anledning också
för oss här hemma att ge dem det handtag
det innebär att med ett engångsbidrag
hjälpa till med ombyggnaderna.
Driften avser de att klara precis som
förut, mycket tack vare just den konvention
som jag förut nämnde. De gamla
har engelsk folkpension, och bl. a. med
hjälp av den betalar de avgifter till ålderdomshemmet.
Vad som fattas samlar
man ihop.

Jag tror, herr talman, att de farhågor
som utskottets majoritet hyser för att
ett ställningstagande i den riktning, som
jag har åsyftat, på ett allvarligt sätt
skulle bli prejudicerande för framtiden,
eftersom det finns sådana ålderdomshem
också i andra huvudstäder i Europa
där svenskar åtnjuter vård, inte på
något vis behöver besannas. Allteftersom
sådana eventuella framstötar göres
måste en prövning ske från fall till fall.

Herr talman! Jag ber med denna motivering
att få yrka bifall till reservation
nr 1 vid punkten 19 av herr Axel
Andersson m. fl.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag är rädd för att inte
heller jag kan lägga fram en enda ny
synpunkt. Denna fråga har nämligen
varit uppe förut, och vi tuggar om våra
gamla ståndpunkter. Jag har inte tidigare
deltagit i debatten i denna kammare,
men jag har ändå följt frågan från
dess upprinnelse när statsutskottets
tredje avdelning besökte London.

Reservanterna i utskottet är som sagt
eniga med utskottsmajoriteten i principfrågan.
Det är alltså här fråga om eu
bedömning att ålderdomshemmet i London
skulle vara någon alldeles speciell
företeelse som avviker från vad som kan

tillbyggnad av ålderdomshem

gälla på andra platser. Det har oss veterligt
hittills inte lämnats något som helst
motiv för att just detta hem i motsats
till exempelvis hemmen i Köpenhamn,
Paris, Berlin, Oslo eller Buenos Aires
skulle få ett sådant bidrag. Det kan ju
inte vara så att det i alla städer där det
finns svenska ålderdomshem kan anföras
skäl som talar för ett avvikande
från huvudprincipen, ty i så fall är den
satt ur spel. Några speciella karaktärsdrag
i Londons samhällsliv, bostadsförhållanden
eller andra omständigheter
bland de svenska åldringarna där, som
skulle göra det angeläget att avvika från
den princip, varom vi alla är eniga, har
alltså inte redovisats. Detta är för oss i
statsutskottet skäl nog att, som vi gjort
hittills, yrka att bidrag av här ifrågavarande
slag inte skall utgå.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets hemställan.

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! Det skulle väl inte finnas
anledning att besvära vare sig herr
Bergman eller kammaren med denna
fråga, om det inte vore så att läget för
den grupp av åldringar det här rör sig
om har förvärrats år från år. Vi som
haft tillfälle att se detta hem har kunnat
konstatera hur förslumningen fortskridit.

Man kan, som herr Bergman gör, fråga
sig om det finns andra platser där
liknande problem kan uppstå. Man kan
också på ett som det förefaller mig
mera praktiskt sätt undra: Om vi inte
ger något bidrag och det alltså blir
omöjligt att i fortsättningen driva detta
hem, vad händer då med det där tiotalet
människor?

Antingen kan de komma hem och
ställa sig i herr Bergmans ko i Göteborg
eller i kön här i Stockholm. Jag vet för
resten inte om det finns någon ålderdomshemskö
i Göteborg; här i Stockholm
vet jag att det finns en sådan. En
annan möjlighet är att med utnyttjande

Fredagen den 25 mars 1906 em.

Nr 13

101

Bidrag till anordnande samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem

av konventionen använda sig av de engelska
ålderdomshem som står till förfogande.
Det har av sakkunniga på socialvårdens
område i England uppgivils
att standarden på ålderdomshemmen
inte minst inom londonområdet är
utomordentligt låg. Det är inte ovanligt
med 8—10 personer i samma sal, d. v. s.
en standard som vi hade på 1910-talet.
Det är till sådana inrättningar dessa
svenska åldringar skulle sändas. Detta
är såvitt jag förstår det reella alternativet,
därest det går dithän att man måste
riva nu ifrågavarande hem.

Nu kan man inte, som herr Bergman
gör gällande, utan vidare jämställa detta
hem med andra liknande hem ute i
världen. Det är i varje fall ett par hem
som befinner sig i ett annat läge. Jag
tänker på dem i Paris och Helsingfors
som ägs av församlingarna, vilket inte
är fallet med londonhemmet och några
andra hem, som drivs av fristående stiftelser.
Den stiftelse som står bakom londonhemmet
har tillgång till en fondbildning
på ungefär 180 000 kronor.
Detta belopp har man emellertid ansett
vara erforderligt för själva driften av
hemmet.

En engelsk folkpension utgår med
ungefär 60 kronor i veckan. Därav går
ungefär 40 kronor till inackorderingsavgift
på hemmet. Det är uppenbart att
det behövs något belopp för att fylla i
mellanskillnaden mellan de 160 kronor
i månaden som en pensionär betalar
och vad det i verkligheten kostar, och
det är detta som presteras av nämnda
fond. Det har också av många londonsvenskar
med bestämdhet hävdats att
man vill behålla fonden för att kunna
lämna detta stöd.

Jag kanske även skall nämna åt! det
finns många frivilliga organisationer, i
vilka enskilda personer gör en insats.
Inte minst den svenska kvinnoorganisationen
i London har under många år
satsat pengar till detta ändamål. Man
kan nog ursäkta dem att de har svårt
att förstå den enständiga svenska ståndpunkten
i denna fråga.

Det är, som fröken Ljungberg nyss
sade, inte heller så att konventionen är
värdelös. Tvärtom! Det är inte bara så
att dessa åldringar på grund av denna
konvention får engelsk folkpension,
utan tack vare konventionen står även
engelsk sjukvård öppen för dem. Den
är alltså en värdefull tillgång; utan den
skulle det inte heller vara möjligt att
driva detta hem.

Vi lägger ned väldiga belopp på sverigepropaganda.
Vi hörde för någon
vecka sedan en stolt uppräkning av alla
de miljoner vi lägger ned på den svenska
utlandspropagandan. I det här fallet
är det inte fråga om någon ytterligare
salong för anordnande av cocktailparties,
utan det gäller en handfull gamla
människor, vinddrivna i storstaden.
Det vore väl rätt rimligt om vi i detta
konkreta fall bidrog på det sätt som
här begärts.

Motionärerna har i sin försynthet inte
begärt en rund summa, något som kanske
egentligen varit det mest korrekta,
utan vi har i stället tillåtit oss att hemställa
om en skrivelse till Kungl. Maj :t
i syfte att ge departementet tillfälle att
närmare undersöka möjligheterna att
realisera dessa byggnadsplaner. Det är
inte lätt för motionärerna att bedöma
dessa möjligheter. Genom ett bifall till
motionen uppnår vi alltså det resultatet,
att Kungl. Maj:t kommer att undersöka
denna fråga.

Man blev i förstone rätt tagen när
herr Bergman frammanade bilden av en
härskara gamlingar ute i världen. Han
påminde oss om Helsingfors, Köpenhamn,
Paris och andra städer. Den första
uppfattning man fick av herr Bergmans
anförande var att han hade omtanke
om dessa våra åldringar. Men sedan
insåg man, att dessa gamlingars
roll i denna debatt var att skrämma
kammaren för att stödja londonsvenskarna.
Jag tror inte att de skulle vilja
spela den rollen, om de själva finge bestämma.

I detta anförande instämde fru Jo -

102

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 em.

Bidrag till anordnande samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem

hansson (s) samt herrar Börjesson i
Falköping (ep) och Hector (k).

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Efter fröken Ljungbergs
och herr Zetterbergs inlägg för reservationen
skulle jag egentligen kunna avstå
från att yttra mig; jag instämmer
helt i vad de har sagt.

Vilket avgörande står vi i dag inför?
Jo, det är om detta hem skall behöva
läggas ned eller inte, detta hem som
betytt så mycket för de gamla svenskar
i London som där fått sin tillflykt.
Hemmet befinner sig i en katastrofsituation;
verksamheten kan inte fortsätta
i den nuvarande byggnaden. Fröken
Ljungberg har förklarat, att det av
olika skäl inte går att driva hemmet
där. Byggnaden är för resten utdömd
av brandmyndigheterna.

Man har inte resurser att bygga ett
nytt hem. Vad är då naturligare än att
ledningen för hemmet vänder sig till de
gamlas hemland, som är känt som ett
välsituerat land och som ett land vilket
sträckt ut en hjälpande hand åt olika
håll. Jag hade tyvärr inte tillfälle att
närvara vid debatten förra onsdagen.
Jag hörde den i radio och TV och fick
ett intryck av att det i debatten framhölls
från regeringshåll och från andra
håll, att vi på olika sätt hjälpte alla människor
ute i världen som vi kunde hjälpa.
Skulle vi inte också i detta fall kunna
hjälpa våra landsmän?

Herr Bergman säger, att ett beslut i
enlighet med reservationen kommer att
bli prejudicerande. Jag kan inte inse
att det är en saklig motivering. Som fröken
Ljungberg säger måste vi ta ställning
från fall till fall och bedöma vad
som är skäligt. För övrigt kommer människor
i allt större utsträckning att
vandra över gränserna, och vi kommer
kanske i framtiden att i ännu större utsträckning
än vad som nu är fallet ställas
inför nödvändigheten att hjälpa
svenskar som gjort insatser i andra länder
och kanske behöver hjälp och vård

utomlands. Jag vet inte varför detta
skulle avhålla oss från att denna gång
hjälpa dessa människor.

Jag skulle vilja vädja till kammarens
ledamöter att inte göra dessa londonsvenskar
som ställer sitt hopp till Sverige
besvikna. Vi bör verkligen besluta
oss för att hjälpa dem så mycket vi kan.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Egentligen är det förvånande
att denna fråga på nytt föranleder
diskussion här i kammaren. Andra
kammaren fattade nämligen för två
år sedan beslut i positiv riktning när
det gällde stöd till det svenska ålderdomshemmet
i London. Och i en fråga
av denna art måste vi ju betrakta andra
kammarens åsikt och vilja såsom det
viktiga, inte vad ledamöterna i medkannnaren
uttrycker för uppfattning.
Jag tycker att vi bör hysa sådan respekt
för våra egna ståndpunkter att vi
i detta fall fullföljer kammarens beslut
från 1964.

Jag har en enkel och självklar motivering
till att man skall stödja detta
ålderdomshem i London. Den är, som
jag hoppas, rationell. Det blir dyrare
för oss alla, om åldringarna kommer
tillbaka till Sverige. Det är billigare om
de passas i London. Vi har själva dåliga
resurser när det gäller åldringsvården,
och varje avlastning av denna måste
vara en fördel för oss.

Det har emellertid också sedan 1964
tillkommit en ny omständighet. Vår
handelsbalans har förändrats i sådan
riktning att vår ekonomi egentligen inte
tål en alltför stor kapitalexport till andra
länder. Men i det avseendet befinner
vi oss i varje fall i en betydligt fördelaktigare
situation än vad Storbritannien
gör; Storbritannien har ju en akut
betalningskris. I den utsträckning som
vi själva kan hjälpa våra åldringar och
samtidigt lindra, låt vara mycket blyg -

Fredagen den 25 mars 1960 em.

Nr 13

103

samt, handelskrisen för Storbritannien,
så iir det bra.

Med detta vill jag yrka bifall till reservationen.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Låt mig i största korthet
understryka riktigheten av de argument
som bär bar anförts av reservanterna
och reservationens talesmän.
Jag känner till läget från åtskilliga londonbesök,
och jag fick så sent som i
förra veckan från den svenske kyrkoherden
i London ett brev som egentligen
är ett nödrop. Kyrkoherde Evander
slutar med orden: »Läget blir svårare
och svårare. När som helst kan vi vänta
ingripande från Londons brandmyndigheter.
»

I sakfrågan, herr talman, kan jag inskränka
mig till att ansluta mig till dem
som har talat och när det gäller själva
den realistiska bedömningen av situationen
helt instämma i herr Zetterbergs
och fröken Elméns argumentering. Den
är förkrossande riktig. Låt oss ge våra
gamla londonsvenskar det handtag som
reservationen föreslår!

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Ljungberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
19 :o) mom. II) i utskottets utlåtande nr
5, röstar

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 72
ja och 98 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
1) av herr Axel Andersson
m. fl.

Punkten 20

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 21

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

Kungi. Maj :t hade (punkt C 9, s. 34—
44) föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordad
avlöningsstat för ungdomsvårdsskolorna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1966/67, dels ock till Ungdomsvårdsskolorna:
Avlöningar för

samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 21 348 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
haft följande motioner till behandling,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hultell m. fl. (1:173) och den andra
inom andra kammaren av fru Heurlin
m. fl. (II: 227);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Elvy Olsson och herr Johan Ols -

104 Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 em.

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

son (I: 642) och den andra inom andra
kammaren av herr Johansson i Växjö
in. fl. (11:601), i vilka hemställts att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om tillsättandet
av en utredning om förbättrad
barna- och ungdomsvårdande verksamhet.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:173 och 11:227, såvitt
de avsåge medelsanvisningen till avlöningar,

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för ungdomsvårdsskolorna,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1966/67;

b) till Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 21 348 000 kr.;

II. att motionerna 1:173 och 11:227,
såvitt de avsåge särskilt uttalande rörande
vården vid skolorna, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

III. att motionerna I: 642 och II: 601
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herr Axel Andersson, fröken
Andersson, herrar Per Jacobsson, Edström,
Strandberg, Bohman, Nelander,
Källstad och Mundebo samt fröken
I^jungberg, vilka ansett att till utskottets
hemställan under I. bort fogas ett
moment c) av följande lydelse:

»c) i skrivelse till Kungl. Maj :t påtala
den besvärande underbemanningen vid
ungdomsvårdsskolorna samt hemställa
om förslag om erforderlig upprustning
till nästa års riksdag;»

b) av herrar Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson, Larsson i Hedenäset
och Nilsson i Tvärålund, vilka ansett att
utskottet under III. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:642 och 11:601 i skrivelse
till Kungl. Maj :t ge till känna vad
reservanterna anfört.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

LJUNGBERG (h):

Herr talman! Ungdomsvårdsskolorna
i vårt land befinner sig i flera avseenden
i ett beträngt läge på grund av
personalfrågan och de slitna miljöerna.
Det är en situation som har uppmärksammats
av åtskilliga motionärer, men
även riksdagen är fullt medveten om
detta förhållande liksom regeringen.

Vi reservanter har tagit upp framställningar
i ett par motioner, vilka
framställningar går ut på att man så
snart som möjligt skall vidtaga åtgärder
för att övervinna den besvärliga situation
som uppkommit genom bl. a. underbemanningen
vid våra ungdomsvårdsskolor.
Utskottets majoritet liksom departementschefen
har menat att frågan
om en ökning i större utsträckning av
framför allt den vårdande personalen
vid ungdomsvårdsskolorna ännu inte
kan upptagas till behandling därför att
en utredning pågår.

Jag vill gärna uttrycka glädje över
den utredning som departementschefen
för precis ett år sedan beställde av
statskontoret och socialstyrelsen. Under
tiden mellan utskottsbehandlingen och
ärendets behandling här i plenum har
resultatet av denna utredning blivit
framlagt — betänkandet är daterat den
14 mars.

Efter vad jag kan förstå, sedan jag
tagit del av utredningen, bestyrker den
precis vad reservanterna framhåller,
nämligen att de största svårigheterna
består i att den kvalificerade, psykoterapeutiska
behandlingen, främst samtalsterapien,
har mycket ringa omfattning,
därför att personalen inte räcker till.
Det är här framför allt fråga om assistenterna,
och de har på grund av personalknappheten
nödgats utföra många
andra arbetsuppgifter som hindrat dem
från att fullfölja den väsentliga, terapeutiska
uppgiften.

Utredningen föreslår i fråga om två

Fredagen den 25 mars 1900 em.

Nr 13

105

skolor, Ryagårdens skola och Lövstaskolan,
en försöksverksamhet och en
avsevärd upprustning, som innebär att
man verkligen skulle kunna tillämpa
sådana vårdmetoder som varit avsikten
med ungdomsvårdsskolorna för att deras
klientel skulle på ett riktigt sätt
kunna återanpassas i samhällslivet.
Denna försöksverksamhet kostnadsberäknar
statskontoret och socialstyrelsen
till ungefär 090 000 kronor, och de är
angelägna om att den skall komma i
gång redan i höst.

Jag är övertygad om, herr talman,
alt om denna utredning förelegat när
ärendet utskottsbehandlades, skulle vi
ha kunnat skriva ihop oss på något
sätt. Nu förelåg den inte, vilket var
ganska olyckligt. Under sådana förhållanden
menar jag att det som reservationen
uttrycker ändå måste vara ett
stöd för departementschefen att verkligen
se till att den föreslagna försöksverksamheten
realiseras. Eftersom
statsrådet Aspling är närvarande i kammaren,
kanske jag också vågar ställa
en direkt fråga till honom, om han har
för avsikt att realisera en försöksverksamhet
av ungefär det slag och den
omfattning som utredningen föreslagit
och påbörjad vid den tidpunkt som utredningen
tänkt sig. Jag tror att det
vore mycket värdefullt för kammarledamöterna
att få ett besked härvidlag.

Kan vi få ett positivt svar på den
frågan, måste det innebära att reservanternas
uttalande stöder det på ett helt
annat sätt än utskottsmajoritetens. Får
vi ett negativt svar, förefaller det mig
som om reservanternas yrkande på
denna punkt är desto mer motiverat.
Och med »denna punkt», herr talman,
avser jag vad som har yrkats i reservation
2 a) att riksdagen må »i skrivelse
till Kungl. Maj:t påtala den besvärande
underbemanningen vid ungdomsvårdsskolorna
samt hemställa om förslag om
erforderlig upprustning till nästa års
riksdag».

Sedan jag läst utredningen har jag

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

för min del ingenting emot att upprustningen
i dess större omfattning får
dröja. Den försöksverksamhet som
kommer till stånd kan på många sätt
bli vägledande för de åtgärder som bör
vidtas både i rationaliserande och effektiviserande
syfte.

Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till reservation 2 a) av herr
Axel Andersson m. fl.

Fru HEURLIN (h):

Herr talman! Utbryter en farlig, smittosam
sjukdom någonstans i vårt land
vidtar samhället omedelbart nödvändiga
åtgärder. Medicinska experter isolerar
de sjuka, undersöker misstänkta
fall och spårar upp smittokällan. Detta
arbete pågår oavbrutet tills trakten kan
anses smittofri.

Den stigande ungdomsbrottsligheten
är ett ofrånkomligt och skrämmande
faktum. Under femårsperioden 1935—
1939 hade vi per 100 000 ungdomar i
åldern 15—20 år genomsnittligt per år
599,8 för allvarliga brott lagförda ungdomsbrottslingar.
För år 1963 var motsvarande
siffra 2 485,6. Detta betyder
att bortsett från det ofrånkomliga mörkertalet
ungdomsbrottsligheten sedan
den första perioden mer än fyrdubblats.
Måste inte samhället ingripa här
på samma sätt som jag nyss antydde?
Måste vi inte med all kraft vidtaga åtgärder
för att inrikta all ungdom som
gjort sig skyldig till allvarlig kriminalitet
på sådana psykologiskt utformade
uppgifter att lusten att begå brott försvinner?
Måste vi inte också profylaktiskt
eliminera alla tendenser till ungdomsbrottslig
verksamhet?

I jämförelse med tidigare generationer
har Sveriges ungdom av i dag betydligt
större möjligheter till utbildning,
såväl teoretiskt som praktiskt. Det
är vår skyldighet att se till att den
grupp av unga människor, som av olika
anledningar kommit in i en mera avancerad
och omfattande kriminalitet, inte
sätts på undantag. Det räcker inte med

106 Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 em.

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

att placera dem på ungdomsvårdsskola
och sedan tro att allt är väl beställt.
Den som är initierad vet att vården vid
dessa skolor inte är vad den borde
vara. Röster har höjts för att ungdomsvårdsskolorna
skulle läggas ned. Därom
må man hysa vilken uppfattning
man vill. Nu har vi dessa skolor, men
då skall de också ge vård. Rubriker i
pressen som »Omhändertagna men
utan vård», »Dyster framtid för Lövstaelev»,
»Parodi på vård» och »ödeläggande
ungdomsvård» gömmer en skrämmande
verklighet.

Var det rätt att sätta i gång med en
så krävande vårdform och sedan underlåta
att följa upp programmet med
den motiveringen att pengarna inte räcker
eller att vi behöver flera utredningar?
Det gäller ett klientel som mer
än de flesta andra grupper för sin egen
och andras skull måste ägnas en mycket
stor uppmärksamhet och noggrann
tillsyn.

I vår motion har vi något berört detta,
och det är ingen tvekan om att just
dessa ungdomar på ett särskilt sätt behöver
nära kontakt med vettiga vuxna
människor, som inte bara genom löpande
samtal av terapeutisk karaktär
utan också genom personlig omvårdnad
och mänsklig värme kan påverka dem
i positiv riktning. Organisation och
teknik kommer aldrig att kunna ersätta
positiv mänsklig kontakt. När det gäller
dessa unga människor, labila, kontaktsökande,
negativa till omvärlden
utanför kamratgruppen, får vi inte
glömma att de i regel undergår en
snabb personlighetsutveckling åt det
ena eller andra hållet — åt vilket håll
det blir är till stor del beroende på
vilka möjligheter ungdomsvårdsskolan
får att påverka dem. Livet stannar inte
i väntan på utredningar.

Dessutom behöver i detta fall ingen
ytterligare utredning göras. De utredningar
som hittills företagits har visat
att det behövs ökade personella resurser.
Detta behov har likväl icke till -

godosetts i önskad omfattning. Det är
upprörande att dessa samhällets olycksbarn
inte skall få sin chans, när man
lägger ned så mycket pengar på allt
möjligt annat. Varför fasar så många
föräldrar vid blotta tanken på att deras
barn kan hamna på en ungdomsvårdsskola? Vet

kammarens ledamöter, att det genomsnittliga
antalet elever per assistent
för vård inom skolan på Lövsta,
räknat efter skolans platsantal, utgör
29,3 och för övriga ungdomsvårdsskolor
för gossar 18,4? Vet kammarens ledamöter
att Lövstas yrkesskolas ende
assistent svarar för 56 elever?

Jag vill erinra om det förhållandet
att det som en ytterligare följd av personalbristen
förekommer, att ungdomar,
även upp till myndighetsåldern,
på sluten avdelning måste vara inlåsta
på sina rum mellan kl. 1 och kl. 3 på
lördags- och söndagseftermiddagarna
och även sommartid låses in i sina
rum för natten kl. Vs9 på kvällen. Jag
vill också framhålla att vi för närvarande
har öppna avdelningar som är
helt obemannade och där sålunda eleverna
nattetid kan lämna skolan efter
eget val.

Departementschefen säger bl. a. på
tal om personaltätheten: »Med hänsyn
till den konstaterade tendensen till lägre
beläggning samt knappheten på kvalificerad
vårdpersonal bör yrkandena
om ytterligare stora personalförstärkningar
noga övervägas.» En tendens
till lägre beläggning medför att man
inriktar sig på en i enlighet därmed
inskränkt personaltäthet. Det är väl uppenbart,
att det kontinuerligt måste
finnas tillräckligt med personal för att
möta en eventuellt ökad tillströmning.
Dagens situation är för övrigt den att
beläggningssiffrorna stiger.

Det är ett känt faktum att dessa ungdomar,
i stor utsträckning överlämnade
åt varandras påverkan, för en ytterst
andefattig tillvaro. Fritiden blir
utan fast handledning ofta prat om

Fredagen den 25 mars 1960 em.

Nr 13

107

brott eller ingenting, kortspel, och någon
gång ibland pingpong — och i vilken
miljö? Den är oerhört torftig, nära
nog fri från inspirerande detaljer vad
beträffar inredning. Den frågan kommer
att behandlas under nästa punkt
men måste nämnas redan nu av hänsyn
till helhetsbilden. Denna inredning
eller rättare sagt brist på inredning är
ytterligare en negativ faktor och en
viktig sådan, föga ägnad att inge den
unge tanken att samhället har något
till övers för honom som människa.
Det är ganska farligt att genom den
faktiska bristen på positiv personlig
kontakt och ombonad miljö fixera den
unge i en negativ inställning. Genom
en sådan behandling ådrar vi oss ett
ansvar som det blir svårt att bära.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
reservationen 2 a under punkt 21.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Frågan om ungdomsvårdsskolorna
har varit uppe år efter
år. Dessa skolor arbetar ju under utomordentligt
svåra förhållanden. I fjol
hade folkpartiet en motion i vilken det
begärdes en kraftig utökning av personalen,
ty det är bristen på personal som
är det allvarliga. Då avslogs emellertid
motionen med hävisning till att en kartläggning
av klientelet pågick och att
vidare försöksverksamhet skulle påbörjas
vid ett par skolor. Man har väntat
på resultat, men efter vad jag kan förstå
har det ännu inte blivit något sådant,
och fortfarande får man som motivering
för avstyrkandet av olika förslag
höra att det skall bli en viss försöksverksamhet.

När man läser om personaltäthet
m. m. i statsverkspropositionen verkar
det som om förhållandena vore utomordentligt
bra. Redovisningen i statsverkspropositionen
är emellertid helt
missvisande. Det sägs bland annat att
det går 1,4 elev på varje person som
tillhör personalen, och då tror man att

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

det rör sig om vårdpersonal. Det gäller
emellertid även administrativ personal,
kökspersonal, biträden av olika slag,
städpersonal, läkare osv. som alltså ingår
i dessa beräkningar. Man får därför
inte någon klar bild av det verkliga förhållandet.

Vidare talas det om att det finns
många vakanser både beträffande assistenter
och vårdpersonal. Det är egendomligt
att man vill anföra detta som
en motivering för att inte utöka personalen
ytterligare. Här är det fråga om
alla skolor i klump, och på vissa håll är
det ingen svårighet att få personal. Det
kan också hända att man vid omflyttning
av personal utannonserar olika
tjänster. Men att det finns för få tjänster
i förhållande till antalet elever kan vi
inte komma ifrån.

För närvarande har man med framgång
börjat placera ut elever för vård
utom skolan, och detta gör att det kanske
blir ett mindre antal kvar inom
skolorna. Men klientelet som stannar
kvar där är mycket svårare och kräver
intensivbehandling. Lövstaklientelet står
på gränsen till sjukligt klientel; eleverna
vandrar fram och tillbaka mellan
mentalsjukhus och ungdomsvårdsskola.
Härav framgår tydligt att det behövs
kvalificerad personal för att med samtalsterapi
in. m. kunna få dessa ungdomar
anpassade till normala samhällsförhållanden.

I utskottsutlåtandet framhålls att personalen
vid ungdomsvårdsskolorna skall
utökas med 50 anställda, men det sägs
inte att det också inrättas nya avdelningar
och att det egentligen är för dem
dessa 50 tjänster skall tillsättas.

När frågan om personalen togs upp
föregående år, visade det sig för övrigt
att det förelåg en sådan underbemanning,
att man inte kunde vid ungdomsvårdsskolan
införa den arbetstidsförkortning
som alla andra personalgrupper
åtnjuter eller tillämpa en mjukare
arbetsvecka. Det framkom också att personalen
på dessa skolor fick arbeta myc -

108 Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 em.

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

ket på övertid, vilket måste inverka
menligt på behandlingen av de unga.

Jag håller med fru Heurlin om att vi,
när vi nu skall ta hand om dessa ungdomar,
kanske har vissa normer att gå
efter — låt vara att det behövs ytterligare
forskning på området — men att
vi inte förser skolorna med de resurser
som behövs för att genomföra behandlingen.
Vi är alltså medansvariga till det
tillstånd som råder.

I reservation 2 a) hemställes till regeringen
om att till ett annat år framlägga
förslag om erforderlig personalupprustning
vid ungdomsvårdsskolorna, och
den reservationen vill jag ansluta mig
till.

Som jag flera gånger framhållit från
denna talarstol är vi här i riksdagen
vanligen villiga att inrätta nya avdelningar
och bygga nya ungdomsvårdsskolor,
men vi är obenägna att tillsätta
tillräckligt med personal. Vi tänker i
hus och lokaler, inte i personal. Och
ändå är det personalen som är det viktigaste.
Det är den som skall behandla
ungdomarna.

Jag vill också ta upp en annan fråga
som fru Heurlin berört i sin motion
och där det har avgivits en reservation
till förmån för större anslag. Det gäller
punkt 22 i utskottets utlåtande.

Det är av utomordentlig betydelse vid
behandlingen av ungdomarna på ungdomsvårdsskolorna
att de får vistas i en
miljö som är tilltalande och trevlig. Det
är ett led i behandlingen att de får leva
under ordnade förhållanden. Vi måste
betänka att skolorna är dessa ungdomars
hem för en tid, både när det gäller
arbetsmiljö och fritidslokaler. Men vi
får å andra sidan inte glömma att alla
möbler, textilier och inventarier där utsättes
för en oerhört hård förslitning.
De blir förbrukningsartiklar som ständigt
måste förnyas, om inte skolorna
skall förslummas. För närvarande är det
allvarlig risk för att skolorna blir nedslitna
och att de inte är sådana som de
borde vara. Jag ber därför att också få

yrka bifall till reservationen vid punkt
22, i vilken man begär ett högre anslag
för inventarier in. in.

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! I vår motion, 11:601,
yrkar vi på en utredning om förbättrad
barna- och ungdomsvård. Vi pekar på
svårigheterna att följa upp vården efter
tiden på ungdomsvårdsskolan. Kontakten
mellan skolan—eleven—vårdfamiljen
inskränker sig ofta till ett minimum
och förekommer kanske bara när negativa
resultat inrapporteras. En kvalitativ
förstärkning av vården för ungdomsvårdsskoleelever
utanför skolan är nödvändig.
Skolan har samma ansvar för
eleven, oavsett om denne vårdas inom
eller utom skolan.

Utskottet finner det angeläget att upprustningen
vid ungdomsvårdsskolorna i
olika avseenden fortsätter och anser att
detta sker genom utskottets här presenterade
förslag. Vidare ansluter sig utskottet
till departementschefens uttalande
att en kartläggning av ungdomsvårdsskolornas
klientel och av vården vid
skolorna bör komma till stånd under
den närmaste tiden. I vår motion riktar
vi uppmärksamheten på behandlingsforskningens
betydelse för bättre
vård- och behandlingsmetoder samt på
ungdomsorganisationernas roll och deras
möjligheter att medverka i vårdarbetet
m. m.

Reservationen understryker starkare
än utskottets skrivning och departementschefens
uttalande angelägenheten
av att en kartläggning av ungdomsvårdsskolornas
klientel och vården vid skolorna
snart kommer till stånd. Dessutom
uttalar reservanterna att denna inventering
bör ske på ett sådant sätt att
man kan göra en total bedömning av
vilka åtgärder som erfordras för att få
till stånd en bättre ungdomsvård.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
2 b).

Fredagen den 25 mars 1900 em.

Nr 13

109

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag kan helt instämma
i vad fröken Ljungberg sade att man
kan undra, varför utskottet inte har lyckats
åstadkomma ett enhälligt utlåtande.
Det har förvånat mig att det avgivits
reservationer. Den som läser handlingarna
måste vara mycket skarpsynt för
att över huvud taget hitta någonting som
skiljer reservanterna från utskottsmajoriteten
— för min del har jag inte kunnat
finna någon väsentlig sådan punkt.

Till herr Johansson i Växjö vill jag
säga att visst kan vi uttala oss för att
den lilla gruppens princip skall vara
målsättningen vid skolornas verksamhet
— det är ungefär lika självklart som
att det skall serveras mat på skolorna.
En annan sak är att resurserna får
komma i den takt det finns möjligheter
därtill. Men alla som sysslar med dessa
frågor är på det klara med att skolorna
bör arbeta efter den lilla gruppens
princip — det är en självklarhet som
man här sökt göra till någonting märkligt.

Likadant är det med den andra reservationen.
Reservanterna vill att riksdagen
skall i skrivelse till Kungl. Maj :t
framhålla vikten av en personalförstärkning
vid ungdomsvårdsskolorna. Utskottet
konstaterar att det är angeläget att
upprustningen därvidlag får fortsätta.
Vi framhåller också att det finns förutsättningar
att erhålla personalförstärkningar
utöver de 50 nya tjänster som
nu föreslås. Det är nämligen fråga om
ett förslagsanslag. Fröken Elmén har
alldeles rätt i att de 50 tjänsterna inte
enbart betyder större personaltäthet,
utan att det är nya avdelningar som
kräver nya tjänster. Att bilden är sådan
som fröken Elmén skisserat har inte
heller utskottet förnekat i sitt utlåtande.

Vi fäster från utskottets sida mycket
stort avseende vid den utredning som
statskontoret och socialstyrelsen gemensamt
har gjort. Man avser nu att
detaljstudera två vårdanstalter, en för
flickor och en för pojkar. Det var in -

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

tressant och värdefullt att höra att även
fröken Ljungberg anser att resultatet av
denna analys bör avvaktas innan det
sker en mera omfattande upprustning i
personalhänseende vid ungdomsvårdsskolorna.
Det är just det som utskottet
har sagt: att vi bör veta mer om hur och
varför upprustningen skall sättas in.
När man får detta klarlagt blir det lättare
att fatta beslut här i riksdagen om
en personalförstärkning.

Jag tror personligen att personalförstärkningen
är det mest angelägna i detta
sammanhang, men det gäller också
att få rätt personal och att kunna sätta
in den på de rätta arbetsuppgifterna.
Det är inte säkert att detta sker bara
genom en automatisk personalökning,
utan det bör finnas en väl grundad analys,
sådan som den vi nu tydligen har
chans att få som underlag för vår bedömning
genom de utredningar som
skall göras.

Jag skulle alltså ha kunnat yrka bifall
till både reservationen och utskottsmajoritetens
förslag, ty jag tycker att
skillnaden är praktiskt taget obefintlig.
Men eftersom jag står bakom majoritetens
förslag, yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag är litet osäker om
vad utskottets talesman menar när han
anser sig kunna biträda både utskottsmajoritetens
förslag och reservationen,
eftersom det inte finns någon skillnad
mellan dem. Jo, det är väl ändå en skillnad.
Reservanterna menar att det hastar,
att någonting måste göras nu, och
man begär därför vissa åtgärder. Utskottets
majoritet menar däremot att vi
skall avvakta en serie utredningar och
kartläggningar.

Utredningen är klar och har kommit
med ett förslag. Vad jag antydde, herr
Bergman, var att den försöksverksamhet
som utredningen föreslår bör realiseras
i sin fulla omfattning och helst

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 em.

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

vid den tidpunkt som utredningen föreslår,
alltså så snart som möjligt i höst.
På den punkten vet jag inte, om herr
Bergman och jag är överens. Men det
tycks mig självklart att upprustningen
över hela linjen vid alla skolorna på
något sätt måste bli beroende av det
resultat som försöksundervisningen ger.

Vi får emellertid förmodligen ett besked
av statsrådet beträffande den saken,
eftersom jag såg att han begärde
ordet.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Ljungberg har
nog fattat mig alldeles rätt. Jag delar
fröken Ljungbergs uppfattning att utredningen
bör avvaktas; när den ligger
klar finns möjlighet att bedöma personalbehovet
och avgöra var personalförstärkningar
skall sättas in.

Vi inom utskottsmajoriteten och de
som avgivit reservationen 2 a) är eniga.
Motionärerna yrkade på mer pengar,
men det gör varken reservanterna eller
vi inom utskottsmajoriteten. Såväl i utskottsmajoritetens
förslag som i reservationen
förklaras att det är angeläget att
personalresurserna ökas redan nu —
det är bara formuleringarna som skiljer
sig. Och när det inte gäller kronor och
ören kan man ju låta formuleringarna
glida; de har i sådana fall annat syfte
än att fastställa olika belopp.

Jag tror alltså att vi är rätt eniga.

Fru TORBRINK (s):

Herr talman! Det är riktigt som här
sagts, att detta inte är någon ny fråga
utan en gammal bekant både för kammarens
ledamöter och för dem som under
olika omständigheter handhaft denna
vård under årens lopp.

Fru Heurlin gick in på den motion
där hon står som första namn och vari
begärts 1 miljon kronor i anslagsförstärkning.
Och visst skulle man kunna
önska en sådan anslagshöjning — pengarna
behövs. Reservanterna har emellertid
inte följt motionärerna; i reserva -

tionen begärs inte denna miljon. Var
skulle den för övrigt tas? Det gäller att
tänka sig för litet. Själv skulle jag inte
ha så stora svårigheter att ange var beloppet
bör tas, men det är kanske inte
lika lätt för de borgerliga ledamöterna
att ge en sådan anvisning, då man ju på
borgerligt håll i olika sammanhang föreslår
att statens utgifter skall hållas nere.

Men nog är det sant att pengarna behövs.
Fru Heurlin sade att samhället
måste vidtaga åtgärder härvidlag, på
samma sätt som åtgärder vidtages exempelvis
vid epidemier. Även däri kan jag
instämma: samhället måste ingripa och
hjälpa ungdomarna, så att deras vilja
att begå brott försvinner. Det är detta
vi skall göra på våra ungdomsvårdsskolor.

Fru Heurlin framhöll också att det
behövs mänsklig värme. Det är riktigt.
Men då behövs det människor som är
intresserade av sitt arbete, som har tid
och möjlighet inte bara att sköta tillsynen
— som fru Heurlin talade om och
som vi alla inser nödvändigheten av —
utan som också kan tala med ungdomarna
om deras problem. Det får alltså inte
bara bli tillsyn, som det ofta blir nu.

När ungdomsvårdsskolorna infördes
blev det en stor sak från början. Man
bröt med det gamla, bröt med uppfostringsanstalterna,
bröt med systemet att
ungdomarna skulle vistas länge på uppfostringsanstalter
under tillsyn, så att
samhället skyddades mot deras vilja att
överträda lagar och förordningar.

Fru Heurlin säger att kriminaliteten
är stadd i ökning. Men var det inte kriminalitet
förr, som gjorde att unga människor
kom på uppfostringsanstalter,
där vi t. o. m. hade avsevärt flera platser
än nu på ungdomsvårdsskolorna?
Det är dock sant att genom teknikens
landvinningar och genom allt vad därtill
hör frestas i våra dagar ungdomarna
till brott i stor utsträckning.

När man läser handlingarna rörande
dessa unga —• som fru Heurlin naturligtvis
har tillfälle att göra i egenskap

Fredagen den 25 mars 1900 em.

Nr 13

av åklagare och som många andra av
oss får göra i olika sammanhang — förstår
man att de står i harnesk mot samhället
och kanske inte visar sina bästa
sidor i brådrasket. Men om man talar
med dem en och en skall man finna att
det, med Skriftens ord, rör sig om »en
av dessa mina minsta», som — herr
socialminister — kanske borde få bättre
vård än vad vi i dag kan ge på ungdomsvårdsskolorna.

Därmed är inte sagt att socialministern
och övriga som har ansvaret låtit
bli att se till att medel för ändamålet
ställs till förfogande. Anslag ges ju varje
år — det är bara det att resurserna inte
från början fick erforderlig omfattning.
De nya tjänster som inrättas och den
nya utrustning som anskaffas varje år
innebär därför att man lappar på någonting
som inte varit helt från början
utan delt.

Socialstyrelsen är det ansvariga verket
för hela ungdomsvårdsskoleverksamheten.
Jag tror nog att de som där
har hand om dessa frågor är besjälade
av viljan att göra det bästa för denna
vårdgren. Men även de behöver ha resonans
för sina äskanden och de behöver
också helt enkelt ha pengar till förfogande
för att kunna göra något.

På det skolhem, för vilket jag själv
i viss mån har ansvaret, måste vi i årsberättelsen
uttala att vi icke anser att
vi fyller vår uppgift på det sätt som vi
borde göra. Vi gör icke detta konstaterande
i glädjen av att komma socialministern
eller socialstyrelsen till livs
utan helt enkelt därför att vi anser att
vi icke fyller denna uppgift.

Vi har en skola som är avsedd för ett
25-tal ungdomar och där nästan fortlöpande
19—20 ungdomar är intagna.
Vi skall ha en grundskola i vårt land,
och vi har givetvis skyldighet att ha
det även vid våra ungdomsvårdsskolor,
så att vi inte släpper ut ungdomarna
från dessa med alltför undermåliga skolmässiga
kunskaper.

Att det skulle vara så illa beställt på

11 1

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

dessa skolor att eleverna där utvecklas
till förbrytare är något som jag vill
dementera. Nog gör man allt vad som
kan göras för att stävja dessa tendenser.
Men när man inte har någon möjlighet
att undervisa i grundskolans kurser
blir man beklämd.

Den skola som jag själv har att göra
med kanske är ett undantag, men den
kan ändå vara ett exempel på hur ärendena
många gånger kan handläggas.
Det skolhem jag nu talar om ligger ganska
nära ett stort sjukhus, som nu ingått
avtal med staten om att i vederbörlig
ordning ta även mentalsjukvården under
sin domvärjo. För detta ändamål har
man behov av mark, och det har under
långa tider förts underhandlingar i denna
fråga mellan staten, landstinget och
kommunen om detta. Man har nu kommit
överens om att staten skulle lämna
ifrån sig denna mark för att sjukhuset
i fråga där skulle få möjlighet att uppföra
ett mentalsjukhus.

Innan dessa förhandlingar var klara
hade emellertid riksdagen anslagit medel
för att bygga en skolbyggnad för
ifrågavarande skolhem, vilka medel torde
förvaltas av kungl. byggnadsstyrelsen.
Vi fick emellertid inte någon skolbyggnad.
Vi utannonserade tjänsten till
den planerade skolan och fick en lärare
som sökande. Denne tog emellertid sedermera
tillbaka sin ansökan när han
fick reda på att det inte fanns några
lokaliteter och möjligheter i övrigt att
ha dessa klasser i grundskolan.

Vi har för närvarande en lärare med
realskolekompetens i vår skola. Det är
nämligen inte så lätt att få tag i lärare.
Det är kanske inte så stor brist på sådana
där det finns möjlighet att i vanlig
ordning undervisa i grundskolan,
men för oss med våra förhållanden är
det svårt att rekrytera lärare.

Vi har anmärkt på behandlingen av
detta ärende och vi har endast fått beskedet
att det pågår underhandlingar
och att ärendets lösning är avhängig av
markfrågan. I detta läge får vi till vår

112

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 em.

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

häpnad höra att det pågår underhandlingar
mellan landstinget och staten — i
detta fall representerad av kungl. byggnadsstyrelsen
— om att landstinget
eventuellt bör uppföra denna skolbyggnad.
Dessa förhandlingar pågår fortfarande.
En kommitté inom landstinget
har meddelat att man är överens om att
landstinget bör bygga en skolpaviljong.

Man kan fråga sig om detta är riktigt
handlat, överflyttningen av marken
kommer att ske om kanske sex å åtta år
och landstinget har redan från början
varit införstått med att lösa in marken
med de byggnader som finns på denna.

Man frågar sig om det är rätt att
landstinget skall uppföra denna skolbyggnad
och att vi fortfarande skall få
vänta på lösningen av skolfrågan. Vi
har framhållit att vi måste ha denna
byggnad till höstterminens början. Vi
kan inte bedriva vår verksamhet på detta
sätt läsår efter läsår. Vi får ungdomar
som gått i åttonde klassen och som
hos oss får flytta ned i sjunde klassen.

Hur skall man kunna ta vård om dessa
ungdomar? De undrar vad de har att
göra i denna skola och vad de skall lära
sig där. De säger att de redan kan det
som förekommer i undervisningen mycket
bättre än läraren. I denna situation
är det inte så underligt om dessa ungdomar
revolterar. De kanske skulle ha
kunnat resocialiscras bättre, om vi hade
haft möjlighet att sätta dem i en meningsfylld
skolundervisning.

Jag vill hålla med fröken Elmén, som
är gammal på detta gebit, när hon säger
att vi kanske inte alltid har räknat med
arbetstidsförkortningen för personalen.
Det fordras ju mera personal när arbetstiden
är kortare, och vi kan inte
heller driva övertiden hur långt som
helst, ty personalen blir trött och är
inte till freds med att få obekvämhetstillägg
när den bättre behövde få vila
från det rätt ansträngande arbetet.

Det räcker ju inte att göra utredningar,
ty vi har vetat om problemen så
länge att utredningarna nästan kommer

som när man kastar jästen efter brödet
i ugnen. Kanhända blir min argumentering
litet känslobetonad, men har man
ungdomarna inpå sig och ser man personalens
besvärligheter, må det vara en
förlåtet att man känner både med ungdomarna
och med personalen. Jag vill
i likhet med dem som har yttrat sig tidigare
hoppas att det inte blir för stor
tidsutdräkt utan att vi får möjligheterna
så snart det går och helst genast. Vi är
inte hjälpta med utredningar, vi behöver
faktiskt få något gjort vid både ungdomsvårdsskolorna
för yrkesutbildning
och inte minst vid skolhemmen.

Jag har under ett flertal år varit ledamot
av och desslikes ordförande i
barnavårdsnämnd. Därför får jag kanske
i någon mån kalla mig ungdomsvårdare.
Det är enligt min mening oriktigt
att först pröva alla möjligheter —
genom varning, övervakning m. m. —-att få den unge på bättre vägar och när
det misslyckas skicka vederbörande till
ungdomsvårdsskola. Det visar sig nämligen
att de som vi får till ungdomsvårdsskolorna
är mycket svåra att resocialisera
— de blir så svårt belastade
innan skolan får hand om dem. Själv
anser jag inte att det skulle vara ett
straff för ungdomarna att komma till
ungdomsvårdsskola, utan det skall tvärtom
vara en hjälp, inte bara för samhället
att slippa ungdomsbrottslingar utan
minst lika mycket för ungdomarna att
finna sig själva och vinna en bättre
utgångspunkt för sitt handlande. Fördenskull
tror jag att man kanske litet
tidigare skulle låta dem komma in på en
ungdomsvårdsskola, där det skulle finnas
personal som kunde ägna dem all
den uppmärksamhet och omvårdnad
som de behöver.

Jag är glad, herr socialminister, över
den utbildning av vårdpersonal etc. som
nu börjar komma till stånd. Jag önskar
bara att vi skulle kunna få mera av psykiatriskt
utbildad personal till vårt förfogande.
Vi är i mycket prekärt läge
när det gäller psykiatrer. Man undrar

Fredagen den 25 mars 19(i(i em.

Nr 13

113

ibland, om det kan vara till så stor nytta
när psykiatern — så som på skolhemmet
i min hemstad — har någon timme
på sig för att tala med fyra, fem pojkar.
Det blir kanhända inte så mycket
av öppenhet i samtalet från ungdomarnas
sida; kanske knyter det sig, och sedan
går det ut över personalen när pojkarna
— de använder fula ord också —
säger: »Jag fick ju inte snacka med
honom.» Därför är det önskvärt att
denna sektor byggs ut på alla sätt. Låt
oss någon gång undersöka om vi kan ta
pengar från ett annat anslag och verkligen
göra ett riktigt krafttag på denna
front. Jag brukar citera ett gammalt
ordstäv, och jag gör det nu också: »Medan
gräset gror dör kon.» Vi kan faktiskt
inte utreda i evigheter, vi måste
göra något också!

Det finns mycket mera som jag skulle
ha velat anföra i detta sammanhang,
men tiden är ju långt framskriden. Jag
vill bara tillägga att det gamla samhället
hade uppfostringsanstalter, men denna
princip är bruten. Pressen och andra
talar i starka ordalag om hur odugliga
ungdomsvårdsskolorna är och skriver
artiklar om hur dåligt vi sköter detta
gebit, men låt dem inte bli sannspådda
utan se till att det verkligen tas ett ordentligt
krafttag! Låt socialstyrelsens
sakkunskap och kännedom om skolornas
problem bli utslagsgivande för de
anslag som skall ges! Jag beklagar, herr
socialminister, att det kommer att kosta
pengar.

Men det är vår ungdom det gäller. Var
arbetsför människa som kan tillföras
vår produktion, nu och framdeles, är
värd pengar. Jag instämmer i det yttrande
som f. d. fångvårdsdirektören Hardy
Göransson en gång fällde: »Om vi inte
kan rädda fler än en på hundra är det
bra.» Vi kan rädda fler, åtminstone av
de allra yngsta. Det har jag bevis för. Vi
har både poliser, lärare och personer
som tagit högre examina, vilka någon
gång varit på samhällets institutioner
för rehabilitering. De som vistas där är

UnKdomsvårdsHkalorna: Avlöningar

sålunda inte hopplösa fall. Någon av
dem kanske är dömd att misslyckas,
men de flesta kommer att lyckas om
vi ger dem det handtag de behöver men
som vi alltid tycker är för dyrt.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag är övertygad om
att kammaren håller mig räkning för
om jag försöker fatta mig kort. Jag skall
först svara på några av de frågor som
har ställts till mig under denna debatt.

Fröken Ljungberg ställde en fråga
rörande den utredning som statskontoret
nu har företagit beträffande kartläggningen
av personalläget vid vissa
ungdomsvårdsskolor. Det är riktigt som
fröken Ljungberg nämnde, att vi fick
utredningen för ungefär en vecka sedan.
Den är nu ute på remiss, och det
är självklart vår avsikt att, när remissen
är klar, så snabbt som möjligt sätta
i gång en försöksverksamhet.

Fröken Elmén ställde i varje fall
indirekt en fråga beträffande de 50 nya
tjänsterna. Hon ville väl göra gällande
att det egentligen inte rörde sig om något
reellt tillskott utan att det var tjänster
avsedda för nya avdelningar. Till
det vill jag meddela att det är ett 25-tal tjänster som avser nya avdelningar.
Men observera, det är inte fråga om
ett ökat elevantal, utan det är fråga om
uppdelning av avdelningar. Det är, som
också framgår av utskottets utlåtande,
en strävan att få mindre grupper till
stånd.

Jag kanske, herr talman, skulle ha
kunnat nöja mig med detta. Jag vill
dock göra ännu ett tillägg. Det sägs i
reservationen att man egentligen skall
ange personaltätheten till en befattningshavare
på 3,8 elever. Reservanterna
konstaterar då att det finns 1 702
elever, varav 849 är externer. Man skall
alltså observera att hälften av ifrågavarande
1 700 ungdomar befinner sig
utanför ungdomsvårdsskolorna och sålunda
självklart icke tar personalen i

5 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 13

114

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 em.

Ungdomsvårdsskolorna: Avlöningar

anspråk på samma sätt som de ungdomar
vilka vistas på skolorna.

De ungdomar som vistas i inackorderingshem
utanför skolorna får hjälp
och stöd av framför allt utskrivningsassistenter
och vid skolor, där sådana
inte finns, av assistenter över huvud taget.
Personaltätheten är alltså en helt
annan än den reservanterna har redovisat.

Jag skall, herr talman, som sagt inte
förlänga debatten, men jag har förståelse
för fru Torbrinks starka engagemang
här i kväll. Vi kan alla engagera
oss i denna fråga. Man kan nog också
säga att det egentligen inte finns några
vare sig patentlösningar att tillgripa
eller enkla vägar att gå. Varken här
hemma eller såvitt jag vet utomlands
bär några beprövade metoder dokumenterats.
Vi har haft och har fortfarande
att pröva oss fram. Säkerligen
har vi bär bakgrunden till att detta
vårdområde ständigt är föremål för
intensiva diskussioner. De diskussionerna
tror jag är fruktbringande, eftersom
vi i debatter och diskussioner
måste pröva vad vi kan åstadkomma i
form av förbättringar av metoder och
behandlingsformer för att lösa dessa
betydelsefulla samhälleliga problem —
att de är betydelsefulla vill jag gärna
understryka.

•lag tror inte att det råder några delade
meningar om den fostrande verksamhet
det här är fråga om. Jag tror
inte heller att det råder några delade
meningar om vikten av att dessa ungdomar
får en så god behandling och
en så god miljö som möjligt. Detta har
ju varit bakgrunden till den fortgående
upprustningen av våra ungdomsvårdsskolor.
För att förverkliga t. ex. den
lilla gruppens princip har nu två större
avdelningar uppdelats. Arbete pågår för
en uppdelning inom kort av ytterligare
fem avdelningar. För budgetåret 1966/
67 har medel beräknats för uppdelning
av ytterligare två avdelningar. Byggnadsprogram
för uppdelning eller er -

sättning av ytterligare fem avdelningar
därutöver har redovisats. Under nästa
punkt i utskottsutlåtandet föreslås en
ytterligare väsentlig höjning av medelsanvisningen
för inventarier. Anskaffandet
av inventarier bör emellertid
helst gå hand i hand med en upprustning
av byggnaderna, så att man
på en gång kan skapa en helt ny, god
miljö. På det området vi diskuterar
i kväll har det alltså inte stått stilla.

Jag vill vidare erinra om att under
den senaste femårsperioden andelen
elever i vård utom skola ökat från 37
till 48 procent. Jag tror det är viktigt,
inte minst för ungdomsvårdsskolorna
och för ungdomarna, att det också finns
möjligheter till inackordering utanför
skolorna, och där kan kommunerna göra
en stor insats. Värdet av detta vill
jag särskilt understryka här; kammarens
ledamöter kan säkerligen på sina
egna hemorter härvidlag ge ett handtag.

Under året — för att fortsätta min
kortfattade redovisning — har beslut
fattats om väsentliga förändringar som
kommer att förbättra verksamheten vid
skolorna i olika avseenden. Principbeslut
föreligger om grundskolans införande
vid skolhemmen. Det tar tid, men
det är vår strävan att även här försöka
åstadkomma en så god utbildning som
möjligt. I år förordas en successiv nedläggning
av jordbruken vid samtliga
skolor utom två. Jordbruken ersätts
efter hand med andra anordningar för
sysselsättning och arbetsträning.

Jag har, herr talman, bara velat ge
eu mycket snabb summering. Jag tror
att den undersökning som statskontoret
har gjort kommer att bli av stort
värde. Som jag redan meddelat är det
vår avsikt att när remissbehandlingen
är avslutad få till stånd en försöksverksamhet.
En kartläggning av ungdomsvårdsskolornas
klientel bär aviserats
tidigare. Förberedelser görs för att få
denna kartläggning till stånd. Jag tror
att det också är en fråga av mycket

Fredagen den 25 mars 1960 em.

Nr 13

115

stor betydelse -för att få ett bättre grepp,
ökad erfarenhet och större kunskaper
då det gäller vårt handlande i framtiden
beträffande ungdomsvårdsskolornas
verksamhet.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med det tillägg, som
föreslagits i reservationen 2 a); och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Ljungberg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
21 :o) mom. I) i utskottets utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med det tillägg,
som föreslagits i reservationen 2 a) av
herr Axel Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Ljungberg begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 97 ja och
70, nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Ungdomsvårdsskolorna: Omkostnader

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. III

Herr andre vice talmannnen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2 b); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Johansson i Växjö begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
21 :o) mom. III) i utskottets utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 b) av herr Nils-Eric
Gustafsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Johansson i Växjö
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 131 ja och
24 nej, varjämte 16 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 22

Ungdomsvårdsskolorna: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt CIO, s. 44
och 45) föreslagit riksdagen att till Ungdomsvårdsskolorna:
Omkostnader för

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

5* — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 13

116 Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 em.

Ungdomsvårdsskolorna: Omkostnader

budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 6 700 000 kr.

I de under punkten 21 nämnda likalydande
motionerna I: 173 och II: 227
hade —• såvitt nu var i fråga — hemställts
att riksdagen måtte besluta att
till Ungdomsvårdsskolorna: Omkostnader
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
förslagsanslag av 7 200 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:173 och 11:227, såvitt
nu var i fråga, till Ungdomsvårdsskolorna:
Omkostnader för budgetåret

1966/67 anvisa ett förslagsanslag av
6 700 000 kr.

Reservation hade avgivits av herr
Axel Andersson, fröken Andersson, herrar
Per Jacobsson, Edström, Strandberg,
Bohman, Nelander, Källstad och
Mundebo samt fröken Ljungberg, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 173 och II: 227, såvitt nu var i fråga,
till Ungdomsvårdsskolorna: Omkostnader
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
förslagsanslag av 7 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

ELMÉN (fp):

Jag ber att få yrka bifall till reservation
3 av herr Axel Andersson m. fl.

Fru HEURLIN (h):

Herr talman! Det är väl ingen som
vill sätta i fråga den arkitektoniska omgivningens
inverkan på en människa.
Härvidlag utgör inte människor på ungdomsvårdsskola
något undantag. Känner
man sig redan i brist på mänsklig
positiv kontakt utlämnad och övergiven,
så känner man sig så i än högre
grad, om man i sitt rum möts av kala
väggar och en inredning där ingen skapande
fantasi fått avsätta resultat. Glada,
vackra gardiner, lysande tavlor som

stämmer till en ljusare sinnesstämning,
några böcker omsorgsfullt utvalda med
hänsyn till avsikten med vården, en
mjuk matta och trevliga kuddar i ett
rum, vad kan inte allt detta betyda för
att få en att känna sig vara föremål
för personlig omtanke. Vilken trivsel
innebär det inte i ett sovrum att ha
sänglampa och ett nattduksbord, där
man kan lägga ifrån sig den bok man
legat och läst. Varför skall vi inte kunna
begära att det på varje rum för varje
elev finns en liten vägghylla för böcker
och plats för några fotografier?

Reservationen innebär ett yrkande
om en höjning av anslaget med 300 000
kronor, vilket i statsbudgeten betyder
lika mycket som om en inkomsttagare
med 30 000 kronors inkomst gör av med
30 öre.

Jag yrkar bifall till reservationen vid
punkt 22.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Med hänvisning till den
debatt som förts på föregående punkt
hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Elmén begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
22 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Axel Andersson
m. fl.

Fredagen den 25 mars 1966 em.

Nr 13

117

Viss upplysningsverksamhet i ungdomsfrågor

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Elmén begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 103 ja och 65 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 23—26

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27

Viss upplysningsverksamhet i ungdomsfrågor Sedan

punkten föredragits yttrade:

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Herr Krönmark har i
denna kammare väckt en motion som
rör denna punkt, och jag har avgivit
en blank reservation för att ge uttryck
åt att jag helt instämmer i herr Krönmarks
uppfattning, nämligen att man
starkt kan ifrågasätta om det är lämpligt
eller möjligt att låta ett statligt organ
som statens ungdomsråd fungera
som planläggare av kampanjer, i vilka
hela det fria och frivilliga ungdomsväsendet
skall inordnas. Likaså instämmer
jag i hans uppfattning att de frivilliga
ungdomsorganisationernas eget samarbetsorgan,
Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd, på många sätt har bättre
möjligheter att genomföra sådana
kampanjer. Jag har emellertid inte reserverat
mig därför att jag bedömer
det helt enkelt som orealistiskt att komma
fram på den väg som motionären
föreslagit, men jag är helt övertygad om,
herr talman, att med några »knackelibangtillställningar»
till här i landet så

är också riksdagen mogen för åtgärder
på detta område i den riktning som motionären
åsyftar.

Herr KRÖNMARK (h):

Herr talman! Jag har, som fröken
Ljungberg framhöll, dristat mig att motionera
om avslag på anslaget till statens
ungdomsråd. Detta är i och för sig
ingen ny motion från vår sida. Jag vill
dock helt kort motivera varför jag har
framfört den.

Vi har en mängd olika organisationer
på ungdomsområdet i detta land, i vilka
man har olika principen inställning
till många frågor. Varje organisation
bedriver självständigt både kampanjer
och upplysningsverksamhet. Därför
finner jag det ganska orimligt att man
via ett statligt organ skall kanalisera
hela denna verksamhet efter i stort sett
en mall.

Statens ungdområd har numera en ny
organisation med ett representantskap,
i vilket medlemsorganisationerna har
tillfälle att formellt påverka rådets verksamhet
två gånger om året. I övrigt har
rådet en styrelse på åtta personer, som
rimligtvis inte kan få en någorlunda
klar bild av opinionsläget bland medlemsorganisationerna.
Vad som ur principiell
synpunkt är så mycket allvarligare
är att statens ungdomsråd numera
av statsmakterna tydligen uppfattas
som talesman för den samlade
ungdomsrörelsen i detta land. Regeringen
skickar nämligen numera utredningar
på remiss till statens ungdomsråd.
Medlemsorganisationerna skall sedan
meddela ungdomsrådet sina synpunkter
och rådet har att skriva ett
sammanfattande remissvar. Det säger
sig självt att detta är en alldeles orimlig
ordning, eftersom det ofta rör sig
om frågor av politisk natur där olika
principiella uppfattningar givetvis förekommer.
För närvarande är dessutom
två av de politiska ungdomsförbunden
inte representerade i styrelsen och har
därför inga möjligheter att föra fram

118

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 em.

Viss upplysningsverksamhet i ungdomsfrågor

sina synpunkter. Den verksamhet som
statens ungdomsråd bedriver var förra
året föremål för JO:s prövning, och den
anmälan som hade inlämnats mot statens
ungdomsråd vann JO:s gillande.

En stor del av den verksamhet som
bedrives i statens ungdomsråds regi är
samhällsnyttig och värdefull, och därför
har jag vid sidan av yrkandet om
avslag på anslaget till statens ungdomsråd
föreslagit ett anslag på 200 000 kronor
till Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd, alltså den organisation
där samtliga ungdomsorganisationer är
representerade. Den är sålunda betydligt
mera representativ för ungdomsopinionen
i landet.

Jag beklagar, herr talman, att jag i
utskottet inte har fått något stöd för min
motion. Jag skall därför inte ställa något
yrkande. Jag har emellertid ansett mig
böra avge denna principiella deklaration.

I detta anförande instämde herr
Björkman, fru Kristensson och herr
Lothigius (samtliga h).

Herr CARLSTEIN (s):

Herr talman! Eftersom jag har tillfälle
att deltaga i statens ungdomsråds
verksamhet vill jag gärna ta tillfället i
akt att säga några ord på denna punkt.

När herr Krönmark säger att statens
ungdomsråd är ett organ som inte har
sådan förankring hos ungdomsorganisationerna
som man skulle önska, tycker
jag att han är ute på ganska svag is. Statens
ungdomsråd har dock som herr
Krönmark själv nämnde ett representantskap
med företrädare för alla de organisationer
som åtnjuter statligt bidrag
till sin ungdomsledarutbildning. För
närvarande är det 47 av landets ungdomsorganisationer.
Beträffande styrelsen
ville han emellertid ge sken av att
dess åtta ledamöter inte skulle vara representativa
för landets ungdomsverksamhet.
Låt mig säga att styrelsen väljs
ju på det sättet, att representantskapet
nominerar de personer som får förtro -

endet att sitta i styrelsen. Där sitter nu
en representant för idrotts- och friluftsorganisationema.
Där sitter en företrädare
för de kristna ungdomssammanslutningarna,
en för nykterhetsorganisationernas
ungdomsarbete, två för de
politiska ungdomsorganisationerna och
en som representerar vad vi kallar övrigt
ungdomsarbete.

Herr Krönmark sade att rådet är sysselsatt
med samhällsnyttigt och värdefullt
arbete, och jag tackar honom för
det erkännandet. De frågor som statens
ungdomsråd tar upp och aktualiserar är,
vågar jag påstå, av den naturen, att landets
ungdomsorganisationer har ett gemensamt
intresse av dem. Vi har aktualiserat
exempelvis frågan om bristen på
ungdomsledare, vi har tagit upp frågan
om hur kommunerna skall kunna
stödja och medverka till att ungdomsorganisationerna
skall kunna arbeta under
bättre betingelser, vi har tagit upp
frågan om föräldrarnas ansvar för de
ungas fritid, och vi har på detta sätt
vågar jag påstå tagit upp frågor, där
ungdomsorganisationerna har ett gemensamt
intresse.

Det har ännu inte förekommit, trots
att det i styrelsen finns företrädare för
olika politiska meningsriktningar, någon
votering i någon fråga, utan styrelsen
har varit enig om ställningstagandena
i rådet. Jag tror att rådet därmed
har arbetat på ett sådant sätt, att
det har tjänat ungdomsorganisationernas
verksamhet. Jag betraktar detta som
ett sätt att stödja organisationerna och
bedriva PR-verksamhet för det utomordentligt
värdefulla arbete som vårt
lands ungdomsorganisationer utför.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr KRÖNMARK (h):

Herr talman! Jag tänker inte dra i
gång någon längre debatt här. Herr Carlstein
nämnde emellertid att det aldrig
hade förekommit någon votering i statens
ungdomsråds styrelse. Det är en

Fredagen den 25 mars 1966 em.

Nr 13

119

Viss

upplysning som nära nog ger mig vatten
på min kvarn, eftersom statens ungdomsråd
liar varit inne på frågor, där
det finns mycket kontroversiella meningar.
Den omständigheten att det inte
har förekommit någon votering är ju ett
bevis på att de riktningar som representerar
en annan uppfattning inte har
möjlighet att via styrelsen komma till
uttryck.

Herr Carlstein nämnde de rekommendationer
som styrelsen för ungdomsrådet
via kommunförbundet och landstingsförbundet
sänt ut om stöd till ungdomsorganisationerna.
Det skulle i och
för sig, om vi inte befann oss i tidsnöd
just nu, ha varit intressant och roande
att börja botanisera litet i det förslaget.
Om rekommendationerna följdes av
samtliga landsting och samtliga kommuner
i landet skulle det bli fråga om
belopp, som i och för sig kan vara svåra
att beräkna men som skulle röra sig om
flera hundratals miljoner kronor. Jag
har i varje fall den uppfattningen, att
det inte är på det viset som vi i längden
kan bedriva ett frivilligt ungdomsarbete
i detta land. Vi skall visserligen ge stöd
till ungdomsorganisationernas verksamhet,
men det är av oerhört stor vikt på
vilket sätt detta stöd utformas. Jag kan
i varje fall inte komma ifrån den uppfattningen,
att statens ungdomsråd i sin
nuvarande omfattning verkar dirigerande
på ungdomsarbetet i detta land. Jag
ser det faktiskt inte som angeläget att
bibehålla denna organisation. Jag tycker
att alla de uppgifter som statens
ungdomsråd har med fördel skulle kunna
överlämnas till landsrådet.

Herr CARLSTEIN (s):

Herr talman! Detta att det ännu inte
förekommer votering i statens ungdomsråds
styrelse skall naturligtvis inte tas
till intäkt för att det inte kan finnas
delade meningar. Låt mig emellertid
säga att anledningen är att vi är överens
om att inte ta upp och föra ut frågor,
där det inte går att bli eniga. Aktualise -

upplysningsverksamhet i ungdomsfrågor

ras således en fråga, som vi vet är kontroversiell
och där vi inte kan påräkna
stöd från organisationerna, bedömer vi
det vara meningslöst att föra ut saken,
eftersom organisationerna inte har intresse.
Frågan får då liksom falla i styrelsen.
Vi har inte någon anledning att
ta upp annat än sådant som vi tror att
organisationerna kan intressera sig för.

När herr Krönmark säger, att statens
ungdomsråds förslag beträffande stödet
till ungdomsorganisationerna kommer
att kosta hundratals miljoner kronor,
skall han ändå ha klart för sig att vad
vi gjort är en rekommendation, en konstruktion,
hur kommuner och landsting
skulle kunna stödja ungdomsarbetet.
Sedan får detta material tas om hand
av organisationerna. I den mån man
tycker att materialet är av värde kan
man aktualisera det och försöka få kommunerna
att använda sig av de lösningar
som skisserats. Statens ungdomsråd
kan inte begära att kommunerna skall
göra si eller så, utan det blir herr Krönmarks
ungdomsorganisation, Högerns
ungdomsförbund, och andra som får ta
på sin lott att försöka få sina partivänner
att stödja ungdomsorganisationerna
i deras arbete, och då har herr Krönmark
möjlighet att tala om hur han vill
ha stödet utformat, om han över huvud
taget vill ha ett stöd. Detta får hans organisation
svara för.

Herr KRÖNMARK (h):

Herr talman! Herr Carlstein och jag
hade redan vid förra årets riksdag en
debatt i just denna fråga, och jag hävdade
då att en rekommendation från ett
statligt organ till landsting och kommuner
i verkligheten inte blir bara en rekommendation,
utan närmast kan fattas
som en dirigering.

Herr Carlstein sade vidare att om man
hade en kontroversiell fråga skulle statens
ungdomsråd inte behandla den, vilket
jag tycker i och för sig kan vara
lugnande. När exempelvis radio- och
TV-utredningen, som i högsta grad är

120 Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 em.

Viss upplysningsverksamhet i ungdomsfrågor

politisk, var klar sändes den på remiss
till statens ungdomsråd, medan däremot
de politiska ungdomsförbunden, som
var intressenter i frågan, inte fick den
på direkt remiss. Det skulle vara välgörande
om ordföranden i statens ungdomsråd
nu inför kammaren kunde, så
att säga, avge en deklaration, att statens
ungdomsråd i fortsättningen undanber
sig att av regeringen utnyttjas som remissinstans
i politiska frågor. Är det så
att herr Carlstein vill göra denna deklaration
skulle rätt mycket av irritationen
försvinna.

Herr CARLSTEIN (s):

Herr talman! Beträffande remissen av
radio- och TV-utredningen till statens
ungdomsråd, som herr Krönmark tog
upp, vill jag bara framhålla, att den behandlades
på det sättet att samtliga ungdomsorganisationer
erbjöds att delge
statens ungdomsråd sina synpunkter på
betänkandet. Det sades också ifrån att
om man själv ville lämna sina synpunkter
direkt till vederbörande departementschef
stod den möjligheten också
öppen.

Men i de fall då remissyttranden inkommit
till statens ungdomsråd, vidarebefordrades
de också tillsammans med
ungdomsrådets arbetsgrupps synpunkter
till vederbörande departementschef.
I den mån som herr Krönmarks ungdomsförbund
inkom med synpunkter
på detta betänkande sändes de alltså
med ungdomsrådets styrelses kommentarer
vidare till departementschefen.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
andre vice talmannen att uppskjuta
behandlingen av återstående punkter
i förevarande utlåtande samt övriga på
föredragningslistan upptagna ärenden
till kammarens sammanträde onsdagen
den 30 innevarande mars.

§ 2

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av motioner angående
dagspressens ekonomiska villkor
och samhällsinformationen genom dagspressen
in. m., och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser om kommunalval
för perioden 1967—1970 m. m. jämte
motioner;

statsutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Majrts
i .statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 38, i anledning av vissa av Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1966/67 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1966/67 till bostadsrabatter jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1966/67 till civilförsvaret m. m. jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1966/67 till högre utbildning och forskning
samt lärarutbildning jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 43, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till markförvärv
för övningsfält m. m. för budgetåret
1966/67 m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

sammansatta stats- och bankoutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av i
statsverkspropositionen upptagna kre -

Nr 13

121

Fredagen den 25 mars 1966 em.

ditmarknadsfrågor avseende bostadsproduktionen
jämte i ämnet väckta motioner; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 18, i anledning av väckta motioner
angående resultatutjämning vid beskattningen
in. in.,

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående maximeringen av de direkta
skatterna till stat och kommun och om
vissa ändringar i förmögenhetsbeskattningen,

nr 20, i anledning av väckta motioner
om rätt för arbetsgivare till skattefri avsättning
till pensionsfond,

nr 21, i anledning av väckt motion
om översyn av bestämmelserna angående
avdragsrätt vid taxering till inkomst-
och förmögenhetsskatt, och
nr 25, i anledning av väckta motioner
rörande alkohollagstiftningen;

bankoutskottets memorial och utlåtanden: nr

14, angående användande av riksbankens
vinst för år 1965,

nr 15, i anledning av motioner angående
förvaltningen av allmänna pensionsfonden,
m. m.,

nr 16, i anledning av motioner om
medverkan av riksbanken vid nationalbudgetens
uppgörande,

nr 17, i anledning av motioner om
malmletning inom Ljusdalsregionen,
nr 18, i anledning av motioner om en
matrikel över riksdagens ledamöter,
nr 19, i anledning av motion om rengöring
av riksdagshusets fasader och
gavlar,

nr 20, angående verkställd granskning
av delegerades för riksdagens verk
verksamhet under år 1965,

nr 21, angående verkställd granskning
av riksdagens lönedelegations
verksamhet under år 1965, och

nr 22, angående överlämnande till
statsutskottet av vissa till bankoutskottet
hänvisade motioner, såvitt avser viss
däri behandlad fråga;

första lagutskottets utlåtande nr 21, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till godkännande av

1965 års europeiska överenskommelse
till förhindrande av rundradiosändningar
från stationer utanför nationella
territorier, m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 30, i anledning av väckta motioner
om kostnadsfri medicin till folkpensionärer,

nr 31, i anledning av väckta motioner
om fri medicin till vuxna neurosedynskadade,

nr 32, i anledning av väckta motioner
angående fria läkemedel till långvarigt
mentalsjuka,

nr 33, i anledning av väckta motioner
om slopande av kravet på beställningsblankett
för erhållande av fria läkemedel,
och

nr 35, i anledning av väckta motioner
om förtidspension åt vissa vårdnadshavare; tredje

lagutskottets utlåtanden:
nr 23, i anledning av väckt motion
om viss ändring i villkoren för medborgare
i de nordiska länderna för tillstånd
att driva näring,

nr 24, i anledning av väckta motioner
om förslag till luftvårdslag,

nr 25, i anledning av väckta motioner
om obligatorisk avgasrenare på motorfordon,
och

nr 26, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot luft- och vattenförorening
m. m.;

jordbruksutskottets utlåtande och memorial
:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss staten tillhörig fast egendom,
m. m., jämte en i ämnet väckt motion,
och

nr 6, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss staten tillhörig fast egendom;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en s. k. underleverantörsbörs
för mindre företag.

122 Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966 em.

§ 3

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 103,
till Konungen angående val av ombud i
Europarådets rådgivande församling
med suppleanter;

dels till riksdagens förordnanden, nr
104—109, för

herr John Lennart Geijer,

» Kaj Åke Björk i Göteborg,

» Bo Gösta Bohman,

» Stig Roland Alemyr,

» Sven Harry Gustafson i Göteborg
och

» Gunnar Hedlund

att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

dels ock till riksdagens förordnanden,
nr 110—115, för
fröken Astrid Bergegren,
fru Elisabet Sjövall,
herr Gösta Jacobsson,

» Anders Oskar Birger Forsberg,

» Sven Albin Daniel Wiklund och
» Lars Magnus Eliasson i Sundborn att

vara suppleanter för ombud i Europarådets
rådgivande församling.

§ 4

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannnen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Gomér, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
det s. k. THX-problemet,
herr Johansson i Växjö, till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående skyldigheten
att föra förarbok, och

herr Westberg, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
transport av handikappade med
hjälp av brandkåren.

§ 5

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 21.52.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 66
614674