Torsdagen den 24 mars Sid (Riksdagens protokoll 1966:13)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 13

FÖRSTA KAMMAREN

1966

24—25 mars

Debatter m. m.

Torsdagen den 24 mars Sid.

Svar på enkla frågor:

av fru Segerstedt Wiberg ang. utländska studerande i Sverige. . 3

av herr Eriksson, Karl-Erik, ang. förkortning av jakttiden på

rådjur ................................................ ^

av herr Petersson, Erik Filip, ang. folktandvården .......... 6

Interpellation av herr Sundin ang. regeringens beredning av vissa
frågor .................................................. ®

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Larsson, Lars, ang. ammunitionsfabrikens i V. Vingåkers
kommun utformning och produktionsinriktning ---- 10

av herr Petersson, Erik Filip, ang. en förbättrad rekrytering av

underbefäls- och underofficerskåren .................... 10

Fredagen den 25 mars

Upprustning av kasernbyggnader ............................

Om successiv avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolag..
Om avdrag vid beskattning för periodiskt understöd till studerande,
m. ..................................................

Beskattningsreglerna i fråga om lyxvillor ....................

Om höjning av förvärvsavdragen vid beskattningen, m. m.......

Om lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteför måga,

m. ................................................

Om obligatoriskt civiläktenskap ..............................

Vigselrätten för pastorer i fria kristna trossamfund ............

Ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud m. fl.......

Om vissa pensionärers rätt till ersättning för sjukhusvård ......

Om reserabatter åt studerande ..............................

Kulturpolitikens framtida utformning ........................

1 Första kammarens protokoll 1966. Nr 13

Nr 13

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 25 mars gj,j

Statsutskottets utlåtande nr 36, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet
.....................................

— nr 37, ang. stat för försvarets fastighetsfond ................ H

— nr 40, ang. omorganisation av utrikes- och utredningsavdelningen
vid kommerskollegium ............................ 13

Bevillningsutskottets betänkande nr 13, om successiv avveckling
av dubbelbeskattningen av aktiebolag...................... 13

— nr 14, om avdrag vid beskattning för periodiskt understöd till

studerande samt för återbetalade studiemedel m. m......... 15

— nr 15, ang. rätten för villaägare till avdrag vid beskattningen

för ränta å lån ....................................... 20

nr 16, om höjning av förvärvsavdragen vid beskattningen,

m- m- ................................................. 21

— nr 17, om lättnader i beskattningen för personer med nedsatt

skatteförmåga, m. m..................................... 25

— memorial nr 24, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om

arvs- och gåvobeskattningen .............................. 34

Första lagutskottets utlåtande nr 15, om obligatoriskt civiläktenskaP
.................................................... 35

— nr 16, ang. vigselrätten för pastorer i fria kristna trossamfund
.................................................... 4,

nr 18, ang. försäkring för passagerare vid inrikes flygtrafik. . 46

nr 19, ang. ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud

m- fl................................................... 46

Andra lagutskottets utlåtande nr 26, om vissa pensionärers rätt

till ersättning för sjukhusvård m. m....................... 59

nr 27, ang. ändrad lydelse av 40 § 1 mom. civilförsvarslagen

m - m...................................................’ 61

— nr 29, om studiesociala åtgärder i vissa fall................ f,i

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19, ang. trafikfria lekplatser . . 61

nr 20, om utredning angående de kommunala trafiknämndernas
verksamhet och organisation .......................... gj

nr 21, om rätt för polisen att genom stickprov kontrollera
bilisters nykterhet ...................................... 6j

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 13, om reserabatter
åt studerande................................... 01

— nr 14, om en allsidig kulturutredning och angående kulturpolitikens
framtida utformning ............................. g4

nr 15, om åtgärder mot förgiftningsolyckor bland barn...... 67

Konstitutionsutskottets memorial nr 25, ang. förordnande att
samråda med riksdagens lönedelegation i visst fall m. m..... 67

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 16, om utgivande av

en svensk kulturtidskrift på främmande språk.............. 67

nr 17, om statligt stöd till grammofonskiveproduktion ...... 67

Torsdagen den 24 mars 196G

Nr 13

Torsdagen den 24 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 18 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 95, i anledning av väckta motioner
om ersättning från den allmänna
sjukförsäkringen för fotvård m. in.;
samt

nr 96, i anledning av väckta motioner
om samordning av pensionsutbetalning
och skattelikvid.

Ang. utländska studerande i Sverige

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON erhöll
ordet för att besvara fru Segerstedt Wibergs
fråga angående utländska studerande
i Sverige, vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 22 februari,
och yttrade:

Herr talman! Fru Ingrid Segerstedt
Wiberg har frågat mig, om någon ändring
har skett i reglerna för utländska
studerandes inresa och vistelse i Sverige.
Till svar på frågan får jag anföra
följande.

I utlänningskungörelsen finns vissa
särskilda bestämmelser i fråga om utländska
studerande. Sålunda får utlänning
som är inskriven vid läroanstalt
i Sverige och vars försörjning under
studietiden är tryggad genom egna medel,
stipendium, studielån eller på annat
sådant sätt inte utan särskilda skäl
vägras uppehållstillstånd för denna tid.
En sådan utländsk studerande får också
inneha anställning utan arbetstillstånd
under tiden 15 maj—15 septem -

ber. Under andra tider på året kan sådan
utländsk studerande få arbetstillstånd
för anställning av mera tillfällig
art utan att arbetsmarknadsmyndighet
behöver höras.

Enligt ett generellt bemyndigande
kan polismyndighet befria viseringsfri
utlänning som studerar vid läroanstalt
i utlandet och som vistas här på ferier
från skyldigheten att ha arbetstillstånd
under tiden 15 maj—15 oktober,
dock inte för anställning som kräver
särskild legitimation.

De regler som jag har redogjort för
nu är inte ändrade.

I fråga om anställning som diskare
eller köksbiträde kunde polismyndighet
tidigare i vissa fall befria viseringsfri
utlänning från skyldighet att ha arbetstillstånd
under 3 månader från inresan
i det nordiska passkontrollområdet. Numera
jämställs emellertid dessa yrken i
fråga om arbetstillstånd med övriga yrkesområden.
Det innebär bl. a. att den
tidigare möjligheten för utländsk studerande
att även under tiden 15 oktober—15
maj befrias från skyldighet att
ha arbetstillstånd för anställning som
diskare eller köksbiträde har upphört.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret, som har kommit att lämnas något
sent på grund av omständigheter
som herr statsrådet ingalunda har ansvaret
för.

Då jag ställde frågan hade just pressen
i Stockholm allmänt innehållit artiklar
där det skildrades hur svårigheterna
ökat för de utländska studerandena.
Det var dessa artiklar som föranledde
min fråga.

Av svaret framgår att några egentliga
nya svårigheter inte har rests. Det

Nr 13

Torsdagen den 24 mars 1966

Ang. förkortning av jakttiden på rådjur
har tydligen inte införts bestämmelser
som gör det svårare för studenterna att
erhålla uppehållstillstånd sedan deras
studiemöjligheter ordnats. Utlänningskungörelsen
bygger ju på ett förslag
från utlänningssakkunniga, och jag har
för min del ingenting att invända mot
bestämmelserna. Jag fäster mig i svaret
speciellt vid orden »Under andra tider
på året kan sådan utländsk studerande
få arbetstillstånd för anställning av mera
tillfällig art utan att arbetsmarknadsmyndighet
behöver höras.»

Jag utgår, herr statsråd, ifrån att detta
betyder att man önskar föra en liberal
politik gentemot de studerande
som av något skäl behöver ha en extra
förtjänst. Däremot är det inte meningen
att de studerande skall ha arbete i
så stor utsträckning att detta gör intrång
i studierna. Ändå kan det finnas
skäl till att de studerande behöver förstärka
sin kassa.

Jag tolkar också svaret så att det innebär
att de utländska studenterna, när
de söker sig hit och inte till fullo vet
hur de skall ordna studierna eller när
deras studier kräver en viss förstärkning
av kassan vid sidan av de stipendier
eller övriga medel de förfogar över,
skall få en liberal behandling. Det är
väl där problemet ligger med hänsyn
till de nya bestämmelser, som kräver
att utlänning i allmänhet skall ha arbetstillstånd
ordnat innan han får resa
in i landet. Det har hänt, efter vad jag
kan förstå, att utländska studerande har
sagt att de skall studera men även
ämnar söka arbete och då skapat onödiga
svårigheter av ren okunnighet om
hur deras yttrande kan uppfattas. Så
bör det inte vara.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. förkortning av jakttiden på rådjur

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQYIST er -

höll ordet för att besvara herr KarlErik
Erikssons fråga angående förkortning
av jakttiden på rådjur, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för
den 10 mars, och anförde:

Herr talman! Herr Karl-Erik Eriksson
har frågat om jag har uppmärksammat
att den kalla och snörika vintern
hårt decimerat rådjursstammen och om
jag med anledning av detta kommer att
föreslå en förkortning av jakttiden på
rådjur vid fastställandet av jakttiderna
för nästa jaktår.

Jag har självfallet uppmärksammat
de svåra påfrestningar som rådjuren
utsatts för i vinter.

Frågan om jakttiden för rådjur under
nästa jaktsäsong kommer — på
grundval av förslag av domänstyrelsen
— att på sedvanligt sätt prövas av
Kungl. Maj:t i samband med fastställandet
av jakttiderna för nästa jaktår,
som omfattar tiden juli 1966—juni
1967. Domänstyrelsens förslag bygger i
sin tur på förslag av den s. k. jakttidsberedningen
inom Svenska jägareförbundet.
Inom beredningen är bl. a.
naturskyddsintressena och den viltbiologiska
expertisen representerade. Jägareförbundet
har anmält, att en utredning
nu pågår inom förbundet om verkningarna
av den stränga vintern på rådjursbeståndet.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Holmqvist för svaret.

Även om svaret inte inrymmer några
direkta löften, så tycker jag mig ändå
i detta spåra en positiv inställning från
statsrådet sida.

Den gångna vintern har på vissa håll
i vårt land inneburit nästan en katastrof
för rådjursstammen. Det är endast
tack vare en helhjärtad insats från
jaktvårdsorganisationer och för viltvård
intresserade privatpersoner som en fullständig
katastrof har kunnat undvikas.

Den insats som gjorts under vintern
förpliktar dock till god fortsatt rå -

Torsdagen den 24 mars 1906

Nr 13

djursvård. Vi måste slå vakt om den
stam vi har kvar. Begränsning av jakttiden
är ju då det mest närliggande
medlet. Den gångna vinterns erfarenheter
hör också tillvaratagas, och den
hårda vintern hör för oss alla viltvårdsintresserade
vara en uppmaning att stå
bättre rustade för hjälpåtgärder en
kommande vinter.

Många hemmansägare och andra personer
har tagit hand om rådjur i rätt
stor utsträckning i vissa delar av vårt
land och förvarar dem nu i sina djurstallar.
Dessa djur kommer säkert att
bli mer eller mindre tama, och en begränsning
av jakttiden skulle innebära
ett skydd särskilt för dessa djur.

Jag är medveten om att det finns
andra sätt att skydda rådjuren. Jagtänker
på att jakt ej skulle få bedrivas
med olämpliga hundar m. m., men en
begränsning av jakttiden är ju nu det
aktuellaste medlet. Jag vågar säga att
rådjursjaktfrågan i dag har större betydelse
än någon annan jaktfråga, och
det är därför värdefullt om chefen för
jordbruksdepartementet har en så positiv
inställning till den som möjligt.
Även om jag måste bekänna att jag hoppats
på ett kanske mera klart positivt
svar från statsrådet — jag kan säga att
jag tror att stora grupper av viltvårdsintresserade
skulle hälsat ett sadant
svar med tillfredsställelse — så försöker
jag ändå tolka in en positiv inställning
där och ber att än en gång få
tacka för svaret.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vill gärna instämma
i herr Erikssons mycket riktiga påpekande
att vi under den här vintern har
sett många människor göra behjärtansvärda
insatser för att rädda viltet och
inte minst rådjuren — en sak som jag
också har anledning att peka på som
värdefull. Man kan väl säga att knappast
någon gång tidigare har så stora
ansträngningar gjorts i det avseendet,

Ang. förkortning av jakttiden på rådjur
och jag vill därtill erinra om att länsstyrelserna
genom att utfärda s. k.
hundförbud tidigt — redan i november
månad — vidtagit åtgärder. Därmed har
man också gett ett ökat skydd åt rådjurstammen,
eftersom jakten praktiskt
taget upphört sedan sådant förbud utfärdades.

.lag vill samtidigt konstatera att vi,
haft en ovanligt stor stam av rådjur.
Man räknar med att den var uppe i
ungefär 150 000 djur i höstas — en ökning
från 100 000 år 1955. Det innebär
en betydande ökning av rådjursstammen.
Jag menar ändå att det har
varit ytterst värdefullt att man har vidtagit
alla åtgärder för att skydda stammen.
När jag har sagt detta, så har jag
också antytt att den här frågan kommer
att behandlas i en mycket positiv
anda. Men det hör ändå till praxis att
man inte ger ett löfte, innan vi har papperen
på bordet och därmed en bättre
möjlighet att kunna bedöma alla konsekvenser
av en åtgärd.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Jag har förståelse för
att statsrådet inte vill ge några direkta
löften, och hans sista anförande verifierar
ju vad jag sade om en positiv inställning.
Jag vill bara, när statsrådet
Holmqvist säger att vi har en mycket
stor stam av rådjur, anföra att det från
jaktvårdschefer beräknas att i vissa delar
av vårt land, speciellt i de västra delarna
av mellersta Sverige och i Småland,
har stammen decimerats med ända
upp till 50 procent. Det är därför
jag menar att här är det verkligen befogat
med en begränsning av jakttiden,
speciellt i de områden där den hårda
vintern har decimerat stammen oerhört.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Nr 13

Torsdagen den 24 mars 1960

Ang. folktandvården

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING erhöll ordet
för att besvara herr Erik Filip Peterssons
fråga angående folktandvården,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 17 mars, och yttrade:

Herr talman! Herr Erik Filip Petersson
har frågat om jag avser att vidta
åtgärder för att förbättra folktandvårdens
personalsituation och vårdmöjligheter.

En särskild arbetsgrupp med representanter
för medicinalstyrelsen samt
landstings- och stadsförbunden har tillsatts
för att undersöka olika rekryteringsfrämjande
åtgärder inom folktandvården.

Det kan tilläggas, att frågan om folktandvårdens
organisation och allmänna
målsättning kommer att prövas i samband
med ställningstagandet till förslaget
om en allmän tandvårdsförsäkring.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP,
(fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för svaret på min fråga, som
närmare bestämt innehöll två frågor.
Det är inte något nytt problem som tas
upp. Det har följt folktandvården ända
sedan den infördes i detta land. Folktandvården
har arbetat i en bristsituation
som i många fall har varit mycket
besvärande. Den har kanske varit särskilt
besvärande för glesbygderna och
på sista tiden genom de långa vakanser,
som där uppkommit, och genom byte
på tandläkartjänster då vården får avbrytas.
Det är ett bekymmersamt problem
för kommuner och skolledningar
hur barntandvården skall kunna upprätthållas,
dels med hänsyn till bristsituationen
på folktandvårdens område,
dels ock med hänsyn till de större barnkullar
vi har att räkna med under de
närmaste åren. Jag har noterat med
tacksamhet att man har tagit upp denna
fråga inom medicinalstyrelsen.

Beträffande den utredning som här
nämnes har det från tandläkarsidan
framhållits att i denna arbetsgrupp inte
har intagits representanter från tjänstetandläkarna
och folktandvården, något
som väl skulle ha gett denna arbetsgrupp
större värde.

Den översyn som statsrådet nämner
i samband med ställningstagandet till
förslaget om allmän folktandvårdsförsäkring
är säkert mycket välkommen.
Jag skulle vilja erinra om vad såväl
Landstingsförbundet som Tandläkarförbundet
sagt i denna sak, nämligen att
man kräver att utredningen bör vara
färdig i så god tid att ställningstagande
till folktandvårdens organisation kan
tagas innan beslut fattas om tandvårdsförsäkring.
Jag vet inte om jag vågar
tolka in en sådan tanke i det svar jag
fått, men jag är förvissad om att statsrådet
kommer att bevaka de intressen
som därvid förefinnes.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det är otvivelaktigt en
väsentlig fråga som herr Petersson har
tagit upp, och vi har ju haft anledning
att i riksdagen i många olika sammanhang
diskutera folktandvården. Det är
klart att vi här som på många andra
områden har mött en stigande efterfrågan,
och det har gällt att i olika avseenden
försöka möta denna.

Jag vill erinra om att vi har en tandläkartäthet
i vårt land som väl torde
vara bland de främsta i världen. Sedan
1950-talet har antalet yrkesverksamma
tandläkare i landet ökat från
ca 3 400 till ca 5 900 eller med 75 procent.
Flertalet tandläkare är emellertid
privatpraktiserande. Av totala antalet
tjänster i folktandvården, ca 2 300, är
ca 400 vakanta. För att öka tillgången
på tandläkare har som bekant intagningskapaciteten
vid tandläkarhögskolorna
på senare år ökats väsentligt, och
enligt fattade beslut kommer antalet nyintagna
tandläkarstuderande per år att
fördubblas inom loppet av ungefär ett
decennium.

Torsdagen den 24 mars 1960

Nr 13

Man kan fråga sig vad vi kan göra
på kortare sikt för att bär kunna utbilda
flera tandläkare.

Jag vill peka på att över 200 tjänster
i vårt land är besatta med utländska
tandläkare och vidare att regeringen
bar medverkat till att placera svenska
studerande vid odontologiska läroanstalter
i utlandet. För närvarande torde
närmare 150 svenska tandläkarstuderande
bedriva studier utomlands, och
de första av dessa beräknas återvända
till Sverige med examen 1967. De skall
därefter avsluta utbildningen med en
termins studier vid svensk odontologisk
fakultet.

Ansträngningarna bar varit stora
inte minst för att öka utbildningskapaciteten.
Inrättandet av den arbetsgrupp
som jag har talat om, vilken har till
uppgift att på olika fält söka finna vägar
för att stödja folktandvården, skall
också ses mot denna bakgrund. Jag vill
nämna att i gruppens arbete ingår som
en första åtgärd att starta en upplysningskampanj
om folktandvården bland
studerande vid tandläkarhögskolorna.
Gruppen har vidare inlett en kartläggning
av personalförhållandena inom
folktandvården, varvid undersökning
görs rörande ålders- och könsfördelningen,
tjänstgöringens längd, motiven
för att tandläkare lämnar folktandvården
m. m. Arbetsgruppen räknar med
att på grundval av inhämtat material
kunna lägga fram rekommendationer
till rekryteringsfrämjande åtgärder för
huvudmännen.

Jag har velat göra detta tillägg, herr
talman, för att belysa de ansträngningar
på olika områden som redan gjorts och
som för närvarande pågår, bl. a. i syfte
att stödja folktandvården.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP,
(fp):

Herr talman! Jag noterar med intresse
det perspektiv som statsrådet har anlagt,
då det gäller att åstadkomma en
förbättrad tillgång på tandläkare och

Ang. folktandvården
annan vårdpersonal inom folktandvården.
Emellertid är det väl sä att enbart
ökad tillgång på tandläkare inte löser
det här problemet. Det avgörande är
ju benägenheten hos tandläkare vid
folktandvården att lämna sina anställningar
där och övergå till privatpraktik.

Folktandvårdens tandläkarkår har
påpekat vissa förhållanden, exempelvis
att väntetiden inom vuxenvården är så
lång att det uppstår irritation. Man får
inte patienten tillbaka förrän kanske
efter två å tre år. Dessutom är det ju på
inånga tandkliniker så, att tandläkaren
blir överhopad med barntandvård. Det
har framförts förslag om att man borde
kunna få fram någon form av specialister
inom folktandvården — speciella
barntandläkare — vilka hade sin inkomst
garanterad på sådant sätt att de
uppmuntrades till att särskilt syssla
med barntandvård. Vi har också det
stora problemet beträffande tandvård
för barn i förskolåldern. Det har blivit
mer och mer känt att det är viktigt att
barnen får sina tänder omsedda före
exempelvis fem års ålder, men enligt en
uppgift som jag fått torde av förskolbarn
mellan tre och fem år mindre än
3 procent komma i åtnjutande av en
sådan vård som de rätteligen skulle ha.

Man har bl. a. påpekat att taxan för
vuxenvården inom folktandvården
skulle kunna regleras, och man har talat
om att befordringstjänster inom
folktandvården borde komma till stånd,
så det finns ett rikt fält som behöver
ses över för att folktandvården i framtiden
skall kunna fylla den stora uppgift
som den bör göra. Jag är förvissad
om att en framtida utredning får mycket
att syssla med på det området.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Petersson nämnde
att enbart den ökade tillgången på
tandläkare i och för sig icke löser folktandvårdens
problem. Jag utgår från
att herr Petersson och jag är överens
om att en ökad tillgång på tandläkare

Nr 13

Torsdagen den 24 mars 1966

Interpellation ang. regeringens beredning av vissa frågo

är utomordentligt värdefull i och för
sig och säkerligen också för folktandvården.

Herr Petersson nämnde taxan, och
där vill jag bara upplysa att fr. o. m.
den 1 januari 1966 har folktandvårdstaxan
höjts med 30 procent. Frågan
om hur man skall kunna stimulera till
ett ökat engagemang av tandläkare inom
folktandvården kan man naturligtvis
lägga många synpunkter på. Jag har
pekat på den arbetsgrupp som har tagit
upp den frågan för att se vilka vägar
man här kan beträda för att åstadkomma
ett ökat intresse hos tandläkarna
att just söka sig till folktandvården.

Slutligen, herr talman, vill jag göra
det tillägget att jag redan i mitt svar
sagt att folktandvårdens organisation
och allmänna målsättning får vi nu
tillfälle att pröva i samband med ställningstagandet
till en allmän tandvårdsförsäkring.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

67, med förslag till lag med vissa
bestämmelser i anledning av statens
övertagande av huvudmannaskapet för
uppbördsväsendet m. m. i vissa städer,
m. m.; samt

nr 69, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 24
maj 1957 (nr 209) om skatt på sprit
och vin, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 72, angående bidrag till ett institut
för rationalisering av storhushållen;

nr 74, angående reformerad organisation
av skolledningen i grundskolan
m. m.;

nr 75, angående anslag till utförande
av beskickningsanläggningar i Moskva
och Stockholm; samt

nr 76, angående inrättande av ett internationellt
institut för freds- och konfliktforskning
i Sverige.

Vid föredragning av Kungl. Maj ds
proposition nr 105, angående ytterligare
utgifter på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1965/66, hänvisades
propositionen, såvitt den avsåge jordbruksdepartementets
verksamhetsområde,
till jordbruksutskottet och i övrigt
till statsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 25
samt allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 16 och 17.

På framställning av herr talmannen
beslöts att å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde konstitutionsutskottets
memorial nr 25 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 16 och 17 i nu nämnd ordning skulle
upptagas närmast före statsutskottets
utlåtande nr 9.

Interpellation ang. regeringens beredning
av vissa frågor

Herr SUNDIN (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Det har sedan länge
varit praxis i regeringsarbetet i vårt
land, att viktiga frågor beredes inte endast
i departement och ämbetsverk utan
också genom särskilt tillkallade kommittéer.
Dessa offentliga utredningar
har givit representanter för partier, organisationer
och myndigheter möjligheter
att på ett tidigt stadium av frågornas
behandling framföra synpunkter
och förslag. Sedan en offentlig utredning
tillsatts, har regeringen, såsom
docenten Hans Meijer konstaterat i sin
avhandling om »Kommittépolitik och
kommittéarbete», intagit en neutral
ställning till kommittéarbetet. Det har

Torsdagen den 24 mars 1 !)(>(>

Nr 13

Interpellation ang. regeringens beredning av vissa frågor

bedömts som väsentligt att inte föregripa
utredningens förslag. Av stort
värde har det också ansetts vara, att regeringen
före sitt ställningstagande haft
möjligheter att beakta de synpunkter
och förslag, som olika organisationer
och myndigheter framfört i remissyttranden
över utredningsbetänkanden.
Denna utformning av regeringens beredningsarbete
har i många sammanhang
fått även internationella erkännanden
för grundlighet och saklighet i
beslutsprocessen.

Från senare år finns det emellertid
åtskilliga exempel på att beredningen
av viktiga samhällsfrågor inte skett på
sätt, som svarar mot den här anförda
beskrivningen. Det är uppenbart, att
regeringen numera fäster mindre vikt
vid offentligt utredningsväsende och
remissförfarande än tidigare. Det torde
finnas skäl för bedömningen, att en omläggning
av regeringsarbetet håller på
att successivt genomföras.

Denna omläggning av regeringsarbetet
synes följa olika utvecklingslinjer.
En sådan linje är att beredningsarbetet
i ökad utsträckning avskärmas till vederbörande
departement och närmast
berörda ämbetsverk. Ett exempel härpå
är behandlingen 1959 av frågan om rationaliseringsverksamheten
i jordbruket.
Utan föregående offentlig utredning
framlades då regeringsförslag om väsentlig
ändring av det beslut, som 1947
års riksdag fattat på grundvalen av en
omfattande parlamentarisk utredning.
Ett annat exempel från 1959 gäller den
i beslutet om jordbrukets sexårsavtal
ingående bestämmelsen om ny offentlig
utredning.

En näraliggande linje i utvecklingen
representeras av de speciella beredningsorgan,
som under senare tid inrättats
i regeringens kansli. Det viktigaste
exemplet härpå torde vara det ekonomiska
planeringsrådet, knutet till finansdepartementet.
I detta och liknande
beredningsorgan ingår representanter
för bl. a. olika organisationer. Helt
naturligt bör sådana beredningsorgan

kunna effektivisera regeringens berednings-
ocli beslutsarbete. Från den parlamentariska
demokratiens synpunkt
måste emellertid den kritiken framföras,
att oppositionen och den beslutande
riksdagen hittills varit i stort sett
avskärmade från insyn över detta beredningsförfarande.
Det kan som exempel
nämnas, att den av 1963 års riksdag
begärda utredningen angående ATPsystemets
samhällsekonomiska verkningar
hänskjutits till det ekonomiska
planeringsrådet. Något sådant utredningsmaterial
i frågan har ännu inte
företetts offentligt. Den för en tid sedan
avslutade långtidsutredningen kan
knappast anses vara ett effektuerande
av 1963 års riksdags begäran om utredning
av frågan. Beträffande beredning
i organ av det ekonomiska planeringsrådets
typ bör det kravet ställas, att regeringen
i väsentligt större utsträckning
än hittills håller riksdagen informerad
om överväganden och problemställningar
i beredningsarbetet.

Det synes vara särskild anledning att
uppmärksamma, att regeringen numera
i väsentligt större utsträckning än tidigare
låter utföra utredningsarbetet
inom departementsutredningar i stället
för offentliga utredningar. Dessa departementsutredningar
tillställes inte
offentligt redovisade direktiv. Endast
mycket sällan torde representanter för
oppositionen ingå i dem. Synpunkter
från oppositionspartierna och andra organisationer
i samhället kan då inte
tillföras beredningen i dess tidigare stadium.

Det har förekommit, att den neutralitet,
som regeringen ansetts böra hålla
gentemot offentligt kommittéarbete,
brutits genom departementsutredningar.
Ett exempel härpå är den inom
jordbruksdepartementet upprättade promemoria,
som lades till grund för 1965
års proposition om ny jordförvärvslagstiftning.
1960 års jordbruksutredning
hade att pröva även jordlagstiftningen.
Men denna utredning sköts alltså i
nämnda hänseende åt sidan och frå -

Nr 13

Torsdagen den 24 mars 1966

Meddelande ang. enkla frågor
gans beredning avskärmades till jordbruksdepartementet.
I viss utsträckning
torde detsamma kunna sägas om den
nu aktuella departementspromemorian
om vissa reformer inom sjukförsäkringen.
En parlamentarisk sjukförsäkringsutredning
pågår för närvarande.

Ett annat exempel gäller frågan om
arbetstidsförkortningen. Den nu arbetande
parlamentariska utredningen av
frågan, 1963 års arbetstidskommitté,
skulle enligt de direktiv den fått av regeringen
undersöka i vilken utsträckning
och i vilken takt en ytterligare
arbetstidsförkortning är möjlig. Det
skulle bli utredningens sak, hette det i
direktiven, att på grundval av vad den
inhämtar och de bedömanden den gör
fatta ståndpunkt beträffande det schema,
som en arbetstidsförkortning bör
följa. Nu har emellertid regeringen för
en tid sedan meddelat, att den är överens
med LO om att från 1968 inleda
arbetstidsförkortningen från 45 till 42,5
timmar i veckan och sedan om ytterligare
ett par år till 40 timmar. Regeringens
neutralitet gentemot den arbetande
parlamentariska arbetstidsutredningen
har sålunda brutits genom en
uppgörelse mellan regeringen och en
stor intresseorganisation.

Särskild uppmärksamhet förtjänar
också det aktuella händelseförloppet
kring 1960 års jordbruksutrednings huvudbetänkande.
Ett inom det socialdemokratiska
partiet utarbetat jordbrukspolitiskt
program har presenterats på
en av regeringen anordnad presskonferens.
Detta skedde innan jordbruksutredningen
slutfört sitt arbete och sålunda
innan betänkandet tillställts regeringen
och utsänts för remissbehandling.
Denna fastlåsning av regeringens
position i ett onormalt tidigt stadium
av frågans beredning måste befaras innebära,
att sedvanlig hänsyn inte kan
tas till de synpunkter, som framkommer
under remissbehandlingen av utredningens
betänkande. Det måste under
sådana förhållanden framstå som
en otacksam uppgift för remissinstan -

serna att nedlägga det krävande och
omfattande arbete, som yttrande över
betänkandet förorsakar dem.

Med stöd av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till hans excellens statsministern ställa
följande frågor:

1. Vill Eders Excellens inför kammaren
redogöra för anledningen till att
regeringen numera i större utsträckning
än tidigare låter bereda frågor genom
departementsutredningar i stället för
offentliga utredningar och till att den
tidigare gällande principen om neutralitet
gentemot pågående offentligt utredningsarbete
i vissa fall frångåtts?

2. Fäster regeringen numera mindre
vikt än tidigare vid de synpunkter, som
framkommer vid remissbehandling av
offentliga utredningsbetänkanden?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen
av herr Larsson, Lars, (s) till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet:
»Anser Statsrådet att ammunitionsfabriken
i V. Vingåkers kommun
får sådan utformning ocli produktionsinriktning
att en, enligt uppgift,
planerad utvidgning av skyddsområdet
är nödvändig?»; samt

av herr Petersson, Erik Filip, (fp)
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet:
»Avser Statsrådet
vidtaga åtgärder syftande till en förbättrad
rekrytering av underbefäls- och
underofficerskåren?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.36.

In fidem

Fritz af Petersens

Fredagen den 25 mars 1966

Nr 13

Fredagen den 25 mars

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 36, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret
1966/67, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Ang. upprustning av kasernbyggnader

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till stat
för försvarets fastighetsfond för budgetåret
1966/67.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet,
för budgetåret 1966/67 beräkna följande
förslagsanslag, nämligen Ersättning
till försvarets fastighetsfond: Kasernbyggnaders
delfond 165 108 000 kronor,
Ersättning till försvarets fastighetsfond:
Befästningars delfond 78 621 000 kronor
och Ersättning till försvarets fastighetsfond:
Försvarets forskningsanstalts
delfond 3 863 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 32, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 11 februari
1966, föreslagit riksdagen att dels
godkänna vid statsrådsprotokollet såsom
bilaga fogat förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1966/67, dels ock för nämnda budgetår
under fjärde huvudtiteln anvisa följande
förslagsanslag, nämligen Ersättning
till försvarets fastighetsfond: Kasernbyggnaders
delfond 165 108 000 kronor,

Ersättning till försvarets fastighetsfond:
Befästningars delfond 78 621 000
kronor och Ersättning till försvarets
fastighetsfond: Försvarets forskningsanstalts
delfond 3 863 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

I. godkänna vid statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 11 februari
1966 såsom bilaga fogat förslag till
stat för försvarets fastighetsfond för
budgetåret 1966/67;

II. för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under fjärde huvudtiteln såsom
förslagsanslag anvisa

a) till Ersättning till försvarets fastighetsfond:
Kasernbyggnaders delfond
165 108 000 kronor,

b) till Ersättning till försvarets fastighetsfond:
Befästningars delfond

78 621 000 kronor,

c) till Ersättning till försvarets fastighetsfond:
Försvarets forskningsan stalts

delfond 3 863 000 kronor.

Beservation hade anmälts av herr Söderberg,
som dock ej antytt sin mening.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Statsutskottet har på
denna punkt uttalat sin tillfredsställelse
över den långtidsplan som finns för
upprustning av våra militära kaserner.
Jag kan inte helt dela denna tillfredsställelse.
Det är klart att jag är lika tillfredsställd
som utskottet i övrigt över
att våra värnpliktiga får bättre förläggningsmöjligheter,
men den plan som
man här talar om kan jag för min del
inte vara helt tillfredsställd med.

De flesta av dessa kaserner kom till
vid seklets början i samband med att
indelningsverket och roteringen upp -

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966

Ang. upprustning av kasernbyggnader
liörde, alltså när nya värnpliktslagen
kom till. Den nya värnpliktslagen innebar
bland annat att man skulle bereda
möjlighet för de värnpliktiga att få
göra sin vapenövning i hemorten. Men
den möjligheten finns nu inte längre
kvar, ty det skulle kräva att de flesta
av våra militära förband skulle vara
förlagda till Mellansverige. Det är ju
känt att framför allt ungdomarna inom
stockholmsområdet får vara beredda
att resa lång väg för att fullgöra sin
värnpliktsskyldighet.

Den planering som det här gäller
borde närmast vara en planering för
fredsutbildningen, så att man gör klart
för sig var vi egentligen bör ha våra
fredsförläggningar.

Med de moderna vapen som nu bär
kommit till krävs så stora övningsområden
att det praktiskt taget inte finns
någon möjlighet att tillgodose de krav
som ställs från militärt håll. Det är bekant
att till statsutskottets första avdelning
inkommit en plan i detta avseende,
vilken innefattar en utökning av
de militära övningsområdena vid de
flesta av våra förband. Framför allt när
det gäller förläggningar i och i närheten
av de större städerna, kommer detta
att medföra stora besvärligheter. Låt
mig ta några exempel.

Det är inte många år sedan vi lade
ner Göta artilleriregemente och flyttade
Lv 6 till Kvibergsområdet, som ligger
mitt i Göteborg. Kvibergsområdet
behöver så snart som möjligt utrymmas
från militära förläggningar, och det
finns där inte någon som helst möjlighet
att skaffa fram de militära övningsområden
som är erforderliga för förbandets
övningar.

På samma sätt förhåller det sig i Uppsala,
där vi nu i den s. k. mälarcirkusen
har kommit fram till att man för närvarande
har ett signalregemente som ligger
placerat mitt emellan Ulleråkers
mentalsjukhus och akademiska sjukhuset.
Tillsammans med arméns underofficersskola
omöjliggör regementet helt
och hållet för akademiska sjukhuset att

få de markutrymmen man behöver för
att på ett tillfredsställande sätt kunna
klara utbyggnaden av sjukvården inom
uppsalaregionen.

Föregående år beslöt riksdagen om
förläggning till Linköping av ett universitet
och en del andra utbildningsmöjligheter.
Men Linköping är också en
av de garnisonsstäder, där de militära
förläggningarna utgör ett problem när
det gäller stadens ytterligare utveckling.
Det finns praktiskt taget inte möjlighet
för Linköping att utvidgas åt mer
än ett enda håll, eftersom militärförläggningar
och industrier stoppar utvecklingsmöjligheterna
i andra riktnigar.
Men eftersom man så pass nyligen
förvärvat gullbergsområdet borde
det finnas stora möjligheter att göra en
utflyttning av garnisonerna från Linköping.

Samma sak gäller Malmö, Norrköping
och Västerås, där flygflottiljerna
genom de bullerstörningar de förorsakar
också utgör ett hinder för städernas
utveckling. Det finns över huvud
taget ingen möjlighet att på de flesta av
dessa orter ställa de markområden till
förfogande som militären anser att den
behöver för att på ett tillfredsställande
sätt kunna fullgöra utbildningen av de
värnpliktiga.

Det skulle sannolikt uppstå bättre
möjligheter till rationellare och på olika
sätt fördelaktigare utbildning av de
värnpliktiga, om man förläde dem till
större enheter och fick en rationalisering
av hela fredsutbildningen. Det borde
vara en av de saker som man inom
den nu sittande försvarsutredningen
skulle ha all anledning att närmare studera.
Av det skälet tycker jag att innan
vi offrar stora summor på gamla
omoderna kaserner, borde man få fram
en plan för hur fredsutbildningen bör
läggas upp. Om man nu beslutar att göra
dessa förbättringar på de gamla kasernerna
och lägger ned åtskilliga miljoner
kronor för detta ändamål, kommer
det ändå endast att bli en halvmesyr,
i det man inte på något sätt

Fredagen den 25 mars 1966

Nr 13

Om successiv avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolag

kan ge eu tillfredsställande standard åt
de kaserner som det här är fråga om.

Vi har helt enkelt inte råd med den
nuvarande planlösheten på detta område.
Därför har försvarsministern all
anledning att skyndsamt se till att vi
verkligen får en ordentlig översyn över
fredsuthildningen, så att vi inte behöver
göra dessa, som jag anser, stora felinvesteringar
i de gamla kasernerna.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Det finns ingen anledning
att ingå i diskussion med herr Söderberg
om de saker han berörde och
som egentligen inte har med detta ärende
att göra.

Vad beträffar upprustningen av befintliga
kaserner, som såvitt man i dag
vet skall användas ännu under lång tid,
vill jag säga att det nog är ett allmänt
önskemål att denna upprustning av kaserna
inte skall fördröjas och att den
skall hållas inom rimliga kostnader.
Jag tror att herr Söderbergs tidigare
uttryckta tanke att man inte skall renovera
det gamla, utan bygga helt nytt,
skulle bli mångdubbelt dyrare. Framför
allt skulle man inte nu och under de
närmaste åren kunna göra mycket angelägna
förbättringar av de värnpliktigas
förläggningar.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr SÖDERBERG (s):

Jag har inte menat, herr Gillström,
att man inte skulle kunna förbättra sådana
kaserner som man vet kommer att
behövas i framtiden. Men det måste
vara ett slöseri att lägga ned miljontals
kronor på kaserner som vid en ordentlig
planering av fredsuthildningen
kanske visar sig inte längre användbara
eller nödvändiga. Låt oss säga att
man inte längre skall behålla Lv 6 på
kvibergsområdet i Göteborg, utan flytta
ut regementet utanför staden. Att då
först lägga ned åtskilliga miljoner på en

förbättring av kasernerna kan jag inte
betrakta som annat än ett våldsamt slöseri
med statliga medel.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 40, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av utrikes- och utredningsavdelningen
vid kommerskollegium,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om successiv avveckling av dubbelbeskattningen
av aktiebolag

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 13, i anledning av väckta
motioner om successiv avveckling
av dubbelbeskattningen av aktiebolag.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade, likalydande
motionerna I: 534, av herr Sveningsson,
och II: 654, av herr Thylén m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte överlämna motionerna
till företagsskatteutredningen att tagas
i beaktande vid fullgörandet av dess
uppdrag.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker
hemställt, att de likalydande motionerna
1:534, av herr Sveningsson, och II:
654, av herr Thylén m. fl., om successiv
avveckling av dubbelbeskattningen
av aktiebolag, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Lothigius, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen,
med bifall till de likalydande motionerna
1:534, av herr Sveningsson,
och II: 654, av herr Thylén m. fl., måt -

Fredagen den 25 mars 1966

14 Nr 13

Om successiv avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolag

te i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att motionerna måtte överlämnas till
företagsskatteutredningen att tagas i
beaktande vid fullgörandet av dess uppdrag;
samt

2) av herrar Stefanson, Lundström,
Sundin, Gustafson i Göteborg, Vigelsbo,
Eriksson i Bäckmora och Larsson i
Umeå, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Den fråga på företagsbeskattningens
område som vi nu behandlar
har varit på tapeten så många
gånger förut, att jag inte tror mig om
att kunna finna några nya spännande
synpunkter som skulle kunna skänka
ärendet nyhetens behag.

Jag skall därför inskränka mig till att
erinra om att vinsterna i aktiebolagen
beskattas två gånger, först hos bolagen
själva med cirka 50 procent och sedan,
i den mån utdelning sker, hos aktieägarna
efter progressiv skala. En viss
uppmjukning har skett genom den s. k.
Annellagen, men kvar står systemet som
sådant med de menliga verkningar detta
har för näringslivets kapitalförsörjning.

Reservanterna har varit så blygsamma,
att de inskränkt sig till att begära
att motionerna i ämnet måtte överlämnas
till företagsskatteutredningen att tagas
i beaktande vid fullgörandet av dess
uppdrag, detta såsom en påminnelse.

Jag ber att få yrka bifall till reservation
1 av herr Yngve Nilsson m. fl.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Lika litet som herr Jacobsson
kan jag finna några nya synpunkter
att anföra på ämnet.

Det enda som skiljer behandlingen
nu från behandlingen vid tidigare tillfällen
är väl att ett antal reservanter
denna gång föreslår att motionerna
skall överlämnas till företagsskatteutredningen.
Jag tror inte att detta skulle
bidra till någon effektivisering av ut -

redningsarbetet, men har man väckt en
sådan här motion, vill man väl fullfölja
aktionen.

Jag hoppas att företagsskatteutredningen
arbetar så snabbt som möjligt
på att utforma sitt förslag beträffande
bolagsbeskattningen, och jag tror inte
att en reform i enlighet med motionärernas
önskan hör till de mest angelägna.

Jag hemställer om bifall till utskottets
betänkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu

Fredagen den 25 mars 1906

Nr 13

Om avdrag vid beskattning för
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —77;

Nej —19.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om avdrag vid beskattning för periodiskt
understöd till studerande, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 14, i anledning av väckta
motioner om avdrag vid beskattning
för periodiskt understöd till studerande
samt för återbetalade studiemedel
m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:512,
av herrar Hilding och Nils Hansson,
samt II: 630, av herrar Jönsson i Ingemarsgården
och Mundebo, vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om dels förslag
till riksdagen rörande avdragsrätt vid
beskattningen för periodiskt understöd
till studerande, dels utredning och förslag
angående studiekostnadernas behandling
i skattehänseende;

2) de likalydande motionerna I: 537,
av herr Wirtén m. fl., och 11:635, av
fru Kristensson m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle besluta om sådana
ändringar av skatteförfattningarna, att
avdrag för erlagda studiemedelsavgifter
medgåves vid beskattningen från
och med taxeringsåret 1966; ävensom

3) motionen II: 623, av herr Sjönell
m. fl.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:512,
av herrar Hilding och Nils Hansson,
samt 11:630, av herrar Jönsson i Ingemarsgården
och Mundebo,

periodiskt understöd till studerande, m. m.

2) de likalydande motionerna 1:537,
av herr Wirtén in. fl., och 11:635, av
fru Kristensson m. fl., ävensom

3) motionen 11:623, av herr Sjönell
in. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Stefanson, Yngve Nilsson,
Lundström, Gösta Jacobsson, Gustafson
i Göteborg, Larsson i Umeå och
Lothigius, vilka ansett, att utskottet
bort under 1 och 2 hemställa, att riksdagen
i anledning av de likalydande
motionerna 1:512, av herrar Hilding
och Nils Hansson, samt II: 630, av herrar
Jönsson i Ingemarsgården och Mundebo,
i vad motionerna avsåge frågan
om studiekostnaders behandling i skattehänseende,
ävensom de likalydande
motionerna I: 537, av herr Wirtén m. fl.,
och 11:635, av fru Kristensson m. fl.,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning angående studiekostnadernas
behandling i skattehänseende; 2)

av herrar Stefanson, Yngve Nilsson,
Lundström, Gösta Jacobsson, Sundin,
Gustafson i Göteborg, Vigelsbo,
Eriksson i Bäckmora, Larsson i Umeå
och Lothigius, vilka ansett, att utskottet
bort under 1 hemställa, att riksdagen
med bifall till de likalydande motionerna
I: 512, av herrar Hilding och
Nils Hansson, samt 11:630, av herrar
Jönsson i Ingemarsgården och Mundebo,
i vad motionerna avsåge frågan om
avdragsrätt för periodiskt understöd till
studerande, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om förslag till riksdagen
rörande avdragsrätt vid beskattningen
för periodiskt understöd till studerande.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Bevillningsutskottets
betänkande nr 14 upptar även det frågor
som är bekanta för kammaren från
tidigare år. I betänkandet behandlas

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966

Om avdrag vid beskattning för periodiskt
motioner om avdrag vid beskattning för
periodiskt understöd till studerande
samt för återbetalade studiemedel in. m.
Till betänkandet är två reservationer
avgivna, och jag vill säga några ord om
dessa.

Jag ber att få börja med frågan om
avdrag vid beskattning för periodiskt
understöd till studerande. Det är en fråga
som från folkpartiets sida har väckts
vid många tidigare riksdagar, och i år
återkommer den i motioner i denna
kammare och i medkammaren.

Motionärerna framhåller som ett motiv
för sitt yrkande att skatteförmågeprincipen
bör bara avgörande för skatteplikten
och skatteuttagets storlek. Det
är utan tvekan så, att periodiskt understöd
tär på givarens ekonomi och
minskar dennes skatteförmåga, under
det att mottagarens ekonomiska situation
och därmed skatteförmåga förbättras.
Avdragsrätt för periodiskt understöd
är även motiverad av att det finns
tillfällen då en människa — det kan
vara en son eller en dotter, annan anförvant
eller någon annan person —
behöver ekonomiskt bistånd för att
uppnå acceptabla levnadsförhållanden.

Visserligen finns det väl fall där denna
ekonomiska stödform med åtföljande
avdragsrätt användes utan att något
egentligt behov föreligger. Man kan utan
tvekan påstå att ett visst missbruk förekommer
av dessa bestämmelser men
jag tror att det hör till undantagen.
Förekomsten av missbruk undanskymmer
inte det faktum att det övervägande
antalet fall av periodiskt understöd fyller
angelägna behov och att den nuvarande
skattemässiga behandlingen av
periodiskt understöd är befogad. Det
kan vara sjukdom, låga inkomster under
de första praktikåren i en ung människas
liv, eller under ålderdomen.
Men behovet av understöd kan även
bero på ovilja att försörja sig själv. Då
är det svårt att förstå varför man så
hårt motsätter sig att periodiskt understöd
till studerande skall vara undantaget
från den förmånliga skaftebe -

understöd till studerande, m. m.
handling som annat periodiskt understöd
har. Även här bör gälla principen
om beskattning efter skatteförmåga.
Också här motiveras ett ekonomiskt
stöd från föräldrarnas sida till den studerande
av att hans övriga inkomster
inte är tillräckliga att leva på.

Jag är den förste att medge att det
studiesociala system som trädde i kraft
fr. o. in. den 1 januari i år avsevärt
förbättrat många studerandes ekonomiska
situation, och det bidrar också
till att bredda möjligheterna till postgymnasiala
studier. Men det krävs oftast
tillskott från andra inkomstkällor.
Det är nog inte möjligt att både klara
av studiekostnader, böcker och annat
material och levnadskostnader på 742
kronor per månad. Mycket ofta blir det
då föräldrarna som får träda till. Ett
skäl för avdragsrätt i dylika fall är
även att periodiskt understöd enligt
studiemedelssystemet räknas som inkomst
vid bedömning av om inkomstprövade
tillägg skall utgå. Ett bidrag
från föräldrarnas sida medverkar således
till att begränsa möjligheterna att
få ökade statliga bidrag. Även det förhållandet
att man numera principiellt
har en annan syn på den studerandes
status än tidigare när det gäller hans
förhållande till familjen och familjeekonomien
motiverar införandet av avdragsrätten.
Förr betraktades den studerande
ungdomen i ekonomiskt hänseende
som en medlem av familjen, och
det ansågs vara en familjeangelägenhet
att sörja för utbildningen. Enligt studiehjälpsreglementet
betraktas den studerande
nu som fristående och självständig
i ekonomiskt avseende. Detta
framhölls i propositionen och i särskilda
utskottets utlåtande vid riksdagsbehandlingen
av det studiesociala stödet.
Denna nya syn kom ju också till
uttryck i den principen att föräldrarnas
ekonomi inte inverkar på de studerandes
möjligheter att få studiebidrag. Av
reciten i utskottets betänkande framgår,
att de studerande inom studiemedelssystemet
betraktas såsom ekono -

Fredagen den 25 mars 19(5(5

Nr 13

Om avdrag vid beskattning för periodiskt

miskt fristående från sina föräldrar och
att rätten till studiemedel alltså inte påverkas
av föräldrarnas ekonomiska situation.
Även denna nya principiella
syn på de studerandes ekonomiska status
borde, tycker jag, föranleda ett bifall
till motionerna i detta avseende.

1 de åberopade motionerna framhålles
även att starka skäl talar för att
studiekostnader i övrigt, främst amortering
av studieskulder, bör beaktas vid
beskattningen. Jag vill här framhålla
att departementschefen i den proposition,
som år 1964 låg till grund för
riksdagsbeslutet, uttalade att frågan huruvida
återbetalningar av studiemedel
skulle vara avdragsgilla vid beskattningen
borde behandlas i samband med
utformningen av det framtida skattesystemet.
Särskilda utskottet biträdde
detta förslag, och riksdagen godkände
uttalandet. Den allmänna skatteberedningen
berörde inte dessa problem, och
frågan behandlas ej heller av någon nu
pågående utredning. Det föreligger således
på sätt och vis ett riksdagsuttalande
om behovet av en utredning på
detta område, och i den med 1 betecknade
reservationen yrkas att denna utredning
skall komma till stånd.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de vid betänkandet avgivna reservationerna.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag föredrar att stå
kvar i bänken, när jag nu håller mitt
anförande, eftersom det har tillkommit
en ny apparatur för ljudupptagning —
och den bör väl prövas.

När herr Stefanson presenterade reservanternas
synpunkt på den fråga
det här gäller, försökte jag lyssna mig
till om det fanns något nytt i hans argumentation
— han skakar själv på huvudet,
och då förmodar jag att jag har
rätt i min uppfattning att det inte var
någonting nytt han kunde prestera.

Den stora studiesociala reform, som
nu har genomförts har ställt frågan om
behandlingen av studiebidragen i skat 2

Första kammarens protokoll 1966. Nr 13

understöd till studerande, in. m.
tehänseende i en helt annan dager. Jag
anser — jag förmodar att det också är
kammarens allmänna uppfattning —
alt om man bör utforma ett studiestöd,
bör det ske i den form, i vilken stödet
nu utgår. Visserligen domineras stödet
av lån med återbetalningsskyldigliet,
men här har ju skapats väsentliga förutsättningar
att ge ungdomar, alldeles
cavsett föräldrarnas ekonomiska status,
hjälp i deras studier.

Herr Stefanson anser att det studiestöd,
som nu utgår, är i det knappaste
laget och att det därför behöver kompletteras
med möjligheter till avdrag för
periodiskt understöd i skattehänseende.
Jag kan väl kanske också instämma i
det omdömet att studiestödet kan vara
i det knappaste laget. Men om man anser
detta, bör det väl ske en förbättring
av de nuvarande understödsformerna
och inte genom den komplettering som
herr Stefanson pläderade för och som
avses i motionerna. Ett sådant stöd kan
nämligen i huvudsak endast lämnas av
sådana föräldrar som har en ekonomisk
status som medger dem att lämna bidrag
till sina studerande ungdomar.
Skall man hjälpa oavsett familjernas
inkomstförhållanden måste man förstärka
den form som nu gäller.

Herr Stefanson pläderade också för
den motion och den reservation, som
önskar införa avdragsrätt för de amorteringar
som görs på studielån. Jag kan
inte minnas att riksdagen skulle ha givit
någon sanktion åt den tanken när
man beslutade sig för att införa studiestödet
i nuvarande form. Förslaget innebär
ju ett brott emot den grundprincip
som gäller i skattelagstiftningen,
nämligen att avbetalning på kapitalskulder
inte skall vara avdragsgilla.
Denna princip är så grundmurad i vårt
skattesystem, att det torde vara få som
skulle vilja vara med på att ändra den.
Det är därför som utskottsmajoriteten
inte ansett sig ens kunna ge ett finger
åt den tanken.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966

Om avdrag vid beskattning för periodiskt

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag har inte sagt, att
riksdagen uttalat sin positiva anslutning
till någon annan skattemässig behandling
av studieskulder än vad som
för närvarande gäller. Jag har bara
sagt att riksdagen har uttalat att behov
föreligger om en utredning på detta
område. Det anser jag att riksdagen
gjorde i samband med behandlingen av
det studiesociala stödet år 1964. Då sade
departementschefen, att frågan om
studiekostnadens skattemässiga behandling
borde behandlas i samband med utformningen
av det framtida skattesystemet.
I detta instämde det särskilda utskottet
och också riksdagen. Frågan
har emellertid inte tagits upp av någon
utredning och reservanterna anser därför
en särskild utredning behövlig för
att få en allsidig belysning av ärendet.

Det är klart man kan diskutera huruvida
det studiesociala stödet bör höjas.
Men det är uppenbarligen så, att med
den nivå som stödet nu har behöver
många studerande ett tillskott till sin
ekonomi. Det kan de få på olika sätt.
De kan arbeta under studiernas gång
och under semesterledigheter, de kan
ta upp lån utanför det studiesooiala stödet
etc. Men många studerande får naturligtvis
också hjälp från sina föräldrar.
Den hjälpen är ju inte så betungande
för de hem som har mycket god ekonomi.
Den är i första hand kännbar för
dem som verkligen får göra en ekonomisk
uppoffring för att kunna ge sina
ungdomar periodiskt understöd för studier
och det är familjer i lägre och medelstora
inkomstlägen. Det är främst
för dessa familjer, som avdraget skulle
innebära en väsentlig lättnad. Ett sådant
avdrag är t. ex. lika motiverat som det
motsvarande avdraget för periodiskt
understöd till ungdomar med låga inkomster
under sina första praktikår,
som jag tidigare talat om.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Om nu herr Stefansons
beskrivning av riksdagsbeslutet i anled -

understöd till studerande, m. m.
ning av studiestödet är riktig, och riksdagen
alltså redan gjort en beställning
av en utredning om hur återbetalning
av studielån skall behandlas i skattemässigt
avseende, då är det väl tämligen
onödigt att göra en beställning till.
Beställningen ligger ju redan hos regeringen,
som väl får effektuera den.

Jag kan emellertid inte erinra mig
att en sådan beställning gjorts.

Det kanske är alldeles onödigt att
herr Stefanson och jag fortsätter att inveckla
oss i ett resonemang om studiekostnaders
avdragsgillhet. Eftersom vi
har det progressiva inslaget i vår skattelagstiftning,
blir det ingen rättvisa —
som herr Stefanson vill åberopa — om
man ger avdragsrätt. Den som har lättast
för att hjälpa sina ungdomar med
komplettering av studiestödet, har i regel
den högsta inkomsten och får då en
större preferens i skatteavseende än
den som måste göra verkliga ekonomiska
uppoffringar för att komplettera studiestödet,
som herr Stefanson uttryckte
det. Det är ingen rättvisa, herr Stefanson,
och jag vidhåller mitt yrkande.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag har inte påstått att
riksdagen beställt en utredning. Jag har
bara sagt att riksdagen, när det studiesociala
stödet behandlades, uttalade sig
till förmån för att denna fråga skulle
utredas i samband med utredningen av
det framtida skattesystemet. Det har
emellertid inte gjorts.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående frågan om studiekostnaders
behandling i skattehänseende,
därefter särskilt rörande avdragsrätt
vid beskattningen för periodiskt understöd
till studerande samt vidare sär -

Fredagen den 25 mars 1900

Nr 13

Om avdrag vid beskattning för periodiskt understöd till studerande, in. in.

skilt avseende utskottets hemställan i
iivrigl.

Beträffande utskottets hemställan såvitt
gällde frågan om studiekostnaders
behandling i skattehänseende, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att
densamma skulle bifallas, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till vad utskottet hemställt
i denna del vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 14
såvitt avser frågan om studiekostnaders
behandling i skattehänseende, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 40.

Herr TALMANNEN yttrade:

Detta plenum hade såsom eventuellt
upptagits på den plan som vid sessionens
början utdelades till kammarens
ledamöter. Den 10 dennes meddelades
att arbetsplenum skulle hållas i dag.
Jag vill fästa uppmärksamheten på den
nu i två omröstningar konstaterade
mycket höga frånvarofrekvensen, vilken
torde böra tagas i beaktande av vederbörande
partiers kvittningsmän.

Därefter gjorde herr talmannen angående
utskottets hemställan såvitt avsåge
avdragsrätt vid beskattningen för
periodiskt understöd till studerande
propositioner, först på bifall till densamma
samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Stefanson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 2 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan i förevarande
del, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
14 såvitt avser avdragsrätt vid beskattningen
för periodiskt understöd till studerande,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966

Ang. beskattningsreglerna i fråga om lyxvillor

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 46.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
betänkande.

Ang. beskattningsreglerna i fråga om
lyxvillor

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 15, i anledning av väckta
motioner angående rätten för villaägare
till avdrag vid beskattningen för ränta
å lån.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:208,
av herr Tage Johansson m. fl., och II:
275, av herr Svenning m. fl., vari hemställts,
att Kungl. Maj:t måtte föranstalta
om utredning angående i motionerna
berörda beskattningsregler; ävensom 2)

de likalydande motionerna 1:494,
av herrar Adolfsson och Werner, samt
II: 621, av herr Hermansson m. fl., vari
bland annat anhållits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om förslag till ändrade beskattningsregler
i fråga om lyxvillor enligt
vad i motionerna förordats.

Såvitt avsåge de under punkt 2 upptagna
motionerna behandlade utskottet
i detta betänkande allenast det yrkande,
som avsåge beskattningsreglerna i
fråga om lyxvillor. Övriga delar av motionerna
komme att behandlas av utskottet
i ett senare sammanhang.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:208,
av herr Tage Johansson m. fl., och II:
275, av herr Svenning m. fl., angående
rätten för villaägare till avdrag vid beskattningen
för ränta å lån, ävensom

2) de likalydande motionerna I: 494,
av herrar Adolfsson och Werner, samt
II: 621, av herr Hermansson m. fl., om
vissa skattereformer, i vad motionerna
avsåge förslag till ändrade beskattningsregler
i fråga om lyxvillor,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr WERNER (k):

Herr talman! I motionsparet 1:494
och II: 621 har den kommunistiska
gruppen bl. a. aktualiserat beskattningsreglerna
i fråga om lyxvillor. Utskottet
har placerat yrkandet i en punkt nr 2
och därmed riktigt uppfattat att vårt
yrkande avsåg beskattning av lyxvillor
till skillnad från problemet om villabeskattningen
i övrigt. Däri ligger, tycker
jag, ett erkännande av att det problem
vi velat aktualisera kanske inte faller
inom ramen för ifrågavarande utredning.
I varje fall synes det mig diskutabelt.

Låt mig i alla fall understryka vad
vi siktar till. Att det inte är ökad beskattning
av egnahem, sportstugor och
liknande, torde vara helt klart. Nej, det
handlar om sådana villor som Aftonbladet
i onsdags gav mycket talande exempel
på. Aftonbladet talade då om att en
av mångmiljonärerna här i landet,
Wehtje, skall bygga ett fritidshus för
den nätta summan av en och en halv
miljon kronor. Det är för den formen
av lyxkonsumtion som vi vill ha ändrade
beskattningsregler.

Jag vill, herr talman, begränsa mig
till att uttala förhoppningen, när nu
utskottet hänvisar till utredningen, att
man verkligen tar itu med problemet,
gärna bryter ut det och framlägger förslag
så skyndsamt som möjligt om beskattning
av denna form av lyxkonsumtion.

Fredagen den 25 mars 19(5(5

Nr 13

Om höjning av förvärvsavdragen vid beskattningen, m. in.

Med hänvisning härtill avstår jag från
att yrka bifall till nyssnämnda motioner.

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! Jag kan instämma i
vad herr Werner sade om att det finns
vissa orimligheter på detta område.

Jag har i en motion tagit upp frågan
i syfte att om möjligt påskynda förslag
i ärendet. Under utskottsarbetet har vi
emellertid fått veta, att den utredning
som nu arbetar skall avlämna sitt förslag
om några månader. Under sådana
förhållanden finns det såvitt jag kan
förstå inte anledning till annat än att
yrka bifall till bevillningsutskottets betänkande
i förhoppning om att vi om
några månader får ett bra förslag att då
taga ställning till i denna fråga.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Jag vill bara rikta ett
ord till herr Werner.

Jag tror att herr Werner skall ta artikeln
i Aftonbladet med en viss försiktighet.
Redan en liten blick på den artikeln
och den skiss som finns där visar
att uppgifterna måste vara komplett
felaktiga.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Om höjning av förvärvsavdragen vid beskattningen,
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 16, i anledning av väckta
motioner om höjning av förvärvsavdragen
vid beskattningen, m. m.

Till behandling i ett sammanhang
hade bevillningsutskottet upptagit följande
inom riksdagen väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:496,
av herr Bengtson, och 11:625, av herr
Johansson i Skärstad in. fl., vari hem -

ställts, att riksdagen i skrivelse till
Kung], Maj:t måtte anhålla om prövning
av möjligheterna för gift kvinna
till en rimlig avdragsrätt vid inkomsttaxering
för lön till hembiträde, i de
fall där hustrun ginge ut i förvärvsarbete; 2)

de likalydande motionerna 1:505,
av herrar Dahlén och Siindin, samt II:
604, av herrar Antonsson och Gustafsson
i Skellefteå, vari yrkats,

a) att riksdagen skulle besluta, att
för gift kvinna med inkomst av eget
arbete, rörelse eller jordbruk förvärvsavdragets
maximibelopp skulle höjas
till 4 000 kronor att gälla i de fall, där
familjen hade hemmavarande barn under
16 år, samt att denna ändring även
skulle gälla för ensamstående barnförsörjare,

b) att motsvarande uppräkning av
förvärvsavdragen i övriga förekommande
fall skulle vidtagas;

3) de likalydande motionerna I: 522,
av herr Johan Olsson, och II: 636, av
herr Larsson i Borrby m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle besluta att
i skrivelse till Kung], Maj:t anhålla om
utredning och förslag rörande rätt till
avdrag i deklaration för mellanskillnaden
mellan verklig kostnad för hemhjälp
och den dagersättning, inklusive
tilläggssjukpenning, som husmor i allmän
försäkring vore berättigad till;
ävensom

4) motionen II: 633, av fru Kristensson
m. fl., vari anhållits, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungi. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte efter företagen
utredning med beaktande av de i
motionen anförda synpunkterna förelägga
riksdagen förslag om sådan komplettering
av gällande förvärvsavdrag,
att föräldrar med minderåriga barn
kunde erhålla avdrag för styrkta nödiga
kostnader för den av förvärvsarbetet
föranledda barntillsynen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att följande motioner, nämligen

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966

Om höjning av förvärvsavdragen vid beskattningen, m. m.

1) de likalydande motionerna 1:496,
av herr Bengtson, och 11:625, av herr
Johansson i Skärstad m. fl., om rätt till
avdrag vid beskattningen för lön till
hembiträde,

2) de likalydande motionerna 1:505,
av herrar Dahlén och Sundin, samt II:
604, av herrar Antonsson och Gustafsson
i Skellefteå, om höjning av förvärvsavdragen
vid beskattningen,

3) de likalydande motionerna 1:522,
av herr Johan Olsson, och 11:636, av
herr Larsson i Borrby m. fl., om rätt till
avdrag vid beskattningen för hemhjälpskostnader,
ävensom

4) motionen II: 633, av fru Kristensson
m. fl., om avdrag vid beskattningen
för barntillsynskostnader,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

beträffande höjning av förvärvsavdragen
vid beskattningen

1) av herrar Elof sson, Lundström,
T istad, Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora,
Enskog och Larsson i Umeå, vilka ansett,
att utskottet bort under 2 hemställa,
att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:505, av herrar
Dahlén och Sundin, samt 11:604, av
herrar Antonsson och Gustafsson i Skellefteå,
måtte antaga i reservationen infört
förslag till lag om ändrad lydelse
av 46 § 3 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

beträffande rätt till avdrag vid beskattningen
för hemhjälpskostnader

2) av herrar Elofsson, Vigelsbo och
Eriksson i Bäckmora, vilka ansett, att
utskottet bort under 3 hemställa, att
riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 522, av herr Johan Olsson,
och II: 636, av herr Larsson i
Borrby m. fl., måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande
rätt till avdrag vid taxeringen
för mellanskillnaden mellan verklig
kostnad för hemhjälp och den dagersättning,
inklusive tilläggssjukpenning,

som husmor i allmän försäkring vore
berättigad till;

3) av herrar Lundström, Tistad, Enskog
och Larsson i Umeå, vilka dock
ej antytt sin mening;

beträffande avdrag vid beskattningen
för barntillsgnskostnader

4) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Magnusson i Borås, vilka
under åberopande av innehållet i
motionen 11:633, av fru Kristensson
m. fl., samt under hänvisning till de
likalydande motionerna 1:638 och II:
600, såvitt här vore i fråga, ansett, att
utskottet bort under 4 hemställa, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
efter företagen utredning förelägga
riksdagen förslag om sådan komplettering
av gällande bestämmelser om förvärvsavdrag,
att föräldrar med minderåriga
barn kunde erhålla avdrag för
styrkta nödiga kostnader för den av
förvärvsarbetet föranledda barntillsynen.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Frågan om hur man
skall ordna rimlig avdragsrätt för de
kostnader som är förenade med att gifta
kvinnor går ut i förvärvsarbete är gammal
och har diskuterats vid flera tidigare
tillfällen. Skattebelastningen och
de direkta kostnaderna framför allt för
barntillsyn gör att den ekonomiska behållningen
av det förvärvsarbete som
den gifta kvinnan går ut i ofta blir obetydlig.
Frågan är av betydelse inte bara
för den individuellt drabbade, utan
den är av vikt också för det allmänna,
som ju har intresse av att tillgång till
den arbetskraftsreserv som de gifta
kvinnorna utgör kan tillgodogöras i
största möjliga utsträckning.

Många olika uppslag till frågans lösning
har väckts under årens lopp. Folkpartiet
har ansett att det ur flera synpunkter
är mest ändamålsenligt med huvudsakligen
ett avdrag och har därför

Fredagen den 25 mars 1 !)(>(>

Nr 13

2:5

Om höjning av förvärvsavdrågen vid beskattningen, m. in.

ar efter år vidhållit sitt yrkande om en
höjning av förvärvsavdragen till belopp
av i varje fall någon större betydelse.
Förra året träffades i den här frågan
en kompromiss i bevillningsutskottet,
och den godtogs av riksdagen. Några
motionärer har emellertid i år återkommit
med yrkandet att man skall fortsätta
höjningen; det har ju även inträffat
en penningvärdeförsämring sedan i
fjol. Man bör, anser motionärerna, höja
maximibeloppet från 3 000 till 4 000
kronor, vilket är ett gammalt krav från
folkpartiets sida. Detta yrkande har biträtts
i en reservation av folkpartiets
och centerpartiets ledamöter i utskottet.

Då frågan har debatterats här så
många gånger tidigare, föreligger ingen
anledning att ytterligare motivera vårt
ställningstagande, utan jag ber att helt
kort få yrka bifall till reservation 1.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Reservation 4 av herr
Yngve Nilsson m. fl. går ut på utredning
i syfte att föräldrar med minderåriga
barn må kunna erhålla avdrag för
styrkta nödiga kostnader för den av
förvärvsarbetet föranledda barntillsynen.
Avsikten är att hänsyn skall tagas
till den minskade skatteförmåga som
orsakas av de med förvärvsarbetet förknippade
barntillsynskostnaderna.

Jag yrkar bifall till reservation 4 av
herr Yngve Nilsson m. fl.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Reservanternas företrädare
har yttrat sig föredömligt kort.
Jag kan följa deras goda exempel, sä
mycket hellre som här aktualiserade
frågor redan är föremål för utredning
i familjebeskattningsberedningen — jag
förmodar att beredningen kommer att
försöka handlägga dem ungefär enligt
de synpunkter och värderingar som
nu bl. a. herr Lundström talat om.

Jag är något förvånad över att motionen
om förvärvsavdragen har återkom -

mit i år. Som herr Lundström riktigt
antydde, träffade vi nämligen i fjol eu
kompromiss i utskottet om förvärvsavdragets
höjd och stannade då vid 3 000
kronor. När motionen i år kommer tillbaka
skulle motiveringen enligt herr
Lundström vara att man borde ta hänsyn
till den penningvärdeförsämring
som inträffat. Ja, det skulle man naturligtvis
kunna göra — men är verkligen
försämringen så stor, herr Lundström,
att det skulle krävas den yrkade kraftiga
upplyftningen av beloppet? Nej,
jag tror att andra bevekelsegrunder ligger
bakom motionen —- den korta motiveringen
gav anledning till misstanke
om någonting sådant.

Jag ber bara, herr talman, att få yrka
bifall till bevillningsutskottets hemställan
i betänkandet.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill bara erinra herr
Eriksson om att när kompromissen träffades
i fjol — jag deltog inte själv i utskottets
handläggning av detta ärende
— angavs det klart från oppositionens
sida, i varje fall från folkpartiets,
enligt vad som berättats mig, att man
inte kände sig bunden mer än för ett
år och förbehöll sig rätten att få återkomma.
Det ingick emellertid i avtalet
att någon reservation på den punkten
inte fick göras, utan kompromissen
skulle godkännas som den var.

Det förhållandet att enskilda motionärer
återkommer i år strider därför
på intet sätt mot den kompromiss som
gjordes. Jag vill därtill lägga, att vad
jag anförde om de fortsatta levnadskostnadsstegringarna
var en bisak, som
dock inte gjort kravet på en uppräkning
mindre i år utan tvärtom än mer
motiverat.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag har inte påstått att
den kompromiss som skedde i fjol skulle
utgöra ett hinder för motionärerna

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966

Om höjning av förvärvsavdragen vid beskattningen, m. m.

att återkomma i år. Jag sade bara att
jag är förvånad över att motionärerna
återkommit, eftersom de överläggningar
vi har haft beträffande förvärvsavdragen
lett fram till att en utredning
har tillsatts som skall syssla med dessa
frågor och söka komma med konkreta
förslag.

Jag var faktiskt med vid utskottets
behandling av dessa ärenden i fjol.
Men inte vet jag att vi skrev fast oppositionen
på ett sådant sätt att man från
det hållet inte ens skulle få reservera
sig. Reservationsrätt har ju alltid oppositionen,
och den lägger sig bevillningsutskottets
majoritet aldrig i.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag vill bara yrka bifall
till reservation 2.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten 1.

I fråga om punkten 2, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Elofsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 1
betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
16 punkten 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Elofsson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —76;

Nej — 27.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten 3 framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Elofsson in. fl.
vid betänkandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
16 punkten 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Fredagen den 25 mars 1906

Nr 13

Om lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmaga, m. m.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Elofsson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

I vad gällde punkten 4, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Yngve
Nilsson m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
16 punkten 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
in. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —88;

Nej —21.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om lättnader i beskattningen för personer
med nedsatt skatteförmåga, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 17, i anledning av väckta
motioner om lättnader i beskattningen
för personer med nedsatt skatteförmåga,
m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 504,
av herrar Harry Carlsson och Erik Filip
Petersson, samt 11:628, av herr
Jonsson m. fl., vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kung], Maj:t måtte
anhålla om utredning i syfte att undantaga
sådana folkpensionärer, vilkas
huvudsakliga inkomst utgjordes av folkpension,
från deklarationsplikt eller att
genomföra en väsentlig förenkling av
deklarationsförfarandet;

II) de likalydande motionerna I: 508,
av herr Enarsson, och 11:655, av fröken
Wetterström m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle besluta, att för ålders-
och invalidpensionär skulle utgå
förhöjda ortsavdrag, nämligen med
4 000 kronor för ensam pensionär, med
6 400 kronor för makar, av vilken en
vore pensionär, och med 8 000 kronor
för makar som båda vore pensionärer,
samt på grund härav antaga i motionerna
införda

a) förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370),

b) förslag till förordning om ändrad
lydelse av 8 § och 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

III) de likalydande motionerna I:
510, av herr Karl-Erik Eriksson, och

26 Nr 13 Fredagen den 25 mars 1966

Om lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmåga, m. m.

II: 631, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl., vari yrkats, att riksdagen
skulle

1) besluta sådan ändring av bestämmelserna
rörande extra avdrag för nedsatt
skatteförmåga, att ifrågavarande
avdrags maximibelopp höjdes till 5 000
kronor i stället för nu gällande 4 500
kronor,

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om förbättrade regler för avtrappning
av det extra avdraget i syfte
att undgå eljest uppkommande hög
marginalskatt vid avdragets övre gräns,
samt

3) i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
åtgärder för att vård av anhörig i eller
utanför hemmet skulle giva vidgad rätt
till avdrag för nedsatt skatteförmåga;

IV) motionen 11:23, av herrar Sjöholm
och Rubin;

V) motionen II: 268, av herr Johansson
i Trollhättan m. fl.;

VI) motionen 11:634, av fru Kristensson
och fröken Wetterström; samt

VII) motionen II: 639, av herr Mattsson
och herr Persson i Heden.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att följande motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna 1:504,
av herrar Harry Carlsson och Erik Filip
Petersson, samt 11:628, av herr
Jonsson m. fl., om undantag från deklarationsplikt
för folkpensionärer,

2) de likalydande motionerna I: 508,
av herr Enarsson, och II: 655, av fröken
Wetterström m. fl., om höjda ortsavdrag
för folkpensionärer,

3) de likalydande motionerna 1:510,
av herr Karl-Erik Eriksson, och II: 631,
av herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.,
om lättnader i beskattningen för personer
med nedsatt skatteförmåga,

4) motionen 11:23, av herrar Sjöholm
och Rubin, om en översyn av
bestämmelserna om existensminimum,

5) motionen II: 268, av herr Johansson
i Trollhättan m. fl., om åtgärder

för att förhindra kvarstående skatt för
pensionärer,

6) motionen 11:634, av fru Kristensson
och fröken Wetterström, om extra
avdrag vid beskattningen av vissa hemmadöttrar,
ävensom

7) motionen II: 639, av herr Mattsson
och herr Persson i Heden, om rätt
till avdrag vid beskattningen för kostnader
i samband med vård av handikappat
barn,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

beträffande undantag från deklarationsplikt
för folkpensionärer

1) av herrar Elof sson, Lundström,
Tistad och Vigelsbo, fru Nettelbrandt
samt herrar Eriksson i Bäckmora och
Enskog, vilka ansett, att utskottet bort
under 1 hemställa, att riksdagen med
bifall till de likalydande motionerna
I: 504, av herrar Harry Carlsson och
Erik Filip Petersson, samt 11:628, av
herr Jonsson m. fl., måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
med syfte att undantaga sådana folkpensionärer
från deklarationsplikt, vilkas
huvudsakliga inkomst utgjordes av
folkpension, eller att genomföra en väsentlig
förenkling av deklarationsförfarandet
i dessa fall;

beträffande höjda ortsavdrag för folkpensionärer 2)

av herrar Gösta Jacobsson, Ottosson
och Magnusson i Borås, vilka ansett,
att utskottet bort under 2 hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:508, av herr Enarsson, och
11:655, av fröken Wetterström m. fl.,
måtte besluta, att för ålders- och invalidpensionär
skulle utgå förhöjda ortsavdrag,
nämligen med 4 000 kronor för
ensam pensionär, med 6 400 kronor för
makar, av vilka en vore pensionär, och
med 8 000 kronor för makar, som båda
vore pensionärer, samt på grund härav
antaga de vid motionerna fogade förslagen
till

a) lag om ändring i kommunalskat -

Fredagen den 25 mars l!)(i(i

Nr 13

Om lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmåga, m. m.

telagen den 28 september 1928 (nr 370)
samt

I») förordning om ändrad lydelse av
8 § ocli 10 S 1 mom. förordningen den
20 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; beträffande

lättnader i beskattningen
för personer med nedsatt skatteförmåga,
in. m.

3) av herrar Elof sson, Lundström, Tistad
och Vigelsbo, fru Nettelbrandt samt
herrar Eriksson i Bäckmora och Enskog,
vilka ansett, att utskottet bort under
3 hemställa, att riksdagen med bifall
till de likalydande motionerna I:
510, av herr Karl-Erik Eriksson, och
II: G31, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl., i denna del, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära förslag
om att vård av anhörig i eller utanför
hemmet skulle giva vidgad rätt till avdrag
för nedsatt skatteförmåga;

4) av herrar Elofsson, Lundström,
Tistad och Vigelsbo, fru Nettelbrandt
samt herrar Eriksson i Bäckmora och
Enskog, vilka på anförda skäl ansett,
att utskottet bort under 3, 5 och 6 hemställa,
att riksdagen i anledning av de
likalydande motionerna 1:510, av herr
Karl-Erik Eriksson, och II: 631, av herr
Jönsson i Ingemarsgården m. fl., i denna
del, samt motionen II: 268, av herr
Johansson i Trollhättan m. fl., och motionen
11:634, av fru Kristensson och
fröken Wetterström, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära förslag till årets
riksdag om åtgärder, som förhindrade
alltför stora marginaleffekter, när folkpensionärernas
sidoinkomster höjdes
över en viss minimistorlek;

beträffande översyn av bestämmelserna
om existensminimum

5) av herrar Lundström och Tistad,
fru Nettelbrandt samt herr Enskog, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! I detta betänkande som
rör deklarationsfrågor och avdragsfrågor
har i den första reservationen upptagits
frågan om att undanta folkpen -

sionärer från deklarationsplikt. Det är
inte någon ny fråga. Den har varit före
så sent som 1964 eller möjligen 1965.

Det är klart att det skulle innebära
en stor förenkling, om man kunde befria
folkpensionärer och en del andra
från deklarationsskyldighet. Det vore
ur enkelhetens synpunkt att rekommendera.
Men frågan är inte så lättlöst, att
man bara ger ett sådant tillstånd, och
därför har utskottet inte ansett sig böra
tillstyrka förslaget. I utskottets betänkande
har också sagts, att en sådan anordning
skulle förutsätta att man har
olika deklarationspliktsgränser. Detta
är riktigt. Men jag vill erinra om att
sådana redan finns i viss utsträckning.
Exempelvis beträffande sjömän, som
inte har en viss ganska betydande inkomst,
föreligger sedan de betalat sjömansskatten
befrielse från deklarationsplikt,
och befrielse tillämpas också när
det gäller förmögenhetsbeskattning under
vissa förhållanden.

Jag är personligen mycket tveksam
när det gäller denna befrielse från deklarationsplikt,
det vill jag medge. Men
reservanterna har ett alternativyrkande,
nämligen att man skall genomföra
en väsentlig förenkling av deklarationsförfarandet.
Även den frågan har varit
uppe flera gånger tidigare. Nu menar
utskottet att det kanske är möjligt
att genomföra en förenkling, om man
löser problemet om en definitiv källskatt,
en fråga som för närvarande är
föremål för övervägande.

Men frågan om definitiv källskatt förefaller
utomordentligt svårlöst. Jag befarar
att det kan bli en ganska lång utredning,
och om utredningen över huvud
taget resulterar i någonting är inte
alldeles säkert. Därför har folkpartiets
och centerns ledamöter i bevillningsutskottet
ansett att det föreligger skäl att
tillstyrka att man begär ett förslag om
deklarationsplikten eller om förenkling
av deklarationen för folkpensionärer.
Det problemet bör nämligen kunna lösas
betydligt snabbare än frågan om definitiv
källskatt.

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966

Om lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmåga, m. in.

Reservationerna 3 och 4 handlar båda
om lättnad i beskattningen för personer
med nedsatt skatteförmåga. Reservation
3 gäller sådana personer som
vårdar anhöriga i eller utanför hemmet.
De bör erhålla vidgad rätt till avdrag
för nedsatt skatteförmåga. Frågan
gäller med andra ord de s. k. hemmadöttrarna,
vilkas problem ju flera
gånger förut varit uppe till behandling,
men kan också gälla andra.

Motionärerna menar att dessa personer
inte bör drabbas av en så hård
beskattning för sina små förtjänster
som de behöver för att kunna vårda
sina föräldrar eller andra äldre människor.
Den som hushållar för en anförvant,
vars enda eller huvudsakliga inkomst
utgöres av folkpension, drabbas
nämligen av en inte alldeles betydelselös
beskattning på grund härav. Man
taxeras inte bara för värdet av fritt
vivre, utan stundom även för ett skönsmässigt
bestämt belopp i form av fickpengar
och åtskilligt annat.

Här menar nu motionärerna att det
bör undersökas, om inte detta problem
kan lösas, så att man ger dessa människor
en vidgad rätt till avdrag. Tanken
att man skall hos Kungl. Maj:t begära
ett förslag i den riktningen biträder reservanterna
från centern och folkpartiet.

Reservation 4 rör samma sak, fastän
den gäller folkpensionärerna. Den frågan
är också gammal. Folkpensionärernas
beskattning för inkomster utöver
folkpensionen har dryftats många
gånger. Jag tycker det är orimligt att
man skall få en abnormt stor beskattning,
när man kommer över en viss
gräns, därigenom att extrainkomsten
och folkpensionen räknas ihop. Här föreligger
ett flertal motioner som alla
har samma syfte, nämligen att söka
hindra de stora marginaleffekter, som
uppstår, och förslaget om sådana åtgärder
biträds av reservanterna.

Jag ber att med hänvisning till vad
jag har sagt få yrka bifall till reservationerna
1, 3 och 4.

Sedan vill jag säga ett par ord om den
blanka reservationen 5. Den anknyter
till en motion av herrar Sjöholm och
Rubin om en översyn av bestämmelserna
om existensminimum. Vad de har
avsett är existensminimum, som skall
beaktas vid åtgärder av exekutiv natur,
och detta är kanske inte en fråga för
bevillningsutskottet. Vi har i folkpartiet
ansett att problemet måhända bör
tas upp, fastän i annat sammanhang,
och vi har därför inte velat reservera
oss mot utskottets avstyrkande av motionen.
Vi har genom en blank reservation
ändå velat antyda, att detta problem
kanske senare kan aktualiseras
men att ärendet i så fall troligen bör
gå till ett annat utskott.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Till detta utskottsbetänkande
har fogats en reservation, nr
2, beträffande höjda ortsavdrag till folkpensionärer
som jag med några ord
vill kommentera.

Detta yrkande har från vårt håll
framförts under ett flertal år, och det
ingår i ett motionskomplex som berör
flera spörsmål som avser den äldre arbetskraften.
Förslagen gäller den äldre
arbetskraftens hälsotillstånd, vård och
tillsyn och åtgärder att underlätta för
dem, som så vill, att fortfarande vara
kvar i arbetslivet. Motionerna har remitterats
till de olika utskott under vilka
de olika yrkandena hör, och till bevillningsutskottet
har, som naturligt är,
remitterats förslag som gäller beskattningen
och därmed sammanhängande
frågor.

Vi har på vårt håll ansett att en folkpensionär
som vill arbeta bör få göra
det efter måttet av sin förmåga och sina
krafter utan att drabbas av alltför stort
bortfall genom att beskattningen sätter
in på ett med hänsyn till inkomsthöjningen
hårt sätt.

Vi har då ansett det vara en relativt
enkel väg att gå att höja grundbeloppet
— vad man i vanliga fall brukar

Fredagen den 25 mars 1960

Nr 13

Om lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmåga, m. m.

kalla det skattefria bottenbeloppet, som
inte har någon skattekraft. Nu har det
visserligen, såsom det påpekas i utlåtandet,
vidtagits vissa åtgärder till lättnader.
Bestämmelserna om extra avdrag
för nedsatt skatteförmåga och en del
andra författningar som reglerar dessa
saker liar ändrats, men kvar står att
det i vissa fall uppstår en s. k. skattepuckel,
som är litet onödig. Därför anser
vi att det skulle vara på sin plats
att jämna ut den — vi tror att det skulle
vara till fördel både för samhället och
för den skattskyldige.

Herr talman! Detta ärende har, som
jag nyss sade, varit uppe till behandling
ett flertal gånger. Jag skall därför inte
ta upp någon lång debatt, utan med
detta kortfattade inlägg bara yrka bifall
till reservation nr 2.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Vi har här i landet en
av alla godtagen princip, att skatt skall
betalas efter bärkraft, även om meningarna
något går isär om vad som egentligen
menas med bärkraft.

Jag är den förste att gå med på att
det finns mycket dålig skattekraft hos
de människor vilkas inkomst ligger på
den lägsta nivån. Däremot vill jag inte
helt oreserverat skriva under påståendet,
att de som överskridit 67-årsstrecket
skulle ha en avsevärt sämre skatteförmåga
än de som ligger under detta
åldersstreck, om inkomsten för övrigt
ligger på samma nivå.

Från början avsåg väl ortsavdraget i
vårt skattesystem att vara ett skattefritt
bottenbelopp, som skulle täcka existensminimum,
men med den prisutveckling
vi har haft, liksom i lika hög grad med
den standardutveckling vi har haft, kan
man knappast säga att ortsavdraget i
dag fyller den ursprungliga funktionen.

För att i görligaste mån avhjälpa svårigheterna
för särskilt utsatta grupper
har man därför infört ett särskilt extra
avdrag för nedsatt skatteförmåga. Sådant
avdrag skall av taxeringsnämnden

tillerkännas sjuka, oförvållat arbetslösa
m. fl. sådana grupper. Folkpensionärer
som i huvudsak bara har sin folkpension
att leva på hänförs regelbundet till
denna grupp av skattebetalare.

Riksskattenämnden har utarbetat
grunder för folkpensionärernas extra
avdrag för att i möjligaste mån få en
enhetlig taxering i hela riket. Taxeringsnämnderna
kan givetvis frångå
dessa grunder, men knappast nedåt —
jag tänker på möjligheterna till överklagande.
Uppåt begränsas taxeringsnämndernas
rörelsefrihet av en bestämmelse
som säger att högsta extra avdrag
som får utgå är 4 500 kronor. Denna
gräns fastställdes så sent som 1964, och
utskottsmajoriteten anser att det inte
föreligger behov av att höja denna
gräns, i varje fall inte förrän en lättnad
i beskattningen kan åstadkommas för
alla små inkomsttagare genom en generell
höjning av ortsavdraget. En sådan
höjning av ortsavdraget skulle dock bli
en så dyrbar reform för stat och kommun,
att ingen velat ställa sig bakom
ett sådant yrkande i dagens ekonomiska
situation.

Från och med detta år har vi i vår
skattelagstiftning fått ett schabloniserat
kommunalskatteavdrag, som också får
tillämpas på inkomster av pensionsnatur
vid den statliga beskattningen. Detta
innebär att högst väsentliga sidoinkomster
kan förekomma utan att statlig
skatt erhålles, varför i dessa fall
endast kommunal skatt utgår. I praktiken
innebär detta att avtrappningen
från skattefrihet fram till full skatt blivit
betydligt fördelaktigare än tidigare
år.

Jag medger gärna att herr Enarsson
har rätt när han säger, att det uppstår
en viss puckel i det läge då man får
betala skatt på sina inkomster samtidigt
som det sker en ganska hastig avtrappning
av det kommunala bostadstillägget.
Men jag skulle inte vilja kalla det
för en skattepuckel. Vi har nämligen
en mycket mjuk avtrappning. Puckeln
beror i stället på den kraftiga avtrapp -

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966

Om lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmåga, m. m.

ningen av det kommunala bostadstilllägget.

Jag har gjort ett par beräkningar som
visar hur det nuvarande systemet med
riksskattenämndens senast utkomna anvisningar
för extra avdrag och det schabloniserade
komnninalskatteavdraget
skulle verka.

För ett gift par, där båda har folkpension
och där inkomsten uppgår till
12 000 kronor, fördelade med 9 000 kronor
i folkpension — i folkpensionen inräknas
då ett reducerat bostadstillägg
— och 3 000 kronor som sidoinkomst
och där endast schabloniserade intäktsoch
försäkringsavdrag tänkts förekomma,
skulle icke någon som helst statlig
skatt uppkomma och bara drygt 500
kronor i kommunalskatt.

Fn gift inkomsttagare under pensionsåldern
och därmed utan extra avdrag
men med samma inkomst och övriga
avdrag skulle få skatt och sociala avgifter,
som är minst 1 300 kronor högre
än som de som uppnått 67-årsåldern
får betala. Jag är inte alls övertygad
om att skattekraften är så värst mycket
större hos de yngre än hos de äldre.

Högerreservanterna har utöver de
extra avdragen föreslagit särskilda ortsavdrag
för ålders- och invalidpensionärer
som skulle innebära, att en inkomsttagare
som uppbär sådan pension alltid
skulle komma i förmånligare ställning
än andra inkomsttagare oberoende
av sidoinkomst och skulle enligt våra
skattereglers konstruktion få större lättnad
ju större sidoinkomsten och därmed
också progressionen är.

Skattebortfallet bör man inte heller
bortse ifrån. Det skulle vid ett genomförande
av högerreservanternas förslag
inte alls bli obetydligt. Det är naturligtvis
svårt att på denna punkt få fram
precisa uppgifter, men jag har en uppgift
om att om folkpensionärernas inkomster
över lag görs skattefria — och
högerns förslag om nya ortsavdrag avviker
inte så mycket från en sådan tanke
— skulle skattebortfallet för stat och
kommun uppgå till ungefär 400 miljoner

kronor, varav något mer än hälften
skulle komma på kommunerna. Detta
är resultatet av att fler och fler människor
i dag har mycket stora inkomster
vid sidan av folkpensionen — i dag betalar
40 procent av folkpensionärerna
skatt. De uteblivna skatterna — alltså
det skattebortfall jag här talat om —
måste naturligt nog betalas av någon
annan grupp, en grupp som kanske inte
har större skattekraft än den befriade.

Vad beträffar förslaget och utredning
av deklarationsplikten för folkpensionärer
delar utskottsmajoriteten reservanternas
uppfattning, att det inte är
tillfredsställande att folkpensionärer
utan väsentlig sidoinkomst skall ha
deklarationsplikt, då ju ändå ingen
skatt utgår. Men då socialavgifter uttages
på lägre inkomst än folkpensionens
belopp, skulle den föreslagna dcklarationsfriheten
innebära, att man skulle
ha två olika gränser, där deklarationsplikt
skulle föreligga, och det anser utskottsmajoriteten
vara en lika otillfredsställande
anordning som den nuvarande.

Dessutom kan tilläggas — och herr
Lundström har ju varit inne på den saken
— att reservanternas utredningskrav
redan i stor utsträckning blivit tillgodosett
på så sätt, att en utredning redan
arbetar i syfte att få fram en definitiv
källskatt. Om detta syfte skulle
lyckas blir det aktualiserade problemet
löst på ett tillfredsställande sätt.
Personligen tror jag att den utredningen
kommer fram med sitt förslag fortare
än den nya utredning som vi skulle sätta
till. Jag anser också att det bör vara
möjligt att lösa detta problem på det
sättet.

Vad slutligen beträffar utredningsyrkandet
om att den, som vårdar anhörig,
automatiskt skulle anses tillhöra den
grupp som har nedsatt skatteförmåga
och därmed få extra avdrag, anser utskottsmajoriteten
att den nuvarande
ordningen med prövning i varje särskilt
fall är den mest ändamålsenliga, efter -

Fredagen den 25 mars 1 !)(><>

Nr 13

Om lattnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmåga, m. m.

som det .här föreligger möjlighet till extra
avdrag alltefter behovet. Att ge generella
avdrag för ett visst vårdnadsjrke
har utskottsmajoriteten inte ansett
vara en möjlig väg.

Problemet med de s. k. hemmadöttrarna
anser jag .inte vara någon skattefråga,
utan det gäller här ett inkomstproblem
— hemmadöttrarna saknar ju
fullständig inkomst, och det är den
frågan som måste lösas. Skatteproblemet
för hemmadöttrarna tror jag inte
är allvarligare än att det kan lösas med
de regler som i dag finns för nedsatt
skatteförmåga.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan
i dess helhet.

Herr ENARSSON (h) :

Herr talman! Jag vill förvissa mig om
att jag fattade herr Wärnberg rätt i hans
resonemang, nämligen så att han sade
ett vår höjning av ortsavdragen skulle
betyda lika mycket som att ta bort beskattningen
på folkpensionerna.

Det håller väl inte, därför att vi har
ju olika skikt i beskattningen och de
här aktuella berör ju i huvudsak bottenskalan.
En person som har stora inkomster
utöver sin folkpension får den höga
marginalskatten på toppen, så det blir
nog en avsevärd skillnad i pengar räknat,
som jag inte tror man kan beräkna
på så där flyktiga grunder. Folkpensionerna
i vårt land uppgår som bekant
sammanlagt till mycket stora belopp —-jag vill reservera mig för eventuella
minnesfel, men jag tror att det rör sig
om ett par miljarder kronor som utbetalas
i form av folkpensioner.

Herr Wärnbergs resonemang håller
inte, därför att den höge inkomsttagaren
får sin folkpension beskattad efter en
mycket mycket högre skatteskala är
ortsavdragsbortfallet, vilket i huvudsak
berör bottenskalan.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Både beträffande förvärvsavdraget
för gift kvinna, som går

ut i arbete, ocli beträffande folkpensionärer,
som har eller påbörjar ett arbete,
blir problemet detsamma. Det blir ett
gränsproblem för båda två, ofta en
chock över den väldigt kraftiga skattehöjning
som uppstår.

Detta är det stora problemet, det är
det som gör att de tänker sig för inte
bara en och två gånger utan det hela
kanske slutar med att de inte allt tar
arbetet, därför att den inkomst de får
behålla blir för liten. Man resonerar
som så, att det är inte värt att man anstränger
sig. Det är just detta gränseller
marginalproblem som är det besvärliga.
Det är försök att komma över
det som motionsförslagen och reservationerna
kräver.

Jag har alltså ingen anledning att i
princip inta någon annan ståndpunkt
beträffande beskattningen än herr
Wärnberg och utskottsmajoriteten, men
här finns ändå ett problem som man ur
alla synpunkter borde vara intresserad
a\ att försöka få löst.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Vad först beträffar herr
Enarssons fråga tror jag, att han i stort
sett har fattat mig rätt. Jag menar att
om man gör ett ortsavdrag som är så
pass stort att ett normalt folkpensionsbelopp,
som i dag beskattas, helt skulle
undgå skatt, skulle det slå på det sätt
jag förut har talat om, d. v. s. kosta ungefär
400 miljoner. Eftersom högerpartiet
emellertid inte föreslår en så hög
skala, att all folkpension undgår skatt,
slår det icke på hela detta belopp. Det
rör sig alltså om ungefär 400 miljoner
kronor, därest man vill befria alla folkpensionärer
från skatt, men vilket beloppet
skulle bli enligt högerns förslag,
om det blir 300 eller 200 miljoner
kronor eller någon annan siffra, vågar
jag inte ha någon uppfattning om.

Däremot är det självklart att det är
de stora inkomsttagarna, som får den
största lindringen därigenom att deras
folkpension läggs ovanpå den övriga in -

Fredagen den 25 mars 1966

32 Nr 13

Om lättnader i beskattningen för personer
komsten och alltså beskattas med den
största progressiviteten. Där blir också
skattebortfallet stort — även om det
kanske inte gäller så förfärligt många.
Jag har ingen utredning härom.

Till herr Lundström vill jag säga, att
jag medger att det givetvis blir en hård
effekt om den situationen uppkommer,
att både det kommunala bostadstillägget
upphör och beskattning av folkpensionärernas
sidoinkomster tillkommer.
Men den effekten ligger inte på skattesidan,
utan den ligger på förmånssidan
när det gäller avtrappning av det kommunala
bostadstilläget. Med den övergång
vi har fått i fråga om det schabloniserade
skatteavdraget blir nämligen
avtrappningen kolossalt mjuk på skattesidan.
Det kanske ytterligare understryker
en sak, nämligen att vi i dag
har så pass gynnsamma skatteregler för
människorna i de grupper, vi här talar
om, att när de plötsligt får betala skatt
så drabbar det hårt på en enda gång;
tidigare har vi nämligen tagit bort stora
belopp, som är skattefria.

Detta medger jag alltså, men jag tror
inte att vi här har att söka rättelse på
skattesidan, utan på något annat håll.

Sedan sade herr Lundström, att han
i stort sett var överens med mig, men
då skulle jag vilja ställa den frågan:
Tycker herr Lundström att det är rimligt
att en barnfamilj med 12 000 kronors
inkomst skall betala mer än 1 300
kronor mera i skatt än en folkpensionär
med samma inkomst, om det inte
föreligger några andra extra ordinära
skillnader?

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Även där uppstår samma
gränsproblem, som är besvärande
och som naturligtvis bör lösas. Jag antar
att vi måste göra något åt dem, och
det är ungefär detta jag har försökt
föreslå i det aktuella fallet. Jag hoppas
vi kan vara överens om det även i det
andra fallet.

Dessa jämförelser är naturligtvis

med nedsatt skatteförmåga, m. m.
mycket svåra att komma till rätta med,
det medger jag utan vidare. Jag har inte
heller yrkat att vi skall göra precis på
det ena eller andra sättet, utan jag har
pekat på att här behövs en förändring
när det gäller folkpensionärerna och
andra som har besvär av vissa avdragsförhållanden.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
anledning av reservation 1. Man hemställer
där om undantag från deklarationsplikt
för folkpensionär. Jag delar
inte den uppfattningen. Om vi avskaffar
deklarationsplikten, får vi en generell
bedömning av inkomsterna och kan
inte ta hänsyn till de särskilda förhållanden,
som kan åberopas av vederbörande
deklarant i det enskilda fallet.
Detta gör, att jag kommer att ansluta
mig till utskottet på denna punkt.

Rent allmänt har jag den principiella
uppfattningen i anledning av reservation
2, att inför skattelagen skall alla
behandlas lika. Det innebär att man
inte enbart kan ta hänsyn till vilken
ålder skattedragaren befinner sig i när
det gäller att bedöma hans inkomst.
Gör man det, har man tappat den likhet
inför skattelagen, som vi har strävat
efter att nå fram till.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Observera, herr Carlsson, att reservationen
inte uteslutande gäller att undanta
folkpensionär från deklarationsplikt.
Den gäller detta eller att genomföra
en väsentlig förenkling i deklarationsförfarandet.

I mitt anförande tillkännagav även
jag någon skepsis inför att införa deklarationsfrihet,
men jag ansåg att den
frågan kunde undersökas i samband
med den andra.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i fö -

Fredagen den 25 mars 1960

Nr 13

Om lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmåga, m. m.

revarande betänkande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående vardera punkten 1 och
2, därefter särskilt rörande punkten 3
såvitt anginge skatteavdrag vid vård av
anhörig, vidare särskilt avseende
punkten 3 i övrigt samt punkterna 5
och G ävensom slutligen särskilt i vad
gällde utskottets hemställan i övrigt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten t förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Elofsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 1
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
17 punkten 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Elofsson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

3 Första kammarens protokoll 1966. Nr 13

Ja —75;

Nej — 26.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om punkten 2, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 17
punkten 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
in. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —89;

Nej —21.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen rörande
punkten 3 såvitt avsåge skatteavdrag

34 Nr 13 Fredagen den 25 mars 1966

Om lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmåga, m. m.

vid vård av anhörig propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Elofsson
m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan i denna del, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
17 punkten 3 såvitt avser skatteavdrag
vid vård av anhörig, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Elofsson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej — 28.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande punkten 3 i vad den ej
förut avgjorts samt punkterna 5 och 6,
anförde nu herr talmannen, hade yrkats
dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den

av herr Elofsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 4 betecknade reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till vad utskottet hemställt vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
17 punkten 3 i vad den ej förut avgjorts
samt punkterna 5 och 6, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Elofsson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —65;

Nej — 34.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
detta betänkande.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
bevillningsutskottets memorial
nr 24, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande
nr 11 i anledning av väckta

Fredagen den 25 mars 1966

Nr 13

motioner rörande arvs- och gåvobeskattningen.

Om obligatoriskt civiläktenskap

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 15, i anledning av väckta
motioner om obligatoriskt civiläktenskap.

Första lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 564 i första
kammaren av fröken Mattson och
herr Paul Jansson samt nr 684 i andra
kammaren av herr Carlsson i Tyresö
m. fl. I motionerna, vilka voro likalydande,
hade anhållits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa,
att en utredning måtte tillsättas
med uppgift att inkomma med förslag
om obligatoriskt civiläktenskap.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, 1:564 och II:
684, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fröken
Mattson, fröken Bergegren, fru Linclekvist
och herr Jönsson i Malmö, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
i reservationen angiven lydelse
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till förevarande
motioner, I: 564 och II: 684, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
en utredning måtte tillsättas med uppgift
att inkomma med förslag om obligatoriskt
civiläktenskap.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Jag ämnar stödja utskottets
yrkande i detta ärende, vilket
innebär avslag på motionerna. Min motivering
är delvis en annan än den som
utskottet har anfört, och därför vill
jag i all korthet redovisa motiven för
mitt ställningstagande.

En demokrati av vår art med den

Om obligatoriskt civiläktenskap
djupa respekt för individen, som utmärker
vår grundsyn, bör enligt min
mening erbjuda människorna möjligheter
att inom rimliga gränser handla i
enlighet med sina önskningar. När det
gäller en sådan akt som vigseln torde
väl de flesta människor handla i enlighet
med den grundsyn på liv och
tillvaro som de har. Vi har då att acceptera
att i vårt samhälle existerar
olika livsåskådningar sida vid sida. Det
finns en stor schattering av icke kristna
åskådningar. Det finns en genomtänkt
ateistisk grundsyn samt en agnostisk
hållning, genomreflekterad eller
mera spontant känd. Det finns också en
stark kristen tradition i vårt land. I
vissa avseenden bärs den av en mycket
stark övertygelse. I andra avseenden
är det fråga om ett övertagande av ett
arv från gångna tider.

Pluralismen vad gäller åskådningar,
det faktum att vi ser olika på saker och
ting, utmärker vårt moderna samhälle.
Det är min övertygelse att dessa skilda
grunduppfattningar kommit till vårt
samhälle för att stanna. I vår samhällsplanering
har vi att ta ställning till
detta faktum. Jag anser att möjligheter
bör finnas att i det nu aktuella fallet
välja mellan civil eller kyrklig vigselordning.
Det måste anses vara riktigt,
att vigseln skall kunna få äga rum i
civilrättslig form eller såsom nu är fallet
inom kyrklig ram. Här kommer en
psykologisk faktor av stora mått in.
Man säger så här: Vigseln bör uteslutande
vara en civilrättslig handling.
Äktenskapets ingående bör alltså vara
av civil natur. Sedan är det klart att
kyrkan — i vilken form den nu framträder
— skall ha möjlighet till välsignelse.

Ja, det är en självklar sak, men den
som var med i frikyrkligt sammanhang
före 1951 vet vilken splittring i psykologiskt
avseende de människor som var
bundna till en frikyrklig tradition upplevde,
när de först måste gå till borgmästaren
och sedan skulle komma upp
till den kyrka eller församling som de

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966

Om obligatoriskt civiläktenskap
tillhörde. Det kan inte vara en rimlig
ordning att ha två vigslar.

Naturligtvis kan man säga att vigseln
blir den civilrättsliga handlingen, medan
den kyrkliga akten är en välsignelseakt.
Men för den människa som
tar det gudomliga på allvar blir den
avgörande händelse den som betygas
inför Gud. Skall vi återgå till en sådan
situation att vi omöjliggör för människor
att få sin vigsel till stånd inom
en kyrklig ram och därmed införa en
splittring av det slag som rådde tidigare
men som vi övervann 1951 genom religionsfrihetslagens
tillkomst? Det synes
mig inte vara en utveckling i rätt riktning.

För mig är det mycket väsentligt att
i samhället ge individerna rätt till fritt
val, när så ur allmän ansvarssynpunkt
är möjligt. Jag argumenterade i höstas
i denna kammare för att korum skulle
bygga på frivillighetens grund. Jag vill
inte säga att denna fråga är parallell
med frågan om korum, men jag hävdar
att samma grundtankar bör vara avgörande
för vårt ställningstagande i detta
ärende som i korumärendet. När det
gällde korum ville vi komma ifrån den
obligatoriska ordningen, men här vill
man ha en vigsel som är obligatorisk.
Det är för mig en frihetsbegränsande
ordning som man därmed vill införa.

Låt oss, såsom jag tidigare framhållit,
acceptera pluralismen i vårt samhälle
och låt oss på den grunden ge personliga
önskningar största möjliga utrymme.

Jag delar motionärernas uppfattning
att man inte utan vidare kan ta det förhållandet,
att över 90 procent av vigslarna
ingås i kyrklig ordning, såsom
ett uttryck för en bindning vid kristen
tradition. Det torde vara en riktig iakttagelse
att andra faktorer här kan medverka.
Men man skall inte undervärdera
det faktum att människor har behov
av helgd och högtid i samband med
sin vigsel och att det nu en gång är
så att våra kyrkor på ett särskilt sätt
tillgodoser detta.

Motionärernas syn i detta avseende
må delvis vara riktig. Mitt ställningstagande
i denna fråga grundar sig dock
alls inte på det förhållandet att en majoritet
för närvarande söker kyrklig vigsel.
Detta är för mig en sekundär fråga.
Det primära vid mitt ställningstagande
är att valet av vigselform skall vara
fritt. Det är icke en lycklig och riktig
utveckling att tvinga in människor
i ett slags dubbelvigsel. Hur vi än argumenterar
kommer en ordning med
obligatorisk icke kyrklig vigsel följd av
en kyrklig välsignelseakt att för de
människor som går in i en sådan få
en upplevelsemässig karaktär av dubbelvigsel.
Jag menar att vårt accepterande
av pluralismen, vår ömsesidiga
respekt för varandra också måste betyda
att vi accepterar de människor,
som har behov av att få ingå vigsel i
kyrkligt sammanhang, såsom människor
som har full rätt att få sina önskningar
tillgodosedda.

Alltså, herr talman: med en delvis
annan motivering än utskottets kommer
jag till samma slutsats som utskottet,
nämligen att motionerna bör avslås,
och jag har känt ett behov att redovisa
de motiv som fört mig till detta
ställningstagande.

Jag yrkar med det anförda bifall till
utskottets hemställan.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Riksdagen brukar reagera
— och jag håller före att det är
med all rätt — om man alltför mycket
återkommer i samma ärende utan att
någonting i sak nytt har anmält sig.

När det gäller första lagutskottets utlåtande
nr 15 i anledning av motioner
om obligatoriskt civiläktenskap kan jag
erinra kammaren om att vi redan åtskilliga
gånger har diskuterat det spörsmålet.
År 1963 fördes en debatt om det
obligatoriska civiläktenskapet och år
1964, alltså för två år sedan, återkom
första lagutskottet delvis till samma
ärende i anledning av propositionen om

Fredagen den 25 mars 1900

Nr 13

avveckling av magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionerna.

Första lagutskottet sade den gången
att man kanske kunde anse det behövligt
att utse en eller flera förrättare av
borgerlig vigsel på ort där ordinarie
vigselförrättare redan finns. Därmed
skulle bl. a. den fördelen vinnas att man
lättare får tillgång till borgerlig vigselförriittare
som kan tjänstgöra iivcn på
lördagar och helgdagsaftnar, alltså de
dagar då man föredrar att ingå äktenskap
och då möjligheterna att få borgerlig
vigsel tidigare inte varit så stora.

Vi kan konstatera att på den punkten
tycks det inte ha blivit någon särskilt
stor lättnad. Ser man på frekvensen av
kyrkliga vigslar i jämförelse med borgerliga,
kan man konstatera att allt fortfarande
92 ä 93 procent av alla äktenskap
ingås genom kyrklig vigsel. Där
har alltså i sak ingenting nytt inträffat.

När en del motionärer — motionärer
som delvis återfinns under den till
första lagutskottets utlåtande fogade reservationen
— även vid årets riksdag
har tagit upp detta ärende beror det på
att vi sedan sist har kunnat ta del av
de remissutlåtanden som fogats till familjerättskommitténs
betänkande. Detta
betänkande är mycket omfattande,
och i ett stort antal avsnitt berörs familjens
inbördes rättsliga ställning. Där
las upp den nya tanken om arvsrätt för
utomäktenskapliga barn. Remissinstanserna
har svarat mycket ingående även
om de väl bara kunnat ta upp vissa delavsnitt
som ansetts vara särskilt relevanta.
Man kan ändå konstatera att inte
mindre än fem remissinstanser —■
Socialdemokratiska kvinnoförbundet,
Folkpartiets ungdomsförbund, Socialdemokratiska
partiets ungdomsförbund,
Riksförbundet för sexuell upplysning
och Förbundet för religionsfrihet —
mycket ingående har diskuterat just
denna detalj beträffande obligatoriskt
civiläktenskap och förordat ett sådant.

Denna fråga har tidigare diskuterats,
och det har gjorts utifrån de tankegångar
som herr Sörenson var inne på,

Om obligatoriskt civiläktenskap
nämligen att man skulle acceptera dualismen
i vårt samhälle. Det liar hävdats
alt det skulle bli en dubbel omgång och
att valfriheten inte ens därigenom skulle
bli hel och full för dem som önskar
ingå äktenskap.

Jag anser att den tankegång som har
förts fram av förbundet för religionsfrihet
har fört in i debatten ett nytt
element som tål att närmare undersökas.
Förbundet har nämligen sagt att
eftersom civila myndigheter handhar
allting som i civilrättsliga sammanhang
rör äktenskapet och förhållandena omkring
äktenskapet borde inte undantag
i detta fall göras beträffande vigselförrättningen.
Förbundet har ansett att det
skulle övervägas om inte själva lysningsförfarandet
i och för sig kunde
vara den civilrättsligt bindande handling
som bekräftar ett äktenskap och att
sedan de som så önskar skulle kunna få
en vigsel inom kyrkan eller inom det
trossamfund som de tillhör.

Detta är nya tankar som vi reservanter
tycker behöver utredas och övervägas
ytterligare, tankar som tidigare inte
liar kommit fram när det diskuterats
hur ett obligatoriskt civiläktenskap skulle
utformas.

Eftersom det förefaller som om justitiedepartementet
skulle ha många och
viktiga frågor att ta ställning till i samband
med utformningen av en proposition
med anledning av familjerättskommitténs
betänkande har det synts oss
rimligt och riktigt att i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära en särskild utredning,
som skulle ha att inkomma med
förslag sedan man sett över remissyttrandena
och undersöka vilka möjligheter
som finns att tillgodose det förslag
om obligatoriskt civiläktenskap som
förts fram av de fem remissinstanser
som jag här omnämnt.

Det är av denna anledning som vi har
återkommit i ärendet. Det är angeläget
alt framhålla att en delvis ny tanke har
förts fram i diskussionen kring dessa
frågor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bi -

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966

Om obligatoriskt civiläktenskap
fall till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Jag ber till en början
att få uttala min anslutning till de synpunkter
som herr Sörenson har framfört
i detta ärende. Därutöver skulle
jag vilja foga en liten kommentar till de
huvudsakliga argumenten i reservationen.

I reservationen sägs att det är principiellt
oriktigt att de civila myndigheterna,
som ensamma har avgörandet
beträffande samtliga övriga rättsliga
förhållanden omkring äktenskapet, inte
har samma ställning beträffande vigselakten.
Principer av olika slag kan man
naturligtvis ha, men jag har funderat
över var det principiellt oriktiga ligger
just i denna fråga. Det kan ju slås
fast som något helt oomtvistligt att
rättsverkningarna av ett civilt ingånget
äktenskap och av ett kyrkligt ingånget
sådant är exakt desamma. I förhållande
till den civila omvärlden kan man
väl våga påstå att även det kyrkliga
äktenskapet i viss utsträckning är ett
civilt äktenskap. När kyrkans män viger
hämtar de nämligen sitt bemyndigande
ur en lagstiftning, tillkommen
i vanlig civil ordning. Går vi över till
pastorerna inom de fria kyrkliga trossamfunden,
finner vi att de inte får
förrätta någon vigsel förrän de från
vanlig civil myndighet fått intyg om
sin behörighet. Man skulle kunna säga
att kyrkans män i detta ärende utövar
en dubbel funktion. Eftersom rättsverkningarna
blir desamma, kan jag inte
komma fram till att man kan stödja sig
på reservanternas argument.

Jag har funderat över om fröken
Mattson möjligen kunde ha vågat sig på
någon sorts halsbrytande jämförelse
med de principer i allmän förvaltningsrätt,
som går ut på att den myndighet
som har tillsatt en befattningshavare
också är den som skall entlediga vederbörande,
och sedan dragit slutsatsen

att eftersom det är en civil domstol
som upplöser äktenskapet, måste det vara
en civil domstol eller funktionär
där som har konfirmerat äktenskapet
eller undertecknat de handlingar som
erfordras i sammanhanget. Jag skall
inte trötta med att nämna allt det
krångel som det skulle bli, om denna
tolkning av fröken Mattsons tankegång
skulle vara riktig, men det är ingen
tvekan om att det skulle bli en guldgruva
för byråkrater att syssla med
denna fråga.

Det andra argumentet som har framförts
i reservationen är att redan tidigare
påtalade olägenheter med gällande
ordning synes ha ökat. Jag har gått
igenom handlingarna och funderat på
vad det är för »redan tidigare påtalade
olägenheter» med den kyrkliga vigseln.
Jag har inte funnit några sådana, och
eftersom detta förslag i princip går ut
på att man skall avskaffa den kyrkliga
vigseln eller göra den onödig, måste
ju olägenheterna knytas till detta slag
av vigsel och inte till det förhållandet
att det är vissa olägenheter med den
borgerliga vigseln. Inte heller på den
punkten tycker jag att man kan finna
något direkt stöd för fröken Mattsons
argumentering.

Men vi är överens om — det framgick
av herr Sörensons anförande -—•
att den borgerliga vigseln är förenad
med vissa olägenheter, beroende på avstånd
till vigselförrättaren och beroende
på det förhållandet, som också
nämns i handlingarna, att ledamöterna
i rådhusrätten bara är skyldiga att viga
på expeditionstid. Men det är ju sådana
ting som är helt naturliga i civilt administrativt
sammanhang. Ingen begär
att få komma in på ett postkontor för
att posta ett brev när kontoret inte är
öppet. Lika litet kan man begära att hos
en civil myndighet få en förrättning utförd
på annan tid än som är bestämd
för den civila myndighetens arbete.
Bröllop är inte jourfall, åtminstone inte
i vårt land, och jag tror att man får
finna sig i att följa den normala ord -

Fredagen den 25 mars 19(50

Nr 13

ningen för denna form av administrativ
verksamhet. Såvitt jag kan finna år
dessa två argument, som år de bärande
argumenten i reservationen, så påfallande
svaga att man måste fråga sig: Är
de inte till för att dölja något annat?
Och om man går till handlingarna finner
man — och det har sagts här tidigare
— att mellan 90 och 95 procent av
alla äktenskap ingås i kyrklig regi. Jag
kan förstå att för dem som ideologiskt
har den uppfattningen att kyrkans kontaktyta
med människorna skall minskas,
är detta inte så förfärligt bra, utan då
får man tillgripa ett sådant halmstrå
som förslaget om civiläktenskap är för
att komma kyrkan till livs.

Herr talman! Jag uppfattar denna
motion i själva verket som en sorts inlägg
i religionsdebatten. Det är därför
som jag är försiktig i denna fråga och
ansluter mig till utskottets uppfattning.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Fröken Mattson erinrade
om att den fråga som nu diskuteras
inte är ny för Sveriges riksdag, utan
att den förekommit flera gånger tidigare.
År 1963 anförde utskottet att det
ringa antalet borgerliga vigslar inte
kunde tolkas som ett direkt uttryck för
allmänhetens principiella inställning
till vigselformerna, men att den kyrkliga
vigseln uppenbarligen hade en
stark förankring. Och så sade man att
när den gällande ordningen även gav
uttryck för valfrihet, så var inte frågan
om införande av obligatoriskt civiläktenskap
något problem som pockade på
snar lösning. I det utlåtandet framhöll
dock utskottet även vikten av att de
båda vigselformerna fick faktisk likställighet
genom ökat antal borgerliga
vigselförrättare och nödiga lokaler för
borgerlig vigsel. Särskilt i större kommuner,
hävdade utskottet, kunde det bli
behövligt att utse en eller flera förrättare
utöver den ordinarie vigselförrättare
som redan fanns. Fröken Mattson
gjorde ett direkt citat ur utskottets ut -

Om obligatoriskt civiläktenskap
låtande, där utskottet sade att det kunde
vara nödvändigt på platser utanför
centralorterna att utse kommunala förtroendemän
till denna uppgift, och därmed
löste man även frågan att de kunde
tjänstgöra och viga också på lördagar
och söndagar.

De motioner som är föremål för detta
utskottsutlåtande utmynnar ju också
i ett yrkande om att eu utredning
skall tillsättas med uppgift att inkomma
med förslag om obligatoriskt civiläktenskap.
I sitt avstyrkande av motionerna
hänvisar utskottet till — och det
tycker jag är väsentligt — att det är att
förvänta ett förslag till ny giftermålsbalk.
Vidare har vi 1958 års utredning
om kyrka och stat. Den kommer även
att behandla spörsmål som berör kyrkans
civila förvaltningsuppgifter, och
det har direkt samband med dessa saker.
Det blir därför möjligt för riksdagen
att i större och följdriktigare
sammanhang på nytt ta ställning till
dessa frågor. Fröken Mattson erinrade
i sitt inlägg om att vid remissbehandlingen
av familjerättskommitténs betänkande
fem remissinstanser hade förordat
obligatoriskt civiläktenskap. Det
kan nog vara riktigt, men eftersom omkring
100 remissinstanser yttrade sig
kan alltså 95 antas ha godtagit utredningens
förslag. Dessa fem instanser utgör
ungefär samma procent av samtliga
som antalet borgerliga vigslar i förhållande
till hela antalet vigslar i vårt
land.

Fröken Mattson erinrade också om
att det hade framförts funderingar om
att knyta rättsverkningarna till lysningsförfarandet.
Ja, det var ju ett intressant
uppslag i och för sig, men lysningen
har väl egentligen en annan
funktion; den avser att visa om det
finns några lagliga hinder mot det tillämnade
äktenskapet. I det förut nämnda
kommittébetänkandet har i varje
fall förordats en förkortning av lysningstiden
och ökade möjligheter till
vigsel utan lysning.

Detta är väl i stort sett de synpunkter

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966

Om obligatoriskt civiläktenskap
som har anlagts på frågan i utskottet.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ARVIDSON (h):

Herr talman! Förtroendet till kyrkan
och kärlek till traditionen är kanske
det som allra mest binder de unga till
kyrkan när de skall ta det viktiga steg
ut i livet som äktenskapet innebär. Mer
än 90 procent av alla vigslar sker i
kyrkan. Jag ställer mig minst sagt undrande
när man nu återigen vill försöka
ta bort en gammal vacker sed och införa
ett obligatoriskt civiläktenskap.

Jag vet mycket väl att ett obligatoriskt
civiläktenskap inte hindrar en
kyrklig vigsel. I utskottsutlåtandet står
det t. o. m. att man kan överlåta åt parterna
att själva avgöra, om de efteråt
vill genomgå kyrklig vigsel! Man skulle
kanske kunna tänka sig en omvänd ordning,
om det nu skulle bli tvång på civiläktenskap.

Hur rimmar förslaget för resten med
allt tal om demokrati, när mer än 90
procent har en annan uppfattning än
knappa 10? En borgerlig vigsel kan aldrig
bli vad en kyrklig vigsel är. För de
flesta är en kyrklig vigsel ett minne för
livet. Det behövs inte någon stor parad.
Det kan gå lika bra i enkla kläder
— det är precis lika vackert. Ett ungt
lyckligt par som inträder i sin hembygds
kyrka och knäböjer vid altaret
är, tycker jag, en mycket vacker syn.
Låt oss hoppas att vi får behålla denna
gamla fina sed!

Herr talman! Jag ber att få instämma
i herr vice ordförandens yrkande
om bifall till utskottets förslag.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Lidgard att jag under de här åren i
första kammaren har lärt mig att man
skall läsa utskottsutlåtanden rätt upp
och ned precis som orden står. Vår avsikt
med motionen är ingalunda att,

som herr Lidgard uttryckte det, komma
åt kyrkan. Vår avsikt är endast att
i enlighet med den demokrati som herr
Arvidson talade om överlåta åt alla som
ämnar ingå äktenskap att själva välja
formen för detta. Jag vill erinra om att
vi dock har obligatorisk vigsel här i
landet. Vill man ha den helgd omkring
sitt äktenskap som anses följa med en
kyrklig vigsel, tycker jag det är rimligt
och riktigt att man får den. Vigseln
innebär dock ett viktigt steg i ett
par människors liv.

Just därför hävdar vi motionärer att
den nya tanken att knyta den civilrättsliga
handlingen till själva lysningsförfarandet
behöver en särskild prövning.
Uppenbarligen är det nämligen många
andra överväganden som måste göras i
anledning av familjerättskommitténs betänkande.
Den obligatoriska vigseln torde
kräva särskilda överväganden. En
sådan ordning skulle enligt vårt förmenande
kunna ge större valfrihet. Det
finns dock en del som egentligen inte
önskar kyrklig vigsel, och det finns
oerhört många som önskar en sådan.
På detta sätt skulle valfriheten vara
garanterad.

Av denna anledning, herr talman, vill
jag ännu en gång yrka bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Jag förstår uppriktigt
sagt inte hur man kan få en större valfrihet
genom att införa ett obligatorium.

Om jag skall hålla mig till den första
delen av fröken Mattsons anförande
förstår jag inte heller riktigt vad vi
tvistar om. Även fröken Mattson säger
ju nu att vi bör ha möjlighet att välja
mellan de båda slagen av vigsel, och det
är vad både herr Sörenson och jag har
talat om. Vi har t. o. m. anslutit oss till
uppfattningen att man bör förbättra
möjligheterna för de människor som
önskar borgerlig vigsel att få en sådan.

Fredagen den 25 mars 196(5

Nr 13

Ang. vigselrätten för pastorer i fria kristna trossamfund

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Ang. vigselrätten för pastorer i fria
kristna trossamfund

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 16, i anledning av väckta
motioner angående vigselrätten för pastorer
i fria kristna trossamfund.

Till behandling hade första lagutskottet
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
63 i första kammaren av herr Sörenson
samt nr 99 i andra kammaren av herr
Källstad. I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om förslag
till sådan ändring av giftermålsbalken,
att sådant trossamfund, som
Konungen medgivit eller medgåve rätt
att genom pastorer förrätta vigsel, finge
rätt att förrätta sådan vigsel av varje
svensk medborgare, som så önskade.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:63
och 11:99, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Ermilf, Lidgard, Gustafsson
i Borås och Fridolfsson i Stockholm,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
förevarande motioner, 1:63 och 11:99,
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om förslag
till sådan ändring i giftermålsbalken,
att inom sådant kristet trossam -

fund, som Konungen medgivit vigselrätt,
finge förrättas vigsel under förutsättning
att en av de trolovade tillhörde
något kristet trossamfund; samt

2) av herr Ferdinand Nilsson, som
dock ej antytt sin mening.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Det är självfallet att den
grundsyn, som jag antydde i mitt anförande
i begynnelsen av diskussionen av
det förra ärendet, också är rådande när
jag söker att bedöma den fråga jag här
aktualiserat tillsammans med herr
Källstad i andra kammaren.

Till de grundvärden som vi anser väsentliga
och avgörande i ett demokratiskt
gemenskapsliv hör ju valfrihet -—-som vi talat om — och respekt för minoriteter.
Begränsning av individernas
möjligheter och önskningar bör bara
ske om gemenskapslivet på ett allvarligt
sätt tar skada. Också de udda människorna,
särlingarna, och minoriteterna
skall ha fullt utrymme i folket, deras
intressen och önskningar skall respekteras
och deras behov på ett rimligt sätt
tillgodoses.

Det är bl. a. dylika betraktelser som
ligger bakom den motion som vi nu behandlar.

Vi har två huvudströmmar i svensk
kristenhet: svenska kyrkan och frikyrkliglieten.
Det torde vara riktigt att
säga att frikyrkligheten har kommit till
myndig ålder. Det torde vara över
300 000 svenskar som anslutit sig till
frikyrkliga församlingar. Enligt religionssociologer
utövar svensk frikyrklighet
inflytande på uppåt en miljon
människor genom sitt barnarbete, ungdomsarbete,
kvinnoarbete och genom
andra organ. Det är alltså fråga om en
betydande del av svensk kristenhet.

År 1951 fick frikyrkligheten vigselrätt
genom den nya religionsfrihetslagen,
men denna rätt är begränsad. En
av kontrahenterna måste nämligen höra
till det vigselförrättande samfundet
eller till någon av dess ungdomsorga -

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966

Ang. vigselrätten för pastorer i fria kristna trossamfund

nisationer. Det är den begränsningen
som det enligt min mening är tid att
upphäva, och motiveringarna för ställningstagandet
är bl. a. följande.

Jag undrar om inte tillhörighetsbegreppet
håller på att förlora den aktualitet
och kraft som det tidigare hade.
Jag tror att den moderna människan
är obenägen för ställningstagande
i traditionell form. Hon blir mer
och mer anonym, och hon har inte
benägenhet att öppet demonstrera sitt
ställningstagande. »Att höra till» —
det begreppet hörde i hög grad till
folkrörelseepoken — man hörde till
nykterhetsrörelsen, man hörde till en
frikyrkoförsamling eller man hörde
till arbetarrörelsen eller något annat i
den stilen. Det är mycket tvivelaktigt
om detta begrepp har samma relevans
nu som tidigare. Den utveckling som
jag menar att vi genomgår i vårt folk
innebär alltså bl. a. en differentiering
av tillhörighetsbegreppet — den reella
tillhörigheten får inte alltid sin naturliga
följd i den formella tillhörigheten.

Här föreligger nu en central fråga:
Är det inte möjligt för ett moget och
modernt samhälle som vårt att acceptera
idén om den reella tillhörigheten?
Måste också den formella tillhörigheten
föreligga? Måste man vara »inskriven»?
Måste man finnas i en
matrikel? Låt oss konkretisera saken!
Möjligheterna att lämna den svenska
kyrkan har inte utnyttjats av särskilt
många av skäl som jag inte här har
någon anledning att gå in på. Men jag
vet att det finns människor som har
lämnat den svenska kyrkan av principiella
skäl men som ändå känner
samhörighet med den svenska kyrkans
tradition. När man då kommer till en
så avgörande händelse i sitt liv som en
vigselakt är, skulle man önska att få
legitimera sin kärlek inom den svenska
kyrkans ram. Men det ger inte lagen
möjligheter till.

Låt oss gå över till den andra huvudströmmen
i svensk kristenhet! Det
finns många inom vårt folk som har

upplevt andelivet och gemenskapslivet
i svensk frikyrklighet som ett väsentligt
värde, utan att vilja eller kunna
formellt associera sig med dess församlingsliv
— de finns alltså inte i de
frikyrkliga församlingarnas matriklar.
Då nu vigselfrågan blir aktuell, vill
man få uppleva atmosfären och helgden
i den kristna tradition som man
kanske indirekt känner sig förbunden
med, men det möjliggör inte lagen. Jag
menar nu att laglig möjlighet borde
föreligga för sådana människor — troligen
är de i minoritet —• att få sin
önskan villfaren.

Nu är jag fullt medveten om att det
finns många problem i det här sammanhanget.
Föredragande departementschefen
1951, statsrådet Zetterberg,
anförde i propositionen ett problem
som han menade vara väsentligt.
Han hänvisade, om jag läst rätt, till
lagberedningen av 1915, som anförde,
att det av hänsyn till »god ordning» är
påkallat att vigsel ej må ske vare sig
inom svenska kyrkan eller annat trossamfund,
där ej åtminstone den ena
av kontrahenterna tillhör samfundet,
och att kyrklig vigsel ej heller tillätes
om den ena av kontrahenterna men
ej den andra tillhör kristet samfund.
Jag förmodar att man också nu tillmäter
dessa argument relevans, eftersom
man anför dem. Jag måste säga
att jag begriper inte ett dugg av det
här — inte ett dugg!

Vad är det som är stötande? Vad är
det som skulle vara ett uttryck för
brist på ordning? År det stötande för
känslan hos folk i allmänhet eller för
riksdagen, om t. ex. en av kontrahenterna
inte skulle vara kristen? Eller
är det stötande om ett äktenskap ingås
i en baptistkyrka av sådana som tillhör
Svenska missionsförbundet? Jag
fattar inte vad det är som är stötande
i en sådan sak. Det är väl inte statens
uppgift att avgöra hur enskilda människor
skall uppleva sin personliga
hållning i det här avseendet. Menar
man att själva akten skulle mista sin

Fredagen den 25 mars 1966

Nr 13

4!i

Ang. vigselrätten för pastorer i fria kristna trossamfund

värdighet om i en kyrka någon ville
vigas vid en kristen människa, måhända
utan att själv ha en bekännande
kristen livsåskådning. Jag vet inte vad
det är för värdighet som här skulle gå
förlorad. Det är utomordentligt svårt
att se vari det stötande skulle ligga,
och jag har inte i handlingarna hittat
någon beskrivning av begreppet
»stötande» som har en sådan relevans,
att man verkligen kan tillmäta dylika
argument någon tyngd i vårt ställningstagande.

Jag är fullt medveten om att de problem
som här har aktualiserats medför
svårigheter i förhållandet till den
svenska kyrkan. Situationen är ju den
att den svenska kyrkan är en statskyrka,
och om jag läst lagen rätt kan vigsel
inom Svenska kyrkan endast ske
om en av kontrahenterna tillhör statskyrkan.
Frikyrkan skulle däremot vid
ett bifall till motionen få en vidgad
vigselrätt. Då kan man säga att detta
er orättvist. Men i så fall vill jag bara
anföra att motionerna har väckts från
frikyrklig utgångspunkt. Frågan om
vigseltvång och hela vigselproblematiken
är ett svårt problem för många
präster i den svenska kyrkan. Personligen
vill jag inte aktualisera en fråga
som kan vålla ökade svårigheter för
mina kolleger i den svenska kyrkan.
Därför har jag i denna motion tillsammans
med herr Källstad icke tagit
in problematiken om den svenska
kyrkan. Det betyder icke att vi negligerar
den svenska kyrkans ställning
utan att vi hyser respekt för den svårighet
som jag vet finns inom svenska
kyrkan. Emellertid har jag den uppfattningen
att — om inom den svenska
kyrkan olägenhet skulle vara för
handen att viga andra än medlemmar
av denna kyrka — en sådan hållning
icke bör få hindra en utveckling i frihetsbefrämjande
riktning inom den
betydande sektor i vårt land, som står
under inflytande av svensk frikyrklighet.

Det har redan talats om att full val -

möjlighet bör vara för handen. Vill
man välja kyrklig vigsel bör man få
göra det, vill man välja borgerlig vigsel
bör man få göra det. Jag vill understryka
att jag finner det angeläget
att kommuner eller samhället på lämpligt
sätt bör se till att den borgerliga
vigseln får större helgd, får mer mening
och blir bättre anpassad till individernas
behov.

Om man vill ha kyrklig vigsel blir
det frågan om vigsel i den svenska
kyrkan eller inom svensk frikyrklighet.
Den valmöjligheten bör föreligga. Härvid,
menar jag, bör den formella tillhörigheten
icke vara avgörande, utan
den personliga önskan att få vigas i
kyrklig ordning på ett eller annat sätt
bör få fälla utslaget.

Den syn som jag här i all enkelhet
har redovisat och som jag sålunda företräder
menar jag vara ett någorlunda
konsekvent ställningstagande i den
aktuella frågan mot bakgrund av en
konsekvent religionsfrihet.

Den berör icke den sektor som har
att göra med den svenska kyrkan av
skäl som jag här har antytt. När frågan
om förhållandet mellan stat och
kyrka blir aktuell, får vi anledning i
riksdagen att tala om vigsel också inom
svenska kyrkan. Men nu skulle den frihetsbefrämjande
ordning kunna införas
som gör det möjligt för de fria samfunden
i vårt land att fungera på ett
öppnare sätt.

I ärendets behandling har någon
förståelse för den grundtanke som jag
här redovisat inte kommit till uttryck
— inte heller reservanterna vill vara
med om den restlösa valfrihet som
jag förordar.

.lag har ju med herr Källstad förordat
att valmöjlighet skall finnas för
varje svensk medborgare, men den radikala
frihetssynen möts med argumenten
om att det är »stötande» och
alt det måste vara någon »ordning».
Eeservanterna sträcker sig dock ett
långt stycke på väg. En av de trolovade
skall tillhöra något kristet samfund

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966

Ang. vigselrätten för pastorer i fria kristna trossamfund

— inte nödvändigtvis det vigselförrättande
samfundet. Man förordar alltså
en utvidgning av vigselrätten för frikyrkosamfunden.
Den förståelsen är
jag mycket tacksam för.

Jag finner givetvis ingen anledning
att i ärendets aktuella läge yrka bifall
till motionen. Jag tror att vad som i
motionen anförts kommer att så småningom
erövra vår syn. I det förhandenvarande
läget är jag tacksam för
reservanternas ställningstagande och
yrkar därför, herr talman, bifall till
den av herr Ernulf in. fl. i ärendet avgivna
reservationen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag utgick ifrån att reservanterna
först skulle ha motiverat
sitt ståndspunktstagande. Så blev inte
fallet. Jag vill emellertid redovisa min
uppfattning och vad som ligger bakom
den blanka reservation som jag anfört
till utskottets utlåtande.

Innan jag det gör vill jag emellertid
som jag hoppas med herr talmannens
vänliga överseende anknyta till den
föregående debatten. Detta nämligen
beträffande civiläktenskapet. Jag vill
påpeka att det problemet har varit aktuellt
framför allt i katolska länder.
Det ligger annorlunda till i vårt land
där vi har en statskyrka, där vi således
— jag tror att någon har snuddat vid
det — redan har en form av civiläktenskap,
då det handhas av den myndighet
som är centralt beträffande folkbokföringen.

I utskottet har jag röstat för motionen
av skäl som jag skall beröra, men
jag kunde inte följa reservanterna. De
talar, och det var ju herr Sörenson
inne på, om den vigselrätt som tillkommer
präst inom svenska kyrkan. Jag
delar helt hans uppfattning att det faller
alldeles utanför det här. över huvud
taget har jag den uppfattningen att det
ur kyrkans synpunkt inte kan vara frågan
om vigselrätt, utan om en tjänande
uppgift. Då är det så att svenska kyr -

kan har vigselskyldighet, och enligt
min uppfattning ligger det i statskyrkosystemets
natur att den så skall ha. Det
problem som den enskilde prästens
samvete skapar får lösas på annat sätt
men kyrkan som institution har vigselskyldighet.
Det är därför inte nödvändigt
att den enskilde prästen ställs i
samvetstvång, en annan präst inskrider
och hjälper till att fylla kyrkans
tjänande uppgift.

När jag har konstaterat detta kan jag
inte alls ställa mig förstående till att
man skulle vara hindrad att medge en
utvidgning av frikyrkopastorernas vigselrätt
av det skälet, att man skulle behöva
tänka på att inte samma rätt tillkommer
prästerna inom svenska kyrkan.
Det är som jag sade inte fråga om
någon rätt utan det är fråga om — för
den svenska kyrkan i varje fall — en
tjänande uppgift.

När jag har kommit så pass långt
vill jag betona att den svenska kyrkan
och dess vigselskyldighet religiöst sett
för mig kommer i särsklass. Jag vill
jämföra den vigselmöjlighet som finns
inom de fria samfunden med den vigselmöjlighet
som de vigselförrättare har
som får sitt bemyndigande rent borgerligt
— jag tänker närmast på de kommunalmän
och andra som av länsstyrelser
befullmäktigas att förrätta vigsel.
Där förefaller det mig som om det
ur religiös synpunkt skulle vara en
vinst om pastorerna inom frikyrkoförsamlingarna
hade god möjlighet, liksom
de kommunalmän som är bemyndigade,
att förrätta vigsel. Jag kan inte finna
annat än att det ur kristen synpunkt
innebär en vinning. Därför har jag ställt
mig positiv till den motion som här
föreligger.

Sedan blev det som sagt så olyckligt
skrivet att man i viss mån sköt
problemet åt sidan. Det sägs att utskottet
är förhindrat att uppta spörsmålet
om statskyrkan. Ja, det hade då också
varit förtjänstfullt om reservanterna hade
låtit bli problemet och ingenting
sagt om det utan bara tillstyrkt motio -

Fredagen den 25 mars 1900

Nr 13

Ang. vigselrätten för pastorer i fria kristna trossamfund

nen. Det hade varit en enklare och klarare
linje. Det är den ståndpunkt som
jag liar intagit i denna fråga och den
vill jag redovisa för kammaren.

Herr SVEDRERG, ERIK, (s):

Herr talman! Enligt 4 kap. giftermålsbalken
föreligger beträffande kyrklig
vigsel likartade bestämmelser för
svenska kyrkan som för andra trossamfund.
Vigsel inom svenska kyrkan må
sålunda äga rum om de trolovade eller
en av dem tillhör kyrkan och inom annat
trossamfund om de trolovade eller
en av dem tillhör samfundet. I det avseendet
råder alltså principiell överensstämmelse
mellan statskyrkan och andra
trossamfund.

Den betydelsefulla skillnaden finns
dock att medan en statskyrkopräst i
församling där endera av de trolovade
är medlem är skyldig att viga, så bär
pastor i annat trossamfund, därest han
har behörighet att förrätta vigsel, enligt
lag ej skyldighet att göra det.

När nu motionärerna hemställer om
en lagändring innebärande att samfundspastorerna
skulle få vigselrätt omfattande
varje svensk medborgare som
så önskar, så sträcker sig detta yrkande
längre än tidigare års motioner som
riksdagen har avvisat.

Reservanterna däremot anknyter direkt
till motionerna vid 1962 och 1964
års riksdagar. De yrkar nämligen sådan
ändring i giftermålsbalken, att inom
sådant kristet trossamfund som
Konungen medgivit vigselrätt skall få
förrättas vigsel, under förutsättning att
en av de trolovade tillhör något kristet
trossamfund. Herr Sörenson har närmare
utvecklat synpunkterna härvidlag.
Emellertid finns det väl skäl att notera
att även denna lagändring skulle medföra
större befogenheter för vigselförrättare
inom trossamfund än som gäller
för präst inom statskyrkan.

Reservanterna skriver också att egentligen
borde även statskyrkoprästerna
få denna ökade rätt, men motionärerna

har inte yrkat det, och därför kan den
saken inte tas upp i det här sammanhanget.
Av herr Ferdinand Nilssons yrkande
framgick ju att det i första hand
var den passusen i reservanternas skrivning
som gjorde att han inte helt kunde
ansluta sig till reservationen. Härutöver
kan även tilläggas, om nu inte reservanterna
har tänkt på det — det är möjligt
att herr Ferdinand Nilsson har gjort
det — att vill man ändra i statskyrkoprästernas
vigselrätt måste även kyrkomötets
godkännande inhämtas innan
ändringen kan bli lag.

Den som läst utskottets skrivning har
kanske märkt att vad som sägs där anknyter
till motionerna och deras yrkande.
Den votering som förekom i utskottet
på den här punkten gällde motionernas
yrkande, men som herr Sörenson
nämnde har reservanterna inte
tagit upp det yrkandet, och vad som
diskuterades i utskottet var inte alls
renodlat det som framkommer i reservationen.
Vad utskottet sade år 1964,
när det avstyrkte en liknande motion,
skulle emellertid kunna ha relevans
även i dag. Den gången skrev utskottet:
»Utskottet vill ej bestrida att, såsom
utskottet ock tidigare framhållit, ett
visst, om ock begränsat behov av en utvidgning
av behörigheten att förrätta
kyrklig vigsel kan föreligga. Emellertid
är å andra sidan uppenbart att gällande
bestämmelser ej medför sådana olägenheter,
att den i motionen väckta frågan
fordrar en omedelbar lösning.» Rent
handlingsmässigt är det ju egendomligt
att med hänvisning till ett tidigare års
utskottsutlåtande yrka avslag på en reservation
och bifall till utskottets hemställan,
men så måste man faktiskt göra
i det här sammanhanget.

Liksom i fråga om förra ärendet höidet
erinras om att vi kan förvänta oss
en ny giftermålsbalk, och i samband
därmed kommer givetvis alla dessa detaljfrågor
att tas upp i ett större sammanhang.
Vid det tillfället är väl att
förvänta att frågan om statskyrkoprästs
vigselskyldighet, som herr Sörenson be -

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966

Ang. ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud m. fl.

rörde i sitt anförande, också kommer
upp till behandling.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Ernulf m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sörenson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 16,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ernulf m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sörenson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —78;

Nej — 25.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 18, i anledning
av väckta motioner angående försäkring
för passagerare vid inrikes
flygtrafik, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. ärekränkning av främmande makts
statsöverhuvud m. fl.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 19, i anledning av väckta
motioner angående ärekränkning av
främmande makts statsöverhuvud m. fl.

Första lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 62 i första
kammaren av herr Möller och fröken
Mattson samt nr 98 i andra kammaren
av herrar Björk i Göteborg och Johansson
i Trollhättan. I motionerna, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
brottsbalkens kapitel 19 § 11 måtte underkastas
omarbetning i syfte att bringas
i närmare överensstämmelse med
1964 års riksdags principuttalande vid
behandlingen av föreslagen ändring i
tryckfrihetsförordningen.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att ifrågavarande motioner, 1:62
och II: 98, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fröken
Mattson, som ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av förevarande motioner,
1:62 och 11:98, i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte giva till känna vad i reservationen
anförts.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Vårt föregående arbetsplenum
innehöll en utrikesdebatt. Av

Nr 13

Fredagen dei

Ans. ärekränkning
de många inlägg som gjordes under den
långa sessionsdagen framgår med all
önskvärd klarhet, att det runt om oss
ute i världen finns många statsskick,
som vi med all rätt har anledning att
ställa oss främmande för och kritiska
till. Under debattens gång nämndes länder
såsom Angola, Rhodesia och Sydafrika.

I debatten under årens lopp har förts
fram statsskick i länder som ligger oss
ännu närmare och som vi har anledning
att kritisera, kanske inte minst
därför att vi med vår neutrala status
och med den liberala yttrande- och
tryckfrihet som vi har här i landet tror
att vi kan ge uttryck för vad världens
demokratiska länder tycker om sådana
statsskick och kanske också ge ett
moraliskt stöd åt dem som står i opposition
till dessa statsskick. Det finns ett
land som inte ligger så väldigt långt
från vårt, nämligen Spanien, och vi erinrar
oss hur man för ungefär ett år
sedan ansåg sig ha stor och berättigad
anledning att kritisera Sveriges radio
därför att företaget ställde sig mycket
tveksamt till att i TV visa ett program
som innehöll en del av de sånger diktare
inom den spanska motståndsrörelsen
skrivit, dikter som ger uttryck för
deras avsky och indignation mot den
rådande regimen och riktar sig mot den
politik som i Spanien liksom i många
andra länder representeras av statschefen.
Så småningom beslöt Sverige radio
att sända programmet, och vi fick tillfälle
att uppleva dessa mycket gripande
uttryck för vad som där vuxit fram och
klätts i lyrisk och musikalisk form.

Herr talman! Jag är inte riktigt säker
på att ett sådant program skulle
kunna framföras i år på samma sätt som
skedde för ungefär ett år sedan. Anledningen
är det utlåtande nr 19 som första
lagutskottet avgivit i anledning av
väckta motioner angående ärekränkning
av främmande makts statsöverhuvud.
Jag måste tillstå att jag är mycket
förvånad över den knapphet varmed
utskottet behandlat motionerna och

av främmande makts statsöverhuvud m. fl.
över att utskottet inte tycks ha tänkt
särskilt långt i fråga om de konsekvenser
som här kan följa. Jag skall återigen
ta exemplet med de spanska sångerna,
eftersom jag tror att det ganska
väl illustrerar hela den här problematiken.

Vår nuvarande tryckfrihetsförordning
tillkom efter andra världskriget.
De erfarenheter som pressens folk och
den svenska allmänheten hade gjort under
krigs- och krisåren visade oförtydbart
vilken tillgång och nödvändighet
yttrandefriheten representerar i ett
fritt och demokratiskt land, rätten att
tänka och tycka vad man vill och kunna
ge uttryck för vad man anser utan
att någon censur övas eller några andra
hinder läggs i vägen. Vår tryckfrihetsförordning
är en av de liberalaste i
världen, vi kan med rätta vara stolta
över den. Men jag tror samtidigt att vi
måste ha klart för oss att den opinionsbildning
och de uttryck för yttrandefriheten,
som vi dagligen ser bevis på
här i landet, inte endast förekommer i
den svenska pressen, även om denna
svarar för en mycket stor del av de kritiska
synpunkter som ibland hävdas
mot andra statsskick och främmande
statsöverhuvuden. Det finns andra möjligheter
som vi också tror kan vara nödvändiga
för att visa var vi står, möjligheter
till kritik och sympatiyttringar
som kan betyda oerhört mycket också
för flyktingar och för motståndsmänniskor
i diktaturländer som inte vet om
de kan få något andningshål utåt. Det
behöver inte bara ske genom pressen;
vi har också radio och television. Dessutom
— och det är en mycket stor tillgång
i vårt land liksom i alla demokratiska
länder — kan vi inom våra
organisationer, på möten och sammankomster,
på gator och i demonstrationståg
via plakat fritt ge uttryck för vad
vi anser om förhållandena hemma och
förhållandena utomlands.

Tryckfrihetsförordningen gäller endast
tryckt periodisk skrift. Sveriges
radio och television hör än så länge

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966
Ang. ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud m. fl.

inte under tryckfrihetsförordningen.
Beträffande alla yttringar av kritik på
möten och sammankomster mot annat
lands statsskick, kanske representerat
av statschefens egen person, gäller
brottsbalkens allmänna bestämmelser
om ärekränkning, som vi så länge vi
har haft vår tryckfrihetsförordning
och så länge vi har haft våra strafflagsbestämmelser
har velat bringa i så
nära överensstämmelse som möjligt
med tryckfrihetsförordningens bestämmelser.

Vi fick i fjol en erinran om detta
då justitieminister Kling lade fram ett
förslag om att bestämmelserna om ärekränkning
mot främmande makts
statsöverhuvud skulle utsträckas till
att gälla även medlem av dess regering.
Han ansåg, att det med hänsyn
till de stora olikheter i fråga om statsskick
som råder i skilda länder fanns
anledning att ifrågasätta om inte stadgandet
borde avse förutom statsöverhuvud
och representant här i riket även
medlem av det främmande landets regering.
Det i mitt tycke mest väsentliga
var justitieministerns tillägg, när
han sade: »Motsvarande ändring bör
enligt min mening vid lämpligt tillfälle
vidtagas i brottsbalken.»

Konstitutionsutskottet behandlade
propositionen och den rad av motioner
som väcktes i anledning av propositionen.
Utskottet kom till en helt
annan slutsats och förordade att tryckfrihetsförordningen
inte skulle innehålla
något stadgande som avsåg att
skydda statsöverhuvud eller regeringsmedlem
från främmande land mot
smädligt eller kränkande angrepp. De
allmänna bestämmelserna om ärekränkning,
sade man, torde lämna tillräckligt
skydd. Med denna debatt i
färskt minne var det säkerligen rätt
många som blev förvånade då Sveriges
radio efter konsultationer med jurister
och med experter just på ärekränkningsärenden
först inte vågade ta upp
programmet om motståndssångerna
från Spanien. Man tyckte det skulle

vara så självklart att Sveriges radio
skulle kunna ta ett sådant steg. Visserligen
sades det att Sveriges radio inte
hör under tryckfrihetsförordningen,
men med hänvisning till det stora positiva
intresse som en enhällig riksdag
visade för en utvidgning av kritikrätten
när det gäller främmande statsskick
och statsöverhuvuden ansåg man
det vara självklart att Sveriges radio
ändå skulle kunna sända detta kritiska
och sett från general Francos sida
givetvis starkt ärekränkande program.
Det kom också så småningom. Men
som jag tidigare framhöll är jag inte
riktigt lika säker på att Sveriges radio
i dag skulle våga inta samma ståndpunkt.
Jag tror inte att man t. ex. skulle
våga att än en gång sända detta
program.

Vad har då hänt sedan dess? Jo, vi
—- några motionärer i första och andra
kammaren — har föreslagit någonting
som är lika logiskt som justitieminister
Klings förslag då han trodde
att hans förslag om en utsträckning av
stadgandet om ärekränkning mot
främmande makts statsöverhuvud till
att gälla även medlem av dess regering
skulle följas av en ändring i brottsbalken.
Vår motion är precis lika logisk.
Vi säger att när riksdagen intog en annan
ställning och tog bort det extra
straffskyddet mot ärekränkning av
främmande makts statsöverhuvud, borde
man följa upp detta i brottsbalken.
Det har ständigt varit vår strävan att
få denna balk att till syftning och innehåll
överensstämma så mycket som
möjligt med tryckfrihetsförordningen.

Jag står, herr talman, som enda reservant
inom utskottet. Jag har över
huvud taget mycket svårt att förstå
hur första lagutskottets majoritet i detta
ärende har kunnat komma till den
mycket ologiska slutsatsen, att det infe
finns samma anledning nu som när
justitieminister Kling ville ha en
skärpning att tillsätta en utredning för
att se om inte brottsbalkens bestämmelser
på hithörande områden skulle

Fredagen den 25 mars 1966

Nr 13

Ang. ärekränkning
kunna omarbetas för att närmare anpassas
till det ställningstagande när
det gäller tryckfrihetsförordningen
som en enhällig riksdag gav uttryck åt.

Hur noggrant jag än läst första lagutskottets
utlåtande kan jag inte, herr
talman, förstå varför utskottet har intagit
en sådan ställning. Utskottet säger:
»Utskottet kan inte dela motionärernas
uppfattning att niimnda ändring
i tryckfrihetsförordningen bör
medföra att ifrågavarande regel i
brottsbalken om straffhöjning för ärekränkning
avskaffas. Medan ändringen
av tryckfrihetsförordningen uppenbarligen
avsåg att värna om den fria ytttande-
och kritikrätten i tryckt skrift,
skulle nämligen den ifrågasatta ändringen
av 19 kap. 11 § brottsbalken innebära,
att man tog bort möjligheten
till straffhöjning för vissa gärningar,
vilka framstår såsom direkt förkastliga.»

Utskottet har inte motiverat varför
man just på detta område skall göra ett
undantag från den fria yttrande- och
kritikrätten. Man har inte ens tagit upp
till diskussion det logiska — eller enligt
utskottets förmenande tydligen ologiska
— i att vi här begär en utredning
i syfte att få närmare överensstämmelse
mellan de två stadgandena i
brottsbalken och tryckfrihetsförordningen.
Utskottet har, och det är det
som förefaller mig mest egendomligt,
över huvud inte tagit upp till diskussion
det som är för varje medborgare
väsentligt och enligt vår rättsuppfattning
ganska främmande, nämligen att
pressen här har betydligt större möjligheter
att komma med kritik, utan efterräkningar,
medan det däremot skall vara
straffskärpning för de medborgare
som yttrar eller kanske på ett plakat
skriver det som redan har sagts i tidningar.
Man brukar i vanliga fall hävda
att man när det gäller pressen får
vara alldeles särskilt försiktig, eftersom
det tryckta ordet står kvar, och att man
kanske kunde lämna de enskilda medborgarna
något större frihet. Här är det
alltså precis tvärtom.

4 Första kammarens protokoll 1965. Nr 13

av främmande makts statsöverhuvud m. fl.

Man kan, för att återgå till spanienexemplet,
helt enkelt konstatera att det
i en tryckt skrift inte är farligare att
kalla eu utländsk diktator »en stor fet
gris» än att använda samma tillmäle
mot slaktare X. Det är givet att detta
kan beivras, men det kan inte ske på
samma sätt som om yttrandet fällts någon
annanstans, t. ex. i radio eller TV
eller på ett föreningsmöte eller vid diskussioner
eller på plakat i ett demonstrationståg.
Då kvarstår de speciella
risker för efterräkningar som riksdagen
har sagt icke skall finnas för den
svenska pressen. I mitt och mina medmotionärers
tycke är detta en oformlighet
som man verkligen inte kan tolerera.
Det bör inte vara så när det gäller
kritikrätten att alla de män och kvinnor
som arbetar i pressen skall ha denna
betydligt större frihet än en vanlig
svensk medborgare.

Jag tror också att man måste lägga
principiella synpunkter på detta. Man
måste fråga sig: Vad kommer att hända
med den enskilde medborgarens yttrandefrihet
och kritikrätt, om man har
kvar dessa särbestämmelser om straffskärpning
för dem som av den främmande
makten eller den främmande
maktens statsöverhuvud anses djupt
ärekränkande? Har vi kvar en sådan
bestämmelse i vår brottsbalk kan våra
domstolar och våra åklagare inte underlåta
att åtala, om den främmande
makten begär det. Det framhölls under
diskussionen i förfjol när vi behandlade
hithörande avsnitt av tryckfrihetsförordningen
att det är synnerligen
olyckligt, i synnerhet i skärpta politiska
lägen, om en främmande makt kan komma
med framstötar och kräva att regeringen
vidtar vissa åtgärder för att åtala
den eller de tidningar som har framfört
kritik som i den främmande maktens
ögon anses vara ärekränkande. Jag
tror det kan vara precis lika farligt i
politiskt kritiska situationer om en
främmande makt har möjlighet att göra
påtryckningar och få till stånd åtal
som sedan våra domstolar skall ta ställ -

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966

Ang. ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud m. fl.

ning till. Våra domstolar skulle i så fall
enligt brottsbalken bli tvingade att ha
en utrikespolitisk sakkunskap och göra
utrikespolitiska bedömningar.

Ur den synpunkten tycker jag också
att stor oformlighet är förenad med
brottsbalkens nuvarande utformning på
hithörande avsnitt. Och så som hela
ärekränkningskapitlet är utformat, herr
talman, kommer förhållandena att bli
än mer intrikata genom denna brist på
överensstämmelse mellan tryckfrihetsförordning
och brottsbalk. Enligt våra
nuvarande ärekränkningsbestämmelser
måste man ju för att bevisa att man inte
har velat ärekränka någon bevisa att
det påstående man lämnat är sant.
Många gånger kan sanningshalten vara
lätt att påtala, i varje fall enligt vår
svenska rättsuppfattning, när vi kritiserar
låt säga förhållandena i Sydafrika,
Rhodesia, Spanien och på andra
håll. Men det gäller i så fall att inte
bara förete bevisning utan också att
övertyga domstolen om att det var försvarligt
att lämna den uppgiften just i
det aktuella sammanhanget. Det kan bli
ganska svåra situationer, herr talman,
om vi skall ha kvar hithörande bestämmelser.

Enbart av den enkla logiska orsaken
att vi bör ha motsvarande bestämmelser
i tryckfrihetsförordningen och
brottsbalken, finns det skäl att bifalla
den reservation som är fogad till första
lagutskottets utlåtande nr 19. Lagutskottet
har helt kort kommenterat motionen,
men det har å andra sidan synnerligen
ingående uppehållit sig vid
19 kap. 11 § brottsbalken och de olika
angrepp mot staten som där behandlas,
både de perifera och de centrala angreppen.

Det finns anledning att ta fasta på att
vad vi har begärt inte är att man skall
ta bort samtliga bestämmelser. Vi har
inte haft för avsikt, som utskottet tydligen
tror, att helt ta bort straffansvar
t. ex. för den som tränger in på en
främmande ambassad och missfirmar
landets representanter. Vi har verkligen

inte alls för avsikt med vår motion
eller med reservationen att ta bort
straffansvaret för handlingar som framstår
såsom direkt förkastliga. Vi har
inte tagit ställning till brott mot liv,
hälsa, frihet och frid. Vi har enbart avsett
ärekränkningsbrott.

Vi motionärer bar emellertid sagt att
skärpning eller icke skärpning av
straffbestämmelserna för ärekränkningsbrotten
och deras överensstämmelse
med tryckfrihetsförordningen är
en principiellt mycket viktig fråga. Vi
anser att det finns fullt skäl för riksdagen
att hos Kungl. Maj:t begära en
utredning om hur brottsbalken och
tryckfrihetsförordningen skall bringas
i närmare överensstämmelse med varandra.
Det kan tänkas att detta kräver
ett tekniskt svårare förfarande än det
var när konstitutionsutskottet förordade
att hittillsvarande bestämmelser i
tryckfrihetsförordningen skulle bort.
Men, herr talman och ärade kammarledamöter,
jag upprepar att detta är en
stor och principiellt viktig fråga.

Jag ber att med detta, herr talman, få
yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Dahlberg, Georg Pettersson, Damström
och Lokander samt fru Wallentheim
(samtliga s).

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Ledarskribenterna i
några av våra dagliga tidningar har
medverkat till att det har kommit litet
extra krut i denna debatt. Jag tyckte
mig nog förmärka av fröken Mattsons
röstläge när hon sade att utskottet har
handlagt detta ärende på ett synnerligen
ologiskt sätt, att även hon bär tagit
intryck av vad hennes kolleger i andra
tidningar har skrivit.

Utskottet kan i varje fall inte gå med
på reservantens mening, att konsekvensen
kräver att den ändring i tryckfrihetsförordningen
som riksdagen företog
1964 med nödvändighet medför att mot -

Fredagen den 25 mars 1906

Nr 13

Ang. ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud m. fl.

svarande regel i brottsbalken om straffböjning
för ärekränkning utmönstras.

Motionärernas påstående, att ärekränkning
av främmande makts statsöverhuvud
eller representant bär i riket
föranleder betydande straffskärpning
jämfört med ärekriinkning av annan
person, är nämligen inte helt med
verkligheten överensstämmande. Det
går att hänvisa bl. a. till 18 kap. 2 §
brottsbalken, som stadgar liknande eller
ännu kraftigare straffhöjning för
ärekränkning riktad mot vårt eget lands
statsöverhuvud.

Enligt 17 kap. brottsbalken har i vårt
land innehavare av ämbete som är förenat
med ämbetsansvar även ett mera
kvalificerat straffskydd än annan person
därest de blir utsatta för förolämpning
eller missfirmelse.

Det bör även påpekas att brott som i
vanliga fall är belagda med bötesstraff
inte kan medföra högre straff enligt det
av motionärerna påtalade lagrummet —
alltså 19 kap. 11 § brottsbalken. Lagrummet
är inte tillämpligt på bötesstraff
och gäller alltså inte för förtal
och förolämpning av främmande makts
statsöverhuvud eller representant här i
riket. Sådana brott kan aldrig medföra
mer än bötesstraff. Däremot kan paragrafen
komma i tillämpning vid grovt
förtal och grov förolämpning.

Vi är, som fröken Mattson erinrade
om, vana att föra en fri och öppen debatt
i vårt land och utöva frän kritik
mot andra länders politiska system och
även vid bedömandet av företrädarna
för dessa system. Därifrån är dock steget
långt till att godta ärekränkning eller
missfirmelse som argument i debatten
eller till att inte acceptera att de
grova formerna av dylika manifestationer
kräver en särskild observans i
straffhänseende i brottsbalken.

Motionärerna erinrar om att det på
senare tid förekommit häftiga angrepp
! annan form än tryckt skrift —• fröken
Mattson anförde några exempel —
riktade mot främmande makts statsöverhuvud
utan att stadgandet tilläm -

pats. Just det faktum att åtal inte väckts
måste väl vara ett svagt motiv för att
lagrummet skall utmönstras. Skulle det
däremot varit möjligt att påvisa att tvivelaktiga
domar fällts enligt denna paragraf,
hade givetvis synpunkten haft
en annan valör.

De särskilda straffhöjningsregler som
finns angivna t. ex. i brottsbalkens 17
kap. för brott mot allmän verksamhet
kan inte i första hand sägas vara ett
skydd för ämbetsmannen såsom person,
som motionärerna skriver, utan
deras syfte är att värna samhället och
dess funktioner. Samhällsmaskineriet
måste fungera även i kritiska situationer.

Är vi överens om den saken, tycker
jag vi kan dra en parallell även på det
internationella planet. Vårt land har i
dylika sammanhang många gånger sökt
spela en medlande och försonande roll.
Den gentemot maktblocken neutrala
hållningen har även skapat förutsättningar
för dylika uppgifter. Lika angeläget
som det är att den allmänna verksamheten
här hemma får fortgå ostört,
lika betydelsefullt — ibland kanske betydelsefullare
— är det att de internationella
kontakterna och arbetsuppgifterna
inte saboteras genom handlingar
som inryms inom det lagrum som motionärerna
vill ta bort ur brottsbalken.

Herr talman! Med de anförda synpunkterna
ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Fröken MATTSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Mitt tonläge brukar anpassa
sig till den fråga jag behandlar.
Är det en stor och viktig fråga, brukar
mitt tonläge bli ett annat än om det
gäller rutinmässiga frågor. Det är väl
snarast av den anledningen som jag använde
det tonläge jag hade i dag. Jag
anser att detta är en stor och principiellt
viktig fråga som angår oss alla, både
den svenska pressen och den enskilde
medborgaren.

Jag vill påpeka för herr Svedberg, att

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966

Ang. ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud m. fl.

det ingenstädes vare sig i motionen eller
reservationen står att vi vill ha bort
hela detta lagrum. I motionen föreslås
att brottsbalken måtte underkastas omarbetning
i syfte att bringas i närmare
överensstämmelse med riksdagens principuttalande
vid behandlingen av föreslagen
ändring i tryckfrihetsförordningen.
I reservationen yrkas en översyn,
vars resultat Kungl. Maj:t vid
lämpligt tillfälle kan framlägga för riksdagen.

Jag tror att det är en stor och viktig
detalj i det hela att hålla i minnet, att
vi icke har gått in på ämbetsmän eller
svenska kungahuset. Vår motion och
den reservation som jag tidigare talade
för sysslar enbart med de principavsnitt
som vi behandlade i konstitutionsutskottet,
nämligen ärekränkning av
främmande makts statsöverhuvud. När
det i motionerna talas om att det tidigare
har varit en del exempel på sådant
som kan tänkas vara ärekränkande mot
främmande makts statsöverhuvud men
som icke beivrats, ställer jag mig samma
fråga som när det gäller, huruvida
Sveriges radio och TV än en gång skulle
våga sända programmet om den
spanska motståndsrörelsens visor. Skulle
man våga det efter första lagutskottets
ställningstagande, som så klart dokumenterats
i utskottsutlåtandet?

Jag ber än en gång att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s) kort genmäle: Herr

talman! När fröken Mattson antyder
att riksdagen, då den vidtog ändringen
i tryckfrihetsförordningen, gjorde
ett formligt principuttalande att
samma ändring skulle vidtas i brottsbalken,
så är det en felaktig uppfattning.
Den kan i varje fall inte utläsas
av det protokoll som finns från den tidigare
riksdagsbehandlingen.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag är medmotionär i
den motion som har varit föremål för

första lagutskottets utlåtande. I likhet
med fröken Mattson vill jag uttala min
synnerliga förvåning över första lagutskottets
ställningstagande. Förvåningen
är tvåfaldig: jag är förvånad dels över
utskottets ovilja att medverka till att
skapa överensstämmelse mellan tryckfrihetsförordningen
och brottsbalken
på den punkt det är fråga om, dels över
den ytterligt knapphändiga motivering
som förebragts av utskottet.

Utskottet säger sig inte dela motionärernas
uppfattning men skälen för
avstyrkandet har mycket knapphändigt
utvecklats såväl i utlåtandet som av
utskottets talesman, herr Svedberg.

Motionens syfte är, såsom fröken
Mattson betonade, att skapa överensstämmelse
mellan tryckfrihetsförordningen
och brottsbalken i enlighet med
1964 års riksdags beslut. Då föreslog ju
Kungl. Maj:t i proposition att det särskilda
skyddet för främmande statsöverhuvud
borde utvidgas att omfatta
även medlem av främmande makts regering.
Konstitutionsutskottet fann inga
bärande skäl för en sådan skärpning
av tryckfrihetsförordningen utan ansåg
att de allmänna bestämmelserna för
ärekränkning borde räcka. Utskottet
gick t. o. m. ett steg längre och sade att
man tvärtom borde slopa det särskilda
skydd som gäller för främmande statsöverhuvud
mot angrepp i tryckt skrift.
Även detta skydd borde upphävas. Så
blev också riksdagens beslut. Motionärerna
anser att det särskilda skyddet
mot ärekränkning för främmande statsöverhuvud
kan slopas även i brottsbalken.
Vi anser detta vara en konsekvens
av ändringen i tryckfrihetsförordningen.
Även i brottsbalken bör de allmänna
bestämmelserna om ärekränkning
vara tillräckliga. Första lagutskottet vill
ha kvar möjligheten till straffskärpning
vid ärekränkning mot ett främmande
lands statsöverhuvud. Utskottet anser
att man annars skulle förlora möjligheten
till straffhöjning för andra gärningar
»vilka framstår såsom direkt förkastliga».
Jag skulle gärna vilja ha en

Fredagen den 25 mars 1900

Nr 13

Anft. ärekränkning
exemplifiering. Vad är det för gärningar
som avses? Låt oss få något konkret
exempel, så att vi bättre kan bedöma
hur pass hållbar utskottets motivering
egentligen är.

Motionärernas önskemål är självfallet
inte att någon opåtalt skall kunna
missfirma och smäda främmande statsöverhuvud
— vare detta fjärran. En
journalist eller eu opinionsbildare som
inte kan uttrycka sig utan att smäda
och missfirma bör ägna sig åt annan
verksamhet. Motionen och reservationerna
ger främst uttryck för en önskan
att icke skapa omotiverade hinder för
en fri samhällsdebatt och opinionsbildning.

Justitieminister Lindell sade 1902 i
propositionen om brottsbalken på tal
om kränkning av främmande statsöverhuvud:
»En saklig kritik, framförd i
mycket skarpa och hårda ordalag, kan
av företrädarna för det land mot vilket
kritiken riktas uppfattas som skymfande,
medan den i vårt land anses som
ett fullt tillåtligt uttryck för den fria
yttrande- och kritikrätten.» Han tillfogade:
»Särskilt i tider av politisk oro
kan detta skapa möjligheter till påtryckning
från främmande makt på vårt
lands regering.»

Fröken Mattson har också påpekat
att användbarheten av lagregeln i
brottsbalken är något oklar, varom också
händelser i den senaste tidens samhällsdebatt
vittnar.

Jag erinrar om att tryckfrihetsförordningen
omfattar och skyddar endast
periodisk skrift som tryckts i tryckpress,
således inte andra former för
skriftlig eller tryckt opinionsbildning.
Ändå kan naturligtvis sådana andra
former vara lika väsentliga inlägg i
en fri debatt som de som skyddas av
tryckfrihetsförordningen.

Kammarens ledamöter kommer säkert
ihåg den debatt som i fjol uppstod,
efter det att en konstnär på en utställning
hade målat text på en tavla
och sedan fotograferat den och satt ut
den som ett löst plakat på sin dörr med

av främmande makts statsöverhuvud m. fl.
eu uppmaning att vägra värnplikt.
Strikt juridiskt skulle detta falla under
upprorslagen, men så blev inte fallet,
ty tillvägagångssättet tolkades som
ett inlägg i den fria debatten av opinionspåverkande
karaktär. Konstnären
blev ju inte heller åtalad.

Jag erinrar om detta för att klargöra
att formerna för en fri åsikts- och opinionsbildning
icke är strikta och en
gång för alla givna. Ett exempel som
har direkt relevans för den fråga motionen
och utskottsutlåtandet gäller är
det uppmärksammade fall då Sveriges
radio förberedd ett TV-program om
förhållandena i Spanien för några månader
sedan. Däri skulle ingå visor och
sånger, som innebar kritik av den rådande
diktaturen och som även riktade
sig mot Spaniens statsöverhuvud.
Ledningen för Sveriges radio stoppade
programmet med hänvisning till det
särskilda skydd som finns i brottsbalken.
Sveriges radio riskerade att bli
åtalad om programmet sändes. Följden
blev egenartad i och med att Metallindustriarbetarförbundet
köpte programmet,
uppförde det på sin kongress och
att Sveriges radio kom till denna kongress
och sände TV-reportageglimtar
från programmet på kvällen. Det måste
sägas att affären hade fått en ganska
paradoxal utveckling.

Någon tid därefter förklarade radiochefen
— och det är viktigt — offentligt
i ett uttalande att man ämnade
sända hela det ursprungligen tänkta
programmet, såsom det då var avsett
och planerat. Han hänvisade nämligen
till att den offentliga debatt som under
tiden hade förts innebar att programmet
om Spanien numera kunde ses som
ett inlägg i åsiktsdebatten och den fria
samhällsdebatten. Ur denna nya synvinkel
satsade Sveriges radio på att
inget åtal skulle väckas, trots att programmet
innehöll inslag som kunde
uppfattas som angrepp mot främmande
lands statsöverhuvud.

Återigen: det är inte fråga om att
smäda, ärekränka eller missfirma. Men

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966

Ang. ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud m. fl.

en kritik av förhållanden i en diktatur
kan av denna och dess statsledning
uppfattas som smädelse och ärekränkning
och utlösa åtalskrav. Detta är särskilt
olyckligt i skymningstider, i tider
av krigsfara eller liknande förhållanden.
Det kan inte vara rimligt, herr talman,
att vi skall ha en lagstiftning i
vårt land som skapar ett sådant dilemma
som Sveriges radio befann sig i.
Det får inte skapas sådana risker i vår
fria samhällsdebatt. Därför borde den
av motionärerna önskade överensstämmelsen
skapas mellan tryckfrihetsförordning
och brottsbalk. Jag beklagar i
hög grad att inte första lagutskottet har
velat vara med om att göra denna lagändring.

Jag hoppas nu, att Sveriges riksdag
skall följa reservanten och hoppas inte
minst på justitieministern. Jag vädjar
till honom inträngande att han förbereder
förslag till lagändring i motionens
syfte och framlägger det för riksdagen.
Första lagutskottets utlåtande
bör inte få bli mer än en parentes i
denna fråga, som visserligen är ett delproblem,
men som har samband med
grunder och förutsättningar för den
fria samhällsdebatten i vårt land.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till reservationen.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Möller frågade
vad utskottet hade menat med sin som
han sade något knapphändiga skrivning
och uttalandet att »direkt förkastliga»
gärningar bör kunna bli föremål
för den diskuterade straffhöjningen.
Som jag tidigare nämnde så gäller
inte straffhöjningen ärekränkning eller
förolämpning i vanlig mening —
där förekommer ju bötesstraff. Däremot
kan lagrummet om viss straffhöjning
komma i tillämpning när det är fråga
om grov ärekränkning och grov förolämpning.
När herr Möller direkt frågar
vad utskottet menar med grov föro -

lämpning och grov ärekränkning så
skulle jag kunna lägga fram en mycket
rikhaltig provkarta. Men jag vet inte
om den här talarstolen är så lämplig
för att räkna upp allt som man även
utan alltför stor fantasi skulle kunna
åstadkomma i det fallet.

I varje fall har vi i utskottet haft den
meningen att medan ändringen i tryckfrihetsförordningen,
såsom det mera i
förbigående antyddes i konstitutionsutskottets
utlåtande, uppenbarligen avsåg
att värna om den fria yttrande- och
kritikrätten i tryckt skrift, skulle den
av motionärerna ifrågasatta ändringen
av brottsbalken innebära att man tog
bort möjligheten att då det befinnes
lämpligt reagera kraftigare mot vissa
direkt förkastliga gärningar. Man kan
då avse handlingar som inte alls har att
göra med rätten att framföra kritik,
utan framstår som lika osmakliga som
onödiga mot vem de än riktas och som
är särskilt farliga då de kan skada landet.
Utskottet har inte kunnat anse att
de principer om det tryckta ordets frihet
som återfinnes i tryckfrihetsförordningen
har något samband med den här
straffhöjningsmöjliglieten i brottsbalken.
Anledning saknas alltså enligt utskottets
mening att göra någon ändring
i denna lagstiftning, som för övrigt
nyligen trätt i kraft efter synnerligen
omfattande överväganden i olika
sammanhang, en lagstiftning som dessutom
ännu inte ens har hunnit prövas
i rättstillämpningen.

Herr MÖLLER (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga att
jag inte är övertygad om att det försök
till exemplifiering som herr Svedberg
gjorde beträffande grov förolämpning
och grov ärekränkning gav belägg för
sådana åtgärder som skulle kunna skada
landet. Jag tror inte att det är realistiskt
att räkna med sådana inslag
och sådana gärningar som inte tillfredsställande
kan beivras med kraft av de
gällande allmänna bestämmelserna. Det

Fredagen den 25 mars 19(!G

Nr 13

Anij. ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud m. fl.

är straffskärpningsregeln som framstår
som omotiverad och motbjudande. Om
sådana allvarliga risker föreligger, som
första lagutskottets talesman här antydde,
är det svårt att tänka sig att
konstitutionsutskottet 19G4 skulle ha
varit med om att föreslå den lagändring
som då skedde och enhälligt antogs.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Vanligen brukar det
sägas att vi pressens folk vill ge oss
själva frihet att skriva vad vi vill. Denna
gång är läget ett annat. Här har
pressens representanter uppträtt till
försvar för yttrandefriheten, en yttrandefrihet
som bör finnas vid sidan om
pressens. Opinionsbildningen i det moderna
samhället pågar, som fröken
Mattson påpekade, inte bara via pressen
utan söker sig också fram via andra
media.

Jag har, herr talman, begärt ordet
huvudsakligen för att jag var med 1964
då konstitutionsutskottet tog ställning i
frågan. Jag var med som motionär och
hade även förmånen att få vara med i
utskottet då man tog bort det särskilda
skyddet i tryckfrihetsförordningen för
främmande makts statsöverhuvud.

Det hänvisas till detta i första lagutskottets
utlåtande, där man korrekt säger:
»Som skäl för denna ändring anförde
konstitutionsutskottet i av riksdagen
godkänt utlåtande bl. a. att det
inte kunde anses riktigt att genomgående
göra skillnad mellan statsöverhuvud
och andra personer med central
politisk position samt att tryckfrihetsförordningens
allmänna bestämmelser
om ärekränkning torde lämna tillräckligt
skydd.»

Justitieministern hade, som här
nämnts tidigare, i konsekvens med sitt
förslag om skärpning av tryckfrihetsförordningens
bestämmelser räknat
med en ändring av brottsbalken. Självfallet
räknade också konstitutionsutskottet
med en ändring i konsekvens

med sitt ställningstagande. Men konstitutionsutskottet
hade 1964 endast att
ta ställning till tryckfrihetsförordningen,
inte till brottsbalken. Därför talade
man endast om tryckt skrift. Jag vill
påpeka detta för herr Svedberg, som
har erinrat om att vi bara nämnde
tryckt skrift. Vi hade intet annat att ta
ställning till. Som kanske de ärade ledamöterna
har lagt märke till så har
flera av konstitutionsutskottets ledamöter
och även dess ordförande här i dag
instämt i fröken Mattsons uttalande. De
har gjort det av det enkla skälet att
motionen och reservationen står i samklang
med konstitutionsutskottets utlåtande,
som också blev riksdagens beslut.
Skulle vi i dag fatta beslut enligt
första lagutskottets utlåtande, då handlar
riksdagen minst sagt inkonsekvent
genom att nära nog ta avstånd från sitt
tidigare beslut.

Bestämmelserna i brottsbalken tycks
också vara tillkomna med tanke på det
statiska läge som rådde i det gamla
samhället. Dagens läge är emellertid
ett annat. Länderna byter statsöverhuvuden
på ett sätt som man förr inte alls
behövde räkna med. Det kan som här
redan har nämnts vara farligt eller åtminstone
oklokt att i ett politiskt spänt
läge ge främmande makt särskild möjlighet
att utöva påtryckningar. Av erfarenhet
kan man också räkna med att
den möjligheten utnyttjas främst av
diktatorer. Man kan alltså inte i detta
fall dra den parallell som herr Erik
Svedberg gjorde med de svenska förhållandena.
Vad vi vill ha är en rätt
till saklig kritik av förhållanden som är
för oss stötande. Jag tror att denna
fråga, som fröken Mattson har påpekat,
är en stor sak och att det skulle
leda till tråkiga konsekvenser om riksdagen
indirekt tog avstånd från sitt
ställningstagande år 1964 genom att i
dag ta ställning för första lagutskottets
utlåtande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966

Ang. ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud m. fl

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag har inte deltagit i
lörsta lagutskottets behandling av detta
ärende. Jag ämnar inte heller på något
vis fördjupa mig i de juridiska problem
som uppkommer i den mångfald
exempel som fröken Mattson nämnde,
när hon talade om att man skulle dömas
efter en paragraf om man kallade
ett statsöverhuvud för »fet gris» och
efter en annan paragraf om man benämnde
en slaktare lika vackert. Dylika
synpunkter är mig fullständigt främmande.
Jag ingår inte på paragraferna
och deras bedömande. Varför skall man
över huvud taget kalla folk för »fet
gris». Jag kan inte finna det på något
vis motiverat. Man kan väl tala om vad
man tycker, men varför skall man ta till
sådana ord.

Här har talats om frihetsvärden. Jag
är tillräckligt gammal för att komma
ihåg den tid då diskussionerna var mycket
heta och då borgarna var »gräsliga
ldodsugare» och proletariatet inte hade
något annat att förlora än sina bojor.
Språket var grant, vackert och sprakande.
Sedan har vi kultiverats inom
ramen för vår svenska demokrati. Vi
har städat vår vokabulär. Jag instämmer
helt med den representant för pressen
som sade, att den pressman som inte
kan säga sin mening utan att ärekränka
folk är olämplig för jobbet. Jag
tycker att det var sagt även ur mitt
hjärta. Jag tillhör ju själv Publicistklubben
och har fuskat en del i tidningsskriverier.
Det är inte nödvändigt
att använda okvädingsord. Man kan
säga ganska bestämda saker utan att
ärekränka någon människa.

Man lägger här upp en stor debatt för
att få vidgade möjligheter att ärekränka.
Jag tycker att utvecklingen i ett kultiverat
land som vårt borde gå i helt annan
riktning. Vi borde minska våra
möjligheter och önskningar att ärekränka.
Bakom strävandena till en lagändring
ligger väl ändå en avsikt att man,
om en lagändring sker, skall utnyttja
densamma. Annars förstår jag inte rik -

tigt värdet med lagen, utan då blir det
ju mera en fasligt abstrakt diskussion.

Jag tror emellertid inte att det är
lagstiftningens sak att klara upp sådana
problem, utan jag tror att folkrörelserna
med sina stora resurser mycket
väl skulle kunna bidraga till att genomföra
en annan och bättre stil. För låt
mig säga 50 år sedan hände det att även
statsministrar och framstående politiker
betitlades fosterlandsförrädare och
då nyanserade man verkligen inte på
något sätt vokabulären. Vi vill inte tillbaka
till den tiden, utan vi vill tvärtom
eftersträva en mer och mer kultiverad
debatt.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Möller sade att det
var straffhöjningarna som inte kunde
godtas när det gällde grov förolämpning
och grov ärekränkning riktad mot
lrämmande makts statsöverhuvud eller
(.''ess representanter här i riket. Varför
har vi då särskilda straffhöjningar när
det gäller ärekränkning av exempelvis
våra egna ämbetsmän? Det är väl för
att ha en garanti för att samhället skall
fungera. Kan man inte anföra liknande
synpunkter i fråga om det internationella
arbetet? Herr Möller är ju själv
en lovande representant för svensk utrikespolitik
och kan väl inte tycka att
det gagnar de utrikespolitiska förbindelserna,
om vi utan vidare godtar att
ambassadörerna spottas i synen.

Fru Segerstedt Wiberg sade att vi
måste ha rätt att sakligt kritisera även
olika länders samhällssystem och dylika
ting. Visst skall vi ha det. Därifrån
är emellertid steget långt till att godta
grov ärekränkning. Det måste väl kunna
framföras kritik även på ett annat
plan.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! När jag nämnde saklig
kritik, var det därför att dåvarande justitieministern
när brottsbalken lades

Fredagen den 25 mars 19GC

Nr 13

Ang. ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud m. fl.

fram påpekade att vad vi anser vara
saklig kritik av främmande makt kan
uppfattas som grov ärekränkning. Det
var alltså statsrådet Lindells ord som
jag tog mig friheten att använda.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Det var någon som före
den här debatten frågade mig hur
jag tänkte rösta. Jag svarade att jag var
benägen att rösta med reservationen
men att jag mycket noga skulle höra på
argumenteringen från utskottsmajoritetens
sida, eftersom jag inte förstått första
lagutskottets skrivning. Jag har hört
på debatten, och jag måste säga att jag
har fått en ganska betydande klarhet
på en punkt. Det var utskottets talesmans
inlägg som gjorde att det för mig
inte längre är någon tvekan om hur jag
kommer att rösta.

Som argument för första lagutskottets
skrivning anfördes nämligen att
Sverige i internationella sammanhang
bör inta en förmedlande roll etc.

Det förhållandet att vi inte tänker ansluta
oss till något stormaktsblock skulle
alltså enligt utskottets talesman vara
eu synpunkt som utskottsmajoriteten
tagit hänsyn till när den uttalat sig.

Herr talman! Från den utgångspunkten
blir det ganska lätt, måste jag säga,
att ta ställning i det här ärendet. I onsdags
hade jag möjlighet att från kammarens
talarstol tala om den fria kritikrätt
som är förutsättningen för Sveriges
alliansfria politik, en fri kritikrätt
som gäller landet som sådant men
också oss själva som individer. Om
riksdagen bifaller utskottets hemställan,
kommer denna kritikrätt att minskas,
vilket väl måste vara avsikten, och
då tror jag att riksdagen har gjort något
mycket olycksdigert.

Det är aldrig fråga om i de här sammanhangen
att försöka förolämpa andra
människor, allra minst representanter
för utländska regimer. Vad det är
fråga om är att vi skall ha rättigheten
att kritisera utan att det i onödan blir

sagt att vi förolämpar. Vi har i Sverige
utomordentliga traditioner att fullfölja.
Vi har eu tryckfrihetsförordning som
ger oss möjligheter att kritisera på detta
sätt utan alt det blir någon straffpåföljd.
Jag anser alt i linje med detta
och med vad riksdagen beslöt för två år
sedan är det mycket naturligt att här
bifalla reservationen. Jag vill yrka bifall
till den utan alt därmed i allo godtaga
fröken Mattsons formuleringar i
en del avseenden — de var nämligen
sådana att de kanske kan kritiseras ur
saklig synpunkt.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Eftersom jag inte är ledamot
av första lagutskottet har jag i
och för sig ingen anledning att gå in
på tolkningen av vare sig utskottsmajoritetens
utlåtande eller reservationen.
Däremot var jag liksom fru Segerstedt
Wiberg med i konstitutionsutskottet år
1964, och jag får säga att hennes tolkning
av situationen och åsikterna där
inte helt stämmer med min.

Men det var inte för att säga detta
jag begärde ordet utan därför att jag
faktiskt blev ganska förvånad när jag
hörde fröken Mattson yttra sig i debatten.
Jag tror inte att hon riktigt
tänkte på vad hon sade — det är den
mildaste tolkning jag kan göra i sammanhanget.
Hon yttrade nämligen flera
gånger —• det var en genomgående
tendens i hennes inlägg — att enskild
man skall ha samma rätt i fråga om yttrandefrihet
som pressen har. Ja men,
fröken Mattson: då skall vi inte ha någon
tryckfrihetsförordning, något anonymitetsskydd,
något källskydd eller
något system med ansvarig utgivare.
Och då skall vi framför allt inte ta hänsyn
till vad som är en grundläggande
paragraf i tryckfrihetsförordningen,
nämligen att när man bedömer yttranden
skall man alltid fästa sin uppmärksamhet
mera på ämnets och tankens än
på uttryckets lagstridighet, tänka mera
på syftet än på framställningssättet,

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966

Ang. ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud m. fl.

samt i tvivelsmål hellre fria än fälla.

Allt detta vet fröken Mattson, och hon
har ofta i denna kammare med stor
värme och skärpa talat för tryckfrihetsförordningen.
Därför utgår jag från
att det i dag är fråga om en tillfällig
lapsus. Hennes indignation — berättigad
eller inte — har fört henne på villospår
när det gällt resonemanget i detta
sammanhang; och det är lätt gjort.

Till slut skulle jag bara vilja säga
att man kan angripa detta problem på
flera sätt. Man kan låta samtliga informationsmedia
ha den rätt som tryckfrihetsförordningen
medger, och det är
ju dit vi är på väg — vi har här i landet
just haft på remiss ett förslag om
att radio och TV skall jämställas med
pressen i de väsentliga delarna när det
gäller tryckfrihetsförordningen. Därmed
löser man problemet beträffande
informationsmedia. Men då säger
kanske någon, att man inte löser problemet
för enskild man. Det finns dock
en viss skillnad på den punkten, nämligen
att tryckfrihetsförordningen har
tillkommit — liksom den föreslagna
rätten för radio och TV — för att säkerställa
ett fritt meningsutbyte och en
allsidig upplysning. Och det är grunden
för att vi har en tryckfrihetsförordning.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! 1 anledning av herr
Ferdinand Nilssons fråga varför man
över huvud taget skulle använda tillmälen
som »gris» skulle jag vilja påpeka,
att exakt det ordet förekom i en
av de spanska sånger som Sveriges Radio
länge tvekade om huruvida man
över huvud taget skulle kunna framföra
— ord som vi kanske inte uppfattar
såsom kränkande men som säkerligen,
burna av den indignation varmed de
framföres i hemlandet, uppfattas så av
det främmande statsöverhuvudet.

Till herr Hernelius vill jag säga att
mitt resonemang var, att det är lättare
att skriva sådant i en tryckt publika -

tion än att framföra det i Sveriges Radio
eller möjligen på annat sätt. Och i
det avseendet finns en skillnad mellan
pressen och andra informationskällor
när det gäller straffbedömningen. Jag
tvcker att den skillnaden bör komma
bort.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Det vore tråkigt om fröken
Mattson, som jag känner som en
vänlig och snäll flicka, här går in för
att försvara användningen i politiska
sammanhang av glåpord som jag är
övertygad om att hon inte — jag har
aldrig märkt några ansatser i den vägen
— finner lämpliga i det privata
umgänget människor emellan.

Tendensen i mitt yttrande hade inte
alls någonting med paragrafer om
tryckfrihet eller brottsbalk att göra.
Jag anser att vi skall slå vakt om de
kulturvärden vi har och om en debatt
på hög nivå. Vi skall klart säga ifrån
att den politiska debatten här i landet
kan avvara sådana där glåpord.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Jag skall inte kasta mig
in i den i och för sig intressanta debatten
om grispremier eller deras motsats.

Jag tolkade fröken Mattsons inlägg
nyss så, att hon inte längre vidhåller
den ståndpunkt hon gav uttryck för i
sitt första anförande, nämligen att likställighet
skall råda mellan yttrandefrihet
för enskild man och för informationsmedia.
I så fall är jag helt nöjd.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Endast ett par ord till
herr Ferdinand Nilsson.

Vi är väl alla överens om att det är
värdefullt att debatten hyfsas, även
om vi inte alla kan höja oss upp till
herr Ferdinand Nilssons nivå. Här är
det emellertid inte fråga om en hyfsning
av debatten, utan det är fråga om

Fredagen den 25 mars 1900

Nr 13

Om vissa pensionärers rätt till ersättning för sjukhusvård

att saklig kritik av andra kan göras gällande
vara förolämpning. Det vill jag
inte vara med om.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Jag önskar en överensstämmelse
mellan tryckfrihetsförordningen
och brottsbalken i hithörande
lagrum. Den uppfattningen delades uppenbarligen
av justitieminister Kling
då han föreslog skärpningen av särbestämmelserna
i tryckfrihetsförordningen.

När nu riksdagen har intagit en annan
ståndpunkt är det min önskan att
den överensstämmelse mellan brottsbalken
och tryckfrihetsförordningen kommer
till stånd som justitieminister Kling
förutsatte när han för två år sedan
framlade ändringsförslaget.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till herr Dahlén
bara säga att jag inte riktigt förstår
på vilken nivå han egentligen vill att
den här debatten skall föras. Det är
dock här fråga om ett utvidgande av
möjligheten att ärekränka. Kan det bidra
till att höja nivån?

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Herr Dahlén sade att
saklig kritik ibland kan få karaktären
av förolämpning. Jag skall än en gång
be att få påpeka att det skall vara fråga
om grov förolämpning för att gärningen
i detta fall skall straffas.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och

förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fröken Mattson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 19,

röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid fröken Mattson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —62;

Nej — 46.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om vissa pensionärers rätt till ersättning
för sjukhusvård

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 26, i anledning av väckta
motioner om vissa pensionärers rätt till
ersättning för sjukhusvård m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft sex inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna nr 15

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966

Om vissa pensionärers rätt till ersättning

i första kammaren av herr Olsson, Johan,
och herr Svanström samt nr 27 i
andra kammaren av herr Eriksson i
Bäckmora och herr Vigelsbo;

2) de likalydande motionerna nr 64
i första kammaren av fröken Mattson
och herr Pettersson, Karl, samt nr 100
i andra kammaren av fru Lindberg och
fru Svensson; ävensom

3) de likalydande motionerna nr 572
i första kammaren av herrar Enarsson
och Ottosson samt nr 718 i andra kammaren
av fröken Wetterström m. fl.

I motionerna 1:64 och 11:100 hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att 1961
års sjukförsäkringsutredning måtte få
i uppdrag att utreda frågan om befrielse
för folk- och förtidspensionärer att
erlägga vårdavgift vid intagning å sjukhus
för akutvård.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:15 och 11:27,

2) motionerna I: 64 och II: 100 samt

3) motionerna I: 572 och II: 718,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr PETTERSSON, KARL, (s):

Herr talman! I motionsparet 1:64
och II: 100 har vi tagit upp frågan om
pensionärernas sjukhjälpstid i så måtto,
att vi vill befria pensionärerna från
att erlägga vårdavgift vid intagning på
sjukhus för akutsjukvård.

I lagen om allmän försäkring stadgas
att ersättningen i form av sjukhusvård
och sjukpenning i princip utges under
obegränsad tid. Sjukpenningen är samordnad
med pensioneringen på ett som
jag tycker i alla avseenden riktigt sätt.
Därigenom har man också kommit ifrån
den gamla besvärliga situation som
ibland kunde uppstå, nämligen att en
försäkrad — på grund av att sjukhjälpstiden
var begränsad till ett visst antal
dagar — kunde förlora rätten till såväl
sjukpenning som ersättning för sjuk -

för sjukhusvård

husvård utan att komma i åtnjutande
av någon pensionsförmån. Det förhållandet
kan ju numera inte inträffa, eftersom
samordningen verkar så att
sjukpenningen utges ända till dess någon
pensionsförmån tar vid. Här fungerar
alltså, efter vad jag kan förstå, samordningen
fullt tillfredsställande.

Men när vederbörande får sin ålderspension
eller förtidspension, blir sjukhjälpstiden
för honom begränsad till
180 dagar, räknat från pensioneringstillfället.
Det betyder att vederbörande
pensionär, när han åtnjutit sjukhusvård
under sex månader, får själv erlägga
sin vårdavgift, om han skulle bli inlagd
på sjukhus för någon skada eller annan
åkomma. Vi menar alltså att en pensionär,
som blir inlagd på ett akutsjukhus
för någon kortare tid, inte skall behöva
ta i anspråk sina pensionsmedel
för att betala vårdavgiften, även om
han tidigare skulle ha fått sjukhjälp under
180 dagar.

Alla vet vi ju också, att det som regel
alltid följer dyra medicinkostnader efter
en sjukhusvistelse, och det kan bli
rätt stora ekonomiska uppoffringar för
dem som bara har sina pensionsmedel
att leva av. Nu finns det visserligen
fonder i lasarettet, som de sjukförsäkrade
pensionärerna kan vända sig till,
och det gör de väl också i mycket stor
utsträckning för att få hjälp med vårdkostnaderna.
Men sådana vägar skulle
väl inte behöva användas, särskilt som
vi ändock har en allmän sjukförsäkring
i vårt land, vilken borde kunna hålla
även pensionärerna skadeslösa vid vård
på akutsjukhus.

Vi motionärer anser alltså, att det
finns starka och väl motiverade skäl
för en översyn av nu gällande bestämmelser
om begränsning av sjukhjälpstiden
för pensionärer i enlighet med
vad vi i motionerna här åsyftar. Mot
ett nära nog enhälligt utskott finner jag
inga utsikter till framgång för ett bifallsyrkande
till motionerna I: 64 och
II: 100, men jag har ändå, herr talman,
här velat anföra dessa synpunkter och

Fredagen den 25 mars 1906

Nr 13

Om reserabatter åt studerande — Ang. kulturpolitikens framtida utformning

får väl hoppas på en positivare skrivning
från utskottets sida nästa gång vi
aktualiserar denna fråga.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 40 § 1 mom. civilförsvarslagen
den 22 april 1960 (nr 74),
m. m.; och

nr 29, i anledning av väckta motioner
om studiesociala åtgärder i vissa
fall.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående trafikfria lekplatser;

nr 20, i anledning av väckta motioner
om utredning angående de kommunala
trafiknämndernas verksamhet och
organisation; samt

nr 21, i anledning av väckt motion
om rätt för polisen att genom stickprov
kontrollera bilisters nykterhet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om reserabatter åt studerande

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 13, i anledning
av väckt motion om reserabatter åt studerande.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats en motion, II: 170, av fru
Renström-Ingenås in. fl., vari föreslagits,
att riksdagen hos Kungl. Maj :t
skulle hemställa om utredning av möjligheterna
till och kostnaderna för statens
medverkan till reserabatter åt stu -

derande under tider, då de av statens
järnvägar på kommersiell basis lämnade
rabatterna icke vore tillgängliga,
samt att de förslag, som denna utredning
kunde komma att föranleda, måtte
föreläggas riksdagen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen II: 170 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Svanström, Axel Kristiansson och Wirtén,
fru Jäderberg samt herrar Hamrin
i Kalmar, Rimås, Larsson i Borrby och
Johansson i Växjö, vilka ansett, att
utskottet bort på åberopade grunder
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionen 11:170 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning av
möjligheterna till och kostnaderna för
vissa förbättrade villkor för studerandes
resor.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Ang. kulturpolitikens framtida utformning Föredrogs

ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 14, i anledning
av väckta motioner om en allsidig kul -

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966

Ang. kulturpolitikens framtida utformning

turutredning och angående kulturpolitikens
framtida utformning.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 47, av herr Dahlén m. fl., och II:
83, av herr Eliasson i Sundborn m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
en utredning beträffande kulturpolitikens
framtida utformning.

I de likaledes till utskottet hänvisade
likalydande motionerna 1:242, av herrar
Adolfsson och Werner, samt II: 312,
av herr Hector m. fl., hade föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om en allsidig
kulturutredning i enlighet med vad i
motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
de likalydande motionerna I: 47 och II:
83 samt de likalydande motionerna I:
242 och 11:312 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Svanström, Nyman, Wirtén, Westberg,
Johansson i Växjö, Johansson i Skärstad
och From, vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag inser att jag vid
denna tidpunkt kanske inte borde argumentera
i denna fråga, som gäller
kulturpolitiken, men jag tar mig ändå
friheten att anknyta några reflexioner
till det utskottsutlåtande som här föreligger.

Först vill jag då framhålla att det i
tidningarna förekommit en formulering,
att allmänna beredningsutskottet
har lyckats »skriva ihop sig» i denna
fråga om kulturpolitiken i vårt land.
Den formuleringen kan antyda att vissa
motsättningar har överbryggats genom
kompromisser inom utskottet,
men därom vet jag naturligtvis ingenting
med säkerhet.

Hur än rännilarna har löpt inom ut -

skottet vill jag dock — om jag får uttrycka
mig så — beträffande det samlade
flöde, som utskottets skrivning utgör,
inte förneka att ett kulturintresse
strömmar genom det. Vidare visas åtskillig
förståelse för intentionerna i de
motioner som föreligger och tydligen
inte minst till intentionerna i den motion
som vi har framlagt. I motsats till
en viss mycket tillfällig politisk potentat
har utskottet inte osäkrat revolvern
när det hört ordet kultur nämnas.

Likväl har jag en bestämd känsla av
att utskottet har förbisett vissa drag i
dagens kulturbild och fäst alltför ringa
vikt vid ett par av de grundläggande
frågorna i vår motion. Fastän jag vet
att vi arbetar under tidsnöd måste jag
anföra några synpunkter i anslutning
till utlåtandet, i all synnerhet som det
inte är ofta vi diskuterar kulturpolitiska
frågor i riksdagen.

Den första fråga jag vill ta upp gäller
hänvisningen till den tidigare utskottsförklaringen,
att upprättandet av ett
kulturpolitiskt program kunde innebära
risk för dirigering av kulturarbetet.
En uttalad farhåga i samma riktning
finns i det andra här föreliggande
motionsparet, där det står att kulturpolitikens
mål bör vara att stödja utan
att styra.

Alldeles bortsett från att själva stödjandet
väl inte kan vara ett mål, utan
endast ett medel för att nå ett visst bestämt
mål, vill jag knyta den reflexionen
till dessa två ord, att det är angeläget
att befria kulturlivet från den nuvarande
dirigeringen och den nuvarande
styrningen. Samhället borde dirigera
och styra kulturlivet bort från den
dirigering och styrning som nu förekommer.

Jag åbäkar mig naturligtvis här inte
särskilt mycket över sådana tillfälligheter
som att förläggare har gjort sig
till miljonärer genom att prångla ut
pornografiböcker, vilket faktiskt förekommit
och kan bevisas, medan mycken
god litteratur — jag understryker:
litteratur — får ligga kvar otryckt i

Fredagen den 25 mars 19(iG

Nr 13

manus i brist på utgivare. Det är ju
bara ett symtom på en styrning och
dirigering ut i tomhet och förflackning
i den mån det inte direkt tjänar reaktionära
syften vid sidan av de rent kommersiella
syftena. Det kan inte vara på
annat sätt så länge monopolkapitalismen
behärskar huvuddelen av pressen
och förlagen och den övervägande delen
av den opinionsbildande apparaten
i övrigt.

Vi menar — och det har tagit sig uttryck
i motionen — att en målmedveten
kulturpolitik måste tillgripa stödjande
medel för att befria kulturen från
den kommersiella och politiska styrning
som förekommer. Denna faktiska
dirigering och censur är så mycket mer
oroväckande som den opererar i ett
slags ingenmansland, som bl. a. de väldiga
folkomflyttningarna och det yttre
livets snabba förändringar har skapat.

Det är utomordentligt stora förändringar
som inträffat i vårt samhälle —
jag går inte djupare in på frågan, fastän
jag har en del anteckningar om saken
i mina papper. Jag vill bara tillägga
att det inte bör vara enbart vi marxister
som håller för sant, att man ständigt
måste analysera utvecklingen och
ta vara på alla nya erfarenheter beträffande
samhällsutvecklingen i allmänhet
och även beträffande de kulturella
frågorna. De svenska statsmakterna
låter analysera och prognostisera
nästan allt av betydenhet som har med
materiell utveckling att göra, men behovet
av att på samma sätt genomföra
en analys av kulturförutsättningarna,
kulturbehovet och kulturåtgärderna är
enligt vår åsikt minst lika stort.

Nu tycks utskottet inte heller förneka
detta. Det hänvisar till vissa utredningar
— dock bara punktvisa utredningar
— och slutar med att framhålla
angelägenheten av ingående kultursociologiska
analyser som kan ligga till
grund för de fortsatta strävandena.

Ja, det var just detta som vi ville,
men på ett samlat sätt och målinriktat
i fråga om åtgärderna. Därmed åter -

Ang. kulturpolitikens framtida utformning
kommer jag ett ögonblick till frågan
om s. k. dirigering eller styrning. Detta
är en principiellt viktig fråga, men
utskottet snuddar bara vid den i sitt
utlåtande. Jag vill schematiskt uttrycka
det så, att ett samhälle väl måste vilja
stimulera kulturlivet i en viss rörelseriktning,
på samma sätt som det vill
stimulera allt annat samhälleligt liv i
vissa bestämda riktningar.

Bl. a. som en smula konstskapare
själv, fastän i obetydlig grad, vill jag
säga att detta inte har någon direkt förbindelse
med frågan om konsternas uttrycksmedel.
Allra minst i en målmedveten
socialistisk kulturpolitik bör det
inrymmas något moment av tvång beträffande
konsternas utformning. Som
vi säger i motionen måste all konst betraktas
som ett mänskligt produktionsoch
kommunikationsfält med egna lagar
och med spelrum för mångskiftande
sinnesupplevelser. Konsten må vara en
produkt av konstskaparnas eget sätt att
se, att uppleva och förnimma.

Därutöver vill jag emellertid hävda
att konstskapandets attraktionskraft
och förmåga att tränga in i människornas
medvetande naturligtvis hänger
samman med om det anknutits till de
vanliga människornas andliga, materiella
och emotionella liv.

Slutligen har jag då också kommit
fram till att frågan om kulturens vidareutveckling
och spridning hänger
samman med dess innehåll och former,
hänger samman med kulturens egen
attrakiionskraft när denna ges möjlighet
att utvecklas någorlunda fritt. Kulturens
innehåll påverkas i sin tur av
hur massomfattande den kan bli och
beror av i vilken utsträckning de stora
folklagren kan engageras och av om
impulser kan strömma ut från folkrörelserna.

Vi har i vår motion ställt just detta
samband med folkrörelserna i förgrunden.
Hur omsorgsfullt allmänna beredningsutskottet
än tycks ha granskat motionen
och ingående begrundat dess
huvudtankar, så tycker jag att utskottet

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966

Ang. kulturpolitikens framtida utformning

har råkat halka över denna centrala
fråga. Den kommersialiserade och kulturdödande
s. k. masskulturen, det passiva
TV-tittandet och allt annat oengagerat
eller likriktat, som vi mer eller
mindre beskärmar oss över, kan trängas
tillbaka endast genom att de innerst
inne kulturhungrande människorna ges
möjlighet att utveckla aktivitet.

Får jag bara tillägga att enligt vår
uppfattning har en metodiskt målinriktad
kulturpolitik som förutsättning stora
samhälleliga insatser i form av stöd
åt fria kulturorganisationer, stöd åt
konstskaparnas egna sammanslutningar
och åt all kulturverksamhet som folkrörelserna
bedriver eller önskar bedriva
men nu inte kan göra.

Sammanfattat vill jag säga, att kulturen
måste drivas ut ur sin isolering.
Jag vill inte tala om elfenbenstorn i
sammanhanget, det skulle vara oriktigt,
men kulturen måste drivas ut ur sin
isolering och bli lika framträdande i
våra debatter och i vårt handlande som
t. ex. socialpolitiken och ekonomiska
frågor eller sådana lagstiftningsfrågor
som vi bl. a. diskuterat i dag. Allt detta
är frågor av samhällelig betydelse.

Ja, herr talman, jag inser situationen
och har alltså, trots att anförandet blivit
långt, ändå bara snuddat vid de olika
frågeställningarna. Detta är i och
för sig beklagligt, eftersom det finns
anledning att borra sig ned även i denna
fråga.

Till slut vill jag avrunda med att jag
ingalunda förringar värdet av den samhälleliga
aktivitet som börjat utvecklas
på den del av kulturlivets område, som
vi nu diskuterat i våra motioner och
i utskottets utlåtande. Kulturen bedömes
inte heller längre som ett rum så
heligt, att man på samma sätt som en
viss biblisk person måste ta av sig skorna
när man skall gå in i det. Man kan
ju ha skorna på när man går in! Redan
därmed är något vunnet.

Men jag hävdar ändå, att vårt nutida
kulturliv mera präglas av privat kommersialisering
och till denna del av för -

flackning än av samhällelig målsträvan
och kulturideologi. Om samhälleliga
målsträvanden och kulturideologi hade
jag naturligtvis i och för sig haft en
önskan att säga ett och annat ord, men
vi kan väl återkomma till sådana saker
vid något annat tillfälle här i kammairen.

Utskottets positiva uttalande på flera
punkter, liksom väl det förhållandet att
motionerna över huvud taget existerar,
kan kanske bidraga till att den samhälleliga
aktiviteten ökas på kulturpolitikens
område. Jag vet att kulturfrågan
i samband med den samhälleliga utveckling
som äger rum anmäler sig med
en sådan styrka, att om inte krafttag
göres med det allra snaraste, så dyker
det här i riksdagen snart upp nya motioner
med innehåll och förslag liknande
dem som nu behandlas.

Herr talman! Det kanske framgår att
jag icke har något säryrkande i detta
fali utan att jag nöjer mig med den positiva
skrivning, som förekommer i utskottets
utlåtande. Jag vågar dra den
slutsatsen, att vissa resultat på kulturpolitikens
område skall åstadkommas
under den närmaste tiden.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag kan i många stycken
hålla med herr Adolfsson om innehållet
i hans motion. Som han själv
framhöll har den också mycket ingående
behandlats i utskottet. Utskottsutlåtandet
visar väl med vilket intresse
man har behandlat denna motion liksom
även ett annat motionspar, 1:47
och II: 83, av herrar Dahlén och Eliasson
i Sundborn beträffande kulturpolitikens
framtida utformning.

Tillsammans med några ledamöter i
utskottet har jag avgivit en blank reservation
och vill med några synpunkter
motivera den. Dessa två motionspar
har mycket gemensamt. Båda vill få till
stånd en översyn av vad samhället gör
på kulturlivets område beträffande dess

Fredagen den 25 mars 19(50

Nr 13

framtida utformning. Båda motionsparen
syftar också till en spridning av
kulturaktiviteten så långt ner i olika
befolkningsgrupper som möjligt. De understryker
vidare vikten av att ingående
sociologiska undersökningar skall
liiggas till grund för de fortsatta strävandena.

Vad som kanske något skiljer motionsparen
åt är motiveringarna för yrkandena
om utredning. Herr Adolfssons
motion har en vidare kultursyn, medan
den andra motionen har ett mer begränsat
kulturbegrepp och kanske inte
kommer in så mycket på kulturideologiska
frågeställningar och kulturyttringar
i samband med samhällsutvecklingen.
Gemensamt är önskan att lösa
kulturspridningens problem. Frågan är
bara hur det skall gå till, hur samhällets
insatser bäst skall användas.

Kulturpolitiken kan ses som ett medel
att förvalta och vidareutveckla den
gemensamma tillgång som kulturen innebär
för hela vårt samhälle. Vi anser
att samhällets insatser bör göras mer
stimulerande och mindre styrande,
främst i syfte att inte lägga band på
det fria kulturskapandet och medborgarnas
fria val på det kulturella området.
När jag talar om kultur, herr
Adolfsson, är det i mer begränsad omfattning.
Jag tänker alltså inte på den
masskultur, som jag tror vi båda inte
räknar till en mer allvarligt menad kultur.
Den är jag motståndare till, och
till dess begränsning tror jag samhället
kanske ibland borde gripa in mer.

Utskottet framhåller, att vid upprättandet
av ett kulturpolitiskt handlingsprogram
kan risk finnas för att ett sådant
program kunde få inslag som innebär
just dirigering av kulturarbetet.

Om samhället för mycket lägger sig
i kulturens innehåll, kan den kulturen
lätt stelna i former och institutioner.
Det har vi upplevt i tidigare kulturskeden.
Å andra sidan lurar faran för ofrihet,
om konsten eller den allvarligt menade
kulturen inte får tillräckligt stöd
av samhället. Vi behöver både den kul 5

Första kammarens protokoll 1966. Nr 13

Ang. kulturpolitikens framtida utformning
turclla friheten liksom tron på att människorna
genom fritt val och upplysning
skall finna vägen fram till kulturella
värden, men vi behöver också de
samhälleligt stimulerande insatserna.

Den avdelning inom ecklesiastikdepartementet
som svarar för kulturfrågor
har därför en mycket stor uppgift
att fylla. Eftersom den inte har varit
verksam mer än ett par år, kan den
inte ha förväntats åstadkomma annat
än en inledande verksamhet. De åtgärder
som vidtagits har därför hittills varit
av relativt kortsiktig natur och framför
allt inriktats på stöd till produktionen
av kultur i olika former, vilket
i ett skede av kulturupprustning varit
helt naturligt. Denna verksamhet bör
fortgå planenligt och ges ökade resurser.

Samhällets insatser för spridning av
kulturen har varit otillräckliga. Vi tror
att det är på grund av brist på säkra
kunskaper om de lämpligaste vägarna
därför liksom på osäkra kunskaper om
vilka hinder det är som håller stora
grupper av medborgarna borta från
allvarligt menad kultur.

Man har pekat på de sociologiska undersökningar
som pågår. Vi anser att
dessa bör utvidgas och ligga till grund
för ett bättre grepp om kulturspridningen
och hur vi skall åstadkomma
den.

Vi vill främst i det här sammanhanget
som reservanter peka på skolans uppgift
då det gäller den kommande generationens
intresse för kulturfrågor. Här
har ju de estetiska ämnena på schemat
en mycket stor plats, och det är nog
säkert att de bör förstärkas i all skolundervisning.
Man är i färd med det
inom skolväsendet.

Man tycker ändå att i ett samhälle
som utmärkes av stigande ekonomisk
standard, ökad fritid, massmedias expansion
borde kulturintresset, kulturkonsumtionen,
inom en relativt kort tid
kunna avsevärt breddas. Men det är
tydligt att det tar sin tid att skapa dessa
gynnsamma förhållanden och få den

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966

Ang. kulturpolitikens framtida utformning
bredd på kulturintresset som vi alla
skulle önska. Det är därför jag tror att
skolan har en stor uppgift och att man
måste försöka vinna ungdomen.

Vi tror att på längre sikt kommer den
nya skolan att lyckas i sin kulturfostrande
gärning. Radions och TV:s och
pressens möjligheter för kulturspridning
till alla folkgrupper är faktiskt
obegränsade, under förutsättning att
dessa massmedia riktigt utnyttjas. Här
skulle man ibland vilja att radionämnden
grep hårdare in när det gäller program
som river ned vad kulturskapande
krafter vill bygga upp.

Informations- och kursverksamhet i
kulturfrågor för vuxna bör på allt sätt
stödjas så att vi får en balans mellan
intresset för kulturen och för materiella
ting. Men vi tror att förbättrad skolundervisning,
ökad levnadsstandard
och fritid skall medverka till ett större
kulturbehov, om vi gör de insatser från
samhällets sida som är nödvändiga.

Jag skulle vilja till sist citera Dag
Hammarskjöld när han i sitt akademital
1957 säger: »Den stora publiken blir
mer och mer likgiltig för de kulturella
värdena, kulturbärarna isolerar sig i
högfärdig sekterism och odlande av exklusiva
kulturproblem. Men jag har
svårt att tro att skulden ligger uteslutande
hos endera parten.»

Dag Hammarskjöld hade kanske för
stora anspråk när det gällde kulturen,
att få den spridd som han hade tänkt
sig, men det väsentligaste var att han
kände avståndet mellan kulturbärarna
och publiken som en stor brist.

Det är just detta vi har velat råda bot
på med de här motionerna. Konsten
måste kännas angelägen för de många,
måste integreras med det samhälle och
de problem medborgarna där möter,
utan att man gör avkall på friheten för
konstutövarna och på kvaliteten i deras
verk. Men lika viktigt är det att
avståndet mellan kulturbärarna och
samhällsbyggarna, dit vi räknas, inte
heller blir för stort. Jag tror därför
som herr Adolfsson att det är värde -

fullt att vi någon gång i riksdagen tar
upp problemen kring kulturen. Det kan
en dag bli aktuellt med en utredning
om den framtida utformningen av vår
kulturpolitik.

För dagen anser jag och reservanterna
emellertid att frågan bör kunna
anstå tills kultursociologiska undersökningar
gett bättre kunskaper om
vägarna för kulturens spridning i alla
befolkningsgrupper.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! En grundlig genomgång
av kulturlivet har berörts i motionerna.
Utskottet har så konkret som möjligt
redovisat det faktiska läget och hänvisat
till de utredningar som är i gång
och den situation som råder inom vardera
disciplinen. Däremot har inte utskottet
funnit angeläget att gå in i någon
diskussion om kulturpolitikens innehåll.
Det har vi uppfattat såsom fallande
utom ramen för utlåtandet, och
jag skall inte heller ta upp en sådan
diskussion. Jag konstaterar att en växande
stark aktivitet utvecklas inom kulturlivet,
inte minst med stöd av Sveriges
riksdag och regering och växlande
anslagsinsatser.

Utskottet har inte trott på den metodik
som motionärerna har förordat,
nämligen att man skulle tillsätta en total
utredning som skulle försöka famna
hela kulturlivet och föreslå åtgärder
för samtliga grenar. Detta skulle
vara en opraktisk och tidsödande metod.
Jag tror mera på den metodik som
nu tillämpas då man tar olika områden
för sig. Många av dessa är ju vitt skilda,
även om den yttersta gemensamma
nämnaren finns.

Det är alltså om olika uppfattningar
beträffande själva arbetsmetodiken som
diskussionen har stått, och jag tror att
den metod som utskottet här ger sitt
stöd åt är den som snabbast ger resultat
och även ger den friaste och mest
differentierade kulturpolitiken.

Fredagen den 25 inars 1966

Nr 13

Ang. kulturpolitikens framtida utformning

Med hänvisning härtill, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr
15, i anledning av väckta motioner om
åtgärder mot förgiftningsolyckor bland
barn, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av konstitutionsutskottets
memorial nr 25, angående
förordnande att samråda med
riksdagens lönedelegation i visst fall
m. m., bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckt motion
om utgivande av en svensk kulturtidskrift
på främmande språk; och

nr 17, i anledning av väckt motion
om statligt stöd till grammofonskiveproduktion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 103,
till Konungen angående val av ombud
i Europarådets rådgivande församling
med suppleanter;

dels till riksdagens förordnanden, nr
104—109, för

herr John Lennart Geijer,

» Kaj Åke Björk i Göteborg,

» Bo Gösta Bohman,

» Stig Boland Alemyr,

» Sven Harry Gustafson i Göteborg
och

» Gunnar Hedlund

att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

dels ock till riksdagens förordnanden,
nr 110—115, för

fröken Astrid Bergegren,
fru Elisabet Sjövall,
herr Gösta Jacobsson,

» Anders Oskar Birger Forsberg,
» Sven Albin Daniel Wiklund och
» Lars Magnus Eliasson i Sundborn att

vara suppleanter för ombud i Europarådets
rådgivande församling.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av motioner angående
dagspressens ekonomiska villkor
och samhällsinformationen genom dagspressen
m. m.; samt

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser om kommunalval för
perioden 1967—1970 m. m. jämte motioner; statsutskottets

utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 38, i anledning av vissa av Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1966/67 till främjande av
bostadsförsörjningen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budget -

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966

året 1966/67 till bostadsrabatter jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1966/67 till civilförsvaret m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1966/67 till högre utbildning och forskning
samt lärarutbildning jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 43, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till markförvärv
för övningsfält m. m. för budgetåret
1966/67 m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

sammansatta stats- och bankoutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av i
statsverkspropositionen upptagna kreditmarknadsfrågor
avseende bostadsproduktionen
jämte i ämnet väckta motioner; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 18, i anledning av väckta motioner
angående resultatutjämning vid beskattningen
m. m.;

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående maximeringen av de direkta
skatterna till stat och kommun
och om vissa ändringar i förmögenhetsbeskattningen; nr

20, i anledning av väckta motioner
om rätt för arbetsgivare till skattefri
avsättning till pensionsfond;

nr 21, i anledning av väckt motion
om översyn av bestämmelserna angående
avdragsrätt vid taxering till inkomst-
och förmögenhetsskatt; samt
nr 25, i anledning av väckta motioner
rörande alkohollagstiftningen;

bankoutskottets memorial och utlåtanden
:

nr 14, angående användande av riksbankens
vinst för år 1965;

nr 15, i anledning av motioner angående
förvaltningen av allmänna pensionsfonden,
m. m.;

nr 16, i anledning av motioner om

medverkan av riksbanken vid nationalbudgetens
uppgörande;

nr 17, i anledning av motioner om
malmletning inom Ljusdalsregionen;

nr 18, i anledning av motioner om
en matrikel över riksdagens ledamöter; nr

19, i anledning av motion om
rengöring av riksdagshusets fasader och
gavlar;

nr 20, angående verkställd granskning
av delegerades för riksdagens verk
verksamhet under år 1965;

nr 21, angående verkställd granskning
av riksdagens lönedelegations
verksamhet under år 1965; samt

nr 22, angående överlämnande till
statsutskottet av vissa till bankoutskottet
hänvisade motioner, såvitt avser viss
däri behandlad fråga;

första lagutskottets utlåtande nr 21, i
anledning av dels Kungl. Maj ds proposition
med förslag till godkännande av
1965 års europeiska överenskommelse
till förhindrande av rundradiosändningar
från stationer utanför nationella
territorier, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 30, i anledning av väckta motioner
om kostnadsfri medicin till folkpensionärer; nr

31, i anledning av väckta motioner
om fri medicin till vuxna neurosedynskadade; nr

32, i anledning av väckta motioner
angående fria läkemedel till långvarigt
mentalsjuka;

nr 33, i anledning av väckta motioner
om slopande av kravet på beställningsblankett
för erhållande av fria
läkemedel; samt

nr 35, i anledning av väckta motioner
om förtidspension åt vissa vårdnadshavare; tredje

lagutskottets utlåtanden:
nr 23, i anledning av väckt motion
om viss ändring i villkoren för medborgare
i de nordiska länderna för tillstånd
att driva näring;

Nr 13

Fredagen den 25 mars 1966

nr 24, i anledning av väckta motioner
om förslag till lnftvårdslag;

nr 25, i anledning av väckta motioner
om obligatorisk avgasrenare på
motorfordon; samt

nr 26, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot luft och vattenförorening
m. in.;

jordbruksutskottets utlåtande och
memorial:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
att försälja viss staten tillhörig fast
egendom, m. m., jämte en i ämnet väckt
motion; samt

nr 6, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss staten tillhörig fast egendom;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckta mo -

tioner om inrättande av en s. k. underleverantörsbörs
för mindre företag.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Kaijser under sammanträdet avlämnad
motion, nr 659, i anledning av en från
riksgäldsfullmäktige inkommen skrivelse
med kompletterande utredning angående
eventuell utflyttning av riksdagsbiblioteket
(med undantag av upplysningstjänsten)
till kvarteret Vinstocken.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.45.

In fidem

Fritz af Petersens

KUNGL. BOKTR. STHLM IW6